Bevillningsutskottets betänkande nr 28 dr 1961

1

Nr 28

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om ändring av kommunalskattelagens bestämmelser rörande
avskrivning å maskiner och inventarier, som ingår
i rörelse.

(2:a avd.)

Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 24 av herrar Arvidson och Schött samt
II: 44 av herr Darlin m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t uttala, att — enligt dess mening — utredningen för en
allmän översyn av skattesystemet bör fästa särskild vikt vid möjligheterna
att vid beskattningen anknyta avskrivning i fråga om maskiner och inventarier
som ingår i rörelse till återanskaffningsvärdet»; ävensom

2) de likalydande motionerna I: 75 av herrar Hilding och Stefanson samt
II: 94 av herrar Boi ja och Berglund, vari hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställer att allmänna skatteberedningen får i uppdrag
att vid sitt utredningsarbete särskilt uppmärksamma frågan om rätt
till avskrivning på återanskaffningsvärdet av maskiner och inventarier».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det
följande, hänvisa till motionerna II: 44 och II: 94.

Från bruttointäkt av rörelse får i princip åtnjutas årliga värdeminskningsavdrag
för kostnader för anskaffande av maskiner och andra för stadigvarande
bruk avsedda inventarier. Undantagsvis må sådan anskaffningskostnad
i sin helhet avdragas som omkostnad redan under anskaffningsåret,
nämligen i de fall då tillgången beräknas bli förbrukad inom högst tre år.

De närmare bestämmelserna om avdrag för värdeminskning av maskiner
och inventarier återfinns i punkterna 3 och 4 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen.
Såvitt här är av intresse innebär bestämmelserna i huvudsak
följande. Vid tillämpning av s. k. planenlig avskrivning bestämmes det
årliga värdeminskningsavdragel normalt enligt avskrivningsplan till viss
procent av tillgångens anskaffningsvärde. Saknas utredning om anskaffningsvärdet,
må avdrag beräknas till viss procent av bokförda värdet eller
Rihang till riksdagens protokoll 1961. 7 saml. Nr 28

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 28 är 1961

av annat lämpligt värde. Huvudregeln för s. k. räkenskapsenlig avskrivning
medger avdrag årligen med högst trettio procent av summan av ingående
bokfört värde å inventariebeståndet och anskaffningskostnaden för under
året inköpta inventarier. Enligt en kompletterande regel får tillgångarna
nedskrivas till ett värde motsvarande restvärdet vid en årlig avskrivning
med tjugu procent av inventariebeståndets anskaffningsvärde. Understiger
inventariebeståndels verkliga värde även det angivna restvärdet, medges
avdrag även för härav betingad ytterligare avskrivning.

Enligt kommunalskattelagen beräknas således värdeminskningsavdraget i
princip på tillgångens anskaffningsvärde. Frågan om avskrivning å inventarier
på grundval av annat värde än anskaffningsvärdet behandlades av företagsbeskattningskommittén
i dess år 1954 avgivna betänkande med förslag
till ändrad företagsbeskattning (SOU 1954: 19). 1 betänkandet framlade
kommittén bl. a. förslag till en degressiv avskrivningsmetod, vilket förslag
med vissa jämkningar lades till grund för nu gällande lagstiftning om räkenskapsenlig
avskrivning. I denna del innebar förslaget en främst av konjunkturpolitiska
skäl motiverad begränsning av den för aktiebolag m. fl.
dittills i princip gällande rätten till s. k. fri avskrivning å inventarier.

Beträffande det underlag, varå avskrivningsbeloppen skall beräknas, föreslog
företagsbeskattningskommittén emellertid inte någon ändring i tidigare
gällande bestämmelser om avskrivning på grundval av anskaffningsvärde.
Kommittén erinrade om den kritik, som riktats mot avskrivningsregler innebärande
en periodisering av den historiska anskaffningskostnaden. I tider
med fallande penningvärde medför dylika regler att det sammanlagda beloppet
av gjorda avskrivningar inte svarar mot kostnaden för ett återanskaffande
av en med den avskrivna maskinen likvärdig sådan. Det kan
således göras gällande att i angivna läge en viss förtäring av företagets kapital
äger rum genom beskattningen. Från näringslivets sida har också vid
skilda tillfällen yrkats, att avskrivningarna borde få grundas på maskinens
nuvärde vid varje avskrivningstillfälle. Vid övervägande av frågan om avskrivning
på anskaffningsvärde eller nuvärde fann kommittén, att så starka
invändningar från såväl teoretisk som praktisk synpunkt måste framställas
mot en avskrivning på nuvärdet, att kommittén inte kunde förorda något
förslag i denna riktning. Härvidlag hänvisade kommittén till det förhållandet
att någon enhetlig uppfattning inte råder om det teoretiskt riktiga i en
avskrivning på nuvärdet. Det hävdas nämligen, anförde kommittén, att något
godtagbart resultat inte uppnås om man isolerat beaktar prisförändringarna
för allenast en post i balansräkningen. En förlust på tillgångssidan sammanhängande
med en nedgång i penningvärdet kan mycket väl från företagets
synpunkt vara kompenserad genom en vinst på passivsidans skulder. Det
sagda exemplifierades av kommittén med det tänkta fallet att en maskin helt
finansierats med lånade medel och de mot avskrivningarna svarande belop -

Bevillningsutskottets betänkande nr 28 år 1961

3

pen skall användas för amorteringar å lånet. Om avskrivning på nuvärdet
skulle medges i en sådan situation, innebar detta endast att företaget tillfördes
en vinst lika stor som den förlust, vilken långivaren åsamkas. Kommittén
underströk vidare de utomordentliga praktiska svårigheter, som skulle
vara förenade med tillämpningen av en bestämmelse av dylik innebörd.
Härom anförde kommittén följande.

Skulle nuvärdet fastställas för varje tillgång för sig, föreligger merendels
det förhållandet, att på grund av teknikens utveckling den äldre maskinen
ersatts av en ny med helt eller delvis annorlunda konstruktion, varför rätta
jämförelser mellan anskaffningskostnaderna vanligen inte kan göras. En
undersökning och omräkning av antytt slag skulle behöva verkställas för
varje maskin och varje år. En annan möjlighet skulle vara att söka fastställa
ett för vissa grupper av inventarier gemensamt prisindex, men även
ett sådant prisindex är då det gäller det enskilda företaget ofta nog högst
missvisande, beroende på en skiftande sammansättning av inventariebestånd
och maskinernas individuella ålder. Med denna metod skulle alltså nås högst
ojämna resultat samtidigt som tillämpningssvårigheterna i det väsentliga
likväl skulle bestå.

Kommittén framhöll tillika, att spörsmålet om avskrivning på anskaffnings-
eller nuvärde i väsentlig mån reducerades till följd av den av kommittén
föreslagna degressiva avskrivningsmetoden, vilken tillät en avskrivning
av mer än 50 procent av anskaffningsvärdet under de två första åren, samt
än ytterligare på grund av kommitténs förslag i fråga om lagstiftningen
rörande investeringsfonder.

Två reservanter inom kommittén uttalade, att de inte kunde godta de
mera teoretiska argument på vilka majoriteten grundat sitt avvisande av
frågan om avskrivning på ett högre värde än anskaffningsvärdet. De betonade
den betydelse den fria avskrivningen haft för förelagen i tider av
starkt stigande återanskaffningskostnader på maskiner och inventarier. Om
det i företaget arbetande kapitalet i ett sådant läge skall kunna hållas intakt,
var enligt reservanternas mening en avskrivning på återanskaffningsvärdet
eller i varje fall på de löpande nuvärdena erforderlig.

Företagsbeskattningskommitténs förslag i nu berörda del förelädes 1955
års riksdag genom Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

I anledning av propositionen framställdes molionsvis yrkanden i huvudsakligt
syfte att bibehålla den fria avskrivningsrätten. Motionärerna erinrade
i anslutning därtill om att hos statens järnvägar avskrivningarna beräknades
på återanskaffningskostnaderna och framhöll sambandet mellan den
skattemässiga och den företagsekonomiska bedömningen av avskrivningsproblemen,
vilket förhållande talade för den fria avskrivningsrättens bibehållande.
I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 45 tillstyrkte utskottet
på anförda skäl en lagstiftning om räkenskapsenlig avskrivning i huvudsaklig
anslutning till det i propositionen framlagda förslaget. De i ämnet väckta

4 Bevillningsutskottets betänkande nr 28 dr 1961

motionerna avstyrktes av utskottet under uttalande bl. a. att den omständigheten
att avskrivningarna hos statens järnvägar beräknas på återanskaffningskostnaden
inte hade något egentligt samband med frågan hur de taxeringsmässiga
avskrivningarna skall beräknas. Att avskrivningarna vid järnvägsdriften
beräknas på återanskaffningskostnaden fann utskottet sammanhänga
med det sätt på vilket järnvägstaxorna kalkyleras men var också
motiverat av anslagstekniska skäl. Det stod självfallet även enskilda näringsföretag
fritt att vid prissättningen kalkylera priserna med hänsyn till
återanskaffningskostnaden. Utskottet fann därav dock inte följa att samma
princip skall tillämpas vid den skattemässiga inkomstberäkningen.

Förevarande spörsmål var även föremål för behandling vid 1960 års riksdag.
På hemställan av bevillningsutskottet avslogs då inotionsvis framställda
yrkanden om sådan ändring i kommunalskattelagens bestämmelser angående
avskrivning å maskiner och inventarier, som ingår i rörelse, att
avskrivning får göras på återanskaffningsvärdet. Därvid framhöll bevillningsutskottet
i betänkande nr 38 att frågan inte kommit i ett principiellt
annat läge än tidigare. Utskottet betonade även att gällande företagsbeskattningsregler
i några hänseenden inrymde sådana möjligheter till avsättning
av vinstmedel, som är ägnade att väsentligen reducera betydelsen
av fragan om återanskaffningskostnad såsom underlag för avskrivning å
inventarier i rörelse. Sålunda medgav den genom 1955 års lagstiftning införda
räkenskapsenliga avskrivningsmetoden, vilken i princip står öppen
för alla rörelseidkare, avskrivning av omkring halva anskaffningskostnaden
inom två år och under alla förhållanden full avskrivning inom fem år
från det tillgången anskaffats. I den mån dessa regler med hänsyn till rådande
vinstkonjunkturer kunde helt utnyttjas — något som i allmänhet torde
vara fallet — möjliggjordes en överavskrivning som för flertalet företag
inte oväsentligt översteg den faktiska värdeminskningen och således gav en
viss kompensation för eventuellt ökade återanskaffningskostnader i framtiden.
Utskottet erinrade vidare om den för aktiebolag och ekonomiska föreningar
gällande rätten att göra skattefria fondavsättningar för framtida
investeringsändamål. Reglerna härom utgjorde enligt utskottets mening ett
betydelsefullt komplement till avskrivningsreglerna och måste anses erbjuda
berörda företag möjligheter till avsättning utöver årlig avskrivning då
detta anses önskvärt med hänsyn till befarad ökning av återanskaffningskostnaden.

Av innehållet ideförevarandemotionernamå här återges följande.

I de likalydande motionerna I: 2t och II: U framhålles att det tidigare
varit ett väsentligt drag i svensk skatterätt att undvika beskattning av
orealiserad förmögenhetsökning samt att sålunda tillåta det nominella vär -

Bevillningsutskottets betänkande nr 28 dr 1961

5

det av en rörelses tillgångar att stiga utan beskattning så länge rörelsen
bedrives. Vid den hårdnande konkurrens, som följer genom realiserandet av
en europamarknad, kommer svårigheterna att öka. Redan nu ligger det
svenska näringslivet ogynnsamt till i konkurrensen genom den höga lönenivån
och det höga kostnadsläget över huvud. För att kunna eliminera den
höga inhemska kostnadsnivån måste rationaliseringstakten inom det svenska
näringslivet vara snabbare än i konkurrentländerna. Detta förutsätter
stora kapitaltillskott, som knappast torde kunna komma till stånd utan
möjligheter till en ökad självfinansiering. En sådan förbättring av företagens
självfinansieringsmöjligheter kan åstadkommas genom att avskrivning
å maskiner och inventarier får ske på återanskaffningsvärdet. I detta
sammanhang hänvisar motionärerna till att avskrivningar på återanskaffningsvärdet
sedan länge tillämpas vid statens affärsdrivande verk. Med hänsyn
till det anförda föreslås att avskrivningsreglerna ändras så, att avskrivning
får göras på återanskaffningsvärdet av i företaget arbetande tillgångar
med samma procentsatser och enligt samma regler i övrigt som
hittills varit gällande.

Liknande synpunkter framföres i de likalydande motionerna I: 75 och
II: 94. Tillika erinras om att den tidigare förekommande fria avskrivningsrätten
minskade behovet av regler om avskrivning på återanskaffningsvärdet,
eftersom bestämmelserna ofta gav möjlighet för företagen att göra
avskrivningar av en storleksordning som motsvarade avskrivning på återanskaffningsvärdet.
I ett läge då stormarknaderna ställer väsentligt ökade
krav på de svenska företagens konkurrenskraft finner motionärerna det
vara ganska uppseendeväckande om den svenska riksdagen skulle ställa
sig negativ till utredning beträffande en avskrivningsmetod som anses riktig
för statliga verk. Det är obestridligt att en lösning av frågan stöter på
vissa tekniska svårigheter, och därför är det inte möjligt att nu lägga fram
något förslag till omedelbar lagstiftning. Då det emellertid är angeläget
att man kommer fram till en lösning av frågan, bör den allmänna skatteberedningen
få i uppdrag att särskilt utreda denna fråga.

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 28 år 1961

Utskottet

Vid beräkning av rörelseinkomst är skattskyldig i princip berättigad åtnjuta
avdrag för kostnad för anskaffning av maskiner och inventarier för
stadigvarande bruk i rörelsen i form av värdeminskningsavdrag. För bestämmande
av avdragets storlek anvisar bestämmelserna i kommunalskattelagen
olika avskrivningsmetoder. Dessa har det gemensamt att hela anskaffningskostnaden
får avskrivas på kortare eller längre sikt. I regel får
avdrag ske årligen med en på visst sätt beräknad del av anskaffningskostnaden,
men i vissa fall kan hela kostnaden för en tillgång avdragas på en
gång det år under vilket tillgången i fråga anskaffats. Under senare år har
riksdagen vid flera tillfällen haft att ta ställning till motionsvis framställda
yrkanden att värdeminskningsavdragen på maskiner och inventarier skulle
få beräknas på grundval av dessa tillgångars återanskaffningsvärde. Dessa
yrkanden har emellertid avvisats av riksdagen.

I de föreliggande motionerna upptas ånyo spörsmålet om avdrag för värdeminskning
å återanskaffningsvärdet av maskiner och inventarier. I de likalydande
motionerna 1:75 och 11:94 hemställes sålunda, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t begär att allmänna skatteberedningen får i uppdrag
att vid sitt utredningsarbete särskilt uppmärksamma detta spörsmål.
I de likalydande motionerna I: 24 och II: 44 återigen hemställes att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t uttalar att enligt riksdagens mening allmänna
skatteberedningen bör fästa särskild vikt vid möjligheterna att vid
beskattningen anknyta avskrivningen i fråga om maskiner och andra inventarier,
som ingår i rörelse, till återanskaffningsvärdet.

Någon tvekan torde i och för sig inte råda därom att det i motionerna
behandlade spörsmålet är en sådan fråga, som faller inom ramen för allmänna
skatteberedningens utredningsuppdrag. Det torde också kunna förutsättas
att med hänsyn till den centrala betydelsen av denna fråga för
företagsbeskattningen den kommer att ägnas uppmärksamhet vid utredningsarbetets
bedrivande. Någon anledning synes därför inte föreligga för
riksdagen att i särskild skrivelse till Kungl. Maj:t påpeka att frågan bör
ägnas speciell uppmärksamhet eller att utredningen bör fästa särskild vikt
vid möjligheterna att vid beskattningen anknyta avskrivningen till återanskaffningsvärdet
av maskiner och andra inventarier. Utskottet anser sig
således böra avstyrka av motionärerna begärda riksdagsskrivelser.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 24 av herrar Arvidson
och Schött samt II: 44 av herr Darlin in. fl. om ändring i

Bevillningsutskottets betänkande nr 28 dr 1961 7

kommunalskattelagens bestämmelser rörande avskrivning
å vissa maskiner och inventarier, ävensom

2) de likalydande motionerna I: 75 av herrar Hilding och
Stefanson samt II: 94 av herrar Boija och Berglund om rätt
att vid beskattningen göra avskrivning på återanskaffningsvärdet
å maskiner och inventarier,

måtte, i den mån de icke kan anses besvarade genom vad
utskottet ovan anfört, av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Stockholm den 21 mars 1961

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar John Ericsson, Hagberg, Einar Eriksson,
Jansson, Spetz, fröken Ranmark, herrar Söderquist, Oscar Carlsson,
Yngve Nilsson och Sundin; samt

från andra kammaren: herrar Brandt i Aspabruk, Allard, Kärrlander,
Vigelsbo, Engkvist, Gustafson i Göteborg, Magnusson i Borås, Andersson i
Essvik, Stenberg och von Sydow.