Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1961
1
Nr 9
Utlåtande i anledning av motion angående ändrad lydelse av 23 §
jaktlagen.
Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagen väckt, till lagutskott
hänvisad motion, nr 21 i andra kammaren, av herr Levin.
I motionen framhålles det, med hänvisning till 23 § jaktlagen, som en
orimlighet att katten, som är ett utpräglat tamdjur, skall få »fångas och
dödas så snart han tar ett steg utanför ägarens gård eller trädgård», medan
tämjda exemplar av en som regel vild djurart enligt praxis ansetts skyddade
i de fall de kommit ur fångenskapen och förirrat sig in på annans mark.
Motionären påpekar, att uppmärksammade fall förekommit, där man lockat
till sig tamkatter i fällor för försäljning men vid rättegång frikänts med
hänvisning till ifrågavarande paragraf i jaktlagen. För alla kattägare och
djurvänner över huvud framstår det enligt motionären som en utmaning att
jaktlagen fortfarande har den utformning den har i angivet avseende. Då
det förekommer, att katter förvildas, och sådana katter ur djurskyddsintresse
bör avlivas, anser motionären, att »kattparagrafen» icke helt bör utgå
ur jaktlagen. Den bör emellertid enligt motionären ändras till sin lydelse.
Motionären hemställer, »att riksdagen måtte besluta vidtaga den ändring i
lagen om rätt till jakt att paragraf 23 får följande lydelse: Förvildad katt
som anträffas untanför gård eller trädgård må av jakträttsinnehavaren
eller hans folk saklöst dödas».
över motionen har i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver utlåtande
inhämtats från domänstyrelsen. På begäran av utskottet har yttrande
därjämte avgivits av Svenska jägareförbundet, Jägarnas riksförbund
och Föreningen Djurens vänners riksorganisation.
Historik och gällande rätt
186A års jaktstadga medgav envar rätt att döda katt, som anträffades i
skog eller hage. I 1912 års jaktlag utökades denna rätt i så måtto att området
för densamma angavs till all mark »utanför gård eller trädgård». Samtidigt
inskränktes emellertid rätten så att den tillkom allenast »jakträttsinnehavaren
och hans folk». Ändringarna föreslogs av år 1908 tillkallade
sakkunniga i år 1909 avgivet förslag rörande revision av jaktlagstiftningen.
Bihang till riksdagens protokoll 1961. 9 samt. 3 avd. Nr 9
2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1961
Utvidgningen motiverades därvid med att katten enligt erfarenheten gör
avsevärd skada just i öppen mark å rapphöns och annat vilt. Samtidigt ansågs
inskränkningen i rätten att efterhålla katt till att avse blott jakträttsinnehavaren
och hans folk nödvändig »för att den sålunda utsträckta rätten
att efterhålla katt icke må missbrukas till förföljelse av okynne».
Ifrågavarande stadgande i 1912 års jaktlag inflöt oförändrat i nu gällande
lag den 3 juni 1938 om rätt till jakt, vars 23 § lyder: »Katt som anträffas
utanför gård eller trädgård må av jakträttsinnehavaren eller hans
folk saklöst dödas.»
Yttrandena
Motionärens förslag har avstyrkts av samtliga remissinstanser utom Föreningarna
Djurens vänners riksorganisation.
Sistnämnda organisation betecknar den föreslagna lagändringen som ur
djurskyddssynpunkt och moralisk synpunkt i hög grad önskvärd och andrager
i yttrandet bl. a. följande.
I paragrafen angives endast katt, vilket felaktigt tolkas så, att varje däggdjur
av kattsläktet kan av envar dödas så fort djuret kommer utanför sin
ägares tomtmark. Den oklara formulering nämnda paragraf erhållit har
bidragit till att mycket tråkiga konsekvenser uppstått när domstolarna i
vårt land följer lagens bokstav och tillerkänner en person rätt att infånga
eller döda en katt som kommer utanför ägarens tomtgränser. Jaktlagens § 1
angiver som objekt för att fånga eller döda djur att dessa skola vara vilda
däggdjur och fåglar.---Av de katter som finns i vårt land förekommer
endast tamkatter och förvildade katter. Efterforskningar har konstaterat, att
vår vanliga s. k. huskatt härstammar från den nubiska katten eller kafferkatten.
Till sitt väsen är den ett fromt och hemtamt husdjur och har av
den stora allmänhten alltid betraktats så, samt i alla tider varit den fattigare
befolkningens många gånger enda husdjur. ----Den förvildade katten
är mycket skygg och undviker människor samt livnär sig på småvilt i markerna.
---Några vildkatter finnas icke i hela Skandinavien.---
Med orätt har tamkatten i vår lagstiftning klassificerats som ett skadedjur
enligt omnämnda 23 §. Denna tamkatt, som älskas av stora delar av vårt
folk, har genom lagens bokstav blivit betraktad som ett villebråd. En grupp
människor, som själva äro jägare och jordägare, idka jakt, många gånger
endast för nöjets skull, har kunnat driva det dithän, att ett för dem onyttigt
djur skall för deras skull betraktas som värdelöst och med lagens hjälp giva
dem rätt att saklöst döda det. Att se så krasst på problemet är inte ett allmänt
intresse. Det kan inte bestridas, att kringströvande katter i någon mån
dödar småfåglar i markerna, men detta kan inte tagas till intäkt för att
lagen skall förmena dem rätten att leva, om de utan att jaga kommer utanför
sin ägares marker. Vi kan se den stora skillnaden i uppfattningen om
kringströvande djur, om vi ser på hundens ställning i lagen. Man får inte
saklöst döda en hund, som inte jagar, för att den kommit in på annans
mark.---I vårt land finnas numera många olika tamkattraser re
presenterade,
många betingande avsevärda priser. Härav framgår, att ägarna
Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 dr J961
3
till dylika katter många gånger åsamkats stora förluster, då de förlorar
sina djur, som antingen infångats eller dödats för att de kommit inpå annans
mark. Detta att katterna numera representerar ett icke föraktligt ekonomiskt
värde har medfört, att katterna blivit ett eftersträvansvärt objekt
för olika asociala individer, som med hjälp av § 23 jaktlagen bedriver ett
icke obetydligt infångande av katter. Dessa lockas från ägarens marker in
på angränsande tomter med användande av valeriana, där de infångas i
kattfällor och sedan säljas med stora skattefria förtjänster. Även inne i städerna
med sina tättbebyggelser förekommer infångandet av katter med
fällor och nämnda § 23 åberopades år 1956 av två kattfångare inför rådhusrätten
i Malmö, varför de frikändes.
Såväl domänstyrelsen som Svenska jägareförbundet instämmer i motionärens
uppfattning om det otillfredsställande i att tamkatter fångas för försäljning
men anser en lagändring som den föreslagna icke kunna godtagas
ur jakt- och viltvårdssynpunkt. Det framhålles från båda håll, att tamkatten,
då den vid tillfällen strövar omkring i markerna, gör lika stor skada
på småvilt och småfåglar som den förvildade katten. Svårigheten att vid
påträffande av katt utanför gård eller trädgård avgöra, om katten är tam
eller förvildad, understrykes av båda dessa remissinstanser. Domänstyrelsen
anser, att detta förhållande med visshet skulle medföra besvärliga komplikationer,
och Svenska jägareförbundet uttalar, att det i praktiken skulle leda
till att alla katter utom vildkatterna måste anses tama. Förbundet gör också
en jämförelse med rätten att döda löslöpande hund. Att denna rätt är kringgärdad
med åtskilliga villkor får, säger förbundet, ses mot bakgrunden av
åtskilliga ekonomiska faktorer, bl. a. det förhållandet, att skyldighet föreligger
att registrera och erlägga skatt för hund. Att införa ett system för
registrering och identifiering av katt jämte regler om lössläppande av katt,
motsvarande vad som gäller för hund, anser förbundet ogörligt.
Jägarnas riksförbund säger sig ej ha funnit något skäl föreligga som
motiverar den föreslagna lagändringen.
Utskottet
Motionären vänder sig mot innehållet i 23 § jaktlagen, vars tillämpning
han finner såväl orimlig som otidsenlig. I motionen yrkas därför, att stadgandet
skall ändras så att rätten att döda katt, som anträffas utanför gård
eller trädgård, inskränkes till att avse allenast »förvildad katt».
Några egentliga vildkatter finns ej i vårt land. Däremot förekommer det
i viss utsträckning att tama katter av en eller annan anledning överges av
sina ägare och hänvisas till ett liv i det fria eller att de själva finner sig
föredra ett liv i frihet och mer eller mindre för gott lämnar sina hem bland
människor. Det inträffar naturligtvis också, att kattungar föds i frihet och
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1961
aldrig kommer i människors vård. Det torde vara nu nämnda kategorier
som avses med uttrycket förvildade katter.
Som framgår av den tidigare redogörelsen har katten sedan lång tid tillbaka
behandlats med stränghet i lagstiftningen. Denna inställning har motiverats
av att katten, då den strövar kring i markerna, ansetts vålla allvarliga
skador på beståndet av fåglar och småvilt. Det har omvittnats av såväl
domänstyrelsen som Svenska jägarförbundct, att denna motivering för lagens
bibehållande alltjämt kvarstår. Båda remissinstanserna har härvid
framhållit, att huskatten, i den mån den ger sig ut på tillfälliga strövtåg,
såsom skadedjur är att jämställa med den förvildade katten. Utskottet har
ej anledning betvivla dessa uppgifters riktighet.
Från nyssnämnda remissinstansers sida har ytterligare anförts, att et''
lagstadgande som det föreslagna skulle medföra stora praktiska svårigheter
i tillämpningen med hänsyn till möjligheterna att skilja mellan tamkatter
och förvildade katter. Utskottet ansluter sig till denna uppfattning. Ehuru
det väl kan tänkas, att en jägare många gånger kan avgöra, om en katt är
tam eller förvildad, måste det antagas, att i ett stort antal fall en sådan
möjlighet är utesluten. Redan definitionen å uttrycket förvildad katt torde
visa sig svår att fastställa. Utskottet finner här ett avgörande hinder mot
en lagändring i den form motionären föreslagit.
Utskottet vill emellertid ingalunda förringa de motiv som ligger till grund
för motionärens hemställan. Ett utnyttjande av den rätt stadgandet medgiver
kan säkerligen många gånger förefalla opåkallat ur jaktvårdssynpunkt
och upprörande för den enskilde kattägaren. Det förfarande som i viss utsträckning
synes förekomma att allenast för ekonomisk vinning locka tamkatter
i fälla för försäljning till vetenskapliga institutioner eller eljest vill
utskottet allvarligt fördöma. Det kan här anmärkas, att numera relativt
talrikt förekommer innehav av s. k. raskatter, vilka ej sällan betingar avsevärda
priser. En viss garanti mot ett handlingssätt sådant som det angivna
ligger givetvis i att rätten att döda katt tillkommer endast jakträttsinnehavaren
och hans folk. Av stor betydelse ur kattägarens synpunkt är emellertid
härvid, huruvida uttrycket »utanför gård eller trädgård» avser gård
eller trädgård över huvud eller om därmed menas endast kattägarens gård
eller trädgård. Det kan enligt utskottets mening med visst fog hävdas, att
dödande av annan katt än egen borde i princip vara otillåtet inom bebodda
områden. De viltvårdssynpunkter som ligger till grund för stadgandet har
här inte samma berättigande som eljest och kan svårligen motivera ett sådant
angrepp på enskilda intressen som ett avlivande av katt kan innebära.
Vissa motivuttalanden till stadgandet synes jämte dess ordalydelse närmast
tyda på att från område där dödande av katt får ske undantagits varje
gård och trädgård. Att stadga undantag allenast för kattägarens egen tomt
kan vidare förefalla opåkallat, då den som där förfogar över jakträtten är
Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 dr 1961
5
ägaren själv. I ett rättsfall (se Svensk Juristtidning 1958 sid. 85) har emellertid
uttrycket givits den tolkningen att katt, som anträffas i jakträttsinnehavarens
gård eller trädgård, får dödas av denne och hans folk.
En fråga av intresse i sammanhanget är också huruvida den som begagnar
sig av den i 23 § jaktlagen stadgade rätten kan sägas idka jakt och därmed
huruvida gällande bestämmelser i jaktlagstiftningen -—- särskilt dess
regler om förbud mot lockande av villebråd — blir tillämpliga. Svaret på
denna fråga förefaller icke helt givet.
Den icke önskvärda fångsten och försäljningen av tamkatter torde i viss
mån kunna motverkas, därest vid de vetenskapliga institutionerna fullständiga
uppgifter inhämtas rörande försäljarna och de inlämnade djurens
ursprung. Utskottet har anledning antaga, att denna fråga är föremål för
övervägande av den år 1953 tillkallade djurskyddsutredningen.
Frågan huruvida det är möjligt att genom en lagändring undanröja föreliggande
oklarhet med nu gällande bestämmelse om rätt att döda katt samt
huruvida — utan att nödig hänsyn till viltvården eftersättes — den enskilde
kattägarens intressen kan tillgodoses i högre grad än nu synes vara
fallet torde förtjäna att beaktas. Enligt utskottets mening bör denna fråga
övervägas av 1949 års jaktutredning vid dess översyn av jaktlagstiftningen.
Utskottet får således hemställa,
att förevarande motion, II: 21, icke måtte föranleda annan
riksdagens åtgärd än att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställer, att motionen jämte detta utlåtande
överlämnas till 1949 års jaktutredning.
Stockholm den 14 mars 1961
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Osvald, Grym, Göran Karlsson, Georg
Carlsson, Kristiansson, Ebbe Ohlsson, Åkesson och Wirmark;
från andra kammaren: herrar Levin, fru Torbrink, herrar Andersson
i Ryggestad, Johansson i öckerö, Persson i Tandö, Hamrin i Kalmar, Mattsson
och Turesson.
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1961
Reservation
av herr Levin, fru Torbrink och herr Persson i Tandö, vilka ansett, att
utskottets utlåtande bort ha följande lydelse.
»Motionären---— lika med utskottet —--— ''förvildad katt’.
Några egentliga — — — lika med utskottet — ---människors vård.
Med uttrycket förvildad katt torde böra förstås katt tillhörande någon av
nu nämnda tre kategorier.
I motionen framhålles, att jaktlagen ger jakträttsinnehavaren rätt att
jaga, döda eller fånga allenast vilda djur samt att enligt praxis även tämjda
djur av en som regel vild art i de fall de kommit ur fångenskapen och
förirrat sig in på annans mark anses vara skyddade. Någon form av rätt till
jakt på tama djur föreligger således i princip ej, även om djuren kommit
in på annans jaktområde.
Katten intager sålunda till följd av stadgandet i 23 § jaktlagen en särställning
i förhållande till andra tama djur. Denna särställning kan enligt
utskottet icke anses motiverad beträffande andra katter än sådana som
förvildats och därigenom utgör en konstant fara för fågel och småvilt. Tamkatten
omfattas i allmänhet av ett mycket starkt ägarintresse av personlig
och ofta även ekonomisk art. Att tama katter, i den mån de ger sig ut på
strövtåg i markerna, tillfälligt kan jaga och döda vilt kan svårligen motivera
ett sådant angrepp på enskilda intressen som ett avlivande av katt kan
innebära.
Emot den föreslagna lagändringen har i två remissyttranden invänts, att
det i praktiken skulle möta svårigheter att skilja på tamkatter och förvildade
katter. Den förvildade katten torde emellertid särskilt genom sin
skygghet för människor relativt enkelt kunna särskiljas från en tamkatt
och det torde icke vara förenat med så stort besvär för en jägare att förvissa
sig om en anträffad katts egenskap av tam eller förvildad att härigenom
ett hinder mot den föreslagna lagändringen kan anses föreligga.
Med nu gällande lagstiftning kan enligt vad praxis giver vid handen jakträttsinnehavare
i enbart vinningssyfte utan laga påföljd fånga tamkatter
för försäljning bl. a. till vetenskapliga institutioner. Detta är enligt utskottets
mening ett icke önskvärt förhållande, som därest den föreslagna lagändringen
genomföres definitivt kommer att undanröjas.
Utskottet får på grund av vad sålunda anförts hemställa,
att riksdagen, med bifall till förevarande motion, 11:21,
måtte för sin del antaga följande
Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1961
7
Förslag
till
lag om ändrad lydelse av 23 § lagen den 3 juni 1938
om rätt till jakt (nr 27i).
Härigenom förordnas, att 23 § lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) |
(Föreslagen lydelse) |
23 §. |
Katt som anträffas utanför gård Förvildad katt som anträffas utaneller
trädgård må av jakträttsinne- för gård eller trädgård må av jakthavaren
eller hans folk saklöst do- rättsinnehavaren eller hans folk sakdas.
löst dödas.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1961.»