Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1961
1
Nr 20
Utlåtande i anledning av motioner om viss översyn av strandlagen.
Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 372 i första kammaren av herr Berg, Gunnar,
och nr 433 i andra kammaren av herr Wachtmeister m. fl.
I motionerna, vilka är likalydande, hemställes, »att Riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t begär en översyn av strandlagen, så att bättre skydd för
stränderna erhålles mot olika slags exploatering».
För motionernas närmare innehåll redogöres nedan.
över motionerna har i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver utlåtanden
inhämtats från byggnadsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
samt länsstyrelserna i Stockholms, Blekinge och Hallands län. Envar
länsstyrelse har vid sitt utlåtande fogat yttrande av länsarkitekten i länet.
Länsstyrelsen i Stockholms län har vidare bilagt yttranden från överlantmätaren
och vägförvaltningen i länet. På begäran av utskottet har yttrande
därjämte avgivits av Svenska naturskyddsföreningen.
Inledning
Strandlagens huvudsakliga innehåll
Strandlagen utfärdades den 30 maj 1952 (nr 382) och innehåller väsentligen
följande. För att åt allmänheten trygga tillgången till platser för bad
och friluftsliv vid havet, insjöar och vattendrag äger länsstyrelsen förordna,
att inom visst strandområde bebyggelse icke må företagas utan länsstyrelsens
tillstånd (1 § första st. första p.). Sådant förordnande skall avse landoch
vattenområde inom det avstånd från strandlinjen som prövas erforderligt
med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall, dock högst 300
meter från nämnda linje vid normalt medelvattenstånd (1 § andra st.).
Med bebyggelse avses icke blott uppförande av helt ny byggnad utan även
ändring av befintlig byggnad för att tillgodose ett väsentligen annat ändamål
än det, vartill byggnaden tidigare varit använd, samt grävnings- och
andra förberedelsearbeten för bebyggelse (1 § första st. andra p.). Den som
lider inskränkning i bebyggelserätten tillerkännes viss rätt till ersättning
därför av allmänna medel (3 §). Enligt 2 § gäller vissa regler om anordnande
av grind eller annan genomgång genom hindrande stängsel m. m. Kostnader
för sådan genomgång skall i princip utgå av allmänna medel.
Bihang till riksdagens protokoll 1961. 9 saml. 3 avd. Nr 20
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1961
Innehållet i och tillkomsten av bestämmelserna i 1 § tredje stycket strandlagen, m. m.
Det stadgande, mot vilket motionärerna främst riktar sin kritik, nämligen
1 § tredje stycket strandlagen, har följande lydelse.
Vad i denna lag stadgas skall icke avse område som ingår i fastställd
generalplan, stadsplan eller byggnadsplan, ej heller område som ingår i
godkänd avstyckningsplan med mindre förbud mot tätbebyggelse utfärdats
för området. Förbud enligt första stycket skall icke utgöra hinder för bebyggelse
som erfordras för försvaret, jordbruket, fisket, skogsskötseln eller
den allmänna samfärdseln.
Bestämmelsen överensstämmer så gott som helt med vad som tidigare
gällt enligt den s. k. provisoriska strandlagen, d. v. s. lagen den 15 december
1950 (nr 639) om tillfälligt byggnadsförbud inom vissa strandområden.
Stadgandets första led mötte vid de båda lagarnas tillkomst i stort sett
icke några invändningar. Strandutredningen anförde i sitt den 9 oktober
1951 avgivna betänkande, SOU 1951:40, vilket lagts till grund för strandlagen,
bl. a. följande i denna del (se prop. 187/1952, s. 59).
---undantagen överensstämma i huvudsak med vad som gäller enligt
den provisoriska lagen, dock med den skillnaden att i sistnämnda lag
område som ingår i fastställd generalplan icke undantagits. Anledningen till
avvikelsen är att det för utredningen framstått såsom angeläget att förhindra
att beträffande ett och samma område både förbud enligt strandlagen och
något av byggnadslagens bebyggelsereglerande planinstitut —• däribland
även generalplanen — komma att tillämpas. Utredningen bar även för avsikt
att föreslå en ersättningsregel som något avviker från byggnadslagens
motsvarande för planfallen gällande regel. Särskilt med hänsyn härtill bör
naturligtvis bebyggelsereglering samtidigt enligt båda lagarna icke äga rum.
Att område ingående i fastställd generalplan icke uttryckligen upptagits
bland undantagen från den provisoriska lagens tillämpning berodde på att
detta ansågs onödigt. I propositionen 223/1950 anförde departementschefen
härom (s. 76) att det måste anses ligga i sakens natur att länsstyrelserna
icke komme att meddela byggnadsförbud med stöd av denna lag, om de intressen
vilka lagen avsåge att skydda redan vore beaktade på annat sätt.
Någon egentlig motsättning på denna punkt mellan den provisoriska lagen
och utredningens förslag föreligger alltså icke.
Föredragande departementschefen yttrade härom följande i sagda proposition
187/1952 med förslag till strandlag (s. 61).
Enighet råder därom att den planerade lagstiftningen lika litet som den
provisoriska strandlagen bör gälla beträffande område som ingår i fastställd
stadsplan eller byggnadsplan och ej heller beträffande område som ingår i
godkänd avstyckningsplan med mindre förbud mot tätbebyggelse utfärdats
för området. Däremot kan det vara tveksamt, om man i lagtexten bör uppställa
ett uttryckligt undantag för områden som ingå i fastställd generalplan.
Visserligen torde icke några betänkligheter i detta avseende behöva uppstå
på den grund att, såsom i ett remissyttrande framhållits, en fastställd generalplan
kan tänkas avse att klargöra endast exempelvis vissa vägfrågor. 1
ett sådant fall torde nämligen de markområden som äro belägna mellan de
Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1961
3
angivna vägarna icke kunna anses ’ingå’ i planen. Med hänsyn till att någon
generalplan ännu icke fastställts och att erfarenheterna beträffande detta
institut följaktligen äro mycket begränsade kunde man däremot måhända
rikta den invändningen mot utredningens förslag i denna del, att man icke
med säkerhet vet, om blivande fastställda generalplaner komma att innehålla
annat än mera vaga riktlinjer rörande dispositionen av olika i planen ingående
strandområden. Emellertid torde man kunna utgå från att en generalplan,
som omfattar områden vilka belagts med byggnadsförbud enligt
den planerade strandlagstiftningen, icke kommer att fastställas med mindre
den utformats på ett sådant sätt, att behörig hänsyn tagits till de intressen
som strandlagstiftningen vill skydda. På grund härav anser jag mig kunna
biträda utredningens förslag att undantaga även dylika planområden från
strandlagstiftningen.
De i sista punkten av ovan citerade bestämmelse stadgade undantagen
från tillämpligheten av förbud enligt strandlagen blev emellertid under de
olika lagarnas förarbeten föremål för en delvis kritisk diskussion. Beträffande
de synpunkter som härutinnan framfördes vid lagförslagens remissbehandling
hänvisas till prop. 223/1950 s. 52—53 och prop. 187/1952 s. 63—64.
Invändningarna föranledde följande uttalanden av föredragande departementschefen
i de två nämnda propositionerna.
Prop. 223/1950 s. 77—78: I promemorian har föreslagits, att byggnadsförbud
som meddelats med stöd av lagen icke skulle utgöra hinder för uppförande
av byggnad som erfordras för försvarets, jordbrukets, skogsbrukets,
fiskerinäringens eller den allmänna samfärdselns behov. Några remissinstanser
ha hävdat, att detta undantag vore alltför vidsträckt och ha i stället
föreslagit, att dispens skulle krävas jämväl för sådan bebyggelse, men att
det vid prövningen av dispensansökan skulle särskilt beaktas om byggnaden
vore erforderlig för något av de angivna behoven. Jag vill icke bestrida,
att vissa skäl kunna åberopas till stöd för denna mera stränga linje, men
jag anser dock övervägande skäl tala för den i promemorian föreslagna lösningen.
I detta hänseende må bland annat framhållas, att lagen ju endast
avses skola gälla under jämförelsevis kort tid samt att spörsmålet får omprövas
under den blivande utredningen, vid vilken särskilt bör beaktas
huruvida några försök att kringgå bestämmelsen visa sig ha skett under den
provisoriska lagens giltighetstid.
Prop. 187/1952 s. 64—65: Det synes mig icke gärna kunna råda någon tvekan
om att friluftsintresset i princip bör vika för en bebyggelse som avser att
tillgodose försvaret, jordbruket eller vissa andra därmed jämställda intressen.
Denna principiella inställning behöver dock icke nödvändigtvis leda
till att cn dylik bebyggelse får ske helt okontrollerat inom strandområdena.
Det skulle med andra ord icke vara orimligt att på denna punkt tänka sig eu
skärpning av utredningens förslag i överensstämmelse med vad som yrkats
av några remissinstanser. Detta till trots finner jag mig likväl, om än med
någon tvekan, icke böra förorda eu sådan skärpning. Avgörande för mig bar
härvid varit att kontrollen i många fall skulle kunna väntas medföra onödigt
krångel och att fördelarna av densamma knappast kunna väntas komma
alt överväga nackdelarna. Jag vill därför förorda, alt den planerade lagstiftningen
i likhet med den provisoriska strandlagen alls icke kommer att omfatta
bebyggelse som erfordras för försvaret, jordbruket, fisket, skogssköt
-
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1961
seln eller den allmänna samfärdseln. Skulle det sedermera i praktiken visa
sig, att denna undantagsregel missbrukas, torde spörsmålet få omprövas.
I de utlåtanden över förenämnda propositioner, som avgivits av tredje
lagutskottet (nr 29/1950 och nr 27/1952), behandlades icke särskilt de bestämmelser,
varom nu är fråga, i annan mån än att i det senare utlåtandet
den närmare utformningen av lagtexten i visst avseende diskuterades i anslutning
till framställda motionsyrkanden.
De spörsmål som väckts genom nu förevarande motioner har icke heller
senare behandlats av riksdagen.
Provningen av vägföretag
Då, såsom nedan framgår, motionärerna särskilt fäst uppmärksamheten
vid det allmänna vägnätets inverkan på de intressen strandlagen avser att
skydda, skall här beröras den prövning som föregår byggande av allmän väg.
Jämlikt 14 § lagen om allmänna vägar skall, där ej Konungen annorlunda
förordnar, bl. a. fråga om byggande av väg prövas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
efter samråd med länsstyrelsen. Stannar väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i annan mening än länsstyrelsen, skall ärendet hänskjutas
till Konungens prövning. Innan väg bygges, skall enligt huvudregeln i
15 § samma lag arbetsplan för vägen upprättas och, efter utställelse för
granskning, fastställas av myndighet som nyss nämnts. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
beslut om fastställande av arbetsplan för väg kan jämlikt
65 § lagen om allmänna vägar genom besvär av den som är missnöjd med
beslutet bringas under Kungl. Maj :ts prövning. Närmare föreskrifter om
upprättande av arbetsplaner återfinnes i stadgan den 30 juni 1943 ang. behandlingen
av vissa vägfrågor (vägstadgan), 15—27 §§. Av dessa stadganden
framgår bl. a., att såväl vid arbetsplans utarbetande som sedan densamma
upprättats utrymme beretts för allmänna och enskilda intressen som
kan beröras av vägföretaget att göra sig gällande, samt att länsstyrelsen tillerkänts
väsentligt inflytande på planens utformning.
Möjligheter vid sidan av strandlagen att hindra bebyggelse å strandområden
Här skall endast erinras om viss annan lagstiftning, enligt vilken i särskilda
fall möjlighet till kontroll över bebyggelse å strandområden kan
föreligga. I den mån aktuell mark ingår i område för stadsplan eller byggnadsplan
enligt byggnadslagstiftningen kan uppenbarligen reglering av bebyggelsen
ske i relativt stor utsträckning. Även inom ramen för generalplaneinstitutet
är en viss reglering möjlig. Vidare kan enligt 86 och 122 §§
byggnadslagen nybyggnadsförbud meddelas för område som icke ingår i
stadsplan eller byggnadsplan under särskilda förutsättningar, varav här är
av intresse att förbud kan utfärdas om naturskönhet, växtlighet eller andra
särskilda naturförhållanden så påkallar. I den mån speciella naturskydds
-
5
Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1961
intressen gör sig gällande kan även fridlysning och förbud enligt naturskyddslagen
komma i fråga. Slutligen kan nämnas fastighetsbildningslagstiftningens
regler till förhindrande av ur bebyggelsesynpunkt olämpliga
avstyckningar.
Motionerna
Motionärerna finner undantagsbestämmelserna i 1 § tredje stycket strandlagen
allvarligt hämma lagstiftningens syfte och anför.
Strandlagen gäller alltså icke för bebyggelse som erfordras för försvaret,
jordbruket, fisket, skogsskötseln eller den allmänna samfärdseln. Dessa
undantag torde i de flesta fall vara helt motiverade, i synnerhet om ingreppen
är av den karaktär, att det ej blir fråga om alltför omfattande exploatering
av stränderna, men i vissa fall leder dessa undantag till mycket
betydande olägenheter. Allvarligast ur dessa synpunkter torde framdragandet
av allmänna och enskilda vägar vara. Ofarligast i detta avseende är
väl de enskilda vägarna, som ju i allmänhet icke byggas för någon mera omfattande
snabb trafik. En allmän väg kan däremot helt ta stranden i anspråk
eller skära av den hårt och brutalt från ovanförliggande natur och landskap
och hindra de rekreationssökande att nå kontakt med vattnet. Denna
utveckling är mycket allvarlig och oroende med hänsyn till vägnätets
snabba utveckling. Se vidare »Vägplan för Sverige» (SOU 1951: 1).
En annan faktor som begränsar strandlagstiftningens värde är enligt
motionärerna, att länsstyrelserna bl. a. på grund av medelsbrist tvingas
bevilja dispenser och medgiva bebyggelse å områden, som rätteligen helt
borde undantagas.
Motionärerna går även in på frågan om en översiktlig planläggning av
våra strandområden och yttrar.
Vid de livliga diskussioner, som på sin tid föregick strandlagens antagande,
betonades att värdet av våra strandområden vore så stort ur
rekreationssynpunkt, alt de borde göras till föremål för en grundlig inventering
och därefter planläggning. På så sätt kunde man få klarhet
om vilka strandområden som verkligen på lång sikt borde skyddas mot
exploatering. Man räknade med att en översiktlig planläggning skulle
kunna ske genom länsstyrelsernas försorg. Sådan planläggning har dock
endast kunna ske i mycket ringa omfattning på grund av brist på medel
och personal. Strandlagsförbudet innebär egentligen ett tillståndstvång
i avbidan på att en planläggning i stort medhinnes. Nu gällande regel att
förbudet upphävs, då stadsplan eller byggnadsplan fastställes, ger lätt till
följd, att de stora sammanhangen i strandskyddet förloras.
Motionärerna finner det oroande, att fortsatt exploatering av stränderna
sker i en tid, då genom ökad lagstadgad ledighet allt fler människor söker
sig till lämpliga tillflyktsorter för fritidsvistelse. Enligt motionärerna är
det »ett samhällsintresse av utomordentlig vikt att exploateringen av våra
strandområden icke genom olika åtgärder tillätes fortgå på ett sådant sätt,
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1961
att de blir otjänliga för friluftsliv, samtidigt som landskaps- och naturvårdsvärdena
spolieras».
Yttrandena
Endast Svenska naturskyddsföreningen tillstyrker helt motionärernas
hemställan. Länsstyrelsen i Blekinge län finner problemet om markexploateringen
vid framdragande av allmänna vägar böra övervägas av 1960 års
naturvårdsutredning och länsarkitekten i samma län förordar, att direktiven
för nämnda utredning utvidgas till att omfatta den översyn av strandlagen,
som kan vara betingad av naturvårdsutredningens resultat. Länsarkitekten
i Stockholms län anser åtgärder påkallade för att säkerställa
tillräckliga medel för ersättning åt markägarna och finner det även kunna
tänkas vara motiverat med förbud mot väganläggningar, därvid främst avses
enskilda vägar. I övrigt vinner de i motionerna anförda skälen för en översyn
av strandlagen icke stöd i de inkomna yttrandena.
Vissa allmänna synpunkter på den väckta frågan anföres i yttrandena.
Från flera håll vitsordas sålunda det förhållandet, att en växande
fritid jämte höjd standard medför såväl att fritidsbebyggelsen utmed stränderna
ökar som att allt större skaror av rekreationsbehövande söker sig
till stränderna för bad och andra former av friluftsliv, och betonas, att
detta leder till svårlösta problem. Något allmänt uttalande om i vad mån
bestämmelserna i strandlagen visat sig ägnade att möjliggöra en tillfredsställande
lösning på dessa problem har emellertid lämnats allenast av
byggnadsstyrelsen, som anför.
Någon sammanfattande redogörelse för erfarenheterna från strandlagstiftningens
tillämpning har hittills icke lämnats. Med ledning av de inblickar
som styrelsen haft tillfälle att erhålla från olika delar av fältet har styrelsen
emellertid kommit till den uppfattningen att strandlagen otvivelaktigt
varit av mycket stor betydelse för strävandena att åt allmänheten trygga
tillgången till platser för bad och friluftsliv. Dess syfte att möjliggöra anordnande
av friluftsbad och reserverat som allmänheten kunnat utnyttja
samt att söka bevara sammanhängande strandarealer av orörd natur såsom
fritidsområden för dem som vilja idka friluftsliv torde i väsentliga delar ha
uppnåtts.
Enligt byggnadsstyrelsens mening torde de brister i den nuvarande strandlagstiftningen,
som motionärerna anser föreligga, mera vara att hänföra till
bristande insikter om dess möjligheter och rätta tillämpning än till författningens
utformning.
Angående omfattningen av hittills meddelade förbud
framgår av yttrandena följande.
Länsarkitekten i Stockholms län uppger.
De nuvarande byggnadsförbudsområdena enligt strandlagen ha i Stockholms
län tillkommit i ett sammanhang genom beslut den 31 december
1952 och ett tilläggsbeslut den 7 maj 1953. Man hade då i detta län ännu
Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1961 7
icke tillgång till den nya ekonomiska kartan i skala 1: It) 000. Man valde att
inom särskilda strandpartier — ibland små områden och ibland ganska
långa sträckor, ävensom öar eller ögrupper — utfärda förbuden mera
schematiskt, där förbudsområdenas djup över allt bestämdes till 100 meter
från strandlinjen. Områdena angavs på kartor i skala 1:50 000 och redovisades
i en särskild förteckning där man med ord sökte möjligast entydigt
bestämma områdenas början och slut vid stranden. I beslutet intogs också
vissa allmänna undantag omkring befintliga byggnader och inom fastigheter
under 1 hektar. En viss inskränkning i undantagen har numera föreslagits
av länsarkitekten och är föremål för länsstyrelsens handläggning.
Länsarkitekten i Blekinge län meddelar, att i detta län förordnanden enligt
1 § strandlagen utfärdats i stor utsträckning.
Av länsstgrelsen i Hallands län upplyses slutligen.
Inom Hallands län är hela kuststräckan mot havet belagd med byggnadsförbud
enligt strandlagen med undantag för stadsplane- och byggnadsplaneområden.
Förbudsområdets bredd å land varierar mellan 100 och 300
meter. Även beträffande ett stort antal insjöar inom länet har förbud jämlikt
1 § strandlagen meddelats, därvid förbudsområdets bredd å land bestämts
till 50 eller 100 meter och i ett fall 150 meter. Strandlagsförbud utmed
vattendrag har däremot hittills endast i mindre utsträckning tillämpats
inom länet.
De speciella frågor som upptagits till behandling i de avgivna
utlåtandena framgår i huvudsak av det följande.
Frågan om vägarna och strandskyddet har berörts i så gott
som samtliga yttranden.
Naturskgddsföreningen anför ett aktuellt exempel på detta problem och
yttrar.
Föreningen vill som ett aktuellt exempel omnämna den tilltänkta motorvägen
i norra Halland, speciellt områdena mellan Varberg och Kungsbacka.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har planerat att på en sträcka
av ca en mil lägga vägen direkt invid kusten mellan By och ölmevalla och
Kungsbackaån. Flera östligare alternativ finns, vilka dock blir mellan
5—1''() procent dyrare. Den berörda sträckningen drabbar stränder som är
av stor betydelse för landskapsbild samt fauna och flora liksom ur rekreationssynpunkt.
Ur landskapssynpunkt måste vägen alltid komma att på
ett onaturligt sätt bryta den naturliga enhet som stranden bildar mot de
ovanför liggande markerna, samtidigt som vägen avstänger folk från
att för rekreation på ett enkelt sätt nå själva strandområdet för bad och
båtsport eller strövtåg och naturstudier. Beträffande faunan kan nämnas,
att området sedan länge är känt för ett rikt och intressant djurliv, särskilt
som rastlokal för sädgäss. Sädgässen slår till på strandängarna från slutet av
september och håller till där till i början av maj med undantag för den
kallaste tiden vid nyår. 700—1 000 gäss brukar normalt rasta inom området.
Det gäller här nästan hela den skandinaviska stammen av skogssädgäss.
Förstörs rast- och övervintringslokalerna, tvingas gässen vidare mot Danmark
och England, där de är utsatta för en intensiv jakt. I Halland är de
totalfredade. Några andra strandängar av betydenhet till vilka de kan söka
sig torde inte finnas inom dessa delar av Halland. Strandängsområdena —
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1961
Hallands största — hyser vidare en rik flora. Ur rent naturvetenskapliga
synpunkter och av hänsyn till landets växt- och djurvärld — finner föreningen
det uppenbart, att kustalternativet ej bör komma till utförande.
För vissa delar av de aktuella områdena gäller i övrigt byggnadsförbud
jämlikt 122 § byggnadslagen och för andra delar strandlagsförbud;
sådant har utfärdats för hela kuststräckan i Fjärås socken. För de markägare
som genom strandlags- och byggnadsförbuden tvingats avstå från att
exploatera sina markområden för sommarstugebebyggelse måste det framstå
som en stor orättvisa och inkonsekvens, om områdena nu i stället skulle
få tas i anspråk för en motorväg. Föreningen vill alltså i denna del livligt
understryka motionärernas åsikt.
Länsstyrelsen i Blekinge län finner markexploateringen vid framdragande
av allmänna vägar kunna medföra ett allvarligt hot mot välbelägna och för
friluftslivet viktiga strandområden och uppger, att detta problem aktualiserats
inom länet bl. a. i diskussion rörande riksvägens sträckning på vissa
kustavsnitt. Länsstyrelsen anser därför, att det bör uppdragas åt 1960 års
naturvårdsutredning att taga hithörande problem under övervägande.
Enligt byggnadsstyrelsen är det obestridligt, att det på sina håll förekommit
och alltjämt förekommer att sträckningen och utformningen av en väg
sker utan tillbörlig hänsyn till naturskyddet och landskapsbilden samt att
även strandlagsintressena i det sammanhanget blivit åsidosatta. Styrelsen
framhåller emellertid, att man under senare tid synes ha ägnat större
uppmärksamhet åt dessa problem, och det bör enligt styrelsens mening
kunna förutsättas, att så sker även i fortsättningen.
Samtliga övriga instanser som yttrat sig i denna fråga hänvisar till gällande
bestämmelser angående förfarandet vid upprättande av vägplaner
och förmenar, att dessa bestämmelser innefattar en garanti för att de intressen
som skall tillgodoses genom strandlagen beaktas även i vägplanerna.
Härvid pekas främst på det förhållandet att samma myndighet -— länsstyrelsen
— som förordnar om förbud enligt strandlagen har ett väsentligt
inflytande på arbetsplanerna för de allmänna vägarna. Vidare framhålles,
att kommunala organ, intresserade organisationer m. fl. har möjlighet
att framställa erinringar i samband med utarbetandet av arbetsplanerna
för de allmänna vägarna ävensom att överklaga beslut om fastställelse
av sådana planer. Synpunkter av denna art har framförts av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, av länsstyrelsen i Stockholms län jämte överlantmätaren,
länsarkitekten och vägförvaltningen i samma län, samt av länsstyrelsen
och länsarkitekten i Hallands län.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anför ytterligare.
Styrelsen vill framhålla, att man inom Väg- och vattenbyggnadsverket är
angelägen om att vid den översiktliga vägplaneringen ej spoliera fritidsområden
utmed stränderna. Dessa synpunkter beaktas även vid upprättande
av region- och generalplaner. Strandlagens syfte att hindra exploatering av
stränderna tillgodoses därför i hög grad av de vägplanerande myndigheterna.
De av motionärerna framförda önskemålen att strandområde ej skall
Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1961 9
få tagas i anspråk för vägbyggnader torde sålunda i största möjliga omfattning
redan ha realiserats.
EU förbud att inom strandområde, för vilket länsstyrelsen meddelat förordnande
jämlikt 1 strandlagen, bygga allmänna vägar skulle i princip ej
medföra någon ändring av de riktlinjer som redan nu tillämpas för planeringen
av nya allmänna vägar. I enstaka fall skulle emellertid ett dylikt
förbud kunna få olyckliga konsekvenser, nämligen då det visat sig omöjligt
att låta vägen gå fram på annat ställe än utmed stranden — vilket varit fallet
med exempelvis den nya Vätternleden.
Motionärerna har, som av den tidigare redogörelsen framgår, riktat viss
kritik mot att undantag från strandlagsförbud stadgats för bebyggelse
som erfordras för försvaret, jordbruket och andra
därmed jämställda ändamål. Denna kritik har icke föranlett
någon särskild kommentar i yttrandena, frånsett att Naturskyddsföreningen
ansett dessa undantag kunna leda till betydande olägenheter och funnit
det vara utomordentligt värdefullt, om strandlagen kunde utsträckas till
att även gälla mot nämnda slags anläggningar.
Den i motionerna berörda frågan om länsstyrelsernas dispensgiv
ning har behandlats i flera yttranden. Det har därvid från några
håll framhållits, att motionärernas uppfattning om tillgången på penningmedel
för ersättning enligt strandlagen icke är riktig. Sålunda har byggnadsstyrelsen
anfört följande.
Motionärernas uppgift att medelsbrist skulle framtvinga dispenser torde
bero på ett missförstånd. Anslaget till ersättningar på grund av förbud mot
bebyggelse in. m. inom vissa strandområden som alltsedan strandlagstiftningens
tillkomst funnits upptagen å sjätte huvudtiteln är ett förslagsanslag
och kan således utan begränsning överskridas. Länsstyrelserna har
visserligen hittills varit mycket försiktiga med att vid dispensprövningen
beträffande byggnadsföretag fatta sådana beslut som kunnat få ekonomiska
konsekvenser för statsverket, och belastningen å anslaget har även varit
tämligen blygsam. De på anslaget anvisade beloppen har emellertid — utan
särskild återhållsamhet — fortlöpande anpassats efter den konstaterade
faktiska åtgången. Styrelsen anser sig härvidlag böra betona att betänkligheterna
inför att åsamka statsverket kostnader givetvis icke får dominera
i så hög grad att väsentliga värden för naturskydd och friluftsliv till följd
därav spolieras.
Liknande påpekande angående anslaget har gjorts av länsstyrelserna i
Stockholms och Hallands län.
Å andra sidan har länsstyrelsen i Blekinge län sagt sig ha i några få fall
nödgats lämna tillstånd till viss bebyggelse även inom sådana strandområden
som i betydande utsträckning nyttjas av allmänheten och följaktligen
bort undantagas för bebyggelse, vilken dispensgivning sammanhängt
med det av motionärerna påtalade förhållandet, alt penningmedel ej ställts
till förfogande för utgivande av ersättning till markägare.
Jämväl länsarkitekten i samma län synes liksom länsarkitekten i Stock -
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1961
holms län vara av den uppfattningen, att tillgängliga penningmedel nu är
otillräckliga, och att en ändring i detta förhållande är påkallad för att dispens
skall kunna vägras i den omfattning som erfordras.
Länsarkitekterna i Blekinge och Hallands län anför beträffande dispensfrågan
vidare bl. a., att dispens ofta kunnat medgivas, sedan enighet nåtts
om placering av byggnaden i fråga på ett ur strandskyddssynpunkt lämpligare
sätt än i dispensansökningen begärts.
Omfattningen av tillståndsgivningen och principerna för meddelande av
dispenser belyses ytterligare av följande uttalanden.
Länsstyrelsen i Stockholms län anför.
Vad denna länsstyrelse beträffar har i samtliga fall prövats huruvida
dispens kunnat medgivas utan att det intresse förbudet avsett att tillgodose
blivit i någon högre grad eftersatt. I samtliga fall då fråga varit om områden
av något mera betydande intresse ur fritidssynpunkt har ansökan
om dispens avslagits. Dessa beslut har i flertalet fall, märkligt nog, icke
föranlett ersättningsyrkanden. Av de cirka tjugu ärenden där ansökan avslagits
har hittills endast i fem begärts någon ersättning. Av dessa har två
kunnat lösas genom överenskommelse. Att hittills så få markägare anhållit
om ersättning torde i många fall bero på bristande insikt beträffande de
möjligheter härtill som lagen erbjuder. Allt eftersom kännedomen härom
sprids kommer det allmänna att få vidkännas större utgifter.
Länsstyrelsen i Blekinge län säger sig i många fall ha kunnat bevilja
sökta dispenser från gällande byggnadsförbud utan att olägenheter härigenom
uppkommit. Detta har avsett fall då byggnadsförbuden berört strandområden
med låg besöksfrekvens, vilka icke uppfyller de anspråk, som turister
vanligen ställer på sådana områden. Förbuden har då tillkommit till
förmån för fastighetsägare på landsbygden, som på grund av tomtens belägenhet
saknar tillgång till strand.
Länsstyrelsen i Hallands län upplyser, att varje dispensärende föregås
av noggrann undersökning och att endast om det konstateras, att det önskade
byggnadsföretaget icke kommer att motverka syftet med strandlagsförbudet,
dispens meddelas.
Spörsmålet om strandområdenas inventering och planläggning
beröres också i flera yttranden.
Naturskyddsföreningen betonar vikten av att en grundlig inventering
och planläggning genom länsstyrelsernas försorg snarast kommer till stånd
och uttalar, att bristen på medel och personal för planläggningen snarast
måste avhjälpas. I detta sammanhang anför föreningen vidare.
Föreningen vill---nämna att, enligt vad den har sig bekant, utred
ningsmannen
i 1960 års naturvårdsutredning i skrivelser till länsstyrelserna
har anhållit om hjälp med en inventering av nu tillgängliga och för
framtiden erforderliga områden för naturvårds- och fritidsändamål. Utredningsmannen
har särskilt nämnt strandlagen och begärt uppgift på vilka
områden inom länen som belagts med strandlagsförbud. Vidare har han
Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1061
11
anhållit om uppgifter om när ersättningar utbetalats för mistad bebyggelserätt
och i vilken mån dispenser lämnats från utfärdade förbud.
Byggnadsstyrelsen uttalar.
I vad avser den av motionärerna berörda frågan om strandområdenas
inventering och planläggning är styrelsen för sin del av den uppfattningen
att man inom flertalet län torde ha kommit rätt långt med inventeringen.
Som resnltat därav har också i stor utsträckning förbud utfärdats enligt
strandlagen, och i en del fall har även planläggning kommit till stånd. Det
är utan vidare självklart att man vid en sådan planläggning skall beakta
det syfte som legat bakom ett tidigare meddelat strandlagsförbud.
Länsstyrelsen i Stockholms län anför.
Motionärerna diskuterar---frågan om översiktlig planläggning för
att få klarhet i vilka strandområden som på lång sikt borde skyddas mot exploatering.
Denna fråga torde snarare avse lagens tillämpning än dess utformning.
Länsstyrelsen vill dock framhålla, att frågan upptogs av länsstyrelsen
i samband med den strandinventering som låg till grnnd för länsstyrelsens
beslut om »strandlagsförbud». Utredningen avslutades under våren
1956. Denna översiktsplan har sedan legat till grund för och följts vid utarbetandet
av regionplanen för stockholmstrakten. Vidare har denna översiktsplan
överlämnats till kommunerna för att vara dem till hjälp vid den
kommunala planeringen och då i första hand vid upprättandet av generalplaner.
Länsstyrelsen har anmodat skärgårdskommunerna att skyndsamt
upprätta sådana planer. Vissa äro redan färdigställda och i övrigt torde de
vara under utarbetande.
Motionärerna anföra vidare att nu gällande x-egel om att byggnadsförbud
enligt strandlagen upphävs, då byggnadsplan eller stadsplan fastställts, lätt
ger till följd att de stora sammanhangen i strandskyddet förloras. Som
överlantmätaren framhåller, torde emellertid dessa olägenheter snarare
bero på hur planläggningen bedrives än av nyssnämnda regel.
Länsarkitekten i Blekinge län andrager.
Motionärerna anser att en grundlig inventering av rikets strandområden
borde verkställas samt att strandlagsförbud egentligen innebär ett tillståndstvång
i avbidan på att en planläggning i stort medhinnes. »Nu gällande
regel att förbudet upphävs, då stadsplan eller byggnadsplan fastställes,
ger lätt till följd, att de stora sammanhangen i strandskyddet förloras».
Det medgives att denna risk ofta föreligger. I regel är det väl emellertid
så, att upprättande av fritidsbyggnadsplan för ett visst strandavsnitt i allra
högsta grad beaktar de grundförutsättningar, på vilka strandlagen vilar.
Så har i vart fall alltid skett här i länet. I regel förlägges väl bebyggelseområdena
minst ett tomtdjup ifrån stranden, och man räknar med att hela
strandremsan skall kvarligga intakt. Felet när det gäller tillkomsten av
byggnadsplaner för fritidsområden utmed stränderna synes emellertid
vara, att kommunerna visat sig likgiltiga härför. Kommunerna intresserar
sig i regel endast för byggnadsplaneområden, vilka ge årsbebyggelse till
resultat med ty åtföljande inom kommunen mantalsskrivna skattebetalare.
Det hör till undantagen att en kommun går i författning om upprättande
av byggnadsplan för fritidsområde. Ett större hänsynstagande till
de av motionärerna framförda tankegångarna borde medföra, alt kommu
-
12 Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1961
nens skyldighet att upprätta byggnadsplan borde vara för handen över lag
även för all form av fritidsbebyggelse. Om så vore förhållandet skulle detaljplanering
enligt byggnadslagen bli allt vanligare för strandområdena. Enligt
länsarkitektens mening skulle därvid bättre hänsyn kunna tagas till
strandlagens och naturskyddslagens ämnesområden.
Länsarkitekten i Hallands län yttrar.
För Hallands läns del har upprättats en översiktlig plan över strandområdena
med anledning av föreskrifterna i nuvarande strandlag. Därvid
har strandområdena mot havet inventerats och ett omfattande analysarbete
beträffande bad- och friluftslivet inom länet företagits. Denna utredning
är för närvarande föremål för slutjustering före tryckning.
Slutligen har i några yttranden förordats, att vissa i motionerna
icke berörda problem angående skyddet för strandområdena
bör upptagas till övervägande. Sådana önskemål har framförts
av länsstyrelserna och länsarkitekterna i Stockholm, Blekinge och
Hallands län enligt följande.
Länsstyrelsen i Stockholms län har, på förordnande av länsarkitekten i
samma lån, föreslagit att strandlagen kompletteras med möjlighet att meddela
förbud mot brygga inom område, för vilket byggnadsförbud enligt denna
lag gäller, ävensom att därinom förordna om förbud mot schaktning
och trädfällning. Länsarkitekten har närmare utvecklat sin uppfattning
på följande sätt.
Exempelvis 100 meter och även 300 meter är ute i naturen icke något
avsevärt stort mått. Det är långt ifrån orimligt och har för övrigt redan
förekommit vid strandlagsområden i detta län att man byggt huset ovanför
förbudsområdets övre gräns och så ordnat sin privata brygga med bojar
och båtar vid stranden nedanför. Hugger man så ut skogen, verkar det
hela som en ganska vanlig strandtomt. I exempelvis en liten skärgårdsvik,
värd att bevara som en naturlig natthamn för friluftsfolket, bryter ett sådant
arrangemang stämningen och kan förstöra praktiskt taget hela värdet
av strandlagsområdet. Däremot böra möjligheter givetvis finnas för
allmänna badbryggor e. d.
En del strandlagsområden finns i kanten av grusåsar med risk för att
grustag kan på ett för friluftslivet olämpligt sätt komma till stånd där. Det
synes osäkert om naturskyddslagens möjligheter kan vara ett tillräckligt
skydd i sådana fall.
Då det icke är ovanligt att förbudsområdena enligt strandlagen kan komma
att inarbetas som parkområden i kommande detaljplaner, synes det
rimligt att man där beredes åtminstone samma möjligheter till skydd mot
olämplig åverkan på terräng och vegetation som inom partier med byggnadsförbud
i avvaktan på detaljplan. Antingen bör därför länsstyrelsen beredas
möjlighet att utfärda förbud mot schaktning eller trädfällning inom strandlagens
byggnadsförbudsområden eller också bör möjlighet till sådant förbud
inarbetas i lagen så att det automatiskt sammankopplas med byggnadsförbudet.
Det senare torde vara att föredraga.
13
Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1961
Länsstgrelsen i Blekinge län uttrycker beträffande de områden i länet
som beröres av strandlagen vissa farhågor för framtiden och befarar, att
det ökade friluftslivet torde komma att medföra en skärpning av motsättningarna
mellan allmänhetens och de enskilda markägarnas intressen. Möjligheten
att genom en strandlagsreform utjämna dessa motsättningar synes
länsstyrelsen begränsade och länsstyrelsen förordar i stället att tillgången
på lämpliga fritidsområden säkerställes genom markköp i kommunal
och statlig regi. Länsstyrelsen anser det härvid vara av grundläggande
betydelse, att en intresseavvägning kommer till stånd med särskilt beaktande
av de natur- och kulturvärden som står på spel, och föreslår, att dessa
avvägningsfrågor upptages till behandling i samband med 1960 års naturvårdsutrednings
översyn av naturskyddslagstiftningen.
Länsarkitekten i samma län påpekar en särskild omständighet, som enligt
hans mening aktualiserar en översyn av strandlagen, i det han anför.
Vidkommande prövningen av fritidsstugornas utformning i och för sig
bör uppmärksamheten fästas på en detalj i sammanhanget. I Blekinge finnas
utomplansbestämmelser fastställda för hela länet. Detta har vid skilda
tillfällen väckt uppmärksamhet och kritiserats inom andra län, men ur de
synpunkter strandlagens bestämmelsekomplex avhandlar har förekomsten
av dessa vidsträckta utomplansområden varit av stor betydelse. Inom utomplansområde
erfordras nämligen byggnadslov även för uppförande av en
fritidsstuga, och kommunens byggnadsnämnd har på så sätt haft möjlighet
att övervaka och lägga till rätta vad som sker. Detta gäller alltså även de
stugor, vilka ligger utanför strandlagsförordnandena. Nu är emellertid att
märka, att de äldre utomplansbestämmelserna överlag upphöra att gälla
den 1 januari 1964. Ur de synpunkter strandlagen har att företräda kan
med starkt fog hävdas att en härav betingad översyn av strandlagsbestämmelserna
borde övervägas.
Länsstyrelsen i Hallands län ansluter sig till en av länsarkitekten i länet
uttalad uppfattning, att möjlighet bör öppnas att med strandlagens hjälp
skydda stränder från bebyggelse till större bredd än vad som för närvarande
är fallet. Länsstyrelsen upplyser, att den samma dag som dess yttrande till
utskottet avlåtits i särskild skrivelse till Kungl. Maj :t hemställt, att åtgärder
måtte vidtagas för sådan ändring i 1 § andra stycket strandlagen att där angivna
avstånd, 300 meter, när särskilda omständigheter därtill föranleder
må kunna utsträckas förslagsvis till längst 600 meter.
Utskottet
Den särskilda lagstiftningen till strändernas skydd har nu — genom
strandlagen av år 1952 och dess föregångare, den s. k. provisoriska strandlagen,
vilken väsentligen byggde på de principer som kommit till uttryck
i strandlagen — varit i kraft i drygt tio års tid. Efter en sådan tidsperiod
torde det i allmänhet vara möjligt att erhålla en relativt god överblick över
14
Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1961
verkan av en lagstiftning. Eventuella brister i strandlagen bör nu i huvudsak
ha kommit till synes, och det förefaller naturligt om vissa problem utkristalliserats
som gör en översyn av lagen befogad.
Till dessa mera allmängiltiga synpunkter kommer vissa för strandlagstiftningen
speciella förhållanden som kan tala för en översyn av bestämmelserna.
Vid den provisoriska strandlagens tillkomst påpekades det alltmer
ökade jäktet inom samhällslivet över huvud taget och det bl. a. därav
följande ökade behovet av rekreation genom bad och friluftsliv, samtidigt
som det uttalades farhågor för en fortskridande monopolisering av våra
strandområden (se i prop. 223/1950 bl. a. departementschefens uttalande s.
70—71). Den utveckling, som då och vid tillkomsten av strandlagen förutsågs,
har fortgått i en takt, som snarast varit snabbare än vad man tidigare
kunnat vänta. Härtill har bidragit en rad omständigheter. En höjd levnadsstandard
har möjliggjort för allt flera att förvärva egna semesterboställen,
att inköpa motorfordon och att företaga semesterresor över huvud taget. Befolkningen
har blivit rörligare jämväl genom det allt snabbare och mer vittförgrenade
kommunikationsnätet. Införande i stor omfattning av fria sommarlördagar
och utvidgad rätt till lagstadgad semester har medfört ökad
fritid. En på många områden stegrad arbetsintensitet har ökat behovet av
vila och rekreation. Bl. a. angivna förhållanden har lett till att strandområdena
i allt större omfattning blivit eftertraktade både som objekt för exploatering
och som fritidsområden för en icke strandägande allmänhet, varigenom
det konfliktförhållande slrandlagen är avsedd att lösa skärpts. Det
kan synas motiverat att en undersökning företages, huruvida lagen motsvarar
de ökade krav som således numera ställts på densamma.
Vad som anförts i motionerna avser till stor del strandlagens tillämpning.
Mot själva lagen synes motionärerna väsentligen endast rikta den anmärkningen,
att det undantag som beträffande viss bebyggelse stadgats i 1 §
tredje stycket andra punkten strandlagen gjorts alltför vidsträckt. Ehuru
motionärernas kritik riktar sig mot undantagsbestämmelsen i dess helhet,
synes kritiken framförd främst utifrån den uppfattningen att jämväl vägbyggnadsföretag
ingår bland de uppräknade undantagen. Med uttrycket
»bebyggelse som erfordras för---den allmänna samfärdseln» avses
emellertid uppenbarligen ej vägbyggnadsföretag. Sådana beröres över huvud
icke av lagstiftningen. Frågan blir därför i stället, huruvida i strandlagen
bör införas bestämmelser till skydd mot exploatering av stränderna
för vägföretag.
Som jämväl motionärerna funnit torde någon lagstiftning emot byggande
av enskilda vägar å strandområden icke vara påkallad. Beträffande
de allmänna vägarna torde av den tidigare redogörelsen framgå, att genom
väglagstiftningen väl sörjts för alt bl. a. sådana intressen som skall tillgodoses
genom strandlagens bestämmelser skall vinna tillbörligt beaktande
vid utarbetande ^och fastställande av arbetsplan för allmän väg. Då det gi
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1961 15
vetvis ej är tänkbart att helt förbjuda, att strandområdena tas i anspråk
för vägbyggnader, synes det — med hänsyn särskilt till att strandlagens
tillämpning ankommer på länsstyrelserna, vilka tillika har ett väsentligt
inflytande på utformningen av det allmänna vägnätet — icke finnas anledning
förvänta, att en ändring av strandlagen i förevarande avseende skulle
medföra ett tillgodoseende av strandlagsintressena i större omfattning än
vad nu är fallet. Utskottet kan därför i likhet med flertalet remissinstanser
icke förorda en sådan ändring.
Motionerna berör i övrigt huvudsakligen medelstillgången för ersättningar
i samband med länsstyrelsernas dispensgivning samt inventeringen
och den översiktliga planeringen av våra strandområden.
I förstnämnda fråga vill utskottet, som även vissa remissinstanser gjort,
påpeka, att det anslag som för varje år upptages å riksstatens sjätte huvudtitel
under punkten »Ersättningar på grund av förbud mot bebyggelse m. m.
inom vissa strandområden» — och som för innevarande budgetår fastställts
till 25 000 kronor mot tidigare 10 000 kronor — är ett förslagsanslag. Tillgången
på medel är således icke maximerad till anslagets belopp. Mot bakgrunden
härav och av vad byggnadsstyrelsen i övrigt anfört i denna del
förefaller det anmärkningsvärt, att hos vissa myndigheter, som har att taga
befattning med strandlagens tillämpning — bland dem en länsstyrelse —-kan råda den uppfattningen att möjligheten att vägra dispens från strandlagsförbud
kan vara utesluten av brist på anslagsmedel.
En snar och grundlig inventering av strandområdena är, som motionärerna
anser, av avgörande betydelse för att syftet med strandlagstiftningen
skall kunna uppnås. Dröjsmål med en översiktlig planering och därmed
med utfärdande av strandlagsförbud kan, med hänsyn till den takt i vilken
exploateringen av våra stränder fortgår, äventyra möjligheterna att i erforderlig
utsträckning åt allmänheten reservera områden för bad och friluftsliv.
önskvärdheten av att i viss omfattning bevara större sammanhängande
områden fria från bebyggelse accentuerar behovet av en skyndsam planering.
Vad i detta ärende inhämtats ger emellertid ej stöd för uppfattningen
att inventeringsarbetet obehörigen fördröjes.
Motionärerna har, såvitt utskottet kunnat finna, icke påvisat något förhållande
som i och för sig påkallar, att strandlagens bestämmelser göres
till föremål för översyn. Ej heller kan enligt utskottets mening sägas, att
genom remissyttrandena eljest framkommit sådana brister i lagen att en
allmän översyn av bestämmelserna är motiverad. Vissa av de frågor som
särskilt väckts i yttrandena har ingående diskuterats i strandlagens förarbeten,
och skäl för ett ändrat ställningstagande synes ej nu föreligga.
Den utredning som kunnat inhämtas i ärendet är emellertid begränsad.
Med hänsyn härtill och till vad bär ovan inledningsvis anförts vill utskottet
— trots sin uppfattning att strandlagstiftningen i stort sett torde väl
fylla sin funktion — uttala sig för i första hand en närmare undersökning
16
Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1961
rörande lagstiftningens verkningar och i andra hand, därest undersökningens
resultat så påkallar, en översyn av strandlagens bestämmelser.
Vid undersökningen bör, såvitt möjligt, utredas vilka ekonomiska konsekvenser
strandlagstiftningen haft och kan komma att få.
Strandlagstiftningens särskilda problem synes till en del falla inom ramen
för det uppdrag som anförtrotts den år 1960 tillkallade utredningen rörande
naturskyddslagstiftningen m. m. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t
att avgöra, huruvida den nu förordade undersökningen bör helt eller delvis
företagas av nämnda utredning eller om den bör bedrivas för sig eller eventuellt
upptagas i annat lämpligt sammanhang.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t såsom sin
mening giva till känna vad utskottet anfört i anledning av
motionerna I: 372 och II: 433.
Stockholm den 18 april 1961
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Osvald, Georg Carlsson, Kristiansson,
Åkesson*, Åke Larsson, Schött, Herbert Larsson och Wirmark*;
från andra kammaren: herrar Johansson i Torp, fru Torbrink, herrar
Johansson i öckerö, Persson i Tandö, Wachtmeister, Mattsson, Hammarberg
och Tobé.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
IDUNS TRYCKERI, ESSELTE. STHLM 61
104166