Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1961

1

Nr 62

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om höjning av ortsavdragen vid beskattningen, m. m.

Till bevillningsutskottet har hänvisats följande vid riksdagens början
väckta, av utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner,
nämligen

A) de likalydande motionerna I: 72 av herr Ragnar Bergh och 11:87 av
herr Magnusson i Borås m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte besluta
sådan ändring av skatteförfattningarna att de statliga och kommunala ortsavdragen
höjes med 200 kr. för ensamstående och med 400 kr. för gifta och
därmed jämställda, samt att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till
härför erforderliga författningsändringar;

B) de likalydande motionerna I: 141 av herr Arvidson och II: 168 av herr
Regnéll m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t måtte, efter företagen utredning, för 1962
års riksdag framlägga förslag om en indexreglering av dels ortsavdragen,
dels inkomstskatteskalornas skiktintervaller;

C) de likalydande motionerna I: 347 av herr Boheman m.fl. och II: 408
av herr Rydén m. fl., vari hemställts,

1. att riksdagen måtte besluta höja ortsavdragen vid den statliga inkomstskatten
med 500 kr. för gift skattskyldig liksom för ensamstående skattskyldig
med hemmavarande minderårigt barn och med 250 kr. för övriga,
ensamstående skattskyldiga att gälla fr. o. m. den 1 januari 1962; samt

2. att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till erforderlig ändring i
gällande författning;

D) de likalydande motionerna I: 348 av herr Ewerlöf m.fl. och II: 411 av
herr Hjalmarson m.fl., vari hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa, att allmänna skatteberedningcn skall få i uppdrag
att, med beaktande av vad i motionerna anförts, så snart ske kan framlägga
förslag om barnavdrag vid beskattningen;

E) de likalydande motionerna I: 462 av herr Bengtson m.fl. och II: 543
av herr Hedlund m. fl., vari hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om utarbetande och framläggande av plan för skattesänkning
genom successiv höjning av de skattefria ortsavdragen upp till,
räknat efter gift inkomsttagare i ortsgrupp V, 5 000 kr. i enlighet med motiveringen; F)

de likalydande motionerna I: 470 av herr Jonasson och II: 547 av herr
Bihang till riksdagens protokoll 1961. 7 samt. Nr 62

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1961

Magnusson i Jönköping m.fl., vari hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungi. Maj :t måtte anhålla om skyndsam prövning vid pågående skatteöversyn
av frågan om återställande av de skattefria ortsavdragen till det
realvärde, som avdragen hade efter den senaste beloppsjusteringen, så ock
av möjligheterna att genom indexreglering för framtiden garantera upprätthållande
av ortsavdragens realvärde, samt om framläggande snarast möjligt
av de förslag, som prövningen kan föranleda; ävensom

G) motionen 11:546 av fru Kristensson och fröken Wetterström, vari
hemställts,

a) att riksdagen måtte besluta

1) att för ensamstående skattskyldig, som fyllt 67 år liksom för gifta skattskyldiga,
som sammanlever och som båda fyllt 67 år, ortsavdraget skall
fördubblas och

2) att för gifta skattskyldiga, som sammanlever och av vilka den ene maken
fyllt 67 år, ortsavdraget skall höjas med det för ensamstående i samma
ortsgrupp gällande ortsavdraget; samt

b) att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till härför erforderliga
författningsändringar.

Till behandling i detta sammanhang har utskottet jämväl upptagit följande
i anledning av propositionen nr 150 väckta motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna 1:669 av herr Bengtson m.fl. och 11:801
av herr Hedlund m. fl., vari bl. a. hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära

att en plan måtte utarbetas och framläggas för innevarande års höstriksdag
angående skattesänkning genom successiv höjning av de skattefria
ortsavdragen upp till, räknat efter ortsgrupp V, 5 000 kronor för makar och
2 500 kronor för ensamstående i enlighet med vad i motionerna anförts;
samt

att en plan måtte framläggas till årets höstriksdag angående kompensation
till kommunerna för skattebortfall, som föranledes av den förordade
höjningen av ortsavdragen, i enlighet med vad i motionerna anförts;

II) de likalydande motionerna I: 670 av herr Ewerlöf m.fl. och II: 802 av
herr Hjalmarson m. fl., vari bl. a. hemställts, att riksdagen måtte

a) antaga följande

Förslag

till

lag angående ändrad lydelse av 48 och 65 §§ kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370J.

Härigenom förordnas, att 48 och 65 §§ kommunalskattelagen den 28 september
1928 skola erhålla följande ändrade lydelse.

Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1961

3

48 §.

1 mom. Samtliga orter--— Konungen jämkas.

2 mom. Skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela
beskattningsåret, äger, utom i fall som i 3 mom. sägs, att å den i hemortskommunen
taxerade inkomsten åtnjuta kommunalt ortsavdrag på sätt nedan
sägs.

Skattskyldig, som under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans
med andra maken, åtnjuter kommunalt ortsavdrag med följande belopp,
nämligen i ortsgrupp I 3 860 kronor, i ortsgrupp II 4 020 kronor, i ortsgrupp
III 4 180 kronor, i ortsgrupp IV 4 340 kronor och i ortsgrupp V 4 500 kronor.

Gift skattskyldig ---stycke sägs.

Annan skattskyldig än i andra eller tredje stycket sägs (ensamstående)
äger åtnjuta kommunalt ortsavdrag med följande belopp, nämligen i ortsgrupp
I 1 930 kronor, i ortsgrupp II 2 010 kronor, i ortsgrupp III 2 090
kronor, i ortsgrupp IV 2 170 kronor och i ortsgrupp V 2 250 kronor.

Har skattskyldig---tiotal kronor.

3 mom. Skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela
beskattningsåret och som enligt bestämmelserna i 3 § 1 och 2 mom. lagen
om folkpensionering är ålders- eller invalidpensionär eller vars make är sådan
pensionär, äger att å den i hemortskommunen taxerade inkomsten åtnjuta
kommunalt ortsavdrag på sätt nedan sägs.

Skattskyldig, som under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans
med andra maken, åtnjuter, därest endast en av makarna är pensionär som
i första stycket sagts, kommunalt ortsavdrag med följande belopp, nämligen
i ortsgrupp I 5 400 kronor, i ortsgrupp II 5 500 kronor, i ortsgrupp III
5 600 kronor, i ortsgrupp IV 5 700 kronor och i ortsgrupp V 5 800 kronor.

Därest sammanlevande makar båda äro pensionärer enligt ovan, åtnjutes
kommunalt ortsavdrag med 7 000 kronor.

Gift skattskyldig, som under beskattningsåret icke levt tillsammans med
andra maken, ävensom ogift skattskyldig (varmed jämställes änka, änkling
eller frånskild) äger, därest han haft hemmavarande barn under 16 år, likaledes
åtnjuta kommunalt ortsavdrag med 7 000 kronor.

Annan skattskyldig än i andra, tredje eller fjärde stycket sagts äger åtnjuta
kommunalt ortsavdrag med 3 500 kronor.

4 mom. Skattskyldig fysisk——-—tiotal kronor.

65 §.

Frågan, huruvida skattskyldig är ålders- eller invalidpensionär och huruvida
skattskyldig haft barn eller icke, liksom ock frågan om barns ålder
skall bedömas efter förhållandena den 1 november året näst före taxeringsåret.

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1961

I fråga---följande beskattningsåret.

Har eljest--- — för taxeringen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1962, dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1962 års taxering samt i fråga om eftertaxering
för år 1962 eller tidigare år.

b) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t, efter därom
företagen utredning, måtte med beaktande av vad i motionerna anförts
förelägga 1962 års riksdag förslag rörande en väsentlig överflyttning från
primärkommuner och landsting till staten av kostnader, vilka helt beror av
statliga beslut och över vilkas storlek kommunerna alltså ej kan råda;

III) de likalydande motionerna I: 676 av herr Lundström m. fl. och II:
804 av herr Ohlin m.fl. vari hemställts, att riksdagen måtte

dels besluta att som ett led i en lindring av inkomstskatten göra en första
höjning av ortsavdragen vid statlig och kommunal inkomstskatt med 500
kronor för gift skattskyldig liksom för ensamstående skattskyldig med hemmavarande
minderårigt barn och med 250 kronor för övriga, ensamstående
skattskyldiga att gälla fr. o. m. den 1 januari 1962, därvid bevillningsutskottet
förutsatts skola utarbeta förslag till erforderlig författningsändring;

dels i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla att skatteberedningen i samband
med behandlingen av ortsavdragsfrågan måtte utarbeta förslag till särskilda
bottenavdrag för folkpensionärer, som kan göra smärre inkomstter
vid sidan av folkpensionen i ökad utsträckning skattefria;

ävensom uttala att kommunerna skall kompenseras för det genom ortsavdragshöjningen
minskade skatteunderlaget genom att kommunernas kostnader
för invalidpensionerna inom folkpensioneringen övertas av staten
och att, i avvaktan härpå kommunerna övergångsvis skall av statsmedel
erhålla kompensation för inkomstbortfallet, samt hemställa att förslag i
sistnämnda avseende snarast förelägges riksdagen.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför inte lämnas i det
följande, hänvisa till motionerna 11:87, 11:168, 11:408, 11:411, 11:543,
II: 546, II: 547, II: 801,11: 802 och II: 804.

Jämlikt 48 § 1 mom. kommunalskattelagen indelas samtliga orter i riket
av Kungl. Maj :t i ortsgrupper. Antalet ortsgrupper skall utgöra fem (ortsgrupp
I—ortsgrupp V) eller det lägre antal, som fastställes genom särskild
författning. Enligt förordning den 5 juni 1953 (nr 406) har antalet ortsgrupper
vid skattegrupperingen från och med den 1 januari 1954 tills vidare be -

Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1961

5

gränsats till fyra (ortsgrupp II—ortsgrupp V). Genom beslut vid innevarande
års riksdag har ortsgrupp II slopats, därvid kommunerna i denna ortsgrupp
avsetts skola uppflyttas till ortsgrupp III fr. o. m. den 1 januari 1962.

Enligt bestämmelser i 48 § kommunalskattelagen och 8 § förordningen
om statlig inkomstskatt erhåller den skattskyldige (dock inte bolag och
andra juridiska personer) i regel vid inkomstbeskattningen ett skattefritt
avdrag (ortsavdrag) från sin i hemortskommunen taxerade inkomst. Ortsavdragets
belopp är differentierat efter ortsgrupp. De från och med 1961
års taxering gällande ortsavdragen, vilka är lika stora vid den statliga och
kommunala taxeringen, uppgår för helt år till följande belopp.

Ortsavdragskategori

Ortsgrupp

11

in

IV

V

Gift skattskyldig ävensom
ensam skattskyldig med
barn ...........................

3 520

3 6S0

3 840

4 000

Ensamstående skattskyl-dig..............................

1 760

1 840

1 920

2 000

Vid fastställande av ortsavdragens belopp har utgångspunkten varit att
skillnaden mellan ortsavdragen för två intill varandra liggande ortsgrupper
skulle utgöra 4 procent av ortsavdraget i högsta dyrort. Viss överensstämmelse
har tidvis rått mellan skattegrupperingen och lönegrupperingen i fråga
om spännvidd. Från och med den 1 januari 1957 uppgår emellertid den
horisontala spännvidden mellan högsta och lägsta tillämpade ortsgrupp
(ortsgrupp II—ortsgrupp V) å nedre delen av löneplan A till omkring 16
procent.

Av innehållet i de förevar ande motionerna må här återges
följande.

I motionerna I: 72 och II: 87 erinras inledningsvis om att konsumentprisindex
år 1957 då den nuvarande ortsavdragsnivån fastställdes var 145. Nu
uppgår det till 160. Fördyringen sedan 1957 uppgår alltså till ca 10 procent.
Den inträffade penningvärdeförsämringen innebär, att ortsavdragen förlorat
en del av sitt realvärde, vilket medför att inkomstbelopp som enligt
1957 års beslut skulle vara skattefria nu genom inflationen återförts till beskattning.
Dessa belopp uppgår till inemot 200 kr. för ensamstående och 400
kr. för familjeförsörjare.

En automatisk skatteskärpning har alltså ägt rum. Och eftersom ortsavdraget
representerar en förhållandevis större andel av årsinkomsten ju lägre
denna är har denna skatteskärpning drabbat de lägre inkomsterna förhållandevis
hårdast. För kommunalskattens del gäller att skatteskärpningen

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 62 dr 1961

även i kronor räknat varit större ju lägre inkomsten varit medan den högre
inkomsttagaren kunnat få skattelättnad. Hur stora de förändringar i kommunalskatten
är som föranletts av inflationen belyses aven i motionen II: 87
intagen sammanställning, avseende gift person i ortsgrupp III. Därvid antas
att utdebiteringen vid nuvarande ortsavdrag är 15 kr. per skattekrona men
vid ett med 200 resp. 400 kr. höjt avdrag måste sättas till 15: 50.

Av sammanfattningen framgår att en skattehöjning inträtt för inkomsttagare
med årsinkomster upp till 15 000 kr. och skattelättnader för inkomsttagare
med årsinkomst av 20 000 kr. och däröver.

Motionärerna finner det högst angeläget att den sålunda belysta, orättmätiga
automatiska skatteskärpningen för lägre inkomster elimineras genom
en höjning av ortsavdragen — de kommunala såväl som de statliga —
med ca 10 %.

Mot en höjning av de kommunala ortsavdragen anföres stundom att en
utdebiteringshöjning blir oundviklig. Det anses att man härigenom försämrat
kommunens ekonomiska förhållanden. Ett sådant resonemang är emellertid
icke hållbart. Det vidtas ingen åtgärd för att öka kommunens utgifter
och ej heller för att minska dess inkomster vid sidan av kommunalskatterna.
Det belopp, som skall repartiseras bland kommunens skattebetalare, röner
med andra ord i och för sig inget inflytande av ortsavdragsförändringen.
Resultatet blir endast en omfördelning av skattebelastningen. I det fall ortsavdragshöjningen
endast innebär ett återställande av den reella avdragsnivån
vid den tid då avdragen fastställdes, innebär åtgärden dessutom blott
ett återställande av den skattefördelning som vid riksdagens ställningstagande
bedömts såsom riktig.

Den under senare år förda diskussionen kring dyrortsgrupperingen vid
beskattningen ger vid handen, att skälen för ett bibehållande av denna gradering
väsentligt försvagats. Med hänsyn härtill föreslås, att ortsavdragshöjningen
sättes till samma belopp oavsett dyrort, nämligen till 200 kr. för
ensamstående och 400 kr. för gifta.

Förslaget om indexreglering av ortsavdrag och inkomstskatteskalor i motionerna
1:14-1 och II: 168 motiveras bl. a. med att det inte kan vara rimligt
att det automatiskt skall kunna tillskapas ett annat skattetryck än enligt av
riksdagen fattade beslut. Så blir emellertid fallet så snart penningvärdet
försämras. Denna omständighet verkar i och för sig inflationsdrivande eftersom
den skärper och sprider kompensationstänkandet. Den genom inflation
inträdande skatteskärpningen har sin grund i två olika omständigheter.
Dels får det i kronor räknat oförändrade ortsavdraget ett lägre realvärde,
dels åstadkommer en mot inflationen svarande och alltså endast nominell
höjning av inkomsten att denna delvis blir beskattad inom högre progressionsskikt
än innan penningvärdeförsämringen satte in.

Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1961

7

Förhållandet belyses i motionen II: 168 med exempel och en sammanställning
utvisande den procentuella skatteskärpningen för olika taxeiade
inkomster som uppkommer vid en fördyring på 10 procent samtidigt med en
nominell ökning av den taxerade inkomsten på 10 procent.

Enligt sammanställningen är den procentuella skattehöjningen störst vid
den lägsta inkomsten. I de högre inkomstlägena sjunker procenttalet undan
för undan. Den av inflationen förorsakade skatteskärpningen kan elimineras
genom en indexreglering som omfattar dels ortsavdragen, dels skiktintervallerna
i den progressiva skalan. Detta belyses av bl. a. följande exempel.

A. har vid en taxerad inkomst på 6 000 kr. för närvarande en skatt på 200
kr. Då den taxerade inkomsten stiger med 10 procent till 6 600 kr. blir skatten
260 kr. d. v. s. 30 procent högre än tidigare. I de fall inkomstökningen
beror på inflationen bör ortsavdraget höjas med likaledes 10 procent till
4 400 kr. Den beskattningsbara inkomsten blir då 2 200 kr. Skatten härå
utgör 220 kr. eller 10 procent mer än innan inflationen inträdde. Någon reell
skatteskärpning uppkommer alltså inte.

Det är en rättviseåtgärd att man genom en indexreglermg sådan som här
antytts undanröjer de ovan berörda verkningarna av det nuvarande systemet.
Det bör också ligga i riksdagens intresse att den, för att behalla sin
absoluta beskattningsrätt, genomför densamma. För reglering av ett flertal
detaljfrågor rörande indexberäkningens praktiska tillämpning bl. a. bör
inte en hur liten förändring av penningvärdet som helst få slå igenom i ändrade
ortsavdrag och skatteskalor — bör en utredning komma till stånd. Ett
på denna grundat förslag bör kunna föreläggas 1962 års riksdag.

I motionerna I: 347 och II: 408 framhålles att det torde vara en av allmänna
skatteberedningens uppgifter att framlägga förslag till reformering
av inkomstbeskattningen. Skatteskalan bör överses bl. a. i syfte att få till
stånd en lättnad i marginalskatterna, och en lyftning bör genomföras av de
skattefria bottenavdragen. Det vore emellertid oklokt att låta varje skattelättnadsreform
helt anstå i avvaktan på utredningens resultat.

Utrymmet för en omedelbar lättnad i inkomstskatten är lelativt begränsad.
Genom besparingar och vissa andra budgetförstärkande åtgärder bor det
emellertid vara möjligt att bereda ett utrymme av ca 250 mkr. för en hel
tolvmånadersperiod räknat. Den skattelättnadsreform, som inom ramen för
detta utrymme kan genomföras redan nu som ett led i en kommande mer
genomgripande reform av beskattningen, är en höjning av ortsavdragen. För
en sådan reform talar också den omständigheten att skattebördan under de
allra senaste åren i särskilt hög grad torde ha skärpts för de mindre inkomsttagarna.
Hänsynen till kommunernas finansiella läge kräver att en delreform
i fråga om ortsavdragen begränsas till den statliga inkomstskatten. Att
ortsavdragen nu formellt är lika stora i den statliga och kommunala in -

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1961

komstbeskattningen får inte utgöra hinder för en höjning av de statliga ortsavdragen,
när detta av andra skäl i och för sig framstår som en väl motiverad
reform.

Bottenavdragen vid den statliga inkomstskatten har varit oförändrade seden
år 1952. Sedan dess har den allmänna prisnivån stigit med inemot 30
procent. Ett återställande av avdragen till 1952 års realvärde skulle således
kräva en höjning av dem med 1 200 kr. för gift skattskyldig och med 600 kr.
för ensamstående (vad gäller ortsgrupp V). En höjning med dessa belopp
torde emellertid inte kunna rymmas inom det aktuella statsfinansiella utrymmet.
Motionärerna förutsätter dock att en höjning av bottenavdragen
vid den statliga beskattningen med i varje fall 1 000 kr. för gift och 500 kr.
för ensamstående skattskyldig skall kunna genomföras under loppet av
några år. Det borde emellertid nu vara möjligt att fatta beslut om en höjning
med 500 kr. för gift skattskyldig och med 250 kr. för ensamstående. För ensamstående
skattskyldig med hemmavarande barn, som efter föregående års
beslut beskattas enligt samma regler som för gift, skulle ortsavdraget således
också höjas med 500 kr. Höjningen bör genomföras med samma belopp i
samtliga ortsgrupper och gälla fr. o. m. 1962 års inkomster (1963 års taxering).

Till stöd för yrkandet om införande av allmänna barnavdrag i motionerna
I: 348 och II: 411 erinras om att ortsavdraget för närvarande är dubbelt så
högt för äkta makar som för ensamstående. Mellan dessa båda kategorier
skattskyldiga låter man sålunda skillnaden i skatteförmåga komma till uttryck.
Däremot göres icke någon åtskillnad — då det gäller att bestämma
skatten mellan barnlösa makar och barnfamiljer. Oavsett antalet barn
får en barnfamilj i ett givet inkomstläge betala lika hög skatt som en barnlös
familj med samma inkomst.

Tidigare togs hänsyn till barnfamiljernas levnadskostnader genom att
inkomsttagare med minderåriga barn fick åtnjuta högre ortsavdrag än barnlösa
makar. För barnfamiljerna varierades vidare ortsavdraget med hänsyn
till antalet barn. År 1947 ändrades detta förhållande i samband med införandet
av barnbidrag. Såsom motivering härför anfördes i huvudsak, att
barnavdragssystemet skulle innebära en »förmån» för de högre inkomsttagarna.
Motionärerna kan inte dela denna uppfattning.

Vårt beskattningssystem bygger på skatteförmågeprincipen, varav bl. a.
borde följa att två personer med samma skatteförmåga bör betala samma
skatt samt att en person som har större skatteförmåga än en annan också
bör betala högre skatt. Genom ortsavdragen bringar man ned den beskattningsbara
inkomsten med hänsyn till försörjningsbördan, och därigenom
kan man göra en riktig avvägning mellan personer i samma inkomstläge
men med varierande försörjningsbörda. Schematiskt kan förhållandet ut -

Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1961

9

tryckas så, att man vid avvägningen inte skall göra jämförelsen mellan t. ex.
barnlösa makar med 12 000 kr. inkomst och barnfamiljer med en inkomst
på t. ex. 50 000 kr. utan i ena fallet mellan barnlösa makar och barnfamiljer
i inkomstläget 12 000 kr. och i andra fallet mellan barnlösa makar och barnfamiljer
i det högre inkomstläget. Skillnaden i skatt måste då i vårt progressiva
skattesystem bli större mellan de två familjer som har höga inkomster
än mellan de två 12 000-kronorsfamiljerna, utan att man fördenskull
kan göra gällande att någondera barnfamiljen blir gynnad eller missgynnad.

Relativt sett innebär ett återinförande av barnavdragen liksom varje annan
höjning av ortsavdragen en större skattelättnad för den lägre inkomsttagaren
än för den större. Ju lägre inkomsten är, desto större är nämligen
den andel av inkomsten som på grund av barnavdraget blir skattefri.

Det förefaller som om vi i Sverige är ganska ensamma om ett system där
barnbidragen fått ersätta barnavdragen. I Danmark, Finland, Norge, England,
Holland, Tyskland och Kanada — som motionärerna slumpvis utvalt
för en undersökning av dessa förhållanden -— förekommer barnbidrag, men
samtidigt får barnfamiljerna en speciell lättnad i sin beskattning -— genom
barnavdrag — eller undantagsvis annorledes. Det vore en rimlig rättviseåtgärd
att barnavdrag införes även i det svenska beskattningssystemet därvid
förhöjt barnavdrag bör medges fr. o. m. tredje barnet. Frågan om den
lämpliga storleken av sådana avdrag m. in. bör bli föremål för snar utredning.
Uppenbarligen kan ett införande i vårt skattesystem av barnavdrag
komma att påverka ställningstagandet till nuvarande barnbidrag, såväl vad
gäller utformningen som i fråga om storlek. Det kan vara rimligt, att man
låter barnbidraget utgå efter en med inkomstens stegring fallande skala, innebärande
att bidraget efter hand nedgår till noll.

Motiveringen för yrkandet i motionerna I: 462 och II: 543 återfinns i motionen
II: 530, vari bl. a. uttalas att strävandena till skattesänkning måste
gälla såväl den statliga som den kommunala beskattningen. Vad den förstnämnda
beträffar bör en sänkning av skattetrycket i första hand kunna
uppnås genom en höjning av de skattefria ortsavdragen. En grundläggande
princip för vårt beskattningssystem skall vara att skatt skall utgå efter bärkraft,
d. v. s. efter förmåga att bära samhällskostnaderna. Dessutom har
emellertid ansetts, att en viss minimiinkomst, existensminimum, skall vara
helt befriad från skatt. För detta har införts de s. k. ortsavdragen, vilka
fr. o. in. 1958 är lika stora för såväl den kommunala som den statliga beskattningen.
Ortsavdragen kan emellertid i nuvarande läge inte sägas motsvara
det realvärde de en gång hade. Trots en fortgående penningvärdeförsämring
har ortsavdragen bibehållits oförändrade sedan 1953 med undantag
för den enligt andra grunder motiverade höjningen av de kommunala orts -

10

Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1961

avdragen 1958. Reellt kan alltså sägas, att gränsen för den skattefria »botteninkomsten»
sänkts ganska avsevärt. Då ett betydande antal människor i
vårt land ännu har relativt små inkomster, vid och under 5 000 kr., synes
det motionärerna angeläget att ortsavdragen på sikt höjes till exempelvis
5 000 kr. för gift inkomsttagare räknat efter nuvarande ortsgrupp V. Höjningen
bör anpassas till det långsiktiga budgetarbetet och ske successivt i
fyra eller fem etapper. Med tanke på den kommunala hushållningens problem
— och därvid främst det ojämnt fördelade skatteunderlaget — bör
övervägas någon form av statlig skatteersättning till kommunerna för bortfallet
av skatteunderlag i samband med att ortsavdragen höjes.

I motionerna 1:470 och 11:547 erinras bl. a. om att den proportionella
kommunalskatten under en tioårsperiod ökat med cirka fem kronor per
skattekrona. Detta är delvis en följd av statens övervältring av kostnader på
kommunerna, en övervältring från progressiv till proportionell skatt. Härigenom
sker en avsevärd omfördelning mellan lägre och högre inkomster
relativt sett. Principen om skatt efter bärkraft har ytterligare urholkats genom
den allmänna varuskatten som uttas utan hänsyn till bärkraften. Den
fortgående penningvärdeförsämringen har undan för undan minskat ortsavdragens
relativa värde. Om en inkomsttagare har 8 000 kr. i taxerad inkomst
och ortsavdraget är 4 000 kr. beskattas halva inkomsten. Faller penningvärdet
i den grad att den taxerade inkomsten uppgår till 12 000 kronor
blir två tredjedelar föremål för beskattning. Vid oförändrad utdebitering
ökar därmed skatten kraftigt.

Då starka motiv talar för att ortsavdragen måste bibehålla det realvärde
de hade när de infördes och att detta inte får urholkas genom penningvärdeförsämring,
måste inte bara ortsavdragen vid kommunal och statlig beskattning
återföras till detta sitt ursprungliga värde utan även indexregleras, så
att garantier skapas för ett bibehållande av deras realvärde.

I motionen II: 546 framhålles bl. a. att skattskyldig vars huvudsakliga
inkomst utgöres av folkpension i regel författningsenligt skall anses ha sådan
nedsatt skatteförmåga som berättigar till särskilt avdrag med högst
3 000 kronor. Härigenom blir tillämpningsområdet för detta avdrag mycket
stort. I vissa sammanhang uppträder även andra olägenheter. För folkpensionär,
som åtnjuter inkomstprövad folkpensionsförmån och som genom
extra arbete vill förbättra sina inkomster, blir resultatet ofta en större ökning
av den beskattningsbara inkomsten än inkomstökningen utgör. En
reduktion av det extra avdraget kan nämligen då inträffa och detta samtidigt
med att han eljest får en minskning av den inkomstprövade förmånen.
Det han får behålla av viss inkomstökning kan under sådana förhållanden
bli så obetydligt, att han föranledes att avstå från det extra arbetet.

På vissa håll utanför Sverige — i varje fall i USA —- gäller att den som

Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1961

11

når 65 års ålder kommer i åtnjutande av ytterligare ett ortsavdrag. För äkta
makar, som båda nått 65 års ålder, tillkommer två nya ortsavdrag.

En motsvarande anordning i vårt land skulle i väsentlig utsträckning
minska behovet av extra avdrag. På grund härav skulle olägenheter för folkpensionär,
som vill taga extra arbete i betydande utsträckning, mildras. Från
socialmedicinsk synpunkt är detta ytterst värdefullt. Personer födda före
1896 är helt utestängda från de förmåner som genom ATP erbjudes övriga
äldre årsklasser. De skulle genom ett ytterligare ortsavdrag dock kunna få
viss kompensation. Motionärerna förordar därför att en sådan ordning genomföres.
Såsom åldersgräns föreslås 67 år.

Motionärerna i motionerna I: 669 och II: 801 uttalar bl. a. att det på
grundval av nuvarande statsfinansiella och samhällsekonomiska situation
framstår som angeläget, att beslut om höjning av ortsavdragen fattas snarast,
avseende såväl den statliga som den kommunala beskattningen. Den
av motionärerna föreslagna successiva höjningen med 1 000 kronor för makar
och 500 kronor för ensamstående motsvarar inte fullt den penningvärdeförsämring,
som ägt rum sedan de nuvarande avdragsbeloppen för den
statliga beskattningen fastställdes 1952. En sådan reform kan beräknas medföra
ett skattebortfall för staten av cirka 320 milj. kronor och för kommunerna
av cirka 360 milj. kronor. I samband med denna höjning av ortsavdragen
bör dyrortsgrupperingen beträffande skatterna successivt avskaffas
och ett glesbygdstillägg införas för landets nordligaste delar. Skattebortfallet
ökas härigenom med 50—60 milj. kronor. Enligt motionärernas mening
är det nödvändigt, att kommunerna i lämpliga former tillföres kompensation
för det bortfall av skatteunderlag, som sker vid höjning av ortsavdragen.
Kommuner med skattekraft upp till mcdelskatteunderlaget bör
under alla förhållanden erhålla full kompensation för skattebortfallet, medan
därutöver en gradering av skatteersättningen bör kunna övervägas i förhållande
till kommunernas skatteunderlag. En sådan kompensation till
kommunerna måste fastställas samtidigt med beslut om höjning av ortsavdragen.

Den förordade ortsavdragsreformen hör träda i kraft snarast och -— om
konjunkturläget visar sig medge detta — redan från och med nästa beskattningsår.
Om möjligt bör den första etapphöjningen av ortsavdragen, räknat
efter ortsgrupp V, fastställas till 500 kr. för makar och 250 kr. för ensamstående,
vilket skulle medföra skattebortfall för staten med cirka 160
milj. kr. och för kommunerna med cirka 180 milj. kr. Det statsfinansiella
och konjunkturpolitiska läget får givetvis avgöra i vilken takt ortsavdragsreformen
kan genomföras. Allmänna skatteberedningen bör kunna bedriva
sitt arbete i ifrågavarande del så skyndsamt, att en plan för den successiva
ortsavdragshöjningen kan föreläggas årets höstriksdag och om möjligt be -

12

Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1961

slut redan då fattas om den första etappen. Ortsavdragsreformen får för de
lägre inkomstgrupperna sin största betydelse på kommunalskattesidan. Den
kostnadsövervältring från staten till kommunerna, som under en följd av
år ägt rum genom penningvärdeförsämringen och statsbidragens konstruktion,
elimineras härigenom emellertid endast till en mindre del. I tidigare
motioner har motionärerna begärt att plan skall framläggas för successivt
återställande av den kostnadsfördelning mellan staten och kommunerna,
som ursprungligen avsetts. Då reformer i detta avseende dels tekniskt nära
sammanhänger med ortsavdragskompensationen till kommunerna, dels också
i fråga om takten för genomförandet måste avvägas mot etapphöjningarna
av ortsavdragen, är det nödvändigt, att planläggningen i princip sker i
samband med densamma för ortsavdragsreformen.

Kommunernas utgifter gäller f. n. till minst 75 procent områden, där de
har ringa eller intet inflytande på kostnadsutvecklingen, främst i fråga om
skola, sjukvård och åldringsvård. Det kan enligt motionärernas mening inte
accepteras, att kostnaderna härför på grund av ett varierande kommunalt
skatteunderlag skall fördelas så ojämnt på samhällets invånare som f. n.
sker. På vissa områden bör staten helt överta kostnaderna, t. ex. beträffande
de kommunala folkpensionskostnaderna, såväl i fråga om invalidpensionerna
som övriga inkomstprövade pensionsförmåner och därvid även
de kommunala bostadstilläggen upp till en viss miniminivå. Genom en sådan
reform skulle kommunerna avlyftas en utgiftssumma av cirka 300 milj.
kronor per år. överförandet av dessa folkpensionskostnader till staten bör
emellertid av statsfinansiella skäl ske successivt, varvid staten i första
etappen övertar utgifter över viss kostnad per skattekrona i resp. kommun,
i andra etappen utgifter över viss lägre nivå o. s. v. På så sätt åstadkommes
även en riktig skatteutjämnande effekt. I fråga om andra områden,
såsom skolväsen, sjuk- och åldringsvård, måste statsbidragen successivt
återställas till ursprungligen avsett realvärde. Vid återställande av statsbidragens
realvärde måste särskilt eftersträvas en effektiv skatteutjämning
till förmån för de skattesvaga kommunerna.

Som motivering för yrkandet i motionerna I: 670 och 11: S02 om ortsavdragshöjningar
anföres bl. a. att den nu möjliga skattereformen bör
starta med lättnader, vilka alldeles särskilt omfattar den inkomstdel som
saknar egentlig skattekraft. Detta resultat når man enklast genom att
höja de skattefria avdragen vid beskattningen —. ortsavdragen vid såväl
statlig som kommunal beskattning. Den inflation som ägt rum sedan de
nuvarande ortsavdragen fastställdes liksom nivåförskjutningen i det allmänna
inkomstläget gör betydande höjningar skäliga. Det bortfall av skatteinkomster
som reformen kan medföra bör emellertid under nuvarande konjunkturutsikter
i sin helhet kompenseras av minskade utgifter. Av denna

Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1961

13

orsak bör höjningen nu begränsas till 250 kronor för ensamstående skattskyldig
och 500 kronor för gifta skattskyldiga. Det är emellertid väsentligt
att sådant statsfinansiellt utrymme beredes för fortsatta skattelättnader
att ytterligare höjningar av ortsavdraget kan övervägas. Förslaget medför
om inga andra åtgärder vidtages att kommunerna ställs inför nödvändigheten
att omfördela skattebördan genom höjd utdebitering för att kompensera
skatteunderlagsbortfallet ca 180 miljoner kr. Genom att helt överföra
kommunala utgifter för invalidpensioneringen och folkskollärarlöner till
staten skapar man emellertid förutsättningarna för en kommunal hushållning
av sådant slag att det skattefria grundbeloppets höjning icke behöver
leda till några utdebiteringshöjningar. I själva verket uppstår därigenom ett
visst ytterligare utrymme.

Ju mindre möjligheterna för den enskilde är att skaffa sig inkomster utöver
vad som ofrånkomligen måste gå till det mest nödvändiga, desto mer
betyder det att största möjliga del av denna grundinkomst blir skattefri.
Redan av detta skäl är det befogat att ge folkpensionärerna ett särskilt
ortsavdrag. Därtill kommer önskvärdheten att göra det förmånligt även för
äldre att åtaga sig för dem passande sysslor samt behovet att rationalisera
taxeringsarbetet. Någon mer bärande motivering för att ortsgruppera de
speciella skattefria avdragen för folkpensionärer föreligger inte. Denna avvägning
har slutat i ståndpunkten, att ogift ålders- eller invalidpensionär
bör vid taxering både till statlig och till kommunal inkomstskatt medgivas
ett ortsavdrag på 3 500 kronor oavsett bostadsort mot 7 000 kronor för två
makar som bägge är pensionärer. Om endast den ena maken är folkpensionär,
synes det sammanlagda ortsavdraget böra avrundas till i ortsgrupp III
5 600 kronor, i ortsgrupp IV 5 700 kronor och i ortsgrupp V 5 800 kronor.

Denna av sociala hänsyn förestavade och från rationella grunder motiverade
reform kan beräknas minska avkastningen av den statliga inkomstskatten
med högst 30 milj. kr. För kommunernas del beräknas »skattebortfallet»
bli något större, cirka 40 milj. kr. Detta ryms emellertid inom den
kommunalekonomiska ram som de minskade utgiftsbördorna på kommunerna
skapar.

Ett höjt kommunalt ortsavdrag får effekt på de skattemedel över vilka
kommunerna förfogar först från och med år 1964. I)å kan de här föreslagna
åtgärderna i syfte att begränsa av staten bestämda krav på kommunala
utgifter ha slagit igenom helt eller med ett belopp som torde ligga uppåt
250 milj. kr. Nya förslag med samma syfte kan då vara mogna att genomföras.

Det tryck på utdebiteringssatserna, som höjningen av de kommunala ortsavdragen
medför i den mån utrymme för sänkningar av de egentliga kommunala
utgifterna inte föreligger, motväges alltså helt.

Det kan därutöver konstateras, att det inom ramen för besparingar i

14

Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1961

driftsbudgeten på 465 milj. kr. ryms såväl ett skattebortfall på 165 milj. kr.
för höjda statliga ortsavdrag och på 30 milj. kr. för de särskilda ortsavdragen
till folkpensionärer som ett överförande av kommunala utgifter på 250
milj. kr.

I motionerna I: 676 och II: 804 skisseras ett reformprogram på beskattningsområdet
som motionärerna anser skall kunna förverkligas inom några
år. Härefter anföres bl. a. att hinder uppenbarligen inte bör möta att redan
nu genomföra en mindre lättnad i inkomstskatten för alla, i den mån budgetmässigt
och allmänekonomiskt utrymme därför kan beredas. För en omedelbar
skattelättnad talar inte minst den omständigheten att skattetrycket
under loppet av några år undergått en synnerligen kraftig skärpning. Denna
har särskilt drabbat människor med lägre inkomster. Genom en höjning av
de skattefria bottenavdragen skulle skattelättnaden bli relativt störst för
dem. Av dessa skäl förordas att en höjning nu heslutas av ortsavdragen.
För att få så stor bredd som möjligt bör ortsavdragshöjningen avse såväl
statlig som kommunal inkomstskatt. De högre ortsavdragen bör slå igenom
i källskatteuttagen fr. o. m. 1962.

Höjningens storlek måste självfallet bestämmas med hänsyn till budgetutrymmet.
En höjning av avdragen med 500 kr. för gift skattskyldig och
250 kr. för ensamstående beräknas medföra ett inkomstbortfall för hel tolvmånadersperiod
av ca 165 milj. kr. för staten samt ca 180 milj. kr. för kommunerna.
Då motionärerna förutsätter att staten ikläder sig åtgärder som
löser uppkommande kommunalfinansiella problem, blir kostnaden för statsverket
vid fullt genomslag ca 345 milj. kr. Det första budgetåret, 1961/62,
skulle vad gäller den statliga inkomstskatten uppkomma ett bortfall av
ca 50 miljoner kr. Med hänvisning till av motionärerna redovisade besparingsförslag
uttalar motionärerna att förutsättningar kan skapas för höjning
av ortsavdragen med 500 kr. för gift skattskyldig och 250 kr. för ensamstående.

Enligt motionärernas mening bör statsmakterna vidta åtgärder för att avlyfta
den belastning för kommunerna som sammanhänger med ortsavdragshöjningen.
Detaljutformningen av dessa åtgärder behöver inte nödvändigtvis
fastställas nu med hänsyn till att kommunernas finanser på grund av
att staten förskotterar kommunalskattemedel påverkas av en ortsavdragshöjning
först om några år. Men det måste betraktas som väsentligt för
kommunerna att redan nu få besked om ett beslut av sådan innebörd. Vad
gäller utformningen av kompensationsåtgärderna erhålles en mera bestående
lösning om staten övertar från kommunerna någon kostnadspost av
i kostnadshänseende motsvarande omfattning och där kommunerna saknar
reellt inflytande över utgifternas storlek. En sådan kostnadspost är kommunernas
bidrag till finansieringen av invalidpensionerna inom folkpensione -

Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1961

15

ringen. De kommunala utgifterna härför kan beräknas till 190 å 200 milj. kr
och motsvarar sålunda i storlekshänseende ungefärligen det beräknade
skattebortfallet.

De övergångsvis uppkommande anpassningsproblemen kan emellertid
inte anses helt lösta härmed. Dels kan inte nu fixeras när statens övertagande
av invalidpensioneringskostnaderna kan äga rum. Härför krävs
vissa förberedande utredningar av teknisk art. Dels fördelar sig dessa kostnader
ojämnt över kommunerna. Landstingen skulle icke alls beröras av
reformen. För att nå en fullt betryggande lösning för kommunerna av anpassningsproblemen
i samband med ortsavdragshöj ningen bör under en
övergångstid i avvaktan på en bestående anordning direkta bidrag av statsmedel
utgå till kommunerna. Förslag om sådan provisorisk bidragsgivning
bör av Kungl. Maj :t föreläggas höstriksdagen.

I fråga om högre bottenavdrag för folkpensionärer uttalas bl. a. att ett
speciellt »marginalskatteproblem» föreligger för folkpensionärer, som har
mindre inkomster, t. ex. av någon extrasyssla, vid sidan om folkpensionen.
En justering av beskattningsreglerna i fall som dessa, skulle bidraga till en
rimligare ordning. Här berörda problem bör upptas till utredning och förslag
utarbetas om sådana avdrag för folkpensionärer som kan göra smärre
sidoinkomster vid sidan om folkpensionen i ökad utsträckning skattefria.

Utskottet

I förevarande betänkande behandlar utskottet motionsyrkanden om generell
höjning av de vid beskattningen gällande ortsavdragen samt om indexreglering
av ortsavdragen och av skatteskalorna vid den statliga inkomstbeskattningen.
Vidare upptar utskottet yrkanden om särskilda ortsavdrag
för folkpensionärer ävensom ett motionsvis framställt utredningsyrkande
om införande av barnavdrag.

Ortsavdragen, som numera uppgår till samma belopp vid den statliga och
den kommunala beskattningen, utgör för gifta och ensamstående med hemmavarande
barn under 16 år 3 520 kr. i ortsgrupp II, 3 680 kr. i ortsgrupp
III, 3 840 kr. i ortsgrupp IV och 4 000 kr. i ortsgrupp V. För andra skattskyldiga
utgör ortsavdraget hälften av det för gifta för resp. ortsgrupp fastställda
beloppet. Det bör anmärkas att årets riksdag tidigare beslutat avskaffa ortsgrupp
II vid beskattningen med verkan fr. o. m. inkomståret 1962, därvid
kommunerna i denna ortsgrupp avsetts skola uppflyttas till ortsgrupp III.

Vad först angår frågan om generell höjning av ortsavdragsbeloppen yrkas
omedelbar författningsändring i ett flertal motioner. Sålunda hemställes i
de i anledning av kompletteringspropositionen väckta motionerna I: 670 och
II: 802 samt I: 676 och II: 804 att ortsavdragen vid såväl den statliga som
den kommunala beskattningen måtte höjas med 250 kr. för ensamstående
och 500 kr. för gifta med verkan fr. o. m. inkomståret 1962. I de vid riks -

16

Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1961

dagens början väckta motionerna I: 347 och II: 408 yrkas höjning med samma
belopp, varvid yrkandet dock begränsats till att gälla endast den statliga
beskattningen. I de vid samma tidpunkt framförda motionerna I: 72
och II: 87 yrkas däremot höjning vid båda taxeringarna men med ett något
lägre belopp, 200 kr. för ensamstående och 400 kr. för gifta. De yrkade höjningarna
avses i samtliga motioner skola genomföras lika oavsett ortsgrupp.

Vissa utredningsyrkanden har också framförts i syfte att åstadkomma en
höjning av ortsavdragen. Sålunda yrkas i såväl motionerna I: 462 och II: 543
som motionerna 1:669 och 11:801 en plan för skattesänkning genom en
successiv höjning av ortsavdragen till 2 500 kr. för ensamstående och 5 000
kr. för gifta räknat efter ortsgrupp V. I sistnämnda motioner har därjämte
i denna del hemställts att planen måtte föreläggas innevarande års höstriksdag.
Vidare yrkas i motionerna 1:470 och 11:547 skyndsam prövning av
allmänna skatteberedningen av frågan om återställande av ortsavdragens
realvärde.

Utskottet instämmer för sin del i önskemålen om att en höjning snarast
bör vidtas av såväl de statliga som de kommunala ortsavdragen. En sådan
reform är enligt utskottets mening en av de mest angelägna inom den direkta
beskattningens område inte minst med hänsyn till att densamma är ägnad
att i särskilt hög grad lätta skattetrycket för de mindre inkomsttagarna.
Om budgetsituationen därigenom skulle bli otillfredsställande måste givetvis
kompenserande åtgärder i skattesystemet vidtagas. Enligt uppgifter i motionerna
uppgår skattebortfallet vid en uppräkning av ortsavdragen med
500 kronor för gifta och 250 kronor för ogifta till 160—165 milj. kronor för
staten och ca 180 milj. kronor för kommunerna vid oförändrad utdebitering

o

En reform av detta slag är således mycket kostnadskrävande och måste därför
genomföras under beaktande av budgetperspektivet på lång sikt.

Vad beträffar den ifrågasatta ortsavdragshöjningens inverkan för kommunerna
synes en betydande enighet numera råda därom att någon form
av kompensation bör utgå. I de i anledning av kompletteringspropositionen
väckta motionerna, vari denna fråga tagits upp, har uppmärksamheten bl. a.
riktats på möjligheten att bereda utrymme för ortsavdragsreformen genom
att överflytta på staten vissa utgifter, som nu belastar kommunerna, men
vilka helt beror av statliga beslut, t. ex. vissa kostnader inom folkpensioneringen.
Med sitt ställningstagande till yrkandena i dessa motioner om ortsavdragshöjning
saknar utskottet anledning att nu ta ställning till denna
fråga. Utskottet vill emellertid framhålla att en ortsavdragshöjning vid den
kommunala beskattningen inte synes genomförbar utan att konsekvenserna
för kommunerna uppmärksammas, därvid de i olika sammanhang framförda
förslagen till kompensation bör prövas. I samband härmed bör även
— såsom framhållits i motionerna 1:669 och II: 801 — den olika skattekraften
kommunerna emellan beaktas. Med det anförda anser sig utskottet

Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1961

17

ha besvarat motionsyrkandena avseende en generell höjning av ortsavdragen
och uttalar angelägenheten av att Kungl. Maj:t såvitt möjligt framlägger
förslag i frågan redan vid 1962 års riksdag.

Utskottet övergår härefter till att behandla frågan om indexreglering av
ortsavdragen och de vid den statliga inkomstbeskattningen gällande skatteskalorna.
Utredning i detta syfte yrkas i motionerna 1:141 och II: 168, varjämte
hemställes om förslag i ämnet till 1962 års riksdag. I motionerna
I: 470 och II: 547 yrkas -— såsom komplement till motionärernas i det föregående
omnämnda utredningsyrkande om återställande av ortsavdragens
realvärde — skyndsam prövning av möjligheterna att genom indexreglering
av ortsavdragen garantera upprätthållande av deras realvärde för framtiden.

Utskottet får med anledning härav erinra om att liknande motionsyrkanden
var föremål för prövning vid 1956 års riksdag, som på hemställan av
bevillningsutskottet avvisade desamma. Såsom därvid framhölls från utskottets
sida skulle det visserligen i och för sig vara av stort värde, om sådana
förskjutningar i skattebelastningen mellan olika kategorier skattskyldiga,
som inträffande förändringar av penningvärdet automatiskt medför,
kunde förebyggas. Emellertid möter avsevärda praktiska svårigheter, främst
på grund av källskattesystemet, att åstadkomma ett godtagbart system härför.
De grunder efter vilka det preliminära skatteuttaget skall ske måste
bestämmas i så god tid före ingången av det aktuella beskattningsåret att
källskattetabeller hinner färdigställas och distribueras före årets början. Att
låta prisutvecklingen under inkomståret bli bestämmande och därefter verkställa
omräkningar av preliminärskatten skulle, såsom framhållits i motionerna
I: 141 och II: 168, medföra avsevärda praktiska olägenheter. En dylik
ordning skulle enligt utskottets uppfattning innebära en så väsentlig reducering
av källskattesystemets fördelar att den ej bör ifrågakomma. I nyssnämnda
motioner har framförts tanken att man skulle välja en annan tidsgräns
och låta priskurvans läge den 1 juli året före inkomståret bli avgörande
för ortsavdrag och skiktintervaller och därmed för uttaget av preliminär
skatt under inkomståret. Med en sådan uppläggning skulle emellertid
enligt utskottets mening vinsten av ett system med automatisk reglering bli
mindre framträdande. Det synes då inte medföra större olägenhet att i stället
låta en ännu något tidigare tidpunkt bli avgörande, varvid regleringar vid
föreliggande behov kan ske genom riksdagens beslut från fall till fall. På
grund härav och då de ifrågasatta föreskrifterna onekligen skulle ytterligare
komplicera beskattningsreglerna och försvåra budgetberäkningarna avstyrker
utskottet motionerna i denna del.

Utskottet har vidare att ta ställning till yrkandena om särskilda ortsavdrag
för folkpensionärer. Härutinnan yrkas i motionerna I: 670 och II: 802

Bihang till riksdagens protokoll 1961. 7 samt. Nr 62.

18

Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1961

att avdrag medges ensamstående folkpensionär med 3 500 kr. och gifta folkpensionärer
med 7 000 kr. i stället för nu gällande ortsavdrag. Ändringen
avses skola träda i kraft fr. o. m. inkomståret 1962. I motionen II: 546 förordas
en fördubbling av avdraget för ensamstående och gifta över 67 år.
För det fall att endast den ene av två sammanlevande makar fyllt 67 år
yrkas i samtliga motioner motsvarande ortsavdragsförhöjning. Vidare framställes
i motionerna I: 676 och II: 804 ett skrivelseyrkande av innebörd att
allmänna skatteberedningen måtte erhålla i uppdrag att utarbeta förslag till
särskilda bottenavdrag för folkpensionärer, som kan göra smärre inkomster
vid sidan av folkpensionen i ökad utsträckning skattefria.

Enligt gällande bestämmelser kan skattskyldig utöver ortsavdrag även
medges avdrag för väsentligt nedsatt skatteförmåga med ett belopp av högst
3 000 kr. Utgöres skattskyldigs huvudsakliga inkomst av folkpension skall
författningsenligt den skattskyldige i regel anses ha sådan nedsatt skatteförmåga
som berättigar till särskilt avdrag. Innebörden av bestämmelserna är
att en folkpensionär, som för sin försörjning varit helt beroende av folkpensionen
bör, därest särskilda förhållanden inte till annat föranleder, medges
så stort extra avdrag att någon skatt inte uppkommer. Om den skattskyldige
åtnjutit jämväl annan inkomst än folkpension, men pensionen dock
utgjort den huvudsakliga delen av hans inkomst, bör ett med hänsyn härtill
jämkat avdrag medges.

Enligt utskottets mening erbjuder nu gällande regler tillräckliga möjligheter
att beakta de särskilda förhållanden, som i beskattningshänseende föreligger
beträffande folkpensionärerna. Att på sätt yrkas i motionerna generellt
medge dessa den skattelindring, som skulle följa av de föreslagna ortsavdragsförhöjningarna,
skulle gå utöver syftet med de nuvarande bestämmelserna
att i princip medge skattelättnad då folkpension utgör den huvudsakliga
inkomsten. Ett bifall till yrkandena i motionerna I: 670 och II: 802
samt motionen 11:546 skulle bl. a. leda till att även folkpensionärer med
höga inkomster skulle få en skattelättnad, som inte skulle komma i fråga
för andra skattskyldiga i motsvarande inkomstläge. Med det anförda avstyrker
utskottet de föreliggande motionsyrkandena.

Slutligen upptar utskottet yrkandet i motionerna 1:348 och 11:411 att
allmänna skatteberedningen måtte få i uppdrag att så snart ske kan framlägga
förslag om barnavdrag vid beskattningen. Motionärerna har utgått
från att barnbidrag alltjämt skall förekomma men att de i vissa inkomstlägen
skulle ersättas av skatteavdrag för barn.

Liknande yrkanden har på senare tid årligen prövats av riksdagen men
inte vunnit bifall. Från bevillningsutskottets sida har därvid framhållits att
det synes föga rationellt att vid sidan av varandra ha två olika system för
beaktande av barnfamiljernas särskilda förhållanden. Tvärtom skulle detta

Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1961

19

medföra olägenheter i skilda hänseenden bl. a. genom att källskatteuppbörden
och taxeringsförfarandet komplicerades.

Såvitt utskottet kan finna föreligger inte anledning för riksdagen att nu
ändra sitt ställningstagande i förevarande fråga. Utskottet får med hänsyn
härtill avstyrka motionerna I: 348 och II: 411.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

beträffande lagstiftning rörande generell höjning av ortsavdragen

la) att de likalydande motionerna 1:72 av herr Ragnar
Bergh och II: 87 av herr Magnusson i Borås m. fl.,

b) att de likalydande motionerna 1:347 av herr Boheman
m. fl. och II: 408 av herr Rydén m. fl.,

c) att de likalydande motionerna I: 670 av herr Ewerlöf
m. fl. och II: 802 av herr Hjalmarson m. fl., samt

d) att de likalydande motionerna I: 676 av herr Lundström
m. fl. och II: 804 av herr Ohlin m. fl.,

sistnämnda båda motionspar i vad däri yrkats höjning
av ortsavdragen med 250 kr. för ensamstående och 500
kr. för gifta,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;

beträffande lagstiftning rörande höjning av ortsavdragen för folkpensionärer 2a)

att de likalydande motionerna I: 670 av herr Ewerlöf
m. fl. och II: 802 av herr Hjalmarson m. fl. i vad motionerna
avser förevarande fråga, samt

b) att motionen 11:546 av fru Kristensson och fröken
Wetterström,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;

beträffande utredning rörande generell höjning av ortsavdragen

3a) att de likalydande motionerna 1:470 av herr Jonasson
och II: 547 av herr Magnusson i Jönköping m. fl., i vad
däri yrkats utredning av frågan om återställande av ortsavdragens
realvärde,

b) att de likalydande motionerna 1:462 av herr Bengtson
m. fl. och II: 543 av herr Hedlund m. fl., samt

c) att de likalydande motionerna 1:669 av herr Bengtson
m. fl. och II: 801 av herr Hedlund m. fl.,

sistnämnda båda motionspar i vad de avser frågan
om en plan för successiv höjning av ortsavdragen,

måtte, i den mån de inte kan anses besvarade genom
vad utskottet ovan anfört, av riksdagen lämnas utan åtgärd;

20

Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1961

beträffande utredning rörande särskilt bottenavdrag för folkpensionärer

4) att de likalydande motionerna 1:676 av herr Lundström
m. fl. och II: 804 av herr Ohlin m. fl., i vad motionerna
avser förevarande fråga,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;

beträffande utredning rörande kompensationsåtgärder till kommunerna för
skatteunderlagsbortfall i anledning av ortsavdragshöjning

5a) att de likalydande motionerna I: 669 av herr Bengtson
m. fl. och II: 801 av herr Hedlund m. fl.,

b) att de likalydande motionerna I: 670 av herr Ewerlöf
m. fl. och II: 802 av herr Hjalmarson in. fl. samt

c) att de likalydande motionerna 1:676 av herr Lundström
m. fl. och II: 804 av herr Ohlin m. fl.,

samtliga motioner i vad de avser förevarande fråga,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;

beträffande indexreglering av ortsavdrag och skatteskalor

6a) att de likalydande motionerna I: 141 av herr Arvidson
och II: 168 av herr Regnéll m. fl. samt

b) att de likalydande motionerna 1:470 av herr Jonasson
och II: 547 av herr Magnusson i Jönköping m. fl., sistnämnda
motioner i vad de avser förevarande fråga,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; ävensom beträffande

utredning rörande barnavdrag

7) att de likalydande motionerna I: 348 av herr Ewerlöf
m. fl. och II: 411 av herr Hjalmarson m. fl.

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 18 maj 1961

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar John Ericsson, Hagberg, Einar Eriksson,
Jansson, Spetz, fröken Ranmark, herrar Söderquist, Yngve Nilsson,
Wärnberg och Sundin; samt

från andra kammaren: herrar Brandt i Aspabruk, Allard, Kollberg,
Nilsson i Svalöv, Vigelsbo, Engkvist, Gustafson i Göteborg, Magnusson i
Borås, Andersson i Essvik och Kristenson i Göteborg.

Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1961

21

Reservationer

I) av herrar Hagberg, Yngve Nilsson, Nilsson i Svalöv och Magnusson i

Borås, vilka

dels anfört följande:

Generell ortsavdragshöjning

I de likalydande motionerna I: 670 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 802 av
herr Hjalmarson m. fl. samt I: 676 av herr Lundström m. fl. och II: 804 av
herr Ohlin m. fl. yrkas bl. a., att ortsavdragen vid såväl den statliga som den
kommunala beskattningen skall höjas med 250 kr. för ensamstående samt
500 kr. för gifta liksom för ensam barnförsörjare. Höjning med 200 resp.
400 kr. har föreslagits i de likalydande motionerna I: 72 av herr Ragnar
Bergh och II: 87 av herr Magnusson i Borås m. fl. En höjning med 250 resp.
500 kr. enbart vid den statliga beskattningen föreslås i de likalydande motionerna
I: 347 av herr Boheman m. fl. och II: 408 av herr Rydén m. fl. Slutligen
föreslås i ett antal motioner, att frågan om ortsavdragen tas upp i riksdagsskrivelser
till Kungl. Maj:t.

För vår del finner vi en höjning på 250 resp. 500 kr. vid såväl den statliga
som den kommunala beskattningen välmotiverad. Såsom vi anfört i utskottets
betänkande nr 60 motsvarar nämligen en sådan höjning ganska
exakt den prisstegring vilken inträtt sedan 1957, då avdragen senast höjdes,
och vilken prisstegring belyses av att konsumentprisindex under tiden sedan
1957 stigit från 145 till 162 eller med ca 12 %.

Ett ytterligare skäl för en snar höjning av ortsavdragen, vilket påpekats i
nyssnämnda motioner, ligger i den fr. o. m. ingången av 1960 införda omsättningsskatten.
Denna drabbar i alldeles särskild grad de små inkomsttagarna
och överhuvudtaget den del av inkomsten som saknar bärkraft och
som på den grund varit avsedd att genom ortsavdragen fritagas från skatt.

Motionärernas förslag att ortsavdragshöjningen skall bli lika stor i alla
ortsgrupper betyder en minskning av spännvidden mellan grupperna. Detta
finner vi motiverat.

Extra höjning för folkpensionärer

En extra ortsavdragshöjning föreslås i motionerna 1:670 och II: 802 för
ålders- och invalidpensionärer, nämligen till 3 500 kronor för ensamstående
pensionär samt till 7 000 kronor för äkta makar som båda är pensionärer
och för ensam pensionär med försörjningsskyldighet mot hemmavarande
barn. Beträffande makar av vilka endast en är pensionär föreslås, att det
sammanlagda ortsavdraget skall avrundas till resp. 5 600, 5 700 och 5 800
kronor i de kvarvarande ortsgrupperna III—V. Såsom motivering åberopas
främst önskvärdheten att göra det förmånligt även för folkpensionärer att
åtaga sig för dem passande sysslor. Liknande synpunkter har framförts i

22

Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1961

den vid riksdagens början väckta motionen II: 546 av fru Kristensson och
fröken Wetterström, vilka förordat en fördubbling av ortsavdragen för den
som fyllt 67 år.

Det synes oss att starka skäl talar för en förbättring av folkpensionärernas
fasta ortsavdrag. För närvarande är den vars inkomst helt eller till huvudsaklig
del utgöres av folkpension berättigad till ett extra avdrag utöver ortsavdraget
på högst 3 000 kronor och undgår därigenom skatt. I den mån han
skaffar sig inkomst utöver ett ganska obetydligt bottenbelopp, minskas
emellertid det extra avdraget, vilket betyder att den beskattningsbara inkomsten
stiger snabbare än årsinkomsten. Eftersom inkomstprövad del av
folkpensionen, t. ex. kommunalt bostadstillägg, samtidigt reduceras, blir
folkpensionärens behållning av extrainkomsten ofta ytterst obetydlig, vilket
i många fall kan leda till att folkpensionärer betages lusten att skaffa sig
extra inkomster. Denna effekt finner vi högst olycklig. Det är vidare väl
känt att personer som lämnar sin aktiva verksamhet ofta har ett markerat
behov av och önskan om någon ny sysselsättning. En dylik naturlig strävan
bör inte av statsmakterna motverkas.

För vår del vill vi såsom en delreform på detta område förorda den lösning
som föreslagits i motionerna I: 670 och II: 802.

Åtgärder för att skydda kommunerna

Den ovan förordade generella höjningen av ortsavdragen kan beräknas
för helt år minska statens inkomster med 165 milj. kronor, medan den extra
höjningen för folkpensionärer torde medföra en minskning av statsinkomsterna
med 30 milj., sammanlagt alltså 195 milj. kronor. Motsvarande belopp
för kommunernas del — under förutsättning att minskningen av skatteunderlaget
ej kompenseras genom höjning av utdebiteringarna — kan beräknas
till 180 milj. och 40 milj. eller tillsammans 220 milj. kronor.

Även om en höjning av ortsavdragen, som finge slå igenom i höjd utdebiteringsprocent,
inte skulle innebära annat än en mer rättvisande omfördelning
av kommunalskatten till förmån för de lägre inkomsttagarna, anser vi
det från olika utgångspunkter rimligt att i samband med ortsavdragshöjningen
något göres för att lätta trycket på de kommunala skatterna. Såsom
i flera motioner anförts belastas primärkommuner och landsting för närvarande
av en del utgifter som enbart är beroende av statliga beslut och
över vilka kommunerna alltså ej kan råda. Dessa bör efter hand överföras
från kommunerna till staten. I motionerna 1:670 av herr Ewerlöf m. fl.
och II: 802 av herr Hjalmarson m. fl. har härutinnan föreslagits, att riksdagen
skall hemställa om snar utredning och om förslag till 1962 års riksdag
rörande de utgiftsändainål varmed överflyttningen bör inledas. Motionärerna
exemplifierar med kostnaderna för invalidpensioneringen och för
folkskollärarlönerna. Sammanlagt torde det här gälla belopp som relativt

Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1961

23

snart skulle gå upp till ca 250 milj. kronor. Vi ansluter oss här till motionärernas
förslag.

Angående viss indexreglering

I de likalydande motionerna I: 141 av herr Arvidson och II: 168 av herr
Regnéll m. fl. hemställes om utredning jämte förslag till 1962 års riksdag om
en indexreglering av ortsavdragen och av inkomstskatteskalornas intervaller.

Motionärerna pekar på att inflationen åstadkommer en »dold» skatteskärpning,
i det att den dels minskar ortsavdragets realvärde, dels kan medföra
att en endast nominell inkomstökning gör att viss del av inkomsten
beskattas inom ett högre progressionsskikt. I en tabell i motionerna visas,
att en inkomstökning på 10 % medför skatteökningar varierande mellan
14 och 30 % med tyngdpunkten på de lägsta inkomsttagarna.

I likhet med motionärerna anser vi det angeläget att denna orättvisa icke
blir bestående och tillstyrker alltså bifall till motionerna.

Barnavdrag

I de likalydande motionerna I: 348 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 411 av
herr Hjalmarson m. fl. hemställes, att allmänna skatteberedningen skall få
i uppdrag att så snart ske kan framlägga förslag om barnavdrag vid beskattningen.

Vi delar motionärernas uppfattning i denna fråga. Med tanke pa att ortsavdragen
har till uppgift att från beskattningen undantaga den del av inkomsten,
som åtgår till de mest elementära levnadskostnaderna och alltså
saknar skattekraft, måste kravet på rättvisa i beskattningen leda till att
hänsyn tages till den skattskyldiges försörjningsbörda. Vid jämförelse rörande
skatteförmågan mellan två personer i samma inkomstläge, av vilka
den ena har barn men inte den andre, kan man inte komma till ett riktigt
resultat utan att beakta förekomsten av barn hos den ena familjen. Endast
senom återinförande av barnavdrag kan en rättvis fördelning åstadkommas.

dels ock ansett att utskottet under punkterna 1), 2), 5), 6) och 7) bort
hemställa följande:

1) att riksdagen, med bifall till de likalydande motionerna
I: 670 av herr Ewerlöf in. fl. och II: 802 av herr Hjalmarson
m. fl. samt 1:676 av herr Lundström m. fl. och 11:804 av
herr Ohlin m. fl., samtliga motioner i vad de avser förevarande
fråga, ävensom i anledning av de likalydande motionerna
1:72 av herr Ragnar Bergh och 11:87 av herr
Magnusson i Borås in. fl., samt I: 347 av herr Boheman in. fl.
och II: 408 av herr Rydén in. fl., måtte antaga följande

24

Bevillningsutskottets betänkande nr 62 dr 1961

Förslag

till

lag angående ändrad lydelse av t8 § 2 mom. kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, att 48 § 2 mom. kommunalskattelagen den 28 september
1928 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

48 §.

2 mom. Skattskyldig fysisk---nedan sägs.

Skattskyldig, som under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans
med andra maken, åtnjuter kommunalt ortsavdrag med följande belopp,
nämligen i ortsgrupp I 3 860 kronor, i ortsgrupp II 4 020 kronor, i ortsgrupp
III 4 180 kronor, i ortsgrupp IV 4 340 kronor och i ortsgrupp V 4 500 kronor.

Gift skattskyldig---stycke sägs.

Annan skattskyldig än i andra eller tredje stycket sägs (ensamstående)
äger åtnjuta kommunalt ortsavdrag med följande belopp, nämligen i ortsgrupp
I 1 930 kronor, i ortsgrupp II 2 010 kronor, i ortsgrupp III 2 090 kronor,
i ortsgrupp IV 2 170 kronor och i ortsgrupp V 2 250 kronor.

Har skattskyldig---tiotal kronor.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1962, dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1962 års taxering samt i fråga om eftertaxering
för år 1962 eller tidigare år.

2) att riksdagen, med bifall till de likalydande motionerna
I: 670 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 802 av herr Hjalmarson
m. fl., i vad motionerna avser förevarande fråga, samt i anledning
av motionen II: 546 av fru Kristensson och fröken
Wetterström, måtte antaga

dels följande

Förslag

till

lag om ändring av kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370).
Härigenom förordnas, att 65 § kommunalskattelagen den 28 september

Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1961

25

1928 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att i nämnda
lag skall införas en ny paragraf, benämnd 48 a §, av nedan angiven lydelse.

48 a §.

Vad i 48 § 2 mom. stadgas skall icke gälla skattskyldig fysisk person, som
varit här i riket bosatt under hela beskattningsåret och som enligt bestämmelserna
i 3 § 1 och 2 mom. lagen om folkpensionering är ålders- eller invalidpensionär
eller vars make är sådan pensionär. Denne äger att å den
i hemortskommunen taxerade inkomsten åtnjuta kommunalt ortsavdrag
på sätt nedan sägs.

Skattskyldig, som under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans
med andra maken, åtnjuter, därest endast en av makarna är pensionär som
i första stycket sagts, kommunalt ortsavdrag med följande belopp, nämligen
i ortsgrupp I 5 4C0 kronor, i ortsgrupp II 5 500 kronor, i ortsgrupp III 5 600
kronor, i ortsgrupp IV 5 700 kronor och i ortsgrupp V 5 800 kronor.

Därest sammanlevande makar båda är pensionärer enligt ovan, åtnjutes
kommunalt ortsavdrag med 7 000 kronor.

Gift skattskyldig, som under beskattningsåret icke levt tillsammans med
andra maken, ävensom ogift skattskyldig (varmed jämställes änka, änkling
eller frånskild) äger, därest han haft hemmavarande barn under 16 år,
likaledes åtnjuta kommunalt ortsavdrag med 7 000 kronor.

Annan skattskyldig än i andra, tredje eller fjärde stycket sagts äger åtnjuta
kommunalt ortsavdrag med 3 500 kronor.

Bestämmelser om ortsavdrag enligt 48 § 2 mom. skola i tillämpliga delar
avse jämväl avdrag enligt 48 a §.

65 §.

Fråga, huruvida skattskyldig är ålders- eller invalidpensionär och huruvida
skattskyldig haft barn eller icke, liksom ock frågan om barns ålder skall
bedömas efter förhållandena den 1 november året näst före taxeringsåret.
Med barn avses jämväl styvbarn ävensom adopterat barn.

I fråga — -—- — följande beskattningsåret.

De för---make avlidit.

Har eljest---för taxeringen.

De för---haft barn.

(Se vidare anvisningarna.)

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1962, dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1962 års taxering samt i fråga om eftertaxering
för år 1962 eller tidigare år.

26

Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1961

dels ock följande

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 8 § och 10 § 1 mom. förordningen den 26
juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt.

Härigenom förordnas, att 8 § och 10 § 1 mom. förordningen den 26 juli
1947 om statlig inkomstskatt skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

8 §.

Skattskyldig fysisk — — — 1 mom. kommunalskattelagen.

Vad i 48 § 2 och 3 mom., 48 a § samt 49 § kommunalskattelagen stadgas
angående kommunalt ortsavdrag skall äga motsvarande tillämpning beträffande
statligt ortsavdrag.

10 §.

1 mom. Statlig inkomstskatt — — — angivna grundbelopp.

För skattskyldig, som åtnjuter statligt ortsavdrag med belopp, som beräknats
med ledning av 48 § 2 mom. andra eller tredje stycket kommunalskattelagen
eller 48 a § andra, tredje eller fjärde stycket samma lag och som
varit här i riket bosatt under hela eller någon del av beskattningsåret, utgör
grundbeloppet:

när den —---beskattningsbara inkomsten;

när den---65 % av återstoden.

För annan---65 % av återstoden.

Ändå att — — — denna inkomstdel.

Med familjestiftelse---ekonomiska intressen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1962, dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1962 års taxering samt i fråga
om eftertaxering för år 1962 eller tidigare år.

5) att riksdagen, med bifall till de likalydande motionerna
I: 670 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 802 av herr Hjalmarson
m. fl. och i anledning av de likalydande motionerna I: 669
av herr Bengtson m. fl. och II: 801 av herr Hedlund m. fl.
samt 1:676 av herr Lundström m. fl. och 11:804 av herr
Ohlin m. fl., samtliga motioner i vad de avser förevarande
fråga, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att
Kungl. Maj:t, efter därom företagen utredning, måtte med

Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1961

27

beaktande av vad i förstnämnda motionspar anförts förelägga
1962 års riksdag förslag rörande en väsentlig överflyttning
från primärkommuner och landsting till staten
av kostnader, vilka helt beror av statliga beslut och över
vilkas storlek kommunerna alltså ej kan råda;

6) att riksdagen, med bifall till de likalydande motionerna
I: 141 av herr Arvidson och II: 168 av herr Regnéll m. fl.
samt i anledning av de likalydande motionerna I: 470 av herr
Jonasson och II: 547 av herr Magnusson i Jönköping m. fl.,
sistnämnda motioner i vad de avser förevarande fråga, måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte, efter företagen utredning, för 1962 års riksdag framlägga
förslag om en indexreglering av dels ortsavdragen,
dels inkomstskatteskalornas skiktintervaller;

7) att riksdagen, med bifall till de likalydande motionerna
I: 348 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 411 av herr Hjalmarson
m. fl., måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att
allmänna skatteberedningen skall få i uppdrag att, med
beaktande av vad i motionerna anförts, så snart ske kan
framlägga förslag om barnavdrag vid beskattningen.

II) av herrar Spetz, Söderquist, Kollberg och Gustafson i Göteborg, vilka
beträffande lagstiftning rörande generell höjning av ortsavdragen
anfört följande:

Åberopande innehållet i de likalydande motionerna I: 676 av herr Lundström
m. fl. och II: 804 av herr Ohlin m. fl. samt den av oss till utskottets
betänkande nr 60 avgivna reservationen har vi ansett att utskottet bort föreslå
en omedelbar höjning av ortsavdragen vid statlig och kommunal inkomstskatt
med 500 kronor för gift skattskyldig liksom för ensamstående
skattskyldig med hemmavarande barn under 16 år och med 250 kronor för
annan ensamstående skattskyldig. Skattelättnaden skall gälla fr. o. in. 1962
års inkomster och ses som ett första steg i en lindring av inkomstskatten.

I samma motioner har även angivits på vad sätt kommunerna skall kompenseras
för det genom ortsavdragshöjningen minskade skatteunderlaget.
Vi anser motionärernas förslag i detta hänseende ändamålsenliga.

Vi har sålunda ansett att utskottet under punkten 1) bort hemställa
följande:

1) att riksdagen, med bifall till de likalydande motionerna
I: 676 av herr Lundström m. fl. och II: 804 av herr Ohlin
in. fl. samt de likalydande motionerna I: 670 av herr Ewer -

28

Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1961

löf m. fl. och 11:802 av herr Hjalmarson m. fl. — båda
motionsparen såvitt avser lagstiftning om generell höjning
av ortsavdragen — och i anledning av de likalydande motionerna
I: 72 av herr Ragnar Bergh och II: 87 av herr Magnusson
i Borås m. fl. ävensom de likalydande motionerna I: 347
av herr Boheman m. fl. och 11:408 av herr Rydén m. fl.,
måtte antaga följande

Förslag

till

lag angående ändrad lydelse av 48 § 2 mom. kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370J.

Härigenom förordnas, att 48 § 2 mom. kommunalskattelagen den 28 september
1928 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

48 §.

2 mom. Skattskyldig fysisk — —- — nedan sägs.

Skattskyldig, som under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans
med andra maken, åtnjuter kommunalt ortsavdrag med följande belopp,
nämligen i ortsgrupp I 3 860 kronor, i ortsgrupp II 4 020 kronor, i ortsgrupp
III 4 180 kronor, i ortsgrupp IV 4 340 kronor och i ortsgrupp V 4 500 kronor.

Gift skattskyldig---■ stycke sägs.

Annan skattskyldig än i andra eller tredje stycket sägs (ensamstående)
äger åtnjuta kommunalt ortsavdrag med följande belopp, nämligen i ortsgrupp
I 1 930 kronor, i ortsgrupp II 2.010 kronor, i ortsgrupp III 2 090 kronor,
i ortsgrupp IV 2 170 kronor och i ortsgrupp V 2 250 kronor.

Har skattskyldig---tiotal kronor,

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1962; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1962 års taxering samt i fråga om eftertaxering
för år 1962 eller tidigare år.

III) av herrar Sundin och Vigelsbo, vilka ansett

dels att utskottets yttrande i nedan angiven del bort ha följande lydelse:

Utskottet instämmer---(= utskottet s. 16 rad 16 uppifrån—rad

16 nedifrån) • lång sikt. Utskottet vill framhålla önskvärdheten av

att dessa frågor upptas till övervägande omedelbart så att förslag i ämnet
snarast kan framläggas för riksdagen.

Vad beträffar - - — ( = utskottet s. 16 rad 15 nedifrån—rad 1 nedifrån)
---emellan beaktas. Med det anförda anser sig utskottet ha

Bevillningsutskottets betänkande nr 62 dr 1961

29

besvarat motionsyrkandena avseende en generell höjning av ortsavdragen
och uttalar angelägenheten av att Kungl. Maj:t såvitt möjligt framlägger
förslag i frågan redan vid innevarande års höstriksdag.

dels ock att utskottets hemställan under punkten 3) bort ha följande
lydelse:

beträffande utredning rörande generell höjning av ortsavdragen

3) att riksdagen, med bifall till motionerna I: 669 av herr
Bengtson m. fl. och 11:801 av herr Hedlund m. fl. samt i
anledning av motionerna I: 462 av herr Bengtson m. fl. och
II: 543 av herr Hedlund m. fl., ävensom motionerna I: 470
av herr Jonasson och II: 547 av herr Magnusson i Jönköping
m. fl., samtliga motioner såvitt nu är i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte hemställa, att en plan måtte utarbetas
och framläggas för innevarande års höstriksdag angående
successiv höjning av de skattefria ortsavdragen upp till,
räknat efter ortsgrupp V, 5 000 kronor för makar och 2 500
kronor för ensamstående, i samband med plan angående
kompensation till kommunerna för skattebortfall, som föranledes
av ifrågavarande ortsavdragshöjning, och plan i
princip angående successivt återställande av realvärdet av
de till kommunerna utgående statsbidragen, syftande till
sänkning av kommunalskatterna och en effektiv kommunalskatteutj
ämning.

IV) av herrar Spetz, Söderquist, Sundin, Kollberg, Vigelsbo och Gustafson
i Göteborg, vilka

beträffande utredning rörande särskilt bottenavdrag för folkpensionärer
ansett att utskottet, åberopande innehållet i de likalydande motionerna
I: 676 av herr Lundström m. fl. och II: 804 av herr Ohlin m. fl. i vad avser
förevarande fråga, bort under punkten 4) hemställa,

4) att riksdagen, med bifall till de likalydande motionerna
1:676 av herr Lundström m. fl. och 11:804 av herr Ohlin
m. fl., såvitt avser förevarande fråga, måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam utredning och förslag
ang. särskilda bottenavdrag för folkpensionärer, som kan
göra smärre inkomster vid sidan om folkpensionen i ökad
utsträckning skattefria.

V) av herrar Spetz, Söderquist, Kollberg och Gustafson i Göteborg, vilka
beträffande utredning rörande kompensationsåtgärder till kommunerna för
skattcunderlagsborlfall i anledning av ortsavdragshöjning,

30

Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1961

med åberopande av innehållet i de likalydande motionerna I: 676 av herr
Lundström m. fl. och II: 804 av herr Ohlin m. fl., ansett att utskottet under
punkten 5) bort hemställa,

5 a) att riksdagen, med bifall till de likalydande motionerna
I: 676 av herr Lundström m. fl. och II: 804 av herr
Ohlin in. fl., i vad avser förevarande fråga, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t

uttala att kommunerna skall kompenseras för det genom
ortsavdragshöjningen minskade skatteunderlaget genom att
kommunernas kostnader för invalidpensionerna inom folkpensioneringen
övertas av staten och att, i avvaktan härpå,
kommunerna övergångsvis skall av statsmedel erhålla kompensation
för inkomstbortfallet, samt

hemställa att förslag i sistnämnda avseende snarast förelägges
riksdagen, samt

b) att följande motioner, nämligen

de likalydande motionerna 1: 669 av herr Bengtson m. fl.
och II: 801 av herr Hedlund m. fl.,

de likalydande motionerna I: 670 av herr Ewerlöf m. fl.
och II: 802 av herr Hjalmarson m. fl.

måtte, i den mån de icke i förevarande del kan anses besvarade
med vad utskottet under 5 a, hemställt, av riksdagen
lämnas utan åtgärd.

VI) av herrar Sundin och Vigelsbo, vilka ansett

dels att det stycke å s. 17 i utskottets betänkande, som börjar med orden
»Utskottet får» och slutar med orden »denna del» bort ha följande lydelse:

Utskottet anser det vara av stort värde om sådana förskjutningar i skattebelastningen
mellan olika kategorier skattskyldiga, som inträffande förändringar
av penningvärdet medför, kunde förebyggas. Visserligen möter
vissa praktiska svårigheter, främst på grund av källskattesystemet, att
åstadkomma ett godtagbart system härför. Att låta prisutvecklingen under
inkomståret bli bestämmande och därefter verkställa omräkningar av preliminärskatten
skulle medföra avsevärda praktiska olägenheter. Såsom i motionerna
I: 141 och II: 168 framhållits bör dock priskurvans läge den 1 juli
året före inkomståret kunna bli avgörande. En sådan indexreglering bör i
första hand gälla de skattefria ortsavdragen. Frågan bör prövas vid pågående
skatteutredning. Sedan erfarenheter vunnits av ett sådant system för garanterande
av ortsavdragens realvärde bör frågan om indexreglering av de vid
den statliga inkomstbeskattningen gällande skatteskalorna kunna tas upp
till prövning i ett senare sammanhang.

Bevillningsutskottets betänkande nr 62 år 1961 31

dels ock att utskottets hemställan under punkten 6) bort ha följande
lydelse:

beträffande indexreglering av ortsavdrag och skatteskalor

6) att riksdagen, med bifall till motionerna I: 470 av herr
Jonasson och II: 547 av herr Magnusson i Jönköping m. fl.,
såvitt nu är i fråga, samt i anledning av motionerna I: 141
av herr Arvidson och II: 168 av herr Regnéll m. fl., i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om prövning av möjligheterna
att genom indexreglering garantera upprätthållande
av ortsavdragens realvärde i enlighet med vad utskottet
i det föregående anfört.

VII) av herrar Spetz, Söderquist, Kollberg och Gustafson i Göteborg i
fråga om utskottets hemställan

dels under punkten 6) beträffande indexreglering av ortsavdrag och
skatteskalor

dels ock under punkten 7) beträffande utredning rörande barnavdrag.