Andra lagutskottets utlåtande nr 14 år 1961
1
Nr 14
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående lagen om
semester, m. m.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft tre inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nämligen
1) motionen nr 6 i andra kammaren av herr Andersson i Linköping angående
kvalifikationsreglerna för semester,
2) motionen nr 186 i andra kammaren av herr Senander m. fl. om förbättring
av lönen under semester, samt
3) motionen nr 430 i andra kammaren av herrar Carlsson i Huskvarna och
Löfroth om fyra veckors semester för vissa arbetstagargrupper.
M otionsyrkandena
I motionen 11:6 erinras om att med dag, å vilken arbete utförts, jämställes
dag, varunder arbetstagaren under pågående anställning varit oförmögen till
arbete på grund av sjukdom, dock att dag, som infaller efter det arbetstagaren
till följd av sjukdom varit frånvarande från arbetet under sammanlagt 90 dagar
av kvalifikationsåret, jämställes endast om arbetsoförmågan föranletts av yrkesskada.
Motionären framhåller, att regelns utformning innebär att en arbetstagare,
som drabbas av ett olycksfall i början av kvalifikationsåret medförande
arbetsoförmåga under 90 dagar, inte får räkna därefter infallande sjukdomstid
till någon del som semesterkvalificerande. Då det enligt motionären saknas skäl
att semesterrätten skall påverkas av ordningsföljden mellan sjukdom och olycksfall
föreslår han ”att riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställer att den år 1960
tillsatta utredningen för översyn av semesterlagen får i uppdrag att pröva denna
fråga”.
I motionen 11:186 yrkas, ”att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer
om utredning och förslag i syfte att nå en förbättring av semesterlönen,
eventuellt genom att den göres avdragsgill i skattehänseende upp till en viss
gräns”. Utskottet har hos motionärerna inhämtat, att de med uttrycket ”semesterlönen”
avsett lönen under semester.
1 motionen 11:430 hemställes, ”att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om förslag till 1962 års riksdag om förlängning av semestertiden
Bihang till riksdagens protokoll 1901. 9 samt. 2 avd. Nr 14
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 14 år 1961
till fyra veckor för de grupper av arbetstagare, särskilt gruvarbetare, som har
pressande eller hälsofarligt arbete”.
Beträffande de skäl motionärerna åberopat till stöd för sina yrkanden får
utskottet, i den mån redogörelse därför inte lämnas i utlåtandet, hänvisa till
motionerna.
Gällande bestämmelser.
Enligt lagen den 29 juni 1945 om semester äger arbetstagare på grund av det
arbete, som han under ett kalenderår (kvalifikationsår) utfört för arbetsgivarens
räkning, rätt att av denne erhålla ledighet med bibehållen lön. Semestern skall
utgå under året närmast efter kvalifikationsåret; dock må efter överenskommelse
semestern helt eller delvis åtnjutas tidigare.
I fråga om semesterns längd gäller att semester utgår med en och en halv dag
för varje kalendermånad av kvalifikationsåret, under vilken arbetstagaren för
arbetsgivarens räkning utfört arbete å minst 16 dagar. Med dag, å vilken arbete
utförts, jämställes dag, varunder arbetstagaren under pågående anställning a)
åtnjutit semester, b) varit oförmögen till arbete på grund av sjukdom, dock
att dag, som infaller efter det att arbetstagaren till följd av sjukdom varit frånvarande
från arbetet under sammanlagt 90 dagar av kvalifikationsåret, jämställes
endast om arbetsoförmågan föranletts av yrkesskada, c) i samband med
havandeskap eller barnsbörd avhållit sig från arbetet, i den mån bortovaron
icke överstigit 12 veckor, eller d) fullgjort sådan i 27 § värnpliktslagen eller med
stöd därav föreskriven militärövning om högst 60 dagar, som ej är beredskapsövning
eller direkt ansluter sig till första tjänstgöring, dock att av tid för militärövning
högst 60 dagar under varje kvalifikationsår må räknas arbetstagaren
till godo. Dag, under vilken arbetstagaren varit frånvarande från arbetet av
anledning, som angivits under b)— d), skall dock icke jämställas med dag å
vilken arbete utförts, därest arbete eljest uppenbarligen icke kunnat beredas
arbetstagaren å sådan dag.
Av det anförda framgår, att en arbetstagare, som har fortlöpande arbete
under hela kvalifikationsåret, har rätt till en årlig semester av 18 dagar. 1 syfte
att ge arbetstagarna rätt till minst tre veckors ledighet har i lagen föreskrivits,
att söndagar icke skall inräknas i semestern. Ej heller inräknas däri helgdagar,
såframt semestern utgår med mindre antal dagar i följd än sex. Sedvanliga
fridagar inräknas däremot i semestern.
Under semester skall lön utgå. Arbetstagare, som är avlönad med tidlön
beräknad för vecka eller längre tidsenhet, äger uppbära den å semestertiden
belöpande lönen. Annan arbetstagare äger för varje semesterdag uppbära lön
med belopp, motsvarande hans genomsnittliga dagsinkomst under de dagar av
Andra lagutskottets utlåtande nr 14 år 1961
3
kvalifikationsåret, å vilka han utfört arbete för arbetsgivarens räkning. Hänsyn
skall därvid icke tagas till sådant tillägg till lönen, som utgått för tid utöver
den för arbetstagaren normala arbetstiden (övertidsersättning). Vid beräkning
av lön under semestern skall hänsyn ej heller tagas till förmån av fri bostad
eller till löneförmån, som är avsedd att utgöra ersättning för särskilda kostnader.
Genom kollektivavtal, slutet å arbetstagarsidan av huvudorganisation, kan dock
överenskommelse träffas om annan beräkning av lönen.
Från semesterlagens huvudregel om rätt till ledighet med bibehållen lön gäller
det undantaget att arbetstagare, som utför arbetet i sina hem eller eljest under
sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över
arbetets anordnande, icke är berättigade till semesterledighet utan endast till
en kontant semesterförmån, i lagen betecknad såsom särskild semesterlön.
I lagen den 25 maj 1951 om förlängd semester för vissa arbetstagare med
hälsofarligt arbete, som är konstruerad i anknytning till allmänna semesterlagen,
stadgas att semester, vartill rätt förvärvats enligt allmänna semesterlagen, skall
för arbetstagare, vilka utfört arbete, däri de utsatts för röntgenstrålning eller
strålning från radioaktivt ämne, utgå med tre dagar för varje kvalifikationsmånad.
Historik
Kvalifikationsreglerna
Enligt 1938 års lag om semester jämställdes i kvalifikationshänseende med
arbetad dag bland annat sådan dag, då arbetstagaren varit oförmögen till arbete
på grund av däri inträffat olycksfall eller sådan däri ådragen sjukdom, som
avsågs i lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar.
Denna bestämmelse intogs oförändrad i 1945 års lag om semester. I propositionen
nr 273/45 med förslag till denna lag uttalade föredragande departementschefen,
att vissa skäl kunde anföras för att åtminstone i någon utsträckning
priviligiera även vanlig sjukdomstid. Man kunde å andra sidan inte bortse från
uppfattningen av semestern såsom en genom arbete intjänad förmån samt att
en sådan utsträckt priviligiering skulle medföra ökad ekonomisk belastning för
arbetstagarna och därigenom större risk för uppsägning från dessas sida.
Från och med den 1 januari 1955 genomfördes emellertid en samordning
mellan den allmänna sjukförsäkringen och en reviderad olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkring
(yrkesskadeförsäkring). Samordningen innebär, att personer,
som var både sjukförsäkrade och obligatoriskt yrkesskadeförsäkrade, i händelse
av yrkesskada skulle äga uppbära ersättning från yrkesskadeförsäkringen
först sedan en viss tid, samordningstiden, gått till ända. Under denna tid skulle
sjukhjälp utgå enligt sjukförsäkringslagens regler på samma sätt som vid sjukdom
i allmänhet. Samordningstiden omfattade tiden till och med nittionde dagen
efter olycksfallsdagen, då yrkesskadan orsakats av olycksfall, och eljest efter
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 14 år 1961
den dag skadan yppades. Samordningen innebar att praktiskt taget alla yrkesskador
av kortare varaktighet än 90 dagar (över 90 procent av alla yrkesskador)
helt utmönstrades från yrkesskadeförsäkringen och överfördes till sjukförsäkringen,
med följd att man i dessa fall som regel icke behövde pröva om skadan
härrörde från den skadades arbete eller ej.
I anledning av denna samordning föreslogs i propositionen nr 46 till 1954
års riksdag att all sjukdomstid upp till sammanlagt högst 90 dagar under varje
kvalifikationsår skulle få räknas som semesterkvalificerande samt att sjukdomstid
som inföll efter dessa 90 dagar skulle vara semesterkvalificerande — i likhet
med vad tidigare gällt — endast om sjukdomen föranletts av yrkesskada.
Riksdagen biföll propositionen, och de nya bestämmelserna trädde i kraft den
1 januari 1955.
Semesterns längd
Den nu gällande allmänna treveckorssemestem infördes genom lagändring,
som trädde i kraft den 1 juli 1951. Enligt den lydelse semesterlagen hade dessförinnan
utgick semester allenast med en dag för varje kvalifikationsmånad
med det undantaget att semestern utgick med en och en halv dag, om arbetstagaren
vid månadens ingång ej hade fyllt 18 år. Dessutom stadgades i lagen
den 29 juni 1946 om förlängd semester för vissa arbetstagare med särskilt pressande
och hälsofarligt arbete i 1 §, att semester skulle utgå med förhöjt antal
semesterdagar, därest arbetstagaren under kvalifikationsåret utfört
1) arbete under jord i gruva eller stenbrott,
2) gruvarbete ovan jord i Norrbottens län,
3) arbete, förlagt så att minst fyra timmar av arbetstiden för dygn infallit
mellan klockan 22 och klockan 6,
4) arbete, däri arbetstagaren under minst fyra timmar av arbetstiden för
dygn sysselsatts i mörkrum, eller
5) arbete, däri arbetstagaren utsatts för röntgenstrålning eller strålning från
radioaktivt ämne.
Jämlikt 2 § i lagen skulle för varje kalendermånad av kvalifikationsåret, under
vilken arbetstagaren för arbetsgivarens räkning å minst sexton dagar utfört
i lagen avsett arbete, utgå semester med en och en halv dag om arbetet vore
sådant, som omförmäldes i 1 § under 1)—4), samt med tre dagar, om arbetet
vore sådant, som omförmäldes i 1 § under 5).
Ifrågavarande lag ersattes emellertid i samband med införandet av allmän
treveckorssemester med den ovannämnda lagen den 25 maj 1951 om förlängd
semester för vissa arbetstagare med hälsofarligt arbete, genom vilken särbestämmelser
bibehölls endast för arbetstagare, som i sitt arbete utsattes för röntgenstrålning
eller strålning från radioaktivt ämne.
Till grund för 1951 års ändringar i semesterlagstiftningen låg ett betänkande
av arbetstidsutredningen. I detta anförde utredningen i fråga om förlängd
Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1961 5
.semester för vissa grupper av arbetstagare med särskilt pressande eller hälsofarligt
arbete:
Under utredningens arbete har den frågan uppkommit, huruvida man i samband
med att den allmänna semestern ökas med en vecka till tre veckor bör göra
en motsvarande ökning för dem, som redan ha tre veckors lagstadgad semester
eller mer. De här berörda arbetstagargrupperna ha ansetts äga ett rekreationsbehov,
som väsentligt överstiger övriga arbetstagares. Därest dessa senares
rekreationsbehov tillgodoses på ett bättre sätt än tidigare, borde de bär nämnda
särskilda grupperna följa med och jämväl erhålla en förlängning av semestertiden.
Utredningen vill här erinra om de motiv, som lågo till grund för statsmakternas
beslut att ge vissa arbetstagargrupper längre semester än andra. Möjligheter
ansågs för det dåvarande icke föreligga att bevilja samtliga arbetstagare
en så lång semester som tre veckor, och i avvaktan på att så skullb bli möjligt
gav man dem, som uppenbarligen hade ett avsevärt större rekreationsbehov än
arbetstagare i allmänhet, en förlängd semester. Skälen till ungdomssemestern
voro i viss mån likartade.
Avsikten med den förevarande semesterreformen är att höja minimisemestern
till tre veckor. Den nuvarande graderingen i lagstiftningen av semestertiden har
varit ett provisorium i avvaktan på den allmänna 3-veckorssemesterns genomförande.
Med hänsyn härtill har utredningen icke ansett skäl föreligga för en
ökning av semestertiderna för ungdomen och för de grupper arbetstagare, som
omfattas av den nuvarande särskilda semesterlagen. Dock bör självfallet de
arbetstagare som för närvarande åtnjuta sex veckors semester bibehålla, sina
förmåner.
I propositionen nr 72 till 1951 års riksdag med förslag till den allmänna treveekorssemestern
uttalade föredragande departementschefen, statsrådet Möller,
bland annat:
Även jag är av den uppfattningen, att skäl saknas för att taga införandet av
allmän tre vecko rssemester till intäkt för en höjning av semestern för de grupper,
som redan nu ha en lagstadgad semester om tre veckor eller längre tid. Det försprång,
som dessa grupper erhållit, har såsom tidigare utvecklats varit ett
provisorium i avbidan på allmän treveckorssemester, och sedan denna reform
genomförts, ha således skälen för den nuvarande graderingen bortfallit. Självklart
är dock, att de arbetstagare, som ha sex veckors semester, böra bibehålla
denna förmån.
Andra lagutskottet, som behandlade propositionen, gjorde i sitt av riksdagen
godkända utlåtande nr 28 icke någon erinran mot departementschefens uttalande
i förevarande fråga.
Vid 1952 års riksdag väcktes motionerna 1:19 och 11:27, i vilka yrkades, ’ att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om en utredning
av frågan huruvida icke arbetstagargrupper med sådant arbete som i lagen
den 29 juni 1946 (nr 337) omförmäles i 1 § under 1)—4) skola, i anknytning
till den allmänna semesterlagen, tillerkännas eu ytterligare förlängning av
semestern ’ ’.
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 14 år 1961
Andra lagutskottet, som behandlade motionerna i sitt av riksdagen godkända
utlåtande nr 6, hänvisade till de uttalanden som gjorts i frågan av arbetstidsutredningen
och departementschefen samt fortsatte:
Såsom utskottet framhöll vid fjolårets riksdag måste en semester om tre veckor
anses utgöra ett minimikrav. Begränsningen till denna tid betingades av ekonomiska
faktorer. Även om de i motionerna berörda grupperna av arbetstagare
skulle kunna anses ha behov av mer än tre veckors semester, kan utskottet likväl
icke förorda, att frågan om en lagstadgad förlängning av semestertiden göres
till föremål för omprövning. Spörsmålet om ökad semesterledighet för dessa
arbetstagare får enligt utskottets mening lösas förhandlingsvägen — i likhet
med övriga löne- och anställningsvillkor — och bedömas i samband med i avtal
träffade överenskommelser om arbetstidens längd.
Vid 1955 års riksdag väcktes motionerna 1:170 och II: 204, i vilka hemställdes
om sådan ändring i lagen den 25 maj 1951 om förlängd semester för vissa arbetstagare
med hälsofarligt arbete, att 6 veckors semester skulle utgå även vid arbete
med smittämne vid bakteriologiskt-virologiskt laboratorium.
Andra lagutskottet, som behandlade motionerna i sitt utlåtande nr 27, hänvisade
till att det i motionerna avsedda arbetet såsom framginge av avgivna
remissyttranden vore förenat med en icke obetydlig infektionsrisk och att översjuklighet
enligt i motionerna lämnade uppgifter syntes råda bland ifrågavarande
personal. Utskottet, som icke fann det föreliggande utredningsmaterialet
ge tillräckligt underlag för ett säkert bedömande av vilka åtgärder som vore
bäst ägnade att i största möjliga utsträckning undanröja riskerna för ohälsa
vid arbetet i fråga, hemställde, att riksdagen i anledning av motionerna måtte
hos Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte ”föranstalta om utredning
rörande de hälsorisker som i vissa fall är förenade med laboratoriearbete i den
vetenskapliga forskningens, sjuk- och hälsovårdens samt industriens tjänst
ävensom i fråga om de åtgärder, som må kunna vidtagas för undanröjande av
dessa risker, samt att Kungl. Maj:t måtte för riksdagen framlägga de förslag
vartill utredningen kan giva anledning”.
Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan. (Riksdagens skrivelse
har bl. a. överlämnats för behandling till 1960 års semesterutredning.)
Vid 1956 års riksdag väcktes fyra motioner angående förlängd semester för
vissa arbetstagargrupper. I motionerna 1:26 och II: 35 hemställdes om en översyn
av semesterlagen i syfte att bereda arbetstagare med särskilt pressande och
hälsofarligt arbete en ytterligare förlängning av semestertiden förslagsvis till
fyra veckor. I motionerna 1:353 och 11:272 hemställdes om förlängd semester
för ”i motionen berörda arbetargrupper”. Dessa utgjordes i huvudsak av de
grupper, som före den allmänna treveckorssemestems införande intog en priviligierad
ställning.
Andra lagutskottet erinrade i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 16 om
1952 års riksdags ståndpunkt till motioner av samma innebörd och fann icke
anledning att frångå denna. Spörsmålet om längre semesterledighet för de i
Andra lagutskottets utlåtande nr 14 år 1961
7
motionerna berörda arbetstagargrupperna borde alltså enligt utskottets mening
få lösas förhandlingsvägen.
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 16 december 1960 tillkallades
särskilda sakkunniga för att verkställa en översyn av semesterlagstiftningen
med inriktning på införande av fyra veckors semester. I direktiven för utredningen
anför departementschefen, statsrådet Nilsson, bland annat:
Om semestern för arbetstagare i allmänhet förlänges till fyra veckor om året,
uppkommer frågan, huruvida det är lämpligt att genom lagstiftning söka tillgodose
det behov av längre semester, som kan föreligga för vissa grupper av
arbetstagare. Avgörandet i vad mån ett sådant behov är för handen blir oundvikligen
förbundet med gränsdragningsproblem av mycket grannlaga natur,
inte minst med hänsyn till den snabba utvecklingen på det tekniska området.
Vad angår den personkrets, som den särskilda semesterlagen avser, kan man
peka på det ändrade läge, som inträtt till följd av den alltmer ökande industriella
användningen av ämnen, som utsänder radioaktiv strålning. De sakkunniga
bör därför överväga, om inte tiden kan vara mogen att åt arbetsmarknadspartema
helt överlåta frågorna om längre semester än som följer av den allmänna
semesterlagens regler.
Lönen under semester
De ovan under rubriken ”Gällande bestämmelser” redovisade reglerna beträffande
lön under semester har gällt alltsedan semesterlagens tillkomst 1945.
Vid 1947 års riksdag väcktes en motion, i vilken hemställdes om förslag till
ökad ”semesterersättning” för arbetstagare. Av motionen framgick emellertid
att motionärerna med uttrycket semesterersättning avsett den lön, som under
semestern skall utgå till arbetstagare.
Andra lagutskottet avstyrkte motionen i sitt av riksdagen godkända utlåtande
nr 11 och framhöll därvid bland annat, att det i och för sig kunde vara rimligt
att lönen under semestern utgick med högre belopp än eljest men att detta
närmast vore en löneteknisk fråga, som borde kunna lösas genom överenskommelser
mellan arbetsmarknadens parter.
Vid 1948 års riksdag väcktes eu motion med likartat innehåll. Denna avslogs
med samma motivering, som motionen vid föregående års riksdag.
Utskottet
I förevarande motioner behandlas tre olika områden av semesterlagstiftningen,
nämligen semesterlagens kvalifikationsregler i visst fall, semesterns längd för
vissa arbetstagargruppcr samt den under semestern utgående lönen.
Enligt gällande bestämmelser utgår semester som huvudregel med en och en
halv dag för varje kalendermånad av kvalifikationsåret, under vilken arbetstagaren
för arbetsgivarens räkning utfört arbete å minst sexton dagar. Med
dag, å vilken arbete utförts, jämställes bland annat dag, varunder arbetstagaren
s
Andra lagutskottets utlåtande nr 14 år 1961
under pågående anställning varit oförmögen till arbete på grund av sjukdom,
doek att dag, som infaller efter det att arbetstagaren till följd av sjukdom varit
frånvarande från arbetet under sammanlagt nittio dagar av kvalifikationsåret,
jämställes endast om arbetsoförmågan föranletts av yrkesskada. Som framgår
av den tidigare redogörelsen har denna regel erhållit sin utformning i samband
med den samordning mellan den allmänna sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen,
som genomfördes år 1955. Samordningen innebär att sjukhjälp skall
utgå enligt sjukförsäkringslagens bestämmelser vid såväl yrkesskada som sjukdom
i allmänhet de första nittio dagarna samt att ersättning från yrkesskadeförsäkringen
skall utgå först för tiden därefter.
I motionen II: 6 göres gällande, att regeln i sin nuvarande utformning kan
leda till obilliga resultat. Regeln innebär nämligen att en arbetstagare, som i
början av kvalifikationsåret drabbas av ett olycksfall medförande arbetsoförmåga
under 90 dagar, inte får räkna därefter infallande sjukdomstid till någon
del som semesterkvalificerande. Om sjukdomen däremot inträffar före olycksfallet
samma kvalifikationsår, får arbetstagaren räkna den som semestergrundande,
i den mån den icke varar över 90 dagar. Motionären hemställer i anledning
därav, att den år 1960 tillsatta utredningen för översyn av semesterlagstiftningen
får i uppdrag att pröva jämväl denna fråga.
När ifragavarande bestämmelse infördes 1955, innebar den en avsevärd förbättring
för arbetstagarna. Tidigare hade nämligen endast sjukdom föranledd
av i arbetet inträffat olycksfall eller däri ådragen yrkessjukdom varit semestergrundande.
Att bestämmelsen utformades på sätt som skedde var en naturlig
följd av den då genomförda samordningen mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen.
Som motionären framhållit kan regeln emellertid leda till
mindre tillfredsställande resultat beroende på att den bygger på en bestämd
tidsföljd mellan vanlig sjukdom och yrkesskada. Några bärande skäl för en
sådan ordning, sett från de synpunkter semesterlagstiftningen har att tillgodose,
torde knappast kunna anföras. Utskottet finner det därför lämpligt, att ifrågavarande
bestämmelse göres till föremål för översyn av den pågående semesterutredningen.
I motionen 11:430 hemställes om förslag — utan hinder av den pågående
semesterutredningen —- till 1962 års riksdag om förlängning av semestern till
fyra veckor för de grupper av arbetstagare, särskilt gruvarbetare, som har
pressande eller hälsofarligt arbete.
Den allmänna treveckorssemestem infördes genom lagändring, som trädde
i kraft den 1 juli 1951. Dessförinnan utgick semestern allenast med två veckor
med det undantaget att arbetstagare under 18 år hade rätt till ytterligare eu
veckas semester. Dessutom stadgades i en särskild semesterlag, att arbetstagare,
som utfört arbete under jord i gruva eller stenbrott, gruvarbete ovan jord i
Norrbottens län samt visst nattarbete och mörkramsarbete, var berättigade till
tre veckors semester och arbetstagare sysselsatta med arbete, vari de utsattes för
Andra lagutskottets utlåtande nr 14 år 1961
9
röntgenstrålning eller strålning från radioaktivt ämne, berättigade till sex
veckors semester. Vid den allmänna treveckorssemestems införande bibehölls
endast de sistnämnda särbestämmelserna. Under förarbetena framhölls såväl av
arbetstidsutredningen som av departementschefen, att införandet av allmän
treveckorssemester icke motiverade en höjning av semestern för de grupper
arbetstagare, som redan hade rätt till tre veckors semester. Det försprång som
dessa arbetstagare erhållit hade nämligen endast varit ett provisorium i avbidan
på allmän treveckorssemester, och sedan denna genomförts hade skälen för en
gradering av semestern bortfallit.
Såväl vid 1952 som vid 1956 års riksdagar väcktes motioner av i huvudsak
samma innebörd som förevarande motion 11:430. Riksdagen uttalade därvid,
att även om de berörda grupperna av arbetstagare kunde anses ha behov av mer
än tre veckors semester, riksdagen likväl ej kunde förorda, att frågan om en
lagstadgad förlängning av semestertiden gjordes till föremål för omprövning.
Enligt riksdagens mening fick spörsmålet om ökad semesterledighet för dessa
grupper arbetstagare lösas förhandlingsvägen i likhet med övriga löne- och anställningsvillkor.
Den pågående utredningen har att verkställa översynen av semesterlagstiftningen
med inriktning på införande av allmän fyraveckorssemester. Vid sitt
arbete skall utredningen bland annat överväga, om frågorna om längre semester
än som följer av den allmänna semesterlagens regler helt skall överlåtas åt
arbetsmarknadens parter. Utskottet finner det under sådana förhållanden icke
påkallat att hos Kungl. Maj:t begära förslag till nästföljande års riksdag om
förlängd semester för vissa arbetstagargrupper. Det kan emellertid enligt utskottets
mening vara lämpligt att motionen II: 430 överlämnas till utredningen
för kännedom.
Under semester skall lön utgå. Arbetstagare, som är avlönad med tidlön
beräknad för vecka eller längre tidsenhet, äger uppbära den å semestertiden
belöpande lönen. Annan arbetstagare äger för varje semesterdag uppbära lön
med belopp, som motsvarar hans genomsnittliga dagsinkomst under de dagar
av kvalifikationsåret, å vilka han utfört arbete för arbetsgivarens räkning.
Genom kollektivavtal, slutet å arbetstagarsidan av huvudorganisation, kan dock
överenskommelse träffas om annan beräkning av lönen.
I motionen II: 186 hemställes om utredning och förslag i syfte att nå en förbättring
av lönen under semestern för ”arbetare och andra i jämförlig ställning”,
eventuellt genom att densamma göres avdragsgill vid beskattningen upp
till en viss gräns.
Riksdagen har vid tidigare tillfällen och senast 1948 haft att taga ställning
till motioner av liknande innebörd. Motionerna har därvid avslagits med den
motiveringen att frågan om högre lön under semestern närmast är av löneteknisk
natur samt att frågan bör kunna lösas genom överenskommelse mellan
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 14 år 1961
arbetsmarknadens parter. Enligt utskottets mening äger dessa uttalanden alltjämt
giltighet. Utskottet avstyrker därför motionen II: 186.
Under hänvisning till vad utskottet sålunda anfört får utskottet hemställa,
A. att riksdagen med bifall till motionen II: 6 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa, att det uppdrages åt den år 1960
tillsatta semesterutredningen att pröva den i 7 § andra stycket
b) semesterlagen intagna bestämmelsen om jämställande av
sjukdag med dag under vilken arbete utförts i enlighet med
vad utskottet anfört;
B. att motionen II: 430 icke måtte föranleda någon annan
riksdagens åtgärd än att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställer, att motionen överlämnas till semesterutredningen
för kännedom; samt
C. att motionen 11:186 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 9 mars 1961
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel Svensson*,
fru Hamrin-Thorell, fru Carlqvist, herrar Birke, Eric Carlsson* och Nyman;
från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Nilsson i Göteborg,
fröken Wetterström, herr Odhe, fru Ekendähl, herrar Bengtsson i Varberg,
Wahrendorff* och Jönsson i Ingemarsgården.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Aktieboi. K. W. Statlanders boktr., Sthlm 1961.