Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1961

1

Nr 36

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om viss ändring av nöjesskatten för biografföreställningar,
m. m.

Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 480 av herr Hjalmar Nilsson m. fl. samt
11:569 av herrar Petterson i Degerfors och Larsson i Luttra, vari hemställts,
»att riksdagen måtte besluta att nöjesskatten på biograferna från
den 1 juli 1961 skall utgå med 15 procent samt att alla biografer äger avräkna
upp till 125 kr. per vecka i nöjesskatt»;

2) de likalydande motionerna I: 535 av herr Lundström och fru HamrinThorell
samt 11:561 av herr Hamrin i Kalmar, vari hemställts, »att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om att förslag till stöd
åt produktionen av svensk barnfilm måtte föreläggas riksdagen»; ävensom

3) motionen 1:461 av herr Bengtson, vari hemställts, »att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning och förslag
till en rättvisare fördelning mellan kommunerna avnöjesskattemedlen».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionerna I: 461,1: 480 och I: 535.

Enligt 7 § förordningen den 21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt
i dess lydelse enligt förordningen den 20 maj 1960, nr 363, utgår nöjesskatt
för biografföreställningar med 25 procent å bruttopriset för varje biljett,
skatten inberäknad. Av biografnöjesskatten tillfaller sju tiondelar staten
och tre tiondelar den kommun, inom vars område föreställningen ägt rum.
Annan nöjesskatt fördelas med hälften till staten och hälften till vederbörande
kommun.

Jämlikt 13 § nöjesskatteförordningen må, därest utöver barnmatinéer
högst fyra föreställningar, för vilka nöjesskatt skall utgå, ägt rum under
veckan å samma visningsställe, befrielse åtnjutas från skatten i vad den
avser sådant visningsställe till den del densamma för den veckan inte överstiger
125 kronor.

Det föreligger härutöver vissa möjligheter att erhålla fullständig befrielse
från skyldigheten att erlägga nöjesskatt för biografföreställningar. Statens
Ilihang till riksdagens protokoll 1961. 7 samt. Nr 36

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1961

biografbyrå äger således med stöd av 14 § andra stycket nöjesskatteförordningen
medge skattebefrielse för film, vars visning anses ägnad att tjäna
vetenskapligt ändamål eller upplysnings-, undervisnings- eller uppfostringssyfte.
Enligt samma författningsrum utgår inte heller nöjesskatt vid visning
å matinéföreställningar av barnfilm, som godkänts av den till barnfilmkommittén
knutna barnfilmjuryn.

Åt den svenska filmproduktionen utgår stöd med viss del av statens andel
i nöjesskatten för biografföreställningar, vid vilka svensk film visas. Bestämmelserna
härom återfinnes i förordningen den 20 maj 1960 (nr 364)
om särskilt bidrag till producent av svensk film och en i anslutning därtill
samma dag utfärdad kungörelse, nr 365, med vissa tillämpningsföreskrifter.
Författningarna trädde i kraft den 1 juli 1960. Enligt författningen utgår
bidrag med 80 procent av statens andel i nöjesskatten för biografföreställning,
vid vilken filmen visas. Bidrag utgår dock inte för film, vars längd
understiger 2 000 meter såsom bredfilm eller 800 meter såsom smalfilm.
Består föreställningen till mer än 15 procent av utländsk film, utgår inte
heller bidrag. Annonsfilm anses därvid inte utgöra del av föreställningen.

Under senare år har nöjesskatten på biografföreställningar sänkts flera
gånger.

Före den 1 juli 1957 utgjorde nöjesskatten på biografföreställningar 30
procent av den del av priset som inte översteg en krona och 45 procent av
återstoden. Genom beslut av 1957 års riksdag ersattes den progressiva skatteskalan
med en proportionell skattesats av 38 procent, vilket innebar en
mindre skattesänkning. Samtidigt infördes en särskild skattelindring för
mindre biografer med högst 75 kronor i veckan. Vidare föreskrevs, att goda
barnfilmer, som visas på barnmatinéer eller av barnfilmklubbar, skulle vara
skattefria.

Vid 1959 års riksdag sänktes skatten från 38 till 33 procent. Samtidigt
vidgades den år 1957 införda särskilda skattelindringen för mindre biografer
till att omfatta även visningsställen med — utöver barnmatinéer — högst
fyra skattepliktiga föreställningar per vecka.

Även 1960 års riksdag beslöt lättnader i nöjesbeskattningen på biografföreställningar.
I proposition nr 79 föreslog Kungl. Maj:t att nöjesskatten
på biografföreställningar skulle sänkas med sex procentenheter från 33 till
27 procent. Den särskilda skattelindringen för mindre biografer föreslogs
härjämte höjd från 75 till 100 kronor i veckan. I anledning av väckta motioner
föreslog bevillningsutskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande
nr 49 längre gående skattesänkning än som förordades i propositionen.
Sålunda föreslog utskottet att skattesatsen skulle sänkas till 25 procent
samt att det skattefria beloppet för mindre biografer skulle höjas till 125
kronor i veckan. I nämnda betänkande anförde bevillningsutskottet bl. a.
följande.

Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1961

3

Av de undersökningar som nyligen vidtagits framgår att besöksfrekvensen
på biograferna under de senaste åren kraftigt nedgått. Till huvudsaklig
del torde detta bero på televisionens frammarsch, vilken skett i ett betydligt
snabbare tempo än man bara för något år sedan hade anledning att räkna
med. De åtgärder som vidtogs vid 1959 års riksdag får därför bedömas
inte vara tillräckliga för att möjliggöra att filmbranschen får arbeta under
rimliga ekonomiska villkor. Enighet har rått inom utskottet att ytterligare
statliga åtgärder bör vidtas för att främja såväl biografnäringens som filmindustriens
lönsamhet. I princip kan utskottet tillstyrka, att detta stöd ges
såväl genom sänkning av nöjesskatteprocenten som genom en ökad återbäring
av nöjesskatt till filmproduktionen. Utskottet vill emellertid samtidigt
understryka nödvändigheten av att film- och biografnäringen genom egna
åtgärder söker anpassa sig till det förändrade läget.

Av hittills tillgängliga siffror rörande besöksfrekvensen på biograferna
synes man kunna dra den slutsatsen, att besökarantalet i förhållande till
tiden före televisionens införande kan komma att nedgå med omkring 40
procent då televisionsnätet är fullt utbyggt. Vissa skäl talar för att man med
utgångspunkt härifrån söker få till stånd en lösning, som kan betraktas såsom
definitiv och efter vilken filmbranschen kan inrätta sig. Emellertid kan
andra faktorer medföra ändringar av de ekonomiska förhållandena utöver
vad som förorsakas av den minskade besöksfrekvensen. Även om man i och
för sig bör eftersträva en lösning av filmbranschens beskattningsfråga, som
kan väntas bli bestående för framtiden, bör självfallet nu icke förutsebara
ändrade förhållanden kunna föranleda att hithörande frågor tas upp till
omprövning.

Vid prövningen av Kungl. Maj :ts förslag har utskottet ansett att statsmakterna
hör ge film- och biografnäringen de lättnader, som mot bakgrunden
av den statsfinansiella situationen är möjliga. Att såsom föreslagits i
motionerna 1:590 och 11:721 genomföra en så långtgående sänkning av
biograf nöj esskatten som till 20 procent anser utskottet inte vara tillrådligt
med hänsyn till nu rådande statsfinansiella läge. Däremot anser utskottet
sig kunna tillstyrka en något längre gående sänkning av procenttalet än
som förordats av departementschefen. Såsom ett lämpligt tal har utskottet
därvid stannat för den i motionerna I: 591 och II: 725 föreslagna procentsatsen
25 enheter.

I de sistnämnda motionerna har förordats den omläggningen av biografnöjesskatten
att för alla biografer en biljettinkomst av 30 000 kronor per
år skulle vara fri från nöjesskatt. Detta skulle vid den av motionärerna
föreslagna och av utskottet tillstyrkta procentsatsen 25 innebära att varje
biograf med tillräckligt stor omsättning skulle slippa inbetala 7 500 kronor
per år i nöjesskatt. Utskottet vill inte förneka att genom en sådan anordning
de biografer, som ger föreställningar mer än fyra gånger i veckan,
skulle erhålla ett verksamt stöd. Emellertid måste tillika framhållas att
kostnaderna för en sådan åtgärd blir mycket betydande, då de kan beräknas
uppgå till 6—8 milj. kronor per år. På grund härav anser sig utskottet inte
kunna tillstyrka införandet av ett sådant skattefritt avdrag för alla biografer.
Liksom hittills bör den särskilda skattelindringen i form av skattefria
bottenavdrag komma endast sådana biografer till godo, vilka ger högst
fyra föreställningar por vecka. Beträffande dylika biografer föreslås i pro -

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1961

positionen, som tidigare nämnts, att beloppet för skattelindringen skall
höjas från 75 till 100 kronor i veckan. Med hänsyn till det ur ekonomisk
synpunkt mycket svåra läget för dessa biografer bör enligt utskottets mening
det skattefria beloppet höjas till 125 kronor i veckan.

Om de av utskottet föreslagna åtgärderna genomföres, skulle de förorsaka
statsverket en sammanlagd kostnad av ca 12,5 milj. kronor för nästa
budgetår, d. v. s. en merutgift å 2,5 milj. kronor i jämförelse med Kungl.
Maj :ts förslag.

Av innehållet i de förevarande motionerna må här återges
följande.

I de likalydande motionerna 1: 480 och II: 569 erinras om den minskning
av besöksfrekvensen på biograferna som fortgått jämsides med utbyggnaden
av televisionsnätet. Redan den vid 1960 års riksdag föreliggande frekvensminskningen
hade — om biografernas tidigare lönsamhet skulle bevaras
— bort föranleda en nöjesskatt på blott 11 procent. Besöksfrekvensen
på biograferna i Stockholm hade i förhållande till 1959 nedgått med 4,5
procent och i jämförelse med 1956 — året före TV — med 39 procent. Motsvarande
siffror för Göteborg och Malmö, som haft televisionssändningar
ett år kortare tid, är från år 1959 8,8 resp. 8,5 procent och sedan 1956 resp.
36,5 och 30,0 procent. Städer som ännu senare infogats i TV-nätet uppvisar
i jämförelse med 1959 betydligt större minskningar: Hälsingborg 35,2, Jönköping
17,7, Karlskrona 26,1 och Sundsvall 28,9 procent. På grund av besöksfrekvensens
successiva minskning är skattens statsfinansiella betydelse
numera mindre och drabbar nu en rörelse, som synbarligen aldrig kan tänkas
återvinna sin tidigare ställning. Allt talar sålunda för att det numera i
vart fall icke finnes någon anledning att beskatta biograferna hårdare än
andra nöjen, såsom dans, varieté, cirkus, boxning in. m., som har 15 procent
skatt mot biografernas 25 procent. Därtill måste en sådan åtgärd bidraga
till att vidmakthålla vissa biografer, som ändock fortfarande lämnar viss
skatt till stat och kommun, vilken helt skulle bortfalla om de nedlades.
Sedan 1957 har antalet biografer i landet minskats med 161 till den 1 januari
1961. Det anses att åtskilliga därutöver — ett 50-tal — nedlagts utan
att anmälan därom ännu hunnit ingivas. Flertalet nedlagda biografer torde
finnas i den grupp, som ger 4—7 föreställningar, samt bland förorts- och
kvartersbiografer med 10—14 föreställningar. Detta ger anledning till att
ifrågasätta, om man icke genom att utvidga den av 1960 års riksdag beslutade
nöjesskatteåterbäringen på 125 kronor per vecka till att gälla alla
biografer skulle vinna syftet att alla biografer med en måttlig fast kostnadssumma
skulle erhålla viss täckning för sina grundläggande utgifter, innan
skatt började uttagas.

Som stöd för yrkandet i de likalydande motionerna 1:535 och 11:561
anföres att produktionen av god svensk barnfilm bör uppmuntras. Enligt

Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1961 5

tillgängliga uppgifter gjordes under åren 1946—1960 endast tio svenska
barnfilmer. Den nuvarande produktionen av svensk barnfilm är ur ekonomisk
synpunkt ett ytterst vanskligt företag. Kostnaden för en svensk barnfilm
av god klass belöper sig till ca 500 000 kr. Motionärerna erinrar om att
1957 års filmstödutredning i sitt i januari 1959 avgivna betänkande konstaterade,
att »stödåtgärderna skall inriktas på att främja en från allmänna
synpunkter önskvärd filmproduktion och att särskilt stöd skall kunna ges
för framställning av god barnfilm». Utredningen slog också fast, att de generella
regler för filmstöd som fanns inte visat sig lämpliga som stimulans
till ökad produktion av barnfilm. Utredningen föreslog, att hel nöjesskatteåterbäring
skulle i fråga om svenskproducerade barnfilmer, som härför
godkänts av den till barnfilmkommittén anslutna barnfilmjuryn, även ges
för sådana filmer vid kvällsföreställningar. Denna befrielse skulle dock
endast gälla för filmer som hade en längd av minst 1 000 meter eller för
program, sammansatta av flera svenskproducerade barnfilmer, som tillsammans
hade denna längd, under förutsättning att såväl enfilms- som flerfilmsprogram
av detta slag endast visades på entimmesföreställningar. Motionärerna
anser tiden nu vara mogen för en fullständig skattebefrielse för
god svensk barnfilm, gjord speciellt för barn under 11 år, oavsett när den
visas. Detta bör gälla om filmen har en längd av minst 1 500 meter. Nuvarande
gräns, 2 000 meter, är åtminstone vad beträffar barnfilmer i allmänhet
för hög. För att ge stimulans till ökad produktion av barnfilm bör staten
lägga upp en lånefond för barnfilmer. Sedan barnfilmjuryn granskat inlämnat
manuskript och godkänt detta bör producenten få ett lån till viss
del av produktionskostnaden. Lånet bör löpa med skälig ränta och amorteras
under högst tio år.

I motionen I: i61 framhålles att den utveckling, som skett under senare
årtionden, har medfört att nöjesskatten nära nog helt förlorat sin ursprungliga
betydelse. Kommunikationernas starka utveckling har medfört att nöjesetablissemangen
i stor utsträckning koncentrerats till städer och andra
tätorter, varigenom andra kommuners innevånare fått betala en kommunal
skatt till en kommun, där de icke var mantalsskrivna. Detta strider mot
principerna i vår skattelagstiftning på så sätt att en kommunal skatt uttages
av utanför kommunen boende skattebetalare. Det borde sålunda vara
befogat att en ändring åstadkommes så att en rättvisare fördelning av nöjesskatten
ernås.

För att få en jämnare fördelning av nöjesskatten kan det antingen tänkas
att den kommunala nöjesskatten förvandlas till en landstingsskatt eller
också att alla kommunala nöjesskattemedcl sammanförs till en gemensam
fond inom landstingsområdet och därefter fördelas efter innevånarantal till
samtliga därinom belägna kommuner.

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1961

Utskottet

Utskottet upptar först till behandling yrkandet i de likalydande motionerna
I: 480 och II: 569 om generella lättnader i fråga om nöjesskatten på
biografföreställningar. Under hänvisning till den i samband med televisionsnätets
utbyggnad minskande besöksfrekvensen på biograferna och det därmed
följande nedläggandet av biografer yrkas i de nämnda motionerna dels
att skattesatsen för nöjesskatten för biografföreställningar skall sänkas från
25 till 15 procent och dels att samtliga biografer skall erhålla ett skattefritt
avdrag av 125 kronor per vecka.

Utskottet vill till en början erinra om de uttalanden som från bevillningsutskottets
sida gjordes i samband med behandlingen vid fjolårets riksdag
av frågan om sänkning av biografnöjesskatten. Det framhölls då att man
kunde räkna med att besökarantalet i förhållande till tiden före televisionens
införande kunde komma att nedgå med omkring 40 procent då televisionsnätet
var fullt utbyggt. Vissa skäl talade för att man med utgångspunkt
härifrån sökte få till stånd en lösning som kunde betraktas såsom
definitiv och efter vilken filmbranschen kunde inrätta sig. Självfallet borde
emellertid då icke förutsebara ändrade förhållanden kunna föranleda att
hithörande frågor togs upp till omprövning. I enlighet härmed genomfördes
de beslut, för vilka redogörelse förut lämnats, och vilka i korthet innebar
att skattesatsen sänktes från 33 till 25 procent, att det skattefria beloppet
för biografer med högst fyra föreställningar per vecka höjdes från 75 till
125 kronor i veckan ävensom att den svenska filmproduktionen fick ett
ökat stöd. Detta utformades så att till den svenska filmproduktionen i princip
skulle återgå lika stort belopp som inflöt i nöjesskatt till staten vid visning
av svensk film. De sålunda genomförda åtgärderna beräknades medföra
ett sammanlagt inkomstbortfall för statsverket av ca 12,5 milj. kronor
för budgetåret 1960/61.

Att en kraftig minskning av besökarantalet skulle komma att äga rum
också under år 1960, hade riksdagen således förutsatt vid åtgärdernas vidtagande.
Det bör också erinras om att ännu har besökarantalet inte nedgått
med så mycket som 40 procent från tiden före televisionens införande. Även
övriga omständigheter, som motionärerna åberopat till stöd för sina yrkanden,
var till sina huvuddrag kända för riksdagen då fjolårets beslut
fattades. Mot bakgrunden härav anser utskottet det inte föreligga anledning
för riksdagen att för närvarande vidtaga en generell sänkning av skattesatsen
i den omfattning som förordas i de förevarande motionerna. I likhet
med vad som förutsattes i fjol bör skattesatsen således alltjämt vara
25 procent. Inte heller anser utskottet sig kunna tillstyrka att alla bio -

Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1961

7

grafer skall äga avräkna 125 kronor per vecka i nöjesskatt. Emellertid har
utskottet funnit skäl ompröva fjolårets beslut rörande skattebefrielse för
smärre biografer. Enligt vad utskottet inhämtat har på flera håll bl. a. i
Stockholm vissa prishöjningar ägt rum vilka får antas kunna för de större
biografernas del i viss mån utjämna stegringen av omkostnaderna, även om
de inte kan utgöra tillräcklig kompensation för inkomstbortfallet genom
den minskade besöksfrekvensen. För de mindre och medelstora biograferna
torde det vara svårare att på detta sätt kompensera sig för ökade omkostnader.
Då det ekonomiska läget för dessa biografer torde vara särskilt prekärt,
har utskottet ansett sig böra i anledning av de förenämnda motionerna
föreslå dels att det skattefria beloppet höjes från 125 till 150 kronor för
vecka och dels att detta skall gälla biografer, vilka ger högst fem föreställningar
i veckan. Inkomstbortfallet på grund av dessa åtgärder kan för
staten och kommunerna totalt uppskattas till cirka 1,5 milj. kronor.

Härefter övergår utskottet till behandling av yrkandena i de likalydande
motionerna I: 535 och II: 561 om stöd åt svensk barnfilm. Bl. a. har motionärerna
upptagit det av 1957 års filmstödutredning framförda förslaget
att hel nöjesskattebefrielse — som nu endast gäller barnmatinéer och av
barnfilmklubbar anordnade föreställningar — skall i fråga om svenskproducerade
barnfilmer, som härför godkänts av den till barnfilmkommittén
anslutna barnfilmjuryn, även gälla vid kvällsföreställningar. Avsikten härmed
angavs vara att öka intäktsmöjligheterna och därmed skapa hättre
underlag för barnfilmsproduktionen. Denna befrielse borde enligt motionärernas
mening gälla om filmen hade en längd av 1 500 meter. \ idare har
motionärerna ansett att staten bör inrätta en särskild lånefond för att
underlätta produktionen av svensk barnfilm.

Utskottet anser i likhet med motionärerna att det föreligger ett allmänt
intresse av att svenska barnfilmer kan produceras på rimliga ekonomiska
villkor. Emellertid torde — utöver de åtgärder som redan vidtagits — ytterligare
stödåtgärder vara erforderliga för att stimulera produktionen av sådan
film. Enligt utskottets mening bör Kungl. Maj:t i lämpligt sammanhang
närmare undersöka i vad mån det av 1957 års filmstödutredning framlagda
förslaget att utsträcka skattebefrielsen för barnmatiné med svensk
film även till kvällsföreställningar kan vara ändamålsenligt för tillgodoseende
av det angivna syftet, i vilket sammanhang även de i motionerna
anförda synpunkterna på barnfilms längd m. in. bör beaktas. Måhända
kan det visa sig mer ändamålsenligt att ge den erforderliga stimulansen
genom att liberalisera villkoren för produktionsstöd åt barnfilm. Däremot
kan utskottet inte dela motionärernas uppfattning att staten bör inrätta en
särskild lånefond för att ge barnfilmsproducent kreditmöjligheter. Med
det anförda anser sig utskottet ha besvarat motionerna I: 535 och II: 561.

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1961

Slutligen har utskottet att ta ställning till yrkandet i motionen 1: 461 att
frågan om fördelning av nöjesskattemedlen mellan olika kommuner måtte
utredas. I anledning av yrkandet får utskottet erinra om att nöjesskattens
betydelse för kommunernas budget under senare år successivt minskat. Utskottet
har för sin del funnit att anledning knappast kan anses föreligga
att nu uppta förevarande fråga till omprövning utan avstyrker nämnda
utredningsyrkande.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen i anledning av de likalydande motionerna
I: 480 av herr Hjalmar Nilsson m. fl. samt II: 569 av
herrar Petterson i Degerfors och Larsson i Luttra om sänkning
av nöjesskatten på biografföreställning måtte antaga
följande

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 13 § förordningen den 21 december

19U5 (nr 823) om nöjesskatt

Härigenom förordnas, att 13 § förordningen den 21 december 1945 om
nöjesskatt1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt i det följande angives.

(Nuvarande lydelse)

13 §.

Vid erläggande av nöjesskatt för
biografföreställningar må, därest utöver
barnmatinéer högst fyra föreställningar,
för vilka nöjesskatt skall
utgå, ägt rum under veckan å samma
visningsställe, befrielse åtnjutas
från skatten i vad den avser sådant
visningsställe till den del densamma
för den veckan icke överstiger 125
kronor.

(Föreslagen lydelse)

13 §.

Vid erläggande av nöjesskatt för
biografföreställningar må, därest utöver
barnmatinéer högst fem föreställningar,
för vilka nöjesskatt skall
utgå, ägt rum under veckan å samma
visningsställe, befrielse åtnjutas från
skatten i vad den avser sådant visningsställe
till den del densamma för
den veckan icke överstiger 150 kronor.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1961.

I samband med ikraftträdandet skall iakttagas, att den äldre lydelsen av
13 § skall gälla vid erläggande av nöjesskatt för biografföreställning, vilken
tagit sin början före den vecka som utgår närmast efter ikraftträdandet.

B. att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 480 av herr Hjalmar
Nilsson m. fl. samt II: 569 av herrar Petterson i Degerfors
1 Senaste lydelse se 1960: 363.

Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1961

9

och Larsson i Luttra om sänkning av nöjesskatten på biografföreställning,
samt

2) de likalydande motionerna I: 535 av herr Lundström
och fru Hamrin-Thorell samt II: 561 av herr Hamrin i Kalmar
om stöd åt produktionen av svensk barnfilm,

måtte, i den mån de icke kan anses besvarade genom vad
utskottet ovan anfört och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd;

C. att motionen I: 461 av herr Bengtson om utredning rörande
fördelningen mellan kommunerna av nöjesskattemedel
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 21 mars 1961

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar John Ericsson, Hagberg, Einar Eriksson,
Jansson, Spetz, Söderquist, Wärnberg, Sundin, Hellebladh* och Gösta
Jacobsson; samt

från andra kammaren: herrar Brandt i Aspabruk, Allard, Engkvist,
Gustafson i Göteborg, Magnusson i Borås, Asp, Darlin*, Andersson i Essvik,
Rydén* och Fälldin.

*) Icke närvarit vid justering av betänkandet.

Reservation

av herr Hagberg.