Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1961
1
Nr 44
Utlåtande i anledning av väckta motioner om nedskrotning av
bilar.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 161 i första kammaren av herr
Mårtensson m. fl. samt nr 189 i andra kammaren av herr Svenning m. fl.
I motionerna, vilka är likalydande, behandlas de problem, som föranledes
av anhopningarna av kasserade bilar på vissa platser samt andra
frågor, som sammanhänger med nedskrotning av bilar. I motionerna har
hemställts,
»att riksdagen måtte besluta vidtaga lämplig åtgärd för avlägsnande eller
minskande av de i motionerna anförda olägenheterna».
över motionerna har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen
föreskriver inhämtat yttranden från kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och länsstyrelsen i Uppsala län, varjämte utskottet inhämtat yttranden
från Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund.
Gällande bestämmelser
I naturskyddslagen den 21 november 1952 (nr 688) finnes bestämmelser
till skydd för landskapsbilden och till skydd mot nedskräpning. Enligt 19 §
bör, om arbetsföretag, som avser annat än bebyggelse, kan komma att väsentligt
ändra landskapsbilden, samråd ske med länsarkitekten eller den
han anvisar. Länsstyrelsen äger vid vite förelägga företagaren att vidtaga
de åtgärder som, utan att vara oskäligt betungande, må anses erforderliga
för att begränsa eller motverka skada på landskapsbilden (20 §). Envar
skall tillse att han ej skräpar ned i naturen med glas, papper, avfall eller
annat, så att därav kan uppkomma otrevnad eller skada för annan (26 §).
Har på viss plats i naturen skräpats ned eller eljest osnyggats och har därav
för närboende eller andra uppkommit obehag av betydenhet eller uppenbar
fara för skada till person eller egendom, äger länsstyrelsen, i den mån det
kan ske utan oskäligt betungande, vid vite ålägga den som vållat eller eljest
är ansvarig för nedskräpningen att iordningställa platsen samt vidtaga erforderliga
förebyggande åtgärder för framtiden (27 §). Den som bryter mot
förbud eller föreskrift som meddelats med stöd av naturskyddslagen straffas
med dagsböter. Har någon åsidosatt förbudet mot nedskräpning och
har förseelsen varit ägnad att för annan medföra obehag av någon bety1
—Bihang till riksdagens protokoll 1961. 9 samt. 2 avd. Nr 44
2
Andra lagutskottets utlåtande nr ii år 1961
denhet eller uppenbar fara för skada till person eller egendom, straffas med
böter högst 300 kronor.
Hälsovårdsstadgan den 19 december 1958 innehåller regler bland annat
om renhållning. Enligt 1 § jämförd med 53 § åligger det kommun att anordna
allmän avstjälpningsplats. Uttalanden i motiveringen i proposition
nr B 46 år 1958 giver vid handen, att kommuns skyldighet att omhändertaga
avfall är begränsad till att avse hushållsavfall.
I vägtrafikförordningens 19 § 2 mom. finnes regler om fordonsägares
åligganden för det fall att motorfordon icke längre är i sådant skick att det
kan brukas i trafik. Har registrerat fordon förstörts eller har med fordonet
vidtagits åtgärd, på grund varav kan antagas, att fordonet icke vidare kommer
att brukas såsom registreringspliktigt fordon, skall ägaren inom tre
veckor från det han fått vetskap om dylikt förhållande göra anmälan därom
hos länsstyrelsen för fordonets avförande ur bilregistret. Underlåtenhet att
göra anmälan bestraffas med böter, högst 300 kronor (65 § 4 mom.)
Remissyttrandena
Kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har anfört:
Frågan om nedskrotning av bilar och behandlingen av uttjänta bilar, som
av ägarna kvarlämnas på allmän plats, är av stort intresse för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i styrelsens egenskap av central myndighet såväl för
vägväsendet som för bilbesiktningsväsendet. Sålunda har styrelsen i avsikt
att diskutera detta problem med olika intresserade parter hållit sammanträde
i Stockholm den 25 januari 1961, därvid frågan belystes ur olika synpunkter.
Styrelsen kommer att även framdeles med uppmärksamhet följa
utvecklingen.
Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 14 oktober 1960 tillkallade
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet den 21 oktober 1960 en
utredningsman rörande naturskyddslagstiftningen in. m. (1960 års naturvårdsutredning).
Kungl. Maj:t har den 4 november 1960 till utredningen
överlämnat bl. a. framställning den 22 juli 1960 från Svenska Naturskyddsföreningen
om lämpliga åtgärder mot »bilkyrkogårdarna» och mot nedskräpningen
med skrotbilar i naturen. Framställningen skall tagas i övervägande
vid fullgörandet av utredningsuppdraget.
Med hänsyn till vad sålunda redan beslutats i denna fråga synes förevarande
motioner ej behöva föranleda någon riksdagens vidare åtgärd.
Länsstyrelsen i Uppsala län tillstyrker att de i motionerna aktualiserade
problemen göres till föremål för en förutsättningslös utredning samt anför:
Det
inledningsvis i motionerna berörda problemet med de s. k. bilkyrkogårdarna
har här i länet aktualiserats främst genom det stora upplaget av
skrotbilar vid Vaksala kyrka. Länsstyrelsen har nedlagt ett omfattande
arbete på att söka få till stånd en förbättring av förhållandena på denna
plats. Med hänsyn till den omfattning upplaget fått torde det få anses vara
omöjligt att framtvinga en förflyttning av detsamma. Däremot hoppas läns
-
3
Andra lagutskottets utlåtande nr ii år 1961
styrelsen kunna åstadkomma en begränsning av området i samband med
den utbyggnad av förråden och inhägnad av området, som ur skyddssynpunkt
visat sig nödvändig för ägaren. — Även på andra platser i länet har
emellertid på senare tid uppkommit anhopningar av skrotbilar på platser,
som ur allmän synpunkt icke kan anses lämpliga för ändamålet. I de fall
där planbestämmelser saknats bär myndigheterna i allmänhet stått maktlösa.
Antalet övergivna bilvrak, uppställda på städernas gator och ute i naturen,
har också visat en tendens att stiga. Här skulle man visserligen i vissa
fall ha möjlighet att komma till rätta med problemet genom naturskyddslagens
bestämmelser om nedskräpning, men det förutsätter att man känner
till fordonsägaren. Genom en så enkel åtgärd som att montera bort bilens
registreringsnummer och eventuell namnplåt torde denne i allmänhet
vara skyddad för upptäckt. Vidare torde det vara så att bilar av detta slag
ofta äges av personer, som inte har något intresse av att iakttaga vägtrafikförordningens
registreringsbestämmelser. Med tanke på den ökning av
antalet uttjänta bilar, som kan förväntas inom de närmaste åren, måste
emellertid snabba åtgärder vidtagas för att komma till rätta med problemet
med skrotbilarna. Länsstyrelsen tillstyrker därför att frågan göres till föremål
för en förutsättningslös utredning.
En tänkbar utväg att få kontroll över bilkyrkogårdarna inom icke planlagda
områden skulle vara antingen att utvidga bestämmelserna i 22 och
23 §§ naturskyddslagen att gälla även för upplag av detta slag eller att göra
65 § byggnadsstadgan tillämplig på dessa.
När det gäller enstaka av vederbörande ägare övergivna bilvrak är en
lösning av problemet svårare att finna. Motionärernas förslag att avföring
ur bilregistret icke skall få ske utan att vederbörande företer intyg om nedskrotning
eller annat tillfredsställande omhändertagande torde icke komma
att få avsedd effekt. Som förut nämnts äges bilar av detta slag ofta av personer,
som icke bär något intresse av att efterkomma vägtrafikförordningens
registreringsbestämmelser. Det föreslagna kravet på intyg skulle i sådana
fall endast få till följd att länsstyrelsen år efter år tvingades att debitera
bilskatt, som sedan icke kunde indrivas. Vidare bör påpekas att en bilägare
har rätt att mot en avgift av 5 kronor få sitt fordon infört i bilreservregistret.
Där får det sedan kvarstå i tre år, varefter det avföres. — Inte
heller ett register över bilarnas motornummer, varigenom man skulle kunna
spåra bilarnas ägare, torde vara av något större värde. Ett sådant register
måste av naturliga skäl vara centralt och skulle bli i högsta grad
otympligt. Vidare torde det vara en lätt sak att göra motornumret oläsligt,
åtminstone utan kriminalteknisk undersökning.
Eu möjlighet att komma till rätta med problemet skulle kanske vara att
man föreskrev att ett visst belopp — 100 ä 200 kronor — deponerades då
en bil registrerades. Motsvarande belopp skulle sedan återbetalas när bilen
avfördes ur bilregistret, under förutsättning alt det därvid visades att bilen
omhändertagits på tillfredsställande sätt. I de flesta fall skulle ägaren då
få ett intresse av att få bilen omhändertagen även om den saknade skrotvärde.
Vidare torde man därigenom kunna förvänta vissa fördelar ur trafiksäkerhetssynpunkt.
Eu depositionsavgift av den storlek som ovan nämnts
skulle nämligen få till följd att priset på de sämsta och trafikvådligaste
s. k. raggarbilarna förhöjdes så all de knappast skulle fa några köpare.
Någon möjlighet alt helt eliminera problemet to-dc emellertid knappast
finnas. Även om införandet av ovannämnda depositionsavgift skulle visa
1* llihang till riksdagens protokoll 1961. 9 sand. 2 avd. ,Vr it
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1961
sig politiskt genomförbart eller någon annan lösning skulle framkomma
så kommer det säkerligen ändå i framtiden att finns personer, som av en
eller annan orsak finner det lämpligast att göra sig av med en uttjänt bil
genom att övergiva den. Det måste då bli det allmännas sak att taga hand
om bilvraket. På sätt som framhållits i landsfiskalsföreningens yttrande
bör dock förfaringssättet kunna förenklas. Det torde saknas anledning att
tillämpa bittegodslagens bestämmelser på denna egendom, för vilken kostnaderna
för omhändertagande och vård sällan kan väntas stå i rimlig proportion
till värdet. I stället bör det räcka med ett konstaterande att bilen
är övergiven och att den icke är stulen, varefter den bör kunna undanskaffas
på lämpligt sätt. Skyldighet att sörja för omhändertagandet av övergivna
bilvrak, vars ägare icke kan anträffas, bör åvila polismyndigheten,
och kostnaderna bör förslagsvis utgå ur automobilskatteinedlen eller ur
den fond, som skulle uppkomma genom eventuellt införande av en depositionsavgift.
Länsstyrelsen i Uppsala län har vid sitt remissyttrande fogat yttranden
av landsfiskalsföreningen och länsarkitekten i länet. Föreningen Uppsala
läns landsfiskaler anför:
Enligt föreningens mening kommer man icke till rätta med de s. k. bilkyrkogårdarna
genom att lagstifta om tvång för den enskilde fordonsägaren
att vid avregistrering på grund av nedskrotning förete intyg om att
skrotbilen omhändertagits på ett tillfredsställande sätt. Det övervägande
antalet fordon som hamnar på bilkyrkogårdar torde redan vara avregistrerade.
Bilkyrkogårdarna äro en form av industriell rörelse, som bedrives
av näringsutövare för tillvaratagande av delar och skrot från uttjänta fordon.
Gällande byggnadslagstiftning torde lämna tillräckligt utrymme för
reglering av de problem som kunna vara förenade med anordnandet av upplag
av skrotbilar, s. k. bilkyrkogårdar.
Det verkliga problemet ligger, enligt föreningens mening, däri, att den
enskilde bilägaren, sedan bans fordon tjänat ut, vind för våg lämnar sitt
fordon på allmän plats, väg eller gata. Härvid tillser han givetvis att fordonet
ej går att identifiera i fråga om tillverkningsnummer, registrering e. d.
Denna tendens har under årens lopp visat stegring och är det att förvänta
att problemet i en snar framtid blir än större.
Omhändertagande genom det allmännas försorg av på sådant sätt övergivna
skrotbilar torde numera ske med tillämpning av hittegodslagens bestämmelser.
Dessa nödvändiggör ett ganska omständligt förfarande beträffande
dessa skrotbilar, vilka i de allra flesta fall ha mycket obetydligt värde,
oftast ej ens uppgående till den kostnad som är förknippad med omhändertagandet.
Det får anses mindre tillfredsställande att behandla sådan uppenbarligen
övergiven egendom som hittegods och därmed åsamka det allmänna
icke ringa kostnader genom att tvingas tillämpa de bestämmelser i
fråga om förvaring, kungörande etc., som gäller för hittegods.
Föreningen har ingenting att erinra mot av motionärerna föreslaget tilllägg
till 19 § 2 mom. vägtrafikförordningen, men vill uttala tvivel om effekten
av en sådan bestämmelse.
Det är att befara att man ändå i stor utsträckning får dragas med det
problem som dessa å allmänna platser uppställda skrotbilar utgör. Att
finna en patentlösning till undvikande av problemet torde f. n. icke låta
sig göra. Det gäller då att skapa möjligheter att undanröja uppkomna miss
-
Andra lagutskottets utlåtande nr M år 1961 5
förhållanden eller åtminstone göra problemet mindre. Enligt föreningens
mening vore det önskvärt med särskilda föreskrifter, gärna genom utvidgning
av hittegodslagen, med bestämmelser om huru med nu aktuell egendom
skall förfaras. Förslagsvis bör föreskrifterna gå ut på att motorfordon,
som kan antagas hava övergivits av sin ägare och anträffas på allmän väg,
gata eller offentlig plats och uppenbarligen har ringa eller intet värde, må
av polismyndigheten omhändertagas och undanskaffas på lämpligt sätt
utan tids- eller kostnadskrävande formaliteter.
Länsarkitekten i Uppsala lån anför:
Den i motionen påtalade s. k. bilkyrkogården vid Vaksala kyrka utanför
Uppsala utgör ett belysande exempel såväl på en olämplig förläggning, då
den ligger öppet nere på en vid slätt, som på svårigheterna att få till stånd
förändringar till det bättre. Sålunda har en förflyttning av olika skäl visat
sig icke kunna genomföras, helst som delar av anläggningen tillkommit
innan utomplansbestämmelser fastställts. En begränsning av bilkyrkogårdens
omfattning torde emellertid kunna genomföras i samband med aktuell
utbyggnad av förråden och erforderlig inhägnad av området.
Tillämpning i tid av utomplansbestämmelser utgör eljest ett väsentligt
hjälpmedel i arbetet att avstyra olämpliga förläggningar av bilskrotupplagen,
enär upplag inom områden med utomplansbestämmelser fordrar
byggnadslov. Svårigheterna uppstår där utomplansbestämmelser saknas.
Om lagstiftningen icke kan ändras så att dessa bestämmelser göres generellt
verkande, bör byggnadsstadgans 65 § om åtgärder som påkallar byggnadsnämnds
prövning byggas ut att omfatta även industriell rörelse utan
byggnader, vilken kan påverka landskapsbilden.
Även enstaka i terrängen lämnade bilvrak blir allt vanligare förekommande
och verkar ofta nedskräpande och förfulande i naturen.
Naturskyddslagen synes i viss utsträckning vara tillämplig i båda dessa
fall. Beträffande bilskrotupplagen torde bestämmelserna till skydd för landskapsbilden
(§§ 19 och 20) ofta vara tillämpliga och beträffande enstaka
bilvrak bestämmelserna till skydd mot nedskräpning (§§ 26 och 27). Som
en bidragande åtgärd att minska de i motionen anförda olägenheterna bör
emellertid naturskyddslagens bestämmelser kompletteras och helst även
skärpas. Frågan bör lämpligen hänskjutas till 1960 års naturvårdsutredning.
Den komplettering av berörda bestämmelser i vägtrafikförordningen som
motionärerna föreslagit torde ej ge bestämmelserna nämnvärd större effekt
än de nu har. Eu omarbetning och skärpning även av dessa måste därför
vara befogad. Likaså torde det vara motiverat att överväga om deponering
av en avgift vid utlämnandet av besiktningsinstrumentet kan ge åsyftad
effekt. Avgiften skulle då återfås om intyg från bilskrotfirma bifogas anmälan
om bilens avförande ur bilregistret.
En svårighet av betydelse i sammanhanget är att spåra upp ägarna till
övergivna bilvrak. Om det ej medför ett alltför omfattande arbete bör
register upprättas med bilarnas chassinummer i löpande följd och ev. även
motornummer, vilket i många fall torde kunna ge vägledning vid sökandet
efter ägarna.
Nuvarande lagstiftning bereder sålunda vissa ehuru begränsade möjligheter
att förhindra de olägenheter som uttjänta bilar lätt medför. Bestämmelserna
i såväl naturskydds- och byggnadslagstiftningen som vägtrafikförordningen
bör icke enbart förtydligas i berörda avseenden utan också
6 Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1961
kompletteras och omarbetas för att hjälpmedel skall erhållas, varmed
situationen skall kunna bemästras.
Svenska stadsförbundet önskar att frågan göres till föremål för en allsidig
utredning samt anför:
Motionärerna har fäst uppmärksamheten på ett synnerligen allvarligt
problem. Redan nu kan på olika håll i landet påvisas avsevärda olägenheter
sammanhängande med svårigheterna att på ett rationellt sätt bliva
kvitt skrotbilarna. Frågans allvar understrykes av de siffror motionärerna
anfört. Sålunda anges att antalet skrotbilar år 1959 uppgick till 35 000 men
att det redan omkring år 1970 torde röra sig om 170 000 per år. Härav
framgår att de problem som hittills givit sig till känna endast ger en antydan
om storleksordningen av de problem som kommer att uppstå inom
en snar framtid såvida icke effektiva motåtgärder vidtages.
Enligt styrelsens mening är det därför av största vikt att man redan nu
söker finna en mera definitiv lösning på bilskrotningsproblemet. Motionärerna
har för sin del anvisat utvägen att motorfordon icke skall få definitivt
avföras ur bilregistret om icke samtidigt företes ett intyg av bilskrotfirma,
renhållningsverk eller föreståndare för avstjälpningsplats eller annan
vederhäftig och för här avsett ändamål lämplig person om att bilen
omhändertagits på ett tillfredsställande sätt.
Även om en åtgärd av denna art, vilken närmast tar sikte på bilskrotningsproblemet
som en ordningsfråga, i någon mån torde kunna förbättra
förhållandena är den enligt styrelsens bestämda mening icke tillräckligt
effektiv bl. a. av det skälet att skrotfärdiga bilar i stor utsträckning överlåtes
utan att anmälan sker till bilregistret. Om man verkligen vill komma
till rätta med problemet måste frågan bedömas ur en betydligt mer vidsträckt
aspekt varvid framför allt bör ägnas ingående uppmärksamhet åt
det i detta sammanhang ytterst väsentliga spörsmålet om de tekniska och
ekonomiska förutsättningarna för att i större skala omdana bilskrotet till
råvara för järnbruken.
Under åberopande av dessa synpunkter får styrelsen föreslå att de med
bilskrotningen sammanhängande problemen göres till föremål för en allsidig
utredning. Styrelsen vill samtidigt understryka vikten av att utredningsarbetet
bedrives med största skyndsamhet så att åtgärder hinner vidtagas
innan svårigheterna blivit så stora att de framstår som hart när
omöjliga att bemästra.
Svenska landskommunernas förbund tillstyrker motionerna och anför:
Efter hand som bilbeståndet inom landet ökat har svårigheter uppstått
med kasserade bilars omhändertagande och destruktion. Även om svårigheterna
åtminstone delvis har sin grund i bristande ansvarskänsla hos vissa
bilägare, som utan lov av markägaren överger sina kasserade bilar ute i
naturen eller på allmän plats eller enskilt område, torde även andra faktorer
spela in. Främst brukar härvid pekas på att det allmänna icke ordnat
särskilda platser för uppställning av skrotbilar och att skrothandlarna ofta
begär betalning för att taga hand om sådana bilar. Kasserade bilar kan
dock inte gärna behandlas som hushållsavfall och även om för ändamålet
lämpade avstjälpningsplatser skulle anvisas uppstår snart andra olägenheter,
om inte bilarna snabbt nedskrotas och skrotet tillvaratages. De s. k.
bilkyrkogårdarna kommer i sådant fall att växa både i storlek och antal.
7
Andra lagutskottets utlåtande nr H år 1961
Den bästa lösningen synes vara att de kasserade bilarna tages om hand
av den reguljära skrothandeln. Det undandrager sig dock styrelsens bedömning
huruvida bilskrothandeln för närvarande fungerar på ett ur allmänna
synpunkter tillfredsställande sätt. Möjligen saknar handeln för närvarande
den organisation och kapacitet som erfordras för att möta de
aktuella kraven på förevarande område. Här kommer även frågan om bilskrotets
tillvaratagande och/eller nedsmältning vid järnbruken in i bilden.
Enligt vad styrelsen har sig bekant är dessa frågor föremål för berörda
branschorgans intresse och det finns anledning förmoda att bilskrothandeln
så småningom kommer att anpassas efter den nya situation som uppstått
i och med bilbeståndets snabba ökning.
Vad gäller frågan om kostnaderna för skrotbilarnas omhändertagande
i de fall dessa ej täckes av bilens saluvärde på bilskrotmarknaden, anser
styrelsen att de bör falla helt på vederbörande bilägare.
Då den i förevarande motioner föreslagna åtgärden, innebärande att föreskrifter
utfärdas om att motorfordons avförande ur bilregistret icke får
ske med mindre ägaren lämnar intyg från bilskrotfirma eller annan om
att skrotbilen omhändertagits på ett tillfredsställande sätt, synes väl ägnad
att bidraga till en sanering av nuvarande olägenheter på området, tillstyrker
styrelsen motionerna.
Motionerna
Motionärerna har anfört:
På åtskilliga ställen i vårt land börjar framträda en företeelse, som sedan
länge är känd i andra länder, särskilt USA, nämligen anhopning av kasserade
bilar på vissa platser, som fått namnet bilkyrkogårdar. En stor sådan finnes
vid Vaksala kyrka utanför Uppsala, och mindre upplag av skrotbilar börjar
uppkomma på många ställen i landet. En diskussion om hur denna utveckling
skall kunna hejdas har inletts, och i Landskommunernas tidskrift (nr 5,
1959) har redaktören Bo Rosén gjort ett värdefullt inlägg.
Då en kasserad bil representerar ett metallvärde av minst 100 kr., innebär
det år 1959 till omkring 35 000 beräknade antalet skrotbilar, vilket antal antas
komma att stiga till omkring 170 000 år 1970, en avsevärd nationalekonomisk
tillgång, varför tillvaratagandet av dessa bilar redan på grund härav
synes vara ett allmänt intresse. Härtill kommer förfulningen av landskapet
genom bilkyrkogårdar och den omständigheten, att bilvraken och särskilt
stoppningarna i bilarnas sittdynor lämpar sig väl för råttors anordnande av
boplatser. Frågan om en reglering av skrotbilarnas tillvaratagande eller sättet
för att bli av med dem har därför också hälsovårdande intresse.
Anledningen till att det i så många fall icke synes komma i fråga att försälja
en kasserad bil till en bilskrotfirma synes vara den, att det inte anses
löna sig för en firma av detta slag att hämta en skrotbil på ett större avstånd
än ett par mil, även om säljaren icke begär någon ersättning för densamma.
Risken för uppkomsten av s. k. bilkyrkogårdar synes därför huvudsakligen
drabba landsbygden, även om problemet börjat bli aktuellt även i städernas
utkanter.
Risken för landsbygden är så mycket större som föreskrifterna i 50 och
51 §§ hälsovårdsstadgan, vilka avser renhållningen av yttre utrymmen till
gårdar och bortforslande av orenlighet och avfall till allmän avstjälpnings
-
8 Andra lagutskottets utlåtande nr U år 1961
plats eller destruktionsanläggning, endast gäller för hälsovårdstätort. Visserligen
synes skyldigheten att anordna allmänna avstjälpningsplatser enligt
53 § hälsovårdsstadgan åligga varje kommun. I kommentaren till denna paragraf
(proposition nr B 46/1958) heter det: »Kommuns skyldighet att anordna
allmänna avstjälpningsplatser innefattas i dess allmänna åligganden
avseende hälsovården enligt 1 § departementsförslaget.» Denna kommentars
fortsättning: »Denna skyldighet kan icke av t. ex. en industriidkare med fog
åberopas som grund för ett yrkande att kommunen skall anordna avstjälpningsplats
för avfall från industrin», har emellertid tolkats så, att avstjälpningsplatserna
endast vore avsedda för hushållsavfall och alltså icke för bl. a.
skrotbilar. Bortsett från att åtminstone en del större tätorter med renhållningsverk
icke vägrar mottaga bilvrak synes ett klarläggande av frågan om
rätt att deponera bilvrak på avstjälpningsplats vara önskvärt.
I städerna tillgår kasserandet av en bil ofta så, att ägaren placerar bilen
på en avsides liggande gata, parkeringsplats eller annat lämpligt område i
stadens utkanter och därefter avlägsnar alla identifieringsmärken. Gatukontoret
eller polisen nödgas då ta hand om vraket och placera det på en avstjälpningsplats,
varpå renhållningsverket efter iakttagande av bestämmelsen
om sex månaders förvaring av hittegods låter försälja vraket på auktion.
Den till synes enklaste åtgärden för att komma till rätta med i denna motion
påtalade missförhållanden synes vara att föreskriva, genom tillägg till
19 § 2 mom. vägtrafikförordningen, att avförande av motorfordon ur bilregistret
icke får ske med mindre ägaren i samband med anmälan om definitivt
avförande ur bilregistret bifogar intyg från bilskrotfirma, renhållningsverk
eller föreståndare för avstjälpningsplats eller annan vederhäftig
och för här avsett ändamål lämplig person om att skrotbilen omhändertagits
på ett tillfredsställande sätt.
Utskottet
I förevarande motioner behandlas de problem, som föranledes av de allt
vanligare anhopningarna av kasserade bilar på vissa platser, samt andra
frågor, som sammanhänger med nedskrotning av bilar.
Motionärerna har fäst uppmärksamheten på ett betydelsefullt problem,
som enligt utskottets mening måste angripas från flera utgångspunkter.
Upplagen av utrangerade bilar förfular landskapsbilden och medför ofta
betydande hygieniska olägenheter. Det är därför angeläget att sådana upplag
får komma till stånd endast på därför lämpliga platser samt att de
redan befintliga anhopningar av dylika bilar, som ur naturskydds- och
sanitär synpunkt är olämpligt förlagda, undanskaffas eller åtminstone begränsas.
Med hänsyn till att antalet skrotbilar kan antagas komma att
växa mycket snabbt synes någon definitiv lösning av problemet emellertid
icke stå att vinna genom att anordna upplag, vilka för varje år med all
sannolikhet kommer att öka i storlek och antal. En väg att komma till
rätta med problemet synes vara att i större skala omdana bilskrotet till
råvara för järnbruken. De tekniska och ekonomiska förutsättningarna
härför bör utredas. Ett sådant tillvaratagande av skrotet kan vara fördelaktigt
även ur nationalekonomisk synpunkt.
9
Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1961
Det är emellertid inte endast bilskrotupplagen som förtjänar uppmärksamhet
i sammanhanget. Ofta är det förenat med svårigheter för den enskilde
att bli kvitt en uttjänt bil. På grund härav förekommer det att kasserade
bilar utan tillstånd av markägaren överges ute i naturen eller kvarlämnas
på gator och parkeringsplatser. Även sådana enstaka bilvrak är
förfulande och kan medföra hygieniska olägenheter. I remissyttrandena
påpekas svårigheterna att spåra ägaren till fordonet när nummerplåtar och
namnskylt avlägsnats. Kostnaderna för att borttransportera dylika bilar
överstiger dessutom ofta dessas värde. Till detta kommer att hittegodslagen
är tillämplig på sådana övergivna fordon samt att denna lags regler om
kungörande och förvaring av omhändertaget gods gör polismyndigheternas
befattning med övergivna fortskaffningsmedel kostsam och tidsödande.
I motionerna och remissyttrandena diskuteras olika möjligheter att förhindra
att fordon överges på sådant sätt. Motionärerna föreslår, att fordonsägare
icke skall tillåtas att avregistrera sitt motorfordon med mindre han
genom intyg visat att fordonet omhändertagits. I ett remissyttrande ifrågasättes
att införa en depositionsavgift vid registrering av motorfordon, vilken
skulle återfås efter avregistreringen först sedan ägaren visat att den kasserade
bilen omhändertagits på ett tillfredsställande sätt. Dessa och andra
möjligheter synes böra övervägas. Vidare kan ifrågasättas om icke ett enklare
förfarande än hittegodslagens bör tillskapas i fråga om övergivna utrangerade
bilar.
Såsom framgår av det anförda inrymmer frågan om omhändertagande
och destruktion av kasserade bilar problem av skiftande art. Utskottet förordar
därför att spörsmålet göres till föremål för utredning. Det synes utskottet
angeläget att frågan erhåller en snar lösning.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer utskottet,
att riksdagen i anledning av förevarande motioner, I: 161
och II: 189, i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla att
frågan om omhändertagande och destruktion av kasserade
bilar göres till föremål för utredning.
Stockholm den 27 april 1961
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel Svensson,
fru Hamrin-Thorell, fru Carlqvist, fru Gärda Svenson, fröken Nordström*
och herr Kaijser;
från andra kammaren: herrar Nilsson i Göteborg, Rimmerfors, Odhe,
Rengtsson i Varberg, Sundelin, Gustavsson i Alvesta, Hamilton* och Tobé*.
Ej närvarande vid utlåtandets justering.