Bevillningsutskottets betänkande nr 34 år 1961

1

Nr 34

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner om
vissa skattelättnader för företag, som nystartats eller utvidgats
inom områden med sysselsättningssvårigheter.

(2:a avd.)

Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:98 av herr Bengtson m. fl. samt II: 124 av
herrar Hedlund och Eliasson i Sundbom, vari hemställts att riksdagen matte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att vid pågående utredning angående
näringslivets lokalisering måtte prövas möjligheterna av skattefrihet för nystartade
företag och utvidgning av företag under ett antal år, fr. o. m. det år
företaget startats eller utvidgats, inom regioner med bristande sysselsättningsmöjligheter
och tendenser till avflyttning, samt att förslag skyndsamt måtte
föreläggas riksdagen i motionernas syfte”; ävensom

2) de likalydande motionerna 1:251 av herr Bengtson m. fl. och 11:212 av
herr Hedlund m. fl., vari hemställts, ”att riksdagen i skrivelse till Kungl Maj:t
måtte hemställa om en skyndsam prövning angående rätt till förhöjt investeringsavdrag
vid inkomsttaxeringen för uttag från investeringsfonderna, för konjunkturutjämning
vid investeringar i sysselsättningssvaga områden”.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför inte lämnas i det följande,
hänvisa till motionerna II: 124 och II: 212.

Enligt 1955 års förordning om investeringsfonder för konjunkturutjämning
äger svenska aktiebolag och svenska ekonomiska föreningar skattefritt avsätta
vinstmedel för framtida investeringsändamål. Avsättning får ske till investeringsfond
för skogsbruk med högst tio procent av den för beskattningsåret redovisade
bruttointäkten av skogsbruk och till investeringsfond för rörelse med
högst fyrtio procent av årsvinsten före skatt. Avdrag får dock åtnjutas endast
under förutsättning att ett belopp motsvarande fyrtiosex procent av den gjorda
avsättningen inbetalats till ett särskilt räntelöst konto i riksbanken. Inbetal -

Bihang till riksdagens protokoll 11)01. 7 saml. Nr 31

•>

Bevillningsutskottets betänkande nr 34 år 1961

ningen .skall lia verkställts senast den dag, då företaget haft att avge allmän
självdeklaration för det beskattningsår, då avsättning till investeringsfond skett.
Enligt ett vid 1961 års taxering gällande extraordinärt förfarande får avsättning
ske med större belopp än fyrtio procent av årsvinsten. Därvid fordras
emellertid för avdragsrätt att etthundra procent av avsättningen inbetalas till
riksbanken.

Arbetsmarknadsstyrelsen äger besluta, att investeringsfond under visst eller
vissa beskattningsår och under villkor i övrigt, som läget å arbetsmarknaden
påkallar, skall eller må tas i anspråk för sitt ändamål. Beslutet kan vara generellt.
d. v. s. avse samtliga företag eller företag av viss beskaffenhet, eller ock
gälla visst eller vissa företag. Om sådant beslut meddelats, äger företaget från
riksbanken utfå fyrtio procent eller, om uttag sker av medel, som inbetalats efter
den 30 juni 1960. fyrtiosex procent av det belopp av investeringsfonden, som
skall eller må tas i anspråk. Investeringsfond för skogsbruk får användas för
skogsvårdande arbeten i vidsträckt bemärkelse och investeringsfond för rörelse
för avskrivning å byggnader och maskiner, för nedskrivning av varulager och
för vissa kostnader för arbeten i gruva, stenbrott eller annan liknande fyndighet
m. m. Fråga skall i princip vara om investeringar, som verkställts eller
kostnader som uppkommit under det beskattningsår, då fonden tas i anspråk.
Då avdrag medgivits vid inkomsttaxeringen för avsättningen till investeringsfond,
följer därav att avdrag icke får åtnjutas för avskrivningar m. m„ som
verkställes med anlitande av fonden.

För att stimulera till avsättningar har föreskrivits, att trettio procent av fondavsättningen
får utan tillstånd av arbetsmarknadsstyrelsen och efter företagets
eget bedömande fritt tas i anspråk efter fem år. Sedan fem år förflutit från
ingången av det år, varunder inbetalningen i riksbanken verkställts, äger företaget
sålunda att efter uppsägning hos riksbanken utta högst trettio procent av
det ursprungligen inbetalta beloppet. Även denna ”fria sektor” av investeringsfonden
skall tas i anspråk för sådana ändamål, som tidigare angivits.

I syfte att ytterligare stimulera till avsättningar har föreskrivits, att om investeringsfond
i enlighet med arbetsmarknadsstyrelsens beslut tagits i anspråk
för sitt ändamål, ett extra avdrag (investeringsavdrag) medges vid inkomsttaxeringen.
Investeringsavdraget utgör tio procent av ianspråktagna fondmedel.
Sådant avdrag åtnjutes inte, när företaget utan arbetsmarknadsstyrelsens tillstånd
utnyttjar den fria sektorn.

Företag, som gjort avsättningar enligt det vid 1961 års taxering tillämpade
extraordinära förfarandet, kan medges ett extra avdrag vid 1961 års taxering
till statlig inkomstskatt med åtta eller t-olv procent av avsättningen, beroende
på när inbetalningen i riksbanken skett.

Av innehållet i de förevarande motionerna må här återges följande.

I motionerna 1:98 och II: 124 erinras inledningsvis om att lokaliseringsfrågan
alltmer framstår som en av de stora och avgörande frågorna i samhället. Vid

Bevillningsutskottets betänkande nr 34 år 1961

3

eu analys av de med denna fråga sammanhängande problemen tränger både det
kortsiktiga och det långsiktiga perspektivet på. Det kortsiktiga perspektivet, som
framför allt synes ha uppmärksammats av statsmakterna, har kommit till uttryck
främst inom arbetsmarknadspolitiken, där vidtagna åtgärder inriktats på
att åstadkomma en utjämning i arbetskraft se fterfrågan mellan skilda regioner.
Omskolningen och omflyttningen har därmed fått till resultat eu fortsatt befolkningsökning
i redan tidigare befolkningsstarka regioner och en accelererad
avflyttning från redan tidigare befolkningssvaga regioner. Motionärerna anser
att ett ensidigt tillämpande av de kortsiktiga synpunkterna på lång sikt måste
få ödesdigra verkningar för samhällsutvecklingen. Det långsiktigare perspektivet
bör i stället läggas till grund för myndigheternas åtgärder i detta sammanhang,
därvid hänsyn måste tas till de avgörande nackdelar som balansrubbningama
till följd av befolkningsomflyttningarna åstadkommer i samhället. En fortsatt
avfolkning av vissa regioner innebär att det nödvändiga underlaget för social,
kulturell och ekonomisk utveckling rycks undan. Oftast torde det dessutom
vara så, att det är yngre personer som flyttar och att avflyttningsstatistiken
döljer en högst bekymmersam förskjutning mot äldre åldersgrupper bland den
kvarboende befolkningen. På lång sikt innebär detta att samhällets kostnader
för gemensamhetsanordningar i dessa allt folkglesare och skattesvagare regioner
blir orimligt höga.

Enligt motionärernas mening behövs nu generella åtgärder till stimulans av
näringslivets utveckling i avfolkningsregionema. T en råd europeiska länder
har åtgärder beslutats för att begränsa befolkningskoncentrationen till stortätorterna,
och åtgärder har vidtagits i avsikt att utveckla näringslivet i sysselsättningssvaga
områden. I motionen II: 124 lämnas några exempel ur arbetsmarknadsstyrelsens
sammanställning av lokaliseringspolitiska åtgärder i skilda länder.

Effektiva åtgärder bör skyndsamt vidtas för att främja ny företagsamhet
och utvidga redan befintlig företagsamhet i områden med undersysselsättning
och därav följande befolkningsutflyttning. En sådan åtgärd är att nystartade
företag i dessa regioner får skattelindring under ett visst antal år. Med nystartade
företag bör härvid jämställas utvidgade företag till den del som motsvaras
av utvidgningen. Man bör här kunna utgå från C-regionerna i arbetsmarknadsstyrelsens
regionindelning. Skattenedsättningen bör få åtnjutas för inkomst
under det år företaget startats eller utvidgats och följande fem år. Sådan skattebefrielse
bör även medges under motsvarande tid beträffande förmögenhetsskatt
för i dylikt företag investerat kapital. Möjligheterna av sådana åtgärder till
främjande av företagsamheten i sysselsättningssvaga områden bör övervägas vid
pågående utredning angående näringslivets lokalisering.

Till stöd för yrkandet i de likalydande motionerna 1:251 och It: 212 har bl. a.
an förts att den näringslivets koncentration till vissa orter och regioner, som
kännetecknar vårt lands industriella expansion, lett till en befolkningsomflyttning
och en omgestaltning av det svenska samhället, som inte kan sägas vara

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 34 år 1961

samhällsekonomiskt motiverad. Genom de stora befolkningsomflyttningarna har
bl. a. de obligatoriska kostnaderna för skola, sjuk- och åldringsvård i orättmätigt
hög grad kommit att bäras av utflyttningskommunerna. För invånare i landskommunerna
är skattebördan för dessa utgiftsändamål i stort sett dubbelt så
stor som för städernas invånare. I motsats härtill står utgifterna för den offentliga
bostadspolitiken som genom subventioner via statsbudgeten fördelats lika
på alla, d. v. s. oavsett bostadsort.

Den sammanlagda effekten av vårt framåtskridande kan inte enbart mätas
i effektiviteten på arbetsplatsen. Man måste också ta hänsyn till trivsel och
boendemiljö, och inte minst ur dessa synpunkter är en ökad spridning av näringslivet
önskvärd. Alla åtgärder som främjar eu ökad decentralisering av
industrin bör därför vidtas. En extra skattebefrielse för nya investeringar i de
fält de förlägges till orter, som ur samhällets synpunkt är mest angelägna, skulle
bli ett viktigt komplement till de åtgärder i övrigt som kan behövas för att lösa
näringslivsfrågoma i dessa bygder. Med denna form av stimulans till investeringar
i underindustrialiserade områden får företagen full frihet att enligt
företagsekonomiska grunder avgöra om de skall utnyttja de extra förmånerna
eller inte. Närmast till hands synes motionärerna vara en anpassning av bestämmelserna
för investeringsfonderna i syfte att stimulera till investeringar i sysselsättningssvaga
områden. Det synes lämpligt att genom ett extra eller förhöjt
investeringsavdrag särskilt främja företagsinvesteringar i områden med permanent
undersysselsättning eller eljest vikande sysselsättningsmöjligheter. I de
fall investeringsfonderna kan komma till utnyttjande enligt dessa grunder bör
det bli en för samhället jämförelsevis billig form för sysselsättningsfrämjande
åtgärder.

För uppfyllandet av de företagsekonomiska önskemålen om en fri lokalisering
bör möjligheterna till ett höjt investeringsavdrag avse relativt stora områden,
inom vilka företagen fritt kan lokalisera sina investeringar. Denna områdesindelning
bör f. ö. genom någon form av beliovsgradering kunna samordnas med
den regionsplanering arbetsmarknadsstyrelsen f. n. bedriver. På vilket sätt avdragsrätten
skall graderas efter behovet av sysselsättningsstärkande åtgärder
och/eller skattekraft inom olika regioner bör bli föremål för närmare prövning.
Huruvida båda avdragen — såväl det redan tillåtna som det nu föreslagna —
bör få utnyttjas samtidigt, bör självfallet prövas med hänsyn till konjunkturmässiga
förhållanden i övrigt. För upprätthållandet av beredskapen mot konjunkturväxlingarna
av mera allmän karaktär synes emellertid det här avsedda
avdraget böra läggas ”ovanpå” det som redan nu kan utgå, d. v. s. i form av
förhöjt investeringsavdrag.

Beträffande avdragets storlek och eventuell gradering kan framhållas, att det
för det första bör bli tillräckligt stort för att uppnå den stimulerande effekt
det är avsett att få. En höjning av investeringsavdraget med 10—15 % av de
i anspråk tagna fondmedlen bör här vara lämplig. För de särskilt angelägna
områdena kan emellertid en högre avdragsprocent vara motiverad, lämpligen

Bevillningsutskottets betänkande nr 34 år 1961

20—25 r/c. Alltför inånga graderingar bör dock undvikas. Förmodligen skulle
två till tre grupper vara tillräckligt. Eu närmare prövning angående områdesindelningen
bör vidtas, lämpligen i anslutning till arbetsmarknadsstyrelsens
regionsindelning, oeb skyndsamt föreläggas riksdagen för beslut.

Chefen för finansdepartementet bär enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den
5 april 1957 uppdragit åt särskilda sakkunniga att verkställa utredning rörande
lokalisering till orter utanför Stockholmsområdet av statliga ämbetsverk och
annan statlig verksamhet. Vidare har chefen för socialdepartementet jämlikt
Kungl. Maj ris bemyndigande den 11 december 1959 tillkallat särskilda sakkunniga
för att utreda och framlägga förslag rörande den samhälleliga lokaliseringsverksamheten.
I direktiven för utredningen erinras bl. a. om att 1959 års
riksdag i skrivelse till Kungl. Maj:t anhållit om skyndsam utredning och förslag
rörande statsmakternas möjligheter att påverka näringslivets lokalisering. Vidare
an föres i direktiven följande.

Den av riksdagen begärda utredningen synes nu böra komma till stånd. Utredningen
bör bedrivas förutsättningslöst. Det finns därför ingen anledning att närmare
utveckla några synpunkter på utredningsuppdraget. Jag vill inskränka
mig till att framhålla följande.

De dominerande problemen är självfallet utflyttningen från landsbygden och
storstädernas tillväxt. Med dessa problem sammanhänger en rad andra spörsmål,
som kräver uppmärksamhet. I många regioner finns ett utpräglat behov av ett
mera differentierat näringsliv för att området skall bli mindre konjunkturkänsligt,
för att såväl kvinnor som män skall få arbete och för att ungdomarna skall
få vidgade möjligheter i sitt yrkesval. Nedläggning av industriföretag kan ofta
skapa svåra lokala problem som kräver lokaliseringspolitiska insatser. Från försvarssynpunkt
har lokaliseringsfrågoma även betydelse.

Utredningen bör lägga fram material, som är ägnat att från samhällsekonomiska
och företagsekonomiska synpunkter belysa förutsättningarna för näringslivets
lokalisering till olika delar av landet. På grundval härav bör såvitt möjligt
preciserade riktlinjer för lokaliseringsverksamheten utarbetas. Rådgivnings- och
upplysningsverksamheten och dess utformning för framtiden bör övervägas.
Möjligheterna och lämpligheten att genom olika positiva åtgärder stimulera
företag att etablera sig på orter, där detta från samhällets synpunkt anses angeläget,
bör prövas. Frågan om att genom lagstiftning påverka näringslivets lokalisering
bör undersökas. Vid övervägandena av vilka medel, som skall användas
i lokaliseringsverksamheten, kan erfarenheter inhämtas från andra länder, som
bedriver en aktiv lokaliseringspolitik.

Det lokaliseringsarbete som hittills bedrivits har haft karaktären av en försöksverksamhet.
Till frågan om organisationen av verksamheten har slutlig ställning
inte tagits. Utredningen bör även utreda och framlägga förslag rörande
lokaliseringsverksamhetens organisation.

Då den nu aktuella utredningen skall behandla frågor som berör hela näringslivets
lokalisering synes det mig inte vara lämpligt att uppdraga åt lokaliseringsutredningen
rörande statlig verksamhet att verkställa den nu aktuella utredningen.
Det är emellertid nödvändigt att arbetet bedrives i samråd med ifrågavarande
utredning.

Näringslivets lokalisering är av avgörande betydelse för bostadsbyggandet och

Bevillningsutskottets betänkande nr 34 är 1961

bebyggelseplaneringen. Samarbete bör därför upptagas med de utredningsmän
som, enligt vad jag anmält förut denna dag, skall behandla vissa bostadsfrågor
m. m.

Utskottet

I de förevarande motionerna behandlas frågan om att genom lättnader i olika
hänseenden vid beskattningen stimulera näringslivet på orter med svsselsättningssvårigheter.
Således yrkas i motionerna 1: 98 och II: 124 skrivelse till Kungl.
Maj:t med anhållan om prövning hos utredningen rörande näringslivets lokalisering
av möjligheterna att medge frihet från inkomstskatt under visst antal
år för företag som nystartats eller utvidgats på sådana orter. Även möjligheterna
till skattefrihet vid förmögenhetsbeskattningen under viss tid för det därvid
investerade kapitalet borde enligt motionärernas mening övervägas. 1 motionerna
1:251 och 11:212 har förordats att den avsedda företagsamheten skulle uppmuntras
genom en påbyggnad av lagstiftningen om konjunkturinvesteringsfonder.
För närvarande erhåller företag, som tar dylik fond i anspråk för investering
enligt arbetsmarknadsstyrelsens medgivande, ett särskilt s. k. investeringsavdrag
vid inkomsttaxeringen. Motionärerna anhåller om en skyndsam utredning
i syfte att införa rätt till förhöjt investeringsavdrag vid ianspråktagande av
berörda fonder för investeringar i sysselsättningssvaga områden.

Utskottet vill till eu början framhålla att utskottet givetvis finner det vara
ett angeläget samhällsintresse att företagsamheten på orter med vikande sysselsättningstendenser
i möjligaste mån befrämjas. Utskottet ställer sig således i och
för sig positivt till det syfte som uppbär motionerna. Emellertid anser utskottet
inte att stimulansen bör ske genom lättnader vid beskattningen på sätt yrkats
i motionerna. Häremot talar för det första rent principiella skäl. Det måste
nämligen anses stridande mot de principer, på vilka vårt skattesystem vilar, att
tillämpa särskilt gynnsamma regler för företag, som etableras på viss ort.

Härtill kommer att utskottet ställer sig tveksamt till värdet av de föreslagna
åtgärderna för det avsedda ändamålet. Yad gäller nystartade företag torde det
i allmänhet förhålla sig så att vinst möjligheterna under de första, verksamhetsåren
är starkt begränsade. Inte sällan torde verksamheten under denna tid vara
förlustbringande — ett förhållande som utgjorde ett av skälen till den av 1960
års riksdag beslutade lagstiftningen om rätt till förlustutjämning. Under sådana
förhållanden kan utskottet inte finna att en skatteeftergift av det slag som
förordats i motionerna 1:98 och II: 124 kan ha en så stimulerande effekt på
viljan att starta nya företag som motionärerna velat göra gällande. Det bör även
beaktas att det torde stöta på mycket stora svårigheter att utforma ur praktisk
synpunkt och med hänsyn till rimliga rättvisekrav godtagbara regler för den
frihet från förmögenhetsskatt, som motionärerna avsett att införa för kapital
som insattes i nystartade eller utvidgade företag.

Yad gäller yrkandet i motionerna 1:251 och 11:212 om förhöjt investeringsavdrag
får utskottet erinra om att endast aktiebolag och ekonomiska föreningar

Bevillningsutskottets betänkande nr 34 år 1961 7

har möjlighet att göra avsättningar till konjunkturinvesteringsfonder. Vidare
må påpekas att någon nämnvärd stimulans till nyföretagsamhet inte synes kunna
erhållas på denna väg, eftersom förordningen förutsätter att företag i samband
med fondavsättning insätter visst belopp i riksbanken och investeringsavdrag
medges först då företaget tar fondavsättningen i anspråk.

Utskottet anser det inte troligt att ett medgivande av de i motionerna avsedda
skatteförmånerna på ett så verksamt sätt skulle stimulera till företagsamhet att
det kan anses motiverat att man trots de principiella betänkligheterna däremot
ändock bör genomföra desamma. Enligt utskottets mening bör andra mer effektiva
former att stimulera näringslivet på sysselsättningssvaga orter väljas. Såsom
framgår av den föregående redogörelsen arbetar för närvarande en särskild
utredning med uppgiften att undersöka och framlägga förslag rörande statsmakternas
möjligheter att påverka näringslivets lokalisering. Av direktiven
framgår att utredningen bör bedrivas förutsättningslöst, därvid bl. a. bör prövas
möjligheterna och lämpligheten att genom olika positiva åtgärder stimulera företag
att etablera sig på orter, där detta från samhällets synpunkt anses angeläget.
Att på sätt föreslagits i motionerna 1:98 och II: 124 genom vidgade direktiv ge
utredningen i uppdrag att särskilt undersöka möjligheterna att genom skattelättnader
främja företagsamheten inom sysselsättningssvaga områden anser utskottet
inte böra ifrågakomma.

Med det anförda avstyrker utskottet de förevarande motionerna.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:98 av herr Bengtson m, fl.
samt 11:124 av herrar Hedlund och Eliasson i Sundbom om
viss skattefrihet för nystartade och utvidgade företag inom områden
med sysselsättningssvårigheter, ävensom

2) de likalydande motionerna 1:251 av herr Bengtson m. fl.
och II: 212 av herr Hedlund m. fl. om rätt till förhöjt investeringsavdrag
vid inkomsttaxeringen vid investeringar i sysselsättningssvaga
områden,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 6 april 1961

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 34 ar 1961

Närvarande:

från första kammaren: herrar John Ericsson. Einar Eriksson, Jansson,
Spetz, fröken Ranmark, herrar Gustaf Elofsson, Oscar Carlsson, Yngve Nilsson,
Gösta Jacobsson och Kronstrand; samt

från andra kammaren: herrar Brandt i Aspabruk, Allard, Kollberg, Nilsson
i Svalöv, Kärrlander, Vigelsbo, Engkvist, Magnusson i Borås, Andersson i Essvik
och fru Nettelbrandt.

Reservationer

I) av herrar Gustaf Elofsson och Vigelsbo, vilka ansett att utskottets yttrande
och hemställan bort ha följande lydelse.

I de---(= utskottet s. 6 rad 5—rad 19 uppifrån) —---sysselsätta

ningssvaga områden.

Utskottet finner det vara ett angeläget samhällsintresse att företagsamheten
på orter med mindre goda sysselsättningsmöjligheter befrämjas. Likaledes anser
utskottet det vara angeläget att motverka den nuvarande ensidiga befolkningsomflyttningen,
som är till nackdel för såväl inflyttningsområdena, särskilt storstäderna,
som avfolkningsområdena. Olika vägar och åtgärder måste prövas och
beträdas i dessa syften. De åtgärder som förordats i de förevarande motionerna
är enligt utskottets mening värda ett nogsamt beaktande.

Vad gäller frågan om förhöjt investeringsavdrag vid investeringar i sysselsättningssvaga
områden vill utskottet först framhålla, att investeringsfonderna
visat sig vara ett verksamt medel när det gällt att motverka konjunktursvängningarna
och upprätthålla en investeringsnivå som ur konjunkturpolitisk synpunkt
tett sig riktig. Emellertid har sysselsättnings- och konjunkturpolitiken
till betydande delar fått en mera selektiv karaktär. Som exempel härpå kan
nämnas den omskolnings- och omflyttningsverksamhet som numera bedrives av
arbetsmarknadsorganen. Sådana åtgärder kan emellertid leda till att den ensidiga
befolkningsomflyttningen ökas om inte andra åtgärder samtidigt vidtages. Bl. a.
av familjesociala skäl är det angeläget att omflyttningsverksamheten inte ges
större omfattning än som oundgängligen är nödvändig. Så långt möjligt bör
man därför inrikta ansträngningarna på att stärka näringslivet inom områden
med sysselsättningsbrist. Ett utnyttjande av de möjligheter som investeringsfonderna
innefattar, på sätt som förordats i motionerna, bör därvid vara av
betydande värde. Därigenom skulle även investeringsfonderna få en mera selektiv
effekt. Utskottet finner sig böra tillstyrka de likalydande motionerna 1:251
och 11:212 och föreslår således att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om
utredning av frågan om rätt till förhöjt investeringsavdrag vid inkomsttaxeringen
för uttag från investeringsfonderna vid investeringar i sysselsättningssvaga
områden.

Bevillningsutskottets betänkande nr 34 år 1961

9

Utskottet finner sig även böra tillstyrka att frågan om skattefrihet för nyetablerade
företag och för utvidgning av företag i sysselsättningssvaga områden
närmare utredes. En sådan skattefrihet kan förväntas få i stort sett samma
effekt som förut nämnda förhöjda investeringsavdrag. Emellertid uppstår inte
vid all nyetablering vinst under de företa åren. Enligt utskottets mening är det
därför angeläget att tidsgränsen för skattefriheten inte sättes för snärt. Det
bör också kunna övervägas att skattefrihet i vissa fall skall kunna åtnjutas under
vissa av de första vinstgivande åren, varigenom stimulansen till nyetablering
i sysselsättningssvaga områden skulle komma att gälla även sådana företag, som
inte kan förväntas ge någon vinst de företa åren. I detta sammanhang bör även
den av motionärerna väckta frågan rörande förmögenhetsbeskattningen närmare
prövas, då den torde vara av särskilt intresse i fråga om företag som inte ger
vinst omedelbart

Vid det utredningsarbete som utskottet i det föregående förordat bör skillnaderna
i beskattningsregler m. m. uppmärksammas. Det är angeläget att rätten
till skattefrihet utformas på sådant sätt att den kan utnyttjas i lika mån av
fysiska och juridiska personer. Den i motionerna redovisade metoden som tilllämpas
i Finland utgör exempel på en sådan konstruktion. \ ad det gäller investeringsfonderna
kan dessa utnyttjas endast av ekonomiska föreningar och
aktiebolag. Utskottet förutsätter emellertid att ett allmänt resultatutjämningskonto
kommer att införas inom en nära framtid. Det bör då vara möjligt att
inom dess ram skapa en motsvarighet till det förhöjda investeringsavdrag som
nu är i fråga.

Åberopande det ovan anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen — med bifall till de likalydande motionerna
1:98 av herr Bengtson m. fl. och 11:124 av herrar Hedlund
och Eliasson i Sundbom samt de likalydande motionerna 1:251
av herr Bengtson m. fl. och II: 212 av herr Hedlund m. fl. —
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning av
dels frågan om skattefrihet för nystartade företag och utvidgning
av företag under ett antal år, fr. o. m. det år företaget
startats eller utvidgats, inom regioner med bristande sysselsättning
och tendenser till avflyttning, dels ock frågan om rätt
till förhöjt investeringsavdrag för uttag från investeringsfonder
för konjunkturutjämning vid investeringar inom sådana områden.

II) av herrar Yngve Nilsson, Gösta Jacobsson, Nilsson i Svalöv och Magnusson
i Borås.

Stockholm, It. W. Ställanders Tryckeri, 1901.