Andra lagutskottets utlåtande nr i år 1961
1
Nr 4
Utlåtande i anledning av väckta motioner om likalönsprincipen,
m. m.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft fyra inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen dels de likalydande
motionerna nr 105 i första kammaren av herr Lundström m. fl. och nr 131
i andra kammaren av herr Ohlin m. fl. angående likalönsprincipen, dels
0 c k de likalydande motionerna nr 106 i första kammaren av herr Lundström
m. fl. och nr 132 i andra kammaren av herr Ohlin m. fl. angående
likalönsprincipens genomförande inom statsförvaltningen.
I motionerna 1:105 och 11:131 har hemställts (yrkandena under 1.), att
riksdagen måtte besluta »att uttala sig för att Sverige ratificerar a) Internationella
arbetsorganisationens konvention nr 111 angående diskriminering
1 fråga om anställning och yrkesutövning och b) Internationella arbetsorganisationens
konvention nr 100 med ansluten rekommendation nr 90 angående
lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde».
Motionerna innehåller därjämte ett yrkande om utredning rörande en
ekonomisk värdering av hushållsarbetet. I denna del kommer motionerna
inte att behandlas i detta utlåtande utan i utskottets utlåtande nr 6.
I motionerna 1:106 och 11:132 har hemställts, »att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t begära utredning med uppgift att undersöka
under vilka former och under vilken tid ett genomförande av likalönsprincipen
inom den statliga förvaltningen kan ske så att en plan härom så snart
som möjligt kan föreläggas riksdagen».
Beträffande de skäl som motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden
får utskottet hänvisa till motionen 11:131.
Huvuddragen av likalönsfrågan fram till år 1960
En utförligare redogörelse för likalönsfrågan fram till år 1960 finns i
andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1960, vartill utskottet får hänvisa.
Här återges endast huvudragen av frågan.
Internationella arbetsorganisationens konvention nr 100 om lika lön för
män och kvinnor för arbete av lika värde antogs av organisationens all
Bihang
till riksdagens protokoll 1961. 9 samt. 2 avd. Nr i
2
Andra lagutskottets utlåtande nr i år 1961
männa konferens år 1951. Konventionen ålägger stat, som ansluter sig därtill,
att, »på sätt som är förenligt med gällande ordning för fastställande av
lönesatser, främja och, i den mån sagda ordning så medgiver, trygga tilllämpningen
av principen om lika lön för män och kvinnor för arbete av lika
värde». Principen må enligt konventionen kunna tillämpas genom a) lagstiftning,
b) i lag fastslagen eller erkänd ordning för bestämmande av lön,
c) kollektivavtal mellan arbetsgivare och arbetstagare eller d) genom de vid
a)—c) angivna utvägarna i förening.
Frågan om Sveriges anslutning till likalönskonvent
i o n e n har vid flera tillfällen varit under riksdagens prövning. Första
gängen var år 1952, då i enlighet med vad som åligger Sverige i egenskap av
medlem av Internationella arbetsorganisationen konventionen underställdes
riksdagen för yttrande. Härvid ansåg riksdagen — i enlighet med vad som
föreslagits i propositionen i ämnet — att Sverige icke borde tillträda konventionen.
Såsom skäl härför anfördes, att en ratificering skulle innebära ett frångående
av den dittills allmänt godtagna principen om rätt för arbetsmarknadens
parter att utan påverkan från statsmakterna genom fria avtalsförhandlingar
träffa överenskommelser om löneförhållanden. Detta skäl upprepades,
då frågan återkom vid 1956 års riksdag, 1958 års B-riksdag och 1959
års riksdag. Därjämte åberopades vid 1956 års riksdag, att ett genomförande
av likalönsprincipen skulle medföra stora utgifter för det allmänna. Vid 1959
års riksdag anfördes såsom ytterligare skäl mot ratificering, att statsmakterna
vid föregående riksdag intagit den ståndpunkten att principens genomförande
på det statliga området var en förhandlingsfråga samt att denna
ståndpunkt knappast var förenlig med konventionen.
Internationella arbetsorganisationens konvention nr 111 angående diskriminering
i fråga om anställning och yrkesutövning antogs av organisationens
allmänna konferens år 1958. Konventionen ålägger ratificerande stat
att främja likställdhet i nämnda hänseenden genom att avskaffa diskriminering
på grund av ras, hudfärg, kön, religion, politisk uppfattning, nationell
härstamning eller socialt ursprung, över konventionen inhämtades 1959
riksdagens yttrande. Riksdagen anslöt sig därvid till en i propositionen i
ämnet uttalad uppfattning, att Sverige icke borde tillträda konventionen,
enär en ratificering skulle innebära en förpliktelse för statsmakterna att
främja principen om lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde.
Frågan om tillämpning av likalönsprincipen inom
det statliga avlöningsystemet har undersökts av likalönskommittén,
som år 1953 avgav betänkande i ämnet. Kommittén, som med utgångspunkt
från likalönskonventionen definierade principen såsom lika lön
för man och kvinna för likvärdig arbetsuppgift, fann att principen var i avsevärda
delar genomförd i statsförvaltningen. De mest betydande avvikelserna
från principen förelåg beträffande vissa tjänster, som huvudsakligen
3
Andra lagutskotlets utlåtande nr U år 1961
eller uteslutande rekryterades med kvinnor, s. k. kvinnliga tjänster. Medan
tjänster, som var avsedda att besättas med män, aldrig sattes lägre än i 10
_ numera 7 —- lönegraden (den manliga bottenlönegraden), var ett stort
antal kvinnliga tjänster placerade under denna lönegrad, trots att arbetsuppgifterna
kunde anses minst lika kvalificerade som i de manliga tjänsterna.
Någon större förändring i detta förhållande har hittills icke skett.
Likalönsfrågan inför 1960 års riksdag
I två motioner (1:310 och 11:386) framställdes samma yrkanden om ratificering
av konventionerna nr 100 och 111 som i motionerna 1:105 och 11.131.
över motionerna inhämtades remissyttranden. I sju yttranden (Folkpartiets
kvinnoförbund, Högerns kvinnoförbund, RLF, Svenska landsbygdens
kvinnoförbund, Sveriges husmodersföreningars riksförbund, TCO och \ rkeskvinnors
samarbetsförbund) tillstyrktes motionsyrkandena. Svenska arbetsgivareföreningen
avstyrkte ratificering, medan LO inte ansåg ratificering
då påkallad.
I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 58 anförde andra lagutskottet
i anledning av motionerna:
De tidigare anförda skälen mot ratificering av konventionerna är enligt
utskottets mening alltjämt bärande. Mot uppfattningen, att lönesättningen
på den enskilda arbetsmarknaden bör ske utan påverkan från statens små,
kan visserligen göras gällande, att konventionen icke torde innebära att staten
skall medelst lagstiftning genomdriva likalönsprincipen på den enskilda
arbetsmarknaden, men man kan enligt utskottets mening svårligen komina
ifrån att en ratificering skulle tvinga staten att med andra medel soka paverka
arbetsmarknadens parter att iakttaga principen. Vad angår det statliga
lönesystemet vill utskottet erinra om att enligt likalonskoinmittens mening
ett konsekvent genomförande av likalönsprincipen inom detta torde
fordra samma bottenlönegrad för män och kvinnor. Detta medför en betydande
kostnadsstegring för staten. Landstingen, städerna och landskommunerna
måste sannolikt vidtaga motsvarande ändringar i små lönesystem.
Kostnadsstegringarna för dem skulle bli högre än tor staten. Emellertid
torde en sådan konsekvens av likalönsprincipens tillämpning inte vara ostndig.
Definitionen av principen är inte så entydig, att tillämpningen är självklar
i detaljfrågor. Det förutsättes tvärtom utrymme för förhandlingar mellan
parterna. Med hänsyn härtill talar starka skäl för den av statsmakterna
tidigare intagna ståndpunkten, att ännu olösta likalönsfrågor inom det statliga
lönesystemet betraktas såsom förhandlingsfrågor och behandlas i enlighet
därmed. Det bör dessutom framhållas, att en ratificering torde ha
ytterst ringa betydelse för en positiv lösning av likalönsfrågan, de avgörande
initiativen på detta område tas av arbetsmarknadens parter, och deras
ställningstagande påverkas knappast av en ratificering. Man torde för
övrigt kunna hävda, att likalönsfrågan här i landet forts längre fram mot
sin slutgiltiga lösning än i de flesta länder som tillträtt konventionerna. Utskottet
finner alltså inte skäl att biträda förevarande motionsyrkanden.
4 Andra lagutskottets utlåtande nr i år 1961
Ehuru utskottet sålunda funnit att förutsättningar ännu saknas för ratitieenng
av konventionerna, anser utskottet önskvärt att frågan föres närmare
sin lösning. Härutinnan har emellertid betydande framsteg gjorts under
senare år. Därvid är först att nämna den i våras träffade överenskommelsen
mellan Landsorganisationen och Svenska arbetsgivareföreningen
att beteckningarna »man» och »kvinnor» i kollektivavtalen skall under en
övergångstid av fem år ersättas med ensartade gruppbeteckningar Vidare
ma namnas, att efter författningsändringar 1958 likalönsprincipen är fullt
genomford i det statliga lönesystemet såtillvida att lika lön betalas för man
och kvinna med samma arbetsuppgifter.
Utskottet
Den i motionerna 1:105 och 11:131 väckta frågan om ratificering av Internationella
arbetsorganisationens konventioner nr 100 om lika lön för män
och kvinnor för arbete av lika värde och nr 111 angående diskriminering i
fråga om anställning och yrkesutövning har senast prövats av riksdagen
under höstsessionen 1960. Riksdagen har därvid på skäl som här ovan återgivits
uttalat sig mot ratificering. Därefter har inte inträffat något som bör
föranleda ett ändrat ställningstagande. Utskottet avstyrker därför förevarande
motionsyrkanden.
I motionerna 1:106 och 11:132 begäres en utredning med uppgift att
undersöka under vilka former och under vilken tid ett genomförande
av likalönsprincipen inom den statliga förvaltningen kan ske, så att en plan
härför snarast kan föreläggas riksdagen.
Statsmakterna har intagit den ståndpunkten, att frågor som uppkommer
i samband med likalönsprincipens genomförande på det statliga området är
att betrakta som förhandlingsfrågor och bör behandlas i enlighet därmed.
Genom förhandlingar har också likalönsprincipen genomförts på områden
där tidigare olika lön för män och kvinnor utgick för samma arbete. Med
hänsyn till arten av de, enligt motionärernas mening, ännu olösta frågor,
som har samband med tillämpningen av likalönsprincipen på det statliga
området, synes det utskottet naturligt att dessa tages upp i förhandlingar
mellan parterna. Utskottet kan därför icke biträda det i förevarande motioner
framställda yrkandet.
Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A. att motionerna 1:105 och 11:131, såvitt angår de däri
under 1. upptagna yrkandena (ratificering av ILO-konven
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 4 år 1961
5
tionerna nr 100 och nr 111), icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;
B. att motionerna 1:106 och 11:132 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 14 februari 1961
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel Svensson,
fru Hamrin-Thorell, fröken Nordström, herrar Lars Larsson, Virgin och
Thorsten Larsson*;
från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Nilsson i Göteborg,
Rimmerfors*, fröken Wetterström, fru Ekendahl, herrar Bengtsson i
Varberg*, Johansson i Södertälje och Wahrendorff*.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservationer
vid utskottets hemställan under A
I. av fru Hamrin-Thorell, fröken Nordström, herrar Virgin, Anderson i
Sundsvall, Rimmerfors och fröken Wetterström, vilka ansett,
a) att det första stycket i utskottets yttrande bort ersättas med text av
följande lydelse.
»Den i motionerna I: 105 och II: 131 väckta frågan om ratificering av
Internationella arbetsorganisationens konventioner nr 100 om lika lön för
män och kvinnor för arbete av lika värde och nr 111 angående diskriminering
i fråga om anställning och yrkesutövning har visserligen prövats av
riksdagen så sent som under höstsessionen 1960, varvid riksdagen på skäl
som här ovan återgivits uttalat sig mot ratificering. Emellertid är enligt
utskottets mening dessa skäl icke bärande. Härom vill utskottet anföra
följande.
Det har gjorts gällande, att en ratificering av likalönskonventionen skulle
tvinga staten att se till att arbetsmarknadens parter vid sina löneuppgörelser
iakttager likalönsprincipen. Ett sådant ingripande skulle strida mot den
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 4 år 1961
här i landet hävdvunna uppfattningen att lönesättningen på den enskilda
arbetsmarknaden bör ske utan påverkan från statens sida. Vid en granskning
av dessa invändningar gäller det att ta ställning till dels vilka förpliktelser
staten åtar sig genom en ratificering, dels huruvida staten kan
fullgöra dessa förpliktelser utan att arbetsmarknadsparternas frihet i lönesättningsfrågor
därmed äventyras.
Likalönskonventionen ålägger stat, som ratificerat, att ’på sätt som är
förenligt med gällande ordning för fastställandet av lönesatser, främja och,
i den mån sagda ordning så medgiver, trygga tillämpningen av principen
om lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde’. Vidare stadgas
i konventionen, att principen ’må kunna tillämpas’ genom bl. a. lagstiftning
eller kollektivavtal mellan arbetsgivare och arbetstagare. Av dessa uttryckssätt
följer enligt utskottets uppfattning, att stat, som ratificerar, visserligen
åtar sig att genomföra likalönsprincipen men icke med andra medel
än som tidigare har ansetts böra ifrågakomma. För vårt lands del måste
detta betyda, att staten icke blir förpliktad att ingripa i löneuppgörelserna
på den privata arbetsmarknaden i syfte att få principen genomförd. Denna
tolkning vinner också stöd av att Danmark och Norge ansett sig kunna ratificera
konventionen, ehuru i dessa länder tillämpas principen om arbetsmarknadsparternas
frihet att utan statlig inblandning träffa uppgörelser
i lönefrågor.
Man kan naturligtvis ställa sig frågan om betydelsen av en ratificering,
när staten inte därigenom blir förpliktad att påverka arbetsmarknadens
parter att iakttaga likalönsprincipen. Härtill är emellertid att framhålla, att
en ratificering däremot måste medföra, att staten själv i sin lönepolitik
skall genomföra principen. Såsom fastslagits av likalönskommittén förekommer
inom det statliga avlöningssystemet betydande avvikelser från likalönsprincipen,
av vilka den största är lönesättningen under den manliga
bottenlönegraden av ett avsevärt antal kvinnliga tjänster. Ett genomförande
av principen inom det statliga avlöningssystemet skulle med största sannolikhet
föra med sig motsvarande förändringar i lönesättningen hos övriga
offentliga arbetsgivare, d. v. s. i huvudsak städer, landsting och landskommuner.
I den mån principen skulle vinna insteg även på den enskilda arbetsmarknaden
såsom en naturlig följd av att den tillämpades av de offentliga
arbetsgivarna, vore detta givetvis tillfredsställande. Av vad sålunda anförts
torde framgå att en ratificering skulle vara av betydande värde för likalönsprincipens
genomförande här i landet.
Ett annat argument mot ratificering har varit, att de lönegradsuppflyttningar
inom det statliga avlöningssystemet och därmed även inom övriga
offentliga arbetsgivares avlöningssystem, som detta skulle medföra, skulle
draga så stora kostnader att tillgängliga ekonomiska resurser inte skulle
förslå. Det är onekligen så att ett omedelbart genomförande av likalöns
-
Andra lagutskottets utlåtande nr i år 1961 <
principen för närvarande skulle ställa sig allför kostsam för det allmänna.
Emellertid sträcker sig de förpliktelser en ratificering skulle medföra inte
längre än till att likalönsprincipens genomförande skall främjas. Härav
följer, att principen inte måste tillämpas fullt ut omedelbart utan endast
successivt inom ramen för tillgängliga resurser.
Utskottet vill avslutningsvis framhålla, att det även med hänsyn till vårt
lands internationella anseende är önskvärt att Sverige ratificerar förevarande
konventioner. Likalönskonventionen har numera tillträtts av ett betydande
antal stater. I åtskilliga av dessa är de ekonomiska och sociala
förutsättningarna likartade våra. Särskilt beklagligt är det, att Sverige inte
kunnat ansluta sig till konventionen nr 111, vilken ger uttryck för några
av de grundläggande värderingar som omfattas av samtliga demokratiska
partier här i landet.
På grund av vad sålunda anförts biträder utskottet det i förevarande
motioner framställda yrkandet om att Sverige måtte ratificera Internationella
arbetsorganisationens konventioner nr 100 och nr 111.»
b) att utskottet under A. bort hemställa,
»att riksdagen med bifall till motionerna 1:105 och II: 131,
såvitt angår de däri under 1. upptagna yrkandena, måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t som sin mening giva till känna,
att Sverige bör ratificera dels den av Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens år 1951 vid dess trettiofjärde
sammanträde beslutade konventionen (nr 100) angående
lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde,
dels ock den av organisationens allmänna konferens år 1958
vid dess fyrtioandra sammanträde beslutade konventionen
(nr 111) angående diskriminering i fråga om anställning
och yrkesutövning».
II. av herrar Thorsten Larsson och Wahrendorff.
vid utskottets hemställan under B
I. av fru Hamrin-Thorell, fröken Nordström, herrar Anderson i Sundsvall
och Rimmerfors, vilka ansett,
a) att det stycke i utskottets yttrande, som börjar med orden »Statsmakterna
har» och slutar med orden »framställda yrkandet», bort ersättas med
text av följande lydelse.
»Utskottet delar motionärernas uppfattning att ett antagande inom statsförvaltningen
av likalönsprincipen bör fullföljas av ett planmässigt förverkligande
av principen. Därvid bör framför allt beaktas de reella skillnader som
8
Andra lagutskottets utlåtande nr i år 1961
fortfarande råder mellan låglönegrupperna. Många tjänster, vilka nästan
uteslutande besatts med kvinnor, befinner sig nämligen under den manliga
bottenlönegraden, ehuru arbetsuppgifterna i många fall är likvärdiga. Genom
en objektiv arbetsvärdering skulle man få underlag för en likvärdig placering
av manliga och kvinnliga befattningshavare. På grundval av en sådan
arbetsvärdering bör en plan för likalönsprincipens förverkligande i den
statliga förvaltningen framläggas.
Utskottet tillstyrker således de yrkanden som framförts i motionerna
I: 106 och II: 132.»
b) att utskottet under B. bort hemställa,
»att riksdagen med bifall till motionerna I: 106 och II: 132
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t begära utredning med
uPPgift att undersöka under vilka former och under vilken
tid ett genomförande av likalönsprincipen inom den statliga
förvaltningen kan ske så att en plan härom så snart som
möjligt kan föreläggas riksdagen».
II. av fröken Wetterström.
Svenska Tryckeriaktiebolaget, Stockholm 1961
(10CM