Bevillningsutskottets betänkande nr 7 år 1961
1
Nr 7
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om översyn av reglerna för uppskattning av naturaförmåner,
m.m.
(2 avd.)
Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna 1:99 av herrar Ringaby och Sveningsson
samt 11:125 av herr Hedin, vari hemställts, att riksdagen hos Kungl Maj:t
snarast begär en utredning av värdesättning på jordbrukarnas naturaförmåner
och bostadshyror i enlighet med vad i motionerna anförts; ävensom
2) de likalydande motionerna 1:254 av herr Kronstrand m.fl. och 11:211
av herr Antby m.fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte besluta att vedbränsle
som utvinnes genom röjning och förbrukas i egen bostad ej skall
betraktas som beskattningsbar naturaförmån».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det
följande, hänvisa till motionerna 1:99 och 11:211.
Av innehållet i de föreliggande motionerna må här återges
följande.
I de likalydande motionerna 1:99 och 11:125 uttalas, att praktiskt taget
alla människor har någon förmån av sitt yrke eller sin anställning. Beskattningen
av dessa förmåner är dock inte enhetligt eller rättvist utformad. För
alla anställda gäller t. ex. numera s. k. skattefria trivselförmåner i form av
förtäring, kläder, rabatter o. d. i den mån de inte överstiger ett värde av
400 kr. om året. För en villa- eller sommarstugeägare gäller i praktiken att
vederbörande kan utnyttja produkter från t. ex. tomtmarken intill ett värde
av 2% på taxeringsvärdet, vilket ofta torde kunna betydligt överstiga 400
kr. om året. För en jordbrukare däremot lämnas inga förmåner obeskattade.
Med hänsyn till de omnämnda trivselförmånerna för anställda och möjligheten
för ägare till annan fastighet än jordbruksfastighet att fritt utnyttja
naturaförmåner till värden av ganska stora belopp, måste det anses som
stötande mot rättvisan att t. ex. en småbrukare med många barn skall tvingas
upptaga den i eget hushåll använda mjölken till ett pris av t. ex. 70 öre
litern när han själv får sälja densamma till ca 47 öre litern.
Hihang till riksdagens protokoll 1961. 7 samt. Nr 7
2 Bevillningsutskottets betänkande nr 7 år 1961
Det kan heller inte anses rimligt att jordbrukare skall ta upp hemmaförbrukade
ägg till ett pris av kr. 4:25 per kg., ett pris som många dagar
av året ligger högre än handlarnas minutpriser.
I motionerna framhålles vidare att även jordbrukares bostadsförmåner
är för högt värderade. En modern bostad om 4 rum och kök skall i Örebro
län upptagas till ett värde av 2 210 kr. om året, vilket måste anses orealistiskt
när det gäller rena landsbygden. En sådan hyra går inte att få ut i
praktiken om inte läget är osedvanligt bra. En hållbar jämförelse kan här
göras med lantarbetaravtalet, där hyresvärdet för exakt samma bostad framräknats
till 1 450 kr. om året. Att ha ett betydligt högre hyresvärde för
brukarens egen bostad än för dennes anställde finner motionärerna omotiverat
och egendomligt.
Med hänsyn till dessa olikheter vid värderingen av naturaförmåner och
bostäder och de möjligheter till fria förmåner som medges andra yrkesgrupper
måste det enligt motionärernas mening vara rimligt, att jordbrukaren
får ta upp sina naturaförmåner till det pris han själv betingar sig på
orten och att bostadsvärdena samordnas med gällande hyror enligt lantarbetaravtalet.
Till stöd för yrkandet i de likalydande motionerna 1:254 och 11:211 framhålles,
att all möjlig stimulans bör ges åt skogsägarna för en rationell skötsel
av ungskogen. Den tid som en skogsägare använder för röjning i ungskog
ger inte någon omedelbar ekonomisk utdelning. Rotvärdet är lika med noll,
och det vedbränsle som utvinnes täcker i regel ej arbetskostnaderna. Det synes
under dessa förhållanden orimligt, att en jordbrukare vid sin självdeklaration
har att upptaga värdet av röjningsvirket från egen skog, vilket användes
till uppvärmning av den egna bostaden, som inkomst. Den villaägare
eller annan, som hjälper en skogsägare med röjning och som ersättning får
behålla röjningsbränslet, brukar ej taxeras för denna förmån. Det vore
konsekvent att båda kategorierna behandlades lika.
Liknande frågor som de i förevarande motioner upptagna har tidigare
behandlats av riksdagen vid flera tillfällen. Senast hade 1960 års riksdag att
i anledning av de då väckta motionerna 1:421 och 11:507 ta ställning till
yrkande om översyn av de bestämmelser, som vid beskattningen tillämpats
i fråga om värderingen av bostads- och andra naturaförmåner. Enligt
motionärernas mening var värdesättningen av sådana förmåner stundom
alltför hög. Beträffande uppskattningen av värdet å förmån av fri bostad
hade motionärerna gjort gällande att olika bedömningsgrunder tilllämpades
i skilda delar av landet. Bevillningsutskottet avstyrkte bifall till
motionerna i sitt av riksdagen godkända betänkande nr 14. Därvid framhöll
utskottet att det i första hand ankom på taxeringsnämnderna att med till
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 7 år 1961
3
lämpning av de regler, som intagits i kommunalskattelagen, och under beaktande
av omständigheterna i de enskilda fallen uppskatta naturaförmånernas
värde. För att inom varje län få i möjligaste mån likformig värdering
av ofta förekommande naturaförmåner brukade länets prövningsnämnd
före taxeringsarbetets början i anvisningar tillkännage de värden
som prövningsnämnden avsåg att tillämpa i normalfallen vid prövning av
besvär över taxeringsnämndernas beslut. Dessa anvisningar plägade frångås
endast då speciella omständigheter förelåg. Av stor betydelse för enhetligheten
inom riket var att förslagen till länsanvisningar granskades av riksskattenämnden,
som företog justeringar av ojämnheter i de olika förslagen.
Genom denna granskning hade enligt vad utskottet erfarit en utjämning
länen emellan åstadkommits och de ojämnheter som alltjämt kvarstod
finge anses vara av ringa betydelse. Det var enligt utskottets mening tämligen
väl sörjt för åstadkommande av en så enhetlig och efter olika konsumtionsvanor
anpassad värdering av naturaförmåner som rimligen kunde
begäras. Att genom särskilda utredningsmän vidtaga en översyn av normerna
för naturaförmåners värdering vid beskattningen torde knappast vara
påkallat.
Utskottet
I de förevarande motionerna har upptagits vissa spörsmål rörande värdering
vid beskattningen av olika naturaförmåner, som kommer ägare eller
brukare av jordbruksfastighet till godo. Utskottet upptar först till behandling
yrkandet i de likalydande motionerna I: 99 och II: 125, att riksdagen
hos Kungl. Maj-.t snarast begär en utredning av värdesättningen på jordbrukarnas
naturaförmåner och bostadshyror.
Enligt motionärernas mening är det rimligt att en jordbrukare beskattas
för uttagna produkter från fastigheten efter det pris han själv kan betinga
sig på orten och att bostadsvärdena samordnas med gällande hyror enligt
lantarbetaravtalet.
Bestämmelserna i kommunalskattelagen rörande värdesättningen av naturaförmåner
är hållna i allmänna ordalag. Principen anges i 42 § jämte
anvisningar, varvid föreskrives att värdet av bostad, produkter, varor eller
andra naturaförmåner i första hand skall beräknas efter ortens pris, d. v. s.
det pris som skulle ha gällt, om den skattskyldige haft att för penningar
skaffa sig förmånerna.
Såvitt gäller värderingen av uttagna produkter synes motionärerna åsyfta
en ändring av den nyss angivna principen därhän att icke detaljhandelspriset
på orten utan producentpriset skall läggas till grund för värderingen.
För en sådan omläggning synes emellertid icke kunna anföras tillräckliga
skäl. Utskottet vill erinra om alt principen alt värdesättningen skall ske
4 Bevillningsutskottets betänkande nr 7 år 1961
efler detaljpriset tillämpas inte bara i fråga om uttag från jordbruksfastighet
utan i samtliga förvärvskällor. Det bör emellertid understrykas att
det i princip inte är detaljpriset i närliggande samhälle som skall läggas till
grund, utan det detaljpris, som i allmänhet kommer till användning, då
jordbrukaren försäljer förnödenheter till kringboende löntagare och andra
för deras egen konsumtion.
Beträffande värdesättningen av förmån av fri bostad anser motionärerna
att en samordning bör ske med gällande hyror enligt lantarbetaravtalet. Till
detta vill utskottet erinra att värderingen av bostadsförmån skall ske med
ledning av i orten gällande hyrespris. Att av de skäl motionärerna angivit
göra avsteg från denna huvudregel synes inte böra ifrågakomma. I den mån
de i lantarbetaravtalet angivna hyrorna överensstämmer med ortens pris
kommer emellertid automatiskt en samordning att ske.
I detta sammanhang vill utskottet erinra om de åtgärder som vidtagits
för att få en så likformig värdesättning av naturaförmåner som möjligt. Till
ledning för taxeringsnämndernas verksamhet brukar prövningsnämnderna
årligen utfärda s. k. länsanvisningar, varav framgår vilka normer prövningsnämnden
i länet har för avsikt att tillämpa i normalfallen vid prövning
av taxeringsbesvär. Även om sådana anvisningar inte är bindande för
taxeringsnämnderna, frångås de i allmänhet endast då speciella omständigheter
föreligger. De av vederbörande landskamrerare upprättade förslagen
till länsanvisningar granskas — innan de fastställes av prövningsnämnderna
— inom riksskattenämnden, som i syfte att främja enhetligheten inom
riket föreslår åtgärder till utjämning av rådande differenser mellan de
olika förslagen. Givetvis tas i detta sammanhang hänsyn till olika konsumtionsvanor,
olika priser m. m. i skilda delar av landet.
Riksskattenämnden har också till uppgift att fastställa de värden å naturaförmåner
i form av kost och bostad, som skall angivas i källskattetabellerna
och ligga till grund för beräkning av preliminär A-skatt. Till grund
för värderingen ligger vissa undersökningar rörande konsumtionsvanor och
genomsnittlig bostadsstandard, som hänför sig till tiden före år 1947. Enligt
vad utskottet erfarit har Kungl. Maj:t den 3 juni 1960 efter framställning
av riksskattenämnden uppdragit åt socialstyrelsen att verkställa en undersökning,
huruvida grunderna för sammansättningen och värderingen av
konsumtions- och bostadsvanorna överensstämmer med den faktiska utvecklingen.
Genom en dylik undersökning torde ytterligare material förebringas, som
kan bli av betydelse för en riktig uppskattning av naturaförmåners värde.
Med hänsyn härtill anser utskottet sig inte böra biträda yrkandet i motionerna
I: 99 och II: 125 om en särskild utredning i ämnet.
Bevillningsutskottets betänkande nr 7 år 1961 5
Utskottet övergår härefter till yrkandet i motionerna I: 254 och II: 211
att vedbränsle som utvinnes genom röjning och förbrukas i egen bostad ej
skall betraktas som skattepliktig naturaförmån. Givetvis bör som motionärerna
framhåller en rationell skötsel av ungskogen uppmuntras. Detta
bör emellertid ske på annat sätt än genom skattefrihet för bränsle, som utvinnes
vid gallring av sådan skog, i synnerhet som en specialregel av dylik
innebörd skulle föranleda åtskilliga svårigheter vid tillämpningen. Utskottet
avstyrker därför bifall till yrkandet i de sistnämnda motionerna.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att följande motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna 1:99 av herrar Ringaby
och Sveningsson samt II: 125 av herr Hedin angående beskattningen
av jordbrukarnas naturaförmåner, ävensom
2) de likalydande motionerna I: 254 av herr Kronstrand
m. fl. och II: 211 av herr Antby m. fl. om undantagande av
visst vedbränsle från beskattning som naturaförmån,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 23 februari 1961
På bevillningsutskottets vägnar:
JOHN ERICSSON
Närvarande:
från första kammaren: herrar John Ericsson, Hagberg, Einar Eriksson,
Jansson, fröken Ranmark, herrar Söderquist, Oscar Carlsson, Kronstrand,
Torsten Mattsson och Gustaf Henry Hansson; samt
från andra kammaren: herrar Brandt i Aspabruk, Allard, Kollberg,
Nilsson i Svalöv, Engkvist, Andersson i Essvik, Eriksson i Bäckmora, Kristenson
i Göteborg, Rydén och Björkman.