Bevillningsutskottets betänkande nr 31 dr 1961

1

Nr 31

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckt motion om
viss utvidgning av skattebefrielsen för invalidfordon.

(1 :a avd.)

I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion,
11:126, av herr Eliasson i Sundborn m. fl. har hemställts,

1) att riksdagen måtte besluta att befrielse från fordonsskatt och omsättningsskatt
samt rätt till bidrag till vanför ägare av motorfordon må för personbil
eller motorcykel av högst 550 kilograms tjänstevikt tillkomma även
sådan höggradigt vanför person, som ej har behov av fordonet för förvärvsarbete
eller utbildning, i enlighet med vad i motionen anförts, samt

2) att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till erforderliga författningsändringar.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionen framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionen.

Genom förordningen den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt sker en
årlig beskattning av innehavet av motorfordon. Från denna skatt — fordonsskatten
— kan befrielse i vissa fall åtnjutas för bl. a. invaliders
fordon. Sålunda föreligger automatisk skattefrihet för s. k. invalidmotorcykel,
dvs. motorcykel som är inrättad såsom invalidfordon och vars maximihastighet
icke överstiger 30 kilometer i timmen (2 § första stycket c).
Vidare äger vederbörande länsstyrelse under vissa förutsättningar medge
befrielse från skatteplikt för personbil, bil av skåpvagnstyp eller motorcykel,
som äges av höggradigt vanför person (2 § andra stycket). För att befrielse
skall kunna medges fordras att den vanföre innehar körkort för förande av
fordonet samt att han för sin huvudsakliga förvärvsverksamhet eller för sin
utbildning är varaktigt beroende av fordonet såsom fortskaffningsmedel.
Befrielse får ej avse bil med högre tjänstevikt än 1 800 kilogram. De återgivna
bestämmelserna om rätt till skattebefrielse tillkom genom beslut vid
1959 års riksdag och gäller från och med den 1 januari 1960.

Enligt förordningen den 23 november 1956 (nr 545) angående omsättningsskatt
å motorfordon i vissa fall skall omsättningsskatt er Bihang

till riksdagens protokoll 1961. 7 saml. Nr 31

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 31 är 1961

läggas för motorfordon, som tillverkas inom riket eller hit införes. Sådan
skatt skall dock icke utgå för invalidmotorcyklarna och ej heller för de invalidbilar
som befriats från fordonsskatt; har omsättningsskatt i angivna fall
erlagts, restitueras den (1 och 6 §§).

Jämlikt förordningen den 25 november 1960 (nr 603) om bidrag till vantöra
ägaie av motorfordon, som antogs av 1960 års höstriksdag, skall ägare
av invalidmotorcykel eller av motorfordon, för vilket skattebefrielse medgivits
jämlikt automobilskatteförordningen, erhålla ett årligt bidrag för
bensin - eller brännoljekostnader för fordonet. I princip
skall bidraget motsvara skatten å den bränslemängd, som åtgår då fordonet
användes i invalidens förvärvsverksamhet eller i och för hans utbildning.
Därvid har man utgått från att invaliderna genomsnittligen kör 480
mil om året för angivna ändamål. Bidragsbeloppen har bestämts med utgångspunkt
från att en bensindriven invalidbil drar en l/mil och en motorcykel
en halv l/mil. På grund härav har bidragsbeloppen fastställts att motsvara
skattekostnaderna för 480 1 när det gäller bil och 240 1 när det gäller
motorcykel. För brännoljedriven bil skall bidraget överensstämma med
skatten för en till 340 1 avrundad bränslemängd. Med nuvarande skattesatser
41 öre/l för bensin och 32,5 öre/l för motorbrännolja — blir de ifrågavarande
bidragen, avrundade till närmast hela tiotal kronor, 200 kronor
för bensindriven invalidbil, 100 kronor för invalidmotorcykel och 110 kronor
för brännoljedriven bil. Bidragen utgår utan behovsprövning.

Enligt bestämmelserna i anvisningarna till 19 § kommunalskattelagen utgör
bidragen icke skattepliktig inkomst.

I anledning av propositionen nr 77 till 1959 års riksdag med förslag om
utvidgning av möjligheterna till skattebefrielse för invalidernas fordon yrkades
i de likalydande motionerna 1:423 och 11:505 bl. a., att envar som
företedde invaliditet av den art och den grad, som erfordrades för att bereda
invalida personer närings- och förflyttningshjälp, skulle erhålla skattebefrielse
för s. k. minibil, vars tjänstevikt icke översteg 550 kg. I sitt av
riksdagen godkända betänkande nr 28 erinrade bevillningsutskottet om att
den i propositionen föreslagna utvidgningen av rätten till skattebefrielse
för invalidernas fordon inte var att betrakta som en slutlig lösning av problemet
utan som ett provisorium i avvaktan på det resultat vartill 1953 års
trafikutredning kunde komma i sina överväganden rörande beskattningen
av motorfordonstrafiken. Med hänsyn härtill och då en ytterligare utvidgning
av skattefriheten av så generell omfattning, som den motionärerna förordat
för det dåvarande inte syntes böra ifrågakomma, ansåg sig utskottet
inte kunna tillstyrka bifall till motionerna i denna del.

Av innehållet i den förevarande motionen må här återges följande.

Bevillningsutskottets betänkande nr 31 år 1961

3

Motionärerna framhåller, att det ur social och psykologisk rehabiliteringssynpunkt
är angeläget, att de vanföras kontakter med omvärlden och
möjligheter till ett så långt möjligt normalt liv främjas. Detta har också varit
syftet med skattebefrielsen för invalidmotorcyklar. Dessa är emellertid
otidsenliga och motsvarar inte berättigade krav på åkkomfort. De är öppna,
och den åkande är följaktligen oskyddad mot väder och vind. Numera tycks
också tillverkningen av invalidmotorcyklar ha upphört.

Det är i hög grad berättigat att underlätta de vanföras anskaffning och
hållande av annat fordon än invalidmotorcykel även i de fall fordonet icke
behövs för förvärvsverksamhet eller utbildning. Genom beslut vid 1959 års
riksdag skedde en anpassning till den tekniska utvecklingen beträffande
fordon för invalider, som använder fordonet för förvärvsverksamhet eller
utbildning. Motsvarande anpassning beträffande nuvarande bestämmelse
för invalidmotorcyklar skulle kunna ske genom att denna mera generellt
betonade skattebefrielse utsträcktes att gälla s. k. minibilar, vilka får anses
utgöra tidsenliga efterföljare till invalidmotorcyklarna. Oavsett en minibil
är trehjulig och registrerad som motorcykel eller fyrhjulig och registrerad
som personbil erbjuder den en bättre åkkomfort och ett bättre skydd mot
väder och vind än invalidmotorcykeln. Även i tekniskt avseende och ur säkerhetssynpunkt
har minibilen betydande fördelar. Bl. a. förekommer i vissa
fall sådan utrustning som kan göra speciellt invalidaggregat överflödigt.
Vid medgivande av den förordade skattebefrielsen för vanför persons minibil
bör därför icke uppställas generellt krav på viss konstruktion i form av
invalidaggregat eller hastighetsbegränsning. Om det i vissa fall bedöms erforderligt
att föreskriva hastighetsbegränsning eller speciell utrustning bör
detta avgöras vid fordonsbesiktning resp. körkortsprov. Även i övrigt bör
samma grunder för skattebefrielsen gälla som för den nu gällande befrielsen
för invalider som har behov av fordonet för förvärvsverksamhet eller
utbildning. En maximal tjänstevikt bör dock föreskrivas. Denna är givetvis
i viss mån beroende av den tekniska utvecklingen. För närvarande synes
den dock kunna fastställas till 550 kilogram och bör kunna ändras, när den
tekniska utvecklingen så påkallar.

Med den föreslagna befrielsen från fordonsskatt skulle även följa befrielse
från omsättningsskatt och rätt till bidrag för vanför ägare av motorfordon.
Det synes lämpligt att sistnämnda bidrag i fråga om minibil bestämmes
till samma belopp som gäller för motorcykel.

över motionen har utskottet under hand inhämtat yttrande från pcnsionsstgrelsen
och 1953 års trafikutredning.

Pensionsstyrelsen anför i huvudsak följande.

Frågan om skattelättnader för invalidmotorcyklar och minibilar har tidigare
i olika sammanhang varit föremål för prövning.

Bevillningsutskottets betänkande nr 31 dr 1961

Sålunda föreslog De Vanföras Riksförbund i ett yttrande över invalidfordonsutredningens
betänkande år 1958 att den automatiska skattebefrielsen
för invalidmotorcyklar skulle utsträckas till att gälla även de s. k. minibilarna.
Förbundet framhöll såsom skäl därtill, att invalidmotorcykeln var
det förhärskande fordonet för de vanföra fram till år 1948, men att den
därefter ersatts främst av bilen men även i viss utsträckning av s. k. minibilar
och liknande vagnar. Förbundet ansåg det synnerligen eftersträvansvärt
att hålla en enkel typ av fordon tillgänglig för den grupp vanföra som
av någon anledning icke i nämnvärd utsträckning kunde yrkesarbeta och
därigenom försörja sig och föreslog därför att från skatteplikt obligatoriskt
befriades motorfordon med en tjänstevikt av högst 550 kg och inrättade
såsom invalidfordon. Vid prövning av sådant ärende skulle hänsyn tagas
till vanförhetens art och grad.

I Kungl. Maj :ts proposition nr 77 år 1959, som föranledde den nu gällande
lydelsen av 2 § förordningen den 2 juni 1922 om automobilskatt förordade
departementschefen att den gällande utformningen av skattefriheten för
invalidmotorcyklar bibehölles. Departementschefen framhöll att syftet med
skattebefrielsen borde vara att bereda kombinerad närings- och förflyttningshjälp.
I den mån denna och övriga förutsättningar för skattebefrielse förelåg
i fråga om sådant mindre fordon som ovan nämnts, exempelvis s. k.
minibil, hade länsstyrelsen att vid sin prövning medge skattebefrielse i vanlig
ordning. En automatisk skattefrihet för de mindre fordonen som sådana
skulle innebära att man gick betydligt utöver syftet med skattebefrielsen.
Departementschefen fann därför icke skäl föreslå automatisk skattebefrielse
för minibilar.

I anledning av de motioner (I: 423 och II: 505) som väcktes på grund av
ovannämnda proposition uttalade bevillningsutskottet i betänkande däröver,
att enligt de föreslagna bestämmelserna möjligheter förelåg till skattebefrielse
för minibil vare sig den registrerats som motorcykel eller som bil
under förutsättning dock att fordonet var erforderligt för den vanföres förvärvsverksamhet
eller utbildning. Utskottet ville emellertid erinra om att
den föreslagna utvidgningen av rätten till skattebefrielse för invalidernas
fordon inte var att betrakta som en slutlig lösning av problemet utan som
ett provisorium i avvaktan på det resultat vartill 1953 års trafikutredning
kunde komma i sina överväganden rörande beskattningen av motorfordonstrafiken.
Med hänsyn härtill ansåg sig utskottet icke kunna tillstyrka bifall
till motionerna i denna del. Riksdagen beslöt den 15 maj 1959 i enlighet
med utskottets utlåtande.

Pension sstyrelsen finner för sin del att det ur humanitär synpunkt vore
behjärtansvärt med skattebefrielse även för minibilar avsedda för höggradigt
vanföra personer även om dessa ej har behov av fordonet för förvärvsarbete
eller utbildning. En dylik skattebefrielse skulle ge ifrågavarande invalider
förbättrade möjligheter att lösa sina förflyttningsproblem och att
bryta den isolering som deras handikapp otvivelaktigt medför.

Styrelsen anser emellertid en viss tveksamhet kunna råda huruvida i nu
föreliggande motion föreslagen utvidning av skattebefrielse för invalidfordon
bör genomföras innan 1953 års trafikutredning framlagt sitt förslag
beträffande beskattningen av motorfordonstrafiken.

1953 års trafikutredning anför.

Bevillningsutskottets betänkande nr 31 dr 1961

o

Inom trafikutredningen pågår en översyn av väglrafikbeskattningen. Med
hänsyn till att slutjustering av utredningens principbetänkande rörande de
allmänna riktlinjerna för den statliga trafikpolitiken och vissa i samband
därmed aktuella trafikpolitiska spörsmål pågår inom utredningen, kan
nämnda översyn ännu ej på någon tid slutföras. Utredningen har därför
icke möjlighet att nu ta definitiv ställning till principfrågor på vägtrafikbeskattningens
område.

I ett den 26 mars 1958 avgivet yttrande till chefen för finansdepartementet
över invalidfordonsutredningens betänkande anförde trafikutredningen
hl. a. följande.

Den nuvarande motorfordonsbeskattningen har i princip utformats enligt
kostnadsansvarighetsprincipen, i de delar så varit möjligt. Fördelning av
de för olika vägtrafikanter gemensamma kostnaderna torde emellertid icke
kunna ske enligt några på vetenskapliga forskningsresultat baserade grunder;
fördelningsprinciperna för ifrågavarande, mycket omfattande kostnader
bli därför arbiträra och kunna mer eller mindre bygga på trafikpolitiska
överväganden.

Antages överslagsvis att ca 50 procent av vägtrafikväsendets kostnader
äro särkostnader, vilka kunna fördelas enligt kostnadsansvarighetsprincipen,
skulle återstående ca 50 procent utgöras av gemensamma kostnader, vilka
även vid ett fasthållande av kostnadsansvarighetsprincipen såsom trafikekonomisk
fördelningsgrund kunna fördelas efter trafikpolitiska bedömanden.
Då beträffande de av invalider nyttjade motorfordonen fordonsskatten
utgör överslagsvis ca 25 procent av de totala fordons- och drivmedelsskatter,
som — om skattebefrielse ej ifrågakomme — skulle utgå för dylika fordon,
torde i och för sig föreligga gott utrymme för anläggande av trafikpolitiska,
sociala och humanitära synpunkter på frågan om befrielse från fordonsskatt,
om och så länge den från dessa fordon härflytande drivmedelsskatten
helt eller till större delen betraktas såsom svarande mot av dem förorsakade
särkostnader.

En befrielse från fordonsskatt för här ifrågavarande motorfordon är givetvis
att betrakta såsom en subvention av de invalider, det här gäller. Riksdagen
har — såsom i det föreliggande betänkandet framhålles — vid flerfaldiga
tillfällen uttalat, att främjandet av behjärtansvärda eller eljest allmännyttiga
ändamål icke bör ske i form av lättnader i beskattningen utan
i förekommande fall genom direkta bidrag från statens sida. Trafikutredningen
är icke beredd att på nuvarande utredningsstadium taga ställning till
denna fråga, dvs. huruvida dylika ändamål böra främjas vid fördelningen
av vägtrafikens gemensamma kostnader eller uteslutande i annan form.
Med hänsyn härtill och till önskvärdheten att avgöranden rörande vägtrafikbeskattningen
nu icke träffas, som -— i betraktande av svårigheten att på
här ifrågavarande område senare införa beskattningsregler vilka inskränka
på en gång medgivna skattelättnader — kunna bli av mer eller mindre
definitiv natur, vill trafikutredningen förorda att försiktighet i princip iakttages
i fråga om mera väsentliga utvidgningar av gällande skattelättnader.

Invalidfordonsutrcdningen räknar med att skattebefrielsen under de närmaste
åren kommer att få eu viss ökad, ehuru ej alltför betydande omfattning.
Under förutsättning att befrielse medgives allenast i fullt klara behovsfall
av den art, som invalidfordonsutredningen anger, synes det också
trafikutredningen sannolikt, att så kan bli fallet. Vid detta förhållande och

r.

Bevillningsutskottets betänkande nr 31 dr 1961

under förutsättning, att den avsedda begränsningen av skattelättnadernas
oinfattning icke äventyras genom en extensiv tillämpning av de föreslagna
beskattningsreglerna, anser trafikutredningen icke att desamma behöva befaras
föregripa den pågående översynen av vägtrafikbeskattningen utan
fastmer kunna ge erfarenheter av värde för nämnda översyn.

I enlighet med 1959 års riksdags beslut (Rskr. 211), som grundats på
propositionen 1959:77 och invalidfordonsutredningens däri upptagna förslag,
kan jämlikt 1922 års automobilskatteförordning — i dess lydelse enligt
kungörelsen 1959:163 — skattebefrielse för motorcyklar av alla slag,
personbilar med högst 1 800 kg tjänstevikt och vissa därmed jämställbara
lastbilar medges av länsstyrelse, när fordonet äges av höggradigt vanför person,
som innehar körkort för fordonet och som för sin huvudsakliga förvärvsverksamhet
eller för sin utbildning är varaktigt beroende av fordonet
såsom fortskaffningsmedel. Skattebefrielse för motorcyklar och personbilar
kan sålunda erhållas efter behovsprövning, oavsett om fordonet är utrustat
såsom invalidfordon eller ej. Motorcykel, som är inrättad såsom invalidfordon
och vars maximihastighet icke överstiger 30 km/tim., är vidare —
utan dylik behovsprövning — frikallad från skatteplikt.

1959 års riksdagsbeslut innebar att tidigare gällande, på behovsprövning
grundad skattebefrielse för personbilar, inrättade såsom invalidfordon, utsträcktes
till att avse på behovsprövning grundad skattebefrielse för personmotorfordon
— med eller utan invalidaggregat — vilka såsom sådana
erfordras för invalids fortskaffning. Samtidigt bibehölls den sedan lång tid
tillbaka gällande generella skattefriheten för hastighetsbegränsade invalidmotorcyklar
— väl närmast av det skälet att det nya systemet icke borde
lända till inskränkning av det lättnadsområde som redan tidigare funnits.

Trafikutredningen är för närvarande icke beredd att biträda en principiell
utvidgning av området för gällande skattelättnader av här förevarande slag.
Utredningen är ej heller beredd att på nuvarande utredningsstadium tillstyrka
att motiven för skattefrihet utökas när det gäller sådana motorcvklar
och personbilar, vilkas tjänstevikt ej överstiger 550 kg. Däremot anser uti
edningen att det kan böra utredas, huruvida gällande, av behovsprövning
obeioende frikallelse från skatteplikt för hastighetsbegränsade invalidmotorcyklar
lämpligen bör omfatta alla sådana med invalidaggregat utrustade
motorcyklar och personbilar, som ha högst 550 kg tjänstevikt. Utredningen
har emellertid icke vid den pågående översynen av vägtrafikbeskattningen
ännu behandlat denna fråga och kan därför icke ge några närmare synpunkter
till ledning för frågans bedömning.

Utskottet

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen är invalidernas motorfordon
i viss utsträckning fritagna från fordonsskatt enligt automobilskatleförordningen.
Sålunda föreligger automatisk skattefrihet för s. k. invalidmotoicykel,
dvs. motorcykel, som är inrällad såsom invalidfordon och vars
maximihastighet icke överstiger 30 km/tim. Vidare äger länsstyrelsen medge
befrielse från skatteplikt för motorfordon, som äges av höggradigt vanför
person, under förutsättning att vederbörande för sin huvudsakliga förvärvsverksamhet
eller för sin utbildning är varaktigt beroende av fordonet

Bevillningsutskottets betänkande nr 31 dr 1961

7

såsom fortskaffningsmedel. Skattebefrielsen får dock inte avse bil med högre
tjänstevikt än 1 800 kg. Befrielse från fordonsskatt för fordon, som nu
nämnts, medför även frihet i förekommande fall från omsättningsskatt å
motorfordon enligt 1956 års härom gällande förordning. Vidare är ägare av
invalidmotorcykel eller av motorfordon, för vilket befrielse från fordonsskatt
medgivits, berättigad till visst årligt bidrag för bensin- eller brännoljekostnaderna
för fordonet, motsvarande skatten på en genomsnittlig
mängd drivmedel. Sådant bidrag till vanför ägare av motorfordon utgör icke
skattepliktig inkomst vid inkomsttaxeringen.

I den förevarande motionen har hemställts att även höggradigt vanför
person, som inte har behov av fordon för förvärvsarbete eller utbildning,
skall erhålla befrielse från fordonsskatt och omsättningsskatt samt rätt till
sådant bidrag, som tillkommer vanför ägare av motorfordon, för motorcykel
eller personbil, vars tjänstevikt inte överstiger 550 kg. Som motivering för
yrkandet har anförts att det måste anses i hög grad berättigat, att de vanföras
anskaffning och hållande av andra mindre fordon än de otidsenliga
invalidmotorcyklarna underlättas, även när fordonet inte är erforderligt för
vederbörandes förvärvsverksamhet eller utbildning.

Utskottet vill till en början erinra om att man från samhällets sida vidtagit
ett flertal åtgärder, som syftar till en bättre anpassning av invaliderna.
Sålunda lämnas bidrag och stöd i andra former såväl av staten som av
kommuner, organisationer och enskilda företag för att underlätta för invaliderna
att hålla sig med motorfordon. Bestämmelserna om skattebefrielse
för invalidfordon ingår som ett led i dessa åtgärder.

Den skattebefrielse, som efter särskild prövning medges för vissa motorfordon,
som innehas av höggradigt vanföra, avser att bereda dessa kombinerad
närings- och förflyttningshjälp, medan den automatiska skattefriheten
för hastighetsbegränsade invalidmotorcyklar är betingad av praktiska
skäl. Med hänsyn till dessa motorcyklars speciella konstruktion och begränsade
användningsområde torde de nämligen praktiskt taget undantagslöst
innehas av invalid, som uppfyller förutsättningarna för skattebefrielse.
En sådan utvidgning av rätten till skattebefrielse och bidrag, som förordas
av motionärerna, skulle således innebära ett betydande avsteg från de av
1959 års riksdag beslutade principerna för att genom skattebefrielse underlätta
invalidernas innehav av motorfordon.

Enligt utskottet tillhandahållna uppgifter biföll pensionsstyrelsen under
år 1960 207 ansökningar om statliga bidrag till invalider för anskaffande av
motorfordon. Av dessa avsåg endast sex s. k. minibilar. Detta kan tyda på
att endast ett mycket begränsat antal höggradigt vanföra skulle vara hetjänta
av ett motorfordon av den typ, som närmast avses i motionen. Därest
för de mindre fordonens del kravet på att fordonet skall vara anskaffat för
vederbörandes förvärvsverksamhet eller utbildning inte upprätthålles, torde

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 31 dr 1961

det vidare vara förenat med betydande svårigheter att avgöra, om fordonet
i praktiken kommer att användas av den vanföre eller av annan person,
som inte är invalid. För att förhindra missbruk måste därför bestämmelser
om skattebefrielse av i motionen angivet slag kompletteras med föreskrifter,
som möjliggör erforderlig kontroll.

I likhet med pensionsstyrelsen och 1953 års trafikutredning, från vilka
yttranden inhämtats över motionen, anser sig utskottet inte böra förorda
en principiell utvidgning av området för skattelättnader av ifrågavarande
slag, innan resultatet av trafikutredningens översyn av fordonsbeskattningen
föreligger. Utskottet avstyrker således bifall till yrkandena i den förevarande
motionen.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att motionen II: 126 av herr Eliasson i Sundborn m. fl.
om viss utvidgning av skattebefrielsen för invalidfordon
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 23 mars 1961

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar John Ericsson, Hagberg, Einar Eriksson,
Jansson, Spetz, fröken Ranmark, herrar Gustaf Elof sson, Söderquist,
Oscar Carlsson och Yngve Nilsson; samt

från andra kammaren: herrar Brandt i Aspabruk, Allard, Nilsson i
Svalöv, Kärrlander, Wiklund i öjebyn, Engkvist, Gustafson i Göteborg,
Magnusson i Borås, Nilsson i Tvärålund och Rydén.

Rydahls Boktryckeri AB - Stockholm 1961