Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 1961

.1

Hr 50

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändrad lydelse av il § sjömanslagen,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 7 april 1961 dagtecknad proposition, nr 137, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 41 § sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr 530)

Härigenom förordnas, att 41 § sjömanslagen den 30 juni 1952 skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

41 §.

Går fartyget--------sjöförklaringen avgivits.

Rlir xnpn&b ciriman orKnlolÄe till T)i;« __1

Blir svensk sjöman arbetslös till
följd av fartygets förolyekande, äger
han rätt till lön för den tid han av
sådan anledning är utan anställning,
dock högst för två månader utöver
den tid, för vilken han enligt första
stycket åtnjuter lön.

Upphör till--------- stycket stadgas.

Blir sjöman arbetslös till följd av
fartygets förolyckande, äger han rätt
till lön för den tid han av sådan anledning
är utan anställning, dock
högst för två månader utöver den tid,
för vilken han enligt första stycket
åtnjuter lön.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1961.

I samband med propositionen har utskottet behandlat två vid riksdagens
början i ämnet väckta motioner, nr 155 i första kammaren av herr Bergman
in. fl. och nr 187 i andra kammaren av herr Carlsson i Göteborg m. fl.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts om sådan ändring av
1 Dihang till riksdagens protokoll 1961. 9 samt. 2 aud. Nr 50

2 Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 1961

sjömanslagen, att de bestämmelser i 18, 24, 26, 28, 41 och 42 §§, som nu har
tillämpning endast å svensk sjöman, måtte utvidgas att gälla även utländsk
sjöman.

Över motionerna har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver
inhämtat yttranden från sjöfartsstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen.
Därjämte har yttranden på utskottets begäran avgivits av Sveriges
redareförening, Sveriges fartygsbefälsförening, Svenska maskinbefäl sförbundet,
Svenska stewardsföreningen och Svenska sjöfolksförbundet.

Gällande bestämmelser

Sjömanslagen den 30 juni 1952 innehåller i 18, 24, 26, 28, 41 och 42 §§ bestämmelser,
enligt vilka sjömännen tillförsäkras vissa sjöfartssociala förmåner.
I åtskilliga avseenden göres emellertid därvid skillnad mellan svenska
och utländska sjömän på så sätt, att förmånerna i fråga utgår endast till
svenska sjömän. I 18 §, som reglerar sjömans rätt till lön, stadgas sålunda
bl. a., att sjöman icke äger åtnjuta lön för tid, då han är satt ur stånd att
tjänstgöra till följd av sjukdom, som han ådragit sig uppsatligen eller genom
grovt vållande, men vidare att denna föreskrift icke skall gälla det fall
där sjömannen är svensk och arbetsoförmågan uppkommit till följd av könssjukdom.
— Sjömannens rätt till lön vid dödsfall m. m. regleras i 24 §. Enligt
andra stycket denna paragraf utgår då svensk sjöman avlidit tilläggslön
för en månad till efterlevande hustru eller barn under 16 år, såframt dödsfallet
inträffat medan sjömannen var i redarens tjänst eller å tid då han
var berättigad till sjuklön. — Om rätt till fria hemresor efter längre tids
tjänstgöring stadgas i 26 §. Svensk sjöman, som avgår från sin tjänst i utlandet,
är i princip berättigad till fri resa till sin hemort här i riket, om
han varit i tjänst på fartyget eller hos redaren två år i följd och icke haft
tillfälle att lämna tjänsten i svensk hamn under det senast förflutna året.
Kostnaden för resan skall till hälften bestridas av statsmedel och till hälften
gäldas av redaren. — Bestämmelser som rör bl. a. kostnaden för vård av
sjuk eller skadad sjöman återfinns i 28 §. Så länge sjömannen är kvar i
tjänsten skall sådan kostnad bestridas av redaren. Är sjömannen sjuk eller
skadad vid tjänsteförhållandets upphörande, äger han med vissa undantag
jämväl därefter åtnjuta vård på redarens bekostnad, dock icke utöver sex
veckor eller, om han är svensk och vårdas utom riket, tolv veckor. Med rätten
till fri sjukvård följer rätten till fri hemresa med underhåll på redarens
bekostnad, såvida sjömannen är svensk och han avskedas på grund av sjukdom
eller skada eller vid avgången från tjänsten lider av sjukdom eller
skada av beskaffenhet att kunna föranleda avsked. Undantag från rätten
till fri sjukvård stadgas bl. a. för det fall där sjömannen ådragit sig sjukdomen
eller skadan uppsåtligen eller genom grovt vållande, dock icke där
sjömannen är svensk och sjukdomen är könssjukdom. Då svensk sjöman,
som lider av sådan sjukdom i smittsamt skede, kvarlämnas i utlandet, skall

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 1961

3

kostnaden för sjukhusvård, läkarbehandling och läkemedel för tiden efter
det hans anställning upphört bestridas av statsmedel. — 47 § behandlar frågan
om sjömans rätt i det fall att fartyget förolyckas. Enligt första stycket
i paragrafen upphör i sådant fall sjömannens tjänsteavtal att gälla om intet
annat är avtalat. Han är dock skyldig att mot lön och underhåll deltaga
i bärgningen och bli tillstädes till dess sjöförklaring avgivits. I fråga om
svensk sjöman gäller enligt andra stycket, att, om han blir arbetslös till
följd av fartygets förolyckande, han äger rätt till lön för den tid han av
sådan anledning är utan anställning, dock högst för två månader utöver den
tid för vilken han enligt vad nyss sagts i samband med bärgning eller sjöförklaring
åtnjuter lön. Upphör svensk sjömans anställning till följd av
nämnda orsak, äger han rätt att erhålla fri resa med underhåll till sin hemort
här i riket så ock lön under resan. Kostnaden för resan med underhåll
skall bestridas av statsmedel. — I 42 § slutligen stadgas om ersättning för
förlust av personlig egendom. Svensk sjöman är sålunda berättigad att erhålla
ersätlning av redaren enligt grunder, som Konungen bestämmer, för
förlust av personlig egendom vid fartygets förolyckande eller till följd av
sjöröveri eller av brand eller annat haveri, som drabbat fartyget.

Den reglering sjömanslagen innehåller i 41 § andra stycket om sjömans
rätt till lön vid arbetslöshet på grund av fartygs förolyckande grundar sig
ytterst på en av Internationella arbetsorganisationen i Genua år 1920 antagen
konvention nr 8, vilken ratificerats av Sverige den 1 januari 1935. Det
må därjämte nämnas, att vid organisationens sjöfartskonferens i Seattle år
1946 konventionen nr 70 angående social trygghet för sjömän och rekommendationen
nr 75 angående avtal om social trygghet för sjömän antogs.
I sistnämnda konvention föreskrives bl. a., att nationell lagstiftning om redares
ansvar vid sjömans sjukdom, skada eller död samt om obligatorisk
arbetslöshets-, olycksfalls- och sjukförsäkring skall tillförsäkra sjömännen
och deras anhöriga lika behandling utan avseende å nationalitet eller ras.
Sverige har dock ännu icke ratificerat konventionen nr 70 och rekommendationen
nr 75.

Motivet för att utländska sjömän icke tillerkänts samma sociala rättsställning
som svenska sjömän i sjömanslagen — ett förhållande av gammalt
ursprung — är huvudsakligen, att man ansett att utländska sjömän
icke skall ställas bättre inom den svenska handelsflottan än svenska sjömän
i de utländska handelsflottorna. De förmåner, som regleras i de tidigare
genomgångna paragraferna och som gäller endast för svenska sjömän,
kan emellertid tillförsäkras även utländsk sjöman, men endast under förutsättning
alt hans hemland bereder svenska sjömän motsvarande förmåner
(reciprocitetsprincipen). I 87 § sjömanslagen stadgas nämligen att Konungen
under förutsättning av ömsesidighet äger förordna, att vad som
enligt nämnda paragrafer gäller till förmån för svensk sjöman skall tilllämpas
jämväl beträffande utländsk sjöman. Med stöd av denna bestämmelse
har Konungen genom kungörelser den 30 april 1927 och den 11
februari 1930 tillförsäkrat finska och danska sjömän viss likställighet med
It Bihang till riksdagens protokoll 1961. 9 samt. 2 avd. Nr 50

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 1961

svenska sjömän. Vidare har förordnats genom kungörelse den 18 maj 1934
att den rätt till lön vid arbetslöshet, som enligt 41 § sjömanslagen tillförsäkras
svensk sjöman, skall tillkomma jämväl sjöman tillhörande stat, för
vilken den i Genua år 1920 i ämnet antagna konventionen efter ratificering
är eller varder gällande. Ifrågavarande konvention har vunnit anslutning
utöver från Sverige från Danmark, Finland och Norge jämte ytterligare 26
länder.

Propositionen

I propositionen uppger föredragande departementschefen, statsrådet
Lange, att begränsningen enligt reciprocitetsprincipen vid tillämpningen av
41 § andra stycket om rätt till lön vid arbetslöshet i fråga om utländsk sjöman
mött erinran från Internationella arbetsorganisationens sida. Vid upprepade
tillfällen har den expertkommitté inom organisationen, som har till
uppgift att övervaka konventionens efterlevnad, fäst den svenska regeringens
uppmärksamhet på att vår lagstiftning enligt kommitténs uppfattning
icke står i överensstämmelse med konventionen utan bör ändras så att berörda
förmån tillkommer alla sjömän utan hänsyn till nationalitet. I anledning
därav har frågan om den svenska sjömanslagens ståndpunkt beträffande
utländsk sjömans rätt till arbetslöshetsersättning vid fartygs förolyckande
behandlats i en inom handelsdepartementet i april 1958 upprättad
promemoria. I denna anföres att en omprövning av vår lagstiftning på
ifrågavarande punkt torde vara ofrånkomlig. Enligt promemorian bör det
därvid beaktas, att det i den svenska lagstiftningen upprätthållna kravet
på reciprocitet icke har någon motsvarighet i konventionens ordalydelse.
Den av expertkommittén hävdade uppfattningen torde också, framhålles
det i promemorian, stå i god överensstämmelse med vår allmänna syn på
uppgifterna för det internationella socialpolitiska arbetet. I promemorian föreslås
därför att rätt till lön vid arbetslöshet enligt 41 § sjömanslagen skall
tillkomma sjöman oavsett nationalitet. Vid remissbehandlingen tillstyrktes
förslaget av samtliga remissinstanser utom två av de hörda redarorganisaiionerna,
nämligen Sveriges redareförening och Stockholms rederiförening.
De tillstyrkande instanserna var socialstyrelsen, delegationen för det internationella
socialpolitiska samarbetet, sjöfartsstyrelsen, Rederiföreningen
för mindre fartyg och de ombordanställdas organisationer. Departementschefen
anför avslutningsvis:

För egen del kan jag i stort sett ansluta mig till de synpunkter rörande
innehållet i 41 § sjömanslagen som anförts i promemorian. Av tillgängliga
uppgifter rörande fartygsförlisningar under åren 1955—59 framgår, att
under denna tid icke ett enda fall förekommit, där ett uppgivande av reciprocitetskravet
skulle inneburit ökad kostnad för redaren. Den föreslagna
reformen kan därför icke antagas få nämnvärd betydelse i ekonomiskt av -

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 1961

5

seende. Jag vill därför förorda att den i promemorian föreslagna lagändringen
genomföres. I samband härmed bör 1934 års kungörelse angående
utländsk sjömans likställighet i visst fall med svensk sjöman upphävas.

Motionerna

Den ändring av 41 § andra stycket sjömanslagen, som föreslås i propositionen,
omfattas även av motionärernas yrkande. Som tidigare nämnts
går motionärernas hemställan emellertid betydligt längre och syftar till likställighet
mellan svenska och utländska sjömän i samtliga i 18, 24, 26, 28,
41 och 42 §§ reglerade avseenden. Deras hemställan dikteras också av andra
skäl än propositionsförslaget.

I motionerna redogöres inledningsvis för den svenska sjöfartens utveckling
efter sista världskriget samt för den strukturförändring som ägt rum.
Det uppges sålunda, att omkring 70 procent av det sammanlagda svenska
handelstonnaget i dag befinner sig i trafik mellan främmande länder och
att det kan förflyta år innan fartygen angör svensk eller ens europeisk
hamn. Detta har bland annat fört med sig, att det svenska inslaget bland
de ombordanställda blivit allt mindre och det utländska inslaget allt större.
Medan mycket få svenska sjömän tjänstgör ombord på främmande nationers
fartyg, är antalet utländska sjömän ombord på svenska fartyg mycket
stort. Vid utgången av år 1959 var sålunda av Svenska sjöfolksförbundets
omkring 21 000 medlemmar 7 916 medlemmar av utländsk nationalitet från
52 olika nationer. Motionärerna fortsätter:

Alla dessa människor gör en värdefull insats i svenskt näringsliv, men
har i vissa betydelsefulla avseenden ställts utanför svensk sociallagstiftning.
Det kan väl knappast vara förenligt med svensk rättsuppfattning att
38 % av de anställda inom svensk sjöfartsnäring genom speciella undantagsbestämmelser
som direkt diskriminerar utländska medborgare, vilka
tjänstgör i den svenska handelsflottan, ställes i en undantagsställning
jämfört med svenska medborgare. Dessa diskrimineringsbestämmelser återfinnes
i första hand i sjömanslagens 18, 24, 26, 28, 41 och 42 §§. I sjömanslagens
§ 87 har fastställts att Konungen äger under förutsättning av ömsesidighet
förordna att vad i ovannämnda §§ gäller till förmån för svensk
sjöman skall tillämpas jämväl beträffande utländsk sjöman. En sådan bestämmelse
saknar i det närmaste praktisk betydelse, enär sådana ömsesidighetsöverenskommelser
torde vara svåra att få till stånd med en hel
del länder som saknar egen handelsflotta, exempelvis afrikanska, asiatiska
länder eller länder, vilka på grund av arbetslöshet inom den egna sjömanskåren
infört restriktioner av olika slag när det gäller rekrytering av utländska
sjömän.

Motionärerna anför vidare, att den svenska sjöfartsnäringen i dag är absolut
beroende av ett betydande tillskott av utländska sjömän. Sedan motionärerna
därefter belyst de aktuella bestämmelserna med några exempel
ur praktiken fortsätter de:

6

Andra lagutskottets utlåt<inde nr 50 år 1901

Vad som för Sveriges anseende i det här sammanhanget är beklagligt är
den mängd av förfrågningar som kommer från utländska organisationer,
varvid ifrågasättes om det kan vara möjligt att det i svensk sociallagstiftning
förekommer diskrimineringsbestämmelser gentemot utländska medborgare
anställda inom svenskt näringsliv. Man har uppfattat Sverige som
ett föregångsland på sociallagstiftningens område och som en av de främsta
nationerna i världen när det gällt att lämna hjälp till människor i nöd. Del
är därför man inte kan förstå att samma land i sin egen lagstiftning infört
bestämmelser som måste uppfattas som ovärdiga en kulturnation. I detta
sammanhang har även erinrats om att dessa utländska sjömän till svenska
staten betalar en skatt på 15 % av sin inkomst. En obligatorisk utlänningsskatt,
som inbetalas direkt till den svenska statskassan, men för vilka
pengar den svenska staten icke iklätt sig några som helst förpliktelser gentemot
de utländska sjömännen. Således slår dessa sjömän utanför varje som
helst skydd i form av sjukförsäkring eller annat socialt skydd som från
samhällets sida kommer andra skattebetalare till del.

Remissyttrandena över motionerna

Samtliga remissinstanser med undantag av Sveriges redareförening intar
en positiv ståndpunkt till motionerna.

Sjöfartsstyrelsen framhåller inledningsvis, att man torde få räkna med
att utländsk arbetskraft även framdeles i betydande utsträckning måste
anställas för att bemanna vår handelsflotta. Styrelsen fortsätter:

Sjömanslagen reglerar de anställdas rättigheter och skyldigheter i tjänsten.
Principiellt har sjömännen tillerkänts likställighet med arbetstagare i
land. Den sociala reglering som kommer till uttryck i lagen innebär emellertid,
såsom uttalas i motionen, att flera väsentliga undantag göres, som giver
utländska sjömän sämre förmåner än deras svenska kolleger. Utlänningarnas
sociala rättsställning inom den svenska handelsflottan är i så
måtto icke helt tillfredsställande och kan — vilket likaledes uttalas i motionen
— icke anses representativ för nutida svenskt socialt betraktelsesätt.
En förbättring av de utländska sjömännens sociala rättigheter är därför
önskvärd. Därmed är dock icke sagt att utlänningar bör i alla avseenden
likställas med svenskar. En del av de sociala förmåner, som genom
sjömanslagen tillerkännes svenska sjömän, torde hava betingats mera av
deras medborgarskap såsom sådant än av enbart sjöfartssociala skäl. Eu
förbättring av de utländska sjömännens sociala förhållanden synes sålunda
få bedömas och avvägas med utgångspunkt från de betingelser under vilka
de anställas samt med beaktande av förhållandena i övrigt.----

Utländskt sjöfolk som anställes å våra fartyg beskattas enligt därom särskilt
gällande bestämmelser. Av den utveckling som på senare år varit betecknande
för den svenska sjöfartsnäringen har följt att en ganska stor
procent av tonnaget sysselsättes i trafik uteslutande mellan utländska hamnar.
Sjömännen å dessa fartyg kommer följaktligen i stor utsträckning icke
till Sverige och erhåller över huvud taget icke några förmåner som eljest
tillkommer skattebetalare. Dessa sjömän torde betrakta beskattningen såsom
en avgift som måste erläggas i samband med anställningen i svenskt
fartyg. Då de anställda utlänningarnas sammanlagda lönebelopp numera
är högst betydande tillföres den svenska statskassan följaktligen härigenom
ganska betydande skattemedel. Sjöfartsstyrelsen anser för sin del att

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 1961

7

det sätt på vilket utländska sjömän beskattas jämväl utgör ett motiv för att
de i de hänseenden som här avses böra i möjligaste mån vara likställda
med svenska sjömän.

Mot bakgrund av det anförda förordar styrelsen, att frågan om en förbättring
av de sociala villkoren för de utländska sjömännen blir föremål
för särskild utredning. Därvid bör sjöfartens internationella karaktär och
därav följande konkurrensförhållanden beaktas samtidigt som anställningsförhållandena
ingående klarlägges. Styrelsen anser vidare, att man bör pröva
huruvida staten med hänsyn till de utländska sjömännens beskattning
skall i någon mån deltaga i bestridandet av de kostnader, som förbättrade
sociala förmåner kan komma att föranleda. Slutligen förutsätter styrelsen
med hänsyn till det nordiska samarbete, som föregått både tidigare och
nu gällande sjömanslag, att nordiskt samarbete kommer till stånd jämväl
vid ifrågavarande utredning.

Arbetsmarknadsstyrelsen tillstyrker också att en allsidig utredning sker
av de frågor, som är förknippade med genomförandet av en principiell likställighet
mellan svenska och utländska sjömän. Styrelsen motiverar sill
ställningstagande på följande sätt:

Såsom motionärerna framhållit är den svenska sjöfartsnäringen i dag
starkt beroende av det tillskott av utländska sjömän, som efter hand tillförts
handelsflottan. Redan av denna anledning framstår det enligt styrelsens
mening såsom i hög grad otillfredsställande att i främmande länder
hemmahörande sjömän, vilka tjänstgör på svenska fartyg och där utför
samma arbete som svenska sjömän, inte åtnjuter samma sociala förmåner
in. m., som de svenska sjömännen i motsvarande fall är berättigade till. Såvitt
styrelsen kunnat finna, är de möjligheter till reciprocitet i fråga om
förmåner åt utländska sjömän, som finns enligt sjömanslagens nuvarande
bestämmelser härom, i dagens läge uppenbart otillräckliga.

Sveriges fartygsbefälsförening framhåller att en ordning varigenom utländsk
sjöman blir sämre ställd beträffande sociala förmåner än sina svenska
kamrater icke står i överensstämmelse med den allmänna uppfattningen
här i landet att den utländska arbetskraften, som sysselsättes inom vårt
näringsliv, skall åtnjuta förmåner likvärdiga dem som gäller för svenska
medborgare. Föreningen fortsätter:

Den svenska handelsflottan bemannas numera till över en tredjedel av
utländskt sjöfolk. Behovet av tillskott av utländsk arbetskraft på våra fartyg
torde sannolikt komma att bestå. Många av de utländska sjömännen,
som bemannar våra fartyg, har lång tjänstetid i den svenska handelsflottan;
en stor del av denna arbetskraft är stationär och utgör för näringen
en värdefull tillgång. Det sannolika framtidsbehovet av denna arbetskraft
och beredvilligheten hos dessa sjömän att fortsätta segla i svenska fartyg
anser föreningen, utöver de redan redovisade principiella synpunkterna, vara
fullgoda skäl för att undanröja hindren för att utländska sjömän nu vägras
det skydd, sjömanslagens bestämmelser avser att skänka.

Liknande synpunkter framföres av Svenska maskinbefälsförbundet,
Svenska stewardsföreningen och Svenska sjöfolksförbundet. De båda sistnämnda
organisationerna framhåller också att de utländska sjömännen icke

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 1961

iiade någon skattskyldighet i Sverige vid tiden för sjömanslagens tillkomst
och att det därför förelåg visst fog för att inte ge dem samma sociala skydd
som de svenska sjömännen. I och med att skattskyldighet år 1954 införts
även för utländska sjömän har detta skäl för bristande likställighet mellan
svenska och utländska sjömän emellertid bortfallit.

Sveriges redareförening slutligen avstyrker motionerna. Föreningen kan
inte finna det rimligt att svensk rederinäring skall belastas ytterligare på
det sätt motionärerna föreslår. Inte heller finner föreningen det riktigt att
ifrågavarande förmåner skall tillkomma utländska sjömän hemmahörande
i stat, vilken icke tillförsäkrar svenska sjömän å fartyg, tillhörande denna
stat, motsvarande förmåner. Föreningen framhåller också att reciprocitetsprincipen
hittills varit vägledande i svensk lagstiftning av denna art.

Utskottet

Jämlikt 18, 24, 26, 28, 41 och 42 §§ sjömanslagen tillerkännes sjömännen
vissa förmåner, huvudsakligen av sjöfartssocial natur. I enlighet med principer,
som kan ledas lång tid tillbaka, göres därvid i väsentliga avseenden
skillnad mellan svenska och utländska sjömän. Sålunda är följande förmåner
tillförsäkrade allenast svenska sjömän: sjuklön vid arbetsoförmåga till
följd av könssjukdom, tilläggslön till avliden sjömans efterlevande hustru
eller barn under 16 år, fri hemresa med underhåll efter längre tids tjänstgöring,
tolv veckors fri sjukvård i utlandet (för utländsk sjöman gäller 6 veckor),
fri hemresa med underhåll vid sjukdom, fri sjukhusvård in. in. i utlandet
i händelse av könssjukdom i smittsamt skede, lön vid arbetslöshet på
grund av fartygets förolyckande samt fri hemresa med underhåll och ersättning
för förlust av personlig egendom vid fartygets förolyckande. Samtliga
dessa förmåner kan emellertid efter Konungens förordnande tillerkännas
jämväl utländsk sjöman, men endast under förutsättning att hans hemland
bereder svensk sjöman motsvarande förmåner, den s. k. reciprocitetsprincipen.
Sådana förordnanden har meddelats beträffande finska och danska sjömän
samt såvitt gäller rätt till lön vid arbetslöshet på grund av fartygets
förolyckande de sjömän, vilkas hemland ratificerat en i ämnet av Internationella
arbetsorganisationen i Genua år 1920 antagen konvention nr 8,
som vunnit anslutning utöver från Sverige från 29 andra länder.

I förevarande proposition föreslås sådan ändring av 41 § andra stycket sjömanslagen,
att utländsk sjöman tillförsäkras samma rätt till lön under arbetslöshet
till följd av fartygets förolyckande, som tillkommer svensk sjöman.
Förslaget motiveras huvudsakligen därmed att den svenska lagstiftningen,
som i detta avseende ytterst grundar sig på ovannämnda konvention, icke
står i full överensstämmelse med denna. Det i sjömanslagen upprätthållna
kravet på reciprocitet har nämligen icke någon motsvarighet i konventionens
ordalydelse.

Den ändring som sålunda föreslås i propositionen omfattas även av motio -

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 1961

9

närernas hemställan. Denna går emellertid betydligt längre och syftar till
likställighet mellan svenska och utländska sjömän i samtliga de avseenden
som regleras i ovannämnda paragrafer. Motionärerna framhåller att inslaget
av utländska sjömän i den svenska handelsflottan är mycket stort —
cirka 38 procent — samt att svensk sjöfartsnäring i dag är beroende av eif
betydande tillskott av utländsk arbetskraft. De finner det oförenligt med
svensk rättsuppfattning, att dessa anställda, som gör en värdefull insats i
svenskt näringliv, genom särskilda bestämmelser ställes i en undantagsställning
jämfört med svenska medborgare. Detta förhållande ter sig enligt motionärerna
särskilt otillfredsställande mot bakgrund av att de utländska sjömännen
numera i regel betalar 15 procent av sin inkomst i sjömansskatt till
Sverige.

Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot det i propositionen
framlagda förslaget och tillstyrker därför bifall till detsamma.

Beträffande de genom motionerna aktualiserade spörsmålen får utskottet
anföra följande.

Vid tillkomsten av den nu gällande sjömanslagen hade utländska sjömän,
anställda å svenska handelsfartyg, icke skyldighet att erlägga skatt till Sverige
för inkomst förvärvad i sådan anställning. Detta förhållande har onekligen
kunnat åberopas som grund för att utländska sjömän icke tillerkänts
samma sociala förmåner som svenska sjömän. Från och med den 1 januari
1954 skall emellertid sjöman, som icke är bosatt här i riket, erlägga sjömansskatt
med 15 procent av sin kontanta inkomst ombord, såvida han inte visar
att han är skattskyldig i annat land för inkomsten. På grund av denna föreskrift
tillföres den svenska statskassan årligen icke obetydliga skattebelopp.
Därigenom har grunden för de nuvarande undantagsbestämmelserna i sjömanslagen
i icke oväsentligt avseende urholkats. Den gällande ordningen står
uppenbarligen också i strid mot den numera allmänt vedertagna uppfattningen
här i landet, att utländsk arbetskraft, sysselsatt inom svenskt näringsliv,
skall åtnjuta förmåner likvärdiga dem som tillkommer den inhemska
arbetskraften. Denna uppfattning gör sig i synnerhet gällande i
fråga om förmåner som utgår i för den enskilde särskilt bekymmersamma
situationer. Det är då att märka att de nu diskuterade paragraferna i sjömanslagen
avser just sådana situationer, sjukdom utanför hemlandet, stöd
åt familjen vid sjömans bortgång, arbetslöshet och förlust av personlig
egendom till följd av fartygets förolyckande etc. Samtliga dessa omständigheter
talar enligt utskottets mening för att ifrågavarande bestämmelser i
sjömanslagen göres till föremål för omprövning, så att utländska sjömän
i möjligaste mån blir likställda med svenska sjömän. Visserligen innehåller
sjömanslagen redan nu möjlighet för Konungen alt förordna därom.
Förutsättningen är emellertid som nämnts att svenska sjömän tillerkännes
samma förmåner i de utländska handelsflottorna. Detta krav på ömsesidighet
försvårar med nuvarande fördelning av den svenska och utländska
arbetskraften till sjöss ett effektivt genomförande av likställigheten om -

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 1961

bord å svenska handelsfartyg. Det är också betecknande att sådana överenskommelser
träffats i ytterst liten utsträckning.

Emellertid torde enligt utskottets mening erforderliga ändringar i sjömanslagen
inte kunna vidtagas på grundval av nu föreliggande material. Frågan
om förbättring av de sociala villkoren för de utländska sjömännen bör därför
göras till föremål för utredning. Därvid torde jämväl övervägas —- såsom
sjöfartsstyrelsen anfört — huruvida staten bör deltaga i bestridandet
av de kostnader, som förbättrade sociala förmåner för utländskt sjöfolk kan
komma att föranleda. Utskottet bedömer ifrågavarande spörsmål som så
angeläget att förslag i ämnet snarast möjligt bör föreläggas riksdagen.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition, nr
137; samt

B. att riksdagen i anledning av förevarande motioner, I:
155 och II: 187, måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
skyndsam utredning i syfte att bereda utländska sjömän sjöfartssociala
förmåner likvärdiga dem som enligt sjömanslagen
utgår till svenska sjömän.

Stockholm den 16 maj 1961

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand*, Nils Elowsson, Axel Svensson*,
fru Carlqvist, fröken Nordström, herrar Kaijser, Nyman* och Thor sten Larsson; från

andra kammaren: herr Nilsson i Göteborg, fröken Sandell, fru
Gunne, herrar Johansson i Södertälje, Carlsson i Huskvarna, Carlsson i Göteborg,
Gomér* och Tobé*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1961. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

610678