Bevillningsutskottets betänkande nr 16 år 1961

1

Nr 16

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
angående förlustutjämning, progressionsutjämning och
allmän öppen resultatutjämning vid taxering för inkomst.

Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna 1:34 av herr Ebbe Ohlsson m.fl. och 11:46
av herr Nilsson i Svalöv m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte
1) antaga följande

Förslag

till

förordning angående ändring av 2, 8 och 9 §§ förordningen den 8 april 1960
(nr 63) om rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst

Härigenom förordnas, att 2, 8 och 9 §§ förordningen den 8 april 1960 (nr
63) om rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst skola erhålla
följande ändrade lydelse.

2 §.

Med förlust--— samma år.

Till förlustavdrag berättigar endast sådan förlust, som hänför sig till
beskattningsår, för vilket skattskyldig varit jämlikt 22 § 1 mom. första
stycket vid 1) taxeringsförordningen skyldig avlämna självdeklaration till
ledning för sin taxering för inkomst eller varunder skattskyldigs bruttointäkter
av en eller flera förvärvskällor uppgått till sådant belopp att han
jämlikt bestämmelserna vid 2) eller 3) nämnda stycke varit skyldig avlämna
deklaration som nyss sagts, eller till något av de två närmast därpå
följande beskattningsåren. Vid bedömande av fråga om rätt till förlustavdrag
föreligger skall beträffande äkta makar och oskift dödsbo tillika iakttagas
vad i tredje och sjätte styckena sagda moment stadgas. För rätt till
förlustavdrag erfordras härutöver att deklarationsskyldigheten för förluståret
fullgjorts under vederbörligt taxeringsår.

Rätten till---minst 1 000 kronor.

(Se vidare anvisningarna.)

1 Rihang till riksdagens protokoll 1961. 7 samt. Nr 16

2 Bevillningsutskottets betänkande nr 16 år 1961

8 §.

Om aktierna i aktiebolag eller andelarna i ekonomisk förening vid ingången
av förluståret eller utgången av det beskattningsår, för vilket taxering
skall ske, till huvudsaklig del ägdes eller på därmed jämförligt sätt —
direkt eller genom förmedling av juridisk person — innehades av en fysisk
person eller ett fåtal fysiska personer, må vid sagda taxering förlustavdrag
ej medgivas med mindre samtliga eller så gott som samtliga aktier eller
andelar vid nämnda båda tillfällen ägdes eller på angivet sätt innehades av
samma fysiska person eller personer samt under förutsättning tillika, då
fråga är om två eller flera aktie- eller andelsägare, att envar av dessa ägde
eller innehade ungefärligen lika stor andel i aktie- eller andelskapitalet vid
det ena som vid det andra tillfället. Hinder för förlustavdrag möter dock
ej, där skiljaktighet i ägareförhållandena betingas av att aktierna eller andelarna
genom arv, testamente eller bodelning övergått å annan fysisk
person eller andra fysiska personer eller av att på nämnt sätt förvärvade
aktier överlåtits å sådan fysisk person eller sådana fysiska personer som
sedan beskattningsårets ingång innehaft aktier i företaget.

9 §.

Har bolag (dotterbolag) genom fusion enligt 174 § 1 mom. lagen den 14
september 1944 om aktiebolag upplösts och uppgått i annat bolag (moderbolag),
äger moderbolaget samma rätt till förlustavdrag, som — om fusionen
ej skett — tillkommit dotterbolaget. Därest aktierna i moderbolaget
vid utgången av beskattningsåret eller aktierna i dotterbolaget vid ingången
av förluståret till huvudsaklig del ägdes eller på därmed jämförligt sätt
innehades — direkt eller genom förmedling av juridisk person — av en
fysisk person eller ett fåtal fysiska personer, skall vad nyss sagts angående
moderbolagets rätt att utnyttja dotterbolags förlustavdrag gälla endast
därest moderbolaget jämväl vid sistnämnda tidpunkt ägde mer än nio tiondelar
av aktiekapitalet i dotterbolaget. Ägdes eller innehades på sätt nyss
sagts aktierna i moderbolaget vid utgången av beskattningsåret av en fysisk
person eller ett fåtal fysiska personer, skall såsom förutsättning för förlustavdragets
utnyttjande jämväl gälla, att denna person eller dessa personer
ägde eller innehade samtliga eller så gott som samtliga aktier i moderbolaget
jämväl vid ingången av dotterbolagets ifrågavarande förlustår. År i fall,
som sist sagts, fråga om två eller flera aktieägare, kräves ytterligare att
envar av dessa ägde eller innehade ungefärligen lika stor andel i aktiekapitalet
vid det ena som vid det andra av sistnämnda båda tillfällen. Hinder
för förlustavdragets utnyttjande möter dock ej, där skiljaktighet i ägareförhållandena
betingats av att aktierna genom arv, testamente eller bodelning
övergått å annan fysisk person eller andra fysiska personer eller av

Bevillningsutskottets betänkande nr 16 år 1961

8

att på nämnt sätt förvärvade aktier överlåtits å sådan fysisk person eller
sådana fysiska personer som sedan beskattningsårets ingång innehaft aktier
i företaget.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1962, dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1962 års taxering samt eftertaxering
för år 1962 eller tidigare år.

2) antaga följande

Förslag

till

förordning om rätt till utjämning i vissa fall av statlig inkomstskatt i samband
med inkomststegring eller inkomstminskning.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Fysisk person, oskift dödsbo eller familjestiftelse må, under de förutsättningar
och på det sätt nedan i denna förordning sägs, erhålla utjämning av
statlig inkomstskatt i samband med inkomststegring eller inkomstminskning.

2 §.

Uppgår den till statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomsten för i
1 § omförmäld skattskyldig till belopp, som med minst 10 000 kronor överstiger
den skattskyldiges motsvarande inkomst under det nästföregående
beskattningsåret (jämförelseåret), skall utjämningen av skatten verkställas
sålunda att den skatt, som den skattskyldige har att jämlikt förordningen
om statlig inkomstskatt erlägga, nedsättes till sådant belopp, att den sammanlagda
statliga inkomstskatten för det ifrågavarande beskattningsåret
och för jämförelseåret blir lika stor som summan av den skatt, som han
haft att erlägga för nämnda båda år, därest den sammanlagda beskattningsbara
inkomsten för dessa år med lika delar belöpt på vartdera av åren.

Vid tillämpningen av bestämmelsen i första stycket skall beräkning av
skatt ske efter det procenttal av grundbeloppen för statlig inkomstskatt,
som jämlikt 12 § förordningen om statlig inkomstskatt skall tillämpas för
slutlig skatt på grund av taxeringen för beskattningsåret.

(Se vidare anvisningarna.)

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 16 år 1961

■ 3 §.

Finnes vid jämförelse som i 2 § sägs mellan de beskattningsbara inkomsterna
merinkomsten eller inkomstminskningen uppgå till lägre belopp än
10 000 kronor, skall den statliga inkomstskatten för beskattningsåret eller
för jämförelseåret likväl icke utgå med högre belopp, än som skolat beräknas,
därest merinkomsten eller inkomstminskningen uppgått till 10 000
kronor.

4 §.

Oaktat vad i 2 och 3 §§ stadgas, må dock skatteutjämning, som där sägs,
ej ske med mindre denna föranleder att skatten beräknas till ett minst 50
kronor lägre belopp än enligt förordningen om statlig inkomstskatt.

5 §.

I fråga om äkta makar, vilka för beskattningsåret icke taxerats såsom
av varandra oberoende skattskyldiga, gäller att frågan, huruvida i 2 § angiven
lägsta merinkomst eller inkomstminskning föreligger, skall bedömas
på grundval av sammanlagda beloppet av makarnas beskattningsbara inkomster
enligt taxeringarna för nämnda år och för jämförelseåret. Jämväl
vid tillämpning av 3 § gäller, att hänsyn skall tagas till sammanlagda beloppen
av statlig inkomstskatt, som belöper på makarna vid skatteberäkning
enligt i 2 § angiven grund. Den efter utjämningen reducerade skatten
fördelas å makarna efter förhållandet mellan deras beskattningsbara inkomster
enligt taxeringen för beskattningsåret.

Hava makarna samtaxerats vid taxeringen för jämförelseåret men icke
för beskattningsåret, skola förutsättningarna för skatteutjämning jämlikt
2 och 3 §§ bedömas för vardera maken för sig.

(Se vidare anvisningarna.)

6 §.

Har skattskyldig avlidit under beskattningsåret, skall med avseende å
rätt till skatteutjämning, som i denna förordning avses, oskift dödsbo efter
honom äga samma rätt, som eljest skulle hava tillkommit den skattskyldige.
Var den skattskyldige under beskattningsåret gift och skola dödsboet och
den efterlevande maken jämlikt gällande bestämmelser samtaxeras, skall
vad i 5 § sägs äga motsvarande tillämpning.

7 §.

Ingår i den beskattningsbara inkomsten enligt taxeringen för beskattningsåret
ackumulerad inkomst och har av den skattskyldige framställt
yrkande om tillämpning av förordningen angående beräkning av statlig
inkomstskatt för ackumulerad inkomst vunnit bifall, må skatteutjämning

Bevillningsutskottets betänkande nr 16 år 1961 5

enligt förevarande förordning ej medgivas för skatt, som i anledning av
samma taxering påföres. Var den skattskyldige gift och skall andra maken
med honom samtaxeras för inkomst under beskattningsåret, äger i fall söm
nyss sagts ej heller den maken erhålla skatteutjämning.

Därest i den beskattningsbara inkomsten enligt taxeringen för jämförelseåret
ingått ackumulerad inkomst och om i anledning därav särskild skatteberäkning
skett enligt förordningen angående beräkning av statlig inkomstskatt
för ackumulerad inkomst, skall vid den nu ifrågavarande skatteutjämningen
så anses som om den beskattningsbara inkomsten uppgått till
det belopp, vilket legat till grund för skatteberäkningen enligt nämnda förordning,
respektive som om skatten beräknats å sistnämnda belopp enligt
förordningen om statlig inkomstskatt.

(Se vidare anvisningarna.)

8 §.

Rätt till skatteutjämning enligt denna förordning föreligger endast för
sådan i 1 § omförmäld skattskyldig, som på grund av vad i 22 § 1 mom.

1)—3) taxeringsförordningen sägs varit skyldig att utan anmaning avlämna
självdeklaration till ledning för sin taxering för inkomst under jämförelseåret
eller något av de två närmast föregående beskattningsåren, därvid
vad i tredje och sjätte styckena sagda moment stadgas angående äkta
makar och oskift dödsbo skall äga motsvarande tillämpning. Tillika skall
gälla att deklarationsskyldigheten fullgjorts under iakttagande av de härför
i taxeringsförordningen lämnade föreskrifterna.

Oaktat vad i föregående stycke sägs, må skatteutjämning åtnjutas av
äkta make, därest beträffande den andra maken ovan angivna förutsättningar
äro för handen; jämför 5 §.

9 §.

Skattskyldig, som önskar erhålla skatteutjämning enligt denna förordning,
har att därom göra ansökan hos prövningsnämnden i det län, där den
skattskyldige skall taxeras till statlig inkomstskatt för inkomsten under
beskattningsåret.

Ansökningen ingives eller insändes till prövningsnämndens kansli och
skall, med undantag för fall varom i 13 § sägs, vara till kansliet inkommen
före utgången av april månad året efter taxeringsåret.

10 §.

Bifalles ansökning, varom i 9 § förmäles, skall länsstyrelsen — därest
beslutet icke kan iakttagas vid påföringen av slutlig skatt enligt taxeringen,
varom fråga är — meddela förordnande om avkortning eller, där restitu -

6 Bevillningsutskottets betänkande nr 16 år 1961

tion skall ske, tillställa den skattskyldige honom tillkommande belopp över
postgiro.

Ä restituerat belopp utgår icke ränta.

It §.

Kan ansökning om skatteutjämning enligt denna förordning icke av
prövningsnämnd upptagas till avgörande, emedan den skattskyldiges taxering
för jämförelseåret icke vunnit laga kraft, skall prövningsnämnden genom
särskilt beslut förklara ansökningen vilande. Det ankommer därefter
på den skattskyldige att, sedan ifrågavarande taxering vunnit laga kraft,
till prövningsnämnden inkomma med framställning om ansökningens upptagande
till förnyad behandling. Sådan framställning skall göras inom ett
år från det slutligt beslut eller utslag meddelades i taxeringsfrågan.

12 §.

Har skatteutjämning enligt denna förordning skett, men ändras den
beskattningsbara inkomst, varå den utjämnade skatten beräknats, genom
beslut av prövningsnämnd eller utslag av kammarrätten eller Kungl. Maj :t
eller åsättes den skattskyldige genom sådant beslut eller utslag eftertaxering
till statlig inkomstskatt så att grunderna för skatteutjämningen eller
förutsättningarna för rätten att komma i åtnjutande därav ändras, skall
prövningsnämnden vidtaga den ändring av skatteutjämningen, vartill förhållandena
kunna föranleda.

13 §.

Föreligga förutsättningar för skatteutjämning enligt denna förordning
först efter meddelandet av sådant beslut av prövningsnämnd eller utslag av
kammarrätten eller Kungl. Maj:t, som i 12 § sägs, eller har den beräknade
merinkomsten eller inkomstminskningen ökat till följd av sådant beslut eller
utslag, äger den skattskyldige inkomma med ansökning enligt 9 § inom ett
år från det ifrågavarande beslut eller utslag meddelades.

Äger skattskyldig enligt 99 § taxeringsförordningen i särskild ordning
anföra besvär hos prövningsnämnd, må han tillika inom där angiven tid
inkomma med ansökning enligt 9 §.

14 §.

Beträffande underrättelse om beslut av prövningsnämnd enligt denna
förordning ävensom beträffande rätt att föra talan över dylikt beslut skola
de i taxeringsförordningen givna bestämmelserna i fråga om taxering för
inkomst äga motsvarande tillämpning; dock att besvär över prövningsflämnds
beslut att förklara ansökningen vilande enligt 11 § icke må föras.

Bevillningsutskottets betänkande nr 16 år 1961 7

15 §.

Konungen äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga
föreskrifter.

Anvisningar
till 2 §

Till ledning för skatteberäkningen anföres följande exempel:

Beskattningsbar inkomst för jämförelseåret ............

Beskattningsbar inkomst för beskattningsåret ..........

Sammanlagd beskattningsbar inkomst..................

Efter utjämning fördelad beskattningsbar inkomst (delbeloppen
avjämnas till närmaste hundratal kronor så att
summan av delbeloppen motsvarar den sammanlagda beskattningsbara
inkomsten):

för jämförelseåret ..................................

för beskattningsåret ..................................

Skatt å fördelad inkomst enligt grunderna vid taxeringen
för det beskattningsår varunder merinkomst uppkommit
antages utgöra:

å 15 000 kronor......................................

å 15100 kronor ....................................

Avgår skatt å 10 000 kronor enligt samma grunder......

Skatt att erlägga enligt taxering för beskattningsåret ....

Det anmärkes, att — för att skatteutjämning enligt denna förordning för
den i exemplet avsedde skattskyldige må äga rum jämväl vid taxering för
nästföljande år — den beskattningsbara inkomsten enligt sistnämnda års
taxering skall uppgå till lägst 30 100 kronor, dvs. med minst 10 000 kronor
överstiga den tidigare beskattningsbara inkomsten, 20 100 kronor.

till 5 §.

1. Av 5 § första stycket framgår, att beträffande äkta makar som för
beskattningsåret samtaxerats prövning av förutsättningarna för skatteutjämning
skall — oberoende av om makarna samtaxerats för jämförelse -

10 000 kronor
20 100 »

30 100 kronor

15 000 kronor
15100 »

30 100 kronor

2 310 kronor
2 337 »

4 647 kronor
1 100 »

3 547 kronor

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 16 år 1961

året eller ej — ske sålunda att makarnas beskattningsbara inkomster för å
ena sidan beskattningsåret och å andra sidan jämförelseåret sammanräknas
och jämförs. Om en av makarna vid taxeringen för ettdera av de båda åren
eller den ene av makarna vid taxeringen för det ena året och den andre vid
taxeringen för det andra året icke åsatts beskattningsbar inkomst, skall därvid
anses som om beskattningsbar inkomst åsatts den maken till belopp
av noll kronor. Har vid taxeringen för beskattningsåret blott en av makarna
påförts beskattningsbar inkomst, tillgodoföres den maken hela den
skattelindring som föranledes av skatteutjämningen.

Vad i 5 § första stycket sägs är tillämpligt även å makar som ingått äktenskap
under jämförelseåret.

Det erinras, att skatteutjämning för äkta makar icke ifrågakommer med
mindre åtminstone en av dem varit skyldig avge självdeklaration för inkomst
under jämförelseåret eller något av de två närmast föregående beskattningsåren
och tillika iakttagit denna skyldighet (jämför 8 §).

till 7 §.

Innebörden av 7 § andra stycket belyses av följande exempel.

En skattskyldigs beskattningsbara inkomst enligt taxeringen för jämförelseåret
har uppgått till 40 000 kronor. I inkomsten under jämförelseåret
har emellertid ingått ackumulerad inkomst till belopp av 30 000 kronor,
hänförlig till jämförelseåret och ytterligare två år. Skatteberäkning för
ackumulerad inkomst har skett. Vid tillämpningen av förevarande förordning
anses den skattskyldiges beskattningsbara inkomst för jämförelseåret
ha utgjort 20 000 kronor.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1962; förordningen skall
dock icke äga tillämpning i avseende å skatteberäkning i anledning av år
1961 eller tidigare års taxering eller på föranledande av eftertaxering för år
1961 eller tidigare år.

3) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om skyndsam utredning rörande
allmän öppen resultatutjämning, innebärande bland annat rätt till skattefri
avsättning å särskilda konton — motsvarande nuvarande skogskonto —
vid beräkning av intäkt av jordbruk och av annan fastighet (hyresfastighet).

2) de likalydande motionerna 1:71 av herr Bengtson m.fl. och 11:90 av
herr Hedlund m. fl., vari hemställts,

Bevillningsutskottets betänkande nr 16 är 1961 9

I. att riksdagen måtte antaga det av 1957 års skatteutredning framlagda
förslaget till förordning om rätt till utjämning av statlig inkomstskatt å merinkomst
i vissa fall samt till anvisningar till densamma, dock med följande
ändringar:

dels att som villkor för rätt till utjämning av statlig inkomstskatt å merinkomst
enligt nämnda förordning må gälla, att den till statlig inkomstskatt
beskattningsbara inkomsten för skattskyldig uppgår till belopp, som med
minst 10 000 kronor överstiger den skattskyldiges motsvarande inkomst
under det nästföregående beskattningsåret (jämförelseåret),

dels att som villkor för rätt till sådan progressionsutjämning vidare må
gälla, att deklarationsskyldighet förelegat under jämförelseåret eller något
av de två närmast föregående beskattningsåren,

dels att rätt till progressionsutjämning jämväl skall föreligga vid fallande
inkomst, då skattskyldigs till statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomst
från något av de två närmast föregående beskattningsåren minskats med
minst 6 000 kronor, och att utjämning då må verkställas på så sätt, att den
sammanlagda statliga inkomstskatten för det beskattningsår, för vilket den
skattskyldige begär utjämning, och de två närmast föregående beskattningsåren
skall utgöra det belopp, varmed nämnda skatt skulle ha utgått, om
inkomsten fördelats lika på de tre beskattningsåren, i enlighet med vad ovan
anförts, samt

att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till härför erforderlig författningstext; II.

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om skyndsam
utredning av möjligheterna till en fullständig resultatutjämning samt om
att härvid i första hand frågan om resultatutjämning genom kontometoden
prövas och att förslag i detta syfte skyndsamt förelägges riksdagen.

3) de likalydande motionerna 1:76 av herrar Kronstrand och Stefanson
samt 11:89 av herr Stenberg m.fl., vari hemställts,

1. att riksdagen måtte antaga det av 1957 års skatteutredning redovisade
förslaget till förordning om rätt till utjämning av statlig inkomstskatt å
merinkomst i vissa fall dels med ändringen att gränsen for rätt till utjämning
fastställes till 10 000 kronor, dels med kompletteringen att progressionsutjämning
även skall kunna ske vid fallande inkomst och att deklarationsskyldighet
skall ha förelegat antingen jämförelseårct eller något av de två
närmast föregående beskattningsåren, samt

2. att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till författning i anledning
av yrkandet ovan under 1.

ävensom

4) de likalydande motionerna 1:472 av herr Kaijser samt 11:545 av fru
Kristensson och herr Björkman, vari hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte hemställa om utredning av frågan om progressions -

10

Bevillningsutskottets betänkande nr 16 år 1961

utjämning vid beskattning av fysiska personer med på längre sikt starkt
ojämn inkomstfördelning».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionerna II: 46, II: 89, II: 90 och II: 545.

Ändringar i förordningen om förlustutjämning

Genom förordningen den 8 april 1960 (nr 63) infördes i skattelagstiftningen
rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst. Enligt förordningen
får en skattskyldig, om hans verksamhet ett år lämnat underskott
som inte kan skattemässigt avräknas mot överskott av annan förvärvskälla
samma år, utnyttja underskottet såsom förlustavdrag senare. Detta kan
ske när som helst vid taxering för de följande sex åren. Som förlust räknas
ej blott underskott i egentlig mening utan även andra allmänna avdrag,
som skattemässigt inte kunnat utnyttjas. Det kräves för att förlustavdrag
skall medges att förlusten uppkommit under ett år, då den skattskyldige
varit skyldig deklarera samt att deklarationsskyldigheten också fullgjorts.
Uppgår förlusten under förluståret icke till 1 000 kronor, får densamma
icke utnyttjas som förlustavdrag. Förlustavdragets belopp fastställes ej förrän
yrkande om dess utnyttjande vid senare taxering framställts av den
skattskyldige.

Om ett aktiebolag eller en ekonomisk förening övergår i andra händer
genom att aktierna i bolaget eller andelarna i föreningen byter ägare, pån
erkar detta i princip inte aktiebolagets eller den ekonomiska föreningens
rätt till utjämning av förluster, som uppkommit före överlåtelsen i fråga,
mot vinster efter densamma, eftersom rättigheten tillkommer den juridiska
personen som sådan. Emellertid har i förordningen intagits vissa särbestämmelser
i syfte att förhindra missbruk. Dessa regler tar främst sikte
på fåmans- (familje-) bolag och avser att förhindra att företag — utan
andra »värden» än en skattemässig rätt till förlustavdrag — börjar gå i handen.
För att fåmansbolag skall erhålla rätt till förlustutjämning förutsättes,
att ägareförhållandena i bolaget i det väsentliga är desamma vid förlusttillfället
och då förlusten skall utnyttjas. Detta krav är enligt förordningen uppfyllt
om aktierna i bolaget eller andelarna i föreningen, då avdraget yrkas_

direkt eller indirekt — helt eller så gott som helt äges av samma personer,
som ägde aktierna eller andelarna när förlusten uppkom, eller av någon
eller några som på grund av arv, testamente eller bodelning trätt i nämnda
personers ställe. Liknande inskränkning gäller för det fall, då efter fusion
moderbolag skall utnyttja förlust, som dotterbolaget haft före fusionen.

I de likalydande motionerna 1: 34 och 11: 46 framställes yrkande om vissa

Bevillningsutskottets betänkande nr 16 år 1961 11

ändringar i förordningen om rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst.
I fråga om rätt att utnyttja förlust i familjebolag framhåller motionärerna
att de nyss återgivna bestämmelserna kan leda till obilliga resultat.

1 ett sådant fall då t. ex. änka och barn efter en hälftendelägare i ett familjebolag
saknar ekonomiska möjligheter att behålla aktierna och därför överlåter
dem till den andre hälftendelägaren, kommer denne enligt de gällande
reglerna att helt förlora sin rätt till avdrag för förlust, som uppkommit
innan han övertog de efterlevandes aktier. Motionärerna förordar därför
att rätt till förlustutjämning skall kvarstå, om den som övertagit aktierna
på grund av arv, testamente eller bodelning överlåter dessa till tidigare ägare
av aktier i företaget. Vidare framhåller motionärerna att som villkor för
rätt till förlustutjämning bör gälla att deklarationsskyldighet förelegat under
förluståret eller under något av de två närmast föregående beskattningsåren.

I samband med antagandet av förordningen om rätt till förlustutjämning
vid taxering för inkomst hade riksdagen att pröva motionsvis framställda
yrkanden av enahanda beskaffenhet som de nu föreliggande. I sitt av riksdagen
godkända betänkande nr 10 framhöll bevillningsutskottet beträffande
rätten till förlustavdrag i familjeföretag bl. a. följande.

Som departementschefen framhållit torde det vara erforderligt att hd
vissa spärregler i fråga om bolags och föreningars rätt att utnyttja förlustavdrag
sedan aktier eller andelar bytt ägare. I stort sett synes de i propositionen
föreslagna bestämmelserna vara ändamålsenligt utformade. Utskottet
är emellertid medvetet om att det även i andra fall än då aktierna
bytt ägare genom arv, testamente eller bodelning kan föreligga sådana omständigheter,
att det framstår som rimligt att förlustavdrag helt eller delvis
får utnyttjas. Ett sådant fall är det av motionärerna påtalade. Emellertid
torde det knappast vara möjligt att genom generella föreskrifter tillgodose
dessa fall; därtill är riskerna för missbruk alltför påtagliga. Mot den andra
utvägen — ett dispensförfarande — kan också resas befogade invändningar.
Utskottet är därför inte berett att tillstyrka en utvidgning av de åsyftade bestämmelserna,
men vill framhålla angelägenheten av att utvecklingen pa
förevarande område i fortsättningen ägnas uppmärksamhet.

Beträffande deklarationsskyldigheten anförde bevillningsutskottet att mot
begränsningsregeln, att deklarationsskyldighet skulle ha förelegat för förluståret,
befogade invändningar knappast torde kunna riktas. Det var enligt
utskottets mening rimligt att i princip endast underskott, som uppkommit
sedan den skattskyldige inträtt i förvärvslivet, beaktas genom förlustavdrag.
För att icke komplicera tillämpningen måste denna avgränsning ske
efter schalilonartade grunder. Gentemot den av departementschefen förordade
regeln skulle kunna invändas, att den inte är tillräckligt effektiv för
att fylla sitt syfte. Däremot föreföll det föga sannolikt att det i praktiken
i någon nämnvärd omfattning kommer att inträffa att skattskyldiga, som

12 Bevillningsutskottets betänkande nr 16 år 1961

driver verklig förvärvsverksamhet, genom regeln går miste om rätten till
förlustavdrag. I den mån det förekommer att en sådan skattskyldig icke
haft en årlig bruttointäkt av minst 1 200 kronor, torde detta vara förorsakat
av långvarig sjukdom, arbetslöshet e. dyl., i vilka fall han regelmässigt åtnjutit
skattefria intäkter. För att inte lagstiftningen i inledningsskedet skulle
kompliceras, borde enligt utskottets mening den i proposition nr 30 förordade,
relativt lättillämpade regeln godtagas. Frågan om en komplettering
i den riktning, som motionärerna förordat, syntes kunna anstå till dess större
erfarenheter vunnits av den föreslagna lagstiftningens verkningar.

Progressionsutjämning.

1957 års skatteutredning, vars förslag låg till grund för lagstiftningen om
förlustutjämning, framlade i sitt betänkande (S.O.U. 1958: 35) jämväl förslag
till förordning om rätt till utjämning av statlig inkomstskatt å merinkomst
i vissa fall.

Sammanfattningsvis innebär utredningens förslag till progressionsutjämning
följande.

Fysisk person äger påkalla progressionsutjämning om den beskattningsbara
inkomsten med minst 12 000 kronor överstiger nästföregående års
motsvarande inkomst. En jämförelse göres sålunda allenast mellan två på
varandra följande år.

Föreligger förutsättningar för utjämning, sker denna sålunda att skatten
för det andra året, då inkomstökning föreligger, i erforderlig omfattning
jämkas nedåt.

Uppgår inkomstökningen till ett något lägre belopp än det föreskrivna
minimibeloppet 12 000 kronor, skulle det kunna inträffa att en lägre inkomst
gav en högre skatt. Då en sådan konsekvens enligt utredningen måste
förhindras, kan enligt förslaget skatteomräkning jämväl i detta fall ske,
nämligen som om inkomstökningen likväl uppgått till minimibeloppet
12 000 kronor.

Om progressionsutjämningen ej ger större effekt än en skattereduktion
understigande 50 kronor, förfaller rätten till utjämning.

Beträffande äkta makar föreslås regler av innebörd att hänsyn tages till
sammanlagda beloppet av makarnas beskattningsbara inkomster. Detta
medför bl. a. en viss skattelindring första året för nygifta, som ingår äktenskap
i samband med att en av makarna får ökad inkomst eller båda
börjar förvärvsarbete.

En förutsättning för skatteutjämning är att den skattskyldige även under
jämförelseåret haft sadan inkomst att han varit deklarationsskyldig, d. v. s.
haft bruttointäkter å minst 1 200 kronor.

I de likalydande motionerna 1:71 och 11:90 framhålles att möjligheter

13

Bevillningsutskottets betänkande nr i6 år 1961

hör öppnas för en fullständig resultatutjämning mellan olika inkomstår, så
att de godtyckliga verkningarna av de progressiva skatteskalorna kan undanröjas.
I vissa grupper skattskyldiga förekommer stora variationer i inkomsterna
mellan olika år. Detta gäller särskilt i förvärvskällorna jordbruksfastighet,
annan fastighet och rörelse, men även löntagare kan vissa
år ha betydande avvikelser från normalinkomsten till följd av t. ex. sjukdom
eller arbetslöshet. Den för vårt beskattningssystem gällande huvudprincipen
om beskattningsårets slutenhet medför på längre sikt en för hård beskattning
av skattskyldiga med ojämna inkomster. Därmed uppstår ett oriktigt
beskattningsresultat, som inte står i överensstämmelse med principen om
att skatt skall uttas efter bärkraft. Enligt motionärernas mening bör målet
vara att den skattskyldige skall få rätt att fördela den skattemässiga vinsten
av sin verksamhet under ett antal beskattningsår, så att en såvitt möjligt
jämn redovisning för de olika beskattningsåren kommer till stånd. Angelägenheten
av att möjligheter till progressionsutjämning snarast skapas
motiverar att på grundval av 1957 års skatteutrednings förslag beslut nu
fattas om rätt till utjämning av statlig inkomstskatt å inerinkomst. På några
punkter bör emellertid vissa ändringar företas i skatteutredningens förslag.

Det synes nödvändigt att för rätt till progressionsutjämning skall gälla,
att merinkomsten uppgår till visst minimum. Det av utredningen föreslagna
minimibeloppet av 12 000 kronor måste emellertid sägas vara för högt i
många fall och särskilt för småföretagargrupperna. Ett minimibelopp av
10 000 kronor synes bättre överensstämma med reformens syfte.

Såsom skatteutredningen understrukit bör man — sedan erfarenhet vunnits
— ompröva ställningstagandet till frågan om jämförelseinkomsten skall
knytas till ett eller flera föregående år. Härvid bör man — därest möjligheter
till en mera fullständig resultatutjämning inte kan öppnas inom relativt snar
framtid — även söka utvidga progressionsutjämningen till att gälla mer än
två år.

Rätten till skatteutjämning har i skatteutredningens förslag anknutits till
deklarationsskyldighet för jämförelseåret, vilket medför att utjämning inte
får ske, om deklarationsskyldighet inte varit för handen året före inkomstökningen.
Enligt motionärernas mening bör som villkor för rätt till progressionsutjämning
gälla, att deklarationsskyldighet förelegat under jämförelseåret
eller något av de två närmast föregående beskattningsåren.

Vidare föreslår motionärerna att skattskyldig vid fallande inkomst skall
beredas möjlighet att få skatteutjämning på sa sätt, att den sammanlagda
statliga inkomstskatten för det beskattningsår, då han begär utjämning, och
de två närmast föregående beskattningsåren skall utgöra det belopp varmed
skatten skulle ha utgått för de nämnda beskattningsåren om inkomsten fördelas
lika på de tre åren. Som villkor för rätt till sådan progressionsutjämning
bör gälla att inkomstminskningen uppgår till minst 6 000 kronor.

14

Bevillningsutskottets betänkande nr 16 år 1961

Även i de likalydande motionerna I: 34 och II: 46 samt de likalydande
motionerna I: 76 och II: 89 föreslås — med i stort sett samma motivering
som i motionerna 1:71 och 11:90 — att 1957 års skatteutrednings förslag om
r.ill till utjämning av statlig inkomstskatt genomföres med vissa ändringar.
De föreslagna ändringarna överensstämmer med förslagen i motionerna 1:71
och 11:90 utom såvitt avser progressionsutjämning vid fallande inkomst, då
enligt de nu behandlade motionerna progressionsutjämningen bör förekomma
under förutsättning att inkomstminskningen i förhållande till jämlörelseårets
inkomst utgör minst 10 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 472 och II: 545 hemställes att frågan om
progressionsutjämning vid beskattning av fysiska personer med på längre
sikt slarkt ojämn inkomstfördelning skall utredas. Motionärerna framhåller
att det är karakteristiskt för den debatt som förts i fråga om skattemässig
utjämning mellan olika beskattningsår att den inriktats på rörelseinkomster
medan motsvarande problem för löntagarna och vissa fria yrkesutövare
knappast ägnats någon uppmärksamhet. Emellertid har stora grupper
av personer med längre yrkesutbildning en över hela livstiden framträdande
mera systematisk ojämnhet i inkomsterna. De har först ett stort
antal inkomstlösa år under utbildningstiden och sedan en successivt stigande
inkomstkurva. De högre inkomsterna längre fram i livet skall härvid
kompensera inkomstlösheten under studietiden och de lägre begynnelselönerna,
men vid beskattningen tas ej hänsyn härtill. Det kan inte med fog
göras gällande att den ojämnhet i beskattningen som härigenom uppkommer
är av mindre betydelse än den ojämnhet som uppstår genom mera
kortsiktiga variationer i företags rörelseinkomster. Tvärtom påvisades vid
remissbehandlingen av 1957 års skatteutrednings betänkande att ojämnheten
i inkomsterna för t. ex. den högskoleutbildade arbetskraften ledde till
större skatteorättvisor än den överbeskattning på grund av kortsiktiga inkomstvariationer
som utredningen ville undanröja med sina förslag.

Vid 1960 års riksdag väcktes likaså motioner om antagande av 1957 års
skatteutrednings förslag om rätt till utjämning av statlig inkomstskatt ä
merinkomst i vissa fall. Bevillningsutskottet, som behandlade de väckta motionsyrkandena
i sitt förenämnda betänkande nr 10, anförde därvid bl. a.
följande:

Utskottet vill inte bestrida att verkningarna av den statliga inkomstskattens
progressivitet emellanat kan vara sådana att en viss utjämning av inkomsten
på flera år kan vara berättigad. De mest iögonfallande nackdelarna
av beskattningsårets slutenhet får emellertid anses undanröjda genom skogskontolagstiftningen
och förordningen om ackumulerad inkomst. Genomföres
det av utskottet tillstyrkta förslaget om rätt till förlustutjämning blir
läget ytterligare förbättrat. Papekas bör också alt reglerna om ackumulerad
inkomst är föremål för översyn, varvid en utvidgning av tillämpningsområdet
för lagstiftningen överväges.

Bevillningsutskottets betänkande nr 16 år 1961

15

I viss utsträckning skulle genom utredningens förslag önskemålen om ytterligare
resultatutjämning tillgodoses. Emellertid har från olika remissinstansers
sida principiella invändningar riktats mot utredningens förslag. Ä
ena sidan har man menat att genom förslagets generella utformning progressionsutjämning
måst tillåtas i åtskilliga fall, då en sådan utjämning inte kan
anses sakligt motiverad. Som exempel nämnes bl. a. skattskyldig, som då han
inträder i förvärvslivet eller i samband med befordran erhåller en kraftigt
stegrad inkomst, varigenom han når upp till en inkomstnivå där han sedan
stannar under längre tid. Å andra sidan har invänts att den föreslagna lagstiftningen
icke alis tillgodoser behovet av utjämning vid fleråriga inkomstminskningar.
En brist i förslaget har också ansetts vara att progressionsutjämning
ej får ske vid fallande inkomst.

Enligt utskottets mening är det tveksamt om förslaget, med hänsyn till
den kritik som riktats mot detsamma, är ägnat att genomföras i föreliggande
skick. En avsevärd del av de fall, då enligt förslaget progressionsutjämning
skulle kunna erhållas, är också sådana då utjämningen inte kan anses
vara sakligt motiverad. Risk torde därför föreligga att upprepade krav
kommer att resas på utvidgning av tillämplighetsområdet för lagstiftningen,
vilka krav under sådana omständigheter torde vara svåra att tillbakavisa,
över huvud taget torde det vara förenat med stora svårigheter att genom en
generellt verkande lagstiftning möjliggöra en utjämning av beskattningen
för sådana skattskyldiga, som har från år till år starkt växlande inkomster,
utan att få de påtalade ur skatteförmåge- och rättvisesynpunkt icke önskvärda
biverkningarna av lagstiftningen. Utskottet har för sin del kommit till
den uppfattningen att förslaget inte bör genomföras för närvarande, utan
ställning tas till frågan om progressionsutjämning först sedan revisionen av
reglerna om ackumulerad inkomst fullbordats och behovet av åtgärder på
området därigenom närmare klarlagts. Utskottet avstyrker således motionsyrkandena
om omedelbart införande av lagstiftningen om rätt till progressionsutjämning.
Med denna utgångspunkt saknar utskottet anledning närmare
behandla yrkandena i motionerna om ändring i vissa delar av utredningens
författningsförslag. Det må emellertid anmärkas att ett tillgodoseende
av yrkandet om progressionsutjämning vid fallande inkomst skulle komplicera
tillämpningen avsevärt bl. a. genom att ett restitutionsförfarande
bleve nödvändigt.

Kontometoden

I de likalydande motionerna 1:71 och 11:90 framhålles att genom kontometoden
skulle fysiska personer inom olika förvärvskällor också kunna få
en motsvarighet till de investeringsfonder, som aktiebolag och ekonomiska
föreningar med viss skattefrihet får inrätta för vissa investeringsändamål.
Enbart kontometoden är visserligen inte en godtagbar lösning av resultatutjämningens
problem, men den synes vara en värdefull komplettering till
en progressionsutjämning enligt skatteutredningens förslag.

Metoden blir av värde endast för den som från början har sådana vinstförhållanden
att han kan göra de för framtida utjämning erforderliga avsättningarna.
Nystartade företag med förluster eller i varje fall svaga vinst -

16

Bevillningsutskottets betänkande nr 16 år 1961

år i ett inledande skede kan alltså inte få erforderlig skatteutjämning genom
kontometoden. Vid sidan därav bör därför en fullständig progressionsutjämning
eftersträvas.

I motionerna I: 34 och II: 46 föreslås likaså att en skyndsam utredning
igångsättes rörande en allmän öppen resultatutjämning, innebärande bl. a.
rätt till skattefri avsättning å särskilda konton -— motsvarande nuvarande
skogskonto — vid beräkning av intäkt av jordbruk och annan fastighet
(hyresfastighet).

Även frågan om införande av en öppen resultatutjämning i allmänhet var
föremål för riksdagens bedömande förra året. I sitt förutnämnda betänkande
nr 10 framhöll bevillningsutskottet att frågan om användande av någon form
av kontometod prövades ingående av 1957 års skatteutredning. De därvid
gjorda övervägandena hade resulterat i att utredningen ansett att man, i vart
fall för närvarande, inte borde införa regler om resultatutjämning enligt
kontometoden. Likaså behandlades utförligt andra möjligheter till öppen
resultatutjämning. Då det knappast var troligt att en ny utredning skulle
kunna tillföra något för frågans bedömande väsentligt nytt material, ansåg
utskottet inte att den av motionärerna begärda utredningen borde komma
till stånd.

Utskottet

De motioner som utskottet har att behandla i förevarande sammanhang
tar samtliga sikte på åstadkommande av åtgärder i syfte att utjämna verkan
av progressionen i den statliga inkomstskatten. Sålunda yrkas i de sinsemellan
likalydande motionerna 1:34 och 11:46, 1:71 och 11:90 samt 1:76 och
11:89 att det av 1957 års skatteutredning framlagda förslaget till förordning
om rätt till utjämning av statlig inkomstskatt å merinkomster i vissa fall
skall antas av riksdagen med vissa smärre ändringar. I de likalydande motionerna
1:472 och 11:545 hemställes om utredning av frågan om utjämning
av progressionens verkningar, då det gäller fysiska personer med på längre
sikt starkt ojämn inkomstfördelning.

I vissa av de väckta motionerna har även frågan om åstadkommande även
allmän öppen resultatutjämning tagits upp till behandling. Sålunda
yrkas i motionerna 1:34 och 11:46 samt motionerna 1:71 och 11:90 att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer om utredning rörande en
allmän öppen resultatutjämning, innebärande bl. a. rätt till skattefri avsättning
å särskilda konton.

Slutligen yrkas i motionerna 1:34 och 11:46 att vissa ändringar vidtas i
den förra året antagna förordningen om rätt till förlustutjämning vid taxering
för inkomst.

Bevillningsutskottets betänkande nr 16 år 1961

17

Utskottet behandlar först de motionsyrkanden som avser förordningen
om rätt till förlustutjämning och börjar därvid med yrkandet att såsom
villkor för rätt till förlustavdrag skall gälla att deklarationsskyldighet
förelegat för förluståret eller för något av de två beskattningsåren omedelbart
före förluståret. Enligt förordningen skall deklarationsskyldighet ha
förelegat för förluståret för att förlustavdrag skall kunna förekomma.
Beträffande förevarande spörsmål, som aktualiserades redan i samband med
lagstiftningens införande, anförde 1960 års bevillningsutskott bl.a. att det
var rimligt att i princip endast underskott, som uppkommit sedan den
skattskyldige inträtt i förvärvslivet, beaktades genom förlustavdrag. Denna
avgränsning borde för att icke komplicera tillämpningen ske efter schablonartade
grunder. Det föreföll utskottet föga sannolikt att det i praktiken

1 någon nämnvärd omfattning skulle komma att inträffa, att skattskyldiga,
som drev verklig förvärvsverksamhet, genom begränsningsregeln skulle
gå miste om rätten till förlustavdrag. För att inte lagstiftningen i inledningsskedet
skulle kompliceras borde enligt utskottets mening den i propositionen
förordade, relativt lättillämpade regeln godtas. Frågan om en
komplettering i den riktning som motionärerna förordat syntes kunna
anstå till dess större erfarenheter vunnits av den föreslagna lagstiftningens
verkningar. I de nu väckta motionerna har inte anförts några nya synpunkter
som är ägnade att belysa denna fråga. Icke heller eljest har något
förekommit som synes kunna ge riksdagen anledning att inta en annan
ståndpunkt än 1960 års riksdag. Utskottet avstyrker således ifrågavarande
motionsyrkande.

I de sistnämnda motionerna har också yrkats sådana ändringar i förordningen,
att i fråga om fåmansbolag hinder för förlustavdrag inte skall
möta, därest skiljaktighet i ägareförhållandena betingas av att aktier, som
övergått till någon på grund av arv, testamente eller bodelning, överförs å
tidigare ägare av aktier i företaget. Motsvarande yrkande var föremål för
behandling vid 1960 års riksdag. Därvid anförde bevillningsutskottet i denna
fråga, att det torde vara erforderligt att ha vissa spärregler i fråga om bolags
och föreningars rätt att utnyttja förlustavdrag sedan aktier och andelar
bytt ägare. I stort sett var bestämmelserna därom ändamålsenligt utformade.
Utskottet var dock medvetet om att det även i andra fall än då aktierna
bytt ägare genom arv, testamente eller bodelning kunde föreligga sådana
omständigheter, att det framstod som rimligt att förlustavdrag helt eller
delvis fick utnyttjas, exempelvis i sådana fall som de av motionärerna påtalade.
Emellertid ansåg utskottet det knappast vara möjligt att genom
generella föreskrifter tillgodose dessa fall; därtill var riskerna för missbruk
alltför påtagliga. Utskottet var därför inte berett alt tillstyrka en utvidgning
av de åsyftade bestämmelserna men framhöll angelägenheten av att
utvecklingen på området i fortsättningen ägnades uppmärksamhet.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1061. 7 sand. Nr 16

18

Bevillningsutskottets betänkande nr 16 år 1961

I förenämnda uttalande av 1960 års bevillningsutskott kan utskottet
instämma. Att en viss fara för missbruk av möjligheterna till förlustavdrag
föreligger synes bl.a. framgå av den omständigheten att under sistlidna år
i ett flertal fall huvudposter av aktier i bolag med förluster tidigare år utbjudits
till försäljning. Det finns därför enligt utskottets mening all anledning
avvakta den framtida utvecklingen innan ytterligare utvidgningar i
lagstiftningen vidtas i förevarande hänseende.

Utskottet övergår härefter till frågan om införande av progressionsutjämning
i beskattningssystemet. Som av det förut anförda framgår framlade
1957 års skatteutredning ett författningsförslag om rätt till utjämning av
statlig inkomstskatt på merinkomster i vissa fall. I motionerna 1:34 och
11:46,1:71 och 11:90 ävensom 1:76 och 11:89 föreslås att utredningens förslag
om progressionsutjämning genomföres med vissa jämkningar. Bl.a. önskar
motionärerna att förslaget kompletteras så att progressionsutjämning kan
ske även vid fallande inkomst. Även denna fråga var föremål för bedömning
av 1960 års riksdag. Då väckta motionsyrkanden av i huvudsak samma
innebörd som de nu föreliggande avvisades av riksdagen på förslag av bevillningsutskottet,
som bl.a. framhöll att mot utredningens förslag riktats principiella
invändningar under remissbehandlingen. Å ena sidan hade anförts
att genom förslagets generella utformning progressionsutjämning måst
tillåtas i åtskilliga fall, då en sådan utjämning inte kunde anses sakligt
motiverad, exempelvis i samband med kraftigare löneökningar. Å andra
sidan hade också invänts att den föreslagna förordningen inte alltid tillgodosåg
behovet av utjämning vid fleråriga inkomstminskningar. Det var
därför enligt utskottets mening tveksamt om förslaget var ägnat att genomföras
i föreliggande skick. Utskottet hade för sin del kommit till den uppfattningen
att förslaget inte borde genomföras i dåvarande läge utan ställning
tas till frågan om progressionsutjämning först sedan revisionen av
reglerna om ackumulerad inkomst fullbordats och behovet av åtgärder på
området därigenom närmare klarlagts.

Utskottet anser för sin del att de principiella invändningar som sålunda
riktats mot det av 1957 års skatteutredning framlagda förslaget om progressionsutjämning
är av sådan natur att förslaget ej bör genomföras i föreliggande
skick eller ens med de jämkningar, som motionärerna föreslagit.
Utskottet kan därför inte tillstyrka motionsyrkandena om omedelbar lagstiftning
i ämnet.

Enligt utskottets mening bör spörsmålet om åstadkommande av en progressionsutjämning
betraktas som en fråga på längre sikt. De mest iögonenfallande
verkningarna av progressionen vid den statliga inkomstbeskattningen
får anses undanröjda genom lagstiftningen om beskattning av ackumulerad
inkomst samt om taxering för inkomst av medel som insatts på skogs -

Bevillningsutskottets betänkande nr 16 år 1961

19

konto. Härtill kommer den förra året genomförda lagstiftningen om förlustutjämning.
Det bör också erinras om att frågan om en utvidgning av tillämpningsområdet
för lagstiftningen om ackumulerad inkomst är föremål för
utredning.

Av avgörande betydelse för bedömandet av behovet av en lagstiftning om
progressionsutjämning är emellertid att hela frågan om progressionen kan
komma i ett helt annat läge beroende på resultatet av de överväganden, som
sker inom allmänna skatteberedningen. Det har nämligen förutsatts att beredningen
skall överväga bl. a. om det är rationellt att ha en starkt progressiv
inkomstbeskattning för enskilda rörelseidkare, fria yrkesutövare och
jordbrukare samt uppta frågan om progressiviteten i skattesystemet i dess
helhet och inom dess olika delar i samband med undersökning av möjligheterna
till införande av en definitiv källskatt.

Med hänsyn till det anförda anser utskottet inte heller lämpligt att den
i motionerna I: 472 och II: 545 begärda utredningen av frågan om utjämning
av progressionens verkningar nu kommer till stånd.

I motionerna I: 34 och II: 46 har yrkats att en ny utredning tillsättes snarast
möjligt i syfte att pröva möjligheterna till en fullständig resultatutjämning
och att härvid i första hand frågan om resultatutjämning genom kontometoden
prövas och att förslag i detta syfte därefter skyndsamt förelägges
riksdagen. Ett liknande yrkande framlägges i motionerna I: 71 och 11:90.
Även denna fråga, som prövades ingående av 1957 års skatteutredning, varvid
utredningen fann att man, i vart fall för närvarande, inte borde införa
regler om resultatutjämning enligt kontometoden, torde komma att ägnas
uppmärksamhet av allmänna skatteberedningen. Med hänsyn härtill bör
inte en särskild utredning av frågan nu komma till stånd. Utskottet avstyrker
således de angivna motionsyrkandena.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:34 av herr Ebbe Ohlsson
m. fl. och II: 46 av herr Nilsson i Svalöv m. fl.,

2) de likalydande motionerna 1:71 av herr Bengtson
m. fl. och II: 90 av herr Hedlund m. fl.,

3) de likalydande motionerna I: 76 av herrar Kronstrand
och Stefanson samt 11:89 av herr Stenberg m.fl., ävensom

4) de likalydande motionerna I: 472 av herr Kaijser samt
II: 545 av fru Kristensson och herr Björkman

måtte, i den mån de icke kan anses besvarade genom vad
utskottet ovan anfört, av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Stockholm den 28 februari 1961

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN EBICSSON

Bevillningsutskottets betänkande nr 16 år 1961
Närvarande:

från första kammaren: herrar John Ericsson, Einar Eriksson, Jansson,
Spetz, fröken Ranmark, herrar Gustaf Elofsson, Söderquist, Oscar Carlsson^,
Yngve Nilsson och Gösta Jacobsson*; samt

från andra kammaren: herrar Brandt i Aspabruk, Allard, Kollberg,
Nilsson i Svalöv, Vigelsbo, Engkvist, Magnusson i Borås, Forsberg*, Stenberg
och Kristenson i Göteborg.

*) Icke närvarit vid justering av betänkandet.

Reservation

av herrar Spetz, Gustaf Elofsson, Söderquist, Yngve Nilsson, Gösta Jacobsson,
Kollberg, Nilsson i Svalöv, Vigelsbo, Magnusson i Borås och Stenberg,
vilka dels ansett att utskottets yttrande bort ha följande lydelse:

Enligt beslut av 1960 års riksdag öppnades möjligheter till öppen förlustutjämning
vid taxering för inkomst. Härigenom togs ett viktigt steg
på vägen mot ett mera fullständigt undanröjande av de svårigheter som
principen om beskattningsårets slutenhet i vissa fall vållar och som riksdagen
vid upprepade tillfällen påtalat. Den medgivna rätten till förlustavdrag
innebär emellertid endast en partiell lösning av de skatteproblem som
sammanhänger med större inkomstvariationer mellan olika år för en enskild
skattskyldig. För fysiska personer, vilka i fråga om statsskatten är
progressivt beskattade, uppnås en tillfredsställande principiell lösning av
dessa problem först om möjligheter öppnas för en resultatutjämning mellan
olika inkomstår, som icke begränsas till enbart kvittning av förlust utan
som kan medge ett jämnare skatteuttag vid en påtagligt ojämn inkomstutveckling
och därmed anpassa inkomstbeskattningen till den faktiska inkomst
som förelegat under en flerårsperiod. Sådana större variationer i inkomsterna
mellan olika år förekommer hos olika grupper av skattskyldiga,
såväl rörelseidkare och jordbrukare som löntagare. Förefintliga möjligheter
till öppen utjämning avser antingen vissa inkomstslag, såsom i fråga om
skogskontoreglerna, eller vissa speciella inkomstsituationer, såsom i fråga
om de särskilda bestämmelserna för s. k. ackumulerad inkomst. Generella
regler för öppen resultatutjämning saknas.

1957 års skatteutredning, vars betänkande låg till grund för fjolårets
beslut om förlustutjämning, framlade också förslag till öppen resultatutjämning
genom rätt till utjämning av statlig inkomstskatt i vissa fall (s.k.
progressionsutjämning). Kungl. Maj:t upptog emellertid icke förslaget i
denna del i fjolårspropositionen.

I de förevarande motionerna föreslås att riksdagen måtte antaga utred -

Bevillningsutskottets betänkande nr 16 dr 1961

21

ningsförslaget beträffande progressionsutjämningen med vissa smärre jämkningar.
Vidare yrkas vissa kompletteringar till fjolårets riksdagsbeslut angående
rätten till förlustutjämning.

Utskottet ansluter sig till motionärernas uppfattning att det måste anses
synnerligen angeläget att tillskapa generella regler för öppen resultatutjämning
vid beskattningen. Det är enligt utskottets uppfattning en allvarlig
brist att allmänna regler saknas härför. Utskottet anser att 1957 års skatteutrednings
förslag med vissa smärre jämkningar kan läggas till grund för
beslut. 1 enlighet med motionärernas yrkande tillstyrker utskottet att författningsbestämmelser
nu intages om rätt till utjämning av statlig inkomstskatt
i vissa fall. Gränsen för inkomstvariationen synes såsom motionärerna
föreslagit kunna fastställas till 10 000 kronor. Vidare bör rätt till utjämning
föreligga vid fallande inkomst. Utskottet förutsätter att den nu
fastställda gränsen för inkomstvariationen blir föremål för omprövning
efter viss tids erfarenhet. Utskottet tillstyrker även den av motionärerna
föreslagna jämkningen av utredningsförslaget att som villkor för rätt till
progressionsutjämning skall gälla, att deklarationsskyldighet skall ha förelegat
antingen under jämförelseåret eller något av de två närmast föregående
beskattningsåren.

Vad så beträffar de i fjol beslutade reglerna om rätt till förlustutjämning
delar utskottet uppfattningen att vissa justeringar synes motiverade.
Nu gäller att deklarationsskyldighet skall ha förelegat för det beskattningsår
förlusten uppkommit. Utskottet anser denna bestämmelse altiför rigorös
och ägnad att medföra orättvisa. Utskottet föreslår en jämkning av reglerna
av den innebörden att deklarationsskyldighet skall ha förelegat antingen
förluståret eller under något av de två närmast föregående beskattningsåren.
Vidare biträder utskottet det framförda motionsyrkandet att bestämmelserna
om förlustavdrag vid överlåtelse bör kompletteras så att rätt till
förlustutjämning skall kvarstå, om den som övertagit aktier på grund av
arv, testamente eller bodelning överlåter dessa till tidigare ägare av aktier
i företaget. De nu gällande bestämmelserna innebär, att därest änka eller
barn efter hälftendelägare anser sig sakna möjligheter att behålla aktierna
och därför överlåter dem till den andre hälftendelägaren, denne delägare
helt förlorar rätten till avdrag för förlust som uppkommit innan han övertog
de efterlevandes aktier. Bestämmelsen kan således såsom den nu är utformad
leda till uppenbart obilliga resultat.

I motionerna har vidare yrkande framställts om utredning rörande möjligheterna
till resultatutjämning genom den s. k. kontometoden. Utskottet
delar uppfattningen att denna metod erbjuder en möjlighet till en mera
allmän lösning av resultatutjämningsproblemet som bör undersökas ytterligare.
Utskottet tillstyrker därför att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj .t

22 Bevillningsutskottets betänkande nr 16 dr 1961

anhåller om utredning rörande allmän öppen resultatutjämning genom rätt
till skattefri avsättning å särskilda konton i principiell överensstämmelse
med reglerna för skogskontona.

dels ock ansett, att utskottet under punkterna 1—3 bort hemställa,

att riksdagen i anledning av de inbördes likalydande motionerna
1:34 och 11:46, 1:71 och 11:90 samt 1:76 och 11:89
måtte

1) antaga det vid motionerna 1: 34 och II: 46 fogade förslaget
till förordning angående ändring av 2, 8 och 9 §§ förordningen
den 8 april 1960 (nr 63) om rätt till förlustutjämning
vid taxering för inkomst;

2) antaga det vid sistnämnda motioner fogade förslaget
till förordning om rätt till utjämning i vissa fall av statlig
inkomstskatt i samband med inkomststegring eller inkomstminskning
med den ändringen att 2 § i förslaget erhåller
följande lydelse

2 §.

Uppgår den till statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomsten för i
1 § omförmäld skattskyldig till belopp, som med minst 10 000 kronor övereller
understiger den skattskyldiges motsvarande inkomst under det nästföregående
beskattningsåret (jämförelseåret), skall utjämningen av skatten
verkställas sålunda att den skatt, som den skattskyldige har att jämlikt förordningen
om statlig inkomstskatt erlägga, nedsättes till sådant belopp, att
den sammanlagda statliga inkomstskatten för det ifrågavarande beskattningsåret
och för jämförelseåret blir lika stor som summan av den skatt,
som han haft att erlägga för nämnda båda år, därest den sammanlagda beskattningsbara
inkomsten för dessa år med lika delar belöpt på vartdera
av åren.

Vid tillämpningen av bestämmelsen i första stycket skall beräkning av
skatt ske efter det procenttal av grundbeloppen för statlig inkomstskatt,
som jämlikt 12 § förordningen om statlig inkomstskatt skall tillämpas för
slutlig skatt på grund av taxeringen för beskattningsåret.

(Se vidare anvisningarna.)

3) att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
att skyndsam utredning företas om möjligheterna till
en fullständig resultatutjämning samt att härvid i första
hand frågan om resultatutjämning genom kontometoden
prövas och att förslag i detta syfte skyndsamt förelägges
riksdagen.