Bankoiitskottets utlåtande nr 14 år 1961

9

Nr 14

Utlåtande i anledning av väckt motion om förlängning av preskriptionstiden
för uttagande av premieobligationsvinster.

I en inom riksdagens andra kammare väckt, till bankoutskottet hänvisad
motion, nr 18 av herr Gustafsson i Borås, har hemställts, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om att riksgäldskontoret går i författning
om att preskriptionstiden för vinsters uttagande å premieobligationslånen
förlängs till 10 år.

Beträffande motiveringen för förslaget hänvisas till motionen.

över motionen har yttrande inhämtats från fullmäktige i riksgäldskontoret,
som anfört följande.

Såsom framgår av motionen har alltsedan ikraftträdandet av skuldebrevslagen
den 1 januari 1937 tillämpats en preskriptionstid av tre år för uttagande
av vinster på av riksgäldskontoret efter nämnda dag utgivna premieobligationslån.
Begränsningen av preskriptionstiden från tio till tre år
skedde i anslutning till den i 25 § första stycket skuldebrevslagen införda
bestämmelsen om en giltighetstid av tre år för ränte- och utdelningskupong
till obligationer och aktier, och motiveringen härför har varit i stort sett
densamma, som föranledde sistnämnda bestämmelse. Det har sålunda ansetts
vara ett intresse, att avvecklingen av de talrika, mestadels relativt
små fordringsbelopp, som de utfallna premielånsvinsterna representerar,
icke av obligationsägarna fördröjes. Å andra sidan har man till följd av
den kortare preskriptionstiden — i analogi med bestämmelsen i 25 § andra
stycket skuldebrevslagen — fått möjlighet att tidigare än som eljest kunnat
ske bereda obligationsägare ersättning för utfallen vinst i fall då vinstobligationen
för honom förkommit.

Sedan mer än tjugu år har alltså gällt en preskriptionstid av tre år för
uttagande av premieobligationsvinster; samma preskriptionstid tillämpas
fpr övrigt jämväl beträffande i Danmark och Norge utgivna premieobligationslån.
Det får antagas att denna förkortade preskriptionstid, som finns
uttryckligen angiven i texten till de fr. o. in. år 1940 emitterade premieobligationslånen,
sedan länge ingått i allmänhetens medvetande och nu
uppfattas såsom eu fullt normal anordning. Detta framgår bl. a. av att det
är ganska sällan som klagomål framföres till riksgäldskontoret om att den
ifrågavarande preskriptionstiden skulle vara för kort. Det kan för övrigt
konstateras, att övergången på sin tid från tioårig till treårig preskriptionstid
icke ens i inledningsskedet medförde någon särskilt anmärknings -

10

Bankoutskottets utlåtande nr 1b år 1961

värd ökning av antalet preskriptionsfall. Denna omständighet synes tyda
på att för varje premieobligationslån ett visst antal obligationer av en eller
annan anledning kommer ur marknaden och aldrig företes vare sig för
inlösen eller för lyftande av vinst. I dessa fall spelar alltså preskriptionstidens
längd icke någon som helst roll.

Såsom ett särskilt motiv för en relativt kort preskriptionstid, när det
gäller uttagande av premieobligationsvinst, må vidare framhållas, att den
som köper en premieobligation självklart gör detta närmast med tanke på
de därmed förknippade vinstmöjligheterna. Han har därför ett naturligt
intresse av att med uppmärksamhet följa vinstdragningarna för att bevaka
sin vinstchans och därmed även att iaktta de bestämmelser om preskription
av utfallet vinstbelopp, som blivit fastställda. Att det ändock förekommer,
att vinster i viss utsträckning icke avhämtas inom föreskriven tid och alltså
blir preskriberade, kan bero på flera olika omständigheter. Den vanligaste
torde vara, att vinstobligationen förkommit. I sådana fall medger emellertid
riksgäldskontoret utbetalning av den preskriberade vinsten, oaktat vinstobligationen
ej kan företes, och över huvud taget sker detta i samtliga fall,
då uraktlåtenhet att i tid förete premieobligation för utfående av utfallen
vinst kan rubriceras såsom ursäktlig. Härigenom elimineras i väsentlig
mån den olägenhet, som ur obligationsägarnas synpunkt kan vara förknippad
med en relativt kort preskriptionstid. Såsom redan framhållits kan
å andra sidan den treåriga preskriptionstiden bli till direkt fördel för vissa
obligationsägare, nämligen för dem som förlorat sina obligationer. Såsom
exempel härpå kan nämnas, att en person, som i december 1958 genom
brand förlorade en premieobligation av år 1951, vilken i marsdragningen
1959 utföll med högsta vinsten, 200 000 kronor, genom särskilt beslut av
fullmäktige kommer att utfå vinstbeloppet efter avdrag av stadgad skatt
redan i mars 1962, då vinsten preskriberas. Med en tioårig preskriptionstid
skulle han alltså fått vänta ända till år 1969, innan vinsten kunnat utbetalas
till honom.

Antalet vinster, som preskriberas, kan icke anses vara anmärkningsvärt
stort i förhållande till hela antalet utlottade vinster. Att det preskriberade
vinstbeloppet ändock är i stigande, beror väsentligen på att premieobligationslånen
och vinstutlottningarna ökat i antal liksom även på att lånen
varit utelöpande under en längre tid. Under den senaste tioårsperioden
har det preskriberade vinstbeloppet hållit sig omkring 2,5—3,75 % av det
totala vinstbeloppet — i de flesta fall har det rört sig om relativt små vinster.
Genom den generösa praxis, som på sätt i det föregående angivits tilllämpas
av riksgäldskontoret i fråga om utbetalning av preskriberade vinster,
är
dessa har i allmänhet möjlighet att efter framställning till riksgäldskontoret
utfå sina vinster.

Med hänsyn till nu anförda omständigheter bör det enligt fullmäktiges
mening icke komma i fråga att återgå till den tidigare tillämpade tioåriga
preskriptionstiden för uttagande av premieobligationsvinst, och fullmäktige
får därför hemställa, att den i ämnet väckta motionen icke måtte föranleda
någon åtgärd.

Utskottet finner de skäl, som anförts för fullmäktiges i riksgäldskontoret
bestämda avstyrkande av det i motionen framförda förslaget, bärande
och får därför hemställa,

Bankoutskottets utlåtande nr ti år 1961

11

att motionen II: 18 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 14 mars 1961

På bankoutskottets vägnar:

K. G. EWERLÖF

Närvarande:

från första kammaren: herrar Ewerlöf, Fahlander, Schmidt, Aspling,
Ståhle, Gustaf Henry Hansson, Åke Larsson och Torsten Mattsson;

från andra kammaren: herrar Andersson i Ronneby, Boi ja och Regnéll,
fru Renström-Ingenäs, herrar Bengtsson i Landskrona, Lindahl, Larsson
i Umeå och Börjesson i Falköping.