Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1961

1

Nr 21

Utlåtande i anledning av väckta motioner om befrielse i vissa fall
från skyldighet att upprätta bouppteckning, m. m.

Första lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 497 i första kammaren av herr Sundin och nr
577 i andra kammaren av herr Börjesson i Falköping m. fl. I motionerna,
vilka är likalydande, hemställes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om utredning »i syfte att a) undersöka möjligheterna för införande
av befogenhet för domstol att i vissa fall medge befrielse från skyldigheten
att upprätta och ingiva fullständig bouppteckning efter avliden
samt b) undersöka huruvida skyldighet bör åläggas kommun att i vissa
fall föranstalta om utredning av dödsbo och därmed sammanhängande åtgärder».

Beträffande skälen för motionärernas hemställan får utskottet hänvisa
till motionen II: 577.

Motionerna har varit föremål för remissbehandling.

Gällande bestämmelser

Enligt bestämmelser i 20 kap. ärvdabalken skall bouppteckning upprättas
efter varje avliden person. Hithörande bestämmelser, som intill den 1 juli
1959 återfanns i 3 kap. lagen den 9 juni 1933 om boutredning och arvskifte,
innebär i huvudsak, att bouppteckning skall förrättas sist tre månader efter
dödsfallet samt att bouppteckningen inom en månad efter upprättandet
skall ingivas till vederbörande domstol för inregistrering. Bouppteckningen
skall förrättas av två gode män. Det ankommer på dödsbodelägare, som har
egendomen i sin vård, eller ock boutredningsman eller testamentsexekutör
att bestämma tid och ort för bouppteckningen samt att utse de gode männen.
Omhändertages ej egendomen av delägare, boutredningsman eller testamentsexekutör,
ankommer det på annan, som enligt 18 kap. 2 § ärvdabalken
har egendomen i sin vård, att föranstalta om bouppteckning (bl. a. husfolk,
husvärd, polismyndighet, av rätten särskilt förordnad god man). Det åligger
rätten att tillse, att bouppteckning inom laga tid förrättats och ingivits.
För att framtvinga bouppteckningspliktens fullgörande äger rätten före Bihang

till riksdagens protokoll 1961. 9 samt. 1 avd. Nr 21

2

Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1961

lägga vite eller, där bouppteckning ej skett, förordna någon att föranstalta
därom. Yppas efter boupptecknings förrättande ny tillgång eller gäld eller
annan felaktighet i bouppteckningen, skall inom en månad uppgöras s. k.
tilläggsbouppteckning.

Vid inregistrering av bouppteckning eller tilläggsbouppteckning skall domstolen
fastställa den skatt, som skall erläggas jämlikt reglerna i kungl. förordningen
den 6 juni 1941 om arvsskatt och gåvoskatt.

Historik

I samband med boutredningslagens tillkomst övervägdes frågan, huruvida
bouppteckning är erforderlig, när boets egendom
är ringa. I sitt år 1932 avgivna förslag till lag om boutredning
och arvskifte anförde lagberedningen bland annat följande:

Hos oss torde också vid åtskilliga underrätter den praxis tillämpas, att
fordran på bouppteckning eftergives, när enligt tillgängliga uppgifter tillgångarna
äro så obetydliga, att de ej förslå till annat än gäldande av begravningskostnaderna
och andra utgifter i anledning av dödsfallet. Huruvida
denna praxis kan anses överensstämma med lagens mening, får anses tvivelaktigt.
I varje fall synes den ej böra medgivas för framtiden. Enligt lagberedningens
åsikt hör det till god ordning att, också när varken gäld eller
tillgångar finnas, genom bouppteckning fastslås, vilka som äro dödsbodelägare,
samt att övriga uppgifter lämnas, vilka skola förekomma i bouppteckningen.
Ny gäld liksom nya tillgångar kunna nämligen sedermera yppa
sig, och då är det till gagn, att redan i samband med dödsfallet dessa uppgifter
blivit fastslagna. I många hithörande fall är en bouppteckningsförrättning
av nöden till vinnande av klarhet angående den verkliga ställningen.
En regel, som avsåge befrielse från bouppteckningsplikt, då boet
kunde anses vara ringa, synes även ur den synpunkten betänklig, att ovisshet
om bouppteckningspliktens förhandenvaro stundom kunde uppkomma.

Frågan togs på nytt upp till behandling av ärvdabalkssakkunniga i deras
år 1954 avgivna förslag till ärvdabalk. Från olika håll hade nämligen framställts
önskemål att befrielse från bouppteckningsplikt skulle kunna medgivas
under vissa omständigheter. Det hade visat sig svårt att få till stånd
bouppteckning när den avlidne vore en medellös, på ålderdomshem avliden
person eller då eljest den avlidne varken efterlämnat nämnvärda tillgångar
eller annan skuld än till hemkommunen för åtnjuten socialvård. I dylika
fall hade bouppteckningen praktiskt sett icke någon uppgift att fylla. Den
för bouppteckningen erforderliga släktutredningen erbjöde ej sällan stora
svårigheter. Ofta medförde det mycket besvär att få kontakt med den avlidnes
anhöriga. Dessa vore stundom spridda över hela landet; en och annan
bodde utom riket, vanligen i Amerika.

Ärvdabalkssakkunniga erinrade om lagberedningens ställningstagande
och anförde vidare:

3

Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1961

Enligt de sakkunnigas mening föreligger ej heller nu anledning till annat
bedömande. På de av lagberedningen anförda skälen måste det anses vara
av värde att den obligatoriska bouppteckningsplikten upprätthålles. I själva
verket torde denna plikts fullgörande endast i undantagsfall föranleda mera
avsevärt besvär. Då den avlidnes egendom ej omhändertages av dödsbodelägare,
skall enligt 2 § andra stycket i förevarande kapitel annan, som är
närmast till att omhändertaga egendomen, föranstalta om bouppteckning.

I de fall varom här är fråga torde det ofta vara naturligt att uppgiften ankommer
på en socialvårdstjänsteman. Hos vederbörande pastorsämbete kan
denne, även om han ej får upplysning om samtliga dödsbodelägare, åtminstone
erhålla kännedom om någon som i sin tur kan lämna uppgift om
de övrigas namn och adresser. Om det visar sig omöjligt att utan omgång
få reda på viss dödsbodelägares adress, torde beträffande denne kunna antecknas
att han vistas på okänd ort. Då det är uppenbart att den avlidnes
tillgångar äro obetydliga och att skulden för åtnjuten socialvård i varje fall
uppgår till väsentligt högre belopp, kan det nämligen icke vara rimligt att
alltför stor möda nedlägges på att efterforska delägarnas adresser. Någon
kallelse å den som vistas på okänd ort kan givetvis icke ske, och eftersom
denne i realiteten icke erhåller något arv, torde ej heller kungörelse jämlikt
16 kap. i förslaget behöva utfärdas.

Under remissbehandlingen av ärvdabalkssakkunnigas förslag berördes
förevarande fråga endast av Föreningen Sveriges häradshövdingar, som
ansåg att trots de goda skäl, som åberopats för de sakkunnigas avvisande
ståndpunkt, man beträffande avlidna, som icke efterlämnat några tillgångar
eller allenast obetydliga tillgångar och skulder, ofta skulle kunna — utan
att beaktansvärda olägenheter bleve följden — ersätta det fullständiga bouppteckningsförfarandet
med åtgärder av enklare art.

Vid lagrådsremissen av förslaget till ärvdabalk förklarade föredragande
departementschefen, att de sakkunniga enligt hans mening anfört bärande
skäl för sin uppfattning, att den obligatoriska bouppteckningsplikten borde
upprätthållas, och att han därför icke kunde tillmötesgå det av häradshövdingeföreningen
framförda önskemålet om vissa lättnader i denna plikt.

Remissyttranden

Utskottet har i den ordning, som § 46 riksdagsordningen föreskriver, inhämtat
yttrande över motionerna från Stockholms rådhusrätt. Därjämte har
tillfälle att yttra sig över motionerna beretts Sveriges advokatsamfund,
Stockholms stads rättshjälpsanstalt, Svenska stadsförbundet, Svenska
landskommunernas förbund, Föreningen Sveriges häradshövdingar och
Föreningen Sveriges stadsdomare.

Vad först angår motionärernas yrkande om utredning rörande möjligheterna
för införande av befogenhet för domstol att i vissa fall medge be -

4 Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1961

fnelse från skyldigheten att upprätta bouppteckning, har detta tillstyrkts
eller lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser. Sålunda framhåller
Stockholms rådhusrätt, att de skäl, som lagberedningen åberopade som stöd
för den allmänna bouppteckningsplikten, icke längre torde äga samma bärkraft.
I en den 9 december 1958 till Kungl. Maj:t avlåten skrivelse har rådhusrätten
ifrågasatt, om icke viss begränsning av bouppteckningsplikten
kunde ske. I de fall, då den avlidnes tillgångar är så ringa, att de icke förslår
till annat än gäldande av begravningskostnaderna och andra utgifter i
anledning av dödsfallet, borde bouppteckningen kunna ersättas med en under
edlig förpliktelse undertecknad uppgift rörande den avlidnes arvingar
ävensom försäkran att boet är så ringa som nyss angivits. Denna försäkran
skulle bestyrkas av ledamot av eller befattningshavare hos socialnämnd
eller annan lämplig person. För rådhusrätten framstår den föreslagna möjligheten
att ingiva uppgift i stället för bouppteckning såsom ett förfarande,
som är både mer praktiskt och tillförlitligt och får en helt annan räckvidd
än den av motionärerna ifrågasatta möjligheten för domstol att i det särskilda
fallet meddela befrielse från bouppteckningsplikten. En sådan prövning
i det särskilda fallet är enligt rådhusrätten för en större domstol i det
närmaste ogenomförbar.

Stockholms stads rättshjälpsanstalt vitsordar, att bouppteckningsskyldigheten
i dödsbon av ringa omfattning i många fall kan bereda dödsbodelägarna
svårigheter och besvär, som icke står i proportion till nyttan och
värdet av bouppteckningen. Starka skäl talar därför för en ändring enligt
motionärernas förslag av gällande bestämmelser rörande bouppteckningsskyldigheten.
En anmälan till domstol skulle otvivelaktigt innebära en väsentlig
lättnad beträffande bouppteckningsförfarandet och kunde utformas
sa, att rättssäkerheten icke skulle kunna anses vara eftersatt. En lagändring,
som medger rätt att i vissa fall ersätta bouppteckning med en anmälan
om boets ställning, förutsätter emellertid komplettering av bestämmelserna
rörande ansvaret för den avlidnes gäld.

Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund erinrar
om att frågan nyligen varit föremål för övervägande. Att den ånyo väckts
visar enligt förbundens mening, att nuvarande föreskrifter i praktiken vållar
en del svårigheter och att det därför föreligger anledning att undersöka
möjligheterna att åstadkomma en uppmjukning av bestämmelserna._En ligt

stadsförbundet talar vissa skäl för att man bl. a. i sådana speciella fall,
där det redan på förhand står klart, att den avlidne ej efterlämnar några
tillgångar eller allenast obetydliga tillgångar eller skulder, efter prövning
av domstol bör kunna ersätta det fullständiga bouppteckningsförfarandet
med åtgärder av enklare slag. Stadsförbundet anser sig därför kunna biträda
motionärernas hemställan i förevarande del. — Enligt Svenska landskommunernas
förbund lär på något håll i praktiken tillämpas, att bouppteck -

5

Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1961

ning cj behöver upprättas efter avlidet barn, som icke uppnått ett års ålder.
Möjligt är, att en uppmjukad tillämpning av ifrågavarande bestämmelser
förekommer även i andra avseenden. Det förefaller förbundet angeläget, att
dessa förhållanden utreds och att sådan från lagens bestämmelser avvikande
praxis, som av lagstiftarna kan befinnas godtagbar, blir i vederbörlig ordning
lagfäst. På grund härav tillstyrker förbundet den av motionärerna i
förevarande del begärda undersökningen.

Sveriges advokatsamfund förklarar sig ej ha anledning att avstyrka motionärernas
förslag om utredning i nu ifrågavarande avseende. Möjligt är,
att en eller annan praktisk förenkling kan åstadkommas. Man bör dock
kanske icke räkna med att på den av motionärerna anvisade vägen nå resultat
av större praktisk betydelse. — Efter att ha återgivit motionärernas
exempel på fall, där befrielse från skyldighet att upprätta bouppteckning

borde medges, anför samfundet:

Det kan naturligtvis sägas att bouppteckningen i sådana fall icke har någon
nämnvärd praktisk uppgift att fylla. Å andra sidan är en bouppteckning
principiellt av grundläggande betydelse för alla som kan ha intressen
i dödsboet att bevaka, såsom borgenärer, arvingar och testamentstagare,
vartill kommer att bouppteckningen har betydelse ur arvsskattesynpunkt.
En rätt för domstol att medge befrielse från skyldigheten att upprätta bouppteckning
kan därför svårligen tänkas under annan förutsättning än att
domstolen ålägges skyldighet att tillse att sådan utredning förebringas, att
domstolen på grundval därav kan bedöma huruvida befrielse kan medges
utan att något intresse, som skyddas genom bouppteckningspliktens upprätthållande,
därigenom äventyras. Utredningen måste väl regelmässigt bestå
däri att någon person — under samma ansvar som en bouppgivare vid
bouppteckning — lämnar de ur nämnda synpunkt erforderliga uppgifterna.
Det är tänkbart att man i sådana fall som de i motionerna nämnda skulle
kunna nöja sig med en under edlig förpliktelse avgiven skriftlig förklaring
att tillgångar saknas (alternativt att tillgångarna icke förslår till gäldande
av begravningskostnaderna). I vissa sådana fall skulle man därigenom
kunna minska besväret för den som eljest skulle vara skyldig att föranstalta
om bouppteckning. I andra fall kan det emellertid vara praktiskt taget lika
enkelt att upprätta en bouppteckning. Efterlämnar den avlidne tillgångar
utöver vad som åtgår till begravningskostnaderna, kan den omständigheten
att skulderna till äventyrs överstiger tillgångarna av hänsyn till borgenärerna
icke få föranleda befrielse från skyldigheten att upprätta bouppteckning.

Motionsyrkandet avstyrkes av Föreningen Sveriges häradshövdingar. Föreningen
erinrar om lagberedningens ovan återgivna uttalande och anför i
anslutning härtill:

Föreningen kan icke finna annat än att dessa lagberedningens uttalanden
måste tillmätas avsevärt beaktande även i dag, och det kan enligt föreningens
mening icke anses att så betydande olägenheter äro förknippade
med den nuvarande ordningen att avsteg från densamma äro påkallade.
Hur än en sådan ordning som den av motionärerna skisserade utformas

Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1961

a1r| c ''r.t uppenbart alt svårbedömbara gränsfall måste uppstå. Vidare torde
det torhalla sig så, att de bouppteckningar, varom här är fråga, genomgaende
aro enkla att upprätta och således kräva ringa arbete. Allmänt gängse
blankettformulär bidraga ytterligare till att underlätta uppgiften för den
som ar ovan. Förmodligen skulle den av motionärerna åsyftade skriftliga
anmalan, som skulle ingivas till rätten, icke förorsaka mycket mindre arbete
enar densamma för att tjäna något ändamål — bl. a. torde den böra ligga
till grund for bedömandet, huruvida fullständig bouppteckning är erforderlig
—- uppenbarligen ofta måste innehålla uppgifter i åtskilliga hänseenden.
Det torde vidare stå klart att för domstolarnas del bouppteckningsbestyret
icke skulle forenklas utan snarare tyngas och försvåras genom en ordning
som den föreslagna. Slutligen skulle den föreslagna ordningen, vars viktigaste
kännetecken skulle vara att arvingarna icke underrättades, innebära
okade mojligheter att undandraga egendom och i varje fall lätt giva anledd“d
b t miSStankar om att e§endom undandragits av den som handhaft

Vad angår den andra av motionärerna upptagna frågan om införande
av skyldighet för kommun att i vissa fall föranstalta om boutredning är
det av remissinstanserna endast Stockholms rådhusrätt, som understödjer
motionsyrkandet. Rådhusrätten framhåller sålunda, att det är synnerligen
angeläget, att den rättssökande allmänheten beredes ökade möjligheter till
god och billig rättshjälp efter dödsfall. I en den 30 augusti 1958 dagtecknad,
till Stockholms stadskollegium ställd skrivelse har rådhusrätten hemställt]
att kollegiet måtte besluta om en skyndsam utredning om lämpliga åtgärder
för att bereda den rättssökande allmänheten bättre rättshjälp i dylika
angelägenheter. Som en möjlighet att komma till rätta med de i skrivelsen
berörda problemen föreslog rådhusrätten inrättandet i Stockholm av en
boupptecknings- och boutredningsbyrå, ansluten till rättshjälpsanstalten
men öppen för alla oberoende av ekonomiska förhållanden. Enligt rådhusrätten
torde sådana byråer kunna inrättas även i andra större städer. Beträffande
landet i övrigt skulle en bouppteckningsbyrå kunna inrättas i
varje län i anslutning till vederbörande rättshjälpsanstalt. Samarbete kan
även sökas med de i landet verksamma begravningsföreningarna.

Enligt Svenska Landskommunernas förbund har några bärande skäl för
den av motionärerna föreslagna ordningen inte anförts. Vidare framhålles,
att kommunerna torde sakna de personella resurser, som krävs för uppgiften.
Sistnämnda synpunkt framföres även av Svenska stadsförbundet,
som vidare anför bland annat:

Ett åläggande för kommunerna i detta avseende skulle sannolikt även
medföra att man på många håll tvingades avdela särskild personal för att
agna sig enbart åt dessa uppgifter. De olika frågor, som uppkommer i
samband med boutredningar och arvskiften, är dessutom i allmänhet av
sadan beskaffenhet, att det i många fall skulle bli nödvändigt för kommunerna
att för detta ändamål anlita eller anställa personal med den speciella
erfarenhet och sakkunskap, som krävs inom detta område. Enligt styrelsens

7

Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1961

mening ligger det därför betydligt närmare till hands att denna fråga löses
inom ramen för den fria rättshjälpsverksamheten än i den av motionärerna
förordade riktningen.

Föreningen Sveriges stadsdomare ställer sig tveksam till förslaget men
vill icke motsätta sig, att frågan utredes.

Övriga remissinstanser, Stockholms stads rättshjälpsanstalt, Sveriges
advokatsamfund och Föreningen Sveriges häradshövdingar, erinrar om de
möjligheter, som står till buds för dödsbodelägare att för ingen eller ringa
kostnad få boutredningen genomförd genom anlitande av den rättshjälp
som anordnats. Sålunda anför advokatsamfundet:

Vad angår motionärernas yrkande om utredning av frågan huruvida det
bör åläggas kommun att i vissa fall föranstalta om bouppteckning, boutredning
och arvskifte, kan styrelsen icke dela motionärernas uppfattning att
införande av en sådan skyldighet skulle vara »högst motiverad». Lika litet
som när det gäller andra åtgärder, som det enligt lag åligger enskilda att
vidtaga, framstår det för ett naturligt betraktelsesätt såsom någon kommunal
uppgift att ombesörja de åtgärder varom här är fråga. Det måste också
vara svårt att i lag bestämma förutsättningarna för kommunens ifrågasatta
skyldighet på sådant sätt att tillämpningen blir den åsyftade. Man frågar sig
vidare vilka rättsverkningar som skulle inträda och vilka korrektiv som
skulle stå till förfogande, om en kommun icke fullgör den skyldighet som
enligt motionärernas mening bör införas.

Styrelsen är ense med motionärerna om att det förekommer fall, där det
framstår som oskäligt att betunga enskilda med kostnader för de åtgärder
som här avses, men styrelsen kan icke se annat än att den lämpliga lösningen
är att sörja för att den av det allmänna anordnade rättshjälpen
i sådana fall står till förfogande. Motionärernas hänvisning till det förhållandet
att dödsbo icke kan erhålla fri rättegång synes gå vid sidan om saken,
eftersom här icke är fråga om något processuellt förfarande. I stället är
det den utomprocessuella rättshjälpen — genom rättshjälpsanstalter eller
jämtlandssystem — som här är av betydelse. I den mån denna utomprocessuella
rättshjälp för närvarande icke är organiserad på sådant sätt att
den kan tagas i anspråk i nu avsedda fall synes alltså en ändring i detta
avseende önskvärd. Någon annan åtgärd i motionens syfte torde i ifrågavarande
del icke vara påkallad.

Utekottet

Enligt bestämmelser i ärvdabalken skall bouppteckning upprättas efter
varje avliden person. I första hand ankommer det på dödsbodelägare, boutredningsman
eller testamentsexekutör att föranstalta om bouppteckning.
Subsidiärt åligger förpliktelsen den avlidnes husfolk eller husvärd eller ock
polismyndighet eller av rätten särskilt förordnad god man.

Motionärerna framställer önskemål om ändringar i ärvdabalkens reglei
i två avseenden. För det första bör undersökas möjligheterna att införa be -

8 Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1961

fogenhet för domstol att i vissa fall medge befrielse från skyldighet att upprätta
och ingiva fullständig bouppteckning efter avliden. Sådan befrielse
skulle enligt motionärerna kunna medgivas till exempel då en avliden medellös
person saknar kända arvingar eller då ett litet barn avlider utan
att efterlämna några tillgångar. För det andra bör, enligt motionärerna,
utredas, huruvida skyldighet bör åläggas kommun att i vissa fall föranstalta
om utredning av dödsbo och därmed sammanhängande åtgärder.

Vad beträffar motionärernas yrkande om en uppmjukning av bouppteckningsphkten,
framgår av den ovan lämnade redogörelsen, att hithörande
problem övervägts redan av lagberedningen 1932 och på nytt tagits
upp till granskning vid utarbetandet av ärvdabalken samt att de skäl, som
motionärerna nu andragit till stöd för sin uppfattning, i huvudsak har åberopats
redan i den tidigare debatten, dock utan att vinna beaktande. De
svårigheter, som enligt motionärerna är förenade med gällande bouppteckningsplikt,
synes ej heller för närvarande kunna påkalla ett ändrat ståndpunktstagande.
Såsom advokatsamfundet framhåller i sitt yttrande, kan
det sägas, att en bouppteckning i de av motionärerna angivna fallen icke
har någon nämnvärd praktisk funktion att fylla, men å andra sidan måste
beaktas, att bouppteckningen är av grundläggande betydelse för alla, som
har intressen att bevaka i dödsboet. Det kan därför icke förväntas, att en
ändring av hithörande regler enligt de av motionärerna angivna riktlinjerna
skulle medföra något påtagligt minskat arbete med boutredningarna.
Härtill kommer, att de bouppteckningar, varom här är fråga, redan nu i
de flesta fall är föga arbetskrävande. Såsom framgår av ärvdabalkssakkunnigas
ovan återgivna uttalande, kan det icke vara rimligt att kräva, att då
tillgångarna är obetydliga alltför mycket arbete nedlägges för att efterforska
dödsbodelägares adresser. Härtill kommer, att avfattandet av den
skriftliga bouppteckningen underlättas genom olika blankettformulär.

Vad beträffar frågan om införande av skyldighet för kommun att i
vissa fall föranstalta om bouppteckning anser utskottet i likhet med flertalet
remissinstanser, att hithörande problem bör lösas inom ramen för
den utomprocessuella rättshjälpen. Att ålägga kommun skyldigheter i förevarande
avseende kan därför icke anses lämpligt.

Under hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, I: 497 och 11:577, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 21 mars 1961

På första lagutskottets vägnar:
INGRID GÄRDE WIDEMAR

Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1961

9

Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Branting, Per Olofsson, Ferdinand Nilsson,
Nyström, Gezelius, Alexanderson, Fagerström och Hilding;

från andra kammaren: fru Gärde Widemar, herrar Landgren, östrand,
Svensson i Vä, Ekström i Björkvik, Jacobsson i Sala och Edlund.

Reservation

av herrar Nilsson, Ferdinand, och Svensson i Vä, vilka ansett, att utskottets
utlåtande och hemställan bort ha följande lydelse:

»Enligt bestämmelser---(lika med utskottets två första stycken)

---sammanhängande åtgärder.

Vad beträffar motionärernas yrkande om en uppmjukning av bouppteckningsplikten,
framgår av den ovan lämnade redogörelsen, att flertalet
remissinstanser ställt sig positivt till motionens yrkande i denna del (Stockholms
stads rättshj älpsanstalt, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas
förbund, Föreningen Sveriges stadsdomare, Sveriges advokatsamfund,
Stockholms rådhusrätt). Även utskottet delar motionärernas uppfattning,
att det i vissa fall kan synas helt meningslöst att efter en avliden
person upprätta fullständig bouppteckning. Det föreligger därför skäl att
låta utreda, huruvida det är möjligt att införa befogenhet för domstol att
medgiva befrielse från gällande bouppteckningsplikt.

Vad beträffar---(lika med utskottets fjärde stycke)--— anses

lämpligt.

Under hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motioner, I: 497
och II: 577, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
utredning i syfte att undersöka möjligheten att införa befogenhet
för domstol att i vissa fall medgiva befrielse från
skyldigheten att upprätta och ingiva fullständig bouppteckning
efter avliden.»

\-M’\ '' v, v.» n.if>Un •*,

Uv,v>v.m M--, y.r.HVv ■-.sW''. v ■■ ••, \ >j ?

• > vif! '' . ■ i .•> •;! :n-n., •• t . ■: .• }

. .••«>* ti -it >•• ■ nö-j f i <:j - '' i in ohn'';a . :.;7ffn:. 0 ,ut»h}.-> ^ -...

- ‘ ji*; »‘U;„; . i '' '' ‘ f . I *: 11: ‘J i..'' / / ''.;j jft.i <; 1 1.: : i|*V. I

.ti ■ . • f j . v '' ''

> • ■ ,b n i ni

i -

* ■.» - • '' .vi-.

:?• j.

t Jr;