RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 10

ANDRA KAMMAREN

1960

25—30 mars

Debatter m. m.

Fredagen den 25 mars

Sid.

Minnesord över förre talmannen August Sävström.................. 5

Svar på frågor av:

herr Eliasson i Sundborn ang. skattelättnad för bussar i linjetrafik . 5

fru Lindskog i anledning av inträffade dödsfall bland ensamboende

åldringar.................................................. 6

Svar på interpellationer av:

herr Andersson i Storfors ang. åldringsvårdens organisation....... 8

herr Svensson i Kungälv ang. åtgärder med anledning av vissa rekommendationer
i zigenarfrågan ............................. 10

Lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m............... 16

Ändring i familj ebidragsförordningen............................. 75

Besparingar inom den allmänna sjukförsäkringen, m. m............. 78

Utredning i syfte att förverkliga den fulla sysselsättningen m. m..... 81

ökad utbildning av personal vid körskolor........................ 84

Ändrade grundavgifter vid elabonnemang för mindre industrier...... 85

Interpellation av herr Svensson i Stenkyrka ang. yrkesutbildning för
fiskare...................................................... 85

Tisdagen den 29 mars

Svar på frågor av:

herr Nordgren ang. tullbefrielse för gåvor....................... 89

herr Pettersson i Dahl ang. tolkningen av vissa statsbidragsbestäm melser

avseende det allmänna skolväsendet.................... 91

Svar på interpellation av herr Lassinantti ang. arbetsmarknaden inom
Töre kommun m. m. och på fråga av herr Larsson i Hedenäset ang.

sysselsättningsmöjligheterna m. m. i Morjärv.................. 92

Interpellationer av:

herr Carbell ang. beivrande av vårdslös deklaration............... 108

herr Berglund ang. arbetskraftsbehovet i Norrbottens skogskom muner.

................................................... 108

1 —Andra kammarens protokoll 1960. Nr 10

Nr 10

Innehåll

Sid.

Onsdagen den 30 mars fm.

Sveriges anslutning till EFTA, m. m.......................... 112

Onsdagen den 30 mars em.

Sveriges anslutning till EFTA, m. m. (Forts.)..................... 188

Bistånd åt de s. k. underutvecklade länderna, m. m................. 212

Ändring av 21 och 87 §§ lagen om val till riksdagen............... 234

Sänkning av rösträttsåldern..................................... 236

Utgifter under riksstatens sjätte huvudtitel:

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m........... 243

Bidrag till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp.......... 245

Kostnader för vetenskaplig trafiksäkerhetsforskning.............. 246

Driftbidrag till statens järnvägar............................... 247

Allmänna barnbidrag m. m...................................... 250

Bidrag till sjukkassor m. m...................................... 252

Vidgad rätt att åtnjuta det från inkomst av kapital medgivna s. k.

sparavdraget.................... 253

Interpellation av herr Nilsson i Tvärålund ang. metoderna för kontroll
av motorfordons hastighet..................................... 258

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 25 mars

Andra lagutskottets utlåtande nr 6, rörande lagen om försäkring för
allmän tilläggspension, m. m.................................. 16

— nr 7, om ändring i familjebidragsförordningen................... 75

—- nr 8, om besparingar inom den allmänna sjukförsäkringen, m. m. . 78

— nr 9, om ändrad lydelse av 3 § lotteriförordningen............... 81

— nr 13, om ändring i livsmedelsstadgan......................... 81

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7, om ändring i vattenlagen, m. m____ 81

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 7, om vidgad svensk fri märksutgivning.

............................................ 81

— nr 8, ang. enhetligt bensinpris för hela landet m. m.............. 81

— nr 9, om utredning i syfte att förverkliga den fulla sysselsättningen

m. m................................................. 81

— nr 10, om utredning rörande Tornedalens kommunikationsproblem 84

— nr 11, om ökad utbildning av personal vid körskolor............. 84

— nr 12, ang. ändrade grundavgifter vid elabonnemang för mindre

industrier.................................................. 85

Onsdagen den 30 mars em.

Utrikesutskottets utlåtande nr 2, om Sveriges anslutning till konventionen
angående upprättandet av Europeiska frihandelssammanslutningen,
m. m............................................. 188

Innehåll

Nr 10

Sid.

Bevillningsutskottets betänkande nr 30, ang. förordning om rätt för
Konungen att i vissa fall förordna om avvikelse från tulltaxan m. m. 188
Utrikesutskottets utlåtande nr 3, ang. bistånd åt de s. k. underutvecklade

länderna, m. ............................................... 212

Statsutskottets utlåtande nr 47, om anslag till internationell hjälpverksamhet
.................................................... 212

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 7, om ändring av 21 och 87 §§ lagen
om val till riksdagen......................................... 234

— nr 8, ang. förslag till lag med vissa bestämmelser om val till riksdagens
andra kammare för perioden 1961—1964 ................ 236

— nr 9, om sänkning av rösträttsåldern.......................... 236

Första lagutskottets utlåtande nr 20, ang. rösträttsåldern, m. m........ 243

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 10, rörande beskaffenheten av valsedlar
m. m................................................. 243

— nr 11, om skydd för partibeteckning........................... 243

Statsutskottets utlåtande nr 6, rörande utgifter under sjätte huvudtiteln
(kommunikationsdepartementet)......................... 243

— nr 43, ang. anslag till regeringsrätten.......................... 250

— nr 44, ang. anslag till vattendomstolarna....................... 250

— nr 45, ang. anslag till allmänna barnbidrag m. m................ 250

Bevillningsutskottets betänkande nr 23, ang. avdrag vid beskattningen

för kostnader för bil i tjänsten, m. m........................... 253

— nr 31, om vidgad rätt att åtnjuta det från inkomst av kapital medgivna
s. k. sparavdraget...................................... 253

t , ■ ■ i i -it '' ■ ■ '' 1 f .. • , • .

'' • 1 i ■, ■ *,1 i

... . ........ ......s) !■;

* ! ■ ■ ■ .. ■ i ; '' , :V. , • ,

''.il*.

	•''•i,/:'' ; ;i		* ■ ■		-T tii		V - -.mvA
h:v
	-<&f* !: 11					V\liK
			... i-;wi - - -t	J	js>å in
•						■ ir;.	> J} **•;;
		- va t	i.-unv/j.; i *	<<>''•"* . 1''	. *		w. 1■ -''AV
	.	yj-n		j. i v -			Vi.v'': '' ♦
			..........		. , . .. '' .......... .fn ,rn
?>v						({?„.»	. *> ib -■
	famn!	'' i - .. ii	ii!''.; . i >!ii	g lö :>	»n i it ii *r ;h.ij;fr;U!;	■ c.wy	.
		. . »			:i >nrtöf''1 ■ ;f;r»««t.•'';,, ;	• li v ''i }	it f^ts;
i '' t*					il * f i piU j*i iil j 41 l. . • ii	■Vi Ui
			• • ■ T,*». - •>	;jr niiu	t-:tl'':iui-1 : , • i: i t !JJ,1.‘ Tfi	%*''4
			-ni .Öl ä*''	ihki/»*''	i:*''i i.-i,ii;?	.vHTft	.irt 7{\ -
	•	•l tf > ;< j	M ; »itiliV		iru ■ .	A<$h
■- V'' »ii					11 ,n -I'': ''..,, ! !jf\| -ni*	•	tf rf *V- :
	- ''				■ !.!: * - i . jlh\ .
					.......... i (««"!> n.n	.rf .*

Fredagen den 25 mars 1960

Nr 10

Fredagen den 25 mars

Kl. 11.00

§ 1

Minnesord över förre talmannen
August Sävström

Herr TALMANNEN öppnade sammanträdet
med följande ord:

Under gårdagen ingick meddelande
om att förre talmannen i denna kammare
August Sävström avlidit.

Då August Sävström år 1952 lämnade
riksdagen efter att i mer än fyra decennier
ha tillhört andra kammaren, sedan
1933 såsom dess talman, fick han
mottaga många och starka bevis på uppskattning
och vänskap. Därvid framhölls
bland annat hans fulländade opartiskhet
och osvikliga säkerhet vid ledningen
av kammarens förhandlingar. I
dag dröjer våra tankar främst vid de
personliga egenskaper hos vår vördade
förre talman, som gör att budet om hans
bortgång väcker stor saknad och förstämning.
Genom sin lugna, naturliga
värdighet och sitt blida, välvilliga väsen
tillvann han sig allas aktning och tillgivenhet.
Med tacksamhet minnes vi hans
betydelsefulla livsgärning och helgjutna
personlighet.

Detta anförande åhördes av kammarens
ledamöter stående.

§ 2

Justerades protokollet för den 18 innevarande
mars. §

§ 3

Svar på fråga ang. skattelättnad för
bussar i linjetrafik

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, som
yttrade:

Herr talman! Herr Eliasson i Sundborn
har frågat mig, om regeringen avser
att på grundval av 1953 års trafikutrednings
betänkande förelägga årets
riksdag förslag om skattelättnad för
bussar i linjetrafik.

1953 års trafikutredning avgav den
22 februari i år en framställning angående
busstrafikens driftekonomiska förhållanden
med förslag bl. a. om restitution
av för år 1960 erlagd fordonsskatt
för bussföretag med linjetrafik på
landsbygden. Framställningen är nu föremål
för remissbehandling. Remisstiden
utgår den 1 juni. Innan remissbehandlingen
avslutats, är jag givetvis
icke beredd att ta ställning till det av
utredningen framlagda förslaget.

Härefter anförde:

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag ber först att till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få framföra ett tack
för det snabba svaret på min fråga. Tyvärr
ger kanske inte innehållet anledning
till samma tacksamhetsbetygelse.

Såsom alla känner till har privatbilismens
expansion medfört åtskilliga indragningar
i busstrafiken särskilt på
landsbygden. Linjer har lagts ner och
turtätheten har minskats. 1953 års trafikutredning
konstaterar i sitt betänkande
att den brydsamma ekonomiska
situation, vari många bussföretag med
landsbygdstrafik befinner sig, medför
allvarliga risker för ytterligare inskränkning
och nedläggning av busstrafiken.
Det kan uppkomma en situation, då det
är omöjligt att upprätthålla en någorlunda
tillfredsställande trafikförsörj -

Nr 10

Fredagen den 25 mars 1960

Svar på fråga i anledning av inträffade dödsfall bland ensamboende åldringar

ning på landsbygden. Med liänsyn härtill
anser utredningen — och det är
också min uppfattning — att en situation
har skapats, där det är önskvärt
att man sätter in vissa åtgärder. Trafikutredningen
har därför tänkt sig en
sådan skattelättnad att hälften av den
fordonsskatt, som är erlagd för år 1960,
skulle restitueras när det gäller bussar
som är godkända för trafik på linjer,
vilka till 4/s omfattar landsbygden. Detta
är bara ett provisorium, säger utredningen,
och det behöver inte föregripa
den avvägning av fordonsbeskattningen
mellan olika kategorier som senare
kan komma att ske.

I sitt svar framhåller nu statsrådet,
som efter vad jag tror ändå är intresserad
av den här frågan, att remisstiden
beträffande trafikutredningens framställning
utgår den 1 juni och att han
därför inte för närvarande kan ta ställning
till saken. Jag konstaterar att regeringen,
som i andra sammanhang sannerligen
inte brukar ge myndigheterna
särskilt lång remisstid, i detta fall har
gjort remisstiden osedvanligt lång och
att frågan därför inte kan bli föremål
för behandling av vårriksdagen. Jag
måste beklaga detta, men jag hoppas att
uttalandet inte innebär att man från regeringens
sida inte överväger att lägga
fram något förslag till höstriksdagen.
Skall svaret tolkas på det sättet, är det
ju rent negativt.

Jag vill uttala en förhoppning om att
det ändå skall finnas möjligheter att få
fram ett förslag till höstriksdagen.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Med anledning av vad
herr Eliasson hade att säga om den
långa remisstiden vill jag framhålla att
den fråga det här gäller är så pass komplicerad,
att det måste anses sakligt motiverat
med den remisstid som har utsatts
för de olika myndigheterna.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag skall inte ta upp
någon längre debatt med statsrådet på
denna punkt, men jag vill erinra om att
det bara gäller ett provisorium, som enligt
utredningens mening inte kommer
att föregripa den senare avvägningen av
fordonsbeskattningen mellan olika kategorier.
Jag har svårt att förstå att man
skulle behöva fundera på detta ganska
enkla problem från slutet av februari till
den 1 juni.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4

Svar på fråga i anledning av inträffade
dödsfall bland ensamboende åldringar

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Fru Lindskog har frågat,
om jag uppmärksammat att den senaste
tiden flera dödsfall inträffat bland
gamla ensamboende, då åldringen legat
hjälplös ibland i timmar och ibland hela
dygn utan möjlighet till kontakt med
andra människor. Vidare frågar fru
Lindskog, om jag har för avsikt att genom
anvisningar till socialvårdsorganen
eller på annat sätt medverka till att
sådana tragedier undvikes och att bättre
tillsyn och kontaktmöjligheter ordnas.

De beklagliga händelser fru Lindskog
syftar på drabbar som regel ensamstående
gamla, som av någon anledning
normalt ej har daglig kontakt med
andra. Detta kan bero på att de saknar
anhöriga, att de bor isolerat — eller
att de själva valt att isolera sig från
omgivningen.

I socialhjälpslagen står, att socialnämnden
är skyldig att tillhandagå allmänheten
med råd och upplysningar
samt, där så lämpligen kan ske, lämna
annat bistånd i personliga angelägenheter.
Med sådant bistånd torde avses
också att ordna med viss tillsyn av ensamboende
gamla. Som bekant beredes

Nr 10

Fredagen den 25 mars 1960
Svar på fråga i anledning av inträffade dödsfall bland ensamboende åldringar

gamla i ökad omfattning i olika former
hjälp i hemmen.

Det bör vara en angelägen uppgift för
socialnämnderna att sörja för att även
gamla, som inte får den hjälp de behöver,
får en viss tillsyn eller kontakt med
andra.

Att fylla den uppgiften erbjuder särskilda
problem i de fall, där en åldring
avsiktligt isolerar sig och — som
ibland sker — vägrar att ta emot något
som helst bistånd i hemmet eller på
ålderdomshem e. d. Att flytta någon
med tvång får icke ske utom i yttersta
nödfall.

Socialstyrelsen har i sin publikation
»Råd och Anvisningar», vilken tillställes
socialnämnderna och andra sociala organ,
närmare behandlat den kurativa
verksamhet som ankommer på socialnämnden.
Frågan om de nämnda ömtåliga
fallen har också tagits upp.

Enligt vad jag erfarit har socialstyrelsen
för avsikt att inom den närmaste
tiden i samma publikation ytterligare
behandla vissa frågor rörande den öppna
åldringsvården, däribland även tillsynen
av ensamboende gamla.

Härpå anförde

Fru LINDSKOG (s):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för socialdepartementet
få framföra ett tack för svaret på min
fråga.

Det är alldeles uppenbart, att just
denna tillsyn av gamla tillhör den kurativa
verksamhet, som rekommenderades
socialnämnderna i den nya socialhjälpslagen
men som man inte ansåg sig
kunna ålägga dem. Mig förefaller det
som om det fanns ett visst glapprum
mellan olika former av hjälp och vård
för gamla. Vi har den hjälpformen att
en människa omhändertages på ålderdomshem
för vård, och vi har också
den som sätter in när en åldring kan
klara sig i sin egen bostad med några
timmars hjälp per dag eller per vecka.

Däremellan finns det emellertid ett tomrum,
och i detta ligger just bristen på
tillsyn.

Att vi har så många ensamboende
människor beror på den förändring av
familjesammansättningen, som har pågått
under de senaste 20—30 åren. Vi har
medvetet strävat efter att ge gamla människor
möjlighet att bo och leva för sig
själva, oberoende av anhöriga. Denna
utveckling har mycket stora fördelar
och kommer att fortsätta, men den lägger
också större ansvar på samhällets
socialvård, därför att om inte anhöriga
ger den tillsyn, som förhindrar att en
gammal människa kan bli liggande
hjälplös och kanske do i sin ensamhet,
måste samhället göra det.

Jag tror, att vi hittills har tänkt för
traditionellt när det gäller hjälpformerna.
Endera skall en åldring omhändertagas
eller också få hjälp några timmar,
men däremellan ger vi sällan något slag
av bistånd. Hur skulle det vara, om man
i socialnämnderna gjorde en överenskommelse
med en familj, som bor i närheten,
om att den skulle göra en daglig
titt in till en gamling för att se, om
ingenting har inträffat, eller om den
som bor ensam i ett hyreshus finge en
ringledning in till en familj i en närliggande
lägenhet? De flesta av de tragedier,
som vi har upplevat den senaste tiden,
skulle ha kunnat undvikas genom
dessa enkla anordningar. Det bleve dessutom
en mycket billig tillsyn för socialnämnderna.
Jag vet, att man har
varit rädd för att mot betalning överlämna
vården av gamla till enskilda,
men när det bara är fråga om tillsyn
med skyldighet att ge de sociala myndigheterna
en vink om att vården nu
måste ordnas tror jag, att risken är liten
för att mottagaren skall komma i
beroendeställning gentemot den som utövar
tillsynen.

Jag är mycket tacksam för svaret och
särskilt för det sista avsnittet, som säger
att socialstyrelsen har för avsikt att
inom den närmaste tiden ge råd och an -

Nr 10

Fredagen den 25 mars 1960

Svar på interpellation ang. åldringsvårdens organisation

visningar rörande den öppna åldringsvården
och att även denna del av tillsynen
och vården då kommer att uppmärksammas.
Jag tror, att det inte bara
är jag som är tacksam utan även en stor
allmänhet, som känner sig lugnad av
detta svar. Det har nämligen upprört
många, när tragedier har inträffat i den
närmaste omgivningen.

Herr talman! Jag ber än en gång att
få tacka för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. åldringsvårdens
organisation

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON, som yttrade:

Herr talman! Under hänvisning till
den livaktighet som för närvarande
kännetecknar byggandet av ålderdomshem
har herr Andersson i Storfors ställt
följande frågor till inrikesministern.

Anser statsrådet det försvarbart att
investera så mycket pengar i en delvis
föråldrad vårdform?

Avser statsrådet utredningsvis klarlägga
hur en effektiv åldringsvård bör
organiseras?

Då frågor rörande ålderdomshemsvården
handlägges i socialdepartementet,
har jag ansett det ankomma på mig
att besvara frågorna.

Vad angår ålderdomshemsbyggandet
färdigställdes under tioårsperioden 1949
—1958 efter ny- eller ombyggnad i genomsnitt
ett drygt 30-tal hem med ca
1 300 vårdplatser per år. Under 1959
färdigställdes 75 hem med 2 500 platser.
Den nu pågående byggenskapen är ännu
något större, och föreliggande planer
för det närmast framförliggande
årets nybyggen antyder en fortsatt ökning.

När de pågående byggena blivit färdiga,
har drygt 19 000 platser tillskapats

i nybyggen eller om- och tillbyggda ålderdomshem
sedan 1949. Tillkomsten
av dessa moderna ålderdomshem har
dock inte medfört en motsvarande ökning
av det totala antalet platser på sådana
hem. År 1958 — det senaste år som
vi har totalsiffror för — fanns 40 400
platser på ålderdomshem. Ökningen sedan
1950 inskränkte sig till 1 900 platser,
eller 5 procent. Antalet personer
i åldrarna över 65 år ökade under samma
tid med närmare 140 000 eller 20
procent.

Tillkomsten av de nya ålderdomshemmen
har i huvudsak inneburit en
välbehövlig standardhöjning. Flertalet
av byggena har ersatt föråldrade hem
eller hem som med hänsyn till sin ringa
storlek ansetts böra läggas ned av driftekonomiska
skäl. Den nya kommunindelningen
torde härvid ha verkat starkt
pådrivande.

Byggnad&kostnaderna för de i runt
tal 400 ålderdomshem, som färdigställts
under åren 1949—1959, har beräknats
till omkring 360 milj. kronor. I statsbidrag
har lämnats mindre än 80 milj.
kronor eller i runt tal 22 procent av
kostnaderna.

Att ålderdomshemsbyggandet ökat
kraftigt under de allra senaste åren sammanhänger
med strävandena att öka investeringarna
under konjunkturavmattningen
och med de lättnader i byggnadsregleringen,
som genomfördes vid
1959 års ingång. Då kommunerna fick
frihet att bygga, var de angelägna att
tillgodose de uppdämda behov, som enligt
deras mening fanns på detta område.

Interpellanten pekar särskilt på den
s. k. klientelblandningen på ålderdomshemmen
samt behovet av lämpliga sjukvårdsplatser
för åldringar. Han har härvid
hänvisat till att kommunerna enligt
socialhjälpslagen är ålagda att på ålderdomshemmen
mottaga personer, som är
i behov av vård och tillsyn som icke eljest
tillgodoses.

Den pågående upprustningen inom

Fredagen den 25 mars 1960 Nr 10

Svar på interpellation ang. åldringsvårdens organisation

sjukvården är av stor betydelse då det
gäller att minska olägenheterna av att
ålderdomshemmen alltjämt har måst bereda
plats för åtskilliga sjuka, som inte
kunnat tas emot på sjukvårdsanstalter.
Särskilt viktig är härvid utvecklingen
av mentalsjukvården samt vården för
långvarigt kroppssjuka. Den pågående
upprustningen av ålderdomshemsvården
spelar också en viktig roll då det
gäller att tillgodose gästernas olika
vårdbehov.

Frågan om åldringsvårdens ordnande
var senast föremål för riksdagens prövning
år 1957. Den proposition om riktlinjerna
för åldringsvården, som då förelädes
riksdagen, grundades på den
kartläggning av åldringarnas behov och
önskemål, som utförts av 1952 års åldringsvårdsutredning.
Statsmakternas beslut
innebar ett understrykande av de
huvudlinjer, som varit normgivande för
utvecklingen under 1950-talet och som
medfört ett flertal betydelsefulla förbättringar
i form av höjd ekonomisk
standard och förbättrade vårdresurser.

För egen del vill jag i likhet med min
företrädare uttala, att samhällets åldringsvård
bör tillgodoses inom ramen
för ett så långt möjligt fritt konsumtionsval.
Den förhärskande uppfattningen
i våra kommuner, vilka ju har
att besluta om ålderdomshemmen och
bestrida de huvudsakliga kostnaderna
för dem, torde alltjämt vara att moderna
och trivsamma ålderdomshem inte kan
undvaras om man vill tillgodose olika
behov och önskemål. Den pågående utbyggnaden
syftar inte till att göra ålderdomshemsvården
till en på något sätt
dominerande gren inom åldringsvården.
Den ingår som ett led i ett rikt differentierat
system av åtgärder, vars syfte
är att tillgodose behov och önskemål
som våra åldringar själva har och ger
uttryck åt.

Som bekant är det en allmän strävan
alt åldringarna så långt möjligt skall
kunna föra ett självständigt liv och bo
i sina egna hem. De beslut som fattats i

pensionsfrågan på regeringens förslag
har, liksom den förda bostads- och arbetsmarknadspolitiken,
bl. a. till syfte
att förverkliga detta önskemål. Jag kan
i detta sammanhang nämna, att antalet
pensionärslägenheter, som tillkommit
med statligt stöd, sedan 1949 stigit från
omkring 18 000 till 35 000.

Kommunernas insatser på den öppna
åldringsvårdens område går i samma
riktning. Verksamheten för att hjälpa
åldringar i deras hem med olika slags
sysslor och omvårdnad har utvecklat!
kraftigt. Man räknar med att det år 1954
var ca 18 000 åldringar som fick bistånd
av detta slag, medan motsvarande antal
år 1958 var 45 000. Dessa former av
hemhjälp fortsätter att byggas ut och
minskar relativt sett behovet av anstaltsvård.

Åldringsvårdens problem måste angripas
med beaktande av nya erfarenheter
och ändrade förhållanden, stigande
standard och ökade resurser. För
den enskildes trivsel och trygghet och
för samhället i stort är en välordnad
åldringsvård av så stor vikt, att dessa
frågor påkallar ständigt och vaksamt intresse
från alla ansvariga myndigheters
och samhällsorgans sida. Regeringen
följer uppmärksamt utvecklingen på
detta område.

Den senare av herr Anderssons frågor,
huruvida regeringen avser att utredningsvis
klarlägga åldringsvårdens
organisation, är av liknande innebörd
som vissa yrkanden i några motioner,
som andra ledamöter av riksdagen nyligen
väckt. Dessa motioner befinner sig
nu under riksdagens prövning, och jag
vill under sådana förhållanden inte uttala
mig på denna punkt.

Vidare anförde:

Herr ANDERSSON i Storfors (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
för svaret på min interpellation.

Anledningen till interpellationen var

Nr 10

Fredagen den 25 mars 1960

Svar på interpellation ang. åtgärder med

zigenarfrågan

vissa debatter om åldringsvårdens framtid,
som vållat oro ute i kommunerna.
Det har utan tvekan ansetts angeläget
och värdefullt att ha ett ålderdomshem
inom den egna kommunens gränser,
även om man på grund av bristen på
sjukavdelningar inte kan ta emot alla
dem som man skulle vilja ha kvar inom
hemorten. Socialministern har nu i sitt
svar skingrat oron och klart redovisat
den standardhöjning som skett genom
nybyggda ålderdomshem.

Trivsamma och moderna ålderdomshem
kan inte undvaras, och även det
ökade antalet pensionärsbostäder och
kommunernas insatser för att hjälpa
åldringarna att stanna i sina hem visar
en allvarlig strävan att skapa en trygg
ålderdom för de gamla.

Socialministerns och regeringens stora
intresse för frågan kommer klart till
uttryck i följande uttalande i interpellationssvaret: »Åldringsvårdens

problem måste angripas
med beaktande av nya erfarenheter
och ändrade förhållanden, stigande
standard och ökade resurser. För den
enskildes trivsel och trygghet och för
samhället i stort är en välordnad åldringsvård
av så stor vikt, att dessa frågor
påkallar ständigt och vaksamt intresse
från alla ansvariga myndigheters
och samhällsorgans sida. Regeringen
följer uppmärksamt utvecklingen på
detta område.»

I medvetande om att sålunda allt göres
för de gamlas trygghet och trivsel
här i landet ber jag att ännu en gång få
framföra mitt tack till socialministern
för det utförliga svaret med dess klara
redovisning i siffror över dagens förhållanden,
bakom vilket ligger ett omfattande
arbete.

Herr SVENUNGSSON (h):

Herr talman! Den fråga som berörs i
de båda interpellationerna kommer utan
tvivel att bli en av de mest brännande
under 1960-talet. För många människor

anledning av vissa rekommendationer i

som redan är till åren eller håller på
att bli det är frågan om hur det skall
bli för dem, när de inte kan klara sig
på egen hand, det stora bekymret. Enligt
den officiella statistiken kommer
år 1970 en sjundedel av landets befolkning
att vara åldringar. Då frågan om
åldringsvården snart kommer att tas
upp här i kammaren i anledning av
motioner som för närvarande håller på
att utskottsbehandlas, vill jag nu bara
uttrycka min glädje över att de båda
interpellanterna har framhållit betydelsen
av den personliga tillsynen och att
statsrådet har formulerat målsättningen
så att de gamla skall beredas möjlighet
att leva ett självständigt liv och bo
i egna hem. Vad vi måste inrikta oss
på är att intensivt verka för att den
personliga omvårdnaden blir bättre,
bygga ut hemtjänst och hemvård i olika
former och målmedvetet fostra människor
att ta sig an varandra och känna
ansvar för varandra. Om detta kunde
ske skulle en hel del investeringar i
pensionärs- och ålderdomshem bli överflödiga.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 6

Svar på interpellation ang. åtgärder med
anledning av vissa rekommendationer i
zigenarfrågan

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON, som yttrade:

Herr talman! I en interpellation har
herr Svensson i Kungälv frågat om jag
vill lämna en redogörelse för vad som
hänt med anledning av de rekommendationer,
som gavs i zigenarfrågan efter
riksdagsbeslutet 1958 och vilka ytterligare
åtgärder jag är beredd att föreslå
för zigenarfrågans lösning.

Kungl. Maj:t uppdrog den 11 april
1958 åt arbetsmarknadsstyrelsen att

Fredagen den

Svar på interpellation ang. åtgärder med

zigenarfrågan

vidtaga åtgärder för att lösa zigenarnas
sysselsättningsproblem, att i samråd
med bostadsstyrelsen verka för att deras
bostadsfråga löses samt att hos
Kungl. Maj:t föreslå sådana åtgärder i
nämnda hänseenden som vore beroende
av särskilt beslut av Kungl. Maj:t.
Den av arbetsmarknadsstyrelsen bedrivna
verksamheten har inneburit dels att
länsarbetsnämndernas uppmärksamhet
riktats på frågan och att de etablerat
kontakt med kommuner, som har zigenare
inom sitt område, dels att zigenarna
uppsökts på sina boplatser av eu
av styrelsen förordnad expert.

En koncentration av zigenarnas bosättning
har under de senaste åren skett
till storstadsområdena. I november 1959
var 227 av landets ca 700 zigenare bosatta
i Stockholm. Staden har tillsatt
en zigenarkonsulent, vars huvudsakliga
uppgift är bostadsanskaffning. Det har
lyckats att uppbringa ett antal bostäder
i den permanenta bebyggelsen, och
stadens fastighetskontor har ställt övergångsbostäder
till förfogande. Även om
fortfarande flera lägerplatser finns
inom stadens område synes därför bosättningsfrågan
för de zigenare, som
vistas i Stockholm, vara på väg mot
sin lösning, i varje fall under förutsättning,
att inte nya större grupper zigenare
drar sig till staden.

Vad arbetsanskaffningen beträffar
har arbetsnämnden i Stockholms stad
för de senaste två åren redovisat sex
fall, där arbetsvärd lämnats i olika former.
I allmänhet söker zigenarna dock
ej upp arbetsförmedlingen eller arbetslöshetsnämnden.
Under läsåret 1958/59
har i Arbetarnas Bildningsförbunds regi
och med ekonomiskt stöd av arbetsmarknadsstyrelsen
elementär undervisning
i läsning, skrivning och räkning
arrangerats för ett 10-tal vuxna zigenare.
Även om svårigheter föreligger
att genomföra sådan undervisning, planeras
en fortsättningskurs.

För göteborgsområdet har bildats eu

25 mars 1960 Nr 10

anledning av vissa rekommendationer i

zigenarberedning med representanter
för länsarbetsnämnden, Göteborgs stad,
Mölndals stad och Kållereds kommun.
Enligt de inventeringar, som beredningen
företagit, fanns i Göteborg 52 zigenare
och i Kållered 14, vilka på grund
av mantalsskrivning eller vistelsens varaktighet
kunde betraktas som bosatta
där under 1959.

Beredningen har nedlagt ett energiskt
arbete för att i olika avseenden
underlätta de i göteborgstrakten bosatta
zigenarnas anpassning till samhället.
Man har emellertid funnit, att de
mindre grannkommunerna ej är villiga
att påtaga sig de kostnader, som denna
anpassning kan medföra. Bostadsläget
för de i Göteborg bosatta zigenarna har
dock undergått en påtaglig förbättring
på senare tid. Zigenarna har också kunnat
anpassa sig något så när tillfredsställande
i de permanenta bostäder de
erhållit. Å andra sidan har det funnits
exempel på att familjer med småbarn
övervintrat i tält och i bristfälliga husvagnar.
De hygieniska och andra missförhållanden
denna bosättning innebär
har föranlett omedelbara hjälpåtgärder
från stadens representanter.

Utöver de tidigare beskrivna vidtagna
åtgärderna har under det senaste året
i några fall yrkesutbildning för yngre
zigenare påbörjats och kursundervisning
i skolämnen för ett mindre antal
vuxna analfabeter igångsatts.

Vissa framgångar har alltså kunnat
noteras under den bedrivna verksamheten.
Samtidigt har det emellertid blivit
klart, att mera aktiva insatser erfordras.

I slutet av förra året lämnade arbetsmarknadsstyrelsen
en redogörelse för
erfarenheterna av den hittillsvarande
verksamheten och hemställde därvid
om ökade bemyndiganden för myndigheterna
att ikläda staten kostnader för
åtgärder beträffande zigenarna.

De allt sämre försörjningsmöjligheterna
inom de näringsfång, som zige -

Nr 10

Fredagen den 25 mars 1960

Svar på interpellation ang. åtgärder med

zigenarfrågan

narna betraktar som sina naturliga, den
allt större klyftan mellan den övriga
befolkningens levnadsstandard och zigenarnas
samt svårigheterna till anpassning
i nutida arbetsliv medverkar till
en uppluckring av den gamla stammoralen
och en ökad frekvens av kriminalitet,
fylleriförseelser m. m. Snabba och
effektiva åtgärder för förbättrad anpassning
till samhället måste enligt min mening
vidtagas för att vända denna utveckling.

För att möjliggöra sådana åtgärder
har Kungl. Maj:t i dag i anslutning till
de bemyndiganden som lämnats av 1958
års riksdag utfärdat bestämmelser som
innebär, att myndigheterna får ökade
resurser samt att anspråken på ekonomiska
insatser från kommunernas sida
begränsas. Bestämmelserna har i stort
sett följande innehåll.

Bostadsstyrelsen får lämna förbättringslån
till kommun för förbättring av
bostäder åt zigenare i en- eller tvåfamiljshus
eller för uppförande av nybyggnad
av enklare beskaffenhet. Räntefritt
stående lån eller räntefri stående
del av lån får utgå med högst 10 000
kronor.

Arbetsmarknadsstyrelsen får bevilja
zigenare lån för att de skall kunna förvärva
bostadsrättslägenhet även om annan
säkerhet än bostadsbevis inte kan
ställas. Om bostadsplacering inte kan
ske på annat sätt skall styrelsen kunna
anskaffa och uppföra provisoriska bostäder
i likhet med vad som i vissa fall
tillämpas beträffande arbetslösa. Arbetsmarknadsstyrelsen
skall också kunna
bevilja zigenare lån till bohagsutrustning
i överensstämmelse med vad
som tillämpas beträffande flyktingar.

Slutligen får socialstyrelsen enligt vissa
närmare regler ersätta kommun för
kostnader avseende vård och erforderligt
understöd, som lämnas zigenare.

Jag vågar hoppas, att dessa åtgärder
skall leda fram till en förbättring av
förhållandena.

anledning av vissa rekommendationer i

Härefter anförde:

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Jag vill allra först, herr talman, framföra
ett tack till statsrådet och chefen
för socialdepartementet för det positiva
svar som här har lämnats. Jag förstår
att det också är ett svar på arbetsmarknadsstyrelsens
framställning. Jag
skall här bara göra ett par randanmärkningar
till själva ämnet.

1. Zigenarfrågan kan väl sägas vara
vårt lands negerproblem, även om den
inte har samma omfattning som negerproblemet
i t. ex. USA:s sydstater eller
Sydafrika. 2. Enligt vad utredningen
har fastslagit vill zigenarna ha det annorlunda.
Det är naturligtvis svårt att
avgöra, hur stark deras vilja därvidlag
är, men av 362 tillfrågade ville 279 ha
fast bostad och 251 fast arbete, och då
har vi väl ingen anledning att tro någonting
annat. 3. Det kringflackande livet
och de dåliga bostäderna måste innebära
stora påfrestningar. Dödligheten
är också ganska stor: knappa 3,5 procent
uppnår 65 års ålder, medan motsvarande
siffra är 10,8 för befolkningen
i övrigt.

Det är här fråga om en gammal folkspillra,
som trots förföljelser levat någorlunda
intakt under århundraden,
och det är naturligtvis inte lätt att i en
hast ändra deras förhållanden, men vi
bör, enligt min mening, ändå göra ett
allvarligt försök att åstadkomma en ändring.
Stockholm har redan gjort en
del — staden har t. o. m. tillsatt en zigenarkonsulent
— och i göteborgsregionen
har man också arbetat för att
få det bättre för zigenarna och i viss
mån även lyckats. Ute i landskommunerna
är det sämre, eftersom man där
inte har så goda ekonomiska förutsättningar.
Ofta gäller det inte bara en eller
två zigenare, utan flera, och man är
rädd att få många zigenare bosatta i
kommunen. Detta missförhållande har
socialministern nu, såvitt jag kan för -

Fredagen den 25 mars 1960 Nr 10

Svar på interpellation ang. åtgärder med anledning av vissa rekommendationer i
zigenarfrågan

stå, undanröjt genom att staten tar på
sig de kostnader som socialnämnderna
tidigare haft i det avseendet.

Man kan väl säga att zigenarproblemet
innehåller tre huvudfaktorer: bostäderna,
arbetet och sist men inte minst
barnens skolgång. Zigenarna är liksom
negrerna inne i den onda cirkel som
professor Myrdal talar om i sina skrifter:
man får inte arbete, därför att
man inte har bostad, och man får inte
bostad, därför att man inte har arbete.
När man inte har vare sig bostad eller
arbete är det inte lätt att få barnen till
skolan i rätt ordning.

Jag ber att få tacka för det här svaret.
Jag tror att de vidtagna eller planerade
åtgärderna skall, såsom socialministern
till slut säger, leda till väsentligt förbättrade
förhållanden. Innan jag slutar
vill jag tillägga, att det utöver dessa åtgärder
fordras en generös inställning
från allmänhetens sida, så att ingen säger,
när stat och kommun försöker
hjälpa de här människorna, att det är
alldeles för mycket. Jag tror vi måste
göra litet mer än det vanliga för att
hjälpa människorna ur den här onda
cirkeln. Om det lyckas samhället att
göra huvudparten till vanliga medborgare
med vanliga medborgares rättigheter
och skyldigheter, så är mycket
vunnet.

Fru SJÖVALL (s):

Herr talman! Det är ju tur för Sverige
att när den sydafrikanska unionen protesterade
mot vårt ställningstagande
gentemot företeelser där nere den bara
hänvisade till hur samerna har det här
i Sverige. Man ägde ingen kunskap om
hur våra zigenare och för den delen
heller inte om hur våra tattare har det.
Den behandling som zigenarna röner
är till arten inte annorlunda än den
som negrerna röner i Sydafrika, även
om vi kanske möjligen kan säga att den
har de något mildare former som man
kan finna i en gammal demokrati.

Zigenarutredningen visade att zigenarna
lever under mycket upprörande
förhållanden. Det är inte bara deras bostadsfråga
som är olöst; den är ofta direkt
urusel, och den leder såsom herr
Svensson talade om till att de får mycket
dåliga arbetsmöjligheter och mycket
dåliga möjligheter till skol- och yrkesutbildning.
Deras villkor är så hårda,
att endast 18 procent av dem når
40 års ålder. Allt detta är utslag av en
diskriminering, som bottnar i grov
okunnighet om deras villkor och i en
överdriven rädsla från vår sida för det
som är främmande och exotiskt.

Trots deras dåliga villkor är det anmärkningsvärt
att kriminaliteten varit
så låg och av bagatellartad karaktär. Om
den under senare år har ökat, utgör
detta ett allvarligt symtom som talar för
att snara hjälpåtgärder behövs. Vi upprörs
med jämna mellanrum över de
bråk och uppträden som inträffar när
zigenare samlas exempelvis på bröllop
eller på sjukhus. Antagligen bottnar det
hela delvis i en annan stamkänsla än
vår men är också ett uttryck för den
känsla de har av främlingskap och den
kunskap de äger om det motstånd som
de möter. I detta sammanhang kanske
bör understrykas, att massmöten gärna
ger upphov till masspsykos, och detta
är inte någonting för zigenarna specifikt
— jag vill i det sammanhanget bara
påminna om de kravaller som nyårsnätter
ägt rum på Kungsgatan och tidigare
i Berzelii Park. Jag tror liksom
herr Svensson att zigenarfrågan icke
kommer att lösas förrän vi intar en
ändrad attityd gentemot zigenarna, och
härvidlag tror jag också att olika organisationer
inom det svenska samhället
har ett mycket stort ansvar och att det
för dem gäller att sprida kunskap och
upplysning om zigenarnas villkor.

Det är gott och väl att vi tar upp frågan
om hur negrerna har det i Sydafrika,
ocli det är gott och väl att vi
kommit fram till att LO slagit fast lika

Nr 10

Fredagen den 25 mars 1960

Svar på interpellation ang. åtgärder med

zigenarfrågan

lön för kvinnor, men borde vi inte även
kunna ta upp det interna problem som
zigenarna utgör?

På grund av zigenarnas ambulerande
tillvaro och de problem detta medför
kommer statsmakternas ansvar att bli
starkare än kommunernas, och det
kommer också att förbli starkare så
länge flertalet kommuner bibehåller sin
negativa och fientliga inställning. Trots
alla de förslag som herr statsrådet nu
framlagt tror jag att det skulle vara
önskvärt med en ny och fullständigare
utredning om zigenarna och deras villkor.

Om vi ett ögonblick stannar inför de
problem som tattarna — jag menar de
genuina tattarna, karakteriserade av sin
höga procent av ingifte — uppvisar, är
det troligt att denna grupp också har
likartade problem på grund av den sedan
hundratals år förekommande ingiftesfrekvensen.
Vi måste kunna svara
på om det finns ärftliga anlag eller
ärftliga sjukdomar, som kan ge dessa
zigenare handikapp och som kan kräva
att de får skyddade yrken. Vi måste
också kunna svara på om deras begåvningsnivå
är normal, högre eller lägre
än normal, därför att detta kommer att
ha betydelse för de skolformer vi bygger
upp och också betydelse för de yrken
vi planerar för dem. Det är möjligt
att de bör ha skyddade yrken i en
utsträckning som vi inte känner till. Å
andra sidan, om de fortfarande vill utgöra
en exotisk grupp inom samhället,
är denna så liten att vi gott har råd med
en färgstark sådan.

Det är också mycket troligt att vi behöver
flera konsulenter än vi tidigare
har haft och att dessa konsulenter kanske
bör ha andra uppgifter än de hittillsvarande
konsulenterna har tilldelats.
En sådan undersökning är ytterligt
enkel att utföra eftersom det gäller en
liten, välavgränsad och därtill mycket
enhetlig grupp. På grund av gruppens
ringa omfattning kan kostnaderna för

anledning av vissa rekommendationer i

en sådan undersökning icke vara särskilt
stora.

Herr talman! Det är en skandal
och en vanheder att Sverige, ett av
världens rikaste länder och en av
dess äldsta demokratier, ännu inte
löst problemen för en minoritet på 700
—800 personer, som i flera hundra år
bott i vårt land, samtidigt som vi nu
med upprördhet vänder oss mot rasdiskriminering
i bl. a. Sydafrika och
mot de nyligen uppdykande symtomen
på antisemitism. Det är gott och väl att
statsrådet nu äntligen föreslår åtgärder,
och vi får hoppas att han genomför
dem med kraft och utökar dem
snabbt, när detta visar sig erforderligt.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag kan helt ansluta mig
till herr Svensson i Kungälv och fru
Sjövall, när de säger att vi, när vi kritiserar
rasdiskrimineringen i andra länder,
uppträder som om vi vore alldeles
särskilt fria demokrater. Detta kan bero
på att vi inte i någon större utsträckning
har haft känning av minoriteter på
samma sätt som man haft i andra länder.
Om vi hade haft det, är jag inte säker
på att vi ur humanitär och demokratisk
synpunkt hade varit så särskilt
högtstående.

Ävenså kan jag ansluta mig till fru
Sjövall, när hon säger att vi kanske
hade behövt en ytterligare belysning
av zigenarnas problem, även om det
bara är några år sedan nuvarande statsrådet
Netzéns utredning var klar — där
det f. ö. redovisades många och mycket
intressanta synpunkter på dessa
ting.

Vidare kan jag instämma i de skarpa
ord fru Sjövall använde. Jag tror knappast
att de var överdrivna.

Det finns också i andra fall — jag
tänker här på olika uttryck för antisemitism
— utslag av tankegångar, som
borde vara främmande för medborgare

Fredagen den 25 mars 1960 Nr 10

Svar på interpellation ang. åtgärder med anledning av vissa rekommendationer i
zigenarfrågan

i en demokrati. Stora grupper av svenska
folket visar i sådana fall en primitivitet
i känslor och tankar, som i upprörda
tider kan bli en fara för alla humanitära
strävanden.

Med detta vill jag bara understryka
att zigenarproblemet verkligen är ett
mycket betydelsefullt problem — det
har också belysts i vetenskapliga skrifter
•—• och en prövosten i fråga om
svenska folkets förmåga att acceptera
de humanitära och demokratiska tankegångarna.

Herr ONSJÖ (ep):

Herr talman! Kvantitativt sett är zigenarfrågan
dess bättre inte något stort
problem. Det rör sig här bara om en liten
folkgrupp på drygt 700 personer.
Men inte desto mindre är problemet
svårlöst. Jag håller också med fru Sjövall
och herr Braconier om att det nästan
är genant för vårt kultursamhälle att
inte ha kunnat lösa det problemet.

Jag begärde emellertid ordet närmast
för att varna för en övertro på våra möjligheter
att lösa dessa frågor i en handvändning,
om jag så får säga. Det går
inte att på en gång omskapa en folkgrupp,
som århundraden, kanske årtusenden
igenom har bevarat sin egenart
trots de mest drastiska åtgärder.
Tidvis har man t. o. m. försökt utrota
dem alldeles. Jag tror nog att vi får
räkna med att det tar en generation att
helt lösa problemet. Som jag ser det har
vi här i första hand att göra med en
undervisningsfråga. Det är som sagt
högst genant att det här i vårt land år
1960 växer upp barn, som inte får lära
sig läsa och skriva — och märk väl,
svenska barn! Det är verkligen högst
beklagligt att vi inte har kunnat komma
till rätta med den saken. Men med den
ambulerande tillvaro zigenarna för är
det ytterligt svårt att bereda deras barn
en ordnad skolgång.

Men ändå har det på senare tid vuxit

fram en helt ny attityd mot zigenarna.
Jag tror att det inte minst har skett genom
de utredningar som gjorts och de
framstötar man gjort här i riksdagen.
Åtminstone har jag fått det intrycket att
människorna i allmänhet, och inte
minst lärarna, har fått upp ögonen för
zigenarnas svårigheter och att man nu
försöker hjälpa dem till rätta, så att åtminstone
barnen får möjligheter att lära
sig läsa och skriva. Ty det måste ju
vara oerhört svårt att leva i våra dagars
komplicerade samhälle utan att kunna
det.

Jag vill också tacka statsrådet för det
positiva svar han här lämnat. Jag tror
att vi nu i stort sett gör vad som kan
göras för zigenarna. Mera går inte att
göra nu. Vi får inte låta våra känslor
förleda oss att tro att vi kan klara upp
zigenarproblemen genast. Det kan vi
inte. Det riktiga torde i stället vara att
fortsätta på de vägar vi nu slagit in på
och att i möjligaste mån försöka bereda
zigenarna fasta bostäder. Kan vi lösa
det problemet, så kan vi säkert också
lösa det andra och verkligt stora, nämligen
att bereda barnen en ordnad skolgång
och lära dem läsa och skriva.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Jag tycker att man anlagt
endast negativa synpunkter på detta
problem. I fyra eller fem år har jag
nu haft tillfälle att syssla med dessa
frågor i den bostadsförmedling och den
hälsovårdsnämnd där jag är verksam.

I Malmö har vi haft och har fortfarande
en del zigenare. Vid diskussionen
med staden har de uttryckt en egen
önskan att få placeras på ett ställe som
heter Bulltoftagården, där de nu i tre
å fyra år bott i sina husvagnar. Vi har
haft tillsyn över dem och tagit kontakt
i olika avseenden. Vi har resonerat igenom
deras problem och gjort stora ansträngningar
för att placera dem i det
vanliga bostadsbeståndet. Ett par unga

Nr 10

Fredagen den 25 mars 1960

Lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

familjer har redan placerats där och är
mycket tillfredsställda över den lösningen
— de är också sysselsatta med
vanligt arbete i produktionen. Jag tror
att de ansträngningar, som gjorts gemensamt
av zigenarna och staden, har
medfört bästa tänkbara lösningar på
problemen.

En del zigenare, som ännu bor kvar
i Bulltoftalägret, har talat med staden
om möjligheterna att få flytta in i egnahem
eller arrendegårdar, som vi disponerar
över. Vi har för närvarande den
frågan under övervägande och skall genom
överläggningar tillgodose även deras
önskemål så småningom.

Dessutom bedrives undervisning med
zigenarna och deras barn på bästa sätt
och i god överensstämmelse med zigenarnas
egna önskemål. Även om vi således
i viss mån lyckats förbättra förhållandena
på detta område, skall alla vara
på det klara med att man har att brottas
med en del svårigheter, där det gäller
att diskutera sig fram till lösningar.

Jag tycker att man skall anlägga även
dessa positiva synpunkter på frågan.
Det verkar som om vi inte gjorde någonting
alls, men man söker på bästa tänkbara
sätt klara problemen. Det sker också
i överensstämmelse med de anvisningar
som vi fått från staten och i samarbete
med länsarbetsnämnderna.
Härmed var överläggningen slutad. §

§ 7

Föredrogos var för sig följande Kungl.
Maj :ts å kammarens bord vilande propositioner.
Därvid remitterades

till statsutskottet propositionen nr 83,
angående anslag för budgetåret 1960/61
till statens skolor tillhörande barnaoch
ungdomsvården m. in.;

till bankoutskottet propositionen nr
102, angående ändrad organisation av
Aktiebolaget Industrikredit;

till statsutskottet propositionen nr
109, angående befälsordningen vid armén
in. m.;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 111, med förslag till lag om
ändrad lydelse av 4 och 43 §§ skogsvårdslagen;
och

till statsutskottet propositionen nr
112, angående anslag för budgetåret
1960/61 till stöd åt allmänna samlingslokaler
m. in.

§ 8

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den på kammarens bord liggande
motionen nr 708.

§ 9

Föredrogs den av herr Stenberg vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående kostnaderna för
vakthållning i samband med idrottsarrangemang.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 10

Lagen om försäkring för allmän tilläggspension,
m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av väckta motioner
rörande lagen om försäkring för
allmän tilläggspension, m. m.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft fjorton inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna nr 74
i första kammaren av herr Stefanson
samt nr 94 i andra kammaren av herrar
Nordgren och Nilsson i Svalöv om viss
ändring av 8 § lagen om försäkring för
allmän tilläggspension,

2) de likalydande motionerna nr 446
i första kammaren av herr Bengtson
m. fl. och nr 560 i andra kammaren av
herr Hedlund m. fl. om utredning an -

Fredagen den 25 mars 1960

Nr 10

Lagen om försäkring

gående personligt frivillig tilläggspensionering,

3) de likalydande motionerna nr 448
i första kammaren av herr Bergh, Ragnar,
samt nr 551 i andra kammaren av
herrar Darlin och Nordgren angående
återlån av avgifter som inbetalats enligt
lagen om försäkring för allmän tillläggspension,

4) de likalydande motionerna nr 450
i första kammaren av herr Ewerlöf
m. fl. och nr 565 i andra kammaren av
herr Hjalmarson in. fl. om upphävande
av lagen om försäkring för allmän tillläggspension
samt om utredning rörande
personligt frivillig och valfri tillläggspension,
m. m.,

5) de likalydande motionerna nr 457
i första kammaren av herr Larsson, Nils
Theodor, m. fl. och 557 i andra kammaren
av herr Fålldin in. fl. om utredning
i visst avseende angående arbetsgivaravgiften
till den allmänna tilläggspensionen,

6) de likalydande motionerna nr 461
i första kammaren av herr Lundström
m. fl. och nr 579 i andra kammaren av
herr Ohlin m. fl. om vidgad valfrihet
inom den allmänna tilläggspensioneringen,
m. m., samt

7) de likalydande motionerna nr 462

1 första kammaren av herr Mattsson
m. fl. samt nr 549 i andra kammaren av
herrar Rrandt i Sätila och Larsson i
Norderön om utredning angående förbättrade
möjligheter för småföretagare
till återlån från den allmänna pensionsfonden.

I motionerna 1:74 och 11:94 hade
hemställts, »att riksdagen måtte besluta
att § 8 i lag om försäkring för allmän
tilläggspension måtte ändras på så sätt,
att de bestämmelser beträffande inkomst
av annat förvärvsarbete och som innebär
inskränkningar i fråga om beräkning
av pensionsgrundande inkomst utgår,
så att full likställdhet erhålles mellan
inkomst av anställning och inkomst
av annat förvärvsarbete».

2 — Andra kammarens

för allmän tilläggspension, m. m.

I motionerna 1:446 och 11:560 hade
hemställts, »att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam
utredning och förslag angående
anordningar för underlättande av personligt
frivillig tilläggspensionering, avsedd
att från och med den 1 juli 1961
ersätta nu gällande lagfästa tilläggspensionering,
i enlighet med vad i motionen
har anförts».

I motionerna I: 448 och II: 551 hade
hemställts, »att riksdagen i händelse den
ej beslutar upphäva lagen om allmän
tilläggspensionering måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla att Kungl.
Maj :t, med hänsyn till vad som framförts
i motionen, måtte vidtaga åtgärder
för att liberalisera reglerna för återlån
av inbetalda avgifter enligt nämnda
lag samt att förslag i anledning härav
måtte föreläggas nästa års riksdag».

I motionerna 1:450 och 11:565 hade
hemställts

»I. att riksdagen måtte besluta

A) att lagen om obligatorisk tilläggspensionering
med tillhörande följdförfattningar
skall upphöra att gälla med
utgången av kalenderåret 1961;

B) att hos Kungl. Maj:t begära utredning
och förslag till 1961 års vårriksdag
om de åtgärder, som kan anses erforderliga
för en lösning av tilläggstrygghetens
problem byggd på den personliga
frivillighetens och valfrihetens
grund, varvid följande huvudprinciper
bör beaktas:

1) den enskilde skall ha rätt att själv
bestämma arten och omfattningen av
sin egen ålders- och familjetrygghet utöver
folkpensionen,

2) envar betalar fullt ut med sin egen
arbetsförtjänst sin tilläggspensionering,
alltså utan överkompensation, d. v. s.
utan kostnadsövervältring på ungdomen,

3) statens insats koncentreras på
samlade, effektiva och planmässiga åtgärder
för att underlätta och stimulera
frivilligt sparande för äldre dar och för

protokoll 1960. Nr 10

Nr 10

Fredagen den 25 mars 1960

Lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

familjens trygghet — exempelvis genom
skattebefrielse för olika former av sådant
sparande — samt för att göra det
möjligt att det som hopsparats under
arbetsåren kan anbringas på sådant sätt
att det behåller sitt värde,

4) hopsamling av medel till statliga
fonder skall icke äga rum;

C) att för tiden till och med utgången
av 1961,

1) de avgifter som jämlikt förordningen
angående uppbörd av avgifter
enligt lagen om försäkring för allmän
tilläggspension skall inbetalas i stället
skall reserveras på ett betryggande sätt
i företagen eller eljest, för deras räkning
för vilka de erlagts samt att, i den
mån avgifter hunnit erläggas, dessa
utan dröjsmål skall återbetalas och överföras
till sådan förvaltning,

2) staten och dess affärsdrivande
verk icke skall göra någon inbetalning
av avgifter enligt nämnda förordning,

3) erforderliga ändringar vidtages i
lagen om försäkring för allmän tilläggspension,
så att denna icke lägger hinder
i vägen för enskild person att utträda
om han så önskar;

samt att

II. vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till de författningsändringar
som behöver göras för att tillgodose
dessa yrkanden».

I motionerna 1:457 och 11:557 hade
framhållits, att det enligt lagen om försäkring
för allmän tilläggspension kunde
i vissa fall, i synnerhet i fråga om
korttidsanställningar, inträffa att arbetsgivaren
för arbetstagare erlade avgift
till försäkringen, utan att denne på
grund därav erhölle rätt till pension.
Under åberopande härav hade motionärerna
hemställt, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om en
skyndsam utredning, syftande till att
lagen i fråga om korttidsanställningar
ändrades antingen så, att arbetsgivaravgift
inte behövde erläggas för utgivet
vederlag, som inte bleve pensionsgrundande
inkomst, eller så, att in -

komsten bleve pensionsgrundande i den
mån arbetsgivaravgift erlagts för densamma.

I motionerna 1:461 och 11:579 hade
hemställts

»att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära

att utformningen av bestämmelser
som utvidgar valfriheten inom det allmänna
tilläggspensionssystemet skyndsamt
utreds,

att vidgade möjligheter för företagens
kapitalförsörjning genom användning
av premiemedel, bland annat återlånerätt
och avgiftens erläggande genom revers
under för de försäkrade betryggande
former, samt i övrigt i enlighet med
vad som i denna motion förordats, likaledes
skyndsamt utreds och

att 1961 års riksdag föreläggs förslag
i dessa avseenden».

I motionerna 1:462 och 11:549 hade
hemställts, »att riksdagen — därest beslut
icke skulle fattas i syfte att möjliggöra
den obligatoriska tilläggspensioneringens
ersättande med en personligt frivillig
tilläggspensionering — i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte hemställa om
skyndsam utredning och förslag angående
förbättrade möjligheter för småföretagare
till återlån från den allmänna
pensionsfonden i enlighet med motionen
syfte».

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, nämligen

1) motionerna 1:450 och 11:565,
vilka avsåge upphävande av den allmänna
tilläggspensioneringen,

2) motionerna I: 446 och II: 560, vilka
avsåge utredning för övergång till
en personligt frivillig tilläggspensionering,

3) motionerna I: 461 och II: 579, vilka
avsåge vidgad valfrihet inom tillläggspensioneringen
och vidgade möjligheter
för företagens kapitalförsörjning
genom användning av pensionsmedel,

4) motionerna 1:74 och 11:94, vilka
avsåge borttagande av regeln att, vid

Fredagen den 25 mars 1960

Nr 10

Lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

beräkningen av pensionsgrundande inkomst,
inkomst av annat förvärvsarbete
skulle reduceras med en tredjedel i den
mån den överstege dubbla basbeloppet,

5) motionerna 1:457 och 11:557, vilka
avsåge ändrade regler för beräkning
på grundval av korttidsanställning av
avgifter till pensioneringen och av pensionsgrundande
inkomst,

6) motionerna I: 448 och II: 551, vilka
avsåge liberalare regler för återlån
av pensionsmedel, samt

7) motionerna 1:462 och 11:549, vilka
avsåge förbättrade möjligheter för
småföretagare till återlån av pensionsmedel,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits
Vid utskottets hemställan under 1)

av herrar Birke och Björkman, vilka
ansett att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte

A) i anledning av motionerna 1:450
och II: 565 besluta att hos Kungl. Maj:t
begära utredning och förslag till 1961
års vårriksdag om de åtgärder, som kunde
anses erforderliga för en lösning av
tilläggstrygghetens problem byggd på
den personliga frivillighetens och valfrihetens
grund — så att lagen om obligatorisk
tilläggspensionering med tillhörande
följdförfattningar kunde upphöra
att gälla med utgången av kalenderåret
1961 — varvid följande huvudprinciper
borde beaktas:

1. den enskilde skulle ha rätt att själv
bestämma arten och omfattningen av
sin egen ålders- och familjetrygghet utöver
folkpensionen,

2. envar betalade fullt ut med sin
egen arbetsförtjänst sin tilläggspensionering,
alltså utan överkompensation,
d. v. s. utan kostnadsövervältring på
ungdomen,

3. statens insats koncentrerades på
samlade, effektiva och planmässiga åtgärder
för att underlätta och stimulera
frivilligt sparande för äldre dar och för
familjens trygghet — exempelvis genom

skattebefrielse för olika former av sådant
sparande — samt för att göra det
möjligt att det som hopsparats under
arbetsåren kunde anbringas på sådant
sätt att det behölle sitt värde,

4. hopsamling av medel till statliga
fonder skulle icke äga rum;

B) med bifall till motionerna 1:450
och II: 565, såvitt här vore i fråga, för
sin del antaga följande

Förslag

till

Förordning

angående avgifter, som skola erläggas
jämte förordningen den 18 december
1959 (nr 552) angående uppbörd av avgifter
enligt lagen om försäkring för allmän
tilläggspension m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §.

De avgifter, som jämlikt förordningen
den 18 december 1959 (nr 552) angående
uppbörd av avgifter enligt lagen
om försäkring för allmän tilläggspension,
m. m., skola inbetalas, skola i
stället reserveras på ett betryggande
sätt i företagen eller eljest för deras räkning,
för vilka de erlagts. I den mån
avgifter hunnit erläggas, skola dessa
utan dröjsmål återbetalas och överföras
till sådan förvaltning.

2 §.

Staten och dess affärsdrivande verk
skola icke göra någon inbetalning av
avgifter enligt förenämnda förordning.

Denna förordning träder i kraft dagen
efter det den utkommit av trycket
i Svensk författningssamling.

Vid utskottets hemställan under 2)

av herrar Thorsten Larsson och
Wahlund, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen med bifall till
motionerna 1:446 och 11:560 måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
skyndsam utredning och förslag angående
anordningar för underlättande av
personligt frivillig tilläggspensionering,
avsedd att från och med den 1 juli 1961

Nr 10

Fredagen den 25 mars 1960

Lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

ersätta nu gällande lagfästa tilläggspensionering.

Vid utskottets hemställan under 3)
av herr Sunne, fru Hamrin-Thorell,
herr Jacobsson i Tobo och fru Sandström,
vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen med bifall till
motionerna 1:461 och 11:579 måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att utformningen av bestämmelser
som utvidgade valfriheten inom det allmänna
tilläggspensionssystemet skyndsamt
utreddes,

att vidgade möjligheter för företagens
kapitalförsörjning genom användning
av premiemedel, bland annat återlånerätt
och avgiftens erläggande genom revers
under för de försäkrade betryggande
former samt i övrigt i enlighet
med vad som i motionerna förordats,
skyndsamt utreddes,

samt att 1961 års riksdag förelädes
förslag i angivna avseenden.

Vid utskottets hemställan under i)

I. av herrar Birke och Björkman,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen med bifall till motionerna
1:74 och 11:94 måtte för sin del antaga
följande

Förslag

till

Lag

angående ändring av 8 § lagen den 28
maj 1959 (nr 291) om försäkring för
allmän tilläggspension
Härigenom förordnas, att 8 § lagen
den 28 maj 1959 (nr 291) om försäkring
för allmän tilläggspension skall erhålla
följande ändrade lydelse.

8 §.

Pensionsgrundande inkomst utgöres
av summan av inkomst av anställning
och inkomst av annat förvärvsarbete i
den mån summan överstiger det i 10 §
omförmälda, vid årets ingång gällande
basbeloppet. Basbeloppet avräknas i
första hand mot inkomsten av anställning.

Vid beräkning — — — annat förvärvsarbete.

Inkomst av anställning eller inkomst
av annat förvärvsarbete avrundas till
närmast lägre hundratal kronor.

Denna lag träder i kraft dagen efter
det den utkommit av trycket i Svensk
författningssamling.

II. av herr Sunne, fru Hamrin-Thorell,
herr Jacobsson i Tobo och fru
Sandström, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen i anledning
av motionerna 1:74 och 11:94
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning och förslag till 1961 års
riksdag angående förbättring av företagarnas
ställning i tilläggspensionssystemet
i vad gällde reglerna om beräkning
av pensionsgrundande inkomst.

III. av herrar Thorsten Larsson och
Wahlund, utan angivet yrkande.

Vid utskottets hemställan under 5)

I. av herrar Birke och Björkman, vilka,
under åberopande av vad de anfört
i reservation I vid utskottets hemställan
under 4), ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen med bifall till
motionerna 1:457 och 11:557 måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
skyndsam utredning, syftande till att
lagen om försäkring för allmän tilläggspension
ändrades i fråga om korttidsanställningar
antingen så, att arbetsgivaravgift
inte behövde erläggas för
utgivet vederlag, som inte bleve pensionsgrundande
inkomst, eller så, att
inkomsten bleve pensionsgrundande i
den mån arbetsgivaravgift erlagts för
densamma.

II. av herrar Thorsten Larsson och

Wahlund, vilka, under åberopande av
i denna reservation anförd motivering,
ansett att utskottet bort hemställa, att
riksdagen —---(lika med reservation
I.)---för densamma.

Vid utskottets hemställan under 6)
och 7)

av herrar Birke, Thorsten Larsson,

Fredagen den 25 mars 1960

Nr 10

Lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

Wahlund och Björkman, vilka — herrar
Birke och Bjökman för den händelse
att riksdagen icke bifölle vad som yrkats
i den reservation som fogats vid
utskottets hemställan under 1) och under
åberopande av vad som hemställts i
motionerna 1:448 och 11:551 samt
I: 462 och II: 549, samt herrar Thorsten
Larsson och Wahlund under åberopande
av vad som anförts i reservationen
II till utskottets hemställan under 5) —
ansett att utskottet bort hemställa, att
riksdagen i anledning av motionerna
I: 448 och II: 551 samt I: 462 och II: 549
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om utredning och förslag till 1961
års riksdag om liberalisering av reglerna
för återlån av avgifter, som inbetalats
enligt lagen om försäkring för allmän
tilläggspension, därvid småföretagarnas
problem på förevarande område borde
särskilt beaktas.

Vid utlåtandet hade fogats ett särskilt
yttrande av herrar Thorsten Larsson
och Wahlund, vilka framhållit att de ej
kunnat biträda de i motionerna 1:461
och II: 579 framställda yrkandena, enär
dessa byggde på principen om obligatorisk
tilläggspensionering.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Ingen fråga bär under
de senaste åren varit föremål för så ingående
och långvariga debatter här i
riksdagen som tilläggspensioneringen.
Motsättningarna har inte gällt om man
skulle åstadkomma en tilläggstrygghet
utöver folkpensionen utan hur denna
skulle ordnas —■ på frivillig väg eller
genom lagstiftning. Argumenten för och
emot den ena och den andra linjen är
sålunda väl kända för kammarens ledamöter.
.lag kan därför begränsa mitt anförande.
Först vill jag erinra om några
fakta som bakgrund till den diskussion
som alltjämt äger rum om tilläggspensioneringen.

I folkomröstningen 1957 erhöll den
obligatoriska linjen 45,8 procent av rösterna.
De som ville en lösning efter andra
linjer samlade 54,2 procent av rösterna.
Enbart de två förslag, som ville
en lösning efter frivilliga linjer erhöll
50,3 procent av rösterna. 3,9 procent
röstade blankt. Folkomröstningen gav
alltså majoritet för frivillighet.

I pensionsvalet den 1 juni 1958 erhöll
de borgerliga partierna, som valt frivilliglinjen,
50,4 procent av rösterna medan
socialdemokrater och kommunister,
som stödde obligatoriet, erhöll 49,6
procent. Det var närmast en sinkadus
att de socialistiska partierna tillsammans
erhöll en rösts majoritet i andra
kammaren. I en del valkretsar stödde
kommunisterna den socialdemokratiska
listan. Med ytterligare endast 23 folkpartiröster
i en av dessa hade det i stället
blivit borgerlig majoritet i andra
kammaren.

Pensionslagen beslöts vid förra årets
vårriksdag. En enda nedlagd röst gjorde
att frågan icke gick till avgörande
genom lottning. Obligatoriet gick igenom
med en rösts övervikt.

Riksdagsbeslutet vilar sålunda på
bräckligast tänkbara underlag. Det står
inte i överensstämmelse med god demokrati
att den ena hälften av riksdagen i
en fråga, där uppfattningarna är så
starkt kontroversiella, påtvingar den
andra en ordning med så oöverskådlig
räckvidd.

Många gånger under denna långvariga
pensionsstrid har jag erinrat mig
några ord som förre engelske labourledaren,
numera lord Attlee, yttrade efter
sin stora valseger över de konservativa
på sommaren 1945: »Demokrati betyder
icke att majoriteten bara regerar och
dikterar, det betyder också hänsyn till
minoritetens önskemål och intressen.»
Det är kloka ord, som regeringen ständigt
borde ha i minnet.

I pensionsfrågan har någon hänsyn
icke tagits till uppfattningen hos en minoritet
i riksdagen, som är i det när -

Nr 10

Fredagen den 25 mars 1960

Lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

niaste lika stor som majoriteten. Jag behöver
inte erinra regeringspartiet om
att sex år efter Attlees valseger gjorde
folket i val den tidigare konservativa
minoriteten till majoritet, först i mandat
och några år senare även i röstetal.

Våra sakligt grundade invändningar
mot obligatoriet kvarstår: det bygger på
orättvis grund, det privilegierar vissa
åldersgrupper, det övervältrar kostnaderna
på ungdomen, det inkräktar på
människornas fria dispositionsrätt över
inkomsterna, det är förknippat med
tvångssparande i statliga fonder, det
förhandsintecknar framtida arbetsförtjänster
om vilkas storlek och säkerhet
vi ingenting vet och det finns ingen civilrättslig
garanti för pensionerna.

En enda rösts majoritet i denna kammare
för lagen kan självfallet icke
rycka undan grunden för dessa var för
sig tillräckligt avgörande skäl mot obligatoriet.
Därför, herr talman, vidhåller
vi i högerpartiet vår uppfattning.

Stor enighet har rått mellan de demokratiska
partierna om ålderstrygghetens
ordnande i form av en allmän medborgerlig
grundpension, folkpensionen,
och om de kostnader vi måste ta på oss
härför. Om några veckor kommer riksdagen
att fatta beslut om nästa etapp i
uppbyggnaden av detta grundskydd och
i fråga om familjetryggheten. Visserligen
kommer vi inte att ta det stora steg
som pensionsberedningen förordade —
det tillåter inte statsfinanserna — men
det blir dock en väsentlig förbättring.
Detta kommer att kosta pengar — mycket
pengar i skatter och avgifter. Att utöver
detta genom lag ålägga medborgarna
att avstå ytterligare en del —- och
med varje år stigande del — av sina arbetsförtjänster
till en enda form för
tilläggstryggheten kan icke vara förnuftigt.

En av våra väsentligaste invändningar
mot detta obligatoriska system är, att
de som nu är i medelåldern och däröver
blir befriade från att betala en betydande
del av sina egna pensionskostnader.

De som i dag är unga, och morgondagens
ungdom, ålägges att betala inte
bara sina egna utan även en väsentlig
del av våra pensionskostnader, pensionskostnader
för oss som nu är något
äldre. Kan ett sådant system hålla i
längden?

I den proposition om förbättring av
folkpensionen, som riksdagen snart
skall ta ställning till, gör departementschefen
ett uttalande, som jag skall be
att få återge: »Då lagstiftningen om allmän
tilläggspension vid årsskiftet trätt
i kraft har alla förvärvsarbetande svenska
medborgare nått en grad av social
trygghet inför framtiden, som radikalt
skiljer sig från vad föregående generationer
åtnjutit.»

Vad grundar sig denna trygghet på?
Helt enkelt på att nuvarande riksdagsmajoritet
förutsätter att kommande generationer
och riksdagsmajoriteter skall
vara villiga att besluta så höga avgifter
att de räcker till betalning av de utlovade
pensionerna. Dagens riksdagsmajoritet
kan över huvud icke binda framtida
riksdagsmajoriteter.

Hur stora blir avgifterna framöver?
Riksdagens beslut gäller för de fem
första åren — 3, 4, 5, 6, 7 procent av
den pensionsgrundande inkomsten. Och
sedan, för nästa femårsperiod och för
nästa efter den? I andra lagutskottets
här föreliggande utlåtande återges ett
uttalande om avgiften av departementschefen
i förra årets pensionsproposition:
»Det har förutsatts att arbetsgivaravgiften
framdeles inte kommer att
överstiga 10 procent av den totala lönesumman.
» Det vore av största intresse
att få ta del av de beräkningar, som ligger
till grund för denna förutsättning.
Vi för vår del är övertygade om att avgiften
icke kommer att stanna vid 10
procent. Det är högst väsentligt att människorna
får reda på vad de har att
vänta sig i fråga om avgifter i framtiden.

För att hålla avgiften vid maximalt
10 procent fordras en ständig, jämn

Fredagen den 25 mars 1960

Nr 10

Lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

standardstegring — utan några svackor

— av en omfattning som varken vi eller
något annat land upplevat.

Man blir en smula undrande när man
tar del av uttalandena i finansieringsfrågan.

I pensionspropositionen förra året
hette det så här: »Sedan länge har vi i
vårt land haft en lagstiftning om folkpensionering.
Tack vare lagstiftningen
kan folkpensioneringen finansieras genom
ett fördelningssystem.»

I den aktuella propositionen om folkpensionsförbättringarna,
som jag tidigare
nämnt, heter det så här: »Folkpensioneringen
är i verkligheten helt skattefinansierad,
om också en del av kostnaderna
bestrides genom en specialskatt,
som har formen av en avgift.»

Det förefaller mig vara en åsikt för
mycket — ingen av dem är riktig. Men
jag skall inte dra några slutsatser om
var eventuellt felande belopp för obligatoriets
pensioner kan vara att hämta.
Kostnaderna, de verkliga kostnaderna,
för pensionerna kan man inte trolla
bort ens om man stiftar lag och säger
att alla kan få rätt till pension av i lagen
bestämd storlek. Till en tid kan man
rulla pensionsskulden framför sig som
en snöboll. Men inte hur länge som
helst.

Vad vill vi då sätta i stället för obligatoriet?
Vi grundar vår uppfattning på
förtroende för människorna, på att de
känner ansvar för sin egen och sin familjs
framtid. Därför kan man räkna
med att steg för steg en allt allmännare
frivillig tilläggspensionering växer fram

— i takt med inkomstökningen. Huvudprinciperna
skall vara:

1) Den enskilde skall ha rätt att själv
bestämma hurudan tilläggspension han
vill ha, hur stor den skall vara utöver
folkpensionen och vid vilken ålder han
vill ha den.

2) Han skall själv betala helt och fullt
ur sin egen arbetsförtjänst vad pensionen
kostar utan att kostnaderna vältras
över på de unga.

3) Statens insats skall koncentreras
på åtgärder för att stimulera och underlätta
frivilligt sparande för ålderns dar
och för familjens trygghet. Det kan ske
genom skattebefrielse för olika former
av sparande: bostadssparande, egna hemssparande,

aktiesparande och pensionssparande
inom jordbruk och småföretag.
Samtidigt bör en värdesäker
placering av sparmedlen möjliggöras.

Vi vill alltså omvandla obligatoriet
till en personligt frivillig och valfri
pensionering.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till de vid andra lagutskottets utlåtande
nr 6 under punkterna 1, 4, 5, 6
och 7 fogade reservationerna med Birke
som första namn.

Herr WAHLUND (ep):

Herr talman! Låt mig först slå fast
en sak omedelbart, så att det inte skall
råda den minsta tvekan. Centerpartiets
inställning i pensionsfrågan är oförändrad.
Vi står orubbligt fast vid den
ståndpunkt som vi och endast vi från
början lanserade och som vi vid 1957
års folkomröstning gav beteckningen
»den personliga frivilliglinjen», linje 2.
Andra partier, som från år till år har
ändrat sin ståndpunkt i pensionsfrågan,
kan ha behov av att vid ett tillfälle
som detta redovisa sin nuvarande
ståndpunkt. En motsvarande redogörelse
från centerpartiets sida skulle bara
innebära ett återupprepande av vad vi
tidigare sagt i riksdagsdebatterna och
i våra motioner. Vi i centerpartiet känner
inget behov av att ge någon detaljerad
redogörelse för vår inställning.
Den är bekant för alla.

Herr Björkman presenterade en lång
lista över nackdelarna i obligatoriet.
Jag skulle också kunna göra det, men
det skulle bara innebära en repetition
av vad vi sagt i tidigare debatter. Jag
skall, herr talman, försöka hålla mig
till vad som är för dagen nytt eller kanske
vad som är för året nytt i pensionsfrågan.

Nr 10

Fredagen den 25 mars 1960

Lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

Den viktigaste parlamentariska förändring
som ägt rum är att folkpartiet
resignerat. Jag får väl kalla det så,
herr Svensson i Ljungskile. Jag vill
försäkra att det ingalunda är min avsikt
att blanda in inflammatoriska ord
i debatten. Folkpartiet vill i dag inte
avskaffa den i fjol med minsta möjliga
majoritet beslutade lagfästa tilläggspensioneringen.
Folkpartiet försöker i
stället leta fram de mycket begränsade
möjligheter till personlig valfrihet som
kan förekomma i ett lagbundet pensionssystem
enligt fördelningsmetoden.

Också en annan sak har hänt sedan
vi sist behandlade pensionsfrågan här
i kammaren. Systemet med lagfäst obligatorisk
tilläggspensionering har fått
kontakt med den praktiska verkligheten,
inte minst under de sista veckorna
i samband med avtalsuppgörelsen mellan
Arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen.

Det tycks i dag råda ett mycket gott
förhållande mellan socialministern och
Arbetsgivareföreningen. Herodes och
Pilatus har blivit vänner. Herr Torsten
Nilsson höll i söndags ett föredrag i
Karlstad, där han enligt tidningsreferat
gav Arbetsgivareföreningen de bästa
lovord. Arbetsgivarna har gjort »en nykter
bedömning» av pensionsfrågan, förklarade
socialministern. Jag kan inte
låta bli att tänka på den tid för knappt
tre år sedan, då herr Torsten Nilsson
och jag från olika utgångspunkter angrep
Arbetsgivareföreningen och dess
avtalslinje, den linje som en smula upppiffad
— eller kanske uppfiffad benämndes
linje 3 i folkomröstningskampanjen,
den linje som numera är övergiven
av sina tillskyndare.

Men, som sagt, i dag är socialministern
tillfredsställd med arbetsgivarna.
Varför? Jo, Arbetsgivareföreningen har
gått med på att inte dra av pensionsavgiften
på lönerna. Jag förstår mycket
väl socialministerns tillfredsställelse.
Det skulle se någonting ut, om arbetstagaren
i avlöningskuvertet skulle få

uppgift om sin verkliga bruttolön och
om det skulle antecknas avdrag för pensionsavgiften
och endast nettolönen
skulle finnas kvar i kuvertet. Då skulle
arbetstagaren direkt och öppet få upplysning
om att en del av hans egna berättigade
avlöningspengar inte står till
hans fria disposition utan tvångsmässigt
reserveras för pensionsändamål. Nej,
då är det bättre för socialministern och
socialdemokraterna att veta, att vi i
vårt land har en arbetsgivarförening
som är villig att nöja sig med att debitera
avgifterna för tilläggspensioneringen
i företagens vanliga bokföring. Den
obligatoriska tilläggspensioneringens
intrång på lönepengarna blir på så sätt
inte så påtagligt för den enskilde löntagaren.
Men det är ju ett faktum, som
inte har med bokföringsmetoderna att
göra och som inte går att bestrida, att
de pengar som arbetsgivarna nu enligt
lag skall inbetala till pensionsfonden
representerar pengar som annars — jag
säger annars, herr talman — skulle ha
betalats ut kontant till arbetarna i form
av en högre lön. Det skulle innebära ett
underbetyg till Landsorganisationens
skickliga förhandlare att påstå något
annat.

Vi kommer här in på en av centralpunkterna
i vad vi i centerpartiet kallat
»den personliga frivilliglinjen». Varje
svensk medborgare, det må vara en
industriarbetare som berörs av det just
ingångna avtalet eller någon annan, skall
ha rätt att själv bestämma över de pengar
som blir över sedan han betalat
skatten. Vill folk använda dessa, låt mig
kalla dem »fria» pengar till en frivillig
tilläggspensionering över folkpensionen,
så är detta någonting högst rekommendabelt,
men vill folk använda
dessa pengar till något annat, så skall
de också få göra det.

Centerpartiets inställning i denna
fråga innebär alltså ingen negativism.
Centerpartiets inställning innebär inte
ens att vi är negativa till lagfästa pensioner,
ty folkpensionen är en lagfäst

Fredagen den 25 mars 1960

Nr 10

Lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

pension. Men vad vi i centerpartiet
går emot är, att lagstiftningen skall tas
till hjälp för att framtvinga dyra tillläggspensioner,
som den enskilda människan
kanske inte alls anser sig ha råd
med. En tilläggspension på exempelvis
3 600 kronor för en tiotusenkronorsman
och på 15 600 kronor för en trettiotusenkronorsman
— det kan inte finnas
någon socialpolitisk motivering för att
staten genom lag skall framtvinga en
sådan ordning.

Jag upprepar: centerpartiet företräder
ingen negativism i pensionsfrågan.
Det kommer vi att visa med den motion
vi för ett par minuter sedan avlämnade
angående folkpensioneringen. Yi anser
folkpensioneringen med dess familjestöd
vara det viktiga i pensionsfrågan.
Folkpensioneringen representerar
låglönegruppernas pension.

Så långt om centerpartiets principinställning.
Det återstår att redovisa
hur vi på vårt håll i dagens situation
vill föra ut dessa principer i praktiskt
riksdagsarbete.

Låt mig då, herr talman, genast säga
ifrån att centern inte vill hemfalla till
någon meningslös och sakfrämmande
politik. Vi vet fuller väl att i dagens
situation varje krav om avskaffande
av den obligatoriska tilläggspensionen
kan stoppas och kommer att stoppas
av socialdemokraterna i riksdagen. Härvidlag
behöver regeringspartiet inte
ens kommunisternas hjälp på grund av
den eftersläpande socialdemokratiska
förstakammmarmajoriteten. Därtill kommer
folkpartiets förändrade inställning,
vilken vi centerpartister åtminstone
hade på känn redan då vi skrev vår
partimotion.

Vi vet alltså att det i dagens läge helt
enkelt inte går att få majoritet i riksdagen
för centerpartiets personliga frivilliglinje.
Men riksdagens sammansättning
kan ändras.

Vi har tid på oss alltså och kan ta
oss en funderare över hur det skall gå
till att omvandla det i fjol beslutade

lagfästa tilläggspensioneringssystemet
med dess fördelningsmetod till något
som vi anser förnuftigt, nämligen en
frivillig pensionering med premiereservsystem.
Vi yrkar i vår partimotion
på utredning i ämnet, men vi måste naturligtvis
räkna med att centerpartiets
motion härvidlag blir avslagen — liksom
så mycket annat förnuftigt som
kommer från centerpartiets håll. Och
i den situationen får vi väl försöka att
med våra små partiresurser göra en
undersökning själva.

Tills vidare har vi i utskottet — och
jag kommer nu till de andra motionerna
i ämnet — utan att göra avkall på
vår principiella inställning kunnat biträda
vissa motionsvis framförda förslag
till förändringar av ATP, förändringar
avsedda att lindra det i fjol beslutade
systemets orättvisor mot småföretagare
och korttidsanställda. Dessa
motioner kommer, i den mån de är
framförda från centerhåll, att motiveras
av vederbörande motionärer. Den enda
kommentar som jag vill göra är denna:
vi centerpartister är fullt på det klara
med att man ur rättvisesynpunkt eller
låt mig säga ur jämlikhetssynpunkt inte
kan åstadkomma så värst mycket genom
ändringar i det allmänna tilläggspensioneringssystemet
så länge man
inte angriper systemet i dess rot. De
verkligt stora avstegen från principen
om allas likhet inför lagen, orättvisorna
mot ungdomen, mot de hemmaarbetande
kvinnorna, mot låglönegrupperna,
mot de korttidsanställda, mot småföretagarna
kommer att bestå så länge det
lagfästa tilläggspensioneringssystemet
består.

Herr talman! Jag övergår nu till våra
yrkanden.

Jag ber att få yrka bifall till den
reservation som vid utskottets hemställan
under punkten 2 avgivits av herr
Thorstcn Larsson och mig.

Beträffande utskottets hemställan under
punkten 3 kommer vi i centerpartiet

Nr 10

Fredagen den 25 mars 1960

Lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

att avstå i voteringen, och jag hänvisar
här till vårt särskilda yttrande.

Vid utskottets hemställan under
punkten 4 avgav vi centerpartirepresentanter
i utskottet en blank reservation.
Den riktade sig mot den motivering
som fanns i ifrågavarande motion. Men
nu finner vi att herrar Birke och Björkman
i sin reservation tagit in följande
sats: »Oaktat utskottets ställningstagande
till frågan om obligatoriets fortbestånd
finner sig utskottet böra tillstyrka
en sådan ändring för den tid obligatoriet
består.» Eftersom vi centerpartister
i sak har samma inställning som
herrar Birke och Björkman kan vi nu
biträda denna reservation, och jag yrkar
alltså bifall till den.

Vid utskottets hemställan under punkten
5 yrkar jag bifall till den av herr
Thorsten Larsson och mig avgivna, med
II betecknade reservationen. Vad gäller
utskottets hemställan under punkterna
6 och 7 yrkar jag bifall till reservationen
av herrar Birke, Thorsten Larsson,
Björkman och mig.

Herr JACOBSSON i Tobo (fp):

Herr talman! I reservationer till andra
lagutskottets utlåtande nr 6 under
punkterna 3 och 4 har jag jämte herr
Sunne, fru Hamrin-Thorell och fru
Sandström anfört några synpunkter på
den av riksdagen beslutade allmänna
tilläggspensioneringen. Vi understryker
först värdet av en ålderstrygghet ävensom
av skydd för invalider, för änkor
och för barn. Vi vill inte att pensionsfrågan
skall kastas ut i en stor politisk
strid, något som skulle medföra den
otrygghet som reformarbetet just är avsett
att avhjälpa. Arbetsmarknadens
parter har redan börjat genomföra en
besvärlig anpassning av sina avtal enligt
den rådande lagstiftningen, och då
skulle ett framtida beslut om upprivande
av denna lagstiftning leda till nya
och stora svårigheter. Redan dessförinnan
skulle risk uppkomma för ökade
motsättningar på arbetsmarknaden, om

pensionsfrågan behandlades på detta
sätt.

Vi reservanter anser att det med hänsyn
till dessa förhållanden är verklighetsfrämmande
och icke motiverat att
nu föranstalta om en utredning i syfte
att utbyta denna lagstiftning mot en på
andra principer vilande ordning. Vi vill
sålunda inte vara med om att tillstyrka
motionerna från högern och centerpartiet
om utredning för att upphäva det
fattade beslutet om allmän tilläggspensionering.

Enligt vår mening lider dock lagstiftningen
om den allmänna tilläggspensioneringen
av allvarliga brister. Vi vill
erinra om att den pensionsordning som
folkpartiet föreslog grundades på valfrihet
för den enskilde och organisationerna
att ordna sina pensionsförhållanden
med hänsyn till de skiftande omständigheter
som råder inom olika sektorer
av arbetslivet. Folkpartiets förslag
medgav också en naturlig utveckling av
de förekommande pensionssystemen och
skulle ha möjliggjort en snabb och harmonisk
tillväxt av nya sådana utan besvärande
samordningssvårigheter. Detta
säkrade dessutom möjligheterna för
näringslivet att erhålla en betryggande
kapitalförsörjning.

Vi framhåller i reservationen att med
hänsyn till de nämnda omständigheterna
bör slutsatsen bli, att den av riksdagen
antagna lagstiftningen icke bör
upphävas, men att reformer bör genomföras
inom lagstiftningens ram. Tryggheten
för pensionsrätten bör alltså bevaras
men utrymme beredas för den
valfrihet som är möjlig inom det använda
systemet, t. ex. beträffande pensionsåldern.
Dessutom bör näringslivets kapitalförsörjning
underlättas och rättvisare
villkor för företagares pensionering
skapas. I fråga om kapitalförsörjningen
vill vi särskilt hänvisa till vidgade
möjligheter för arbetsgivarna att
få återlåna premiemedel. Vi förordar
också ändring av reglerna för pensionsfondernas
förvaltning.

Fredagen den 25 mars 1960

Nr 10

Lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

Angående valfriheten må anföras att
1958 års socialförsäkringskommitté visserligen
har att pröva frågan om variationer
i pensionsåldern, men dess uppdrag
är begränsat till att gälla möjligheterna
att skapa sådan valfrihet inom
folkpensioneringens ram — och där
inom reglerna för invalidpensioneringen.
Den i folkpartiets motioner resta
frågan gäller möjligheten att ordna sådan
valfrihet inom ramen för den allmänna
tilläggspensioneringens regler
på ett mera tillfredsställande sätt än vad
de antagna bestämmelserna nu medger.
Den frågan anser vi bör utredas.

I motionerna har framhållits behovet
av vidgade möjligheter för användning
av premiemedlen inom företagen genom
att rätt till återlån införes. Denna fråga
bör omprövas enligt de i motionen angivna
riktlinjerna.

I reservationen vid punkt 4 i utskottets
utlåtande har framförts vissa synpunkter
på företagarnas ställning inom
det beslutade pensionssystemet. Bestämmelserna
bör enligt vår mening omarbetas
i syfte att skapa en mera rättvis
ställning för företagare inom pensionssystemet.

Herr talman! Med vad jag nu anfört
ber jag att få yrka bifall till reservationen
under punkt 3 i utskottets hemställan
av herr Sunne m. fl. och likaså till
reservationen under punkt 4 av samma
reservanter.

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Andra lagutskottets utlåtande
nr 6 redovisar också behandlingen
av motionerna nr I: 457 och
II: 557, och i egenskap av motionär
skall jag be att få säga några ord i denna
fråga.

Rent principiellt iir vi motionärer
av den uppfattningen, att skapandet av
ålderdomstrygghet ovanför folkpensionens
ram skall ordnas på grundval av
personlig frivillighet. I centerpartiets
gruppmotion, liksom i de reservationer
som centerpartiets ledamöter i utskot -

tet har fogat till utskottets utlåtande och
av professor Wahlunds deklaration här
nyss, till vilken jag vill ansluta mig,
framgår klart denna principiella uppfattning.
Men detta förhållande får inte
hindra att de mest uppenbara orättvisorna
i den gällande lagen om allmän
tilläggspension tas upp till prövning.

Vi har i de två nämnda motionerna
tagit upp de orättvisor som drabbar de
korttidsanställda med lagens nuvarande
utformning. Vi har pekat på att arbetsgivarna
vid inbetalning av arbetsgivaravgiften
har att lägga samman olika
korttidsanställningar till heltidsanställningar
och betala in avgifter på
grundval därav. Denna regel kan ofta
få den konsekvensen, att de anställda
inte får pensioner som svarar mot inbetalda
avgifter och i många fall ingen
pension alls. Jag skall med ett exempel
visa hurudan verkan av den allmänna
tilläggspensionen kan bli för vissa
grupper i vårt samhälle. Jag kan mycket
väl använda samma exempel som
utskottet har anfört.

En person har såsom arbetsinkomst
dels 4 000 kronor på grund av verksamhet
i egen rörelse, dels 4 000 kronor på
grund av tre månaders anställning. För
den sistnämnda inkomsten erlägger arbetsgivaren
s. k. arbetsgivaravgift, och
den beräknas på lönen minskad med en
fjärdedel av basbeloppet, eftersom den
anställde har arbetat hos honom endast
ett kvartal. Om vi förutsätter att basbeloppet
är 4 000 kronor skall avgiften
betalas för 3 000 kronor. När systemet
är utbyggt kan arbetsgivaravgiften beräknas
uppgå till 450 kronor enligt det
procenttal, som angavs i princippropositionen
år 1958. Men den försäkrade har
också att själv betala in premier för tillläggspensioneringen
för de inkomster
han har av sin rörelse. Enligt gällande
regler skall avdraget för basbeloppet i
första hand göras på den inkomst vederbörande
har av anställning. I detta
fall utgör denna inkomst 4 000 kronor
eller lika med basbeloppet. Därest ve -

Nr 10

Fredagen den 25 mars 1960

Lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

derbörande icke begär utträde ur systemet
vad avser hans inkomster av rörelse,
skall han personligen erlägga premier
för hela sin inkomst av rörelsen.
Resultatet blir i detta fall — såsom utskottet
har konstaterat — att avgifter levereras
in för inkomster som ligger inom
basbeloppet och som inte får någon
motsvarighet i pensionspoäng för den
försäkrade. För den heltidsanställde betalas
inga avgifter för motsvarande inkomster.
För den som har inkomst av
egen rörelse kvarstår emellertid samma
orättvisa vare sig han kvarstår i systemet
eller inte med den inkomst som faller
på den egna rörelsen.

Utskottsmajoriteten, som ju består av
lagens upphovsmän, socialdemokraterna,
och lagens nya försvarare, folkpartisterna,
nöjer sig med att konstatera
för det första, att dessa regler var kända
vid lagens genomförande, för det andra
att föredragande departementschefen
vid avlämnande av propositionen vid
lagens genomförande framhöll, att det
efter ytterligare utredning borde övervägas
att ändra dessa regler och för det
tredje att någon sådan utredning inte
kommit till stånd.

Efter dessa konstateranden har utskottsmajoriteten
att ta ställning till vårt
motionskrav om en utredning av dessa
spörsmål, och då finner sig utskottsmajoriteten
icke ha anledning att bifalla
detta krav, då inga erfarenheter hunnit
vinnas av nuvarande bestämmelsers tilllämpning
i praktiken. Men, herr talman,
kan utskottsmajoriteten verkligen
känna något behov av att uppleva denna
orättvisa omsatt i svidande verklighet
för att kunna förmå sig att medverka
till en ändring? Konsekvenserna står
ju klara redan nu. Om jag fortfarande
använder samma exempel och förutsätter
att vederbörande — som mycket väl
kan vara en småbrukare från mina egna
norrländska bygder —- vid sidan av sitt
lilla jordbruk utför skogsarbete för annans
räkning under ett kvartal varje år
och därvid tjänar 4 000 kronor och fort -

sätter med detta till dess han närmar
sig pensionsåldern, så är det väldiga
belopp som tas ifrån honom. Låt oss
säga att han haft detta skogsarbete som
en absolut nödvändig biinkomst under
40 år. Ingen kan väl bestrida, att premiekostnaderna
för den anställde av arbetsgivaren
betraktas som en del av lönekostnaden.
Småbrukarens skogsarbetarförtjänst
minskas därför med 450
kronor varje år, när systemet är helt
utbyggt. En årlig avsättning med detta
belopp som får växa med ränta på ränta
med nuvarande räntefot för kapitalsamlingsräkning
— och den räntan kan
man mycket väl räkna med efter den
senaste tidens erfarenheter beträffande
räntan och med hänsyn tagen till att utlåning
av pensionsfondernas medel får
ske endast mot en ränta som är en halv
procent högre än den som för tillfället
gäller såsom högsta inlåningsränta —
skulle skapa ett kapitaltillgodohavande
på noga räknat 57 858 kronor. Trots
att han genom sin egen produktiva
insats skapat detta belopp i den jättefond,
som ATP:s anhängare vill skapa,
så kommer han den dag han uppnår
pensionsåldern inte att få någon
tilläggspension; detta därför att han aldrig
uppnått den pensionsgrundande inkomsten.
Detta blir fallet, därest han
icke har ansett sig orka med att kvarstå
i systemet och betala avgifter för sina
inkomster av sitt småbruk. Precis lika
mycket —- 57 858 kronor — går han
miste om, även om han stått kvar i systemet
och betalat premier för sina inkomster
av sitt lilla jordbruk.

Nej, herr talman, det vore orimligt att
låta omsätta ett sådant system i praktiken.
Inte bara den stora kategori småbrukare
som regelmässigt skaffar sig
dessa biinkomster som huggare eller körare
drabbas av denna upprörande
orättvisa. I samma situation kommer i
princip alla korttidsanställda.

I regel är de människor som kommer
att drabbas av detta att finna bland
låglönegruppernas folk, bland de små i

Fredagen den 25 mars 1960

Nr 10

Lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

samhället. Och då ligger det nära till
hands att påminna om de paroller, under
vilka den nya lagens tillskyndare
gick fram. Bland annat hette det, att
man genom solidaritet olika befolkningsgrupper
emellan skulle skapa garantier
för en tryggad ålderdom åt alla
och att man skulle riva den sista sociala
skrankan, så att även de små skulle få
komma i ånjutande av förmåner, som
bara var förbehållna vissa grupper i
samhället. Vi i centerpartiet har hela
tiden hävdat och hävdar fortfarande,
att det inte finns något säkrare sätt att
ordna ålderdomstryggheten för framför
allt människor med små inkomster än
att sluta upp kring folkpensionen. Det
finns väl ingen som på allvar vill göra
gällande att den ordning som jag beskrivit
med utskottets eget exempel är
något uttryck för solidaritet eller någon
väg att riva ned sociala skrankor.
Det är väl i stället att diskriminera vissa
grupper i vårt samhälle.

I våra motioner har vi krävt en utredning,
som skall föreslå ändringar i lagen
antingen så, att arbetsgivaravgift
inte behöver erläggas för inkomster som
inte blir pensionsgrundande, eller så,
att inkomsten blir pensionsgrundande i
den mån avgifter erlagts.

Detta krav har följts upp i reservation
till utskottets utlåtande, och jag ber
därför att få instämma i de yrkanden
herr Wahlund har ställt.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Utskottets behandling
av dessa 14 motioner har varit begränsad,
och det är fullt naturligt. Förra året
granskades ju motioner av liknande
slag ingående i det särskilda utskottet,
och de synpunkter som förts fram i
motionerna har därför redan varit föremål
för en noggrann behandling. Under
två hela majdygn diskuterade också
kamrarna de olika ståndpunkterna i
pensionsfrågan. Det var därför inte väntat
att något nytt skulle kunna utvinnas
ur ämnet.

Om man tar hänsyn till de anföranden
som hållits här tidigare, hade det
emellertid tydligen inte skadat med en
något utförligare överläggning i utskottet.
En del missförstånd skulle ha kunnat
klaras upp inom utskottet och inte
behövt komma upp här i kammaren.

Från utskottsbehandlingen är två intressanta
saker att förtälja. Först och
främst deklarerade folkpartiets talesman
att partiet har accepterat fördelningssystemet.
Man säger sig sålunda
acceptera de förslag man så frenetiskt
bekämpat under en lång följd av år med
kulmen de två majdygnen förra året.
Man måste naturligtvis förstå den något
tveksamma attityden från pensionsreformens
anhängare gentemot folkpartiet
i denna fråga. Ekot har ju knappast
tystnat från alla ropen om olyckor som
skulle drabba svenska folket, om regeringsförslaget
genomfördes. Regeringsförslaget
recenserades ungefär så: det
ger inga säkra rättsliga garantier, och
det utmärks, enligt folkpartisterna, av
rättslig ekonomisk löslighet. Man har
inte heller glömt alla påståenden som
gjordes, att beslutet vilar på bräcklig
grund. De uttalandena innehöll sannerligen
inga löften om att folkpartiet ämnade
stötta upp reformen för framtiden.
Det är alltså mot den bakgrunden man
skall se denna förklarliga tveksamhet.

Den andra intressanta saken i utskottet
var att se hur högerpartiet försökte
formulera sitt nej i samma ord som centerpartiet
och samtidigt ge akt på hur
centerpartiet manligen värjde sig för
att komma ifrån dessa närmanden. Båda
partierna vill ju nej, men de vill det
ett halvår olika.

Det är alltså 14 motioner som behandlats,
och jag skall här bara kommentera
en del av vad som sagts i reservationerna.
Det mest anmärkningsvärda är
väl att högerpartiet fortfarande kör med
att tilläggspensionen ställer till oro på
löne- och arbetsmarknaden. Man anser
sig, som det heter i reservationen, nödsakad
att hänvisa till den oro som upp -

Nr 10

Fredagen den 25 mars 1960

Lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

stått på lönemarknaden, ej minst som
en följd av lagstiftningen om obligatorisk
tilläggspension, samt de krav på
kompensation som denna framkallat
och framkallar. Under hela pensionsdebatten
har ju detta argument spelat en
framträdande roll. Det är ödets sällsamma
ironi att den av högerreservanterna
befarade oron på lönemarknaden stillades
praktiskt taget innan högerreservationen
blev känd för kammarens ledamöter.
Genom denna uppgörelse har utvecklingen
obönhörligen fört åt sidan
ett tidigare mycket anlitat argument. I
själva verket förhåller det sig så, att lagen
om tilläggspensionering i stället för
att skapa oro på arbetsmarknaden varit
ägnad att skapa stabilitet. Det är vad
vi hävdat hela tiden, och utvecklingen
har alltså givit oss rätt.

Får jag sedan säga några ord om företagarnas
pensionering. Flertalet företagare
anser sig självfallet ha samma
behov som löntagare av att få sin pensionsfråga
ordnad. Därför skall tillfälle
beredas företagarna att vara med i systemet.
Men de skall också ha möjlighet
att mäla sig ur kollektivet, om de önskar
det.

Man har varit fullständigt ense om att
kapitalavkastning inte skall grunda pensionsrätt.
Kapitalavkastningen påverkas
ju inte av att ägaren blir gammal eller
sjuk. Att i varje enskilt fall klara ut
hur stor del av inkomsten som härleder
från i rörelsen nedlagt kapital ställer
sig synnerligen svårt. Den saken är
uppenbar för alla.

För att lätt klara av den saken har man
valt en mycket enkel metod; man utgår
helt enkelt ifrån att en viss del av företagarinkomsten
kommer från i rörelsen
nedlagt kapital. Emellertid kan man förutsätta,
att en företagare, som deklarerar
en begränsad inkomst, som regel
inte har något nämnvärt kapital i rörelsen.
Med hänsyn härtill föreslog regeringen,
att en hantverkare eller annan
företagare, som deklarerade för 8 400
kronor, med hänsyn till dagens basbe -

lopp i pensionshänseende skulle behandlas
precis som en löntagare i samma
inkomstgrupp. Företagarinkomst
överskjutande denna summa betraktas
endast till en tredjedel härleda sig från
kapital. Denna tredjedel ger ingen pension,
men naturligtvis påföres man inte
heller någon avgift för denna del av inkomsten.

En uppskattning av detta slag stämmer
naturligtvis inte alltid med de faktiska
förhållandena i det enskilda fallet.
Det är ju så med alla schablonmetoder
att det för en del blir för mycket
och för andra för litet.

Låt mig emellertid illustrera den
praktiska innebörden av denna schablonmetod.
Låt oss ta en hantverkare
som deklarerar för 12 000 kronor. Vi
anser alltså beträffande en sådan man,
att 1 000 kronor av hans inkomst härleder
från kapital. För denna del av
inkomsten får han inte pension och han
blir inte heller skyldig att erlägga avgift
för den. Han har alltså denna avgift
i sin hand och kan göra som han
vill med den. Han kan sätta in pengarna
i sitt eget hem eller sin rörelse, om han
så finner lämpligt, och om han vill skaffa
sig en frivillig pensionsförsäkring,
står också den möjligheten öppen. Slutligen
bör än en gång framhållas att företagaren
äger rätt att stå utanför tillläggspensioneringen
med hela sin inkomst,
om han så önskar.

Nu vet vi ju ännu inte, hur företagarna
kommer att ställa sig till tilläggspensioneringen.
Vi vet inte heller vad
denna grupp anser om den beslutade
avvägningen av deras pensionsgrundande
inkomst. Om företagarna skulle
låta sig påverkas av den beskrivning
som oppositionen tidigare lämnat av reformen,
skulle väl hela gruppen helt sonika
ställa sig utanför. Nu anser man
emellertid tydligen på oppositionsliåll
att reformen är synnerligen förnämlig
och att det är en orättvisa att inte hela
företagarinkomsten ger pension. Av de
uppgifter, som hittills lämnats, verkar

Fredagen den 25 mars 1960

Nr 10

Lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

det också som om damernas och herrarnas
skräckmålningar varit tämligen
ineffektiva, ty hittills har bara ett trettiotal
företagare i landet mält sig ut ur
försäkringskollektivet.

Vi menar att kapitalavkastningen i en
rörelse är högst varierande från fall till
fall och att frågan inte är i alla delar
slutgiltigt löst. Vi anser därför att man
bör vänta och se, hur intresserade företagarna
är av saken.

Jag vill, hem talman, säga några ord
om den fråga som herr Fälldin tog upp,
nämligen frågan om hur man skall förfara
med blandade inkomster. Detta är
ett utomordentligt invecklat tekniskt
problem, och den som inte tidigare är
inne i saken får nog inte ut så mycket
vare sig av vad herr Fälldin anfört eller
av vad jag kommer att säga. Men vi
kanske i alla fall kunde komma så långt
att de eventuella lyssnarna säger som
den gamla gumman som hade varit med
på en civilförsvarskurs: »Egentligen vet
man inte mer än tidigare, men man vet
det hela på en högre nivå.»

Vid blandade inkomster skall inkomsten
av anställning avräknas mot basbeloppet
före inkomst av egen rörelse.
Basbeloppet ger som bekant ingen tillläggspension,
och om den uppburna inkomsten
av anställning uppgår till ungefär
4 000 kronor ger inte denna inkomst
tilläggspension, men arbetsgivaren har
erlagt viss avgift till tilläggspensioneringen.
Nu får man emellertid inte
glömma att tilläggspensioneringen för
de anställdas del finansieras genom kollektiva
arbetsgivaravgifter, precis såsom
sker med yrkesskadeförsäkring, sjukförsäkring
och moderskapsförsäkring.
Något exakt samband råder inte mellan
avgiften och pensionen för en viss enskild
person. Den anställde får pension
efter den pensionsgrundande inkomst
som han är påförd, även om arbetsgivaren
eller arbetsgivarna i fråga underlåtit
att betala avgift.

Den här speciella frågan om blandade
inkomster har, såsom framgår av

utskottsutlåtandets recit, varit föremål
för behandling. Herr Fälldin säger, under
hänvisning till utskottets utlåtande,
att någon särskild utredning av denna
fråga inte har skett. Det är riktigt så till
vida att någon särskild parlamentarisk
sammansatt utredning inte har utsetts.
Denna och många andra frågor behandlas
emellertid för närvarande -— det
hade säkerligen framkommit, om man
inom utskottet hade utförligare diskuterat
saken — inom socialdepartementet
i samband med den tekniska översyn
och överarbetning som sker vid sidan
av de utredningar och överväganden
som 1958 års socialförsäkringskommitté
och administrationsnämnden håller
på med i syfte att få till stånd en i
alla avseenden slutgiltig och samlad lagstiftning
för folk- och tilläggspensionerna.
För att t. ex. ta lantbrukare, vilka
har deltidsarbete såsom skogskörare,
alltså den grupp som herr Fälldin pekade
på, så är problemet under utredning,
men naturligtvis vågar jag inte på
något sätt garantera att det är möjligt
att lösa frågan.

I den folkpartireservation, som är
knuten till utlåtandet, vill man inom
den lagfästa pensioneringens ram bereda
möjlighet till individuella och kollektiva
variationer i fråga om pensionsåldern
och i samband härmed pensionsnivån,
varvid det kan bli nödvändigt
att öppna vägar för en differentiering
av avgifterna, givetvis under förutsättning
att det träffas överenskommelse
härom gruppvis eller individuellt.

Jag vill gärna fråga andra lagutskottets,
av oss alla vördade vice ordförande,
om han skulle gå med i en utredning
som finge sig denna uppgift förelagd.
Man säger ju att man har accepterat
fördelningssystemet och vill utgå
därifrån. Att i detta system införa differentierade,
individuellt avpassade avgifter
låter sig inte så lätt göra.

I folkpartireservationen finns det ett
påstående som herr Jacobsson i Tobo
här på nytt framförde, nämligen att den

Nr 10

Fredagen den 25 mars 1960

Lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

Strandska kommittén, d. v. s. 1958 års
socialförsäkringskommitté, endast skall
pröva frågan om varierande ålder inom
folkpensioneringen. Detta påstående är
felaktigt, och hade det framförts i utskottet,
skulle saken säkert ha rättats
till, eftersom ordföranden i 1958 års socialförsäkringskommitté
tillika är ordförande
i utskottet. För att undvika varje
misstag på denna punkt har jag tagit
med mig en avskrift av det kungl. brev,
där kommittén får sig uppgiften anförtrodd.
Detta skedde den 28 maj 1959,
och frågan ligger alltså nu hos 1958 års
socialförsäkringskommitté.

Högern och folkpartiet vill alltså ha
bort tilläggspensioneringen. Man tycker
att det räcker att erbjuda människorna
grundtrygghet eller bottentrygghet, som
man säger. Jag är precis lika förvånad
denna gång som alla andra gånger när
man har fört fram detta påstående. Vi
har ändå alla under till synes stor enighet
varit med om att utforma socialförsäkringarna
och andra sociala lagar enligt
den s. k. inkomstbortfallsprincipen.
Låt mig nämna — som jag gjort så
många gånger tidigare — semesterlagen,
sjukförsäkringslagen, yrkesskadeförsäkringslagen,
arbetslöshetsförsäkringen
och moderskapsförsäkringen. Centerpartiet
har ett stort ansvar för i varje
fall vissa av dessa lagar, eftersom det
deltog i regeringsarbetet, då de utformades
på detta sätt, men även högerpartiet
har enligt min mening anslutit
sig till principen. Det förhöll sig väl
ändå så, när sjukförsäkringen utformades
år 1953, att högerpartiet sade ja till
utformningen av reformen men sade nej
till dess genomförande av ett annat skäl.
Högern ansåg, att vi inte hade råd. Man
talade om »mera pengar för egen del»
och om att »inte byta varandras inkomster»,
men inkomstbortfallsprincipen
var man anhängare av. Det var samma
sak året därpå — år 1954 — när högerpartiet
liksom nu ville upphäva ett
fattat beslut.

För anhängarna av tilläggspensione -

ringen är den socialpolitiska utformningen
med bevarad levnadsnivå fullt
naturlig. När folkpensionsreformen år
1946 kom till, var den ett mycket stort
framsteg, då den garanterade en bottentrygghet
i åldersförsörjningen, som inte
hade funnits tidigare. Det är först efer
år 1948 som man kan tala om att
grundtrygghet och bottentrygghet garanteras
genom pensioneringen. Nu är
vi alltså anhängare av principen om
bevarad levnadsnivå. För denna princip
och vår inställning till den har vi
många gånger tidigare redovisat. Jag
vill endast erinra om den. Många människor
i detta land har under de senaste
åren frågat, hur det egentligen
kan komma sig, att de människor, som
med så starkt eftertryck hävdar, att
samhället med socialpolitiska medel endast
skall garantera bottentrygghet vid
ålderdom, invaliditet eller försörjarens
frånfälle, för egen del långt ifrån nöjer
sig med någon bottentrygghet utan finner
sig väl till rätta med den »ofrihet»,
som ligger i att vara garanterad sin
uppnådda levnadsnivå även under pensionsstadiet
och under andra oförvållade
inkomstlösa perioder. För alla andra
innebär en sådan ordning stor ofrihet.
Tryggheten kan alltså endast förenas
med frihet, om vardagsmänniskorna nöjer
sig med bottentrygghet.

Pensionsreformen är som alla andra
mänskliga verk behäftad med svagheter,
som så småningom upptäcks, när reformen
prövas mot verkligheten. Hur
skickliga och erfarna de entreprenörer
än är, som har sysslat med den tekniska
utformningen, blir resultatet sådant. Vi
får därför räkna med att lagarna undan
för undan måste justeras. Det framhölls
också av departementschefen vid fjolårets
riksdag och underströks av särskilda
utskottet. Att nu med ledning av
den till utskottsutlåtandet fogade reservationen
företa en ändring kan dock
knappast vara av behovet påkallat.

Jag vill, herr talman, med det anförda
yrka bifall till utskottets hemställan.

Fredagen den 25 mars 1960

Nr 10

Lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

Herr FÄLLDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Bengtsson i Varberg
påstår, att det problem jag tog upp
är av så komplicerad teknisk natur att
det är svårt att diskutera det. Frågan
är emellertid om man kan komma ifrån
problemet bara genom att hänvisa till
att det är tekniskt besvärligt. Det får
enligt min mening vara hur tekniskt
svårt som helst; man har ändå skyldighet
att ge sig på problemet, när det uppenbarligen
kan medföra sådana konsekvenser
som jag visat med mitt exempel.

Sedan säger herr Bengtsson, att vad
man vänder sig mot är detta med en
parlamentarisk utredning och att det,
om debatten hade blivit livligare i utskottet,
säkerligen skulle ha framgått
av utlåtandet, att just dessa problem för
närvarande är föremål för någon form
av teknisk översyn i departementet. Det
är gott och väl, men såvitt jag kan
finna står det ingenting i reservationen
om hurudan utredningen skall vara.

Jag tycker nog, att detta sätt att peka
på frågans svåra tekniska natur samtidigt
som man hänvisar till att huvudprincipen
för hela lagen är, att det
skall vara kollektiva arbetsgivaravgifter,
ger besked om att huvudsaken är
att få till stånd sådana regler, att man
så effektivt som möjligt kan plocka åt
sig avgifter och premier. Om pensionsförmånerna
sedan slår rättvist eller inte
eller t. o. m. om det utgår några pensioner
eller inte, det får bli en andrahandsfråga.

Herr förste vice talmannen övertog
förhandlingarnas ledning.

Herr JACOBSSON i Tobo (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag får göra min ärade
vän herr Bengtsson i Varberg uppmärksam
på att vårt yrkande naturligtvis
begränsar sig till ramen för det nuvarande
systemet. Han använde benämningen
fördelningssystem, men vi är
3 — Andra kammarens

nog eniga om att det här inte gäller ett
fördelningssystem i egentlig mening
utan någonting blandat, delvis på grund
av att man har denna fondbildning;
men vi kanske inte skall gå in på en
diskussion om dessa ting. Jag förklarade
alltså, att det är rätt små möjligheter
till variationer inom det obligatoriska
systemet. Vad vi velat är att man
skulle undersöka vilka möjligheter till
variationer som finns inom systemet.
Om herr Bengtsson anser att jag skulle
vara rädd att betros med uppdraget att
ingå i en utredningskommitté med uppgift
att utreda detta, vill jag förklara
att jag inte fruktar för en sådan eventualitet.

Vad beträffar tolkningen av direktiven
till 1958 års socialförsäkringskommitté
vill jag säga, att om vi nu har
tolkat dem fel, så är vårt önskemål
tillgodosett om herr Bengtsson har tolkat
dem rätt.

Herr WAHLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag lade märke till att
herr Bengtsson i Varberg inte med ett
ord kritiserade vad jag sade i mitt anförande
och inte heller vad som står
i våra reservationer. Bara på en punkt
redovisade han en motsättning. Den
gäller närmast hans jämförelse med
sjukförsäkringen. Han sade att vi har
varit med om att genomföra sjukförsäkringen.
Det har vi. Vi har varit med
också om dess utformning, och vi skall
inte undandra oss ansvaret härvidlag.
Men det är en viss skillnad mellan sjukförsäkringsreformen
och pensionsreformen.
Vi kan godtaga inkomstbortfallsprincipen,
då det gäller att ge kompensation
vid ett hastigt uppkommet
inkomstbortfall, men pensionering för
ålderdomen är något annat. Vi vet alla
att om vi lever kommer vi att bli gamla.
Det är något som obönhörligen kommer.
Där har vi den stora principskillnaden
mellan sjukförsäkring och pensionering.

protokoll 19C>0. Nr 10

Nr 10

Fredagen den 25 mars 1960

Lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

Jag skulle, herr talman, kunna stanna
vid detta och säga att detta argument
räcker, men jag skall vara fullt
ärlig och erkänna att det finns en viss
parallellitet, om också inte så fullständig
som herr Bengtsson i Varberg tror.
Vi i centerpartiet har mycket diskuterat
möjligheten till en annan utformning av
sjukförsäkringen. Jag tog personligen,
helt kort visserligen, upp den frågan i
årets remissdebatt. Det är alltså inte
något nytt som jag drar fram just nu.

Herr BJÖRKMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Bengtsson i Varberg
gjorde några uttalanden här, som
jag ber att få bemöta.

Herr Bengtsson beskrev högerpartiets
inställning så, att vardagsmänniskorna
skall nöja sig med bara bottentryggheten.
Denna i grunden oriktiga uppfattning
får stå för hans räkning. Något
sådant har vi aldrig sagt. Jag sade
tvärtom i mitt inledningsanförande, att
motsättningen hela tiden har gällt hur
vi skall ordna tilläggstryggheten, huruvida
människorna skall ha inflytande på
den själva eller om det skall ske genom
lagstiftning. Vi vill inte på något sätt
hindra människor att ordna sin tillläggstrygghet.
Att detta skall ske endast
på det alldeles bestämda sätt — genom
obligatoriet — som herr Bengtsson så
målande beskriver, det anser vi inte
riktigt.

Herr Bengtsson åberopar att statstjänstemännen
har denna tilläggstrygghet,
och eftersom det är bra för dem
borde det vara det också för andra.
Visst är den bra för dem, men man kan
inte förneka det faktum att detta är den
form av tilläggstrygghet de har ansett
vara bäst för sin räkning. De har i direkta
förhandlingar med civildepartementet
kommit överens om den ordning
som är fastslagen i pensionsreglementet.
Detta reglemente har sedan konfirmerats
av riksdagen, naturligt nog eftersom
riksdagen har att anvisa de
pengar som behövs till pensionerna.

Herr Bengtsson uppehöll sig ganska
mycket vid företagarnas pensionering.
Han framhöll bl. a., hur förträffligt företagarna
måste anse detta system vara
eftersom i hela landet bara omkring
30 av dem har anmält utträde ur detta
system. Detta system har, det skall vi
till att börja med komma ihåg, ännu inte
varit i kraft längre än knappt tre månader.
Kunskaperna om hur det verkar
i olika grupper är nog synnerligen bristfälliga.
Vidare är det inte så underligt
om företagarna är med nu i början, när
det är så lönsamt att vara med. Frågan
är hur det kommer att gå i fortsättningen.
Åtskilliga företagare tycker säkert
att det är förmånligare att kunna investera
i sin egen rörelse vad som motsvarar
de avgifter de nu skall betala till
obligatoriet.

När pensionsberedningen behandlade
de självständiga företagarnas frihet att
vara med eller utträda, uttalade den
sig så, att om möjligheterna till frivillig
påbyggnad av bottenpensionerna
»inte skulle komma att utnyttjas i behövlig
omfattning, torde frågan om införande
av samtliga företagare eller
vissa grupper företagare i den obligatoriska
pensioneringen framdeles få tas
till förnyat övervägande». Om nu företagarna
alltså så småningom upptäcker
att avgifterna blir för stora i förhållande
till de förmåner de kommer att få,
vad inträffar då? Naturligtvis kommer
de att utträda, om de fortfarande har
rätt till det. Den förlust, som kommer
att uppstå på grund av dessa »gåvor»
till den nu aktuella generationen av
självständiga yrkesutövare, kommer att
få betalas av framtidens arbetsgivare
och deras anställda. Herr Bengtsson
skall inte vara så säker på att inte
många företagare kommer att utträda,
då pensionssystemet inte längre lönar
sig för dem. Då aktualiseras den nämnda
satsen i pensionsberedningens uttalande,
att det får upptas till förnyat
övervägande om de inte ska tvingas att
stå kvar i systemet.

Nr 10

Fredagen den 25 mars 1960

Lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

Herr BENGTSSON i Varberg (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag var ganska försiktig
i mitt anförande när jag talade om antalet
företagare, som kommer att lämna
systemet. Jag sade, att vi ännu inte
vet hur den gruppen kommer att ställa
sig och att hittills er propaganda inte
lett till annat än att ett 30-tal gått ur.
Herrarna har ju ännu tid på sig att
beskriva systemet. Vi får se nästa år
när ni kommer med samma motion. Då
har vi bättre möjligheter att bedöma
hur många företagare som lämnat systemet.

Sedan har det säkert blivit ett missförstånd
mellan herr Fälldin och mig.
Jag sade att det där med »blandade inkomster»
är så invecklat att förklara
från talarstolen, att t. o. m. det mycket
väl utformade anförande, som herr
Fälldin höll, inte gav full klarhet åt
dem som inte tidigare begrep saken.
Det var det jag ville ha sagt. Därefter
framhöll jag att problemet är under
utredning inom socialdepartementet —
inte av någon parlamentariskt sammansatt
kommitté utan av departementstjänstemän
i samband med andra utredningar.
Frågan håller alltså på att
utredas. Jag sade emellertid att jag inte
har någon möjlighet att lämna några
garantier för utredningsresultatet. Det
får vi se när saken är klar.

Herr Jacobsson i Tobo är en djärv
man, som inte är rädd för att gå in i
en utredning med uppdrag att utreda
varierande individuella avgifter i ett
fördelningssystem. Detta tycker jag han
skall hållas räkning för.

Sedan är det glädjande att vi fick
klarhet i vad 1958 års socialförsäkringskommitté
håller på att syssla med. Det
bekymmer man hade inom folkpartiet
när man författade sin reservation hade
man sluppit ifrån om frågan hade tagits
upp i utskottet.

Till sist några ord om herr Wahlunds
deklaration alt man inom centerpartiet
fortfarande är av den uppfattning -

en, att man för kortare perioder av inkomstbortfall
skall tillämpa inkomstbortfallsprincipen.
Detta skulle alltså
vara en riktig princip vid kortare perioder
— men inte för längre perioder.
Med »kortare perioder» måste man då
mena två år, eftersom det är den tid
för vilken sjukförsäkringen lämnar ersättning.
En person som råkar ut för
sjukdom skall alltså under två år vara
tillförsäkrad en ersättning, som gör det
möjligt för honom att behålla sin uppnådda
levnadsstandard. Därefter skall
han emellertid anpassa sig efter sin nya
situation. Det måste vara bakgrunden
till Ert resonemang. Man skall inte
tvinga på människor en ersättning för
inkomstbortfallet under en längre period.
Då tvingar man på människorna
ett element av ofrihet, enligt herr Wahlunds
vokabulär, eftersom ju »trygghet
skall förenas med frihet». Trygghet
och frihet är själva mottot, men detta
skall man inte tillämpa då det gäller
längre perioder av inkomstbortfall. Då
får man nöja sig med bottentryggheten;
annars skulle det bli trygghet med ofrihet! Herr

FÄLLDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Låt mig säga att det
finns tillfällen då man kan bli överraskad.
Först läser jag på s. 18 i utlåtandet:
»Den av departementschefen omnämnda
utredningen har inte kommit
till stånd.» Jag vet inte när detta utlåtande
skickades till trycket, men inte
särskilt många dagar efteråt kommer
nu en av utskottets ledamöter och försäkrar,
att utredningen är i gång.

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Det är något besynnerligt,
när människor säger så här: »Socialdemokraterna
har under ett antal år
framöver majoritet i riksdagens första
kammare. Denna majoritet kan visserligen
komma i motsättning till flertalet
av landets röstberättigade medborgare,
men den finns där och den kom -

Nr 10

Fredagen den 25 mars 1960

Lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

mer att hindra varje försök att genomföra
de reformer, som behövs för att
ersätta obligatoriet med en riktigare,
rättvisare och hållbarare ordning för
människornas tilläggspensionering. Alltså
avstår jag från att hävda dessa reformers
nödvändighet. Jag accepterar
— nu och för framtiden ■—- obligatoriet.
»

Kärnan i hela detta resonemang låter
sig reduceras till den ur demokratiska
synpunkter orimliga tesen: socialdemokraterna
har rätt, eftersom de
förmår skaffa sig rätt.

Varken i princip eller i detta särskilda
fall godtar vi i högerpartiet denna
tes. Vi godtar inte de fakta socialdemokraterna
etablerar, bara därför att
de förefaller vara fakta. För oss är
det realpolitik att öppet redovisa vår
uppfattning, att framställa de konkreta
förslag som den leder till, att resonera
med människorna om dessa förslag oberoende
av hur vindarna tycks blåsa för
ögonblicket och att oavbrutet konfrontera
dem, som bestämmer för stunden,
med våra alternativ. Vi hävdar att i en
demokrati har oppositionen just till
uppgift att söka göra det till synes
omöjliga möjligt. En knapp förstakammarmajoritet
varken kan eller får hindra
detta.

Högerpartiets ståndpunkt i pensionsfrågan
är alltså klar och entydig. Människorna
har rätt till trygghet på äldre
dar, rätt till familjeskydd. Det får
i detta avseende inte finnas någon kategoriklyvning.
Deras pensionsrätt ingår
som en del i deras arbetsförtjänst.
Den skapas och växer sig stark därför
att arbetsförtjänsten har utrymme för
den. Pensionen är alltså ingen gåva,
vare sig av regering eller arbetsgivare.
Den är ett sätt att ta ut arbetsersättning.

Från våra allmänna utgångspunkter
är det därför omöjligt och orimligt att
binda pensionsrätten, som är och måste
vara en personlig rätt, vid ett obligatorium,
och därför driver vi också den

personliga frivillighetens linje i pensionsfrågan.

En frivillig pensionering kan aldrig
bli allmän, heter det. Påståendet betyder,
att man misstror och underkänner
människornas intresse för en tryggare
ålderdom och för familjeskydd och att
man därför lagstiftar. Man utgår alltså
från att flertalet av dagens medborgare
inte skulle vara beredda att disponera
sina arbetsförtjänster på ett ansvarsmedvetet
sätt och ersätter därför deras
dispositionsrätt med åläggande. Förutsättningen
är ohållbar, slutsatsen är
ohållbar. Det är inte myndigheterna
utan människorna som visat sig kunna
sköta pengar med hänsyn till framtiden.

Den ståndpunkt i pensionsfrågan, som
vi i högerpartiet intagit alltsedan detta
väsentliga spörsmål fick politisk aktualitet,
är alltjämt vår ståndpunkt. Det
framstår nu, när obligatoriets reella innebörd
och konsekvenser fått fastare
konturer, som än mer nödvändigt, än
mer som något av en samvetssak att
prestera ett alternativ, som ger oss rätt
att säga: Ingen skall fråntas sin pensionsrätt,
sin egen rätt till pension, men
obligatoriet varken kan eller vill vi ha
kvar. Det skall omvandlas till och ersättas
av frivillig pensionering med
okränkbara pensioner och möjligheter
till värdesäkert placerade sparmedel.

Det är alldeles naturligt, att organisationer
och enskilda inrättar sig efter
den pensionslagstiftning som gäller
så länge den gäller. Det är lika naturligt
att det behövs tid för omställning
och anpassning till ett frivilligsystem.
Den tiden skall självfallet ställas
till förfogande. Men att föreställa sig
att behovet av en övergångstid skulle
göra förra vårens med knapp majoritet
fattade pensionsbeslut för alla tider bindande
är verklighetsfrämmande.

Man skapar ingen pensionsrätt genom
att lagstifta om pension, men vissa
grupper löntagare kan mot bakgrunden
av obligatoriets stora löften föranledas

Fredagen den 25 mars 1960

Nr 10

Lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

att i kontantlön ta ut också delar av
arbetsförtjänsten som nu går till pension.
Att det rör sig om löntagarnas
pengar är odiskutabelt. Att löntagarna
har rätt att förfoga över dem som de
vill är också odiskutabelt, liksom att
vi politiskt verksamma bör avhålla oss
från att blanda oss i vad arbetsmarknadens
parter gör.

Men särskilt efter vad socialministern
haft att anföra i saken finns det skäl
att ställa sig frågan: År det verkligen
klokt att i förlitan på en lös kalkyl i
ett obligatorium förvandla skattefritt
pensionssparande till marginalbeskattad
kontantinkomst? Det är inte vi i riksdagen
som fattar beslutet — det gör de
som saken gäller — men vad vi här i
huset under alla förhållanden kunde
och borde göra är att genom konkreta
åtgärder motverka riskerna för ett eljest
hotande sparandebortfall. Det kan
vi endast göra genom att omedelbart
genomföra de skattereformer som ger
olika slag av frivilligt sparande förmåga
att engagera människorna.

Hela den nu aktuella frågeställningen
kastar emellertid ett strålkastarljus över
hur det socialdemokratiska obligatoriet
är konstruerat. Jag kan uttrycka detta
med ett konkret exempel, som utmynnar
i en direkt fråga till socialministern, en
fråga som jag verkligen skall be att
få svar på.

Två människor har båda nyss fyllt
t. ex. 60 år. Den ene har 10 000 kronor
i pensionsgrundande inkomst, den andre
precis dubbelt så mycket. Han med
den lägre arbetsinkomsten får 1 500
kronor om året i pension från obligatoriet
för pensionsavgifter som sammanlagt
uppgår till 2 500 kronor. 20 000-kronorsmannen får dubbelt så hög pension
för dubbelt så höga pensionsavgifter.
Men han som har den lägre inkomsten
har under året satt in tillhopa
2 500 kronor i den statliga pensionsstyrelsens
frivilliga försäkring. Vad
är det nu som hindrar att dessa pengar
flyttas över från den ena statliga

kassan till den andra? Det skulle ge
honom 1 500 kronor till i pension från
obligatoriet -— då skulle han få samma
pension som 20 000-kronorsmannen,
d. v. s. 3 000 kronor; från pensionsstyrelsen
får han bara 286 kronor, en femtedel
av utdelningen i obligatoriet. År
det nu så, herr socialminister, att enligt
socialdemokratisk uppfattning en
människa med lägre inkomst skall ha
lägre pension bara därför att hon har
lägre inkomst, även om hon är beredd
att betala samma avgifter som en med
högre inkomster. Det är ju inte alls
fråga om någon risk för överförsäkring.

Skenbart kan obligatoriet alltså öka
lönerna för vissa grupper löntagare
högst väsentligt. Jag säger skenbart. En
kontantlön som stiger därför att mindre
av arbetsförtjänsten sättes undan för
äldre dagar återspeglar inte en växande
arbetsförtjänst, men denna skenbara
förändring är den som faller i ögonen.
Alltför många genomskådar inte sammanhangen
utan fäster sig vid det antal
kronor och ören, som •—- efter vad de
hör —■ utbetalas till andra men inte till
dem själva. Det må vara hur irrationellt
som helst, men det psykologiska underlaget
för en betydande löneglidning är
därmed givet. Vi måste räkna med
följderna härav för oss alla, för de
företag med smala marginaler, som har
att möta en hårdnande internationell
konkurrens, och för de grupper som
inte förmår hävda sig och sina intressen
i en löneglidningsprocess.

Att hindra marknadens allmänna löneläge
att förr eller senare slå igenom
för de stats- och kommunalanställda är
omöjligt. Deras kontant utgående löner
är avvägda med hänsyn till deras pensionsförmåner.
Om — som det har sagts
i den offentliga debatten — stora grupper
löntagare i enskild tjänst till följd
av obligatoriet skulle förvandla ett belopp,
som motsvarar någonting mellan
8 och 12 procent av kontantlönen, från
pensionssparande till kontantersättning,

Nr 10

Fredagen den 25 mars 1960

Lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

måste detta få starka återverkningar för
stat och kommun. Det finns då skäl att
erinra om att 7 procent löneökning för
de statsanställda motsvarar 25 procents
höjning av den allmänna omsättningsskatt
som nu utgår.

Den stabilitet på lönemarknaden, som
obligatoriet skulle skapa och varom
herr Bengtsson i Varberg talade, lär
nog vara lika illusorisk som tryggheten
i obligatoriet som sådant.

Den pensionslagstiftning — som vi
vill ersätta med ett realistiskt frivilligalternativ
— skapar inte endast ett
obligatorium utan ett ohållbart obligatorium.
Denna lagstiftning utgår nämligen
från den ohållbara förutsättningen,
att de som i dag bestämmer skulle
kunna binda morgondagens människor
vid en skyldighet att erlägga pensionsavgifter,
som inte står i rimligt förhållande
till den pensionsrätt dessa avgifter
skapar. Det är möjligt men ingalunda
säkert, att man för en tid kan
skjuta framför sig denna de ungas och
yngstas skattskyldighet mot oss, men
räkningen måste en gång betalas och
betalas av dem, som varken gjort beställningen
eller får del av det beställda.
Solidariteten mellan generationerna
betyder mycket, men solidariteten skall
— om den skall ha något innehåll —■
ha formen av ett åtagande, inte av ett
åläggande. Om vi åtar oss förpliktelser
mot dem som nu är gamla, uttrycker
vi vår solidaritet med dem. Det gör vi
inte, om vi ålägger dem som nu är
unga, så unga att de inte kan göra sin
röst hörd, förpliktelser mot oss. Det
håller inte ■—• lika litet som annan orättfärdighet.
Det ger oss skenet av trygghet,
inte trygghet.

Men — får inte människor i allmänhet
framöver sådana inkomster, att det
inte betyder så mycket om obligatorieavgifterna
är för höga? Därom vet vi
ingenting. Vi kan gissa och hoppas.
Låt oss säga att en ung man går ut i
arbetslivet nu och startar med en så
begränsad inkomst som 8 000 kronor

om året. Om 15, 16 år har han kommit
upp i 15 000. Han är då gift, och familjen
skall leva på denna inkomst. Vi räknar
med ett oförändrat penningvärde
och nuvarande skatter och avgifter men
med en obligatorieavgift, som då är
10 procent. I skatter och avgifter går
då bort 40 procent av arbetsersättningen.
Kvar för egna utgifter och eget sparande
finns 9 000 kronor om året — efter
15 års välståndsutveckling. Är det
någon som vill påstå, att det för människor
i 30—35 års ålder, som vill ordna
det för sig, är av mindre betydelse
om de förutom sina egna också skall
vara med om att betala andras pensionsavgifter,
att det skulle spela mindre
roll för dem att vara tvungna att se
mot en framtid, där en stigande andel
av arbetsersättningen är bunden av
statliga ålägganden?

Är det inte tvärtom alldeles uppenbart,
att när den andel som det allmänna
tar hand om börjar närma sig hälften
av den verkliga inkomsten, så får
varje hundralapp och varje tia ett högt
värde, ett marginalvärde. Människorna
kommer inte att finna sig i sådant. De
tar saken i egna händer — och det gör
de rätt i.

Obligatoriet är nämligen ett pensionssystem
utan ordentligt redovisade kalkyler.
Detta påstående kan socialministern
omedelbart dementera — men bara
på ett sätt: genom att omedelbart redovisa
kalkylerna. Det räcker inte att hänvisa
till anonyma experter. För att regeringens
lösa löften skall hålla, måste
den medelinkomst på cirka 11 000 kronor
som socialministern i dag utgår
från på 5 å 6 decennier stiga till
100 000 kronor. Jag sade medelinkomst.
Och jag sade 100 000 kronor i fast penningvärde.

För oss i högerpartiet är det omöjligt
att medverka i en politik, som berövar
människor med vanliga inkomster
den personliga bestämmanderätten
över hälften av deras arbetsförtjänster.
Det samhälle vi strävar efter funge -

Fredagen den 25 mars 1960

Nr 10

Lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

rar inte under den förutsättningen. Vi
har ingen anledning betvivla, att socialdemokraterna
menar allvar när de
kräver oavbrutet ökade statliga resurser
och inte heller att de är beredda
att ta konsekvenserna av sin målsättning,
antingen de nu framträder som
anspråk på en oavbrutet växande omsättningsskatt
eller i ett krav på att pensionsfrågan
skall lösas med ett obligatorium
och inte får klaras på frivillig
grund. Vi erkänner att detta är ett alternativ,
men det är ett från våra utgångspunkter
omöjligt alternativ, något
som måste mötas inte bara med kritik
utan med ett klart motalternativ, vilket
självfallet också det har sina konsekvenser,
även av mindre angenämt slag.

Herr talman! Varken vi som sitter i
riksdagen i dag eller de som sitter där
efter höstens val har det verkliga avgörandet
i pensionsfrågan. Det tillkommer
dem som kommer efter oss, dem
som då skall göra avvägningen mellan
människornas personliga anspråk och
myndigheternas krav, inte bara för
pensionens del utan sammanlagt. Att
frivilliglinjen faller i dag betyder därför
inte att den har fallit. Den återkommer
och återkommer — därom är vi
övertygade — med allt större styrka.
Det kommer ungdomen att svara för.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! I likhet med flera föregående
talare — för att inte säga alla —
skall jag försöka att begränsa mitt anförande.
Jag vill bara försöka klargöra,
eller rättare sagt upprepa vårt klargörande,
hur vi ser på denna fråga i dagens
läge.

Låt mig då först säga, att det från början
har stått klart för folkpartiets ledning
och ledare, att pensionsfrågan
måste få en positiv lösning. Den utveckling
vårt samhälle har undergått och
undergår, och som bland annat innebär
att tjänstemannagrupperna relativt sett
väger tyngre för varje år i förhållande

till andra arbetstagare, gör att man inte
kan tänka sig att i det långa loppet behandla
arbetare och tjänstemän olika.
Den höjda standarden, arbetsfördelningen,
den växande tätortsbildningen
o. s. v. — allt det som gör att så många
människor på ålderns dagar är beroende
av en fortlöpande penninginkomst
— har gjort att vi ansett att pensionsfrågan
måste få en positiv lösning på
ett eller annat sätt.

När denna fråga en gång förts in i det
politiska kraftfältet och och efter hand
akutaliserats alltmera, så var det lika
omöjligt att avföra den därifrån som
det på sin tid skulle ha varit att avföra
kravet på allmän rösträtt och åtta timmars
arbetsdag från det politiska arbetsprogrammet.

Det är självklart att man från folkpartiets
sida i de olika faserna av denna
pensionsstrid har velat eftersträva dels
en positiv lösning, dels en lösning som
inrymmer så mycket som möjligt av
det vi från våra bedömningar anser
önskvärt. Jag tror att den som mot denna
allmänna bakgrund vill se vad som
gjorts skall kunna erkänna att det har
varit en målmedveten hållning.

Men nu har avgörandet fallit; det
skedde i fjol. Riksdagen har fattat ett
beslut. När det har kämpats länge kring
en stor reformfråga, när väljarna uttalat
sig — visserligen var utslaget i detta
fall inte starkt markerat -— när riksdagen
har tagit ställning och avgörandet
har fallit, då väger detta mycket tungt
när det gäller att bedöma en politisk situation
och den framtida utvecklingen.
Varje människa, som aldrig så litet gjort
sig förtrogen med politisk historia, vet
ju att det förhåller sig så, och varje parti
kan i sin egen historia finna många
andra exempel därpå.

Detta gäller väl i alldeles särskilt hög
grad vid en fråga av sådan storleksordning
som denna pensionsreform med
dess på samhällslivets olika områden
ingripande lagstiftning, vilken snabbt
förankras i förvaltning och näringsliv

Nr 10

Fredagen den 25 mars 1960

Lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

på olika sätt. När det alltså i en sådan
fråga fattas ett beslut, som kommer att
sättas i kraft på grund av det parlamentariska
läge vi har och kommer att ha
ett par, tre år framåt under alla omständigheter,
då är det väl ändå en alldeles
självklar och naturlig sak, att
varje politiskt parti omprövar sin fortsatta
hållning utifrån det politiska läge
som har skapats.

Jag kan alltså inte dela den uppfattning,
som har framförts från högerhåll,
både här och i pressen, att vi skulle ha
en förpliktelse emot väljarna såsom
våra uppdragsgivare att bara blunda
och vandra vidare utan någon omprövning.
Det finns så mycket mindre skäl
att göra något sådant gällande, som vi
i år under alla omständigheter inte kan
göra någonting i sak utöver vad som
här framförts. När vi träffas nästa år,
har ju vår ståndpunkt varit underställd
väljarnas bedömning. Efter det som har
hänt är det alltså inte så mycket fråga
om att fullgöra väljarnas uppdrag som
att skaffa sig fullmakt för den fortsatta
hållningen.

Jag ber att få stryka under, att jag
för detta resonemang helt allmänt, och
den slutsats jag kommer till är alltså
bara den, att det föreligger inte endast
en rätt utan en plikt för varje politisk
riktning att ompröva en dylik situation
med beaktande av de nya förhållanden
som situationen inrymmer.

Därmed är ju ingenting sagt om vilket
resultat en sådan omprövning skall
ge. Det ligger i sakens natur att det beror
på vem som prövar, hur han mäter
och väger olika faktorer. Resultatet
kommer väl att växla från fråga till
fråga allteftersom den politiska utvecklingen
går vidare.

När vi från folkpartiets sida tog under
övervägande den situation, som förelåg
vid början av 1960 års riksdag,
låg alltså däri inte någonting uppseendeväckande
eller från vanligt politiskt
arbete avvikande. Det resultat vi kom
till — om det resultatet var vi helt över -

ens inom folkpartiets riksdagsgrupp —
var, att de faktiska förhållandena i förvaltningen
och på arbetsmarknaden
samt det parlamentariska läget gjorde,
att vårt parti, som från början varit
övertygat om att en lösning av ett eller
annat slag ändå måste komma till
stånd, utifrån sina utgångspunkter inte
hade anledning att börja en strid för
att riva upp denna lagstiftning. Även
om man inom sig själv beklagar att det
inte blev på ett annat sätt — det är en
sak för sig — får man politiskt acceptera
lagstiftningen och söka göra förbättringar
på den grund som lagts, förbättringar
som är politiskt möjliga och
som överensstämmer med vad vi från
början sökt eftersträva.

Vad det är för förbättringar vi i första
hand tänkt på har här tidigare redovisats.
Jag skall inte uppehålla mig
vid det. Jag förmodar att man även
inom högerpartiet har omprövat situationen
vid innevarande riksdags början.
Man har kommit till ett annat resultat.
Det kan jag förstå — ehuru jag
inte kan gilla det — ty det är väl rätt
naturligt att det är just i ett läge som
detta, när en stor reform har beslutats
och det är fråga om att reagera
med hänsyn till det politiska läget, som
ett konservativt och ett liberalt parti
— jag kan nästan säga i enlighet med
sin natur — reagerar olika. Ett framstegsvänligt
liberalt parti har andra vikter
i vågskålen när det prövar en sådan
situation än ett konservativt parti har.
Jag vet inte så mycket om det konservativa
partiets sätt att arbeta, men
min allmänna uppfattning om politiska
förhållanden säger mig att det bör vara
så. Det stämmer också så innerligt
väl överens med vad som hänt tidigare
i svensk historia. När vi hade genomfört
normalarbetsdagen, den allmänna
rösträtten och den nya undervisningsplanen
för folkskolan, allt i ett
svep efter första världskriget, ville högern
ha en grundlig revision av alltsammans
och slogs år efter år för att

Fredagen den 25 mars 1960

Nr 10

Lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

få det. Det fick man naturligtvis inte!
Men det är som sagt inte ägnat att förvåna,
att man nu intar denna attityd.

Nu har det onekligen hänt en del i
vinter beträffande högerns ståndpunkt.
Vi är ju mycket snälla mot varandra i
dag — gärna för mig, jag skall inte
börja knivkastningen -—• men nog var
väl det som hände den 8 februari och
en tid framöver en rätt uppseendeväckande
uppvisning omkring högerns
ståndpunkt. Mig förefaller det alltså,
som om den allmänna resonansbotten
nu är litet annorlunda än för 40 år sedan.
Och det är ju bra det!

Jag skulle kanske kunna uttrycka det
så, att det hos den svenska arbetsmarknadens
parter finns för mycket av saltsjöbadsanda
för att man skulle vara
road av en reaktionär linje i en sådan
här fråga. Man är nog på det klara med
att det inte är praktisk politik. Man
gagnar egentligen i sak inte någon genom
att engagera sig så hårt på den linjen.
Men det svarar naturligtvis högern
själv för. Jag har bara helt allmänt velat
förklara, att en omprövning är naturlig.
Att olika partier därvid kan komma
till olika resultat är också naturligt.

I och med att folkpartiet har intagit
den ståndpunkt, som deklarerades i remissdebatten,
som klargjorts i vår motion
och i en rad uttalanden och som
jag nu försöker upprepa, tror jag nog
att striden om tjänstepensionens vara
eller icke vara i sak och i stort sett är
avgjord. Det är väl inte att beklaga. Vi
står inför en dynamisk utveckling, där
många andra uppgifter väntar dem som
skall svara för detta lands öden. Vi har
större anledning att förbruka våra krafter
på framåtsyftande strävanden än
att söka riva upp denna lagstiftning.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! När min ärade vän herr
Svensson i Ljungskile gav oss i högerpartiet
en salva för att vi alltjämt vidhåller
vår ståndpunkt i pensionsfrågan,
rann mig i minnet en liten solskensbe -

rättelse, som jag häromdagen fick höra
från ett av läroverken i Stockholm.

Man skulle undervisa i samhällsorientering,
och det gick bl. a. till på det
sättet, att några av eleverna fick i uppdrag
att redogöra för de olika partiernas
program. En pojke fick i uppdrag
att redogöra för folkpartiets program.
Han vände sig till partiets huvudbyrå
— det var i februari månad i år -— och
fick också mycket vänligt programmet
översänt därifrån. Så talade han i klassen,
och bl. a. talade han med stor
aplomb för frivilliglinjen i pensionsfrågan.
Då mörknade magisterns ansikte
och han sade till sist till pojken: »Detta,
min vän, är ju inte samhällsorientering,
det här är brist på samhällsorientering.»
Pojken blev djupt indignerad, och så
läste han klart och tydligt upp vad som
står i programmet: »Folkpension som
utgör ett tillräckligt grundskydd — därutöver
en frivillig och valfritt utformad
tjänstepension på försäkringsmässig
grund.»

Härtill hade magistern endast den
lilla anmärkningen, att formuleringen
tydligen berodde på att folkpartiet ännu
inte hunnit trycka årets ståndpunkt.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Den lilla historia som
herr Hjalmarson berättade och det han
ville säga med den behöver jag inte svara
på, eftersom repliken givits i vad jag
redan sagt. Men tänk om en skolpojke
finge herr Hjalmarsons intervjuuttalande
i Svenska Dagbladet i vintras, därefter
Svenska Dagbladets ledare den 8
februari och därefter herr Hjalmarsons
framträdande i radio den 9 februari
plus hans anförande här i dag. Då skulle
han förvisso inte kunna orientera någon
om någonting.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! Jag ber om ursäkt för
att jag rusade fram till talarstolen sam -

Nr 10

Fredagen den 25 mars 1960

Lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

tidigt som herr Svensson i Ljungskile.
Min avsikt var egentligen att efter herr
Svenssons senaste anförande sjunga en
duett tillsammans med honom.

(Herr Svensson i Ljungskile: Jag har
så dålig sångröst.)

Jag kunde fördra hans röst trots allt,
när han höll sitt senaste anförande.

Herr talman! Jag skall börja med att
upprepa det citat ur någon av mina propositioner
i denna fråga som herr
Björkman använde: »När nu lagstiftningen
om allmän tilläggspension har
trätt i kraft, har alla förvärvsarbetande
i vårt land fått lagstadgad rätt till en
grad av social trygghet inför framtiden
för sig själva och sina familjer, som
radikalt skiljer sig från vad föregående
generationer har åtnjutit.» Det är ett
faktum som är ostridigt och som jag
därför tar mig friheten att upprepa.

Vad som nu närmast förestår är en
genomgripande reform på folkpensioneringens
område, en reform som ger
väsentligt bättre levnadsvillkor åt dem
som redan är pensionärer, åt efterlevande
änkor och barn. Dessa grupper
har ju ingen tilläggspension att vänta,
och det är därför naturligt att vi genom
tillägg till folkpensionärerna låter
också dem få del av förbättringarna.
Den reform inom folkpensioneringen
som vi snart kommer att besluta är sålunda
ett led i den stora pensionsreformen.
Jag vet att den av regeringen föreslagna
förbättringen av folkpensionerna
inte kommer att möta något motstånd
i riksdagen. Den delen av pensionsreformen
är tryggad.

Men då det gäller den andra delen,
den allmänna tilläggspensioneringen,
får jag nöja mig med att uttrycka förhoppningen,
att flertalet av vårt folk
skall slå vakt om vad som har vunnits
och medverka i det fortsatta arbetet på
trygghetens förbättring. Uppenbart är
nämligen att den allmänna tilläggspensioneringen
inte ännu är definitivt förankrad.
De borgerliga partierna har under
pensionsstridens år undervisat oss

om att en lag kan avskaffas. Vi socialdemokrater
har uttalat vår förvissning,
att den allmänna tilläggspensioneringen
så småningom skulle vinna en sådan
anslutning också i det borgerliga lägret,
att det inte skulle vara någon risk
för den enskilde att sätta sin lit till
lagen. Och vi tror fortfarande att den
dagen kommer. Om den redan har kommit,
är jag inte alldeles säker på, men
mina förhoppningar har ökat ytterligare
efter herr Svenssons i Ljungskile
senaste anförande.

Flertalet av partierna har nämligen
hittills i år intagit en klar ståndpunkt.
Socialdemokraterna har formulerat utskottets
ståndpunkt så att man kan se
att de står bakom den antagna lagen.
Lika enigt och fast uppträder högern
och centerpartiet med sina 77 mandat
i denna kammare mot en allmän tillläggspensionering,
d. v. s. för dess avskaffande.

Detta har vi fått klara belägg för i
dag. Högern har visserligen frångått
sitt krav i motionerna från januari på
en omedelbar lagstiftning om upphävande
av den allmänna tilläggspensioneringen.
Men i sak är det ingen ändring:
tilläggspensioneringen skall enligt
högerns mening avskaffas från och med
1962. Det är en klar linje. Högern är i
detta avseende ett parti att lita på.

Centern står väl — om jag fattade herr
Wahlund rätt — ungefär på samma linje
som högern — om det är en tvåa eller
en trea får väl herrarna göra upp
inbördes. I varje fall är det två partier
på den linjen — två som efter vad jag
kan förstå fortfarande försöker att värva
ett tredje. Centern räknar med ett
upphävande av den allmänna tilläggspensioneringen
ett halvår tidigare än
högern: den 1 juli 1961. Det skall som
bekant vara överbud i år från centerpartiet.

Detta var de klara ståndpunkternas
partier. Beträffande folkpartiet har läget,
i varje fall hittills, varit mera
oklart. Folkpartiet klargör för oss att

Fredagen den 25 mars 1960

Nr 10

Lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

lagen om den allmänna tilläggspensioneringen
är en dålig lag, i varje fall
sägs detta i dess reservation. Men som
läget är kan den inte avskaffas nu, heter
det, och därför får man nöja sig med
att förbättra den.

Jag skulle kanske också, eftersom det
har skett tidigare i debatten, för några
ögonblick rikta min uppmärksamhet på
en annan grupp av intressenter; jag
åsyftar inte partiernas utan arbetsmarknadsparternas
ståndpunkt. Den just träffade
överenskommelsen mellan Landsorganisationen
och Arbetsgivareföreningen
om lönerna för de båda närmaste
åren innebär att arbetsgivarna
betalar pensionsavgifterna utöver löneökningarna.
Jag erkänner att jag fann
detta vara en ur många synpunkter angenäm
nyhet. Herr Wahlund sade att
jag numera står på synnerligen vänskaplig
fot med Arbetsgivareföreningen, och
det skall jag inte dölja. Herr Wahlund
ansåg att Herodes och Pilatus hade funnit
varandra. Låt vara! Jag accepterar
hans uttryckssätt. Men jag måste säga
att jag inte som Pilatus anser mig behöva
två mina händer. När jag nämligen
fick besked om att man hade träffat en
överenskommelse under de betingelser
som hade skett, kunde jag inte låta bli
att göra reflexionen att nu är det ju bara
Stockholms spårvägar som har kvar linje
3. Men i förra veckan beslöt också
de att lägga ned den linjen. Man måste
väl dra den slutsatsen att siffran 3 har
kommit i vanrykte efter folkomröstningskampanjen.
Arbetsmarknadens
parter har med andra ord upphört att
diskutera den allmänna tilläggspensioneringens
vara eller icke vara. De bygger
sitt handlande på dess existens,
punkt och slut.

Egentligen skulle jag inte ha ägnat
mig mera åt folkpartiets ståndpunkter
i den här frågan efter herr Svenssons
anförande, men det har riktats en del
anklagelser mot socialdemokratien för
att vi anser oss sväva i tvivelsmål om
vad folkpartiet egentligen vill. Det är

med anledning av angrepp framför allt
i pressen som kammaren får ursäkta
några ord av erinran från min sida mot
folkpartiets pensionsvandring.

För korthetens skull begränsar jag
historieskrivningen till 1950-talet och
1960.

Åren 1952—1954 förklarade folkpartiet
i två valmanifest att det sade ja till
allmän pensionsförsäkring för alla folkgrupper,
d. v. s. en allmän tjänstepensionering.

1955 intog folkpartiet en ny ståndpunkt.
Den allmänna tilläggspensionen
blev ett diskussionsalternativ, som man
uttryckte det. Detta får väl ses mot
bakgrunden av att Arbetsgivareföreningen
1954 hade lagt fram sitt förslag
om bolagspensioner i stället för lagpensioner.

1956 finner vi folkpartiet på frivilliglinjen
som talesman för en frivillig försäkring
med statlig medverkan. Det
innebar nej till varje obligatorium.

1957 ser linje 3 födas: frivilliga överenskommelser
utan statlig medverkan
—- ingen ekonomisk förpliktelse för arbetsgivarna,
det är folkpartiets linje
den gången.

1958 — efter folkomröstningen men
före extravalet — visade folkpartiet en
helt ny sida: man krävde en lagfäst
garanti för tilläggspension åt löntagarna.
— I mars lovade man en garanti för
60 procent av inkomsten i pension enligt
premiereservmetoden. Den garantien
var ohållbar, och jag vågade döpa
förslaget till »fantasipensionen» i stället
för »garantipensionen». I april 1958
lovade folkpartiet en garantipension
utan angivande av något procenttal.

Den femte ståndpunkten från 1958
får väl sägas också vara 1959 års folkpartilinje.
Hela partiet krävde lagfästa
pensioner — liksom 1958. Men vad som
än hände: absolut inte tilläggspensioner
av den allmänna tilläggspensionens
modell. I slutomgången stod hela partiet
fast vid denna linje — men en ledamot
vägrade som bekant att rösta, och

Nr 10

Fredagen den 25 mars 1960

Lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

så gick den allmänna tilläggspensioneringen
igenom.

Så kommer vi till folkpartiets ståndpunkt
1960, då man säger: Det är ingen
idé att försöka upphäva den allmänna
tilläggspensioneringen nu men, fortsätter
folkpartiet, »lagstiftningen lider av
allvarliga brister». Den bör reformeras
i olika avseenden, bl. a. så att utrymme
beredes för valfrihet.

Det är väl under dessa förhållanden
inte så underligt att vi ställer frågan:
De som omfattas av den allmänna tillläggspensioneringen
— kan de verkligen
sätta sin lit till folkpartiet? Svenska
folket har hittills kunnat lita på folkpartiet
i pensionsfrågan så till vida att
partiet alltid gått emot socialdemokraterna.

Det har varit litet överraskande för
oss — det skall jag erkänna — att folkpartiet
nu intar den ståndpunkt som
herr Svensson i Ljungskile gav uttryck
åt. Jag vill understryka, att hade herr
Svenssons anförande kommit tidigare
eller hade man förut från folkpartiets
sida uttryckt sig så klart som i dag skedde
och t. o. m., som herr Svensson nyss,
sagt att det var reaktionärt att motsätta
sig att den klyfta verkligen skyfflades
igen, som i pensionshänseende funnits
mellan olika samhällsgrupper, då skulle
inte så starka misstankar ha riktats
mot folkpartiet som nu blivit fallet.

I anslutning till vad herr Svensson
sade om att man bör finna sig i det
beslut, som fattats i riksdagen, vill jag
citera en passus ur herr Ohlins anförande,
när beslutet skulle fattas här i
kammaren. Det är det enda citat jag
skall tillgripa från honom, eftersom herr
Ohlin inte själv är närvarande — annars
finns det en guldgruva att ösa ur.
Herr Ohlin yttrade: »Det är och förblir
en illusion att tro att Sveriges folk
i längden skulle finna sig i att respektera
en lösning, som eventuellt skulle
kunna trumfas igenom av 50,5 procent
av Sveriges folk, när de 49,5 procenten
har en annan uppfattning.» Då jag upp -

fattade detta som ett hot om upphävande
av tilläggspensioneringen sedan den
en gång blivit beslutad, frågade herr
Ohlin, varför i all världens dar inte en
ny majoritet skulle få ändra ett pensionsbeslut,
och han betecknade min
argumentation som »en ren olyckshändelse».

Herr Svensson får förlåta oss om vi
efter detta kategoriska uttalande av
folkpartiledaren inte hade räknat med
att herr Svensson i dag skulle deklarera
en sådan kategorisk omvändelse
som jag vill lägga in i hans uttalande.

Om jag i några få satser summerar
vad som skett kommer jag till följande:

Folkpartiet anser fortfarande, i varje
fall enligt reservationen till utskottsutlåtandet,
att den allmänna tilläggspensioneringen
är en dålig lösning av pensionsfrågan.

Folkpartiet har sagt sig alltid vilja
vara liberalt, men den allmänna tillläggspensioneringen
är enligt partiets
tidigare deklarerade ståndpunkt uppenbarligen
socialistisk.

Folkpartiet vill alltid finna samförståndslösningar,
och den allmänna tillläggspensioneringen
har enligt dess mening
tidigare trumfats igenom mot folkflertalets
vilja.

Folkpartiet anser att man inte har
skäl — i varje fall har man ansett det
tidigare -— att respektera ett beslut som
fattats av en knapp majoritet.

Folkpartiet säger sig fortfarande eftersträva
ett regimskifte som innebär
att socialdemokraterna får överlämna
regeringsmakten till den nuvarande
borgerliga oppositionen — inom vilken
folkpartiet självt endast utgör en tredjedel.

Jag har — det försäkrar jag herr
Svensson — ingen invändning mot att
partiet intagit dessa ståndpunkter. Men
jag kan inte finna det så orimligt som
man har velat göra i den folkpartistiska
pressen, att vi inte anser oss kunna betrakta
partiet som någon absolut garant
för tilläggspensioneringens bestånd. Vi

Fredagen den 25 mars 1960

Nr 10

Lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

hoppas att folkpartiet skall medverka
i garantien, men många av oss fruktar
att partiets ståndpunkt i dag skall kunna
visa sig vara ett hus med två utgångar.
Och vi säger, att det måste ändå
vara i huvudsak på socialdemokratiens
styrka i riksdagen som det beror,
om reformen skall bestå.

Sedan säger herr Svensson i Ljungskile
att beslutet står fast. Jag inkasserar
detta med stor tillfredsställelse men säger
mig ändå med hänsyn till folkpartiets
föregående att ju starkare socialdemokratien
blir, desto större blir möjligheten
att folkpartiet står fast vid sin
senast intagna ståndpunkt.

Detta om detta. Och nu några ord om
högerns reservationer och de synpunkter
som framfördes av bl. a. herr Hjal
marson här i dag. Herr Hjalmarson val
som tidigare inne på talet om överkompensation,
och det kan föranleda en
kommentar. I högerns motion sägs att
man gjort rimliga antaganden om utvecklingen
av inkomsterna m. m. och
kommit till att den allmänna tilläggspensioneringen
betyder en kostnadsöverflyttning
på 40—50 miljarder kronor
■— att vi med andra ord skjuter
kostnaderna framför oss när det gäller
pensionerna. Hur högerns räknemästare
gått till väga får vi väl egentligen aldrig
reda på.

I sitt anförande försmådde herr Hjalmarson
inte heller denna gång tårgasen.
Han talar ständigt om att vi övervältrar
en enorm börda på de unga. Ett motiv
för att motsätta sig denna s. k. övervältring
vore att vi i denna generation
inte utförde någon motsvarande prestation
till förmån för dem som nu är
gamla. Hur förhåller det sig i verkligheten
med den nuvarande generationens
insatser för våra gamla? Under de senaste
tolv åren har vi kunnat förbättra
folkpensionerna som aldrig tidigare,
och nu står vi som bekant inför nya
kraftiga höjningar. Vi brukar inte anse
att våra åldringar inte gjort sig förtjänta
av detta. Tvärtom brukar vi be -

tyga — åtminstone från socialdemokratiskt
håll men också från annat håll
— att vi anser att generationerna har
en solidaritetsförpliktelse mot varandra,
som de bör axla utan knot. Om man
tillämpar högerns resonemang är det
en skam för folkpensionärerna att ta
emot sina pensioner. Och hur många
miljarder i s. k. överkompensation får
man med högerns räknemetoder fram
för statstjänstemännens pensioner? Högern
kanske vill avskaffa de statsanställdas
pensioner också?

I själva verket är saken ganska enkel.
Den allmänna tilläggspensioneringen
vilar som bekant liksom folkpensioneringen
och statstjänstemännens pensioner
på ett fördelningssystem och inte
på ett premiereservsystem. Och märk
detta: även om man skulle räkna på
högerns sätt, d. v. s. enligt SPP-metoden,
får våra ungdomar vid en ganska blygsam
inkomstutveckling minst lika mycket
i tilläggspension som vad som motsvarar
de för dem inbetalda avgifterna.
Detta är värt att hålla i minnet, ty det
ställer alla högerns beskyllningar om
ungdomsskatt o. s. v. på huvudet.

Om högern fortsätter med sitt tal måste
vi utgå från att den räknar med
lönestopp åtminstone för återstoden av
detta sekel. Högern säger sig ju ha
gjort rimliga antaganden om utvecklingen
av inkomsterna. Vad som ur
högerns synpunkt är rimligt är svårt
för en utomstående att bedöma. Kanske
anser den att ett lönestopp under 40—
50 år är rimligt, men i så fall bör den
också tala om detta.

Nu har högerns propaganda mot
tjänstepensionen alltid, det anser jag
fortfarande, varit av det mera ogenerade
slaget. Herr Hjalmarson tog här
ett exempel, där han startade med 8 000
kronor och sedan kom upp till 15 000
kronor, varvid han gjorde gällande att
vi om några år skulle ta ut 40 procent
av lönen. Jag skulle vilja titta närmare
på detta exempel för att se om herr
Hjalmarson i detta 40-procentiga av -

Nr 10

Fredagen den 25 mars 1960

Lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

drag för skatter och avgifter har räknat
in avgifter för tilläggspensionen, som nu
enligt arbetsmarknadens parter ligger
utanför det belopp man får i lönehöjning.
I så fall måste jag säga att högern
varit sin vana trogen och när
lejonhuden inte räckt till skarvat med
rävskinn. Vi minns mycket väl annonskampanjen
mot linje 1 i pensionsfrågan.
»De skall dra av 20 procent av din lön»,
hette det från högern och folkpartiet
den gången. Hur har det blivit? Den
lagfästa tilläggspensioneringen har trätt
i kraft från 1960, och vi har fått en
lönerörelse för 1960 och 1961. Där står
ingenting om löneavdraget. Högerns och
folkpartiets såpbubbla sprack vid första
kontakten med verkligheten. Talet om
40 miljarder i ungdomsskatt är kanske
av samma halt som talet om de 20
procenten.

Herr talman! Jag kan säga som herr
Svensson i Ljungskile att jag knappast
tycker det är någon större idé att fortsätta
knivkastningen omkring detta problem.
Det enda jag vill tillägga är att
socialdemokratien nu, sedan den verkligen
lyckats att i praktisk verklighet
omsätta sina principer, envetet kommer
att i framtiden kämpa för tjänstepensionen,
oavsett vilken utgången blir
beträffande den parlamentariska sammansättningen
i den svenska riksdagen.

Herr WAHLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det var avsett att herr
Hedlund skulle företräda oss i denna
debatt, men det har blivit omöjligt för
honom på grund av svår heshet.

Jag talade om Herodes och Pilatus
med tanke på Torsten Nilsson och Arbetsgivareföreningen
—• jag hade nog
tänkt mig Torsten Nilsson som Herodes
i detta sammanhang, men det är kanske
en smaksak.

Jag skall inte lägga mig i diskussionen
om folkpartiets och högerns ändrade
inställning i denna fråga. Jag vill liksom
Torsten Nilsson säga, att linje tre

ju är borta ur bilden. Frid över dess
minne!

Jag skulle tro att bakgrunden till att
Torsten Nilsson och jag aldrig brukat
några hårda ord mot varandra vid diskussioner
i dessa frågor, trots att vi
ofta diskuterat dem, är den, att visserligen
är våra åsikter så olika som eld
och vatten, men vi vet var vi har varandra,
och då är det inte så mycket
att diskutera om.

Det var en tid för mycket länge sedan,
då åtminstone jag trodde, att vi
skulle kunna komma överens med socialdemokraterna
i pensionsfrågan. Det
var kanske för tio år sedan ungefär. Vi
höll ju då som nu på att folkpensionen
var det väsentliga i pensionssystemet.
Kammarens ärade ledamöter kommer
säkert ihåg, att vi väckte en partimotion,
enligt vilken folkpensionen skulle
höjas till 6 000 kronor för äkta makar
och motsvarande för ensamstående; för
att det inte skall bli något missförstånd
vill jag genast säga, att vi inte kommer
att frånträda kompromissen om
nedsättning av detta belopp till 5 400
kronor.

Bakgrunden till vårt förslag om 6 000
kronor var följande. På den tiden
sade man att 60 procent av inkomsten
skulle vara en rimlig pensionsnivå. 60
procent av en 10 000 kronor-inkomst
blir 6 000 kronor. Enligt inkomststatistiken
skulle man alltså därmed klara
en fullgod pensionering för de flesta
svenska medborgare vilka har nämnda
inkomst eller lägre inkomst. Även de
som hade högre inkomst finge ett hyggligt
grundbelopp i pension; och om de
sedan ville tilläggspensionera sig frivilligt
finge de själva betala det. Det visade
sig emellertid att vi inte fick socialdemokraterna
med på denna linje. Vi
diskuterade detta under regeringssamverkan
med socialdemokraterna, men
vi kunde som sagt inte komma överens
om en dylik »folkpensionslinje».
Då var det ingenting att göra åt det.

Fredagen den 25 mars 1960

Nr 10

Lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

Centerpartiets representanter gick därför
ur regeringen.

Vi vidhåller vår linje här, och det har
redan nu från centern lämnats in en
partimotion i folkpensionsfrågan på
kammarens bord. Jag vill säga att för
oss är den debatt som kommer beträffande
folkpensionen än viktigare än
den vi för här i dag.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Det var inte utan en viss
möda som socialministern lyckades
komma över till den repetitionskurs,
som han tydligen var beredd på. Jag
skall inte gå över till den nu. Jag har
i stället anmält mig för att senare litet
lugnare svara på en del frågor. Jag
kanske då också i händelsernas ström
kan hitta några flata stenar att kasta
tillbaka. Jag vill nu bara säga ett par
saker.

Socialministern säger, att om jag
hade hållit mitt anförande i fjol — eller
kanske det var i förfjol — hade jag
sagt si eller så. Ja, jag kunde inte kommentera
denna dags situation i fjol.
Det gick inte. Nästa år kan jag naturligtvis
göra det, men då har det ju
förlorat sin aktualitet. I ett politiskt läge
kan man bara tala om det som då föreligger.

Vidare säger socialministern, att vi alltid
gått tvärt emot socialdemokraterna i
denna fråga. Ja, herr Ohlin satt ju och
förhandlade tillsammans med socialdemokraterna
mycket länge. Att vi slutligen
hamnade i olika ståndpunkter var
ju ömsesidigt. Man kan ju lika gärna
vända på saken och säga, att socialdemokraterna
har tyvärr alltid gått emot
folkpartiet.

Herr statsrådet säger vidare, att jag
skulle ha deklarerat en kategorisk omvändelse.
Med anledning därav vill jag
framhålla, att det inte finns någon saklig
skillnad mellan vad som står i vår
motion, remissdebattens deklarationer,

utskottsutlåtandet och vad jag här har
sagt. Jag har inte gjort det uttalandet,
att vi skulle vara så förtjusta över att
beslutet blev som det blev. Det har vi
ingen anledning eller skyldighet att
vara. Men vi har bedömt det realpolitiska
läget sådant som det nu föreligger,
och med den utgångspunkten har vi att
ta ståndpunkt.

Herr talman! Med hänsyn till att jag
talar så sakta, skall jag be att få återkomma.
Det kan ju hända att ett fördjupat
historiskt studium skulle kunna
ge ett och annat.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Mina beräkningar om
överkompensationens storlek bygger,
herr socialminister, på de principer som
gäller i den nuvarande svenska försäkringslagstiftningen,
antagen och genomförd
i den sittande regeringens regi. Innebörden
av obligatoriet är, med tilllämpning
av dessa principer, att vi i
den nuvarande aktiva generationen skulle
skicka ut våra barn i förvärvsarbete,
vart och ett med en skuld på 20 000—
30 000 kronor — det är vad de får att
starta med i livet. Förutsättningarna för
att de i sin tur skall kunna -— såsom
socialministern tycktes vara inne på —
använda vårt knep att rulla över skulden
på sina barn, det är att standarden
under decennier framåt varje år stiger
med 3,5 å 4 procent, att vidare hela den
statliga fonden placeras i realvärden och
slutligen att 30 000-kronorstaket i obligatoriet
undan för undan höjs.

Dessa förutsättningar är fullkomligt
orealistiska.

Hur systemet verkar under ett något
rimligare antagande kanske jag får belysa
genom att än en gång återkomma
till 8 000-kronorsexemplet. Låt oss ta en
16-åring med 8 000 kronor i lön, som nu
inträder i obligatoriet, och låt oss vidare
utgå ifrån att lönestegringen varje
år kommer att vara 2,5 procent. Hans

Nr 10

Fredagen den 25 mars 1960

Lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

ålderspension blir då cirka 11 000 kronor.
Sedan tar vi en 45-åring, som också
i dag inträder i obligatoriet och som
även han får en pension på 11 000 kronor.
Denne 45-åring får betala 20 000
kronor för sip pension, medan 16-åringen får betala hela 30 000 kronor
för exakt samma pension. Ett sådant
system är, herr talman, ohållbart och
orättfärdigt.

Om inkomststandarden, herr socialminister,
stiger, så att 8 000 kronor i
dag är 15 000 kronor om t. ex. 15 år, då
skall enligt socialministerns eget besked
ATP-avgiften tas ur den allmänna inkomststegringen.
Den är alltså inte någonting
som så att säga ligger vid sidan
om, någonting som arbetsgivaren betalar.

Jag fick inte, herr talman, något svar
på den enda fråga jag ställde till herr
socialministern, men jag skall verkligen
be alt få ett sådant svar, ty det gäller en
mycket väsentlig fråga.

Varför skall, herr socialminister, enligt
den socialdemokratiska ordningen
en människa med lägre inkomst ha lägre
pension, bara därför att han har en
lägre inkomst. Med andra ord, varför
skall han inte kunna få betala högre avgift
för att få litet högre pension, dock
utan att pensionen överskrider de 60
procent av inkomsten som är normen i
obligatoriet? Varför, herr socialminister,
skall det vara på det sättet? Ge mig ett
svar på den frågan!

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! Vad beträffar det räkneexempel,
som herr Hjalmarson gav mig,
kan jag inte utan vidare säga, om det
stämmer —- jag har inte någon elektronhjärna.
Men om jag får tillfälle att närmare
granska hans beräkningar, skall
jag nog kunna ge honom ett tillfredsställande
svar.

När man kommer med detta tal om
överkompensation och dessa påståenden

om de 40 eller 50 miljarderna, kan det
också vara av ett visst värde att erinra
om ett litet räkneexperiment som de
svenska försäkringsbolagens riksförbund
har gjort. När detta förbund yttrade sig
över pensionsberedningens förslag gjordes
en jämförelse mellan det s. k. obligatoriet
och SPP-systemet. Man undersökte
bl. a. hur det skulle ställa sig för
en 20-åring med 10 000 kronor i lön, om
inkomsten stege med 1,5 procent om
året — det är ju inte så stor stegring
och vi får väl hoppas att vi skall kunna
uppleva åtminstone en sådan inkomstutveckling
i fortsättningen. Man utgick
vidare ifrån att avgifter betalades för
honom under 45 år fr. o. m. år 1960.
Det visade sig då att den s. k. obligatoriepensionen
blev 8 procent billigare
än SPP-pensionen.

Jag vill självfallet inte ta något ansvar
för försäkringsbolagens beräkningar,
men inte tyder dessa siffror på att
ungdomen skulle få bära någon extra
börda, utan snarare tvärtom, om man
gör en jämförelse med det system herr
Hjalmarson förordar.

Herr Hjalmarson ville absolut ha ett
svar på frågan, varför en inkomsttagare
med lägre inkomst nödvändigtvis skall
ha en lägre pension än en inkomsttagare
med högre inkomst. Ja, den saken
är rätt enkel, herr Hjalmarson. Hittills
har det varit så, att en inkomsttagare
med lägre inkomst inte har haft någon
tilläggspension alls utöver folkpensionen,
medan en inkomsttagare med högre
inkomst har kunnat skaffa den privatförsäkring
som behövts för att han skulle
kunna tillgodogöra sig en ökad pension.
Och vi bör inte, herr Hjalmarson,
göra en jämförelse mellan vad som i
framtiden gäller för högre och lägre inkomsttagare,
utan vi skall i stället göra
en jämförelse med det tillstånd, varifrån
vi nu avlägsnar oss, då den lägre inkomsttagaren
inte får någon pension
alls utöver folkpensionen, medan den
högre inkomsttagaren alltid har kunnat
säkra sin ålderdomsförsörjning.

Fredagen den 25 mars 1960

Nr 10

Lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

Sedan bara några korta kommentarer
till vad herr Wahlund och herr Svensson
i Ljungskile nyss anförde! Herr
Wahlund sade något om att vi aldrig
hade använt hårda ord mot varandra
och att det kunde bero på att vi visste
var vi hade varandra. Det kan ligga något
i detta. Jag kan också medge, att
jag alltid vet var jag har herr Hjalmarson,
men det har ändå blivit hårda ord
oss emellan, vad det kan bero på. Kanske
både herr Hjalmarson och jag ser
litet ilsknare ut än vi egentligen är.

Om jag fattade herr Wahlund rätt,
yttrade han något om att han inte hade
tänkt, att jag skulle vara Pilatus i denna
situation mellan herr Kugelberg och
mig, utan närmast Herodes. Detta får
jag väl tolka på det sättet att han anser,
att det är herr Kugelberg som skall två
sina händer.

Herr Svensson i Ljungskile uppsköt
kommentarerna till den kommentar, som
jag har givit beträffande — jag höll på
att säga den flygande holländarens
framfart i pensionsfrågan; då tänkte
jag på folkpartiet. Han sade, att han
egentligen inte kunde göra någon kommentar
för ett år sedan till dagens situation.
Nej, det skall jag villigt medge,
men det skulle varit intressant att höra
en folkpartist för ett år sedan kommentera
den ståndpunkt, som folkpartiet
intar i dag. Det skulle verkligen intresserat
mig och troligen även andra av
kammarens ledamöter.

För övrigt har jag ingen anledning att
fortsätta polemiken mot herr Svensson
med utgångspunkt från den charmoffensiv
mot socialdemokratien, som han har
inlett i dag. Denna kan jag på sätt och
vis endast inkassera med tillfredsställelse.
När han säger, att han skall återkomma
och kommentera den historieskrivning
som jag har gjort nyss beträffande
folkpartiets många olika ståndpunkter
i tilläggspensionsfrågan, skulle
jag emellertid vilja tillropa honom vad
en hustru tillropade sin man, när han
kom hem sent på kvällen och skulle för -

klara sig. Hon sade: »Förklara dig inte,
Charlie; det blir bara värre!»

Herr talmannen tog åter ledningen
av förhandlingarna.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Visst skall herr socialministern
få titta på mina beräkningar,
om jag också kan få den glädjen att se
de beräkningar, som gjorts av herr socialministerns
anonyma experter. Då
tror jag, att vi skulle kunna få ett mycket
givande meningsutbyte.

Om, herr socialminister, inkomsten
stiger med 1,5 procent om året — som
den gjorde i det exempel som socialministern
anförde — blir pensionsavgiften
inte några 10 procent; den blir
minst 15 procent efter 15 å 20 år, och
efter ytterligare ett antal år blir den 20
procent.

Socialministern sade, att det väsentliga
när vi diskuterar pensionsfrågan
ändå är att låga inkomsttagare, som förut
inte haft någon tilläggspension, i
framtiden skall få det. Men, herr socialminister,
det var inte den frågan jag
ställde! Det finns många människor med
låga inkomster som har sparat en slant
i statens frivilliga pensionsförsäkring.
Vad jag frågade, herr socialminister,
var: Varför skulle inte dessa människor
kunna få använda sina pengar eller en
del av dem för att i obligatoriet förstärka
sin nya pension? Vilken är förklaringen,
herr socialminister?

Eftersom socialministern inte själv vill
ut med svaret skall jag förklara för honom
precis hur saken ligger till. Obligatoriet
säljer helt enkelt förmåner för
mellan 12 och 20 procent av vad de
verkligen kostar åt de privilegierade
åldersskikten. Man säljer t. ex. för 200
kronor en förmån, vars verkliga värde
är 1 000 kronor. Det är ett slags statlig
jätterealisation som socialministern har
satt i gång. Naturligtvis kan han inte
göra det ulan att införa ransonering,

4 — Andra kammarens protokoll 1960. Nr 10

Nr 10

Fredagen den 25 mars 1960

Lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

men vad som än må sägas om Torsten
Nilssons ransonering, inte kan den betecknas
som social. Den är nämligen
konstruerad så, att ju högre inkomst
folk har, desto större ranson skall de få
ut av obligatoriet. Varför kan inte människor,
som har betalat in ett litet belopp
i statens frivilliga pensionsförsäkring,
få ut samma pension där, herr
socialminister, som de får ut i obligatoriet
för samma pengar? Orsaken är
den att då skulle generaldirektören och
chefen för pensionsstyrelsen få träda i
häkte för brott mot lagen om försäkring.
Denna lag har nämligen tillkommit
för att garantera vederhäftighet i
försäkringsväsendet. Regeringen har fått
stifta en särskild lag — lagen om obligatoriet
— för att själv kunna bryta mot
försäkringslagen. Jag vill, herr talman,
ogärna begagna några kraftiga uttryckssätt
och skall inte heller göra det nu;
jag skulle bara vilja formulera min uppfattning
ungefär så här: Ebberöds bank
är en utomordentligt sund affär i jämförelse
med Torsten Nilssons obligatorium.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! Beträffande det exempel,
som jag anförde här, var det de
svenska försäkringsbolagens riksförbund
som hade räknat ut det, och —
som jag sade i mitt förra anförande —
jag går inte i god för de beräkningar,
som har gjorts inom denna organisation.
Eftersom jag av erfarenhet visste
att herr Hjalmarson har väldigt stor respekt
för vad man säger från det hållet,
trodde jag att han skulle vara tillfredsställd.
Nu har han underkänt deras
beräkning, efter vad jag kan förstå.
Det säger mig att man tydligen inte som
herr Hjalmarson ofta gjort kan förlita
sig på vad denna sammanslutning säger.
Men jag tror ändå att de beräkningar
den nu gjort innehåller något
av sanning, när den — med det intresse

den har som inte sammanfaller med
mitt — om än motvilligt har måst medge
att resultatet blir det den kommit
fram till när man jämför SPP-metoden
med vårt obligatoriska system.

Ebberöds bank drar herr Hjalmarson
ofta in i resonemanget när han talar om
socialdemokratiens politik här i landet.
Men när han så hårt kritiserar de frivilliga
försäkringar som går i pensionsstyrelsens
egen regi, då underkänner
han ju sin egen premiereservmetod. Om
vi inte får det stora kollektiv som obligatoriet
innebär, kan vi inte använda
fördelningsmetoden, det begriper väl
var och en. Men herr Hjalmarson har ju
ingenting emot kollektivet när det gäller
en annan del av försäkringen, folkpensionerna.
De förmåner som utgår
där motsvaras inte heller av de insatser
våra folkpensionärer själva har gjort.
De insatser vi gör i det sammanhanget
kallar vi ingalunda för en affär av samma
slag som Ebberöds bank, utan dem
uppfattar vi som utslag av vår solidaritet
med de äldre generationerna, vilkas insatser
i arbetslivet har gjort att vi nu
kan leva på den standard vi har. Det är
den solidariteten som gör att vi är beredda
att göra vad som i ekonomiskt
avseende behövs för att garantera folkpensionärerna
en tryggad ålderdom.

Herr DARLIN (h):

Herr talman! Jag skall inte ta upp de
principiella frågor som har samband
med obligatoriet och inte heller överkompensationen,
som ju innebär att vi
pensionerar oss själva och låter våra
efterkommande betala. Jag skall begränsa
mig till det spörsmål, som herr Nordgren
och jag berört i motion nr 551,
nämligen återlåningsrätten.

Först vill jag understryka det orimliga
i att staten genom de obligatoriska
avgifterna drar till sig dessa enorma kapitalresurser.
Den socialistiska tendensen
i en sådan åtgärd är alltför uppenbar
för att behöva diskuteras. Samtidigt

Fredagen den 25 mars 1960

Nr 10

Lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

som herrar programmakare i regeringspartiet
går ifrån en del extrema socialistiska
tankegångar och presenterar
programmet i en något ljusare färgskala,
får vi här vara med om den största socialiseringsaktionen
i modern tid. Under
sken av att enbart tänka på löntagarnas
ålderdomstrygghet socialiseras
en väsentlig del av kapitalmarknaden,
vilket innebär att statsmakterna i fortsättningen
på ett oroväckande sätt kommer
att dirigera kapitalets användning
och därmed också dirigera företagen.
Detta erkändes också av herr Hagnell
den 14 maj i fjol i ATP-debatten.

Företagarna skall först avstå från
nödvändigt kapital för investeringar och
rationaliseringar och sedan stå med
hatten i hand för att få återlåna högst
50 procent av vad de avstått. För att
de över huvud taget skall få dessa pengar
måste de prestera fullgod banksäkerhet.
Genom det sätt på vilket återlåningen
är organiserad tar staten hand om
kapitalet, men låter de vanliga kreditinstituten
ombesörja utlåningen. Om inte
socialiseringstanken vore så uppenbar
skulle man kunna använda det gamla
uttrycket: Jag känner inte regeringens
motiv, men jag måste ogilla dem.

Så som systemet är upplagt skulle
man som företagare lika gärna kunna gå
direkt till banken och låna, eftersom
full bankmässig säkerhet måste föreligga.
Men det hela är så uträknat att alltmer
kapital kommer att finnas i de
statliga fonderna och företagarna är därför
tvingade att via bankerna vända sig
dit.

I det här sammanhanget måste jag påtala
den brist på konsekvens som präglar
regeringspolitiken. Först gör man
ansträngningar för att få till stånd en
friare europamarknad i medvetande om
vad detta kräver av vårt näringsliv i
form av kapital för ny- och reinvesteringar.
Sedan drar man samtidigt bort
kapital från niiringslivet när det är så
uppenbart att det är just kapital som
behövs för att klara anpassningssvårig -

heterna. Hur har regeringen egentligen
tänkt att den ekvationen skall gå ihop?
För många småföretagare gäller inte
återlåningsrätten under de närmaste och
betydelsefullaste åren under 1960-talet,
därför att den årliga premieavgiften för
många av dessa småföretagare inte uppgår
till 1 000 kronor. Man kan uppskattningsvis
räkna med att småföretagsamlieten
på detta sätt under 1960—1961
kommer att avtappas på ett belopp av
cirka 100 miljoner kronor årligen. Det
är mer än 10 procent av det årliga kreditbehovet
för småföretagsamheten. Efter
några år är man också uppe i betydligt
större siffror. Vad skall dessa
pengar tas när det allmänna lägger beslag
på kapitalmarknaden? Hur skall
den nödvändiga omställningen till europamarknaden
kunna ske när företagarna
lider brist på kapital?

Här talas vackra ord om hur småföretagsamheten
måste gå in för specialisering,
men detta fordrar investeringar.
Det är tyvärr så att regeringen har väldigt
litet till övers för den insats som
just denna del av näringslivet står för.
Det tycks också vara med klar blick för
utvecklingen, som den här medvetna
diskrimineringen drivs, om man skall
döma av ett uttalande som LO-ekonomen
Gösta Rehn gjorde den 9 december 1959.
Han menade, att »framtidens hjul kommer
att gå över söndermalda företag».
Är det möjligen så att herr Erlander
tänker sig en framtid som kvarnmästare? Det

är nödvändigt om obligatoriet
skall fortsätta, att återlåningsrätten liberaliseras.
För småföretagare kan
många gånger de ekonomiska förutsättningarna
vara goda trots svårigheter att
prestera bankmässiga säkerheter; företagen
kan vara solventa trots brist på
likvida medel. Det krävs helt enkelt att
återlån skall få ske även i form av företroendekrediter.
Det är ju ändå fråga om
att återlåna inbetalda avgifter. Det måste
också ordnas så att pengarna får stanna
i företagen. Om så skulle få ske bort -

Nr 10

Fredagen den 25 mars 1900

Lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

faller hela krånglet med återlåning, och
det är mycket lätt att genom en riskpremie
medelst försäkringsinrättning
eller en kollektiv borgen av samtliga
företagare ordna en form av säkerhet
för de lånebelopp det blir fråga om.
Det viktigaste är att vi får ha kapitalet
kvar i företagen och produktionen så
att det därigenom kan göra sin tjänst
för tryggande av inte bara vår försörjning
på ålderdomen utan också under
vår aktiva tid.

Jag kan inte, herr talman, acceptera
den utformning dessa bestämmelser fått
och jag yrkar bifall till reservationen
vid utskottets hemställan under 6) och
7) av herr Birke m. fl.

Herr FREDRIKSSON (s):

Herr talman! Intresset för denna debatt
tycks vara på upphällningen i kammaren.
Därför inskränker jag mig i stort
sett till att försöka framföra några
synpunkter på en speciell fråga.

Innan jag gör det vill jag understryka,
att jag helt ansluter mig till utskottets
yttrande vad det gäller avslag på
de motionsyrkanden som framförts. Att
nu, som högern och centern vill, riva
upp denna sociala reform, som vi efter
mer än 20 års diskussioner och 10 års
utredande äntligen lyckats föra i hamn,
skulle vara det mest olyckliga som
skulle kunna ske.

Nu säger högern i sin reservation, att
pensionsförslaget har vållat oro på arbetsmarknaden.
Jag medger att högern
gjort vad den kunnat för att skapa orosstämning
här. Man har dock inte lyckats
bättre än att arbetsmarknadens parter
kunnat träffa en tvåårig avtalsöverenskommelse
och att pensionsavgifterna
skall inbetalas av arbetsgivarna utan löneavdrag.
Tror man nu att det skulle
vålla mindre oro om man skulle riva
upp ATP? Jag tror det inte. Det är
naivt att tro, att de pensionslösa inte
skulle reagera inför ett sådant beslut.
Jag är övertygad om att det skulle verka

upplösande och demoraliserande. Det
skulle inte gagna någon, allra minst näringslivet.
Det verkar faktiskt som om
högern ändå inte riktigt företräder det
mera realistiska tänkande, som ändå
brukar prägla näringslivets män.

Nu har folkpartiet accepterat ATP
och det är ju glädjande. Man önskar nu
åstadkomma vissa förändringar — eller
förbättringar, som man säger. Det är
svårt att veta vad deras förslag skulle
innebära — om det skulle bli förbättringar
eller försämringar. Jag tror emellertid
att det är rätt svårt att tillmötesgå
alla de önskemål i fråga om bl. a. individuell
pensionsålder, fritt in- och
utträde och olika variationer i avgifterna
som i olika sammanhang har förts
fram från folkpartihåll. I gällande pensionssystem
har det hittills inte visat sig
vara möjligt. Men det är klart att om
man kan finna på förbättringar, så bör
den saken kunna diskuteras. Ett bra
pensionssystem bör, helt naturligt, vara
så smidigt som möjligt. Lika naturligt
är, att det måste ha ett bestämt mått av
fasthet.

Det är en väsentlig skillnad om man
kräver ändring i pensionsåldern för en
väl avgränsad och enhetlig grupp, som
t. ex. gruvarbetarna. För en sådan bestämd
kategori arbetstagare bör det visst
finnas möjligheter att göra undantag.

Det är om gruvarbetarnas krav på
lägre pensionsålder som jag nu, herr
talman, sedan jag gjort dessa mycket
korta allmänna kommentarer, vill göra
några erinringar. För att vi skall kunna
se denna fråga i dess, låt mig säga historiska
perspektiv, måste jag tyvärr upprepa
något av vad jag tidigare sagt i
denna sak.

Kravet på lägre pensionsålder för
gruvarbetare under jord är av gammalt
datum. Det har inte tillkommit först i
och med ATP:s tillkomst, men det är
först genom denna som frågan på fullt
allvar aktualiserats. ATP har skapat
förutsättningar för att lösa den och ingivit
gruvarbetarna nytt hopp om ett

Fredagen den 25 mars 1960

Nr 10

Lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

snart tillgodoseende av det gamla kravet.

Det har ofta anförts att dylika särkrav
är typiska för de ting som bör lösas
genom förhandlingar. Men det är
inte så enkelt. Det är inte lätt att vinna
gehör för pensionskrav, i varje fall
inte utan uppslitande strider. Detta har
inte till dags dato varit möjligt, och jag
tror det skulle vara lyckligast om man
inom lagstiftningens ram kan lösa även
denna fråga.

Vårt gamla krav var full pension vid
60 års ålder efter 20 års arbete under
jord. Nu har vi efter moget övervägande
frångått båda dessa gränstal. I ATP
är undre gränsen för erhållande av pension
med oreducerat belopp fastställt till
63 års ålder. Vi har sagt oss: Låt gå
för det, kan det underlätta skall vi inte
ta upp någon strid på den punkten
utan acceptera en pensionsålder på 63
år. Vi godtar således 63-årsgränsen. Men
vad vi måste hålla på är kravet på oreducerad
pension ifrån denna ålder. Men
vi menar naturligtvis inte att någon bara
för att han är underjordsarbetare vid
pensionstillfället eller för att han har
varit det kanske några år skall erhålla
pension vid 63 år. Alla måste kvalificera
sig härför genom ett visst antal
tjänsteår under jord. Vi har nu också
efter moget övervägande och, låt mig
också säga, allvarliga betänkligheter
släppt det gamla kravet på 20 års tjänstetid
under jord och accepterat ATP:s
regler om 30 års anställning för erhållande
av full pension. Därmed är kraven
väsentligt modifierade och därför enligt
mitt tycke också mycket moderata.
Ingen kan väl påstå att det är för mycket
begärt, att en person som arbetat
30 år under jord, erhåller oreducerad
pension vid uppnådda 63 år. Har man
en kortare tjänstetid, t. ex. 25 år, kan
man ju tänka sig den regeln att han
får pension vid 64 års ålder och så vidare.
Nog har vår högt utvecklade gruvindustri
— eller om man skulle komma
till den slutsatsen för att göra det hela

enklare, att hela industrien skall bära
kostnaderna — råd att pensionera våra
6 000—7 000 gruvarbetare några år tidigare
än andra. Det är en försvinnande
liten grupp i förhållande till antalet lönearbetare,
och kostnaderna blir därför
inte särskilt stora, allra helst som man
räknar med att hela näringslivet skall
bära dem. Det kan också anföras att enligt
de uppgifter jag inhämtat beträffande
pensionsåldern i en hel del andra
länder för gruvarbetarna visar att man
där har betydligt tidigare pensionsålder
än vi har föreslagit. Lägsta pensionsåldern
har man i Frankrike och Bulgarien,
i Frankrike vid 50 års ålder och
efter 20 års arbete under jord och 30
års anställning, i Bulgarien också vid
50 års ålder och efter 15 års arbete under
jord. I Belgien, Tjeckoslovakien,
Nederländerna och Polen är pensionsåldern
55 år. I Sydwales är pensionsåldern
60 år efter 20 år under jord, i
USA 60 år efter 20 år under jord, vari
inräknas militärtjänst. I England är pensionsåldern
65 år och full pension utgår
efter 16 år under jord. Västtyskland
har 65 år, men efter 300 månaders tjänst
utgår dock viss pension redan vid 50
års ålder. Full avlöning utgår också om
vederbörande fortsätter arbetet.

Jag skall också villigt erkänna att såväl
departementschefen som särskilda
utskottet vid sin behandling av den här
frågan förra året uttalade sig mycket
positivt om önskemålen. Uttalandet citeras
också i andra lagutskottets utlåtande.
Reservanterna i utskottet till vilkas
uttalande riksdagen anslöt sig, sade
bl. a. med anledning av min motion, vari
föreslogs att förslag till lag om sänkt
personsålder för gruvarbetare skulle föreläggas
riksdagen snarast möjligt samt
att pensionsåldern därvid skulle fastställas
till 63 år vid 30 års arbete under
jord eller i dagbrott norr om polcirkeln
följande: »Utskottet har förståelse för
de önskemål som framförts om att möjligheter
bör förefinnas för yrkesgrupper
som har behov härav att komma i

Nr 10

Fredagen den 25 mars 1960

Lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

åtnjutande av oreducerad ålderspension
från en tidigare tidpunkt än 67 års-åldern.
»

Efter att ha åberopat departementschefens
i propositionen gjorda positiva
uttalande, som jag här inte skall citera,
tillstyrktes motionerna på det sättet, att
en utredning föreslogs beträffande möjligheterna
för yrkesgrupper med tungt
och hälsofarligt arbete att erhålla oreducerad
ålderspension före 67 års ålder.
Enligt reservanternas förslag beslöt riksdagen
att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om skyndsam utredning rörande
vissa frågor avseende tilläggspensioneringen
i enlighet med vad utskottet
anfört.

Nu har enligt vad som meddelats i
andra lagutskottets utlåtande frågan
hänskjutits till 1958 års socialförsäkringskommitté
för beaktande. Jag är
övertygad om att frågan har kommit i
goda händer. Det finns en stor samlad
sakkunskap i den kommittén då det gäller
de här frågorna, i varje fall om man
skall gå in bara för en teknisk utredning.
Det är inte tu tal om annat än att
kommittén är väl skickad för detta, men
jag tycker att orden »för beaktande»
verkar för vaga. Jag hoppas verkligen
att socialförsäkringskommittén inte bara
skall »beakta» frågan, utan att den
verkligen på fullt allvar skall ta sig an
problemet, och naturligtvis hoppas jag
också att kommitténs slutliga ställningstagande
skall bli positivt.

Nu är det emellertid så att denna
kommitté har sig ålagt att utreda en
mängd andra hithörande problem. Man
kan därför befara att tidsutdräkten skall
bli alltför stor, att inte den skyndsamma
utredning som riksdagen har hemställt
om skall bli verklighet. Kanske
skulle det därför ha varit lyckligt om
en särskild kommitté tillsatts för detta
speciella problem, i varje fall om kommittén
sakligt skall pröva frågan huruvida
det föreligger verkliga skäl för
en tidigare pensionsålder för gruvarbetare.
Jag tror att det hade varit lyck -

ligt om sakkunniginslaget i så fall kraftigare
hade kunnat accentueras. Jag är
nämligen av den meningen, att man bort
avgränsa den här frågan och skilja ut
den från övriga hithörande problemställningar
och framlägga ett särskilt
förslag. Jag har tidigare tillåtit mig att
säga, att man borde kunna ta ställning
till frågan om gruvarbetarnas pensionsålder
utan alltför vidlyftiga utredningar,
eftersom behovet är väl dokumenterat.
Jag stöder mig därvid inte på vad gruvarbetarna
själva säger, jag stöder mig
inte heller på vad Gruvarbetareförbundet
framhållit vid sina många uppvaktningar
i ärendet och inte heller på min
egen erfarenhet som gruvarbetare, utan
jag stöder mig på tidigare utredningar.

Jag skall inte trötta med långa citat.
Låt mig bara erinra om vad 1942 års
semesterkommitté anfört: »Sammanfattningsvis
kan semesterkommittén anses
ha påvisat, dels en viss översjuklighet
hos gruvarbetare och dels att dessa måste
anses ha ett mera pressande arbete
och till följd därav ett större rekreationsbehov
än arbetare i genomsnitt.»

1947 års arbetstidsutredning, som hade
att framlägga förslag om en arbetstidsförkortning
för gruvarbetare, underströk
vad semesterkommittén anfört
samt anförde vidare: »Genom såväl semesterkommitténs
undersökningar som
vad utredningen själv under sitt arbete
kunnat inhämta finner utredningen det
klarlagt att gruvarbetare under jord till
följd av sina arbetsförhållanden är i behov
av att —- utöver den förlängda semestern
— komma i åtnjutande av jämväl
en förkortning av arbetstiden.»

Nu har gruvarbetarna inte mera längre
semester än andra grupper sedan vi
fått tre veckors allmän semester. Den
allmänna arbetstidsförkortningen har
medfört en betydande utjämning även
vad arbetstiden beträffar. Det är ju i
och för sig tacknämligt att även andra
grupper har fått kortare arbetstid, men
jag vill understryka att de argument
som jag nyss återgav beträffande beho -

Fredagen den 25 mars 1960

Nr 10

Lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

vet av längre semester och kortare arbetstid
kan anföras också för en lägre
pensionsålder. Visst har betydande förbättringar
skett i våra gruvor, men rationaliseringar
som medfört att det
tunga kroppsarbetet undan för undan
tas bort är ju inte förbehållna gruvorna
utan sker också på arbetslivets övriga
områden. Underjordsarbete är emellertid
och förblir underjordsarbete; det
kommer man aldrig ifrån. Att gruvarbetarna
har att arbeta i mörker och dimma,
i damm och oljeblandad luft kommer
man inte heller ifrån. Silikosen är
fortfarande en realitet att räkna med,
trots allt vad som görs för att bekämpa
dammbildningen. Vissa undersökningar
visar att silikosproblemet ingalunda har
lösts. Man får i fortsättningen räkna
med att många gruvarbetare fortfarande
kommer att få denna fruktansvärda yrkessjukdom,
och de som en gång har
fått den kan aldrig bli den kvitt.

Jag anser således att man bör kunna
inskränka utredningsarbetet till en kortare
utredning av i huvudsak teknisk
art. Behovet av lägre pensionsålder för
gruvarbetare bör anses dokumenterat
genom tidigare utredningar och erfarenheter.

Vad jag slutligen vill komma till är,
herr talman, ett önskemål om att socialförsäkringskommittén
skall ta sig an de
här föreliggande problemen och avgränsa
underjordsarbetarna från andra
grupper, om detta är nödvändigt för att
komma fram med ett förslag i så god
tid, att riksdagen hinner fatta beslut innan
tilläggspensionerna skall börja utbetalas
år 1963.

Jag är väl medveten om att det finns
andra grupper inom vårt arbetsliv som
med berättigande kan resa samma krav
— jag tänker exempelvis på våra skogsarbetare
med deras utslitna ryggar och
även andra grupper — men eftersom
dessa grupper antagligen är i varje fall
svårare att avgränsa än gruvarbetarna
är, kan det tarvas tidsödande utredningar
innan man kan komma fram till

en godtagbar avvägning. Gör som man
gjorde när det gällde tre veckors allmän
semester och när det gällde arbetstidsförkortningen:
låt gruvarbetarna bli
den grupp som först erhåller laglig tillläggspension
vid 63 års ålder!

Jag har, herr talman, velat framföra
de här synpunkterna därför att jag är
angelägen om att de skall uppmärksammas
av 1958 års socialförsäkringskommitté.

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Låt mig allra först säga
till herr Fredriksson, att det gjorde ett
mycket gott intryck på mig när jag
hörde honom öppet och ärligt i sitt inlägg
använda uttrycket »arbetsgivaren
inbetalar» och inte det uttryck som vi
fick höra så mycket i propagandan vid
folkomröstningen: »arbetsgivaren betalar».
»Arbetsgivaren inbetalar» — det är
just det som sker men som man så envist
har försökt att förneka i syfte att
göra obligatoriet mera smakligt.

Herr Björkman tog på förmiddagen
upp en intressant fråga — jag har inte
hört om han har fått ett ordentligt
svar på den. Han påpekade att många
företagare, kanske de flesta, som ansluter
sig till obligatoriet, vilket är naturligt,
eftersom det är lönsamt för dem att
göra det — de får vara med om den
överkompensation som här skall utgå.
Men så frågade herr Björkman hur det
blir längre fram, när överkompensationens
glada tid är slut och den tid kommer
när man skall betala räkningen.
Då blir det nämligen billigare för nya
generationer företagare att stå utanför
obligatoriet än att vara med. De kan
helt enkelt ta ett prospekt från ett ömsesidigt
försäkringsbolag eller från SPP
och se vad det kostar att teckna en pensionsförsäkring
i de företagen och vad
motsvarande försäkring kostar i ATP.
Om de lägger kalkylerna bredvid varandra,
så finner de att de förlorar på
att vara med i ATP och tjänar på att gå

Nr 10

Fredagen den 25 mars 1960

Lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

ut ur den. Då frågar jag liksom herr
Björkman gjorde — och någon vill kanske
vara vänlig att vidarebefordra frågan
till socialministern: Hur tänker man
på ATP-håll bära sig åt för att hålla
kvar dessa företagare, för vilka det
skulle vara förmånligare att inte vara
med? Tänker man kedja fast dem med
lagbestämmelser, eller lämnar man dem
frihet att kesa ut i hagarna som de själva
vill?

Man behöver inte vara någon fader
Brown, lord Peter eller mästerdetektiven
Blomkvist för att förstå varför man
på socialdemokratiskt håll ibland har
varit så angelägen att dra paralleller
mellan folkpensionen och den obligatoriska
tilläggspensioneringen. Folkpensionen
är djupt förankrad hos oss alla,
och alla partier är ense. Här står ingen
politisk strid. Det kan då vara fördelaktigt,
resonerar man, att presentera
den obligatoriska tilläggspensionen som
en yngre broder i folkpensionsfamiljen
och på det sättet låta obligatoriet få del
av den äldre broderns popularitet och
allmänna uppskattning.

Men låt oss slå fast att alla dessa paralleller
är falska. De håller inte i verkligheten.
Och vad värre är, de skapar
begreppsförvirring. Diskussionen om
vad som är rätt och rimligt att lagstiftningsvägen
ålägga människorna att göra
för sin pensionering och vad som går
över det rimligas och rättas gräns blir
snedvriden. Det är därför angeläget att
försöka hålla begreppen klara och distinkta.
Det är angeläget för att vi i verkligheten
skall veta vad vi talar om och
för att vi inte skall riskera en sammanblandning,
som kan leda till svåra konsekvenser
i framtiden — och alldeles
särskilt därför att vi under år framöver
kommer att få räkna med konkurrens
mellan det nya obligatoriet och folkpensioneringen.

Socialstyrelsen anförde i sitt yttrande
över förslaget om obligatoriet bl. a.:
»Mot bakgrunden av folkpensioneringens
avgörande betydelse för de sämst

ställda medborgarna vill socialstyrelsen
varna för en utveckling, varigenom ytterligare
skäliga förbättringar av folkpensioneringen
hindras till följd av obligatoriets
belastning på samhällsekonomien.
»

Yi i högerpartiet slår ännu en gång
fast att vi helhjärtat accepterar grundtanken
bakom folkpensioneringen och
att vi är beredda att genomföra förbättringar
av denna pensionering både
när det gäller ålderspensionerna och i
fråga om familjeskyddet. Men — märk
väl! -— i den takt sådana förbättringar
blir ekonomiskt möjliga. Och samtidigt
vill vi klart och entydigt säga ifrån att
vår accept gäller folkpensionen som
självständigt institut. De obligatoriets
vänner som leker med tanken att låta
folkpensionen försvinna och uppslukas
av ett allt omfattande obligatorium bör
veta att detta är en farlig lek. Den dag
sådana tankar förvandlas till allvarliga
och konkreta förslag är enigheten bruten.

Genom folkpensionen ligger grunden
fast och säker för allt vad människorna
därutöver vill göra för att trygga sin
egen ålderdom och sina efterlevande.
Just genom att vi kan räkna med denna
fasta och trygga grund kan vi hävda
frivilligheten. Det betyder att vi i högerpartiet
är beredda att lämna åt människorna
själva att utan inblandning
från statens sida själva avgöra vilken
form av tilläggstrygghet som passar var
och en bäst.

Både folkpensionen och obligatoriet
bygger sin finansiering på fördelningsprincipen,
säger man, och därav drar
man slutsatsen att bägge systemen är
lika hållbara. Men förutsättningen är
endast till hälften sann. Obligatoriet
bygger på en kompromiss mellan fördelningssystem
och premiereservsystem.
Folkpensioneringen tillämpar ett renodlat
fördelningssystem. Men vad som
ger rättssäkerheten och säkerheten för
att de förpliktelser vi där iklätt oss verkligen
blir honorerade är inte fördel -

Fredagen den 25 mars 1960

Nr 10

Lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

ningssystemet utan den omständigheten
att statens beskattningsmakt får och
kan användas för att svara för utbetalningarna
enligt folkpensionslagen.

I själva verket har socialministern
själv helt nyligen på ett nästan drastiskt
sätt givit uttryck åt detta. Statsrådet säger
i sin proposition om folkpensionsreformen:
»Folkpensioneringen är i verkligheten
helt skattefinansierad, om också
en del av kostnaden bestrides genom en
specialskatt som har formen av en avgift.
»

Vi har ingen anledning i detta sammanhang
diskutera frågan om avgiftsfinansiering
eller skattefinansiering av
folkpensionen. Det enda som behöver
konstateras är, att den likhet mellan
folkpensionen och pensionsobligatoriet,
som regeringen vid lämpliga tillfällen
påstår existerar, enligt samma regerings
uppfattning vid andra tillfällen inte
alls är för handen. Folkpensionen är
enligt socialministern helt skattefinansierad.
För tilläggspensioneringen skall,
fortfarande enligt regeringen, under
inga förhållanden några som helst skattemedel
tagas i anspråk.

Att vi — såvitt jag vet — från alla meningsriktningars
sida medger att statens
beskattningsrätt får användas för att
täcka folkpensioneringskostnader beror
ingalunda på fördelningssystemet utan
på den omständigheten att folkpensionen
är en allmän medborgerlig och solidarisk
grundpension. Denna solidaritet
grundar sig i sin tur på sociala hänsyn.
Vi är överens om att alla människor
måste få den grundläggande tryggheten
för ålderdomen och för sina efterlevande
— detta alldeles oavsett hur
det har gått för dem under arbetslivet
och hur de har lyckats betala sina försäkringspremier.
När förmånerna höjs
kan man inte ta ut retroaktiva avgifter,
och därför får folkpensionärerna liksom
deras änkor och efterlevande barn
förmåner som inte har betalats med avgifter,
men även detta accepteras av oss

alla — fortfarande på grund av solidariteten
och den sociala känslan.

Denna solidaritet och denna sociala
känsla är emellertid betingade av två
förutsättningar. Den ena är att det är
fråga om att garantera människor vad
som hör till livets nödtorft, hur nu det
uttrycket i framtiden kommer att uppfattas.
Den andra är att det gäller att
behandla alla människor lika, garantera
dem samma förmåner. Någon motsvarighet
härtill finns inte i den obligatoriska
tilläggspensioneringen, där det i
stället blir fråga om att garantera människor
en viss levnadsstandard och en
levnadsstandard som är olika för olika
människor. För sådana ändamål, herr
talman, står inte solidariteten till buds.

Nu säger man, att också folkpensionen
innebär en överkompensation för
vissa grupper. Ja, men låt oss hålla klart
för oss vilka det är som överkompenseras
i dag och vilka det är som betalar
denna överkompensation. De överkompenserade,
det är i dag den äldre generationen,
som nu är gammal och sliten
men som har gjort sitt dagsverke, och —
som socialministern så vackert brukar
uttrycka det — har lagt grunden till det
välstånd vi yngre nu har att glädja oss
åt. Det är dessa människor vi ger ett
handtag — människor som genom obligatoriet
icke får ett enda öre. Och vilka
är det då som betalar överkompensationen?
Jo, det är vi själva. Lägg, ärade
kammarledamöter, märke till den utomordentligt
markanta olikheten i förhållande
till den obligatoriska tjänstepensionen!
Med den obligatoriska tjänstepensionen
är det vi — vi som nu sitter
här i kammaren och beslutar — som
krafsar åt oss själva och åt våra jämnåriga
förmåner och gör det på bekostnad
av de ungdomar och de barn, vilkas
rätt vi borde känna det som en bjudande
plikt alt slå vakt om.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Jag anmälde mig till
denna debatt endast för att framföra

Nr 10

Fredagen den 25 mars 1960

Lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

några synpunkter på § 8 i lagen om allmän
tilläggspension. Innan jag gör det,
vill jag emellertid framföra några synpunkter
med anledning av vad som
sades i debatten i första kammaren i
onsdags och vad som står att läsa i
vissa av gårdagens tidningar, där man
i varje fall får den uppfattningen, att
företagarna och hantverkarna ger lagen
om allmän tjänstepension »fint betyg».

Jag kan under inga förhållanden dela
den uppfattningen; detta är ett typiskt
exempel på hur ett anförande kan misstolkas.
Med anledning därav kan jag
inte underlåta att erinra om att Sveriges
Hantverks- och Småindustriorganisation
liksom samtliga näringsorganisationer
bestämt tagit avstånd från ATP och rekommenderat
en lösning av ålderstryggheten
på helt andra vägar. Min värderade
företrädare här i kammaren, riksdagsman
Gerhard Nilsson, har också
tydligt understrukit detta. Jag skall
inte trötta kammaren med att erinra
om vad som då sades.

Lagen genomfördes emellertid som
bekant mot majoriteten av svenska folket
och med hjälp av en enda nedlagd
röst i denna kammare. Vårt ställningstagande
har inte ändrats, tvärtom
stärkts, när vi nu sett vad detta kostar
såväl den enskilde som oss företagare
och när vi dessutom sett vilka orättvisor
lagen medför.

Lagen är emellertid just nu och tills
vidare ett faktum. I lagens § 8 stadgas,
att för det fall inkomsten av annat förvärvsarbete
än anställning är högre
än dubbla basbeloppet, skall den överskjutande
delen endast tas i beräkning
till två tredjedelar. I motion nr 94 i
denna kammare har jag påtalat att den
bestämmelsen innebär en begränsning
i pensionsmöjligheterna för enskilda
företagare inom hantverk, småindustri,
handel, jordbruk, fiske o. s. v. Detta förhållande
torde inte kunna bestridas.
Man kanske snarare rent av kan tala
om en diskriminering. Hur det än skall
bli med den obligatoriska tilläggspen -

sionens vara eller icke vara, borde vi
kunna bli överens om att denna paragraf
innebär en begränsning just för
de angivna kategorierna.

Det är naturligt att jag från mina
utgångspunkter helst ser att hela lagen
ersättes med ett frivilligt, bättre och
rättvisare system. Med den sammansättningen
riksdagen nu har och efter de
deklarationer som från skilda håll avgivits
torde det emellertid vara föga
sannolikt att så kommer att ske inom
den närmaste framtiden. Det är med
hänsyn härtill, herr talman, jag starkt
vill understryka angelägenheten av en
ändring på denna punkt. Man måste som
enskild företagare ställa sig frågande
inför anledningen till att just de mindre
företagarna, som i regel driver sina
rörelser som enskilda företag, åter skall
ställas i särklass, i strykklass. Det brukar
inte saknas försäkringar om den
mindre företagsamhetens betydelse i
vårt samhälle. Det saknades heller
inte en sådan försäkran i första kammaren
i onsdags, då finansminister
Sträng vid diskussionen om lagen om
förlustutjämning underströk att det är
angeläget att stimulera den mindre företagsamheten,
alldeles speciellt den
nystartade företagsamheten.

Verkligheten överensstämmer inte
med de fagra orden. Så som pensionsbestämmelserna
är utformade får man
lätt den uppfattningen att det arbete
som den enskilde företagaren utför är
mindre värt än den anställdes som står
vid hans sida vid arbetsbänken eller i
verkstaden. Är det dessutom fråga om
en duktig anställd, som arbetar för att
bli sin egen, klassas han ned i pensionsliänseende
så snart han startar eget.
Detta är inte att stimulera ungdomen
till framåtanda. Vi behöver stärka viljan
till företagande i stället för att lägga
hinder i vägen.

Drivs en rörelse i aktiebolagsform,
slipper vederbörande den reduktion av
tilläggspensioneringen som de nuvarande
bestämmelserna medför. Detta för -

Fredagen den 25 mars 1960

Nr 10

Lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

hållande är orimligt. Företagsformen
får inte och bör inte vara avgörande
för ägarens möjlighet att trygga sin ålderdom
i detta avseende.

Den enskilde företagaren bör åtminstone
inom detta för oss alla kostnadsoch
arbetskrävande system ha full likställighet
med övriga medborgare. Vart
tar annars den vackra demokratiska
tesen om allas likställighet inför lagen
vägen? Varje gång en företagare skall
inbetala eller rättare sagt inleverera
pensionsavgifterna — ingen tror väl
numera att företagarna kan betala dem
ur egna kassor, och denna inleverering
inträffar ju varannan månad så
länge vederbörande driver ett företag —
får han en påminnelse om att han trots
besväret, ansvaret och kostnaderna med
avgiftsinbetalningen ändå på något sätt
är mindervärdig. Så länge detta pensionssystem
skall gälla är det minsta
man kan begära att det blir rättvist
olika folk- och yrkesgrupper emellan.
Det bör också vara så att en driftig ung
anställd, som startar ett eget företag,
skall kunna göra detta utan att för den
skull bli sämre ställd i pensionshänseende.

Jag ber, herr talman, att med dessa
få ord få yrka bifall till reservationen
nr I a) och b) under utskottets hemställan
nr 4.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Jag har med intresse
lyssnat till de inlägg som gjorts inte
minst från centerpartiets och högerns
sida, ty jag hade hoppats att under denna
debatt få en förklaring på hur de
förslag, som framläggs i de båda partiernas
reservationer, egentligen skall
kunna genomföras. Detta intresse har
inte minst riktat sig mot centerpartiet,
ty centerpartiet säger sig i sin reservation,
att med den sammansättning som
riksdagen för niirvarande bär, finner
utskottet det inte förenligt med praktisk
politik att yrka på upphävande av
lagen om obligatorisk tilläggspensione -

ring. Efter detta, som jag tycker, riktiga
påpekande slutar emellertid centerpartisterna
med en kläm, som innebär att
obligatoriet skall avskaffas och ersättas
med en frivillig tilläggspensionering
fr. o. m. den 1 juli 1961.

Nu har vi visserligen innan dess ett
andrakammarval, vilket ju innebär att
denna kammare kan få en annan sammansättning.
Men första kammaren
kommer att behålla sin sammansättning
i det närmaste oförändrad till dess, och
man har nog rätt att fråga centerpartiet:
Kan det anses förenligt med praktisk
politik att tro, att det skall finnas
möjligheter att få första kammaren att
gå med på att avskaffa obligatoriet och
gå in för en frivillig tilläggspensionering
den 1 juli 1961?

Herr Hjalmarson försökte ge en förklaring
och sade, att partiernas uppgift
är att göra det till synes omöjliga
möjligt. Att få bort obligatoriet och att
få fram en frivillig pensionering till
årsskiftet 1961/62 är till synes omöjligt,
och det skulle nu alltså vara detta
som högern skall göra möjligt! Det är
nog nödvändigt att få litet klarhet i,
hur man tänker sig att detta skall gå
till. I dag har det huvudsakligen varit
allmänna deklarationer om pensionsbeslutet,
men någon förklaring hur man
över huvud taget menar att den förändring,
som man nu begär, skall komma
till stånd har vi inte fått.

Socialministern har i denna debatt
på samma sätt som tidigare i en rad
föredrag påstått, att folkpartiet inte är
pålitligt, att dess uttalanden om att
det skall slå vakt om tilläggspensionen
inte är mycket värda och att enda
möjligheten att få säkerhet för att vi
skall få behålla tilläggspensioneringen
är att ge socialdemokraterna ett ökat
stöd. Han var kanske litet mera lågmäld
i dag än han varit i sina föredrag
de senaste veckorna, men han spelade
i alla fall på samma melodi. Han
har emellertid även gjort uttalanden,
som gått i något annan riktning.

Nr 10

Fredagen den 25 mars 1960

Lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

Vid en facklig konferens i slutet av
februari sade socialministern: »Herr
Ohlin säger att han vill slå vakt om
tjänstepensionen och menar den tjänstepension,
som socialdemokraterna föreslagit
och genomfört. Från den gjorda
deklarationen finns det mänskligt att
döma ingen väg tillbaka.» Statsminister
Erlander gjorde också i slutet av
februari ett liknande uttalande. Han
sade: »Nu har folkpartiledaren äntligen
avpressats ett besked, som tycks
binda honom vid den lösning av pensionsfrågan,
som han enträget bekämpade
så sent som vid 1959 års riksdag.
Denna folkpartiets nya linje måste hälsas
med största tillfredsställelse.»

Sedan har både statsministern och
socialministern gjort en råd uttalanden
som går i direkt motsatt riktning, men
vid dessa tillfällen var de tydligen av
den uppfattningen, att man kunde ta
folkpartiets deklaration för gott. Det
kan förtjäna påpekas, att dessa uttalanden
gjordes samma dag, närmare
bestämt den 29 februari. Jag har gått
igenom alla TT-referat av statsrådens
tal sedan dess, och det är rätt många
statsråd — ungefär två i veckan —
som varit ute och försäkrat, att de är
oroliga för tilläggspensioneringens bestånd
och att de misstror folkpartiet.
Jag har emellertid inte kunnat finna
något mer uttalande, där det varit någon
skymt av tilltro till vad folkpartiet
säger. Den generositet som visades varade
alltså bara en dag. Sedan kom
man ganska snabbt underfund med att
man var i färd med att förstöra möjligheten
att säga, att tilläggspensioneringen
är hotad och att man behöver
folkets stöd för att klara den.

För kuriositetens skull har vi emellertid
anledning att anteckna, att den
29 februari, då litade regeringen på
folkpartiet i pensionsfrågan. Jag vet
inte om det är symtomatiskt, att herrar
Erlander och Torsten Nilsson, när
de nu skulle vara en smula generösa
mot en politisk motståndare, valt att

vara det på ett datum, som endast
förekommer en gång vart fjärde år.

I ett föredrag i Karlstad sade socialministern,
att han var orolig för folkpartiets
inställning i pensionsfrågan,
därför att folkpartiet inte givit uttryck
för någon sympati för det genomförda
systemet. Om socialministern med detta
menade inte bara sympatier för att tillläggspensioneringen
blir löst för dem
som inte har pensionsrätt utan också
sympatier för den konstruktion av pensionsförslaget
som regeringen genomfört,
så är det nog litet svårt att tillfredsställa
honom. Vi har ju bestämt
förklarat, att vi i valet mellan fördelningssystem
och ett premiereservsystem
föredrar det senare. Det har visserligen
den nackdelen, att det inte kan byggas
upp fullt så snabbt som fördelningssystemet,
men i stället medger det ju, att
man ger enskilda och grupper en mycket
stor valfrihet beträffande utformningen
av de förmåner som de intjänat.
Det ger också möjlighet att göra lagstiftningen
verkligt dispositiv, d. v. s.
att ge arbetsmarknadens parter hela
inflytandet över utformningen, under
förutsättning att de kan enas. Alltså:
om fördelningsmetoden och premiereservmetoden
så att säga får konkurrera
på lika villkor föredrar vi avgjort premiereservmetoden.

Men sedan vi diskuterade pensionsfrågan
i denna kammare i maj i fjol
har det tillkommit en sak, som vid en
realistisk bedömning ger fördelningsmetoden
ett klart försteg, och det är att
den redan är införd. I motsats till i fjol
har vi i år att välja mellan å ena sidan
ett fördelningssystem som redan är i
gång, som inte kan avskaffas förrän tidigast
1963 och vid det laget är så inarbetat
att det inte går att avskaffa, och
å andra sidan ett premiereservsystem,
som kan införas tidigast 1963.

Lägger man härtill att det inte torde
vara några större svårigheter förenade
med att övergå från premiereservmetoden
till fördelningssystemet men att det

Fredagen den 25 mars 1960

Nr 10

Lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

förefaller ganska omöjligt att göra motsatsen,
måste resultatet bli att man
accepterar fjolårsbeslutet som ett faktum
som man finner sig i och försöker
göra det bästa möjliga av. Att man kommer
till en annan ståndpunkt ett år, när
man har att ta ställning till ett redan
genomfört system som är i full gång,
än man gjorde när så inte var fallet,
borde betraktas som självklart. Det vore
fullständigt orealistiskt att som läget nu
är tala om att riva upp pensionsbeslutet
och införa en ny pensionslag med premiereservsystemet
som grund, liksom
att tala om att den 1 juli 1961 eller vid
årsskiftet 1961—1962 övergå till ett frivilligsystem.
Detta tal om att nu ersätta
lagstiftningen med ett frivilligsystem är
ju bara en låtslek.

Vi har från vår sida sagt att vi vill
reformera ATP. Vi anser att näringslivets
kapitalförsörjning bör underlättas,
att rättvisa villkor bör skapas för
företagarnas pensionering, att möjligheterna
till återlåning skall vidgas, inte
minst för de mindre företagarna, och
vi vill ha större möjligheter till valfrihet
inom pensionssystemets ram.

Herr Strand yttrade i första kammaren
i förrgår att vi när det gäller valfriheten
tydligen vill ha reformer som
inte går att genomföra inom fördelningssystemets
ram. Men det är ganska
överflödigt att föra en debatt om den
saken. När vi säger att vi accepterar
ATP, innebär detta självfallet att vi får
nöja oss med de förändringar som går
att genomföra inom ramen för systemet.
Hur stora förändringar som är möjliga
och vilken valfrihet som kan ges kan
man måhända ha delade meningar om.
För egen del tror jag inte att möjligheterna
är så särskilt stora.

Under pensionsdebatten i fjol framhöll
jag dels att om man nu genomförde
regeringens pensionssystem och sedan
i framtiden ville ha ålderstrygglieten
ordnad på ett annat sätt, så går inte
systemet att avveckla, dels att det är
svårt att ändra på viktiga punkter. Mot

detta opponerade sig herr Kellgren. Han
sade, att det är ett fullkomligt missförstånd
att det i fördelningssystemet inte
skulle finnas möjligheter till valfrihet.
Det är t. o. m. lättare att genomföra
olika modifikationer i ett fördelningssystem,
menade herr Kellgren.

Häri har han säkerligen fel. Men däremot
tror jag han har rätt om han menar
att socialministern inte utnyttjade
alla möjligheter som finns till valfrihet
inom ett fördelningssystem, när socialministern,
som det föreföll rätt motvilligt,
gjorde pensionsåldern inom vissa
gränser valfri. Vi tror inte att socialministern
bottenskrapade möjligheterna
att åstadkomma en viss valfrihet inom
systemets ram. De som är med i systemet
har ju intjänat ett visst antal pensionspoäng
— även om de inte som i
premiereservsystemet har någon egen
fond — pensionspoäng som efter 67 års
ålder ger en viss pension. Det bör ju
inte vara omöjligt att räkna ut vad
dessa pensionspoäng ger om de tas ut
vid annan ålder. Vill man ta ut mer av
ATP-åren före folkpensionsåldern, borde
inte heller detta vara uteslutet.

Jag är emellertid inte ense med herr
Kellgren om att det är lättare att modifiera
ett fördelningssystem än ett premiereservsystem.
Däremot fällde herr
Kellgren under pensionsdebatten i fjol
ett annat yttrande som jag vill ta fasta
på.

Herr Kellgren sade att han var mycket
intresserad av ökad valfrihet inom
pensionssystemet och framhöll bl. a.:
»Jag välkomnar hela den borgerliga oppositionen
att, när reformen väl är beslutad,
bidra till att genomföra de olika
modifikationer som vi kan ena oss om.»
Ja, där är vi nu, men särskilt välkomna
har vi inte känt oss under dessa veckor.

Efter herr Kellgrens anförande var det
någon från oppositionen som uttryckte
farhågor för rättssäkerheten inom systemet,
om det nu var så lätt att ändra.
Men det tyckte herr Kellgren var att
misstro svensk demokrati. Går man till -

Nr 10

Fredagen dem 25 mars 1960

Lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

baka i vår reform- och socialhistoria
skall man finna att det praktiskt taget
aldrig gjorts några försämringar av genomförda
reformer, menade han. Jag
slutar med att uttala förhoppningen att
herr Kellgren bland sina partivänner
måtte sprida både intresset för ökad
valfrihet inom det nuvarande pensionssystemet
och denna tilltro till svensk
demokrati.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Ehuru det vore berättigat
att moralisera över de borgerliga attackerna
mot tjänstepensioneringen och
andra sociala förmåner tror jag inte att
detta skulle tjäna mycket till. Dessa attacker
har nämligen ytterst litet med
moral att skaffa. I verkligheten är det
krassa ekonomiska klassintressen som
ligger till grund för de borgerligas angrepp
på socialpolitiken, främst tjänstepensioneringen.
Det är uppenbart att
de borgerligas hållning i tjänstepensionsfrågan
bottnar i intresset att försvara
de besuttnas privilegier och förhindra
att dessa får avstå någonting av
betydelse till fördel för den stora massan
löntagare. Under pensionsstriden
kom det klart till synes att det var fråga
om en klassindelning, där å ena sidan
stod löntagare med små- och medelstora
inkomster och å den andra sidan
bolagen och de större inkomsttagarna
tillsammans med sådana som antingen
hade sin pensionsfråga ordnad eller låtit
lura sig av den borgerliga demagogien
i fråga om finansieringen av
tjänstepensioneringen.

Jag vill emellertid i detta sammanhang
framhålla att många tiotusentals
stats- och kommunalanställda och andra
löntagare som hade sin pensionsfråga
ordnad, bekände sig till solidaritetens
bud och medverkade till lösningen av
övriga löntagares pensionsfråga.

Man tycker att de borgerliga efter utgången
av nyvalet, där den överväldigande
majoriteten av landets löntagare
gav sitt votum för en lösning av tjänste -

pensionsfrågan enligt sociala linjer och
riksdagens beslut i frågan, skulle böja
sig för folkviljan och låta detta vara
detta.

Men den som känner till vilka intressen
de borgerliga partierna företräder
blir inte förvånad över deras fortsatta
kamp mot tjänstepensioneringen. Det är
det förhållandet att arbetsgivarna får
svara för kostnaderna för tilläggspensioneringen
som ligger till grund för
de borgerligas motstånd. Det är för att
klara arbetsgivarna undan ansvaret för
sina anställdas trygghet på ålderns dagar
som de borgerliga intar sin antisociala
attityd i denna fråga. Här bör
man verkligen för en gångs skull ställa
spörsmålet: Vem är det som skall ansvara
för de anställdas försörjning efter
slutat arbete i produktionens tjänst?
För varje löntagare, och man tycker
också för övriga, bör det framstå som
en naturlig sak att arbetsgivarna, som
utnyttjat och profiterat på löntagarna
under deras produktiva tid, omöjligen
kan dra sig undan ansvaret för löntagarnas
försörjning på ålderns dagar.

Den som inte godkänner denna princip
behärskas otvivelaktigt av krassa
materiella motiv och betraktar löntagarna,
sedan deras produktiva tid är
slut, som i stort sett utan intresse för
arbetsgivarna.

Om de borgerliga tycker att detta resonemang
inte stämmer med verkligheten,
vill jag erinra om att hela pensionsstriden
gav klart belägg för att de hyste
denna uppfattning. Och detta är för
övrigt ingen nyhet. Ingen enda borgerlig
ledamot av denna kammare har mig
veterligen reagerat mot det upprörande
förhållandet att arbetsgivarna vid driftinskränkningar
eller driftnedläggelser
betraktar det som en naturlig sak att
samhället står berett att ta hela ansvaret
för försörjningen av de anställda och
deras familjer. Arbetsgivarna tar inget
ansvar i den vägen, inte ens om arbetslösheten
förorsakats av deras ständiga
jakt efter ökad profit.

Fredagen den 25 mars 19G0

Nr 10

Lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

Det är helt naturligt att de borgerliga
partierna inte öppet tillkännager vad
de i verkligheten har i sinnet i denna
fråga. De söker maskera sina syften efter
fattig förmåga. Ett mycket gouterat
argument är att det här gäller en strid
om friheten, att frågan om tjänstepension
ytterst skulle vara en fråga om frihet.
Därvid söker de borgerliga framställa
sig som de verkliga förespråkarna
för demokrati och frihet. Men vad är
det för frihetsintresse de borgerliga företräder
i denna fråga? Det kan inte vara
ett frihetsintresse till förmån för löntagarna,
ty dessa har själva uttalat sig
för det s. k. tvång som en tjänstepensionering
på arbetsgivarnas bekostnad innebär.
Det kan inte heller vara hustruns
och barnens frihet de företräder. Det
är nämligen uppenbart att frihet för
mannen att själv bestämma om han vill
ordna sin pensionsfråga eller ej kan
leda till högsta grad av ofrihet för
hustru och barn, som vid mannens död
kan ställas på bar backe. Dessutom kostar
friheten i det här fallet pengar, som
löntagare i allmänhet inte kan avstå av
sina knappa löner, medan den s. k.
tvångspensioneringen bekostas — som
helt naturligt är — av arbetsgivarna.

Här avslöjas åter att det är arbetsgivarnas
frihet det gäller, inte löntagarnas
och deras familjers frihet. Talet om
frihet i samband med försöken att beröva
löntagarna trygghet på ålderns dagar
är ett billigt kamouflage för de verkliga
avsikterna.

Herr Wahlund försöker skilja ut centerpartiet
från de andra borgerliga partierna
med förklaringen att centerpartiet
ingenting har emot en viss tvångspensionering,
om det bara gäller grundskyddet
d. v. s. folkpensionen. Men vad
därutöver är kränker friheten. I många
vändningar framhålles detta också i
centerns reservation.

Herr Wahlunds resonemang om frihet
och tvång i detta sammanhang borde
egentligen göras till föremål för en
skämtsam kritik. Var går egentligen en -

ligt herr Wahlunds och centerpartiets
mening gränsen mellan frihet och
tvång? Ja, om en ensamstående genom
»tvångspensionering» får 3 600 kronor
om året — som ju enligt vad man nu
kan se är slutmålet — och två makar
5 400 kronor, då kränkes inte friheten
och naturligtvis inte heller om centerpartiets
ursprungliga förslag på 4 000
respektive 6 000 kronor går igenom.
Vilket man skall beteckna som gräns
mellan frihet och tvång i det sammanhanget
är naturligtvis svårt att avgöra.
Men om de får en högre pension via
tjänstepensioneringen, där inte staten
utan arbetsgivarna skall betala, då är
friheten i fara. Man måste säga att denna
gräns mellan tvång och frihet är
synnerligen precist avvägd. Centerpartiet
har verkligen gjort en grandios
matematisk prestation när det i siffror
så exakt kunnat ange gränsen mellan
frihet och tvång.

Men när man är i den position som
centerpartiet är, så förstår jag, att man
måste anstränga sig över hövan för att
få litet konsekvens i ställningstagandet.
Under folkomröstningskampanjen tog
herr Wahlund ansvaret för en affisch,
där det ironiserades över dem som ville
sitta i »farbror statens knä». Men centerpartiet
självt har som bekant en mycket
rymlig plats i »farbror statens knä».
Jordbruksstödet kan väl ändå inte vara
präglat av en så förnäm avskildhet från
andra stödåtgärder att man inte med fog
kan tala om att centerpartiet sitter i
»farbror statens knä».

När centerpartiet i sin reservation
anför att tjänstepensioneringen innebär
»ett hårt ingrepp i medborgarnas
frihet», återstår för partiet att närmare
klara ut vilken eller vilka medborgare
som får sin frihet kränkt genom att de
blir pensionerade på arbetsgivarnas bekostnad.
Uppenbart är att ingen av
dem som kommer i åtnjutande av pensionerna
känner sin frihetskänsla
kränkt.

Om centerpartiet menar allvar med

Nr 10

Fredagen den 25 mars 1960

Lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

sina försök att framställa sig som ett
s. k. renhårigt politiskt parti, må det i
rimlighetens namn erkänna, att den frihet
det ömmar för är en frihet för arbetsgivarna
som innebär, att de kommer
undan kostnaderna för pensioneringen
av sina anställda.

Folkpartiet å sin sida missbrukar
också frihetsbegreppet men har dämpat
ner tonen åtskilligt efter sitt haveri
i nyvalet. Det söker nu rädda sig från
katastrof genom att kryssa mellan Scylla
och Charybdis, en kryssning utan kompass
och utan att någon utomstående
kan gissa sig till vart färden bär. Ingen
behöver emellertid stanna i tvivelsmål
om att folkpartiet i verkligheten är lika
deciderad motståndare till tjänstepensioneringen
som de andra borgerliga
partierna, och när man har framhållit
att folkpartiet inte är att lita på i denna
fråga, instämmer jag helt och hållet,
och då tänker jag närmast på vad som
skulle inträffa, om den olyckan skulle
ske, att folkpartiet kom i regeringsställning
tillsammans med högern och centerpartiet.
De många virriga manövrerna
i frågan från folkpartiet förmår
inte dölja det faktum, att man inte vet,
var man har folkpartiet.

Högern gör inga ansträngningar längre
för att maskera sin reaktionära fysionomi.
Dess socialpolitiska målsättning
saknar nu alla progressiva drag.

Högern har vid årets riksdag presenterat
sin linje i ett antal motioner,
där huvudstöten betecknande nog riktas
mot samhällets stöd åt åldringarna,
barnfamiljerna, de sjuka och arbetslösa.
Det är följaktligen bara en given konsekvens
av dess allmänna socialfientliga
inställning att högern nu också utmanar
hela den svenska arbetarklassen
genom att försöka riva upp beslutet i
fråga om tilläggspensionen.

Jag studerade häromdagen riksdagstrycket
från andra hälften av 1800-talet.
Jag fann därvid att högern av i dag
endast till graden skiljer sig från den
tidens värsta bakåtsträvare. Naturligt -

vis är formen något olika, men innehållet
i högerns politik är i sak detsamma.

Den tidens bakåtsträvare ville inte
veta av några som helst sociala reformer.
De ansåg liksom våra dagars höger,
att sparsamhet och gudfruktighet
utgjorde lösningen på de fattigas problem.
När socialdemokratien framträdde
med krav på reformer, så stämplades
den som en gudlös rörelse som lögnaktigt
påstod, att de stora massorna
hade det dåligt ställt, och som inte aktade
för rov att ha särskilt anställda
ombudsmän med enda uppgift att sprida
villoläror och reta upp folket mot
den lagliga myndigheten.

Högern av i dag skiljer sig i sak inte
så värst mycket från bakåtsträvarna under
förra seklets mitt. Den vill nu vrida
klockan tillbaka på praktiskt taget alla
områden. Den spekulerar i att vinna
valet tillsammans med de andra borgerliga
partierna. Främst tror den att dess
linje i pensionsfrågan skall ge politisk
profit.

Såväl högern som de andra borgerliga
partierna spekulerar säkerligen fel.
Den svenska arbetarklassen står enig
i denna fråga, även om den har delade
meningar i andra frågor. Den valcirkus
som nu uppföres i pensionsfrågan kommer
att inför den svenska arbetarklassen
framstå som en utmaning från borgerligheten
mot arbetarklassen. Valet
kommer därför utan tvivel att få en
annan utgång än den som de borgerliga
partierna väntar sig. Den svenska arbetarklassen
är för övrigt stark nog att
under alla förhållanden slå tillbaka försöken
att beröva den dess kanske värdefullaste
socialpolitiska tillgång.

Herr talman! Jag ber att med det sagda
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag skall inte ge mig in
på vare sig ekonomiska eller teoretiska
spekulationer. Jag endast beklagar att
de borgerliga fortsätter sin kamp mot

Fredagen den 25 mars 1960

Nr 10

Lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

tjänstepensionen — låt vara att de stämt
sina instrument i olika tonarter.

Herr Wahlund sade att det råder ett
gott förhållande mellan socialministern
och arbetsgivarna. Jag anser att båda
parter har anledning att vara glada däröver,
socialministern därför att denna
tjänstepension är en av de största sociala
reformer vi genomfört och arbetsgivarna
därför att de — om de har sinne
för realiteter — måste erkänna att
ATP innebär att svenskt näringsliv tillföres
en av de största produktiva faktorerna
under senare tid.

Jag begriper inte hur man från hantverkar-
och arbetsgivarhåll kan ge uttryck
åt sådana tankar som herr Nordgren
framförde för en stund sedan. Han
borde veta att om vi inte inom industrioch
annan företagsamhet löser denna
fråga, kommer dessa produktiva faktorer
inte näringslivet till godo. Andra
socialpolitiska åtgärder har visat vägen
i det avseendet.

Jag ställer mig onekligen litet frågande
inför vissa glidningar från folkparti-
och centerpartihåll. Däremot förstår
jag mycket väl att för högern, med
dess reaktionära inställning, är denna
sociala och kulturella omdaning ett ont,
och det är givet att högern måste bekämpa
den. För högern måste mödrahjälp,
barnbidrag, sjukförsäkring, bostadspolitik
m. m. vara av ondo, ty
detta för lägre inkomstskikt upp till en
tryggare tillvaro än de har haft. Det är
naturligtvis svårt att göra om högern
i det avseendet.

Jag är förvånad över herr Hjalmarsons
sätt att diskutera om tvång in. m.
Jag vet inte om herr Hjalinarson är
försäkringsdirektör till gagnet. Han
kanske är det till namnet och i fråga
om inkomsten, men jag vet inte om han
är det reellt. Om han vore det skulle jag
vilja fråga: År det tvång, ifall en människa
har en livförsäkring? Innebär
denna ATP mera tvång än när man tar
en livförsäkring eller sätter in pengar
i ett bolag eller dylikt? Jag tror det är
5 — Andra kammarens

ett orimligt resonemang. Vad beträffar
skillnaden mellan SPP och ATP vill jag
säga, att skillnaden mellan dem är bara,
att i ATP kan vi för lägre kostnader
försäkra samtliga inom ett företag. Jag
tycker det är orimligt att gå emot detta.

Jag begärde ordet närmast för att
ta upp en fråga som gäller folkpartiet.
Visserligen vädjade herr Gustafsson i
Skellefteå till socialdemokraterna att
vara generösa. Han uttalade att han
känner sig ovälkommen, när han anammat
denna nya linje. Det var emellertid
en annan fråga som togs upp i samband
med den debatt vi hade den 13 maj
förra året. En av kammarens ledamöter
blev mycket bryskt behandlad av sin
partiledare, och denne ledamot utsattes
jämväl hemma i sin valkrets för en behandling,
som icke har, såvitt jag rätt
känner till det politiska livet i vår tid,
kommit någon annan riksdagsman till
del.

Vid behandlingen av ATP-frågan här
i riksdagen gjordes av ledaren för folkpartiet
följande uttalande: »Liksom övriga
folkpartiledamöter valdes herr Königson
på ett program som innebar full
anslutning till folkpartiets pensionsförslag
och bestämt motstånd mot regeringsförslaget.
Folkpartiets representanter
vid valet utfäste sig alltså inför
sina väljare att verka för en lösning i
folkpartiförslagets anda. Folkpartiets
organisation i Göteborg har redan konstaterat
att herr Königsons deklarerade
hållning vid den kommande riksdagsvoteringen
strider mot de förpliktelser
han har iklätt sig mot sina väljare.
Riksdagsgruppen delar denna uppfattning
och vill inte genom tystnad ådra
sig något medansvar i fråga om ett
uppträdande från en gruppmedlems
sida, vilket gruppen anser strida mot
väsentliga demokratiska tankegångar.»

Det är en oerhört hård bannbulla, som
inkräktar även på den integritet som
en riksdagsman åtnjuter. Jag vill nu
bara, eftersom man åter diskuterar fallet
nere i Göteborg, ställa den frågan:

protokoll 1960. Nr 10

Nr 10

Fredagen den 25 mars 1960

Lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

Innebär den förändrade hållning, som
intagits av exempelvis herr Ohlin och
herr von Friesen, vilka förra året höll
i skaftet och var trumpetare nere i Göteborg,
att folkpartigruppen i övrigt och
valmanskåren säger, att man icke vill
se herr Ohlin och herr von Friesen som
företrädare för partiet?

Om man inte ifrån folkpartiets sida
tar avstånd från det som en enskild
riksdagsman inom dess grupp blev utsatt
för, har folkpartiet kommit i en
situation, som ur olika synpunkter måste
anses vara ganska penibel. Jag förstår
mer än väl, att folkpartiets herr vice
ordförande, som — om jag inte tar fel —
var ganska moderat i sina uttalanden
och sin uppfattning i fråga om tjänstepensionen
under föregående år, får föra
folkpartiets talan i dag, och det är givet,
att han inte skall stå till svars. Bland
annat ur riksdagens synpunkt borde det
emellertid vara rimligt, att folkpartiet
kunde göra en deklaration om huruvida
det menar att både dess partiledare och
ledaren för aktionen i Göteborg nu skall
avgå, ty mig veterligen har vi icke haft
något nyval sedan föregående år, och
därför måste samma förpliktelser gälla
nu som då. Det är också anledning för
oss allesammans att fråga folkpartisterna,
hur ni kan kräva att vi skall tro er,
som snurrar så fort, att det är mera en
slump om snurran stannar rätt nästa
gång. Därför, herr talman, tycker jag
att det kunde vara skönt, om vi i framtiden
sluppe alla dessa demonstrationer
mot ATP men jämväl att man nu speciellt
inom folkpartiet städade efter den
underliga tillstökning i partiet, som man
åstadkom under föregående år.

Herr talman! Jag har velat ge uttryck
åt detta samtidigt som jag vill yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Om den föregående talarens
anförande vill jag bara säga att jag
i enlighet med regeringens eget höga föredöme
tänker lämna herr Lundbergs

interpellationer obesvarade. Jag har inte
heller begärt ordet för att komma med
någon längre utläggning, men jag tyckte
att en replik inte räckte för att beröra
några saker som kunde vara av intresse
i detta sammanhang.

Såsom jag i mitt första anförande erinrade
om har vi från folkpartiets sida
haft en alldeles bestämd uppfattning om
vad vi vill åstadkomma, nämligen en
positiv lösning med så mycket av liberala
inslag som möjligt. Under en lång
och seg strid, där olika parter har manövrerat
var och en på sitt sätt, har
naturligtvis villkoren för oss alla varit
rätt hårda.

När man nu insinuerar att vi inom
folkpartiet inte skulle ha hållit en rak
linje, vill jag också understryka att det
inte kan vara något fel att ett demokratiskt
parti tar hänsyn till en folkomröstning.
Om man inte skall ta någon
hänsyn till en folkomröstning, varför
skall man då över huvud taget ha detta
institut — jag talar nu om en rådgivande
folkomröstning? Om partierna låser fast
sina ståndpunkter så att inte någon
ändring är möjlig, då är det ju bara skoj
att ställa till med en rådgivande folkomröstning.

Jag anser således att ett visst hänsynstagande
till en sådan folkomröstning
inte kan läggas till grund för några anklagelser
för brist på fast hållning.

Nu är emellertid förslaget genomfört
och man har, inte minst bland arbetsmarknadens
parter redan börjat anpassa
sig efter den nya lagstiftningen. Innan
det i bästa fall kan föreligga parlamentariska
möjligheter att ändra denna lagstiftning,
har man hunnit få tre års
uppgörelser bakom sig.

Socialministern var i sin citatjakt
även inne på vad herr Ohlin hade sagt,
och det är klart att ett och annat kan
verka mycket bestickande, om man
klipper samman det på sitt eget lilla
vis. I det sammanhang, som socialministern
närmast berörde, hade herr
Ohlin tänkt sig in i motståndarens ställe

Fredagen den 25 mars 1960

Nr 10

Lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

och yttrade sedan: »Jag tror inte ■— det
visar herr statsrådets argumentering —
att Ni, om vårt förslag bifölles, kommer
att säga: ’Då lägger vi definitivt ned vår
talan, då är det beslutat och då skall det
förbli så för all tid.’ Nej, jag tror att Ni
i stället kommer att ändra Er och förbättra
förslaget. Skulle inte då vi ha
samma rätt?» Det är just detta som vi
anser, och det är förbättringar av förslaget
som vi nu vill göra.

Nu förstår jag mycket väl, att man
från socialdemokratisk sida ute i den
allmänna debatten —• det visar ju vad
som redan har förekommit liksom tidigare
erfarenheter — kommer att göra
vad man kan just av detta tema, som
socialministern var inne på. Det var
egentligen därför jag menade, att det
kunde vara hälsosamt om socialministern
breddade sina historiska studier
och även sin förkunnelse i fråga om de
politiska partiernas villkor.

Jag skall be att få föreslå ett par, tre
studieämnen. Läs vad Herman Lindqvist
yttrade om skiljedom i rättstvister
redan år 1917! Det var ganska positivt.
Läs vad som sedan anfördes bl. a.
av Gustav Möller år 1926 och vad som
skrevs i Ny Tid ännu på våren 1928, då
Per Albin Hansson stod som dess redaktör!
Jämför så riksdagsdebatten, som
visar hur man skärpte sin negativa hållning
undan för undan, tills den var så
negativ som över huvud taget någonting
kan vara inför en lagstiftning, med
vad som sedan hände, när fakta låg på
bordet? Det går an att fortsätta med
Arthur Engbergs artiklar i Social-Demokraten
år 1930, när det frisinnade partiet
hade gått med på inmalningstvång
och andra åtgärder för att bemästra
jordbrukskrisen. Då förklarade Engberg
i ledare efter ledare med oerhört patos,
att det skulle bli socialdemokraternas
framtida uppgift att ensamma förvalta
frihandelns tunga arv, ty de andra hade
ju helt svikit. Studera vidare herr Skölds
valbroschyr om jordbrukspolitiken år
1932, där han på punkt efter punkt de -

klarerade att »detta kan vi aldrig vara
med om», varefter han var med om
alltsammans och en del därutöver.

Jag skall inte ta upp lång tid med historiska
återblickar; jag kunde ha nämnt
ytterligare ett och annat, men låt mig
sluta med omsättningsskatten! Den är
ju det sista provet. Var har det socialdemokratiska
partiet väljarnas fullmakt
att besluta något som står i rak strid
mot ert program? Vad sade ni i valrörelserna
1956 och 1958 om att ni skulle
införa en omsättningsskatt? Vad sade
hans excellens över huvud taget om
höjda skatter inför valet 1958? Det var
tre månader senare som man förklarade
att nu måste man ha en halv eller en hel
miljard till. Och finansministern gav
under sin sommarturné — som jag
nämnt tidigare, jag tror det var under
remissdebatten — en teckning av det
ekonomiska läget som låg åtskilligt vid
sidan om vad som redan då kunde fastställas
vara verklighet och ännu mera
kommer att skilja sig från den verklighet
vi får senare i år.

Nu säger en talare här att det har förekommit
glidningar i folkpartiets hållning.
Jag vill inte förneka att det har
gjort det i viss mån. Vi har tagit viss
hänsyn till folkomröstningen. På grund
av de arbetsvillkor som alltid finns i
politiska sammanhang har vi eftersträvat
en riksdagsmajoritet för en lösning
som låg så nära våra önskemål som
möjligt. Att man gör det — och det gör
ju alla i motsvarande situationer -— kan
inte rimligen uttolkas såsom bristande
fasthet i den personliga hållningen eller
ge anledning till att måla ut herr Ohlin
som en herre som inte vet vad han vill.
För det vet ni allesammans som suttit
och förhandlat med honom i veckor och
månader, att han vet vad han vill.

Jag har velat göra dessa erinringar för
att få litet balans i debatten. Jag konstaterar
än en gång att vi har från början
velat ha ett positivt beslut. Vi har eftersträvat
en lösning som inneburit så
mycket som möjligt av våra liberala

Nr 10

Fredagen den 25 mars 1960

Lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

önskemål. Nu vill vi inte riva upp de
fattade besluten, men vi vill utnyttja de
möjligheter som kan visa sig att få förbättringar
i de riktningar vi anser vara
önskvärda. Vi har, herr talman, gjort
erfarenheten att denna hållning vunnit
sympati långt utöver folkpartiets egna
gränser. Vårt folk är nämligen så pass
politiskt skolat att det kan skilja på politiska
realiteter och lyktgubbar.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Om jag inte tar alldeles
fel riktade jag min fråga våren 1959 till
justitieministern. Om inte justitieministern
uppdragit åt herr Svensson att svara
på interpellationen, skulle det vara
överraskande om jag i dag skulle få
svar av herr Svensson.

Här har talats om skiljedom i rättstvister.
Jag tog upp det som skedde förra
året därför att herr Ohlin och ni andra
som då var ganska hårda i omdömet och
i era metoder i dag har gått längre,
vida längre än vad herr Königson gjorde
förra året. Var står nu folkpartiets
valmän när de skall bedöma herrar
Ohlin och von Friesen och ta ställning
i valen? Skall herrar Ohlin och von
Friesen kanske nu framföra en vanlig
hederlig anhållan om ursäkt till den
som blev förorättad förra året?

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! Vi har kanske inte anledning
att i alltför hög grad fördjupa
oss i vilka frontförändringar det ena
eller andra partiet har gjort sig skyldigt
till vid olika tidpunkter och i olika frågor.
Vad som för mig i dag är väsentligt

— och jag försöker på allt sätt förmå
folkpartiet att stanna kvar vid den
ståndpunkt partiet därvidlag i dag intar

— är ett fastslående av att folkpartiet
har ändrat ståndpunkt. Detta har nu
herr Svensson medgivit. Det hade kanske
inte varit lika lätt att förmå folkpartiledaren
att göra en så klar deklaration

som herrar Svensson och Gustafsson
gjort i det avseendet.

Låt oss ta ett exempel som herr Svensson
gav på socialdemokratiens s. k. frontförändring.
Vad beträffar den indirekta
beskattningen, kan jag meddela herr
Svensson att vi under år har bedrivit en
målmedveten upplysningsverksamhet
både inom våra organisationer och utanför,
syftande till att klarlägga att vi i dag
med hänsyn till inkomstutvecklingen ser
på den indirekta beskattningen på annat
sätt än tidigare. Vi har inte heller så
oförbehållsamt som herr Svensson och
andra folkpartister deklarerat, att man
måste ha väljarnas fullmakt när man
framställer ett förslag. Som herr Lundberg
påpekade fick en folkpartimedlem i
fjol en admonition för att han utan fullmakt
från väljarna tog ståndpunkt, ingalunda
för socialdemokraternas förslag
men så, att han lade ned sin röst. I dag
tar folkpartiet, av herr Svenssons och
herr Gustafssons anföranden att döma,
ståndpunkt direkt till förmån för vårt
system. De accepterar det utan vidare,
utan annan fullmakt såvitt jag kan förstå
än den herr Königson hade i fjol.

Nu är det inte jag som i dag anklagar
folkpartiet för att ha ändrat ståndpunkt
därhän att folkpartiet slår vakt om den
reform som socialdemokratien har genomfört.
Det är väl snarare bröderna i
oppositionen som anklagar folkpartiet
för detta.

När herr Svensson säger att vi som
har förhandlat med herr Ohlin bör veta,
att han visste vad han ville när han
satt och förhandlade, då skall jag medge
att han visste det då. Det var egentligen
rätt olyckligt, eftersom vi redan
vid den tidpunkten sade, att det borde
finnas möjligheter till en uppgörelse
mellan folkpartiet och socialdemokratien,
en vänstersamverkan för att garantera
denna tilläggspension. Om han då
åtminstone i någon mån haft en liknande
syn på frågan som partiet har i dag,
då skulle vi förvisso ha kunnat uppnå
en uppgörelse. Därigenom hade inte

Fredagen den 25 mars 1960

Nr 10

Lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

folkpartiet placerat sig utanför hela denna
reform, vilket i själva verket har
skett nu.

Slutligen säger herr Svensson i Ljungskile
att man bör ta hänsyn till resultatet
av en folkomröstning även om den
är rådgivande. Det skulle han ha tänkt
på i fjol då han — och folkpartiet med
honom — inte alls var beredd att ta
hänsyn till denna rådgivande omröstning.
När beslutet fattades hade denna
omröstning redan ägt rum — men då
var det bara herr Königson i hela folkpartiet
som i någon mån tog hänsyn till
resultatet av folkomröstningen. Av vad
herr Svensson i Ljungskile senast sade
kan man ändå se, att man inom folkpartiet
fäster avseende vid vad som rör
sig i folkhavet. Det är det som har blivit
avgörande för folkpartiets ståndpunkt,
och det bestyrker bara vad jag
sade tidigare under debatten, nämligen
att en stark socialdemokrati är det bästa
stödet för folkpartiet för att det äntligen
skall stanna vid den ståndpunkt som
det nu intar.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Vad herr statsrådet här
säger om den indirekta beskattningen,
det bekräftar bara att man i de inre
cirklarna under flera år har förberett
en övergång till mera indirekt beskattning
— utan att presentera saken för
väljarna. Jag ber att få tacka herr statsrådet
för upplysningen!

På tal om frågan hur man skall bruka
en fullmakt — i år och i fjol — är det
väl ändå rätt naturligt att man vill fullfölja
väljarnas intentioner i en fråga så
långt de parlamentariska resurserna räcker.
När man gjort det, när ett beslut
har fattats och ett nytt politiskt läge
skapats, då får man — som vi gjort —-pröva det uppkomna läget. Den rådgivande
folkomröstningen gav ju ingen
majoritet för det socialdemokratiska förslaget.
Ett hänsynstagande till denna
omröstning skulle väl ha motiverat li -

tet större samarbetsvilja. Jag tror att
tongångarna endast bekräftar att socialdemokraterna,
med statsrådet i spetsen,
kommer att fortsätta att göra vad de
kan för att sätta i fråga ärligheten i vår
ståndpunkt och hållbarheten i vad vi
säger. Vi har ju knappast väntat oss
någonting annat. Vi har varit med om
åtskilligt under de sista 40 åren och jag
får säga som Arnulf överland: »Vi överlever
alt.»

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Socialministern säger,
att vi nu har accepterat systemet utan
att ha väljarnas fullmakt till det. Han
jämställer därmed vår situation nu med
herr Königsons i fjol. Jag påpekade
emellertid i mitt förra inlägg, att vi nu
står inför ett helt annat läge än i fjol.
Vi har nu att ta ställning till ett pensionssystem
som är genomfört och på
grund av parlamentariska skäl över huvud
taget inte kan avskaffas. Om socialministern
inte inser skillnaden mellan
läget i år och läget i fjol, då är all diskussion
på denna punkt fullständigt
omöjlig.

Jag vill påpeka ytterligare en sak.
Pensionssystemet genomfördes i fjol
med en mycket svag majoritet. Det vägde
alldeles jämnt. Folkpartiet har nu
sagt ifrån, att som situationen nu gestaltat
sig kommer det att stödja systemet.
Då skulle man vänta sig att en socialminister,
som är angelägen om pensionsfrågans
lösning, skulle konstatera
detta med tillfredställelsc. Men vad har
socialministern gjort? Jo, han har i en
råd föredrag — med eu ganska bedrövlig
advokatyr — försökt göra gällande,
att folkpartiets deklarationer är värdelösa
och att ATP är hotad. När jag har
läst dessa referat, har jag ibland undrat
om inte socialministern vid de där
tillfällena ändå har känt sig en smula
vemodig när han har lyssnat till sig
själv.

Nr 10

Fredagen den 25 mars 1960

Lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! Jag kan fatta mig kort.

Till herr Svensson vill jag bara säga
att jag, när jag nämnde detta om folkomröstning,
knöt an till någonting som
herr Svensson sagt i sitt föregående anförande.
Det var herr Svensson som åberopade
folkomröstningen för att motivera
folkpartiets ståndpunktstagande i
dag. Jag bara knöt an till det, men jag
kunde inte underlåta att göra den reflexionen
att folkomröstningen ju hade
ägt rum redan innan beslutet fattats i
riksdagen.

Vad beträffar den indirekta beskattningen
har väl vi socialdemokrater inte
dolt att det finns argument som enligt
vår mening talar för att man bör lägga
om beskattningen med hänsyn till
den inkomstutveckling som har ägt rum
här i landet. Det finns även liberala
kretsar som är anhängare till en omläggning
av beskattningssystemet. Jag
vill inte profetera. Jag profeterade när
det gällde opinionsförskjutningen beträffande
tilläggspensionen, och där har
jag fått rätt, därest herrar Svensson och
Gustafsson är representativa för folkpartiet
i dag. Men jag betraktar det inte
som helt uteslutet att herrarna om några
år ansluter sig till vad socialdemokratien
i dag anser angående en omläggning
av beskattningen.

Herr Gustafsson tycker att det är
märkligt att jag nu uppträder som jag
gör — jag borde ju egentligen vara tacksam
för att folkpartiet har intagit den
ståndpunkt det har förklarat sig inta
i dag. Jag medger att jag egentligen
är tacksam för det, men på grund av
den sicksackvandring i pensionsfrågan
som folkpartiet har bedrivit under de
år som gått är jag angelägen om att i
fortsättningen medverka till att ni får
göra upprepade klara deklarationer, så
att ni bindes vid den ståndpunkt ni har
i dag. Jag vet nämligen vilka frestelser
ni kan bli utsatta för, eftersom ni
är så angelägna att få ett borgerligt al -

ternativ för en kommande regering. Om
ni försättes i det läget att ni skulle bilda
en sådan regering och ni fortfarande
bara utgör en tredjedel av den borgerliga
oppositionen, vet jag vilka frestelser
ni kommer att utsättas för. Med den
erfarenhet jag har av er tidigare ståndpunkt
vet jag också att ni inte är främmande
för att falla för frestelsen. Ju
mer ni binder er vid den ståndpunkt
ni har deklarerat i dag och ju oftare
det sker, desto tacknämligare är det
från socialdemokratisk synpunkt. En
stark socialdemokrati är den bästa garantien
för att ni skall stå fast vid er
ståndpunkt.

Herr SVENSSON i Lungskile (fp):

Herr talman! När jag hörde socialministerns
ivriga bedyranden och försäkringar
om allt vad han vet, erinrade
jag mig vad Job sade till sina vänner:
»Med er kommer visheten att do
ut!»

Herr LÖFGREN (fp):

Herr talman! Jag hade tänkt säga
några ord utan att vara långrandig, men
jag skall ytterligare inskränka mig, eftersom
jag förstår att kammaren vill ha
slut på debatten.

Jag hade tänkt ta upp speciellt företagsamhetens
angelägna intresse av att
det blir en ändring i bestämmelserna
för återlåning. Jag är besviken över att
utskottet inte har kunnat gå med på
de rimliga ståndpunkter som har framförts
av folkpartiet i form av förslag
om en utredning för att få bättre bestämmelser
inom detta område. Jag vill
kraftigt understryka vikten av att företagsamheten
verkligen får den bättre
tillgång till kapital som skulle vara möjlig
enligt det förslag som har framlagts
av folkpartiet.

Jag kan inte underlåta att säga några
ord beträffande socialministerns yttrande
för en stund sedan här i kammaren,
där han med tillfredsställelse konstaterade
att Arbetsgivareföreningen hade

Fredagen den 25 mars 1960

Nr 10

Lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

gått med på höjda löner utan att säga
ett enda ord om ATP. Jag tar socialministerns
yttrande till intäkt för den meningen,
att arbetsgivarna nu betalar
avgifterna och att man alltså kan fortsätta
att säga, att de anställda inte behöver
betala avgifterna. Ja, fortsätt gärna
att säga på det sättet, herr socialminister,
vi företagare vet att vi måste
räkna med den sammanlagda ökning av
kostnaderna som vi får. Även om det
inte säges i avtalsuppgörelsen, vet vi att
vi måste betala 1,9 procent till ATP.
Om sedan lönerna efter särskilda förhandlingar
inom de olika facken höjs
med 3,5 procent, betyder det att vi får
med 5,4 procent ökade kostnader. Det
är precis detsamma som om det hade
stått i avtalsuppgörelsen, att löneökningen
skulle vara 5,4 procent, och att
arbetarna själva skulle betala sina avgifter.

Är nu socialministern glad över att
konstatera, att arbetarna bara fick 3,5
procent, eftersom han då kan fortsätta
att säga, att det är arbetsgivarna som
betalar avgifterna, så å la bonne heure.
Vi kan förstå honom om han vill ha
möjlighet att fortsätta att driva propaganda.
Inte tror jag det är många förnuftiga
svenskar som faller för det talet
i längden — man begriper nog, att
om vi inte haft bestämmelserna om
ATP, hade man fått en större ökning
av lönerna.

Jag vill kraftigt understryka, att när
näringslivet får högre kostnader, måste
det ha möjlighet att rationalisera, och
för att rationalisera måste det ha mer
kapital, och det får man inte genom
att tillämpa de stränga regler beträffande
återlåningsrätten som för närvarande
gäller. Jag skulle med största
tillfredsställelse hälsa, att man kunde få
till stånd en ändring av dessa förhållanden,
och jag yrkar bifall till folkpartiets
reservation.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! Jag har aldrig bestritt
att de avgifter som utgår för tilläggspensioneringen
skall betalas av produktionen.
Om herr Löfgren hade lyssnat
till mitt tidigare anförande, skulle han
ha uppfattat att jag sade, att man genom
uppgörelsen har erhållit löneökningen
utöver de pensionsavgifter som
arbetsgivarna får betala för tjänstepensioneringen.

Med den kännedom jag har om underhandlingar
vill jag dock säga till herr
Löfgren, att det ingalunda är säkert att
de anställda i den uppgörelse som har
träffats skulle ha fått 5,4 procents löneökning
i stället för de 3,5 procenten
som de nu har erhållit, om tilläggspensionen
inte hade beslutats. Samma sak
har vi sagt tidigare t. ex. beträffande
semester och annat för vilket arbetsgivarna
betalar kostnaderna. Om vi inte
haft treveckorssemestern, är det inte
säkert att de pengar som nu går åt för
denna hade legat i de anställdas lönekuvert
—- det vet herr Löfgren lika bra
som jag.

Sedan förstår jag inte varför herr Löfgren
är så upprörd — han och hela
folkpartiet skall ju slå vakt om den reform
som vi har genomfört.

Herr LÖFGREN (fp):

Jag tackar herr socialministern för
medgivandet — så småningom kommer
det ena efter det andra. Tidigare har
man sagt att det var arbetsgivarna som
skulle betala och att avgifterna inte
skulle tas av lönerna. Nu säger man
återigen, att avgifterna skall tas av produktionen.

Jag skall gärna erkänna att det inte
är säkert att löneökningen skulle ha blivit
5,4 procent, om tilläggspensioneringen
inte hade beslutats — det kan tänkas
att det blivit någon liten bagatellskillnad
— men socialministern vet att om
buden vid löneförhandlingarna drivs så
högt, att arbetsgivarna tvingas höja priserna
i högre grad än som annars skulle
ha varit nödvändigt, på grund av att

Nr 10

Fredagen den 25 mars 1960

Lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

lönehöjningarna går över de möjligheter
som den ökade produktionen medger,
får arbetarna betala skillnaden i
form av ökade priser.

Vi skulle kunna föra en lång debatt
om detta, men jag är glad över att vi i
varje fall har fått fastslaget, att de propagandametoder
socialministern och
andra socialdemokrater vid många tillfällen
använt inte kan fortsätta och att
socialdemokraterna även i riksdagsdebatter
börjar erkänna, att man inte kan
säga att arbetsgivarna betalar premierna,
utan att arbetarna betalar dem.

Jag kan inte förstå att socialministern
tycker att jag är upprörd. Det kan hända
att jag ansträngde mig för att få sagt så
mycket som möjligt på så få sekunder
som möjligt, eftersom kammaren är otålig
och gärna vill ha slut på debatten
och jag råkade stå sist på talarlistan.
Jag sade inte ett ord om pålitligheten i
folkpartiets inställning till ATP, eftersom
jag inte har anledning att inta någon
annan ståndpunkt än den som har
redovisats av våra huvudtalare i förevarande
läge. Jag kan inte se annat än
att jag har uttryckt mig tvdligt i det
fallet.

Härmed var överläggningen slutad
Mom. 1

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid momentet
fogade reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Björkman begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom.

1) i utskottets ulåtande nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid momentet fogade reservationen
av herrar Birke och Björkman.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Björkman begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 119 ja och 46 nej, varjämte 22
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid detta
moment fogade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Wahlund begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom.

2) i utskottets utlåtande nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid momentet fogade reservationen
av herrar Thorsten Larsson och Wahlund.

Nr 10

Fredagen den 25 mars 1960

Lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

Wahlund begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
121 ja och 21 nej, varjämte 44 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 3

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid momentet
fogade reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Jacobsson
i Tobo begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom.

3) i utskottets utlåtande nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid momentet fogade reservationen
av herr Sunne m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Jacobsson i Tobo begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 94 ja och 27 nej, varjämte
67 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 4

Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den av herrar Birke och
Björkman avgivna reservationen; samt
3:o) bifall till den reservation, som avgivits
av herr Sunne m. fl.; och fann
herr talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Jacobsson i Tobo begärde
likväl votering, i anledning varav herr
talmannen för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr
talmannen nu fann den under 2:o) angivna
hava flertalets mening för sig.
Jämväl beträffande kontrapropositionen
äskade dock herr Jacobsson i Tobo
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
mom. 4) i andra lagutskottets
utlåtande nr 6 antager det förslag, som
innefattas i den av herrar Birke och
Björkman avgivna, med I) betecknade
reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen II) av herr Sunne
m. fl.

Sedan kaminarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 65 ja och 31 nej, varjämte
92 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontrapro -

Nr 10

Fredagen den 25 mars 1960

Lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

position i huvudvoteringen antagit
den under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom.

4) i utskottets utlåtande nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid momentet fogade reservationen I)
av herrar Birke och Björkman

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Björkman begärde
likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 93 ja och 67 nej, varjämte
28 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 5

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till de vid momentet
fogade reservationerna; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Wahlund begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom.

5) i utskottets utlåtande nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit de
vid momentet fogade reservationerna I)
av herrar Birke och Björkman och II)
av herrar Thorsten Larsson och Wahlund.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Wahlund begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
97 ja och 68 nej, varjämte 23 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 6 och 7

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till vad utskottet hemställt,
dels ock på bifall till den vid
dessa moment fogade reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herrar Wahlund och Björkman
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
vad andra lagutskottet hemställt i mom.

6) och 7) i utskottets utlåtande nr 6,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid momenten fogade reservationen
av herr Birke m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropo -

Fredagen den 25 mars 1960

Nr 10

sitionen blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herrar
Wahlund och Björkman begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 93 ja och 89 nej, varjämte
5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 11

Ändring i familjebidragsförordningen

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i familjebidragsförordningen
den 29 mars 1946 (nr 99),
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 30 december 1959 dagtecknad
proposition, nr 33 år 1960, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats
av andra lagutskottet, hade
Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden, föreslagit
riksdagen att antaga ett vid propositionen
fogat förslag till förordning
om ändring i familjebidragsförordningen
den 29 mars 1946 (nr 99).

Om propositionens huvudsakliga innehåll
anförde utskottet:

I propositionen föreslås att maximibeloppen
för familjepenning enligt 6 §
familjebidragsförordningen med hänsyn
till allmän standardhöjning under
de senaste åren skall höjas med omkring
tio procent. Bidragen, som nu utgår
med sex kronor, tre kronor 60 öre
och två kronor 40 öre, föreslås skola
höjas till sex kronor 60 öre, tre kronor
95 öre och två kronor 65 öre. Begravningsbidragen
föreslås skola höjas till
600 kronor för hustru (nu 500 kronor)
och 300 kronor för barn eller adoptiv -

Ändring i familjebidragsförordningen

barn (nu 250 kronor). Det föreslås att
begravningsbidrag skall kunna utgå
även till värnpliktig, som icke uppbär
familjepenning för familjemedlem eller
åtnjuter näringsbidrag. Bestämmelserna
om statsbidrag för sådana kostnader,
som icke till fullo ersättes av statsmedel,
föreslås skola förenklas. Sådana
statsbidrag utgår för närvarande med
olika procentsatser, 95, 90 och 80 procent.
I propositionen föreslås att dessa
statsbidrag skall utgå efter en enhetlig
procentsats om 88 procent. Bestämmelserna
om familjebidragsnämnds organisation
och arbetsformer har i propositionen
anpassats till bestämmelserna
i kommunallagen. I övrigt föreslås bland
annat en klarare utformning av stadgandet
om behörighet att fullfölja talan
mot beslut rörande familjebidrag.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft följande
i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen

de likalydande motionerna nr 523 i
första kammaren av herr Gustavsson,
Bengt, m. fl. och nr 650 i andra kammaren
av herr Lindahl in. fl.,

de likalydande motionerna nr 524 i
första kammaren av herr Carlsson,
Eric, in. fl. och nr 651 i andra kammaren
av herr Svensson i Ljungskile m. fl.
samt

de likalydande motionerna nr 525 i
första kammaren av herr Stefanson och
nr 652 i andra kammaren av herr Barlin
m. fl.

I motionerna 1:523 och 11:650 hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att familjepenningens belopp skulle höjas
med 20 % och att därför 6 § familjebidragsförordningen
skulle erhålla i
motionen angiven lydelse.

I motionerna 1:524 och 11:651 hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om sådan
ändring i »Anvisningar till 1946 års familjebidragsförfattningar»
att den s. k.
tolftedelningsmetoden vid normerad be -

Nr 10

Fredagen den 25 mars 1960

Ändring i familjebidragsförordningen

hovsprövning tillämpades på så sätt att
man schablonmässigt räknade med att
inkomsten från näring eller rörelse under
företagarens militärtjänstgöring per
månad räknat utgjorde en halv tolftedel
av inkomsten föregående år samt
att normerad behovsprövning tillämpades
å denna andel i enlighet med vad
som gällde för hustrus arbetsinkomst.
I motionerna hade vidare hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla att vid översynen
av familjebidrag in. in. näringsbidragets
utformning måtte prövas i enlighet
med vad i motionerna närmare anförts.

(Kungl. Maj:ts förslag)

6 §

Familjepenning utgår — — — för

Kronor

1) För hustru-----16 år 6: 60

2) För annan —--under 1) 3:95

3) För annan —---under 1) 2:65

När synnerliga skäl därtill äro må

efter särskilt medgivande, enligt vad i
39 § stadgas, familjepenning för värnpliktigs
moder, som förestår hans hem
utgå med högst 6 kronor 60 öre för dag,
oaktat den värnpliktige icke har hemmavarande
familjemedlem under 16 år.

B. att riksdagen i anledning av motionerna
1:524 och 11:651 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t som sin mening
giva till känna vad utskottet anfört angående
normerna vid beräkning av familjebidrag
åt rörelseidkare;

C. att riksdagen i anledning av motionerna
1:524 och 11:651 samt motionerna
I: 525 och II: 652 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om en översyn
av bestämmelserna angående näringsbidragens
utformning; samt

D. att motionerna 1:524 och 11:651
samt motionerna 1:525 och 11:652, i
den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet hemställt, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I motionerna 1:525 och 11:652 hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
»sådan uppräkning av inom familjebidragsförordningen
utgående näringsbidrag
som svarar mot för övriga bidragstyper
föreslagen uppräkning».

Utskottet hemställde
A. att riksdagen — med förklaring
att förslaget till förordning om ändring
i familjebidragsförordningen icke kunnat
helt bifallas samt med bifall till motionerna
I: 523 och II: 650 —- måtte för
sin del antaga förslaget med den ändringen
att 6 § erhölle följande, såsom
utskottets förslag betecknade, lydelse:

(Utskottets förslag)
6 §

Familjepenning utgår — -dag:

— för

Kronor

1) För hustru----16 år 7:20

2) För annan---under 1) 4:30

3) För annan---under 1) 2:90

När synnerliga skäl därtill äro må

efter särskilt medgivande, enligt vad i
39 § stadgas, familjepenning för värnpliktigs
moder, som förestår hans hem,
utgå med högst 7 kronor 20 öre för dag,
oaktat den värnpliktige icke har hemmavarande
familjemedlem under 16 år.

I. av herrar Eric Carlsson och Gustavsson
i Alvesta, utan angivet yrkande;

II. beträffande utskottets hemställan
under A. av herrar Sunne och Birke,
fru Hamrin-Thorell, herr Jacobsson i
Tobo, fru Sandström och herr Hamilton,
vilka ansett att utskottet under A.
bort hemställa, att riksdagen med avslag
å motionerna 1:523 och 11:650
måtte bifalla förevarande proposition
nr 33.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):
Herr talman! Jag vill endast i korthet
lämna en motivering till min blanka reservation.

De bestämmelser som nu ligger till

Fredagen den 25 mars 19G0

Nr 10

grund för familjebidragen är inte tillfredsställande.
Avsikten i de motioner
som väckts med anledning av propositionen
har varit att få bestämmelserna
ändrade så, att egna företagare icke kommer
i en ogynnsammare ställning än
löntagare i fråga om möjligheten att erhålla
familjebidrag. Nog bör det finnas
möjligheter att på lämpliga vägar nå
likformighet på detta område mellan de
olika kategorierna. Hur reglerna på bästa
sätt skall utformas har emellertid utskottet
inte ansett sig kunna ta ställning
till. Utskottet har dock i sin skrivning
givit klart uttryck åt sin uppfattning
om nödvändigheten av att få större rättvisa
och likformighet mellan de olika
kategorierna av inkallade.

Utskottet har även haft att behandla
en motion rörande höjning av familjebidraget
utöver vad som föreslagits av
departementschefen. Jag har anslutit
mig till denna motion därför att jag har
den uppfattningen, att vi stärker vårt
försvar om de inkallade och deras familjer
så långt det är möjligt bereds ekonomisk
trygghet under inkallelsetiden.

Därför ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Häri instämde herr Eliasson i Sundbor
n (ep).

Herr HAMILTON (h):

Herr talman! Det finns även till detta
utlåtande fogad en reservation nr II,
som jag vill fästa uppmärksamheten på.
Vi reservanter menar, att den avvägning
departementschefen gjort i fråga om
höjning av familjepenningen inom försvarsöverenskommelsens
ram kan accepteras.
Att som utskottet gjort gå längre
finner vi av statsfinansiella skäl
olämpligt. Skall man åstadkomma tillräckliga
besparingsresultat i budgeten,
besparingar som räcker till bl. a. för
omsättningsskattens avskaffande, måste
man tyvärr spara även på sådana här i
och för sig högst behjärtansvärda områden.
Det förtjänar i detta samman -

Ändring i familjebidragsförordningen

hang understrykas, att familjepenningen
sedan 1946 höjts med över 100 procent,
medan näringsbidraget bara uppjusterats
med 50 procent under samma tid.
Utskottet trycker också på önskvärdheten
av att detta förhållande tas upp
vid den kommande översynen av detta
område. Detta är mera angeläget än att
ytterligare höja familjepenningen.

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservation
nr II.

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Jag vågar trots den
långt framskridna tiden komma med en
kommentar, dock avpassad efter stämningen
i kammaren just nu, d. v. s. ytterligt
koncentrerad.

Först vill vi motionärer tacka andra
lagutskottet för den positiva behandlingen
av vår motion om en höjning av
familjebidragen med 20 procent, även
om vi naturligtvis helst skulle ha sett,
att ett enhälligt utskott i enlighet med
1954 års värnpliktsavlöningsutredning
velat föreslå denna höjning.

Reservanterna har avstyrkt den av
motionärerna och utskottet föreslagna
höjningen under åberopande av det
statsfinansiella läget. Det måste, efter
vad jag kan förstå, innebära att man
missförstått förslagets innebörd. Vi har
inte ansett att merkostnaden på 2 miljoner
skall medföra en uppräkning av
försvarsanslagets sammanlagda summa.
Motsvarande besparing måste göras på
annat anslag. Departementschefen har
klart framhållit, att höjning av familjepenningen
för anpassning till standardstegringen
icke är av den naturen, att
den kan jämställas med pris- och lönestegringar,
för vilka kompensation skall
utgå. Det gäller vare sig höjningen blir
10 eller 20 procent. Att räkna upp den
av Kungl. Maj:t föreslagna ramen för
försvarsanslagen för budgetåret 1960/61
med 2 miljoner kronor vore att introducera
en ny princip för försvarsanslagens
beräknande och skulle innebära
ett avsteg från försvarsöverenskommel -

Nr 10

Fredagen den 25 mars 1960

Besparingar inom den allmänna sjukförsäkringen, m. m.

sen, som jag inte tror att riksdagen är
beredd att göra. Reservanternas åberopande
av det statsfinansiella läget saknar
alltså i detta fall all grund.

Jag vill starkt betona att denna grupp
— de inkallade och deras familjer —
inte får glömmas bort. Det ligger nära
till hands att glömma dem, ty de kan
inte organisera sig och inte göra sig
hörda på samma sätt som många andra
grupper i vårt samhälle. Varje år är det
nya värnpliktiga och nya familjer, som
under inkallelsetiden drabbas av ekonomiska
bekymmer. Riksdagen bör
handla så, att dessa ej känner sig undanskuffade.
Vi som sitter i riksdagen
har på denna punkt ett klart ansvar.
Även om de värnpliktiga och deras familjer
sällan kommer till oss med sina
bekymmer, måste vi likväl ta oss an
deras viktiga sak. Det är en enkel gärd
av rättvisa.

Högern och folkpartiet har reservationsvis
pliktskyldigast hänvisat till det
statsfinansiella läget, vilket i och för
sig i detta sammanhang är felaktigt. För
min del anser jag, att vi borde över
partigränserna under stor enighet kunna
fatta ett positivt beslut i motionens
anda till glädje för de unga familjerna.

Bifall till utskottets hemställan!

Herr NILSSON i Göteborg (s):

Herr talman! Sedan motionären genom
sitt anförande har avlastat mig bördan
att tala för utskottets förslag kan
jag inskränka mig till att yrka bifall till
utskottets hemställan. Motiveringen för
utskottets ståndpunktstagande — vi har
ju gått något längre än Kungl. Maj:t —
återfinns ju i utskottets utlåtande.

Vad herr Gustavsson i Alvesta anförde
om behovet av gemensamma normer
för beräkning av familjebidrag till rörelseidkare
fattade jag endast som ett
understrykande av utskottets skrivning,
eftersom utskottet föreslår, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhåller
om översyn av normerna vid beräkning
av såväl rörelse- som näringsbidrag.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. A

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den av herr Sunne
m. fl. avgivna reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Hamilton begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom.
A) i utskottets utlåtande nr 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
II) av herr Sunne m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Herr Hamilton
begärde dock rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 103 ja och
65 nej, varjämte 7 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. B—D

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 12

Besparingar inom den allmänna
sjukförsäkringen, m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av väckta mo -

Fredagen den 25 mars 1960 Nr 10

Besparingar inom den allmänna sjukförsäkringen, m. m.

tioner om besparingar inom den allmänna
sjukförsäkringen, m. m.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft fem inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nämligen

dels de likalydande motionerna nr
445 i första kammaren av herr Bengtson
m. fl. och nr 562 i andra kammaren
av herr Hedlund m. fl.,

dels de likalydande motionerna nr
468 i första kammaren av herr Sveningsson
m. fl. och nr 577 i andra kammaren
av herr Nordgren m. fl.,

dels ock motionen nr 576 i andra
kammaren av herr Nilsson i Tvärålund
m. fl.

I motionerna I: 445 och II: 562 hade
hemställts, »att riksdagen måtte besluta
dels att slopa medlemsbidraget till de
allmänna sjukkassorna från den 1 juli
1960 utom för kassorna i de fyra nordligaste
länen, där ett bidrag av 0: 50 kr.
per medlem alltjämt må utgå,

dels att med verkan från 1 juli 1960
statsbidrag till de ändamål, till vilka
statsbidrag nu utgår med 50 procent,
må utgå med 25 procent av kostnaderna
för sjukkassorna, dock att bidraget
till kassornas kostnader för bidrag till
resor till och från läkare, tandläkare,
sjukhus och förlossningsanstalter må
utgå oförändrat med 50 procent».

I motionerna 1:468 och 11:577 hade
hemställts, att riksdagen måtte med verkan
från och med den 1 januari 1961
antaga i motionerna angivna ändringar
i lagen om allmän sjukförsäkring, lagen
om moderskapshjälp, lagen om yrkesskadeförsäkring
och förordningen angående
kostnadsfria eller prisnedsatta
läkemedel. De föreslagna ändringarna
innebure i huvudsak följande:

1) Karenstiden i fråga om sjukpenningförsäkringen
förlängdes från tre
till sju dagar, dock ej inom yrkesskadeförsäkringen.

2) Karenstiden inom yrkesskadeförsäkringen
ändrades, så att yrkesskadad,

vilkens sjukdom varade mer än tre dagar,
erhölle sjukpenning från sjukkassan
fr. o. m. den första dagen.

3) Statsbidraget till sjukkassorna i
form av sjukhjälpsbidrag sänktes till
30 procent, såvitt detta avsåge grundsjukpenning,
grundhempenning, grundpenning,
läkarvård och tandläkarvård.

4) Statsbidraget till sjukkassorna i
form av medlemsbidrag slopades.

5) Karensbeloppet vid läkemedelsrabatteringen
höjdes från tre till fem
kronor.

6) Statsbidraget till läkemedelsrabatteringen
slopades.

I motionen II: 576 hade hemställts,
»att riksdagen måtte besluta att sjukersättning
för olycksfall i arbetet skall
lämnas redan från och med den dag då
olyckan inträffade, förutsatt att anmälan
om denna i vanlig ordning ingivits
samt att vederbörande utskott måtte
utarbeta härför erforderliga ändringar
i berörda författningstexter».

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner,

1) I: 445 och II: 562,

2) I: 468 och II: 577 samt

3) II: 576,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

Vid utskottets hemställan under 1)
av herrar Thorsten Larsson och Gustavsson
i Alvesta, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen med bifall
till motionerna I: 445 och II: 562 måtte
för sin del antaga i reservationen intagna
förslag till

1) lag angående ändring i lagen den
3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring; 2)

lag angående ändrad lydelse av
13 § lagen den 21 maj 1954 (nr 266)
om moderskapshjälp.

Vid utskottets hemställan under 2)
av herr Birke och fröken Wetterström,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen med bifall till motionerna

80 Nr 10 Fredagen den 25 mars 1960

Besparingar inom den allmänna sjukförsäkringen, m. m.

I: 468 och II: 577 måtte för sin del antaga
i denna reservation intagna förslag
till

1) lag angående ändring i lagen den
3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring; 2)

lag angående ändrad lydelse av
13 § lagen den 21 maj 1954 (nr 266) om
moderskapshjälp;

3) lag angående ändrad lydelse av
11 § lagen den 14 maj 1954 (nr 243)
om yrkesskadeförsäkring;

4) förordning angående ändring i
Kungl. Maj :ts förordning den 4 juni
1954 (nr 519) angående kostnadsfria
eller prisnedsatta läkemedel.

Vid utlåtandet hade fogats särskilda
yttranden

i anledning av utskottets hemställan
under 1) och 2) av herrar Åkesson, Edström
och Jacobsson i Tobo samt fröken
Höjer;

i anledning av utskottets hemställan
under 3) av herrar Thorsten Larsson
och Gustavsson i Alvesta.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! De förslag som lagts
fram från högerhåll i år beträffande
ändring av lagen om den allmänna sjukförsäkringen
är desamma som tidigare,
varför jag tror det är fullständigt onödigt
att jag går in på dem. Det gäller
alltså en utökning av karenstiden i
fråga om sjukpenningförsäkringen från
tre till sju dagar, medan vid yrkesskada
sjukpenning skall utgå från första dagen.
Vi vill vidare att karensbeloppet i
fråga om läkemedelsrabatteringen skall
höjas från 3 till 5 kronor. Detta skulle
totalt innebära besparingar för helt budgetår
med 125 miljoner kronor.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till den vid utskottets hemställan
under 2) fogade reservationen
av herr Birke och mig.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Jag inskränker mig till att med hänvisning
till vår motivering yrka bifall
till den vid utskottets hemställan under
1) fogade reservationen.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Med hänvisning till debatten den 21
maj i fjol i denna kammare ber jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan.
De motioner som ligger till grund för
reservationerna har inte blivit bättre
därför att de är ett år äldre.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. 1

Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid
detta moment fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Gustavsson i Alvesta begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom.
1) i utskottets utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid momentet fogade reservationen
av herrar Thorsten Larsson och Gustavsson
i Alvesta.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

Fredagen den 25 mars 1960

Nr 10

Utredning i syfte att förverkliga

Mom. 2

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid momentet
fogade reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fröken
Wetterström begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom.
2) i utskottets utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid momentet fogade reservationen
av herr Birke och fröken Wetterström.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Fröken Wetterström
begärde dock rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 118 ja
och 40 nej, varjämte 16 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 3

Utskottets hemställan bifölls.

§ 13

Föredrogos vart efter annat

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 9, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 § lotteriförordningen
den 19 maj 1939 (nr 207), dels
ock i ämnet väckt motion, och
G — Andra kammarens

den fulla sysselsättningen m. m.

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till kungörelse
om ändring i livsmedelsstadgan den 21
december 1951 (nr 824);

tredje lagutskottets utlåtande nr 7, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i vattenlagen,
in. m.; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

7, i anledning av väckt motion om
vidgad svensk frimärksutgivning, och

nr 8, i anledning av väckta motioner
dels angående enhetligt bensinpris för
hela landet och dels angående levnadsoch
produktionskostnaderna i Norrland.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 14

Utredning i syfte att förverkliga den
fulla sysselsättningen m. m.

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 9, i anledning av
väckta motioner om utredning i syfte
att förverkliga den fulla sysselsättningen
m. m.

I de likalydande till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
1: 499 av herrar Öhman och Persson,
Helmer, och 11:617 av herr Hagberg
m. fl. yrkades, att riksdagen i skrivelse
till regeringen hemställde om en skyndsam
utredning av i motionerna angivna
problem i syfte att under 60-talet förverkliga
den fulla sysselsättningen, en
betydande allmän standardhöjning, likvideringen
av bostadsbristen, kvinnornas
likaberättigande på samhällslivets
olika områden och allmän övergång till
40 timmars arbetsvecka.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna I: 499 och II: 617
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:
protokoll 1960. Nr 10

Nr 10

Fredagen den 25 mars 1960

Utredning i syfte att förverkliga den fulla sysselsättningen m. m.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Utskottet vill inte vara
med på de åtgärder vi föreslagit, därför
att de enligt utskottets mening skulle
bli så omfattande och kostnadskrävande.
Ja visst handlar det om omfattande
åtgärder, men frågan är ju också av den
utomordentliga vikt, att det finns anledning
att vidta omfattande åtgärder
och även ta de kostnader som är förenade
därmed, så mycket mer som dessa
investeringar kommer att bära sig
mångfaldigt. Vi vill nämligen att samhället
skall skaffa sig ett bättre inflytande
inom näringslivet och tillse, att
privatkapitalistiska intressen inte får
hindra ett vettigt utnyttjande av arbetskraft,
naturtillgångar och de väldiga
resurser, som nu ytterligare kommer
att ställas till vårt förfogande genom
utvecklingen av vetenskap och teknik.
Allt tyder på att det är sagolika
perspektiv som nu öppnar sig. Experterna
förespår oss att det i en nära
framtid praktiskt taget inte skall finnas
några gränser för produktionskapacitet
och energiutveckling. Det kommer
självfallet att få mycket påtagliga återverkningar
på allt i samhället.

Nu bör man också kunna se fram mot
en nära framtid, där den väldiga mängd
av arbetskraft och materiella resurser
som används för militära ändamål skall
omställas för fredliga syften. Vi tror
inte att denna nya situation kan bemästras
med det system som är dominerande
i vårt ekonomiska liv. Samhället
måste ta ledningen.

Redan förut har rationaliseringsåtgärder
av privatkapitalistisk modell
lett till mycket stor arbetslöshet och
andra skadeverkningar. Och då har det
ju ändå skett relativt små förändringar
jämfört med vad som väntar oss i elektronikens
och atomkraftens epok.

De föreslagna åtgärderna är särskilt
angelägna, därför att vi redan nu dras
med svårigheter som beror på att vårt
näringsliv styrs efter privatkapitalistiska
principer, där man inte tar hän -

syn till de ekonomiska faktorer man
borde beakta. Jag kan belysa det med
exempel från ett av de områden vi omnämner
i motionen, nämligen frågan
om kvinnornas likaberättigande på samhällslivets
alla områden. Vanligen diskuteras
frågan bara i samband med
likalönsproblemet, sambeskattningen
och utbildningen, som alltsammans är
mycket viktiga frågor. Men till denna
fråga hör också allt som har att göra
med den kvinnliga arbetskraftens roll.
Arbetskrafttillgången är trots allt produktionens
avgörande faktor, och vid
högtidliga tillfällen gör man också bugningar
åt det håll, där den väldiga
kvinnliga arbetskraftsreserven finns.
Men varje dag pratar man om att vi
har full sysselsättning, trots att många
10 000-tals kvinnor är arbetslösa i den
meningen, att de vill ha förvärvsarbete
och kan ta förvärvsarbete samt även är
beroende av det för sin och familjens
försörjning men att de inte kan få det.
År efter år avstår samhället på det sättet
från det tillskott av värden som
skulle kunna erhållas från arbetsområden,
där denna väldiga här av kvinnlig
arbetskraft skulle kunna sättas in.

Varför sker inte detta? Jo, därför att
privatkapitalisterna bara i begränsad
omfattning är intresserade av att använda
kvinnlig arbetskraft och därför
att samhället inte gör något åt saken.
På detta område framträder också alldeles
särskilt markant, hur samhällsekonomiskt
allvarligt det är att man
inte har någon plan för en effektiv hushållning.

Jag skall ta ett exempel, som vi f. ö.
har haft nära inpå oss de senaste åren.
Om man skall anlägga ett järnverk eller
öppna en ny gruva eller starta en pappersmassefabrik
med t. ex. 3 000 anställda,
ger det upphov till en samhällsbildning
på ungefär 15 000—20 000 personer.
På en sådan plats kommer det att
behövas massor av nya bostäder, skolor,
serviceföretag av alla slag, gator
och andra kommunikationer. I anlägg -

Fredagen den 25 mars 1960

Nr 10

Utredning i syfte att förverkliga den fulla sysselsättningen m. m.

ningar av det slag jag nämnde blir det
nästan uteslutande manlig arbetskraft.
Men i samhället kring anläggningen
finns det massor av kvinnor som vill
ha arbete. De är arbetslösa i den mening
jag nyss nämnde. Men det ingår
inte i järnbruksägarens eller gruvägarens
planer och intresse att anlägga någon
industri för att utnyttja den där befintliga
kvinnliga arbetskraften.

Staten har all anledning att se nanorlunda
på problemet, se det från den
samhällsekonomiska sidan. Först och
främst gäller det förstås — för att det
verkligen skall bli full sysselsättning
— att sörja för att också kvinnorna skall
ha en faktisk och inte bara en teoretisk
rätt att få arbete, även om de av
familjeförhållanden eller andra skäl äi
bundna till en viss bostadsplats. Men
dessutom handlar det om viktiga ekonomiska
samhällsintressen. Om man i
ett gruvsamhälle eller på en järnbruksort
av den typ jag talat om anlägger en
fabrik eller något annat företag, avsett
att utnyttja kvinnlig arbetskraft, behöver
man fördenskull inte vidtaga de omfattande
samhällsbildningsåtgärder som
man behöver göra i de fall jag nyss
skildrade. Man behöver inte bygga massor
av nya bostäder, skolor, gator
o. s. v., därför att den kvinnliga arbetskraften
redan finns på platsen. Det är
följaktligen ur samhällsekonomisk synpunkt
t. o. m. mycket mer lönande än
anläggningar av den andra typen. Men
sådana skäl ingår aldrig i en privatkapitalistisk
kalkyl, ty där ser man uteslutande
till bolagets intressen och inte
till de samhällsekonomiska intressena.

Vi har i många motioner påtalat, alt
man också i övrigt avstår från att utnyttja
arbetskraft och naturtillgångar
på ett förnuftigt sätt — t. ex. den väldiga
fond av dold arbetskraft som finns
bland småbönder med otillräcklig sysselsättning,
bland massor av ungdomar
som under studieferier o. s. v. skulle behöva
få arbete.

Utskottet vill som sagt inte animera

statsmakterna att göra något ytterligare
för att få till stånd en bättre ordning
och för att möta de problem, som vi
kommer att ställas inför genom den nya
tekniken och de nya vetenskapliga rönen.
Utskottet har som enda motivering
för en sådan avvisande ståndpunkt och
efter en för övrigt mycket summarisk
behandling av vår motion hänvisat till
vissa utredningar som pågår. Och det
finns en del beröringspunkter mellan
de utredningarna och vårt förslag. Men
det är en stark överdrift när utskottet
faktiskt gör gällande, att önskemålen i
vår motion egentligen blivit tillgodosedda
genom de utredningar som nu
pågår. Det skulle självfallet inte falla
mig in att förringa värdet av exempelvis
bostadsbyggnadsutredningen, som
utskottet hänvisat till. Vi har själva i
en motion till årets riksdag ägnat den
delen av produktionslivet stort intresse.
Men även om den pågående utredningen
skulle komma att gå mer i vår riktning
än i regeringens, innebär inte detta
att den kan utgöra någon ersättning
för de ingripanden vi har föreslagit.
Bostadsproduktionen är en viktig del
av den ekonomiska politiken men trots
allt bara en del. För att komma till rätta
med de problem vi fört på tal i vår
motion måste man på mycket bredare
front attackera såväl den ekonomiska
organisationen som de egendomsförhållanden
som numera är allvarliga hinder
för en tidsenlig utveckling.

Det grundläggande felet är att samhällsintressena
i alltför ringa grad får
göra sig gällande gentemot privatintressena
med makten koncentrerad hos en
handfull människor och utan minsta
hänsyn till samhällsekonomiska och
andra samhällsintressen, som jag här
har försökt redovisa.

Det är klart att sådana resonemang
som vi för i vår motion pekar i riktning
mot en socialistisk planhushållning.
Men för dagen gäller det i vårt
land mycket blygsammare åtgärder.
Det handlar om att åstadkomma åtmins -

Nr 10

Fredagen den 25 mars 1960

Ökad utbildning av personal vid körskolor

tone ett minimum av kontrollerande
och planerande åtgärder, så att de ökade
produktionsresurserna utnyttjas på
ett effektivt och demokratiskt sätt. Vi
kan inte finna att ens detta minimum
av planmässig hushållning har ställts
i utsikt genom direktiven till de utredningar,
som utskottet har hänvisat till,
och inte heller i den allmänna attityden
hos arbetsmarknadsstyrelsen, som det
i detta sammanhang också skulle vara
av intresse att gå in på men som jag
avstår från.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till motionen nr 617 i denna kammare.

Herr EKSTRÖM i Björkvik (s):

Herr talman! Det är inte bara så,
som herr Holmberg säger, att det är
den omständigheten, att det blir en
kostnadskrävande utredning, som gjort
att utskottet avstyrkt att en utredning
kommer till stånd. Det förhåller sig såsom
sagts i yttrande av arbetsmarknadsstyrelsen
i stället så, att det mesta
av det som berörs i denna motion är
föremål för utredning, nämligen av
stabiliseringsutredningen, 1959 års långtidsutredning
och bostadsbyggnadsutredningen.
Det är därför utskottet ej
funnit anledning att förorda en ny stor
utredning, som skulle täcka hela fältet.
Därför har utskottet avstyrkt motionen.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Jag har redan nämnt,
hur det härvidlag förhåller sig med
bostadsbyggnadsutredningen. Beträffande
de två andra utredningar, som
utskottets talesman hänvisar till, förhåller
det sig inte alls så, att de täcker
de önskemål vi framfört i motionen.
Det är delvis helt andra frågor och i
mycket ringa grad de frågor vi velat
ha utredda, som behandlas av dessa
utredningar.

Herr EKSTRÖM i Björkvik (s):

Herr talman! I det avseendet delar
utskottet arbetsmarknadsstyrelsens uppfattning.
Att dessa utredningar sysslar
med detta är redovisat från arbetsmarknadsstyrelsen.
Det är inte enbart utskottets
uppfattning.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 15

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 10, i anledning av
väckt motion om utredning rörande
Tornedalens kommunikationsproblem.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 16

Ökad utbildning av personal vid
körskolor

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 11, i anledning av
väckt motion om ökad utbildning av
personal vid körskolor.

I en inom andra kammaren väckt och
till allmänna beredningsutskottet hänvisad
motion, II: 175, av herr von Seth
m. fl. yrkades, att riksdagen måtte hos
Kungl. Maj :t hemställa att skyndsamt
låta verkställa utredning rörande ökad
utbildning av instruktörer och lärare
vid körskolor.

Utskottet hemställde, att motionen
II: 175 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde:

Herr von SETH (h):

Herr talman! Jag skall inte belasta
kammarens tid med något längre anförande,
ehuru jag som motionär skulle
kunnat ha en del att säga i denna ur

Fredagen den 25 mars 1960

Nr 10

Ändrade grundavgifter vid elabonnemang

ang. yrkesutbildning för fiskare

trafiksäkerhetssynpunkt viktiga fråga.
Utskottet säger emellertid på s. 5: »Statens
trafiksäkerhetsråd hänvisar likaledes
till att organisationskommittén
för trafiksäkerhet 1958 redan upptagit
frågan till utredning.» Här slutar citatet,
men jag har en avskrift av yttrandet
från statens trafiksäkerhetsråd, varav
framgår att fortsättningen lyder: »På
grund därav synes annan åtgärd ej påkallad
än att motionen överlämnas till
kommittén.»

Jag skulle också vilja erinra kammaren
om att Nationalföreningen för trariksäkerhetens
främjande, som är en ur
trafiksäkerhetssynpunkt mycket viktig
institution, yrkar bifall till motionen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionen och avslag på utskottets
hemställan.

Herr EKSTRÖM i Björkvik (s):

Herr talman! Det är en mycket god
regel här i riksdagen, att utskottet inte
tillstyrker motioner i frågor där utredningar
pågår. I detta fall har man för avsikt
att från organisationskommittén för
trafiksäkerhet framlägga ett förslag om
en central utbildningsanstalt för körskoleföreståndare.
Det finns också utbildning
genom kurser ute i landet för instruktörer.
Detta har vi från utskottets
sida ansett vara tillräckligt för att vi
skall kunna avvakta vad som kommer
att hända på detta område.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den i ämnet
väckta motionen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 17

Ändrade grundavgifter vid elabonnemang
för mindre industrier

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 12, i anledning av

för mindre industrier — Interpellation

väckta motioner angående ändrade
grundavgifter vid elabonnemang för
mindre industrier.

Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Jag har begärt ordet
bara för att uttala min tillfredsställelse
över den förändring som i år skett i
fråga om inställningen till småföretagens
eltaxor. Särskilt glädjande är den
sinnesändring som synes ha inträffat
hos Svenska elverksföreningen, vilken
nu i sitt remissyttrande genom kommerskollegium
låtit förstå, att den kommer
med ett förslag till ny eltaxa för
småindustrien. Med hänsyn härtill har
jag som motionär, herr talman, intet
yrkande utan vill endast uttala min
förhoppning, att det under detta år
skall komma en sådan taxa, som tillgodoser
just småindustriens intresse, om
en billigare och rättvisare eltaxa.

Vidare anfördes ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 18

Interpellation ang. yrkesutbildning för
fiskare

Ordet lämnades på begäran till

Herr SVENSSON i Stenkyrka (ep),
som anförde:

Herr talman! Behovet av en god yrkesutbildning
erkännes numera allmänt.
Under senare år har yrkesutbildningen
i vårt land också utbyggts i betydande
omfattning. För de flesta yrkesområden
har utbildning i olika former organiserats,
även om den i kvantitativt hänseende
ännu är otillräcklig på många
håll. För vissa yrken saknas dock möjligheter
till utbildning i detta ords
verkliga betydelse. Ett sådant yrke är
fisket, vilket dock ger försörjning åt
ett stort antal människor och har en
betydande samhällsekonomisk betydel -

Nr 10

Fredagen den 25 mars 1960

Interpellation ang. yrkesutbildning för fiskare

se. Visserligen minskar antalet yrkesfiskare,
men genom användning av
större, modernare och mera ändamålsenliga
fiskefartyg och genom bättre
fångstmetoder ökar det relativa ekonomiska
utbytet av fisket.

Den enda form av yrkesutbildning
för fiskare, som nu förekommer, är de
undervisningskurser jämte studieresor
för fiskare, som organiseras av hushållningssällskapen
i kustlänen och till vilka
statsbidrag utgår från ett anslag
under nionde huvudtiteln. Dessa kurser
är i och för sig värdefulla och har
omfattats med stort intresse av fiskarna,
men någon egentlig yrkesutbildning
kan de ju inte ge. Framför allt
ger de ingen grundutbildning för blivande
fiskare; de får uppfattas som ett
slags fortbildning av redan yrkesverksamma
fiskare. Flera förslag om yrkesutbildning
av fiskare har framlagts
såväl av sakkunnigkommittéer som av
tillsynsmyndigheten för fisket, förut
lantbruksstyrelsen och numera fiskeristyrelsen,
men dessa förslag har icke
lett till några resultat. I en proposition
till 1950 års riksdag uttalade dåvarande
jordbruksministern att yrkesutbildning
för fiskare borde komma till stånd, men
under de tio år som förflutit sedan dess
har inga initiativ i detta hänseende
tagits.

Om behovet av yrkesutbildning för
fiskare redan då var stort har det sannerligen
inte minskats sedan dess.
Tvärtom måste behovet av dylik yrkesutbildning
i dag betraktas som en trängande
nödvändighet. Utvecklingen och
omställningen av fiskemetoderna går
mycket snabbt och anskaffningen av
större och värdefullare båtar blir allt
vanligare och nödvändigare, därför att
fisket allt mer och mer kommit att bedrivas
på vatten, som ligger långt bort
från den egna kusten. En grundlig yrkesutbildning
är fördenskull mycket
starkt motiverad. De blivande fiskarna
måste få möjlighet lära sig behärska
de moderna fiskemetoderna samt lära

sig sköta och rätt använda den moderna
båtmaterielen. De måste erhålla goda
kunskaper såväl rörande själva fisket
som i fråga om navigation samt helst
även i fråga om fiskerinäringens ekonomiska
förhållanden. Hur yrkesutbildningen
i organisatoriskt avseende bör
läggas upp kan diskuteras. Man kan
tänka sig inrättandet av särskilda fiskareskolor
eller också en samordning
av utbildningen för fiskare med utbildningen
vid sjömansskolorna. Det väsentliga
är att frågan om fiskareutbildningen
utredes fortast möjligt och att
åtgärder därefter vidtages för att organisera
en dylik utbildning.

Med hänvisning till vad jag sålunda
anfört hemställer jag om andra kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet få
framställa följande fråga:

Är herr statsrådet villig att snarast
möjligt vidtaga åtgärder i syfte att få till
stånd egentlig yrkesutbildning för fiskare? Denna

anhållan bordlädes.

§ 19

Till bordläggning anmäldes
utrikesutskottets utlåtande nr 2, i anledning
dels av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av Sveriges
anslutning till konventionen angående
upprättandet av Europeiska frihandelssammanslutningen,
m. m., dels ock av
motioner väckta i anslutning till sagda
proposition;

konstitutionsutskottets utlåtande:
nr 7, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av 21 och 87 § § lagen
om val till riksdagen,

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
till riksdagen med förslag till
lag med vissa bestämmelser om val till
riksdagens andra kammare för perioden
1961—1964,

nr 9, i anledning av väckta motioner
om sänkning av rösträttsåldern,

nr 10, i anledning av väckta motioner
om vissa förtydliganden och ändringar

Fredagen den 25 mars 1960

Nr 10

i vallagarna rörande beskaffenheten av
valsedlar m. m., och

nr 11, i anledning av väckta motioner
om skydd för partibeteckning;

statsutskottets utlåtanden:
nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1960/61 under sjätte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner,

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under andra
huvudtiteln gjorda framställningar angående
anslag för budgetåret 1960/61
till regeringsrätten,

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under andra
huvudtiteln gjorda framställningar angående
anslag för budgetåret 1960/61
till vattendomstolarna,

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under femte
huvudtiteln gjorda framställningar angående
anslag för budgetåret 1960/61 till
Allmänna barnbidrag, Ersättning till
postverket för utbetalning av allmänna
barnbidrag och Bidrag till sjukkassor
m. m. jämte i ämnet väckta motioner,
och

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1960/61 till Bidrag till internationell
hjälpverksamhet jämte i ämnet väckta
motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 23, i anledning av väckta motioner
angående avdrag vid beskattningen för
kostnader för bil i tjänsten, in. m.,
nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående rätt för Konungen att i vissa
fall förordna om avvikelse från tulltaxan
in. m. jämte i ämnet väckta motioner,

nr 31, i anledning av väckta motioner
om vidgad rätt att åtnjuta det från

inkomst av kapital medgivna s. k. sparavdraget,

nr 37, i anledning av väckta motioner
angående värdering av varulager
vid beskattningen, och

nr 39, i anledning av väckta motioner
angående vissa s. k. schablonavdrag vid
inkomstbeskattningen, m. m.;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 12, i anledning av väckta motioner
om sänkning av riksbankens diskonton,
och

nr 13, i anledning av väckt motion
angående utformningen av en planerad
internationell finansieringsinstitution,
m. m.;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 20, i anledning av väckta motioner
angående rösträttsåldern, m. m. i vad
motionerna hänvisats till lagutskott,
nr 21, i anledning av väckta motioner
om viss utredning rörande befrielse
från utländskt medborgarskap, och
nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition till riksdagen med förslag
till lag om ändrad lydelse av 17 kap.
12 § handelsbalken;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 5, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om samhällets vård av barn och ungdom
(barnavårdslag) m. m., dels ock i
ämnet väckta motioner,

nr 10, i anledning av väckta motioner
angående dispens för sjukkassa att utgiva
ersättning för kostnad för sjukgymnastisk
behandling,

nr 11, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av sjukförsäkringslagens
bestämmelser rörande ersättning
för resa,

nr 12, i anledning av väckt motion
om viss ändring i arbetarskyddslagen,
nr 14, i anledning av väckta motioner
om viss ändring i .sjukförsäkringslagen,
och

nr 15, i anledning av väckt motion om
sänkning av värnpliktsåldern;

tredje lagutskottets utlåtande nr 9, i
anledning av motion om viss ändring i
lagen om rätt till jakt;

Nr 10

Fredagen den 25 mars 1960

jordbruksutskottets memorial nr 16,
föranlett av första kammarens beslut
att till jordbruksutskottet återremittera
punkten 9 i utskottets utlåtande nr 1 i
anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln
gjorda framställningar jämte i ämnet
väckta motioner; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

13, i anledning av väckta motioner
om en allmän översyn av familjepolitiken,

nr 14, i anledning av väckta motioner
angående förutsättningarna för ett förbättrat
samarbete mellan polis och allmänhet,
och

nr 15, i anledning av väckta motioner
angående företagares skyldighet att inleverera
källskatt, in. m.

§ 20

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen
från statsutskottet:
nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1960/61 under elfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
inrikesdepartementets verksamhetsområde
m. m.;

nr 122, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag, avseende justitiedepartementets
verksamhetsområde; nr

123, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till
Maj-Britt Nyström m. fl.;

nr 124, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1960/61 till arkiv,
bibliotek och museer, kyrkliga ändamål
samt akademier m. m. jämte i ämnet
väckta motioner; och

nr 125, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag, avseende eck -

lesiastikdepartementets verksamhetsområde
;

från bevillningsutskottet:
nr 131, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om rätt till förlustutjämning vid taxering
för inkomst, m. m.; och

nr 132, i anledning av väckta motioner
rörande ortsgrupperingen inom beskattningen; från

första lagutskottet:
nr 129, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 1 § lagen den 9 maj 1958
(nr 205) om förverkande av alkoholhaltiga
drycker m. m.; och

nr 130, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition dels angående godkännande
av protokoll innebärande ändring av
konvention rörande fastställande av
vissa gemensamma bestämmelser i fråga
om internationell luftbefordran, dels
ock med förslag till lag om ändring i
luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297);
samt

från jordbruksutskottet:
nr 126, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande
att försälja viss kronan tillhörig fast
egendom, m. m.;

nr 127, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar om anslag till institutionen
å Balsgård för växtförädling av
frukt och bär; och

nr 128, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1960/61 till särskilt stöd åt det mindre
jordbruket jämte i ämnet väckta motioner.

§ 21

Tillkännagavs, att följande motioner
under sammanträdet avlämnats till herr
talmannen, nämligen

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 75, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr
431) om folkpensionering, m. m., motionerna: -

Nr 10

Tisdagen den 29 mars 1960

nr 709 och 710, av herr Senander
m. fl.,

nr 711, av herr Svensson i Ljungskile
och fröken Elmén,

nr 712, av fröken Karlsson,
nr 713 och 714, av herr Hedlund m. fl.,
nr 715, av herr Jansson i Benestad
m. fl.,

nr 716, av herr andre vice talmannen
Malmborg m. fl.,

nr 717, av fru Kristensson m. fl.,
nr 718, av herr Hjalmarson m. fl.,
samt

nr 719, av herrar Fälldin och Nilsson
i Tvärålund; samt

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 89, angående anslag för budgetåret
1960/61 till naturastipendier åt
studerande vid universiteten m. fl. läroanstalter,
statens lånefond för universitetsstudier
samt allmänna studielånefonden,
motionen nr 720, av herr Edlund.

Dessa motioner bordlädes.

§ 22

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 18.05.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 29 mars

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollen för den 22 och
den 23 innevarande mars.

§ 2

Herr talmannen meddelade, att herr
Wedén, som vid kammarens sammanträde
den 1 mars med läkarintyg styrkt
sig tills vidare vara hindrad att deltaga
i riksdagsgöromålen, denna dag åter intagit
sin plats i kammaren. §

§ 3

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan och läkarintyg:

Riksdagens andra kammare

Med stöd av närslutna läkarutlåtande
anhåller jag om fortsatt ledighet från
mina riksdagsgöromål från den 1 april
1960 tills vidare.

Nyadal den 25 mars 1960

Erik Norén

Riksdagsman herr Erik Werner Norén,
född den 1 aug. 1899, vårdas intagen
på Länslasarettets i Härnösand kir.
avdelning. Han kommer med största
sannolikhet ej att kunna bli friskskriven
förrän den 15 maj 1960, och är på grund
härav förhindrad att deltaga i riksdagens
sammanträden. Intygas.

Länslasarettet i Härnösand den 25
mars 1960

Werner Sagmeister
t. f. 2:e underläk., kir. avd.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4

Svar på fråga ang. tullbefrielse för gåvor

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Nordgren har frågat
mig om möjligheterna att befria
varor, som utan samband med resa in -

Nr 10

Tisdagen den 29 mars 1960

Svar på fråga ang. tullbefrielse för gåvor

föres till landet som ren gåva, från tull
och annan beskattning vid importen.

Som svar får jag meddela följande.

Proposition med förslag till ny tulltaxeförordning
lämnades häromdagen
till riksdagen. Enligt förslaget skall
tullfrihet kunna åtnjutas för införda varor,
bl. a. då fråga är om gåva. Denna
tullfrihet är inte anknuten till att varan
införes i samband med resa.

Den närmare regleringen av tullfriheten
— t. ex. värdegränserna — ankommer
på Kungl. Maj :t. Åtnjutes tullfrihet
i den särskilda ordning som förslaget
sålunda förutsätter, blir varan också fri
från andra skatter och avgifter vid importen.

Med det anförda, herr talman, får frågan
anses besvarad.

Härefter anförde:

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
få framföra mitt uppriktiga tack
för svaret på denna enkla fråga. Jag
tackar också för det positiva innehållet.
Det är inte så vanligt att vi får ett så positivt
svar från herr finansministern.

Anledningen till min fråga var det
»missförstånd» som inträffade vid det
amerikanska flottbesöket härstädes nyligen.
Vi tar ju emot ett flertal flottbesök
årligen. Likaså sänder vi örlogsfartyg
på besök till andra nationer. Bortsett
från att dessa kryssningar ingår
som ett led i utbildningen har de ett
godwillskapande syfte. När vi tar emot
utländska flottbesök är vi mycket angelägna
om att gästerna får ett så gott intryck
av vårt land och vårt folk som
möjligt. Det framgår också av det program
som vid varje tillfälle görs upp.
Jag har i min hand programmet för det
aktuella flottbesöket och skall man därav
finna att mycket arbete lagts ned på
att presentera landet och huvudstaden.
Vår gästfrihet vid det tillfället lämnade
heller inte något övrigt att önska. De

besökande var nationens gäster och all
vederbörlig gästfrihet visades. Men vad
saken nu gäller är de små gåvor som
gästerna hade för avsikt att presentera
sitt värdfolk.

Det hör till att gåvor lämnas vid flottbesöken.
Från svensk sida brukar också
skänkas gåvor dels för att visa tacksamhet,
dels i reklamsyfte för svensk
exportprodukt. Helst väljs då gåvor som
har anknytning till svensk industri,
svenskt näringsliv. Vid ett flottbesök i
Amerika skänktes t. ex. tändstickor i
stor utsträckning bort.

örlogsskeppet Northampton hade med
sig grammofonskivor som skulle ges
bort här i Sverige. De var naturligtvis
utmärkta att ha med som gåvor och
skulle ha blivit kärkomna presenter för
dem som fått dem. Men här stötte gästerna
på svenska tull- och skattebestämmelser.
Grammofonskivorna fick inte
skänkas bort. Jag antar det mesta av
det arbete som hade lagts ned på att
skapa goodwill därigenom spolierats.

Någon anmärkning mot de svenska
tullmyndigheterna kan självklart inte
göras eftersom de gjort sin skyldighet
och följt givna bestämmelser. Jag beklagar
bara att bestämmelserna var så utformade
att de inte medgav en smidig
tillämpning. Det rörde sig ju inte om
medvetna försök att kringgå de svenska
bestämmelserna utan endast om missförstånd.

Syftet med min enkla fråga var att
rikta uppmärksamheten på det inträffade
och eventuellt göra ett smidigare
tillvägagångssätt möjligt till en annan
gång. Vi bör ta vara på alla möjligheter
att skapa goodwill för vårt land och våra
produkter, och de utmärkta tillfällen
till detta som vi har i bl. a. flottbesöken
bör inte få störas av sådana
osmidigheter som förekom i detta fall.

Av finansministerns svar framgår att
den nya tulltaxan ger tullfrihet åt införda
varor då det är fråga om gåva.
Därmed får saken anses vara klar. Med
stor tillfredsställelse och tacksamhet

Tisdagen den 29 mars 1960 Nr 10

vissa statsbidragsbestämmelser avseende det all

Svar på fråga ang. tolkningen av

männa skolväsendet

kan jag alltså konstatera att vi inte behöver
riskera sådana impopulära åtgärder
i fortsättningen som vid det nämnda
tillfället.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag begärde ordet närmast
därför att jag tyckte att interpellanten
i sin tacksamhet kanske drog
litet för stora växlar på mitt svar.

Interpellanten började med att beklaga
missförståndet men fortsatte med att
säga att missförståndet inte låg hos de
svenska tullmyndigheterna. Detta är jag
också angelägen att understryka. I det
bär fallet gav gällande lag och författning
vare sig tullmyndigheter eller
Kungl. Maj :t möjligheter att göra några
speciella eftergifter. Det rörde sig om
att en amerikansk grammofonskiveproducent
i reklamsyfte hade skickat med
20 000 grammofonskivor, som de här
flottisterna skulle dela ut i de skandinaviska
huvudstäderna. De 5 000 skivor
som skulle delas ut i Stockholm representerade
ett tullvärde av ungefär 6 000
kronor, och det är inte mycket i och
för sig. Jag medger att goodwillen väl
kan ha varit värd detta belopp. Men det
finns ändå någonting av enskilt affärsintresse
bakom den här gåvan, som
inte har med det goda förhållandet mellan
Sverige och Amerika att göra eller
mellan den svenska och den amerikanska
flottan eller mellan de amerikanska
flottisterna och de svenska flickorna.
De amerikanska flottisterna skulle fungera
som reklamombud för en speciell
firma. Jag skulle inte ha sagt så mycket
om det hade varit flera grainmofonskiveproducenter
som hade hållit sig
framme och bett att få just sina speciella
produkter utdelade i Skandinavien.
Då hade det varit något mera av fri
konkurrens över det hela och kanske
mindre att fästa sig vid.

Jag har bara velat säga detta för att
man inte skall dra den förhastade slut -

satsen att vid ett liknande tillfälle kommer
det att vara grönt ljus. Det är inte
alldeles säkert att det blir så. Man får
bedöma varje fall för sig. Men i den nya
tulltaxeförordning, som nu ligger på
riksdagens bord, ges det möjligheter —
dock med den inskränkningen att
Kungl. Maj:t har förbehållit sig rätten
att fixera värdegränserna — att när en
sådan här gåva skall delas ut, bevilja
tullfrihet.

Det kunde vara intressant att föra det
här resonemanget mycket längre. Då
det är fråga om gåva brukar det i allmänhet
på förhand finnas vissa förbindelser
mellan givaren och mottagaren.
Sådana förbindelser finns inte i det här
fallet. En gåva ter sig också litet originell
om t. ex. 700 eller 800 flottister
kommit på precis samma idé, nämligen
att skänka en grammofonskiva till en
svensk flicka. Det är otänkbart att en
sådan »uniform» i tänkesättet skulle
existera inom den amerikanska marinen.

Med detta lilla inlägg har jag bara velat
ha sagt att man får pröva varje särskilt
fall och att vi nu har större möjligheter
till ett generöst bedömande än de nuvarande
författningarna medger.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. tolkningen av vissa
statsbidragsbestämmelser avseende det
allmänna skolväsendet

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Pettersson i Dalil
bär frågat dels om jag observerat att
till följd av olika tolkningar av övergångsbestämmelserna
till kungörelsen
om statsbidrag till driftkostnader för
det allmänna skolväsendet kommuner
av länsstyrelse återkrävts redan utbetalt
belopp, vilket kan förorsaka förluster
för vederbörande kommuner, dels

Nr 10

Tisdagen den 29 mars 1960

Svar på interpellation ang. arbetsmarknaden inom Töre kommun och på fråga ang.

sysselsättningsmöjligheterna m. m. i Morjärv

om jag är villig att skapa klarhet om
hur ifrågavarande författningsbestämmelser
skall tolkas, så att inte förluster
för kommunerna uppkommer.

Av inhämtade upplysningar framgår,
att vederbörande länsstyrelse vid den
slutliga bidragsutbetalningen för redovisningsåret
1958/59 inte gjort ett i gällande
övergångsbestämmelser föreskrivet
avdrag. Att så ej skett beror inte på
tolkningssvårigheter utan är, enligt vad
som upplysts att hänföra till ett rent
förbiseende. Sedan man inom länsstyrelsen
observerat misstaget med de för
höga utbetalningarna, har det för mycket
utbetalda beloppet återkrävts. Det
synes vara detta krav på återbetalning,
som herr Pettersson åsyftar.

Jag vill understryka, att det alltså är
fråga om återbetalning av belopp, som
kommit att utbetalas i strid mot gällande
bestämmelser och således överskjutit
vad som skall utgå vid bidragsgivning
i föreskriven omfattning. Det
kan följaktligen inte göras gällande att
kommunerna lider någon förlust vid
återbetalningen. Vid de förfrågningar
som kommunerna gjort hos länsstyrelsen
har dessa förhållanden klarlagts,
och någon tvekan om bestämmelsernas
rätta innebörd torde numera inte föreligga.
Återbetalning har också i flertalet
fall redan verkställts.

Jag vill slutligen framhålla, att övergångsskedet
med utgången av detta budgetår
har passerats. Därefter skall utbetalningarna
ske enligt för hela driftbidraget
enhetliga regler, som såväl
länsstyrelserna som kommunerna sedan
länge är väl bekanta med. Jag anser
därför, att några särskilda åtgärder från
min sida inte är påkallade.

Härpå anförde

Herr PETTERSSON i Dahl (ep):

Herr talman! Jag vill tacka herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
för att han har svarat på min
fråga.

Frågan ställdes, såsom statsrådet har
sagt, därför att kommunerna krävdes
på återbetalning av driftbidraget till
övningslärarnas löner. Detta återkrävande
väckte både undran och oro, och
jag tror det var en bestämd uppfattning
hos kommunerna att de på detta
sätt skulle lida förlust. Nu säger statsrådet
bestämt, att det inte kan göras
gällande att kommunerna lider någon
förlust. Jag hoppas verkligen att statsrådet
har rätt, men kommunerna har
som sagt haft en bestämd uppfattning,
att de skulle komma att lida förlust.

Jag vill sluta med att säga, att man
får väl avvakta händelserna. Om det
som herr statsrådet här har sagt inte
stämmer riktigt, får man väl göra som
andra gör: man får återkomma.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på interpellation ang. arbetsmarknaden
inom Töre kommun och på fråga
ang. sysselsättningsmöjligheterna m. m.
i Morjärv

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON, som yttrade:

Herr talman! I en interpellation har
herr Lassinantti frågat om vilka möjligheter
statsmakterna har att bereda arbete
åt de vid Hjalmar Nilssons Träförädling
AB, Morjärv, tidigare anställda
arbetarna och tjänstemännen samt om
det finns några möjligheter att undvika
eller lindra den ekonomiska ruin de exceptionella
borgensåtagandena hotar
vålla de anställda. Interpellanten frågar
även om det finns några grundade
förhoppningar om en ljusning på arbetsmarknaden
för Töre kommun.

Vidare har herr Larsson i Hedenäset
framställt en enkel fråga om jag har
observerat de olika problem som aktualiserats
i samband med att nämnda fö -

Tisdagen den 29 mars 1960

Nr 10

Svar på interpellation ang. arbetsmarknaden inom Töre kommun och på fråga ang.

sysselsättningsmöjligheterna m. m. i Morjärv

retag försatts i konkurs och vilka åtgärder
som överväges från regeringens sida
för att i görlig utsträckning trygga en
fortsatt försörjning åt de i företaget anställda
samt även begränsa de förluster
som enskilda och småföretag med
begränsade resurser torde åsamkas i
samband med den aktuella företagskraschen.

Jag har funnit det ändamålsenligt att
lämna ett för interpellationen och den
enkla frågan gemensamt svar.

Stora sysselsättningssvårigheter har
sedan flera år varit rådande i Töre kommun,
där Morjärv är en av huvudorterna.
Dessa svårigheter torde vara väl
kända för kammarens ledamöter bland
annat genom de debatter som riksdagen
vid olika tillfällen hållit i frågan. Någon
redogörelse för hur svårigheterna
uppkommit anser jag därför inte vara
påkallad. Beträffande det aktuella arbetsmarknadsläget
vill jag emellertid
nämna att i början av mars 120 personer
var arbetslösa i kommunen. Samtidigt
sysselsattes 175 personer i beredskapsarbete
i Töre kommun. Dessa siffror bör
ses mot bakgrunden av att hela befolkningen
i arbetsför ålder i Töre kommun
utgör inte fullt 3 000 personer.

På grund av att Hjalmar Nilssons
träförädling AB för en tid sedan försatts
i konkurs kan arbetsmarknadsläget
i kommunen komma att bli ännu
sämre. Detta företag bär under senare
år på förslag av den år 1953 tillkallade
s. k. Töre-utredningen kunnat utbyggas
genom att det erhållit samhällets stöd.
Åtgärderna har inneburit ett betydande
finansiellt engagemang i företaget från
staten och landstinget. Det allmännas
insatser i företaget uppgår f. n. till i
runt tal 1,5 milj. kronor och har gjorts
i form av lånegaranti samt av lån förmedlade
av företagarföreningen. Orsaken
till den stora kreditgivningen har
i första hand varit att det ur sysselsättningssynpunkt
befunnits angeläget att
söka vidmakthålla och stabilisera före -

taget. Därvid har särskilt beaktats att
företaget för rationell drift ansetts behöva
upprätthålla en relativt betydande
produktion. Med hänsyn bl. a. till säsongvariationerna
inom branschen kräver
detta betydande kapital.

Antalet anställda vid företaget var i
slutet av januari månad innevarande år
66 personer. Personalstyrkan har emellertid
varit betydligt större. Sålunda
nådde antalet anställda när det var som
högst under 1959 upp till 220 personer.
Av dessa var emellertid ett 90-tal sysselsatta
i den verksamhet företaget bedrivit
som entreprenör i byggnadsbranschen
på olika orter i länet.

Sedan företaget försatts i konkurs har
företagarföreningen erhållit konkursförvaltningens
tillstånd att arrendera
industriområdet för att fullgöra en leverans
till vattenfallsstyrelsen, vilken ger
full sysselsättning åt 33 personer under
ytterligare en kort tid.

Konkursförvaltningen har utannonserat
företaget till försäljning. Avsikten
är att i första hand försöka finna köpare,
som kan bedriva liknande tillverkning
som tidigare. Företagarföreningen
har tagit ett flertal kontakter med företag
inom branschen, och intresserade
spekulanter finns. Med hänsyn till kapaciteten
hos den befintliga anläggningen
borde man kunna räkna med att åtminstone
ett 40-tal man skulle kunna beredas
stadigvarande sysselsättning om
försäljningen lyckas. Härutöver borde
företaget säsongvis kunna ge betydligt
större sysselsättning.

Jag övergår så till att behandla de
förluster som konkursen vid Hjalmar
Nilssons Träförädling AB kan komma
att vålla bland annat de anställda. Fastställda
kvarvarande borgensansvarigheter
gäller till största delen ansvarighet
mot tre statliga bolag, nämligen LKAB,
NJA och ASSI. Sex personer bär tecknat
borgen för leveranser från ASSI.
Dessa personer har i skrivelse till bolaget
begärt befrielse från borgensåtagan -

Nr 10

Tisdagen den 29 mars 1960

Svar på interpellation ang. arbetsmarknaden inom Töre kommun och på fråga ang.

sysselsättningsmöjligheterna m. m. i Morjärv

det. Liknande framställningar till LKAB
och NJA förberedes från de berörda
borgensmännen. Jag har anledning att
räkna med, att framställningarna till
de statliga bolagen kommer att behandlas
välvilligt. Borgensansvarigheten i
övrigt är uppdelad på fem borgensmän.
Det högsta belopp som i dessa fall kan
komma att utkrävas av en enskild person
är 3 000 kronor.

Härutöver föreligger från två personer
ett borgensåtagande, som avser byggenskap
i Luleå. Förhandlingar pågår
om åtgärder i avsikt att häva ifrågavarande
leveranskontrakt och därmed
borgensförbindelserna.

Prioriterade lönefordringar uppgår
till drygt 350 000 kronor. Man bör kunna
förvänta att dessa fordringar kommer
att täckas av köpesumman vic
eventuell försäljning. Det finns vid si
dan härom vissa äldre lönefordringai
som inte har prioritet. Det mesta liäray
ligger flera år tillbaka i tiden.

De enskilda borgenärerna hos Hjalmar
Nilssons Träförädlings konkursbo
utgöres till övervägande delen av företag
med solid ekonomi. Flertalet av
de största borgenärerna är handelsföretag
inom byggnadsmaterialbranschen.
Såvitt nu är känt bedömes fem småindustri-
och hantverksföretag få större
ekonomiska svårigheter med anledning
av den inträffade konkursen. Jag är väl
medveten om den svåra situationen men
finner det inte vara möjligt för staten
att ersätta förluster uppkomna vid ett
enskilt företags konkurs.

Vad så gäller de framtida sysselsättningsmöjligheterna
i Töre vill jag särskilt
hänvisa till det energiska arbete
som länsstyrelsen och företagarföreningen
bedriver för att tillföra kommunen
nya arbetstillfällen. Ett flertal
uppslag för nya tillverkningar har bearbetats,
och utredningar pågår för närvarande
i avsikt att fastställa lönsamheten
hos några av dem.

Belativt stora investeringar kräves

för projektens realiserande. Avsikten är
att söka uppbringa erforderligt enskilt
kapital. Huruvida detta kan lyckas är
dock ännu mycket ovisst. Erfarenheten
visar, att det är synnerligen svårt att
erhålla enskilt riskvilligt kapital för
investeringar inom Töre kommun. Om
sådant inte kan anskaffas kan företagsbildning
endast komma till stånd genom
direkt statliga åtgärder. De statliga insatser
som därvid kan bli aktuella blir
beroende av förhållandena i det enskilda
fallet.

Det bör vidare nämnas att länsarbetsnämnden
har för avsikt att i samråd
med arbetsmarknadsparterna ordna kurser
för fortbildning av arbetslösa i området.
Detta sker dels med tanke på
kommande behov av yrkeskunniga arbetare
inom snickeribranschen, dels för
att möta en väntad stigande efterfrågan
på byggnadsarbetare i bl. a. Luleå och
vid vattenfallsverkets arbeten i Luleälven.

Jag är medveten om att arbetsmarknadsläget
i Töre kommer att ytterligare
försämras om Statens skogsindustrier
lägger ner driften vid Törefors sågverk.
Såvitt jag kan förstå är det med hänsyn
till sågtiminertillgången för Statens
skogsindustrier i övre Norrland
och till de företagsekonomiska betingelserna
för detta sågverk knappast möjligt
att fortsätta driften med nuvarande
inriktning under någon längre tid. Men
självfallet har man från regeringens sida
varit ytterst angelägen om att det definitiva
nedläggandet uppskjutes, i varje
fall så länge, att ytterligare rådrum
skapas för att genomföra pågående utredningar
om möjligheterna att tillföra
orten nya bestående arbetstillfällen.
Förutsättningarna för ett sådant uppskov
har undersökts i handelsdepartementet
i samråd med bolaget och domänstyrelsen.
Från bolagets styrelse har
meddelats att styrelsen fattat beslut om
att efter sedvanligt semesteruppehåll i
juli fortsätta driften vid Törefors såg -

Tisdagen den 29 mars 1960

Nr 10

Svar på interpellation ang. arbetsmarknaden inom Töre kommun och på fråga ang.

sysselsättningsmöjligheterna m. m. i Morjärv

verk samt planlägga för fortsatt drift
tills vidare. Man siktar därvid på att
upprätthålla driften till den 1 april 1961.

Vidare anförde:

Herr LASSINANTTI (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka socialministern
för det utförliga svaret på
min interpellation. Jag vill också understryka
att enligt min uppfattning är
statsrådets inställning såsom den har
kommit till uttryck i detta svar helt igenom
positiv. I och för sig är inte detta
någon överraskning mot bakgrunden av
socialdepartementets och regeringens
bemödanden att finna en lösning på sysselsättningsproblemet
i Töre kommun.

Verkligheten i Töre kommun är emellertid
fortfarande tyvärr präglad av så
många osäkerhetsmoment, att detta interpellationssvar
inte kan utstråla den
optimism som vi alla — säkerligen statsrådet
liksom Töreborna och interpellanten
— gärna såge som vår samfällda
egendom i dag. Men en sak är klar: om
allt som är möjligt att göra i dag blir
gjort, då blir morgondagens svårigheter
lättare att bemästra.

Om jag till att börja med får ägna
några ord åt händelserna i Morjärv, vill
jag uttala min tillfredsställelse över att
man på verkligt allvar går in för att undanröja
de mest tragiska ekonomiska
följderna av de anställdas borgensåtaganden.
Att de anställda iklätt sig borgen
för företagets verksamhet på det
sätt som skett är ett nästan rörande bevis
på med vilken omsorg och med vilken
ängslan för det dagliga brödet man
i en bygd som lidit av långvarig arbetslöshet
slår vakt om det företag, från
vilket man har sin utkomst. Statsrådets
svar visar att man i fråga om dessa
borgensåtaganden liar gjort för de anställda
vad som över huvud taget är
möjligt att göra. Att de av statsrådet
omnämnda stora industriföretagen i
Norrbotten är beredda att med välvil -

lighet handlägga de anställdas framställningar
om befrielse från borgensåtagandena
skall här noteras med tacksamhet.

Beträffande sysselsättningen i Morjärv
vill jag säga att det vore önskvärt
att stabiliserade förhållanden snarast
möjligt inträdde vid de företag det här
är fråga om.

Länsstyrelsen i Norrbottens län och
länets företagarförening har gjort sig
förtjänta av ett uppriktigt tack för det
sätt varpå de sökt reda ut problemen i
Morjärv.

Även om vi inte har anledning att i
detta sammanhang närmare ingå på
bakgrunden till konkursen vid träförädlingsföretaget
i Morjärv, vill jag ändå
som en upplysning nämna att länets
företagarförening liksom Töre kommun
på olika sätt, dels genom rådgivande
verksamhet, dels genom direkt kontroll,
sökt hålla företaget i sunda ekonomiska
banor. Personligen har jag den uppfattningen
att föreningen och kommunen
saknat möjligheter att göra mer än
vad de gjort i detta avseende.

Jag vill också deklarera som min personliga
uppfattning, att eftersom staten
har ett direkt ansvar för att arbetslösa
beredes sysselsättning, så bjuder en klok
ekonomisk politik att samhällets stöd
till företagets restauration — om så är
erforderligt — hålles någorlunda inom
ramen för de kostnader de anställdas
sysselsättning i beredskapsarbete skulle
komma att medföra. Hjälp till produktiva
insatser är i hög grad också samhälleligt
sett hjälp till självhjälp.

Att Aktiebolaget Statens skogsindustrier
i nuvarande läget har tillmötesgått
en framställning från regeringen om
att fortsätta driften vid sågverket i Törefors
är glädjande. Det visar att företaget
tagit hänsyn till de svåra sociala
följdverkningar som ett driftstopp i dagens
läge skulle ha fått.

Men oron för morgondagen är trots
allt stor i Töre kommun. Det är sju år

Nr 10

Tisdagen den 29 mars 1960

Svar på interpellation ang. arbetsmarknaden inom Töre kommun och på fråga ang.

sysselsättningsmöjligheterna m. m. i Morjärv

sedan den s. k. Töreutredningen tillsattes
för att söka lösa sysselsättningskrisen
inom kommunen. Orsaken härtill
var att de enskilda företagen, som dittills
drivit sågverket och -wallboardfabriken
i Törefors, varslat om driftnedläggelse.

En tidning har i dag jämfört Töre
kommun med fallet Chessman. Jag
skall inte diskutera fallet Chessman,
men jag frågar: Vad ont har Töre kommun
gjort, när den på detta sätt marteras
under detta Damoklessvärd? Det enda
man kan lägga töreborna till last är
att de är arbetsamma och i hög grad
hedervärda medborgare i det svenska
samhället. De har bosatt sig i ett samhälle,
där man genom statliga insatser
för 160 år sedan fick en industri, som
ibland blomstrat och ibland gått under.
Företagare har kommit och gått, från
England, från Danmark och inte minst
från Sverige. De har velat skära guld
med täljkniv i den norrbottniska kolonien.
De har misslyckats ofta, och befolkningen
i bygden har fått bära följderna.

Staten var från början ytterst frikostig.
Inte mindre än 27 000 tunnland
ymnigt växande skog fick Samuel Gustav
Hermelin 1799 dispositionsrätten
till för att starta en industri i Törefors.
Dessa skogar gick senare närmast som
en förläning över i enskild ägo. Vid den
stora industrikraschen i mitten på 1920-talet skildes töreindustrien liksom
många andra industrier från sin egen
råvara. Detta förhållande beslår alltjämt
och åberopas t. ex. nu indirekt av
Statens skogsindustrier, som säger sig
lida av råvarubrist. Om det är så att
äganderätten förpliktar, borde då inte
industridomänerna inom kommunen
lämna åtminstone något bidrag till råvaruleveranserna
till Törefors? Jag vet
att sådana reduktioner som gjordes under
tidigare århundraden inte är genomförbara
nu — fast de skulle behövas
— men jag vädjar till egendoms -

ägarnas sociala samvete, dock utan att
vänta alltför stort gehör.

Osäkerhetstillståndet i Töre kommun
blev ytterst markant 1926, då driften
vid sågen inställdes. Svårigheterna av
i dag är nästan en mansålder gamla,
och det är på tiden att man söker få en
definitiv lösning på problemet. ASSI
skall fortsätta driften åtminstone över
nästa vinter.

I detta sammanhang måste man väl
ha rätt att utgå ifrån att inget negativt
får inträffa med driften förrän acceptabla
ersättningsindustrier står till
buds.

Jag vill också framhålla, att när ASSI
övertog sågverket vid Törefors, så uppfattades
detta bl. a. av kommunalmännen
som en tämligen slutlig lösning.
Denna uppfattning har bundit bl. a.
kommunens ansvariga ledning till att
ställa sig avvaktande till utvecklingen.
I annat fall hade man där självfallet
sökt aktualisera andra lösningar på sysselsättningsproblemet.

Herr talman! Jag vill göra ytterligare
ett par reflexioner. Genom olika samhälleliga
åtgärder, delvis beroende även
på sysselsättningssvårigheterna, har
Töre kommun i många hänseenden blivit
något av en mönsterkommun. Nog
har väl denna upprustning skett med
tanke på att det skall bo andra än arbetslösa
i denna mönsterkommun.

ASSI har ofta använts som en ambulans
för att ta hand om kapsejsade enskilda
företag. Töre har nog enligt min
mening rätt att uppfatta Statens skogsindustriers
senaste beslut inte bara som
ett modus vivendi. Men hur är det med
ASSI:s resurser? ASSI är ju sedan flera
år föremål för en politisk kampanj, vilken
syftar till att inskränka företagets
verksamhet. Om dessa attacker lyckas,
blir Törefors då det första offret igen?
Det är frågan, som man i dag ställer sig
i Töre kommun. Jag vill erinra om att
kampanjen mot ASSI i hög grad har

Tisdagen den 29 mars 1900

Nr 10

Svar på interpellation ang. arbetsmarknaden inom Töre kommun och på fråga ang.

sysselsättningsmöjligheterna m. m. i Morjärv

gällt just verksamheten vid sågverken,
vilken man velat minska.

Vi har i dag ett annat läge än i början
av 1930-talet, när man skickade
norrbottningar till AK-läger i Småland
och betalade dem en krona eller en krona
50 öre om dagen. I dag kostar en
beredskapsarbetare i runt tal 200 kronor
om dagen, och 200 beredskapsarbetare
under 250 dagar kostar samhället
ungefär 10 miljoner kronor. Jag vill anföra
detta som ett komplement till de
siffror om de arbetslösas antal, som
socialministern här anförde. Och även
nu vill jag understryka det angelägna i
att man med bortseende från gamla förlegade
doktriner från samhällets sida
ägnar uppmärksamhet åt nyskapandet
av produktiva företag, som bereder varaktig
sysselsättning.

Herr talman! Med dessa reflexioner
ber jag att än en gång få tacka statsrådet
för svaret på mina frågor.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Till socialministern uttalar
jag ett tack för svaret på min
fråga.

De problem, som aktualiserats genom
företagskraschen i Morjärv, får
sin mörka relief bl. a. mot bakgrunden
av den arbetsmarknadssituation statsrådet
redovisar. Att en kommun med
nära 20 kronor i sammanlagd kommunal
utdebitering och med omkring 10
procent av den arbetsföra befolkningen
som arbetslösa eller i beredskapsarbeten
sysselsatta skall få en sådan stjärnsmäll
som Morjärvskonkursen utgör,
detta är något som förvisso ingen kommunalman
eller kommunmedlem vill
råka ut för.

Hjalmar Nilssons Träförädling, som
tidigare var ett företag med mera måttfulla
proportioner, fick efter 1953 samhälleligt
stöd för att efter ortens förhållanden
bli ett storföretag. I slutet av
februari detta år sprack bubblan. I min
7 — Andra kammarens

målsättning i denna fråga ingår emellertid
inte att efterspana boven i dramat,
vem som kan göras ansvarig för
vad som hänt, utan i stället att rikta
intresset på vad som kan göras för att
neutralisera skadeverkningarna och så
långt möjligt undvika upprepanden.

Herr talman! De problem, som här
aktualiseras, kan sägas vara trenne var
för sig viktiga detaljavsnitt.

För det första gäller det att ernå fortsatt
och tryggad försörjning åt de i företaget
anställda och därmed även att
bevara en grundförutsättning för att
inom det aktuella området ge täckning
åt uttrycket »en levande bygd». Jag är
övertygad om att länsstyrelsen i Norrbotten
och länets företagarförening gör
helhjärtade insatser för att ernå en positiv
lösning härvidlag. Min förhoppning
är att deras ansträngningar må
krönas med framgång.

För det andra gäller det att anställda,
som av solidaritet med företaget
gått i borgen, ej behöver drabbas av den
dubbla sorgen att bli utan tryggad sysselsättning
och samtidigt ställda på bar
backe. Härvidlag andas statsrådets svar
en betydande optimism. Detta noterar
jag med tillfredsställelse.

För det tredje aktualiseras att borgensåtaganden
i övrigt och leveransfordringar
ej kan likvideras av konkursboet
och härigenom orsakar svårigheter
för fordringsägarna, vilket kan
skapa nya sysselsättningspoblem. Tyvärr
måste jag konstatera att statsrådets
svar i detta hänseende är negativt.
Statsrådet redovisar först att såvitt nu
är känt fem småindustri- och liantverksföretag
får större ekonomiska svårigheter
med anledning av konkursen.
Trots detta säger statsrådet att det inte
är möjligt för staten att ersätta förluster
uppkomna vid ett enskilt företags
konkurs.

Herr statsråd! Bakgrunden till det
här aktuella avsnittet av min fråga var
den bedömningen att småindustriföre -

l>rotokolt 1960. Nr 10

Nr 10

Tisdagen den 29 mars 1960

Svar på interpellation ang. arbetsmarknaden inom Töre kommun och på fråga ang.

sysselsättningsmöjligheterna m. m. i Morjärv

tag — främst i sin egenskap av leverantörer
— kunde drabbas av ekonomiska
svårigheter i samband med den
aktuella konkursen. Detta bekräftas nu
av statsrådet, som anger att fem småindustri-
och hantverksföretag orsakas
större ekonomiska svårigheter.

Jag har givetvis som enskild riksdagsman
inte tillgång till det grundmaterial,
som erfordras för bedömning om
antalet — fem företag — är det relevanta.
Jag konstaterar endast att ett antal
småföretag kommer att orsakas större
ekonmiska svårigheter. Detta kan i
bästa fall begränsas till en tids likviditetssvårigheter.
Oavsett graden härav
kommer dock resultatet att bli negativt
i fråga om dessa företags möjligheter
att bereda tryggad och vidgad sysselsättning.
Här är fråga om negativa kedjereaktioner,
som inte får nonchaleras.

Då statsrådet anför att det är omöjligt
för staten att ersätta förluster, uppkomna
vid ett enskilt företags konkurs,
har jag ur juridiska synpunkter intet
att invända. Det bör dock noteras att
då t. ex. en sågägare levererat virke till
företaget, har han godtagit kredit utifrån
det förhållandet att staten gett
stöd och sanktion åt företagets expansion.
Han har trott att statens ekonomiska
insatser i företaget och kontroll
av dess verksamhet innebar en garanti
för en mera långsiktig drift. Nu står
han där, »tämligen mager om bena». Då
anställda, som tecknat borgen, så långt
möjligt hålles skadeslösa, bör då inte vägar
sökas för att småindustri- och hantverksföretag
som har varufordringar
inte skall drabbas av allt för stora likvi
ditetssvårigheter? Jag hoppas att
statsrådet kan ägna ytterligare uppmärksamhet
åt denna fråga.

Herr talman! Herr Lassinantti har
med stor tacksamhet noterat det uppskov
med avrättningen av Törefors som
styrelsen för Statens skogsindustrier
beslutat. Även jag uppskattar den galgenfrist
som Töre kommun och dess

innebyggare därigenom fått. Det synes
mig i detta sammanhang vara angeläget
att slå fast nödvändigheten av att
detta uppskov utnyttjas till att på allvar
söka utvägar för en mera långsiktig
lösning av problemet. Jag är övertygad
om att Töre kommun, länsstyrelsen i
Norrbotten och länets företagarförening
med största allvar eftersträvar en sådan
lösning. Därutöver synes det mig vara
nödvändigt, att alla som har förutsättningar
att göra en positiv insats allvarligt
prövar sina möjligheter att bidra
till att lösa frågan om Töres sysselsättningsproblem.

Sålunda anser jag att ASSI på nytt
bör pröva frågan. Den privata företagssektorn
bör undersöka, om den har möjligheter
att bidra till en mera långsiktig
lösning. Även föreningsrörelsen bör
undersöka, om den har förutsättningar
att göra en insats. Den respittid som nu
ges bör enligt min mening utnyttjas
till att olika företagsformer ordentligt
prövar sina möjligheter till en långsiktig
lösning av Töres sysselsättningsproblem.
Att en bygds dödsdom skall få
fällas utan en sådan allvarlig prövning
av alla som har förutsättningar att bidra
till frågans lösning skulle jag närmast
vilja beteckna som oansvarigt.

Herr talman! Jag upprepar mitt tack
för svaret på min fråga.

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Jag har tagit mig friheten
att ta till orda i denna debatt för
att på det principiella planet framföra
några synpunkter på den argumentering
som herr Lassinantti hade i sin interpellation.

Det händer alltför ofta att man i
samband med olyckshändelser hos enskilda
företag i förstuckna ordalag, i
gliringar och halvkvädna visor vill påstå
att svenskt näringsliv saknar sociala
ambitioner och socialt intresse.

Töre är ett intressant fall. Där har

Tisdagen den 29 mars 1960

Nr 10

Svar på interpellation ang. arbetsmarknaden inom Töre kommun och på fråga ang.

sysselsättningsmöjligheterna m. m. i Morjärv

inträffat att ett enskilt företag blivit
nedlagt, och det har förekommit hot
om ett statligt företags nedläggning.
Här finns sålunda möjligheter till en
jämförelse. När herr Lassinantti framställde
sin interpellation, gällde det ju
bara det enskilda företagets nedläggelse.
I interpellationen säger herr Lassinantti,
att statsmakterna av sociala
skäl måste känna sig skyldiga att vidta
åtgärder utöver beredskapens ram.

Det håller jag med om. I de fall där
enskilda företag inte mäktar fortsätta
sin verksamhet, där det är svårt att
omplacera arbetskraften och där kommunerna
inte förmår gripa in, där skall
staten kunna inträda i första hand med
tillfälliga beredskapsarbeten och under
tiden söka vägarna till en långsiktig
och lönsam arbetsplanering.

Härvidlag är det alltså tydligen ingen
skillnad mellan herr Lassinantti och
min och högerpartiets inställning i denna
fråga. Skillnaden ligger i vår uppfattning
om hur denna långsiktiga arbetsplanering
skall ske. Här säger herr
Lassinantti i sin interpellation med
adress till den näringspolitiska syn jag
företräder: »En ganska betydande opinion,
som dock är lokaliserad helt
utanför Norrbotten, kräver en avveckling
av det statliga engagemanget i
bl. a. det norrbottniska näringslivet. Om
denna mening upphöjdes till praktisk
politik, skulle statsmakternas roll huvudsakligen
inskränka sig till administration
av beredskapsarbeten på arbetsmarknaden,
medan långsiktiga lösningar
av sysselsättningsproblemen
skulle vara statsmakterna likgiltiga. Ett
sådant tillvägagångssätt måste betecknas
som oförenligt med en modern social
syn på arbetsmarknaden och medmänniskornas
moraliska rätt till arbete.
»

Det är ingen modern social syn som
staten tillämpar i Töre. Den saken berörs
i ett ledarstick i dag i StockholmsTidningcn
under rubriken »På halster»:

»Törefors-fallet erinrar obehagligt om
behandlingen av Chessman.» Är det riktigt
att hålla ett samhälle och dess
människor på sträckbänken eller invagga
dem i förhoppningar, vilka inte
kunna infrias?

Vi är medvetna om att det i olika
sammanhang finns sociala aspekter att
ta hänsyn till. Samgemenskapen fordrar
ett stort socialt ansvar, och detta åvilar
den enskilde, bolag och deras ledningar
samt statsmakterna. Men, herr talman,
den springande punkten i vår syn är
att grundförutsättningen för upprätthållande
av socialt ansvar är en sund
ekonomi; det är att man planerar uppbyggnad
och utbyggnad på ett sådant
sätt, att det på längre sikt är ekonomiskt.
Även om man först och främst ser
på den sociala sidan, måste man, om
man skall investera stora kapital på
lång sikt, förstå att endast goda ekonomiska
förutsättningar ger hållbar social
hjälp.

Herr Lassinanttis fråga var bl. a. orsakad
av att det största enskilda företaget
i Morjärv i Töre gick i konkurs.
Sedan dess har ASSI beslutat att dra
sig tillbaka därför att driften inte lönade
sig. Man har förebrått enskilt näringsliv
för att det utan tanke på socialt
ansvar lägger ned verksamheten när
lönsamheten sviktar. Det är möjligt att
det i en del fall kan vara berättigat.
Det är oerhört svårt att bedöma en sådan
sak. I de flesta fall är dock kritiken
felaktig därför att just upprätthållandet
av en olönsam sysselsättning i
längden skapar ännu större problem för
samhället och de anställda. Det enskilda
näringslivets kritiker och förespråkarna
för en statligt verksamhet har
nu fått se hur ett statligt företag vill dra
sig tillbaka. Jag kritiserar inte ASSI
för att det gjort denna företagsekonomiska
bedömning, men jag vågar kritisera
både riksdagen, regeringen och
ASSI för alt man in vaggat Töre kommun
och dess människor i föreställning -

100

Nr 10

Tisdagen den 29 mars 1960

Svar pa interpellation ang. arbetsmarknaden inom Töre kommun och på fråga ang.

sysselsättningsmöjligheterna m. m. i Morjärv

en att man skulle skapa trygga arbetsförhållanden.
Det sades stora ord i
riksdagen. Töreproblemet skulle lösas,
vi skulle visa vårt ansvar där enskild
industri sviktar, sade många talare,
bl. a. sådana som står regeringen nära.

Hur har man gjort detta? Jo, man
satsade pengar på ett företag som ledningen
inom ASSI inte själv trodde på.
Samtidigt invaggade man kommunen i
säkerhet så att den började investera
stora belopp för samhällets sanering.
Människorna satte i gång att bygga egna
hem. Töre kommun har skaffat sig stora
skulder men också höga skattesatser.
I stället för arbete skänker man alltså
misströstan och sociala svårigheter. Det
är inte jag som säger detta utan det är
SIA och Aftonbladet i flera kommentarer
till situationen i Töre.

Jag har, herr talman, velat framföra
detta för att dämpa den överlägsenhet
och den kritiklusta som ofta kommer
till synes när enskild verksamhet på en
ort måste läggas ner. Nu har Töre kommun
fått ett löfte om ett handtag genom
ASSI. Jag hoppas innerligt att det kommer
att göras på ett sådant sätt att verksamheten
blir ekonomiskt självbärande
i framtiden. Blir den inte ekonomiskt
självbärande, kommer både staten och
ASSI att i längden tröttna på att subventionera
den. Företagsledningen mister
intresset för att satsa sin ambition
i verksamheten, och arbetstagarna återfår
sin oro för samhällets existens. Jag
påstår, herr talman, att socialpolitikens
grund ligger i rätt placerade, rätt skötta
och försiktigt ekonomiserade företag.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Om man försöker summera
vad töreborna och andra som är
berörda av törekrascherna nu har att
hålla sig till, så blir det först och främst
att det skall bli fortsatt drift i begränsad
omfattning fram till den 1 april 1961.

Däremot vet man ännu ingenting bestämt
om hur det kommer att bli i Morjärv.
Konkursen får betydande ekonomiska
konsekvenser för fem andra företag
i länet. Enskilda borgenärer kommer
möjligen att få en välvillig behandling
när man prövar deras framställningar
om att slippa betala, men det förefaller
av svaret troligt att vissa av
dessa borgenärer kommer att få betala
upp till 3 000 kronor, vilket är kännbart
eftersom det i många fall gäller arbetare.
Man har, tycker jag, nödtorftigt
sörjt för stunden, men om framtiden vet
man ingenting alls.

Herr Lothigius betecknar vad som inträffat
i Töre som olyckshändelser i det
privata näringslivet. Där tror jag inte
att vi kan hålla med honom. — När han
likaledes säger att det inte är rätt att
anklaga privata företag för bristande
ansvarskänsla i sådana här sammanhang,
så vill jag för min del svara att
det inte främst handlar om en moralisk
bedömning. Det handlar bara om att
privatkapitalismen och nuvarande egendomsförhållanden
leder till sådant här
och obönhörligen kommer att göra det,
så länge detta tillstånd råder. Arbetarrörelsen
har inte velat acceptera denna
s. k. lagbundna ordning utan eftersträvar
andra förhållanden. Den försöker
göra det både i kraft av sitt inflytande
på det politiska planet och i andra sammanhang.
Där står en politisk kamp.
Namnet Töre liar i och för sig blivit ett
politiskt och ekonomiskt begrepp. Det
har funnits liknande fall även tidigare,
och det har förekommit många sådana
efter det att det egentliga törefallet
uppstod.

Det handlar som sagt om att privata
företag, som har en avgörande betydelse
för en bygd, läggs ned av det ena
eller det andra skälet eller flyttas till
annan ort för att tillförsäkra sina ägare
större vinster. Då uppstår alltid frågan
vad en sådan bygd kan få i stället. Därvidlag
får sådana här situationer i Norr -

Tisdagen den 29 mars 1960

Nr 10

101

Svar på interpellation ang. arbetsmarknaden inom Töre kommun och på fråga ang.

sysselsättningsmöjligheterna m. m. i Morjärv

botten en annan prägel än liknande situationer
i andra delar av landet. Lång
erfarenhet visar att när sådant här inträffar
i Norrbotten finns det egentligen
bara en utväg, nämligen att staten engarerar
sig som industriföretagare. I andra
delar av landet har vi ju sett hur nedläggandet
av ett privat företag efter ganska
kort tid kan leda till att något annat
privat företag etablerar sig på platsen
och ersätter det som kapsejsat eller
flyttat därifrån.

Det är denna skillnad, som ju är politisk
och principiell, som gör att törefallet
i Norrbotten blivit så särskilt
elakartat. Vi skall naturligtvis inte säga
nej, om det mot all förmodan skulle anmäla
sig någon privat företagare som
kan lösa krisen i Töre. Men för min del
säger jag som Relling. Jag anser därför
att staten inte nu skall spilla ytterligare
tid på sådana enligt min mening lönlösa
försök. Jag vill understryka vad
redan två talare sagt, nämligen att det
enda självklara i denna sak tycks vara
att Statens skogsindustrier griper in
planmässigt och med sikte på att skapa
ett bestående företag.

Det förefaller mig också som om Statens
skogsindustrier därvidlag skulle ha
de allra bästa förutsättningarna, då staten
själv äger stora skogar och många
företag inom träindustrien. Det borde
därför kunna gå att skapa ett sådant
samspel mellan de resurser staten äger
på detta område, att man utan större
svårigheter skulle kunna lösa dylika
problem.

Jag skulle även vilja erinra om att
törefrågan aktualiserar spörsmålet om
bättre planmässighet över huvud taget
i fråga om den statliga företagsamheten
i Norrbotten. Som bekant äger staten
praktiskt taget allt som har någon avgörande
betydelse för ekonomiskt liv i
denna landsända: alla industriföretag
med undantag av ett enda, alla gruvfyndigheter,
alla kraftverk, 60—65 procent
av skogarna, så gott som alla kom -

munikationsmedel och dessutom mycken
verksamhet som är besläktad med
statens, som med andra ord är i kommunernas
och landstingets ägo. Man kan
med fog säga att minst hälften av Norrbottens
befolkning får sin inkomst från
företag som är antingen statliga eller
kommunala. Vi har emellertid sett
många exempel på bristande planmässighet
och samordning av denna verksamhet,
och för vår del har vi vid ett
par tillfällen påtalat detta i riksdagen
och även ställt konkreta förslag om åtgärder,
som borde vidtagas för att åstadkomma
sådan större planmässighet. Vi
tror att detta skulle ge staten liksom befolkningen
i Norrbotten många fördelar.

Som vi ser saken finns det stora möjligheter
för staten att med det väldiga
innehav av materiella resurser staten
äger i Norrbotten åstadkomma en planmässig
ekonomisk hushållning i denna
landsdel, säkerligen också med resultat
att man skulle kunna lösa törefrågor
och andra liknande problem, som finns
inom många kommuner i Norrbotten.
Men det finns inte bara möjligheter, det
föreligger enligt min mening också skyldighet
för en företagare och egendomsägare
av den storleksordning som staten
är i Norrbotten att ingripa mer planmässigt
och icke tillåta, att sådana här
töreskandaler kan uppkomma i fortsättningen.

Herr LASSINANTTI (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet
med anledning av det anförande som
nyss hölls av herr Lothigius. Jag har
funnit det angeläget att bemöta vissa av
hans påståenden. Han tycks vilja göra
gällande att vi där uppe i norr skulle
vara hätskt inställda till den enskilda
företagsamheten. Ingenting är mera felaktigt.
Norrbottningarna är utomordentligt
välvilligt inställda till all företagsamhet.
Men nu förhåller det sig så,
att eu enskild företagare — åtminstone
en som äger större företag — i regel

102 Nr 10

Tisdagen den 29 mars 19G0

Svar på interpellation ang. arbetsmarknaden inom Töre kommun och på fråga ang.

sysselsättningsmöjligheterna m. m. i Morjärv

är något av en mycket sällsynt fågel
där uppe i norr. Jag tror att om man
skulle studera vad Norrbottens läns
landsting och vad enskilda kommuner
gjort för att stimulera exempelvis småföretagarverksamhet,
skulle man komma
till det resultatet, att herr Lothigius
antydan inte skulle ha minsta fog för
sig.

Herr Lothigius yttrade att vi nog är
en smula överlägsna när vi talar om enskild
företagsamhet, och det föreföll
som om han trodde att vi vore skadeglada
när ett enskilt företag misslyckades.
Även detta är fullständigt felaktigt.
Var gäller, för att ta ett exempel, den
enskilde företagare, vilkens öde berörts
under denna debatt, kan jag försäkra,
att vi långt utanför Töre kommuns
gränser kände uppriktigt vemod över
att det hade gått som det hade. Däremot
kan jag i detta sammanhang inte underlåta
att påpeka, att man i vissa kretsar
uppenbarligen var skadeglad, när det
ryktades att Statens skogsindustrier
skulle upphöra med sågverksdriften i
Törefors. Jag vill inte här adressera
mig personligen till herr Lothigius; det
finns inte något underlag för ett utpekande
av honom eller någon annan enskild
här närvarande kammarledamot i
detta sammanhang.

Låt mig göra ett par reflexioner om
det dilemma, vari herr Lothigius och
en hel del av hans partivänner har råkat.
Herr Lothigius säger att samhället
har rättighet, ja rent av skyldighet att
ingripa när ett enskilt företag kapsejsar.
Han hänvisar då till beredskapsarbeten.
Detta innebär att herr Lothigius
accepterar att man betalar 200 kronor
per man och dag. Men sedan är han
inte konsekvent. Han säger att man
skall inte vara så aktiv utan liksom avvakta,
att det återigen uppstår kontinuerlig
sysselsättning. Jag tror att just
detta resonemang ger något av högerns
dilemma.

Det förefaller nämligen som om hö -

gern på sätt och vis levde kvar i den
ekonomiska liberalismens blomstrande
tidsålder, när man inte behövde ägna
den sysslolöse — eller friställde, som
det heter numera — någon uppmärksamhet
eller någon social omsorg från
samhällets sida. Detta skulle i varje
fall gå mycket bättre ihop med herr
Lothigius rekommendationer. Så mycket
har emellertid vårt samhälle nu genomsyrats
av en ny social syn, att även
högermännen tycker att en arbetslös
inte skall svälta ihjäl utan måste få
hjälp genom beredskapsarbeten. Därmed
har själva grunden för högerns
gamla inställning även till samhällets
engagemang på näringslivets område
enligt mitt sätt att se fullständigt raserats.
Om man anser att arbete skall
beredas en arbetslös, måste man helt
och fullt dra konsekvenserna av sin
ståndpunkt och säga, att finns det inte
arbete, måste samhället bereda sådant.
Naturligtvis leder den sunda ekonomiska
planläggningen herr Lothigius liksom
mig till uppfattningen, att det då
naturligtvis är bättre att bereda de arbetslösa
sysselsättning vid produktiva
företag, som samhället bygger upp, än
vid ofruktsamma beredskapsarbeten.

Låt mig bara ta ett exempel, Norrbottens
järnverk! Detta har ju inte alltid
av talesmän för det parti, som herr
Lothigius representerar, framställts som
ett mönster av ekonomisk planläggning
och förtänksamhet. Men företaget bereder
i alla fall arbete i sådan utsträckning,
att om man skulle hänvisa de anställda
till beredskapsarbete i stället,
så skulle samhället få punga ut med 125
å 150 miljoner kronor varje år.

Jag frågar herr Lothigius: När Norrbottens
järnverk nu är i den situationen,
att det med egna medel kan bygga
ut sina anläggningar så att 300 å 400
människor ytterligare får sysselsättning
där, varför gick högerpartiet under fjolårets
vårriksdag emot förslaget att medge
Norrbottens järnverk att göra denna

Tisdagen den 29 mars 1960

Nr 10 103

Svar på interpellation ang. arbetsmarknaden inom Töre kommun och på fråga ang.

sysselsättningsmöjligheterna m. m. i Morjärv

investering med egna medel? Det innebär
ju att herr Lothigius hellre godtar,
att 300 å 400 man kastas ut i beredskapsarbete,
med allt vad detta betyder
i utgifter för statskassan.

Och hur var det, herr Lothigius, när
ni motsatte er att en del av LKAB:s
egna pengar skulle överföras från statskassan
för att möjliggöra de investeringar
som LKAB nu gör? Herr Lothigius
vill väl inte påstå att LKAB:s investeringsprogram
för närvarande inte
skulle uppfylla högt ställda krav på
ekonomisk förtänksamhet i planläggningen? Jag

tror, att här var ni fångna i er
gamla ideologi -—• ni vågade inte se
klart. Men om de 100 miljonerna inte
tillförts LKAB enligt regeringens förslag
— och det var LKABts egna pengar
— så hade några hundra man i Norrbotten
kastats ut i beredskapsarbete och
statsmakterna fått betala hundratals
miljoner, dels i form av arbetslöshetsunderstöd,
dels i form av utgifter för
beredskapsarbeten.

Den mening, som herr Lothigius här
hävdat, skall förvisso framstå som fullständigt
ohållbar även för högermännen,
om de underkastar sin inställning
en penetrering. På detta område är herr
Lothigius och hans meningsfränder som
i villande skog -— de kan inte riktigt ta
vara på sig själva.

Låt mig säga några ord också om herr
Lothigius vilsekommenhet när det gäller
Norrbottens ekonomiska och sociala
historia. Denna ger, herr Lothigius,
bakgrunden till att vi norrbottningar
har den inställning som vi har.

Norrbotten var ett tacksamt område
för trävaruexploatörerna i slutet av
1800-talet och långt in på detta sekel.
Sedan kom den stora industrikraschen,
när Yttersfors-Munksund gick i konkurs
1924. Det innebar att hela den
norrbottniska kustbygden höll på att
bli ekonomiskt och socialt utarmad.
Även Luleå järnverk ncdlades, trots att

det bevisligen hade gått med vinst. Kreditinstitutionen,
som hade hand om avvecklingen
av konkursen, hade ingen
känsla för de anställda. Jag skulle kunna
citera högermän som reagerade mot
den omänskliga behandlingen av exempelvis
skogstjänstemännen -— bl. a.
skulle jag kunna åberopa en förutvarande
ledamot av denna kammare som
representerade det parti herr Lothigius
företräder.

Det var i detta läge, när reaktionära
röster höjdes t. o. m. för att inte ens
»ruinerna» av industrierna skulle få
stå till förfogande, om samhälleliga medel
användes för återupptagandet av
driften, som Carl Gustaf Ekman såsom
statsminister var tvungen att gripa in.
Han var ingen anhängare av statlig företagsamhet,
men han hade i sin egenskap
av statsminister ett socialt ansvar
för människorna i detta land. Det var
en blygsam början. Arbetet försvårades
mycket av Ekmans och hans partivänners
ideologiska inställning, men
det var dock en början, och från denna
har vi den statliga företagsamheten
inom skogsindustrien i Norrbotten. Men
en ständig kamp har här fått föras mot
högerpartiet i riksdagen, frånsett i regel
högermännen från Norrbotten. Ett
bevis för riktigheten av vad jag säger
är att i år — fast inte tidigare — de
båda högerrepresentanterna för Norrbotten
fronderat mot sitt parti. Det hade
ingen som helst betydelse för ärendets
utgång, men det var ett tryck från opinionen
i Norrbotten som tvingade de
lokala högerrepresentanterna till denna
reträtt och till denna demonstration mot
sitt eget parti.

Jag skulle vilja rekommendera herr
Lothigius att studera näringslivets utveckling
i Norrbotten. Jag är övertygad
om att han, när han tagit en kurs med
lämpliga föreläsare — jag vill i första
hand hänvisa honom till riksdagstrycket
— kommer att ha full förståelse för
vår inställning till dessa frågor.

104 Nr 10

Tisdagen den 29 mars 1900

Svar pa interpellation ang. arbetsmarknaden inom Töre kommun och på fråga ang.

sysselsättningsmöjligheterna m. m. i Morjärv

Jag slutar med vad jag började med,
nämligen att deklarera att det knappast
finns någon landsända där inställningen
till enskild företagsamhet ute i
bygderna är så välvillig som i Norrbotten.
Men bitter erfarenhet har visat oss,
att när den verkliga nöden kommer, då
är det bara staten som har tillräcklig
förståelse och tillräckligt socialt ansvar
för att behjärta norrbottningarnas situation
så, att det ger bestående resultat
och tryggar åt norrbottningarna en
hygglig levnadsstandard.

Herr LOTHIGIUS (h) kort genmäle:

Herr talman! I denna diskussion har
jag i mitt första anförande försökt framställa
hur högern ser på denna fråga.
Vi är bekymrade över töreproblemet
och anser att om man skall kunna klara
av det i längden, så måste man bygga
upp en verksamhet på ekonomisk basis.
Att detta är en förutsättning tror jag alla
i denna kammare kan vara eniga om.
ASSI har inte handlat på ett riktigt sätt,
när bolaget så halvhjärtat gått in för
denna verksamhet. Töre kommun har
hållits på sträckbänken.

Jag har inte varit så många år i riksdagen,
men jag har en tid suttit i en
kommitté som behandlar skatteutjämningarna
mellan kommunerna i detta
land och som i mycket stor utsträckning
sysslar med Norrbottens kommuner.
Jag har där fått en inblick i hur
förhållandena är, och det är bland annat
mot den bakgrunden som jag anser
det så viktigt att vi, vad gäller Norrbottens
förhållanden, noggrant går igenom
de ekonomiska faktorerna.

Jag vet inte om jag i denna replik
har tillfälle att gå in på hur vi inom högern
betraktar själva ASSI-frågan. Vi
vill att ASSI i Norrbotten skall byggas
upp efter reella önskemål och att ett
större och bättre sammanhang med de
därstädes redan verksamma stora företagen
skall etableras.

Herr LASSINANTTI (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är riktigt att man
kan säga att ASSI hållit Töre kommun
på sträckbänken. Men til syvende og
sidst var det endast ett företag, nämligen
ASSI, som stod till buds när någonting
skulle göras i Törefors. Det är
jag mycket angelägen att understryka.

Herr Lothigius kom in på högerns inställning
till aktiefrågan och nämnde
därvid bland annat ASSI. Får jag göra
högern ett konkret förslag: Bilda ett aktiebolag
som tar hand om alla kapsejsade
företag — jag tror inte staten kommer
att konkurrera med er, om ni gör
det effektivt och lika bra som staten —
och sälj aktier i de företagen! Bjud ut
folkaktier och andra aktier! Då tror jag
att vi kan diskutera så att säga på samma
våglängd, och då tror jag att jag kan
intyga att högern visar ett verkligt socialt
ansvar för att lösa de arbetslösas
och kommunernas sysselsättningsproblem.

Herr JANSSON i Kalix (s):

Herr talman! Jag hade faktiskt inte
räknat med att de olyckor som dragit
fram över Töre kommun skulle utlösa
en politisk debatt av den art som vi nu
fått uppleva här. Jag tror inte att den
på något sätt kan föra Törefrågan närmare
dess lösning. Ur den synpunkten
måste jag avge den deklarationen att
jag känner mig litet obehaglig till mods.
Jag är nämligen övertygad om att ASSI
har sökt fullgöra vad bolaget fått sig
ålagt av riksdagen och regeringen, nämligen
dels att inlösa Törefors och dels
att försöka skapa en industri som har
framtiden för sig och kan ge sysselsättning
åt befolkningen. Bolaget har hållit
på sedan 1955 och fram till i dagarna
med att försöka lösa dessa problem, men
det har visat sig vara omöjligt att få
fram en industri av den storleksordningen,
att den skulle kunna ge sysselsättning
åt alla arbetslösa i Töre och

Tisdagen den 29 mars 19G0

Nr 10 105

Svar på interpellation ang. arbetsmarknaden inom Töre kommun och pa fråga ang.

sysselsättningsmöjligheterna m. m. i Morjärv

samtidigt fylla de krav på företagarvinst,
som framförts av bland andra
herr Lothigius och som riksdagen tidigare
uttalat ett bestämt önskemål om.

Jag vet inte om riksdagen gjorde rätt
den gången, men det vill jag inte penetrera
i dag, ty jag tycker det är bättre
att vi sysselsätter oss med vad som är
dagens stora fråga: Hur skall vi kunna
få företagsamheten inom Töre på fötter,
så att människorna som bor där kan få
sysselsättning och känna trygghet inte
bara för dagen utan också för framtiden?
Statsrådet har varit inne på att
töreborna kan se fram mot en industriell
företagsamhet fram till den 1
april nästa år. Längre kan regeringen
inte gå för dagen, och det förstår vi fuller
väl.

Det står ju strid om hur långt virkestillgången
i Norrbotten räcker. Hittills
är ingenting sagt, som tyder på att domänverket
och Statens skogsindustrier
inte har rätt, när de gör gällande, att
viss överavverkning måste komma till
stånd för att ge befolkningen i Töre sysselsättning,
tills man har utrett andra
möjligheter till arbetstillfällen. Jag tror
inte heller att man skall säga, att det a
priori måste vara Statens skogsindustrier
som skall lösa frågan, i varje fall
inte så länge riksdagen säger ifrån, att
riksdagen inte är beredd att ställa medel
till förfogande för Statens skogsindustrier,
därest inte Statens skogsindustrier
garanterar en vinst på denna verksamhet
i Töre och Törefors.

Då har vi bara att falla tillbaka på de
utredningar som pågår och hoppas på
de ansträngningar man gör från länsstyrelsens
sida och företagarsidan för
att lösa problemet. Samtidigt kanske
Statens skogsindustrier kan få uppslag
på någon lämplig industri. Kan man
hjälpa dem att utreda detta problem,
tror jag inte de ställer sig avvisande,
men det måste vara fråga om en tillräckligt
stor företagsamhet för att Statens
skogsindustrier skall kunna syssla

därmed. De kan inte börja med småföretag,
ty det skulle nog bara hämna
sig i fortsättningen. Vi skulle då i riksdagen
få ytterligare debatter om den
sociala hjälp Norrbotten behöver. Man
skulle säga, att det är en landsända där
det bor endast socialfall.

Norrbottens naturrikedomar är emellertid
så stora att, om de skulle kunna
friställas och vi där skulle kunna få tillräckliga
medel att investera, så skulle
förvisso inte den landsändan på något
sätt komma att ligga i lä för andra delar
av landet. Tvärtom tror jag, att ögonen
då skulle öppnas mycket snart för Norrbottens
betydelse i folkhushållet. Jag
strävar alltså för min del efter att vi
skall kunna komma därhän, att vi får
bort den sociala skylt, som vi norrbottningar
får bära på, på grund av att enskilda
företag där har kapsejsat. De har
flytt därifrån sedan de tjänat grova
pengar i Norrbotten. Andra enskilda företag
har därefter tagit vid, och sedan
har utvecklingen gått fram mot en nedläggning
av dessa industrier. Pengarna
har inte räckt till för dessa enskilda företag,
och staten har fått överta dem och
har haft sina bekymmer. Det är dessa
bekymmer Statens skogsindustrier inte
gärna vill ta på sig utan att riksdagen
helt och fullt är med på det.

Jag fäste mig vid att statsrådet sade,
att här skall från statens sida göras vad
som är möjligt för att få till stånd enskilda
företag eller i sista hand företag
genom Statens skogsindustrier med
framtiden för sig. Morjärvsföretagets
bankrutt har påverkat den ekonomiska
ställningen inom Kalix och Töre kommuner
för ett flertal företag — man
har talat om fem eller sju, eller nio eller
tio företag -— på elt sätt som icke
har kunnat redovisas tillfredsställande
av statsrådet. Det är helt naturligt, ty
det är en rad småföretag, kanske flera
än fem, som sitter illa till. Dessa i sin
tur har underleverantörer, som också

106 Nr 10

Tisdagen den 29 mars 1960

Svar pa interpellation ang. arbetsmarknaden inom Töre kommun och på fråga ang.

sysselsättningsmöjligheterna m. m. i Morjärv

kommer att drabbas hårt av den ekonomiska
utvecklingen i Morjärv.

Ur den synvinkeln tror jag att det
är lyckligt att socialministern i dag
har deklarerat sin vilja att försöka lösa
problemen. Därigenom får kreditinstituten
möjlighet att liksom hålla dessa
svaga patienter under armarna tills de
tillfrisknat. Skulle kreditinstituten nu
driva in sina fordringar i känslan av att
här kommer katastrofen, så skulle verkningarna
bli långt värre än vad som varit
möjligt att redovisa här i dag. Mot
den bakgrunden är jag tacksam för att
i och med det stöd som socialministern
i dag förklarat att regeringen nu kan ge
Töre också skapats förutsättningar för
att de som har kommit in som leverantörer
gentemot Morjärv får möjlighet att
hos vederbörande kreditinstitut erhålla
krediter tills de gått igenom den kris
de för närvarande upplever. Vi skall
komma ihåg att det bland dessa företagare
finns en rad små nystartade företag,
som ligger ute med penningbelopp,
vilka närmar sig i något fall 200 000 och
i andra fall 40 000 å 50 000 kronor. De
har absolut ingenting att falla tillbaka
på, därest sammanbrottet skulle komma
nu. En förståelse från kreditinstitutens
sida är sålunda nödvändig i detta
fall.

För mig är det uppenbart att staten
inte kan åta sig att soulagera dessa småföretagare.
Det skulle leda in absurdum.
Då skulle staten snart få skyldighet att
ta hand om och lösa växlar för alla företag,
som kommer på fall genom dåliga
och olämpliga investeringar.

Jag hoppas sålunda att vi skall gå till
verket här i känslan av att vi alla har
ansvar för vad som har skett i Norrbotten
och att vi inte skall försöka lassa
över ansvaret på någon, vare sig den
ene eller den andre, och framför allt
inte göra detta till en politisk stridsfråga.
I stället måste vi se till att det här
gäller att förhindra att en hel kommun
råkar i ekonomisk misär.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Jag lovar både herr talmannen
och herr statsrådet att jag inte
skall uppta tiden så att ni inte, därest
intresse finnes, hinner till det för er
gemensamma gruppmötet.

Jag vill först för undvikande av allt
missförstånd ha sagt ifrån, att det är
med det allra största beklagande jag har
konstaterat Morjärvskraschen. Jag vill
konkretisera det med att understryka,
att när företaget sedan år 1953 har kunnat
ge sysselsättning till i runt tal
212 500 dagsverken, är det givetvis med
ledsnad man ser, att det inte går att
fortsätta.

Sedan måste jag be att få knyta några
ord till herr Lothigius anförande. Jag
skall försöka så långt som möjligt att
inte vara polemisk. Herr Lothigius sade,
att det är nödvändigt att ha en ekonomisk
bas för att få en långsiktig lösning
av töreproblemet. Jag vill instämma
i detta, även om han, som jag tyckte,
drog den slutsatsen att detta förhållande
borde ha betytt, att bilan hade
fallit för länge sedan. Jag hoppas, att
den respittid som nu ges skall utnyttjas
så, att olika företagsformer ordentlingt
prövar sina möjligheter till en
långsiktig lösning av töreproblemet.
Jag vill —• med de kontakter jag hoppas
och tror att herr Lothigius har —
också uttala den blygsamma förhoppningen,
att hans anförande inte betyder
definitivt tummen ned i förväg i
fråga om den privata sektorns intresse
för en långsiktig lösning av törefrågan.
Jag hoppas detta inte minst därför att
jag tycker, att det vore synd, om herr
Lothigius anförande innebure den bekräftelse,
som herr Holmberg önskade
för sin extrema linje.

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Nej, det är inte på det
viset som herr Larsson här säger, utan
jag är fullt inställd på att det måste

Tisdagen den 29 mars 1960

Nr 10 107

Svar på interpellation ang. arbetsmarknaden inom Töre kommun och på fråga ang.

sysselsättningsmöjligheterna m. m. i Morjärv

göras någonting för att klara upp situationen
i Töre. Den anmärkning, som jag
framställde, gick bara ut på att man
inte hade gjort tillräckligt mycket i det
ögonblick då det skulle göras någonting.
Att så där till hälften uppehålla
livet på en kommun som skall leva på
löften, anser jag inte vara riktigt.

Jag kan inte i detta sammanhang låta
bli att erinra om att när frågan om
ASSI:s verksamhet senast diskuterades
på grundval av de förutsättningar, som
framlagts i statsverkspropositionen, så
framhölls från vårt håll, att vi hela tiden
varit betänksamma mot att man
byggde ut verksamheten utan att det
hade skett en ordentlig utredning i saken.
Den 14 april 1958 erinrade t. ex.
länsstyrelsen i Norrbottens län om den
av kommerskollegium och skogsforskningsinstitutet
på uppdrag av Kungl.
Maj :t upprättade virkesbalansen i Norrbotten,
och länsstyrelsen hemställde att
det måtte ske en utredning genom särskilda
sakkunniga för att undersöka de
industriella möjligheterna. Den 19 juni
anmälde ASSI att man var medveten om
det överskott som fanns och att man
övervägde ett industriprojekt. Den 10
september framlade sedan ASSI vissa
riktlinjer för en utbyggnad. Den 28 november
begärde Kungl. Maj :t att ASSI
skulle göra en skyndsam utredning av
saken. Den 9 december var denna utredning
klar, och på grundval därav
lade sedan handelsministern fram sin
proposition. 12 dagar tog alltså denna
utredning, som gällde investeringar på
120 miljoner kronor.

En sådan utredning anser vi inte vara
till fyllest, när det gäller att bygga ut en
verksamhet av detta slag, grundad på
en riktig ekonomisk bas. Vi motsatte
oss därför förslaget om ett anslag på 21
miljoner kronor och begärde att det i
stället skulle företas en utredning om
möjligheterna att t. ex. utbygga Karlsborgsverken
på ett sådant sätt, att företaget
kunde bedriva en större, ur inter -

nationella synpunkter konkurrenskraftig
verksamhet.

Vad som kräves är alltså en långsiktig,
men samtidigt noggrann undersökning
om hur man skall kunna klara
av situationen i Töre genom en verksamhet,
byggd på en riktig ekonomisk
bas.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 7

Föredrogos var för sig och hänvisades
till behandling av lagutskott de å
bordet liggande motionerna nr 709—•
713.

Vid härefter skedd föredragning av
motionen nr 714, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 75, med förslag
till lag angående ändring i lagen den 29
juni 1946 (nr 431) om folkpensionering,
m. m., hänvisades motionen, såvitt angick
de vid propositionen fogade lagförslagen,
till behandling av lagutskott
samt i övrigt till statsutskottet.

Härefter föredrogos var för sig följande
motioner; och remitterades därvid till

behandling av lagutskott motionerna
nr 715—719; och

till statsutskottet motionen nr 720.

§ 8

Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtande nr 2, konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 7—11, statsutskottets
utlåtanden nr 6, 43—45 och
47, bevillningsutskottets betänkanden
nr 23, 30, 31, 37 och 39, bankoutskottets
utlåtanden nr 12 och 13, första lagutskottets
utlåtanden nr 20, 21 och 23,
andra lagutskottets utlåtanden nr 5, 10
—12, 14 och 15, tredje lagutskottets utlåtande
nr 9, jordbruksutskottets memorial
nr 16 och allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 13—15.

108 Nr 10

Tisdagen den 29 mars 1960

Interpellation ang. beivrande av vårdslös deklaration — Interpellation ang. arbetskraftsbehovet
i Norrbottens skogskommuner

§ 9

Föredrogs den av herr Svensson i
Stenkyrka vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet angående
yrkesutbildning för fiskare.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 10

Interpellation ang. beivrande av vårdslös
deklaration

Ordet lämnades på begäran till

Herr CARBELL (s), som anförde:

Herr talman! Enligt uppgifter i dagspressen
har under senaste tiden ånyo
inträffat att företagare, som underlåtit
att uppta högst ansenliga belopp i intäkter
och förmögenhet i sin deklaration,
klarat sig undan åtal för vårdslös
deklaration därigenom att de undanhållit
sig och ej kunnat nås av delgivning
innan den tvååriga preskriptionstiden
utgått.

Som exempel på sådana fall kan här
nämnas en fabrikör i Karlshamn, beträffande
vilken det uppges att vederbörande,
om han åtalats, skulle kunnat
dömas till ca 440 000 kronors böter, och
en fabrikör i Sollefteå, för vilken bötesbeloppet
hade kunnat bli ca 32 500
kronor.

Det synes uppenbart att samhället
icke i längden kan tolerera sådant försvårande
och omöjliggörande av påföljden
för de här ifrågavarande brotten.

Tydligen är den nuvarande preskriptionstiden
för s. k. vårdslös deklaration
för kort. Brottet begås oftast under
mars månad och först i slutet av påföljande
år är ärendet klart från prövningsnämndens
sida. Därtill kommer
att dessa ärenden även i fortsättningen
är mycket besvärliga utredningsmässigt

sett, inte minst beroende på svåröverskådlig
bokföring m. m. Det föreligger
därigenom mycket ofta risk för att preskriptionstiden
utlöper innan brottet
hinner beivras.

Med hänvisning till vad sålunda anförts
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen
för justitiedepartementet få ställa följande
fråga:

Avser herr statsrådet att vidtaga någon
åtgärd som är ägnad att effektivare
beivra s. k. vårdslös deklaration?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11

Interpellation ang. arbetskraftsbehovet i
Norrbottens skogskommuner

Herr BERGLUND (s) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! De kommunala myndigheterna
i Norrbottens skogskommuner
har av domänverkets tjänstemän informerats
om att behovet av arbetskraft i
skogarna kommer att, enligt gjorda beräkningar,
reduceras med 40 å 50 procent.
För reviren i södra delen av Norrbottens
län beräknas nedgången i genomsnitt
till 41 procent. Reduceringen
varierar med några procent upp eller
ned mellan de berörda kommunerna.
Den upprättade prognosen omfattar tidsperioden
fram till år 1969.

Orsaken till denna minskning i arbetskraftsbehovet
är en följd av den ständigt
ökade övergången till maskinell
drift, som genomföres i rationaliseringssyfte.
En mindre del kan föranledas av
ett reducerat virkesuttag, som beräknats
med ledning av domänverkets avverkningsplaner.
Nedgången i virkesuttaget
för norrbottensreviren av Skellefteå
överjägmästardistrikt har angivits till
cirka 18 procent.

Det är självklart att denna jobspost
förorsakat oro bland kommunalmännen
i de berörda socknarna. Kan icke den

Tisdagen den 29 mars 1900

Nr 10 109

Interpellation ang. arbetskraftsbehovet i Norrbottens skogskommuner

befolkning, som för närvarande bor i
skogskommunerna, erhålla arbete, tvingas
den att söka sin utkomst inom annat
yrke, vilket då ofta får ske i annan
kommun. Därmed följer automatiskt en
uttunning av befolkningsunderlaget i
skogskommunerna. Det kan också med
stor säkerhet göras gällande, att de utflyttande
arbetarna i stor utsträckning
kommer att finnas inom de yngre årsklasserna.
Den äldre arbetskraften, som
på grund av sin ålder rimligtvis icke
kan omskolas, stannar kvar och får fortfarande,
så länge den äger förmåga därtill,
arbeta i skogen.

Med en befolkningsuttunning följer
även minskat behov av tjänster från serviceindustriernas
sida, vilket medför en
minskad tillgång på beställningar och
reducerade arbetstillfällen. Serviceindustrierna
inom skogskommunerna är
för närvarande i stor utsträckning den
enda differentieringen av näringslivet.
En utveckling i angiven riktning betyder
för de berörda kommunerna ekonomiska
svårigheter och kan leda till ett
fullständigt sammanbrott.

I de berörda kommunerna pågår sedan
flera år tillbaka omfattande investeringar
av såväl statliga som kommunala
medel för anläggande av vatten- och avloppsledningar
liksom en sanering av
bostadsbeståndet. I många kommuner
har man börjat planera för enhetsskolans
genomförande. Ovissheten om vad
framtiden kan bära i sitt sköte beträffande
befolkningsunderlaget medverkar
till en spirande osäkerhet, och i
många kommuner är kommunalmännen
tveksamma om huruvida nya investeringar
skall göras för skapande av ökad
trivsel bland befolkningen.

Med stöd av det anförda hemställer
jag om andra kammarens tillstånd att
till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
få framställa följande
frågor:

1. Kan herr statsrådet vitsorda de
uppgifter angående arbetskraftsbehovet,
som domänverkets tjänstemän under

hand lämnat de kommunala myndigheterna
i Norrbottens skogskommuner?

2. Om så är fallet, anser herr statsrådet,
att åtgärder bör vidtagas för att
trygga befolkningens försörjning och
därmed motverka de ekonomiska svårigheter,
som uppstår genom uttunning
av befolkningen i skogskommunerna?

Denna anhållan bordlädes.

§ 12

Till bordläggning anmäldes
utrikesutskottets utlåtande nr 3, i anledning
av väckta motioner angående
bistånd åt de s. k. underutvecklade länderna,
m. m.;

statsutskottets utlåtanden:
nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1960/61 under fjärde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
försvarsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner,
nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1960/61, och

nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1960/61 till avlöningar
och omkostnader vid skolöverstyrelsen
jämte i ämnet väckta motioner; bevillningsutskottets

betänkanden:
nr 14, i anledning av väckta motioner
om översyn av reglerna för uppskattning
av naturaförmåner och om
avdrag för bilkostnader i jordbruk,
nr 42, i anledning av väckt motion
om avdrag för erlagd förmögenhetsskatt
vid taxering till statlig inkomstskatt,
och

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående de tider då allmän fastighetstaxering
skall äga rum; samt

Ilo

Nr 10

Tisdagen den 29 mars 1960

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

16, i anledning av väckta motioner
angående orsakerna till alkoholmissbruk
bland ungdom,

nr 17, i anledning av väckt motion om
vissa åtgärder till hjälp för rörelsehämmade
och äldre personer,

nr 18, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande hälsoundersökning
av unga kvinnor, och

nr 19, i anledning av väckt motion
om tillämpning av upphandlingskungörelsen
på landsting och primärkommuner.

§ 13

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag hemställer att på morgondagens
föredragningslista dels bevillningsutskottets
betänkande nr 30, utrikesutskottets
utlåtande nr 3, som i dag bordlagts
första gången och beträffande vilket
utskottet hemställt att det måtte företagas
till avgörande efter allenast en
bordläggning, samt statsutskottets utlåtande
nr 47 måtte i angiven ordning
uppföras närmast efter utrikesutskottets
utlåtande nr 2, dels första lagutskottets
utlåtande nr 20 måtte uppföras närmast
efter konstitutionsutskottets utlåtande
nr 9, dels ock andra lagutskottets
utlåtande nr 5 måtte uppföras sist bland
två gånger bordlagda ärenden.

Denna hemställan bifölls. §

§ 14

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 136, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag med särskilda bestämmelser rörande
riksbankens sedelutgivning, m. m.

Vidare anmäldes och godkändes andra
lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 133, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till civilförsvarslag m. m.

§ 15

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 114, angående godkännande av vissa
avtal om överlåtelse av fastigheter
m. m. inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde, och

nr 117, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 1
december 1959 (nr 507) om allmän varuskatt,
m. in.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 16

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade motioner,
nämligen

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 79, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 21
december 1945 (nr 823) om nöjesskatt,
m. m., motionerna:

nr 721—724, av herr Magnusson i
Borås m. fl.,

nr 725, av herr Thapper m. fl., samt
nr 726 och 727, av herr Kollberg m. fl.,
ävensom

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 81, med förslag till förordning
om statsbidrag till väg- och gatuhållning
i vissa städer och stadsliknande
samhällen m. m., motionerna:
nr 728, av herr Kelander m. fl.,
nr 729, av herrar Löfgren och Nihlfors,
samt

nr 730, av herr Nihlfors m. fl.

Vidare anmäldes följande motioner:
nr 731, av herr Börjesson, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr 84, angående
vissa stödåtgärder i anledning av
skadorna å 1959 års skörd,

nr 732, av herr Wahrendorff, likaledes
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 84,

nr 733, av fru Sjövall m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
86, angående anslag för budgetåret
1960/61 till Vissa byggnadsarbeten vid

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Nr 10 111

statens vårdanstalt å Brotorp för alkoholmissbrukare,

nr 734, av fröken Elmén m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
89, angående anslag för budgetåret
1960/61 till naturastipendier åt studerande
vid universiteten m. fl. läroanstalter,
statens lånefond för universitetsstudier
samt allmänna studielånefonden,

nr 735, av herr Gustafsson i Kårby
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 90, angående riktlinjer för
ordnande av utbildningen av lärare i
vissa yrkesämnen samt anslag för budgetåret
1960/61 till denna utbildningsverksamhet,

nr 736, av herr Börjesson, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 96, angående
vissa ändringar i lantbrukssty -

relsens och lantbruksnämndernas organisation,
m. m.,

nr 737, av herr Nelander m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
101, angående stiftskansliernas organisation
m. m., och

nr 738, av herr Nilsson i Göteborg, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 103, med förslag till lag angående
ändring i lagen om val till riksdagen
m. m.

Dessa motioner bordlädes.

§ 17

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.43.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 30 mars

Kl. 10.00

§ 1

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet propositionen nr
114, angående godkännande av vissa
avtal om överlåtelse av fastigheter m. m.
inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde; och

till bevillningsutskottet propositionen
nr 117, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 1
december 1959 (nr 507) om allmän varuskatt,
m. m. §

§ 2

Föredrogos var för sig följande på
bordet liggande motioner. Därvid remitterades -

till bevillningsutskottet motionen nr
721; och

till statsutskottet motionerna nr 722
—724.

Vid härefter skedd föredragning av
motionen nr 725 hänvisades denna, såvitt
angick de under 1) och 3) i propositionen
nr 79 upptagna förordningsförslagen,
till bevillningsutskottet och
i övrigt till statsutskottet.

Härefter föredrogos var för sig följande
motioner; och hänvisades därvid

till bevillningsutskottet motionerna nr
726 och 727;

till behandling av lagutskott motionerna
nr 728—730;

till jordbruksutskottet motionerna nr
731 och 732;

till statsutskottet motionerna nr 733
—735;

112

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Sveriges anslutning till EFTA, m. m.

till jordbruksutskottet motionen nr
736;

till statsutskottet motionen nr 737;
samt

till konstitutionsutskottet motionen nr
738.

§ 3

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 4, 46 och 48,
bevillningsutskottets betänkanden nr 14,
42 och 44 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 16—19.

§ 4

Föredrogs den av herr Carbell vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående beivrande av vårdslös
deklaration.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Föredrogs herr Berglunds vid kammarens
nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att
få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående arbetskraftsbehovet i
Norrbottens skogskommuner.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Sveriges anslutning till EFTA, m. m.

Föredrogos i ett sammanhang utrikesutskottets
utlåtande nr 2, i anledning
dels av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av Sveriges anslutning
till konventionen angående
upprättandet av Europeiska frihandelssammanslutningen,
in. m., dels ock av
motioner väckta i anslutning till sagda
proposition, och bevillningsutskottets
betänkande nr 30, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition med förslag till för -

ordning angående rätt för Konungen att
i vissa fall förordna om avvikelse från
tulltaxan in. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

Utrikesutskottets utlåtande nr 2
Genom en den 4 januari 1960 dagtecknad
proposition, nr 25, hade Kungl.
Majd, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärendena samma dag,
föreslagit riksdagen att

dels godkänna Sveriges anslutning till
konventionen den 4 januari 1960 angående
upprättandet av Europeiska frihandelssammanslutningen
;

dels godkänna ett protokoll den 4
januari 1960 rörande tillämpning av
konventionen angående upprättandet
av Europeiska frihandelssammanslutningen
i förhållande till Furstendömet
Liechtenstein;

dels godkänna en överenskommelse
den 4 januari 1960 mellan Sverige och
Danmark angående samliandeln med
jordbruksprodukter inom den Europeiska
frihandelssammanslutningen;

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att för
Sveriges del godkänna sådana ändringar
i förenämnda konvention jämte till
denna fogade bilagor, vilka borde ankomma
på Kungl. Maj:ts ställningstagande
och vilka icke krävde författningsändring
av beskaffenhet att påkalla
riksdagens medverkan;

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
sådana ändringar i regleringsförfattningarna
på jordbrukets och fiskets
områden, vilka föranleddes av Sveriges
anslutning till konventionen och vilka
borde ankomma på Kungl. Maj:ts ställningstagande; dels

ock bemyndiga Kungl. Maj:t att
till Danmark överföra de årliga belopp,
som förutsattes enligt förenämnda
svensk-danska överenskommelse, att
utgå ur medel, som influtit såsom regleringsavgift
och accis å fettvaror m. m.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling jämväl före -

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Nr 10 113

haft följande i anledning av propositionen
väckta, till utskottet hänvisade motioner: inom

första kammaren
nr 511 av herr Bengtson m. fl. (likalydande
med II: 635),

nr 512 av herr Boheman (likalydande
med II: 638),

nr 513 av herr Eskilsson m. fl. (likalydande
med II: 643),

nr 514 av herr Lundström m. fl. (likalydande
med 11:642),

nr 515 av herr Nilsson, Ferdinand,
och herr Carlsson, Eric, (likalydande
med II: 637),

nr 516 av herr Stefanson m. fl. (likalydande
med 11:639), samt

nr 517 av herr Sunne och herr Hanson,
Per-Olof, (likalydande med II: 640),
ävensom

inom andra kammaren
nr 633 av herr Hagberg m. fl.,
nr 634 av herr Johansson i öckerö
m. fl.,

nr 635 av herr Hedlund m. fl.,
nr 636 av herr Christenson i Malmö,
nr 637 av herr Elminall m. fl.,
nr 638 av herrar Kollberg och Rydén,

nr 639 av herr Rimås m. fl.,
nr 640 av herr Boija m. fl.,
nr 642 av herr Ohlin m. fl.,
nr 643 av herr Magnusson i Borås
m. fl., samt

nr 645 av herr Ohlin m. fl.

Motionen 11:633 av herr Hagberg
m. fl. utmynnade i en hemställan att
riksdagen i skrivelse till regeringen
fastsloge som sin mening, att regeringen
i sjustatsorganisationen ställde som
uppgift att verka för

att förhindra att organisationens
verksamhet utlöste eller befordrade ett
handelskrig,

att hålla fast vid mest-gynnad-nations-klausulen
i dess reella betydelse,
när det gällde förhållandet till de makter,
med vilka tidigare överenskommelse
träffats på denna grund,

Sveriges anslutning till EFTA, m. m.

att bland annat genom en hänvändelse
till samtliga europeiska regeringar
ta initiativ till en internationell överenskommelse,
i syfte att överallt rasera
de bestämmelser och den konkreta politik,
som hindrade en fri handel mellan
länderna, och särskilt syftande till att i
fredens och den ömsesidiga fördelens
intresse befordra handeln mellan öst
och väst, samt

att även i sjustatsorganisationen verka
härför.

Utskottet hemställde

A) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förevarande proposition,

1. dels godkänna Sveriges anslutning
till konventionen den 4 januari 1960 angående
upprättandet av Europeiska frihandelssammanslutningen
;

2. dels godkänna ett protokoll den
4 januari 1960 rörande tillämpning av
konventionen angående upprättandet av
Europeiska frihandelssammanslutningen
i förhållandet till Furstendömet
Liechtenstein;

3. dels godkänna en överenskommelse
den 4 januari 1960 mellan Sverige och
Danmark angående samhandeln med
jordbruksprodukter inom den Europeiska
frihandelssammanslutningen;

4. dels bemyndiga Kungl. Maj:t att
för Sveriges del godkänna sådana ändringar
i förenämnda konvention jämte
till denna fogade bilagor, vilka borde
ankomma på Kungl. Maj:ts ställningstagande
och vilka icke krävde författningsändring
av beskaffenhet att påkalla
riksdagens medverkan;

5. dels bemyndiga Kungl. Maj:t att
vidtaga sådana ändringar i regleringsförfattningarna
på jordbrukets och fiskets
områden, vilka föranleddes av Sveriges
anslutning till konventionen och
vilka borde ankomma på Kungl. Maj:ts
ställningstagande;

6. dels ock bemyndiga Kungl. Maj:t
att till Danmark överföra de årliga belopp,
som förutsattes enligt förenämnda
svensk-danska överenskommelse, att

8 — Andra kammarens protokoll 1960. Nr 10

114 Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Sveriges anslutning till EFTA, m. m.

utgå ur medel, som influtit såsom regleringsavgift
och accis å fettvaror m. in.;

B) att motionerna

1) I: 511 och II: 635,

2) I: 512 och II: 638,

3) I: 513 och II: 643,

4) I: 514 och II: 642,

5) I: 515 och II: 637,

6) I: 516 och II: 639,

7) I: 517 och II: 640,

8) 11:633,

9) 11:634,

10) 11:636 samt

11) II: 645,

i den mån de icke blivit besvarade genom
vad utskottet anfört och hemställt,
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Bevillningsutskottets betänkande nr
30

I en den 4 januari 1960 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 32, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning angående
rätt för Konungen att i vissa fall
förordna om avvikelse från tulltaxan
m. m.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anförde utskottet:

I propositionen framlägges förslag
beträffande de tullsänkningar som föranledes
av Sveriges anslutning till konventionen
angående upprättandet av
Europeiska frihandelssammanslutningen
(EFTA). Konventionen innebär i
denna del i huvudsak att tullarna på
varor som härrör från avtalsslutande
länder skall avvecklas successivt under
en tioårsperiod. Början göres med en
20-procentig tullsänkning den 1 juli
1960. Förslaget avser fullmakt för Konungen
att för Sveriges del förordna
om de avvikelser från tulltaxan som föranledes
härav.

Till behandling i detta sammanhang

hade utskottet jämväl upptagit de i
anledning av propositionen väckta, till
utskottet hänvisade likalydande motionerna
I: 522 av herr Bengtson m. fl.
och II: 649 av herr Hedlund in. fl.,
ävensom de i anledning av propositionen
nr 25 väckta, till utskottet hänvisade
likalydande motionerna I: 518 av
herrar Sunne och Per-Olof Hanson samt
II: 641 av herr Boija m. fl.

Utskottet hemställde

1) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 32, antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående
rätt för Konungen att i vissa fall förordna
om avvikelse från tulltaxan m. in.;
samt

2) att de likalydande motionerna
I: 522 av herr Bengtson m. fl. och II: 649
av herr Hedlund m. fl. samt de likalydande
motionerna 1:518 av herrar
Sunne och Per-Olof Hanson samt II: 641
av herr Boija m. fl. måtte, i den mån
de icke kunde anses besvarade genom
vad utskottet anfört, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Vad utskotten hemställt föredrogs;
och anförde därvid:

Herr OHLIN (fp) :

Herr talman! Det är ett betydelsefullt
steg som den svenska riksdagen går att
ta i dag genom ratifikationen av överenskommelsen
om Sveriges inträde i ett
europeiskt frihandelsområde. Det måste
väcka djup tillfredsställelse, att utrikesutskottet
i full enighet har kunnat rekommendera
detta steg. Trots de olägenheter
det i vissa avseenden kan komma
att medföra — olägenheter som
ingen är blind för -— framstår fördelarna
som övervägande. En vidgning av
marknaderna, särskilt för de små ländernas
vidkommande, ter sig nämligen
som en naturlig konsekvens av en oundviklig
och i och för sig önskvärd utveckling.
Den moderna tekniken gör,
att de små marknaderna förlorar exi -

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Nr 10 115

stensberättigande och troligen successivt
kommer att försvinna. De stora
marknadsenheternas tid kommer.

När strävandena att skapa ett stort
frihandelsområde för de 17 staterna i
Väst- och Sydeuropa misslyckades
framstod det som självklart, att huvudparten
av de stater, som inte kunde och
ville ingå i den gemensamma marknaden
för »de sex», borde bilda en egen
sammanslutning, ett eget frihandelsområde.
Den snabbhet med vilken dessa
planer slutförts och överenskommelser
träffats vittnar utan tvivel om en betydande
handlingskraft, vilket måste
väcka tillfredsställelse —- även om man
beaktar att mycket förarbete i det större
sammanhanget var undangjort. Jag vill
gärna lyckönska handelsministern och
hans medhjälpare till att ha spelat en
betydande roll vid utförandet av detta
viktiga och konstruktiva arbete. Att syftet
med arbetet i och för sig redan från
början föreföll självklart minskar naturligtvis
inte på något sätt prestationens
värde.

Att lägga fast en yttre ram är dock
bara början, därom är säkert alla överens.
Det gäller att fylla den med levande
innehåll. Skall full nytta komma vårt
folkhushåll till godo av marknadens
vidgning, skall de ofrånkomliga olägenheterna
och anpassningssvårigheterna
bli så små som möjligt, då måste vår
ekonomiska politik även inåt anpassas
efter detta nya läge. Utskottet understryker,
att det finns behov av en sådan
anpassning av den inre politiken men
går inte närmare in på frågan av vilken
art denna anpassning kan väntas behöva
bli. Jag tillåter mig att något mera preciserat
framhålla, att en liberal yttre politik
förutsätter, att även den inre ekonomiska
politiken får väsentliga liberala
drag, att man eftersträvar ökad smidighet
i högre grad än tidigare, siktar på
uppmuntran av näringslivet och stärkande
av konkurrenskraften — bl. a.
genom en lämplig skattepolitik. Det
måste finnas konsekvens och samman -

Sveriges anslutning till EFTA, m. m.

hang mellan den yttre och den inre ekonomiska
politiken. En friare handelspolitik
utåt skulle illa rimma med försök
till en detaljreglerad nationell s. k.
planhushållning, innebärande en inre
regleringspolitik och långt driven liögskattepolitik.
Jag uttrycker den förhoppningen,
att den inre ekonomiska
politiken här i landet under 1960-talet
verkligen skall beakta vad som blir de
naturliga konsekvenserna av Sveriges
anslutning till frihandelsområdet.

Naturligtvis måste man ägna särskild
uppmärksamhet åt kostnadsutvecklingen
i vårt land jämfört med andra länder
både inom och utom EFTA. Jag tilllåter
mig uppmana regeringen att därvidlag
inte vänta till dess att verkningarna
av en eventuellt för hög framtida
kostnadsnivå inställer sig t. ex. i form
av försvagad betalningsbalans utan i
stället följa kostnadsutvecklingen i olika
länder, inte bara lönestegringstakten
utan även andra kostnader, och vidare
naturligtvis effektivitetsstegringen, så
att konkurrensförmågans utveckling
blir belyst i tid.

Det faller sig också naturligt i detta
sammanhang att betona behovet av vidgad
samverkan för tryggande av den
fulla sysselsättningen, en samverkan
som inom medlemsstaternas krets bör
kunna bli lättare och i vissa fall drivas
längre än på världsomfattande bas i
GATT och måhända också längre än
vad som är möjligt på allmän västeuropeisk
grund. Det kan inte vara
önskvärt att den fulla sysselsättningen
hotas genom att det i vissa länder uppkommer
depressionstendenser och i
andra samtidigt överkonjunktur, varigenom
spänningar i fråga om betalningsbalanserna
framkallas. Detta skulle
för övrigt hota inte endast den fulla
sysselsättningen utan också den handelspolitik
som överenskommelsen innebär.
Det skulle leda till att de ofrånkomliga
undantagsklausulerna bleve
alltför ofta tagna i bruk.

Naturligtvis är det inte heller önsk -

J 16 Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1900 fm.

Sveriges anslutning till EFTA, m. m.

värt att kostnadsutvecklingen blir så
heterogen, att devalvering av valutorna
aktualiseras. Det måste tvärtom vara
angeläget att bevara yttre monetär stabilitet,
vilket emellertid inte är oförenligt
med något större flexibilitet hos
valutakurserna än den vi har haft sedan
gammalt. Jag tillhör dem som var
kritiska mot att riksbanken för något år
sedan spikade riksbankens valutakurser.
Sedan har ju en något ökad rörlighet
införts. Jag tror att man för framtiden
inte bör låsa sig härvidlag utan
räkna med möjligheten av ytterligare
någon flexibilitet — givetvis med utgångspunkt
från en fast valuta.

När jag talar om den ekonomiska politiken
vin jag inte underlåta att erinra
om att från vårt håll flera gånger under
årens lopp i samband med dessa problem
om västeuropeiskt samarbete har
understrukits vikten av att vårt land
uppmuntrar kapitalinströmning från
utlandet. Vi kan komma i ett läge, där
anspråken på den svenska kapitalförsörjningen
blir mycket stora och där
även vår önskan att hjälpa underutvecklade
länder kan ställa krav på kapitalmarknaden.
Det kan då medföra
väsentliga fördelar även för den allmänna
ekonomiska utvecklingen i vårt
land, om en viss inströmning av utländskt
kapital äger rum under olika
former, innefattande även att man befrämjar
inrättandet av utländska dotterföretag
i Sverige.

Över huvud taget tror jag att friare
kapitalrörelser är en väsentlig sak. Det
nej som AB Volvo fick för några år sedan
när det gällde ett utländskt lån torde
med avseende på både beslutet och
motiveringens art stå såsom ett monument
för en politik som absolut inte
bör föras i detta land.

Jag kan inte underlåta att göra den
reflexionen, att det har varit något ointresserat
över regeringens hållning till
problemet om de utländska kapitalrörelserna,
men jag hoppas att det därvidlag
nu kommer att bli en mera positiv

och mera intresserad hållning. Sverige
likaväl som andra länder är i behov av
en god lösning av dessa problem.

Särskild uppmärksamhet kräver naturligtvis
i framtiden avvägningen av
de svenska tullarna för varor på olika
förädlingsstadier. Endast utvecklingen
kan visa vilken hänsyn som där kan
behöva tas till konkurrensförhållandena,
men det är ingalunda självklart, ja,
det är till och med snarast osannolikt,
att den avvägning som därvidlag har
gjorts tidigare, när man såg frågan ur
en mera inskränkt synvinkel eftersom
Sverige inte var medlem av något frihandelsområde,
skulle visa sig vara klok
nu, under helt andra förhållanden.

Det kan väl inte bestridas, att danskarna
med stor skicklighet har utnyttjat
den handlingsfrihet de fick av EFTA
när de för inte fullt en månad sedan
satte sin nya tulltaxa i kraft. De har
därvid genomfört en avvägning mellan
praktiskt taget tullfrihet för de flesta
råvaror, låga tullar för en hel del halvfabrikat
och väsentligt högre tullar för
färdigvaror. Denna avvägning kommer
att öka det danska näringslivets möjligheter
att upparbeta industri i vissa
branscher, där man måhända förut inte
har varit så stark.

På tal om Danmark tillåter jag mig,
herr talman, att göra den reflexionen,
att den nya danska tulltariffen ju var
avsedd att ersätta kvantitativa restriktioner
som Danmark har tillämpat sedan
lång tid, restriktioner som skulle
avvecklas visserligen i vissa fall steg för
steg men i snabb takt. Jag är inte riktigt
säker på att man kan säga, att de beslut,
som därvidlag har fattats i Danmark på
senaste tiden, motsvarar detta tal om att
det skulle ske en avveckling i snabb
takt. Det finns väl en del svenska exportönskemål
som här kan behöva särskilt
bevakas, bland annat genom att
man med Danmark diskuterar frågan
om tillräckliga globalkontingenter i berörda
fall.

Herr talman! Utrikesutskottet under -

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Nr 10 117

stryker, att i den mån som inträdet i
EFTA kan komma att beröra jordbrukets
inkomstförhållanden bör hänsyn
tas härtill. Man bör undvika en försämring
av jordbrukets läge -— bakom detta
uttalande står hela utskottet. Det förefaller
vara en naturlig konsekvens av
den jordbrukspolitiska uppgörelse som
träffades i fjol.

Det är klart, att vår jordbrukspolitik
kommer att fördyra råvaruförsörjningen
för en del industrier, särskilt livsmedelsindustrien.
Det är därför ytterst angeläget
att statsmakterna vidtar åtgärder,
som förhindrar att denna industri
kommer i ett sämre läge än konkurrerande
länders industri. Man kan fråga:
Om detta uppenbarligen inte bör ske på
jordbrukets bekostnad, på vems bekostnad
skall man då se till att råvaruförsörjningen
för livsmedelsindustrien inte
fördyras utöver den internationella nivån?
På detta vill jag svara: Inte på någons
bekostnad alls. Det är ingalunda
någon förlust för det svenska folkhushållet
att vi sätter den svenska livsmedelsindustrien
i stånd att exportera under
rimliga konkurrensförhållanden. Det
måste tvärtom vara en politik som bidrar
till att öka nationalinkomsten här
i Sverige. Om det ökar nationalinkomsten,
bör det vara möjligt att ordna det
så, att det inte medför nackdelar för någon.

Det är klart, att trädgårdsnäringen lika
väl som jordbruket beröres av EFTA.
Jag nöjer mig med att uttala önskemålet,
att fortlöpande kontakter äger rum
med företrädare för trädgårdsnäringen
när det gäller praktiska tillämpningsproblem
som har ganska betydande inflytande
på näringens arbetsförhållanden.

Till de särskilda näringsproblemen
hör naturligtvis också överenskommelsens
inverkan på fisket och fiskarbefolkningens
levnadsförhållanden. Herr
Johansson i öckerö kommer senare alt
tala, och jag vågar gissa att herr Johansson
möjligen kommer att något beröra

Sveriges anslutning till EFTA, m. m.

fiskets problem. Detta gör att jag inte
så mycket behöver gå in på de spörsmål
som därvidlag uppkommer, men jag
vill framhålla vikten av att det svenska
fiskets arbetsförutsättningar inte försämras.
Det finns ju ett gammalt önskemål,
som man tycker borde kunna lösas
inom ramen för ett samarbete av
nu aktuellt slag, nämligen att svenska
fiskare får föra i land sina fångster i
Danmark för vidare export till Tyskland.
Från svensk sida har man gjort
betydande tillmötesgåenden till Danmark
även i fråga om den kontanta betalningen
av vissa jordbruksavgifter, som
måhända kommer att visa sig medföra
formella svårigheter i GATT-sammanhang.
Det vore inte onaturligt, om man
från svensk sida med kraft hävdade,
att det överensstämmer med EFTA-överenskommelsens
anda och karaktär, att
de svenska fiskarna får rätt att föra i
land sina fångster i Danmark för export
till andra länder.

En industri, som kommer att få särskild
känning av den ökade konkurrensen,
är textilindustrien. Från vårt
håll har tullfrihet på textilmaskiner föreslagits.
Jag hoppas att en sådan skall
bli genomförd, eftersom detta skulle
medföra åtminstone någon kostnadssänkning.

I november frågade jag i denna kammare
handelsministern just med tanke
på textilindustriens förhållanden, huruvida
50-procentsregeln rörande vad
som är EFTA-varor eller inte alltid tar
över processreglerna, och fick då till svar
att det gjorde den. Detta var i och för
sig lugnande därför att det skapade större
likhet i konkurrensförhållandena
mellan de olika ländernas textilindustri
än vad jag trodde förelåg. Tyvärr har
det visat sig, att den upplysning handelsministern
där lämnade inte var riktig.
Det vill jag nu inte klandra honom
för; misstag kan vi allesammans göra.

Men det är beklagligt att det förefaller
som om andra länders textilindustri,
t. ex. den schweiziska, har kunnat få si -

118 Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Sveriges anslutning till EFTA, m. m.

na exportintressen bättre tillgodosedda
än vad den svenska textilindustrien har
fått. Med tanke på vår relativt höga
kostnadsnivå och med tanke på att vår
textilexport är av ganska ringa omfång
kan man endast göra den reflexionen,
att det inte hade varit något så förfärligt
påkostande medgivande från andra länders
sida, om man därvidlag varit litet
mera tillmötesgående. Nu förstår jag väl
att vad som här blir bestämt eller inte
blir bestämt är beroende av en förhandlingssituation
och en uppgörelse, och
det är knappast möjligt att fälla några
omdömen här rörande hur en regering
bör handla utan att man tar hänsyn till
hela förhandlingssituationen.

Jag nämner därför de här anförda
synpunkterna inte såsom någon direkt
kritik mot vad som förevarit utan mera
såsom uttryck för önskemål rörande
den framtida politiken, som säkert kommer
att innebära en hel del smärre justeringar
av tidigare överenskommelser,
varvid ju även vi från svensk sida bör
överväga våra önskemål.

Det förefaller alldeles klart, att mindre
företag behöver en särskild service
från det allmännas sida för att kunna
begagna sig av den större marknaden
t. ex. för export, men låt oss säga i vissa
fall även för import. Det finns olika
konkreta önskemål, som det under
kommande år blir angeläget för statsmakterna
att ganska snart efterkomma.
Jag tänker på utbildning i exportfrågor
för den mindre företagsamhetens folk,
ökad service när det gäller översättning,
ett krav som framförts i motioner från
vårt håll, bättre informationer som är
direkt inriktade på den mindre företagsamheten.

Kreditproblemens betydelse har så
många gånger berörts i detta sammanhang,
att jag bara vill nämna dem i förbigående.
Jag är inte övertygad om att
exportkreditgarantisystemet ännu har
funnit en sådan form, att man kan säga
att det har tillräcklig smidighet och

anpassningsförmåga för att täcka alla
bär uppkommande behov.

När det gäller EFTA-överenskommelsen
har vi anledning att särskilt tänka
på möjligheterna att Finland blir medlem
av eller på särskilda villkor associerat
med EFTA. Jag instämmer därvidlag
med handelsministerns uttalande,
att vårt land givetvis bör inta en
positiv hållning till önskemål från Finlands
sida — en ståndpunkt som ju också
utrikesutskottet understryker. Och att
vi bör ha en hållning av samma allmänna
karaktär när det gäller eventuella
problem rörande Island är också självklart.

Den nordiska tullunionsplan, som i
fjol förlorade aktualitet — åtminstone
t. v. — finns det ingen anledning att
i dag närmare diskutera. Däremot vill
jag framhäva att det är angeläget att
de nordiska samarbetsministrarna verkar
på sådant sätt inom EFTA, att de
underlättar ett nordiskt ekonomiskt
samarbete både handelspolitiskt och i
övrigt. Jag konstaterar med glädje att
även utskottet ger uttryck för en uppfattning
av denna art, och jag hoppas
att samarbetsministrarna betraktar det
som en huvuduppgift bland andra huvuduppgifter
i sin kommande verksamhet.

Det nya och betydelsefulla med denna
ministerkommitté är ju annars, att
riksdagarna nu skall kunna utkräva ansvar
av ministrarna för vad de gör eller
inte gör. Det var ett glädjande regeringsinitiativ
med en ovanlig men därför
så mycket mera välkommen touche.
Jag vill därför säga till handelsministern,
att jag inte skall underlåta att i
framtiden begagna mig av detta privilegium.

Den problematik som i detta sammanhang
är den mest intressanta — för
att inte rent av säga spännande — är
förhållandet till den gemensamma marknaden,
till sexstaternas ekonomisk-politiska
union. EFTA har redan från början
tagit sikte på att uppnå ett frihan -

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Nr 10 119

delsområde omfattande hela Västeuropa
men har mött ett bestämt motstånd från
de i varje fall tills vidare dominerande
kretsarna inom den gemensamma marknaden.
Det är angeläget att ingenting
underlåtes, som kan närma oss det mål
som uppställdes vid EFTA:s tillkomst.
Tyvärr kan man inte säga att det har
lyckats att vinna någon större förståelse
för dessa synpunkter, i varje fall inte
tillräckliga i Förenta staterna, vars
ställning kan bli avgörande. Ingen kan
heller säga, att EFTA har lagt ner lika
stor energi eller skicklighet som de sex
när det gäller upplysningsverksamheten
i Förenta staterna. Och utan amerikanskt
stöd tror jag för min del inte, att
det går att få till stånd någon samordning
mellan de sex och de sju.

Man måste därför fråga sig: Vad var
problemet i december förra året, när
det blev fullt klart att man inom de sex
var mycket motsträvig, alldeles särskilt
då inom den Hallsteinska kommissionen
men även i ledande politiska kretsar?
Det var då fullt klart, att det gällde
att vinna amerikansk good will och
amerikanskt stöd för EFTA. Men vad
var den fasta punkten i den amerikanska
inställningen, den punkt man
hade att utgå från i sin strävan att vinna
amerikanarnas stöd? Jo, man kan
säga att tre saker var så karakteristiska
för Förenta staternas hållning, att man
hade att utgå från dem.

Den första var, att Förenta staterna
av politiska skäl ville hålla den gemensamma
marknaden om ryggen i så måtto,
att dess existens och utveckling inte
skulle hotas.

Den andra och nyare var, att Förenta
staterna ville i mesta möjliga mån
undvika europeisk diskriminering av
amerikanska varor, alltså undvika högre
tullar på amerikanska varor på europamarknaden
än på varor från Västeuropa.

Den tredje punkten var, att Förenta
staterna ville sammankoppla dessa pro -

Sveriges anslutning till EFTA, m. m.

blem med stödet till de underutvecklade
länderna.

Detta var fullständigt klart vid nyåret.
Det förefaller mig, som om det
hade varit naturligt att EFTA i detta
läge hade bort försöka komma först,
alltså före sexstaterna, med ett förslag
om åtgärder för friare handel under de
närmaste åren utan diskriminering mot
Förenta staterna. Man borde ha lagt
fram ett förslag av denna art. Det skulle
ha varit en politik som motsvarat
de amerikanska intressena, och den
skulle ha väl överensstämt med Cordell
Hulls och general Marshalls tidigare
politik. I stället för att göra detta
i januari har — åtminstone har jag fått
det intrycket —- några talesmän för
EFTA och även den svenska regeringens
talesman snarare försökt att i Paris
pressa Förenta staterna till att inta
en medlarställning mellan de sex och
de sju och försökt antyda att vi inte
kan göra något åt de underutvecklade
länderna, om inte amerikanarna ville
hjälpa till att stärka Västeuropas ekonomi
genom att pressa de sex till en samordning
mellan de sex och de sju. Jag
befarar att predikotoner av denna art
inte gör något som helst intryck på
amerikanarna.

Jag har redan i början av januari
uttryckt min uppfattning om problemläget
och har inte sedan dess ändrat
mening. Jag räknade då med att EFTA
skulle visa att det var mycket mera bestämt
och villigt än de sex att gå amerikanarnas
önskemål till mötes, att tilllämpa
en icke-diskriminerande politik.
Men tyvärr gick det ett par dyrbara
månader utan att detta blev fallet.
EFTA avvaktade, och de sex kom först
med Hallsteinplanen.

Hallsteinplanen är ju en mycket
skicklig konstruktion. Den innehåller
bland annat tanken att man skall sänka
den framtida tullnivån för de sex med
20 procent. Det är emellertid bara att
sänka det framtida målet — det har i
och för sig endast ringa betydelse på

120 Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1900 fm.

Sveriges anslutning till EFTA, m. m.

kort sikt. Men det var givetvis ett skickligt
lockbete åt amerikanarna, att den
framtida tullnivån skulle sänkas med
20 procent under Romtraktatens överenskomna
nivå. Det såg alltså ut som
en frihandelsoperation. Men i själva
verket innebär ju planen, att man i en
hastigare takt reducerar tullarna inom
de sex, d. v. s. en ökad diskriminering
mot varor från länder utanför de sex -—•
visserligen inte ökad diskriminering i
samtliga sexstatcr men i t. ex. Tyskland
och Benelux.

Europarådets sekretariat har gjort en
liten statistisk sammanställning. Denna
finns i ett meddelande, som professor
Heckscher har skickat till den ekonomiska
kommittén, och jag förmodar att
professor Heckscher själv kommer att
gå in på den. Jag skall därför inte göra
det i annan mån än att nämna en enda
siffra i denna statistiska beräkning. Om
man tar exemplet med bilarna, finner
man t. ex. att enligt Romtraktaten skulle
det i Tyskland nu den 1 juli inte ha
blivit någon diskriminering alls mot utländska
bilar. Men enligt Hallsteinplanen
skulle tullen i Tyskland på medlemsstaternas
bilar bli 11,9 procent och
på utifrån kommande bilar 18,9 procent
— alltså en diskriminering på 7 procent
på en vara, som har visst intresse även
för Amerika. I Benelux blir det likaså
en viss ökning av diskrimineringen
gentemot utanförstående.

Jag undrar om detta förhållande —
att Hallsteinplanen innebär en sådan
diskriminering — verkligen effektivt
gjorts klart för världen av EFTA-staternas
regeringar och sekretariat, gjorts
klart för amerikanska politiker inte
minst. De informationer jag har tyder
på att det brustit en hel del i fråga om
effektiviteten i denna upplysningsverksamhet,
så att man på många håll i
Amerika helt enkelt varit i god tro när
man menat, att Hallsteinplanen även på
kortare sikt var någon sorts rörelse för
friare handel och icke en rörelse för
ökad diskriminering.

Hade det från EFTA förelegat en plan
om 20 procent tullreduktion utan diskriminering
vid en tidpunkt innan Hallsteinplanen
lagts fram, så skulle sedan
Hallsteinplanens karaktär ha blivit fullt
tydlig för alla och envar bland de intresserade.
Då skulle det ha varit tydligt,
att en dylik EFTA-plan var en plan
mot diskriminering medan däremot Hallsteinplanen
icke var det. Som det nu är
har FIFTA-ministrarna i Wien nyligen
tagit ställning för en sådan 20 procents
reduktion. Det hälsar jag med stor tillfredsställelse,
och jag förmodar att denna
plan framlagts vid förhandlingarna i
Paris i går. Men nu verkar det som om
detta kommer så att säga påtvingat —
på grund av Hallsteinplanens framläggande
måste EFTA-staterna göra någonting
i samma stil med 20 procents reduktion.
Därför har denna plan från
EFTA inte den genomslagskraft som
den eljest skulle ha fått.

Enligt min mening är det klokt om
dessa problem av EFTA-staterna sammankopplas
med hjälpen till de underutvecklade
länderna, vilket jag emellertid
inte nu skall närmare diskutera.

Herr talman! I vad mån EFTA:s passivitet
under dessa viktiga månader beror
på det ena eller det andra landets
ställning inom EFTA kan jag inte bedöma.
Det är omöjligt för en utomstående
att säga, och det är kanske i och
för sig begripligt om handelsministern
vill iaktta en viss återhållsamhet i diskussioner
om den saken. Men det förefaller
klart — och det gagnar inte saken
om man underlåter att säga ifrån
detta — att EFTA i konkurrensen med
de sex har förlorat även andra ronden.

Nu gäller det tredje ronden, och den
har måhända den största betydelsen:
hur skall EFTA vinna gehör, främst i
Förenta Staterna men även i Kanada,
för sin politik och därigenom skapa ett
sådant läge, att Nordamerika finner det
vara med sitt intresse förenligt att stödja
en effektiv samordning mellan de
sex och de sju och att icke i fortsätt -

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Nr 10 121

ningen stödja ett nej från de sex till en
samordning med de sju?

Då hoppas jag för min del för det
första, att EFTA-staterna kommer att
med all tänkbar energi driva denna tanke
på en icke diskriminerande behandling,
givetvis under förutsättning av
rimlig kompensation, och för det andra
att EFTA kommer att lägga fram klara
och konkreta bevis för att man icke är
låst i fråga om Maudling-planens konstruktion
för ett frihandelsområde för
de sjutton utan är villig att på väsentliga
punkter acceptera en annan konstruktion
om det kan underlätta. Det
har gjorts uttalanden rörande denna
sista punkt som jag välkomnar, men jag
tror att de behöver preciseras ytterligare
i en nära framtid.

Herr talman! Till sist skall jag göra
några reflexioner kring ett helt annat
område av vår handelspolitik. Det gäller
inte det multilaterala utan det bilaterala
men en problematik som i högsta
grad påverkas av stormarknadsplanerna.
Jag tänker på förhållandet mellan
Tyskland och Sverige. Om ingenting
görs som avbryter den nu rätt hotande
utvecklingen, så kan vi komma att få
uppleva följande, nämligen att Hallsteinplanen
i någon form blir genomförd, att
man därför i en relativt nära framtid
får tull på svensk pappersmassa i Tyskland,
att man får tullhöjningar av ganska
betydande omfattning på industrivaror
som Sverige exporterar söderut
och vidare att jordbrukspolitiken inom
de sex lägges så till rätta, att den nordiska
livsmedelsexporten på Tyskland i
ganska hastig takt inskränkes. Och vi
kan också få vara med om att SAS berövas
eu mycken betydande del av sina
arbetsmöjligheter i Tyskland och därmed
i den internationella trafiken.

Det är naturligtvis alldeles klart, att
vi i Sverige inte kan se en sådan utveckling
med jämnmod och att vi inte kan
underlåta att erinra om att vi har ett
mycket betydande importöverskott av
tyska varor i Sverige. Tar man hänsyn

Sveriges anslutning till EFTA, m. m.

endast till färdigvaror och räknar bort
råvarorna, så är det ju ett fullständigt
enormt överskott av import från Tyskland
till Sverige i förhållande till den
svenska exporten till Tyskland. Det
måste väl då vara klart eller bli klart
för de på högsta ort bestämmande i
Tyskland, att man inte kan räkna med
att vi i Sverige utan vidare skall vara
benägna att acceptera en utveckling sådan
som den jag nyss antydde. Jag utgår
från att det svenska näringslivets
företrädare är beredda att hjälpa både
regeringen och opinionen i ansträngningarna
att göra detta klart söderut.

Gränsdragningen mellan ett utbyte av
varor å ena sidan och av tjänster å andra
sidan är ju egentligen ganska artificiell,
alltså den tyska tesen, att när det
gäller utbyte av tjänster skall det vara
sträng bilateralism, men att man när
det gäller varor inte skall bry sig om
att det ena landet har ett väldigt exportöverskott.
Det står i dagens tidning
i ett telegram från TT-Reuter, att en
socialdemokratisk tysk tidning, Frankfurter
Rundschau, skriver följande:
»Ingen skulle ha något att invända mot
att SAS-trafiken i Västtyskland behåller
sin nuvarande omfattning om det
bara vore möjligt att erbjuda Lufthansa
en rimlig kompensation inom
Skandinavien. Detta har dock varit
omöjligt helt enkelt emedan Skandinavien
inte erbjuder någon marknad för
flygtrafik av större omfattning.» Tidningens
slutsats är att SAS inte har någon
rätt att kräva en förlängning av
sina efterkrigsrättigheter att bedriva
flygtrafik i Västtyskland. Man har till
och med i tysk press försökt sig på moralisk
indignation över att Sverige vill
sammankoppla förhandlingarna om utbyte
av varor med förhandlingarna om
utbyte av tjiinster.

Det förefaller i detta läge naturligt
att man från svensk sida betonar, vilket
jag räknar med att regeringens förhandlare
i viss mån redan har gjort, att
utbytet av varor och utbytet av tjänster

122 Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Sveriges anslutning till EFTA, m. m.

får ses i ett sammanhang. Kan man inte
uppnå rimliga lösningar vid förhandlingar
om den ena eller den andra frågan
för sig, så är det väl nödvändigt att
slå tillsammans förhandlingarna. Vi önskar
i Sverige ingenting annat än goda
och intima ekonomiska förbindelser
med Tyskland. Man får hoppas att de
önskemål av samma slag som det tyska
näringslivet utan tvivel hyser delas av
de politiskt bestämmande i Tyskland,
men de måste i så fall visa det i handling
mera än som skett under de senaste
månaderna.

Dessa frågor har en stor räckvidd
och betydelse på lång sikt. Det som sker
och inte sker under det närmaste året
kan komma att bli helt avgörande för
ett årtionde framöver. Jag tvekar därför
inte att säga, att om det inte går, herr
handelsminister, att få en rimlig uppgörelse
på annat sätt, så vill jag rekommendera
förhandlingar på högsta nivå
mellan utrikesministrarna, handelsministrarna,
kommunikationsministrarna
och gärna också finansministrarna från
de båda länderna, naturligtvis i nära
samförstånd med Danmarks och Norges
regeringar. Detta är verkligen en
fråga som är av så stor betydelse i förhållande
till dem som ofta handläggs
på ministernivå, att det inte gärna kan
vara tvivel underkastat att man hellre
än att acceptera en icke tillfredsställande
uppgörelse bör föra upp detta spörsmål
på ministernivån vid förhandlingarna
mellan våra två länder.

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! När riksdagen nu har
att ta ställning till den föreliggande konventionen
om den europeiska frihandelssammanslutningen,
står den uppenbarligen
inför ett av de större avgörandena
under senare tid. Under sådana
förhållanden är jag i likhet med den
föregående talaren mycket tillfredsställd
med att det föreligger ett enigt
utskottsutlåtande i ämnet. Vad vi nu är
beredda att företa oss är en konsekvens,

en nödvändig följd av vad andra har
ordnat. Jag syftar naturligtvis då på tillkomsten
av sexstatsunionen. Den har på
ett radikalt sätt förändrat förutsättningarna
för handeln, bl. a. för vårt land,
och vi är alltså nödda och tvungna.
Ibland kan det dock visa sig, att man
efteråt är glad över att man varit nödd
och tvungen, och det skulle inte förvåna
mig om vi kommer att resonera på
det sättet litet längre fram.

Vi har haft att ta vår ställning under
omprövning, och det har väl ändå
stått klart för de allra flesta att vi måste
handla, att vi måste göra någonting.
Att bara låta utvecklingen fortsätta utan
att på något sätt försöka påverka den
vore säkert det sämsta tänkbara.

En anslutning till sexstatsunionen —
om vi nu över huvud taget kunnat vinna
inträde där — har ju för vårt land
varit utesluten bl. a. av allmänna utrikespolitiska
skäl. Situationen hade naturligtvis
varit en annan, om det enbart
gällt en tullunion och om inte sexstatsunionen
i själva verket varit att
betrakta som ett första steg på vägen
mot en federation.

Den nordiska tullunionen har i detta
sammanhang inte så mycket diskuterats
som ett alternativ. Skälet härtill är nog,
att den som isolerad åtgärd inte väger
tillräckligt tungt som motvikt. Ser man
emellertid till de allmänna deklarationer
som gjorts i frågan, inte minst sedan
sjustatsöverenskommelsen började
ta fast form, tycker man att det borde
ha funnits goda förutsättningar för en
nordisk tullunion. Men tydligen har näringsekonomiska
intressen och motsättningar
varit starkare. Frågan om en
nordisk tullunion är åtminstone för tillfället
avskriven på grund av att flertalet
nordiska länder nu koncentrerar sig
på arbetet inom sjustatsmarknaden. Detta
får emellertid inte hindra, att vi håller
dörren öppen för ett vidgat nordiskt
samarbete. Utskottet understryker också
detta. Men å andra sidan vill jag för
min del starkt understryka, att vi inte

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Nr 10 123

får se bort ifrån att smärre blockbildningar
inom en större grupp lätt kan
skapa svårigheter för samarbetet inom
gruppen. Det måste vi också ta hänsyn
till.

I praktiken kvarstår sålunda, sedan
förhandlingarna om frihandel mellan
OEEC-länderna tills vidare måst uppges,
endast det mindre alternativet, nämligen
sjustatsmarknaden. Det är inte
svårt att ta ställning till denna sak, om
man i likhet med mig menar att vi
egentligen inte har något val.

EFTA-konventionens allmänna syften
föranleder väl inte någon erinran från
något håll. Bestämmelserna är ju här
utomordentligt allmänt hållna; man talar
om ekonomisk expansion, om full
sysselsättning, om främjande av sunda
konkurrensförhållanden mellan medlemsstaterna,
om tillgång på råvaror
o. s. v.

I fråga om beslutskompetensen tycker
jag för min del, att konventionen i det
avseendet har på ett tillfredsställande
sätt lyckats ordna en så långt möjligt
effektiv samverkan mellan fria, oberoende
stater. Det har naturligtvis särskilt
betydelse för vårt land, som ju är
fast beslutet att vidmakthålla en klart
alliansfri utrikespolitisk kurs.

Jag vill vid detta tillfälle uttala min
tillfredsställelse över den handlingskraft,
som från svensk sida ådagalagts
när man gripit sig an med dessa problem.

Man skulle naturligtvis kunna önska
sig vissa ändringar av detaljer i konventionen.
Utvecklingen kommer säkert att
visa, att utformningen i vissa delar borde
ha varit en annan och att det finns
behov av ändringar. Men det utesluter
inte att man kan vara till freds med
utformningen i stora drag. Vi i centerpartiet
anser att EFTA-konventioncn är
sådan, att vi förordar en svensk anslutning.

Somliga av (1cm som i den offentliga
debatten propagerat för en anslutning
till sjustatsmarknaden har sagt, att den

Sveriges anslutning till EFTA, m. m.

nya och vidgade marknaden i och för
sig är av tämligen tvivelaktigt värde.
De sju länderna bildar ingen naturlig
handelsenhet, och vore det så att man
haft att ta ställning till den saken, skulle
man snarare varit böjd att gå emot
det hela. Men, har man sagt vidare, sjustatsmarknaden
har en annan funktion
att fylla, nämligen den att de sju kan
bli en stark förhandlingspartner när det
gäller att försöka få bättre handelsförbindelser
med de sex.

Det är klart att det ligger åtskilligt
i detta argument om det stora värdet
av sju-staterna som förhandlingspart.
Att de sju måste sträva efter ett samarbete
på handelns område med de sex är
väl alla överens om. Rån inte ett resultat
vinnas här, blir Europa delat i två
läger — minst — till skada för både de
sex och de sju och även, skulle jag tro,
för de europeiska länder som står utanför
dessa sammanslutningar.

Det talas så mycket vackert om frihandel
för närvarande. Men man får
ändå lov att konstatera, att det håller
på att utvecklas en ganska långt gående
protektionism i Europa, naturligtvis
främst beroende på sexstaternas tullhöjningar
i vissa avseenden och för vissa
länder. Det kan faktiskt komma att
utveckla sig på det sättet, att åtskilligt
av vad som vunnits genom mödosamt
arbete inom OEEC-organisationen kommer
att gå förlorat.

Det bästa ur svensk synpunkt vore
sannolikt ett frihandelsområdc omfattande
hela Västeuropa. De verkliga optimisterna
vill ju ha en ännu längre
gående frihandel, och är det bara fråga
om att önska, så nog kan man väl instämma
däri. Vår export till sexstatsunionens
länder, som är nästan lika
stor som vår export till sjustatsgruppen,
skulle naturligtvis väsentligt underlättas
om vi finge en förbindelse till sexstatsunionen.
I stället kommer det nu
att bli en betydande försämring, bl. a.
genom tullhöjningar som Tyskland kommer
alt vidtaga.

124 Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Sveriges anslutning till EFTA, m. m.

Vår uppfattning att Sverige bör ansluta
sig till EFTA-konventionen innebär
naturligtvis inte att vi tror att allt
blir gott och väl genom en sådan anslutning
— att det över huvud taget
skulle vara bara fördelar förenade med
den. Det finns nackdelar också, det
måste vi vara medvetna om. Sjustatsmarknaden
innebär fördelar för våra
exportnäringar. Hemmaindustrien kommer
emellertid att möta ökad konkurrens
utifrån och måste nog räkna med
betydande övergångssvårigheter. Men
man får också ha i minnet att sexstatsunionen
medför försämrade möjligheter
för betydande delar av vår export till
följd av det högre tullskydd, som delvis
byggs upp kring sexstatsmarknaden.
De näringar, som enligt EFTA-konventionen
är undantagna från frihandeln —-i stort sett jordbruk, trädgårdsskötsel
och fiske — måste också räkna med svårigheter,
främst på grund av att exporten
till sexstatsmarknaden kan bli
praktiskt taget omöjliggjord.

Vi skall komma ihåg, när vi bedömer
de svårigheter vi kan möta i fråga om
handeln, att det mesta säkert är en
följd av sexstatsunionen och att sjustatsmarknaden
avser att eliminera en del
av dessa svårigheter. Jag tror att vi vid
denna bedömning bör söka göra klart
för oss, vilka svårigheter som är en
följd av sexstatsmarknaden och vilka
svårigheter vi får skriva på sjustatsmarknadens
konto. En sak är klar: vi
måste rusta upp vårt näringsliv och söka
stärka det så mycket som möjligt.
På vissa håll tycks man mena att en
sådan inställning, i varje fall när det
gäller speciellt företag med särskilda
besvärligheter, närmast skulle strida
mot hela frihandelstanken. Där resonerar
man tydligen som så, att skall man
frihandla så skall man frihandla — avlägsna
tullarna och därmed basta, sedan
får de ekonomiska krafternas fria
spel sköta resten.

Vi i centerpartiet delar inte en sådan
uppfattning. Sverige är som vi vet ett

lågtulland, men ändå har delar av vårt
näringsliv vuxit upp i skydd av tullar.
När nu dessa tullar successivt ändras
och förutsättningarna därmed försämras
för vissa grenar av industrien, är
det högst rimligt att staten skapar bästa
möjliga betingelser för ifrågavarande
företag att anpassa sig.

Jag tror att det ur alla synpunkter är
bättre om vi försöker så långt det är
möjligt att utnyttja den produktionsapparat
vi redan har, i stället för att från
första stund ge oss in på en alltför omfattande
omställningspolitik.

Det stora problemet inom näringslivet
i dag är säkerligen kapitalförsörjningen
— den frågan inger betänkligheter
inför den nya marknaden. Svårigheterna
att få krediter är uppenbara.
Särskilt gäller detta den mindre företagsamheten.
Det höga ränteläget är naturligtvis
också pressande. Enligt centerpartiets
mening kan inte den höga
statliga upplåningen i kombination med
den omfattande kreditprioriteringen
för bostadsbyggande få fortgå så länge
våra kapitalresurser inte har större omfattning
än för närvarande. Näringslivet
måste få bättre investeringsmöjligheter,
och vi har faktiskt inom centerpartiet
sett oss nödsakade förorda, att
prioriteringen för bostadsbyggandet
minskas något, detta för att man skall
kunna ställa ökade kapitalresurser till
näringslivets förfogande. Vi måste slå
vakt om det som utgör grunden för vårt
välstånd både på bostadsområdet och i
övrigt.

I det läge vi snart står inför måste vi
försöka skaffa största möjliga kapitalresurser,
och jag ställer frågan: Skulle
det inte vara mycket lämpligt att i dagens
läge försöka få ett utländskt lån
för den upprustning inom näringslivet,
som omställningen helt säkert kräver?

När man talar om nyttan av de ekonomiska
krafternas fria spel, bör man
nog något beakta hur olika de grundläggande
förutsättningarna i detta fria spel
ändå är. För stora och mer kapitalstar -

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Nr 10 125

ka företagare och sammanslutningar
kan det te sig bestickande med ett sådant
de fria krafternas spel, men för de
mindre och de små är det annorlunda;
det är en kall och hård verklighet som
möter. De små har i allmänhet ont om
kapital och är hänvisade till att låna
mer än andra — för närvarande på rätt
oförmånliga villkor, om det över huvud
taget går att låna. De är också utestängda
från obligationsmarknaden med dess
gynnsammare betingelser.

Enligt centerpartiets mening måste
dessa omständigheter särskilt uppmärksammas.
Det behövs speciella åtgärder
för att tillgodose de mindre företagarnas
och småföretagarnas behov av kapital
och krediter. Småföretagarnas samverkan
och organisationssträvanden i
syfte att möta kommande svårigheter
måste också främjas.

Inom centerpartiet har vi alltsedan
sexstatsunionen beslutades — ja, till
och med redan när dess planering började
ta fastare former — hävdat att de
övergångssvåriglieter, som kan väntas
för det svenska näringslivet, borde närmare
utredas och att man i tid borde
bygga upp en beredskap. Tyvärr har vi
inte lyckats vinna mycket gehör i riksdagen
för dessa tankegångar. Vi har
därför måst återkomma och framställa
krav i mera konkret form. De går bl. a.
ut på att man borde tillsätta ett särskilt
näringsråd med företrädare främst för
näringsliv och arbetsmarknad men också
för berörda statliga myndigheter.

Detta råd skulle ha till uppgift att i
olika avseenden bereda och underlätta
det svenska näringslivets anpassning
till den nya näringspolitiska situationen.
Vi har vidare krävt att den statliga
kreditgarantiramen för hantverk
och industri skall ökas med 100 miljoner
kronor. Vidare har vi helt nyligen
begärt att 100 miljoner kronor skall tillföras
småföretagsamheten som lån. Detta
har vi —• det vill jag stryka under —
ställt som villkor för vår medverkan i
fråga om bibehållande av de s. k. kas -

Sveriges anslutning till EFTA, m. m.

sareservbestämmelserna på nuvarande
nivå.

I detta sammanhang vill jag även
stryka under att jag tror att de ändringar
i bolagsbeskattningen, varom
förslag nu föreligger, kommer att underlätta
kapitalanskaffningen för näringslivet,
och jag hoppas att detta förslag
kommer att presenteras för riksdagen.

Till spörsmålet om näringsråd och
vidgade kreditgarantier har utrikesutskottet
intagit en position som väl närmast
kan betecknas såsom välvilligt försiktig.
Utskottet förutsätter en anpassning
av statsmakternas ekonomiska politik
till det skärpta konkurrensläge som
anslutningen till EFTA kommer att innebära.
I fråga om kreditgarantierna
säger utskottet att ett annat utskott har
att ta ställning till den frågan med anledning
av andra motioner — för övrigt
även de väckta av centerpartiet. Och i
fråga om näringsrådet bör det tills vidare,
enligt utrikesutskottet, räcka med
den delegation som tillsatts av kommerskollegium.

Givetvis är möjligheterna för utrikesutskottet
att ta ställning i dessa frågor
begränsade. Utrikesutskottet bör sålunda
knappast klandras för sin välvilligt
försiktiga hållning. Den är fullt förklarlig.
Däremot vill jag beklaga det ringa
intresse vi i centerpartiet rönt i riksdagen
för de åtgärder som bör komma
till stånd. Som jag nämnde är det inte
första gången vi nu tar upp dessa frågor.
Men svaret har ständigt varit detsamma:
Man vill avvakta, se tiden an
och inte binda sig för någon åtgärd. Vi
i centerpartiet delar inte en sådan uppfattning.
Det gäller ju ytterst frågan om
beredskap mot företagsnedläggelse och
arbetslöshet. De problem, som EFTAanslutningen
kommer att föra med sig
för vissa delar av näringslivet brukar
betecknas som anpassning, strukturrationalisering
och liknande. Bakom de
uttrycken kan emellertid dölja sig sådant
som driftsinskränkningar, permit -

126 Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Sveriges anslutning till EFTA, m. m.

teringar, företagsnedläggelser och arbetslöshet.
Vi vet att EFTA-anslutningen
medför ökade risker i detta avseende.
Då duger det enligt vår mening inte att
avvakta och se tiden an. Naturligtvis
kan det inte vara fråga om att försöka
hålla oräntabla företag i gång, men företagen
måste hjälpas över tillfälliga
svårigheter och får inte gå under i brist
på krediter på sund bas. Den svenska
livsmedelsindustriens förhållanden är
ett exempel på speciella svårigheter
som måste övervinnas. Över huvud taget
behöver enligt vår mening den
mindre företagsamheten en speciell service
— för att använda den föregående
talarens uttryck — i detta sammanhang.

Vi måste snarast öka beredskapen,
förbättra förutsättningarna för näringslivet
och i möjligaste mån stärka detta.
Därvid spelar ju kapital- och kreditfrågorna
en betydande roll. På något längre
sikt är utbildning och forskning
självfallet också av grundläggande betydelse.

När vi i centerpartiet hävdar angelägenheten
av vad man brukar kalla ett
näringsvänligt klimat — det har ju blivit
så populärt nu att använda ordet
vänlig i alla sammanhang, varför jag
tillåter mig att använda det ordet även
här, trots att jag tycker att det är ett i
många avseenden missbrukat uttryck —
beror det inte på att vi misströstar om
den svenska företagsamhetens möjligheter.
Det höga kostnadsläget innebär
naturligtvis ett visst handikapp för det
svenska näringslivet, men låt oss också
komma ihåg att vi har en väl utvecklad
produktionsapparat. Vi har yrkesskickligt
folk och vi har helt säkert en frisk
företagaranda. Men övergångssvårigheterna
är oundvikliga och det är dem vi
måste ta sikte på. Om vi gör det borde
vi med tillförsikt kunna se framtiden
an.

Livsmedelsområdet är till stor del undantaget
från frihandel genom att jordbruk,
fiske och trädgårdsområdet un -

d antagits praktiskt taget helt och hållet.
Det står emellertid i konventionen
att man skall pröva möjligheterna till
en liberalisering av handeln även på
dessa områden. Detta är ett avsnitt som
kräver en alldeles speciell uppmärksamhet
från svensk sida. Vår neutrala
utrikespolitik kräver en viss ekonomisk
beredskap. Livsmedelsförsörjningen är
inte minst viktig i det sammanhanget.
Här får vi under inga omständigheter
ge oss in på några äventyrligheter som
gör att vi kan stå blottställda i en avspärrningssituation.

Låt mig också framhålla att möjligheterna
till en liberalisering på livsmedelsområdet
enbart inom sjustatsmarknadens
ram inte förefaller särskilt stora.
Den mera betydande livsmedelskonsumenten
i gruppen utgöres av England,
som naturligtvis har att ta speciella
hänsyn till samväldet och av den
anledningen inte kan gå hur långt som
helst. Därför skulle sannolikt bra litet
vara att vinna på en liberalisering på
jordbruksområdet inom sjustatsmarknadens
ram. Det skulle kanske betyda
att överskottskvantiteter skyfflas över
mellan medlemsländerna med svårigheter
för enskilda länders jordbruk, besvärligheter
för beredskapen och för
upprätthållandet av den jordbrukspolitiska
målsättningen som följd.

Ser man till Västeuropa som helhet
får man en annan bild av livsmedelssituationen.
De överskottskvantiteter det
kan vara fråga om är av temporär natur.
Det hela är egentligen ett fördelningsproblem.
I Västeuropa har vi ock
en fördel som inte finns, om man ser
till världen i dess helhet. I Västeuropa
finns nämligen en köpkraft så fördelad,
att det finns goda förutsättningar att
lösa de fördelningsproblem jag antytt,
men frågan om en västeuropeisk marknad
är ju inte aktuell nu.

Även om vi hoppas att någon form
av broslagning mellan de sju och de sex
skall bli möjlig inom en nära framtid,
är det realistiskt att räkna med att den

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Nr 10

127

nuvarande ekonomiska delningen kan
komma att bestå avsevärd tid. Vi måste
därför ställa oss frågan vilken handlingslinje
vi bör följa inför detta perspektiv.

Från sjustatssaminanslutningens sida
bör man naturligtvis undvika sådana åtgärder
som kan försvåra etablerande av
ett framtida samarbete med de sex. Huruvida
man från sexstatsunionens sida
är beredd att inta en liknande ståndpunkt
förefaller minst sagt ovisst. På senare
tid har väl förmärkts tecken på
att man från sexstatsunionens sida snarare
är beredd till åtgärder, som kan
försvåra ett framtida samarbete. Fn
s. k. dubbel tulländring inom sexstatsunionen,
som skulle ha medfört påskyndandet
av en höjning av tullmuren kring
denna, synes inte nu aktuell. Vi bör
emellertid vara beredda på att åtgärder
av den typen kan komma att aktualiseras
längre fram. I så fall får vi överväga
att vad det gäller tullarna söka
hålla samma avvecklingstakt som de
sex. I det sammanhanget skulle det säkert
också bli nödvändigt att söka neutralisera
olägenheterna av en sådan forcering
genom en liberalare tillämpning
av konventionens bestämmelser om vissa
undantag vid snedvridning av handeln
och vid svårigheter inom särskilda
sektorer eller geografiska områden.
Även om det ur EFTA:s synpunkt vore
lyckligast om vi kunde undgå ett sådant
förfarande, måste vi ställa in oss på
att det kan bli nödvändigt att anpassa
oss till de nya förhållandena.

Emellertid förefaller det som om en
uppdelning på lång sikt av Europa i
handelsblock borde vara någonting uteslutet
förnuftiga människor emellan, eftersom
en sådan uppdelning helt säkert
kommer att få skadeverkningar för hela
Europas handel och vara till nackdel
för alla Europas länder. Jag tillåter
mig därför att ha den tron, att förr eller
senare skall det bli något av en gemenskap,
men låt oss inte räkna med att
det blir alltför snart.

Sveriges anslutning till EFTA, m. m.

Det är väl inte alldeles obegripligt,
om man från de sex’ sida vill föra ett
resonemang av den innebörden, att nu
har vi givit oss in på ett stort och omfattande
projekt genom denna tullunion
och denna politiska samverkan. Låt oss
smälta detta! Låt oss konsolidera ställningarna
och låt oss sedan se efter huruvida
vi, utan att inom de sex ge avkall
på några politiska målsättningar,
kan enbart för handelns vidkommande
ordna någon vidare gemenskap inom
Europa! Det skulle ingalunda förvåna
mig, om man för ett sådant resonemang.

Tills vidare får vi väl ställa in oss på
att vår export till sexstatsmarknaden kan
komma att minska och att vår export
till de sju kan komma att öka ävensom
att importen från sexstatsländerna till
oss i viss mån kan komma att skäras
ned och att vi i stället får vända oss till
andra länder.

Det är klart att ett litet land som vårt
nog bör vara mycket försiktigt när det
gäller att komma med några framstötar
som kan få en anstrykning av repressalier
gentemot det ena eller andra landet.
En annan sak är att vi naturligtvis
är i vår fulla rätt, om vi själva ser om
vårt hus, detta även om det får en diskriminerande
effekt i förhållande till
vissa andra länder.

Herr talman! Avslutningsvis vill jag
säga att enligt min uppfattning är EFTA
det bästa vi har kunnat uppnå. Det är
ett steg på den väg som vi får försöka
vandra. Som saken nu ligger till, bör vi
sträva att få till stånd ett så gott handelssamarbete
som möjligt inom de sju,
samtidigt som vi också bör göra vad på
oss ankommer för att en utvidgning av
frihandeln till att i varje fall omfatta
hela Europa bör komma til! stånd.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Det föreliggande förslaget
är, såsom redan sagts av herrar
Ohlin och Hedlund, ett av de viktigaste
som riksdagen haft att behandla sedan

128 Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Sveriges anslutning till EFTA, m. m.

andra världskriget. Det är mycket glädjande
att vi i denna viktiga fråga har
kunnat uppnå en sådan enighet som
framgår av utskottsutlåtandet. Ett närmare
studium av förteckningen över
namnen under utlåtandet visar i själva
verket att enigheten varit mer än hundraprocentig,
eftersom det har tillagts
en medlem utöver vad grundlagen föreskriver.

Denna enighet mellan utskottets medlemmar
motsvarar nog en enighet också
mellan de politiska partierna här i landet.
Jag skulle i likhet med herrar
Ohlin och Hedlund vilja säga att vi allesammans
har fått mycket stor respekt
för det sätt, varpå statsrådet Lange och
hans kolleger skött de förhandlingar det
här gäller. Jag skulle vilja tillägga att
den enighet mellan de politiska partierna,
som nu föreligger, grundar sig
också på en nära kontakt, ett fortlöpande
samarbete under de senaste två, tre
årens förhandlingar. Vad som härvidlag
förekommit utgör ett skolexempel på
hur en regering — om den önskar det
— kan uppnå enighet i utrikespolitiska
frågor. Denna gång har regeringen önskat
enighet, och denna gång har den
lyckats mycket väl med att uppnå en
sådan.

Det förefaller uppenbart att den
ståndpunkt, som Sverige intagit vid
förhandlingarna inte minst under det
sista skedet, är den enda som varit
möjlig för oss. Det har varit en ofrånkomlig
nödvändighet för oss att gå in i
sjustatsorganisationen och att ta på oss
de förpliktelser som avtalet innebär.
Detta avtal är också helt förenligt med
den alliansfria politiken, vår utrikespolitiska
huvudlinje, varom det, såsom utskottet
framhåller, råder full enighet.

Vi får emellertid inte glömma bort
att även ett avtal av denna natur i rätt
betydande utsträckning begränsar vår
handlingsfrihet, om också enbart på det
ekonomiska området. De förpliktelser
till samråd i ekonomiska frågor, som
sjustaterna har åtagit sig, kan komma

att bli ett ganska betydelsefullt moment
i de följande årens ekonomisk-politiska
utveckling. Det är riktigt att avtalet på
denna punkt är tämligen vagt formulerat.
Det innebär en fri överenskommelse,
ett slags gentlemen’s agreement; men
om fria överenskommelser av denna
typ gäller just att när man har gått med
på dem är man tvungen att göra litet
mera än man uttryckligen har lovat, låt
vara att det kanske ändå blir litet mindre
än andra väntar att man skall göra.
För min del har jag ingen invändning
häremot, och jag tror att vi på högerhåll
över huvud taget känner oss ganska
glada åt att regeringen har givit sig
in på ett samarbete av denna typ. Vi
har t. ex. inte någon invändning, om
avtalet innebär att den svenska regeringen
blir tvungen att föra en ekonomisk
politik som gör att tanken på devalvering
får helt avföras från dagordningen
i framtiden.

Men även om överenskommelsen var
en ofrånkomlig nödvändighet, för den
med sig vissa problem. Till stor del är
det fråga om specialproblem för olika
näringsgrenar, och under den fortsatta
debatten kommer väl dessa problem att
beröras av andra talare. Herr Ohlin höll
det inie för osannolikt att herr Johansson
i öckerö skulle ha ett ord att säga
om fisket. Jag föreställer mig att även
herrar Staxäng och Nilsson i Bästekille
kan ha en del kommentarer att göra
på den punkten. Det är oundvikligt
att det kommer att krävas en omställning
inom en råd speciella områden av
det svenska näringslivet, men man får
ju inte någonting gratis här i världen.
Skall man kunna vinna förmåner eller
undgå olägenheter på ett område, blir
konsekvensen att man får ta på sig förpliktelser
och eventuella svårigheter på
vissa andra områden. I viss utsträckning
står här dessa svårigheter i rätt
nära sammanhang med avvägningen
mellan den del av produktionen, som avser
industrivaror och för vilken frihandel
efter hand skall komma att tilläm -

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Nr 10 129

pas, och den del som avser jordbruket
och fisket. Uppenbart är också att det
i stor utsträckning är de internordiska
relationerna som har vållat särskilda
bekymmer. Både när det gäller fisket
och livsmedelsindustrien är det snarast
på detta plan problemen ligger.
Dessa svårigheter skulle alltså ha uppstått
även om vi hade begränsat oss till
en rent nordisk överenskommelse.

De största problemen beror emellertid
inte på överenskommelsen som sådan,
utan de sammanhänger, såsom herr
Hedlund förut sade, med den situation
som har gjort denna överenskommelse
nödvändig: å ena sidan skapandet av
sexstatsgruppen, å andra sidan misslyckandet
åtminstone för närvarande att
åstadkomma en vidare ekonomisk samverkan.

Om jag får börja med att säga några
ord om sexstatsgruppen, är det alldeles
klart, såsom här även framhållits av de
båda föregående talarna, att Sverige inte
kan överväga att söka inträde i denna
organisation. Det är för övrigt mycket
tvivelaktigt, om vi skulle ha blivit
insläppta därest vi begärt ett sådant inträde.
Två europeiska länder, Grekland
och Turkiet, befinner sig för närvarande
i förhandlingar med sexstatsgruppen
om att få till stånd något slags association
med denna, och såvitt man kan se
är det inte bara fråga om att anmäla
sitt intresse för anslutning och sedan
bli mottagen med öppna armar. Det är
tvärtom ganska invecklade förhandlingar
som erfordras, förhandlingar som för
Sveriges del säkerligen inte skulle ha
blivit mindre komplicerade.

Samtidigt är det emellertid klart, att
om vi nu för vår del inte vill gå in i
sexstatsgruppen, hindrar det inte att
den europeiska ekonomiska gemenskapen
för sina egna medlemmar kan betyda
den bästa lösningen av deras ekonomiska
problem. Vi har anledning att
respektera den och räkna med den som
en naturlig organisation, sedd ur deras
egen synpunkt. Inte heller bör vi över -

Sveriges anslutning till EFTA, in. m.

skatta de svårigheter, som för Sveriges
del uppkommer genom ett underlättande
av handeln inom sexstatsgruppen
utan motsvarande förmåner för länder
därutanför. Man talar så mycket för
närvarande om den oerhörda betydelse,
som diskriminationen i fråga om tullar
kommer att medföra. Jag tror att man,
om man ser litet närmare på tullsiffrorna
för olika varor, skall finna, att det
visserligen finns sådana svårigheter men
att det är ett mycket begränsat antal
produkter, beträffande vilka en tullskillnad
på 10 eller 20 procent kan komma
att få någon avgörande betydelse.
Det är så många andra omständigheter
— transportkostnader, kvaliteter, produktionskostnader
— som inverkar på
konkurrenskraften hos exportvarorna,
att man inte får stirra sig blind på de
svårigheter som tullskillnaderna kan
föra med sig.

Till detta kommer att vi beträffande
en hel del varor har möjlighet att på
den engelska marknaden vinna lika
mycket eller kanske till och med mera
än vad vi förlorar på den tyska. Om
man åter jämför tullnivåerna i olika
länder finner man, att på en hel del för
oss mycket intressanta områden den
engelska tullnivån är tämligen hög. Eu
sänkning av denna nivå, som kommer
oss till godo men inte våra konkurrenter,
bör i väsentlig mån kunna öka våra
exportmöjligheter på den brittiska
marknaden. Det finns ingen anledning
att mot denna bakgrund se alltför mörkt
på situationen ur speciell svensk synpunkt.

Jag tror, att vi i någon mån får säga
detsamma också om de mångomtalade
Hallstein-förslagen. Det är knappast någon
överraskning att man inom sexstatsgruppen
har givit sig in på att påskynda
skapandet av den europeiska ekonomiska
gemenskapens fulla sammanhållning.
Naturligtvis är det inte ännu fråga om
att omedelbart komma fram till detta
resultat, men man gör det något snabbare
än man hade beräknat. Det är eu

9 — Andra kammarens protokoll 1900. Nr 10

130 Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Sveriges anslutning till EFTA, m. m.

rätt naturlig konsekvens av den framgång,
som organisationen hittills har
haft, att man önskar gå vidare. I och
för sig är det knappast något oroande.

Vad som däremot otvivelaktigt är
oroande och som vi har anledning att
se på med stort allvar är att man från
den europeiska ekonomiska gemenskapens
sida icke visar något intresse för
att i motsvarande grad påskynda också
arbetet på att uppnå en vidare samverkan
i Europa. Det hade eljest varit naturligt
att man, om man påskyndar bildandet
av den egna organisationen, samtidigt
visade sig mera angelägen att inleda
förhandlingar om något större, men
det har ännu icke funnits några tecken
på detta. Ur svensk synpunkt är det särskilt
beklagligt att några sådana tecken
inte har framträtt i Västtyskland. Detta
land är dock en av våra allra mest betydelsefulla
handelspartners, och Sverige
importerar betydligt mera därifrån
än vi exporterar dit. Fördenskull
är det mer än förvånande att inte den
tyska regeringen i detta avseende har
övat något starkare tryck på sina kolleger
inom sexstatsgruppen för att nå
fram till en godtagbar lösning av det vidare
samarbetsproblemet.

Jag vill gärna tillägga, att om man alltså
inte får överskatta de risker, som
följer med Hallstein-förslagen, finns det
dock en annan grupp av förslag — de
som har utarbetats av kommissionsledamoten
Mansholt — som är betydligt
mera oroande. Dessa förslag avser jordbruket
och skulle, om de genomfördes,
för Danmark och även för Sverige kunna
komma att få mycket allvarliga konsekvenser.
Lyckligtvis tycks de emellertid
inte befinna sig så nära ett förverkligande
som vad fallet är med de
planer, som bär professor Hallsteins
signatur. Jag frågar mig också, om inte
i själva verket de psykologiska verkningarna
i många avseenden är av större
betydelse än de direkta ekonomiska
följderna, när det gäller vad som hit -

tills har skett och vad som kan ske under
den närmaste tiden.

I detta läge framstår det som särskilt
viktigt att vi undviker att låta locka
oss in i ett konfliktläge. Ett s. k. handelskrig
har den likheten med andra
krig att där inte finns någon segrare
utan bara förlorare, att det skadar båda
de krigförande parterna. Detta utgör
inte något hinder för oss att inta en
bestämd ståndpunkt och kräva respekt
för våra egna åtgärder, om vi gör det
på ett försynt och försonligt sätt. Så har
skett hittills, och det finns ingen anledning
att på den punkten ändra vår
politik.

Vi måste vidare hålla huvudet kallt;
jag skulle i detta sammanhang gärna
vilja framhålla att — såvitt jag förstår
— de pessimistiska framtidsförutsägelser
och alarmerande rykten, som nästan
dagligen är i omlopp på detta område,
är skadliga för de sju ländernas ställning
under EFTA:s uppbyggnadsperiod
och inte egentligen har någon grund i
verkligheten. Man frågar sig, om inte
dessa panikrykten utgår från någon
propagandacentral, som sexstatsgruppens
vänner eventuellt kan ha upprättat
exempelvis i Washington — så pass
påtagligt är det att de inte kan tjäna
några allmänna intressen. Det vore mycket
önskvärt att vi här i landet försökte
göra klart för oss, att den sortens
panikrykten skall hänföras till propagandans
område och inte har hemvist någon
annanstans. Det är emellertid också
utan vidare klart, att om vi någonsin
hyst den förhoppningen att sjustatsöverenskommelsen
skulle göra sig själv
onödig genom att det till följd av densamma
skulle bli möjligt att uppnå ett
vidare samarbete, då har vi misstagit
oss. Vi måste nu visa att sjustatsgruppen
kan stå på egna ben, och hittills
har den visat mycket glädjande tecken
på sammanhållning. Man får hoppas att
dessa tecken kommer att stå kvar.

I det här sammanhanget vill jag för
övrigt också gärna instämma med herr

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Nr 10 131

Ohlin, när han talar om vikten av att
sjustatsländerna i Förenta staterna väl
sörjer för sina public relations och att
dessa länder över huvud taget presenterar
sina ståndpunkter och förslag så att
de icke förlorar initiativet. Däremot
kan jag inte helt och hållet instämma
med herr Ohlin när han i det sammanhanget
vill skjuta undan frågan om de
mindre utvecklade områdena i världen.
Jag tror att den frågan inte är den minst
betydelsefulla inför den amerikanska
opinionen. Jag kanske missförstod herr
Ohlin. Det är mycket angeläget, att sjustatsländerna
framträder såsom initiativtagare
till insatser på det området
och att man knyter samman vår vilja
till insatser där med den handelspolitiska
verksamheten.

Här är det emellertid inte fråga om
hjälpverksamhet i social mening. Det
är i stället fråga om investeringar av
betydande omfattning och på lång sikt.
Vi har från svensk sida exempel på detta
— LAMCO-företaget i Liberia. Det
exemplet är, tror jag, av mycket stort
intresse i detta sammanhang. Skall vi
kunna åstadkomma någontieng på detta
område, måste både vi och de andra
sjustaterna gå vidare fram. De stora
problem som här föreligger blir betydelsefulla
inte bara ur propagandasynpunkt
och inte heller enbart ur humanitär
synpunkt, utan framför allt så till
vida att den handelsutveckling vi ser
framför oss även måste innebära att vi
kommer in på nya marknader.

De åtgärder vi är överens om på det
yttre området medför emellertid mycket
påtagliga konsekvenser för den inre
ekonomiska politiken — här tror jag
att herr Ohlin i början av sitt anförande
uttalade en för alla de borgerliga
partierna gemensam uppfattning. Utrikesutskottet
har på den punkten — på
sidorna 28 och 29 — inskränkt sig till
några få uttalanden, som uttrycker utskottets
gemensamma inställning. Det
som inte är gemensamt i utskottets inställning
har utskottet gått förbi. Man

Sveriges anslutning till EFTA, m. m.

kan nog konstatera att resultatet har
blivit att man säger ganska litet. Nu
kommer den frågan tilbaka i samband
med ett utlåtande senare. Det bör dock
understrykas redan här, att den hårdnande
konkurrens som vi med eller
utan EFTA-överenskommelsen — kanske
alldeles särskilt utan denna överenskommelse
— har anledning att räkna
med, gör det nödvändigt att med stort
allvar se på frågan om det svenska näringslivets
kostnadsnivå. Det är inte
längre tid att i förväg binda sig för
framtiden och bestämma att man skall
»ta ut så och så mycket av produktionen»
för det och det ändamålet. I denna
tid av hårdnande konkurrens är det
inte längre givet hur mycket vi har att
»ta ut av produktionen». F''rågan är om
inte produktionen i mycket hög grad
kommer att bli beroende av om de pengar
den kan tjäna ihop kan få arbetas in
i företagen och användas för deras vidare
utveckling.

På vissa håll blir det även fråga om
att lägga om produktionen. Ur den synpunkten
är det angeläget att minska
belastningen från det allmännas sida
på det företag som måste göra en sådan
omläggning. Detta gäller för övrigt inte
minst småföretagen, som i detta sammanhang
kan förväntas stöta på särskilda
svårigheter.

Det kommer att föreligga påtagliga
behov av kapital för nyinvesteringar
— inte bara sådana investeringar som
innebär omläggning av produktionen
utan också för moderniseringar av bestående
företag och produktionsgrenar,
för etablering av dotterföretag i utlandet
och kanske särskilt för att komma
in på de nya marknaderna. I detta sammanhang
kommer det att vara speciellt
angeläget att vi får eu bärkraftig svensk
kapitalmarknad, där de direkt produktiva
företagen kan få utrymme för sina
kapitalbehov och få möjlighet att bedriva
sin investeringsverksamhet.

För vi en politik av den typen, då
har vi all anledning att med optimism

132 Nr 10

Onsdagen den 30'' mars 1960 fm.

Sveriges anslutning till EFTA, m. m.

se mot den framtid som kan väntas för
vår del i hägnet av denna överenskommelse
och i förhoppningen om att man
skall nå fram till en vidare samverkan.
Inbillar vi oss däremot att situationen
är likadan nu som i mitten på 1940-talet,
då de svenska företagens enda problem
var att hålla nere leveranstiderna
så pass mycket att köparna kunde få
varorna inom rimlig tid, då kommer vi
inte att kunna klara oss lika bra. Det
beror i mycket hög grad på oss själva
om vi i dagens läge skall känna optimism
eller pessimism. Att gnälla och
beklaga sig över vad andra företar sig
kan ibland vara motiverat, rent moraliskt
sett, men har aldrig något som
helst praktiskt värde. Det är våra egna
insatser, vår egen framsynthet och vår
egen förmåga att offra små fördelar för
stora fördelar som blir avgörande för
om det beslut, som i dag fattas, på lång
sikt kommer att uppfattas som en positiv
insats i efterkrigstidens ekonomiska
politik. För min del vill jag allvarligt
hoppas att så är fallet. Jag hoppas också
att regeringen, som beträffande detta
förhandlingsarbete och denna överenskommelse
så intimt har samverkat med
de andra demokratiska partierna, inte
heller undandrar sig de konsekvenser
på den inre ekonomiska politikens område
som följer av den nya situationen.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Endast ett ord för att
rätta herr Heckschers missförstånd.
Han tycktes vilja tillvita mig uppfattningen,
att frågan om förhållandet till
de underutvecklade länderna inte skulle
ha något intresse när det gäller de ekonomiska
och handelspolitiska relationerna.
Folkpartiet har, vilket väl är
herr Heckscher väl bekant, framlagt en
genomarbetad och mångsidig motion
om just förhållandet till de underutvecklade
länderna. Där finns även denna
synpunkt behandlad. Den motionen
kommer att tas upp till debatt här i

kammaren efter det spörsmål som nu
debatteras. Jag inskjuter nu bara reflexionen
att jag skulle ha varit glad om
herr Heckscher vid behandlingen av
den motionen hade sträckt sig längre i
sitt stödjande av densamma.

Jag vill också erinra om att det är vi
från vårt håll som år efter år har sammankopplat
västeuropeisk handelspolitik
med frågan om vidgade och intimare
relationer i hjälpande syfte med de
underutvecklade länderna. Vi fasthåller
den positiva inställning som vi har
haft och visat under många år, tidvis
med föga stöd från den riktning herr
Heckscher företräder.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är inte ofta som
man blir så glad åt att kunna konstatera
att man har missförstått en talare som
jag i detta fall har blivit. Det var bra
att herr Ohlins förklaring kom i detta
sammanhang. Hans första yttrande kunde
faktiskt ge anledning till missförstånd.
Vad beträffar folkpartimotionen
kanske herr Ohlin har observerat, att
det i den del av utlåtandet som äger
samband med handelspolitiken inte
finns någon skillnad mellan folkpartirepresentanternas
och min ståndpunkt.
Den meningsskiljaktighet som föreligger
avser helt andra frågor, som vi inte
har någon anledning att diskutera i
detta sammanhang. Avsikten är alltså
att slå fast att frågan om investering
m. m. i underutvecklade länder måste
nära sammanknytas med den allmänna
handelspolitiska verksamheten, och
inte minst med tanke på den ståndpunkt
som sjuländerna i dag skall intaga
är det angeläget att sammankoppla
denna fråga med våra handelspolitiska
önskemål.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! När jag tar till orda i

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Nr 10 133

denna debatt är det först och främst för
att ge uttryck åt den tillfredsställelse
jag känner efter att lia tagit del av utskottets
utlåtande i denna för vår land
så utomordentligt viktiga fråga. Det är
värt att än en gång understrykas att
bakom den hemställan om godkännande
av Sveriges anslutning till den europeiska
frihandelssammanslutningen,
vari utskottets utlåtande utmynnar, står
ett enhälligt utskott. På alla punkter har
utskottet ansett sig böra tillstyrka propositionen.
Jag vill nu inte göra gällande
att denna utgång av utskottsbehandlingen
erbjuder någon överraskning.
Mer än ett år har förflutit sedan de
första kontakterna togs för att undersöka
huruvida — sedan parisförhandlingarna
om ett europeiskt frihandelsområde
definitivt hade brutit samman
—- förutsättningar förelåg för de ekonomiskt
mera framskridna OEEC-länderna
utanför sexmaktsunionen att skapa
en sammanslutning med syfte att avveckla
tullar och andra hinder för handeln
medlemmarna emellan. Sedan dess
har de europeiska handelsfrågorna diskuterats
vid åtskilliga tillfällen här i
riksdagen och därjämte i utrikesnämnden
och utrikesutskottet. Det har därvidlag
klart ådagalagts att regeringens
uppfattning om önskvärdheten av att få
till stånd en frihandelssammanslutning
mellan de s. k. yttre sju delades av en
praktiskt taget enhällig riksdagsopinion.
Naturligtvis har vi betraktat det
som mycket glädjande. Enigheten inom
den svenska riksdagen i denna fråga
har i hög grad bidragit till att skänka
de svenska framträdandena och insatserna
vid de förberedande förhandlingarna
en tyngd som kanske gör omdömet
om Sverige såsom EFTA:s avantgarde
inte helt oberättigat. .lag tror också att
man häri får söka åtminstone en del av
förklaringen till att dessa förhandlingar
bär kunnat föra till ett åtminstone för
de flesta oväntat snabbt resultat. I begynnelseskedet
trodde man sig i vissa
kretsar, i varje fall utomlands, t. o. in.

Sveriges anslutning till EFTA, m. m.

kunna förutsäga projektets misslyckande.

Även om det sålunda knappast kan sägas
vara oväntat att utskottet har enat
sig är det dock ur vissa synpunkter
anmärkningsvärt. I inte mindre än
ett tiotal motioner har framställts en
rad yrkanden som om de bifölles skulle
innebära betydande modifikationer i
de ståndpunkter i en rad speciella frågor
i anslutning till konventionen som
regeringen har intagit eller i fortsättningen
avser att intaga i samband med
tillämpningen efter konventionens
ikraftträdande. Några yrkanden innebär
också vissa begränsningar i de bemyndiganden,
som Kungl. Maj:t nu begär,
att vidtaga författningsändringar i
anslutning till konventionen. Man behöver
väl inte i och för sig sakna förståelse
för de önskemål som framförts i
vissa av motionerna och för den oro för
framtiden som de i någon mån vittnar
om. Jag tror att vi alla bör vara klart
medvetna om att den stormarknad som
sammanslutningen skall ge oss — samtidigt
med förbättrade utvecklingsmöjligheter
för den svenska exportindustrien
— kan medföra skärpt konkurens
på den inhemska marknaden. Detta
har understrukits i utskottets utlåtande
och betonats av tidigare talare
i denna debatt. Farhågor har sålunda
yppats för att bl. a. textilindustrien kan
komma att ställas inför nya och svårlösta
anpassningsproblem. F''öreträdare
för fiskerinäringen har samtidigt varit
bekymrade för de konsekvenser som de
i anslutning till frihandelsfördraget
träffade överenskommelserna om fiskets
behandling kan leda till.

Utskottet har för sin del inte kunnat
tillstyrka bifall till de mot denna bakgrund
motionsvis framförda förslagen
om ändringar i propositionen. Detta
ställningstagande bottnar alldeles säkert
i en realistisk bedömning av läget.
EFTA-för draget måste betraktas
som eu enhet och en helhet. Det utgör
ett förhandlingsresultat, som kan antas

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

134 Nr 10

Sveriges anslutning till EFTA, m. m.

eller kan avvisas men icke i den nu
föreliggande situationen ändras. För de
fördelar som står att vinna för vårt land
av samarbetet inom frihandelssammanslutningen
måste vi vara beredda att
betala ett pris. Det kan inte undvikas —■
vi måste finna oss i att offra någonting.
Skulle svårigheterna på något område
bli oss övermäktiga, så ger konventionsreglerna
vissa möjligheter till uppskov
med tullavvecklingen. Man kan med
andra ord erhålla en tidsfrist, därest
omställningsprocessen leder till svårartade
ekonomiska eller sociala komplikationer
på något område av näringslivet.
Under dessa omständigheter har utskottet
på — som jag finner — goda
grunder inte velat ifrågasätta några
ändringar i propositionen, utan varit
beredd att tillstyrka de begärda fullmakterna
för Kungl. Maj :t.

Innan jag övergår till det aktuella
förhandlingsläget vill jag än en gång
betona vad frihandelssammanslutningens
syfte utgör. EFTA har inte kommit
till för sin egen skull. Motivet har inte
varit att just skapa ett yttre frihandelsområde
— det har nödvändiggjorts av
omständigheterna. Efter sammanbrottet
av förhandlingarna om skapandet av ett
frihandelsområde omfattande samtliga
OEEC-länder och sedan sexmaktsunionen
från den 1 januari för ett år sedan
trädde ut i livet med sina första tullsänkningar
och sina egna, omfattande
institutioner, befann sig övriga, utanförstående
länder i ett utomordentligt
allvarligt läge. Vi stod utestängda från
en stormarknad, nödvändig mot bakgrunden
av de ekonomiska utvecklingstendenserna,
som ändå alltjämt innebär
ett ständigt förstärkande av stordriftens
fördelar på de flesta områden av näringslivet.
För de små länderna med
sina mer begränsade inhemska avsättningsområden
var detta naturligtvis
särskilt bekymmersamt.

Det fanns då och finns alltjämt tecken
på att inte ens det samarbete på
handels- och betalningsområdet som

bedrivits med inte obetydlig framgång
i OEEC i över tio år skulle komma att
fortsätta.

Jag vill i det sammanhanget säga, att
jag tror att herr Heckscher tog litet för
lätt på frågan om vad tullskillnaderna
kan betyda för exportmöjligheterna. En
tioprocentig skillnad i tull är ändå ingen
bagatell. Inom den marginalen ligger i
allmänhet inte bara normala affärsvinster,
utan mycket därutöver.

Vad kunde vi i det läge som förelåg
i Europa göra för att stärka vår ställning?
EFTA blev svaret. Ett handelspolitiskt
samarbete som gav oss tillträde
till en marknad omfattande 90 miljoner
människor, en marknad fri från
tullar och andra handelshinder, med ett
visst mått av ömsesidigt hänsynstagande
vid utformningen av den ekonomiska
politiken till det gemensamma intresset
— det var målet. Vi ville åstadkomma
detta i så fria former som möjligt,
utan övernationella organ och med
bibehållen rätt för de samverkande länderna
att utan andras inblandning bestämma
över sin utrikespolitik, ja över
sin politik över huvud taget.

Det kan sägas att EFTA har två syften:
dels medför det i och för sig en
större marknad för deltagarna, dels avser
det att förbättra möjligheterna att
komma till verkliga förhandlingar med
de sex. Sedan EFTA-fördraget nu är i
hamn är detta sista syfte den viktigaste
aktuella uppgiften. För var och en av
EFTA:s medlemsstater betyder det väl
ändå redan något att vi genom EFTA efter
en tidsperiod av högst tio år får en
hemmamarknad på 90 miljoner människor.
Det är en betydande utvidgning,
som öppnar en rad nya möjligheter, om
vi förstår att rätt tillgodogöra oss dem.
Det medför också en skärpt konkurrens,
men detta är som sagt det pris
som man måste betala för de nya möjligheterna.

De sju EF''TA-länderna har en större
handel med andra länder än med varandra,
och redan härav kan vi dra en

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Nr 10 135

viktig slutsats: vi måste vara intresserade
av en ännu större marknad än den
EFTA erbjuder sina medlemsländer. Om
man tar de sju länderna tillsammans,
utgör samliandeln inte mer än en sjättedel
av deras samlade utrikeshandel, och
även om en ökning kan komma att inträda,
vill väl inte någon av oss avstå
från de fem andra sjättedelarna.

Man måste emellertid komma ihåg att
handelsförbindelserna stater emellan
aldrig är statiska. Varför skulle inte
därför en viss omställning till förmån
för EFTA-länderna uppstå när handelsförbindelserna
mellan dessa länder efter
några år vidare utvecklats och
byggts ut tack vare de mellan dessa länder
genomförda tullsänkningarna? Det
är troligt. Men även om en väsentlig
stegring av handeln mellan de sju EFTAländerna
inträder, så önskar ingen av
oss avstå från någon väsentlig del av
den export som vi för närvarande har
till den gemensamma marknaden. Det
är viktigt att också hålla i minnet, att
de sju köper 50 procent mer från de sex
än från varandra. De sju köper 50 procent
mer från sexstatsgruppen än vad
de sex köper från de sju. De sex har
med andra ord ett betydande exportöverskott
på de sju länderna.

Vi har från början förklarat oss vara
intresserade av en broslagning, men
borde under dessa förhållanden inte
också de sex vara det? Borde de inte
vara intresserade av att få behålla så
goda kunder och i varje fall inte försvåra
deras export till de sex? Det är
frågor som vi med utgångspunkt från
de handelsekonomiska förhållandena
haft anledning att ställa oss många
gånger.

Om man vidare ser till sammansättningen
av handeln mellan de sex och
de sju i EFTA, får man samma intryck
bestyrkt. De sjus export på de sex består
till icke ringa del av råvaror och
halvfabrikat. Det gäller Sverige men
också Österrike. Vår import från de sex
är däremot till betydligt högre grad fiir -

Sveriges anslutning till EFTA, m. m.

diga industrivaror. Det borde ju också
ha en viss betydelse för det marknadspolitiska
läget. Vi kan kanske i framtiden
lättare köpa bilar och maskiner
från England eller Schweiz än det är
för de sex att klara sig utan trä, massa,
järnmalm och metaller från Norden
och från Österrike. Jag säger inte detta
för att komma med hotelser och allra
minst för att vinka med ett handelskrig,
men det kan ändå finnas anledning
till att man har utgångsläget klart
för sig. Vi önskar för vår del en broslagning.

Håller vi oss till det ekonomiska området,
finns talrika omständigheter som
borde underlätta ett samgående. Låt
mig bara som hastigast peka på några
av de mest iögonenfallande.

För det första har vi för närvarande
en välutbildad högkonjunktur. Det bör
i hög grad vara ägnat att underlätta
erforderlig anpassning. Tullsänkningar
under en högkonjunktur kan vara mycket
lämpliga till och med som inslag
i en ekonomisk politik som syftar till
att förebygga att en högkonjunktur urartar
till inflation. I Västtyskland har
man ju också, kanske med en viss framgång,
faktiskt använt tullpolitiken i sådan
riktning. Bevarandet av full sysselsättning
och samordning av de ledande
industriländernas gemensamma ansträngningar
i den riktningen är ju över
huvud taget en viktig förutsättning för
att vi skall kunna komma vidare också
med det handelspolitiska samarbetet.

För det andra har vi de senaste åren
fått bevittna en utomordentligt ekonomisk
återhämtning i Frankrike. Efter
devalveringen i slutet av 1958 har fransk
industri visat sig äga mycket större
konkurrenskraft iin vad man tidigare
föreställt sig — ja, än man tidigare
trodde till och med inom Frankrike.
Den osäkerhet som tidigare gjort sig
gällande borde därför vara på väg att
försvinna, och kanske skulle man från
fransk sida kunna visa större förståelse

136 Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Sveriges anslutning till EFTA, m. m.

för en liberal politik som bröt med de
tidigare protektionistiska tendenserna.

För det tredje liar sexmaktsunionen
nu kommit i gång och konsoliderat sig.
Det gjordes under parisförhandlingarna
ofta gällande en oro från sexmaktssidan
att ett allmänt frihandelsområde
skulle medföra en upplösning eller en
uppluckring av de sex’ sammanhållning,
vilket man av politiska skäl gärna
ville undvika. Det var framför allt
därför som man från fransk sida argumenterade
för en förskjutning i tiden
av ett allmänt frihandelsområde, ett »decalage»,
som det kallades, för att låta
den gemensamma marknaden först komma
i gång och stärka sin egen ställning.
Men genom misslyckandet i Paris har
redan en sådan tidsförskjutning inträtt.
Oberoende av vilket berättigande det
kan ha haft tidigare, är det allt svårare
att hävda detta argument sedan
de sex kommit i gång med sina egna
institutioner och samarbetet mellan företag
inom sexländerna kommit så långt
som nu faktiskt har skett. Det måste i
längden vara till fördel för produktionsapparatens
utveckling inom sexmaktsunionens
medlemsländer att även de får
tillträde till en ännu större marknad.
Det måste vara av betydelse för hela
produktionsplaneringen.

Ekonomiska skäl talar därför klart för
samarbete mellan de sex och de sju.
Förklaringen till att vi trots allt inte
kommit varandra närmare får sökas på
det politiska planet, inte på det ekonomiska,
och jag skall återkomma till
det strax. Låt mig bara först här understryka
att vi ju räknat med EFTAS
tillkomst som en faktor som skall främja
lösningen av problemet om förhållandet
mellan de sex och de sju. Det fanns
under parisförhandlingarna de som
tvivlade på att frihandelsområdet skulle
kunna utformas i praktiken och att
ursprungsproblemen skulle kunna lösas.
Nåväl, nu har vi i EFTA:s avtal på
anmärkningsvärt kort tid kunnat enas
om lösningen av de problemen, och vi

tror att den lösningen skall visa sig
kunna fungera i praktiken utan alltför
mycket administrativt krångel. Erfarenheterna
av detta bör vara av värde för
våra fortsatta diskussioner.

Jag säger inte detta här för att doktrinärt
hålla fast vid det förslag om ett
stort frihandelsområde, som vi hade för
ögonen under parisförhandlingarna. Vi
har all anledning att vara öppna för
alla nya förslag — jag har betonat det
tidigare och upprepar det nu.

Vad de fortsatta diskussionerna kan
komma att röra sig om kan mycket väl
skilja sig avsevärt från de tidigare planerna.
För min del kan jag mycket väl
tänka mig att man skulle kunna vara
med om en harmonisering av tullar på
speciella områden, om man därigenom
kan lösa några praktiska problem —-jag förutsätter då också att det ingår
som ett led i en allmän uppgörelse och
att enighet framför allt kan nås om en
måttlig tullnivå. Det finns ytterligare
element i helhetsbilden av det nuvarande
läget som kanske kan ge anledning
till vissa förhoppningar. Det har ju antytts
eller i varje fall förberetts och inletts
en förhandlingskontakt. Sedan
sammanbrottet i december 1958 har ju
förhandlingarna legat nere. Så kom i
slutet av fjolåret på amerikanskt initiativ
en inbjudan från de fyra storas statsocli
regeringschefers möte i december
till en ekonomisk konferens i Paris i
januari. Vid det tillfället kom man överens
om att tillsätta en ny handelskomraitté
med 21 medlemmar, och i mandatet
till denna kommitté, vilken just i
dagarna håller sitt första sammanträde,
anges uttryckligen att man skall behandla
relationerna mellan de sex och
de sju. Det sägs vidare uttryckligen att
denna fråga skall erhålla prioritet. Vi
tolkar detta så, att man härigenom har
skapat en plattform för diskussion av
de allmänna problemen både på kort
och på lång sikt.

Här måste jag göra en liten utvikning.
I sitt i övrigt så positiva anförande rik -

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Nr 10 137

tade lierr Ohlin skarpa förebråelser mot
EFTA:s ministrar och svenska regeringen
för en alltför långtgående passivitet.
Man hade, menade herr Ohlin, försuttit
tillfället att lägga fram ett konkret
förslag till en samordning mellan
de sex och de sju. Herr Ohlin uttryckte
det så, att vi hade förlorat första ronden.
Om jag uppfattade honom rätt,
menade han också att vi hade förlorat
även andra och tredje ronderna. Det var
en liten överraskning för mig och säkert
också för många andra kammarledamöter
att herr Ohlin här visade sig
vara en så framstående expert på boxningssporten.
Jag måste väl vara honom
tacksam för att han bedömde
EFTA:s nederlag som ett nederlag på
poäng och inte på knoek out.

Nå, det där var en parentes. I verkligheten
förhåller det sig emellertid på följande
sätt. När denna inbjudan sändes
ut och kom oss till handa, innehöll den
från början egentligen ingenting om
handelsförbindelserna mellan de sex
och de sju. Redan innan vi träffades i
Paris hade vi betydande svårigheter
med att förmå dem som utfärdat inbjudan
att i densamma också inrymma
en hänvisning på dagordningen för behandling
av denna fråga. När vi kom
till Paris, var det heller inte uttryckligen
sagt att den frågan skulle diskuteras.
Vår första uppgift blev därför
att över huvud taget få ett erkännande
av att detta problem var av grundläggande
betydelse för alla övriga frågor
som skjutits i förgrunden och som jag
inte här skall närmare gå in på.

Jag trodde inte att detta var herr
Ohlin obekant, eftersom jag har redogjort
för dessa saker utförligt i utrikesutskottet.
Men herr Ohlin var kanske
utomlands vid det tillfället, och han
har kanske inte haft tillfälle att sätta
sig in i vad som verkligen förevarit.

Men vi lyckades faktiskt — och inte
utan ansträngning — att vinna förståelse
för att den mest angelägna uppgiften
för denna kommitté var att lösa pro -

Sveriges anslutning till EFTA, m. ra.

blemen mellan de sex och de sju. Det
skedde, herr Ohlin, mot sexstaternas
vilja. Vi fick ett sådant beslut till stånd,
och i dåvarande läge i Paris ansåg de
sex sig kunna till nöds godta formuleringarna.
Utgången av parisförliandlingarna
ansågs på sexmaktshåll — har det
sagts mig — ha inneburit en klar taktisk
seger för EFTA.

Herr Ohlin får förlåta mig, men jag
är inte säker på att herr Ohlin, när han
uppträder som domare, har haft större
lycka denna gång än om han tagit steget
in i boxningsringen direkt. Förkunskaperna
förefaller att vara ganska
ofullständiga i båda fallen.

Det är naturligt att vi hälsar erkännandet
i Paris att förhållandet mellan
de sex och de sju var den mest angelägna
frågan med viss tillfredsställelse. Men
det är för tidigt att bedöma vad de
fortsatta kontakterna kan leda till. Och
man bör nog varna för alltför överdrivna
förväntningar på snara och långtgående
resultat.

För en bedömning av det aktuella förliandlingsläget
och möjligheterna att
komma till ett resultat är det två omständigheter
som är avgörande. Såväl
herr Ohlin som herr Heckscher och
herr Hedlund har i någon mån varit inne
på den saken. Hur ser man egentligen
i Förenta staterna på det europeiska
liandelsproblemet, och vilken inställning
har de sex? Jag skall börja
med att säga något om USA:s inställning.

Det var som sagt ett amerikanskt initiativ
vi hade att tacka för de uppnådda
förliandlingskontakterna. Den amerikanske
representanten underströk också
i sitt anförande vid kongressen i Paris
i januari betydelsen av en uppgörelse
mellan de båda grupperna i Europa.
I det läget ansåg vi inte tidpunkten
vara mogen att framlägga ett konkret
förliandlingsförslag. I själva verket
fanns det heller ingen som helst möjlighet
att göra det. Vi måste ju först
få förhandlingsmaskineriet inrättat in -

138 Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Sveriges anslutning till EFTA, m. m.

nan de diskussionerna kunde börja.
Den amerikanske representanten tog
också mycket aktiv del i överläggningarna
och i utformningen av beslutet
om handelskommittén, där detta mandat
angavs, och jag betraktade det därför
själv som uteslutet att man skulle
kunna tolka Amerikas inställning på ett
sätt som strider mot det klart uttalade
mandatet, nämligen att alla frågor som
berör handelsförbindelserna mellan de
sex och de sju skall behandlas med förtursrätt.

Vad är då Amerikas intresse? Ja, även
i det fallet lämnade herr Dillon ganska
klara besked vid Paris-konferensen. Med
hänsyn till å ena sidan den amerikanska
betalningsbalansens utveckling och å
andra sidan den europeiska återhämtningen
önskade man att Europa skulle
ge ett mera aktivt ekonomiskt bistånd
till utvecklingsländerna. Detta erkände
vi alla vara mycket viktigt. Men det är
ju inte att hota eller reta amerikanarna,
när man gör klart att Europa inte kan
spela den roll, som man har rätt att
fordra, om vi inte lyckas åstadkomma
ordning i vårt eget hus. Jag förstår inte
att det kan vara något fel på den argumenteringen,
herr Ohlin. En bestående
motsättning mellan två handelsblock
i Västeuropa skulle i hög grad strida
mot en önskan att göra bästa möjliga
bruk av våra resurser och allvarligt begränsa
de insatser, som vi kan göra
för andra. Vi har därför också understrukit
angelägenheten av att vi kommer
fram till en uppgörelse om de europeiska
handelsblocken.

Det är väl inte heller svårt att se vad
som måste vara ett amerikanskt intresse
i det sammanhanget. Man har — låt
vara huvudsakligen av politiska skäl —
accepterat sexmaktsunionen. Men det
torde ju vara svårt att inte också acceptera
EFTA. Som ett led i en strävan mot
uppgörelse mellan de olika grupperna i
Europa måste ju även den grupperingen
ha sitt politiska värde. I och för sig
måste ju EFTA anses vara mera öppet

utåt än sexmaktsunionen och därför
kanske till och med mera acceptabel
både för USA och andra GATT-medlemmar.

Man har ju inom EFTA valt formen av
ett frihandelsområde just därför att
man velat undvika att tvinga något annat
land att öka handelshindren utåt.
Jag skulle vilja säga att själva formen
frihandelsområde om något torde medföra
en automatisk tendens till tullharmonisering
nedåt.

Det är svårt att se att amerikanska
intressen skulle skadas om dessa två
grupper i Europa slås ihop. Det kan för
amerikanska intressen inte vara skadligare
att ha en europeisk stormarknad
än att ha två. Tvärtom måste osäkerheten
och uppdelningen ha påtagliga
olägenheter. Skall t. ex. amerikanska
företag tvingas bilda dotterföretag såväl
inom sexstatsgruppen som hos de
sju länderna?

Förutsatt att eu uppgörelse mellan de
sex och de sju får en form som gör den
acceptabel för GATT, måste den också
vara möjlig att godkänna för USA —
det måste vara en riktig slutsats såvitt
jag förstår. Amerikanarna har heller
aldrig sagt någonting annat.

I anledning av vad som har skrivits
i pressen bara för någon vecka sedan
i samband med kommunikén från mötet
mellan Eisenhower och Adenauer
gjorde vår beskickning en förfrågan i
det amerikanska utrikesdepartementet.
Från amerikansk sida framhölls härvid
uttryckligen, att Förenta Staterna i sin
politik inte vänt sig mot EFTA och heller
inte hade för avsikt att motarbeta
strävandena att nå ett samförstånd om
handelspolitiken mellan de två europeiska
grupperingarna.

Jag tror att vi har rött att dra den
slutsatsen att USA, åtminstone tills vidare,
inte är emot en samordning av
de sex och de sju. Det har sagts mig
att det till och med inom kongressen
föreligger eu viss skepsis inför den lyhördhet
— för att inte säga något av

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Nr 10 139

undfallenhet — för de sex, som för närvarande
i vissa sammanhang präglar det
amerikanska utrikesdepartementets politik
i de europeiska frågorna. Det är
inte uteslutet att detta är riktigt. EFTA
är i varje fall föga känt i Amerika, trots
att vi har gjort en hel del, herr Ohlin.
Men vi fick ju förebråelser för att vi
inte gjort tillräckligt i det avseendet,
och jag kan gärna erkänna att våra resurser
är mera begränsade än de resurser
som står de sex till buds. Jag vill
bara nämna som konkret exempel, att vi
nu räknar med att vi skall få ett sekretariat,
som kanske består av 20—30 personer
till att börja med — de sex har
redan 2 000. Men genom en mera målmedveten
informationsverksamhet —
däri vill jag gärna instämma med herr
Ohlin — om den europeiska frihandelssammanslutningens
innebörd och syften
tror jag också att det så småningom
skall bli möjligt att öka Förenta Staternas
förståelse för våra strävanden.

Tills vidare kan vi emellertid inte
räkna med några starkare amerikanska
påtryckningar — det vill jag också erkänna
-— för att få till stånd ett handelspolitiskt
samarbete. Men under alla
omständigheter måste det väl ändå ankomma
på oss européer själva att åstadkomma
en sådan uppgörelse. Jag upprepar
att amerikanarna aldrig har sagt,
att de är emot en sådan lösning. Men
det är vi som skall finna den, inte de.

Naturligtvis är det av intresse för
såväl USA som andra utanförstående
länder att en europeisk grupp blir så
öppen utåt som möjligt och omger sig
med så måttligt tullskydd som möjligt.
Det gäller såväl sexmaktsunionen som
EFTA och givetvis i särskilt hög grad
en eventuell sammanslutning dem emellan.
USA:s huvudintresse synes ju också
för närvarande vara koncentrerat till
ansträngningarna för att bringa ned sexstatsunionens
yttre tullar till en mera
rimlig nivå inom ramen för GATT-förhandlingarna
och i andra sammanhang.
Vi har väl i och för sig samma intresse.

Sveriges anslutning till EFTA, m. m.

Det är ett gott tecken att EFTA i det
sammanhanget inte erbjuder några problem.

Vi menar också att en uppgörelse mellan
de båda liandelsgrupperna i Europa
redan i och för sig skulle vara ägnad
att medföra en måttlig tullnivå utåt. Det
har sagts här, och jag upprepar det, att
de sju har samma intresse som amerikanarna
av att de sju inte skall omge
sig med alltför höga tullar utåt. Men
därutöver har vi vårt eget intresse av
att komma längre med avvecklingen av
tullarna mellan de europeiska länderna.
Härmed har jag kommit till inställningen
hos de sex.

Först som sist vill jag slå fast, att det
sannerligen inte helt saknats sympatier
för att vi skall kunna nå fram till en
europeisk lösning av handelsproblemet
inom sexmaktsgruppen. Inom vida kretsar
av näringslivet i Holland och inte
minst i Tyskland har man all förståelse
för en uppgörelse mellan de sex och de
sju, som gör det möjligt att undvika
diskriminering på handelsområdet. Man
börjar bli alltmer oroad av den ekonomiska
splittring, som hotar vår världsdel.

Ett faktum är emellertid att detta
positiva intresse för en uppgörelse hittills
inte återspeglats i den av de sex
förda officiella politiken, som alltjämt
domineras av Frankrikes och Adenauers
intresse av att med hänsyn till de
fransk-tyska relationerna bortse från
önskemålet inom det tyska näringslivet
att medverka till en allmän frigörelse
av handeln i Västeuropa.

Det senaste förslaget från kommissionen
hos de sex, Hallsteinplanen, som
herr Ohlin så vältaligt berört och som
förresten ännu inte antagits av deras
ministerråd —• jag vill understryka det
— skulle medföra att klyftan i Europa
vidgades ytterligare.

Den planen innebär nämligen att inrättandet
av den gemensamma marknaden
skulle påskyndas. Dels skall tullsänkningen
mellan medlemmarna den

140 Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Sveriges anslutning till EFTA, m. m.

1 juli 1960 utgöra 30 procent mot de
ursprungligen avsedda 20 procenten,
dels skall upprättandet av den gemensamma
yttre tullmuren påbörjas redan
den 1 juli i år, d. v. s. ett och ett halvt
år tidigare än enligt den ursprungliga
planen. Att följden bleve att länder
utanför den gemensamma marknaden
i så fall skulle få svårigheter med exporten
kan det inte råda något tvivel
om.

Inom EFTA har vi bestämt oss för att

— närmast som en beredskapsåtgärd

— undersöka våra egna möjligheter att
påskynda tullavvecklingen inom frihandelsförbundet.
Det får under inga omständigheter
tolkas som en stridssignal
från vår sida. Vi är endast angelägna
om att såvitt möjligt undvika att komma
i otakt med de sex, vilket skulle försvåra
eu lösning av marknadsfrågorna.

De sex framställde sig ursprungligen
som mycket goda europeer. Många uppriktiga
anhängare av sexstatsunionen
förklarade på sin tid att det intimare
samarbetet mellan de sex staterna kom
till därför att man tyckte att det gick
litet för långsamt i OEEC och därför att
man genom att gå före i fråga om integrationen
kunde påskynda det europeiska
samarbetet. Men nu verkar det nästan
som om man tappar bort det europeiska
perspektivet. Sexmaktsunionen är en
ekonomisk stormakt i världen, som
f. n. ganska litet bekymrar sig om sina
små grannar i Europa och här kryper
bakom ryggen på amerikanarna. Men
när nu USA visat sig intresserat för ett
samarbete, hur kan man då, som man
gjort inom de sex, tala om att en europeisk
lösning skulle vara emot amerikanska
intressen. Man förbiser tydligen
att de amerikanska representanterna
aldrig uteslutit europeiska lösningar.
När man gör på det sättet, är
det svårt att inte uppfatta det som en
bristande vilja att diskutera de europeiska
problemen.

Låt mig också säga, att de senaste förslagen
från den europeiska kommissio -

nen förefaller oss mycket litet tillfredsställande
såväl för de europeiska länderna
utanför den gemensamma marknaden
som — såvitt jag förstår —- för
USA och andra utomeuropeiska länder.
Herr Ohlin var inne på den frågan,
och här tror jag att våra uppfattningar
helt sammanfaller. Detsamma gäller
också om vad som blivit bekant beträffande
de sex’ beslut i fråga om tullarna
på de varor som finns upptagna på den
s. k. G-listan. Ilerr Ohlin talade om biltullarna.
Jag skall bara peka på pappersmassan,
en vara som under de senaste
åren kunnat införas tullfritt inte endast
i Benelux utan också i Tyskland. Den
skall nu enligt denna plan beläggas med
en tull på sex procent. Jag kan inte gå
in i detalj, men låt mig endast säga, att
vi sett litet närmare på vad det förslaget
innebär för Sveriges handel med
Tyskland. För en rad industrivaror som
Sverige säljer skulle det medföra ungefär
en fördubbling av tullarna i Tyskland.
Man kan verkligen fråga sig, om
det är rimligt i det aktuella konjunkturläget
och med Tysklands starka betalningsställning.
Är det rimligt när man
betänker att Sverige köper dubbelt så
mycket från Tyskland som Tyskland
köper från Sverige, ja, när 7,5 miljon
svenskar köper mera tyska industrivaror
än vad 44 miljoner fransmän gör?

I anslutning till vad herr Ohlin framhöll
beträffande den befarade handelsdiskrimineringen
och de pågående SASförhandlingarna
vill jag säga följande.

Skulle vi inte lyckas åstadkomma åtminstone
ett provisoriskt arrangemang
i fråga om handelssamarbetet eller skulle
vi inte kunna uppnå något tillmötesgående
beträffande luftfartstrafiken,
kan man inte komma ifrån att detta i
ofördelaktig riktning skulle påverka
atmosfären i våra förbindelser och vid
de förestående handelsförhandlingarna
med Tyskland. Däremot anser jag att
vi bör vara försiktiga också i våra uttalanden.
Jag tror att vapenskrammel
på detta område tjänar förfärligt litet

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Nr 10 141

till. Jag är tacksam för det erkännande
och den varning som herr Hecksclier
i detta avseende uttalade.

Vid det senaste ministermötet inom
EFTA i Wien den 11 och 12 mars diskuterades
ingående frågan om vad vi
kan göra för att åstadkomma broslagning,
sedan vi nu är färdiga med vårt
eget brofäste. Tv nu är det ögonblick
kommet, som jag inte ansåg förelåg i
januari. Låt mig först som sist konstatera,
att vi inom EFTA var i sak överens,
även om meningarna ibland kunde
gå isär i vissa praktiska spörsmål.

Vad vi från svensk sida önskade är
alldeles självklart. Vi önskade en uppgörelse
så snart som möjligt och så fullständig
som möjligt. Vi är ständigt beredda
att diskutera alla rimliga förslag
rörande innehållet i en sådan uppgörelse,
och vi är helt odoktrinära, i varje
fall så länge det rör sig på det ekonomiska
planet och inte förknippas med
politiska villkor, som skulle vara oförenliga
med vår neutralitet.

Vi har tolkat beslutet i Paris i januari
så, att den där tillsatta nya handelskominittén
med dess 21 medlemmar skulle
kunna diskutera förhållandet mellan de
sex och de sju i hela dess vidd. Inom
kommittén måste därför en så nära kontakt
upprätthållas, att det blir möjligt
att diskutera de långfristiga problemen.
Det är dessutom nödvändigt att man så
snart som möjligt får tillfälle att ingående
diskutera de kortsiktiga anordningarna,
och det får ske på det sättet,
att en uppgörelse på längre sikt inte försvåras.
Redan därav följer två ting som
vi måste insistera på med all kraft. För
det första måste vi sträva efter att så
långt som möjligt undvika diskrimination
mellan de två handelsgrupperna
i Europa. För det andra fordrar vi i detta
läge att det inte företas sådana tullhöjningar
som skulle medföra skadeverkningar
för handeln länderna emellan
i Europa. Ett stilleståndsavtal på
den punkten skulle vara högst värdefullt
såväl för den framtida uppgörel -

Sveriges anslutning till EFTA, m. m.

sen som för Europas relationer till andra
delar av världen. Det var med den
utgångspunkten som våra förhandlare i
går i Paris framlade förslag om att de
sex och de sju ömsesidigt skulle ge varandra
del av den tjugoprocentiga tullsänkning
som för EFTA skall inträda
från och med den 1 juli, då sexmaktsunionen
samtidigt tar nästa steg och
sänker sina tullar med ytterligare 10
procent, såvida de inte i enlighet med
Hallsteinplanen till och med går längre.
Dessa tullsänkningar skulle kunna beviljas
också andra GATT-medlemmar
och USA, om möjligt på reciprok basis.

Om det tar tid att nå någon definitiv
överenskommelse där, kan man naturligtvis
diskutera även preliminära arrangemang.
Jag är inte alls säker på och
jag kanske inte ens håller för troligt,
att de sex är villiga att acceptera detta
förslag ens som en provisorisk lösning.
Det bör ändå kunna godtas som en utgångspunkt
för de fortsatta diskussionerna
och de fortsatta förhandlingarna,
som pågår i dag och kommer att följas
av andra.

För en långfristig lösning kan vissa
utgångspunkter anges. Jag tillåter mig,
herr talman, ehuru jag framfört dem tidigare,
att även här i kammaren upprepa
dem. För det första bör en sådan
lösning anknyta till det ekonomiska intresset
både hos de sex och de sju av ett
regionalt europeiskt samarbete. För det
andra bör den möjliggöra för de sex att
bibehålla sin tullunion. Vi vill inte komma
sexmaktsunionen till livs. Det vill jag
starkt understryka. Man bör emellertid
kunna nå en sådan lösning utan krångliga
ursprungsregler. Om så behövs bör
vi från vår sida vara beredda att diskutera
en viss tullharmonisering. En sådan
lösning måste för det tredje ligga i linje
med strävandena att nå en världsvid
handelsliberalisering. För det fjärde bör
den innebära en lockelse för USA och
Kanada alt medverka.

Ilur långt kommer vi nu att kunna nå
i handelskommittén i Paris? Det är

142 Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Sveriges anslutning till EFTA, ro. ra.

omöjligt att säga. Finns viljan hos de
sex att komma till en uppgörelse så är,
som jag försökt framhålla, utgångsläget
inte ogynnsamt. För vår del bör det
taktiskt sett ligga rätt väl till. Vi har
bollen och vi har också varit beredda
att spela den. Ändå är jag på kort sikt
rätt pessimistisk. Det har ännu inte
framkommit några säkra tecken på en
förhandlingsvilja från de sex’ sida. Den
franska inställningen är fortfarande tongivande
och man är inte inställd på en
regional lösning. Men på längre sikt är
jag i likhet med herr Hedlund och övriga
talare i debatten inte så pessimistisk.
En europeisk lösning kommer att
tvinga sig fram som ett första steg mot
ett världsvitt samarbete för handelns
frigörelse. Det är jag övertygad om. Ekonomiskt
kan det till slut inte finnas
mera än ett Västeuropa, som har plats
också för de länder som i likhet med
Sverige, Finland, Österrike och Schweiz
är fast beslutna att även i fortsättningen
följa sin egen kurs, en alliansfri neutralitetspolitik.

Det må, herr talman, fastän jag tagit
lång tid i anspråk, ändå tillåtas mig att avslutningsvis
beröra några av de perspektiv
på den ekonomiska politikens område
i vårt land som den europeiska integrationen
öppnar. Redan den mera begränsade
fria marknad som frihandelsförbundet
ger oss kan naturligtvis komma
att ställa oss inför många problem son
inte är så alldeles lätta att bemästra,
Som jag redan antytt kommer vår exportindustri
att få nya chanser. Kommer
de att kunna utnyttjas?

Det är ju en fråga som rör både de
enskilda företagen och samhället. Jag
skall uppehålla mig vid den senare
aspekten. Jag skall inte gå in på några
detaljer trots att herr Ohlins anförande
kanske i viss mån på den punkten inbjöd
till det. Vad skall samhället göra
för att underlätta denna utveckling och
möjliggöra för företagen att gripa de
chanser som stormarknaden bör kunna
ge?

Först måste vi göra klart för oss att
vårt näringsliv inte kan expandera i alla
riktningar och på alla områden eller på
en gång. Det har vi varken pengar eller
personliga resurser tillgängliga för.
Hemmamarknadsindustrien kan i vissa
fall på grund av skärpt konkurrens utifrån
komma att möta svårigheter som
blir den övermäktiga. En viss omställningsprocess
kan bli nödvändig. Sannolikt
kommer vissa företag att läggas ned,
samtidigt som kapaciteten på andra områden
får byggas ut. Det är för tidigt att
mera konkret ange vilka förändringar
som kommer att bli nödvändiga. Jag vill
bara betona att det inte kan vara en riktig
näringspolitik att enskilda företag
och tillverkningsgrenar, som i längden
inte kan bära sig, upprätthålles genom
det allmännas försorg. Samhället får i
stället inrikta sig på att göra omställningarna
så smidigt som möjligt och
framför allt underlätta för friställd arbetskraft
att komma över till områden
där förutsättningar för expansion föreligger.
De förbättringar av kreditstödet
till de mindre företagen som föreslagits
under tionde huvudtiteln i år tror jag
har sin betydelse. En aktiv arbetsmarknadspolitik
är viktigare än någonsin.
Här bör väl erfarenheterna från den senaste
konjunkturnedgången kunna vara
oss till avsevärd nytta.

Det finns andra områden där samhället
med positiva åtgärder kan påskynda
näringslivets anpassning till de nya
marknadsförhållandena. Jag vill än en
gång erinra om att vi kan stödja de
mindre företagen och deras försäljningsarbete.
Vi kan alltså på olika sätt
öka förutsättningarna för anpassningen.

Visst ställer europahandelns frigörelse
också ökade krav på den allmänna
ekonomiska politiken — det erkänner
vi väl alla. Men det vore oriktigt att ta
vårt deltagande i en vidgad europamarknad
som motiv för en nedpressning
av löner och socialförmåner. Jag
vet inte om jag förstod herr Heckscher
rätt, men jag tyckte han sade, att vi kan -

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Nr 10 143

ske skulle få reda oss med mindre än
vad vi hade förut i det svenska folkhushållet.
Eftersom vi emellertid har
mer att vinna än att förlora på integrationen,
kan ju denna inte gärna åberopas
som skäl för att vi skall dra åt
svångremmen.

Vi har naturligtvis inte råd att försämra
vår konkurrenskraft. Kostnadsläget
i vårt land får inte stiga mer än
i andra länder och därigenom försätta
oss i ett ogynnsamt läge — det ger jag
herr Ohlin rätt i. Men det är inte riktigt
att de svenska företagen genom beskattningen
har en större total kostnadsbörda
än företagen i Europas andra länder.
Tar man hänsyn till alla skatter — direkta
som indirekta — och även till socialavgifterna,
finner man att situationen
för de svenska företagen inte är
ogynnsam.

Givet är emellertid att balansen i vår
ekonomi måste bevaras också i fortsättningen.
Varje ansats till en intern inflation
måste kvävas i sin linda. Det är
den ena slutsatsen som jag anser man
kan dra i fråga om den ekonomiska politiken
i det läge, som det vidgade handelssamarbetet
skapar. Den andra är
följande.

Öppnare marknader och vidgad utrikeshandel
ökar också vårt beroende
av utlandet. Vår ekonomi blir därför
sårbarare än förr. Ett enskilt land kommer
att få större svårigheter att ensamt
föra en aktiv konjunkturpolitik. Om vi
skall lyckas upprätthålla en full sysselsättning
måste ansträngningarna bli
gemensamma. För EFTA:s del får vi
nog dra den konsekvensen härav, att vi
bör bygga upp ett maskineri för täta
konsultationer om den ekonomiska politiken.
En dubbel beredskap för att avvärja
både kraftiga temperaturstegringar
och avmattningar i ekonomien måste
skapas och skapas med starkare internationellt
inslag än tidigare.

Herr förste vice talmannen övertog nu
ledningen av kammarens förhandlingar.

Sveriges anslutning till EFTA, m. m.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte gå närmare
in på statsrådets Langes anförande,
som till stora delar innehöll saker
som vi är överens om. Jag är emellertid
tacksam för att statsrådet Lange på
det sätt som han gjorde underströk det
europeiska perspektivet. I själva verket
är det väl så att många, inte minst i Sverige,
som så att säga knappast hört talas
om Europa tidigare, börjar upptäcka
betydelsen av det europeiska perspektivet
nu när det föreligger risk för europeisk
splittring. Detta är inte någon beskyllning
mot statsrådet Lange utan
bara ett allmänt konstaterande. Det gläder
mig också att statsrådet Lange uttalade
sig för en odoktrinär ståndpunkt
när det gällde att ta upp nya förslag till
europeiskt samarbete. Jag tror likaledes
att det vore bra om ett eventuellt
genomförande av Hallsteinförslagen
helt eller delvis skulle kunna utlösa ett
motsvarande påskyndande även av arbetet
inom sjustatsgruppen.

Men det var inte för att säga detta
som jag begärde ordet utan för att beröra
en annan sak.

Statsrådet Lange menade att jag varit
alltför optimistisk, när jag talade om
verkningarna av tullskillnaderna. Det
skulle i en replik föra för långt att ta
upp den saken, men vad jag vill säga är:
Ju mera allvarligt man ser på denna sak
— och det är uppenbart att statsrådet
Lange ser allvarligare på den än jag —
desto mera allvarligt måste man också
se på frågan om den inre kostnadsnivån.
Ju mera tullskillnaderna betyder,
desto viktigare är det att ge de svenska
företagen möjligheter att på andra sätt
upprätthålla sin konkurrenskraft. Det är
naturligtvis riktigt som herr Lange säger,
att man inte kan upprätthålla
mindre lönande företag i obegränsad
utsträckning. Jag hoppas att regeringen
anlägger samma synpunkter på mindre
lönande järnvägslinjer. Men det är också
klart att den mest posiiiva åtgärd
man kan vidtaga gentemot företagen,

144 Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Sveriges anslutning till EFTA, m. m.

när det gäller deras kostnadsnivå, är att
såvitt möjligt lämna dem i fred och inte
ålägga dem nya eller ökade bördor. Företagen
i Sverige har lärt sig att ha
måttliga anspråk. De begär inte så mycket
positiva åtgärder — de begär framför
allt frånvaro av negativa åtgärder.

Detta skall naturligtvis inte betyda
att vi allesammans får mindre än vad
vi hade förut — självfallet inte. Den
socialpolitiska debatten hör hemma i
andra sammanhang, men jag vill säga,
att den vidgade marknaden givetvis
skall ge oss utrymme också för socialpolitiska
förmåner. Men vi får vara
försiktiga med att binda oss i förväg
för vad vi skall ta ut av en produktion,
vars lönsamhet vi egentligen inte vet
något om.

Till slut, herr talman! Statsrådet
Lange sade, att varje tendens till inflation
också i fortsättningen måste
med kraft bekämpas. Det där ordet
»också» förefaller mig en smula överraskande
i detta sammanhang. Vi behöver
ha väsentligt mindre inflation än
vi har haft under den senaste tiden. Det
räcker inte om det stannar vid lika
mycket.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! De inlägg som gjorts
här visar att vi i allt väsentligt är överens
och att vi huvudsakligen diskuterar
olika tänkbara möjligheter i framtiden.
För min del vill jag instämma i praktiskt
taget allt som handelsministern
nyss yttrade, även i hans erinran till
herr Heckscher om tullarnas betydelse.
Jag tror att handelsministern har alldeles
rätt på den punkten. Men konsekvensen
av hans uttalande blir naturligtvis
den som herr Heckscher drog, att man
måste på något sätt försöka kompensera
den högre tullen.

Den stora marknad som vi snart får
—• omfattande 90 miljoner människor
blir självfallet en värdefull tillgång, vars
stora fördelar får vägas mot nackdelar -

na i de enskilda fallen. Vad vi nu måste
sträva fram emot är att ytterligare vidga
denna marknad. Vi har här kunnat
lyssna till vissa nyansskillnader i fråga
om det lämpligaste tillvägagångssättet
för att vinna detta mål. Från somliga
håll har man rekommenderat att vi
skulle ta i lite kraftigare, vi skulle använda
ett mustigare språk. Jag tror att
herr Ohlin nämnde något om att EFTAorganisationen
enligt hans mening visat
alltför stor passivitet gentemot de
sex. Efter de redogörelser vi fått under
hand och även här i dag om umgänget
mellan de olika organisationerna, tror
jag knappast att det finns fog för något
tal om passivitet i detta sammanhang.

När vi diskuterar dessa problem tror
jag det är mycket viktigt att vi aldrig
talar om handelskrig eller överhuvudtaget
kommer med några stridssignaler
utan ser saken så, att vi i varje situation
måste se om vårt eget hus, även om
åtgärderna då kan få en negativ effekt
för andra. Så har sexmaktsunionens
länder handlat och så måste även vi
göra. Att blanda in något av aggressivitet
i detta sammanhang är dock säkerligen
inte på sin plats. Däremot vill jag
stryka under vad någon nyss yttrade
här, nämligen att det är fasthet och
målmedvetenhet i strävandena att slå
en bro mellan de sex och de sju som
behövs.

Det var tillfredsställande att här få
höra att man på amerikanskt håll förklarat,
att ett samarbete mellan de sex
och de sju betraktas såsom angeläget.
Detta kan kanske ha någon betydelse.
Jag tilltror mig emellertid inte att avgöra
vilken hänsyn de tongivande inom
de sex är beredda att ta till sådana uttalanden.

Till sist vill jag framhålla att jag tror
det är glädjande för företagarna i vårt
land att höra, att regeringen har sin uppmäksamhet
riktad på frågor, som jag i
mitt tidigare anförande fäste särskild
vikt vid, nämligen om hjälp under en
övergångstid till företagsamheten och

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Nr 10 145

om en service i skilda avseenden för att
underlätta den ofrånkomliga omställningsproceduren
för skilda grenar av
näringslivet.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Fotbollsförbundets ordförande
handelsminister Lange gav sig
in på ett försök att bedöma boxning.
Det slutade inte så väl för herr Lange,
som visade sig inte kunna skilja mellan
andra och tredje ronden; jag förutsätter
att herr Lange klarar sig bätte när
han skall bedöma fotboll. Själv tänker
jag inte ge mig in på någon av dessa
sportgrenar. Men det är uppenbart att
det pågår en tävlan mellan de sex och
de sju om att förvärva Förenta staternas
stöd, och därvidlag växlar onekligen
situationerna. Där kan man ha anledning
att bedöma vad som göres och
inte göres på olika stadier.

Innan jag säger något om den saken
skulle jag vilja fråga handelsministern,
om han verkligen menade vad han sade
— mycket generellt och svepande — om
att »näringsgrenar» som inte kan klara
sig utan samhällets stöd inte bör upprätthållas
här i landet. Jordbruksministern,
som sitter vid herr Langes sida,
får nog lov att förbereda en radikalt
ny jordbrukspolitik i Sverige, om vi
skulle ta herr Lange på orden. Men herr
Lange var kanske så långt ute i världspolitiken,
herr talman, att han inte observerade
en så ringa faktor som det
svenska jordbruket.

Beträffande nedpressande av löner
och eventuellt minskande av socialförmåner
instämmer jag med herr Lange.
En vidgad marknad bör ge det svenska
folkhushållet större förutsättningar och
möjligheter att i längden bereda oss
bättre levnadsförhållanden. Detta hindrar
inte att det likväl förefinnes ett konkurrensförmågeproblem.

Men, herr talman, min kritik beträffande
EFTA:s passivitet på en punkt
bemötte herr Lange efter gammalt känt
10 — Andra kammarens protokoll 1900.

Sveriges anslutning till EFTA, m. m.

recept genom att tala om någonting annat.
Herr Lange lyckades för övrigt på
den punkten vilseleda även herr Hedlund,
som trodde att herr Lange talade
om vad jag hade sagt — herr Hedlund
kanske inte heller hade hört detta. Herr
Lange talade alltnog om att i Paris tillsätter
man en kommitté som skall diskutera
förhållandet mellan de två blocken.
Detta är visserligen mycket värdefullt
men välbekant för oss alla, varför
jag inte förstår vad herr Lange tror sig
kunna vinna genom att stå upp och förklara,
att det där känner tydligen herr
Ohlin inte till.

Vad jag hade kritiserat var den omständigheten
att EFTA varit passivt när
det gällde att i tid lägga fram ett förslag
till friare handel i världen över ett stort
område, innefattande även Nordamerika,
på en icke diskriminatorisk bas.
Man visste att det var den fasta punkten
i den amerikanska hållningen, att man
främst ville ha en sådan utveckling till
stånd. Nu kom i stället Hallstein-planen
först. Den fick Förenta staternas stöd,
och därigenom har nu som bekant
EFTA:s 20-procentplan kommit en smula
i bakvatten och inte fått den stora
omedelbara slagkraft den skulle kunnat
få, om den hade kommit först.

När herr Lange talar om att amerikanarnas
intresse bör vara så och så —
jag har hört det många gånger förr —
överskattar herr Lange med förlov sagt
sin egen förmåga att påverka Förenta
staternas och amerikanarnas bedömning.
De kan nog själva bedöma den saken,
och om de betraktar frågan på ett
visst sätt, kommer man inte långt genom
att säga att de borde tycka si och
så. Vill man ha resultat får man utgå
från deras egen bedömning.

Nu har Förenta staternas regering på
förfrågan svarat att den inte har för
avsikt att motarbeta ett samarbete mellan
de sex och de sju. Det är ju mycket
bra, men det är egentligen självklart.
Ingen regering skulle någonsin säga något
annat. Men det hindrar inte att den
Nr 10

146 Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Sveriges anslutning till EFTA, m. m.

givit sitt stöd åt Hallsteinplanen, trots
att denna plan enligt herr Langes eget
uttalande innebär, att klyftan skulle
vidgas mellan de sex och de sju, om
planen genomfördes. Observera detta,
herr handelsminister: Förenta staterna
har givit sitt stöd åt den planen, betraktat
den som en positiv åtgärd för friare
handel i världen. EFTA:s uppgift måste
vara att åstadkomma en mera positiv
amerikansk inställning till de sju och
till en samordning mellan de sex och de
sju, inte bara att få Förenta staterna att
säga att de inte har för avsikt att motarbeta
en samverkan mellan de sex och
de sju.

Att säga att vi europeer skall finna
lösningen själva går nog bra, men om
ett rent europeiskt grepp kanske inte
lyckas och man riskerar att hamna i
dödläge, kan det vara klokt att sammankoppla
det med ett vidare grepp —
nordamerikanskt — och foga in även
relationerna till de underutvecklade
länderna. Därför hälsar jag med stor
tillfredsställelse att EFTA kommit med
ett förslag i Paris — bättre sent än
aldrig. Jag gläder mig också åt att handelsministern
medger att det brustit i
upplysningsverksamheten i Förenta
staterna och vill vara med om att en
ordentlig upplysningskampanj sätts i
gång.

Frågan gentemot Förenta staterna
är vilken av de två grupperna, de sex
eller de sju, som i verkligheten står närmast
den amerikanska attityden, d. v. s.
eftersträvar lågtullar och en icke diskriminatorisk
linje. Det gör uppenbarligen
EFTA-gruppen. EFTA-gruppen har därför
ett gynnsammare sakligt utgångsläge
och bör med energi kunna utnyttja
detta läge till att vinna förståelse och
good-will i Förenta staterna, så att man
genom ett vidare grepp kan komma ur
det dödläge som annars hotar. Det är
detta, herr handelsminister, som min
kritik gällt, inte något annat.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! När jag lyssnade till
herr Ohlin ställde jag mig verkligen
frågan om det inte är han som försöker
blanda bort korten. Jag tror inte
någon av kammarens ledamöter — sålunda
inte bara herr Hedlund och jag
—■ kunde undgå att få det intrycket av
herr Ohlins första anförande, att de
förebråelser han riktade mot EFTA gick
ut på att EFTA försummat lägga fram
ett förslag som visserligen skulle inrymma
även för amerikanska och övriga
utanför stående utomeuropeiska
länder lockande ting men som framför
allt skulle som en integrerande del avse
att hjälpa till att brygga över klyftan
i Europa. Det var just detta vi inte
gjorde, därför att vi inte hade något
tillfälle därtill.

Jag tror dessutom, herr Ohlin, att man
när man bedömer dessa frågor måste säga
sig att det inte alla gånger är så klokt
att före en förhandlingskontakt offentliggöra
buden. Vad vi nu har lagt fram
i Paris har länge varit känt för alla oss
som deltog i sammanträdet i Wien. Men
efter en ingående diskussion mellan miminstrarna
vid Wienmötet kom vi överens
om att det var bättre att vi för att
inte stöta de sex offentliggjorde förslaget
först i samband med att det presenterades
för handelskommittén i Paris.
Man kan ha olika meningar och delade
uppfattningar om taktiken, men jag
tror inte det kan bestridas att det kan
anföras ganska vägande skäl för det tillvägagångssätt
vi har valt.

Det var inte jag, herr Ohlin, som tog
analogier från boxningens område. Jag
erkänner gärna att mina kunskaper om
fotboll är större än de om boxning, men
så mycket vet jag att när hr Ohlin talar
om ronder är det knappast från fotbollen
han valt termen, utan det måste
vara från boxningen. Förlåt att jag
fortsatte den analogien i mitt förra anförande,
men det låg ju nära till hands.
Jag måste nog alltjämt vidhålla att det

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Nr 10 147

är vissa naturliga brister i kunskapen
om hur dessa diskussioner i Europa
gestaltat sig som förorsakat det missförstånd
som jag tror att herr Ohlin
gjort sig skyldig till, när han nu återigen
krävde att vi på annat sätt skulle
framlagt förslag, nu inte längre till en
europeisk utan till en världslösning av
alla de handelspolitiska problemen.

Herr Ohlin säger vidare att när jag
gjorde gällande att det inte var samhällets
uppgift att hålla alla företag,
som kan komma i svårigheter, under
armarna, skulle detta strida mot den
förståelse vi visat genom att anlägga
sociala synpunkter på t. ex. vår jordbrukspolitik.
Jag vill betona att detta
är att läsa ut för mycket ur vad jag sade.
Jag tror inte heller att mina ord
föll så. Jag talade om företag och tillverkningsgrenar
men inte om något
annat.

Vidare skulle jag vilja säga ett ord
till herr Heckscher. Jag kan inte inse
att de svenska företagen skulle vara
mera ogynnsamt ställda inför stormarknaden
än företagen i andra länder. Jag
tror tvärtom att vårt utgångsläge är
ganska gynnsamt. Utsikterna på exportmarknaden
har ju redan ljusnat
kraftigt på senaste tiden. Trots avmattningen
1959 fick vi då en, låt vara
mycket ringa men dock glädjande ökning
av valutareserven. Under de gångna
åren har vi också sett om vårt hus
med tanke på framtiden. I förhållande
till nationalinkomsten finns det förmodligen
intet land i Europa som har så
stor investeringsverksamhet som Sverige
utom möjligen Norge. Vi mötte också
den senaste konjunkturnedgången
med att friställa medel för byggnader
och moderniseringar inom produktionsapparaten.
Därför står vi bättre rustade
för den tid vi går till mötes. Det tror
jag inte kan bestridas, och det var kanske
inte heller herr Heckschers avsikt
att göra det, utan möjligen ville han
endast understryka hur viktigt det är
att vid den ekonomiska politikens ut -

Sveriges anslutning till EFTA, m. m.

formning ta hänsyn till de handelspolitiska
förhållandenas utveckling.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Nu kom handelsministern
i alla fall litet in på vad min kritik
gällde. Han hade emellertid ingenting
annat att säga än att det kanske
inte var lämpligt att lägga fram en plan
för en icke-diskriminatorisk tullsänkning
för offentligheten utan att först
göra det inför kommittén.

Får jag bara i all korthet påpeka att
Hallsteinplanen inte ens var godtagen
av de sex. Den framlades och fick stöd
av Förenta staternas regering i ett bekant
uttalande. Den skulle knappast ha
fått detta stöd, om dessförinnan hade
offentliggjorts en plan, som var ett uttryck
för en friare handel i världen på
icke diskriminatorisk bas och som inte
såsom Hallsteinplanen på kort sikt skulle
betyda en ökad diskrimination.

Handelsministern talade om okunnighet.
Han erkänner ju att i Förenta staterna
känner man till för litet om EFTA.
Däremot vet man väldigt mycket om de
sex. Jag har själv kunnat konstatera
detta genom åtskilliga samtal i Washington.
Det är mot den bakgrunden vi får
se, att man i Förenta staterna tydligen
i viss mån missförstått att Hallsteinplanen
innebär, som handelsministern
sade, ett vidgande av klyftan. Man har
som sagt litet grand missförstått detta
och inte hjälpts till klar insikt i att
EFTA till sin natur är en ekonomisk
konstruktion som ligger mera i närheten
av amerikanskt tänkesätt än sexmaktsgruppen
gör. Nog måste man vara
tämligen, jag vill inte säga okunnig
— ty jag tror inte på sådana argument,
även om det ibland verkar som om handelsministern
vore en smula okunnig
om amerikansk opinion — men jag vill
säga, alt man måste vara en smula blind
eller ha något nedsatt syn, om man inte
förstår, att ifall EFTA:s villighet til!
friare handel på icke diskriminatorisk

148 Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Sveriges anslutning till EFTA, m. m.

bas hade deklarerats i tid, så hade vi
ur EFTA:s synvinkel haft en gynnsammare
utveckling de senaste månaderna
och ett gvnsammare utgångsläge vid de
förhandlingar som nu förestår.

Jag uttrycker till sist den förhoppningen,
att de initiativ, som nu tagits
— bättre sent än aldrig — skall komma
att fullföljas med största möjliga energi,
inte bara inom kommitténs stängda eller
mer eller mindre öppna dörrar utan
även på ett sådant sätt, att de blir väl
kända för hela världens opinion.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara säga till
statsrådet Lange, att jag tycker, att hans
syn på de svenska företagens konkurrensläge
är väl optimistisk. Om man
jämför kostnadsnivån i Sverige och i
de länder, som är våra allvarligaste konkurrenter,
så är det inte så säkert, att
man på de viktigaste områdena kan tala
om att de svenska företagen är väl
ställda. Investeringsmöjligheterna är
kanske ett av de områden, där man från
det allmännas sida skulle kunna göra
något för att underlätta situationen,
nämligen genom att lämna prioritet icke
för statens utan för de produktiva företagens
lånebehov på kapitalmarknaden.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! På sätt och vis är jag
ledsen över att jag i denna debatt igen
skall behöva ta till orda på ett sätt som
nästan kan tyda på ett gräl mellan herr
Ohlin och mig, när vi ändå alla är så
fullständigt överens i huvudfrågorna.
Men jag kan inte underlåta att rätta till
ett uttalande, som jag förstår beror på
ett missförstånd från hans sida.

Jag har inte bara sagt att det inte
var lämpligt att lägga fram förslaget i
Paris. Jag har också försökt klargöra
att det inte fanns tillfälle att lägga fram
det. Herr Ohlin säger att det kunde ha
lagts fram på samma sätt som Hallstein -

planen. Jag skall inte gå in på det materiella
innehållet i denna. Jag vill bara
ännu en gång understryka att det
är en plan, som framlagts inom de sex’
kommission, en plan som tills vidare
inte fått framföras som förhandlingsunderlag
vare sig för sexmaktsunionens
förbindelser med exempelvis USA eller
dess förbindelser med EFTA.

Herr Ohlin säger att amerikanarna
blev så tagna och imponerade av denna
plan och kände sig så lockade därav,
att de råkade inta en attityd som gjorde
det mycket svårt för EFTA att vinna
förståelse för sina synpunkter och önskemål.
Det är en historieskrivning som
jag inte kan ansluta mig till. I planen
finns det vissa ting, som amerikanarna
liksom vi varit oroade över och försökt
rikta invändningar mot. Men det finns
andra ting som man tycker ser ganska
lockande ut, exempelvis viljan att utsträcka
tullsänkningarna till att gälla
även Amerika utan att Amerika skall
behöva åtaga sig några förpliktelser.
Herr Ohlin framhöll emellertid i sitt
senaste anförande att de amerikanska
sympatierna för Hallsteinplanen måhända
delvis grundade sig på missförstånd.
Det är möjligt, men om så är fallet,
är det väl inte heller någon skada
skedd genom att vi inte före Hallstein
kastade fram ett förslag som amerikanarna
kunde ha diskuterat.

Det går inte, herr Ohlin, att argumentera
på detta sätt. Från svensk sida har
vi inte haft tillfälle — det vill jag slå
fast såsom ett resultat av diskussionen
hittills — att lägga fram en sådan plan
såsom grundval för förhandlingar. Vem
som helst står det fritt att — liksom de
sex har gjort — då och då kasta fram
olika tankegångar och sedan se, huruvida
det kan finnas ett intresse för att
med utgångspunkt från sådana hugskott
få till stånd en mera allvarlig diskussion
och förhandling. Det har vi inte
gjort, och det tror jag inte att vi kommer
att göra i fortsättningen heller. Jag
bär erkänt, att vi inte gör lika mycket

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Nr 10 149

som de sex för att försöka övertyga den
amerikanska opinionen, men vi har inte
uteslutande försummelser på vårt samvete
utan kan också visa — vilket jag
närmare redovisat för herr Ohlin — en
hel rad ting som vi gjort även i den
vägen. Det räcker emellertid inte, utan
vi kommer att göra mera. Jag känner
mig övertygad om det, inte därför att
jag på något sätt vill mästra amerikanarna,
men efter en bedömning av de
amerikanska ekonomiska intressena
och med ledning av vad jag själv tror
mig veta om den politiska opinionen
är jag inte alls pessimistisk om att vi
också kommer att kunna räkna med
viss amerikansk förståelse för vår strävan
att undvika ett europeiskt handelskrig.
Vi har redan mött den, och jag
tror att det inte är uteslutet, att vi litet
längre fram också kan få ett mera positivt
intresse dokumenterat från amerikansk
sida. Alltjämt upprepar jag dock,
att lösningen ändå måste vara Europas
angelägenhet i första hand.

Herr BENGTSSON i Halmstad (s):

Herr talman! Trots alla försök att här
frammana intrycket av kämpande boxare
har man en känsla av att den kamp
som förts snarast bör hänföras till
skuggboxningens område. Det är väl
egentligen endast när talarna har hamnat
i den trista inrikespolitikens ringliörna
som det utdelats vissa slag, även
om de hårda bandagen kanske inte kommit
till användning.

Jag måste, herr talman, säga alt jag
finner det synnerligen glädjande med
denna enighet. I vårt land har det sedan
länge rått fullständig enighet om vår
utrikespolitiska linje, och när vi i dag
har att ta ställning till en mycket betydelsefull
utrikespolitisk fråga är det
mycket värdefullt med en fullständig
uppslutning kring denna. Samtidigt
måste jag säga att jag liksom herr Hedlund
har den uppfattningen, att för
Sveriges vidkommande har ställnings -

Sveriges anslutning till EFTA, m. m.

lagandet till denna fråga varit ganska
enkel. Vi har egentligen inte haft något
annat val, om vi inte med berått mod
vill ge oss in på vägar vilka måste betecknas
såsom politiskt äventyrliga.

Den tekniska utvecklingen har slagit
sönder förutsättningarna för de tidigare
nationella marknadsområdena,
och vill vårt land dra fördelarna av vad
ett större marknadsområde har att ge,
så är anslutningen till de sju den enda
möjligheten, om vi samtidigt vill slå
vakt om vår traditionella alliansfria
politik. Det är naturligt att vi alla beklagar,
att det inte gick att vinna samförstånd
om ett ännu större europeiskt
frihandelsområde, men den möjligheten
försvann i samma ögonblick som sexslatsgruppen
beslöt att bilda sin egen
gemensamma marknad.

Ingen har väl uppgett hoppet om att
det fortfarande skall finnas utsikter att
kunna skapa ett större europeiskt handelsområde,
och inom utrikesutskottet
bär vi hälsat med särskild tillfredsställelse,
att man redan i ingressen till
EFTA-konventionen slår fast, att EFTAstaterna
är beslutna »att underlätta det
snara upprättandet av en multilateral
sammanslutning med syfte att undanröja
hinder för handeln och att främja
närmare ekonomiskt samarbete, däri inbegrivna
medlemmarna av Europeiska
ekonomiska gemenskapen». Detta är så
mycket mera angeläget som det torde
vara fullkomligt självklart, att ingen
nation i Europa är betjänt av ett framtida
handelskrig mellan sjustats- och
sexstatsmarknaden.

Det skulle också vara en ödets ironi,
om ett sådant handelskrig skulle utbryta.
Det är ju ändå dessa två betydande
frihandelsgrupper, som har, låt vara var
och en på sitt sätt, dragit konsekvenserna
av den riktiga uppfattningen att
en fri liandel mellan folken bör kunna
ge dem betydande ömsesidiga fördelar.

Man har här diskuterat amerikanarnas
inställning. Det är ganska naturligt
att vi inte har kunnat få ett klart

150 Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Sveriges anslutning till EFTA, m. m.

besked om vad amerikanarna tänker
och tycker. Just nu står ju amerikanarna,
liksom många andra nationer, inför
en viktig toppkonferens och det är ganska
förklarligt att man då inte vill i förväg
visa upp sina kort. Det skulle emellertid
vara bra underligt, om amerikanarna
skulle önska ett handelskrig i
Europa.

Även om Sveriges anslutning till
EFTA är, såsom jag redan framhållit,
betingad av att vi inte haft något annat
val, såvida vi inte med berått mod vill
ekonomiskt isolera oss eller ge avkall
på vår utrikespolitiska linje, så betyder
det ingalunda att vår anslutning till
EFTA skulle vara någonting misslyckat,
utan alldeles tvärtom. I likhet med
övriga talare anser jag att Sverige har
mycket att vinna på denna anslutning.

Vi måste ha alla fördelar av att handelshinder
och tullmurar raseras. Härvidlag
fullföljes en linje, som vi sedan
länge drivit. Vid försöken att skapa det
större europeiska frihandelsområde,
som tyvärr misslyckades och begravdes
i Rom, var den svenska insatsen betydande,
och det var i sanning inte vårt
fel att man inte lyckades.

Lika helhjärtat har våra representanter
arbetat för att få till stånd sjustatsmarknaden,
som glädjande nog nu tycks
stå inför sitt förverkligande. Till den
lyckade utgången har inte minst vår
energiske handelsminister Gunnar Lange
bidragit, och vi är honom stort tack
skyldiga. Naturligtvis har han — liksom
alla som har framgång — också
haft en viss tur, kanske framför allt genom
att engelsmännen haft en så livlig
åstundan att få ett alternativ till sexstatsmarknaden.

För Sveriges framtida utrikeshandel
— och på den hänger ju hela vår standard
— bör sjustatsmarknaden kunna
få betydelsefulla konsekvenser. Efter en
tioårig övergångstid, som kan bli förkortad,
får vi tillträde till en marknad,
fri från tullar och handelsrestriktioner,
som har en befolkning på ca 90 miljo -

ner. Detta bör kunna bli en verklig inspirationskälla
för omvittnad svensk företagsamhet.
Vi skall naturligtvis inte
ett ögonblick fördölja att vi också kommer
att ställas inför svårigheter. Går
vi medvetet in för ett system, som skall
skärpa konkurrensen mellan olika länder
och som innebär att vi skall försöka
få fram en produktionsinriktning,
som mera är baserad på naturliga förutsättningar
än uppbyggd bakom nationella
skyddsmurar, måste naturligtvis
också vissa delar av vår produktion få
svårigheter. Men om varje land tillåtes
att i kraft av sina naturliga förutsättningar
producera just de varor som detta
land är mest lämpat för, bör alla inom
frihandelsområdet kunna dra stora
fördelar av denna rationella arbetsfördelning.

När det gäller att möta omställningssvårigheterna
på hemmamarknaden är
det naturligtvis väl tidigt att nu dra
några bestämda slutsatser, och därför
har utskottet nöjt sig med att understryka,
att »likaväl som det enskilda näringslivet
måste förbereda en anpassning
till den nya situationen, likaväl är
en motsvarande beredskap erforderlig
för statsmakternas vidkommande». Det
blir väl kanske bär som meningarna
mest kommer att gå isär i framtiden,
då vi skall övergå från mera allmänna
deklarationer till konkreta åtgärder. Jag
tror emellertid inte, att det är så värst
stimulerande att bara anklaga statsmakterna
för bristande vilja att hjälpa
näringslivet. Den diskussionen har börjat
föras här i dag, och den har förts
i de andra sjustatsländerna. Skall man
döma av den, tycks åtminstone utgångsläget
vara relativt lika. I vart fall finns
det överallt röster som gör gällande, att
näringslivet är styvmoderligt behandlat
i det egna landet. För en svensk bör
det kanske också vara uppmuntrande
att på de flesta håll i utlandet anses det
att Sverige har ett alldeles speciellt
gynnsamt utgångsläge. Därför tror jag,
att när herr Hedlund i dag började tala

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Nr 10 151

om att vi kanske får hålla igen när det
gäller att ge prioritet åt bostadsbyggandet,
var han litet väl tidigt ute.

Jag är emellertid fullt på det klara
med att vår framtidsmelodi bör vara
att såväl samhälle som näringsliv måste
samverka för att på alla möjliga sätt
stimulera produktionen. Det är mycket
sannolikt att vi framdeles behöver mera
exportkrediter, mera exportgarantier,
marknadsundersökningar, produktionsfrämjande
forskning, handelsoffensiver,
mera av internt samarbete mellan
våra industrier — även på det nordiska
planet — men vad som inte är minst
viktigt är, att vi eftersträvar ett förtroendefullt
samarbete mellan näringsliv
och statsmakt.

Detta åstadkommes bäst, om man försöker
förstå varandras svårigheter och
problem och om industrier, som kommer
i svårigheter på grund av den ökade
konkurrensen, inte av samhället begär
andra stödformer än sådana som
kan förenas med frihandelstanken. Det
fruktbara samarbete som sedan länge
har pågått mellan statsmakterna, näringslivets
representanter och arbetsmarknadens
parter bör givetvis fortsätta
och vidmakthållas. Utskottet har
också understrukit, att »härvidlag kommer
även i fortsättningen den inom
kommerskollegium tillsatta delegationen
för frihandelsfrågor att ha en betydelsefull
uppgift». Delegationen är,
säger man, allsidigt sammansatt avföreträdare
för industri och handel,
jordbruk, småindustri, hantverk samt
arbetsmarknadsorganisationerna. Utskottet
anser att detta bör kompletteras
så till vida att tillfälle erbjuds trädgårdsnäringens
organisationer att framlägga
sina synpunkter, när deras problem
aktualiseras. Under sådana förhållanden
har utskottet inte ansett skäl
föreligga för upprättande av de näringsråd
som motionsvis har föreslagits.

I den målsättning som inrymmes i
konventionens art. 2, punkt a) finns
naturligtvis mycket varom helt natur -

Sveriges anslutning till EFTA, m. m.

ligt delade meningar kan råda. Framför
allt kommer nog meningarna att bryta
sig när man skall övergå från deklarationer
till förverkligande. I nämnda artikel
i konventionens text heter det
nämligen: »Sammanslutningen skall ha
till syfte att inom sammanslutningens
område och inom varje medlemsstat
främja en jämn ekonomisk expansion,
full sysselsättning, ökad produktivitet
och ett rationellt utnyttjande av tillgångar,
finansiell stabilitet och fortlöpande
förbättring av levnadsstandarden.
» Jag skall inte därom säga annat
än att jag hoppas att både näringsliv
och statsmakter i respektive länder drar
lärdom av den erfarenhet som nu ändå
börjar växa fram i vad gäller att med
framgång bekämpa arbetslösheten och
därmed ge förutsättning för det som
räknas upp i punkt 2. Men den första
förutsättningen för att man skall ha
framgång i det arbetet är, att man ständigt
är i beredskap. Inte minst gäller
det att under högkonjunktur skapa investeringsfonder
o. d., som kan sättas
in då arbetslösheten kommer, våra egna
åtgöranden på denna punkt har väckt
vederbörlig uppmärksamhet, och vi själva
har all anledning att försöka fortsätta
på den inslagna vägen. Inte minst
ligger det i hela näringslivets intresse
att en god beredskap hålles mot arbetslösheten.
De enorma materiella framgångarna
efter världskrigets slut —- både
här hemma och utomlands —- får ju
främst tillskrivas det faktum, att man
lyckats förhindra stora och omfattande
arbetslöshetskriser.

Därför hälsar jag med särskild tillfredsställelse
handelsminister Langes
meddelande här för en stund sedan att
det skall bli täta konsultationer mellan
länderna beträffande dessa problem i
fortsättningen.

Till slut, herr talman, vill jag, samtidigt
som jag ber att till alla delar få
yrka bifall till utskottets förslag, uttrycka
den förhoppningen, att bildandet av
sjustatsmarknaden skall öka möjlighe -

152 Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Sveriges anslutning till EFTA, nt. m.

terna till en association mellan de sex
och de sju, ävensom att GATT-länderna
skall av marknadsbyggandet i Europa
inspireras till än kraftigare attacker
mot handelshinder och tullmurar, så
att vi så småningom kan nå slutmålet:
en fri handel i hela världen.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Det är ett viktigt beslut
som riksdagen nu står inför. Därom är
vi alla eniga, alldeles oavsett vilken
uppfattning vi har om innebörden i
det förslag som framlagts. I den skuggboxning
som har föregått det förra anförandet
har man kunnat utläsa en bestämd
tendens: oro, osäkerhet och fruktan
för framtiden. Det är betecknande
att det enda glädjeämne de tidigare
talarna har pekat på är att de råkat
vara ense i utrikesutskottet vid sakens
behandling, d. v. s. att det inte fanns
någon i utrikesutskottet som gav uttryck
för den oro de flesta människor
måste känna som tar del av detta ärende.
Det har varit något av en sorgemässa
man har suttit och lyssnat till.
Jag kan bara återge några uttalanden
för att styrka detta.

Handelsministern sade att han förstår
oron för framtiden. Det blir skärpt
inre konkurrens, säger han, vi kommer
att få »betala vårt pris» för detta nya
block. Han är misstrogen mot möjligheterna
till en uppgörelse med sexstatsgruppen.
Företag kommer att läggas
ned men, säger han, vi har inte haft
något val.

Utskottets talesman har också understrukit
att det givetvis blir svårigheter.

Herr Hedlund har spunnit på samma
tråd och betonat att man inte har
haft något val. Det blir företagsnedläggelser
och arbetslöshet. Det kommer
att bli en diskriminerande effekt mot
andra länder.

Man får väl tolka herr Heckscliers
uttalande om att det var nödvändigt att
gå med i sjustatsblocket som ett in -

stämmande i att det inte förelåg något
val. Fastän högern är det enda parti
som är belåtet, säger han att anslutningen
innebär begränsningar av handelsfriheten
och att vi kanske måste
göra mera än vad vi har lovat i denna
överenskommelse.

Så har diskussionen gått. Det vore
inte underligt om de som skall fatta det
slutliga beslutet känner sig ganska olustiga
inför detsamma.

Då vi från kommunistiskt håll i olika
sammanhang analyserat, karakteriserat
och kritiserat den planerade sjustatsmarknaden
och Sveriges anslutning till
densamma, skall jag för dagen bara
peka på några väsentliga invändningar
och motivera det förslag som vi ställt.

Den blockbildning Sverige nu skall
bindas vid bär den handelspolitiska
konsekvensen, att vårt land ställer sig
under ledning av ett imperium, som
upplevt sin storhetstid och nu snabbt
distanseras av en rad stater. Sjustatsblocket
är en i högsta grad heterogen
sammanslutning: en verkligt betydande
stat jämte sex småstater, som tillsamman
inte representerar mer än hälften
av Englands befolkning.

Detta block bildas mot det s. k. sexstatsblocket,
en betydligt fastare sammanslutning
med en snabbare utvecklingsrytm
än Englands. Kraftförhållandena
i Europa framgår i viss mån därav
att medan sexstatsblocket, där Västtyskland
är den ledande makten, har
160 miljoner invånare har sjustatsblocket
under engelsk ledning endast 88
miljoner. Man kan därför inte heller
tala om någon verklig jämvikt i den
förestående kraftmätningen.

De sju har visserligen sagt sig eftersträva
en överenskommelse med de sex.
En sådan kan betraktas som utesluten.
Tydligen delar handelsministern den
uppfattningen. I stället för en överenskommelse
hotar något mycket allvarligt.
En tidning har karakteriserat den i går
inledda konferensen mellan OEEC-staterna
för att lösa tvisten som »en över -

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Nr 10

153

läggning mellan dövstumnia». Men inte
ens detta räcker, eftersom det handlar
om en i förväg dödsdömd konferens
mellan två parter som står beredda att
etablera ett handelskrig mot varandra.
Det är ett sådant handelskrig riksdagen
i dag skall sanktionera.

Mot detta sjustatsblock, som Sverige
nu skall bli medlem av, har världens
mäktigaste kapitalistiska land, USA,
riktat en indirekt varning. Även det
socialistiska lägrets ledande land, Sovjetunionen,
har riktat uppmärksamheten
på att det svenska medlemskapet kan
komina att innebära ensidiga svenska
kränkningar av ingångna bilaterala avtal.
Det är väl antagligt, att även andra
stater har riktat samma invändningar.

Detta är några av de internationella
aspekterna. De är, milt sagt, olustiga.

Det avgörande för regeringen har väl
ändå varit vad som eventuellt kan vinnas
genom det tillskapade handelsblocket.
Det är där exportnäringarnas intressen
spelat in. Där tycks i vart fall
de största förhoppningarna blomma.

Frågan är emellertid hur sjustatsblocket
skall kunna ge Sverige en växande
exportmarknad. England är ju redan
Sveriges utan jämförelse största kund
— en bra kund för övrigt. Men hur
skall detta England kunna öka sina inköp
från Sverige utan att Sverige ökar
sina inköp från England?

Även de nordiska länderna är viktiga
marknader för de svenska exportnäringarna,
men ingen föreställer sig väl
att de nämnvärt kan öka inköpen från
vårt land därför att de anser sig tvingade
att gå med i sjustatsblocket? Av de
tre övriga länderna är det bara Schweiz
som är av .särskild vikt ur handelspolitisk
synpunkt. Framgångar i alla dessa
länder kan därför på sin höjd bli marginalframgångar.
Mot sådana måste ställas
de svårigheter som ett handelskrig
kan åstadkomma för de svenska exportnäringarna
plus svårigheter som
kan föranledas av ensidiga svenska
kränkningar av bilaterala avtal.

Sveriges anslutning till EFTA, m. m.

Den större marknad som förespeglas
riksdagen hotar därför att bli en mindre
marknad än tidigare. Det är också
möjligt att våra inköp från diskriminerade
länder blir dyrare än förut samtidigt
som exportpriserna pressas tillbaka
i samband med handelskriget. Såvitt
jag kan förstå hyser alla partier
jämte regeringen en liknande oro.

Det tycks också i allmänhet råda
enighet om att vissa industrier kommer
att drabbas av svårigheter, att åtskilliga
företag kommer att slå igen, att en del
ägare ruineras och att arbetarna blir arbetslösa.
Jordbrukets kvantitativa utveckling
skall stoppas. Fisket kommer
att utsättas för ökad konkurrens. Enighet
tycks också råda om att medlemskapet
i de sju kan komma att innebära
en hårdare press på arbetslönerna.

De enda som med en viss tillförsikt
räknar med positiva resultat är de stora
monopolen. Det är deras intressen som
kan främjas på bekostnad av den vanliga
företagsamheten, småföretagarna
och arbetarna.

Det har sagts att sjustatsklubben skulle
stå öppen även för andra stater, men
detta är endast formellt riktigt. Den
enkla sanningen är ju den, att avgörandet
rörande nya medlemmar bland
annat ligger i det fascistiskt styrda Portugals
händer. Det landet, vars vacklande
ekonomi nu skall stöttas upp med
svenska pengar, kan avvisa varje medlemsansökan,
även om de övriga sex
önskar bifalla densamma.

Trots alla dessa påtagliga och antagliga
nackdelar har regeringen fått sitt
eget parti liksom de tre borgerliga partierna
att stödja medlemskapet i de sju.
I medvetandet härom har vi ställt ett
förslag, som avser att minska skadeverkningarna
för vårt land av medlemskapet
i sjustatsblocket. Vi har bland
annat föreslagit att regeringen skulle
ta initiativ till en konferens med samtliga
europeiska länder med syfte att inleda
en rasering av handelshindren och
befordra handeln mellan ost och väst.

154 Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Sveriges anslutning till EFTA, m. m.

Utskottet avvisar detta förslag vid nuvarande
tidpunkt, med hänvisning till
att det innebär en alltför stor utvidgning
av den behandlade frågan. Men
i så fall, är det inte en både önskvärd
och nödvändig utvidgning? Skulle inte
ett sådant svenskt initiativ kunna bidra
till en handelspolitisk avspänning i stället
för det handelskrig, som nu förefaller
oundvikligt? Och vore inte detta
mer hedrande för vårt land än det självutplånande
medlöperiet i den brittiska
stormaktens spår?

Vi har vidare begärt att Sverige skall
stå fast vid ingångna avtal och i varje
fall inte ensidigt bryta sådana. Detta
gäller särskilt de bilaterala avtal som
träffats enligt mest-gynnad-nationsprincipen.
Men utskottet vill inte vara med
härom och anser tydligen att nöd bryter
lag. Det försvarar i varje fall regeringens
nonchalanta behandling av detta
viktiga spörsmål. Men när blev det
svensk sed att ensidigt bryta högtidligt
ingångna avtal med andra länder? Borde
inte anständigheten i varje fall kräva
förhandlingar med motparten, om
nu en förändring av avtalen anses ofrånkomlig?
Medlemskapet i GATT kan ju
rimligen inte ursäkta ensidiga avtalsbrott.

Vi har alltså velat att regeringen skulle
verka för att utveckla en fri handel
med alla stater, hålla fast vid ingångna
avtal och motverka ett handelskrig. Utskottet
avvisar blankt sådana krav, och
dess ståndpunkt kan alltså med en viss
tillspetsning uttryckas så, att det anser
handelskriget oundvikligt, att Sverige
bör medverka däri, att Sverige är i ett
tvångsläge och därför måste vara berett
att ensidigt bryta ingångna avtal
samt att inga svenska initiativ bör tas
som kan underlätta en friare handel.

Vi har i vår motion gjort utskottet
uppmärksamt på konsekvenserna av
anslutningen, vilka i dag är klarare än
förut, och vi har ställt förslag som är
avsedda att mildra dessa konsekvenser.

Utskottet har icke velat ta någon hän -

syn därtill utan nöjer sig med att oreserverat
följa regeringens förslag. Vårt
sista försök att mildra följderna av anslutningen
har alltså misslyckats.
Många kommer senare att ångra detta.

Under dessa förhållanden vill vi, herr
talman, inte medverka till ett riksdagsbeslut
i enlighet med regeringens förslag.
Jag föreslår därför att riksdagen
avslår utrikesutskottets förslag i dess
utlåtande nr 2 — proposition nr 25 —
om godkännande av Sveriges anslutning
till konventionen angående upprättandet
av europeiska frihandelssammanslutningen
m. in. samt i skrivelse till regeringen
uppmanar denna att ta initiativet
till eu konferens med samtliga
europeiska stater i syfte att rasera handelshindren,
utveckla handeln mellan ost
och väst och motverka ett eventuellt
handelskrig, samt att Sverige inte ensidigt
skall kränka igångna avtal med
andra länder.

I enlighet med den ordning som fastställts
för dagens debatt vill jag passa
tillfället att säga några ord om några
andra utrikespolitiska frågor.

1959 minskade den internationella
spänningen, det blev ett svårt bakslag
för det kalla krigets krafter och en uppmuntran
för dem som tror på och kämpar
för en stabil fred. Skräckbilderna
av den fullständiga katastrof som det
kalla kriget, kapprustningen och kärnvapenexperimenten
frammanat verkade
inte längre lika övertygande som något
år tidigare. Som ett viktigt symptom på
det förändrade läget kunde man hälsa
det enhälliga beslutet i Förenta nationernas
generalförsamling den 20 november
förra året till förmån för Sovjetregeringens
avrustningsprogam. Detta
beslut borde skapa en gynnsam utgångspunkt
för kommande nedrustningsbeslut
och för att åstadkomma en
bättre internationell atmosfär.

Även om många svårigheter återstår
därvidlag, kan man konstatera, att det
inte längre är på modet att framställa
militära rustningar som medel att be -

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Nr 10 155

fordra freden. Det är främst i Västtyskland
som man inte lär om på detta område.
När det eljest numera talas om
fred och fredsutsikter kombineras detta
med rekommendationer av nedrustningslinjen.

Det är ett stort framsteg att de ledande
statsmännen numera inser och erkänner,
att kapprustningen, om den
inte hejdas, oundvikligen ändar i en
katastrof.

Den svenska regeringen har i ett tidigare
sammanhang uttalat sin tillfredsställelse
över Sovjetunionens omfattande
nedrustningsbeslut, som reducerar
dess stridskrafter med en tredjedel och
som, om man jämför med de militära
stridskrafterna för några år sedan, betyder
en minskning till mindre än hälften.
Detta borde vara ett föredöme för
övriga stater.

Ett land som inte har velat ta någon
hänsyn till ett sådant föredöme och till
den inledda avspänningen är Tyska förbundsrepubliken.
Dess vapenskrammel
och territoriella anspråk har väckt upp
hela Europa. Liknande och delvis samma
krafter i det tyska näringslivet, försvarsmakten,
diplomatien och regeringen,
som bär det närmaste ansvaret för
två världskrig i vår tid, sätter återigen
sin prägel på Västtyskland. Västtyskland
är det enda europeiska land som
reser territoriella anspråk mot andra
europeiska länder. Östtyskland, Polen,
Tjeckoslovakien och Österrike känner
sig direkt hotade, en del av västmakterna,
särskilt England, är i dag starkt
oroade. Folken i dessa länder vet av
egna blodiga erfarenheter vad tysk
krigföring och tyskt herravälde vill
säga. Just medvetandet om ett militaristiskt
Västtyskland och vad det kan
innebära vållar bestörtning i vidaste
kretsar.

Den nazistiska varulvsaktiviteten
kring årsskiftet och de avslöjade planerna
på tyska rustningsbaser i Spanien
har bidragit till att klargöra en
viktig förändring av den europeiska si -

Sveriges anslutning till EFTA, m. m.

tuationen. Nu är det inte längre någon
tvekan om att, därest man i dag kan
tala om ett allvarligt potentiellt krigshot
i denna världsdel, så kommer detta
från Västtyskland. De som tidigare invaggat
sig i illusioner om att Västtyskland
som medlem av NATO inte kan
föra en egen utrikespolitik har fått
många bevis på en sådan egen västtysk
utrikespolitik, som bryter upp NATOcirklarna.
Det är därför som den brittiska
och östeuropeiska opinionen har
gett så många uttryck för oro.

När den polska regeringen exempelvis
den 16 februari fastslog Oder-Neisse-linjens
beständighet och det nödvändiga
i att världen äntligen erkänner
fakta genom ett fredsfördrag med
de båda tyska staterna, utlöste detta
genast en protestkampanj i den västtyska
pressen. När de Gaulle i Frankrike
erkände samma gräns, utlöstes en
motsvarande västtysk larmkampanj.

När Sovjetunionen krävt ett fredsfördrag
för att definitivt fastställa nu gällande
gränser och normalisera läget i
Europa, kom samma västtyska kampanj
med hotelser och snyft i oskön förening.

När krav om avrustning och kärnvapenförbud
reses, protesterar Västtyskland,
som nu är ett militariserat land i
full färd med att anskaffa kärnvapen.

När den västtyska regeringen misslyckas
med att anskaffa militärbaser i
NATO-länderna, vänder den sig till
Spanien.

Frammanar inte Herrn Adenauers besök
i Tokio en föreställning om något
slags ny triangel, denna gång mellan
Bonn, Tokio och Madrid?

De avslöjanden som detta år bär
gjorts i TDR, Polen och Tjeckoslovakien
om Västtyska planer på blixtkrig, där
Östtyskland skulle bli första offret, varvid
gränsen till Oder skulle uppnås under
de första 24 timmarna innan Warszawastaterna
hinner ingripa och
världen ställas inför ett fullbordat faktum,
har hittills hemligstämplats för det

156 Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Sveriges anslutning till EFTA, m. m.

svenska folket. Tystnaden har fått ersättas
med ett välregisserat snyft om en
del bönder i Östtyskland som ogillar
jordbrukskooperationen och därför flytt
till Västtyskland respektive Sverige.

Men liknar inte sådana planer dem
som praktiserades av Mussolinis Italien
och Hitlers Tyskland som inledning till
andra världskriget? Etiopien, Albanien,
Spanien, Österrike och Tjeckoslovakien
— sedan gick det förstås inte längre,
men Hitlertyskland var ju inte heller
medlem av NATO.

Det kanske säges att sådana planer
luktar alltför mycket av livsfarliga
äventyr. Men de som välver dem räknar
kallt med det faktum, att i Västtyskland
ligger amerikanska och brittiska stridskrafter
och baser och att ett försök att
hindra angreppsplanerna kunde dra in
dessa länder och hela NATO-blocket i
kriget på Västtysklands sida. Det finns
sådana som menar, att det är Tysklands
delning som utgör det farligaste hotet
om ett nytt krig i Europa. Om man därvid
menar, att om Östtyskland stillatigande
låter sig uppslukas av dagens
Västtyskland, krigshotet skulle försvinna,
måste man säga att de är offer för
en svår villfarelse. Historien är full av
exempel på hur en framgång för en angripare
uppmuntrar aptiten och övertygelsen
om att kunna gå vidare på
samma väg.

Sanningen är alltså den motsatta, att
Tysklands delning försvagar angriparna
och stärker de krafter som vill resa
en spärr mot en upprepning av den tyska
imperialismens erövringspolitik.
Man må prisa eller fördöma det. men
sanningen är att TDR utgör den första
svåra spärren för en militaristisk kraftutveckling
österut från Västtysklands
sida. Tysklands delning är sålunda i
dag fredsfrämjande i stället för tvärtom.

Det är inte min mening att frammana
några katastrofvisioner inför militariseringen
av Västtyskland. Men fakta
måste belysas och ett faktum är att

Västtyskland är militärt återupprustat
och späckat med atombaser. Detta har
inte skett i fredens eller självförsvarets
intresse utan i det planerade och propagerade
krigets intresse. Fara är att
Västtysklands makthavare efter tidigare
föredöme nu slår in på en väg av hotelser,
utpressning och kuppförsök.

Lyckligtvis kan sådana försök stoppas
av det växande fredsmedvetandet,
av framgångsrika avspänningssträvanden
och av den tilltagande förvissningen
att ett nytt världskrig skulle bli en
världskatastrof.

Men varje land har en plikt att göra
sin insats därvidlag. Sverige kan bl. a.
normalisera förbindelserna med Tyska
demokratiska republiken. Det går inte
längre att blunda för dess existens. När
utrikesministern i Förenta nationerna
försvarar principen, att man måste erkänna
varje land som genomgått en revolution
när dess regering har visat sig
i stånd att upprätta en stabil regim, så
gäller detta i utomordentlig grad ett
land som TDR.

När vi nu, om regeringen får som den
vill, skall engagera oss i ett handelskrig
mot Västtyskland, behöver måhända regeringen
inte mer protestera mot Tjeckoslovakiens
regering för att denna har
offentliggjort namnen på ett stort antal
av dagens västtyska domare, vilka
redan tjänstgjorde under Hitler och då
begick ohyggliga brott mot de tjeckiska
och slovakiska folken.

De massakrer som nu pågår nere i
Sydafrika för i minnet den nazistiska
raspolitiken. Låt mig uttrycka förhoppningen
att regeringen från denna talarstol
ger uttryck för det svenska folkets
förbittring över att någonting sådant
kan ske år 1960 och understöder
den afrikanska befolkningens krav på
jämlikhet jämte demokratiska fri- och
rättigheter.

Tillåt mig ge uttryck för den tillfredsställelse
som Sveriges arbetare erfor, när
regeringen äntligen gjorde slut på myten
-— för att inte säga självbedrägeriet —

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Nr 10 157

om den förmenta enigheten om alliansfriheten
och neutraliteten mellan regeringspartiet
å ena sidan samt högern
och folkpartiet å den andra. Nå, det
blev högerledaren herr Hjalmarson som
fick ta den välmotiverade stöten, men
den kunde i nästan lika hög grad ha
riktats mot herr Ohlin. De har båda bekämpat
den officiella linjen, även om
herr Hjalmarson varit mer tingstensk.

Det anses alltså inte längre tolerabelt
med den villkorliga neutraliteten, med
kravet om militär utrustning västerifrån
för att förbereda kommande militär
samverkan med NATO, med kravet att
ytterligare stärka förbindelserna med Apaktsblocket,
att med baltiska s. k. exilregeringar
förbereda manifestationer
mot regeringens officiella gäster, att
framställa alliansfriheten som något tillfälligt
— att kort och gott så uttänja
neutralitetsbegreppet, att även dess fiender
kan dölja sig bakom detsamma.

När detta konstaterades av regeringen
den 24 november förra året tog herr
Hjalmarson upp en polemik mot det
kommunistiska förslaget, att Sverige
borde söka garantier hos de ledande
stormakterna för att neutraliteten inte
skall kränkas, med en aktivistisk motivering
som man även gjorde regeringen
ansvarig för. Han hävdade, att hans och
regeringens motvilja mot en sådan garanti
bottnade i anspråket att man inte
ville binda Sverige så, att det inte i
vissa fall kunde överge neutralitetslinjen.
Jag måste fråga: Är detta verkligen
regeringens ståndpunkt?

För att exemplifiera varför herr Hjalmarson
inte vill binda Sverige vid alliansfriheten
och neutraliteten anför
han ett läge, där Finland ockuperats
och Åland förvandlats till ett språngbräde
västerut. Detta tänkta läge motsvaras
närmast av vad som gällde under
första världskriget. Men den dåvarande
svenska högern ansåg inte alls
nämnda läge vara ett motiv för att avstå
från neutralitetslinjen. Dagens höger
intar alltså en långt mer aktivistisk

Sveriges anslutning till EFTA, m. m.

hållning än företrädarnas. Naturligtvis
är den hjalmarsonska förutsättningen en
konstruktion, en fix idé, som saknar
historiskt berättigande och är absolut
osannolik.

Men varför har regeringen inte känt
sig manad att ta avstånd från den hjalmarsonska
beskrivningen av neutralitetspolitikens
djupare motiv?

Vi tror för vår del på fördelen av
att den svenska neutralitetspolitiken
bindes. Sådana garantier som vi rekommenderar
samt en sådan bindning har
Schweiz nu haft i 150 år utan några
påvisbara nackdelar. Det som bundits
har icke varit landet och folket, men
måhända har de mest äventyrliga och
reaktionära krafterna i någon mån hämmats,
och detta har varit en lycka för
den schweiziska utrikespolitiken.

Det förhåller sig på samma sätt med
utrikespolitiken som med andra viktiga
problem. Den står inte över klasskampen.
Rätt vad det är bryter klassmotsättningarna
igenom dimridåerna av
förment enighet och avslöjar de grundläggande
meningsskiljaktigheterna mellan
arbetarklassen och storfinansen om
hur utrikespolitiken skall genomföras.
Arbetarklassen vill freden. Den vill vänskap
och samarbete med alla folk. Den
vill en god samlevnad med sina grannar.
Det är på grund av att storfinansen
inte vill en sådan politik som herr
Hjalmarson presenterat sig som neutralitetsanhängaren
med de många förbehållen
och försöker hålla liv i det gamla
rysspöket, i den mest primitiva misstro,
uppammar det ursinnigaste folkhat,
allt för att betjäna sina uppdragsgivare,
vilka nu och alltid ställt sig på reaktionens
sida.

Förra året mottog den svenska riksdagen
ett brev från Högsta sovjet, ett
mycket vänskapligt brev, med uppfordran
att stödja sovjetförslaget om fullständig
avrustning. Det är märkligt att
riksdagen inte i någon form får ta del
av en sådan hänvändelse. Det har hänvisats
till något som benämnes praxis,

158 Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Sveriges anslutning till EFTA, m. m.

enligt vilken dylika hänvändelser stannar
hos den exklusiva talmanskonferensen.
Om svar skall avlämnas, är det alltså
denna lilla församling, inte riksdagen
som ombesörjer detta. I det här fallet
har jag inte sett något som tyder på
att ett svar ens har avlämnats på en
så hövlig och viktig framställning. År
det inte herrar Hjalmarson och Ohlin
som tillåtits spela en alltför stor roll
igen?

I den svenska utrikespolitikens kärnfrågor
— alliansfriheten och neutraliteten
— är vi eniga med regeringen. Den
utför också i Förenta Nationerna ofta
ett nyttigt arbete. Svagheterna där skall
jag i detta sammanhang inte dröja vid.
Vi tror inte för vår del, att något land
uppfattar den svenska utrikespolitiken
som krigsfrämjande. Vi tror tvärtom,
att Sverige överallt uppfattas för vad
det är, ett fredligt land.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag vill först uttala den
förhoppningen, att den enighet som hittills
präglat förhandlingarna om vår anslutning
till sjustatsmarknaden måtte
fortsätta även när det gäller att ta ställning
till de problem, som vi sannolikt
i fortsättningen kommer att ställas inför
i anledning av detta beslut.

Som tidigare sagts behandlar vi i dag
ett beslut, som tyvärr inte är sådant,
som vi ursprungligen tänkte oss att det
skulle bli när det gällde anslutning till
en större marknad än den vi nu har.
Orsaken till att de vällovliga planerna
misslyckats är väl den, att den nationella
självbevarelsedriften i vissa länder
inte helt har kunnat behärskas inför
de risktaganden, som ovillkorligen
måste följa när man strävar efter en
nedskärning av handelshindren länderna
emellan. Nu når man varken den
åsyftade politiska förstärkning eller den
ekonomiska expansion, som hade kunnat
bli följden av ett helt enat Europa.
I stället tycks man nu inom sexmakts -

staterna satsa mera på att försöka överbrygga
tidigare rådande motsättningar
mellan vissa länder än att komma fram
till ett fritt ekonomiskt samarbete mellan
så många europeiska länder som
möjligt.

Om man i dag skall våga vidhålla en
förhoppning om en större europeisk
enhet i framtiden så måste man — utöver
den till synes relativt ringa förhoppningen
om framgång vid fortsatta
förhandlingar — spekulera i att de sex
skall ändra uppfattning om värdet av
att vara sig själva nog i fortsättningen.
Man förvånar sig nämligen över den åtminstone
utåt synbarliga sammanhållningen
och inbördes hänsynen mellan
dessa dock i många avseenden ganska
heterogena stater. För min egen privata
del har jag mycket svårt att tro, att
samarbetet mellan dem i fortsättningen
kommer att gå lika friktionsfritt som
hittills.

Emellertid är det ganska hopplöst att
nu beklaga den utveckling som skett eller
att hemfalla åt spekulationer över
vad som kan tänkas komma i framtiden.
Det är bättre att inrikta sig på att se
det som är för dagen ur positiv synpunkt
och försöka göra det bästa möjliga
därav.

Det är med klädsam anspråkslöshet
som departementschefen presenterar
sjustatsöverenskommelsen, när han säger
att den inte är en fullvärdig ersättning
för medlemskap i en hela Europa
omfattande handelsallians. Det är alldeles
riktigt konstaterat. Vi får nog betrakta
sjustatsmarknaden såsom den enda
för dagen tillgängliga lösningen, om
vi vill vara med om en reducering av
handelshindren länderna mellan, och vi
bör nog från början inse, att redan de
geografiska förhållandena inom sjustatsunionen
innebär ett mycket betydande
handikapp vid förverkligandet av liberaliseringens
principer.

Jag har den uppfattningen, att sjustatsöverenskommelsen
först och främst
kommer att främja handeln mellan de

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Nr 10 159

nordiska länderna och mellan dessa och
England. Vi skall nog inte räkna med
att liberaliseringen av handeln mellan
så avlägsna länder som Sverige å ena
sidan och Österrike, Schweiz och Portugal
å den andra kommer att i åtminstone
någon högre grad förstärka dessa
länders produktionsresurser eller påverka
den differentiering av ländernas
näringsliv, som man ju egentligen syftar
till. Därtill är förbindelserna mellan
dessa länder för långa och för osäkra.
Skall de åtminstone teoretiskt beräknade
fördelarna uppnås med en liberalisering
av handeln, så bör nog en
sådan liberalisering omfatta även den
nuvarande sexstatsmarknaden.

Jag vill emellertid gärna instämma
med dem som tidigare i dag har framhållit,
att sjustatsöverenskommelsen kan
bli ett effektivt instrument för fortsatta
förhandlingar och överläggningar. Man
kan ifrågasätta, om vi inte borde använda
alla till buds stående medel, som
det heter i annat sammanhang, för att
förstärka sjustatsorganisationen just i
denna egenskap av förhandlingsorganisation.

Det ligger nära till hands för oss att
bedöma vår betydelse som låt oss säga
råvaruexportör på sexstatsmarknaden.
I vissa avseenden är vårt land inte
någon liten råvaruexportör, tvärtom.
Jag kan bara nämna en sådan detalj
som de svenska skogsprodukterna. För
något år sedan importerade Tyskland
inte mindre än 47 procent, Frankrike
53 procent, Italien 75 procent och Beneluxländerna
78 procent av sitt behov av
cellulosa. När man sedan vet att en
mycket betydande del av hela OEECområdets
skogsinnehav just ligger i de
nordiska länderna, skulle jag tro att man
inte behöver se alltför negativt på våra
möjligheter att vid förhandlingar nå
resultat, om vi förstår att utnyttja sammanhållningen
mellan de länder, som
här så långt möjligt bör uppträda gemensamt.

1 den motion som centerpartiet av -

Sveriges anslutning till EFTA, m. m.

lämnat har vi påpekat, att därest man
på svensk sida har möjligheter att påverka
lösandet av frågan om en sammanslutning
i fortsättningen, bör man
sträva efter att realisera det ursprungliga
förslaget med en inre tullunion och
ett yttre frihandelsområde knutet därtill.
För vårt lands vidkommande torde
den lösningen vara den bästa, eftersom
den ger oss bättre möjligheter att bibehålla
åtminstone en viss försörjning
med sådana varor, som i en fullt genomförd
tullunion sannolikt skulle komma
att praktiskt taget försvinna ur den
svenska produktionen.

Vi måste nämligen räkna med att ju
längre utvecklingen går mot en differentiering
av näringslivet länderna
emellan, desto mer ökas också deras beroende
av varandra ur försörjningssynpunkt.
Därigenom leds de sakta men säkert
även fram till ett utrikespolitiskt
beroende av varandra. Med en lösning
enligt de riktlinjer, som vi förordat i
vår motion, torde våra möjligheter att
behålla vårt utrikespolitiska oberoende
vara större än det är i en fullständig
tullunion.

Jag blev litet betänksam, när handelsministern
sade, att de delar av vår
företagsamhet, som inte kunde hävda
sig, fick finna sig i att reduceras. Det
är klart att det kommer att bli en utveckling
åt det hållet. Jag vill emellertid
varna för att vi låter en sådan reducering
gå så långt, att vi blir helt beroende
av att kunna införa ifrågavarande
produkter ifrån andra länder. I och
med att vi reducerar en viss produktion
och gör oss beroende av importen utifrån
får vi ett intresse av att bevara
den produktionskällan där den finns,
och därmed är steget till ett politiskt
beroende inte så stort.

Samtidigt som vi så långt som möjligt
bör tillvarata de fördelar som en
vidgad marknad kan ge oss, bör vi alltså
försöka göra förlusterna av en sådan
så små som möjligt. De fördelar av denna
marknad vi här räknar med är när -

160 Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Sveriges anslutning till EFTA, m. m.

mast till finnandes inom den större exportindustrien.
Vid värdesättningen av
dessa fördelar för vissa grupper av näringslivets
komponenter skall man inte
bortse från de faror och den osäkerhet
som kan inställa sig för andra. När denna
fråga tidigare debatterats har vi från
vår sida varnat för alltför stor optimism.
Vi har gjort en mera försiktig
bedömning än den som i allmänhet förts
till torgs. Man har ibland haft anledning
att förvåna sig över vissa röster i
den lovsång som höjts till frihandeln,
nämligen rösterna från vissa mindre
industriers och tidigare även från jordbrukets
sida. Dessa näringsgrenar torde
i vissa avseenden komma att få ganska
betydande svårigheter.

Nu är emellertid frågan: Vad har vi
att iaktta för att lösa de förestående
problemen så positivt som möjligt? Vilka
problem skall vi framöver försöka
bemästra? Utskottet har härvidlag i
viss mån antytt — och det har även
sagts här — att vi måste föra en ekonomisk
politik som gagnar företagsamheten.
Därom är vi nog också alla överens.

För vår del ser vi ett problem som
klart anmäler sig här, nämligen kapitalbehovet.
Det är enligt vår mening ett
av de allra viktigaste problemen framöver.
Man frågar sig nämligen, om vi
har tillräckliga kapitaltillgångar för att
klara de investeringar som kommer att
bli nödvändiga i näringslivet och om
vi hushållar riktigt med de kapitaltillgångar
vi har. Vi inom centerpartiet är
synnerligen angelägna om att allt görs
för att stärka de svagare sektionernas
ställning. Det är i stor utsträckning ett
kreditproblem. Det är i förlitande på
att man ser till att dessa kreditanspråk
kan täckas som vi på vår sida kan förorda
en anslutning till sjustatsmarknaden.

Det är emellertid inte bara produktionslivet
som behöver kapital; distributionssidan
har ett minst lika stort kapitalbehov.
När vi talar om anpassnings -

problemen, brukar vi nämna de svårigheter
som kan uppträda hos den mindre
företagsamheten, hos jordbruket, hos
trädgårdsnäringen, hos fisket o. s. v.
Ett område som vi sällan talar om är
handeln. Man kommer emellertid inte
ifrån, att det även på handelns område
kommer att uppstå ganska stora problem
som vi måste bemästra. Man måste
ovillkorligen fråga sig: Var finns de
mest lättarbetade marknaderna, vilken
form av varor vill man där ha och vilken
form av reklam behövs det här och
där? Skall handeln kunna tillgodose
långt bort liggande länder måste den
inte bara kunna tillgodose smakriktningarna
på dessa håll utan den måste
också ha en betydande lagerhållning.
Här är vi inne på en fördyrande faktor.
Som jag nämnde måste vi alltså även
på denna sektor lösa frågan om kapitalbehovet.

Centerpartiet har som tidigare sagts
begärt att pengar skall lösgöras genom
ett minskat bostadsbyggande. På det
sättet bör vi kunna ge näringslivet ökade
krediter. Jag skall inte redogöra närmare
för detta, ty det har tidigare utförligt
relaterats av herr Hedlund. Jag skall
i stället övergå till ett annat avsnitt
som brukar ges ett visst utrymme i debatten
om frihandeln, nämligen jordbruket
och trädgårdsodlingen.

Det heter att det skall göras undantagsbestämmelser
för dessa näringsgrenar.
Det är riktigt. Det finns emellertid
ett par uttalanden i överenskommelsen
som man ställer sig litet frågande inför.
På ett ställe står det således, att man
skall arbeta för en ökad liberalisering
av handeln med trädgårdsprodukter
mellan Danmark och Sverige. Detta uttalande
står enligt vår mening knappast
i överensstämmelse med det förhållandet,
att trädgårdsprodukterna skall inräknas
bland jordbruksvarorna och följaktligen
vara undantagna från separata
liberaliseringsåtgärder.

Trädgårdsodlingen i vårt land har ju
sitt gränsskydd genom vikttullar. Där -

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Nr 10 161

vidlag skedde ingen förändring vid tulltaxerevisionen.
Detta betyder ju att
trädgårdsodlingens gränsskydd automatiskt
reduceras i samma takt som en
penningvärdeförsämring sker i vårt
land, under det att vi när det gäller
jordbruket enligt avtalet har möjlighet
att variera importavgifterna. Om ingenting
görs beträffande trädgårdsodlingen,
raseras dess importskydd sakta sönder
i takt med en eventuell, fortsatt
penningvärdeförsämring.

Det bär sagts i dag att det är nödvändigt
att förhindra detta. Det är nödvändigt
ur många synpunkter, inte minst
ur denna. Jag vill bara beklaga, att vi
inte när vi vidtog en viss justering av
tullarna för ett par år sedan gjorde en
beredskapshöjning, om jag så får kalla
det, just på trädgårdsnäringens område
för att så att säga ha en viss avskrivningsmöjligliet
beträffande gränsskyddet.
Enligt vår uppfattning bör skyddet
för trädgårdsprodukterna bibehållas
oförändrat liksom för jordbruksvarorna
i övrigt. Det kan såvitt jag förstår
inte ske på annat sätt än att vi är beredda
att tid efter annan justera trädgårdstullarna,
därest en penningvärdeförsämring
har undergrävt skyddet.

Det finns även ett annat uttalande till
vars innebörd man står frågande, nämligen
att den träffade överenskommelsen
mellan Danmark och Sverige är inledningen
till en fortsatt vidgad frihandel
på detta område. Jag förmodar att
detta uttalande avser tiden efter sexårsavtalets
utgång. Nuvarande målsättning
för jordbrukspolitiken måste respekteras.
Man får förutsätta, att det
svensk-danska avtalet på jordbrukets
område inte på omvägar skall nagga det
svenska jordbruksavtalet i kanten eller
försvåra dess tillämpning. Jag vill genast
säga att det såvitt jag förstår inte
finns någon anledning misstänka, att
inte statsmakterna skulle respektera detta
avtal. Det finns ingenting som tyder

Sveriges anslutning till EFTA, m. m.

har gjort ett mycket bestämt uttalande
i samma riktning, alltså att avtalet skall
hållas.

Det oaktat kan man emellertid inte
komma ifrån att vissa frågetecken uppställer
sig. I varje fall därest den fara
blir verklighet som man talat om, att
den tyska marknaden successivt kan
komma att strypas för jordbruksvaror
såväl från oss som från Danmark och
andra länder. Då uppstår problemet
vart den danska jordbruksexporten till
Tyskland, som är fem gånger större än
vår, om jag är rätt underrättad, skall
ta vägen. Jag tror att man får räkna med
den realiteten, att vårt land kan löpa
risken att ständigt ha detta danska överskott
liggande vid gränsen, ett överskott
som ständigt kan hålla den svenska livsinedelsmarknaden
fullmättad. Redan de
erfarenheter vi har av den nuvarande
tillämpningen av jordbruksavtalet säger
oss ju, att man när marknaden är fullmättad
är litet försiktig med att höja de
importavgifter, som måste höjas för att
ge jordbruket den inkomstlikställighet,
som skall ske vid en utlösning av treprocentsregeln
eller inkomstregeln i
den riktning den sista utlösningen hade.

Det heter ju att vi skall till Danmark
restituera ungefär 10 miljoner varje år.
Dessa pengar skall tas på ett sätt som
inte berör jordbruket —• det skall tacksamt
noteras — men man kan dock
ställa sig frågan: Finns det garantier
för att inte dessa pengar från dansk
sida kan utnyttjas som exportsubventioner
gentemot Sverige? Det är en spekulation,
vars värde man kan bedöma
hur man vill, men jag tycker inte man
kan bortse från de risker som kan följa
av den ifrågasatta restitutionen.

Vad jag sade om att svårigheterna
blir väsentligt större för Danmark än
för Sverige, därest tysklandsmarknaden
snöres åt, innebär, som jag nämnde,
risk för oss att alltid ha ett överskott
liggande och trycka nära gränsen och
därmed en risk för svenskt jordbruk
alt genom en ständigt fullmatad mark -

på någonting i den vägen. Jag vill också
med tacksamhet notera, att utskottet
It—Andra kammarens protokoll 1960. Nr 10

162 Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Sveriges anslutning till EFTA, m. m.

nåd få räkna med att de svenska priserna
i stor utsträckning kommer att
ligga vid den nedre prisgränsen.

Detta är farhågor som jag tycker man
kan ha rätt att ge till känna nu, ty det
gäller att i tid se upp med dylika tendenser.
Nu är väl bestämmelserna i det
svenska sexårsavtalet i alla fall sådana
att de kan ge utrymme för skyddsåtgärder
för det svenska jordbruket.
Jag hoppas för min del att, när detta
avtal skall tillämpas vid en tryckande
import, det inte skall uppstå några tolkningstvister
i stil med den beryktade
tvisten om 25-procentsregeln för något
år sedan. De reella verkningarna av det
separata avtalet mellan Danmark och
Sverige kan inte bestämt bedömas förrän
man sett avtalet i praktisk tillämpning.
Men det är så pass viktigt att
vidmakthålla en svensk livsmedelsproduktion
av tillräcklig omfattning, att
man kan ifrågasätta, om inte spörsmålet
borde beaktas i artikel 18, där det
talas om den ekonomiska försvarsberedskapen.

Bekymmer har med all rätt yppats
rörande de åtgärder som framöver
kan vidtagas av sexstatsunionen. Huruvida
de verkligen kommer att genomföras
vet man inte, men det kan hända.
Vidtar sexstatsunionen de åtgärder
som nu planeras, har vi såvitt jag förstår
bara två vägar att välja mellan:
antingen måste vi minska produktionen,
så att den i huvudsak kan avsättas
på den inhemska marknaden, eller också
måste vi bereda ökat utrymme för
svenska livsmedel på bekostnad av importerade.
Skulle t. ex., vår smörexport
till Västtyskland eller andra sexstater
komma att avstängas, har vi anledning
ompröva vår margarinpolitik.
Nu fyller margarinet, som till 70 procent
är en importvara, en betydligt större
andel av vår matförsörjning än som
en gång förutsattes. Genom att produktionen
av mjölk och smör här i landet
utgör en större andel av jordbrukets
totalproduktion än vad fallet är i

de flesta andra europeiska länder, blir
en avstängning av exporten till sexstatsunionen
mera kännbar för svenskt jordbruk
än vad den behöver bli för vissa
andra länder. Man kan även tänka sig
att en alltmer stängd tysklandsmarknad
för vårt vidkommande då det gäller
spannmål skulle kunna ersättas genom
en ökad inhemsk sockerproduktion. Vad
sockerproduktionen beträffar har vi ju
i varje fall hittills fyllt en del av behovet
genom import.

Ett annat spörsmål som anmäler sig
i detta sammanhang är den produktion
av jordbruksvaror som sker utan samband
med jordbruk — ett spörsmål som
vi kommer att diskutera här senare i
samband med frågan om fläskfabrikernas
vara eller icke vara.

Det har sagts ibland i denna debatt,
att jordbruket genom den vidgade marknaden
kommer att göra vinster liksom
näringslivet i övrigt. Jag tror för min
del att vi skall bedöma jordbrukets
vinstmöjligheter ganska försiktigt. Jordbruket
har inte samma möjlighet att utnyttja
expanderande marknader som industrien.
Såvitt jag förstår ligger den
huvudsakliga fördelen för jordbruket av
en vidgad marknad däri, att vi genom
billigare produktionsmedel möjligen
kan öka rationaliseringsvinsten.

Jag skall, herr talman, ge en annan
mening till känna än den som herr
Ohlin i dag framförde. När statsrådet
Lange sagt att vi fick finna oss i att
näringsgrenar, som inte kunde klara sig
själva, måste reduceras, frågade herr
Ohlin hur det skulle gå med det svenska
jordbruket. Ja, skall man bedöma
svenskt jordbruk och dess priser i förhållande
till de s. k. »världsmarknadspriserna»,
kan man självfallet se med
bekymmer på saken. Om man däremot
jämför de svenska producentpriserna
med motsvarande priser i andra länder
blir bilden en helt annan. Jag vill
därför hävda, att jordbruket icke skall
betraktas som en efterbliven näringsgren
i frihandelssammanhang. I den

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Nr 10 163

mån man kan tala om en normal utveckling
av frihandelsplanerna tror jag
nämligen att svenskt jordbruk, i varje
fall just nu, hävdar sig relativt bra trots
att vi har ett högt omkostnadsläge i förhållande
till andra länder.

Det är just tack vare en hög rationaliseringsgrad
inom jordbruket som vi
kan påstå detta. Jag kan exempelvis
nämna, att här i Sverige använder vi
endast ungefär 10 man per hundra hektar
åkerjord, under det att motsvarande
siffra för Tyskland är 18 man och för
Italien 33. Samma förhållande gäller
strukturrationaliseringen. Man klagar
ofta över att strukturrationaliseringen
inom svenskt jordbruk går för sakta.
Av Västeuropas ungefär 13 miljoner
brukningsdelar är ännu 75 procent under
10 hektar. I Sverige är motsvarande
siffra endast omkring 63 procent. Vi
hävdar oss alltså ganska väl även därvidlag.
Vill man jämföra jordbrukets
produktpriser ligger Sverige för närvarande
ungefär vid medeltalet av priserna
inom sex- och sjustatsländerna. För
vissa produktslag — vete, råg m. fl. —
ligger de svenska priserna under medeltalet.
Om den ursprungliga planen
för frihandeln nu skulle ha realiserats,
skulle alltså svenskt jordbruk ha hävdat
sig ganska bra. Men förutsättningarna
för att vi framöver skall kunna behålla
denna ur frihandelssynpunkt relativt
goda ställning är, att jordbruket inte belastas
med ytterligare bördor som kan
medföra att kostnadsläget här i förhållande
till andra länders blir ofördelaktigare.
Jordbrukarnas egen insats för
att kunna behålla sin konkurrensförmåga
tror jag inte man behöver ifrågasätta,
något som inte minst de senaste årens
rationaliseringstakt visar.

Dessa siffror rörande rationaliseringsgraden
inom svenskt jordbruk, dess
strukturförhållanden och prisnivå jämförda
med andra länders innebär, att
det svenska jordbrukets intressen i frihandelssammanhang
bör betraktas med
respekt och hänsyn.

Sveriges anslutning till EFTA, m. m.

Jag vill till sist uttala den förhoppningen,
att vi trots frihandelssträvandena
i övrigt inte bör bortse från värdet
av att för framtiden kunna upprätthålla
en tillräcklig inhemsk livsmedelsproduktion.

Under detta anförande hade herr talmannen
återtagit förhandlingarnas ledning.

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! När Sveriges riksdag i
dag godkänt EFTA-avtalets principer
och dess konventionsklausuler, har vårt
land tagit steget ut i en ny handelspolitisk
epok. Detta steg synes vara nödvändigt,
även om vissa handelspolitiska
risker föreligger.

Man får beklaga att förhandlingarna
mellan OEEC-länderna brutit samman,
något som medfört att det ekonomiska
samarbetet med de sex kontinentalstaterna
strandat. Vid det senaste EFTAmötet
i Wien var man optimistisk
när det gällde en broslagning mellan de
sex och de sju. Men det är, som en framstående
tidning skrev, en illusion med
hänsyn till frågans storpolitiska aspekter.

Man kan också spekulera i motsättningar
inom sexland, vilket eventuellt
kan öppna möjligheter för nya förhandlingar.
De sju får emellertid göra det
bästa möjliga av situationen, och handelsblocken
får mäta sina krafter på de
olika marknaderna, innan samarbetsplanerna
kan få en praktisk utgångspunkt.
Handelsministern var beträffande detta
samarbete ganska optimistisk i sitt anförande
och ansåg, att det på lång sikt
finns möjligheter att få bättre kontakter.

Hädanefter blir det således tre handelsblock
i Europa: EFTA, de sex och
sovjetstaterna. Hur konkurrensen kommer
att gestalta sig mellan dessa block
och mellan övriga länder ligger ännu i
vida fältet. Handelsminister Lange väntade
emellertid en skärpt konkurrens ut -

164 Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Sveriges anslutning till EFTA, m. m.

ifrån mot vår hemmaindustri. Även försäljningsprocessen
kommer att spela en
viktig roll i framtiden. En hård konkurrens
är dock vad man kan förutspå,
vilket bl. a. framgår av att vissa industriföretag
inom sexstaterna meddelat
sina handelsombud i Sverige, att de ämnar
sänka priserna i samma takt som
EFTA-ländernas tullar reduceras. Liknande
prispolitik får väl de svenska exportföretagen
tillgripa, om de vill hänga
med i konkurrensen. Vi har en livskraftig
industri, speciellt när det är fråga
om kvalitetsvaror. Sveriges exporthandel
har mellertid ett handikapp. Höga
direkta eller indirekta skatter är en
bromsande faktor, likaså de höga produktionskostnaderna;
en frukt av inflationens
verkningar.

I fråga om öststaterna skulle man vara
en dålig affärspsykolog, om man tror
att dessa länder blir kommersiellt overksamma,
och man får inte blunda för att
ett handelskrig kan blossa upp. Under
senare år har öststaterna vid åtskilliga
tillfällen kastat ut billiga prisofferter för
att oroa den internationella marknaden.
Sovjet driver en hård ekonomisk-utrikespolitisk
linje.

Man får livligt beklaga, att de nordiska
planerna om en tullunion spolierades
trots omfattande kontakter under
hela efterkrigstiden. Som en gest åt
skandinavismen föreslog jag bl. a. i en
motion, att ministerrådets sekretariat i
EFTA borde förläggas förslagsvis till
Köpenhamn. Sedan lång tid tillbaka är
ju Köpenhamn den ledande handelsstaden
i norra Europa.

Utrikesutskottet, som behandlat motionen
nr 636 som jag väckt, har varit
välvilligt inställt till de gjorda yrkandena.
Jag förutsätter att ett ingående
samarbete etableras med det praktiska
livets män. Ämbetsmännen har inte den
möjlighet att bedöma praktiska problem
som affärsfolket har. Sjustatsmarknadens
handelspolitiska slutmål innebär
som bekant total frihandel 1970 mellan
i runt tal 90 miljoner människor.

I min motion har jag även föreslagit
att ett nytt statsdepartement inrättas.
Utskottet meddelar, att frågan om en
departementsindelning är föremål för
Kungl. Maj:ts prövning. Vi behöver
emellertid en minister som speciellt
ägnar sig åt de nya handelspolitiska
problemen.

I ett flertal länder handläggs liknande
uppgifter av en ekonomiminister.
Det finns t. o. m. länder i Europa som
har delat upp dessa arbetsuppgifter på
tre departement, ministeriet för utrikeshandel,
ministeriet för industri och
handel samt ministeriet för turism.

Man kan nämligen inte komma ifrån,
att den praktiska tillämpningen av frihandelssammanslutningen
blir synnerligen
komplicerad. Sjustatskonventionen
innehåller åtskilliga undantagsbestämmelser.
Sålunda kommer exempelvis
50-procentsregeln angående de importerade
varornas ursprung att erbjuda
betydande tillämpningssvårigheter, när
varor har blandat ursprung från tredje
land. De skriftliga bevisen om varans
ursprung kan föranleda byråkratiska
petitesser.

Vid tidigare tillfällen har jag fäst
regeringens och riksdagens uppmärksamhet
på den svenska livsmedelsindustriens
svåra läge i den kommande sjustatsmarknaden.
De låga priserna på
jordbruksvaror utomlands gör konkurrensen
efter EFTA-avtalets ingång mycket
orättvis. Det gäller inte bara produkter
av choklad, kex och socker utan
även bageribranschen. Svenska företag
inom dessa branscher har höga punktskatter
och är inte heller befriade från
de extra kostnader, som vårt jordbruksskydd
pålägger dem som förädlar de
inhemska råvarorna. Från livsmedelsbranschens
sida har sagts att om ingenting
göres måste man lägga sin produktion
utomlands eller slå igen verksamheten.
Enligt uppgift rör sig denna
belastning i råvarupriserna på omkring
50 milj. kr. och därtill kommer punktskatterna.

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Nr 10 165

Det har nämnts att en stor jordbruksutredning
förberedes i kanslihuset. Men
livsmedelsindustriens livsvillkor bör
klaras upp snabbt. Hur man i praktiken
skall klara upp dessa problem är en
nöt som man med varm hand överlåter
åt regeringen och dess experter att knäcka.
Det skulle vara av betydelse för
riksdagen, om jordbruksministern kunde
ge kammaren informationer i dessa
mycket invecklade frågor.

I detta sammanhang vill jag erinra
om att en del länder inom EFTA har
höjt sina tullar. Folketinget i Danmark
godtog en ny tulltaxa som trädde i kraft
den 1 mars 1960. Tulltaxan innebär i
stort sett, att råvarutullarna sänktes i
170 fall men att tullarna på färdiga produkter
höjdes i 296 positioner, i åtskilliga
fall från 15 till 25 procent. Tio
procents tullhöjning är, som handelsministern
sade tidigare i dag, ingen
bagatell. Folketinget gick ännu längre
i protektionistisk riktning än den danska
regeringen. I Schweiz lär liknande
åtgärder ha vidtagits med höjda tullar.
Jag antar att handelsdepartementet följer
dessa tullspörsmål, och det skulle
vara intressant att få en redogörelse
av handelsministern om vad som verkligen
skett under året i fråga om tullarna
inom medlemsstaterna. Riksdagen
kommer att lämna regeringen en fullmakt
i tullfrågorna, och det är viktigt
att riksdagen får fortlöpande informationer.

Med en vidgad internationell handel
kräves en ny ekonomisk inriktning.
Nära en femtedel av den svenska industriens
produktion går på export.
Sverige är således nära sammanknutet
med världsekonomien. Kapitalrörelserna
mellan vårt land och utlandet bör
bli friare än som nu är fallet. Många
skäl talar för en friare kapitalrörelse
som skulle underlätta de enskilda företagens
kapitalförsörjning, och detta har
också stor betydelse för att få till stånd
nyetablering av utländska företag inom
landet.

Sveriges anslutning till EFTA, m. m.

Som exempel kan nämnas, att en
amerikansk koncern har undersökt
möjligheterna att förlägga en fabrik i
sjustatsländerna. Det rörde sig i detta
fall om en anläggning för 10 miljoner
kronor, och man beräknade att sysselsätta
300 arbetstagare. Man lär ha stannat
för Danmark, därför att detta land
har låga livsmedelspriser men framför
allt för att Danmark kommer att sänka
skatterna. Fallet bör vara ett observandum
för de svenska statsmakterna.

Till sist, herr talman, vill jag instämma
i herr Ohlins uttalande angående
förhandlingar på ministernivå med
Västtysland. En protektionism i luften
kan ur svensk synpunkt inte under några
omständigheter accepteras.

Herr AGERBERG (h):

Herr talman! Sedan riksdagen debatterade
frihandelsfrågorna i mitten av
november i fjol har mycket vatten flutit
under Helgeandsholmens broar. Man
har fortsatt att tala om fördelarna med
sjustatsmarknaden. Vi har fått ökade insikter
i betydelsen av att vår hemmamarknad
bygges ut till att omfatta 90
miljoner människor. Samtidigt har vi
emellertid också haft bättre möjligheter
att närmare studera de uppenbara
och befarade nackdelar samt de konsekvenser
som kan följa härav.

Från många håll har beklagats, att
inte överenskommelse kunnat träffas om
bildandet av ett stort västeuropeiskt friliandelsområde.
Det är tragiskt att vi
skall ha råkat in i två ekonomiska grupperingar,
som medfört just det läge som
alla ansvariga försökt att undvika. Vid
bedömningen av möjligheterna att brygga
över den handelspolitiska klyfta, som
efter den senaste tidens händelser snarare
synes ha vuxit än minskat, skulle
jag vilja peka på två sammanhang av
väsentlig betydelse för en vidare lösning
av frihandelsproblemen.

Målsättningen för integrationen inom
sexstatsunionen är betydligt mera långt -

166 Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Sveriges anslutning till EFTA, m. m.

gående än den som finns uppsatt för
sjustatsgruppen. De politiska motiven
bakom sexstatsunionen är klara och entydiga
och inte minst en betydande tidsfaktor
i unionens uppbyggnadsschema.
Sexstatsunionen är den starkare av de
två blocken och kan utan förbehåll sägas
ha ledningen för närvarande.

Det andra sammanhanget som jag
skulle vilja peka på är följande. I frihandelskonventionen
ådagalägges en
strävan att vidga handeln på frihandelns
grund. Samtidigt är förhoppningen den,
att frihandelssamarbetet skall vara en
bättre bas för förhandlingar för ett
samgående med de sex till ett hela Västeuropa
omfattande frihandelsområde.
Om sexstatsunionen är den starkare för
närvarande, måste styrketillväxten inom
de yttre sju vara en absolut nödvändighet
för att en uppgörelse mellan de två
blocken skall kunna komma till stånd,
såvida nu inte yttre faktorer kan komma
att påverka skeendet.

Man kan inte frigöra sig från det intrycket,
att jordbruket och fisket varit
bland de näringsgrenar som från svensk
sida varit föremål för eftergifter under
förhandlingarna om frihandelskonventionen.
Innan jag går över till att något
beröra dessa frågor, skulle jag vilja
göra några påpekanden som kan vara
av betydelse för den fortsatta diskussionen.

För det första skulle jag vilja fastslå,
att den mörka och förmodligen mycket
riktiga bilden av den svenska jordbruksexportens
framtid till följd av den väntade
utbyggnaden av jordbruksproduktionen
i vår främsta exportmarknad för
jordbruksprodukter, nämligen sexstatsunionen,
skulle med det förbehållet att
Sverige inte anslöt sig till sexstatsunionen,
ha blivit densamma oavsett om
EFTA funnits eller inte. För det andra
är samma resonemang tillämpligt för
frihandelsområdets störste exportör av
livsmedel, Danmark. I Danmark har
som bekant gjorts omfattande undersökningar
och överväganden rörande

en anslutning till sexstatsunionen, innan
definitiv ställning togs för anslutning
till frihandelsområdet. En betydande
åsiktsriktning för en anslutning
till de sex har för övrigt alltid funnits
i de politiska partier som står det danska
jordbruket nära. Jag har med dessa
ord endast velat understryka de dystra
tongångarna i dagens debatt om det
svenska jordbrukets framtida exportsvårigheter.

För svenska förhållanden är det naturligtvis
av stort värde, att frihandelsavtalet
tillåter oss att även i fortsättningen
kunna föra en egen jordbrukspolitik.
För att kunna öka handeln
med jordbruksprodukter och därigenom
medge de jordbruksexporterande
länderna en bättre ömsesidighet har
emellertid Sverige och vissa andra länder
i frihandelsområdet ingått bilaterala
avtal med Danmark. Dessa avtal
kompletterar konventionen och är, med
eventuella framtida ändringar, i kraft
så länge konventionen varar.

Förhandlingarna med Danmark beträffande
jordbruksprodukterna har
förts i två omgångar. Den första resulterade
i det s. k. Kungälvsprotokollet, den
andra i ett protokoll av den 4 januari
1960, som är medtaget i den proposition
riksdagen i dag har att taga ställning
till. Höstens regeringsdeklaration om
Kungälvsprotokollet var synnerligen
kortfattad, och mycken tveksamhet rådde
om tolkningen av detta protokoll.
Även efter departementschefens i propositionen
lämnade redogörelse för det
nya svensk-danska jordbruksavtalets
innehåll och utformning råder viss
tveksamhet inför dess innebörd och tilllämpning.
Jag avser då inte närmast de
eventuella justeringar, som skulle erfordras
i den svenska jordbruksregleringen,
och de förhandlingar som i så
fall måste upptagas med jordbrukets företrädare
i kompensationsfrågan i syfte
att nå en uppgörelse som står i överensstämmelse
med sexårsavtalet, utan frågan
huruvida det nu redovisade avtalet

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Nr 10 167

kommer att leda till konsekvenser utöver
vad som kan utläsas i avtalstexten.
Jag förutsätter givetvis att så inte
blir fallet, men ett klart uttalande på
den punkten hade onekligen varit välgörande.

Det har vidare förvånat mig att den
paragraf i avtalet, som berör frågan om
ökad frihet i handeln med trädgårdsprodukter
mellan de två länderna, inte
har av departementschefen med ett ord
kommenterats i den förklarande texten
i propositionen. Man måste fråga sig
vad detta kan bero på.

Det säger sig självt att den gränsdragning,
som företagits mellan jordbruksvaror
och frihandelsvaror, kommer att
leda till svårigheter som berör både
jordbruket och livsmedelsindustrien.
Hit hör industriens råvarukostnadsproblem
och de minskade möjligheter
till avsättning på hemmamarknaden som
en ökad import av livsmedelsprodukter
skulle innebära.

I många sammanhang synes härvid
jordbrukets och livsmedelsindustriens
intressen sammanfalla. Enligt min uppfattning
är det angeläget att svårigheterna
löses på ett för såväl jordbruket som
livsmedelsindustrien tillfredsställande
sätt samt att de berörda livsmedelsbranscherna
av statsmakterna erhåller
tillfredsställande besked om hur råvarukostnadskompensationen
i alla avseenden
kommer att bli ordnad.

Jag skall, herr talman, tillåta mig att
säga några ord även om en annan sak
som sammanhänger med vad vi i dag
diskuterar.

När frågan om överskott på livsmedelsproduktionens
område i Sverige och
risken för exportsvårigheter kommer på
tal, får man ofta höra att det väl inte
skulle behöva utgöra något problem eller
någon nackdel med en något för stor
produktion av livsmedel, så länge så
stor del av jordens befolkning svälter.
Att så är fallet, vet vi alla. I en av de i
dag föreliggande motionerna framhålles
att inemot */s av jordens befolkning f. n.

Sveriges anslutning till EFTA, m. m.

beräknas inte ha möjlighet skaffa sig
tillräckliga eller näringsfysiologiskt tillfredsställande
livsmedel. Men vi vet
också att problemet inte är så enkelt.
Jag tänker inte närmast på det förhållandet,
att Sveriges lilla överskott inte
spelar någon nämnvärd roll när det gäller
att täcka det oändligt stora behovet.
Möjligen kan man i detta sammanhang
understryka ett av argumenten för att
vi bör bibehålla en inhemsk jordbruksproduktion:
vi skall inte för vår försörjning
med livsmedel ta i anspråk en
överskottsproduktion i vissa andra länder,
vilken så väl behövs på annat håll.

Nej, problemet gäller i första rummet
hur de länder som har en i förhållande
till befolkningen — kanske framför
allt i förhållande till den mycket
starkt växande befolkningen — otillräcklig
egen livsmedelsproduktion skall
kunna öka densamma.

Många av de länder, som vi brukar
kalla underutvecklade och där svårigheterna
med livsmedelsförsörjningen i
regel finns, har utan tvivel mycket stora
möjligheter till en avsevärd ökning av
jordbruksproduktionen. De naturliga
förutsättningarna är vanligen mycket
gynnsamma och det finns gott om arbetskraft.
Vad som saknas är, förutom
kapital, forsknings- och försöksverksamhet
samt jordbruksteknisk upplysning.
Det är på dessa områden som Sverige
främst kan göra en insats och även
har gjort en stor och uppmärksammad
sådan. Åtskilliga svenska vetenskapsmän
och jordbrukstekniker har, huvudsakligen
genom FAO:s förmedling, försökt
medverka till en förbättrad jordbruksproduktion
i olika länder. Under
senare tid har också i viss utsträckning
ett ökat mottagande av stipendiater från
vissa länder för studier i Sverige kommit
i gång, bland annat inom ramen för
Sveriges bilaterala tekniska bistånd i
samarbete med FAO. Personligen tror
jag mycket på denna stipendiatverksamhet.
Visserligen har det sagts —
bland annat av chefen för FN:s avdel -

168 Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1900 fm.

Sveriges anslutning till EFTA, nt. m.

ning för tekniskt bistånd vid behandlingen
av denna fråga i ekonomiska utskottet
under den senaste generalförsamlingen
— att experter hade varit
mera efterfrågade än stipendier, vilket
sannolikt berodde på att det fanns ett
trängande behov av experter i de olika
mindre utvecklade länderna, vilka saknade
personal med tillräcklig grundutbildning
för att kunna dra nytta av stipendier.

Detta har naturligtvis sin riktighet,
men för att det skall bli något värde
med experternas arbete behövs det
även personal med tillräcklig grundutbildning
för att kunna utnyttja det och
föra det vidare, när experterna lämnar
landet. Dessa stannar i regel bara ett
eller ett par år, och det kan ofta ta avsevärd
tid för dem innan de hinner
komma till rätta med förhållandena på
platsen och innan de hinner organisera
sitt eget arbete. Om sedan ingen kan
fullfölja detta när experten slutar kan
resultatet bli ganska magert i förhållande
till kostnaderna. Vi skall komma
ihåg, att både utgångsläget och kanske
också mentaliteten gör att allt arbete på
detta område måste ske på mycket lång
sikt. Man gör inga underverk i en handvändning.
En stipendiat återvänder väl
i allmänhet till sitt eget land för att
stanna. Är bristen på personal med tillräcklig
grundutbildning ett avgörande
hinder, bör man först gå in för att försöka
avhjälpa denna brist. Givetvis får
man förutsätta, att stipendiaterna har
förmåga att anamma och omsätta i
praktiken bara det som går att förverkliga,
men det gäller ju i lika hög grad
experterna.

Jag vill naturligtvis inte med detta
ifrågasätta värdet och angelägenheten
av att vi också fortsätter med att skicka
ut experter, men jag vill gärna draga en
lans för att vi om möjligt skall utöka
mottagandet av stipendiater till Sverige;
det gäller för övrigt inte bara på
jordbruksområdet utan i fråga om den
tekniska biståndsverksamheten över

huvud taget. Dessa stipendiater kan för
övrigt bli ganska goda ambassadörer för
Sverige i sina respektive länder.

Nu vet jag, att även sådan verksamhet
kostar pengar och att våra begränsade
resurser inte tillåter oss att ta hänsyn
bara till det oändligt stora behovet. Vi
kan också konstatera, att Sverige hittills
även rent ekonomiskt gjort en god insats
på detta område. I den nyss utkomna
redogörelsen för Förenta Nationernas
generalförsamlings fjortonde ordinarie
möte kan man finna, att Sverige
utom det frivilliga bidraget till den tekniska
biståndsverksamheten har lämnat
ett så stort bidrag till den s. k. särskilda
fonden, att vi år 1959 kom på tredje
plats bland de bidragsgivande länderna,
vilket inte vill säga så litet. Särskilda
fonden användes bl. a. för att understödja
projektet i anslutning till den
tekniska biståndsverksamheten. Av de
hittills beslutade projekten avser ett
stort antal att genom konstbevattning
skapa produktiva jordbruksområden,
något som givetvis har den allra största
betydelse.

Jag vill, herr talmann, sluta med att
uttala den förhoppningen, att vi skall
se oss i stånd att fortsätta vår biståndsverksamhet
på det område, som jag nu
berört, för att därmed dra vårt strå till
stacken när det gäller att lindra svält
och annan verklig nöd i världen och
därigenom också — som utrikesutskottet
har sagt i sitt utlåtande nr 3 -— medverka
till främjande av fredlig samlevnad
mellan världens folk.

Herr ANTONSSON (ep):

Herr talmani Vi är väl ense om att
när kammaren om några timmar går att
ratificera EFTA-konventionen, godkänner
vi därvid det viktigaste och mest
genomgripande avtal som vårt land har
träffat med främmande makt under
detta århundrade. Det lönar sig inte att
nu spekulera om de slutliga konsekvenserna
av detta beslut. Västeuropa av i

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Nr 10 169

dag uppvisar en bild som är så fylld
av splittring och osäkerhet att den
framtida utvecklingen helt enkelt är
oåtkomlig för varje försök till analys.
Måhända är det emellertid felaktigt att
säga att vårt beslut i dag för oss närmare
en västeuropeisk gemenskap. Jag
skulle snarare vilja uttrycka det så, att
beslutet för oss närmare ett västeuropeiskt
beroende i skilda sammanhang.

Det finns en mycket intressant ideologisk
aspekt som inte har nämnvärt
berörts vare sig under debatten här i
dag eller under den diskussion som har
föregått Sveriges eventuella anslutning
till någon form av frihandelsassociation.
Jag skall inte nu närmare ingå på
den saken, men jag finner det ur rent
Jiistorisk-politisk synpunkt intressant
att notera, att ett av förra århundradets
allra största politiska tvisteämnen var
just frågan om frihandel kontra protektionism,
ett tvisteämne som också diskuterades
under ett par decennier in på
1900-talet. I dag, när frihandeln kan
temporärt förverkligas, är alla beredda
att acceptera frihandelns princip utan
några meningsbrytningar att tala om.
Måhända är det den radikalt förändrade
situation, vari Västeuropa plötsligt befann
sig efter andra världskriget, som
förklarar den idémässiga stiltje som rått
och fortfarande råder på detta område.

Jag skall i detta anförande inte ta
någon personlig ståndpunkt för eller
emot frihandelns princip. Oavsett åsikt
måste vi väl notera som något av en
tragedi och kanske också som en paradox
att efterkrigstidens strävan efter
friare handel mellan Västeuropas stater
egentligen håller på att resultera i
dennas motsats: ett Västeuropa uppdelat
i två block med protcktionismen särskilt
markant i det ena.

Det fria handelsutbytet förverkligas
således inte. Jag skulle med stark tillspetsning
vilja säga, att vad som händer
egentligen är att den gamla nationella
tullprotektionismen flyttas ut ur
de gamla nationsgränserna och stöpes

Sveriges anslutning till EFTA, m. m.

om till regional protektionism med sexmakterna
— de västeuropeiska kontinentalstaterna
—- som främsta tillskyndare.
Vi är medvetna om att sker det
ingen uppgörelse mellan de sex och de
sju kommer Västeuropa att i ekonomiskt
avseende om tio år i långa stycken
likna två befästningsverk med ganska
höga murar omkring. Murarna är visserligen
högre och mera regelbundna i det
ena fallet än i det andra, men jag tycker
ändå att liknelsen är riktig. Den avgörande
skillnaden är emellertid den, att
de ledande inom det ena av dessa befästningsverk
säger till de andra: »Låt
oss slå en bro mellan oss och riva ned
dessa murar, innan de byggs för höga
och blir för dyrbara för oss båda!»

Jag delar herr Heckschers synpunkt,
när han starkt poängterar, att sexstatsunionen
har mycket stor betydelse för
de länder den omfattar. Tillkomsten av
denna union med alla dess politiska och
andra aspekter är något av en epokbildande
historisk händelse. Vi vet alla
hur Frankrike och Tyskland i långliga
tider av vår världsdels historia har stått
emot varandra i mycket tragiska och till
synes ödesbetingade motsättningar. Dessa
länder med sina skillnader i språk,
religion och kultur har nu plötsligt under
omständigheternas tryck, eller kanske
rättare sagt i insikt om den förändrade
situation, som Västeuropa efter
andra världskriget befinner sig i, lyckats
övervinna det mesta av motsättningarna
och lägga grunden till en sammanslutning,
som inte bara har handelspolitiska
utan också mycket långtgående
rent politiska syften.

Men som redan framhållits i debatten
i dag måste vi både beklaga och kritisera
att sexmakterna inte har velat och
inte förmått anlägga ett synsätt som mera
vittnar om omtanke om hela Västeuropas
framtid. Jag tror det var statsrådet
Lange som sade att man hade tappat
bort det västeuropeiska helhetsperspektivet.
Jag tycker att man inte kan
komma ifrån att det är så. Det ena hade

170 Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Sveriges anslutning till EFTA, m. m.

inte behövt utesluta det andra. Frågeställningen
var inte ett antingen-eller
utan ett både-och. Man behövde inte
välja mellan en sexmaktsunion med
dennas politiska syfte och ett västeuropeiskt
frihandelsområde som omfattade
om möjligt samtliga 17 OEEC-stater.

Motsvarande kritik måste man anföra
mot den hållning USA hittills har intagit.
Nu har handelsminister Lange
deklarerat, att han har tyckt sig skönja
vissa moderationer i den amerikanska
uppfattningen. Visst kan vi förstå betänksamheten
i USA som två gånger under
detta århundrade har måst offra
massor av unga människor och en myckenhet
materiella resurser för att, enkelt
uttryckt, återställa ordningen i
Europa. Tillkomsten av en union, som
i och för sig innebär en garanti mot
militära konflikter mellan exempelvis
Västtyskland och Frankrike måste
ofrånkomligen uppfattas som något positivt
inte minst i USA. Självklart är
också att sexmaktsunionen med dess
mycket klart uttalade politiska strävanden
är mera tilltalande för USA än en
opolitisk handelsorganisation av den
typ som EFTA representerar. Amerikanerna
har själva skapat en förbundsstat
på sin kontinent, och de menar att de
europeiska folken skall göra detsamma.
Vi har under efterkrigstiden fått ständiga
uppmaningar från USA, riktade till
de västeuropeiska demokratierna, att
påskynda det politiska enhetsverket.
Trots detta måste vi från vår horisont
mycket bestämt hävda att vi hoppas få
se en mera nyanserad bedömning i USA
av Västeuropas situation. Ett handelskrig
mellan de sex och de sju kan leda
inte bara till ekonomiska utan också
till politiska motsättningar som även
USA bör vara angeläget att söka förebygga.
Det skapas med andra ord inget
starkt Västeuropa om ett sådant handelskrig
blir verklighet.

Får jag så, herr talman, anlägga några
synpunkter på vår interna svenska situation.
Enligt min mening har det spe -

ciellt i den tidigare debatten funnits
vissa avgörande svagheter. För det första
har debatten enligt min mening alltför
ensidigt präglats av de fördelar som
är att vänta för vår exportindustri. Det
har inte varit opportunt helt enkelt att
tala om svårigheterna. Om någon dragit
fram svårigheterna för vissa områden,
har detta betraktats som tecken på
en negativ inställning till saken i dess
helhet. För det andra har det inte lagts
tillräcklig vikt vid de strukturförändringar
som vi vet drabbar — eller åtminstone
har anledning anta drabbar —
vissa områden av vårt näringsliv till
följd av den konkurrens vi ställs inför.
I spåren av dessa strukturförändringar
följer också sociala besvärligheter för
vissa bygder, och de kan bli mycket
svårbemästrade.

Jag noterar nu med tacksamhet att
såväl handelsminister Lange som herr
Heckscher här i dag mycket bestämt
har understrukit dessa faror och betonat
att vi måste ha klart för oss att vi
kan ställas i en för vissa näringsgrenar
besvärlig situation. Jag vill också instämma
med dem som har sagt att vi
måste mer än hittills inrikta vår interna
politik efter det nya läge som här
uppstått.

Konkurrensläget har redan berörts i
debatten. Vår medellönenivå lär vara ungefär
70 procent högre än genomsnittet
inom sexstatsunionen. Även om detta
inte är någon fullt adekvat mätare, talar
siffran sitt tydliga språk. Självfallet
kan man inte ta ut hur mycket som
helst ur produktionen om man samtidigt
vill förbättra näringslivets förutsättningar
på något längre sikt.

Det är ur alla synpunkter mycket tillfredsställande
att den svenska exportindustrien
bygger på stapelvaror som
har utsikter att hävda sig på den fria
marknaden. Det bör ge oss goda chanser
till ett industriellt och ekonomiskt
uppsving, som inte bara kommer dessa
områden till godo utan gagnar hela vårt
folkhushåll. Jag tänker på skogsindu -

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Nr 10 171

strien, pappers- och massaindustrien,
vår tunga maskin- och verkstadsindustri.

Men till bilden hör också de negativa
verkningarna. De kan antagas drabba
läder- och textilindustrien samt sko-,
glas- och porslinsindustrierna. På dessa
områden kan konkurrensen framtvinga
omfattande förändringar i de enskilda
företagens produktionsinriktning och
vissa geografiska områdens näringsliv.
Vissa företag kan behöva ändra hela sin
produktionsinriktning, och omskolning
eller omflyttning av arbetskraft kan bli
nödvändig med allt vad sådant innebär
av sociala efterverkningar.

Centerpartiet har på mycket tidigt
stadium pekat på dessa svårigheter. Det
gjorde vi redan då debatten var som allra
mest optimistisk.

Jag är för min del övertygad om att
riksdagen under de närmaste tio åren
gång på gång kommer att få syssla med
dessa omställningssvårigheter, där företrädare
för olika geografiska zoner och
olika företagsområden kommer att beklaga
sig över svårigheterna och fråga
sig vad som är att göra i det aktuella
ögonblicket. Det skulle vara intressant
att t. ex. få veta vilka planer arbetsmarknadsstyrelsen
har för att möta den
förändrade strukturinriktningen just i
sådana bygder, där man har näringslivet
relativt ensidigt uppbyggt kring en
produktion, som vi förutser kommer
att möta konkurrenssvårigheter.

Vi har tidigare talat om kreditfrågan.
Jag skall inte mycket syssla med den.
Det är en kardinalpunkt. Det är självfallet
att de företag, som nödgas rationalisera
hårt eller kanske nödgas ställa
om sin produktion, måste beredas en
bättre chans än för närvarande på kreditmarknaden.
Från centerpartiet har
vi begärt att Kungl. Maj :t skall utforma
förslag till grunder för en kreditgarantigivning
med särskilt sikte just
på att främja småföretagsamhetens anpassning
till EFTA och den nya handelspolitiken.
Vi har begärt stalsgaranti

Sveriges anslutning till EFTA, m. m.

för lån till hantverks- och industriföretag
intill ett belopp av 135 miljoner
kronor.

Jag vill också -— i likhet med ett par
föregående talare poängtera, att såvitt
en lekman kan uppfatta är den statliga
kreditmarknadspolitiken inte tillfredsställande
just med hänsyn till dessa behov.
Genom kassareservbestämmelserna
och på annat sätt garanterar staten sig
själv prioritet till cirka 50 procent av
den tillgängliga kreditvolymen. Därtill
har vi det prioriterade bostadsbyggandet.
Det är självklart, att kreditvolymen
för det enskilda näringslivet under dessa
omständigheter måste bli för snäv
för att vi skall klara den industriella
upprustning som jag tror att vi står inför
och som är nödvändig på en hel del
områden.

Får jag så, herr talman, som avslutning
säga ett par ord om jordbruket.
Det råder en allmän uppfattning om att
jordbruket ställts utanför. Det är riktigt
—- tills vidare, men bara tills vidare.
Jag vill påpeka —- och jag tror att
herr Hansson i Skegrie gjort det tidigare
—- att det i jordbruksavtalet med
Danmark är klart utsagt, att de preferenser
vi nu ger Danmark får betraktas
som det första steget på vägen mot det
successiva borttagandet av handelshindren
för jordbruksvaror inom frihandelsområdet.
Jag tror att det finns skäl
för jordbrukaropinionen att uppmärksamma
detta faktum på mera bestämt
sätt än tidigare. För min del tror jag
att svenskt jordbruk skulle klara sig relativt
hyggligt i ett friliandelsområde
som omfattade samtliga västeuropeiska
länder. Vårt läge är sådant, att vi bör
ha chansen att göra det. Jag vill dock
betona den fara som ligger i den jordbruksprotektionism,
som de sex så
klart strävar emot och som skymtat i
Manholtsplancn. Det innebär — om den
förverkligas — att vi skulle förlora våra
förnämsta exportländer på Västeuropas
kontinent. Detta betyder att sexmaktsunioncn
på jordbruksområdet

172 Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 fin.

Sveriges anslutning till EFTA, m. m.

skulle sluta sig inom sig själv liksom
den gör när det gäller industriområdet.

Nu säger visserligen herr Agerberg
att han tror, att den utvecklingen ändå
blir en verklighet. Det är möjligt, sett
på litet längre sikt. Det är dock en sak
att det kan inträffa lång sikt; en annan
är att man här medvetet — för att
göra sig självförsörjande inom sexmaktsunionen
— tillgriper de protektionistiska
och andra åtgärder som är
signalerade på detta område. Jag vill
alltså slå fast, att det är ett klart jordbruksintresse
att vi får till stånd en
broslagning mellan de sex och de sju.
Detta är lika viktigt här som när det
gäller näringslivet i allmänhet.

Vi har givit Danmark vissa preferenser.
60 procent av importavgiften
vid dansk export till Sverige skall restitueras.
För ögonblicket beräknas summan
till 10 miljoner kronor. Dessutom
har lämnats preferens på 2 000 ton
smör vid ett importbehov i Sverige. Vidare
har vi även givit preferenser i
fråga om ägg. Såvitt jag kan uppfatta det
är dessa preferenser inte grundade på
EFTA-konventionen, utan de är solidaritetsmässigt
betingade eftergifter
som vårt land gjort. Resonemanget har
varit det, att eftersom Danmark som ett
exporterande jordbruksland inte kan
utnyttja frihandelns fördelar på samma
sätt som de mera industrialiserade länderna
vill man ge vissa kompensationer.
Man kan alltså inte utnyttja den prisnivå
som råder på de marknader dit man
exporterar, eftersom man har de nationella
jordbruksregleringarna. Därför
har vi gjort de här medgivandena till
Danmark.

Jag kan till en del förstå detta — vi
måste bedöma eftergifterna med hänsyn
till Danmarks läge som exporterande
jordbruksland — men när vi gör
dessa medgivanden borde vi ändå ha
rätt att fordra, att danskarna tar samma
hänsyn till vår industri som vi gjort till
deras jordbruk. Jag medger att detta
medvetet är avsett som kritik. Vi har ju

för vana att inte så mycket kritisera
våra broderfolks handlande, men jag
kan inte hjälpa att jag inte är så särskilt
glad över Danmarks handlande
när det gäller de här tingen.

Jag skall anföra ett exempel. Danskarna
fick respit med att fastställa den
nya tulltaxan — till den 1 mars, om jag
minns rätt. Såvitt jag vet har Danmark
då passat på att exempelvis helt avskaffa
tullen på importerade bildelar, och avsikten
är väl att man på dansk botten
skall ytterligare utveckla en sammansättningsindustri
för bilar. Det är självklart
att detta kan innebära nackdelar
för den svenska bilindustrien, för Volvo
och för Saab.

Fm annan sak: Danmark har varit ett
lågtulland. I gengäld har det haft ganska
markanta kvantitativa importrestriktioner.
Nu förutsatte danskarna själva —
om jag har fattat saken rätt — att de i
sin nya tulltaxa skulle höja tullarna något
men i gengäld avskaffa de kvantitativa
importrestriktionerna. Såvitt jag
vet har detta senare icke skett. Man har
höjt tullarna, men de kvantitativa restriktionerna
står kvar för ett 60-tal
viktiga varuslag, som omfattar exempelvis
det elektriska området, kylskåp och
andra ting, som den svenska industrien
har intresse av. Jag kan inte underlåta
att säga, herr talman, att jag tycker att
det inte är helt just handlat. Danskarna
har här visat sig vara affärsmän i överkant.
Vi har på jordbruksområdet givit
dem vissa preferenser, som väl kunde
ge oss anledning att kräva ett mera korrekt
handlande beträffande våra industriintressen.
Jag vet så väl att Danmark
är illa trängt som exporterande
jordbruksland, men man borde väl inför
förhandlingarna tala om sina avsikter
och inte i efterhand slå in på en sådan
linje som man här har följt.

Får jag till sist säga, herr talman, att
jag är till freds med de förklaringar som
här bär lämnats, att vi inte kan tänka
oss en anslutning till sexmaktsunionen,
på grund av de politiska bindningar det

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Nr 10 173

innebär. Det är i dagens läge en viktig
svensk deklaration. Vi vet inte, var vi
skulle komma att hamna om vi inte höll
fast vid denna ståndpunkt. Säkerligen
skulle det vara inledningen till ett skede,
där vi skulle ha svårt att fasthålla vid
den linje vi valt som alliansfri nation.
Jag anser att vi måste tänka oss för mer
än en gång, om vi en dag ställs inför valet
att överlämna en väsentlig del av
den nationella suveräniteten åt något
överstatligt organ i en framtida association
i Europa. Måhända bör vi i det
läget föredra att behålla vårt traditionella
politiska system, även om det skulle
innebära att vi komme att höja vår
materiella standard i något långsammare
takt än som eljest skulle vara fallet.

Häri instämde herr Larsson i Hedenäset
(ep).

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Den fråga som riksdagen
snart skall fatta beslut om är av
mycket stor räckvidd för hela vårt näringsliv.
Vägen framåt är dock tyvärr
inte fullt klar. Även om man har all respekt
för handelsminister Langes mycket
intensiva för att inte säga lidelsefulla
insats för att få ifrågavarande samarbete
till stånd, tränger sig dock den
frågan på: Är detta sjustatsblock tillräckligt
för det som man här önskar
få förverkligat, och hur stora är möjligheterna
för att ernå en sådan samordning
mellan sexlands- och sjustatsmarknaderna,
att handelspolitiska motsättningar
mellan dessa två blockbildningar
inom Europa kan förebyggas?
Jag tror att de flesta av oss är fullt besjälade
av en uppriktig önskan att det
som vi nu skall besluta om skall lända
vårt land till fromma, men onekligen är,
som jag nyss nämnde, vägen icke enbart
ljus och bekymmerfri. Jag är rädd för
att det kanske blir andra, starkare krafter
ute i världen som även i denna
fråga tyvärr kommer att fälla utslaget.

Sveriges anslutning till EFTA, m. m.

Redan när vi under hösten hade en
överläggning här i riksdagen i denna
fråga framförde jag att vår fiskerinäring
i och med det nya avtalet hyste
stora farhågor för att vårt fiske skulle få
betala ett alltför högt pris för att andra
gruppers intressen skulle bli tillgodosedda.
Efter att ha berört en del krav,
som våra fiskare framfört redan då en
gemensam nordisk marknad dryftades,
vädjade jag vid det tillfället till dem,
som skulle föra dessa förhandlingar vidare,
att betrakta det som både självklart
och absolut nödvändigt att bevaka
det svenska fiskets intressen. Tyvärr
finner man nu i Kungl. Maj :ts proposition
i detta ärende att fiskerinäringens
krav inte kunnat tillmötesgås. Förslaget
innebär ju att djupfrysta fiskfiléer
hänföres till industrivaror och sålunda
ej skall behandlas som fisk eller
andra marina produkter. Införselavgifterna
på desamma skall därför avvecklas
på samma sätt som gäller för industrivaror.
Detta kommer att innebära
en ny allvarsam situation för vårt fiske.
Ej minst fiskets ekonomiska organisationer
har under senare år fått till stånd
en betydande filéindustri. I hög grad är
ju torskfisket, särskilt i kusttrakterna
i Skåne och Blekinge, beroende av denna
filéindustri. En ökad import av denna
fiskvara kommer även att försvåra
avsättningen av annan färsk fisk. Det
är därför med berättigad oro som
svenska fiskare ser denna bestämmelse
i avtalet, och man frågar sig med rätta:
Vad har denna näringsgren fått i kompensation? Jag

har redan i en föregående debatt
skildrat den enastående modernisering
och rationalisering som har skett i fråga
om vår fiskeflotta och i övrigt på fiskets
område, varför jag inte skall upprepa
detta. Detta har skett trots att fiskerinäringen
hos oss inte fått åtnjuta
de stora förmåner som har lämnats inom
vissa av våra grannländer.

Då denna debatt har dragit så långt
ut på tiden, skall jag försöka att begrän -

174 Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Sveriges anslutning till EFTA, m. m.

sa mitt anförande, men jag vill dock
innan jag slutar rikta en fråga till statsrådet
Lange. I Kungl. Maj :ts proposition
har jag på sid. 31 uppmärksammat följande:
»Vid förhandlingarna har alla
medlemsstater utom Storbritannien åtagit
sig att icke införa eller skärpa kvantitativa
restriktioner eller öka tullar
på fiskeprodukter vid import från andra
medlemsstater. Storbritannien har icke
kunnat påtaga sig en formell sådan förpliktelse
men har förklarat, att dylika
åtgärder icke övervägs.» Man fortsätter:
»Vid förhandlingarna har en särskild
överenskommelse träffats rörande djupfrysta
fiskfiléer. Storbritanniens regering
har gått med på att betrakta denna
vara som industrivara under antagandet
att exporten från Danmark, Norge och
Sverige till Storbritannien den 1 januari
1970 sannolikt icke kommer att överstiga
en årskvantitet om 24 000 ton samt
att exporten utvecklas gradvis och i en
jämn takt. -— För det fall Storbritanniens
regering vid någon tidpunkt före
den 1 januari 1970 anser att nämnda export
ökar onormalt, skall de fyra medlemsstaternas
regeringar genast överväga
vilka åtgärder som bör vidtagas för
att dämpa takten i exportökningen. —
Storbritanniens regering förbehåller sig
rätten att återställa sänkta tullar, om
den något år under ifrågavarande period
anser att exporten kommer att överstiga
24 000 ton och om det icke varit möjligt
att vid förhandlingar mellan de fyra
medlemsstaternas regeringar eller genom
enhälligt beslut av rådet nå en lösning.
»

Jag skall inte fortsätta vidare med detta
citat utan övergå till den fråga som
jag här önskar ställa: Kan det förbehåll
som här har tillförsäkrats Storbritannien
även bli tillämpligt och komma
vårt land till godo under enahanda förhållanden?
Jag riktar denna fråga till
statsrådet Lange, men när jag nu ser
statsrådet Netzén vara närvarande här,
kanske det är möjligt att jag kan få ett
svar av honom.

I en motion som är väckt i denna
fråga har också gjorts ett särskilt yrkande
att den svenska regeringen vid
kommande förhandlingar inom frihandelssammanslutningen
bör undersöka
möjligheterna att få djupfrysta fiskfiléer
hänförda till fiskprodukter. Om ett
sådant yrkande här kommer att framställas,
är jag benägen att rösta för
detsamma. Jag vill dock citera vad utskottet
har sagt på denna punkt: »De
upplysningar utskottet erhållit om förbandlingsbakgrunden
till den överenskommelse
som träffats rörande djupfrysta
fiskfiléer har bibringat utskottet
den uppfattningen att initiativ till omprövning
av denna gränsdragningsfråga
icke nu bör tas.» Jag kanske får läsa
detta uttalande på det sättet, att man
inte är beredd att nu ta ett initiaiv härvidlag
men att denna formulering samtidigt
icke utesluter att, om utvecklingen
blir en annan än den man hoppats, en
sådan omprövning skulle kunna ske.
Jag hoppas att man får läsa detta uttalande
på det sättet, och jag vill, herr talman,
i anslutning till detta också slutligen
uttrycka den vädjan att om utvecklingen
på denna punkt skulle bli
sådan att den leder till allvarligt men
för vår svenska fiskerinäring, en sådan
omprövning då måtte komma till stånd.

Herr JOHANSSON i öckerö (fp):

Herr talman! Så långt man kan bedöma
av diskussionen i dag är samtliga
parter överens i de stora frågorna, och
man har bara litet delade meningar i
vissa detaljer.

I utskottets utlåtande, som i stort sett
sammanfaller med propositionen, har
den av oss väckta motionen i fråga om
de frusna fiskfiléerna fått, som det
heter, en välvillig skrivning, vilken
herr Staxäng redan omnämnt, varför
jag inte behöver upprepa densamma.
Men det är en del bekymmer, som tränger
sig på för fiskarna. Det ser sålunda
inte alls ljust ut för de förhandlingar

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Nr 10 175

om fiskegränserna som pågår i Geneve.
Vår ståndpunkt att tremilsgränsen skall
bestå, kan vi nog inte hoppas att få gehör
för. Gränserna blir säkert utflyttade.
Hur mycket får framtiden utvisa.

Vi ser också med bekymmer på vår
fiskexport i framtiden. Vi förnekar
emellertid inte riktigheten av vad som
står på sidan 20 i utskottets utlåtande.
Där står: »Mot minskningen av importskyddet
står de ökade exportmöjligheter
som uppgörelsen medför.» Exporten
har möjlighet att öka i vissa fall, exempelvis
beträffande exporten av fiskfiléer
till England, men det är också allt. Vi
har tidigare sålt fisk och sill till England
och kommer väl att få göra så även i
fortsättningen, även om man där haft
och har en tioprocentig införseltull.
Men tullarna i Västtyskland är ett mera
oroande moment. Och när det gäller
Östtyskland verkar det som om det skulle
bli allt svårare att sälja där. Om Västtyskland
höjer tullarna efter 1 juli, så
kommer det också att betyda ett stort
avbräck, och det kommer att i hög grad
försvåra vår fiskexport.

Vad vi önskar — och det har redan
tidigare i dag framhållits —• är ett närmande
mellan de sex och de sju. Det
skulle innebära att läget blir ett helt annat.
Ty av de stater som nu är anslutna
till sjustatsgruppen är det både Sverige,
Norge och Danmark som har överskott
på fisk, men det enda land som köper
fisk är England. Schweiz, Österrike och
Portugal köper ingenting från Sverige.
Därför vill jag än en gång upprepa,
och jag vänder mig då till handelsministern,
att vår önskan är ett närmande
mellan de sex och de sju. Det skulle vi
vara mycket glada åt.

Vi fiskare är inte belåtna med resultatet
av dessa sjustatsunderhandlingar.
Vi hade hoppats att vi åtminstone skulle
få några fördelar mot de eftergifter som
gjordes. Jag syftar egentligen på överlastningarna.
Det skulle i stort sett ha
kommit väslkustfiskarna till godo. Det
vi hade kunnat exportera till utlandet

Sveriges anslutning till EFTA, m. m.

skulle inte på något sätt ha tryckt den
svenska marknaden. Vi skulle också ha
önskat att vi hade fått transitera fisk
över Norge till Sverige, när så hade varit
lämpligt. I en del fall har vi fått göra
det, men i andra fall har det varit ganska
svårt att utverka tillstånd till transitering.
I vissa fall har fisken hunnit
bli fördärvad innan den kommit i väg,
med resultat att den blivit till ingen
eller liten nytta. Detta gäller både transitering
till Sverige och transitering till
ett tredje land. Transiteringsförfarandet
skulle ha varit till stor fördel för oss,
särskilt nu när fisket försiggår på Nordsjön
snart sagt året om. Tänk vilken betydelse
det skulle ha — om vi kunde gå
in i norsk hamn och lasta över på en
skuta som går till öst- eller Västtyskland
-— så länge vi kan sälja där. Men
såvitt jag kan förstå, har det väl inte
varit möjligt att genomföra detta, och
det måste jag beklaga.

I Danmark har vi Hirtshals och vi har
Skagen. Vidare är i Hanstholm under
byggnad »en storhamn», vilken kommer
att få oerhört stor betydelse för dem
som ligger på Nordsjön och fiskar.

Herr Heckscher säger att vi får ta på
oss bördor. Detta är alldeles riktigt. Men
vi hoppas också att alla skall försöka
gemensamt bära bördorna, om vissa näringar
kommer i svårigheter.

Vi har ett annat problem, nämligen
konservfabrikerna. Dessa är bekymrade
och undrar hur det skall gå för dem
när det nu blir en friare marknad. De
måste ha billigare råvara, lika billig
som den man får i utlandet, om de skall
kunna hävda sig i konkurrensen. I
Svenska Dagbladet den 23 mars har jag
läst följande: »I nästa vecka slutjusterar
jordbruksnämnden enligt vad Svenska
Dagbladet erfar, en skrivelse till regeringen
med förslag till en ordning, så
att den svenska choklad-, konfektyroch
kexindustrien efter den 1 juli skall
få köpa sina råvaror till världsmarknadspriser,
eller lägsta EFTA-priser.
Endast någon enstaka punkt är ännu

176 Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 fin.

Sveriges anslutning till EFTA, m. m.

oklar. I princip föreslås ett sinnrikt system»
-—■ märk väl ett sinnrikt system •—
»där både industrier och jordbrukare
hålles skadeslösa samtidigt som konsumenterna
inte behöver erlägga högre
pris för varan.» Jordbruket skall tillföras
omkring 30 miljoner kronor.

Ett sådant sinnrikt system skulle också
behövas för våra konservfabriker. Jag
hoppas att vi hos statsrådet kan få tips
om hur detta system ser ut.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Det är bara en enda fråga
som jag skall ta upp i denna debatt,
nämligen frågan om den officiella svenska
inställningen till en friare internationell
valutapolitik.

EFTA-överenskommelsen och de ytterligare
integrationssträvanden som
delvis ligger bakom överenskommelsen
måste nämligen förutsätta att vi tillåter
en helt annan rörlighet för kapitalet än
den som vi hittills medgivit. Det gäller
inte bara att ge det svenska näringslivet
möjlighet att klättra över tullmurarna
och bygga upp filialer inom sexstatsmarknaden
eller i andra länder. Vi
måste också locka utländska företag att
investera kapital i nya eller befintliga
företag här hos oss. Och vi måste möjliggöra
en upplåning över gränserna och
svenska placeringar i utländska värdepapper
samt utländska i svenska.

EFTA-överenskommelsen förutsätter
alltså i själva verket inte bara en samordnad
tullpolitik och ett raserande av
kvantitativa och liknande restriktioner
utan också ett upphävande av de inskränkningar
i kapitalets rörelsefrihet
som tidigare tillämpats. Jag vill påminna
om att sedan sexstaternas gemensamma
marknad kommit till, det där så
småningom kommer att råda full frihet
i detta hänseende.

Tyvärr måste man nog säga att vårt
land har intagit en särställning då det
gäller valutapolitiken. Man har inte
bara, som herr Ohlin gjorde gällande

för några timmar sedan, varit ointresserad,
utan man har haft en direkt negativ
inställning. Det skall gärna medges
att även vi har lättat på restriktionerna
under de senaste åren. I dag föreligger
faktiskt inte några direkta hinder för
vanliga produktiva investeringar utomlands.
De svenska investeringarna utomlands
var således under förra året nästan
dubbelt så stora som år 1958. Men
det råder inte full frihet. Alltjämt utövar
riksbanken en besvärande kontroll
och uppställer många gånger långtgående
villkor.

Det förhåller sig på precis samma sätt
med utländska investeringar här hemma.
De medges i princip, men bara om
riksbanken får insyn i projekten. Det är
klart att utländska företag, som är benägna
att satsa kapital i vårt land och
att ge oss del av sina erfarenheer som
företagare och tekniker, inte stimuleras
genom sådan övervakning. Om utländska
investeringar här i Sverige likvideras,
skall visserligen det frigjorda kapitalet
i överensstämmelse med en rekommendation
av OEEC få fritt återföras
till ursprungslandet. Men genom en
uttrycklig reservation har vårt land förbehållit
sig att vägra hemtagning av sådant
kapital, om situationen på valutamarknaden
är, som det heter, »onormal».
En sådan reservation ökar naturligtvis
inte den svenska marknadens attraktivitet
för utländska företag. Säkert
har man också fäst sig vid att Sverige
var det enda land inom OEEC som avgav
en sådan reservation.

Helt restiktiv är den svenska politiken
mot indirekta investeringar,
d. v. s. placeringar i obligationer, aktier
eller andra värdepapper. Sådana
placeringar medges alltså som regel
inte, vare sig svenska i utlandet eller
utländska i Sverige. Det förefaller som
om man helt hade förbisett, att gränsen
mellan direkta och indirekta investeringar
många gånger är flytande och
att rörligheten i penningplaceringar
och värdepappershandeln direkt under -

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Nr 10 177

lättar produktiva kapitalrörelser. Också
i det hänseendet intar vi en undantagsställning.
Det är nämligen bara de
skandinaviska länderna och några icke
jämförbara länder i Sydeuropa som icke
medger sådana här kapitalöverföringar.

I Tyskland — liksom i Schweiz och
Förenta staterna — är kapitalrörelserna
helt fria. Efter devalveringen av den
franska francen har den ekonomiska
återhämtningen i Frankrike överträffat
alla förväntningar. Utländskt kapital,
inte minst i form av indirekta investeringar,
har börjat söka sig till Frankrike
i en omfattning, som det inte fanns
motsvarighet till tidigare. Även kapitalrörelser
i motsatt riktning har kommit
i gång, och flera ledande utländska företags
aktier noteras numera på Parisbörsen.
Motsvarande kan i viss mån sägas
beträffande Italien, där kapitalrörelserna,
liksom i Frankrike, visserligen
är kontrollerade men där möjligheterna
till sådana här kapitaltransaktioner inom
ramen för kontrollen är rätt stora.
Beträffande Storbritannien har förtroendet
för pundet och för landets ekonomiska
utveckling på ett märkligt sätt
stärkts. Ehuru kapitalrörelserna inte
heller där är fria, har liberaliseringen
i detta hänseende ändå gått längre än i
Sverige.

Man har svårt att förstå den svenska
inställningen. Det kan väl knappast vara
till fördel för svensk ekonomi att ställa
sig vid sidan av eller efter den internationella
utvecklingen på detta område.

En förklaring skulle kunna vara rädslan
för att en del av våra begränsade
kapitaltillgångar skulle söka placeringar
utomlands och att våra kapitalresurser
därmed skulle bli än mindre. Sådana
farhågor måste också bygga på antagandet
att vi inte skulle kunna kompensera
oss genom ett motsvarande inflöde
av utländskt kapital. I den mån dessa
farhågor finns, är de ett svaghetstecken,
ett bevis på bristande förtroende
för den ekonomiska politik vi själva
12 — Andni kammarens protokoll 1900.

Sveriges anslutning till EFTA, m. m.

för. För våra utländska handelspartners
kan det under alla förhållanden
inte te sig förtroendeingivande att vi

— »det rika Sverige» — skall behöva
genom restriktioner på kapitalrörelserna
skydda oss för befarade följder avvår
egen politik.

Sanningen är väl den att vi i dag behöver
kapital, mycket kapital, för att
tillvarata våra naturliga resurser och
öka vår industris konkurrenskraft, kompensera
oss för vårt höga löneläge. Vi
behöver inte bara öka sparandet här
hemma utan behöver också kapital utifrån.
Vi måste, som herr Heckscher
framhöll för en stund sedan, själva kunna
exportera kapital, bl. a. direkt för
dotterföretag utomlands och indirekt
för att kunna lämna erforderliga långa
krediter till köpare i både andra industriländer
eller mindre utvecklade länder.

Men de kapitalrörelser som behövs
för att vi skall kunna nå detta mål
fordrar en ekonomisk politik, som inger
förtroende. Vi kan inte — som många
talare redan påvisat under debatten i
dag — längre sitta isolerade här uppe,
då vi öppnar de nya marknaderna. Vi
kan inte handla som monopolister då
det gäller det internationella betalningsoch
kapitalutbytet.

Vår negativa attityd i detta hänseende
stämmer inte heller med vår allmänna
inställning till samarbetet inom OEEC

— den gemensamma organisationen för
alla västeuropeiska länder. Sverige har
ju mer än många andra verkat för att
bevara OEEC också i framtiden för att
möjliggöra ett liandelssamarbete i en
större europeisk krets. Men beträffande
de internationella kapitalrörelserna har
vi varit mer negativa än, såvitt jag vet,
någon annan av medlemsstaterna.

OEEC:s ministerråd rekommenderade
så sent som i slutet av 1959 sina medlemsländer
att sträva efter att avskaffa
restriktionerna för kapitalrörelserna
dem emellan i den utsträckning som är
nödvändigt för ett effektivt ekonomiskt
Nr 10

178 Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Sveriges anslutning till EFTA, m. m.

samarbete. Ministerrådet kommer också
inom kort att ta ställning till en rekommendation
om liberalisering av värdepappershandeln
mellan medlemsländerna.
Hur kommer Sverige där att ställa
sig? Kommer vi att fortsätta att följa
den restriktiva linje vi företrädde bland
annat i höstas, då organisationen behandlade
förslaget till stadga om frigörelse
av kapitalrörelserna, då alltså på
svenskt initiativ genomdrevs en mindre
liberal linje än den andra länder ville
acceptera? Det är klart att den ståndpunkt
de svenska förhandlarna då intog
uppmärksammades särskilt av de
länder som utsatts för vår kritik för
bristande intresse för ett vidgat ekonomiskt
samarbete.

Herr talman! Det förtjänar på nytt
understrykas, att det fortsatta europeiska
ekonomiska samarbetet kräver
stora och successivt ökade kapitalinsatser
och att fria betalnings- och kapitalrörelser
är nödvändiga för samarbetet.
Detta faktum måste vi acceptera. Ju
längre vi dröjer med att göra detta,
desto svårare kan anpassningen till de
nya förhållandena bli.

En konsekvens av den starka aktivitet
vi bedrivit för det friare handelssamarbetet
borde vara att Sverige överger
sin tidigare restriktiva hållning till
kapitalrörelserna och i stället helhjärtat
stöder alla strävanden — det må vara
inom OEEC eller i andra sammanhang
— att frigöra kapitalet. Kommer Sverige
att göra detta?

Herr talman! Då det gäller EFTAöverenskommelsen
har statsrådet Lange
gjort ett mycket »gott jobb». Han har
också, både här hemma och utomlands,
fått välförtjänta blommor för sitt arbete.
Vågar jag uttrycka en förhoppning,
att han skall lägga ner samma
energi då det gäller att skapa förståelse
hos finansministern för en större rörelsefrihet
beträffande kapitalet? Propositionen
rörande valutalagens tilllämpning
under nästa år håller väl nu
på att utarbetas inom finansdepartemen -

tet. Herr Lange bör därför icke försitta
någon tid.

Herr KOLLBERG (fp):

Herr talman! I fråga om godkännandet
av Sveriges anslutning till konventionen
angående upprättande av europeiska
frihandelssammanslutningen har
jag ingen annan uppfattning än den
som kommit till uttryck i utrikesutskottets
utlåtande nr 2, men jag vill i detta
sammanhang i korthet beröra de särskilda
problem som tillkommer för den
svenska livsmedelsindustrien.

Det är ju som bekant så att den
gränsdragning mellan jordbruksprodukter
och industrivaror som EFTA stipulerar
ställer livsmedelsindustrien här
i landet inför vissa besvärliga problem.
Det bör därför vara ett naturligt krav
att de svenska statsmakterna vidtar alla
åtgärder som inom ramen för avtalets
syfte är ägnade att minska svårigheterna
för livsmedelsindustrien.

Till industrisektorn, för vilken handelshindren
ju successivt avvecklas från
och med den 1 juli 1960, har förts ett
antal livsmedelsprodukter som i stor
utsträckning baseras på svenska jordbruksråvaror.
Skyddssystemet för våra
jordbruksvaror medför emellertid en
hög prisnivå just för dessa varor. Jordbruksregleringen,
om vilken vi alla är
ense, är ju utformad så att den upprätthåller
en prisnivå på jordbruksvarorna
som för närvarande ligger cirka 40 procent
över de s. k. världsmarknadspriserna.
Härigenom belastas de livsmedelsindustriprodukter
som till mer eller
mindre betydande del består av någon
jordbruksvara som råvarukomponent
av denna fördyring. Ju större andel
av priset på den färdiga produkten
som utgöres av kostnader för jordbruksråvaror,
desto större blir fördyringen
och i desto svårare konkurrensläge
kommer den svenska livsmedelsindustrien
när tullarna, som skall innefatta
kompensation för fördyringen, tas bort

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Nr 10 179

inom EFTA. Inom landet uppstår en
försvagning av den svenska livsmedelsindustriens
läge, när tullarna börjar avtrappas.
Det framstår då som angeläget
att råvarufördyringen på ett eller annat
sätt elimineras. Härtill kommer att det
svenska jordbrukets avsättning på hemmamarknaden
av jordbruksråvaror till
vår livsmedelsindustri givetvis kommer
att begränsas om importen ökar och
den svenska livsmedelsindustrien på
grund av minskad avsättning i viss utsträckning
tvingats inskränka sin tillverkning.

I utrikesutskottets utlåtande nr 2 och
även i Kungl. Maj:ts proposition meddelas
att överläggningar för närvarande
pågår mellan statens jordbruksnämnd
och företrädare för livsmedelsindustrien
rörande dessa problem. Utrikesutskottet
understryker detta spörsmåls betydelse
och anser det önskvärt att resultatet
blir underställt årets riksdag.

Jag skulle vilja ytterligare kraftigt
understryka vikten härav och tillägga
att frågan i sin helhet måste vara slutligt
löst före den 1 juli i år. Det är ju
uppenbart att våra möjligheter att längre
fram under övergångsperioden införa
ett system för eliminering av kostnadsfördyringen
kan komma att starkt
beskäras eller omintetgöras av att övriga
EFTA-länder under tiden kanske
investerat kapital för att bearbeta den
svenska marknaden och kanske redan
då lyckats etablera en regelbunden export
hit av vissa livsmedelsprodukter
med hjälp av den förmånsställning som
de lägre råvarukostnaderna innebär.

De industrier som i första hand berörs
av dessa frågor är choklad- och
konfektyrindustrien, kexindustrien, industrien
för tillverkning av konserverade
soppor och såser samt bryggeri-,
läskedrycks- och bageriindustrien. Råvarorna
är i första hand mjöl, malt,
socker, glykos, fett och mjölk.

Jag vill särskilt understryka det nödvändiga
i att det blivande förslaget till
riksdagen kommer att omfatta en lös -

Sveriges anslutning till EFTA, m. m.

ning för samtliga här berörda livsmedelsindustrier.
Lösningen måste innebära
såväl att råvarufördyringen elimineras
som att jordbruket inte belastas
utan erhåller kompensation för inkomstbortfallet.
Förmodligen kan inkomstbortfallet
i vissa fall kompenseras genom
något slags produktskatt på industriprodukten
vid försäljning inom landet.
Jag skall inte uppehålla mig vid de
tekniska detaljerna, men jag vill i detta
sammanhang framhålla att om man väljer
lösningen med en produktskatt så
måste denna differentieras så att den
inte medför någon snedbelastning på
olika varor inom samma bransch.

Jag vill särskilt framhålla att vissa
av de här berörda svenska livsmedelsindustrierna
är försatta i ett produktionsmässigt
underläge i förhållande till
vissa konkurrentländer inom sjustatsområdet
genom den höga varuskatt som
utgår på produkterna. Detta gäller så
väl chokladvaror och konfektyrer som
maltdrycker och läskedrycker. Frågan
om varuskatten och dess utformning får
naturligtvis bli föremål för behandling
i annat sammanhang.

En industri som är en mycket viktig
avnämare av svenska jordbruksprodukter
är bageriindustrien. Här förbrukas
ungefär 250 000 ton mjöl om året. För
denna industri har uppstått ett mycket
allvarligt problem av speciell natur.
Gränsen mellan industrisidan och jordbrukssidan
har nämligen dragits rakt
igenom »brödområdet». Det tycks vara
så att käx och danska wienerbröd och
liknande mer eller mindre industriellt
framställda varor har blivit industrivaror,
medan det vanliga matbrödet och
kaffebrödet har hänförts till jordbrukssidan.
Det är för övrigt ganska svårt att
exakt definiera vad som skall vara det
ena eller det andra.

Ett exempel kan belysa denna frågas
räckvidd. En vara som utan tvekan skall
rubriceras som industrivara är skorpor.
På den varan är det ett betydande
tillverkningsvärde bär i landet. Om

180 Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Sveriges anslutning till EFTA, m. m.

skorpor skulle få införas till vårt land
med sänkt tullavgift från övriga sjustatsländer
och så småningom bli helt
tullfria, så skulle den svenska bageriindustrien
som tillverkar skorpor i konkurrenshänseende
kunna komma i ett
sådant underläge att tillverkningen inom
landet av skorpor så småningom endast
skulle bli en obetydlighet. Import
pågår ju som bekant redan nu av denna
vara.

Jag skall inte uppehålla tiden med
att belysa verkningarna för andra varugrupper
inom bagerinäringen, men klart
står att man rimligen inte kan skjuta
bageriernas och konditoriernas problem
på framtiden. Denna näring har samma
grund för kompensationskrav som andra
livsmedelsbranscher och utgör den
ojämförligt största gruppen av landets
livsmedelstillverkare med cirka 40 000
anställda.

För läskedryckerna motsvarar den nuvarande
tullen endast vad den inhemska
industrien får betala i varuskatt och
sockerskatt. Någon kompensation för
den ansenliga kostnadsfördyringen på
råvaran socker vid läskedryckstillverkningen
ingår alltså icke i tullen. Detta
förhållande innebär ju att denna industri
kommer i underläge i förhållande
till utlandet.

Beträffande den svenska textilindustriens
problem har från vårt håll genom
motion av herr Boija m. fl. fråga
väckts om sådan ändring i tulltaxan att
tullfrihet skulle gälla för import av textil-
och konfektionsmaskiner från och
med den 1 juli 1960. Textilutredningen
har i sitt betänkande redovisat branschens
konkreta problem och diskuterat
vissa åtgärder för att förbättra textilindustriens
läge. Utredningen förordar
vissa åtgärder som i huvudsak avses att
genomföras av branschens företag och
organisationer utan statlig medverkan.
I vissa fall är emellertid även åtgärder
från statsmakternas sida nödvändiga.
En kostnadsfaktor av icke oväsentlig
betydelse och som är helt beroende av

statsmakternas åtgärder utgör tullbelastningen
på importerade textil- och konfektionsmaskiner.

Sjustatsmarknaden har redan inneburit
och kommer i än större utsträckning
att innebära krav på betydande nyinvesteringar
för att motverka det höga
svenska kostnadsläget. Av branschens
företrädare tillmätes en reduktion av
kostnaderna för maskininvesteringar
med 10 procent, vilket är nuvarande
tull, en betydande vikt. Textilutredningen
föreslår också att tullfrihet skall tilllämpas
från den 1 juli 1960 för sådana
maskiner som icke tillverkas inom landet.

Bevillningsutskottet förnekar i sitt
betänkande nr 30 icke betydelsen av
vad textilutredningen och motionärerna
förordar i avsikt att nedbringa industriens
kostnader. Å andra sidan säger
utskottet att frågor av teknisk och administrativ
natur måste beaktas. Man
förutsätter emellertid att Kungl. Maj :t
i anledning av den gjorda framställningen
tar frågan under övervägande
och, om förutsättningar därvid föreligger,
snarast möjligt framlägger förslag
till frågans lösning. Här kan nämnas
att England, som har en egen mycket
betydande tillverkning av textilmaskiner,
medgivit tullfrihet för import av
bl. a. vävmaskiner av en typ som icke
tillverkats inom landet.

Nu har emellertid departementschefen
för några dagar sedan i proposition
nr 98 angående tulltaxeförordningen tagit
upp denna fråga i samband med frågan
om bemyndigande för Kungl. Maj:t
att medgiva befrielse från tull i fall, då
inhemsk produktion av visst varuslag
icke förekommer.

Angående maskinområdet säger departementschefen:
»Vad särskilt beträffar
maskinområdet framstår möjligheten
att medge tullfrihet för textil- och
konfektionsmaskiner, som inte tillverkas
inom landet, såsom speciellt betydelsefull.
Härigenom kan den rationalisering
inom textil- och konfektionsindu -

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Nr 10 181

strien, som textilutredningen funnit angelägen,
verksamt underlättas.» Denna
inställning ligger helt i linje med den
av herr Boija väckta motionen och hälsas,
förmodar jag, med tillfredsställelse
av textilindustrien.

Herr talman! Jag har velat framhålla
att det är utomordentligt angeläget att
den snedvridning av konkurrensbetingelserna,
som kan väntas bli följden av
de högre råvarupriserna på jordbruksprodukter,
rättas till före den 1 juli, så
att den svenska livsmedelsindustrien får
möjlighet att konkurrera på lika villkor
med livsmedelsindustrien i de andra
länderna inom sjustatsgruppen. Livsmedelsindustrien
omfattar ju ett betydande
antal företag, av vilka de flesta är
mindre och medelstora företag.

Herr Boija (fp) instämde i detta anförande.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Flera talare har under
den pågående debatten särskilt fäst uppmärksamheten
vid jordbrukets och fiskets
roll i EFTA-sammanhanget. Med
stark begränsning till just dessa delar
av debatten har jag känt mig uppkallad
att svara på några till mig direkt ställda
frågor.

Herr Hansson i Skegrie var angelägen
om att få ett nöjaktigt svar på frågan,
om det inte kunde tänkas att de tio miljoner
kronor, som det talas om i samband
med det dansk-svenska jordbruksavtalets
anslutning till EFTA-konventionen,
skulle kunna användas till exportsubventioner
av Danmark. Jag vill på
den frågan svara att under förhandlingarnas
gång och rörande just det
dansk-svenska jordbruksavtalet i EFTAsamrnanhang
har denna fråga diskuterats.
Det har därvid mycket klart uttalats
från dansk sida, på ett sätt som inte
ingivit oss några som helst tvivel, att
något dylikt självfallet icke skall komma
i fråga. Dessutom skulle rent for -

Sveriges anslutning till EFTA, m. m.

mellt och juridiskt tillämpningen av artikel
24 i EFTA-konventionen göra detta
omöjligt, vare sig det var fråga om
pengar från Sverige eller från annat
håll.

Vidare vill jag ge herr Hansson i
Skegrie rätt i de synpunkter han framförde
beträffande den ännu så länge
ovissa frågan, vilka åtgärder sexmaktsunionen
kan komma att vidta och som
måhända i sin tur kan bli av större betydelse
än andra olägenheter, som hittills
förts på tal i samband med debatten
om EFTA-konventionen. Jag uttrycker
också den förhoppningen att dylika
farhågor för herr Hansson i Skegrie
och kanske även andra bekräftar, hur
nödvändig EFTA-överenskommelsen är
för en lösning av marknadsfrågorna i
Europa. De svårigheter som kan uppstå
på grund av de interna åtgärder,
som sexmaktsunionen kan vidta på detta
område, skulle sannerligen inte ha
blivit mindre om denna överenskommelse
inte hade träffats.

Herr Christenson i Malmö har liksom
senare herr Kollberg berört den utan
tvivel betydelsefulla frågan om merkostnaderna
för livsmedelsindustrien, förorsakade
av jordbruksregleringen och
av gränsdragningen mellan vad som är
att anse såsom jordbruksvaror och såsom
industrivaror. Den beskrivning som
herrar Christenson och Kollberg lämnade
över huru skenbart godtycklig
denna gränsdragning är har jag ingen
invändning emot. Det förhåller sig faktiskt
så att den i vissa stycken skär
tvärsigenom området i fråga.

Vad jag emellertid önskade lämna en
närmare redovisning för är till en början
vad denna merbelastning betyder
för de olika grenar av livsmedelsindustrien,
där det varit möjligt att med någorlunda
säkerhet bedöma storleken av
de merkostnader, som innebär en ökad
belastning på grund av gränsskyddet
enligt jordbruksregleringen.

Vad då först bagerinäringen beträffar,
som senast behandlades av herr

182 Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Sveriges anslutning till EFTA, m. m.

Kollberg, ber jag att få erinra om att den
omständigheten, att man därvidlag inte
har merkostnadernas storlek lika klarlagd
som inom övriga grenar av livsmedelsindustrien,
har sin grund i att
man ännu inte är färdig med definitionen
på vad som är att räkna såsom
osäkra poster. Diskussionen härom har
pågått till häromdagen, vid tre olika tillfällen
på expertplanet, och ännu är man
inte absolut på det klara med var den
definitiva gränsdragningen går. Man vet
inte heller riktigt vilken effekt för
bagerinäringen i dess helhet råvaruprisfördyringen
kommer att medföra.

Om jag minns rätt förhåller det sig
så att av den totala omsättning, som
bagerinäringen i dess helhet företräder,
faller ungefär en tredjedel på gruppen
matbröd av olika slag, vilken klassificeras
såsom jordbruksvaror. Beträffande
denna grupp kommer det inte att
uppstå några problem av det slag, som
herrar Christenson och Kollberg har
befarat.

En tredjedel avser vanligt kaffebröd,
om jag får lov att använda den samlingsrubriken,
inklusive enklare småbröd,
och den återstående tredjedelen
inom detta område är att hänföra till
tårtor, bakelser och liknande.

Hur stor konkurrensen utifrån med
de »avtrappade» införselavgifterna kommer
att bli är inte klarlagd vid det här
laget. Herr Kollberg framförde ett
önskemål om att detta borde vara klart
senast den 1 juli. Jag har ingen svårighet
att förstå det önskemålet. Givetvis skulle
det varit enklast, om man över hela linjen
kunnat klara ut detta komplicerade
problem om att tillförsäkra svensk livsmedelsindustri
råvaror till s. k. världsmarknadspriser.
Men den möjligheten
är inte för handen.

När det däremot gäller övriga grenar
av livsmedelsindustrien skulle jag gärna
vilja nämna några detaljer.

Det har sagts att exempelvis chokladoch
konfektyrindustrien till mycket stor
del drabbas genom den merkostnad

som gränsskyddet för de svenska jordbruksprodukterna
innebär, och det är
riktigt. Enligt den uppgift, som legat
till grund för resonemangen på denna
punkt, gick totalsiffran upp till ungefär
25 miljoner kronor, men då bör jag
nämna, att produktionen inom chokladoch
konfektyrindustrien 1957, för vilken
det finns exakta siffror, uppgick till
51 314 ton och representerade ett värde
av 265 miljoner kronor. Råvaruförbrukningen
när det gäller just jordbrukssektorn
— det rör sig om socker, glykos,
fettvaror, färskmjölk, kondenserad
mjölk och torrmjölk, mjöl, smör och
stärkelse — uppgår som sagt till en summa
av 25 miljoner kronor. Jag tror att
man i detta sammanhang skall se bort
från den varubeskattning som åberopats
av någon av herrarna, ty den är ju
precis lika, vare sig det rör sig om importvaror
eller hemmaproducerade varor.

Av käx och wafers var produktionen
inte fullt 9 000 ton 1957, och totalomslutningen
belöpte sig till ett drygt
trettiotal miljoner kronor. Råvaruförbrukningen
var av den storleksordningen,
att merbelastningen uppskattats
till inte fullt 4 miljoner kronor.

För läskedrycker och maltdrycker,
av vilka producerades närmare 450
miljoner liter för cirka 350 miljoner
kronor, beräknades merbelastningen i
ett för allt till cirka 12,5 miljoner kronor.

Det är också riktigt som herr Kollberg
nämnde, att den industriella tillverkningen
av soppor, såser och senap
berörs. Därvid förbrukas fettvaror, kött,
ägg och socker och merbelastningen beräknades
uppgå till något över 3,5 miljoner
kronor.

Slutligen berörs också fiskkonserver,
till vilka det erfordras socker, fettvaror,
mjölk och smärre mängder smör och
stärkelse. Belastningen rör sig här om
ungefär 2 miljoner kronor.

Summan av de beräknade kostnaderna
närmar sig — som herr Christenson

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Nr 10 183

i Malmö antydde — 50 miljoner kronor.
Detta är totalsumman med undantag
för bagerinäringens siffror, vilka
av de skäl jag anfört inte kunnat redovisas
i detalj.

Vad beträffar den fortsatta handläggningen
av frågan om kompensation
för råvarufördyringen vill jag återknyta
till vad jag haft anledning säga tidigare:
det rör sig så till vida om ett
triangeldrama som det gäller en kompensationsfråga.
För att industrien skall,
som herr Kollberg uttryckte det, kunna
på lika villkor möta en hårdnande konkurrens
utifrån, är det självfallet ett
vitalt intresse att finna en utväg ur dilemmat.

Å andra sidan gäller också den utfästelsen,
som statsmakterna har givit jordbruket,
nämligen att det materiella innehållet
i det gällande sexårsavtalet inte
får urholkas. Det är från de utgångspunkterna
som jag vågar säga, att farhågorna
för jordbrukets vidkommande
kanske har överbetonats en aning. Jordbruket
är tillförsäkrat det skydd som är
möjligt att åstadkomma i överensstämmelse
med sexårsavtalets materiella
innebörd.

Detsamma gäller också den del av
denna fråga vi här diskuterar, som berör
den speciella dansk-svenska uppgörelsen.
I överensstämmelse med vad
som förutsatts under diskussionen om
EFTA-överenskommelsen vilar denna
uppgörelse på en rekommendation, att
stater med traditionella handelsförbindelser
på olika områden måtte träffa de
bilaterala uppgörelser som kunde vara
påkallade.

I överensstämmelse med den rekommendationen
slöts jordbruksavtalet mellan
Danmark och Sverige. Det har
ifrågasatts om denna uppgörelse kunde
riktigt rimma med extremt klara svenska
betraktelsesätt, särskilt på den
punkt som gäller »utfästelserna» till
Danmark rörande målsättningen för
den svenska jordbrukspolitiken. Avsikten
har inte varit annan än den som är

Sveriges anslutning till EFTA, m. m.

skildrad i ingressen till denna överenskommelse
och som i sin tur överensstämmer
med de uttalanden som gjordes
såväl 1947 som senare 1956 och
som upprepades 1959. Formuleringarna
i denna del av den dansk-svenska uppgörelsen
avviker inte från de principiella
ståndpunktstaganden, som den
svenska riksdagen vid tre olika tillfällen
har gjort beträffande målsättningen
för den svenska jordbrukspolitiken.
Den företrädesrätt i fråga om vissa
produkter som har tillförsäkrats
Danmark vad beträffar smör till en viss
kvantitet, ägg osv. borde väl knappast
behöva röna några nämnvärda betänkligheter.
Det är till största delen fråga
om en bekräftelse av traditionell handel
på detta område. Den företrädesrätten
skulle, föreställer jag mig, ha
tillkommit, även om den inte hade ingått
som del i den överenskommelse
som har träffats med danskarna. Så
mycket mer bör väl den saken upphöra
att oroa som det vid upprepade tillfällen
har deklarerats från regeringens
sida, att de utfästelserna inte heller skall
rubba det materiella innehållet i det
träffade sexårsavtalet för det svenska
jordbruket. Därför är knappast för
mycket sagt, om man vågar tillägga, att
det kan ifrågasättas om någon annan
näring på samma sätt som det svenska
jordbruket har kunnat erhålla en gardering
så långt det ligger i mänsklig
och rimlig förmåga att säkerställa en
dylik på så pass lång sikt som det här
gäller.

Herr talman! Jag är övertygad om
att det finns många obesvarade frågetecken
i detta sammanhang, som de
frågande skulle ha önskat få kommenterade.
Men jag vågar inte ta risken att
utsträcka detta svaromål längre än så,
åtminstone inte för tillfället.

Om jag emellertid med herr talmannens
benägna medgivande samtidigt får
ta upp ett par synpunkter, som herr
Staxäng och herr Johansson i öckerö
fört på tal, så är det beroende på att

184 Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Sveriges anslutning till EFTA, m. m.

även de berör min begränsade sektor i
samband med EFTA-överenskommelsen.

Herr Staxäng gav uttryck för den
oro, som han menade att den svenska
fiskenäringens företrädare helt naturligt
skulle känna. Han beklagade att
det inte fanns reciproka förmåner för
de svenska fiskarna i den utsträckning
som han tidigare vädjat om. Jag skulle
emellertid i detta sammanhang vilja
erinra om ett par saker.

Det svenska fisket har faktiskt haft
en mycket imponerande utvecklingsperiod
bakom sig, inte minst under
förra året, då man noterade rekordfångster
med rekordvärden för det
svenska fisket. Det visar sig, om man
studerar direktlandningarna och den
kommersiella exporten, att ungefär hälften
av det svenska havsfiskets fångster
har kunnat avsättas på utlandet, därför
att den svenska fiskkonsumtionen inte
har ökat mer än befolkningstillväxten
sedan före andra världskriget. Sålunda
pekar alla tecken i riktning mot att det
svenska fisket har utvecklats till en
exportnäring av ingalunda oväsentlig
betydelse. Om man tar hänsyn till att
fångstkvantiteten under 1959 var i runt
tal 260 miljoner kilo till ett värde av
163 miljoner kronor och att ungefär
hälften av värdet har kunnat avsättas på
utlandsmarknaden, så finner man att
framför allt västkustfisket i bokstavlig
mening utvecklats till en exportnäring
med stort och direkt intresse av friare
internationella förbindelser på fiskets
område.

Sett ifrån den synpunkten skulle det
egentligen ha varit naturligt, om man
från fiskets sida hade funnit allt vara
bra. Det vore emellertid för lättsinnigt
att stanna därvid. Så enkelt är det inte.
Det finns givetvis underlag för den
oro som herrar Staxäng och Johansson
i öckerö redovisat för en stund
sedan.

Jag tror emellertid inte att jag felbedömer
läget om jag säger att fråga är om
inte oron är ännu större för vår fisk -

export till sexstatsunionen på grund av
de yttre tullmurar som till äventyrs
kan komma att resas och som kan komma
att innefatta fisket. Gentemot sådana
åtgärder är vi ur stånd att göra
något annat än att fullfölja den energiska
kamp, som framför allt handelsministern
har gått i spetsen för, för att
av sjustatsmarknaden kunna skapa ett
brofäste till de sex och därmed vidga
marknaden i Europa. Längre än så
sträcker sig inte våra möjligheter.

Herrar Staxäng och Johansson i
öckerö har pekat på en fråga av mera
allvarligt slag, nämligen den klyvning
som skett på detta område genom att
färsk fisk betecknats som en fiskeprodukt,
medan frusna filéer hänförts till
industrisektorn. Begär man logik i detta
sammanhang kan man fråga sig vad som
gjort denna skenbart godtyckliga uppdelning.
Men om man tänker på att målsättningen
för fiskets inpassande i
EFTA-konventionen är att verka för en
friare handel på detta område och ta
de hänsyn som är av betydelse för länder,
vilkas ekonomiska läge är beroende
av den näringen, så förstår man kanske
lättare varför man här måste bedöma
nackdelar och fördelar i en gemensam
avvägning. Jag tror emellertid
att farhågorna för den successiva
avvecklingen av de nuvarande införselavgifterna
på frusna filéer, som är
45 öre, och den nedtrappning som betyder
20 procent den 1 juli i år eller 9
öre, d. v. s. ned till 36 öre i införselavgift,
är överdrivna. Personligen tror
jag att det svenska fisket — som med
verkligt berömvärd ambition åstadkommit
en vidareutveckling, vilken ägt rum
samtidigt med en stark decimering
av kåren — skall visa sig i stånd att
under den tioåriga övergångsperioden
också bemästra de problemen. Jag tror
det så mycket mera som •— och det
vill jag inte ett ögonblick sticka under
stol med — vi från svenskt håll medverkat
till att förverkliga det norska
primära önskemålet om att vinna en

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Nr 10 185

ökad avsättning på den brittiska marknaden.
Som bekant tar den engelska
marknaden f. n. emot mellan 5 000 och
6 000 ton frusna filéer från de skandinaviska
länderna. En ökning upp till
24 000 ton har nu medgivits, vilket
mänskligt att döma t. o. m. bör lämna
utrymme för ökad avsättning på den
brittiska marknaden för andra länder
i Skandinavien än Norge.

Med anledning av vad jag nyss framhållit
och med hänsyn till att den statliga
institutionen på detta område, jordbruksnämnden,
tillsammans med fiskerinäringens
företrädare under 1961 skall
följa denna fråga och försöka finna en
låsning, när man enligt EFTA-konventionen
når fram till frågan om hur det
skall förfaras med fisket över huvud
taget, tror jag inte att de farhågor, som
givits uttryck för, behöver vara av den
storleksordning som har antytts. Jag är
övertygad om att det finns även fördelar
att vinna för den svenska fiskerinäringen.

Ett problem blir det dock givetvis, om
den just nu pågående havsrättskonferensen
i Geneve antingen inte leder till
något resultat alls utan det kommer att
bestå anarki på detta område med godtyckligt
fixerande av fiskegränserna eller
den leder till en utökning av fiskegränserna
som i så fall i Kattegatt, Skagerack
och Östersjön kommer att inverka
starkt menligt på det svenska fisket.
Det vore nättopp det allvarligaste
som kunde hända för det svenska fiskets
vidkommande, ty det skulle betyda
ett bortfall med 13 å 14 procent
eller ett värde av cirka 22 miljoner kronor.
Och det skulle inte stanna härvid
om man tänker på det underlag som det
utgör för näringens förutsättningar också
i övrigt.

Beträffande EFTA-konventionen vill
jag emellertid gärna upprepa vad jag
sagt tidigare att det givetvis från svensk
sida är av stort intresse att ansträngningar
görs —- vilka lösningar det än
knn bli fråga om — i syfte att så långt

Sveriges anslutning till EFTA, m. m.

det är möjligt bibehålla det svenska
fisket i dess nuvarande situation.

Herr KOLLBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber för min del att
till jordbruksministern få framföra ett
tack för den lämnade redogörelsen, som
visar att jordbruksministern har förståelse
för och en mycket noggrann kännedom
om livsmedelsindustriens besvärligheter.
Detta är glädjande och vi får
hoppas att det slutliga resultatet skall
leda till att den svenska industrien får
möjlighet att för framtiden konkurrera
på lika villkor med industrier i konkurrentländerna
inom EFTA.

När det gäller att lösa bagerinäringens
problem är jag väl medveten om att stora
besvärligheter föreligger — jag skulle
t. o. m. kunna räkna upp ytterligare
några utöver dem som statsrådet Netzén
pekade på. Men trots detta anser jag
det vara mycket önskvärt att bagerinäringens
problem klaras upp redan nu.
Det är mycket farligt, om man dröjer
över tiden därmed. Jordbruksministern
vet lika bra som jag att det från ett visst
konkurrentlands sida föreligger planer
som möjligen kan komma att aktualiseras,
och det skulle kunna medföra en hel
del svårigheter.

Sedan vill jag bara inom parentes göra
ett litet påpekande. Det är alldeles riktigt
som jordbruksministern framhåller
att varuskatten är lika för inhemska
varor och för importerade varor. Vad
jag åsyftade var den påverkan på produktionsinriktningen
som utövas genom
varuskattens höjd och genom dess konstruktion.
Men det är ju en sak som vi
inte skall diskutera i dag.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill uttala den förhoppningen
att det kommer att finnas
lika liten anledning till kontroverser
med jordbruksministern, när vi framöver
skall i detta sammanhang diskutera
jordbruksproblem, som vad fallet är

186 Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Sveriges anslutning till EFTA, m. m.

efter jordbruksministerns senaste anförande.
Jag vill också uttala den förhoppningen
att det skall vara möjligt för
jordbruksministern att i praktisk verlighet
omsätta vad han här sade om att
det svensk-danska avtalet icke skall vålla
något avbräck för de svenska jordbrukarna
när det gäller sexårsavtalet.

Vidare tackar jag för statsrådets svar
beträffande de 10 miljonerna. Vi får ju
hoppas att dessa pengar inte skall komma
till användning på det sätt som man
enligt min mening kunde befara.

Herr statsrådet glömde att svara på
min fråga beträffande en sak som jag
är mycket angelägen om att få bättre
klarlagd. Jag frågade statsrådet vad som
ligger i uttalandet om att man skall eftersträva
en ökad frihandel mellan Danmark
och Sverige på trädgårdsvarornas
område. Såvitt jag förstår stämmer inte
detta riktigt med att trädgårdsvarorna
är uppförda på jordbrukssidan, där man
ju skall vidhålla dessa undantagsbestämmelser
och icke rasera gränsskyddet
i fortsättningen.

Det skulle vara intressant att när tillfälle
ges få klarhet om vad som döljer
sig bakom uttalandet på denna punkt.

Herr JOHANSSON i öckerö (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag hoppas att statsrådets
litet ljusare syn på läget beträffande
fisket skall visa sig riktig och att det
hela kommer att bli bättre än vad vi
fiskare tror.

Statsrådet påpekade att västkustfisket
och i viss mån även sydkustfisket har
blivit en exportnäring. Ja, men det är
just detta som gör saken besvärligare.
Om avsättningen hade varit koncentrerad
till det egna landet, hade man någorlunda
kunnat beräkna vad man hade
att vänta. Men när vi förstår att importen
kommer att öka och att vi blir mer
och mer utträngda från hemmamarknaden
samtidigt som våra exportmöjligheter
minskas, då har vi anledning att
vara litet bekymrade.

Herr Hansson i Skegrie sade i sitt
tidigare anförande att det svenska jordbruket
nog skall kunna hävda sig. Jag
tror att jag vågar påstå detsamma beträffande
det svenska fisket. Med hänsyn
till den rationalisering som skett och
den effektivitet, varmed fisket numera
kan bedrivas, skall nog vi fiskare kunna
hävda oss, under förutsättning att
vi får arbeta på samma villkor som fiskarna
i grannländerna och vi får det
stöd av våra statsmakter som andra
länders fiskare erhåller hos sina regeringar.

Herr ST AXÄNG (h) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet gav en alldeles
riktig skildring av den modernisering
och rationalisering som skett i fråga
om den svenska fiskeflottan och fiskerinäringen
i övrigt, och han framhöll
också att denna näringsgren i hög grad
blivit en exportnäring. Det var just på
den punkten som jag ställde en direkt
fråga till statsrådet.

Den undantagsbestämmelse, som införts
beträffande Storbritannien, har ju
tillkommit därför att man där befarade
att det skulle bli en onormalt stor export
till detta land av fiskfiléer.

Vi kan just för vårt vidkommande befara,
att det även kan bli en onormal
export av fiskfiléer hit, vilken inte bara
kommer att i hög grad inverka på vår
egen industri utan också på färskfiskens
avsättning i övrigt. Det var alltså i
detta sammanhang jag riktade denna
bestämda fråga om huruvida den undantagsbestämmelse,
som hade tillförsäkrats
England, även skulle kunna
komma vårt land till godo. I övrigt ber
jag att få tacka för de upplysningar,
som herr statsrådet gav.

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag tackar för det detaljrika
svar, som herr statsrådet lämnade.
Statsrådet sade bland annat beträffande
punktskatterna, att beskatt -

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Nr 10 187

ningen är likadan för de svenska företagens
varor och för de importerade. Det
är i viss mån riktigt, men de svenska
företagarna får även betala skatt på både
försäljningskostnaderna och reklamen.

Statsrådet berörde inte punktskatterna
vidare, och de tillhör inte riktigt
hans departement. Stämningen inför
sjustatsmarknaden är emellertid orolig
inom företagskretsar, vilket bland annat
framgår av ett uttalande av Marabous
styrelse. Har inte statsrådet läst denna
varning, skall jag be att få överlämna
den.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Förlåt att jag inte svarade
på herr Staxängs fråga! Det kanske
berodde på att det var en aning
oklart för mig i vilken mån den rörde
det förbehåll, som för Storbritanniens
del har gjorts i det ena avsnittet, nämligen
det som herr Staxäng delvis läste
upp och som innebär, att alla medlemsstater
utom Storbritannien har åtagit
sig att inte införa eller skärpa kvantitativa
restriktioner eller öka tullen på
fiskeprodukter vid import från andra
medlemsstater. Inte heller framgick det
tydligt, att frågan gällde varför inte
Storbritannien hade iklätt sig denna förpliktelse.
Så långt är jag beredd att svara
herr Staxäng, att det är av rent formella
skäl som Storbritannien inte har åtagit
sig samma formella förpliktelser; däremot
har landet i realiteten förklarat,
att åtgärder i detta avseende inte övervägs.
Realiter betyder alltså inte detta
undantag någonting.

Av herr Staxängs senare anförande
förstår jag, att han också ville veta, om
detta förbehåll för den händelse Storbritannien
finner att importen till landet
liar ökat orimligt mycket eller överskridit
24 000 ton skulle kunna gälla
också för oss. Nej, vi har inte samma
gardcring, därför att överenskommelsen
på denna punkt strängt taget är en fyra -

Sveriges anslutning till EFTA, m. m.

maktsöverenskommelse mellan Storbritannien
å ena sidan och Norge, Danmark
och Sverige å den andra. Storbritannien
har förbundit sig att med normal
och successiv utveckling öka kvoten
av frysta fiskfiléer från för närvarande
5 000—6 000 ton till 24 000 ton.
Man har emellertid inte velat göra det
absolut villkorslöst, utan i den händelse
importen antar orimliga proportioner
eller skadar det brittiska fisket förbehåller
man sig rätten att ta upp denna
fråga och i så fall ingripa mot den import,
som överstiger 24 000 ton.

Dessutom kanske jag skulle tillägga
— det står också i den proposition
som vi här diskuterar — att före den 1
januari år 1970 skall de fyra regeringarna
samråda i syfte att för rådet framlägga
gemensamma förslag angående
vilka bestämmelser som skall gälla för
djupfrysta fiskfiléer efter nämnda tidpunkt.
Samtliga de fyra här intresserade
staterna är alltså behöriga att diskutera
och överenskomma om en mera definitiv
ordning än den, som innefattas i
uppgörelsen om 24 000 ton fram till år
1970.

Herr STAXÄNG (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber att få tacka för
det svar, som herr statsrådet här gav.
Det är alldeles tydligt, att Storbritannien
har fått detta förbehåll sig tillförsäkrat
åtminstone till en viss del för att
skydda sin egen fiskerinäring. Jag beklagar,
att icke ett dylikt förbehåll även
är tillförsäkrat våra svenska fiskare.

Som tiden nu var långt framskriden
och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på
förslag av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen till kl.
19.30, då enligt utfärdat anslag detta
plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.57.

In fidem

Snne K. Johansson

188 Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Onsdagen den 30 mars

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Sveriges anslutning till EFTA, m. m.

(Forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande utrikesutskottets
utlåtande nr 2, i anledning
dels av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av Sveriges anslutning
till konventionen angående upprättandet
av Europeiska frihandelssammanslutningen,
m. m., dels ock av motioner
väckta i anslutning till sagda proposition,
och bevillningsutskottets betänkande
nr 30, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående rätt för Konungen att
i vissa fall förordna om avvikelse från
tulltaxan m. m. jämte i ämnet väckta
motioner, nu komme att fortsättas; och
lämnades, enligt förut gjord anteckning,
ordet till

Herr NILSSON i Bästekille (h), som
yttrade:

Herr talman! Om dessa utskottsutlåtanden
har det nu debatterats sju timmar,
och det kommer nog att ta tre timmar
till innan vi blir färdiga.

Det har sagts många vänliga ord om
detta avtal. På mig har debatten gjort
intrycket att man har glömt bort, att det
i detta avtal även finns åtskilligt som
man inte enbart kan kalla fördelar. Handelsministern
kom nog sanningen mycket
nära då han i sitt anförande här förklarade,
att detta EFTA-avtal var resultatet
av en kompromiss, där man hade
fått ge och där man kunnat ta. Så

måste det väl alltid vara. Men jag skulle
nog vilja erinra kammaren om att det
finns även vad jag anser vara vissa
mörka sidor.

Man talar om att det öppnar sig för
oss en marknad på 90 miljoner, och
detta är med sanningen överensstämmande.
Men på samma gång öppnar vi
också vår marknad för de medlemsstater
som skall ha del i samma avtal som
vi. Det kommer att på vissa områden
säkert medföra rätt stora anpassningssvårigheter.
Det gäller för viss industri,
kanske mindre för jordbruket, det gäller
trädgårdsodling och fiske.

Om man emelletid tänker på industrien
står det utan vidare klart att
detta avtal innebär stora fördelar för
vår exportindustri. Men det borde stå
lika klart att det för vissa delar av vår
hemmaindustri kommer att medföra
mycket stora anpassningssvårigheter. Vi
har en textilindustri och en sko- och
läderindustri som under det sista årtiondet
har brottats med mycket stora
svårigheter. Textilindustrien har fått
lämna ifrån sig över 15 000 människor
under den sista tioårsperioden, och jag
tycker nog personligen, att det skulle
vara bra om avtappningen från denna
industri nu skulle vara slut. Så vill jag
säga som jag sade i remissdebatten: Vi
skall vara på det klara med att om
dessa industrier för textilvaror, skor
och läder dukar under för en hård utlandskonkurrens,
så att Sverige inte
längre har någon egen produktion av
sådana varor till nämnvärt värde, då
kommer detta land inte att komma i åtnjutande
av de billiga priser som man
drömmer om. Då blir det här en marknad
för dessa produkter där man kan
sätta bättre priser.

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Nr 10 189

Det kan på vissa områden uppstå svårigheter
med ty åtföljande inskränkning
av många företag och därmed också friställning
av arbetskraft. Jag tror vi
skall göra klart för oss mitt i den allmänna
glädjen över detta avtal, att där
finns någonting som kan bereda oss
inte bara glädje utan även problem i
framtiden.

Det är som tidigare sagts en något
egendomlig sak som danskarna gjort sig
skyldiga till när de före tullarnas fastställande
passade på att höja sina tullar
för att få bättre utgångsläge än vi andra
när detta avtal skulle ratificeras. Jag
tycker nog att det var litet märkvärdigt
att vi, när man brukar tala om broderländerna
här i Norden, skall röna sådan
behandling. Det hade knappast någon
väntat, allra minst som vi har gått
danskarna till mötes på andra områden
— de borde ha kunnat visa en något
större tacksamhet för det än vad de
gjort.

I dagens läge är ju jordbruket undantaget
från omedelbar verkan av detta
avtal. Vi skall vara tacksamma för detta,
det kan vi kosta på oss att säga utan
någon som helst tvekan. Men hur blir
det nu för vår jordbruksexport? Inom
EFTA får vi den ju fri. Men vi har ändå
det stora problem som man har snuddat
vid i dag åtskilliga gånger: Hur blir
vårt förhållande till de sex i fråga om
jordbruksexporten?

Jag läste för ett par dagar sedan i tidningen
en redogörelse för den s. k.
Hallsteinplanen, som går ut på att de
sex skulle bryta ned tullmurarna mellan
sig men bygga upp en ännu högre
tullmur mot omvärlden, således även
mot oss. Om detta förslag blir genomfört,
skulle det bli en genomsnittlig tullsänkning
mellan medlemsstaterna på
ungefärligen 9 procent, medan tullmurarna
mot omvärlden skulle kunna gå
upp i vissa fall till 45 procent. Hur vi
då skulle kunna klättra över den tullmuren,
det vågar jag inte yttra mig om.

Vi bär väl i alla fall vissa möjlighe -

Sveriges anslutning till EFTA, m. m.

ter att pressa på något, inte minst på
Västtyskland som har varit en stor mottagare
av vår export av jordbruksprodukter.
Vi tar dock emot så mycket bilar
från detta land, att regeringen bör
göra klart att om man visar alltför stor
ovänlighet mot oss, så kan vi också visa
litet ovänlighet tillbaka.

En sak till att tänka på är att de sex
är i full färd med att öka sin jordbruksproduktion.
Många har uttalat sin förvåning
över att Adenauers Tyskland gör
så stora medgivanden till de Gaulles
Frankrike. Jag tror för min del att detta
till stor del beror på att man från tysk
sida försöker att få slut på den gamla
arvfiendskapen till Frankrike, och därom
är ingenting annat än gott att säga.
Men i och med att vi konstaterar detta
och ser att Frankrike givetvis har för
avsikt att öka sin jordbruksproduktion,
så borde vi se att det blir ännu svårare
för oss. Även om således det svenska
jordbruket i dag är undantaget från avtalet,
så skall vi inte invagga oss i säkerhet.
Problemen kan komma igen,
kanske förr än någon av oss i denna
kammare tror.

Vad beträffar kostnadsutvecklingen i
Sverige sade handelsministern i dag, att
kostnaderna här hemma i Sverige inte
fick öka mer än vad de gjorde i andra
länder. För all del, det var ju ändå något.
Men har vi inte redan, herr talman,
på vissa områden högre kostnader än
vad man har i de länder som vi skall
konkurrera med? Häromdagen såg jag
en bearbetad statistik som visade, att vi
t. ex. på jordbruksområdet låg högst i
Europa i fråga om lönerna, medan t. ex.
Italien, en av de sex, uppvisade löner,
som inte ens uppgick till tredjedelen av
våra. Det är klart som dagen att vi
»kan» mycket mer här uppe på många
områden. Vi har kommit längre i fråga
om den tekniska idvecklingen. Men det
räcker inte hur långt som helst. Skall
vi få konkurrensduglighet, är det absolut
nödvändigt att hålla ögonen på kostnadsutvecklingen.

190 Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Sveriges anslutning till EFTA, m. m.

Statsrådet Netzén, som är utomordentligt
skicklig i att bortförklara svårigheterna,
förklarade för alla som frågade
innan vi tog middagsrast, att det inte
var någon fara å färde. Hans stora älskvärdhet
avväpnar människor. Skulle
människorna bara kunna lita på att det
inte vore någon fara, då vore allt gott
och väl. Jag delar dock deras uppfattning
som i någon mån undrar över vad
det dansk-svenska avtalet innebär. Där
har man i alla fall fått in denna passus
om att vi i grund och botten skall låta
bli att öka vår jordbruksproduktion, för
att därigenom låta Danmark få en större
marknad i detta land. Statsrådet
Netzén sade att vi inte skulle fästa oss
vid det. Det var egentligen ingenting annat
än den ordning som gällt i många
år. Så tydligt och klart utsagt har jag
aldrig tidigare hört detta.

Vid åtskilliga tillfällen brukar vi här
i kammaren diskutera det svenska jordbruket,
hur det skall rationaliseras för
att vi skall kunna förbilliga produktionen.
Dit hör också problemet om en
ökad produktion på samma areal och
med samma fasta utgifter. Det är väl
ändå att ha två diametralt olika åsikter
om man ena veckan vill rationalisera
vårt jordbruk och den andra veckan
antar ett förslag, enligt vilket vi inte
bör öka vår jordbruksproduktion med
hänsyn till att Danmark skall kunna få
en bättre marknad. Jag vill uttala den
förhoppningen, att statsrådet Netzén
skall ha uppmärksamheten riktad på
detta. Det är nämligen inte säkert att
det går fullt så enkelt som statsrådet
trodde före middagen.

Jag går sedan över till en annan sak,
nämligen trädgårds- och fruktodlingen.
Denna odling har fått undantas från
tillämpningen, och för detta vill jag
säga ett ärligt tack. Det står även någonting
där som man har svårt att läsa
fram meningen i. Vilka fördelar har vi
lovat Danmark på detta område? Statsrådet
fick även den frågan före middagen
men svarade inte på den utan på

andra frågor. Därför tillåter jag mig
ställa frågan på nytt: Har vi lovat Danmark
någonting som vi trädgårdsodlare
inte känner till? I så fall vill jag gärna
ha besked om detta i kväll. När vi fruktodlare
satsar miljoner på odlingar, nya
maskiner etc., så gör vi inte detta för
att överlämna marknaden till ett annat
land utan för att vi själva skall bli konkurrenskraftiga
och kunna försörja det
svenska folket med fullgod vara — något
som vi gjort inte minst sistlidna höst.
Jag tror att det inte vore rättvist ur
någon synpunkt att få detta hugg i
ryggen. Jag vill hoppas att statsrådet på
detta område kan ge ett lugnande besked
innan denna debatt slutar.

Fiskets problem har redan diskuterats
av två bohuslänningar. De ser problemet
mest från bohusländsk synpunkt
och det är helt naturligt. När nu de
frusna filéerna räknas som industrivaror
skall vi inte tro, att det går så enkelt
och att det nog ordnar sig. Jag vill
ta ett exempel. Vi har ett litet samhälle,
som ligger två och en halv mil från mitt
hem. Där bor duktiga människor som
arbetar för att samhället skall leva vidare.
De har där startat en liten fiskförädlingsfabrik.
Där får vissa människor
sysselsättning. Fiskarna får avsättning
för sina fångster, och man har
en omsättning på över en miljon kronor
i detta lilla samhälle. Detta har gett
människorna ett nytt livsmod, och de
tror att de skall kunna leva vidare och
få sin utkomst. Det sista samtalet jag
hade med några människor därnere -—
även sådana med en annan politisk uppfattning
än min — visade, att de var
mycket bekymrade över denna utveckling.
De sade, att om det inte blir någon
ändring kommer de kanske att gå under.
Jag delar deras pessimistiska uppfattning.
När man nu — som det sades
före middagsrasten — funderar ut sinnrika
system för att klara vår livsmedelsindustri,
skulle det då inte vara skäl
i att fundera ut ett sinnrikt system för

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Nr 10 191

att även klara våra fiskeriproblem i
framtiden?

Dessa människor har kanske under de
senare åren fått det bättre ekonomiskt.
De tillhör en grupp, som under många
år levt i mycket små ekonomiska omständigheter.
Det är en grupp som strävar
efter att rationalisera och själv lösa
sina problem. De har skaffat sig nya
båtar m. m.

När jag lyssnar på radio och läser tidningar
verkar det på mig som om det
skulle vara svårt att nå enighet med de
sex. Det är klart att vi inte skall blunda
för det faktum, att de sex inte bara utgör
ett ekonomiskt block utan även ett
politiskt. Vi kan sätta skygglappar på
oss för att slippa se detta, men det går
ändå inte att komma ifrån verkligheten.
Vad nu detta innebär, kan jag inte med
säkerhet yttra mig om i dag. Jag tror
dock att svenska regeringen i framtiden
får följa dessa problem med stor uppmärksamhet
och se till, att vi får ett samarbete
med de sex på det ekonomiska
området utan att fördenskull glida in i
en blockbildning, där vi enligt min mening
inte hör hemma.

Till slut vill jag säga att mycket kommer
att bero på hur konjunkturutvecklingen
blir — detta står också i utskottsutlåtandet.
Blir utvecklingen god,
kommer det hela att gå lättare, det förstår
vi alla. Skulle det emellertid bli en
konjunkturnedgång i stil med den vi
hade på hösten 1958, då får vi, mina
damer och herrar, säkerligen helt andra
problem att brottas med, och vi får det
betydligt svårare än vi föreställer oss i
dag.

Jag hemställer som sagt till den svenska
regeringen att se till, att de problem
jag här talar om löses på ett för svenska
förhållanden så bra sätt som möjligt.
Jag är fullt medveten om att vi inte
kan göra några ändringar i det avtal
som vi i dag skall besluta om, utan att
det måste antingen antagas eller avslås.
Jag tillhör dem som menar, att vi
är tvungna att antaga detta avtal och

Sveriges anslutning till EFTA, m. m.

alltså bifalla utskottets förslag i kväll,
men jag har gjort dessa erinringar i avsikt
att förmå regeringen att i framtiden
hålla ögonen på dessa problem och
se till att de blir lösta.

Till slut, herr talman, vill jag säga, att
vi i dag tycks uppnå full enighet —
med undantag för kommunisterna —• om
att detta avtal med främmande makter
skall bifallas. Låt oss behålla den enigheten
även på andra områden av vår
svenska utrikespolitik! Ingen vet vad
framtiden bär i sitt sköte, men en sak
vet vi: en fortsatt enighet om svensk utrikespolitik
blir en tillgång för oss alla
i tider som stundar.

Härefter anförde:

Herr BRANDT i Sätila (ep):

Herr talman! Jag skulle vilja aktualisera
ett problem som inte har berörts
tidigare här i dag.

Från svensk sida har i ett flertal sammanhang
framhållits, att vår alliansfria
utrikespolitik inte kan förenas med
det uppgivande av nationell suveränitet
som Romavtalet innebär. Samtidigt har
emellertid också av debatten framgått,
att man inte anser nuvarande situation
med uppsplittring i sex- och sjustatsblocken
såsom önskvärd, utan fastmer
som omöjlig på lång sikt.

Hur tänker man sig då att ett samgående
mellan dessa två enheter skall
åstadkommas? Sexmaktsgruppen har en
fast organisation, väl utbyggd redan nu,
och den lär vid en tidpunkt, då en eventuell
samordning av delintegrationerna
kommer i fråga, vara än starkare.
En förhandling mellan två parter, av
vilka den ena har en stark och utbyggd
organisation och den andra — i detta
fall sjustatsgruppen — sannolikt har en
betydligt bräckligare sådan, kommer väl
att leda till att den svagare parten får
göra de största eftergifterna. Är det sedan
något större fel att förmoda, att
den slutliga debatten om en samordning
mellan sex- och sjustatsgrupperna

192 Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Sveriges anslutning till EFTA, m. m.

kommer att bli en debatt mellan å ena
sidan Frankrike—Västtyskland och å
andra sidan England? Det kan vidare
finnas anledning förutsätta, att en väsentlig
punkt i debatterna dessa parter
emellan kommer att bli Englands imperiepreferenser.

I det läget kan man fråga sig: Är det
troligt att England har så stor benägenhet
för omfattande eftergifter i syfte att
möjliggöra en europeisk integration,
som troligen rätt nära skulle komma att
likna den som för närvarande är i kraft
inom sexmaktsgruppen? Svaret på den
frågan är inte lätt att ge, men några
synpunkter kanske det oaktat kan anföras.

England har för närvarande inte och
har inte heller tidigare haft några för
landets ekonomi avgörande engagemang
på den centraleuropeiska marknaden.
För närvarande torde av den totala exporten
från England cirka 13 procent
placeras inom sexmaktsgruppens område
och något mindre inom sjustatsgruppens.
Det för England förhärskande
intresset är tydligen samväldesförbindelserna.
Hur mycket vill Engand
äventyra av dessa, och hur mycket
kommer parten Frankrike—Västtyskland
att kräva av uppoffringar på det
området i den debatt som föres om en
samordning mellan sex- och sjustatsgrupperna? Englands

val av position blir här avgörande
för det fortsatta skeendet inom
den europeiska integrationen, och det
finns onekligen anledning att befara att
det centraleuropeiska integrationsintresset
inte blir i första hand avgörande
för det engelska ställningstagandet. Det
är inte uteslutet att ett samgående mellan
EFTA-gruppen och sexstaterna är
antingen nära förestående eller lätt att
åstadkomma, och vårt stora intresse för
ett sådant samgående är nog en rätt liten
bricka i det storpolitiska spel som
här blir avgörande.

Hur dessa frågor skall bedömas är
av allra största intresse för det svenska

näringslivet. Kommer den engelska inställningen
att betyda en eftergift för
de europeiska påtryckningarna och
kommer detta därmed att leda till att
England såsom fullt aktiv stat inlemmas
i en handelspolitisk europeisk integration,
så lär detta i sin tur leda till att
för närvarande mycket svårbemästrade
EFTA-problem får en lösning. Då skulle
vi t. ex. kunna hoppas på bland annat
en samordnad jordbruksreglering,
och större exportöverskott av jordbruksprodukter
skulle inte komma att
inge fortsatta bekymmer.

Just nu är den danska jordbruksexportsituationen
en svårhanterlig företeelse,
men den har diskuterats så mycket
tidigare i dag, att jag inte skall
uppta tiden med den. Som en kommentar
till det svensk-danska avtalet skulle
jag vilja nämna en liten detalj, som aktualiserats
i samband med det svenskengelska
avtalet av motsvarande typ.
Detta avtal innebär bland annat, att
England slopar bacontullen för Danmarks
vidkommande. Med det prissättningssystem
som engelsmännen tillämpar
sattes det i fråga att i motsvarande
omfattning höja subventioneringen till
det inhemska jordbrukets baconproduktion,
eftersom man förutsatte att priserna
skulle falla med samma belopp som
tulleftergiften till Danmark. Denna subventionsökning
föranledde emellertid
omedelbart motåtgärder från Danmarks
sida, och man förutsatte där att eu kompensation
på den inhemska engelska
marknaden icke skulle komma i fråga.
Ja, detta rann mig i minnet när jag hörde
statsrådet Netzéns svar till herr Hansson
i Skegrie på en fråga om hur de
10 miljonerna skulle komma att påverka
den inhemska prisnivån i Sverige.

I dag är alltså den danska jordbruksexporten
ett svårhanterligt problem.
Men är detta det enda problem av detta
slag som vi kommer att få göra bekantskap
med? Ganska säkert inte. Åtskilligt
talar för att vi inom en förhållandevis
snar framtid får ett likartat problem,

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Nr 10 193

kanske rent av ett av större storleksordning,
nämligen det överskott av livsmedel
som sexmaktsgruppen kan komma
att prestera. Det råder ingen tvekan om
att sexmaktsgruppen redan är nära sin
självförsörjningsgräns, och att det finns
stora förutsättningar för en produktionsökning
är ganska uppenbart. Inom
sexmaktsgruppen behöver man i dag
strängt taget inte köpa vare sig fläsk,
smör eller spannmål från utanförstående
länder, t. ex. från oss. Att vi ännu
så länge säljer dit beror på vissa bilaterala
avtal. Allt talar för att vi snart
nog får ett större problem än dagens
beträffande jordbruksprodukternas
marknadsförande i Europa. Samtidigt
är vi medvetna om att en engelsk marknad
tillgänglig för dessa produkter skulle
lösa problemen.

Vidare vet vi, att de separata system
för förverkligande av den jordbrukspolitiska
målsättningen som tillämpas inom
de enskilda EFTA-länderna kommer
att ställa oss inför mycket besvärliga
samordningsfrågor bland annat för
livsmedelsindustriens råvaruförsörjning.
Även dessa svårigheter skulle kunna lösas
inom EFTA-området genom en gemensam
konkret jordbrukspolitisk målsättning,
men också här förutsättes en
ökad engelsk aktivitet inom den europeiska
integrationen. Jag har velat diskutera
dessa frågeställningar därför att
man så ofta i denna debatt har framhållit
önskvärdheten av att en samordning
mellan de sex och de sju kommer till
stånd och helst så snart som möjligt.
Vore det för kammarens ledamöter möjligt
att få dessa frågor något mer belysta,
skulle förvisso mycken klarhet
vinnas.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Jag skall bara med några
ord beröra det problem soin vi här
diskuterar. Det förslag som här föreligger
måste antingen antas eller förkastas,
och därför är det klart att de utta13
— Andra kammarens protokoll 1960.

Sveriges anslutning till EFTA, m. m.

landen som bär görs endast kan vara
randanmärkningar.

Det är ett oerhört viktigt beslut vi nu
går att fatta. Framtiden kommer att få
döma om det är riktigt eller inte, men
vi tror väl alla att det skall vara till
nytta för hela vårt land. Det står väl
klart för alla att vi måste ha ett friare
ekonomiskt samarbete i vår världsdel,
och tullsänkningarna innebär att vi får
ett friare varuutbyte. Det är klart att vi
i vårt land, som har relativt låga tullar,
nu lättare kan acceptera detta, men det
hindrar naturligtvis inte att även ett
lågt tullskydd ofta kunnat spela en avgörande
roll när det gällt att skydda
olika näringar. Ett typexempel erbjuder
de minimitullar som riksdagen uttalade
sig för och som regeringen genomförde
den 1 januari 1959. De gjorde det möjligt
för en hel del näringsidkare att fortsätta
med sin rörelse, vilken kanske annars
hade fått läggas ned. Vi måste ha
klart för oss att det nu är fråga om att
ta upp kampen med sådana länder, som
har betydligt lägre produktionskostnader
och där man låter människorna arbeta
mot betydligt lägre löner än vi har
här i vårt land. Vi tror nog i allmänhet
att yrkesskickligheten här i landet, den
rationella driften vid våra företag och
våra välkonsoliderade företag skall
hjälpa oss att klara påfrestningarna,
som givetvis kan bli många och hårda.

Man talar så ofta om anpasningsproblem
och säger att de nog kan klaras.
Man talar om kontakt med arbetsmarknadsmyndigheterna
som om problemet
skulle ligga enbart där. Detta är givetvis
gott och väl, och det är bra att man
tänker på dessa ting och har sin uppmärksamhet
riktad på dem, men problemet
tror jag ligger betydligt djupare.
Att återvinna förlorade hemmamarknader
ute på exportmarknaden är t. ex.
besvärligare än mången tror. Där kan
många besvärligheter möta. Utskottet
synes också ha uppmärksammat detta,
att döma av utskottets uttalande på sid.
28, där utskottet skriver att utskottet
Nr 10

194 Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Sveriges anslutning till EFTA, m. m.

har uppmärksammat de svårigheter som
där kan möta.

Sedan vill jag peka på några andra
problem, som det finns anledning tänka
på i samband med det beslut, som
vi här diskuterar. Jag tänker då bl. a.
på ursprungsreglerna. Beträffande den
saken har jag i en motion föreslagit att
vi, utan att släppa efter på kravet på
effektivtet, skall försöka komma fram
till enklare former, så att vi vid handläggningen
av ärendena får en enkel
och smidig tillämpning. Det gäller verkligen
där för handelsministern att se
till att våra exportvaror får röna samma
välvilliga behandling i andra länder
som vi själva är beredda att praktisera
här.

Under övergångstiden har vi här i
vårt land ett handicap genom att vi går
ut på marknaden med mycket låga tullar.
Meningen med hela överenskommelsen
var ju och är ju att etablera ett
friare handelsutbyte i en fri konkurrens.
Men under själva övergångstiden
kan man inte tala om någon sådan frihet,
när en del länder förskansar sig
bakom mycket höga tullmurar, samtidigt
som vi här i landet får arbeta mera
oskyddade. Här aktualiseras nu ett krav
på att den avtrappning av tullarna som
skall ske i framtiden skall kunna försiggå
något långsammare i vårt land,
till dess vi har kommit i paritet med de
andra länderna.

Det är klart att det i framtiden kan
dyka upp företeelser, som inverkar på
förhållandena och ställer oss inför oförutsedda
problem. Men det får inte bli
så, att vi låter våra företag malas sönder
av en mördande och snedvriden
konkurrens, som innebär att vårt näringsliv
möter svårigheter därför att avtalet
skapat ojämna konkurrensförhållanden.
Jag vill dock understryka att
det inte går att klara dessa problem
med hjälp från statsmakterna. Jag tror
t. ex. inte det är nödvändigt att vi har
samhälleliga serviceorgan — utöver den
vanliga handelsrepresentationen — för

att hjälpa företagen att klara exporten
och importen. Jag tror inte heller att
statliga subventioner är något lämpligt
medel. Vi skall dessutom inte vara alltför
rädda för att vi på vissa håll här i
landet har en ensidighet i vår produktion,
ty detta kan många gånger vara
en styrka.

Det har från denna talarstol sagts en
hel del om de besvärligheter, som textilindustrien
skall råka ut för. Det är
klart att den får påfrestningar, men det
har denna näringsgren haft många
gånger förut. Jag tror inte att vi, som
själva sysslar med textilindustrien, är
fullt så pessimistiska som man är på en
del andra håll. Vi är i allmänhet inte
pessimistiska inom det svenska näringslivet,
och det är väl också detta som
gjort att vårt näringsliv kunnat stå emot
en hel del olika påfrestningar.

Men det viktigaste är att det här i landet
förs en allmän politik som är företagsvänlig.
Vi måste väl vårda vårt penningvärde,
så att vi inte i onödan försämrar
vårt kostnadsläge. Det är därför
enligt mitt förmenande ett rätt egendomligt
sätt, på vilket regeringen nu går
att möta denna marknad, när den inför
en investeringsavgift genom den allmänna
omsättningsskatten. Därmed har
man i avsevärd grad fördyrat vår produktionsapparat.

Jag tror också att det är ganska nödvändigt
att vi ser till att samhälle och
kommun försöker minska sina anspråk
på lånemarknaden, så att det svenska
näringslivet får den del av lånemarknaden
som behövs för att vi skall kunna
i tillräcklig grad rationalisera och på
det sättet följa med i utvecklingen. Man
använder en egendomlig metod när man
genomför de nya varulagervärderingsreglerna,
som ju innebär att man från
de svenska företagen skall ta en del av
det kapital, som där flyter, såsom ett
riskkapital, såsom en garanti för att
full sysselsättning kan upprätthållas i
olika fluktuationer.

Det är en hel del dylika problem som

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Nr 10 195

vi från vårt håll menar att man i första
hand skall se på. Om vi gör detta, tror
jag det blir oerhört mycket lättare för
oss att kunna klara de svårigheter, som
här kommer att visa sig i framtiden.

Vi diskuterar ju nu inte bara utrikesutskottets
utlåtande nr 2 utan även bevillningsutskottets
betänkande nr 30,
där bevillningsutskottet föreslår att regeringen
skall få den begärda fullmakten
att bestämma vilka av våra tullar
som skall vara finanstullar. Detta är ju
nödvändigt, eftersom det gäller en förhandlingsfråga
och eftersom riksdagen
inte är samlad när detta beslut skall fattas.
Jag vill emellertid understryka, att
man från utskottets sida klart har sagt
ifrån, att detta bemyndigande måste
betraktas såsom en ren undantagsföreteelse,
speciellt betingad av detta läge.

Betänkandet behandlar även en motion,
som gäller tullfrihet för textilmaskiner.
Vi har, då denna fråga för närvarande
är föremål för remiss, inom utskottet
haft den uppfattningen, att regeringen
kommer att vidtaga de åtgärder som är
påkallade och som skulle innebära vissa
lättnader för denna näring. Jag har
därför, herr talman, intet annat yrkande
än om bifall till utskottets hemställan.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Ehuru det föreliggande
utskottsutlåtandet gäller en speciell fråga
av handelspolitisk art, kommer jag
att, med talmannens tillstånd och enligt
överenskommelse med partiledarna, gå
utöver utlåtandets ram och framföra
några synpunkter av allmän utrikespolitisk
natur. Jag vill i förbigående instämma
med utskottet, när det konstaterar
att en svensk anslutning till frihandelsavtalet
är helt förenlig med vårt
lands traditionella utrikespolitiska kurs.
Sverige har biträtt konventionen av ekonomiska
och speciellt handelspolitiska
motiv. Den nya frihandelssammanslutningen
är till sin struktur en samarbets -

Sveriges anslutning till EFTA, m. m.

plan utan övernationella drag. Häri skiljer
den sig från sexmaktsavtalet, som
både till syfte och struktur har politiska
och övernationella inslag.

I det världsläge som för närvarande
råder är det naturligt, att folken hyser
oro för framtiden och att man ivrigt
spanar efter alla tecken till avspänning
i förhållandet mellan stormakterna. De
väldiga rustningarna och de militära
allianserna är uttryck för det bestående
djupa misstroendet mellan staterna.
Även om terrorbalansen, skräcken för
ett kärnvapenkrig, kan anses utgöra en
viss garanti mot överilade handlingar
och mot militära övergrepp, så utgör
den dock ingalunda någon stabil grundval
för en långvarig fred. Så länge stormakterna
anser sig tvungna att konstruera
allt ohyggligare förstörelsemedel
och att hålla sin militära beredskap
så hög som för närvarande, finnes alltid
en risk för att en världskonflikt skall
uppstå av misstag eller av fruktan att
motståndaren skall få in det förödande
slaget först.

Om man med avspänning menar en
lösning eller åtminstone en utsikt till
snar lösning av de stora problem, som
skiljer stormakterna och som rymmer
verkliga faror för freden, kan man i det
senaste årets utveckling icke finna många
skäl till optimism. I Tysklandsfrågan,
för att nämna ett av dessa problem, har
inga som helst framsteg gjorts för att
avlägsna det allvarliga orosmoment, som
ligger i Tysklands fortsatta delning. Om
man emellertid ställer kraven på en avspänning
något lägre, kan man med tillfredsställelse
konstatera vissa förändringar
till det bättre. Det är till att börja
med ett anmärkningsvärt och glädjande
faktum, att stormakterna icke på
halvtannat år, om man frånser det franska
experimentet i Sahara, företagit några
prov med kärnvapen. Häri kan man
säkert sc en strävan från statsledningarnas
sida att ta hänsyn till den starka
opinionen runt omkring i världen mot
sådana prov. Vidare kan konstateras,

196 Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Sveriges anslutning till EFTA, m. m.

att om också hårda ord växlats i propagandan
inga allvarliga intermezzon inträffat,
som direkt engagerat stormakternas
politiska och militära prestige.
Tvärtom har man på senaste tiden till
skillnad från tidigare kunnat spåra en
tendens att icke ge incidenter och meningsbrytningar
större proportioner än
de förtjänar, att icke ständigt misstänkliggöra
och vantolka motpartens ord
och handlingar, kort sagt att om möjligt
undvika komplikationer. Man kan
bland händelser under den allra senaste
tiden peka på stormakternas uppträdande
i fråga om flygningarna till Berlin,
respektive passen för deras militärmissioner
i Tyskland. Härtill kommer, att
man från ömse håll ådagalägger ett tydligt
intresse av att hålla förbindelsevägarna
öppna och att vidmakthålla ett
löpande meningsutbyte i olika former.
Den brittiske premiärministerns resa
till Moskva i början av 1959 inledde ett
intensivt besöksutbyte mellan de ledande
statsmännen. Vid sidan av samarbetet
i FN och de direkta diplomatiska
förbindelserna har dylika besök blivit
en allmänt accepterad form för kommunikation
mellan regeringarna. Just i dessa
dagar befinner sig Macmillan i USA
och Chrustjov i Frankrike. Det säger
sig självt, att detta system för internationella
kontakter förblir ofullständigt, så
länge den kinesiska stormakten hålles
utanför densamma.

Om man alltså kan konstatera en ömsesidig
vilja att icke skärpa de existerande
motsättningarna och att medverka
till en viss politisk avspänning, så
torde denna strävan få ses som en konsekvens
av att meningslösheten av ett
världskrig blivit allmänt insedd. Båda
de ledande atommakterna tillägger sig
själva för närvarande militär överlägsenhet,
men mycket tyder på att de anser
sig praktiskt taget skyddslösa mot
ett verkligt massanfall med de modernaste
vapnen. I Sovjetunionen talar man
icke längre om att endast den kapitalistiska
världen skulle gå under i ett nytt

krig, och man har övergivit den ideologiska
tesen om krigets oundviklighet.
I Amerika har man på allvar insett även
det egna territoriets sårbarhet, och man
betonar med ökad iver det rent defensiva
syftet med sina rustningar. Det är
icke förvånande, att ingendera sidan
längre vill ta några som helst risker för
att ett världskrig skall utbryta av misstag
eller att händelser skall inträffa,
som kommer de ansvariga statsmännen
att förlora kontrollen över utvecklingen
och kanske tar avgörandet av frågan om
krig eller fred ur deras händer. Man
vill undvika, att läget åter fryser fast i
det kalla krigets positioner. Man vill
icke ge näring åt de misstankar, som
motparten kan hysa om en omedelbar
krigsfara. Man vill hela tiden kunna se
framåt mot ett nytt sammanträffande
mellan de ledande statsmännen och
hoppas, att ingen stat i avvaktan på ett
sådant möte skall företaga sig något som
förvärrar läget. Man är angelägen om
förhandlingar, trots att tidigare konferenser
så ofta lett till besvikelser.

Man kan tycka, att de tendenser, som
nu angivits, borde ha skapat gynnsamma
förutsättningar för en överenskommelse
om begränsning av rustningarna.
Om stormakterna vill undvika kriget
och av det skälet även vill minska spänningen
i världen, så borde de vara angelägna
att dämpa takten i rustningarna
och sänka den högt uppdrivna militära
beredskapen. Om den militära jämvikten
uppnås på en nivå som till en början
ligger kanske endast några procent
under de nuvarande kostnaderna, skulle
väldiga produktiva resurser frigöras för
fredlig ekonomisk utveckling. Än så
länge har den ömsesidiga misstänksamheten
dock omöjliggjort en sådan uppgörelse.
Man litar icke på att motpartens
reduktioner blir likvärdiga med de
egna, och man kräver garantier av olika
slag för att de överenskomna begränsningarna
verkligen genomföres till fullo
och att maktbalansen således inte rubbas.
Vad man stundom tycks glömma är

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Nr 10 197

att, om den nuvarande kapprustningen
innebär en bestämd fara för världsfreden,
det kan vara värt att ta vissa risker
för att avvärja eller åtminstone reducera
denna fara. Man har också anledning
uppmärksamma, att den ekonomiska,
teknologiska och allmänpolitiska
utvecklingen leder till successiva förskjutningar
i den reella maktbalansen,
vilka på längre sikt kan vara långt viktigare
än de rent rustningsmässiga jämviktsförhållandena.
Insikten härom kan
komma riskerna för den egna säkerheten
av icke helt vattentäta nedrustningsgarantier
att framstå såsom mindre betydelsefulla.

I det aktuella läget vore det av särskild
betydelse, om parterna kunde träffa
någon uppgörelse om ett låt vara begränsat
problem inom nedrustningsområdet.
En sådan uppgörelse skulle visa,
att de utdragna förhandlingarna om
dessa frågor icke är hopplösa, och skapa
ett opinionstryck på regeringarna
att fortsätta sina ansträngningar. Den
skulle också skänka erfarenheter om de
praktiska problem, som uppställer sig
vid genomförandet av en överenskommen
och kontrollerad nedrustning. Ur
dessa synpunkter är det som man med
stora förväntningar följer överläggningarna
i Geneve om förbud mot experiment
med kärnvapen. Det skulle vara en
svår missräkning, om någon uppgörelse
icke träffades under den nu inledda förhandlingsomgången
eller i samband med
regeringsmötet i maj. Atommakterna
borde ha så mycket större skäl att enas
i denna fråga, som de uppenbarligen
har ett gemensamt intresse att medan
tid är söka hindra en annars kanske
oundviklig spridning av kärnvapen till
allt flera länder.

Vad avser nedrustningsfrågan i övrigt
är det givetvis ännu för tidigt att
bedöma utsikterna till framsteg vid den
nyligen inledda tiostatskonferensen i
Genéve. Båda parterna har framlagt
ambitiösa program syftande till en total
nedrustning etappvis. Ett uppmunt -

Sveriges anslutning till EFTA, m. m.

rande drag är att ingendera parten gör
antagandet av en total nedrustningsplan
till en förutsättning för inledande begränsade
åtaganden. I detta läge ter det
sig mest realistiskt att med fasthållande
av den slutliga målsättningen koncentrera
arbetet till vissa enskilda problem,
som lämpligen kan bli föremål för gemensamma
tekniska utredningar.

Världsläget erbjuder alltså vissa möjligheter
till ytterligare avspänning under
en rimlig framtid. Från olika håll
ställes frågan, om icke Sverige skulle
kunna göra något för att dessa möjligheter
tas till vara och om vi på det ena
eller andra området skulle kunna göra
en mera aktiv insats för förståelse och
utjämning. Då bör först erinras om att
vår utrikespolitiska grundlinje bland
annat just syftar till att undvika friktioner
och alltför hårda motsättningar
i vår del av världen. Redan genom att
bedriva en självständig politik av detta
slag anser vi oss lämna ett visst bidrag
till avspänningen. Därutöver söker vi
efter förmåga främja det samarbete som
äger rum inom FN och andra organisationer
för att säkra freden och åstadkomma
stabilare ekonomiska och sociala
förhållanden i hela världen. Vi
drar oss icke undan vårt ansvar att inom
vederbörande internationella organ säga
vår mening och framlägga egna förslag
närlielst vi anser detta tjäna ett realistiskt
syfte. Och när vi uppmanats att
direkt deltaga i internationella uppdrag
för säkrande av freden i viss del av
världen har vi alltid hörsammat kallelsen.
Här må blott nämnas det svenska
deltagandet i FN-styrkan i Egypten sedan
1956, i övervakningen av vapenstillestånden
i Främre Orienten, i Korea
och i Kashmir samt i observationsgruppen
i Libanon 1958.

Vi iakttar emellertid återhållsamhet
i fråga om det storpolitiska meningsutbytet
och anser oss ej böra ta egna initiativ
till lösning av de problem som
orsakar spänningen i världen. Det är
förvisso riktigt, att vid vissa tillfällen

198 Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Sveriges anslutning till EFTA, m. m.

Sverige och andra stater i motsvarande
läge kunnat ge impulser och ta initiativ,
som lett till positiva resultat. Sådana
tillfällen kan också erbjuda sig i framtiden.
Men det vore att kraftigt överskatta
våra möjligheter att utöva verkligt
inflytande, om man trodde, att vi
i de frågor, där stormakternas vitala intressen
står på spel, skulle vinna någon
framgång med egna vittsvftande förslag.
Det finns stor risk för att våra initiativ
skulle utnyttjas av någondera sidan som
stöd för den egna ståndpunkten eller
uppfattas som tillkomna i ena partens
intresse. Det anseende för objektivitet
och den fond av goodwill som vi kan
ha förvärvat skulle då riskera att snabbt
förflyktigas. Lika litet som en sådan utveckling
ligger i vårt eget intresse, kan
stormakterna i grunden vara betjänta
därav.

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Ett inslag av propaganda
har väl alltid funnits i utrikespolitiken.
Det nya är, att det nu inte längre
räcker med att göra intryck på den
gamla vanliga västerländska publiken,
på de opinionsbildande grupper som
hittills i hög grad svarat för de utrikespolitiska
kommentarerna och reaktionerna.
Den utrikespolitiska propagandan
har fått bli en massartikel med
en delvis okänd och oberäknelig kundkrets.
Det gäller numera kanske framför
allt att vädja till känslor och stämningar
bland miljoner människor med
en annan politisk tradition än vår. Det
gäller att fånga in diffusa men extrema
stämningar, som inte längre låter sig
lokaliseras utan som en gräsbrand går
över väldiga delar av vår värld.

Det tillspetsade propagandakravet
har gjort det ofrånkomligt för de i den
internationella politiken aktiva att koncentrera
så mycken uppmärksamhet på
formuleringarna, att procedurfrågorna
understundom kommit att spela en
utomordentligt stor roll. Varje politiker

på den stora scenen som har ett soloparti
måste använda de ofta brukade
men än oftare missbrukade termerna
fred, vänskap, avspänning. Var och en
av dem måste deklarera sin och sina
uppdragsgivares heta önskan att snarast
få en avrustning till stånd. Men debatten
har otroligt svårt att komma från
ord till sak inte minst därför att själva
ordet avrustning är känsloladdat, propagandainfekterat
och till sin sakliga
innebörd mångtydigt.

Visst är det en fördel att de ledande
statsmännen talar vänligt om och med
varandra i stället för att skramla med
hotelser. Risken är bara den att vi alla
som längtar efter verklig fred och verklig
avspäning tolkar in för mycket i deras
uttalanden, glömmer uttryckens
dubbelmening och låter oss förledas till
önsketänkande. Naturligtvis innebär det
ett tecken på avspänning att olika smärre
prestigefrågor inte blåses upp utan
får behålla sina rätta proportioner, men
umgängesformernas normalisering —-det är ju närmast detta som åstadkommits
—- är tyvärr ingen återspegling av
någon minskad spänning och utjämnade
motsatser sakligt sett. Konfliktorsakerna
finns kvar, om än i djupfryst skick,
positionerna är lika låsta som tidigare,
och något gehör för befriande och samlande
lösningar kan ännu inte spåras.

I den bemärkelsen, att den överhängande
risken för öppet krig förefaller mindre
aktuell, har till all lycka fredsutsikterna
stärkts, men — det vet vi av erfarenhet
— situationen kan mycket hastigt
tillspetsas igen. Menar man med fred
något mer än varaktig reglering på rättens
och rättfärdighetens grund av de
internationella problemen, då ter sig utsikterna
lika mörka som under hela efterkrigstiden.

Det måste vara denna osäkerhet inför
framtiden som gör att nedrustningsfrågan
har så svårt att passera de allmänna
resolutionernas stadium. De utrikespolitiska
förutsättningarna för mer omfattande
avrustningsöverenskommelser sak -

Onsdagen den 30 mars 1900 em.

Nr 10 199

nas ännu. Därför har kontrollkravet sin
skärpa och sin alldeles avgörande betydelse,
därför kan man i bästa fall hoppas
på klart avgränsade uppgörelser och
på att tanken på en kontrollerad rustningsbegränsning
hålls levande genom
tekniska utredningar av speciella problem.
En överenskommelse om inställda
prov under viss angiven tid med kärnladdningar
skulle ha ett betydande symbolvärde.

Det är emellertid två ting man måste
komma ihåg. Det tycks inte vara fråga
om att begränsa rätten till experiment
med vapenbärare. Dessa är ur militär
synpunkt minst lika angelägna för stormakterna
som laddningsexperimenten.
Atommakterna har redan dels betydande
lager av olika slags kärnladdningar,
dels en produktion i gång enligt löpande
bandets princip. Leder inte en överenskommelse
om inställda prov inom
rimlig tid till en bindande förpliktelse
att inte producera och inte använda
atomladdningar, kan situationen för de
stater, som står och vill stå utanför militära
stormaktsallianser, bli mycket
svår. De kan då inte i längden avsäga
sig rätten att själva producera ett försvarsmedel
av närmast konventionell
natur, som man vet att en eventuell angripare
förfogar över och måste räkna
med att han också kommer att använda.

Det är nästan självklart att vi gör vår
aktiva insats, avstämd efter våra krafter,
i den internationella politiken i och
genom FN med målsättningen: ett allt
effektivare och allt starkare FN. Den
internationella freds- och säkerhetsorganisationen
är den naturliga ramen för
vår liksom för övriga småstaters aktivitet.
Där tar vi vårt medansvar och kan
utan risk för missförstånd företräda
vårt intresse av en utveckling i positiv
riktning av en internationell ordning,
som ger alla folk — också de små — rätten
till okränkbarhet och egen tillvaro.
Vi kan erkänna att vägen dit är lång
men aldrig uppge principen, aldrig avstå
från att hävda den.

Sveriges anslutning till EFTA, m. m.

Med intresse och sympati följer vi de
många nya folkens strävan, i Afrika och
annorstädes, efter större självbestäm''
manderätt, mer eget inflytande över de
egna angelägenheterna och den egna
framtiden. Många av dessa folk har inte
vår ekonomiska eller tekniska standard
och kan inte nå den över en natt, varmed
ingalunda behöver vara sagt, att de
är underutvecklade i förhållande till
oss ur den väsentliga synpunkten, den
mänskliga.

Att vi inte nöjt oss med allmänna
sympatiuttalanden för den frigörelseprocess
som pågår utan försöker vara
med och bidra till att de materiella förutsättningarna
för en lugn utveckling i
demokratisk riktning kan växa fram är
helt i linje med vår allmänna inställning.
Vi har inga politiska biavsikter
med denna verksamhet. Försöken —-framför allt på kommersiell bas, som i
detta sammanhang är viktigast — att
etablera ett tekniskt och ekonomiskt
samarbete med de nya folken har förmått
att på ett alldeles särskilt sätt
fånga uppmärksamheten och människornas
fantasi. Detta är glädjande och
uppmuntrande. Det är en effektiv dementi
av det någon gång hörda påståendet,
att vi svenskar är så djupt engagerade
i våra egna frågor, att vi alldeles
förlorat känslan för den värld i
vilken vi lever.

Men samtidigt kan det finnas anledning
erinra om att det inte bara är i
främmande världsdelar som människor
drömmer om frihet och människovärde,
kämpar och hoppas, ivrigt spanar efter
varje tecken på att en ny tid kan komma.
Kanske är kampen hårdare och mer
riskfylld i vår egen världsdel, också
mycket nära våra egna gränser, än någon
annanstans. Vår bekännelse till demokrati
och folkens självbestämmanderätt
blir halv och haltlös, om vi inte är
beredda att företräda den också när
problemet kommer upp om framtiden
för de gamla kulturnationer i Europa,
som alltjämt lever under främmande

200 Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Sveriges anslutning till EFTA, m. m.

herravälde. Det rör sig om 100 miljoner
människor. Det ligger inte i vår makt
att ge dem rätten att bestämma över sitt
eget öde. Men det är vår rätt och vår
plikt att ge dem allt moraliskt stöd vi
kan.

Visserligen är våra möjligheter till
insyn i vad som händer bland Europas
undertryckta folk begränsade, men trots
all censur och alla hinder för ett utbyte
över gränserna sipprar säkra uppgifter
igenom. Officiellt är allt lugnt, t. o. m.
stabilt. Det kan emellertid inte råda någon
tvekan om att under den orörliga
ytan fortsätter motståndsrörelsen. Den
har ingenstädes givit upp. Organiserat
eller oorganiserat fortsätter människorna
att verka mot förtryck för ekonomisk,
politisk, kulturell och inte minst
religiös frihet. Det måhända märkligaste
av allt är den insats i arbetet för en
bättre och rimligare framtid som de
kristna samfunden och deras medlemmar
gör. Inför trosvissheten, offerviljan
och koncentrationen på väsentliga
mänskliga värden kommer uppenbarligen
också övermakten till korta. Alla
vittnesbörd talar om den obrutna sammanhållningen,
om hur splittringsförsöken
misslyckas och om hur ej minst
ungdomen söker sig till samfunden och
församlingarna. Mot den bakgrunden
finns det starka skäl att hävda, att de
undertryckta folkens öde icke är slutgiltigt
beseglat. Det gryr en morgon
också för dem.

Herr talman! Utrikesutskottet har i
sitt enhälliga utlåtande — det som i dag
föreligger till behandling — markerat
enigheten om den svenska utrikespolitikens
huvudlinje. Säkerligen hyser vi
också samtliga det hoppet, att en verklig
avspänning äntligen skall komma till
stånd och att grunden för en bestående
och rättfärdig fred skall växa fram. Men
på samma gång är vi uppenbarligen
överens om att vi måste skilja på förhoppningar
och verklighet. Vi måste se
verkligheten sådan den är, handla därefter
och inte försöka inbilla oss och

andra, att den är sådan som den enligt
vår uppfattning borde vara.

Herr WAHLUND (ep):

Herr talman! När vi nu har kommit
in i den, skall jag säga allmänna utrikespolitiska
debatten, så är det i dag inte
så mycket nyheter det är fråga om •—
och jag skulle vilja säga: Gudskelov för
det!

Det har sagts om utrikesdebatter i
svensk riksdag, att de är tråkiga och
att de erbjuder ganska litet av nyhetsvärde.
Jag skulle vilja vända på saken.
Jag skulle vilja säga — en smula tillspetsat
—- att så länge våra utrikesdebatter
är ointressanta, så länge de inte
ger anledning till stora tidningsrubriker,
är allt gott och väl. Det är sant att det
på sista tiden har kommit in dramatiska
stridsämnen i diskussionen och
de har varit allt annat än välkomna.
Jag tänker här i första hand på inkompetensförklaringen
av herr Hjalmarson
som FN-delegat. Herr Hjalmarson
berörde själv inte den saken och
det tycker jag vi skall hålla honom
räkning för.

Men jag skall ta upp den. Jag anser
att detta är någonting som måste värka
ut. Jag skall ta upp ämnet också därför
att jag just i egenskap av FN-delegat
inte själv kunde delta i utrikesdebatten
i höstas. Det är dock så, att vad
som skedde herr Hjalmarson markerade
ett avbrott på en 40-årig samarbetstradition.
Allt sedan Nationernas Förbund
och sedan inom Förenta Nationerna har
det varit praxis, att den svenska delegationen
sammansatts av representanter
för de stora partierna i riksdagen.
Och samarbetet har, så långt jag har
kunnat finna, varit förtroendefullt partierna
emellan; så långt jag vet har det
varit praktiskt taget gnisselfritt.

Vad jag nu, herr talman, vill komma
fram till är optimistiskt — det är
optimistiskt i överkant, det vet jag. Men
jag frågar om det inte skulle kunna gå

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Nr 10 201

att finna en formel som gjorde det möjligt
att återställa den tidigare, allsidiga
partipolitiska representationen inom
Förenta Nationernas svenska delegation.
Men då utan att detta utbasunerades så
att man sade, att regeringen har slagit
till reträtt.

Jag vet vad regeringen här säger. Regeringen
menar att herr Hjalmarson,
eller jag skulle hellra vilja säga högern,
skall bidra till den utrikespolitiska borgfreden
i vårt land genom en viss återhållsamhet
i utrikespolitiska uttalanden
och manifestationer. Och jag förstår regeringen
härvidlag.

Jag vill säga i detta sammanhang, så
att jag inte skall bli missförstådd —
och det utan något samband med herr
Hjalmarsons ledamotskap av Förenta
Nationernas svenska delegation — att
herr Hjalmarson i dag varit mycket
modest. Det kan man med tillfredsställelse
konstatera.

Jag menar med detta inte alls, herr
talman, att vi inom de olika politiska
partierna i vårt land skall ålägga oss
tystnad i kontroversiella ämnen. Vi hade
för halvtannat år sedan olika åsikter
i Libanonfrågan, och det var inte
något fel att vi öppet redovisade den saken.
Eller ta en annan fråga, där högern
har avvikande mening! Jag syftar
på Pekingkinas medlemskap i Förenta
Nationerna. Där anser ju vi som regeringen,
att det rimliga är att Pekingkina
skall ha medlemskap i generalförsamlingen
och naturligtvis i dess säkerhetsråd.
Jag tror att hans excellens utrikesministern
någon gång sagt, att vi skall
inte i detta sammanhang skilja på
»snälla» och »elaka» nationer. Det är
dock så, att Förenta Nationerna är en
mondial organisation, och för att kunna
genomföra nedrustning, för att kunna
genomföra atomkontroll och mycket,
mycket annat är det helt enkelt nödvändigt
att Pekingkina är med. Pekingkina
representerar i alla fall mellan en fjärdedel
och eu femtedel av jordens befolkning.

Sveriges anslutning till EFTA, m. m.

Vad jag vill säga är, att vi skall inte
överbetona de partimässiga meningsskillnader
som finns, utan vi skall i stället
ta fasta på det som förenar. Vi är ense
om det väsentliga, om huvudlinjerna i
svensk utrikespolitik, och det skulle vara
värdefullt om herr Hjalmarson deklarerade
detta ännu tydligare än vad som
framgick av hans anförande nyss.

Jag sade att vi är överens om den
svenska utrikespolitiken. Regeringspartiet
talar gärna om den socialdemokratiska
utrikespolitiken. Jag reagerar mot
detta; jag har alltid gjort det. Högern
och folkpartiet må tala för sig, men jag
vill säga att den svenska utrikespolitiska
linje som vi gjort till vår har hundraprocentigt
omfattats av centerpartiets
riksdagsgrupp. Jag vet inte om herr Erlander,
när han efter mig får ordet, kan
säga detsamma om det socialdemokratiska
partiet.

Det har ofta sagts om oss inom de politiska
partierna att vi inte bör agera
så, att man i utlandet kan få den uppfattningen,
att det i Sverige råder splittring
i de utrikespolitiska målsättningarna
och principerna. Jag tror inte det
är så farligt med den saken. Såväl i
öst som i väst är man säkert underrättad
om opinionen i vårt land. Man vet
säkert på båda hållen genom sina ambassader
eller i övrigt, att allt Sveriges
folk är på det klara med att en anknytning
till den ena eller den andra stormaktskonstellationen
är farlig för vårt
land. Man vet säkert både i öst och väst,
att Sveriges folk är på det klara med
nödvändigheten att — om så illa krävs
— försvara vårt territorium mot en inkräktare,
från vilket håll denna inkräktare
än komma månde.

Nej, jag menar att faran för utrikesfrågornas
partipolitisering ligger på ett annat
plan. Det finns risk för att de partipolitiska
meningsskiljaktiglieterna, som
finns, propagandamässigt överdimensioneras,
så att vi glider bort från den
enighet i folkopinionen som vi har i
dag.

202 Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Sveriges anslutning till EFTA, m. m.

Jag sade förut att vi måste vara återhållsamma
här i den utrikespolitiska
diskussionen inom Sverige, men vi måste
också vara återhållsamma utåt. Jag
instämmer här till fullo med vad utrikesministern
sade. Han uttryckte det så,
att det vore att kraftigt överskatta våra
möjligheter att utöva verkligt inflytande,
om man trodde att vi i de frågor där
stormakternas vitala intressen står på
spel skulle vinna någon framgång med
egna vittsyftande förslag. Ja, så säger
utrikesministern. Om jag, som
inte behöver använda detta korrekta
språk, skulle yttra det på vardagssvenska,
skulle det vara så här: Vi skall inte
vara så »hejiga» i utrikespolitiken. Det
är risker med det. Var och en vet hur
lätt en inställning från Sveriges sida kan
missuppfattas, hur lätt den tas upp av
den ena parten och blir misstänkliggjord
av den andra.

Det förhåller sig så, att vi har en good
will i det internationella umgänget.
Hans excellens utrikesministern talade
om detta. Han pekade också på att vi
själva gärna vill hjälpa till om det krävs.
Han nämnde därvid vårt deltagande i
FN-styrkan i Egypten sedan 1956, i
övervakandet av vapenstilleståndet i
Främre Orienten, i Kashmir och i observationsgruppen
i Libanon 1958. Listan
skulle kunna utökas. Jag skulle särskilt
vilja peka på en sak: det är en
svensk som är generalsekreterare i FN.
Hammarskjöld är en duktig karl, det
säger alla. Men det var inte därför han
blev generalsekreterare utan det var därför
att han var svensk.

Det är klart, att vi när det är möjligt
skall använda den goodwill vi har. Men
det är samtidigt klart att vi skall vara
rädda om den. Vi skall bedriva vår politik
försiktigt ute i världen och jag återkommer
till — och det är mitt kanske
främsta ärende i denna debatt — att vi
också skall iaktta försiktighet här hemma.
I den blockdelade värld, i vilken
vi lever, har vi svenskar helt enkelt inte
råd till partimässigt käbbel i utrikes -

frågor. Vi svenskar måste vidmakthålla
den enighet inåt som skapar styrka utåt.
Och efter vad man fått läsa i tidningarna
och efter vad som förklarats från
olika talartribuner i vårt land anser
jag mig ha anledning att utan speciell
adress säga, att det parti, som inför
höstens valrörelser vill förstora de skillnader
som finns mellan partierna i den
utrikespolitiska uppfattningen och målsättningen,
det partiet ådrar sig ett stort
ansvar.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Det är en stor och betydelsefull
angelägenhet som under denna
debatt bär samlat kammarens intresse.
Vi går om en stund att fatta ett beslut,
som säkert allesammans kommer att
knyta stora förhoppningar till men som
väl också otvivelaktigt innebär betydande
risker, såsom också har påpekats.
Det beslutet kommer, såvitt man nu kan
bedöma, att präglas av samma enhetliga
bedömning som den föregående
debatten. Jag vill gärna å regeringens
vägnar förklara, att det ger anledning
till känslor av utomordentlig tillfredsställelse,
att man i dag kring en av de
stora och för framtiden betydelsefulla
frågorna har kunnat demonstrera en
nationell samling av den art, som här
har kommit till uttryck och som jag föreställer
mig den kommande voteringen
kommer att ytterligare understryka.

Det har under sådana förhållanden varit
naturligt för regeringen och såvitt
jag kan förstå också för oppositionen
att inte ta upp frågor, där meningarna
kan vara mera delade. Det har varit
anledningen till att man från regeringens
sida inte har aktualiserat några
stridsfrågor.

Med anledning av herr Wahlunds
yttrande vill jag bara säga, att från regeringens
sida har vi ingen anledning
att på någon punkt ändra den bedömning
vi förde fram i den senaste utri -

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Nr 10 203

kespolitiska debatten. Det är betydelsefullt
med en nationell samling — det
har demonstrerats i dag — men det är
också betydelsefullt, att vi vet varom
vi samlas. Oklarhet och dunkelhet och
uttalanden av tvetydig natur är för en
liten nation livsfarliga. Därför kommer
vi också i fortsättningen att påtala dem,
när vi än möter dem och från vilken
sida de än kommer, och jag föreställer
mig att herr Wahlund inte kan beteckna
det som ett utslag av partipolitik.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag skall börja med att
tacka hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena för det yttrande som
han fällde för en stund sedan. Han talade
om att det är angeläget, att man
inte ständigt misstänkliggör och vantolkar
motpartens ord och handlingar.
Jag förstår att excellensen då inte bara
tänkte på de utrikespolitiska frågorna
utan också hade våra inrikespolitiska
förhållanden i tankarna, inte minst den
kampanj, som har pågått under ett par
månader inom hans eget parti. Jag tackar
honom för att han använder sin
obestridliga auktoritet inom detta parti
till denna påminnelse.

Det finns väl inte någon anledning
att här i dag försöka ta upp en allmän
debatt kring allehanda internationella
spörsmål om relationerna mellan folken.
Utrikesministern har ju själv varit
mycket återhållsam vid val av ämne.

Jag tror i likhet med herr Wahlund,
att den som skulle draga upp en debatt
i syfte att förstora och betona de nyansskillnader,
som eventuellt skulle
kunna komma fram på den ena eller
den andra punkten, i avsikt att på denna
grund sedan lägga upp en partipolitisk
strid längre fram i år skulle ådraga
sig ett mycket tungt ansvar.

När vi nu emellertid har en debatt,
som enligt överenskommelse mellan partierna
åsyftar inte endast en belysning
av problematiken kring EFTA utan även

Sveriges anslutning till EFTA, m. m.

att ge tillfälle till mera allmänt utbyte
av åsikter kring de utrikespolitiska
spörsmålen, förefaller det mig klart, att
i den mån vi inte under denna debatt
kan påvisa att det finns grund för en
annan attityd än den som herr Wahlund
här angav, kommer också de demokratiska
partierna att vara bundna av vad
denna debatt här i dag har visat och
vad den icke har visat. Måhända kan
den därigenom få en icke helt ringa betydelse.

Hans excellens herr utrikesministern
berörde i sitt anförande huvudsakligen
nedrustningsfrågan. Jag tillåter mig att
först göra en liten observation på en
punkt, där jag annars möjligen skulle
kunna bli misstänkt för att ha samma
uppfattning som utrikesministern. Han
säger, att i Förenta staterna har man
på allvar insett även det egna territoriets
sårbarhet, och man betonar med
ökad iver det rent defensiva syftet med
sina rustningar. Förenta staternas regering
har, såvitt jag vet, inte bara på senaste
tiden utan under många år med
all tänkbar iver betonat det rent defensiva
syftet med sina rustningar. Om det
skulle ligga i utrikesministerns formulering
en antydan om någonting annat
måste jag deklarera en annan mening.
Det förefaller mig, som om man från
amerikansk sida därvidlag har intagit
en fullt klar och entydig ståndpunkt
sedan mycket länge.

Herr talman! Det som herr utrikesministern
huvudsakligen gjorde till föremål
för sina reflexioner är av naturliga
skäl nedrustningsfrågan. Vi är alla
lika brinnande intresserade av att det
skall gå att uppnå en överenskommelse
i denna fråga, som innebär åtminstone
ett steg fram på vägen. Jag är för min
del överens med utrikesministern i fråga
om själva huvudsynpunkten, nämligen
att det är ett livsintresse för alla
folk, att stormakterna försöker komma
ett steg framåt, och att man, om man
inte skulle kunna komma ett stort steg
framåt, i alla fall försöker ta ett litet

204 Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Sveriges anslutning till EFTA, m. m.

steg. Emellertid vill jag göra ett påpekande.
Det är naturligt att de stater som
skall träffa en överenskommelse om begränsning
av rustningarna kräver ömsesidiga
garantier och betryggande kontroll
över att överenskommelserna också
blir respekterade. Det har förvånat
mig ganska länge, att Sovjetunionen
rest ett sådant intensivt motstånd mot
tanken på kontroll över en nedrustningsöverenskommelse.
Nu har det ju
under senaste året skett en glädjande
uppmjukning av Sovjets hållning, en utveckling
som man endast kan hoppas
skall fortsätta. Men utrikesministern uttrycker
sig här på ett sådant sätt, som
om det vore fråga om en ömsesidig
misstänksamhet, lika litet välgrundad
på någondera sidan, som ligger bakom
talet om kontroll och garanti. För min
del måste jag göra den deklarationen,
att det tyvärr är nödvändigt att insistera
på kontroll och garanti. I den demokratiska
världen har man ju haft sådana
erfarenheter av vad Sovjetrysslands löften
betyder — jag kan, för att nämna
ett par exempel, erinra om de baltiska
staterna och Ungern — att det enligt
min mening skulle vara oriktigt att
träffa långtgående överenskommelser
som icke förbindes med garantier.

Utrikesministern säger, att man på
stormaktshåll glömmer att det i alla
fall är risker förenade med nuvarande
kapprustning; inte bara med okontrollerade
överenskommelser. Ja, det är
utan tvivel riktigt att sådana risker
finns. Men det förefaller mig som om
utrikesministern i sin tur glömde, att
riskerna av att träffa nedrustningsöverenskommelser
utan betryggande garantier
till övervägande del skulle ligga på
den demokratiska sidan. Inom demokratierna
har ju den allmänna opinionen
och den offentliga insynen helt andra
möjligheter att göra sig gällande än inom
diktaturstaterna, och denna insyn
ersätter där i viss mån kontroll, något
som icke är fallet inom diktaturstaterna.
Det föreligger alltså härvidlag en

olikhet i förutsättningarna, som man
vid en realistisk analys inte bör helt
förbigå.

Om det skulle vara så, att utrikesministern
avser att överge den återhållsamhet,
som han i övrigt och med rätta
prisar, och komma med något slags råd
åt västerns demokratier, att de inte
skall vara så noga med att kräva kontroll
och garanti, då måste jag säga, att
jag för min del inte vill skriva under
något sådant råd till de demokratiska
makterna. Just om man, såsom vi väl
alla gör, hoppas att det skall bli möjligt
att träffa hållbara överenskommelser
om nedrustning, har man anledning betona
betydelsen av effektiv kontroll såsom
en förutsättning för verklig avspänning.

Herr talman! Det som jag nu berört
gäller ju inte någon sida av den svenska
utrikespolitiken, utan det har uteslutande
varit fråga om en bedömning av
andra staters utrikespolitik. När utrikesministern
kommer in på den svenska
utrikespolitiken och karakteriserar vårt
allmänna läge så som han gjorde i slutet
av sitt tal, skall jag be att helt och
hållet få instämma i hans uttalande.
Jag tror, att han väl karakteriserade den
hållning, som vi i stort har intagit och
som vårt land bör fortsätta att inta.
Det är alldeles klart, att denna huvudlinje
i den svenska utrikespolitiken, som
många gånger har åberopats, ligger fast.
En förutsättning är naturligtvis att vi i
Sverige också fortsätter en försvarspolitik
av hittillsvarande slag.

När det gäller Förenta Nationerna är
vi alla överens om vad utrikesministern
här har uttalat. Ett led i vårt arbete
inom Förenta Nationerna är givetvis
att vi både inom och utom FN stöder
de nya staternas utveckling. I samband
därmed vill jag sluta mig till dem,
som tidigare i dag här i kammaren har
uttryckt sin bestörtning och sitt fördömande
av de rasförföljelser, som har
ägt rum i Sydafrika under senare tid.
Emellertid är det alldeles klart, att för -

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Nr 10 205

tryck av människor inte är mera försvarligt,
om orsaken därtill icke är
hudfärg utan olikhet i åsikter. Det är
i båda fallen något ohyggligt, som vi
måste reagera emot. Vad som för närvarande
har särskild aktualitet är ju
den oerhörda rasdiskriminationen i
Sydafrika, en politik som kommer att
eller i varje fall kan befaras få ödesdigra
verkningar på förhållandet mellan
de demokratiska staterna i världen
och de unga nationerna, om inte vi på
vårt håll reagerar emot den. Jag är
övertygad om att alla här i kammaren
har samma inställning. Herr Hjalmarson
har ju förut uppehållit sig vid denna
fråga.

Herr talman! Jag vill än en gång understryka,
att det måste vara en angelägenhet
av stor betydelse att det här
i den svenska riksdagen finns en sådan
avgörande enighet rörande utrikespolitikens
huvudlinjer. Det måste underlätta
en fast och konsekvent hållning och
öka respekten i utlandet för den svenska
utrikespolitiken. Det måste också
stärka regeringens ställning i internationella
sammanhang, när den kan åberopa
att den bakom sig har hela det
demokratiska Sverige. Utrikesutskottet
har i sitt utlåtande konstaterat, att det
råder allmän enighet om den alliansfria
utrikespolitiken. Detta konstaterande
hoppas jag att andra kammaren
i dag inom kort skall göra till sitt.
Därigenom betonas betydelsen av att
vi — som herr Wahlund sade — icke
överdriver smärre nyansskillnader men
däremot accentuerar den utomordentliga
vikten av en samling kring vår utrikespolitik.
Det har varit en tradition
i detta land under många årtionden att
avstå från varje annat grepp på de utrikespolitiska
spörsmålen, och jag hoppas,
att denna tradition, som tillhör de
väsentliga värdena i den svenska demokratien,
också skall komina att bevaras.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Sveriges anslutning till EFTA, m. m.

Herr talman! Jag skall be att få säga
några ord om två av de punkter, som
herr Ohlin nyss tog upp vid sin granskning
av de uttalanden som jag gjort i
mitt inlägg tidigare under debatten.

Den första gäller en passus i mitt inlägg,
som gick ut på att Förenta staterna
numera känner sin egen sårbarhet
och därför starkare betonar det defensiva
syftet med sina rustningar. Herr
Ohlin menade att det var sårande för
Förenta staterna att ifrågasätta annat än
att man tidigare haft defensivt syfte
med sina rustningar.

Det är klart att båda parterna har defensivt
syfte med sina rustningar. Bägge
har också hela tiden, såvitt jag kan förstå,
betonat detta syfte. Men det har väl
emellanåt förekommit, att det har lagts
stor vikt vid den styrka som rustningarna
utgjort. Vid en tid, innan hela
räckvidden av kärnvapenkrigets ohyggligheter
hade gått upp för opinionen,
kunde det väl inträffa att det ibland
föreföll vara politiskt angeläget att understryka
den egna militära styrkan.
För att ta ett exempel erinrar jag om
den vakttjänst som utfördes av amerikanska
flygvapnet över polartrakterna,
varvid det meddelades att man med
kärnvapen i lasten gjorde ständiga inflygningar
fram emot den ryska gränsen.
Detta skedde väl för att betona vilken
hög beredskap och vilken militär
styrka som kunde presteras.

Jag har således givetvis inte avsett att
säga någonting annat än att Förenta
staterna hela tiden har haft defensivt
syfte med sina rustningar.

Den andra fråga, som jag ville säga ett
par ord om, gäller kontrollen i samband
med nedrustningen. Herr Ohlin
underströk, att man inte nog kan värdesätta
att en nedrustning blir kontrollerad
och att kontrollen spelar en så
utomordentlig roll, att det vore oförsvarligt
att vidta några nedrustningsåtgärder
utan parallell kontrollapparat.
Numera godtas ju kontrollkravet i princip
även av Sovjetunionen, även om

206 Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Sveriges anslutning till EFTA, m. m.

man ännu inte -— ehuru man har talat
mycket om kontroll — kommit så långt
som till att göra gemensamma tekniska
undersökningar av hur ett kontrollsystem
skulle fungera. Det kan alltså inte
utan vidare på förhand sägas, att här
skulle föreligga några oöverkomliga
motsättningar mellan de bägge huvudparterna.

Vi har dock på ett område fått en början
till gemensamma tekniska undersökningar
beträffande ett kontrollsystem,
nämligen i fråga om inställandet
av kärnvapenproven. De tre atommakterna
har tillsammans utarbetat ett kontrollsystem
i detalj och har alltså kommit
på mycket god väg att ena sig om
en kontroll. Ännu har de emellertid inte
nått fram till någon överenskommelse.
Jag tror i alla fall, att det kan vara befogat
att, som jag har gjort, göra den
anmärkningen att även det bästa kan
vara fiende till det goda, att man kan
driva kontrollkravet för långt. Eftersom
vi i dessa dagar har sett, att Englands
premiärminister i förhandlingssyfte reser
över till Förenta staterna tydligen
med tanke på att den amerikanska inställningen
till kontrollfrågan betraktas
som alltför rigorös, kan man inte tala
om att det är Västerns inställning å ena
sidan och Sovjetunionens å den andra
som står emot varandra. Här föreligger
uppenbarligen olika meningar mellan
de brittiska och amerikanska regeringarna.
I vissa kretsar i Förenta staterna
yrkar man på att kärnvapenproven inte
skall inställas, att man inte skall träffa
en sådan här överenskommelse. Skälen
är helt andra än misstanken om att kontrollen
inte kan bli fullständigt effektiv.
Det finns i Amerika strömningar, som
går ut på att man inte kan avhända sig
möjligheten att experimentera fram nya
kärnvapen av den mindre sorten, som
är särskilt svår att kontrollera. Här tror
jag att det kan vara fullt motiverat om
vi från svensk sida uttalar, att det förefaller
som om kontrollkravet i alla fall
kan drivas för långt. Vi anser oss kunna

säga, att om brittiska regeringen finner
en föreslagen kontroll tillfredsställande
i detta speciella fall, då bör det kanske
finnas skäl att acceptera en överenskommelse
på den grundvalen.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Det är inte så länge sedan
vi hade en mycket ingående utrikespolitisk
debatt, där ett flertal grundläggande
problem ganska noga diskuterades.
Sedan dess har väl egentligen
ingenting hänt som kan ge anledning
till att på nytt ta upp de frågorna. För
egen del vill jag bara säga, att jag inte
har någonting att tillägga och inte heller
någonting att dra ifrån det jag då
sade. I dag skulle man väl närmast endast
vilja uttala vad säkert de flesta
människor känner, nämligen en varm
förhoppning om framgång för vissa
konferenser, som är avsedda att snart
ta sin början.

Flera gånger under det senaste årtiondet
har ju ett världskrig synts hotande
nära. Jag vill erinra om Koreakriget
1950 och Suezkrisen 1956. Alltjämt föreligger,
som vi nogsamt vet, starka spänningar
— inte bara mellan de kommunistiska
och de demokratiska staterna.
Jag tänker även på motsättningen mellan
de gamla kolonialmakterna och de
asiatiska och afrikanska folk som kämpar
för sin självständighet. Detta rymmer
en del farliga moment. Detta är ett
spänningstillstånd, som kan utgöra en
stor fara för mänskligheten i en tid, då
alla folk och alla stater ömsesidigt är
mer beroende av varandra än någonsin
tidigare i historien. Teknikens landvinningar
ger hela mänskligheten löften om
en rik materiell utveckling. Dessa löften
kan bli verklighet endast om folken får
leva i fred och får ställa sina produktiva
krafter i hela mänsklighetens tjänst,
oberoende av politiska ideologier, oberoende
av rasfördomar, religionsfejder

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Nr 10 207

och ekonomiska intressemotsättningar.
Vi ser ju på sina håll i dag sorgliga yttringar
av motsättningar på dessa områden.
Jag tänker framför allt på rasmotsättningarna.

Det kan ligga nära tillhands att hemfalla
åt pessimism när det gäller mänsklighetens
framtid, men även om det
världspolitiska läget i dag kan te sig
mörkt mot bakgrunden av alla de olösta
vitala problemen, så inrymmer det också
— som det sagts här tidigare — ljusare
aspekter. Nog får vi väl ändå vara
överens om att aspekterna just nu ter
sig en aning mera löftesrika än någonsin
tidigare under efterkrigstiden. Under
fjolåret inträdde ju en uppenbar
förbättring i den världspolitiska atmosfären.
De personliga förhandskontakterna
på toppnivå bör ha givit de båda
blockens företrädare klarare uppfattning
om avsikter och ståndpunkter på
ömse håll. Jag tror inte att vi skall underskatta
betydelsen av att representanter
för olika makter numera tycks kunna
tala till varandra på ett annat språk
— vi kanske kan säga ett mera värdigt
språk än vad fallet var bara för ett eller
annat år sedan. Visserligen kan man
peka på att vad man tidigare tyckt vara
ansatser till islossning i det kalla kriget
har gett ett klent resultat. Den s. k. Genéve-andan
1955 försvann ju i det blå.
Förarbetena nu i form av sammanträffanden
på högsta nivå borde emellertid
innebära i varje fall något större förutsättningar.

Fastän årets toppmöte börjar under
vad det tycks relativt gynnsamma auspicier,
får man emellertid inte hemfalla
åt någon förhoppning om att brännande
världsproblem snabbt och säkert
skall lösas. Tvärtom blir det, om några
resultat över huvud taget kommer att
vinnas, en mycket svår och säkert mycket
långvarig procedur. Kännbara bakslag
är inte uteslutna. Det finns känsliga
nervknutar i världspolitiken som sannerligen
inte är lätta att komma till
rätta med. Hur skall t. ex. Berlin-frågan

Sveriges anslutning till EFTA, m. m.

lösas? Hur skall man kunna åstadkomma
ett fredsfördrag med det delade
Tyskland som folkrättsligt gör slut på
det andra världskriget? Det torde knappast
vara några överord att säga, att
världspolitiken nu står vid ett vägskäl,
där den ena vägen kan leda till fredligare
förhållanden en tid framöver och
den andra till nya kriser som i det långa
loppet rent av kan hota mänsklighetens
existens. Frågan är vilken väg som skall
beträdas eller om det skall bli halt vid
vägskälet. Har de män som kommer att
mötas vid toppkonferensens runda bord
vilja, kraft och förmåga att skapa det
inbördes förtroende, som kan göra det
möjligt för dem att slå in på en lycklig
väg?

Fn fingervisning om vart utvecklingen
kan komma att leda får vi möjligen
innan toppmötet börjar. Nedrustningsförhandlingarna
i Geneve befinner sig
just nu i ett ömtåligt skede. Ryssarna
har lämnat ett positivt motbud till västmakternas
förslag om förbud mot kärnvapen
och kontroll av förbudens efterlevnad.
Kan öst och väst nu nå en överenskommelse
i den frågan, måste det tydas
så att ett förtroende mellan de båda
blocken är på väg att förverkligas. Tidigare
förhandlingar om nedrustning har
ju strandat på oenigheter i fråga om
kontrollen. Hur innerligt vi än önskar
framgång för fredssträvandena gör vi
nog klokt i att vänta och se och inte invagga
oss i överdrivna förhoppningar.
Så svåra som problemen är bör vi emellertid
säga oss, att vi har anledning att
finna glädje i varje litet framsteg som
kan uppnås vid dessa förhandlingar.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Herr Wahlund sade: Så
länge våra utrikesdebatter är tråkiga
är allt gott och väl. Jag förstod honom
så, att är de tråkiga, innehåller de inte
mycket av märkliga händelser eller intressanta
moment, så skulle allt vara
gott och väl här på jorden. Nu är de

208 Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Sveriges anslutning till EFTA, m. m.

emellertid kanske tråkiga därför att det
är så många som inte inser vad världsläget
egentligen innebär. Hur många
vet egentligen vad som sker omkring
oss?

Jag ser tvenne excellenser tillstädes
här i dag. Jag kan inte neka till att jag
gärna skulle vilja ta herr statsministern
på ordet och efterlysa ett verkligt klart
språk i fråga om vad vi har omkring
oss och vad vi inte har omkring oss. Jag
vill säga att jag är fullkomligt med på
att vi skall vara politiskt neutrala. Det
är ingen tvekan på den punkten. Det är
nog ingen här som inte menar det. Därmed
avser jag också militärt neutrala.
Men jag erinrar mig ett yttrande av
herr Hedlund i en liknande debatt helt
nyligen — jag anser att det var ett av
de viktigaste anföranden som har hållits
här i kammaren — eller konstateranden
i varje fall; jag minns uppriktigt
sagt inte hur resten av anförandet
var, det kanske inte var så förstklassigt.
Men det var en sak i detsamma
som kammaren bör lägga på minnet.
Herr Hedlund sade, att i den ideologiska
kamp som pågår kan ingen människa
vara neutral.

Det duger inte att tänka 1800-talstankar
i mitten på 1900-talet. Vi lever nu
i en helt annan tidsålder med helt andra
förutsättningar att ta hänsyn till; vi
lever i den ideologiska tidsåldern.

Jag frågar nu främst utrikesministern
— men det är väl kanske tveksamt,
om utrikesministern eller statsministern
skall handskas med de ideologiska frågorna
-— om regeringen tror eller inte
tror att världskommunismens mål är
att dominera världen. Kan man ta herr
Chrustjov på orden när han säger detta?
Är det något fel på mitt resonemang när
jag säger att i ett världsideologiskt sammanhang
varje åtgärd syftar till detta
stora mål, nämligen att dominera världen?
Om detta är sant, vilket jag tror
att det är, måste väl också talet om samexistens
antas ingå som ett led i denna
större plan att lägga under sig jorden,

inte med militära medel, utan med ideologiska
medel.

Jag träffade häromdagen en italiensk
f. d. kommunist, som sade om samexistensen,
att den är som att släppa en varg
och ett lamm i samma lilla hage i förhoppningen
att vargen skall vara vegetarian.
En annan bild, som jag har hört
och som jag vet att statsministern en
gång har hört från japanskt håll, handlar
om en kanin och ett kålhuvud: kaninen
har en plan: att äta kålhuvudet.
Men kålhuvudet har ingen plan, det vill
ligga där i fred utan att bli uppätet av
kaninen men kan inte göra så mycket
åt det.

Det är viktiga frågor de här som jag
nu ställt till de båda excellenserna. Vilkendera
som vill svara eller om ingen
vill svara är en sak som jag inte råder
över.

Jag vill emellertid upprepa vad jag
har sagt flera gånger här, att en nation
med en ideologi alltid kommer att vinna
över en nation utan en ideologi.

Man ser i alla fall någon gång små
ljusglimtar. Expressen är en tidning
som man inte alltid har anledning att
vara glad över, men ledaren där i går
och Aftonbladets ledare i dag visar faktiskt
en antydan till ideologisk klarsyn
där det talas litet om Östtyskland och
om vad Chrustjov syftar till. Det är viktigt
att detta kommer under mångas
ögon, och jag är glad åt att så sker.

Nu märker jag att rösten sviker mig
så mycket, att jag inte kan hålla på
mycket längre — det är väl andra asiatiska
inflytanden som där spelar in.

Jag kan förstå om man står handfallen.
Jag minns att utrikesministern svarade
mig i en liknande situation för något
år sedan: Ja, var och en får väl försöka
med sin ideologi, och så får vi se
vem som vinner. Det där låter säga sig,
men har utrikesministern någonting att
komma med? Jag har det — det vet utrikesministern
och framför allt statsministern,
som jag har hållit efter med

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Nr 10 209

brev och skrivelser och inbjudningar
under lång tid.

Jag upprepar här vad som tidigare har
sagts, fastän jag vet att det i Sverige
finns färre som tror på det än i något
annat land. Jag har med kammarens vederbörliga
tillstånd just varit på Cypern
för att resonera MRA med folk därnere,
och där har man nog en något annan
syn på sakerna än här. Här i Sverige har
vi väl kanske under alltför många år
levat ett tryggat liv, och små saker kan
därför förefalla oss stora, så att vi begränsar
vår syn till de allra närmaste
problemen. Det är väl också därför
våra utrikesdebatter blir tråkiga, fastän
de faktiskt i en sådan här tid kunde
vara ett verkligt drama, om man såge
öppet och ärligt på läget.

Jag vill tillägga, att fruktan är den
sämsta av alla rådgivare. Om vi nu talar
väl med ryska regeringschefer eller
kommunistkinesiska regeringschefer, så
hjälper inte det ett dugg — det ändrar
inte deras planer det ringaste. Då är
det bättre att vi talar sanning och ser
sakerna sådana som de i verkligheten är.

Min slutsats, som jag drog också förra
gången jag talade i sådana här frågor,
är att vi alla förr eller senare —
helst förr — måste välja, om vi skall ha
världskommunismen eller om vi skall
ha MRA. Det finns inte flera världsideologier
till hands i närvarande stund,
och det lär inte komma upp flera på
ganska lång tid.

Nu är jag nyfiken på om hans excellens
statsministern behagar svara mig.
Gör han det inte, skall jag vara lika
god vän med honom i alla fall.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! .lag skulle tro att den
upplysning, som Hilding Hagberg lämnade
i sitt anförande, rörande den behandling
som Högsta sovjets brev till
den svenska riksdagen har rönt var en
överraskning för många av kammarens
ledamöter. Detta brev eller rättare sagt
14 — Andra kammarens

Sveriges anslutning till EFTA, m. m.

denna hänvändelse från Högsta sovjet
lär ha hamnat hos talmanskonferensen
och är tydligen avsedd att begravas där.

Denna hänvändelse till den svenska
riksdagen har emellertid ett så angeläget
ärende, att den bör bekantgöras för
riksdagen. Det är ju ganska upprörande
att riksdagens ledamöter inte ens får ta
del av sina egna brev, och därför tar
jag mig friheten att nu föredra den
hänvändelse som Högsta sovjet har gjort
till den svenska riksdagen. Den avser
den viktiga frågan om krig eller fred
och om allmän avrustning och bör därför
inte undanhållas riksdagens ledamöter.
Brevet lyder: »Socialistiska sovjetrepublikernas
unions Högsta sovjet
vänder sig till parlamenten i världens
alla länder i en fråga, som har livsviktig
betydelse för mänskligheten. — Utvecklingen
av de internationella relationerna
har inträtt i ett mycket ansvarsfullt
stadium. Atomens, elektronikens
och rymdbetvingandets århundrade
har öppnat oöverskådliga, storslagna
perspektiv för vetenskapens och teknikens
utveckling. Men samtidigt har
mänskligheten ställts inför det reella
hotet om att dessa stora upptäckter skall
utnyttjas för att utrota människor och
förinta materiella värden. —- Redan nu
har anhopats väldiga förråd av massförintelsemedel,
som har en kolossalt
ödeläggande kraft. Men upprustningen
ökar ständigt och drar in nya länder i
sin häxdans och suger livskraften ur
folken. I sanning fantastiska medel kastas
bort på produktionen av dödsbringande
vapen, samtidigt som miljoner
människor och många folk fortfarande
lever i fattigdom och är berövade människovärdiga
levnadsbetingelser. Upprustningen
och ’det kalla kriget’ vanställer
relationerna mellan staterna, reser
konstgjorda barriärer, som hindrar
umgänget mellan folken och handeln
mellan länderna samt bromsar deras
ekonomiska utveckling. Upprustningen
drar in mänskligheten i ett nytt krigs
avgrund. När en anda av misstroende

protokoll 1900. Nr 10

210 Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Sveriges anslutning till EFTA, m. m.

och fiendskap härskar i relationerna
mellan staterna, då väpnade mångmiljonarméer
står mot varandra och himlen
korsas av bombplan med dödsbringande
last av kärnvapen, kan minsta felsteg
framkalla en katastrof. Då kan det
på några minuter bryta ut ett krig i vilket
det inte kommer att finnas någon
skillnad mellan uppland och front, mellan
soldater och fredliga invånare. Förintande
av tusentals städer och byar,
verkstäder och fabriker, hundratals miljoner
utsläckta människoliv, förstörelse
av ovärderliga kulturella minnesmärken
— detta kommer att bli det oundvikliga
resultatet, om folken, parlamenten och
regeringarna inte förmår att hindra denna
händelseutveckling. Var finns utvägen?
Hur skall man göra slut på det
uppkomna läget, hur skall man trygga
människorna ett lugnt och fredligt liv?
Det finns ett avgörande pålitligt medel
att utesluta möjligheterna av att ett krig
släppes lös. Detta medel är allmän och
total nedrustning av staterna. Då krigföringsmedlen
och alla slags vapen kommer
att förstöras och arméerna upplösas,
så kommer därigenom att skapas
betingelser för en varaktig fred på jorden,
för en värld utan krig och blodsutgjutelse.
— En allmän och total avrustning
ställer alla stater i samma läge.
De skadar inte ett enda land utan tryggar
säkerheten för alla folk. Tvivlen
försvinner om att nedrustningsåtgärder
kan medföra fördel för en del stater
och skada för andra, de tvivel, som uppkom,
då det endast var fråga om partiell
nedrustning. På vägen till nedrustning
kommer det inte längre att finnas
kontrollsvårigheter. Om avrustningen
kommer att bli total och allmän, så
kommer också kontrollen att bli allomfattande
och fullständig. — En allmän
och total avrustning kommer att öppna
en i sanning ny etapp i de internationella
relationernas historia. Den fredliga
samlevnaden mellan stater med
olika socialekonomiska system kommer
att säkert tryggas. Alla stater kommer

att leva som goda grannar. Nya möjligheter
öppnas för utvecklingen av de
ekonomiska, kulturella och kommersiella
förbindelserna mellan länderna och
folken. Många internationella frågor förefaller
i dag olösliga. Men man behöver
bara göra slut på upprustningen och avskaffa
arméerna, så uppstår med en
gång nya möjligheter att reglera dessa
frågor. — Väldiga materiella och finansiella
medel, som i dag går till rustningar,
kommer att frigöras. Hur många
hus, skolor, sjukhus, hur många fabriker,
kraftverk, dammar och vägar kommer
det inte att bli möjligt att bygga för
dessa medel! Starkt minskas de skatter,
som för närvarande slukar en ständigt
ökad del av arbetarnas och böndernas
inkomster. Outtömliga möjligheter uppstår
att i praktiken omsätta grandiosa
vetenskapliga och tekniska projekt, vetenskapsmän
och specialister får möjlighet
att tjäna endast freden och blomstringen.
En allmän och total avrustning
kommer att slå upp en ny sida i de
ekonomiskt underutvecklade ländernas
utveckling. Dessa länders ekonomiska
utveckling går nu mycket långsamt. Miljoner
människor i Asien, Afrika och
Latinamerika svälter och halvsvälter
fortfarande. Avrustningen kommer, sedan
den frigjort väldiga materiella och
finansiella medel, att bidra till ett undanröjande
av denna orättvisa, att påskynda
avskaffandet av de underutvecklade
och koloniala ländernas sekelgamla
efterblivenhet genom att den skapar
nya resurser för det ekonomiska biståndet
till dessa länder. — Kan man uppnå
en allmän och total avrustning under
nuvarande etapp? Är inte detta en utopi?
Nej, i våra dagar är detta ingen utopi.
SSSR:s Högsta sovjet ger uttryck för sin
fasta förvissning om att detta mål är
fullt uppnåeligt. Medan det för ett par
årtionden sedan ännu inte fanns tillräckliga
krafter och medel för att genomföra
idén om total och allmän avrustning,
så har denna idé nu blivit en
fana för ofantliga människomassor, hela

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Nr 10 211

folk och nationer. Det finns nu en stor
grupp av stater, som konsekvent kämpar
för att man skall genomföra den. —
Avrustningsproblemets avgörande ligger
i människornas händer. Människan har
skapat de ödeläggande vapnen. Hon kan
och måste förinta dem! Förutsättningarna
att lösa denna vår tids mest brännande
fråga är så mycket gynnsammare
som det under den senaste tiden skett
en förskjutning till det bättre i de internationella
relationernas utveckling. En
förståelse för meningslösheten i och faran
av fortsatt upprustning tränger in i
medvetendet hos allt bredare befolkningsskikt,
parlamentsledamöter, politiker
och statsmän, överallt ökas strävandena
att få ett slut på ’det kalla kriget’
och lösa de internationella tvistefrågorna
utan användning av våld, på
basis av förhandlingar och överenskommelser.
— En framträdande roll i minskningen
av den internationella spänningen
spelade den sovjetiske ministerrådsordföranden
N. S. Chrustjovs besök i
Amerikas förenta stater och hans möten
med president Dwight Eisenhower. —
Inför mänskligheten öppnar sig en påtaglig
möjlighet att rikta in de internationella
relationernas utveckling på en
ny väg: att göra slut på upprustningen,
att göra förhandlingsmetoden till den
enda metoden för att lösa internationella
frågor. — Nu beror allt på folkens
vilja och ihärdighet. — Ett särskilt ansvar
vilar härvid på parlamenten, regeringarna
och statsmännen. Folken, väljarna,
väntar av parlamenten, att de
skall säga sitt ord. Just parlamenten och
regeringarna måste ståndaktigt och målmedvetet
söka finna vägar för att lösa
de internationella tvistefrågorna och
framför allt vår tids mest brännande
problem, nedrustningsproblemet. — Det
finns inga politiska, ekonomiska eller
andra orsaker, som kan göra en fortsatt
upprustning berättigad. Mot nedrustning
vänder sig endast de kretsar, som ställer
sina egoistiska snikna intressen i
första rummet och står främmande för

Sveriges anslutning till EFTA, m. m.

folkens förväntningar och strävanden.
Men dessa kretsars motstånd kan övervinnas.
Mänsklighetens vitala intressen
kräver bjudande, att detta motstånd brytes.
— Det finns framkomliga vägar för
att lösa problemet om allmän och total
avrustning. De har angetts i sovjetregeringens
förslag, som framlagts i Förenta
Nationerna. Nu beror det direkt på de
övriga ländernas, i första hand då de
största staternas regeringar och parlament,
av deras goda vilja och önskan,
om produktionen av de dödsbringande
och ödeläggande vapnen skall upphöra
och de hopade förråden av vapen förstöras,
om mänskligheten skall slå in
på vägen till ett ödeläggande krig eller
till fredlig utveckling. — Vad SSSR:s
Högsta sovjet och Sovjetunionens regering
beträffar, så kommer de i enlighet
med sovjetfolkets vilja att göra allt som
beror på dem för att lösa nedrustningsproblemet
och förvandla den uppnådda
internationella avspänningen till en stabil
fred. — SSSR:s Högsta sovjet godkänner
helt och fullt det fredliga initiativet
av sovjetregeringen, som för behandling
av Förenta Nationerna framlagt
ett program för allmän och total
avrustning samt ger uttryck för övertygelsen
att sovjetregeringens ädla initiativ
skall vinna förståelse och stöd i andra
länders parlament och regeringar.

SSSRrs Högsta sovjet hoppas att alla
länders parlament och parlamentsledamöter
å sin sida skall göra allt som är
möjligt för att befria folken från upprustningens
fruktansvärda gissel, åstadkomma
avrustning och bana väg till
evig fred för hela mänskligheten. Socialistiska
sovjetrepublikernas unions
Högsta sovjet

Moskva, Kreml, den 31 oktober 1959.»

Det var detta brev som inte delgavs
på den väg det skulle delgivas, nämligen
till svenska riksdagen, utan stannade
hos talmanskonferensen.

överläggningen var härmed slutad.

212 Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Bistånd åt de s. k. underutvecklade länderna, m. m.

Utrikesutskottets utlåtande nr 2

Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till vad utskottet
hemställt, dels ock på bifall till det av
herr Hagberg under överläggningen
framställda yrkandet; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Hagberg begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
utrikesutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det
av herr Hagberg under överläggningen
framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Hagberg begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 203 ja och 5 nej, varjämte 2
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.

Bevillningsutskottets betänkande nr 30

Utskottets hemställan bifölls. §

§ 2

Herr TALMANNEN yttrade:

Såvitt nu kan bedömas blir det nödvändigt
att anordna kvällsplenum fredagen
den 1 april. Om de ärenden, som
kommer att upptagas på fredagens före -

dragningslista, icke hinner genomgås
nämnda dag, torde det vara ofrånkomligt
att anordna arbetsplenum lördagen
den 2 april för behandling av de återstående
ärendena.

§ 3

Bistånd åt de s. k. underutvecklade
länderna, m. m.

Föredrogos i ett sammanhang utrikesutskottets
utlåtande nr 3, i anledning
av väckta motioner angående bistånd åt
de s. k. underutvecklade länderna, m.m.,
och statsutskottets utlåtande nr 47, i anledning
av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om
anslag för budgetåret 1960/61 till Bidrag
till internationell hjälpverksamhet jämte
i ämnet väckta motioner.

Utrikesutskottets utlåtande nr 3

Kammaren biföll först på därom
framställd proposition utskottets hemställan
att kamrarna måtte besluta att
förevarande ärende skulle avgöras vid
dess andra föredragning i kamrarna.

Utskottet hemställde i anledning av
de föreliggande motionerna att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
giva till känna vad i utlåtandet anförts.

Statsutskottets utlåtande nr 47

I propositionen nr 1 hade Kungl. Maj:t
under tredje huvudtiteln (punkt 10, s.
19—26 av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över utrikesdepartementsärenden
för den 4 januari 1960) föreslagit
riksdagen att till Bidrag till internationell
hjälpverksamhet för budgetåret
1960/61 anvisa ett reservationsanslag av
20 900 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft ett antal motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström m. fl. (I: 55) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Nr 10 213

Bistånd åt de s. k. underutvecklade länderna, m. m.

m. fl. (11:60), hade hemställts att riksdagen
måtte

A. besluta utvidga den svenska biståndsverksamheten
i enlighet med förslag
som framlagts av utredningen angående
Sveriges fortsatta bilaterala tekniska
bistånd till mindre utvecklade
områden i den del som avsåge de under
grupperna 1, 2 och 3 i det framlagda
programmet upptagna åtgärderna i den
omfattning som — efter av vederbörliga
organ utarbetad prioritering —
rymdes inom ramen för ett från
1 750 000 till 7 950 000 kronor förhöjt
anslag till Centralkommittén för svenskt
tekniskt bistånd samt en ökning av anslaget
under punkten Annan direkt
svensk hjälpverksamhet (stipendier)
med ett från nuvarande 400 000 kronor
till 800 000 kronor förhöjt belopp och
således till Bidrag till internationell
hjälpverksamhet för budgetåret 1960/61
anvisa 27 500 000 kronor;

B. besluta ett väsentligt statligt stöd
till den genom Centralkommittén för
svenskt tekniskt bistånd till mindre utvecklade
områden för 1961 planerade
insamlingsverksamheten antingen genom
medgivande av skattefrihet för gåvor
till denna insamlingsverksamhet,
varom yrkande komme att ställas i annat
sammanhang vid denna riksdag,
eller —■ för den händelse förslaget om
skattefrihet inte skulle vinna riksdagens
bifall — genom statligt bidrag till samma
belopp som insamlingen inbringade;

C. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om en skyndsam utredning om
att utvidga de svenska insatserna till bistånd
åt tekniskt och ekonomiskt underutvecklade
länder genom att förbättra
möjligheterna för svenska företag att
etablera verksamhet i dessa områden;

D. hemställa om att en parlamentarisk
delegation tillsattes med uppdrag
att fortlöpande och i kontakt med Centralkommittén
följa förhållandena på
detta område och framlägga de förslag
rörande den samlade svenska insatsen

på detta område som med hänsyn till
utvecklingen vore påkallade.

Statsutskottet hemställde

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj ds förslag och med avslag å
motionerna 1:55 och 11:60, såvitt desamma
avsåge ökad medelstilldelning,
till Bidrag till internationell hjälpverksamhet
för budgetåret 1960/61 under
tredje huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 20 900 000 kronor;

II. att motionen II: 106 icke måtte av
riksdagen bifallas;

III. att motionerna I: 55 och II: 60, i
vad desamma avsåge statligt bidrag till
en år 1961 planerad insamlingsverksamhet,
icke måtte av riksdagen bifallas;

IV. att motionerna I: 55 och II: 60, i
vad de avsåge utredning, icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda;

V. att motionerna 1:55 och 11:60, i
vad de avsåge parlamentarisk delegation,
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

VI. att motionerna I: 150 och II: 184
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

VII. att motionerna I: 190 och II: 482
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

VIII. att motionen 11:185 icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Jacobsson, Anders Johansson,
Lundström och Ståhl, fröken
Elmén och herr Helén, vilka ansett att
utskottet bort under I. hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och med bifall till
motionerna 1:55 och 11:60, såvitt desamma
avsåge ökad medelstilldelning,
till Bidrag till internationell hjälpverksamhet
för budgetåret 1960/61 under
tredje huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 27 500 000 kronor;

2) av herrar Jacobsson, Anders Johansson,
Lundström och Ståhl, fröken
Elmén samt herrar Heckscher och lie -

214 Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Bistånd åt de s. k. underutvecklade länderna, m. m.

lén, vilka ansett att utskottet bort under

III. hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna 1:55 och 11:60, såvitt nu
vore i fråga, besluta att som väsentligt
stöd till den genom Centralkommittén
för svenskt tekniskt bistånd till underutvecklade
områden planerade insamlingsverksamheten
utfästa ett statligt
bidrag till samma belopp, som insamlingen
inbringade;

3) av herrar Jacobsson, Anders Johansson,
Lundström och Stöld, fröken
Elmén samt herrar Heckscher och Helén,
vilka ansett att utskottet bort under

IV. hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:55 och 11:60, såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om en skyndsam utredning
om att utvidga de svenska insatserna till
bistånd åt tekniskt och ekonomiskt underutvecklade
länder genom att förbättra
möjligheterna för svenska företag att
etablera verksamhet i dessa områden;

4) av herrar Jacobsson, Anders Johansson,
Lundström och Stöld, fröken
Elmén och herr Helén, vilka ansett att
utskottet bort under V. hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 55 och 11:60, såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om att en parlamentarisk delegation
tillsätts med uppdrag att fortlöpande
och i kontakt med Centralkommittén
följa förhållandena på detta område
och framlägga de förslag rörande
den samlade svenska insatsen på detta
område, som med hänsyn till utvecklingen
vore påkallade;

5) av herrar Jacobsson, Anders Johansson,
Lundström och Ståhl, fröken
Elmén samt herrar Heckscher och Helén,
vilka ansett att utskottet bort under
VII. hemställa, att motionerna I: 190
och II: 482, i den mån de icke blivit tillgodosedda
genom vad reservanterna under
IV. föreslagit, icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda; samt

6) av fru Lewén-Eliasson, utan angivet
yrkande.

Vad utskotten hemställt föredrogs.
Därvid anförde:

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Trots att det ärende,
som vi nu har oss förelagt, är av stor
vikt, skall jag med hänsyn till herr talmannens
meddelande med hot om lördagsplenum
fatta mig så kort som möjligt.

Utrikesutskottets utlåtande nr 3 avser
ju praktiskt taget helt de multilaterala
hjälpaktioner som sker huvudsakligast
genom dels FN:s, dels OEEC:s
försorg. Utskottet har i denna fråga
kunnat fatta ett helt enhälligt beslut.
Jag kan därför beträffande utrikesutskottets
utlåtande inskränka mig till att
yrka bifall till utskottets hemställan.

Däremot har meningarna i viss utsträckning
varit delade beträffande
statsutskottets utlåtande nr 47, som avser
frågan om medelsanvisningen för
bilateral hjälp. I sak är man, inte bara
inom de fyra demokratiska partierna i
riksdagen utan även — såvitt jag kan
bedöma — ute i landet, enig om behovet
av dessa bilaterala hjälpåtgärdcr.
Vad man nu diskuterar är, huruvida vi
även för nästa budgetår behöver utöka
resurserna för denna verksamhet. Detta
anser inte statsutskottsmajoriteten. Vidare
delar sig meningarna beträffande
formerna för bidragsverksamheten, varom
förslag framförts i olika motioner.

Herr talman! Jag vill uttala min glädje
över den stora uppslutningen kring
den — man kan väl säga — i hela världen
godtagna och på många håll med
entusiasm genomförda tanken på en
stödaktion i verkligt stor skala och i
många olika former för de s. k. underutvecklade
länderna, eller som man numera
säger, de s. k. utvecklingsländerna.

Det är av intresse att konstatera, att
den verksamhet, i vilken de kristna
missionerna var pionjärer, oförstådda

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Nr 10 215

Bistånd åt de s. k. underutvecklade länderna, m. m.

och under långa tider rent av föraktade
i vida kretsar i de s. k. upplysta länderna,
nu har vuxit ut till verkliga folkrörelser
i många länder.

Även i fråga om fullföljandet av den
bilaterala verksamheten råder i långa
stycken allmän enighet. Den utredningskommitté,
som arbetat inom Centralkommittén
för biståndsverksamheten,
i vilken en rad stora organisationer varit
företrädda, har framlagt en rad förslag
till projekt för den kommande
svenska verksamheten på detta område.
Jag har gått igenom de remissutlåtanden
som strömmat in i anledning av
kommitténs betänkande. Det är rent
märkligt att kunna konstatera, att det
icke på väsentliga punkter anmälts avvikande
mening.

Men i ett avseende framstår för reservanterna
utskottsmajoritetens inställning
som otillfredsställande, nämligen
när det gäller frågan om behovet av
och resurserna för att under nästa budgetår
kunna fullfölja denna verksamhet.

I en partimotion har folkpartiet föreslagit,
att man för nästa budgetår skulle
höja anslaget med 6,6 miljoner kronor.
Till detta förslag har majoriteten i utskottet
ställt sig avvisande. Motiveringen
— som enligt vad jag hört upprepats
i första kammaren tidigare i dag — har
varit, att dessa pengar är onödiga, eftersom
det inte skulle finnas några utformade
projekt, som kunde komma till
utförande ens om riksdagen anvisar
detta anslag. Det har sagts mig att både
en talesman för utskottet, som dessutom
var ledamot av denna utredning, och
statsrådet fru Lindström, som glädjande
nog befinner sig här i kammaren,
har argumenterat efter den linjen, .lag
måste på den punkten uttala min förvåning.
Denna förvåning blir inte mindre
av att det gjorts gällande, att reservationen
endast skulle vara en tom demonstration,
eftersom dessa pengar under
inga förhållanden kunde komma till
användning; vi skulle ha reserverat oss
för att demonstrera att vi hade ett stör -

re intresse för denna biståndsverksamhet
än vad de andra partierna i riksdagen
hade. Jag är angelägen om att ta
upp denna invändning, som verkligen
är ganska allvarlig.

Jag måste särskilt uttala min förvåning
över att en ledamot av den utredning
jag tidigare berörde har kunnat
driva denna synpunkt. Såväl innan motionen
väcktes som när reservationen
skrevs —- och här kan jag tala av personlig
erfarenhet, eftersom jag haft med
båda dessa saker att göra på allra närmaste
håll — var författarna i den mest
intima kontakt med de ansvariga tjänstemän
som har att handlägga denna
verksamhet. Dessa har inte bara bestämt
gjort gällande utan också med
konkreta exempel belagt, att om icke
en ökning sker redan för nästa budgetår
av de medel det här är fråga om, kommer
de projekt som föreligger att skjutas
på framtiden minst ett år. Om anslagen
skulle dröja ännu längre kom-,
mer projekten att skjutas på framtiden
ytterligare. Jag skulle kunna exemplifiera
de projekt det gäller. Om majoriteten
då gör gällande att 2,5 miljoner
kronor finns reserverade och kan användas
till förarbetena för de projekt
som ligger på bordet, så blir svaret att
dessa 2,5 miljoner redan är disponerade
för exakta ändamål som också är
katalogiserade och som ligger klara.
Jag skall för tids vinnande inte ge mig
in på någon detaljuppräkning av dem.

Men eftersom dessa 2,5 miljoner kronor
alltså icke står till buds, finns det
inga pengar för de nya projekt som står
på dagordningen. Ett av de främsta är,
om jag får nämna ett exempel, det som
tar sikte på småindustriinstitutet i Indien.
I Indien har man redan kommit
så långt att 5 miljoner rupies har beviljats
för detta ändamål. Det kommer
ganska snart att bli färdigt att köras
i gång men det är beroende av att medel
ställs till förfogande, medel som
icke kommer att finnas om riksdagen
beslutar i enlighet med utskottsmajori -

216 Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Bistånd åt de s. k. underutvecklade länderna, m. m.

tetens förslag. Det är alltså ingen tvekan
om att detta kommer att försinkas
ett år. Jag måste beklaga om riksdagen
tar ett sådant försinkande på sitt ansvar
genom att säga nej till den ökade
medelsanvisning som behövs för denna
verksamhet.

Därtill kommer — och det vill jag
gärna understryka -— att vederbörande
ansvariga tjänstemän kategoriskt förklarat
att för att förbereda dessa projekt
och genomarbeta dem så att de blir
färdiga erfordras inte bara att de rent
teoretiskt planeras. Det krävs också
förhandlingar med vederbörande mottagarländer
och i många fall besök på
platsen med resor av en inte så liten
omfattning. Man måste redan för detta
ändamål ha medel till sitt förfogande.

Jag skall inte fördjupa mig mera i
detta ämne. Jag tror, herr talman, att
man utan vidare kan säga att den framställning
som givits av saken, nämligen
att pengarna, även om de anvisas, icke
kan tas i anspråk därför att man inte
har möjlighet att, som det heter, förbruka
dem, är missvisande och oriktig.
Jag ger de ansvariga tjänstemän
som har lämnat dessa uppgifter vitsord
framför de ledamöter av utredningskommittén
eller andra som har påstått
att dessa pengar inte kan komma
till användning. De som lämnat motsatta
uppgifter är ju folk som dagligen
sysslar med denna verksamhet och
bättre än några andra vet vad de talar
om.

Jag skall därför, herr talman, i punkt
I, som gäller anslaget under budgetåret
1960/61, be att få yrka bifall till reservationen,
där vi föreslår ett reservationsanslag
på 27,5 miljoner kronor.

När det sedan gäller insamlingsverksamheten
kan jag fatta mig kortare.
Där är vi något flera reservanter. Vi
har haft den uppfattningen och vi har
den alltjämt, att om en insamling för
detta ändamål, som vi väl alla behjärtar,
skall komma till ett gott resultat så
behövs ett stöd från det allmänna. Där -

för menar vi att man redan nu borde
kunna avge en förklaring, att det allmänna
skall lämna ett lika stort belopp
som den frivilliga insamlingen inbringar.
Insamlingen avses bli igångsatt
tidigt i början på nästa år och torde
sedan pågå några månader. Om ett
reciprokt anslag från det allmännas sida
skall kunna ge den avsedda stimulansen,
är det nödvändigt att det allmänna
redan i år utfäster sig att medverka
i den omfattning som jag här tilllåtit
mig skissera och som föreslås i
reservation nr 2), till vilken jag yrkar
bifall.

Vad det förslag beträffar, som tar sikte
på att vi framför allt genom samarbete
inom OEEC men även på annat
sätt skulle försöka från det allmännas
sida intressera enskilda företag att etablera
sig i ifrågavarande länder och att
vi skulle lämna exportkrediter till dem,
skulle jag kunna nöja mig med att instämma
i ett avsnitt i Industriförbundets
remissutlåtande: »Skall maximal
effekt av biståndsverksamheten ernås,
bör man åtminstone på längre sikt söka
få till stånd ett visst samspel mellan
svenska kommersiella intressen och den
tekniska hjälpen.»

Det är ingen tvekan om att man menar,
att om anslagen till den bilaterala
biståndsverksamheten höjs tillräckligt
effektivt, så finns det anledning räkna
med att enskilda företag skall uppmuntras
att öka sina insatser såväl på investeringssidan
som när det gäller exporten
till länderna i fråga. Men framför
allt är det naturligtvis viktigt att här
få effektivare exportkrediter och möjlighet
till längre krediter än för närvarande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservation nr 3).

Frågan om en samordning mellan
Centralkommittén och statsmakterna
har rönt föga förståelse hos utskottsmajoriteten.
Man har sagt, att det behövs
ingen parlamentarisk delegation
som följer verksamheten. Möjligen kan

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Nr 10 217

Bistånd åt de s. k. underutvecklade länderna, m. m.

man på ett senare stadium tänka sig någon
form av utredning. Någon sorts
parlamentarisk delegation eller något
permanent samarbete anses däremot inte
böra komma i fråga.

Det är av ganska stort intresse att
Kooperativa förbundet enligt sitt remissutlåtande
hyser en avvikande mening.
Kooperativa förbundet ansluter
sig till samma tanke som är framförd
i vår reservation och understryker att
Centralkommittén icke kan bli annat
än, som man säger, ett permanent beredningsorgan
för den bilaterala svenska
biståndsverksamheten.

Det ligger väl i öppen dag, och det
betonades även i förstakammardebatten,
att vad vi här rör oss med i penningväg
är endast en ringa början.
Detta har inte minst statsrådet fru Lindström
betonat både här i kammaren
och i Förenta Nationerna vid upprepade
tillfällen. Här krävs insatser av
större storleksordning än vad som hittills
kommit till stånd. Men en ökning
av hjälpinsatserna kan inte ske utan
att man har tillfälle att kontinuerligt
följa verksamheten, att verkligen se in
i den och veta vad den avser, vilka insatser
som är nödvändiga och hur mycket
pengar som kommer att erfordras.

Jag tror att Kooperativa förbundets
tanke, att beredningen av dessa projekt
liksom hittills skall anförtros Centralkommittén,
är riktig men att vi i en
framtid — och detta så snart som möjligt
— måste räkna med att ansvaret
flyttas över på statsmakterna och att
därför en kontinuerlig insyn från riksdagens
sida i detta arbete vore av stort
värde. Det är, herr talman, för att tillgodose
detta önskemål som reservation
nr 4) har tillkommit, och jag ber att få
yrka bifall till denna.

•lag skulle även vilja säga ett par ord
om motion nr 184 i denna kammare
som tar upp frågan om missionernas insatser
på detta område. Denna motion
har ju blivit livligt uppmärksammad
och har också rönt en mycket manstark

— kvinnostark också för den delen ■—
anslutning från ledamöter av denna
kammare; enbart deras namn upptar en
halv sida i trycket.

Under utskottsbehandlingen har det
upplysts att det för närvarande inte
finns något hinder för att missionerna

— både missionssällskapen och enskilda
missionsstationer — kopplas in som organ
för det allmännas hjälpinsatser i
olika länder; kanske gäller detta framför
allt på utbildningens område, i fråga
om såväl den teoretiska som yrkesutbildningen.
Därför har utskottsmajoriteten
i den delen också skrivit mycket
välvilligt. Utskottet säger att eftersom
man redan med den nuvarande anordningen
kan tillgodose detta syfte
finns det ingen anledning att därvidlag
göra ett särskilt uttalande. Utskottet
skriver: »Det torde böra ankomma på
Centralkommittén att efter prövning bedöma
när så lämpligen bör ske» —
d. v. s. låta de svenska missionerna användas
såsom organ för genomförande
av hjälpåtgärderna.

Jag vill understryka att detta syfte är
ytterst behjärtansvärt, och jag tror att
Centralkommittén skulle ha nytta av att
anlita den mycket stora fond av intresserad
sakkunskap, som finns inom de
olika missionssällskap som arbetar i de
länder det här kan bli fråga om. Att
någon reservation därvidlag icke avgivits
beror helt enkelt därpå att utskottets
skrivning i detta sammanhang måste
anses tillfredsställande.

Herr talman! Jag ber till sist att få
beklaga att man, när man talat om önskvärdheten
av enighet i denna fråga —
en önskan som jag till alla delar instämmer
uti — liksom har förutsatt att de
uppgifter som lämnats skulle godtagas,
uppgifter som går ut på att några höjda
anslag för nästa år icke kunde utnyttjas.
När det nu enligt de närmaste medarbetarnas
uppgifter förhåller sig så att
ökade anslag är erforderliga, om nya
projekt, som ju alla är ense om, skall
kunna färdigställas, då måste man anse

218 Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Bistånd åt de s. k. underutvecklade länderna, m. m.

rimligt att enighet bort vinnas på den
linjen. Detta är förklaringen till att reservanterna
icke kunnat ansluta sig till
majoritetens uppfattning, sådan den
kommit till uttryck i det föreliggande
utskottsutlåtandet.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Jag kan beträffande bidragen
till den internationella hjälpverksamheten
enligt statsutskottets utlåtande
nr 47 instämma i herr Ståhls
yrkanden, och jag kommer att stödja
reservationerna i detta hänseende.

För min del tycker jag, att en av de
mest glädjande företeelserna i dagens
världsbild är den vidgade förståelsen
för andra folk och deras behov. Motiven
till denna villighet att hjälpa kan väl
härledas från olika källor. Det kristna
budet om kärleken till nästan och den
vidhjärtade humanitära synen har ingått
förbund. Kanske har också det faktum
stått klart för västerns länder, att
om vi inte hjälper dessa fattiga folk,
som nyss fått eller är på väg att få sin
frihet, så står de kommunistiska länderna
redo. Och den faran ligger nära till
hands, att den kommunistiska ideologien
därigenom vinner insteg hos dessa
folk.

Den bilaterala hjälpen från Sverige
till i tekniskt avseende mindre väl utvecklade
länder handhas ju av Centralkommittén
för svenskt tekniskt bistånd,
som i skriften »Sverige hjälper» presenterat
ett femårsprogram härför. I motionen
II: 184, som tidigare nämnts, har
vi, representanter för de fyra demokratiska
partierna, föreslagit, att den svenska
missionen i lämpliga fall och efter
Centralkommitténs bedömande skulle få
förmedla sådan hjälp i viss utsträckning.

Den svenska missionen har i snart
hundra år bedrivit sin verksamhet i
dessa och andra länder, och härför insamlas
varje år i vårt land i frivilliga
bidrag inte mindre än cirka 20 miljo -

ner kronor. Hälften av detta belopp, eller
cirka 10 miljoner kronor, kan beräknas
gå till just sådana ändamål som
den bilaterala hjälpen avser, nämligen
skolor, yrkesundervisning och sjukvård.
Vi motionärer har den uppfattningen
att i sådana fall, där en svensk mission
redan har yrkesskolor eller sjukhus,
som kanske i en del fall skulle behöva
nyutrustas med maskiner eller apparatur,
i andra fall kanske tarvar utbyggnad
eller förstärkning, skulle Centralkommittén
kunna slussa ut sin hjälp via
missionsorganisationen i stället för att
projektera och bygga helt nytt. Detta
skulle förvisso dessutom bli betydligt
billigare.

Nu har statsutskottet på sid. 7 i sitt
utlåtande skrivit mycket välvilligt om
detta förslag. Utskottet synes vara enigt
med motionärerna om att den svenska
bilaterala hjälpverksamheten förmedlas
till mottagarländerna genom vederbörande
missionsorganisationer och jag
vill uttrycka min glädje över detta uttalande.
Utskottet säger: »Enligt vad utskottet
inhämtat har i begränsad omfattning
och under vissa förutsättningar
den svenska bilaterala verksamheten
förmedlats till mottagarländerna genom
vederbörliga missionsorganisationer.»
Detta måste vara något missförstånd.

I varje fall torde denna form av hjälpverksamhet
via missionen ha skett i
mycket begränsad omfattning. Det kanske
har varit såsom hjälp till några redan
hemkomna stipendiater eller dylikt.
Det väsentliga är emellertid att utskottet
ställer sig helt positivt till ett större
utnyttjande av denna form av hjälpverksamhet.
Jag vill livligt hoppas att
dessa möjligheter för framtiden verkligen
skall bli utnyttjade.

Här kommer också utväljandet av stipendiater
från de färgade folken in i
bilden. Bättre än de flesta andra känner
missionärerna, som lever ute bland folket,
den ungdom som här kan ifrågakomma.
De skulle helt visst i många fall
kunna ge goda råd vid utväljande av

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Nr 10 219

Bistånd åt de s. k. underutvecklade länderna, m. m.

stipendiater. När sedan de unga kommer
hit till vårt land, skulle exempelvis
Svenska missionsrådet, som är ett samlande
organ för all svensk missionsverksamhet,
kunna förmedla kontakter till
hjälp åt dessa unga .studerande.

Jag vill gärna i detta sammanhang
ännu en gång betona, att missionärerna
aldrig diskriminerar eller avvisar hjälpbehövande
på grund av annan religionsbekännelse
eller dylikt. Inom missionen
är det också maximen »hjälp till självhjälp»
som i högsta grad tillämpas. Strävan
går nämligen ut på att utbilda och
fostra de färgade folkens representanter
till att själva i största utsträckning
gå in i ledningen för arbetet. Inhemsk
ledning av verksamheten bär redan i
många fall trätt till. Nämnas kan t. ex.
att de inhemska läkarna på missionsfälten
på fem år ökat med 1 500 och att vid
missionens sjukhus av 25 läkare redan
7 är inhemska med över 500 infödda
sjukvårdare.

Herr talman! Jag har i detta ärende
intet yrkande utan har endast velat understryka
dessa synpunkter. Samtidigt
vill jag uttala den förhoppningen att i
den hjälpaktion som nu går mot en väsentlig
utvidgning alla goda krafter
skall förenas. Där bör såväl staten som
organisationer, mission som enskilda
vara med och deltaga.

Häri instämde herr Gustafsson i Borås
(fp).

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Det är tydligt att intresset
för tekniskt bistånd till underutvecklade
länder för närvarande griper
omkring sig i allt vidare kretsar.
Klyftorna i levnadsstandarden mellan
jordens folk illustreras för oss nästan
dagligen av ögonvittnesskildringar i tidningar,
radio och TV. Med vår fantasi
börjar vi kunna fatta situationen för en
miljard människor i fattiga länder, när
vi får veta, att denna miljard har en inkomst
på genomsnittligt 625 kronor per

person och år eller mindre än vad flertalet
svenskar uppnår enbart i löneökning
under det tvåårsavtal, som just
har slutits av arbetsmarknadens huvudparter.
Vi har också börjat inse, att
vårt välstånd förpliktar och att vi bör
dela med oss till andra.

Under de senaste två åren har Sverige
rätt avsevärt ökat sin andel av de
bidrag som genom olika internationella
kanaler sprids ut till länder som befinner
sig på efterkälken — ekonomiskt
och tekniskt. När jag säger »rätt avsevärt»
lägger jag en relativ bedömning
i orden. I jämförelse med andra givarländer
och i förhållande till folkmängden
betalar vi avsevärda belopp. I förhållande
till de omätliga och otillfredsställda
behoven betalar vi en obetydlig
tribut. Jag skulle helst ha velat avstå
från den missvisande kutymen att
placera in vårt land i ordningsföljden
av mera givmilda nationer. Men det har
nyligen figurerat en uppgift i pressen,
som visserligen har hämtats ur autentiska
FN-dokument men som — lösryckt
ur sitt sammanhang — har missbrukats
i självgoda tidningsrubriker om att
Sverige ger mest. Detta ger mig anledning
att nu säga, att Sveriges placering
som nummer 5 i raden av de 12 största
bidragsgivarna under 1960 till FN:s
tekniska biståndsverksamhet liksom det
faktum att detta bidrag kostar oss 2 kr.
8 öre per invånare eller mer per capita
än vad alla andra folk genom FN ger
för dessa ändamål sannerligen inte är
något som det anstår oss att självbelåtet
pösa över. Lika litet har vi anledning
att böja vårt huvud i skam inför påpekandet
att regeringen »bara» vill ge
25 000 kronor mer till den internationella
hjälpen nästa budgetår. Man framställer
därvid en rent rutinmässig uppräkning
av ett omkostnadskonto som
om det hade varit avsett att vara en
riktig hjälpinsats, och som sådan bedöms
den naturligtvis som ett ömkligt
och otillräckligt försök. Men samtidigt
förbigår man med tystnad en så verk -

220 Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Bistånd åt de s. k. underutvecklade länderna, m. m.

ligt betydande hjälpinsats, som den
Sverige ställer i utsikt i och med sin
anslutning till Internationella utvecklingsfonden,
en anslutning som föreslås
riksdagen i en särskild proposition
och som betyder ett engagemang på
52 miljoner kronor under fem år.

Nej, vi är varken så bra eller så dåliga
givare som det utmålas, och inget
politiskt parti i detta land kan med fog
stiga fram och fariseiskt slå sig för
bröstet och säga att »vi är inte som de
andra, vi vill verkligen ge mera». Folkpartiets
stora partimotion om tekniskt
bistånd är förvisso inget kriterium på
att givarlusten skulle vara mera accentuerad
i folkpartileden än inom socialdemokratien,
högern eller centerpartiet.
Men den är en ytterst välskriven
redovisning av mänga fruktbara tankegångar,
som vi alla omfattar och som
det är värdefullt att få redovisade även
i riksdagstrycket. Detta gäller för övrigt
också de andra motionerna i ämnet.
Även de innehåller många bra och
riktiga synpunkter.

Det är naturligt, när jag nu tagit till
orda så här sent på kvällen, att jag inte
tar upp tiden med instämmanden och
kommentarer till sådana förslag och
önskemål, som vi i stort sett är sams
om — från höger till vänster. Utan vad
jag vill uppehålla mig vid är några av
de yrkanden, som framförts motionsvägen
eller reservationsvis till utskottsutlåtandet.
Tyvärr medger inte tiden
att jag kommenterar allt.

Vad först beträffar det yrkande som
framställts genom herr Ståhl om större
anslag till den bilaterala hjälpverksamheten
redan från den 1 juli i
år, alltså för nästa budgetår, har det
avstyrkts av statsutskottets majoritet.
Riksdagen kan med gott samvete följa
utskottet och Kungl. Maj:t utan att känna
det som en försummelse gentemot de
länder, som vi alla är ense om att stödja.
Anledningen härtill är att det finns
reservationsmedel tillräckligt för att
bedriva en aktiv bilateral verksamhet

under ännu ett år framåt, innan vi kunnat
påbörja ens den upprustning av de
personella och administrativa resurserna,
som är oundgänglig för att kunna
förarbeta nya biståndsprojekt i vidgad
skala och hålla i gång en bilateral verksamhet
av större dimensioner. Herr
Ståhl sade nyss att detta var ett missvisande
och oriktigt påstående. De 2,5
miljoner kronor, som finns av reservationsmedel,
är, menar han, enligt uppgifter
han fått av ansvariga tjänstemän,
som han tror mera på än på hem Palme
i första kammaren som ledamot av Centralkommittén
och »på andra» — om
han nu med dessa andra avser mig? —
dessa 2,5 miljoner skulle enligt herr
Ståhl vara disponerade, bundna, oåtkomliga
för nya ändamål. Jag vill gentemot
detta säga honom, att dessa pengar
ursprungligen anslogs för yrkesskolan
i Pakistan enligt en femårsplan för
skolans uppbyggnad och drift. Men det
var trögt i portföret, som det ofta är
med sådana här projekt, och yrkesskolan
kom inte i gång förrän bra mycket
senare än beräknat. Därför reserverades
medel och en ackumulering blev följden,
eftersom riksdagen anvisade nya
medel enligt femårsplanen för varje påföljande
år. De sålunda ackumulerade
medlen kan användas till nya ändamål.
Om herr Ståhl läser i tredje huvudtiteln
skall han finna att det står där att det
förutsättes att Kungl. Maj :t liksom hiltills
får förfoga över befintliga reservationsmedel
för aktuella biståndsprojekt.

Jag nämnde, att man har medel för
ett år framöver och för den planering
som behövs för nya projekt. Men dessutom
är det ännu oavgjort vilka länder
och vilka projekt, som skall utväljas
för en sådan större bilaterial insats.
Folkpartireservanterna har resolut äskat
anslag till vad som motsvarar en
första etapp, en femtedel av Centralkommitténs
utredningsprogram, d. v. s.
drygt 6 friska miljoner kronor plus en
fördubbling av stipendieanslaget. Därmed
har reservanterna utan prövning

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Nr 10 221

Bistånd åt de s. k. underutvecklade länderna, m. m.

för sin del svalt den prioritering som
Centralkommitténs delegerade kommit
fram till. Jag vill för min del inte nu
avge några omdömen om denna prioritering
utan avvaktar slutresultatet av
den remissbehandling av Centralkommitténs
förslag, som knappt var påbörjad,
när folkpartiet skrev sin motion,
och som ännu inte är helt avslutad. Av
majoriteten av de yttranden, som inkommit,
framgår emellertid, att det
finns åtskilliga frågetecken för de projekt
som är upptagna i utredningsprogrammet,
inte minst i dess första etapp.
Herr Ståhl säger att det inte i någon
väsentlig punkt har anmälts en avvikande
mening vid remissbehandlingen.
Som några smakprov kan jag dock nämna,
att skolöverstyrelsen, socialstyrelsen
och Unescorådet anser, att den internationella
folkhögskolan i Kungälv
faller helt utanför ramen för det tekniska
biståndet och att universitetskanslern
inte vill binda sig för att man
fortsätter med den växtförädlingskurs,
som nyligen inletts i Lund och som vi
ännu inte har några erfarenheter av.
Det föreligger vidare en principiell
handelskammarkritik mot tanken på
en maskinlånefond i Pakistan och mot
handelshögskoleutbildning i Marocko.
Vattenfallsstyrelsen och överstyrelsen
för yrkesutbildning lägger kritiska synpunkter
på stipendiat- och utbildningsfrågorna.
Vattenfallsstyrelsen menar,
att man endast undantagsvis bör bedriva
stipendiatverksamhet i nuvarande former
i Sverige och att man bör begränsa
den tekniska utbildningshjälpen i andra
länder till verkmästar- och förmånsnivån.
Knappheten på lärare och instruktörer,
som i skolor, på arbetsplatser och
i förvaltningen inom Sverige kan ta
emot och handleda utländska stipendiater
och bristen på experter att skicka
ut till underutvecklade länder har påtalats
på flera håll, inte minst av den
statliga nämnden för internationella expert-
och stipendieärenden. Man förbiser
ofta i sin entusiasm och offervilja

att de personella resurserna är otillräckliga,
om vi skall bygga ut ett bilateralt
tekniskt bistånd i den takt, som
Centralkommittén föreslagit och som
reservanterna med herr Ståhl vill följa.
Ett faktum är att om vi skall fördubbla
eller trefaldiga våra bilaterala insatser
anslagmässigt, får vi också vara beredda
att fördubbla eller trefaldiga våra
insatser i fråga om antalet utsända experter,
mottagna stipendiater och anordnade
utbildningskurser m. m.

Med detta har jag velat säga, att vad
vi främst behöver f. n. inte är sex miljoner
i påspädning till centralkommitténs
verksamhet — pengar som jag i
motsats till herr Ståhl tror skulle komma
att stå orekvirerade i statskontoret
under nästa budgetår — utan en undersökning
av hur vi skall rusta upp våra
personella resurser så att de svarar mot
de kinkiga administrativa uppgifter,
som ett ökat tekniskt bistånd drar med
sig hemma och utomlands.

I en av de andra reservationerna,
som herr Ståhl bär pläderade för, hemställes
att en parlamentarisk delegation
skall tillsättas för att fortlöpande
och i kontakt med Centralkommittén
följa förhållandena och framlägga förslag
rörande den samlade svenska insatsen.
Utskottet säger här mycket riktigt,
att man inte kan göra en avvägning
mellan bilaterala och multilaterala
biståndsändamål en gång för alla utan
att denna måste bli beroende på många
och i tiden växlande faktorer. Den multilaterala
hjälpen är intimt förbunden
med vår utrikes- och handelspolitik.
Därför kan inte regeringen dirigera
över den på en parlamentarisk beredning,
som permanent skulle överta bedömningen
av hur mycket, när och var
denna hjälp skulle öka. Soin medlem av
olika internationella organisationer
måste Sverige vara berett att smidigt
anpassa sina bidrag efter varierande
situationer. Det svenska biståndet blir
beroende av beslut och rekommendationer
i FN och andra internationella

222 Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Bistånd åt de s. k. underutvecklade länderna, m. m.

organ och av bedömningar i samband
med vår utrikespolitik. Vissa av de internationella
organen för stöd åt underutvecklade
länder — jag kan erinra om
t. ex. Internationella banken och den
nya utvecklingsfonden — bygger sin
kapitalförsörjning på ett kvotsystem,
och anspråken på medlemsstaternas bidragskvoter
ställs därför med olika,
ofta politiskt betingade mellanrum. Som
kommerskollegium har påpekat i sitt
yttrande över Centralkommitténs utredning
kan de multilaterala åtgärderna
också beröra utformningen av den handelspolitik
och konjunkturpolitik, som
en utökad internationell samverkan kan
påkalla. Det kan inte vara rimligt att någon
regering — vilken det vara månde
— skulle lämna ifrån sig dessa för dess
politik centrala frågor till en permanent
parlamentarisk beredning.

Planläggningen av den direkta hjälpen
till underutvecklade länder är också
ett kontinuerligt arbete, som måste
anpassas efter växlande situationer. Centralkommittén
är representativ för hela
Organisationssverige, omfattande 44 organisationer,
varibland samtliga våra
demokratiska politiska partiers kvinnooch
ungdomsförbund, och där staten
även är representerad. F. ö. är två av
de borgerliga partierna företrädda i
kommittén av prominenta riksdagsmän.
Ingen parlamentarisk delegation kan
bli tillnärmelsevis så representativ som
Centralkommittén, och att på riksdagsplanet
dubblera dess funktioner är väl
ganska meningslöst.

Däremot finns det andra uppgifter,
där medverkan av parlamentariskt förankrade,
omdömesgilla personer skulle
vara av stort värde. Jag syftar då på
de problem, som jag nyss antydde,
nämligen problemet att kunna bygga ut
en effektiv och gästvänlig svensk mottagningsapparat
för det ökande antal
stipendiater, som vi nog i framtiden
får räkna med, och problemet om hur
administrationen av de kommande bilaterala
insatserna skall ordnas. I den

frågan behövs det en parlamentarisk
utredning, och jag kan meddela att det
är regeringens avsikt att snart tillsätta
en sådan utredning.

Till sist vill jag bara anföra några
principiella reflexioner i anledning av
vad herrar Ståhl och Nelander här sagt
om motionen nr 184 och de där berörda
problemen. Herr Nelander efterlyste
samarbete mellan staten och missionen
och syftade därvid, såsom han sade,
på möjligheten av att slussa in statsmedel
som bidrag till missionens yrkesskolor
och andra yrkesutbildningsanstalter
och på möjligheten att koppla in
Svenska missionsrådet när det gäller
valet av stipendiater. Låt mig börja
med att säga, att jag hyser stor beundran
och respekt för det offersinne, som
avspeglas i missionens insatser inom
eftersatta länder, men inte desto mindre
måste jag ställa mig betänksam till
motionärernas propå. Motionärerna
hävdar visserligen, att det inte »i princip»
föreligger någon väsentlig skillnad
mellan missionens kulturella arbete och
den verksamhet, som bedrives genom
det bilaterala biståndet eller genom
Unesco; i varje fall diskrimineras aldrig
någon studerande på grund av religionsbekännelse
eller dylikt, påpekade
herr Nelander nyss, och jag vill gärna
tro att någon sådan diskriminering inte
förekommer. Men även om det förhåller
sig sä, att alla, oberoende av tro och
ras, är lika välkomna till missionens
yrkesskolor, så måste vi vara medvetna
om att dessa skolor av de styrande i de
länder, där skolorna verkar, betraktas
som kristna skolor med syfte att påverka
eleverna, om än aldrig så milt,
till förmån för kristendomen. Detta gör
att länder, där statsreligionen är en
annan än kristendomen — buddism,
hinduism, muhammedanism eller vad
det nu kan vara — gör en principiell
skillnad mellan missionens sociala och
pedagogiska institutioner och dem som
det ideologiskt och religiöst neutrala
Unesco bygger upp. Det tekniska och

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Nr 10 223

Bistånd åt de s. k. underutvecklade länderna, nt. m.

ideella biståndets idé, sådan den har utformats
av Förenta Nationerna, innebär
ett bistånd som lämnas utan alla politiska
eller religiösa biavsikter, och efter
åratals FN-debatter om det tekniska
biståndets utformning, råder det numera
inte något tvivel om att de underutvecklade
länderna bildar en kompakt
opinion till förmån för en ideologiskt
ofärgad hjälp.

Nu kan det kanske invändas, att det
i detta fall är fråga om bilaterala hjälpinsatser
direkt mellan givare- och mottagarelandet
och att Sverige såsom ett
kristet land borde kunna hjälpa eftersatta
länder, som vill ta emot vårt bistånd,
utan att sticka under stol med
denna kristna bakgrund. Erfarenheterna
från det multilaterala biståndet genom
FN talar dock för att även den
svenska staten bör uppträda helt konfessionslöst
i underutvecklade länder
och att vi därigenom bättre uppnår ett
förtroendefullt samarbete med mottagarlandets
regim, i varje fall när det
gäller länder med annan statsreligion.
Det är angeläget att så sker, eftersom
våra insatser ju alltid bygger på ett
kontrakt, där givare- och mottagarelandets
regeringar inbördes avtalar om
hur mycket vardera parten skall tillskjuta.

Detta med regeringskontakten gäller
även stipendiatverksamheten. I regel
håller vi — liksom FN — på att personer,
som mottagas i vårt land såsom
svenska statens stipendiater, skall vara
officiellt rekommenderade av vederbörande
myndighet i hemlandet. Meningen
med detta är att få en viss garanti
för att stipendiaten, sedan han avslutat
sin utbildning i Sverige, efter återkomsten
hem får ett arbete, som innebär
att hans kunskaper verkligen nyttiggörcs
av det land, vars medborgare han
är och för vars skull vi har satsat svenska
kronor på hans undervisning.

Däremot kan naturligtvis Svenska
missionsrådet ge uppslag om lämpliga
stipendiater, och i fall, då det råder ett

gott förhållande mellan missionären på
fältet och myndigheterna i vederbörande
land, kan han försöka intressera dessa
myndigheter för kandidater som är
lämpliga att skickas som stipendiater
till Sverige. Så har även skett i Etiopien.

Jag har uppehållit mig så pass utförligt
vid denna motion bl. a. därför att
den har gett mig tillfälle att litet närmare
redogöra för några av de principer
som är vägledande för internationell
biståndsverksamhet.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Bara några korta repliker
till statsrådet fru Lindström.

När jag tillät mig tala om ett oriktigt
och missvisande påstående, gällde det
statsrådets uttalande i första kammaren
att pengarna, även om anslaget beviljades,
inte skulle kunna användas under
nästa budgetår, att det fanns bruk för
pengarna. Jag vill ge statsrådet fru Lindström
min komplimang för att hon i
denna kammare talade med små bokstäver
om denna sak och försiktigt sade,
att enligt vad hon trodde skulle inte anslaget
kunna komma till användning.
Det respekterar jag till fullo. Det är ett
helt annat och modestare sätt att uttrycka
en omstridd sak.

När jag talade om att det inte på någon
väsentlig punkt fanns delade meningar
så avsåg jag självfallet uppläggningen,
långtidsprojekteringen av
denna hjälp. Jag avsåg inte diskussionen
om det ena eller andra projektet,
där det kan finnas och kommer att finnas
delade meningar.

Jag har verkligen inte riktat ett ord
av kritik mot regeringen. Jag bär aldrig
sagt att programmet är för stort eller
att det är dåligt. Jag har försökt att hålla
mig till sakfrågan, men gör jag det,
måste jag tyvärr underkänna det resonemang
som fru Lindström här förde
då hon sade att det finns reservationsmedel
som räcker för att under det kom -

224 Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Bistånd åt de s. k. underutvecklade länderna, m. m.

mande budgetåret driva en aktiv bilateral
verksamhet. Enligt mina informationer
som jag har all anledning att lita på,
är de 2,5 miljoner kronorna bundna till
sju olika projekt, som är fixerade till
sina belopp och för närvarande tar upp
utrymmet inom detta reservationsanslag.
I denna belysning lämnas förklaringen
att om man nu vill övergå till de
två nya projekt som närmast ligger
framför oss, nämligen det indiska, som
jag nyss nämnde, och en yrkesskola i
Liberia, som speciellt LO har intresse
av, kommer det att saknas pengar. Skall
man driva dessa projekt, måste man
stryka något av de tidigare för vilka
dessa 2,5 miljoner kronorna skulle användas.

Vi är inte så främmande för denna
verksamhet som det möjligen kan låta
då man hör fru Lindströms anförande.
Att vi är rätt bekanta med förhållandena
vet nog statsrådet fru Lindström, eftersom
vi har sysslat med dessa saker i
FN tillsammans. När vi föreslår 6,6 miljoner,
är det inte för att lägga oss i regeringens
fögderi. Det är regeringen
som skall föreslå de stora beloppen,
när projekteringen är klar. Vad vi velat
göra är att förebygga att ett vakuum
skulle inträffa i den fortsatta projekteringen.
Jag beklagar om de beslut som
här kommer att fattas skulle leda till att
man icke på det sätt som är önskvärt
och i högsta grad behövligt skulle kunna
fullfölja denna verksamhet.

Herr NELANDER (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet fru Lindström
uttalade sin uppskattning av missionen
eller i varje fall av den offervilja
hos vårt folk som tar sig uttryck i
missionens verksamhet. Men statsrådet
gjorde mig ganska ledsen, när hon uttalade
sin betänksamhet mot att använda
missionen för att förmedla viss hjälp
till dessa mindre utvecklade länder.
Statsrådet tycktes godta förslaget i motionen
att missionärer, som väl kände

folket, skulle kunna föreslå stipendiater
men ställde sig tydligen betänksam
mot att någon hjälp till exempelvis yrkesskolor
eller sjukhus skulle kunna
förmedlas genom en missions organisation.
Statsrådet sade att den svenska staten
bör uppträda konfessionslöst.

.lag har tidigare betonat att missionen
aldrig på något sätt diskriminerar eller
avvisar hjälp från andra religionsbekännare.
Det är märkligt, fru statsrådet, att
de yrkesskolor som det här kan vara tal
om av de styrande i de olika missionsländerna
visserligen betraktas som
kristna skolor men helt godkännes av
respektive stater och lämnas betydande
statsbidrag. Jag skulle om tiden hade
tillåtit det kunnat lämna citat ur ett yttrande
i indiska parlamentet helt nyligen,
där mycket berömmande ord fälldes
just om missionens skolor. Jag hoppas
alltså att statsrådets betänksamhet
inte skall få henne att ta avstånd från utskottets
välvilliga ståndpunkt, som det
uttrycker så: »Något hinder för att på
här ifrågavarande områden svenska
missioner utnyttjas torde alltså icke i
princip föreligga.»

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Herr Ståhl medgav nu,
att det kan finnas olika meningar om
de olika projekten i Centralkommitténs
program för den bilaterala verksamhetens
utbyggnad. Men han vidhåller, att
man ändå borde påbörja förberedelserna
för en mycket utvidgad biståndsverksamhet
utan dröjsmål. Men vilka förberedelser
och vilka projekt i vilka länder?
Man måste ändå veta vilka av dessa
projekt man skall ta upp. I hans första
anförande och i reservationen framhölls
det att det här rör sig om ett antal
elitprojekt, varav man skulle kunna
välja vilka som helst. I själva verket
måste man dock sovra bland dem och
ge prioritet åt några och därvid bör man
följa anvisningarna från de myndigheter
och organisationer, som yttrat sig

Onsdagen den 30 mars 1960 ein.

Nr 10 225

Bistånd åt de s. k. underutvecklade länderna, m. m.

om förslagen och har erfarenhet på
respektive områden. Herr Ståhl talade
vidare om informationer, som han fått
av de »ansvariga tjänstemän» han åberopat
hela kvällen, men vars synpunkter
väl också jag borde känna eftersom
de skall vara föredragande för mig. Enligt
dessa informationer skulle de 2,5
miljonerna kronor, som finns reserverade,
jämte vad vi kan få av riksdagen
för nästa budgetår, redan vara intecknade
för 7 olika projekt. Inga av dessa
har emellertid varit föredragna för mig
eller är ännu godkända av regeringen.
Man skulle alltså inte ha medel för två
projekt som står på lut, menade herr
Ståhl. Så är det knappast. Det är mindre
pengar man saknar än folk som kan
bearbeta projekt, som just passerat remissbehandlingen,
så att de förberedelser,
som behövs, hinner bli färdiga i tid
för att få projekten till utförande redan
under nästa budgetår. Därför tror jag
att de 6,2 miljonerna, om de beviljas i
dag, med en till visshet gränsande sannolikhet
inte skulle komma att utnyttjas
under ifrågavarande budgetår.

Sedan vill jag säga några ord till herr
Nelander igen. Han blev ledsen över att
jag inte tänkte mig att missionen kunde
utnyttjas på det sätt han tänkt sig. Jag
har därmed inte sagt att vi inte önskar
ett nära samarbete med missionen — och
inte har det. I Centralkommittén är
Svenska missionsrådet medlem och även
Frikyrkliga samarbetskommittén, har
jag hört sägas. Man har inom Centralkommittén
varit mycket lyhörd för önskemål
från missionshåll och i ett flertal
fall också tillmötesgått dem.

Jag kanske också vågar säga utan atl
bli missuppfattad, att när man studerar
de imponerande siffrorna över missionens
årliga insamlingsresultat — det är
lika stort som hela statsanslaget — får
man intrycket av en verksamhet som
kan stå på egna ben utan statsstöd och
det alldeles förträffligt. Staten bör -—
som jag sade förut — helst uppträda
helt konfessionslöst i biståndsverksam15
— Andra kammarens protokoll 1960.

het utomlands. Att den svenska missionen
i framtiden som hittills representerar
de stora kristna gruppernas givmildhet
mot de fattiga folken är ett utomordentligt
komplement, vars tillvaro vi
är tacksamma för.

Fru RENSTRÖM-INGENÄS (s):

Herr talman! Innan jag går direkt på
den framställning som vi motionärer
gjort i motion nr 106 i denna kammare
tillåter jag mig att göra några reflexioner
över tendenser i tiden, som jag tycker
är ägnade att inge oro och bekymmer.
Jag är rädd att statsrådet fru Lindström
var väl optimistisk i sin bedömning
av allmänhetens vakenhet inför
förhållandena i världen och dess vilja
att hjälpa. I förhållande till vad vi borde
och kunde är vår hjälpverksamhet
ingalunda stor.

Vad kan då anledningen härtill vara?
En sådan tror jag är den egoism, som
finns hos alla människor. För en god
samlevnad människor emellan är det
emellertid bäst, om egoistiska tendenser
blir tillbakaträngda. Men vad sker här i
vårt land? Alltför länge har egoismens
budskap klingat ut i vårt land. Behåll
det du har för dig själv! Du förstår bäst
själv hur du skall använda dina pengar
för att få en maximal trevnad och nytta
av dem för egen del. Ärade kammarledamöter!
Vad var det annat än ett utslag
av denna egoistiska livsåskådning
som vi timme efter timme lyssnade till
här i kammaren t. ex. den 9 mars i år,
då högern och folkpartiet sida vid sida
energiskt gick till storms för att hindra
att samhället fördelade mera av produktionen
till människor, som av någon anledning
inte själva varit i stånd att
skaffa sig en rimlig del av den.

Ur den individuella egoism, som dylik
propaganda fostrar människorna
till, blommar det också upp en nationalegoism,
som gör att många människor
vill se vårt land som en avskärmad del
av världen, vars resurser vi så mycket
som möjligt bör behålla för oss själva.

Nr 10

226 Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Bistånd åt de s. k. underutvecklade länderna, m. m.

Vi har alla mött sådana argument:
Vad har den utländska arbetskraften
här att göra, arbetstillfällena bör väl i
första hand vara tillgängliga för oss
svenskar! Ändå borde alla veta vad den
utländska arbetskraften betytt för oss.

Man säger också: Varför skall utlänningar
få bo i lägenheter när vi svenskar
behöver dem? Först och främst
borde vi ha lägenheterna själva.

Vad är det annat än denna nationalegoism,
som kommunisterna gör sig
skyldiga till då de på arbetsplatserna
motarbetar LO-insamlingen till de underutvecklade
ländernas hjälp under
motiveringen: Vi skall väl inte skicka
våra pengar till utlandet. Det finns folk
i Sverige, som vi behöver göra insamlingar
åt.

Visst finns det hjälpbehov även här
hemma. Men de som genom radio och
TV lärt känna arten och graden av den
nöd, som råder i de länder vi nu talar
om, dessa vet vilken himmelsvid skillnad
på hjälpbehov som här föreligger.
Vi har resurser nog att det ena göra
och det andra inte underlåta. Men det
gäller att — som jag påpekade i början
av mitt anförande — bryta den själviska
livsinställning som propagandan så ivrigt
verkat för. Jag är glad och tacksam
för att radio och TV ägnat så pass mycken
tid till upplysning om hur människorna
lever i andra delar av världen
och att även tidningsreportage i ökad
utsträckning vittnar därom. Här behövs
emellertid också mycket upplysning
från samhällets sida. Ett av de verksammaste
medlen att i allmänhetens
medvetande flytta in de underutvecklade
ländernas problem och tvinga dem
till ett ställningstagande till frågan om
vårt lands förpliktelser i sammanhanget
utgör insamlingsverksamheten.

Centralkommittén för svenskt tekniskt
bistånd skall, som här redan framhållits,
samla in medel för sin fortsatta
verksamhet. Förra gången detta hände
var år 1955. Då anfördes efteråt i bilaga
5 till statsverkspropositionen år 1956,

att det goda resultat som insamlingen
gett borde motsvaras av en förstärkt
insats från statsmakternas sida. Sedan
gavs i efterskott en statlig anslagshöjning.

Nu anser vi som lagt fram motion 106
att den grundsyn, som låg bakom regeringens
ställningstagande 1956 — nämligen
att de enskilda ansträngningarna när
det gäller hjälp åt de underutvecklade
länderna bör mötas med förståelse och
uppmuntran från statsmakternas sida
— alltjämt äger giltighet.

Men utfästelser om ökade statliga bidrag
som en följd av enskilda hjälpåtgärder
bör givas i förväg, innan insamlingen
börjar. Om Centralkommittén i
sina upprop och i sin propaganda för
insamlingen kunde hänvisa till ett sådant
löfte, skulle det stimulera till ökade
enskilda bidrag.

Även utskottet säger, att sannolikt torde
statsbidrag i motionens syfte på ett
gynnsamt sätt påverka denna hjälpaktion.
Men ändå yrkas avslag — i hopp
om att Kungl. Maj:t i alla fall skall pröva
det i motionerna aktualiserade förslaget.
Det var ett reservationsanslag,
lika stort som det insamlade beloppet,
dock högst 6 miljoner kronor, som motionärerna
begärde, att anvisas för budgetåret
1960/61, och det föreslogs att utbetalningar
från anslaget skulle få ske
intill den 30 juni 1962.

Jag yrkar emellertid, som saken nu
ligger till, bifall icke till motion nr 106
utan till reservation nr 2 av herr Jacobsson
m. fl., ty den reservationen innehåller
i stort sett detsamma som motionen
i fråga.

Herr WAHLUND (ep):

Jag kan glädja herr talmannen och
kammarens ledamöter med att jag inte
kommer att tala om statsutskottets utlåtande
rörande den internationella
hjälpverksamheten — dels är timmen
sen, dels sitter jag inte i statsutskottet,
och dels har jag tidigare i kammaren

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Nr 10 227

Bistånd

kunnat redovisa min positiva inställning
till de frågor det här gäller.

Jag har begärt ordet, herr talman, för
att säga några ord om utrikesutskottets
utlåtande nr 3. Där behandlas en motion
från centerpartiet som delvis
kommer in på befolkningsfrågan men
framför allt en motion från folkpartihåll,
där det förordas dels insatser genom
FN för familjeplanering, dels också
mer direkta bilaterala initiativ från
svensk sida i samma syfte.

Jag menar att vad som här försiggår
faktiskt är någonting ganska märkligt.
Det här är kanske första gången som
frågan om födelsekontroll som internationell
hjälpverksamhet har dragits inför
något parlament i vår värld — det
vet jag inte säkert — men en sak vet
jag, nämligen att det inte finns något
parlament utanför Norden där sådana
här yrkanden skulle samla enighet.

Vad jag säger positivt om de här motionerna
får inte uppfattas så, att vi på
svenskt håll skulle ha gjort oss skyldiga
till några underlåtenhetssynder i det
här fallet — tvärtom. Det är ju välbekant
att Sverige är det enda land i
världen som bedriver bilateral verksamhet
i fråga om födelsekontroll. Det finns
heller inget land som så ofta har påtalat
dessa saker inom Förenta Nationernas
generalförsamling som Sverige. Vi
var länge ensamma, men nu har något
land kommit till, i första hand Indien.

Redan för tio år sedan tog vi i den
svenska delegationen upp dessa frågor.
Då uppfattades det faktiskt som något
av en skandal att man vågade tala om
dessa ting inom FN:s generalförsamling
— jag ser att statsrådet Ulla Lindström
nickar. Vi har nämligen att inom Förenta
Nationerna räkna med två opinionsgrupper
som ställer sig negativa
till dessa problem.

Den första gruppen är den katolska
kyrkan, som är talrikt företrädd i generalförsamlingen.
De åberopar etisk-religiösa
skäl som går tillbaka på Pius I:s
cncyklika av 1930, där det sägs, att med -

åt de s. k. underutvecklade länderna, m. m.

veten barnbegränsning inte är tillåten
om den inte sker genom utnyttjande av
kvinnans säkra perioder.

För att det inte skall uppstå något
missförstånd vill jag säga, att i den
verksamhet på det här området som jag
har varit med om just sådana metoder
har använts som haft den katolska kyrkans
tillstånd. Jag har alltså inte haft
något besvär med den saken.

Det är svårt att fälla ett omdöme om
etiska värderingar. Jag vill bara säga att
mina värderingar — och jag tror jag
vågar säga våra värderingar — är annorlunda
än katolikernas. För oss är
det någonting absurt att det i vår värld
skall finnas hundratusentals, ja hundramiljontals
barn som svälter, i den meningen
att de inte får tillräckligt med
mat för att upprätthålla sin hälsostandard,
bara av den anledningen att de
har för många syskon att dela maten
med.

Å andra sidan ställer sig kommunismen
negativ. Jag kan därvidlag citera
vad Chrustjov sade år 1955: »Den borgerliga
ideologien har lanserat en del
kannibalistiska teorier, däribland tesen
om överbefolkning med födelsekontroll
och befolkningsminskning. Här i landet»
— alltså i Sovjetunionen — »är läget
helt annorlunda. Om vi skulle öka
vår nuvarande befolkning på 200 miljoner
med ytterligare 100 miljoner, skulle
det alltjämt vara för litet.»

Nu tror kanske herr talmannen att
jag tänker polemisera mot det där. Nej,
det behöver jag alls inte. Saken är ju
den att vad som händer i Sovjetunionen
inte är avgörande för vad som händer i
många underutvecklade länder. Också
vi i Sverige har alldeles för liten arbetskraft
i vårt land — det är ingenting
att skryta över.

Nej, befolkningsfrågan är relativ till
rummet, den är olika i varje land. Nu
skall jag med hänsyn till den sena timmen
inte göra den rundvandring i världen
jag tänkt göra och visa hur olika
befolkningsfrågan kan vara i olika län -

228 Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Bistånd åt de s. k. underutvecklade länderna, m. m

der, men rundvandringen skulle sluta i
Kommunistkina, som med sina 630 miljoner
invånare och 2,2 procents folkökning
per år kan vänta att Kinas befolkning
fördubblas på så där 30 år.

Kommer dödligheten att öka i Kina?
Nej, naturligtvis inte — troligen kommer
den att minska. Kommer födelsefrekvensen
att minska — det ser inte
så ut, eftersom man där numera avvisar
födelsebegränsning. Resultatet kommer
rent matematiskt att bli att de 630
miljonerna minst kommer att fördubblas
på 30 år. Man kan säga att den kinesiska
produktionen samtidigt ökar, men
jag skulle nog våga gå i god för att om
den ökar, vilket jag tror, så ökar den
i varje fall inte i samma takt. Resultatet
blir naturligtvis befolkningstryck, som
söker sig till nya områden, och de områden
som mänskligt att döma kommer
först in i bilden är Sibirien och Sovjetunionen
med de konflikter som detta
troligen kan innebära.

Det är överallt katolskt och kommunistiskt
motstånd man möter i de internationella
församlingarna, så snart frågan
om födelsekontroll kommer på tal.
Jag vill säga till motionärerna att man
därför inte bör vänta sig för mycket av
Förenta Nationerna. Det är självklart
att vår delegation inom Förenta Nationerna
skall fortsätta på det sätt som den
hittills har gjort. Delegationen har använt
varje tillfälle att dra fram det här
problemet i debatterna.

Vad vi här måste gå in för är bilateral
hjälp från Sverige — jag tror att statsrådet
Lindström kan vitsorda att det
snart kanske kan komma till något nytt
land där söderut i det sammanhanget.
Det är den vägen vi måste gå. Här vill jag
allra sist, herr talman, peka på att vi
svenskar verkligen har en uppgift på
det område, det här gäller. Vi har helt
andra möjligheter än andra folk, säg
utanför Norden, att göra en insats. Det
sammanhänger naturligtvis helt allmänt
med vår humanitära inställning,
men det sammanhänger framför allt med

att vi i vårt land kan närma oss de
problem som jag här närmast har berört
utan etiska fördomar.

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Efter det som har sagts
här finns det naturligtvis inte mycket
att tillägga, men det må väl ändå tillåtas
mig att göra ett par anmärkningar så att
säga i kanten.

Först och främst skulle jag vilja ta
fasta på den korta men ändå klart positiva
deklaration som utskottet gör angående
missionens arbete. Det är utan
tvivel ett erkännande åt många års träget
arbete av folk som kanske inte alltid
vunnit den förståelse för sin verksamhet
som de borde haft. Ur kollekter och
missionsaktioner liar man fått medel till
kyrkor, skolor och sjukhus i de s. k.
underutvecklade länderna. Denna årliga
insamlingsverksamhet har också engagerat
många människor i vårt land, kanske
fler människor än många andra projekt.
På det hållet hälsar man också med
stor tillfredsställelse att det här håller
på att växa fram en stor och bred
strömning hos Sveriges folk för just
hjälp till dessa länder. Man kan här
t. o. in. tala om en ny förståelse mellan
olika folkgrupper i det här landet.

I anledning av statsrådet Lindströms
anförande här om att Sverige som ideologiskt
neutral stat knappast skulle kunna
ekonomiskt hjälpa missionens skolor
och sjukhus, skulle jag vilja säga, att
dessa skolor och sjukhus i allmänhet är
väl sedda bland den inhemska befolkningen
och t. o. m. har statsbidrag från
de stater där dessa finns. Om det föreligger
misshälligheter, får naturligtvis
Centralkommittén, som har hand om
prövningen, bedöma huruvida det skall
beviljas anslag eller inte. För min del
är jag på det klara med att Sverige
måste vara försiktigt i sådana här fall,
men jag tycker inte att man bör göra
svårigheterna större än de är. Vi motionärer
ser det ungefär så här: Det före -

Onsdagen den 30 mars 1960 em. Nr 10 229

Bistånd åt de s. k. underutvecklade länderna, m. m.

ligger nöd och bekymmer. Vi har en
organisation som är ganska färdig. På
missionsfälten står man ofta inför den
bittra verkligheten att det finns nöd,
men att man inte har tillräckliga möjligheter
att hjälpa. Hade man bara ett
litet belopp, skulle man kanske kunna
göra ganska mycket. Jag tror alltså att
man inte bör överdriva de besvärligheter
som kan föreligga här utan göra det
bästa möjliga av situationen.

Jag skulle rent allmänt angående detta
ärende vilja säga att jag personligen
inte tyckte mig kunna motionera om
ett högre anslag det här året. Situationen
var ju egentligen den att här fanns
en utredning. Dess resultat var överlämnat
till regeringen, som hade skickat
det på remiss, och remissvaren var inte
inkomna. Att då motionera, när ärendet
var under prövning, var väl ändå att
gå emellan »trädet och barken». Det är
ju vanligt i sådana fall att vänta till
dess regeringens prövning skett.

Jag vill gärna omedelbart tillägga, att
det väl blir anledning att se på statsverkspropositionen
när den kommer
den 11 januari. För min del vill jag nog
inte låta mig tystas i denna kammare, om
jag får vara kvar här, förrän vi har
nått fram till den en procent som man
i detta sammanhang har talat om. Jag
menar att det är ett minimum för vad
ett rikt land som Sverige och som vi
måste göra. Blir vi på det klara med målet,
finns det säkerligen möjlighet att
finna vägarna just för denna insats.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Efter vad som här sagts
i denna fråga skall mitt anförande inte
bli långt.

Såvitt jag förstår är ju alla i stort
sett överens om att Sverige bör göra
en rejäl insats i fråga om bistånd till
de underutvecklade länderna. Sedan
kan vi ha något olika uppfattningar om
på vad sätt och i vilken takt insatserna
bör göras. Det är fråga dels om den

finansiella ramen för Sveriges insatser,
dels om att förmedla kunskaper och få
fram tillräckliga personella resurser för
att göra dessa insatser.

Sverige höjde förra året sitt anslag
för bistånd till internationell hjälpverksamhet
med 10 880 000 kronor och anvisade
då tillsammans 20 875 000 kronor.
För budgetåret 1960/61 begär föredragande
statsrådet, fru Lindström, i
stort sett samma summa — något höjd,
d. v. s. 20 900 000 kronor. Jag tycker det
är ett rätt aktningsvärt belopp, i synnerhet
om vi också beaktar att regeringen
i en senare avlämnad proposition,
som ännu inte är utskottsbehandlad, begär
bemyndigande att vidta åtgärder
för Sveriges anslutning till en ny internationell
finansieringsinstitution, den
internationella utvecklingsfonden IDA,
som skall främja ekonomisk utveckling
i mindre utvecklade länder. Det är ju
där fråga om att vi skall binda oss för
ett belopp av 50 miljoner kronor, som
dock skall uppdelas så att vi för nästa
år skall nöja oss med att betala 12 miljoner
kronor. Man kan naturligtvis ha
olika uppfattning om vad man skall
kunna åstadkomma, men jag tror inte
detta är någon ringa insats från Sveriges
sida.

Under hösten 1959 hade, som tidigare
här framhållits i olika sammanhang, en
särskild kommitté tillsatts av Centralkommittén
för svenskt tekniskt bistånd,
och denna kommitté har ju nu kommit
fram med utredningsmaterial och förslag
till nya projekt för framtida svenska
insatser i fråga om biståndsverksamhet.
Utredningsförslaget är, som vi
också hörde, remitterat till olika myndigheter
och organisationer, och vi har
ännu inte fått svaren från dessa remissinstanser.
Enligt vad vi inom statsutskottet
kommit att erfara är avsikten
inom regeringen att sedermera med ledning
av inkomna yttranden överarbeta
och pröva utredningens förslag och till
nästa års riksdag i proposition redovisa
de resultat man kommit till.

230 Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Bistånd åt de s. k. underutvecklade länderna, m. m.

Det har avgivits ett flertal motioner.
Den motion, som kanske närmast kommer
i tankarna och som är av den största
omfattningen, är den som framförts
från folkpartihåll. Herr Ståhl var angelägen
att framhålla, att man inte fick
hopkoppla den allt för hårt med den
tidigare omnämnda utredningen. Det
är väl ingen anmärkning när man bara
konstaterar, att man möter sammanfallande
önskemål i utredningen och motionen.

Jag tror det är klokt, att vi bidar och
ser vad som kommer fram under behandlingen
av remissutlåtandena, och
att vi sedan försöker bedöma de förslag
som kommer. Det är väl ändå den
väg, som vi i de flesta fall brukar gå
när det gäller utgifter och stora frågor.
Inom statsutskottets majoritet har vi varit
överens om att tillstyrka Kungl.
Maj:ts proposition.

Fru Renström-Ingenäs har yttrat sig
här. Hennes goda vilja i detta fall skall
jag inte på något sätt betvivla. Hennes
omdöme i vissa andra frågor, som hon
sammankopplar med detta ärende, kan
diskuteras.

Herr Nelander har här talat för den
motion, som han har varit med om att
väcka och som väl närmast berör den
svenska missionens insats i internationell
hjälpverksamhet. Jag vill endast
framhålla, att det under utskottsbehandlingen
har ansetts i hög grad angeläget
försäkra sig om att de goda syften, som
ligger bakom motionen, inte på något
sätt hindras utan i stället främjas.

Herr talman! Jag vill yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr ELMWALL (ep):

Herr talman Jag har ingen anledning
att vara missnöjd med utskottets behandling
av motionerna 1:52 och
II: 62. Jag skulle med stor tillfredsställelse
hälsa att de högproducerande
länderna gjorde mer än hittills för att
nå de syften som angivits i motionerna.

Det skulle kanske vara mer att tilllägga
i fråga om motiveringen i de
väckta motionerna, men såsom frågan
nu ligger till skall jag inte uppta kammarens
tid härmed. Jag ber därför
herr talman, att få yrka bifall till utrikesutskottets
förevarande utlåtande
nr 3.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Får jag först säga några
ord om några av de punkter som tidigare
berörts här.

Vi har här lyssnat till ett meningsutbyte
mellan å ena sidan herr Ståhl
och å andra sidan statsrådet fru Lindström
rörande punkten I i statsutskottets
utlåtande nr 47. Där har så att
säga påstående stått mot påstående,
på ett sätt som förefaller överraskande
för den som sysslar med dessa frågor
i praktiken. Jag skall emellertid
inte närmare ingå på den saken nu.
Jag vill bara framhålla att statsutskottets
motivering till sitt uttalande ger
vid handen, att möjligheter bör föreligga
att påbörja förhandlingar under
kommande budgetår utan att först avvakta
ett nytt anslag, även om förhandlingarna
naturligtvis inte kan slutföras
förrän pengarna finns tillgängliga.

Beträffande frågan om missionen,
som behandlas i punkt VI, är jag däremot
inte alls överens med statsrådet
Lindström. Jag tror att fru Lindströms
uttalanden i den punkten var en smula
överdrivna. Hela frågan om konfessionslös
eller inte konfessionslös är i verkligheten
inte av så grundläggande
betydelse. Var och en som sett något
av missionens arbete i sådana här
sammanhang tror jag är medveten om
att det arbetet inte bara bygger på stor
offervilja utan att det också innefattar
ett mycket stort mått av praktiskt förstånd,
och detta praktiska förstånd som
missionen företräder finns det all anledning
att försöka utnyttja. Ett samarbete
med missionsverksamheten på här

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Nr 10 231

Bistånd åt de s. k. underutvecklade länderna, m. m.

ifrågavarande område bör inte stöta på
några större praktiska svårigheter.

Tillsammans med herr Ståhl och några
andra kammarledamöter har jag sedan
dels i punkt III och dels i punkt
IV röstat för reservationerna. Vad
punkten III beträffar beror detta helt
enkelt därpå att en utfästelse av det
slag som här kommer i fråga skulle
komma för sent, om frågan behandlades
vid nästa års riksdag. Det är här
inte fråga om att skjuta saken ifrån
sig. Antingen säger man ja, eller också
säger man nej, innan insamlingen börjar.
Att vänta till dess den redan kommot
i gång är detsamma som att säga
nej. Av det skälet har jag inte kunnat
biträda utskottets motivering. Jag tror
nämligen att det för insamlingsverksamheten
och för den offervilja allmänheten
kan komma att visa är av
väsentlig betydelse att man får en dylik
statlig utfästelse. Därför ber jag att
beträffande punkten III få yrka bifall
till reservation 2) av herr Jacobsson
m. fl.

Vad slutligen angår reservation nr
3), som avser punkten IV i utskottets
utlåtande, så får vi där hålla i minnet
att exportkreditgarantier och långsiktiga
investeringar är två helt olika
saker. Man kan inte genom att utnyttja
exportkreditgarantisystemet uppnå
de möjligheter för etablering av svenska
företag på dessa områden, som
motionärerna uttryckt önskemål om och
som också jag tror är mycket angelägna.
Detta ansluter sig emellertid till en
fråga, som vi diskuterat tidigare i dag,
och därför behöver jag kanske inte här
komma med någon ytterligare motivering.
Vad det här gäller är att genom
lämpliga statliga åtgärder skapa förutsättningar
för ett sådant samarbete på
kommersiell bas mellan de mera utvecklade
och de mindre utvecklade
länderna, som dock på lång sikt måste
anses innebära de största möjligheterna
att uppnå en rimlig ordning. Den humanitära
hjälpverksamheten är av mycket

stor betydelse, men det är inte genom
den man löser de grundläggande problemen.

Herr talman! Jag ber att beträffande
punkterna III, IV och VII få yrka bifall
till reservationerna nr 2, 3 och 5. I övrigt
yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Det bör vara en tillfredsställelse
för kammaren att höra
att jag åtminstone hittillls är den siste
på talarlistan i denna fråga. Låt mig
bara få understryka ett par saker.

Först ett ord av tillfredsställelse.
Både när man läser utskottsutlåtandet
och när man lyssnar till debatten, förstår
man, att man har anledning att
vara tacksam över att få tillhöra detta
benådade svenska folk och detta parlament.
Nog måste det ändå betraktas
som ett privilegium att kunna ge och
att kunna ge så pass mycket som
Sverige ändå gör. När jag i Geneve
omedelbart efter kriget under några år
deltog i planläggningen av Kyrkornas
världsråds hjälpverksamhet, delade vi
upp länderna i givande länder och mottagande
länder. Visst var det en förmån
för ett krigshärjat och utarmat folk
att få räknas till de mottagande, men
de andra länderna, de som hade undgått
kriget, hade anledning att känna ännu
större tillfredsställelse att få räknas till
de givande länderna. Det är en omständighet
som gör, att den tanken blivit
levande för mig i debatten i dag,
nämligen det förhållandet att länder,
som den gången ena året räknades till
de mottagande, kanske året därpå eller
efter två år meddelade, att de inte
längre behövde ta emot hjälp, utan bad
att få bli överflyttade till kategorien givande
länder.

Jag har, herr talman, en förnimmelse
av att detta kommer att hända även
med många av de unga nationer, som
vi bär kallar underutvecklade länder.

232 Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Bistånd åt de s. k. underutvecklade länderna, m. m.

Vi ger i dag till dem som måste ta
emot, men de kommer säkerligen mycket
snart att vara i stånd inte bara att
hjälpa sig själva utan även att ta
ansvar för andra områden som då kan
ha bekymmer.

Vi som sysslar med internationell
hjälpverksamhet vet vad denna svenska
insats betytt för Sveriges anseende
momlands. Utöver det att vi gjort vad
vårt samvete bjudit oss, har vi skaffat
vårt land en good-will, som säkerligen
väger mer än vapenmakt och stormaktsprivilegier.
Det var roligt att vara
svensk i FN:s tredje kommitté i höstas,
när FN:s flyktingkommissarie inför
hela utskottet apostroferade Sveriges insats.
Det gällde den gången flyktingverksamheten.
Även den inbegripes ju
i dagens utskottsutlåtande, och det råder
härvidlag glädjande nog full enighet
om det belopp vi skall ge och den
verksamhet som vi ämnar fullfölja.
Det var framför allt inte beloppet som
prisades av doktor Lindt, FN:s flyktingkommissarie,
utan det var den
anda av humanitet och generositet som
präglade Sveriges insats, exempelvis i
det att vi varit villiga att ta emot flyktingar,
som inte kunde göra en fullgod
arbetsinsats utan var handikappade,
tbc-sjuka eller av andra skäl i behov
av socialvård omedelbart efter sin
ankomst.

Vad beträffar folkpartimotionen om
ett ökat anslag för svenskt tekniskt
bistånd vill jag bara konstatera, att utskottet
hela vägen tycks ha godkänt
den principiella argumenteringen. Utskottet
vill endast uppskjuta anslagsökningen
något år. Motiveringarna
skiftar, men andemeningen tycks vara
denna. Till det skulle jag bara i likhet
med åtskilliga tidigare talare vilja
ge uttryck åt den meningen, att det som
vi i princip betraktar som riktigt nästa
år borde vi kunna besluta redan i år.
Det förefaller ju ändå trots vissa motstridiga
uppgifter vara så, att det föreligger
en utredning om väsentliga av -

snitt av frågan. Dessutom, och det är
för mig mera avgörande, ligger det fara
i dröjsmål. Vi befinner oss nämligen på
detta område, vare sig det gäller flyktingverksamheten
eller stödet till underutvecklade
länder, i en kapplöpning
med tiden, en kapplöpning med nöden
och döden i världen. Vi befinner oss
också i en kapplöpning med hat och
misstro och jäsande upprorstendenser
inom vissa folk, folk som fått pröva på
den vita rasens maktvilja och exploateringslust
men kanske föga av medmänsklig
solidaritet. Vi står alltjämt
i skuld till sådana folk, i skuld till våra
misslottade bröder. Därför tycker jag
inte att det ligger någon orätt i att se
till att det redan nu finns medel, så att
inte ett så utomordentligt viktigt arbete
förhalas.

I denna fråga är det en annan sak
som varit avgörande för mig, då jag
deltagit i utformningen av och i förarbetet
till folkpartimotionen, nämligen
att vi hittills inte har gjort så stora insatser
på det bilaterala området, som
på det multilaterala. Jag vill ingalunda
förringa värdet av eller på något sätt
klandra det vi gjort i samarbete med
FN, snarare tvärtom; vi måste fortsätta
med denna centrala gärning. Men
det är uppenbart att vi med kortare avstånd
till uppgiften, i direkt samarbete
mellan Sverige och vissa av dessa behövande
områden, skulle kunna göra
en ännu värdefullare kompletterande insats.
Där kommer missionen in i bilden.

Jag skall inte, herr talman, ta upp
tiden med några ytterligare understrykanden
av det som tidigare sagts
om missionen. Kanske jag bara får tilllägga
att jag nog tycker att statsrådet
fru Lindström var litet onödigt försiktig
och rädd. Jag hade en känsla av att
den svenska regeringen i det sammanhanget
är mera ängslig för att betraktas
som på något sätt välvillig mot kristendomen
än exempelvis buddistiska
och muhammedanska regeringar. De

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Nr 10 233

Bistånd åt de s. k. underutvecklade länderna, m. m.

tycks inte hysa så stora farhågor för
det. Jag kan som exempel också nämna
den franska och den belgiska regeringen,
som med så stort förtroende
överlämnar till svenska missionssällskap
att svara för det mesta av skolverksamheten
inom ett helt kolonialområde.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationerna av herr Jacobsson
m. fl. och i övrigt till hela det
förslagskomplex som innefattas i utskottets
hemställan.

överläggningen var härmed slutad.

Utrikesutskottets utlåtande nr 3

Utskottets hemställan bifölls.

Statsutskottets utlåtande nr 47

Mom. 1

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen 1); och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Ståhl begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. I) i
utskottets utlåtande nr 47, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
1) av herr Jacobsson m. fl.

apparat verkställdes. Därvid avgåvos
163 ja och 38 nej, varjämte 5 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. II

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. III

Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen 2); och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Heckscher begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. III) i
utskottets utlåtande nr 47, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
2) av herr Jacobsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Heckscher begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
135 ja och 67 nej, varjämte 4 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. IV

Herr talmannen gav propositioner

234 Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Ändring av 21 och 87 §§ lagen om val till riksdagen

dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen 3); och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Mom. V

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen 4); och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Mom. VI—VIII

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 4

Ändring av 21 och 87 §§ lagen om val till
riksdagen

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av 21 och 87 §§
lagen om val till riksdagen.

I de likalydande, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionerna nr 234 i
första kammaren av herrar Hedblom
och Källqvist samt nr 295 i andra kammaren
av herrar Hamrin och Anderson
i Sundsvall föreslogs, att riksdagen ville
för sin del antaga följande
»FÖRSLAG
till

Lag om ändrad lydelse av 21 och 87
§§ lagen den 26 november 1920 om val
till riksdagen.

Härigenom förordnas att 21 och 87 §§
lagen den 26 november 1920 om val till
riksdagen skola hava den lydelse nedan
angives.

21 §.

Där någon —■ —---- — ställe.

Skulle jämväl sålunda utsedd riksdagsman
vid valtillfället avsäga sig
uppdraget, förfares på enahanda sätt
vid utseende av efterträdare åt honom;
dock skall vid den nya sammanräkningen
hänsyn tagas blott till de valsedlar,
som gällde för den sist avgångnes
namn vid den sammanräkning, då

denne riksdagsman utsågs att inträda
såsom ledamot av kammaren.

87 §.

1. Har någon -— --under förseg ling.

2. Lag samma vare där riksdagsman,
som blivit utsedd jämlikt 1 mom., avgått
före utgången av den tid, för vilken
han blivit utsedd; dock skall vid
den nya sammanräkningen hänsyn tagas
blott till de valsedlar, som gällde
för den sist avgångnes namn vid den
sammanräkning, då denne riksdagsman
utsågs att inträda såsom ledamot av
kammaren.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1960; dock skall där det val, röstsammanräkning
avser, ägt rum före nyssnämnda
dag, äldre bestämmelser gälla.»

Utskottet hemställde

1) att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t gåve till känna vad utskottet anfört;
samt

2) att motionerna 1:234 och 11:295
måtte anses besvarade genom vad utskottet
sålunda anfört och hemställt.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar von Friesen och Braconier,
utan angivet yrkande;

2) av herrar Sveningsson, Källqvist,
Arvidson, Hedblom, Magnusson i Tumhult
och Hamrin, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen i
anledning av motionerna 1:234 och
11:295 måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om utredning och förslag
i ämnet.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr HAMMAR (fp):

Herr talman! Av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 7 framgår att utskottet
behandlat ett par motioner, bland
andra nr 295 i denna kammare av herrar
Hamrin och Anderson i Sundsvall
rörande viss ändring av 21 och 87 §§
lagen om val till riksdagen. Närmast

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Nr 10 235

Ändring av 21 och 87 §§ lagen om val till riksdagen

gäller frågan utseende av ny efterträdare
till avgången riksdagsledamot, och
motionen har väckts med anledning av
ett uppmärksammat avgörande i regeringsrätten.
När jag lät anteckna mig
för ett inlägg på denna punkt fanns
inga talare anmälda, och det är detta
som kommit mig att ta till orda, ehuru
jag vid utskottsbehandlingen bara satt
vid väggen. Vid denna sena timme tror
jag att kammaren dock håller mig räkning
för att mitt inlägg blir mycket kort.

Enligt utskottets uppfattning är den
i motionerna förordade ordningen ej
överlägsen den nu tillämpade. »Oavsett
vilken metod som väljes kunna rubbningar
i den förutsatta efterträdareordningen
till följd av oförutsedda omständigheter
icke undvikas», säger utskottet.
Samtidigt medger utskottet att den
regel på vilken praxis stöder sig nog
kan »tänkas komma till klarare uttryck
i lagtexten än vad för närvarande är
fallet». Av denna anledning förtjänar
spörsmålet att närmare undersökas. Det
är därför lämpligt, slutar utskottet, »att
nämnda fråga tages upp till behandling
inom valutredningen».

En av de reservationer, som fogats
till utlåtandet — av herr Sveningsson
m. fl. — går ut på en skärpning av utskottets
hemställan. I sak kanske utskottet
och reservanternas motiveringar
inte skiljer sig så mycket från varandra;
det är möjligt att det bara
är fråga om nyanser. För min del vill
jag dock ansluta mig till reservanternas
uppfattning, att bestämmelserna
måste ändras så att de bättre än enligt
nuvarande ordning tillgodoser väljarnas
intentioner. Spörsmålet bör därför
ovillkorligen utredas. Författningsutredningen
kan knappast tänkas ingå på
bedömande av en så speciell fråga som
den föreliggande. Måhända faller den
inte heller utan vidare inom ramen för
de hittills givna direktiven för 1955 års
valutredning.

Otvivelaktigt hör emellertid frågan
nära samman med utredningens upp -

gifter. Av den anledningen instämmer
jag i reservanternas begäran, att spörsmålet
om utseende av efterträdare till
avgången riksdagsledamot må hänskjutas
till en förutsättningslös prövning
inom valutredningen.

Herr talman! Med anledning härav
bör riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t begära utredning och förslag i
ämnet.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr PETTERSSON i Norregård (ep):

Herr talman! I frågan om ändringar
i 87 § lagen om val till riksdagen råder
inga större meningsskiljaktigheter mellan
reservanterna och utskottet. Utskottet
anser att valutredningen skulle kunna
i någon mån förtydliga de bestämmelser
som finns. Vi anser inte att det
behövs någon ny utredning här. Gällande
bestämmelser grundar sig på två
prejudikat, som har klarlagt hur det
skall gå till. Sedan gäller det för dem
som sammanställer listorna att inte sätta
upp kandidater, som senare inte vill
åta sig riksdagsmannauppdraget. I annat
fall blir det naturligtvis krångel. En
sådan här lokal företeelse anser vi inte
utgöra tillräckligt skäl för en ny utredning.
Vi har därför hänvisat frågan
till valutredningen för klarläggande,
vilket vi tycker är tillräckligt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr förste vice talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen 2); och
fann herr förste vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Hammar begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller

236 Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Sänkning av rösträttsåldern

konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
2) av herr Sveningsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Hammar begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 135 ja och 62 nej, varjämte
6 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 5

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
med vissa bestämmelser om val till riksdagens
andra kammare för perioden
1961—1964.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 6

Sänkning av rösträttsåldern

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av väckta motioner
om sänkning av rösträttsåldern.

Konstitutionsutskottet hade till behandling
i ett sammanhang förehaft
dels de likalydande motionerna nr 144
i första kammaren av herr Hedblom och
nr 177 i andra kammaren av herr Stenberg,
såvitt desamma hänvisats till utskottet,
och dels de likalydande motionerna
nr 333 i första kammaren av herr

öhman m. fl. och nr 421 i andra kammaren
av herr Nilsson i Gävle m. fl.

I motionerna I: 144 och II: 177 hemställdes,
att riksdagen måtte dels såsom
vilande grundlagsändring besluta en
sådan ändring av gällande bestämmelser,
att rösträtt vid val till riksdagens
andra kammare inträdde fr. o. m. det
år, då vederbörande uppnådde 21 års
ålder, dels besluta en sådan ändring av
kommunallagen, att motsvarande ändring
inträdde beträffande rösträtt vid
kommunala val och dels i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om utredning om
ytterligare sänkning av rösträttsåldern
och i samband därmed utredning om
de olika »myndighetsåldrarna» med avseende
på medborgerliga rättigheter,
skyldigheter och ansvarsförpliktelser
ävensom om framläggande för riksdagen
snarast möjligt av de förslag, vartill
utredningen kunde föranleda. —
Motionerna hade såvitt gäller rösträttsåldern
hänvisats till konstitutionsutskottet
och i övrigt till lagutskott. I
sistnämnda del hade motionerna behandlats
av första lagutskottet.

I motionerna I: 333 och II: 421 föreslogs
att riksdagen i skrivelse till regeringen
begärde utredning och förslag
om sänkning av rösträttsåldern vid allmänna
val och folkomröstning till 18 år.

Konstitutionsutskottet hemställde —
under erinran tillika om innehållet i
första lagutskottets utlåtande nr 20 över
motionerna I: 144 och II: 177 i vad de
hänvisats till lagutskott — att motionerna 1)

I: 144 och II: 177 i vad desamma
hänvisats till konstitutionsutskottet;
samt

2) I: 333 och II: 421

icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Sveningsson, Magnusson
i Tumhult och Braconier, utan angivet
yrkande; samt

2) av herrar Ollén, Hedblom, von

Onsdagen den 30 inars 1960 ein.

Nr 10 237

Sänkning av rösträttsåldern

Friesen och Hammar, vilka ansett att 1) såsom vilande för vidare grundutskottet
bort hemställa lagsenlig behandling antaga följande så A)

att riksdagen måtte som utskottets förslag betecknade

Förslag

till

ändrad lydelse av 16
(Nuvarande lydelse)

§ 16.

Valrätt tillkommer en var man och
kvinna, som är svensk undersåte och
senast under nästföregående kalenderår
uppnått tjuguett års ålder.

Valrätt må — — — under förmynderskap.

Till efterrättelse — — — valet inträffar.

2) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om utredning angående ytterligare
sänkning av rösträttsåldern vid val
till andra kammaren samt om framläggande
för riksdagen av de förslag, vartill
utredningen kunde föranleda.

B) att motionerna

1) 1:144 och 11:177 i vad desamma
hänvisats till konstitutionsutskottet;
samt

2) I: 333 och II: 421

måtte anses besvarade genom vad reservanterna
anfört och hemställt.

Ett särskilt yttrande hade avgivits av
herr Spångberg.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr HAMMAR (fp):

Herr talman! I de motioner, som ligger
till grund för konstitutionsutskottets
utlåtande nr 9 — jag tänker då närmast
på de likalydande motionerna
1:144 av herr Hedblom och 11:177 av
herr Stenberg — hemställes bl. a., att
riksdagen måtte dels såsom vilande
grundlagsförslag besluta en sådan ändring
av gällande bestämmelser, att rösträtt
vid val till riksdagens andra kammare
inträder fr. o. m. det år, då vederbörande
uppnår 21 års ålder, dels
ock besluta en sådan ändring av kom -

§ riksdagsordningen

(Utskottets förslag)

§ 16.

Valrätt tillkommer en var man och
kvinna, som är svensk undersåte och
senast å valdagen uppnått tjuguett års
ålder.

Valrätt må — — — under förmynderskap.

Till efterrättelse — — — valet inträffar.

munallagen, att motsvarande bestämmelse
införes också beträffande rösträtt
vid kommunala val. Utskottets
hemställan går ut på att motionerna
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Gentemot utskottet hävdar herr 01-lén m. fl. i en reservation först och
främst att rösträttsåldern redan ligger
så nära den allmänna myndighetsåldern
att några principiella invändningar
knappast torde kunna resas mot en sådan
sänkning av denna ålder, att den
helt sammanfaller med den allmänna
myndighetsåldern. Nu gällande rösträttsbestämmelser
synes emellertid
reservanterna icke tillfredsställande.
Trots att en medborgare ett valår uppnått
myndig ålder före valdagen, kan
han eller hon inte bli i tillfälle att utöva
sin rösträtt förrän i normala fall
två år senare. Ett undanröjande av denna
olägenhet kan uppnås genom en ändring
av § 16 riksdagsordningen av innebörd,
att rösträtt skall tillkomma envar
svensk medborgare, som senast å valdagen
uppnått 21 års ålder. Någon anledning
att utreda ett så begränsat
spörsmål anser vi inte föreligga. Riksdagen
bör därför utan vidare som vilande
kunna antaga en ändring av riksdagsordningen
av innebörd: valrätt tillkommer
envar man och kvinna som är

238 Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Sänkning av rösträttsåldern

svensk undersåte och senast å valdagen
uppnått tjuguett års ålder.

Vad frågan om ytterligare sänkning
av rösträttsåldern beträffar är det av
intresse att se, hur förhållandena gestaltar
sig i andra länder. En undersökning
ger vid handen, att endast tre
länder har en rösträttsålder, som överstiger
21 år. 23 länder har 21 år som
rösträttsålder, 17 länder har lägre ålder
än 21 och 15 länder har 18 år
som den ålder, då man blir röstberättigad.
Detta förhållande säger oss, att
den av motionärerna resta frågan om
en utredning angående ytterligare sänkning
av rösträttsåldern i vårt land är
väl befogad. Av den anledningen instämmer
jag i reservanternas hemställan
om en skrivelse till Kungl. Maj :t angående
utredning i här föreliggande
spörsmål.

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! I motion II: 421 föreslår
vi, att rösträttsåldern skall sänkas till
18 år. Man frågar sig då, om det finns
motiv för en sådan kraftig sänkning av
rösträttsåldern? Enligt vår mening finns
det sådana motiv.

Av och till förekommer här i riksdagen
stora debatter om ungdomen, och
då framför allt om ungdomens dåliga
sidor. Man förfasar sig över ungdomskriminaliteten,
ungdomssuperiet, ungdomens
sätt att vara och ungdomens
sätt att synas. Jag har tidigare i sådana
debatter framhållit att de ungdomar,
mot vilka det finns anledning att rikta
kritik, trots allt representerar en mycket
liten del av vårt lands ungdom. Den
stora delen av landets ungdom, den avgörande
delen, är arbetsam, frisk och
sund och representerar ett gott omdöme.
Så snart ungdomen träder ut i
förvärvslivet och får egna inkomster har
den inte bara rätt utan också skyldighet
att betala skatt till stat och kommun.
Det finns många tonåringar som betalar
dryg skatt till samhället. Vid 18 års

ålder kommer inskrivningen till värnplikten,
en pålaga — om man så vill ■—
som ingen friskförklarad ung grabb kan
undkomma. Vid 16 års ålder upphör
barnbidragen att utbetalas. Pojken liksom
flickan anses väl då mogen att själv
försörja sig.

Ett annat skäl som talar för sänkt
rösträttsålder är den allmänna kritik
som riktas mot ungdomen för att den
inte är tillräckligt intresserad av samhällsfrågor.
Alla anser att detta uttrycker
ett missförhållande och dåligt omdöme
från ungdomens sida. Varför det?
Hur och med vilken rätt kan man begära
att ungdom, som enligt lag berövats
rätten att delta i stats- och kommunalval,
skall visa intresse för spörsmål
som de icke själva äger något inflytande
över? För övrigt — om man nu
skall begära att alla väljare skall besitta
ett gott omdöme, politiskt och samhälleligt
— borde väl dessa krav verkligen
gälla alla väljare. Så är ju nu inte fallet.

Ungdomen, den ungdom som jag just
nu talar om och som står mitt uppe i
produktionen, deltar aktivt i ett levande
och pulserande liv, har sina sinnen
och sin uppfattningsförmåga på höjdpunkten,
den ungdomen är berövad
rätten att rösta, den är också berövad
rätten att bli vald till riksdag eller en
kommunal församling.

Utskottet anför bl. a. som ett motiv
för sitt avstyrkande av vår motion att
myndighetsåldern är 21 år och att man
ej kan ge omyndiga rösträtt. Jag är helt
enig med utskottet i detta avseende.
Men det är ett föga starkt argument. Det
behövs väl inte några större ansträngningar
för att sänka myndighetsåldern
till 18 år. Alla motiv som talar för sänkt
rösträttsålder talar också för sänkt
myndighetsålder.

Jag ber således att få yrka bifall till
motion nr 421. Jag förstår emellertid
samtidigt att vi inte nu kommer att få
majoritet för detta vårt förslag. Om sålunda
detta mitt yrkande icke bifalles,
ber jag få anmäla, att vi kommer att

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Nr 10 239

stödja reservation nr 2 av herrar 01-lén, Hedblom m. fl.

Herr STENBERG (fp):

Herr talman! Jag vill instämma i vad
herr Hammar, som här har talat för reservanterna,
tidigare har sagt i denna
fråga, men därutöver vill jag framföra
ytterligare några motiv för deras ståndpunkt.

Jag tror att det är ganska angeläget
att vi försöker så snabbt och i så stor
utsträckning som det går få ett visst
samband mellan myndighetsålder och
rösträttsålder — jag tänker då i första
hand på rösträttsåldern, som behandlas
i konstitutionsutskottets utlåtande nr 9.

Motiveringen för det är, att vi måste
tänka på den grupp det här gäller. Kanske
många av oss tycker att det är av underordnad
betydelse, om man får tillfälle
att rösta det år man fyller 21 år
eller först året efter det man fyllt 21 år.
Men jag tror att det har stor betydelse
för de grupper det gäller. Som förhållandet
nu är, betyder det ju, att den som
fyller 21 år i januari under valåret inte
får tillfälle att rösta förrän nära tre år
efter det att han uppnått 21 års ålder.
Han ställer sig många gånger undrande
inför det. Vad beträffar t. ex. 1940-talets
stora ungdomskullar betyder det, att när
de träder in i rösträttsåldern på 1960-talet, kommer inte mindre än 75 procent
eller närmare bestämt mellan 75 000
och 100 000 ungdomar, som fyller 21 år,
att inte få utöva sin rösträtt vid något
val under 1960-talet, om vi inte fattar
beslut vid årets riksdag om en vilande
grundlagsändring.

Därför anser vi från motionärernas
sida, att det är synnerligen angeläget
att fatta ett beslut i år. Om vi fattar beslutet
först nästa år, alltså 1961, innehär
det i praktiken, att vi får vänta fram
till 1965, innan vi kan fatta det definitiva
beslutet om en ändring i denna
fråga. Det betyder i själva verket att
beslutet inte får aktualitet förrän vid
andrakammarvalet 1968.

Sänkning av rösträttsåldern

Det finns säkert också många andra
motiv att andraga för en justering av
rösträttsåldern, men med hänsyn till
den sena timmen avstår jag från detta.
Jag skulle emellertid gärna vilja hänvisa
till vad vi anfört i motionen och
som också finns angivet i utlåtandet om
de olika åldrar som gäller som gräns för
mognadens inträdande. Den katalogen
kan alla ta del av i vår motion.

Utskottet har inte heller vid behandligen
av vår motion kunnat göra några
principiella erinringar utan använder
det vanliga sättet för att motivera ett avstyrkande
av en motion, nämligen att
hänvisa till en utredning, i detta fall till
författningsutredningen. Vad beträffar
rösträttsåldern tror jag inte man behöver
ytterligare utredning, ty allting talar
för att vi snabbt måste försöka nå
fram till den situationen, att man verkligen
kan få utöva sin rösträtt, när man
uppnått vad man i vanliga fall anser
som rösträttsålder, nämligen fyllda 21
år. Det är också det reservationen tagit
sikte på.

Jag vill därför, herr talman, yrka bifall
till den reservation, som har fogats
till utskottets utlåtande av herr Ollen
m. fl.

Herr PETTERSSON i Norregård (ep):

Herr talman! Utskottet har för inte
mer än ett och ett halvt år sedan förelagt
riksdagen ett förslag om att författningsutredningen
skulle utreda frågan
om rösträttsåldern. Representanter
för centerpartiet framlade nämligen under
höstriksdagen 1958 en motion om
sänkning av rösträttsåldern. I utskottet
var motståndet mot denna sänkning då
mycket stort, men partierna kompromissade
och resultatet blev en positiv
skrivning att författningsutredningen
skulle utreda frågan. Ingen reserverade
sig den gången, utan vi nöjde oss med
detta förslag till skrivning. Riksdagen
godtog också detta utskottets utlåtande.

Nu har det gått ett och ett halvt år,
och nu har det plötsligt blivit mycket

240 Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1900 em.

Sänkning av rösträttsåldern

angeläget att föra fram denna fråga
igen. Detta tycker vi är litet egendomligt,
och därför har vi vidhållit vår uppfattning,
att författningsutredningen bör
ha hand om denna fråga. Trots att författningsutredningen
dröjt är vi dock
närmare den tid då denna utredning
skall vara färdig. Det finns inga delade
meningar mellan utskottet och reservanterna
om önskemålet om en sänkning av
rösträttsåldern. Frågan gäller endast huruvida
en grundlagsändring skall företagas
utan att en utredning gjorts av författningsutredningen,
som har hand om
hela vårt styrelseskick. Vi har hänvisat
till att myndighetsåldern är en lämplig
ålder för rösträtts utövande, men det
finns ju en del administrativa frågor
angående röstlängd m. m. som författningsutredningen
bör ta ställning till.
Jag anser att vi inte utan vidare skall
ta en grundlagsändring. Utskottet har
här gått den försiktiga och riktiga vägen.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr STENBERG (fp):

Herr talman! Jag instämmer med utskottets
talesman när han säger att denna
fråga inte är ny. Det är riktigt att
centerpartiet 1958 motionerade i samma
ärende, och socialdemokratiska ungdomsförbundet
samt folkpartiets ungdomsförbund
har även vid flera tillfällen
fört fram denna fråga. Från socialdemokratiska
ungdomsförbundets sida
har man senast gjort detta i sitt år 1959
utgivna handlingsprogram »SSU inför
framtiden».

Gentemot utskottets talesman vill jag
också erinra om att när vi år 1958 var
med om en utredning, hoppades vi att
författningsutredningen skulle vara
klar med sitt arbete till 1960 — något
som man vid den tidpunkten allmänt
trodde — så att det kunde fattas ett
första beslut före 1960 års val och man
alltså då hade fått en vilande grundlagsändring.
När det nu är tydligt att
det inte kommer att föreligga något re -

sultat från författningsutredningen före
detta val, så har vi motionärer — och
utskottsreservanterna har naturligtvis
samma uppfattning — ansett det angeläget
att riksdagen fattar ett beslut, så
att det hela inte fördröjes på det sätt
som jag angav i mitt första anförande,
d. v. s. att ändringen inte skulle få aktualitet
förrän till 1968 års val.

Vidare vill jag erinra om att det här
bara gäller en sådan justering av rösträttsåldern,
att väljarna skall få rösta
vid 21 års ålder och inte behöva vänta
till året efter det att de fyllt 21 år. Jag
tycker att man då kommer sanningen
närmare, om man talar om en justering
och inte om en ändring av rösträttsåldern.
Om det vore fråga om en direkt
ändring, kunde det vara väl motiverat
med en utredning innan riksdagen går
till beslut, men här gäller det som sagt
endast en justering.

Herr PETTERSSON i Norregård (ep):

Herr talman! Jag vill bara till herr
Stenberg säga, att när det inte har gått
mer än ungefär tio år sedan det företogs
en kraftig sänkning av rösträttsåldern,
så behöver man väl inte nu ha så
bråttom med att göra ytterligare ändringar
utan borde kunna vänta tills
författningsutredningen är färdig med
sitt arbete.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag vill bara med några
ord motivera den blanka reservation
som jag avgivit.

I den motion från folkpartihåll, som
ligger till grund för utskottsutlåtandet,
säges det bl. a. att utredningar har visat
att ungdomen numera företer större politisk
och social mognad. Jag frågade
inom utskottet vilka utredningar man
åsyftade, men jag fick inte något svar
på den punkten. Detta är rätt anmärkningsvärt.
När det i en motion beträffande
en så betydelsefull fråga åberopas
vissa utredningar, borde vi också
kunna få besked om vilka utredningar

Nr 10 241

Onsdagen den SO

som avses. Det kan säkerligen diskuteras,
i vad mån den politiska kunskapen
är så stor hos alla ungdomar. Det
är klart att bland medlemmar av fackföreningar
och annan föreningsungdom
kan det finnas en politisk mognad, men
jag tror inte att man utan vidare kan
påstå, att ungdomen numera är så mycket
mer politiskt kunnig än tidigare.
Därför tycker jag det vore riktigast att
denna fråga finge bli föremål för behandling
av författningsutredningen,
särskilt som riksdagen så sent som 1958
uttalade sig för att så borde ske.

Det är också, herr talman, här fråga
om en teknisk anordning av rätt besvärlig
art. Det föreligger en proposition i
rösträttsfrågan, som kommer att i viss
mån ändra hela valproceduren. Här föreslår
motionärer och utskottsreservanter
en sådan ändring av bestämmelserna,
att de röstande skall senast valdagen
ha uppnått 21 års ålder. Om det skulle
bli en upplösning av andra kammaren
—• något som vi teoretiskt måste räkna
med — skulle jag vilja se den valmyndighet
som kan garantera att man plockar
ut just dem som senast på valdagen
har fyllt 21 år. Men vi måste väl ha så
klara bestämmelser, att man även i ett
sådant fall kan tala om vilka som är röstberättigade.
För min del skulle jag som
ledamot av valutredningen inte vilja
utan vidare säga, att detta är möjligt.
De långa diskussioner, som förts om
det ganska invecklade spörsmål det här
gäller, är av den arten, att jag tycker
att det skulle vara mycket äventyrligt
att genomföra denna tekniskt mycket
besvärliga sak vid nästa val efter 19G0,
då man tydligen också skall börja tilllämpa
det system med röstkort som riksdagsmajoriteten
av allt att döma kommer
att godta. Därför är det lika bra att
låta författningsutredningen ta hand
om saken.

Dessutom finns det i reservationen eu
mycket underlig punkt, där man hegiir
utredning om ytterligare sänkning av
rösträttsåldern. Vad innebär denna
16 — Andra kammarens protokoll 1960.

mars 1960 em.

Sänkning av rösträttsåldern

sänkning? Är det fråga om den sänkning
till 18 år som kommunisterna vill
ha, eller gäller det en sänkning till 20
år? Eller vilken sänkning vill man
egentligen ha? Det är ju mycket svårt
för oss att ta ställning till denna punkt,
när man inte alls har preciserat vad det
gäller. Det är inte säkert, att ens reservanterna
i nuvarande situation vill gå
så långt ned som till 18 år. Jag tycker
därför, att frågan bör omhändertas av
författningsutredningen, som ju kommer
att föreslå en helt ny författning
och kanske enkammarsystem; i varje
fall kan det tänkas att majoritet föreligger
därför. I en sådan situation plockar
man inte i förväg ut en detalj och inför
helt nya bestämmelser. Det hela är också
rätt egendomligt, när man i åratal
har nöjt sig med nuvarande bestämmelser.
Då centerpartiet år 1948 kom med
krav på en sänkning av rösträttsåldern
var folkpartiet överens i utskottet om
att frågan skulle överlåtas åt författningsutredningen.

Herr talmannen återtog förhandlingarnas
ledning.

Herr STENBERG (fp):

Herr talman! Jag vill replikera till
herr Braconier, att om man tar upp
frågor som inte är berörda i motionen
kan motionärerna inte behöva svara.
Jag vet inte om, att vi har skrivit något
i motionen om politisk mognad.
Det kanske herr Braconier har läst in
ändå; därmed må det förhålla sig som
det vill.

Däremot tycker jag, att herr Braconier
skulle kunna skilja på två saker.
Vad vi har begärt ett direkt beslut om
är en justering av rösträttsåldern, så
att man får rösta det år man fyller 21
år. När vi föreslår en eventuell sänkning
av rösträttsåldern och andra myndighetsåldrar
begär vi en utredning.
Därvidlag kräver vi alltså inte ett direkt
beslut utan talar i motionen om alt
riksdagen skall i skrivelse till Kungl.

Nr 10

242 Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Sänkning av rösträttsåldern

Maj:t anhålla om utredning om ytterligare
sänkning av rösträttsåldern och
i samband därmed utredning om de
olika myndighetsåldrarna. Vad vi vill
ha ett beslut om i dag utan utredning
är alltså en justering av rösträttsåldern.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Herr Stenberg får väl
läsa sin egen motion. Jag nämnde direkt,
att man i den hänvisar till utredningar
som visar, att ungdomen ådagalagt
större politisk kunskap. Jag frågade
vilka utredningar det var, men jag har
inte fått något svar.

Vidare har herr Stenberg inte kunnat
tala om hur man tekniskt skall kunna
genomföra denna sak, om vi får en upplösning
av denna kammare. Tar riksdagen
på sitt ansvar att införa en helt
ny regel om att man för att ha rösträtt
måste ha fyllt 21 år en viss dag medan
den som uppnår denna ålder dagen efter
inte får rösta, måste den också lösa
problemet tekniskt. Jag tror inte, att någon
ledamot av valutredningen skulle
vilja åta sig detta. Det vore intressant
att få höra hur det skulle gå till.

Herr STENBERG (fp):

Herr talman! På den sista frågan vill
jag svara, att det finns andra länder där
man löst detta problem tekniskt. Det bör
också valutredningen kunna dra lärdom
av.

Än en gång vill jag understryka, att
vi inte talar om politisk mognad utan
om att forskare har påvisat ungdomens
sociala och biologiska mognad. Det
finns en lång rad utländska vetenskapsmän
att referera till, men det kan inte
vara nödvändigt att göra det i detta
sammanhang.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Herr Stenberg har alldeles
rätt i att detta problem har lösts i
vissa länder, men det har skett efter
lång utredning.

Herr Stenberg hänvisar sedan till vetenskapsmän.
Vilka svenska forskare
har påstått något liknande? I allmänhet
anser man, att samhällskunskapen är
ganska illa tillgodosedd i våra skolor;
det har inte minst ecklesiastikminister
Edenman framhållit. Nu har vi verkligen
fått ett förslag om undervisning i
samhällskunskap vid gymnasierna, men
det har kommit först på sistone. Det
föreligger emellertid inga undersökningar,
på vilka man utan vidare kan
grunda ett påstående om att ungdomen
över lag visar större politiska kunskaper
än tidigare.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den av herr Ollén in. fl.
avgivna reservationen; samt 3:o) bifall
till de i ämnet väckta motionerna
1:333 och 11:421; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Stenberg begärde likväl votering,
i anledning varav och sedan till kontraproposition
antagits den med 2:o) betecknade
propositionen följande voteringsproposition
efter given varsel upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
2) av herr Ollén m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Stenberg begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst om -

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Nr 10 243

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m.

röstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 152 ja och 39 nej, varjämte 11
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 7

Föredrogos vart efter annat första
lagutskottets utlåtande nr 20, i anledning
av väckta motioner angående rösträttsåldern,
m. m., i vad motionerna
hänvisats till lagutskott; samt

konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 10, i anledning av väckta motioner
om vissa förtydliganden och ändringar
i vallagarna rörande beskaffenheten av
valsedlar m. m., och

nr 11, i anledning av väckta motioner
om skydd för partibeteckning.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 8

Utgifter under riksstatens sjätte
huvudtitel

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1960/61 under sjätte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkterna 1—8

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten !)

Allmän översikt över beräkningen av
väganslagen m. m.

Efter punktens föredragning yttrade:

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Den fråga det här när -

väginvesteringarna under 1961 i enlighet
med väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
på vägplanen grundade petita eller
till det av Kungl. Maj:t föreslagna 20
miljoner kronor lägre beloppet. Väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen har redovisat
goda skäl för sitt förslag, och dess synpunkter
har ytterligare understrukits
i herr Stenbergs och min motion, som
går ut på att väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
petita skulle bifallas.

Det är klart, att det här är fråga om
att göra en rimlig avvägning mellan behov
och resurser. Men det framgår inte
av utskottets formulering, om avvägningsfrågan
— där det alltså skiljer på
20 miljoner kronor — blivit ingående
dryftad. Det verkar nästan som om utskottet
utan vidare velat godtaga Kungl.
Maj:ts förslag, bara därför att vi haft
så stora beredskapsarbeten på vägarna
de senaste åren.

Men den argumenteringen är svår att
biträda. Den kan sägas vara utslag av
just en sådan sammanblandning av ordinariemedel
och beredskapspengar, för
vilken utskottet varnar längre fram i
sitt utlåtande. Att sådan sammanblandning
inte bör ske, därom torde icke råda
några delade meningar i riksdagen. I
motionen har inte heller påyrkats något
sådant. Vi har begärt en anslagsminskning
på ett håll och i stället velat öka
väganslaget med 20 miljoner.

Vi tycker för övrigt inte, att den omständigheten,
att vi haft ett vägbyggande
under de gångna åren som inklusive
beredskapsarbeten närmat sig vägplanens
nivå, utgör något bärande motiv
för att nu såsom här skett gå ifrån
vägplanens s. k. fördröjda investeringsprogram,
vilket för 1961 skulle utgöra
410 miljoner. Trafiken har vuxit snabbare
än som förutsågs i vägplanen. Trafiksäkerhetsfrågan
har blivit mer brännande,
och vägtransportkostnaderna har

fått större betydelse för vårt näringsliv.
Allt detta utgör enligt vår mening
starka argument för att vi under 1961
hade bort hålla fast vid det förra året

mast gäller är om man skall fastställa
IG* — Andra kammarens protokoll 1900. Nr 10

244 Nr 10 Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m.

accepterade investeringsprogrammet.
Dessa skäl talar också för att vi bör sikta
till att fullfölja detta program under
åren efter 1961. Det hade varit värdefullt
om utskottet -— samtidigt som det
av statsfinansiella skäl ansett sig i år
böra skära ned det begärda anslaget
med 20 miljoner —- gjort ett positivt uttalande
i den riktningen. Jag har, herr
talman, mot ett så gott som enhälligt
statsutskott inget annat yrkande än utskottets.

Häri instämde herr Nihlfors (fp).

Herr andre vice talmannen MALMBORG
(fp):

Herr talman! Herr Bohman ställde
inget yrkande. Jag finner det dock motiverat
att göra några kommentarer till
hans anförande.

För ett par år sedan genomfördes en
anslagsomläggning beträffande väginvesteringar.
I stället för anslaget Vissa
vägbyggnadsarbeten under sjätte huvudtiteln
upptogs under femte huvudtiteln
ett särskilt anslag benämnt Beredskapsarbeten
på vägar och gator, att avräknas
mot automobilskattemedel och avsett att
bereda sysselsättning åt friställd arbetskraft.

I anslutning till denna omläggning
betonade statsutskottet i sitt utlåtande,
att en klar gräns måtte dragas mellan
den ordinarie investeringsverksamheten
och de med medel från beredskapsanslag
bedrivna arbetena. De senare
borde enligt utskottets uppfattning läggas
helt utanför den förstnämnda verksamheten.
Utskottet underströk också
därvid, att i första hand jämn sysselsättning
borde tryggas för väg- och vattenbyggnadsverkets
egen arbetarkår. Riksdagen
godkände statsutskottets utlåtande
även på denna punkt.

I detta sammanhang vill jag också
bringa i erinran att det betonades, att
man vid bedömningen av de reella väginvesteringarna
även borde räkna med
beredskapsarbeten på vägar och gator.

I nu föreliggande utlåtande har vi på

denna punkt anknutit till besparingsutredningens
betänkande. Där noteras, att
den totala medelsförbrukningen respektive
medelsanvisningen för vägändamål
på statsbudgeten 1957/1958 t. o. m.
1959/1960, om beredskapsarbetena tas
med, praktiskt innebär ett förverkligande
av vägplanen för åren 1958—1960.
Det må vara tillåtet att i detta sammanhang
erinra om att investeringarna
t. o. m. gått därutöver. Så har under
år 1958 investerats 415 miljoner kronor
mot planens 330. År 1959 investerades
ej mindre än cirka 605 miljoner kronor,
varav 250 miljoner på beredskapsstat,
jämfört med vägplanens 360 miljoner.
Går vi till innevarande år kan vi konstatera,
att investeringarna beräknas komma
att uppgå till 485 miljoner, varav
125 miljoner på beredskapsstat. Vägplanens
beräknade investeringsbelopp
uppgår som bekant till 410 miljoner
kronor.

Herr Bohman har såväl i sin motion
som här i sitt anförande förordat överförande
av beredskapspengar till ordinarie
anslag, bl. a. i syfte att nå upp till
den försenade vägplanens belopp. För
nästa år står till förfogande 370 miljoner
kronor å ordinarie anslag och 125
miljoner kronor å beredskapsstat. Man
kan således lugnt räkna med att uppnå
ett belopp på minst 410 miljoner kronor
och då finns väl ingen anledning att
föra någon process på den punkten. Jag
kan ej heller förstå, att det finns någon
saklig grund för herr Bohmans kritik
av vårt understrykande av vikten av att
klar gräns dras mellan den ordinarie
investeringsverksamheten och de med
medel från beredskapsanslag bedrivna
arbetena. Jag har tidigare i mitt anförande
klart motiverat vår skrivning på
den punkten.

Herr talman! Som jag redan nämnt
kommer investeringarna att gå utöver
vägplanens belopp och skrivningen innebär
intet frångående av vår uppfattning
att vägplanen skall fullföljas.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Onsdagen den 30 mars 1960 em. Nr 10 245

Bidrag till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp

Härmed var överläggningen slutad.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 10—IS

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 19

Bidrag till anläggningar för vattenförsörjning
och avlopp

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t under sjätte huvudtiteln (punkt
20, s. 40—42 av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden
för den 4 januari 1960) föreslagit
riksdagen att till Bidrag till anläggningar
för vattenförsörjning och avlopp
för budgetåret 1960/61 anvisa ett
reservationsanslag av 45 000 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herr Sveningsson
m. fl. (I: 356) och den andra inom
andra kammaren av herrar Lothigius
och Magnusson i Borås (11:448), vari
hemställts, såvitt nu vore i fråga, att
riksdagen måtte till Bidrag till anläggningar
för vattenförsörjning och avlopp
för budgetåret 1960/61 anvisa ett
reservationsanslag av 30 000 000 kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna
I: 356 och II: 448, nämnda motioner
såvitt nu vore i fråga, till Bidrag till
anläggningar för vattenförsörjning och
avlopp för budgetåret 1960/61 anvisa
ett reservationsanslag av 45 000 000 kr.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! .lag ber att få yrka bifall
till motionerna 356 i första kammaren
och 448 i andra kammaren. Det innebär
att ifrågavarande anslag sänks
från 45 miljoner kronor till 30 miljoner
kronor.

Herr andre vice talmannen MALMBORG
(fp):

Herr talman! Som av handlingarna
framgår finns på denna punkt ingen reservation.
Under ärendets behandling
såväl i avdelningen som i utskottet har
ingen som helst avvikande mening anförts.

På detta område befinner vi oss i en
verkligt prekär situation. Det är uppenbart,
att om högermotionerna skulle bifallas
blir läget synnerligen svårt. Jag
ber att få belysa detta med ett kort påpekande.

Anslaget för innevarande budgetår
kommer i huvudsak att disponeras för
bidrag till företag som påbörjades under
tiden 1 april—31 december 1954.
Väntetiden för de företag, som den 1
juli 1960 står närmast i tur för erhållande
av bidrag, kommer därför även under
förutsättning av oförändrad medelsanvisning
att uppgå till i genomsnitt
5V2 år.

Med hänsyn härtill ber jag att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till de i ämnet väckta
motionerna; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Magnusson i
Borås begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
19 :o) i utskottets utlåtande nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
de i ämnet väckta motionerna 1:356
och 11:448.

Sedan kammarens ledamöter härefter

246 Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Kostnader för vetenskaplig trafiksäkerhetsforskning

intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 156 ja och 37 nej, varjämte
8 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 20—28

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 29

Kostnader för vetenskaplig trafiksäkerhetsforskning Kungl.

Maj:t hade (punkt 30, s. 57
och 58) föreslagit riksdagen att till Kostnader
för vetenskaplig trafiksäkerhetsforskning
för budgetåret 1960/61 anvisa
ett reservationsanslag av 500 000 kr., att
avräknas mot automobilskattemedlen.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft en inom
första kammaren av herr Lundström
väckt motion (1:355), i vilken hemställts
att för budgetåret 1960/61 till
Statens trafiksäkerhetsråd för forskning
anvisades ett förslagsanslag av
1 000 000 kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionen I: 355,
till Kostnader för vetenskaplig trafiksäkerhetsforskning
för budgetåret
1960/61 anvisa ett reservationsanslag av
500 000 kr., att avräknas mot automobilskattemedlen.

Reservation hade avgivits av herrar
Lundström och Källqvist, fröken Elmén
och herr Nihlfors, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen

måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och med bifall till motionen I: 355
beträffande anslagsbeloppets storlek, till
Kostnader för vetenskaplig trafiksäkerhetsforskning
för budgetåret 1960/61 anvisa
ett reservationsanslag av 1 000 000
kr., att avräknas mot automobilskattemedlen.

Efter punktens föredragning anförde:

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Denna punkt gäller kostnaderna
för vetenskaplig trafiksäkerhetsforskning.
Vi är några reservanter
som knyter an till en reservation i samma
ämne vid sommarriksdagen 1958, då
jag också hade tillfälle att plädera för
en avsevärd ökning av anslaget till denna
forskning som är så betydelsefull.
Motiven för att vi skall ha ett ordentligt
anslag på en miljon kronor, vilket också
då föreslogs, har ju förstärkts sedan
1958 på grund av de erfarenheter vi har
av den alltmer ökade trafiken på våra
vägar och gator.

Jag skulle naturligtvis här kunna utförligt
belysa behovet av denna anslagshöjning,
men vid denna sena timme
skall jag bara nämna, att riksdagen
när den sommaren 1958 avslog förslaget
om en miljon kronor hänvisade till
en då pågående utredning. Kommittén
för trafiksäkerhetsorganisationen lade
på hösten samma år fram ett förslag om
att anslaget borde utgå med 850 000 kronor
för år.

När riksdagen 1959 skulle ta ställning
till denna anslagspost förelåg ett förslag
från kommunikationsministern om
450 000 kronor, alltså ungefär hälften
av vad kommittén hade föreslagit.

Han uttalade då till statsrådsprotokollet
att avsikten var att höja anslaget
vartefter.

Detta löfte kan man säga att han i år
formellt har uppfyllt genom att föreslå
en höjning av anslaget med 50 000 kronor,
alltså litet mer än 10 procent, men
i de kretsar, som är intresserade av
ökad trafiksäkerhetsforskning, hade man

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Nr 10 247

inte väntat sig denna långsamma takt i
anslagshöjningen. Man trodde, när man
läste statsrådets uttalande förra året,
att man kunde räkna med att anslagsökningen
skulle bli större och i snabbare
takt närma sig den målsättning,
som kommittén på sin tid ställde upp.

En miljon kronor för trafiksäkerhetsforskning
är vad trafiksäkerhetsrådet
har föreslagit i sina anslagsäskanden
från i höstas. Man pekade därvid på de
många intressanta och värdefulla förslag
till vetenskapliga trafikutredningar
som så att säga köar hos rådet för att
få pengar för att verkställa utredningarna.
Det finns en lång förteckning
över sådana förslag till utredningar,
som såvitt jag kan förstå är av stor betydelse
när det gäller att genom grundläggande
forskning söka förhindra trafikolycksfall
och förbättra trafiksäkerheten.

Nu kan jag inte räkna med att reservationen
skall vinna bifall, men särskilt
mot bakgrunden av att det här är fråga
om en avräkning mot automobilskattemedel
skulle jag vilja vädja till statsrådet
att han nu när frågan i alla fall
faller betraktar det som ett fall framåt,
så att vi kan räkna med att ett kommande
år få se en avsevärt större höjning
av anslaget för detta viktiga ändamål.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
vid punkt 29.

Herr andre vice talmannen MALMBORG
(fp):

Herr talman! Jag skall fatta mig
mycket kort.

Jag tror att vi alla är ense om vilken
betydelse den vetenskapliga trafiksäkerhetsforskningen
har. Vad som skiljer är
uppfattningen om den riktiga avvägningen
av ett anslag. Ända fram till
och med förra budgetåret var detta anslag
100 000 kronor, nu är det 450 000
kronor, och departementschefen föreslår
för nästa budgetår en höjning till
500 000 kronor. Det är inte ofta man

Driftbidrag till statens järnvägar

kan notera en sådan förstärkning av ett
anslag, och vi får kanske hoppas på god
fortsättning.

Med hänsyn därtill ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkterna 30—49

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 50

Driftbidrag till statens järnvägar

Kungl. Maj:t hade (punkt 61, s. 94—
102) föreslagit riksdagen att till Driftbidrag
till statens järnvägar för budgetåret
1960/61 anvisa ett anslag av
80 000 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft de under
punkten 19 anmälda motionerna I: 356
och 11:448, såvitt däri yrkats att riksdagen
måtte dels till Driftbidrag till
statens järnvägar för budgetåret 1960/61
anvisa ett anslag av 50 000 000 kr., dels
uttala att en särskild nämnd med parlamentariskt
inslag borde inrättas för
avgörande av frågorna om nedläggning
av trafiksvaga järnvägslinjer.

Utskottet hemställde

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 356 och II: 448, nämnda
motioner såvitt nu vore i fråga, till
Driftbidrag till statens järnvägar för
budgetåret 1960/61 anvisa ett anslag av
80 000 000 kr.;

II. att motionerna I: 356 och II: 448
—■ såvitt de avsåge ett uttalande från
riksdagens sida rörande en särskild
nämnd med parlamentariskt inslag för
avgörande av frågorna om nedläggning

248 Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Driftbidrag till statens järnvägar

av trafiksvaga bandelar — icke måtte
av riksdagen bifallas.

Reservation hade avgivits av herrar
Virgin, Skoglund i Doverstorp, Nilsson
i Göingegården och Bohman, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte

I. i anledning av Kungl. Maj ds förslag
och med bifall till motionerna I: 356
och II: 448, såvitt nu vore i fråga, till
Driftbidrag till statens järnvägar för
budgetåret 1960/61 anvisa ett anslag av
50 000 000 kr.;

II. med bifall till motionerna 1:356
och II: 448, såvitt nu vore i fråga, uttala
att en särskild nämnd med parlamentariskt
inslag borde inrättas för
avgörande av frågorna om nedläggning
av trafiksvaga järnvägslinjer.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Den vid denna punkt
fogade reservationen av herr Virgin
m. fl. grundar sig på en framställning
i en motion, vari föreslås en minskning
av driftbidraget till statens järnvägar
med ytterligare 30 miljoner kronor utöver
vad Kungl. Maj :t har föreslagit.

Reservanterna har i likhet med motionärerna
ansett, att det bör finnas
möjlighet att genom rationaliseringsåtgärder
minska underskottet betydligt
snabbare än Kungl. Maj :t har tänkt sig.
1953 års trafikutredning har i samarbete
med järnvägsstyrelsen presenterat
ett undersökningsprogram, som avser
att man under åren 1960—1963 skall
undersöka möjligheterna för en nedläggning
av driften på vissa bandelar,
vilket skulle möjliggöra en besparing
av över 100 miljoner kronor per år.
Också med hänsyn till den snabba expansionen
av biltrafiken har reservanterna
ansett det nödvändigt att påskynda
rationaliseringen, så att de ytterligare
30 miljoner, som reservationen avser,
kan inbesparas under nästa budgetår.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen under punkt 50
av herr Virgin m. fl.

Herr andre vice talmannen MALMBORG
(fp):

Herr talman! Jag skulle i största
korthet vilja ägna den här frågan en
principiell belysning.

Ifrågavarande anslag tillkom 1958
vid B-riksdagen, och då framhöll utskottet
bland annat, att ett av skälen
för denna bidragsform var att SJ genom
detsamma bereddes möjlighet att
bättre än hittills varit fallet anpassa
taxorna efter kostnads- och konkurrensförhållanden
på det trafikstarka järnvägsnätet.
Som departementschefen nu
framhåller innebär redan den i propositionen
föreslagna minskningen av anslaget
att utrymmet för taxepolitiska
åtgärder begränsas. I anknytning härtill
anföres i utskottets utlåtande, att
bidraget i sin nuvarande form icke
enbart eller främst knutits till driften
av de trafiksvaga bandelar som betraktas
som nedläggningsbara, och jag vill
på den punkten göra några kommentarer.

Man kan med rätta tala om bärande
och tärande linjer inom SJ:s järnvägsnät.
Det beräknas att cirka 75 procent
av trafiken utföres på ungefär 25 procent
av hela nätet. De trafiksvaga banorna
omfattar omkring 40 procent av
hela nätet. Av utskottets utlåtande framgår
att för 23 procent av den för närvarande
trafikerade banlängden kommer
frågan om nedläggande att prövas
de närmaste åren.

De lönsamma banorna har tidigare
med sitt överskott fått betala förlusten
på de trafiksvaga. Detta har lett till
en mindre rationell taxepolitik. Man
har affärsmässigt sett fått hålla för
höga taxor. Därigenom har SJ:s konkurrenskraft
försvagats och därmed
också dess ekonomiska ställning. Av
samhälleliga skäl måste vi räkna med
att alltfort hålla en stor del av det

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Nr 10 249

trafiksvaga nätet i drift. Den snedbelastning
som detta medför i fråga om
SJ :s ekonomi, bland annat när det gäller
ett affärsmässigt utformande av
taxorna, måste ses som en realitet, och
det är här bland annat som driftbidraget
träder in i bilden.

Som i utskottets utlåtande anföres
förutsätter departementschefen, att en
snabbare takt i järnvägsnedläggningarna,
möjliggjord bland annat genom utökade
resurser för upprustning av berörda
vägar, skulle medföra ett sådant
bortfall i driftkostnader för SJ, att vi
därigenom i viss mån kan minska driftbidraget,
vilket i varje fall inte skulle
behöva leda till taxehöjning på statsbanenätet.

Med det anförda, herr talman, har jag
velat betona, att detta problem ej kan
betraktas som ett renodlat besparingsproblem.
En nedskärning av beloppet
till det i högerreservationen föreslagna
kan komma att medföra en reell försämring
av SJ :s ekonomiska resultat,
och därmed har ju denna besparingsaktion
också kommit att motverka sitt
eget syfte.

Jag ber, herr talman, att få yrka bi
fall till utskottets hemställan.

Herr PETTERSSON i Dahl (ep):

Herr talman! Jag kan helt instämma
i vad herr andre vice talmannen anförde,
nämligen att den här sparaktionen
kan komma att motverka sitt eget syfte
och i stället leda till ökade utgifter.

Jag har haft det tvivelaktiga nöjet att
försvara en järnväg som har blivit nedlagd,
och jag tror att jag i detta fall
kan tala av egen erfarenhet. Yi fick
höra att det inte skulle bli någon olägenhet,
eftersom vi skulle få ersättningstrafik
såväl för person- och godsbefordran
som för posten, men det har
blivit en uppenbar försämring. Vi har
inte fått någon ersättningstrafik att
tala om, och det råder ett allmänt missnöje
över detta.

Nu tror jag att herr Gustav Nilsson i

Driftbidrag till statens järnvägar

Göingegården inte behöver ha så förskräckligt
bråttom. Den järnväg i vars
närhet han bor, kommer ändå att läggas
ned nämligen Varberg—Ätran och
jag är inte säker på att de människor
som bor där kommer att välsigna herr
Gustav Nilsson i Göingegården för den
här aktionen.

Sedan får jag säga att det inte bara
är de trafiksvaga järnvägarna som går
med förlust. Det finns anledning för
reservanterna att se också på Stockholms
närtrafik, som går med en förlust
av 6 miljoner kronor per år. Försök
att rätta till det, så att det ekonomiskt
går ihop!

Denna aktion diskuterade vi ganska
mycket vid föregående riksdag när det
var fråga om att skära bort ännu större
belopp. Jag tror att det egentligen är
alldeles fel att sänka anslaget, och jag
anser att det snarare borde höjas till
100 miljoner igen. Man borde satsa litet
på de människor som bor i de avlägsna
bygderna och inte försämra
kommunikationerna för dem som det
här förslaget egentligen innebär.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen beträffande moment 1
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till
den vid punkten fogade reservationen
i motsvarande del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Nilsson i Göingegården begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
50:o) mom. I) i utskottets utlåtande nr
6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

250 Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Allmänna barnbidrag

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
3) av herr Virgin m. fl. i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Nilsson i Göingegården begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 157 ja och 42 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. II

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen i motsvarande del;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 51—56

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 57

Lades till handlingarna.

§ 9

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under andra
huvudtiteln gjorda framställningar angående
anslag för budgetåret 1960/61
till regeringsrätten, och

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under andra
huvudtiteln gjorda framställningar angående
anslag för budgetåret 1960/61
till vattendomstolarna.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 10

Allmänna barnbidrag m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
45, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under femte huvudtiteln
gjorda framställningar angående
anslag för budgetåret 1960/61 till Allmänna
barnbidrag, Ersättning till postverket
för utbetalning av allmänna
barnbidrag och Bidrag till sjukkassor
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Allmänna barnbidrag

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
1 under femte huvudtiteln (punkt 22, s.
34 och 35 av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för den
4 januari 1960) föreslagit riksdagen att
till Allmänna barnbidrag för budgetåret
1960/61 anvisa ett förslagsanslag av
809 000 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Birke m. fl. (I: 240) och den andra
inom andra kammaren av herr Magnusson
i Borås m. fl. (11:300), i vilka —
såvitt nu vore i fråga — hemställts att
riksdagen måtte besluta att till Allmänna
barnbidrag för budgetåret 1960/61
anvisa ett förslagsanslag av 576 500 000
kronor,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Eric Carlsson (I: 64) och den
andra inom andra kammaren av herrar
Jansson i Benestad och Gustafsson i
Kårby (11:73), i vilka hemställts att
riksdagen måtte besluta att kostnaderna
för det allmänna och lika barnbidraget
måtte föras under finansdepartementet
i stället för socialdepartementet i enlighet
med vad i motionerna anförts.

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Nr 10 251

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:240 och 11:300, såvitt
nu vore i fråga, till Allmänna barnbidrag
för budgetåret 1960/61 anvisa ett
förslagsanslag av 809 000 000 kronor;

b) att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 64 och II: 73 i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
anfört rörande sättet för de allmänna
barnbidragens redovisning i
statsbudgeten.

Reservationer hade avgivits

a) beträffande medelsanvisningen av
herrar Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp,
Nilsson i Göingegården och
Cassel, vilka under förutsättning av
riksdagens bifall till den vid andra lagutskottets
utlåtande nr 4 fogade reservationen
ansett att utskottet bort under
a) hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 240 och
II: 300, såvitt nu vore i fråga, till Allmänna
barnbidrag för budgetåret
1960/61 anvisa ett förslagsanslag av
576 500 000 kronor;

b) beträffande sättet för de allmänna
barnbidragens redovisning i statsbudgeten
av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Nilsson i Göingegården
och Cassel, vilka ansett att utskottet bort
under b) hemställa att motionerna I: 64
och II: 73 icke måtte av riksdagen bifallas.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

CASSEL (h):

Herr talman! I hela detta utskottsutlåtande
finns ju en rad reservationer,
men de har förfallit därför att dessa
frågor diskuterades och beslutades av
kammaren förra veckan. Det är bara en
reservation som står kvar, och den berör
en blygsam sak, bara en etikettsfråga,
nämligen frågan var man skall
redovisa de allmänna barnbidragen.

Allmänna barnbidrag

De gamla sofisterna brukade ju uppställa
märkliga problem. Ett av de problemen
var att man skulle försöka ge en
definition: Vad är egentligen en port?
År det ett hål i en mur, eller är det en
mur kring ett hål? Jag skall med hänsyn
till den sena timmen inte ge mig
in på att försöka besvara den frågan.

Vad är då ett barnbidrag? År det någonting
av skattepolitisk natur eller något
av socialpolitisk natur? Ja, det är
bägge delarna. För den som inte betalar
skatt är det bara socialpolitik och inte
skattepolitik.

Herr talman! I Sundsvall lär det finnas
ett djur, som är så beskaffat, att
framdelen är en hare och bakdelen en
tjäder. Detta djur kallas för skvader.
Man kan i enighetens namn, om man
vill diskutera saken, kalla barnbidraget
för budgetens lilla skvader.

Var nu detta barnbidrag skall redovisas
är egentligen ganska likgiltigt.
Ända sedan dess tillkomst har det
stått på femte huvudtiteln, men nu vill
man flytta över det till finansdepartementets
huvudtitel av förment pedagogiska
skäl. Jag har nu en känsla av att
detta är någonting av fiffighet i överkant,
och jag är litet förvånad över att
det ärevördiga statsutskottet har fallit
för så enkla finter. Jag föreslår, herr
talman, att barnbidraget får redovisas
där det hela tiden har redovisats. Fn
överflyttning till annan huvudtitel gör
jo inte saken billigare.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen
1 b).

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Vi har ju haft en del
diskussioner om denna fråga i avdelningen
och även i utskottet in pleno.
Som kammarens ärade ledamöter märker
har vi i utskottet haft ett ganska
fylligt resonemang, och utskottet har
också redovisat vad som förevarit i samband
med allmänna barnbidragens införande.

Då de allmänna barnbidragen inför -

252 Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Bidrag till sjukkassor m. m.

des, motiverades de bl. a. med att vi tagit
bort rätten att vid beskattningen
göra avdrag för barn. Utvecklingen kan
väl sedan sägas ha gått i den riktningen,
att den sidan av denna ersättningsfråga,
alltså kompensation för bortfallet
av rätten att göra avdrag för barn,
har förstärkts. Skäl kan väl därför anses
föreligga att resonera så som utskottet
gör, när utskottet i förevarande utlåtande
säger: »Även om det å andra sidan
inte finns någon anledning att genom
att framhäva bidragens skattepolitiska
natur söka dölja eller förringa
deras socialpolitiska betydelse som ett
medel att utjämna barnkostnaderna, intar
utskottet således i princip en positiv
ståndpunkt till ifrågavarande motionsyrkande
men är inte berett att redan
för nästkommande budgetår föreslå
eu ändring i redovisningen av bidragen.
Det bör lämpligen ankomma på
Kungl. Maj :t att i samband med uppgörandet
av riksstatsförslaget för budgetåret
1961/62 närmare överväga frågan
om åtgärder i det angivna syftet.»

Herr talman! Jag tror inte att jag behöver
säga mera, utan med hänvisning
till det anförda ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. a

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. b

Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid
punkten fogade, med 1 b) betecknade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Cassel begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten

l:o) mom. b) i utskottets utlåtande nr
45, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
1 b) av herr Bergh m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Cassel begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
158 ja och 41 nej, varjämte en av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 2

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 3

Bidrag till sjukkassor m. m.

Efter punktens föredragning anförde

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Det yrkande som framförts
i den vid denna punkt fogade
med a) betecknade reservationen är
beroende av bifall till den vid andra
lagutskottets utlåtande nr 8 fogade reservationen
i motsvarande avseende.
Riksdagen har nu avslagit sistnämnda
reservation, och jag är därför förhindrad
att yrka bifall till den vid denna
punkt fogade reservationen.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Nr 10 253

Vidgad rätt att åtnjuta det från inkomst av kapital medgivna s. k. sparavdraget

§ 11

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 23, i anledning av väckta
motioner angående avdrag vid beskattningen
för kostnader för bil i tjänsten,
m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 12

Vidgad rätt att åtnjuta det från inkomst
av kapital medgivna s. k. sparavdraget

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 31, i anledning av väckta
motioner om vidgad rätt att åtnjuta det
från inkomst av kapital medgivna s. k.
sparavdraget.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:284
av herr Eric Carlsson och 11:495 av
herrar Fälldin och Larsson i Norderön,
vari hemställts att riksdagen måtte besluta,
att den som i samband med försäljning
av jordbruks- eller annan fastighet
undantoge förmånen av fri bostad
skulle äga deklarera förmånen på sätt
som i motionerna förordades, samt att
vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till härför erforderlig lagtext;
ävensom

2) de likalydande motionerna I: 426
av herr Sveningsson och II: 520 av herr
Magnusson i Borås m. fl., vari hemställts
att riksdagen måtte besluta, att det nuvarande
avdraget från inkomst av kapital
med 300 kronor för ensamstående
och 600 kronor för gifta skulle utsträckas
till att gälla inkomst av rörelse och
jordbruk eller annan fastighet, samt att
vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till därav föranledda författningsändringar.

Utskottet hemställde, att följande motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna 1:284
av herr Eric Carlsson samt 11:495 av

herrar Fälldin och Larsson i Norderön
angående beskattningen av förmånen av
fri bostad i vissa fall, ävensom

2) de likalydande motionerna 1:426
av herr Sveningsson och II: 520 av herr
Magnusson i Borås m. fl. om visst schablonavdrag
vid beskattning av inkomster
av rörelse och fastighet,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Hagberg, Nilsson i Svalöv
och Magnusson i Borås, vilka ansett
att utskottet under punkten 2) bort hemställa,
att riksdagen i anledning av motionerna
I: 426 och II: 520 måtte för sin
del antaga ett i reservationen intaget förslag
till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370);

II) av herrar Gustaf Elof sson, Bengtson
och Vigelsbo, vilka ansett att utskottet
under punkten 1) bort hemställa, att
riksdagen i anledning av motionerna
I: 284 och II: 495 måtte för sin del antaga
ett i denna reservation intaget förslag
till lag om ändring i nämnda lag;

HD av herrar Spetz, Söderquist, Kollberg
och Gustafson i Göteborg, utan angivet
yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Till bevillningsutskottets
betänkande nr 31 är fogad en reservation
av herr Elofsson m. fl. I en
motion från vårt håll har påyrkats, att
om en jordbrukare eller småföretagare,
som avyttrat sin fastighet, därvid som
ofta sker gjort undantag för rätt till fri
bostad under återstoden av sin levnad,
så skall denna förmån ur beskattningssynpunkt
betraktas som inkomst av kapital.
Enligt nu gällande bestämmelser
taxeras en sådan förmån som inkomst
av tjänst.

Det nämnda förhållandet innebär att
vederbörande förmånstagare, såvitt han

254 Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Vidgad rätt att åtnjuta det från inkomst av

inte i övrigt har en stor inkomst av kapital,
aldrig har möjlighet att utnyttja
det s. k. sparavdraget, 300 kronor för
ensamstående eller 600 kronor för äkta
makar. Detta är en sida av saken. Dessutom
synes det oss reservanter egendomligt
att inte en sådan förmån under
alla omständigheter skall betraktas som
inkomst av kapital. Utskottets enda motivering
för ett avslag på detta förslag
i år, nämligen att en liknande motion
avslogs i fjol, synes icke oss reservanter
vara övertygande.

Om en gårdsägare försäljer sin egendom
men samtidigt förbehåller sig förmånen
av fri bostad på livstid, så kommer
ett sådant undantag givetvis att påverka
försäljningssumman. Han erhåller
ett lägre pris än om inte undantagsförmånen
gjorts. Om inte undantagsförmånen
gjorts hade han erhållit ett högre
pris, ett större kapital i reda pengar.
Ränteinkomsterna av detta kapital hade
sedan till 300 eller 600 kronor blivit
skattefria. Att förmögenhetens karaktär
— om den består av en bostadsförmån
eller av kontant kapital — ur beskattningssynpunkt
skall betraktas som så
väsentligt synes oss ingalunda vara riktigt.

Den tolkning av beskattningsreglerna
som här förekommer synes oss i första
hand drabba de mindre spararna. Även
ur den synpunkten är den orättvis. För
den som jämte en sådan bostadsförmån
även har ett så stort kapital, att den
därav upplupna räntan uppgår till 300
eller 600 kronor, har detta ingen betydelse.
Han tillgodogör sig under alla förhållanden
det medgivna s. k. sparavdraget.
Vi anser det följaktligen vara en
gärd av rättvisa gentemot eu småsparare,
vilken förvandlar en del av sitt
sparkapital till en bostadsförmån, att
han medgives samma rätt som han
skulle ha haft om han förvandlat förmånen
till reda pengar.

Vi hemställer således att värdet av
sådan förmån skall upptas som inkomst
av kapital och inte som nu taxeras som

kapital medgivna s. k. sparavdraget

inkomst av tjänst. Då utskottet inte kunnat
prestera något annat skäl för sitt
avslagsyrkande än att en liknande motion
avslogs i fjol, ber jag, herr talman,
att med stöd av vad jag anfört yrka bifall
till den med II betecknade till detta
utskottsutlåtande fogade reservationen
av herr Elofsson m. fl.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Folkpartiledamöterna i
bevillningsutskottet har till detta betänkande
fogat en blank reservation.

När denna fråga behandlades i utskottet,
ansåg vi att det kunde vara
lämpligt, att den utredning angående
sparfrämjande åtgärder, som är tillsatt,
närmare finge undersöka denna sak. Vi
lyckades inte få majoritet för yrkandet
i utskottet.

I motionerna har framförts intressanta
uppslag. Det gäller inte minst högermotionen,
med anledning av vilken det
fogats en reservation, nr I, till detta betänkande.
Men vi anser att frågorna är
så invecklade att det inte är tillrådligt
att utan närmare prövning göra en lagändring.
Detta är anledningen till att vi
fogat en blank reservation till detta betänkande.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Detta betänkande behandlar
även en motion av mig och
några av mina kamrater, där vi föreslår
att även den som har sitt kapital
placerat på annat sätt än i banksparande
eller aktiesparande skall kunna komma
i åtnjutande av det s. k. kapitalavdraget.

Det förekommer ju ganska ofta att
småföretagare — fabriksägare, jordbrukare
och andra — har sparkapital som
arbetar i den egna rörelsen. Men när de
har sina pengar placerade på detta sätt,
kan de inte utnyttja kapitalavdraget. Jag
finner det ganska egendomligt, att sättet
för placeringen skall vara avgörande för
om detta avdrag skall få utnyttjas eller
inte. Det är angeläget att vi får ett ökat

Onsdagen den 30 mars 1900 em.

Nr 10 255

Vidgad rätt att åtnjuta det från inkomst av kapital medgivna s. k. sparavdraget

sparande, eftersom vi behöver riskvilligt
kapital.

Jag förstår inte riktigt utskottet, när
det skriver, att det av motionärerna
åsyftade företagssparandet i regel icke
utbjudes på kapitalmarknaden och därför
i motsats till kontantsparandet inte
medför något omedelbart ökat utrymme
för de samhälleliga investeringsbehoven
eller det enskilda näringslivets mera
kapitalkrävande investeringar.

Jag kan inte förstå hur man kan driva
resonemanget, att ett sparande, som
ställs till förfogande som riskvilligt kapital,
inte skulle vara lika värdefullt
som till exempel banksparande.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid betänkandet fogade reservationen
I.

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Här ifrågavarande motioner
avser åtgärder, som är ägnade att
främja sparandet. Som utskottet har
framhållit, skulle effekten av de framförda
förslagen knappast bli märkbar.
Vi måste nämligen hålla i minnet att de
kategorier det här gäller investerar sina
vinstmedel i förvärvskällan — vare sig
det är fråga om en rörelse eller ett jordbruk
— i syfte att öka avkastningen eller
att åstadkomma en värdebeständig
placering av sitt kapital. Det är först i
andra hand man tänker på möjligheterna
till skatteavdrag. Jag är litet förvånad
över att herr Magnusson i Borås
inte förstår att det ur allmän sparandesynpunkt
här inte har samma värde om
man plöjer ner kapitalet i det egna företaget
som om man kontantsparar och
kapitalet sålunda kommer ut i den öppna
marknaden. Det föreligger här ett
motsatsförhållande, vilket jag tycker
framgår av utskottsutlåtandet.

I detta sammanhang vill jag också erinra
om att frågan om det enskilda sparandets
problem och om möjligheterna
att åstadkomma ett ökat sparande genom
lättnader i beskattningen ju är
föremål för en allsidig utredning.

När det i motionerna påstås, att det
är fråga om att skapa större rättvisa
mellan olika kategorier av sparare, vill
jag erinra om att det s. k. sparavdraget
åtnjutes av alla inkomsttagare som har
behållen inkomst av kapital. Det kan
alltså inte, såvitt jag förstår, vara fråga
om att skapa större rättvisa. Om de har
inkomst av rörelse, av jordbruk eller av
annan fastighet spelar ingen roll — alla
får ändå tillgodogöra sig sparavdraget,
om det gäller behållen förmögenhet. Jag
tror det är riktigt som utskottet framhåller,
att inkomst av kapital förekommer
förhållandevis oftare hos företagare
än hos andra kategorier skattskyldiga.
»Enligt senast tillgängliga uppgifter
har det beräknats att år 1951 inkomst
av kapital förelåg hos ungefär 50
procent av de skattskyldiga, som hörde
till kategorien företagare, men blott hos
cirka 22 procent av arbetare och tjänstemän»,
säger utskottet på s. 4 och 5 i utlåtandet.
Detta är ett bevis för riktigheten
av vad jag sagt.

Jag vill också i korthet beröra den
motion herr Vigelsbo talade för. I motionen
yrkas, »att den som i samband
med försäljning av jordbruks- eller annan
fastighet undantager förmånen av
fri bostad skall äga deklarera förmånen
på sätt som i motionerna förordas»,
d. v. s. vederbörande skall äga rätt att
uppta förmånen som inkomst av kapital
och inte som nu behöva uppta den
som inkomst av tjänst. Jag kan här fatta
mig lika kort som herr Vigelsbo och,
när herr Vigelsbo förvånar sig över att
utskottet inte anfört en vidlyftigare motivering
för sitt avstyrkande utan bara
hänvisat till fjolårets riksdagsbeslut, påpeka
att förra året fanns ju en fullständig
motivering. Utskottet tycker inte det
är nödvändigt att upprepa denna hållbara
motivering år efter år.

Motionärerna vill ändra beskattningsreglerna
bara för att, som de menar,
möjliggöra ett ökat utnyttjande av sparavdraget.
Men sparavdragets främsta
syfte, herr Vigelsbo, är ju att främja ny -

256 Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Vidgad rätt att åtnjuta det från inkomst av kapital medgivna s. k. sparavdraget

sparande, och vad som föreslås i motionerna
har ingenting med nysparande
att göra.

Herr talman! Med dessa ord yrkar jag
bifall till utskottets hemställan.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Herr Kärrlander tycks
inte uppskatta det sparande som sker
direkt ute i de små företagen. Det innebär
således att herr Kärrlander menar,
att för att sparande skall vara verkligt
värdefullt skall det ställas till förfogande
på ett sådant sätt att regeringen kan
behärska kapitalet.

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Det var det underligaste
inlägg jag har hört, och i sak innehöll
det praktiskt taget ingenting. Vad har
jag sagt om att jag inte skulle uppskatta
småsparandet? Inte ett ord, herr Magnusson
i Borås! Jag har bara sagt att de
grupper jag nämnde har större möjligheter
att spara vinstmedel inom sina
företag än andra. Det framgår för övrigt
tydligt av utskottets utlåtande att
företagarna har möjlighet att genom
vinstdispositioner, genom lagervärderingar
och dylikt behålla en större del
av vinsten inom företagen. Därför är
utskottets ställningstagande absolut hållbart.
Men det betyder inte, som herr
Magnusson försöker göra gällande, att
bevillningsutskottet och därmed jag
skulle sakna intresse för sparande inom
småföretagen. Småföretagarna får utnyttja
sparavdraget liksom alla andra
som redovisar behållen förmögenhet —
det är ingen skillnad alls.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Jag beklagar, men herr Kärrlander
sade i sitt anförande att det sparande
som sker på detta sätt icke hade samma
värde som annat sparande.

Herr KÄRRLANDER (s):

Jag citerade bara utskottets utlåtande,
herr Magnusson.

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr Kärrlander säger, att gentemot
den motion, för vilken jag är medansvarig,
anförde utskottet i fjol en uttömmande
och hållbar motivering, och
till denna hänvisar herr Kärrlander.
Om den är så hållbar borde väl herr
Kärrlander ha kunnat använda sig
av den i sin polemik mot herr Vigelsbo.
Jag påminner mig från bevillningsutskottets
motivering i fjol, att man ville
jämföra detta sparande med någon form
av pension. Man erinrade om att pension
i princip var skattebelagd. Jag kan
inte inse att detta sparande har något
som helst gemensamt med en pension
i det avseende det nu är fråga om, ty
detta sparande har ju byggts upp utan
att något avdrag beviljats under uppbyggnadstiden,
under det att i varje
form av pensionsförsäkring har kapitalet
bildats med avdrag under uppbyggnadstiden.

Jag skulle vilja fråga herr Kärrlander:
Är denna förmån att betrakta som
ett kapitaltillgodohavande eller inte?

Herr KÄRRLANDER (s):

Om herr Fälldin hade lyssnat på
mitt förra anförande skulle han ha hört
att jag sade, att sparavdraget i främsta
rummet tillkom för att främja nysparande.
Och ingen, hoppas jag, kan göra
gällande att en försäljning av en fastighet,
där man förbehåller sig fri bostad,
är ett nysparande. Det är alltså
inte oriktigt att beskatta denna förmån
såsom inkomst av tjänst. Jag förstår
heller inte vad herr Fälldin menar
att det skulle finnas för motiv till
att denna förmån skulle betraktas på
annat sätt än om det gäller annan försäljning.

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Jo, man säljer ju en fastighet
till betydligt reducerat pris om
man förbehåller sig en förmån. Då måste
väl denna förmån vara att betrakta
som ett kapitaltillgodohavande. Om man

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Nr 10 257

Vidgad rätt att åtnjuta det från inkomst av kapital medgivna s. k. sparavdraget

däremot inte förbehåller sig denna förmån
får man, såsom herr Vigelsbo påpekade,
en högre köpeskilling. Denna
högre köpeskilling kan man placera i
bank och därigenom få en ränteinkomst,
som är skattefri till en viss del. Vad
är det för skillnad på sparandet? Det är
ju bara fråga om olika sätt att disponera
avkastningen, och rättvisan kräver att
de i skattehänseende blir jämställda.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. I

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen II); och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Vigelsbo begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i mom.
1) i utskottets betänkande nr 31, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
II) av herr Gustaf Elofsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Vigelsbo begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 119 ja och 26 nej, varjämte 55
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. Il

Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid
betänkandet fogade reservationen I);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i mom.
2) i utskottets betänkande nr 31, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid betänkandet fogade reservationen I)
av herr Hagberg m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Magnusson i Borås begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 106 ja och 42 nej, varjämte 51
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 13

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren, att statsutskottets utlåtande
nr 4 och andra lagutskottets utlåtande
nr 5 skulle i angiven ordning uppföras
främst bland två gånger bordlagda ärenden
på föredragningslistan för fredagen
den 1 april.

258 Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

§ 14

Interpellation ang. metoderna för

kontroll av motorfordons hastighet

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) erhöll
på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! Den allt starkare trafiken
på våra vägar bidrager till att öka
trafikolyckornas antal. Åtskilligt göres
för att förebygga olyckstillbuden. Avgörande
härvidlag är emellertid trafikanternas
eget omdöme och lydnad mot
trafikreglerna.

För några år sedan förstärktes den
trafikövervakande myndighetens resurser
såväl i fråga om antalet poliser som
den tekniska utrustningen. Detta är att
hälsa med tillfredsställelse med tanke
på det stigande antalet olyckor i trafiken,
som i många fall orsakas av vårdslöshet
och genom överträdelse av trafikförordningarna.

De tekniska hjälpmedel, som den trafikövervakande
myndigheten använder
i sin verksamhet, måste vara av så tillförlitlig
beskaffenhet, att misstänkliggörande
av dess rättsliga bevisvärde
inte kan komma i fråga. Detta är en angelägenhet
av stor räckvidd.

På senare tid har uppstått diskussion
i tidningspressen om hur det förhåller
sig på detta område. Särskilt har uppmärksammats
frågan om kontrollen av
fordonens hastighet. Det måste ur allmänhetens
synpunkt vara ett vitalt intresse
att erhålla en klarläggande redogörelse
i berörda avseende.

Med stöd av vad jag anfört anhåller
jag om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
få ställa följande fråga:

År statsrådet beredd att lämna en redogörelse
för de metoder som användes
vid kontrollen av bilarnas hastigheter
och även göra ett uttalande om tillförlitligheten
av de använda metoderna?

Denna anhållan bordlädes.

§ 15

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,

nr 140, till Konungen, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av Sveriges anslutning till
konventionen angående upprättandet av
Europeiska frihandelssammanslutningen,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

Härefter anmäldes och godkändes
konstitutionsutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 135, till Konungen,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag med vissa bestämmelser
om val till riksdagens andra
kammare för perioden 1961—1964.

Vidare anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till

dels riksdagens skrivelse, nr 108, till
Konungen angående val av ombud i
Europarådets rådgivande församling
med suppleanter;

dels ock riksdagens förordnanden:

nr 109, för herr Bengt Elmgren att vara
ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 110, för herr Walter Sundström att
vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 111, för herr Ingemar Andersson
att vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 112, för herr Bertil Ohlin att vara
ombud i Europarådets rådgivande församling; nr

113, för herr Gunnar Hedlund att
vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 114, för herr Gunnar Heckscher
att vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 115, för herr Yngve Möller att vara
suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 116, för herr Hans Hagnell att vara
suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 117, för fröken Lisa Mattson att
vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 118, för herr Sven Gustafson att
vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling;

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Nr 10 259

nr 119, för herr Torsten Andersson att
■vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling; och

nr 120, för herr Carl Göran Regnéll
att vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling.

Slutligen anmäldes och godkändes
följande förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen
från andra lagutskottet:
nr 137, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till förordning
om ändring i familjebidragsförordningen
den 29 mars 1946 (nr 99),
dels ock i ämnet väckta motioner;

nr 138, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 § lotteriförordningen
den 19 maj 1939 (nr 207);
och

nr 139, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till kungörelse
om ändring i livsmedelsstadgan den 21
december 1951 (nr 824); samt
från tredje lagutskottet:
nr 134, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändring
i vattenlagen, m. m.

§ 16

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj ds propositioner överlämnats till
kammaren, nämligen

nr 113, med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Europarådets
rådgivande församling år 1959 och
1960 vid dess elfte ordinarie möte fattade
beslut, och

nr 116, angående ianspråktagande av
viss del av de Längmanska donationsmedlen.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 17

Herr talmannen meddelade, att bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
anmält att till utskottet från styrelsen
för riksdagsbiblioteket inkommit

framställning angående utgivande av en
matrikel över riksdagens ledamöter.

Denna anmälan bordlädes.

§ 18

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade
motioner:

nr 739, av herrar Brandt i Sätila och
Johnsson i Skoglösa, i anledning av
Kungl. Maj ds proposition nr 95, angående
utbildningen av lärare på det husliga
området m. m.,

nr 740, av herr Nelander m. fl, likaledes
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 95,

nr 741, av herr von Seth m. fl, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr
96, angående vissa ändringar i lantbruksstyrelsens
och lantbruksnämndernas
organisation, m. m.,

nr 742, av herr Hammar m. fl, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr
101, angående stiftskansliernas organisation
m. m.,

nr 743, av herrar Edlund och Wachtmeister,
i anledning av Kungl. Maj ds
proposition nr 110, angående vissa avlönings-
m. fl. anslag under rikstatens
fjärde huvudtitel för budgetåret 1960/61
in. m., samt

nr 744, av herr Lindahl m. fl, likaledes
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 110.

Dessa motioner bordlädes.

S 19

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till

Riksdagens andra kammare

Undertecknad anhåller härmed vördsamt
om ledighet från riksdagsgöromålen
under tiden från och med den 5 till
och med den 9 april 1960 i och för deltagande
i Internationella Sjuksköterske -

260 Nr 10

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

förbundets sammanträden i medlemsoch
finanskommittéerna i London.
Stockholm den 30 mars 1960

Gerda Höjer

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 20

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.06 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson

TOUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM SO

003913