Tredje lagutskottet utlåtande nr 18 år 1961
1
Nr 18
Utlåtande i anledning av motioner om nya ersättningsbestämmelser
vid ändring av kraftledning i samband med vägomläggning.
Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 515 i första kammaren av herr Jonasson
och nr 608 i andra kammaren av herr Wahrendorff.
I motionerna, vilka är likalydande, hemställes, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om utredning i syfte att ersätta nu gällande
bestämmelser angående kraftledningsägares skyldighet i vissa fall att
bekosta ändring av kraftledning med tillämpliga bestämmelser i lagen om
allmänna vägar i enlighet med vad i motionen anförts».
Motionernas närmare innehåll redovisas i huvudsak nedan.
Över motionerna har i den ordning 46 § riksdagsordningen föTeskriver
utlåtanden inhämtats från kommerskollegium, vattenfallsstyrelsen samt
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. På begäran av utskottet har yttrande
därjämte avgivits av Landsbygdens elnämnd.
Gällande bestämmelser
De grundläggande föreskrifterna rörande starkströmsanläggningar återfinnes
i den — efter ett flertal ändringar under årens lopp — alltjämt gällande
ursprungliga lagen på området, nämligen lagen den 27 juni 1902, nr
71, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar. Enligt lagens
15 § äger Konungen meddela de närmare föreskrifter vilka må erfordras
med avseende å sådana anläggningars utförande och skötsel.
Med stöd av bl. a. nämnda stadgande har senast utfärdats kungörelsen
den 15 november 1957, nr 601, om elektriska starkströmsanläggningar
(ändr. i här ej aktuellt avseende genom SFS 559/1958). 4 kap. 6 § nämnda
kungörelse har följande lydelse.
Erfordras att starkströmsledning som framdragits inom område för allmän
väg ändras i följd av att vägen igenlägges, förbättras eller så omlägges
att vägen, där ledningen berör denna, till någon del behålles inom sitt dittillsvarande
område, skall ledningens innehavare på egen bekostnad vidtaga
ändringen.
Bihang till riksdagens protokoll 1961. 9 samt. 3 avd. .Vr 18
o
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1961
Motsvarande kungörelser har tidigare utfärdats år 1902, år 1916 och år
1939. Bestämmelse om fördelning mellan väghållare och lcdningsinnehavare
av kostnad för ändring av ledning inom område för allmän väg tillkom
först genom 1916 års kungörelse (se SFS 173/1916 § 1 punkt 6). Denna
bestämmelse ändrades genom kungörelsen SFS 153/1936. Ändringens innebörd
synes icke klart kunna utläsas av författningstexten. Med något skiftande
språklig utformning kvarstår bestämmelsen sedan sistnämnda år i
sak oförändrad.
På grund av de till de särskilda kungörelserna utfärdade övergångsbestämmelserna
synes, åtminstone teoretiskt sett, tidigare bestämmelser alltjämt
kunna komina i tillämpning. För att åskådliggöra de svårigheter som
kan möta vid avgörande av sådana frågor skall här beröras innehållet i de
olika övergångsbestämmelserna.
1916 års kungörelse föreskrevs i nu aktuellt avseende ej skola gälla beträffande
elektriska anläggningar till vars utförande och nyttjande Kungl.
Maj :t dessförinnan meddelat tillstånd. I samband med 1936 års kungörelse
stadgades, att i fråga om ändring av starkströmsledning till följd av vägomläggning,
varom vederbörande länsstyrelse före kungörelsens ikraftträdande
meddelat beslut, dittills gällande bestämmelser skulle lända till efterrättelse.
Genom 1939 års kungörelse (SFS 200/1939) upphävdes 1902 och
1916 års kungörelser, dock skulle beträffande anläggning, till vilkens utförande
tillstånd meddelats före ikraftträdandet av de nya bestämmelserna,
tidigare gällande bestämmelser i bl. a. nu aktuellt hänseende alltjämt äga
tillämpning, övergångsbestämmelserna i kungörelsen år 1957 slutligen upphäver
stadgan 1939, dock att beträffande anläggning, till vilkens utförande
tillstånd meddelats före kungörelsens ikraftträdande, i st. f. bl. a. 4 kap. äldre
bestämmelser skall äga tillämpning, så länge tillståndet gäller.
De bestämmelser i lagen den 30 juni 1943 om allmänna vägar, vartill motionärerna
hänvisar, återfinnes i 19 §. Denna bestämmelse föreskriver bl.a.,
att för upplåtelse av mark till väg, så ock för annat intrång som orsakas av
vägens byggande eller begagnande, fastighetens ägare är berättigad till
ersättning av väghållaren, där ej avtalats eller uppenbarligen förutsatts att
ersättning ej skall lämnas, samt att enahanda rätt till ersättning för intrång
tillkommer innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild rätt i
avseende å fastigheten, som upplåtits innan marken togs i anspråk.
Motionerna
Motionärerna framhåller, att de kostnader för ändring av kraftledning
som ledningsinnehavare på grund av ovan redovisade bestämmelser är skyldig
bekosta kan bli mycket omfattande, åtminstone sett i förhållande till
Tredje lagutskottets utlåtande nr IS dr 1961
3
vederbörandes ekonomiska bärkraft. Detta gäller enligt motionärerna främst
i de fall, då ledningen löper parallellt med vägen en längre sträcka och är
belägen inom vägområdet. Om vägen breddas, sägs det, kan ledningsägaren
bli skyldig att bekosta flyttning av hela ledningen en lång sträcka, kanske
kilometervis, vilket för en mindre distributionsförening kan bli mycket betungande.
Den omständigheten att skyldigheten är beroende av tidpunkten
för dom eller fastställelse för vägföretaget respektive koncession för ledningen
anser motionärerna har vållat särskild irritation och gjort ifrågavarande
bestämmelser mer svårförståeliga.
Motionärerna finner vidare bestämmelserna stå i viSs strid med 19 § lagen
om allmänna vägar och ifrågasätter, om inte den speciella regleringen
av ledningsägares skyldighet att bekosta ändring av ledning borde utgå
och ersättas av nämnda lag. I motionen framhålles, att i de fall väghållare
har att bekosta ändring av ledning, hans skyldigheter gentemot ledningsägaren
torde regleras efter väglagens principer. För ernående av likformighet
på området och med hänsyn till dels omfattningen av vägomläggningar
och vägbreddningar dels att förhållandena nu är helt annorlunda än när
berörda skyldigheter för ledningshållare fastställdes, finner motionärerna
en sådan ändring befogad.
Yttranden
Kommcrskotlegium anser, att hittillsvarande principer bör bibehållas.
Yrkandet om utredning biträdes däremot av vattenfallsstyrelsen och av
Landsbygdens elnämnd. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen finner en ändring
i ett bestämt avseende påkallad.
Kommerskollegium anför.
Enligt kollcgii mening ansluta såväl 19 § väglagen som 4 kap. 6 § starkströmskungörelsen
till gällande rättsgrundsatser. Inom svensk rätt har den
s. k. prioritetsprincipen godtagits och det har endast i undantagsfall förekommit
att den frångåtts (se t. ex. 5 § 1902 års ellag). Mot denna bakgrund
synes det kollegium naturligt att väghållaren får bekosta sådan ändring
av framdragen starkströmlcdning, som föranleds av att väghållaren för
byggande eller ombyggnad av väg tager i anspråk mark, liggande utanför
befintligt vägområde. Lika naturligt är att, om starkströmsledningen framdragits
inom område för allmän väg, t. ex. utmed vägdiket, ledningens innehavare
får bekosta de ändringar av ledningen som sedermera påkallas
i samband med att vägen igenlägges, förbättras eller omlägges; innehavaren
borde vid framdragandet av ledningen haft klart för sig att han icke
var först på platsen och att han ej rimligen kan göra anspråk på att väghållaren
skall bekosta de åtgärder han måste vidtaga när väghållaren vill
förfoga över marken för vägändamål. På grund av det anförda kan kollegium
icke finna, att väglagens och starkströmskungörelsens bestämmelser
strida mot varandra.
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1961
En annan sak är att det vid den praktiska tillämpningen av bestämmelserna
för en ledningsinnchavare kan framstå som oskäligt att han kan bli
tvingad att lägga ned stora kostnader t. ex. för en flyttning av ledningen på
långa sträckor i samband med en vägbreddning. Ledningen har måhända
under längre tid befunnit sig på vägens område, därvid denna omständighet
fallit i glömska. Han har naturligen svårt att förstå det rimliga i att exempelvis
ett angränsande distributionsföretag får ersättning i samband med
samma vägbreddning, därför att detta företags ledningar råka befinna sig
utanför vägområdet eller på den sida av vägen som icke beröres av breddningen.
En omarbetning av starkströmskungörelsen eller väglagen i syfte att genomföra
en ordning, enligt vilken ledningsinnehavare alltid skulle kunna
få ersättning av väghållaren för ändringskostnader, kan komma att leda till
att väghållaren icke medgiver lednings framdragande över område för
allmän väg under annan förutsättning än att väghållaren befrias från skyldighet
att framdeles betala sådan kostnad. Ej heller lärer en lagändring
hindra Kungl. Maj :t såsom koncessionsmyndighet att som villkor för koncession
uppställa att koncessionshavaren skall svara för kostnader av detta
slag.
Sammanfattningsvis får kollegium soin sin mening anföra, att tillräckliga
skäl för ett frångående av prioritetsprincipen här icke föreligger. Skulle
det emellertid anses önskvärt att hithörande frågor närmare utredas, anser
kollegium att uppdraget bör överlämnas till 1956 års vägmarksersättningskommitté
eller 1960 års vägsakkunniga.
Vattenfallsstyrelsen framhåller, att genom de vid skilda tillfällen utfärdade
kungörelserna och övergångsbestämmelserna härtill icke kunnat undvikas,
att oklarhet i vissa hänseenden kommit att råda angående vilka bestämmelser
som för de olika anläggningarna är gällande och även beträffande
frågan hur bestämmelserna rätteligen bör tillämpas. Styrelsen anför
vidare.
Motionärerna ha framhållit, alt kostnaderna för kraftdistributörerna ofta
bli betungande. Så är särskilt fallet beträffande omläggningskostnaderna
vid genomfartsleder, där flyttning av kabelnät och gatubelysning ofta måste
företagas. Med hänsyn till den allt snabbare expanderingen av vägnätet,
ökade materialpriser och stigande arbetslöner växa kostnaderna för kraftleverantörerna
för arbeten av dessa slag, och Vattenfallsstyrelsen har liksom
Svenska Elverksföreningen sedan åtskilliga år konstaterat, att kostnaderna
för arbeten av dessa slag blivit alltmer betungande för kraftdistributörerna,
något som i än högre grad kan gälla de mindre distributionsföretagen. En
mera rättvis kostnadsfördelning emellan vägintresset och kraftintresset
har därvid befunnits angelägen.
Genom att såsom motionärerna angivit tolknings- och tillämpningssvårigheter
förefinnas och genom att olika bestämmelser gälla bl. a. beroende
på tidpunkten för beslut om vägföretag resp. koncession för ledning, föreligger
ett stort behov av översyn av dessa bestämmelser. Att såsom motionärerna
föreslagit ersätta förefintliga spccialbestämmelser genom en hänvisning
till § 19 i lagen om allmänna vägar torde icke vara tillfyllest för
eu varaktig lösning av dessa frågor.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1961
5
Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 25 november 1960 ha särskilda
sakkunniga tillkallats för att verkställa översyn av lagstiftningen om elektriska
anläggningar in. in., varvid enligt direktiven översynen jämväl skulle
avse de författningar, som innehålla tillämpningsföreskrifter till 1902 års
lag eller andra bestämmelser i anslutning till denna.
Vattenfallsstyrelsen förordar, att ifrågavarande bestämmelser bl. a. i
kungörelsen om elektriska starkströmsanläggningar göres till föremål för
översyn, lämpligen av ovan angivna särskilt tillkallade sakkunniga, och förutsätter
därvid, att kraftintressenterna beredas tillfälle att inför de sakkunniga
framlägga mera detaljerade synpunkter på de av motionärerna angivna
frågorna.
Landsbygdens elnämnd yttrar.
Principiellt kan anföras, att kostnaden för en ledningsomläggning av
förenämnt slag icke bör falla på väghållaren, om vägföretaget föregått
sträckningen av elledningen. Vidare kan sägas, att del icke varit i väghållarens
intresse att ledningarna dragits fram efter vägen. Att så skett kan
ha föranletts av kostnadsbesparande skäl. Å andra sidan torde vara uppenbart,
att innebörden av bestämmelsen i många fall kan bli synnerligen betungande
för Iedningsägaren, t. ex. vid flyttning av ledning en längre sträcka.
För en mindre distributionsförening kan ett sådant fall komma att
innebära en brydsam ekonomisk situation. Problemet skulle också kunna
betraktas från den utgångspunkten att flyttning av en redan befintlig ledning
icke innebär någon som helst vinning för ledningsinnehavaren. Uppmärksammas
bör jämväl att vägföretaget i regel bekostas av allmänna medel
eller i betydande utsträckning åtnjuter bidrag av allmänna medel.
Under åberopande av det anförda biträder elnämnden motionärernas hemställan
om en utredning.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anför.
Kungl. Maj:ts kungörelse den 19 maj 1916 om elektriska starkströmsanläggningar
förändrades icke genom lagen om vägrätt, som tillkom år 1930,
och ej heller har kungörelsen den 5 maj 1939 förändrats till sin lydelse
genom lagen om allmänna vägar den 30 juni 1943. Ledningshavare är på
grund härav icke likställd med nyttjanderättshavare enligt 19 § väglagen.
Anledningen torde vara den att det ansetts att ledningshavaren med sin vanligen
stora ekonomiska bärkraft i de i kungörelsen angivna fallen skulle
kunna bestrida kostnaderna för ledningens förändring. Starkströmskungörelsens
bestämmelser har följaktligen tillämpats för alla fastställda vägföretag.
För vägföretag, som jämlikt 15 § väglagen icke fastställts, har ledningshavaren
jämställts med övriga nyttjanderättshavare varvid 19 § i väglagen
tillämpats.
Föreskrifterna i kungörelsen bereder ej någon svårighet för bestämmandet
av vein det åligger att vid korsning av ledning med väg betala uppkommande
kostnader för ändring av ledning. Med hänsyn till Kominerskollegii
föreskrifter, att högspänningslcdning såvitt möjligt bör vara belägen på ett
avstånd av minst ledningsstolpens höjd över marken från vägbanans kant,
förekommer det mycket sällan att innehavare av högspänningslcdning behöver
betala kostnaderna för ändring av parallellt med vägen framdragen
ledning. T vissa fall har det förekommit att eu parallellt med nya vägen fram
-
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1961
dragen lågspänningsledning måst ändras och fördelningen av kostnaderna
varit svårbedömbara på grund av att gamla vägen framgått i kurvor och
krökar och dennas vägområde således gått ut och in i det nya vägområdet.
I sådana fall har de totala kostnaderna fördelats mellan ledningshavaren
och väghållaren efter den längd de båda vägområdena beröra resp. icke
beröra varandra. Någon svårighet att fördela kostnaderna mellan ledningshavaren
och väghållaren, eller att avgöra vem som skall betala kostnaderna.
bär icke uppstått och tvister härom av sådan storleksordning att de måst
avgöras av domstol har icke förekommit.
På senare tid har det emellertid i allt större utsträckning förekommit,
där kronan är väghållare, att städer, samhällen och elektriska föreningar
såväl inom stadsplanelagt och byggnadsplanelagt område som i tätbebyggda
samhällen i övrigt, med väghållarens tillstånd, framdragit gatu- eller vägbelysningsledningar.
Dessa ledningar, som huvudsakligen tillkommit för
främjande av trafiken, bli vanligen raserade vid vägens omläggning och
eftersom gamla och nya vägområdena alltid beröra varandra, har ledningsägaren
skyldighet att själv beskosta ändringen, vilket oftast blir betungande
för ledningsägaren och i synnerhet för de föreningar, som bildats enbart
med uppgift att åstadkomma vägbelvsning genom samhälle.
Beträffande städer, som äro väghållare, har i förarbetena till kungörelsen
om väg- och gatuhållningen i vissa städer och stadsliknandc samhällen den
27 maj 1960 (SFS 374/1960) uttalats den meningen, att det sedan gammalt
ansetts föreligga rätt för stad eller samhälle att i gata inom stadsplanelagt
område nedlägga ledningar av olika slag och att vid ändring av sådan ledning
tillhörande väghållaren (staden) äldre rätt skall gälla. Härav följer
att de städer som äro väghållare och samtidigt ledningshavare för belysningsledningslcdningarna
för gatan få upptaga kostnaderna för ändringen
av ledningen bland kostnaderna för vägföretaget till vilket statsbidrag utgår.
De städer och samhällen som äro väghållare åtnjuta således en fördel
framför de städer och samhällen där kronan är väghållare, enbart av den
anledningen att de samtidigt äro såväl väghållare som ledningshavare.
Den nackdel som drabbar ägare av starkströmsledning för belysning av
vägen där kronan är väghållare i förhållande till de städer, som är egna
väghållare, torde kunna undanröjas genom ändring i Kungl. Maj:ts kungörelse
den 15 nov. 1957 (SFS 601/1957) på så sätt att väghållare ålägges
skyldighet att svara för kostnaderna för ändring av starkströmsledning, som
framdragits för väg- eller gatubelvsningsändamål.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1961
7
Utskottet
Med hänsyn till avfattningen av de tidigare nämnda kungörelserna av
åren 1936, 1939 och 1957 järnte därtill utfärdade övergångsbestämmelser
torde — såvitt annat ej framgår av koncessionen för ledningen — bestämmelsen
i sistnämnda författning angående fördelning mellan väghållare och
ledningsinnehavare av kostnad för ändring av kraftledning i samband med
vägomläggning äga tillämpning beträffande alla vägföretag som fastställts
fr. o. m. dagen för ikraftträdandet av 1936 års kungörelse, eller den 1 juli
1936.
Enligt utskottets mening synes denna bestämmelse böra tolkas så, att
därest det ursprungliga vägföretaget fastställts först sedan koncession å ledningen
meddelats väghållaren under alla förhållanden har att svara för
kostnad för ändring av ledningen till följd av vägens omläggning. Har däremot
vägföretaget föregått ledningen, torde bestämmelsen i huvudsak innebära,
att ledningsinnehavaren har att bära sådan kostnad till följd av vägens
omläggning som hänför sig till ändring av ledningen inom den ursprungliga
vägens område. (Här bortses från att i koncessionen annat kan
ha föreskrivits.) Därest denna tolkning är riktig, innebär det, såsom även
kommerskollegium hävdar, att den s. k. prioritetsprincipen är gällande på
området.
Som framgår av den tidigare redogörelsen tillerkänner 19 § lagen om allmänna
vägar innehavare av nyttjanderätt eller annan särskild rätt i avseende
å fastighet, varifrån skett upplåtelse för allmän väg, viss rätt till ersättning,
dock under förutsättning, bl. a., att denna rätt upplåtits innan
marken togs i anspråk för vägen. Därest, som motionärerna förordar, detta
stadgande skulle tillämpas i stället för bestämmelsen i 1957 års kungörelse
skulle synbarligen ledningsinnehavaren härmed icke komma i en bättre
ställning.
De före år 1936 gällande bestämmelserna blir att tillämpa allenast i fält
då berörda vägföretag fastställts före den 1 juli 1936. Dessa bestämmelsers
innebörd synes kunna lämna utrymme för olika tolkningar och även frågan
om vilka bestämmelser som för olika fall skall gälla förefaller svåröverskådlig.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har emellertid framhållit, att avgöranden
av denna art numera ytterst sällan kommer i fråga.
Ovan angivna tolkning av bestämmelsen i 1957 års kungörelse torde icke
vara given. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens yttrande jämte för utskottet
tillgängliga, av styrelsen utfärdade anvisningar för vägbyggnad kan tyda på
att styrelsen i visst avseende har en annan mening om stadgandets innebörd.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens och särskilt vattenfallsstyrelsens yttrande
ger vid handen, att svårigheter även i övrigt möter vid bestämmelsens
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1961
praktiska tillämpning. Att tidigare bestämmelser, i den mån de blir att beakta,
ger anledning till tolknings- och tillämpningssvårigheter har redan berörts.
Härtill kommer, att en ändring av nu gällande regler kan synas påkallad
i fråga om ledning för väg- och gatubelysning i enlighet med vad vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen påpekat.
Nu anförda förhållanden föranleder enligt utskottets mening, att bestämmelserna
bör bli föremål för översyn. Härvid , torde böra beaktas de särskilda
synpunkter som i motionerna framförts rörande de mindre distributionsföretagens
svårigheter att i vissa fall bära de med ledningsändringarna
förenade kostnaderna. Vid bedömande av frågan huruvida nu gällande principer
för fördelning av förevarande kostnader mellan väghållare och ledningshavare
bör ändras, lär icke kunna bortses från de omständigheter
kommerskollegium i sitt yttrande avslutningsvis framfört, innebärande att
en ändring i enlighet med motionernas syfte i viss mån kan förfela sitt ändamål.
Utskottet vill emellertid icke taga ställning i denna fråga förrän de
synpunkter som kan göra sig gällande övervägts vid en allsidig utredning.
På grund av det anförda får utskottet hemställa,
att förevarande motioner icke måtte föranleda annan riksdagens
åtgärd än att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte hemställa om en översyn av bestämmelserna angående
skyldighet för innehavare av starkströmsledning att
bekosta ändring av ledningen vid omläggning m. m. av allmän
väg.
Stockholm den 6 mars 1961
På tredje lagutskottets vägnar:
HANS LEVIN
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Grym, Göran Karlsson*, Georg Carlsson,
Kristiansson, Ebbe Ohlsson, Åkesson*, Wirmark och Gunnar Pettersson*;
från
andra kammaren: herrar Levin, Svenning, Grebäck, Hamrin i
Kalmar*, fru Ekroth, herrar Hammarberg, Tobé* och Palm.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Svenska Tryckeriaktiebolaget, Stockholm 1961
610548