Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1961

1

Nr 35

Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning angående
införande av högertrafik i Sverige.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 1 i första kammaren av herr Sveningsson
m. fl. samt nr 5 i andra kammaren av herr Gustafsson i Stockholm m. fl.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställer om skyndsam utredning om samtliga
frågor sammanhängande med en omläggning till högertrafik i Sverige».

Beträffande de skäl motionärerna åberopat till stöd för sin hemställan
får utskottet, i den mån redogörelse därför inte lämnas i det följande, hänvisa
till motionen 11:5.

Över motionerna har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver
inhämtat yttranden från kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och statens trafiksäkerhetsråd. Yttranden har därjämte på utskottets begäran
avgivits av Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande, Kungl.
automobilklubben, Motormännens riksförbund, Motorförarnas helnykterhetsförbund
och Folkrörelsernas motorförbund.

Till utskottet har dessutom inkommit skrivelser från Sveriges läkares
automobilklubb och Sveriges motorfederation.

Gällande bestämmelser

I vägtrafikförordningen den 28 september 1951 har vänstertrafiken kommit
till uttryck främst i ett flertal ingående bestämmelser om fordons plats
på väg, om möte och omkörning samt stannande och uppställning av fordon
ävensom i särskilda bestämmelser för gående m. fl. Enligt 45 § hör
sålunda fordon, där så lämpligen kan ske, föras på vänstra delen av vägen.
Vid oklar sikt eller där sikten i kurva, vägkorsning, backe eller annorstädes
är skymd skall fordon alltid hållas till vänster på vägen. Detta gäller dock
icke väg med enkelriktad fordonstrafik. Fordon, som föres med ringa hastighet,
bör, då annat ej följer av bland annat bestämmelserna om filkörning,
hållas så långt som möjligt till vänster på vägen. Enligt 47 § skall förare av
fordon verkställa möte med annan trafikant än gående till vänster. Omkör1
Bihang till riksdagens protokoll 1961. 9 saml. 2 avd. Nr 35

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1961

ning av annan vägtrafikant än gående skall ske till höger. Möte med eller
omkörning av spårvagn skall, om spårens läge medgiver det, ske till vänster.
Utan hinder av nämnda stadganden om möte och omkörning äger förare
av fordon, som föres i körfil, före eller i vägkorsning passera fordon i annan
körfil. Likaså äger fordonsförare att, med iakttagande av nödig försiktighet,
till vänster omköra fordon, som svänger till höger, eller vars förare tydligt
förbereder sådan sväng. Enligt den s. k. vänsterregeln i 48 §, som avser korsande
möte, skall i fall, där ett fordons kurs skär ett annat fordons kurs,
föraren av det fordon, som har det andra fordonet på sin vänstra sida, lämna
företräde åt det sistnämnda fordonet. Vissa undantag är dock stadgade för
sådana fall där fordon skall föras in på huvudled och motorväg eller föras
ut från parkeringsplats, fastighet, tomt, äga eller annat dylikt område.
Stannande och uppställning av fordon skall enligt 49 § såvitt möjligt ske på
vänstra sidan av vägen i körriktningen räknat. Enligt 60 § skall gående, där
gångbana är anordnad på vägs båda sidor, företrädesvis använda den högra
gångbanan. Finnes ej gångbana eller cykelbana, skall yttersta delen av vägen
begagnas, företrädesvis den på högra sidan. Gående bör sinsemellan
väja till vänster.

Historik

Inledning

Vänstertrafiken har gammal hävd i vårt land. Gästgivareordningen den 12
december 173b, som brukar anföras såsom det äldsta klara uttrycket i lagstiftningen
för en regel om vänstertrafik, innehöll stadgande av innehåll, att
när resande eller farande i städer eller på landet möttes, borde de till var
sin vänstra sida således vika, att de hinderlöst kunde komma varann förbi.
Såsom ett kuriosum kan nämnas, att man i en tidigare förordning den 10
februari 1718 angående postväsendets och gästgiveriernas sammanfogande
funnit exempel på stadgande om högertrafik. I 49 § nämnda förordning hette
det nämligen: »Mötes Extra Posterne, wika de för hwar annan utur wägen
til höger; Men på smala wägar Broar och dylikt, hafwer den förträdet som
först blåser i Hornet.»

I vårt land utfärdades den första förordningen om automobiltrafik den 21
september 1906. I förordningen fanns icke någon bestämmelse om vänstereller
högertrafik. Nämnda förordning ersattes av förordningen den 30 juni
1916 om automobiltrafik. I 16 § 4 mom. i sistnämnda förordning stadgades
åläggande för automobilförare att vid möte och när körbanan ej kunde fritt
överskådas hålla till vänster samt att hålla till höger, när annan trafikant
förbikördes. Den första vägtrafikstadgan den 15 juni 1923 innehöll i 6 § bestämmelse
om vänstertrafik.

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1961

3

Utvecklingen fram till och med 1939 års riksdag

De dr 1927 tillkallade motorfordonssakkunniga, vilka verkställde utredning
rörande en revision av bland annat 1923 års vägtrafikstadga, föreslog
bibehållande av vänstertrafik (SOU 1929: 16). De sakkunniga anförde emellertid
att den alltmer starkt ökade motortrafiken länderna emellan förr eller
senare torde komma att nödvändiggöra att likartade trafikbestämmelser
tillämpades över hela världen. Med hänsyn till att de sakkunniga icke kunnat
verkställa utredning av de ekonomiska frågor som hörde samman med
en omläggning till högertrafik inskränkte sig de sakkunniga till att uttala
den förhoppningen, att spörsmålets ekonomiska sida, som snarast borde
göras till föremål för utredning, icke skulle visa sig behöva hindra övergång
till högertrafik i vårt land.

Av de myndigheter, som yttrade sig över de sakkunnigas förslag, förklarade
sig de flesta förorda en övergång till högertrafik.

I propositionen nr 121 till 1930 års riksdag med förslag till motorfordonsförordning
och vägtrafikstadga förordade föredragande departementschefen
i anslutning till de motorfordonssakkunnigas förslag, att systemet med
vänstertrafik tills vidare skulle bibehållas i vägtrafikstadgan. Departementschefen
framhöll emellertid, att till följd av den alltmer ökade internationella
motortrafiken det måhända kunde visa sig nödvändigt, att även vårt land
antoge den regel, som tillämpades såväl i våra nordiska grannländer som
i större delen av Europa i övrigt. Departementschefen förklarade sig därför
beredd att tillstyrka motorfordonssakkunnigas hemställan, att utredning
snarast igångsattes angående de kostnader, som kunde bliva förenade med
införande av högertrafik i vårt land.

Andra lagutskottet fann i sitt utlåtande nr 34 erforderligt uttala önskvärdheten
av att en utredning om övergång till högertrafik i vårt land igångsattes.
Vid riksdagens behandling av ärendet godkändes utskottets uttalande av
första men däremot ej av andra kammaren. På grundval av ett i vissa frågor
upprättat sammanjämkningsförslag biträdde första kammaren sedermera
andra kammarens beslut i förevarande del.

Genom proposition nr 213 till 1936 års riksdag anhöll Kungl. Maj:t om
riksdagens yttrande över upprättade förslag till ny motorfordonsförordning
och vägtrafikstadga. Till grund för dessa författningsförslag låg ett av 193b
års vägtrafiksakkunniga avgivet betänkande (SOU 1935: 23). I nämnda betänkande
förordade de sakkunniga, att vårt land övergick till högertrafik.
Genomförandet av denna åtgärd borde ske utan uppskov. Härigenom skulle
även vinnas den stora fördelen, att de med omläggningen förenade kostnaderna
blev mindre än om frågans avgörande ställdes på framtiden. Samtidigt
som de sakkunniga ansåg, att högertrafiken borde införas så fort som möj -

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1961

ligt, höll de föx-e, att en icke alltför kort tid — något år — borde förflyta
från statsmakternas eventuella beslut i ämnet och fram till de nya bestämmelsernas
ikraftträdande. Då emellertid den i de sakkunnigas betänkande
föreslagna väglrafikstadgan borde träda i kraft innan omläggningen till
högertrafik kunde tänkas bliva genomförd, upptog de sakkunniga i nämnda
stadga regler om vänsterkörning men framlade jämväl ett särskilt förslag
till förordning angående vissa ändringar i vägtrafikstadgan, åsyftande en
övergång till högertrafik.

1 sist berörda proposition till 1936 års riksdag gjorde föredragande departementschefen
inget uttalande rörande den ifrågasatta omläggningen.
Andra lagutskottet yttrade i sitt i denna del av riksdagen godkända utlåtande
nr 55, att då frågan om införande av högertrafik var föremål för
Kungl. Majrts prövning utskottet icke ville föreslå riksdagen göra något
uttalande i ämnet.

Vid 1939 års riksdag väcktes motionen I: 217, i vilken hemställdes om
förslag snarast möjligt om övergång till högertrafik.

Andra lagutskottet framhöll i sitt utlåtande nr 24 att en övergång till
högertrafik förr eller senare måste bli föremål för allvarligt övervägande
från statsmakternas sida och förordade därför att utredning angående lämpligheten
av en sådan övergång kom till stånd. Vid en sådan utredning borde
enligt utskottet särskilt beaktas de möjligheter, som kunde förefinnas att
begränsa den ökning av olycksfallsrisken som måste befaras vid tiden för
omläggningens genomförande. En sådan ökning borde åtminstone delvis
kunna motverkas, om övergången genomfördes vid lämplig tidpunkt och
om den föregicks av en omfattande upplysningsverksamhet.

Riksdagen godkände utskottets utlåtande.

1939 års högertrafikkommitté

Efter bemyndigande av Kungl. Maj:t tillkallade chefen för kommunikationsdepartementet
den 26 augusti 1939 särskilda sakkunniga (1939 års
högertrafikkommitté) för att inom departementet biträda med verkställande
av en förutsättningslös utredning i ämnet.

Kommittén avgav den 3 december 1940 betänkande med förslag rörande
övergång till högertrafik i Sverige (SOU 1940: 30). Ur betänkandet torde här
böra anföras följande:

Enligt kommitténs uppfattning kunde avgörande företräde ur teoretisk
eller teknisk synpunkt icke givas åt någotdera av de trafiksystem, varom
fråga är. Den omständigheten att flertalet bilar i vårt land var vänsterstyrda
kunde icke godtagas såsom skäl för övergång till högertrafik. Även
om de fördelar, som ur trafiksäkerhetssypunkt kunde påvisas vid tillämp -

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1961

ning av vänsterstyrning i högertrafik, skulle antagas större än de olägenheter,
som kunde vara förbundna med vänsterstyrning i nuvarande trafiksystem,
torde dessa fördelar icke vara av den art eller storleksordning att de
i och för sig kunde motivera en så omfattande samt med väsentliga kostnader
och olägenheter förenad åtgärd som hela trafiksystemets omläggning i
förevarande avseende, över huvud syntes det ej förenat med klok förtänksamhet
att grunda en dylik omläggning, vilken måste förutsättas komma att
bliva bestående för överskådlig framtid, på en detalj i det nuvarande bilbeståndets
konstruktion.

Huvudskälet för en övergång till högertrafik måste enligt kommittén vara
kravet på största möjliga enhetlighet beträffande trafikreglerna i den internationella
landsvägstrafiken. Detta krav grundade sig givetvis i första hand
på angelägenheten av att eliminera de orsaker till trafikolyckor, som med
nu rådande oenhetliga system fanns och som uppenbarligen måste få större
betydelse i den mån vårt land fick ökad andel i internationell trafik. Vid
bedömande av detta kravs berättigande ur trafiksäkerhetssynpunkt måste
hänsyn tagas ej blott till den utländska trafik, som inkom till vårt land
från länder med högertrafik, utan även till trafik, som gick till sådana
länder från vårt land. Man måste vidare taga hänsyn till såväl bilar som
cyklister och trafikanter till fots. I detta sammanhang borde ock beaktas den
hämmande inverkan, som förekomsten av olika trafikregler i skilda länder
kunde antagas utöva främst på den internationella motorfordonstrafikens
utveckling, samt önskvärdheten av att detta hämmande moment kunde undanröjas
icke minst med hänsyn till den för vårt land ur ekonomisk synpunkt
betydelsefulla utländska turisttrafiken.

Kommittén ansåg, att en övergång till högertrafik beträffande väg- och
gatutrafik (alltså ej järnvägstrafik) måste anses principiellt riktig och borde
genomföras under förutsättning, att därmed förenad vinst i trafiksäkerhetsavseende
kunde antagas större än därmed förenad olägenhet i form av ökad
olycksrisk under övergångsperioden samt att övergången kunde genomföras
för kostnader, som i beaktande av det finansiella läget ansågs rimliga, därvid
vid detta bedömande hänsyn borde tagas till att berörda vinst blev bestående
under det olägenheterna blev av övergående art.

Att olycksriskerna under övergångsperioden skulle stegras var enligt kommittén
ofrånkomligt. För ett riktigt bedömande av denna omständighet borde
emellertid den totala omfattningen av de skador, som på lång sikt kunde
förväntas uppstå, om högertrafik infördes, ställas i förhållande till omfattningen
av skador vid bibehållen vänstertrafik. Av försök att belysa detta
förhållande på statistisk väg hade kommittén ansett sig kunna draga den
slutsatsen, att i händelse högertrafik ej infördes, olyckor, som berodde på
ovana vid vänstertrafik, måste i det långa loppet medföra skadeverkningar

2 Dihang till riksdagens protokoll iOGi. 9 samt. 2 avd. Nr 35

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1961

av större omfattning än dem som kunde förväntas uppkomma av olyckor,
som berodde på ovana vid högertrafik, i händelse sådan trafik infördes, en
slutsats som uppenbarligen talade till förmån för en omläggning till högertrafik.
Därtill kom att sådana olycksrisker kunde nedbringas genom speciella
åtgärder av olika slag. Sådana borde vidtagas i väsentligen två olika
riktningar. För det första borde trafikanterna under tiden närmast efter
omläggningen genom särskilda påminnelsetavlor och andra anordningar
ständigt erinras om att högertrafik var gällande och därigenom skyddas mot
eljest ofrånkomliga »återfall» i vänstertrafik. För det andra borde trafikanterna
genom mångsidig och intresseväckande upplysningsverksamhet erhålla
noggrann kännedom om de ändrade trafikreglerna och stimuleras att
själva genom en målmedveten »omskolning» göra sig förtrogna med dem.
I anslutning härtill lämnade kommittén utförliga detaljföreskrifter hur
ifrågavarande åtgärder borde genomföras.

De med en övergång till högertrafik förenade kostnaderna beräknades av
kommittén för följande åtgärder:

förändring av vissa anordningar för trafiken å vägar och gator, såsom
vägmärken, trafiksignaler och refuger m. m.,

förändring av vissa av järnvägarnas signal- och säkerhetsanordningar,
vilka berör väg- och gatutrafiken,

ombyggnad av viss del av spårvägarnas rullande materiel samt fasta anläggningar,

ombyggnad av omnibussar och vissa fasta för den yrkesmässiga omnibustrafiken
erforderliga anläggningar samt

åtgärder, som är nödvändiga i samband med övergången för att eliminera
därmed förenade olägenheter och risker.

Under förutsättning att övergång till högertrafik kunde ske i juni 1943,
skulle kostnaderna för ovan nämnda åtgärder enligt kommitténs beräkningar
uppgå till omkring 16 miljoner kronor. Kostnadsberäkningarna hade
grundats på prislägena vid skilda tider från hösten 1939 till utgången av
1940.

Enligt kommitténs förslag borde av kostnaderna något mer än 14 miljoner
kronor bäras av statsverket.

Vid den slutliga vägningen av skälen för och emot en omläggning kom
kommittén fram till att den ville förorda, att — därest ej ur statsfinansiella
synpunkter eller av andra skäl, som undandrog sig kommitténs bedömande,
hinder mötte — beslut fattades om införande av högertrafik.

över kommitténs betänkande avgavs, efter remiss, yttranden från ett stort
antal myndigheter och organisationer.

I flertalet av yttrandena tillstyrktes i princip övergång till högertrafik. Införande
av högertrafik avstyrktes av länsstyrelserna i Uppsala, Söderman -

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1961 7

lands, Hallands, Skaraborgs, Västerbottens och Norrbottens län, Svenska
motorförbundet och Svenska landskommunernas förbund. Statskontoret
och statspolisintendenten, som icke direkt avstyrkte den föreslagna reformen
i princip, uttalade sig emellertid mot dess genomförande, åtminstone
under rådande förhållanden.

Riksdagarna 1941, 19i3 och 1945

Vid 1941 års riksdag väcktes ånyo motioner om införande av högertrafik.

I utlåtande, nr 13, i anledning av motionerna anmärkte andra lagutskottet,
att frågan huruvida högertrafik skulle införas i vårt land efter verkställd
utredning var föremål för Kungl. Maj:ts prövning. Med hänsyn härtill ansåg
utskottet, att riksdagen icke då borde taga ställning till denna fråga, samt
hemställde, att motionerna icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Vid behandlingen av utskottsutlåtandet i andra kammaren anförde chefen
för kommunikationsdepartementet att regeringen icke principiellt fattat
ståndpunkt i frågan om övergång till högertrafik, men att regeringen ansåg
det oundgängligen nödvändigt att vänta med sitt ståndpunktstagande, till
dess det framtida läget bättre kunde överblickas. I samband härmed påpekades
de betänkligheter, som en trafikomläggning mötte ur militär beredskapssynpunkt.
Även statsfinansiella skäl anfördes.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Även 1943 års riksdag behandlade i anledning av motioner frågan om omläggning
till högertrafik. Motionerna ledde emellertid icke till någon riksdagens
åtgärd.

Vid 1945 års riksdag väcktes åter motioner, i vilka hemställdes om en
övergång till högertrafik. Samma år hade chefen för kommunikationsdepartementet
i januari månad anmodat väg- och vattenbyggnadsstgrelsen att
skyndsamt dels verkställa den revision av kostnadsberäkningarna i högertrafikkommitténs
betänkande, som kunde föranledas av efter år 1940 inträffade
förhållanden, samt på grundval av en sådan revision framlägga nya
kostnadsberäkningar i ämnet, dels ock i samband därmed avgiva ej mindre
yttrande och förslag beträffande den övergångstid, som lämpligen borde
fastställas därest beslut om övergång till högertrafik skulle meddelas inom
en närliggande framtid, än även yttrande rörande de omständigheter i övrigt,
som styrelsen fann vara av betydelse för ett ståndpunktstagande i
frågan.

Styrelsen redovisade nämnda uppdrag med skrivelse den 2 mars 1945.
Under förutsättning att övergång till högertrafik skedde hösten 1946, skulle
kostnaderna för övergången enligt styrelsens beräkningar uppgå till cirka
27 miljoner kronor. Kostnaderna hade alltså sedan högertrafikkommitténs

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1961

beräkningar utfördes stegrats med omkring It miljoner kronor. Direkt jämförelse
mellan kommitténs och styrelsens siffror blev emellertid missvisande,
dels emedan styrelsen i sin beräkning medtagit vissa kostnader, som
kommittén icke tagit hänsyn till (fraktkostnader för bussar en miljon kronor
och oförutsedda utgifter en miljon kronor), dels på grund av den prisstegring
som inträtt sedan kommittén framlade sin beräkning.

Beträffande principfrågan, huruvida övergång borde ske till högertrafik,
anförde väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att övergång till högertrafik med
hänsyn till kravet på största möjliga trafiksäkerhet i den kommande internationella
trafiken icke längre syntes kunna skjutas åt sidan. Styrelsen
fann till skillnad från högertrafikkommittén, att nackdelarna med vänsterstyrning
av fordonen vid vänstertrafik övervägde och ansåg därför, att rattens
placering måste anses ha en mycket stor betydelse ur trafiksäkerhetssynpunkt
och att en övergång till högertrafik även i detta avseende verkade
trafiksäkerhetsfrämjande. Vidare ansåg styrelsen, att det för automobilindustrien
i landet skulle vara av värde med samma trafikriktning i Sverige
och utlandet, vilket skulle medföra samma byggnadssätt för bilar avsedda
för export och för avsalu här i landet. Därigenom skulle tillverkningskostnaderna
kunna sänkas och konkurrenskraften ökas.

Över väg- och vattenbyggnadsstyrelsens skrivelse avgavs, efter remiss,
yttranden av dåvarande statens arbetsmarknadskommission, såvitt angick
med frågan förbundna arbetsmarknadssynpunkter, och av statens industrikommission,
såvitt angick materialsynpunkter.

Arbetsmarknadskommissionen framhöll, att övervägande delen av arbetena
vid en övergång till högertrafik utgjordes av verkstadsarbeten. Verkstadsindustrien
var att anse som förhållandevis konjunkturkänslig, varför
hänsyn till läget på arbetsmarknaden syntes böra tagas vid valet av tidpunkt
för en eventuell övergång till högertrafik. Kommissionen ville framhålla
angelägenheten av att avgörande snarast fattades i principfrågan, huruvida
högertrafik skulle införas eller ej. Därest en trafikomläggning beslutades,
borde det överlåtas åt Kungl. Maj:t att med beaktande av bl. a. arbetsmarknadspolitiska
synpunkter bestämma om tidpunkten för reformens genomförande.

Industrikommissionen förklarade, att de med en övergång till högertrafik
förbundna materialfrågorna icke torde vara av beskaffenhet att utgöra hinder
mot en omläggning.

I utlåtande nr 62 vid 1945 års riksdag hemställde andra lagutskottet, att
förenämnda motioner icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Utskottet
höll för troligt, att Sverige icke på lång tid kunde förväntas bli i mera avsevärd
mån berört av en eventuell intensifiering av den internationella landsvägstrafiken.
Att mot bakgrunden härav taga risken av en ökad olycksfalls -

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1961

9

frekvens inom landet i samband med en omläggning fann utskottet betänkligt.
Utskottet fortsatte:

Under ärendets behandling har framhållits, att Sverige icke i längden kan
bibehålla ett trafikvstem som avviker från det som tillämpas i flertalet
andra länder och att ett uppskov med omläggningen bland annat kommer
att medföra väsentligt ökade kostnader. Även om trafiksäkerhetssynpunkterna
i en framtid skulle kräva övergång till högertrafik, finner utskottet den
omständigheten att omläggningen då eventuellt skulle bliva dyrare ej vara
avgörande för frågans behandling i nuvarande läge. Åtskilliga reformförslag
på socialpolitikens område, vilka under kriget fått vila, påkalla efter
dess avslutande uppmärksamhet och komma vid genomförandet att kräva
stora kostnader. Samtidigt därmed framträder behovet av utgiftsbegränsningar
för vinnande av lättnader i beskattningen. För en övervägande del av
landets befolkning torde förverkligandet av önskemål i berörda avseenden
framstå såsom mera angeläget än införandet av högertrafik. Enligt utskottets
mening böra under sådana förhållanden ej nedläggas stora kostnader
för genomförande av en trafikomläggning, vars aktuella fördelar skulle vara
minst sagt tvivelaktiga.

Till det anförda kommer den omständigheten, att kravet på övergång
till högertrafik i och för sig icke torde uppbäras av någon utbredd folkmening.
Enligt utskottets åsikt bör en reform som skulle utöva så stor inverkan
på medborgarnas vanor som en genomgripande ändring av hävdvunna
trafikregler ej komma till stånd med mindre än att den omfattas av
folkets breda lager. Därest frågan om införande av högertrafik ånyo skulle
komma under statsmakternas behandling, kan det ifrågasättas, om icke
folkmeningen borde undersökas genom folkomröstning.

I en vid utlåtandet fogad reservation erinrades om andra lagutskottets
utlåtande nr 24 vid 1939 års riksdag samt om det resultat som framlagts av
1939 års högertrafikkommitté. Reservationen utmynnade i en hemställan
att riksdagen måtte dels för sin del besluta, att högertrafik skulle införas i
landet, dels ock i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla att Kungl. Maj:t ville
närmare överväga frågan om den lämpliga tidpunkten för en trafikomläggning
och förelägga riksdagen förslag härom.

Efter långvariga debatter i båda kamrarna biföll första kammaren reservationen,
varemot andra kammarens flesta ledamöter röstade för bifall till
utskottets hemställan. Frågan om införande av högertrafik förföll sålunda.

Det må i detta sammanhang nämnas alt vissa uttalanden gjorts efter
1945 i statliga och enskilda utredningar beträffande högertrafikfrågan.

Sålunda framhöll 19hk ars trafikförfattningssakkunniga i sitt betänkande
med förslag till vägtrafikförordning m.m. (SOU 1948: 34) att med hänsyn
till de betydande fördelar, som skulle vinnas genom en övergång till högertrafik,
de sakkunniga fann det angeläget, att denna fråga kom att vederbörligen
uppmärksammas.

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 är 1961

Den Nordiska parlamentariska kommittén för friare samfärdsel m. in.
underströk i sitt betänkande nr 5 med förslag till lättnader i fråga om tullbehandling
m. m. av motorfordon i trafiken mellan de nordiska länderna
(SOU 1953: 5) det betydande praktiska värde det skulle ha för den internordiska
trafiken, om Sverige såg sig i stånd att övergå till högertrafik.

b rågan om övergång till högertrafik och därmed sammanhängande problem
var också sedan slutet av 1950 föremål för utredning inom Ingenjörsvetenskapsakademiens
transportforskningskommission, som redovisade sitt
arbete i en skrift dagtecknad den 25 september 1953. Målet för utredningsarbetet
var dels att komplettera 1939 års högertrafikkommittés betänkande
på de punkter, detta kunde anses föråldrat, dels att framlägga en allmän
plan för hur övergången till högertrafik skulle praktiskt och på billigaste
sätt genomföras. Av innehållet må här endast nämnas, att kommissionen,
som utgick från att omläggningen skulle ske tidigast 1958 och senast 1959,
beräknade kostnaderna för densamma till 149 miljoner kronor.

1953 års riksdag

Vid denna riksdag väcktes motioner, i vilka hemställdes, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t begära skyndsam utredning
och förslag till nästa års riksdag angående införande av högertrafik i Sverige.
Motionerna behandlades av andra lagutskottet, som inhämtade yttranden
från ett flertal myndigheter och organisationer. I sitt utlåtande nr 39
framhöll utskottet, att Sveriges vägtrafikutbyte med utlandet ökat betydligt
under efterkrigsåren samt att det stigande antalet motorfordon pekade hän
mot livligare förbindelser längs vägarna med länder, som tillämpade högertiafik.
De olägenheter som under sådana förhållanden var förbundna med
en körregel, som var motsatt den allmänt tillämpade, måste bedömas som
allvarliga. Motorförare från länder med högertrafik löpte sålunda en extra
risk för olycksfall till följd av ovana vid vår vänstertrafik. Drygt 30 procent
av de skador, som inträffade i trafik med utländska motorfordon från högertrafikländer,
stod i samband med förarens ovana vid vänstertrafik. Även
om det totala antalet trafikolyckor föranledda härav var förhållandevis litet,
syntes det tydligt att man vid en utvidgad internationell samfärdsel där
hade en betydande olycksfaktor att räkna med. Ett bibehållande av vänstertrafiken
skulle också verka hämmande på en önskvärd utveckling mot livligare
förbindelser över gränserna. Mot bakgrund av dessa omständigheter
ansåg utskottet ett bibehållande av vänstertrafik såsom oförenligt med en
framsynt politik på trafikens område. Därtill kom att vissa trafiksäkerhetssynpunkter
talade för högertrafik. Utskottet åsyftade därvid främst det förhållandet
att omkring 95 procent av samtliga här i landet registrerade bilar
hade ratten placerad till vänster, vilket innebar att bilarna i vänstertrafik

11

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1961

erbjöd avsevärt sämre möjligheter att överblicka vägbanan i de fall, dar
sikten skymdes av framförvarande fordon; en omständighet som lätt kunde
bli ödesdiger vid omkörningsförsök, då svårigheterna att i tid uppmärksamma
mötande fordon eller andra hinder i vägen ofta orsakade olyckstillbud.
För övergång till högertrafik talade enligt utskottet även den utländska
turisttrafikens ekonomiska betydelse för vårt land. För den del av Sveriges
bilindustri, som med hänsyn till exporten tillverkade typer för såval vänstersom
högertrafik, skulle det vara av värde om endast en enhetlig typ behövde
framställas. Därigenom skulle nämligen tillverkningskostnaderna kunna
sänkas och konkurrenskraften ökas. Slutligen kunde man icke bortse från
betydelsen av att vårt land såg frågan även ur en vidare synpunkt och lat
sitt handlingssätt i någon mån bestämmas av det berättigade europeiska
intresset av enhetliga trafikregler. Omläggningen skulle onekligen vara förenad
med ökad risk för trafikolyckor under övergångstiden. Med god planläggning
av trafikomställningen och intensiv propaganda före och under
den första tiden med högertrafik jämte effektiv ledning och övervakning av
trafiken borde emellertid trafikolycksfallen verksamt kunna förebyggas och
det torde i vart fall icke råda något tvivel om att de fördelar för trafiksäkerheten
på lång sikt, som var att vinna med en övergång till högertrafik, väl
uppvägde de risker i detta hänseende som var att räkna med under den
första tiden efter omläggningen. På grund av vad utskottet sålunda framhållit
fann utskottet det för Sveriges del vara med så avsevärda fördelar
förenat att övergå till högertrafik, att vårt land snarast möjligt borde inrikta
sig på en sådan övergång. Dessförinnan torde emellertid erfordras
kompletterande utredning, främst rörande finansieringen av kostnaderna,
samt ett närmare klarläggande av förutsättningarna ekonomiskt och arbetsmarknadspolitisk!
för att under de närmaste åren genomföra det ombyggnadsprogram,
som måste föregå en omläggning av trafiken. Vid en sådan
utredning borde även särskilt undersökas vid vilken tidpunkt själva övergången
till högertrafik lämpligen borde ske.

Under åberopande av det anförda hemställde utskottet att riksdagen måtte
anhålla, att Kungl. Maj:t ville utreda förutsättningar för vårt land att under
den närmaste framtiden genomföra en övergång till högertrafik samt för
riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde ge anledning.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

1954 drs kommitté för utredning om högertrafik

Efter bemyndigande av Kungl. Maj:t tillkallade chefen lör kommunikationsdepartementet
den 8 januari 1954 särskilda sakkunniga för att utreda
förutsättningarna för vårt land att inom den närmaste framtiden genomföra
en övergång till högertrafik. De sakkunniga antog benämningen 1955 års

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1961

kommitté for utredning om högertrafik och avgav den 30 oktober 1954 betänkandet
»Högertrafik» (SOU 1954:30). Ur betänkandet torde följande
böra anföras:

Kommittén delade 1939 års höger trafikkommittés uppfattning att det ur
teoretisk eller teknisk synpunkt inte kunde givas företräde åt vänstertrafik
eller högertrafik. Med utgångspunkt från tillgängligt statistiskt material
hade kommittén funnit, att det icke syntes föreligga något som tydde på att
trafiksäkerheten i Sverige skulle väsentligt ha rönt påverkan av att vi hade
andra trafikregler än angränsande länder. Beträffande frågan om vägtrafikolyckornas
huvudorsaker och rattens placering hade kommittén funnit, att
det icke torde vara möjligt att ur trafiksäkerhetssynpunkt bedöma frågan
om dennas placering tillförlitligt, utan att undersökningar vidtogs av en
omfattning, som kommittén icke ansett sig kunna påkalla. Med hänsyn till
den mänskliga faktorns avgörande betydelse för uppkomsten av trafikolyckor
torde man böra vara ytterst försiktig med att härleda olyckornas
uppkomst från sådana tekniska detaljer som rattens placering.

I fråga om turismen ansåg kommittén, att det var mycket vanskligt att
göra något uttalande rörande i vilken omfattning den utländska turist- och
motorfordonstrafiken skulle öka genom en övergång till högertrafik i Sverige.
Några tillförlitliga beräkningar i detta hänseende torde icke kunna
framläggas.

De skal, som kunde anföras mot en övergång till högertrafik, nämligen
den sannolika ökningen på kortare sikt av olycksriskerna efter trafikomläggningen
och de stora kostnaderna för omläggningen, var enligt kommittén
i och for sig tungt vägande. Till förmån för en övergång till högertrafik
talade emellertid den slutsatsen, att i händelse högertrafik ej infördes, olyckorna,
som berodde på ovana vid vänstertrafik, måste i det långa loppet
medföra skadeverkningar av större omfattning än de, som kunna förväntas
uppkomma av olyckor, vilka berodde på ovana vid högertrafik, i händelse
sadan trafik infördes. Kommittén ansåg att detta långsiktiga och mera framsynta
perspektiv borde anläggas, när man gick att bedöma frågan om eu
övergång till högertrafik.

Huvudskälet för övergång till högertrafik var emellertid enligt kommitténs
uppfattning utvecklingen av den internationella landsvägstrafiken och
det därav betingade intresset av enhetliga trafikregler länderna emellan.

Med hänsyn till dessa omständigheter förordade kommittén att övergång
till högertrafik genomfördes i vårt land för väg- och gatutrafiken, däremot
inte för järnvägstrafiken. En omläggning vid järnvägarna skulle komma att
draga mycket stora kostnader, vilka icke skulle stå i rimlig proportion till
darmed vunna fördelar. Omläggningen skulle genomföras samtidigt över
hela landet under år 1959. Förutsättningen härför var dock att beslut an -

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1961

13

gående omläggningen fattades under år 1955. Beträffande tidpunkten på
året fann kommittén att en omläggning borde förläggas i anslutning till
tiden för nedgången i spårvagns- och busstrafiken i landets tätorter samt å
sådan tid, att skolorna kunde medverka i trafiksäkerhetspropagandan. Ur
dessa synpunkter torde en söndag i juni månad vara mest lämpad. Enligt
kommitténs uppfattning borde det dock överlåtas åt Kungl. Maj:t att med
beaktande av bland annat ekonomiska och arbetsmarknadspolitiska synpunkter
bestämma, när trafikomläggningen skulle äga rum.

För att om möjligt minska olycksriskerna vid en trafikomläggning förordade
kommittén, att en generell fartbegränsning till 70 kilometer i timmen
vidtogs. Fartbegränsningen borde gälla åtminstone under den månad,
under vilken trafikomläggningen skedde.

De för en övergång till högertrafik erforderliga åtgärderna fann kommittén
vara följande:

ombyggnad av viss del av spårvägarnas rullande materiel och fasta anläggningar,

ombyggnad av bussar och vissa fasta för den yrkesmässiga busstrafiken
erforderliga anläggningar,

ändring av vissa anordningar och anläggningar för väg- och gatuväsendet
samt vissa signal- och säkerhetsanordningar m. m. vid järnvägarna,

flyttning av vägmärken och ombyggnad av snöplogar m. m. för skogsbruket,

ändring av bussar och vissa omläggningsarbeten in. in. inom krigsmakten,

ombyggnad av bensinstationer m. m. samt

åtgärder mot ökade olycksrisker, administration m. m.

Beträffande de sistnämnda åtgärderna må här endast nämnas att kommittén
i huvudsak anslöt sig till de rekommendationer, som avgavs av 1939
års högertrafikkommitté, samt att kommittén fann det naturligast, att den
enhetliga planläggningen av samtliga vid trafikomläggningen ifrågakommande
åtgärder i varje fall till en början anförtroddes åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Kostnaderna för de ovannämnda åtgärderna beräknade kommittén under
förutsättning att beslut om övergången fattades under år 1955 till sammanlagt
215 miljoner kronor. I detta belopp ingick dock icke några indirekta
kostnader, vilka säkert skulle komma att uppstå men som icke lät sig i
förväg beräknas.

För finansieringen av kostnaderna föreslog kommittén införande av särskilda
tilläggsskatter å drivmedel för budgetåren 1955/56—1958/59 så utformade,
att skatterna beräknades inbringa ett par hundra miljoner kronor
för ifrågavarande fyra år. Sådana skatter syntes böra bestämmas till tre öre
för liter bensin, motorsprit och brännolja. Av de medel som således beräk -

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1961

nades inflyta, skulle kostnaderna för åtgärder beträffande landsbygdens
allmänna vägar m. m. helt bestridas, varjämte statsbidrag skulle utgå med
i princip 95 % för åtgärder i fråga om allmänna vägar i städerna, enskilda
vägar, skogsbruk, krigsmakt, spårvägar och bussar samt 90 % i fråga om
säkerhetsanordningar vid järnvägar. Till ombyggnad av bensinstationer
förutsattes ej att statsmedel skulle utgå.

Mot kommitténs förslag i huvudfrågan avgavs reservation av dess ordförande
som icke ansåg de för en övergång till högertrafik anförda skälen
uppväga de med en trafikomläggning förenade kostnaderna och olägenheterna.
Avvikande meningar anfördes även rörande kostnadsberäkningen och
reformens finansiering.

Över kommitténs betänkande avgavs efter remiss yttranden från ett stort
antal myndigheter och organisationer.

Beträffande remissmyndigheternas inställning till kommitténs förslag i
huvudfrågan kan rent allmänt sägas, att trafikomläggningen tillstyrktes i
den övervägande delen yttranden, men att antalet remissinstanser, som avstyrkte
eller uttalade betänkligheter eller som fogade förbehåll till sina tillstyrkanden,
icke var obetydligt. Anmärkningsvärt var att länsstyrelserna i
Värmlands, Jämtlands och Norrbottens län — landsändar med livliga vägtrafikförbindelser
med högertrafikländer — avstyrkte eller uttalade starka
betänkligheter mot reformen. Vidare må noteras, att de tre organisationer,
som företrädde trafikbilägarnas intressen, avstyrkte kommitténs förslag och
ställde sig ganska likgiltiga till högertrafiken som sådan.

1955 års folkomröstning

I kommittéförslaget berördes icke folkomröstningsfrågan av utredningens
majoritet. Tre ledamöter gjorde emellertid uttalanden, som kunde sägas
innebära, att de i princip accepterade tanken på en folkomröstning i ärendet.

I propositionen nr 111 till 1955 års riksdag föreslogs, att en rådgivande
folkomröstning angående högertrafikfrågan skulle anordnas. Föredragande
departementschefen konstaterade att meningarna rörande en trafikomläggning
var delade och fortsatte:

Med hänsyn härtill och då frågan om en övergång till högertrafik måste
betecknas som en fråga av stor vikt för allmänheten till följd av den genomgripande
ändring i medborgarnas trafikvanor, som en omläggning innebär,
synes tanken på att inhämta medborgarnas uppfattning genom en rådgivande
folkomröstning i frågan ligga nära till hands.---I remissyttran dena

över förslaget och i den offentliga debatt, som förts i frågan, har emellertid
flera argument mot en folkomröstning i högertrafikfrågan anförts.
Det har sålunda gjorts gällande, att spörsmålet är alltför komplicerat för att
lämpa sig för referendum. Enligt min mening bör dock den upplysningskampanj,
som jag förutsätter kommer att föregå omröstningen, ge medbor -

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1961 15

garna förutsättningar att taga objektivt grundad ställning till frågan. Det
har mot en folkomröstning om högertrafiken vidare invänts, att folkmeningen
är alltför lättpåverkad samt att stora kostnader är förbundna med
en omröstning. Om dessa argument, som egentligen drabbar folkomröstningsinstitutet
som sådant, skulle ges beaktande, torde snart sagt ingen reform
anses kunna bli föremål för ett referendum. Ett annat ofta återkommande
argument är att, om kostnaderna för reformen skall betalas av bilismen,
det är oriktigt att undersöka uppfattningen även hos folk, som icke
äger motorfordon. Härom kan sägas, att — bortsett från att man, med
hänsyn till trolig övervältring av större eller mindre del av kostnaderna på
allmänheten, ej med säkerhet vet, hur kostnaderna för reformen slutligen
kommer att fördela sig på olika befolkningsgrupper — högertrafikfrågan
icke uteslutande är av ekonomisk natur och att även andra trafikanter än
de, som betalar bilskatt, i hög grad berörs av en trafikomläggning. Slutligen
har invänts, alt en folkomröstning medför tidsutdräkt innan beslut i frågan
kan fattas; detta dröjsmål förlänger det nuvarande osäkerhetstillståndet,
varjämte kostnaderna för reformen och olycksriskerna under övergångstiden
kan öka vid ett genomförande vid en senare tidpunkt än vad kommittén
förutsatt. För egen del anser jag emellertid, att om en folkomröstning
i och för sig anses önskvärd, olägenheterna med ett uppskov om ungefär ett
år, innan principbeslut i huvudfrågan kan fattas, icke är av den storleksordningen,
att de bör lägga hinder i vägen för ett referendum i frågan, särskilt
som arbetsmarknads- och konjunkturläget ej ter sig särdeles gynnsamt
för att snart påbörja de för omläggningen erforderliga arbetena. Med hänsyn
till ärendets vikt och de delade meningar, som yppats i själva sakfrågan,
anser jag det lämpligt, att folkets mening i högertrafikfrågan inhämtas, och
jag förordar sålunda en allmän folkomröstning i ärendet.

Statsutskottet som behandlade propositionen tillstyrkte i sitt utlåtande
nr 131 förslaget om en allmän folkomröstning i ärendet. Riksdagen godkände
utlåtandet.

Folkomröstningen ägde rum den 16 oktober 1955. Därvid avgavs 2 581 687
röster, varav 400 061 ja-röster och 2 139 996 nej-röster samt 41 630 blanka
röster. Omräknat i procent innebar resultatet att 15,5 procent röstade för
högertrafik, 82,9 procent för vänstertrafik och att 1,6 procent icke hade
någon bestämd mening. Det må anmärkas att röstdeltagandet uppgick till
ungefär 53 procent.

Utvecklingen efter 1955

Den nordiska parlamentariska kommittén för friare samfärdsel m.m.
underströk i sitt slutbetänkande (SOU 1956:45) ånyo riskerna ur trafiksäkerhetssynpunkt,
som föranleddes av att Sverige i motsats till övriga
nordiska länder fortfarande tillämpade vänstertrafik, och rekommenderade
att ytterligare åtgärder vidtogs för att varna trafikanter, som inreste till
eller utreste från Sverige, att annat trafiksystem tog vid.

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1961

För att belysa kostnadsutvecklingen sedan 1954 har Allmänna lngeniörsbyrån
AB på uppdrag av Föreningen för högertrafik i Sverige under år 1960
verkställt en beräkning av kostnaderna för övergång till högertrafik i Sverige.
Därvid har framkommit att — därest beslut om en övergång under år
1965 fattas senast 1962 — kostnaderna för omläggningen skulle uppgå till
325 miljoner kronor i 1960 års penningvärde.

Till Nordiska rådets nionde session, som hölls i Köpenhamn i februari
1961, väcktes hösten 1960 ett medlemsförslag med hemställan att Nordiska
rådet med hänsyn till frågans stora nordiska vikt måtte rekommendera Sveriges
regering att överväga möjligheterna för en övergång till högertrafik.
Förslaget tillstyrktes vid remissbehandling av ett flertal myndigheter och
organisationer såväl i Sverige som i de övriga nordiska länderna. Vid behandlingen
av frågan underströk trafikutskottet kraftigt den avgörande betydelsen
av att de nordiska länderna fick enhetliga trafikregler och att detta
först och främst gällde med hänsyn till körriktningen. Eftersom denna fråga
emellertid tagits upp från svensk sida, fann utskottet att det icke var behov
av någon rekommendation av det slag medlemsförslaget förordade.

Trafikutskottet syftade därvid bland annat på det förhållandet att chefen
för kommunikationsdepartementet enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den
2 december 1960 tillkallat en särskild sakkunnig för att utreda kostnaderna
vid övergång till högertrafik. I direktiven för utredningen heter det bland
annat:

Med hänsyn till den betydelse kostnadsfrågan äger för övervägandena om
övergång till högertrafik är det uppenbarligen av stort intresse att den offentliga
debatten i denna fråga kan grundas på tillförlitliga, aktuella kostnadsberäkningar
baserade på prognoser rörande trafikutvecklingen på lång
sikt. Bland annat med tanke på den strukturförändring inom hela trafikapparaten,
som skett under senare hälften av förra decenniet och som kan
beräknas fortsätta i stegrad takt under 1960-talet, kan de tidigare verkställda
kostnadsberäkningarna inte sägas erbjuda en tillfredsställande
grundval för debatten. Det synes därför motiverat att kostnadsfrågan nu
utredes på nytt. Vid utredningen bör särskilda kostnadsberäkningar göras
för omläggning vid alternativa tidpunkter framöver.

Det bör understrykas, att förordnandet av en ny utredning självfallet inte
innebär något ställningstagande till frågan huruvida en trafikomläggning
bör äga rum.

Motionerna

I motionerna framhålles inledningsvis, att Irågan om Sveriges övergång
till högertrafik fått förnyad aktualitet samt att en markant omsvängning
skett beträffande allmänhetens inställning till frågan sedan 1955 års folkomröstning.
Motionärerna redogör vidare för argumenten för en omlägg -

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1967

17

ning av trafiksystemet och understryker att dessa argument fått ökad betydelse
genom de senaste årens starka utveckling av den internationella trafiken.
De framhåller, att kostnadsutvecklingen talar för att omläggningen
äger rum så snart som möjligt. Därefter anför de:

En omläggning till högertrafik kräver självfallet synnerligen omfattande
förberedelser. Det måste vara ett oeftergivligt villkor att tryggheten i trafiken
säkerställes i samband med omläggningen och under tiden därefter
genom väl planlagda trafiksäkerhetsåtgärder samt att trafiken förorsakas
minsta möjliga hinder och olägenheter. Av denna anledning krävs en ingående
utredning av alla därmed förenade problem. Det är också angeläget att
denna utredning utföres så snart som möjligt. I det följande skall endast
vissa huvudproblem något beröras. Det är vår förvissning att man genom
en noggrann planläggning skall kunna genomföra en trafiksäker reform
och att det stora intresse som i samband med trafikomläggningen kommer
att ägnas åt trafiksäkerhetsproblemen kommer att få ett positivt inflytande
på trafiksäkerheten även i övrigt.

De problem motionärerna därefter berör är frågan om lämplig tidpunkt
för övergången, effektiv administrativ organisation, hastighetsbegränsning
och andra extraordinära trafikregleringar, särskilda av övergången påkallade
vägmärken och trafikanvisningar, intensifierad trafikövervakning, fotgängarnas
problem vid en övergång, skolornas, bilskolornas, motororganisationernas
och andra organs utbildning av trafikanter på särskilda svårigheter
i samband med omläggningen samt propaganda och upplysning. Härefter
fortsätter motionärerna:

Som tidigare nämnts har kommunikationsministern tillsatt en särskild
utredning angående kostnaderna för en övergång till högertrafik. Därutöver
har behandlats behovet av utredningar rörande problem i samband med
genomförandet av trafikomläggningen främst med syfte att trygga säkerheten
i trafiken under och efter omläggningen. Denna kompletterande utredning
bör även omfatta de olika juridiska problem som är förenade med omläggningens
genomförande.

Då kostnaderna för omläggningen från vänster- till högertrafik synes successivt
öka ju längre omläggningen uppskjutes är redan detta en anledning
att de erforderliga kompletterande utredningarna utföres med största skyndsamhet,
så att ett beslut kan fattas utan onödigt dröjsmål.

Än större vikt bör tillmätas det förhållandet att de allvarliga olycksrisker
som sammanhänger med olikheterna i trafiksystem mellan Sverige och
grannländerna liksom övriga olägenheter för resandeutbytet mellan länderna
kvarstår och förvärras intill dess omläggningen genomföres. Varje dröjsmål
medför sålunda ökade olyckor och olägenheter samt ökade kostnader.

Remissyttrandena

Med undantag för Folkrörelsernas motorförbund tar samtliga remissinstanser
ställning till frågan huruvida Sverige hör övergå till högertrafik

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1961

och uttalar sig därvid för en sådan övergång. Ordföranden i Nationalföreningen
för trafiksäkerhetens främjande är dock skiljaktig och anser bland
annat att ett beslut om övergång till högertrafik måste föregås av en förnyad
folkomröstning. I skrivelserna från Sveriges läkares automobilklubb
och Sveriges motorfederation redovisas också en positiv inställning till en
trafikomläggning.

I den fråga som tagcs upp i motionerna är meningarna emellertid mera
delade. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statens trafiksäkerhetsråd och
Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande anser den begärda utredningen
icke för närvarande erforderlig, medan de övriga remissorganen
tillstyrker motionsyrkandet.

Väg- och vaitenbyggnadsstyrelsen erinrar om den utredning som pågår
beträffande kostnaderna vid en övergång till högertrafik och fortsätter:

Eftersom kostnadernas storlek bland annat blir beroende av vilken tidpunkt
som väljes för trafikomläggningen, torde utredningsmannen beröra
även detta och andra problem, som sammanhänger med en övergång till
högertrafik. Det är dock ej tänkbart att utredningen skulle kunna lösa alla
de praktiska problem, som uppstår vid en trafikomläggning. För det fortsatta
arbetet torde det vara nödvändigt att tillsätta något organ med uppgift
och befogenhet att under den relativt långa tid som måste förflyta mellan
ett beslut om införande av högertrafik och tidpunkten då övergången sker,
förbereda övergången samt att meddela direktiv och beslut i sådana frågor.
Med hänsyn härtill och då frågan om övergång till högertrafik torde få anses
vara tillräckligt utredd, anser styrelsen det ej vara erforderligt med ytterligare
utredning. Principbeslut bör kunna fattas sedan kostnaderna klarlagts,
varefter det bör ankomma på ovan omtalade organ att handlägga de
frågor av trafiksäkerhetsteknisk, juridisk eller annan art, som uppkommer
i samband med trafikomläggningens genomförande.

Statens trafiksäkerhetsråd hänvisar till ett yttrande den 28 november
1960 över det i det föregående omnämnda medlemsförslaget i Nordiska rådet.
I detta förklarade trafiksäkerhetsrådet, att en helt förutsättningslös utredning
rörande kostnaderna för en övergång och lämplig tidpunkt för en
sådan övergång borde verkställas samt att det vidare borde noggrant och
realistiskt utredas, huru själva övergången skulle organiseras och genomföras
för att den skulle ske under så betryggande former som möjligt. Sedan
därefter särskild utredningsman tillkallats för att utreda kostnaderna,
ifrågasätter rådet om det för närvarande kan anses erforderligt med ytterliggare
utredningar.

Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande anför bland annat:

Det synes NTF som om det icke vore nödvändigt att nu tillsätta ytterligare
en utredning. Väsentligt är att få veta kostnaderna för övergången och
den utredning, som sysslar härmed, torde komma in på flera av de frågor,

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1961

19

varom nu ytterligare utredning begäres. NTF finner det lämpligast, att sedan
kostnadsutredning framlagts, frågan om övergång till högertrafik upptages
till principbehandling i riksdagen. Vid positivt beslut bör därefter
den av motionärerna föreslagna utredningen komma till stånd. Utredningen
bör få till uppgift att på basis av principbeslutet planlägga alla detaljer i
samband med övergången till högertrafik.

Kungliga automobilklubben framhåller att kostnaderna inte kan behandlas
isolerade utan måste sättas i relation till de åtgärder, som är nödvändiga
vid en övergång. Sådana åtgärder är både av trafikteknisk och trafiksäkerhetsmässig
natur. Det framstår därför enligt klubbens mening som absolut
nödvändigt att samtliga frågor sammanhörande med Sveriges övergång till
högertrafik utreds parallellt med utredning av kostnaderna. Härför talar
också att man i tidigare utredningar icke berört planläggningen av själva
övergången och därmed sammanhängande frågor, problem som det är angeläget
att få utredda.

Motormännens riksförbund ansluter sig till vad som framhålles i motionerna
och tillstyrker i likhet med Folkrörelsernas motorförbund en skyndsam
utredning av samtliga frågor, som sammanhänger med en omläggning
till högertrafik.

Motorförarnas helnykterhetsförbund tillstyrker motionerna men framhåller,
att resultatet av den i dessa begärda utredningen inte behöver föreligga
i sin helhet, innan beslut om trafiksystemets omläggning kan fattas,
eftersom det redan nu föreligger avsevärt material beträffande omläggningens
genomförande. Man måste också räkna med att viss tid förflyter
mellan beslutets fattande och dess förverkligande. Ur kostnadssynpunkt är
det emellertid viktigt att riksdagen snarast möjligt tar ställning till frågan
om en trafikomläggning.

Utskottet

Såsom framgår av den tidigare redogörelsen har chefen för kommunikationsdepartementet
i december förra året tillkallat en särskild sakkunnig
för att utreda kostnaderna vid en övergång till högertrafik i Sverige. I direktiven
för utredningen har särskilt understrukits, att förordnandet av densamma
inte innebär något ställningstagande till frågan huruvida en trafikomläggning
bör äga rum.

I förevarandc motioner göres gällande, alt en övergång till högertrafik
inte förutsätter endast en utredning rörande kostnaderna för en sådan åtgärd.
Därutöver måste, framhåller motionärerna, utredas dels ett flertal
problem i samband med själva genomförandet jäv trafikomläggningen,
främst sådana som tar sikte på att trygga säkerheten i trafiken under och

20

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 är 1961

efter omläggningen, och dels de olika juridiska problem, som är förenade
med denna. Motionärernas hemställan går ut på att jämväl dessa problem
göres till föremål för en skyndsam utredning.

Utskottet vill till undvikande av varje missförstånd inledningsvis konstatera,
att motionerna — även om det i dessa argumenteras för högertrafik
■— icke avser att riksdagen nu skall taga ställning till huvudfrågan, huruvida
en trafikomläggning skall ske, och icke heller för sin behandling förutsätter
att ett sådant ställningstagande göres. Utskottet inskränker sig därför
till att i detta avseende uttala, att frågan om en trafikomläggning
snarast möjligt bör bringas i sådant skick, att den kan föreläggas riksdagen.
Oavsett vilken inställning man har till spörsmålet om en övergång till
högertrafik, är det nämligen av stor betydelse att snabbt få ett avgörande
beslut i saken. De som anser att en sådan övergång bör komma till stånd
kan med fog framhålla, såväl att kostnaderna för en omläggning stiger
som att svårigheterna i samband med en övergång växer för varje år som
går. För dem som förordar ett bibehållande av vänstertrafik är det likaledes
värdefullt att få ett avgörande i saken, enär planläggningen i trafikfrågor
och investeringarna i gatu-, väg- och andra trafikanläggningar försvåras
av den ovisshet beträffande det framtida trafiksystemet, som uppstått
genom att en övergång till högertrafik ånyo aktualiserats.

Mot bakgrund av det nu sagda har utskottet med tillfredsställelse erfarit,
att den särskilde utredningsmannen beräknar att kunna avlämna
resultatet av sitt arbete redan i oktober månad detta år. Utskottet har
vidare inhämtat, att utredningsmannen för att verkställa en så utförlig
kostnadsberäkning som möjligt måste ta upp till behandling ett flertal av de
problem, som åsyftas med motionsyrkandet. Sålunda måste han vid sina
beräkningar utgå från en bestämd tidpunkt för trafikomläggningen, och
enligt sina direktiv har han därvid att företaga särskilda beräkningar för
omläggning vid alternativa tidpunkter framöver. Han måste vidare ta ställning
till vilka åtgärder, som skall vidtas för att minska olycksriskerna i
trafiken i samband med en omläggning, innan han har möjlighet att beräkna
kostnaderna i denna del. Utskottet har inhämtat, att utredningsmannen
därvid kommer att behandla bland annat spörsmålen rörande upplysning
och propaganda ävensom frågan hur en omläggning skall administreras.
Med hänsyn till dessa förhållanden synes det utskottet sannolikt, att det
material, som utredningsmannen kommer att redovisa, blir av sådan omfattning
att det efter vederbörlig remissbehandling kan läggas till grund
för ett principavgörande i huvudfrågan. Om så ej skulle bli fallet, förutsätter
utskottet att Kungl. Maj :t utan tidsutdräkt föranstaltar om sådan komplettering,
som befinnes erforderlig för ett dylikt principavgörande.

Det är dock troligt, att vissa ytterligare problem, som sammanhänger med

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 dr 196i 21

en övergång till högertrafik, kommer att återstå. Utredning av dessa kan
emellertid enligt utskottets uppfattning utan olägenhet anstå till dess statsmakterna
fattat beslut i huvudfrågan. Vid positivt ställningstagande till en
trafikomläggning gives det sedan möjlighet att under den relativt långa tid,
som måste förflyta mellan beslutet och själva omläggningen, få dessa frågor
utredda. Att redan nu verkställa utredning av samtliga med en omläggning
sammanhängande problem skulle enligt utskottets mening därjämte kunna
få till följd, att riksdagens ståndpunktstagande i huvudfrågan fördröjes.
Med hänsyn till dessa omständigheter anser sig utskottet kunna i likhet med
väg- och vattenbyggnadstyrelsen, statens trafiksäkerhetsråd och Nationalföreningen
för trafiksäkerhetens främjande uttala, att den av motionärerna
begärda utredningen för närvarande icke är erforderlig. Däremot är det enligt
utskottets mening lämpligt, att vad utskottet ovan anfört om angelägenheten
av att frågan om en eventuell trafikomläggning föres fram till
ett skyndsamt avgörande bringas till Kungl. Maj :ts kännedom.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

1) att riksdagen i anledning av förevarande motioner,
1:1 och II: 5, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t som sin
mening giva till känna vad utskottet anfört, samt

2) att motionerna i den mån de icke kan anses besvarade
genom vad utskottet hemställt under 1) icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 20 april 1961

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel Svensson,
fru Hamrin-Thorell, fru Gärda Svenson, herrar Magnusson, Edström och
Virgin;

från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Nilsson i Göteborg,
Lundberg, Rimmerfors, fröken Wetterströin, herrar Odhe, Wahlund
och fru Ekendahl.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.