Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1961
1
Nr 2!
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till lag angående tillägg till lagen den 30 juni 19A3
(nr 431) om allmänna vägar, m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.
Genom en den 17 februari 1961 dagtecknad proposition nr 61, vilken hänvisats
till jordbruksutskottet såvitt angår bemyndigande för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att avyttra fast egendom och i övrigt hänvisats till lagutskott
samt behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj:t under
åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
samt med hänvisning till nedanstående vid propositionen fogade lörfattningsförslag,
såvitt nu är i fråga,
dels föreslagit riksdagen att antaga förslaget till lag angående tillägg till
lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna vägar,
dels ock inhämtat riksdagens yttrande över förslaget till kungörelse angående
ändring i vägstadgan den 30 juni 1943 (nr 437).
I samband med propositionen har utskottet behandlat följande i anslutning
till propositionen väckta motioner, nämligen
1. de likalydande motionerna nr 573 i första kammaren av herr Olsson,
Erik, m. fl. och nr 681 i andra kammaren av herrar Larsson i Norderön och
Lindström;
2. de likalydande motionerna nr 574 i första kammaren av herr Svanström
och herr Andersson, Axel Emanuel, och nr 680 i andra kammaren av
herrar Gustavsson i Alvesta och Brandt i Sätila;
3. motionen nr 682 i andra kammaren av herr Tobé m. fl.
Motionernas innehåll redovisas närmare här nedan.
De vid propositionen fogade författningsförslagen har följande lydelse.
Bihang till riksdagens protokoll 1991. 9 samt. 3 avd. Nr 21
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1961
Lag
angående tillägg till lagen den 30 juni 1943 (nr 431)
om allmänna vägar
Härigenom förordnas, att i lagen den 30 juni 1943 om allmänna vägar
skall införas en ny paragraf, betecknad 19 a §, av den lydelse som nedan
sägs.
19 a §.
För att minska intrång, som åsamkas fastighet genom vägs byggande
eller begagnande, vare väghållaren berättigad påkalla ägoutbyte enligt lagen
om delning av jord å landet eller lagen om fastighetsbildning i stad.
I fråga om förrättningen skall, i tillämpliga delar, vad i dessa lagar är stadgat
om delägare gälla väghållaren.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1961.
Kungörelse
angående ändring i vägstadgan den 30 juni 1943 (nr 437)
Härigenom förordnas, att 15, 18, 27 och 38 §§ vägstadgan1 den 30 juni
1943 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
15 §.
Vid upprättande---oväsentliga jämkningar.
Där så finnes påkallat, skall särskild
utredning verkställas rörande
möjligheterna att genom ägoutbyte
eller annan ändring i fastighetsindelningen
avhjälpa eller minska intrång
till följd av vägföretaget.
18 §.
Under förrättning-----av vägen.
Är mark--- — alla tillgänglig.
Vid utredning, som avses i 15 §
andra stycket, bär samråd äga rum
med vederbörande markägare.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1961
3
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
27 §.
Närmare anvisningar —---väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Rörande utredning, som avses i
15 § andra stycket, meddelas närmare
anvisningar av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
efter samråd med lantbruksstyrelsen
och lantmäteristyrelsen.
38 §.
Arbetsplan skall---väg
Vad
i 15 och 17—25 §§ samt 26
första stycket stadgats skall i tilllämpliga
delar gälla jämväl med avseende
å arbetsplan beträffande vägbyggnadsföretag
i stad, dock må arbetsplan
beträffande sådan väg, som
enligt fastställd generalplan, stadsplan
eller byggnadsplan skall ingå i
trafikled eller annan allmän plats,
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
fastställas utan att yttranden över
planen inhämtats eller avgivits på
sätt i 20 och 22 §§ sägs.
och vattenbyggnadsstyrelsen.
Vad i 15 och 17—25 §§ samt 26 §
första stycket och 27 § andra stycket
stadgats skall i tillämpliga delar gälla
jämväl med avseende å arbetsplan
beträffande vägbyggnadsföretag i
stad, dock må arbetsplan beträffande
sådan väg, som enligt fastställd generalplan,
stadsplan eller byggnadsplan
skall ingå i trafikled eller annan
allmän plats, av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
fastställas utan att yttranden
över planen inhämtats eller
avgivits på sätt i 20 och 22 §§ sägs.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1961.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås, att reglerna om ersättning för vägrättsupplåtelser
kompletteras med vissa särskilda bestämmelser för det fall, att intrång, som
åsamkas fastighet genom byggande eller begagnande av väg, kan undanröjas
eller minskas genom ägoutbyte. I sådant syfte framlägges förslag till lag om
tillägg till lagen om allmänna vägar (AVL) av innebörd, att väghållaren i
dylika fall får vitsord att påkalla lantmäteriförrättning enligt lagen om delning
av jord ä landet eller lagen om fastighetsbildning i stad. Vidare föreslås,
att i vägstadgan (VS) upptages bestämmelser, som inskärper angelägenheten
av alt väghållaren redan i samband med upprättande av arbetsplan för
vägbyggnadsföretag utreder möjligheterna att avhjälpa eller minska intrång
av vägen genom ägoutbyte eller annan ändring i fastighetsbildningen. För att
befrämja frivilliga överenskommelser mellan vägmyndigheterna och vederbörande
markägare om undanröjande av intrång föreslås slutligen, att väg°ch
vatlenbyggnadsstyrelsen erhåller bemyndigande att på vissa villkor ingå
i och svara lör s. k. avtalsbyten utan att vara bunden vid någon viss värdegräns.
(I vad avser sistnämnda förslag bar propositionen, som redan nämnts,
hänvisats till jordbruksutskottet.)
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1961
Inledning
Den 29 juni 1956 tillkallade dåvarande statsrådet Hjalmar Nilson, efter
vederbörligt bemyndigande, sakkunniga för att verkställa utredning angående
grunderna för bestämmande av ersättning för upplåtelse av vägmark
m. m. De sakkunniga — vilka antog benämningen vägmarksersättningskommittén
—- erhöll därvid även i uppdrag att verkställa av riksdagen i
skrivelse den 7 december 1955, nr 374, begärd översyn av 19 § lagen om
allmänna vägar. Till kommittén överlämnades sedemera också en framställning
från Riksförbundet Landsbygdens folk om vissa ändringar i 23 §
samma lag.
Kommittén, som ansett sig böra, innan uppdraget i övrigt slutföres, särskilt
redovisa sin ståndpunkt beträffande vissa speciella frågor, har i en den
13 juni 1960 dagtecknad promemoria behandlat dels vissa frågor om fastighetsreglering
i syfte att minska intrång genom anläggande av väg, dels frågan
om kvittning av intrång mot nytta, dels ock frågor om väckande av talan
i vägrättsmål och om ersättning för kostnader i dylika mål.
Över promemorian och därvid fogade författningsförslag har, efter remiss,
yttranden avgivits av hovrätten över Skåne och Blekinge, väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, länsstyrelserna
i Malmöhus, Västmanlands, Kopparbergs och Västerbottens län,
1954 års fastighetsbildningskommitté, besvärssakkunniga, Riksförbundet
Landsbygdens folk (RLF), Svenska stadsförbundet och Sveriges lantbruksförbund.
Vid lantmäteristyrelsens yttrande har fogats utlåtanden från flertalet
överlantmätare. Länsstyrelsen i Malmöhus län har överlämnat utlåtande
av lantbruksnämnden i länet, varjämte länsstyrelserna i Västmanlands
och Västerbottens län bifogat utlåtanden av vederbörande vägförvaltningar
och överlantmätare.
De i promemorian behandlade frågorna har därefter varit föremål för ytterligare
beredning inom kommunikationsdepartementet.
Lagrådsgranskningen
Förslaget till lag angående tillägg till lagen om allmänna vägar har varit
föremål för lagrådets granskning. Vissa därvid gjorda anmärkningar av närmast
redaktionell natur har beaktats i det genom propositionen framlagda
förslaget.
Gällande bestämmelser
Beträffande propositionens innehåll i denna del hänvisas till s. 7—8 i
propositionen.
De i vägmarksersättningskommitténs promemoria och propositionen behandlade
frågorna behandlas i det följande i skilda avsnitt. Motionerna upptages
i anslutning till de avsnitt vartill de närmast är att hänföra.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1961
5
I. Fastighetsreglering för att minska intrång genom vägs anläggande
A. Propositionen
Beträffande det närmare innehållet i vägmarksersättningskommitténs förslag
i denna del och i avgivna remissyttranden hänvisas till sid. 8—15 i propositionen.
Departementschefen
Bestämmelserna i AVL om ersättning för markupplåtelse och annat intrång
är grundade på principen att ersättningen skall bestämmas att utgå
i penningar. Någon annan form för ersättning omtalas överhuvud icke i
AVL i detta sammanhang.
Omfattningen av det intrång, som uppkommer genom ett vägföretag, beror
emellertid icke sällan i väsentlig mån på hur arbetet utföres och kan
ibland avsevärt begränsas genom åtgärder från väghållarens sida. Vid ersättningens
bestämmande torde hänsyn i regel tagas till åtgärder, som väghållaren
vidtagit eller utfäst sig att vidtaga för att begränsa intrånget. Det
förekommer också, att den ersättningsberättigade åtager sig att själv vidtaga
åtgärd i sådant syfte. Även om något dylikt åtagande icke gjorts, framstår
det mången gång som naturligt att vid värderingen räkna med att intrånget
helt eller delvis kommer att avhjälpas av den ersättningsberättigade
samt att bestämma ersättningen med hänsyn härtill.
Sådant intrång genom vägföretag, som består i att en fastighets arrondering
försämras t. ex. genom att en eller flera delar av fastigheten skiljes
från denna, kan ibland helt eller delvis avhjälpas genom att väghållaren
ställer till förfogande annat markområde för komplettering av ifrågavarande
fastighet eller genom ägoutbyte mellan denna och andra fastigheter. Det
har vid utbyggandet av vägnätet icke sällan visat sig möjligt att åstadkomma
frivilliga uppgörelser av innebörd att väghållaren i stället för att betala
intrångsersättning lämnar medverkan i olika former till sådana ändringar
av den bestående fastighetsindelningen, som är ägnade att undanröja intrång
genom vägföretagen. Del är dock tveksamt, i vad mån vid ersättningsberäkningen
hänsyn kan tagas till möjligheterna att bota intrång genom
ändringar i fastighetsindelningen, därest vederbörande markägare icke vill
medverka härtill genom att göra ansökan om förrättning för ändamålet. I
praktiken lärer man, med tanke bl. a. på uppkommande bevissvårigheter,
icke böra räkna med att sådana hänsyn kan tagas annat än möjligen i
enkla och uppenbara fall.
Det är enligt min uppfattning en brist i gällande lagstiftning, att den icke
tar större hänsyn till möjligheten att bota uppkommande skador genom direkta
åtgärder utan helt inriktar sig på att ersättning skall utgå i penningar.
Penningersättning kan måhända utgöra en fullgod kompensation till den
nuvarande markägaren och andra rättsägare för deras aktuella förluster
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1961
i anledning av vägföretaget men hindrar icke att själva skadan blir bestående
för framtiden. Det förtjänar erinras, att de omfattande skador på fastighetsbeståndet,
som uppkom genom järnvägsbyggandet under 1800-talet,
ännu blott ofullständigt avhjälpts. Ur allmän synpunkt är det angeläget att
i den utsträckning, som är möjlig, verka för att den nu pågående utbyggnaden
av vägnätet icke får liknande ogynnsamma konsekvenser på längre
sikt.
Det av kommittén framlagda förslaget rörande rätten till ersättning
för intrång, som kan upphävas eller minskas
genom fastighetsreglering, är inriktat just på de fall, då vederbörande
markägare av en eller annan orsak icke vill lämna sin medverkan
till att undanröja intrång, och går ut på att indirekt tvinga dem härtill
genom begränsning av rätten till ersättning. Förslaget har bl. a. den fördelen,
att det icke allt för radikalt bryter mot nuvarande ersättningsregler
utan i allt väsentligt innebär blott ett förtydligande och en vidare utbyggnad
av dessa. Det kan också förmodas, att regeln kan påverka markägarna
att i större utsträckning än nu är fallet acceptera förslag till frivilliga uppgörelser
i ersättningsfrågorna och därmed tjäna till att nedbringa väghållarnas
utgifter för intrångsersättningar. Ur dessa synpunkter måste förslaget
sålunda sägas innebära vissa fördelar. Emellertid är förslaget behäftat
med allvarliga brister, som gör att det i allt fall icke kan accepteras
som en slutgiltig lösning av hithörande frågor.
Till en början må framhållas det principiellt betänkliga i att låta en värderingsregel
av så allmän innebörd som den, varom nu är fråga, komma till
uttryck i en specialförfatlning av AVL:s karaktär, utan att motsvarande
regler upplages i andra författningar med liknande innehåll. I förevarande
fall torde man icke kunna helt bortse från att avsaknaden av bestämmelser
i ämnet i t. ex. expropriationslagen kan leda till en icke avsedd motsatstolkning
med mindre tilltalande praktiska resultat.
Vidare förtjänar framhållas, att — medan jorddelningslagstiftningen behandlar
fastigheternas utformning som en fråga av stort allmänt intresse
och uppställer garantier mot uppkomsten av olämpliga fastighetsbildningar
— förslaget utgår från att frågan blott rör storleken av den kontanta
intrångsersättning, som kan utgå under olika alternativ. Enligt nutida uppfattning
bör de statliga myndigheter, som handhar planläggning och utförande
av allmännyttiga anordningar, t. ex. vägar, icke ensidigt se till statens
ekonomiska intresse av att begränsa kostnaderna för företagen utan
därjämte beakta bl. a. samspelet med näringslivet i orten samt natur- och
kulturskyddsintressen, även om vissa kostnadsökningar uppkommer som
följd härav. Även markägaren torde få anses pliktig att i skälig omfattning
underordna sig dylika allmänna intressen. Nu antydda synpunkter får
framför allt betydelse i fall, då det gäller att i ett sammanhang vidtaga ändring
i fastighetsindelningen för att undanröja uppkommande intrång på
ett flertal fastigheter och valet därvid står mellan olika alternativ, som icke
är likvärdiga för alla berörda markägare. Förslaget lämnar icke nämnvärd
Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1961
7
ledning för lösandet av härvid uppkommande spörsmål, vilka dock i många
fall utgör mycket väsentliga moment i ersättningsfrågorna.
Överhuvud synes förslaget underskatta de svårigheter, som ofta möter
vid avgörande, om en fastighetsreglerande åtgärd kan komma till stånd
och hur fastigheterna därvid bör utformas. Dessa frågor är sällan av den
art, att de kan anses slutgiltigt avgjorda ens om medgivanden erhållits
från alla de markägare, som direkt beröres av det aktuella vägföretaget.
Oftast herör de även ett större eller mindre antal andra markägare, och
härtill kommer de restriktioner på fastighetsbildningen, som pålagts av
hänsyn till allmänna intressen. Ibland kan det t. ex. hända, att en fastighetsreglerande
åtgärd anses böra samordnas med en av andra orsaker önskvärd
yttre rationalisering av lantbruket i orten eller eljest aktualiserar
spörsmål av större räckvidd. Av nu angivna skäl måste man förutse stora
svårigheter, när det gäller att i ett givet fall avgöra, huruvida och i vad mån
möjlighet föreligger att undanröja intrång genom ändring av fastighetsbildningen.
Avgörandet kan ju endast ske genom att domstolen vid värderingen
föregriper resultatet av en blivande lantmäteriförrättning. Sker detta,
riskerar man att förrättningen, då den sedermera kommer till stånd,
ger ett annat resultat än man utgått från vid värderingen och att värderingen
sålunda kommer att framstå som uppenbart oriktig. Stora krav torde
därför i praktiken komma att ställas på den utredning, som skall förebringas,
för att det skall kunna anses utrett, att intrång kan avhjälpas genom
ändring av fastighetsindelningen. I samma mån som kraven på bevisning
skärpes, minskas betydelsen av den föreslagna nya bestämmelsen. Det kan
rentav ifrågasättas, om bestämmelsen, bortsett från dess verkan som påtryckningsmedel
för åstadkommande av frivilliga uppgörelser, i praktiken
leder till avsevärt annat resultat än nuvarande regler.
Av nu anförda skäl kan jag icke förorda, att kommitténs förslag lägges
till grund för lagstiftning.
I betänkandet och flertalet remissyttranden har emellertid diskuterats
en annan alternativ lagstiftningsåtgärd, nämligen att väghållare erhåller
vitsord att själv begära förrättning för åstadkommande
av sådana ändringar i fastighetsindelningen, som föranledes av
önskemålet att bota intrång genom vägföretag. Detta förslag synes erbjuda
åtskilliga fördelar utan att medföra samma olägenheter som kommitténs
förut omnämnda förslag.
De allmänna vägarna tjänar visserligen i första hand ett samhälleligt
kommunikationsintresse men får regelmässigt också anses ha till ändamål
att betjäna kringliggande fastigheter. Bedömandet var vägen bör läggas och
hur den bör utföras grundas till stor del på överväganden var den gör mest
nytta och medför minst skada. En befogenhet för väghållaren att påkalla
förrättning för jämkning av fastighetsindelningen skulle betydligt öka möjligheterna
att planlägga vägföretagen på sådant sätt, att de nu angivna synpunkterna
blir tillgodosedda. Sådan befogenhet föreligger i regel i fråga
om enskild väg — som ju är en kommunikationsled av relativt sett mindre
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1961
vikt — beroende på att väghållarna tillika är markägare. Alt förrältningsvitsord
icke tillkommer väghållare beträffande allmän väg framstår också
som inkonsekvent i betraktande av att denne vid behov kan ta i anspråk
mark alldeles utan hänsyn till den bestående fastighetsindelningen och
därmed i praktiken helt rycka undan grunden för denna. Nutida vägföretag
är mycket dyrbara, och de allmänna vägarna representerar värdemässigt
en stor del av de sammanlagda investeringarna i bygden. Härtill kommer
angelägenheten av att icke onödigtvis, t. ex. på grund av en eller annan
markägares ibland mycket individuellt betonade ekonomiska intresse, låta
ett betydande fastighetsintrång kvarstå oavhjälpt. Hänsyn måste också tagas
till statens ekonomiska intresse av att intrångsersättningarna icke sättes
till högre belopp än som erfordras för att avhjälpa skadan.
Oftast torde markägarna i princip icke ha något att erinra mot att intrång
avhjälpes genom lämpliga åtgärder, t. ex. ägoutbyte, i stället för att
ersättning bestämmes att utgå i penningar. Fall kan dock givetvis förekomma,
då en erbjuden lösning icke är sådan, att markägaren vill acceptera
den. Det nyss skisserade förslaget innebär emellertid icke annat eller mera
än att fastighetsreglerande åtgärder kan genomföras mot en eller flera
markägares bestridande, om de förutsättningar är för handen, som enligt
jorddelningslagstiftningen gäller då annan fastighetsägare påkallat åtgärden
i sitt intresse, t. ex. för att förbättra sin ägoarrondering. Vägliållarens
intresse bör genomsnittligt sett icke anses vara av lägre valör än detta
markägarintresse. Man kan sålunda icke med fog påstå, att införandet av
vitsord för väghållare att påkalla lantmäteriförrättning skulle innebära ett
ensidigt betonande av allmänna intressen på bekostnad av enskilda sådana.
Det innebär i princip icke mera än att det allmänna intresset erkännes som
likaberättigat med markägarnas enskilda intressen.
Till stöd för förslaget att tillerkänna väghållare förrättningsvitsord kan
vidare åberopas, att denna metod redan införts och med gott resultat prövats
inom lagstiftningen om allmänna vägar. Enligt 31 a § AVL äger länsstyrelse
under vissa förutsättningar förordna, att enskild väg icke får anslutas
till allmän väg utan länsstyrelsens tillstånd eller att befintlig enskild
utfartsväg ej vidare får användas för ändamålet. I 31 b § samma lag finns
bestämmelser meddelade om skyldighet för väghållaren att utgiva ersättning
för skada i anledning av sådant förordnande som nu nämnts. Bland
ersättningsbestämmelserna har även intagits en föreskrift om rätt för väghållaren
att undanröja uppkommen skada genom att själv bygga utfartsväg.
Härvid äger väghållaren, i den mån det erfordras för vägföretagets utförande,
göra gällande den rätt att påkalla förrättning enligt lagen om enskilda
vägar och att föra talan vid förrättningen, som tillkommer ägare av fastighet,
för vars räkning vägen bygges. — Det fall, som åsyftas i de nu refererade
bestämmelserna, synes väl jämförbart med det fall, då ett vägföretag
vållar intrång genom menlig inverkan på fastighetsförhållandena. Större
betänkligheter torde icke behöva möta mot införande av förrättningsvitsord
för väghållaren i det senare fallet än i det förra.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1961
9
Ett argument, soin talar mot införande av förrättningsvitsord, är däremot
att jorddelningslagstiftningen för närvarande är i sin helhet föremål
för översyn och att det måhända kan betecknas som mindre lämpligt att
föregripa resultatet av denna översyn genom partiella lagändringar. Det
måste emellertid antagas komma att dröja ännu en del år, innan en sådan
reform kan genomföras. Jag anser därför icke den pågående allmänna utredningen
på fastighetsbildningens område böra utgöra hinder för genomförande
av den nu aktuella, enligt min mening angelägna ändringen i AVL.
Med hänsyn till det nu anförda anser jag mig böra förorda ett tillägg till
AVL av innebörd, att väghållare i vissa fall erhåller rätt att påkalla lantmäteriförrättning
för undanröjande eller minskande av intrång, som uppstår
genom byggande eller begagnande av allmän väg. Emellertid vill jag
framhålla, att förslaget är ett provisorium och att slutlig ståndpunkt till
frågan hur allmänna intressen skall beaktas vid lantmäteriförrättningar får
tagas i samband med ställningstagandet till fastighetsbildningskommitténs
blivande förslag.
Vid utformningen av den nu förordade bestämmelsen om förrättningsvitsord
för väghållare torde böra iakttagas, att bestämmelsen icke bör sträcka
sig längre än till undanröjande eller minskande av sådant intrång, som
åsamkas fastigheten oavsett ägarens person. Förrättningsvitsord bör alltså
icke tillkomma väghållaren för undanröjande av sådant intrång, som endast
drabbar fastighetsägaren personligen, eller sådant intrång, som uppstår
för viss innehavare av nyttjanderätt eller annan sakrätt med avseende
å fastigheten. Däremot saknas anledning att göra undantag för intrång
genom själva markupplåtelsen. Ett sådant undantagande skulle i väsentlig
mån minska möjligheterna att avhjälpa de skador, som byggandet av allmän
väg kan förorsaka. De åtgärder, som kan komma i fråga för att minska
intrång genom själva markupplåtelsen, är av alldeles samma karaktär
som andra förbättringar av fastighetsindelningen. — Det kan ifrågasättas,
om förrättningsvitsordet bör avse endast ägoutbyte eller gälla även andra
lantmäteriförrättningar, t. ex. laga skifte och avstyckning. Även om vissa
skäl kan åberopas till stöd för en generellt hållen bestämmelse, torde det
dock ur praktisk synpunkt vara tillräckligt med ett vitsord till ägoutbyte.
Det torde icke vara lämpligt att utsträcka tillämpningsområdet längre än
som oundgängligen erfordras, särskilt då det ju är fråga om en provisorisk
åtgärd i avbidan på de förslag, som fastighetsbildningskommittén kan komma
att framlägga. Jag förordar därför att bestämmelsens räckvidd begränsas
på sätt sist nämnts. — Bestämmelsen bör i övrigt konstrueras så, att
väghållaren erhåller en fullt självständig rätt alt oberoende av fastighetsägaren
påkalla förrättning och att därvid föra talan. Detta kommer, utan
att saken behöver närmare utvecklas i lagtexten, i förevarande sammanhang
att innebära att väghållaren äger framställa yrkanden, även om de
icke biträdes av fastighetsägaren, men alt hänsyn skall tagas också till fastighetsägarens
yrkanden i enlighet med de regler, jorddelningslagen innehåller.
I princip blir vid avgörande av tvistefrågor fastighelsintresset och
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1961
icke vägintresset avgörande. Ingående av förening kommer att förutsätta
medverkan av både fastighetsägaren och väghållaren.
Den nu skisserade bestämmelsen synes böra inflyta i det avsnitt av AVL
(18—26 §§), som behandlar vägrättsupplåtelser och ersättningsfrågor i anslutning
till sådana upplåtelser. Närmare bestämt torde bestämmelsen böra
inskjutas närmast efter 19 § AVL såsom en ny paragraf med beteckningen
19 a §.
Bestämmelsen bör träda i kraft den 1 juli 1961. Några övergångsbestämmelser
synes icke erforderliga.
Vad härefter beträffar den av kommittén berörda frågan om skyldighet
för väghållare m. fl. att utreda möjligheterna
att minska intrång genom att vidtaga fastighetsreglerande
åtgärder innehåller de inledningsvis refererade bestämmelserna
i 15 och 17 §§ VS redan nu vissa föreskrifter i hithörande ämnen.
Därest väghållaren, såsom jag nyss föreslagit, får vitsord att begära förrättning
i syfte att minska intrång genom ägoutbyte, blir behovet av ytterligare
föreskrifter måhända icke fullt lika stort som om AVL i denna del utformats
enligt kommitténs förslag. I många fall måste det emellertid antagas
vara ägnat att befrämja samförstånd mellan väghållaren och markägaren,
om en grundlig utredning av intrångsfrågorna verkställes redan i anslutning
till upprättande av arbetsplan för vägen. Jag förordar därför att i
VS intages bestämmelser, som är ägnade att hos vägmyndigheterna inskärpa
att sådan utredning bör komma till stånd, när den kan anses påkallad. Bestämmelserna
synes emellertid icke vara av den natur, att de lämpligen bör
ta form av ett särskilt avsnitt i VS. Det synes tillräckligt att i 15 § VS, som
handlar om upprättande av arbetsplan, får inflyta en föreskrift av innebörd,
att särskild utredning i förekommande fall skall verkställas rörande
möjligheterna att genom ägoutbyten eller andra ändringar i fastighetsindelningen
avhjälpa eller minska intrång till följd av vägföretag. -— Det samråd,
som vid utredningen bör äga rum med vederbörande markägare, synes
kunna regleras genom en allmänt hållen bestämmelse i 18 § VS, vilken paragraf
i övrigt innehåller föreskrifter om markägares rätt att bli kallad till
och att närvara vid terrängundersökning för upprättande av arbetsplan. —
I 27 § VS bör inflyta en bestämmelse om utfärdande av tillämpningsföreskrifter
till det nya stadgandet i 15 §. Det synes mig lämpligast, att tillämpningsföreskrifterna
— som ju i första hand riktar sig till befattningshavarna
inom vägväsendet — utfärdas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen efter
samråd med lantbruksstyrelsen och lantmäteristyrelsen. -—- Med den nu
föreslagna utformningen och placeringen av de nya bestämmelserna i VS
blir dessa i första hand tillämpliga blott på landsbygden. Till följd av hänvisningar
i 38 och 41 §§ VS kommer de emellertid i huvudsak att gälla
även inom städer och stadsliknande samhällen, vare sig väghållningen där
omhänderhaves av kommunalt rättssubjekt eller av kronan. Viss ändring
torde dock böra vidtagas i 38 § VS för att utmärka, att väg- ofch vatten
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1961
11
byggnadsstyrelsens nyssnämnda föreskrifter skall tillämpas även då stad
eller stadsliknande samhälle är väghållare.
De nu föreslagna ändringarna i VS bör träda i kraft samtidigt med den
nya 19 a § AVL eller alltså den 1 juli 1961.
B. Motionerna
Förslaget alt väghållare i vissa fall skall erhålla rätt att påkalla lantmäteriförrättning
för undanröjande eller minskande av intrång, som uppstår
genom byggande eller begagnande av allmän väg, har icke föranlett några
motionsyrkanden. I motionerna I: 57i och II: 680 — vilka behandlas närmare
i näsiföljande avsnitt här nedan — har dock i denna fråga anförts följande.
Det synes obestridligt att vägbyggnadsföretagen numera vållar större olägenheter
ur fastighetsbildningssynpunkt än tidigare. Det är angeläget att
dessa olägenheter så långt möjligt undanröjes. Av den anledningen kan vi
tillstyrka förslaget om att väghållare erhåller vitsord påkalla lantmäteriförrättning.
Det bör dock understrykas att en sådan ordning inte får leda
till att vägmyndigheterna befattar sig med fastighetsbildningsangelägenheter,
som inte är nödvändiga för eller orsakade av vägföretags genomförande.
Vidare påkallar ett sådant tillvägagångssätt enligt vår mening att
man genomför vägmarksersättningskommitténs förslag angående kvittning
av intrång mot nytta.
I motionerna I: 573 och II: 681 har upptagits en fråga som äger samband
med det föreslagna stadgandet i 19 § AVL, nämligen frågan om förrättningskostnaderna
vid ett av väghållaren påkallat ägoutbyte. Motionärerna hemställer,
att stadgandet kompletteras med en bestämmelse om att samtliga
kostnader för sådant ägoutbyte skall gäldas av väghållaren. Därvid anföres,
bland annat, följande:
I propositionen lämnas frågan vem som skall betala kostnaderna för ett av
väghållare påkallat ägoutbyte öppen. Det torde vara avsett att bestämmelserna
i 20 kap. 6 § jorddelningslagen, att kostnaderna för ägoutbyte skall
fördelas efter vad i varje fall av förrättningsmännen prövas skäligt, skall
tillämpas. Det bör emellertid vara klart att kostnaderna för ett sådant ägoutbyte
som påkallas av väghållare för att minska intrång, som åsamkas
fastighet genom vägs byggande eller begagnande, helt bör åvila väghållaren
och icke till någon del fastighetsägaren. Detta bör gälla samtliga kostnader,
således såväl ersättning enligt lantmäteri- eller mätningstaxa som
övriga kostnader, exempelvis för hantlangning och material.
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1961
II. Kvittning av intrång mot nytta
A. Propositionen
Viss framställning av riksdagen
I en vid 1955 års riksdag väckt motion (II: 208) anhölls, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa om utredning av frågan om möjlighet
för markägare att utan avdrag för båtnad enligt 19 § AVL erhålla full
ersättning för det intrång utläggandet av allmän väg åsamkar denne.
Motionen behandlades av tredje lagutskottet, som i avgivet utlåtande (nr
31) anförde bl. a. följande:
Ersättningsregeln i 19 § AVL kan leda till resultat, som ter sig anmärkningsvärda.
Ofta innebär byggandet av en väg nytta icke endast för den
eller de fastigheter, över vilka vägen framdrages, utan även för närliggande
fastigheter. Denna nytta medför en motsvarande minskning av ersättningen
för markupplåtelsen och annat intrång i fråga om de förstnämnda fastigheterna.
Däremot behöver ej ägarna av övriga fastigheter i någon form ersätta
den nytta de får av vägen. Ett sådant resultat måste framstå som mindre
tillfredsställande ur rättvisesynpunkt. Å andra sidan torde nyttan i
många, kanske i de flesta fall, vara störst för den eller de fastigheter, över
vilka vägen framdrages. Detta gäller särskilt vid nyanläggning av väg. Den
av motionärerna antydda lösningen av problemet, nämligen att helt slopa
regeln om avräkning för den nytta vägen medför, synes därför icke kunna
förordas. Härtill kommer att en sådan ändring skulle påkalla översyn jämväl
av annan i förevarande avseende besläktad lagstiftning, där nyttan beaktas,
exempelvis expropriationslagen och byggnadslagen. Starkare skäl synes
då tala för den ändring av mera begränsad räckvidd, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
föreslår, nämligen att ge regeln i allmänna väglagen
om avräkning för nyttan samma innehåll som motsvarande bestämmelse i
expropriationslagen. Enligt 9 § i sistnämnda lag skall, då en del av en fastighet
exproprieras, ersättning för skada eller intrång å den återstående delen
erläggas endast i den mån skadan eller intrånget överstiger den nytta
som kan uppkomma. Däremot får nyttan ej föranleda avdrag å löseskillingen
för själva den exproprierade marken. Situationen vid upplåtelse av vågrätt
synes så pass likartad med expropriation enligt expropriationslagen, att
det förefaller naturligt att ersättningsreglerna i princip erhåller samma innehåll.
I enlighet med det anförda hemställde utskottet, att riksdagen måtte anhålla
att Kungl. Maj:t ville låta verkställa en översyn av 19 § AVL i syfte
att bringa regeln om avräkning för uppkommen nytta i närmare överensstämmelse
med motsvarande stadgande i expropriationslagen. Denna hemställan
bifölls av riksdagen, vars beslut anmäldes i förutberörda skrivelse
den 7 december 1955, nr 374.
Kommittén
Till en början har kommittén framhållit, att enligt jämkningsregeln i 19 §
sista stycket AVL den båtnad som viss fastighet har av framdragandet utav
en allmän väg skall avräknas från ersättning som tillkommer samma fastig
-
13
Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1961
het i anledning av upplåtelse av mark till vägen och detta oavsett om ersättningen
hänför sig till själva markupplåtelsen eller avser annat intrång å fastigheten
till följd av företaget.
Till jämförelse med AVL har kommittén åberopat vissa stadganden i expropriationslagen,
byggnadslagen och vattenlagen. Härvid har framhållits,
att i 9 § expropriationslagen accepterats principen om kvittning av nytta
mot skada men att löseskillingen för den avstådda marken icke får tagas i
anspråk för kvittning. Byggnadslagen innehåller — enligt vad kommittén
framhållit — icke något allmänt stadgande om skyldighet att avräkna nytta
mot skada men innehåller däremot ett flertal bestämmelser (56—73 och
113 §§) om skyldighet för fastighetsägare att gottgöra det allmänna den
nytta i form av värdestegring på marken, som genomförandet av stadsplan
bereder honom. Ej heller vattenlagen innehåller någon uttrycklig bestämmelse
om kvittning av nytta mot skada vare sig vid prövning av vattenbyggnadsföretags
tillåtlighet eller vid bestämmandet av skadeersättningar,
men i förarbetena har förutsatts att kvittning i viss omfattning skall kunna
ske, i varje fall då företaget medtör nytta och skada för samma jord och
möjligen aven da skada asamkas ett jordområde och gagn beredes ett annat
område inom samma fastighet. Någon begränsning av kvittningens omfattning
sa att på motsvarande sätt som enligt 9 § expropriationslagen — den
På själva marken belöpande ersättningen privilegieras torde icke tillämpas
inom vattenrättsskipningen.
I och för sig ligger det enligt kommittén icke något för rättskänslan stötande
i att den nytta, som en markägare får av ett vägföretag, går i avräkning
mot den ei sättning, som tillkommer honom på grund av samma företag.
I synnerhet när fråga är om nyanläggning av väg kan nyttan bli avsevärd
för fastighetsägaren, ofta kanske t. o. in. mångdubbelt större än det
intiang som asamkas honom. Icke sällan upplåtes därför också mark för
allmän väg utan att någon ersättning betingas. Särskilt är detta fallet vid
anläggande av ödebygdsvägar. Omläggning av befintliga vägar medför däremot
icke samma påtagliga båtnad som nyanläggningar inom förut väglösa
områden. Vidare är det uppenbart alt tillkomsten av motorvägar och andra
stora trafikleder, där överfarter och väganslutningar måste inskränkas till
minsta möjliga, sällan medför några särskilda fördelar för de enskilda
fastigheter som är belägna utmed desamma. Vidare kommer frågan i ett annat
läge om man icke inskränker bedömningen till förhållandet mellan väghållaren
och markägaren. Nytta av en väganläggning kan ju uppkomma
ayen för andra fastigheter än dem, som avstått mark för vägen. Ibland kan
förstnämnda fastigheter t. o. in. ha större båtnad av företaget. Någon skyldighet
för fastighet, som icke upplåter mark för vägen, att betala för den nytta
fastigheten kan ha av företaget föreligger icke. Detta kan leda till ur rättvisesynpunkt
otillfredsställande följder. Likaså är det otillfredsställande att
i princip likartade problem regleras på olika sätt inom närbesläktade rättsområden.
Efter dessa allmänna uttalanden har kommittén upptagit och granskat
14 Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1961
olika teoretiskt tänkbara alternativ att lösa frågan om avräkning av nytta
mot skada vid beräkning av ersättning för skada genom vägföretag.
Ett alternativ är, enligt vad kommittén framhållit, att den eftersträvade
likformigheten olika markägare emellan åstadkommes icke genom att kvittningsmöjligheterna
begränsas utan genom att skyldigheten att betala för
uppkommen båtnad utsträckes till även andra fastigheter än dem, från
vilka mark för vägen tages i anspråk. En sådan utvidgning av markägarnas
betalningsskyldighet skulle icke vara unik inom lagstiftningen; bl. a. innebär
bestämmelserna i byggnadslagen en reglering efter dessa linjer. Spörsmålet
om en utvidgning av markägarnas skyldighet att betala för båtnad
av vägföretag sammanhänger emellertid med det vittomfattande problemet
rörande s. k. oförtjänt jordvärdestegring, och det bör icke komma i fråga
att på förevarande begränsade område genomföra en reglering med så omfattande
principiella konsekvenser.
En annan av kommittén diskuterad möjlighet är att helt slopa regeln om
avräkning för den nytta en väganläggning medför. Detta alternativ har
emellertid tredje lagutskottet för sin del avvisat, och kommittén har intagit
samma ståndpunkt.
En tredje möjlighet är att utforma en jämkningsregel, som går ut på att
avvägning skall ske med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall.
Eftersom en dylik kvittningsregel lider av den betydande olägenheten att ge
föga ledning för parterna vid underhandlingar dem emellan och kan föranleda
en ökning av antalet fall som går till domstolsprövning, har emellertid
kommittén ansett att icke heller den nu angivna lösningen bör förordas.
Till sist har kommittén gått in på det förslag till lösning av frågan, som
riksdagen i sin skrivelse den 7 december 1955 närmast uttalat sig för, nämligen
att reglerna i AVL bringas i närmare överensstämmelse med motsvarande
stadgande i expropriationslagen.
Härvid har kommittén genomgått motiven till den nuvarande bestämmelsen
i 19 § AVL och motsvarande äldre bestämmelse i 1930 års lag om
vägrätt. På grundval av undersökningen har kommittén som ett allmänt
omdöme uttalat, att den nuvarande kvittningsregelns tillkomsthistoria icke
lämnar något stöd för att bibehålla en från expropriationslagens motsvarande
bestämmelse avvikande reglering. Däremot har kommittén åberopat
vissa uttalanden, som gjordes i samband med tillkomsten av expropriationslagen.
Enligt dessa uttalanden borde jordägarens anspråk på full betalning
för den jord, som frånhändes honom, få anses vila på en fastare
grundval än de alltid i viss mån osäkra ömsesidiga fordringsanspråk, som
byggdes på beräkningen om framtida skada eller vinst, vilket borde leda till
att de senare anspråken såsom i alla hänseenden likställda med fog kunde
kvittas mot varandra under det att de förra under alla förhållanden borde
tillgodoses utan avkortning. Detta skäl för utformning av jämkningsprincipen
kan enligt kommittén med samma fog åberopas då fråga är om ersättning
enligt AVL, oberoende av att marken icke avstås med äganderätt.
För att få en uppfattning huruvida en inskränkning av kvittningsmöjlig -
Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1961
15
heterna enligt 19 § AVL kan medföra ekonomiska konsekvenser för det
allmänna har kommittén införskaffat yttranden från landets samtliga vägförvaltningar.
Något siffermässigt exakt besked har därvid icke kunnat
erhållas. Yttrandena ger emellertid vid handen att kvittning icke förekommer
i större utsträckning. Sammanfattningsvis har kommittén som sin mening
uttalat, att det införskaffade materialet ger fog för slutsatsen att en
jämkning av 19 § AVL av ifrågasatt innebörd icke kommer att för det allmänna
medföra några ekonomiska verkningar av större omfattning.
Kommittén har avslutningsvis också diskuterat frågan, om den ifrågasatta
jämkningen av 19 § kan medföra konsekvenser för lagstiftningen i
övrigt, samt har därvid kommit till den uppfattningen, att en jämkning av
lagrummet med det begränsade syftet att bringa stadgandet i närmare överensstämmelse
med motsvarande bestämmelse i expropriationslagen knappast
väcker några principiella betänkligheter av betydelse. I detta sammanhang
har utredningen bl. a. åberopat ett uttalande av tredje lagutskottet
vid 1954 års höstriksdag (utlåtande nr 32). Utskottet, som i uttalandet avstyrkte
en väckt motion om allmän överarbetning av gällande ersättningsbestämmelser,
framhöll därvid att, om det i särskilda fall kunde ifrågasättas,
huruvida ersättningsreglerna i en viss lagstiftning stode i god samklang
med motsvarande regler i annan lagstiftning, där problemen tedde sig någorlunda
likartade, en viss översyn borde komma till stånd, och att ersättningsreglerna
på så sätt kunde i mån av behov successivt genomgås.
Kommittén har med hänsyn till det anförda förordat att den av riksdagen
ifrågasatta ändringen av 19 § AVL kommer till stånd. Vid stadgandets formulering
bör enligt kommitténs mening beaktas skillnaden mellan sådant
intrång, som drabbar »restfastighet» i form av försvårade brukningsförhållanden,
överflödigt byggnadsbestånd o. d., och sådana olägenheter, som vållas
fastighetsägaren personligen. Kvittningsregeln bör begränsas att avse det
fall att nyttan och skadan uppkommer för »restfastigheten», och uppkommande
värdeökning bör alltså icke få avräknas på ägarens personliga ersättning.
I anledning av vad sålunda anförts har kommittén upprättat och vid sin
promemoria fogat förslag till ändrad lydelse av 19 § tredje stycket AVL.
Remissyttrandena
Utredningens förslag i nu förevarande fråga har tillstyrkts eller lämnats
utan erinran i flertalet yttranden. EU undantag utgör emellertid yttrandet
från hovrätten över Skåne och Blekinge, som anfört följande:
Enligt hovrättens mening är det ur allmänna synpunkter skäligt alt det
intrång som ett vägföretag innebär för viss fastighet får kvittas mot den
nytta företaget medför för fastigheten. Ersättningsreglerna i 19 § AVL synes
därför ha ett riktigt innehåll i detta hänseende.
Motivet till att kommittén likväl föreslår en ändring av dessa regler är att
även andra fastigheter än de som beröres av företaget kan ha nytta av detta
och alt ägaren till sådan fastighet icke kan åläggas att bidraga till företaget.
Såsom kommittén framhållit sammanhänger dock denna fråga med det
16 Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1961
vittomfattande problemet om indragning av oförtjänt jordvärdestegring till
stat eller kommun. Det har trots omfattande utredningar hittills icke lyckats
att åstadkomma en lösning av detta problem.
Av promemorian framgår emellertid att vid vägföretag kvittning icke förekommer
i större utsträckning. De av kommittén såsom motiv till lagändringen
åberopade rättvisesynpunkterna synes därför icke kunna tillmätas
en sådan betydelse alt de i övrigt lämpliga ersättningsreglerna i 19 § AVL
bör ändras. Den omständigheten att expropriationslagen har annat innehåll
utgör icke heller tillräckligt skäl för sådan ändring.
Hovrätten avstyrker därför kommitténs förslag i denna del.
Departementschefen
Den av kommittén berörda frågan om kvittning av nytta mot
skada är i grunden ett spörsmål av mycket stor principiell räckvidd.
Jag biträder kommitténs uppfattning, att lagstiftningen på detta område
uppvisar åtskilliga brister. Sålunda kan — för att nämna ett exempel —- de
olikheter i ersättningshänseende, som råder mellan fastigheter, från vilka
mark behöver tagas i anspråk för ett allmännyttigt företag, och andra i
grannskapet belägna fastigheter, vilka på något sätt röner inverkan av företaget,
svårligen betecknas som sakligt grundade. Dessa ofullkomligheter i
värderingsreglerna bör emellertid icke ses som isolerade spörsmål, utan de
ingår i ett frågekomplex, som berör expropriationsrätten i dess helhet.
Vad särskilt angår den av kommittén föreslagna lagändringen kan till
stöd för denna åberopas jämväl att reglerna i expropriationslagen och reglerna
i AVL på förevarande punkt är av olika innehåll såtillvida som nyttan
av ett vägföretag vid tillämpning av expropriationslagen icke får avräknas
från den del av expropriationsersättningen, som utgör lösen för
själva marken, medan dylik avräkning däremot äger rum vid förvärv av
vägrätt enligt AVL. Eftersom det i princip står väghållaren fritt att välja
mellan expropriation och förvärv av vägrätt enligt AVL, måste det ur markägarens
synpunkt onekligen verka svårförklarligt, att olika ersättningsregler
skall gälla beroende på vilken metod som väljes. Argumentet förlorar
dock något i skärpa, om man betänker att markförvärven för de allmänna
vägarna i praktiken nästan alltid sker med vägrätt enligt AVL. Expropriation
kommer knappast i fråga annat än beträffande motorvägar och andra
större vägföretag, vid vilka förhållandet mellan nytta och skada regelmässigt
är sådant, att reduktion av löseskillingen med hänsyn till nyttan icke
blir aktuell.
Däremot finns en annan, betydande grupp av fall, då den av kommittén
föreslagna regeln skulle leda till väsentligt annat resultat än nuvarande
regler, nämligen då enskild väg förvandlas till allmän. Innebörden i sakligt
hänseende av att en väg sålunda intages till allmänt underhåll är i stort
sett endast att de enskilda väghållarna för framtiden helt befrias från väghållningskostnader.
Åtgärden medför således betydande nytta men knappast
någonsin skada för vederbörande fastighetsägare. Enligt min uppfattning
finns i sådana fall som det nu angivna knappast något sakligt skäl
Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1961
17
för att fastighetsägarna skall erhålla ersättning för vägmärken, vilken ju
i allt fall skulle ha utnyttjats för vägändamål.
Även i andra fall kan förhållandena vara sådana, att ett anspråk från
markägarnas sida på ersättning för vägmark framstår som mindre skäligt.
Ofta är markägarna i själva verket huvudintressenter i vägföretaget, även
om detta verkställes i allmän regi. Ibland förhåller det sig rentav så, att
markägarna, om den allmänna vägen icke kommer till stånd, kan antagas
komma att själva bygga enskild väg. Dylika faktiska förhållanden i förening
med den nuvarande ersättningsregeln i AVL leder f. n. till att markägarna i
många fall frivilligt utan ersättning ställer mark till förfogande för nya
vägar. En regel med det av kommittén föreslagna innehållet skulle däremot
i många fall fördyra och försvåra genomförandet av angelägna vägföretag.
En jämförelse med de motsvarande bestämmelser, som gäller för anläggande
av gator i städer och stadsliknande samhällen, ger också vid handen,
att frågan om avräkning av nytta mot skada ännu icke är så genomarbetad,
att man kan uppnå en lösning, som ur alla synpunkter framstår
som skälig och lämplig. Förvärv av mark till gator sker visserligen i stor
utsträckning medelst expropriation, varvid ersättning utgår efter huvudsakligen
samma regler som vid expropriation av vägmark. I gengäld är
emellertid tomtägarna jämlikt 56—69 §§ byggnadslagen pliktiga att i efterhand
ersätta staden eller samhället gatumarken framför tomten intill
viss bredd och i vissa fall även att betala ersättning för gatubyggnadskostnaden.
Dessa lagregler motiveras av den nytta, som anläggandet av gator
generellt antages innebära för tomtägarna. Den omständigheten att man
vad angår landsbygden icke med lika generell giltighet kan utgå från att
fastighetsägarna har sådan nytta av vägen, att de bör betala ersättning för
vägmärken eller vägbyggnadskostnaderna, bör måhända icke utesluta att
hänsyn tages till nyttan åtminstone i den begränsade omfattning, som följer
av nuvarande ersättningsregler i AVL. I allt fall kan ifrågasättas, om
skäl föreligger att ytterligare vidga den klyfta, som råder mellan landsbygden
och städerna i förevarande hänseende.
Frågan om lämpligaste utformningen av reglerna i expropriationslagen
om avräkning av nytta mot skada är f. n. föremål för utredning genom särskilda
inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga i syfte bl. a. att
undersöka, om det genom en reform av dessa regler är möjligt att i större
omfattning åt staten och kommunerna förbehålla sådan värdestegring, som
uppkommer genom allmänna företag. Det är icke möjligt att, innan resultatet
av nämnda utredning föreligger, ta definitiv ståndpunkt till frågan,
vilka principer som i dessa hänseenden bör gälla inom väglagstiftningen.
Med hänsyn härtill och då kommitténs förslag i allt fall icke är ägnat att
utan betydande modifikationer läggas till grund för en lagstiftningsåtgärd,
anser jag mig icke kunna förorda någon ändring i AVL på förenämnda
punkt. Jag förutsätter emellertid, att frågan om en bättre anpassning av
reglerna i AVL till motsvarande regler i expropriationslagen kommer att
följas med uppmärksamhet och aktualiseras på nytt, så snart förhållandena
gör det möjligt.
2 11 i häng till riksdagens protokoll 1961. 9 samt. 3 avd. Nr 21
18
Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1961
B. Motionerna
I motionerna I: 574 och II: 680 yrkas sådan ändring av AVL att kvittning
av nytta mot skada i fråga om intrång som orsakas av allmän vägs byggande
eller begagnande ej må avse markersättning. Motionärernas förslag innebär
alltså ett genomförande av vägmarksersättningskommitténs förslag i denna
fråga.
Det bar redan nämnts, att motionärerna anser ett genomförande av förslaget
om vitsord för väghållare att i vissa fall påkalla ägoutbyte förutsätta
att nämnda kommittés förslag i fråga om kvittning genomföres. I motionerna
anföres vidare.
De sakkunniga bar som nämnts föreslagit att markersättning inte skall
kunna jämkas på grund av nytta. De motiveringar som därvid anförts måste
anses bärande. Enligt nuvarande ordning kommer en markägare, som nödgas
avstå mark till ett vägföretag, i ett sämre läge än annan markägare,
även om deras nytta av företaget är lika stor. De sakkunnigas förslag skulle
i viss mån utjämna denna skillnad.
De erinringar departementschefen gjort gentemot förslaget synes främst
gälla vissa befarade konsekvenser då enskild väg omvandlas till allmän väg.
Dessa farhågor kan emellertid inte anses välgrundade. De sakkunniga bär
gett sitt författningsförslag en sådan utformning att det inte torde möta
några svårigheter att uppnå rimliga lösningar. Innebörden i förslaget är nämligen
att ersättning för mark inte skall utgå, då det avtalats eller uppenbarligen
förutsatts att ersättning ej skall lämnas. När enskild väg intages till
allmänt underhåll, torde detta regelmässigt föregås av framställning från
den enskilde väghållaren. Såsom departementschefen framhållit måste det
anses som en fördel för de enskilda vägintressenlerna om vägen intages till
allmänt underhåll. Det förefaller inte troligt att intressenterna i sina strävanden
att uppnå denna fördel som villkor ställer att ersättning skall lämnas
av det allmänna för mark som redan tagits i anspråk för vägändamål. Ett
sådant tillvägagångssätt skulle givetvis försämra deras möjligheter att få
vägen omfattad av allmänt underhåll.
Inte heller kan departementschefens motivering accepteras, att expropriationsförfarandet
företrädesvis väljes i fall, då ingen nytta uppstår för markägarna
och jämkning av markersättningen av den anledningen inte kan komma
i fråga. 1 sådana fall är det givetvis i förevarande avseende likgiltigt om
expropriationslagen eller AVL tillämpas. Departementschefens sistnämnda
invändning är dessutom baserad på speciella fall av expropriationslagens
tillämpning och får inte leda till slutsatsen att det inte föreligger någon
skillnad mellan expropriationslagen och AVL. Såsom framhållits av de
sakkunniga föreligger en avsevärd skillnad i berörda ersättningshänseende.
De sakkunniga har jämväl framhållit att denna skillnad bör utjämnas.
Departementschefen har även framhållit, att utredningen angående möjligheterna
att i större omfattning åt staten och kommunerna förbehålla
sådan värdestegring som uppkommer genom allmänna företag bör avvaktas.
Enligt vår mening måste den ifrågasatta ändringen av AVL anses som
en relativt begränsad detalj i det omfattande och komplicerade spörsmål
som ovannämnda värdestegringsfråga utgör. I den mån ändringen kan tillmätas
betydelse i sammanhanget torde det närmast vara en fördel att AVL
och expropriationslagen blir mer likvärdiga på det sätt som vägmarksersättningskommittén
föreslagit.
19
Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1961
Ett genomförande av förslaget om ägoutbyte men inte av förslaget i fråga
om kvittning av nytta mot skada skulle leda till egendomliga konsekvenser.
Det är t. ex. inte ovanligt att två fastigheter får samma nytta av ett vägforetag,
varvid emellertid endast den ena nödgas avstå mark. Ersättning gen°m
äg0utbyte skulle för den sistnämnda fastigheten kunna bli synnerligen
oförmånligt om inte vägmarksersättningskommitténs förslag i kvittningsfragan
genomföres. Den lämnade ersättningsmarken skulle kunna jämkas
oeh bli av mindre omfattning och värde än den mark fastigheten nödgats
avstå till vägföretaget. Ur fastighetsbildningssynpunkt torde detta mera
sallan vara önskvärt. Om väghållare medges vitsord att påkalla förrättning
tor andrad fastighetsindelning bör detta därför följas av ett genomförande
av vägmarksersättningskommitténs förslag, så att icke markersättning kan
jamkas på grund av nytta.
Hl* Väckande av talan ocli ersättning för kostnader i vägrättsmål
A. Propositionen
Kommittén
I anledning av den inledningsvis omnämnda, den 4 januari 1957 dagtecknade
framställningen av RLF om vissa ändringar i AVL har kommittén
till behandling upptagit ytterligare två spörsmål, nämligen dels huruvida
det hör generellt åläggas väghållaren att ta initiativ till rättslig prövning av
frågor om ersättning i samband med vägrättsupplåtelser och dels huruvida
markägares rätt till ersättning för rättegångskostnader bör utvidgas att avse
utgifter som tillskyndats honom innan stämning utfärdats.
Beträffande frågan, vem som skall ta initiativ till rättegång rörande ersättningsfrågor,
har kommittén konstaterat, att den nuvarande regeln, enligt
vilken det regelmässigt ankommer på den, som fordrar ersättning, att göra
ansökning om stämning, gällde redan enligt 1930 års vägrättslag men i
namn da lag var kombinerad med en regel om kort preskriptionstid för
framstallande av ersättningsanspråk, vilken icke fått någon motsvarighet
i AVL. Kommittén har redovisat de bestämmelser, som i ämnet gäller på
andra närstående rättsområden, samt har framhållit, att det enligt flera expropriationsrättsliga
författningar, bl. a. expropriationslagen, vattenlagen
och lagen om enskilda vägar, ankommer på den som tar marken i anspråk
alt föranstalta om rättslig prövning av ersättningsanspråken. Däremot är
frågan i vissa andra författningar, exempelvis byggnadslagen, strandlagen,
naturskyddslagen och fornminneslagen, reglerad på ungefär samma sätt som
i AVL.
Vid övervägandet av frågan om ändring av AVL:s regler måste man enigt
kommitténs mening beakta, alt det största antalet ersättningsfall i samband
med vägrättsupplåtelser är av bagatellartad karaktär och att ersättningsfrågorna
till alldeles övervägande del löses genom godvilliga uppgörelser.
Enligt uppgifter, som kommittén införskaffat från vägförvaltningarna
. Stockholms, Kristianstads, Örebro och Västernorrlands län, har av 658
ersattningsfall 92,5 % reglerats genom godvillig uppgörelse mellan parterna,
2f Bihang till riksdagens protokoll 1961. 9 samt. Sand. Nr 21
20 Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1961
varav 82,5 % under samma år som upplåtelsen skedde och 10 % senare.
Domstolsprövning har påkallats endast i 1 % av fallen. Ersättningssumman
har understigit 1 000 kronor i 67 % av de 609 fall, då uppgörelse träffats.
Det kan enligt kommittén icke bortses från att, om väghållaren ålägges att
vid tvist föranstalta om rättslig prövning av ersättningsfrågor, markägarna
kan bli mer obenägna för godvilliga uppgörelser. En kompromisslösning av
innebörd att väghållaren får initiativskyldighet utom i bagatellfall skulle i
vissa lägen inbjuda till över- respektive underbud vid parternas förhandlingar
eller — om regeln utformas utan angivande av bestämd värdegräns
ge upphov till ytterligare tvister. Den nuvarande ordningen synes enligt
kommittén icke innebära någon olägenhet ur rättssäkerhetssynpunkt. Den
för markägarna förmånliga regeln om ersättning för rättegångskostnader gör
att ingen av ekonomiska skäl behöver tveka att anskaffa den utredning och
utföra den talan som verkligen är nödig för tillvaratagande av hans rätt,
och goda möjligheter finns numera att erhålla behövlig rättshjälp. Man torde
vidare med fog kunna hysa den förhoppningen att ju mer fullständiga och
allmänt godtagna de vanligen använda normerna för ersättningsberäkningen
kan göras — och det ingår i kommitténs uppdrag att modernisera dessa
normer — desto större garanti erhålles för ett rättvist resultat i varje enskilt
fall även utan domstolsprövning. Slutligen har framhållits, att vägförvaltningarna
alltid brukar på begäran tillhandahålla markägaren det utredningsmaterial
— kartor, arealuppgifter, jordregisterutdrag o. d. — som väghållaren
anskaffat i samband med upprättande av arbetsplanen. Det torde
kunna förutsättas att så kommer att bli fallet även i fortsättningen, utan
att skyldighet härutinnan behöver åläggas väghållaren i lag.
På grund av sina nu redovisade överväganden har kommittén ansett sig
icke böra förorda någon ändring på förevarande punkt av bestämmelserna
i AVL.
Beträffande frågan om ersättning för kostnader, som av markägare nedlägges
å ett vägrättsärende innan saken instämmes till domstol, har kommittén
framhållit, att förfarandet i samband med byggande av väg omfattar två
klart skilda led, nämligen dels ett administrativt förfarande, vid vilket vägbehovet
prövas och arbetsplan upprättas, och dels ett förfarande intör domstol,
avseende prövning av ersättningsfrågor. En liknande uppdelning av förfarandet
återfinnes i expropriationslagen, och det torde numera vara genom
rättsfall fastslaget, att goltgörelse i allmänhet icke kan i expropriationsmål
tillerkännas markägare för utgifter, som han haft under den administrativa
delen av förfarandet. Även vid tillämpning av vattenlagen, där en liknande
ordning i vissa fall gäller, har i praxis anspråk på kostnadsersättning ogillats
till den del kostnaderna hänfört sig till ärendets administrativa behandling.
I motiven till en år 1953 tillkommen författning med vattenrättsligt
innehåll har emellertid förutsatts, att kostnader för vissa åtgärder av administrativ
art skulle efter vattendomstolens prövning kunna hänföras till nödig
rättegångskostnad. Regler av liknande innehåll som i AVL återfinnes
vidare i byggnadslagen, lagen om enskilda vägar, strandlagen och natur
-
21
Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1961
skyddslagen. Enligt utredningens mening kan en utvidgning av ersättningsbestämmelserna
i 23 § andra stycket AVL därför knappast undgå att få
konsekvenser inom ett flertal andra rättsområden, där motsvarande uppdelning
på ett administrativt förfarande och ett efterföljande domstolsförfarande
förekommer. Utredningen har vidare hänvisat till att frågan om
partskostnader i förvaltningsförfarandet f. n. är föremål för särskild utredning
genom besvärssakkunniga.
Med hänsyn till vad sålunda anförts har kommittén föreslagit, att förevarande
framställning av RLE f. n. icke måtte föranleda någon åtgärd.
Remissyttrandena
Kommitténs uppfattning i fråga om initiativet till rättegång
i ersättningsfrågor har allmänt delats av de myndigheter och sammanslutningar,
som avgivit yttranden i ärendet. Väg- och vattenbgggnadsstyrelsen
har framhållit som sin bestämda uppfattning, att skyldighet att taga
initiativ till rättegång icke bör åvila väghållaren, bl. a. därför att en regel
av motsatt innebörd otvivelaktigt skulle medföra en icke obetydlig ökning av
antalet rättegångar främst i bagatellmål. Den nuvarande ordningen innebär
enligt styrelsens uppfattning icke någon olägenhet ur rättssäkerhetssynpunkt.
Självfallet avser styrelsen att även i fortsättningen på begäran tillhandahålla
markägarna erforderligt utredningsmaterial.
Endast i yttrandet från RLF har en avvikande uppfattning kommit till
uttryck. Förbundet har förklarat sig vidhålla uppfattningen, att det bör
åligga väghållaren att inleda stämningsförfarande i fall, då frivillig överenskommelse
ej kan träffas. Kommitténs farhåga för att antalet processer
härigenom skulle öka kan förbundet icke dela. Enligt förbundet gäller frågan
endast om fastighetsägarna skall belastas med det merarbete, som
stämningsförfarandet medför beträffande grundläggande utredningar etc.
Vad väghållarna i praktiken gjort för att tillhandagå fastighetsägarna med
erforderligt utredningsmaterial har inskränkt sig till att de överlämnat
kartor över vägens sträckning, arealuppgifter, jordregisterutdrag etc. men
någon teknisk beskrivning över fastigheterna eller grundläggande värdering
har icke presterats. Det väsentliga arbetet vid iordningställande av
material är enligt förbundet just detta utredningsarbete.
Även beträffande frågan om kostnadsersättning har flertalet
remissorgan intagit samma ståndpunkt som kommittén.
RLF har emellertid i princip vidhållit sin framställning i saken. Sett ur
fastighetsägarnas synpunkt råder enligt RLF full överensstämmelse mellan
exempelvis det arbete fastighetsägare måste nedlägga vid behandling av
arbetsplan enligt väglagen och det arbete fastighetsägare har att prestera
i samband med tillåtlighetsfrågor enligt vattenlagen. I sistnämnda fall är
fastighetsägaren berättigad till ersättning men icke i det förra. Eftersom
kommittén uttalat den uppfattningen att en utvidgning av 23 § andra stycket
i den av förbundet önskade riktningen skulle få konsekvenser inom
andra rättsområden, har förbundet icke framställt något från förslaget av
-
22
Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1961
vikande yrkande men har hemställt, att förbundets skrivelse den 4 januari
1957 måtte överlämnas till besvärssakkunniga för vederbörlig utredning.
Lantbruks styr elsen har visserligen icke funnit anledning till erinran mot
kommitténs ståndpunkt men har sagt sig vilja understryka angelägenheten
av att frågan åter tas upp till behandling så snart besvärssakkunnigas
emotsedda förslag ifråga om kostnader i förvaltningsförfarandet föreligger.
Besvärssakkunniga har anfört bl. a. följande:
Besvärssakkunniga avser för sin del att i det förslag till lag om förvaltningsförfarandet,
som de har under utarbetande, såsom huvudregel stadga,
att för part uppkommande kostnader i förvaltningsförfarandet skall bestridas
av parten själv. Härjämte ämnar de sakkunniga emellertid föreslå
en undantagsregel, som öppnar vissa möjligheter för''den enskilde att få
ersättning för havda kostnader. Om synnerlig anledning därtill förekommer,
förutsättes sålunda enskild part av allmänna medel skola tillerkännas
ersättning för kostnad å ärende, vilken skäligen varit påkallad för tillvaratagande
av hans rätt.
Sistnämnda regel kan tänkas bli tillämplig i ett administrativt vägmarksärende,
då sakägaren åsamkats oproportionerligt stora kostnader. Spörsmålet
om huruvida denna regel — om den antages — kan komma att visa
sig tillfyllest för det speciella område, varom nu är fråga, kan besvaras
först sedan erfarenhet vunnits om dess tillämpning. Det synes emellertid
icke uteslutet, att en specialreglering kan komma att bli påkallad, vilken
öppnar vidare möjligheter till ersättning än förutnämnda allmänna bestämmelse.
I den mån specialreglering visar sig behövlig, bör den dock
helst taga sikte på ärenden angående tvångsförfoganden över fast egendom
i gemen och icke begränsas till vägmarksärenden.
Besvärssakkunnigas arbete å en lag om förvaltningsförfarandet bygger
på förutsättningen, att allmänna regler först skall utformas och att på olika
områden erforderlig specialreglering därefter skall fogas till desamma. Då
kommitténs utredning icke ger vid handen, att behovet av kostnadsersättning
till sakägare i vägmarksärenden är så trängande, att omedelbara åtgärder
erfordras, torde beskrivna tillvägagångssätt vara lämpligt även beträffande
en lagstiftning om berörda kostnadsfrågor. Besvärssakkunniga
ha därför icke någon erinran mot vägmarksersättningskommitténs förslag,
att RLF:s framställning icke för närvarande måtte föranleda någon åtgärd.
Departementschefen
Beträffande frågan om väckande av talan i vägrättsmål delar
jag kommitténs uppfattning, att någon ändring av nu gällande lagregler
icke är påkallad.
Spörsmålet om ersättning för kostnader i vägrättsmål
sammanhänger uppenbarligen med det utredningsarbete, som bedrives av
besvärssakkunniga, på sådant sätt att resultatet av nämnda utredning bör
avvaktas. Handlingarna rörande RLF:s framställning i frågan jämte inkomna
remissyttranden torde överlämnas till de sakkunniga för att tagas
i övervägande vid det fortsatta utredningsarbetet.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1961
23
B. Motionerna
Frågan om väckande av talan i vägrättsmål har upptagits i motionerna
I: 574 och It: 680 samt i motionen II: 682. Motionärerna anser, att det bör
ankomma på väghållaren att ta initiativ till domstolsprövning i de fall då
uppgörelse ej kunnat träffas i godo, och hemställer att utskottet måtte utarbeta
för en sådan ändring erforderlig författningstext.
I motionen II: 682 anföres bland annat följande.
Det kan inte anses riktigt att t. ex. en markägare, på vars föranstaltande
vägen inte kommer till och som kanske inte ens har någon nytta av vägföretaget,
skall instämma tvisten om inte uppgörelse kan träffas på frivillig
väg. Rimligen bör en omvänd ordning gälla. När det allmänna genom vägföretag
tar mark i anspråk eller vållar annat intrång för den enskilde, hör
även det allmänna vara förpliktat att ta initiativ till domstolsprövning
om parterna inte kan komma överens på annat sätt. För en sådan ordning
talar främst omständigheten att det är väghållaren som gör intrånget och
därigenom orsakar tvisten. För den enskilde, som alltså inte kan betraktas
som tvistemålets egentlige upphovsman, är dessutom ingivande av stämning
en procedur som för honom ter sig betydligt besvärligare än för väghållaren.
Bl. a. kan stämningsförfarandet medföra betydande kostnader som
den enskilde själv måste stå för. Även om vägförvaltningarna tillhandahåller
kartor, arealuppgifter, jordregisterutdrag o. d. kvarstår kostnaderna
för teknisk beskrivning och grundläggande värdering. Dessa kostnader
måste — oavsett målets utgång — bestridas av den enskilde. Det allmänna
har i sin egenskap av väghållare helt andra möjligheter, bl. a. genom tillgång
till teknisk och juridisk sakkunskap, och lättare att få tillgång till
för stämningsförfarandet erforderligt grundmaterial m. m. Enligt vår mening
bör det allmänna, d. v. s. väghållaren, ta initiativ till domstolsprövning
i tvistemål rörande vägrättsfrågor.
Det må nämnas att grunderna för bestämmande av ersättning för vägmark
och annat intrång mycket nära överensstämmer med motsvarande
frågor vid skadereglering enligt vattenlagen och ersättning enligt expropriationslagen.
Enligt dessa lagar åligger det sökanden att svara för erforderliga
utredningar och föranstalta om domstolsprövning av frågorna.
Mot den ändring, som här förordats, har anförts att den skulle leda till
tvistemål i okynne. En sådan uppfattning får anses innebära en överdriven
farhåga. För de allra flesta enskilda torde risken för stämning och domstolsförfarande
te sig tillräckligt återhållande. Då vägmarkssakkunnigas
snart väntade normer för beräkning av ersättningar läggs fram, torde man
kunna förvänta att det verkligen föreligger särskild anledning då en markägare
vill föra en ersättningsfråga vidare till rättslig prövning.
Motionerna 1: 574 och II: 680 är av i stort sett samma innehåll som motionen
11:682. Beträffande farhågorna för okynnesrättegångar, som även i
förstnämnda motioner betecknas som överdrivna, anföres dessutom.
De enskilda torde föredra eu uppgörelse i godo. Möjligheten för väghållaren
att genom stämningsförfarande och domstolsprövning hävda sin rätt torde
utgöra en starkt återhållande faktor i fråga om tvistemål i okynne. De
enskilda torde i det rättsliga förfarandet inte så något i och för sig önskvärt.
Oss veterligt har inte heller den nuvarande bestämmelsen i lagen om
enskilda vägar lett till det okynnesförfarande man nu synes befara.
24 Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1961
Utskottet
Det stora utbyggnadsprogram för landets vägnät som delvis redan genomförts
men som till största delen fortfarande återstår att verkställa skapar
många problem. I förevarande proposition behandlas närmast vägföretagens
verkningar med avseende å fastighetsindelningen och vad därmed äger samband.
Motorismens krav på vägarnas beskaffenhet medför, att anläggandet
av nya vägar eller omläggning av redan befintliga vägar får till följd betydligt
allvarligare skadeverkningar än gångna tiders vägföretag och även efter
avslutad skadereglering kvarstår skador, t. ex. i form av försämrade
brukningsförhållanden. Utskottet delar helt departementschefens uppfattning
om att det är en brist i den nuvarande lagstiftningen att densamma enbart
inriktar sig på att ersättning skall utgå uteslutande i penningar och ej
tillräckligt beaktar möjligheten att bota uppkommande skador genom direkta
åtgärder i form av ändringar i den bestående fastighetsindelningen.
Förslaget om rätt för väghållare att i vissa fall påkalla
ägoutbyte är ett betydelsefullt steg i riktning mot att öka möjligheterna
att tillgodose det allmännas intressen i samband med skaderegleringar
till följd av vägföretag. Under förutsättning att väghållaren ej missbrukar
sina möjligheter synes några allvarligare erinringar ej vara att anföra mot
den förslagna ordningen, i synnerhet som densamma betecknas som ett
provisorium i avbidan på fastighetsbildningskommitténs under innevarande
år väntade förslag. Utskottet vill dock understryka, att den föreslagna ordningen
ej får föranleda att vägmyndigheterna befattar sig med andra fastighetsbildningsfrågor
än sådana som äger direkt samband med vägföretag.
Vidare måste betonas, att möjligheterna att genomföra ägoutbyte skall bedömas
enligt i fastighetsbildningslagstiftningen angivna grunder.
Den i motionerna I: 573 och II: 681 behandlade frågan om kostnader vid
förrättning för ägoutbyte, som påkallats av väghållare, har, som motionärerna
framhåller, ej särskilt behandlats i propositionen. Avfattningen av den
föreslagna 19 a § synes dock — särskilt med beaktande av ett av lagrådet
gjort uttalande — utvisa, att avsikten är att allmänna bestämmelser, d. v. s.
närmast 20 kap. 6 § jorddelningslagen, skall gälla. Detta innebär, att kostnaderna
skall fördelas efter vad förrättningsmännen prövar skäligt. Med
stöd av denna regel kan väghållaren åläggas att ensam svara för samtliga
kostnader. Vid förrättning av förevarande slag synes detta böra bli huvudregel
men möjlighet torde böra föreligga att i enstaka undantagsfall låta
andra sakägare bära någon del av kostnaderna. Så bör kunna ske t. ex. i
fall då ägoutbyte visserligen påkallats i anledning av vägföretaget men vid
förrättningen upptagits även andra frågor om ägoutbyte än sådana som
äger direkt samband med vägföretaget.
Motionerna bör alltså enligt utskottets mening ej föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Mot det vid propositionen fogade förslaget till kungörelse angående ändring
i vägstadgan har utskottet ej funnit anledning till erinran.
25
Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1961
I fråga om kvittning av intrång mot nytta innebär propositionen,
att de av utskottet och riksdagen år 1955 uttalade önskemålen icke
vunnit beaktande. Departementschefen har anfört flera skäl för sitt beslut
att frångå vägmarksersättningskommitténs förslag, vilket tillgodosåg nämnda
önskemål. Samtliga dessa skäl har kritiserats i motionerna I: 574 och
II: 680. Enligt utskottets mening — som i denna del överensstämmer med
vissa av motionärerna gjorda uttalanden — borde det ej möta oöverstigliga
hinder att ge 19 § AVL en sådan utformning att syftet med de av riksdagen
uttalade önskemålen tillgodoses utan att samtidigt de av departementschefen
angivna verkningarna uppkommer. Det av departementschefen åberopade
argumentet att den av kommittén föreslagna lagändringen skulle ytterligare
vidga klyftan mellan de bestämmelser som gäller för å ena sidan vägar på
landsbygden och å andra sidan gator i städer och stadsliknande samhällen
måste emellertid tillmätas betydelse. Bestämmelserna om skyldighet för
markägare att deltaga i kostnaderna för byggande av gator m. in. torde beröras
av den utredning som f. n. pågår angående översyn av expropriationslagstiftningen,
vid vilken utredning även skall upptagas frågan om den s. k.
oförtjänta markvärdestegringen. Även om stadgandet i 19 § AVL skulle ändras
endast så till vida att det bringades i närmare överensstämmelse med
motsvarande stadgande i expropriationslagen — vilken ändring i och för
sig skulle vara av ganska begränsad principiell betydelse —- anser utskottet
det icke påkallat att genomföra densamma utan att avvakta resultatet av
bland annat nyssnämnda utredning.
På anförda skäl och då utskottet ej kan dela den i motionerna uttalade
åsikten att ett genomförande av förslaget om vitsord för väghållare att begära
ägoutbyte förutsätter en ändring av 19 § AVL, bör förevarande motioner
enligt utskottets mening icke föranleda någon riksdagens åtgärd. Utskottet
förväntar emellertid att frågan om väglagstiftningens anpassning till
motsvarande stadgande i expropriationslagen upptages till övervägande så
snart pågående utredningar som berör detta spörsmål avslutats.
Frågan om väckande av talan i vägrättsmål har, såsom
av den tidigare redogörelsen framgår, ägnats en grundlig utredning av vägmarksersättningskommittén,
som emellertid ej funnit någon ändring i nu
gällande regler påkallad. Departementschefen har anslutit sig till denna uppfattning.
Bakom motionerna I: 574 och II: 680 samt II: 682 ligger den uppfattningen
att den som tager mark i anspråk eller eljest förorsakar intrång även bör
vara skyldig ta initiativ till domstolsprövning om parterna ej kan enas i ersättningsfrågan.
Då det gäller fall, där mark tages i anspråk med tvång,
kan denna uppfattning enligt utskottets mening ha visst fog för sig. I andra
fall däremot synes en motsatt ordning mera naturlig. Utskottet kan bär
hänvisa till ett uttalande av 1935 års vägsakkunniga i anslutning till 87 §
lagen om enskilda vägar. De sakkunniga ansåg det bäst överensstämma med
allmänna rättsprinciper, att den som skall tillösa sig vägrätt tar initiativet
till underhandlingar med de ersättningsberättigade och, om överenskommel
-
26
Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1961
se ej kan träffas, instämmer tvisten. Med detta betraktelsesätt är det följdriktigt
att expropriationslagen och vattenlagen ålägger den som tar mark i
anspråk att anhängiggöra talan i ersättningsfrågan under det att t. ex.
strandlagen, som ju ej medför något ianspråktagande av mark, förutsätter
att den som önskar ersättning själv väcker talan därom. Det förfarande varigenom
väghållare tar mark i anspråk med vägrätt företer onekligen — ur
nu förevarande synpunkter — stora likheter med de fall då mark exproprieras
eller tages i anspråk enligt vattenlagen. Den olikheten föreligger dock
att väghållaren — i motsats till den exproprierande och kraftutbyggaren —
ej behöver väcka talan vid domstol för att kunna genomföra vägföretaget.
Till stöd för motionsyrkandena har även åberopats, att väghållaren har
tillgång till erforderlig expertis och lättare kan förebringa utredning av olika
slag. Detta är naturligtvis riktigt men genom tillmötesgående från väghållarens
sida kan markägaren — såsom kommittén påpekat och förutsatt
— beredas tillgång till hos väghållaren befintligt utredningsmaterial. Dessutom
torde markägaren, oavsett vilken part som väcker talan, tvingas att
verkställa viss utredning för att styrka sina anspråk eller vederlägga motpartens
påståenden.
Mot en ändring av gällande regler har kommittén främst åberopat, att
de flesta ersättningsfall är av bagatellartad karaktär och att ersättningsfrågorna
till alldeles övervägande del löses genom frivilliga uppgörelser samt
att en ändring kan göra markägarna mera obenägna att träffa uppgörelse i
godo. Sistnämnda skäl, vilket innebär att okynnesrättegångar skulle kunna
befaras, torde äga ett visst berättigande, åtminstone så till vida som
frekvensen av mål, vilka kommer under domstols prövning, påverkas av
vilken part som har skyldighet att ta initiativ till prövningen. Det kan dock
icke uteslutas, att ett större antal fall än de som nu prövas av domstol
skulle i och för sig vara förtjänta av en sådan prövning. Även om det är
önskvärt att kostnaderna för vägföretag i görligaste mån begränsas kan den
rådande ordningen icke anses önskvärd i den mån den påverkar markägare
att godtaga lägre ersättningsbelopp än som rätteligen bort utgå. Om en ändrad
lagstiftning skulle föranleda ett något ökat antal ersättningsmål vid
domstolarna skulle detta därför icke i och för sig behöva betyda att de nya
reglerna föranlett okynnesrättegångar. Utskottet delar motionärernas uppfattning
att faran för sådana rättegångar icke bör överdrivas. Såsom motionärerna
framhållit utgör bland annat motviljan mot alla former av rättegångar
ett avhållande moment. För övrigt finnes möjlighet att i samband
med en ändring av nu ifrågavarande regler ändra också bestämmelserna
om rättegångskostnader så att även dessa bestämmelser verkar återhållande
på processlystnaden.
Vad utskottet sålunda anfört innebär, att utskottet icke står främmande
för en lagändring sådan som den av motionärerna påkallade. Med hänsyn
främst till den ringa frekvensen mål av ifrågavarande slag och ersättningsbeloppens
i flertalet fall ringa storlek anser utskottet emellertid tillräckliga
skäl icke föreligga att genomföra den i motionerna I: 574 och II: 680 samt
11:682 föreslagna ändringen beträffande väckande av talan i ersättnings
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1961
27
mål enligt AVL. Utskottet vill emellertid framhålla, att enligt de gällande
bestämmelserna (23 § AVL) väghållaren visserligen ej har skyldighet men
väl rättighet att ta initiativ till rättegång i mål av nu ifrågavarande art och
att det ofta kan vara i väghållarens intresse att ta sådant initiativ. Detta har
även förutsatts vid lagstiftningens tillkomst. Enligt utskottets mening skulle
det innebära en även ur motionärernas synpunkt tillfredsställande ordning
om väghållaren — utan att lagregeln i fråga ändras på sätt i motionerna
föreslagits — i större utsträckning utnyttjade möjligheten att själv väcka
talan. En sådan ordning kan även medföra vissa besparingar för väghållaren,
som därigenom kan undgå bland annat räntekostnader.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen med avslag å följande motioner,
nämligen
a) I: 574 och II: 680 i vad däri yrkats ändring i bestämmelserna
om avräkning av intrång mot nytta i 19 § lagen
om allmänna vägar,
b) I: 573 och II: 681 i vilka med avseende å kostnaderna
för ägoutbyte yrkats visst tillägg till den såsom 19 a § betecknade
paragrafen i det genom propositionen framlagda
förslaget till lag angående tillägg till lagen om allmänna vägar,
och
c) de under a) angivna motionerna i övrigt ävensom motionen
II: 682, varigenom yrkats viss ändring i bestämmelserna
om väckande av talan i vägrättsmål i 23 § lagen om
allmänna vägar
I. måtte bifalla det genom propositionen framlagda förslaget
till lag angående tillägg till lagen den 30 juni 1943
om allmänna vägar;
II. måtte lämna det vid propositionen fogade förslaget till
kungörelse angående ändring i vägstadgan den 30 juni 1943
utan erinran.
Stockholm den 18 april 1961
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Osvald, Georg Carlsson, Kristiansson,
Åkesson*, Åke Larsson, Schött, Herbert Larsson och Wirmark*;
från andra kammaren: herrar Johansson i Torp, fru Torbrink, herrar
Johansson i öckerö, Persson i Tandö, Grebäck, Hammarberg, Tobé och Turesson.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering
Stockholm 1961. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag C10585