Andra lagutskottets utlåtande nr 23 år 1961

1

Nr 23

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående upphävande
av bestämmelser i arbetarskyddslagen, vilka
inskränker den kvinnliga arbetskraftens användande
i yrkesarbete.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 267 i första kammaren av fröken
Andersson samt nr 234 i andra kammaren av fru Kristensson m. fl.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om en utredning om sådana ändringar
i arbetarskyddslagens 5 kapitel att bestämmelser, som inskränker den
kvinnliga arbetskraftens användande i yrkesarbete, slopas.»

Beträffande de skäl motionärerna åberopat till stöd för sin hemställan
får utskottet, i den mån redogörelse därför inte lämnas i det följande,
hänvisa till motionen II: 234.

Gällande bestämmelser

I 5 kapitlet arbetarskyddslagen den 3 januari 19Jf9 är intagna särskilda
bestämmelser beträffande kvinnors användande i arbete. I 34 § stadgas
sålunda, att kvinna icke får användas till arbete under jord i gruva eller
stenbrott. I 35 § lämnas vissa regler som sammanhänger med kvinnas barnsbörd.
36 och 37 §§ innehåller särskilda bestämmelser beträffande kvinnas
användande till nattarbete och 38 § slutligen innehåller bemyndigande för
Kungl. Maj:t att föreskriva villkor för eller förbjuda kvinnors användande
till särskilt farliga arbeten.

Beträffande arbetstagares användande till nattarbete finns i 19 och 20 §§
vissa allmänna bestämmelser. I 19 § föreskrives sålunda, att arbetstagare
skall åtnjuta erforderlig ledighet för nattvila. I denna ledighet skall ingå
tiden mellan klockan 23 och klockan 5. Från vad sålunda stadgats må avvikelse
ske, där visst arbete med hänsyn till sin natur, allmänhetens behov
eller annan särskild omständighet måste fortgå jämväl nattetid eller eljest
bedrivas å tid före klockan 5 eller efter klockan 23. Har natur- eller olyckshändelse
eller annan omständighet, som ej kunnat förutses, vållat avbrott
i driften eller ock medfört överhängande fara för sådant avbrott eller för
skada å liv, hälsa eller egendom, må ock arbetstagare, i den mån det är

1 — Bihan g till riksdagens protokoll 1961. 9 saml. 2 avd. Nr 23

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 23 år 1961

nödigt med hänsyn till berörda förhållande, användas till arbete å tid mellan
klockan 23 och klockan 5. Arbetstagare i överordnad ställning må, där
så finnes påkallat, användas till arbete å tid mellan klockan 23 och klockan
5 utan hinder av vad nu sagts. Enligt 20 § må arbetarskyddsstyrelsen, när
särskilda skäl föranleder därtill, medgiva att arbetstagare användes till
arbete å tid mellan klockan 23 och klockan 5 i vidare utsträckning än som
följer av bestämmelserna i 19 §. Sådant undantag må ock av arbetarskyddsstyrelsen
medgivas, då det av uttalande av arbetstagarnas sammanslutning
eller sammanslutningar eller annorledes framgår, att det stora flertalet av de
arbetstagare, som skulle beröras av undantaget, finner detsamma önskvärt,
och ohälsa eller överansträngning ej skäligen kan befaras uppkomma därigenom.

De i 36 och 37 §§ intagna bestämmelserna innebär i jämförelse med de
allmänna bestämmelserna reducerade möjligheter att använda kvinnor till
visst nattarbete. I 36 § första stycket stadgas sålunda, att kvinna, som
användes till hantverks- eller industriellt arbete, skall för nattvila beredas
oavbruten ledighet från arbetet under minst elva timmar varje dygn. I
denna ledighet skall ingå tiden mellan klockan 22 och klockan 5 eller, i den
utsträckning arbetarskyddsstyrelsen så medgivit beträffande viss ort, visst
slag av arbete eller visst arbetsställe, annan tid om sju timmar i följd mellan
klockan 22 och klockan 7. Vad sålunda stadgats avser icke arbetstagare i
överordnad ställning. Utan hinder av berörda stadganden får dock kvinna i
den mån så är nödigt användas till arbete, därest natur- eller olyckshändelse
eller annan omständighet, som ej kunnat förutses, vållat avbrott i driften
eller medfört överhängande fara för sådant avbrott eller för skada å liv,
hälsa eller egendom. Om sådant arbete samt dess anledning, omfattning och
varaktighet skall arbetsgivaren inom två dygn från dess början göra anmälan
till arbetarskyddsstyrelsen. Arbetet må icke fortsättas utöver sist angivna
tid, utan att tillstånd därtill sökts hos nämnda myndighet. Vidare må
enligt 37 § å arbetsställe, där på grund av verksamhetens natur under vissa
tider av året förekommer hopat arbete (säsongarbete), ävensom undantagsvis
å andra arbetsställen, då arbetet därstädes i följd av särskilda omständigheter
måste forceras, den i 36 § första stycket föreskrivna oavbrutna
ledigheten kunna under en tid av sammanlagt högst sextio dagar av året
inskränkas till tio timmar av dygnet. Arbetsgivaren skall, innan sådan inskränkning
vidtages, med angivande av anledningen därtill hos vederbörande
yrkesinspektör göra anmälan om de dagar, varunder inskränkningen
är avsedd att vidtagas. Beträffande sådana verksamhetsgrenar, som avser
förär bet ande av varor, vilka är underkastade hastig försämring, må därjämte
undantag från bestämmelserna i 36 § första stycket meddelas av
arbetarskyddsstyrelsen. Slutligen kan Konungen, när synnerliga skäl föranleder
därtill, beträffande visst slag av arbete eller visst arbetsställe medgiva
att kvinna användes till arbete å tid mellan klockan 22 och klockan 5
i vidare utsträckning än som följer av vad ovan sagts.

Andra lagutskottets utlåtande nr 23 år 1961

3

Historik

Förbud att använda kvinna till arbete under jord i gruva eller stenbrott
fanns såväl i 1900 års lag angående minderåriga kvinnors användande till
arbete i industriellt yrke som i 1912 ars lag om arbetarskydd. Bestämmelsen
överfördes i 34 § i 1949 års arbetarskyddslag. Föredragande departementschefen
anförde därvid (propositionen 298/1948), att även om bestämmelsen
icke torde ha någon större betydelse, borde den likväl enligt hans
mening bibehållas. Vidare erinrade han om att Sverige biträtt den av internationella
arbetskonferensen år 1935 antagna konventionen angående användande
av kvinnor till arbete under jord i gruvor av alla slag. Enligt
denna fick kvinna med några undantag av ringa räckvidd icke användas
till arbete under jord i gruva. Riksdagen gjorde vid sin behandling av
propositionen inte något uttalande i denna fråga.

År 1931 infördes i 1912 års lag om arbetarskydd allmänna bestämmelser
om ledighet för nattvila. Enligt dessa borde arbetarna, där ej arbetets
natur, allmänhetens behov eller annan omständighet skäligen kunde anses
kräva avvikelse, beredas erforderlig ledighet för nattvila. Vid tillkomsten
av detta stadgande uttalade sig såväl föredragande departementschefen som
riksdagen för en mjuk tillämpning av detsamma, med påföljd att stadgandet
i realiteten gav ringa möjlighet till ingripande mot förekomsten av nattarbete.

Samtidigt överfördes till arbetarskyddslagen i stort sett oförändrade
bestämmelserna i den tidigare gällande lagen 1909 angående förbud mot
kvinnors användande till arbete nattetid i vissa industriella företag, vilken
lag grundade sig på en i Bern år 1906 antagen konvention, som Sverige tillträtt
1910. Bestämmelserna innebar att kvinna, som användes i industriellt
arbete, vilket bedrevs i sådan omfattning att a arbetsställe i regel sysselsattes
minst tio arbetare, skulle för nattvila beredas oavbruten ledighet från
arbetet under minst 11 timmar varje dygn och att tiden mellan klockan 22
och klockan 5 skulle ingå i denna ledighet. Från denna huvudregel meddelades
vissa undantag. Vid nödfallsarbete fick salunda kvinna användas till
arbete jämväl å sagda tid, om blott anmälan därom gjordes till vederbörande
yrkesinspektör eller bergmästare, eller, då fråga var om dylikt arbete
mer än två dygn, tillstånd därtill beviljats av yrkesinspektör eller bergmästare
för ytterligare högst en månad och av yrkesinspektionens chefsmyndighet
för längre tid. Vid säsongarbete eller eljest vid undantagsvis
forcerat arbete kunde den oavbrutna 11-timmarsledigheten under högst
sextio dagar om året inskränkas till 10 timmar av dygnet. Beträffande slutligen
sådana verksamhetsgrenar, som avsåg förarbetande av varor underkastade
hastig försämring, kunde undantag från nattarbetsförbudet beviljas av

i*

4 Andra lagutskottets utlåtande nr 23 år 1961

yrkesinspektionens chefsmyndighet. Vid detta tillfälle gjordes emellertid
icke någon ändring i de båda kungörelser, som Kungl. Maj:t utfärdat med
stöd av 1909 års lag, nämligen dels den 9 januari 1911 (nr 48) angående
rätt för innehavare av fabriker för tillverkning av frukt- och grönsakskonserver
att i sina fabriker använda kvinnor till visst arbete nattetid och dels
den 16 oktober 1914 (nr 301) angående undantag i fråga om arbete med
beredning av skarpsill till ansjovis eller sardiner från berörda nattarbetsförbud.
Dessa kungörelser är alltjämt gällande.

Såsom ett led i strävandena att förbättra arbetskraftssituationen och
därigenom öka produktionen hos framför allt järnindustrien antogs år 1948
en provisorisk undantagslagstiftning i fråga om kvinnors nattarbete. Enligt
denna fick Kungl. Maj:t möjlighet att dispensvägen medgiva kvinnors användande
till arbete även nattetid där så funnes påkallat till följd av rådande
utomordentliga förhållanden på arbetsmarknaden. Författningen
upphörde att gälla den 1 januari 1951.

I proposition nr 298 till 1948 års riksdag framlades förslag till nu gällande
arbetarskyddslag. Beträffande de allmänna bestämmelserna om ledighet
för nattvila innebar förslaget en ur principiell synpunkt betydande
skärpning i förhållande till vad tidigare gällt. Från att arbetstagaren tidigare
skulle beredas erforderlig ledighet för nattvila infördes ett direkt
förbud mot nattarbete mellan klockan 23 och klockan 5 med vissa undantag.
I fråga om nattarbetsförbudet för kvinnor föreslogs ändring i sak så till
vida att nattarbetsförbudet utsträcktes till att omfatta samtliga arbetsställen
inom industri oavsett dess omfattning samt tillika inom hantverket.
Till grund för propositionen låg ett av 1938 års arbetar skyddskommitté år
1946 avlämnat betänkande med förslag till lag om skydd mot ohälsa och
olycksfall i arbete m.m. (SOU 1946: 60). I frågan om bibehållande av det
särskilda nattarbetsförbudet för kvinnor anförde kommittén bland annat:

Frågan huruvida det för kvinnor gällande nattarbetsförbudet bör bibehållas,
far givetvis ses i samband med förslaget om ett allmänt nattarbetsförbud,
avseende såväl män som kvinnor. Såsom framgår av en del remissyttranden
ha vissa kvinnliga sammanslutningar ansett, att särskilt nattarbetstorbud
för kvinnor icke vore påkallat, då ett allmängiltigt sådant förbud
infördes i lagen. Detta skulle enligt kommitténs mening förutsätta, att man
i lagen stadgade allmänt förbud mot nattarbete inom varje slag av verksamhet,
som omfattades av lagen, och att särskilt tillstånd under vissa
förhållanden skulle kunna lämnas till dylikt arbete. Såsom förut framhålhts
- har kommittén dock icke ansett sig kunna framlägga förslag

till stadgande av detta innehåll utan i stället föreslagit bestämmelser, enligt
vilka från det allmänna nattarbetsförbudet undantages sådant arbete, som
pa grund av arbetets natur, allmänhetens behov eller annan särskild ommaste
bedrivas jämväl nattetid. Om enbart detta stadgande
skulle finnas i lagen, skulle möjlighet givas att i ett flertal fall använda
kvinnor till nattarbete, som för närvarande ej är tillåtet. Kommittén anser
sig icke kunna förorda en sådan lösning utan föreslår, att det särskilda nattarbetsförbudet
för kvinnor alltjämt bibehålies.

5

Andra lagutskottets utlåtande nr 23 år 1961

Andra lagutskottet tillstyrkte i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr
62 propositionen i berörda delar samt anförde därvid bland annat:

Enligt utskottets mening bör det särskilda nattarbetsförbudet för kvinnor
alltjämt bibehållas. I likhet med departementschefen anser nämligen utskottet
den omständigheten, att de i industriellt arbete sysselsatta kvinnorna
och deras fackliga organisationer motsatt sig det från visst kvinnohåll
framförda kravet på förbudets upphävande, utgöra ett kraftigt belägg för
att behov av ifrågavarande skyddslagstiftning fortfarande måste anses föreligga.
Man får i detta sammanhang icke glömma, att många av de inom
industrien sysselsatta kvinnorna vid sidan av sitt förvärvsarbete ha att
sköta hem och barn; skulle nattarbete tillåtas, uppkommer stor risk för att
dessa kvinnor icke skulle få tillfälle till erforderlig vila under dagen.

Vid Internationella arbetsorganisationens konferens i San Francisco år
1948 antogs en konvention nr 89 angående kvinnors nattarbete inom industrien.
Sedan därefter 1906 års Bernkonvention för Sveriges del uppsagts
enligt beslut av Kungl. Maj:t den 20 maj 1949 föreslogs i ''proposition nr 43
till 1950 års riksdag att arbetarskyddslagen skulle i anslutning till förstnämnda
konvention kompletteras med bland annat bestämmelser, enligt
vilka i den lagstadgade ledigheten för nattvila för kvinnliga arbetstagare
skulle ingå antingen, såsom förut, tiden mellan klockan 22 och 5 eller i den
utsträckning arbetarskyddsstyrelsen så medgivit beträffande viss ort, visst
slag av arbete eller visst arbetsställe, annan tid om sju timmar i följd mellan
klockan 22 och 7. Vidare föreslogs att från lagens nattarbetsförbud för
kvinnor skulle undantagas arbetstagare i överordnad ställning samt slutligen
att Kungl. Maj:t, när synnerliga skäl kunde föranleda därtill, skulle
äga att beträffande visst slag av arbete eller visst arbetsställe medgiva att
kvinna användes till arbete å tid mellan klockan 22 och 5 i vidare utsträckning
än som följde av lagens regler.

I sin motivering till propositionen framhöll föredragande departementschefen
till en början med avseende å konventionens system med en rörlig
period för kvinnornas nattvila att som skäl för en övergång härtill kunde
åberopas trafikförhållandena på vissa orter ävensom att stundom en anpassning
vid ett arbetsställe av kvinnornas arbetstider till de för manliga
arbetstagarna vanliga skifttiderna kunde vara förmånlig. Över huvud kunde
sägas att genom en dylik anordning skapades större möjlighet att taga
hänsyn till de växlande förhållandena på olika orter och arbetsställen.
Departementschefen fann det vidare angeläget, att den tillfälliga dispenslagstiftningen
1948 sanktionerades i arbetarskyddslagen såsom ett led i
strävandena att förbättra tillgången på arbetskraft och öka produktionen.
Dispensrätten skulle liksom tidigare avse särförhållanden och tillgripas endast
då så kunde anses påkallat från allmän synpunkt. Enär det tidigare
använda uttrycket att dispens skulle vara beroende av »rådande utomordentliga
förhållanden på arbetsmarknaden» ledde tanken till krigsårens

6 Andra lagutskottets utlåtande nr 23 år 1961

fullmaktslagstiftning, förordades att dispens skulle meddelas »när synnerliga
skäl föranleder därtill».

Andra lagutskottet tillstyrkte i sitt utlåtande nr 9 propositionen och uttalade
därvid i fråga om de särskilda dispensmöjligheterna i avseende å
kvinnors nattarbete, att utskottet ville understryka angelägenheten av att
dispensrätten tillgripes endast då mycket starka skäl talar härför.

Riksdagen biföll propositionen, och lagändringarna trädde i kraft den 1
januari 1951.

Vid 1957 års riksdag väcktes motionerna 1:330 och II: 413, i vilka hemställdes,
»att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t begära att 36 och
37 §§ arbetarskyddslagen angående nattarbetsbestämmelser för kvinnliga
arbetstagare måtte utgå ur lagen». Motionerna behandlades av andra lagutskottet,
som remitterade desamma till arbetarskyddsstyrelsen, FredrikaBremer-Förbundet,
Landsorganisationen i Sverige, Svenska arbetsgivareföreningen
och Yrkeskvinnors samarbetsförbund. En utförlig redogörelse
för innehållet i remissyttrandena har lämnats i utskottets utlåtande nr
37/1957, till vilket utskottet får hänvisa. Här må endast nämnas, att
arbetarskyddsstyrelsen, Fredrika-Bremer-Förbundet, Svenska arbetsgivareföreningen
och Yrkeskvinnors samarbetsförbund tillstyrkte motionerna,
medan Landsorganisationen i Sverige ansåg, att det saknades anledning att
upphäva ifrågavarande bestämmelser och därför avstyrkte motionerna.

Andra lagutskottet avstyrkte i sitt av riksdagen godkända utlåtande
motionerna och anförde bland annat följande:

Utskottet vill till en början framhålla, att nattarbete i allmänhet måste
anses förenat med åtskilliga olägenheter för den enskilde arbetstagaren. Här
må endast nämnas omställningssvårigheter samt problem i vad rör anpassning
till familje- och samhällslivet. Det måste därför betraktas som ett
arbetarskyddsintresse av vikt, att förekomsten av nattarbete begränsas till
vad som är nödvändigt med hänsyn till vad allmänhetens behov och samhällets
ekonomi kräver. För kvinnornas del måste vid bedömande av spörsmålet
framför allt beaktas att många kvinnor vid sidan av sitt förvärvsarbete
har att sköta hem och barn, vilket kan i hög grad begränsa deras möjligheter
att erhålla erforderlig vila under dagen. Det är inte minst med hänsyn
härtill angeläget att tillse att kvinnor icke användes till arbete nattetid
mer än vad som är absolut erforderligt.

Gentemot vad i motionerna och i vissa remissyttranden anförts om att det
skulle vara ologiskt med ett särskilt nattarbetsförbud för kvinnor, som sysselsättes
i hantverks- eller industriellt arbete, då beträffande andra och måhända
icke mindre ansträngande yrkesgrenar icke finns motsvarande restriktiva
bestämmelser, vill utskottet anföra, att det förhållandet, att särskilda
skäl nödvändiggör att kvinnor inom vissa yrkesområden användes
till nattarbete i en vidare utsträckning, icke rimligen kan i och för sig motivera
en utvidgning av möjligheterna till nattarbete inom andra områden,
där icke ett motsvarande behov föreligger. Påståendet i motionerna att en
särlagstiftning av förevarande slag skulle åstadkomma krångel och onödiga
tolkningssvårigheter har icke närmare utvecklats. Utskottet kan för sin del

7

Andra lagutskottets utlåtande nr 23 år 1961

icke finna, att de olägenheter i berörda avseenden som kan vara förenade
med den nuvarande lagstiftningen är av den arten, att de bör tillmätas
större betydelse vid prövning av frågan om ett bibehållande av nuvarande
regler. Vad slutligen angår motionärernas uttalande att det speciella nattarbetsförbudet
för kvinnor försvårar kvinnans ställning på arbetsmarknaden
är att konstatera, att några belägg icke kunnat påvisas för att så är
i någon mera avsevärd grad fallet. Framhållas må att förbudet icke är av
absolut natur utan att möjligheter till dispens i förekommande fall rymmes
inom ramen för nu gällande lagstiftning. Det bör i detta sammanhang särskilt
bemärkas att Landsorganisationen, som bland sina medlemmar kan
räkna flertalet av de i industriellt arbete sysselsatta kvinnorna i vårt land,
motsatt sig ett slopande av de aktuella bestämmelserna. Härav torde man
kunna draga den slutsatsen, att det för närvarande bland de industriarbetande
kvinnorna i varje fall icke finns någon mera utbredd opinion mot de
särskilda skyddsbestämmelserna mot nattarbete för kvinnor.

Efter överläggningar med Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen
i Sverige har arbetarskyddsstyrelsen i skrivelse till Kungl. Maj:t
den 20 december 1960 framlagt vissa förslag till ändringar i 34 och 37 § §
arbetarskyddslagen. Beträffande 34 § föreslås sålunda, att arbetarskyddsstyrelsen
skulle i särskilda fall få medgiva undantag från förbudet att använda
kvinna till arbete under jord i gruva eller stenbrott. Dispens skulle
få meddelas då fråga är om arbete, som utföres av kvinna i överordnad ställning
och som icke är att hänföra till manuellt arbete, om arbete, som avser
sjukvård eller sociala välfärdsanläggningar, om arbete, som i samband med
yrkesutbildning tillfälligt utföres under jord, eller om annat arbete, som
tillfälligt utföres under jord och som icke är att hänföra till manuellt arbete.
De föreslagna undantagen överensstämmer med de undantag, som
stadgas i 1935 års konvention beträffande kvinnors arbete i gruvor. Den
huvudsakliga motiveringen till förslaget är att kvinnor skall kunna användas
för skötsel av marketenterier inrättade under jord i gruvor. — Beträffande
37 § föreslår styrelsen att rätten för Kungl. Maj:t att, då synnerliga
skäl föranleder därtill, dispensera från bestämmelserna angående kvinnors
användande till nattarbete av praktiska skäl överföres på arbetarskyddsstyrelsen.
Styrelsen förklarar att den icke finner sig böra framlägga förslag
om upphävande av förbudet att använda kvinnor i hantverks- eller industriellt
arbete nattetid, ehuru den anser, att det från arbetarskyddssynpunkt
icke borde möta betänkligheter däremot. Beträffande frågan om vilka
motiv, som kan berättiga till eftergift från förbudet mot kvinnors nattarbete,
anför styrelsen:

Av arbetsmarknadsmässiga skäl kan det vara av betydelse att kunna
sätta in kvinnor till arbete i vissa skiftgående processer, där det föreligger
brist på manlig arbetskraft .

På vissa orter kan det föreligga svårigheter för kvinnor att överhuvudtaget
erhålla arbete, om de icke få deltaga i skiftarbete.

I fråga om vissa arbeten, som böra bedrivas kontinuerligt och som lämp -

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 23 år 1961

ligen kunna utföras av kvinnlig arbetskraft, skulle nattskiftet regelbundet
behöva utföras av manlig arbetskraft, om den kvinnliga ej fick användas
nattetid.

I vissa fall kunna individuella förhållanden spela in, t. ex. att två makar
önska ha samma skifttider.

Med hänsyn till att det knappast är möjligt att med en kortfattad formulering
angiva de motiv, som kunna berättiga till att kvinnor få tillstånd
till nattarbete, synes den framkomliga vägen vara att låta arbetarskyddsstyrelsen
lämna sådant tillstånd, om, med hänsynstagande till alla på avgörandet
influerande faktorer, synnerliga skäl föreligga för tillstånd till nattarbete.
Vad nu sagts innebär, att hänsyn — reellt sett — skall tagas till
omständigheterna i det enskilda fallet. Meningen är alltså icke att — såsom
i regel gäller för manliga arbetstagare — bifall utan vidare skall lämnas, om
arbetstagarna eller deras organisation tillstyrkt vederbörande framställning.

Skrivelsen har utsänts till ett tjugotal instanser för yttrande. Remisstiden
går till ända den 1 maj 1961.

Motionerna

Motionärerna förmenar att många av de i arbetarskyddslagen intagna
särskilda bestämmelserna om kvinnors användande i arbete saknar relevans
samt anför bland annat:

I realiteten har ifrågavarande lagbestämmelser — ursprungligen tillkomna
för att skydda den kvinnliga arbetskraften — numera kommit att
verka som en negativ faktor, bland annat därigenom att de som ovan
nämnts begränsar kvinnornas fria yrkesval men även därigenom att de
utgjort en belastning för kvinnorna i likalönsdebatten. Sålunda har det
från arbetsgivarhåll gjorts gällande, att begränsningen i fråga om kvinnors
användande i hantverks- eller industriellt arbete nattetid gör den kvinnliga
arbetskraften mindre användbar. Numera har emellertid en principöverenskommelse
träffats inom stora delar av arbetsmarknaden om slopande
av de särskilda lönetarifferna för kvinnor. Därmed synes arbetsmarknadens
parter ha vitsordat den kvinnliga och den manliga arbetskraftens
likvärdighet. Några bärande skäl att bibehålla lagbestämmelser, som begränsar
den kvinnliga arbetskraftens användningsområde, kan därför icke
längre anses föreligga.

Andra lagutskottets utlåtande nr 23 år 1961

9

Utskottet

Föreliggande motioner syftar till att de i femte kapitlet arbetarskyddslagen
intagna särskilda bestämmelserna om kvinnors användande i arbete
måtte upphävas i den mån de inskränker kvinnornas möjligheter till yrkesarbete.
De stadganden motionärerna huvudsakligen vänder sig mot är dels
förbudet i 34 § att använda kvinna till arbete under jord i gruva eller stenbrott
och dels reglerna i 36 och 37 §§, som innebär — i jämförelse med det
i arbetarskyddslagen intagna allmänna nattarbetsförbudet — reducerade
möjligheter att använda kvinna till hantverks- eller industriellt arbete
nattetid. Som skäl för sin hemställan anför motionärerna, att ifrågavarande
bestämmelser saknar betydelse i dagens läge, att de begränsar kvinnornas
fria yrkesval samt att de utgör en belastning för kvinnorna i likalönsdebatten,
enär de gör den kvinnliga arbetskraften mindre användbar till hantverks-
och industriellt arbete.

Utskottet vill framhålla, att ifrågavarande bestämmelser är historiskt
betingade samt avsedda att utgöra ett skydd för den kvinnliga arbetskraften.
Det har framstått som synnerligen angeläget, att kvinnorna, som vid
sidan av sitt förvärvsarbete i många fall haft att sköta hem och barn, icke
sysselsättes i nattarbete mer än som varit oundgängligen nödvändigt. Även
om det från kvinnohåll under senare år höjts röster för avskaffande av särbestämmelserna
i arbetarskyddslagen, har Landsorganisationen så sent som
1957 uttalat, att ett sådant krav icke uppbäres av de i industriellt arbete
sysselsatta kvinnorna själva och icke heller av deras fackliga organisationer.
Riksdagen har bland annat med hänvisning härtill avslagit år 1957 väckta
motioner av i huvudsak samma innebörd som de nu före varande.

Vid de centrala avtalsförhandlingarna föregående år enades emellertid
arbetsmarknadens parter om att hos arbetarskyddsstyrelsen hemställa om
överläggningar angående arbetarskyddslagens bestämmelser om nattarbete.
Sedan sådana överläggningar ägt rum, har arbetarskyddsstyrelsen i skrivelse
till Kungl. Maj:t den 20 december 1960 framlagt vissa förslag till ändringar
i 34 och 37 §§ arbetarskyddslagen. Förslagen innebär väsentligen, att arbetarskyddsstyrelsen
skall erhålla rätt att i särskilt angivna fall få medgiva
undantag från förbudet att använda kvinna till arbete under jord i gruva
eller stenbrott samt att den nu stadgade rätten för Kungl. Maj:t att, då
synnerliga skäl föranleder därtill, dispensera från bestämmelserna angående
kvinnas användande till nattarbete av praktiska skäl skall överföras på
arbetarskyddsstyrelsen. Styrelsens förslag har av Kungl. Maj:t sänts ut på
remiss till ett tjugotal olika instanser. Remisstiden går ut den 1 maj innevarande
år.

De stadganden i arbetarskyddslagen, mot vilka motionärerna vänder sig,
är sålunda redan nu föremål för uppmärksamhet inom Kungl. Maj:ts kansli.

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 23 år 1961

Enligt utskottets mening föreligger det viss sannolikhet för att den prövning,
som efter avslutad remissbehandling kommer att företagas av Kungl. Maj:t,
kan resultera i förslag om viss begränsning av de nuvarande särbestämmelserna
för kvinnor. Något skäl för riksdagen att under sådana omständigheter
nu taga något initiativ i anledning av föreliggande motionsyrkande
anser utskottet icke föreligga. Utskottet får därför hemställa,

att förevarande motioner, I: 267 och II: 234, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 16 mars 1961

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, fru HamrinThorell,
fru Carlqvist, fru Gärda Svenson,1 herr Birke, fröken Nordström
och herr Lars Larsson;1

från andra kammaren: herr Nilsson i Göteborg, fröken Wetterström,1
fru Ekendahl,1 herrar Bengtsson i Varberg,1 Jönsson i Ingemarsgården,
Gustavsson i Alvesta, fru Svensson i Kungsör1 och herr Carlsson i Huskvarna.
1

1 Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av fröken Wetterström.