Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1961
1
Nr 1
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan
om riksdagens yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna konferens
år 1960 vid dess fyrtiofjärde sammanträde fattade
beslut.
Genom en den 16 december 1960 dagtecknad proposition, nr 18 år 1961,
vilken hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har
Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden, anhållit om riksdagens yttrande angående
följande i nämnda protokoll omförmälda, av Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens år 1960 vid dess fyrtiofjärde sammanträde
fattade beslut, nämligen
1) Konvention (nr 115) angående skydd för arbetstagare mot joniserande
strålning,
2) Rekommendation (nr 114) angående skydd för arbetstagare mot joniserande
strålning,
3) Rekommendation (nr 113) angående samråd och samverkan på
branschplanet och på det nationella planet mellan offentliga myndigheter
samt arbetsgivarnas och arbetstagarnas organisationer.
Texterna till konventionen och rekommendationerna har såsom bilagor
(Bil. A_C) fogats till propositionen. Beträffande dessa texter får utskot
tet
hänvisa till nämnda bilagor.
I propositionen föreslås svensk ratificering av konventionen. Beträffande
rekommendationerna förordas, att rekommendationen nr 114 skall, i
den utsträckning så befinnes lämpligt och möjligt, beaktas vid tillämpningen
av gällande strålskyddslagstiftning samt vid utformningen av framtida
bestämmelser på strålskyddets område, medan däremot rekommendationen
nr 113 ej anses påkalla någon åtgärd från svensk sida.
Internationella arbetskonferensens fyrtiofjärde sammanträde hölls i Geneve
under tiden den 1—23 juni 1960. I sammanträdet deltog omkring 900
representanter för 78 av organisationens då 83 medlemsstater, av vilka det
stora flertalet sänt fullständiga delegationer, d. v. s. två regerings-, ett arbetsgivar-
och ett arbetstagarombud. Sverige deltog i sammanträdet med en
fullständig delegation.
Enligt artikel 19 i Internationella arbetsorganisationens stadga skall ifrågavarande
konvention och rekommendationer underställas riksdagen.
t Bihamj till riksdagens protokoll 1961. 9 samt. 2 avd. Nr 1
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1961
Konventionell och rekommendationen angående skydd för arbetstagare
mot joniserande strålning
Beträffande innehållet i konventionen och rekommendationen må följande
anmärkas.
Konventionen förklarar, att varje medlem av Internationella arbetsorganisationen,
som ratificerar konventionen, skall vara förpliktad att
bringa den i tillämpning medelst lagstiftning, praktiska anvisningar eller
på annat lämpligt sätt. Vid tillämpningen av konventionens bestämmelser
skall vederbörande myndighet samråda med företrädare för arbetsgivare och
arbetstagare (art. 1). Konventionen äger tillämpning på all verksamhet, som
medför att arbetstagare under sitt arbete utsättes för joniserande strålning
(art. 2). Vidare förutsätter konventionen, att erforderliga på det nationella
planet vidtagna åtgärder för ernående av ett effektivt skydd skall successivt
bringas i överensstämmelse med föreskrifterna i konventionen, sedan denna
ratificerats (art. 3).
I konventionen fastslås såsom grundläggande princip att alla ansträngningar
skall göras för att begränsa arbetstagarnas strålexponering till lägsta
praktiskt möjliga nivå (art. 5). Konventionen stadgar vidare, att de högsta
tillåtliga doser av joniserande strålning, som kroppen må mottaga, ävensom
de högsta tillåtliga mängder av radioaktiva ämnen, som må tillföras kroppen,
skall fastställas (art. 6). Sådana nivåer skall avse med strålningsarbete
direkt sysselsatta arbetstagare och fastställas å ena sidan för sådana arbetstagare,
som fyllt 18 år, och å andra sidan för sådana, som är under 18 år.
Arbetstagare under 16 år får icke sysselsättas i arbete, som är förenat med
joniserande strålning (art. 7). Lämpliga nivåer skall likaledes fastställas för
arbetstagare, som ej är direkt sysselsatta med strålningsarbete men som vistas
på eller passerar ställen, där de kan bli utsatta för joniserande strålning
eller radioaktiva ämnen (art. 8).
Härefter övergår konventionen till att föreskriva, att ändamålsenliga varningstecken
skall användas samt att med strålningsarbete direkt svsselsatta
arbetstagare skall instrueras om de försiktighetsåtgärder de har att iakttaga
till skydd för hälsa och säkerhet (art. 9).
Arbete som medför exponering av arbetstagare för joniserande strålning
under arbetet skall anmälas (art. 10), varjämte strålningsmätning beträffande
såväl arbetstagare som arbetsställe skall utföras i syfte att kontrollera
att tillämpliga nivåer iakttages (art. 11).
Med strålningsarbete direkt sysselsatt arbetstagare skall underkastas lämplig
läkarundersökning före eller kort efter påbörjandet av sådant arbete; han
skall därefter undergå läkarbesiktningar med lämpliga tidsmellanrum (art.
12). Arbetstagaren har att respektera av kvalificerad medicinsk sakkunskap
avgivet utlåtande rörande hans anställning eller fortsatta anställning i arbete,
som kan medföra strålexponering (art. 14).
Konventionen stadgar vidare, att de omständigheter skall angivas, under
Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1961 3
vilka vissa speciella, i konventionen uppräknade åtgärder skall vidtagas (art.
13) och slutligen föreskriver konventionen, att lämplig inspektion skall åvägabringas
rörande tillämpningen av dess bestämmelser (art. 15).
° Den kompletterande rekommendationen utvecklar och^preciserar
de i konventionen angivna principerna samt förordar olika åtgärder,
som ej uttryckligen nämnts i konventionen. Sålunda förordas att särskilda
försiktighetsmått skall vidtagas för att förhindra, att kvinnor i fruktsam
ålder utsättes för hög strålningsrisk, att så vitt möjligt en fullständig förteckning
skall föras över samtliga under arbetet mottagna stråldoser samt
att arbetsgivare och arbetstagare bör intimt samverka för att genomföra åtgärder
till skydd mot joniserande strålning.
Konventionen och rekommendationen blev vid konferensen föremål för
var sin omröstning. Därvid antogs konventionen med 253 röster mot en och
två nedlagda. Samtliga svenska ombud röstade för konventionen. Rekommendationen
antogs härefter enhälligt med 257 röster.
Svenska bestämmelser och yttranden
Beträffande innehållet i svenska bestämmelser i ämnet hänvisas till redogörelsen
därför å s. 6 i propositionen.
över konventionen och rekommendationen har yttranden inhamtats från
medicinalstyrelsens strålskyddsnämnd samt från Svenska arbetsgivareföreningen,
Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation
och delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet.
Beträffande innehållet i yttrandena får utskottet hänvisa till den redogörelse
därför som finns å s. 6—8 i propositionen.
Departementschefen
Föredragande departementschefen, statsrådet Nilsson, anför i propositionen
bl. a.:
Konvention en angående skydd för arbetstagare
mot joniserande strålning behandlar ett område, där den
tekniska utvecklingen förlöper mycket snabbt och där kravet på skydd
för arbetstagarna blir allt starkare allt eftersom strålkällor i vidgad utsträckning
tages i anspråk inom olika sektorer av näringslivet. Tillämpningsområdet
för ett internationellt instrument av detta slag torde med
hänsyn härtill icke kunna för närvarande exakt angivas, och fasta skyddsnormer
lär det inte vara möjligt att i dag uppställa. Det är därför av vikt, att
en internationell strålskyddskonvention icke utformas så stelt, att den
hindrar den kommande utvecklingen. I detta avseende synes mig den nu
framlagda konventionen fylla alla rimliga krav.
Den svenska lagstiftningen på området, strålskyddslagen, som trädde i
kraft så sent som den 1 januari 1959, synes val överensstämma med konventionens
bestämmelser och några ändringar erfordras inte i lagen för att
möjliggöra en svensk anslutning till konventionen. Under sadana föihållanden
tillstyrker jag i likhet med remissorganen, att konventionen (nr 115?
4: Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1961
angående skydd för arbetstagare mot joniserande strålning ratificeras av
Sverige.
Vad angår rekommendationen i samma ämne innehåller den
vissa preciseringar av de i konventionen angivna principerna. Den förordar
vidare, att vissa i konventionen ej uttryckligen nämnda åtgärder skall vidtagas.
Rekommendationens anvisningar synes icke för närvarande påkalla
någon ändring i svensk lagstiftning. I likhet med delegationen för det
internationella socialpolitiska samarbetet anser jag, att rekommendationen,
i den utsträckning detta är lämpligt och möjligt, bör beaktas vid tillämpningen
av gällande svenska strålskyddslagstiftning ävensom vid utformningen
av framtida bestämmelser och anvisningar på strålskyddets område.
Jag förordar därför, att rekommendationen i detta syfte överlämnas till medicinalstyrelsens
strålskyddsnämnd.
Rekommendationen angående samråd och samverkan på branschplanet och
på det nationella planet mellan offentliga myndigheter samt arbetsgivarnas
och arbetstagarnas organisationer
Beträffande innehållet i rekommendationen må följande anmärkas.
Rekommendationen förordar, att till nationella förhållanden anpassade
åtgärder vidtages för att främja effektivt samråd och effektiv samverkan på
branschplanet och på det nationella planet mellan å ena sidan de offentliga
myndigheterna samt å andra sidan arbetsgivarnas och arbetstagarnas organisationer
ävensom mellan dessa organisationer inbördes. Det allmänna målet
för sådant samråd och sådan samverkan bör vara, heter det vidare i rekommendationen,
att främja ömsesidig förståelse och goda förbindelser
mellan samtliga tre berörda parter i syfte att utveckla näringslivet i dess
helhet eller särskilda grenar därav, förbättra arbetsvillkoren samt höja levnadsstandarden.
Ifrågavarande samråd och samverkan bör särskilt ha till
uppgift att få till stånd en gemensam prövning av angelägenheter av ömsesidigt
intresse för arbetsgivarnas och arbetstagarnas organisationer i syfte
att i största möjliga utsträckning nå fram till lösningar i samförstånd samt
att skapa garantier för att de offentliga myndigheterna inhämtar dessa organisationers
synpunkter, råd och bistånd i frågor avseende exempelvis förberedelse
och genomförande av lagstiftning, som berör organisationernas
intressen, inrättande och förvaltning av sådana nationella organ som har att
svara för sysselsättningens organisation, yrkesutbildning och omskolning,
arbetarskydd, sundhet och säkerhet i arbetet, produktivitet, social trygghet
och välfärd samt utarbetandet och genomförandet av planer för ekonomisk
och social utveckling. I enlighet med nationell sedvänja eller praxis bör sådant
samråd och sådan samverkan åstadkommas eller främjas genom frivilliga
åtgärder från arbetsgivarnas och arbetstagarnas organisationer, genom
stimulerande åtgärder från de offentliga myndigheternas sida, genom
lagstiftning eller genom några av dessa metoder i förening. Ifrågavarande åt
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1961 5
gärder bör tillämpas utan att gentemot organisationerna eller mellan dessa
inbördes utövas någon som helst diskriminering på sådana grunder som
medlemmarnas ras, kön, religion, politiska uppfattning eller nationella härstamning.
Slutligen framhålles i rekommendationen att samråd och samverkan
bör lämna föreningsfriheten samt arbetsgivar- och arbetstagarorganisationernas
rättigheter, däri inbegripen rätten till kollektiva förhandlingar,
oförkränkta.
Rekommendationen antogs med 217 röster mot 0; 34 röster nedlades.
Samtliga svenska ombud röstade för rekommendationen.
Svenska bestämmelser och avtal
Med den vikt och betydelse, som genom utvecklingen kommit arbetsgivaroch
arbetstagarorganisationer till del, har det i vårt land varit naturligt att
offentliga myndigheter i större sammanhang sökt samarbete med dessa organisationer
i frågor av social, teknisk och ekonomisk innebörd. Här må endast
erinras hurusom § 10 regeringsformen föreskriver att »innan ärendena
hos Konungen i statsrådet föredragas, skola de, genom nödiga upplysningars
inhämtande från vederbörande ämbetsverk, av den föredragande beredas»,
men att numera ej blott ämbetsverken utan även de stora arbetsgivaroch
arbetstagarorganisationerna i praktiken regelmässigt och i stor utsträckning
anlitas som remissorgan. Också i andra avseenden har arbetsgivar- och
arbetstagarorganisationernas faktiska betydelse kommit till uttryck bland
annat genom deras representation i olika statliga ämbetsverk, institutioner
och utredande kommittéer på det sociala området. Därutöver må nämnas,
att Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen redan år 1938
genom träffandet av huvudavtalet skapade ett särskilt organ för organiserat
samarbete i arbetsmarknadsnämnden. Nämnda huvudorganisationer har
sedermera träffat ett principavtal om företagsnämnder, vilket avtal godkänts
som bindande kollektivavtal mellan många stora arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer,
varjämte tjänstemannaorganisationerna genom ett
särskilt principavtal med Svenska arbetsgivareföreningen kopplats in i samarbetet.
På grund härav är arbetsmarknadsnämndens uppgifter ej begränsade
till frågor, som behandlats i huvudavtalet eller som angår samarbetsnämnderna
på företagsnivån. I 1946 års principavtal om företagsnämnder,
vilket reviderats år 1958, lyder § 28 oförändrad sålunda:
Den genom huvudavtalet inrättade arbetsmarknadsnämnden skall, utöver
vad som åvilar den enligt huvudavtalet, ha till allmän uppgift
att främja och vägleda företagsnämndernas verksamhet ävensom motsvarande
verksamhet vid företag, där företagsombud utsetts;
att befordra en fortlöpande samverkan mellan parterna på arbetsmarknaden
för främjande av produktionens effektivitet och de anställdas välfärd;
samt att överlägga om frågor, som i övrigt äro av allmän eller eljest större
betydelse för näringslivets organisation, ekonomi och arbetskraftsförsörjning.
Såsom framgår av den citerade bestämmelsen bär de stora parterna på arbetsmarknaden
i vårt land själva och utan statlig inblandning skapat orga
-
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1961
nisatoriska förutsättningar för behandling av de spörsmål, som enligt rekommendationen
skall ge det ifrågasatta samarbetet dess sakliga innehåll
även vad angår de inbördes relationerna mellan arbetsmarknadens parter.
Bland frågor, som utretts och lett fram till positiva åtgärder i nämnden, kan
nämnas arbetarskyddet (den lokala säkerhetstjänstens organisation), yrkesutbildningen,
arbetsstudier, kvinnolönerna och de partiellt arbetsföras
ställning.
Yttranden
Yttranden över rekommendationen har inhämtats från socialstyrelsen,
Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens
centralorganisation och delegationen för det internationella socialpolitiska
samarbetet.
Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet betonar,
att ett internationellt instrument av den art, varom här är fråga, självfallet
bör bedömas inte bara från det egna landets synpunkt utan att hänsyn
också bör tagas till dess möjliga effekt på en önskvärd utveckling internationellt
sett. Delegationen framhåller vidare att betydelsen av rekommendationen
enligt delegationens mening ligger främst i förhoppningen,
att den åtminstone på längre sikt skall kunna bidraga till en utveckling
fram emot det åsyftade samarbetet även i stater, där förutsättningarna i
dagens läge kan synas mindre gynnsamma härför.
Beträffande innehållet i delegationens yttrande i övrigt samt de andra
remissinstansernas yttranden får utskottet hänvisa till den redogörelse
därför som finns å s. 10—12 i propositionen.
Departementschefen
Departementschefen anför i propositionen:
»Det tredje instrumentet som antogs vid 1960 års arbetskonferens var
en rekommendation angående samråd och samverkan
på branschplanet och på det nationella planet mellan
offentliga myndigheter samt arbetsgivarnas och arbetstagarnas
organisationer. I vårt land har utvecklingen i
fråga om ett sadant samarbete mellan offentliga myndigheter samt arbetsmarknadens
organisationer ävensom mellan dessa organisationer inbördes,
som är det huvudsakliga ändamålet med denna rekommendation,
nätt mycket långt. En redogörelse för de olika samarbetsformer som förekommer
hos oss har lämnats i det föregående. Jag hänvisar till nämnda
redogörelse och vill i övrigt endast framhålla, att jag helt ansluter mig
till den bedömning av värdet och betydelsen av denna rekommendation, som
gjorts av delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet. I
likhet med delegationen och övriga remissorgan finner jag rekommendationen
ej föranleda någon åtgärd från svensk sida.»
Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1961
7
Utskottet
Utskottet finner ej anledning till erinran mot vad föredragande departementschefen
yttrat om nu ifrågavarande av Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens antagna konvention och rekommendationer.
Utskottet hemställer,
att riksdagen i anledning av förevarande proposition, nr
18, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t som sin mening giva
till känna vad utskottet anfört.
Stockholm den 9 februari 1961
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel Svensson,
fru Hamrin-Thorell, fröken Nordström,* herrar Lars Larsson, Virgin* och
Thorsten Larsson;
från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Nilsson i Göteborg,
Rimmerfors, fröken Wetterström, fru Ekendahl, herrar Bengtsson i
Varberg, Johansson i Södertälje och Wahrendorff.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
610227 Stockholm 1961. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag