Tredje lagutskottets utlåtande nr llf år 1961

1

Nr 14

Utlåtande i anledning av motioner angående upphävande av 31 §
lagen om allmänna vägar.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 82 i första kammaren av herr Sveningsson och
nr 101 i andra kammaren av herr Stiernstedt.

I motionerna, vilka är likalydande, hemställes — med huvudsaklig motivering
att 31 § lagen om allmänna vägar är otidsenlig och att däri stadgat
förfarande är otillfredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt — att riksdagen
måtte för sin del besluta, att nämnda lagrum skall upphöra att gälla.

De närmare skäl motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande redovisas
i huvudsak nedan.

över motionerna har i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver
utlåtanden inhämtats från Göta hovrätt, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
samt länsstyrelserna i Östergötlands, Värmlands och Västemorrlands län.

Gällande rätt och historik

31 § lagen den SO juni 191^.3 om allmänna vägar har följande lydelse.

Vill väghållare å mark, som tillhör annan än kronan, taga sand, grus, jord
eller sten till vägs underhåll och kan överenskommelse med fastighetens
ägare icke träffas, må frågan hänskjutas till vägsynenämnden som, där ej
upplåtelse av sådan rätt finnes lända ägaren till märkligt men, äger bestämma,
att upplåtelse skall ske. I ty fall ankommer tillika å nämnden att
föreskriva, i vilken omfattning och huruledes rätt, som nu sagts, må utövas
samt till vilket belopp eller efter vilka grunder ersättning skall gäldas.

Vad sålunda stadgats utgör icke hinder för väghållare att i den ordning,
som angives i lagen om expropriation, förvärva rätt till sand-, grus-, jordeller
stentäkt.

Vägsynenämnd skall, enligt 54 § lagen om allmänna vägar, bestå av ordförande
och två ledamöter och utses för varje vägnämndsområde samt för
stad, där väg finnes, och stadsliknande samhälle, som är väghållare. Medan
vägnämndema, som är kommunalvalda, har till uppgift att på olika sätt
verka för att vägbehoven inom nämndens område på bästa sätt tillgodoses,
kan vägsynenämndemas uppgift huvudsakligen sägas vara att avgöra vissa
tvister mellan väghållare och fastighetsägare (se 29—31, 33, 36, 39 och
76 §§ nyssnämnda lag). Enligt 55 § samma lag förordnas ordförande och
en ledamot i vägsynenämnden jämte suppleant för envar av dem av länsstyrelsen,
medan en ledamot jämte suppleant för honom väljes, inom väg Bihang

till riksdagens protokoll 1961. 9 samt. 3 avd. Nr llf

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1961

nämndsområde av vägnämnden samt i stad eller stadsliknande samhälle av
den myndighet, som utövar dess beslutanderätt.

Besvär över beslut av vägsynenämnd prövas av länsstyrelsen, varifrån
talan fullföljes till regeringsrätten.

Rätten för väghållare att taga väghållningsämne å annans mark står
kvar sedan natura väghållningens tid. 25 kap. 12 § byggningabalken stadgade
: ”Till landsväg må sand och ris tagas.” Enligt 1891 års väglag (33 §) ankom
det på häradsrätt att avgöra tvist mellan jordägare och väghållare angående
platsen för utövandet av rätten att taga väglagningsämnen samt
angående ersättningens belopp.

Den s. k. vägkommissionen ansåg i sitt år 1916 framlagda förslag till
ny väglag, att alla bestämmelser om hämtning av väghållningsämnen borde
utsöndras ur väglagen och, vad anginge annan mark än kronans, inrymmas
i expropriationslagstiftningen. Ej heller 1920 års vägsakkunniga intog i
sitt förslag några stadganden i fråga om rätt att taga väghållningsämnen.

1929 års vägsakkunniga, vilkas förslag lagts till grund för 1934 års väglagstiftning,
fann däremot (se SOU 1932: 21 s. 92), att väghållare genom
bestämmelser i väglagen borde beredas möjlighet att i en enklare ordning
än den i fråga om expropriation föreskrivna förskaffa sig grus och andra
ämnen, av vilka han har behov för fullgörande av sin skyldighet att bygga
och underhålla väg. De sakkunniga fann det i 1891 års väglag anvisade förfarandet
inför häradsrätt vara tidsödande och dyrbart och ansåg ett snabbare
och billigare förfarande kunna åstadkommas genom att bestämmanderätten
anförtroddes den av de sakkunniga föreslagna vägnämnden.

Förslaget i denna del mötte viss kritik vid remissbehandlingen. Från ett
par håll hävdades, att jordägare bör vara berättigad att få ersättningsfrågan
prövad av expropriationsnämnd eller domstol. Kammarkollegiet ansåg
rätt att taga ämnen till vägs byggande böra tvångsvis kunna förvärvas
allenast genom expropriation men fann sig —- under förutsättning att i
lagen angavs att juridisk sakkunskap skall vara representerad i vägnämnden
— icke behöva hysa ”en eljest befogad” tveksamhet mot tillrådligheten
av de föreslagna bestämmelserna vad angick tagande av väghallningsämnen
till underhåll av väg.

I propositionen nr 21/1934 med förslag till lag om allmänna vägar m. m.
förklarade sig departementschefen (s. 144) dela de sakkunnigas uppfattning
i fråga om rätt för väghållare att förskaffa sig ämnen erforderliga för
underhåll av väg men ansåg beträffande rätt att till byggande av väg taga
grus m. m. å annans mark i likhet med kammarkollegiet sådan rätt böra
kunna förvärvas allenast genom expropriation.

Vid lagrådsbehandlingen fann tre ledamöter av rådet tillräckliga skäl icke
föreligga att för väghållarens räkning anordna det föreslagna särskilda förfarandet.
De inom lagrådet framförda invändningarna (se NJA II 1935

Tredje lagutskottets utlåtande nr llf år 1961

3

s. 114—115) föranledde emellertid ej ändring i förslaget. Ifrågavarande bestämmelser
intogs i 42 § av 1934 års väglag.

Detta stadgande inflöt utan närmare motivering i sak oförändrat i 31 §
nu gällande väglag.

Vad ovan sagts angående tidigare gällande lagstiftning avser icke rätt
att taga väghållningsämnen från kronan tillhörig mark. För sådan rätt har
gällt och gäller alltjämt särskilda bestämmelser.

Motionerna

Motionärerna betecknar innehållet i 31 § väglagen som ett uppseendeväckande
avsteg från gällande regler om förfarandet vid andra med expropriation
jämförbara upplåtelser av rätt till fast egendom. Bestämmelsen
betecknas som otillfredsställande i följande två avseenden.

”För det första finns det ur samhällets synpunkt icke någon anledning att
tvinga i princip vilken fastighetsägare som helst, som på sin mark har tillgång
till jord, sand, sten eller grus, att avstå sådant material till väghållarna.
Alla de nämnda nyttighetema torde alltid finnas att köpa på allmänna
marknaden. Förhållandena voro naturligtvis annorlunda vid den tidpunkt,
då bestämmelsen tillkom (1891). Då var väghållaren ofta beroende av att
kunna ta väghållningsmaterial i vägens närhet. Med bilismens och teknikens
utveckling är så ej längre förhållandet. — För det andra är själva förfarandet
ur rättssäkerhetssynpunkt otillfredsställande utformat. Här föreligger
en form av expropriation, där flera av de garantier som eljest tillförsäkrats
den enskilde vid sådana förfoganden saknas. Vägsynenämnden, som
vid oenighet bestämmer villkoren för exploateringen, har en sammansättning
som gör att väghållarens synpunkter ofta måste sammanfalla med
nämndens, eller i varje fall med dess majoritets. Hur oförvitliga vägsynenämndens
ledamöter än må vara, utgör redan det förhållandet att detta
organ står väghållaren så nära en fara för objektiviteten i deras bedömanden.
Härtill kommer att besvär över nämndens avgöranden prövas, icke av
domstol utan av en administrativ myndighet, som även i andra avseenden
är starkt engagerad i vägplaneringsfrågor. Först i högsta instans komma
frågorna under domstols ögon.”

Motionärerna anser att, om möjligheten för väghållare att tvångsvis erhålla
rätt att taga väghållningsämnen skall bibehållas, förfarandet bör ordnas
så att bättre garantier skapas för tillvaratagande av den enskildes rätt.
Ett regelrätt expropriationsförfarande liksom då väghållningsmaterial
skall tagas i anspråk för byggande av allmän väg finner motionärerna ligga
närmast till hands. I vilket fall som helst, hävdas det, bör ersättningsfrågorna
avgöras av domstol.

Med hänvisning till att icke någon f. n. verksam kommitté synes ha i
uppdrag att reformera 31 § allmänna väglagen hemställes i motionerna,
”att riksdagen måtte för sin del besluta att 31 § lagen om allmänna vägar
skall upphöra att gälla”.

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1^ år 1961
Yttranden

Göta hovrätt och länsstyrelsen i Östergötlands län ställer sig positiva till
motionernas syfte och förordar, att den väckta frågan göres till föremål
för utredning. Även väg- och vattenbyggnadsstyrelsen tillstyrker, att ifrågavarande
bestämmelse överses. Styrelsen har emellertid en något annan
inställning till frågan än motionärerna och anser att översynen bör avse
dels frågan huru uttagande av såväl vägbyggnads- som vägunderhållsmaterial
samt ersättning härför lämpligen bör regleras — därvid styrelsen
förordar ett förenklat expropriationsförfarande — dels frågan om huru rätten
till röjning, uppsättande av snöskärmar o. d. bör bestämmas. Länsstyrelserna
i Värmlands och Västernorrlands län finner motionärernas invändningar
mot stadgandet ej bärande och avstyrker motionerna. Samma uppfattning
företräder väg förvaltningarna i Östergötlands och Västernorrlands
län, vilka avgivit särskilda, vid respektive länsstyrelses utlåtande fogade
yttranden.

Göta hovrätt uttalar, att de erinringar som under förarbetena riktades
emot motsvarande bestämmelse i 1934 års väglag nu mera än då synes vara
berättigade, och fortsätter:

.Med tanke på utvecklingen på vägväsendets område vill hovrätten ifrågasätta
om överhuvud numera behov föreligger av ett tvångsförfarande för
tagande av material till underhåll av allmän väg; tillgängliga uppgifter om
omfattningen av vägsynenämndemas verksamhet synes tyda på att detta
icke är fallet. Skulle det vid en utredning, som är nödvändig för att kunna
besvara denna fråga, visa sig att ett sådant behov föreligger, synes detta
behov fullt ut tillgodoses i den ordning, som angives i lagen om expropriation
i dess nuvarande lydelse (1 § p. 2 och 6), och några särbestämmelser
således icke vara erforderliga. Som skäl för den nuvarande särbestämmelsen
torde icke kunna åberopas, att man behöver ett snabbare förfarande
än vid expropriation, ty vägsynenämnds beslut kan överklagas — till länsstyrelsen
och regeringsrätten — och någon möjlighet såsom vid expropriation
att medgiva omedelbart besittningstagande finnes ej. Hovrätten tillstyrker
alltså att en utredning i motionernas syfte kommer till stånd.

Samtliga remissinstanser gör vissa uttalanden angående den hittillsvarande
omfattningen av vägsynenämndemas ifrågavarande
verksamhet.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anför sålunda:

Vägsynenämndema ha alltsedan tillkomsten av 1943 års väglag icke anlitats
i någon nämnvärd omfattning. I vad avser rätt till materialtäkt och
ersättning härför har under femårsperioden 1956—1960 förekommit sammanlagt
13 fall som hänskjutits till vägsynenämnd för avgörande. Av dessa
hänför sig tio fall till två län. Totala antalet uppgörelser om materialtäkt
kan för en medelstor vägförvaltning beräknas uppgå till ungefär 20 å 30
uppgörelser per år.--— Det övervägande antalet fall av materialtäkts

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1^ år 1961

5

förvärvande sker efter frivillig överenskommelse mellan väghållaren och
markägaren. I det fåtal fall, som påkallat vägsynenämnd, har det vanligen
varit svårigheterna att överenskomma om ersättning för det uttagna materialet
som påkallat frågans hänskjutande och har endast ett mycket litet
antal fall förekommit, då vägsynenämnd påkallats på grund av svårighet
för väghållaren att erhålla rätt att taga väghållningsmaterial.

Enligt yttrandena av länsstyrelsen och vägförvaltningen i Östergötlands
län finnes inom länet 14 vägsynenämnder, av vilka flertalet ej torde haft
något enda ärende att handlägga under de senaste tio åren, och har vägförvaltningen
enligt vad som kunnat utrönas endast i ett fall efter vägväsendets
förstatligande behövt anlita vägsynenämnd för att erhålla tillgång till
viss grusförekomst.

I en länsstyrelsens i Värmlands län utlåtande bilagd promemoria från
vägförvaltningen i samma län har sedan år 1955 endast i sju fall fråga om
materialtäkt hänskjutits till vägsynenämnd.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län framhåller att, såvitt kunnat utrönas,
ifrågavarande bestämmelse ej behövt tillämpas i länet sedan tillkomsten
av nu gällande allmänna väglag.

Motionärernas uppfattning rörande väg hållarens behov av att
genom ett enklare förfarande än expropriation erhålla
tillgång till material för vägs underhåll har föranlett
följande uttalanden i yttrandena.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anför:

I vissa fall kan stora svårigheter för väghållaren föreligga att erhålla
tillgång till materialtäkt inom rimligt avstånd. Sådana fall kan inträffa
exempelvis vid intagning av enskild väg till allmänt underhåll eller inom
större skogsområden med endast en markägare. Därtill kommer att överenskommelse
om ersättning för materialuttaget kan vara svår att bestämma
i brist på jämförelsematerial. I sådana fall kan det vara av stort värde
för båda parter att kunna hänskjuta frågan till sådant organ, som utan allt
för stor tidsutdräkt eller kostnad kan avgöra rätt till samt villkor och ersättning
för uttag av väghållningsmaterial. Väglagen synes därför även i
framtiden böra innehålla bestämmelser, som bereder väghållaren möjlighet
att i enklare ordning än den i fråga om expropriation föreskrivna, förskaffa
sig väghållningsmaterial, som erfordras för vägunderhållet.

Vägförvaltningen i Östergötlands län finner det uppenbart, att väghållare
fortfarande — trots bilismens och teknikens utveckling — är beroende
av att för vägunderhållets fullgörande inom de begränsade medelsramar
som står till förfogande äga tillgång till materialförekomster, som kan utnyttjas
med minsta möjliga transportkostnad. Vägförvaltningen påpekar
vidare, att i ett flertal fall frivilliga underhandlingar om att till skäligt pris
få uttaga material underlättas därigenom att fastighetsägarna ägt känne -

6 Tredje lagutskottets utlåtande nr 11+ år 1961

dom om vägförvaltningens möjlighet att hänskjuta prisfrågan till vägsynenämnd.

Länsstyrelsen i Värmlands län förklarar sig icke dela motionärernas
åsikt, att det med hänsyn till tillgången på material för vägunderhåll i allmänna
marknaden numera skulle saknas anledning att tvinga fastighetsägare
att avstå sådant material. Förhållandena är enligt länsstyrelsen mycket
olika inom skilda delar av landet. Inom bristområde skulle, säger länsstyrelsen,
säkerligen stora svårigheter uppstå att inom rimliga. avstånd
från förbrukningsplatsen erhålla tillgång till lämpliga materialintäkter,
om 31 § väglagen upphävdes.

Länsstyrelsen i Västemorrlands län hänvisar till följande uttalande av
väg förvaltningen i länet.

Det allmänna vägnätet täcker med ett rutnät praktiskt taget hela landets
yta. Tillgången på grusmaterial av lämplig sammansattnmg vanerar avsevärt
och är i vissa områden påtagligt knapp. Det ar enligt vagforvaltnmgens
mening nödvändigt för att vägunderhållet skall kunna bedrivas rationellt
att möilighet finnes att tvångsvis ta i anspråk lämpligt vagmatenal, da
sådant icke genom frivillig överenskommelse kan erhållas. Att sasom mo ionl^Så
ÄrSIr helt slop! bestämmelserna H 31 skulle med säkerhet medföra
betydande transportkostnader, vilka i detta sammanhang maste ha
föras till helt improduktiva kostnader. . „

Motionärerna hänvisa till möjligheten att genoni expropnatioi^^
material där frivillig överenskommelse icke kan traffas. Därest grusfyn
digheter av tillräcklig storlek och enhetlig sammansättmngfunnesatttin P

•» _____• i.____nvinm riq romnt TTMprt.al ot. el v do sfrustcisr som

inom Vasternorrlands ian utnyttjas iui ndmaLcummg ö f «

underhåll, är emellertid av så ringa storleksordning att det knappast skulle
vara rimligt att behöva tillgripa den mycket tidsödande och dyrbara Procedur,
som en expropriation innebär, för att få utnyttja ett sadant grus g.
Därtill kommer, att grustagens sammansättning ofta varierar^sa att ett
till synes lämpligt grustag snabbt kan forandras och tdlialligt. eller till
och med definitivt, icke kan utnyttjas for kross,grusframstaltamg. I ett
sådant läge är det alldeles uppenbart av vitalt intresse att ha möjlighet att
snabbt skaffa ersättning.

Angående rättssäkerhetssynpunkten anför remissinstanserna
följande.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen påpekar:

Av de under tidsperioden 1956—1960 till vägsynenämnd hänskjutna 13
fallen har i 7 fall besvär över nämndens avgörande!! provats av vederbörande
länsstyrelse. Av dessa besvär har endast ett föranlett länsstyrelsen
att göra ändring i villkoren för uttag medan fem besvär icke föranlett
någon ändring av nämndens beslut och ett annu icke avgjorts. I tre fall har
besvären fullföljts hos Kungl. Maj:t och i ett av dessa har Kungl. Maj .t
bestämt högre ersättning för uttaget material an lansstyrelsen.

Tredje lagutskottets utlåtande nr år 1961

7

Länsstyrelsen i Värmlands län anför:

Länsstyrelsen har sig icke bekant fall av brister i förfarandet som klart
kan hänföras till gällande bestämmelser. Länsstyrelsen kan därför icke
dela motionärernas åsikt att nu gällande förfarande kan anses ur rättssäkerhetssynpunkt
otillfredsställande. Skulle emellertid så anses vara fallet,
kan ifrågasättas om icke samma prövningsförfarande skulle kunna tilllämpas
som beträffande frågor om ersättning vid vägbyggnadsföretag. Enligt
23 § väglagen skall sådan ersättning, där ej överenskommelse om ersättning
träffats, underställas ägodelningsrättens prövning.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län finner icke heller, att rättsskyddet
kan anses vara otillfredsställande reglerat enligt nu gällande ordning, och
framhåller, att länsstyrelsen enligt sin praxis förordnat enbart domare och
i ett fall en f. d. häradshövding till ordförande respektive suppleant för ordförande
i vägsynenämndema.

Utskottet

Som framgår av den tidigare redogörelsen hade den bestämmelse i 1934
års väglagstiftning som motsvarade 31 § i nu gällande lag om allmänna
vägar föregåtts av viss kritik under förarbetena. Inom lagrådet hade framhållits,
att bestämmelsen säkerligen varit behövlig på den tid då vägunderhållet
väsentligen fullgjordes in natura av jordägarna men hade en ringa
uppgift att fylla med de ändrade förhållanden som uppstått genom vägväsendets
och teknikens utveckling. Denna uppfattning har så till vida besannats
att enligt vad som framgår av i ärendet inhämtade yttranden den
nu gällande bestämmelsen åtminstone under senare år tillämpats i mycket
liten utsträckning.

Som skäl för stadgandets bibehållande har vissa remissinstanser gjort
gällande, bl. a., att det i särskilda fall kan vara av vikt för väghållaren att
utan tidsutdräkt få rätt att uttaga material för vägunderhåll fastställd.
Härutinnan bör emellertid bemärkas påpekandet i yttrandet från Göta hovrätt,
att beslut av vägsynenämnd kan överklagas i två instanser samt att
någon möjlighet såsom vid expropriation att medge omedelbart besittningstagande
ej föreligger.

De i motionerna framförda synpunkterna förtjänar otvivelaktigt beaktande.
Motionärernas hemställan, att riksdagen måtte omedelbart — och
således utan närmare utredning — för sin del besluta om upphävande av
ifrågavarande bestämmelse kan utskottet emellertid icke tillstyrka. Förutom
de överväganden som bör ske med hänsyn till vad i remissyttrandena
invänts mot motionärernas förslag torde, därest berörda stadgande skall
upphöra att gälla, frågan aktualiseras om vägsynenämndemas bibehållande
över huvud taget. Därest denna institution avskaffas bör, såsom vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen anfört, ytterligare utredas hur frågor angå -

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1961

ende rätt till röjning vid väg, uppsättande av snöskärmar och de andra
ärenden med vilka nämnden haft att taga befattning framdeles skall regleras.

Utskottet vill alltså, utan att bestämt taga ställning till den genom
motionerna väckta frågan, förorda att densamma göres till föremål för utredning.
Utredningsuppdraget torde innefattas i de direktiv som lämnats
1960 års vägsakkunniga.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, 1: 82 och II: 101, icke måtte
föranleda annan riksdagens åtgärd än att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att motionerna jämte
detta utlåtande överlämnas till 1960 års vägsakkunniga.

Stockholm den 6 april 1961

På tredje lagutskottets vägnar:

HANS LEVIN

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Grym, Göran Karlsson*, Georg Carlsson,
Kristiansson, Ebbe Ohlsson, Åkesson*, Wirmark och Gunnar Pettersson*; från

andra kammaren: herr Levin, fru Torbrink, herrar Andersson i
Ryggestad, Carlsson i Stockholm, Grebäck, Hammarberg, Tobé* och
Turesson.

• Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Alfa Boktr. AB, Sthlm 1961