Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1961
1
Nr 125
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 2 § lagen den 18 september 1943
(nr 691) om villkorlig frigivning; given Stockholms
slott den 23 mars 1961.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed jämlikt 87 § regeringsformen föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den
18 september 1943 (nr 691) om villkorlig frigivning.
GUSTAF ADOLF
Herman Kling
Propositionens innehåll
I propositionen föreslås, att tillämpningsområdet för fakultativ villkorlig
frigivning från straffarbete eller fängelse utvidgas genom att den minsta
strafftid, som den dömde skall ha avtjänat innan sådan frigivning får ske,
sänkes från nuvarande åtta månader till fyra månader.
1 llihang till riksdagens protokoll 1961.1 samt. Nr 125
2
Kungl. Maj. ts proposition nr 125 år 1961
Förslag
till
Lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 18 september 1943 (nr 691)
om villkorlig frigivning
Härigenom förordnas, att 2 § lagen
frigivning skall erhålla ändrad lydelse
(Gällande lydelse)
2§.
Den som undergår straffarbete på
viss tid eller fängelse och avtjänat två
tredjedelar av strafftiden, dock minst
åtta månader, må efter egen ansökan
villkorligt frigivas, därest med fog
kan antagas att han efter frigivningen
skall förhålla sig väl.
Vid prövning---efter frigiv
ningen.
den 18 september 1943 om villkorlig
på sätt nedan angives.
(Föreslagen lydelse)
2 §•
Den som undergår straffarbete på
viss tid eller fängelse och avtjänat två
tredjedelar av strafftiden, dock minst
fyra månader, må efter egen ansökan
villkorligt frigivas, därest med
fog kan antagas att han efter frigivningen
skall förhålla sig väl.
Vid prövning---efter frigiv
ningen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1961.
Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1961
3
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 17 mars 1961.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,
Skoglund, Edenman, Netzén, af Geijerstam, Hermansson.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Kling, fråga om ändring i lagen
om villkorlig frigivning och anför därvid följande.
Den 26 augusti 1960 har Kungl. Maj :t beslutat inhämta lagrådets utlåtande
över ett inom justitiedepartementet utarbetat förslag till brottsbalk,
avsedd att ersätta den nuvarande allmänna strafflagen och åtskilliga därtill
anknytande författningar. Lagrådets granskning av förslaget pågår, och proposition
i ämnet beräknas kunna föreläggas 1962 års riksdag. Det torde emellertid
komma att dröja ytterligare några år, innan den nya balken kan sättas
i kraft. Dessförinnan måste nämligen genomföras följdändringar i annan
lagstiftning samt utfärdas vissa administrativa författningar, och detta
arbete är mycket omfattande. Härjämte förutsättes vissa organisatoriska åtgärder,
främst avseende organen för kriminalvård i frihet.
Enligt brottsbalksförslaget skall de nuvarande tidsbestämda frihetsstraffen,
straffarbete och fängelse, sammanslås till en straffart, kallad fängelse.
I fråga om villkorlig frigivning från fängelse innehåller förslaget bestämmelser,
som svarar mot gällande lag om villkorlig frigivning, och förslaget
innebär i denna del bl. a., att tillämpningsområdet för s. k. fakultativ villkorlig
frigivning utvidgas. Beträffande sådan frigivning bibehålies visserligen
den i 2 § av nyssnämnda lag uppställda förutsättningen, att den dömde
skall ha avtjänat två tredjedelar av strafftiden, men frigivning skall, om
denna förutsättning är uppfylld, kunna ske redan när fyra månader har
avtjänats mot nu åtta månader.
I skrivelse den 3 januari 1961 har fångvårdsstyrelsen, under åberopande
av att en utvidgning av möjligheten att tillämpa fakultativ villkorlig frigivning
är så angelägen att därmed icke bör anstå till dess brottsbalken kan
träda i kraft, hemställt om sådan ändrad lydelse av 2 § lagen om villkorlig
frigivning, att den däri angivna minimitiden av åtta månader sänkes till fyra
månader.
Sedan yttranden inhämtats över fångvårdsstyrelsens förslag, anhåller jag
att nu få upptaga denna fråga till behandling.
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1961
Gällande rätt
Villkorlig frigivning från fängelse eller straffarbete förekommer för närvarande
i två former. Enligt 1 § lagen den 18 september 1943 om villkorlig
frigivning skall den som undergår straffarbete på viss tid, ej under sex
månader, eller fängelse på minst lika lång tid villkorligt frigivas, då han
avtjänat fem sjättedelar av strafftiden, s. k. obligatorisk villkorlig frigivning.
Jämlikt 2 § samma lag kan emellertid efter ansökan av den som undergår
straffarbete på viss tid eller fängelse villkorlig frigivning beviljas honom
redan när han avtjänat två tredjedelar av strafftiden, dock minst åtta månader,
s. k. fakultativ villkorlig frigivning. För sådan frigivning förutsättes, att
det med fog kan antagas att den dömde efter frigivningen skall förhålla sig
väl. Vid prövningen av frågan om sådan frigivning skall beaktas brottets beskaffenhet,
dess orsaker och omständigheterna vid detsamma, den dömdes
tidigare vandel, hans uppförande under fängelsetiden och sinnesriktning vid
den tid då frigivning ifrågasättes, hans beredvillighet att ersätta genom brottet
uppkommen skada samt de förhållanden i vilka han skulle komma att försättas
efter frigivningen.
Beslut om obligatorisk villkorlig frigivning meddelas av fångvårdsanstaltens
styresman, medan fråga om fakultativ villkorlig frigivning prövas av
fångvårdsstyrelsen (3 § lagen om villkorlig frigivning). Styrelsen består vid
handläggningen av sådan fråga av generaldirektören eller ställföreträdare
för honom och tjänsteman i styrelsen som Konungen bestämmer jämte två
av Konungen utsedda sakkunniga, av vilka den ene skall vara eller ha varit
innehavare av domarämbete (18 §). Om styrelsen avslår ansökan om fakultativ
villkorlig frigivning, kan ändring sökas genom besvär hos Kungl.
Maj:t (17 §).
Den som villkorligt frigivits är underkastad en prövotid, motsvarande
den vid frigivningen återstående strafftiden, dock minst ett år, om det ådömda
straffet uppgår till ett år eller däröver, och eljest sex månader (4 §).
Under prövotiden skall den frigivne i princip stå under tillsyn, men fångvårdsstyrelsen
kan medge att tillsyn icke skall äga rum; skyddskonsulenten
i det distrikt där den frigivne vistas skall ha inseende över tillsynens
utövande (6 §). Vissa allmänna skötsamhetskrav ställes på den frigivne och
därutöver kan särskilda föreskrifter meddelas rörande vad han har att iakttaga
under prövotiden (5, 7, 8, 9 §§).
Åsidosätter den frigivne något som till följd av frigivningen åligger honom,
kan fångvårdsstyrelsen vidtaga olika åtgärder, bl. a. förordna om prövotidens
förlängning eller förklara att den villkorligt medgivna friheten
skall vara förverkad (It §). Uppkommer fråga om förverkande, äger fångvårdsstyrelsen
besluta, att den frigivne skall tagas i förvar i avbidan på
vidare förordnande (16 §). Sker förverkande, anses den del av straffet, som
återstod vid frigivningen, såsom nytt straff med avseende å frågan om ny
villkorlig frigivning; fakultativ villkorlig frigivning kan i sådant fall ske
ändå att den tid som i 2 § sägs icke har gått till ända (14 § första stycket).
Kungl. Maj. ts proposition nr 125 år 1961
5
Brottsbalken
I förslaget till brottsbalk upptages bestämmelser om villkorlig frigivning
i 26 kap. Bestämmelserna avser det enhetliga frihetsstraffet fängelse, som
skall ersätta nuvarande fängelse och straffarbete. Förslaget bibehåller såväl
obligatorisk som fakultativ villkorlig frigivning. Beträffande tidpunkten för
och beslutanderätten om obligatorisk villkorlig frigivning föreslås ingen ändring
av vad nu gäller. I fråga om fakultativ villkorlig frigivning har däremot
skett vissa ändringar, varigenom möjligheterna till sådan frigivning vidgas.
Sålunda skall fakultativ villkorlig frigivning kunna ske redan när fyra månader
av strafftiden har avtjänats; det förutsättes dock liksom hittills att
två tredjedelar av straffet verkställts. Sådan frigivning må beslutas, om det
kan antagas främja den dömdes anpassning i samhället. Vid prövningen
av fråga härom skall särskilt beaktas den dömdes uppförande under anstaltstiden
och sinnesriktning vid den tid då frigivning ifrågasättes, hans
beredvillighet att ersätta genom brottet uppkommen skada samt de förhållanden
i vilka han skulle komma att försättas efter frigivningen. Enligt förslaget
skall det ingå som ett normalt led i verkställigheten att pröva, huruvida
förutsättningar för fakultativ villkorlig frigivning föreligger. För sådan
prövning skall icke krävas, att den intagne har ansökt om frigivning.
Med hänsyn till den omfattning, i vilken prövning av fakultativ villkorlig
frigivning skall ske, föreslås beslutanderätten angående sådan frigivning
decentraliserad från fångvårdsstyrelsen till lokala organ, övervakningsnämnder.
övervakningen över de villkorligt frigivna skall enligt förslaget
handhavas av övervakningsnämnd, vilken också har att ingripa om den
trigivne icke iakttager vad som åligger honom. Till övervakare över den frigivne
skall förordnas skyddskonsulent, skyddsassistent eller annan lämplig
person; har till övervakare förordnats annan än skyddskonsulent hos övervakningsnämnden,
skall övervakningen stå under överinseende av sådan
konsulent. Förverkande av villkorligt medgiven frihet beslutas av domstol.
Beslut om tillfälligt omhändertagande av den frigivne kan, när fråga uppkommit
angående åtgärd med anledning av misskötsamhet, fattas av övervakningsnämnd
eller domstol.
Fångvårdsstyrelsens framställning
I sin skrivelse uttalar fångvårdsstyrelsen, sedan styrelsen redogjort för
nu gällande regler om villkorlig frigivning, att avsikten med bestämmelserna
angående de omständigheter, som skall beaktas vid prövning av fråga
om fakultativ villkorlig frigivning, endast torde ha varit att de skall tjäna
såsom vägledning för bedömningen av den sociala prognosen och att det
alltså inte torde vara avsett att de angivna omständigheterna skall tillmätas
någon självständig betydelse. Den ledande tanken har nämligen varit,
framhåller styrelsen, att den dömde bör kunna villkorligt frigivas när fortsatt
straff inte längre anses behövligt för att avhålla honom från att ånyo
begå brott. Regeln om fakultativ villkorlig frigivning synes samtidigt kun
-
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1961
na användas till att belöna gott uppförande under anstaltsvistelsen och sålunda
uppmuntra de intagna att göra sitt bästa. Styrelsen fortsätter härefter:
Fångvårdsstyrelsen,
som förut lagt förhållandevis stor vikt vid den dömdes
tidigare vandel, har från den 1 juli 1960 infört en praxis, som lägger
huvudvikten vid den dömdes uppförande under anstaltsvistelsen, särskilt
hans arbetsvilja, samt vid de förhållanden i vilka han skulle komma vid
den ifrågasatta frigivningen. Detta innebär bl. a. att även intagna, som tidigare
visat dålig vandel och kanske undergått flera frihetsstraff, har möjlighet
att erhålla fakultativ villkorlig frigivning, om de nämnda förutsättningarna
i fråga om skötsamhet under den senaste vistelsen i fångvårdsanstalt
och i fråga om betryggande eftervård är uppfyllda. Till följd av denna ändrade
praxis har antalet fakultativa villkorliga frigivningar avsevärt stigit.
Samtidigt har styrelsen emellertid skärpt anspråken på skötsamhet under
prövotiden. Det är ännu för tidigt att yttra sig om verkningarna på längre
sikt av styrelsens nya praxis. Redan nu kan emellertid konstateras, att anstaltsdisciplinen
har förbättrats.
Den fakultativa villkorliga frigivningen, som förutsätter den dömdes
medverkan, är såväl ur brottsförebyggande synpunkt som med hänsyn till
dess betydelse som medel att påverka den dömde under anstaltstiden överlägsen
den obligatoriska villkorliga frigivningen. Det är självfallet lättare
att vinna den dömdes medverkan till lämpliga eftervårdande åtgärder och
över huvud taget att vinnlägga sig om skötsamhet, om frigivningen äger
rum efter prövning i det enskilda fallet och framstår såsom en förmån som
han har förvärvat genom egna bemödanden, än om frigivningen sker efter
en för alla lika, schematisk regel. Särskilt med den praxis, som fångvårdsstyrelsen
numera tillämpar i fråga om fakultativ villkorlig frigivning, har
det kommit att framstå som en klar olägenhet att vissa grupper intagna
blir obligatoriskt villkorligt frigivna utan att möjlighet finns att dessförinnan
förordna om frigivning efter individuell prövning.
Fångvårdsstyrelsen vill i detta sammanhang erinra om att tanken på att
göra den fakultativa villkorliga frigivningen tillämplig vid lika korta strafftider
som den obligatoriska diskuterades under förarbetena till 1943 års
lag men därvid avvisades med åberopande av att en sådan ordning sannolikt
skulle medföra praktiska svårigheter. Vad som åsyftades härmed torde
främst ha varit, att skyddskonsulentorganisationen inte vid denna tid ansågs
rustad för de ökade krav som en väsentlig utvidgning av möjligheten att
tillämpa fakultativ villkorlig frigivning skulle medföra. Med den utbyggnad
av skyddskonsulentorganisationen som därefter har ägt rum och den utveckling
av den eftervårdande verksamheten som förestår har detta skäl
inte längre bärkraft. Reformen skulle även komma att medföra ökat arbete
för anstaltsnämnderna, vilka yttrar sig över ansökningar om fakultativ villkorlig
frigivning, och för fångvårdsstyrelsen. Arbetsökningen skulle dock
inte bli större än att den kan bemästras med endast någon förstärkning av
föredragande- och annan kanslipersonal hos fångvårdsstyrelsen. Till frågan
härom torde styrelsen få återkomma i annat sammanhang.
Enligt det till lagrådet nyligen remitterade förslaget till brottsbalk skall
frigivning kunna ske när den dömde har avtjänat fyra månader. Samtidigt
har förutsättningarna för fakultativ villkorlig frigivning också i övrigt ändrats.
Avgörande för sådan frigivning skall enligt förslaget vara, om frigivningen
kan antagas främja den dömdes anpassning i samhället, och brottets
beskaffenhet och den dömdes tidigare vandel har inte medtagits vid angivandet
av de omständigheter som skall beaktas vid prövningen.
Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1961
1
Fångvårdsstyrelsen anser en utvidgning av möjligheten att tillämpa fakultativ
villkorlig frigivning vara så angelägen, att därmed inte bör anstå till
dess den föreslagna brottsbalken kan träda i kraft. Enligt styrelsens mening
bör därför denna fråga utbrytas till särskild lagstiftning. Den viktigaste
reformen härvid är att den nuvarande minimitiden av åtta månader
sänkes till fyra månader. Däremot är det enligt styrelsens uppfattning inte
nödvändigt att för den förhållandevis korta övergångstid som det här kan
röra sig om jämka lagtexten i övrigt till överensstämmelse med brottsbalksförslaget.
Ur systematisk synpunkt är det visserligen mindre tillfredsställande
att bestämmelserna om fakultativ villkorlig frigivning, varom prövning
alltid skulle komma att ske först, förblir placerade efter reglerna om
obligatorisk villkorlig frigivning. Styrelsen anser dock att detta bör kunna
godtagas som ett provisorium, för att reformen skall kunna genomföras
med minsta möjliga ingrepp i gällande lag.
Yttrandena
Över fångvårdsstyrelsens skrivelse har yttranden inhämtats från anstaltsnämnderna
vid fångvårdsanstalterna Härnösand, Långholmen, Härianda
och Malmö samt från 1956 års eftervårdsutredning.
Fångvårdsstyrelsens förslag tillstyrkes av anstaltsnämnderna vid Långholmen
och Härianda samt av eftervårdsutredningen. Anstaltsnämnden i
Malmö har principiellt icke någon erinran mot förslaget men hyser betänkligheter
med hänsyn till den ökade belastning på organisationen som skulle
bli följden; nämnden anser lämpligast att man övergångsvis sätter den
ifrågavarande tidsgränsen vid sex månader.
Anstaltsnämnden i Härnösand, som icke anser en utvidgning av möjligheten
att tillämpa fakultativ villkorlig frigivning vara så angelägen att icke
brottsbalkens ikraftträdande kan avvaktas, avstyrker förslaget. Skall en utvidgning
ske redan nu, bör minimitiden för verkställigheten sänkas allenast
till sex månader.
I de tillstyrkande yttrandena framhålles värdet av den fakultativa villkorliga
frigivningen. Anstaltsnämnden vid Långholmen instämmer i fångvårdsstyrelsens
uttalande, att sådan frigivning är överlägsen den obligatoriska
både från brottsförebyggande synpunkt och såsom medel att påverka
den dömde under anstaltstiden. I sistnämnda hänseende avser nämnden
främst, att det är av nytta för den intagne för framtiden att han vänjer sig
att iakttaga arbetsdisciplin och att det över huvud taget kan verka karaktärsfostrande
för honom att ställas inför kravet att genom egna bemödanden
förvärva en förmån. Nämnden är övertygad om att den fakultativa villkorliga
frigivningen har betydelse när det gäller befrämjandet av anstaltsdisciplinen
men anser denna synpunkt icke äga samma vikt som den nyssnämnda.
Tydligt är dock att anstaltsskötsamhet och flit har ett egenvärde
med hänsyn till ordning, lugn och säkerhet på anstalten. Med avseende å
förutsättningarna för reformens genomförande uttalar anstaltsnämnden
vidare bl. a. följande:
Villkoren för fakultativ villkorlig frigivning få anses numera icke vara
alldeles desamma som tillförne. Nämnden finner för sin del tillfredsställan
-
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1961
de att enligt styrelsens nya praxis tidigare dom icke skall ovillkorligen utesluta
den intagne från att kunna erhålla sådan förmån och nämnden har
också redan förut i några ärenden intagit en motsvarande ståndpunkt.
Nämnden har uppfattat den nya praxis så, att tidigare kriminalitet alltjämt
bör tillmätas vikt i dessa ärenden såsom ett faktum ägnat att tjäna till ledning
vid bedömning av prognosen; även enligt den ifrågasatta nya allmänna
strafflagstiftningen synes vara meningen att man icke skall bortse från brottets
beskaffenhet och den dömdes tidigare vandel (departementschefens uttalande
vid lagrådsremissen av förslaget till brottsbalk 26 kap. 6 och 7 §§,
sid. 251). En väsentligt ökad betydelse torde emellertid hädanefter komma
att tillmätas uppförandet inom anstalten. I detta sammanhang bör beaktas,
att enligt allmän erfarenhet inom fångvårdsväsendet vissa brottslingstyper
hava lätt att finna sig tillrätta i en anstalt men svårt att av egen kraft ordna
sitt liv i friheten, medan det för andra kan förhålla sig tvärtom. Att den intagnes
uppförande blir mindre tillfredsställande (han spelar över, vägrar
arbeta, rymmer etc.) kan också bero av att han saknar kroppsliga eller själsliga
förutsättningar för det arbete som erbjudes honom eller någon gång
bottna i personliga motsättningar till tjänstemän eller medintagna. I den
mån en på anstaltsuppförandet grundad prognos icke helt enkelt skall hänföra
sig enbart till några yttre, lätt konstaterbara fakta ställer den därför
icke ringa krav på erfarenhet och psykologisk insikt. Bedömningen härvidlag
blir beroende av iakttagelser och omdömen av anstaltsledningen och de
fångvårdsmän, som haft beröring med den intagne på nära håll och mera
kontinuerligt.
Eftervårdsutredningen framhåller, att med den nya praxis i fråga om
fakultativ villkorlig frigivning som införts av fångvårdsstyrelsen sådan frigivning
torde komma att få en långt större betydelse som behandlingsmedel
än tidigare. Anstaltsnämnden i Malmö ifrågasätter om icke i samband med
den föreslagna ändringen även övriga materiella förutsättningar för fakultativ
villkorlig frigivning bör ändras till överensstämmelse med vad som
upptagits i brottsbalksförslaget. Därigenom skulle de av fångvårdsstyrelsen
numera tillämpade principerna vid prövning av fråga om fakultativ villkorlig
frigivning få bättre täckning i lagtexten.
I sitt avstyrkande yttrande framhåller anstaltsnämnden i Härnösand, att
de nu gällande bestämmelserna om fakultativ villkorlig frigivning är av väl
avpassat innehåll. De förhållanden, vilka enligt lagen skall beaktas vid
prövning av fråga om fakultativ villkorlig frigivning, har nämnden ansett
vara av betydelse för bedömande av, huruvida fortsatt straff kunnat anses
icke längre behövligt för att avhålla den dömde från att ånyo begå brott.
Övertygelse i sistnämnda hänseende har nämnden ansett vara avgörande för
tillstyrkande av framställning om fakultativ villkorlig frigivning. Såsom
belöning för gott uppförande under anstaltsvistelsen har nämnden icke betraktat
den fakultativa villkorliga frigivningen. Nämnden fortsätter härefter:
Sedan
fångvårdsstyrelsen från den 1 juli 1960 infört den uti dess ifrågakomna
skrivelse omförmälda praxis, har även nämnden försökt följa samma
praxis, innebärande, att alltför stor vikt icke lagts vid brottets beskaffenhet,
dess orsaker och omständigheterna vid detsamma samt den dömdes
tidigare vandel. Med de nuvarande bestämmelserna har detta låtit sig göra,
Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1961
9
enär villkoret om avtjänande av minst åtta månader av strafftiden givit
erforderlig tid till en någorlunda säker bedömning av, huruvida den dömdes
goda uppförande under anstaltsvistelsen verkligen inneburit, att fortsatt
straff icke varit erforderligt för att avhålla den dömde från att ånyo
begå brott.
Minskas minimitiden till av fångvårdsstyrelsen önskade fyra månader,
måste enligt nämndens mening i de fall, då minimitiden svarar mot två
tredjedelar av strafftiden, ovannämnda bedömning avsevärt försvåras. Det
torde icke föreligga stor svårighet för den dömde, vilken kan se fram emot
möjlighet till frigivning redan efter avtjänande av fyra månaders straff, att
under nämnda tid visa gott uppförande och god arbetsvilja utan att likväl
detta på något sätt grundas uti ändrad inställning hos honom till frågan
om att avhålla sig från att ånyo begå brott. Säkerligen förminskas nämndens
möjlighet att i de angivna fallen komma till rätt värdering av den dömdes
skötsamhet för bedömning av, huruvida fortsatt straff ej längre är erforderligt
för att avhålla honom från att ånyo begå brott. Det synes ock uppenbart,
att vid sådan bedömning icke kan bortses från den dömdes tidigare
vandel.
Samtliga tillstyrkande remissinstanser påpekar, att förslaget kommer att
leda till en ökad arbetsbelastning för berörda organ. Eftervårdsutredningen
framhåller angelägenheten av att reformen ej genomföres utan att anstaltsnämnderna
vid de större fångvårdsanstalterna, skyddskonsulentorganisationen
och fångvårdsstyrelsen erhåller behövliga förstärkningar. Beträffande
de anstaltsnänmder, för vilka tätare sammanträden än för närvarande
skulle bli nödvändiga, torde lämpligen ett ytterligare antal suppleanter
för nämndledamöterna kunna utses, varigenom samma nämnd skulle
kunna arbeta i olika sammansättningar.
Ansialtsnämnden vid Långholmen uttalar, att nämnden för närvarande
sammanträder varannan vecka. Nämndens ledamöter är strängt upptagna
i sitt egentliga yrkesarbete och en anordning med sammanträde varje vecka
kan otvivelaktigt medföra svårigheter. Å andra sidan synes önskvärt, att
nämnden arbetar med väsentligen samma sammansättning. Emellertid är
de olägenheter, som ökningen av arbetsbördan kan medföra, sannolikt icke
så framträdande beträffande anstaltsnänmder vid mindre anstalter och
de är i varje fall icke av sådan betydelse, att de bör stå i vägen för den föreslagna
reformen. Eu lättnad för nämndens arbete skulle erhållas, därest
den fångvårdstjänstemän, som är nämndens sekreterare, kunde före sammanträdena
utarbeta och till ledamöterna översända en kortfattad skriftlig
promemoria för varje ärende angående fakultativ villkorlig frigivning
eller nåd. Härigenom skulle den muntliga föredragningen kunna avkortas
eller helt undvaras. Det synes knappast kunna undgås att för anstaltens
del dessa göromål samt föredragningen vid sammanträdet kräver en tjänsteman
på heltid, vilket innebär personalökning. Vidare kräves förstärkning
av anstaltens skrivpersonal.
Ökningen av antalet ärenden angående fakultativ villkorlig frigivning
skulle sannolikt ej föranleda till att anstaltsnämnden icke skulle medhinna
att, såsom nu sker, behandla förekommande ärenden på ett samman
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1961
träde i månaden, framhåller anstaltsnämnden i Malmö. Möjligheten till fakultativ
villkorlig frigivning vid en starkt förkortad strafftid kan dock
medföra behov av en snabbare behandling av vissa ärenden, och till följd
därav kan erfordras tätare sammanträden. Detta skulle innebära en från
lekmannaledamöternas synpunkt ej helt önskvärd belastning. Nämnden
anser dock ej att detta förhållande ger nämnden anledning motsätta sig
förslaget.
Departementschefen
Genom 1943 års lagstiftning har villkorlig frigivning gjorts till ett normalt
led i straffverkställigheten i syfte att ge denna en mera ändamålsenlig,
social inriktning och att genom eftervårdande verksamhet underlätta
de dömdas återgång till ett ordnat samhällsliv. Detta har skett genom föreskrift
att alla dömda, som undergår tidsbestämt frihetsstraff i sex månader
eller mer, skall villkorligt frigivas, när de har avtjänat fem sjättedelar
av strafftiden. Vid sidan av denna obligatoriska villkorliga frigivning finns
möjlighet att efter ansökan av den dömde villkorligt frige honom redan när
han avtjänat två tredjedelar av straffet. Sådan fakultativ villkorlig frigivning
ansågs vid lagens tillkomst närmast böra betraktas såsom en förmån,
vilken skulle medgivas intagna som — på grund av att de inger förhoppning
om framtida välförhållande, till följd av gott uppförande under anstaltsvistelsen
samt andra omständigheter — befinnes förtjänta därav. För fakultativ
villkorlig frigivning förutsättes att den dömde har avtjänat minst
åtta månader av strafftiden. Vid behandlingen i riksdagen av förslaget till
lag om villkorlig frigivning övervägde första lagutskottet, som ansåg den
fakultativa villkorliga frigivningen vara från brottsförebyggande synpunkt
överlägsen den obligatoriska, att föreslå att den förra formen skulle kunna
ifrågaltomma vid lika korta strafftider som den senare. Då en sådan ut
vidgning ansågs kunna medföra praktiska svårigheter, avstod utskottet likväl
från förslag härom.
Under förarbetena till det brottsbalksförslag, som Kungl. Maj :t den 26
augusti 1960 remitterat till lagrådet, har ansetts att en större plats än för
närvarande bör ges den fakultativa villkorliga frigivningen, och förslaget
har utformats i enlighet härmed. Utgångspunkten har härvid varit, att det
är angeläget att vinna den intagnes egen medverkan till ansträngningarna
att anpassa honom i samhället. Utsikten att komma i åtnjutande av fakultativ
villkorlig frigivning kan vara en sporre för den intagne att vinnlägga
sig om skötsamhet i anstalten, och det kan antagas att det är lättare att
vinna hans medverkan till lämpliga eftervårdande åtgärder och överhuvud
förmå honom att göra sitt bästa, om frigivningen framstår såsom en förmån
som han förvärvat genom egna bemödanden. Prövningen av fråga om
fakultativ villkorlig frigivning skall enligt brottsbalksförslaget ingå som
ett normalt led i behandlingen och icke vara beroende av att den intagne
ansöker därom. Avgörande för sådan frigivning skall vara, om frigivningen
kan antagas främja den intagnes anpassning i samhället.
Kungl. Maj. is proposition nr 125 år 1961
11
Fångvårdsstyrelsen har nu tagit upp spörsmålet om omedelbar lagstiftning
i syfte att vidga tillämpningsområdet för fakultativ villkorlig frigivning.
Ett väsentligt skäl för styrelsen har härvid varit erfarenheterna av
den ändrade praxis, som styrelsen numera tillämpar vid beviljandet av sådan
frigivning och som enligt vad styrelsen uppgivit haft till följd att anstaltsdisciplinen
förbättrats. Medan styrelsen förut fäst förhållandevis stort
avseende vid den dömdes tidigare vandel, lägges nu huvudvikten vid hans
uppförande under anstaltsvistelsen, särskilt hans arbetsvilja, samt vid de
förhållanden i vilka han skulle komma att försättas efter den ifrågasatta
frigivningen. Detta innebär bl. a., att även den som tidigare visat dålig vandel
har möjlighet att erhålla fakultativ villkorlig frigivning, och den ändrade
praxis har lett till en icke obetydlig stegring av antalet fakultativa villkorliga
frigivningar. Fångvårdsstyrelsen, som anser att den fakultativa
villkorliga frigivningen från skilda synpunkter är överlägsen den obligatoriska,
har funnit det framstå såsom en klar olägenhet att för närvarande
vissa grupper intagna blir obligatoriskt villkorligt frigivna utan att möjlighet
finns att dessförinnan förordna om frigivning efter individuell prövning.
Det till lagrådet remitterade förslaget till brottsbalk bygger i fråga om
det straffrättsliga påföljdssystemet på förslag, som strafflagberedningen
framlagt i sitt slutbetänkande (SOU 1956: 55). Redan däri föreslogs, att
användningsområdet för den fakultativa formen av villkorlig frigivning
skulle vidgas genom att den minsta strafftid, som den dömde måste ha avtjänat,
sänkes från nuvarande åtta till fyra månader. Denna tanke vann
allmän anslutning vid remissbehandlingen av betänkandet; icke från något
håll avstyrktes beredningens förslag i denna del. Den föreslagna utvidgningen
torde också vara starkt kriminalpolitiskt motiverad.
I brottsbalksförslaget har förevarande reformfråga upptagits i anslutning
till en allmän översyn och reformering av det straffrättsliga påföljdssystemet.
Brottsbalksförslaget beräknas kunna föreläggas 1962 års riksdag. Innan
brottsbalken kan sättas i kraft måste emellertid ett stort antal följdändringar
ske i annan lagstiftning och åtskilliga administrativa författningar utfärdas,
varjämte vissa organisatoriska åtgärder — främst avseende organen
för kriminalvård i frihet — måste vidtagas. Med hänsyn härtill
kommer det att dröja ännu några år, innan brottsbalken kan träda i tilllämpning.
Då den ifrågasatta utvidgningen av användningsområdet för
fakultativ villkorlig frigivning kan genomföras redan inom ramen för gällande
lag, har jag — som redan vid behandlingen i årets statsverksproposilion
av fångvårdsstyrelsens anslagsäskanden (II ht s. 95) ifrågasatt en
sådan lösning — funnit mig böra biträda fångvårdsstyrelsens framställning
om omedelbar lagstiftning i ämnet.
Den föreslagna reformen kommer alt medföra en ökning av det antal
dömda, som med hänsyn till strafftidens längd kan komma i fråga för fakultativ
villkorlig frigivning. Sådan frigivning kommer dock givetvis icke att
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1961
bli aktuell i alla dessa fall. Prövningen skall ske i enlighet med nu gällande
regler — vilka i vissa hänseenden skiljer sig från de i brottsbalken föreslagna
— och avse frågan, huruvida det med fog kan antagas att den
dömde efter frigivningen skall förhålla sig väl. Såsom har kommit till uttryck
i fångvårdsstyrelsens nuvarande praxis, torde dock även inom gällande
lags ram finnas utrymme för att tillämpa fakultativ villkorlig frigivning i
större utsträckning än som tidigare skett.
Reformen kommer otvivelaktigt att medföra en icke oväsentlig arbetsökning
för berörda myndigheter och därvid icke minst för skyddskonsulenterna,
som har att biträda vid förberedelserna för frigivningen och att öva
inseende över det sätt, på vilket tillsynen över den frigivne utövas. Skyddskonsulentorganisationen
har emellertid under senare år successivt utbyggts,
och den omfattar för närvarande 25 skyddskonsulenter och 29 skyddsassistenter.
Vid årets riksdag har beviljats medel för anställande från och med
nästa budgetår av ytterligare en konsulent och sju assistenter, och en fortsatt
utbyggnad förutses. Även med beaktande av den arbetsökning, som ett
stigande antal villkorligt dömda och villkorligt frigivna redan har medfört
för skyddskonsulentorganisationen, torde det därför icke vara anledning
att låta en vidgad tillämpning av fakultativ villkorlig frigivning ytterligare
anstå.
Vad beträffar övriga av reformen berörda myndigheter — närmast fångvårdsstyrelsen
samt anstaltsnämnderna, beträffande vilka bl. a. sammanträdeskostnaderna
kommer att öka till följd av tätare sammanträden -— lärer
redan från början krävas vissa förstärkningar av resurserna. Den härav
föranledda kostnadsökningen kan emellertid antagas bli begränsad.
I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 18 september 1943 (nr
691) om villkorlig frigivning. Såsom tid för ikraftträdande föreslås den 1
juli 1961.
Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget, av
den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i 87 § regeringsformen
avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.
Ur protokollet:
Margit Hirén
1 Bilagan, som är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här utelämnats.
Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1961
13
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj. ts lagråd den 22 mars
1961.
Närvarande:
justi tierådet Regner,
regeringsrådet Jarnerup,
justitieråden af Trolle,
Bomgren.
Enligt lagrådet den 22 mars 1961 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i
statsrådet den 17 mars 1961, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag om ändrad Igdelse av 2 § lagen den 18 september
1943 om villkorlig frigivning.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
hovrättsassessorn Carl Holmberg.
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.
Ur protokollet:
T. Johansson
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1961
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 23 mars 1961.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lindholm, Kling, Skoglund,
Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam, Hermansson.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, lagrådets den 22 mars
1961 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 17 i samma månad remitterade
förslaget till lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 18 september
1943 (nr 691) om villkorlig frigivning samt hemställer, att förslaget,
som av lagrådet lämnats utan erinran, måtte jämlikt 87 § regeringsformen
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
T. Johansson
Stockholm 1961. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner
610416