Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1961

1

Nr 20

Utlåtande i anledning av väckta motioner om reseersättning från
den allmänna sjukförsäkringen i samband med sjukgymnastik
behandling, m. m.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft fyra inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen

dels de likalydande motionerna nr 79 i första kammaren av fröken
Nordström m. fl. samt nr 98 i andra kammaren av fru Gärde-Widemar,
dels ock de likalydande motionerna nr 282 i första kammaren av herr
Åkesson samt nr 230 i andra kammaren av herrar Nilsson i Lönsboda och
Carlsson i Huskvarna.

I motionerna I: 79 och 11: 98 har hemställts, att riksdagen hos Kungl.
Maj:t begär utredning om en sådan ändring av sjukförsäkringslagen, att
ersättning från den allmänna sjukförsäkringen utgår för a) resor till och
från sådan behandling för vilken sjukkassorna jämlikt 18 § i lagen frivilligt
lämnar ersättning (sjukgymnastisk behandling m. m.), b) resor för
tagande av laboratorieprov samt c) resor till konvalescenthem, upptagna
på riksförsäkringsanstaltens förteckning.

I motionerna I: 282 och II: 230 har hemställts, »att riksdagen måtte besluta
att ersättning för resa till och från sjukgymnastisk behandling skall
utgå, samt att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till härför erforderliga
författningsändringar».

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden får
utskottet, i den mån redogörelse härför inte lämnas i det följande, hänvisa
till motionerna I: 79 och II: 230.

Gällande bestämmelser

Enligt lagen den 3 januari 19i7 om allmän sjukförsäkring är varje medlem
i allmän sjukkassa sjukvårdsförsäkrad. Medlemmens sjukvårdsförsäkring
omfattar även hans här i riket bosatta barn, adoptivbarn och fosterbarn,
som är under 16 år (6 §). Sjukvårdsförsäkringens förmåner utgöres
av ersättning för utgifter för läkarvård och sjukhusvård ävensom i samband
därmed företagna resor.

Ersättning för utgifter för läkarvård utgår vid varje sjukdom, som enligt
Bihang till riksdagens protokoll 1961. 9 samt. 2 avd. Nr 20

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1961

läkares utsago kräver sådan vård, med 3/4 av den försäkrades utgifter för
vården, dock högst med 3/4 av belopp, som för vården upptagits i den av
Kungl. Maj:t fastställda sjukkassetaxan (14 §). Med läkarvård förstås i lagen
vård, som meddelas av läkare, dock icke vård, som lämnas försäkrad,
vilken åtnjuter sjukhusvård (4 §). Vidare anses även t. ex. laboratorieprov,
som tagits av annan än läkare, såsom läkarvård, därest läkare ansvarat för
provet och utövar sådan tillsyn däröver som ansvaret rimligen föranleder.

Utgifter för sjukhusvård ersättes i princip helt, om vården på grund av
sjukdom varit erforderlig (15 §).

Sjukkassa äger med riksförsäkringsanstaltens medgivande och enligt de
närmare föreskrifter som meddelas av anstalten besluta, att ersättning
skall utgå även för försäkrads kostnader för sjukgymnastik eller eljest behandling
med bad, massage, elektricitet eller hetluft eller annan därmed
jämförlig behandling ävensom för konvalescentvård (18 §). Fattar sjukkassan
sådant beslut, skall sjukvårdsförsäkringen omfatta jämväl förmån som
avses med beslutet. Samtliga kassor har beslutat ersätta behandling och
vård av ifrågavarande slag. Enligt riksförsäkringsanstaltens föreskrifter får
ersättning utgivas för dels konvalescentvård, dels ock sjukgymnastik behandling,
behandling med kortvåg, ultrakortvåg, mikrovåg eller ultraljud,
tryckvariationsbehandling av arteriella genomblödningsrubbningar, elektrisk
retningsbehandling vid muskelförlamningar, mekanisk sträckbehandling
av ryggraden samt foniatrisk behandling. Enligt föreskrifterna gäller
i fråga om ersättning för behandling, att ersättningen skall utgå med 3/4
av kostnaden för behandlingen, dock högst med 3/4 av belopp, som angives
i en av riksförsäkringsanstalten fastställd taxa. Dessutom ersättes den behandlades
resa till och från patienten med 3/4 under förutsättning att läkare
med hänsyn till sjukdomens svårighetsgrad föreskrivit att behandlingen
skall ske i hemmet. Kostnaden för konvalescentvård ersättes med 3/4, dock
i allmänhet med högst 5 kr. per dag.

I fråga om reseersättning gäller något olika regler för resor till och från
läkare samt resor i anledning av sjukhusvård. I det förra fallet ersättes i
princip hela resekostnaden, i den mån den överstiger ett karensbelopp om
4 kr, i det senare fallet utgår i princip full ersättning för resan till sjukvårdsinrättningen,
medan återresan ersättes endast i den mån kostnaden
överstiger karensbeloppet 4 kr. Ersättning utgår däremot inte för resa till
och från sådan vård eller behandling som avses i 18 § sjukförsäkringslagen.

Historik

I förordningen om erkända sjukkassor saknades bestämmelser om resekostnadsersättning
vid läkarbesök. Däremot kunde de erkända sjukkassorna
utge ersättning för intagning på sjukvårdsanstalt.

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 dr 1961

3

De nu gällande bestämmelserna går i sina huvuddrag tillbaka på socialvårdskommitténs
betänkande med förslag till lag om allmän sjukförsäkring
(SOU 1944: 15).

Sjukförsäkringslagen trädde i kraft den 1 januari 1955. Redan vid 19 5 6
års riksdag väcktes motioner om reformering av lagens bestämmelser
om ersättning för sjukresor. I motionen II: 293 föreslogs, att de allmänna
sjukkassorna skulle beredas tillfälle att såsom frivillig prestation införa
ersättning för resekostnader till och från av riksförsäkringsanstalten godkända
konvalescenthem efter samma grunder som enligt sjukförsäkringslagen
gäller resa till och från sjukvårdsanstalt. Andra lagutskottet anförde
i sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 54) i anledning av motionen:

Uppenbarligen begränsas möjligheterna för en konvalescent att komma
i åtnjutande av här avsedd vård därav att han själv har att svara för de
med vården förenade resekostnaderna. Då här ifrågavarande konvalescenthem
i vissa delar av landet är förhållandevis glest belägna, kan resekostnaderna
stundom komma att uppgå till icke obetydliga belopp. Vad sålunda
anförts talar för en utvidgning av ersättningsrätten till att omfatta även
försäkrads resor i samband med vård av förevarande slag.

Skäl kan emellertid även åberopas för en viss återhållsamhet, när det

gäller den ifrågasatta utvidgningen av ersättningsrätten.------Såsom

riksförsäkringsanstalten i remissyttrande över motionen uttalat, torde införandet
av ersättning för resekostnader i samband med konvalescentvård
som en merprestation kunna komma att i många fall medföra en icke obetydlig
höjning av medlemsavgifterna. Det förhållandet att konvalescenthemmen
är mera glest belägna i vissa delar av landet än i andra torde även
kunna medföra, att denna höjning blir mycket varierande i olika delar av
landet. Härtill kommer att det genom motionen aktualiserade spörsmålet
icke bör ses isolerat från frågor rörande ersättning för resor inom andra
vårdområden. Det kan även ifrågasättas, om icke motionens syfte att nedbringa
resekostnaderna vid konvalescentvård kan uppnås även på andra
vägar, exempelvis genom en utökning av antalet konvalescenthem, där vården
ersättes, varigenom resorna bleve kortare och därigenom billigare.

Enligt utskottets mening bör det icke komma i fråga att utan ytterligare
prövning av de problem, som motionen auktaliserar, genomföra en sådan
utvidgning av försäkringsskyddet som i motionen föreslås. Frågans vikt
motiverar emellertid att den göres till förmån för undersökning. En sådan
synes lämpligen böra ske i samband med en översyn av sjukförsäkringslagen.
Härvid får angelägenheten av den i motionen föreslagna ändringen
vägas mot önskvärdheten av förbättringar av försäkringsförmånerna på
andra områden. Utskottet vill föreslå, att riksdagen som sin mening bringar
vad utskottet anfört till Kungl. Maj :ts kännedom.

År 1957 tillkallades sjukreseutred ningen för att göra eu översyn
av reseersättningsbestämmelserna i sjukförsäkringslagen. I direktiven
för utredningen uttalades bl. a. att de grundtankar som låg bakom den dåvarande
lagstiftningen borde vara vägledande för utredningsmännens arbete.
Resekostnadsbestämmelserna borde med andra ord syfta till att bereda

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1961

försäkrade, som är bosatta på förhållandevis långt avstånd från läkare och
sjukvårdsinrättningar, (kurs. här), möjlighet att erhålla erforderlig läkaroch
sjukhusvård (kurs. här) utan att betungas av alltför dryga reseutgifter.
I direktiven uttalades emellertid vidare, att utredningen borde pröva jämväl
den av riksdagen aktualiserade frågan om ersättning för resor till och
från konvalescenthem.

Sjukreseutredningen avgav 1958 sitt betänkande »Sjukreseersättningars(SOU
1958:23). Häri tog utredningen upp frågan, om ersättningsrätten
borde vidgas till att avse kostnader för vissa andra resor än dem som nu
omfattas av försäkringsskyddet, nämligen bl. a. resor i anledning av sådan
vård som avses i 18 § sjukförsäkringslagen, främst konvalescentvård. Utredningen
anförde härom:

Den genomsnittliga ökning av försäkringsutgifterna som skulle följa av
att kostnadsersättning för konvalescenthemsresor infördes som försäkringsförmån
är---tämligen ringa. Likväl kunde naturligtvis kostnaderna

för vissa lokalsjukkassor, vilkas medlemmar bor på långt avstånd från
konvalescenthem, bli av sådan storlek att en höjning av försäkringsavgiften
bleve nödvändig.

En annan fråga är, om det skall anses mest angeläget att just konvalescenthemsresorna
i första hand införs bland tilläggsförmånerna. Det synes
från flera synpunkter kunna hävdas, att resor för erhållande av sjukgymnastik
behandling är väl så angelägna som konvalescenthemsresorna. De
sjukgymnastiska behandlingsformerna torde ofta vara av väsentlig betydelse
för återställande av arbetsförmågan helt eller delvis efter olycksfallsskador
eller sjukdomar med partiellt invalidiserande verkningar. Det bör
också beaktas, att konvalescenthemmens vård i viss utsträckning avser
rekreation i profylaktiskt syfte.

Med hänsyn till det anförda bör kostnadsersättning för konvalescenthemsresor
inte upptas som tilläggsförmån i sjukförsäkringen utan att detta
samtidigt blir fallet med resor till och från sjukgymnast samt — för enhetlighetens
skull — övriga resor för erhållande av vård som avses i
18 § SFL. Konsekvenserna av en så omfattande utvidgning av försäkringsförmånerna
är emellertid svåra att överblicka. -----

Man kan räkna med att ett införande av rätt till kostnadsersättning för
resor till och från sjukgymnaster skulle kunna i avsevärd mån öka antalet
sådana resor. Utgiftsökningen härför och för kostnadsersättningar i samband
med konvalescenthemsresor kunde på sina håll bli betydande. En
dylik utvidgning av försäkringsskyddet skulle därför, med de finansieringsgrunder
som nu gäller, sannolikt nödvändiggöra icke obetydliga avgiftshöjningar
i en hel del lokalsjukkassor. Vidare har de försäkrade att bära
andra kostnader i samband med hälso- och sjukvård, vilka det kunde vara
lika angeläget att inbegripa i riskutjämningen. Förutom sådana utgifter
för vård av sjuksköterskor och ortopedisk personal som vi talat om i det
föregående må här såsom exempel pekas på kostnaderna för tandvård.

En utsträckning av riskutjämningen till att omfatta de kostnadsobjekt
som nu är ifråga synes kunna medföra så allvarliga ekonomiska konse -

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 dr 1961

5

kvenser för en del sjukkassor att den inte bör genomföras utan att också
andra alternativ till utvidgning övervägs, varvid även ändrade grunder för
kostnadsfördelningen kan bli påkallade.

Vi har inte ansett, att vårt utredningsuppdrag innefattar någon mera
allmän prövning och gradering sinsemellan av möjliga utvidgningar av
sjukförsäkringen. Ej heller har vi ansett oss böra ingå på någon prövning
av grunderna för fördelningen av sjukkassornas utgifter för sjukförsäkringen.
Med hänsyn härtill har vi funnit oss höra avstå från att framlägga
förslag om kostnadsersättning för resor i samband med vård som avses i
18 § SFL. Frågan om sådan utvidgning av försäkringsskyddet bör lämpligen
övervägas i samband med en mera allmän översyn av området för
sjukförsäkringen och av grunderna för försäkringsutgifternas finansiering.

Vid remissbehandlingen av utredningens betänkande gjordes i allmänhet
ingen erinran mot utredningens ställningstagande i förevarande fråga. I en
del yttranden (LO, TCO och Svenska stadsförbundet) underströks dock, att
den förutskickade allmänna översynen av sjukförsäkringslagen borde komma
till stånd snarast möjligt. Medicinalstyrelsen fann det vara av största
vikt, att problemet om ersättning för resekostnader i samband med vård
på konvalescenthem snarast får sin lösning. I samma riktning uttalade
sig De vanföras riksförbund, som yttrade, att konvalescent- och rekreationsvård
är av mycket stort värde för invalidiserade och att resekostnaderna
för invalidiserade, som bor på landsbygden, utgör ett betydande hinder
för erhållande av sjukgymnastbehandling. Förbundet ansåg det med
hänsyn härtill naturligt att reseersättning får utgå även för resor till och
från sjukgymnaster samt till och från konvalescent- och rekreationshem.

I propositionen nr 161 till 1959 års riksdag uttalade föredragande
departementschefen, att frågan om en eventuell utvidgning av ersättningsrätten
till att avse nya slag av sjukresor torde böra anstå till den allmänna
översynen av sjukförsäkringslagen, som »torde kunna förväntas inom en
förhållandevis nära framtid». Härefter behandlade departementschefen särskilt
frågan om ersättning för resor i anledning av sådan vård eller behandling
som omförmäles i 18 § sjukförsäkringslagen samt anförde därvid:

Vad jag nyss uttalat rörande utvidgningar av tillämpningsområdet för
ersättningsreglerna gäller givetvis även den av utredningen behandlade
frågan om ersättning för resor för erhållande av sjukgymnastik och annan
i 18 § SFL angiven fysikalisk behandling. Såsom utredningen funnit bör
vidare ifrågavarande behandlingar och sådan konvalescentvård som avses i
nämnda paragraf i reseersättningshänseende bedömas enhetligt. Fn utvidgning
av försäkringsskyddet till att omfatta ersättning för samtliga dylika
resor torde komma att medföra sådana kostnadsökningar, att åtskilliga
lokalsjukkassor skulle tvingas att icke oväsentligt höja avgifterna. Frågan
om en utvidgning av ersättningsrätten i angiven omfattning bör även med
hänsyn härtill lösas i ett större sammanhang. Jag delar därför utredningens
uppfattning att någon ändring av förevarande bestämmelser för närvarande
inte bör göras.

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1961

I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 45 förklarade sig andra lagutskottet
dela uppfattningen, att mera väsentliga utökningar av försäkringsskyddet
inte borde ske i samband med en partiell reform. Enligt utskottets
mening var det emellertid angeläget, att den allmänna översynen av sjukförsäkringsbestämmelserna
snarast kom till stånd. Därvid kunde bl. a. dessa
frågor bli föremål för förnyat övervägande.

Frågan om ersättning för sådan vård och behandling
som avses i 18 § sjukförsäkringslagen har upptagits av socialförsäkringens
administrationsnämnd i dess betänkande II »Socialförsäkringens
organisation». Nämnden erinrar om att samtliga sjukkassor i sina
stadgar infört bestämmelser om att ersättning skall utgivas för vård och
behandling av förevarande slag. Enligt nämndens mening synes tiden nu
våra inne för att lagstiftningsvägen utvidga den obligatoriska sjukvårdsförsäkringen
till ätt omfatta jämväl sådana sjukvårdande åtgärder som avses
i 18 §. Nämnden, som inte anser det lämpligt att i sjukförsäkringslagen
reglera arten av förevarande förmåner och grunderna för ersättningarnas
utgivande, föreslår att nuvarande 18 § ersättes med en bestämmelse, att
Kungl. Maj:t skall äga föreskriva att ersättning enligt av Kungl. Maj:t fastställda
grunder skall utgå för försäkrads kostnader för annan vård i anledning
av sjukdom än i 14 och 15 §§ sjukförsäkringslagen sägs.

I ett förslag till lag angående ändring i sjukförsäkringslagen, vilket i dagarna
avlåtits till lagrådet för yttrande, har bl. a. upptagits administrationsnämndens
ovannämnda förslag till ändrad lydelse av 18 §.

Rätten till ersättning för laboratorie undersökningar
infördes i den allmänna sjukförsäkringen genom den nya sjukkassetaxan
(6 § Kungl. Maj :ts taxa för beräkning av ersättning för läkarvård och tandläkarvård
enligt lagen om allmän sjukförsäkring). Till grund för den nya
taxan låg ett den 2 juni 1958 dagtecknat stencilerat betänkande, avgivet av
en särskild utredningsman med uppgift att verkställa en översyn av sjukkassetaxan.
Häri kom utredningsmannen fram till, bl. a. efter en undersökning
av sjukförsäkringslagens förarbeten, att — för att läkarvård enligt
Sjukförsäkringslagen skulle anses föreligga — det icke torde »erfordras, att
läkaren i allo personligen direkt medverkar vid vården men väl krävas, att
han ansvarar för densamma och följaktligen utövar en sådan tillsyn häröver,
som ansvarigheten rimligen föranleder». Efter en genomgång av de
laboratorier där fristående laboratorieundersökningar förekom fann utredningsmannen,
att verksamheten på samtliga laboratorier av förevarande slag
utom tre till privata sjukvårdsinrättningar knutna laboratorier var att anse
som läkarvård, även om — såsom anfördes i fråga om de kliniska centrallaboratorierna
— »laboratorieläkarens ifrågavarande ansvarighet» ej för -

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1961

7

anleder, »att han själv aktivt medverkar vid varje särskild Undersökning*'',
Orsaken till att de fristående laboratorieundersökningarna dittills inte varit
ersättningsgrundande var enligt utredningsmannens mening inte, att de icke
var att anse såsom läkarvård utan att ersättningsnormer för dessa undersökningar
inte fanns intagna i den då gällande sjukkassetaxan.

Motionerna

Motionerna I: 79 och 11: 98

Motionärerna framhåller, att socialförsäkringens administrationsnämnd
i sitt betänkande »Socialförsäkringens organisation» föreslagit, att sjuk’-kassorna skall åtläggas att utge ersättning för sådan vård och behandling,
som avses i 18 § sjukförsäkringslagen, d. v. s. i huvudsak sjukgymnastisk
behandling och viss därmed jämställd behandling samt konvalescentvård.
De erinrar om att administrationsnämndens förslag inte innebär någon
ändring i sak, eftersom samtliga sjukkassor redan frivilligt utger ersättning
för sådan vård och behandling. Emellertid anser de, att i och med att
sjukkassorna blir obligatoriskt ålagda att utge ersättning för dessa sjukvårdande
åtgärder det finns anledning att överväga gynnsammare regler i
fråga om ersättning för resor till och från vården eller behandlingen. Enligt
motionärernas mening måste de nuvarande ersättningsnormerna, enligt
vilka ersättning kan utgå för sjukgymnastens resa till patienten men ej
för patientens resa till sjukgymnasten, för de försäkrade framstå såsom
orättvisa. I motionerna anföres härefter:

Normerna torde förutom att de kan leda till en viss misshushållning med
de alltför fåtaliga sjukgymnasternas dyrbara tid också medföra de konsekvenserna
att patienter, för sin rehabilitering starkt beroende av sjukgymnastik
behandling, av ekonomiska skäl kan få lov att avstå härifrån. Så
kan bli fallet då resvägen blir lång eller särskilt dyrbar, exempelvis när vederbörande
på grund av sin sjukdom eller sitt lyte måste begagna taxi. De
flesta av de behandlingsformer, som nu avses bli intagna i lagen; är ju fötövrigt
av den art, att de inte kan lämnas ambulatoriskt. ''

För den sjukförsäkrade allmänheten framstår det också som svårbegripiligt
att ersättning inte lämnas för resor till laboratorier, där prpver ay olika
slag tas av annan än läkare. Sjukkassorna lämnar efter en tämligen nyligen
genomförd ändring ersättning för kostnaderna för proven efter vissa regler,
men resekostnaden får medlemmen helt betala själv trots att proven föreskrivits
av läkare och föregås och efterföljs av läkarbesök i anslutning till
provtagningen. Det kan ifrågasättas huruvida inte sådana resor till labora1-toricr borde i ersättningsavsecnde likställas med resor för erhållande av
läkarvård.

Det torde också föreligga starka skäl för att försäkrads kostnad i anledning
av resor till konvalescenthem upptagna på riksförsäkringsanstaltcns
förteckning skulle ersättas av sjukkassa.

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1961

Motionerna I: 282 och II: 230

I motionerna erinras om de möjligheter sjukkassorna har att utge ersättning
för försäkrads kostnader för sjukgymnastik och vissa därmed jämförliga
behandlingar samt att samtliga kassor begagnat sig av dessa möjligheter.
Motionärerna framhåller, att denna utökning av förmånerna har
hälsats med tillfredsställelse av dem som varit i behov av förevarande slag
av behandling samt fortsätter:

Men däremot var det en besvikelse att beslutet ej innebar ersättning för
kostnaderna för resa till och från behandlingsorten. Då det råder stor brist
på legitimerade sjukgymnaster, medför detta ofta långa och dyrbara resor
för den hjälpsökande. Då det mycket ofta är sådana som svårt angripits
av svårt invalidiserande sjukdomar som regelbundet behöver behandling,
blir kostnaderna ännu mer krävande, då detta klientel på grund av sjukdomens
art oftast saknar inkomstmöjligheter.

Utskottet

Enligt gällande bestämmelser kan ersättning från den allmänna sjukförsäkringen
för sjukresor utgå allenast om resan avsett läkarvård eller sjukhusvård.

Förevarande motioner syftar till att vidga ersättningsrätten i fråga om
sjukresor. Motionerna I: 79 och II: 98 avser dels resor i anledning av sådan
behandling eller vård, för vilken sjukkassorna jämlikt 18 § sjukförsäkringslagen
frivilligt lämnar ersättning, d. v. s. sjukgymnastisk behandling och
vissa därmed jämställda behandlingsformer samt vård på konvalescenthem,
dels ock resor till och från laboratorium, där prov tages av annan än läkare.
I motionerna begäres en utredning i syfte att göra dessa resor ersättningsgrundande.
I motionerna I: 282 och II: 230 hemställes, att riksdagen måtte
besluta, att ersättning skall utgå för resor till och från sjukgymnast.

Frågan om att utsträcka ersättningsrätten till att avse resori anledning
av sjukgymnastisk behandling och därmed jämställda
behandlingsformer samt konvalescentvård
har tidigare varit föremål för prövning. Vid 1959 års riksdag intog statsmakterna,
i anslutning till vad sjukreseutredningen förordat, den ståndpunkten,
att frågan om en sådan utvidgning borde prövas först i samband
med en allmän översyn av sjukförsäkringslagen. Skälen härför var i huvudsak,
att denna fråga icke borde ses isolerat utan att i stället en avvägning
borde ske mot andra angelägna utvidgningar i ersättningsrätten. Vidare
anfördeé att ett införande av ersättningsrätt för resor av ifrågavarande slag
skulle medföra icke obetydliga kostnadsökningar för åtskilliga sjukkassor,
något som i sin tur skulle innebära höjningar av avgifterna till sjukförsäkringen.
Från riksdagens sida underströks emellertid härvid angelägenheten

9

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1961

av att den allmänna översynen av sjukförsäkringslagen snarast kom till
stånd. Därvid kunde bl. a. förevarande frågor bli föremål för förnyat övervägande.

Enligt utskottets mening talar vissa skäl för att resor i anledning av sådan
behandling eller vård som avses i 18 § sjukförsäkringslagen blir ersättningsgrundande.
Härvid träder resorna till och från sjukgymnast i förgrunden.
För många sjuka och invalidiserade människor är en regelbunden sjukgymnastik
behandling en förutsättning för att de skall kunna återinträda
i arbetslivet eller över huvud återgå till ett normalt liv. Den rådande bristen
på sjukgymnaster medför emellertid — i synnerhet för patienter i glesbygderna
— att den erforderliga behandlingen endast kan erhållas på platser
på långt avstånd från patientens bostad. Då resorna till och från sjukgymnasten
inte ersättes av sjukförsäkringen, kan det inträffa att den sjuke
eller invalidiserade av kostnadsskäl tvingas avstå från den erforderliga behandlingen.
Det kan visserligen tänkas att vederbörande lägges in på sjukhus
och där erhåller behandling, men det ligger i sakens natur att vården
där avser endast en begränsad tidsperiod. För övrigt torde det vara uppenbart
att den slutna vården för det allmänna ställer sig betydligt dyrare än
om sjukförsäkringen utger ersättning för resorna till och från sjukgymnast.
Vidare måste det på grund av bristen på sjukgymnaster anses angeläget,
att behandlingarna i största möjliga utsträckning utföres hos sjukgymnasterna,
så att dessas tid i så ringa utsträckning som möjligt ödslas bort på
resor. Det är dock härvid att märka, att sjukförsäkringen för närvarande
utger ersättning för sjukgymnasts resa för behandling i patientens hem endast
under förutsättning att läkare med hänsyn till sjukdomens svårighetsgrad
föreskrivit att behandlingen skall ske i hemmet.

Ett av skälen mot en utvidgning av ersättningsrätten till förevarande slag
av resor har varit, att en del sjukkassors ekonomi därigenom skulle allvarligt
belastas, vilket i sin tur skulle dra med sig icke obetydliga avgiftshöjningar.
I synnerhet skulle detta gälla lokalsjukkassorna i glesbygderna, där
avstånden till sjukgymnaster och konvalescenthem är betydande. Emellertid
har i dagarna till lagrådet avlåtits förslag om vissa ändringar i sjukförsäkringslagen,
vilka förslag är avsedda att framläggas i proposition till
riksdagen under innevarande session. Häri föreslås, att lokalsjukkassorna
skall upphöra fr. o. m. den 1 januari 1962 och att sjukförsäkringens lokala
administration i stället skall handhavas enbart av centralsjukkassorna,
sammanlagt 30 stycken. Härigenom kommer riskutjämningen inom kassorna
att omfatta ett betydligt större befolkningsunderlag än vad nu är fallet.
En utvidgning av ersättningsrätten skulle därför för de nya och betydligt
större kassorna inte medföra samma ekonomiska påfrestningar som för vissa
av de nuvarande lokalsjukkassorna.

Ehuru sålunda skäl talar för den föreslagna utvidgningen av ersättnings -

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1961

rätten till att avse resor i anledning av sjukgymnastisk behandling m. m.
och konvalescentvård samt vissa av de argument som tidigare anförts däremot
försvagats, kvarstår dock den tidigare framförda invändningen att
frågan härom inte bör prövas isolerat utan att en sådan utvidgning bör avvägas
mot andra angelägna utvidgningar i ersättningsrätten. Med hänsyn
härtill och till att frågan för icke så länge sedan varit föremål för utredning
anser sig utskottet inte kunna biträda vare sig förslaget om en direkt lagändring
i syfte att göra resorna till och från sjukgymnastisk behandling
ersättningsgrundande eller förslaget om en utredning i syfte att införa ersättningsrätt
för sådana och vissa därmed jämförliga resor. Emellertid anser
utskottet angeläget att understryka den av riksdagen år 1959 uttalade
uppfattningen, att den förutskickade allmänna översynen av sjukförsäkringsbestämmelserna
snarast bör komma till stånd samt att därvid förevarande
spörsmål göres till föremål för förnyat övervägande. Vad utskottet anfört i
förevarande fråga synes böra bringas till Kungl. Maj :ts kännedom.

Såsom inledningsvis redovisats har i motionerna I: 79 och II: 98 hemställts,
att den ovan nämnda utredningen skulle syfta även till att göra
resor till och från laboratorier, där prov tages av annan än
läkare, ersättningsgrundande. I motionerna göres gällande, att proven men
ej resorna ersättes av sjukförsäkringen. Denna uppfattning är emellertid
felaktig. Såsom förut redovisats är nämligen sjukresor ersättningsberättigande
under förutsättning att de avsett läkarvård eller sjukhusvård. Vidare
gäller att laboratorieprov, som tages i öppen vård — och något annat kan
inte vara aktuellt i förevarande sammanhang — i princip är ersättningsgrundande,
om de är att anse såsom läkarvård. Härav följer, att därest ersättning
kan utgå för en laboratorieundersökning, ersättning i regel kan
utgå även för de i anledning av undersökningen företagna resorna.

I detta sammanhang vill emellertid utskottet framhålla följande. Såsom
ovan anförts är förutsättningen för att ersättning för laboratorieundersökningar
skall kunna utgå, att undersökningen är att anse såsom läkarvård.
Av gällande författningsbestämmelser (4 och 14 §§ sjukförsäkringslagen
samt 1 § sjukkassetaxan och de vid 6 § i taxan fogade anmärkningarna)
framgår, att med termen läkarvård i sjukförsäkringslagstiftningen avses
vård, som meddelas av läkare, eller undersökning, som utföres av läkare.
Härav kan slutas, att laboratorieundersökning, som utföres av annan än
läkare, icke skulle vara att anse som läkarvård och följaktligen inte grunda
rätt till ersättning från sjukförsäkringen. Så är emellertid inte avsett. Rätt
till ersättning för fristående laboratorieundersökningar infördes genom
1959 års sjukkassetaxa, som byggde på ett av utredningen för översyn av
sjukkassetaxan framlagt förslag. I förslaget kom utredningen, efter en undersökning
av bl. a. sjukförsäkringslagens förarbeten, fram till att — för
att vård skulle anses såsom läkarvård i lagens mening — det icke torde

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1961

11

erfordras, att läkaren i allo personligen direkt medverkar vid vården, men
väl krävas, att han ansvarar för densamma och följaktligen utövar en sådan
tillsyn däröver som ansvarigheten rimligen föranleder. Från denna
utgångspunkt fann utredningsmannen att de laboratorieundersökningar
som utfördes på de kliniska laboratorierna här i landet med undantag för
några till enskilda sjukhus knutna laboratorier, var att anse såsom läkarvård.
De av annan än läkare utförda laboratorieproven grundar således i
allmänhet rätt till ersättning från sjukförsäkringen, och dessutom blir de
i anledning av proven företagna resorna ersättningsberättigande.

Emellertid har inom utskottet upplysts, att sjukkassornas praxis, när det
gäller att betala ut ersättning för laboratorieprov och i anledning därav
företagna resor, är högst varierande, beroende på att en del sjukkassor
ansett att laboratorieundersökningarna icke utgör läkarvård. En sådan —
visserligen oriktig — ståndpunkt är enligt utskottets mening förklarlig med
hänsyn till avfattningen av författningsbestämmelserna. Det synes därför
angeläget, att de tillämpande myndigheterna på något lämpligt sätt får entydiga
och klara upplysningar om den vidare tolkning begreppet läkarvård
är avsedd att ha bl. a. beträffande ersättningsfrågor i samband med laboratorieundersökningar.
Även denna utskottets uppfattning synes böra bringas
till Kungl. Maj :ts kännedom.

Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t giva
till känna

1) i anledning av förevarande motioner, I: 79 och II: 98
samt I: 282 och II: 230, vad utskottet anfört i fråga om utvidgning
av ersättningsrätten inom den allmänna sjukförsäkringen
till att avse resor till och från sådan behandling
och vård som avses i 18 § sjukförsäkringslagen;

2) i anledning av motionerna I: 79 och II: 98 vad utskottet
anfört om ett klargörande för sjukkassorna av tolkningen
av begreppet läkarvård i fråga om ersättningar från
sjukförsäkringen för laboratorieundersökningar och i anledning
därav företagna resor; samt

B. att förevarande motioner,

1) I: 79 och II: 98 samt

2) 1:282 och II: 230,

i den mån de icke kan anses besvarade genom vad utskottet
hemställt under A, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 14 mars 1961

På andra lagutskottets vägnar:

JOHN It. ANDERSON

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1961

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Nils Elowsson*, Axel Svensson, fru Carlqvist,
fru Gärda Svenson*, herr Birke, fröken Nordström, herrar Magnusson
och Edström;

från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Nilsson i Göteborg,
Lundberg, Rimmerfors*, fröken Wetterström, herrar Odhe*, fru Ekendahl*
och herr Gomér*.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Svenska Tryckeriaktiebolaget, Stockholm 1961
610453