Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1961
1
Nr 23
Utlåtande i anledning av motioner angående värdebeständig placering
av kyrkliga fonder.
Tredje lagutskottet bär behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 108 i första kammaren av herr Sveningsson m. fl. och
nr 136 i andra kammaren av herr Hedin m. fl.
I motionerna, vilka är likalydande, hemställes ”att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte hemställa om en allsidig utredning angående kyrkliga fonders
placering på sätt, som skyddar dem mot värdeförlust i följd av ändringar
i penningvärdet”.
För motionernas närmare innehåll redogöres nedan.
Över motionerna har i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver utlåtanden
inhämtats från statskontoret, Linköpings domkapitel och utredningen
rörande förvaltningen av ecklesiastika löneboställen m. m. (ecklesiastika boställsutredningen).
På begäran av utskottet har yttrande därjämte avgivits av Svenska
pastoratens riksförbund.
Inledning
Utskottet vill till en början översiktligt redogöra för olika slag av kyrkliga
fonder och därvid beröra gällande regler för fondmedlens placering ävensom
angiva i vad mån frågan om medelsplaceringen upptagits i andra sammanhang.
Svårigheten att överblicka detta såvitt utskottet kunnat finna i stor utsträckning
ej närmare kartlagda område samt brist på faktiska uppgifter rörande storleken
av olika fonder m. m. gör att denna redogörelse icke kan göras fullständig och
uttömmande.
Kyrkofonden
Den största fond, varom här blir fråga, torde vara kyrkofonden. Dess behållning
uppgår till över 80 miljoner kronor.
Fonden bildades i samband med 1910 års prästlönereform och skulle jämlikt
1910 års kyrkofondslag utgöra en regulator vid utjämning pastoraten emellan
av deras kostnader för prästernas avlöning. Dess behållning uppgick, då den år
1914 upplades, till drygt 8 miljoner kronor. Den största ökningen av behåll
-
Bihang till riksdagens ''protokoll 1961. 9 samt. 3 avd. Nr 23
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1961
ningen — med 50 miljoner kronor -—• belöper på tiden före tillkomsten av 1932
års kyrkofondslag. Genom lagstiftningen detta år åstadkoms, bl. a. genom införande
av den allmänna kyrkoavgiften, en bättre balans än tidigare mellan
fondens inkomster och utgifter. Fondens fortsatta ökning efter år 1932 beror
huvudsakligen på tillskott av fondmedel. Fonden består av dels kapitaltillgångar
av skiftande härkomst — bland tillskjutna fondmedel märkes de vid kyrkofondens
bildande överlämnade Prästerskapets löneregleringsfond och De ecklesiastika
boställenas skogsfond å tillhopa drygt 8 miljoner kronor, fonder å sammanlagt
drygt 1,7 miljon kronor, som tidigare varit avsedda för biskoparnas
avlönande och som överfördes då fonden år 1937 övertog ansvaret för biskoparnas
löner, ävensom Prästerskapets änke- och pupillkassa å drygt 30,7 miljoner
kronor, överlämnad i samband med omläggningen av prästerskapets familjepensionering
år 1942 -— dels ock medel härrörande från avkastning av kapitaltillgångarna,
från av pastoraten inbetalade avgifter och överskottsmedel ävensom
från årligen uppburen ersättning av statsverket för indraget tionde m. m.
Fondens inkomster för budgetåret 1959/60 uppgick till sammanlagt drygt
52,8 miljoner kronor, varav den allmänna kyrkoavgiften inbragte omkring 41
miljoner. Dess utgifter för samma tid utgjorde nära 55,8 miljoner kronor, varav
drygt 30,7 miljoner utbetalades såsom tillskott till pastoraten enligt bestämmelserna
i 7 § kyrkofondslagen.
Kyrkofonden förvaltas enligt 1 § kyrkofondslagen av statskontoret ”utan
sammanblandning med andra medel”.
För medelsplaceringen i denna förvaltning gäller de bestämmelser som meddelats
i ett kungl. brev den 31 augusti 1877 med vissa senare företagna smärre
jämkningar. Enligt placeringsbestämmelsema medges endast nominellt fixerade
placeringar. Sålunda medges placering i vissa obligationer och statsskuldförbindelser,
utlämnande av lån i viss utsträckning samt i avbidan på annan placering
insättning i bankinrättning med av Kungl. Maj:t fastställd bolagsordning.
Rätt till medelsplacering i aktier och förlagsbevis eller i fast egendom tillätes icke.
Frågan om en översyn av den statliga fondförvaltningen, närmast avseende
de statliga donationsfonderna och vissa i redovisningshänseende därmed likställda
fonder, har vid olika tillfällen aktualiserats av riksdagens revisorer, senast i den
till 1956 års riksdag avgivna berättelsen. Häri underströks, att frågan om reglerna
för fondmedlens placering borde ägnas särskild uppmärksamhet, och framhölls,
att den förändring i penningvärdet som inträffat inneburit, att det reella
värdet av de av statskontoret förvaltade fondema minskat avsevärt. På hemställan
av statsutskottet (uti. nr 94/1956) hemställde riksdagen, att Kungl.
Maj:t måtte föranstalta om utredning i det av revisorerna angivna syftet.
Samma år tillsattes en utredning, benämnd 1956 års fondutredning, med uppdrag,
bland annat, att upptaga frågan om de problem som sammanhänger med
den statliga förvaltningen av donationsfonder och i redovisningshänseende därmed
likställda fonder. För tidigare framställningar och utredning i ämnet redogöres
i direktiven för fondutredningen (se riksdagsberättelsen år 1957:1 Fi 38).
Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1961
3
I motion (nr 39) vid allmänna kyrkomötet år 1958 väcktes förslag om placering
till viss del av kyrkofondens medel i värdebeständiga objekt. I anledning
av motionen hemställde kyrkomötet (på grundval av första tillfälliga utskottets
betänkande nr 12) hos Kungl. Maj:t, bland annat, att åtgärder snarast skulle
vidtagas för placering av kyrkofondsmedel i aktier.
1956 års fondutredning har den 26 september 1959 framlagt ett delbetänkande
(SOU 1959:29), vari behandlats förvaltningen av donationsfonder och
övriga diverse medel hos statsmyndigheterna. I betänkandet har sammanfattningsvis
anförts, bland annat.
För de donationer och gåvomedel som omhänderhaves av statsmyndigheterna
har staten ett förvaltaransvar, som gör det angeläget att för medelsplaceringen
uppställes och tillämpas ändamålsenliga och sunda regler, ägnade att såvitt
möjligt reducera plaeeringsriskema. Därvid kan uppenbarligen icke bortses från
de nedslående erfarenheter av fondförvaltning i allmänhet, som under senare
årtionden gjorts och som huvudsakligen sammanhänger med försämringen av
penningvärdet. Medan tidigare den nominella förlustrisken ansetts vara den
väsentligaste placeringsrisken framstår i själva verket numera värdeförsämringsrisken
som det allvarligaste hotet mot fondernas fortbestånd. Iakttagandet av
den för all sund kapitalförvaltning uppställda regeln om riskfördelning förutsätter
under sådana förhållanden en liberalisering av tidigare placeringspraxis
så att denna omfattar åtminstone i viss utsträckning placering även i s. k. realvärden.
Utredningen har föreslagit en centralisering på frivillig väg av den statliga
donationsförvaltningen till statskontoret. Vidare förutsättes ett särskilt avräkningsförfarande
för de olika donationsmedel som kan komma att ingå i den
gemensamma fondförvaltningen. En mindre förstärkning av fondbyråns inom
statskontoret arbetskraft anses erforderlig för att den skall kunna möta den
utökning av fondförvaltningen som emotses. Som stöd för statskontoret vid avgörandet
av viktigare placeringsfrågor m. m. föreslås inrättande av ett expertråd
av tre personer.
På grundval av olika gällande placeringsbestämmelser har utredningen föreslagit
dels föreskrifter för placeringen av de medel som kommer att ingå i den
föreslagna gemensamma fonden, dels allmänna föreskrifter för de donationsfonder
som även framdeles kan komma att förvaltas separat. I fråga om den
gemensamma fonden föreslås, att dess tillgångar skall få placeras i aktier upp
till en fjärdedel av kapitalbehållningen. I övrigt bör enligt utredningen medges
placering i fullgoda obligationer, inteckningslån och vissa andra lån samt förlagsbevis,
varjämte placering i form av insättning i bank m. m. skall kunna
förekomma. Beträffande de donationsfonder som även framdeles skall förvaltas
separat har förordats i ett s. k. normalplaceringsreglemente mera begränsade
placeringsmöjligheter, däri bl. a. icke ingår förvärv av aktier. Tanken på medelsplacering
i form av fastighetsinnehav har av utredningen avvisats både såvitt
gäller den gemensamma fonden och de fonder för vilka normalplaceringsreglementet
skall gälla,
4
Tredje lagictskottets utlåtande nr 23 år 1961
Beträffande övriga diversemedelsfonder, vartill utredningen hänför kyrkofonden,
lämnas i betänkandet följande principiella uttalande.
Det är givet, att det sällan kan förebäras sådana skäl, som anförts i fråga om
donationsfonderna, för en värdebeständig placering av de övriga diversemedelsfondema.
Tvärtom synes dessa medel ofta böra vara insatta på statsverkets
checkräkning. Då det gäller att finna en norm, efter vilken medelsplaceringen
skall bedömas, har fondmedlens samband med statsbudgeten, d. v. s. med skattemedel,
synts utredningen kunna tjäna som utgångspunkt. Det kan sålunda
anses ganska naturligt, att sådana fonder som härrör från riksstatsmedel förblir
oplacerade. I detta fallet kan man ofta jämföra en fond med behållningen på ett
reservationsanslag. ----Likaså förefaller det rimligt, att fonder bildade av
legala avgifter i allmänhet icke blir föremål för placering. Ju närmare fondmedlens
natur kommer donationsmedlens, d. v. s. ju större enskilt intresse som
knyter sig till dessa medel, desto starkare torde skälen för placering av medlen
vara.
Ehuru utredningen för vissa fall räknat med alternativet att tillföra jämväl
”Övriga diversemedel” den föreslagna gemensamma placeringsfonden för donationsmedel
hos statskontoret har beträffande kyrkofonden icke kunnat förordas
annan placering av dess medel än enligt normalplaceringsreglementet. Såsom
motivering härför har anförts, att förhållandet mellan staten och kyrkan befinner
sig under utredning och att härvid även kyrkofondens ställning torde bli prövad.
Remissbehandling av angivna betänkande har enligt inhämtad uppgift avslutats.
Ärendet är således nu beroende av Kungl. Maj:ts prövning.
Domkapitlens fonder
Under domkapitlens förvaltning står vissa kassor, stipendiemedel, donationsfonder
och andra stiftelser. Storleken av fonderna kan icke här närmare anges.
I ”Bihang 1” till ovannämnda betänkande av fondutredningen angives, att enligt
en uppskattad beräkning donationsfonds- och gåvomedelstillgångarna hos underförvaltningarna
uppgår till i runt tal 45 miljoner kronor och anges domkapitlen
som exempel på myndigheter, som redovisar relativt stora diversemedelstillgångar.
Enligt en annan källa (Hassler: Värdebeständig placering av kyrkans
fonder) redovisade domkapitlen den 30 juni 1959 fonder med ett sammanlagt
belopp av drygt 11 miljoner kronor.
För domkapitlens befattning med de sålunda förvaltade medlen gäller -— i
den mån ej är fråga om stiftelser, varå lagen den 24 maj 1929 om tillsyn över
stiftelser är tillämplig, och det således ankommer på länsstyrelsen att tillse, att
medlen är nöjaktigt placerade — vissa bestämmelser i kungl. cirkulär d. 24/4
1788, d. 10/10 1806 och d. 13/7 1809. I den mån särskilda donationsbestämmelser
o. d. ej föreskriver annat torde — enligt eu inhämtad uppgift — placeringen
av fondmedel ske efter i huvudsak samma riktlinjer som gäller för statskontoret
i dess förvaltning av bl. a. kyrkofondsmedel. Enligt nyssnämnda verk av Hassler
förekommer emellertid numera i viss utsträckning placering även i aktier.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1961
5
Domkapitel är statlig myndighet. Den fondförvaltning som domkapitlen omhänderhar
omfattas således av det förslag som framlagts genom betänkandet
av 1956 års fondutredning.
Prästlönefonder och prästlönejordsfonder
Prästlönefondema uppgår — enligt vad som angives i direktiven till den år
1960 tillkallade utredningen rörande förvaltningen av ecklesiastika löneboställen
m. m. — numera till omkring 75 miljoner kronor.
Prästlönefondema tillhör pastoraten och utgör — jämte löneboställen — en
pastoratens prästlönetillgång, varmed skall bestridas prästerskapets löner i enlighet
med vad som angives i 3 och 5 §§ lagen den 30 juni 1951 angående pastorats
deltagande i kostnaderna för församlingsprästernas avlöning (prästlönekostnadslagen).
Dylik fond har i regel bildats av medel som antingen utgjort
vederlag för försäljning eller upplåtelse av boställsmark eller som bildats genom
kapitalisering av behållen skogsavkastning eller tillkommit genom donationer.
Enligt 7 § 3 mom. prästlönekostnadslagen skall prästlönefond förvaltas av
pastoratet samt göras räntebärande på sätt om omyndigs medel är stadgat. Bestämmelser
om placering av omyndigs penningmedel återfinnes i 15 kap. 1, 4,
5 och 6 §§ jämte KF den 21/11 1924 med särskilda bestämmelser om anbringande
av omyndigs medel. Bestämmelserna innebär i huvudsak, att de för en förmyndare
omedelbart tillåtna placeringsmöjligheterna begränsats till vissa angivna
objekt med nominellt säkrade värden. För placering på anna sätt — exempelvis
i aktier — kräves samtycke av överförmyndaren. Sådant samtycke må ej givas
med mindre särskilda skäl är därtill.
Vill pastorat placera fonds tillgångar på annat sätt än enligt föreskrifterna
angående omyndigs medel skall tillstånd därtill inhämtas av domkapitlet.
För att bibehålla prästlönefonderna värdebeständiga har införts lagen den
15 maj 1942 angående användande i vissa fall av prästlönefond m. m., enligt
vilken prästlönefond i enlighet med de närmare bestämmelser Konungen meddelar
må användas till grundförbättring å boställe, tillhörande pastoratet, eller
till inköp av fastighet.
Är pastorats prästlönefondmedel otillräckliga för lokal placering i fastighet
inom pastoratet kan de sammanslås med medel tillhörande ett eller flera andra
pastorat och användas till inköp av fastighet — benämnd stifts prästlönefondshemman
— att förvaltas av stiftsnämnden för vederbörande pastorats räkning.
Prästlönefonder som sålunda skall användas för inköp av prästlönefondshemman
benämnes stifts prästlönejordsfond och förvaltas av stiftsnämnden. Om placering
av prästlönejordfond tillhöriga medel skall, enligt 8 § kungörelsen d. 11/12
1942 med föreskrifter rörande tillämpningen av nyssnämnda lag av den 15 maj
1942, gälla vad angående kyrkofondens medel är eller varder stadgat.
Frågan om vidgade möjligheter att placera prästlönefondsmedel har sedan
tillkomsten av 1942 års lagstiftning behandlats i skilda sammanhang. Härom
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1961
hänvisas till tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1956, avgivet i anledning
av väckta motioner angående placeringen av prästlönefondsmedel. I nämnda
utlåtande uttalade utskottet bland annat, att det torde vara obestridligt, att de
av riksdagen år 1942 antagna rekommendationerna för placering av prästlönefondemas
medel icke längre stod i god överensstämmelse med gällande lagstiftning
angående jordförvärv och ej heller med den allmänna målsättningen för
jordpolitik. Utskottet fann det emellertid i och för sig vara ett önskemål att
den försäljning av kyrklig jord, som äger rum, icke i större utsträckning än vad
som ovillkorligen hetingas av omständigheterna leder till omplacering av de
kyrkliga fondmedlen i mindre värdebeständiga objekt. I det förändrade läge,
vari frågan om prästlönefondemas värdebeständiga placering kommit, ansåg utskottet
att i princip måste godtagas inköp för dessa fonder av andra fastigheter
än jordbruks- eller skogsfastigheter. Utskottet framhöll vidare, att domkapitlen
äger en obegränsad frihet att medgiva pastoraten att placera fonder på annat
sätt än som föreskrives beträffande omyndigs medel, men påpekade, att domkapitlen
torde anse sig förhindrade att medgiva placering i större omfattning
av prästlönefonder i aktier. Utskottet uttalade för sin del, att sådan placering
”för närvarande” icke var att tillråda. Riksdagen gav som sin mening till känna
vad utskottet anfört.
Spörsmålet har vidare behandlats av 1957 års kyrkomöte, som i skrivelse till
Kungl. Maj:t framhållit angelägenheten av att det av riksdagen överlämnade
ärendet bedrives med största möjliga skyndsamhet. I det utskottsutlåtande, som
ligger till grund för skrivelsen (första tillfälliga utskottets betänkande nr 7),
förordas, att fondkapitalet i varje fall i viss utsträckning skall få placeras i
aktier.
Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 25 november 1960 har tillkallats en
utredning rörande förvaltningen av ecklesiastika löneboställen m. m. I utredningens
uppdrag ingår även frågan om placering av prästlönefondsmedel. I
direktiven för utredningen uttalas sålunda bl. a. följande.
Yad gäller spörsmålet om placering av prästlönefondsmedel finner jag vägande
skäl tala för den åsikt som kommit till uttryck i tredje lagutskottets utlåtande
1956:11. Såsom kammarkollegiet framhållit torde placering i andra
objekt än jord- eller skogsbruk förutsätta särskilda förvaltningsbestämmelser.
Sådana bör därför övervägas och utarbetas i förevarande sammanhang. Det
torde också bli erforderligt att, med utgångspunkt i framlagda utredningsförslag
om placering av fondmedel som är i det allmännas vård, söka kartlägga
lämpliga sätt att placera de särskilda fonder, varom här är fråga.
Församlingarnas fonder
Landets omkring 2250 församlingar torde sammantagna äga fondmedel till
mycket betydande belopp. Såsom exempel på fonder som här avses kan nämnas
gravfonder (avseende vård av viss grav), donationsfonder (för välgörande ändamål,
för kyrkans underhåll och prydande, för församlingsarbete etc.), skatte
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1961
7
regleringsfonder och fonderade försäljningsmedel för gravplatser. I åtskilliga
av fondema torde ingå såväl uttaxerade medel som donationsmedel. Enligt en
undersökning, redovisad i tidigare omnämnt arbete av Hassler, uppgick år 1954
ifrågavarande fonder i Linköpings stift till drygt 13 miljoner kronor.
Enligt 41 § e) lagen om församlingsstyrelse den 6 juni 1930 tillkommer det
kyrkorådet att vårda församlingens för kyrkliga ändamål avsedda egendom och
handhava de medel, som skall användas för nämnda ändamål. För medelsplaceringen
kan givetvis gälla särskilda i gåvobrev eller testamenten givna bestämmelser.
Beträffande vissa fonder — fonder som församlingen avsatt enligt 58 §
lagen om församlingsstyrelse — gäller enligt 54 § samma lag bestämmelsen i
61 § andra stycket kommunallagen, d. v. s. penningmedel, som ej erfordras för
nära förestående utbetalningar, skall för församlingens räkning insättas hos bank
eller centralkassa för jordbrukskredit eller å postgirokonto eller anbringas i
sådana tillgångar, i vilka förmyndare äger utan överförmyndarens tillstånd anbringa
omyndigs medel.
Genom proposition nr 70 till årets riksdag har framlagts förslag till bl. a. ny
lag om församlingsstyrelse. Enligt förslaget (43 §) har kyrkorådet ”att handhava
församlingens drätsel och därvid självt förvalta kyrkans och församlingens
egendom, i den mån ej sådan förvaltning uppdragits åt annan nämnd eller eljest
tillkommer annan”. Förslagets § 75 har följande lydelse.
Penningar och värdehandlingar, som kyrkorådet eller annan församlingens
nämnd för församlingens eller annans räkning har om händer, skola så förvaras
och redovisas, att de icke sammanblandas med andra penningar och värdehandlingar.
Penningmedel, som ej erfordras för nära förestående utbetalningar, skola för
församlingens räkning insättas hos bank eller centralkassa för jordbrukskredit
eller å postgirokonto eller anbringas i sådana tillgångar, i vilka förmyndare äger
utan överförmyndarens tillstånd anbringa omyndigs medel.
Med länsstyrelsens medgivande må församling anbringa penningmedel även
på annat sätt än nu sagts.
Den föreslagna bestämmelsen — som utgör en direkt motsvarighet till vad
om borgerlig kommuns medelsförvaltning stadgas i 61 § kommunallagen — är
sålunda enhetlig för alla medel som församlingsorganen innehar för församlingens
eller annans räkning.
Propositionen har hänvisats till konstitutionsutskottet.
Kyrkliga fonder i övrigt
Till kyrkans fonder torde räknas ett betydande antal här icke tidigare nämnda
fonder, såsom fonder förvaltade av diakonissanstaltema och av vissa stiftelser.
I den mån lagen om tillsyn över stiftelser är tillämplig — d. v. s. i fråga om
medel som anslagits att såsom självständig förmögenhet fortvarande tjäna ett
bestämt ändamål — gäller tidigare nämnda föreskrifter om länsstyrelsens tillsyn
över medelsplaceringen.
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1961
Motionerna
Motionärerna betecknar frågan om värdebeständig placering av kyrkans fonder
som ett brännande problem inom den kyrkliga administrationen, av största
betydelse både för de lokala sammanhangen och för kyrkan i stort.
I motionerna påpekas storleksordningen av de sammantagna prästlönefondema
och av kyrkofonden och framhålles, att även av församlingarna förvaltade
gravfonder och av kyrkliga institutioner förvaltade donationsmedel tillhopa uppgår
till betydande belopp.
Till stöd för motionsyrkandet andrages vidare följande.
Gällande föreskrifter angående placeringen av dessa kapital — i den mån det
finns föreskrifter för fonder av skilda slag — är rätt varierande men har det
gemensamt, att medlen i regel skall placeras i fordringar med bestämt värde i
kronor. Det finns vissa möjligheter att få tillstånd att placera på annat sätt,
men dessa möjligheter har i praktiken icke utnyttjats i nämnvärd omfattning.
Det är uppenbart, att de kyrkliga fondema på grund av nu angivna förhållanden
är utsatta för en fortgående värdeförstöring. Detta länder ibland till
nackdel för de ändamål, för vilka fondmedlen är bestämda, men i stor utsträckning
medför förhållandet, att ändamål, som bort tillgodoses med fondavkastning,
i stället måste täckas med skattemedel. Det må vara tillräckligt att erinra om
att prästers och kyrkomusikers löner är reglerade och måste täckas genom församlingsavgifter
och allmän kyrkoavgift, dvs. ytterst genom den allmänna kommunalskatten,
i den mån kyrkofondens och prästlönefondemas avkastning ej
förslår därtill.
Det synes finnas skäl till att ta upp frågan om de kyrkliga fondernas placering
till utredning. Beträffande fonder, som förvaltas av staten, har en sådan
utredning ju redan igångsatts.
Yttrandena
Svenska pastoratens riksförbund framhåller det angelägna i önskemålet om
värdebeständig placering av kyrkliga fonder och tillstyrker varmt bifall till
motionerna.
Även övriga remissinstanser synes fästa stor vikt vid det väckta problemet
men pekar på redan vidtagna och pågående utredningar, därvid statskontoret
bestämt uttalar, att någon ytterligare utredning icke kan anses erforderlig.
Dessa remissinstansers yttranden innehåller i huvudsak följande.
I fråga om kyrkofonden hänvisas i yttrandena till det betänkande som
framlagts av 1956 års fondutredning och vartill Kungl. Maj:t ännu icke tagit
ställning.
Statskontoret har, enligt vad som upplyses i dess yttrande, i utlåtande över
nämnda betänkande biträtt utredningens förslag såvitt det berör kyrkofonden.
Ecklesiastika boställsutredningen uppger om kyrkofonden, bland annat, att
enligt lånekontot dess huvudsakligaste kapitaltillgångar är placerade: i obligationer
37,6 miljoner kronor, i inteckningslån 20,2 miljoner kronor, i kommunlån
3,8 miljoner kronor och i byggnadsförskott till pastoraten 12,5 miljoner kronor.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1961
9
Vidare framhåller utredningen, att den enligt direktiven skall söka överblicka
investeringsbehov och lämpliga vägar för kapitalanskaffning vid egendomsförvaltningen,
och att då även väckt förslag om kyrkofondens medverkan härvidlag
kommer under dess bedömande. Utredningen säger sig ännu icke kunna uttala
sig om i vilken omfattning kyrkofondens medel kommer att engageras för ändamålet.
Domkapitlens fondförvaltning omfattas, påpekar Linköpings
domkapitel, av den utredning som företagits av 1956 års fondutredning. Domkapitlet
finner utredningens förslag för domkapitlens del närmast innebära, att
en frivillig anslutning till den föreslagna samförvaltningen tillrådes. Domkapitlet
konstaterar, att förslaget ännu icke föranlett något Kungl. Maj:ts slutliga
beslut, och uttalar som sin mening, att det är angeläget att bestämmelser snarast
tillskapas, som åt fondema ger icke blott nominell säkerhet utan även värdemässig
stabilitet. Statskontoret framhåller, att donationsmedel förvaltade av
domkapitel redan i nuläget kan placeras i aktier.
Beträffande prästlönefondsmedlen anför ecklesiastika boställsutredningen,
att den enligt direktiven har att verkställa utredning om prästlönefondsmedlens
placering och framlägga erforderliga författningsförslag och att
därvid också kommer i beaktande möjligheterna att använda fondmedlen vid
rationaliseringen av arrendejordbruket och skogsbruket vid de ecklesiastika löneboställena.
Jämväl statskontoret hänvisar till den sålunda påbörjade utredningen.
Linköpings domkapitel uttalar, att med hänsyn till den fortgående penningvärdeförsämringen
frågan om värdebeständig placering av prästlönefondsmedel bör
lösas ju förr dess hellre.
Om nu gällande bestämmelser i denna del och deras tillämpning har de nu
nämnda remissinstanserna avgivit utförliga yttranden. Linköpings domkapitel
har vidare uttalat sig i frågan hur medelsplaceringen lämpligen bör ske. I dessa
hänseenden innehåller yttrandena, bland annat, följande.
Statskontoret anför:
Spörsmålet om tillämpningen av här omförmälda bestämmelser har tidigare
varit föremål för statskontorets övervägande. I skrivelse till riksräkenskapsverket
den 21 februari 1951 anhöll nämligen domkapitlet i Uppsala om uttalande
bl. a. om huruvida domkapitlet skulle vara bundet av de snäva bestämmelserna
om omyndigs medel. Häröver anhöll riksräkenskapsverket om statskontorets
yttrande, vilket avgavs den 19 april 1951. Ämbetsverket erinrade för sin del,
att vid 1951 års riksdag motioner (1:92 och 11:127) väckts om placering av
omyndigs penningmedel och att första lagutskottet (nr 18) framhållit bl. a. att
nu gällande bestämmelser icke äro ovillkorligt bindande utan öppna möjlighet
att med överförmyndarens tillstånd ”i någon utsträckning övergå till placering
i realvärden”. För en ”mera allmän övergång till anbringande av omyndigas
medel i realtillgångar” ansåg utskottet däremot ”lagens ord icke lämna täckning”.
Vidare framhöll statskontoret följande: ”Under åberopande av vad sålunda
anförts får statskontoret uttala, att, därest särskilda bestämmelser icke medde
-
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1961
lats beträffande placering av ifrågavarande fondmedel, domkapitlet bör kunna
i viss utsträckning placera medlen i realtillgångar. Beträffande omfattningen
av dylik placering må erinras, att statskontoret städse plägat tillråda ett restriktivt
bedömande av framställningar från styrelser för stiftelser och inrättningar
om rätt att placera fondkapital i egna fastigheter eller i aktier. Anledningen
härtill har varit, att dylik placering är förenad med väsentligen andra och större
risker än placering i stats- och kommun- eller därmed jämförliga obligationer
eller i bottenlån i fastigheter och att därför särskilda krav måste ställas på en
placeringsverksamhet av förstnämnda art. Under innevarande år har statskontoret
således tillstyrkt, att Kungl. och Hvitfeldtska stipendieinrättningen skulle
äga placera högst en fjärdedel av sitt kapital genom inköp av fastigheter och
aktier, dock högst hälften härav i aktier. Vidare har statskontoret icke motsatt
sig bifall till framställning från ekonomidelegerade för humanistiska fonden
om tillämpning av samma bestämmelser rörande placering i fastigheter och
aktier, som gälla för Nobelstiftelsen enligt SFS 236/1947. Aktieplacering, som
för domkapitlet närmast torde ifrågakomma, synes i enlighet härmed böra begränsas
till en åttondel av fondkapitalet.”
Vad sålunda anförts kan i princip alltjämt anses äga giltighet.---Vad
särskilt beträffar placering av omyndigs medel må hänvisas till första lagutskottets
utlåtande nr 11 vid 1956 års riksdag. Utskottet ansåg en översyn böra
komma till stånd av bestämmelserna i fråga, varvid borde övervägas möjlighet
till placering i realvärden i större utsträckning än för närvarande.--—
Utskottets hemställan om skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran om utredning
avslogs emellertid av riksdagen.
Linköpings domkapitel yttrar:
Genom statsmakternas allmänna ekonomiska politik och jordbrukspolitik ha
möjligheterna för stiftsnämnderna att genom underdåniga förslag erhålla medgivande
till förvärv av fastighet under senare årtionden varit små. — -— —
I en del fall ha sådana förvärv till icke obetydliga belopp förekommit i detta
stift och stiftsnämnden har för närvarande en del aktuella förvärvsfrågor under
utredning. Någon lättnad i möjligheterna att erhålla förvärvst bistånd torde
möjligen kunna sägas hava varit för handen under senare år, detta till en del
beroende på att lantbruksnämndernas inställning till dessa förnäm synes i någon
mån hava undergått en förändring.
Inom stiftet av pastoraten förvaltade prästlönefonder uppgå vid 1959 års slut
till i runt tal 7 650 000 kronor och avkastningen av fonderna uppgår enligt avräkningslängden
för år 1960 till, likaledes i runt tal, 158 000 kronor. Av dessa
fondmedel hava en del influtit under sådan tid, att avkastningen icke skall medtagas
i avräkningslängden.
För närvarande torde dessa fondmedel till övervägande del vara placerade i
banker (hemortens sparbank) och till någon del i obligationer eller äro de, något
som under senare år blivit vanligare, efter domkapitlets medgivande, utlämnade
såsom lån till det egna pastoratet eller församlingen för täckande av byggnadseller
reparationskostnader för t. ex. församlingshem eller kyrkor. Placering i
aktier förekommer, såvitt domkapitlet har sig bekant, icke, vilket påpekas med
anledning av det av utredningsmannen till 1942 års prästlönefondslag, kammarrådet
Skoglund, gjorda uttalandet, att denna möjlighet till placering skulle
föreligga för pastoraten efter inhämtande av domkapitlets medgivande.
Beträffande placeringen torde en utredning böra avgiva förslag, men domkapitlet
vill doek understryka eu viss tveksamhet rörande ifrågavarande fond
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1961
11
medels placering i aktier vid en decentraliserad förvaltning. Fondmedlen synas
vid sådan förvaltning icke vara av den storleksordningen, att någon placeringsrisk
kan tagas. Då enligt domkapitlets uppfattning förvaltningen bör kvarbliva
hos pastoraten, torde därför fondernas placering i aktier icke böra annat än
möjligen undantagsvis övervägas. Endast en liberalisering av placeringsreglema
är för övrigt i detta sammanhang icke till fyllest. Domkapitlet tillstyrker i stället
en mera omfattande placering i sådan fast egendom som bostadshus med affärslokaler
och dylikt, vilken för närvarande endast i något enstaka fall (i Linköpings
stift i ett fall) kommit i fråga. Att så blivit fallet torde väl få tillskrivas
den tveksamhet som ovannämnde utredningsman, kammarrådet Skoglund, gjorde
sig till tolk för vid tillkomsten av 1942 års prästlönefondslag. Det fastighetsförvärv
av bostadsfastighet som skett synes enligt domkapitlets uppfattning
uppmuntra till efterföljd.
Placering av prästlönefonder i s. k. prästlönefondshemman förekommer icke
i Linköpings stift. Om detta beror på svårigheterna att förvärva lämpliga fastigheter
eller på pastoratens negativa inställning till sådana förvärv, varigenom de
tvingas avstå sina fonder och därmed förvaltningen av dessa, torde kunna diskuteras.
Enligt domkapitlets uppfattning torde bägge dessa faktorer ha påverkat
resultatet i angiven riktning.
Ecklesiastika boställsutredningen, slutligen, anför:
Av en år 1956 verkställd undersökning av storleken av de prästlönefondsmedel,
som placerats i fast egendom — jordbruk eller skog — framgår att ca 2,41 milj.
kronor använts för inköp av sådan egendom för pastoratens räkning och att ca
1 milj. kronor placerats i stifts prästlönefondshemman. Härtill kommer icke
oväsentliga belopp som använts till grundförbättring av boställe, såsom t. ex.
byggande av skogsvägar. Prästlönefonderna äro för närvarande till sin huvudsakligaste
del placerade i bank, jordbrukskassa och obligationer samt i lån till
pastorat, församling eller kommun.
1942 års lagstiftning om användande av prästlönefond har sålunda knappast
kommit att tillämpas i den utsträckning, som varit avsedd. Orsaken härtill torde
framgå av Edert utlåtande nr 11 vid 1956 års riksdag över i ämnet väckta
motioner. Härtill kommer att prästlönefonderna äro spridda över nära nog alla
pastorat i riket. Då antalet pastorat för närvarande uppgår till 1384, bli i regel
de av varje pastorat förvaltade prästlönefonderna av förhållandevis måttlig storlek.
Detta har också verkat i hindrande riktning vid placering av fondmedel
enligt 1942 års lagstiftning.
Övriga kyrkliga fonder har icke i yttrandena berörts i annan mån
än att statskontoret framhållit, att hinder för närvarande icke torde möta för
placering i aktier av medel, som förvaltas av församling.
Utskottet
Frågan om kapitalförstöring genom fallande penningvärde av medel, som
placerats i fordringar till nominellt fixerade belopp, har blivit ett allvarligt
problem i dagens samhälle. Problemet har vid ett flertal tillfällen i skilda sammanhang
uppmärksammats av riksdagen och behöver här icke särskilt utvecklas.
Det kan emellertid nämnas, att frågan om värdesäkring av fordringar och där
-
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1961
med sammanhängande problem är nnder utredning genom den år 1959 tillsatta
värdesäkringskommittén, därvid bl. a. skall övervägas en eventuell indexreglering
av kreditmarknaden och undersökas vilka följder i olika hänseenden en sådan
åtgärd kan få.
Det torde för närvarande allmänt anses, att en förhållandevis värdebeständig
placering kan ske genom anbringande av medel i sådana realvärden som fastigheter
och aktier. Beträffande aktieplaceringar har sålunda en av 1956 års fondutredning
företagen, i dess betänkande (SOU 1959:29 s. 37—39) redovisad
undersökning enligt vad utredningen anfört i stort sett bekräftat, att sådana
placeringar under de senaste decennierna medfört en påtaglig realvärdesäkring.
De kyrkliga fondema uppgår — som den tidigare redogörelsen utvisar —-sammantagna till mycket betydande belopp. Fonderna består i större eller mindre
utsträckning av donationsmedel. Generellt synes man kunna säga, att medlen
för närvarande placeras på sätt som är ägnat att bevara det nominella värdet
men icke att tillgodose en realvärdemässig stabilitet, vilket förhållande ur många
synpunkter måste anses otillfredsställande. Ehuru det är vanskligt att sia om
den kommande ekonomiska utvecklingen i vårt land föreligger enligt utskottets
mening starka skäl för motionärernas uppfattning såvitt avser att de av statliga
och kyrkliga organ förvaltade donationsmedlen bör placeras i realvärden i större
utsträckning än vad för närvarande i allmänhet är fallet. Medlens placering
i fastigheter kan i särskilda fall vara utesluten av förvaltningstekniska skäl. Mot
aktieförvärv bör sådana skäl icke utgöra hinder. Den förlustrisk som måste vara
förbunden med en sådan placering kan i viss män motverkas genom spridning
av aktiesortimentet.
Ehuru utskottet således i stort sett ansluter sig till motionernas syfte, finner
utskottet en särskild utredning i det av motionärerna angivna hänseendet icke
nu vara påkallad. Utskottet beaktar härvid i huvudsak följande.
För vissa av de fonder, varom här är fråga, gäller — som framgår av vad
tidigare upptagits — redan nu regler som i och för sig möjliggör att medlen
anbringas i realvärden. Om en sådan placering sker eller ej är i dessa fall snarast
en fråga om hur reglerna tillämpas. Detta gäller prästlönefonderna, för vilka
domkapitlen har en formellt obegränsad rätt att medge placering på annat sätt
än enligt de bestämmelser som omedelbart gäller för pastoratens förvaltning.
Frågan om placering av prästlönefondsmedel är dessutom under utredning genom
1960 års ecklesiastika boställsutredning. Utredningens uppdrag torde främst
åsyfta att vidga de faktiska möjligheterna att placera sådana medel i fastigheter.
Enligt direktiven skall utredningen emellertid även, med utgångspunkt i framlagda
utredningsförslag om placering av fondmedel som är i det allmännas vård,
söka kartlägga lämpliga sätt att placera de särskilda fonder, varom här är fråga.
— En motsvarande prövningsrätt, som i fråga om prästlönefondema åvilar domkapitlen,
tillkommer — åtminstone därest det nu framlagda förslaget till ny
lag om församlingsstyrelse antages såvitt nu är i fråga — beträffande församlingarnas
fonder ytterst länsstyrelsen. — För de fonder som domkapitlen har
Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1961
13
att förvalta torde gällande regler icke innebära hinder mot medlens placering
i realvärden. — Domkapitlens fonder omfattas därjämte, liksom kyrkofonden,
av det tidigare nämnda betänkandet rörande förvaltningen av donationsfonder
och övriga diverse medel hos statsmyndigheterna, vilket framlagts av 1956 års
fondutredning. Till fondutredningens förslag har Kungl. Maj: t ännu icke tagit
ställning.
Med stöd av det anförda får utskottet hemställa,
att förevarande motioner, 1:108 och II: 136, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 4 maj 1961
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Osvald, Grym, Kristiansson, Åkesson, Åke
Larsson, Ernst Olsson, Schött*, Herbert Larsson*;
från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Nyberg, Andersson
i Ryggestad*, Johansson i Öckerö, Waehtmeister, Svanberg och Mattsson.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herrar Grym, Kristiansson, Åke Larsson, Levin och Johansson i Torp, vilka
ansett att utlåtandet från och med den mening å sid. 12, som börjar med orden
”Ehuru det”, t. o. m. den mening å samma sida, som slutar med orden ”vara
påkallad”, bort ha följande lydelse.
Någon särskild utredning för frågan om en bättre värdemässig säkerhet lämpligen
kan ernås är emellertid enligt utskottets mening icke för närvarande påkallad.
Stockholm, E. W. Statlandera Tryckeri, 1961.