Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 7 år 1961
1
Nr 7
Utlåtande i anledning av väckt motion om stimulerande av förslagsverksamheten
inom den allmänna civilförvaltningen.
I en till allmänna beredningsutskottet hänvisad motion, II: 11, av herr
Wiklund hemställes, att riksdagen ville hos Kungl. Maj :t anhålla, att förslag
till åtgärder för att stimulera förslagsverksamheten inom den allmänna
civilförvaltningen — i första hand genom möjlighet till högre ersättningar
för goda rationaliseringsförslag, genom förenkling av förfarandet
vid prövning av ärenden angående ersättning åt förslagsställare samt
genom en särskild propagandakampanj för denna verksamhet — snarast
möjligt måtte föreläggas riksdagen.
I motionen anföres bl. a. att förslagsverksamheten inom den allmänna
civilförvaltningen givit endast begränsat utbyte. Detta skulle 1 V1S®
kunna bero på att belöningsverksamheten inte blivit föremål för tillräcklig
propaganda och publicitet, att förfarandet är för omständligt och att
ersättningsbeloppen varit alltför obetydliga. Det anses vara ett viktigt
led i rationaliseringsarbetet att de anställda i möjligaste mån intresseras
för att medverka. I detta syfte synes belöningarna böra höjas.
Stockholms stad har organiserat förslagsverksamheten bland stadens anställda
samt stimulerat dessa att deltaga i denna verksamhet genom att stalla
i utsikt relativt stora ersättningar för goda rationaliseringsförslag och genom
en särskild propagandakampanj. Dessa åtgärder har lett till mycket
gynnsamma resultat. Bl. a. har många förslag framlagts och genom att
utnyttja några av dem stora besparingar kunnat göras. Motionaren framhåller
att ett av förslagen angående en enklare indrivningsprocedur väntas
medföra en besparing årligen av 45 000 kronor för staden.
Beträffande vad motionären ytterligare anfört till stöd for sitt yrkande
får utskottet hänvisa till motionen.
Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från järnvägsstyrelsen,
statskontoret och statens organisationsnämnd samt berett Sveriges industriförbund
tillfälle att inkomma med yttrande.
Järnvägsstyrelsen framhåller att personalen vid SJ sedan länge haft tillfälle
att på olika sätt framföra förslag till förbättringar. Genom företagsnämndernas
tillkomst 1048 har emellertid förslagsverksamheten fått en
Bihang till riksdagens protokoll 1961. 11 samt. Nr 7
2 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 7 år 1961
fastare form bl. a. genom att särskilda bestämmelser utfärdats. Förslagsverksamhetens
utveckling vid SJ framgår av nedanstående tabell.
År |
Antal förslag |
Belöningar, kronor |
Summa |
i medeltal |
|||
styrelsen |
linje- myndighet |
Summa |
|||||
styrelsen |
linje- myndighet |
||||||
1949 1950 1951 1952 1953 1954 1955 1956 1957 1958 1959 |
24 23 49 67 122 123 157 128 138 100 134 |
21 25 83 in 135 159 160 183 144 162 |
24 44 74 150 233 258 316 288 321 244 296 |
3 950 2 450 8 150 9 725 18 750 15 175 20 025 17 475 20 400 16 925 23 900 |
1 050 1 800 6 545 7 995 9 075 11 850 12 170 15 470 11 570 13 215 |
3 950 3 500 9 950 16 270 26 745 24 250 31 875 29 645 35 870 28 495 37 115 |
164 80 135 108 115 94 101 103 112 117 125 |
Verksamheten har som synes visserligen ökat efter hand, men för de
sjsta åren kan en stagnation konstateras. I förhållande till personalstyrkans
storlek (över 60 000) är förslagsverksamheten ej så hög som man
kunde förvänta, men dock högre än vid de flesta europeiska järnvägar.
Flera åtgärder har under årens lopp vidtagits för att stimulera förslagsverksamheten.
Som exempel härpå kan nämnas artiklar i SJ:s personaltidning,
föredrag, broschyrer och affischer. Även pristävlingar har anordnats.
Enligt styrelsens åsikt är en enträgen upplysningsverksamhet en förutsättning
för att kunna behålla förslagsverksamheten vid en relativt god
nivå och utveckla densamma. Till verksamhetens utveckling torde också
ha bidragit att ersättningsfrågan för antagna rationaliseringsförslag i vad
avser medelstillgång icke inneburit några svårigheter. I SJ:s driftkostnadsbudget
upptages nämligen ett beräknat belopp för gratifikationer till förslagsställare.
Styrelsen framhåller vidare att den medgivit vissa linjemyndigheter
(distriktschefer, verkstadsföreståndare, sektionsföreståndare och jämställda)
att fatta beslut om belöning rörande lokala förslag, som ej anses böra
belönas med belopp överstigande 300 kr. Detta medgivande (som tidigare
avsåg 200 kr.) har, säger styrelsen, säkerligen medverkat till förslagsverksamhetens
utveckling, vilket torde framgå av tablån.
Frågor om belöningar behöver alltså icke — såsom vid verk tillhörande
den allmänna civilförvaltningen — hänskjutas till någon anslagsgivande
myndighet.
Belöningarnas fördelning på olika storleksgrupper framgår av nedanstående
tablå för åren 1957—1959.
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 7 år 1961
3
År
—50 kr
51—100
kr
101—200
kr
201—300
kr
301—500
kr
över 500
kr
Summa
antal
Summa
kr
1957
1958
1959
112
83
87
117
101
124
70
42
54
16
10
17
4
5
10
321
244
296
35 870
28 495
37 115
Belöningar om högst 50 kr. har till övervägande del utbetalts av linjemyndigheterna
för lokala förslag.
Högsta belöning under företagsnämndernas verksamhetstid har varit
3 000 kr.
Statskontoret erinrar om att statsmakterna vid 1960 års riksdag beslutat,
att ett nytt ämbetsverk för rationaliseringsverksamhet och allmän remissverksamhet
med benämningen statskontoret skall inrättas fr. o. m. den 1
juli 1961. Samtidigt upphör bl. a. organisationsnämnden. Beträffande arbetsuppgifterna
för det nya ämbetsverket anförde departementschefen bl. a.
(prop. 126, sid. 36), att han instämde i 1956 års rationaliseringsutrednings
mening, att man icke borde binda det centrala rationaliseringsorganet med
bestämda direktiv angående valet av arbetsuppgifter och sättet för att lösa
dessa. Organet borde genom organisationsundersökningar och på annat
sätt självt söka vägar till förenklingar och kostnadsbesparingar inom statsförvaltningen
och genom aktiv upplysning och rådgivning, framläggande av
nya organisationsförslag och på i det särskilda fallet lämpligt sätt verka
för att rationaliseringen inom statsverket skulle drivas med kraft.
I den av motionären aktualiserade frågan uttalade departementschefen,
att det kunde finnas skäl att stimulera den interna rationaliseringsverksamheten
hos myndigheterna genom att höja belöningsnormerna for de
enskilda befattningshavarnas förslagsverksamhet. Ställning till denna fråga
syntes dock icke behöva tagas för det dåvarande.
Statskontoret anser det kunna förutsättas, att det centrala rationaliseringsorganet
kommer att ha sin uppmärksamhet riktad på nu ifrågavarande
spörsmål och att det ligger inom ramen för rationaliseringsorganets arbetsuppgifter
att framlägga förslag till förbättring av belöningsnormerna för
enskilda befattningshavares förslagsverksamhet ävensom till andra åtgärder
för att stimulera förslagsverksamhet. Mot bakgrunden av det ovan anförda
syntes anledning saknas alt — såsom i motionen ifrågasatts — snarast
möjligt förelägga riksdagen förslag till åtgärder för att stimulera sagda
förslagsverksamhet. Statskontoret föreslår således att motionen icke föranleder
någon riksdagens åtgärd.
Statens organisationsnåmnd hänvisar bl. a. till att nämnden i skrivelse
till Konungen i oktober 1955 påpekade vissa brister i förslagsverksamheten
inom den civila statsförvaltningen. Till skrivelsen fogades såsom bilaga ett
4 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 7 år 1961
utkast till regler för förslagsverksamheten, avsedda att stimulera denna.
Skrivelsen utmynnade i en hemställan om att regler för förslagsverksamheten
skulle fastställas samt att organisationsnämnden skulle erhålla 3 000
kronor i anslag för information och propaganda rörande denna verksamhet.
Skrivelsen överlämnades genom Kungl. Maj:ts beslut den 26 oktober
1956 till 1956 års rationaliseringsutredning för att tagas i beaktande vid
utredningens arbete. Nämnden erinrar även om sitt yttrande över vad 1958
års besparingsutredning anfört i frågan. Nämnden anslöt sig härvid till utredningens
synpunkter och föreslog vissa åtgärder.
Nämnden lämnar vidare följande sammanställning över antal till statens
organisationsnämnd insända rationaliseringsförslag och för dessa utbetalade
belöningar m. m. under åren 1955/56—1959/60.
År |
Antal inkom-na förslag |
■k. Antal belöna-de förslag |
Belöningar-nas samman-lagda belopp |
Maximalt be-lopp för ett |
1955/56 |
15 |
6 |
3100 |
1 000 |
1956/57 |
20 |
10 |
6 250 |
1 200 |
1957/58 |
18 |
9 |
2 250 |
300 |
1958/59 |
14 |
11 |
2 700 |
600 |
1959/60 |
18 |
16 |
4 775 |
1 000 |
Nämnden anser att det vore lämpligt, att det nya statliga centrala rationaliseringsorgan,
statskontoret, som börjar sin verksamhet den 1 juli 1961,
får i uppdrag att stimulera ifrågavarande verksamhet och gives härför erforderliga
ekonomiska resurser för information och propaganda.
Sveriges industriförbund anför:
Den förslagsverksamhet som bedrivs inom det privata näringslivet
har visat goda resultat. Utbytet för företagens del har bestått dels i tillkomsten
av användbara rationaliseringsförslag, dels och framför allt i
den ökade solidaritet med företaget som skapats hos de anställda.
Möjligheterna att uppnå resultat genom förslagsverksamhet varierar i
hög Srad mellan olika branscher och även mellan olika företag inom samma
bransch. Även på områden och inom företag där möjligheterna för de anstallda
att framställa förslag till förbättringar med hänsyn till rörelsens
natur är relativt små, har en välordnad förslagsverksamhet givit gott utbyte.
Det finns därför enligt Förbundets mening anledning att, som anförs
i motionen, stimulera förslagsverksamheten inom den allmänna civilförvaltningen.
Den statliga förslagsverksamheten bör enligt Förbundets mening kunna
organiseras i anslutning till vad som är brukligt inom företag med likartat
arbetssätt inom det privata näringslivet, men en anpassning måste givetvis
ske till varje verks institutionella förhållanden.
I likhet med motionären finner Förbundet att ersättningssumman för
goda rationaliseringsförslag inte bör maximeras. Den bör inte heller ges
någon minimigräns. Den statliga förslagsverksamhetens belöningsregler
bor enligt Förbundets mening utarbetas med ledning av reglerna på den
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 7 år 1961 5
privata marknaden och man bör även i övrigt tillgodogöra sig de erfarenheter
som vunnits inom privata företag samt inom näringslivets och arbetsmarknadens
organisationer.
Under hänvisning till vad som ovan anförts får Industriförbundet tillstyrka
motionärens hemställan.
Vidare har till utskottet under hand lämnats en redogörelse för en inom
Stockholms stads förvaltningsorgan år 1960 anordnad förslagskampanj.
Föredragande borgarrådet har den 2 januari 1961 beträffande resultatet
av kampanjen anfört.
Hittills har 160 av de under kampanjtiden, 1/1—30/6 1960, inkomna förslagen
belönats av resp. förvaltningar med sedvanliga penningbelöningar
till ett sammanlagt belopp av 47 550 kronor samt att frågan om sådana belöningar
ännu ej avgjorts beträffande 136 av förslagen. Enligt de i detta
sammanhang gällande normerna bör penningbelöningen uppgå till högst
en femtedel av den årliga besparing, som förslaget medför för staden. Denna
norm har inte alltid kunnat tjäna som vägledning vid fastställandet av belöningarna,
eftersom besparingarna i en del fall inte kunnat beräknas och
i andra fall förslagen inte syfta till besparingar utan till ökad säkerhet,
trivsel eller fördelar av annat slag för allmänheten eller för stadens anställda.
Å andra sidan ha belöningar i en del fall utgått med lägre belopp
än en femtedel av årsbesparingen. Av anförda skäl går det inte att med sakerhet
räkna fram den besparing, som staden gör tack vare de under kampanjen
inkomna förslagen. Man synes dock kunna uppskatta den årliga besparingen
av de hittills belönade 160 förslagen till fem gånger summan av
de utgivna penningbelöningarna, d. v. s. omkring 250 000 kronor. Bedömningen
av de återstående 136 förslagen torde medföra en höjning av
summan utgivna belöningar och därmed även ge anledning till en höjning
av summan uppskattad årlig besparing.
Av det för genomförande av kampanjen beviljade anslaget, 25 000 kronor,
har förbrukats eller disponerats kronor 24 356:77, varför sålunda
kronor 643:23 återredovisas till stadskassan.
Av redogörelsen framgår, att kampanjen varit en utomordentlig framgång
och medfört betydande ekonomiska fördelar för staden. Den har därjämte
inneburit en stark aktivisering av företagsnämnderna och därigenom
indirekt medverkat till effektivare insatser av nämnderna även på andra
områden.
Utskottet
Vid behandlingen av rationaliseringsarbetet inom den statliga förvaltningen
bär 1958 års besparingsutredning i sitt betänkande (SOU 1959: 28),
som motionären framhållit, berört möjligheterna att bl. a. genom förslagsverksamheten
engagera de enskilda befattningshavarna i detta arbete. Frågan
har också, i vad gäller de statliga affärsverken och bolagen, behandlats
i ett av särskilda sakkunniga avgivet betänkande angående statliga
företagsformer (SOU 1960:32). Förslagsverksamheten har av utredningarna
betraktats som ett viktigt led i rationaliseringssträvandena och vid
skapandet av industriell demokrati inom den statliga affärsdriften. Båda
6 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 7 år 1961
utredningarna finner de resultat verksamheten hittills givit mindre tillfredsställande
och anser åtgärder böra vidtagas för att stödja densamma
och giva den en mera effektiv organisation.
De uppgifter som lämnats i yttrandena över motionen bestyrker att förslagsverksamheten
inom statsförvaltningen i stort varit av ringa omfattning.
Det framgår också av yttrandena att i de fall, då förutsättningarna
varit gynnsammare — inom statens järnvägar, Stockholms stad och det
enskilda näringslivet — verksamheten lämnat mycket goda resultat.
Utskottet delar uppfattningen att förslagsverksamheten kan tjäna som
ett effektivt medel i rationaliseringsarbetet och bidraga till att hos de enskilda
befattningshavarna stärka känslan av samhörighet och solidaritet
med den statliga arbetsgivaren. Enligt utskottets mening ligger det i det
allmännas intresse att lämna verksamheten ett ökat stöd.
I proposition nr 126 till 1960 års riksdag angående inrättande av ett
nytt ämbetsverk för rationaliseringsverksamhet m. m. uttalade föredragande
departementschefen bl. a. att det kunde finnas skäl att stimulera
den interna rationaliseringsverksamheten genom att höja belöningsnormerna
för de enskilda befattningshavarnas förslagsverksamhet. Departementschefen
ansåg sig dock icke behöva då taga ställning till frågan.
Enligt vad utskottet erfarit planeras för närvarande inom civildepartementet
en rad åtgärder på förevarande område. Det är av olika skäl icke
uiöjligt för utskottet att här redovisa detaljerna i dessa planer. Syftet är
bl. a. att i samråd med näringslivets organisationer åstadkomma brett upplagda
aktioner i frågan. Planeringsarbetet är långt framskridet och torde
resultera i åtgärder inom den närmaste tiden.
Som framgår av det anförda behjärtar utskottet helt motionens syfte.
Enligt utskottets bedömande kan dock motionärens önskemål komma att
bli tdlgodosedda genom de ovan antydda åtgärderna. Resultatet av det pågående
arbetet bör sålunda avvaktas innan ytterligare åtgärder övervägs,
varför utskottet hemställer,
att motion II: 11 icke må föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 28 februari 1961
På allmänna beredningsutskottets vägnar:
NANCY ERIKSSON
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 7 år 1961
7
Närvarande:
från första kammaren: herrar Nestrup, Sörlin, Axel Emanuel Andersson*,
Ringaby, Uno Olofsson, Lars Larsson, Hedström, Nils-Eric Gustafsson*,
Hellebladh, Tage Johansson och Eric Peterson*;
från andra kammaren: fru Eriksson i Stockholm, herrar Johansson
i Skoglösa, Hamrin i Jönköping, fru Jäderberg, herr Svensson i Kungälv,
fru Thunvall*, herrar Carlsson i Huskvarna, Lundmark*, Gustafsson i
Uddevalla*, fru Gunne, herrar Börjesson i Glömminge* och Edlund.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.