Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1961
1
Nr 160
■ iumnnnfii 4 .»;.,>;> % ;U fbo .UWIII II $ tf, VIS ''Jfkdivi IiSilfsljj: HUS i:iii.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 39 § 3 mom. och 46 § 2 mom.
kommunalskattelageh den 28 september 1928 (nr
370); given Stockholms slott den 28 april 1961.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogat förslag till lag om ändrad lydelse av 39 § 3 mom. och
46 § 2 mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370).
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
WILHELM
... . ■ ;■ V. ; i.i . •>.
G. E. Sträng
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås i sparstimulerande syfte en höjning med en
tredjedel av det skattefria bottenbeloppet för inkomst av kapital samt av
det s. k. försäkringsavdraget. 1
1 Dihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 160
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1961
Förslag
till
lag om ändrad lydelse av 39 § 3 mom. och 46 § 2 mom. kommunal,
skattelagen den 28 september 1928 (nr 370)
Härigenom förordnas, att 39 § 3 mom. och 46 § 2 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 19281 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
39 §.
3 mom. Fysisk person, som haft
intäkt varom i 38 § 1 mom. förmäles,
äger, där bruttointäkten överstiger
sammanlagda beloppet av de i 1
mom. avsedda kostnaderna, utöver
avdrag för dessa kostnader åtnjuta
extra avdrag med 300 kronor. Har
den skattskyldige under beskattningsåret
varit gift och levt tillsammans
med andra maken, må nu avsett
avdrag för dem båda gemensamt
åtnjutas med 600 kronor. I intet fall
må dock skattskyldig åtnjuta extra
avdrag med högre belopp än som svarar
mot skillnaden mellan bruttointäkten
och summan av de i 1 mom.
avsedda kostnaderna.
(Se vidare anvisningarna.)
46 §.
2 mom. I hemortskommunen
— — -— 1 000 kronor.
Har skattskyldig--— eller un
derhållsbidraget.
Därest skattskyldig---nämn
da
tid.
Avdrag, som i första stycket 3) här
ovan avses, skall beräknas till ett belopp
av minst 150 kronor eller, om
skattskyldig under beskattningsåret
varit gift och levt tillsammans med
andra maken, för dem båda gemensamt
till ett belopp av minst 300
kronor. Härjämte skall gälla, att nu
avsett avdrag ej må för skattskyldig
åtnjutas till högre belopp än 300 kro- 1
39 §.
3 mom. Fysisk person, som haft
intäkt varom i 38 § 1 mom. förmäles,
äger, där bruttointäkten överstiger
sammanlagda beloppet av de i 1
mom. avsedda kostnaderna, utöver
avdrag för dessa kostnader åtnjuta
extra avdrag med 400 kronor. Har
den skattskyldige under beskattningsåret
varit gift och levt tillsammans
med andra maken, må nu avsett
avdrag för dem båda gemensamt
åtnjutas med 800 kronor. I intet fall
må dock skattskyldig åtnjuta extra
avdrag med högre belopp än som svarar
mot skillnaden mellan bruttointäkten
och summan av de i 1 mom.
avsedda kostnaderna.
(Se vidare anvisningarna.)
46 §.
2 mom. I hemortskommunen
— --- 1 000 kronor.
Har skattskyldig---eller un
derhållsbidraget.
Därest skattskyldig---nämn
da
tid.
Avdrag, som i första stycket 3) här
ovan avses, skall beräknas till ett belopp
av minst 150 kronor eller, om
skattskyldig under beskattningsåret
varit gift och levt tillsammans med
andra maken, för dem båda gemensamt
till ett belopp av minst 300
kronor. Härjämte skall gälla, att nu
avsett avdrag ej må för skattskyldig
åtnjutas till högre belopp än 400 kro
-
1 Senaste lydelse av 39 § 3 mom. se 1957:105 och av 46 § 2 mom. se 1960:172.
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1961
3
(Nuvarande lydelse)
nor; dock att, om skattskyldig under
beskattningsåret varit gift och levt
tillsammans med andra maken, ifrågavarande
avdrag för dem båda gemensamt
må åtnjutas med högst 600
kronor. Avdrag med högst 600 kronor
må vidare åtnjutas om skattskyldig
under beskattningsåret varit ogift
(varmed jämställes änka, änkling eller
frånskild) och haft hemmavarande
barn under 16 år.
(Föreslagen lydelse)
nor; dock att, om skattskyldig under
beskattningsåret varit gift och levt
tillsammans med andra maken, ifrågavarande
avdrag för dem båda gemensamt
må åtnjutas med högst 800
kronor. Avdrag med högst 800 kronor
må vidare åtnjutas om skattskyldig
under beskattningsåret varit ogift
(varmed jämställes änka, änkling eller
frånskild) och haft hemmavarande
barn under 16 år.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling; dock att äldre
bestämmelser fortfarande skola gälla i fråga om 1961 års taxering samt i
fråga om eftertaxering för år 1961 eller tidigare år.
4
Kungl. Maj:ls proposition nr 160 år 1961
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Södermanland,
i statsrådet å Stockholms slott den 28 april 1961.
Närvarande:
Statsministern Erlander, statsråden Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström,
Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam,
Hermansson.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, fråga om vissa sparstimulerande
åtgärder m. m. samt anför därvid följande.
I. Inledning
Den 6 september 1957 tillkallades ledamoten av riksdagens andra kammare
P. E. Sköld (ordförande), direktören K. A. S. Apelqvist, direktören
S. A. Aronsson, f. d. professorn direktören T. V. E. Björkman, bankdirektören
T. Browaldh, landshövdingen M. H. Lemne, bankdirektören N. O. A.
Norbeck, numera landshövdingen E. A. Westerlind, f. d. statssekreteraren
direktören T. G. Wärn samt riksbankschefen P. V. Åsbrink såsom sakkunniga
med uppdrag att framlägga förslag till konkreta åtgärder för att utvidga
den långa kapitalmarknaden. Med skrivelse den 9 april 1959 har de
sakkunniga, som antagit benämningen kreditmarknadsutredningen, överlämnat
en promemoria angående amortering av lån med förslag till lag om
avbetalning å lån. Författningsförslaget torde få såsom Bihang fogas vid
statsrådsprotokollet i detta ärende.
Över promemorian bär, efter remiss, yttranden avgivits av bank- och
fondinspektionen, sparbanksinspektionen, riksskattenämnden, bostadsstyrelsen,
statens hyresråd, generalpoststyrelsen, lantbruksstyrelsen, kommerskollegium,
försäkringsinspektionen, fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i
riksgäldskontoret, statens nämnd för byggnadsforskning, länsstyrelserna i
Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs samt Västerbottens
län, Sveriges allmänna hypoteksbank, styrelsen för Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa och Svenska bostadskreditkassan, Folksam
(Livförsäkringsanstalten Folket, Försäkringsanstalten Samarbete m. fl.),
Göteborgs intecknings garantiaktiebolag, Hyresgästernas riksförbund, Hyresgästernas
sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund (HSB), Kooperativa
förbundet, Landsorganisationen i Sverige (LO), Sparbankernas
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1961 5
bank aktiebolag, Aktiebolaget Stockholms tomträttskassa, Svenska arbetsgivareföreningen,
Svenska bankföreningen, Svenska byggnadsentreprenörföreningen,
Svenska försäkringsbolags riksförbund, Svenska landskommunernas
förbund, Svenska riksbyggen, Svenska sparbanksföreningen, Svenska
stadsförbundet, Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Sveriges
allmännyttiga bostadsföretag, Sveriges industriförbund, Sveriges jordbrukskasseförbund,
ekonomisk förening, Sveriges fastighetsägareförbund
och Tjänstemännens centralorganisation (TCO).
Den 27 oktober 1958 tillkallade jag, med stöd av vederbörligt bemyndigande,
såsom utredningsmän med uppdrag att verkställa utredning rörande
åtgärder för att stimulera det personliga sparandet landshövdingen P. A.
Eckerberg (ordförande), ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren
J. M. Antonsson, ledamoten av riksdagens första kammare, bankkamreraren
E. E. Danmans, dåvarande ledamoten av riksdagens andra kammare,
direktören A. L. A. de Jounge, sekreteraren B. A. F. Löfberg, landskamreraren
S. V. Svensson samt ledamoten av riksdagens andra kammare, sågverksarbetaren
O. W. Wiklund. Sedan de Jounge den 7 oktober 1959 på
egen begäran entledigats från uppdraget förordnades samma dag ingenjören
P. S. Brundin att vara ledamot i utredningen. Utredningsmännen har
med skrivelse den 6 december 1960 överlämnat ett betänkande angående
sparstimulerande åtgärder. I betänkandet föreslås att åtgärder skall vidtas
för allmänt lönsparande efter i huvudsak samma riktlinjer som gäller för
ungdomens lönsparande. Vidare föreslås olika former för främjande av bostadssparande.
Utredningen har även diskuterat frågan om skattepremiering
av sparande men har inte framlagt förslag till sådan premiering. Reservationsvis
har dock inom utredningen föreslagits skattepremiering av
medel som insättes på särskilt sparkonto, möjlighet till uppskov med beskattning
av medel som insättes på s. k. utjämningskonto samt skattepremiering
av nysparande.
över betänkandet har, efter remiss, yttranden avgivits av statskontoret,
kammarrätten, konjunkturinstitutet, riksskattenämnden, bostadsstyrelsen,
generalpoststyrelsen, överståthållarämbetet, fullmäktige i riksbanken, fullmäktige
i riksgäldskontoret, samtliga länsstyrelser, allmänna skatteberedningen,
HSB, Kooperativa förbundet, LO, Svenska arbetsgivareföreningen,
Svenska bankföreningen, Svenska landskommunernas förbund, Svenska
livförsäkringsbolags förening, Svenska riksbyggen, Svenska sparbanksföreningen,
Svenska stadsförbundet och Sveriges jordbrukskasseförbund, ekonomisk
förening.
Vid övervägande av de i betänkandet avhandlade frågorna har jag, såsom
närmare skall utvecklas i det följande, kommit till den uppfattningen,
att bland de nu aktuella åtgärderna för att främja det personliga sparandet
även bör ingå en förstärkning av den sparstimulerande effekten hos
vissa beskattningsregler. Förslag härom synes lämpligen böra framläggas
i anslutning till propositionen angående komplettering av riksstalsförslaget
6
Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1961
för budgetåret 1961/62. Därvid avser jag även att redovisa mitt ställningstagande
till övriga i betänkandet diskuterade frågor och till kreditmarknadsutredningens
promemoria.
II. Kreditmarknadsutredningens förslag
1. Utredningspromemorian
Bostadslån förekommer i vårt land i tre huvudtyper: bottenlån (primärlån),
sekundärlån och tertiärlån. Bottenlån lämnas till belopp, som i regel
går upp till 60 procent av fastighetens taxeringsvärde, avkastningsvärde eller
belåningsvärde. Sekundärlån lämnas ofta till mellan 60 och 70 procent
av nämnda värden. Tertiärlån beviljas till belopp motsvarande i regel 15 å
30 procent av avkastningsvärdet.
Bottenlånen är i fråga om flerfamiljshus oftast amorteringsfria, medan
bottenlån i småhus i regel amorteras. En del sekundärlån amorteras på 30
å 40 år; i övrigt företer sekundärlånen en mycket oenhetlig bild i avseende
på amortering. De statliga tertiärlånen amorteras på 30 å 40 år, medan de
statliga egnahemslånen, som närmast utgör en typ av sekundärlån för småhus,
amorteras på 30 år.
Utredningen har sammanställt vissa uppgifter om lån i bostads- och
af färsfastigheter som beviljats av olika kreditinstitut. Med ledning av dessa
uppgifter beräknar utredningen att — bortsett från affärsbankernas lån
— ett belopp av omkring 13 500 miljoner kronor utgjorde bundna eller
obundna lån, å vilka amortering icke verkställes.
Utredningen konstaterar att lån i andra slag av fastigheter i regel avbetalas.
Detta gäller exempelvis numera i regel bottenlån i småhus. Enligt
vad utredningen kunnat finna är även en stor del av bottenlånen i jordbruksfastigheter
förenade med amorteringsskyldighet, även om amorteringsfria
lån i jordbruksfastighet inte är ovanliga. De förslag på området
som utredningen framlägger avser emellertid inte lån i jordbruksfastigheter
utan blott bostads- och affärsfastigheter.
Såsom skäl för ökad amorteringsskyldighet har utredningen särskilt
nämnt, att amorteringen ger möjlighet att bevilja krediter till nya byggnader.
De grupper av kreditinstitut, inom vilka amortering verkställes, exempelvis
sparbankerna, erhåller genom amorteringar en relativ förstärkning
av kreditkapäciteten. Vidare torde det, enligt utredningen, böra antas att,
även om man inte med någon större grad av säkerhet kan bedöma hur stort
nettosparande som föranledes av en viss amorteringsskyldighet, denna likväl
medför någon effekt i sådant hänseende. Dessutom torde på längre sikt
räknat en utvidgad amorteringsskyldighet ha betydelse för kreditmarknadens
anpassning till nya kreditbehov och växlande konjunkturer.
Ett annat skäl för en ökad amorteringsskyldighet har utredningen funnit
i den ökade utrustningsstandarden i de moderna fastigheterna. Utredningen
påpekar sålunda att i fråga om bostadshus husets stomme, d. v. s.
Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1961 7
källare, ytterväggar, yttertak och bjälklag, numera inte torde svara för
fullt 50 procent av den totala kostnaden för byggnaden. Resten avser i huvudsak
utrustnings- och inredningsdetaljer: centralvärmeanläggning, lägenheternas
utrustning i kök, badrum m. m., golv- och väggbeklädnad etc.
Förslitningen av dessa inrednings- och utrustningsdetaljer torde i regel vara
relativt snabb. En stigande del av det i nybyggnader nedlagda kapitalet har
av denna anledning kommit att täcka kostnader för byggnadsdelar, som erfarenhetsmässigt
har en relativt kort livslängd.
Två omständigheter synes enligt utredningen tala för att det allmänna
medverkar till ändrade amorteringsregler för lån i bostads- och affärsfastigheter.
Den ena är att förändringarna bör genomföras något så när samtidigt
inom alla kreditinrättningar. Den andra sammanhänger med att, eftersom
ändrade amorteringsregler givetvis inte kan undgå att få vissa verkningar
av både social och ekonomisk natur, en viss enhetlighet måste åstadkommas
på detta område.
Utredningen räknar med att man vid övergång från stående lån till
amorteringslån får räkna med någon ökning av de årliga kapitalutgifterna
och att detta förhållande kan aktualisera en viss höjning av hyresnivån.
Utredningen anser det emellertid inte möjligt att på grundval av det material
som står till buds närmare uttala sig om storleken av en dylik hyreshöjning.
Ett godtagande av tanken på ökad amortering av lån i bostads- och affärsfastigheter
kan, enligt utredningen, tänkas aktualisera frågan om en
översyn av bestämmelserna om avskrivning av fastigheter i beskattningshänseende.
Vidare framhåller utredningen mera allmänt vikten av att i de
fall en fastighet är finansierad med mera än ett lån en samlad bedömning
av amorteringsfrågan kommer till stånd.
Efter att ha övervägt de för- och nackdelar, som kan antas förbundna med
ett genomförande av principen om amortering av lån i bostads- och affärsfastigheter,
har utredningen funnit att fördelarna överväger nackdelarna
och föreslår därför att amorteringsplikt genomföres för alla berörda lån med
längre faktisk löptid än ett år.
Beträffande det tekniska tillvägagångssättet vid amorteringskravets uppställande
anser utredningen det motiverat att fordra, att avbetalningen
skall ske enligt en formlig amorteringsplan. I det sammanhanget påpekar
emellertid utredningen att en amorteringsskyldighet uppenbarligen måste
utformas under aktgivande på den föreliggande betalningsförmågan. Kreditgivaren
skall ha möjlighet att bereda kredittagaren den lättnad, som ett
direkt betalningsanstånd skulle medföra.
När det gäller att genomföra de i utredningspromemorian skisserade riktlinjerna
för en generell kreditamortering synes, enligt utredningen, endast
två praktiska framkomstvägar stå till förfogande. Det ena alternativet är
att medelst direkta lagregler hävda amorteringskravet, det andra att genom
eu frivillig överenskommelse åstadkomma ett motsvarande faktiskt resultat.
Dverenskommelsealternativet skulle närmare bestämt innebära, att kre
-
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1961
ditinrättningarna vid förhandlingar med en företrädare för statsmakterna,
lämpligen riksbanken, förklarade sig vilja respektera vissa mellan förhandlingsparterna
avtalade grunder för en amorteringsordning.
Utredningen har för sin del funnit lagstiftningslinjen vara bästa sättet
för amorteringsprincipens genomförande och föreslår en särskild, fristående
lag med en tidsbegränsad giltighet, att gälla förslagsvis till och med
utgången av år 1965.
2. Remissyttrandena
Flertalet över kreditmarknadsutredningens promemoria hörda myndigheter
och organisationer har anslutit sig till utredningens allmänna uppfattning
att fastighetslån bör amorteras.
Avvisande till denna princip ställer sig dock lantbruksstyrelsen, Sveriges
fastighetsägareförbund, Hyresgästernas riksförbund, HSB och Svenska arbetsgivareföreningen.
Lantbruksstyrelsen är av den uppfattningen att tillhandahållandet
av amorteringsfri kredit alltjämt har en viss uppgift att
fylla såsom en form av kreditservice vid sidan av kredit med amorteringsvillkor.
Fastighetsägareförbundet anser förslaget innebära ett mot en viss
grupp av ekonomiska företagare riktat starkt diskriminerande ingrepp.
HSB finner det principiellt felaktigt att i dagens läge, då staten av bostadssociala
skäl söker hålla hyresnivån nere på en med hänsyn till de bostadspolitiska
målsättningarna försvarbar nivå, genomföra en ökad amortering
med följd att bostadskostnaderna stiger.
Vissa remissorgan anser att den ifrågasatta amorteringsskyldigheten får
en önskvärd effekt ur sparande- o''ch kreditinriktningssynpunkt. Sparbanksinspektionen
anser sålunda att spareffekten — konsumtionsbegränsningen
—- inte skulle bli obetydlig och att amorteringarna för sparbankernas del
skulle medföra en angelägen likviditetsförbättring. Svenska riksbgggen
konstaterar att i en tid av brist på långfristigt kapital bostadsfinansieringens
uppläggning måste bidraga till det nödvändiga sparandet genom en hårdare
amortering. LO håller för troligt att kapitalbristen och finansieringssvårigheterna
inom bostadssektorn i huvudsak kommer att bestå under avsevärd
tid. Allmänt sett framstår då, enligt LO, nuvarande praxis att primärlånen
inte amorteras som en anakronism från tiden före den fulla sysselsättningen.
En annan uppfattning kommer dock till synes i andra yttranden. Arbetsgivareföreningen
anser t. ex. att problemet med amortering aktualiserats av
de senaste årtiondenas inflation och att en amorteringsskyldighet inte ändrar
detta förhållande. Tvivel på effekten uttalas även av bl. a. bank- och
fondinspektionen, lantbruksstyrelsen, kommerskollegium, stadshypotekskassan
och bostadskreditkassan, Svenska försäkringsbolags riksförbund,
HSB samt Svenska byggnadsentreprenörföreningen.
Förslaget att begränsa amorteringsskyldigheten till lån mot säkerhet i
bostads- och affärsfastigheter har mött erinringar i några yttranden. Om
Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1961
9
statsmakterna ansluter sig till förslaget om amorteringsskyldighet bör denna
sålunda enligt HSB genomföras generellt. Bank- och fondinspekiionen,
Sveriges fastighetsägareförbund, Svenska bgggnadsentreprenörföreningen
och Sveriges industriförbund finner de skäl utredningen åberopat för amorteringsskyldigheten
gälla i lika hög grad för jordbruksfastigheter soan för
bostads- och affärsfastigheter. Länsstyrelsen i Kopparbergs län erinrar om
att många mindre jordbruksfastigheters värde huvudsakligen ligger i bostadshuset.
Amorteringsförslagets inverkan på skatteförhållandena bör enligt vissa
remissinstanser närmare utredas. Svenska bankföreningen anser att denna
fråga måste lösas innan åtgärder vidtages för att tillgodose önskemålet om
ökade amorteringar. Svenska försäkringsbolags riksförbund och Sveriges
fastighetsägareförbund anser det oundgängligen nödvändigt att medge vidgad
rätt till avskrivningar. Riksskattenämnden däremot framhåller att förslaget
inte torde behöva medföra någon ändring av kommunalskattelagens
bestämmelser men understryker angelägenheten av att frågan om värdeminskningen
grundligt belyses vid det fortsatta lagstiftningsarbetet på området.
Amorteringskravets inverkan på hyresnivån har berörts av ett flertal remissinstanser,
varvid dessa i allmänhet synes ha utgått från att amorteringen
måste medföra en hyreshöjning. Bostadsstyrelsen framhåller sålunda
att de maximihyror som fastställes vid den statliga bostadslångivningen är
självkostnadshyror, som inte lämnar utrymme för en amortering. För hus
som påbörjas åren 1958—1959 finnes enligt styrelsens bestämda uppfattning
inte utrymme för någon hyreshöjning och för dem bör därför amorteringsskyldigheten
inte ökas. För äldre hus torde däremot enligt styrelsen finnas
en viss marginal. Hyresrådet förordar en närmare utredning av hyreseffekten.
Rådet framhåller att det även beträffande hus färdigställda år 1941 och
tidigare är ovisst om amorteringar kan ske inom ramen för nuvarande
grundhyror. Sveriges allmännyttiga bostadsföretag anser att en amortering
inte bör ske till priset av höjda hyror samt att hyreshöjningen i vart fall
bör göras obetydlig.
I frågan huruvida lagstiftning skall tillgripas för att åstadkomma önskad
ökning av amorteringsskyldigheten har olika uppfattningar gjort sig gällande.
Lagstiftning på området tillstyrkes sålunda av generalpoststyrelsen, kommerskollegium,
länsstyrelsen i Kopparbergs län, fullmäktige i riksbanken,
Sparbankernas bank aktiebolag, Svenska sparbanksföreningen, Folksam,
Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund och LO.
För en lösning av frågan på frivillighetens väg uttalar sig däremot bostadsstyrelsen,
bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen, försäkringsinspektionen,
länsstyrelserna i Malmöhus och Västerbottens län, fullmäktige
i riksgäldskontoret, Sveriges allmänna hypoteksbank, Stockholms
tomträttskassa, vilken dock anser frågan vara av underordnad betydelse,
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1961
stadshypotekskassan och bostadskreditkassan, Svenska bankföreningen, som
dock inte helt avvisar lagstiftningsalternativet, samt Svenska riksbyggen
och Sveriges allmännyttiga bostadsföretag.
III. Av utredningen om sparstimulerande åtgärder berörda frågor
1. Nuvarande förhållanden
Lönsparande
Organiserat lönsparande förekommer för närvarande i två huvudformer,
dels som sparande i sparklubbar och dels i ungdomens lönsparande.
Sparklubbarna fungerar i regel så att medlemmen vid avlöningstillfället
överlämnar ett avtalat sparbelopp till klubbens kassör eller så att arbetsgivaren
direkt från lönen drar beloppet i fråga och inlevererar detta till vederbörande
sparinrättning. Klubbsparandet har från att till en början främst
ha varit långsiktigt alltmer övergått till att få en kortsiktig karaktär. Sparandet
är inte heller på något sätt bundet.
Ungdomens lönsparande är väsentligt mera formbundet än sparklubbsverksamheten.
Deltagandet bygger på ett avtal mellan löntagaren, dennes
arbetsgivare och en bank. Enligt avtalet medger löntagaren arbetsgivaren
att vid varje avlöningstillfälle under en avtalad sparperiod innehålla ett
visst sparbelopp, lägst 10 procent av bruttolönen. Sparperioden skall omfatta
tiden t. o. m. utgången av det år då spararen fyller 25 år, dock minst
tre kalenderår. Högsta ålder för inträde är 25 år. Sparperioden kan förlängas
t. o. m. utgången av det år då spararen fyller 30 år. Förtidsuttag kan medges
i vissa angivna fall. Bland dem som deltar i lönsparandet utlottas en gång
årligen vinster, vartill medlen anslås av staten. Vinstsumman utgör en
procent av det totala årliga nysparandet på lönsparkonto under närmast
föregående kalenderår.
Bostadssparande
För ny- och ombyggnad av småhus (en- och tvåfamilj shus, rad- och kedjehus)
kan beviljas statligt egnahemslån. Detta beviljas normalt mot inteckningssäkerhet
mellan 50 och 90 procent av fastighetens belåningsvärde.
Belåningsvärdet är maximerat och uppgår numera i de fyra nordligaste länen,
i Stockholm med vissa förortskommuner och i Göteborg med vissa förortskommuner
högst till 58 000 kronor och i övriga delar av landet högst
till 53 000 kronor. Räntesatsen utgör tills vidare 4 procent. Amorteringstiden
är 30 år. Ränteeftergift beviljas med 550 kronor per år för nybyggt
enfamiljshus och lägenhet i rad- eller kedjehus.
Statligt tertiärlån kan beviljas för ny- och ombyggnad av bl. a. flerfamiljshus.
Lånet utgår om låntagaren är kommun eller allmännyttigt företag normalt
till 30 procent av ett fastigheten åsatt belåningsvärde. För kooperativt
organiserade företag, som står under betryggande kommunal kontroll, mot
-
11
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1961
svarar tertiärlånet normalt 25 procent av värdet; för enskilda motsvarar lånet
15 procent eller i vissa fall 20 procent av värdet. Belåningsvärdena är
maximerade och uppgår för en »normalort» till 635 kronor per kvm med
vissa tillägg för utrustning och standard. Räntesatsen utgör tills vidare 4
procent. Amorteringstiden är i regel 30 år. Ränteeftergift beviljas med ett
belopp motsvarande skillnaden mellan marknadsräntan och en garanterad
ränta av 3,5 procent för primärlån och 4 procent för sekundärlån.
För upprustning av äldre en- och tvåfamilj »hus kan beviljas förbättringslån.
Sådant lån får inte överstiga 90 procent av den godkända förbättringskostnaden.
Lånet kan vara antingen räntefritt och stående eller ett
amorteringslån eller en kombination av dessa låneformer. Förbättringslån,
som inte är räntefritt och stående, löper med 4 procent ränta och skall
amorteras på högst 25 år.
Skatte premier åt sparande
Enligt 39 § 3 mom. kommunalskattelagen äger person som haft inkomst
av kapital i form av räntor eller utdelningar utöver avdrag för förvaltningskostnader
och gäldräntor åtnjuta ett extra avdrag med 300 kronor eller för
äkta makar 600 kronor gemensamt, dock högst med belopp motsvarande
vad som motsvarar skillnaden mellan bruttointäkten och nämnda avdrag
för förvaltningskostnader och gäldräntor.
Bestämmelserna om detta avdrag grundas på förslag av skattelagssakkunniga
(SOU 1954: 18). Förslaget motiverades med önskemålet att åstadkomma
en bättre överensstämmelse mellan preliminär och slutlig skatt varjämte
anfördes att anordningen skulle medföra en viss förenkling i deklarationsoch
taxeringsförfarandet. De sakkunniga framhöll dessutom att avdraget var
ägnat att verka sparfrämjande. I den av riksdagen bifallna propositionen nr
1955: 59 föreslogs avdraget till 100 kronor respektive 200 kronor. Dessa belopp
har sedermera på grundval av förslag i propositionen nr 1957:71 höjts
till nuvarande belopp, 300 kronor respektive 600 kronor. I 1957 års proposition
framhölls, att det extra nysparande som uppkommit genom det av
1955 års riksdag beslutade premiesparandet icke var av den storleksordningen,
att statsmakterna borde binda sig för en fortsatt premiering i sådan
form; i stället syntes det naturligt, att det fortsatta stödet åt sparandet
gavs genom en höjning av avdraget från inkomst av kapital. Dettas sparstiinulerande
karaktär underströks även av bevillningsutskottet i dess av
riksdagen godkända utlåtande nr 1957:32.
Vid taxeringen till inkomstskatt erhåller skattskyldig (46 § 2 mom.
kommunalskattelagen) avdrag för bl. a. avgifter och premier som han erlagt
för vissa försäkringar av sådan natur, att premierna enligt eljest gällande
regler inte är avdragsgilla. Hit räknas såväl avgift för allmän sjukförsäkring
som premier och andra avgifter för kapital-, arbetslöshets-, sjuk- eller
olycksfallsförsäkringar. Avdrag medges med minst 150 kronor eller för
äkta makar gemensamt med minst 300 kronor. Om avgifterna och premierna
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1961
uppgått till högre belopp, medges avdrag för avgifternas och premiernas
verkliga belopp, dock högst 300 kronor för ensamstående och 600 kronor för
makar gemensamt och för ogift med hemmavarande barn under 16 år.
Rätten till avdrag för dessa försäkringspremier infördes vid den statliga
beskattningen genom beslut av 1910 års riksdag och utvidgades att gälla vid
den kommunala beskattningen genom beslut av 1920 års riksdag.
Vid sin tillkomst motiverades avdragsrätten med att avdraget borde bli
en sporre till sparsamhet och stimulera intresset att trygga familjens ekonomi
i händelse av dödsfall, sjukdom, olycksfall m. m. Förslag om avdragets
avskaffande har vid flera tillfällen framförts men avvisats.
Avdraget, som ursprungligen utgjorde högst 200 kronor såväl för ogift
som för makar, bestämdes genom beslut av 1950 års riksdag till högst 200
kronor för ogift och högst 400 kronor för makar gemensamt. De nuvarande
reglerna, innefattande en höjning av maximibeloppen till 300 respektive 600
kronor, beslöts vid 1955 års riksdag. Skattelagssakkunniga, vilkas förslag
låg till grund för sistnämnda höjning av avdraget, ansåg ett avskaffande
av avdraget ur principiell synpunkt motiverat men föreslog likväl inte —
med hänsyn till frågans tidigare behandling — en sådan åtgärd.
I nämnda proposition 1955: 52 uttalas i denna fråga bl. a. följande. Mot
bakgrunden av vissa av de sakkunnigas redovisade uppgifter om de belopp
varmed avdrag yrkats torde kunna ifrågasättas, om inte avdragets betydelse
ur ackvisitionssynpunkt något överdrivits. Det borde emellertid betonas
att försäkringssparandet såväl för den enskilde som för samhället
hade sin givna betydelse. Inte minst värdefullt var det ur den synpunkten
att det skedde systematiskt och i regel på lång sikt. Den allmänna uppfattningen
hos remissinstanserna hade också varit att avdraget borde bibehållas.
Det borde beaktas att avkastning av sparande av annan art i viss utsträckning
ej blev beskattad om det förordade bottenavdraget från inkomst
av kapital infördes. Det skulle i belysning härav te sig oegentligt att samtidigt
slopa den redan existerande förmån beträffande försäkringssparande,
som låg i att avdragsrätt i viss utsträckning åtnjöts för erlagda försäkringspremier.
2. Utredningen
Lönsparande
Utredningen framhåller, att ungdomens lönsparande har haft en betydande
framgång och att sparformen väckt positivt intresse också bland högre
ålderskategorier. Utredningen uttalar vidare, att det ligger nära till hands att
söka aktivera detta intresse genom införandet av en särskild sparform för
dem som inte kan vara med i ungdomens lönsparande. Inom de stora grupper
som nu deltar i ett organiserat men ofta ganska kortsiktigt sparande finns
det enligt utredningen sannolikt många som skulle kunna intresseras för ett
mera långsiktigt sparande, förutsatt att detta var upplagt på ett lämpligt
sätt. Erfarenheterna av ungdomens lönsparande ger anledning tro att dess
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1961
13
utformning i sina huvuddrag kan tillämpas också i ett sådant sammanhang.
Därigenom skulle för övrigt de som deltagit i ungdomens lönsparande
men som av åldersskäl inte kan fortsätta härmed, kunna knyta an till en liknande
sparform. Utredningen stannar mot bl. a. denna bakgrund för att
föreslå införandet av en ny sparform, förslagsvis benämnd allmänt lönsparande,
efter i huvudsak samma riktlinjer som ungdomens lönsparande. Utformningen
av förslaget får enligt utredningen ses som en anpassning av
systemet för ungdomens lönsparande till de mera skiftande kraven hos den
vidare kategori till vilken ett allmänt lönsparande skulle vända sig.
Den föreslagna sparformen avses i första hand men inte uteslutande vända
sig till löntagare. Beträffande frågan huruvida någon lägsta åldersgräns för
rätt till deltagande i det allmänna lönsparandet skall stipuleras konstaterar
utredningen att en sådan gräns är nödvändig med hänsyn till ungdomens
lönsparande, övervägande skäl talar enligt utredningen för att åldersgränsen
fastställes till 26 år. Detta kan visserligen få negativa återverkningar på
utbredningen av ungdomens lönsparande men gränsproblem av denna art
uppkommer var gränsen än sättes. Utredningen föreslår dock, till höjande av
konkurrenskraften i ungdomens lönsparande, upphävande av den nu gällande
bestämmelsen att redan sparade medel vid en förlängning av sparperioden
binds jämväl under den tid förlängningen avser.
Sparformen bör i allmänhet bygga på regelbundna avsättningar av lönen
som verkställes av arbetsgivaren i form av löneavdrag. Utredningen anser
emellertid att avsättningen inte såsom i ungdomens lönsparande bör fastställas
till viss procentuell del av lönen utan att den i stället bör utgöra ett i
kronor bestämt lägsta belopp. Detta föreslås för månadsavlönade till 50
kronor, för 14-dagarsavlönade till 25 kronor och för veckoavlönade till 10
kronor. För kategorier med mera oregelbundna inkomster bör avsättningen
kunna ske kvartalsvis och utgöra lägst 150 kronor.
Avsättningarna föreslås bygga på någon form av avtal mellan spararen,
arbetsgivaren och en sparinrättning, i vissa fall endast mellan spararen och
en sparinrättning. För den som övergår från ungdomens lönsparande bör
inte krävas något nytt sparavtal. De insatta medlen bör formellt vara obundna.
Spararen skall när som liclst och utan särskilt skäl kunna ta ut sina
sparmedel och likaså ulan särskild uppsägningstid kunna upphöra med sitt
sparande. Om uttag sker förlorar han emellertid rätten till den vid sparandet
knutna förmånen.
Rörande denna förmån framhåller utredningen följande. Det torde inte
vara realistiskt att räkna med att förmånen skall vara förhållandevis större
i det allmänna lönsparandet än i ungdomens lönsparande. Utredningen nämner
såsom tänkbara system för utformningen av förmånen en höjning av
inlåningsräntan, ett system med bonus, en kombination med sparlån samt
vinstutlottning men stannar för att förorda ett system med vinstutlottning.
Som ett väsentligt skäl härför åberopas erfarenheterna från ungdomens lönsparande.
Enligt utredningens mening bör man direkt anknyta till ungdomens lön -
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1961
sparande och göra vinstutlottningen gemensam för denna sparform och det
allmänna lönsparandet. Härigenom får man redan från början en attraktiv
vinstplan för det allmänna lönsparandet. Med hänsyn till de strängare bindningsreglerna
och de hårdare villkoren i övrigt i ungdomens lönsparande föreslås
förmånen differentierad mellan de båda sparformerna så att en deltagare
i ungdomens lönsparande har två andelar i vinstutlottningen medan deltagare
i det allmänna lönsparandet har en andel. För att förmånen skall få åtnjutas
skall, liksom i ungdomens lönsparande, gälla att spararen under
minst sju månader under närmast föregående kalenderår gjort föreskrivna
insättningar på lönsparkonto och vid slutet av samma år fortfarande innehar
sådant konto.
Introduktionen av det allmänna lönsparandet föreslås överlämnad åt ett
särskilt organ motsvarande den kommitté som ledde kampanjen för ungdomens
lönsparande år 1958. Kostnaderna för introduktionen av sparformen
kan enligt utredningen uppskattas till ungefär 500 000 kronor. Beträffande
kostnaderna för vinstutlottningen uttalar utredningen att samma omfattning
på insättningarna som i ungdomens lönsparande för närvarande, d. v. s.
omkring 60 miljoner kronor, betyder en årlig kostnad om 600 000 kronor. En
omfattning motsvarande bruttoinsättningen i sparklubbsverksamheten,
d. v. s. insättningar uppgående till i runt tal 260 miljoner kronor, medför
en kostnad för staten om 2,6 miljoner kronor.
Bostadssparande
Utredningen framhåller, att omkring hälften av bostadsbyggandet under
1950-talet avsett sådan produktion av bostäder som förutsätter att den boende
gör en egen kapitalinsats. Av dessa bostäder utgör småhus, som den
boende äger och förvaltar, omkring hälften och lika många är de som
upplåtes med bostadsrätt och i regel inrymmes i flerfamiljshus. Omkring
95 procent av alla nyproducerade bostäder är finansierade med hjälp av
statliga lån och bidrag. I förhållande till belåningsvärdet utgör låntagarens
egen kapitalinsats lägst följande: för småhus som bebos av ägarenlåntagaren
10 procent av belåningsvärdet, för bostadsrättshavare i många
fall 5 procent av värdet och i övriga fall 10 eller 15 procent.
Om produktionskostnaden överstiger belåningsvärdet, ökar den boendes
kapitalinsats med skillnaden mellan produktionskostnad och belåningsvärde.
Det härigenom stigande kravet på egen insats av låntagaren har,
framhåller utredningen, utgjort ett av skälen till att åtgärder för ett organiserat
bostadssparande under de senaste åren fått ökad aktualitet. Detta
sparande har syftat till att den som sparar skall kunna få ett lån utöver
det statliga egnahemslånet — ett fyllnadslån — för att kunna täcka kravet
på egen insats.
Utredningen har funnit att, om staten skall främja bostadssparandet och
särskilt det sparande som tar sikte på anskaffandet av egnahem eller lägenhet
i rad- eller kedjehus, bör i första hand övervägas jämkningar i vill
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1961
15
koren för statliga bostadslån. Dessa jämkningar bör medföra en minskning
av kravet på kontantinsats. Även en minskning under en första, ej alltför
kort period av de årliga utgifterna för bostaden bör övervägas. Såsom i och
för sig tänkbara åtgärder nämnes höjning av belåningsvärdet, sänkning avräntan
på statslånet och/eller sänkning av den av staten garanterade räntan
på bottenlån samt amorteringsfrihet beträffande det statliga lånet under
viss tid.
En höjning av belåningsvärdet torde enligt utredningen av olika skäl
endast kunna förekomma beträffande sådana småhus, som den boende äger
och förvaltar. Utredningen anser det uppenbart, att en höjning av belåningsvärdet
för dem, som regelbundet sparar till egnahem, skulle kunna få
stor betydelse och medföra en breddning av bostadssparandet. Emot en
mera avsevärd höjning av belåningsvärdena kan, påpekas det, invändas att
den skulle kunna försvaga det med maximeringen av belåningsvärdena angivna
syftet att förhindra en uppskruvning av kostnaderna för småhus och
förbättra förutsättningarna för en rationell och kostnadssänkande produktion
av dylika hus. Utredningen har därför funnit, att mera betydande förändringar
i bestämmelserna om högsta belåningsvärde för småhus inte
gärna kan företas utan att bestämmelsernas syfte äventyras. Utredningen
anser emellertid att det bland dem som under längre tid sparat till egnahem
finns ett legitimt behov av att få en ordnad fastighetsbelåning på rimliga
villkor intill ett värde som med 10 procent överstiger nu gällande
högsta belåningsvärden. Belåningsvärdet bör alltså enligt utredningen i förevarande
fall kunna fastställas till 60 000 kronor i de delar av landet där
det för närvarande är 53 000 kronor. I övriga delar av landet föreslås att
belåningsvärdet blir 65 000 kronor.
Mot tanken på en sänkning av räntan talar enligt utredningen flera starka
skäl. Utredningen har därför inte till närmare prövning upptagit frågan
om att genom direkta räntefavörer stimulera bostadssparandet.
I fråga om viss tids amorteringsfrihet för statligt lån framhåller utredningen
att innebörden härav allenast är, att tyngdpunkten i amorteringsplikten
förskjutes framåt i tiden. Utredningen understryker, att härav följer
ett ökat risktagande i första hand från statens sida. Utredningen har
dock funnit det uppenbart, att egnahemsägarens ekonomiska bärkraft i
normala fall stiger år från år och t. ex. tio år efter anskaffandet av fastigheten
är betydligt större än då fastigheten förvärvades. Med hänsyn bl. a.
härtill förordar utredningen, att de som regelbundet sparar för att förvärva
ett småhus med äganderätt erbjudes amorteringsfrihet beträffande
det statliga egnahemslånet under — allt efter låntagarens önskemål — de
fem eller tio första åren av egnahemslånets löptid.
Utredningen är av den uppfattningen, att de nu anförda synpunkterna
på behovet av åtgärder i sparstimulerande syfte äger tillämpning även på
hostadsrättslägenheter i rad- eller kedjehus. Utredningen anser därför, att
om åtgärder vidtas i sparstimulerande syfte beträffande småhus, som den
K3
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1961
boende själv äger och förvaltar, åtgärder av i huvudsak samma innehåll bör
vidtas i avseende på småhus, som innehas med bostadsrätt.
De praktiska möjligheterna att medge lättnader i finansieringsvillkoren
är dock, fortsätter utredningen, i dessa fall begränsade. Småhus, som upplåtes
med bostadsrätt, äges av vederbörande bostadsrättsförening, vilken
står som låntagare beträffande hela projektet. De för finansiering av fastigheten
beviljade lånen kan alltså inte knytas till en enskild lägenhet eller en
enskild bostadsrättshavare. Villkoren beträffande det statliga lån, som
beviljas för fastighetens finansiering, måste vara enhetliga och avse hela
fastigheten.
En med höjningen av belåningsvärdena likartad effekt torde dock kunna
nås med hjälp av ett fyllnadslån på förmånliga villkor. Utredningen föreslår
därför att möjlighet öppnas för den som bostadssparar att erhålla ett
statligt fyllnadslån i samband med förvärv av bostadsrättslägenhet i nybyggt
rad- eller kedjehus som finansieras med statligt egnahemslån eller
tertiärlån. Fyllnadslån skall kunna beviljas med högst 6 000 kronor, räntesatsen
bör vara densamma som gäller för egnahemslån och lånet återbetalas
på högst 30 år. Lånet skall kunna vara amorteringsfritt under de fem
eller tio första åren av lånets löptid. Hur stort fyllnadslån, som skall beviljas
i varje enskilt fall, blir beroende av vilket belåningsvärde, som kan åsättas
bostadsrättshavarens del av den ifrågavarande fastigheten.
Emot fyllnadslån av detta slag kan, påpekar utredningen, riktas vissa
anmärkningar. Långivningen kan bli administrativt betungande, då lånet
inte är knutet till en viss fastighet utan till en viss person. Såsom ett tänkbart
alternativ till de föreslagna fyllnadslånen anges i betänkandet statlig
kreditgaranti av den art som i det följande beröres i samband med bostadsrättslägenheter
i flerfamiljshus.
Kapitalinsatsen vid förvärv av bostadsrättslägenhet i flerfamiljshus är i
de flesta fall avsevärt lägre än beträffande jämförbara lägenheter i småhus.
Utredningen beräknar att kapitalinsatsen i normala fall uppgår till 2 500
å 5 000 kronor. Behov av fyllnadslån blir då enligt utredningens uppfattning
inte särskilt framträdande. I stället kan statliga kreditgarantier erbjuda
en lösning.
Utredningen förordar att för den som bostadssparat och förvärvar bostadsrättslägenhet
i nybyggt flerfamiljshus, skall staten kunna lämna en
kreditgaranti avseende ett fyllnadslån. Såsom särskilda villkor bör enligt
utredningen gälla dels att den kapitalinsats bostadsrättshavaren skall göra
uppgår till minst 3 000 kronor, dels att fyllnadslånet inte överstiger vare
sig halva grundavgiften eller 3 000 kronor, dels att lånets amorteringstid
inte överstiger tio år. Fyllnadslån skall kunna beviljas, förutom av banker
och därmed jämförliga kreditinrättningar, jämväl av hypoteksinrättningar.
Utredningen upptar därefter till diskussion frågan huruvida staten bör
medverka till återbelåning av äldre egnahem i samband med ägarbyte. Utredningen
uttalar att möjligheten till återbelåning för närvarande oftast är
17
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1961
starkt begränsad, beroende på de enskilda kreditinstitutens regler för belåning
av egnahem. De två praktiska problem som i första hand anmäler
sig om man anser att det finns skäl för staten att medverka till återbelåning
av äldre egnahem, som förvärvas av person vilken under en längre tid
regelbundet bostadssparat, är enligt utredningen dels frågan om hur belåningsvärdet
skall bestämmas och dels frågan om hur lång amorteringstiden
för det nya lånet skall vara.
Utredningen förordar fastighetens taxeringsvärde såsom belåningsvärde.
Amorteringstiden bör enligt utredningen fastställas med utgångspunkt från
en viss livslängd på huset, t. ex. 50 år, vilken dock kan förlängas om huset
genomgått en genomgripande nybyggnad.
Statens medverkan till återbelåningen bör enligt utredningen lämnas i
form av en statlig kreditgaranti. Denna bör kunna beviljas för fyllnadslån
motsvarande i allmänhet högst 40 procent av taxeringsvärdet och säkerställda
av inteckningar inom 90 procent av detta värde. Om lån utan statlig
kreditgaranti inte kan erhållas till belopp motsvarande 50 procent av
taxeringsvärdet bör efter särskild prövning kreditgaranti kunna beviljas
för ett lån överstigande 40 procent av taxeringsvärdet. Såsom villkor för
kreditgaranti föreslås vidare gälla att fyllnadslånet amorteras på högst 30 år.
Skatte premierat sparande
I betänkandet lämnas inledningsvis en redogörelse för i riksdagen väckta
motioner rörande sparstimulerande åtgärder. Mot bakgrunden av denna
redogörelse konstaterar utredningen att gemensamt för de flesta motionerna
varit förslag om att vid fastställandet av den skattepliktiga inkomsten hänsyn
skulle tas till insättning och uttag å särskilt för ändamålet tillskapat
konto. Spararna skulle sålunda erhålla skatteminskning i relation till det
belopp som sattes in på kontot, medan man vid uttag av beloppet fick en
häremot svarande skatteökning. Enligt flertalet motioner skulle vid flerårigt
sparande den sålunda uppskjutna beskattningen kunna övergå i eu
definitiv skatteminskning i visst förhållande till det insatta beloppet.
Utredningen diskuterar ingående hur ett system för sparpremiering genom
definitiv skatteminskning lämpligen borde utformas. Inledningsvis
konstaterar utredningen härvid alt, eftersom uppgiften är att finna åtgärder
som kan stimulera till ökat sparande, en premiering i möjligaste mån endast
bör avse det sparandetillskott som premieringen framkallat. Då det
emellertid inte är möjligt alt exakt fastställa storleken av ett sådant tillskott
och således avskilja detta från det nysparande som skulle ha skett
oberoende av premieringen, går det enligt utredningens mening inte att
undvika att premiera allt redovisat årligt nysparande.
De praktiska svårigheterna att fastställa storleken av nysparandet gör
dock enligt utredningen att inte heller den sist nämnda begränsningen av
premieringen kan upprätthållas. Den som utnyttjar redan befintliga tillgång
2
tlihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 160
18
Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1961
ar måste i premieringshänseende komma i samma läge som den som företagit
ett nysparande.
I fråga om vilka sparformer som bör omfattas av ett premieringssystem
uttalar utredningen, att man för att undgå rubbningar i kreditsystemet
bör undvika att diskriminera somliga sparformer genom att undanta dem
från premiering. Ett eventuellt premieringssystem bör omfatta banksparande,
obligations- och aktieköp, försäkringssparande och investeringar i
jordbruk eller annan rörelse för vilken avdrag för värdeminskning för närvarande
icke erhålles. Liksom premieringen i princip bör omfatta alla sparformer,
bör den heller inte begränsas till att uteslutande avse vissa ändamål.
Utredningen anser således inte att ett visst sparande bör premieras
skattevägen framför ett annat utan är av den uppfattningen att vid en sådan
premiering allt sparande bör behandlas lika oavsett ändamålet.
Enligt utredningens mening bör en maximigräns, av utredningen föreslagen
till 1 200 kronor för år, gälla för det premieringsgrundande beloppet.
Krav bör även uppställas på att medlen skall innestå en viss tid för att
premiering skall erhållas. Denna bindningstid bör med hänsyn till önskvärdheten
att åstadkomma ett långsiktigt sparande enligt utredningen utgöra
minst fem år.
Premieringens anknytning till sparprestationen kan ske antingen så att
den — liksom för närvarande sker vid beräkning av inkomst av kapital —
är satt i relation till avkastningen av det sparade beloppet eller så att premien
utgår i form av en skatteminskning i relation till det sparade beloppet
direkt. Den avsedda skatteminskningen kan, framhåller utredningen
vidare, åvägabringas på två principiellt olika sätt, nämligen antingen genom
avdrag i deklarationen, varigenom den beskattningsbara inkomsten
nedgår, eller genom avdrag från den uträknade skatten. I det senare fallet
blir premiens storlek vid samma sparbelopp detsamma även i skilda inkomstlägen.
Utredningen har gjort beräkningar av det skattebortfall som skulle bli
konsekvensen av ett premieringssystem efter antydda linjer. Beräkningarna
grundar sig på olika förutsättningar. Av de olika beräknade alternativen
må följande nämnas.
Om det förutsättes, att det premiegrundande sparandet begränsas till
1 200 kronor för år, att bindningstiden bestämmes till fem år och att premien
bestämmes till en tredjedel av sparbeloppet, skulle premieringskostnaden
första året uppgå till 780 miljoner kronor. Utredningen har då räknat
med att alla personer med finansiella tillgångar över 1 200 kronor utnyttjar
premieringsmöjligheten. Om denna förutsättning ändras såtillvida, att blott
de som har finansiella tillgångar å minst 6 000 kronor deltar i sparandet
blir årskostnaden 390 miljoner kronor. Därest åter premieringen kunde förbehållas
det årliga nysparandet, skulle premieringen — utnyttjad av dem
som ökar sina tillgångar med 1 200 kronor för år •— dra en årskostnad av
190 miljoner kronor.
Kungi. Maj. ts proposition nr 160 år 1961
19
Exemplet ger en bild av storleksordningen av de belopp som kommer i
fråga. Utredningen konstaterar, att den nu berörda formen av sparpremiering
blir mycket kostnadskrävande. Den skatteminskning spararna erhåller
som premiering ökar deras för konsumtion och sparande disponibla medel.
För att inte det slutliga resultatet skall bli en konsumtionsökning fordras
en motsvarande ökning av nysparandet. Enligt vissa av utredningen
gjorda kalkyler skulle sparandet behöva öka lägst 40 till 50 procent för att
neutralisera skatteminskningen. En sådan sparandeökning finner utredningen
osannolik.
Sammanfattningsvis konstaterar utredningen beträffande möjligheterna
att genom ett system med definitiv skatteminskning stimulera sparandet
att det inte går att endast premiera sådant sparande som är framkallat av
själva preinieringsförfarandet. Premieringen måste omfatta även medel
som härrör från sparande som ändå skulle ha skett samt sådana medel som
härrör från tidigare befintliga tillgångar. Premieringskostnaderna blir
då, framhåller utredningen, så betydande att de med all sannolikhet kommer
att bli lika stora som eller större än den framkallade sparandeökningen.
Vidare kommer kostnaderna att bli av den storleksordningen att de
kommer att få betydande verkningar på statens och kommunernas finanser.
Av dessa orsaker anser utredningen, att det inte är möjligt att stimulera
det totala enskilda sparandet genom en definitiv skatteminskning.
Utredningen upptar därefter frågan om ett system för sparpremiering
byggt på uppskjuten beskattning. Ett sådant system verkar dels så att
spararen kan tillgodogöra sig ränta på det belopp som undantas från beskattning
och dels så att han kan utjämna inkomsterna mellan olika år.
Utredningen anser att ett förfarande med uppskov med beskattningen för
ett sparat belopp sannolikt kommer att leda till en viss sparandeökning av
långsiktig karaktär. Införandet av bestämmelser härom är emellertid till
väsentlig del inte enbart en fråga om att åstadkomma en stimulans av sparandet
utan även en fråga om inkomstutjämning mellan olika år. Ett förslag
i detta hänseende kommer därför att i olika avseenden beröra nu pågående
skatleutredningar och ha samband med av dessa behandlade frågor.
Utredningen förordar därför, att frågan om premiering av sparande genom
uppskjuten beskattning tas upp till övervägande i samband med övriga
skattefrågor.
Emot utredningens ståndpunktstagande i frågan om skattepremiering av
sparande har två reservationer anförts inom utredningen. Ledamöterna
i utredningen Antonsson, Brundin och Danmans har sålunda förordat
införande av former för sparpremiering genom såväl definitiv skatteminskning,
i form av särskilda sparkonton, som genom uppskjuten beskattning
genom utjämningskonton. Ledamoten Antonsson har därjämte
uttalat sig för eu premiering av även annat sparande än de nämnda formerna
för banksparande.
Rcservationsförslaget beträffande särskilda sparkonton innehåller i linvit
llihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 160
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1961
vudsak följande. Sådant konto skall med hänsyn bl. a. till praktiska och
administrativa synpunkter kunna öppnas endast i bank eller i därmed
jämförlig penninginrättning. Konto skall få uppläggas av var och en till
statlig inkomstskatt skattskyldig fysisk person som fyllt 16 år. Föräldrar
skall kunna öppna sparkonto för minderårigt barn (barnkonto). Det premieberättigade
beloppet får utgöra högst 1 000 kronor för år för ensamstående
och 2 000 kronor för äkta makar. För barnkonto skall beloppet
vara begränsat till 800 kronor per år. Högsta sammanlagda belopp skall utgöra
15 000 kronor (för barnkonto 10 000 kronor). Premien skall anknytas
till beskattningen och utformas så att den för beskattningsåret uträknade
skatten minskas med 10 procent av det sparade beloppet. Möjlighet bör
finnas att låta avdraget slå igenom redan i källskatten. Om beloppet innestår
längre tid än fem år blir skattenedsättningen definitiv. Förutsättning
för att premie skall åtnjutas skall vara dels att spararens samtliga tillgodohavanden
under året ökat med minst det belopp, för vilket skattepremiering
yrkas och dels att sparbeloppet ökat sparkontots tidigare maximum.
De av reservanterna föreslagna utjämningskontona syftar till att öppna
möjlighet för en utjämning i viss utsträckning av beskattningen mellan
olika år med starkt varierande inkomster för den enskilde inkomsttagaren.
Kontona bör bygga på den för skogskontona gällande principen om avdrag
på inkomsten vid insättning och beskattning vid uttag och förekomma
jämsides med nämnda konton. De skall få användas endast av dem som
inte har medel innestående på skogskonto. Rätt till uppskov med taxeringen
bör åtnjutas i högst 10 år. Det högsta belopp, för vilket uppskov
med taxeringen ett visst år må åtnjutas, föreslås till 10 000 kronor och högst
skall på kontot få innestå 20 000 kronor.
Ledamoten Antonsson uttalar slutligen i sin reservation att allt sparande,
d. v. s. i princip alla dispositioner som innebär att en person avstår från
viss möjlig konsumtion, skall vara premieberättigat. Premieringen bör gälla
nettoökningen av förmögenheten sedan eventuella överföringar frånräknats
och således avse endast det reella nysparandet. Kontrollen över att
nysparande ägt rum skall utövas av taxeringsmyndigheterna på grundval
av en särskild, av den skattskyldige avlämnad s. k. kontantsammanställning.
Premien skall utgå i form av ett avdrag från den slutliga skatten. Premien
bör utgöra mellan 7 och 12 procent av ett sparbelopp om högst 1 000
kronor för ensamstående och högst 2 000 kronor för gifta. Premiens storlek
skall dock inte fastställas för en längre tid utan kunna varieras från år
till år bl. a. med hänsyn till konjunkturläget. Systemet skall även kunna
kombineras med ett visst, icke premiegrundande bottensparande.
3. Remissyttrandena
Allmänt lönsparande
Utredningens förslag om införande av allmänt lönsparande har tillstyrkts
eller lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser. Konjunktur institutet
framhåller därvid att, genom att den nu föreslagna formen av lönspa
-
21
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1961
rande vänder sig till en mycket större grupp än ungdomens lönsparande,
den bör kunna bli av sådan omfattning att den är av betydelse även samhällsekonomiskt
sett.
Vissa remissinstanser anser det tveksamt om lönsparandet kan väntas få
till resultat en verklig ökning av sparandet. Detta gäller länsstyrelserna i
Blekinge, Värmlands, Gävleborgs, Västcrnorrlands och Norrbottens län,
Svenska bankföreningen, Svenska arbetsgivareföreningen och LO, vilka
dock inte motsätter sig ett genomförande av förslaget. Även statskontoret,
och länsstyrelserna i Uppsala och Skaraborgs län samt Svenska sparbanksföreningen
uttalar tvivel på sparandeeffekten.
Den föreslagna organisationen av det allmänna lönsparandet har tagits
upp av flera remissinstanser. Statskontoret ifrågasätter lämpligheten av
den föreslagna anknytningen till ungdomens lönsparande och fullmäktige
i riksgäldskontoret förordar att båda sparformerna hålles åtskilda. Länsstyrelsen
i Gotlands län anser det önskvärt att finna en sådan anknytning
mellan de två sparformerna att en person, som ansluter sig till ungdomens
lönsparande under de närmaste tre åren före uppnådda 26 års ålder, äger
begränsa sitt deltagande i ungdomens lönsparande till den tid som återstår
till dess han fyller 26 år och därefter ansluta sig till det allmänna lönsparandet.
Generalpoststyrelsen accepterar den av utredningen föreslagna modifieringen
av ungdomens lönsparande, medan fullmäktige i riksgäldskontoret
ställer sig tveksamma till denna.
Svenska riksbyggen, LO och Kooperativa förbundet anser en samordning
av det allmänna lönsparandet och bostadssparandet önskvärt. Enligt
länsstyrelsen i Stockholms län bör däremot de båda sparformerna vara
skilda åt så att man inte samtidigt kan tillgodoräkna sig sparprestationen
för premiering enligt båda systemen. Länsstyrelsen framhåller därjämte,
att staten i sin egenskap av arbetsgivare bör underlätta ett lönsparande genom
att vid löneutbetalning utnyttja medverkan från banker och postgirokontoret.
Den sist anförda synpunkten uttalas även av länsstyrelserna i Jönköpings
samt Göteborgs och Bohus län.
Åtskilliga remissinstanser har tagit upp frågan om utformningen av förmånen.
Principiella betänkligheter mot lotteriformen uttalas av konjunkturinstitutet,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Kronobergs, Kalmar.
Göteborgs och Bohus samt Norrbottens län, Sveriges jordbrukskasseförbund
och Svenska stadsförbundet. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län förordar
ett system med bonus och länsstyrelsen i Jämtlands län anser att förmånen
bör ha formen av en procent högre ränta. Även Sveriges jordbrukskasseförbund
finner det vara riktigare med en förmån i form av högre ränta,
därest inte detta sparande i stället kunde åtminstone partiellt värdesäkras.
Generalpoststyrelsen uttalar att lotteriformen kan skapa och vidmakthålla
större intresse kring det personliga sparandet än det troligen
skulle varit möjligt att med andra medel åstadkomma bland ifrågavarande
grupper av medborgare.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1961
Frågan om gemensam vinstutlottning i de båda formerna av lönsparande
diskuteras i ett par yttranden. Statskontoret ifrågasätter sålunda om inte
vinstplanerna bör konstrueras olika och fullmäktige i riksgäldskontoret
är av den uppfattningen att gemensam vinstutlottning inte bör ifrågakomma.
HSB föreslår att de utlottade vinsterna skall kunna utgå även i andra former
än de av utredningen förordade, t. ex. såsom kontantinsatser för förvärv
av egnahem m. in.
Beträffande kostnaderna för det allmänna lönsparandet framhåller generalpoststyrelsen
att dessa torde bli större än för flertalet andra former
av inlåning. Styrelsen anser kostnaderna iikväl vara försvarliga. Fullmäktige
i riksgäldskontoret beräknar att kampanjen kommer att kosta mer
än utredningen räknat med.
Bostadssparande
Rörande de förslag utredningen framlagt i syfte att främja bostadssparandet
har delade meningar kommit till synes.
A ena sidan har förslagen tillstyrkts eller lämnats i huvudsak utan erinran
av generalpoststyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands,
Jönköpings, Hallands, Göteborgs och Bohus, Örebro samt Norrbottens
län, SACO samt TCO. En positiv inställning till förslaget har även
länsstyrelsen i Västerbottens län utom i vad avser höjningen av belåningsvärdena.
Å andra sidan har statskontoret, länsstyrelsen i Västmanlands län, fullmäktige
i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, LO, Kooperativa förbundet
och Svenska stadsförbundet framhållit att förslagen om ändrade finansieringsvillkor
snarast har en bostadspolitisk karaktär, som föranleder
att de bör upptas i annat sammanhang än förevarande.
Enligt HSB och Svenska arbetsgivareföreningen bör krav på bostadssparande
i de av utredningen föreslagna formerna inte uppställas för åtnjutande
av de gynnsammare finansieringsvillkoren. Länsstyrelsen i Jämtlands län,
Svenska bankföreningen och Svenska stadsförbundet ifrågasätter huruvida
några åtgärder utöver från statsmakternas och kreditinrättningarnas sida
redan vidtagna är erforderliga för att främja bostadssparandet.
I fråga om den av utredningen föreslagna inriktningen på olika slag av
bostäder ifrågasätter HSB, LO och Kooperativa förbundet huruvida det finns
anledning att göra en principiell skillnad mellan en- och flerfamiljshus. Konjunkturinstitutet
framhåller att, om småhusandelen på lång sikt skulle visa
en stigande tendens, detta skulle innebära, att konsumtionsutgifterna för
bostad skulle stiga snabbare än vid oförändrad småhusandel. Det sagda innebär
vid given inkomstutveckling att de på kort sikt sparstimulerande åtgärderna
kan komma att på lång sikt verka i motsatt riktning.
Utredningens förslag om en höjning av belåningsvärdena har mött åtskilliga
invändningar. Bostadsstyrelsen hävdar sålunda att risk föreligger för att
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1061
23
syftet med maximeringen går förlorat, om belåningsvärdena höjes utöver
de generellt fastställda beloppen. Länsstyrelsen i Kristianstads län, Svenska
bankföreningen och Sveriges jordbrukskasseförbund ger uttryck för samma
uppfattning. Tveksamhet mot förslaget i detta hänseende uttalas även av
länsstyrelserna i Skaraborgs och Värmlands län och av Svenska livförsäkringsbolags
förening. Svenska landskommunernas förbund ifrågasätter om
de för helt annat ändamål fastställda belåningsvärdena bör beröras i detta
sammanhang. Länsstyrelserna i Blekinge, Malmöhus och Västernorrlands
län ifrågasätter, liksom HSB, huruvida inte en generell justering av belåningsvärdena
bör ske, medan Svenska stadsförbundet anser att man bör
överväga en höjning av belåningsvärdena i vissa delar av landet i stället
för att tumma på gällande bestämmelser till förmån endast för vissa kategorier
egnahemsbyggare. Svenska sparbanksföreningen finner det helt
olämpligt att knyta en premiering till en så oviss företeelse som de maximerade
belåningsvärdena. Enligt länsstyrelsen i Älvsborgs län synes utredningens
förslag på denna punkt liksom beträffande amorteringsfriheten i den
praktiska tillämpningen besvärligt och administrativt betungande.
Även förslaget om amorteringsfrihet har kritiserats av flera remissinstanser.
Svenska sparbanksföreningen och Svenska stadsförbundet erinrar om
kreditmarknadsutredningens förslag om utvidgad amorteringsskyldighet och
finner eif genomförande av förevarande förslag innebära ett avsevärt steg
tillbaka i utvecklingen. Betänkligheter uttalas också av länsstyrelserna i
Älvsborgs, Kopparbergs, Gävleborgs och Västernorrlands län samt Svenska
riksbyggen och Svenska arbetsgivareföreningen. Bostadsstyrelsen framhåller
att en amorteringsfrihet komplicerar lånereglerna och medför en administrativ
belastning av lånemyndigheterna.
En positiv inställning till utredningsförslaget i denna del intas däremot
av länsstyrelsen i Malmöhus län samt av Sveriges jordbrukskasseförbund och
SACO. Denna organisation understryker särskilt betydelsen av att det statliga
egnahemslånet kan göras amorteringsfritt under de första fem eller
tio åren.
Förslaget om möjligheter till fyllnadslån till bostadsrättshavare i radoch
kedjehus har väckt betänkligheter hos Svenska sparbanksföreningen
samt länsstyrelserna i Älvsborgs, Värmlands, Kopparbergs och Gävleborgs
län. Bostadsstyrelsen samt länsstyrelserna i Gotlands och Skaraborgs lön
förordar att det åsyftade stödet lämnas i form av statlig kreditgaranti för
fyllnadslån.
De föreslagna åtgärderna för att underlätta finansiering av bostadsrältslägenheter
i flerfamiljshus avstyrkes av bostadsstyrelsen och HSB, medan
länsstyrelserna i Älvsborgs, Värmlands, Kopparbergs och Gävleborgs län
ställer sig tveksamma till förslaget.
Den av utredningen föreslagna möjligheten till återbelåning av äldre egnahemsfastigheter
i samband med ägarbyte tillstyrkes av länsstyrelserna i
Södermanlands och Blekinge län, Svenska landskommunernas förbund och
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1961
Svenska stadsförbundet. Länsstyrelserna i Kopparbergs och Västernorrlands
län förordar att låneformen försöksvis tillämpas. Enligt länsstyrelsen i
Gotlands län bör ifrågavarande stöd lämnas generellt utan sammankoppling
med bostadssparande.
Andra remissinstanser har dock funnit sig böra avstyrka denna slödform,
nämligen bostadsstyrclsen, länsstyrelserna i Älvsborgs och Värmlands
län och Svenska riksbyggen. Flera av de nämnda remissinstanserna pekar
härvid liksom länsstyrelserna i Kristianstads, Kopparbergs och Gävleborgs
län, Sveriges jordbrukskasseförbund och Svenska sparbanksföreningen på
risken att ett förverkligande av förslaget skulle kunna leda till en uppdrivning
av försäljningspriserna. Konjunkturinstitutet anför att då avsedda
ägarbyten medför frigörande av tidigare bundna resurser, som åtminstone
delvis kommer att användas till konsumtionsändamål, här föreslagna åtgärder
enligt institutets uppfattning synes vara av konsumtions- och inte av
sparstimulerande art.
Skatte premier åt sparande
Flertalet remissinstanser ansluter sig till utredningens ställningstagande
i frågan om skattepremierat sparande. Svenska arbetsgivareföreningen framhåller
att åtgärder med en betydande sparstimulerande effekt måste
sökas på skattepolitikens område. Föreningen förutsätter att inom allmänna
skatteberedningen en mer omfattande undersökning av frågan kommer
till stånd och att därvid även de av utredningen berörda premieringssystemen
prövas. I första hand bör dock skatteberedningens arbete på detta
område syfta till att genom generella förändringar minska beskattningens
negativa verkningar på sparandet. Länsstyrelsen i Gävleborgs län, Kooperativa
förbundet och TCO uttalar sig i samma riktning. SACO förordar
att frågan om premiering genom uppskjuten beskattning snarast tages upp
till behandling inom nu pågående skatteutredningar.
Fullmäktige i riksgäldskontoret är av den uppfattningen att det skulle
vara till fördel om en sparpremiering kunde lämnas generellt i form av
skattelättnader. Även om den verkställda utredningen ådagalagt, att detta
för närvarande icke är tillrådligt av statsfinansiella och administrativa skäl,
anser dock fullmäktige, att tanken på en premiering av sparande via beskattningen
icke bör överges utan ägnas ytterligare uppmärksamhet, lämpligen
i samband med en eventuell omläggning av vårt skattesystem.
Allmänna skatteberedningen framhåller, att den är väl medveten om att
en av de synpunkter som anmäler sig vid en omprövning av skattesystemet
är att detta i möjlig mån får en sparvänlig inriktning.
Svenska sparbanksföreningen anser, att det finns vägar som kan och
bör prövas för att skattevägen premiera ett långsiktigt banksparande. Föreningen
finner det dock förklarligt att utredningen med hänsyn till sina
direktiv inte ansett sig kunna därvidlag framlägga något konkret förslag.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner spörsmålet om skatteplanering
av sparande förtjäna ytterligare överväganden men framhåller,
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1961
25
att en anknytning av skatteplanering till den årliga taxeringen efter mönster
av 1955 och 1956 års premiesparande bör undvikas, då taxeringsnämnderna
för närvarande icke kan få sig ytterligare arbetsuppgifter ålagda
utan att detta kan befaras lända till förfång för det egentliga taxeringsarbetets
effektiva bedrivande.
Bland de remissinstanser som avstyrkt åtgärder på förevarande område
må vidare nämnas kammarrätten, riksskattenämnden och flertalet länsstyrelser.
Kammarrätten finner i likhet med utredningen, att en premiering
genom skatteminskning inte bör ifrågakomma beträffande sparande som
oberoende av premieringen ändå skulle ha kommit till stånd. Kammarrätten
erinrar om att statsrevisorerna i sin senast avgivna berättelse på
grundval av erfarenheterna från 1955 och 1956 års premiesparande uttalat
att anledning föreligger att ställa sig tveksam till liknande sparaktioner
för framtiden. Kammarrätten instämmer i utredningens uttalande om att
det i praktiken inte är möjligt att fastställa hur mycket av en förmögenhetsökning,
som beror av ett faktiskt sparande. Kammarrätten understryker
även, att svårigheterna att erhålla kontroll över att något sparande överhuvudtaget
ägt rum måste bli särskilt stora i de fall då skattepliktig förmögenhet
icke överstiger 80 000 kronor, då redovisningen av skattepliktiga
förmögenhetstillgångar är knapphändig eller helt saknas i deklarationen.
Vidare erinras om, att kontrollmöjligheter icke alls finns beträffande sådana
tillgångar, som ej är skattepliktiga och som kan representera ej obetydliga
värden.
Vissa remissinstanser intar dock en mera positiv inställning till de förslag
som framförts reservationsvis inom utredningen. Länsstyrelsen i Skaraborgs
lån anser, att sådant det ekonomiska läget för närvarande ter sig
torde det avsedda syftet att genom ett ökat sparande underlätta den samhällsekonomiska
balansen icke kunna uppnås utan att statsmakterna inom
en mycket nära framtid vidtar verksamma åtgärder för att stimulera ett sådant
sparande. Skall däremot allmänna skatteberedningens överväganden
angående skattesystemets utformning avvaktas, lärer detta enligt länsstyrelsens
mening på ett synnerligen olyckligt sätt fördröja att effektivare åtgärder
vidtages. Med dessa utgångspunkter delar länsstyrelsen i princip
reservanternas uppfattning om att de huvudsakliga sparstimulerande åtgärderna
bör åstadkommas genom skattepremiering.
Länsstyrelsen i Uppsala län hyser den uppfattningen att möjligheten av
en skatteminskning mer än något annat skulle kunna animera till sparande.
Reservanternas förslag är enligt länsstyrelsens uppfattning så positivt,
att det förtjänar att ytterligare undersökas och bearbetas. Länsstyrelsen i
Kalmar län anlägger liknande synpunkter på frågan.
Reservationsförslaget om sparkonton tillstyrkes i princip av Svenska
bankföreningen och länsstyrelsen i Västerbottens län. Även länsstyrelsen
i Kronobergs län intar en positiv inställning till inrättandet av särskilda
sparkonton men ifrågasätter om inte i stället den premieringsformen borde
komma till användning att sparkontomedlen erhöll högre bankränta än
26 Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1961
normalt. Banken borde då få gottgörelse för ränteskillnaden från något
centralt organ.
Svenska livförsäkringsbolags förening erinrar om att föreningen i sitt
remissyttrande över 1958 års försäkringssakkunnigas betänkande framfört
tanken att livförsäkringsbolagen skulle få rätt att mottaga insättningar på
pensionskonto för att användas till framtida premiebetalning för pensionsförsäkring
eller för avgifter till ATP. Skulle det icke anses befogat att
nu införa allmänt utjämningskonto, synes det i vart fall böra övervägas
att medge skattskyldig rätt att göra insättningar på pensionskonto i livförsäkringsbolag.
I några yttranden berörs frågan om höjning av beloppen för extra avdrag
vid beräkning av inkomst av kapital och för kapitalförsäkringspremier
o. dyl.
En böjning av det extra avdraget från inkomst av kapital föreslås sålunda
av länsstyrelsen i Stockholms län, som förordar att avdragsbeloppen
bestäms till 400 kronor för ogift och 800 kronor för makar gemensamt.
HSB föreslår att beloppen i stället skall fastställas till 500 kronor respektive
1 000 kronor. Generalpoststyrelsen anser att avdragsbeloppen bör uppräknas
successivt i takt med inkomstutvecklingen.
Beträffande det s. k. försäkringsavdraget yrkar Svenska livförsäkringsbolags
förening att sjuk- och arbetslöshetsförsäkringsavgifterna utbrytes
till en självständig avdragspunkt samt att försäkringsavdraget höjes. Skulle
det icke anses motiverat att nu — när beskattningssystemet är föremål
för översyn av särskilt tillkallade sakkunniga — införa ett särskilt avdrag,
yrkar föreningen att försäkringsavdraget höjes till minst 450 kronor för ensamstående
samt minst 900 kronor för makar och ensamstående med barnbidragsberättigat
barn.
Även länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter om inte den obligatoriska
sjukförsäkringsavgiften kan brytas ut ur försäkringsavdraget och
avdragas för sig. Ett särskilt avdrag för försäkringspremier skulle vid sidan
därav finnas kvar. Detta avdrag borde som nu vara konstruerat som
ett schablonavdrag med ett lägsta avdragsbelopp, som åtnjutes utan specifikation,
förslagsvis 100 kronor för ensamstående och 200 kronor för gifta
och en påbyggnad upp till ett högsta belopp, som får utnyttjas i den mån
faktiska utgifter förekommit utöver det tillåtna minimiavdraget, förslagsvis
200 kronor, respektive 400 kronor.
IV. Departementschefen
Om sparandets betydelse för det ekonomiska framåtskridandet och den
samhällsekonomiska balansen råder allmän enighet. Ett stort sparande är
en förutsättning för den omfattande investeringsverksamhet som krävs för
att våra näringar skall kunna hävda sig i en allt hårdare internationell konkurrens
liksom för att medborgarnas önskemål i fråga om bl. a. bostäder, vä
-
Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1961
27
gar, undervisnings- och sjukvårdsväsende skall kunna tillgodoses. Att åstadkomma
den erforderliga balansen mellan sparande och investering utgör också
ett av huvudmålen för den ekonomiska politiken.
En betydande del av sparandet i samhället äger rum inom företagen i och
med att vinstmedel användes för nyinvesteringar. Våra internationellt sett
mycket liberala avskrivnings- och lagervärderingsregler vid beskattningen
har underlättat en utveckling i denna riktning. När staten och kommunerna
finansierar investeringar med skatteinkomster innebär också detta ett
betydande bidrag till det totala sparandet i samhället. Ett stort och i framtiden
växande tillskott till sparandet sker vidare genom fonduppbyggnaden
inom ATP.
Inemot hälften av det sammanlagda nettosparandet representeras dock
av det personliga sparandet. Såsom ett glädjande drag i utvecklingen framstår
att detta sparande under det senaste decenniet inte bara stigit i takt
med den allmänna inkomstökningen utan även relativt sett ökat. Den andel
av inkomsterna som sparas är sålunda nu större än någonsin tidigare.
Den snabba stegringen i de breda lagrens inkomster har medfört en stark
stimulans också till ökat sparande.
Det personliga sparandet har även på olika sätt uppmuntrats genom åtgärder
av statsmakterna. Jag vill här särskilt peka på det 1955 införda
skattefria hottenbeloppet för inkomst av kapital, ytterligare utbyggt genom
beslut vid 1957 års riksdag, den 1955 verkställda höjningen av avdraget för
försäkringspremier samt 1955 och 1956 års premiesparande. Strävandena att
vid den statliga upplåningen i ökad omfattning nå de enskilda spararna, senast
manifesterade i förra årets obligationslån »Spar 60», utgör ytterligare
exempel på sparstimulerande åtgärder. Ungdomens lönsparande är en åtgärd
som bidrar till att hos de unga inskärpa värdet av regelbundna sparvanor.
I detta sammanhang bör också erinras om att den statliga bostadspolitiken
rymmer väsentliga moment av sparstimulans för den enskilde som strävar
efter ett eget hem eller en bostadsrättslägenhet.
Även om utvecklingen av sparandet varit gynnsam finns det dock mot
bakgrunden av våra investeringsbehov anledning att undersöka möjligheterna
att finna ytterligare medel att öka sparandet. I samband med utformandet
av riktlinjer för det allmännas verksamhet på olika områden bör
därför sparandet ägnas tillbörlig uppmärksamhet. Men också åtgärder direkt
syftande till att uppmuntra sparandet bör — liksom hittills — vidtas.
Den vikt man från statsmakternas sida lägger vid önskemålet att vidga
området av direkt sparstimulerande åtgärder framgår också av att flera statliga
utredningar inriktats på denna uppgift. Senast har hithörande frågor
varit under utredning av dels kreditmarknadsutredningen och dels utredningen
om sparstimulerande åtgärder. Av utredningarna framgår emellertid att
i praktiken valet måste stå mellan ett ganska begränsat antal åtgärder till
stöd åt sparandet. De framlagda förslagen avser dels en utvidgning av det
organiserade lönsparandet och dels olika åtgärder i syfte att öka bostadssparandet.
Även frågan om slcattemässigt stöd åt sparandet i andra former
28
Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1961
än de nuvarande har diskuterats inom utredningen om sparstimulerande
åtgärder. Av skäl som jag skall återkomma till i det följande har förslag i
sådant hänseende framlagts blott i form av två reservationer.
Förslaget om ett allmänt lönsparande avser att för högre
ålderskategorier, som inte kan delta i ungdomens lönsparande, öppna en
sparform efter i huvudsak samma riktlinjer som detta. Ungdomens lönsparande
skall i princip kvarstå oförändrat, men vissa detaljändringar kan
bli erforderliga för att uppnå samordning mellan de båda sparformerna
och för att bibehålla konkurrenskraften i ungdomens lönsparande. Liksom
ungdomens lönsparande bör enligt förslaget den nya sparformen i första
hand vända sig till löntagarna men även andra grupper skall kunna deltaga.
Premien för sparandet föreslås bli av samma art som vid ungdomens lönsparande,
d. v. s. deltagande i vinstutlottning. Denna avses bli gemensam
för de båda sparformerna.
Utredningen motiverar förslaget, som tillstyrkts av flertalet remissinstanser,
med att ett allmänt lönsparande kan bli av betydelse både för att stimulera
ett långsiktigt sparande hos personer, som nu sparar mera kortsiktigt,
och för att skapa intresse för sparande hos nya grupper. Även enligt min
mening torde ett allmänt lönsparande kunna spela en roll i dessa hänseenden
och jag förordar därför ett införande av en sådan sparform i huvudsaklig
överensstämmelse med vad utredningen föreslagit. Jag vill dock understryka,
att införandet av det allmänna lönsparandet inte får leda till att utvecklingen
av ungdomens lönsparande blir lidande härav. Till frågan om den
erforderliga medelsanvisningen för att verksamheten skall kunna igångsättas
under början av 1962 avser jag att återkomma i höst.
Såväl kreditmarknadsutredningen som utredningen om sparstimulerande
åtgärder har framlagt förslag syftande till ett ökat bostadssparand
e. Kreditmarknadsutredningen förordar ökad amorteringsskyldighet i
fråga om lån mot säkerhet av inteckningar i bostads- och affärsfastigheter.
Utredningen om sparstimulerande åtgärder åter föreslår åtgärder för att
främja sparande till egen bostad. Såsom förmån för dem som regelbundet
sparar till bostad i nybyggda egnahem föreslås höjning av fastigheternas belåningsvärde
och upp till tio års amorteringsfrihet för egnahemslån. Vidare
föreslås att bostadssparare, som förvärvar bostadsrättslägenhet i nybyggda
rad- eller kedjehus, skall få möjlighet att erhålla fyllnadslån, amorteringsfritt
under de fem eller tio första åren, och att de som förvärvar bostadsrättslägenhet
i nybyggda flerfamiljshus skall kunna erhålla statlig kreditgaranti,
avseende fyllnadslån. Sådan kreditgaranti föreslås även för dem
som förvärvar äldre egnahem.
Vad kreditmarknadsutredningen anfört om effekten av en amorteringsskyldighet
ur sparande- och kreditinriktningssynpunkt finner jag vägande.
Jag anser därför att man bör söka nå fram till en sådan lösning att en
amorteringsskyldighet genomföres. Härvid bör man dock enligt min mening
inte tillgripa lagstiftning utan först söka nå det avsedda resultatet ge
-
Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1961
29
nom överenskommelse. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att vidta erforderliga
åtgärder för att överläggningar skall komma till stånd mellan de av
frågan närmast berörda parterna.
De av utredningen om sparstimulerande åtgärder framlagda förslagen
av bostadspolitisk karaktär bör upptagas i samband med utformningen av
den statliga bostadspolitiken.
Jag övergår så till frågan om skattepremiering av sparande.
Såsom framgår av den föregående redogörelsen har denna fråga ingående
diskuterats inom utredningen om sparstimulerande åtgärder.
Utredningen skiljer på två olika premieringsformer. Enligt den ena består
stimulansen för sparandet i att spararen får uppskjuta beskattningen
av en mot sparbeloppet svarande del av sin inkomst till dess sparmedlen
disponeras. Den andra formen för skattepremiering innebär att spararen
genom att hålla medel insatta under längre tid på särskilt konto får en
definitiv skattelättnad.
Frågan om premiering genom uppskjuten beskattning är enligt utredningen
till väsentlig del en fråga om inkomstutjämning mellan olika år
och om progressionsutjämning. Därigenom kommer man in på området för
pågående skatteutredningar, och utredningen har under hänvisning till
detta förhållande inte ansett sig böra framlägga eget förslag i frågan. En
minoritet inom utredningen har dock ansett sig böra föreslå inrättande
av särskilda s. k. utjämningskonton.
Alternativet att bereda spararna förmåner i form av definitiva skattelättnader
innebär enligt utredningens uppfattning icke någon framkomlig
väg. Den sålunda intagna ståndpunkten grundas i huvudsak på följande
skäl. En eventuell skattepremiering bör i princip avse enbart det sparandetillskott
som framkallas av premieringen. I praktiken föreligger emellertid
inte möjligheter att särskilja detta tillskott av sparande från sådant nysparande,
som skulle ha skett oberoende av premieringen. Det torde ej heller
vara möjligt att i praktiken fastställa storleken av det totala nysparandet. Ett
premieringsförfarande måste då komma att gälla även befintliga tillgångar,
som kan överföras till den sparandeform som premieras. Kostnaderna för
premieringen kan enligt utredningens beräkningar under sådana förhållanden
antas bli minst lika stora som den framkallade sparandeökningen.
Reservationsvis har framlagts dels förslag om premiering av enbart nysparande
och dels om premiering av medel som insättes på särskilt sparkonto
hos bank och ökat spararens banktillgodohavanden samt innestår på
sparkontot i fem år.
Av den föregående redogörelsen framgår, att flertalet remissinstanser
delar utredningsmajoritetens ståndpunkt i frågan. Denna ståndpunkt synes
även enligt min uppfattning välgrundad utifrån de förutsättningar med
vilka utredningen haft att arbeta. En av huvuduppgifterna för allmänna
skatteberedningen är som bekant att analysera och taga ställning till progressionen
i beskattningen. Förslaget om utjämningskonton och liknande
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1961
anordningar innebär främst en utjämning av progressionen. Att genomföra
åtgärder av sådan innebörd, medan skatteberedningens arbete pågår, synes
icke böra komma i fråga. Vad härefter angår möjligheterna att genom definitiva
skattelättnader premiera ett nysparande synes utredningen på ett
övertygande sätt ha ådagalagt, att det inte finns någon praktisk möjlighet
att premiera det nysparande som omedelbart framkallats av premieringen
och som alltså utan denna icke skulle komma till stånd. Vad som framkommit
under utredningsarbetet visar även att det skulle vara praktiskt
ogörligt att vid taxeringen avgränsa nysparandet från omplacering av tillgångar.
Slutligen må framhållas, att erfarenheterna från 1955 och 1956
års premiesparande talar emot en fortsättning av den då prövade metoden
att premiera det sparande som kommer till synes såsom en ökning av banktillgodohavandena
utan hänsyn till ev. förändringar beträffande andra förmögenhetstillgångar
och skulder. Ett tungt vägande skäl mot de åtgärder
som förordats av reservanterna är enligt min mening vidare, att de förutsätter
taxeringsnämndernas medverkan på ett sätt som skulle allvarligt
inkräkta på det egentliga taxeringsarbetet.
En direkt premiering skattevägen av sparandet efter de riktlinjer som diskuterats
av utredningen eller föreslagits av reservanterna synes därför icke
erbjuda en framkomlig väg. Därmed är emellertid inte sagt, att åtgärder i
sparstimulerande syfte på skatteområdet ej kan förtjäna övervägande. På
längre sikt torde nämligen en lindring i beskattningen av sparkapitalets avkastning
vara ägnad att få en effekt, som är fullt jämförbar med en premiering
av sparandet efter nyss diskuterade riktlinjer. Statsmakterna har
redan slagit in på vägen med skattefrihet för mindre inkomster av kapital.
Som redan nämnts infördes sålunda år 1955 en rätt till avdrag från inkomst
av kapital med 100 kronor, för makar gemensamt 200 kronor. Under hänvisning
till avdragets sparstimulerande verkan höjdes avdragsbeloppet år
1957 till 300 kronor eller för makar gemensamt 600 kronor. Mot bakgrunden
av den förda diskussionen, som pekar på angelägenheten av en
ytterligare sparstimulans inom beskattningssystemet, har jag kommit till
den uppfattningen att man bör höja avdragsbeloppen. Det kan förtjäna
påpekas, att för en sparare med en årsinkomst av 15 000 kronor avdragsrätten
för sparkapitals avkastning innebär en förmån, som kan jämföras
med en höjning av räntefoten med ungefär 1,5 procent för det kapital vars
avkastning blir skattefri. Ett vittnesbörd om avdragets betydelse är att det
år 1959 fullt utnyttjades av mer än en halv miljon hushåll.
Vid sidan om sin sparstimulerande effekt har detta avdrag betydande förtjänster
även ur förenklingssynpunkt. Den vars kapitalinkomst inte uppgår
till avdragsbeloppet behöver i regel inte deklarera ränteinkomster eller annan
kapitalavkastning. Detta innebär en icke obetydlig förenkling såväl för
den skattskyldige som för taxeringsnämnden, vars kontrollarbete på motsvarande
sätt minskas. I detta hänseende skiljer sig denna förmån fördelaktigt
från andra diskuterade former för sparpremiering.
Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1961
31
Den kapitalinkomst som med nuvarande extra avdrag är befriad från
skatt motsvarar vid nuvarande ränteläge ett kapital av ungefär 6 500 kronor
för ensamstående och 13 000 kronor för makar. Som jämförelse kan
nämnas att vid inkomstprövning enligt lagen om folkpensionering en pensionärs
förmögenhet särskilt beaktas först när den överstiger 20 000 kronor
(sammanlagt 30 000 kronor för två gifta pensionärer).
Därest avdraget höjes med en tredjedel till 400 kronor för ogift och 800
kronor för makar leder detta till att avkastningen av ett sparkapital om ungefär
8 500 kronor för ogift och 17 000 kronor för makar blir skattefri. Det
synes mig uppenbart att en skattefrihet av denna omfattning skulle innebära
en betydande sparstimulans för sparare med mindre och medelstora
inkomster. Jag förordar för den skull, att en sådan höjning genomföres. Till
de beräknade kostnaderna på grund av förslaget återkommer jag i det följande.
Vid sidan av det sparande som berörs av det extra avdraget från inkomst
av kapital intar försäkringssparande! en framträdande plats. Denna sparform
har sedan länge gynnats i beskattningshänseende. Redan år 1910 infördes
i syfte att uppmuntra försäkringstecknandet rätt till visst avdrag
för erlagda premier för kapitalförsäkringar samt sjuk- och olycksfallsförsäkringar.
Premier för dessa slag av försäkringar är eljest icke avdragsgilla,
enär utfallande försäkringsbelopp för sådana försäkringar i princip icke
beskattas.
För närvarande gäller beträffande detta avdrag följande. Avdrag medges
med högst 600 kronor för makar gemensamt och för ensamstående med
hemmavarande barn samt med högst 300 kronor för annan skattskyldig.
I avdragsbeloppet inrymmes även avgift till den allmänna sjukförsäkringen.
I förenklingssyfte har ordnats så att avdrag med 150 kronor för ogift
och 300 kronor för makar medges schablonmässigt för alla, även om vederbörande
icke haft några utgifter av detta slag. Större delen av schablonavdraget
täcks emellertid i flertalet fall av sjukförsäkringsavgiften. Den
som haft utgifter för ifrågavarande slag av försäkringar med högre belopp
än schablonbeloppet kan inom ramen för nämnda maximibelopp få avdrag
för sina verkliga kostnader, om dessa specificeras i deklarationen.
Maximibeloppen fastställdes av 1955 års riksdag. Från försäkringshåll
har därefter vid olika tillfällen ifrågasatts om inte beloppen kunde höjas.
Förslag härom har även framkommit under remissbehandlingen av betänkandet
om sparstimulerande åtgärder.
Att försäkringssparandet fyller en väsentlig funktion är omvittnat. Det är
enligt min mening angeläget, att denna sparform framstår som tilldragande
för spararna. Om — såsom jag här föreslagit — avdraget från inkomst av
kapital höjes, synes eu motsvarande höjning av försäkringsavdraget böra
komma till stånd. Den överensstämmelse i beloppsbänseende som för närvarande
råder mellan avdragens maximibelopp synes lämpligen böra bibehål
-
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1961
las. Detta skulle, med bibehållen konstruktion av avdraget, innebära att dettas
maximibelopp höjes från nuvarande 300 kronor och 600 kronor till 400
kronor respektive 800 kronor.
Vid remissbehandlingen har framförts förslag att från försäkringsavdraget
bryta ut den obligatoriska sjukförsäkringsavgiften och medge avdrag
för denna avgift under särskild rubrik. En viss olägenhet med en sådan
omläggning av försäkringsavdraget är emellertid att den förutsätter, att
den schablonmässigt bestämda delen av avdraget skulle ändra karaktär
och minskas. Schablonen är ju motiverad främst av hänsyn till den obligatoriska
sjukförsäkringsavgiften. En begränsning av den schablonmässiga
delen av avdraget skulle emellertid leda till skatteskärpningar för pensionärerna
— vilka icke är skyldiga att erlägga sjukförsäkringsavgift — men
också för andra med låga inkomster. Dessutom skulle en omläggning innebära
sådana ändringar i blanketthänseende att under en övergångstid svårigheter
skulle uppkomma för allmänheten vid deklarationsarbetet. Jag
kan därför inte under nuvarande förutsättningar biträda de framkomna
förslagen utan förordar, att avdragens maximibelopp, i enlighet med vad
nyss angivits, höjes till 400 kronor för ogift och 800 kronor för gifta samt
för ensamstående med barn.
De av mig förordade avdragshöjningarna skulle i och för sig kunna leda
tanken till motsvarande åtgärder beträffande sådant kapitaluppbyggande
som sker genom amorteringar eller eljest hos rörelseidkare och fastighetsägare.
Enligt min mening är dock förhållandena knappast jämförbara.
Beträffande bostadsfastigheter bör frågan om förmåner i amorteringshänseende
m. m., såsom jag tidigare anfört, prövas inom ramen för den
allmänna bostadspolitiken. Jag vill emellertid framhålla, att gällande skatteregler
redan torde få anses innebära betydande förmåner för fastighetsägarna.
I fråga om jordbruk och rörelse gäller vid inkomstberäkningen regler
som möjliggör ett skattefritt kapitaluppbyggande av en storleksordning
som går långt utöver de här diskuterade skattefria ränteinkomsterna och
försäkringsavdragen. Jag kan här särskilt peka på de lagervärderings- och
avskrivningsregler som gäller för rörelseidkare och jordbrukare med bokföringsmässig
redovisning samt reglerna för beskattning av övriga jordbrukares
inkomster av försäljning av levande och döda inventarier.
Vad jag nyss förordat innebär en höjning av det skattefria bottenbeloppet
för inkomst av kapital med en tredjedel och en lika stor höjning av det
s. k. försäkringsavdraget. Härav föranledes ett årligt skattebortfall av uppskattningsvis
33 miljoner kronor för staten och 25 miljoner kronor för kommunerna.
Drygt hälften av dessa belopp kan beräknas belöpa på försäkringsavdragets
höjning.
Förslaget föranleder ändring av 39 § 3 mom. och 46 § 2 mom. kommunalskattelagen.
Förslag till sådan författningsändring har utarbetats inom
finansdepartementet.
33
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1961
Det är ur skilda synpunkter önskvärt, att de föreslagna ändringarna kan
bli tillämpliga första gången redan vid 1962 års taxering. För att de skall
kunna iakttagas vid fastställandet av 1962 års deklarationsformulär måste
författningsändringen emellertid beslutas av riksdagen redan under pågående
vårsession. Jag är medveten om att förhållandena kan nödvändiggöra att
frågan av riksdagen behandlas vid senare tidpunkt än nyss sagts. Någon
erinran häremot föreligger i och för sig inte från min sida, men tidpunkten
för ikraftträdandet bör i så fall framflyttas till 1963 års taxering.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte
genom proposition föreslå riksdagen att antaga det inom finansdepartementet
upprättade förslaget till lag om ändrad Igdelse av 39 § 3 mom. och 46 §
2 mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370).
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Ragnar Sohlman
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1961
Bihang
Kreditmarknadsutredningens förslag
till
lag om avbetalning å lån
Vi etc. ----göra veterligt: att Vi, med riksdagen, funnit gott förordna
som följer.
1 §•
Denna lag gäller lån, som utlämnas med stöd av lagarna den 14 juni
1946 (nr 313) om hypoteksaktiebolag, den 17 juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse,
den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse, den 3 juni
samma år (nr 416) om sparbanker och den 25 maj 1956 (nr 216) om
jordbrukskasserörelsen, förordningen den 27 mars 1953 (nr 95) om Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar
samt reglementet den 25 november 1949 (nr 585) angående förvaltningen
av i postsparbanken och på postgiro innestående medel.
2 §.
Vid beviljande av lån, för vilket den överenskomna säkerheten helt eller
delvis utgöres av inteckning i bostads- eller affärsfastighet eller i tomträtt
till fastighet med bebyggelse för bostads- eller affärsändamål, skall den
långivande kreditinrättningen, såframt återbetalningstiden eller den sammanlagda
tid varunder lånet beräknas komma att utestå är längre än ett
år, betinga sig årlig avbetalning å lånet, oavsett att detta enligt de i 1 §
angivna författningarna skulle kunna utlämnas såsom avbetalningsfri kredit.
Avbetalningen skall ske enligt särskild plan, avpassad efter vad som
skäligen påkallas av ändamålet med krediten eller omständigheterna i övrigt.
Kreditinrättningens styrelse må, när särskilda förhållanden föranleda
därtill, medgiva anstånd med avbetalningen under visst antal år.
3 §•
Avbetalningsskyldighet, som här sägs, skall icke gälla beträffande kredit
i räkning och därmed jämförliga krediter.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och gäller till
och med den 31 december 1965.
Stockholm 1961. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 610561