Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1961
1
Nr 25
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 30
juni 1947 (nr 288) om uppsikt å jordbruk.
Genom en den 7 april 1961 dagtecknad proposition, nr 139, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, jämlikt § 87 regeringsformen föreslagit riksdagen att antaga följande
vid propositionen fogade förslag till
Lag
angående ändrad lydelse av 1 § lagen den’30 juni 1947 (nr 288)
om uppsikt å jordbruk
Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 30 juni 1947 om uppsikt å jordbruk
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
1 §•
Omfattar brukningsdel---nödigt underhåll.
Beträffande område, som ligger inom
de på bekostnad eller med understöd
av staten storskiftade delarna av
Kopparbergs lån och som ej undergått
laga skifte, äger Konungen förordna
att uppsikten skall avse jordbruket
åven på brukningsdel, vars odlade
jord ej överstiger två hektar, samt att,
oavsett om vanskötsel som sägs i
första stycket år för handen, såsom
vanhåvd skall anses att odlad jord
under mera än två år i följd icke varit
föremål för bearbetning, slåtter eller
betesgång.
Uppsikten skall---av lantbruksnämnderna.
Denna lag träder i kraft den 1 juli
1961.
I Bihang till riksdagens protokoll 1961. 9 samt. 3 avd. Nr 25
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1961
Propositionens tillkomst och huvudsakliga innehåll
Efter framställning av lanlbruksstyrelsen uppdrog Kungl. Maj :t genom
beslut den 11 december 1953 åt styrelsen att företaga en översyn av lagen
den 30 juni 1947 om uppsikt å jordbruk. Styrelsen biträddes vid utredningsarbetet
av vissa särskilt tillkallade sakkunniga.
Den 11 december 1956 avlämnade styrelsen betänkande med förslag till
ändringar i lagstiftningen angående uppsikt å jordbruk m. m. (SOU 1956:
62). I betänkandet framhölls bl. a., att styrelsen under utredningsarbetet
funnit anledning att överväga frågan om vidtagande av särskilda åtgärder
till stöd för vidmakthållande av jordbruket i vissa delar av Kopparbergs
län. Därmed åsyftades den s. k. storskiftesbygden, som i stort sett omfattar
socknarna kring Väster- och österdalälven samt kring Siljan och Dalälven
närmast nedströms därom. Denna fråga ämnade styrelsen emellertid behandla
i ett särskilt betänkande.
Den sålunda återstående frågan har av styrelsen och lantmäteristyrelsen
upptagits till gemensam behandling i en den 20 januari 1960 dagtecknad
skrivelse till chefen för jordbruksdepartementet. Vid skrivelsen har fogats
en promemoria med förslag till lagstiftning angående särskilda åtgärder för
vidmakthållande av jordbruket i vissa delar av Kopparbergs län. Promemorian
har utarbetats av en arbetsgrupp som tillsatts av lantbruksstyrelsen
och lantmäteristyrelsen gemensamt. De förslag som styrelserna framlagt i
nämnda skrivelse bygger på promemorians innehåll. Förslagen avser dels
vissa lagstiftningsåtgärder, bl. a. ändring i uppsiktslagen, och dels vissa
andra åtgärder. De föreslagna åtgärderna är tänkta som ett provisorium intill
dess en mera slutlig lösning av de problem som sammanhänger med
ägosplttringen inom storskiftesbygden kan genomföras.
över förslagen har efter remiss yttranden avgivits av 1958 års jordlagsutredning,
länsstyrelsen i Kopparbergs län, som jämväl överlämnat yttranden
från hushållningssällskapet, lantbruksnämnden och överlantmätaren i
länet, samt av Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet Landsbygdens
folk.
Ärendet har härefter beretts inom jordbruksdepartementet, därvid upprättats
förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 30 juni
19W (nr 288) om uppsikt å jordbruk.
Det sålunda upprättade förslaget — som är likalydande med det vid propositionen
fogade lagförslaget — har enligt förordnande av Kungl. Maj :t
underställts lagrådet för yttrande. Lagrådet har lämnat förslaget utan erinran.
Förslaget innebär i huvudsak följande.
Enligt 1 § första stycket lagen om uppsikt å jordbruk skall för närvarande
hållas uppsikt bland annat över att brukningsdel, som omfattar odlad
jord till en vidd överstigande två hektar, ej vanhävdas genom att jord
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1961 3
bruket vanskötes så, att dess vidmakthållande äventyras. Visst undantag
stadgas i 2 §.
Med hänsyn till de egenartade förhållandena inom den så kallade storskiftesbygden
i Kopparbergs län föreslås nu, att Kungl. Maj :t skall bemyndigas
att beträffande därstädes beläget område, som ej undergått laga
skifte, förordna att uppsikten skall avse jordbruket även på brukningsdel,
vars odlade jord ej överstiger två hektar, samt att, oavsett om vanskötsel
som sägs i 1 § första stycket är för handen, såsom vanhävd skall anses
att odlad jord under mera än två år i följd icke varit föremål för bearbetning,
slåtter eller betesgång.
Gällande bestämmelser in. m.
För innehållet i uppsiktslagen i dess nu gällande lydelse och för vissa
stadganden i rationaliseringskungörelsen den 11 juni 19i8 — som innehåller
bestämmelser om det statliga stödet till jordbrukets yttre och inre rationalisering
m. m. — har en redogörelse lämnats å s. 4—6 i propositionen, vartill
utskottet hänvisar.
I samband med denna redogörelse har i propositionen framhållits, att i
lantbruksstyrelsens ovan nämnda år 1956 avgivna betänkande föreslagits
vissa ändringar i uppsiktslagen men framför allt ingående analyserats de
motiv, som uppbär uppsiktslagen och allmänna riktlinjer för lagens tilllämpning,
att förslagen ej föranlett proposition till riksdagen, samt att i
1958 års jordlagsutrednings uppdrag emellertid ingår även att företaga en
översyn av uppsiktslagen.
I detta sammanhang kan även anmärkas, att i en särskild, den 23 mars
1961 dagtecknad proposition, nr 134, för riksdagen framlagts förslag till
särskilda åtgärder för rationalisering av jordbruket och skogsbruket i Kopparbergs
län. Förslaget har föranletts av en den 25 november 1960 av lantmäteristyrelsen
och lantbruksstyrelsen i samråd med skogsstyrelsen upprättad
skrivelse. I denna proposition anges vissa riktlinjer för den fortsatta
rationaliseringen av jordbruket och skogsbruket i Kopparbergs län i syfte
att förbättra de otillfredsställande fastighetsförhållandena i länet. Bland annat
förordas, att verksamheten i första hand skall koncentreras till områden,
där under behörigt hänsynstagande till de skilda trakternas naturliga
produktionsförutsättningar och andra lokala förhållanden den största effekten
är att vänta utifrån såväl företagsekonomiska som samhällsekonomiska
synpunkter. Målsättningen för de koncentrerade rationaliseringsinsatserna
har angivits vara att såvitt möjligt i ett sammanhang upprusta berörda
brukningsenheter till fullt bärkraftiga och med för driften erforderliga anordningar
försedda jord- och skogsbruksföretag. Storleksrationaliseringen
anges som en primär åtgärd i rationaliseringsarbetet, men även skogsmarksbyten
och andra åtgärder för arronderingsförbättringar bör enligt förslaget
komma till stånd i ökad omfattning. Betydelsen av att också rationaliseringsverksamheten
i ordinarie former skall på olika sätt påskyndas inom
länet i dess helhet betonas. Vidare föreslås vissa åtgärder i syfte att främja
tf Ilihang till riksdagens protokoll 1961. 9 samt. 3 avd. Nr 25
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1961
tillkomsten av sammanslutningar för gemensam animalieproduktion ävensom
— försöksvis —• viss organisation för driftsrationalisering vid bland
annat det mndre jordbruket. Propositionen har hänvisats till jordbruksutskottet.
Lantbruksstyrelsens och lantmåteristyrelsens den 20 januari 1960 avgivna
förslag
I den promemoria, vilken som tidigare nämnts utarbetats på uppdrag av
lantbruksstyrelsen och lantmäteristyrelsen, återfinnes en redogörelse för
storskiftesbygdens omfattning och jordbruksförhållandena inom denna
bygd. I promemoria föreslås den utvidgningen av uppsiktslagens tillämplighet
att, beträffande sådana områden inom storskiftesbygden, där jordbruket
anses böra bibehållas i fortsättningen, uppsiktslagen göres tillämplig
även å brukningsenheter med mindre än två hektar odlad jord. Vidare anges
vissa riktlinjer för utformandet och tillämpningen av en lagstiftning om
befogenhet för det allmänna att under viss tid förfoga över jord, som ligger
obrukad, med rätt och skyldighet för det allmänna att upplåta marken
till brukande åt lämplig jordbrukare i trakten. Tanken att införa möjlighet
till tvångsinlösen av obrukade skiften har i promemorian övervägts men avvisats.
Den förordade lagstiftningen föreslås territoriellt begränsad till sådant
skifteslag inom storskiftesbygden, som ej undergått laga skifte och beträffande
vilken Kungl. Maj :t efter framställning av länsstyrelsen meddelar
förordnande.
Lantbruksstyrelsens och lantmåteristyrelsens skrivelse av den 20 januari
1960 ansluter sig i det väsentliga till vad som anförts i promemorian.
Beträffande promemorians förslag om rätt för det allmänna att under viss
tid förfoga över brukningsrätten till mark, anför styrelserna, att en lagstiftning
i detta hänseende kan visa sig erforderlig, sedan de genom nu i övrigt
föreslagna åtgärder avsedda provisoriska förbättringarna vunnits.
Angående det närmare innehållet i skrivelsen och i promemorian får utskottet
hänvisa till den å s. 6—13 i propositionen intagna redogörelsen.
Remissyttrandena
Behovet av provisoriska åtgärder vitsordas genomgående
av remissinstanserna.
Beträffande den föreslagna utvidgningen av uppsiktslagens
tillämplighet ifrågasätter 1958 års jordlagsutredning om frågan
är av tillräcklig vikt för att böra utbrytas för separat lagstiftning i avvaktan
på den allmänna översyn av uppsiktslagen som utredningen har i
uppdrag att göra. Länsstyrelsen tillstyrker den föreslagna utvidgningen.
Även hushållningssällskapets förvaltningsutskott, lantbruksnämnden och
överlantmätaren biträder förslaget men föreslår tillika viss skärpning av
uppsiktslagens vanhävdsbegrepp.
Länsstyrelsen förordar en skyndsam utredning i frågan om lagstiftning
rörande tvångsupplåtelse av brukningsrätt, medan hus
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1961
5
hållningssällskapets förvaltningsutskott, lantbruksnämnden och överlantmätaren
intar en negativ inställning till förslaget i denna del.
Innehållet i remissyttrandena refereras närmare å s. 13—16 i propositionen,
vartill här hänvisas.
Departementschefen
I departementschefens uttalande beröres till en början de särpräglade
fastighetsförhållandena inom storskiftesbygden i Kopparbergs län och nämnes
den speciallagstiftning som härigenom nödvändiggjorts.
Vidare beröres de åtgärder som i övrigt vidtagits för att skapa bättre
brukningsförliållanden. Härutinnan andrages följande.
»Allmän enighet råder om att den påtalade ägosplittringen inte kan bemästras
och rationella brukningsenheter skapas, med mindre genomgripande
fastighetsregleringar inom större sammanhängande områden kommer
till stånd. Vissa åtgärder i detta syfte har på sina håll vidtagits. Sålunda
har med stöd av de särskilda skiftesbestämmelserna fastighetsregleringar
utförts inom några socknar och inom vissa andra socknar pågår förrättningar
av detta slag.
En allmän översyn av jorddelningslagstiftningen pågår för närvarande
genom 1954 års fastighetsbildningskommitté. Viktiga delar av jordlagstiftningen
i övrigt är föremål för överarbetning av 1958 års jordlagsutredning.
Det kan förväntas att de problem som sammanhänger med jordförhållandena
i storskiftesbygden kommer att ägnas särskild uppmärksamhet under
detta utredningsarbete. Det torde vara berättigat att hoppas att härigenom
effektivare medel än nu på längre sikt kommer att ställas till myndigheternas
förfogande för att bemästra storskiftesbygdens speciella problem.
Man måste dock utgå från att det kommer att dröja avsevärd tid
innan den lagstiftning, varom här är fråga, kan vara genomförd, så att den
kan lämna några praktiska resultat. I detta sammanhang vill jag också
erinra om att lantmäteristyrelsen utarbetat förslag till äganderättsutredning
och lagfart inom vissa områden i Kopparbergs län, vilket förslag upptagits
i en den 31 december 1960 dagtecknad, till chefen för jordbruksdepartementet
avgiven promemoria. I denna föreslås vissa åtgärder som syftar till
att skapa gynnsammare förutsättningar för den i Kopparbergs län pågående
fastighetsregleringsverksamheten men som även i övrigt är av väsentlig
betydelse för jordbrukets och skogsbrukets rationalisering samt för
samhällsutvecklingen i allmänhet i länet. Detta ärende remissbehandlas för
närvarande. På grund av att de föreslagna åtgärderna innefattar ett flertal
svåröverskådliga och invecklade rättsfrågor, som kräver noggrann behandling,
torde proposition i detta ärende ej kunna föreläggas årets riksdag.
Däremot torde inom kort kunna framläggas proposition med förslag
till åtgärder för jordbrukets och skogsbrukets rationalisering, grundat på
det tidigare omnämnda av lantmäteristyrelsen och lantbruksstyrelsen den 25
november 1960 avgivna förslaget angående denna fråga.1
1 Anm. I’rop. nr 134/1961
G
Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1961
Jag vill i sammanhanget vidare erinra om att ett av f. d. generaldirektören
Harald Malmberg framlagt betänkande (SOU 1959: 31) med förslag till
särskild lagstiftning om myrslogar inom de på bekostnad eller med understöd
av staten storskiftade delarna av Kopparbergs län efter avslutad remissbehandling
för närvarande prövas inom justitiedepartementet.»
Departementschefen framhåller, att lantbruksstyrelsens och lantmäteristyrelsens
föreliggande framställning måste ses mot bakgrunden av att styrelserna
ansett omedelbara åtgärder påkallade. Departementschefen biträder
åsikten att provisoriska åtgärder ofördröjligen bör vidtagas.
I frågan om en skärpning av uppsiktslagen anför departementschefen
följande.
»Av skäl som styrelserna anfört bör den föreslagna skärpningen av denna
lag begränsas till jordvanhävd.
Enligt uppsiktslagen kan lantbruksnämnden inskrida mot vanhävd av
jordbruk om den odlade jorden å brukningsdelen i fråga uppgår till mer än
två hektar. Vanhävd i lagens mening föreligger om jordbruket så vanskötes,
att dess vidmakthållande äventyras.
För tillämpningen av uppsiktslagen spelar undantagen från vanhävdsbegreppet
en väsentlig roll. I 2 § första stycket föreskrives sålunda, i avseende
å jordvanhävd, att till vanhävd inte är att hänföra nedläggande av jordbruk
å brukningsdel eller del därav, om med hänsyn till jordens naturliga beskaffenhet
och belägenhet samt övriga omständigheter det måste anses olämpligt
att där driva varaktigt jordbruk. Denna undantagsbestämmelse innebär
att man vid bedömandet av frågan om ett jordbruk bör få nedläggas har
att beakta huruvida driften av jordbruket är förenlig med vanliga ekonomiska
principer. I vissa fall kan det emellertid även från andra synpunkter
än rent ekonomiska vara olämpligt att vidmakthålla jordbruket. Jag vill
erinra om att i den proposition (1959: 148) om statligt stöd till jordbrukets
rationalisering, som förelädes 1959 års riksdag, även frågan om överförande
av sämre jordbruksmark till skogsmark behandlades och att jag därvid
anförde bland annat, att 2 § uppsiktslagen torde medge att frågan om
vanhävd bedömdes ur något vidare aspekter än rena lönsamhetssynpunkter.
I sitt utlåtande (nr 30) över propositionen anslöt sig jordbruksutskottet till
min tolkning.
Den faktor utöver lönsamheten som främst tilldrar sig uppmärksamhet är
det allmänna intresset av jordbrukets yttre rationalisering. I vad mån rationaliseringssynpunkter
bör beaktas vid uppsiktslagens tillämpning dryftades
redan under förarbetena till den nu gällande uppsiktslagen. I olika sammanhang
betonades därvid sambandet mellan denna lagstiftning och rationaliseringsarbetet.
Frågan har tilldragit sig allt större intresse i takt med den
ökning rationaliseringsverksamheten undergått. I det tidigare omförmälda
betänkande om ändringar i uppsiktslagstiftningen, som lantbruksstyrelsen
framlade år 1956, behandlades frågan ingående. Åtskilliga uttalanden i detta
betänkande ger uttryck åt den uppfattningen att uppsiktslagen kan och bör
användas som ett medel i rationaliseringsverksamheten.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 åt 1961
7
Det är just den nu berörda synpunkten i fråga om uppsiktslagens tilllämplighet
som är av särskild betydelse för storskiftesbygdens vidkommande.
De problem som här föreligger är i huvudsak följande. Inom vissa delar
av storskiftesbygden, särskilt i den södra delen, finnes större sammanhängande
jordbruksområden med förhållandevis goda naturliga förutsättningar för
varaktig, lönsam jordbruksdrift. Dessa områden är emellertid, på samma
sätt som är utmärkande för denna bygd i övrigt, splittrade i en mängd långsmala
skiften, som i stor utsträckning ligger obrukade och är mer eller
mindre igenväxia. Av vad styrelserna anfört framgår, att på sina håll mer
än en tredjedel av sådana sammanhängande jordbruksområden är vanhävdade
eller på väg att bli det. Detta förhållande kan leda till att förutsättningarna
för att genom omarrondering och storleksrationalisering på
lång sikt skapa gynnsamma brukningsförhållanden försämras eller går om
intet. Igenväxningen av skiften, som är insprängda i ett större åkerområde,
medför inte blott risk för spridning av ogräs till området i övrigt. Styrelserna
har dessutom framhållit att missförhållandena har en menlig inverkan på
andra jordbrukares vilja att fortsätta driften inom området. Ej heller bör
bortses från att kostnaderna för att återställa marken, när en omarrondering
framdeles blir aktuell, kan te sig avskräckande.
Problemets kärna har i styrelsernas förslag beskrivits så, att det, till skillnad
från vad som avses med uppsiktslagen i allmänhet, här gäller inte att
skydda vissa brukningsenheter utan att bevara sammanhängande jordbruksområden
som för framtiden bör bestå.
Som redan tidigare antytts bör enligt min åsikt även synpunkter av denna
art kunna beaktas vid uppsiktslagens tillämpning. Genom att ägorna
hålles i hävd inom ett för jordbruksdrift i och för sig gynnsamt område
vidmakthålles förutsättningarna för att få till stånd en lämplig omarrondering
i framtiden. Självfallet kan denna rationaliseringssynpunkt ibland
komma i konflikt med enskilda markägares ekonomiska överväganden.
Många gånger torde visserligen underlåtenhet att bruka marken bero på
att ägaren bor på annat håll och saknar intresse av att driva jordbruket,
oavsett om detta är lönsamt eller inte. I andra fall åter kan de obrukade
ägorna vara belägna så långt från brukningscentrum att ägaren bedömer
det som oekonomiskt att bruka dem. Det är emellertid enligt min mening
ej att ställa för stora krav på ägaren, om denne anses skyldig att hålla
sin jord i hävd för att därigenom tillgodose det allmänna intresset av att
fastighetsförhållandena skall kunna regleras. Jag vill erinra om att den
föreslagna ändringen i uppsiktslagen ej kommer att medföra att markägaren
blir nödsakad göra investeringar eller vidtaga kostsamma åtgärder.
Vad som fordras av honom är att han tillser att jorden ej växer igen med
buskar eller träd. Han har för övrigt möjlighet att, om han inte själv vill
bruka marken, upplåta eller överlåta den till annan brukare eller lantbruksnämnden.
Vissa insatser kan här göras av lantbruksnämnden genom
en aktiv förmedlings- och inköpsverksamhet. Går det inte att anskaffa
annan villig brukare till rimliga villkor kan nämnden själv köpa in marken
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1961
om denna behövs soin rationaliseringsreserv. Jag vill understryka att uppsiklslagen
endast bör ses som ett av de medel som rationaliseringsorganen
förfogar över.
De verkningar vanhävden å vissa ägor kan ha i fråga om brukningen av
andra ägor inom samma jordbruksområde är givetvis, som styrelserna framhållit,
oberoende av hur stor areal den brukningsenhet omfattar till vilken
den vanhävdade jorden hör. Det må i detta sammanhang erinras om att
enligt vad styrelserna uppgivit mer än hälften av antalet brukningsenheter
inom storskiftesbygden har en åkerareal som understiger två hektar. Jag
delar därför styrelsernas uppfattning -— vilken även biträtts genomgående
i remissyttrandena — att den i 1 § uppsiktslagen stadgade arealgränsen
bör slopas om uppsiktslagen skall kunna få större verkan inom ifrågavarande
bygd. Emellertid anser jag att man inte bör stanna vid denna åtgärd.
Såsom skäl för den av lantbruksstyrelsen föreslagna lagstiftningen om
tvångsupplåtelse av brukningsrätt har anförts bland annat behovet av att
kunna på ett tidigare stadium än uppsiktslagen nu medger ingripa mot vanhävd.
Jag har redan avvisat tanken på att nu överväga en sådan tvångslagstiftning
bland annat därför att ändamålet med densamma skulle kunna tillgodoses
om man på annat sätt skapade möjlighet till ett tidigare ingripande.
Eftersom det huvudsakliga syftet med ett ingripande är att bevara förutsättningarna
för att framdeles skapa rationella brukningsenheter, är det knappast
ändamålsenligt att dröja till dess vanskötseln gått så långt att vanhävd
i uppsiktslagens mening föreligger. En skärpning av själva vanhävdsbegreppet
torde därför vara ofrånkomlig. Man synes härvid kunna bestämma
detta begrepp så, att vanhävd föreligger, förutom då situationen
är den att enligt 1 § första stycket vanhävd anses föreligga, jämväl i det fall,
som angetts för tillämpningen av den föreslagna lagstiftningen om tvångsupplåtelse
av brukningsrätt, nämligen att odlad jord under mer än två år i
följd inte varit föremål för bearbetning. Med bearbetning torde härvid böra
likställas slåtter och betesgång. Härmed skulle uttömmande ha angetts de
skilda slag av åtgärder, som var för sig får anses erforderliga för att jorden
inte skall växa igen med buskar eller träd. Däremot fordrar inte syftet med
den föreslagna skärpningen av uppsiktslagen att man anser vanhävd föreligga
även i det fall att den skörd, som jorden gett, inte tillvaratages. — Vid
prövning av frågan om vanhävd skall anses föreligga måste självfallet hänsyn
tagas till om sådant undantagsfall föreligger, som avses i 2 § första stycket
uppsiktslagen.
De problem som föranlett styrelsernas förslag om speciallagstiftning föreligger
inte inom hela storskiftesbygden. Vissa områden, särskilt i den nordliga
delen, saknar helt intresse i förevarande sammanhang, eftersom förutsättningar
där inte finnes för drivande av jordbruk i större enheter. Inom
den mellersta delen av storskiftesbygden torde däremot finnas förutsättningar
för jordbruksdrift på längre sikt, och alldeles särskilt aktuellt är
problemet i den nedre delen av storskiftesbygden. Styrelserna har nämnt
socknarna Leksand, Ål, Gagnef, Stora Tuna, Aspeboda, Torsång, Gustafs,
Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1961
9
Säter, Vika och Sundborn. Av utredningen framgår att inom dessa socknar
finnes områden med goda förutsättningar för jordbruksdrift i större skala
under förutsättning att effektiva rationaliseringsåtgärder vidtages. Det är
framför allt sådana områden som förslaget om en skärpning av uppsiktslagen
avser. Med hänsyn härtill synes det mindre ändamålsenligt att göra
den skärpta uppsiktslagstiftningen omedelbart tillämplig inom hela storskiftesbygden.
En bättre samordning och koncentration av myndigheternas
övervakning och rationaliseringsinsatser torde stå att vinna, om i stället
Kungl. Maj :t bemyndigas att successivt förordna om lagstiftningens tilllämplighet
inom avgränsade områden. Det får närmast åligga länsstyrelsen
att i nära samverkan med alla de länsmyndigheter, som har intressen att bevaka
i förevarande sammanhang, såsom lantbruksnämnden, överlantmätaren
och skogsvårdsstyrelsen, inkomma med förslag. Dessa förslag bör grundas
på en långsiktig bedömning av markens användning för olika ändamål.
Därvid bör, som styrelserna framhållit, de av statsmakterna uppdragna riktlinjerna
för jordbrukets rationalisering följas.»
Det inom jordbruksdepartementet upprättade lagförslaget är, som tidigare
angivits, identiskt med det lagförslag som framlagts i propositionen. Rörande
förslagets närmare utformning uttalar departementschefen:
»Förslaget innebär att det särskilda stadgandet för storskiftesbygden
upplages som ett nytt andra stycke i 1 § och att det nuvarande andra stycket
får utgöra paragrafens tredje stycke. I det nya stadgandet har använts
samma bestämning av storskiftesbygden som förekommer i exempelvis den
tidigare omförmälda särskilda skifteslagstiftningen. Vidare har vid stadgandets
utformning beaktats att vissa delar av storskiftesbygden varit föremål
för laga skifte. Sådana områden bör inte omfattas av de föreslagna reglerna.
Med hänsyn till att, som jag redan framhållit, snara åtgärder är av nöden
för att motverka att de påtalade missförhållandena förvärras, torde de
nya bestämmelserna böra träda i kraft redan den 1 juli 1961.»
Utskottet
Av tidigare citerat uttalande av departementschefen i förevarande proposition
framgår, att de särskilda fastighetsförhållanden som karakteriserar
bl. a. jordbruksbygden inom vissa delar av Kopparbergs län för närvarande
är föremål för uppmärksamhet i skilda sammanhang. Förslag till lagstiftning
och andra åtgärder ägnade att förbättra det på många håll ytterst
svårbemästrade läget för jordbrukets del överväges eller är under utarbetande.
Vidare har i den nyligen framlagda propositionen nr 134 bl. a. föreslagits
vissa riktlinjer för den fortsatta rationaliseringen av jordbruket och
skogsbruket i Kopparbergs län och förordats ett intensifierat arbete för
storleks- och arronderingsförbättringar, koncentrerat till områden där nr
10 Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1961
företagsekonomiska och samhällsekonomiska synpunkter den största effekten
är att vänta.
Den utvidgning i uppsiktslagens tillämplighet som nu föreslås anges ha
provisorisk karaktär och kan sägas främst syfta till att för vanhävd skydda
för jordbruk med hänsyn till läge och beskaffenhet lämplig åkerjord och
därmed bevara förutsättningarna för kommande rationaliseringsåtgärder.
Med de förhållanden som råder inom vissa delar av storskiftesbygden kan
det exempelvis förekomma, att ett jordbruksområde om ett par hundra
hektar är splittrat i över tusentalet åkerskiften, av vilka ytterst sällan något
har en areal som uppgår till två hektar. Av skiftena kan flera tiotal på olika
ställen belägna tegar tillhöra samma ägare. Det är uppenbart, att även om
allenast ett fåtal jordbrukare lämnar sin jord obrukad detta kan allvarligt
försvåra möjligheterna att genom omarrondering och storleksrationalisering
förbättra brukningsförhållandena. Av den tidigare redogörelsen framgår,
att på sina håll ända upp till en tredjedel av större sammanhängande
jordbruksområden är vanhävdad eller på väg att bli det. De angivna missförhållandena
kan vidare föranleda ej blott att andra jordbrukares vilja att
fortsätta brukningen inom området försvagas utan också — med den form
skiftena i allmänhet har — att jordbruksdriften på skiften intill vanhävdad,
med träd och buskar bevuxen mark direkt omöjliggöres. Mot bakgrund av
nu angivna förhållanden och då bestämmelsen avses skola tillämpas endast
inom särskilt värdefulla jordbruksområden efter förordnande av
Kungl. Maj:t för varje område får utskottet tillstyrka bifall till propositionen,
ehuru lagförslaget innebär en ökning av möjligheterna för det allmänna
till ingrepp i den enskilde jordägarens rätt.
Den effekt den föreslagna bestämmelsen kan få är givetvis beroende av
bl. a. det allmännas möjligheter till uppsikt å de områden, varom är fråga.
Vidare kan rådande oklara äganderättsförhållanden och svårighet att identifiera
olika ägares skiften å marken kräva särskilda resurser för att lagregeln
skall kunna tillämpas i rimlig utsträckning. Ett grundläggande villkor
för att det önskade resultatet skall kunna uppnås är att åtgärderna har
förankring hos den berörda befolkningen. Utskottet förutsätter, att vid bestämmelsens
tillämpning beaktas vikten av att bevara och understödja
jordbrukarnas positiva inställning till en rationalisering på längre sikt. En
vidgad upplysningsverksamhet blir här av betydelse. Nu berörda frågor
äger i stor utsträckning samband med de förslag som framlagts genom tidigare
omnämnda propositionen nr 134.
Med stöd av det anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition.
Stockholm den 4 maj 1961
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD
Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1961
11
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Osvald, Göran Karlsson, Georg Carlsson,
Kristiansson, Åkesson, Åke Larsson, Schött* och Herbert Larsson*;
från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Nyberg, fru
Torbrink, herrar Jansson i Benestad, Persson i Tandö, Hamrin i Kalmar
och Turesson.
* Ej närvarande vid utl&tandets justering.
Stockholm 1961. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 610631