Bevillningsutskottets betänkande nr 42 år 1961
1
Nr 42
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om rätt till avdrag vid beskattningen för
gåvor till samhällsnyttiga ändamål.
(2: a avd.)
I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande
motionerna 1:144 av herr Per-Olof Hanson m. fl. och 11:173 av
herr Carlsson i Tibro m. fl. har hemställts, »att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om förslag till höstriksdagen rörande rätt
till avdrag vid taxering till statlig inkomstskatt av förslagsvis belopp
upp till 10 procent av den sammanräknade nettoinkomsten med ett
högsta avdragsgillt belopp av förslagsvis 1 000 kronor, om den skattskvldige
skänkt beloppet till humanitära, kulturella, religiösa, vetenskapliga
eller eljest uppenbart allmännyttiga ändamål».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionerna framförda
yrkandet, får utskottet, i den mån redogörelse härför inte lämnas
i det följande, hänvisa till motionen 11:173.
Vid beräkning av inkomsten från särskild förvärvskälla skall enligt
20 § kommunalskattelagen från förvärvskällans intäkter avräknas alla
omkostnader under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och
bibehållande. Avdrag må därvid icke ske för den skattskyldiges levnadskostnader
och därtill hänförliga utgifter.
I praxis har avdrag för bidrag till vetenskaplig undervisning och
forskning inte ansetts kunna medgivas, såvida bidraget inte lämnats av
rörelseidkare till teknisk-vetenskaplig forskning inom den bransch, som
rörelseidkaren företräder. Icke heller har avdrag medgivits för gåvor
till sociala institutioner (se t. ex. RÅ 1941 ref. 5 och RÅ 1941 Fi not. 534).
Frågan om avdragsrätt vid inkomsttaxexingen för gåvor till allmännyttiga
ändamål har tidigare upprepade gånger varit föremål för riks
Bihang
till riksdagens protokoll 1961. 7 samt. Nr 42
2 Bevillningsutskottets betänkande nr 42 år 1961
dagens behandling. Genom beslut vid 1938, 1939, 1941 och 1942 års riksdagar
föreskrevs sålunda, att skattskyldig skulle äga rätt att vid taxeiing
visst ar enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
åtnjuta avdrag för gåvor till luftvärnet och sjövärnskåren. Denna
avdragsrätt tillämpades senast vid 1943 års taxering.
Genom beslut av 1943 års riksdag bemyndigades vidare Kungl. Maj:t
medge, att skattskyldig vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
aren 1944 och 1945 fick åtnjuta avdrag för penninggåvor ej
understigande visst belopp till internationellt hjälparbete för lindrande
av nöd bland civilbefolkningen i krigshärjade länder. Avdrag medgavs
endast om gåvobeloppet uppgått till minst 1 000 kronor.
De sålunda gjorda medgivandena har föranletts av särskilda förhållanden
och varit till tiden begränsade. Vid varje tillfälle, då fråga om
sadan avdragsrätt varit under bedömande, har av bevillningsutskottet
uttalats, att bestämmelser av detta slag innebar en uppenbar avvikelse
fi an de principer, som låg till grund för gällande lagstiftning. Därvid
har utskottet städse framhållit, att främjandet av behjärtansvärda eller
eljest allmännyttiga ändamål inte borde ske i form av lättnader vid
beskattningen utan i förekommande fall genom direkt bidrag från statens
sida.
Sedei mera har vid flera tillfällen i väckta motioner framförts yrkanden
om avdragsrätt för gåvor.
Bl. a. hemställdes vid 1956 urs riksdag i väckta motioner att riksdagen
hos Kungl. Maj:t skulle begära utredning rörande rätt till avdrag vid
taxering till statlig inkomstskatt av förslagsvis belopp upp till tio procent
av den taxerade inkomsten med ett högsta avdragsgillt belopp av
förslagsvis 1 000 kr., om den skattskyldige skänkt beloppet till humanitära,
litterära, religiösa eller vetenskapliga ändamål eller till undervisningsändamal.
Bevillningsutskottet fann i sitt av riksdagen godkända
betänkande nr 34 lämpligt att skattelagssakkunniga vid sin prövning av
frågan om avdrag för periodiskt understöd jämväl tog principiell ställning
till spörsmålet om avdragsrätt för gåvor till allmännyttiga ändamål
och därvid övervägde de synpunkter motionärerna anfört.
I ett den 20 december 1956 avgivet betänkande med förslag till bestämmelser
om avdragsrätt och skatteplikt för periodiskt understöd
samt om avdragsrätt för studieunderstöd, m. m. har skattelagssakkunniga
behandlat frågan om avdrag för periodiskt understöd och gåvor
till allmännyttigt ändamål. De sakkunniga har därvid framhållit, att
enbart den omständigheten att ändamålen är behjärtansvärda och att
institutionerna behöver stöd ej utgör skäl för avdragsrätt vid beskattningen.
Det kan vid förutsättningslöst övervägande befinnas lämpligare
Bevillningsutskottets betänkande nr 42 år 1961
3
att understöd ges i annan form, om understöd från det allmännas sida
över huvud taget anses höra ifrågakomma, särskilt om införande av avdragsrätt
i och för sig skulle åstadkomma olägenheter. För en bedömning
är det emellertid i första hand av betydelse att undersöka, vilka
invändningar som kan framställas mot den ifrågasatta utvidgningen
av avdragssystemet vid den direkta beskattningen. I detta hänseende
har de sakkunniga bl. a. anfört följande.
Enligt grunderna för den direkta inkomstbeskattningens anordnande
bestämmes skatteförmågan med hänsyn till den skattskyldiges beskattningsbara
inkomst. Denna beräknas med beaktande av omkostnader för
inkomstens förvärvande och de nödvändigaste kostnaderna för livsuppehället
(existensminimum). Däremot anses det i princip inte vara
av betydelse för skatteförmågan hur inkomsten i övrigt av den skattskyldige
i enlighet med hans eget bestämmande disponeras för levnadskostnader,
gåvor eller sparande. Från denna regel föreligger undantag
egentligen endast så till vida, att avdrag av sociala skäl medges för vissa
försäkringspremier. Med hänsyn till anförda omständigheter skulle avdragsrätt
för frivilliga understöd till allmännyttiga ändamål kunna betecknas
såsom ett avsteg från de grunder, enligt vilka den direkta inkomstbeskattningen
är uppbyggd. Skatteförmågeprincipen torde alltså
icke kunna åberopas såsom stöd för avdragsrätten. Häremot kan ej
med skäl invändas, att det skulle förhålla sig annorlunda, om givaren
utfäster sig att under visst antal år betala bidrag av förevarande art.
En sådan utfästelse är frivillig och bör ej tillmätas betydelse för skatteförmågan
lika litet som skyldighet alt verkställa avbetalningar å bosättningslån
eller andra skulder.
Understödjande av allmännyttiga ändamål genom avdragsrätt för bidrag
därtill skulle medföra, att det stöd som lämnades skulle bli svårhedömligt
och ojämnt. Sådana ändamål, vartill högre inkomsttagare
lämnade bidrag, kunde tänkas bli gynnade på grund av att sådan inkomsttagare
till följd av den höga marginalskatten hade möjlighet att
med mindre personlig uppoffring stödja ändamål, som de ansåge behjärtansvärda.
Omfattningen av de bidrag, som skulle erhållas till de
olika ändamålen, bleve i icke ringa mån beroende av den energi och
måhända även fördomsfrihet, varmed bidragsinsamlingen handhades.
Att bidragens antal och storlek icke alltid skulle rätta sig efter ändamålets
angelägenhetsgrad och behovets storlek är uppenbart.
Avgränsningen av de ändamål, vars främjande genom bidrag skulle
ge avdragsrätt, skulle möta betydande svårigheter. Med den utökning
av de kollektiva verksamhetsformerna i samhället, som under de senaste
årtiondena skett, tillgodoses genom sådan verksamhet eu mängd
ytterst skiftande ändamål, som icke kan frånkännas egenskapen av allmännyltighct
men beträffande vilka det kan diskuteras, om det allmänna
hör lämna stöd genom skattenedsättning. Det torde icke vara möjligt
att i skattelagstiftningen mera exakt ange de institutioner eller sammanslutningar,
till vilka bidrag med avdragsrätt kunde ges. Varje bestäm
-
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 42 år 1961
inelse i sådan riktning av mera allmänt innehåll skulle otvivelaktigt ge
upphov till en mängd skattetvister. Beskattningsmyndigheterna torde
ofta sakna möjlighet att här fälla rättvisa avgöranden, särskilt med
hänsyn till att åtskilliga institutioner och sammanslutningar bedriver
verksamhet av ganska olikartad natur. Frågan huruvida och på vad
sätt taxeringsmyndigheterna skulle kunna pröva att villkoren för avdragsrätt
vore uppfyllda är onekligen mycket komplicerad.
I vissa fall betalas bidrag till allmännyttiga ändamål under sådana
former att det är ogörligt att i erforderlig omfattning kontrollera, att
bidragen utbetalats, exempelvis då bidrag lämnats vid upptagande av
kollekt eller liknande insamlingar.
Bidrag lämnas ofta i form av medlemsavgifter till sammanslutningar,
som arbetar för allmännyttiga ändamål. Avdrag för sådan avgift får
enligt 20 § KL inte ske. Införande av avdragsrätt för vissa slag av medlemsavgifter
(här bortses från avgifter som har karaktären av omkostnader
i förvärvskälla) skulle komplicera skattelagstiftningen i hög grad.
Av nu angivna skäl har de sakkunniga inte ansett sig kunna förorda
en självständig avdragsrätt för gåvor till allmännyttiga ändamål. De
sakkunniga har emellertid även framkastat tanken att — om det skulle
befinnas angeläget, att vid beskattningen hänsyn i någon form tas till
skattskyldigs utgifter av den beskaffenhet, varom här är fråga — en
annan utväg än att tillskapa en särskild avdragsform skulle tillgripas.
Enklast kunde detta ske genom att bestämmelserna om det nuvarande
avdraget för försäkringspremier o. d. ändrades så att avdragsrätten
omfattade även avgifter eller bidrag till vissa andra ändamål än försäkringar.
Avdragsrätten skulle därvid såsom nu vara begränsad till
vissa maximibelopp. Åtskilliga avgifter och bidrag till allmännyttiga
ändamål eller till sammanslutningar hade ur social synpunkt ett värde,
som kan jämföras med försäkringsverksamhetens, och det kunde därför
icke anses föreligga avgörande principiella skäl mot att skattskyldig
medges en friare valrätt i fråga om utnyttjandet av ifrågavarande av
sociala skäl betingade avdrag. Tekniskt skulle en sådan ändring kunna
genomföras på jämförelsevis enkelt sätt genom ändring av 46 § 2 mom.
kommunalskattelagen och 4 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt.
Vid 1957 års riksdag väcktes dels de likalydande motionerna 1:45 och
11:50, med i huvudsak samma innehåll som de nyssnämnda år 1956
väckta motionerna, dels de likalydande motionerna I: 134 (av fröken
Andersson in. fl.) och 11:173 (av herr Munktell m. fl.), vari yrkades att
riksdagen måtte medgiva skattskyldig, som under beskattningsår för
vilket taxering verkställes år 1958 eller år 1959 lämnat penninggåva till
internationell hjälpverksamhet bland flyktingar, avdrag härför vid
taxering till statlig inkomstskatt. I sitt av riksdagen godkända betän
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 42 år 1961
5
kande nr 3G avstyrkte 1957 års bevillningsutskott bifall till motionerna.
Därvid erinrade utskottet om att skattelagssakkunnigas utredning för
det dåvarande var föremål för Kungl. Maj :ts prövning. Vidare anförde
utskottet följande.
Som skattelagssakkunnigas utredning utvisar kan införandet av avdragsrätt
för gåvor inte motiveras från de principer, som ligger till
grund för vår skattelagstiftning. Motionärerna anför emellertid som ett
huvudsakligt argument för sin mening att avdraget är berättigat genom
sin stimulerande inverkan på de skattskyldigas beredvillighet att ge bidrag
till allmännyttiga ändamål. Utskottet vill inte bestrida att det
ifrågasatta avdraget skulle få eu viss sådan inverkan, men enligt utskottets
uppfattning bör främjandet av behjärtansvärda eller eljest allmännyttiga
ändamål -— som riksdagen vid flerfaldiga tillfällen tidigare
uttalat — inte ske i form av lättnader vid beskattningen utan i förekommande
fall genom direkt bidrag från statens sida. Förutom denna principiella
invändning kan erinringar av annan art riktas mot ett särskilt
avdrag för gåvor." Som skattelagssakkunniga påpekat skulle avdragsrätten
verka ojämnt och föranleda betydande olägenheter vid taxeringsarbetet.
Motioner i förevarande fråga har även efter år 1957 varit föremål för
riksdagens prövning. Således har exempelvis vid 1959 och 1960 års riksdagar
motionsvis framställts yrkanden av i huvudsak samma innebörd
som i de nu behandlade motionerna. Bevillningsutskottet, som avstyrkt
yrkandena, har därvid uttalat sin anslutning till den principiella uppfattning,
som kommit till uttryck i skattelagssakkunnigas förenämnda
betänkande att införandet av en avdragsrätt för gåvor inte kan motiveras
från de principer, som ligger till grund för vår skattelagstiftning.
Utskottet har även anslutit sig till de synpunkter som tidigare framförts
från riksdagens sida vid behandling av motioner, likartade med de nu
föreliggande, och har inte funnit anledning föreligga för riksdagen att
frångå sin tidigare intagna ståndpunkt, att en avdragsrätt av denna art
inte bör införas.
I de förevarande motionerna uttalas inledningsvis att erfarenheterna
visat att statliga och kommunala åtgärder inte på något sätt räcker till
för att möta alla de problem och behov som uppkommer i det moderna
samhället, t. ex. i form av ungdomsbrottslighet, alkoholproblem och i
fråga om olika insatser för att främja en sund utveckling och personlighetsdaning
hos folket. Detta har lett till en tydlig tendens att satsa
mer på det frivilliga arbetet, t. ex. genom ökade anslag till nykterhetsorganisationerna
och andra sammanslutningar särskilt med avseende
på stimulans åt deras ungdomsarbete. Men detta räcker inte. Utan ett
starkt uppbåd av frivilliga arbetskrafter och inte minst frivilligt ekonomiskt
stöd skulle det inte vara möjligt att driva detta arbete i den
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 42 år 1961
omfattning som nu sker. Från samhällets synpunkt är det givetvis en
stor vinst med såväl detta personliga engagemang som med det ekonomiska
stöd som hundratusentals människor i vårt land ger till allmännyttiga
ändamål genom att avstå en del av inkomsten för syften som
inte på något sätt ger dem själva några materiella förmåner.
Det är enligt motionärernas uppfattning ingalunda givet att ett statsbidragssystem
för stöd åt allmännyttiga ändamål principiellt sett skulle
vai a att föredra. I många fall är väl för övrigt denna väg knappast
framkomlig redan av det skälet att åtskilliga allmännyttiga organisationer
och sammanslutningar av principiella eller praktiska skäl anser
sig böra avvisa direkta statsbidrag. Stöd och stimulans för allmännyttiga
andamål genom skatteeftergift är sålunda ofta från många synpunkter
en smidigare och bättre väg än direkta bidrag över budget.
Man bör nämligen inte bortse från den risk för nivellering, för stöd endast
åt det politiskt-majoritetsmässigt accepterade och väletablerade
som ligger i metoden med allmänna bidrag. Det särpräglade och nya får
sällan någon stimulans på den vägen. Det innebär över huvud taget en
oiimlig överskattning av den offentliga bidragspolitikens möjligheter
om man tror att behovet av allmännyttig verksamhet skulle kunna tillgodoses
enbart genom allmänna bidrag. Detta varken kan eller bör ske.
Det är tvivelaktigt om de av de skattelagssakkunniga och därefter av
bevillningsutskottet åberopade principerna har den innebörd och räckvidd
man velat tillerkänna dem.
Vad som kan sägas mera allmängiltigt är att vårt lands skatterätt utgai
ifian att all inkomst i princip skall upptas till beskattning och att
samma skatterätt samtidigt knäsatt rätt till vissa allmänna eller specifika
avdrag vars motivering grundas på sociala eller eljest allmännyttiga
ändamålshänsyn. Även inkomst- och förmögenhetsbeskattningen liksom
arvs- och gåvobeskattningen har utformats med tanke på önskvärdheten
av att bereda rum för olika former av skatteeftergift i fråga om
ändamål som bedöms som allmännyttiga. Hänsyn tas således utöver
utgifter för inkomsternas förvärvande regelbundet till vissa försäki
ingspremier, uppenbarligen därför att det ansetts vara även ett allmänt
intresse att den enskilde medborgaren genom trygghetsskapande åtgärder
drar försorg om sig och sin familj. Motsvarande gäller det extra
avdraget som numera får göras i fråga om inkomst av kapital. Vidare
kan erinras om att det är varje svensk medborgare obetaget att lämna
svenska kyrkan och därmed befria sig från 40 procent av kyrkoskatten.
Väljer han däremot att stå kvar i svenska kyrkan tillerkännes han avdragsrätt
vid statsbeskattningen även för den sålunda frivilligt åtagna
delen av kyrkoskatten. Denna avdragsrätt för ett frivilligt åtaget bidrag
i form av kyrkoskatt gäller dock endast såvitt bidraget avser svenska
Bevillningsutskottets betänkande nr 42 år 1961
7
kyrkan. Avser det annat kyrko- eller trossamfund t. ex. ett frikyrkosamfund
eller en mosaisk församling förefinnes med nuvarande regler
sålunda ingen avdragsrätt.
Skulle man verkligen på allvar vilja hävda att vår skattelagstiftning
uppbäres av en princip av den innebörd som skattelagssakkunniga velat
hävda, nödgas man i varje fall medge det berättigade uti att principen
sedan länge i betydande omfattning fått vika till förmån för hänsyn av
mera allmän karaktär. En motsatt uppfattning, av innebörd att skattelindring
grundad på allmännyttiga motiv skulle på ett icke godtagbart
sätt strida mot svenska skatteprinciper, måste logiskt leda till krav på
att dessa bestående skattelättnader borde avskaffas.
Motionärerna erinrar i fortsättningen om att man i åtskilliga främmande
länder infört avdragsrätt för bidrag till sådana ändamål om
vilka här är fråga. Så t. ex. visar USA en mycket långtgående generositet
i skattehänseende vad gäller gåvor till allmännyttiga ändamål. Vidare
har Kanada, Storbritannien och Västtyskland bestämmelser,
vilka samtliga är uttryck för en klar insikt om behovet av det indirekta
stöd och den stimulans som en skatteeftergift innebär. I Danmark är
en nyligen stiftad lag i enahanda syfte i kraft sedan en tid tillbaka. Enligt
den danska lagen utgör maximigränsen för godkänt avdrag 1 000
kronor, men eftersom avdrag icke medges för de första 100 kronorna
uppnås maximalt avdrag vid 1100 kronor. Ett villkor för avdragsrätt
är att varje särskild gåva uppgår till minst 50 kronor. Det tillkommer
det danska skattedepartementet att avgöra vilka ändamål och sammanslutningar
som skall komma i åtnjutande av sådan avdragsrätt. Enligt
en i motionen 11:173 intagen sammanställning har hittills 39 föreningar
och stiftelser medgivits rätt mottaga gåvor som blir avdragsberättigade
enligt antydda regler.
Den av motionärerna önskade avdragsrätten för gåvor till allmännyttiga
ändamål bör utformas enligt följande riktlinjer. Avdragsrätten
bör maximeras till viss del av den sammanräknade nettoinkomsten,
förslagsvis 10 procent. I avvaktan på erfarenhet av reformens verkningar
föreslås att ett högsta avdragsgillt belopp på 1 000 kronor per år
stadgas. För undvikande av att avdragsrätten tas i anspråk för mycket
små belopp förordas att endast belopp över 50 kronor får komma i
fråga liksom att den undre gränsen för avdragsrätten för de sammanlagda
gåvorna under ett år sättes till 100 kronor. Endast kontanta gåvor
bör medföra avdrag och fråga skall vara om gåva, som lämnas av en
fysisk person. I fråga om kontrollen synes efter västtyskt mönster kunna
stadgas som villkor för avdragsrätten, att den skattskyldige med särskilt,
vid självdeklarationen fogat kvitto från mottagaren styrker sin rätt
till avdrag. Det torde få ankomma på riksskattenämnden att efter av
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 42 år 1961
riksdagen angivna riktlinjer fastställa vilka organisationer och sammanslutningar
som skall kunna komma i åtnjutande av avdragsberättigade
gåvor.
Utskottet
1 de motioner som utskottet i förevarande sammanhang har att behandla
upptas frågan om avdragsrätt vid taxering för gåvor. I motionerna
hemställes sålunda, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t anhåller
om förslag till höstriksdagen rörande rätt till avdrag vid taxering
till statlig inkomstskatt för gåvor till humanitära, kulturella, religiösa,
vetenskapliga eller eljest uppenbart allmännyttiga ändamål. Motionärerna
förordar en begränsning av avdraget till viss procent av den skattskyldiges
inkomst, exempelvis 10 procent, och att det belopp som må avdragas
fastställes till förslagsvis lägst 50 och högst 1 000 kronor. Avsikten
med motionerna är att genom avdragsrättens införande fysiska personer
skall stimuleras till ytterligare bidrag till organisationer av angiven
art.
Som framgår av den tidigare framställningen har frågan om avdragsrätt
vid inkomsttaxeringen för gåvor till olika allmännyttiga ändamål
upprepade gånger varit föremål för riksdagens behandling. Det torde
vara tillräckligt att här erinra om att under åren före och under det
andra världskriget avdrag fick åtnjutas för gåvor till luftvärnet och sjövärnskåren.
Denna avdragsrätt tillämpades senast vid 1943 års taxering.
Genom beslut av 1943 års riksdag bemyndigades vidare Kungl. Maj:t
medgiva, att skattskyldig vid taxering åren 1944 och 1945 till statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt fick åtnjuta avdrag för penninggåvor, ej
understigande 1 000 kronor, till internationellt hjälparbete för lindrande
av nöd bland civilbefolkningen i krigshärjade länder. De medgivanden
som vid dessa tillfällen gjorts har föranletts av särskilda förhållanden
och varit begränsade till tiden. Då fråga om sådan avdragsrätt varit under
bedömande, har från riksdagens sida anförts, att bestämmelser av
detta slag innebar en uppenbar avvikelse från de principer, som låg till
grund för gällande skattelagstiftning. Vidare har riksdagen som sin mening
uttalat att främjandet av allmännyttiga ändamål inte borde ske genom
lättnader vid beskattningen utan i förekommande fall genom direkta
bidrag från statens sida. Riksdagen har sedermera vid flera tillfällen
-— senast år 1960 — intagit samma principiella ståndpunkt och avvisat
motionsvis framställda yrkanden om införande av liknande avdragsrätt
för gåvor till allmännyttiga ändamål.
I enlighet med vad 1956 års riksdag hemställt har skattelagssakkun -
Bevillningsutskottets betänkande nr 42 är 1961
9
niga i ett den 20 december 1956 avgivet betänkande tagit principiell ställning
till spörsmålet om avdragsrätt för gåvor till allmännyttiga ändamål
och därvid övervägt sådana synpunkter som motionärerna anfört. Av
skäl, som tidigare redovisats, ansåg de sakkunniga sig inte böra förorda
avdragsrätt vare sig för periodiska understöd eller gavor till allmänna ttiga
ändamål.
I motionerna har ifrågasatts huruvida de av skattelagssakkunniga och
bevillningsutskottet åberopade beskattningsprinciperna har den innebörd
och räckvidd man velat tillerkänna dem. Därvid har påpekats att
utöver utgifter för inkomsternas förvärvande samt till de nödvändigaste
kostnaderna för livsuppehället vid bestämmandet av de skattskyldigas
beskattningsbara inkomster hänsyn tas till vissa försäkringspremier
genom det s. k. försäkringsavdraget, varjämte ett extra avdrag får göras
i fråga om inkomst av kapital. Vidare har motionärerna erinrat om att
den för kvrkoändamål avsedda delen av kyrkoskatten numeia icke äi
obligatorisk, eftersom det är varje svensk medborgare obetaget att
lämna svenska kyrkan och därmed befria sig från 40 procent av kyrkoskatten.
Ett införande av avdragsrätt för gåvor till allmännyttiga ändamål
skulle därför icke innebära någon motsättning av principiell innebörd
i skattelagarna som icke funnits förut.
Gentemot vad motionärerna sålunda anfört får utskottet erinra om
att det av utskottets yttrande i motsvarande fråga föregående år klart
framgår att utskottet betraktat det s. k. försäkringsavdraget, som sedan
länge funnits i skattelagstiftningen och införts i syfte att stimulera till
tagande av vissa försäkringar, och det extra avdraget från inkomst av
kapital, vilket införts i syfte att stimulera sparandet och förenkla taxcringsarbetet,
som avsteg från rådande beskattningsprinciper. Vad motionärerna
anfört om dessa avdrag och beträffande avdraget för kyrkoskatt,
vilket följer reglerna för andra kommunala skatter, har inte föranlett
utskottet att frångå sin tidigare intagna ståndpunkt att hänsyn till
privata levnadsomkostnader liksom hittills bör tas endast inom ramen
för ortsavdragen.
I övrigt har motionärerna till stöd för motionsyrkandet i huvudsak
åberopat de argument, som anförts vid tidigare tillfällen som motivering
för liknande yrkanden. Även om utskottet i likhet med motionärerna
anser det arbete, som ulföres av de många frivilliga organisationerna
på det humanitära, religiösa, vetenskapliga och kulturella området, värt
all uppskattning, kan utskottet inte finna lämpligt att samhällets stöd
däråt sker i form av skattelättnader för de enskilda bidragsgivarna. Utskottet
anser således inte att riksdagen bör frångå sin tidigare intagna
ståndpunkt att en avdragsrätt av denna art ej bör införas.
Avslutningsvis vill utskottet erinra om att enligt de för allmänna
10
Bevillningsutskottets betänkande nr 42 år 1961
skatteberedningen utfärdade direktiven skall skatteberedningen vid
övervägandet av reformer inom den direkta beskattningens område allvarligt
pröva det gamla önskemålet om en definitiv källskatt för löntagare.
Införandet av en avdragsrätt för gåvor skulle direkt strida mot
dessa strävanden och troligen omintetgöra planerna på en definitiv källskatt
för löntagare i allmänhet.
Av det anförda framgår att utskottet avstyrker bifall till de föreliggande
motionerna.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att de likalydande motionerna I: 144 av herr Per-Olof
Hanson m. fl. och II: 173 av herr Carlsson i Tibro m. fl.
om rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till humanitära
m. fl. ändamål icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 20 april 1961
På bevillningsutskottets vägnar:
JOHN ERICSSON
Närvarande:
från första kammaren: herrar John Ericsson, Hagberg, Jansson,
fröken Ranmark, herrar Oscar Carlsson, Yngve Nilsson, Anders Johansson,
Tage Johansson, Sundin och Kronstrand; samt
från andra kammaren: herrar Rrandt i Aspabruk, Allard, Nilsson
i Svalöv, Kärrlander, Magnusson i Rorås, Christenson i Malmö, Andersson
i Essvik, fru Holmqvist, herrar Rydén och Fälldin.
Reservation
av herrar Anders Johansson, Kronstrand, Christenson i Malmö och
Rydén, vilka ansett att utskottet bort anföra och hemställa följande:
»Motionärerna har erinrat om de åtgärder som från det allmännas
sida har vidtagits för att möta de problem och behov som uppkommer i
det moderna samhället, t. ex. i form av ungdomsbrottslighet, alkoholproblem
och i fråga om olika insatser för att främja en sund utveckling
Bevillningsutskottets betänkande nr 42 år 1961
11
och personlighetsdaning hos folket. Erfarenheterna har enligt motionärernas
mening visat att de direkta samhälleliga åtgärderna inte räcker
till för att på ett tillfredsställande sätt komma till rätta med problem av
den angivna arten. Motionärerna framhåller att utan ett starkt uppbåd
av frivilliga arbetskrafter och inte minst frivilligt ekonomiskt stöd skulle
det inte vara möjligt att driva det ideella föreningsarbetet på berörda
områden i den omfattning som nu sker. Vad motionärerna här anfört
kan utskottet helt instämma i. Särskilt vill utskottet stryka under motionärernas
uttalande att det från samhällets synpunkt givetvis är en stor
vinst såväl med det personliga engagemanget som med det ekonomiska
stöd, som hundratusentals människor i vårt land ger till allmännyttiga
ändamål genom att avstå från en del av sina inkomster för syften som
inte ger dem själva några materiella förmåner.
En metod att från samhällets sida ekonomiskt stödja allmännyttiga
ändamål är direkta statliga bidrag. Men förutom att det samhälleliga
stödet denna väg knappast kan bli så omfattande, så är statsbidragsvägen
förenad med klara nackdelar genom den stelhet och administrativa
apparat som är förbunden med varje statsbidragssystem. Som motionärerna
framhåller är stöd och stimulans för allmännyttiga ändamål genom
skatteeftergift ofta från många synpunkter en smidigare och bättre
väg än direkta bidrag över budgeten. Det direkta personliga engagemanget
är ett naturligt och väsentligt moment i den enskilda gåvogivningen,
som utskottet anser bör tillmätas särskilt stort värde. Här anförda
synpunkter utgör enligt utskottets mening tungt vägande principiella
skäl som talar till avdragsrättens förmån.
Vad de skattetekniska omständigheterna angår vill utskottet erinra
om att vi i vårt land tidigare medgivit avdrag vid inkomstbeskattningen
för gåvor till vissa, uttryckligt angivna, allmännyttiga ändamål. Så var
fallet dels under krigsåren (för gåva till luftvärnet och sjövärnskåren)
och dels efter krigsslutet (för gåvor till nödlidande flyktingar i Europa).
Den svenska skattelagstiftningen uppvisar dessutom även för närvarande
inslag av avdragsrätt för enskilda utgiftslcategorier av den anledningen
att det med utgiften förbundna ändamålet bedömts som allmännyttigt.
Det s. k. försäkringsavdraget är ett uttryck för denna tanke. Såsom
motionärerna hävdat kan det därför knappast göras gällande att
den svenska skattelagsstiftningen skulle vara entydig i ett avvisande av
avdragsrätt av föreslagen typ.
Vad slutligen angår kontrollproblemen i samband med en avdragsrätt
för gåvor till allmännyttiga ändamål visar bl. a. de utländska erfarenheterna
att dessa är väl möjliga att lösa. Inte minst synes den lagstiftning
om avdragsrätt som genomförts i Danmark och till vilken motionärerna
särskilt hänvisar vara av intresse i detta sammanhang.
12
Bevillningsutskottets betänkande nr 42 dr 1961
På anförda skäl ansluter sig utskottet till den i motionerna framförda
tanken på avdragsrätt upp till visst belopp för gåvor till religiösa, kulturella,
humanitära, vetenskapliga och andra allmännyttiga ändamål.
Utskottet hemställer att förslag härom utarbetas av Kungl. Maj :t i enlighet
med de av motionärerna angivna riktlinjerna och så snart som
möjligt förelägges riksdagen.
Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet alltså,
att riksdagen med bifall till de likalydande motionerna
1:144 av herr Per-Olof Hanson m. fl. och II: 173 av herr
Carlsson i Tibro m. fl. måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om förslag till riksdagen snarast rörande rätt
till avdrag vid taxering till statlig inkomstskatt av förslagsvis
belopp upp till 10 procent av den sammanräknade
nettoinkomsten med ett högsta avdragsgillt belopp
av förslagsvis 1 000 kronor, om den skattskyldige skänkt
beloppet till humanitära, kulturella, religiösa, vetenskapliga
eller eljest uppenbart allmännyttiga ändamål.»
Särskilt yttrande
av herrar Suridin och Fälldin, vilka anfört följande:
»Vi delar motionärernas uppfattning att gåvor och bidrag till i motionerna
angivna ändamål bör stimuleras. Dock synes de metoder som
föreslagits i motionerna inte vara de lämpligaste. I stället bör sådant
tillvägagångssätt komma i fråga, som förordats i motionerna 1:25 av
herr Bengtson m. fl. och II: 57 av herr Hedlund m. fl. Av denna anledning
kan vi inte biträda yrkandena i förevarande motioner utan har anslutit
oss till utskottets yrkande.»
Eklunds & Vasatryck, Sthlm 1961