Andra lagutskottets utlåtande nr 36 år 1961
1
Nr 36
Utlåtande i anledning av väckta motioner om ökning av högsta tilllåtna
bredd å motorfordon.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 107 i första kammaren av herrar
Ringaby och Sveningsson samt nr 135 i andra kammaren av herrar Hedin
och Hamilton.
I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t föreslår en sådan ändring av vägtrafikförordningens
54 § 2 mom. att högsta tillåtna motorfordonsbredden ändras från 235 cm till
250 cm».
Beträffande de skäl motionärerna åberopat till stöd för sin hemställan
får utskottet, i den mån redogörelse därför inte lämnas i det följande, hänvisa
till motionen I: 107.
över motionerna har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver
inhämtat yttrande från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Vid sitt
yttrande har styrelsen fogat yttranden från vägförvaltningarna i Stockholms,
Uppsala, Södermanlands, Kristianstads, Malmöhus, Västmanlands
och Gävleborgs län.
Gällande bestämmelser m. m.
Jämlikt föreskrift i 54 § 2 mom. vägtrafikförordningen den 28 september
1951 får motordrivet fordon eller därtill kopplat fordon icke föras på
allmän väg, gata eller annan allmän plats, då fordonets bredd, lasten inberäknad,
överstiger 235 centimeter. Fordonsbredd skall mätas över de
längst utskjutande delarna av fordonet, varvid dock skall bortses från backspegel,
körriktningsvisare och snökedjor. Från dessa regler göres undantag
i 3 mom. för redskap, som användes i jordbruks- eller vägarbete, vilka
sålunda med iakttagande av nödig försiktighet får föras på väg ändå att
redskapets bredd överstiger 235 centimeter. Vidare kan undantag från bestämmelserna
göras i form av lokal trafikföreskrift. Sådan meddelas av
länsstyrelsen och beträffande stads område av poliskammaren, om sådan
finns, och eljest magistrat eller kommunalborgmästare. Föreskrift kan meddelas
om såväl högre som mindre tillåten bredd, och den kan avse viss väg
eller samtliga vägar inom visst område (61 §). Nämnda myndigheter äger
Bihang till riksdagens protokoll 1961. 9 samt. 2 avd. Nr 36
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 36 år 1961
också, då särskilda skäl föreligger, dispensera från bestämmelserna i vägtrafikförordningen
eller från lokal trafikföreskrift för visst ändamål, t. ex.
för busstrafik, för trafik vid visst tillfälle eller med visst fordon.
Möjligheten att genom lokal trafikföreskrift upplåta landets vägnät för
en större fordonsbredd än 235 centimeter har utnyttjats i stor utsträckning.
År 1960 var sålunda 46,9 procent av det allmänna vägnätet på landsbygden
och ett stort antal gator i städerna upplåtna för en fordonsbredd av 250
centimeter, därav 99,7 procent av de dåvarande riksvägarna och 90,7 procent
av de s. k. genomgående länsvägarna. Länsstyrelserna i Stockholms,
Uppsala, Södermanlands, Kristianstads, Malmöhus, Västmanlands och Gävleborgs
län hade upplåtit samtliga vägar inom länet för 250 centimeters
fordonsbredd.
Historik
Enligt 1930 års motorfordonsförordning fick bil med större bredd, lasten
inräknad, än 210 centimeter ej framföras på allmän väg utan särskilt tillstånd
av länsstyrelsen.
Denna bestämmelse överfördes i 1936 års vägtrafikstadga med det tilllägget,
att bussar utan särskilt tillstånd fick användas i trafik på allmän
väg även om de hade en bredd av 220 centimeter.
Med hänsyn bland annat till de väsentliga förbättringar, som de allmänna
vägarna undergått därefter, utökades genom förordning den 31 maj 1940
(nr 422) den tillåtna fordonsbredden för samtliga automobiler till 220 centimeter.
I propositionen nr 203 till 1946 års riksdag föreslogs, att den tillåtna
fordonsbredden skulle bestämmas till 245 centimeter. Till grund för propositionen
låg en skrivelse från 1944 års trafikförfattningssakkunniga. Föredragande
departementschefen, statsrådet Nilsson, anförde i propositionen:
Vad härefter angår frågan om ökning av den nu generellt tillåtna högsta
fordonsbredden, så torde få förutsättas, att ökningen huvudsakligen skulle
få betydelse dels för sådana bussar, med vilka avsevärd trafik skall ombesörjas
och som därför framgå på vägsträckor som äro så breda att de utan
större olägenhet kunna upptaga dylik trafik, och dels för lastbilar som användas
antingen i eller i närheten av städer och större industriområden
eller på huvudvägar eller eljest, såsom för timmertransporter m. m., inom
relativt begränsade områden. Av utredningen framgår, att ett medgivande
till ökning av fordonsbredden skulle komma att tillgodose viktiga intressen
icke endast för fordonsägare, som hava behov av fordon med stor bredd,
utan även för bilindustrien och busstrafiken. Med hänsyn till bilindustrien
gäller, att den nuvarande begränsningen av fordonsbredden försvårar en
konstruktivt riktig utformning av ram, ringar, hjul och fjädrar och även i
viss mån hindrar den svenska bilindustrien att göra sig gällande i konkurrensen
på exportmarknaden. För busstrafikens vidkommande är den
nuvarande begränsningen av fordonsbredden till hinder särskilt därigenom
3
Andra lagutskottets utlåtande nr 36 år 1961
att den minskar möjligheten att bereda passagerarna erforderlig bekvämlighet
och att inreda fyra sittplatser i bredd, vilket ur trafikekonomisk synpunkt
skulle vara önskvärt. Även om man icke kan bortse från att vissa
olägenheter kunna uppkomma, synas dock fördelarna av att medgiva en
ökning av fordonsbredden vara så påtagliga, att jag principiellt finner mig
böra biträda förslaget i detta avseende. Därvid förutsätter jag, ■ ntt
det även framdeles skall tillkomma länsstyrelserna och polismyndigheterna
i städerna samma befogenhet som hittills att förbjuda användning av fordon
med den generellt tillåtna högsta bredden å vägar och gator, som anses
icke kunna upptaga trafik med sådana fordon. Ytterligare må i detta sammanhang
erinras, att fordon av det slag, varom nu är fråga, såvitt angår
bussar alltid och i fråga om lastbilar merendels torde vara avsedda för användning
i yrkesmässig trafik. Det står då givetvis vederbörande myndighet
fritt att vid beviljande av tillstånd till dylik trafik eller då fråga är om godkännande
av fordon för användning i sådan trafik begränsa tillståndet eller
godkännandet till fordon med mindre fordonsbredd än den generellt medgivna,
därest detta skulle anses av särskilda förhållanden påkallat.
I motioner, väckta i anledning av propositionen, hemställdes att propositionen
måtte avslås.
Andra lagutskottet tillstyrkte propositionen i sitt utlåtande nr 27 och anförde
därvid bland annat:
För den föreslagna ökningen av den generellt medgivna största bredden
å automobiler kunna — -—- — anföras vägande trafikekonomiska skäl. För
en ökning av den största tillåtna bredden talar framför allt önskvärdheten
att ansluta till amerikanska fordonstyper och att skapa förutsättningar för
en inhemsk produktion av ändamålsenliga tyngre fordon. I den mån särskilda
trafikleder icke böra befaras med fordon med en bredd av upp till
245 cm, äger,---vederbörande myndighet giva föreskrifter om in
skränkningar
i de eljest gällande reglerna. —- — —-
Utskottet vill emellertid betona, att de nya stadgandena om--— bredd
icke få leda till en sänkning av trafiksäkerheten. Det är av vikt att undantagsbestämmelser
---utfärdas i samtliga fall då så är påfordrat, för
att sedermera upphävas i den mån förbättring av vägarna sker.
I en vid utlåtandet fogad reservation avstyrktes propositionen, såvitt angick
en utökning av fordonsbredden. Som motivering åberopades att vägarna
i landet — med undantag för de stora huvudvägarna — hade en så ringa
bredd, att två automobiler icke utan risk kunde mötas, om samtidigt annan
trafikant, gående eller cyklande, befann sig där mötet ägde rum. En utökning
av fordonsbredden skulle med hänsyn härtill medföra en försämring
av trafiksäkerheten.
Vid behandlingen av utskottsutlåtandet biföll första kammaren vad utskottet
hemställt och andra kammaren reservationen, vilket riksdagen anmälde
till Kungl. Maj :t.
Kungl. Maj :t utfärdade den 28 juni 19k6 en förordning, enligt vilken den
tillåtna fordonsbredden utökades till 235 centimeter.
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 36 år 1961
I sitt år 1948 avgivna betänkande med förslag till vägtrafikförordning
m. m. (SOU 1948: 34) förklarade 1944 års trafikförfattning ssakkunniga, att
de icke fann anledning att ånyo gå in på frågan om en högsta fordonsbredd
av 245 centimeter. De underströk dock angelägenheten av att, så snart omständigheterna
så kunde medgiva, en höjning av den tillåtna fordonsbredden
i erforderlig mån genomfördes.
I propositionen nr 30 till 1951 års riksdag med förslag till vägtrafikförordning
m. m. förordades ett bibehållande av regeln om 235 centimeters
fordonsbredd. Riksdagen gjorde inget uttalande beträffande den delen av
propositionen.
Motionerna
Motionärerna erinrar om att det på ett flertal vägar numera är tillåtet
att föra fordon med en bredd av 250 centimeter samt fortsätter:
I detta läge bör det enligt vår mening vara naturligt att generellt tillåta
250 cm fordonsbredd, men att länsstyrelserna bemyndigas utfärda bestämmelser
om högsta bredd av 235 cm på de få vägar där detta är nödvändigt.
Vad som starkast talar för en sådan ändring är naturligtvis det önskvärda
i att åstadkomma en internationell samordning på detta område i syfte att
underlätta inte bara trafiken utan även importen och exporten av lastbilar.
Remissyttrandet
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uppger, att den i januari 1959 i skrivelse
till samtliga länsstyrelser förordat, att landets vägnät i största möjliga
utsträckning skulle upplåtas för en fordonsbredd av 250 centimeter. Styrelsen
framhåller, att länsstyrelserna till följd därav i stor utsträckning
utfärdat lokala trafikföreskrifter av sådant innehåll. Några olägenheter avövergången
till den större fordonsbredden har icke inrapporterats till styrelsen.
Den fortsätter:
Då det är styrelsens uppfattning, att huvuddelen av landets vägnät kan
upplåtas för 250 cm fordonsbredd, utan att trafiksäkerheten därför eftersättes,
biträder styrelsen motionärernas förslag om ändring av vägtrafikförordningens
bestämmelser i 54 § 2 mom. om största tillåten fordonsbredd.
För att den föreslagna ändringen skall innebära avsedda lättnader för trafiken,
erfordras emellertid, att länsstyrelserna icke annat än i absoluta undantagsfall
beslutar om inskränkningar i den större fordonsbredden, med
stöd av 61 § 1 mom. a) vägtrafikförordningen.
Vid styrelsens yttrande är som nämnts fogat yttranden från vägförvaltningarna
i de län, där en fordonsbredd av 250 centimeter generellt tillätes.
Yttrandena rör erfarenheterna av den utökade fordonsbredden.
Vägförvaltningen i Stockholms län uppger, att vissa farhågor hystes för
Andra lagutskottets utlåtande nr 36 år 1961
5
att kraven på breddning av smalare vägar liksom på utbyggnad av mötesplatser
skulle öka i samband med att vägarna uppläts för den större fordonsbredden.
Några sådana krav har emellertid icke förmärkts. Icke heller
är det vägförvaltningens uppfattning att trafiksäkerheten blivit lidande genom
den ökade fordonsbredden.
Vägförvaltningen i Uppsala län framhåller, att en övergång till den större
fordonsbredden icke synes medföra några olägenheter för trafiken, eftersom
trafikanterna på vägar med en bredd av 4—5 meter eller mindre redan
vid en fordonsbredd av 235 centimeter är hänvisade till användandet av särskilda
mötesplatser vid möte med fordon med liknande bredd. Några olägenheter
för trafiksäkerheten eller framkomligheten har övergången till 250
centimeters bredd icke medfört.
Vägförvaltningen i Kristianstads län har icke kunnat konstatera, att den
ökade fordonsbredden påverkat trafiksäkerheten genom ökat antal trafikmissöden
eller på annat sätt. Den större bredden innebär emellertid, att de
yttre delarna av vägarna blir utsatta för större fordonstyngder. Några ökade
skador på eller i vägbanan i anledning därav har icke kunnat påvisas.
Vägförvaltningen i Gävleborgs län uppger, att man vid nyanskaffning av
tyngre lastbilar i länet företrädesvis väljer fordon med 250 centimeters
bredd. Tillfrågade lastbilsförare hade förklarat att de icke märkt någon
nämnvärd skillnad i framkomligheten mellan 250 och 235 centimeter breda
fordon. För egen del har vägförvaltningen icke kännedom om någon omständighet
som talar mot den större fordonsbredden.
Vägförvaltningarna i Södermanlands, Malmöhus och Västmanlands län
slutligen förklarar sig icke ha några ogynnsamma erfarenheter av den generellt
medgivna större fordonsbredden.
Utskottet
Enligt föreskrift i vägtrafikförordningen får motordrivet fordon och därtill
kopplat fordon med visst undantag icke föras på allmän väg, då fordonets
bredd, lasten inberäknad, överstiger 235 centimeter. Möjlighet föreligger
emellertid att genom lokal trafikföreskrift stadga undantag från denna
bestämmelse, en möjlighet som utnyttjats i stor utsträckning. År 1960 var
sålunda 46,9 procent av det allmänna vägnätet på landsbygden och ett stort
antal gator i städerna upplåtna för fordon med en bredd av 250 centimeter,
därav 99,7 procent av riksvägarna och 90,7 procent av de s. k. genomgående
länsvägarna. I sju län hade samtliga vägar upplåtits för den större fordonsbredden.
I förevarande motioner föreslås en ökning av högsta tillåtna fordonsbredd
till 250 centimeter. Motionärerna erinrar om att sådan bredd i allmänhet
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 36 år 1961
tillätes utomlands samt framhåller att en internationell samordning därigenom
skulle gynnas med betydelse för såväl trafiken som exporten och
importen av lastbilar.
Enligt utskottets mening skulle en ökning av den tillåtna fordonsbredden
medföra påtagliga fördelar, främst ur trafikekonomisk synpunkt. Utbytet
mellan den inhemska och utländska bilmarknaden skulle därigenom främjas,
och vidare skulle trafiken över gränserna underlättas. Mot en sådan
höjning har tidigare anförts, att den skulle medföra en försämring av trafiksäkerheten
på flertalet av våra vägar. Härtill kan anföras, att erfarenheterna
av en fordonsbredd av 250 centimeter i de län, där en sådan bredd är generellt
medgiven, icke är ogynnsamma samt att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i sitt yttrande förklarat, att huvuddelen av landets vägnät kan
upplåtas för 250 centimeters fordonsbredd, utan att trafiksäkerheten därför
eftersättes. Med hänsyn härtill och då undantag kan stadgas genom lokal
trafikföreskrift i fall där så är oundgängligen påkallat finner utskottet sig
böra biträda motionärernas förslag om en ökning av den högsta tillåtna
fordonsbredden till 250 centimeter.
Under hänvisning till vad utskottet sålunda anfört får utskottet hemställa,
att riksdagen i anledning av förevarande motioner, I: 107
och II: 135, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t som sin mening
giva till känna vad utskottet anfört.
Stockholm den 6 april 1961
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Strand, Axel Svensson, fru Carlqvist,
fröken Nordström*, herrar Lars Larsson, Eric Carlsson, Kaijser* och Nyman;
från andra kammaren: herrar Nilsson i Göteborg, Rimmerfors, Bengtsson
i Varberg, Johansson i Södertälje, fru Eriksson i Ängelholm, herrar Jönsson
i Ingemarsgården*, Hamilton och Gomér.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Svenska Tryckeriaktiebolaget, Stockholm 1961
610665