Andra lagutskottets utlåtande nr 13 år 1961
1
Nr 13
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående rätt för kommun
att uttaga avgifter för finansiering av allmän avstjälpningsplats
och destruktionsanläggning.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 276 i första kammaren av herr Jansson
m. fl. samt nr 251 i andra kammaren av herr Sköldin m. fl.
I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, satt riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om en skyndsam översyn av
gällande lagbestämmelser på hithörande område i syfte att göra det möjligt
för kommun att uttaga avgift för finansiering av kommunens samtliga kostnader
för anordnande av allmän avstjälpningsplats och/eller allmän destruktionsanläggning».
Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sin hemställan får
utskottet, i den mån redogörelse härför icke lämnas i det följande, hänvisa
till motionen II: 251.
Gällande rätt m. m.
Enligt 1 § hälsovårdsstadgan den 19 december 1958 ankommer det på
kommun att handha den allmänna hälsovården inom kommunen. I 53 § föreskrives
att allmän avstjälpningsplats och allmän destruktionsanläggning
skall vara så belägna och anordnade samt skall så underhållas och skötas,
att sanitär olägenhet ej uppstår. Av bl. a. dessa bestämmelser anses följa,
att det ingår i kommuns allmänna åligganden att i mån av behov anordna
allmän avstjälpningsplats och/eller allmän destruktionsanläggning (jfr prop.
B 46 år 1958, s. 253). Skyldigheten anses dock icke omfatta omhändertagande
av industriavfall.
Finansieringen av kommuns allmänna åligganden måste i regel ske genom
beskattning och icke medelst avgifter. Eljest torde kommunen bryta mot
principen om likställighet mellan kommunmedlemmarna. Beslutet vilar i så
fall på orättvis grund och kan efter överklagande upphävas (jfr 76 § kommunallagen).
I enlighet härmed anses kommun icke ha rätt att uttaga avgifter
för omhändertagande av hushållssopor och hushållsavfall på avstjälpningsplats
eller destruktionsanläggning.
Däremot är kommun oförhindrad att uttaga avgifter för bortforsling av
sopor och avfall till avstjälpningsplats eller destruktionsanläggning, efter
Uihang
till riksdagens protokoll 1961. 9 samt. 2 avd. Nr 13
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 13 år 1961
som denna uppgift ej anses ingå i kommuns allmänna åligganden. I detta
sammanhang må nämnas att fastighetsägare i vissa fall på grund av innehållet
i lokala renhållningsbestämmelser ålagts utgiva avgifter för bortforsling
av sopor och avfall, ehuru de icke begagnat kommunens eller av denna
antagen entreprenörs tjänster.
Ovan angivna regler överensstämmer i sak med vad som ansetts gälla
enligt den äldre hälsovårdsstadgan och tidigare kommunallagstiftning.
Vid 1960 års riksdag väcktes motioner (1:210 och 11:260) av liknande
innebörd som de förevarande.
Bakgrunden till såväl fjolårets som förevarande motioner torde vara ett
rättsfall, som avgjordes av regeringsrätten den 26 november 1959 (RÅ 1959
ref. 38). Fakta i målet var i korthet följande.
Solna stad har tidigare som avstjälpningsplats begagnat den s. k. Råstatippen,
belägen inom staden, men sommaren 1955 upphörde denna tipp på
grund av utfyllnad och av sanitära hänsyn. Därefter rådde något år ett
provisorium med en avstjälpningsplats vid Ångarn några mil norr om staden.
1956 ingick staden ett avtal med Sundbybergs stad om rätt att mot
viss avgift avlämna inom Solna uppkommande sopor vid Sundbybergs sopförbränningsanläggning.
Genom beslut den 28 januari och 25 mars 1957 bestämde stadsfullmäktige
i Solna, att fastighetsägare skulle för renhållningen erlägga ersättning efter
viss taxa, vilken skulle täcka icke blott kostnaderna för att forsla bort soporna
utan även kostnaderna för att bli kvitt dem.
över besluten anfördes besvär hos länsstyrelsen i Stockholms län. I besvären
framhölls, att besluten innebar att det ålades fastighetsägarna att svara
även för kostnaderna för sopornas destruktion. Denna kostnad borde belasta
stadens allmänna budget. Den sanitära uppgift som bestod i sopornas
destruktion utgjorde en för alla kommuninvånare gemensam angelägenhet.
Stadsfullmäktige anförde i anledning av besvären bl. a., att Solnas kostnader
enligt avtalet med Sundbyberg var lägre än de kostnader som var
förenade med soptransporterna till och från avstjälpningsplatsen vid Ångarn.
Sedan länsstyrelsen lämnat besvären utan bifall under motivering att
stadsfullmäktiges beslut icke, såvitt handlingarna utvisade, var olagligt i något
av de i 76 § kommunallagen angivna hänseendena, fullföljdes besvären
till Kungl. Maj :t.
Regeringsrätten yttrade i sitt utslag: Enär skötseln av allmän avstjälpningsplats,
i förekommande fall omfattande jämväl destruktion av avfallet,
måste anses utgöra en kommunal angelägenhet för bland annat förhindrande
av sanitära olägenheter för alla inom staden bosatta personer och kostna
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 13 år 1961
3
derna härför således icke böra åvila allenast en grupp av stadens invånare,
samt vid sådant förhållande klandrade beslutet, i vad därigenom fastighetsägare
i staden ålägges att svara för kostnaderna för sopförbränning, icke är
lagligen grundat, prövar regeringsrätten lagligt att, med ändring av länsstyrelsens
utslag, upphäva stadsfullmäktiges beslut.
Avgifter till avloppsanläggningar
I förevarande fråga har såsom skäl för avgiftsfinansiering av allmänna
avstjälpningsplatser och destruktionsanläggningar åberopats, att sådan finansiering
numera är medgiven i fråga om allmänna vatten- och avloppsanläggningar.
Lagen den 3 juni 1955 om allmänna vatten- och avloppsanläggningar,
som trädde i kraft den 1 juli 1955, medger sålunda, att avgifter
uttages av de fastigheter, som anslutits till sådan anläggning, till täckande
av nödiga kostnader för utförande samt underhåll och drift av anläggningen.
Före ikraftträdandet var emellertid rätten att uttaga avgifter för nyttjandet
av kommunala avloppsanläggningar begränsad. Där bebyggelsen nått sådan
utveckling, att särskilda avloppsanordningar blivit behövliga, ansågs det falla
inom kommunens allmänna uppgifter att sörja för sådana. Något särskilt
skäl ansågs icke föreligga, varför icke kommunens samtliga invånare borde
i vanlig ordning bidraga till utgiften för anordningarna. En bidragande orsak
till denna uppfattning var, att avloppsanordningarna i de flesta fall var
behövliga även för bortledande av regnvatten från gator och allmänna platser.
Vid lagrådsremissen av förslaget till ovannämnda lag anförde t. f. chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, bl. a. följande till motivering
för att avgifter borde uttagas av fastighetsägare för benyttjande av allmänna
avloppsanläggningar (se prop. nr 121 till 1955 års riksdag s. 64 o. f):
Argumentet att det ur sanitär synpunkt skulle vara mindre lämpligt att
belägga nyttjandet av avloppsanordningar med avgift är knappast bärande.
Tvärtom kan ur sanitär synpunkt åberopas, att frånvaron av befogenhet för
kommunerna att uttaga ersättning av vederbörande fastighetsägare för nyttjandet
av avloppsanordningar med säkerhet ofta motverkar deras benägenhet
att utföra sådana och därigenom fördröjer en lösning av avloppsfrågan.
Särskilt torde detta ofta vara fallet där motsättningar råder mellan invånarna
i skilda delar av en kommun. — ---
— — -— Enligt nu gängse uppfattning kan ett system med avgifter till
och med anses erforderligt just för att hindra att vissa grupper av kommuninvånare
otillbörligt gynnas framför andra. I samband med tillkomsten
av 1931 års lagstiftning framhöll dåvarande departementschefen, att ägare
av fastigheter i högre grad än stadens övriga invånare droge nytta av anordningar
för avlopp till följd av att fastigheternas värde påverkades av avloppsnätets
beskaffenhet. Argumentet kan — såsom de sakkunniga framhållit
— utan avsevärd överdrift tillspetsas därhän, alt de investeringar kommunen
gör i sådana anordningar direkt tillgodogöres av fastighetsägarna genom
höjda försäljningspriser på fastigheterna.---
liihung till riksdagens protokoll 1961. 9 samt. 2 avd. Nr 13
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 13 dr 1961
1960 års riksdag
Såsom ovan nämnts väcktes vid fjolårets riksdag motioner av samma innebörd
som de förevarande. Över motionerna inhämtades remissyttranden
från Hyresgästernas riksförbund, Svenska landskommunernas förbund,
Svenska stadsförbundet och Sveriges fastighetsägareförbund. Motionerna tillstyrktes
i princip av Svenska landskommunernas förbund och Svenska stadsförbundets
styrelse. Hyresgästernas riksförbund avstyrkte bestämt motionärernas
förslag. Sveriges fastighetsägareförbund fann det icke påkallat att
utredning rörande nya bestämmelser i ämnet kommer till stånd.
Landskommunernas förbund erinrade i sitt yttrande om de regler som gäller
rörande avgifter för hämtning och bortforsling av hushållssopor samt
om att avloppsavgifter i allmänhet icke kunde uttagas före tillkomsten av
lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar. Vidare framhölls, att
motionsyrkandet, om det bifölls, blev av betydelse främst för städer och
andra större tätortssamhällen. Den pågående urbaniseringsprocessen och de
skärpta sanitära kraven gjorde emellertid att motsvarande kostnadsfrågor
fick aktualitet även i landsbygdens tätortskommuner, som redan nu hade
skyldighet att tillhandahålla och sköta erforderliga avstjälpningsplatser. Enligt
förbundets mening var det betydelsefullt för kommuner av alla slag att
avgiftsrättens innehåll klarlägges. Härefter fortsatte förbundet:
Med hänsyn till ovan anmärkta förhållanden får ett behov av att den kommunala
rätten att uppbära renhållningsavgifter lagfästes anses föreligga.
Detta bör emellertid icke ske genom inarbetande av regler i ämnet i hälsovårdsstadgan
utan genom en särskild avgiftslag. Med tanke på den reglering
rätten att uppbära avloppsavgifter undergått synes kommunerna härvid
böra tilläggas rätt att av fastighetsägare uppbära ersättning för, förutom
avfallets bortforsling, icke blott som motionärerna föreslagit med destruktionsanläggningar
förenade kostnader utan även kostnader för anordnande
och drivande av avstjälpningsplatser överhuvud. Endast om så sker får avgiftsrätten
en klar och entydig bestämning och kommunerna skälig kompensation
för sina prestationer. Under förutsättning att den begärda översynen
av avgiftsrätten ges denna vidare omfattning vill styrelsen tillstyrka
bifall till motionerna.
Stadsförbundets styrelse erinrade inledningsvis bl. a. om att skyldigheten
för kommun att anordna allmän avstjälpningsplats eller allmän destruktionsanläggning
icke kan av t. ex. en industriidkare åberopas som grund för
ett yrkande att kommunen skall anordna avstjälpningsplats för avfall från
industri. Styrelsen förklarade vidare att kostnaderna för anordnande av allmän
avstjälpningsplats eller allmän destruktionsanläggning i flertalet städer
bestritts med skattemedel. Såvitt styrelsen kunnat finna torde detta dock
icke i och för sig anses ge belägg för en principiell uppfattning hos städerna
att renhållningsskyldigheten skulle vara uppdelad så, att det ålegat
Andra lagutskottets utlåtande nr 13 år 1961
5
den enskilde fastighetsägaren att svara för avfallets uppsamling, förvaring
och bortforsling, inedan kommunen haft att ombesörja avfallets k\ittblivning
och oskadliggörande, samt att denna ansvarsfördelning skulle ha varit
avgörande för valet av finansieringsmetod. Efter att ha ciinrat om den uppfattning
som rådde före tillkomsten av lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar,
att kostnaden för avloppsanläggningar i regel skulle bäras
av samtliga skattskyldiga inom kommunen, fortsatte styrelsen:
Enligt styrelsens åsikt talar såväl lämplighets- som rättvisesynpunkter för
att någon principiell åtskillnad i fråga om finansieringssättet icke bör göras
mellan kommunernas kostnader för så näraliggande verksamhetsområden
som anordningar för allmänt avlopp, hämtning och bortforsling av hushållsavfall
eller annan liknande orenlighet samt mottagandet och oskadliggörandet
av sådant avfall på särskild avstjälpningsplats eller dylikt. Ej heller förefaller
det styrelsen rimligt alt särskild tippningsavgift skall kunna uttagas
för avfall från industrier och liknande företag men ej för tömning av hushållsavfall
som fastighetsägarna själva transporterar till den allmänna avstjälpningsplatsen.
En kostnadsmässig uppdelning av den kommunala renhållningen
i dels olika stadier av detta bestyr dels skilda kategorier avfall
måste medföra svåra gränsdragningsproblem. En betydande förenkling torde
kunna vinnas därigenom att samtliga kommunala kostnader för avfallets
omhändertagande skulle kunna täckas genom avgifter. Man undviker då
också de av motionärerna påtalade irrationella bedömningsgrunder som består
däri att ett sämre system för avfallets behandling av kostnadsskäl väljes
än det som eljest ur allmänna synpunkter ter sig lämpligast. Med hänsyn
till utgången i regeringsrättens utslag synes det därför vara angeläget att
tillskapa en laga möjlighet för kommunerna att avgiftsvägen täcka små kostnader
för anordnandet av allmänna avstjälpningsplatser eller allmänna destruktionsanläggningar.
Detta torde lämpligen kunna ske i den formen att
man genom en särskild avgiftslag efter förebild av 1955 års va-lagstiftning
ger kommunerna möjlighet att uttaga avgifter för dylika anläggningar. I en
sådan avgiftslag skulle då innefattas även kommunernas avgifter för hämtning
och bortforsling av avfall. Med det vidare syftet som här angivits vill
styrelsen därför tillstyrka motionärernas förslag om en översyn av de rättsfrågor
som är av betydelse för kommunernas möjligheter att uttaga avgifter
för renhållningen.
Fastighetsägareförbundet framhöll inledningsvis, att motionernas syfte var
att överföra kostnaden för förbränningen av sopor från kommunen till fastighetsägarna.
Enligt förbundets mening måste frågan bedömas från utgångspunkten,
huruvida sopförbränningen är en för alla kommunmedlemmar gemensam
angelägenhet eller om den med hänsyn till sin art hör åvila de särskilda
fastigheternas ägare. Enligt förbundet hade i motionerna icke anförts
några skäl för att den i regeringsrättens förutnämnda utslag intagna ståndpunkten
till frågan skulle vara sakligt oriktig. Förbundet fortsatte:
De motiv, som framlagts för förslaget, äro rent kommunfinansiella. Förbundet
kan för sin del icke finna att sådana motiv höra utgöra stöd för lag
-
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 13 år 1961
stiftning av föreslagen art. Det måste i sista hand vara den materiellt riktiga
fördelningen av denna skyldighet som skall vara avgörande för bestridandet
av kostnaderna. Den enskilde bör icke belastas med kostnader, som i och
för sig skola åvila alla kommunmedlemmar, endast därför att detta medför
lättnader i den kommunala budgeten.
Förbundet kan ej heller dela motionärernas synpunkt, att fastighetsägarna
»skulle vara den enda part, som skulle tillgodogöra sig en vinst på förbränningsanläggningen».
Det kan icke gärna anses vara en vinst för fastighetsägarna
att kommunen förhindrats uttaga en olaglig avgift. Motionärerna
framhålla vidare att det måste vara ett samhällsintresse att kommunernas
strävan att anlägga sopförbränningsstationer uppmuntras. I och med att man
såsom motionärerna i detta sammanhang talar om ett samhällsintresse, ter
det sig oegentligt att detsamma ur ekonomisk synpunkt skall tillgodoses endast
genom vissa enskildas försorg. Föreligger tekniskt motiverade skäl för
anordnande av sopförbränning, bör kostnaden härför kunna uttagas skattevägen
på samma sätt som kommunens övriga gemensamma behov. Motionärerna
ha icke förutsatt att de allmänna avstjälpningsplatserna skulle bekostas
av fastighetsägarna. Detta innebär, att därest så skulle bli fallet beträfiande
sopförbränningsstationerna, sådana genom kommunens försorg skulle
tillkomma i en utsträckning som icke motiverades av hygieniska eller ekonomiska
synpunkter.
En avgiftsbeläggning av fastighetsägarna i enlighet med motionärernas
förslag skulle jämväl leda till komplikationer med hänsyn till lagstiftningen
om hyresreglering. Fastighetsägarnas möjligheter att av hyresgästerna uttaga
ersättning för avgifterna torde, om någon kompensation härför över
huvud taget erhålles, knappast komma till stånd inom ramen för den generella
hyreshöjningen med hänsyn till de lokalt starkt varierande förhållandena.
Man kunde då tvingas att, på samma sätt som skett beträffande vatten-
och avloppsavgifterna införa bestämmelser i 4 § hyresregleringslagen
om rätt för hyresvärd att träffa särskilt avtal om hyrestillägg för kompensation
av avgiften. Den redan nu alltför oformliga och invecklade regleringslagstiftningen
skulle därigenom ytterligare kompliceras.
Det torde även för de många innehavarna av egna hem te sig svårförståeligt
att de bleve belastade med kostnaderna för en anordning som avser
att undanröja sanitära olägenheter för kommunen i sin helhet.
Hyresgästerna riksförbund anförde att under det senaste årtiondet kraftiga
hyreshöjningar företagits som följd av att utgifter, som tidigare bestridits
eller bort bestridas av skattemedel, överflyttats till boendekostnader.
Så hade enligt förbundet varit fallet med vissa civilförsvarsutgifter och med
avloppsavgilterna enligt lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar.
Förbundet framhöll därefter, att boendekostnaderna numera — framför allt
i nybyggda hus -—- nått en sådan nivå, alt allvarliga skadeverkningar för
bostadsförsörjningen kunde befaras, därest ytterligare hyreshöjningar skulle
behöva tillgripas. Därför borde enligt förbundet stor restriktivitet iakttagas
i fråga om åtgärder, som ytterligare kunde komma att höja boendekostnaderna.
Förbundet betvivlade vidare motionärernas påstående, att övergången
Andra lagutskottets utlåtande nr 13 dr 1961
7
till sopförbränning i regel skulle innebära en kostnadsstegring för kommunen
och en besparing för fastighetsägarna. Härutinnan anförde förbundet
bl. a., att sopförbränningsanläggningar kan tänkas ge kommunerna vinst.
Denna tanke utvecklades på följande sätt.
Det är sålunda möjligt att utnyttja sopornas värmevärde för framställning
av varmvatten och vid större anläggningar även för generering av elektrisk
energi. I den mån kommunerna bygger sopförbränninganläggningar kan sålunda
kommunerna försälja hetvatten (fjärrvärme), ånga för industriellt
bruk eller elkraft. Intäkterna härför synes icke blott kunna bära anläggningsoch
driftskostnaderna utan också ge vinst — i synnerhet som bränslet erhålles
utan kostnad och fraktfritt. Det har inte heller i motionerna visats att
nuvarande sopförbränningsanläggningar skulle vålla kommunerna förluster.
Andra lagutskottet avstyrkte i sitt utlåtande nr 54 motionerna och anförde
därvid:
Allmänna avstjälpningsplatser och i förekommande fall allmänna destruktionsanläggningar
anordnas bl. a. för att förhindra sanitär olägenhet, vilket
är ett gemensamt intresse för alla inom kommunen bosatta personer. Det
synes därför utskottet rimligt, att kostnaderna härför i princip påföres samtliga
kommunens invånare. Utskottet vill framhålla, att den i motionerna
väckta frågan ytterst rör fördelningen av kostnaderna. Vid en avgiftsfinansiering
får förutsättas att dessa i betydande utsträckning kommer att överföras
på hyresgästerna. Härigenom kommer kostnaderna visserligen att i
stort sett fördelas på samtliga kommunens invånare, men en sådan fördelning
sker icke på samma sätt som vid en skattefinansiering. Det kan också
tilläggas, att en jämförelse med de principer som kommit till uttryck i lagen
om allmänna vatten- och avloppsanläggningar icke synes fullt hållbar. Såsom
skäl för införande av särskilda avloppsavgifter åberopades nämligen
bl. a., att fastigheternas värde påverkades av avloppsnätets beskaffenhet. Ett
liknande argument kan knappast åberopas såsom skäl för avgifter för omhändertagande
och destruktion av avfall.
Riksdagen beslöt i enlighet med vad utskottet förordat.
Utskottet
Frågan om finansieringen av allmänna avstjälpningsplatser och destruklionsanläggningar
var i fjol under riksdagens prövning. Därvid framhöll
andra lagutskottet att sådana platser och anläggningar anordnades bl. a. för
att förhindra sanitär olägenhet, vilket var ett gemensamt intresse för alla
inom kommunen bosatta personer. Det syntes därför utskottet rimligt, att
kostnaderna härför i princip påfördes samtliga kommunens invånare. Utskottet
anförde vidare, att frågan ytterst rörde fördelningen av dessa kostnader.
Visserligen kunde vid en avgiftsfinansiering förutsättas, alt kostnaderna
i betydande utsträckning kom att överföras på hyresgästerna och
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 13 år 1961
därigenom i stort sett fördelas på samtliga kommunens invånare, men en
sådan fördelning skedde inte på samma sätt som vid en skattefinansiering.
Av dessa skäl motsatte sig utskottet en översyn av gällande regler, vilken
skulle syfta till att möjliggöra för kommunerna att uttaga avgifter för förbränning
av sopor. Riksdagen delade denna utskottets uppfattning.
Enligt utskottets mening torde emellertid förevarande fråga böra bedömas
ur en något vidare synvinkel. Härvid träder i förgrunden den brist på
enhetlighet som för närvarande råder i gällande regler rörande finansiering
av kommunernas befattning med avfall och sopor. Såsom av den föregående
redogörelsen framgår anses kommunerna berättigade att uttaga avgifter för
bortforsling av hushållsavfall och hushållssopor till avstjälpningsplats eller
destruktionsanläggning men förhindrade att på detta sätt täcka sina kostnader
för inrättande och drift av avstjälpningsplatsen eller destruktionsanläggningen.
Förbudet mot avgiftsuttag gäller dock inte industriavfall.
Vidare kan nämnas, att en viss oklarhet torde råda i fråga om kommuns
rätt att med stöd av innehållet i kommunala renhållningsreglementen uttaga
bortforslingsavgifter även i sådana fall där vederbörande inte använt sig av
kommunens tjänster.
Denna brist på enhetlighet i bestämmelserna kan vid förändringar i kommuns
anordningar för mottagande av avfall och sopor leda till olika ekonomiska
konsekvenser för kommunen själv och för anordningarnas nyttjare.
Det har sålunda inträffat, att kommun i den allmänna hygienens intresse
övergått från att mottaga sopor och avfall på avstjälpningsplats till att omhändertaga
soporna och avfallet i destruktionsanläggning. Denna senare
har kunnat förläggas till tätbebyggelsens närhet, medan den gamla avstjälpningsplatsen
av sanitära skäl varit förlagd på betydande avstånd från sådan
bebyggelse. Vägen för bortforsling av avfallet och soporna har därigenom
förkortats. På grund härav har fastighetsägarnas avgifter för bortforslingen
minskat. Samtidigt har kommunens utgifter för sopornas och avfallets
omhändertagande ökat, eftersom kostnaderna för en destruktionsanläggning
i allmänhet är högre än kostnaderna för en avstjälpningsplats.
Även om vissa skäl talar för att betrakta omhändertagandet av sopor och
avfall på avstjälpningsplats och destruktionsanläggning som en för alla
kommunmedlemmar gemensam angelägenhet, kan det finnas fall där en
sådan uppfattning framstår såsom mindre befogad. Här kan exempelvis
nämnas kommuner med såväl tätbebyggelse som ren landsbygd av större
omfattning. I sådana fall torde det knappast kunna göras gällande, att omhändertagande
av avfall och sopor från tätbebyggelsen sker till förmån för
de på landsbygden bosatta kommunmedlemmarna.
Av vad ovan anförts torde framgå, att frågan om finansieringen av kommunernas
befattning med sopor och avfall är av förhållandevis invecklad
natur och att ett flertal synpunkter kan läggas på dess lösning. Med hänsyn
Andra lagutskottets utlåtande nr 13 år 1961
9
härtill finner utskottet — utan att vilja binda sig för någon viss lösning —
angeläget att frågan blir föremål för utredning. Därvid bör utredningen inte
inskränkas till frågan om finansieringen av avstjälpningsplatser och destruktionsanläggningar
utan avse finansieringen av all kommunernas befattning
med sopor och avfall.
Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen i anledning av förevarande motioner, 1:276
och 11:251, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
en förutsättningslös utredning av frågan om finansiering
av kommuns utgifter för dess befattning med avfall och
sopor.
Stockholm den 7 mars 1961
På andra lagutskottets vägnar:
JOHN R. ANDERSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Nils Elowsson, Axel Svensson, fru Carlqvist,
fru Gärda Svenson, herr Birke, fröken Nordström, herrar Lars Larsson
och Nyman;
från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Nilsson i Göteborg,
fröken Wetterström, herrar Odhe, Wahlund* Johansson i Södertälje,
Sundelin* och Tobé.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herrar Nils Elowsson, Axel Svensson, fru Carlqvist, herrar Lars Larsson,
Nilsson i Göteborg, Odhe och Sundelin, vilka ansett, att utskottets yttrande
och hemställan bort ha följande lydelse.
»Frågan om finansieringen av allmänna avstjälpningsplatser och destruktionsanläggningar
var i fjol under riksdagens prövning. Därvid framhöll
andra lagutskottet att sådana platser och anläggningar anordnades bl. a. för
alt förhindra sanitär olägenhet, vilket var ett gemensamt intresse för alla
inom kommunen bosatta personer. Det syntes därför utskottet rimligt att
kostnaderna härför i princip påfördes samtliga kommunens invånare. Utskottet
anförde vidare, att frågan ytterst rörde fördelningen av dessa kostnader.
Visserligen kunde vid en avgiftsfinansiering förutsättas, att kostna
-
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 13 dr 1961
derna i betydande utsträckning kom att överföras på hyresgästerna och därigenom
i stort sett fördelas på samtliga kommunens invånare, men en sådan
fördelning skedde inte på samma sätt som vid en skattefinansiering. Slutligen
tramhöll utskottet, att en jämförelse med de principer som kommit
till uttryck i lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar inte syntes
fullt hållbar. Utskottet erinrade därvid om att såsom skäl för införande av
särskilda avloppsavgifter åberopats bl. a., att fastigheternas värde påverkades
av avloppsnätets beskaffenhet. Ett liknande argument kunde enligt utskottet
knappast åberopas såsom skäl för avgifter för omhändertagande och
destruktion av avfall. Av dessa skäl motsatte sig utskottet en översyn av
gällande regler i syfte att möjliggöra för kommunerna att uttaga avgifter
för förbränning av sopor. Riksdagen delade denna utskottets uppfattning.
De sålunda framförda synpunkterna äger enligt utskottets mening alltjämt
giltighet. Utskottet får därför hemställa,
att förevarande motioner, I: 276 och II: 251, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.»
Rydahls Boktryckeri AB - Stockholm 1961