Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1961

1

Nr 29

Utlåtande i anledning av väckta motioner om viss fråga rörande
samordningen mellan yrkesskadeförsäkringen och den
allmänna sjukförsäkringen.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 80 i första kammaren av herr Sundin
samt nr 99 i andra kammaren av herr Fälldin.

1 motionerna, vilka är likalydande, behandlas det förhållandet, alt storleken
av den obligatoriska sjukpenning som utgår enligt sjukförsäkringslagen
är i avsevärd mån beroende av vederbörandes inkomst av tjänst, medan
storleken av sjukpenningen enligt yrkesskadeförsäkringslagen är beroende
av inkomsten av förvärvsarbete över huvud taget. För en person, som
har ringa inkomst av tjänst men förhållandevis god inkomst av annat förvärvsarbete,
blir följaktligen sjukpenningen enligt sjukförsäkringslagen betydligt
lägre än sjukpenningen enligt yrkesskadeförsäkringslagen. De yrkesskadeförsäkrade
erhåller för tiden intill nittionde dagen (samordningstiden)
sjukhjälp enligt sjukförsäkringslagen. En lantbrukare, som utför skogsarbete
såsom anställd under en kortare tid av året och därvid får en yrkesskada,
kan därför få betydligt lägre sjukpenning under de första nittio dagarna
än han får därefter. Motionärerna anför vidare, att arbetsgivaravgift
erlägges till den allmänna sjukförsäkringens försäkring för tilläggssjukpenning,
trots att den försäkrade inte alltid blir försäkrad för sådan sjukpenning
(något som inträffar om den försäkrade inte har inkomst av anställning
som uppgår till 1 800 kr. för år). I motionerna framhålles såsom angeläget
att de korttidsanställda arbetstagarna tillförsäkras en tilläggssjukpenning,
som svarar mot de avgifter arbetsgivaren erlägger. I motionerna hemställes
därför, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla att i motionen
berörda spörsmål skyndsamt må prövas och att förslag i ärendet snarast
må föreläggas riksdagen i enlighet med motionens syfte».

Beträffande de skäl motionärerna åberopat till stöd för sina yrkanden får
utskottet, i den mån redogörelse härför inte har lämnats i det föregående
eller lämnas i det följande, hänvisa till motionen II: 99.

Något om gällande bestämmelser

De genom motionerna aktualiserade författningsbestämmelserna innehåller
i huvudsak följande.

llihnng till riksdagens protokoll 1961. 9 samt. 2 avd. Nr 29

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 dr 1961

I princip är varje arbetstagare i allmän och enskild tjänst obligatoriskt
lörsäkrad enligt yrkesskadeförsäkringslagen för yrkesskada (3 §). Den som
drabbas av yrkesskada äger för tid till och med nittionde dagen efter den
då skadan inträffade (samordningstiden) rätt till sjukhjälp enligt reglerna
i sjukförsäkringslagen (It §). För liden efter samordningstiden utgår förmånerna
efter i yrkesskadeförsäkringslagen intagna regler.

Sjukpenning beräknas efter delvis olika grunder i sjukförsäkringslagen
och i yrkesskadeförsäkringslagen. Sjukpenningen enligt sjukförsäkringslagen
uppdelas i grundsjukpenning, för vilken i princip fordras inkomst av
förvärvsarbete om minst 1 200 kr. om året, samt tilläggssjukpenning, vilken
kan utgå endast till den som har inkomst av tjänst. Tilläggssjukpennnigens
storlek beror på storleken av inkomsten av tjänst och varierar mellan 1 kr.
och 17 kr. Grundsjukpenningens storlek uppgår till 3 kr. Högsta sjukpenning
(grundsjukpenning + tilläggssjukpenning) är alltså 20 kr. Vid fastställande
av sjukpenning enligt yrkesskadeförsäkringslagen är inkomsten
av förvärvsarbete avgörande; det saknar således betydelse om inkomsten
härrör från tjänst eller annat förvärvsarbete. Denna sjukpenning utgår efter
i princip samma skalor som sjukpenningen enligt sjukförsäkringslagen. En
person, vars hela inkomst av förvärvsarbete härrör från tjänst, är således i
piincip lörsäkrad för samma sjukpenning enligt sjukförsäkringslagen som
enligt yrkesskadeförsäkringslagen. Härrör hans inkomst däremot endast till
eu obetydlig del från tjänst och i övrigt från annat förvärvsarbete, är hans
sjukpenning från yrkesskadeförsäkringen i allmänhet betydligt högre än
sjukpenningen från sjukförsäkringen, vilken då ofta inskränker sig till
grundsjukpenning. Sjukpenningen blir därför för s. k. blandade inkomsttagare
— dvs. personer som har inkomst både av tjänst och av arbete
i eget löretag — i allmänhet lägre under samordningstiden än därefter.
Emellertid finns det möjligheter att undvika denna konsekvens genom att
höja sjukförsäkringen genom frivillig försäkring för sjukpenningtillägg.
Härigenom kan den, vars inkomst helt eller delvis härrör från annat förvärvsarbete
än tjänst, höja denna försäkring, så att sjukpenningen uppgår
till samma belopp som om hela hans årsinkomst av förvärvsarbete härrört
från tjänst.

1960 års riksdag

Vid 1960 års riksdag behandlades motioner (1:10 och 11:15) av samma
innebörd som de förevarande. I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 35
i anledning av motionerna anförde andra lagutskottet:

Möjlighet finns för den enskilde att undvika de i motionerna påtalade
konsekvenserna av samordningen. Genom frivillig försäkring enligt sjukiörsäkringslagen
kan nämligen den som har inkomst från annat förvärvs -

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 dr 1961

3

arbete än tjänst höja sin sjukpenningförsäkring så, att sjukpenningen utgår
med det belopp den skulle ha utgjort om inkomsten i sin helhet härrört
från tjänst. Denna möjlighet har emellertid utnyttjats endast i mindre omfattning.
Bl. a. under hänvisning härtill hemställde 1959 års rikdag, att frågan
om effektivisering av sjukförsäkringen för företagare måtte göras till
föremål för utredning. Därest detta skulle resultera i att inkomst av annat
förvärvsarbete kommer att ligga till grund för beräkningen av sjukpenning
på samma sätt som inkomst av tjänst, blir syftet med motionerna tillgodosett.

I propositionen nr 75 till årets riksdag rörande folkpensioneringen m. in.
har föredragande departementschefen lämnat en redogörelse för pågående
och förestående arbete för socialförsäkringens samordning och komplettering.
I redogörelsen uttalas i anledning av ovannämnda hemställan från
riksdagens sida, att därest företagarna blir anslutna till den obligatoriska
tilläggssjukpenningförsäkringen, goda förutsättningar synes föreligga för
en utveckling därhän, att socialförsäkringen omfattar hela folket. Departementschefen
erinrar vidare om att samordnings- och kompletteringsarbetet
bedrives i huvudsak av 1958 års socialförsäkringskommitté och socialförsäkringens
adminislrationsnämnd, vilka arbetar snabbt och effektivt och
i samverkan med socialdepartementets rättsavdelning. Enligt hans uppfattning
bör därför olika föreliggande utredningsuppgifter upptas till prövning
i särskild ordning endast i den mån det visar sig nödvändigt eller fördelaktigt
att behandla dem på annat sätt än genom den nu arbetande utredningsapparaten.

Det kan således förutsättas, att den genom motionerna aktualiserade frågan,
såvitt gäller tilläggssjukpenningförsäkringen, kommer att prövas i
samband med arbetet på socialförsäkringens samordning och komplettering.
Med hänsyn härtill finner utskottet någon riksdagens åtgärd i ämnet icke
påkallad.

En utförligare redogörelse för departementschefens uttalanden i propositionen
nr 75 till 1960 års riksdag återfinnes i andra lagutskottets utlåtande
nr 35 år 1960.

Utskottet

Sjukpenning enligt sjukförsäkringslagens obligatoriska försäkring och
sjukpenning enligt yrkesskadeförsäkringslagen utgår efter i huvudsak överensstämmande
skalor. Emellertid föreligger bl. a. den skillnaden, att sjukpenning
enligt sjukförsäkringslagen i avsevärd mån beräknas endast på
grundval av den försäkrades inkomst av tjänst, medan sjukpenning enligt
yrkesskadeförsäkringslagen grundar sig på inkomsten av förvärvsarbete
över huvud taget. Den som har hela sin inkomst från tjänst är således i
princip försäkrad för lika stor sjukpenning enligt båda lagarna. Härrör
däremot endast eu del av inkomsten från tjänst och återstoden från annat

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 dr 1961

förvärvsarbete, blir i allmänhet sjukpenningen lägre enligt sjukförsäkringslagen
än enligt yrkesskadeförsäkringslagen.

Mellan yrkesskadeförsäkringen och sjukförsäkringen råder numera en
viss samordning. Denna innebär i huvudsak, att sjukhjälp, bl. a. sjukpenning,
till yrkesskadad under de första nittio dagarna skall utgå efter sjuklörsäkringslagens
regler och icke enligt yrkesskadeförsäkringslagen.

1 föieliggande motioner framhålles, att samordningen inte ger rimliga
resultat för dem som har mindre del av sin inkomst från tjänst och huvuddelen
(rån annat förvärvsarbete. Såsom exempel nämner motionärerna en
småbrukare, vilken uttör skogsarbete åt annan. Om han därunder drabbas
av yrkesskada, erhåller han under de första nittio dagarna sjukpenning
irån sjukkassa och därefter från yrkesskadeförsäkringen. Sjukpenningen
blir under den första tiden mycket låg; ofta inskränker den sig till tre kronor
om dagen, eftersom den försäkrade inte har någon större inkomst av
tjänst. Efter de nitio dagarnas utgång blir däremot sjukpenningen i allmännet
högre, enär hela inkomsten av förvärvsarbete — alltså även inkomsten
av jordbruket — blir av betydelse för sjukpenningens storlek. Motionärerna
nämner vidare, att arbetsgivaren i anledning av den tillfälliga anställningen
är skyldig att erlägga bidrag till tilläggssjukpenningförsäkringen, ehuru
ilen anställde i många fall — på grund av att hans inkomst av tjänst inte
uppgår till 1 800 kr. om året —- inte blir delaktig av denna försäkring. Motionerna
utmynnar i en begäran om att Kungl. Maj:t skyndsamt måtte pröva
förevarande frågor i syfte att tillförsäkra de tillfälligt anställda en sjukpenning,
som motsvarar arbetsgivarnas bidrag till försäkringen för tillIägssjukpenning,
samt att Kungl. Maj:t snarast måtte förelägga riksdagen
förslag i ämnet.

Såsom framgår av den föregående redogörelsen prövades vid fjolårets
riksdag motioner med i stort sett samma innehåll som de förevarande. Riksdagen
fann därvid, i enlighet med vad andra lagutskottet föreslagit, inte
påkallat att vidtaga någon åtgärd i ämnet och hänvisade därvid bl. a. till
att 1959 års riksdag gjort framställning om att frågan om en effektivisering
av sjukförsäkringen för företagare måtte göras till föremål för utredning.
Därest detta skulle resultera i obligatorisk försäkring för lilläggssjukpenning
för företagare, skulle syftet med motionerna bli tillgodosett. Vidare
erinrade utskottet om att fragan om företagarnas sjukförsäkring ingick i
det pågående arbetet på socialförsäkringens samordning och komplettering.

Vad sålunda anfördes i fjol äger enligt utskottets mening alltjämt giltighet.
Utskottet vill dessutom nämna, att frågan huruvida den obligatoriska
försäkringen för tilläggssjukpenning bör göras tillämplig även på företagare,
för närvarande prövas av 1958 års socialförsäkringskommitté samt
att kommitén beräknar framlägga förslag i ämnet om någon månad.

Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1961

o

att förevarandc motioner, 1:80 och 11:99, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 21 mars 1961

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel Svensson,
fru Hamrin-Thorell, herr Birke, fröken Nordström, herr Eric Carlsson och
fru Nilsson; samt

från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Odhe, Wiklund
i Stockholm, Fredriksson, fru Eriksson i Ängelholm*, herrar Björkman,
Gustavsson i Alvesta* och Svensson i Kungälv.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.