MILITIEOMBUDSMANNENS

ÄMBETSBERÄTTELSE

AVGIVEN VID RIKSDAGEN

ÅR 1960

STOCKHOLM 1960 ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG

Innehållsförteckning

Allmän redogörelse för militieombudsmansämbetets förvaltning .................... 7

Redogörelse för åtal

1. Åtal mot major för missbruk av förmanskap och oskickligt beteende .......... 15

2. Åtal mot löjtnant för missfirmelse mot honom underställt befäl .............. 28

3. Åtal mot förste verkmästare för bedrägligt beteende, tjänstemissbruk och missbruk
av förmanskap ......................................................... 31

4. Åtal mot fanjunkare för hot om våld mot värnpliktig samt för missfirmelse mot

värnpliktiga och oskickligt beteende ......................................... 45

5. Åtal mot regementschef för tjänstefel bestående i att han ålagt straff för fylleri

oaktat förutsättning för straffbarhet icke förelåg .............................. 70-

6. Åtal mot löjtnant för våld och missfirmelse mot värnpliktig .................. 71

7. Åtal mot löjtnant för vårdslöshet i trafik under tjänsteutövning .............. 71

8. Åtal mot ledamot av underrätt dels för tjänstefel bestående i underlåtenhet att

föranstalta om utfärdande och delgivning av stämning i brottmål dels ock för medhjälp
till obehörig tjänsteutövning av domaraspirant .......................... 72

Redogörelse för vissa ärenden som icke föranlett åtal eller disciplinär åtgärd

1. Fråga om skadeståndsskyldighet för kronan med anledning av olycka som inträffat
till följd av hylssprängning vid skjutning med kulsprutepistol ............ 73

2. Mål som har karaktär av såväl tull- som militärmål skall handläggas vid tull målsdomstol

.................................... ............................ 77

3. Åklagare är skyldig underrätta bestraffningsberättigad chef om inledd brottsut redning

i militärt mål även om utredningen ej är att anse såsom förundersökning
........................................................................ 82

4. Fråga om fel förelupit vid beslut om tagande i förvar och vid militärförhör . . 84

5. Fråga om resning i mål vari värnpliktig ådömts fängelsestraff för lydnadsbrott 90

6. Kronan har oriktigt fått vidkännas förlusten av materiel som gått förlorad till

följd av att värnpliktiga icke iakttagit normal aktsamhet ...................... 92

7. Åtgärder beträffande ett i en träbyggnad inrymt militärhäkte i syfte att minska

brandrisken och möjliggöra hastig utrymning vid eldfara ...................... 94

8. Fråga angående tillämpning av hämtningskungörelsen beträffande utom krigsmakten
tjänstgörande vapenfri värnpliktig .................................... 95

9. Fråga om tillämpningen av inskrivningsförordningens bestämmelser om gransk ningsnämnds

sammansättning ................................................ 98

10. Krigskarteförrådet vid försvarsområdesstab befanns vara inrymt i en från beredskaps-
och säkerhetssynpunkt otillfredsställande lokal ..................... 101

11. Felaktig utgallring av viss vid försvarsväsendet använd sjukredovisningshandling
(sjukkort) ............................................................... 102

12. Chef för inskrivningsområde har felaktigt vägrat utlämna allmänna handlingar

i ärende rörande ansökan om tillstånd att fullgöra vapenfri tjänst.............. 104

13. Ämbetsverk har uppdragit åt utomstående person att verkställa utredning angående
arbetsförhållanden inom verket. Fråga huruvida handlingar tillkomna under
utredningen utgöra allmänna handlingar till vilka envar skall äga fri tillgång 109

14. Polismyndighet har vid avgivande av yttrande beträffande sökande till befattningar
vid vissa militära anläggningar brustit i tillbörlig omsorg och noggrannhet 114

15. Platschef vid militärt förråd har i strid med gällande föreskrifter använt tjänste -

bil för färder från sin tjänstgöringsplats till bostaden och åter ................ 115

16. Vissa spörsmål rörande övning i livräddning ur vak........................... 120

17. Skottlossning å en invid militärhäkte belägen skjutbana har med hänsyn till de
störande ljudeffekterna ansetts kunna medföra psykisk påfrestning för arrestan ter

i häktet .................................................................. 141

18. Säkerhetsanordningar vid demonstrationsskjutningar vid Carl Gustafs stads gevärsfaktori
.................................................................. 144

19. Värnpliktig har felaktigt hemförlovats på grund av sjukdom och ej fått tillgodoräkna
sjukdomstid såsom fullgjord tjänstgöring .............................. 149

20. Frågor om beviljande av permission och tillämpning av bestämmelserna rörande
manskaps fritid i fall där värnpliktig blivit sjukredovisad såsom delvis tjänstbar 153

21. Vid en nattlig motormarsch körde en jeep av vägen varvid två värnpliktiga dö dades.

Fråga bl. a. om motorförarna vid det i marschen deltagande förbandet
erhållit tillräcklig vila före marschen ........................................ 157

22. Frågor rörande handläggning av ärenden angående ersättning för uppfinningar

gjorda av anställda inom försvaret ävensom visst spörsmål beträffande principerna
för bestämmande av sådan ersättning .................................. 182

Redogörelse för framställningar till Konungen

1. Fråga om värnpliktigas rätt i vissa fall att såsom tjänstgöring tillgodoräkna sig

tid varunder de vistats å anvisad tjänstgöringsplats utan att göra militär tjänst
eller arbete samt deras rätt till lön under samma tid .......................... 232

2. Fråga om översyn av gällande bestämmelser rörande prövning i vissa fall av

värnpliktigas krigsduglighet och krigsanvändning .............................. 233

3. Fråga om förtydligande av bestämmelserna i inskrivningsförordningen med avseende
å granskningsnämnds befogenheter .................................... 234

4. Fråga om tillgodoräknande av tjänstgöringstid i fall av frånvaro från militärtjänstgöring
på grund av rymning eller undanhållande ........................ 235

5. Fråga om ändrade bestämmelser angående utövande av bestraffningsrätt då be fälsrätt

är i särskilda hänseenden fördelad å flera bestraffningsberättigade befattningshavare
............................................................... 236

6. Fråga angående omläggning av förfarandet vid utredningar av haverier inom

flygvapnet .................................................................. 237

7. Fråga om ändrade bestämmelser angående häradsrätts sammansättning i militära
brottmål ................................................................ 240

8. Fråga om rätt för tjänsteläkare (militärläkare) till ersättning för läkarintyg

avsett att företes för allmän sjukkassa ........................................ 242

9. Fråga om ändrade bestämmelser angående beslag och förverkande av alkoholhaltiga
drycker eller andra berusningsmedel påträffade hos krigsmän.............. 246

yttrande till Konungen över framställning angående utgallring av vissa handlingar

upprättade vid psykologisk prövning inom krigsmakten .......................... 251

Yttrande till Konungen över ett av försvarets civilförvaltning framlagt förslag till

ändrade bestämmelser angående ersättningsmål ................................ 252

Yttrande till Konungen över framställning av överbefälhavaren angående rätt för militära
myndigheter att erhålla upplysning om ådömda straff m. m. beträffande
personal som beordras fullgöra militärtjänst .................................. 254

Yttrande till chefen för försvarsdepartementet i anledning av remiss av ett utav försvarets
personalvårdsutredning avgivet principförslag till ny personalvårdsorganisation
inom krigsmakten .................................................... 263

Yttrande till första lagutskottet angående föreslagen utvidgning av befogenheten för
riksdagens ombudsmän att uppdraga åt ombudsmans ställföreträdare att förrätta
å ämbetet ankommande göromål ............................................. 267

Framställning till bankoutskottet angående ändring i tjänste- och personalförteckningarna
för militieombudsmannen och hans expedition ........................ 271

Sakregister till militieombudsmannens åren 1950—1960 avgivna ämbetsberättelser 273

Till RIKSDAGEN

Jämlikt § 100 regeringsformen och 18 § i den för riksdagens ombudsmän
gällande instruktionen får jag härmed avlämna redogörelse för förvaltningen
av militieombudsmansämbetet under år 1959.

Härvid vill jag till en början meddela, att jag åtnjutit semester under tiden
den 31 mars—den 6 april, den 6 juli—den 1 augusti och den 14—den 24
december 1959. Jämlikt 24 § första stycket i förenämnda instruktion har militieombudsmansämbetet
under ifrågavarande tid föreståtts av den för mig
utsedde ställföreträdaren, häradshövdingen Karl Hugo Henkow. Med stöd av
bestämmelserna i 24 § andra stycket i instruktionen har jag, enär arbetets
behöriga gång det krävt, åt Henkow uppdragit att under tiden den 10 och
den 11 mars, den 23—den 30 april, den 1—den 9 maj, den 19 maj, den 2, den
3 och den 8 juni, den 7—den 19 september samt den 13 och den 14 oktober
handlägga vissa till honom överlämnade ärenden.

Inspektionsresor ha av mig företagits till Skaraborgs och Malmöhus län.
Under dessa resor ha besökts:

tredje militärområdet;

Skövde försvarsområde;

Livregementets husarer;

Skaraborgs pansarregemente;

Skaraborgs inskrivningsområde;

Signalbataljonen i Skövde;

Göta trängregemente;
pansartruppskolan;
arméns underhållsskola;

Skövde tingslags häradsrätt;
stadsfiskalen i Skövde;

Södra skånska infanteriregementets förläggningar i Ystad och Revingehed; Malmöhus

södra inskrivningsområde;
rådhusrätten i Ystad;
stadsfiskalen i Ystad;

Malmö försvarsområde;

Skånska luftvärnskåren;

Malmö marina bevakningsområde;

Öresunds sjövärnsflottilj;
hovrätten över Skåne och Blekinge;
rådhusrätten i Malmö; samt
statsåklagaren i Malmö.

Därjämte har jag i Stockholm med omnejd för inspektion besökt:
krigsskolan;

Svea ingenjörregemente;
arméns fältarbetsskola; samt
ingenjörtruppernas kadettskola.

Under tid då jag åtnjutit ledighet har tjänstförrättande militieombudsmannen
Henkow företagit inspektionsresor till Kalmar, Kronobergs, Göteborgs
och Bohus, Älvsborgs samt Skaraborgs län, varvid han besökt:
Kalmar-Växjö försvarsområde;

Kalmar flygflottilj;
rådhusrätten i Kalmar;
stadsfiskalen i Kalmar;

Kronobergs regemente;

Kronobergs inskrivningsområde;

arméns intendenturförråd i Växjö;

armétygförvaltningens förråd i Kronobergs län;

rådhusrätten i Växjö;

stadsfiskalen i Växjö;

landsfogden i Kronobergs län;

Västgöta-Bohus inskrivningsområde;

Bohusläns regemente;

Gullmarns örlogsdepå;
rådhusrätten i Uddevalla;
stadsfiskalen i Uddevalla;

Älvsborgs försvarsområde;

Skaraborgs flygflottilj;
rådhusrätten i Lidköping;
stadsfiskalen i Lidköping;

Skaraborgs pansarregementes skjutfält i Kråk;

Karlsborgs luftvärnsregemente;
arméns fallskärmsjägarskola;

Västgöta flygflottilj;
ammunitionsfabriken i Karlsborg;

armétygförvaltningens provskjutningscentral i Karlsborg;

Karlsborgs tygstation;

arméns intendenturförråd i Karlsborg;

flygförvaltningens robotbyrås försöksplats i Karlsborg; samt
garnisonssjukhuset i Karlsborg.

Vid inspektionerna av truppförband och andra militära enheter har uppmärksamhet
särskilt ägnats rättsvården därstädes, expeditionstjänsten, beskaffenheten
och vården av byggnader med tillhörande anordningar och deras
lämplighet för avsett ändamål, förläggningsförhållanden, mathållning,
sjukvård, personalvårdsverksamhet, vården av intendentur- och tygmateriel,
anordningar i samband med förekommande verkstadsdrift samt planläggningen
av luftskydd. Besök ha avlagts i militärhäktena vid förbanden.
Granskningen av de judiciella handlingarna har omfattat disciplinmålsprotokoll,
tillrättavisningsförteckningar och andra handlingar som ha avseende
å den militära straff- och processlagstiftningen samt därtill anknytande föreskrifter.
Vid besök å militärsjukhusen lia sjukredovisningshandlingarna
granskats. Granskning har vid inspektionerna tillika skett av handlingar

rörande upphandling och redovisning av materiel av olika slag ävensom av
räkenskaper för marketenterier, varjämte förskottsmedel inventerats, kontroll
företagits angående bevakning av utestående fordringar och införselräkenskaper
granskats. Vidare ha å mobiliseringsavdelningar och inskrivningsexpeditioner
granskats där förvarade personalredovisnings- och mobiliseringshandlingar.

Besöken hos domstolar och åklagarmyndigheter ha avsett inspektion av
handläggningen av militära mål. Därvid har bland annat undersökts i vad
mån kravet på skyndsamhet vid behandling av målen beaktats.

Vid inspektionerna har militieombudsmannen i regel biträtts av en utav
byråcheferna vid militieombudsmansexpeditionen och byrådirektören vid
denna samt en intendentur- och en tygsakkunnig officer. Vidare ha vid inspektionerna
anlitats för granskning av personalredovisnings- och mobiliseringshandlingar
en härutinnan sakkunnig officer samt i förekommande fall
för granskning främst av verkstadsdrift och särskild maskinell utrustning
en civilmilitär befattningshavare med teknisk utbildning på ifrågavarande
område.

Under tiden den 23—den 25 september 1959 besöktes militieombudsmansämbeiet
av en studiedelegation från Förbundsrepubliken Tyskland, där delvis
efter svenskt mönster tillkommit ett motsvarande ämbete vars innehavare
har till uppgift bl. a. att på anmodan av förbundsdagen eller dess försvarsutskott
utreda förhållanden inom republikens försvarsväsende. Delegationen
— som utgjordes av den tyske militieombudsmannen H. von Grolman,
vicepresidenten i förbundsdagen och ordföranden i dess försvarsutskott
R. Jaeger, ledamöterna i sagda utskott H. Merten, P. Bausch, E. Paul
och B. Balkenhol samt Regierungsrat H. Hubatsch — önskade inhämta närmare
upplysningar angående det svenska militieombudsmansämbetets arbetsuppgifter
och arbetsformer, särskilt i avseende å den av ämbetet utövade
inspektionsverksamheten. Under den första dagen av besöket erhöll
delegationen en översiktlig redogörelse härför å militieombudsmansexpeditionen
och under de återstående två dagarna blev delegationen vid besök å
Svea livgarde, Södertörns flygflottilj och Vaxholms kustartilleriregemente i
vissa hänseenden mera ingående informerad om inspektionsverksamheten i
fråga om militära förband. Genom militieombudsmansämbetets försorg verkställda
översättningar till tyska av författningstext rörande ämbetet ävensom
å militieombudsmansexpeditionen likaledes på tyska upprättade promemorior
angående ämbetets verksamhet överlämnades till delegationen.

Den 21 oktober 1959 mottog militieombudsmansämbetet besök även av
en studiedelegation från Nederländerna, bestående av herrar G. Huigens och
P. Goossen, som på uppdrag av ett inom den nederländska riksdagens andra
kammare tillsatt utskott för undersökning av inköpsverksamheten inom
det nederländska försvarsväsendet ville inhämta upplysningar angående den
av ämbetet utövade kontrollen över det svenska försvarets ekonomiska förvaltning,
särskilt med avseende å upphandlingar och entreprenader. Delegationen
erhöll en redogörelse för gällande bestämmelser angående upphand -

lings- och entreprenadväsendet och för ämbetets kontrollverksamhet i fråga
om efterlevnaden av dessa bestämmelser.

På sätt militieombudsmannens ämbetsberättelse till 1959 års riksdag
utvisar kvarstodo vid början av år 1959 från år 1958 balanserade

ärenden till ett antal av........................................

Under år 1959 ha tillkommit ärenden till följande antal:

enligt allmänna diariet ........................................

enligt hemliga diariet därutöver................................

Sammanlagda antalet ärenden, som förelegat under år 1959, har alltså
utgjort.......................................................

759

De ärenden, som tillkommit under år 1959, ha utgjorts av:

ärenden inkomna från myndighet ..............................

ärenden uppkomna genom klagomål eller andra framställningar från

enskilda ...................................................

ärenden uppkomna vid inspektioner eller eljest i samband med mili tieombudsmannen

åliggande granskning ......................

ärenden berörande militieombudsmansämbetets organisation och förvaltning
m. ...............................................

536

Summa 671

Av de från år 1958 balanserade 88 ärendena hade 5 ärenden inkommit
från myndighet, 31 ärenden uppkommit genom klagomål eller andra framställningar
från enskilda samt 51 ärenden uppkommit vid inspektioner eller
eljest i samband med militieombudsmannen åliggande granskning. Ett ärende
tillhörde gruppen »militieombudsmansämbetets organisation och förvaltning
m. in.».

Till behandling under år 1959 ha alltså förlegat 33 ärenden som inkommit
från myndighet, 124 ärenden som uppkommit genom klagomål eller andra
framställningar från enskilda, 587 ärenden som uppkommit vid inspektioner
eller eljest i samband med militieombudsmannen åliggande granskning
samt 15 ärenden berörande militieombudsmansämbetets organisation
och förvaltning m. m., tillhopa 759 ärenden.

Av dessa 759 ärenden ha

till annan myndighet överlämnats .............................

utan åtgärd avskrivits .......................................

på grund av återkallelse avskrivits.............................

efter vederbörandes hörande eller eljest verkställd utredning avskri

vits ......................................................

på grund av att klagande erhållit gottgörelse eller rättelse eljest vun

nits blivit avskrivna .......................................

föranlett åtal (varav 5 icke avslutats)...........................

föranlett disciplinär åtgärd ...................................

föranlett erinran om begånget fel eller annat påpekande.........

136

155

203

föranlett framställning eller yttrande till Konungen eller annan myn -

dighet (varav 5 icke avslutats)............................... 19

föranlett annan åt ärd .......................................

och voro vid 1959 års utgång

under utredning .............................................. 86

på prövning beroende (förutom ovannämnda 5 + 5 icke avslutade
ärenden) .................................................. 10

Summa 759

Av hela antalet under år 1959 till behandling föreliggande ärenden (759)
ha sålunda under året slutbehandlats 653 och till år 1960 balanserats 106.

Av åtalen, avseende sammanlagt nio personer,

var vid 1959 års början ännu icke slutligt avgjort................ 1

tillkommo under år 1959 ...................................... 8

Summa 9

Av dessa åtal

blevo under år 1959 slutligt avgjorda............................ 4

voro vid 1959 års utgång ännu icke slutligt avgjorda.............. 5

Summa 9

Beträffande förvaltningen av militieombudsmansämbetet under år 1959
får jag i övrigt hänvisa till ämbetets diarier och registratur, vilka jämte
protokollen över inspektioner och hållna förhör komma att överlämnas till
vederbörande utskott.

Såsom bilagor till denna allmänna redogörelse fogas, förutom en sammanställning
(återgiven å s. 14) över ärenden uppkomna genom klagomål
eller andra framställningar från enskilda,

redogörelse för åtal,

redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller disciplinär
åtgärd,

redogörelse för framställningar till Konungen,

redogörelse för yttranden till Konungen, departementschef och Riksdagens
första lagutskott samt

redogörelse för framställning till Riksdagens bankoutskott.

Utöver de i redogörelsen för åtal angivna målen föreligger ytterligare det
i 1959 års berättelse (s. 93) omnämnda målet avseende åtal vid Svea hovrätt
mot en befattningshavare vid försvarsväsendet för tjänstefel bestående
i att han brustit i tillsyn vid handhavande av hemliga handlingar. Detta
mål har, såvitt And färdigställandet av innevarande års berättelse varit
känt, ännu icke blivit av hovrätten avgjort.

I redogörelsen för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller disciplinär
åtgärd, ha i huvudsak medtagits sådana ärenden vilka på grund av de

däri föreliggande spörsmålen ansetts ha intresse utöver de enskilda fallen.
Ett av dessa ärenden — avseende fråga om skadeståndsskyldighet för kronan
med anledning av olycka som inträffat till följd av hylssprängning
vid skjutning med kulsprutepistol (se s. 73) — har jag ansett vara av sådan
betydelse att ärendet bör redovisas redan i innevarande års berättelse oaktat
det framdeles kan uppkomma anledning för mig att vidtaga ytterligare
åtgärder på grund av vad som förevarit i ärendet.

Utöver de i redogörelsen för yttranden till Konungen intagna yttrandena
har jag den 11 maj 1959 efter remiss avgivit ett yttrande till Konungen över
en av krigsarkivarien i underdånig skrivelse den 3 mars samma år gjord
framställning om utfärdande av bestämmelser angående utgallring av handlingar
hos en försvarsväsendet tillhörande myndighet. Detta yttrande har av
sekretesskäl icke medtagits i sistnämnda redogörelse.

Det sakregister, som var fogat vid den till 1959 års riksdag avgivna ämbetsberättelsen,
har nu utökats till att avse jämväl de ärenden för vilka redogjorts
i innevarande års berättelse.

Stockholm den 11 januari 1960.

ERIK WILHELMSSON

Gunnar Thyresson

Sammanställning

över ärenden uppkomna genom klagomål eller andra
framställningar från enskilda

	Antalet un-	Därav un-
	der 1959 fö-	der 1959
	religgande	inkomna
	ärenden	ärenden
Framställningarna ha avsett i
Missfirmelse eller annat olämpligt uppträdande..............	17	14
Utövandet av militär rättsvård................................	15	11
Vid försvarsväsendet anställd personals
antagande och entledigande..................................	8	7
befordran ..............................	6	3
tjänstgöring .......................................	9	Q
avlöning......................................	7	r;
Värnpliktsförhållanden samt värnpliktigas tjänstgöring och avlöning	25	18
Bristande säkerhetsåtgärder till förekommande av olycksfall ....	5	4
Militär hälso- och sjukvård; ersättning för sjukdom och olycksfall	13	8
Tillämpning av tryckfrihetsförordningen och därmed sammanhäng-
ande författningar............................	3	2
Intrång i rättsförhållanden berörande enskild utom försvårsväsen-
det ....................................		13
Summa	124	93
Klagandena ha rarit:
Vid försvarsväsendet anställd personal
Officerare och vederlikar.....................	9	6
Underofficerare och vederlikar ...............	11	8
Underbefäl och vederlikar samt meniga ......................	6	4
Civila befattningshavare .........................	17	11
Värnpliktiga (och hemvärnspersonal) .....................	48	38
Enskilda personer utom försvarsväsendet ...............	31	25
Enskilda organisationer...........................	2	1
Summa	124	93

Redogörelse för åtal

1. Åtal mot major för missbruk av förmanskap och oskickligt beteende

I en den 6 maj 1958 till militieombudsmannen inkommen skrift anmälde
värnpliktige nr 370724-895 Å. Johansson dåvarande kaptenen, numera majoren
G. Åkerhielm under anförande av följande: Den 8 februari 1958 var
Johansson, som då fullgjorde värnpliktstjänstgöring vid Bodens ingenjörkår
och var förlagd i Ängesholmen, kallad till läkarundersökning å kårens sjukstuga,
som vore belägen omkring sju kilometer från Ängesholmen. Johansson
var vid tillfället sjukredovisad i grupp 2 b. För sjukanmälda var ifrågavarande
dag ordnad biltransport från Ängesholmen till sjukstugan, men Åkerhielm,
som var Johanssons kompanichef, beordrade Johansson att tillryggalägga
vägen till sjukstugan till fots, oaktat Johansson för Åkerhielm anmält
att han var sjukredovisad i nämnda redovisningsgrupp. Johansson verkställde
ordern och kom därigenom att åsamkas såväl fysiskt som psykiskt lidande.
Han ifrågasatte om Åkerhielm haft befogenhet att giva en dylik order.
Vid ett annat tillfälle kallade Åkerhielm i vittnens närvaro Johansson »djävla
hösäck». Johansson kände sig djupt kränkt av tillmälet och anhölle om upprättelse.
Han framställde skadeståndskrav mot Åkerhielm å tillhopa 1 000
kronor.

Sedan till militieombudsmannen inkommit med anledning av anmälan infordrade
sjukredovisningshandlingar rörande Johansson och en den 7 maj
1958 dagtecknad skrivelse från tjänstförrättande kårchefen majoren S. de
Berg anmodade militieombudsmannen genom skrivelse den 12 maj 1958, vid
vilken voro fogade anmälningsskriften och sjukredovisningshandlingarna,
landsfogden i Norrbottens län att låta verkställa och till militieombudsmannen
inkomma med fullständig utredning i saken. Landsfogden inkom den
27 september 1958 med ett hos statspolisen i Luleå upprättat förundersökningsprotokoll,
innefattande redogörelser för förhör med Johansson och
Åkerhielm samt ett flertal andra personer. Samtidigt återställde landsfogden
förenämnda till honom överlämnade handlingar. Därefter hölls på militieombudsmansexpeditionen
ytterligare förhör med Åkerhielm.

Av handlingarna i ärendet inhämtas följande.

Johansson var den 8 februari 1958, såsom han uppgivit i sin anmälan, sjukredovisad
i grupp 2 b. Enligt den vid kåren gällande kaserninstruktionen
innebär sådan sjukredovisning att den sjulcredovisade, såsom delvis tjänstbar,
kan deltaga endast i teoretisk undervisning inomhus. I förenämnda
skrivelse från de Berg upplystes att kårens läkare brukade till nämnda grupp
hänföra värnpliktig, vilkens sjukdom eller skada vore av sådan art att sjukhusvård
icke erfordrades men i fråga om vilken väsentlig inskränkning i
tjänstgöringen ansåges böra föreskrivas.

Johansson uppgav vid förhör den 9 juni 1958: Han ryckte in till värnpliktstjänstgöring
vid kåren i mars 1957 och var till en början under omkring
en månad placerad på andra kompaniet med Åkerhielm som kompanichef.
Emedan han var uttagen till motorskötarutbildning överfördes han
därefter till ett annat kompani men vid jultiden 1957 återflyttades han
till andra kompaniet och fick då återigen Åkerhielm som kompanichef. I
september 1957 råkade Johansson ut för en trafikolycka med ett militärt
fordon och ådrog sig därvid hjärnskakning, skador i ena armen och en ryggskada.
Armen gipsades och Johansson var inlagd på sjukhus under en vecka.
Därefter var han sjukredovisad i grupp 2 b ända till tjänstgöringstidens slut
den 14 mars 1958 och även efter utryckningen var han sjukskriven. I januari
1958 flyttades kompaniets förläggning från kårens kaserner i Boden till
baracker i Ängesholmen. Någon dag före den 8 februari 1958 besökte Johansson
extra bataljonsläkaren vid kåren S. Förare och blev då tillsagd att infinna
sig för återbesök den 8 februari klockan 0730. Vid 17-tiden den 7 februari
inställde sig Johansson på kompaniexpeditionen och underrättade
Åkerhielm, som då var ensam där, att Johansson var tillsagd att åter besöka
Förare vid kårens sjukstuga följande dag. Johansson nämnde också att han
var sjukredovisad i grupp 2 b. Åkerhielm förhörde sig om vilka skador Johansson
hade och Johansson omtalade att han hade hjärnskakning samt
rygg- och armskador. Åkerhielm frågade om Johansson blivit skadad i benen.
Sedan Johansson besvarat frågan nekande, förhörde sig Åkerhielm om
hur det var med Johanssons kondition och Johansson förklarade att den nog
var dålig eftersom han var sjukredovisad. Åkerhielm sade därefter i bestämd
ton: »Då får ni gå in till Boden i morgon.» Johansson uppfattade Åkerhielms
uttalande som en uttrycklig order och lämnade expeditionen utan
att det blev vidare resonemang om saken. Åkerhielm föreföll arg. Han var
alldeles röd i ansiktet och skrek då han talade. Johansson hade fått den uppfattningen
att Åkerhielm ogillade alla sjukredovisade värnpliktiga och att
detta var enda anledningen till Åkerhielms ilska. Johansson visste icke med
sig att han i övrigt haft något otalt med Åkerhielm. Den 8 februari vid 0700-tiden begav sig Johansson ånyo till kompaniexpeditionen för att efterhöra
om Åkerhielm verkligen vidhöll att Johansson skulle gå till fots in till Boden
för läkarbesöket på sjukstugan. På expeditionen befunno sig då, förutom
Åkerhielm, en furir och några meniga värnpliktiga. I deras närvaro
framställde Johansson frågan: »Kapten, jag anhåller att få veta, om jag skall
gå till Boden.» Härpå svarade Åkerhielm i skrikig ton: »Ja, det ska ni.»
Johansson avlägsnade sig och gick därefter enligt ordern till fots den
sju kilometer långa vägen till sjukstugan. Samma dag på morgonen
avgick en militär folkvagnsbuss och en militär personbil från förläggningen
i Ängesholmen till kårens kaserner med sjukredovisade och sjukanmälda
som skulle besöka läkare. Under färden in till Boden upphanns Johansson
av personbilen, förd av värnpliktige O. Modig, vilken var en av de
värnpliktiga som voro närvarande på kompaniexpeditionen när Johansson
erhöll order av Åkerhielm att gå till fots till sjukstugan. Modig stannade

bilen och frågade om Johansson skulle åka med, men Johansson genmälde att
han icke vågade bryta ordern, varefter han fortsatte till fots. Det var omkring
25 grader kallt vid tillfället. Johansson trodde, att det tog honom ungefär
två och en halv timme att tillryggalägga vägen in till Boden. Det flimrade
för ögonen och han fick ont i ryggen och i vänstra höften av fotmarschen.
När Johansson kom in till sjukstugan omtalade han för Förare att han varit
tvungen att gå till fots för att kunna göra återbesöket hos denne. Förare
ringde genast till Åkerhielm och Johansson fick den uppfattningen att Åkerhielm
för Förare vitsordade att han beordrat Johansson att gå till fots till
sjukstugan. Förare ombesörjde att Johansson erhöll biltransport tillbaka till
Ängesholmen efter läkarbesöket. Innan Johanson återvände till Ängesholmen
hänvände han sig till kårchefen översten N. Rabe för att få veta om Åkerhielm
haft befogenhet att kommendera honom att gå till fots från Ängesholmen
till Boden trots att han var sjukredovisad i grupp 2 b. Rabe ansåg att
Åkerhielm icke haft sådan befogenhet och förklarade att han samma dag
skulle begiva sig till Ängesholmen för att taga reda på vad som föranlett
Åkerhielm att giva nämnda order. Sedan Johansson samma dag återvänt till
Ängesholmen blev han kallad till Åkerhielm, som undrade varför Johansson
till både Förare och Rabe anmält att Johansson fått gå till fots till Boden.
Johansson svarade att han tyckte att anmälan var betogad och Åkerhielm
förklarade då, att »när jag nu vet hur det är, ska ni få bilskjuts i fortsättningen».
Den 11 februari måste Johansson göra nytt återbesök hos Förare,
emedan huvud- och ryggvärken förvärrats. Han blev då av Förare inlagd på
Norrbottens regementes sjukhus på grund av överansträngning. Denna måste
ha härrört från fotmarschen Ängesholmen—Boden tre dagar tidigare, eftersom
Johansson icke haft tjänst under mellantiden; någon teoretisk undervisning
förekom nämligen då icke vid förbandet. Johansson låg på sjukhuset
i två veckor, varefter han återvände till kompaniets förläggning. Han
ansåge att hans hälsotillstånd försämrats efter den ansträngande fotmarschen.
Särskilt hade huvudvärken tilltagit efteråt. Kort tid före utryckningen
den 14 mars 1958 — troligen någon dag under första veckan i mars -ställde Åkerhielm en morgon upp andra kompaniet på planen framför matsalen
i Ängesholmen. Kompaniets sjukredovisade personal, till vilken Johansson
hörde, ställdes upp vid sidan av kompanimanskapet i övrigt. Åkerhielm
beordrade de sjukredovisade att marschera till fanjunkarens expedition
för att där få order av fanjunkaren om vilken sysselsättning de skulle
ha under dagen. Vid tillfället måste de sjukredovisade passera förbi Åkerhielm.
Uppställningen tillgick nog icke så ordnat som Åkerhielm menat och
marschanträdet var nog bristfälligt för somliga av de sjukredovisade. De
fingo därför göra om marschanträdet flera gånger. Under det att Åkerhielm
sålunda höll på att »exercera» med dem skrek han åt Johansson två gånger:
»Johansson, ni är eu djävla hösäck.» Åtminstone den ena gången skrek Åkerhielm
så högt att hela kompaniet måste ha uppfattat vad som sades. Alt Johansson
åsyftades rådde det icke någon tvekan om, eftersom ingen annan
sjukredovisad hette Johansson. Åkerhielm sade också: »Det är nog dålig ord2—5.
9/527. Militieomlnulsmannens ämbetsberättelse

ning på dom sjukskrivna utan att Johansson behöver vara som en hösäck.»
Efter nagra misslyckade marschanträden fingo Johansson och övriga sjukredovisade
marschera till fanjunkarens expedition. Åkerhielm var vid tillfället
mycket uppretad. Johansson vore av den uppfattningen att det var
hans tidigare anmälningar till Förare och Rabe rörande Åkerhielm som orsakat
att Åkerhielm var särskilt irriterad på honom.

Fyra värnpliktiga som uppgivit sig ha den 8 februari 1958 varit närvarande
när Johansson var inne på kompaniexpeditionen före det han begav sig till
Boden — nämligen Y. Hallgren, R. Landström, Berndt Lundberg och O.
Modig — lämnade vid förhör under utredningen i huvudsak följande uppgifter.

Hallgren: På kvällen innan Johansson skulle till sjukstugan i Boden omtalade
Johansson för Hallgren att han av Åkerhielm fått order att begiva
sig dit till fots men att han påföljande morgon skulle uppsöka Åkerhielm
på kompaniexpeditionen, medan Hallgren var där för att sköta om eldningen,
och fråga Åkerhielm om det då fortfarande var dennes mening att
han skulle begiva sig till sjukstugan till fots. När Hallgren sagda morgon
befann sig på kompaniexpeditionen kom Johansson in och anhöll hos Åkerhielm
att få veta om Åkerhielm menade att han skulle gå in till Boden.
Vad Åkerhielm svarade kunde Hallgren icke ordagrant erinra sig men i vart
fall erhöll Johansson klart besked att Åkerhielm stod fast vid sin order
att Johansson skulle gå dit. Johansson lämnade därefter expeditionen.

Landström: Johanssons fråga vid tillfället innebar ungefär att Johansson
anhöll att få veta om han skulle få åka bil eller gå till sjukstugan. Åkerhielm
svarade något i stil med: »Ni skall gå.» En stund efter det Johansson
lämnat expeditionen såg Landström en bil avsedd bl. a. för transport av
sjukredovisade till och från sjukstugan avgå mot Boden.

Berndt Lundberg: Johansson frågade vid förevarande tillfälle om han
skulle gå till läkaren och härpå svarade Åkerhielm något om att »det är bara
att gå, Johansson skall gå till läkaren». Beskedet lämnades i mycket bestämd
ton och uppfattades av Lundberg som en otvetydig order om att Johansson
skulle gå till fots till sjukstugan. Endast någon minut efter det Johansson
erhållit detta besked fick Lundberg och en annan värnpliktig åka
till sjukstugan i en bil förd av Modig. När bilen under färden upphann
Johansson förklarade denne på fråga av Modig att han icke ville åka med
i bilen. Lundberg tyckte att Åkerhielm var kitslig som icke låtit Johansson
medfölja i den.

Modig: Han tillhörde liksom Johansson andra kompaniet och var under
februari 1958 kommenderad som bilförare. Vid ett tillfälle då kompaniet
var förlagt till Ängesholmen — den närmare tidpunkten kunde han icke
erinra sig, men det kunde ha varit den 8 februari 1958 — erhöll han order
av Åkerhielm att skjutsa två värnpliktiga, vilkas namn han numera icke
mindes, till kårens sjukstuga. Före avfärden till Boden gick han in på kompaniexpeditionen
för att hämta körordern från Åkerhielm. De två värnpliktiga,
som han skulle skjutsa, uppehöllo sig då där. Samtidigt kom Johansson

in på expeditionen och frågade Åkerhielm om Johansson skulle färdas till
fots till sjukstugan eller om han fick åka med i bilen vari de två andra
sjukskrivna skulle åka. Åkerhielm svarade att »det var bara att sätta igång
och marschera». Modig uppfattade Åkerhielms yttrande som en direkt order
till Johansson att denne icke fick åka med i bilen utan i stället skulle gå
till fots till sjukstugan. Johansson avlägsnade sig från expeditionen utan
att säga något med anledning av yttrandet. Modig fick den uppfattningen
att det varit någon kontrovers mellan Åkerhielm och Johansson och att detta
var orsaken till att Johansson icke fick åka med i bilen. Vidare fick Modig
den uppfattningen att Åkerhielm var förargad på Johansson. När Modig
kört med bilen omkring 300 meter från förläggningen i riktning mot Boden
iakttog han Johansson. Han stannade bilen och frågade Johansson om denne
ville åka med, men Johansson svarade att han fått order att färdas till
fots och att han därför icke skulle åka med i bilen.

Förare uppgav vid förhör: Han vore extra bataljonsläkare vid kåren och
hade tidvis vikarierat såsom kårläkare. Vid det tillfälle då Åkerhielm beordrade
Johansson att till fots begiva sig till sjukstugan skulle denne dels
återbesöka Förare där för undersökning och dels erhålla fysikalisk behandling
vid Norrbottens regementes sjukhus. Åkerhielms åtgärd att beordra Johansson
att gå till fots en så lång sträcka som den ifrågavarande — cirka
sju kilometer — var direkt felaktig. Vid tillfället voro Johanssons besvär av
encephalopathia posttraumatica uttalade och de kunde ha förvärrats genom
den långa förflyttningen till fots. Det vore även att beakta att fotmarschen
företagits under stark kyla. Förare ringde till Åkerhielm troligen
så snart han fått besked av Johansson om fotmarschen. Enligt vad Förare
ville minnas nämnde då Åkerhielm att transportmedel icke funnits tillgängligt
vid tillfället. Hur det förhöll sig härmed kände Förare icke till. Han hade
emellertid intryck av att Åkerhielm stundom intog en negativ inställning
till sjukredovisade värnpliktiga, men han trodde icke att Johansson var »förföljd»
på något sätt.

Vad angår det tillfälle då Åkerhielm, enligt vad Johansson uppgivit, vid en
uppställning av kompaniet kallade Johansson »djävla hösäck» berättade
värnpliktige Alf Lundberg vid förhör under utredningen följande: Lundberg
tillhörde andra kompaniet och var närvarande vid nämnda uppställning.
Johansson stöd därvid i en grupp sjukredovisade. Åkerhielm gav troligen
order till Johansson att utföra städnings- och skurningsarbete i barackerna
i Ängesholmen. Lundberg ville minnas att han av den anledningen tittade på
Johansson, eftersom han visste att denne var sjukredovisad i grupp 2 b och
till följd därav endast fick deltaga i teoretisk undervisning. Johansson stod
med halvöppen mun och det såg ut som om han flinade. Johansson hade
emellertid sådant utseende att det såg ut som om han skrattade, men
Lundberg vore säker på att Johansson icke gjorde det vid detta tillfälle.
Sedan Åkerhielm givit Johansson förenämnda order sade han ungefär följande:
»Förresten ska Johansson inte slå där som en djävla hösäck.» Såvitt
Lundberg mindes genmälde Johansson icke något. Åkerhielm verkade upp -

retad. Lundberg hade flera gånger lagt märke till att Åkerhielm ogillade
Johansson. I regel hade Åkerhielm vid uppställningarna av kompaniet någon
anmärkning att göra mot Johansson. Lundberg hade därav fått den uppfattningen
att Åkerhielm trodde att Johanssons sjukredovisning i grupp 2 b
berodde på att Johansson var lat. Lundberg ville tillägga att Åkerhielm ogillade
sjukredovisade överhuvudtaget. Genom sjukvårdaren på förläggningen
togs temperaturen på dem som sjukanmälde sig och om vederbörande icke
hade någon feber ansåg Åkerhielm att läkare icke behövde besväras. Lundberg
tyckte att Åkerhielm ofta visade ett alltför häftigt humör.

Sju andra värnpliktiga som uppgivit sig ha varit närvarande vid ifrågavarande
uppställning -— nämligen G. Lundström, R. Lövgren, B. Ivansson, G.
Forsmark, T. Eriksson, R. Aronzon och G. Danielsson — lämnade vid förhör
under utredningen i stort sett samma uppgifter som Alf Lundberg rörande
det yttrande som Åkerhielm fällt till Johansson. De förklarade sålunda samtliga
att Åkerhielm använt uttrycket »hösäck» eller »djävla hösäck». Därutöver
uppgåvo de bl. a. följande.

Lundström: Efter uppställningen av kompaniet gav Åkerhielm gruppen av
sjukredovisade order att marschera till förläggningen. Förmodligen tyckte
han emellertid att marschanträdet var klumpigt och han kommenderade
därför halt samt beordrade gruppen att ställa upp på nytt. I samband därmed
skällde han på Johansson, som troligen stod främst i gruppen, och uppmanade
honom att rycka upp sig. Därvid sade han till Johansson, »stå inte
där som en djävla hösäck», samt yttrade även att Johansson »inte skulle stå
där och flina». Lundström hade den uppfattningen att Johanssons utseende
gjorde att det såg ut som om Johansson »flinade». Det kunde Johansson
emellertid icke rå för. Lundström iakttog Johansson vid tillfället och visste
bestämt att Johansson då icke skrattade eller hade andra grimaser för sig
mot Åkerhielm. Denne var arg och »skrek litet». Lundström hade märkt att
Åkerhielm hade ett häftigt humör, men i övrigt hade han icke haft något att
anmärka mot honom. Han hade dock tyckt illa om Äkerhielms sätt att likna
Johansson vid en »hösäck». Det hade manskapet »hängt upp sig på».

Lövgren: Förutom att Åkerhielm till Johansson fällde yttrandet, »Johansson
står som en djävla hösäck», förebrådde han honom för att han »stod och
flinade». Johansson hade emellertid »så gott som alltid ett flin». Det såg ut
som om han »flinade». Åkerhielm verkade uppbragt vid tillfället, men Lövgren
visste ingenting om orsaken därtill. Någon ordväxling mellan Åkerhielm
och Johansson förekom icke. Lövgren tyckte att Äkerhielms uttryck att Johansson
liknade en hösäck var anstötligt, särskilt med tanke på att Johansson
en längre tid varit sjukredovisad och troligen på grund av sjukdom icke
kunde uppträda med samma hållning som de fullt friska. I övrigt hade Lövgren
endast den anmärkningen mot Åkerhielm att denne föreföll ha ett häftigt
humör. Åkerhielm blev fort arg om det var någon som gjorde någonting
fel.

Ivansson: När Åkerhielm på omförmält sätt yttrade sig om Johanssons
hållning, svarade denne endast att han icke kunde stå bättre. Johansson

kunde till följd av de skador som han ådragit sig vid förutnämnda trafikolycka
icke intaga »enskild ställning» så som annars fordrades av en militär.

Forsmark: Han och flera andra värnpliktiga blevo förargade över Åkerhielms
yttrande till Johansson om dennes hållning, emedan Johansson på
grund av de skador han hade verkligen var sjuk. Åkerhielm hade vid flera
tillfällen fällt kränkande yttranden till värnpliktiga som voro sjukredovisade,
men Forsmark kunde icke erinra sig de uttryck Åkerhielm använt. Värnpliktiga
som sjukanmält sig fingo icke besöka sjukstugan förrän Åkerhielm
först kontaktats och hade vederbörande icke feber var det bara att deltaga
som vanligt i övningarna. Forsmark ansåge att Åkerhielm uppfört sig mycket
olämpligt mot de värnpliktiga.

Eriksson: Åkerhielm var så högröstad då han yttrade sig om Johanssons
hållning att samtliga närvarande måste ha uppfattat yttrandet.

Aronzon: Att Johansson blev uppretad över yttrandet framgick tydligt.
Aronzon uppfattade emellertid för sin del icke yttrandet såsom ärekränkande
i någon högre grad, även om han ansåg det icke vara direkt trevligt. Det var,
enligt hans mening, icke något att göra »affär» av.

Danielsson: Han visste icke varför Åkerhielm fällde yttrandet om Johanssons
hållning. Såvitt Danielsson förstode, hade det icke förekommit något
som kunnat motivera yttrandet. Vid ett tillfälle under hösten 1957 fällde
Åkerhielm ett liknande uttryck till Danielsson, då Danielsson »tog något
halvsteg». I viss mån var emellertid Åkerhielms ilska då motiverad, men
Danielsson ansåge uttryckssättet olämpligt. Danielsson hade dock icke något
som helst yrkande med anledning därav.

Åkerhielm anförde vid förhör följande: Han tjänstgjorde under utbildningsåret
1957/58 som chef för andra kompaniet vid kåren. Kompaniet var
under februari 1958 förlagt till Ängesholmen. Under den tid kompaniet hade
sin förläggning där avgick enligt av Åkerhielm utfärdad kompaniorder en
bil varje dag klockan 0645 därifrån till kårens kaserner i Boden för att
transportera sjukredovisade och sjukanmälda värnpliktiga till läkaren. Johansson
skulle den 8 februari 1958 hesöka läkaren på morgonen men komma
till läkarmottagningen något senare än under den ordinarie mottagningstiden.
På eftermiddagen den 7 februari anhöll därför Johansson hos Åkerhielm
att få särskild bilskjuts till mottagningen. Åkerhielm svarade att det
icke kunde ordnas med någon extra skjuts åt Johansson — kompaniet hade
nämligen endast ett fåtal bilar till sitt förfogande -— och att Johansson fick
medfölja den ordinarie sjuktransporten. Den 8 februari kom Johansson in på
kompaniexpeditionen på morgonen efter det denna sjuktransport avgått och
framställde ånyo begäran om att få bilskjuts till läkaren. Emedan Johansson
icke såsom han föregående dag blivit tillsagd medföljt sjuktransporten ilsknade
Åkerhielm till och yttrade att om det icke var så att Johansson passade
sjukbilen kunde han gå. Omedelbart därefter avlägsnade sig Johansson. När
Åkerhielm fällde yttrandet kände han icke till att Modig samma morgon
med en annan bil skulle skjutsa två värnpliktiga till läkaren. Modig tjänstgjorde
såsom chaufför åt Åkerhielm och hade stående order att varje efter -

middag höra sig för hos Åkerhiehn om denne skulle ha någon körning utförd
påföljande dag. Om så ej var fallet skulle Modig enligt ordern i tur och ordning
tillfråga kvartermästaren, köksföreståndaren, drivmedelsuppbördsmannen
och kompaniets sjukvårdare huruvida de behövde någon körning. Modig,
som den 7 februari av Åkerhielm erhållit besked om att Modig icke skulle
utföra någon körning åt Åkerhielm den 8 februari, infann sig sistnämnda
dag på morgonen på kompaniexpeditionen för att få en körorder angående
sjuktransport underskriven av Åkerhielm. Förmodligen hade han av sjukvårdaren
blivit tillsagd att utföra transporten. Åkerhielm kunde icke erinra
sig om Modig befann sig på expeditionen när Åkerhielm fällde nyssnämnda
yttiande till Johansson. I vart fall hade han redan avfärdat Johansson när
han skrev under ordern. Avfärdandet av Johansson och underskrivandet av
oidern kom icke slag i slag. Däremellan hade Åkerhielm givit några befallningar
till personer som voro inne på expeditionen. Vid underskrivandet,
som var en ren rutinåtgärd, tänkte Åkerhielm i hastigheten icke på att Johansson
kunde åka med Modig. Detta sammanhängde antagligen med att
Åkerhielms yttrande till Johansson icke var avsett som en order till denne
afl till fots begiva sig till läkarmottagningen. Åkerhielm hade i sin förargelse
ö\er att Johansson icke brytt sig om att medfölja den ordinarie sjuktransporten
icke menat något annat med sitt yttrande än att när nu Johansson försummat
att anlita den transporten fick han taga sig till läkaren bäst han
kunde, hiågot förbud för Johansson att åka bil dit hade icke avsetts med yttrandet.
Det skulle ha varit kitsligt att meddela ett sådant förbud. Åkerhielm
kände väl till Johanssons skador i ena armen och ryggen och visste också
att Johansson haft en hjärnskakning och på grund därav ibland led av
huvudvärk. Han kände givetvis även till att Johansson var sjukredovisad i
grupp 2 b. Att det skulle vara skadligt för Johansson att företaga promenaden
till fots kände han däremot icke till. Johansson hade alltsedan han ådragit
sig sina skador icke deltagit aktivt i någon tjänstgöring. Åkerhielm hade
tyckt synd om Johansson och ofta frågat honom om det icke var tråkigt att
icke ha något att göra. För att Johansson skulle få litet omväxling hade han
ibland givit honom tillåtelse alt vara ute och gå i friska luften. Johansson
hade då aldrig gjort några invändningar om att han av läkare förbjudits att
vara ute och gå eller att han icke mådde bra av att gå till fots. I sjukkortet
för Johansson var för övrigt antecknat att det icke förelåg något medicinskt
hinder mot att giva honom permission. Vid ifrågavarande tillfälle då Johansson
färdades till fots till läkaren var det icke så stark kyla som Johansson
påstått. Enligt vad Åkerhielm sedermera inhämtat från Sveriges meteorologiska
och hydrologiska institut understeg temperaturen icke minus 14 gradei.
Om det varit bekant för Åkerhielm att Johansson icke lämpligen borde
ha färdats gående till sjukstugan, hade på ett eller annat sätt transport ordnats
för honom. Johansson var icke i något avseende förföljd av Åkerhielm,
som icke hyste någon ovilja mot honom, även om Åkerhielms personliga uppfattning
om honom icke var helt positiv. Denna uppfattning hade Åkerhielm
bibringats därigenom att Johansson vid åtskilliga tillfällen besvärat honom

i diverse frågor av mindre vikt och då varit gnällig. Johanson visade ofta
ett »visst grin», som av Åkerhielm uppfattats som ett liånleende. Detta hade
gjort att Åkerhielm icke var särskilt tilltalad av Johansson, men denne hade
dock i allt behandlats på ett fullt normalt och korrekt sätt. Åkerhielm bestred
att han förfarit oriktigt i samband med Johanssons anhållan om transport
till sjukstugan. Vad anginge den andra av Johansson påtalade händelsen
erkände Åkerhielm att han liknat Johansson vid en hösäck. Han hade sagt
till Johansson: »Stå inte som en jäkla hösäck.» Vad i övrigt förekom vid
tillfället kunde han emellertid icke närmare erinra sig. Han lät i hastigheten
undfalla sig nämnda uttryck och det hade måhända inträffat att han vid
ytterligare något tillfälle liknat någon av de värnpliktiga vid en hösäck. Någon
ond avsikt därmed hade han dock icke haft. Uttrycken hade kommit mera
spontant i situationer då det ej fanns tid till närmare eftertanke eller ordval.
Något syfte att såra eller smäda den som utsatts för uttrycken hade icke
förefunnits. Uttrycken hade använts mera för att få till stånd en korrigering
av dålig militär hållning. Åkerhielm vidginge emellertid att de voro olämpliga.
Den korrigering som vid förevarande tillfälle skett av det marschanträde
som gruppen med sjukredovisade gjort berodde på den dåliga hållningen
inom gruppen. Korrigeringen låg enligt Åkerhielms mening endast i linje
med vad som normalt förekomme i militära sammanhang och var i enlighet
med tjänstereglementet för krigsmakten. Såsom chef hade Åkerhielm att
åvägabringa rättelse i alla sammanhang då så erfordrades och han finge icke
lämna oanmärkt fel eller försummelse som begåtts av honom underställda.
De sjukredovisade kunde icke på något sätt ha tagit skada av att ha fått
göra om marschanträdet och fordringarna på detta hade icke ställts så högt
som om det gällt en frisk trupp. Med anledning av Alf Lundbergs uppgift att
Åkerhielm vid tillfället troligen beordrat Johansson att utföra städnings- och
skurningsarbete förklarade Åkerhielm att han icke givit någon sådan order.
Vad slutligen beträffade i ärendet framförda påståenden om Åkerhielms förfarande
vid sjukanmälningar ville Åkerhielm framhålla, att han när kompaniet
var föi*lagt till Ängesholmen ansett sig böra utöva viss kontroll beträffande
sjukanmälningar. Sjukvisitation verkställdes på kårens sjukstuga och läkarbesöken
togo på grund av de resor som de sjukanmälda måste företaga
mellan Ängesholmen och sjukstugan ganska lång tid i anspråk. Åkerhielm
hade därför velat förhindra att värnpliktiga alldeles i onödan uppsökte läkaren.
När någon sjukanmält sig tog sjukvårdaren på kompaniet dennes temperatur.
Hade den sjukanmälde icke någon feber brukade Åkerhielm höra sig
för med honom om vad han hade för fel. Visade det sig då att den sjukanmälde
endast hade någon obetydlig åkomma, t. ex. skoskav eller mindre
skrubbsår, frågade Åkerhielm honom om han icke tyckte att kompaniets
sjukvårdare lika väl kunde sköta om åkomman. Ofta medgav den sjukanmälde
detta. Om han icke gjorde det fick han uppsöka läkaren. Åkerhielm
hade aldrig hindrat någon som vidhållit att han ville hli läkarundersökt att
inställa sig vid läkarmottagningen.

Slutligen förklarade Åkerhielm att han ansåg skäl icke föreligga för Johanssons
skadeståndsanspråk.

Med anledning av Johanssons påstående att det vid tillfället för hans
förflyttning till Boden den 8 februari rådde 25 graders kyla har Åkerhielni
åberopat ett av Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut utfärdat
intyg enligt vilket vid de närmast Boden belägna meteorologiska stationerna
Hednoret och Brännberg temperaturen den 8 februari klockan 0700 var
- 13,6 och - 14,0 grader samt minimitemperaturen under tiden den 7 februari
klockan 1900—den 8 februari klockan 1900 var 13,8 och - 15,0 grader.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i en den 3 juli 1959 dagtecknad, till landsfogden
i Norrbottens län överlämnad åtalsinstruktion följande.

I ärendet är upplyst att Johansson i september 1957 under värnpliktstjänstgöring
vid Bodens ingenjörkår vid en trafikolycka ådragit sig skador
— hjärnskakning samt arm- och ryggskador — till följd varav han intill
tjänstgöringstidens slut i mars 1958 med undantag av ett tiotal dagar varit
sjukredovisad i någon av grupperna 1 eller 2 eller intagen å sjukhus.

Utredningen ger vidare vid handen att Johansson på morgonen den 8 februari
1958, då han var sjukredovisad i grupp 2 b och således enligt sjukredovisningen
endast fick deltaga i teoretisk undervisning inomhus, i förhållandevis
sträng kyla gick till fots den ungefär sju kilometer långa vägen från
sitt kompanis förläggning i Ängesholmen till Boden för att där undergå läkarundersökning
å kårens sjukstuga och erhålla fysikalisk behandling å
Norrbottens regementes sjukhus. Enligt läkares utsago hade Johansson vid
tillfället uttalade besvär av encephalopathia posttraumatica.

I fråga om vad som förekom mellan Åkerhielm och Johansson angående
inställelsen till sjukvisitationen och behandlingen ha av dem lämnats delvis
olika uppgifter. Johansson har uppgivit att Åkerhielm dagen före sjukvisitationen,
sedan Johansson anmält att han var tillsagd att besöka läkaren och
Åkerhielm med anledning därav förhört sig om hans hälsotillstånd, i bestämd
ton yttrade: »Då får ni gå in till Boden i morgon.» Vidare har Johansson
uppgivit att han på morgonen före sjukvisitationen frågade Åkerhielm om
han skulle gå till sjukstugan och att Åkerhielm då i skrikig ton svarade:
»Ja, det ska ni.» Johansson har förklarat att han uppfattade Åkerhielms yttranden
såsom order till honom att företaga färden till fots. Åkerhielm å sin sida
har uppgivit att han dagen före sjukvisitationen på fråga av Johansson,
som skulle inställa sig senare än övriga sjukanmälda, om denne kunde erhålla
särskild bilskjuts till läkarmottagningen svarade att det icke kunde
ordnas och att Johansson fick medfölja den ordinarie sjuktransporten. Vidare
har Åkerhielm uppgivit att han på morgonen före sjukvisitationen i
förargelse över att Johansson icke medföljt denna transport yttrade att om
det icke var så att Johansson passade den kunde han gå. Åkerhielm har förklarat
att han med detta yttrande icke avsåg att beordra Johansson att gå
till fots till sjukstugan utan endast menade att Johansson, emedan denne

försummat den ordinarie sjuktransporten, fick taga sig till sjukstugan bäst
han kunde.

Någon utomstående har icke varit vittne till vad som förekom mellan
Åkerhielm och Johansson dagen före sjukvisitationen. Den ende som utom
dem uttalat sig därom är Hallgren och vad denne haft att berätta avser endast
vad Johansson uppgivit för honom. Annan bevisning om vad som tilldrog
sig än den som innefattas i Åkerhielms och Johanssons utsagor kan
därför icke förebringas. Anledning saknas att fästa större avseende vid den
ena utsagan än vid den andra. Med hänsyn därtill finnas icke tillräckliga
skäl antaga att Åkerhielm dagen före sjukvisitationen gav Johansson order
att gå till fots till sjukstugan.

Beträffande vad som förevar på morgonen före sjukvisitationen ha Hallgren,
Landström, Berndt Lundberg och Modig i likhet med Johansson uppgivit
att Åkerhielm jakande besvarade en av Johansson då framställd
fråga om Johansson skulle gå till sjukstugan och att de uppfattade svaret
som en order till Johansson att begiva sig dit till fots. Härav ävensom av
Åkerhielms egna uppgifter om vad han yttrade vid tillfället framgår att
Åkerhielm i varje fall uttryckte sig på sådant sätt att Johansson måste ha
fått den uppfattningen att han erhållit order om att gå till fots till sjukstugan.
För Åkerhielm förelåg uppenbarligen anledning förutsätta att uttryckssättet
var ägnat att bibringa Johansson sådan uppfattning.

De av Förare i ärendet lämnade uppgifterna giva vid handen att under rådande
förhållanden en så lång förflyttning till fots som den här avsedda på
grund av Johanssons ohälsa innebar påtaglig risk för försämring av Johanssons
tillstånd. Med hänsyn till att Åkerhielm enligt egen uppgift väl kände
till Johanssons skador och tillika visste, att denne till följd av hjärnskakningen
ibland led av huvudvärk, måste Åkerhielm ha förstått att en förflyttning
till fots kunde medföra menliga följder i det hänseende som nyss
nämnts. Genom att på sätt som skett föranleda Johansson att gå till fots till
sjukstugan har Åkerhielm utan skäl utsatt Johansson för fara till hälsan
och följaktligen gjort sig skyldig till missbruk av förmanskap. I förevarande
sammanhang bör beaktas att förflyttningen uppenbarligen tillika varit ägnad
att för Johansson medföra visst mått av lidande, vilket förhållande i och för
sig för Åkerhielm kunnat föranleda ansvar för tjänstefel.

Enligt vad Åkerhielm vidgått och utredningen i övrigt giver vid handen
yttrade Åkerhielm vid uppställning av kompaniet i början av mars 1958 till
Johansson: »Stå inte som en jäkla hösäck.» Härigenom har Åkerhielm visat
missaktning mot Johansson och därigenom gjort sig skyldig till oskickligt
beteende. Med hänsyn till Johanssons ohälsa och med beaktande av att yttrandet
fälldes inför samlad trupp måste omständigheterna anses vara i viss
mån försvårande.

Genom utredningen har icke blivit ådagalagt att Åkerhielm felat i andra
avseenden än ovan nämnts.

1 enlighet med vad ovan anförts skall Åkerhielm ställas under åtal vid

Luleå tingslags häradsrätt jämlikt 26 kap. 5 § strafflagen för missbruk av
förmanskap och jämlikt 26 kap. 9 § samma lag för oskickligt beteende.

Militieombudsmannen uppdrog fördenskull åt landsfogden i Norrbottens
län att i enlighet med sålunda meddelad instruktion vid Luleå tingslags häradsrätt
väcka och utföra åtal mot Åkerhielm.

* *

"f*

Tillförordnade biträdande landsfogden G. Bergh påstod vid häradsrätten
ansvar å Åkerhielm i enlighet med åtalsinstruktionen.

Häradsrätten meddelade dom i målet den 2 oktober 1959 och dömde därvid
Åkerhielm, jämlikt 4 kap. 1 §, 25 kap. 4 § och 26 kap. 9 § strafflagen samt
2 § första stycket och 7 § lagen om disciplinstraff för krigsmän, för tjänstefel
och oskickligt beteende till disciplinbot för tjugu dagar med aderton
kronor 5 öre för dag.

Domskälen angåvos av häradsrätten sålunda.

Upplyst är att Johansson under sin värnpliktstjänstgöring vid en trafikolycka
med militärt fordon i september 1957 erhöll allvarliga skador —
hjärnskakning med efterföljande långvarig huvudvärk samt skador i vänster
arm och i ryggen — på grund av vilka han var sjultredovisad under
återstoden av värnpliktstjänstgöringen till utryckningen i mars 1958. Den
8 februari 1958 var Johansson sålunda sjukredovisad i grupp 2 b, vilket innebar
att han, såsom delvis tjänstbar, endast kunde deltaga i teoretisk undervisning
inomhus.

Johansson har berättat: Den 8 februari 1958 skulle han på återbesök till
sjukhuset. Varje dag vid 7-tiden på morgonen gick en biltransport från kompaniets
förläggningsplats till sjukstugan. Den som ville medfölja denna bil
hade att anmäla detta till kompanichefen dagen före. På grund härav uppsökte
Johansson Åkerhielm på kompaniexpeditionen under eftermiddagen
den 7 februari och anmälde att han skulle till sjukstugan följande morgon.
Åkerhielm förhörde sig om Johanssons skador och sade därefter till Johansson
att denne skulle gå till sjukstugan. På morgonen den 8 februari gick
Johansson än en gång in på kompaniexpeditionen för att i vittnens närvaro
höra om Åkerhielm verkligen menade vad han sagt. Johansson anmälde sig
för Åkerhielm och sade: »Jag anhåller att få veta om jag skall gå till sjukan.
» »Ja det skall Ni» svarade Åkerhielm. När detta hände hade den ordinarie
sjuktransportbilen, en volkswagenbuss, ännu ej avgått. Johansson
gick därefter till fots till sjukstugan; det tog 2 eller 2 1/2 timme. Det var
mycket kallt och Johansson var alldeles slut när han kom fram.

Åkerhielm har uppgivit: Johansson uppsökte Akerhielm den 7 februari
på eftermiddagen. Det framkom då, att Johansson skulle vara inne på sjukstugan
en annan tid, senare än den vanliga, och Johansson begärde att få
särskild bilskjuts in till staden. Åkerhielm förklarade, att detta ej kunde

ordnas; kompaniet hade endast få bilar till förfogande. Åkerhielm hörde sig
för om Johanssons kondition och då Åkerhielm fick veta, att Johansson ej
hade ont i benen, och bibringades den uppfattningen, att Johansson ej skulle
taga skada av att gå till fots, sade Åkerhielm, att det kanske skulle vara
skönt för Johansson med litet motion, och föreslog att Johansson skulle gå
in till staden. Något förbud för Johansson att medfölja den ordinarie sjukt.
ransportbilen gav icke Åkerhielm. På morgonen den 8 februari kom Johansson
in på expeditionen vid en tidpunkt, då den ordinarie sjuktransporten
redan hade eller borde ha avgått, och frågade om han skulle gå till sjukan
eller om han kunde få åka bil. Åkerhielm, som hade bråttom och var i
den tron, att den ordinarie sjuktransporten avgått, ansåg att Johansson
försummat denna och avfärdade Johansson ganska kort. Åkerhielm minns
ej vilka ordalag han använde; andemeningen i Åkerhielms svar var emellertid,
att när nu Johansson missat sjuktransportbilen finge han ta sig in
till staden bäst han ville. I vart fall gav icke Åkerhielm någon order om att
Johansson skulle gå till fots.

Berndt Lundberg och Landström ha omvittnat att de åhört samtalet mellan
Åkerhielm och Johansson på morgonen den 8 februari 1958 och att de
uppfattat Åkerhielms svar till Johansson såsom en order att gå till fots till
staden.

Genom vad sålunda förekommit finner häradsrätten utrett, att Åkerhielm
den 8 februari 1958 till Johansson uttryckt sig på sådant sätt, att Johansson
bibringats den uppfattningen att han beordrats att gå till fots till sjukstugan.

Såvitt visats har förflyttningen till fots — som gällde en sträcka av omkring
sju kilometer och ägde rum vid en temperatur av omkring 14 minusgrader
— icke inneburit någon risk för att Johanssons skador i och för sig
skulle förvärras. Däremot får det på grund av legitimerade läkaren S. Förares
vittnesmål antagas, att risk förelegat för förfrysning av Johanssons
skadade arm. Det är dock uppenbart, att Åkerhielm icke haft något uppsåt
att utsätta Johansson för fara till hälsan. Åkerhielm kan därför ej fällas till
ansvar för missbruk av förmanskap.

Emellertid har Åkerhielm tydligen på ett synnerligen olämpligt sätt besvarat
Johanssons förfrågan på morgonen den 8 februari 1958. Härigenom
har Åkerhielm enligt häradsrättens mening visat sådant oförstånd i tjänsten,
att han ej kan undgå ansvar för tjänstefel.

Genom Åkerhielms av övriga omständigheter styrkta erkännande är vidare
utrett, att Åkerhielm vid ett tillfälle i början av mars 1958 vid uppställning
av kompaniet till Johansson yttrat: »Stå inte som en jäkla hösäck.»
Härigenom har Åkerhielm visat missaktning för Johansson, då denne befunnit
sig i tjänsteutövning. Åkerhielm är förty förfallen till ansvar för oskickligt
beteende.

Häradsrättens dom har vunnit laga kraft.

2. Åtal mot löjtnant för missfirmelse mot honom underställt, befäl

I eu den 7 augusti 1959 till militieombudsmannen inkommen skrift anmälde
en underofficer och sju underbefäl vid fjärde skvadronen vid Norrlands
dragoner — nämligen sergeanten C. Malm, överfurirerna B. Pettersson,
K. Malmhäll, T. Oscarsson, S.-E. Marklund, S. Rindbro och I. Wikner
samt furiren K. Johansson •— löjtnanten L. Sverke för det denne den 3
augusti 1959 vid en av honom i egenskap av tjänstförrättande chef för skvadronen
beordrad befälssamling å skvadronens befälsrum skulle ha yttrat
till dem: »Ni är riktiga djävla slashasar och står som hösäckar, då ni får en
order.» Anmälarna förklarade att yttrandet saknade all grund och att de
ansåge det smädande, missfirmande och ärekränkande.

På begäran av militieombudsmannen med anledning av anmälan verkställde
landsfogden i Västerbottens län utredning i ärendet, därvid förhör
höllos med anmälarna och Sverke.

Av anmälarna uppgav Pettersson vid sålunda hållet förhör följande: Vid
ifrågavarande befälssamling, vid vilken Pettersson var närvarande, kritiserade
Sverke bland annat att befälet icke anmälde sig efter återkomst från
ledighet. I samband därmed fällde han det i anmälan angivna yttrandet.
Sverke riktade icke yttrandet mot någon viss person varför alla närvarande
fingo taga åt sig. Enligt vad Pettersson kunde förstå fanns det icke någon
anledning till kritik från Sverkes sida. Pettersson vore av den uppfattningen
att Sverke var arg när han yttrade sig, emedan han talade med ovanligt
hög röst. Pettersson ansåge Sverkes yttrande vara i högsta grad kränkande.
När det vid samlingen blev tillfälle därtill förklarade Pettersson att han
aldrig skulle glömma yttrandet. Sverke svarade icke något med anledning
därav utan lämnade rummet.

Övriga anmälare, vilka ävenledes voro närvarande vid förevarande befälssamling,
lämnade vid förhör i stort sett samma uppgifter som Pettersson
med endast följande avvikelser i huvudsak. Malmhäll och Johansson återgåvo
det i anmälan angivna yttrandet utan att låta ordet slashasar föregås
av en svordom. Malm sade sig icke ha något minne av att Sverke yttrade något
om att »de stodo som hösäckar när de fingo en order». Oscarsson uppgav
att han icke vore fullständigt säker på huruvida Sverke fällt ett sådant yttrande.
Marklund förklarade sig icke kunna exakt återge vad Sverke i sistnämnda
hänseende yttrade, men han ville dock minnas att Sverke yttrade
något om hösäckar.

Sverke anförde vid förhör: Anledningen till att Svei’ke beordrat förevarande
befälssamling var bland annat att han inför skvadronens befäl ville
påtala vissa brister hos soldaterna och i befälets uppförande. Sverke framhöll
vid samlingen att de militära formerna måste följas och att detta också
gällde befälet samt yttrade i samband därmed: »Ni kan inte kräva av soldaterna
att de skall stå i enskild ställning när ni ger en order, om ni själva
inte gör det. Vissa av herrarna står som slashasar när jag ger en order. Ni
skall skilja mellan om jag pratar med er om ditt och datt i tjänsten och

om jag ger eu direkt order.» Sverke framhöll vidare att de skulle uppfatta
hans yttrande som en anmärkning och försöka taga rättelse och icke bli
arga. Oscarsson nämnde något om att han tyckte det var olämpligt att kalla
befälet för slashasar. På detta genmälde Sverke att han icke kallat dem för
slashasar utan sagt att vissa av dem »stodo som slashasar». Sverke hade
icke yttrat sig på sätt som angavs i anmälan. Före samlingen hade han gått
igenom vad han skulle säga inför befälet och vid densamma var han icke
arg eller upprörd. Han förivrade sig emellertid och använde därvid uttrycket
slashasar. Sverke vidginge att uttrycket var felaktigt och innebar något
förnedrande. Han avsåg emellertid icke att missfirma någon. Uttrycket slank
ur honom. Det var icke riktat mot samtliga närvarande utan gällde endast
vissa av dem. Sverke förnekade att han förstärkte det med en svordom. Han
svor aldrig inför trupp eller befäl. Sverke förnekade även att han vid tillfället
i fråga använde uttrycket hösäckar. Sverke ville framhålla att när Pettersson
och Oscarsson yttrade sig vid samlingen var det endast tal om uttrycket
slashasar. Ifall han använt en svordom och gjort jämförelse med
hösäckar borde ju även detta ha påtalats av Pettersson och Oscarsson. Slutligen
uppgav Sverke att enligt hans uppfattning förhållandet mellan honom
och det övriga befälet vid skvadronen alltid varit gott.

Av de åtta anmälarna påfordrade fyra — nämligen Pettersson, Malmhäll,
Rindbro och Wikner — att målet skulle handläggas vid domstol.

1 anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i en den 15 september 1959 dagtecknad, till
landsfogden i Västerbottens län överlämnad åtalsinstruktion följande.

I tjänstereglementet för krigsmakten mom. 45 och 50 föreskrives beträffande
chefs skyldigheter bl. a. följande: Chef skall i sitt uppträdande vara
ett gott föredöme. Han skall förhålla sig värdigt och grannlaga mot underställda
samt söka vinna deras förtroende och aktning. Rättelse och kritik
skall meddelas på grannlaga sätt, så att den felandes värdighet och anseende
icke nedsättas.

Sverke har vidgått att han vid kritik som han den 3 augusti 1959 i egenskap
av chef för fjärde skvadronen vid förbandet riktade mot ifrågavarande
honom underställda befälspersoner använde uttrycket slashasar med avseende
å dem. Om hur orden vid kritiken i övrigt föllo ha under förhören
i målet lämnats olika uppgifter av å ena sidan Sverke och å andra sidan
berörda personer. Emellertid får genom vad flertalet av de sistnämnda uppgivit
anses framgå att Sverke fällt ett yttrande av ungefär den innebörden
att de voro »riktiga djävla slashasar» och »stodo som hösäckar» när han gav
dem order. Genom att uttrycka sig på sådant sätt har Sverke i sådan grad
åsidosatt vad som ålegat honom enligt angivna föreskrifter att han gjort sig
skyldig till missfirmelse mot krigsman enligt 26 kap. 8 § strafflagen.

Enär målsägande påfordrat att målet skall handläggas vid domstol kan

jämlikt 10 § 2. militära rättegångslagen straff för brottet icke åläggas i disciplinmål.

På grund härav skall Sverke i enlighet med vad ovan anförts ställas under
åtal vid rådhusrätten i Umeå jämlikt 26 kap. 8 § strafflagen för missfirmelse
mot krigsman.

Militieombudsmannen uppdrog fördenskull åt landsfogden i Västerbottens
län att i enlighet med sålunda meddelad instruktion vid rådhusrätten i
Umeå väcka och utföra åtal mot Sverke.

* *

Biträdande landsfogden F. Wikström påstod vid rådhusrätten ansvar å
Sverke i enlighet med åtalsinstruktionen.

Rådhusrätten meddelade dom i målet den 23 oktober 1959 och dömde
därvid Sverke, jämlikt 26 kap. 8 § strafflagen, för missfirmelse mot krigsman
till disciplinbot för tio dagar med sju kronor för dag.

Domskälen angåvos av rådhusrätten sålunda.

Sverke har uppgivit: Befälssamlingen var ordnad för att Sverke skulle beröra
vissa förhållanden beträffande den inre tjänsten. Det gällde bland annat
befälets och de värnpliktigas anmälningsskyldighet, ordningen på logementen
och skötseln av hästarna. Sedan Sverke först gått igenom och påpekat
bristerna hos de värnpliktiga hade han övergått till att beröra brister
hos befälet. Därvid hade han påtalat, att en del av befälet icke fullgjort sin
anmälningsskyldighet vid återinträdet i tjänst efter semesterledighet samt
vidare yttrat ungefär följande: »Ni kan inte kräva av soldaterna att de skall
stå i enskild ställning, när ni ger order, om ni inte själva gör det. Vissa avherrarna
står som slashasar, när jag ger order. Detta är en anmärkning och
ni skall ta den på rätt sätt och inte gå och vara arga.» Kritiken grundade sig
på iakttagelser, som Sverke gjort under någon tid beträffande några av de
närvarande. Sverke hade icke varit upprörd vid tillfället och han vore säker
på att han endast fällt det uttryck, som han sålunda uppgivit.

Sergeanten Malm, överfurirerna Pettersson och Oscarsson samt furiren
Johansson ha vid rätten hörts såsom målsägande.

Pettersson och Oscarsson ha därvid båda berättat, att Sverke begagnat
uttrycket »ni är riktiga djävla slashasar» och dessutom sagt att »ni står
som hösäckar, när ni får en order». Även Johansson har uppgivit, att Sverke
yttrat sig på ungefär det sätt, som Pettersson och Oscarsson angivit, med
den avvikelsen dock att Johansson icke kunde erinra sig, huruvida Sverke
jämväl begagnat svordom i samband med »slashasar». Malm slutligen hav
förklarat, att Sverke begagnat uttrycket »djävla slashasar», att han icke
vore säker på om Sverke sagt, att de stodo som djävla slashasar eller att
de voro riktiga djävla slashasar samt att han icke kunde erinra sig, att
Sverke fällt även annat olämpligt uttryck vid tillfället.

Pettersson, Oscarsson och Johansson ha förklarat, att de känt sig kränkta
av de uttryck Sverke begagnat, framför allt med hänsyn till att de icke kunnat
förstå att kritiken mot dem varit berättigad.

Vid övervägande av vad sålunda upptagits, finner rätten utredningen giva
vid handen, att Sverke till de närvarande fällt ett yttrande av ungefär den
innebörden att de voro »riktiga djävla slashasar» och »stodo som hösäckar»,
när han gav dem order.

Genom att uttrycka sig på angivet sätt har Sverke förgripit sig med smädelse
mot de närvarande. Detta har uppenbarligen skett i deras tjänst såsom
krigsmän. Åtalet för missfirmelse är således styrkt.

Rådhusrättens dom har vunnit laga kraft.

3. Åtal mot förste verkmästare för bedrägligt beteende, tjänstemissbruk
och missbruk av förmanskap

I en den 2 februari 1959 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
vid andra divisionen av Östgöta flygflottilj tjänstgörande värnpliktige
nr 380519-297 L. Hellström: Han hade under sin tjänstgöring iakttagit att
stationsavdelningschefen vid andra divisionens hangar, förste verkmästaren
vid flygvapnet förvaltaren E. Rapp till egen fördel utnyttjat de värnpliktiga
bland annat vid reparation av Rapps privata bil och vid byggandet
av en plåtlåda, vartill använts aluminiumplåt, gångjärn och nitar som
tillhörde kronan. Arbetet med förfärdigandet av lådan hade utförts av två
värnpliktiga, S. Engström och Å. Thuresson, och för arbetet hade två tjänstedagar
tagits i anspråk. Hellström hade vidare av värnpliktige förrådsmannen
B. Hoflund erfarit att Rapp ofta brukat uthämta diverse materiel, särskilt
aceton, för eget bruk. Med anledning av vad sålunda anförts funne sig
Hellström tvungen att begära åtal.

Sedan Hellströms skrift överlämnats till landsfogden i Östergötlands län
för utredning, inkom denne den 26 februari 1959 med ett hos statspolisen i
Linköping den 17 samma månad upprättat förundersökningsprotokoll.

Vid förundersökningen hördes — förutom Hellström och Rapp — värnpliktiga
nr 380724-247 S. Engström, nr 380918-247 Å. Thuresson, nr
380211-193 B. Hoflund, nr 380408-241 I. Eriksson och nr 380702-263 P.
Lindh samt bilmekanikern C. Svensson, materielmästaren M. Bengtsson, förrådsmannen
S. Svantesson och flygteknikern R. Hällöv.

Vid den sålunda verkställda utredningen förekom i huvudsak följande.

1. Reparationerna å Rapps privata bil

Hellström uppgav: Han började sin rekryttjänstgöring vid flottiljen den
15 april 1958 och hade sedan dess varit förlagd till andra divisionen, där han
tjänstgjorde vid flygplanstroppen och alltså tillhörde markpersonalen. Rapp.

var stationsavdelningschef på divisionen och hade befälet över divisionens
markpersonal. — Under sommaren 1958 fick Hellström av sina kamrater
höra att en värnpliktig, som hette Svensson och tillhörde föregående årsklass
värnpliktiga, blivit befordrad till vicekorpral till viss del på grund av att
han reparerat Rapps privata bil. Efter vad Hellström kunde uppfatta av
kamraternas resonemang hade reparationen skett under tjänstetid. Det hade
icke sagts något om alt Rapp lämnat ekonomisk gottgörelse för arbetet. Det
allmänna talesättet bland de värnpliktiga var dock att den som i det civila
var bilmontör hade större möjligheter än andra till befordran. Hellström hörde
även i övrigt bland kamraterna sägas att Rapp utnyttjade de värnpliktiga
både under deras tjänstetid och fritid för sina personliga intressen.
Hellström reagerade mot att Rapp skulle utnyttja sin befälsställning på detta
sätt.

Rapp androg: Sedan troligen år 1956 tjänstgjorde han som förvaltare på
andra divisionen. Han var där stationsavdelningschef och hade i denna egenskap
under divisionschefen befälet över all teknisk personal. Honom underställd
värnpliktig personal tjänstgjorde enligt en i förväg bestämd utbildningsplan.
Rapp hade dock befogenhet att vid enstaka tillfällen göra vissa
avsteg från utbildningsplanen för kommenderingsarbeten. — Vid månadsskiftet
maj—juni 1958 gick Rapps privata bil icke så bra. Rapp, som kände
till att Svensson var bilmekaniker, bad då denne om råd angående vilka åtgärder
som behövde vidtagas med bilen. Svensson förklarade att han skulle
se på bilen, och antingen en lunchrast eller en kväll justerade han den. Därvid
ansåg Svensson att en ytterligare justering vore erforderlig och yttrade
i samband därmed: »Det kan jag göra åt förvaltaren.» Rapp beordrade alltså
icke Svensson att utföra arbetet. Vad justeringen avsåg kunde Rapp nu
icke erinra sig. Reparationen, som ägde rum i ett av Rapp hyrt garage
på flottiljens område, utfördes av Svensson, varvid Rapp delvis var honom
behjälplig. Den skedde huvudsakligen på Svenssons fritid men även
tjänstgöringstid togs i anspråk, varvid Rapp emellertid tillsåg att Svenssons
utbildning ej skulle störas. Rapp uppskattade att reparationen tog sammanlagt
omkring 40 timmar, av vilka omkring 15 limmar utgjorde tjänstetid.
Svensson fick icke av Rapp någon gottgörelse för detta arbete, vare sig i
form av ekonomisk ersättning eller på annat sätt. Han utförde arbetet enbart
av yrkesintresse. Beträffande Svenssons befordran trodde Rapp att förslag
därtill hade inlämnats redan innan Svensson ombesörjde reparationen
å bilen. —- Vid ett tillfälle hjälpte en värnpliktig Rapp att montera loss ett
däck på Rapps bil. Rapp mindes icke om arbetet utfördes på den värnpliktiges
tjänstetid eller på hans fritid. Vid ett annat tillfälle biträdde Eriksson på
Rapps initiativ denne med att taga loss batteriet på bilen, som även då förvarades
i det förenämnda garaget. Färden till garaget företogs troligen med
ett bogserfordon. Ej heller dessa uppdrag gåvos i form av en order utan
Rapp tillfrågade de värnpliktiga om de voro villiga att hjälpa honom. Rapp
medgåve, att det varit oriktigt att låta värnpliktiga under tjänstetid utföra

arbete för lians privata räkning, samt hävdade att detta hans förfarande
vore att bedöma som oförstånd i tjänsten.

Svensson berättade: Under tiden den 15 oktober 19o7 den 14 oktober
1958 fullgjorde han rekryttjänstgöring vid flottiljen och var såsom flygplansmekaniker
underställd Rapp i dennes egenskap av stationsavdelningschef.
— Vid ett tillfälle någon gång i juli eller augusti 1958, då Rapp sysslade
med justering av dörrarna på sin privata bil, som var uppställd i ett
garage på flottiljens område, omtalade någon värnpliktig för Rapp att Svensson
var bilmekaniker, vilket Svensson på Rapps fråga bekräftade. En tid
därefter kom Rapp till Svensson och ville att denne skulle göra en justering
på bilen, enär bilens motor icke gick på alla cylindrarna. Svensson, som
fann det vara orätt av Rapp att under tjänstetid utnyttja Svensson för
sådant arbete, ansåg sig emellertid icke kunna vägra åtlyda Rapps tillsägelse.
Han avhjälpte därför felet under tjänstetid. Någon vecka senare ville
Rapp att Svensson skulle göra en översyn av bilens motor. Svensson efterkom
tillsägelsen och bytte bland annat kolvringar i motorn. Arbetet utfördes
i garaget och skedde dels på tjänstetid dels på Svenssons fritid. Även
därefter ombesörjde Svensson såväl under tjänstetid som på fritid mindre
justeringar på bilen. Svensson uppskattade den tid han sammanlagt arbetat
med Rapps bil till 32 timmar, varav 24 timmar utgjorde tjänstetid. För
sitt arbete åt Rapp erhöll han varken ekonomisk gottgörelse eller andra förmåner.
Grunden för hans befordran hade varit klar långt innan han började
med att utföra reparationer å Rapps bil. Han märkte icke att andra värnpliktiga
av samma årsklass som den han tillhörde utnyttjades av Rapp för dennes
privata intressen.

Med anledning av Rapps uppgifter anförde Svensson vidare: Rapps tillsägelser
i fråga om reparationerna å bilen voro icke formulerade som en
order utan Rapp framställde tillsägelserna som en fråga om Svensson »ville»
utföra arbetet. Svensson ansåg sig emellertid med hänsyn till sin underordnade
ställning vara tvungen att efterkomma tillsägelserna. Visserligen
vore Svensson intresserad av alt arbeta med bilar och han var icke ovillig
att göra detta, när Rapp bad om hjälp, men Svensson hade dock aldrig bett
Rapp att få reparera dennes bil.

Eriksson uppgav: Någon månad efter det han den 15 april 1958 börjat sin
rekryttjänstgöring vid andra divisionens flygplanstropp hörde han kamrater
tillhörande den närmast föregående årsklassen skämta om att Svensson
reparerade Rapps bil. Eriksson gjorde själv icke några iakttagelser i sådant
hänseende. Troligen i början av januari 1959 kom Rapp vid ett tillfälle in i
hangaren och frågade om det fanns någon som var bilmekaniker. Sedan han
erfarit alt Eriksson hade detta yrke, sade han till denne att följa med honom.
I en jeep foro Rapp och Eriksson till Rapps garage. Under färden omtalade
Rapp alt han ville ha hjälp med alt taga loss batteriet på sin bil.
Efter framkomsten varmkörde Rapp bilen en stund, varefter Eriksson med
biträde av Rapp lossade batteriet. De återvände sedan medförande batteriet
591527. Militieombudsmannens ämbetsberätlelse

till hangaren, där Eriksson eller Rapps anvisning ställde batteriet innanför
dörren och satte sig på en bänk i korridoren utanför Rapps expedition.
Efter anmaning av Rapp följde Eriksson med in på expeditionen. Där talade
Rapp om att hans bil icke gick så bra; möjligen vore det något fel på förgasaren.
Rapps yttranden upptattade Eriksson som en fråga huruvida Eriksson
ville hjälpa Rapp att reparera felet, men Eriksson undvek att svara på
frågan enär han ansåg det orätt att han på tjänstetid skulle arbeta med
Rapps bil. Det blev sedan ej mera tal om reparationer av bilen.

Thuresson och Engström, vilka från april 1958 tjänstgjorde å andra divisionens
flygplanstropp under Rapps befäl, ha uppgivit att de sommaren
1958 hört talas om att Svensson brukade under tjänstetid reparera Rapps
bil samt att de vid något tillfälle iakttagit att Svensson under tjänstetid fört
Rapps bil inom flottiljens område; Engström hade vidare av Eriksson fått
veta att denne under tjänstetid hjälpt Rapp att taga loss batteriet på Rapps
bil. Även Lindh, som under samma tid tjänstgjort å flygplanstroppen, har
förklarat sig ha av sina kamrater hört att Svensson på tjänstetid reparerat
Rapps bil, men Lindh hade själv icke gjort några iakttagelser därom.

2. Förfärdigandet av plåtlådan

Hellström förmälde: Troligen veckan före julen 1958, då Hellström tjänstgjorde
i andra divisionens hangar, märkte han att Engström och Thuresson
under tjänstetiden sysslade med att förfärdiga en låda sannolikt av aluminiumplåt.
På frågor av Hellström uppgåvo Engström och Thuresson att
Rapp skulle ha lådan »för julskinkan», varvid Engström tilläde att det var
»för jäkligt» att Rapp skulle utnyttja deras tjänstetid för privata arbeten
och därtill använda kronan tillhörig materiel. De voro sysselsatta med detta
arbete i två dagar. Vid undersökning som Hellström med anledning härav
gjorde framkom det att lådan tillverkats av kronan tillhörig flygplansplåt,
som förvarats i ett hörn av hangaren, och att de gångjärn och nitar, som anvants
till lådan, hämtats från kronans förråd. Hellström reagerade kraftigt
mot att Rapp på detta sätt utnyttjade sin befälsställning och ansåg att
större krav måste ställas på befäl än på de värnpliktiga, vilka voro skyldiga
att ersatta förkommen materiel. Sedan han i en bok rörande den militära
strafflagstiftningen läst att det i vissa fall vore straffbart att underlåta att
avslöja brott, anmälde han vad han erfarit för militieombudsmannen.

Rapp anförde: Troligen år 1957 tillfördes förbandet från det centrala förradet
1 Arboga ett parti utrangerad materiel, bland annat lättmetallplåt,
gångjärn och nitar. Materielen hade för alltid avskrivits från centralförrådet.
Den förvarades i ett annex till divisionens stationsförråd. Ansvaret för
materielen åvilade Rapp. På hans initiativ hade av plåten tillverkats bland
annat verktygsskåp för teknikernas verktyg. I november 1958 utfärdade
tlottiljchefen order om alt all onödig materiel skulle rensas ut. Vilken materiel
som avsågs framgick icke av ordern. Rapp, som närmast svarade för
utrensningen av sådan materiel på andra divisionen, avsåg först att återsända
den omförmälda plåten till Arboga, men efter samråd med materiel -

troppchefen beslutade han alt man skulle behålla plåten, som kunde komina
till användning för något ändamål. Han ansåge icke att det funnits någon
möjlighet för honom att efter medgivande av överordnad få för eget bruk
disponera plåten och övrig utrangerad materiel. Det oaktat bestämde han
sig för — sedan hans hustru uttalat önskemål att få en låda för förvaring
av julskinkan — att låta tillverka en sådan låda av den ifrågavarande plåten.
Han frågade Engström om denne var villig att tillverka lådan, något
som Engström icke hade något emot. Rapp lämnade till Engström en skiss
över hur han tänkt sig att lådan skulle se ut samt gav Engström av den
utrangerade materielen gångjärn, profil och en påse med nitar, som enligt
Rapps förmenande saknade värde och skulle kastas bort. Vidare lämnade
han ut plåt till Engström eller anvisade denne var plåten fanns. Till lådan
användes högst en plåt i storleken 2 X 1,2 meter. En sådan plåt torde betinga
ett skrotvärde å två kronor 50 öre. Engström utförde arbetet med lådan
på tjänstetid. Det vore icke osannolikt att Thuresson biträdde Engström
med arbetet och att detta tog i anspråk två tjänstedagar med avbrott för
vissa lektioner som de värnpliktiga bevistade. För en fackman skulle arbetet
ha tagit uppskattningsvis sex timmar. Jämväl det förfarande från Rapps
sida varom här vore fråga borde enligt Rapps bedömande anses som oförstånd
i tjänsten.

Engström och Thuresson uppgåvo i huvudsak sammanstämmande: Vid
en uppställning veckan före julhelgen 1958 blevo de av Rapp tillsagda att
följa med honom till förrådet. Rapp talade om att de skulle göra en låda.
De gingo till förrådets annex, där Rapp ritade en skiss över hur lådan skulle
se ut. Han tilldelade dem för ändamålet aluminiumplåt, som förvarades i
annexet, samt från ett intilliggande utrymme ett omkring två meter långt
vinkeljärn. Engström och Thuresson hämtade i förrådet för arbetet erforderliga
verktyg och påbörjade arbetet. Under dettas gång kom Rapp då och
då och såg efter hur det fortskred. Vid ett sådant besök nämnde han att han
skulle ha lådan på balkongen och använda den i stället för kylskåpet för
förvaring av julskinkan. Sedan arbetet fortskridit en tid meddelade de
Svantesson, som tjänstgjorde i stationsförrådet, att de behövde troligen ett
50-tal nitar. Dessa fick Svantesson rekvirera från materielförrådet och som
Engström och Thuresson icke hade tillstånd att rekvirera materiel måste
rekvisitionen ha bestyrkts av Rapp. Thuresson hämtade därefter nitarna
och begärde då att även få två gångjärn, vilka han utfick utan rekvisition.
Det visade sig vidare under arbetets gång att vinkeljärnet icke räckte till.
Rapp kunde emellertid ej anskaffa ytterligare ett vinkeljärn utan de fingo
tillverka vinkeljärn av plåten genom att vika denna dubbel. De arbetade med
lådan två dagar med avbrott endast för ett par timmars lektioner den andra
dagen. De hunno icke göra lådan helt färdig — en hylla fattades -— men
Rapp log lådan som den var med besked alt lian sedermera skulle återställa
lådan så alt den kunde färdigställas. Så hade dock icke skett. Engström
och Thuresson hade icke av Rapp erhållit gottgörelse i någon form för arbetet
med lådan.

Engström uppgav vidare: Han uppfattade Rapps tillsägelse om tillverkningen
av lådan som en order, vilket berodde mer på Rapps överordnade
ställning än på tillsägelsens formulering. Engström hade uppfattningen att
en tillsägelse av en överordnad alltid måste uppfattas som en order oavsett
tillsägelsens formulering. Det ifrågavarande uppdraget hade från början
tilldelats endast Engström. Sedan Rapp frågat efter ytterligare någon verkstadskunnig
värnpliktig och Engström därvid nämnt Thuresson, tillsade
Rapp denne att hjälpa Engström med arbetet. De från förrådet uttagna nitarna
förslogo icke för färdigställandet av lådan. Engström anmälde detta
för Rapp, som därefter i en låda i hangaren letade fram en påse med nitar.
Av dessa nitar användes högst 15 stycken för arbetet med lådan.

Eriksson och Lindh uppgåvo att de sett Engström och Thuresson arbeta
med lådan.

I förundersökningsprotokollet antecknades att lådan var tillverkad av 0,6
mm tjock lättmetallplåt, att den hade en bottenstoidek av 50 X 50 cm, att ena
sidan var 40 cm och motstående sida 60 cm hög, att lådan var försedd med
ett lock samt att till lådan använts 110 nitar och ett par gångjärn.

Beträffande ordningen för handhavandct av materielen på flottiljen vid
förevarande tid framgick av förhören med Bengtsson, Hällöv, Svantesson
och Hoflund följande: I Arboga funnes ett centralt förråd för flera flygflottiljer,
bland annat för Östgöta flygflottilj. Varje flottilj hade ett huvudförråd
och varje division inom flottiljen ett stationsförråd. Sistnämnda förråd
tillfördes materiel från huvudförrådet varvid erfordrades rekvisitioner utom
för förbrukningsmateriel, som utlämnades utan rekvisition. Tillsynen över
materiel som förvarades i stationsförrådet utövades av en materieltropp. Stationsförrådet
vid den här ifrågavarande divisionen omhänderhades av
Bengtsson, som var materielmästare och hade förrådet »på uppbörd», vilket
innebar att han var redovisningsskyldig för mottagen materiel. Till förrådet
hörde ett annex, i vilket fanns ett låst utrymme. Den i detta utrymme förvarade
materielen tillhörde förrådet. Hällöv tjänstgjorde å materieltroppen som
tekniker till förfogande och var i denna egenskap ställföreträdande materielmästare.
Svantesson förestod stationsförrådet och lämnade därifrån ut materiel.
Han biträddes av en eller flera värnpliktiga, bland dem Hoflund, som
var förrådsman på materieltroppen. Bengtsson och Rapp voro behöriga att
rekvirera materiel från huvudförrådet men den sistnämnde var icke redovisningsskyldig
för materiel, som intagits i stationsförrådet. Från stationsförrådet
utlämnades verktyg och dylikt mot kvitto medan förbrukningsmateriel
utlämnades utan att något bevis därom erfordrades.

I fråga om den materiel som använts för byggandet av lådan framkom vidare
följande.

Bengtsson uppgav: Den kasserade materiel, utgörande plåt, profiler och nitar,
som hade levererats från centrala förrådet i Arboga, förvarades bland
annat i annexet. Enär denna materiel icke upptagits i krigsutrustningslistan
kunde den icke anses ingå i stationsförrådets materiel utan funnes vid divisionen
såsom ett överskott. Den kunde enligt Bengtssons förmenande icke

anses tillhöra sådan materiel som enligt den ovan berörda ordern skulle
rensas bort från hangaren; Bengtsson hade dock icke med Rapp diskuterat
detta spörsmål. Av den kasserade materielen hade på Rapps initiativ tillverkats
verktygsskåp, varjämte sådan materiel använts vid beklädnad av arbetsbänkar
och vid uppsättande av stänkskydd. Bengtsson kände icke till om
dessa arbeten voro slutförda. Den ifrågavarande lådan, som Bengtsson hade
besiktigat, hade förfärdigats av plåt och profiler härrörande från den kasserade
materielen. Däremot kunde Bengtsson icke avgöra om även nitarna voro
av sådan materiel eller om de hämtats från förrådet. Ej heller kunde han
uttala sig om värdet av den sålunda förbrukade materielen.

Hällöv uppgav: Den kasserade materielen hade icke rekvirerats från stationsförrådet
och inginge därför icke i detta förråd utan vore att anse som
utskottsmateriel. Hällöv, som kände till den ovan berörda ordern om utrensning,
hörde aldrig talas om hur i detta hänseende skulle förfaras med utskottsmaterielen.
Den vore, såvitt Hällöv kunde bedöma, värdelös för kronan,
enär den kasserats av centrala förrådet.

Hoflund förmälte: De till lådan nyttjade nitarna hämtades från stationsförrådet.
Där fanns emellertid icke tillräckligt med nitar, varför Hoflund
eller Svantesson rekvirerade resterande antal nitar från flottiljens materielförråd.
Denna rekvisition måste ha bestyrkts av materielmästaren eller dennes
ställföreträdare, flygplanmästaren eller Rapp. Om övrig för tillverkningen
av lådan använd materiel ägde Hoflund ingen kännedom.

Svantesson förklarade sig icke ha förmärkt att Rapp obehörigen utnyttjat
materiel från förrådet.

I förundersökningsprotokollet lämnades tillika den uppgiften att kronans
inköpspris för i ärendet ifrågavarande nitar är ett öre per styck och för ett
gångjärn med en längd av 50 cm i medeltal tre kronor 30 öre.

3. Uttagande au aceton för privat bruk

Hellström uppgav: Hoflund hade för honom uppgivit, att Rapp från förrådet
hämtat ut sådant för vilket han troligen hade privat användning, men
att Hoflund icke kunde specificera den materiel varom kunde vara fråga;
Hoflund hade dock märkt att Rapp vid flera tillfällen uttagit aceton.

Hoflund uppgav: Under hösten 1958 erhöll Rapp vid två olika tillfällen
från stationsförrådet sammanlagt omkring en halv liter aceton, vilken liksom
annan förbrukningsmateriel utlämnades utan vare sig rekvisition eller
kvitto. Rapp nämnde icke för vilket ändamål han behövde aceton men Hoflund
hade uppfattningen att Rapp icke hade användning därför i sin tjänst.

Rapp anförde: Troligen under november 1958 hämtade han i förrådet ut
en tredjedels liter aceton som han använde för rengöring av sina målarpenslar.
Han var medveten om att det var förbjudet att för privat bruk använda
materiel från förrådet och medgåve i detta hänseende brottsligt förfarande.
Någon annan materiel än den nyss angivna hade han icke uttagit för privat
bruk.

Det är i ärendet upplyst att kronans inköpspris för en liter aceton utgör
99,5 öre.

I anslutning till eu redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit
anförde militieombudsmannen i en den 16 maj 1959 dagteeknad, till landsfogden
i Östergötlands län överlämnad åtalsinstruktion följande.

1 a. Av den verkställda utredningen framgår att Rapp dels troligen vid
månadsskiftet maj—juni 1958 givit Svensson i uppdrag att å en Rapp tillhörig
bil utföra de reparationer som kunde finnas erforderliga, dels ock vid
ett tillfälle troligen i januari 1959 anmodat Eriksson att hjälpa Rapp att
taga loss batteriet på bilen, samt att de Svensson och Eriksson sålunda lämnade
uppdragen, som med hänsyn till omständigheterna måste anses ha
varit avsedda att av Svensson och Eriksson uppfattas såsom dem givna order,
av dem utförts i enlighet med Rapps tillsägelser. I varje fall framgår
av utredningen att Rapp genom missbruk av sitt förmanskap förmått Svensson
och Eriksson att åt honom utföra ifrågavarande arbeten. Genom vad sålunda
förekommit har Rapp ådragit sig ansvar jämlikt 26 kap. 5 § strafflagen
för missbruk av förmanskap.

1 b. Det är jämväl utrett att Rapp låtit Svensson under åtminstone 15 timmar
utföra arbetet med bilen på tjänstetid samt att det Eriksson givna uppdraget,
som dock kan förmodas ha tagit endast kort tid i anspråk, i dess
helhet utförts under tjänstetid. Härigenom har Rapp missbrukat sin ställning
till förtång för det allmänna och följaktligen ådragit sig ansvar jämlikt
25 kap. 1 § strafflagen för tjänstemissbruk.

2 a. Utredningen giver vidare rid handen att Rapp veckan före julhelgen
1958 uppdragit åt Engström och Thuresson att tillverka en plåtlåda, avsedd
att användas av Rapp för privat bruk, och i samband därmed givit dem
instruktioner om hur lådan skulle utföras, att uppdraget med hänsyn särskilt
till att det givits i samband med att Rapp bland de värnpliktiga fördelat
olika förekommande arbetsuppgifter måste anses ha varit avsett att av
Engström och Thuresson uppfattas som en dem given order samt att de utfört
uppdraget i enlighet med Rapps anvisningar. I varje fall framgår av
utredningen att Rapp genom missbruk av sitt förmanskap förmått Engström
och Thuresson att för hans räkning utföra nu avsedda arbete. Genom sitt
förfarande har Rapp ådragit sig ansvar jämlikt 26 kap. 5 § strafflagen för
missbruk av förmanskap.

2 b. Utredningen visar även att Rapp låtit Engström och Thuresson utföra
uppdraget under tjänstetid och att därför tagits i anspråk två dagar med
undantag av ett par timmar den andra dagen. Härigenom har Rapp missbrukat
sin ställning till förfång för det allmänna. Ytterligare framgår av utredningen
att Rapp för tillverkningen av lådan anvisat eller tillhandahållit
de värnpliktiga kronan tillhörig materiel, utgörande plåt, vinkeljärn och
nitar, som utlämnats till divisionen såsom överskottsmateriel. Oaktat denna
materiel kasserats av centrala förrådet i Arboga och ej heller ingick i
något av flottiljens förråd var den självfallet — vilket Rapp förklarat sig
ha förstått — avsedd att komma till användning endast för tjänsteända111
ål. Rapp hade, enligt vad han även vidgått, såsom stationsavdelningschef
att svara för att materielen kom till sådan användning. Av vad vid utred -

ningen förekommit framgår icke i vad mån Rapp i övrigt hade några befogenheter
och skyldigheter med avseende å denna materiel. Med hänsyn till
vad nu anmärkts har Rapp genom att tillgodogöra sig materielen för förfärdigande
av den omförmälda lådan i allt fall missbrukat sin ställning till
förfång för det allmänna. Rapp har förty enligt vad nu anförts ådragit sig
ansvar jämlikt 25 kap. 1 § strafflagen för tjänstemissbruk.

,3. Det är vidare utrett att Rapp troligen i november 1958 av Hoflund, som
tjänstgjorde vid stationsförrådet, på begäran utfått minst en tredjedels liter
aceton, som Rapp avsett att använda för privat ändamål. Sådan till förbrukning
avsedd materiel utlämnades från förrådet utan att rekvisition eller
annat bevis erfordrades. Emellertid är det uppenbart •— vilket Rapp även
förklarat sig ha insett — att denna liksom annan materiel fick utlämnas endast
under förutsättning att materielen användes i tjänsten. Genom att förtiga
sin nyssnämnda avsikt för Hoflund har Rapp förmått denne att till skada
för kronan och vinning för Rapp utlämna materielen. Rapp har härigenom
ådragit sig ansvar jämlikt 21 kap. 2 § strafflagen för bedrägligt beteende.

I enlighet med det anförda skall Rapp ställas under åtal vid rådhusrätten
i Linköping med yrkande om ansvar å honom i de hänseenden som ovan angivits.

Vad Rapp låtit komma sig till last synes vara av beskaffenhet att suspension
bör ådömas.

Militieombudsmannen uppdrog fördenskull åt landsfogden i Östergötlands
län att i enlighet med sålunda meddelad instruktion vid rådhusrätten
i Linköping väcka och utföra åtal mot Rapp.

Sedan därefter viss ytterligare utredning inkommit i ärendet beslöt militieombudsmannen
att till vad som upptagits under åtalspunkten 3 i instruktionen
göra följande tillägg: Därest det kan anses att Hoflund haft att
på begäran av Rapp utlämna materielen till denne utan att dessförinnan bedöma
huruvida materielen skulle användas för tjänsteändamål eller icke,
har Rapp genom sitt förfarande i allt fall missbrukat sin ställning till förfång
för det allmänna och således — om gärningen icke kan anses utgöra
bedrägligt beteende — ådragit sig ansvar jämlikt 25 kap. 1 § strafflagen för
tjänstemissbruk.

Landsfogden Bengt Steen påstod vid rådhusrätten i Linköping ansvar å
Rapp i enlighet med åtalsinstruktionen och förenämnda därtill gjorda tillagg Rådhusrätten

meddelade dom i målet den 17 juni 1959 och dömde därvid
Rapp, jämlikt 4 kaj). 1, 2 och 7 §§, 25 kap. 1 och 7 §§ samt 26 kap. 5 § strafflagen,
för tjänstemissbruk, ringa tjänstemissbruk och missbruk av förmanskap
till mislning av sin befattning såsom förste verkmästare vid flygvapnet
under en tid av en månad.

Domskälen angåvos av rådhusrätten sålunda.

Åtalet under punkt 1 a och t b

Rapp har bestritt att han gjort sig skyldig till brottsligt förfarande.

På åklagarens begäran har Svensson hörts såsom målsägande. Svensson,
som är bilmekaniker, har berättat följande: Han fullgjorde värnpliktstjänstgöring
vid Östgöta flygflottilj under tiden den 15 oktober 1957—den 14
oktober 1958. Han hade Rapp såsom chef. Vid något tillfälle, troligen i maj
1958, talade Rapp med Svensson om att Rapps bil icke gick bra. Rapp bad
att Svensson skulle hjälpa honom med bilen och Svensson var villig att göra
detta. Han uppfattade det såsom en order. Såsom värnpliktig hade lian den
uppfattningen att en tillsägelse från stationschefen var att uppfatta såsom
en order. Rapps tillsägelse gjordes möjligen då arbetet för eftermiddagen
skulle börja efter lunchrasten. Det kan vara möjligt att tillsägelsen gavs
redan innan uppställning efter lunchrasten skedde. De värnpliktiga brukade
få sig arbetsuppgifter tilldelade efter lunchrasten. Svensson håller för troligt
att han blev inkallad till Rapp en halvtimme efter lunch medan han var i
hangaren och avvaktade att få sig tilldelad en arbetsuppgift. Han utförde
sedan det arbete som Rapp sagt till om. Eu del av detta arbete utförde han
på sin fritid. Hela arbetet tog en tid av omkring 30 timmar, varav omkring
hälften utfördes på tjänstetid. Arbetet avsåg byte av kannringar. Det var
icke tal om att Svensson skulle få någon ersättning för arbetet. Rapp kände
till under vilka tider Svensson arbetade på hans bil. Med hänsyn till Rapps
ställning ansåg sig Svensson icke kunna säga nej till arbetet. Om eu sådan
reparation, som den Svensson utförde, skulle ha gjorts i en verkstad, skulle
arbetskostnaden ha uppgått till omkring 300 kronor. Därtill skulle så ha
kommit inaterielkostnaden. Rapp har bekostat materielen till reparationen.
En del av denna materiel inköpte Svensson och en del skaffade Rapp. —-Svensson hade före denna reparation hjälpt Rapp med justering av tändningen
på hilen. I samband därmed kan Svensson ha sagt till Rapp, att
hilen behövde en mera omfattande översyn. Han kan då också ha erbjudit
sig att göra en sådan översyn. Rapps senare tillsägelse gällde att Svensson
skulle göra det arbete som de vid detta tidigare tillfälle talat om. Det var
icke tal om att arbetet skulle utföras utom tjänstetid. De skulle först
skaffa materiel och arbetet kom sedan i gång en eller två dagar efter tillsägelsen.
Arbetet igångsattes på tjänstetid och detta kände Rapp till. Rapp
sade till Svensson att gå till garaget och påbörja arbetet med bilen. Arbetet
har utförts å sådan tjänstetid då flygverksamhet icke förekom. Svensson
anser sig icke ha lidit förfång genom att han sysslade med Rapps bil. Han
hade erhållit befordran innan detta arbete utfördes. Rapp har icke utlovat
Svensson några särskilda förmåner.

Närmare hörd inför rådhusrätten har Rapp berättat: Han kom att tala
med Svensson om att hans bil icke gick bra. Svensson justerade sedan tändningen
på bilen. Han tyckte att motorn kanske borde renoveras och han erbjöd
sig att hjälpa Rapp med detta. De kommo överens om att Svensson skulle
sätta i gång med arbetet. Meningen var att Svensson skulle utföra detta på
sin fritid. Arbetet fick sedan större omfattning än de från början avsett.
Från början var det klart att byte av kannringar skulle verkställas. Ett så -

dant arbete kunde beräknas kräva 10—15 arbetstimmar. Det klargjordes för
Svensson att det gällde ett absolul frivilligt åtagande. Det är svårt att sysselsätta
de värnpliktiga då flygverksamhet ej förekommer. Rapp kände till
att Svensson sysslade med hans bil å tjänstetid, men han hade kontrollerat
att Svensson ej hade annan sysselsättning då så skedde. Rapp har under
tjänstetid samtalat med Svensson om arbetet; den första tillsägelsen till
Svensson gjordes dock under en lunchrast. För arbetet har tagits i anspråk
omkring 15 timmar tjänstetid och kanske något mera av Svenssons fritid.
— Innan Rapp anmodade Eriksson att hjälpa till med att taga loss batteriet
i bilen, hade Rapp erhållit en varning att temperaturen kunde väntas
falla mycket under den kommande natten. Han frågade Eriksson om denne
ville hjälpa honom att taga bort batteriet. Han ville eventuellt ha ett råd av
en bilmekaniker angående en kabel till batteriet.

Eriksson har på åklagarens begäran hörts såsom vittne och har därvid
berättat följande: Han är bilreparatör till yrket. Han fullgjorde värnpliktstjänstgöring
vid flottiljen under liden den 15 april 1958—den 15 april 1959.
Vid tjänst i hangaren hade han Rapp såsom chef. Vid ett tillfälle då Eriksson
och andra sutto i en korridor och väntade på att det skulle bli flygverksamhet,
kom Rapp tillstädes och frågade efter någon som var bilreparatör.
Det var under tjänstetid och ej under deras fritid. Någon nämnde att Eriksson
var bilreparatör. Rapp bad honom då att följa med Rapp. Eriksson trodde
att det gällde reparation av en starttruck. Han fick sedan hjälpa Rapp
att taga bort batteriet på dennes bil. Arbetet tog en lid av omkring 15 minuter.
Eriksson fick ej någon ersättning för det och fick icke heller löfte
om några förmåner. Han uppfattade Rapps tillsägelse att han skulle följa
med såsom eu order. Vid ett senare tillfälle blev han inkallad på expeditionen
och Rapp frågade honom där vad han trodde att det var för fel på
Rapps bil. Han fick den uppfattningen att Rapp ville att han skulle hjälpa
Rapp med reparation av bilen. Det hela fick emellertid sedan förfalla.

Genom Rapps egna uppgifter, Svenssons berättelse samt Erikssons vittnesutsaga
är utrett, att Rapp gjort sig skyldig till de åtalade gärningarna.
I den mån Rapp under arbetstid tagit de värnpliktiga i anspråk för privata
arbeten har detta varit till förfång för det allmänna, oberoende av huruvida
flygverksamhet förekommit under tiden eller icke. Gärningarna äro, såsom
åklagaren angivit, att rättsligen bedöma såsom missbruk av förmanskap
samt tjänstemissbruk. Det senare brottet kan, såvitt angår Svenssons arbete,
icke betecknas såsom ringa. För missbruk av förmanskap har Rapp förskyllt
disciplinstraff. Straffet för tjänstemissbruk bör bestämmas till suspension.

Åtalet under punkt 2 a och 2 b

Rapp har bestritt alt han gjort sig skyldig till missbruk av förmanskap.
Såvitt angår åtalet för tjänstemissbruk har Rapp erkänt att han gjort sig
skyldig till felaktigt förfarande.

Åklagaren har uppgivit att den materiel som tagits i anspråk varit av
ringa värde.

Rapp har berättat: Den använda materielen utgjordes av sådan som blivit
kasserad. Aluminiumplåten hade kasserats vid centralförrådet i Arboga
och sänts ut till flygflottiljerna. Vid Östgöta flygflottilj hade denna plåt använts
vid tillverkning av teknikerskåp. Plåten kunde även användas såsom
stänkskydd vid tvättställ och dylikt. Det finns fortfarande en del sådan plåt
kvar vid flottiljen. Ingen är intresserad av denna plåt. Det är emellertid icke
tillåtet att använda den för privata arbeten. Rapp uppskattar att den använda
materielen icke hade högre värde än 5 kronor. Vid det tillfälle, då lådan tillverkades
åt Rapp, var det svårt att bereda de värnpliktiga sysselsättning.
Rapp frågade Engström om denne var villig att tillverka lådan och Engström
förklarade sig villig. Engström föreslog att Thuresson skulle hjälpa
honom. Rapps hänvändelse till Engström skedde på tjänstetid. Detta arbete
utfördes helt på tjänstetid. Antagligen sade Rapp redan från början till
Engström, att det gällde ett arbete åt Rapp privat. I varje fall hade Engström
detta klart för sig innan han påbörjade arbetet. Även nitarna och gångjärnet
utgjordes av kasserad materiel, ehuru gångjärnet av någon anledning kommit
in på förrådet. Rapp har icke skrivit på någon rekvisition å nitar. Det
fanns kasserad nit.

På åklagarens begäran ha Engström och Thuresson hörts såsom vittnen.
De ha därvid berättat följande.

Engström: Han fullgjorde värnpliktstjänstgöring vid flottiljen under tiden
den 15 april 1958—den 15 april 1959. Vid arbete i hangaren hade han
Rapp såsom förman. Engström, som är verkstadsarbetare, blev en morgon
vid uppställningen uttagen av Rapp till ett särskilt arbete. Rapp frågade
Engström om han visste om någon ytterligare värnpliktig som var verkstadsarbetare.
Engström nämnde då Thuresson. Rapp ritade en skiss som visade
hur den låda skulle se ut, som han ville ha tillverkad. Han nämnde icke vad
lådan skulle användas till. Engström förstod emellertid att det gällde ett
privat arbete åt Rapp. Rapp uppgav icke huruvida arbetet avsåg tjänsten
eller var hans privata. Han såg på arbetet medan de höllo på med det. Då
lådan var halvfärdig omtalade Rapp alt han skulle ha lådan på sin balkong.
Materiel till lådan fanns i en annexbyggnad. Där hämtade de aluminiumplåt.
Såvitt Engström kunde se var det icke något fel på plåten. Rapp visade dem
plåten och sade att de fingo taga vad de behövde. I annexet fanns även vinkeljärn.
Ett långt gångjärn samt nitar fingo de från stationsförrådet. Gångjärnet
och nitarna utgjordes av felfri materiel. Engström gissar att det sammanlagda
värdet av materielen utgjorde omkring 25 kronor. Om lådan skulle
ha tillverkats på en verkstad skulle den ha kostat omkring 50 kronor. I detta
pris innefattas såväl arbets- som materielkostnad. Första dagen arbetade
Engström och Thuresson med lådan från klockan 8 till klockan 15, då arbetet
avbröts för en lektion. Andra dagen arbetade de med lådan från klockan
8 till klockan 16, då den var färdig. Engström blev icke av Rapp lovad någon
extra förmån. Eland de värnpliktiga blev det tal om att Rapp utnyttjade dem
föi piivata tjänster. Då Rapp sade till om arbetet med lådan, uppfattade
Engström detta såsom en order. Han ansåg sig icke kunna vägra att utföra

arbetet. Han ansåg det emellertid roligt att arbeta med lådan. Många värnpliktiga
sågo dem hålla på med lådan. Saken har blivit anmäld av en annan
värnpliktig på samma division. Troligen ansåg denne värnpliktige sig ha
blivit orättvist behandlad, och detta var nog hans motiv för anmälningen.
Vid uppställningarna brukade Rapp taga ut de värnpliktiga som han behövde
för olika arbeten. Under de båda dagar, då Engström och Thuresson
höllo på med lådan, hade de icke något annat arbete sig tilldelat.

Thuresson: Han var inkallad till tjänstgöring vid flottiljen under 1958—
59. Han hade Rapp såsom chef. Vid en uppställning tog Rapp först ut Engström.
Sedan frågade han efter en metallarbetare och Thuresson blev uttagen.
Engström och Thuresson skulle göra en låda. De crhöllo en ritning på
hur den skulle vara. De fingo då ej veta vad lådan skulle användas till. Sedan
arbetet kommit i gång fingo de veta att Rapp skulle ha lådan på sin balkong
och förvara julskinkan i den. Redan från början trodde de att lådan
icke var avsedd för tjänstebruk. Plåten till lådan togo de i annexet. Det fanns
icke något fel på plåten. I annexet togo de även vinkeljärn. Gångjärnet hämtades
från stationsförrådet. Till en början fingo de nitar från stationsförrådet,
senare från materielförrådet. Thuresson kan icke ange värdet av raaterielen
eller lådans värde då den var färdig. De arbetade med lådan under
tiden klockan 8—15 första dagen samt från klockan 8 till fram på eftermiddagen
andra dagen. Tillsägelsen från Rapp uppfattade Thuresson såsom en
order. Han ansåg sig tvungen att fortsätta med arbetet även sedan de fått
veta att detta var Rapps privata. Under de båda dagar, då de arbetade med
lådan, voro deras kamrater uttagna till arbeten å flygplan. Då de erhöllo
nitar gick det till på det sättet att Thuresson i förrådet sade till om nitar.
Han vände sig till förrådsmannen. Nitarna rekvirerades från stationsförrådet
och kommo därifrån. Thuresson hämtade dem själv. De utlämnades av
en förrådsman vid namn Svantesson. Senare fingo de även en påse nitar
från Rapp. Flera värnpliktiga sågo att de sysslade med denna låda. Bland
de värnpliktiga blev det prat om alt det var Rapps privata arbete. Thuresson
har icke ansett sig böra anmäla saken.

Rapps egna uppgifter samt Engströms och Thuressons vittnesutsagor ge
vid handen, att Rapp begått de åtalade gärningarna. Dessa äro rätteligen
all bedöma på sätt åklagaren angivit. Tjänstemissbruket kan icke anses såsom
ringa. Straffet bör bestämmas för missbruk av förmanskap till disciplinstraff
samt för tjänstemissbruk till suspension.

Åtalet under punkt 3

Rapp har bestritt alt han gjort sig skyldig till bedrägligt förfarande men
har erkänt tjänstemissbruk.

Åklagaren har uppgivit all aceton har ett värde av 99,5 öre för liter.

Rapp har berättat: Han skulle använda aceton för rengöring av målarpenslar.
Från stationsförrådet fick han ut en liten flaska aceton. För förrådsmannen
uppgav han icke vad han skulle använda aceton till. Den värnpliktige
förrådsmannen kan icke bedöma vilken användning de olika saker -

na ha. Rapp hade icke någon tanke på att upplysa förrådsmannen om. vad
Rapp skulle ha aceton, till.

Åklagaren har förklarat att enligt hans mening skulle den värnpliktige
icke ha vågat vägra utlämning av aceton, även om han förstått eller fått veta
att Rapp skulle använda den för privat ändamål.

Enligt rådhusrättens mening borde Rapp ha för förrådsmannen omtalat,
att han ville ha aceton för privat bruk. Rapp har icke fullgjort denna sin
upplysningsplikt och har således vilselett förrådsmannen. Det kan emellertid
icke hållas för visst, att detta vilseledande varit av avgörande betydelse
för förrådsmannens åtgärd att utlämna aceton. Den av Rapp erkända gärningen
kan därför rätteligen icke bedömas såsom bedrägligt beteende. Däremot
anser rådhusrätten att Rapp gjort sig skyldig till ringa tjänstemissbruk.

På sätt framgår av vittnenas berättelser har Rapps åtalade förfaranden
gett upphov till prat bland de värnpliktiga, att Rapp missbrukade sin ställning
såsom förman till att skaffa sig privata förmåner. Den värnpliktige,
som slutligen anmälde saken, har uppgivit att han på sommaren 1958 av sina
kamrater fått höra att en värnpliktig, tillhörig föregående årsklass, reparerat
Rapps privata bil. Denna uppgift avser tydligen det arbete som utfördes
av Svensson. Genom denna uppgift bekräftas, att det var känt bland de
värnpliktiga att Rapp utnyttjade sin bcfälsställning till att skaffa sig förmåner.
Rådhusrätten anser därför att Rapp genom missbruk av förmanskap
i avsevärd mån skadat det anseende som han i sin egenskap av förvaltare
bort äga. För dessa brott, vilka på sätt förut angivits förskylla disciplinstraff,
bör Rapp därför dömas till suspension. Då suspension på detta sätt
ådömes, anser rådhusrätten att det disciplinstraff, som eljest skolat följa å
dessa brott, bör förfalla jämlikt 25 kap. 7 § och 26 kap. 20 § strafflagen. Rådhusrätten
finner således att Rapp bör ådömas suspension såsom ett gemensamt
straff för samtliga brott.

Tjänstförrättande chefen för flygstabens personalavdelning har i yttrande
i målet anfört: Rapp har, med undantag för vad som framkommit i militieombudsmannens
åtalsinstruktion, skött sin tjänst med ordning och reda
och på ett fullt tillfredsställande sätt. Även om de brott vartill han nu gjort
sig skyldig måste anses vara av allvarlig natur, anser dock chefen för flygvapnet,
med beaktande av Rapps långa oförvitliga tjänstgöring vid flygvapnet,
att de nu begångna brotten böra bedömas så milt som möjligt.

Med hänsyn till innehållet i nämnda yttrande samt övriga i målet framkomna
omständigheter rörande Rapps person anser rådhusrätten att straffet
bör bestämmas till suspension under en månad.

Rådhusrättens dom har vunnit laga kraft.

i. Åtal mot fanjunkare för hot om våld mot värnpliktig samt för
missfirmelse mot värnpliktiga och oskickligt beteende

I eu den 29 januari 1959 till militieombudsmannen inkommen skrift anmälde
nedannämnda vid Upplands signalregementes sjunde kompani tjänstgörande
värnpliktiga kompaniadjutanten fanjunkaren vid signaltrupperna
A. Tegnér för det denne fällt vissa i skriften närmare angivna olämpliga
yttranden samt uppträtt brutalt och hotfullt. Skriften var undertecknad av
värnpliktiga nr 390216-165 S. Flodkvist, nr 381212-779 S. Jonesson, nr
390515-121 L. Hammarfeldt, nr 390125-81 N. Ström, nr 380623-123 B. Forslund,
nr 371009-683 J. Wilhelmsson, nr 390328-167 L. Bergvall, nr 380709-695 V. Sjöholm, nr 360114-107 B. Lindberg, nr 381229-233 B. Sindler, nr
380702-131 S. Dovander, nr 391203-373 U. Lilienberg och nr 1751-10-53 A.
Lappalainen.

Sedan skriften översänts till landsfogden i Uppsala län för utredning i
saken, inkom från denne den 9 mars 1959 ett hos kriminalpolisen i Uppsala
upprättat undersökningsprotokoll, enligt vilket förhör i ärendet hållits med
de ovan nämnda värnpliktiga samt med värnpliktige nr 371224-103 B. Rosengren,
varjämte Tegnér ävensom kompanichefen, kaptenen R. Cederschiöld,
vid utredningen lämnat skriftligen avfattade utsagor.

På begäran av militieombudsmannen verkställdes härefter genom landsfogdens
försorg ytterligare utredning av kriminalpolisen i Uppsala. Enligt
protokoll över undersökningen, vilket inkom till militieombudsmannen den
25 april 1959, hade förhör hållits med Tegnér och Cederschiöld, överfuriren
E. Eiserman samt värnpliktiga nr 380101-1 H. Rubin, nr 360420-165 R. Andersson
och nr 381002-805 G. Gidlöv. Förnyade förhör hade ägt rum med
de i anmälningsskriften upptagna värnpliktiga och med Rosengren.

Av den sålunda verkställda utredningen inhämtas följande.

1. Tegnérs uppträdande mot Wilhelmsson

1 de värnpliktigas skrift anfördes att Tegnér vid ett tillfälle omkring den
10 augusti 1958 då Wilhelmsson på kompaniexpeditionen hämtat sitt penningbidrag
plötsligt börjat kritisera Wilhelmssons utseende och hållning,
varvid Wilhelmsson, som vore lång och mager och hade trattbröst, tagit
mycket illa vid sig samt gått ut från expeditionen och slagit igen dörren,
att Tegnér därvid rusat efter Wilhelmsson och kallat honom tillbaka samt
att Tegnér då yttrat: ».Tåg skall märka dig och om du inte passar dig skall
jag göra två av dig.»

Wilhelmsson uppgav: Vid berörda tillfälle inställde han sig på kompaniexpeditionen
för att hämta pengar. Sedan han till Tegnér framfört sitt ärende,
började han — enär han kände till att Tegnér varit boxare -— med denne
tala om boxning. Wilhelmsson frågade Tegnér, när man tränade, varvid
''begnér svarade något, innebärande att Wilhelmsson, som vore mager, icke
passade till boxare, samt yttrade: »Vi brukar bygga upp våra grabbar.» Därefter
fortsatte Tegnér under det han kontrollerade Wilhelmssons klädsel:

»Du ser hängig ul och du skall sträcka på dig så du ser ut som en normal
svensk grabb.» Wilhelmsson blev förgrymmad över detta yttrande och
sprang ut från expeditionen, varvid han möjligen något för hårt slog igen
dörren efter sig. Tegnér kom då ut i korridoren utanför expeditionen och
kallade tillbaka Wilhelmsson samt sade något om »fasoner» eller något
liknande. Sedan Wilhelmsson åtföljt Tegnér in på expeditionen yttrade Tegnér:
»Jag ska’ märka dig, om du inte passar dig skall jag göra två av dig.»
Under det Tegnér fällde detta yttrande befann sig även Bergvall i expeditionslokalen.
Tegnér sade därefter till Wilhelmsson att lämna rummet. -—
Wilhelmsson önskade att Tegnérs uppträdande bleve föremål för militieombudsmannens
bedömande och åtgärd.

Bergvall förmälte: En dag i augusti 1958 uppsökte han i något ärende
kompaniexpeditionen. Vid hans inträde i lokalen befunno sig Tegnér och
Wilhelmsson där. Jegnér föreföll vara »arg» och »skällde» på Wilhelmsson,
som omedelbart efter Bergvalls ankomst lämnade rummet och slog igen
dörren ganska hårt efter sig. Därvid rusade Tegnér efter Wilhelmsson och
kallade honom tillbaka till expeditionen samt tillsade honom att icke slå så
hårt i dörrarna. Tegnér yttrade vidare något om att om Wilhelmsson icke
aktade sig så skulle Tegnér märka honom. Bergvall kunde icke med säkerhet
erinra sig vad Tegnér sade, men han vore viss om att Tegnér fällde nyssnämnda
yttrande. Vid tillfället befann sig troligen även Eiserman i expeditionslokalen.

Eiserman uppgav: En dag under hösten 1958, då Tegnér och Eiserman
befunno sig på kompaniexpeditionen, infann sig Wilhelmsson där i något
ärende. Denne inledde samtal med Tegnér om boxning och upplyste att han
själv varit boxare. Tegnér frågade då hur Wilhelmsson med den kroppsställning
han hade kunnat vara boxare. Wilhelmsson blev enligt vad Eiserman
kunde märka förargad och genmälde att det väl icke utgjorde hinder för
honom att kunna vara boxare. Därefter lämnade Wilhelmsson rummet och
Tegnér följde efter honom. Eiserman kunde icke erinra sig om Tegnér och
Wilhelmsson återvände till expeditionen eller om Bergvall befann sig där.
Ej heller hörde han om Tegnér hotade att »märka» Wilhelmsson eller »göra
två av honom».

Iegnér anförde: Han hade icke något minne av den påtalade händelsen
och förnekade att han någon gång skulle ha hotat att »märka» någon. Ett
sådant uttryck skulle han aldrig kunnat använda, då han funne det avskyvärt
och fegt och alltid reagerat starkt när han hört någon fälla ett dylikt
yttrande. Däremot vore det troligt att han kritiserat Wilhelmssons enskilda
ställning och hans klädsel ävensom att han på förekommen anledning för
Wilhelmsson påtalat det olämpliga i att slå igen dörren efter sig.

2. Tegnérs uppträdande mot Ström och Forslund

Enligt anmälningen hade Tegnér en dag omkring den 20 augusti 1958 i
kompaniets toalettrum till Ström och Forslund yttrat: »Era djävla svin, sätt
i gång och städa här», varefter han, då Ström protesterat mot tillsägelsen

enär rummet icke ingått i Ströms och Forslunds slädområde den ifrågavarande
veckan, till Ström sagt: »Du ditt förbannade svin, så fort jag säger något
får jag käften full tillbaka.»

Ström uppgav: Händelsen inträffade omkring klockan 11, då Ström hade
lunchuppehåll. Han satt tillsammans med Forslund på en soffa utanför
kompaniets tredje logement, då Tegnér kom fram och sade något om att de
skulle städa toaletten, varefter Tegnér avlägsnade sig. Ström och Forslund
sutto kvar i omkring fem minuter men gingo sedan in på toaletten och förrättade
sina behov. Därvid kom Tegnér in på toaletten. Han var arg, troligen
på grund av att städningen icke påbörjats, samt yttrade: »Sätt i gång
och städa era djävla svin.» Ström invände, att han själv icke hade att göra
med denna städning och att det icke vore Forslunds städvecka. Tegnér beordrade
nu Ström och Forslund att genast hämta borstar. Ström stannade
emellertid kvar och upprepade sin tidigare invändning, varvid Tegnér blev
än mer uppretad och ånyo tillsade Ström att hämta en städborste. När Ström
gick mot dörren för att efterkomma ordern, ropades han tillbaka av Tegnér,
som sedan frågade: »Har du inte fått lära dig att vänta till dess du fått order
att utgå?» På Tegnérs förnyade tillsägelse att hämta en borste gick
Ström mot dörren men återkallades på nytt av Tegnér, som nu sade till
Ström att denne vore slapp samt tilläde: »Felet är, att jag varit för snäll,
eller hur Ström.» Ström svarade ej härpå men förklarade att han ansåge
det felaktigt att han kommenderades att städa toaletten, då denna icke
inginge i städplanen för det logement i vilket Ström vore förlagd. Tegnér
yttrade då: »Du ditt förbannade svin, så fort jag säger någonting åt dig, så
tår jag käften full tillbaka.» Ström visste icke huruvida Forslund var närvarande
under hela detta samtal. När Ström kom ut i korridoren för att hämta
en borste, stod Forslund strax utanför dörren. Forslund förklarade att
han hört Tegnér kalla Ström »förbannade svin» och att han i övrigt uppfattat
att det förts ett »djävla liv» inne på toaletten. Ström och Forslund städade
därefter toalettrummet.

Forslund uppgav om tidigare delen av händelseförloppet i likhet med Ström
samt fortsatte: Sedan Tegnér yttrat, »sätt igång och städa era svin», avlägsnade
sig Forslund genast för att hämta en borste, varvid Tegnér stod utanför
dörren till toalettrummet och såg efter Forslund. Till en början höll
Tegnér dörren öppen men släppte den efter en stund. Forslund kunde icke
uppfatta något samtal mellan Tegnér och Ström. När Forslund hämtat en
borste i städskrubben, som vore belägen omkring 25 meter från toalettrummet,
stod Tegnér fortfarande kvar därutanför. Forslund gick in på toaletten,
där Ström befann sig, varvid Tegnér följde med. Även Ström hämtade då
eu borste, varefter Ström och Forslund städade toaletten. — Det tog cirka
en minut för Forslund att hämta borsten. Vad som kunde ha förekommit
mellan Tegnér och Ström under denna tid visste Forslund icke. Själv
hade han icke märkt något och ej heller kunde han minnas alt han, som
Ström uppgivit, yttrat något om att han hört vilket »liv» det under hans
frånvaro varit i toalettrummet.

Ström och Forslund ansågo Tegnérs yttranden ärekränkande men hade
icke för egen del några yrkanden i saken.

Tegnér anförde: Han hade icke något minne av den angivna händelsen.
Han bestrede emellertid att han tilltalat de värnpliktiga med ordet »svin»;
under hela sitt liv hade han icke kallat en människa något sådant. För den
händelse toaletten hade varit ostädad vore det möjligt att han framhållit att
det sett ut som om svin skulle ha rumsterat där. Tegnér komme mycket bra
överens med Ström, varför dennes anmälan mot Tegnér måste ha tillkommit
efter påtryckningar.

3. Tegnérs uppträdande mot Sjöholm

I anmälningsskriften anfördes: När Sjöholm efter att ha avtjänat halva tiden
av ett honom ådömt arreststraff omkring den 20 september 1958 inställde
sig till uppställningen efter lunchuppehållet, var han orakad enär han i arresten
icke haft tillgång till rakdon. I samband med att Tegnér visiterade
logementen fann han Sjöholms säng i dåligt skick. Tegnér fällde härvid detta
yttrande: »Din djävla typ, sängen ser nästan lika djävlig ut som du.»

Sjöholm uppgav: I september 1958 avtjänade han ett honom för undanhållande
ådömt arreststraff om tjugusju dagar. En dag omkring den 20 september,
då han avtjänat hälften av strafftiden, kom han vid 12-tiden på dagen
till kompaniets lokaler, där kompaniet som vanligt efter lunchuppehållet
ställts upp i korridoren. Sjöholm hade i arrestlokalen icke haft tillgång till
sina rakdon och var därför skäggig. Tegnér, som förargades häröver, sade
till Sjöholm något om att denne var orakad och att hans skor voro oputsade
samt anmärkte på att en knapp saknades i Sjöholms vapenrock. I samband
härmed gick Tegnér till Rubin och köpte av denne ett rakblad, som han överlämnade
till Sjöholm för att denne skulle kunna raka sig. På Tegnérs tillsägelse
gick Sjöholm omedelbart in i det logement, där han var förlagd, för
att sy i knappen. Tegnér kom efter honom in i logementet och gick genast
fram till Sjöholms säng, där han efter att ha sett på sängen yttrade: »Din
djävla typ, sängen ser nästan lika djävlig ut som du.» Uttrycket »djävla typ»
hade Tegnér även vid ett flertal tidigare tillfällen brukat när han tilltalat
Sjöholm. — Denne hade icke några yrkanden med anledning av det inträffade.

Rubin bekräftade vid förhöret med honom att Tegnér en dag på hösten
1958 köpt ett rakblad av honom och att Sjöholm skulle få rakbladet för att
kunna raka sig. Något ytterligare uppgav sig Rubin icke känna till i saken;
han tilläde dock, att Tegnér vore »hygglig» mot dem som sökte göra sitt bästa
men att många av de värnpliktiga vid kompaniet ansåge att Tegnér vore svår
att komma till tals med.

Lindberg uppgav: Vid ett tillfälle omkring den 20 september 1958 kom
Sjöholm, som då avtjänade straff, in i kompanikorridoren under det kompaniet
var uppställt där. När Tegnér fick syn på Sjöholm började han »skälla»
på denne; vad som sades uppfattade Lindberg icke. Sjöholm gick därefter
följd av Tegnér in i tredje logementet. Även Lindberg som stod omedelbart
vid logementets dörr tog några steg in i logementet. Han hörde hur Tegnér

klagade över Sjöholms sängbäddning med orden »sängen ser nästan lika
djävlig ut som du». Härvid var Tegnér mycket upprörd och kallade ett flertal
gånger Sjöholm för »typ» i samband med något kraftuttryck, som Lindberg
icke kunde erinra sig. Sjöholm sökte förklara att han icke kunnat
sköta sängbäddningen men Tegnér tycktes icke lyssna på Sjöholms förklaringar.

Tegnér anförde: Han erinrade sig att det vid något tillfälle förekommit en
kontrovers mellan honom och Sjöholm med anledning av att denne var orakad
och att Tegnér i samband därmed av Rubin köpt ett rakblad för att Sjöholm
skulle kunna raka sig. Tegnér bestrede vad som lades honom till last i
förevarande hänseenden. Han hade alltid sökt hjälpa Sjöholm till rätta, enär
han visste att Sjöholm hade det svårt i sitt civila liv. Det nyssnämnda mellanhavandet
hade därför icke behövt föranleda någon anmälan mot Tegnér.
De i anmälningen angivna uttrycken, vilka Tegnér icke hade brukat vid tillfället,
hade enligt Tegnérs mening säkerligen avfattats av Lindberg, för vilken
Tegnér ej hade förtroende, och lagts i munnen på den person som drivit fram
anmälningen till militieombudsmannen.

Den av Tegnér åsyftade personen vore enligt vad Tegnér i annat sammanhang
uppgav Lappalainen.

L Tegnérs uppträdande mot Flodkvist

I anmälningsskriften androgs: Sedan Tegnér den 8 oktober 1958 på andra
logementet funnit Flodkvist med en rökpipa i handen samt denne på Tegnérs
fråga om han rökte inne i logementet svarat att så icke vore fallet, blev Tegnér
ond och röt: »Ljuger du också din fan, ljuger du mig mitt upp i ansiktet
din djävla idiot.»

Flodkvist uppgav: Den 8 oktober 1958 omkring klockan 1220 kom Tegnér
in i andra logementet. Där befunno sig Flodkvist, Hammarfeldt och Jonesson
samt troligen ytterligare en värnpliktig. Flodkvist, som icke hade något
särskilt för sig, satt på en stol vid logementets bord och lekte med sin rökpipa.
Hammarfeldt salt på en säng ett par meter från Flodkvist och Jonesson
uppehöll sig några meter längre bort. Tegnér stannade innanför logementets
dörr och såg på en lista. Därefter kom han fram till Flodkvist, som fortfarande
höll sin pipa i handen, och frågade om Flodkvist salt och rökte i logementet.
Flodkvist reste sig upp och svarade att han icke rökte utan endast
lekte med rökpipan. Härvid nästan röt Tegnér utan att närmare kontrollera
Flodkvists rökpipa: »Står du och ljuger för mig din djävul, ljuga mig mitt upp
i ansiktet din djävla idiot.» Flodkvist anmälde det inträffade för Sindler,
som var kompaniassistent. — Genom att fälla de angivna yttrandena hade
Tegnér enligt Flodkvists mening gjort sig skyldig till ärekränkning; Flodkvist
hade dock inga yrkanden i saken.

Hammarfeldt och Jonesson uppgåvo om händelsen i likhet med Flodkvist;
enligt deras åsikt hade Tegnér emellertid icke sagt »din djävul» utan
»din fan». De tilläde alt de icke vare sig vid detta tillfälle eller tidigare sett
Flodkvist röka inne i Jogcmenlel.

4—591527. Militieombudsmannens ämbctsberättclse

Tegnér anförde: Ej heller av den händelse, varom bär skulle vara fråga,
hade han något minne, och han förnekade att han tilltalat vare sig Flodkvist
eller någon annan på sätt uppgivits i ärendet. Därest Tegnér skulle ha påstått
att Flodkvjst rökte i logementet och denne, som vid den angivna tiden varit
ganska svårhanterlig och bråkig, förnekat att han rökte, så hade Tegnér
emellertid med all säkerhet påpekat det idiotiska beteendet att förneka en
sådan sak. Flodkvist, som numera skötte sig bra, hade säkerligen gjort sin
anmälan efter påtryckningar från Lappalainen.

5. Tegnérs uppträdande mot Lindberg

Enligt anmälningen hade Tegnér vid ett tillfälle omkring den 15 oktober
1958, sedan han erfarit att Lindberg vid omröstning bland kompaniets värnpliktiga
personal utsetts till ledamot i utspisningsnämnden, inför hela kompaniet
med hänsyftning på att Lindberg hade skägg yttrat: »Den där som
ser så djävlig ut kan vi inte skicka dit»; härefter blev Lindberg icke ledamot
av nämnden.

Lindberg uppgav: En dag omkring den 15 oktober 1958 var hela kompaniet
uppställt i kompanikorridoren. Lindberg blev vid detta tillfälle föreslagen
såsom ledamot i utspisningsnämnden. När Tegnér fick höra därom fällde
han det i anmälningen angivna yttrandet. Därvid vände han sig mot Lindberg.
Yttrandet fälldes med så hög röst att Lindberg, som stod 5—8 meter
från Tegnér, hörde det. Många andra av de värnpliktiga stodo närmare Tegnér
och även de måste ha hört yttrandet. Flera av dem kommenterade efter
uppställningen vad Tegnér sagt om Lindberg. Denne påfordrade att ärendet
handlades vid domstol men hade i övrigt inga yrkanden.

Wilhelmsson och Andersson uppgåvo i allt väsentligt i likhet med Lindberg
samt tilläde: Efter det omförmälda yttrandet tillfogade Tegnér att man
bara skulle komma att skratta åt Lindberg. Härvid skrattade eller fnissade
alla de vid uppställningen närvarande värnpliktiga och med anledning därav
sade Tegnér till Lindberg: »Där ser ni, era kamrater skrattar ju också åt er»,
eller något liknande. Därefter började Tegnér tala om något annat.

Sindler androg: Han innehade vid ifrågavarande tillfälle uppdrag såsom
bland annat kompaniassistent och ledamot i utspisningsnämnden. Enär han
emellertid måste äta dietmat ansåg han sig icke vara lämplig för det sistnämnda
uppdraget och föreslog därför hos Tegnér att han skulle slippa detta
uppdrag. Tegnér biföll förslaget, varvid omröstning skedde bland kompaniets
värnpliktiga personal för val av ny ledamot i utspisningsnämnden.
Resultatet härav blev att Lindberg befanns vara vald. Vid lunchuppställningen
meddelade Tegnér resultatet av omröstningen och yttrade i samband
därmed: »Den där som ser så djävlig ut kan vi inte skicka dit.» Tegnér
syftade troligen på att Lindberg hade skägg. Sindler, som stod 8—10
meter från Tegnér, hörde yttrandet, vilket därför borde ha hörts av minst
femton av de närvarande värnpliktiga.

Tegnér förklarade: Vid det här åsyftade tillfället var kompaniets ordinarie
ledamot i utspisningsnämnden, Ström, liksom dennes ersättare, värnpliktige
Alvaeus, bortkommenderade, varför en ny representant för kom -

paniet måste utses att företräda kompaniet vid ett nära förestående sammanträde
med nämnden. På Tegnérs begäran om namnförslag anmälde sig
Lindberg själv till uppdraget. Tegnér yttrade då: »Lindbergs skägg ser så
djäkligt ut, så att jag tror inte att vi kan skicka Lindberg dit.» Lindberg
stod några meter från Tegnér och denne anpassade rösten så att icke alla
närvarande skulle höra yttrandet. Härefter blev Sindler vald att vara tillfällig
ledamot i nämnden. — Tegnér ansåge icke yttrandet vara ärekränkande
men han beklagade att han yttrat sig på nyss angivet sätt. Därmed
hade Tegnér icke avsett att såra Lindberg. Anledningen till yttrandet hade
varit att Tegnér vid ett flertal tidigare tillfällen för Lindberg påpekat att
denne måste sköta sitt skägg så att han såg vårdad ut.

6. Tegnérs uppträdande mot Rosengren den 15 januari 1959

Enligt anmälningen hade följande förekommit nu angivna dag: Under
det Rosengren och Lappalainen sysslade med morgonstädning av kompaniexpeditionen
bad Tegnér Rosengren att tömma papperskorgen ute på gården.
Rosengren visste icke var tömningen skulle ske och frågade Lappalainen
därom. Medan denne förklarade att kompaniets soptunna ställts ut på
gården rusade Tegnér på Rosengren, grep tag i honom med båda händerna
och »föste» honom brutalt mot den öppna dörren samt skrek: »Ut härifrån!»
Rosengren lyckades endast med möda »hålla sig på benen».

Rosengren uppgav: Den 16 januari 1959 fick han frisedel från militärtjänstgöringen
på grund av sjukdom och ryckte ut samma dag. Två eller
tre dagar eller möjligen en vecka före utryckningen begav han sig omkring
klockan 0730 till kompaniexpeditionen för att städa där. På expeditionen
befunno sig Tegnér, Lappalainen och troligen ytterligare en person. Rosengren
vore morgontrött och var ifrågavarande morgon »otroligt» trött. Till
följd därav gick städningsarbetet troligen något långsamt. Sedan han på
order av Tegnér att tömma papperskorgen börjat tömma över innehållet i
en av de i rummet befintliga papperskorgarna i den andra, blev Tegnér
ond och grep bakifrån eller från sidan med händerna tag i Rosengren och
»sköt» honom med rätt stor kraft mot dörren under det han sade: »Ut härifrån!»
Rosengren öppnade själv dörren och sprang ut i kompanikorridoren,
lämnande papperskorgarna kvar i expeditionslokalen. Tegnérs åtgärd
tillfogade icke Rosengren någon skada. Orsaken till Tegnérs uppträdande
hade möjligen varit att Tegnér trott att det funnits endast en papperskorg
i rummet och att han förargats över att Rosengren ej genast efter tillsägelsen
gått ut för att tömma korgen. Rosengren hade inga yrkanden och påfordrade
icke alt saken prövades vid domstol.

Lappalainen uppgav: Medan Lappalainen och Rosengren en dag omkring
den 15 januari 1959 vid 0730-tiden städade kompaniexpeditionen beordrade
Tegnér Rosengren att gå ut på gården och tömma papperskorgen. Troligen
förstod icke Rosengren var på gården korgen skulle tömmas. Han såg nämligen
frågande på Lappalainen, som började förklara för Rosengren var på
gården sopkärlet ställts upp. Tegnér rusade då mot Rosengren och fattade

med händerna i Rosengrens ena arm och någonstans baktill på ryggen samt
föste honom, med bibehållande av greppet, framför sig omkring två meter,
varefter Tegnér våldsamt »slängde ut» Rosengren genom den öppna dörren.
Samtidigt skrek Tegnér: »Ut härifrån!» Rosengren föll icke omkull till följd
av Tegnérs förfarande men han »stapplade».

Tegnér anförde: Varje torsdagsmorgon skedde storstädning av kompanichefens
rum och kompaniexpeditionen. Tegnér toge själv del i städningsarbetet
för att expeditionsarbetet sku le kunna börja så fort som möjligt. Den
15 januari 1959 voro Rosengren och Lappalainen beordrade att sköta städningen.
Trots flera tillsägelser att deltaga i arbetet stod Rosengren, som
hyste avsky för sådant arbete, »med flit» och »slöade mer än lovligt». På
grund därav ansåg Tegnér slutligen att han icke hade någon användning
för Rosengren samt fattade med ena handen om Rosengrens ena arm och
förde honom ut genom dörren. Rosengren gjorde icke motstånd och Tegnérs
åtgörande var kanske icke så våldsamt som Lappalainen velat göra
gällande. Dagen därpå fick Rosengren frisedel, enär han varken vi le eller
kunde utföra produktivt arbete. Tegnér hade efter Rosengrens utryckning
hört sägas att Rosengren skulle vara narkoman, vilket måhända förklarade
Rosengrens uppförande.

I fråga om tillförlitligheten av Lappalainens uppgifter anförde Tegnér:
Lappalainen var från början uttagen som värnpliktig i grupp Ah och tjänstgjorde
den 19 maj—den 18 augusti 1958 vid fjärde kompaniet. Sistnämnda
dag nedgrupperades han till grupp fyra och ansågs användbar i stabstjänst
såsom expeditionsbiträde. Han överflyttades till sjunde kompaniet, där Tegnér
då var tjänstförrättande kompanichef. Tegnér varnades för Lappalainens
mentalitet och hans inställning till det militära. Sedan Lappalainen en
kortare tid tjänstgjort å tygexpeditionen men där »gjort sig omöjlig», placerade
Tegnér honom på sin egen expedition. Tegnér hade lärt känna Lappalainen
väl. Denne skydde inga som helst medel för att till egen fördel »komma
åt» befäl eller kamrater. Under år 1958 fick han av Tegnér upprepade
förmaningar och tillsägelser på grund av begångna förseelser, såsom ovårdad
klädsel, bristande hygien, för sen inställelse till tjänstgöring, glömska
att utföra givna order, lögn och ideliga förseningar — han bodde då utanför
förläggningen. Vid 1959 års början ådömdes honom arreststraff för alltför
sen ankomst till kompaniet, varjämte tillståndet alt bo utanför förläggningen
indrogs. Därefter sökte han med kompaniassistentens hjälp finna ofördelaktigheter
om Tegnér för att få fram förevarande anmä an till militieombudsmannen,
i vilken anmälan förekomme både lögner och felaktigheter.
Sedan anmälningen blivit känd för Tegnér förflyttades Lappalainen på Tegnérs
begäran från kompaniexpeditionen. Vid en polisutredning, som i januari
1959 verkställdes med anledning av att Tegnér en morgon funnit ett
till honom adresserat paket, innehållande exkrementer, hängande på dörren
til! kompaniexpeditionen, störde Lappalainen polisens arbete samt uppträdde
hätskt mot kompanichefen för det denne tillsagt kompaniets personal att
— oaktat utredningen skedde en lördag •— kvarstanna i kasernen till dess

utredningen fullbordats. Vid delta tillfälle avvek Lappafainen och sökte
övertala sina kamrater att följa med. Den därpå följande rättegången lämnade
besked om Lappa!ainens medborgaranda. När Lappalainen en dag i
mitten av februari efter ett besök hos kompanichefen passerade genom kompaniexpeditionen,
där Tegnér och Eiserman uppehöllo sig, yttrade Lappalainen:
».lag vill gratulera fanjunkaren till den dag då vi träffas i rådhusrätten.
»

Lappalainen uppgav om orsaken till hans förflyttning från fjärde till sjunde
kompaniet att han icke orkade med den hårda tjänsten vid f järde kompaniet,
där signalistutbildning ägde rum.

7. Tegnérs uppträdande mot Rosengren den 16 januari 1959

I anmälningsskriflen anfördes att Tegnér den 16 januari 1959 i samband
med att han visiterade de persedlar, som Rosengren före sin utryckning
samma dag skulle inlämna till förråd, med fingret smetat lera från en sko
i Rosengrens ansikte samt därefter blivit oförskämd och — under det han
med höjda knytnävar gått emot Rosengren -— hotat att misshandla honom,
varvid Rosengren blivit rädd och sprungit ut ur del rum där visitationen företagits.

Rosengren uppgav: Omkring en vecka före den 16 januari 1959 tillsade
Tegnér Rosengren att följa med honom in i ett logement. Där blev Rosengren
av Tegnér utfrågad angående det förut nämnda paketet innehållande exkrementer.
Tegnér syftade till att Rosengren skulle erkänna att han hängt paketet
på dörren till expeditionen. Rosengren förnekade detta, varvid Tegnér
förklarade att det »kliade» i fingrarna på honom och alt han gärna skulle
vilja slå Rosengren. Handgripligheter förekommo dock icke. Sedan Rosengren
den 16 januari 1959 gjort persedelvård å de persedlar han i samband med sin
utryckning från militärtjänsten samma dag skulle inlämna, anmälde han för
Tegnér att han var klar för inlämningen. Tegnér medföljde Rosengren till
det logement, där Rosengren var förlagd, för att visitera persedlarna. Rosengren
och Tegnér voro härvid ensamma i logementet. Dörren till korridoren
var slängd. Nästan omedelbart efter visitationens början tog Tegnér upp ett
par skor och strök med ett finger bort lera från skosulan samt drog fingret
mot Rosengrens vänstra kind samtidigt som han frågade »vad detta var».
Rosengren torkade med handen bort smutsen eller leran från kinden sam!
sprang fram till logemenlets fönster, enär han blev rädd för Tegnér. Denne
följde efter Rosengren och yttrade, under det han höll sina knutna händer i
höjd med höfterna, att »nu ska du få». Härvid sprang Rosengren ut i kompanikorridoren
och ropade på Ström, som kom gående i korridoren, att denne
skulle följa med Rosengren in i logementet; Rosengren var nämligen rädd
för att Tegnér skulle misshandla honom och ville därför ha Ström med sig
som vittne. Ström efterkom Rosengrens begäran, varefter Tegnér visiterade
persedlarna. Rosengren stod härvid några meter från Tegnér. Efter visitationen
undertecknade Tegnér eu handling och Rosengren gick till förrådet med
persedlarna. När Rosengren senare samma dag skulle begiva sig till expedi -

tionen för att där hämta bland annat sitt penningbidrag, följde Wilhelmsson
på Rosengrens begäran med denne. Rosengren fruktade nämligen att Tegnér
skulle fortsätta att »bråka». Vid Rosengrens och Wilhelmssons ankomst till
expeditionslokalen befunno sig där Tegnér och Lappalainen. På Tegnérs
fråga vad Wilhelmsson hade för ärende svarade Rosengren att Wilhelmsson
följde med såsom vittne, enär det annars lätt kunde bliva »bråk». Rosengren
mindes ej om Wilhelmsson härefter stannade kvar i rummet eller ej. Efter
det Lappalainen fört på tal att Tegnér »smetat skit» i ansiktet på Rosengren,
genmälde Tegnér att det varit fråga om upplandslera samt tilläde att »det
jag fick, det var skit». Rosengren fick av Tegnérs yttrande den uppfattningen
att Tegnér medgav att han smetat lera i Rosengrens ansikte. Det blev sedan
tal om vad som tidigare på dagen förevarit på logementet. Därvid sade Tegnér
att »då skrämde jag dig allt» eller något liknande. Efter samtalet uträttade
Rosengren sitt ärende på expeditionen och lämnade därpå regementet. Han
ansåge att Tegnér genom sitt handlingssätt gjort sig skyldig till tjänstefel,
men han hade icke några ersättningsyrkanden mot Tegnér.

Ström, Gidlöv och Flodkvist uppgåvo i huvudsak sammanstämmande: Omkring
klockan 1225 den dag Rosengren skulle rycka ut från militärtjänstgöringen
kommo de gående i kompanikorridoren. När de befunno sig utanför
fjärde logementet, slogs dörren till detta logement upp och Rosengren kom
utspringande därifrån. Rosengren föreföll enligt Ströms och Gidlövs uppfattning
vara nervös och rädd, enligt Flodkvists mening »förbannad på något
sätt». Han bad dem följa med in i logementet som vittnen. Innanför dörren
till logementet stod Tegnér. Han hade troligen hört Rosengrens begäran om
vittnen, ty när Ström, Gidlöv och Flodkvist visade sig i dörren till logementet
förklarade han att del vore tillräckligt med ett vittne. Ström stannade
därvid kvar medan Gidlöv och Flodkvist gingo därifrån.

Ström fortsatte: När han kommit in i logementet frågade Tegnér Rosengren
om denne nu kände sig lugnare. Vad Rosengren svarade kunde Ström
icke minnas. Tegnér fortsatte och avslutade därefter persedelvisitationen.
När Tegnér och Ström sedan lämnade logementet — Rosengren stannade
kvar där — sade Tegnér till Ström: »Nu var han allt bra rädd. Han trodde
nog att jag skulle slå honom, men det vågar man ju inte, för då åker man ju
dit.» Ström gav intet svar härpå.

Wilhelmsson uppgav: Rosengren hade för honom omtalat vad som vid
persedelvisitationen tilldragit sig mellan Rosengren och Tegnér. Senare samma
dag åtföljde Wilhelmsson på Rosengrens begäran denne till kompaniexpeditionen,
där utom Tegnér även Lappalainen befann sig. Sedan Tegnér
erfarit, att Rosengren icke tordes ensam gå in på expeditionen, och Lappalainen
tillfogat, att Tegnér »smetat skit» i ansiktet på Rosengren, svarade Tegnér
att det varit vanlig upplandslera, »skit det var vad jag fick». Härtill genmälde
Lappalainen att det i alla fall var oförskämt gjort och att Tegnér ju
också hotat att slå Rosengren. Tegnér yttrade då, vänd till Rosengren: »Jag
bara skrämde dig och du blev så rädd.» Rosengren svarade att de nu skulle
sluta att prata så att han fick utföra sitt ärende. När Tegnér därefter skulle

gå till fjärde logementet för att kontrollera Rosengrens skåp sade han till
Wilhelmsson: »Det är bäst att Wilhelmsson följer med, så att Rosengren
icke behöver vara ensam med mig.»

Lappalainen berättade väsentligen i likhet med Wilmhelmsson om vad
Tegnér vid samtalet på expeditionen yttrat rörande sitt uppträdande mot
Rosengren tidigare samma dag.

Tegnér anförde: I samband med att Rosengren vid utryckningen från militärtjänsten
den 16 januari 1959 skulle inlämna sina persedlar till förråd
gjorde han persedelvård och anmälde omkring klockan 1230 för Tegnér
att persedelvården var klar. Tegnér begav sig tillsammans med Rosengren
till dennes logement, där visitation av persedlarna påbörjades. Härvid iakttog
Tegnér damm i hålfoten på ett par skor. Han strök av damm med högra
pekfingret och frågade: »Vad är det här då, Rosengren?», samt måttade
med fingret mot Rosengrens ena kind. Fingret träffade icke kinden enär
Rosengren böjde sig undan. Sedan Tegnér under den fortsatta visitationen
kontrollerat uniformerna, varvid Tegnér och Rosengren hjälpts åt
att vända fickorna »ut och in», yttrade Tegnér: »Nu vore det lagoin att
jag toge och klådde upp Rosengren för allt sattyg ni ställt till med på
kompaniet.» Härmed åsyftade Tegnér bland annat att Rosengren en kväll,
då han varit berusad, i ett av kompaniets logement uppsåtligen kastat
en kamrats radioapparat i golvet upprepade gånger, varefter han sopat upp
bitarna av apparaten, som totalförstörts, och kastat dem i soptunnan. Vid
samma tillfälle hade Rosengren jämte en eller ett par kamrater till honom
kastat sitt vatten på logementets golv och i ett fönster till logementet.
Vid Tegnérs förenämnda yttrande — då Tegnér knöt händerna men icke
lyfte dem eller måttade slag mot Rosengren — sprang Rosengren ut i korridoren
och återvände efter en stund i sällskap med Ström och möjligen
ytterligare någon värnpliktig. Tegnér omtalade för Ström vad han tidigare
sagt till Rosengren samt bad Ström övervara den fortsatta visitationen.
Omkring klockan 1500 samma dag kom Rosengren och Wilhelmsson in
på kompaniexpeditionen. På Tegnérs fråga vad Wilhelmsson ville svarade
denne att Rosengren icke vågade komma ensam. Tegnér framhöll att
Lappalainen ju fanns där. Vad som uppgivits rörande det fortsatta händelseförloppet
på expeditionen vore i huvudsak riktigt. Tegnér kunde icke
förklara varför han därvid sagt lera, då det i verkligheten varit fråga om
damm; möjligen hade han därigenom sökt få Lappalainen att förstå att
han icke skulle lägga sig i samtalet. — Tegnér hade icke något minne av att
han — såsom Rosengren påstått — utfrågat denne om hans befattning
med exkreinentpaketet eller att han yttrat något om att det »kliade i fingrarna»
på honom. — För Cederschiöld hade Tegnér omtalat vad han under
persedelvisitationen sagt till Rosengren och att Rosengren blivit rädd
och sprungit ut från logementet.

Eiserman uppgav: Samma dag som Rosengren lämnade kompaniet kom
Tegnér in på kompaniexpeditionen, där Eiserman och Cederschiöld befunno
sig, och berättade skrattande att han skrämt Rosengren inne i loge -

mentet. Tegnér intog under det han berättade gardställning för att visa
hur han gjort samt uppgav sig ha sagt afl »nu ska du få», varvid Rosengren
blivit så rädd att han sprungit runt inne i logementet och ut i korridoren,
där han hämtat Ström, som följt med till logementet och närvarit
vid visitationens slutförande. Eiserman ansåge att Rosengren varit svår
att ha att göra med och att han varit utan styrsel och hållning samt verkat
apatisk för allt.

Sindler uppgav: Sedan han genom Rosengren och Ström fått vetskap om
vad som inträffat i samband med Tegnérs visitation av Rosengrens persedlar,
anmälde han detta för Cederschiöld och hemställde att denne skulle
göra något åt saken. Sindler omtalade i samband härmed de värnpliktigas
inställning till Tegnér på grund av att denne vore »grov och otidig» mot
dem. Cederschiöld upplyste Sindler om att han av Tegnér fått uppgifter om
vad som förevarit vid persedelvisitationen samt avfärdade det hela som ett
skämt från Tegnérs sida. På Sindlers påstående att Sindler hade en känsla
av att Cederschiöld hölle Tegnér »om ryggen» genmälde Cederschiöld att han
givetvis icke kunde jämt och ständigt åtfölja Tegnér och tillse att allt ginge
rätt till. Även i fråga om Tegnérs uppträdande i allmänhet mot de värnpliktiga
»slingrade» sig Cederschiöld genom att icke säga vare sig det ena
eller det andra. Enligt Sindlers mening borde Cederschiöld ha vidtagit undersökningar
med anledning av Sindlers anmälan.

Cederschiöld uppgav: Den 1 oktober 1958 övertog han befälet över sjundekompaniet.
Han fick då inga upplysningar om att förhållandet mellan befäl
och värnpliktiga skulle vara dåligt. Ej heller märkte han att kontroverser
förekommo mellan Tegnér och de värnpliktiga förrän han fick kännedom
om det till Tegnér avlämnade paketet med exkrementer. Samma dag som
Rosengren ryckte ut från militärtjänsten omtalade Tegnér på expeditionen
skrattande att han sökt skrämma Rosengren genom att låtsas att han skulle
»klå upp» honom, varvid Rosengren blivit rädd och hämtat en värnpliktig
som hjälp och vittne. Tegnér visade icke, såvitt Cederschiöld erinrade sig,
hur han skrämt Rosengren. Enär Rosengren då Tegnér berättade om händelsen
redan lämnat kompaniet fäste sig Cederschiöld icke vidare vid saken.
Han fick dessutom uppfattningen — som han alltfort hyste — att det
hela varit ett skämt från Tegnérs sida. — Några dagar efter händelsen med
paketet anmälde Sindler för Cederschiöld vad som hänt mellan Tegnér och
Rosengren i samband med den senares utryckning — vilket Cederschiöld
då som nyss nämnts redan hört omtalas av Tegnér — samt att misshälligheter
tidigare förekommit mellan Tegnér och de värnpliktiga. Sindler nämnde
härvid icke att Tegnér smetat lera i ansiktet på Rosengren, något som
Cederschiöld först långt senare erfarit. Med anledning av Sindlers anmälan
framhöll Cederschiöld för Sindler den svåra ställning en kompaniadjutanl

vilken befattning Tegnér hade — intoge, enär han vore den som närmast
svarade för ordningen och snyggheten på kompaniet; de värnpliktiga vore
många gånger ej så skötsamma och det vore därför naturligt att adjutanten
ibland måste »taga i på skarpen». Vidare framhöll Cederschiöld för

Sindler att han givetvis funne det olämpligt, att Tegnér använt sig av ett
för kraftigt uttryck, men att han ansåge alt man ej skulle fästa för stor
vikt därvid. Cederschiöld hyste nämligen den uppfattningen att Tegnér
fullt opartiskt gjorde allt för att upprätthålla god ordning på kompaniet
och att han icke droge sig för att hjälpa en värnpliktig även om han därigenom
finge offra sin fritid. Det vore även Cederschiöld bekant att Tegnér
vid f era tillfällen givit också mindre skötsamma värnpliktiga smärre handlån
ur egen kassa för att hjälpa dem. Efter ett längre samtal mellan Cederschiöld
och Sindler vid det ovan berörda tillfället enades de om att Sindler
skulle tala med sina kamrater och Cederschiöld med Tegnér. Cederschiöld
fann någon vidare utredning med anledning av Tegnérs förfarande mot
Rosengren vara outförbar, enär Rosengren ryckt ut från militärtjänsten.
Då Cederschiöld härefter icke hörde något mera från Sindler, trodde han
att saken bragts ur världen.

8. Tegnérs uppträdande mot Dovander

Enligt anmälningen hade Tegnér den 16 januari 1959 i samband med att
det varit tal om viss matersättning, på vilken Dovander gjort anspråk, till
denne yttrat: »Jag litar inte på dig, du är oärlig och det vet dom också på
regementsexpeditionen», samt kort därefter, då Dovander gjort viss invändning
mot en av Tegnér given tillsägelse, till Dovander sagt: »Jag skall förfölja
dig tills du muckar.»

Dovander uppgav: Omkring den 10—11 januari 1959 besökte Dovander
Akademiska sjukhuset i Uppsala där han skulle undergå en mindre operation.
Denna skedde omkring klockan 1630, varefter Dovander sedan omläggning
skett fick lämna sjukhuset klockan 1715. Han begav sig genast
till regementets matsal, dit han anlände klockan 1740. Matsalen hade då
redan stängts. Några dagar senare begärde Dovander hos Tegnér ersättning
för det förlorade middagsmålet men fick av denne beskedet, att intyg
utvisande när Dovander lämnat sjukhuset måste företes. Sådant intyg anskaffade
Dovander vid återbesök å sjukhuset omkring en vecka efter operationen.
— Den 16 januari 1959 sutto Dovander och Lilienberg under
lunchrasten på en bänk utanför kompaniexpeditionen, då Tegnér kom ut
därifrån och började med Dovander tala om den ovan nämnda matersättningen.
Tegnér påstod, att Dovander »maskat» under vägen från sjukhuset
och därför ej hunnit i tid till middagsmålet, samt yttrade: »Jag litar
inte på dig, du är oärlig och det vet dom också om på regementsexpeditionen.
» Tegnér sade även något om alt han från Dovanders senaste arbetsplats
hört att Dovander icke vore att lita på. Dovander bestred att lian var
oärlig. Han hade tidigare tjänstgjort å regementsexpeditionen men därvid
hade någon anmärkning i detta hänseende icke förekommit. Tegnér gick
nu in på kompaniexpeditionen och återkom med en trasig väckarklocka.
Han sade till Dovander all gå till förrådet och hyta ut klockan. När Dovander
bad att få utföra uppdraget efter lunchrasten, svarade Tegnér att detta
väl icke vore något att tala om, enär Dovander kanske eu annan gång

ville ha permission ett par timmar. I samband med att Tegnér gav klockan
till Dovander yttrade Tegnér: »Jag skall förfölja dig tills du muckar» samt
tilläde något om att han icke skulle giva Dovander någon lugn stund eller
ett liknande uttryck. Härefter gick Dovander till förrådet och bytte ut
klockan. -— Dovander ansåge att Tegnérs yttranden vore ärekränkande;
Dovander vore icke straffad för något utan hade tvärtom fått beröm för
ärlighet. Han påfordrade att ärendet handlades vid domstol men hade i
övrigt icke några yrkanden.

Lilienberg uppgav om händelseförloppet och Tegnérs yttranden i huvudsaklig
överensstämmelse med vad Dovander berättat.

Tegnér anförde: Sedan Dovander den 15 januari 1959 gjort framställning
hos Tegnér om utfående av matersättning på grund av alt Dovander föregående
dag efter ett sjukhusbesök återvänt så sent till regementet att han
gått miste om middagsmålet, hade Tegnér tillsagt Dovander att skaffa intyg
om den tidpunkt då han lämnat sjukhuset. Klockan 1215 den IG januari
1959 påträffade Tegnér Dovander och Lilienberg sittande på en bänk i
kompanikorridoren. Då Tegnér förhörde sig om huruvida Dovander skaffat
det nyssnämnda intyget, frågade denne i spydig ton om Tegnér icke litade
på honom. Härtill genmälde Tegnér att enligt de uppgifter han fått om Dovander
från dennes förra arbetsplats och enligt egen uppfattning kunde han
icke lita på Dovander. För att få bort Dovander från Lilienberg, vilken tillsagts
att sitta på bänken i väntan på en utredning, hämtade Tegnér en trasig
väckarklocka och beordrade Dovander att i förrådet byta ut väckarklockan.
Dovander invände att han icke ville verkställa utbytet förrän efter
lunchrastens slut men tillsades av Tegnér att genast utföra uppdraget. Härvid
sade Tegnér något om att han måste övervaka Dovander i dennes göranden
i tjänsten. Något annat yttrande fällde Tegnér icke. Han hade således
icke påstått att Dovander vore oärlig eller att Tegnér skulle förfölja
Dovander tills denne »muckade». Sistnämnda ord använde sig Tegnér
över huvud icke av.

9. Åtgärder mot Sindler med anledning av dennes medverkan vid
uppsättandet av anmälningen till militieombudsmannen

Sindler uppgav: Kort efter tjänstens slut dagen efter det anmälningen
till militieombudsmannen avsänts uppehöll sig Sindler i kompanikorridoren,
då Tegnér, som sannolikt var på hemväg, kom ut från kompaniexpeditionen.
Tegnér kallade därvid Sindler till sig och frågade om denne icke läst instruktionen
rörande kompaniassistentens åligganden. Sindler svarade att
han läst instruktionen. Tegnér uppmanade då Sindler att ännu en gång läsa
den och gjorde gällande att Sindler genom att upprätta anmälningsskriften
— denna hade upprättats av Sindler och en annan värnpliktig -— gjort sig
skyldig till grovt tjänstefel. Sindler sade sig ha en annan mening därom men
lovade att ytterligare studera instruktionen. Härvid lugnade sig Tegnér men
förklarade att han kommit underfund med att Sindler vore den största boven
och att han vore förvånad över att Sindler, med vilken Tegnér kom -

mit så bra överens, kunnat befatta sig med en sådan sak. Tegnér yttrade
även att Sindler vore en för bra karl för att »slå sig i lag med» en sådan
kriminell typ som Lappalainen. — I samband med att Sindler och Wilhelmsson
ett par dagar senare besökte kompaniexpeditionen för att hämta
matersättning började Tegnér åter tala om anmälningen. Han påstod att
den vore »rena rövarhistorien» och att han skulle vilja se den som med
handen på bibeln kunde gå ed på att anmälningarna vore riktiga. Vidare
hävdade han att det hela vore en komplott mot honom, att det icke funnes
någon sanning i anklagelserna och att Sindler vore en av ledarna. Samtalet
var icke aggressivt men Tegnér hade en överlägsen min, särskilt när han
tillika yttrade att han skulle »sätta fast» Sindler. — En tid härefter blev
Sindler inkallad till Cederschiöld och utan närmare motivering avsatt som
kompaniassistent. Sindler förstod att anledningen därtill var att han genom
anmälningen skaffat sig dåligt rykte hland befälet.

Wilhelmsson uppgav om samtalet på kompaniexpeditionen: Tegnér började
med att säga att han skulle vilja se den som »kan gå ed på de där
sakerna» samt framhöll att vad som stode i anmälningen vore lögn. Han
tilläde att han komme att anse anmälningen som förföljelse mot honom.
På Tegnérs fråga till Sindler varför denne icke anmält saken för kompanichefen,
svarade Sindler att han ju talat med denne innan anmälningen insändes
till militieombudsmannen. Tegnér genmälde något om att de skulle
ha kommit till honom, varvid Sindler förklarade att han icke trodde att
det skulle ha hjälpt. Härefter sade Sindler att det väl icke vore någon idé att
han längre vore kompaniassistent. Tegnér svarade att en ny skulle väljas.
Sedan Sindler på Tegnérs fråga bejakat att han läst instruktionen för kompaniassistenten,
frågade Tegnér om Sindler ansåge sig ha handlat riktigt och
i enlighet med instruktionen. Sindler yttrade: »Det står ju i instruktionen att
man skall bistå sina kamrater med skrivelser.» Tegnér hävdade det oaktat
att Sindler handlat felaktigt samt fortsatte: »Jag har trott på Sindler. Ni är
nog en bra grabb men ni skall akta er för sådant här.» Vidare sade sig Tegnér
skola tillse att Sindler finge stå till svars för vad han gjort. Därefter
tillsade Tegnér Sindler att akta sig för Lappalainen och frågade om Sindler
visste någonting om den mannen och vad han hade för inställning. Varken
Sindler eller Wilhelmsson svarade härpå.

Tegnér uppgav: En tid efter det han fått kännedom om anmälningen
till militieombudsmannen mötte han Sindler i trappuppgången till kompaniets
lokaler. Han frågade då Sindler om det vore denne som inlämnat anmälningen,
varpå Sindler svarade att han varit med om att upprätta denna.
Sedan Sindler på fråga av Tegnér upplyst att han icke närmare reflekterat
över vad som stöd i instruktionen för kompaniassistenten, uppmanade Tegnér
honom att åter läsa instruktionen »enär Sindler eljest skulle komma
att stå i en mycket ofördelaktig dager». Tegnér framhöll även att det verkade
som om Sindler bara stode på de värnpliktigas sida. Härvid genmälde
Sindler att han talat med kompanichefen om Tegnérs uppträdande mot
någon värnpliktig. Hela samtalet ägde rum i eu förtrolig anda. Tegnér hade

icke hotat aU »sälta fast» Sindler eller påstått att Sindler vore den största
boven eller att denne gjort sig skyldig till tjänstefel genom att sända in
anmälningen. — En tid efter detta samtal berättade Tegnér för Cederschiöld
därom samt ifrågasatte Sindlers lämplighet som kompaniassistent; Tegnér
ansåge nämligen att Sindler förfarit felaktigt då han icke underrättat kompanichefen
om vad som försiggick eller försiggått på kompaniet. Enligt instruktionen
för kompaniassistenten vore denne skyldig meddela kompanichefen
i ärenden rörande manskapets trivsel m. in. När Cederschiöld hört
Tegnérs syn på saken sade han att han skulle tala därom med regementschefen.

Cederschiöld uppgav: Sindler kunde icke anses ha följt sin instruktion som
kompaniassistent när han deltog i anmälningen utan att informera vare
sig kompanichefen eller regementschefen därom. Efter samråd med regementschefen,
som i saken tagit kontakt med försvarsstabens personalvårdsavdelning,
tillsatte Cederschiöld såsom kompaniassistent i stället för Sindler
en av de andra två värnpliktiga som ursprungligen av kompaniets personal
föreslagits därtill. Cederschiöld hade icke något emot Sindler personligen,
vilket framginge därav att han fortfarande ville ha Sindler till logementschef,
en syssla vartill utsåges de lämpligaste och ordentligaste värnpliktiga.

I skrivelse till Tegnér den 13 maj 1959, med vilken skrivelse ett exemplar
av då föreliggande handlingar i ärendet överlämnades, meddelade militieombudsmannen
att han övervägde att anställa åtal mot Tegnér i hänseenden
som angåvos i skrivelsen samt beredde honom tillfälle att inkomma
med uppgift å den ytterligare utredning han ansåge önskvärd ävensom att
eljest anföra vad han aktade nödigt.

I en därefter till militieombudsmannen den 21 maj 1959 inkommen skrift
anförde Tegnér: I ärendet måste beaktas på vad sätt och under vilka omständigheter
förevarande anmälan mot honom tillkommit. En ren hämndeaktion
från Lappalainens sida förelåge. Det syntes Tegnér egendomligt
att de förseelser han påstodes ha begått »lagts på hög för att vid lämpligt tillfälle
tagas fram». Att de av de värnpliktiga framställda påståendena i de
flesta fall utgjorde konstruktioner vore uppenbart. De värnpliktiga som
hörts i ärendet hade en sådan inställning till Tegnér att tilltron till deras
utsagor kunde betvivlas.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit
anförde militieombudsmannen i en den 28 maj 1959 dagtecknad, till landsfogden
i Uppsala län överlämnad åtalsinstruktion följande.

Vad de värnpliktiga under utredningen uppgivit skiljer sig i nära nog
alla avseenden väsentligt från de uppgifter som Tegnér lämnat och beträffande
åtskilliga av de utav de värnpliktiga påstådda tilldragelserna har
Tegnér förklarat sig icke ha något som helst minne. Med hänsyn härtill är det
av avgörande betydelse i vad mån de värnpliktigas påståenden böra godtagas

framför Tegnérs invändningar och i vilken utsträckning de värnpliktigas
uppgifter överhuvudtaget förtjäna tilltro.

Till en början må härvid framhållas att, även om det skulle förhålla sig
så att en en igt Tegnérs förmenande mot honom kritiskt inställd värnpliktig
— Lappalainen •— haft väsentlig del i tillkomsten av förevarande anmälan,
det icke under utredningen framkommit någon omständighet som tyder
på att vad anmälarna påstått om Tegnérs förfaranden är uppdiktat. Det
är för övrigt mindre troligt att anmälarna skulle ha velat påtaga sig risken
att sanningslöst i anmälan till åklagarmyndighet tillvita Tegnér brotts iga
gärningar. De uppgifter som de under utredningen hörda värnpliktiga lämnat
framstå icke såsom i och för sig osannolika samt äro beträffande de
olika påstådda händelserna i huvudsak sammanstämmande. I vissa hänseenden,
framförallt i fråga om Tegnérs uppträdande mot Rosengren, få uppgifterna
anses bestyrkta genom vad Tegnér själv vidgått. Med hänsyn särskilt
till vad sålunda anförts måste uppgifterna anses vara i väsentliga delar förtjänta
av tilltro.

Utredningen visar därför enligt min mening att Tegnér, såvitt här är i
fråga, yttrat sig och i övrigt uppträtt på sätt framgår av vad i punkterna
1-—8 här nedan sägs.

1. Tegnér har den 10 augusti 1958 i sjunde kompaniets expeditionslokal
till Wilhelmsson under det denne var i tjänsteutövning yttrat: »Jag skall
märka dig och om du inte passar dig skall jag göra två av dig.» Härigenom
är Tegnér jämlikt 26 kap. 9 § strafflagen förfahen till ansvar för oskickligt
beteende.

2. Tegnér har en dag omkring den 20 augusti 1958 i sjunde kompaniets
toalettrum smädat Ström och Forslund i deras tjänst genom att kalla dom
»era djävla svin» samt kort därefter tilltala Ström med orden »du ditt förbannade
svin». Härigenom har Tegnér ådragit sig ansvar jämlikt 26 kap.
8 § strafflagen för missfirmelse mot krigsman.

3. Omkring den 20 september 1958 har Tegnér i sjunde kompaniets lokaler
smädat Sjöholm i dennes tjänst genom att till honom yttra: »Din djävla
typ, sängen ser nästan lika djävlig ut som du.» Härigenom har Tegnér
ådragit sig ansvar jämlikt 26 kap. 8 § strafflagen för missfirmelse mot
krigsman.

4. Tegnér har den 8 oktober 1958 i sjunde kompaniets andra logement
smädat Flodkvist i dennes tjänst genom att kalla honom »din fan» eller
»din djävul» och »din djävla idiot». Härigenom har Tegnér ådragit sig ansvar
jämlikt 26 kap. 8 § strafflagen för missfirmelse mot krigsman.

5. När sjunde kompaniets personal vid ett tillfälle omkring den 15 oktober
1958 var uppställd i kompanikorridoren, har Tegnér, sedan han erfarit
att Lindberg valts till ledamot i utspisningsnämnden, om denne yttrat:
»Den där som ser så djävlig ut kan vi inte skicka dit», vilket yttrande
inneburit smädelse mot Lindberg i dennes tjänst. Härigenom är Tegnér förfallen
till ansvar jämlikt 26 kap. 8 § strafflagen för missfirmelse mot krigsman.

0. Under det Rosengren den 15 januari 1959 sysslade med honom i tjänsten
ålagd städning av kompaniexpeditionen har Tegnér gripit tag i Rosengren
och skjutit honom mot dörren samt yttrat: »Ut härifrån.» Även om Tegnér
haft fog för uppfattningen att Rosengren icke utförde städningen med erforderlig
noggrannhet och skyndsamhet, har han genom nu angivna åtgärder
brustit i anständigt uppförande mot Rosengren. Tegnér har härigenom
ådragit sig ansvar jämlikt 26 kap. 9 § strafflagen för oskickligt beteende.

7 a. När Tegnér den 16 januari 1959 visiterade till Rosengren utlämnade
persedlar, som denne hade att nämnda dag inlämna till förråd, har Tegnér
med fingret tagit lera eller damm från en skosula och därefter strukit av
smutsen på Rosengrens ena kind. Härigenom har Tegnér brustit i anständigt
uppförande mot Rosengren, som var i tjänsteutövning, och förty ådragit
sig ansvar jämlikt 26 kap. 9 § strafflagen för oskickligt beteende.

7 b. Vidare har Tegnér vid samma tillfälle, under det han med knutna
händer gått emot Rosengren, yttrat att »nu skall du få», vilket förfarande
måste antagas ha varit avsett att uppfattas som hot om våld mot Rosengren
och av denne jämväl uppfattats såsom sådant hot. Genom sitt förfarande
har Tegnér därför ådragit sig ansvar jämlikt 26 kap. 7 § första
stycket strafflagen för hot om våld mot krigsman.

8. Nyssnämnda dag har Tegnér — i samband med att han under tjänstetid
med Dovander avhandlat angelägenheter i tjänsten — till denne yttrat:
»Jag litar icke på dig, du är oärlig och det vet dom också på regementsexpeditionen»,
samt »Jag skall förfölja dig tills du muckar». Det kan med hänsyn
till omständigheterna visserligen icke antagas att Tegnér med sitt först
angivna yttrande velat beskylla Dovander för annat än bristande sanningsenlighet
eller att Tegnér med det sistnämnda yttrandet avsett att hota Dovander
med våld. Genom att fälla yttrandena måste Tegnér emellertid anses
ha visat missaktning mot Dovander och brustit i anständigt uppförande
mot denne. Tegnér har förty genom att fälla yttrandena ådragit sig ansvar
jämlikt 26 kap. 9 § strafflagen för oskickligt beteende.

9. Vidare giver utredningen vid handen att Tegnér, sedan han erfarit att
anmälan mot honom ingivits till militieombudsmannen och att Sindler medverkat
vid anmälningens uppsättande och ingivande, i slutet av januari eller
början av februari 1959 inför Sindler påstått att Sindler genom sin nyssnämnda
medverkan gjort sig skyldig till tjänstefel i sin befattning såsom kompaniassistent
och att Tegnér med anledning därav skulle »sätta fast» Sindler.
Det kan icke anses att Tegnér med dessa uttalanden avsett att förmå Sindler
att återkalla sin anmälan. Ej heller visar utredningen att Tegnér därmed
velat uttrycka annat än att Sindler enligt Tegnérs uppfattning förfarit oriktigt
vid handhavandet av sitt uppdrag som kompaniassistent och att Tegnér
ämnade påtala förfarandet inför kompanichefen för dennes bedömande,
något som Tegnér enligt vad Cederschiö d uppgivit sedermera även gjort.
Med hänsyn till det anförda finner jag icke att Tegnér genom sina uttalan -

den inför Sindler gjort sig skyldig till straffbar gärning eller eljest förfarit
olämpligt.

På grund av det anförda skall Tegnér vid rådhusrätten i Uppsala ställas
under åtal med yrkande om ansvar i enlighet med vad som upptagits under
punkterna 1—8 här ovan.

Vad i övrigt vid utredningen framkommit föranleder icke någon åtgärd
från min sida.

Militieombudsmannen uppdrog åt landsfogden i Uppsala län att i enlighet
med sålunda meddelad instruktion vid rådhusrätten i Uppsala väcka
och utföra åtal mot Tegnér.

* *

Tillförordnade landsfogden G. Ljungström påstod vid rådhusrätten ansvar
å Tegnér i enlighet med åtalsinstruktionen.

Rådhusrätten meddelade dom i målet den 17 juni 1959 och dömde därvid
Tegnér, jämlikt 4 kap. 1 § samt 26 kap. 8 och 9 §§ strafflagen ävensom
7 § disciplinlagen, för missfirmelse mot krigsman och oskickligt beteende till
disciplinbot för femton dagar med åtta kronor för dag.

Domskälen angåvos av rådhusrätten sålunda.

Det må till en början antecknas, att det den 9 januari 1959 påbörjats polisutredning
i anledning av att en påse med exkrementer hängts upp å handtaget
till kompaniexpeditionens dörr, att de värnpliktiga vid kompaniet förhörts
under utredningen och att fjorton av de värnpliktiga — samtliga hörda
såsom målsägande eller vittnen i förevarande mål — i en den 29 januari
1959 till militieombudsmannen inkommen skrift anmält Tegnér för det denne
fällt olämpliga yttranden samt uppträtt brutalt och hotfullt.

Åtalspunkt 1

Wilhelmsson har anfört: Under ett samtal om boxning å kompaniexpeditionen
gjorde Tegnér sådana uttalanden om Wilhelmssons utseende och
hållning, att denne i förargad sinnesstämning lämnade expeditionen. Vid utgåendet
slog Wilhelmsson igen dörren efter sig. I anledning därav kallades
han tillbaka av Tegnér, som yttrade: »Jag skall märka dig; om du inte passar
dig, skall jag göra två av dig.»

Tegnér, som uppgivit att han icke hade något minne av händelsen, har
sagt sig hålla för troligt att, om Wilhelmsson slagit igen dörren efter sig,
Tegnér sannolikt gått efter och givit honom en tillrättavisning. Tegnér har
emellertid gjort gällande, att han icke kunde ha använt ordet »märka» —
det vore ett ord som han avskydde — utan han måste ha sagt någonting
annat.

Hörd såsom vittne har Bergvall, som var tillstädes å expeditionen, upp -

givit, att han liört Tegnér säga: »Akta dig så jag inte ska märka dig» men
icke att Tegnér yttrat något därutöver.

Före tillfället i fråga har ostridigt icke förekommit någon kontrovers mellan
Tegnér och Wilhelmsson; och i och för sig synes Wilhelmssons beteende
vid utgåendet knappast ha varit ägnat att utlösa ett vredesutbrott hos
Tegnér. Enligt vad Bergvall vittnat var Tegnérs ton icke heller hotfull. Bergvall
har jämväl sagt sig hålla för möjligt, att Tegnér med sitt uttalande endast
avsett att säga, att han skulle lägga märke till Wilhelmsson. Eftersom
jämförelsevis lång tid förflutit, innan anmälan till militieombudsmannen
gjordes, bör faran för minnesfel vara påtaglig. Med hänsyn till vad sålunda
upptagits och då Wilhelmssons och Bergvalls uppgifter icke äro samstämmiga
anser rådhusrätten icke tillförlitligen utrett, att Tegnér uttalat sig på
sätt åklagaren påstått. Vid sådant förhållande hör åtalet ogillas.

Åtalspunkt 2

Av utredningen framgår följande. Medan Ström och Forslund sulto på
en soffa i korridoren utanför sjunde kompaniets tredje logement, kom Tegnér
och beordrade dem att städa kompaniets toalett, varefter Tegnér avlägsnade
sig. Ström och Forslund sutto kvar å soffan ytterligare fem minuter.
Därefter begåvo de sig till toaletten, där de förrättade sina naturbehov.
Strax därpå infann sig Tegnér i toalettrummet och fann, att städningen icke
påbörjats.

Ström och Forslund ha samstämmigt uppgivit: Vid ankomsten yttrade
Tegnér: »Sätt igång och städa era djävla svin!» Han tillsade dem vidare att
hämta borstar. Forslund efterkom tillsägelsen, men Ström stannade kvar
och gjorde invändningar.

Ström har uppgivit att Tegnér i detta sammanhang till honom yttrat:
»Ditt förbannade svin, så fort jag säger någonting, får jag munnen fujl
tillbaka.»

Forslund har först uppgivit, att han även hört uttrycket »ditt förbannade
svin» men har sedan ändrat sig samt framhållit, att han icke kom ihåg om
han hört orden i fråga och att han befann sig på så långt håll att han kanske
icke kunde höra.

Tegnér har andragit: Det hände ej så sällan att toaletten var nedgrisad
av spyor och annat. Han mindes icke särskilt det nu avsedda tillfället men
han vore säker på att han icke kallade någondera av de värnpliktiga för svin.
Sannolikt sade han, att det såg svinaktigt ut i toaletten.

Uppenbarligen ha de värnpliktiga i samband med omförmälda anmälan
till militieombudsmannen haft åtskilliga samtal om vad Tegnér yttrat vid
skilda tillfällen. Det är därför antagligt att Forslund kunnat sammanblanda
egna iakttagelser med vad andra berättat. Den omständigheten att han ändrat
sig i fråga om vad Tegnér enligt Ström yttrat enbart mot denne bör därför
icke minska Forslunds trovärdighet utan bör snarare tydas som en strävan
hos denne att söka hålla sig till sanningen. Forslund har sedan han
ändrat sig i angivna hänseende enständigt vidhållit, att han hört det till

både honom och Ström riktade uttalandet. På grund härav och då Ström
och Forslund härvidlag varit samstämmiga samt det för övrigt är naturligt,
om Tegnér i den föreliggande situationen blivit förgrymmad och i sådan
sinnesstämning givit ett överilat uttryck för sitt misshag, finner rådhusrätten
styrkt, att han gentemot dem båda yttrat sig på sätt åklagaren påstått.
Då Tegnérs berörda uttalande innefattar smädelse mot Ström och Forslund
i och för deras tjänst är han förfallen till ansvar för missfirmelse mot krigsman.

Till stöd för åtalet i övrigt i denna del föreligga endast Ströms uppgifter.
Med hänsyn till Ströms beteende efter det han mottagit ordern att städa och
vad eljest framkommit om motsatsförhållandet mellan Ström och Tegnér
finnes anledning att räkna med att Ström kan vara benägen för överdrifter.
Rådhusrätten anser därför icke tillförlitligen styrkt, att Tegnér yttrat sig
i de kränkande ordalag som Ström påstått. Åtalet i denna del bör törtv ogillas.

Åtalspunkt 3

Sjöholm, som under avtjänande av arreststraff icke rakat sig och därför
burit ett mycket ovårdat skägg, då kompaniet den 20 september 1958 stått
uppställt i kompanikorridoren, har berättat, att Tegnér vid detta tillfälle
tilltalat honom med orden »din djävla typ» och att Tegnér strax efteråt
inne i logementet om Sjöholms säng yttrat: »Sängen ser lika djävlig ut
som du.»

Lindberg har bekräftat Sjöholms uppgifter om yttrandet vid sängen och
i övrigt uppgivit att han i korridoren — i vilket sammanhang kunde han
icke erinra sig — hört Tegnér kalla Sjöholm för »typ» med ett kraftord
framför.

Tegnér har bestritt, att han yttrat sig på angivet sätt samt tillagt, att om
han sagt något, som Sjöholm och Lindberg kunnat uppfatta såsom de påstått,
han troligen vid åsynen av Sjöholms ovårdade skägg sagt: »Du ser
djävlig ut i skägget» eller »skägget ser djävligt ut» och senare vid sängen:
»Den ser också djävlig ut.»

Både Sjöholm och Lindberg ha förklarat, att de förstått att Tegnér med
sina yttranden avsett skägget. Detta ger visst stöd åt riktigheten av vad
Tegnér anfört. Det synes icke osannolikt, att orden »typ» och »ut» förväxlats.
Rådhusrätten anser därför icke styrkt, att Tegnér givit sina uttalanden
den form, Sjöholm och Lindberg påstått. Det är icke klarlagt att han yttrat
sig såsom han själv förmodat, men tydligt är att han uttalat sig om Sjöholms
skägg och säng och i samband därmed använt kraftord. Frågan huruvida
han därigenom gjort sig skyldig till straffbar förseelse beror i viss mån
på i vilken ton uttalandena gjorts. Därom ger utredningen icke klarhet.
Ostridigt är emellertid att Tegnér vid tillfället för Sjöholms räkning anskaffat
ett rakblad. Med hänsyn härtill är det sannolikt, att Tegnér icke
velat kränka Sjöholm eller visa ringaktning mot denne utan — låt vara på
ett grovkornigt sätt — sökt förmå denne alt vårda sitt yttre och tillse sin

5 -59/527. Militieombudsmannens ämbetsbcrältclse

säng. Vid dessa överväganden finner rådhusrätten att vad som i denna del
ligger Tegnér till last icke bör föranleda ansvar.

Åtalspunkt 4

Tegnér har ansett sannolikt alt han, då han påträffat Flodkvisl med pipan
i handen, sagt till denne att det var idiotiskt att neka.

Genom Flodkvists och såsom vittnen hörda Hammarfeldts och Jonessons
samstämmiga uppgifter måste dock anses styrkt, att Tegnér yttrat sig på
sätt åklagaren påstått. Tegnér är förty förfallen till ansvar för missfirmelse
mot krigsman.

Åtalspunkt 5

Den 15 oktober 1958 stod kompaniet uppställt i korridoren för utseende
av ledamot i utspisningsnämnden. Lindberg framfördes därvid som kandidat
till uppdraget.

Lindberg och såsom vittne hörde Sindler ha samstämmigt uppgivit, att
Tegnér då fällt det av åklagaren angivna yttrandet, därvid somliga skrattade.

Tegnér har gjort gällande, att han i stället sagt: »Lindbergs skägg ser
så djävligt ut. Har ni inget annat namn?»

Då anledning saknas att antaga annat, än att det varit Lindbergs skägg
som föranlett Tegnér till ett kritiskt uttalande, finner rådhusrätten mest
sannolikt att uttalandet fått den form, Tegnér påstått. I varje fall kan annat
icke anses styrkt.

Rådhusrätten anser därför gärningen icke innefatta missfirmelse mot
Lindberg, men då Tegnér genom sitt inför det uppställda kompaniet gjorda
uttalande brustit i anständigt uppförande gentemot Lindberg, är han förfallen
till ansvar för oskickligt beteende.

Åtalspunkt 6

Rosengren har med instämmande av såsom vittne hörde Lappalainen
uppgivit: Då Rosengren efter erhållen order att på gården tömma två papperskorgar
stod och välte innehållet i den ena korgen över i den andra,
grep Tegnér, som tydligen var misslynt över att ordern icke åtlyddes tillräckligt
fort, tag i Rosengren, varefter han samtidigt som han yttrade »ut
härifrån» töste Rosengren ut i korridoren med sådan kraft, att denne hade
svårt att hålla balansen.

Tegnér har berättat: Vid tillfället skulle kompanichefens rum och kompaniexpeditionen
städas. Tegnér deltog själv i arbetet för att få fart på de
värnpliktiga. Rosengren beordrades att tömma papperskorgarna, men då
Tegnér efter att ha arbetat på annat håll uppmärksammade Rosengren, hade
denne ännu icke kommit sig för att göra någonting. Han gav intryck av
att vara mycket trött. Tegnér tog Rosengren i armen och sade: »Ut härifrån.
»

Rosengren har framhållit, att han alltid vore trött på morgnarna.

Då Rosengren, enligt vad han vitsordat, själv öppnat dörren mot korridoren,
är icke sannolikt, att Tegnér fört ut Rosengren med sådan kraft som
denne och Lappalainen velat göra gällande. Med hänsyn till denna överdrift
anser rådhusrätten att Tegnérs skildring av händelseförloppet bör godtagas.
Gärningen är vid detta förhållande icke att bedöma såsom oskickligt
beteende. Väl har Tegnér förfarit felaktigt genom att gripa tag i Rosengren
— en order att avlägsna sig bör ha varit tillfyllest — men i betraktande
av de föreliggande omständigheterna finner rådhusrätten, att förfarandet
icke heller bör föranleda ansvar för tjänstefel. Åtalet bör förty
ogillas.

Åtalspunkt 7 a

Rosengren har bekräftat åklagarens påstående att Tegnér med fingret tog
damm från skosulan och strök av detta på Rosengrens kind. Tegnér har
gjort gällande, att han med orden: »Vad är det här?» förde det dammiga
fingret mot Rosengren, som då böjde sig undan. Uppgift står alltså mot
uppgift. Till stöd för åtalet har åberopats vittnesmål av Lappalainen, som
berättat: Senare på dagen å kompaniexpeditionen förebrådde Lappalainen
i närvaro av Rosengren Tegnér för det denne »smetat skit» i ansiktet på
Rosengren. Därvid svarade Tegnér: »Det var ej skit. Det var vanlig upplandslera.
Skit var vad jag fick.»

Tegnér har vitsordat att dylik ordväxling förekommit, men påstått att
han därvid sagt: »Det jag måttade mot Rosengren var vanlig upplandslera.»

Det förefaller knappast troligt att Tegnér begagnat ordet »måttade».
Emellertid är det uppenbart att Tegnér med sitt svar endast avsåg att erinra
om påsen med exkrementerna och sätta den händelsen i relation till vad
som förekommit med dammet på Rosengrens skor. Svaret kan därför icke
tagas som ett medgivande från Tegnérs sida att ha strukit damm i ansiktet
på Rosengren. Då ej heller i övrigt förekommit sådana omständigheter att
Rosengrens uppgifter böra skänkas större tilltro än Tegnérs, bör vad som i
denna del må ligga Tegnér till last bedömas på grundval av dennes egna
uppgifter, och såsom Tegnér skildrat händelsen finner rådhusrätten hans
l>eteende icke vara sådant alt det kan föranleda ansvar. Åtalet bör förty
ogillas.

Åtalspunkt 1 b

Rosengren har anfört: Efter händelsen med skodammet yttrade Tegnér
något om att ge Rosengren stryk. Tegnér höjde knytnävarna och sade:
»Nu ska du få!» Rosengren retirerade till fönstret Och sprang därefter ut
ur logementet men kom tillbaka tillsammans med Ström och Flodkvist för
att ha derp som vittnen i fortsättningen. Ström stannade kvar men Flodkvist
avlägsnande sig på anmodan av Tegnér.

Ström och Flodkvist ha båda uppgivit att Rosengren såg rädd och uppskakad
ut, då han kom ut i korridoren. Ström har tillagt, att Tegnér vid

tillfället sade: »Nu blev han (Rosengren) nog bra rädd att jag skulle slå
honom, men det vågar man ju inte, ty då åker man ju dit.»

Tegnér har andragit: Efter händelsen med skodammet fortsatte inspektionen
av persedlarna. Tegnér hjälpte Rosengren att vända uniformsfickorna
ut och in. När detta var klart sade Tegnér: »Nu vore det lagom, om jag
klådde upp dig för allt sattyg du gjort.» Tegnér tänkte därvid på att Rosengren
en gång slagit sönder en radioapparat och kastat vatten på logementsgolvet.
Samtidigt med att Tegnér fällde nämnda yttrande, knöt han
nävarna, dock utan att höja dem. Rosengren skyndade mot fönstret och
sedan ut ur lokalen. Tegnér funderade över om Rosengren spelade eller
om han verkligen blev rädd. När sedan Ström kom till logementet sade
Tegnér till honom: »Han (Rosengren) verkade bli rädd för mig under
persedelbesiktningen.»

Lappalainen har vittnat att då denna händelse senare på dagen kom på
tal å kompaniexpeditionen, Tegnér med viss förtjusning yttrat till Rosengren:
»Märkte du inte att jag bara skojade; och du blev så rädd att du
sprang.»

Tegnérs skildring av händelseförloppet kan icke anses vederlagd. Rådhusrätten
finner uppenbart att Tegnér icke haft en tanke på att våldföra
sig mot Rosengren vid tillfället i fråga. Detta framgår icke bara av Tegnérs
uttalande å kompaniexpeditionen utan även av vad Cederschiöld vittnat
om det sätt varpå Tegnér för denne berättat om det inträffade. Tegnér
har med sitt beteende tydligen endast velat ge uttryck åt sin uppfattning
att Rosengren vore värd ett kok stryk. Det är för övrigt tveksamt om
Rosengren på allvar befarat någon våldshandling från Tegnérs sida. Med
hänsyn till det motsatsförhållande som rått mellan Tegnér och vissa av
de värnpliktiga, däribland Rosengren, är det icke uteslutet att Rosengren
spelat rädd inför sina kamrater för att ge sken av att han blivit hotad.
Även om Rosengren blivit skrämd kan dock med hänsyn till det ovan anförda
gärningen icke föranleda ansvar för hot om våld. Då emellertid Tegnér
genom förfarandet brustit i anständigt uppförande mot underordnad
krigsman är han förfallen till ansvar för oskickligt beteende.

Åtalspunkt 8

Av utredningen framgår, att Dovander efter besök å sjukhus kommit för
sent till middagsmålet och att han i anledning därav begärt att av Tegnér
utbekomma så kallad matersättning, därvid Tegnér fordrat, att Dovander
skulle förete intyg från sjukhuset, utvisande att han icke kunnat komma
i tid.

Dovander och såsom vittne hörde Lilienberg ha sammanstämmande uppgivit:
Dovander och Lilienberg sutto tillsammans på en soffa utanför
kompaniexpeditionen, då Tegnér kom fram och krävde att Dovander skulle
förete omförmält intyg. Tegnér tilläde: »Jag litar inte på dig, du är oärlig
och det vet dom på kompaniexpeditionen.» Något senare anmodade Tegnér
Dovander att på förrådet byta ut ett trasigt väckarur. Då Dovander

icke ville efterkomma denna order utan gjorde invändningar, yttrade Tegnér:
»Jag ska förfölja dig tills du muckar. Du ska inte få en lugn stund.»

Tegnér har anfört: Vid ett tillfälle ett par dagar före den av Dovander
och Lilienberg omförmälda händelsen framställde Dovander begäran om
matersättning. Då Tegnér ville ha ett intyg av angivet innehåll, frågade
Dovander: »Litar inte fanjunkaren på mig?» Därtill genmälde Tegnér:
»Det ska vi inte tala om. Jag vill ha ett intyg.» Sedan gick tiden utan att
något intyg'' företeddes. När så Tegnér fick se Dovander sitta tillsammans
med Lilienberg, som sedan flera dagar icke utförde något arbete utan
bara satt på soffan utanför kompaniexpeditionen, ansåg Tegnér det vara
lämpligt att skilja dem åt. Tegnér erinrade först om intyget, därvid Dovander
upprepade sin fråga om Tegnér icke litade på honom. Tegnér svarade:
»Nej, och det gjorde de inte heller på kompaniexpeditionen. Det är
därför du är här nu.» När sedan Dovander gjorde invändningar mot ordern
att gå och byta väckaruret, sade Tegnér: »Som ni uppträder, måste jag
övervaka eder; och det ska jag göra ända till utryckningsdagen.» Tegnér
kunde ha sagt något annat men innebörden var den angivna. Ordet »mucka»
använde Tegnér aldrig.

Orden »du är oärlig» som Tegnér enligt Dovander och Lilienberg skulle
ha använt passa så illa i sammanhanget, att det kan ifrågasättas om icke
minnesfel föreligger. Tegnérs påstående att han aldrig använde ordet
»mucka» förtjänar tilltro. Vid sådant förhållande finnes anledning att förmoda
att de båda värnpliktiga icke heller i övrigt rätt återgivit det andra
påtalade yttrandet. Tegnérs egen formulering av detta yttrande förefaller
förvisso rätt konstlad men med all sannolikhet har han, hur än orden fallit,
menat att han skulle följa Dovanders förehavanden i fortsättningen, icke
förfölja honom.

Vid dessa överväganden och med beaktande av vad som genom Cederschiölds
vittnesmål framkommit om Lilienbergs bristande trovärdighet anser
rådhusrätten icke vara styrkt, att Tegnérs yttranden vid nu förevarande
tillfälle haft annan innehörd än denne själv uppgivit. Vid denna prövning
finner rådhusrätten att Tegnér icke gjort sig skyldig till förfarande
av beskaffenhet att kunna för honom medföra ansvar.

Av Cederschiölds vittnesmål om utredningen i övrigt framgår att det med
hänsyn till vissa av de värnpliktigas inställning till militärtjänsten varit
förenat med betydande svårigheter att utöva befäl vid kompaniet. Detta bör
beaktas vid straffmätningen.

Rådhusrättens dom har vunnit laga kraft.

5. Åtal mot regementschef för tjänstefel bestående i att han ålagt straff för
fylleri oaktat förutsättning för straffbarhet icke förelåg

Vid militieombudsmannens inspektion av ett regemente den 11 juni 1958
uppmärksammades ett disciplinmål vari regementschefen genom beslut den
5 juni samma år ålagt två värnpliktiga straff för fylleri. De värnpliktiga
hade den 31 maj 1958 berusat sig under besök i ett av annan person förhyrt
bostadsrum å ett pensionat. Sedan innehavaren av pensionatet, främst
med anledning av att hyresgästen i fråga var bråkig, begärt bistånd av
polismyndighet för ordningens återställande, blevo de värnpliktiga av poiis
förda från rummet till regementet, där de togos i förvar för fylleri. Regementschefen
ålade dem genom förenämnda beslut under åberopande av
26 kap. 15 § strafflagen arrest i åtta dagar för fylleri, enligt beslutet bestående
däri att de den 31 maj 1958 »inom regementets område uppträtt
berusade av starka drycker».

Efter att ha verkställt viss utredning angående disciplinmålet beslöt militieombudsmannen
enligt en den 17 april 1959 dagtecknad åtalsinstruktion
att regementschefen skulle ställas under åtal vid hovrätten för Nedre Norrland
jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen för tjänstefel med avseende å straffbeslulet
och anförde därvid bl. a. följande: Den brottsbeskrivning som då
det gällde fylleri kommit till uttryck dels i den allmänna straffbestämmelsen
i 11 kap. 10 § strafflagen och dels i det särskilda för krigsman gällande
straffbudet i 26 kap. 15 § samma lag avsåge såväl den brottsliga handlingen
som brottsplatsen. Enligt båda lagrummen bestode handlingen däri att någon
uppträdde berusad av starka drycker så att det framginge av hans åtbörder
eller tal, och brottsplatsen angåves sålunda att vederbörande skulle ha
uppträtt på nu angivet sätt i förra fallet å allmän plats, evad det vore utomeller
inomhus, och i senare fallet inom område eller utrymme som nyttjades
av krigsmakten. I förevarande fall vore i första hand att uppmärksamma
att ett å pensionat förhyrt rum, till vilket allmänheten icke har tillträde,
icke vore allmän plats. Vidare måste beaktas att fylleri vore ett uppsåtligt
brott. Det vore således icke tillräckligt för straffbarhet att en berusad person
befunne sig på allmän plats eller av krigsmakten nyttjat område (utrymme)
utan han måste också själv ha begivit sig dit. En berusad som
utan egen vilja av andra burits eller förts till sådan plats eller lokalitet som
nyss nämnts skulle följaktligen icke dömas för fylleri. I enlighet med vad
sålunda angivits hade i föreliggande disciplinmål ifrågavarande värnpliktiga,
vilka i sitt berusade tillstånd utan egen vilja förts från rummet å pensionatet
till regementet, lagligen icke ådragit sig ansvar för fylleri vare sig
enligt 11 kap. 10 § eller enligt 26 kap. 15 § strafflagen. Regementschefen,
som vid straffbeslutets meddelande genom vederbörande audilörs yttrande
i disciplinmålet haft klart för sig, att förutsättning för straffbarhet icke varit
för handen, hade genom att under föreliggande förhållanden ålägga bestraffning
gjort sig skyldig till tjänstefel.

Landsfogden i Jämtlands län påstod på uppdrag av militieombudsmannen
ansvar å regementschefen vid hovrätten för Nedre Norrland i enlighet
med åtalsinstruktionen.

Hovrätten meddelade dom i målet den 17 oktober 1959 och dömde därvid
regementschefen, jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen och 2 § lagen om disciplinstraff
för krigsmän, för tjänstefel till disciplinbot för tio dagar med tjuguåtta
kronor 40 öre för dag.

En ledamot av hovrätten var skiljaktig och ville lämna åtalet utan bifall.

Målet är, sedan regementschefen fullföljt talan mot hovrättens dom, beroende
på högsta domstolens prövning.

När lagakraftvunnet avgörande i saken föreligger skall eu närmare redogörelse
för målet upptagas i kommande ämbetsberättelse.

6. Åtal mot löjtnant för våld och missfirmelse mot värnpliktig

Militieombudsmannen beslöt enligt eu den 4 november 1959 dagtecknad åtalsinstruktion
att en löjtnant skulle ställas under åtal vid rådhusrätten i Umeå
jämlikt 26 kap. 7 och 8 §§ strafflagen för våld och missfirmelse mot krigsman.
Våldet bestod däri att löjtnanten den 21 september 1959 med knuten
hand slagit till en värnpliktig i bröstet och missfirmelsen däri att löjtnanten
den 19 i samma månad, efter att ha ryckt av samme värnpliktige uniformsmössan,
givit honom ett slag med mössan mot hjässan.

Sedan militieombudsmannen uppdragit åt landsfogden i Västerbottens
län att väcka och utföra talan i målet, påstod landsfogden E. G. Sahlin
i en den 11 november 1959 dagtecknad ansökan till rådhusrätten i Umeå
om stämning å löjtnanten ansvar å denne i enlighet med åtalsinstruktionen.

Rådhusrätten meddelade dom i målet den 15 december 1959 och dömde
därvid löjtnanten, jämlikt 26 kap. 8 § samt 4 kap. 1 och 2 §§ strafflagen,
för missfirmelse mot krigsman till disciplinbot för tolv dagar med sju kronor
45 öre för dag.

Tiden för fullföljande av talan mot domen har vid färdigställandet av förevarande
ämbetsberättelse ej tilländalupit.

När lagakraftvunnet avgörande i saken föreligger skall en närmare redogörelse
för målet upptagas i kommande ämbetsberättelse.

7. Åtal mot löjtnant för vårdslöshet i trafik under tjänsteutövning

Tjänstförrättande militieombudsmannen Henkow beslöt enligt en den 14
oktober 1959 dagtecknad åtalsinstruktion att en löjtnant skulle ställas under
åtal vid Skövde tingslags häradsrätt jämlikt 1 § första stycket lagen den 28

september 1951 om straff för vissa trafikbrott och 25 kap. 5 § strafflagen
för vårdslöshet i trafik under tjänsteutövning, bestående i att löjtnanten
under militär motormarsch fört bil, oaktat han på grund av uttröttning saknat
nödiga förutsättningar att på betryggande sätt kunna föra bilen.

Sedan tjänstförrättande militieombudsmannen uppdragit åt stadsfiskalen
i Skövde att väcka och utföra talan i målet, påstod stadsfiskalen C-Fr. Mac
Key i en den 18 november 1959 dagtecknad ansökan till Skövde tingslags
häradsrätt om stämning å löjtnanten ansvar å denne i enlighet med åtalsinstruktionen.

Målet är beroende på häradsrättens prövning.

När lagakraftvunnet avgörande i saken föreligger skall en närmare redogörelse
för målet upptagas i kommande ämbetsberättelse.

8. Åtal mot ledamot av underrätt dels för tjänstefel bestående i underlåtenhet
att föranstalta om utfärdande och delgivning av stämning i brottmål dels ock
för medhjälp till obehörig tjänsteutövning av domaraspirant

Tjänstförrättande militieombudsmannen Henkow beslöt enligt en den 8
juni 1959 dagtecknad åtalsinstruktion att viss ledamot av eu rådhusrätt skulle
ställas under åtal vid Svea hovrätt dels jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen för
tjänstefel bestående i att han vid handläggning av ett den 12 april 1956 vid
rådhusrätten anhängiggjort brottmål av oförstånd och oskicklighet underlåtit
att fullgöra sin tjänsteplikt att utfärda stämning i målet och tillse att
stamningen bevisligen delgivits den tilltalade, med påföljd bl. a. att preskription
inträtt och målet den 2 oktober 1956 avskrivits, dels ock jämlikt 3 kap.
4 § och 10 kap. 13 § samma lag för medhjälp till obehörig tjänsteutövning
bestående i att han i samma mål uppsåtligen låtit en domaraspirant obehörigen
meddela och å rådhusrättens vägnar underteckna förordnanden om
personundersökning och om anskaffande av läkarintyg enligt 4 § lagen om
personundersökning i brottmål samt beslut om ersättning åt personundersökaren
och sålunda utöva vad som hört till ledamotens med ämbetsansvar
förenade befattning.

Sedan tjänstförrättande militieombudsmannen uppdragit åt dåvarande
byråchefen vid militieombudsmansexpeditionen B. Holmquist att väcka och
utföra talan i målet, påstod Holmquist i en den 8 juni 1959 dagtecknad ansökan
till Svea hovrätt om stämning å ledamoten ansvar å denne i enlighet
med åtalsinstruktionen.

Målet är beroende på hovrättens prövning.

När lagakraftvunnet avgörande i saken föreligger skall en närmare redogörelse
för målet upptagas i kommande ämbetsberättelse.

Redogörelse för vissa ärenden som icke föranlett åtal eller
disciplinär åtgärd

1. Fråga om skadeståndsskyldighet för kronan med anledning av olycka som

inträffat till följd av hylssprängning vid skjutning med kulsprutepistol

Under en den 9 september 1956 vid Göta pansarlivgarde anordnad stridsövning
blev värnpliktige nr 361102-17 O. Piléus vid eldgivning med eget vapen
— en kulsprutepistol m/45 — skadad i vänstra ögat av hylssplitter med
påföljd att ögat sedermera måste bortopereras.

Sedan händelsen genom dagspressen kommit till militieonxbudsmannens
kännedom begärde militieombudsmannen hos vederbörande åklagare att till
orientering om föreliggande sakförhållanden och därav föranledda åtgärder
erhålla del av utredning som företagits angående händelsen och av beslut
i åtalsfrågan. Den 31 oktober 1956 överlämnades från landsfiskalen i Enköpings
distrikt i ärendet verkställd utredning jämte av denne meddelat
beslut, vari anfördes att olyckan med säkerhet orsakats av hylssprängning
i Piléus’ vapen samt att då Piléus icke själv av oförstånd eller annorledes
vållat olyckan och då icke annan person kunde lastas för det inträffade vad
som förekommit icke föranledde vidare åtgärd.

I den av landsfiskalen översända utredningen ingår avskrift av ett utav
ingenjören S. Lindberg vid arméns kontrolldelegation vid gevärsfaktoriet i
Eskilstuna undertecknat protokoll fört vid besiktning av ifrågavarande kulsprutepistol
med magasin den 10 september 1956. I protokollet har angående
det i vapnet ingående magasinet antecknats bl. a. följande: »Magasin:
Vänstra sidan (läppen) nedbockad och mindre deformation av främre väggens
övre vänstra del.» Sedan därefter redovisats resultatet av provskjutning
av vapen med magasin avslutas protokollet med följande sammanfattning:
»Med hänsyn till vad ovan sagts d. v. s. att sista patronen som lämnat
magasinet var en vänsterpatron och att skjutning av ett fyllt magasin (36
skott) lämnat tre eldavbrott, alla med vänslerpatron, varav den första med
brusten kula, är den sannolika orsaken till hylssprängningen att kulan vid
uppmätningen ur det deformerade magasinet brustit och hindrat slutstyckets
fullständiga framförande men att patronens läge fixerats så alt avfyring
kunnat ske.»

I skrivelse till armétygförvaltningen den 27 december 1956 anhöll militieombudsmannen
under hänvisning till de samtidigt översända handlingarna
i ärendet att ämbetsverket ville — efter den komplettering av utredningen
som kunde finnas erforderlig — inkomma med yttrande varav borde framgå
dels huruvida ifrågavarande händelse kunde vara att tillskriva bristande
i den tillsyn av vapnets eller ammunitionens funktionsduglighet som
kunde ha ålegat annan än Piléus och dels huruvida vad som förekommit för -

anledde åtgärder till förebyggande framdeles av sådana händelser som den
inträffade. I skrivelse till militieombudsmannen den 15 februari 1957 hänvisade
ämbetsverket till ett av dess vapenavdelning avgivet yttrande och
anförde att av detta framginge dels att den inträffade händelsen icke kunde
tillskrivas bristande i den tillsyn som kunde ba ålegat annan än Piléus
och dels att vissa åtgärder redan vidtagits till förebyggande av liknande händelser.

Vapenavdelningen anförde i sitt yttrande: Kulsprutepistolens konstruktion
medförde att hylssprängning inträffade i avsevärt större utsträckning
vid skjutning med detta vapen än vid skjutning med andra. Hylssprängning
vid skjutning med kulsprutepistol hade i Sverige liksom i utlandet
förekommit relativt ofta. Med anledning av en tidigare, vid Gotlands infanteriregemente
år 1955 vid skjutning med kulsprutepistol inträffad hylssprängning,
vilken — enligt vad verkställd utredning gåve vid handen -—
sannolikt orsakats av magasinsfel, hade av personal vid armétygförvaltningen
företagits omfattande undersökningar i syfte att söka finna utvägar
att förhindra hylssprängningar. Vid undersökningarna hade framkommit
att även relativt små deformationer å kulsprutepistolers magasin kunde giva
upphov till eldavbrott. Sådana deformationer kunde icke upptäckas av
soldaten eller befälet, i en del fall icke ens av den vapentekniska personalen
vid förbanden. Det hade därför visat sig nödvändigt att konstruera särskilda
mätdon för besiktning av magasin. För att i första hand öka hylsåtervinningen
och i andra hand skydda vapnet mot snö och smuts samt skytten
mot hylssplitter hade armétygförvaltningen sedan början av 1950-talet arbetat
med att få fram en konstruktion av liylsfångare. Efter olyckan år 1955
hade arbetet härmed intensifierats och sommaren 1956 hade slutlig typ av
hylsfångare beslutats. Leverans av denna beräknades börja sommaren 1957.
Hylsfångaren gåve skytten fullkomligt skydd mot skador vid hylssprängning.

I skrivelse till chefen för armén den 12 februari 1958 anförde militieombudsmannen
efter att ha redogjort för vad sålunda i ärendet förekommit
att det med hänsyn till den uppgivna svårigheten för soldaten att upptäcka
fel å kulsprutepistolens magasin syntes kunna ifrågasättas huruvida icke
detta förhållande borde föranleda komplettering av den i soldatinstruktion
för armén, materiel, mom. 318 meddelade föreskriften att soldaten vid eldavbrott
skall kontrollera magasinet. Under hänvisning till vad sålunda anförts
hemställde militieombudsmannen att chefen för armén skulle taga under
övervägande det i skrivelsen framförda spörsmålet och anhöll tillika att
få erhålla besked om de åtgärder i saken vartill chefen för armén kunde
finna anledning.

På uppdrag av arméchefen anförde chefen för sektion III vid arméstaben
översten S. Hallenborg i skrivelse till militieombudsmannen den 10 juli
1958 följande: Utfärdade anvisningar m. in. rörande hylsfångare och magasin
till kulsprutepistol innehölle icke några direkt till soldaten riktade anvisningar
eller föreskrifter. Med anledning härav och för att undvika miss -

förstånd beträffande bestämmelserna i soldatinstruktionen för armén, materiel,
mom. 318 samt för att åstadkomma överensstämmelse mellan texten
i nämnda moment och lydelsen i en den 27 januari 1958 utfärdad provisorisk
beskrivning av hylsfångarc till kulsprutepistol avsåge chefen för armén
att i kommande utgåva 1959 av berörda soldatinstruktion införa vissa
kompletteringar. I mom. 318 komme sålunda att, efter en föreskrift att deformerad
patron icke finge skjutas, införas: »Magasin med synbart deformerade
läppar får icke användas.» Dessutom komme att i mom. 315 lämnas
följande upplysning: »Även små deformationer på magasinsläpparna kunna
förorsaka eldavbrott (hylssprängning).» Föreskrift om att hylsfångare i
fredstid alltid skulle användas vid skjutning med såväl lös som skarp ammunition
beräknades kunna utfärdas hösten 1958.

Med anledning av de vid besiktningen av ifrågavarande kulsprutepistol
med magasin konstaterade deformationerna av magasinet anhöll militieombudsmannen
i skrivelse den 5 februari 1959 till ingenjören Lindberg att
denne skulle i yttrande till militieombudsmannen besvara följande i skrivelsen
framställda frågor, nämligen huruvida det funnes skäl antaga att
deformationerna av magasinets vänstra sida (läppen) och magasinets främre
väggs övre vänstra del uppkommit vid hylssprängningen, om deformationerna
vore synliga för blotta ögat eller kunnat upptäckas endast vid
särskild undersökning med hjälp av mätdon samt vilka åtgärder som behövt
vidtagas för att upptäcka deformationerna. I ett den 12 februari 1959
dagtecknat yttrande androg Lindberg såsom svar å frågorna följande: Det
funnes icke skäl antaga att magasinets vänstra sida (läppen) deformerats
vid hylssprängningen. Däremot vore det möjligt att magasinets främre
väggs övre vänstra del deformerats i samband med hylssprängningen. Deformationerna
hade av Lindberg upptäckts med blotta ögat men det vore
sannolikt att personer med mindre vana icke skulle ha lagt märke till dem
om ej förhållandet påtalats. För att upptäcka deformationerna hade erfordrats
okulärkontroll av att sidornas (läpparnas) höjd vore lika med jämn
stigning (3°) framåt. En 90° vinkel kunde användas för att underlätta bedömningen.
Det dåmera utlämnade mätdonet avslöjade eventuella felaktigheter.

Piléus har, efter förfrågan, till militieombudsmansexpeditionen uppgivit
att han ej avsåge att vid domstol väcka talan mot kronan för utfående av
skadestånd men att han ansåge sig i anledning av olyckan berättigad till
ersättning utöver den livränta som tillerkänts honom genom riksförsäkringsanstalten,
en ersättning som lämpligen borde utgå i form av ett engångsbelopp.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i skrivelse den 10 november 1959 till försvarets
civilförvaltning följande.

Av den i ärendet förebragta utredningen framgår att ifrågavarande hän -

delse föranletts av hylssprängning i Piléus’ kulsprutepistol samt att hylssprängningen
orsakats av en mindre deformation av magasinet.

Det torde vidare kunna fastslås att, i fall då under militärtjänstgöring
inträffande olyckor äro att tillskriva materielfel i personalen tillhandahållna
vapen, enligt allmänt tillämpade skadeståndsrättsliga bedömanden förefintligheten
av sådant fel i och för sig är av beskaffenhet att grunda skadeståndsskyldighet
för kronan. Denna mening har också enligt vad det synes
i princip enhälligt kommit till uttryck vid handläggningen av visst tidigare
i nu ifrågavarande ärende uppmärksammat skaderegleringsfall (statsutskottets
utlåtande nr 149/1957 och riksdagens skrivelse till Konungen nr
372/1957). Till stöd för ett sådant betraktelsesätt som det nu angivna kan
utan all tvekan analogiskt åberopas vad som gäller i förhållandet mellan
en civil arbetsgivare och dennes arbetare. Arbetskontraktet har sålunda ansetts
medföra skyldighet för arbetsgivaren enligt tyst utfästelse att ansvara
för att redskap och annat som för fullgörande av kontraktsåliggandena tillhandahållas
arbetaren ej äro behäftade med fel. Någon omständighet som
skulle föranleda till att kronan icke skulle vara ansvarig i åtminstone samma
utsträckning för fel i materiel som i tjänsten tillhandahålles den militära
personalen torde helt visst icke kunna framläggas. Vad av den förut
lämnade redogörelsen framgår bl. a. angående frekvensen av hylssprängningar
vid skjutningar med kulsprutepistol m/45 ävensom beträffande det
förhållandet att sådana mindre deformationer å ett magasin varom nu är
fråga svårligen kunna upptäckas utan tillgång till särskilt mätdon och således
mestadels icke av soldaten själv synes tala för att i förevarande fall
hör anses vara fråga om materielfel av beskaffenhet att grunda skadeståndsskyldighet
för kronan. Därest det skulle komma i fråga att för skadeståndsskyldighet
på grund av materielfel i förevarande fall fordra utredning
om att deformationerna å magasinet förefunnits redan då detta utlämnats
till Piléus, måste beaktas att det uppenbarligen är ogörligt för denne
att förebringa dylik utredning. Anmärkas bör för övrigt att vederbörande
åklagare funnit att Piléus icke själv av oförstånd eller annorledes vållat
olyckan.

Skadeståndsskyldighet för kronan bör enligt min mening anses vara för
handen icke endast på nyss angiven grund utan torde även åtskilliga andra
synpunkter avgörande tala för att kronan icke i ett fall som det förevarande
bör kunna undgå skadeståndsskyldighet. Härvidlag lärer till en början
finnas anledning framhålla hurusom gång efter annan inträffade händelser
torde giva vid handen att utbildningen av de värnpliktiga och annan därmed
sammanhängande militär verksamhet får i och för sig förutsättas medföra
större risker för olycksfall än som regelmässigt förefinnas i civila arbetsförhållanden.
Härmed avses med andra ord att i fråga om militär verksamhet
anledning merendels föreligger att i större utsträckning än då del
gäller civila arbetsförhållanden bedöma inträffade olyckor såsom sammanhängande
med en verksamhet av sådan farlighetsgrad att skadeståndsskyldighet
för kronan inträtt på dylik grund. Det bör därvid icke heller bort -

ses från att rättsförhållandet mellan kronan och de värnpliktiga måste ses
i belysning av att dessa blivit tvångsvis ålagda att fullgöra en i betydande
utsträckning riskfylld tjänstgöring. Även från nu angivna synpunkt bör således
enligt min mening en värnpliktig, som skadas till följd av att vapen
eller annan utrustning som tilldelats honom icke fungerar normalt, i regel
icke behöva åtnöjas med den i olika hänseenden begränsade ersättning, som
kan utgå på grund av bestämmelserna i militärersättningsförordningen.
Värnpliktig som kommer till skada under nyss angivna förhållande synes
med fog kunna göra anspråk på att utan dylik begränsning beredas täckning
för skadan. Vid ifrågavarande stridsövning har den av Piléus brukade
kulsprutepistolen, ehuru enligt vad som upplysts hylssprängningar vid
skjutning med kulsprutepistol av ifrågavarande typ förekommit relativt
ofta och även tidigare medfört olyckshändelser, icke varit försedd med
hylsfångare eller annan anordning som kunnat förhindra skada av det slag
som tillfogats Piléus. Stridsövningen måste därför anses ha varit av betydande
farlighetsgrad och bör följaktligen även på denna grund ha medfört
skadeståndsskyldighet för kronan.

För övrigt torde än ytterligare med fog kunna göras gällande att, vid
det förhållandet att kulsprutepistoler av berörda typ allt fortfarande brukats
vid förbanden trots att anordning som kunnat förebygga skador av
ifrågakommet slag då ännu icke tillförts förbanden, Piléus bör anses berättigad
till skadestånd även enligt i rättstillämpningen vanliga normer
för fastställande av skadeståndsskyldighet på grund av vållande.

Under åberopande av vad sålunda anförts och med överlämnande av
handlingarna i ärendet får jag anhålla att, sedan tillfälle beretts Piléus att
närmare utveckla sina anspråk på skadestånd, civilförvaltningen ville till
övervägande upptaga frågan att bereda Piléus sådan ersättning.

Handlingarna i ärendet återförväntas med besked om innehållet i beslut,
som må föranledas av denna skrivelse.

Militieombudsmannen beslöt vidare att, sedan från civilförvaltningen ingått
i saken begärt besked, i särskilt ärende upptaga fråga om ytterligare
åtgärder från militieombudsmannens sida.

2. Mål som har karaktär av såväl tull- som militärmål skall handläggas

vid tullmålsdomstol

Tullåklagaren i Göteborg utfärdade den 5 oktober 1958 stämning å en
underofficer å ininfartyget Älvsnabben att svara vid Göteborgs rådhusrätts
andra avdelning för det denne dels underlåtit att efterkomma en av fartygschefen
den 16 september 1958 — dagen innan fartyget ankom till Göteborg
efter en utrikesresa — utfärdad skeppsorder, däri envar ombord anmodades
att före ankomsten till Sverige avlämna skriftlig uppgift på sitt innehav
av under resan förvärvade föremål, dels ock sökt den 19 samma september
i Göteborg till riket införa sålunda icke uppgivet gods -— bl. a. cigarretter och

vin — utan vederbörlig tullangivning. I stämningen yrkades ansvar jämlikt
1 och 2 §§ lagen den 8 juni 1923 om straff för olovlig varuinförsel, 1 § lagen
den 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning
med spritdrycker och vin samt 25 kap. 5 § strafflagen.

Skeppsordern innehöll under rubriken »Föreskrifter för införtullning vid
återkomsten till Sverige» bl. a. följande:

1. Jämlikt gällande tulllörfattning skall envar ombord före resans avslu tande

avlämna skriftlig uppgift på de under resan nyförvärvade föremål
in. m., som av honom nu medföras ombord.---

2. Med anledning härav skall uppgift på innehav av sådana föremål lämnas
enligt följande:

b) av varje man ombord avseende hans innehav.

I tjänstereglementet för marinen del II, fastställd genom generalorder den
29 juni 1953, är i 24 § intagen följande bestämmelse:

186. Envar ombord skall iakttaga:

n) att icke införa något i eget eller främmande land på annat sätt, än
som överensstämmer med landets författningar, och att i sådant syfte
lämna erforderliga uppgifter till märkrullan.

Militäråklagaren i Göteborg G. Lindeblad anförde i eu till militieombudsmannen
den 20 november 1958 inkommen skrivelse bl. a. följande: Enligt
gällande stadga för Göteborgs magistrat och rådhusrätt handlades tullmål
å rådhusrättens andra avdelning och militärmål å dess sjunde avdelning A.
När huvudförhandling i målet mot den åsyftade underofficeren och i sex
andra likartade mål vari tullåklagaren även utfärdat stämningar skulle äga
rum vid andra avdelningen den 30 oktober 1958 avstod tullåklagaren från
att föra talan i målen vid avdelningen, sedan han upplysts om att denna ansåg
att malen skulle behandlas som militärmål och därför borde handläggas
vid sjunde avdelningen A. Målen blevo på grund därav ej uppropade vid
andra avdelningen. Sedan sjunde avdelningen A därefter under hand meddelat
tullåklagaren att den icke ville upptaga målen, emedan de enligt dess uppfattning
vore att anse som tullmål, anhöll tullåklagaren i skrivelse till magistraten
att denna skulle besluta om vilken avdelning som skulle handlägga
dem. Med anledning därav beslöt magistraten den 10 november 1958 att målen
skulle handläggas å sjunde avdelningen A. Magistraten syntes sålunda
ha ansett målen vara militärmål på grund av alt de tilltalade, samtliga krigsmän,
finge anses genom de åtalade brotten ha åsidosatt sin tjänsteplikt. Lindeblad
kunde icke dela denna uppfattning. Enligt hans mening måste målen
anses vara tullmål och borde därför handläggas vid andra avdelningen. Vad
som föreskreves i mom. 1 i skeppsordern och mom. 186 n) i tjänstereglementet
för marinen del II gällde för alla som komme in i riket. Föreskrifterna
i övrigt i skeppsordern vore att anse endast som anvisningar för genomförande
av tullförfattningens bestämmelser. I den mån man kunde tala om
åsidosättande av tjänsteplikt för krigsmännen genom att de ej följt skeppsordern
och tjänstereglementet kunde detta jämlikt 16 § 1 mom. lagen om
straff för olovlig varuinförsel ej ändra målens egenskap av tullmål, enär i

lagrummet stadgades att mål angående brott som avsåges i denna lag, även i
det fall att straff vore att bestämma enligt allmänna strafflagen, skulle anhängiggöras
vid tullmålsdomstol. Rådhusrättens andra avdelning vore i realiteten
att anse såsom sådan domstol. Med anledning av det anförda hemställde
Lindeblad om militieombudsmannens utlåtande huruvida ifrågavarande
av tullåklagaren instämda mål vore att anse såsom tullmål eller militärmål.

Göteborgs magistrat anförde i infordrat yttrande: Enligt 3 § första stycket

3. militära rättegångslagen skulle såsom militära brottmål anses -— med
vissa undantag varom nu ej vore fråga — mål om ansvar för brott varigenom
krigsman åsidosatt sin tjänsteplikt. De tilltalade i förevarande av tullåklagaren
anhängiggjorda mål vore underkastade ämbetsmannaansvar och
tullåklagaren hade i stämningarna åberopat 25 kap. 5 § strafflagen, vari stadgades
att om ämbetsman funnes ha genom gärning, som vore annorstädes än
i 1—i §§ i samma kapitel belagd med straff, åsidosatt sin tjänsteplikt, den
omständigheten skulle beaktas vid bestämmande av straffet. Magistraten —
som vid fattandet av sitt beslut om vilken avdelning som skulle handlägga
målen icke ägt pröva huruvida de åtalade gärningarna innefattade åsidosättande
av tjänsteplikt — hade vid övervägande av anförda förhållanden fun
nit att målen vore av såväl tullmåls som militärmåls karaktär. Ordförande
na å andra avdelningen och sjunde avdelningen A hade meddelat magistraten
att de hade samma uppfattning. Rådhusrätten vore tullmålsdomstol och enligt
den till och med den 31 december 1958 gällande stadgan för magistraten
och rådhusrätten handlades, såsom militäråklagaren uppgivit, tullmål
vid andra avdelningen och militärmål vid sjunde avdelningen A. I stadgan
fanns emellertid en bestämmelse — avsedd att för vissa angivna fall reglera
den interna lottningen av mål mellan rådhusrättens avdelningar — vari stadgades
att samfällda magistraten för beredande av enhet i arbetet ägde föreskriva
att mål som enligt stadgan skulle handläggas å viss avdelning skulle
överlämnas till annan avdelning. Enligt den stadga och den arbetsordning
för magistraten och rådhusrätten som trädde i kraft den 1 januari 1959
skulle både militärmål och tullmål handläggas å sjunde avdelningen. Magistraten
hade med hänsyn till vad sålunda anförts funnit att ifrågavarande
åtal lämpligen borde handläggas av sjunde avdelningen A, därvid magistraten
utgått från att åtalen skulle utföras av tullåklagaren.

Lindeblad uppgav i en den 11 maj 1959 till militieombudsmannen inkommen
skrivelse att, ehuru såväl tullmål som militärmål numera handlades vid
sjunde avdelningen, det dock fortfarande vore av intresse vilken karaktär
förenämnda av tullåklagaren anhängiggjorda mål skulle anses ha, enär fullmäl
och militärmål handlades på olika rollar inom avdelningen.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i skrivelse den 25 maj 1959 till Lindeblad följande.

Vad som i förutberörda stämningar lagts de tilltalade till last utgör brott
som avses i de av tullåklagaren åberopade stadgandena 1 och 2 §§ lagen om
straff för olovlig varuinförsel och 1 § lagen med särskilda bestämmelser angående
olovlig befattning med spritdrycker och vin. De tilltalades underlåtenhet
att fullgöra den i skeppsordern och 186 mom. n) tjänstereglementet
för marinen del II angivna uppgiftsskyldigheten får anses ha utgjort ett led
i utförandet av brotten. Den omständigheten att uppgiftsskyldigheten särskilt
föreskrivits i nämnda order och reglemente innebär att fullgörande av
skyldigheten ålegat de tilltalade såsom en tjänsteförpliktelse. De tilltalade
måste således anses ha genom brotten åsidosatt sin tjänsteplikt, vilket jämlikt
det av tullåklagaren åberopade stadgandet 25 kap. 5 § strafflagen är att
beakta vid bestämmandet av straff för brotten.

I 15 § första stycket lagen om straff för olovlig varuinförsel stadgas att
åtal för brott som avses i denna lag ankommer på tullverkets vederbörande
åklagare. Vidare stadgas i 16 § 1 mom. samma lag att mål angående sådant
brott, även i det fall att straff skall bestämmas enligt allmänna strafflagen,
skall anhängiggöras vid tullmålsdomstol. Beträffande laga domstol och åtalsrätt
i fråga om mål angående brott som avses i 1 § lagen med särskilda bestämmelser
angående olovlig befattning med spritdrycker och vin finnas i
13 § 1 mom. och 14 § denna lag stadganden motsvarande dem som innefattas
i 15 § första stycket och 16 § 1 mom. lagen om olovlig varuinförsel.

Enligt 3 § första stycket 3. militära rättegångslagen är, såsom magistraten
omnämnt, mål om ansvar för brott varigenom krigsman åsidosatt sin
tjänsteplikt att anse såsom militärt brottmål.

Av del sålunda anförda framgår att de av lullåklagaren anhängiggjorda
målen, såsom rådhusrätten funnit, ha karaktär av såväl tull- som militärmål.

För tullmål och militära brottmål gälla olika forumregler. Tullmål beträffande
brott som avses i lagen om olovlig varuinförsel eller 1 § lagen med
särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och
vin skall enligt 16 § 1 mom. förstnämnda lag och 13 § 1 mom. sistnämnda
lag anhängiggöras vid tullmålsdomstolen för den plats, där brottet skett
eller blivit upptäckt. Om brottet skett eller upptäckts å till riket inkommande
fartyg, skall målet anhängiggöras vid tullmålsdomstolen för den plats
dit den brottslige med fartyget först ankommer eller där han eljest träffas,
rullmålsdomstol är i regel, jämlikt 16 § 2 mom. lagen om varuinförsel, för
stad, där såväl rådhusrätt som tullkammare eller på avdelningar fördelad
lullförvaltning finnes, stadens rådhusrätt och för annan ort rådhusrätten
i närmaste stad, där tullkammare eller tullförvaltning, som nyss nämnts,
finnes.

Beträffande militära brottmål är enligt 71 § första stycket militära rättegångslagen
huvudregeln den att åtal skall upptagas, om brottet förövats
under tjänstgöring vid krigsmakten, av domstolen för den avdelning, till
vilken den misstänkte hör eller där han vid brottets förövande tjänstgjorde.
Om den misstänkte då åtal väckes tjänstgör vid annan avdelning än nu
sagts, må ock domstolen för denna avdelning jämlikt 71 § andra stycket

upptaga åtalet, där rätten med hänsyn till utredningen samt kostnader och
andra omständigheter finner det lämpligt. Domstol för avdelning av
krigsmakten är enligt 70 § militära rättegångslagen i regel allmän underrätt
i avdelningens ordinarie förläggningsort. Enligt 73 § samma lag må åtal
i militärt brottmål handläggas även vid annan domstol än domstol för viss
avdelning av krigsmakten. Sålunda stadgas i detta lagrum att sådant åtal
må upptagas av rätten i den ort där brottet förövades eller av den rätt där
den misstänkte skall svara i tvistemål i allmänhet, om rätten med hänsyn
till utredningen samt kostnader och andra omständigheter finner synnerliga
skäl föranleda därtill.

På grund av de olikheter som enligt vad ovan upptagits föreligga mellan
tullmål och militärmål i fråga om forumreglerna skulle beträffande ett mål
som har karaktär av såväl tull- som militärmål olika domstolar i och för
sig kunna vara behöriga handlägga målet allteftersom reglerna för det ena
eller det andra slaget av mål tillämpas. Frågan om vilken domstol som i ett
sådant fall skall handlägga målet är att avgöra med tillämpning av 19 kap.
6 och 9 §§ rättegångsbalken samt 75 § militära rättegångslagen.

I 19 kap. 6 § rättegångsbalken stadgas att då någon förövat flera brott,
åtal för samtliga brotten må upptagas av den rätt som är behörig att upptaga
åtal för något av dem, om denna med hänsyn till utredningen samt kostnader
och andra omständigheter finner det lämpligt. Därest i lag eller författning
är föreskrivet att åtal skall upptagas av annan underrätt än den,
där den misstänkte enligt 1 eller 2 § i kapitlet har att svara, må emellertid,
enligt 19 kap. 9 §, ej på grund av vad i detta kapitel — alltså bl. a. 6 § —
stadgas åtalet upptagas av annan domstol. Jämlikt 75 § militära rättegångslagen
skall 19 kap. 6 § rättegångsbalken, utan hinder av föreskrifterna i
9 § samma kapitel, äga tillämpning i fråga om domstols behörighet att upptaga
åtal i militärt brottmål.

Tullmål skall enligt de förut angivna särskilda forumbestämmelserna för
sådana mål i vissa fall upptagas av annan underrätt än den som enligt 19
kap. 1 eller 2 § rättegångsbalken är behörig. Jämlikt 9 § samma kapitel kan
således, om någon förövat dels brott för vilket åtal enligt nämnda särskilda
bestämmelser skall upptagas vid viss tullmålsdomstol och dels annat brott,
förstnämnda brott icke på grund av 6 § i kapitlet åtalas vid det sistnämnda
brottets forum. Däremot utgöra enligt 75 § militära rättegångslagen föreskrifterna
i 19 kap. 9 § rättegångsbalken ej hinder mot att, om mål om
ansvar för det sistnämnda brottet är att anse såsom militärt mål, åtal i det
militära målet på grund av 6 § i samma kapitel väckes vid tullmålsdomstolen.

Av det anförda framgår att i fråga om ett mål som har karaktär av såväl
tull- som militärmål tullmålsdomstol är uteslutande behörig handlägga
målet.

Med gjorda uttalanden är förevarande ärende avslutat.

Avskrift av militieombudsmannens skrivelse tillställdes Göteborgs magistrat
och tullåklagaren i Göteborg.

6—591527. Mililieombudsmannens ämbetsberättelse

■82

3. Åklagare är skyldig underrätta bestraffningsberättigad chef om inledd
brottsutredning i militärt mål även om utredningen ej är att anse
såsom förundersökning

Vid granskning av arrestantkort från Göteborgs luftvärnskår för februari
1958 uppmärksammades att värnpliktige nr 371005-573 B. Udd den 24 januari
1958 av Göteborgs rådhusrätt dömts för våldsamt motstånd, fylleri
och förargelseväckande beteende samt att, enligt anteckning å arrestantkortet
beträffande Udd, bestämmelsen i 80 § andra stycket militära rättegångslagen
icke iakttagits, i följd varav luftvärnskåren underrättats om det mot
Udd inledda förfarandet först genom domens översändande.

På grund härav anmodades militäråklagaren i Göteborg att till militieombudsmannen
inkomma med förklaring i anledning av innehållet i den
omförmälda anteckningen.

I en den 19 juli 1958 inkommen förklaring anförde militäråklagaren G.
Lindeblad: Den 8 januari 1958 inkom till åklagarmyndigheten en den 7 januari
dagtecknad skrivelse från landsfiskalen i Melleruds distrikt jämte
rapport av den 21 december 1957 innehållande avslutad förundersökning angående
av Udd i Mellerud begånget fylleri, förargelseväckande beteende och
våldsamt motstånd. Den 13 januari 1958 väcktes åtal vid rådhusrätten. Det
hade ålegat landsfiskalen i Melleruds distrikt i hans egenskap av undersökningsledare
att den 20 december 1957 underrätta chefen för luftvärnskåren
om den inledda förundersökningen.

Vid förklaringen var i fotostatkopia fogad landsfiskalens i Mellerud distrikt
förenämnda skrivelse jämte rapport.

I skrivelsen, som var undertecknad S. Ahl i egenskap av biträdande landsfiskal
i distriktet, anfördes att, enär den vid skrivelsen fogade rapporten angående
våldsamt motstånd m. m. avsåge militärt mål, Ahl överlämnade saken
till åklagarmyndigheten i Göteborg för fortsatt handläggning, varjämte
han emotsåge besked om målets utgång. Tillika lämnades i skrivelsen upplysning
att beslag av spritdrycker verkställts den 20 december 1957 och att
dryckerna förvarades hos landsfiskalen i distriktet.

På anmodan av militieombudsmannen inkom Ahl den 28 juli 1958 med
förklaring i saken, varvid Ahl bl. a. androg: Underlåtenheten att iakttaga
den ifrågavarande underrättelseskyldigheten syntes ha berott på att rapporten
rörande Udd icke betraktats som redogörelse för förundersökning
utan jämställts med fall som omförmäldes i 23 kap. 22 § rättegångsbalken.
I praktiken gjordes i erkända fall icke skillnad vid uppsättande av rapport
över fylleri och våldsamt motstånd samt exempelvis fylleri och åverkan;
i det förra fallet, men ej i det senare, skulle förundersökningsreglerna följas.
Underrättelseskyldigheten enligt 80 § andra stycket militära rättegångslagen
syntes följa samma regler. Sedan rapporten den 27 december 1957
överlämnats till Ahl för handläggning, hade det förbigått honom att den dittills
verkställda utredningen varit att bedöma som förundersökning, även
om han troligen observerat innehållet i sistnämnda lagrum. Militära mål

koinme endast undantagsvis under landsfiskals i länet bedömande, varför
ingen rutin vid sådan handläggning vunnits. I fortsättningen komme Ahl att
tillse att här berörda bestämmelser följdes.

Tjänstförrättande militieombudsmannen Henkow anförde i skrivelse den
29 juli 1959 till Ahl följande.

I 80 § andra stycket militära rättegångslagen stadgas, att om förundersökning
inledes, den som närmast äger bestraffningsrätt i disciplinmål över
den misstänkte genast skall underrättas därom.

Beträffande grunden till detta stadgande må först erinras om ett uttalande
som vid tillkomsten av militära rättegångslagen gjordes av första lagutskottet
(Nytt juridiskt arkiv II 1949 s. 296—297). Enligt uttalandet förutsätter
uppdelningen av utredningsarbetet i militära mål mellan åklagare
och militära befattningshavare en nära samverkan dem emellan. Särskilt
angeläget är, fortsatte utskottet, att alltid den bestraffningsberättigade snarast
erhåller kännedom om att åklagare inlett förundersökning mot någon
av hans underlydande, då det gäller brott av beskaffenhet att fråga om ansvar
därför skall handläggas såsom militärt brottmål. Denna synpunkt fann
utskottet ha tillgodosetts genom stadgandet i fråga. Vidare är att märka
bestämmelsen i 22 § första stycket 7. militära rättegangslagen, att bestraffningsberättigad
befattningshavare, som på grund av anmälan eller eljest
erhållit kännedom om brott av beskaffenhet att fråga om ansvar därför skall
handläggas som militärt mål, genast skall hänskjuta målet till åklagaren
om civil myndighet har att verkställa utredning angående annat brott, som
den misstänkte antages ha begått, och ej genom målets hänskjutande vållas
uppskov som är till avsevärt men för krigslydnaden. Denna bestämmelse,
som är avsedd att i möjligaste mån skapa förutsättningar för att båda brotten
skola kunna bestraffas i ett sammanhang, bygger uppenbarligen på
den i 80 § andra stycket stadgade underrättelseskyldigheten.

Enligt 23 kap. 1 § rättegångsbalken skall förundersökning inledas så
snart på grund av angivelse eller eljest anledning förekommer att brott som
hör under allmänt åtal förövats. I 22 § samma kapitel stadgas emellertid,
att om tillräckliga skäl för åtal ändock föreligga, förundersökning ej är erforderlig
i vissa fall, bl. a. beträffande brott, varå icke kan följa svårare
straff än böter.

Med hänsyn till vad ovan anförts om grunden till ifrågavarande underrättelseskyldighet
synes det vara klart att underrättelse bör ske, vare sig
åklagarens brottsutredning enligt rättegångsbalken är att anse såsom förundersökning
eller ej. Den omständigheten, att i 80 § andra stycket militära
rättegångslagen uttryckligen omnämnes endast det fall att förundersökning
inledes, får således icke anses innebära någon begränsning i underrättelseskyldigheten;
i 22 § första stycket 7. användes ej heller ordet förundersökning
utan det vidare uttrycket utredning angående brott.

Även om den angående Udd verkställda brottsutredningen icke avsett

våldsamt motstånd, för vilket brott i 10 kap. 4 § strafflagen stadgas fängelse
eller böter, och förundersökning därför ej varit erforderlig, hade Ni alltså
i enlighet med det anförda bort underrätta chefen för luftvärnskåren. Med
hänsyn till omständigheterna låter jag emellertid bero vid nu gjorda uttalanden.

4. Fråga om fel förelupit vid beslut om tagande i förvar och vid militärförhör

Värnpliktige nr 2432-12-46 T. Rosenkvist, vilken den 16 september 1957 inryckte
till Smålands artilleriregemente för att fullgöra repetitionsövning, blev
samma dag enligt förordnande av chefen för det batteri han tillhörde, kaptenen
i regementets reserv H. Gernandt, tagen i förvar. Såsom skäl för omhändertagandet
angavs fylleri. I protokoll över militärförhör med Rosenkvist den
17 september 1957 är antecknat att Rosenkvist vid förhöret berättade följande:
»Han inköpte i Värnamo under resa till Jönköping en halv liter brännvin,
vilken han konsumerade tillsammans med en kamrat. Då han anlände
till regementet, utrustades han och anlände till förläggningsplatsen med utrustningen
omkring klockan 1700. Då han uppträdde högljutt och störde ordningen
omhändertogs han och insattes i arrest klockan 1720. Han lämnade
arresten klockan 0600 påföljande dag, då han var nykter. Han har enligt egen
uppgift icke tidigare varit omhändertagen för fylleri. Han erkänner, att han
uppträtt högljutt och skrattat, men anser icke att han var så berusad, att han
skulle ha omhändertagits för fylleri.» Vidare är i protokollet antecknat att
värnpliktige sergeanten S. Antonsson vid förhöret uppgav, att Antonsson,
som transporterade Rosenkvist till arresten, ansåge »att Rosenkvist icke var
så berusad, att han skulle omhändertagits för fylleri, jämfört med de normer,
som tillämpas av polisen».

Genom ett av regementschefen översten W. Lundqvist den 18 september
1957 meddelat beslut, vederbörligen kontrasignerat av dåvarande auditören
B. Adéll, ålades Rosenkvist »för det han den 16 september 1957 på kvällen
inom regementets område fört oljud och jämväl i övrigt betett sig på sätt som
var ägnat att väcka allmän förargelse» jämlikt 26 kap. 16 § strafflagen för
förargelseväckande beteende disciplinstraff av arrest i sex dagar.

Rosenkvist fullföljde talan mot beslutet till rådhusrätten i Jönköping under
yrkande om befrielse från straffpåföljd eller straffnedsättning och åklagaren
tillstyrkte undanröjande av straffet. Sedan förhör hållits inför rådhusrätten
med Rosenkvist, Gernandt och en värnpliktig K. Henriksson, uttalade
rådhusrätten i beslut den 15 oktober 1957, att rådhusrätten väl funne av utredningen
framgå, att Rosenkvist vid det i regementschefens beslut omförmälda
tillfället pratat och skämtat, men att rådhusrätten däremot icke funne
styrkt att Rosenkvist fört oljud eller i övrigt betett sig på sätt som varit ägnat
att väcka allmän förargelse. På grund därav prövade rådhusrätten lagligt
att undanröja regementschefens beslut. Rådhusrättens beslut vann laga
kraft.

Sedan militieombudsmannens uppmärksamhet blivit fäst på förevarande

mål genom en tidningsnotis därom med rubriken »Vpl med talfel togs för
berusad. Sattes i arrest», infordrade militieombudsmannen rådhusrättens akt
i målet och lät verkställa utredning i syfte att undersöka huruvida tillräckliga
skäl förelegat för Rosenkvists tagande i förvar och huruvida rätteligen
förfarits vid militärförhöret och regementschefens avgörande av saken.

Av handlingarna i ärendet inhämtas i huvudsak följande.

Rosenkvist har uppgivit: När han den 16 september 1957 vid 17-tiden anlände
till regementet var han fullständigt nykter men tidigare under dagen
hade han efter spritförtäringen, vilken avslutats före klockan 1230, känt
sig en aning påverkad. Sedan han vid regementets förråd utfått persedlar begav
han sig till den s. k. Liitzendungen för utrustning och sammanträffade
där med bland andra Henriksson. De pratade och skämtade med varandra
men ej mera än vad andra värnpliktiga gjorde. Henriksson som blev färdig
med sin utrustning före Rosenkvist hjälpte till att packa dennes ränsel. Gernandt
kom vid tillfället tillstädes och frågade Rosenkvist: »Hur står det till
här?» Rosenkvist som satt på marken reste sig och svarade: »Det är bra.»
Orden stockade sig i halsen på honom emedan han lede av talfel som toge
sig uttryck i stamning. Gernandt avlägsnade sig utan att det blev något vidare
resonemang mellan dem och efter en stund kom Antonsson till platsen och
omtalade att han fått order av Gernandt att föra Rosenkvist till arresten. Vid
militärförhöret följande dag var kaptenen C.-G. Bilisten förhörsledare, fänriken
i regementets reserv C.-E. Karlsson protokollförare och Antonsson förhörsvittne.
Karlsson skötte förhöret och Bilisten endast lyssnade. Rosenkvist
blev icke underrättad om vad han var misstänkt för. Han yttrade icke såsom
antecknats i förhörsprotokollet: »Då han uppträdde högljutt och störde ordningen
omhändertogs han och insattes i arrest klockan 1720.» Ej heller yttrade
han sig på något sätt som kunde tydas såsom ett erkännande av att han
skulle ha uppträtt så högljutt att han gjort sig skyldig till förargelseväckande
beteende. I övrigt vore emellertid hans uppgifter vid förhöret rätt återgivna
i protokollet. Vad som antecknats blev icke uppläst för honom och
han erhöll icke heller på annat sätt del av protokollet förrän efter regementschefens
beslut.

Henriksson har berättat: Rosenkvist var vid utrustningen glad och pratsam
samt litet högljudd men ej så att det väckte uppmärksamhet. Alla skreko
och »gapade» litet vid tillfället. Rosenkvist behövde icke någon hjälp vid
utrustningen men Henriksson hjälpte honom ändå med att packa hans ränsel
och kastade till honom en och annan sak. Enligt vad Henriksson ville minnas
hjälpte Henriksson honom även med att draga av honom den ena stöveln
och tog ett tag i hans ena strumpa som var litet svår att få på. Under det att
Rosenkvist satt och tog på sig damaskerna kom Gernandt fram och sade:
»Ni är full karl.» Rosenkvist steg upp och svarade: »Jag klarar mig själv.»
På grund av hans talfcl blev svaret litet stammande. Att Rosenkvist druckit
sprit tidigare under dagen märktes endast på lukten.

Värnpliktige nr 317-13-41 A. Persson har uppgivit: Rosenkvist företedde
vid tillfället inga tydliga tecken på spritpåverkan och det förekom icke något

ovanligt i lians uppträdande. På Gernandts fråga hur det var med honom
svarade han stammande något om att det var bra. Det knöt sig därefter i
halsen på honom och Gernandt frågade vidare, om Rosenkvist icke förstode
det olämpliga i att dricka sprit vid en inryckning. Rosenkvist svarade:
»jodå», men hade mycket svårt att få fram ordet och fick anstränga sig hårt
innan det gick.

Värnpliktige styckjunkaren J. Hallberg har uppgivit: Han övervakade
persedelutlämningen vid inryckningen och märkte då att Rosenkvist var något
spritpåverkad, men icke i sådan grad att det kunde rubriceras såsom
berusning. Rosenkvist uppträdde lugnt och korrekt, så länge Hallberg iakttog
honom.

Gernandt har anfört: Medan Gernandt den 16 september 1957 vid 17-tiden uppehöll sig på regementets officersmäss fick han meddelande från
dagofficeren värnpliktige fänriken A. Ohlsson att en värnpliktig var så berusad
att han borde omhändertagas och Gernandt begav sig därför till utrustningsplatsen.
Vid framkomsten dit fann Gernandt Rosenkvist sittande
vid ett tält i färd med att försöka draga på sig persedlar som han utfått.
Rosenkvist satt och gungade med överkroppen. Han hade en konstig uppfattning
om hur han skulle klä på sig olika persedlar. Den hjälp han fick av
en annan värnpliktig vid utrustningen var hundraprocentig. Gernandt stod
en och en halv meter från honom och iakttog honom under en å två minuter.
Han märkte icke någon spritlukt från honom. Emellertid fick han genom
sina iakttagelser av Rosenkvists uppträdande och genom sitt samtal
med honom klart för sig att Rosenkvist var onykter. Det framgick mycket
tydligt av hans åtbörder och av att han icke ens var i stånd att själv taga
på sig sina kläder att han var berusad av starka drycker. Gernandt styrktes
i sin uppfattning av att Ohlsson och en vice konstapel B. Wallgren klart uttalade
såsom sin åsikt att Rosenkvist var berusad. Att Rosenkvist stammade
när han besvarade Gernandts frågor hade icke inverkat på Gernandts
bedömning av frågan om Rosenkvist var berusad eller ej. För upprätthållandet
av ordningen inom förläggningen och då Rosenkvist i det tillstånd
han befann sig utgjorde en potentiell fara ur brandskyddssynpunkt, emedan
han skulle förläggas i tält som uppvärmdes med vanlig vedkamin och
innehöll halm och annan lättantändlig materiel, ansåg Gernandt det vara
sin skyldighet att taga honom i förvar. Rosenkvist hade eljest liksom hans
kamrater varit skyldig att gå eldvakt i tältet, vilken uppgift Gernandt icke
ansåg honom i stånd att fylla. Gernandt ansåg icke att Rosenkvist uppträdde
förargelseväckande. Det var icke något speciellt glam när Gernandt kom
till platsen.

Ohlsson har uppgivit: Han övervakade de inryckande under omklädningen
i Lutzendungen. När Rosenkvist omkring klockan 1700 anlände dit
lade Ohlsson omedelbart märke till honom på grund av att han uppträdde
som en berusad. Bland annat voro hans kläder oordnade; byxorna hängde
på honom och slipsen befann sig långt ned på magen. Han var rufsig i håret,
ögonlocken voro tunga, talet var sluddrigt och gången var vinglig. För

omklädningen använde han två till tre gånger så lång tid som de andra
värnpliktiga. Han kunde icke klä på sig själv utan fick hjälp därmed av
en kamrat och under det kamraten hjälpte honom skämtade han med de
närvarande och gjorde sig rolig över hur illa kläderna passade. Ohlsson lät
Rosenkvist hållas ganska länge, men då Rosenkvist icke tycktes vilja sluta
med skojandet utan upptog de närvarandes tid och på så sätt hindrade utrustningen
tillkallade Ohlsson Gernandt för att denne skulle avgöra hur
man lämpligen borde förfara.

Antonsson har berättat: När han förde Rosenkvist till arresten kände
han spritlukt från Rosenkvists andedräkt. I övrigt företedde Rosenkvist emellertid
icke några påtagliga tecken på spritförtäring. Hans gång var säker
och han uppträdde behärskat och lugnt. — Vid militärförhörets början underrättades
Rosenkvist av Bilisten om att förhöret gällde Rosenkvists insättande
i arresten. Under förhöret, vid vilket Rosenkvist verkade litet bortkommen,
ställde Karlsson de flesta frågorna. Sedan Rosenkvist medgivit
att han druckit sprit på förmiddagen samma dag han inryckte till militärtjänsten
tillfrågades han om han erkände att han brutit mot »fyllerilagen»,
vilket han medgav. Antonsson insköt då att han tyckte att det vore lämpligt
att klargöra vad denna »lag» innehölle, emedan Rosenkvist säkerligen icke
kände till dess innehåll. Vidare fTamhöll Antonsson att Rosenkvist antagligen
överilat sig när han erkände. Innehållet i »lagen» lästes därefter upp
för Rosenkvist, varpå denne återtog sitt erkännande. På fråga om han uppträtt
högljutt och störande uppgav han att han skojat och skämtat med
sina kamrater och därvid kanske varit högljudd, men förnekade att han
uppträtt störande. Efter förhörets slut upplästes protokollet för Rosenkvist,
som lämnade vad däri antecknats utan erinran.

Karlsson har uppgivit: Bilisten inledde förhöret med att underrätta Rosenkvist
om att denne skulle höras om anledningen till att han tagits i förvar
samt frågade Rosenkvist om denne druckit sprit under inryckningsdagen.
Sedan Rosenkvist medgivit detta uppmanade Bilisten honom att berätta
närmare om spritförtäringen. Rosenkvist var emellertid fåordig och
för att få fram det som var väsentligt i detta avseende ställde Karlsson
vissa frågor. Bilisten hade visserligen icke beordrat Karlsson att biträda
med utfrågningen men eftersom Karlsson utan Bilistens diktamen skulle
föra protokollet var utfrågning från hans sida ofrånkomlig för att få tillräckligt
underlag för vad som skulle antecknas i protokollet. Karlsson var
icke informerad om vad som föregått Rosenkvists tagande i förvar, varför
han bl. a. uppmanade honom att själv redogöra härför. Rosenkvist kunde
emellertid icke lämna någon redogörelse och därför tillfrågades han av
Karlsson om han kanske uppträtt högljutt och stört ordningen och om detta
kunde ha varit orsaken till omhändertagandet. På den frågan svarade Rosenkvist
jakande. Karlsson konune särskilt ihåg, att han vid utfrågningen
använde orden »störde ordningen». Med anledning av Rosenkvists svar
nedtecknade Karlsson meningen: »Då han (Rosenkvist) uppträdde högljutt
och störde ordningen omhändertogs han och insattes i arrest klockan

1720.» Någon fråga om Rosenkvist erkände förargelseväckande beteende
framställdes icke. Karlsson skrev protokollet på skrivmaskin allteftersom
förhöret fortskred och uppläste anteckningarna för Rosenkvist vid förhörets
slut. Rosenkvist framställde därvid icke någon erinring mot protokollets
avfattning. Karlsson, som under förhöret lade märke till Rosenkvists
talfel, gjorde icke någon anteckning därom i protokollet med hänsyn till
att Rosenkvist genom en sådan anteckning kanske skulle ha känt sig mera
uppmärksammad. Rosenkvist verkade nämligen vara rädd vid förhöret och
var säkerligen också blyg. För Karlsson förefölle det märkligt att Rosenkvist
ådömts straff enbart på sina egna uppgifter. Karlsson hade förutsatt
att vittnesförhör skulle hållas då det givetvis fanns såväl befäl som meniga,
vilka iakttagit Rosenkvists uppträdande vid utrustningen.

Bilisten har anfört: Han fick skriftligen order om att hålla militärförhör
med Rosenkvist. I skrivelsen angavs att denne varit tagen i förvar men
det framgick icke av skrivelsen av vilken orsak förhöret skulle hållas. Bilisten
hade emellertid fått muntlig rapport av Gernandt att Rosenkvist före
omhändertagandet uppträtt olämpligt och stört ordningen vid utrustningen,
varför Bilisten ändock kände till vad saken gällde. Vid förhörets början
underrättades Rosenkvist av Bilisten om att han skulle höras med anledning
av att han varit tagen i förvar och tillfrågades om han druckit sprit
under inryckningsdagen. Sedan han medgivit detta frågade Karlsson om
Rosenkvist ansåge sig ha varit så berusad att det funnits fog för hans omhändertagande.
Rosenkvist svarade nekande och Antonsson förklarade då
att han ansåg »att Rosenkvist icke var så berusad, att han skulle ha omhändertagits
för fylleri, jämfört med de normer som tillämpades av polisen».
På fråga av Bilisten medgav Rosenkvist att han uppträtt högljutt och
skrattat. Någon direkt fråga om han uppträtt förargelseväckande ställdes
icke, såvitt Bilisten kunde erinra sig, men genom Rosenkvists sistnämnda
medgivande bibringades Bilisten den uppfattningen att Rosenkvist var fullt
medveten om att han uppträtt på ett förargelseväckande sätt. Sedan anteckningarna
i protokollet upplästs för Rosenkvist förklarade sig denne nöjd
med protokollets formulering och hade icke något att tillägga eller förändra.
Han begärde icke att förhör skulle hållas med vittnen och Bilisten
ansåg själv vittnesförhör onödigt, enär han litade på Gernandts och Ohlssons
förmåga att bedöma fallet. Med anledning av att Rosenkvist troligen
trodde att det var Bilisten som skulle utmäta eventuellt straff, upplyste
Bilisten honom om att regementschefen var bestraffningsmyndighet och att
det fanns möjlighet att överklaga dennes beslut. Av förbiseende underlät
dock Bilisten att, såsom han bort göra, underrätta Rosenkvist om rätten att
bli hörd av regementschefen personligen innan denne avgjorde målet. Rosenkvist
verkade orolig vid förhöret och yttrade sig endast då han blev tillfrågad.
Bilisten hade icke något minne av att Rosenkvist stammade.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i skrivelse den 13 januari 1959 till chefen för
Smålands artilleriregemente följande.

Genom den föreliggande utredningen kan — såsom rådhusrätten funnit
vid prövning av målet angående Rosenkvist — icke anses styrkt att denne
fört oljud eller i övrigt betett sig på sätt som varit ägnat att väcka allmän
förargelse. Icke heller är genom utredningen ådagalagt att Rosenkvist vid
tillfället var berusad.

Emellertid är det med hänsyn till Rosenkvists uppgift om att han samma
dag på förmiddagen druckit omkring 25 centiliter brännvin ganska sannolikt
att han var något spritpåverkad vid inryckningen. Visserligen har en
värnpliktig — Persson — uppgivit att Rosenkvist icke företedde tydliga
tecken på sådan påverkan och två andra värnpliktiga — Henriksson och
Antonsson — förklarat att det icke på annat än av spritlukten från honom
märktes att han druckit sprit, men å andra sidan har värnpliktige styckjunkaren
Hallberg, som övervakade persedelutlämningen vid inryckningen,
uppgivit att Rosenkvist var något påverkad av sprit ehuru icke berusad
och den vid tillfället tjänstgörande dagofficeren — värnpliktige fänriken
Ohlsson — förklarat att Rosenkvist uppträdde som om han var berusad.

Vad angår de närmare omständigheterna vid kaptenen Gernandts förordnande
om Rosenkvists tagande i förvar har Gernandt uppgivit sig ha
iakttagit att Rosenkvist satt och gungade med överkroppen, att Rosenkvist
icke själv kunde taga på sig sina kläder och att Rosenkvist vid utrustningen
fick »hundraprocentig» hjälp av en annan värnpliktig. Gernandt har anfört
att han på grund av dessa iakttagelser och av sitt samtal med Rosenkvist
fick den uppfattningen att Rosenkvist var berusad. Vidare har Gernandt
särskilt framhållit att det förhållandet att Rosenkvist stammade vid
samtalet icke inverkade på Gernandts bedömande.

Angående samtalet ha i ärendet lämnats i viss mån olika uppgifter. Av
vad Persson och Henriksson därutinnan uppgivit framgår dock att Rosenkvists
yttranden under samtalet i vart fall måste uppfattas såsom ett medgivande
av honom att han druckit sprit tidigare under dagen. I fråga om
de av Gernandt i övrigt anförda förhållandena har Henriksson förklarat
att han var Rosenkvist behjälplig med att packa hans ränsel samt draga
av honom en stövel och sätta på honom en strumpa, men att Rosenkvist
icke behövde någon hjälp i dessa hänseenden. Vad Henriksson sålunda uppgivit
giver vid handen att Gernandt misstagit sig beträffande Rosenkvists
förmåga att själv klara sin påklädning och utrustning i övrigt. Med hänsyn
till omständigheterna får emellertid Gernandts misstag anses vara ursäktligt På

grund av det anförda finner jag, ehuru stränga krav på noggrannhet
böra ställas på ett avgörande om frihetsberövande av ifrågavarande slag,
Gernandts förordnande om Rosenkvists omhändertagande icke böra föranleda
någon vidare åtgärd från min sida.

Beträffande milititärförhöret ha Rosenkvist och övriga vid förhöret närvarande
samstämmigt uppgivit i ärendet att Rosenkvist vid förhöret vidgick
att han vid inryckningen skämtat högljutt med sina kamrater. Däremot äro
uppgifterna motstridiga beträffande frågan huruvida han, såsom antecknats
i protokollet, vidgick att han genom detta sitt uppträdande stört ordningen.
Med hänsyn till vad den vid förhöret tjänstgörande protokollföraren — fänriken
Karlsson — uppgivit därom att han skrivit protokollet allteftersom
förhöret fortskred synes det dock mest sannolikt att anteckningen är
riktig och att Rosenkvist således gjort ett sådant medgivande. Av utredningen
framgår emellertid att Rosenkvist vid förhöret var fåmäld och endast
yttrade sig på särskilt framställda frågor. Det är därför tänkbart att
han på grund av någon frågas formulering blivit påverkad att göra ett medgivande
i förevarande hänseende fastän han icke ansett att han uppträtt
störande. Mot vad Rosenkvist i ärendet uppgivit måste av uppgifter som
lämnats av de övriga vid förhöret närvarande anses framgå att protokollet
upplästs för Rosenkvist vid förhörets slut och att Rosenkvist då icke gjorde
någon erinran mot protokollets avfattning. Orsaken till att Rosenkvist icke
framställde anmärkning mot anteckningen om förenämnda medgivande kan
ha varit det i ärendet upplysta förhållandet att han var blyg och bortkommen
vid förhöret.

Med anledning av att formuleringen av någon fråga måhända kan ha
förorsakat ett medgivande från Rosenkvist som han vid närmare eftertanke
icke skulle ha gjort må erinras om vikten av att frågor vid militärförhör
icke givas en sådan avfattning att de kunna påverka den hörde i viss riktning
eller bli svårbegripliga för honom och därför kunna föranleda missförstånd.

I övrigt föranleder vad i ärendet förekommit icke annat uttalande från
min sida än att kaptenen Bilisten, såsom han medgivit, borde i egenskap av
förhörsledare ha upplyst Rosenkvist om dennes rätt att bli hörd av regementschefen.

Gernandt och Bilisten skulle genom regementschefens försorg erhålla del
av militieombudsmannens skrivelse.

5. Fråga om resning i mål vari värnpliktig ådömts fängelsestraff

för lydnadsbrott

Ämbetsberättelsen till 1959 års riksdag innehåller (s. 119 ff) redogörelse
för ett ärende, som upptagits vid en av tjänstförrättande militieombudsmannen
Henkow företagen inspektion av rådhusrättens i Örebro handläggning
av militära mål och som föranlett att riksåklagaren på hemställan av
tjänstförrättande militieombudsmannen anhållit om resning i ett av rådhusrätten
som första instans avgjort mål, vari värnpliktige nr 618-4-46 H.
V. E. Löfgren jämlikt 26 kap. 1 § strafflagen ådömts en månads fängelse för
lydnadsbrott.

Av redogörelsen framgår bl. a. följande: Enligt rådhusrättens dom, som
meddelades den 8 februari 1956, hade åklagaren yrkat ansvar å Löfgren
jämlikt 26 kap. 1 § strafflagen för det »Löfgren, som den 24 oktober 1955
inryckt till repetitionstjänstgöring vid F 5 i Ljungbyhed, nämnda dag förklarat
sig vägra lyda förmans befallning att bära vapen och uniform». I
domskälen angavs att Löfgren, som sagt sig tillhöra samfundet Jehovas vittnen,
erkänt gärningen och att hans erkännande styrktes av utredningen i
målet. Sedan Löfgren hos Svea hovrätt fört talan mot rådhusrättens dom,
fann hovrätten genom dom den 27 september 1956 ej skäl att göra ändring
i rådhusrättens dom. Löfgren fullföljde talan mot hovrättens dom.
Högsta domstolen fann genom beslut den 19 december 1956 ej skäl att meddela
prövningstillstånd, i följd varav hovrättens dom skulle stå fast. I det
vid tjänstförrättande militieombudsmannens berörda inspektion förda protokollet
antecknades rörande målet mot Löfgren att, såvitt domstolarnas
akter gåvo vid handen, Löfgren vid det ifrågavarande tillfället icke fatt
någon order att bära vapen och uniform, att Löfgren i sådant fall icke torde
ha bort dömas för lydnadsbrott samt att enligt vad polisutredningen i målet
utvisade Löfgren ej heller syntes ha gjort sig skyldig till annat brott. Med
anledning av vad sålunda förekommit inhämtade tjänstförrättande militieombudsmannen
yttranden från åklagare och doinstolsledamöter som haft
befattning med målet. Tjänstförrättande militieombudsmannen hemställde
därefter i skrivelse till riksåklagaren den 18 oktober 1958 — under uttalande
att Löfgren ej bort dömas för lydnadsbrott eftersom han icke erhållit
någon befallning och att vad i målet lagts honom till last ej heller eljest
syntes vara att anse såsom straffbar gärning —- att riksaklagaren måtte till
prövning upptaga frågan om sökande av resning. Genom skrivelse till Konungen
den 9 december 1958 anhöll riksåklagaren om resning i målet.

Högsta domstolen meddelade den 24 mars 1959 beslut i anledning av
riksåklagarens resningsansökan och fann därvid lagligt lämna ansökningen
utan bifall.

Skälen för högsta domstolens ställningstagande angåvos i beslutet sålunda.

Vid ifrågavarande tidpunkt ■— oktober 1955 —• var värnpliktig, som i likhet
med Löfgren tidigare fullgjort militär tjänstgöring och icke i föreskriven
ordning gjort ansökan om vapenfri tjänst, skyldig att efter inryckning
till tjänstgöring bära vapen och uniform. Eu av den värnpliktige inför förman
utan samband med sådan ansökan tillkännagiven förklaring, att han
icke ämnade underkasta sig denna för tjänstgöringen grundläggande skyldighet,
måste anses innefatta grovt tjänstefel. Därest förklaringen föregåtts
av befallning av förman, var förfarandet att bedöma såsom lydnadsbrott.
Att domstol, ehuru befallning icke förekommit, tillämpar det lagrum
som gäller lydnadsbrott i stället för lagrummet avseende grovt tjänstefel bör
— helst som lydnadsbrott enligt 26 kap. 1 § strafflagen ej är belagt med
svårare straff än grovt tjänstefel, vilket städse förskyller fängelse — icke
föranleda, att resning skall beviljas.

Vad i ärendet förekommit föranledde ej vidare åtgärd från militieombudsmannens
sida.

6. Kronan har oriktigt fått vidkännas förlusten av materiel som gått förlorad
till följd av att värnpliktiga icke iakttagit normal aktsamhet

Vid militieombudsmannens inspektion den 26 februari 1959 av Livregementets
husarer antecknades vid granskning av protokollen i ersättningsmål
följande.

Av protokollet i ett mål som rörde förlust av en till värnpliktige nr
380520-463 Johansson utlämnad kompass, värd 32 kronor 94 öre, framgick
att förlusten anmälts den 19 maj 1958 till skvadronschefen ryttmästaren
E. Hedenstierna och att förhör angående förlusten icke hållits förrän den
16 augusti samma år. Följande av Johansson vid förhöret lämnade uppgifter
angående förlusten voro antecknade till protokollet: »Orienteringslöpningen
hade målet förlagt till skv. Johansson lade kompassen vid målet,
d v s i skvkorridoren och glömde den där. Nästa dag var den borta.» I egenskap
av förhörsledare avgav Hedenstierna följande yttrande: »Enär slarv
från Johanssons sida synes föreligga föreslås att han får ersätta kompassen.
» Målet avgjordes den 20 augusti 1958 av tygofficeren kaptenen G. Söderberg,
därvid denne beslöt att kronan skulle vidkännas förlusten.

Av protokollet i ett annat mål som rörde förlust av en till värnpliktige
nr 380805-611 Lindström utlämnad kompass, likaledes värd 32 kronor 94
öre, framgick att förlusten anmälts till Hedenstierna den 7 juli 1958 och
att förhör icke heller angående denna förlust hållits förrän den 16 augusti
samma år. Följande av Lindström vid förhöret lämnade uppgifter angående
förlusten voro antecknade i protokollet: »Lindström hängde ett par
linnebyxor på tork i torkrummet. I byxfickan hade han glömt sin kompass.
När han skulle hämta linnebyxorna voro både byxor och kompass borta.»
I egenskap av förhörsledare avgav Hedenstierna följande yttrande: »Enär
kompassen ej förvarats på anbefallt sätt ersättes förlusten av Lindström.»
Målet avgjordes den 20 augusti 1958 av Söderberg, därvid denne beslöt att
kronan skulle vidkännas förlusten.

Militieombudsmannen beslöt i angivna båda fall inhämta yttrande rörande
dels de dröjsmål med undersöknings verkställande som syntes ha förelupit
och dels vilka omständigheter som ansetts böra medföra att kronan
skulle vidkännas förlusterna.

I yttranden som med anledning därav inkommit till militieombudsmannen
den 8 maj 1959 anförde sekundchefen för Livregementets husarer
överstelöjtnanten M. Bruzelius samt Hedenstierna och Söderberg följande.

Hedenstierna: Dröjsmålet med utredningen angående förlusten av Johanssons
kompass berodde på slarv från skvadronens sida. Förlustanmälan blev
förlagd och varken Johansson eller plutonbefälet påminde skvadronschefen
eller adjutanten. Dröjsmålet med utredningen angående förlusten av Lindströms
kompass berodde på semestrar. I samband med sistnämnda utred -

ning gjordes undersökningar inom skvadronen varvid det framkom att
även Johansson saknade sin kompass. Då detta uppdagades verkställdes utredning
jämväl beträffande denna förlust.

Söderberg: Vid ifrågavarande beslut beaktades den långa tid som, särskilt
beträffande Johansson, förflutit mellan förlusterna av kompasserna och
förhören angående förlusterna. Enligt erfarenhet försvårade en lång tidrymd
mellan förlust och förhör väsentligt ett absolut klarläggande av de
förhållanden som föranlett förlusten. För åläggande av ersättningsskyldighet
fordrades att vårdslöshet blivit styrkt. Icke i någotdera av nu ifrågavarande
fall hade emellertid enligt protokollen vårdslöshet blivit styrkt.
Han hade därför ansett sig sakna erforderlig grund för att föreslå sekundchefen
att ålägga Johansson och Lindström ersättningsskyldighet utan
hade i stället på grund av det anförda och då den förkomna materielen
var av ringa värde samt Johansson och Lindström av skvadronschefen uppgåvos
vara i övrigt skötsamma ansett övervägande skäl tala för att låta kronan
vidkännas förlusterna.

Bruzelius: Dröjsmålen med handläggningen av ersättningsmålen berodde
på bristande kontroll och slarv från skvadronens sida. Förhållandet hade blivit
föremål för anmärkning från Bruzelius’ sida. De omständigheter som
varit av betydelse för bedömande av ersättningsfrågan framginge av Söderbergs
yttrande. Härutöver hade Bruzelius intet att tillägga.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i skrivelse den 17 augusti 1959 till sekundchefen
följande.

Enligt 18 § militära rättsvårdskungörelsen skall, då egendom som tillhör
eller nyttjas av krigsmakten gått förlorad och frågan om ersättning till
kronan skall handläggas som militärt mål, så snart ske kan i den ordning
som i författningsrummet vidare sägs verkställas undersökning för att utröna
de närmare omständigheterna vid förlustens uppkomst samt övriga
förhållanden av betydelse för att bedöma frågan om ersättningsskyldighet.
Såsom framgår av avgivna yttranden ha i nu ifrågavarande fall undersökningar
uppenbarligen icke verkställts så snart kunnat ske och godtagbara
skäl för dröjsmålen ha icke framkommit. Då dröjsmålen emellertid blivit
föremål för anmärkning från Eder sida låter jag i denna del därvid bero.

I vad avser ersättningsfrågans bedömande vill jag uttala följande.

Riksdagens första lagutskott anförde år 1944 i sitt utlåtande nr 35 bland
annat: Ehuru det enligt utskottets uppfattning skulle ha varit av värde om
de allmänna grunderna för åläggande av ersättningsskyldighet på detta område
blivit klarlagda, har utskottet beaktat de svårigheter, som skulle vara
förknippade härmed. Utskottet vill emellertid betona att alltför stränga ansvarighetsprinciper
icke böra tillämpas, så alt ersättning utkräves så snart
utlämnad materiel icke kunnat återställas i oskadat skick. Ersättningsskyldighet
bör sålunda, där icke på grund av särskilda förhållanden ett sträng -

are ansvar kan anses föreligga, ådömas allenast när omständigheterna giva
stöd för att vederbörande icke iakttagit normal aktsamhet.

Av det anförda framgår att, därest i de fall om vilka nu är fråga normal
aktsamhet kan anses ha blivit åsidosatt, ersättningsskyldighet för de förkomna
kompasserna bör ha inträtt för Johansson och Lindström.

Protokollen i de nämnda ersättningsmålen utvisa att ifrågavarande två
kompasser förkommit till följd av att de kvarglömts å platser och utrymmen
varest de icke lämpligen borde ha förvarats. Någon oklarhet härom
synes icke böra råda. Vid sådant förhållande och då utredningen icke giver
vid handen att omständigheterna varit sådana att glömskan kan anses ursäktlig
är det uppenbart att Johansson och Lindström med avseende å kompassernas
förvarande icke iakttagit normal aktsamhet. Johansson och
Lindström borde följaktligen ha ålagts skyldighet att till kronan utgiva ersättning
för kompassernas värde. Rättelse i detta avseende har icke kunnat
vinnas enär talan mot beslut i ersättningsmål må föras allenast av den
som ålagts ersättningsskyldighet.

Med hänsyn till den förlorade egendomens förhållandevis ringa värde
låter jag emellertid vid av mig gjorda uttalanden bero.

Hedenstierna och Söderberg skulle genom sekundchefens försorg erhålla
del av militieombudsmannens skrivelse.

7. Åtgärder beträffande ett i en träbyggnad inrymt militärhäkte i syfte att
minska brandrisken och möjliggöra hastig utrymning vid eldfara

Vid militieombudsmannens inspektion av Svea ingenjörregemente den 3
februari 1959 antecknades bl. a. följande: Som arrestlokaler användes i
första hand de i västra vakt- och arrestbyggnaden inredda tre cellerna.
BySSnaden var uppförd av trä och cellerna belägna i byggnadens källarvåning.
Det anmärktes, att någon central anordning för öppnande på eu
gång av samtliga celldörrar vid eldfara ej fanns inrättad. Då den enda vägen
vid utrymning av cellerna var trappan upp till byggnadens bottenvåning,
trågasattes jämväl om icke en direkt utgång från källarvåningen kunde
anordnas.

I infordrat yttrande den 15 april 1959 anförde fortifikationsförvaltningen:
Förvaltningen hade inhämtat utlåtande i ärendet från militärbefälhavaren
för fjärde militärområdet, vilken däri anfört att enligt generalplan för Svea
ingenjörregemente ifrågavarande arrester icke skulle utnyttjas, varför
frågan om vidtagande av åtgärder beträffande byggnaden icke upptagits till
prövning i samband med uppgörande av förslag till anslagsäskanden. Fortifikationsförvaltningen
hade uppdragit åt militärbefälhavaren att — därest
ifrågavarande arrestlokaler fortsättningsvis ansåges erforderliga — vidtaga
de av militieombudsinannen ifrågasatta förbättringsåtgärderna.

Sedan militieombudsmannen i skrivelse till militärbefälhavaren för fjärde
militärområdet den 17 april 1959 under hänvisning till vad fortifika -

tionsförvaltningen sålunda anfört infordrat yttrande i ärendet, anmälde
militärbefälhavaren i skrivelse till militieombudsmannen den 3 juli 1959
att chefen för Svea ingenjör regemente erhållit underlag och direktiv för
utförande av de ifrågasatta förbättringsåtgärderna. Av en vid nämnda
skrivelse fogad avskrift av skrivelse från militärbefälhavaren till chefen för
Svea ingenjörregemente framgick bl. a. att för vidtagande av förbättringsåtgärderna
disponerades ett belopp av 2 800 kronor.

I skrivelse till militieombudsmannen den 8 oktober 1959 meddelade på
regementschefens uppdrag kasernofficeren vid regementet att beträffande
den ifrågavarande byggnaden följande åtgärder till förebyggande av brandrisk
och möjliggörande av hastig utrymning vid eldfara dåmera hade vidtagits:
I trappan mellan bottenvåningen och källarvåningen hade insatts en
branddörr, varigenom brandsektionering mellan våningarna åstadkommits.
Mellan källarvåningens förrum — varifrån tillträde till cellerna erhålles —
och pannrum hade upptagits en dörr, till följd varav utrymning av källarvåningen
kunde ske genom den i pannrummet redan befintliga ytterdörren.
Celldörrarnas låsbommar, vilka förut säkrats i stängt läge med hänglås,
stängdes numera med i kedjor upphängda, lätt gående sprintar. Slutligen
meddelades i skrivelsen, att nyckel till pannrummets ytterdörr — som försetts
med patentlås — förvarades dels i nyckelskåp i vaktchefens rum, dels
i ett närbeläget utomhus uppsatt brandnyckelskåp och dels hos maskinmästaren,
samt att nyckel till pannrummets inre dörr förvarades dels i förenämnda
brandnyckelskåp och dels i ett i pannrummet invid sistnämnda
dörr placerat nyckelskåp.

Militieombudsmannen fann efter vad sålunda förekommit ej anledning
företaga vidare åtgärd i ärendet.

8. Fråga angående tillämpning av hämtningskungörelsen beträffande utom
krigsmakten tjänstgörande vapenfri värnpliktig

Vapenfrie värnpliktige nr 370226-5 B. Andersson påbörjade den 27 april
1959 värnpliktstjänstgöring för fullgörande av en första tjänstgöringsomgång
å 45 dagar i form av civilt arbete å statens vattenfallsverks arbetsplats
i Åsbro. Efter ledighet under tiden den 1—den 3 maj 1959 underlät Andersson
att vid ledighetens utgång inställa sig till tjänstgöring. I samband
härmed meddelade Andersson skriftligen till centrala värnpliktsbyrån och
arbetsbefälet i Åsbro att han icke ämnade inställa sig till fortsatt tjänstgöring
samt gav vid förfrågan från arbetsbefälet per telefon enahanda besked.

Vattenfallsstyrelsens försvarskontor begärde i anledning av det inträffade
»på anmodan av inskrivningschefen» i skrivelse den 5 maj 1959 till polismyndigheten
i Åsbro att Andersson skulle hämtas och återföras till förläggningen
i Åsbro för att »ett närmare förhör» med Andersson skulle kunna
hållas. Skrivelsen överlämnades — under förinälan att Andersson vista -

des i Stockholm — till poliskammaren därstädes, dit den ankom den 21
nämnda maj.

I en till militieombudsmannen den 27 maj 1959 inkommen skrivelse
hemställde poliskammaren i Stockholm om uttalande beträffande den gjorda
framställningen om handräckning, därvid anfördes att poliskammaren
från skilda synpunkter fann det tveksamt huruvida den sökta handräckningen
lagligen kunde beviljas.

Militieombudsmannen meddelade i skrivelse den 29 maj 1959 till poliskammaren,
att han föranstaltat om utredning i saken och förklarade, att
framställningen om handräckning tills vidare icke borde föranleda någon
polismyndighetens åtgärd. I skrivelse samma dag till chefen för Stockholms
inskrivningsområde infordrade militieombudsmannen upplysningar och yttrande
i ärendet.

Inskrivningschefen anförde i skrivelse den 3 juni 1959: Han hade ungefär
samtidigt erhållit dels en från Andersson till centrala värnpliktsbyrån
ställd skrift dels ock telefonledes från förläggningen i Åsbro anmälan om
att Andersson icke inställt sig efter ledighet. Vid åsyftade telefonsamtal
törhörde han sig med vederbörande tjänsteman huruvida liknande ärenden
tidigare handlagts i Äsbro. Då tjänstemannen förklarade att så skett meddelade
inskrivningschefen att ärendet beträffande Andersson skulle handläggas
på enahanda sätt, varvid han icke reflekterade över att gällande bestämmelser
skulle kunna komma att åsidosättas.

Det är upplyst, att Andersson hemförlovats med stöd av 116 § 1 mom.
inskrivningslörordningen. Enligt detta stadgande skall vid olovlig frånvaro
från tjänstgöring hemlörlovning ske när tiden för frånvaron överstigit en
tiondel av tiden för den tjänstgöring, till vilken den värnpliktige blivit inkallad,
eller när det kan förutses, att frånvarotid kommer att överstiga nämnda
tidrymd.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i skrivelse den 3 juli 1959 till vattenfallsstyrelsens
försvarskontor följande.

Enligt 9 § kungörelsen den 26 mars 1943 med vissa bestämmelser angående
vapenfria värnpliktiga skall, då vapenfri värnpliktig fullgör tjänst
utanför krigsmakten, vad eljest ankommer på militär personalchef åligga
person eller myndighet, under vilken den värnpliktige är ställd; dock skall,
där ej i kommandoväg annorlunda förordnas, beslut om anstånd med eller
hemförlovning från sådan tjänst meddelas av vederbörande inskrivningschef.
Enligt samma författningsrum åligger det den myndighet eller person,
under vilken den värnpliktige är ställd, att — då vapenfri värnpliktig,
som har att fullgöra tjänstgöring utanför krigsmakten, utebliver eller avviker
—- anmäla förhållandet till vederbörande inskrivningschef, på vilken
det ankommer att vidtaga erforderliga åtgärder för den värnpliktiges efterspanande
och hämtning.

Av angivna bestämmelser framgår, att utevaro från tjänstgöring skall
såsom i förevarande ärende telefonledes skett — av den civila myndigheten
anmälas till vederbörande inskrivningschef. Eventuella åtgärder för den
värnpliktiges efterspanande och hämtning ankomma därefter på inskrivningschefen,
vilken har att förfara på sätt angives i kungörelsen den 9 oktober
1942 angående hämtning av värnpliktiga som uteblivit från inskrivningsförrättning
eller tjänstgöring m. m. (hämtningskungörelsen).

Enligt 2, 3, 13 och 14 §§ sistnämnda kungörelse skall, därest utevaron avser
påbörjad tjänstgöring av längre varaktighet än fyrtio dagar och laga förfall
icke anmälts, så snart ske kan beträffande den värnpliktige efterspaningssedel
enligt fastställt formulär upprättas och ofördröjligen översändas
till polischefen i den ort, där den uteblivne är kyrkobokförd eller såvitt känt
är senast uppehållit sig; dock skall åtgärd för efterspaning icke vidtagas när
så kort tid återstår till dess att den värnpliktige i anledning av frånvaron
skall hemförlovas eller till dess att hans tjänstgöring eljest skall upphöra, att
enligt »förbandschefens» bedömande inställelse av den värnpliktige icke kan
ske före sådan tidpunkt. Därest efterspaningssedel upprättats skall, såsom
framgår av 8 § ifrågavarande kungörelse, efterspaningen återkallas senast då
tiden för den värnpliktiges tjänstgöringsskyldighet utgår eller genom hemförlovning
eller eljest upphör.

Av det anförda framgår att det genom hämtningskungörelsen reglerade
hämtningsförfarandet är begränsat till att avse inställelse för fullgörande av
tjänstgöring. Efterspaning och inställelse av värnpliktig skall ske allenast så
länge tjänstgöringsskyldighet för den värnpliktige föreligger. Tidigare förekom
att hämtningsförfarande tillämpades även i fall där den värnpliktiges
tjänstgöringsskyldighet redan hade upphört och hans inställande å den förutvarande
tjänstgöringsplatsen icke avsåg annat än att låta honom undergå
militärförhör med eventuellt åtföljande bestraffning. Då ett dylikt förfaringssätt
icke var förenligt med den nyordning som sedermera genomfördes
beträffande det militära rättegångsväsendet, vidtogs genom kungörelse den
27 april 1956 sådana ändringar i hämtningskungörelsen att det däri föreskrivna
förfarandet uttryckligen begränsades till att gälla allenast intill
tidpunkten för vederbörandes hemförlovning. (Beträffande denna författningsändring,
varom på sin tid framställning gjordes av inilitieombudsmannen,
kan vidare hänvisas till militieombudsmannens ämbetsberättelser 1950
s. 427 ff och 1957 s. 139.)

Såsom tidigare angivits skall beslut i frågor angående hemförlovning samt
efterspaning och hämtning av vapenfri värnpliktig meddelas av vederbörande
inskrivningschef. Skyldigheten alt till vederbörande åklagare för åtal
anmäla den värnpliktige för utevaro åvilar däremot enligt den tidigare angivna
huvudregeln i 9 § i 1943 års kungörelse den civila myndigheten.

Med de sålunda gjorda uttalandena är förevarande ärende av mig avslutat.

Avskrift av militieombudsmannens skrivelse tillställdes dels poliskammaren
i Stockholm såsom slutligt besked i ärendet och dels chefen för Stockholms
inskrivningsområde.

7—59/527. Militieombudsmannens ämbetsberättelse

9. Fråga om tillämpningen av inskrivningsförordningens bestämmelser om
granskningsnämnds sammansättning

Vid militeombudsmannens inspektion av Skaraborgs pansarregemente den
25 februari 1959 uppmärksammades att den vid regementet verksamma
granskningsnämnden icke var sammansatt på föreskrivet sätt. Enligt 113 §
2 mom. tredje stycket inskrivningsförordningen skall i granskningsnämnd
ingå bland andra en med utbildningsarbetet väl förtrogen officer. Vid inspektionen
befanns att vid sammanträden med granskningsnämnden vid regementet
såsom ledamot, avsedd att representera sakkunskap i angivna hänseende,
i nämnden ingått chefen för det kompani vilket den prövade värnpliktige
tillhörde. Enär en sådan anordning enligt militieombudsmannens
mening uppenbarligen icke stod i överensstämmelse med berörda föreskrift
i inskrivningsförordningen infordrade militieombudsmannen yttrande från
chefen för regementet angående nämndens sammansättning.

Regementschefen översten H. Malmgren anförde i ett med anledning därav
avgivet yttrande följande: Det hade anmärkts att chefen för det kompani
vederbörande värnpliktige tillhörde fått inom granskningsnämnden fungera
såsom »den med utbildningsarbetet väl förtrogne officeren». Nämnda förfaringssätt
hade bedömts praktiskt med hänsyn till att ingen syntes vara bättre
förtrogen med de krav som vid förbandet ställdes på den enskilde soldaten
än just hans egen kompanichef. Granskningsnämnd hade ju i flertalet
fall icke att taga ställning till spörsmålet om vederbörande värnpliktigs
överförande till annan utbildningslinje utan till frågan om nedklassning.
Överflyttning mellan utbildningslinjer skedde på förslag härrörande från
vederbörande kompanichef och genom dennes bataljonschef vidarebefordrat
till utbildningsolticeren vid förbandet. För närmare information i frågan
hade samråd tagits med chefen för centrala värnpliktsbyrån. Dennes kommentarer
hade i huvudsak klarlagt frågan om erforderlig kontinuitet i bedömningsfrågorna
i syfte att få en så allsidig sakkunskap som möjligt representerad
i nämnden. Emellertid bleve på grund av att Skaraborgs pansarregemente
(P 4) hade gemensam administration med pansartruppskolan,
Livregementets husarer (K 3) och signalbataljonen i Skövde (S 2) ett stort
antal sakkunniga i utbildningsfrågor erforderliga. Med hänsyn härtill avsåge
Malmgren att framdeles sammansätta granskningsnämnden på följande
sätt: Den i nämnden ingående, med utbildningsarbetet förtrogne officeien
skulle såvitt rörde värnpliktiga tillhörande P 4 vara adjutanten vid utbildningsavdelningen
med urvalsofficeren såsom suppleant. Vad beträffade
värnpliktiga tillhörande K 3 respektive S 2 skulle utbildningsofficerarna vid
nämnda förband vara ordinarie ledamöter i nämnden med skvadronschef
respektive kompanichef som suppleanter. I fråga om pansartruppskolan
hade Malmgren för avsikt att som ordinarie ledamot förordna chefen för
skolans övningskompani med dennes ställföreträdare som suppleant. I övrigt
avsågs att beträffande samtliga värnpliktiga i nämnden skulle ingå såsom
sakkunnig i värnpliktsfrågor chefen för Skaraborgs inskrivningsområ -

de med chefen för regementets personaldetalj som ersättare samt såsom militärläkare
regementsläkaren med bataljonsläkaren som ersättare. Vederbörande
värnpliktigs kompanichef skulle härutöver kallas till sammanträde
med nämnden, dock utan att därvid ingå som ledamot i denna.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i skrivelse den 14 september 1959 till chefen
för Skaraborgs pansarregemente följande.

Enligt 113 § inskrivningsförordningen (SFS 1956: 188) skall granskningsnämnd
i vissa fall pröva värnpliktigas tjänstduglighet. I 1 mom. stadgas sålunda
att värnpliktig, som vid inskrivningen hänförts till sådan besiktningsgrupp
som angiver duglighet till krigstjänst i begränsad eller väsentligt begränsad
omfattning (besiktningsgrupperna 3 respektive 4), skall så snart
lämpligen kan ske efter första inryckning till tjänstgöring prövas för bestämmande
av den användning, vartill han bör avses i krigsorganisationen
eller i depåtjänst, och den utbildning och tjänstgöring, som han med hänsyn
härtill bör undergå. Enligt 2 mom. skola i den utsträckning i kommandoväg
bestämmes för verkställande av angivna prövning vid förband och
utbildningsanstalter finnas granskningsnämnder. Ledamöter i granskningsnämnd
skola vara två officerare och en militärläkare. Beträffande officerarna
föreskrives att de skola vara väl förtrogna, den ene med värnpliktsfrågor
och den andre med utbildningsarbetet. Den ene av officerarna skall utses att
tillika vara ordförande. För prövning av vissa grupper värnpliktiga må finnas
centrala granskningsnämnder enligt i kommandoväg meddelade bestämmelser.
I 3 mom. stadgas att vad i 1 och 2 mom. föreskrivits angående prövning
av värnpliktig, som vid inskrivningen hänförts till sådan besiktningsgrupp
som angiver duglighet till krigstjänst i begränsad eller väsentligt begränsad
omfattning, även skall tillämpas beträffande värnpliktig, som under
tjänstgöringen hänförts till dylik besiktningsgrupp eller — utan att sådan
omplacering ansetts påkallad — befinnes icke motsvara de fordringar tjänsten
ställer på honom. Enligt föreskrift i 4 mom. har granskningsnämnd att
med hänsyn till den värnpliktiges kroppsbeskaffenhet, yrke eller sysselsättning
och förutsättningar i övrigt bestämma den utbildning och tjänstgöring,
för vilken den värnpliktige är användbar. Enligt 5 mom. utfärdas i kommandoväg
närmare föreskrifter angående i paragrafen angiven prövning av
värnpliktiga samt angående deras tjänstgöring.

I vad rör de lokala granskningsnämnderna överensstämma de ovan återgivna
bestämmelserna i 1956 års inskrivningsförordning i huvudsak med
de bestämmelser bärutinnan som funnos meddelade i 127 § i 1941 års inskrivningsförordning
och vilka utgjorde en genom denna författning tillkommen
nyhet. Beträffande bestämmelsernas tillkomst må erinras att i
den skrivelse, varmed förslaget till sistnämnda författning överlämnades
till chefen för försvarsdepartementet, anfördes bl. a. följande: En särskild
prövning hade ansetts böra stadgas i fråga om värnpliktiga, som vid inskrivningen
eller under tjänstgöring hänförts till besiktningsgrupp 3 eller 4 eller

100

eljest under tjänstgöringen befunnits icke motsvara de fordringar som tjänsten
uppställde. Denna prövning hade till syfte att klargöra den användning
den värnpliktige borde få i krigsorganisationen samt den utbildning han
med hänsyn härtill borde undergå. Det hade synts i hög grad önskvärt att
för denna prövnings utförande förfoga över ett för ändamålet särskilt tillsatt
organ, granskningsnämnden. I denna hade ansetts böra ingå chefen för
förbandets mobiliseringsavdelning, som ägde för ändamålet erforderlig inblick
i förbandets krigsorganisation, samt militärläkare och med utbildningsarbetet
väl förtrogen officer. Härigenom syntes en betryggande säkerhet
vinnas för att varje värnpliktig bleve efter sin kroppsbeskaffenhet och förmåga
använd och utbildad på ett såväl för den enskilde som för försvaret
tillfredsställande sätt.

Vad sålunda uttalades i samband med tillkomsten av de genom 1941 års
inskrivningsförordning införda bestämmelserna om granskningsnämnd giver
oförtydbart vid handen att då såsom ledamot i nämnden angivits skola
ingå »med utbildningsarbetet väl förtrogen officer» därmed ej kan ha avsetts
vederbörande kompanichef eller annan i motsvarande ställning. Med
det angivna kompetenskravet måste nämligen utan all tvekan ha avsetts att
för tillgodoseende av önskvärd kontinuitet i bedömandet av hithörande
spörsmål det ifrågavarande ledamotskapet i granskningsnämnden skulle
anförtros befattningshavare vilken ägde alldeles särskilda förutsättningar
att bedöma och jämföra förhållandena inom olika utbildningsgrenar eller
med andra ord att i första hand förbandets utbildningsofficer, således i regel
en regementsofficer, skulle anlitas för uppdraget i fråga. Att vederbörande
kompanichef ej ansetts böra ifrågakomma har också uttryckligen givits
tillkänna i tillämpningsföreskrifter till 127 § i 1941 års inskrivningsförordning,
vilka enligt bemyndigande (personalinstruklionen, 1942 års upplaga,
del I mom. 96) för arméns vidkommande meddelats genom arméorder den
13 oktober 1944, nr 475 (Tjänstemeddelanden rörande lantförsvaret 1944,
avd. D nr 107). I denna arméorder föreskrives att vederbörande kompanichef
må närvara vid granskningsnämnds prövning av inför nämnden tillstädeskomna
värnpliktiga, vilket måste innebära att kompanichefens funktion
i förhållande till nämnden är begränsad till att tillhandagå nämnden
med upplysningar i föreliggande fall men däremot icke får taga form av ledamotskap
i nämnden. Tydligen har det icke ansetts kunna förutsättas att
befattningshavare i kompanichefs ställning över lag skola äga för ifrågavarande
ledamotskap erforderlig överblick över förhållandena inom förekommande
olika utbildningslinjer. Det torde kunna antagas att i förevarande
sammanhang också den synpunkten gjort sig gällande att det ibland kan
komma att ställa sig svårt för en kompanichef att — vad än må kunna förutsättas
om hans strävan till objektivitet — helt frigöra sig från påverkan av
eu i och för sig i viss mån förklarlig benägenhet att vid bedömande av hithörande
frågor i första hand tillgodose verksamheten vid den egna utbildningsenheten.
Den nyss omnämnda för det nu upptagna spörsmålet helt avgörande
föreskriften i 1944 års arméorder har upptagits i den genom generalorder

101

nr 2222 den 4 september 1959 fastställda nya personalredovisningsinstruktionen
(del I, mom. 457). Där föreskrives sålunda bland annat att vid granskningsnämnds
sammanträde skall från kompani, där den som skall prövas
tjänstgör, närvara befäl, om möjligt kompanichefen, för att lämna upplysningar
om den värnpliktige. Att meddelade föreskrifter om granskningsnämnds
sammansättning tillämpas med noggrant aktgivande på innebörden
av desamma är så mycket mera angeläget som såväl enligt hithörande bestämmelser
i 1941 års inskrivningsförordning som enligt motsvarande föreskrifter
i den nya inskrivningsförordningen gransltningsnämnden fått sig
tillagd självständig beslutanderätt i de frågor som skola upptagas av nämnden.

Vad Ni i Edert yttrande anfört angående avsedd framtida sammansättning
av granskningsnämnden bör enligt min mening kunna godtagas. Med hänsyn
till den rättelse, som sålunda enligt Edert tillkännagivande kommer att
ske i det hänseende varom i ärendet är fråga, finner jag mig kunna låta
bero vid de uttalanden som innefattas i det anförda.

10. Krigskarteförrådet vid försvarsområdesstab befanns vara inrymt i en
från beredskaps- och säkerhetssynpunkt otillfredsställande lokal

Vid en av militieombudsmannen företagen inspektion av visst försvarsområde
antecknades i samband med granskning av verksamheten vid försvarsområdesstaben
bl. a. följande: Krigskarteförrådet befanns vara inrymt i en
synnerligen otidsenlig träbarack inom ett förrådsområde, beläget omkring
tre kilometer från stabsbyggnaden; denna barack var i sådant skick att där
icke kunde utföras något expeditionsarbete under annan del av året än under
sommarmånaderna. De anmärkta förhållandena måste ur såväl beredskaps-
som brandskydds- och säkerhetssynpunkt anses såsom mycket otillfredsställande.

I yttrande som med anledning härav infordrades från försvarsområdesbefälhavaren
anförde denne: Krigskarteförrådet hade tidigare varit inrymt i
ett av annan myndighet disponerat bergskyddsrum men hade sedermera i
brist på annat utrymme överflyttats till den nuvarande lokalen i samband
med anbefalld omdisponering av skyddsrummen. Med hänsyn till begränsad
personaltillgång vid staben borde krigskarteförrådet vara på nära håll tillgängligt
ej mindre för underlättande av i fredstid behövligt arbete med kartmaterialet
än även för att i fall av behov möjliggöra snabh distribution från
förrådet samt hastig utrymning av detsamma. Försvarsområdesbefälhavaren
hade också i olika sammanhang framhållit behovet av förrådslokaler i anslutning
till stabsbyggnaden och för detta ändamål ifrågasatt ombyggnad av
ett i dåligt skick befintligt gårdshus å stabsbyggnadens tomt.

Sedan härefter fortifikationsförvaltningen anmodats att yttra sig i ärendet,
överlämnades till en början till militieombudsmannen avskrift av en
till ämbetsverket ställd skrivelse från vederbörande militärbefälhavare, vari
anfördes att det enligt militärbefälhavarens uppfattning icke kunde anses

102

ekonomiskt försvarbart att under förhandenvarande förhållanden nedlägga
kostnader på upprustning av det nyssnämnda gårdshuset, att militärbefälhavaren
hade för avsikt att i samband med kommande anslagsäskanden
för budgetåret 1960/61 föreslå rivning av denna byggnad och densammas
ersättande av en helt ny sådan samt att undersökningar påginge angående
möjligheten att som en provisorisk åtgärd förhyra lämplig lokal enbart för
krigskarteförrådet.

Av från fortifikationsförvaltningen sedermera till militieombudsmannen
avgivet yttrande framgick, att en godtagbar lokal för kartförrådet dåmera
och tillsvidare blivit ställd till försvarsområdets förfogande; enligt vad i
yttrandet meddelades hade ämbetsverket nämligen godkänt ett mellan försvarsområdesbefälhavaren,
å kronans vägnar, och vederbörande fastighetsägare
preliminärt träffat kontrakt rörande förhyrning för försvarsområdesstabens
räkning från och med den 1 april 1959 av lokaler för arkiv och förråd
i en icke långt från stabsbyggnaden belägen fastighet samt ställt till
förfogande ej mindre medel för bestridande av hyreskostnaderna än även
ett belopp av 4 200 kronor för bestridande av vissa kostnader för iordningställande
av lokalerna.

Med hänsyn till vad av berörda myndigheter sålunda blivit i angivna hänseende
åtgjort fann militieombudsmannen icke anledning företaga vidare
åtgärd i ärendet.

11. Felaktig utgallring av viss vid försvarsväsendet använd sjukredovisningshandling
(sjukkort)

I samband med utredning i ett på anmälan av en värnpliktig av militieombudsmannen
upptaget ärende begärdes från Bodens ingenjörkår, vid vilket
förband den värnpliktige fullgjort värnpliktstjänstgöring, sjukredovisningshandlingar
beträffande den värnpliktige. I anledning härav insändes
till militieombudsmansexpeditionen i original bl. a. läkarkort, journalkort
och remisskort avseende den värnpliktige. Då sedermera även sjukkort -—
avsett för meddelanden från läkaren till truppbefälet angående vederbörandes
tjänstbarhet m. m. — infordrades, meddelade personalofficeren vid kåren
i skrivelse den 17 november 1958 att sjukkortet beträffande den värnpliktige
var makulerat. I skrivelse den 3 juli 1959 till kårchefen erinrade
militieombudsmannen, med hänvisning till kungörelsen den 22 juni 1951
(SFS nr 481) angaende utgallring av handlingar hos vissa av försvarets myndigheter,
att sjukkort skulle utgallras först efter förloppet av en — från viss
utgångspunkt beräknad — tidrymd av fem år samt anhöll att kårchefen
skulle verkställa utredning om anledningen till omförmälda makulering och
därvid jämväl låta undersöka huruvida felaktig utgallring ägt rum även av
andra sjukredovisningshandlingar än det ifrågavarande sjukkortet.

Med anledning härav inkom kårchefen den 5 oktober 1959 med begärd
utredning samt eget yttrande i ärendet. Utredningen innefattade förhör med

103

olika befattningshavare vid kårens personaldetalj, däribland personalofficeren,
värnpliktige kaptenen W. Lundberg, samt personalregistratorn, förvaltaren
P. Zimdahl, vilka därvid uppgivit bl. a. följande.

Lundberg: Han hade varit anställd vid personaldetaljen sedan den 1 januari
1955 men hade icke haft sig bekant att sjukkort utgallrades förrän
detta utrönts i samband med ifrågavarande utredning. Därvid hade framkommit
att samtliga sjukkort sedan flera år makulerats. Åtgärden hade ej
vidtagits på Lundbergs order eller med hans vetskap.

Zimdahl: Han hade tjänstgjort vid personaldetaljen från november 1953,
därav såsom ordinarie personalregistrator från och med år 1955. När han
börjat sin tjänstgöring vid detaljen, hade sjukkorten sedan ett flertal år tillbaka
förvarats i pärmar, vilka upptagit stort utrymme och för övrigt behövts
för förvaring av tjänstgöringskort. Sjukkorten hade därför buntats
ihop och placerats i personaldetaljens källarutrymme. Därifrån hade sjukkorten,
sannolikt under år 1956, bortförts och bränts i samband med undanskaffande
av i nämnda utrymme förvarade äldre blanketter och liknande
handlingar. Det hade därefter blivit rutin vid personaldetaljen att utgallra
sjukkorten efter en tid från tre till sex månader sedan vederbörlig åldersklass
utryckt. Skälen till utgallringen hade — såvitt Zimdahl nu kunde
erinra sig — varit att de flesta sjukkorten varit »blanka», att i de fall anteckningar
funnits å korten motsvarande anteckningar funnits å de kvarvarande
läkarkorten samt att sjukkorten tidigare aldrig efterfrågats. Den
enligt 1951 års kungörelse gällande föreskriften att sjukkort skulle utgallras
först efter fem år hade av förbiseende icke observerats. I sin egenskap
av personalregistrator hade nämligen Zimdahl närmast haft sin uppmärksamhet
riktad på de bestämmelser i den till kungörelsen hörande förteckningen
över med gallringsföreskrifterna avsedda handlingar som funnes
upptagna i avsnittet »Personalredovisningshandlingar m. m.» och därför
kommit att förbise att han i vad gällde utgallring av sjukkort bort taga del
av föreskrifterna under rubriken »Sjukredovisningshandlingar».

I det av kårchefen avgivna yttrandet meddelades att med anledning av
vad från militieombudsmannens sida anmärkts gallringskungörelsens bestämmelser
numera efterföljdes även såvitt gällde sjukkorten.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i skrivelse den 2 november 1959 till kårchefen
följande.

Vad av Zimdahl anförts till förklaring av att han förbisett enligt 1951 års
kungörelse gällande föreskrift rörande gallring av sjukkort kan uppenbarligen
icke utgöra godtagbar ursäkt för det närmast av Zimdahl begångna
felet att låta i förtid makulera hos personaldetaljen förvarade sjukkort.
Zimdahls uttalande att ett av skälen härtill varit att, i den mån anteckningar
överhuvudtaget funnits å sjukkorten, motsvarande anteckningar
återfunnes å de kvarvarande läkarkorten utvisar att Zimdahl icke gjort klart

104

för sig syftet med föreskriften om att sjukkorten först efter viss tidrymd
skola bliva föremål för gallring. Avgörande för tillkomsten av denna föreskrift
har givetvis varit att — såsom erfarenheten givit vid handen — behov
kan uppkomma att i visst fall i efterhand få utrönt huruvida truppbefälet
genom förefintligt sjukkort erhållit föreskriven orientering om vederbörandes
tjänstbarhet och anbefallt återbesök hos läkaren.

Med hänsyn till numera vidtagen rättelse i det hänseende som den framställda
anmärkningen gäller låter jag i fråga om det förelupna felet bero
vid det uttalande som innefattas i det anförda.

Slutligen må i detta sammanhang framhållas att, när i den till 1951 års
kungörelse hörande förteckningen föreskrives att sjukkort skall utgallras
efter fem år, denna tidrymd bör, enligt grunder som angivas i 5 § i kungörelsen,
räknas från den 31 december det år under vilket den tjänstgöringsomgång,
vartill vederbörande värnpliktig hänförts, blivit fullgjord (det
år varunder »handlingen upphört att användas för redovisning»).

Zimdahl skulle genom kårchefens försorg erhålla del av skrivelsen.

12. Chef för inskrivningsområde har felaktigt vägrat utlämna allmänna
handlingar i ärende rörande ansökan om tillstånd att
fullgöra vapenfri tjänst

I en till militieombudsmannen den 17 februari 1959 inkommen skrift uppgav
David Eklund i Ingels att han hos Kopparbergs inskrivningsexpedition
i Falun framställt begäran att i original eller avskrift utfå där förvarade
handlingar i ett av David Eklunds son Samgar Eklund anhängiggjort ärende
om tillstånd att fullgöra vapenfri tjänst men att denna David Eklunds
framställning om utfående av i ärendet föreliggande handlingar blivit avvisad.
Han anhölle nu om upplysning huruvida detta förfaringssätt varit
lagenligt.

Sedan militieombudsmannen hos chefen för Kopparbergs inskrivningsområde
anhållit om yttrande i saken, inkom den 26 februari 1959 sådant
yttrande från inskrivningschefen överstelöjtnanten A. Fulton, varjämte denne
på begäran till låns tillhandahöll de i Samgar Eklunds ärende föreliggande
handlingarna.

De ifrågavarande handlingarna utgjordes av: 1) tjänstemeddelande från
försvarsdepartementet den 23 januari 1959 till chefen för armén med tillkännagivande
att Kungl. Maj :t lämnat utan bifall Samgar Eklunds ansökan
om tillstånd att fullgöra vapenfri tjänst; 2) Samgar Eklunds nyssnämnda
till Konungen ställda ansökan; 3) utdrag ur stamkort beträffande Samgar
Eklund; 4) av Samgar Eklund undertecknad på heder och samvete avgiven
försäkran att bruk av vapen mot annan liksom varje slag av militärtjänstgöring
skulle för honom medföra djup samvetsnöd; 5) en av Samgar
Eklund ifylld blankett rörande hans önskemål i fråga om av honom begärd
vapenfri tjänst; 6) och 7) av J. Engberg och E. Nordh utfärdade intyg som

105

avses i 1 § 3. d) kungl. kungörelsen den 26 mars 1943 med vissa bestämmelser
angående vapenfria värnpliktiga; 8) av landsfiskalen G. Seijbold i
Norunda landsfiskalsdistrikt utfärdat intyg som avses i 1 § 3. c) och e)
nämnda kungörelse; 9) en av Samgar Eklund ifylld och undertecknad
tryckt blankett betecknad »Frågelista för värnpliktiga som ansökt om vapenfri
tjänst»; samt 10) av kyrkoherden i Rättvik G. Åkerlund avgivet utlåtande
över Samgar Eklunds ifrågavarande ansökan.

I det av Fulton avgivna yttrandet uttalade denne såsom sin mening att,
enär den omförmälda frågelistan vore försedd med i tryck anbragt påskrift
»Endast för tjänstebruk», densamma borde behandlas såsom konfidentiell
och därför icke kunde av Fulton utan medgivande eller order av högre myndighet
i avskrift eller eljest tillhandahållas annan än Samgar Eklund personligen.
Detsamma gällde enligt vad Fulton vidare uttalade även det av
Åkerlund i egenskap av utredningsman avgivna utlåtandet. Detta sistnämnda
uttalande motiverade Fulton därmed att enligt tidigare använd blankett till
frågelista utredningsmannens utlåtande skulle tecknas å blanketten till frågelistan
och att i betraktande härav utlåtandets »organiska sammanhang
med frågelistan» även efter blankettformulärets omredigering dock alltjämt
syntes bestå. Beträffande i det nämnda ärendet eljest föreliggande handlingar
uttalade Fulton att enligt meddelade bestämmelser anmälningshandlingar
avseende bl. a. tillstånd att fullgöra vapenfri tjänst skulle förvaras
vid vederbörlig truppregistreringsmyndighet, vilket innebure att en truppregistreringsmvndighet
icke finge avhända sig dylika handlingar exempelvis
genom att i original återställa dem till vederbörande sökande i ärendet
eller utlämna dem till annan. Såvitt för Fulton vore bekant förelåge icke
någon skyldighet för militära myndigheter att tillhandahålla allmänheten
avskrifter av inlämnade ansökningshandlingar. Även om å andra sidan något
förbud häremot icke funnes utfärdat, bleve det enligt Fultons mening
en bedömningsfråga huruvida myndigheten borde sålunda tillhandagå allmänheten,
därvid i huvudsak tre faktorer komme i betraktande, nämligen
dels betydelsen av den eller de handlingar varom fråga vore, dels omfattningen
av arbetet med handlingens eller handlingarnas avskrivande och dels
det förhandenvarande arbetsläget vid vederbörande expedition. Från nu angivna
utgångspunkter och med beaktande av att för åstadkommande av avskrifter
av de handlingar som förelåge i det ifrågavarande ärendet kunde
beräknas åtgå en tid av omkring en timme 45 minuter hade Fulton icke ansett
det rimligt att någon av de å inskrivningsexpeditionen tjänstgörande
två kontorsbiträdena skulle belastas med ett så omfattande extraarbete,
allrahelst som vid ifrågavarande tid -—- första hälften av februari 1959 •— å
inskrivningsexpeditionen pågick ett brådskande arbete med omregistrering
till olika truppslag och försvarsgrenar av omkring 1 700 värnpliktiga.

I skrivelse den 18 mars 1959 till Fulton framhöll militieombudsmannen
att vad Fulton på sätt nyss angivits anfört i sitt i saken avgivna yttrande
gåve vid handen att Fulton — vilket syntes i hög grad anmärkningsvärt - -

106

saknade kännedom om de grundläggande bestämmelser som gällde beträflande
allmänna handlingars offentlighet, varefter militieombudsmannen vidare
anförde: Principen om allmänna handlingars offentlighet har kommit
till uttryck i § 86 regeringsformen, där det fastslås att alla allmänna handlingar
må ovillkorligen genom trycket kunna utgivas om ej i tryckfrihetsförordningen
annorlunda stadgas. I 2 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen föreskrives
att varje svensk medborgare skall, i den ordning i förordningen
vidare sägs, äga fri tillgång till allmänna handlingar; i denna rätt må gälla
allenast sådana inskränkningar som påkallas av hänsyn till vissa i lagbudet
angivna intressen och skola, enligt vad i samma stadgande ytterligare föreskrives,
i särskild av Konungen och riksdagen samfällt stiftad lag noga angivas
de fall, då enligt nyssnämnda grunder allmänna handlingar skola hållas
hemliga. De sålunda medgivna undantagen från den i paragrafen givna
huvudregeln om allmänna handlingars offentlighet äro upptagna i lagen den
28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar,
den s. k. sekretesslagen. Begreppet allmän handling definieras i 2 kap.
2 § tryckfrihetsförordningen, där det heter att allmänna handlingar äro alla
hos stats- eller kommunalmyndighet förvarade handlingar, vare sig de till
myndigheten inkommit eller blivit där upprättade. Med statsmvndighet förstås
enligt 3 § bl. a. ämbetsverk samt övriga till statens förvaltning hörande
myndigheter och inrättningar. I 8—13 §§ samma kapitel regleras närmare
ordningen för allmänna handlingars tillhandahållande och möjligheten att
överklaga beslut om vägran att utlämna allmän handling. Enligt 8 § gäller
att allmän handling, som ej skall hållas hemlig, skall på begäran genast
eller så snart ske kan utan avgift tillhandahållas den som för läsning eller
avskrivning på stället önskar taga del därav; vederbörande äger ock mot
fastställd avgift -— enligt kungl. förordningarna den 7 december 1883 ang.
expeditionslösen och den 19 november 1914 ang. stämpelavgiften — erhålla
avskrift av handlingen. Skyldighet att tillhandahålla handling på stället
skall dock ej föreligga om betydande hinder därför möter. För statsmyndighet
medgives undantag från skyldigheten att tillhandahålla handlingen i
avskrift endast i fråga om framställande av kopia av karta, ritning eller
bild och detta allenast om svårighet därför möter och handlingen kan tillhandahållas
på stället. -— Sekretesslagen inrymmer icke något stadgande
varigenom den omförmälda av Samgar Eklund ifyllda frågelistan och det
av Åkerlund avgivna utlåtandet lära vara undantagna från offentlighet och
dessa handlingar höra således i enlighet med vad ovan angivits hållas tillgängliga
för envar som därom framställer begäran. — I förevarande sammanhang
har Ki hänvisat till att blanketten till frågelistan försetts med beteckningen
»Endast för tjänstebruk». De bestämmelser — upptagna i generalorder
nr 4823/1949 jfrd med 26 mom. tredje stycket instruktion för handhavandet
inom försvarsväsendet av hemliga handlingar (IHH) — som reglerade
användandet å böcker och andra allmänna handlingar av nyss angivna
beteckning ha enligt kungl. brev den 10 oktober 1957 upphört att gälla

107

från och med den 1 juli 1958 (Tjänstemeddelanden rörande lantförsvaret
1957 avd. A nr 72, tjänstemeddelanden rörande sjöförsvaret 1957 avd. A nr
77 och flygvapenorder A nr 58/1957). Enligt brevet får allmän handling icke
förses med anteckningen »Endast för tjänstebruk» eller liknande beteckning
och sådan beteckning å handling, som finnes i eller inkommer till militärt
bokförråd, skall makuleras. Av föreskrifterna i brevet framgår vidare
oförtydbart att den omständigheten att en bok eller annan allmän handling
tidigare försetts med beteckningen »Endast för tjänstebruk» icke i och
för sig får under några förhållanden tagas till intäkt för att behandla den
ifrågavarande handlingen såsom hemlig (angående hithörande spörsmål
kan närmare hänvisas till militieombudsmannens ämbetsberättelser 1957
s. 144 ff och 1958 s. 197 ff).

Med anledning av vad i militieombudsmannens skrivelse sålunda anmärkts
anmodades Fulton att snarast inkomma med vidare yttrande i saken, varjämte
de från Fulton överlämnade handlingarna återställdes till denne för
att bereda honom tillfälle att med avseende å handlingarna vidtaga de åtgärder,
vartill han vid förnyad prövning av saken kunde finna anledning.

I en till militieombudsmannen den 25 mars 1959 inkommen skrivelse anförde
Fulton: Motiven för hans tidigare ställningstagande vore fullständigt
redovisade i hans förut avgivna yttrande. Att han därvid i väsentliga avseenden
haft fel nödgades han vidgå, liksom att hans felaktiga handläggning
av det ifrågavarande ärendet i huvudsak berott på bristande kännedom
om gällande bestämmelser beträffande allmänna handlingars offentlighet.
I sistnämnda hänseende ville Fulton framhålla ett par omständigheter, väl
vetande att dessa icke utgjorde något försvar för men väl en förklaring till
hans av militieombudsmannen påtalade bristande kännedom om bestämmelserna
i fråga. För det första förhölle det sig så att av de i militieombudsmannens
skrivelse omnämnda lagar och andra författningar Fulton väl hört
talas om men aldrig tagit del av vare sig regeringsformen eller tryckfrihetsförordningen.
Ingen av dessa publikationer funnes tillgänglig å någon av de
Fulton underställda tre expeditionerna (inskrivningsexpeditionen, mobiliseringsdetaljens
och personaldetaljens expeditioner) och inginge ej heller i
någon av till hans tjänsterum hörande samlingar av böcker och handlingar.
Vidare ville Fulton framhålla att han såsom chef för Kopparbergs inskrivningsområde
jämväl beklädde befattningen som mobiliseringsofficer vid Dalregementet.
Den tid han under sådana förhållanden finge övrig för mera
ingående studium av författningar och andra liknande bestämmelser blev
tyvärr skäligen ringa. Med ledning närmast av den i militieombudsmannens
skrivelse lämnade förteckningen över de föreskrifter som gällde på nu förevarande
område hade Fulton i möjligaste mån sökt komplettera sitt vetande
beträffande hithörande frågor. Den 21 mars 1959 hade Fulton till David
Eklund i Ingels översänt avskrifter av samtliga handlingar som förelåge i
det av Kungl. Maj:t avgjorda ärendet angående Samgar Eklunds ansökan

10S

om tillstånd att fullgöra vapenfri tjänst. Som orientering ville Fulton slutligen
meddela att Samgar Eklund den It i sistnämnda månad till Kungl.
Maj:t ingivit förnyad ansökan om sådant tillstånd som nyss nämnts och
att denna ansökan vore under handläggning i enlighet med gällande bestämmelser.

Sedan militieombudsmannen härefter i skrivelse till chefen för centrala
värnpliktsbyrån anhållit om dennes yttrande med anledning av vad som
enligt den ovan lämnade redogörelsen förekommit i samband med handläggningen
av David Eklunds till inskrivningsexpeditionen gjorda framställning
att erhålla tillgång till förenämnda handlingar anförde chefen för centrala
värnpliktsbyrån översten H. Nygren i skrivelse den 4 juni 1959 följande: I
omförmälda instruktion för handhavandet inom försvarsväsendet av hemliga
handlingar (IHH) funnes intagna redogörelser för vad som enligt tryckfrihetsförordningen
gällde beträffande innebörden av begreppen allmänna
handlingar samt hemliga sådana, varjämte såsom bilagor till IHH vore fogade
såväl 1937 års sekretesslag som försvarets sekretesskungörelse. Såsom redan
framhållits i nu förevarande ärende vore kungl. brevet den 10 oktober 1957,
som innehölle från och med den 1 juli 1958 gällande nya bestämmelser angående
handhavandet av hemliga handlingar, intaget i bl. a. tjänstemeddelanden
rörande Iantförsvaret. Så vore även förhållandet beträffande av chefen
för försvarsstaben den 15 januari 1958 med anledning av nämnda kungl.
brev utfärdade tillämpningsföreskrifter rörande handhavandet av hemliga
handlingar (Tjänstemeddelanden rörande Iantförsvaret 1958 avd. B nr 6).
Däri stadgades att genomgång av bestämmelserna i omförmälda kungl. brev
och av de föreliggande tillämpningsföreskrifterna skulle så snart ske kunde
genom vederbörande myndighets försorg äga rum med allt befäl (motsvarande).
— I anseende till vad ovan framhållits borde ett riktigt tillämpande
av nu avsedda bestämmelser vara säkerställt. Av chefen för centrala värnpliktsbyrån
i olika sammanhang verkställd kontroll av honom underställda
myndigheter syntes bestyrka den sålunda uttalade åsikten. Även om sålunda
det nu aktuella fallet syntes utgöra ett på tillfälligt missförstånd grundat
undantag, visade dock erfarenheten att ett allmänt behov förelåge av en lätttillgänglig
sammanställning av samtliga sekretessbestämmelser med bl. a.
erforderliga tillämpningsföreskrifter. Denna fråga kunde väntas bli löst i
samband med pågående omarbetning av IHH.

I beslut den 24 juni 1959 uttalade militieombudsmannen: Såsom jag redan
framhållit i min den 18 mars 1959 till Fulton avlåtna skrivelse synes det
i hög grad anmärkningsvärt att, på sätt framgår av Fultons i ärendet först
avgivna yttrande, denne saknat kännedom om de grundläggande bestämmelser,
som gälla beträffande allmänna handlingars offentlighet, med påföljd
att Fulton icke föranstaltat om att klaganden, David Eklund i Ingels, enligt
gjord iramställning erhöll tillgång till omförmälda å Kopparbergs inskrivningsexpedilion
förvarade handlingar. Med hänsyn till av Fulton vidtagen
rättelse av det begångna felet finner jag mig dock kunna låta bero vid vad i
saken förekommit.

109

Avskrift av militieombudsmannens beslut tillställdes David Eklund och
Fulton samt chefen för Dalregementet och chefen för centrala värnpliktsbyrån.

13. Ämbetsverk har uppdragit åt utomstående person att verkställa utredning
angående arbetsförhållanden inom verket. Fråga huruvida handlingar
tillkomna under utredningen utgöra allmänna handlingar till vilka
envar skall äga fri tillgång

I en till militieombudsmannen den 19 oktober 1959 inkommen skrift anförde
förste byråingenjören G. Lindedal och ingenjören B. Persson, båda
anställda vid marinförvaltningens normaliebyrå, följande: Genom beslut
den 25 april 1959 hade souschefen för marinförvaltningen konteramiralen
G. Jedeur-Palmgren uppdragit åt krigsrådet hos försvarets civilförvaltning C.
Nilsson att verkställa utredning rörande arbetsförhållanden vid normaliebyrån.
Nilsson, som den 14 maj 1959 påbörjat förhör med personalen vid
byrån, hade vid förhören inledningsvis betonat alt alla till utredningen
lämnade upplysningar skulle bli offentliga så snart utredningen slutförts.
Då utredningsresultatet den 16 oktober 1959 redovisats genom att överlämnas
till marinförvaltningen hade emellertid visat sig att detsamma utgjordes
endast av en av Nilsson gjord sammanställning, vilken ingalunda avspeglade
vad som till honom framförts i ärendet. Nilsson hade följaktligen
ej infriat sitt vid förhören givna löfte. Genom att materialet icke framlagts
på utlovat sätt hade möjligheten att anföra besvär över det beslut marinförvaltningen
den 17 oktober 1959 fattat på grundval av vad som framkommit
vid utredningen försvårats. Lindedal och Persson hemställde därför om
vidtagande av sådana åtgärder att det utlovade utredningsmaterialet bleve
tillgängligt ävensom av åtgärder som i samband därmed kunde bli erforderliga.

Från handlingarna i annat på militieombudsmannens prövning beroende
ärende rörande arbetsförhållanden vid normaliebyrån inhämtas att ett flertal
tjänstemän vid byrån i en till marinförvaltningen den 6 mars 1959 ingiven
skrift på förekommen anledning hemställt om en opartisk utredning
beträffande arbetsförhållanden vid byrån samt att enligt påteckning å
skriften Jedeur-Palmgren den 25 april 1959 i sin egenskap av souschef för
marinförvaltningen beslutat uppdraga åt Nilsson att verkställa den begärda
utredningen och inkomma med utlåtande i saken till marinförvaltningen.

Sedan militieombudsmannen med anledning av förenämnda skrift från
Lindedal och Persson infordrat yttranden från marinförvaltningen och
Nilsson, inkommo den 26 oktober 1959 sålunda begärda yttranden.

Marinförvaltningen anförde i sitt yttrande att berörda utredningsuppdrag
lämnats Nilsson utan några närmare direktiv från ämbetsverket, till följd
varav det ankommit på Nilsson att överväga den lämpliga formen för utredningens
bedrivande och sättet för utredningsmaterialets överlämnande.
Vidare framhöll marinförvaltningen att eu av f. d. regeringsrådet F. öhman

på sin tid verkställd utredning rörande arbetsförhållandena vid normaliebyrån
redovisats till chefen för försvarsdepartementet utan att såvitt vore
ämbetsverket bekant det material på vilket utredningsmannen grundat sitt
utlåtande med anledning av utredningen samtidigt överlämnats.

Nilsson androg i sitt yttrande i huvudsak följande: Såsom framginge av
hans till marinförvaltningen överlämnade den 16 oktober 1959 dagtecknade
utlåtande, vilket i annat ärende av ämbetsverket tillhandahållits militieombudsmannen,
hade Nilsson i samband med den av honom verkställda utredningen
hört ett stort antal personer, däribland Lindedal och Persson.
Persson hade önskat att innan sakfrågan behandlades erhålla besked om
huruvida vad som uppgavs vid förhören skulle offentliggöras eller icke.
Persson hade därvid erinrat om att Öhman i sitt utlåtande icke redovisat
vad som uppgivits under den av Öhman företagna utredningen. Nilsson
hade förklarat att han måste stödja sitt utlåtande på vad som framkomme
vid den av honom företagna utredningen samt att han hade för avsikt att
låta utlåtandet åtföljas av protokoll över vad som förekommit vid denna.
I anslutning härtill hade Nilsson meddelat att Persson borde räkna med att
vad som anfördes skulle nedtecknas i protokoll som komme att bli offentligt.
Även till var och en av de övriga personer som hörts hade Nilsson meddelat
att han avsåge att uppsätta protokoll över vad som berättades. Samtidigt
hade han förklarat att protokollen, om och när de överlämnades till
marinförvaltningen, bleve offentliga och tillgängliga för envar. Något löfte
att till marinförvaltningen överlämna protokoll hade Nilsson ej avgivit
till någon. Han hade däremot lovat var och en av de hörda personerna att innan
utredningen avslutades den som så önskade kunde få del av de anteckningar
som gjorts rörande vederbörandes egna uppgifter för att envar
sålunda skulle bli i tillfälle att framställa eventuella erinringar. Detta
löfte hade också infriats. I de flesta fall hade anteckningarna återställts
till Nilsson med eller utan justeringar. I några fall hade vederbörande funnit
anledning att helt skriva om anteckningarna. Efter det Nilsson hört all
berörd personal hade det stått klart för honom att, om vissa av de föreliggande
anteckningarna i den form vederbörande befattningshavare önskade
infördes i protokoll som överlämnades till marinförvaltningen, obestyrkta
och okontrollerbara uppgifter avseende bl. a. högst personliga förhållanden
skulle komma att lämnas ut till offentligheten. Något sådant hade
Nilsson ansett sig icke kunna medverka till, i synnerhet som under utredningen
lämnats andra uppgifter vilkas riktighet med hänsyn till vad som
framkommit vid försök till kontroll måst starkt ifrågasättas. Nilsson hade
därför funnit riktigast att frångå sin ursprungliga avsikt och i stället i utlåtandet
lämna en sammanfattning av vad som enligt hans uppfattning
kunde anses relevant då det gällde att i den uppkomna konfliktsituationen
finna en lösning som skapade sådana arbetsförhållanden på normaliebyrån
att denna finge förutsättningar att rationellt och effektivt fullgöra sina uppgifter.
Nilsson hade nedlagt stor möda på att i sammanfattningen få med
allt som förekommit vid utredningen, även om han undvikit att alltför

detaljerat återgiva sådana uttalanden, särskilt obestyrkta sådana, som kunde
vara ägnade att giva upphov till nya motsättningar och kanske rättegångar.
— Vad Lindedal och Persson avsåge med att Nilssons sätt att redovisa
utredningsmaterialet skulle försvåra möjligheten att anföra besvär
över marinförvaltningens beslut den 17 oktober 1959 funne Nilsson svårt
att förstå och han ansåge sig på tidigare anförda skäl icke kunna medverka
till att till honom i samband med utredningen lämnade uppgifter offentliggjordes
på annat sätt än som skett i utlåtandet. På grund härav hemställde
Nilsson att Lindedals och Perssons skrift icke skulle föranleda någon militieombudsmannens
åtgärd.

Vid besök av Nilsson hos militieombudsmannen den 29 oktober 1959 redogjorde
Nilsson närmare för hur förevarande utredning bedrivits och berördes
därvid frågan huruvida de handlingar som innehölle till Nilsson under
utredningen lämnade uppgifter kunde anses utgöra allmänna handlingar
av beskaffenhet att böra tillhandahållas envar som framställde begäran
därom.

Nilsson anförde därefter i en den 2 november 1959 till militieoinbudsmannen
inkommen skrift följande: När han i sitt yttrande över Lindedals
och Perssons skrift förklarade att han icke kunde medverka till att uppgifter
som i samband med utredningen lämnats till honom offentliggjordes
på annat sätt än som skett i utlåtandet den 16 oktober 1959 hade han utgått
från att de handlingar vari uppgifterna nedtecknats icke vore att anse
såsom allmänna. Vid hans förenämnda besök hos militieombudsmannen
hade emellertid framförts vissa skäl för att handlingarna borde betraktas
såsom allmänna. Med hänsyn härtill anhölle Nilsson att till militieombudsmannen
få överlåta prövningen av frågan huruvida handlingarna vore att
betrakta såsom allmänna och i så fall om de kunde utlämnas.

Ifrågavarande handlingar — som Nilsson tillställde militieombudsmannen
den 2 november 1959 i samband med överlämnandet av sistberörda
skrift —• utgjordes av dels ett band »Protokoll med minnesanteckningar»,
märkt Bilaga 1, i fortsättningen benämnt band I, dels ett band »Protokoll»,
märkt Bilaga 2, i fortsättningen benämnt band II, och dels en den 6 juni
1959 dagtecknad skrift från Lindedal till Nilsson märkt Bilaga Z.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit
anförde militieombudsmannen i skrivelse den 5 november 1959 till marinförvaltningen
följande.

I 2 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen föreskrives att varje svensk medborgare
skall, i den ordning i förordningen vidare sägs, äga fri tillgång till
allmänna handlingar; i denna rätt må gälla allenast sådana inskränkningar
som påkallas av hänsyn till vissa i lagbudet angivna intressen och skola,
enligt vad i samma stadgande ytterligare föreskrives, i särskild av Konungen
och riksdagen samfällt stiftad lag noga angivas de fall, då enligt nyssnämnda
grunder allmänna handlingar skola hållas hemliga. De sålunda med -

112

givna undantagen från den i paragrafen givna huvudregeln om allmänna
handlingars offentlighet äro upptagna i lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar, den s. k. sekretesslagen.
Begreppet allmän handling definieras i 2 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen,
där det heter att allmänna handlingar äro alla hos stats- eller kommunalmyndighet
förvarade handlingar, vare sig de till myndigheten inkommit
eller blivit där upprättade. Med statsmyndighet förstås enligt 3 §
samma kapitel bl. a. ämbetsverk samt övriga till statens förvaltning hörande
myndigheter och inrättningar. Jämlikt 4 § skall minnesanteckning
eller annan uppteckning, som hos myndighet verkställts allenast för måls
eller ärendes avgörande, ej hos myndigheten anses som allmän handling,
om ej uppteckningen sedan målet eller ärendet hos myndigheten slutbehandlats
omhändertagits för förvaring. I 5 § första stycket föreslcrives att
handling skall anses inkommen till myndighet, då den avlämnats till myndigheten
eller till befattningshavare, som har att mottaga handlingen eller
eljest taga befattning med mål eller ärende, till vilket handlingen hänför
sig. Protokoll och därmed jämförliga anteckningar skola jämlikt andra
stycket samma paragraf anses upprättade, då de av myndigheten justerats
eller eljest blivit färdigställda. Enligt 8 § gäller att allmän handling,
som ej skall hållas hemlig, skall på begäran genast eller så snart ske kan
utan avgift tillhandahållas den som för läsning eller avskrivning på stället
önskar taga del därav; vederbörande äger ock mot fastställd avgift erhålla
avskrift av handlingen. Skyldighet att tillhandahålla handling på stället
skall dock ej föreligga om betydande hinder därför möter. Enligt 9 § skall
framställning om allmän handlings utbekommande göras hos den myndighet,
där handlingen finnes, och av denna myndighet prövas; är vården av
handlingen enligt arbetsordning eller givet uppdrag anförtrodd viss befattningshavare,
har han att själv besluta i fråga om handlingens utlämnande,
varvid det dock skall åligga honom att ställa sig till efterrättelse av myndigheten
meddelade föreskrifter samt att, då det kan ske utan omgång, i
tveksamma fall hänskjuta frågan till myndighetens avgörande; vägrar befattningshavaren
att utlämna handlingen, skall, om sökanden det begär,
frågan hänskjutas till myndigheten.

Genom att Jedeur-Palmgren i sin egenskap av souschef för marinförvaltningen
enligt omförmälda beslut den 25 april 1959 uppdragit åt Nilsson att
verkställa utredning rörande arbetsförhållanden inom en av ämbetsverkets
byråer har Nilsson blivit förordnad att för marinförvaltningens räkning
förrätta tjänsteärende av beskaffenhet att, i enlighet med vad i 25 kap. 11 §
strafflagen stadgas, Nilsson kommit att vara underkastad ämbetsansvar
för sina åtgöranden med anledning av uppdraget, även om enligt vad som
upplysts detta lämnats Nilsson personligen och utan samband med av denne
innehavd tjänst. Därav följer vidare att i det Nilsson meddelade uppdraget
får anses ha ingått skyldighet att enligt föreskrifterna i 9 § tryckfrihetsförordningen
under utredningens gång taga vård om och besluta an -

113

gående utlämnande av allmänna handlingar tillkomna i samband med utredningen.

Av det utav Nilsson till mig överlämnade utredningsmaterialet innehåller
band I maskinskrivna nedteckningar av utsagor som avgivits vid de av
Nilsson under utredningen hållna förhören. Nedteckningarna äro avfattade
i sedvanlig protokollsform och synas utgöra en fullständig redovisning av
vad som uppgivits vid förhören. I band II ha intagits kopior eller utskrifter
i något omarbetat skick av i band I ingående nedteckningar. Kopiorna äro
merendels försedda med ändringar eller tillägg. Band II innehåller vidare
skrifter från vissa hörda personer till Nilsson med yttranden över nedteckningarna.
I den skrift varmed berörda utredningsmaterial överlämnats till
mig har Nilsson uppgivit att band I innehåller hans arbetsexemplar av de
vid utredningen gjorda nedteckningarna av hörda personers berättelser, att
varje hörd person utom en, som avböjt att granska nedteckningarna, fått del
av kopia av nedteckningen rörande sin berättelse samt att i band II införts
samtliga de yttranden som avgivits över de i band I ingående nedteckningarna.

De i band I intagna nedteckningarna måste, ehuru de av Nilsson betecknats
protokoll med minnesanteckningar, redan med hänsyn till den form
vari de avfattats och den fullständighet varmed avgivna utsagor redovisats
anses utgöra sådana protokoll eller därmed jämförliga anteckningar som
avses i 2 kap. 5 § andra stycket tryckfrihetsförordningen. Till stöd för ett
dylikt betraktelsesätt talar än vidare att vid utredningen hörda personer
beretts tillfälle att granska nedteckningarna och att framställa erinringar mot
avfattningen, över nedteckningarna avgivna yttranden, däri inbegripet vidtagna
ändringar och tillägg, ha synbarligen av Nilsson bifogats utredningsmaterialet
utan att föranleda ändringar i nedteckningarnas avfattning. Nedteckningarna
få anses färdigställda och därmed upprättade när yttranden
över dem på detta sätt bifogats utredningsmaterialet eller, i fall då yttrande
ej avgivits, avfattningen blivit slutgiltig genom att vederbörande hörda person,
ehuru tillfälle härtill beretts honom, underlåtit att yttra sig. Sedan
nedteckningarna sålunda blivit upprättade utgöra de jämlikt 2 kap. 2 §
tryckfrihetsförordningen allmänna handlingar. Samtliga i band II ingående
handlingar måste sedan de kommit Nilsson tillhanda anses utgöra allmänna
handlingar. Jämväl den såsom bilaga Z betecknade skriften den 6 juni 1959
från Lindedal till Nilsson utgör allmän handling.

Förut har anmärkts hurusom i det Nilsson meddelade uppdraget får anses
ha ingått att enligt föreskrifterna i 2 kap. 9 § tryckfrihetsförordningen
under utredningens gång taga vård om och besluta angående utlämnande av
allmänna handlingar tillkomna i samband med utredningen. I och med att
uppdraget blev slutfört hade del då även ålegat Nilsson att låta de i hand
I och II intagna handlingarna samt Lindedals nyssnämnda skrift såsom utgörande
allmänna handlingar ingå i det av honom till marinförvaltningen
överlämnade utredningsmaterialet.

8 5H1.V27. Militicombmlsmannens ämbetsberättelse

114

Sekretesslagen inrymmer icke något stadgande på grund varav handlingarna
i fråga skola vara undantagna offentlighet.

På grund av vad sålunda anförts komma ifrågavarande från Nilsson den
2 november 1959 inkomna handlingar att nu biläggas det mig av ämbetsverket
i annat ärende tillställda utredningsmaterialet och såsom allmänna
handlingar i enlighet med tryckfrihetsförordningens föreskrifter tillhandahållas
envar som önskar taga del av desamma.

Sedermera komma handlingarna att överlämnas till ämbetsverket i samband
med att nyssnämnda utredningsmaterial återgår till verket.

Avskrift av militieombudsmannens skrivelse tillställdes Nilsson, Lindedal
och Persson.

14. Polismyndighet har vid avgivande av yttrande beträffande sökande till
befattningar vid vissa militära anläggningar brustit i tillbörlig
omsorg och noggrannhet

I en skrift som den 2 oktober 1958 inkom ti 1 militieombudsmannen från
en advokat såsom ombud för en vid krigsmakten anställd person — i det
följande benämnd A — gjordes gällande att i ett av en central försvarsförvaltning
handlagt ärende rörande til sättande i februari 1958 av en befattning
såsom vaktman vid ett förvaltningens förråd — vilken befattning söktes
av ett flertal personer, däribland A — visst yttrande avgivits som kunde
antagas innehålla för A ofördelaktiga uttalanden. A hade icke fått taga del
av yttrandet, som vore hemligstämplat. Å befattningen i fråga blev annan än
A förordnad. Advokaten hemställde nu om meddelande huruvida det lagligen
kunde förvägras A att taga del av yttrandet i fråga.

Av den i ärendet verkställda utredningen framgick bl. a. följande.

I samband med tillsättande år 1956 av några för vaktmän avsedda befattningar
vid viss militär anläggning, till vilka befattningar A jämte andra
personer anmält sig som sökande, gjordes av vederbörande polismyndighet
beträffande A uttalande av innebörd, att det icke kunde förväntas att
A skulle komma att erhå la för utövande av sådan befattning erforderligt
förordnande såsom extra polisman. A erhöll icke någon av angivna befattningar,
och av honom hos Kungl. Maj:t över tillsättningsbeslutet anförda
besvär lämnades utan bifall.

Beträffande det i advokatens skrift omförmälda tillsättningsärendet —
som efter besvär av A slutligen avgjordes av Kungl. Maj:t — förekommo i
hemligbetecknat skriftligt material vissa yttranden som hänsyftade på förenämnda
av polismyndigheten år 1956 gjorda uttalande angående A ävensom
vissa uppgifter rörande innehållet i detta uttalande.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit
anförde militieombudsmannen i skrivelse den 24 november 1959 till advokaten
följande.

115

Vid prövning av den utredning, som införskaffats i ärendet, har jag funnit
det uppenbart att godtagbart underlag saknats för det omdöme beträffande
A som kommit till uttryck i polismyndighetens förenämnda år 1956
gjorda uttalande. Med framhållande härav har jag i skrivelse denna dag
till den åsyftade polismyndigheten anmärkt att det låge i sakens natur att
från polismyndigheter gjorda uttalanden av den art, varom här vore fråga,
måste vara noggrant övervägda och sakligt grundade samt att polismyndigheten
i fråga i förevarande fall måste anses ha brustit härutinnan.

Med anledning av vad i ärendet förekommit har jag funnit mig föranlåten
att närmare undersöka huruvida det kan antagas att polismyndighetens
angivna uttalande hittills länt A till skada. Jag har därvid funnit att anledning
till sådant antagande icke föreligger. Vad beträffar tillsättandet år
1956 av de förut omnämnda för vaktmän avsedda befattningarna har jag sålunda
funnit mig kunna konstatera att, även om A skulle ha förklarats fullt
lämplig för förordnande såsom extra polisman, han uppenbarligen icke i
jämförelse med övriga sökande till de omförmä da befattningarna haft tillräckliga
meriter för att ifrågakomma till någon av dessa. Vad vidare angår
det i Eder skrivelse närmast åsyftade tillsättningsärendet måste det på
grundval av upplysningar som inhämtats från vederbörande befattningshavare
i försvarsdepartementet anses uteslutet att andra uppgifter än som
i ärendet öppet redovisats inverkat på Kungl. Maj :ts bedömande av A:s i
ärendet anförda besvär. — Med hänsyn till vad sålunda framgått av nu omförmälda
undersökningar har jag funnit mig kunna låta bero vid den erinran
som innefattas i mitt ovan omförmälda, till polismyndigheten i fråga
riktade uttalande.

A kan icke lagligen beredas tillgång till någon av i ärendet omförmälda
hemliga handlingar.

Avskrift av denna min skrivelse kommer att för kännedom til''ställas de
myndigheter som, jämte den ifrågavarande polismyndigheten, haft att i
ett eller annat hänseende taga befattning med omförmälda tjänstetillsättningar.

Ärendet är härmed av mig avslutat.

15. Platschef vid militärt förråd har i strid med gällande föreskrifter
använt tjänstebil för färder från sin tjänstgöringsplats till
bostaden och åter

Vid tjänstförrältande militieombudsmannen Henkows inspektion den 2 december
1957 av ett armétygförvaltningens förråd lämnades uppgifter som
tydde på att platschefen, kaptenen F. Karlfeldt, utnyttjat tjänstebil för resor
som icke kunde anses ha företagits i tjänsten. Vid därefter i saken företagen
särskild utredning vidgick Karlfeldt i avgivet yttrande att han i viss utsträckning
nyttjat tjänstebil för färder till och från sin hostad. Sedan med
anledning av vad som framkommit försvarets civilförvaltning efter viss ytterligare
utredning, därvid vidare upplysningar inhämtades från Karl -

116

feldt, avgivit infordrat yttrande, hölls genom vederbörande landsfogdes försorg
förhör med Karlfeldt.

Beträffande Karlfeldts ifrågavarande resor framkom vid nu omförmälda
utredningar — framför allt genom uppgifter av Karlfeldt — i huvudsak
följande. Karlfeldt var under tiden den 30 juli 1951—den 31 maj 1958 förordnad
som platschef för krigsmaterielverkets -— under senare tid armétygförvaltningens
— ifrågavarande förråd beläget i ett mellansvenskt samhälle
och dess omnejd. De i samhället belägna förrådslokalerna lågo omkring fyra
kilometer från samhällets centrum. Karlfeldts bostad låg från dessa lokaler
räknat omkring 600 meter bortom centrum, där järnvägsstationen är belägen,
och omkring 450 meter bortom poststationen. Det förekom ofta att
Karlfeldt under tiden fram till den 2 december 1957 företog resor med
tjänstebil mellan förrådet och bostaden. Karlfeldt kunde dock icke med någon
grad av säkerhet angiva det sammanlagda antalet resor. Sådana resor
hade förekommit i följande fall.

1. När Karlfeldt ämnade företaga tjänsteresa och färdriktningen gick förbi
hans bostad färdades han ofta efter tjänstens slut med tjänstebilen från
förrådet till sin bostad, där han ställde bilen över natten. Följande dag
började han resan direkt från bostaden. Avfärden skedde i regel mellan
klockan 0700 och 0800. Oftast återkom han från tjänsteresorna efter klockan
1800 och uppställde även då bilen utanför bostaden samt medtog bilen
till förrådet vid tjänstens början dagen därpå.

2. Det hände ofta att olika befattningshavare avlade tjänstebesök vid
förrådet. Därest de besökande anlände med tåg ankommo de till samhället
vanligen något före klockan 1200. I regel hämtade Karlfeldt därvid med
tjänstebil de besökande vid järnvägsstationen och brukade då resa från
förrådet så tidigt att han före hämtningen hann åka till bostaden och »som
hastigast» äta lunch där. Om de besökande stannade flera dagar, brukade
Karlfeldt med tjänstebilen föra de besökande till samhället för intagande
av lunch och i samband därmed själv äta lunch i bostaden.

3. Ofta förekom det att befattningshavare vid tjänstebesök anlände med
bil på morgonen och att besöket icke avslutades före klockan 1300 eller
1400. I sådana fall nyttjade Karlfeldt tjänstebil för att i bostaden erhålla en
»försenad snabblunch».

4. För den händelse det under pågående arbete visade sig att viss materiel
erfordrades brukade Karlfeldt i brådskande fall med användande av
tjänstebilen själv verkställa inköpen i samråd med den yrkesman ■— maskinist,
reparatör eller snickare — som utförde arbetet. Även i samband med
dessa resor hände det att Karlfeldt besökte bostaden.

5. Till förrådet ankommo rekommenderade postförsändelser, som mestadels
innehöllo passertillstånd e ler chiffermeddelanden av brådskande
natur. Karlfeldt brukade personligen hämta sådana försändelser för vidtagande
av omedelbara åtgärder. Han nyttjade då tjänstebilen för färd till
poststationen och intog samtidigt lunch i bostaden.

I anslutning till vad salunda upplysts androg Karlfeldt: De under 1. upp -

117

tagna resorna till bostaden hade icke åsamkat kronan extra kostnader utan
tvärtom varit en besparingsåtgärd. Karlfeldt medförde nämligen ofta på
sina tjänsteresor mycket bagage och enär reguljära förbindelser mellan samhällets
centrum och förrådet saknades, hade han, om han icke nyttjat tjänstebilen,
varit nödgad att anlita taxibil för transport av bagaget till förrådet,
något som skulle ha ökat kronans kostnader för tjänsteresan. I fråga om
övriga förut nämnda resor hade dessa alltid ägt rum i samband med att
Karlfeldt uträttat olika tjänsteärenden. Hans åtgärd att samtidigt därmed
äta lunch i bostaden hade betingats av hans strävan att vinna tid för att
medhinna de omfattande arbetsuppgifterna. Anledningen till att han själv
ombesörjt de under punkten 4 upptagna inköpen hade varit att de berörda
yrkesmännen icke skulle behöva avbryta sitt arbete för att själva göra inköpen.
När han i samband med dessa resor besökt bostaden, hade någon
längre vägsträcka icke tillryggalagts. Han ville slutligen framhålla att tjänstebilen
under hans tjänstgöring vid förrådet av honom uteslutande använts
för tjänstebruk.

I den skrivelse till försvarets civilförvaltning varigenom militieombudsmannen
påkallade ämbetsverkets medverkan för sakens vidare utredande
hemställdes att civilförvaltningen skulle avgiva yttrande beträffande frågan
huruvida och i vad mån Karlfeldts ifrågavarande förfarande kunde anses
ha innefattat åsidosättande av vad han enligt meddelade bestämmelser
rörande användningen av tjänstebil eller eljest haft att iakttaga i avseende
å bilens nyttjande samt att, för den händelse Karlfeldt funnes ha ådragit
sig skyldighet att ersätta statsverket av bilens nyttjande föranledda kostnader,
civilförvaltningen jämväl skulle verkställa den utredning som erfordrades
för ersättningsbeloppets bestämmande.

I sitt yttrande, dagtecknat den 3 oktober 1958, anförde civilförvaltningen
till en början: För alt erhålla underlag för bedömande av de i militieombudsmannens
skrivelse angivna frågorna hade civilförvaltningen överlämnat
handlingarna i ärendet till armétygförvaltningen, som efter Karlfeldts
hörande återställt handlingarna till civilförvaltningen och därvid anfört,
att då av den verkställda utredningen icke framkommit, huruvida eller
i vilken omfattning Karlfeldt obehörigen brukat tjänstebil, förutsättning
saknades att angiva de beräkningsgrunder, efter vilka ersättning borde utgivas.

Vidare anförde civilförvaltningen i sitt yttrande: Jämlikt § 10 punkt 134
i den av armétygförvaltningen år 1955 fastställda allmänna motormaterielinstruktionen
(AMMI) skul e motorfordon och släpfordon, i den mån så
vore möjligt, uppställas (förvaras) inomhus och under lås. Genom att
stundom ha tjänstebilen uppställd utanför bostaden i slället för i det för
densamma vid tjänstestället befintliga garaget hade Karlfeldt således åsidosatt
härvidlag utfärdade föreskrifter. Vad gällde Karlfeldts motivering
för medtagande av tjänstebil till bostaden, nämligen inbesparing av taxikostnader,
torde Karlfeldt ha utgått från den felaktiga förutsättningen, att
hans tjänsteresor börjat redan vid bostaden i de fall, då han hämtat tjäns -

118

tebilen vid tjänstestället. Enligt 5 § allmänna resereglementet med tilläggsbestämmelser
måste dock tjänsteresa i sådant fall anses ha börjat först
vid tjänstestället. Även om han från bostaden medfört så mycket bagage
att taxibil måst utnyttjas, hade han icke kunnat erhålla ersättning för sina
kostnader i sådant hänseende. Någon besparing för statsverket hade således
icke uppkommit genom att Karlfeldt medtagit tjänstebilen till bostaden.
Huruvida Karlfeldt å andra sidan härigenom åsamkat statsverket
merkostnader syntes icke nu kunna fastställas. -— I sina yttranden hade
Karlfeldt visserligen till en början uppgivit, att han använt tjänstebil för
färd till bostaden för intagande av »försenad snabblunch», men han hade
sedermera förklarat, att han aldrig färdats med tjänstebil ti.l samhället
enbart för att intaga lunch utan att sådan färd alltid berott på att tjänsten
så krävt. Att kronans bil därvid framförts längre sträcka än som varit
betingat av tjänsten hade Karlfeldt bestritt i sitt senaste yttrande. Intet
hade heller framkommit som motsade riktigheten av detta bestridande. Från
armétygförvaltningen hade under hand inhämtats, att Karlfeldt genom att
tärdas med tjänstebil för att avhämta och avlämna post icke kunde anses
ha handlat olämpligt. -— Av den verkställda utredningen framginge, att
Karlfeldt stundom icke följt gällande bestämmelser i fråga om garagering
av tjänstebil. Däremot hade icke något framkommit, som bestyrkte att
Karlfeldt skulle ha gjort sig skyldig till obehörigt utnyttjande av kronans
bil och därigenom ådragit sig ersättningsskyldighet gentemot statsverket.

Vid det härefter genom landsfogdens försorg med Karifeldt hållna förhöret,
som hänförde sig till de under punkten 4 upptagna resorna, uppgav
Karlfeldt: Materielinköpen gjordes hos ett stort antal företag, bland annat
hos järnhandlare, rörledningsföretag, elektriska företag, färghandlare, mekaniska
verkstäder, trävaruhandlare och väghållningsföretag. De flesta
inköpen skedde i det samhälle där förrådet vore beläget men även företag
i närbelägna orter an.itades. En anledning till att materielen anskaffades
vid personligt besök var — förutom brådska ■— att det då var möjligt
att pruta på inköpspriset för varan. Det vore fullkomligt omöjligt att
ange hur ofta Karlfeldt företagit här ifrågavarande resor. Möjligen kunde
det ha varit 2—3 gånger i veckan; ibland oftare, ibland mera sällan. Om
Karlfeldt i samband med resorna besökt bostaden hade berott på omständigheterna,
bland annat hur nära tiden för resorna låg tiden för hans lunchrast.
Sannolikt kunde sådana besök ha ägt rum vid ungefär en fjärdedel
av resorna. Hans bostad låg omkring 300 meter bortom det från förrådet
räknat längst bort belägna inköpsstäket i samhället. Ibland åkte han med
bilen fram till bostaden men ofta ställde han bilen vid järnvägsstationen
eller det närmast bostaden belägna inköpsstället och gick till fots till bostaden.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit
anförde militieombudsmannen i skrivelse den 30 juni 1959 till armétygförvaltningen
följande.

119

Utredningen visar att Karlfeldt under tiden den 30 juli 1951—den 2
december 1957 såsom platschef för berörda förråd i betydande utsträckning
använt tjänstebil för färd från sin tjänstgöringsplats till bostaden och åter.
Därest sådana färder ägt rum i samband med tjänsteförrättningar som
Karlfeldt såsom platschef hade att företaga och färdriktningen för tjänsteresan
tangerat Karlfeldts bostad finner jag Karlfeldts användande av tjänstebil
icke ha inneburit åsidosättande av vad han liaft att iakttaga i avseende
å bilens nyttjande (jfr ämbetsberättelsen 1955 s. 151). Mot de under punklen
1 angivna resorna synes anmärkning därför icke kunna riktas i vidare
mån än att Karlfeldt — såsom civilförvaltningen uttalat i sitt yttrande —
då han under natten haft bilen uppställd utanför sin bostad brutit mot gällande
föreskrifter i fråga om uppställande av tjänstebil. Vad angår övriga
av Karlfeldt företagna resor till och från bostaden har Karlfeldt bestritt att
han genom att färdas till bostaden nyttjat tjänstebil i vidare mån än som
varit erforderligt för utförandet av vederbörande tjänsteärende. Utredningen
giver emellertid vid handen att Karlfeldts bostad var belägen bortom såväl
järnvägsstationen och poststationen som det längst bort belägna inköpsstället
för materiel, allt räknat från Karlfeldts tjänstgöringsplats. Det synes
mig därför uppenbart att Karlfeldt i de fall då han i samband med uträttande
av tjänsteärenden vid järnvägsstationen, poststationen och de olika
inköpsställena med bilen fortsatt till bostaden -— de under punkterna 2,
4 och 5 upptagna resorna -— färdats längre sträcka än tjänsten krävt, om
ock sträckan i flertalet fall varit endast obetydligt längre än som betingats
av tjänsten. Vidkommande de resor, som omnämnts under punkten 3, måste
det enligt min mening — särskilt med hänsyn till vad Karlfeldt uppgivit
om orsaken till att han därvid brukat tjänstebil — tagas för visst att resorna
i allt fall delvis företagits utan samband med tjänsteförrättning. Genom att
företaga de under 2—5 angivna resorna har Karlfeldt förty åsidosatt vad
han haft att iakttaga vid nyttjande av tjänstebilen.

Beträffande särskilt tjänsteresorna för brådskande inköp och för posthämtning
— punkterna 4 och 5 — finner jag den av Karlfeldt uppgivna anledningen
till resorna jämte den omständigheten att ärendena, trots att de
i regel torde ha kunnat förrättas av annan än Karlfeldt, vanligen utförts av
denne personligen vara ägnad att föranleda misstanken alt det huvudsakliga
ändamålet med resorna varit färden till Karlfeldts bostad och att
tjänsteärendet fått tjäna såsom allenast formell orsak till resorna. Med hänsyn
till vad armétygförvaltningen och civilförvaltningen anfört i sina yttranden
och då ytterligare utredning angående befogenheten av dessa resor
numera svårligen torde kunna verkställas vill jag emellertid icke hävda
att Karlfeldt i detta hänseende förfarit oriktigt. Dock vill jag framhålla att
tjänsteresor böra företagas allenast där tjänstens behöriga fullgörande så
kräver och att ifrågakommande tjänsteförrättningar böra så planeras att
onödiga resor undvikas. Vidare är det av vikt särskilt för befattningshavare
i den ställning Karlfeldt innehade att icke i tjänsten handla på sådant sätt
alt underlydande och andra kunna bibringas uppfattningen att befattningshavaren
på grund av sin ställning obeliörigen tillskansar sig förmåner.

120

Ehuru vad som framkommit rörande Karlfeldts berörda förfaranden i enlighet
med det ovan anförda giver anledning till befogade anmärkningar,
finner jag mig med hänsyn till omständigheterna, särskilt det förhållandet
att Karlfeldt numera lämnat sin ifrågavarande befattning, kunna låta bero
vid mina här ovan gjorda uttalanden.

Avskrift av militieombudsmannens skrivelse tillställdes Karlfeldt och civilförvaltningen.

16. Vissa spörsmål rörande övning i livräddning ur vak

I en artikel i tidningen Expressen för den 18 mars 1958 uppgavs att vid
Vaxholms kustartilleriregemente under första veckan samma månad övningar
i s. k. vaklivräddning anordnats med de värnpliktiga. Befrielse från
deltagande medgavs dem som därför kunde förebära skäl som godtogos av
befälet. Även en del värnpliktiga som vägrade alt bada i vaken sapp att
deltaga utan att befälet vågade göra något åt saken, men de flesta tordes ej
vägra utan hoppade i. I artikeln anfördes vidare att två av de värnpliktiga,
som ej tordes vägra, fortfarande lågo sjuka på garnisonssjukhuset i Stockholm,
varjämte uppgavs att samtidigt som övningarna ägde rum en ganska
allvarlig virusinfektion förekom på regementet. Den 21 mars innehöll Expressen
en ny artikel rörande de ifrågavarande övningarna. Av denna framgick
att en värnpliktig, som vägrade deltaga i en uppställning till isbad,
åtalats för lydnadsbrott, varjämte i artikeln eu redogörelse lämnades för
den händelse som föranlett åtalet.

Med översändande av tidningsartiklarna begärde militieombudsmannen
i skrivelse den 22 mars 1958 till militäråklagaren i Stockholm att till orientering
om föreliggande sakförhållanden och därav föranledda åtgärder få
del av utredningen rörande det påtalade lydnadsbrott^ ävensom beslutet i
åtalsfrågan.

Från åklagarmyndigheten överlämnades till militieombudsmannen med
skrivelse den 25 samma månad handlingar innefattande i nyssnämnda hänseende
verkställd utredning jämte avskrift av en till Stockholms rådhusrätt
ingiven stämningsansökan, vari ansvar yrkats å värnpliktige nr 370102-81 H. L. Abel jämlikt 26 kap. 1 § strafflagen för lydnadsbrott bestående i
att han under fullgörande av värnpliktstjänstgöring vid regementet den 6
mars 1958 under''åtit att lyda av löjtnanten S. Sandell given befallning att
deltaga i en uppställning klockan 0940 som var anbefalld i samband med
övning i vaklivräddning. Efter huvudförhandling den 26 mars 1958, vid
vilken åklagaren i andra hand yrkade ansvar å Abel jämlikt 26 kap. 18 §
strafflagen för tjänstefel för det Abel den ifrågavarande dagen klockan omkring
0930 utan tillstånd begivit sig till förbandets sjukavdelning, dömde
rådhusrätten den 9 april 1958 Abel jämlikt 26 kap. 1 § strafflagen för lydnadsbrott
till disciplinbot för tio dagar med två kronor 50 öre för dag. Domen
vann laga kraft. I domsmotiveringen upptogos. — sedan till en början

121

angivits att Abel vidgått, att han underlåtit att åtlyda Sandells ifrågavarande
befallning, men likväl bestritt åtalet — redogörelser för av Abel lämnad
berättelse angående händelseförloppet ävensom för vittnesmål av Sandell
och värnpliktige nr 390320-147 C. B. L. Englund, vilka hördes på begäran
av åklagaren. Till vidare utveckling av domskälen anfördes därefter
i domen följande.

Av Abels egen berättelse samt Sandeds och Englunds vittnesmål framgår,
att Abel erhållit order om uppställning i samband med övning i vaklivräddning.
Det framgår visserligen icke klart av utredningen, att han därvid
fått upplysning om tidpunkten för uppställningen, men det är uppenbart
och synes också — enligt Abe s egen berättelse •— ha stått klart för honom,
att han skulle ställa upp gemensamt med plutonen i övrigt. Med hänsyn härtill
och till Abels av vittnesmålen styrkta erkännande är ådagalagt, att Abel
underlåtit att lyda Sandells befallning att deltaga i uppställning klockan
0940. — Abel har gjort gällande, att han på grund av föreliggande omständigheter
varit berättigad att innan han utförde ordern söka kontakt med
läkaren. Härvidlag anser rådhusrätten hänsyn böra tagas till följande. Det
framgår av Sandells berättelse, att Sandell icke ansett övningen vara frivillig,
att han heller icke ansett förkylningssjukdom i och för sig utgöra hinder
för Abel att deltaga i övningen samt att det enligt Sandells förmenande
ankommit på Sandell och icke på läkaren att avgöra frågan om Abe s
befriande från övningen. Av såväl Abels berättelse som vittnesmålen framgår
vidare, att Sandell i viss mån givit uttryck för dessa sina uppfattningar
och att Abel kunnat få det intrycket, att han kunde bli tvingad att genomföra
övningen. Abel har dock, enligt vad som av vittnesmålen framgår,
erhållit besked om alt Sandell ämnade ta kontakt med läkaren. Vid
övervägande av vad nu sagts finner rådhusrätten det icke kunna anses, att
Abel befunnit sig i sådan situation, att han ägt vägra deltaga i uppställningen.
Rådhusrätten finner förty Abel förvunnen till lydnadsbrott. De upptagna
omständigheterna och särskilt det förhållandet, att Abel enligt vad han
själv uppgivit råkat i en panikartad stämning, böra föranleda en mild bedömning.

Sedan de omförmälda övningarna i vaklivräddning blivit föremål för enkel
fråga i riksdagen införskaffade militieombudsmannen utlåtande, som
den 2 april 1958 av chefen för marinen genom chefen för marinstaben konteramiralen
E. Blidberg avgivits till chefen för försvarsdepartementet. Vid
utlåtandet voro fogade yttranden av inspektören för kustartilleriet generalmajoren
R. Kolmodin, chefen för Vaxholms kustartilleriregemente översten
O. Karlberg och regementsläkaren där L. Broms, tillika stabsläkare vid
Stockholms kustartilleriförsvar.

I det av Karlberg avgivna yttrandet hänvisades till cn början till bestämmelser
för utbildning i vaklivräddning medde''ade dels i skolreglemente
för kustartilleriet och dels i marinorder den 1G januari 1954, nr 21.

Enligt den vid ifrågavarande tid gä lande lydelsen av skolreglementet ingick
i övningsgrenen fysisk träning simträning, livräddning (vintertid
även räddning ur vak ) och stridssimning. Målet för utbildningen i simning
och livräddning angavs i reglementet bl. a. vara att så många som möjligt
skvdle kunna utföra stridssimning samt livräddning i vattnet. — Den nyss

122

angivna marinordern var av följande lydelse: »I ntbildningsföreskrifter anbefalld
undervisning i simning och livräddning skall även omfatta kännedom
om vaklivräddning. Undervisningen som skall meddelas all personal
inom marinen under första tjänstgöring bör bedrivas under 2—3 timmar
och omfatta: teoretisk undervisning, filmförevisning samt om möjligt praktisk
demonstration av räddning ur vak.»

Karlberg anförde i sitt yttrande vidare: I anslutning till de däri angivna
bestämmelserna för utbildning i vaklivräddning hade genom regementsorder
den 27 februari 1958, nr 19, anbefallts att praktisk demonstration i vaklivräddning
skulle äga rum under tiden den 3—den 8 mars och ledas av vid
gymnastik- och idrottssko^an utbildad officer eller underofficer. Efter denna
förevisning, vartill utnyttjats ordinarie instruktörer och på frivillighetens
väg uttagna värnpliktiga, fingo -— utan att detta varit anbefallt på regementsordern
— samtliga övriga värnpliktiga, som ej av särskilda anledningar
befriats från övningen, liksom föregående år då Karlberg ej fört
befälet över regementet, gå i vaken för att praktiskt lära sig att taga sig
upp därur. Samtliga batterichefer som hade att befatta sig med dessa övningar
— utom en som ej kunnat höras — hade förklarat att de tolkat bestämmelserna
i skolreglementet så, att varje värnpliktig, som ej av någon
anledning bort befrias, skulle göra ett praktiskt försök att taga sig upp ur
en vak. Battericheferna hade vidare anfört att någon anledning att tro att
gällande bestämmelser missuppfattats ej förelåg, enär utbildning tidigare
år bedrivits på motsvarande sätt utan anmärkning. Befriade från att deltaga
i den praktiska övningen hade varit: de som på grund av sjukdom voro
förhindrade, de som av läkare blivit befriade från deltagande, de som ej voro
simkunniga och de som gjort framställning om att få slippa på grund av
att de kände sig förkylda eller helt nyligen varit sjuka. Vid två batterier blevo
dock de icke simkunniga befriade endast efter därom gjord framställning.
Flera som icke voro simkunniga begärde själva att få deltaga. Visserligen
funnes icke någon föreskrift som angåve huruvida deltagande i praktiska
övningar i vaklivräddning skulle vara frivilligt eller ej, men Karlberg
ansåge dock att deltagande i sådana övningar borde vara helt frivilligt och
han avsåge att tillse att så i fortsättningen bleve fallet. Däremot borde framhållas
betydelsen av att det frivilliga deltagandet bleve så stort som möjligt.
Att deltagandet i de nu ifrågavarande övningarna avsetts skola vara obligatoriskt
hade icke varit Karlberg bekant. Han hade ej ansett sig ha någon
anledning att särskilt anbefalla att deltagandet skulle vara frivilligt, enär
motsvarande utbildning ägt rum tidigare år och alla därför bort veta hur
utbildningen skulle ske. De praktiska övningarna hade letts av därför särskilt
utbildade instruktörer. De värnpliktiga voro vid nedgången i vaken försedda
med säkerhetslina samt iklädda kypertkläder och underkläder. Livräddare
voro avdelade. Efter uppkomsten ur vaken fingo de värnpliktiga
omedelbart begiva sig till regementets bastu, belägen omkring 225 meter
från den isvak som använts. Vissa värnpliktiga, som för utbildning voro förlagda
till Nämndö, fingo i stället för bastu utnyttja annan för ändamålet upp -

123

värmd lokal. Ingen värnpliktig som beordrats deltaga vägrade detta. Broms
hade i sitt yttrande uttalat att det för fullt friska värnpliktiga icke kunde
vara förenat med några anmärkningsvärda risker att deltaga i en vaklivräddningsövning
av nu ifrågavarande slag. Karlberg ansåge därför ej att
de berörda battericheferna begått tjänstefel utan endast handlat med tanke
på utbildningens bästa. Regementets auditör hade förklarat sig dela denna
uppfattning under förutsättning att uttalandet av regementsläkaren vore
riktigt. Såvitt vore Karlberg och Broms bekant hade deltagandet i övningen
i vaklivräddning ej varit orsak till något vid regementet inträffat sjukdomsfall.
Med de två sjuka, som omnämnts i artikeln i Expressen den 18 mars,
syntes ha avsetts värnpliktiga underbefälseleverna vicekorpralerna nr
360822-49 J. Stensson-Herrström och nr 371214-19 K. M. Seth, vilka båda
frivilligt anmälde sig för deltagande i demonstrationsövningen den 4 mars.
Karlberg hänvisade därutinnan till det av Broms avgivna yttrandet.

I sitt yttrande anförde Broms: Enligt tillgängliga sjukredovisningshandlingar
sjukanmälde sig Herrström den 7 mars å mottagningsavdelningen vid
regementets sjukhus och intogs under diagnosen »febris causae incert. -fhämaturi?»
å sjukhusets vårdavdelning. Herrström uppgav att han varit
sjuk sista dygnet och hade vid ankomsten till vårdavdelningen 39,7 graders
feber. På grund av att undersökningen visade förekomst av blod i urinen
remitterades Herrström samma dag till garnisonssjukhuset i Stockholm
och intogs å dess medicinska avdelning. Enligt uppgift hade där ställts diagnosen
»nephritis acuta» (akut njurinflammation). — Seth hade, enligt vad
sjukredovisningshandlingarna utvisade, insjuknat i sitt hem och tillställde
då regementets sjukhus ett av legitimerade läkaren S. I. Rollof den 10 mars
utfärdat intyg, utvisande att Seth på grund av »tracheo-bronchitis acuta»
(akut luftrörskatarr) var oförmögen att inställa sig. Seth intogs den 15
samma månad å garnisonssjukhusets i Stockholm medicinska avdelning, enligt
senare telefonbesked på grund av övre luftvägsinfektion med feber. —
Enligt Broms’ uppfattning kunde varken Herrströms eller Seths sjukdom i
och för sig direkt ha orsakats av deras aktiva, frivilliga deltagande i vaklivräddningsövningen
den 4 mars med kortvarigt kallbad. Det vore likaledes
Broms’ uppfattning att från medicinsk synpunkt det för fullt friska värnpliktiga
icke kunde vara förenat med några anmärkningsvärda risker att
deltaga i en sådan vaklivräddningsövning som den nu ifrågavarande, vilken
vore kringgärdad av noggranna säkerhetsåtgärder och där de värnpliktiga
efter det kortvariga kallbadet omedelbart kunde begagna sig av snabbuppvärmning
i bastuinrättning omkring 220 meter från själva vaken ocli hade
tillgång till varma torra kläder.

Kolmodin anförde i sitt yttrande: Utbildning i livräddning — vintertid även
räddning ur vak — vore för kustartilleriets personal av väsentlig betydelse
med hänsyn till de förhållanden under vilka tjänstgöringen fullgjordes. I
marinordern den 16 januari 1954, nr 21, föreskreves att utbildning i vaklivräddning
om möjligt borde omfatta bl. a. praktisk demonstration av räddning
ur vak. 1 skolreglementet för kustartilleriet redovisades livräddning

124

(vintertid även räddning ur vak) som ett avsnitt i fysisk träning. I fråga
om livräddning angåves målet för utbildningen vara att om möjligt varje
värnpliktig vid första tjänstgöringens slut skulle kunna utföra livräddningsåtgärder
i land (konstgjord andning etc.) samt att så många som möjligt
skulle kunna utföra livräddning i vattnet. I fråga om vaklivräddning hade
några sådana anvisningar icke utfärdats. Kolmodin ansåge att innebörden av
hithörande föreskrifter vore att deltagandet i praktiska övningar i vaklivräddning
skulle vara frivilligt även om något direkt förbud mot längre gående
åtgöranden från övningsbefälets sida icke uttalats. Föreskrifterna hade
också uppfattats på detta sätt vid kustartilleriets övriga truppförband. På
grund av vad som förevarit hade bestämmelserna i skolreglementet förtydligats
så att intet tvivel kunde råda om att nedgång i isvak skulle vara frivillig
under utbildningen.

Med uttalandet att förtydligande skett av skolreglementets bestämmelser
i ifrågavarande hänseende avsåg Kolmodin att i reglementet tillagts ett särskilt
moment om vaklivräddning av följande lydelse: »Utbildning i vaklivräddning
meddelas om möjligt varje värnpliktig under första tjänstgöringen.
Utbildningen omfattar teoretisk utbildning (iskunskap, utrustningsdetaljer,
åtgärder vid iråkad nedgång genom is) jämte filmförevisning samt om möjligt
praktisk demonstration. Härvid skall all nedgång i vak vara frivillig.
Alla som önska praktiskt pröva vaklivräddning böra —■ under betryggande
säkerhetsåtgärder — beredas tillfälle härtill.»

Blidberg uttalade i det av honom å chefens för marinen vägnar avgivna utlåtandet
till en början att chefen för marinen anslöte sig till vad Kolmodin
anfört samt fortsatte: Särskilt underströkes vad Kolmodin uppgivit därom att
utbildning i livräddning — vintertid även räddning ur vak -— för kustartilleriets
personal vore av väsentlig betydelse med hänsyn till de förhållanden under
vilka tjänstgöringen fullgjordes. Sedan skolreglementet för kustartilleriet
— det enda ulbildningsreglemente vid marinen i vilket räddning ur vak omnämndes
— förtydligats så alt det klart framginge att nedgång i isvak skulle
vara frivillig, ansåge chefen för marinen det icke erforderligt med ytterligare
föreskrifter i ämnet.

I skrivelse den 2 maj 1958 till statsåklagaren i Stockholm anhöll militieombudsmannen
— med överlämnande av handlingarna i ärendet —• att
statsåklagaren skulle låta verkstäl a och till militieombudsmannen inkomma
med fullständig utredning rörande planläggningen och utförandet av samtliga
vid Vaxholms kustartilleriregemente under tiden den 3—den 8 mars
1958 hållna vaklivräddningsövningar. Under utredningen skulle särskilt
undersökas bl. a. under vilka väderleksförhållanden de olika övningarna ägt
rum, vilken tid som åtgått för varje övning, hur många som deltagit i övningarna,
huruvida någon av deltagarna mot sin vilja tvingats gå ned i vak
och vilka anstalter som vidtagits för att deltagarna skulle kunna sätta på sig
torra kläder efter övningarna. Vidare skulle upplysning inhämtas om vid tiden
för övningarna virusinfektion förekom vid regementet och i så fall
arten och omfattningen därav. Vad anginge Herrström och Seth borde det

125

utredas om sammanhang förefunnes mellan deras deltagande i övningarna
och de sjukdomar av vilka de enligt vad handlingarna utvisade därefter
lidit. Slutligen skulle närmare utredas vad från Sandells sida förekommit
beträffande Abels deltagande i övningen den 6 mars. — Den 10 maj tillställde
militieombudsmannen statsåklagaren en till militieombudsmannen från Skidoch
friluftsfrämjandet inkommen, den 8 maj dagtecknad och med namnet
Bo Rosén undertecknad skrift, vari på anförda skäl gjordes gällande att
»uppdragningsövningar intill fast is» vore av ganska ringa praktiskt värde
och synpunkter i övrigt anfördes på vaklivräddningsövningar av ifrågavarande
slag samt sammanfattningsvis såsom Skid- och friluftsfrämjandets uppfattning
av sådana övningar uttalades »1) att nyttan är ringa, då de verkliga
förhållandena är annorlunda, 2) att dessa övningar bör ersättas med
undervisning i iskunskap, 3) att risken för sjukdomar ökar med klädbyte
före övningarna».

Med skrivelse den 16 juni 1958 från t. f. stadsfiskalen B. E. Berndtsson
överlämnades utredning som med anledning av militieombudsmannens skrivelse
den 2 maj verkställts genom landsfiska''en i Vaxholms distrikt. I samband
med denna utredning hade från Sveriges meteorologiska och hydrologiska
institut införskaffats uppgifter om vid tiden för övningarna rådande
väderleksförhållanden, varjämte beträffande olika förhållanden avseende
de ifrågavarande övningarna ytterligare upplysningar inhämtats genom förhör
med majoren B. E. Hedberg, löjtnanten S. A. Ringström, sergeanten E.
V. Sjöberg, maskinmästaren I. E. Norberg och batteriassistenten värnpliktige
nr 1830-10-49 H. Karjel ävensom med Sande 1, Broms och Abel. Vid
förhören med Karjel, Sandell och Ringström berördes närmare — liksom
vid förhöret med Abel — jämväl vad som vid övningarna särskilt förevarit
för Abels vidkommande. I sistnämnda hänseende har i förevarande sammanhang
någon redogörelse för därvid framkomna detaljuppgifter icke funnits
påkallad utan har det därvidlag ansetts lillfyl est att hänvisa till vad
senare sammanfattningsvis frainhålles beträffande resultatet av utredningen
i denna del.

Av de uppgifter om vid övningarna rådande väderleksförhållanden som
lämnats av Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut framgår i huvudsak
att temperaturen klockan 1300 de ifrågavarande dagarna, den 3—
den 8 mars 1958, vid den närmast Vaxliohn belägna meteorologiska stationen
—- omkring åtta kilometer från övningsplatsen — var - 4,5, — 0,6,
-)- 5,7, + 0.1, - 11,0 och - 7,0 grader samt att nederbörd i form av snö förekom
de fyra första dagarna och uppmättes till 2,6, 3,0, 7,3 och 2,2 millimeter.
Vid Stockholms flygplats, belägen omkring 28 kilometer från övningsplatsen,
uppmättes klockan 1300 den 7 mars måttlig och övriga övningsdagar
svag vind.

Hedberg uppgav: Han vore chef för utbildningsavdelningen vid regementet.
I anslutning till skolreglementets plan med avseende å fysisk träning
hade en central planläggning gjorts för vaklivräddningen, vilken planläggning
avsåg såväl teoretisk som praktisk utbildning i övningsgrenen och åter -

126

funnes i regementsordern nr 19 den 27 februari 1958. Genomförandet av
övningarna hade överlåtits å bataljonscheferna och vissa andra i ordern
nämnda chefer. Föreskrift hade i ordern givits därom att vid gymnastikoch
idrottsskolan utbildad officer eller underofficer skulle leda den praktiska
demonstrationen i vaklivräddning. I övningarna deltogo från första
batteriet 25—30 man, från andra batteriet 120—125 man, från tredje batteriet
30—35 man, från sjunde batteriet 85—90 man, från andra minutläggningsdivisionen
omkring 90 man, från sjukvårdsskolan omkring 60 man
samt från närförsvarsskolan omkring 90 man.

Sjöberg uppgav: Han hade genomgått gymnastik- och idrottsskolan och
hade lett fyra av de sex övningarna i vaklivräddning. Varje deltagare skulle
vara iförd kypert och kappa. För ombyte skul e medföras fältuniform och
underkläder. Dessa kläder hade före varje övningspass inlämnats i bastuns
omklädningsrum. Såvitt Sjöberg kunde erinra sig hade det varit bra väder
under de fyra övningar han lett. För varje utbildningsenhet -— batteri eller
motsvarande -— anordnades vid övningens början en förevisning av hur
man med eller utan hjälpmedel kunde taga sig upp ur vak, vilken förevisning
pågick högst sju minuter. Därefter hade övningarna börjat för de värnpliktiga,
vilka al a hade livlina samt isdubbar eller skidstav som hjälpmedel.
Var och en av de i övningarna deltagande värnpliktiga var i vattnet
15—20 sekunder och fick därefter enskilt springa till bastun. Under övningarna
hade endast en värnpliktig, Abel, ej önskat gå ned i vaken. Denne
fick ställa sig bredvid vaken. De flesta av de övriga voro roade av att pröva
på hur det kändes. Endast ett fåtal hade sett mera allvar igt på saken men
ingen av dessa bad att få slippa. Det blev därför ej fråga om att söka övertala
någon att mot sin vilja deltaga. Som föreskrifterna då voro avfattade
hade denna övning icke ansetts mer frivillig än någon annan. Då Sjöberg
var elev vid gymnastik- och idrottsskolan hade man där haft likadana övningar
som de nu ifrågavarande. Varje elev fick då ligga i vattnet betydligt
längre tid än de värnp iktiga nu fingo göra. Inga förkylningssjukdomar förekommo
efteråt. Sjöberg ansåge att övningen icke kunde ha varit hälsovådlig.
Han vore ganska säker på att sjukskrivningarna icke ökat i samband
med de nu ifrågavarande övningarna. Ingen värnpliktig hade haft möjlighet
att bli avkyld under övningen och den korta vistelsen i det fria vid förflyttningen
från vaken till bastun.

Norberg uppgav: Regementets bastu vore en s. k. torrbastu. Värmen levererades
från maskincentralen. Före isvaksövningarna 1958 hade bastun
grundligt renoverats. Till bastun hörde två omklädningsrum. Vid tiden för
de ifrågavarande övningarna hade i bastun hållits en värme av mellan 90
och 100 grader. Badande hade klagat över värmen; de hade bränt sig på träplanen
i bastun. Värmen hade då sänkts något. Omklädningsrummen uppvärmdes
med vanliga element. Under bad brukade värmen där hålla sig
mellan 20 och 25 grader. Under isvaksövningarna sjönk dock värmen någon
grad. Bastun toges dagligen i anspråk från klockan 1200. Uppvärmningen
för bad började redan klockan 0530.

127

Ringström uppgav: Under övningen i vaklivräddning med sjunde batteriet
var Ringström, som var chef för batteriet, närvarande. Varje man simmade
över en vak av »ett rums storlek». Det tog omkring 20 sekunder att
komma över vaken och åter upp på isen. Envar av de värnpliktiga, som enligt
frivilligt åtagande uttagits att göra vissa demonstrationer före den egentliga
övningen, fick vara i vattnet maximalt en halv minut. Ingen tvingades
att gå ned i vaken.

Karjel uppgav: Han inryckte till värnpliktstjänstgöring den 7 januari
1958 och placerades då på sjunde batteriet. Kort tid efter inryckningen
valdes han till batteriassistent. Under den vecka då övningen i vaklivräddning
ägde rum var han sjukredovisad och vistades i sitt hem. När han
återkom till regementet vände sig några värnpliktiga till honom och omtalade
att övningen genomförts enligt programmet ehuru det rådde snöstorm.
De hade ansett att övningen bort få anstå tills vädret blivit bättre.
Ingen av dem framställde några anmärkningar mot sättet för omklädningen.
1 bastun hade det, enligt vad de uppgivit, varit varmt och gott. Vidare omnämnde
de, att vägsträckan mellan vaken och bastun var omkring 100 meter,
att sannolikt tre värnpliktiga tagit sig upp ur vaken utan att använda
isdubbar men då knuffats ned i vaken igen, enär övningen haft till ändamål
att var och en skulle lära sig att taga sig upp ur vak med hjälp av isdubb,
samt att sistnämnda tre värnpliktiga fått vara i vaken dubbelt så
länge som de övriga. Ingen av dem hade dock hos Karjel begärt att han skulle
framföra erinringar till batterichefen. Före övningen hade ingen vetat
huruvida denna var frivillig eller ej. I programmet, som uppsatts innan Karjel
blev sjuk, hade icke något varit utsagt om frivillighet. Karjel erinrade
sig att det angivits att samtliga — såväl befäl som kommenderade städare
och ordningsmän — skulle närvara. Uppfattningarna om övningen hade
varit mycket olika. En del hade ansett att det ej var någonting att tala om
medan andra åter tyckt att övningen varit obehaglig och besvärlig. Vissa
värnpliktiga hade ställt sig positiva och menat att man hade nytta av övningen
i framtiden om man skulle komma i en liknande situation på svag
is. Under värnpliktstjänstgöringen hade Karjel kommit till insikt om att de
värnpliktiga voro ganska olika. Det funnes en hel del s. k. mammas gossar
som klagade över litet av varje. Abel hade visat sig ganska hjälplös. På sjunde
batteriet hade icke någon annan värnpliktig än Abel nekat att deltaga i
den ifrågavarande övningen. Däremot hade, enligt vad Karjel visste, en
värnpliktig vid tredje batteriet nekat att hoppa i, vilket dock ej föran’ett
någon rapport mot den värnpliktige. Strax efter det Karjel återkom till regementet
efter sin sjukdom frågade Ringström honom hur de värnpliktiga
uppfattat ordern i avseende å tvång att bada. Karjel svarade att den ene icke
velat vara sämre än den andre; alla hade hoppat i »för det hade blivit liksom
en tävlan mellan grabbarna». Karjel ansåge att Ringström vore en vederhäftig
och bra karl och denna uppfattning delades av övriga värnpliktiga.
Enligt Karjels mening hade det berott på oklara order uppifrån att
man ej riktigt velat om övningen var frivillig eller ej. Ett flertal värnplik -

128

tiga hade insett att det vore av värde även i det civila livet att »inte bli precis
panikslagen» av att gå ned sig i en vak. Karjel visste att order om frivillighet
numera utfärdats. Han vore emellertid av den uppfattningen att
denna order borde kompletteras med föreskrift om att övning av ifrågavarande
slag ej finge ske när det vore alltför många minusgrader.

Sandell uppgav: Övning i vaklivräddning hade vid ifrågavarande tid varit
upptagen i skolreglementet som vilken annan övning som helst. Enligt
Sandells mening skul e sådan övning då icke vara frivillig. Enligt samma
reglemente skulle soldaten övas bl. a. i handgranatkastning och stridsskjutning
med skarp ammunition. Om reglementet skulle ha tolkats så att övning
i vaklivräddning var frivillig, kunde likaväl diskuteras huruvida ej
sådana övningar som de nyss nämnda också borde vara frivilliga. Enligt
Sandells uppfattning vore det betydligt farligare såväl för lärare som elev
att exempelvis kasta stridshandgranater.

Broms uppgav: Vid tiden för isvaksövningarna förekom virusinfektion
vid regementet. Sjukdomen hade påmint om »asiaten» men varit av lindrigare
typ. Endast Herrström och Seth måste remitteras till garnisonssjukhuset
medan övriga kunde vårdas vid regementets sjukhus. Antalet sjukdagar
hade i allmänhet varit tre—fem. Broms hade gjort upp en tablå över
luftvägssjukdomar vid regementet under månaderna januari—april 1958
och ett diagram rörande sjukfrekvensen enligt dagbeskeden. Enligt Broms’
uppfattning kunde icke med säkerhet påvisas något samband mellan isvaksövningen
och Herrströms sjukdom därest Herrström ej varit disponerad för
sjukdomen, kanske genom lindrigare förkylning. Övningen kunde i varje
fall endast ha haft utlösande men icke orsakande verkan. Vad anginge Seth
förelåge med största sannolikhet icke något samband mellan vaklivräddningen
och dennes sjukdom.

Den av Broms upprättade tablån utvisade i fråga om vissa luftvägssjukdomar
påtagligt högre frekvens för mars 1958 än för övriga månader. Sålunda
hade i mars förekommit övre luftvägsinfektion i 87 fa'' 1 mot 60 i januari,
44 i februari och 25 i april, inflammation i halstonsillerna i 33 fall
mot 23 i februari, 11 i april och 2 i januari samt luftrörskatarr i 10 fall mot
3 i vardera av februari och april och 1 fall i januari. I fråga om övriga
redovisade luftvägssjukdomar — käkhåle- eller pannhåleinflammation, influensa,
lunginflammation och öroninflammation — förekoinmo icke några
mera påtagliga skillnader mellan de olika månaderna.

Av det diagram som Broms uppgjort framgick att en topp i sjukfrekvensen
förekommit under den tid övningarna i vaklivräddning pågingo. Kurvan
gick emellertid brant nedåt den 7 mars. Till diagrammet gjorde Broms vid
förhöret den anmärkningen att, om den nyssnämnda toppen kommit en
vecka senare, anledning funnits att misstänka att sjukfrekvensen berott
på isvaksövningarna men att med hänsyn till kurvans utfall anledning till
sådan misstanke ej förelåge. Broms upplyste även att den sista dagen för de
ifrågavarande övningarna — lördagen den 8 mars — antalet sjukanmälda
minskat med nitton.

129

I skrivelse den 1 juli 1958 anmodade militieombudsmanneii stadsfiskalen
Berndtsson att, till komplettering av utredningen från landsfiskalen i Vaxholms
distrikt, låta föranstalta om förhör med Herrström och Seth rörande
omständigheter som kunde ha betydelse för bedömande av frågan huruvida
deras i ärendet angivna sjukdomar haft något samband med deras deltagande
i övningen i vaklivräddning.

Vid förhör uppgav Herrström: Han inryckte till militärtjänstgöring såsom
underbefälselev den 11 juni 1957. Vid något tillfälle i början av mars 1958
hörde han talas om att livi-äddning ur vak skulle övas. De värnpliktiga fingo
först se en film som illustrerade hur sådan livräddning gick till. Vid lunchuppställningen
den 3 mars meddelade Herrströms plutonchef löjtnanten
E. Schön att han ville ha fyra frivilliga som skulle demonstrera hur man
toge sig upp ur en isvak på olika sätt bl. a. med isdubbar och med skidstav.
De som anmälde sig frivilligt skulle räcka upp en hand men ingen anmälde
sig. Schön gick då utmed ledet och pekade ut fyra man, däribland Seth och
Herrström. De stodo i olika led och ett stycke från varandra, varför Herrström
icke kände till huruvida Seth gjorde några invändningar mot att
bli uttagen. Liksom sina kamrater protesterade Herrström men angav
icke någon sjukdom som orsak till protesten. Schön sade då att det icke
spelade någon roll om de anmälde sig som frivilliga eller ej enär alla skulle
öva i vaken. Herrström fick då klart för sig att det icke var fråga om någon
frivillig övning utan om en kommendering. Den 4 mars klädde Herrström
och hans plutonskainrater om sig i bastun och togo på sig kypertställ och
gymnastikskor och ställde därefter upp vid kanten till isvaken. De sågo då
hur värnpliktiga ur en annan pluton togo sig upp ur vaken med isdubbar
och skidstav. Denna demonstration pågick ungefär femton minuter och under
tiden stodo Herrström och hans kamrater i isvatten till anklarna i avvaktan
på att det skulle bli deras tur att hoppa i. Herrström behövde icke
demonstrera hur han tog sig upp ur vaken utan fick pröva vaklivräddning
på samma sätt som sina kamrater. Efter badet skyndade han till bastun där
det var så varmt att man knappast kunde sitta på bänkarna.

Särskilt tillfrågad om han haft någon förkylningssjukdom före eller efter
isvaksbadet uppgav Herrström: Han hade icke varit mer förkyld än »folk i
allmänhet* och hade icke någon kronisk förkylningsåkomma. Första gången
han under sin värnpliktstjänstgöring hade något direkt besvär av förkylningssjukdom
var den 24 februari 1958. Han sjukanmälde sig icke då ehuru
han hade hosta och snuva och han mätte icke temperaturen. Han vore av
den bestämda uppfattningen att denna förkylning härrört från en manöver
den 5—den 7 samma månad. Då han väl blivit förkyld hade han ganska
svårt att bli av med förkylningen och det vore därför möjligt att han fortfarande
var förkyld då han deltog i isvaksövningen. Den 6 mars kände han sig
mycket dålig med huvudvärk och illamående. Schön befriade honom på
grund därav under eftermiddagen från en närstridsövning. Påföljande dag
kände han sig ännu sjukare och uppsökte därför regementets sjukhus, varifrån
han samma dag remitterades till garnisonssjukhuset i Stockholm. Ef 9—591527.

MitiUeombudsmannens ämbeUberättelsc

130

ler tio veckors vistelse där remitterades han till Karolinska sjukhuset där
han intogs den 19 maj och njuropererades. Den 5 juni utskrevs han men
var därefter sjukskriven till den 7 juli 1958. Då han ännu ej — förhöret
hölls den 12 juli — vore fullt återställd koinme han att göra återbesök på
Karolinska sjukhuset den 19 juli. Beträffande sina sjukdomar och deras
eventuella samband med isvaksövningen hänvisade Herrström till legitimerade
läkaren L. Hellström vid garnisonssjukhuset och docenten T. Ekström
vid Karolinska sjukhuset.

Seth uppgav vid förhör: Han inryckte liksom Herrström till militärtjänstgöring
såsom underbefälselev den 11 juni 1957. I början av mars 1958 fick
han höra talas om att övning att taga sig upp ur isvak skulle äga rum vid
regementet. Plutonen fick även på film se hur sådan övning tillgick. Den 3
mars, möjligen vid lunchuppställningen, meddelade plutonchefen löjtnanten
Schön att plutonen skulle ha isvaksövning och att fyra frivilliga skulle anmäla
sig som demonstratörer för att visa hur det gick till att taga sig upp ur
en isvak. Schön vände därefter ryggen mot plutonen och gav tillsägelse
om att då han åter vände sig mot plutonen fyra frivilliga skulle ha räckt upp
handen. Då ingen räckte upp handen pekade Schön ut Herrström och en
annan värnpliktig som voro »idrottskillar» samt ytterligare två värnpliktiga
som voro korta till växten. Dessa sistnämnda invände att de voro sjukredovisade,
varpå Schön yttrade »då tar vi ett par långa i stället» och utpekade
Seth och en annan värnpliktig. Seth omtalade att han hade »krassliga luftrör»,
vilket Schön tydligen fattade som ett lamt försök av Seth att komma ifrån att
tjänstgöra som demonstratör vid övningen och därför i skämtsam ton yttrade
något om att det »bara var nyttigt med en kall avrivning och eu bastu så
skulle det lossna». Seth ville ej protestera då han räknade med att i sådant
fall någon av hans kamrater i stället skulle bli utsedd. Mot Seths och
hans kamraters förmodan visade det sig emellertid sedermera att ej endast
Seth och övriga av Schön särskilt uttagna värnpliktiga utan hela plutonen
skulle isvaksbada. På eftermiddagen den 4 mars ställde Seth och hans kamrater
upp vid vaken iklädda kypertställ och gymnastikskor. Där fingo de
stå i vatten upp till anklarna till dess de märkte att övriga isvaksbadare
stodo på en brygga i närheten dit Seth och hans kamrater då begåvo sig. Anledningen
till att de ställde sig vid isvakskanten kunde ha varit att de fingo
uppfattningen att de skulle ställa upp där. På bryggan stodo de i sina våta
gymnastikskor 20—30 minuter i ko innan det blev deras tur att hoppa i
vaken. Den praktiska demonstrationen verkställdes icke av någon ordinarie
instruktör utan av de särskilt uttagna värnpliktiga. Seth simmade över den
fem—sju meter breda vaken och tog sig upp delvis med hjälp av en skidstav.
En värnpliktig svimmade då han kom ned i det kalla vattnet och drogs upp
med livlina. Alla som hoppade i vaken hade livlina på sig. Efter badet skyndade
Seth till bastun där han så småningom tinade upp.

Särskilt tillfrågad om han haft någon sjukdom före eller efter isvaksbadet
uppgav Seth: Han lede sedan födseln av astma och hade därför svaga luftrör
som lätt bleve infekterade. Då han påbörjade sin militärtjänstgöring kän -

131

de han sig fullt frisk. Han var sjukredovisad för förkylning några dagar före
midsommaren 1957 och för halsont och feber några dagar i december samma
år. Under tiden den 5—den 7 februari 1958 deltog han i en manöver i omkring
20 graders kyla. Den 10 samma månad blev han sjukredovisad i grupp
1 på grund av förkylning med feber och var under några dagar befriad från
utomhusövningar. På grund av kvarstående hosta fick han morgon och kväll
medicin på regementets sjukhus enligt ordination av läkaren. Denna behandling
avbröt dock Seth den 4 mars då han tyckte att det var meningslöst
att medicinera på samma gång som han badade i isvatten. Den 5 mars vistades
han i sitt hem. Då hans moder tyckte att han såg dålig ut tog han temperaturen
som då visade sig uppgå till 38,5 grader. Utan att fästa sig härvid
återvände han till regementet. Han hade icke något minne av hur han kände
sig de närmaste dagarna därefter men kom ihåg all han den 8 mars kände
sig dålig. Han vistades då i sitt hem. Innan han dagen därpå skulle återvända
till regementet tog han ånyo temperaturen. Det befanns då att han
hade 40,5 graders feber varför han stannade hemma och gick till sängs. Då
han ej lyckades få ned febern genom att använda magnecyl tillkallade han
den 10 mars doktor Rollof som ordinerade en del antibiolica. Seth låg därefter
som i dvala till den 15 mars då han genom Rollofs försorg i sjukvagn
lordes till garnisonssjukhuset i Stockholm, varifrån han utskrevs den 17
april. Det uppgavs då för honom att han haft lunginflammation och halsfluss.
Några dagar efter det han utskrivits lät han å Karolinska sjukhuset bortoperera
tonsillerna, varefter han var sjukskriven till och med den 17 maj 1958.
Han komme att under ett års tid gå på månatlig kontroll å garnisonssjukhuset.
Han hade antagit att han skulle klara isvaksövningen och hade av den
anledningen ej fortsatt att göra invändningar då han togs ut till övningen.
Han vore av den bestämda uppfattningen att den sjukdom varav han drabbats
efter isvaksövningen varit eu direkt följd av övningen. Enligt hans mening
vore den som beordrade en övning av detta slag skyldig förvissa sig om att
deltagarna hade kondition därtill.

Med anledning av de uppgifter som lämnats av Herrström och Seth utvidgades
det Berndtsson givna utredningsuppdraget att avse även förhör med
Schön och de läkare som behandlat Herrslröm och Seth.

Schön uppgav vid förhör: Enligt regementsorder skulle den 4 mars 1958
övning i vaklivräddning äga rum med första batteriets personal. Någon dag
före övningen hade Schön, som å batteriet var chef för en pluton underbelalselever,
och chefen för batteriets andra pluton — batteriet bestod av två
plutoner — hos batterichefen efterhört hur övningen sku le läggas upp. Båda
plutoncheferna bibringades därvid den uppfattningen att alla värnpliktiga
skulle företaga en uppstigning ur vaken för att efter egen erfarenhet bli
bättre skickade alt reagera på riktigt sätt vid en eventuell olyckshändelse.
Även andra batteriers sätt alt genomföra övningen hade efterhörts och därvid
hade framkommit alt bestämmelserna i skolreglementet för kustartilleriet
tolkats så alt alla skulle bibringas övning i vaklivräddning och alt alla
friska värnpliktiga skulle göra en uppstigning ur vak. Dessutom skulle de -

132

inonstratörer för svårare uppgifter uttagas på frivillig väg. Frivilligheten
skulle alltså icke avse vaklivräddningsövningen som sådan utan valet me.lan
den enklare och den mera krävande uppgiften. För uttagning av dessa frivilliga
tillfrågade vid en uppställning Schön och den andre plutonchefen sina
plutoner om någon värnpliktig ville anmäla sig till den ifrågavarande demonstrationen.
Schön meddelade därvid enligt de direktiv han fått att alla
friska värnpliktiga skulle taga ett hastigt dopp och att skillnaden mellan de
frivilliga demonstratörernas insats och de övrigas skulle bestå i att deinonstratörerna
hade svårare uppgifter, exempelvis uppgång ur vak med skidor.
Som demonstratörer anmälde sig bland andra Herrström och Seth. De hade
emellertid aldrig behövt användas för demonstration emedan antalet frivilliga
varit stort. Något klagomål över ohälsa hade aldrig framförts av vare
sig Herrström eller Seth. Att Herrström och Seth åtagit sig den svårare uppgiften
ansåge Schön vara ett ytterligare belägg för att han ej kunnat misstänka
att de voro krassliga. En annan värnpliktig hade däremot efter uppställningen
gjort en särskild framställning hos Schön om att slippa vaklivräddningen
på grund av att han kände sig krasslig, vilken framställning
Schön bifallit. Någon annan anmälan om sjukdom eller krasslighet hade ej
gjorts, övningen hare letts av därtill särskilt utsedd personal.

Sedan Schön därefter fått del av vad Herrslröm och Seth anfört uppgav
Schön vid fortsatt förhör: Han kunde icke verifiera att händelseförloppet varit
sådant som Herrström och Seth uppgivit. Schön hade haft som klar princip
att kräva ett otvetydigt svar att vederbörande verkligen åtog sig uppgiften
som demonstratör. Det hade också tydligt meddelats att uttagningen till
demonstratör icke var någon order. Som icke någon på Schöns pluton visat
särskilt stort intresse av att vara demonstratör hade ordnats så att ingen i
plutonen behövt utnyttjas som sådan. Man finge alltså icke av Herrströms och
Seths berättelser draga den slutsatsen att de kommenderats till och utfört
en uppgift som demonstratörer i vaklivräddning, för vilken uppgift frivilliga
skulle anlitas. Av Herrströms yttrande att han blivit befriad från en närstridsövning
på grund av huvudvärk och illamående framginge att Schöns
princip vore att från ansträngande övningar i regel befria värnpliktig som
uppgav sig vara sjuk.

Hellström förmälde: Herrström hade ankommit till garnisonssjukhuset
den 7 mars 1958 på remiss från militärsjukhuset vid Vaxholms kustartilleriregemente.
Enligt remissen hade Herrström haft 39,8 graders feber samt
blod i urinen. Vid undersökning befanns att Herrström led av övre luftvägsinfektion
och fortfarande hade blod i urinen. Febern hade efter hand sjunkit
och den 13 juli 1958 var Herrström feberfri. Blodmängden i urinen hade
avtagit mot slutet av mars. Röntgen av njurarna hade visat en missbildning
av ena urinledaren. Om denna missbildning, akut njurinflammation eller båda
tillsammans förorsakat blod i urinen kunde Hellström ej säga. Hellström
kunde ej heller uttala sig om huruvida sjukdomarna kunde ha något samband
med isvaksbadet. Herrström uppgav för Hellström att han under tiden
den 24—den 27 februari 1958 varit sjukredovisad i förläggningen. -— Seth

133

ankom till garnisonssjukhuset den 15 mars efter remiss av Rollof, enligt
vilken remiss Seth hade lunginflammation och vårdats i hemmet sedan den
9 mars med en temperatur av 39—40 grader. Då Seth anlände till sjukhuset
var inflammationen på tillbakagång och temperaturen hade sjunkit till 37,9
grader. Seth blev feberfri den 16 mars och lungröntgen dagen därpå visade
icke något fel. Missljud hade emellertid tytt på lunginflammation. Seth fick
ligga kvar på sjukhuset ti.l den 17 april 1958 för kontroll på grund av för hög
sänka samt stora tonsiller. Hellström kunde icke uttala sig om huruvida Seths
sjukdomar kunde sättas i samband med isvaksbadet.

Rollof uppgav: Han kallades den 10 mars 1958 till Seth i dennes bostad.
Seth som enligt uppgift legat sjuk ett par dagar hade en ovanligt otäck halshistoria;
en knallröd och mycket ilsken infektion. Seth erhöll penicillin och
andra medikamenter men blev icke bättre. Då Seth ej 2> svarade» på givna mediciner,
blev han vid ett Rollofs förnyade sjukbesök hos honom den 15 mars
av Rollof remitterad till garnisonssjukhuset. Rollof kunde givetvis icke uttala
sig om huruvida Seths sjukdom haft samband med badet i isvaken den
4 mars men en eventuellt förefintlig infektion kunde ha förvärrats genom
avkylning.

Ekström uppgav: Herrström intogs den 19 maj 1958 å Karolinska sjukhuset
efter remiss från garnisonssjukhuset. Han njuropererades för en missbildning
och utskrevs från sjukhuset den 5 juni 1958. Det vore svårt att säga
huruvida något orsakssammanhang förelåge mellan Herrströms bad i isvaken
den 4 mars och den ifrågavarande sjukdomen.

I skrivelse till chefen för marinen den 1 juli 1958 anhöll militieombudsmannen
med överlämnande av då förefintliga handlingar i ärendet att chefen
för marinen skulle avgiva yttrande med anledning av innehållet i Skidoch
friluftsfrämjandets ovanberörda skrift den 8 maj 1958 ävensom i övrigt
anföra vad han kunde finna erforderligt för ärendets bedömning. Den 9 september
1958 översändes från militieombudsmansexpeditionen till chefen för
marinen för kännedom protokoll över de ovan återgivna förhör, som hållits
efter den 1 juli 1958.

I avgivet yttrande uttalade chefen för marinen alt vad inspektören för kustartilleriet,
som beretts tillfälle att avgiva yttrande med anledning av Skidoch
friluftsfrämjandets ovanberörda skrift, anfört biträddes av chefen för
marinen samt att, då han ej funnit anledning till ytterligare uttalanden, inspektörens
skrivelse av honom åberopades såsom eget yttrande.

Vid inspektörens för kustartilleriet berörda skrivelse voro fogade yttranden
av Svenska livräddningssällskapet och Riksföreningen, för simningens främjande.

I livräddningssällskapels yttrande, som för sällskapet undertecknats av
dess ordförande generallöjtnanten I. Backlund, anfördes till en början att
det syntes anmärkningsvärt att en skrivelse från Skid- och friluftsfrämjandet
av den karaktär varom nu vore fråga undertecknats av redaktören för Skidoch
friluftsfrämjandets skrifter, ulan att av allt att döma ärendet behandlats
i vederbörande organisations verkställande utskott. I livräddningssäll -

134

skåpets yttrande anfördes vidare bl. a. följande: Del syntes sällskapet värdefullt
att i fråga om vaklivräddning gå ett steg längre än till demonstrationer
och låta deltagarna själva känna på ett hastigt dopp och erfara hur luftkuddarna
i kläderna bure en stund samt hur lätt det vore att taga sig upp med
isdubbar och hur svårt utan. Varje år belönade sällskapet ett femtiotal räddningsbragder
som utförts på is och det vore anmärkningsvärt i hur många
fall man kunnat konstatera att sålunda skedda ingripanden grundat sig på
kunskaper härrörande från sällskapets propagandaverksamhet.

Med hänvisning till vad sällskapet anfört gjordes i dess yttrande följande
sammanfattning: »1. Undervisningen i iskunskap är av stor betydelse och
sedan länge beaktad. 2. Den åskådliga undervisningen i egenräddning ur
vak i form av demonstration har utomordentlig betydelse även om man därvid
icke kan täcka alla verkliga förhållanden. 3. Det självupplevda har ännu
större betydelse, men man bör med hänsyn till säkerheten inskränka sig till
övning i uppsågad vak. 4. övningar i att undsätta en medmänniska i en vak
kan betecknas som mycket värdefulla.»

I det av Riksföreningen för simningens främjande avgivna, av ordföranden
i förvaltningsutskottet S. D. Ekelund och sekreteraren S. Wallbom undertecknade
yttrandet anfördes i huvudsak följande: Även om det ej vore möjligt
att utföra övningar i vaklivräddning under exakt samma förhållanden
som då man ginge ned sig på bristande is, måste även övningar i isvak med
fasta kanter avgjort tillmätas betydelse. Om övningar i iskallt vatten bedreves
på lämpligt sätt, vilket bl. a. innebure att deltagarna vid ihoppet
voro genomvarma, kunde de konstatera att kylan ej vore särskilt kännbar
förrän vattnet trängt genom kläderna och påverkade huden — vore man
iklädd t. ex. impregnerad vindtygsdräkt kunde det dröja bortåt en minut
innan kylan i vattnet överhuvudtaget kändes — samt att man en god stund
flöte på luften i kläderna, varför man utan överhängande brådska kunde
plocka fram isdubbar, slidkniv eller annat lämpligt föremål till hjälp vid
uppstigningen. Att ha personlig erfarenhet i dessa hänseenden vore i hög
grad ägnat att mildra chocken, om man senare fölle i en isvak, och därmed
ökades chanserna till räddning. Föreningen önskade dock som sin åsik i
framhålla att ingen borde tvingas att mot sin vilja deltaga i övningar i livräddning
ur isvak.

I inspektörens för kustartilleriet yttrande, vilket avgivits av tjänslförrättande
inspektören generalmajoren A. Nyman, anfördes: I Skid- och friluftsfrämjandets
skrift framhölles att övningarna av säkerhetsskäl skett vid fast
iskant och ej vid svag is, vilket minskade övningarnas praktiska värde; den
svåraste delen av livräddningen vore nämligen att slå sig fram till is som
hölle. Även om övningarna av säkerhetsskäl i regel ägde rum vid fast iskant,
vore desamma av väsentlig betydelse för att förebygga den panik, som lätt
grepe en person, vilken första gången fölle i en isvak och liksom en icke simkunnig
tappade besinningen då han komme i vattnet. Från denna synpunkt
vore övningarna uppenbarligen ägnade att ininska antalet drunkningsolvckor.

135

övningar i livräddning ur isvak kunde även från andra synpunkter ej ersättas
med endast övningar i iskunskap. Härutinnan hänvisades till innehållet
i de yttranden som inhämtats från Svenska livräddningssällskapet och
Riksföreningen för simningens främjande. Övningarnas särskilda betydelse
för kustartilleriets personal hade påpekats i det av Kolmodin i saken avgivna
yttrandet. Motsvarande utbildning i iskunnighet och vaklivräddning förekomme
även vid arméns värnpliktsulbildning enligt arméorder den 3U
december 1957, Ast/Utb nr 33: 1. Broms hade i sitt yttrande i ärendet förklarat
att från medicinsk synpunkt det för fullt friska värnpliktiga icke kunde
vara förenat med några anmärkningsvärda risker att deltaga i en vaklivräddningsövning
av här ifrågavarande slag under de former, som syntes ha
iakttagits under övningarna. Klädbyte före övningarna syntes därvid i och
för sig spela mindre roll. Huvudsaken vore här liksom vid alla slag av ö\-ningar utomhus att kroppen ej utsattes för så långvarig kraftig avkylning
att kroppsvärmen ej kunde återhämtas tillräckligt snabbt för att förhindra
förkylningssjukdom. Härför hade vid ifrågavarande övningar varit sörjt genom
att deltagarna före badet haft kappan på sig, efter badet värmts upp i
bastu och sedan påtagit torra, varma kläder. Härutöver erfordrades, liksom
vid alla utomhusövningar, viss självverksamhet av deltagaren, särskilt av
den som hade lätt att bli förkyld, för att minska risken för förkylning. Om
Herrström eller Seth anmält att de känt sig disponerade för förkylning, hade
de utan tvivel av övningsledaren befriats från övningen. Vidare hade de av
egen drift bort undvika att ställa sig i isvatten i avvaktan på sin tur att
bada. Beträffande frågan i vad mån detta förfarande och övningen i övrigt
kunde ha varit direkt eller indirekt orsak till dessa värnpliktigas senare inträffade
sjukdomar hade något bestämt medicinskt uttalande ej gjorts. En
omständighet att därvid taga hänsyn till vore vad som hänt dessa värnpliktiga
omedelbart efter bastubadet. Efler alla dylika bad måste iakttagas viss
försiktighet så att kroppen ej utsattes för avkylning. Utredning i detta hänseende
saknades i förevarande fall och syntes numera vara svar att förebringa.
Betydelsen för en soldat av att söka undvika avkylning och av att
snabbt återställa förlorad kroppsvärme vore så grundläggande för alla militära
övningar att Nyman för sin del ej ansåge några särskilda föreskrifter
härutinnan erforderliga beträffande övningar i isvak. Såvitt Nyman kunnat
finna hade de ifrågavarande övningarna ej tillgått så att någon obehörigen
tvingats till isbad. Den oklarhet angående övningarnas frivilliga karaktär
som, enligt vad utredningen visade, i viss utsträckning rått syntes nu vara
undanröjd genom den numera meddelade uttryckliga föreskriften i utbildningsbestämmelserna
att nedgång i isvak skulle vara frivillig.

I den arméorder varlill Nyman hänvisade i sitt yttrande var för vintersäsongen
1958 föreskrivet bl. a. följande: »För att förebygga drunkningsolyckor
vintertid bör förbanden, i den mån övrig tjänst det medger, anordna utbildning
i iskunnighet och vaklivräddning. Undervisningen kan lämpligen ske
som uppvisning, varvid allmänheten om möjligt bör beredas tillfälle närvara.

136

Såsom instruktörer utnyttjas i första hand personal, som vid KS eller GIS
genomgått sådan utbildning. Om samarbete i denna fråga med Svenska Livräddningssällskapets
länskommittéer erinras.»

Under hänvisning till vad i ärendet förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse till försvarets sjukvårdsstyrelse den 16 december 1958
att fråga uppkommit huruvida det icke, även sedan deltagandet i övning i
livräddning ur isvak föreskrivits skola vara frivilligt, kunde vara från hälsovårdssynpunkt
påkallat att vissa bestämmelser eller anvisningar meddelades
rörande vad som i sådant hänseende vore att iakttaga från befälets sida vid
genomförandet av övningar av ifrågavarande slag. Vad i ärendet upplysts rörande
Herrströms och Seths sjukdomsfall, uttalade militieombudsmannen vidare
i skrivelsen, syntes — även om det icke av den dittillsvarande utredningen
tillförlitligen framgått huruvida dessa sjukdomsfall haft något samband
med isvaksövningen eller ej — måhända kunna i sin mån anföras såsom
belägg för önskvärdheten av sådana föreskrifter eller anvisningar som nyss
nämnts. Med hänvisning till vad militieombudsmannen sålunda anfört hemställde
militieombudsmannen att sjukvårdsstyrelsen skulle avgiva yttrande
beträffande den oförmälda frågan.

I ett den 6 mars 1959 dagtecknat yttrande anförde sjukvårdsstyrelsen att
styrelsen vore beredd att utfärda kompletterande föreskrifter av i huvudsak
följande innehåll: »1) Den som avses deltaga i övning i livräddning ur isvak
skall vara fullt frisk och om möjligt ha genomgått läkarundersökning omedelbart
före övningens genomförande. 2) Endast personal som genomgått
godkänt simkunnighetsprov (200 meter) får deltaga i dylik övning. 3) Deltagare
skall vara iklädd varma kläder (uniform eller linnekläder, långa
kalsonger och ylletröja, vantar), då han går ner i vaken. Han får ej omedelbart
före övningen ha utsatts för häftigare kroppsansträngning. De omedelbara
förberedelserna till övningen få icke taga så lång tid i anspråk, att deltagarna
utsättas för onödig avkylning. 4) Deltagare skall före nedgången i
vaken vara försedd med en runt midjan fastgjord lina, med vilken han om
så erfordras omedelbart kan uppdragas. 5) I närheten av vaken skall finnas
uppvärmd lokal, helst med varm dusch eller bastu. I lokalen skola därjämte
finnas tillgängliga handdukar och torra varma kläder. Deltagarna skola därstädes
utan dröjsmål avdraga våta kläder, torka av kroppen samt påtaga
de torra kläderna. Om möjligt bör i lokalen varm dryck serveras. 6) I övrigt
gälla av överbefälhavaren utfärdade säkerhetsföreskrifter vid simundervisning
och badning.»

Slutligen upplyste sjukvårdsstyrelsen i sitt yttrande att de nyss återgivna
föreskrifterna avsåges bli införda i publikationen Tjänstemeddelanden från
försvarets sjukvårdsstyrelse (Tsjv) samt därutöver bekantgjorda på sätt
försvarsstabens utbildningsavdelning funne lämpligt.

Sedan militieombudsmannen hos sjukvårdsstyrelsen låtit efterhöra när
föreskrifter i nyssberörda hänseenden kunde vara att emotse anförde styrelsen
i skrivelse den 9 oktober 1959: Vid en av sjukvårdsstyrelsen ordnad orientering
i ärendet för försvarsgrensöverläkarna framfördes principiellt myc -

137

ket skilda åsikter dels beträffande möjligheterna att distinkt avgränsa hälsovårdsföreskrifter
från säkerhetsbestämmelser, dels ock med avseende å den
eventuella ansträngning för organismen avkylning vid isvaksbad skulle kunna
innebära. Som en följd härav skiftade givetvis även åsikterna om vilka
åtgärder i avsikt att minska och förkorta avkylningen, som skulle anses befogade.
De skilda meningar som framkommit vid nyssnämnda diskussion förklarades
delvis av olika värdering av vunna praktiska erfarenheter men till
övervägande del av att den köldfysiologiska forskningen hitintills icke givit
ett fullständigt och entydigt svar på de praktiska problem som vore förenade
med avkylning av olika intensitet och längd. Genom forskningsarbete vid
försvarets forskningsanstalt hade från praktiskt-fysiologisk synpunkt gjorts
värdefulla rön beträffande bl. a. klädedräkten under svåra fältförhållanden.
Detta forskningsarbete fortsatte, varför det funnes anledning förmoda
att nya resultat kunde få praktisk betydelse vid en utformning av eventuella
hälsovårdsföreskrifter. Styrelsen hade hos försvarets forskningsanstalt
efterhört, huruvida dessa forskningar kunde tänkas vara avslutade inom en
nära framtid. Då det i förevarande fall gällde ett forskningsområde med ett
stort antal problemställningar och där — liksom i all forskning — framstegen
skapade nya problem och forskningsobjekt, ansåge sig forskningsanstalten
icke kunna angiva någon tidpunkt. Anstalten hade emellertid förklarat
att den ansåge det vara av intresse för de fortsatta undersökningarna att få
taga del av det förevarande ärendet. Under hänvisning till vad sålunda anförts
uttalade sjukvårdsstyrelsen som sin mening alt frågan om utfärdande
av hälsovårdsföreskrifter rörande övningar i livräddning ur isvak tills vidare
borde lämnas öppen i avvaktan på de resultat som den fortsatta inom landet
bedrivna köldfysiologiska forskningen kunde giva.

I anslutning till redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i skrivelse den 24 november 1959 till chefen för
marinen följande.

Såsom framgår av Stockholms rådhusrätts ovannämnda den 9 april 1958
meddelade dom i målet mot Abel fann rådhusrätten ådagalagt att Abel underlåtit
att efterkomma honom av Sandell meddelad order att deltaga i uppställning
som blivit anbefalld i samband med den ifrågavarande övningen i
vaklivräddning. Rådhusrätten fann vidare att — även om Abel av vissa vid
tillfället förekomna omständigheter kunnat få det intrycket att han kunde
bli tvingad att deltaga i övningen — han likväl icke befunnit sig i sådan situation
att han ägt vägra alt deltaga i uppställningen och att han förty ådragit
sig ansvar för lydnadsbrott, ehuru rådhusrätten dock fann omständigheterna
böra föranleda en mild bedömning.

Liksom den i målet föreliggande utredningen måste även den numera på
initt föranstaltande förebragta ytterligare utredningen rörande vad för Abels
vidkommande förevarit anses giva tydligt belägg för att han icke vid tillfäl -

138

let blivit utsatt för behandling av beskaffenhet att giva anledning till anmärkning
gentemot någon av befälet.

Av den i ärendet i övrigt förebragta utredningen framgår att vid Vaxholms
kustartilleriregemente under tiden den 3—den 8 mars 1958 för all under utbildning
varande personal anordnats övningar i vaklivräddning samt att därvid
nedgång i vak av övningsbefälet ansetts i princip vara ob igatorisk för
alla och även vid övningarnas genomförande av deltagarna däri synes ha uppfattats
på detta sätt. Förutom de som av läkare befriats från att deltaga i
övningarna hade dock även icke simkunniga vid samtliga batterier utom två
automatiskt varit befriade och vid berörda båda batterier på begäran erhållit
befrielse. Vidare hade de som känt sig förkylda eller helt nyligen varit
sjuka efter framställning därom befriats från nedgång i vak. Härutöver s''uppo
emellertid, enligt vad utredningen giver vid handen, även de gå i vattnet
som utan förebärande av särskilt skäl framställde önskemål därom.

Vad den ovanberörda marinordern den 16 januari 1954 innehåller därom
att i utbildningsföreskrifter anbefalld undervisning i simning och livräddning
även skall omfatta kännedom om vaklivräddning och meddelas all personal
inom marinen samt innefatta, förutom annat, om möjligt praktisk demonstration
av räddning ur vak giver icke oförtydbart vid handen huruvida
praktisk övning för den enskilde i räddning ur vak avsetts skola vara frivillig
eller ej. Klart är dock att ordern, om det än måhända kan ligga närmast
till hands att därur utläsa att deltagande i sådan övning avsetts skola vara
frivilligt, enligt sin blotta ordalydelse ej kan anses ha utgjort hinder mot att
dylik övning gjordes obligatorisk. Den vid ifrågavarande tidpunkt gällande
föreskriften i skolreglementet, att i övningsgrenen fysisk träning vintertid
skulle ingå räddning ur vak, samt uttalandet i reglementet att målet för utbildningen
skulle vara bl. a. att så många som möjligt kunde utföra livräddning
i vattnet har i sin tur utgjort visst stöd för att anse att nedgång i vak
i berört syfte icke skulle vara frivillig. Den regementsorder, varigenom övningarna
i fråga anbefalldes, innehöll ej heller något soin kunde anses utgöra
hinder mot att beordra deltagare att gå ned i vak. Med hänsyn till det anförda
och då, enligt vad utredningen giver vid handen, vid motsvarande övningar
tidigare år nedgång i vak ansetts vara obligatorisk, kan befogad anmärkning
icke riktas mot alt övningsbefälet ansett att de nu ifrågavarande övningarna
icke voro frivilliga i angivet hänseende, och detta så mycket mindre
som — oaktat denna övningsbefälets uppfattning — icke någon, som bett
tå slippa gå ned i vak, mot sin sålunda uttalade vilja tvingats i vattnet.

Rörande genomförandet i övrigt av de ifrågavarande övningarna ha värnpliktiga
Herrström och Seth, vilka tillhörde en pluton underbefälselever vid
första batteriet, uppgivit alt de värnpliktiga i plutonen i väntan på sin tur
att gå ned i vaken under ungefär femton minuter iförda gymnastikskor fått
stå intill vaken med fotterna i isvatten upp till anklarna. Herrström och Seth
ha vidare uppgivit att de utan eget medgivande uttagits att vara demonstratörer
vid den övning i vaklivräddning vari deras pluton deltog.

Herrströms och Setlis påstående att de och deras kamrater i plutonen i av -

139

vaktan på sin tur att aktivt deltaga i övningen fått stå intill vaken med fotterna
i isvatten belyses närmare av vad Seth i sammanhanget vidare anfört
eller att övriga övningsdeltagare stodo på en brygga, att även Seth och hans
kamrater efter en stund ställt sig på bryggan samt att anledningen till att de
till en början tagit plats på isen intill vaken kunde ha varit att de fått uppfattningen
att de skulle stå där. Vad Seth så unda anfört ger oförtydbart vid
handen att övningsdeltagarna icke beordrats att stå i isvatten intill vaken
och utgör även starkt stöd för att de ej ens anvisats plats på isen. Någon anledning
till klander mot övningsbefälet i denna del föreligger följaktligen
icke. Herrströms och Setlis plutonchef, löjtnanten Schön, har bestritt att
Herrström och Seth beordrats som demonstratörer vid den vaklivräddningsövning
vari plutonen skulle deltaga och har till stöd härför hänvisat till att,
enligt vad utredningen jämväl giver vid handen, Schön överhuvudtaget icke
utnyttjat någon från sin pluton som demonstratör. Jag finner, i betraktande
härav, icke heller i detta hänseende anledning föreligga ti.l någon min vidare
åtgärd.

Några värnpliktiga vid sjunde batteriet ha gjort gällande att övningen
vid batteriet, vilken ägde rum den 6 mars 1958, genomfördes ehuru det
rådde snöstorm.

Av utredningen framgår att vid den närmast Vaxholm belägna meteorologiska
stationen — omkring åtta kilometer från övningsplatsen — lufttemperaturen
var den 6 mars klockan 1300 + 0,1 grader och övriga övningsdagar
vid samma klockslag lägst - 11 och högst + 6 grader samt att nederbörd
i form av snö förekom de fyra första dagarna och uppmättes till 2,6,
3,0, 7,3 och 2,2 millimeter. Vid Stockholms flygplats — 28 kilometer från övningsplatsen
— uppmättes den 7 mars måttlig och övriga övningsdagar svag
vind. De sålunda lämnade uppgifterna om vädret giva icke belägg vare sig
för att övningen den 6 mars genomförts i snöstorm eller att någon annan
övningsdag sådant väder rått att övningen bort uppskjutas.

Sättet för övningarnas genomförande giver ej heller i andra hänseenden än
de ovan särskilt berörda anledning till klander; vistelsen i vattnet inskränktes
till 15—20 sekunder, den som var i vattnet hade säkerhetslina om livet
och var utrustad med isdubbar eller skidstav, omedelbart efter vistelsen i
vattnet följde bastubad och i bastuns omklädningsrum erhöllos torra kläder.

I tidningsartikeln den 18 mars 1958 påstods att en ganska allvarlig virusinfektion
förekom på regementet då övningarna ägde rum och antyddes att
två sjukdomsfall inträffat till följd av övningarna.

I ärendet har upplysts att vid tiden för övningarna vid regementet förekom
en virusinfektion som påminde om »asiaten» men var av lindrigare typ med
i allmänhet tre—fem sjukdagar. Vissa luftvägssjukdomar hade påtagligt
högre frekvens under mars än under januari, februari och april och en lopp
i sjukfrekvensen förekom under den tid övningarna i vaklivräddning pågingo.
Eu kraftig nedgång i frekvensen började emellertid den 7 mars och
sista övningsdagen — lördagen den 8 mars — minskade antalet sjukanmälda
med nitton. Såsom regementsläkaren framhållit saknas anledning till anta -

gande att övningarnas genomförande medfört ökad sjuklighet; hade så varit
fallet skulle toppen i sjukfrekvensen infallit efter och icke under övningarna.
Vid angivna förhållande finner jag ej anledning till erinran mot att
övningarna beordrades oaktat omnämnda virusinfektion förekom. Jag anser
mig dock icke böra underlåta att i detta sammanhang framhålla vikten av
att vid planerande av övningar av ifrågavarande slag det allmänna hälsoläget
vid förbandet noga uppmärksammas och även tillmätes den betydelse
som vederbör. Huruvida de båda värnpliktiga — Herrström och Seth — som
efter de nu ifrågavarande övningarna blevo sjuka ådragit sig sjukdomarna
på grund av avkylningen vid nedgången i vaken har icke kunnat utrönas.
Som de emellertid icke före övningen anmält något hinder för deltagande
däri och vederbörande befäl ej heller eljest haft sig bekant någon omständighet
av beskaffenhet att för Herrström eller Seth böra föranleda befrielse
från nedgången i vattnet, kan befälet ej lastas för sjukdomsfallen ens om
dessa varit en följd av vistelsen i vaken. För övrigt kan måhända det förhållandet
att Herrström och Seth, såsom ovan berörts, under omkring femton
minuter iförda gymnastikskor stått i isvatten upp till anklarna lika väl som
vistelsen i vaken ha orsakat eller medverkat till sjukdomsfallen.

Det måste anses naturligt att värnpliktiga icke mot sin vilja skola tvingas
gå ned i vak. Att denna uppfattning ej heller varit främmande för de på militärt
håll ansvax-iga framgår i viss mån av att vid andra förband ur kustartilleriet
än Vaxholms kustartilleriregemente nedgång i vak ansetts höra vara
frivillig samt även av det ovan berörda förhållandet att ej heller vid nämnda
regemente någon som bett få slippa nedgång i vak mot sin sålunda uttalade
vilja nödgats gå i vattnet. Genom ändring av skolreglementets bestämmelser
i ämnet har också för framtiden fastslagits att all nedgång i vak skall vara
frivillig. Till vad sålunda föreskrivits vill jag allenast foga det uttalandet att
befälet självfallet är skyldigt att före varje övning av ifrågavarande slag upplysa
dem som avses skola deltaga i övningen om dess fullt frivilliga karaktär;
deltagarna tå icke lämnas i tron att det är fråga om en övning av vanligt
slag vars fullgörande de icke kunna undandraga sig.

Frågan dels huruvida det är påkallat att vissa bestämmelser eller anvisningar
meddelas om vad som från hälsovårdssynpunkt bör vara att iakttaga
vid övningar i livräddning ur vak och dels rörande innehållet i eventuella
sådana bestämmelser eller anvisningar synes, i överensstämmelse med vad
försvarets sjukvårdsstyrelse i skrivelsen den 9 oktober 1959 uttalat, böra
tills vidare lämnas öppen i avvaktan på vad den fortsatta köldfysiologiska
forskningen kan giva till resultat. När försvai-ets forskningsanstalts verksamhet
i detta hänseende, vid vilken för övrigt även det förevarande ärendet
kommer att tagas i beaktande, kan anses vara slutförd eller därvid
eljest nåtts entydiga resultat i nu ifrågavarande avseende, torde jag få anledning
återkomma till frågan om utfärdande av föreskrifter i det förevarande
ämnet.

Med de uttalanden som innefattas i det ovan anförda är ärendet av mig
avslutat.

141

Avskrift av militieombudsmannens skrivelse tillställdes sjukvårdsstyrelsen
och chefen för Vaxholms kustartilleriregemente.

17. Skottlossning å en invid militärhäkte belägen skjutbana har med hänsyn
till de störande ljudeffekterna ansetts kunna medföra psykisk påfrestning

för arrestanter i häktet

I en till militieombudsmannen den 6 maj 1958 inkommen skrift framställde
två värnpliktiga, vilka då nyligen avtjänat arreststraff i flottans
kaserners å Skeppsholmen militärhäkte, klagomål beträffande förhållandena
vid häktet. I skriften anfördes i huvudsak följande: Under vistelsen i häktet
stördes arrestanterna avsevärt av den skottlossning som ägde rum å en
invid häktet belägen skjutbana. På grund av skottlossningen maste arrestanterna
under cellvistelsen sitta med händerna för öronen för att kunna skydda
sig mot hörselskador. Någon luftväxling kunde icke erhållas i cellerna
under dagarna, emedan cellfönstren till följd av oljudet från skjutningarna
måste hållas stängda. Under vistelse å rastgården, som vore skild från skjutbanans
tavelställ endast av ett tre meter högt träplank, vore det, när skjutning
påginge, omöjligt att göra sig hörd. Skjutningarna bedreves endast till
obetydlig del av militär. Huvudsakligen disponerades skjutbanan av civila
personer och klubbar till vilka den uthyrdes. — Cellerna i häktet vore icke
försedda med vanliga bäddar utan med kojer, vilka vore otjänliga för sitt
ändamål. För att arrestanterna skulle kunna vila ordentligt i kojerna måste
dessa läggas på golvet, något som ofta medförde förkylningar. Under åberopande
av det anförda hemställde de värnpliktiga om undersökning av de
sålunda påtalade förhållandena.

Militieombudsmannen anmodade i skrivelse den 7 maj 1958 chefen för
marinkommando Ost att inkomma med upplysningar och yttrande i saken
samt företog den 9 i samma månad inspektion av häktet. I protokoll över
inspektionen är antecknat följande: Häktet vore inrymt i en tvåvånings tegelbyggnad
med långsidorna vettande mot väster och öster. I häktet funnes
fjorton celler, sex i bottenvåningen och åtta i våningen eu trappa upp. Cellerna
vore belägna på ömse sidor om en längsgående korridor. Omedelbart
öster om byggnaden funnes en skjutbana. Ljudet av där vid inspektionen
företagna skjutningar var mycket störande särskilt i de mot öster belägna
cellerna. I den vid byggnadens norra sida befintliga rastgården var ljudet
från skjutningarna än mer besvärande. — Av protokollet framgår vidare
att militieombudsmannen vid inspektionen förhörde sig med fyra i häktet
intagna värnpliktiga angående förhållandena i häktet, därvid de särskilt
tillfrågades dels huruvida de hade någon olägenhet av å skjutbanan förekommande
skjutningar och dels om beskaffenheten av de i cellerna befintliga
kojerna. Av de värnpliktiga framhöllo två — placerade i celler belägna
i byggnadens västra del — att de funne skjutningarna, som påginge ända till
19-tiden på kvällarna, störande och irriterande, ej minst vid vistelse utomhus
i häktets rastgård. De övriga två värnpliktiga — av vilka den ene var

142

placerad i en cell åt väster och den andre i en cell åt öster — förklarade
sig icke vara nämnvärt besvärade av skjutningarna. Den som var placerad
i den östra cellen tilläde dock, att för arrestanter med svaga nerver skjutningarna
måste vara mycket besvärande. I fråga om kojernas beskaffenhet
anfördes klagomål endast av en värnpliktig, som uppgav att den för kroppen
alltför krökta och hoptryckta ställningen i kojen medförde ryggbesvär,
särskilt mellan skulderbladen. Han hade legat i koj även ombord. Någon
skillnad mellan att ligga i koj i arresten eller ombord förefunnes enligt
hans mening icke. — Rättsvårdsofficeren vid flottans kaserner på Skeppsholmen
kaptenen C.-L. Lewenhaupt, som var närvarande vid inspektionen,
meddelade att, när i häktet intagen lede av ryggbesvär, vanlig bädd insattes
i cellen samt påvisade att kojerna, som till skillnad från fartygskojer i vardera
änden vore upphängda med två å särskilda krokar i väggen fästade
rep, kunde med enkla handgrepp sträckas.

Den 14 juni 1958 överlämnade chefen för marinkommando Ost med anledning
av militieombudsmannens förenäinnda skrivelse utredning i saken
av chefen för flottans kaserner på Skeppsholmen kommendörkaptenen av
andra graden R. Sjöblom. Denna utredning utvisade i huvudsak följande:
Den ifrågavarande skjutbanan disponerades dels för obligatoriska tjänsteskjutningar
av personal vid marinen dels ock för frivillig skytteverksamhet
av personal tillhörande centrala förvaltningsmyndigheter inom försvaret,
förbund och organisationer anknutna till försvaret samt driftvärn ävensom
av polispersonal och personal tillhörande civila företag. Omfattningen av
skjutningarna varierade under året. Under första kvartalet av år 1958 hade
skjutningarna haft ringa omfattning, medan de under april och maj 1958
i samband med beordrade obligatoriska tjänsteskjutningar för personal tillhörande
flottan varit mera omfattande. Nämnda båda månader hade sålunda
skjutningar ägt rum å skjutbanan under sammanlagt 186 timmar. Skjutningarna
hade pågått nästan varje dag mellan klockan 0900 och 1900 i olika
pass om 2—3 timmar med 2—3 timmars paus mellan passen. De inverkade
givelvis störande, men det hade befunnits praktiskt att använda skjutbanan,
särskilt emedan de skjutbanor i Stockholm med omnejd som i övrigt vore
tillåtna för skjutning med kulsprutepistol - - nämligen skjutbanorna å Stora
Skuggan och Järvafältet samt vid Bergaskolorna — på grund av sin från
Skeppsholmen räknat avlägsna belägenhet vore tidsödande och kostsamma
att använda. För att arrestanterna skulle kunna mildra obehaget av skjutningarna
tillhandahölles dem speciell hörselskyddsvadd i häktet. De båda
klagandena i ärendet, vilka varit ådömda arreststraff om tjugu respektive
tjuguen dagar, hade avtjänat straffen under tid som för bägge slutade den
8 maj 1958. Frånsett de tio första dagarna av strafftiden hade klagandena
deltagit i tjänstgöring utom häktet under större delen av de tider varunder
skjutbanan använts. — Beträlfande frågan om bäddarna framgick av utredningen
att i häktet tidigare använts uppfällbara hårda träbritsar men att
dessa med hänsyn till arreslanternas bekvämlighet sedermera utbytts mot
utspända kojer.

143

I skrivelse till försvarets sjukvårdsstyrelse den 2 augusti 1958 anhöll mililieombudsmannen
om styrelsens yttrande beträffande de i ärendet berörda
frågorna om skjutningarna invid häktet och om användande av kojer
i häktets celler. Den It november 1959 — sedan militieombudsmannen upprepade
gånger låtit för vederbörande tjänsteman i styrelsen framhålla angelägenheten
av skyndsammaste möjliga handläggning av ärendet — inkom
styrelsen med begärt yttrande. Däri anfördes inledningsvis, att styrelsen beträffande
skjutningarna funnit sig böra pröva huruvida med avseende å
arrestanterna i häktet risk kunde föreligga för uppkomsten av hörselskador
vid ljudexposition av varierande tidslängd och för psykiska vådor eller obehag.
För angivna ändamål hade styrelsen inhämtat utlåtanden av laboratorn
i klinisk audiologi vid Karolinska institutet docenten L. Holmgren och
professorn i rättspsykiatri vid samma läroanstalt G. Rylander.

Holmgren anförde i sitt utlåtande sammanfattningsvis: Risken för uppkomst
av hörselskador i samband med skjutning med handeldvapen berodde
på bullerexpositionens intensitet och duration samt förekomsten av pauser
mellan expositionerna. Beträffande skjutningarna invid häktet hade enligt
Holmgrens mening icke förelegat sådana omständigheter i angivna hänseenden
att risk förefunnits för hörselskador hos personer, som vistades i häktets
celler eller på rastgården. Däremot kunde naturligtvis en viss domningskänsla
i öronen uppstå efter exposition för detonationsljud på de avstånd
som ifrågakommit, i synnerhet om vederbörande icke hade någon att
samtala med och därför bedömde bullerintensiteten mot bakgrunden av en
annars förekommande relativ tystnad. Samtidigt bidroge å andra sidan
denna tystnad sannolikt till en fullständig återhämtning från eu eventuell
domningskänsla, varför nästa bullerperiod träffade utvilade och normalkänsliga
öron.

Rylander anförde i sitt utlåtande — som avsåg frågan om riskerna för
psykiska vådor eller obehag för arrestanterna till följd av skjutningarna —
bl. a. följande: Utan tvivel uppstode mentala påfrestningar för många arrestanter.
Att dessa påfrestningar kunde tänkas medföra psykiska vådor så
att psykiska sjukdomstillstånd skulle kunna uppslå syntes däremot föga
sannolikt med hänsyn till arreststraffens relativa kortvarighet och möjligheten
att kombinera senare delen av strafftiden med tjänstgöring. Möjligheten
av allvarligare följder syntes emellertid icke helt kunna uteslutas, om
en arrestant besutte utpräglad disposition för neurotiska reaktioner.

Sjukvårdsstyrelsen anslöt sig i sitt yttrande till vad i Holmgrens och Rylanders
utlåtanden sålunda anförts samt framhöll alt styrelsen fann det
önskvärt att frågan om skjutbanans eller militärhäktets förläggning till annan
plats upptoges till prövning. I fråga om de i arrestlokalerna använda kojerna
anförde styrelsen: Kojerna vore av samma beskaffenhet som kojerna
ombord på flottans fartyg men syntes kunna anses vara bättre än dessa på
grund av annan upphängningsanordning. Större anledning till klagomål
syntes därför icke förefinnas, även om kojerna måhända icke uppfyllde de
strängaste anatomiska krav på eu bädd. För personer som lede av vissa rygg -

144

besvär av luinbago-ischiastyp vore dock användandet av dylik bädd icke att
rekommendera, då besvären därigenom kunde förvärras. Emellertid brukade,
enligt vad som upplysts, arrestanter med ryggbesvär erbjudas en hård brits
som närmast syntes motsvara en s. k. planbädd, vilken i allmänhet rekommenderades
personer med sådana besvär.

I skrivelse den 12 november 1959 till chefen för marinen anhöll militieombudsmannen
med överlämnande av handlingarna i ärendet att marinchefen
skulle till prövning skyndsamt upptaga frågan om förevarande skjutbanas
eller militärhäktes förläggning till annan plats.

Fxån chefen för marinen inkom med anledning härav en den 19 november
1959 dagtecknad skrivelse, vari anfördes följande: Redan i augusti 1959
hade marinchefen föranstaltat om utredning angående utflyttning från
Skeppsholmen av skjutbanan. På grundval av det numera föreliggande resultatet
av denna utredning hade marinchefen — trots att olägenheter och
kostnader vore förknippade därmed — beordrat skjutbanans stängning.
Skjutbanan komme dock att förbli i sitt nuvarande skick i avbidan på tillräckliga
erfarenheter i fråga om de erforderliga skjutövningarnas förläggning
till annan bana. Det andra i förevarande fall möjliga alternativet —
alt indraga militärhäktet på Skeppsholmen — hade utretts i samband med
den av statsmakterna år 1958 beslutade indragningen av förbandet flottans
kaserner på Skeppsholmen. Därvid hade framkommit att det icke vore
möjligt att utnyttja andra militärhäkten inom Stockholmsområdet ävensom
att såväl lokala som ekonomiska möjligheter saknades för ett utnyttjande
för nu ifrågavarande ändamål av andra utav marinen disponerade
lokaler på Skeppholmen eller annorstädes i Stockholm. Skeppsholmshäk!et
måste sålunda bibehållas även efter den numera genomförda förbandsindragningen.
Senast i samband med utflyttningen av Stockholms örlogsvarv
från Skeppsholmen till Muskö — vilken kunde beräknas äga rum omkring
år 1965 — måste emellertid nya och tillräckliga arrestlokaler ha
iordningställts i anslutning till det nya varvet och Bergaskolorna i syfte att
möjliggöra stängning av häktet på Skeppsholmen.

Militieombudsmannen fann efter vad sålunda förekommit icke anledning
vidtaga vidare åtgärd i saken.

18. Säkerhetsanordningar vid demonstrationsskjutningar vid Carl Gustafs

stads gevärsfaktori

I en den 16 maj 1958 till militieombudsmannen inkommen skrift anmälde
kontorsskrivaren vid Carl Gustafs stads gevärsfaktori E. Reinefors att avdelningsingenjören
vid faktoriet kaptenen G. Johansson icke iakttagit gällande
säkerhetsföreskrifter vid demonstrationsskjutning med kulsprutepistol å faktoriets
provskjutningsbana vid Hugelsta i Eskilstuna bl. a. den 30 april 1958.

Med anledning av anmälan lät militieombudsmannen verkställa utredning
i saken. Sålunda höllos efter framställning till landsfogden i Södermanlands

145

län genom dennes försorg förhör med Reinefors och Johansson samt ett
flertal andra vid faktoriet anställda befattningshavare. Vidare avgav försvasets
fabriksstyrelse efter anmodan yttrande i ärendet den 14 februari 1959.
Slutligen demonstrerade byrådirektören A. Svensson och byråingenjören K.
Lindberg, båda anställda vid fabriksstyrelsen, den 9 mars samma år å militieombudsmansexpeditionen
en kulsprutepistol m/45 försedd med lösskjutningspipa
och lösskjutningsskydd.

Av handlingarna i ärendet inhämtas följande.

Enligt den 24 januari 1957 av faktoriet genom order nr 14 fastställda bestämmelser
för försöksledare vid faktoriets skjut- och försöksanläggningar,
vilka bestämmelser jämlikt ordern gälla även för ledare av demonstrationer,
skall vid försök (demonstration) som kan tänkas medföra risk för personal
för söksledaren (demonstrationsledaren) ansvara för att erforderliga säkerhetsanordningar
äro vidtagna och lämpliga säkerhetsföreskrifter utfärdade,
varvid i tillämpliga delar hänsyn skall tagas till bestämmelserna i säkerhetsinstruktionen
för armén.

Denna instruktion, fastställd den 20 februari 1952, innehåller bl. a. följande
föreskrifter.

09. Vid skjutning skall enskild skytt iakttaga följande.

Under skjutning skall han

ansvara för att hans vapen icke avfyras, då mynningen är bredvid eller
nära bakom sidokamrats huvud (på grund av risk för hörselskador) (236).

70. Vid övningar med lös ammunition skall enskild skytt utöver 69 iaktta
följande

2. Vid skjutning med 6,5 mm lös ammunition får vapnet icke riktas mot
levande mål på avstånd under 30 m. Vid skjutning med 9 mm lös ammunition,
varvid lösskjutningspipa och lösskjutningsskydd alltid skall användas,
är motsvarande avstånd 5 m. Skjutning med lös ammunition med pistol
m/39 och m/40 får icke utföras. . .

Vid eldgivning på mindre avstånd än 30 in (vid 9 mm lös ammunition
5 in) och i mörker och dimma samt när det eljest är svårt att bedöma avståndet
till målet, skall vapnet riktas uppåt.

236. Vid skottlossning och sprängning kunna hörselorganen skadas genom
ljud- och lufttrycksverkan dels omedelbart, dels mera omärkligt for den
skadade, så att hörseln gradvis nedsättes.

För att hörselskador skola undvikas, bör luckan mellan skyttar, som ligga
i samma linje, vara minst 1 m. Då skyttarna äro placerade snett bakom varandra,
bör luckan ökas med 1 in för varje meter i djupled mellan dem intill
5 m (69).

Vid eu den 30 april 1958 å faktoriets provskjutningsbana i Ilugelsta i försiiljningssyfte
anordnad demonstration av kulsprutepistolen m/45 inför en
utländsk delegation avlossade Johansson, vilken var ledare för demonstrationen,
med ett sådant vapen försett med lösskjutningspipa och lösskjutningsskydd
ett par korta serier skott med 9 mm lös ammunition med vap 10—591527.

Militieombudsmannens ämbetsbertittelse

146

net riktat mot ingenjören P. Å. Karlsson som med ryggen vänd mot Johansson
befann sig på mindre avstånd från denne än 5 meter. Någon skada uppkom
icke därigenom.

Karlsson har uppgivit, att Johansson omedelbart före skottlossningen tog
honom i armen och uppmanade honom att vända ryggen mot Johansson och
hålla för öronen, varför Karlsson förstod att Johansson ämnade skjuta med
vapnet riktat mot honom på nära håll. Han opponerade sig vid tillfället icke
häremot men bär i ärendet förklarat, att om Johansson före skottlossningen
tillfrågat honom om han ville ställa sig till förfogande för en sådan skjutuppvisning
han troligen skulle ha vägrat.

Johansson har uppgivit att avståndet mellan honom och Karlsson vid
skottlossningen visserligen var mindre än 5 meter men dock översteg 3, medan
förmannen G. Jedborg, som var närvarande vid demonstrationen, förklarat
att avståndet var högst 2 meter. Karlsson har icke närmare kunnat
angiva avståndet.

På liknande sätt som vid nu omförmälda demonstration har Johansson
vid några tidigare anordnade demonstrationer med kulsprutepistolen m/45
avlossat lösa skott med vapnet riktat mot personer som uppehöllo sig på
mindre avstånd från Johansson än 5 meter.

Den lösa ammunitionen till kulsprutepistolen m/45 utgöres av patroner
med plastkula. Lösskjutningsskyddet består av en hylsa av stål vilken
gängas fast över lösskjutningspipans mynning och där låses med en stoppfjäder.
Hylsans botten täcker därvid mynningen fullständigt och några
små hål i hylsans sida ansluta till mynningen för att tjäna såsom gasuttag.

Försvarets fabriksstyrelse har i sitt yttrande anfört följande: Vid skjutning
med kulsprutepistolen m/45 med lös ammunition förstoftades plastkulan
i vapnets lösskjutningspipa och stoftet eller gasen pressades ut genom
lösskjutningsskyddets gasuttag vid sidan av vapnets mynning. Lösskjutningsanordningen
möjliggjorde att vapnet kunde användas för realistiska
utbildningsövningar i strid under mörker eller i närstrid, vilket innebar en
mvcket stor fördel beträffande vapnet, enär övriga motsvarande vapentyper,
såvitt \ar känt, icke voro inrättade för lösskjutning och därför blevo mindre
användbara för utbildning. När det gällde att försälja kulsprutepistoler av
ifrågavarande typ till utländska avnämare utgjorde vapnets lösskjutningsanordning
ett mycket starkt försäljningsargument som alltid väckte intresse
hos kunderna. Försvarets fabriksverks demonstratörer underläto därför
icke att framhålla vapnets speciella användbarhet vid utbildning och de små
lisker som voro förenade med skjutning och övningar med vapnet apterat
för lös ammunition. Johanssons åtgärder vid förevarande demonstrationer
maste ses mot denna bakgrund. Enligt de vid gevärsfaktoriet gällande bestämmelserna
för demonstrationsskjutning skulle beträffande säkerhetsanordningar
hänsyn i tillämpliga delar tagas till säkerhetsinstruktionen för
armén. Skyldighet förelåg icke för demonstrationsledaren att i alla delar följa
säkerhetsinstruktionens föreskrifter, men givetvis måste starka skäl föreJigga
vid frångående av föreskrifterna. Den i instruktionen angivna 5-me -

147

tersgränsen vid skjutning med 9 mm lös ammunition syntes icke ha föreskrivits
därför att risk för skador skulle uppkomma om gränsen underskredes
med någon meter, utan gränsen torde ha bestäints med hänsyn till att
det under livliga stridsövningar under mörker eller närstrid var förenat med
mycket stora svårigheter att göra avståndsbedömningar med någon högre
grad av säkerhet. Härtill kom att, då det vid utbildning av militär personal
gällde att inpränta största försiktighet vid hanterande av vapen, det icke
kunde vara lämpligt att för ett speciellt vapen avstå från varje säkerhetsavstånd,
medan sådant avstånd upprätthölls för övriga vapen. De försöksoch
demonstrationsskjutningar som försiggingo vid gevärsfaktoriet kunde
icke jämföras med de övningar som bedrevos vid militära förband eller skolor.
Försöks- och demonstrationsskjutningar vid faktoriet försiggingo under
ledning av särskilt kvalificerad personal, som besatt fullständiga insikter i
vapnens funktionering och de risker som under olika betingelser kunde vara
förenade med skjutning. Det nedlades också en minutiös noggrannhet och
omsorg på de olika åtgärder som vidtogos för att ernå betryggande säkerhet
för de deltagande eller eljest på skjutbanan närvarande. Angående riskerna
för skador vid kulsprutepistolskjutning med lös ammunition ville
fabriksstyrelsen hänvisa till i utredningen omförmälda skjutningar mot ett
mål bestående av ett i en träram fastspänt omslagspapper; efter skott på
1-—5 meters avstånd från papperet hade icke iakttagits någon åverkan å
detta. Vidare kunde framhållas att det även förelåg erfarenhet från vad som
hände om skarp ammunition avlossades med en kulsprutepistol inrättad
med lösskjutningspipa och lösskjutningsskydd. Under arbetet med konstruktionen
av kulsprutepistolen och senare hade åtskilliga försök företagits
att avlossa skarp ammunition med användande av lösskjutningspipa.
Enligt vad fabriksstyrelsen hade sig bekant, hade även i enstaka fall ute
på trupp av våda skarp ammunition avlossats från kulsprutepistol inrättad
för lösskjutning. Såvitt var känt hade hittills icke vid sådana skjutningar
skada uppkommit för personal som befunnit sig i pipans riktning. På grund
av vad fabriksstyrelsen sålunda anfört hyste styrelsen den uppfattningen
att det icke förelegat någon risk för den eller de personer, vilka utgjort måltavla
för Johanssons beskjutningar. Det borde särskilt beaktas att skotten
icke riktats mot någon obetäckt del av personernas kroppar utan mot
kroppsdelar som varit täckta av kläder. Emellertid fick det anses mindre
lämpligt att beskjutning ägde rum överraskande eller överhuvudtaget utan
alt vederbörande frivilligt ställde sig till förfogande såsom måltavla och var
klart uppmärksamgjord på vad som komme att ske. Styrelsen hade därför
samtidigt med avgivande av förevarande yttrande i skrivelse till chefen för
gevärsfaktoriet anmodat denne att, därest kulsprutepistolskjutning med lös
ammunition mot personer i undantagsfall ansågs böra äga rum, tillse att
detta icke skedde utan att vederbörande helt frivilligt ställde sig till förfogande
och på förhand noggrant orienterades om avsikten. Därjämte hade
styrelsen i skrivelsen framhållit att det ålåg chefen att tillse att alla erforderliga
säkerhetsåtgärder vidtogos. Styrelsen förutsatte att säkerhetsanord -

148

ningarna ägnades all erforderlig uppmärksamhet så att några risker för
personskador icke under några omständigheter kunde uppkomma.

Militieombudsmannen uttalade i beslut den 25 mars 1959 följande.

För att vid demonstrationsskjutningar anordnade av gevärsfaktoriet avsteg
skall få göras från iakttagande av sådana säkerhetsåtgärder som föreskrivas
i säkerhetsinstruktionen för armén måste, såsom fabriksstyrelsen
framhållit, starka skäl härför föreligga.

Den grad av säkerhet mot inträffande av skador å föremål i skjutriktningen
som föreligger vid lösskjutning med kulsprutepistolen m/45 försedd
med lösskjutningspipa och lösskjutningsskydd torde fullt tillräckligt
kunna visas genom att skott från kort håll avlossas mot en måltavla av
papper. Det synes därför i och för sig icke vara erforderligt att på annat vis
åskådliggöra vapnets säkerhet i angivet hänseende.

Emellertid utgör skottlossning från nära håll mot en person ett drastiskt
sätt att ådagalägga demonstratörens tilltro till vapnets säkerhet och innebär
därigenom onekligen ett kraftigt argument att övertyga en spekulant
på vapnet om dettas egenskap härutinnan. Under förutsättning att det vid
skottlossningen icke föreligger någon som helst risk för skada eller obehag
i någon form för den beskjutne synes på grund härav sådan skottlossning
undantagsvis kunna få företagas vid skjutningar i demonstrationssyfte vid
gevärsfaktoriet.

Av den i ärendet verkställda utredningen, som bland annat innefattat demonstration
för mig av kulsprutepistolen m/45 med lösskjutningspipa och
lösskjutningsskydd, får anses framgå att de i ärendet omförmälda av Johansson
företagna demonstrationsskjutningarna med sådan pistol med lös ammunition
mot personer på mindre avstånd från Johansson än 5 meter icke
inneburit fara för skada å dessa från patronernas plastkula. Utredningen
får även anses giva vid handen att vid angivna demonstrationsskjutningar
ej heller förelegat annan fara för skada å de beskjutna; vad angår den i
säkerhetsinstruktionen för armén omförmälda risken för hörselskada var
sådan risk vid heskjutningen av ingenjören Karlsson utesluten genom att
Karlsson höll för öronen. Däremot ha de beskjutna, enligt vad som framgår
av utredningen, känt obehag vid skottlossningen.

Johansson borde ha räknat med att skottlossningen kunde komma att förorsaka
en känsla av obehag hos de beskjutna. Särskilt gäller detta ett av
fallen då den beskjutne uppenbarligen var helt oförberedd på skotten. Det
kan vidare ej bortses från att under vissa förhållanden obehaget för en
beskjuten person kan nå en sådan intensitet att denne får en allvarlig chock.

På grund av vad sålunda anförts borde Johansson vid ifrågavarande tillfällen
icke ha avlossat skott mot någon som icke frivilligt ställt sig till förfogande.

Försvarets fabriksstyrelse har genom sin förenämnda skrivelse till chefen
för gevärsfaktoriet tagit initiativ till åtgärder avsedda att förhindra att vid

faktoriet lösskjutning med kulsprutepistol framdeles äger rum mot någon
utan att vederbörande frivilligt går med därpå och erforderliga säkerhetsanordningar
vidtagas. Det ankommer på fabriksstyrelsen att tillse att med
anledning härav vidtagna åtgärder äro av lämplig beskaffenhet.

Med de av mig sålunda gjorda uttalandena är förevarande ärende slutbehandlat
från min sida.

Avskrift av militieombudsmannens beslut tillställdes fabriksstyrelsen och
faktoriet samt Reinefors och Johansson.

19. Värnpliktig har felaktigt hemförlovats på grund av sjukdom och ej fått
tillgodoräkna sjukdomstid såsom fullgjord tjänstgöring

Ämbetsberättelsen till 1959 års riksdag innehåller (s. 109 ff) redogörelse
för ett av värnpliktige nr 350622-683 R. Persson hos militieombudsmannen
anhängiggjort ärende såvitt ärendet avsag anmälan av Persson att vederbörande
vid Södermanlands flygflotitlj tjänstgörande läkare förfarit felaktigt
vid behandling av Persson. Såsom framgår av nämnda redogörelse blev
ärendet i denna del av militieombudsmannen slutbehandlat i enlighet med
vad som tillkännagavs i skrivelse från militieombudsmannen till chefen för
flottiljen den 27 november 1958. I ärendet i övrigt uppkomna frågor om
tillämpning i förevarande fall av militärersättningsförordningen samt om
vidtagna åtgärder i samband med hemförlovning av Persson och tillgodoräknande
av sjukdomstid såsom av honom fullgjord tjänstgöring ha därefter
varit föremål för fortsatt handläggning av militieombudsmannen.

Av utredningen i ärendet i dessa delar framgår bl. a. följande: Persson
hade den 11 november 1955 inryckt till flottiljen för fullgörande av första
tjänstgöring å sammanlagt 394 dagar. Den 1 augusti 1956 insjuknade han
i blindtarmsinflammation och remitterades av flottilj läkaren till lasarettet
i Nyköping, där han opererades. Den 3 augusti 1956 överfördes Persson till
flottiljens sjukhus men intogs, sedan hans tillstånd försämrats, den 5
augusti 1956 ånyo på lasarettet, där han följande dag undergick ny operation.
Persson kvarlåg å lasarettet till den 30 augusti 1956, då han återfördes
till flottilj sjukhuset, varest han — frånsett tiden den 31 augusti—den
15 september 1956, då han var sjukredovisad dels i hemmet och dels i förläggningen
— vårdades till den 27 september 1956, vilken dag han hemförlovades"
Anmälan till riksförsäkringsanstalten om Perssons sjukdom verkställdes
den 28 augusti 1956, därvid tjänstförrättande flottilj läkaren uttalade,
att skälig anledning icke funnes att antaga, att sjukdomens framträdande
föranlctts av annan orsak än tjänstgöringen. Genom beslut den 14
september 1956, som ankom till flottiljen påföljande dag, fann emellertid
riksförsäkringsanstalten någon ersättning för sjukdomen icke kunna tillerkännas
Persson, enär skälig anledning funnes att antaga, att sjukdomens
framträdande föranletts av annan orsak än militärtjänstgöringen och att

150

denna icke väsentligen bidragit därtill. På grund av riksförsäkringsanstaltens
angivna ståndpunktstagande hemförlovades Persson jämlikt föreskrifterna
i 131 § 1 mom. b) inskrivningsförordningen av år 1941. Enligt dessa
föreskrifter skall hemförlovning ske i fall där värnpliktig av annan orsak än
under a) i författningsrunnnet angives — sjukdom eller skada, vartill
tjänstgöringen kan antagas ha varit orsak, eller av förbandschef beviljad
ledighet — varit frånvarande från tjänstgöring mer än en tiondel av det
antal dagar tjänstgöringen omfattar. Att hemförlovningen icke ägde rum
törrän den 27 september 1956 synes ha berott på felaktiga anteckningar å
Perssons läkarkort om innehållet i riksförsäkringsanstaltens beslut, vilka
felaktigheter först vid senare genomgång av läkarhandlingarna blivit upptäckta.
Med den utgångspunkt som nyss angivits blev vid hemförlovningen
tiden för Perssons frånvaro på grund av sjukdom — d. v. s. tiden den 1
augusti—den 26 september 1956 —- icke tillgodoräknad honom såsom fullgjord
tjänstgöring.

I förenämnda till militieoinbudsmannen inkomna klagoskrift hade, såvitt
gäller de delar av ärendet varom nu är fråga, Persson ifrågasatt huruvida
på sätt som skett den tjänstgöring till vilken han varit inkallad borde ha
avbrutits genom hans hemförlovning den 27 september 1956. Enligt hans
mening hade nämligen sjukdomens långvarighet — efter hemförlovningen
hade han först den 19 november 1956 blivit friskskriven av civil läkare —
orsakats av dröjsmål av vederbörande militärläkare med att bereda honom
effektiv vård.

I infordrat, den 16 april 1958 avgivet yttrande anförde centrala värnpliktsbyrån:
Jämlikt 27 § 3 mom. D värnpliktslagen ägde värnpliktig såsom tjänstgöringstid
tillgodoräkna sig tid för frånvaro från tjänstgöring till följd av
sådan skada eller sjukdom, vartill tjänstgöringen kunde antagas ha varit
orsak. Förbandsläkaren vore den som i första hand hade att bedöma om
sjukdomen orsakats av tjänsten. Eftersom beslut angående ersättning på
grund av sjukdom och tillgodoräknande av sjukdomstid fattades av olika
myndigheter (riksförsäkringsanstalten respektive förbandschefen) kunde
det inträffa att myndigheterna i gränsfall komme till olika resultat. I motsats
till vad flottiljläkaren syntes anse, vore förbandschefs beslut icke avhängigt
av riksförsäkringsanstaltens beslut i ersättningsfrågan. — Jämlikt
146 § 1956 års inskrivningsförordning skulle, bl. a. i vad avsåge hemförlovning
och tillgodoräknande av frånvarotid, 1941 års inskrivningsförordning
vara tillämplig å Persson.

Sedan militieombudsmannen i skrivelse till centrala värnpliktsbyrån den
30 maj 1958 anmodat byrån att meddela sina synpunkter beträffande spörsmålet,
huruvida det ålegat vederbörande truppregistreringsmyndighet att
redan på grundval av intyg av förbandsläkaren taga ställning till frågorna
om Perssons hemförlovning och tillgodoräknande för honom såsom tjänstgöringstid
av tiden för frånvaron, avgav byrån den 11 augusti 1958 förnyat

151

yttrande i ärendet, vari anfördes: I 126 § 2 mom. 1941 års inskrivningsförordning
föreskreves att värnpliktig, vilken befunnits vara tillfälligt oduglig
till krigstjänst av anledning som beräknades kunna föranleda ändring i
hans värnpliktsförhållande, skulle hemförlovas, därest han icke, om förhållandet
föranletts av sjukdom eller skada, till vilken tjänstgöringen kunde
antagas ha varit orsak, önskade kvarbliva i tjänstgöring. Läkarintyg
skulle utfärdas och tillställas den värnpliktige. Jämlikt 126 § 4 mom. nämnda
inskrivningsförordning skulle värnpliktig, som vid läkarbesiktning befunnits
vara tillfälligt oduglig till krigstjänst av anledning, som beräknades
icke föranleda ändring i hans värnpliktsförhållande, utan ansökan meddelas
anstånd under erforderlig tid med den återstående tjänstgöringen,
därest han icke, om förhållandet föranletts av sjukdom eller skada, till vilken
tjänstgöringen kunde antagas ha varit orsak, önskade kvarbliva i tjänstgöring.
Vid tillämpningen av dessa bestämmelser ankom det på förbandsläkaren
att bedöma om den värnpliktige vore tillfälligt oduglig till krigstjänst
eller icke. Uet blev i praktiken läkaren, som avgjorde om den värnpliktige
skulle hemförlovas, meddelas anstånd eller kvarstanna i tjänst.
Av handlingarna i förevarande ärende syntes framgå att förbandsläkaren
vid sin första prövning av sjukdomsfallet — då 1941 års inskrivningsförordning
alltjämt var tillämplig — bedömt att skäl för hemförlovning eller
anstånd icke förelegat. Då sålunda ingen ändring i Perssons värnpliktsförhållanden
ansågs föreligga vid denna tidpunkt, hade läkaren ej haft skyldighet
utfärda något läkarintyg. Detta syntes ej heller ha skett. Därmed
saknade truppregistreringsmyndigheten, varmed i detta avseende borde
förstås chefen för personaldetaljen och förbandschefen, anledning att upptaga
till prövning frågorna om Persson skulle hemförlovas eller icke samt
om han skulle äga tillgodoräkna sig tiden för frånvaron på grund av sjukdom
såsom tjänstgöringstid. Det ovan nämnda förfaringssättet att läkaren
i den praktiska tillämpningen blev den som avgjorde frågan om hemförlovning
in. m. medan chefen för personaldetaljen och förbandschefen huvudsakligen
fungerade som verkställande organ hade inneburit vissa olägenheter.
Bland annat hade de ofta återkommande bytena av tjänstgörande
läkare vid många förband kunnat leda till att dessa frågor bleve utsatta för
olika subjektivt påverkade bedömanden och beslut. Dessa olägenheter vore
numera undanröjda dels genom de ändringar härvidlag som vidtagits i
1956 års inskrivningsförordning, dels genom av centrala värnpliktsbyrån
den 24 januari 1957 utfärdade anvisningar, av vilka klart framginge att
det numera ålåge truppregistreringsmyndighet att på grundval av upprättat
läkarintyg taga ställning till frågan om värnpliktigs hemförlovning m. m.
på grund av sjukdom eller skada. Sammanfattningsvis kunde framhållas,
att det principiellt även enligt 1941 års inskrivningsförordning hade ålegat
truppregistreringsmyndighet att taga ställning till fråga om värnpliktigs
hemförlovning på grund av sjukdom och tillgodoräknande såsom tjänstgöringstid
av tid för frånvaro, men all i föreliggande fall på grund av förbandsläkarens
ställningstagande och övriga omständigheter icke funnits an -

152

ledning för truppregistreringsmyndiglieten till sådant ställningstagande vid
tidpunkten för läkarens första prövning av sjukdomsfallet.

Sedan militieombudsmannen i skrivelse till centrala värnpliktsbyrån den
4 december 1958 framhållit, bl. a., att mot bakgrunden av vad i ärendet
förekommit starka skäl syntes tala för att Persson finge såsom fullgjord
tjänstgöring tillgodoräkna sig den av hans sjukdom föranledda frånvarotiden,
d. v. s. tiden den 1 augusti—den 26 september 1956, hemställde byrån
i skrivelse till Konungen den 10 januari 1959 om Kungl. Majrts medgivande
härtill under framhållande bl. a., att Perssons kvarblivande i tjänstgöring
under sjukdomstiden grundats på förbandsläkarens uppfattning att sjukdomen
orsakats av tjänstgöringen och att denna uppfattning formellt ändrats
först genom beslutet om hemförlovning.

Genom beslut den 13 februari 1959 biföll Kungl. Maj:t framställningen.

Efter en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 4 juli 1959 till chefen för Södermanlands
flygflottilj följande.

Av utredningen i ärendet framgår, att förbandsläkaren vid sin första
prövning av Perssons sjukdom intagit den ståndpunkten att det icke fanns
skälig anledning antaga att sjukdomens framträdande föranletts av annan
orsak än tjänstgöringen. Därmed synes läkaren jämväl ha bedömt att skäl
för hemförlovning eller anstånd för Perssons del icke förelågo. Såsom centrala
värnpliktsbyrån påpekat, ålåg det enligt 1941 års inskrivningsförordning
truppregistreringsmyndiglieten att taga ställning till frågan om Perssons
hemförlovning på grund av sjukdomen och om tillgodoräknande av frånvarotiden
såsom fullgjord tjänstgöring. Under tiden före ikraftträdandet av
nu gällande inskrivningsförordning av år 1956 torde emellertid i praktiken
frågor om hemförlovning m. m. i anledning av sjukdom praktiskt sett ofta
ha avgjorts av vederbörande läkare. I förevarande fall företogs icke heller
av truppregistreringsmyndiglieten någon prövning av nämnda frågor före
den tidpunkt då riksförsäkringsanstaltens beslut i ersättningsfrågan meddelades
truppregistreringsmyndiglieten. På grund härav måste Persson haft
anledning förutsätta att någon hemförlovning i anledning av sjukdomen
icke var aktuell samt att frånvarotiden skulle tillgodoräknas som tjänstgöringstid.
Mot bakgrunden av det ställningstagande, som sålunda redan
ägt rum, finner jag det anmärkningsvärt att truppregistreringsmyndiglieten
sedermera under hänvisning till riksförsäkringsanstaltens beslut förordnat
om hemförlovning av Persson jämlikt 131 § inskrivningsförordningen av
år 1941 vilket medförde att han icke ägde tillgodoräkna sig frånvarotiden.
Nämnda åtgärd till nackdel för Persson finner jag så mycket mindre påkallad,
som densamma ägde rum — visserligen delvis till följd av misskrivning
å Perssons läkarkort — först efter en tid av nära två månader från
Perssons första insjuknande samt riksförsäkringsanstaltens bedömande i
ersättningsfrågan icke var för truppregistreringsmyndiglieten bindande i

153

de hänseenden varom nu är fråga. Då emellertid — såsom av redogörelsen
framgår — rättelse numera åstadkommits såtillvida, att Persson äger att såsom
fullgjord tjänstgöring tillgodoräkna sig den av hans sjukdom föranledda
frånvarotiden, finner jag mig kunna låta bero vid vad i saken förekommit.

Avskrift av militieombudsmannens skrivelse tillställdes centrala värnpliktsbyrån
och försvarets sjukvårdsstyrelse samt Persson.

20. Frågor om beviljande av permission och tillämpning av bestämmelserna
rörande manskaps fritid i fall där värnpliktig blivit sjukredovisad
såsom delvis tjänstbar

I tidningen Expressen var den 27 februari 1959 införd en artikel under
rubriken »Sjuka värnpliktiga deltar i marsch för permission över helgen»,
vari uppgavs i huvudsak följande: Vissa vid Svea livgarde tjänstgörande
värnpliktiga hade för tidningen anmält missnöje i tva olika hänseenden med
sjukvårdsförhållandena m. m. vid förbandet. För det första hade sängplatserna
på sjukhuset icke räckt till på grund av det stora antalet sjukskrivna
värnpliktiga. Sådana värnpliktiga som ginge omkring med feber och snuva
och rätteligen hade bort inläggas på sjukhuset hade icke fått plats därstädes.
De bleve då sjukskrivna i grupp 2, vilket medförde att de visserligen vore
befriade från den vanliga tjänstgöringen men å andra sidan måste städa,
hjälpa till i förråd m. m. eller fullgöra annan handräckningstjänst. Den
andra missnöjesanledningen gällde sjukredovisade i grupp 1, exempelvis
lindrigt skadade, som icke kunde göra full tjänst. Beträffande dylika hade
enligt vad de värnpliktiga uppgivit befälet vid plutonchefsskolan funnit ett
utmärkt sätt att få med dem även på övningar utomhus, såsom marscher och
skidåkning, nämligen det förfaringssättet att sådana som deltoge i samtliga
övningar erhölle permission i likhet med de friska medan de som icke deltoge
i övningarna icke finge permission ens över lördagar och söndagar. De sålunda
sjukskrivna hade alltså två möjligheter: antingen att trots läkarens
sjukskrivning deltaga i övningarna, i vilket fall de kunde komma hem över
veckosluten, eller också att följa läkarens direktiv, varvid de finge stanna
kvar på förbandet över lördagar och söndagar. Pressofficeren vid förbandet
majoren P. Ribhing, med vilken tidningen förhört sig, hade beträffande den
förstnämnda missnöjesanledningen meddelat att det icke vore riktigt att febersjuka
värnpliktiga behandlades på sätt för tidningen uppgivils. Visserligen
vore sjukhuset överfullt, beroende på atl repetitionsövningar påginge,
och man hade tvingats att disponera jämväl en kompaniförläggning för sängliggande
sjuka, men de i grupp 2 sjukskrivna vore icke sjukare än att de
kunde fullgöra omförmäld handräckningstjänst. De kunde för övrigt största
delen av dagen ligga på sina sängar i logementen. På sjukhuset intoges, i
likhet med vad som gällde i det civila livet, i princip blott sådana som vore
verkligt sjuka. — Vad anginge den andra missnöjesanledningen hade Ribhing

154

för tidningen uttalat, att han icke trodde alt vad de värnpliktiga härutinnan
uPPgivit överensstämde med verkliga förhållandet. Han utlovade emellertid
en utredning av det påstådda missförhållandet.

Sedan militieombudsmannen hos sekundchefen för Svea livgarde anhållit
om upplysningar med anledning av innehållet i tidningsartikeln, inkom sekundchefen
översten S. Langéen med ett den 16 april 1959 dagtecknat utlåtande,
varvid fogats ett av regementsläkaren R. Ullmark den 16 mars 1959
avgivet yttrande.

Innan redogörelse lämnas för de sålunda inkomna yttrandena torde lämpligen
böra här beröras dels vissa föreskrifter angående fördelandet av sjukredovisad
personal på olika hithörande kategorier och dels vad i vissa hänseenden
finnes föreskrivet beträffande fritid och permission för i tidningsartikeln
avsedd personal.

De först åsyftade föreskrifterna återfinnas i försvarets sjukvårdsstyrelses
den 15 december 1950 utfärdade »Bestämmelser angående sjukredovisning
vid försvarsväsendet i fred (Sjukred F)» och innehålla i huvudsak: Sjuk redovisad
personal hänföres till endera av följande kategorier, nämligen delvis
tjänstbar och icke tjänstbar personal. Delvis tjänstbar personal hänföres i
sin tur till endera av grupperna 1 eller 2. Till grupp 1 hänföres personal som
kan deltaga i tjänstgöring med viss särskilt angiven inskränkning, exempelvis
med befrielse från gymnastik eller från bärande av vapen och packning.
Till grupp 2 hänföres personal som kan deltaga i teoretisk undervisning, expeditions-,
vakt- eller motsvarande tjänst, allt inomhus. Läkaren kan med
bibehållande av gruppsiffran 2 genom särskild anteckning föreskriva ökning
respektive inskränkning i tjänstgöringen. För icke tjänstbar personal — sådan
personal deltager ej i tjänstgöring av något slag — förekomma följande
vårdformer (kodbeteckningar vid sjukredovisning inom parentes), nämligen
i förläggningen (F), i hemmet (H), å eget militärsjukhus (Me), å annat
militärsjukhus (Ma) samt å civilt sjukhus (C). — I fråga om ledighet för
värnpliktiga i fred stadgas i tjänstereglementet för krigsmakten att ledighet
beviljas i form av permission eller tjänstledighet. Såsom permission är engällande
huvudregel att anse medgivande att vara frånvarande från
tjänstgöring under kortare tid än hel tjänstgöringsdag. Tjänstledighet innebär
ledighet från tjänstgöring under hel tjänstgöringsdag eller därutöver.
Permission för underställd personal beviljas av chef som innehar lägst kompanichefs
eller motsvarande befattning. Angående beviljandet av tjänstledighet
för värnpliktiga gälla särskilda i förevarande sammanhang icke aktuella
föreskrifter. — Med fritid förstås sådan tid, då tjänstgöring för vederbörande
ej förekommer. Beträffande rätt för manskap att under fritid
vistas annorstädes än vid sitt förband ha bestämmelser meddelats genom generalorder
nr 534 den 25 februari 1952. Enligt dessa bestämmelser gäller för
huvuddelen av värnpliktiga, som bor i kasern, att de äga utan tillstånd vistas
inom eller utom förläggningsorten efter tjänstens slut dag före sön- eller
helgdag intill klockan 2400 dagen före närmast följande tjänstgöringsdag
samt onsdagar intill klockan 2400 och övriga dagar intill klockan 2200. I

155

generalordern föreskrives vidare bl. a. att för sjuka skola gälla de i tjänstereglementet
för krigsmakten mom. 808 angivna inskränkningarna i rättigheten
att ntan särskilt tillstånd vistas inom eller utom förläggningsorten.
Nämnda stadgande i tjänstereglementet innehåller följande: Delvis tjänstbara
sjuka skola, i den utsträckning av läkaren lämnade föreskrifter medgiva, deltaga
i övning eller tjänstgöring, expeditions-, vakt- eller motsvarande tjänst.
Delvis tjänstbara sjuka må, om läkaren icke annat föreskriver, vistas inom
hela kasernområdet samt av vederbörande chef för kompani eller flygdivision
medgivas tillstånd att vistas även utom detta område. I förläggning vårdade
icke tjänstbara sjuka må icke lämna kompaniets eller flygdivisionens
lokaler utom vid måltider och för naturbehov, om icke läkaren annat föreskriver.
De må icke lämnas tillstånd att vistas utom kasernområdet annat
än efter läkarens för varje särskilt fall lämnade medgivande. Tillstånd att
lämna kasernområdet skall av chefen för kompaniet eller flygdivisionen givas,
då den sjuke av läkaren hänvisats till behandling utom förbandet.

I sitt yttrande anförde Ullmark: Uppgiften i tidningsartikeln att antalet
vårdplatser vid regementets sjukhus varit otillräckligt vore ej riktig. Sjukhuset
inrymde 60 vårdplatser. Under februari månad 1959 hade å sjukhuset
vårdats i medeltal 36 patienter per dag; det högsta patientantalet förekom
den 10 februari (47) och det lägsta den 26 februari (22). För att vid behov
kunna möta en större sjukfrekvens (influensaepidemi el. dyl.) hade såsom i
tidningsartikeln uppgivits disponerats särskilt utrymme i en kompanikasern.
Detta utrymme hade under den aktuella tiden disponerats för repetitionsövningsförbandens
konvalescenter. Med anledning av uppgiften i tidningsartikeln,
att sjuka, som rätteligen bort inläggas på sjukhuset, hade sjukredovisats
i grupp 2, hade Ullmark tillsammans med övriga läkare genomgått
ett stort antal handlingar avseende personal som sjukredovisats i grupp 2
utan att därvid kunnat påträffas något fall, där felaktigt sjukredovisningsförfarande
förekommit.

Langéen anförde i sitt utlåtande: Såsom Ullmarks yttrande utvisade hade
intet framkommit som gåve stöd åt uppgiften i tidningsartikeln att värnpliktiga,
som vid riktig behandling hade bort vårdas å sjukhus, i stället blivit
sjukredovisade i grupp 2 såsom delvis tjänstbara. Det hade emellertid
förekommit att soldater kommit till sjukhuset med feber, vilken vederbörande
läkare misstänkt ha framkallats på konstlad väg. I dylika fall hade patienten
fått vila eu halv timme i väntsalen, varefter nytt temperaturprov
tagits. Det hade därvid ofta visat sig att någon temperaturstegring icke
förelegat. Angivna förhållande hade måhända föranlett prat om att soldater
med feber icke sjukskrivits. — Vad beträffade uppgiften om att värnpliktiga
som blivit sjukredovisade i grupp 1 såsom delvis tjänstbara icke erhållit
permission med mindre de deltagit i samtliga övningar vore hithörande förhållanden
reglerade genom bestämmelser som upptagits i gällande kaserninstruktion
och endast innefattade en utveckling av de föreskrifter i ämnet,
som funnes meddelade i tjänstereglementet för krigsmakten mom. 808. De
åsyftade föreskrifterna i kaserninstruktionen lydde sålunda: »Sjukredovi -

156

sade i grupp 1 och 2 äger att på fritid utan särskilt tillstånd vistas endast
inom kasernområdet (kompanichef må, då inte läkaren annat föreskriver,
medge vistelse utanför detta område). Kompanichef skall, då inskränkning
i fritiden genom tilldelad tillrättavisning eller sjukdom skett, indraga vederbörandes
passerkort, vilket förvaras hos kompanichefen (kompaniadjutanten)
oåtkomligt för obehöriga.» Av de ifrågavarande bestämmelserna
framginge att kompanichefen ytterst vore den som beviljade permission för
sjukredovisade i grupperna 1 och 2. Vid tredje kompaniet, till vilket plutonchefsskolan
var förlagd, hade bestämmelserna tillämpats så, att personal
som varit sjukredovisad såsom delvis tjänstbar i grupp 1 i regel efter framställning
— d. v. s. efter inlämnande av permissionssedel — erhållit permission
i likhet med övrig personal. Undantag från nämnda regel hade gjorts
om den sjukredovisade icke alls följt utbildningen utan endast fullgjort
samma tjänst som utfördes av sjukredovisade i grupp 2 (.handräckningstjänst
m. in.). Det hade givetvis icke förekommit att de värnpliktiga själva
fått avgöra om de skulle deltaga i övningarna eller ej, utan avgörandet härutinnan
hade skett vid samråd mellan läkaren och kompanibefälet. Såsom
exempel på tillämpningen av bestämmelserna i fråga inom nämnda kompani
kunde anföras följande fall. En på grund av stukad fotled till grupp 1
hänförd sjukredovisad värnpliktig, vilken som åskådare följde de flesta förekommande
utomhusövningarna och deltoge i all inomhustjänst, erhölle
permission i vanlig ordning. Under en vecka ginge kompaniet på skidor ut
till tältförläggning på Järvafältet samt bedreve övningar i »fria kriget». Då
den sjukredovisade icke kunde deltaga i veckans övningsprogram utan finge
stanna hemma i förläggningen i likhet med till grupp 2 hänförd sjukredovisad
personal, erhölle han i sistangivna fall icke permission. Vid vissa andra
kompanier hade föreskrifterna tillämpats så att till grupp 1 hänförda sjukredovisade
värnpliktiga erhållit permission i likhet med friskredovisade oavsett
i vilken omfattning de deltagit i övningarna. Med en dylik tillämpning
hade en sjukredovisad värnpliktig i grupp 1 haft möjlighet att få permission
för vistelse i Stockholm under tid då den friskredovisade personalen haft
nattövningar och legat i tält. Nu nämnda förhållande hade påpekats vid sammanträde
med förtroendemännen inom tredje kompaniet den 23 februari
1959 och förts på tal av kompanichefen vid senare samma dag skedd genomgång
av utbildningsverksamheten vid regementet. Gällande kaserninstruktion
vore sedan december 1958 föremål för omarbetning och avsågs i
lörnyat skick kunna distribueras före den nya åldersklassens inryckning den
19 maj 1959. Det avsåges att i den nya instruktionen skulle inryckas entydiga
och för hela regementet gällande bestämmelser om permissionstillstånd
m. in. för sjukredovisade värnpliktiga.

Enligt från regementets stabsavdelning sedermera till militieombudsmannen
inkomna uppgifter har i den omarbetade kaserninstruktionen under
rubriken »Ledighet och fritid» bl. a. föreskrivits: För sjukredovisade i
grupp 2 och F finge permission endast i undantagsfall beviljas och först efter
samråd med vederbörande läkare. I generalordern nr 534 den 25 febru -

157

ari 1952 upptagna föreskrifter om rätt för kasernerat manskap att på fritid
utan särskilt tillstånd vistas inom eller utom förläggningsorten skulle äga
tillämpning jämväl beträffande sjukredovisade i grupp 1, såvida ej läkaren
genom anteckning på sjukkortet av medicinska skäl rekommenderade
inskränkning härutinnan. Sjukredovisade i grupp 2 åter skulle icke på fritid
utan erhållen permission äga vistas annorstädes än inom kasernområdet.

Militieombudsmannen fann efter vad sålunda förekommit ej anledning
företaga vidare åtgärd i ärendet.

21. Vid en nattlig motormarsch körde en jeep av vägen varvid två värnpliktiga
dödades. Fråga bl. a. om motorförarna vid det i marschen deltagande förbandet
erhållit tillräcklig vila före marschen

Vid en trafikolycka den 18 januari 1958, då en militärjeep i Vaggeryd
körde av vägen och ned i Stödstorpsån, omkommo värnpliktiga nr
371207-395 Hans Gunnar Nilsson och nr 380713-433 Linus Nilsson, båda tillhörande
Upplands signalregementes kompani i Skövde (SI Sk, numera signalbataljonen
i Skövde, S 2). Olyckan inträffade under återmarsch från signalsamverkansövning
under tiden den 9—den 18 januari 1958, vilken övning
hållits i trakten av Tomelilla och vari vissa enheter ur S 1 Sk deltagit.
Hans Gunnar Nilsson tjänstgjorde såsom förare och Linus Nilsson såsom
andreförare å den havererade jeepen.

I saken verkställdes utredning av landsfogden i Skaraborgs län, varjämte
tränginspektören översten A. Norberg i enlighet med arméorder den 25 januari
1958 lät verkställa viss utredning som redovisades i två promemorior,
dagtecknade den ena den 14 och den andra den 15 april 1958. Därjämte företogs
genom militieombudsmannens försorg viss kompletterande utredning.

Av utredningarna framgick till en början följande.

I den ifrågavarande samverkansövningen deltog ur S 1 Sk en övningsbat
al jon, bestående av bataljonsstab, ett sambandscentralkompani, ett sambandsförstärkningskompani,
ett kabelkompani samt bataljonstross. Bataljonen
disponerade ett femtiotal bilar. De två vid trafikolyckan omkomna —
Hans Gunnar Nilsson och Linus Nilsson — tillhörde radiolänkplutonen,
som ingick i kabelkompaniet och var uppdelad å fyra grupper med två s. k.
patruller i varje grupp, och båda de omkomna tillhörde en och samma
patrull inom radiolänkplutonen, övningsbataljonen stod under befäl av
majoren Nils Schale. Chef för kabelkompaniet var kaptenen Bertil Larsson
och chef för radiolänkplutonen fänriken, numera löjtnanten Svante Wahlman.
I en den 15 januari 1958 utfärdad bataljonsorder hade för återmarschen
den 17 i samma månad från övningsområdet till Skövde — en vägsträcka av
cirka 43 mil — anbefallts följande marschindelning samt avmarschtider
från Tomelilla, nämligen: marschgrupp I, (tyngre fordon med släp) klockan
1800, sambandscentralkompaniet klockan 2000, sambandsförstärkningskom -

158

paniet klockan 2100, kabelkompaniet klockan 2330 och bataljonstrossen klockan
2400. Genom samma bataljonsorder liade bl. a. föreskrivits fyrdubbelt
marschdjup (200 meter mellan fordonen) samt anbefallts att middagsmålet
skulle utspisas i parken utanför Folkets hus i Tomelilla, för marschgrupp
L klockan 1700 och för övriga marschgrupper klockan 1900, samt att därvid
för förtäring under marschen skulle utdelas varm dryck med torrskaffning.
Såvitt nu är i fråga följdes vad i ordern anbefallts beträffande utspisning
och avmarschtider. Innan Vaggeryd passerades hade tre raster om cirka 15
minuter förekommit, en vid Hässleholm, en vid Ljungby och en vid Skillingaryd.
Trafikolyckan inträffade den 18 januari omkring klockan 0700 då
mörker rådde. Värnpliktige nr 370919-617 Hermansson, vilken tjänstgjorde
såsom förare å den jeep som, då olyckan inträffade, i kolonnen följde närmast
efter den av Hans Gunnar Nilsson förda jeepen, var den ende som
gjort direkta iakttagelser beträffande händelseförloppet vid olyckan. Hermansson
höll ett avstånd av troligen 150 meter till det framförvarande fordonet.
I Vaggeryd lade han märke till en stor fabriksbyggnad på vänster
sida om vägen i färdriktningen räknat. Då den framförvarande jeepen befann
sig ungefär mitt för fabriksbyggnaden, såg Hermansson att det gnistrade
till på jeepens vänstersida, varefter jeepen försvann. Hermansson, som
icke hörde några ljud från det framförvarande fordonet, fattade först icke
vad som inträffat. Hermanssons andreförare, värnpliktige nr 370509-483
Abrahamsson, satt och sov och iakttog icke något av det inträffade. Hermansson
som blev chockad »satt bara och körde». Han tänkte icke på att
stanna förrän efter cirka fem minuter då han började gråta. I samband
därmed vaknade Abrahamsson och Hermansson redogjorde för vad han
iakttagit, varefter iakttagelserna anmäldes till kaptenen Larsson vid ett
uppehåll någon mil norr om Vaggeryd. Hermansson hade sett att bakljuset
på den framförvarande jeepen fungerat. Han hade icke lagt märke till något
anmärkningsvärt beträffande jeepens belysning i övrigt. Därest jeepen ej
haft belysningen framtill tänd skulle Hermansson, enligt vad han vid polisförhör
uppgav, med säkerhet ha lagt märke därtill. Verkställd platsutredning
giver vid handen att vägen vid olycksplatsen har en drygt sex meter
bred asfalterad körbana som vid olyckstillfället var torr och fri från snö och
is samt att vägen där söderifrån sett bildar en långsträckt högerkurva. Det
intill olycksplatsen belägna fabriksområdet var väl upplyst. I södra delen
av området avgåvo belysningsanordningarna ett starkt, gulaktigt sken. Före
avfärden från Tomelilla hade Hans Gunnar Nilsson till Wahlman anmält, att
högra strålkastarens halvljus icke fungerade. Eftersom å jeepen medförda
reservlampor ej passade, hade Wahlman, som ej tänkt på att söka låna reservlampa
från annat fordon, beordrat Hans Gunnar Nilsson att flytta över
vänstra stralkastarlampan till den högra strålkastaren. Tygunderofficeren
vid bataljonen, sergeanten Sture Kjerrulf, har uppgivit att han, därest reservlampa
som passat till olycksjeepen ej medförts av mekanikerna, ansåge
sig ha haft möjlighet att anskaffa lampa från bilverkstad i Tomelilla. Även
det återstående halvljuset på olycksjeepen upphörde före ankomsten till

159

Ljungby att fungera. Hans Gunnar Nilsson gjorde icke anmälan därom. —
Rörmontören Sven Gustavsson, som hade sin arbetsplats förlagd till Munksjö
sulfatfabrik i Vaggeryd, berättade att han den 18 januari någon minut
efter klockan 0700 — fabrikssignalen hade ljudit alldeles innan — uppfattade
en »hemskt kraftig smäll» från riksvägen, som vore belägen endast
omkring 40 meter från den plats inom fabriksanläggningen där han och
sulfatfabriksarbetaren Åke Johansson uppehöllo sig. Gustavsson uppgav
vidare: Han kände väl till förhållandena på riksvägen vid Stödstorpsån där
det nyligen inträffat en allvarlig olycka. Då han hörde smällen yttrade han
att »nu flög det nog ner en bil i ån». Han och Johansson skyndade ut mot
riksvägen. Redan när Gustavsson sprungit ett par steg mot en mellan honom
och riksvägen befintlig banvall observerade han ljus från en bils strålkastare.
När smällen inträffade måste bilen ha befunnit sig antingen på
bron eller i dess omedelbara närhet, enär den nått omkring 35 meter norr
om bron när Gustavsson hunnit springa cirka 12 meter och kommit fram
till sluttningen av banvallen och fått fri sikt över riksvägen. Bilen körde då
till en början sakta, varför Gustavsson trodde att den skulle stanna, men
den ökade sedan hastigheten och försvann norrut. Flera bilar rullade förbi
på vägen men ingen stannade. Gustavsson fick uppfattningen att det var en
militärkolonn med några civila bilar mellan de militära fordonen. I skenet
från bilarnas belysning kunde varken han eller Johansson se att någon
olycka inträffat. De återvände då till sitt arbete. — Johansson berättade om
vad sålunda förekommit i huvudsaklig överensstämmelse med vad Gustavsson
anfört. -—- Den bil Gustavsson och Johansson observerade omedelbart
efter det de hört smällen från vägen har trots efterforskningar icke kunnat
anträffas.

På föranstaltande av landsfogden verkställde biltekniska provningsanstalten
med biträde av statens provningsanstalt undersökning av den förolyckade
jeepen. Därvid konstaterades icke någon felaktighet som direkt kunnat
förorsaka olyckan. Den omständigheten alt bilens halvljus var ur funktion
under körningen strax innan olyckan tillmätte biltekniska provningsanstalten
dock största betydelse och anförde vidare: När halvljuset icke
fungerade blev föraren, på väg där tillfredsställande belysning var anordnad
eller vid möte med annat fordon, tvingad att gå över från hel- till parkeringsljus.
Med hänsyn till det svaga parkeringsljuset, som på det ifrågavarande
fordonet vore ytterligare avskärmat, blev belysningen av vägbanan
»helt obefintlig». Ljuskontakten var ställd på parkeringsläge när jeepen
bärgades ur ån. Kontakten fungerade tillfredsställande men det förefanns
cn betydande kärvhet mellan lägena för hel- och parkeringsljus. På grund
härav och med hänsyn till att ljuskontaktens läge vore väl skyddat ansåge
anstalten det vara i det närmaste uteslutet att inställningen av kontakten
ändrats omedelbart före eller under olyckan.

Beträffande frågan huruvida motorlordonsförarna före anträdandet av
hemmarschen till Skövde beretts möjlighet till vila i den utsträckning som
varit erforderlig för att de överlag skulle vara i den kondition att de kunde

160

på betryggande sätt föra fordonen må från utredningarna ytterligare antecknas
följande.

I förenämnda bataljonsorder den 15 januari 1958 föreskrevs att bilförare
skulle under natten den 16—den 17 januari beredas största möjliga vila,
att under den 17 januari samtliga förläggningar skulle brytas med efterföljande
noggrann städning och materielinventering, att kabelkompaniets
bilförare skulle före klockan 2300 i största möjliga utsträckning beredas
vila i Folkets hus i Tomelilla samt att bataljonstrossens bilförare likaledes
skulle Aåla i Folkets hus före klockan 2300. Enligt uppgifter som någon tid
efter olyckan inhämtats från bilförarna vid övningsbataljonen hade de under
den tid, som natten mellan den 16 och den 17 januari stod dem till buds
för vila, sovit följande antal timmar, nämligen sex av dem 2—3 timmar,
tjuguen 4—5 timmar och fyrtiosex från 6 till 12 timmar (uppgift från två
av de nu åsyftade värnpliktiga saknas). En särskild undersökning av förhållandena
för bilförarna vid radiolänkplutonen har givit vid handen att
de natten mellan den 16 och den 17 januari sovit, en av dem 2 timmar, en
4 timmar, två 5 timmar och de övriga sex från 6 till 10 timmar. Såsom bidragande
orsak till att sömnen för några värnpliktiga vid radiolänkplutonen
blev kort ha dessa uppgivit olika mellankommande hinder; två att de tillfälligt
tjänstgjort som gruppchefer då ordinarie gruppchef var sjuk, en att
han utförde linjekontroll och dessutom avhjälpte ett fel på sin bil och en
att han under nalten troligen blivit försinkad med sin bil. Enligt uppgift
av värnpliktige nr 370314-593 Svankvist, vilken var gruppchef för Hans
Gunnar Nilsson och Linus Nilsson, hade dessa båda på kvällen den 16 varit
tjänstefria från klockan 2000 och sovit från omkring klockan 2200 till klockan
0130 efterföljande natt, varpå de efter eget åtagande haft tjänstgöring
—- passning av en i ett brygghus uppställd radiostation — till på morgonen
den 17 klockan 0700. Därefter hade de, likaledes enligt uppgift av Svankvist,
åter gått till vila och sovit, Hans Gunnar Nilsson till troligen omkring
klockan 1030 och Linus Nilsson någon stund längre. Order om brytning av
förläggningar och stationer erhölls den 17 januari omkring klockan 1100-—
1200. Sedan denna order verkställts samlades de olika enheterna efter hand,
i stort sett mellan klockan 1300 och 1400, i Tomelilla, varefter order gavs
om materielöverräkning samt vård och omlastning av signalmateriel. Arbetet
med materielen slutfördes, såvitt gällde i kabelkompaniet ingående avdelningar
beträffande vilka utredningen innehåller uppgifter härutinnan,
i flertalet fall under tiden från omkring klockan 1500 till 1600 och icke i
något fall senare än omkring klockan 1730. Vid uppställningen till middagsmåltiden
klockan 1900 meddelades den till klockan 2330 anbefallda avmarschtiden
för kabelkompaniet och gavs order om att tankning skulle av
försteförarna å kompaniets bilar verkställas vid civil mack klockan 2000
medan övrig i kompaniet ingående personal skulle vila. Efter tankningen,
som tog någon timme i anspråk, beordrades även försteförarna att gå till
vila. Värnpliktige nr 380223-395 Svensson, som ej var bilförare, har uppgivit
att i samband med att han den 17 januari gick av som vakt vid for -

161

donen på torget i Tomelilla Hans Gunnar Nilsson och Linus Nilsson klockan
2110 med var sin jeep anlände till torget och därifrån medföljde Svensson
till av Wahlman tidigare anvisad viloplats i Folkets hus, där de lade sig att
vila vid 2130-tiden och sedan väcktes klockan 2245. Någon särskild daghavande
i lokalen har, såvitt kunnat utrönas, icke varit avdelad. Värnpliktige
nr 370905-595 Bjärke tjänstgjorde under hemfärden till en början såsom
andreförare å den av Hans Gunnar Ni sson förda, sedermera havererade
jeepen. Bjärke frågade vid åtminstone två tillfällen Hans Gunnar Nilsson om
Bjärke skulle avlösa honom. Hans Gunnar Nilsson förklarade emellertid att
han tyckte det var roligt att köra. Under en rast i trakten av Ljungby kom
Linus Nilsson, vilken dittills fört den jeep som följde närmast efter den vari
Bjärke åkte, fram ti 1 Bjärke och frågade om Bjärke ville avlösa honom såsom
förare å den efterföljande jeepen, enär Linus Nilsson kände sig trött
och i sitt fordon icke hade någon andreförare som kunde avlösa honom.
Som Hans Gunnar Nilsson kände sig pigg och sade att han kunde köra
vidare övertog Bjärke såsom förare den efterföljande jeepen i Linus Nilssons
ställe medan denne intog Bjärkes plats såsom andreförare i den framförvarande,
av Hans Gunnar Nilsson förda jeepen. Vid något tillfälle innan
bilkolonnen kommit fram till Skillingaryd såg Bjärke att Hans Gunnar
Nilssons jeep girade ned vid vänster sida om vägen i färdriktningen räknat
men att fordonet för egen maskin åter kunde föras upp på vägbanan. Vid
nästa rastplats, i trakten av Skillingaryd, kommo såväl Hans Gunnar Nilsson
som Linus Nilsson fram till Bjärkes jeep, varvid Bjärke frågade Hans
Gunnar Nilsson om denne kört ned i diket av den anledningen att han somnat,
och Bjärke ville minnas alt Ilans Gunnar Nilsson då yttrat något om att
så varit förhå landet. Efter samtalet med Hans Gunnar Nilsson hade Bjärke,
som icke haft någon hårdare tjänstgöring under manövern och som -bortsett från 2,5 timmars radiopassning varje natt — vilat de sista nätterna,
själv somnat i förarsätet till sin jeep och icke vaknat förrän samtliga fordon
med undantag av köfordonen redan lämnat rastplatsen och Bjärke enligt
vad han ville minnas blev väckt av en tillstädeskommen överfurir.
Bjärke hade under färden mot Skövde varit rätt trött och även då han körde
bilen »lurat till lite smått». Svensson, vilken medföljde i den jeep som tram
till rastplatsen i trakten av Ljungby fördes av Linus Nilsson, lade märke
till att denne innan han vid nämnda rastplats blev avlöst av Bjärke förde
bilen av och an på vägbanan, därvid han vid åtminstone ett tillfä le var nära
att krocka med en mötande bil och vidare var nära vägens vänstra dike i
färdriktningen räknat. Värnpliktiga nr 370909-583 Bågmark och nr 380918-543 Pettersson, vilka tjänstgjorde, Bågmark såsom försteförare och Pettersson
såsom andreförare å en av länkplutonens lastbilar, iakttogo båda, under
det att denna bil troligtvis någonstädes å sträckan Markaryd—Ljungby
körde närmast efter den av Linus Nilsson förda jeepen, att denne förde
jeepen mycket vingligt å vägbanan så att jeepen ibland var på körbanans
högra sida i färdriktningen räknat och ibland hade snudd på vänsterdiket.
Gharkuleristen Kjell Bergkvist körde omkring klockan 0705 eller 0710

11 -5.91527. Militieoinbudsmannens ämbetsberättelse

162

med en varubil i Vaggeryd in på riksvägen i riktning norrut för att fortsätta
till Byarum, därvid han kom att köra 50—60 meter efter en gråfärgad militärbil
av vanlig droskmodell och av märket Volvo. När denna befann sig
omkring två kilometer norr om Vaggeryd styrdes den plötsligt över på den
högra sidan av körbanan och körde på denna del av vägen en kort sträcka,
varefter den styrdes tillbaka på den vänstra delen av körbanan. Efter ytterligare
några hundra meters färd styrdes bilen ut på vänstra sidan av vägen
så långt att den befann sig omkring en meter utanför asfaltkanten. Bergkvist
såg att en enruska kördes ner och alt bilens vänstra hjul då befann sig
omkring 30—40 centimeter utanför den plats där enruskan stått. Bilen
fördes ute på vägkanten en sträcka av omkring tjugu meter innan den åter
styrdes upp på vägbanan. Bergkvist, som hade tänkt köra om militärbilen,
fann bilens körsätt så egendomligt att han icke vågade göra någon omkörning
utan fortsatte i stället efter bilen fram till Byarum. Den återstående
delen av vägen dit körde militärbilen utan anmärkning. Under förflyttningen
från Tomelilla till Jönköping färdades Wahlman, Svankvist och ytterligare
en värnpliktig vid namn Fritiof i en av Wahlman förd volvodroska. Enligt
Svankvists berättelse om vad därunder tilldrog sig uppgav Wahlman vid
ett par tillfällen att han var sömning och såväl Svankvist som Fritiof erbjödo
sig då att avlösa Wahlman som förare men Wahlman avböjde detta.
Vid ett tillfälle var Wahlman nära vänstra dikeskanten och vid ett senare
tillfälle körde han ned i vänstra diket, där bilen blev stående med tre av
hjulen i diket. Svankvist lade själv icke märke till dikeskörningen förrän
Fritiof ropade »se upp» eller något liknande. Wahlman uppgav för Svankvist
och Fritiof att dikeskörningen berott på att Wahlman slumrat till.
Wahlman har med anledning av vad i nu berört hänseende förekommit uppgivit
följande: Han kontaktade ej sin pluton under rasterna utan använde
dessa för egen vila, enär han körde utan avlösare. Under övningens gång
hade Wahlman icke haft den tillgång till vila som plutonen i övrigt och han
hade därför känt sig trött under hemresan men dock icke så trött att han
ansåg sig olämplig att föra bil. På en plats omkring två eller tre mil norr
om Skillingaryd körde Wahlman av vägen på vänster sida i färdriktningen,
därvid bilen stannade med tre av hjulen på vägslänten, varefter en av de
efterföljande jeeparna användes för uppbogsering av bilen, som vid tillfället
icke erhöll några skador. Wahlman ansåge att dikeskörningen berott
på att han för ett ögonblick slumrat till. För att hålla sig vaken hade han
under resan suttit och sjungit och han hade av Svankvist fått veta att han
t ortsatte att sjunga tills bilen stannade på vägslänten.

Landsfogden anförde i anslutning till den av honom verkställda utredningen
i beslut den 17 mars 1958 att, enär vägen på olycksplatsen under
mörker vore upplyst från den intilliggande sulfatfabriken, olyckan knappast
syntes ha förorsakats av att, på sätt i saken blivit utrett, jeepens halvljus
icke fungerat utan berott på att Hans Gunnar Nilsson, som vid tillfället
förde jeepen, antingen slumrat till eller brustit i erforderlig uppmärksamhet.
Det förhållandet alt jeepen framförts till en plats i närheten av

163

Ljungby utan att halvljuset på vänstra strålkastaren fungerat, anförde landsfogden,
vore Wahlnran ansvarig för men enär jeepen framförts i och för
hemfärd från manöver och då jämlikt 20 § 3 mom. militära vägtrafikkungörelsen
på fordon, som brukades av krigsmakten under övning, utan hinder
av bestämmelserna i 51 § vägtrafikförordningen finge i stället för stadgad
lykta för sken framåt användas motsvarande parkeringslykta även på
väg som saknade tillfredsställande belysning, syntes någon ansvarspåföljd
icke böra utkrävas av Wahlman. Av utredningen syntes icke framgå, uttalade
landsfogden vidare, att olyckan förorsakats av att Hans Gunnar Nilsson
under manövern överansträngts eller icke beretts tillräcklig sömn. Då
utredningen sålunda icke i nu angivna eller andra i beslutet särskilt berörda
hänseenden utvisade att fel, försummelse eller oförstånd från befälets
sida förorsakat olyckan och de värnpliktigas död, fann landsfogden ärendet
icke föranleda någon hans vidare åtgärd.

I tränginspektörens promemoria den 14 april 1958 uttalades: Såsom övningarna
varit upplagda hade allmänt taget stora möjligheter funnits till
vila. Även om i enstaka fall vilan ibland blivit reducerad, syntes icke anledning
ha funnits att befara någon överansträngning. Något fall där detta
inträffat hade ej heller anmälts eller uppdagats. Även om vilomöjligheterna
i stort voro goda, var det dock välbetänkt att på sätt som skett särskilt anbefalla
vila i största möjliga utsträckning under sista natten före hemmarschen.
Beträffande själva hemmarschens anordnande hade det tillämpade
systemet med raster i stort varit lämpligt avpassat. Några omständigheter
som gåve belägg för att befälet skulle ha felbedömt truppens, speciellt
fordonsförarnas, trötthetsgrad hade icke framkommit. En viss uppfattning
om bilförarnas vid kabelkompaniet kondition kunde för övrigt erhållas
genom inhämtade upplysningar om vad de efter hemkomsten till
Skövde den 18 januari företagit sig vid tjänstens slut för dagen. Av dessa
upplysningar framginge bl. a. att av 34 bilförare de flesta åkt till sina hem
— sju med tåg från fyra till tio mil —-, fyra legat kvar på sina logement, tre
gått på bio och tre gått ut och dansat.

Beträffande frågan huruvida gällande bestämmelser följts i vad avser
fordonsvård, kontroll, rapportering in. m. anfördes i tränginspektörens promemoria
den 15 april 1958: Under marschförberedelserna på eftermiddagen
den 17 januari uppehöll sig övningsbataljonens tygunderofficer med drivmedelsbil
och bilmekaniker på parkeringsplatsen vid torget i Tomelilla för
att vara lätt tillgänglig för bilförarna, som rutinmässigt voro vana att vända
sig till honom vid fel på fordonen. Bilförarna vid radiolänkplutonen kände
till bestämmelserna om tillsyn före körning (soldatinstruktionen för
motortjänst, Soldi Motor, 1955 års upplaga, mom. 203). Tillsynen kom dock
icke igång ordentligt enär någon direkt order om tillsyn av fordonen icke
givits. Den genomfördes i förekommande fall mer eller mindre fullständigt.
Flertalet förare hade uppgivit att de kände sina fordon så väl att de
visste om del fanns några fel. Daglig tillsyn skulle enligt föreskrift i Soldi
Motor mom. 201 ske utan order. Enligt vid plutonen tillämpad rutin skulle

164

anmälan angående resultatet av tillsynen ske allenast då något fel iakttagits
på fordonet (jfr Soldi Motor, mom. 203 punkt 17) och då direkt till
plutonchefen. Anmälan att ett fordon var klart förekom ej. Plutonens
gruppchefer voro före avmarschen inriktade på vård av signalmaterielen
och underläto att kontrollera att fordonen voro körklara (signaltruppregIementet
del II, SignR II, 9 kap. 63 mom.). Plutonchefen uppehöll sig under
vården av signalmaterielen och under tiden därefter vid plutonen. Han
tillfrågade bilförarna om det var något fel på deras fordon och då fel anmäldes
gav han order om rättelse. Kompanichefen besökte plutonen och
kontrollerade densamma före avmarsch, då närmast i vad gällde last och
surrning, samt mottog rapport från plutonchefen att plutonen var marschfärdig.
Vid rasterna under marschen förekom icke tillsyn av fordonen inom
plutonen. I ett par fall gjordes dock ansatser till sådan tillsyn. Någon
anmälan till närmaste chef om resultatet av visitation i enlighet med bestämmelserna
i Soldi Motor mom. 426 förekom icke heller. Begreppet fordonschef
var ej känt av de värnpliktiga. Gruppchefer åkte i en del fall i
plutonens fordon. De fungerade därvid enbart såsom bilförare. Övriga
gruppchefer åkte buss. Rapport från gruppchef till plutonchef om »läget
vid gruppen» i enlighet med bestämmelserna i SignR II 9 kap. 88 mom.,
vilken rapport självfallet avsåge att innefatta läget såväl personellt som materiellt,
förekom därför icke. Sammanfattningsvis kunde konstateras att
gällande bestämmelser i ett flertal fall icke iakttagits. Detta gällde icke
minst förhållandena under raster. Den rutin som tillämpats inom plutonen
och vilken innebure att anmälan skulle ske allenast om något fel iakttogs
på fordonen stode också i motsatsställning till bestämmelserna i Soldi Motor
mom. 426 och soldathandboken Soldaten i fält (SoldF) om skyldighet
att vid rast anmäla resultatet av visitation av fordonet till närmaste chef.
Det förhållandet att i Soldi Motor beträffande tillsyn före körning icke uttryckligen
föreskrivits skyldighet att rapportera resultatet av visitation
därest fordonet befunnits felfritt vore en brist som borde rättas till. Kontroll
och rapportering vore en nödvändig förutsättning för en fast och säker
ledning av ett motoriserat förband. Detta gällde framför allt i fält men
även under fredsmässigt utförda marscher. Om en länk i kontroll- och rapporteringskedjan
fölle bort, såsom under ifrågavarande marsch skett med
gruppcheferna, måste kedjan ånyo knytas ihop. Det kunde för övrigt anmärkas
att fullgörandet av föreskrivna fordonskontroller tvingade ut förarna
i friska luften, vilket kunde bidraga till att hålla dem vakna och uppmärksamma.
De konstaterade bristerna i fråga om kontroll och rapportering
före och under hemmarschen aktualiserade betydelsen av att erforderlig
omsorg ägnades åt utbildningen i motortjänst. Det viktigaste i detta
hänseende syntes vara att befälet bibringades större förmåga att leda motoriserade
förband från grupps till kompanis styrka. Såsom tidigare antytts
syntes därjämte förtydliganden av nuvarande bestämmelser i reglementen
och instruktioner i vissa fall vara erforderliga. Detta gällde företrädesvis
bestämmelserna om fordonschef och dennes uppgifter samt kontroll och
rapportering av såväl fordons- som personalläget.

På uppdrag av chefen för armén avlät chefen för arméstaben generalmajoren
G. Åkerman den 24 januari 1958 till chefen för försvarsdepartementet
en skrivelse, avsedd att utgöra underlag för svar på i riksdagen
framställda interpellationer och enkel fråga i anledning av olyckan i Vaggeryd.
I skrivelsen anfördes: I den i förevarande sammanhang aktuella frågan
gällde icke för krigsmaktens personal någon som helst dispens från
vägtrafikförordningens bestämmelser. Föreskriften i 28 § vägtrafikförordningen
att fordon icke får på väg föras av någon som på grund av uttröttning
saknar nödiga förutsättningar att på betryggande sätt kunna föra fordonet
vore således utan inskränkning gällande även för militära förare.
Alla militära förare, även de som före sin militärtjänstgöring avlagt körkortsprov,
bibringades under sin tjänstgöring kunskaper om trafikbestämmelserna.
Som underlag för undervisningen disponerades — förutom vägtrafikförordningen
och andra författningar — vissa militära instruktioner
o. dyl., däribland Soldi Motor, varest i inom. 418 föreskrives: »Om en förare
känner sig sjuk eller så trött, att han inte anser sig kunna köra säkert,
skall han anmäla detta till sin närmaste chef.» Det ankomme på truppbefälet
att planlägga förarnas tjänstgöringsförhållanden så att erforderlig
tid för vila bereddes dem samt att före körning tillse att fordon icke fördes
av förare, som själv uppgivit sig vara uttröttad eller som av annan anledning
förmodades vara uttröttad. Under mera långvariga övningar, s. k.
fälttjänstövningar och liknande, medgåve övningsverksamheten i regel att
fordonsförarna kunde vila i nöjaktig utsträckning. För det stora flertalet
av dem gällde därför att de icke bleve så ansträngda att uttröttning uppkonnne.
Det ankomme på respektive förbandschefer att bedöma hur hårt
ansträngd truppen vore. I övningsverksamhetens natur låge emellertid att
enstaka förare kunde bli så trötta, att fortsatt körning medförde att fara
för trafiksäkerheten uppstode. Svårigheterna att övervaka, huruvida varje
enskild förare verkligen utnyttjade de tillfällen till vila som erbjöde sig,
vore uppenbara. Föraren måste här själv känna sitt ansvar. I detta hänseende
måste ett sådant samarbete äga rum att den enskilde — i överensstämmelse
med bestämmelserna — själv anmälde för andra ej iakttagbara
förhållanden. Därest en förare under körning i förband insjuknade eller
kände sådana trötthetssymtom att han insåge alt fortsatt körning skulle
innebära risk för trafiksäkerheten ålåge det honom ävenledes att anmäla
förhållandet. Detta kunde ske antingen i samband med rast eller genom att
föraren stannade fordonet och inväntade köavdelningens chef. Ofta funnes
på varje fordon en andreförare avsedd för avlösning av försteföraren.

Chefen för försvarsdepartementet förklarade den 22 april 1958 i sitt svar
på tidigare oinförmälda interpellationer och fråga i anledning av olyckan i
Vaggeryd att han snarast skulle föranstalta om en noggrann genomgång av
de militära trafikbestämmelserna i syfte att skapa starkare garantier mot
olyckor till följd av uttröttning hos militära fordonsförare samt att därvid
genom hans försorg civil expertis skulle komma att anlitas.

I skrivelse till chefen för armén den 81 maj 1958 uttalade militieombudsmanncn
att med hänsyn till vad genom utredningen framkommit anledning

166

syntes föreligga att närmare undersöka huruvida övningens avveckling och
bataljonens hemtransport i allo planlagts och genomförts i en ordning som
varit ägnad att på betryggande sätt tillgodose trafiksäkerheten under hemtransporten.
Enligt militieombudsmannens mening syntes det sålunda kunna
finnas skäl att till bedömande upptaga frågan huruvida det icke varit
både möjligt och lämpligt att även för andra transportenheter än marschgrupp
L förlägga utspisningen av middagsmålet under avmarschdagen till
tidigare tid än klockan 1900 för att därigenom bereda truppen tillfälle till
vila före avmarschen i betydligt större utsträckning än under den begränsade
tid som med den tillämpade ordningen kom att stå till buds ävensom
huruvida icke i enahanda syfte bilförarna kunde ha fått sig ålagt att i alla
förekommande fall ombesörja tankning av bilarna före och icke, på sätt
föreskrevs åtminstone för kabelkompaniets bilförare, efter utspisningen av
middagsmålet. Med hänvisning till vad sålunda anförts anhöll militieombudsmannen
att chefen för armén efter den komplettering av utredningen
vartill denne kunde finna anledning skulle inkomma med yttrande i saken.

I skrivelse den 6 november 1958, som på uppdrag av chefen för armén avläts
av Åkerman, upplystes att i skrivelsen den 31 maj 1958 förordad undersökning
ägt rum och redovisades i form av vidfogade avskrifter av yttranden
den 12 juni 1958 från Schale och den 13 samma månad från signalinspektören;
innehållet i dessa yttranden gåve icke chefen för armén anledning
till särskilt uttalande utöver vad som tidigare framhållits i saken.

Schale anförde i sitt yttrande: Tiden för middagsmålets utspisande hade
bestämts till klockan 1900 med hänsyn till planerad brytning av linjer och
radiolänkstationer och därmed sammanhängande materielinventering. Detta
arbete gick emellertid något fortare än beräknat varför utspisningen kunde
börja klockan 1845. Att middagsmålet utspisades relativt sent bedömdes
som en fördel då truppen därigenom erhöll ett ordentligt mål mat närmare
tidpunkten för avmarsch än annars skulle blivit fallet. Larsson hade anbefallt
att vård och inventering av materiel samt tankning av kompaniets bilar
skulle ske före middagsmålet. Då radiolänkplutonen omkring klockan
1830 för verkställande av tankningen anlände till bataljonens uppställningsplats,
voro drivmedlen tillfälligt slut på grund av att trossens kapacitet ej
var tillräcklig. Wahlman beslöt därför att först utspisa och därefter tanka
vid civil mack. Tankningen, som tog onormalt lång tid på grund av att
mackens pumpverk tillfälligt var ur funktion, var avslutad omkring klockan
2030. Vid kabelkompaniet tjänstgjorde endast fyra befäl, nämligen en kapten,
en löjtnant, en fänrik och en furir. Samtliga dessa voro avdelade som
bilförare under hemmarschen, enär bland de värnpliktiga efter avgångar
på grund av sjukdom ej funnos tillräckligt många utbildade bilförare. I
och med att befälet skulle köra bil beordrades de att vila i sina ordinarie
förläggningar och någon daghavande avdelades således ej för den tid då
truppen vilade. Larsson och Wahlman visiterade de värnpliktigas förläggning
klockan 2045 för att bl. a. kontrollera ordning och tystnad. Larsson
upptäckte då att några värnpliktiga uppfattat den beordrade vilan såsom

1G7

frivillig och begivit sig ut i köpingen för att so på televisionsutsändning, gå
på kafé m. in. Dessa värnpliktiga ansågo sig icke just då i behov av vila
men blevo av Larsson beordrade att återgå till förläggningen. Att förläggning
ordnats i Folkets hus hade berott på att madrasser och filtar funnits
på platsen och god möjlighet till vila kunnat beredas kompaniet. Ett önskemål
liadc också varit att de ordinarie tältförläggningarna skulle kunna brytas
under dager så att ordentlig avstädning kunde äga rum. Att verkställa
hemmarschen nattetid på »riksettan» bedömdes såsom mindre riskfyllt än
hemmarsch under dager, då den rätt omfattande lördagstrafiken kunde medföra
besvärliga trafikproblem. Givetvis kunde av ett så stort antal bilförare
som deltog i hemmarschen någon känna sig opasslig för bilkörning. Under
utbildningen hade för bilförarna framhållits hur man skulle förfara då
man på grund av trötthet icke kunde framföra motorfordon. Omedelbart
före hemmarschen påpekades detta också av Larsson. Linus Nilsson fick
för övrigt på grund av anmäld trötthet avlösning redan på ett tidigt skede
av hemmarschen. Något annat fall av trötthet bland bataljonens bilförare inrapporterades
icke trots att befälet under raster gick från fordon till fordon
för kontroll. Med anledning av sin dikeskörning hade Wahlman framhållit
att han i början av signalsamverkansövningen haft betydligt mindre
möjligheter till vila än de värnpliktiga men att han natten före hemmarschen
sovit sammanlagt 7 timmar och vid marschens igångsättande ansett sig fullt
utvilad för att kunna köra bil. Den mindre dikeskörningen torde enligt
Wahlmans utsago ha berott på en tillfällig black-out, som kunde hända en
bilförare även då han vore helt utvilad, exempelvis vid enformig bilkörning.
Wahlman hade även vid slutet av marschen ansett sig fullt kapabel att föra
bil; att han avböjt de värnpliktigas erbjudande att övertaga ratten hade
bl. a. berott på att den ene saknade körkort och den andre icke erhållit militärt
förarbevis på grund av visad oförmåga soin bilförare. Samverkansövningens
uppläggning och karaktär var sådan att signalpersonalen, framför
allt den som ingick i ifrågavarande övningsbataljon, icke utsattes för några
som helst manöverstrapatser. För att all personal överhuvudtaget skulle
erhålla sysselsättning måste, trots befälsbrist och därmed följande arbetsbelastning
för befälet, särskilda dagövningar bedrivas inom bataljonens ram.
Att personalen ej heller bedömt övningen som särskilt krävande fram ginge
av ett flertal utsagor vid polisutredningen. Arbetsbelastningen för radiolänkpersonalen
syntes ha varit betydligt mindre än normalt. Tjänsten ägde
med några få undantag rum i uppvärmda tält eller inomhus. Möjligheten
att begagna natten mellan den 17 och den 18 januari för hemtransport hade
utnyttjats av flertalet i övningen deltagande förband.

I det av signalinspektören översten F. F:son Burman avgivna yttrandet
anfördes: Schales yttrande bestyrktes och biträddes i allt väsentligt. Signalsamverkansövningen,
vilken leddes av Burman, hade enligt hans uppfattning
för de deltagande sambandsförbanden varit betydligt mindre fysiskt
ansträngande än vad som brukade vara fallet vid större övningar. Arbetsbelastningen
föllc helt naturligt olil

168

varför alla icke kunde vara lika utvilade vid övningens slut. Truppbefälet
utsattes icke blott för fysiska utan jämväl för psykiska påfrestningar. Det
vore därför för en chef svårare att bedöma befälets än truppens kondition.
En bataljonschef, i förevarande fall en aktiv officer med mångårig vana vid
trupptjänsten, måste anses vara fullt kompetent att själv bedöma sin trupps
kondition. Schale hade börjat förberedelserna för hemfärden ett par dagar
före avmarschen; han hade vidtagit åtgärder som syftat till att truppens
kondition skulle medge den planlagda hemmarschen. För samtliga i övningen
deltagande förband hade den ordningen tillämpats att, sedan förbandschefen
vidtagit alla åtgärder för övningens avslutande och anmält att förbandet
var färdigt för avmarsch, förbandet tillåtits marschera och sedan
övningsområdet lämnats — enligt vad som brukade vara fallet vid liknande
övningar —• utgått ur ledarens organisation. Med anledning av att väglaget
var halt uppmanades förbanden i utfärdade bestämmelser för övningens
avbrytande och hemtransport att iakttaga försiktighet. »Halt väglag!
Kör försiktigt!» lydde uppmaningen.

Etter det att Schale och Burman till chefen för armén avgivit sina nyss
återgivna yttranden inkom till militieombudsmannen den 19 juni 1958 en
skrift från Franz Nilsson och Helmer Nilsson, vari de i angiven egenskap av
målsmän för de förolyckade gjorde gällande att vissa felaktigheter förelupit
med avseende å den ifrågavarande marschen. I skriften anfördes därutinnan
i huvudsak följande: Enligt föreskrift i arméreglementet skulle för samband
inom marscherande förband användas sainbandsplatser, radio och (motor-)
cykelordonnanser. Vid den nu ifrågavarande marschen hade icke vidtagits
några åtgärder för hållande av samband inom kolonnen och detta trots svårigheterna
för fordonsförarna att med det anbefallda marschdjupet, 200 meters
avstånd mellan fordonen, hålla samband. Anmärkningsvärt vore att motorcyklarna
transporterats på lastbilar. Vidare innehölle den för marschen
utfärdade bataljonsordern intet om marschhastighet. Bestämmelse därom
vore visserligen ej absolut nödvändig, men man måste fråga sig hur marschen
utan angivande av hastighet kunnat planläggas med avseende å uppehåll
för måltider m. m. Det anbefallda marschdjupet och kolonnens längd hade
uppenbarligen medfört att åtminstone i kolonnens mitt och ko framförda
fordon, för att något så när kunna hålla avståndet till framförvarande fordon,
tidvis måst framföras med avsevärt högre hastighet än 40—45 kilometer
i timmen, vilken sistnämnda hastighet syntes vara den högsta som
över huvud taget kunde tillåtas. Såvitt Franz Nilsson och Helmer Nilsson
kunde bedöma hade vederbörande plutonchef uraktlåtit att iakttaga sin första
plikt, att kontrollera och övervaka sin pluton. Av signaltruppreglementets
föreskrifter rörande personalens åtgärder vid rast under marsch framginge
klart att gruppchef skulle rapportera läget vid gruppen till plutonchefen.
Man frågade sig om plutonchefen erhöll någon sådan rapport eller om han,
därest så icke var fallet, lät sig nöja med att ingen rapport kom och ej efterlyste
läget vid sin pluton. Vidare kunde frågas vem som beordrade plutonchefen
att själv föra bil. Om kompanichefen gav denna order, hur hade han

169

tänkt sig att plutonen skulle övervakas? Fick kompanichefen någon rapport
från plutonchefen eller, om så ej var fallet, efterlyste han någon sådan? Hur
kunde gruppchefen, såsom det enligt föreskrift i signaltruppreglementet
ålåge honom, kontrollera fordonschefs åtgärder vid rast då han syntes ha
suttit kvar i sitt fordon? Marschen i fråga var en ren fredsmarsch och plutonchefen
bröt således mot i vägtrafikförordningen meddelad föreskrift när
han beordrade att fordonet i fråga skulle framföras »med blott en lampa
med helljus». Det kunde icke vara riktigt att överlasta ansvaret för framförandet
med angivna fel på belysningen på fordonets förare, Hans Gunnai
Nilsson, som var värnpliktig under utbildning och som anmält felet för
plutonchefen. I och med anmälan måste ansvaret åvila plutonchefen. Den
omständigheten att reservlampa icke medfördes å fordonet kunde icke vara
en ursäkt och detta så mycket mindre som anmälan skedde före marschens
anträdande. Var fanns reparationsbilen? Varför anskaffades icke lampa på
en servicestation? Sammanfattningsvis kunde påtalas, att befälet uraktlåtit
kontroll av underställda förband, främst inom radiolänkplutonen, att befäl
beordrade en bilförare starta med fordon som icke var utrustat enligt vägtrafikförordningens
bestämmelser, att marschhastigheten var för hög med
hänsyn till kolonnens längd samt att samband icke fanns inom kolonnen.
Enligt Franz Nilssons och Helmer Nilssons bestämda uppfattning vore landsfogdens
beslut att ärendet icke skulle föranleda någon vidare åtgärd oriktigt;
såvitt Franz Nilsson och Helmer Nilsson kunde finna hade befälet gjort sig
skyldigt till fel och försummelser som kunde ha föranlett olyckan.

Franz Nilssons och Helmer Nilssons skrift översändes dels till chefen
för armén för kännedom och det yttrande som funnes påkallat av vad i
skriften anfördes och dels i avskrift till landsfogden för yttrande.

Landsfogden inkom den 16 augusti 1958 med begärt yttrande vari anfördes:
Mot det bestämda marschdjupet syntes icke kunna riktas någon
anmärkning, särskilt som fordonen skolat framföras med helljus. Samband
hade fått hållas genom aktgivande på framförvarande bil. I Franz Nilssons och
Helmer Nilssons skrift hade påpekats att i arméreglementet föreskreves att
samband skulle hållas inom marscherande förband medelst sambandsplatser,
radio eller motorcykelordonnanser. Oavsett huruvida signaltrupperna
hade att efterkomma föreskriften i fråga eller ej, syntes den närmast vara
avsedd att tillämpas vid förflyttning av större förband än ett kompani. Vid
t. ex. en bataljons marsch vore bataljonschefen i behov av åberopade sambandsanordningar
men för förflyttning av ett motoriserat kompani syntes
sådana knappast ba varit påkallade. Med kompanichefen i bil i täten av kompaniet
och särskilda köfordon hade angivna rastplatser bedömts såsom tillräckliga
för erforderligt samband mellan lordonen. Att motorcykelordonnanser
icke tagits i anspråk för sambandsuppgifter syntes ha berott på att
det icke ansetts vara erforderligt och att motorcykelordonnanserna tillhört
den del av bataljonen som ansträngts mest under manövern. Vad i skriften
anförts som skäl för afl i marschordem bort angivas viss normalhastighet för
att motorfordonen icke tidvis skolat bli tvingade att överskrida den tillåtna

170

hastigheten förefölle landsfogden något oklart varför han icke ansåge sig
kunna göra något uttalande i denna del. Det liade gjorts gällande alt Wahlman
underlåtit att övervaka sin pluton. Utredningen utvisade att vederbörande
gruppchef icke efter avmarschen från Tomelilla till plutonchefen
rapporterat några brister på olycksjeepen. Då det ålåge gruppchef och förare
att rapportera eventuella felaktigheter på fordonen till plutonchefen,
syntes man knappast kunna lägga plutonchefen till last att han, då ingen
sådan rapport avlämnats, underlåtit att uttryckligen förhöra sig om något
funnits att rapportera. Enligt egen uppgift hade Larsson vid rasten i Skillingaryd
förhört sig om förarnas kondition utan att föraren av olycksjeepen
nämnt något om att han känt sig trött och ej heller upplyst om den
bristande halvbelysningen på strålkastarna. Vid angivna förhållande och
då Larsson såsom kompanichef enligt landsfogdens mening i första hand
haft att svara för erforderligt samband mellan befäl och manskap under
hemmarschen syntes plutonchefen eller gruppchefen knappast kunna ställas
till ansvar för att de möjligen icke strikt efterkommit vissa i signaltruppreglementet
meddelade föreskrifter beträffande rapportering och kontroll
vid raster.

I Åkermans ovanberörda skrivelse den 6 november 1958 uttalades dels
att den från landsfogden till militieombudsmannen den 16 augusti samma
år inkomna skrivelsen, vilken tillställts chefen för armén, ej föranledde
något yttrande från denne och dels att de i Franz Nilssons och Helmer Nilssons
skrift framförda anmärkningarna icke syntes vara befogade, vilken
uppfattning bestyrktes av vad Schale, tjänstförrättnnde chefen för signalinspektionen
överstelöjtnanten A. Gordh och tjänstförrättande chefen för
tränginspektionen överstelöjtnanten F. Nordström andragit i till chefen för
armén avgivna, Åkermans skrivelse i avskrift bifogade yttranden.

I berörda yttrande av Schale anfördes: Enligt föreskrift i arméreglementet
skulle, därest icke annat angåves, vid djupmarsch hållas omkring 50
meters avstånd. För krigsmakten gällande reglementen vore skrivna för att
i huvudsak tillämpas under krigsförhållanden. Vid övningar i fredstid
kunde av hänsyn till civilbefolkningen reglementena icke alltid i detalj följas.
I ett sådant fall som det förevarande vore chef berättigad att, om det
befunnes lämpligt, ändra avståndet mellan fordonen. Det syntes vara ganska
självklart att en marschkolonn av ifrågavarande storleksordning icke
borde gå med så korta avstånd som 50 meter på en riksväg. Schale ansåge
det vara direkt felaktigt att vintertid med risk för halka köra med fordonen
så nära varandra som 50 meter. Att monotont köra med så kort avstånd
ställde dessutom större krav på förarna än att köra med större marschdjup,
vilket medgåve en något mera individuell körning och möjliggjorde
användande av helljus. Med det vid marschen i fråga anbefallda avståndet
av 200 meter hade ögonsamband varit möjligt mellan fordonen, vilket bl. a.
frainginge av att besättningen å den jeep, som fördes närmast efter den som
förolyckades, observerade att olyckan inträffade. Sambandet hade hållits
dels »genom sambandsplatser», dels »genom personligt ingripande» vid ras -

171

ter och under marschen, då befälet lät kolonnen passera i och för kontroll.
och dels inom förbandet med det för marscherande trupp vanliga sättet,
ögonsamband bakåt. Kabelkompaniet vore icke utrustat med radio i fordonen.
Att motorcykelordonnanserna ej körde motorcykel under marschen
hade varit föranlett av omsorg om personalen på grund av rådande vinterförhållanden.
Marschen hade av Schale planlagts så att de olika enheterna,
beroende på förbandens sammansättning, med en medelhastighet av 30
kilometer i timmen plus reservtid — gruPP L nied 25 kilometer i timmen
plus reservtid — skulle nå de angivna utspisningsplatserna inom av Schale
bestämda tider. I trängtruppreglementet, vilket reglemente för motortrupp
syntes vara »det mest utslagsgivande», framhölles att chef i regel icke skall
anbefalla marschhastighet eller beräknad medelhastighet. Vid motormarsch
nattetid med tänd belysning torde det icke vara vanligt att marschen förflöte
så ryckigt att större hastigheter behövde tillgripas. Vid samtliga kontrolltillfällen
hade till Schale rapporterats att marschen för de olika kolonnerna
förflutit lugnt och bra. Vid samtliga marschkolonner hade kvalificerat
köbefäl varit avdelat. Icke heller i slutet av kolonnerna hade några ryck
förmärkls. Bataljonstrossen, där två motorunderofficerare och en motoröverfurir
jämte bilmekaniker voro placerade, hade gått som sista marschkolonn.
Efter trossen hade Schale själv och hans adjutant åkt. Plutonchefen
hade själv övertagit förandet av plutonchefsbilen för att därigenom skapa
möjligheter att erhålla flera reservförare till plutonens övriga bilar. För
att möjliggöra för plutonchefen att snabbare kunna »ingripa i plutonen»
hade den ordinarie terränglastbilen ersatts med en personbil. Plutonchefen
hade i likhet med kompanichefen vid ett flertal tillfällen kontrollerat plutonen
och aktivt ingripit genom att rätta där så behövdes. Den i Franz
Nilssons och Helmer Nilssons skrift lämnade uppgiften att olycksfordonet
framförts med blott en lampa med helljus vore felaktig; bada helljuslamporna
hade fungerat. Enligt Schales förmenande hade befälet vid bataljonen
till alla delar skött sina åligganden såväl före som under marschen på
ett förtjänstfullt sätt.

Gordh förklarade sig i allt väsentligt biträda Schales yttrande medan
Nordström anförde att han intet hade att tillägga utöver vad i saken tidigare
andragits från tränginspektörens sida i promemoriorna den 14 och
den 15 april 1958.

Sedan Franz Nilsson och Helmer Nilsson beretts tillfälle att, efter delfående
av den företagna utredningen, i ärendet avgiva påminnelser anförde
de följande; De förmenade att den trupp, som på kvällen den 17 januari
1958 anträdde marschen från Tomelilla till Skövde, var till ytterlighet uttröttad.
Visserligen hade truppen i viss omfattning före marschens anträdande
beretts tillfälle till vila. På grund av de närmast föregående dagarnas
övningar hade truppens möjligheter till vila emellertid varit inskränkta på
så sätt att vilopauserna endast blivit kortvariga, då de måst avbrytas för
vakttjänstgöring in. in. Det vore också uppenbart att den vila, som bereddes
under fälttjänstövningen, i tält och oeldade utrymmen, under den tid öv -

172

ningarna pågingo icke kunde bli så tillfredsställande att de i övningarna
deltagande kunde sägas bli fullt utvilade. Även om de fysiska ansträngningarna
icke varit överväldigande hade dock den psykiska pressen, spänningen
att vara uppmärksam och förväntningarna för hemmarschen, varit
så pass kraftig att man med fog kunde påstå att bilförarna, när marschen
anträddes, voro uttröttade. Detta visades enligt Franz Nilssons och Helmer
Nilssons förmenande av de uttalanden, som under utredningen gjorts av
de värnpliktiga förarna. Jämväl plutonchefen, som natten före marschen
erhållit oavbruten sömn under sju timmar, hade varit så pass uttröttad att
han haft svårt att hålla sig vaken och kört av vägen, trots att det fordon
han framförde var avsevärt lättare att manövrera än det som förolyckades.
Visserligen hade såvitt Franz Nilsson och Helmer Nilsson kunde finna
bestämmelserna om motormarsch följts såvitt gällde själva marschen men
enligt deras förmenande vore detta icke tillräckligt. Innan marschen anträddes
hade det åtminstone, såvitt de kunde förstå, ålegat de för marschen
ansvariga att förvissa sig om bilförarnas kondition. Det var ju ändock en
40-mila-marsch som skulle företagas under natten i halt väglag och stark
kyla. Under utredningen hade från ansvarigt håll poängterats att varje förare
skulle för befälet anmäla om han på grund av trötthet eller annan
orsak icke vore i stånd att framföra sitt fordon. Franz Nilsson och Helmer
Nilsson antoge att en förare i det längsta skulle draga sig för att göra en
sådan anmälan. Ungdomar ville ju icke kännas vid och hade svårt att erkänna
trötthet. Vissa ungdomar hade också ambition att fullgöra ett förelagt
uppdrag. Till denna kategori hade tydligen föraren av olycksbilen hört.
Även om det i bestämmelserna icke funnes en uttrycklig föreskrift om att
befälet vid rast eller när uppehåll av annan anledning skedde i marschen
skulle förvissa sig om förarnas kondition, hade under de förhållanden
som denna marsch företogs så bort ske. Signaltruppreglementet föreskreve
ju hl. a. att »marschdisciplin och omtanke om trupp och materiel äro nödvändiga».
I förevarande fall torde med fog kunna påstås att omtanke icke
visats. Man kunde fråga sig vilken åtgärd som skulle ha vidtagits om Hans
Gunnar Nilsson anmält sig icke kunna föra bilen längre. Efter vad Franz
Nilsson och Helmer Nilsson kunnat utläsa av utredningen hade inga kördugliga
reservförare funnits och förare som saknade militärt förarbevis
finge icke framföra militärt fordon. Av utredningen framginge att Hans
Gunnar Nilsson före avfärden från Tomelilla för Wahlman anmält fel på
jeepens ljus bestående däri att högra strålkastarens halvljus varit ur funktion.
I stället för att erhålla en ny strålkastarlampa hade Hans Gunnar
Nilsson fått order att flytta den vänstra helt fungerande lampan till höger
sida för alt, som Wahlman uttryckt sig, den sidan av bilen icke skulle bli
helt mörklagd vid avbländning. Wahlman hade således haft vetskap om att
bilen icke varit utrustad enligt vägtrafikförordningens bestämmelser. Värnpliktige
Bjärke hade uppgivit att halvljuset jämväl å denna lampa gått sönder
under marschen före Skillingaryd. Jeepen hade således varit utrustad
endast med helljus och parkeringsljus, vilket sistnämnda varit så svagt att

173

det varit otillräckligt för körning i mörker. Att Hans Gunnar Nilsson icke
anmält detta hade enligt Franz Nilssons och Helmer Nilssons förmenande
berott på att han icke kunnat förvänta nya lampor då han redan vid avfärden
från Tomelilla fått nöja sig med halvljus å endast en lampa. För
växling mellan hel- och parkeringsljus samt omvänt hade fotomkopplingen
icke kunnat användas utan ljuskontakten måst tillgripas. Vid växlingen
hade därför ljus saknats helt under kortare tidrymder. Det hade givetvis
måst medföra en extra påfrestning för föraren att efter varje växling vänja
sig vid antingen det svaga parkeringsljuset eller det starka helljuset. Ljuskontaktens
placering på nedre delen av panelen och bakom ratten hade
gjort den svåråtkomlig för föraren och detta hade utgjort ytterligare ett
moment som försvårat körningen och tröttat föraren. Franz Nilsson och
Helmer Nilsson kunde icke finna annat än att befälet uraktlåtit vidtaga den
kontroll som erfordrats för marschdisciplinens upprätthållande. Ingen åtgärd
syntes ha vidtagits för hållande av samband under marschen. Det syntes
som om varje enskild förare haft att, åtminstone mellan rasterna, själv
bestämma takten. Trots vad som av de eventuellt ansvariga uppgivits under
utredningen kunde Franz Nilsson och Helmer Nilsson icke värja sig
från tanken att den ofattbara olyckan kunnat undvikas, därest från den
ansvariga ledningens sida vidtagits de säkerhets- och kontrollåtgärder som
marschens svårigheter betingat. Av tränginspektörens utredning den 15
april 1958 framginge att gällande bestämmelser i flera fall icke iakttagits.

Genom skrivelse den 19 september 1959 lät militieombudsmannen inhämta
yttranden från Larsson och Wahlman angående vissa särskilt angivna
frågor, varjämte tillfälle bereddes dem att yttra sig över vad de omkomnas
målsmän anfört.

I ett med anledning härav avgivet, den 29 september 1959 dagtecknat yttrande
anförde Larsson: Det tillkomme självfallet varje befäl inom bataljonen
att se till att föreskrifterna i en bataljonsorder bleve genomförda. Såsom
kompanichef ansåge Larsson sig ha burit ansvaret för att föreskrifterna
i fråga följdes vid kompaniet. Vid ordergivning i samband med middagsmålet
den 15 januari hade Larsson med plutoncheferna genomgått innehållet i
hataljonsordern och därvid särskilt framhållit orderpunkten om bilförarnas
vila natten till den 17 januari. Varje plutonchef hade fått minst ett exemplar
av hataljonsordern. Att ordern trängt ned till grupperna framginge av
åtminstone en värnpliktig bilförares berättelse vid polisutredningen, därvid
denne uppgivit att han natten till den 17 januari sluppit eldvakt — den enda
nattjänst han skulle haft — på grund av att han skulle köra bil under hemmarschen.
För att kunna uppfylla bataljonsorderns krav på vila berörda
natt hade Larsson icke beordrat förflyttning eller omgruppering av någon
grupp. Ej heller hade han beordrat någon kabelbrytning, oaktat sådan varit
aktuell. Någon förflyttning eller kabelbrytning hade ej heller utförts utan
grupperna hade varit ostörda hela natten. Någon ytterligare åtgärd till fullföljande
av föreskriften om vila hade knappast varit möjlig från Larssons
sida enär plutonerna ej varit samlade; grupperna hade varit utspridda över

174

ett område av omkring tio kvadratmil. Som kompanichef hade Larsson ej
heller haft någon befogenhet eller möjlighet att under natten avbryta den av
övningen betingade verksamheten vid grupperna. Att det sedan i några fall
inträffat att bilförare fått sova mindre än sex timmar hade legat helt utanför
Larssons kontroll. Orsaken till detta förhållande kunde Larsson självfallet
icke nu uppgiva. Det kunde ha förhållit sig på det sättet att t. ex.
gruppens elverk, som lämnade ström till radiolänkutrustningen, stannat under
natten. Elverken dreves av en två- eller fyrtaktsmotor och bilförarna
vore utbildade att sköta dessa elverk. Även andra störningar kunde ha uppträtt
under natten. Emellertid kvarstode faktum att ingen tjänst utöver den
ordinarie varit beordrad samt att, om allting vid stationerna fungerat normalt,
personalen haft att sitta vid stationerna i tvåtimmarspass samt varit
passfri sex timmar. Detta hade varit dygnsrutinen under hela övningen. De
omkomna hade under den ifrågavarande natten tjänstgjort efter frivilligt
åtagande. Vissa bilförare tillhörande radiolänkplutonen hade fått order att
tanka sina bilar efter middagsmålet den 17 januari. Sådan tankning hade
varit nödvändig och hade ingått i marschförberedelserna. Att bilarna ej
kunnat tankas från drivmedelsbilen före middagen hade berott på att den
sistnämndas förråd tillfälligt tagit slut. Som tidpunkten för middagsmålet
var inne hade Wahlman beslutat tanka vid civil mack efter middagen. Tankningen
hade tagit onormalt lång tid på grund av att mackens pumpanläggning
vid tillfället fungerat dåligt. Vad anginge orsaken till dödsolyckan hade
Larsson svårt att tro att föraren somnat vid olyckstillfället. Mot att så
skulle varit fallet talade alt man haft rast omkring tio minuter innan
olyckan hände, att man efter att ha kört genom mörka trakter plötsligt
kommit fram mot den kraftigt upplysta fabriken samt att platsen tidigare
vore känd som en olycksplats där liknande olyckshändelser inträffat. Från
angivna synpunkter ville det synas Larsson att olyckan haft annan orsak
än att föraren slumrat till. Av ett till polisutredningen fogat fotografi över
olycksplatsen framginge att i vägens förlängning i olycksjeepens färdriktning
räknat funnes ett hak i en skogsrand. Detta komme för en bilförare
under mörker att te sig som om vägen fortsatte rakt fram. I själva verket
vore det emellertid järnvägen som fortsatte in i uthuggningen medan landsvägen
började en högersväng just vid Stödstorpsån. Detta förhållande kan
lör sent ha observerats av Hans Gunnar Nilsson, i synnerhet som han kan ha
distraherats av ljuset och röken från fabriken.

Wahlman anförde i ett den 1 oktober 1959 dagtecknat yttrande: Det hade
ifrågasatts huruvida gruppcheferna fullgjort sina åligganden. Framhållas
borde att de gruppchefer som tjänstgjort vid plutonen varit uttagna bland
plutonens ordinarie personal och alltså tillhört samma kategori som denna,
värnpliktiga i allmänhet, vilken kategori ej meddelades någon särskild belälsutbildning.
Dessa gruppchefer hade närmast varit avsedda såsom materielgruppchefer
och hade icke varit mer skickade än övriga värnpliktiga i
plutonen att verkställa kontroll av gruppens utrustning eller bilförarnas
åtgärder. Kontroll av förberedelserna hade sålunda måst verkställas av

175

Wahlman personligen, vilket även skett vid Tonielilla realskola efter det
materielvården och överräkningen var klar vid 15-tiden. Vid denna kontroll
hade bl. a. framkommit att halvljuset på högra strålkastaren till Hans Gunnar
Nilssons jeep var ur funktion. Wahlman hade då beordrat skifte av
strålkastarlamporna för att bilens högra del skulle vara belyst vid avbländning.
Wahlman hade övervakat bytet och därefter konstaterat att helljuset på
båda strålkastarna och halvljuset på den högra fungerat oklanderligt samt
att halvljuset på den vänstra strålkastaren ej fungerat. Med hänsyn till körningens
karaktär av kolonnkörning hade Wahlman bedömt att bristen i belysningshänseende
icke varit av den omfattning att den kunnat motivera
körförbud. Vid den nämnda kontrollen av last och fordon m. in. hade Wahlman
personligen frågat varje bilförare om allt varit klart på bilen, vilket
bejakats. Därmed ansåge Wahlman sig ha fullgjort sina åligganden enligt
SignR II 9 kap. i fråga om förberedelser för marsch. Vid ankomsten till parkeringsplatsen
i Tomelilla för drivmedelsersättning hade Wahlman mötts
av beskedet att bensinen var slut på drivmedelsbilen. Wahlman hade då beslutat
att låta utspisa plutonen omedelbart för att efter utspisningen med
endast försteförarna åka till civil mack för att tanka. I samband med utspisningen
hade Wahlman anvisat bilförarna plats i Folkets hus, där de skolat
vila intill uppställningen för avfärd. Wahlman hade själv övervakat tankningen.
Denna hade varit klar klockan 2030, något försenad av att några elsäkringar
i mackanläggningen utlösts och måst ersättas. Efter hand som
tankning skett hade bilförarna beordrats ställa upp bilarna på parkeringsplatsen
och därefter gå till vila i Folkets hus. Enligt SignR II 9 kap. 88 mom.
ålåge det fordonsclief att vid rast rapportera till gruppchefen förhållandet
med bilen. Då vid plutonen ej funnits »annat än bilförarna» hade alltså fordonschefen,
d. v. s. försteföraren, varit skyldig rapportera direkt till Wahlman,
vilken rapport Wahlman kunnat mottaga även om han suttit kvar i bilen.
Någon rapport angående felaktigheter hade icke avlämnats. I övrigt hade
Wahlman bedömt det fullt tillfredsställande att kompanichefen tillsammans
med löjtnanten Bergman vid rasterna gått längs kolonnen och kontrollerat
bilförarna. Orsaken till att gruppcheferna ej färdats tillsammans
med grupperna hade varit att de skulle slippa sitta trångt på ett dragigt
lastflak med begränsade möjligheter att hålla sig varma. Då gruppcheferna
icke haft större befälskompetens än som tidigare anförts, skulle de i detta
sammanhang ej ha fyllt någon uppgift vid gruppen. Att den värnpliktige
som brukat köra plutonchefen, Linus Nilsson, vid denna övning ej kört plulonchefsbilen
hade berott på önskemålet att så långt möjligt tillgodose behovet
av två bilförare på varje gruppbi!. Detta hade ej helt kunnat ske på
grund av sjukläget vid plutonen. Nödvändigheten av omtanke om truppen
hade varit vägledande. Möjligheterna att övervaka plutonens marsch ökade
ej genom att någon annan körde plutonchefsbilen. Plutonens marschdjup
med anbefallt marschavstånd bleve två kilometer. Wahlman hade kunnat
köra åt sidan och låta plutonen passera för alt därefter köra in på ursprunglig
plats i kolonnen igen, vilket han ävenledes ett par gånger gjort. Vid varje

176

sådan kontroll hade bilarna legat utan anmärkning på anbefallda avstånd.
Kontroll av plutonens marsch hade alltså verkställts av plutonchefen. Angående
sitt eget körsätt under marschen ville Wahlman framhålla följande.
Den av Bergkvist relaterade händelsen vore Wahlman väl bekant och riktigt
återgiven såtillvida att Wahlman först kört ut på vägens högra sida och därefter
åter in till vänster. Orsaken till denna manöver hade varit att Wahlman
velat ha perspektiv på kolonnen för att i backspegeln kunna kontrollera
bakomvarande fordon. Då intet möte förelegat och ingen bil legat så
nära att någon omkörning kunnat förväntas, hade Wahlman ansett sig
riskfritt kunna göra denna manöver. Efter denna kontroll hade Wahlman
velat även från andra sidan fä perspektiv på kolonnen och då svängt så nära
snövallen som möjligt varvid vänster framhjul skurit in i snön. För att icke
få kast på bilen hade Wahlman styrt långsamt upp på vägbanan igen och
därvid, strax innan bilen åter varit uppe på vägbanan, kört omkull en kantruska.
Denna hade träffat bilen strax till höger om vänster strålkastare.
»Med reservation för ett och ett halvt års väntetid» ville Wahlman rörande
Bergkvists uppgift att denne ej vågat köra om Wahlmans bil dock göra gällande
att Bergvist kört om Wahlman med en vit skåpbil med något liknande
ordet »charkuteri» skrivet i halvbågform på bakre delen; bilen var troligen
en Opel eller en Hansa Borgward.

Under förmälan att erfarenheter från utbildningsåret 1957—1958 i fråga
om kontroll (visitation) och rapportering m. m. vid motormarsch visat att
vissa förtydliganden erfordrades i gällande reglementen samt att kontroll
och rapportering särskilt borde uppmärksammas vid utbildningen lät chefen
för armén genom arméorder den 30 maj 1958 meddela provisoriska utbildningsanvisningar
i ämnet och anbefallde att anvisningarna i avvaktan
på resultatet av en översyn av de militära bestämmelserna för marsch med
motorfordon skulle från och med utbildningsåret 1958—1959 tillämpas som
komplement till och i förekommande fall med avsteg från gällande reglementen
och instruktioner. Anvisningarna innehöllo förtydliganden väsentligen
i de hänseenden som av tränginspektören åsyftats i dennes promemoria
den 15 april 1958. Därjämte förekommo i anvisningarna bestämmelser
för planläggning och genomförande av särskilt ansträngande motormarsch,
exempelvis för marsch i anslutning till föregående ansträngande verksamhet.
Vid planläggning av sådan marsch skulle enligt anvisningarna iakttagas
att förarna bereddes största möjliga vila under dygnet före marschen samt
att raster inlades tätare än eljest, varvid förarnas kondition skulle uppmärksammas
och förarbyte vid behov företagas. Tillika skulle tillses att personalen
vid kort rast liksom i slutet av lång rast i största möjliga utsträckning
hölle sig i rörelse i friska luften samt att möjligheterna att utspisa
varm dryck i samband med rast tillvaratoges. Passagerare skulle slutligen
hjälpa till att hålla förare vaken genom lätt samtal med denne.

Sedan det blivit upplyst att viss avdelning inom försvarsstaben fått sig
ålagt att utarbeta och i särskild publikation sammanställa bestämmelser
som närmast skulle ha till syfte att, i vad gällde militära motortransporter,

177

trygga den allmänna trafiksäkerheten, anhöll miiilieoinbudsmannen i skrivelse
den 13 augusti 1959 till överbefälhavaren att få emotse närmare upplysningar
rörande åsyftade arbete, särskilt i vad avsåge tillämpade eller
tilltänkta riktlinjer för detsamma, samt angående den tid som beräknades
åtgå för arbetets slutförande.

Överbefälhavaren meddelade i skrivelse den 21 augusti 1959 att arbetet
med den åsyftade publikationen med militära vägtrafikbestämmelser påbörjats
och avsåges skola fortsättas i eu arbetsgrupp med representanter
från bl. a. försvarsstaben, arinéstaben och armétygförvaltningen samt att
civil expertis vid behov konrme att anlitas. Överbefälhavaren upplyste tilllika
att avsikten vore att taga kontakt med försvarsdepartementet för att
anknyta till den översyn av de militära vägtrafikbestämmelserna som chefen
för försvarsdepartementet utlovat i sitt här ovan omförmälda svar i riksdagen
den 22 april 1958 samt meddelade slutligen att det fortsatta arbetet
med publikationen skulle bedrivas enligt följande riktlinjer: De militära
vägtrafikbestämmelserna skulle göras lättillgängliga och presenteras på ett
överskådligt sätt. Publikationen borde utformas så att den bleve lätt att
hålla aktuell. Under arbetets gång skulle övervägas om gällande bestämmelser
borde revideras och kompletteras. Publikationen borde om möjligt
föreligga i tryck våren 1960.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
tjänstförrättande militieombudsmannen Henkow i skrivelse den 14
oktober 1959 till chefen för armén följande.

Av utredningen framgår att, sedan under tiden den 9—den 18 januari
1958 en övningsbataljon ur dåvarande Upplands signalregementes kompani
i Skövde deltagit i en signalsamverkansövning i trakten av Tomelilla, återmarschen
till Skövde företogs natten till sistnämnda dag. Vid sjutiden på
morgonen den 18 januari körde en i ett kabelkompani ingående jeep i Vaggeryd
av vägen och ned i Stödstorpsån. Besättningen å jeepen, föraren värnpliktige
Hans Gunnar Nilsson och andreföraren värnpliktige Linus Nilsson,
omkom genom drunkning.

De närmare omständigheterna vid olyckshändelsen ha icke kunnat klarläggas.
Det enda åsyna vittnet var en värnpliktig som förde en jeep ett par
hundra meter efter den förolyckade jeepen. Denne såg endast att det gnistrade
till på den framförvarande jeepens vänstersida och att jeepen därefter
försvann. Han blev emellertid av iakttagelsen så chockad att han
körde vidare utan att stanna och gjorde anmälan till befälet törst vid ett
uppehåll någon mil norr om Vaggeryd. Det förefaller sannolikt att det iakttagna
gnistrandet uppkom då jeepen körde emot det vid ån befintliga vägräcket.
Två arbetare vid eu intill olycksplatsen belägen fabrik ha uppgivit
sig ha hört eu smäll från vägen. Oaktat att de genast förflyttat sig närmare
denna, iakttogo de icke annat som kunde sättas i samband med en olycka
än en personbil, vilken befann sig ett trettiotal meter norr om ån och till

12—591527. Militicombudsmannens ämbetsberättelse

178

en början sakta men sedan snabbare körde vidare norrut. Uteslutet är ej
att denna bil på något sätt medverkat till jeepens förolyckande, men då den
icke sedermera kunnat identifieras, saknas förutsättningar att få klarhet i
detta avseende. Vid en i efterhand företagen undersökning av jeepen bär
icke framkommit alt den varit behäftad med någon teknisk felaktighet som
direkt kunnat förorsaka olyckan. Däremot har konstaterats att jeepens halvljus
varit ur tunktion och att jeepen i olycksögonblicket kört med parkeringsljus.
Eftersom vägen vid olycksplatsen var tämligen väl upplyst från
belysningen å fabriksområdet, kan dock knappast denna omständighet ha
varit avgörande orsak till olyckan. Med hänsyn till att enligt nyssnämnda
undersökning en betydande kärvhet gjort sig gällande vid växling mellan
hel- och parkeringsljus skulle det kunna tänkas att föraren omedelbart
innan olyckan inträffade ämnat slå om från parkeringsljus till helljus och
därvid för ett ögonblick kommit att försumma styrningen, men någon särskild
anledning att antaga detta föreligger icke. Såvitt utredningen giver vid
handen är det emellertid ej uteslutet att föraren låtit komma sig någon oaktsamhet
till last. Hans Gunnar Nilsson, som får förutsättas ha varit förare
vid olyckstillfället, har ensam kört jeepen hela tiden sedan avfärden från
Tomelilla ungefär klockan 2330 dagen före olyckan. I betraktande härav
och då marschen försiggick under sista dygnet av en tio dagars övning i
tält kan det också ifrågasättas om han ej på grund av uttröttning saknade
nödiga förutsättningar att på betryggande sätt kunna föra motorfordon.
Enligt vad en annan värnpliktig trott sig minnas har Hans Gunnar Nilsson
själv, såsom förklaring till att han girat ned vid vänster sida om vägen
på en plats söder om Skillingaryd, uppgivit att han somnat. Å andra sidan
har samme värnpliktige åtminstone två gånger under färden erbjudit sig
att avlösa Hans Gunnar Nilsson såsom förare utan att denne ansett sig behöva
avlösning. Alt märka är även att Hans Gunnar Nilsson synes ha sovit
under natten till den 17 januari inemot sju timmar och under tiden
närmast före avfärden från Tomelilla ungefär en timme samt att olyckan
inträffade redan efter en mils körning från den plats vid Skillingaryd, där
rast senast gjorts och Hans Gunnar Nilsson stigit ur fordonet.

Vid nu angivna förhållanden torde det icke vara möjligt att bilda sig eu
bestämd uppfattning om anledningen till olyckan. Även om det alltså icke
finnes tillräckliga skäl att antaga att föraren somnat, måste dock sannolikheten
för att uttröttning varit en åtminstone bidragande orsak anses stor.
Under ifrågavarande marsch har inträffat jämväl andra händelser av beskaffenhet
att kunna tillskrivas trötthet hos förare än dödsolyckan i Vaggeryd.
Förutom att, såsom redan berörts, Hans Gunnar Nilsson på eu plats
söder om Skillingaryd gjort en omotiverad vänstergir, har Linus Nilsson,
vilken fram till rastplatsen vid Ljungby körde en annan jeep än den sedermera
förolyckade, vid åtminstone ett tillfälle fört jeepen av och an på vägen
och därvid varit nära att sammanstöta med en mötande bil. Vid rasten i
trakten av Ljungby blev Linus Nilsson efter egen begäran på grund av trötthet
avlöst av en annan värnpliktig. På ett ställe cirka två kilometer norr om

179

Vaggeryd har en militärbil, som förts av fänriken, numera löjtnanten Wahlman,
iakttagits köra ömsom på högra och ömsom på vänstra sidan av vägen
och därvid delvis utanför den asfalterade vägbanan. Wahlmans uppgift, att
han avsiktligt kört först på höger och sedan på vänster sida av vägen för att
i backspegeln kontrollera bakomvarande fordon i kolonnen, förtjänar med
hänsyn till omständigheterna icke avseende. Efter ytterligare en eller annan
mils körning har Wahlman kört av vägen på vänster sida så att bogseringshjälp
blivit erforderlig. Wahlman, som visserligen icke ansett sig så
trött att han var olämplig att föra bil, har likväl förklarat att dikeskörningen
berott på att han för ett ögonblick slumrat till. Oavsett frågan huruvida
Wahlman bör ställas till ansvar för vad han härutinnan låtit komma sig till
last, vilken fråga jag kommer att upptaga till särskilt bedömande, synes det
anmärkningsvärt att påtagliga trötthetssymtom förekommit i angiven omfattning
inom en pluton med högst ett tiotal fordon; Hans Gunnar Nilsson
och Linus Nilsson tillhörde den radiolänkpluton, för vilken Wahlman var
chef.

Anledning saknas att antaga att de övningar som föregått marschen varit
särskilt ansträngande. Med hänsyn till att denna skulle företagas nattetid
och i direkt anslutning till övningarna, har det icke desto mindre varit
angeläget att fordonsförarna under dygnet närmast före avfärden fått erforderlig
vila. I utfärdad bataljonsorder föreskrevs också att förarna skulle
beredas vila i största möjliga utsträckning såväl under natten till den 17
januari som, såvitt anginge kabelkompaniet, nämnda dag före klockan 2300,
(Jnder natten till den 17 januari sovo emellertid fyra av radiolänkplutonens
tio värnpliktiga förare mindre än sex timmar, en av förarna endast två timmar.
Vid middagsmålet den 17 januari klockan 1900 beordrades försteförarna
vid kabelkompaniet att verkställa tankning klockan 2000, och denna
blev icke slutförd förrän ungefär klockan 2100. Det synes därför som om
bataljonsorderns föreskrift om vila icke blivit iakttagen på ett godtagbart
sätt. Visserligen har det uppgivits att den i vissa fall alltför korta vilotiden
natten till den 17 januari berott på särskilda omständigheter och att den
anbefallda tankningen på grund av otillräckligt bränsleförråd icke kunnat
ske före middagsmålet. Såvitt utredningen visar har emellertid något avgörande
hinder icke förefunnits alt organisera tjänsten med sådant förutseende
att alla de som skulle föra motorfordon under den nattliga, mer än 40 millånga
marschen voro fria från tjänstgöring åtminstone sex, sju timmar den
närmast föregående natten och, framför allt, fingo ostörd vila under hela tiden
mellan middagsmålet och avfärden. Det i bataljonsordern använda uttrycket,
vila i största möjliga utsträckning, har rimligtvis bort tolkas så att
ej ens enstaka förare kunnat utan tvingande skäl sättas till i och för sig nödvändiga
uppgifter, och detta oavsett om frivilligt åtagande förelegat. Med
hänsyn till trafiksäkerheten borde det för befälet ha framstått såsom synnerligen
viktigt att tillse alt samtliga förare befunno sig i fullt tillfredsställande
kondition vid den för avfärden bestämda tidpunkten. Enligt trafiklagstiftningen
har visserligen varje förare eget ansvar i detta hänseende, men

180

därigenom fritages icke befälet från skyldigheten att ägna omsorg åt kördugligheten
inför beordrad lcörning.

I 9 kap. 63 mom. signaltruppreglementet, del II, stadgas att kompanichef
med biträde av underlydande befäl kontrollerar förberedelserna för marsch
i god tid före marschen, att plutonchef, likaledes med biträde av underlydande
befäl, kontrollerar att förbandet är färdigt att anträda marschen på
anbefalld tid m. m. samt att gruppchef biträder plutonchefen vid kontroll
av förberedelserna och därvid bl. a. skall kontrollera att fordonen äro körklara.
Eftersom den i bataljonsordern givna föreskriften om vila för bilförarna
otvivelaktigt varit ett led i förberedelserna, har följaktligen kaptenen
Larsson såsom kompanichef i sista hand haft ansvaret för att föreskriften
på ändamålsenligt sätt blivit iakttagen. Med hänsyn till de åtgärder i
detta hänseende som Larsson vidtagit riktar sig emellertid den i det föregående
anförda kritiken närmast mot Wahlman i egenskap av plutonchef.

Vad angår förberedelserna i övrigt för marschen kan erinras att enligt den
vid ifrågavarande tid tillämpliga soldatinstruktionen för motortjänst (1955
års upplaga) gällde följande bestämmelser. Föraren svarar närmast för vården
av honom tilldelat fordon. Vården av motorfordon i bruk omfattar daglig
tillsyn, veckotillsyn och 14-dagarstillsyn. Daglig tillsyn sker utan order
och omfattar — enligt vederbörligt materielvårdsschema — de åtgärder, som
fordras för att fordonet skall bli fullt körklart. (201 mom.) Daglig tillsyn
indelas i åtgärder före körning, åtgärder vid rast och åtgärder efter körning
(202 mom.). Vid daglig tillsyn på standardbil före körning skall kylvätskan
kontrolleras, likaså oljenivån i motorn, motorn startas och provköras,
strålkastare (hel-, halv- och parkeringsljus), baklykta och bromsljus ävenså
signalhorn, körriktningsvisare, vindrutetorkare, ringtryck, styrning,
Oromsar och koppling kontrolleras in. m. Fel, vilka icke kunna avhjälpas av
föraren, anmälas till vederbörligt befäl. (203 mom.)

Såsom i tränginspektörens promemoria den 15 april 1958 påpekats har
den sålunda föreskrivna tillsynen före körning i stor utsträckning underlåtits
eller endast ofullständigt verkställts. Tillsynen skall visserligen göras
av vederbörande förare utan särskild order, men ovan angivna skyldighet för
gruppchef att kontrollera att fordonen äro körklara omfattar givetvis även
kontroll i detta hänseende. Någon sådan kontroll synes ej ha skett i vidare
mån än att Wahlman personligen frågat varje bilförare om allt var klart på
bilen och därvid erhållit jakande svar. Till Wahlman hade emellertid av
Hans Gunnar Nilsson anmälts att halvljuset i högra strålkastaren på dennes
jeep icke fungerade. Wahlmans åtgärd i anledning härav, att allenast
beordra flyttning av vänster strålkastarlampa till höger strålkastare, är uppenbarligen
icke tillfredsställande. Innan Wahlman, såsom får förutsättas
ha skett, till kompanichefen rapporterat att förbandet var färdigt att anträda
marschen, borde han ha tillsett att en ny lampa blev anskaffad.

Beträffande åtgärder vid rast under marsch innehåller signaltruppreglementet,
del II, i 9 kap. 88 mom. följande bestämmelser. Plutonchef skall
med biträde av underlydande befäl bl. a. kontrollera fordonens uppställning

181

och vidtaga åtgärder för reparationstjänst, utspisning, tankning in. in.
Gruppchef biträder plutonchef med nyssnämnda åligganden och skall därvid
kontrollera fordonschefernas åtgärder vid rast samt rapportera läget vid
gruppen till plutonchefen. Fordonschef skall bl. a. ställa upp fordonet, kontrollera
lasten, vidtaga övriga åtgärder, som förare av motorfordon skall
utföra vid rast, samt rapportera till gruppchefen. Enligt mom. 426 i soldatinstruktionen
för motortjänst skall vid rast dels fordonet och lasten visiteras,
därvid särskilt kontrolleras tillgången på drivmedel, kylvattnets mängd
och temperatur, ringtrycket in. m., dels bristfälligheter avhjälpas, då så kan
ske, och dels resultatet av visitationen anmälas till närmaste chef.

Icke heller de sålunda återgivna föreskrifterna om åtgärder vid rast synas
ha iakttagits under ifrågavarande marsch. Enligt vad i promemorian den
15 april 1958 framhållits har praktiskt taget icke någon fordonsvisitation
förekommit. Eftersom särskilda fordonschefer icke funnits, torde visitationen
ha bort utföras av förarna och kontrollen därav av gruppcheferna. I
den mån de sistnämnda ej tjänstgjorde såsom andreförare, synas de emellertid
icke ha medföljt något i kabelkompaniet ingående fordon. Under dessa
omständigheter har Wahlman icke kunnat påräkna vare sig att visitationskontroll
utförts eller att föreskrivna rapporter om läget vid plutonens
grupper kommit honom till lianda. Wahlman hade därför själv bort göra
sig underrättad om förhållandena vid de olika fordonen, men detta har han
underlåtit. Därest Wahlman fullgjort sin skyldighet därutinnan, skulle han
säkerligen vid rasten i trakten av Ljungby ha fått vetskap om att även det
andra halvljuset på den av Hans Gunnar Nilsson förda jeepen var ur funktion.
Och eftersom uttrycket »läget vid gruppen» måste anses åsyfta såväl
personella som materiella förhållanden, kunde han också ha varit bättre
informerad om förarnas kondition.

I enlighet med det anförda kunna vissa anmärkningar framställas mot
Wahlmans sätt att fullgöra sina åligganden i samband med ifrågavarande
marsch. Eftersom det icke varit möjligt att klarlägga de närmare omständigheterna
vid den i Vaggeryd inträffade dödsolyckan, synes dock icke kunna
antagas att vad som ligger honom till last medverkat till olyckan. På
grund härav och med hänsyn till de förhållanden som eljest kunna åberopas
till Wahlmans ursäkt finner jag, bortsett från ovanberörda fråga om ansvar
å honom för vårdslöshet i trafik, ärendet icke böra föranleda ytterligare
åtgärd.

Avskrift av tjänstförrättande militieoinbudsmannens skrivelse tillställdes
landsfogden samt Franz Nilsson och Helmer Nilsson. Wahlman skulle genom
arméchefens försorg erhålla del av skrivelsen.

182

22. Frågor rörande handläggningen av ärenden angående ersättning för uppfinningar
gjorda av anställda inom försvaret ävensom visst spörsmål beträffande
principerna för bestämmande av sådan ersättning

I tidskriften Civila försvarstjänstemannen, som är organ för Försvarets
civila tjänstemannaförbund, förekom i nummer 3 av årgång 1957 en artikel
med rubriken »Varning till uppfinnare!». I artikeln uppgavs att förbundskansliet
följde för försvarets uppfinnare viktiga principfrågor och hjälpte
enstaka uppfinnare med slutande av avtal och liknande frågor samt att förbundet
därvid funnit tydliga tecken på en för försvarets uppfinnare mycket
oroande utveckling. Beträffande ett i artikeln särskilt berört, icke närmare
identifierat uppfinnarärende, vilket påstods på ett belysande sätt visa hur
försvarets uppfinnare behandlades, anfördes bl. a. följande: Den uppfinning
varom i berörda ärende vore fråga hade gjorts år 1950, och på våren 1956
hade man hunnit så långt, att ärendet skulle remissbehandlas i statens
nämnd för arbetstagares uppfinningar. Den långa mellantiden hade av vederbörande
myndigheter bl. a. använts till att förmå uppfinnaren att gå med på
sämre avtalsförslag än det förslag som han ursprungligen godkänt. Statens
nämnd för arbetstagares uppfinningar (i den följande redogörelsen kallad
statens uppfinnarnämnd) uttalade att det syntes ofrånkomligt att de utdragna
förhandlingarna med hänsyn till kronans monopolställning på det
militärtekniska område inom vilket uppfinningen fölle rent faktiskt verkat
såsom ett kraftigt påtryckningsmedel från kronans sida gentemot uppfinnaren.
I ett av vederbörande myndighet efter nämndens utlåtande avgivet yttrande
förekomme icke bara mycket tendentiösa uttalanden utan också påvisbara
felaktigheter och i enstaka fall påståenden gripna ur luften. Del
märkligaste vore emellertid att man från berörda centrala förvaltningsmyndigheters
sida efter nämndens utlåtande gått in på en helt ny linje i ärendet.
— Artikeln utmynnade i följande till försvarets uppfinnare riktade tillkännagivande:
»Myndigheterna kommer att göra vad de kan för att skära
ner ersättningen för Edra uppfinningar. Ni kommer alltid att anses bunden
av de avtalsförslag, som Ni godkänt, medan myndigheterna kommer att känna
sig oförhindrade att komma med nya bud. Er beroendeställning som anställd
och kronans monopolställning på det militärtekniska området kan
komma alt utnyttjas. Om Ni inte vill gå med på de föreslagna villkoren kan
Irågan om avtalet förhalas mycket lång tid. Hemligstämpeln kan i vissa fall
verka på ett sätt som direkt försvårar Edra möjligheter att få ersättning.
Trots uppfinnarnämndens ställning och uppgift enligt lagen och förarbetena
till lagen kan Ni inte säkert räkna med alt försvarsdepartementet följer
nämndens utlåtande. Snarare synes departementet i första hand vilja gå på
den linje, som är för kronan förmånligast.»

I en av ingenjören G. Jolhagen till militieombudsmannen den 6 april 1957
ingiven skrift hänvisade Jolhagen till den här ovan oinförmälda tidningsartikeln,
vilken enligt hans mening pekade på en rad otillfredsställande för -

183

hållanden i fråga om handläggningen av uppfinnarärenden inom försvaret,
och hemställde att militieombudsmannen skulle granska det särskilda ärende
som tagits till utgångspunkt för artikeln.

Sedan inhämtats att det i tidningsartikeln berörda ärendet handlagts av
bland andra armétygförvaltningen hemställde militieombudsmannen i skrivelse
den 10 april 1957 om förvaltningens yttrande med anledning av vad
som förekommit.

I en den 1 juli 1957 till militieombudsmannen inkommen skrivelse
upplyste armétygförvaltningen att det i tidningsartikeln åsyftade ärendet
uppenbarligen gällde frågan om ersättning till byråingenjören E. Jernberg
för viss rätt till en av honom gjord uppfinning av patron för kammarskjutning
med pistol eller kulsprutepistol, vilken uppfinning tillkommit under tid
då Jernberg tjänstgjorde som chef för handvapenammunitionsdetaljen inom
första vapenbyrån vid förutvarande arméförvaltningens tygavdelning. Samtidigt
överlämnade förvaltningen till militieombudsmannen handlingarna i
ärendet, vilka jämväl innefattade en från försvarsdepartementet såsom lån
bekommen akt.

Av handlingarna inhämtades följande.

Kulsprutepistol m/45, som är ett automatiskt handvapen, är konstruerad
enligt principen »tungt slutstycke». Samtidigt som krutgasen driver projektilen
genom vapnets lopp pressar den även slutstycket bakåt. Slutstycket
är tungt och är i skottlossningsögonblicket i rörelse framåt. Det hinner därför
blott röra sig omkring 2 millimeter medan projektilen är i loppet. Under
slutstyckets fortsatta rörelse, som bromsas upp av en rekylfjäder, kastas
hylsan ut. Automateld erhålles så länge avtryckaren hålles intryckt. Vapnets
pipa är räfflad och har en kaliber av 9 millimeter. Då kulsprutepistol i allt
större utsträckning tillfördes arméns beväpning framhölls från arméstaben
nödvändigheten av att lösskjutning med kulsprutepistol möjliggjordes. I
avsaknad av sådan möjlighet till lösskjutning hade använts särskilda anordningar,
vilka mekaniskt åstadkommo ljud påminnande om skottlossning.
Detta ansågs emellertid vara en mycket otillfredsställande lösning. I juli
1947 påbörjades försök med lös ammunition och lösskjutningsanordningar
till kulsprutepistol. Försöken bedrevos vid första vapenbyrån inom förutvarande
arméförvaltningens tygavdelning och leddes av Jernberg och likaledes
vid byrån anställde ingenjören W. Brunnström. I första hand inriktades
försöken på alt åstadkomma en lösskjutningsanordning av sedvanlig
konstruktion. Man sökte sålunda använda den till vapnet hörande, för skarp
ammunition avsedda räfflade pipan samt projektiler av trä. Försöken misslyckades
enär icke tillräcklig rekylverkan och följaktligen icke heller helautomatisk
eld kunde erhållas. I februari 1948 gjordes försök med särskilda
lösskjutningspipor med förträngt lopp. Resultaten av dessa försök blevo
gynnsammare än de tidigare. EU flertal konstruktions- och tillverkningstek -niska försök utfördes därefter med liknande pipor av olika utföranden. Tilllika
utfördes vissa principförsök med lösskjutningsskydd. I maj 1949 kon -

184

staterades att tillfredsställande funktion icke erhölls trots att pipor och ammunition
utformades så gynnsamt som möjligt. Försöken inriktades i första
band på att i projektilen prova olika träslag då det antogs att det otillfredsställande
resultatet berodde på projektilmaterialet. På hösten 1949 konstaterades
att denna väg icke var framkomlig, varefter försöksverksamheten
lades om. Försöken inriktades härefter främst på att prova andra lätt sönderdelbara
projektiler av olika material, vilka projektiler kunde fungera
antingen i normal pipa eller i lösskjutningspipa. Sålunda provades exempelvis
projektiler av träpulver, av plast och av sintrat kopparpulver. Vid försöken
syntes projektiler av plastmaterial avskjutna i lösskjutningspipa giva
det hästa resultatet. Försöken koncentrerades därför till prov med plastmaterial.

Den 17 maj 1950 söktes genom dåvarande krigsmaterielverkets försorg
svenskt patent för Jernberg och Brunnström å en uppfinning av pipa för
lösskjutning med automatisk eller halvautomatisk pistol jämte härför avsedd
lösskjutningspatron (patentansökan nr 4424/50). Uppfinningen beskrevs på
följande sätt.

Uppfinningen utgör eu lösning av problemet att möjliggöra användande
av lös ammunition vid skjutning med automatiska eller halvautomatiska
pistoler. Uppfinningen går i princip ut på att utforma loppet hos pistolens
pipa så, att vid skjutningen en tillräcklig rekyl på vapnets slutstycke erhålls
för upprätthållande av vapnets automatiska eller halvautomatiska funktion.
Patronkulans material och pipans lopp skola vidare vara så valda, att
intet av proppmaterialet kvarstannar i loppet, utan pipan skall för varje
skott blåsas ren och således vara omedelbart funktionsberedd för efter varandra
följande skott i en snabb skottserie. Enligt uppfinningen är vapnet
utformat med en pipa, vars lopp från patronläget räknat utgöres av en kort,
företrädesvis cylinderformad kanal, en från denna gående," framåt avsmalnande
kanal samt en från sistnämnda kanal mot pipans mynning gående, företrädesvis
cylinderformad, trång kanal. De för funklionen viktigaste av dessa
partier av pinans lopp äro nämnda avsmalnande kanal, som har till uppgift att
medverka till plastkulans sönderbrytande, samt nämnda trånga kanal, som
uigör fortsättning av den avsmalnande kanalen och som tillsammans med
denna åstadkommer tillräcklig fördämning för uppnående av den rekylverkan
man önskar erhålla, utan att tillåta att något av plastmaterialet kvarstannar
i och tilltäpper pipan. Dimensioneringen av nämnda delar av pipans
lopp är icke godtycklig, utan det föreligger vissa optimala värden
för dimensionerna i varje del av loppet, vilka värden stå i samband med
förutom den avsedda kalibern även de övriga delarnas av loppet dimensioner.

Dåvarande chefen för infanterisektionen inom arméförvaltningens tygavdelnings
första vapenbyrå majoren B. Zackrisson angav i tillägg till eu av
honom den 20 maj 1950 upprättad promemoria, avseende frågan om kronan
skulle förvärva rätt till Jernbergs och Brunnströms uppfinning av lösskjutningspatron,
beträffande vissa hithörande förhållanden följande: Uppfinningen
innefattade lösningen av en i tjänsten förelagd, närmare angiven
uppgift (»uppdragsuppfinning»). Uppfinnarna hade icke fått vidkännas
några kostnader för densamma. Det konstruktiva arbetet hade de helt utfört
på tjänstetid i tygavdelningens lokaler och med uteslutande anlitande av

185

dess tekniska och ekonomiska resurser. Tygavdelningens för uppfinningens
utexperimenterande och provande nedlagda kostnader kunde ännu icke angivas
men syntes röra sig om 10 000—20 000 kronor.

Angivna patentansökan nr 4424/50 kom sedermera att återtagas till förmån
för annan av samma uppfinnare gjord ansökan avsedd att skydda
samma idé, om vilken ansökan kommer att närmare förmälas här nedan.

Den 2 juni 1950 underrättade Jernberg arméförvaltningens tygavdelning
om att han gjort eu uppfinning av patron för kammar skjutning med pistol
eller kulsprutepistol. Sedan tygavdelningen hos krigsmaterielverket
anhållit att verket måtte föranstalta om patentskydd för uppfinningen söktes
den 18 augusti 1950 genom krigsmaterielverkets försorg svenskt patent
för Jernberg å uppfinningen (patentansökan nr 7078/50). Ansökan innehöll
följande redogörelse för uppfinningen.

Vid kammarskjutning med pistol eller kulsprutepistol, som utföres med
användande av en instickspipa, har hittills använts patroner med en kaliber
motsvarande instickspipans. Värdet av kammar skjutningen förringas
härvid av att omladdning efter varje skott måste ske för hand, d. v. s.
skjutningen medför ingen övning med vapnen i deras egenskap av automatvapen.
Föreliggande uppfinning avser främst att möjliggöra avgivande av
automateld vid kammar skjutning. Problemets lösning grundar sig i princip
på att en patrontyp användes som är anpassad efter vapnets normala
kaliber, varvid dock endast en del av projektilen består av metall och är
till sin kaliber avpassad efter instickspipan, medan projektilens massa i
övrigt utgöres av ett i huvudsak organiskt material med en sådan sprödhet,
att det av krutgaserna uppdelas i ett stort antal ofarliga splitter eller stoft.
Projektilen till en patron som framställs i enlighet med uppfinningen kan
sålunda betecknas som en kompoundprojektil med en kärna av metall, vilken
utgör den egentliga projektilen, och med ett hölje av sprött material
som vid sitt sönderfall ger erforderlig fördämningsverkan, så att metallprojektilen
får önskad levande kraft och tillräcklig rekylverkan erhålles för
vapnets automatiska funktion. Med en i enlighet med uppfinningen framställd
patron erhålles också den fördelen, att samma magasin som för
stridsskjutning kan användas. Uppfinningen kan betraktas som en parallell
till fullkalibriga patroner för lösskjutning. En fördel är härvid att den
för lösskjutning erforderliga »lösskjutningspipan» kan användas, varför
en extra instickspipa kan undvaras. Till projektilen avses sålunda att användas
ett sprött plastmaterial, t. ex. bakelit eller ebonit, med ett organiskt
fyllnadsmaterial, lämpligen trämjöl. Plastkroppens bakre del är utformad
med en central urtagning för att underlätta plastmaterialets sönderspliltring.
I plastkroppens spets är ett kulformigt blyhagel ingjutet.

För att inom prioritelsårct skydda sin rätt med avseende å uppfinningen
av patron för kammarskjutning lät Jernberg sedermera under sommaren
1951 utlägga ett flertal patentansökningar i utlandet.

Genom ett den 14 april 1951 dagtecknat avtal mellan arméförvaltningens
tygavdelning, å ena, samt Jernberg och Brunnström, å andra sidan, uppläto
de sistnämnda till kronan rätt alt i Sverige för eget och de frivilliga
försvarsorganisationernas behov använda, tillverka och låta tillverka alster
enligt den av dem gjorda uppfinningen av lösskjutningspatron sådan uppfinningen
vore beskriven i förenämnda patentansökan nr 4424/50 och even -

186

tuellt komme att mera preciserat bli beskriven av uppfinnarna i ytterligare
en svensk patentansökan. För den upplåtna rätten utgav kronan enligt avtalet
ersättning till Jernberg och Brunnström med 5 000 kronor. Ersättningen
skulle utgivas med 60 procent till Jernberg och med 40 procent till
Brunnström.

Den 26 juni 1951 inlämnade Jernberg och Brunnström, såsom i ovannämnda
avtal antytts, ny ansökan om svenskt patent å uppfinningen av
lösskjutningspatron, vilken uppfinning angavs som »Lös patron för lieleller
lialvautomatiskt handeldvapen» (patentansökan nr 5420/51). Avsikten
med ingivandet av patentansökan nr 4424/50, vilken såsom nämnts
senare kom att återtagas, samt patentansökan nr 5420/51 var att skydda
en och samma idé, nämligen den att vid lösskjutning med en lösskjutningspipa
med förträngt lopp skulle användas en fullkalibrig plastkula av spröd
splittringsbar plast, avpassad för automatisk funktion av vapnet.

Sedan patent- och registreringsverket med avseende å patentansökan nr
7078/50, vari Jernberg ansökt om patent å patron för kammarskjutning,
anmärkt att den i patentanspråken angivna patronen syntes vara i allt väsentligt
känd genom exempelvis vissa uppgivna amerikanska patentskrifter,
bestred krigsmaterielverket genom skrivelse den 10 juli 1951 på Jernbergs
vägnar att uppfinningen vore känd genom någon av de åsyftade patentskrifterna
och ändrade — i avsikt att uppfinningen klart skulle skilja
sig från vad förut vore känt — i viss utsträckning patentanspråken.

Genom ett den 31 juli och den 3 augusti 1951 dagtecknat avtal mellan
försvarets fabriksstyrelse, å ena, samt Jernberg och Brunnström, å andra
sidan, uppläto de sistnämnda — under förutsättning att patent beviljades i
Sverige — till kronan rätt att för försäljning till utlandet tillverka och låta
tillverka alster av uppfinningen av lösskjutningspatron, sådan uppfinningen
vore beskriven i ovan omförmälda patentansökningar nr 4424/50 och 5420/
51. Såsom ersättning för den angivna tillverknings- och försäljningsrätten
till uppfinningen skulle kronan till uppfinnarna såsom royalty erlägga 2,5
procent å den försålda ammunitionens försäljningspris. Brunnström överlät
sedermera den 30 oktober 1954 sin rätt enligt kontraktet å Jernberg.

I en till krigsmaterielverket ställd skrivelse den 23 november 1951 meddelade
Jernberg att uppfinningen av patron för kammar skjutning vore under
exploaterande i utlandet och hemställde om skriftlig bekräftelse på att
så finge ske.

Försvarets fabriksstyrelse föreslog därefter i skrivelse den 3 januari 1952
till krigsmaterielverket att kronan skulle förvärva ensamrätten att i Sverige
utnyttja eller låta utnyttja uppfinningen av patron för kammarskjutning
ävensom rätt att till utlandet försälja produkter som framställts med anlitande
av uppfinningen. Såsom ersättning till Jernberg för den angivna
rätten till försäljning till utlandet föreslog styrelsen en royalty å 2,5 procent
å produktens försäljningspris. Krigsmaterielverket tillskrev i anledning därav
och efter samråd med arméförvaltningens tygavdelning den 15 januari
1952 Jernberg och meddelade att kronan önskade förvärva ensamrätt att i

187

Sverige använda, tillverka, låta tillverka och försälja alster enligt uppfinningen
av patron för kammar skjutning ävensom rätt att till utlandet försälja
sådana alster. Samtidigt meddelade krigsmaterielverket att ämbetsverket
icke hade något att erinra mot att den ifrågavarande uppfinningen
—- med förbehåll för angiven rätt för kronan — exploaterades av Jernberg.

Genom beslut den 18 september 1952 beviljade patent- och registreringsverket,
med bifall till ansökningen den 18 augusti 1950 nr 7078, under nr
138 334 patent för Jernberg å uppfinningen avseende patron för kammarskjutning.
Den 22 oktober 1953 meddelade patent- och registreringsverket
på grund av ansökningen den 26 juni 1951, nr 5420, patent å uppfinningen
av lösskjutningspatron (patent nr 143 778).

Sedan krigsmaterielverket i likalydande skrivelser till försvarets fabriksstyrelse
och arméförvaltningens tygavdelning hemställt om uppgifter till
ledning för upprättande av förslag till avtal med Jernberg om förvärv av
rätt till dennes uppfinning av patron för kammarskjutning, därvid verket
till nämnda förvaltningsmyndigheter översänt visst formulär för ifyllande,
föreslog fabriksstyrelsen i skrivelse den 14 oktober 1953 att i avtalet med
Jernberg om förvärv av rätt till dennes uppfinning av patron för kammarskjutning
skulle — på enahanda sätt som skett i det här ovan omförmälda
avtalet den 31 juli och den 3 augusti 1951 avseende lösskjutningspatron —
medtagas rätt för kronan att för försäljning till utlandet tillverka och låta
tillverka alster enligt uppfinningen. Arméförvaltningens tygavdelning återställde
den 5 februari 1954 det från krigsmaterielverket erhållna formuläret.
Däri voro då införda uppgifter angående bl. a. de förhållanden varunder
uppfinningen av patronen för kammar skjutning tillkommit. I detta
sammanhang anmärktes i formuläret att — även om den ifrågavarande
uppfinningen utgjorde en helt ny och självständig lösning — uppfinningen
av Jernberg gjorts i samband med denne lämnat tjänsteuppdrag att utexperimentera
9 millimeters lös ammunition.

Krigsmaterielverket översände härefter till Jernberg — under hänvisning
till tidigare överläggningar — med skrivelse den 27 april 1954 två förslag
till avtal om förvärv av rätt till uppfinningen av patron för kammarskjutning,
avsedda att ingås det ena mellan Jernberg och arméförvaltningen och
det andra mellan Jernberg och fabriksstyrelsen. I skrivelsen hemställdes att
Jernberg skulle återställa förslagen i underskrivet skick därest desamma
av honom godtogcs. Förslaget till avtal med arméförvaltningen innebar att
Jernberg till förvaltningen upplät rätt att för svenska försvarets och de frivilliga
försvarsorganisationernas behov använda, tillverka och låta tillverka
alster enligt uppfinningen mot en royalty av 2 procent å tillverkningskostnaden
för ianspråktagna alster; dock skulle, sedan royaltybeloppet uppgått
till 10 000 kronor, förvaltningen iiga fritt utnyttja uppfinningen i Sverige.
Förslaget till avtal med fabriksstyrelsen innebar att Jernberg — med den
inskränkning som framginge av förslaget till avtal med arméförvaltningen
— till fabriksstyrelsen upplät ensamrätt att i Sverige tillverka och försälja
samt rätt alt till utlandet försälja alster enligt den av Jernberg gjorda

188

uppfinningen, samt att Jernberg såsom full ersättning för den sålunda upplåtna
rätten skulle under tid patentet hölls i kraft erhålla en royalty av 2,5
procent å den försålda ammunitionens försäljningspris, dock skulle royalty
icke utgå för den ammunition som styrelsen försålde till svenska försvaret
eller de frivilliga försvarsorganisationerna. Jernberg förklarade sig icke
kunna godtaga avtalsförslagen.

Den 5 juli 1954 godkände Jernberg ett förslag till avtal mellan honom och
armétygförvaltningen (sedan den 1 juli 1954 motsvarande arméförvaltningens
tygavdelning) innebärande att Jernberg till armétygförvaltningen mot en
engångsersättning av 2 000 kronor samt en royalty av 2 procent å tillverkningskostnaden
för ianspråktagna alster under en tid av högst 10 år räknat
från den 1 januari 1953 upplät rätt att för svenska försvarets och de frivilliga
försvarsorganisationernas behov använda, tillverka och låta tillverka
alster enligt den av Jernberg gjorda uppfinningen av patron för kammarskjutning.
Avtalet tillställdes armétygförvaltningen den 12 augusti 1954.

Den 9 februari 1955 godkände Jernberg förslag till avtal mellan honom
och fabriksstyrelsen om upplåtelse av ensamrätt att i Sverige tillverka och
försälja samt rätt att till utlandet försälja alster enligt den av Jernberg gjorda
uppfinningen av patron för kammarskjutning, dock med den inskränkning
som framginge av det mellan Jernberg och armétygförvaltningen tillämnade
avtalet rörande samma uppfinning. Genom avtalsförslaget tillförsäkrades
Jernberg såsom ersättning för upplåtelsen en royalty av 2,5 procent å
den försålda ammunitionens försäljningspris med den begränsningen att
royalty icke skulle utgå för ammunition som av styrelsen försåldes till
svenska försvaret eller de frivilliga försvarsorganisationerna. (Avtalsförslaget
underskrevs den 27 mars 1957 av fabriksstyrelsen.)

Sedan Jernberg å H. Nordenfelt & Co Aktiebolag — på villkor bland andra
att bolaget skulle svara för patentkostnaderna — överlåtit rätten att utomlands
exploatera i Belgien, England, Frankrike, Irland, Italien, Norge och
Tyskland beviljade samt i U. S. A., Danmark, Finland, Kanada, Schweiz och
Holland sökta patent å uppfinningarna av patron för lösskjutning och patron
för kammarskjutning (motsvarande svenska patenten nr 138 334 och nr
143 778), förvärvade fabriksstyrelsen genom avtal den 10 och den 11 februari
1955 från bolaget nämnda rätt. Enligt avtalet skulle fabriksstyrelsen såsom
ersättning för den förvärvade rätten utgiva dels 2 000 kronor för uppkomna
patentkostnader dels ock — vid försäljning av produkter till ett
land i vilket produkten vore skyddad genom patent — 2,5 procent å fakturerade
försäljningspriset, dock med viss maximering av ersättningsbeloppet
i sist angivna hänseende. Tillika innehöll avtalet bestämmelser om delning
av gottgörelse som kunde inflyta vid licensförsäljning i något av ovan angivna
länder.

I skrivelse den 12 februari 1955 hemställde armétygförvaltningen om
Kungl. Maj :ts bemyndigande att i enlighet med vad som framginge av ett
av Jernberg utan angivande av datum godkänt förslag till avtal träffa uppgörelse
med Jernberg om förvärv av nyttjanderätt till den av honom gjorda

189

uppfinningen av patron för kammarskjutning. (Det nu åsyftade förslaget
benämnes i fortsättningen i vissa sammanhang »det icke dagtecknade förslaget».
) Enligt avtalsförslaget upplät Jernberg till armétygförvaltningen
rätt att för svenska försvarets och de frivilliga försvarsorganisationernas behov
använda, tillverka och låta tillverka alster enligt den av honom gjorda
uppfinningen av patron för kammar skjutning (svenskt patent nr 138 334).
Armétygförvaltningen skulle enligt förslaget för den upplåtna rätten erlägga
3 000 kronor kontant så snart förvaltningen undertecknat avtalet samt
därutöver under en tid av högst 5 år räknat från den 1 januari 19o5 en
royalty av 2,5 procent å tillverkningskostnaden för den under angivna tidsperiod
förbrukade, enligt uppfinningen tillverkade ammunitionen.

Under förmälan att samråd ägt rum med försvarets civilförvaltning anförde
armétygförvaltningen till stöd för sin framställning till Kungl. Maj :t
bl. a. följande: Uppfinningen av lösskjutningspatronen, till vilken kronan
genom avtal med Jernberg och Brunnström den 14 april 1951 förvärvat viss
nyttjanderätt, utgjorde en god lösning av problemet att för automatiska eldhandvapen
åstadkomma en lös patron av sådan beskaffenhet, att den bringade
det använda vapnets rekylmekanism att fungera på normalt sätt, men
likväl utan fara kunde användas för övningsändamål vid fingerad strid mellan
olika styrkor. Vid utbildning i skjutning med automatiska eldhandvapen
måste emellertid jämväl träffverkan i målanordningar kunna iakttagas.
Det hade därför sedan flera år framstått såsom synnerligen angeläget att
vid bedrivande av här avsedd skjututbildning äga tillgång till s. k. kammarammunition.
Denna beräknades betinga lägre anskaffningskostnader än den
för ändamålet hittills använda skarpa ammunitionen och skulle därjämte
erbjuda fördelar framför denna genom att medgiva kortare säkerhetsavstånd.
På sistnämnda problem hade Jernberg funnit en lösning genom den
av honom gjorda uppfinningen av patron för kammarskjutning med pistol
eller kulsprutepistol. Beträffande betydelsen av här avsedd uppfinning kunde
framhållas, att utnyttjandet av densamma syntes komma att avsevärt
effektivisera utbildningen i skjutning med kulsprutepistol, vilket vore av
synnerlig vikt med hänsyn till den ändrade beväpning, som under senare
år genomförts vid armén. Någon för automateld avsedd kammarammunition,
vilken liksom den nu ifrågavarande kunde användas för skjutning
med kulsprutepistol, hade tidigare icke varit konstruerad. Hittills hade all
skjututbildning beträffande kulsprutepistol i de fall då träffverkan i olika
slag av målanordningar varit önskvärd och lösa, endast för eldgivningsmarkering
avsedda skott ej kunnat komma till användning måst ske med
skarp ammunition. Dylik ammunition hade emellertid en avsevärd maximiskottvidd
medan motsvarande skottvidd för den nykonstruerade kammarammunitionen
utgjorde endast 300 meter. Förutom lägre ammunitionskostnader
nåddes jämväl den fördelen, att vid otjänlig väderlek inomhusskjutbanor
kunde anordnas samt att tillfälligt för ifrågavarande ändamål iordningställda
skjutbanor utomhus kunde utnyttjas i väsentligt större omfattning
än som hittills varit möjligt. På grund av ovan angivna fördelar hade

190

här avsedd kammarammunition efter föregående försök vid trupp blivit
fastställd för allmänt bruk vid armén. Den nu ifrågavarande uppfinningen
vore icke att anse som en sådan utveckling av ovan omförmälda uppfinning,
avseende »Lös patron för hel- eller halvautomatiskt handeldvapen», vartill
nyttjanderätt enligt § 2 i förenämnda avtal den 14 april 1951 jämväl upplåtits
till kronan. Beträffande tillkomsten av uppfinningen av patron för
kammarskjutning kunde framhållas att, sedan Jernberg i sin tjänst vid
tygavdelningen fått uppmärksamheten riktad på berörda ammunitionsproblem
samt på fritid i princip utformat uppfinningen, han enligt särskilt
medgivande bedrivit den fortsatta konstruktionsverksamheten huvudsakligen
å tjänstetid. Erforderliga försöksarbeten, provskjutningar m. in. hade
likaledes utförts på tjänstetid samt på kronans bekostnad. Rörande Jernbergs
anställningsförhållanden kunde nämnas, att han, som år 1939 avlagt
examen vid Stockholms tekniska institut, högre fackavdelningen för maskinteknik,
från och med den 1 januari 1941 anställts vid ämbetsverket såsom
extra tjänsteman med placering å första vapenbyråns infanterisektion
och efter förordnande från och med den 1 mars 1945 till extra ordinarie
tjänsteman i dåvarande lönegraden MEo 21 (Ce 24) tjänstgjort såsom bhef
för sektionens detalj för handvapenammunition, i vilken sistnämnda befattning
han från och med den 1 februari 1953 befordrats till byråingenjör i lönegraden
Ce 27. — Såsom underlag för ett slutligt bedömande av ersättningsfrågan
i förevarande fall ville armétygförvaltningen framhålla, att i
enlighet med utlagd provbeställning leverans verkställts under år 1954 av
1 000 000 skott av här avsedd konstruktion. Vidare hade inom ämbetsverket
under december månad samma år principbeslut fattats om tillverkning av
tillhopa 15 000 000 skott, avsedda att täcka ett beräknat behov för de närmaste
åren av ifrågavarande kammarammunition. Kostnaderna för sistnämnda
anskaffning uppskattades till 8 öre per skott eller allenast cirka
55 procent av kostnaden, 15 öre, för 9 millimeters skarp patron. Av det anförda
framginge sålunda, att betydande besparingar stode att vinna genom
utnyttjande av kammarammunition enligt den av Jernberg gjorda uppfinningen,
särskilt som förbrukningen, såvitt kunde bedömas, syntes komma
att uppgå till 15—20 miljoner skott för den närmaste femårsperioden. Med
utgångspunkt från ovan angivna förhållanden hade armétygförvaltningen
ansett sig böra föreslå vissa modifikationer i det av krigsmaterielverket
översända avtalsförslaget. Med hänsyn till att den framtida förbrukningen
av ifrågavarande ammunition icke kunde tillförlitligen bedömas, syntes
royalty böra utgå allenast under en tidsperiod av 5 år räknat från och
med den 1 januari 1955. Såsom kompensation härför hade ämbetsverket ansett
skäligt, att föreslagen royalty å 2 procent höjdes till 2,5 procent att
utgå å tillverkningskostnaden för under nyssnämnda tidsperiod »förbrukad»
ammunition. Slutligen syntes engångsbeloppet å 2 000 kronor böra höjas till
3 000 kronor, innefattande viss ersättning jämväl för det antal skott, som
enligt ovan redan tillverkats och levererats.

Kungl. Maj:t beslöt den 22 mars 1955 att i ärendet inhämta statskontorets

191

utlåtande. Statskontoret anförde i utlåtande den 6 april 1955: Såvitt framginge
av de i ärendet lämnade uppgifterna, vore den av Jernberg gjorda uppfinningen
att hänföra under 3 § andra stycket lagen om rätten till arbetstagares
uppfinningar. Vid bestämmande av ersättning till Jernberg för till
kronan upplåten nyttjanderätt torde hänsyn böra tagas till att uppfinningen,
som i princip utformats på fritid, kunnat fullbordas på tjänstetid och
helt på kronans bekostnad. Statskontoret ville erinra, att Kungl. Maj :t genom
beslut den 6 april 1951 godkänt avtal rörande rätten till en av Jernberg
jämte annan person då gjord uppfinning på ett närliggande område. Avtalet
innebar bl. a., att uppfinnarna tillerkändes ett visst engångsbelopp. I förevarande
avtal hade avsetts, att gottgörelse skulle utgå dels med visst engångsbelopp
dels ock i form av royalty. Statskontoret ville framhålla, att
formen royalty företrädesvis torde böra komma till användning, när det
icke läte sig göra att närmare beräkna omfånget av den fabrikation, som
grundades på uppfinningen. I föreliggande fall kunde emellertid värdet av
uppfinningen med någorlunda säkerhet beräknas. Med hänsyn härtill ville
statskontoret ifrågasätta, huruvida icke ersättning åt Jernberg borde utgå
huvudsakligen som engångsbelopp och procentsatsen för royalty sänkas i
motsvarande mån.

Sedan Kungl. Maj :t den 25 april 1955 beslutat att hos armétygförvaltningen
inhämta förnyat utlåtande i ärendet anförde armétygförvaltningen i utlåtande
den 14 juni 1955: Värdet av en till försvaret upplåten nyttjanderätt
till viss uppfinning torde merendels få beräknas med hänsynstagande till
bl. a. omfattningen av blivande tillverkning. Såsom framginge av innehållet
i ämbetsverkets underdåniga skrivelse i ärendet kunde emellertid i förevarande
fall den framtida förbrukningen av ifrågavarande kammarammunition
icke tillförlitligen bedömas vare sig för den närmaste femårsperioden
eller för tiden därefter. I vilken omfattning avsedd ammunition kunde komma
till användning för utbildningsändamål torde bli beroende på de erfarenheter,
som vid trupp gjordes under den första användningstiden. Med
hänsyn härtill hade armétygförvaltningen funnit skäligt, att ersättningen
för ifrågavarande nyttjanderätt faststäl des att utgå med allenast ett mindre
engångsbelopp i samband med avtalets undertecknande samt att återstoden
av ersättningen gjordes beroende av den blivande tillverkningens omfattning
under den närmaste femårsperioden. Med anledning av vad statskontoret
ifrågasatt hade ämbetsverket likväl funnit sig böra upptaga nya förhandlingar
med uppfinnaren. Denne hade därvid betingat sig höjning av engångsbeloppet
med 10 000 kronor för varje sänkning av royaltyn med en
halv procent. Enligt ämbetsverkets uppfattning vore det för närvarande
med hänsyn till ovissheten om förbrukningen av ifrågavarande ammunition
under femårsperioden icke möjligt alt med säkerhet avgöra om en uppgörelse
på nämnda villkor vore förmånligare för kronan än ämbetsverkets förslag
till avtal. På grund av föreliggande omständigheter kunde emellertid
armétygförvaltningen, därest uppgörelse icke ansågcs böra komma till stånd
enligt ämbetsverkets förslag till avtal, tillstyrka, höjning av cngångsbelop -

192

pet med endast 10 000 kronor mot sänkning av royaltyn med en halv procent.

Kungl. Maj:t beslöt härefter den 19 oktober 1955 att i ärendet inhämta
utlåtande från statens uppfinnarnämnd. I anledning härav infordrade nämnden
i skrivelse den 8 november 1955 skriftligt yttrande från Jernberg därvid
nämnden hemställde om upplysningar särskilt i följande hänseenden:
1. närmare beskrivning på Jernbergs olika arbetsuppgifter eventuellt under
hänvisning till meddelade instruktioner o. dyl.; 2. utförliga uppgifter om de
närmare omständigheterna vid uppfinningens tillkomst; 3. Jernbergs uppfattning
i frågan till vilken i 3 § lagen om rätten till arbetstagares uppfinningar
angiven kategori av uppfinningar den ifrågavarande uppfinningen
vore att hänföra; 4. Jernbergs bedömande av uppfinningens ekonomiska värde;
5. Jernbergs synpunkter på frågan huruvida ersättningen borde utgå i
form av royalty eller engångsersättning eller i båda dessa former; samt 6.
grunderna för Jernbergs vid förhandlingar med armétygförvaltningen tillkännagivna
uppfattning alt mot royalty av 0,5 procent finge anses svara en
engångsersättning av 10 000 kronor.

Jernberg anförde i yttrande den 5 december 1955 till statens uppfinnarnämnd
(varvid numreringen nedan hänför sig till de av nämnden i skrivelsen
den 8 november 1955 uppställda punkterna) följande: 1. Det år då uppfinningen
gjordes — 1950 —- var han placerad i lönegrad (dåvarande) Ce 24.
Jernbergs arbetsuppgifter voro av rent förvaltningsteknisk natur. Jernberg
hade sålunda hl. a. att närmast under ledning av sektionschefen utarbeta
och överarbeta erforderligt tekniskt underlag för pågående och planerade
anskaffningar av finkalibrig ammunition. Därjämte hade Jernberg att handlägga
allmänna ärenden av förvaltningsteknisk natur såsom planläggning
av beordrade försök och utarbetande av säkerhetsföreskrifter ävensom ärenden
angående viss vapenmateriel som hade nära anknytning till ammunition.
Enligt en den 23 mars 1955 fastställd provisorisk arbetsordning för armétygförvaltningen
ankommo på infanterisektionen ärenden angående finkalibriga
handvapen, kulsprutor och granatkastare samt ammunition till
dessa vapen. — 2. Uppfinningen hade tillkommit helt på Jernbergs initiativ
utan inverkan av order, råd eller bistånd vare sig från kronans eller kollegers
sida. Liknande s. k. kammarammunition hade tidigare funnits för
gevärskalibriga vapen, såsom gevär och kulsprutegevär. Denna ammunition
hade dock icke kunnat användas för halv- e ler helautomatisk eld, vilket
måste ha kraftigt begränsat dess värde. Den principiella utformningen skedde
på fritid. Jernberg gjorde för egna medel en del smärre inköp så att förberedande
prov i liten skala kunde utföras. Då resultaten voro lovande kontaktade
Jernberg sina chefer varefter — då intresse för kronans del ansågs
föreligga ■— de fortsatta försöken övertogos och bekostades av kronan. Sedan
patent beviljats hade Jernberg även haft årliga kostnader för detsaminas
upprätthållande. — 3. Uppfinningen vore att hänföra till andra stycket
i 3 § lagen om rätten till arbetstagares uppfinningar. Till stöd härför
kunde framhållas, att Jernbergs huvudsakliga arbetsuppgifter voro — så -

193

som ovan anförts —- rent förvaltningstekniska. Den tekniska bearbetning
av upphandlingsunderlag, som ålåge Jernberg, kunde icke rimligen anses
innebära uppgift att göra självständiga nya konstruktioner. Därest forsknings-
eller uppfinnarverksamhet skulle ha varit Jernbergs huvudsakliga
arbetsuppgift, skulle Jernberg självfallet icke ha »framtagit förslaget till uppfinningen»
på fritid. Jernbergs lön inrymde icke ersättning för uppfinningar.
Uppfinningen hade sålunda enligt Jernbergs uppfattning tillkommit i annat
samband med anställningen än som avsåges i första stycket av 3 § nämnda
lag. ■— 4. Uppfinningen innebure två fördelar. Den ena vore av utbildningsteknisk
art, i det att ökad säkerhet och effektivare utbildning erhölles vid
flera slag av skjutningar med kulsprutepistol beroende på den mindre skottvidd
och den mindre verkan, som uppnåddes med kammarammunition i
förhållande till den skarpa ammunitionen. Med hänsyn till den stora mängd
av kulsprutepistoler, som inginge i försvarets beväpning, måste denna fördel
vara väsentlig. Detta bestyrktes även av de truppförsök som utförts vid
flera förband innan kammarammunition fastställdes för allmänt bruk vid
armén. Härvid framkom bl. a. att —- i motsats till den kammarammunition
som användes till gevärskalibriga vapen och som endast avsågs för den förberedande
skjututbildningen — kammarammunitionen enligt föreliggande
uppfinning med fördel dels kunde användas vid detta slag av övningar dels
vid betydligt mer avancerade övningar såsom skogsstrid och eldinarsch. Orsaken
härtill vore dels att helautomatisk eld kunde avgivas på exakt samma
sätt som under verkliga förhållanden dels den ökade säkerheten som vunnes
beträffande rikoschetter, vådaskott, förlupna kulor m. in. Den andra
fördelen vore av ekonomisk art, i det att motsvarande kvantitet skarp ammunition
(pris omkring 15 öre per patron) beräknades bli inbesparad i
förhållande till den kammarammunition (pris 8 öre per patron) som nyttjades.
Det ungefärliga behovet av kammarammunition som angivits för arméns
del uppginge till 4 miljoner patroner per år. Här måste dock framhållas
att angiven behovsberäkning vore teoretisk, då det verkliga behovet icke
med säkerhet torde kunna fastställas förrän kammarammunitionen praktiskt
nyttjats vid trupp under 2 å 3 år. Räknade man dock med angiven siffra
för arméns del torde det icke vara någon överdrift att med hänsynstagande
till flygets, marinens och de frivilliga försvarsorganisationernas behov
höja behovssiffran till cirka 5 miljoner patroner per år. Sammanfattningsvis
kunde sägas att med nuvarande uppskattade behov kronan gjorde
en besparing av cirka 350 000 kronor per år (5 000 000 X /0,15—0,08/) förutom
de rent utbildningstekniska fördelar som vunnes. Med hänsyn till att
nyanskaffning av kulsprutepistoler fortfarande påginge kunde man räkna
med att denna vapentyp konune alt behålla sin aktualitet lång lid framöver.
En stor del av arméns bestånd av handvapen vore mellan 30—60 år gammal.
Att med hänsyn härtill åtminstone räkna med en period mellan 20—
40 år torde icke vara någon överdrift. Med angivna beräkningsgrunder skulle
under denna period en totalbesparing av cirka 7—14 miljoner kronor erhållas
för kronans del. Slutligen borde framhållas att uppfinningen utgjor13
- 591527. Militieombudsmannens ämbetsberättehe

194

de en ny principlösning på möjligheten av att för vapen av olika slag (även
grövre kalibrar) utföra övningsskjutningar som inneburo fördelar med hänsyn
till såväl säkerhet som ekonomi. -—- 5. Vid förhandlingar med kronan
hade Jernberg förklarat sig införstådd med att erhålla ersättning i form
av antingen royalty eller engångsbelopp eller i båda dessa former. Enligt
statskontorets yttrande av den 6 april 1955 ifrågasattes om icke ersättning
huvudsakligen borde utgå som engångsbelopp. Som tidigare nämnts torde
icke det slutgiltiga årsbehovet med säkerhet kunna beräknas förrän om 2 å
3 år. Med hänsyn härtill syntes det från såväl kronans som Jernbergs egen
synpunkt vara tillrådligt att en viss del av ersättningen utginge i royaltyform.
En minskning av royaltyn med förslagsvis 1 procent mot en ökad kontantersättning
av 20 000 kronor syntes Jernberg vara den mest tilltalande
lösningen. — 6. Som tidigare nämnts under punkt 4 vore det nu uppskattade
behovet av kammarammunition cirka 5 000 000 patroner per år. Anskaffningskostnaden
för dessa uppginge till cirka 400 000 kronor och med 2,5
procent royalty på detta belopp erhölls 10 000 kronor per år. Enligt avtalet
skulle ersättning utgå under 5 år, vilket innebure en ersättning av totalt
50 000 kronor. Skulle royaltyn minskas med 0,5 procent (en femtedel)
skulle totalbeloppet med angiven beräkningsgrund minskas med 10 000 kronor-
— Därjämte ville Jernberg anföra följande. Vid avtalsförhandlingar
med kronan, som i princip voro klara, hade överenskommits om engångsersättning
på 2 000 kronor jämte royalty på 2 procent att utgå under 10 år.
Förnyade förhandlingar upptogos sedan på kronans initiativ, varvid Jernberg
förklarade sig införstådd med en minskning av tiden med 5 år mot en
royaltyökning av endast 0,5 procent. Detta vore måhända en dumhet sett
ur Jernbergs synpunkt men berodde på Jernbergs önskan att få ärendet
behandlat inom rimlig tid.

Statens uppfinnarnämnd hemställde härefter i skrivelse den 17 december
1955 till armétygförval t ningen — med överlämnande av i saken föreliggande
handlingar — att förvaltningen skulle till nämnden inkomma med
yttrande i ärendet. Armétygförvaltningen framlade i skrivelse den 10 januari
1956 till nämnden vissa hithörande produktions- och kostnadsberäkningar,
vilka återgivas i nämndens bär nedan upptagna utlåtande, och anförde
ämbetsverket i skrivelsen därutöver bl. a. följande: Jernbergs huvudsakliga
arbetsuppgift vore att utarbeta tekniskt underlag för beställningar
av finkalibrig ammunition. Det ålåge honom härvid att planlägga och leda
erforderliga prov samt i övrigt utföra de särskilda tekniska och ekonomiska
utredningar, som krävdes för anskaffningsdirektiven till inköpsavdelningen.
Vidare inginge i Jernbergs uppgifter att samarbeta med tillverkarna i
syfte att fortlöpande anpassa befintliga ammunitionstyper för serietillverkning
(nya tillverknings- och kontrollmetoder). Han hade att sammanställa
resultaten av den tekniska utvecklingen inom arbetsområdet. I de fall, då
nya konstruktioner eller förbättringar erfordrades, uppgjordes program,
vilka tillställdes industrien. Dessa program uppgjordes i regel efter av arméstaben
uttryckta önskemål. Provning av sådana nya eller förbättrade kon -

195

struktioner leddes av Jernberg. Denne hade vid tiden för uppfinningens tillkomst
enahanda arbetsuppgifter som för närvarande. Beträffande tillkomsten
av uppfinningen kunde framhållas, att önskemål i förevarande hänseende
icke uttryckts av arméstaben samt att program ej heller uppställts av
armétygförvaltningen. Först sedan uppfinningen förevisats av Jernberg
upptogs den i armétygförvaltningens förteckning över arbeten, trots att
intresse ej förelåg från arméstaben. Med hänsyn till de stora fördelar, som
uppfinningen bedömdes medföra, fortsatte ändock arbetet inom armétygförvaltningen.
Med stöd av erfarenheter från truppförsök under iiden
augusti—september 1953 vid sex olika truppförband meddelade arméstaben
i skrivelse den 19 oktober 1953, att för utbildningsåret 1954/55 erfordrades
700 000 kammarpatroner enligt uppfinningen. Behovet hade för 1956/57
uppgivits till 5 900 000 patroner. Vad Jernberg anfört beträffande de närmare
omständigheterna vid uppfinningens tillkomst vitsordades. Kronan
hade före uppfinningens tillkomst haft ringa omkostnader för experiment,
provskjutningar m. m. De kostnader som kronan efter uppfinningens tillkomst
nedlagt på grundläggande försök för studium av uppfinningens principiella
utformning och värde uppginge till omkring 2 000 kronor. ■— Den
uppdelning av anställdas uppfinningar i olika kategorier som angåves i 3 §
lagen om rätten till arbetstagares uppfinningar hade i flera fall givit upphov
till tvekan vid bedömande av huruvida en inom ämbetsverket tillkommen
uppfinning vore s. k. forskningsuppfinning eller s. k. annan tjänsteuppfinning.
Särskilt hade härvid skilda uppfattningar framkommit beträffande
frågan huruvida forsknings- eller uppfinnarverksamhet utgjorde arbetstagarens
huvudsakliga arbetsuppgift. Under begreppet forsknings- eller
uppfinnarverksamhet borde (se S. Dennemark, Om rätten till arbetstagares
uppfinningar, s. 32) falla »allt konstruktions- eller utvecklingsarbete, där
man kunde tänka sig alt uppfinningar skulle komma att presteras». Det
torde icke finnas något tekniskt utvecklingsarbete, där man icke kunde
tänka sig, att uppfinningar skulle framkomma. Att avgränsa tekniskt utvecklingsarbete
från annat tekniskt arbete vore i regel svårt vid bedömning
av uppfinningar, som gjorts av anställda vid ämbetsverket. I propositionen
1949: 101, s. 56, gjorde föredragande departementschefen åtskillnad
mellan »den kategori, där sambandet mellan anställningen och uppfinningen
är särskilt starkt», s. k. forskningsuppfinningar, å ena, samt andra tjänsteuppfinningar,
å andra sidan. Till forskningsuppfinningar »torde böra
hänföras dels sådana uppfinningar som, då forsknings- eller uppfinnarverksamhet
utgör den huvudsakliga uppgiften i arbetstagarens tjänsteåligganden,
tillkommit som resultat helt eller väsentligen av nämnda verksamhet
och dels uppfinningar, som eljest innefatta lösningen av en i tjänsten
förelagd, närmare angiven uppgift». Andra tjänsteuppfinningar än forskningsuppfinningar
vore enligt departementschefen »sådana där sambandet
mellan anställningen och uppfinningen icke är så starkt som i förutnämnda
båda fall». Av sistnämnda yttrande torde framgå, att det icke alltid vore en
artskillnad ulan endast en gradskillnad mellan forskningsuppfinningar

196

och andra tjänsteuppfinningar. Med hänsyn till det anförda syntes den specialregel
beträffande ersättning för forskningsuppfinningar, som vore föreskriven
i 6 § andra stycket nämnda lag, icke vara tillämplig vid överenskommelser
om ersättning för sådana tjänsteuppfinningar, där anställningen
haft stor betydelse för tillkomsten av uppfinningen men denna likväl icke
vore att anse som en forskningsuppfinning. Beträffande ifrågavarande uppfinning
vore det uppenbart, alt den fölle inom försvarets verksamhetsområde
samt att Jernbergs anställning haft stor betydelse för tillkomsten av
uppfinningen. Jernbergs huvudsakliga arbetsuppgift hade icke varit — och
vore icke — forsknings- eller uppfinnarverksamhet. Han arbetsuppgift bestode
emellertid till väsentlig del av tekniskt arbete, som torde kunna betecknas
som utvecklingsarbete, men det vore icke fråga om sådant arbete,
där uppfinningar normalt kunde påräknas. Hans lön vid tiden för uppfinningens
tillkomst var icke avpassad så, att den kunde anses ha inkluderat
ersättning för uppfinningar utan avsåg ersättning för huvudsakligen rutinarbete.
Uppfinningen innefattade icke lösningen av en i tjänsten förelagd,
närmare angiven uppgift. På grund av det anförda funne ämbetsverket, att
uppfinningen vore en sådan tjänsteuppfinning, varom stadgas i 3 § andra
stycket ifrågavarande lag. Det kunde nämnas, att årsbehovet av patron för
kammar skjutning nyligen beräknats till 5 900 000, men huruvida denna
beräkning — vilken inkluderade behov för de repetilionsövningar som enligt
1956 års statsverksproposition skulle inställas — skulle visa sig hållbar
i framtiden vore i hög grad ovisst. Under år 1956 torde ingen ytterligare beställning
av ifrågavarande kammarammunition komma att utläggas. Samtliga
beställningar hade gjorts hos försvarets fabriksstyrelse, som enligt förslag
till avtal med Jernberg ägde rätt att utnyttja uppfinningen mot ersättning
med 2,5 procent royalty å ammunition, som styrelsen försålde till
annan än svenska försvaret och de frivilliga försvarsorganisationerna. Med
hänsyn till vad sålunda anförts beträffande ovissheten om hur många skott
enligt uppfinningen som komme att tillverkas för försvarets behov, vore det
enligt ämbetsverkets uppfattning lämpligast att ersättningen utginge åtminstone
huvudsakligen i form av royalty. Ett mindre engångsbelopp syntes
dock försvarbart såsom ersättning för Jernbergs havda utlägg. Med hänsyn
till att royalty icke avsåges skola utgå för tidigare omförmäld provtillverkning
av 1 000 000 skott hade 3 000 kronor ansetts skäligt som engångsbelopp.
Därest Jernberg icke skulle erhålla royalty utan endast engångsbelopp,
skulle risk föreligga för att detta engångsbelopp framdeles, om kronan
fortsättningsvis icke skulle utnyttja uppfinningen, kunde visa sig vara för
högt eller —- om kronan skulle utnyttja uppfinningen i större omfattning
än som förutskickats vid överenskommelsen om engångsbelopp — så lågt,
att Jernberg icke kunde anses ha fått skälig ersättning. I sitt svar på nämndens
skrivelse hade Jernberg förklarat, att en minskning av royaltyn med
förslagsvis 1 procent mot en ökad kontantersättning av 20 000 kronor syntes
honom vara den mest tilltalande lösningen. Jernbergs inställning syntes måhända
förklarlig med hänsyn till den långa tid, som åtgått för ärendets

197

handläggning. I princip borde emellertid ersättning för uppfinningar, vars
värde ej med säkerhet kunde bedömas, enligt ämbetsverkets uppfattning
utgå huvudsakligen i form av royalty, och någon ändring i avtalsförslaget
i detta hänseende syntes därför enligt ämbetsverkets uppfattning icke böra
komma till stånd. Ämbetsverket hade icke något att erinra mot vad Jernberg
anfört i fråga om grunderna för hans tillkännagivna uppfattning att mot
en royalty av 0,5 procent finge anses svara en engångsersättning av 10 000
kronor.

Sedan statens uppfinnarnämnd den 23 mars 1956 beslutat bereda armétygförvaltningen
och Jernberg tillfälle att vid sammanträde med nämnden
muntligen inför nämnden framlägga sina synpunkter hölls den 6 april samma
år sammanträde med nämnden vid vilket Jernberg, åtföljd och biträdd
av ombudsmannen i Försvarets civila tjänstemannaförbund kaptenen J. F.
Neumiiller, samt byrådirektören N. Yngström voro närvarande, den sistnämnde
såsom representant för armétygförval t ningen. Vad därvid inför
nämnden förekom återgives, såvitt uppgift härom influtit i nämndens utlåtande,
i det följande.

Statens uppfinnarnämnd anförde i sitt den 12 maj 1956 till Kung]. Maj:t
avgivna utlåtande, att armétygförval t ningen och Jernberg vore ense om att
uppfinningen vore att hänföra under 3 § andra stycket lagen om rätten till
arbetstagares uppfinningar, att statskontoret vore av samma mening samt
att nämnden anslöte sig till denna uppfattning.

Nämnden gav därefter till en början följande sammanfattning av de skilda
förslag till lösning av ersättningsfrågan som förelågo.

a) Enligt krigsmaterielverkets förslag av år 19541 skulle Jernberg erhålla
dels ett engångsbelopp å 2 000 kronor dels royalty efter 2 procent å
tillverkningskostnaderna, räknat från och med år 1953 under en tid av
högst tio år. Detta förslag kom armétygförvaltningen till handa den 12
augusti 1954.

b) Enligt armétygförvaltningens ursprungliga förslag2 skulle Jernberg
erhålla dels ett engångsbelopp å 3 000 kronor, innefattande viss ersättning
jämväl för en under år 1954 verkställd leverans av 1 000 000 skott, dels
royalty efter 2,5 procent å tillverkningskostnaden för ammunition som förbrukades
under en tid av högst fem år räknat från och med den 1 januari
1955.

c) Sedan statskontoret ifrågasatt, huruvida icke ersättning åt Jernberg
borde utgå huvudsakligen som engångsbelopp och procentsatsen för royalty
sänkas i motsvarande mån, samt Jernberg vid förhandlingar, som armétygförvaltningen
i anledning därav upptagit med honom, betingat sig höjning
av engångsbeloppet med 10 000 kronor för varje sänkning av royaltyn
med 0,5 procent, hade armétygförvaltningen såsom alternativ till det här
ovan under b) angivna förslaget tillstyrkt höjning av engångsbeloppet med
10 000 kronor mot sänkning av royaltyn från 2,5 till 2 procent. I detta sammanhang
kunde anmärkas, att Jernberg i sitt skriftliga yttrande till nämnden
anfört, att en minskning av royaltyn från 2,5 till 1,5 procent mot en
höjning av kontantersättningen med 20 000 kronor syntes vara den mest
tilltalande lösningen. Armétygförvaltningen hade i sitt utlåtande till nämn 1

av Jernberg godkänt den 5 juli 1954, jfr s. 188.

s d. v. s. det icke dagtecknade förslaget, jfr s. 189.

198

den härom yttrat, att Jernbergs inställning måhända syntes förklarlig med
hänsyn till den tånga tid som åtgått för ärendets handläggning. I princip
borde emellertid ersättning för uppfinningar, vilkas värde ej med säkerhet
kunde bedömas, enligt armétygförvaltningens uppfattning utgå huvudsakligen
i form av royalty, och någon ändring i avtalsförslaget i den riktning
Jernberg förordat syntes därför icke böra komma till stånd.

d) Vid sammanträdet inför nämnden hade från armétygförvaltningens
sida uppgivits, att överenskommelse träffats med Jernberg om den modifikationen
av förslagen under b) respektive c) att royalty skulle utgå å tillverkningskostnaden
för under femårsperioden tillverkad — och således ej
å kostnaden för förbrukad — kammarammunition.

Nämnden anförde i sitt utlåtande vidare: Vad anginge frågan i vad mån
kronan eller Jernberg vore bunden av dessa olika förslag -— en fråga som
icke fölle under nämndens bedömande — hade Jernberg, under erinran att
uppfinningen gjordes år 1950, medgivit att han godkänt krigsmaterielverkets
förslag, vilket skett i förhoppning om att ersättningsfrågan därigenom
skulle få en snabb lösning. Likaså hade han godtagit armétygförvaltningens
ursprungliga förslag, ehuru detta i jämförelse med det tidigare ovan under
a) omnämnda förslaget vore för honom mindre förmånligt; härtill hade
Jernberg föranletts av önskan att få sitt ärende behandlat inom rimlig tid.
Ehuru Jernberg ej uttryckligen begränsat sitt godkännande till viss tid, ansåge
han sig i nuvarande läge ej längre moraliskt bunden av avtalsförslagen;
till den rättsliga frågan ville han ej taga ställning. Vad som från armétygförvaltningens
sida uttalats i den nu berörda frågan syntes ha den innebörden,
att framlagda förslag utgjorde uttryck för vederbörande ämbetsverks
uppfattning men icke vore bindande. — Att de utdragna förhandlingarna
med hänsyn till kronans monopolställning på det militärtekniska
område, inom vilket uppfinningen fölle, rent faktiskt verkat såsom ett kraftigt
påtryckningsmedel från kronans sida gentemot Jernberg syntes ofrånkomligt.
Oavsett om de medgivanden Jernberg lämnat från avtalsrättslig
synpunkt fortfarande voro för honom bindande, kunde det enligt nämndens
mening redan av nämnda skäl sättas i fråga, huruvida skäligen dessa medgivanden
borde från kronans sida åberopas mot honom. Då emellertid, enligt
vad nämnden i det följande ville närmare utveckla, överenskommelsen
med Jernberg i sin nu föreliggande form icke gåve honom skälig ersättning,
borde enligt nämndens mening icke ifrågakomma att överenskommelsen
gjordes gällande mot Jernberg. — Armétygförvallningen hade vid ärendets
handläggning inför nämnden uppgivit följande: Intill den 1 mars 1956
hade förbrukats —- utöver de 1 000 000 skott som enligt det under b) här
ovan omförmälda avtalsförslaget skulle anses ersatta genom engångsersättningen
å 3 000 kronor — ytterligare 115 000 skott. Intill den 19 mars 1956
hade enligt inkomna kontrollbevis tillverkats 8 200 000 skott, nyssnämnda
post å 1 000 000 skott däri inräknad. Alla kontrollbevis hade emellertid ännu
ej inkommit; det kunde beräknas att totala tillverkningen fram till dagen
för sammanträdet, den 6 april 1956, utgjorde mellan 9 000 000 och
10 000 000 skott. Vidare hade armétygförvallningen uppgivit att, utöver prov -

199

beställningen av nyssnämnda 1 000 000 skott, beställningar utlagts den 12
maj 1955 på 15 000 000 skott till 85 kronor per 1 000 skott samt den 8 september
1955 på 10 000 000 skott till 77 kronor per 1 000 skott. Priset per
skott komme att stiga något utöver angivna belopp, enär beställningarna
— som gjorts hos försvarets fabriksstyrelse — försetts med prisklausul.
Under år 1950 komme sannolikt icke någon ytterligare beställning att utläggas.
Enligt senaste beräkningar uppskattades årsbehovet till 5 900 000
skott, men det vore i hög grad ovisst huruvida denna beräkning komme att
visa sig hållbar i framtiden. — Jernberg hade, med utgångspunkt från ett
antaget årsbehov av 5 000 000 skott, beräknat kronans årliga besparing till
(15 öre — 8 öre =) 7 öre per skott eller totalt 350 000 kronor. Från armétygförvaltningens
sida hade förklarats att denna beräkning förefölle korrekt.
Enligt nämndens mening kunde visserligen mot beräkningen invändas,
att den vilade på det icke hållbara antagandet att skarp ammunition skulle
ha förbrukats i samma omfattning som Jernbergs kammarammunition, men
otvivelaktigt vore den årliga direkta besparingen av betydande storlek; lädes
härtill de inbesparingar, som hänförde sig till mark och anordningar
för skjutbanor, och beaktades tillika de rent utbildningstekniska fördelar,
som vunnos genom uppfinningen, kunde dess värde för kronan förvisso
skattas till angivna belopp av 350 000 kronor för år. — Vid sammanträdet
inför nämnden hade — mot den ovan angivna bakgrunden på nämndens
initiativ särskilt diskuterats frågan om royaltyersättningens begränsning
till en femårsperiod. Jernberg hade därvid framhållit, att enligt hans åsikt
en sådan begränsning principiellt sett icke vore berättigad, samt sagt sig
föredraga en royalty av 2—2,5 procent under hela patenttiden framför en
högre men till viss kortare tid begränsad royaltyersättning. Armétygförvaltningens
representant hade sagt sig icke kunna medgiva royalty efter överenskomna
2,5 procent utan tidsbegränsning under annan förutsättning än
att ersättningen i form av royalty begränsades till ett högsta belopp av
50 000 kronor. Skulle royalty utgå utan begränsning till tiden eller beloppet,
måste enligt armétygförvaltningens mening procentsatsen sänkas. Vid
sammanträdet hade företrädaren för armétygförvaltningen på därom ställda
frågor medgivit, att ehuru ämbetsverket med hänsyn till ovissheten om
den framtida förbrukningen i princip ställt sig på den ståndpunkten att ersättningen,
frånsett ett mindre engångsbelopp, borde utgå i form av royalty,
skälig ersättning likväl ansetts icke böra överstiga nu angivna belopp av
50 000 kronor. Med hänsyn härtill hade armétygförvaltningen eftersträvat
och vid förhandlingarna ernått en sådan konstruktion av royaltyplanen, att
royaltyersättningen kunde beräknas hålla sig inom 50 000 kronor. Vad sålunda
förekommit föranledde nämnden att anföra vissa principiella synpunkter
på frågan rörande ersättningsformen. Vid ersättning i royaltyform
ställdes uppfinnarens ersättning i direkt förhållande till den omfattning i
vilken exploatören utövade uppfinningen, d. v. s. i regel till den teknisktekonomiska
vinst och de fördelar i övrigt som uppfinningen visade sig medföra
för denne under patenttiden. Riskerade uppfinnaren att få ringa eller

200

ingen royaltyersättning, om tillverkningen bleve obetydlig eller nedlades,
borde han å andra sidan få ersättning utan maxknering, därest tillverkningen
skulle få betydande omfattning. I båda fallen delades vinsten, liten
eller stor, efter fastställda grunder mellan uppfinnaren och tillverkaren.
Skälig ersättning till uppfinnaren borde följaktligen fastställas genom
lämplig avvägning av royaltyns storlek, uttryckt i procent av angiven bas,
i visst belopp per tillverkat föremål eller eljest i förhållande till vinsten. Ersättningen
borde däremot icke påverkas av andra faktorer på sådant sätt
att sambandet mellan ersättningen och vinsten rubbades. Vad nu sagts hänförde
sig till den renodlade royaltyformen för uppfinnarersättning. Den
motsatta ytterligheten representerades av engångsersättningen, vilken i allmänhet
för båda sidor hade äventyrskaraktär. Att även en royaltyersättning
förbundes med någon ersättning av engångsnatur vore vanligt och innefattade
knappast något egentligt avsteg från den till grund för royaltyberäkning
liggande tankegången. Nämnden vore självfallet medveten om att
blandformer mellan den rena royaltyersättningen och engångsersättningkunde
förekomma. Det kunde sålunda tänkas att vid förhandlingar uppfinnaren
betingade sig en något högre royalty än som i och för sig vore
befogad men a andra sidan som kompensation medgåve en maximering av
totalersättningen. Om något sådant vore emellertid i förevarande fall icke
fråga. Fastmera framginge av armétygförvaltningens till nämnden lämnade
uppgifter att, ehuru omständigheterna principiellt ansetts tala för en
royaltyersättning, bestämmelserna härom avsiktligt utformats på sådant
sätt att ersättningen i själva verket närmast skulle utgöra en på fem år
uppdelad engångsersättning. En totalersättning av (50 000 + 3 000 =)
53 000 kronor utgjorde omkring 15 procent av kronans uppskattade vinst
under ett enda år. Gjordes antagandet att kronans vinst förbleve oförändrad
under den återstående patenttiden skulle Jernbergs andel därav icke
uppgå till mera än ungefär en procent. Kronans vinst kunde komma att
nedgå eller bortfalla men kunde också öka. Det anförda vore emellertid tillfyllest
såsom motivering för nämndens mening att den överenskommelse,
som förelåge i ersättningsfrågan, på grund av tidsbegränsningen till 5 år
icke gåve Jernberg skälig ersättning och att den därför på denna punkt
borde jämkas till Jernbergs förmån. Enligt nämndens åsikt borde — särskilt
med hänsyn till ovissheten om den framtida förbrukningen av ifrågavarande
ammunition och därmed ock rörande den nytta kronan kunde komma
att draga av uppfinningen — utöver ett mindre engångsbelopp, förslagsvis
2 000 kronor i anslutning till krigsmaterielverkets förslag, utgå ersättning
på royaltybasis utan begränsning vare sig till viss del av patenttiden
— och således ej heller med annan utgångspunkt för beräkningen än patenttidens
början — eller till visst högsta belopp. Vad anginge procentsatsen
borde erinras om att till grund för beräkningen av den årliga vinsten
för kronan till 350 000 kronor låge en äldre uppskattning av den årliga förbrukningen
till 5 000 000 skott. Efter samma grund kunde en royalty av
2,5 procent å tillverkningskostnaden beräknas för år giva (0,025 X 5 000 000

201

X 0,08 =) 10 000 kronor, vilket innebure att kronan av sin vinst å uppfinningen
skulle till uppfinnaren avstå omkring 3 procent. En sådan lösning
måste från kronans synpunkt framstå som fullt skälig.

Statens uppfinnarnämnd tillkännagav i yttrandet slutligen att nämnden
med hänvisning till vad i saken anförts meddelade det utlåtandet att ersättningen
till Jernberg borde bestämmas till dels ett engångsbelopp å 2 000
kronor dels royalty efter 2,5 procent å tillverkningskostnaden för all under
patenttiden tillverkad ammunition.

Genom beslut den 19 maj 1956 remitterade Kungl. Maj:t ånyo ärendet
till armétygförvaltningen för vidare utlåtande. Remissen föranledde gemensam
handläggning av ärendet vid armétygförvaltningen och försvarets
civilförvaltning. Med anledning av remissen upprättades inom civilförvaltningen
två promemorior, den ena av förste byråingenjören H. Axberg och
den andra av krigsrådet C. Nilsson.

Armétygförvaltningen och försvarets civilförvaltning anförde i ett den
20 oktober 1956 gemensamt avgivet yttrande i huvudsak följande: Armétygförvaltningen
hade bedömt uppfinningens värde med utgångspunkt i
första hand från den besparing som kunde beräknas uppkomma för kronan
genom utnyttjande av den i förhållande till skarp ammunition mera prisbilliga
kammarammunitionen. Kostnadsbesparingens storlek vore emellertid
beroende av bl. a. den på uppfinningen grundade tillverkningens omfång.
Härutöver komme även vissa fördelar ur utbildningssynpunkt, som likaledes
vederbörligen beaktats vid förhandlingarna i ersättningsfrågan.
Med hänsyn till värdefaktorns svårbedömbarhet vid förhandlingstidpunkten
hade armétygförvaltningen ansett ersättningen böra huvudsakligen utgå
i form av royalty. Samtidigt hade övriga faktorer, som lagenligt skulle
beaktas vid ersättningens bestämmande, i förevarande fall ansetts böra föranleda,
att tiden för royaltyns utgående begränsades till fem år. Sålunda hade
stor betydelse tillmätts det förhållandet, att kronan förklarat sig önska
förvärva allenast rätt att utnyttja uppfinningen för svenska försvarets och
de frivilliga försvarsorganisationernas behov och att Jernberg med anledning
härav skulle bibehålla ensamrätten att exploatera uppfinningen utomlands,
varom för övrigt förhandlingar enligt uppgift redan inletts från uppfinnarens
sida. Enligt ämbetsverkens uppfattning måste den icke obetydliga
fördel, som tillkomme uppfinnaren genom bibehållandet av rätten att exploatera
uppfinningen i utlandet, även få ses mot bakgrunden av den betydelse
Jernbergs anställning hos armétygförvaltningen haft för uppfinningens
tillkomst och vidareutveckling. I sistnämnda hänseende kunde
framhållas, alt 1945 års kommitté för utredning om rätten till anställdas
uppfinningar — enligt citat ur avgivet betänkande i proposition nr 101 (s.
47) till 1949 års riksdag — nämnt tillgången till arbetsgivarens lokaler,
tekniska utrustning, gjorda ritningar och beräkningar eller samlade rön
såsom exempel på medverkan från arbetsgivarens sida till en arbetstagares
uppfinnararbete. Att i förevarande fall uppfinningens tillkomst i ej obetydlig
grad underlättats genom kronans medverkan av angiven art vore uppen -

202

bart. Sålunda syntes Jernberg ha fått impulsen till ifrågavarande uppfinning
genom sin tjänst hos armétygförvaltningen. Sedan uppfinningen på
fritid utformats i princip hade han dels bedrivit den fortsatta konstruktionsverksamheten
huvudsakligen på tjänstetid, dels ock kommit i åtnjutande
av förmånen att på tjänstetid och på kronans bekostnad få utföra
erforderliga försöksarbeten och provskjutningar. Vid ersättningsfrågans
bedömande hade därjämte beaktats, att Jernberg gemensamt med annan
tjänsteman inom dåvarande arméförvaltningens tygavdelning tidigare gjort
en sedermera patenterad uppfinning avseende »Lös patron för hel- eller
halvautomatiskt handeldvapen», vartill tygavdelningen med stöd av Kungl.
Maj:ts medgivande förvärvat nyttjanderätt i samma omfattning, som avsetts
beträffande nu ifrågavarande uppfinning. För nyttjanderätten till den
tidigare uppfinningen erhöllo uppfinnarna — med hänsyn till kronans omfattande
medverkan vid uppfinningens tillkomst och det förhållandet att de
skulle bli oförhindrade att exploatera uppfinningen i utlandet — tillhopa
en engångsersättning av 5 000 kronor. Även om den nu ifrågavarande uppfinningen,
såsom armétygförvaltningen framhållit i annat sammanhang, icke
vore att anse som en vidareutveckling av uppfinningen beträffande omförmälda
lösa patron, vore dock grundidén densamma, nämligen att medelst
användande av kulor av plast erhålla för automatisk skottlossning användbar
övningsammunition. Till belysande av bl. a. de båda uppfinningarnas
inbördes sammanhang ur patentteknisk synpunkt kunde hänvisas till den
av Axberg upprättade promemorian. — Med utgångspunkt från vad sålunda
anförts rörande de omständigheter, som i det förevarande fallet legat till
grund för ersättningens bestämmande, och med särskilt beaktande av den
omfattande och måhända avgörande medverkan från kronans sida som förekommit
vid uppfinningens tillkomst ansågo ämbetsverken, att den föreliggande
preliminära överenskommelsen med Jernberg angående förvärv
av den begränsade rätten till uppfinningens utnyttjande inom landet beredde
denne en ersättning, som vore fullt skälig. Ämbetsverken kunde sålunda
icke biträda statens uppfinnarnämnds uttalande, att överenskommelsen
i dess föreliggande form icke skulle, med hänsyn till den avsedda tidsbegränsningen
till fem år, giva Jernberg skälig ersättning. Till stöd för sin
uppfattning alt royalty borde utgå under hela patenttiden och sålunda icke
på annat sätt maximeras åberopade nämnden bl. a. ett principuttalande avinnebörd,
att en uppfinnare, som riskerade att få ringa eller ingen royaltyersättning
därest avsedd tillverkning bleve obetydlig eller nedlades, även
borde få ersättning utan maximering för det fall att tillverkningen skulle
få betydande omfattning. Med anledning härav kunde framhållas, att .även
om ovisshet för närvarande förelåge beträffande den framtida tillverkningen
av kammarammunition det likväl vore säkert, att tillverkningen under
de närmaste åren finge eu relativt betydande omfattning, ett förhållande
som redan vid tidpunkten för förhandlingarna beaktats vid ersättningens
bestämmande. Någon egentlig risk för Jernberg att erhålla ringa eller ingen
royaltyersättning hade sålunda icke förelegat. Med hänsyn till angivna för -

203

hållanden framstod det vid tidpunkten för överenskommelsen som mera
önskvärt, att royaltyersättningen fastställdes efter en relativt förmånlig
procentsats att utgå under viss begränsad tid. Därest sådan tidsbegränsning
icke hade ifrågakommit skulle armétygförvaltningen, mot bakgrunden av
de särskilda omständigheterna i samband med uppfinningens tillkomst, för
sin del ha räknat med eu lägre procentsats än 2,5 procent i enlighet med
vad som ofta tillämpades vid licensuppgörelser beträffande massartiklar.
Från ämbetsverkens synpunkt vore det i och för sig av mindre betydelse vilken
form som valdes för att uppnå en sådan begränsning av den sammanlagda
ersättningen från svenska försvarets sida, som i förevarande fall måste
anses skälig och berättigad. Det skulle dock tilläggas, att det rent förvaltningsmässigt
sett framstode som ett önskemål att avtal av förevarande natur
erhölle en sådan utformning, att uppfinnare därigenom tillkommande förmåner
avvecklades efter viss kortare tid än den eljest gällande patenttiden.
Till stöd för angivna synpunkter kunde hänvisas till den av Nilsson i ärendet
upprättade promemorian. — Under åberopande av vad sålunda och
i förenämnda promemorior anförts hemställde ämbetsverken, att Kungl.
Maj:t skulle bemyndiga armétygförvaltningen att med Jernberg träffa avtal
om förvärv av nyttjanderätten till ifrågavarande uppfinning i överensstämmelse
med det vid skrivelsen den 12 februari 1955 fogade avtalsföislaget,
med endast den modifikationen att däri angiven royalty finge beräknas
å tillverkningskostnaden för under femårsperioden tillverkad — och
således ej å kostnaden för förbrukad -—- kammarammunition.

Den av Axberg upprättade promemorian innehöll beträffande det i armétygförval
t ningens och civilförvaltningens yttrande framhallna sambandet
mellan uppfinningarna av lösskjutningspatronen och patronen för kammarskjutning
i huvudsak följande: Konstruktivt sett skilde sig kammarpatronen
från den lösa patronen endast därigenom, att i den främre änden av kammarpatronens
plastprojektil vore ingjuten en stålkula, som den lösa patronen
saknade. Frånsett färgen voro de båda patronslagen i övrigt praktiskt
taget lika, vilket även gällde krutladdningens storlek och sammansättning.
Varken vid skjutning med kammarpatroner eller vid skjutning med lösa
patroner användes den fullkalibriga räfflade 9 millimeters skarpskjutningspipan
utan en slätborrad pipa med förträngt lopp. »Framtagandet» av den
lösa patronen och av lösskjutningspipan vore resultatet av årslånga systematiska
och därför kostsamma experiment från kronans sida. Tillkomsten
av kammarpatronen torde icke ha fordrat några mera omfattande experiment,
tv fastgjutning av ell hagel av stål i den trämre änden av plastprojektilen
vore tekniskt sett en enkel åtgärd, som icke kunde ha vållat några
bekymmer.

Nilsson anförde i den av honom upprättade promemorian bland annat:
Den ersättning, som skulle utgå för rätten att nyttja en sådan uppfinning,
som avsåges i 3 § andra stycket lagen om rätten till arbetstagares uppfinningar,
kunde ligga inom mycket vida gränser. Hur den skulle bestämmas
berodde på omständigheterna i det särskilda fallet. Vore uppfinningen nära

204

gränsen att hänföras under 3 § första stycket torde ersättningen böra sättas
relativt lågt, medan rätten att nyttja uppfinning, som närmade sig att
vara hänförlig under tredje stycket, kanske i ersättningshänseende borde
behandlas i det närmaste som en s. k. fri uppfinning. Ersättningen vore
emellertid beroende även av andra faktorer som komme att beröras i det
följande. — Statens uppfinnarnämnd hade i sitt utlåtande anfört att kronan
på ifrågavarande område skulle ha en monopolställning, som »rent
faktiskt verkat såsom ett kraftigt påtryckningsmedel från kronans sida».
Med kronan torde ha avsetts armétygförvaltningen eftersom det endast
vore förslaget till avtal mellan armétygförvaltningen och Jernberg, som
nämnden haft att yttra sig över. För nämnden hade emellertid upplysts att
det även förelåge förslag till avtal mellan Jernberg och försvarets fabriksstyrelse
om ensamrätt för styrelsen att, med den inskränkning som framginge
av avtalet med armétygförvaltningen, »i Sverige tillverka och försälja»
samt därutöver »rätt att till utlandet försälja alster» av uppfinningen.
Upplåtelsen till fabriksstyrelsen vore helt frivillig. Den hade undertecknats
av Jernberg. Fabriksstyrelsen torde komma att avvakta undertecknandet
av avtalet mellan armétygförvaltningen och Jernberg innan
styrelsen för sin del undertecknade avtalet med Jernberg. Om Jernberg
funnit det med sina egna intressen bättre förenligt att sälja uppfinningen
till annan företagare inom eller utom landet hade det stått honom fritt att
göra detta. Att under sådana förhållanden tala om en kronans faktiska
monopolställning syntes icke vara riktigt. Bortsett härifrån syntes uteslutet
att, om en sådan monopolställning rent faktiskt skulle ha förelegat,
densamma skulle ha otillbörligt utnyttjats som påtryckningsmedel och härigenom
kunna föranleda ogiltigförklaring av Jernbergs godkännande. -— I
fråga om skäligheten i och för sig av den ersättning, som enligt förslaget
skulle utgå till Jernberg, skulle i detta sammanhang endast framhållas, att
förslaget utgjorde resultatet av långa och ingående förhandlingar, därvid parterna
kompromissat sig fram till en för båda godtagbar ståndpunkt. — Mot
vad nämnden antört om antalet tillverkade skott och beräknat årsbehov
syntes icke vara något att i huvudsak invända. Dock måste framhållas, att
årsbehovet givetvis vore beroende av många svårberäkneliga faktorer, varför
man måste ha klart för sig, att det angivna antalet skott och den beräknade
årsvinsten finge anses mycket approximativa. Såsom nämnden själv framhållit
inginge i den beräknade vinsten uppskattningen av vissa faktorer som
vore svåra att värdera i penningar. Skjutning med kammarammunition
torde ur övningssynpunkt icke vara likvärdig med skjutning med skarp
ammunition. Häri torde ligga en olägenhet, som godtoges endast med hänsyn
till nödvändigheten att spara på anvisade medel. Av Kungl. Maj :t och riksdag
anvisade medel kunde med andra ord göras drygare så att flera skott
kunde lossas för dem. Någon besparing för statskassan i penningar i form
av minskade anslag torde däremot icke vara att räkna med. Om uppfinningen
för det svenska försvarets del skulle anses medföra en viss besparing,
som dock icke torde kunna skattas så högt som till 350 000 kronor om

205

året, funnes all anledning räkna med att även andra länder skulle lia nytta
av uppfinningen. Om så vore fallet syntes man kunna räkna med en betydande
marknad för uppfinningen även utanför landets gränser. Uppfinningen
vore speciellt avpassad för ammunition till kulsprutepistoler. Sådana
användes i de flesta länder. Även om kulsprutepistoler i många länders
beväpning icke intoge samma dominerande plats som inom svenska
försvaret, torde kunna antagas att den sammanlagda utlandsmarknaden
ur ekonomisk synpunkt skulle vara minst lika betydelsefull som den
svenska. Detta förhållande, som hade en stor betydelse för den förevarande
ersättningsfrågans bedömande, syntes icke ha beaktats av nämnden. — För
att en uppfinnare överhuvudtaget skulle kunna påräkna ersättning för sin
uppfinning torde erfordras icke blott att uppfinningen vore patenterbar
utan även att den vore eller kunde väntas inom rimlig tid bli praktiskt och
ekonomiskt användbar. Ju större ekonomiskt utbyte uppfinningen kunde
beräknas giva sin utövare desto större ersättning kunde uppfinnaren, om
han vore fri, påräkna för upplåtelse av utövningsrätt till densamma. Den
frie uppfinnaren kunde för upplåtelsen av rätt till uppfinningen betinga
sig vilken ersättning som helst. Gränsen bestämdes endast av vad som rent
praktiskt affärsmässigt ginge att erhålla, oberoende av vad det kostat uppfinnaren
av möda och utgifter att få fram uppfinningen till patenterbart
stadium. För uppfinnare, vars ersättning skulle bestämmas enligt föreskrifterna
i lagen om rätten till arbetstagares uppfinningar, låge saken något
annorlunda till. Vid ersättningens bestämmande skulle sålunda särskild
hänsyn tagas till uppfinningens värde och omfattningen av den
rätt till uppfinningen, som arbetsgivaren övertagit, ävensom till den betydelse
anställningen kunde ha haft för tillkomsten av uppfinningen. Uppfinningens
värde vore betingat icke blott av uppfinningens patenterbarhet
utan även av dess praktiskt-ekonomiska användbarhet. Det syntes därför
vara av betydelse att analysera vilka faktorer det vore, som gåve en uppfinning
dess värde. Då ersättningen skulle bedömas efter vad som kunde anses
skäligt, syntes nödvändigt att dessutom försöka bedöma i vilken mån arbetstagaren-uppfinnaren
bidragit till åstadkommande av dessa faktorer och i vilken
mån arbetsgivaren kunde tillskriva sig förtjänsten av att uppfinningen
kommit till och blivit ekonomiskt utnyttjningsbar. Den första förutsättningen
för att en uppfinning skulle komma till syntes vara att det problem,
som uppfinningen avsåge att lösa, blivit ställt. I detta avseende spelade
den miljö, i vilken arbetstagaren-uppfinnaren sysselsattes, en icke
oväsentlig roll. I vissa fall kunde arbetsgivaren medvetet fixera problemet
och ge arbetstagaren uppdrag att försöka åstadkomma en lösning av detsamma.
Om arbetstagaren efter av arbetsgivaren närmare angivna anvisningar
löste problemet genom åstadkommande av en ny uppfinning förelåge
sådant fall som avsåges i 3 § första stycket förenämnda lag. Arbetstagaren-uppfinnaren
vore då enligt lagen berättigad till skälig gottgörelse
för de kostnader han kunde ha fått vidkännas för uppfinningen. Därutöver
vore han berättigad till ersättning allenast i den mån värdet av den rätt

206

till uppfinningen, som arbetsgivaren övertagit, överstege vad som med
hänsyn till arbetstagarens lön och övriga förmåner i tjänsten rimligen kunnat
förväntas. Arbetstagaren hade redan genom angivna förmåner erhållit
lön för sin skapande verksamhet. I det nu föreliggande fallet, som ansåges
hänförligt till andra stycket i 3 §, hade arbetsgivaren icke uppställt problemet
med uppdrag åt arbetstagaren att lösa detsamma. Med hänsyn till
de arbetsuppgifter, som ålegat arbetstagaren, hade emellertid för honom
skapats en miljö, som varit i hög grad befrämjande för det ifrågavarande
problemets uppställning. Utan att på något sätt förringa arbetstagarens
förtjänst med avseende å upptäckten av problemet borde sålunda kunna
hävdas, att även arbetsgivaren i sin mån bidragit härtill genom att tillhandahålla
den för problemets uppställning befrämjande miljön. Idén att lösa
problemet torde däremot helt få tillskrivas arbetstagaren. En verklig uppfinning
bestode emellertid icke blott i en på papperet angiven idé. För åt!
en uppfinning skulle komma till stånd fordrades dessutom ett övervinnande
av de tekniska svårigheterna för idéns förverkligande. Det hade tidigare
inför nämnden uppgivits, att kronan före uppfinningens tillkomst icke
haft några omkostnader för experiment, provskjutningar in. m. De kostnader,
som kronan efter uppfinningens tillkomst nedlagt på grundläggande
försök för studium av uppfinningens principiella utformning och värde,
uPPginSe till cirka 2 000 kronor. Vad sålunda förekommit visade, att kronan
bidragit till uppfinningens principiella utformning. Det belopp som
härutinnan nedlagts av kronan kunde synas mycket obetydligt om man fäste
sig vid det angivna beloppet 2 000 kronor. Av större betydelse syntes emellertid
vara den samlade erfarenhet, varav arbetsgivaren varit i besittning.
Denna erfarenhet hade arbetsgivaren icke erhållit utan kostnad. Bakom
denna låge bl. a. olika slag av experiment — lyckade och misslyckade -—-som dragit kostnader, som icke voro möjliga att specificera. Den fond
av erfarenhet, varav arbetsgivaren sålunda varit i besittning, syntes ha
bidragit till att experimentkostnaderna beträffande kammarammunitionen
kunnat hållas nere. Huruvida kostnaderna komme att stanna vid den angivna
summan vore dock ingalunda säkert. Kommande erfarenheter av
t. ex. lagringsbeständighet kunde tänkas föranleda nya ännu oberäkneliga
kostnader för arbetsgivaren. Med hänsyn till vad sålunda anförts förefölle
arbetsgivarens insatser för uppfinningens förverkligande i detta fall vara
av väsentligt större betydelse än nämnden utgått ifrån. Arbetsgivaren syntes
i hög grad ha bidragit till att uppfinningen kommit till och blivit ekonomiskt
utnyttjningsbar. Sålunda hade Jernberg fått del av kronans erfarenheter
i fråga om industriell tillverkning av ammunition enligt de båda
patenten. Detta förhållande torde vara av väsentlig betydelse för Jernbergs
exploatering av uppfinningen i utlandet. Arbetsgivaren borde därför
ha rätt att tillgodoräkna sig en stor del av uppfinningens värde så att avkastningen
av detta värde delades mellan honom och arbetstagaren. Vid
uppskattningen av den ersättning, som arbetsgivaren skulle betala till arbetstagaren,
skulle särskild hänsyn vidare tagas till omfattningen av den

207

rätt till uppfinningen, som arbetsgivaren övertagit. Det syntes i och för sig
vara självklart att för en mera omfattande rätt skulle betalas mera än för en
mindre omfattande. I detta sammanhang kunde erinras om att arbetsgivaren
enligt andra stycket i 3 § lagen om rätten till arbetstagares uppfinningar i
första hand ägde förvärva rätt att utan hinder av arbetstagaren utöva
uppfinningen i sin verksamhet. I andra hand ägde han företräde framför
annan att överenskomma med arbetstagaren att förvärva en mera omfattande
rätt till uppfinningen än vad som angivits som hans förstahandsrätt.
Att ersättningen för den mera omfattande rätten, om vilken arbetsgivaren
hade företrädesrätt att överenskomma med arbetstagaren, borde
vara större än ersättningen för den rätt, till vilken arbetsgivaren hade
tvångsrätt, syntes självklart. Hur skulle då ersättningen bestämmas för
den senare rätten? I och med att arbetsgivaren helt eller delvis inträdde
såsom arbetstagarens rättsinnehavare med avseende å en av denne gjord
uppfinning, skulle arbetstagaren vara berättigad till skälig ersättning. Att
skälig ersättning understundom kunde vara lika med enbart skälig gottgörelse
för havda kostnader framginge av 6 § andra stycket andra meningen
förenämnda lag. Vad som enligt detta författningsrum gällde förvärv
av rätt till uppfinningar hänförliga under 3 § första stycket syntes
kunna tjäna som viss vägledning vid bestämmande av ersättning för förvärv
av sådan begränsad nyttjanderätt, som avsåges i 3 § andra stycket
och till vilket förvärv arbetsgivaren hade laglig rätt. Såsom skäl härför
kunde åberopas, att arbetstagaren, med den begränsning som kunde följa
av arbetsgivarens företrädesrätt att träffa överenskommelse om vidgad rätt,
vore berättigad att ensam tillgodogöra sig avkastningen av uppfinningen
då den nyttjades utanför arbetsgivarens verksamhet. Arbetstagaren tillgodogjorde
sig därvid ofta även värdet av den insats, som arbetsgivaren gjort
för att få fram uppfinningen till exploaterbart skick. Under sådana förhållanden
vore det skäligt, att hänsyn toges till arbetstagarens möjligheter
att på andra håll få avkastning av uppfinningen, när det gällde att bestämma
den ersättning, som arbetsgivaren skulle erlägga för sin begränsade
rätt att nyttja uppfinningen i sin verksamhet. Skulle arbetsgivaren
förvärva rätt utöver vad han ägde ensidigt förvärva komme ersättningsfrågan
i annat läge åtminstone såvitt anginge överskottsrätten. I sådana
fall torde rent affärsmässiga överväganden bli avgörande. En bekräftelse
på riktigheten av vad ovan anförts rörande hänsynstagandet till arbetsgivarens
insatser syntes ligga i lagens föreskrift att vid ersättningens bestämmande
särskild hänsyn skulle tagas även till den betydelse anställningen
kunde ha haft för tillkomsten av uppfinningen. Härvid finge, som redan
antytts, hänsyn tagas icke blott till de på den ifrågavarande uppfinningens
utveckling direkt inriktade åtgärderna utan även till den samlade erfarenhet,
som arbetsgivaren förfogade över och som underlättat åstadkommande
av en praktiskt användbar produkt av den idé, som låge till grund
för uppfinningen. Mot bakgrunden av det anförda syntes anledning icke
föreligga att frångå en stadgad praxis att vid slutande av avtal om ersätt -

208

ning till arbetstagare för rätt till deras uppfinningar på ett eller annat sätt
begränsa ersättningen. Ur principiell synpunkt kunde vidare anföras att
en begränsning av den tid under vilken royalty skulle utgå borde vara ägnad
att minska risken för att uppfinnare, som under löpande patenttid
hade att i tjänsten taga ställning till frågan om användning av nya av den
tekniska utvecklingen frambringade uppfinningar eller konstruktioner,
vid sina avgöranden i berörda hänseende skulle medvetet eller omedvetet
låta påverka sig av det förhållandet att den egna uppfinningen till äventyrs
komme att ge lägre royaltyinkomst. Såsom ersättningen slutligen bestämts
i förevarande avtalsförslag syntes den vara väl ägnad att tjäna som
uppmuntran åt arbetstagaren-uppfinnaren samtidigt som skälig hänsyn toges
till arbetsgivarens insatser. Vad beträffade det av Jernberg den 9 februari
1955 godkända förslaget till avtal med fabriksstyrelsen hade ersättningen
i överensstämmelse med de grunder, som enligt det förut anförda borde
tillämpas då fråga vore om rätt att nyttja uppfinningen utanför arbetsgivarens
verksamhetsområde, bestämts till royalty, som utginge utan annan
tidsbegränsning än den som föranleddes av patentets giltighetstid.

Försvarets civila tjänstemannaförbund avgav härefter såsom företrädare
lör Jernberg den 20 november 1956 till Kungl. Maj :t yttrande i saken och
anförde därvid bland annat: Ett flertal av de uppfattningar, som kommit
till uttryck i förvaltningarnas gemensamma yttrande med tillhörande promemorior,
överensstämde enligt förbundets och Jernbergs uppfattning icke
med de verkliga förhållandena. I Nilssons promemoria gjordes vissa uttalanden
om kulsprutepistolens användning utomlands. Dessa uttalanden
togos därefter till utgångspunkt för en bedömning av möjligheterna att placera
uppfinningen på utlandsmarknaden. Läget i vad gällde kulsprutepistoler
av svensk eller liknande typ överensstämde emellertid numera icke med vad
som angåves i promemorian. Atlantpaktsstaterna vore sålunda sedan ett tiotal
år tillbaka inriktade på att utrusta sina stridskrafter med enhetsvapen.
Flera olika alternativ hade varit aktuella sedan lång tid tillbaka. Europeiska
paktmedlemmar utrustades exempelvis enligt uppgift med automatkarbin
av belgisk tillverkning. Denna visades offentligt redan 1951. Det hade icke
heller varit möjligt att vare sig placera exportorder eller sälja licenser utomlands.
Nilsson, vilken icke deltagit vid något förhandlingstillfälle, gjorde
vidare det uttalandet »att förslaget utgör resultatet av långa och ingående
förhandlingar». Jernberg kunde icke vitsorda detta uttalande. Förhandlingarna
hade, sedan de väl kommit igång, sträckt sig över en relativt lång tidrymd.
Förhandlingstillfällena hade dock varit få och i tidshänseende icke
särskilt långa. — Det kunde framhållas att det ytterst skarpa utlåtande,
som avgivits av statens uppfinnarnämnd, grundade sig på den uppfattning
vartill nämnden kommit dels efter att ha haft ärendet remitterat till armétygförvaltningen
och dels efter det att förvaltningen vid nämndens sammanträde
den 6 april 1956 haft tillfälle att utförligt utveckla sin syn på
saken. Vid ifrågavarande tillfälle representerades ämbetsverket av såväl juridisk
som teknisk expertis. De fakta som nämnden lagt till grund för sitt

209

utlåtande hade armétygförvaltningen på olika sätt fått verifiera. Vad anginge
uppfinningens värde förklarade armétygförvaltningen sig i första hand
ha bedömt detta med utgångspunkt från den besparing, som kunde beräknas
uppkomma för kronan. Stor betydelse hade därvid tillmätts det förhållandet,
att kronan förklarat sig önska förvärva allenast rätt att utnyttja uppfinningen
för svenska försvarets och de frivilliga försvarsorganisationernas
behov och att Jernberg med anledning härav skulle bibehålla ensamrätten
att exploatera uppfinningen utomlands »varom för övrigt förhandlingar enligt
uppgift redan inletts från uppfinnarens sida». Av föreliggande utredning
framginge att detta myndigheternas uttalande icke stämde med verkligheten.
I första hand kunde härvidlag hänvisas till skrivelse från krigsmaterielverket
till Jernberg den 15 januari 1952 vari kronan förklarat sig
vilja förvärva rätt att till utlandet försälja alster av uppfinningen, samt i
andra hand till förslaget till avtal mellan Jernberg och fabriksstyrelsen, vilket
Jernberg för sin del godkänt den 9 februari 1955. Jernberg hade dock
varit bunden av avtalsförslaget till dess detsamma den 27 mars 1957 underskrevs
av fabriksstyrelsen. Vad som återstått för Jernberg att »exploatera»
hade därför utgjorts allenast av möjligheten att försälja licenser till uppfinningen
utomlands, vilken möjlighet för övrigt vore begränsad av militärtekniska
och liknande skäl. Det mellan fabriksstyrelsen och H. Nordenfelt
& Co Aktiebolag den 10 och den 11 februari 1955 träffade avtalet, varigenom
bolaget till styrelsen överlät från Jernberg tidigare förvärvad rätt att exploatera
uppfinningen utomlands, medförde att Jernbergs möjligheter att genom
licensförsäljning erhålla någon ekonomisk vinning blevo synnerligen
begränsade. Den stora betydelse som armétygförvaltningen velat fästa vid
Jernbergs eventuella vinster av exploateringen utomlands hade i vart fall
icke på något som helst sätt verifierats. Något avtal om försäljning på export
hade hittills icke träffats av fabriksstyrelsen. I detta sammanhang borde
även framhållas, att förvaltningarnas uttalande om förhandlingar från
uppfinnarens sida för att exploatera uppfinningen utomlands vore helt gripet
ur luften. — Förvaltningarna hade framhållit, att vid ersättningsfrågans
bedömande jämväl beaktats att Jernberg gemensamt med annan
tjänsteman tidigare gjort eu uppfinning av lösskjutningspatron. Det ersättningsbelopp,
som i detta fall utgått till uppfinnarna, hade förvaltningarna
tagit till utgångspunkt för en bedömning av betydelsen av den insats
som kronan gjort vid uppfinningens tillkomst, vilket i sin tur tagits till intäkt
för att skäl skulle förefinnas för en sänkning av ersättningen även i vad
gällde den senare uppfinningen. Detta resonemang funne förbundet upprörande
mot bakgrunden av att det vid intet tillfälle prövats vad som vore
skälig ersättning för den tidigare uppfinningen. Förbundet måste sålunda
för sin del konstatera att det vore uppenbart att en ersättning, som beräknad
för hela patenttiden komme att giva mindre än 0,1 promille av tillverkningskostnaderna,
icke kunde anses som skälig ersättning även om kronans
medverkan varit än så omfattande. Snarare syntes det förbundet som om
de 5 000 kronor som utbetalats till uppfinnarna i det tidigare fallet när14
-.r>9l527. Militieombudsmannens ämbelsberättelse

210

mast borde jämföras med de maximalt 10 000 kronor som erbjödos Jernberg
i det första avtalsförslaget beträffande den senare uppfinningen, vilket
förs ag tillställdes honom med krigsmaterielverkets skrivelse den 27
april 1954. Detta och den tidigare angivna procentsatsen borde i sin tur jämföras
med de 2,5 procent i royalty under hela patenttiden som enligt statens
uppfinnarnämnds principer borde utgöra skälig ersättning till Jernberg.
Förvaltningarna hade framfört vissa synpunkter gentemot uppfinnarnämndens
principuttalande i vad gällde royaltytiden. Förbundet kunde icke finna
att vad som sålunda anförts skulle kunna rubba något i nämndens uttalande.
I fråga om begränsningen av royaltytiden anförde båda myndigheterna
vidare, »att det rent förvaltningsmässigt framstode som ett önskemål,
att avtal av förevarande natur erhöllo en sådan utformning, att uppfinnare
därigenom tillkommande förmåner avvecklades efter kortare tid än
den eljest gällande patenttiden». Om en sådan synpunkt skulle ha något
värde måste givetvis påvisas, att verkliga svårigheter av förvaltningsmässig
art förelegat. — Sammanfattningsvis ville förbundet konstatera följande.
Ingenting hade enligt förbundets mening framkommit, som jävade nämndens
uttalande att de utdragna förhandlingarna med hänsyn till kronans
monopolställning på det militärtekniska område, inom vilket uppfinningen
fölle, rent faktiskt verkat som ett kraftigt påtryckningsmedel från kronans
sida gentemot Jernberg. Till ytterligare belysning av denna fråga kunde
erinras om det för nämnden icke redovisade »utspelskortet» från krigsmaterielverket
av den 27 april 1954. Vidare kunde framhållas att de förhandlingar,
som på armétygförvaltningens föranstaltande fördes med Jernberg
dagen före nämndens sammanträde den 6 april 1956, icke endast hade till
syfte att ordet »förbrukade» skulle utbytas mot »tillverkade». I gengäld skulle
nämligen Jernberg medgiva maximering av ersättningsbeloppet till 50 000
kronor. Den i förvaltningarnas utlåtande gjorda sammankopplingen av de
båda uppfinningarna medförde att ett i viss mån nytt element införts i
diskussionen. Förbundet, som icke kunde godtaga det förda resonemanget,
ansåge sig därför kunna konstatera, att ett ställningstagande mot nämndens
utlåtande skulle innebära att nämnden desavuerades utan att ha fått
tillfälle att taga ställning till förvaltningarnas »nya giv». -— Enligt förbundets
erfarenhet syntes den restriktiva hållning, som förvaltningsmyndigheterna
i dagens läge av olika skäl ansåge sig böra intaga, ha kommit att påverka
även deras handläggning av uppfinnarärenden. Detta måste enligt
förbundets uppfattning vara helt felaktigt. Inom det område av den svenska
statsförvaltningen där förbundet vore verksamt, nämligen försvaret, gjorde
sig sålunda för närvarande två påtagliga behov gällande, nämligen å ena
sidan behovet av såväl teknisk som organisatorisk rationalisering för att i
görligaste mån dämpa den kostnadsstegring som försvaret av olika skäl utsattes
för och å andra sidan kravet på att det svenska försvaret trots sin
relativa isolering skul e följa med i den militärtekniska utvecklingen. Från
dessa båda synpunkter vore det av största betydelse att uppfinnarverksamheten
icke dämpades utan i stället på allt sätt stimulerades. Detta kunde

211

endast ske om uppfinnarna bereddes skälig ersättning för sina uppfinningar.
Synpunkterna måste gälla även de uppfinnare som voro arbetstagare i
statens tjänst.

Kungl. Maj:t bemyndigade härefter i beslut den 25 januari 1957 armétygförvaltningen
att — i huvudsaklig överensstämmelse med förvaltningens förslag
den 12 februari 1955 — med Jernberg träffa avtal om förvärv av rätt
till uppfinningen av kammarammunition.

I anledning av nämnda bemyndigande träffades den 6 februari 1957 mellan
armétygförvaltningen och Jernberg avtal av följande innehåll: Jernberg
upplät till armétygförvaltningen rätt att för svenska försvarets och de frivilliga
försvarsorganisationernas behov använda, tillverka och låta tillverka
alster enligt den av honom gjorda uppfinningen av patron för kammarskjutning.
I ersättning för den upplåtna rätten skulle armétygförvaltningen till
Jernberg erlägga dels vid avtalets ingående 3 000 kronor kontant dels ock,
under en tid av längst 5 år räknat från och med den 1 januari 1955, en
royalty av 2,5 procent å tillverkningskostnaden för under angivna femårsperiod
enligt uppfinningen tillverkad kammarammunition.

Försvarets fabrikstyrelse undertecknade härefter den 27 mars 1957 det
tidigare omförmälda förslaget till avtal mellan Jernberg och fabriksstyrelsen,
vilket förslag Jernberg underskrivit redan den 9 februari 1955.

Från armétygförvaltningen och försvarets civilförvaltning inkom den 1
juli 1957, sedan såsom förut angivits militieombudsmannen med anledning
av Jolhagens förenämnda till militieombudsmannen den 6 april 1957 inkomna
skrift begärt yttrande i saken, ett av ämbetsverken gemensamt avgivet
yttrande vari bl. a. anfördes: Såsom framginge av föreliggande handlingar
beviljades i nu ifrågavarande fall patent drygt två år efter det att patentansökan
ingivits till patent- och registreringsverket. Det kunde framhållas att
innan en patentansökan bleve slutligt behandlad i patent- och registreringsverket
i genomsnitt åtginge fyra år och det vore icke ovanligt att tiden utsträcktes
till 6 å 8 år. Innan patentansökningen slutbehandlats kunde icke
med säkerhet avgöras om och i vilken utsträckning den i ansökningen avsedda
uppfinningen vore patenterbar. För bedömande av uppfinningens värde
vore det emellertid nödvändigt att även kunna bedöma dess användbarhet;
härför fordrades ofta ett omfattande utvecklingsarbete med försök och
prov. Sådant utvecklingsarbete krävde merendels lång tid. Härjämte kunde
viss tids erfarenhet från produktion och användning vara av betydelse för
ett rätt bedömande av uppfinningens värde. Då det syntes ligga i både arbetsgivarens
och arbetstagarens intresse att värdet av uppfinningen bleve
rätt bedömt och att ersättningen anpassades härefter, vilket för övrigt torde
siå i överensstämmelse med lagens föreskrift om skälig ersättning, låge det
i sakens natur och syntes icke vara anmärkningsvärt, att relativt lång tid
ofta måste förflyta från det anmälan om uppfinningen gjordes och till dess
ersättningsfrågan bleve slutligt avgjord. Alt förhandlingarna mellan arbetsgivaren
och arbetstagaren droge ut på tiden kunde mot bakgrunden av vad
sålunda anförts enligt ämbetsverkens mening icke tolkas såsom uttrvck för

212

obehörig påtryckning från arbetsgivarens sida. Med hänsyn till omständigheterna
i förevarande fall syntes skäl till befogade anmärkningar mot arbetsgivarens
behandling av ärendet icke föreligga. Under hänvisning till vad
som anförts i armétygförvaltningens och civilförvaltningens gemensamma
yttrande den 20 oktober 1956 ville ämbetsverken framhålla, att den i tidskriftsartikeln
uttalade uppfattningen, att i nämnda yttrande »förekom icke
bara mycket tendentiösa uttalanden utan också påvisbara felaktigheter och
i enstaka fall påståenden gripna ur luften» syntes avse några oväsentliga,
Irämst tekniska detaljer. I tjänstemannaförbundets yttrande till Kungl.
Maj :t hade anmärkts att vissa felaktigheter förekomme i den av Axberg
upprättade promemorian. Häremot vore allenast att framhålla, att Axberg
grundat sin utredning på uppgifter, som han under hand inhämtat från armétygförvaltningen
och försvarets fabriksstyrelse. Utredningen hade företagits
som ett led i ämbetsverkens strävan att få ärendet allsidigt belyst,
överhuvudtaget hade ämbetsverken bemödat sig att i sitt bemötande av yttrandet
från statens uppfinnarnämnd utförligt och sakligt framlägga sin syn
på ärendet. Ämbetsverken hyste fortfarande den uppfattningen att Jernberg
genom det den 12 februari 1955 framlagda, av Kungl. Maj :t — med viss
mindre ändring — sedermera godkända avtalsförslaget tillerkänts skälig ersättning
för enligt avtalet upplåten begränsad rätt till uppfinningen.

Militieombudsmannen beredde härefter Jolhagen tillfälle att taga del av
det förenämnda den 1 juli 1957 inkomna yttrandet ävensom handlingarna i
övrigt. I anledning härav anförde Jolhagen i eu till militieombudsmannen
den 26 juli 1957 inkommen skrift: Den av förvaltningarna lämnade redogörelsen
för tillvägagångssättet vid slutandet av avtal mellan myndigheter och
uppfinnare vore enligt Jolhagens mening icke fullt rättvisande. Det vore
sålunda vanligt, att kontrakt upprättades redan innan patent beviljades och
frågan om anknytning till patenterbarheten löstes genom att vissa delar av
ersättningen direkt hade denna som förutsättning. Det vore alltså icke något
hinder för slutandet av avtal att handläggningen av själva patentärendet
kunde taga lång tid. När förvaltningarna talade om den relativt långa tid
som ålginge för att bedöma en uppfinnings värde vore det givet att denna tid
kunde bli avsevärd då förvaltningarna hade den inställningen att ersättningen
icke alls skulle utgå i form av royalty eller, därest sådan beräkningsgrund
komme till användning, royaltyn i allt fall skulle begränsas till
viss del av patenttiden. Enligt statens uppfinnarnämnd borde huvuddelen
av ersättningen i förevarande fall ha utgått i form av royalty under hela
patenttiden. Det vore sålunda förvaltningarna själva som genom att driva
linjen om engångsersättning eller avkortad royaltytid åstadkommo att den
tid som erfordrades för uppskattandet av uppfinningens värde förlängdes.
Den fasta ersättningen — 3 000 kronor — kunde troligen ha beräknats redan
år 1951. Samtidigt eller icke alltför lång tid därefter kunde royaltyprocenten
ha fastställts. Genom förvaltningarnas ståndpunktstagande förhalades
emellertid handläggningen av ärendena på ett sätt, som för den enskilde
uppfinnaren måste verka som en press. Detta framginge med all önsk -

213

värd tydlighet i det föreliggande fallet, vilket också föranlett det i tidningsartikeln
citerade synnerligen skarpa utlåtandet av statens uppfinnarnämnd.
Trots att Jernberg i juli 1954 godkänt då framlagt förslag till avtal med
armétygförvaltningen förhalades ersättningsfrågan ytterligare. Det förslag
till avtal som underställdes Kungl. Maj :t genom skrivelse den 12 februari
1955 var ett nytt och avsevärt sämre förslag. För att belysa att det icke vore
fråga om någon »modifiering» av det tidigare avtalsförslaget kunde framhållas,
att enligt uppgift försämringen i det totala ekonomiska vederlaget skulle
kunna beräknas uppgå ända till flera 10 000-tals kronor. Inga sakskäl
syntes heller ha anförts för denna försämring utan myndigheterna hade
genom ytterligare förhalning lyckats få uppfinnaren att gå med på sämre
villkor än de tidigare överenskomna. Om ingen godtagbar förklaring lämnades
till detta handlingssätt kunde detsamma enligt Jolhagens mening icke
lämnas utan erinran. Härtill komme att uppfinnaren dagen eller kvällen
före sammanträdet i nämnden skulle ha kallats till överläggningar med myndigheten.
Dessa överläggningar medförde att uppfinnaren ansåg sig nödsakad
alt medgiva vissa ändringar i det avtal som just låg under behandling
i nämnden. Ändringarna inneburo såväl försämringar som förbättringar.
Enligt de uppgifter, som Jolhagen kunnat erhålla, skulle desamma totalt ha
medfört en försämring. Det vore uppenbart att uppfinnaren måste ha känt
sig utsatt för en ganska avsevärd press när han i detta läge och vid denna
lidpunkt ansåg sig tvungen att gå med på ytterligare försämringar. Att armétygförvaltningen
inför den reaktion som uppstod i nämnden avstod från
att hävda anspråk på den av Jernberg medgivna försämringen, varigenom
det slutliga resultatet av de båda ändringarna blev en mindre förbättring,
vore ett förhållande som icke kunde göra förfaringssättet som sådant mindre
pålalbart. Enligt Jolhagens mening borde beträffande förhandlingarna
dagen före nämndens sammanträde klarläggas tidpunkt, avsikt och händelseförlopp.
Myndigheterna kommo efter nämndens utlåtande med helt nya
riktlinjer och andra uppgifter än de som framförts till nämnden. Även detta
förfaringssätt, varmed uppenbarligen avsågs att få nämnden desavuerad,
måste enligt Jolhagens mening vara påtalbart. Myndigheterna måste ha varit
skyldiga att lämna nämnden riktiga uppgifter och icke på sätt som skett
framkomma med andra uppgifter efter det att nämnden avgivit sitt utlåtande.
— Från förvaltningarnas sida finge anses vitsordat att felaktigheter
förekommit bland de tekniska uppgifterna i Axbergs promemoria, vilken utgjort
underlaget för bedömningen av den föreslagna ersättningens skälighet.
Det syntes icke heller kunna bestridas, att exempelvis påståendet om förhandlingar
från uppfinnarens sida för exploatering av uppfinningen utomlands
vore gripet ur luften. Vidare torde utan svårighet kunna klarläggas
att det i Axbergs promemoria framförda omdömet »att tala om en besparing
synes mig därför icke vara fullt berättigat» saknade täckning. De helt andra
uppgifter som av annétygförvaltningens representanter lämnades till
uppfinnarnäinnden vore riktigare. Icke heller de förhållanden som i dessa
hänseenden påtalats kunde enligt Jolhagens mening undgå anmärkning. Jol -

214

hagen ifrågasatte också om förvaltningarna iakttagit allt vad på dem ankommit
sedan det framkommit att vissa felaktigheter kunde vidlåda yttrandet
av den 20 oktober 1956. Det väsentliga vore om erforderliga åtgärder
vidtagits för ett tillrättaläggande, då ju Kungl. Maj :ts ställningstagande
måste ha grundats på de uppgifter som förvaltningarna lämnat i sitt nämnda
yttrande. Förvaltningarna framförde den åsikten, att av förvaltningsmässiga
skäl ersättningen till en uppfinnare borde begränsas till kortare tid än
patenttiden. Denna allmänt framförda synpunkt hade icke något stöd i lagen
eller av statens uppfinnarnämnd och hade framlagts utan några reservationer
ehuru synpunkten i fråga uppenbarligen icke kunde äga tillämpning
i förevarande fall. — Sammanfattningsvis ville Jolhagen framhålla att
det aktuella ärendet av flera av de berörda myndigheterna handlagts på ett
sätt som ur den enskildes synpunkt måste te sig synnerligen stötande. Det
vore därför av största betydelse att det för myndigheter och enskilda uppfinnare
klarlades att den anställde uppfinnarens beroendeställning och kronans
monopolställning på det militärtekniska området icke finge utnyttjas
för att framtvinga sämre villkor för uppfinnaren än vad som vore skäligt.

Sedan Jernberg beretts tillfälle att taga del av handlingarna i ärendet
anförde Jernberg i en till militieombudsmannen den 14 september 1957
inkommen skrift: Den 27 april 1954 tillställdes Jernberg ett förslag till avtal,
av vilket framginge, att Jernberg skulle erhålla en engångsersättning å
10 000 kronor. I till avtalet fogat följebrev hade uppgivits att vissa förhandlingar
skulle ha ägt rum före avtalets uppgörande. Några sådana förhandlingar
hade icke förts. Det torde få anses brukligt att — innan förs''ag till
avtal uppgjordes — parterna diskuterade detsamma. I annat fall syntes det
ligga nära till hands att uppfinnaren vid uppgörelse i saken komme i underläge.
Sedan nytt förslag uppgjorts av krigsmaterielverket, av vilket framginge
att Jernberg skulle erhålla 2 procent royalty på tillverkade patroner
under 10 år, godkände han detsamma. Till sin stora överraskning erhöll
Jernberg sedermera besked att detta avtal icke kunde godkännas av kronan.
Då ärendet stoppades av Jernbergs egen arbetsgivare kände sig Jernberg
helt naturligt utsatt för ett avsevärt tryck. I detta läge ansåg han sig för
att få ärendet avgjort inom rimlig tid tvungen att godtaga ett avsevärt sämre
avtalsförslag (det icke dagtecknade förslaget). Att Jernberg vid den av
armétygförvaltningen påkallade sammankomsten dagen före sammanträdet
hos statens uppfinnarnämnd medgav ytterligare två förändringar, en förbättring
och en försämring, finge ses mot samma bakgrund som nyss angivits.
Jernberg kunde icke förutse att statens uppfinnarnämnd skulle ha
möjligheter att hjälpa honom utan ansåg sig nödsakad att i stort sett godtaga
de förändringar som förvaltningen påyrkade. Försämringen bestode
i att den totala ersättningen skulle maximeras till 50 000 kronor och förbättringen
i att, med avseende å underlaget för royaltyberäkningen, ordet
»förbrukade» utbyttes mot »tillverkade». Inför nämnden avstod emellertid
förvaltningen från att framföra krav på ett maximibelopp, varför slutresultatet
blev en mindre förbättring av det avtal, som nämnden då hade

215

att taga ställning till. Eftersom förvaltningarna beträffande de felaktigheter,
som enligt tjänstemannaförbundets anmärkningar förekommo i Axbergs
promemoria, använt uttrycket »några oväsentliga, främst tekniska detaljer»
ville Jernberg som sin bestämda uppfattning uttala, att dessa felaktigheter
tvärtom voro väsentliga. Jernberg ville också bestyrka, att det av förvaltningarna
framförda påståendet om att förhandlingar från lians sida inletts
för att exploatera uppfinningen utomlands bokstavligt talat vore »gripet ur
luften». Han kunde vidare icke vitsorda det i Nilssons promemoria gjorda
påståendet om »långa och ingående förhandlingar». Jernberg hade, med
början fyra år efter det uppfinningen gjordes, ställts inför vissa förslag
från myndigheternas sida, som han haft att antaga eller förkasta. Detta
vore enligt Jernbergs uppfattning icke samma sak som förhandlingar. I
det efter nämndens remissvar uppkomna läget hade för Jernberg slutligen
funnits två alternativ att välja på, nämligen att antingen anhängiggöra talan
vid domstol med ytterligare avsevärd tidsspillan och med risk för betydande
kostnader för Jernberg i och för rättegången eller godtaga avtalsförslaget.
Att Jernberg icke valde den första utvägen, trots att i nämndens
utlåtande syntes ligga en antydan om att en sådan utväg vore möjlig, finge
ses mot bakgrunden av det sätt på vilket ärendet handlagts. Den utdragna
handläggningen och förfaringssättet i övrigt hade gjort, att ärendet blivit så
påfrestande för Jernberg att han omöjligt kunnat tänka sig att orka med
ett domstolsförfarande. Det förefölle tillika anmärkningsvärt att, efter nämndens
utlåtande, förnyade förhandlingar med Jernberg icke upptagits. Ej
heller hade hänsyn tagits till Jernbergs i tjänstemannaförbundets skrivelse
framställda yrkande att — därest nämndens linje icke kunde följas av
Kungl. Maj :t — ärendet ånyo skulle remitteras till nämnden. Mot bakgrunden
av att de statliga myndigheterna togo ett flertal år på sig för att avgöra
ett ärende, vore det anmärkningsvärt att ett förnyat remissförfarande
icke medgåves, då detta påyrkades från uppfinnarens sida i ett för ärendet
avgörande skede. Icke heller ifrågasattes en återgång till det av Jernberg
först, eller den 5 juli 1954, godkända avtalsförslaget. Med hänsyn till det
anförda ansåge Jernberg att vad som anmärkts i den omförmälda tidningsartikeln
vore fullt befogat. Jernberg ville slutligen framhålla att ärendets
administrativa handläggning för hans vidkommande vore avslutad i och
med att han den 6 februari 1957 träffat definitivt avtal med armétygförvaltningen.

I anledning av vissa av de av Jolhagen och Jernberg gjorda påståendena
hölls å militieombudsmansexpeditionen förhör med förenämnde byrådirektören
Yngström och uppgav denne därvid följande: Han tjänstgjorde till
och med januari 1955 hos krigsmaterielverket och dess avvecklingsorganisation
och var därvid chef för den juridiska sektionen inom den administrativa
byrån. Under nämnda tjänstgöring tog Yngström viss befattning med
Jernbergs uppfinnarärende men handläggningen av detsamma ombesörjdes
av chefen för administrativa byrån, byråchefen E. Nyländer, med biträde
av förste byråsekreteraren R. De Geer och amanuensen Y. Bergstrand. Från

216

och med februari 1955 hade Yngström såsom chef för kanslisektionen inom
den administrativa byrån vid armétygförvaltningen biträtt chefen för administrativa
byrån därstädes, krigsrådet N. Wettergren, vid dennes handläggning
av ärendet. — Det vore riktigt att Yngström den 27 april 1954 ombesörjt
översändandet till Jernberg av förslag till avtal mellan dels Jernberg
och dåvarande arméförvaltningen dels ock Jernberg och försvarets
fabriksstyrelse samt därvid i ett nämnda dag dagtecknat följebrev hänvisat
till »tidigare överläggningar». Brevet hade förelagts Yngström för underskrift
av Bergstrand på anmodan av Nyländer. Yngström hade icke sj älvfört
några förhandlingar med Jernberg och, såvitt Yngström kunde minnas,
kände han då icke till huruvida några sådana förts. Bergstrand måste
emellertid ha upplyst att överläggningar med Jernberg hållits enär Yngström
skrivit under brevet i det angivna skicket. Det vore dock icke helt
uteslutet att Jernbergs påstående att överläggningar icke förekommit vore
riktigt. — Anledningen till att armétygförvaltningen frångått det av Jernberg
den 5 juli 1954 godkända avtalsförslaget och därefter i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställt om bemyndigande att med Jernberg träffa avtal i
överensstämmelse med innehållet i ett för Jernberg ofördelaktigare förslag
kände Yngström icke till enär nyssnämnda skrivelse utarbetats redan i
januari 1955. Yngström hade dock sett i en rapport att fälttygmästaren ansett
att ersättningen enligt det den 5 juli 1954 av Jernberg godkända avfalsförslaget
skulle bli för hög. •— Det vore riktigt att förhandlingar förts
med Jernberg kort före sammanträdet den 6 april 1956 inför statens uppfinnarnämnd
därvid syftet varit att maximera den Jernberg tillkommande
ersättningen till 50 000 kronor. Vid dessa förhandlingar företräddes kronan
av Wettergren. Yngström var närvarande under slutskedet av förhandlingarna
den 5 april 1956 på Wettergrens tjänsterum. Därvid gick Jernberg
med på angiven maximering av ersättningen. Anledningen till att förhandlingar
ånyo upptagits var att Wettergren, som granskat handlingarna i ärendet,
blivit tveksam huruvida med Jernberg borde träffas avtal utan maximering
av ersättningen samt om royaltyersättningen skulle beräknas å kostnaden
för tillverkad i stället för å kostnaden för förbrukad ammunition.
Att förhandlingarna upptagits kort före sammanträdet berodde på att Wettergren
först då kommit till en mera bestämd uppfattning om att avtalsförslaget
borde jämkas i förevarande hänseenden. Det hade varit praxis att på
något sätt maximera ersättningen till inom försvaret anställda uppfinnare.
Även Yngström hade varit av den uppfattningen att ersättningen till Jernberg
borde maximeras. Någon avsikt att genom den valda tidpunkten för
förhandlingarna eller annorledes öva någon press på Jernberg hade absolut
icke förelegat. Det kunde anmärkas att Wettergren icke haft chefskap över
Jernberg som tillhört vapenavdelningen. Yngström hade icke erhållit den
uppfattningen att Jernberg känt sig pressad vid förhandlingarna men kunde
givetvis icke uttala sig om hur Jernberg uppfattat situationen. -— Armétygförvaltningen
hade icke, vilket framginge av förvaltningens diarier, officiellt
erhållit kännedom om att några felaktigheter skulle vidlåda den

217

av Axberg upprättade promemorian och hade följaktligen icke innan Kungl.
Maj :t lämnade sitt bemyndigande i ärendet haft anledning att i detta avseende
göra några tillrättalägganden. Yngström hade senare, troligen genom
förbundstidningen Civila försvarstjänstemannen, erfarit att promemorian
skulle ha varit behäftad med felaktigheter. Närmare kännedom om de påstådda
felaktigheterna ägde Yngström icke. — Yngström kände till att Nilsson
i sin promemoria uppgivit att det avtalsförslag, som varit föremål för
statens uppfinnarnämnds prövning, utgjorde resultatet av långa och ingående
förhandlingar med Jernberg. Yngström visste icke i vilken utsträckning
förhandlingar förts med Jernberg före den 1 februari 1955. Yngström
hade dock erfarit alt överläggningar med Jernberg ägt rum. Under tiden
efter sistnämnda tidpunkt hade, såvitt Yngström kände till, allenast förts
de förhandlingar som föregått armétygförvaltningens utlåtande den 14 juni
1955 samt de förhandlingar som upptagits omedelbart före nämndens sammanträde
den 6 april 1956. Enligt anteckningar från en på Wettergrens rum
den 29 september 1956 hållen konferens hade Jernberg då varit närvarande
vid överläggningar om den ersättning som borde utgå till honom. Därest
andra förhandlingar eller överläggningar med Jernberg förekommit borde
Yngström ha fått kännedom härom. ■— Beträffande Jernbergs påstående,
att den i förvaltningarnas gemensamma utlåtande den 20 oktober 1956 förekommande
uppgiften att Jernberg inlett förhandlingar för att utomlands
exploatera uppfinningen av kammarammunitionen vore »gripen ur luften»
kände Yngström icke till annat än att De Geer sagt sig »ha hört» att Jernberg
försökt sälja uppfinningen till Danmark. I skrivelse den 23 november
1951 till krigsmaterielverket hade Jernberg för övrigt själv upplyst att »uppfinningen
är under exploaterande i utlandet».

I skrivelse till militieombudsmannen den 30 maj 1959 upplyste Nilsson
att kronan i anledning av det mellan armétygförvaltningen och Jernberg
den 6 februari 1957 träffade avtalet angående förvärv av rätt till uppfinningen
av patron för kammarskjutning för tiden till och med år 1958 utbetalat
51 487 kronor 57 öre, innefattande jämväl den till 3 000 kronor bestämda
engångsersättningen.

Sedan försvarets fabriksstyrelse beretts tillfälle att framföra synpunkter
beträffande grunderna för beräknande av royaltyersättning till inom försvaret
anställda uppfinnare överlämnade styrelsen en av byrådirektören A.
Svensson upprättad, den 22 juni 1959 dagtecknad promemoria vari anfördes
bland annat: Vid förhandlingar som fördes mellan fabriksstyrelsen samt
uppfinnare anställda inom försvarsväsendet, antingen inom fabriksverket
eller hos annan försvarsmyndighet, brukade fabriksstyrelsen beträffande
uppfinningar, varom därvid vore fråga, tillförsäkra sig ensamrätten att i
Sverige tillverka och där försälja ävensom rätt att till utlandet försälja alster
av uppfinningarna, dock med undantag för den rätt att utnyttja uppfinningarna
i Sverige som annan försvarsmyndighet kunde ha betingat sig.
Vid förhandlingar om ersättning för dylika rättigheter strävade fabriksstyrelscn
efter att få ersättningen till uppfinnaren att utgå i form av royalty.

218

Därjämte plägade fabriksstyrelsen kräva, att denna royalty på något sätt
skulle begränsas, vanligen till ett visst högsta belopp. Fabriksstyrelsen fordrade
alltså att i avtalsvillkoren skulle ingå ett s. k. tak. Som grund för denna
styrelsens inställning brukade anföras följande. Om en produkt bleve särskilt
efterfrågad på marknaden och alltså den uppfinning som på ett eller
annat sätt inginge i produkten befanns vara en god lösning på ett ifrågakommet
problem, inriktades intresset hos konkurrenterna på att få fram en
annan produkt med samma egenskaper. Den patentskyddade uppfinning
som låge till grund för eller inginge i produkten stode emellertid icke till
konkurrenternas förfogande, utan för dem gällde det vanligtvis att kringgå
patentet eller att lösa föreliggande problem på ett helt annat sätt. Erfarenhetsmässigt
visste man, alt sedan intresset så väckts för en produkt, kommo
förr eller senare fram andra produkter med liknande egenskaper som tillgodosågo
samma behov. Konkurrensen hårdnade på marknaden och därav
nödvändiggjordes sänkta priser och lägre tillverkningskostnader. Slutligen
nåddes en punkt då kostnader och pris befunno sig i ett sådant förhållande
till varandra att fortsatt försäljning av den patentskyddade produkten
icke kunde ske om i kostnaderna skulle inräknas royalty till uppfinnaren.
Då denna punkt nåtts representerade uppfinningen icke längre något ekonomiskt
värde för arbetsgivaren eller uppfinnaren. Att nedlägga en tillverkning
som av sådana skäl icke längre vore lönsam innebure för uppfinnaren
uteblivna inkomster men för arbetsgivaren oftast direkta förluster
därigenom att i maskiner, verktyg och annan utrustning investerat kapital
icke kunde förräntas och oftast ginge förlorat. Uteblivna beställningar
medförde också minskade arbetstillfällen för företagens personal. Som
ett ytterligare skäl för att maximera royaltyn brukade anföras att om eu
uppfinning ledde till omfattande försäljning och stor produktion, detta
mycket ofta berodde på att fabriksverket förfogade över en effektiv försäljningsorganisation
samt en tillverkningskapacitet som tillät tillverkning i
stor skala och som lätt kunde utökas för att tillgodose hastigt uppträdande
efterfrågan. Den patentskyddade uppfinningen vore i allmänhet ej samma
sak som den färdiga produkten utan oftast blott en del av denna. Mellan
uppfinningen och den färdiga produkten låge en hel serie insatser från företagets
sida i form av konstruktions- och utvecklingsarbete. Att den färdiga
produkten rönte stark efterfrågan berodde ej minst på att den kunde
presenteras i utprovat och funktionssäkert skick. Av sådana skäl vore det
enligt fabriksstyrelsens mening icke helt tilltalande, att uppfinnaren skulle
tillföras inkomster som berodde icke i första hand på uppfinningens beskaffenhet
utan på andra orsaker över vilka uppfinnaren icke kunde råda.
Hur »taket» skulle sättas kunde givetvis bli föremål för olika meningar,
men fabriksstyrelsen hade vid sina förhandlingar med uppfinnarna strävat
efter alt få ett tak fastställt i en eller annan form. Stundom hade ett
lågt engångsbelopp införts såsom en minimiersättning. Undantag från bestämmelserna
om tak torde endast ha förekommit i sådana fall, då det varit
helt omöjligt för parterna att bedöma utsikterna att exploatera en upp -

219

tinning och då alltså icke kunnat undvikas att uppgörelsen i sin helhet fått
karaktären av ett äventyrsavtal.

Efter det att militieombudsniannen hos försvarets fabriksstyrelse framställt
förfrågan beträffande möjligheten för styrelsen att ställa en prognos
angående det ekonomiska utnyttjandet utomlands av de berörda uppfinningarna
av lösskjutnings- och kammarammunition meddelades från
fabriksstyrelsen att i de avseenden, som militieombudsmannens förfrågan
gällde, förelåge så många osäkra faktorer — politiska och andra — att styrelsen
ej tilltrodde sig att ställa en prognos men att detta icke innebure att
styrelsen ville uttala att styrelsen ansåge det otroligt att de ifrågavarande
utländska patenten kunde ekonomiskt utnyttjas.

Militieombudsmannen beredde därefter Tjänstemännens centralorganisation
(TCO) tillfälle att yttra sig i ärendet. Med anledning härav anförde
TCO i skrivelse den 6 oktober 1959: Det låge i sakens natur att vederlag
för en arbetsprestation borde utgå i så nära anslutning till prestationens
utförande som möjligt och att en väntetid på sju år för en arbetstagare
måste betecknas som otillfredsställande. Den frågan inställde sig då, om
dröjsmålet berott på åtgöranden från arbetstagarens eller från arbetsgivarens
sida eller på utomstående förhållanden, varöver varken arbetstagaren
eller arbetsgivaren kunde råda. Armétygförvaltningen hade upplyst att det
i genomsnitt åtginge fyra år, innan en patentansökan bleve beviljad och
att det icke vore ovanligt att tiden utsträcktes till sex å åtta år, varjämte
ämbetsverket framhållit att frågan om en uppfinning vore patenterbar icke
med säkerhet kunde avgöras innan patentansökningen slutbehandlats. Om
armétygförvaltningen med sitt påpekande åsyftat att uppgörelse om ersättning
icke kunde eller borde träffas förrän patent beviljats, kunde häremot
framhållas följande. Det förelåge ej något rättsligt hinder att en uppgörelse
om ersättning träffades redan innan patent beviljats. Uppgörelsen
finge då bli beroende av villkoret att patent sedermera komme till stånd.
Det vore TCO bekant att sådana uppgörelser ofta träffades mellan uppfinnare
i enskild tjänst och deras arbetsgivare. Det hade även förekommit att
tvister om skälig ersättning hänskjutits till den av Svenska arbetsgivareföreningen
och Svenska industri t jänstemannaförbundet inrättade skiljesnämnden,
Industrins uppfinnarnämnd, och där avgjorts utan hinder av att
patent ej slutgiltigt prövats. Om uppfinnaren önskade uppgörelse innan
patentfrågan avgjorts borde enligt TCO:s mening eu statlig myndighet här
kunna gå uppfinnaren till mötes. Som huvudskäl för tidsutdräkten hade
armétygförvaltningen anfört att det merendels toge lång tid, innan en uppfinnings
användbarhet och därmed dess värde kunde bedömas. Ej heller
denna upplysning syntes TCO ha relevans i ärendet. Det framginge av
handlingarna att det redan på ett tidigt stadium kunnat konstateras att
uppfinningen hade stor användbarhet och det hade även varit möjligt att
överblicka storleken av tillverkningen och kostnaderna för densamma. Rent
principiellt kunde framhållas att om med ersättningens bestämmande skulle
anstå till dess full överblick över patentets användbarhet och värde er -

220

hållits, det skulle bli nödvändigt att avvakta patenttidens utgång. Först då
vore det möjligt att fastställa det ekonomiska utbyte, som arbetsgivaren haft
av uppfinningen. Med hänsyn till angelägenheten av att uppfinnaren snarast
möjligt finge sin ersättning och att arbetsgivaren kunde kalkylera med
sina kostnader borde en uppgörelse komma till stånd utan tidsutdräkt,
även om uppfinningens värde endast preliminärt kunde fastställas. Royaltyformen
vore här den väg arbetsgivaren kunde begagna om han ville gardera
sig mot att bli belastad med för höga kostnader. I varje uppgörelse om
ersättning för en uppfinning nödgades båda parterna räkna med vissa risker.
Statens uppfinnarnämnd hade i sitt utlåtande anfört vissa principiella
synpunkter på avvägningen mellan royalty och engångsersättning, vilka
synpunkter enligt TCO borde kunna vara vägledande vid uppgörelser om
ersättning. TCO funne därför att vad armétygförvaltningen anfört icke utgjorde
hållbara skäl för den tidsutdräkt, som i detta fall förekommit. Den
påtalade tidsutdräkten hade varken berott på Jernberg eller i detta fall haft
sin grund i de yttre omständigheterna. Orsaken låge helt i det inom försvarsväsendet
tillämpade systemet för behandling av uppfinnarärenden.
Det framginge av handlingarna och av för TCO tillgängliga uppgifter att
det även i andra fall dröjt flera år innan uppfinnare på försvarets område
fått sina ersättningsfrågor avgjorda. Sedan flera förslag till uppgörelse
framlagts och lång tid förflutit utan att resultat uppnåtts hade uppfinnaren
i trötthetens tecken godtagit myndighetens förslag. Vidgade befogenheter för
myndigheten alt träffa uppgörelse direkt med uppfinnaren vore ett steg i
rätt riktning. — Det hade väckt uppmärksamhet att royaltyn till Jernberg
begränsats att utgå under endast fem år. Sådan maximering hade försvarsmyndigheterna
tillämpat även i andra fall. Stöd för ett sådant förfarande
funnes icke i lagen om rätten till arbetstagares uppfinningar, och statens
uppfinnarnämnd hade vid olika tillfällen uttalat att sådan maximering endast
borde ske om särskilda skäl förelågo. I den inom försvarets fabriksstyrelse
upprättade promemorian anfördes två olika grunder för maximering
av royalty. I första hand framhölles att om en uppfinning vore bra så småningom
andra liknande produkter komme fram och att priset då till följd
av den hårdnande konkurrensen måste sänkas till en nivå där förlust uppstode.
Om i priset icke inginge någon royaltyersättning kunde tillverkningen
fortsättas. I detta enligt TCO:s mening mycket teoretiska resonemang
framstode det som om nedläggning av tillverkningen måste ske just på
grund av att royalty utginge. TCO ville ifrågasätta om detta resonemang
vore hållbart. Royaltyersättningarna vore i allmänhet mycket blygsamma
och kunde därför ej i någon högre grad påverka försäljningen. Vidare vore
royaltyersättningen endast en bland många faktorer som påverkade priset.
Genom rationaliseringar och förbättringar kunde besparingar göras och
prissänkning ske för att möta konkurrens. I detta händelseförlopp vore del
nästan omöjligt att avgöra vilken betydelse royaltyersättningen kunde ha.
Dessutom ledde resonemanget till den konsekvensen att om uppfinningen
ej vore så bra att konkurrenterna inriktade sig på en liknande produkt

221

royalty borde utgå för hela patenttiden. Den andra grunden för en begränsning
av royaltyn angåves vara att en skicklig försäljningsorganisation kunde
medföra stark efterfrågan och att det då ej vore »tilltalande» att uppfinnaren
skulle få del därav. Mot detta resonemang kunde anföras att om i ett
annat fall försäljningsorganisationen vore dålig försäljningsresultatet också
bleve dåligt utan alt uppfinnaren på den grund kunde begära kompensation.
I verkligheten vore det så att uppfinnaren genom royaltyavtalet toge
en risk. Ginge försäljningen bra ledde detta till god förtjänst för både uppfinnaren
och företaget; om försäljningen ginge dåligt finge såväl uppfinnaren
som företaget dålig utdelning. I armétygförvaltningens och försvarets
civilförvaltnings utlåtande den 20 oktober 1956 framskymtade även en annan
grund för begränsning av royaltyersättningen. Det sades där att »det
rent förvaltningsmässigt sett» vore ett önskemål att uppfinnaravtal erhölle
en sådan utformning att uppfinnaren därigenom tillkommande förmåner
avvecklades före utgången av patenttiden. Om därmed menades att myndigheterna
bl. a. ville undvika besvär med uträkning av royalty förefölle
detta vara en ovidkommande synpunkt. Bekvämlighet för en myndighet
linge ej vara avgörande vid fastställande av skälig ersättning. — TCO ville
beträffande frågan om »tak» på royaltyersättningen hänvisa till vad statens
uppfinnarnämnd anfört i det nu ifrågavarande ärendet. Det vore enligt
TCO:s uppfattning kortsiktig politik att införa ett »tak» vid bestämmande
av ersättningen. Om en uppfinnare i vissa fall finge en god förtjänst
på sin uppfinning, bleve detta känt och verkade som en sporre och stimulans,
ej blott för uppfinnaren i fråga utan även för andra anställda, som
sysslade med tekniskt utvecklingsarbete. Det nuvarande systemet medförde
motsatt verkan. Vidare kunde framhållas önskvärdheten av att ett utlåtande
från statens uppfinnarnämnd icke utan bärande skäl frånginges.
Nämndens sammansättning och erfarenhet borgade för en objektiv bedömning
och det förtjänade att påpekas att nämnden i förevarande ärende vore
enhällig och att synpunkterna i utlåtandet alltså omfattades ej blott av de
neutrala ämbetsmannaledamöterna och av arbetstagarledamöterna utan
även av arbetsgivarnas företrädare. Sammanfattningsvis ville TCO framhålla
önskvärdheten av att det snarast möjligt inom försvaret skapades en central
instans, som snabbt och effektivt kunde behandla frågor om ersättning för
uppfinningar och som — utan att statens intresse som arbetsgivare eftersattes
—■ beaktade betydelsen av att uppfinnarna i de statliga företagen stimulerades.
Denna instans borde ha rätt att träffa en rättsligt bindande
uppgörelse med uppfinnaren. Det rådande systemet med avtalsförslag som
bunde uppfinnaren men icke myndigheten vore förkastligt. Den olust som
de nuvarande förhållandena skapat bland statsanställda ingenjörer och
uppfinnare vore till skada för den tekniska utvecklingen och därmed för
samhället i dess helhet.

Under det försvarsmyndiglieternas handläggning av det ifrågavarande
uppfinnarärendet var föremål för militieombudsmannens granskning fram -

222

ställdes den 10 maj 1957 i riksdagens andra kammare en till chefen för
försvarsdepartementet riktad interpellation vari interpellanten -— med hänvisning
till den kritik som framförts i den omförmälda tidningsartikeln ■—
frågade huruvida departementschefen ansåge att denna kritik vore berättigad
och huruvida han i så fall snarast ville vidtaga åtgärder som vore till
fördel för uppfinnarverksamheten. Vid besvarandet av interpellationen uttalade
departementschefen att han fann det anmärkningsvärt att Försvarets
civila tjänstemannaförbund på grundval av ett enstaka ärende ansett sig
kunna i sin tidskrift intaga så allvarliga och vittgående anklagelser mot
försvarets myndigheter som skett. Departementschefen förklarade tillika att
det, såvitt han kunnat utreda, icke förelåge grund för anklagelserna men att
han icke kunde uttala sig om huruvida kritiken mot handläggningen av
det särskilda i artikeln åsyftade ärendet vore berättigad enär ärendet vore
föremål för prövning av militieombudsmannen; det kunde dock framhållas
att Kungl. Maj:t vid prövning av ärendet icke funnit skäl frångå det förslag
till uppgörelse, som vederbörande förvaltningsmyndighet träffat. Samtidigt
meddelade departementschefen att försvarets civilförvaltning begärt såväl
en översyn av lagbestämmelserna på området som en närmare reglering av
handläggningsförfarandet samt att departementschefen ville tillse att en sådan
översyn komme till stånd.

Försvarets civilförvaltning avgav den 12 mars 1958 till Kungl. Maj :t förslag
till viss ändring av lagen om rätten till arbetstagares uppfinningar. Ändringsförslaget
innebar att arbetsgivaren skulle äga förvärva all rätt jämväl
till sådana uppfinningar som avses i 3 § andra stycket gällande lag. Någon
saklig ändring i reglerna om bestämmande av ersättning till uppfinnaren
föreslogs icke. Därutöver förklarade sig civilförvaltningen ämna överväga
huruvida det inom vissa industriföretag tillämpade förfarandet att utbetalning
av visst mindre belopp gjordes så snart arbetsgivaren på grund av lagens
bestämmelser förvärvade rätt till en uppfinning kunde och lämpligen
borde tillämpas inom försvaret.

Kungl. Maj:t bemyndigade den 24 oktober 1958 chefen för justitiedepartementet
att låta verkställa översyn av 1949 års lag om rätten till arbetstagares
uppfinningar och departementschefen tillkallade för uppdragets utförande
justitierådet S. Edling. I direktiv för översynen anförde departementschefen
bl. a. följande: Tjänstemännens centralorganisation hade i skrivelse
till Kungl. Maj :t anmärkt att frånvaron i lagen av fasta normer för bestämmande
av skälig ersättning vållat osäkerhet och ibland framkallat påstående
om godtycke. Det hade också gjorts gällande att behandlingen av ärenden
om övertagande av uppfinningar från statstjänstemän dragit längre ut
på tiden än som vore rimligt.

Sedan försvarets forskningsanstalt, under åberopande av en inom anstalten
den 18 juli 1957 upprättad promemoria med vissa synpunkter på handläggningen
av ärenden rörande uppfinningar inom försvaret, hos civilförvaltningen
hemställt att förvaltningen skulle utarbeta förslag till riktlinjer
för behandling av dylika ärenden avgav civilförvaltningen med skrivelse

223

den 24 februari 1959 till Kungl. Maj:t förslag till viss decentralisering av
ärenden angående uppfinningar. I skrivelsen, vilken tillkommit efter samråd
med fortifikationsförvaltningen, försvarets sjukvårdsstyrelse, försvarets
fabriksstyrelse, armétygförvaltningen, arméintendenturförvallningen, marinförvaltningen,
flygförvaltningen, försvarets forskningsanstalt och försvarsväsendets
radioanstalt, anfördes bland annat: Civilförvaltningen hade,
alltsedan ämbetsverket den 1 juli 1954 övertog handläggningen av ifrågavarande
ärenden, förvärvat en omfattande erfarenhet av desamma. Det nu
tillämpade systemet syntes i vissa hänseenden förenat med en tyngande
omständlighet och tidsutdräkt, vilket också från viss personalorganisations
sida påtalats vid förhandlingar den 23 januari 1958 med representanter för
ämbetsverket. Det framstode därför såsom angeläget, att Kungl. Maj:ts befattning
med handläggningen av frågor om godkännande av avtal och bemyndigande
att utgiva ersättningsbelopp i väsentlig omfattning överfördes
till centrala förvaltningsmyndigheter inom försvaret då fråga vore om ärenden
av relativt sett icke alltför betydande ekonomisk räckvidd. Gränsen
torde därvid böra dragas vid förslagsvis ett belopp av 25 000 kronor beträffande
varje uppfinning, utgörande antingen engångsersättning eller maximerat
belopp av royalty med eventuellt utgående engångsersättning inräknad.
Det syntes utan olägenhet kunna föreskrivas att försvarsmyndighet, för
vars räkning förvärv för kronan av rätt till uppfinning huvudsakligen skedde,
finge inom den föreslagna värdegränsen antingen i samråd med civilförvaltningen
upprätta för kronan bindande avtal eller pröva och med för kronan
bindande verkan godkänna av civilförvaltningen upprättat avtalsförslag
samt verkställa utbetalningar av i avtalet upptagna ersättningsbelopp. Om
enighet ej kunde vinnas borde civilförvaltningen eller annan myndighet,
som hade att handlägga ärenden av denna art, äga inhämta yttrande från
statens uppfinnarnämnd. Med åberopande av det anförda hemställde civilförvaltningen
att Kungl. Maj:t skulle medgiva att central förvaltningsmyndighet
finge i samråd med civilförvaltningen upprätta eller för kronans räkning
godkänna av civilförvaltningen uppgjort förslag till avtal med uppfinnare
angående sådan ersättning som nu nämnts ävensom verkställa utbetalning
av överenskommen gottgörelse, allt under förutsättning att, bortsett
från kostnader för patentförfarandet, fråga vore om engångsersättning av
högst 25 000 kronor eller royalty, som tillsammans med eventuellt utgående
engångsersättning maximerats till angivet belopp.

I omförmälda vid försvarets forskningsanstalt upprättade promemoria,
vilken av civilförvaltningen överlämnades till Kungl. Maj :t med ämbetsverkets
sist återgivna skrivelse, anfördes bl. a. följande: Personalrepresentanterna
kritiserade icke utan fog den alltför långsamma handläggningen av
patentärenden inom försvaret samt den njugghet, som oftast komme till
uttryck vid fastställande av sådan ersättning som sku le utgå enligt lagen
om rätten till arbetstagares uppfinningar. Den förbättring av handläggningen
av patentärenden, som kunnat förväntas då civilförvaltningen 1954 övertog
dylika ärenden från krigsmatcrielverket, hade i stort sett uteblivit. Hand -

224

läggningen toge fortfarande onödigt lång tid, och ofta ägde uppfinnarna
under denna tid icke själva förfoga över sina uppfinningar ens i fall då staten
till sist endast förvärvade viss begränsad rätt till uppfinningarna. Ersättningarna
betecknades över lag som alltför små, vilket förhållande icke
heller kunde anses stimulera uppfinnarna till verkliga topprestationer.
Forskningsanstalten önskade i detta sammanhang kraftigt understryka vikten
av att uppfinningar gjordes inom de flesta av försvarets områden, främst
beträffande sådana där tekniken i en eller annan form kommit att spela allt
större roll. De vinster, som försvaret härigenom otvivelaktigt skulle göra,
voro visserligen svåra att uppskatta i pengar men torde vara av långt större
värde än de förhållandevis obetydliga belopp, som utbetalades i ersättning
till uppfinnarna. Forskningsanstalten ansåge för sin del att samarbete med
den svenska industrien måste komma till stånd i långt större utsträckning
än för närvarande skedde, om alla de komplicerade utvecklingsproblem som
försvaret nu stode inför skulle kunna lösas. Det gällde därför att stimulera
intresset hos forskare och tekniker att söka åstadkomma så bra resultat som
möjligt. Härför erfordrades positiva åtgärder av och välvillig inställning
från de myndigheters sida, vilka handlade ärenden rörande uppfinningar
och patent. En uppfinnare måste äga förtroende för dem till vilka han skulle
vända sig då han gjort en uppfinning. Han skulle kunna känna sig förvissad
om att myndigheterna vore objektiva, att de icke endast ensidigt och
på ett kortsynt sätt såge på statsverkets ekonomiska intresse utan också vore
angelägna att hjälpa vederbörande med sökandet av eventuellt patent samt
att myndigheterna vore beredda att medverka till att utgående ersättningar
verkligen bleve skäliga enligt lagens mening. Om detta kunde åstadkommas
vore mycket vunnet för alla parter. Personalrepresentanternas synpunkter
på den hittillsvarande handläggningen av patent- och uppfinningsärenden
inom försvaret gjorde dem obenägna att medverka till att samarbetet med
industrien intensifierades, såvida ej garantier kunde skapas för att försvarets
myndigheter i fortsättningen ställde sig positiva till frågor rörande de
anställdas uppfinningar, önskemålet vore framförallt en snabbare handläggning
och en frikostigare inställning till ersättningsfrågorna. Med hänsyn till
att civilförvaltningen centralt för försvaret handlade dylika ärenden syntes
inom civilförvaltningen en omprövning av de hittills tillämpade formerna
för handläggning av patentärenden och därmed sammanhängande frågor
böra ske. Principerna för fastställande av skäliga ersättningar borde revideras
och härvid syntes icke minst försvarsgrensförvaltningarna böra medverka
till större generositet än vad som hittills i många fall tillämpats. Ehuru
kanske i de flesta fall de mest betydande tekniska framstegen numera
vore resultat av en målmedveten forskning samt ett utvecklings- och konstruktionsarbete,
som av formella skäl ofta icke kunde leda till patenterbara
uppfinningar, framstode det dock som ett klart önskemål, att den enskilda
uppfinnarverksamheten stimulerades genom en positiv medverkan från försvarets
egna myndigheter.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 9 september 1959 framlade försvarets ci -

225

vilförvaltning — under erinran om sin ovan berörda framställning den 24
februari 1959 — ytterligare förslag till reglering av handläggningen av ärenden
rörande uppfinningar av betydelse för försvaret. Icke heller enligt det
nya förslaget skall, med ifrågasatt undantag för ersättningsbelopp av större
storleksordning, i fortsättningen erfordras Kungl. Maj :ts godkännande av
träffade uppgörelser om ersättning. Det nya förslaget skiljer sig från den
tidigare framställningen väsentligen därutinnan att befogenheten att sluta
avtal om ersättning för nu åsyftade uppfinningar skall tillkomma civilförvaltningen
och icke de olika försvarets förvaltningsmyndigheter inom vilkas
respektive verksamhetsområden uppfinningarna avses skola utnyttjas.
Det har förutsatts att civilförvaltningen icke skall vara beroende av annan
medverkan från vederbörande myndighets sida än att avtalet skall föregås
av samråd med myndigheten. Anledningen till att det nya förslaget framlagts
vore, framhöll civilförvaltningen, att det ur olika synpunkter måste
vara värdefullt att avtal träffades i omedelbar anslutning till förda förhandlingar.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i skrivelse den 7 december 1959 till Jolhagen
följande.

Innan jag ingår på ett närmare bedömande av vad som förevarit i ärendet
torde lämpligen böra dels översiktligt återgivas de bestämmelser i lagen
om rätten till arbetstagares uppfinningar som äro av betydelse i hithörande
sammanhang dels ock i korthet sammanfattas innehållet i de Jernberg
förelagda, i det föregående redovisade förslagen till uppgörelse i ersättningsfrågan.

Arbetstagare har enligt 2 § nämnda lag samma rätt till sina uppfinningar
som andra uppfinnare om ej annat följer av lagens bestämmelser. Den arbetsgivaren
tillkommande rätten regleras av bestämmelserna i lagens 3 §. I
denna paragrafs första stycke behandlas uppfinning, som antingen tillkommit
väsentligen såsom resultat av forsknings- eller uppfinnarverksamhet
eller eljest innefattar lösningen av en i tjänsten förelagd, närmare angiven
uppgift. Om i sådant fall uppfinningens utnyttjande faller inom arbetsgivarens
verksamhetsområde äger denne helt eller delvis inträda såsom arbetstagarens
rättsinnehavare med avseende å uppfinningen. I andra stycket av
samma paragraf behandlas uppfinning, som tillkommit i annat samband
med anställningen än nyss angivits. Om uppfinningens utnyttjande faller
inom arbetsgivarens verksamhetsområde äger arbetsgivaren förvärva rätt
att utan hinder från arbetstagaren utöva uppfinningen i sin verksamhet,
önskar han förvärva en mera omfattande rätt har han företräde framför
annan att överenskomma med arbetstagaren därom. Om en uppfinning vars
utnyttjande faller inom arbetsgivarens verksamhetsområde tillkommit utan
samband med anställningen äger arbetsgivaren endast företräde framför

15 —591527. Militieombudsmannens ämbetsberätlelse

226

annan att genom överenskommelse med arbetstagaren förvärva önskad rätt
till uppfinningen. I 6 § stadgas att —- därest arbetsgivaren helt eller delvis
inträder såsom arbetstagarens rättsinnehavare med avseende å en av denne
gjord uppfinning — arbetstagaren skall vara berättigad till skälig ersättning.
Bestämmelsen är av tvingande natur allenast i vad avser avtal om ersättning
som träffats före uppfinningens tillkomst. Beträffande avtal som
träffats efter uppfinningens tillkomst liksom också beträffande dessförinnan
ingångna avtal gäller — förutom allmänna avtalsrättsliga bestämmelser —
stadgandet i lagens 9 §. Lagrummet innebär att villkor, som upptagits i avtal
rörande rätten till arbetstagares uppfinningar, må jämkas eller lämnas
utan avseende därest tillämpningen av villkoret uppenbarligen skulle vara
stridande mot god sed eller eljest vara otillbörligt. I princip överlämnar lagen
emellertid åt parterna att med bindande verkan träffa avtal om ersättningen,
därvid par terna ha att vid förhandlingar med varandra hävda sin
rätt. I 6 § andra stycket angivas några omständigheter som i första hand
böra inverka vid bestämmandet av skälig ersättning till arbetstagaren. Sålunda
stadgas att vid ersättningens bestämmande särskild hänsyn skall ta
gas till uppfinningens värde och omfattningen av den rätt till uppfinningen
som arbetsgivaren övertagit ävensom till den betydelse anställningen må ha
haft för tillkomsten av uppfinningen. Därest sådant fall som avses i 3 §
första stycket föreligger skall, utöver skälig gottgörelse för de kostnader arbetstagaren
kan ha fått vidkännas för uppfinningen, ersättning utgå allenast
i den mån värdet av den rätt till uppfinningen som arbetsgivaren övertagit
överstiger vad som med hänsyn till arbetstagarens lön och övriga förmåner
i tjänsten rimligen kunnat förutsättas.

Vid den härefter följande sammanfattningen av de Jernberg förelagda
avtalsförslagen torde inledningsvis böra erinras hurusom Jernberg våren
1950 underrättade sin arbetsgivare, dåvarande arméförvaltningens tygavdelning,
att han uppfunnit en patron för kammarskjutning, varefter patent
å uppfinningen söktes den 18 augusti samma år och beviljades den 18 september
1952. Den 27 april 1954 översändes till Jernberg förslag till avtal
mellan arméförvaltningen och Jernberg av innehåll att ämbetsverket skulle
förvärva viss i det föregående närmare angiven rätt till uppfinningen och
Jernberg å sin sida erhålla en royalty av 2 procent å tillverkningskostnaden
för ianspråktagna alster, dock högst 10 000 kronor. Den 5 juli 1954 godkände
Jernberg ett av krigsmaterielverket framlagt förslag till avtal vilket
innebar att han skulle erhålla dels ett engångsbelopp å 2 000 kronor dels
ock en royalty av 2 procent å tillverkningskostnaden för ianspråktagna
alster under en tid av högst 10 år räknat från den 1 januari 1953. Armétygförvaltningen
framlade härefter ett förslag enligt vilket Jernberg skulle
erhålla ett engångsbelopp å 3 000 kronor samt därutöver under en tid av
högst 5 år räknat från den 1 januari 1955 en royalty av 2,5 procent å tillverkningskostnaden
för den under angivna tidsperiod förbrukade, enligt
uppfinningen tillverkade ammunitionen. Sistnämnda förslag, som vid icke
närmare angiven tidpunkt godkändes av Jernberg, underställdes genom

227

armétygförvaltningens skrivelse den 12 februari 1955 Kungl. Maj :ts provning.
Den 5 april 1956 godkände Jernberg på föranstaltande av armétygförvaltningen
att ersättningen enligt det sist återgivna avtalsförslaget skulle maximeras
till 50 000 kronor samt att royaltyn skulle beräknas å kostnaden för
tillverkad ammunition i stället för å kostnaden för förbrukad ammunition.
Armétygförvaltningen frånföll påföljande dag vid sammankomst inför statens
uppfinnarnämnd villkoret om maximering'' av ersättningen till 50 000
kronor. — Mellan myndigheterna och Jernberg har redan från början varit
ostridigt att uppfinningen skulle anses hänförlig till sådan kategori av uppfinningar
som avses i 3 § andra stycket förenämnda lag.

I förevarande sammanhang må vidare erinras hurusom statens uppfinnarnämnd
i sitt utlåtande den 12 maj 1956 givit uttryck åt den uppfattningen att
det av kontrahenterna slutligt biträdda avtalsförslaget icke beredde Jernberg
skälig ersättning. I anslutning till detta uttalande har kritik riktats mot de
myndigheter som före Kungl. Maj :ts beslut i saken haft att taga befattning
med ärendet. Kritiken har gått ut på att det icke varit försvarligt att myndigheterna
på sätt som skett inriktat sig på att begränsa ersättningen till Jernberg.
I samband med denna kritik har även förekommit påståenden av innebörd
att ersättningsfrågans lösning onödigt fördröjts och att Jernberg
därigenom på sätt som icke varit försvarligt utsatts för påverkan att underkasta
sig av myndigheterna uppställda villkor. Statens uppfinnarnämnd har
för sin del härutinnan uttalat att de utdragna förhandlingarna, med hänsyn
till kronans monopolställning på det militärtekniska område inom vilket
uppfinningen fölle, rent faktiskt verkat såsom ett kraftigt påtryckningsmedel
från kronans sida gentemot Jernberg.

I anledning av vad sålunda förekommit vill jag till en början framhålla
följande. Mellan armétygförvaltningen och Jernberg träffades, sedan förvaltningen
erhållit Kungl. Maj:ts bemyndigande härtill, den 6 februari 1957 avtal
om förvärv av rätt till Jernbergs ifrågavarande uppfinning i huvudsaklig
överensstämmelse med det avtalsförslag som genom skrivelse den 12
februari 1955 underställts Kungl. Maj:ts prövning. Det bedömande av avtalsvillkoren
som från Kungl. Maj :ts sida föregått nyssnämnda bemyndigande
kan icke bli föremål för min prövning. Jernberg har i det av mig upptagna
ärendet förklarat att, i och med att han nämnda dag ingått omförmälda avtal,
ersättningsfrågan för hans vidkommande vore definitivt avgjord. Vid nu
angivna förhållanden lär åtgärd från min sida i ändamål att åstadkomma
jämkning av avtalet icke kunna ifrågakomma. Däremot torde den kritik som
framförts mot de berörda centrala förvaltningsmyndigheternas åtgöranden i
syfte att genom en på ena eller andra sättet bestämd maximering begränsa
royaltyersättningen till Jernberg utgöra anledning att i nu förekommen ordning
närmare undersöka frågan om lagligheten och lämpligheten av myndigheternas
åtgärder i sådant syfte. En dylik undersökning måste tvivelsutan
vara av intresse även utöver det fall varom i förevarande ärende särskilt är
fråga.

I anslutning till den här ovan lämnade redogörelsen för hithörande bestäm -

228

melser i lagen om rätten till arbetstagares uppfinningar må härefter framhållas
följande.

Vad först angår värdet av den nu ifrågavarande uppfinningen har Jernberg
på grundval av i det föregående närmare angivna beräkningar gjort gällande
att uppfinningen skulle för kronan medföra en årlig besparing av omkring
350 000 kronor. Statens uppfinnarnämnd har gentemot beräkningsgrunden
anmärkt att Jernberg utgått från det icke hållbara antagandet att —- därest
uppfinningen icke kommit till stånd —- skarp ammunition skulle ha förbrukats
i en omfattning motsvarande den beräknade åtgången av kammarammunitionen.
Då emellertid den årliga direkta besparingen vore av betydande
storleksordning, och härtill kunde läggas inbesparingar som svårligen kunde
mera bestämt uppskattas, exempelvis minskade utgifter i samband med
anordnandet av skjutbanor, fann nämnden uppfinningens värde för kronan
årligen kunna skattas till det av Jernberg beräknade beloppet. I anslutning
härtill vill jag för min del framhålla att, därest i detta sammanhang även
beaktas att anledning förelegat att räkna med ett något större årsbehov av
kammarammunition än det som legat till grund för Jernbergs beräkning, av
utredningen torde framgå att nämnden i stort sett haft fog för sitt berörda
uttalande, åtminstone såvitt gäller den tid varunder royalty enligt det föreliggande
avtalet skall utgå.

Enligt vad förut angivits skall vid bestämmandet av sådan ersättning varom
här är fråga hänsyn tagas även till omfattningen av den rätt till uppfinningen
som arbetsgivaren övertagit. I vilken utsträckning armétygförvaltningen
övertagit rätt till uppfinningen framgår av den tidigare framställningen.
Förvaltningen har uttalat att vid upprättandet av förslagen till uppgörelse
med Jernberg ämbetsverket fäst stort avseende vid att Jernberg skulle
bibehållas vid rätten att ensam exploatera uppfinningen utomlands. I detta
sammanhang må från min sida allenast anmärkas att, såvitt utredningen giver
vid handen, den Jernberg förbehållna rätten icke, i varje fall ej hittills,
för Jernberg fått den ekonomiska betydelse som armétygförvaltningen förutsatt.

Såsom en ytterligare omständighet vartill enligt hithörande lagbestämmelse
särskild hänsyn skall tagas vid bestämmandet av ersättningen angives
den betydelse anställningen må ha haft för tillkomsten av uppfinningen.
Vad denna föreskrift i princip innebär torde icke behöva göras till föremål
för någon närmare utläggning. Då såsom i förevarande fall fråga är om en
uppfinning som åsyftas i 3 § andra stycket förenämnda lag måste det sålunda
utan vidare vara klart att ersättningen icke bör vara densamma i fall där
uppfinningen med hänsyn till förefintligt samband med anställningen ligger
mycket nära gränsen till de i 3 § första stycket avsedda s. k. forsknings- eller
uppdragsuppfinningarna som då uppfinningens utnyttjande visserligen faller
inom arbetsgivarens verksamhetsområde men uppfinningens samband med
anställningen är mycket svagt.

Beträffande det nu ifrågavarande fallet ha armétygförvaltningen och civilförvaltningen
framhållit att kronans medverkan vid uppfinningens till -

229

komst varit omfattande och måhända avgörande. Förvaltningarna ha vidare
ansett att sådana särskilda omständigheter förelegat vid uppfinningens tillkomst
att — därest begränsning av royaltytiden icke kommit till stånd -— en
lägre procentsats skulle ha tillämpats. De omständigheter som i detta sammanhang
åsyftats ha varit bland andra att Jernberg obestridligt genom tjänsten
erbållit impulsen till uppfinningen samt att han haft tillgång till arbetsgivarens
lokaler, tekniska utrustning och samlade rön. Vidare har framhållits
att Jernberg haft förmånen att på tjänstetid få bedriva konstruktionsverksamhet
samt att likaledes på tjänstetid och på kronans bekostnad få utföra
erforderliga försöksarbeten och provskjutningar. I detta sammanhang
ha förvaltningarna särskilt hänvisat till det samband som enligt av dem tillhandahållen
utredning förelegat mellan den nu ifrågavarande uppfinningen
och den av Jernberg i samverkan med annan person gjorda och i det föregående
närmare beskrivna uppfinningen av lösskjutningspatron.

Den i förevarande ärende införskaffade utredningen giver klart vid handen
att på sätt förvaltningarna angivit Jernbergs anställning hos armétygiörvaltningen
varit av väsentlig betydelse för tillkomsten av den nu ifrågavarande
uppfinningen. Icke minst framträdande är det påtagliga samband som
förelegat mellan denna uppfinning och den av Jernberg tidigare gjorda uppfinningen
av lösskjutningspatronen, vilken sistnämnda uppfinning kommit
till såsom en Jernberg i tjänsten förelagd arbetsuppgift. Tillkomsten av den
nu ifrågavarande uppfinningen av patron för kammarskjutning har således
väsentligen varit beroende av en tidigare av Jernberg gjord uppdragsuppfinning
för vilken i princip icke skolat annat än undantagsvis utgå särskild
ersättning. Det nära sambandet mellan de båda uppfinningarna framgår tydligt
redan vid en jämförelse mellan de beskrivningar av uppfinningarna som
förelegat i patentärendena (se ovan s. 184 och s. 185, jfr s. 203).

I detta sammanhang kan även framhållas att, enligt vad utredningen giver
vid handen, det vid upprättandet av det Kungl. Maj :t sedermera underställda
avtalsförslaget kunnat förutses att den Jernberg tillkommande ersättningen
skulle bli betydande. Det är numera upplyst att Jernberg i anledning av det
ingångna avtalet för de första fyra åren av avtalstiden uppburit -— inberäknat
engångsbeloppet å 3 000 kronor — sammanlagt 51 487 kronor.

Med hänvisning till vad nu anförts finner jag anledning till anmärkning
icke ha förefunnits mot berörda förvaltningsmyndigheter med anledning av
att de i förevarande fall inriktat sig på att till tid eller visst högsta belopp
begränsa royaltyersättningen till Jernberg för den till armétygförvaltningen
upplåtna rätten till uppfinningen av kammarskjutningspatronen. I likhet
med förvaltningarna anser jag det vara av mindre betydelse vilken form som
väljes för att uppnå en begränsning av ersättningen. Att förfarandet med begränsning
av royaltytiden ej angivits i lagens förarbeten betyder uppenbarligen
icke att förfarandet överhuvudtaget ej kan godtagas.

Av armétygförvaltningen, civilförvaltningen och försvarets fabriksstyrelsc
ha i ärendet gjorts uttalanden av vilka synes framgå att på försvarsväsendets
område utbildats en praxis att, där ersättning för av arbetstagare gjorda

230

uppfinningar ansetts böra utgå i form av royalty, på ettdera av förenämnda
sätt begränsa sådana ersättningar. Lämpligheten av att generellt tillämpa ett
dylikt förfarande synes mig med fog kunna ifrågasättas. Det torde ligga i
sakens natur att erforderlig reglering av utgående royaltyersättningar bör,
om ej särskilda förhållanden föranleda till annat, ske genom lämplig avvägning
av procentsatsen.

I detta sammanhang må även beröras mot myndigheterna riktad anmärkning
som avsett att myndigheterna först efter det statens uppfinnarnämnd avgivit
sitt utlåtande i saken i yttrande till Kungl. Maj :t utvecklat betydelsen av''
det nyss antydda sambandet mellan uppfinningarna av lösskjutningspatronen
och kammarammunitionen. Det kan härvidlag erinras att armétygförvaltningen
i skrivelsen till Kungl. Maj :t den 12 februari 1955 i det till nämnden
sedermera remitterade ärendet omnämnt förekomsten av Jernbergs tidigare
uppfinning av lösskjutningspatronen ävensom det avtal varigenom armélygförvaltningen
förvärvat rätt till denna uppfinning samt att statskontoret i
sitt för nämnden jämväl tillgängliga yttrande framhållit att det sist åsyftade
avtalet rörde en av'' Jernberg på ett närliggande område gjord uppfinning.
Vad nu sagts utesluter givetvis icke att det framstår såsom anmärkningsvärt
att förvaltningarna icke förrän i ett senare skede av ärendets handläggning
utvecklat betydelsen av sambandet mellan de båda uppfinningarna.

Vad beträffar spörsmålet huruvida ersättningsfrågans avgörande av berörda
myndigheter onödigt fördröjts kan till en början fastslås att Jernberg —
sedan han den 5 juli 1954 godkänt ett förslag till avtal mellan honom och
armétygförvaltningen — vid upprepade tillfällen, sist i samband med ärendets
handläggning inför statens uppfinnarnämnd, godkänt honom förelagda
förslag till ändringar som för hans del inneburo försämringar i avtalsvillkoren.
Det måste uppenbarligen anses otillfredsställande att kronans representanter
— utan att ens kunna hänvisa till att någon påtaglig ändring av förhållandena
inträffat — vid upprepade tillfällen till nackdel för motparten
ändra tidigare framlagda, av denne godkända förslag till avtal. Angivna förhållanden
måste anses utgöra påtagliga brister i det nu tillämpade förfarandet.
Även om det icke kan fastställas att de utdragna förhandlingarna, såsom
statens uppfinnarnämnd uttalat, verkat som ett kraftigt påtryckningsmedel
från kronans sida gentemot Jernberg torde med fog kunna antagas att dröjsmålet
med ersättningsfrågans avgörande i viss mån varit ägnat att verka på
sätt nämnden angivit. Vad i ärendet förekommit giver dock icke vid handen
att någon befattningshavare vid de berörda myndigheterna låtit i avseende
å förekommen tidsutdräkt komma sig till last något förhållande av beskaffenhet
att föranleda åtgärd från min sida. Åtgärder i syfte att framdeles
åstadkomma skyndsammare uppgörelser med arbetstagare inom försvaret
beträffande av dem gjorda uppfinningar ha vidtagits av civilförvaltningen
genom framläggandet av de tidigare omnämnda förslagen av den 24 februari
och den 9 september 1959 om överförande till försvarets centrala förvaltningsmyndigheter
eller till civilförvaltningen av beslutanderätten i ärende*
angående ersättningar för uppfinningar av ifrågavarande slag.

231

Vad slutligen angår de anmärkningar som enligt vad förut nämnts riktats
mot vissa uppgifter i den tidigare omförmälda, av numera avlidne byråingenjören
Axberg upprättade promemorian kan med stöd av nu föreliggande utredning
förutsättas att — i den mån på sätt påståtts felaktigheter förekommit
i promemorian — uppgifterna i dessa delar icke haft någon inverkan vid
avgörandet av det ifrågavarande ersättningsärendet. Av utredningen framgår
vidare att berörda till Kungl. Maj:t framförda anmärkningar beträffande
promemorian icke före ersättningsfrågans avgörande bringats till förvaltningarnas
kännedom. Anledning föreligger sålunda icke att mot förvaltningarna
framställa anmärkning för det de icke upptagit fråga om rättelse av de

åsyftade uppgifterna. t ,

Vad i ärendet förekommit föranleder utöver ovan gjorda uttalanden icke

vidare åtgärd från min sida.

Armétygförvaltningen, försvarets civilförvaltning, försvarets fabriksstyrelse
statskontoret, statens nämnd för arbetstagares uppfinningar, Tjänstemännens
centralorganisation, Försvarets civila tjänstemannaförbund samt Jernberg
erhöllo del av militieombudsmannens skrivelse.

232

Redogörelse för framställningar till Konungen

1. Fråga om värnpliktigas rätt i vissa fall att såsom tjänstgöring tillgodoräkna
sig tid varunder de vistats å anvisad tjänstgöringsplats utan att göra militär
tjänst eller arbete samt deras rätt till lön under samma tid

Ämbetsberättelsen till 1943 års riksdag innehåller (s. 255 ff) redogörelse
för en av militieombudsmannen den 27 november 1942 till Konungen avlåten
skrivelse vari militieombudsmannen ifrågasatte behovet av kompletterande
bestämmelser i ovan berörda hänseenden. I skrivelsen anfördes bl. a.
följande.

Det vore framför allt beträffande de värnpliktiga civilarbetarna1 som arbetsvägran
förekommit och förevarande fråga alltså aktualiserats. Militieombudsmannen
hyste för sin del den uppfattningen att man icke utan stöd
av särskilda bestämmelser kunde underlåta att såsom tjänstgöringstid tillgodoräkna
den värnpliktige den tid han vistats å tjänstgöringsplatsen. Militära
chefer hade emellertid framfört och vidhållit annan mening; och likartade
fall hade blivit olika behandlade, i det att vissa värnpliktiga fått men
andra icke fått såsom tjänstgöringstid antecknad sådan tid varom vore fråga.
Samma spörsmål kunde såsom utredningen visade uppkomma beträffande
vanliga värnpliktiga vilka under åberopande av samvetsbetänkligheter eller
eljest vägrade att fullgöra sin militära tjänst. — Med spörsmålet om inkallelsetidens
tillgodoräknande stode vissa andra frågor i nära samband
och därvid särskilt frågan om avlöningsförmåner under tiden för arbetsvägran.

Genom kungörelse den 27 april 1956 (SFS nr 189), vilken trätt i kraft den
1 september 1956, har 5 § kungörelsen den 26 mars 1943 (nr 122) med vissa
bestämmelser ang. vapenfria värnpliktiga erhållit ändrad lydelse, därvid
föreskrivits bl. a. att värnpliktig, som under åberopande av samvetsskäl
vägrar eller underlåter att fullgöra vad honom i tjänsten åligger, skall
omedelbart hemförlovas. Efter den sålunda vidtagna författningsändringen
föreligger uppenbarligen icke längre något påtagligt praktiskt behov av sådan
komplettering av de föreskrifter rörande beräkning av tjänstgöringstid
numera upptagna i 115 § i 1956 års inskrivningsförordning — som
åsyftades i militieombudsmannens ifrågavarande framställning. Det kan i
detta sammanhang även anmärkas att vissa detaljföreskrifter beträffande
handläggningen av ärenden rörande vapenfri tjänst ha meddelats under
XIV kap. »Särskilda bestämmelser beträffande vapenfria värnpliktiga» i
del I av den genom generalorder nr 2222 den 4 september 1959 fastställda
nya personalredovisningsinstruktionen.

1954 års värnpliktsavlöningsutredning, vilken haft till sig för prövning
1 Numera ^vapenfria värnpliktiga.

233

överlämnad militieombudsmannens förevarande framställning, uttalade i
sitt den 10 september 1957 avgivna betänkande med förslag till värnpliktsavlöningskungörelse,
att med hänsyn till innehållet i förenämnda kungörelse
den 27 april 1956 militieombudsmannens ifrågavarande iakttagelser
icke syntes påkalla något särskilt förslag från utredningens sida. I den sedermera
av Kungl. Maj:t den 12 september 1958 utfärdade nya värnpliktsavlöningskungörelsen
(SFS nr 485) upptogs icke heller någon föreskrift berörande
här avsedda förhållanden.

2. Fråga om översyn av gällande bestämmelser rörande prövning i vissa
fall av värnpliktigas krigsduglighet och krigsanvändning

Ämbetsberättelsen till 1953 års riksdag innehåller (s. 237 ff) redogörelse
för en av inilitieombudsmannen den 21 mars 1952 till Konungen avlåten
skrivelse, vari ifrågasattes huruvida behov förelåg av en översyn i vissa
angivna hänseenden av gällande bestämmelser om prövning av värnpliktigas
krigsduglighet och krigsanvändning.

Ifrågavarande framställning var föranledd av en av militieombudsmannen
företagen undersökning angående handläggningen vid viss truppregistreringsmyndighet
av en anmälan från en i tjänst icke varande värnpliktig
att denne ådragit sig sjukdom av beskaffenhet att enligt den värnpliktiges förmenande
böra för hans del omedelbart medföra ändrad krigsplacering. I framställningen
hemställdes att Kungl. Maj :t ville taga under närmare övervägande
önskvärdheten av att — under förutsättning att det funnes eller kunde beredas
tillgång till härför behövlig personal — truppregistreringsmyndigheterna
ålades att vara verksamma för införskaffande av sådan utredning,
som i förekommande fall kunde vara erforderlig för bedömande av huruvida
från en värnpliktig ingången anmälan om sjukdom borde föranleda
ändring i vederbörandes värnpliktsförhållanden eller huruvida sjukdomen
eljest inverkade på hans krigsanvändning; om en sådan ordning ansåges
böra åstadkommas kunde, enligt militieombudsmannens framställning, vidare
finnas anledning tillse att införskaffandet genom truppregistreringsmyndigheterna
av den för nyssnämnda ändamål erforderliga utredningen
kunde ske med anlitande av mera effektiva utvägar än som för det dåvarande
stode till buds.

I samband med den utredning som låg till grund för den nya år 1956
tillkomna inskrivningsförordningen uttalades av försvarets sjukvårdsstyrelse,
chefen för centrala värnpliktsbyrån samt de för nämnda utredning
tillkallade särskilda sakkunniga bl. a. att det praktiska utbytet av en utvidgad
undersökningsverksamhet från truppregistreringsmyndigheternas
sida icke kunde beräknas motsvara härför erforderlig ökning av arbetsinsatser
och kostnader. Några bestämmelser av den innebörd, som berörts i
militieombudsmannens ifrågavarande framställning, inflölo icke heller i
den nya inskrivningsförordningen. Däremot har i samband med tillkomsten

234

av den genom generalorder nr 2222 den 4 september 1959 fastställda nya
personalredovisningsinstruktionen viss översyn skett av de detalj bestämmelser
som avse truppregistreringsmyndigheternas handläggning av värnpliktsärenden
av ifrågavarande slag (instruktionen del I mom. 501—502).

3. Fråga om förtydligande av bestämmelserna i inskrivningsförordningen
med avseende å granskningsnämnds befogenheter

Ämbetsberättelsen till 1957 års riksdag innehåller (s. 172 ff) redogörelse
för en av militieombudsmannen den 29 november 1956 till Konungen avlåten
skrivelse, vari ifrågasattes meddelande av vissa förtydligande bestämmelser
beträffande granskningsnämnds befogenheter. I skrivelsen anfördes
bl. a. följande.

Granskningsnämnder, avsedda att pröva användbarheten i försvarets
tjänst av sådana värnpliktiga, vilka såsom tillhörande besiktningsgrupp 3
eller 4 ej vore fullt dugliga till krigstjänst eller eljest ej motsvarade de
fordringar tjänsten ställde på dem, hade inrättats år 1941, då i 127 § av
den nämnda år utfärdade inskrivningsförordningen hade meddelats bestämmelser
beträffande dylika nämnder. Därmed i sak överensstämmande
föreskrifter upptogos sedermera i 113 § av 1956 års inskrivningsförordning.
Bestämmelserna innebure bl. a. att granskningsnämnd ägde självständig beslutanderätt
i de frågor som skulle upptagas av nämnden, vilket framginge
av stadgandet att det ålåge granskningsnämnd att med hänsyn till den värnpliktiges
kroppsbeskaffenhet, yrke eller sysselsättning och förutsättningar
i övrigt bestämma den utbildning och tjänstgöring, för vilken den värnpliktige
vore användbar. Denna nämndens befogenhet vore emellertid såtillvida
begränsad, att uppkommande fråga om ändring av fattat beslut om uttagning
och tilldelning enligt bestämmelser i 6 och 12 §§ värnpliktslagen och
därtill anslutna föreskrifter i inskrivningsförordningen skulle avgöras, om
ändringen föranleddes av den värnpliktiges kroppsbeskaffenhet eller hälsotillstånd,
av inskrivningsmyndighet och eljest — med visst särskilt angivet
undantag — enligt bestämmelser som meddelades i kommandoväg. Nämnden
kunde vidare, även om anledning till ändrad uttagning eller tilldelning
ej förelåge, icke besluta om placering i annan krigsbefattning än sådan som
inginge i förbandets egen krigsorganisation eller i annan än vid det egna förbandet
förefintlig depåtjänst, lika litet som nämnden ägde hänvisa vederbörande
till annan utbildningslinje eller tjänstgöring än sådan som förekomme
vid det egna förbandet. I nu särskilt angivna avseenden måste nämnden begränsa
sig till att framställa förslag. — Under sin ämbetsutövning hade militieombudsmannen
uppmärksammat att vid en del förband oklarhet rått rörande
innebörden av de i det föregående berörda bestämmelserna som reglerade
granskningsnämndens verksamhet. Med hänsyn härtill ville militieombudsmannen
ifrågasätta om icke förtydligande föreskrifter borde meddelas
i de hänseenden som i det föregående berörts. Dessa föreskrifter syntes, om

235

cj en komplettering av 113 § inskrivningsförordningen ansåges påkallad, i
varje fall böra givas genom bestämmelser som meddelades i kommandoväg.

Vad militieombudsmannen sålunda föreslagit har vunnit beaktande i den
genom generalorder nr 2222 den 4 september 1959 fastställda nya personalredovisningsinstruktionen,
i det att föreskrifter av det innehåll militieombudsmannen
åsyftat intagits i del I av nämnda instruktion kapitlen IX och X.

4, Fråga om tillgodoräknande av tjänstgöringstid i fall av frånvaro från
militärtjänstgöring på grund av rymning eller undanhållande

Ämbetsberättelsen till 1958 års riksdag innehåller (s. 203 ff) redogörelse
för en av militieombudsmannen den 14 maj 1957 till Konungen avlåten skrivelse,
vari upptogs fråga om beräkning av tid för franvaro från militärtjänstgöring
på grund av rymning eller undanhallande, I skrivelsen anfördes
bl. a. följande.

Militieombudsmannen hade uppmärksammat att tillämpningen av vissa i
inskrivningsförordningens 115—117 §§ meddelade föreskrifter om tillgodoräknande
av tjänstgöringstid i fall av frånvaro från tjänstgöringen alltemellanåt
berett svårigheter för de myndigheter som handhade personalredovisningen.
De uppkomna spörsmålen hade närmast gällt huruvida en såsom
undanhållande eller rymning straffbar bortovaro skulle anses omfatta jämväl
därtill ansluten frånvaro, varunder den bortovarande på grund av redan
beviljad ledighet eller enligt gällande bestämmelser rörande fritid skulle ha
ägt vara borta från sitt förband. Svårigheter hade även mött vid avgörandet
av frågan om och i vad mån såsom straffbar bortovaro borde räknas under
en fortskridande frånvarotid infallande mer eller mindre kortvariga tidrymder,
varunder vederbörande, om han varit i tjänst vid förbandet, skulle på
grund av bestämmelserna om fritid ha ägt utan särskilt tillstånd uppehålla
sig på annan plats. De myndigheter som handhade personalredovisningen
vore närmast hänvisade till att i nyssberörda hänseenden söka ledning i de
avgöranden av domstolar och bestraffningsberättigade chefer som kommit
till uttryck i föreliggande domar och straffbeslut. Det låge i sakens natur att
sålunda från fall till fall tillkomna avgöranden mången gång kunde, även då
det gällde sinsemellan likartade situationer, vara grundade på från varandra
avvikande och ibland helt motstridiga bedömanden av'' hithörande frågor.
Nu nämnda förhållanden måste givetvis vara ägnade att i sin mån försvåra
möjligheten att ernå önskvärd enhetlighet vid tillämpandet av inskrivningsförordningens
nyssberörda föreskrifter. Ett påtagligt behov förelåge därför
att få till stånd en ordning, som innebure tillfredsställande garanti för att i
angivna fall frågor rörande tillgodoräknande av tjänstgöringstid bleve enhetligt
lösta, icke minst från den synpunkten att de värnpliktiga rimligen måste
äga ställa anspråk på en i detta hänseende likartad bedömning. I enlighet
härmed ansåge sig militieombudsmannen böra förorda, att hithörande stadganden
i inskrivningsförordningen kompletterades med en i lämplig ordning

236

utfärdad föreskrift innebärande att vid bestämmandet av den frånvarotid,
som i avsedda fall skulle tillgodoräknas såsom tjänstgöringstid, vederbörande
för personalredovisningen ansvariga myndighet icke såsom för det dåvarande
skulle vara helt hänvisad till att söka ledning härutinnan i föreliggande
domar och straffbeslut.

Militieombudsmannens ifrågavarande framställning innefattade vidare förslag
till avfattande av sådan kompletterande föreskrift som nyss nämnts.
Slutligen framhölls av militieombudsmannen att, om det ifrågasatta stadgandet
ansåges böra genomföras, anledning kunde föreligga att meddela
motsvarande bestämmelser i fråga om beräkning av penningbidrag och lön,
som belöpte å tid, varunder vederbörande hållit sig undan eller varit rymd.

Vad militieombudsmannen salunda föreslagit har i vad rör beräkning av
här avsedd frånvarotid beaktats i den genom generalorder nr 2222 den 4
september 1959 fastställda nya personalredovisningsinstruktionen, vari i del
I, mom. 583 och 585, intagits föreskrifter i allt väsentligt överensstämmande
med militieombudsmannens förslag.

Genom beslut den 16 oktober 1959 har vidare försvarets civilförvaltning
såsom tillägg till av ämbetsverket utfärdade anvisningar till 13 § värnpliktsavlöningskungörelsen
meddelat föreskrift av innehåll, att i tid varunder
värnpliktig hållit sig undan — för vilken tid enligt 13 § nämnda kungörelse
penningbidrag icke må utgå -— skall i fråga om rätt till penningbidrag icke
inräknas tid, som räknas den värnpliktige till godo såsom tjänstgöringstid.

5. Fråga om ändrade bestämmelser angående utövande av bestraffningsrätt
då befälsrätt är i särskilda hänseenden fördelad å flera bestraffningsberätti gade

befattningshavare

Ämbetsberättelsen till 1959 års riksdag innehåller (s. 212 ff) redogörelse
för en av militieombudsmannen den 24 februari 1958 till Konungen avlåten
skrivelse, vari föreslogos ändrade bestämmelser angående utövande av bestraffningsrätt
då befälsrätt är i särskilda hänseenden fördelad å flera bestraffningsberättigade
befattningshavare. I skrivelsen anfördes bl. a. följande.

Enligt militära rättegångslagen gällde i princip alt disciplinär bestraffning
ej finge åläggas av annan bestraffningsberättigad befattningshavare än den
som hade befälsrätt över den felande. Denna princip ägde tillämpning även
då befälsrätten över viss personal vore i skilda hänseenden-delad mellan
olika bestraffningsberättigade befattningshavare. Detta innebure att vederbörande
befattningshavare hade bestraffningsrätt endast inom det eller de
områden där han ägde befälsrätt gentemot den felande. Delad befälsrätt
förelåge t. ex. när en till visst truppförband förlagd skola vore i vissa hänseenden
inre tjänst och allmän ordning samt i förvaltningsavseende —
underställd förband schefen medan skolchefen hade att självständigt leda
verksamheten vid skolan. Enligt förut angivna princip skulle bestraffnings -

237

rätten utövas, om förutsättningar härför i övrigt vore för handen, av skolchefen
i fråga om förseelser i samband med utbildningen vid skolan och av
förbandschefen såvitt gällde åsidosättande av anordningar i de särskilda
hänseenden varutinnan skolan blivit underställd denne. I vissa av de av
Kungl. Maj :t fastställda reglementena för de åsyftade skolorna hade emellertid
intagits föreskrift innebärande att skolan i disciplinärt avseende skulle
vara underställd förbandschefen jämväl i hänseenden som icke omfattades
av hans befälsrätt. En dylik ordning stode uppenbarligen icke i överensstämmelse
med principen att bestraffningsrätt förutsatte befälsrätt. Starka
praktiska skäl talade emellertid för att det från denna princip finge ske en
sådan avvikelse som angivna ordning innefattade. Avvikelsen kunde dock
icke med laga verkan genomföras genom föreskrifter utfärdade — såsom
ifrågavarande reglementen — i administrativ väg, utan för genomförandet
krävdes en komplettering i militära rättegångslagen av den reglering av
den disciplinära bestraffningsrätten som där kommit till uttryck. Militieombudsmannen
föreslog därför att 15 § militära rättegångslagen skulle kompletteras
med ett stadgande av innebörd att, därest befälsrätten vore i särskilda
hänseenden fördelad å flera besitraffningsberättigade befattningshavare,
finge enligt bestämmande av Konungen uppdragas åt en av dem att i
alla förekommande fall utöva bestraffningsrätten över vederbörande personal.

Vad militieombudsmannen sålunda föreslagit har beaktats genom lagen
den 24 april 1959 (SFS nr 105) om ändrad lydelse av 15 och 52 §§ militära
rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472). Lagändringen har trätt i kraft
den 1 juli 1959.

6. Fråga angående omläggning av förfarandet vid utredningar av haverier

inom flygvapnet

Ämbetsberättelsen till 1959 års riksdag innehåller (s. 219 ff) redogörelse
för en av militieombudsmannen den 25 november 1958 till Konungen avlåten
skrivelse, vari ifrågasattes omläggning av det dåvarande förfarandet vid
utredningar av haverier inom flygvapnet. I skrivelsen anfördes bl. a. följande.

Det förelåge anledning till betänkligheter i olika hänseenden mot nämnda
förfarande särskilt i vad avsåge utredningar genom flygvapnets haverikommission.
Enligt dåvarande bestämmelser i kap. XII av »Ordnings- och säkerhetsföreskrifter
för flygning (OSF)», fastställda genom flygvapenorder
nr B 11 den 31 januari 1947, bestämdes sammansättningen av kommissionen
från fall till fall av chefen för flygvapnet. Såsom ledamöter i kommissionen
inginge regelmässigt endast befattningshavare inom flygvapnet; i regel
vore en flottiljchef ordförande. De huvudsakliga anmärkningarna mot
denna ordning gällde att enligt densamma undersökningarna av och det
preliminära ställningstagandet till olycksfallsorsakerna uteslutande anför -

238

trötts flygvapnet tillhörande befattningshavare, som icke kunde anses helt
fristående från prejudicerande intressen i saken, samt vidare att såväl ordföranden
som andra ledamöter i kommissionen icke sällan kunde komma
att ställas inför situationer där de hade att bedöma ansvarsförhållanden som
berörde dem överordnade befattningshavare. Andra anmärkningar mot utredningsförfarandet
gällde det förhållandet att, sedan kommissionen avgivit
sin utredningsrapport, det fortsatta och slutliga bedömandet av vad som
förevarit ankomme på myndigheter — i sista hand chefen för flygvapnet —
vilka hade ansvaret för ledningen av och tillsynen över verksamheten inom
flygvapnet i olika avseenden och därigenom kunde komma att själva pröva
riktigheten och lämpligheten av egna åtgöranden och eventuellt underlåten
egen kontroll. De brister som sålunda på olika sätt vidlådde utredningsförfarandet
vore enligt militieombudsmannens mening av sådan art att en omläggning
av förfarandet borde ske i syfte att få till stånd en ordning som innefattade
betryggande garantier för att full objektivitet under alla förhållanden
bleve iakttagen. Det vore även av vikt att i samband med en sådan
omläggning tillsåges att åklagarmyndigheterna bleve i stånd att med tillbörlig
effektivitet tillvarataga de intressen som dessa myndigheter närmast
hade att bevaka. Till följd av det sätt på vilket utredningsförfarandet i praktiken
bedreves förelåge svårighet för åklagarmyndigheterna att verksamt
tillgodose dessa intressen. Åklagarmyndigheterna inträdde nämligen i allmänhet
i utredningsarbetet först sedan i saken anlitade utredningsorgan redan
slutfört sina undersökningar, varför utgångsläget för åklagarmyndigheternas
egna utredningsåtgärder vore väsentligt sämre än det eljest skulle
vara.

Militieombudsmannen angav i förevarande skrivelse de huvudsakliga riktlinjerna
för en sådan omläggning av förfarandet vid utredningar av flyghaverier
som enligt hans bedömande syntes ägnad att tillgodose angivna
krav på förfarandet. Enligt militieombudsmannens mening borde haverier
av viss allvarlig beskaffenhet och tillbud till sådana haverier utredas genom
en särskild av Konungen förordnad undersökningskommission, av vars ledamöter
åtminstone ordföranden skulle vara utsedd för viss tid. Utredning av
haverier i övrigt skulle i huvudsaklig överensstämmelse med redan gällande
bestämmelser handhavas av flygvapnets haverikommission, haverinämnd
eller haveriutredare. För att åklagarmyndigheterna skulle kunna kontinuerligt
följa och i fall av behov efter hand ingripa i haveriutredningar föreslogs
att åklagarmyndigheterna finge till sitt förfogande en i förekommande fall
snabbt tillgänglig och för sysslan lämplig företrädare i såväl den föreslagna
särskilda undersökningskommissionen som flygvapnets haverikommission.
Posten som ställföreträdare för åklagarmyndigheten syntes med fördel kunna
rekryteras från kriminalstatspolisens personal.

Vad militieombudsmannen sålunda föreslagit har i viss utsträckning beaktats
genom kungörelsen den 27 februari 1959 (SFS nr 39) om undersökning
av militära luftfartsolyckor. Enligt kungörelsen, som trädde i kraft den

239

1 juli 1959, skall undersökning av militära flyghaverier verkställas av flygvapnets
haverikommission, av haverinämnd eller av haveriutredare. Haverikommissionen
skall bestå av ordförande, sekreterare och ytterligare minst
tre ledamöter. Ordföranden och sekreteraren samt ersättare för dem förordnas
för viss tid av Kungl. Maj :t. Övriga ledamöter i kommissionen utses
av chefen för flygvapnet, där ej Kungl. Maj :t finner anledning förordna en
eller flera ledamöter. Någon företrädare för åklagarmyndigheterna i kommissionen
har icke utsetts. Hovrättsrådet Karl Sidenbladh, som förordnats
till kommissionens ordförande, har i ett på begäran av militieombudsmannen
avgivet yttrande den 10 oktober 1959 anfört följande angående frågan
om deltagande av åklagare eller företrädare för dessa i utredningar av militära
flyghaverier: Under den tid — något mer än tre månader — som den i
kungörelsen anbefallda ordningen tillämpats hade flygvapnets haverikommission
varit verksam vid nio utredningar. Fem av dessa hade avsett fall,
då en eller två personer, sammanlagt sju, omkommit, medan i de övriga
fyra fallen inga eller icke alltför allvarliga personskador uppstått. Samtliga
utredningar hade emellertid gällt olyckor med totalhavererade eller åtminstone
allvarligt skadade flygplan. — I samband med att den nya ordningen
genomförts hade kap. XII i »Ordnings- och säkerhetsföreskrifter för
flygning (OSF)» omarbetats. Mom. 326 i OSF, som motsvarade det äldre
mom. 326, föreskreve numera bl. a., att flottiljchef skulle dels anmäla haveri
(tillbud) till åklagare enligt stadgandena i 22 § militära rättegångslagen,
jämförd med 8—10 §§ i samma lag, dels ock underrätta åklagare om att
haverikommission tillsatts. Medan tillämpningen av militära rättegångslagen
fölle helt utom kommissionens kompetensområde, hade kommissionen
ansett sig äga och böra kontrollera, att nyss nämnd underrättelse skett.
Åklagare eller företrädare för denne hade emellertid ej kommit tillstädes i
syfte att deltaga i utredningen. Däremot hade polismyndighet ibland biträtt
med sådant som att ordna vakthållning på haveriplatsen eller att anteckna
namn och adress på ögonvittnen. — De hittillsvarande erfarenheterna av
den nya ordningen för undersökning av militära flyghaverier vore uppenbarligen
otillräckliga för att man skulle kunna taga bestämd ståndpunkt
till frågan, huruvida undersökningsförfarandet vore i allo lämpligt utformat
eller om jämkningar vore önskvärda. Ytterligare någon tid, kanske minst
ett halvt år, syntes böra förflyta, innan man som avsett vore i erfarenhetens
ljus grundligt ginge igenom alla delar av förfarandet. Därvid bleve anledning
att pröva bl. a., huruvida ytterligare insyn från det allmänna vore önskvärd
eller om ökad medverkan från åklagarmyndigheten kunde vara påkallad
av annan anledning. Skulle de hittillsvarande, starkt begränsade erfarenheterna
få föranleda något preliminärt uttalande, skulle det närmast
avse kommissionens möjligheter att fylla sin uppgift och innebära, att sådan
ytterligare insyn icke syntes påkallad och att hittills fall ej förekommit,
då det funnits anledning antaga att åklagarmyndighetens närvaro skulle
ha lett till ökad klarhet om olyckans förlopp eller om anledningen till
haveriet.

240

7. Fråga om ändrade bestämmelser angående häradsrätts sammansättning

i militära brottmål

Militieombudsmannen avlät den 10 januari 1959 följande framställning
till Konungen.

De nya bestämmelser om häradsrätts sammansättning i brottmål, som
infördes genom lagen den 29 augusti 1958 om ändring i rättegångsbalken
(SFS nr 465) och trädde i kraft den 1 januari 1959, ha såvitt angår häradsrätts
sammansättning i militära brottmål i visst hänseende fått en konsekvens
som synes icke ha varit avsedd.

Enligt 1 kap. 4 och 5 §§ rättegångsbalken, i lagrummens lydelse före den
1 januari 1959, gällde angående häradsrätts sammansättning följande.
Nämnd skulle alltid jämte den lagfarne domaren medverka vid huvudförhandling
i brottmål. Rörde mål allenast ansvar för brott, varå icke kunde
följa svårare straff än böter, och förekom i målet ej anledning, att målsägande
fanns, var häradsrätten domför med tre i nämnden. I alla övriga
brottmål bestod häradsrätten av ordförande och fullsutten nämnd, d. v. s.
nämnd bestående av minst sju och högst nio nämndemän.

På grund av de ändringar som vidtagits i angivna bestämmelser genom
förenämnda lag den 29 augusti 1958 har häradsrätt från och med den 1
januari 1959 vid huvudförhandling i brottmål följande sammansättning.
Mål om ansvar för brott, varå ej kan följa svårare straff än böter och vari
ej förekommer anledning att målsägande finnes, kan avgöras av ordföranden
utan nämnd. I mål om ansvar för brott, varå ej kan följa straffarbete
eller avsättning, är häradsrätten domför med ordförande och tremansnämnd.
I övrigt skola brottmål avgöras av ordförande och fullsutten
nämnd.

Med avseende å rättegången i militära brottmål gäller jämlikt 6 § militära
rättegångslagen att, där ej i denna lag eller eljest är särskilt stadgat,
vad om rättegång är i allmänhet föreskrivet skall lända till efterrättelse i
tillämpliga delar. Vidare skall enligt nämnda paragraf disciplinstraff i processuellt
hänseende anses lika med böter. Denna föreskrift har betydelse
vid tillämpning av ovan angivna domförhetsregler. Beträffande mål angående
ansvar för brott, varå icke kan följa svårare straff än disciplinstraff,
var sålunda vid tillämpningen av de tidigare gällande domförhetsreglerna
häradsrätt domför med tremansnämnd medan vid tillämpning av nu gällande
regler häradsrätt beträffande sådana mål är domför utan nämnd.

Militära brottmål kunna komma under domstols prövning icke endast
därigenom att talan i dem omedelbart anhängiggöres vid domstolen utan
även därigenom att talan mot bestraffningsberättigad militär befattningshavares
beslut i disciplinmål fullföljes där. Talan mot sådant beslut kan
föras antingen av den genom beslutet lagförde eller av vederbörande åklagare.
I fråga om det fall då talan fullföljes av den lagförde ha i 51 § andra
stycket militära rättegångslagen meddelats särskilda domförhetsregler, enligt
vilka häradsrätt är och alltsedan lagrummets tillkomst varit domför

241

med tremansnämnd. Beträffande det fall då åklagare fullföljer talan, vilket
enligt 52 § andra stycket samma lag skall ske genom ansökan om stämning
å den straffskyldige, finnes däremot i denna lag icke någon särskild domförhetsregel
såvitt angår häradsrätt. De allmänna domförhetsreglerna i
rättegångsbalken äro därför att tillämpa i sistnämnda fall. Detta innebär att
vid åklagares fullföljd av talan häradsrätt före den 1 januari 1959 aldrig
var domför utan nämnd men numera efter förenämnda ändringar i domförhetsreglerna
är domför utan nämnd därest å det brott talan avser icke
kan följa svårare påföljd än böter eller disciplinstraff. Det är sistberörda
förhållande som åsyftades då jag inledningsvis antydde att ändringarna i
domförhetsreglerna för häradsrätt fått en konsekvens som syntes icke ha
varit avsedd.

Under förarbetena till dessa lagändringar har, såvitt jag kunnat finna,
angivna förhållande icke uppmärksammats. Det huvudsakliga syftet med
ändringarna har varit att i fråga om brottmål skapa likformighet mellan
häradsrätternas domförhetsregler och de ändrade regler om rådhusrätternas
domförhet som tillkommit genom lagen den 10 januari 1958 om ändring
i rättegångsbalken (SFS nr 8). Detta syfte har också uppnåtts utom
såvitt angår mål som dragits under domstols prövning genom att åklagare
fullföljt talan mot militär befattningshavares beslut i disciplinmål.

Enligt de nya reglerna om rådhusrätts domförhet, vilka äro upptagna i
1 kap. 11 och 12 §§ rättegångsbalken och trädde i kraft den 1 januari 1959,
gäller följande. Vid huvudförhandling i mål om ansvar för brott, varå ej
kan följa svårare straff än böter (disciplinstraff) och där ej anledning
förekommer att målsägande finnes, är rådhusrätten enligt 11 §, liksom
även tidigare var fallet, domför med endast en lagfaren domare. Avser
mål ansvar för brott, varå ej kan följa straffarbete eller avsättning, är rådhusrätt
domför med lagfaren ordförande och tre nämndemän. I alla övriga
brottmål skall rådhusrätt vid huvudförhandling bestå av ordförande och
fullsutten nämnd. Jämlikt 51 § andra stycket militära rättegångslagen, i
den ändrade lydelse lagrummet har från och med den 1 januari 1959 (SbS
nr 15), skall då över beslut i disciplinmål klagan föres av den lagförde
rådhusrätt — liksom häradsrätt — vid målets prövning bestå av en lagfaren
domare och tremansnämnd. Före denna ändring skulle rådhusrätt
i sådant fall bestå av tre eller högst fyra lagfarna domare. Under den utredning
som föregick ändringen uttalades (SOU 1956:28 s. 51) att då juristkollegial
sammansättning i brottmål eljest ersattes av nämnd det vore
följdriktigt att så skedde även i förevarande mål om prövning av bestraffningsbeslut.
Beträffande mål vari åklagare fullföljt talan mot sådant beslut
skall enligt 52 § tredje stycket militära rättegångslagen vad i 1 kap. 11 §
rättegångsbalken stadgas därom att rådhusrätt vid huvudförhandling i
vissa brottmål är domför med en lagfaren domare icke äga tillämpning.
I mål som uppkommit genom nu omförmäld talan av åklagare skulle på
grund av sistnämnda bestämmelse i militära rältegångslagen rådhusiält
före ändringen i rättegångsbalkens domförhetsregler ha juristkollegial sam 16—

591527. Militieombudsmannens ämbetsberättelse

242

mansättning. Efter ändringen skall rådhusrätten däremot på grund av samma
bestämmelse bestå av en lagfaren domare med nämnd.

Av det anförda framgår sammanfattningsvis att i mål vari talan mot
beslut i disciplinmål föres av den lagförde såväl rådhusrätt som häradsrätt
skall utgöras av en lagfaren domare jämte nämnd men att i mål vari talan
mot sådant beslut föres av åklagare den skillnaden föreligger mellan underrätternas
sammansättning att för rådhusrätts domförhet kräves medverkan
av nämnd medan häradsrätt är domför utan nämnd.

Den olikhet som sålunda föreligger mellan rådhusrätts och häradsrätts
sammansättning torde lämpligen böra bringas att upphöra, vilket förslagsvis
kan ske genom att 52 § tredje stycket militära rättegångslagen gives följande
ändrade lydelse: Vad i 1 kap. 4 och 11 §§ rättegångsbalken stadgas
därom att underrätt vid huvudförhandling i vissa brottmål är domför med
en lagfaren domare äger ej tillämpning i mål som avses i denna paragraf.

Med stöd av 19 § i den för riksdagens ombudsmän utfärdade instruktionen
får jag härmed hemställa att Eders Kungl. Maj:t ville taga under
övervägande av mig nu framförda spörsmål.

* *

Vad militieombudsmannen föreslagit i framställningen har beaktats genom
lagen den 24 april 1959 (SFS nr 105) om ändrad lydelse av 15 och 52 §§
militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472). Lagändringen har
trätt i kraft den 1 juli 1959.

8. Fråga om rätt för tjänsteläkare (militärläkare) till ersättning för
läkarintyg avsett att företes för allmän sjukkassa

Militieombudsmannen avlät den 21 februari 1959 följande framställning
till Konungen.

I en till mig från Sveriges läkarförbund den 13 mars 1958 inkommen skrift
anförde förbundet i huvudsak följande: I anledning av gjord förfrågan huruvida
militärläkare hade rätt till ersättning för intyg som sjukkassa avfordrade
militär, civilmilitär och civil tjänsteman vid försvaret för utgivande av sjukpenning
hade försvarets civilförvaltning förklarat att tjänsteläkare (militärläkare)
vore skyldig att utan ersättning ombesörja intygsgivning åt militär och
civilmilitär anställningshavare, därest intyg erfordrades i tjänsten. Sjukkasseintyg
vore därvid att anse som intyg i tjänsten. I av civilförvaltningen meddelade
tillämpningsföreskrifter till 43 § statens allmänna avlöningsregler.
iente och 32 § tilläggsbestämmelserna till reglementet hade ämbetsverket
anfört, att kostnad för läkarintyg som erfordrades för utfående av ersättning
enligt lagen om allmän sjukförsäkring ersattes tjänsteman helt därest
intyget utfärdats av verksläkare (tjänsteläkare, anvisningsläkare), att jämlikt
bestämmelserna om sjukkontroll sådant läkarintyg skulle av tjänstemannen
inlämnas till myndigheten som hade att, sedan erforderliga anteck -

243

ningar om intygets innehåll gjorts, ofördröjligen översända detsamma till
sjukkassan, samt att, då dylikt intyg sålunda användes i kontrollsyfte jämväl
av myndigheten, detsamma torde få betraktas som intyg i tjänsten. Sjukintyg
som avgåves till allmän sjukkassa vore betingat av att den försäkrade
skulle komma i åtnjutande av förmåner som tillkomme honom enligt lagstiftningen
om allmän sjukförsäkring. Detta vore intygets egentliga funktion,
något som uppenbarligen måste berättiga den intygsgivande läkaren
till ersättning. Av vissa praktiska och andra skäl hade, enligt vad läkarförbundet
numera erfarit, de militära myndigheterna föreskrivit att för sjukkassa
avsedda intyg i visst fall skulle användas jämväl för den militära
tjänsten. Denna omständighet kunde emellertid omöjligen förändra intygets
karaktär till ett intyg i tjänsten, som läkaren skulle vara skyldig utfärda
kostnadsfritt. För den militära tjänsten hade enligt uppgift fastställts
särskilda intygshandlingar, såsom dagsjukbesked, månadssammandrag och
bestyrkande av ledighetsansökan. Läkarförbundet kunde därför icke godtaga
civilförvaltningens förenämnda uttalande, vilket enligt förbundets uppfattning
grundade sig på en felaktig tolkning av begreppet »intyg i tjänsten».
Förbundet hemställde med hänsyn till det anförda att militieombudsmannen
måtte vidtaga erforderliga åtgärder för rättelse i berörda hänseende.

Sedan militieombudsmannen i skrivelse till civilförvaltningen den 13 mars
1958 anmodat civilförvaltningen att efter försvarets sjukvårdsstyrelses hörande
avgiva utlåtande i anledning av skriften, inkom civilförvaltningen med
infordrat utlåtande varvid fogats ett av sjukvårdsstyrelsen avgivet särskilt
yttrande. Av sistnämnda yttrande framgick att sjukvårdsstyrelsen i ärendet
infordrat yttranden från samtliga försvarsgrensöverläkare.

I de frågor som upptagits i läkarförbundets skrift gälla följande föreskrifter.

Enligt § 130 mom. 6 i 1931 års tjänstgöringsreglemente för armén är såväl
militärläkare som annan läkare, vilken bestrider militärläkartjänst,
skyldig att utan särskild gottgörelse utfärda de intyg och yttranden beträffande
till vederbörligt truppförband hörande eller till truppförbandet för
sjukvård hänvisad personal, som äro föreskrivna dels i vissa fall vid beställnings
besättande eller anställnings sökande, dels vid officerares och
underofficerares med vederlikar sökande av tjänstledighet till följd av sjukdom
eller för hälsans vårdande. Vidare stadgas i mom. 8 samma paragraf,
att såväl militärläkare som annan läkare, vilken bestrider militärläkartjänst,
skall vid sin läkarverksamhet ställa sig till efterrättelse vad för fältläkarkåren
samt för läkare i övrigt uti gällande författningar samt sjukvårdsstyrelsens
och medicinalstyrelsens instruktioner är föreskrivet. I anslutning
härtill stadgas i mom. 775 i 1945 års tjänstereglemente för krigsmakten
alt vid krigsmakten tjänstgörande läkare skall i sin tjänsteutövning
ställa sig till efterrättelse, förutom för läkare i allmänhet gällande författningar
och instruktioner m. m., även vad för krigsmakten och vederbörlig
försvarsgren särskilt stadgas. 1 17 § 2 mom. instruktionen för fältläkarkåren
den 31 december 1943 föreskrives, att del åligger militärläkare att

244

utan särskild gottgörelse utfärda de intyg och yttranden beträffande till vederbörligt
förband hörande personal, vilka äro föreskrivna. Beträffande marinläkares
och flygläkares skyldigheter i ifrågavarande hänseende återfinnas
föreskrifter i mom. 641 i 1952 års tjänstereglemente för marinen del
I och § 142 i 1938 års tjänstereglemente för flygvapnet. Enligt förstnämnda
föreskrift är marinläkare skyldig att utan särskild gottgörelse verkställa de
läkarundersökningar samt avgiva de intyg, rapporter och yttranden, som
jämlikt tjänstereglementet för marinen eller i övrigt utfärdade instruktioner
och föreskrifter åligga honom. Enligt sistnämnda bestämmelse åligger
det flottiljläkare bland annat att utfärda de intyg och yttranden beträffande
till flottiljen hörande personal, som äro föreskrivna, häri inbegripna intyg
och yttranden i vissa fall vid beställnings besättande eller anställnings sökande
ävensom vid officerares, underofficerares och vederlikars sökande av
tjänstledighet till följd av sjukdom eller för hälsans vårdande.

I 1 § 3 mom. kungl. brev den 30 juni 1953 med provisoriska bestämmelser
angående tjänste- och verksläkare vid försvaret (Tjänstemeddelanden
rörande lantförsvaret 1953 avd. A nr 52 och 1956 avd. A nr 1 samt tjänstemeddelanden
rörande sjöförsvaret 1953 avd. A nr 56 och 1956 avd. A nr 2)
har föreskrivits, att genom bestämmelserna i detta brev icke skall ske någon
inskränkning i envar militärläkare enligt instruktion eller tjänstgöringsföreskrift
åvilande skyldighet att utan särskild gottgörelse ombesörja
läkarvård åt personal vid försvaret eller utfärda läkarintyg och avgiva
yttrande beträffande dylik personal. Enligt av försvarets sjukvårdsstyrelse
efter samråd med civilförvaltningen och medicinalstyrelsen utfärdade tilllämpningsföreskrifter
till nämnda brev (Tjänstemeddelanden från försvarets
sjukvårdsstyrelse nr 2/1954) böra bestämmelserna i 1 § 3 mom. tolkas
så, »att de avse att fastställa skyldigheten för envar militärläkare att i denna
egenskap — då det sålunda icke är fråga om verksamhet som tjänsteläkare
— utan särskild ersättning ombesörja erforderlig läkarvård åt all
personal vid försvaret samt utfärda och avgiva därav betingade läkarintyg
respektive yttranden. Sådan kostnadsfri läkarvård (i fredstid) — vare sig
fråga är om vård eller intygsgivning åt militär, civilmilitär eller civil anställningshavare
— torde t. ex. kunna avkrävas vederbörande läkare under
fälttjänst- och liknande övningar eller ombord å flottans fartyg.»

Frågan om skyldighet för tjänste- och verksläkare vid försvaret att utfärda
läkarintyg har reglerats i 8 § 1 och 2 mom. förenämnda brev den 30
juni 1953. Jämlikt dessa bestämmelser åligger det tjänste- och verksläkare
att utfärda dels intyg som skola åberopas i tjänsten beträffande till läkaren
hänvisad anställningshavare dels ock läkarintyg som erfordras för vinnande
av anställning vid förband eller institution, vars anställningshavare
äro hänvisade till läkaren, så ock, då fråga är om till läkaren hänvisad anställningshavare,
för erhållande av anställning vid annat förband eller annan
statlig institution. I förenämnda tillämpningsföreskrifter till tjänsteoch
verksläkarbrevet har angivits, att militärläkare i egenskap av tjänsteläkare
är skyldig att utan ersättning ombesörja sjukvård och intygsgivning
åt militär och civilmilitär anställningshavare. Endast i de fall där vården

245

meddelas i anställningshavarens bostad eller i läkarens egen mottagningsJokal
utgår ersättning (15 § a/ i brevet). Såsom tjänsteläkare för den civila
personalen är militärläkare berättigad att utfå ersättning för vård och intygsgivning
(15 § b/ i brevet).

Jämlikt 43 § 1 mom. första stycket statens allmänna avlöningsreglemente
enligt lydelse gällande från och med den 1 januari 1956 skall kostnad för
läkarintyg, som skall åberopas i tjänsten eller som erfordras för utfående
av ersättning enligt lagen om allmän sjukförsäkring, ersättas helt, därest
intyget utfärdats av verksläkaren (tjänsteläkaren, anvisningsläkaren).

I kungörelsen den 30 december 1955, nr 723, om sjukkontroll för vissa
statsanställda in. fl. föreskrives att läkarintyg, som avkrävts tjänsteman av
allmän sjukkassa, skall av tjänstemannen inlämnas till myndigheten, som
har att —- sedan erforderliga anteckningar om intygets innehåll gjorts —
ofördröjligen översända intyget till sjukkassa. Myndighet bör i allmänhet
icke kräva, att oförmåga att tjänstgöra styrkes genom läkarintyg i vidare
utsträckning än som sker genom företeende av intyg, som begärts av sjukkassa.
Myndighet må dock på grund av särskilda omständigheter avkräva
tjänsteman läkarintyg, utfärdat av verksläkaren (tjänsteläkaren) eller av
annan läkare, som myndigheten i det särskilda fallet anmodat tjänstemannen
uppsöka. Närmare anvisningar beträffande regleringen av statstjänstemän
m. fl. tillkommande sjuklön och sjukvårdsförmåner m. m. ha lämnats
i Kungl. Maj:ts cirkulär den 9 december 1955, nr 697.

I sitt ovan angivna yttrande anförde sjukvårdsstyrelsen, att styrelsen liksom
samtliga av styrelsen tillfrågade remissmyndigheter ansåge att sjukkasseintyg
för såväl civil som militär och civilmilitär personal vore att betrakta
såsom en handling, reglerande förhållandet mellan den sjuke och vederbörande
försäkringsinrättning. Ur militär administrativ synpunkt nödiga upplysningar
borde myndigheterna kunna erhålla genom de av sjukvårdsstyrelsen
utfärdade sjukredovisningsföreskrifterna. 1 följd härav borde sjukkasseintyg
enligt styrelsens mening icke vara att uppfatta såsom intyg i
tjänsten, vilket vederbörande militärläkare hade att kostnadsfritt utfärda.

Civilförvaltningen anförde i sitt utlåtande i anslutning till en redogörelse
för de ovan anförda bestämmelserna bl. a. följande: Civilförvaltningen hade
i cirkulärskrivelse den 27 januari 1956 till försvarets myndigheter uttalat
att då intyg som erfordrades för utfående av ersättning enligt bl. a. lagen
om allmän sjukförsäkring användes i kontrollsyfte jämväl av myndigheten,
intyget i fråga finge betraktas såsom intyg i tjänsten. På grund av civilförvaltningens
ifrågavarande uttalande hade tjänsteläkare vid försvaret utfått
ersättning av kronan för ifrågavarande sjukkasseintyg allenast beträffande
den civila personalen vid försvaret. Såvitt civilförvaltningen hade sig
bekant hade frågan om tjänsteläkares rätt till ersättning för intyg, som utfärdats
för sjukkassas räkning åt militär och civilmilitär beställningshavare,
icke blivit prövad av kammarrätten. Civilförvaltningen biträdde sjukvårdsstyrelsens
uppfattning, alt de ifrågavarande sjukkasseintygen huvudsakligen
hade till uppgift att styrka anställningshavarens rätt till sjukpenning
från allmän sjukkassa och att intygets funktion såsom kontroll lör

246

myndighetens del vore av mera underordnad betydelse med hänsyn till gällande
sjukredovisningssystem inom försvaret. Av föreskriften i 9 punkten i
förenämnda cirkulär den 9 december 1955 framginge emellertid, att intyget
även utgjorde ett bevis för myndigheten att anslällningshavaren vore i behov
av sjukledighet. I 10 punkten samma cirkulär hade jämväl meddelats
vissa föreskrifter beträffande handläggningen av frågor rörande ersättning
för kostnader för läkarvård och intyg, varom förmäldes i bl. a. 14—16 §§ i
tjänste- och verksläkarbrevet. Dessa föreskrifter hade tagits till stöd för
civilförvaltningens beslut att betrakta sjukkasseintygen som läkarintyg i
tjänsten och att ersättning till tjänsteläkare för sådant intyg kunde utgå
endast beträffande civil personal. Frågan om tjänsteläkares (militärläkares)
skyldighet att utfärda läkarintyg som skola företes för allmän sjukkassa
och om hans rätt att erhålla ersättning därför vore såsom av det anförda
framginge för närvarande oklar och borde följaktligen regleras genom en
ändring i tjänste- och verksläkarbrevet. -— Civilförvaltningen upplyste tilllika
att ämbetsverket före utfärdandet av förenämnda i cirkulärskrivelse
den 27 januari 1956 lämnade anvisning haft underhandskontakt med civildepartementet
i frågan.

I likhet med civilförvaltningen anser jag det tveksamt huru de i det föregående
berörda bestämmelserna skola tolkas i vad rör tjänsteläkares (militärläkares)
skyldighet att utfärda läkarintyg, vilka av militär och civilmilitär
personal skola företes för allmän sjukkassa, och den därmed sammanhängande
frågan om läkarens rätt till ersättning för dylika intyg. Civilförvaltningens
uttalande att frågan bör klarläggas genom förtydligande av gällande
bestämmelser finner jag befogat.

Med stöd av 19 § i den för riksdagens ombudsmän utfärdade instruktionen
får jag därför hemställa att Eders Kungl. Maj:t ville taga under övervägande
att vidtaga sådana ändringar eller tillägg i de på förevarande område
för närvarande gällande bestämmelsenia, att klarhet skapas i den i
det föregående berörda frågan.

9. Fråga om ändrade bestämmelser angående beslag och förverkande av
alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel påträffade

hos krigsmän

Militieombudsmannen avlät den 25 maj 1959 följande framställning till
Konungen.

Genom lag den 9 maj 1958 (SFS nr 205) om förverkande av alkoholhaltiga
drycker in. m., vilken trädde i kraft den 1 juli samma år, upphävdes lagen
den 13 juni 1941 (nr 402) om förverkande i vissa fall av spritdrycker och
vin m. m. Genom den nya lagen har den tidigare lagens tillämpningsområde
i en del hänseenden utvidgats, bl. a. såtillvida att bestämmelserna i
den nya lagen gälla icke endast spritdrycker och vin utan jämväl starköl
och Öl av klass II ävensom det i 11 kap. 10 § andra stycket strafflagen avsedda
fall där såsom berusningsmedel använts annat än starka drycker.

247

Såsom närmare kommer att framgå av det följande ha emellertid genom
den utformning, som stadgandet i 1 § första stycket i 1958 års lag erhållit,
från den nya lagens tillämpningsområde kommit att i betydande omfattning
helt uteslutas fall där enligt 1941 års lag beslag kunde verkställas och
beslagtagen egendom dömas förverkad med anledning av att krigsmän
beträtts med fylleri.

Enligt 1 § första stycket i 1941 års lag skulle, om spritdrycker eller vin
eller rusgivande ersättningsmedel därför påträffades hos person, som av
polisman beträddes med fylleri, egendomen av polismannen tagas i beslag.
Bestämmelserna i 1941 års lag inneburo i övrigt att under vissa angivna
förutsättningar egendom som enligt lagen tagits i beslag skulle dömas förverkad.
I Kungl. Maj :ts cirkulär den 19 november 1948 till polismyndigheterna
samt de militära befattningshavare som äga bestraffningsrätt i
disciplinmål ang. tillämpningen i sådana mål av nyssnämnda lag den 13
juni 1941 föreskrevs bl. a. att behörighet att verkställa beslag enligt denna
lag tillkom, förutom civil polisman, även militär personal, som hade att ingripa
då krigsman beträddes med onykterhet i tjänsten eller fylleri.

I 1 § första stycket i 1958 års lag föreskrives att alkoholhaltiga drycker
eller andra berusningsmedel, vilka påträffas hos den som uppträder berusad
på sätt i 11 kap. 10 § strafflagen sägs, skola vara förverkade, om ej särskilda
skäl äro däremot. I 2 § samma lag meddelas vidare bestämmelser
angående beslag av egendom som avses i 1 §.

Ansvar för fylleri kan inträda dels enligt den allmänna straffbestämmelsen
i 11 kap. 10 § strafflagen och dels enligt det särskilda för krigsman gällande
straffbudet i 26 kap. 15 § samma lag. Den brottsbeskrivning som kommit
till uttryck i dessa lagrum avser såväl den brottsliga handlingen som brottsplatsen.
Enligt båda lagrummen består handlingen däri att någon uppträder
berusad av starka drycker så att det framgår av hans åtbörder eller tal,
och brottsplatsen angives sålunda att vederbörande uppträtt i nu angiven
mening berusad i förra fallet å allmän plats, evad det är utom- eller inomhus,
och i senare fallet inom område eller utrymme som nyttjas av krigsmakten.

I detta sammanhang är vidare att beakta att bestämmelserna i 1941 års
lag om beslag och om förverkande tillämpats icke endast i fall där krigsman
beträddes med respektive dömdes för fylleri jämlikt 11 kap. 10 § eller
26 kap. 15 g strafflagen utan även i vissa under 26 kap. 13 och 14 §§ samma
lag hänförliga fall. I 26 kap. 13 § stadgas bl. a. alt, om krigsman, vilken
tjänstgör såsom chef för avdelning av krigsmakten eller fullgör vakttjänst
eller likartad uppgift, genom förtäring av starka drycker eller annorledes
satt sig ur stånd att fullgöra sin tjänst, straff skall ådömas honom
för övergivande av post. Vidare gäller enligt 26 kap. 14 § all krigsman, som
under tjänsteutövning är så påverkad av starka drycker eller annat berusningsmedel
att hans förmåga att fullgöra tjänsten måste antagas vara nedsatt,
skall dömas för onykterhet i tjänsten. Det förhåller sig alltså så att
ett moment av sådan påverkan som nyss nämnts kan ingå i det i 26 kap.

248

13 § upptagna brottet och alltid ingår i det brott som avses i 26 kap. 14 §.
För straffbarhet enligt sistnämnda båda lagrum erfordras dock icke så hög
grad av påverkan som kräves för fylleriansvar men klart är att, även
i fall där brottet är att hänföra under något av specialstadgandena om
övergivande av post eller onykterhet i tjänsten, det alltemellanåt inträffar
att de enligt 11 kap. 10 § eller 26 kap. 15 § för fylleriansvar uppställda
rekvisiten -— såväl i fråga om graden av påverkan som beträffande brottsplatsen
—- i och för sig varit för handen. I sådana fall har å ena sidan brottets
hänförande under någotdera av nämnda specialstadganden uteslutit
samtidig tillämpning av straffbestämmelserna för fylleri i 10 kap. 11 § eller
26 kap. 15 §, men å andra sidan ansetts klart att sistnämnda förhållande
icke uteslutit tillämpning av de bestämmelser i 1941 års lag om beslag och
om förverkande, som avsågo fall där krigsman beträtts med respektive
dömts för fylleri (jfr första lagutskottets utlåtande nr 15/1957 samt militieombudsmannens
ämbetsberättelse 1957 s. 44; rörande vissa särskilda frågor
avseende förhållandet mellan straffbestämmelserna i 11 kap. 10 § och
26 kap. 15 g strafflagen samt mellan straffbestämmelserna för fylleri ä ena
och onykterhet i tjänsten å andra sidan kan hänvisas till ämbetsberättelserna
1951 s. 186, 1955 s. 96 och 1958 s. 58).

Av det förut anförda framgår hurusom de för tillämpligheten av 1941
års lag grundläggande bestämmelserna att för beslag och förverkande krävdes
att spritdrycker eller vin eller rusgivande ersättningsmedel därför
påträffats hos person, som beträtts med respektive dömts för fylleri, i 1958
års lag ersatts med det i 1 § första stycket upptagna stadgandet att alkoholhaltiga
drycker eller andra berusningsmedel påträffats hos den som uppträder
berusad på sätt i 11 kap. 10 § strafflagen sägs. Närmast inställer
sig då frågan huruvida den i 1958 års lag sålunda skedda hänvisningen
till sistangivna lagrum har medfört att de nya bestämmelserna icke äro
tillämpliga vid fall av fylleri som är att bedöma enligt 26 kap. 15 § strafflagen
eller i enlighet med vad ovan framhållits konsumeras av brottslighet
som är att hänföra under 26 kap. 13 eller 14 § samma lag.

Härom torde i första hand kunna sägas att en sådan begränsning av de
nya bestämmelsernas tillämpningsområde som nyss nämnts icke behövde
inträda om i det i 1 § första stycket i 1958 års lag använda uttrycket »berusad
på sätt i 11 kap. 10 § strafflagen sägs» skulle kunna inläggas att
därmed avsåges endast det ena av de två rekvisit som uppställts för straffbarhet
enligt 11 kap. 10 g, nämligen där angiven grad av påverkan, och icke
jämväl det i lagrummet samtidigt angivna kravet att vederbörande i sålunda
påverkat tillstånd uppträtt på allmän plats. En sådan tolkning av den ifrågavarande
bestämmelsen i 1958 års lag kan dock uppenbarligen icke vara
godtagbar. Detta torde följa redan därav att med den nu åsyftade bestämmelsen
om att alkoholhaltiga drycker och andra berusningsmedel som påträffas
under i lagrummet angivna omständigheter skola vara förverkade
icke kan vara avsett att förverkandepåföljd skall kunna inträda även i fråga
om starka drycker o. dyl. som påträffas hos den som berusad uppehål -

249

ler sig på enskild plats, exempelvis i sin privata bostad. Att så icke kan vara
avsett har också tydligt kommit till uttryck i 2 § i 1958 års lag, där det förutsättes
att det i 1 § första stycket angivna uppträdandet måste i princip
kunna bliva föremål för åtal. Det torde även få anses uteslutet att — medan
i 1 § andra och tredje styckena uppräknats de speciella brottsliga förfaranden
av olika slag som kunna föranleda förverkande -— bestämmelsen i 1 §
första stycket skulle, ehuru däri hänvisas endast till 11 kap. 10 § strafflagen,
avse jämväl andra brottsliga gärningar som tillkommit under sådan grad
av alkoholpåverkan som förutsättes för tillämpning av sistnämnda straffbud.
Vad sålunda anmärkts blir på avgörande sätt bekräftat genom vad som
förekom i samband med tillkomsten av den nya förverkandelagen. Det kan
härvidlag framhållas att det stadgande i det till lagrådet remitterade förslaget
till nämnda lag, som motsvarade den nu ifrågavarande bestämmelsen
i 1 § första stycket i den sedermera antagna lagen, hade följande lydelse
(prop. 1958:80 s. 15): »Rusdrycker eller annat berusningsmedel, som
påträffas hos person vilken beträdes med fylleri eller annan gärning som
avses i 11 kap. 10 § strafflagen, skola vara förverkade — ---». Med den na

formulering var stadgandets tillämpningsområde klart begränsat till sådana
fall av fylleri och därmed jämställd gärning som avses i 11 kap. 10 §
strafflagen. Av lagrådets yttrande ävensom av det uttalande som i anslutning
härtill gjordes av föredragande departementschefen (nyssnämnda prop.
s. 18 o. 19) framgår vidare att den efter lagrådsgranskningen vidtagna jämkningen
av lagtexten i nu förevarande del uteslutande var av redaktionell
natur.

I enlighet med vad nu angivits är det tydligt att — medan 1941 års förverkande^
var tillämplig vid fylleri enligt 11 kap. 10 § och 26 kap. 15 §
strafflagen ävensom i vissa fall av övergivande av post och onykterhet i
tjänsten enligt 26 kap. 13 och 14 §§ samma lag — tillämpningsområdet för
stadgandet i 1 § första stycket i 1958 års förverkandelag blivit begränsat till
fall som avses ill kap. 10 § strafflagen.

Enligt vad jag inhämtat har också i fall, där fråga uppkommit om tilllämpning
för krigsmäns vidkommande av reglerna om beslag i 1958 års
förverkandelag och vederbörande auditörs uttalande begärts i frågan, det av
auditören lämnade beskedet överensstämt med vad ovan anförts därom att
den nya lagens tillämpningsområde blivit på angivet sätt begränsat.

Det synes mig ligga i öppen dag att vad nu framhållits bör snarast föranleda
en översvn av det berörda stadgandet i 1 § första stycket i 1958 års
förverkandelag så att stadgandet även kommer att avse gärningar hänförliga
under 26 kap. 15 § och, i fall som förut angivits, under 26 kap. 13 och
14 §§ strafflagen. Det kan anmärkas att en i stort sett jämförlig gränsdragning
beträffande visst annat till nykterhetslagstiftningen hörande stadgande
kommit till uttryck i 15 § lagen den 27 juli 1954 om nykterhetsvård.

I stället för det ovan omförmälda cirkuläret av den 19 november 1948,
vari meddelats föreskrifter som avsågo tillämpningen av 1941 års förverkandelag,
synes under alla förhållanden böra utfärdas tillämpningsföre -

250

skrifter som anknyta till vad som gäller eller må bli gällande på ifrågavarande
lagstiftningsområde.

Med stöd av 19 § i instruktionen för riksdagens ombudsmän får jag härmed
hemställa att Eders Kungl. Maj :t ville taga under övervägande av mig
nu framförda spörsmål.

251

Yttrande till Konungen över framställning angående utgallring
av vissa handlingar upprättade vid psykologisk prövning
inom krigsmakten

Genom remiss den 14 juli 1958 beredde Kungl. Maj:t militieombudsmannen
tillfälle att avgiva yttrande över en av krigsarkivarien i underdånig
skrivelse den 27 juni samma år gjord framställning om utfärdande av bestämmelser
angående utgallring av vissa handlingar upprättade i samband
med sådan psykologisk prövning som utföres inom krigsmakten.

Med anledning härav meddelade militieombudsmannen i en den 2 januari
1959 till Konungen avgiven skrivelse att krigsarkivariens förevarande
framställning icke i något hänseende gåve anledning till erinran från militieombudsmannens
sida.

252

Yttrande till Konungen över ett av försvarets civilförvaltning framlagt
förslag till ändrade bestämmelser angående ersättningsmäl

Genom remiss den 27 april 1959 beredde Kungl. Maj:t militieombudsmannen
tillfälle att avgiva utlåtande över ett av försvarets civilförvaltning i underdånig
skrivelse den 24 februari samma år framlagt förslag till ändring
av 58 § militära rättegångslagen samt 19 och 20 §§ kungörelsen angående
den militära rättsvården.

Förslaget innebar såvitt angår 58 § rättegångslagen och 19 § rättsvårdskungörelsen
i huvudsak en höjning av belopp inom vilka militär befattningshavare
må ålägga ersättningsskyldighet till kronan för förlorad eller
skadad egendom tillhörig krigsmakten eller besluta om avskrivning av sådan
förlust eller skada. Det högsta ersättningsbeloppet föreslogs höjt från
200 till 500 kronor och de högsta avskrivningsbeloppen — 500 kronor vid
beslut av chef med disciplinär bestraffningsrätt och 50 kronor vid beslut av
förvaltningsgrenschef (tidigare benämnd tjänstegrenschef) — föreslogos höjda
till 1 000 respektive 200 kronor. I civilförvaltningens skrivelse erinrades
om att riksdagens revisorer (berättelsen för år 1955, del I, s. 67—68) uttalat
sig för en sådan höjning. Civilförvaltningen ansåg att även om vissa betänkligheter
kunde hysas mot att tillerkänna militär befattningshavare
rätt att ålägga ersättningsskyldighet intill så högt belopp som 500 kronor
en höjning till detta belopp med hänsyn till bl. a. bestämmelserna i 62 §''
rättegångslagen om auditörs medverkan vid beslut i ersättningsmål dock
borde kunna ske utan olägenhet.

I fråga om den föreslagna ändringen i 20 § rättvårdskungörelsen anförde
ämbetsverket i skrivelsen följande: Behörig att ålägga ersättningsskyldighet
vore enligt 59 § rättegångslagen befattningshavare som i disciplinmål
ägde bestraffningsrätt över den ersättningsskyldige. Undersökning rörande
förlorad eller skadad egendom skulle enligt 18 § rättsvårdskungörelsen
verkställas genom försorg av den befattningshavare som ägde behörighet
att ålägga ersättningsskyldighet vid den avdelning där förlusten eller
skadan inträffat. Dessa bestämmelser innebure att det i vissa fall kunde
ankomma på olika chefer att å ena sidan föranstalta om undersökning och
besluta om avskrivning samt att å andra sidan ålägga ersättningsskyldighet.
Detta vore fallet exempelvis när den ansvarige vid tiden för ersättningsfrågans
avgörande med avseende å den disciplinära bestraffningsrätten
vore underställd annan än chefen för det förband där förlusten eller
skadan inträffat. I dylikt fall ägde en chef meddela avskrivningsbeslut och
en annan ålägga ersättningsskyldighet. Jämlikt bestämmelserna i 20 § rättsvårdskungörelsen
skulle, därest beslut om avskrivning ej fattades, den
förstnämnde chefen hänskjuta ärendet till vederbörande centrala förvaltningsmyndighet.
Denna myndighet hade att i förekommande fall vidare -

253

befordra ärendet till den befattningshavare som ägde ålägga ersättningsskyldighet,
därest icke myndigheten ansåge att avskrivning borde ske. För
att undvika omgången över central förvaltningsmyndighet hade civilförvaltningen
i föreskrifter och anvisningar som utfärdats med stöd av 22 § rättsvårdskungörelsen
sett sig nödsakad föreskriva att om en chef funne anledning
ifrågasätta att ersättningsskyldighet borde åläggas någon över vilken
annan befattningshavare än han själv hade bestraffningsrätt ärendet skulle
överlämnas till denne. Då detta tillvägagångssätt visat sig lämpligt och tidsbesparande
föreslog civilförvaltningen att det i 20 § rättsvårdskungörelsen
skulle intagas en bestämmelse som uttryckligen medgåve detsamma. Även
om en sådan bestämmelse infördes skulle emellertid enligt bestämmelserna
i 59 § rättegångslagen och 18 § rättsvårdskungörelsen i vissa fall den situationen
kunna uppstå att den chef som hade behörighet att ålägga ersättningsskyldighet
ansåge sig icke böra besluta om dylikt åläggande, medan
den chef som ägde besluta om avskrivning ansåge att avskrivning icke borde
ske. Ersättningsärendet måste i dylikt fall för närvarande hänskjutas till
vederbörande centrala förvaltningsmyndighet för avskrivningsbeslut även
då fråga vore om mycket ringa belopp. Beslut om avskrivning borde med
hänsyn härtill kunna fattas icke endast — såsom nu vore fallet — av chefen
vid det förband där förlusten eller skadan inträffat utan, därest frågan
om ersättningsskyldighet underställdes annan chef, jämväl av denne. Civilförvaltningen
föreslog införandet också av en bestämmelse av denna innebörd
i 20 § rättsvårdskungörelsen.

Med anledning av remissen avlät militieombudsmannen den 31 augusti
1959 underdånig skrivelse vari meddelades att militieombudsmannen icke
hade något att erinra mot civilförvaltningens förslag.

254

Yttrande till Konungen över framställning av överbefälhavaren angående
rätt för militära myndigheter att erhålla upplysning om ådömda
straff m. m. beträffande personal som beordras fullgöra militärtjänst

Genom remiss den 27 januari 1959 beredde Kungl. Maj :t militieombudsmannen
tillfälle att avgiva utlåtande över en på uppdrag av överbefälhavaren
av chefen för försvarsstaben i underdånig skrivelse den 19 december
1958 gjord framställning om övervägande av åtgärder i syfte att giva militära
myndigheter tillgång till upplysningar angående ådömda straff samt
anstaltsvistelser m. m. i vad avser personal, som beordras att fullgöra militärtjänst.
Med anledning härav avgav militieombudsmannen den 23 oktober
1959 följande yttrande.

I försvarsstabschefens ifrågavarande skrivelse framhålles att vid upprepade
tillfällen — senast i en av militärbefälhavaren för tredje militärområdet
avlåten skrivelse, över vilken chefen för armén avgivit yttrande —
framställningar gjorts om åtgärder i nyss angivna syfle. Det ifrågasatta
uPP§iftslämnandet skulle avse för tjänstgöring ännu icke ianspråktagna
värnpliktiga som vore »kriminellt eller socialt belastade». I de skrivelser
från nyssnämnde militärbefälhavare och från chefen för armén, vartill hänvisas
i försvarsstabschefens framställning, föreslås såsom en nära till hands
liggande och i förevarande sammanhang lämplig anordning att regementschef
(motsvarande) dels konfidentiellt förhandsorienteras angående inryckande
värnpliktigas tidigare konflikter med samhället och dels bemyndigas
att, fortfarande konfidentiellt, vidarebefordra sålunda erhållen orientering
till vederbörandes kompanichef (motsvarande). Detta förslag motiveras —
i militärbefälhavarens skrivelse — bl. a. med att de möjligheter som skulle
kunna stå till buds vid förbanden att hjälpa missanpassade ungdomar till
rätta och att skydda omgivningen för deras skadliga inflytande vore praktiskt
taget obefintliga, enär befälet saknade kännedom om vilka av de värnpliktiga
som här vore i fråga; först i och med att befälet erhölle sådan kännedom
bleve det möjligt att, så gott sig göra läte, välja en tjänst och en
utbildning för den värnpliktige, där de positiva sidorna i hans karaktär
kunde utvecklas och onödiga frestelser undvikas. Det förefölle, fortsätter
militärbefälhavaren, troligt att en i enlighet med vad sålunda angivits på
förhandsorientering grundad handledning och kontroll skulle kunna åvägabringa
bättring i de nuvarande förhållandena. Skulle det visa sig att så icke
bleve fallet eller skulle det oaktat ett alltför stort antal dåliga element icke
låta sig tillrättaföras utan framhärda i ett uppträdande, som vore skadligt
för kamraterna och andan på förbandet, bleve det sannolikt nödvändigt
med kraftigare åtgärder. Chefen för armén framhåller i sitt yttrande att
det av militärbefälhavaren upptagna problemet ej utgjorde någon enstaka

255

företeelse utan alltmer syntes aktualiseras av den tilltagande ungdomsbrottsligheten.
Försvarsstabschefen understryker i sin framställning angelägenheten
av att åtgärder vidtoges som kunde leda till ökade möjligheter
att komma till rätta med de oroselement som förekomme vid förbanden
och att därigenom även effektivisera utbildningsresultaten, därvid försvarsstabschefen
vidare uttalar att det med nuvarande sekretessbestämmelser
förelåge mycket små möjligheter för militära myndigheter att på förhand
erhålla kännedom om i den nu föreliggande framställningen åsyftade belastningar
bland de värnpliktiga. Slutligen framhåller försvarsstabschefen
att han till Eders Kungl. Maj :t överlämnade militärbefälhavarens och arméchefens
skrivelser under hänvisning till det utredningsuppdrag som ankomme
på 1956 års eftervårdsutredning.

Den föreliggande framställningen föranleder till en början det uttalandet
från min sida att det självfallet framstår såsom angeläget att i den mån
så låter sig göra anordningar vidtagas i syfte att förhindra att värnpliktiga
med kriminella eller eljest asociala tendenser få tillfälle att under inflytande
av sådana anlag menligt inverka på andan och disciplinen och därmed
även på utbildningsresultaten inom den trupp de tillhöra. Därmed är
emellertid enligt min mening icke givet att såsom en lämplig lösning av
förevarande spörsmål bör förordas det nu framförda förslaget om förhandsorienteringar
till förbandschefer beträffande fall av nu åsyftad art och sådana
upplysningars vidarebefordrande till vederbörande kompanichefer.
Det torde vara anledning att här först något ingå på en del i den remitterade
framställningen ej berörda förhållanden, som icke torde kunna frånkännas
väsentlig betydelse i hithörande sammanhang.

Härmed åsyftar jag i första hand frågan huruvida icke för främjande av
det syfte som föranlett föreliggande förslag intresset bör närmast inriktas
på en utvidgning och effektivisering av den samverkan som redan i viss
utsträckning förekommer mellan å ena sidan andra inom krigsmakten
verksamma myndigheter än förbandschefer och kompanichefer och å andra
sidan civila kriminal- och socialvårdsorgan. Med myndigheter tillhörande
förstnämnda kategori avses här i första hand befattningshavare inom personalvårdsorganisationen
vid förbanden. (I denna organisation skall enligt
beslut av 1959 års riksdag räknat från budgetåret 1959/60 ingå, förutom
personalvårdsofficerare, dels visst i förhållande till nuvarande organisation
utökat antal heltidstjänstgörande befattningshavare — benämnda enligt
den nya ordningen konsulenter och tidigare personalvårdsassistenter — och
dels tills vidare ett antal deltidsanställda personalvårdsassistenter, vilka avses
efter hand skola bli ersatta av värnpliktiga assistenter; för enkelhetens
skull användes i det följande för såväl konsulenter som deltidsanställda
assistenter alltjämt benämningen personalvårdsassistenter.) Till nu åsyftade
inom försvarsväsendet verksamma myndigheter äro i viss mån jämväl
att räkna inskrivningsnämnder och inskrivningschefer. Vidare torde finnas
anledning alt i förevarande sammanhang även uppmärksamma den särskilda
verksamhet, som enligt av överbefälhavaren den 30 januari 1957 ut -

256

färdade bestämmelser skall vara anordnad vid förbanden för urval och fördelning
av värnpliktiga i samband med inryckning till första tjänstgöring.
I sammanhanget torde jämväl böra beaktas de med sistberörda verksamhet
i viss mån sammanhängande uppgifter som tillkomma de enligt 113 §
inskrivningsförordningen vid förbanden inrättade granskningsnämnderna.

1 den förenämnda av militärbefälhavaren för tredje militärområdet avlåtna
skrivelsen göres bl. a. det uttalandet att i första hand en ändring måste
ske i det förhållandet att ingen i ansvarig ställning på ett regemente (motsvarande)
känner till att bland de nyinryckande värnpliktiga finnes ett
antal ungdomar, som med stor sannolikhet kommer att ställa till otrevnad
och spänningar, därest de icke i tid observeras. 1 detta uttalande synes
knappast kunna inläggas annan innebörd än att, då sådana störningar inträffat,
dessa fall åtminstone i regel ej alls kunnat förutses av för ordningen
ansvarigt befäl. Såvitt jag förstår torde erfarenheterna knappast giva belägg
för ett så långt gående uttalande.

Nyss har av mig framhållits hurusom samverkan i viss utsträckning
äger rum mellan å ena sidan civila kriminal- och socialvårdsorgan — det är
här huvudsakligen fråga om skyddskonsulenter och skyddsassistenter, ungdomsfängelsenämnden,
enskilda övervakare och tillsynsmän samt ledningen
för olika ungdomsvårdsskolor — och å andra sidan militära personalvårdsorgan.
Enligt vad jag erfarit förekomma sålunda i åtskilliga fall sådana
kontakter ej mindre beträffande villkorligt dömda som ställts under övervakning
än även när det gäller sådan ungdom som villkorligt utskrivits från
fångvårdsanstalier eller ungdomsvårdsskolor. Framställningar om biträde
vid tillsynen torde vanligen riktas till personalvårdsassistenterna men
ibland även till förbandschefen eller vederbörande kompanichef. Det förekommer
jämväl att i en del fall hänvändelse sker till någon på förläggningsorten
bosatt person som icke tillhör förbandet. I fall där framställningen
riktas till personalvårdsassistenten torde det vara tämligen vanligt
men ej regelmässigt genomfört att förbandschefen blir av personalvårdsassistenten
orienterad om vad som förekommit, varefter det alltemellanåt
tillgår så att förbandschefen och assistenten i samråd bestämma huruvida
även vederbörande kompanichef bör informeras om eller på annat sätt inkopplas
på fallet eller om erforderlig tillsyn bör anordnas i annan form.
Ibland tillämpas i stället det förfarandet att personalvårdsassistenten direkt
tager kontakt med kompanichefen eller annan befattningshavare vid
förbandet som kan vara lämplig och villig att åtaga sig särskilt uppdrag som
övervakare eller tillsynsman. Det kan beträffande ungdomsfängelseklientelet
särskilt framhållas att, enligt vad jag inhämtat, mellan ungdomsfängelsenämnden
samt personalvårdsassistenterna och ibland även andra därför
lämpade befattningshavare vid förbanden förekommer en effektiv samverkan
för anordnande av tillsyn över sådana ungdomsfängelseelever som
utskrivits på prov för att under tillsynstiden fullgöra värnpliktstjänstgöring
eller som blivit inkallade till sådan tjänstgöring sedan de blivit utskrivna
på prov. Det har av befattningshavare inom den militära personal -

257

vården även framhållits att ett icke obetydligt samarbete upprätthålles mellan
personalvårdsassistenterna samt den civila skyddskonsulentorganisalionen
ävensom ledningen för i förekommande fall aktuella ungdomsvårdsskolor.

I anslutning till vad nu anmärkts må framhållas att vederbörande förbandschef
i denna sin egenskap har sig ålagd den allmänna ledningen av
personalvården vid sitt förband och därmed även ansvarar för att den utövas
på sätt som vederbör. Vid sådant förhållande är det uppenbart att eu
förbandschef äger påkalla att, i den mån han finner anledning därtill, av
personalvårdsassistenten hållas orienterad om sådana bland de värnpliktiga
förekommande eftervårdsfall som i enlighet med vad nu angivits finnas
kräva speciella åtgärder i fråga om tillsyn eller eljest böra särskilt uppmärksammas.
Det ligger i öppen dag att förefintliga sekretessbestämmelser
icke kunna utgöra hinder för en sådan orientering som nu nämnts. I
betraktande av att en särskilt inrättad och efter hand alltmera utbyggd
personalvårdsorganisation står till förfogande vid förbanden synes det mig
emellertid under alla förhållanden ligga närmast till hands och utan tvekan
vara mest lämpligt att förekommande kontakt mellan civila eftervårdsorgan
och vederbörande militära förband fortfarande i regel sker genom förmedling
av de befattningshavare vid förbanden som särskilt ha att syssla med
personalvården eller således i första hand personalvårdsassistenterna. Vad
som i detta sammanhang blir av betydelse är därför enligt mitt förmenande
framför allt frågan om möjligheterna att utvidga och effektivisera den genom
personalvårdsassistenterna upprätthållna kontakten mellan de civila
eftervårdsorganen och militärförbanden. En prövning av denna fråga förutsätter
att dessförinnan ställningstagande skett även till ett annat hithörande
spörsmål. Av det förut anförda torde framgå att i fall där skyddskonsulentorganisationen
eller andra eftervårdsorgan hänvända sig till personalvårdarna
vid förbanden det av naturliga skäl så gott som uteslutande
gäller personer, vilka då sådan hänvändelse sker stå under övervakning
eller tillsyn som anordnats i anslutning till meddelad villkorlig dom eller
villkorlig utskrivning från fångvårdsanstalt eller ungdomsvårdsskola. Med
det förslag som skisserats i den remitterade framställningen synes närmast
ha avsetts att vederbörande förbandschef skulle förhandsorienteras även
beträffande sådana fall där, eflcr det vederbörande blivit villkorligt dömd
eller villkorligt frigiven, prövotiden gått till ända utan att förverkande skett
av den villkorliga domen eller den villkorligt medgivna frigivningen. Enligt
förslaget synes vidare ha förutsatts att förhandsorienteringen skulle gälla
jämväl sådana fall av redan avtjänade straff som överhuvudtaget icke varit
förenade med någon anordning för tillsyn efter straffets avtjänande, i
vilka sistnämnda fall väsentligen skulle bli fråga om ovillkorliga frihetsstraff
som ådömts för kortare lid än sex månader. En utsträckning av
orienteringsskyldigheten i enlighet med vad nu angivits skulle innebära att
även en hel del fall där vederbörande redan blivit, kanske sedan jämförelsevis
lång tid tillbaka, återanpassad till eu ordnad livsföring skulle bliva

17 591527. Mililieombudsmannens ämbetsberättelse

258

föremål för en i och med militärtjänstens påbörjande ånyo upptagen övervakningsverksamhet.
En sådan ordning kan helt visst icke ha fog för sig
utan skulle tvärtom vara ägnad att ingiva betänkligheter. Det måste sålunda
vara uppenbart att för vederbörande militära myndigheter icke kan föreligga
något legitimt behov av att få tillgång till här avsedda upplysningar i
den utsträckning som nyss nämnts och att vid sådant förhållande ett uppgiftslänmande
av angiven omfattning icke kan vara förenligt med ett skäligt
hänsynstagande till de därav berörda. Enligt min åsikt bör därför någon
orienteringsskyldighet rimligen icke ifrågakomma beträffande andra fall
än sådana där vederbörande vid militärtjänstens början är i förut angiven
mening föremål för övervakning eller tillsyn. I fråga om sådana fall synas
däremot — utan att någon särskild motivering härför i detta sammanhang
torde behöva anföras — starka skäl tala för en närmare undersökning beträffande
lämpliga anordningar för en utvidgning och intensifiering av
redan förekommande samverkan mellan de civila eftervårdsorganen och
den inom försvarsväsendet verksamma lokala personalvårdsorganisationen.

Icke endast betänkligheter av nyss antydd principiell art torde utgöra
skäl för att den avsedda orienteringsskyldigheten och därtill anslutna åtgöranden
i regel böra begränsas till sådana fall som, då vederbörandes militärtjänstgöring
tager sin början, fortfarande äro underkastade i eftervården
ingående uppsikt. Även av praktiska skäl synes en dylik begränsning
vara påkallad. Av betydelse härvidlag blir i första hand det förhållandet att
endast en mindre del av sådana i kriminellt eller socialt hänseende belastade
fall, som åsyftas i den remitterade framställningen, torde återfinnas i det
hos fångvårdsstyrelsen förda centrala straffregistret. Detta sammanhänger
givetvis med att, i den mån bland de till första tjänstgöring inryckande värnpliktiga
finnas ynglingar som dessförinnan men efter straffmyndighetsålderns
inträde begått brott, dessa endast mera undantagsvis torde ha av
domstol blivit dömda till straff eller annan påföljd och därför icke heller
förekomma i straffregistret, vari huvudsakligen endast registreras fall av
villkorligt eller ovillkorligt ådömda frihetsstraff. Sålunda återfinnas icke i
registret sådana fall där vederbörande efter lagföring vid domstol överlämnats
till socialvården för skyddsuppfostran och ej heller det betydande antal
fall där åtalseftergift skett och vederbörande blivit föremål för åtgärder
inom ungdomsvården, såsom särskild övervakning eller omhändertagande
för skyddsuppfostran och vård å ungdomsvårdsskola. Av vad nu anmärkts
framgår att, om uppgiftslämnandet i fråga skulle utsträckas till att avse
samtliga här antydda fall av belastningar i kriminellt och socialt hänseende,
för genomförandet av en sådan ordning skulle i första hand möta det hindret
att tillgång icke skulle finnas till någon för ändamålet användbar central
upplysningskälla. Därest de centrala och lokala myndigheter som äro
ansvariga för fångvård, ungdomsvård och nykterhetsvård — i viss mån skulle
säkerligen även sistnämnda arbetsfält bli aktuellt — skulle få sig ålagt att
anordna och fortlöpande ombesörja sådan upplysningsverksamhet som vore
erforderlig för ett uppgiftslämnande till förbanden i nyss angiven utsträck -

259

ning, skulle utan tvivel detta för dessa myndigheter medföra en arbetsbelastning
som icke skulle stå i rimligt förhållande till det värde upplysningsverksamheten
kunde få för de därav berörda förbanden. Under alla
förhållanden skulle det med all säkerhet visa sig nödvändigt att begränsa
uppgiftslämnandet till meddelanden av mera summarisk natur och därför
också av mindre värde för bedömande av behovet av särskild uppsikt övci
det föreliggande fallet och andra hithörande åtgärder.

Därest i enlighet med vad från min sida nu ifrågasatts orienteringsskyldigheten
begränsas till fall där vederbörande är underkastad särskild uppsikt,
ingående i för hans del anordnad och vid militärtjänstgöringens början
fortbestående eftervård, bör det enligt min mening knappast möta några
nämnvärda praktiska svårigheter att tillfredsställande anordna en sådan
åt de civila eftervårdsorganen anförtrodd orienteringsskyldighet och samtidigt
genomföra en därmed följande intensifiering av samarbetet mellan
dessa eftervårdsorgan och förbandens personalvårdsorganisation. Här torde
endast behöva framhållas att för genomförande av en sådan ordning åtskilligt
måste kunna vinnas redan genom en centralt tillkommen instruktionsmässig
reglering av vad de berörda eftervårds- och personalvårdsorganen
skola ha att iakttaga i de hänseenden varom nu är fråga.

Vid en lösning av det här närmast föreliggande problemet enligt sist angivna
riktlinje torde icke heller några mera svårlösta frågor berörande
liandlingssekretess och tystnadsplikt behöva uppkomma.

I den remitterade framställningen har särskilt berörts frågan om bemyndigande
för förbandschef att, efter erhållen förhandsorientering beträffande
fall av i framställningen avsedd art, konfidentiellt vidarebefordra sådana
upplysningar till vederbörandes kompanichef. Enligt min mening bör
ett generellt vidarebefordrande till kompanicheferna av ingångna förhandsorienteringar
icke ifrågakomma. I stället synes efter noggrann prövning från
fall till fall böra avgöras huruvida det kan anses för saken gagneligt eller
nödvändigt att även kompanichefens medverkan anlitas. Däremot synes genom
härför lämpade föreskrifter böra åstadkommas garanti för eu regelmässig
samverkan mellan personalvårdsorganisationen vid vederbörande
förband och de befattningshavare vid förbandet som närmast ha att i enlighet
med förut omförmälda av överbefälhavaren utfärdade bestämmelser
handlägga frågor rörande urval och fördelning av värnpliktiga i samband
med inryckning till första tjänstgöring. Enligt dessa bestämmelser gäller
hl. a. att vederbörande förbandschef är ansvarig för att de värnpliktiga
fördelas på utbildningslinjer sålunda att en så god överensstämmelse som
möjligt uppnås mellan kvalifikationskraven inom olika utbildningslinjer
och de värnpliktigas kvalifikationer, att frågor rörande urvalsverksamhet
under förbandschefen i regel handläggas av utbildningsofficer, samt
att förbandschefen har alt utse en härför särskilt lämplig aktiv officer alt,
vid sidan av andra åligganden, såsom urvalsofficer slå till utbildningsofficercns
förfogande. Urvalsofficeren skall, enligt vad vidare föreskrives, äga
god kännedom om inom egen försvarsgren (eget truppslag) förekommande

200

utbildningslinjer och befattningar i krigsorganisationen och om vid inryckning
till första tjänstgöring förekommande provningsverksamhet och han
skall på grundval av föreliggande utbildningsbehov inom förbandet fördela
de värnpliktiga på utbildningslinjer sålunda att före inryckningen verkställes
eu preliminär fördelning med ledning av bl. a. uppgifter om civila kvalifikationer
och de resultat av psykologisk prövning som finnas antecknade
på det vid inskrivningen upprättade s. k. kvalifikationskortet, varefter —
sedan i samband med inryckningen den tidigare verkställda prövningen
undergått viss föreskriven komplettering — kontroll sker av den preliminära
fördelningen för vidtagande av de jämkningar däri som kunna föranledas
av kontrollen. Det synes mig redan med hänsyn till vad här anmärkts
beträffande de för urvalsverksamheten föreliggande arbetsuppgifterna uppenbart
att det skulle innebära en bestämd fördel om en samordning kunde
ske mellan denna verksamhetsgren och personalvårdsverksamheten vid förbandet
i vad avser sådana bland de inkallade förekommande fall, varom förhandsorientering
skulle ingå till förbandets personalvårdsorganisation. Säkerligen
skulle ett sådant samarbete som nu angivits kunna verksamt bidraga
till alt bästa möjliga resultat ernås exempelvis då det gäller bedömandet
av möjligheten och lämpligheten av att på olika utbildningsenheter inom
förbandet fördela till den nu ifrågavarande kategorien hänförliga värnpliktiga
i syfte att i görligaste mån förhindra uppkomsten av inom denna grupp
enligt erfarenheten vanliga gängbildningar av disciplinstörande art.

Inledningsvis bär framhållits hurusom vid bedömande av den remitterade
framställningen jämväl borde beaktas de med urvalsverksamheten i viss
män sammanhängande uppgifter som åligga de enligt 113 § inskrivningsförordningen
vid förbanden inrättade granskningsnämnderna. Jämlikt där
upptagna bestämmelser ankommer del på granskningsnämnd att i vissa
fall pröva värnpliktigas tjänstduglighet, nämligen dels beträffande värnpliktig
som vid inskrivningen eller sedermera under tjänstgöringen hänförts till
sådan besiktningsgrupp som angiver duglighet till krigstjänst i begränsad
omfattning (besiktningsgrupp 3) eller i väsentligt begränsad omfattning
(besiktningsgrupp 4) och dels beträffande värnpliktig som — utan att omplacering
till någon av nu angivna besiktningsgrupper ansetts påkallad _

under tjänstgöringen befinnes icke motsvara de fordringar tjänsten ställer
på honom. Såsom ledamöter i granskningsnämnden utses två officerare och
eu militärläkare. Officerarna skola vara väl förtrogna, den ene med värnpliktsfrågor
och den andre med utbildningsarbetet. Nämnden har att med
hänsyn till den värnpliktiges kroppsbeskaffenhet, yrke eller sysselsättning
och förutsättningar i övrigt bestämma den utbildning och tjänstgöring, för
vilken den värnpliktige är användbar. I nu nämnda frågor har nämnden sålunda
— med begränsning dock till bestämmande av utbildningslinje inom
det egna förbandet och användning i dess krigsorganisation fått sig tilllagd
självständig beslutanderätt; därjämte äger nämnden, enligt anvisning
i den genom generalorder nr 2222 den 4 september 1959 fastställda personal
redovisningsinstruktionen del I mom. 465, bl. a. föreslå överflyttning avvärnpliktig
till tjänstgöring vid annat förband.

261

Det ligger i öppen dag att det, i betraktande av den sakkunskap av skilda
slag som finnes samlad inom granskningsnämnden, skulle vara av värde
om vid prövning av sådana bland de inkallade förekommande eftervårdsfall,
varom nu är fråga, samarbete upptoges mellan personalvårdsorganisationen
vid förbandet och granskningsnämnden därstädes i alla sådana situationer
där överhuvudtaget någon tvekan kan råda om den lämpliga behandlingen
av det föreliggande fallet. För att jämväl en sådan arbetsuppgift som nu
åsyftas skall bli klart inrymd bland granskningsnämnds befogenheter och
åligganden torde finnas anledning att i förevarande hänseende överväga
lämplig komplettering av de bestämmelser som meddelats rörande granskningsnämnds
verksamhet.

Då i det föregående fråga upptagits om en utvidgning och effektivisering
av den samverkan, som redan i viss utsträckning förekommer mellan civila
kriminal- och socialvårdsorgan, å ena, samt inom försvarsväsendet verksamma
myndigheter, å andra sidan, har med myndigheter inom sistangivna
verksamhetsområde åsyftats, förutom personalvårdsorganisationen vid förbanden,
inskrivningsnämnder och inskrivningschefer. För inskrivningsmyndigheternas
del torde redan förekommande samarbete knappast ha nått
någon mera nämnvärd omfattning. Härvid bortses givetvis från den expeditionsmässiga
samverkan som regleras av bestämmelserna i 33 § inskrivningsförordningen.
Enligt dessa bestämmelser åligger det fångvårdsinrättning,
tvångsarbetsanstalt, arbetshem, statens skola tillhörande barna- och
ungdomsvården samt allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare att till inskrivningschefer
och truppregistreringsmyndigheter dels årligen och dels
fortlöpande lämna uppgift på i de ifrågavarande inrättningarna intagna
ävensom därifrån frigivna eller utskrivna personer, vilka skola inställa sig
till inskrivning eller blivit inskrivna såsom värnpliktiga. Av hithörande bestämmelser
framgår att denna uppgiftsskyldighet har till ändamål att hålla
vederbörande inskrivningschefer och truppregistreringsmyndigheter underrättade
om att förfall inträtt för vederbörande att inställa sig till inskrivningsförrältning
respektive till tjänstgöring ävensom att tidigare förefintligt
förfall upphört. Kommunikationen mellan den uppgiftslämnande inrättningen
och inskrivningsmyndigheten har dock icke alltid inskränkt sig till
de ifrågavarande expeditionella åtgärderna. Enligt inhämtade upplysningar
bar det nämligen på sina håll förekommit att, särskilt då det gällt vissa
ungdomsvårdsskolor, skolans föreståndare eller läkare genom hänvändelse
till inskrivningschefen eller inskrivningsnämnden upptagit frågor rörande
behandlingen från värnpliktssynpunkt av någon eller några skolan tillhörande
elever, därvid det kan ha gällt exempelvis frikallelse från fullgörande
av värnplikt eller befrielse från tjänstgöringsskyldighet för viss tid framål.
Enligt min mening föreligger anledning atl närmare undersöka huruvida
icke den samverkan som sålunda mera undantagsvis förekommit mellan
anstaltsledningen och inskrivningsmyndigheten bör göras obligatorisk och
därvid även i möjligaste mån utvidgas. För eu sådan ordning talar givetvis
det förhållandet all det måste vara till fördel om av omständigheterna på -

kallade särskilda anordningar beträffande vederbörandes tjänstgöring vidtagas
i så tidigt skede som möjligt eller med andra ord helst innan tjänstgöringen
tagit sin början. Därigenom skulle exempelvis tillgodoses det i och
för sig naturliga önskemålet att en till värnpliktsåldern kommen elev i en
ungdomsvårdsskola, varifrån han blivit eller avses skola bli villkorligt utskriven,
om möjligt icke tages i anspråk för tjänstgöring förrän han efter
tilländagången övervakningstid blivit slutligt utskriven. I samband med en
utredning i nu berört hänseende synes lämpligen även kunna undersökas
huruvida ökade möjligheter kunna beredas inskrivningsmyndigheterna att,
eventuellt efter inbördes samråd, fördela nu ifrågavarande värnpliktiga till
tjänstgöring på förband, som med hänsyn till stationeringsort eller övriga
föreliggande förhållanden anses särskilt lämpade för deras omhändertagande.
Vid en utredning som i enlighet med vad nu angivits skulle komma
att särskilt beröra inskrivningsmyndigheterna synes det icke kunna uteslutas
att även mer eller mindre svårlösta sekretessfrågor kunna behöva
övervägas.

Under hänvisning till vad ovan anförts får jag tillstyrka att med anledning
av den remitterade framställningen utredning verkställes med beaktande
av de riktlinjer för densamma som av mig angivits.

263

Yttrande till chefen för försvarsdepartementet i anledning av remiss
av ett utav försvarets personalvårdsutredning avgivet principförslag
till ny personalvårdsorganisation inom krigsmakten

Genom remiss den 5 december 1958 beredde statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
militieombudsmannen tillfälle att avgiva yttrande över
ett av särskilt tillsatt utredning — försvarets personalvårdsutredning 19o8
— den 1 i samma månad avgivet, såsom del I betecknat betänkande med
principförslag till ny personalvårdsorganisation inom krigsmakten. Med
anledning härav avgav militieombudsmannen den 10 januari 1959 följande

yttrande. . .

I betänkandet framhålles inledningsvis att utredningen inriktat sig pa
att finna en organisationsform, som inom ramen för tillgängliga resurser
fyller kraven på skälig effektivitet såväl under fredsförhållanden som under
beredskaps- och krigsförhållanden. Vid den nu verkställda översynen
har, framhålles vidare, utredningen strävat efter att utnyttja de synpunkter
och förslag som i hithörande frågor framförts av tidigare utredningar,
i första hand vad som angivits i ett av överbefälhavaren den 2 oktober
1957 till Kungl. Maj :t överlämnat förslag till personalvårdsorganisation.
Utredningen hade sålunda vid utarbetande av organisationsförslaget beaktat
vad överbefälhavaren i skrivelse den 3 oktober 1958 angående anslagsäskanden
för budgetåret 1959/60 uttalat därom att, såvitt då kunde bedömas,
merkostnaderna för den förändrade personalvårdsorganisation, vartill
den pågående utredningen siktade, komme — med enahanda begränsning
av kostnadsramen som iakttagits i 1957 års förslag — att belöpa sig till i runt
tal en halv miljon kronor. I betänkandet upptagna kostnadsberäkningar ha
också hållit sig inom denna ram. Sålunda ha kostnaderna beräknats för den
nuvarande organisationen till omkring 764 000 kronor och för den av utredningen
föreslagna till omkring 1 252 000 kronor.

I det Yttrande som av mig avgavs över omfönnälda av överbefälhavaren
år 1957 framlagda förslag ävensom i hithörande tidigare sammanhang har
jag funnit anledning att starkt understryka hurusom med hänsyn till den
betydelse i olika hänseenden — icke minst för krigsmaktens effektivitet
— som är att tillmäta personalvården inom försvaret det enligt min mening
är i hög grad önskvärt att den nuvarande personalvårdsorganisationen
icke blott väsentligt utbygges utan även gives en fastare och mera ändamålsenlig
utformning. I betraktande härav har icke heller från min sida i
stort sett funnits skäl till erinran mot en utbyggnad av pcrsonalvårdsorganisationen
inom den enligt 1957 års förslag tilltänkta kostnadsramen. Detta
mitt ställningstagande till kostnadsfrågorna gäller även såsom utgångspunkt
för bedömande av det nu framlagda förslaget.

264

I nu förevarande sammanhang torde för fullständighetens skull höra inskjutas
att i intetdera av omförmälda båda kostnadsbelopp å 764 000 kronor
oeh 1 252 000 kronor inräknats arvoden eller annan avlöning till militärpastorer
och andra inom krigsmakten verksamma prästmän och icke heller
kostnader för biblioteksverksamhet som bedrives vid förbanden. Det
må nämnas att nu avsedda prästmän avlönas i eu del fall av vederbörande
församling och i andra fall av medel ur kyrkofonden. De kostnader som
bestridas ur kyrkofonden uppgingo enligt beräkningar i 1957 års förslag
tiH sammanlagt 93 552 kronor. Kostnaderna för biblioteksverksamheten bestridas
av anslag från VIII huvudtiteln och i lika mån av ortsbidrag, huvudsakligen
bestående av bidrag från läger-(manskaps-) kassor. Bibliotekariernas
arvoden uppgingo under budgetåret 1955/56 till sammanlagt 88 000 kronor.
Av uttalande i inledningen till utredningens betänkande synes framgå att
utredningen avser att upptaga nu särskilt berörda till personalvården hörande
organisations- och utgiftsfrågor under det skede av utredningen vandra
skedet) som beräknas vara avslutat den 1 juli 1959. Uppenbarligen kan det
blivande bedömandet av dessa frågor komma att föranleda någon förskjutning
i ena eller andra riktningen i förhållandet mellan nuvarande och av
den tilltänkta omorganisationen föranledda kostnader för personalvården.

Enligt den föreslagna nya organisationen skall del centrala organet för
personalvården — den nuvarande personalvårdsavdelningen inom försvarsstaben
— personellt förstärkas och omorganiseras till eu personalvårdsbyrå
indelad i centralavdelning, socialtjänstavdelning (med däri inrymd bostadsdetaij),
undervisningsavdeining och expedition. Förstärkningen av centralorganet
beräknas medföra en kostnadsökning från nuvarande cirka 311 000
kronor till 442 000 kronor (varav cirka 20 000 kronor skulle bestridas av kyrkofonden).
Den sålunda förordade organisationsförstärkningen finner jai;.
med endast nedan angivna reservationer, vara av förhållandena i hög grad
pakallad och med hänsyn härtill den därav föranledda kostnadsökningen i
stort sett vara väl försvarlig. Nyss antydda reservationer gå i första hand
ut på att det synes mig kunna ifrågasättas huruvida behov kan föreligga
att till personalvårdsbyrån knyta militära befattningshavare till det antal
som skett enligt förslaget. Väl torde det finnas skäl förutsätta att särskilt
handläggningen av ärenden rörande krigsplanläggning ävensom åtskilliga
redsorganisatoriska frågor kräva eu ledande medverkan av militärt sakkunnig
personal. Då arbetsuppgifter av sådan art närmast torde ankomma
pa byråns centralavdelning synes icke höra ifrågasättas annat än att å denna
avdelning förefinnes behov av i varje fall eu av eller möjligen båda de
militära befattningar som enligt förslaget avsetts för centralavdelningen,
luruvida tillräckliga skal föreligga för att å byråns socialtjänstavdelning
placera två militära befattningshavare synes mig däremot tveksamt. Vidare
mner jag anledning framhålla att, därest såsom i överbefälhavarens förslag
av år 1957 den regionala organisationen kommer att bliva förstärkt
med ett antal deltidstjänstgörande (med kyrkofondsmedel avlönade) stabspastorer,
det synes på skäl som jag anfört i mitt yttrande över 1957 års

265

förslag — innebära en överorganisation att tillföra det centrala organet eu
för en heltidstjänstgörande stabspastor avsedd befattning.

Särskild personal för personalvård i regional instans ingår för närvarande
icke i de regionala organen (militärbefäls- och försvarsområdesstaber, marinkornmando-
och kustartilleriförsvarsstaber samt eskaderstaber). Enligt
min mening har av utredningen anförts övertygande skäl för att en funktionsduglig
regional personalvårdsorganisation bör komma till stånd. Utredningen
har härutinnan föreslagit att vid envar av I—VII militärbefälsstaberna
samt staberna vid marinkommande Syd och marinkommando Ost
inrättas en befattning för stabskonsulent. Enligt förslaget skulle stabskonsulenterna
handha — förutom i förslaget redovisade personalvårdsuppgifter
vid nu angivna och andra regionala organ — i viss utsträckning även personalvårdsverksamhet
för den lokala organisationen. Mot vad härutinnan
föreslagits finner jag icke något vara att erinra. Den beräknade kostnaden
för inrättandet av den regionala personalvårdsverksainheten, omkring 220 000
kronor, synes icke böra giva anledning till någon invändning.

Vad angår den lokala personalvårdsorganisationen innebär utredningens
förslag i huvudsak följande. Liksom för närvarande skall vid varje förband
finnas en personalvårdsofficer — - i regel regementsofficer eller äldre
kapten — med uppgift att leda personalvårdsverksamheten för hela förbandet
och därvid bl. a. svara för erforderlig kontinuitet och samverkan i personalvårdsfrågor.
I den nuvarande organisationen disponeras vid vissa förband
heltidsanställda personalvårdsassistenter (för närvarande finnas 20
sådana befattningar) och vid andra förband deltidsanställda assistenter
(till antalet för närvarande 43). Enligt förslaget är det avsett att de heltidsanställda
assistenterna skola — under benämningen förbandskonsulenter
och med skyldighet för envar av dem att betjäna icke ett enstaka utan
en viss grupp av förband — bibehållas i organisationen och deras antal utökas
till 22, varemot de deltidsanställda assistenterna skola, efter det nya
systemets slutliga genomförande — vilket beräknats draga en tid av fem
till sex år — helt utgå ur organisationen. I stället skall vid sidan av de
heltidsanställda assistenterna den lokala personalvårdsorganisationen tillföras
värnpliktig, för underofficersutbildning eller utbildning i specialtjänst
uttagen personal i sådan utsträckning att en värnpliktig personalvårdsassistent
kommer alt finnas vid varje i fredsorganisationen ingående förband.
Någon motsvarighet till en sådan anordning finnes icke i den nuvarande
fredsorganisationen. Visserligen bestridas de befattningar i krigsorganisationen
som avse utövandet av personalvård redan nu till största delen
av värnpliktig personal men någon sådan under fredstjänstgöring bibringad
utbildning för dylik verksamhet som nu föreslås av utredningen förekommer
för närvarande icke. Enligt nu tillämpad ordning uttages denna personal
bland värnpliktiga, som fullgjort första tjänstgöring eller tjänstgöring
i en följd och som bedömas ha civila kvalifikationer för uppgiften. De som
sålunda krigsplacerats i personalvårdsbefattningar få därefter tillfälle all
genomgå kortare fackutbildning antingen i samband med repetitionsöv -

ningar — i den män skyldighet att fullgöra sådana föreligger — eller vid
kurser som anordnats för frivilligt deltagande.

Det är till en början uppenbart att den av utredningen föreslagna nyordningen
för utbildning av värnpliktiga personalvårdsassistenter måste vara
av betydande värde då det gäller den personalvård som krigsorganisationen
har att tillgodose. Behovet av en ny utbildningsform förutsågs också i 1957
års förslag, varvid emellertid framhölls att, innan denna fråga framlades,
särskild utredning därom först måste ske.

Den fråga som närmast föreligger beträffande de föreslagna lokala personalvårdsorganen
synes vara huruvida enligt den nya ordningen utbildade
värnpliktiga assistenter skola bliva i stånd att i fredsorganisationen — med
bistånd av vederbörande förbandskonsulent och under tillsyn tillika av den
i regional instans tjänstgörande stabskonsulenten — göra sådana insatser i
personalvårdsverksamheten vid förbanden att den lokala organisationen
kommer att fungera med tillfredsställande effektivitet. Utredningen har
själv såsom en med det föreslagna systemet förenad olägenhet framhållit
att — efter frånräknande av tid som för den värnpliktige assistentens del
åtgår för grundläggande militärutbildning och fackutbildning — han icke
kan disponeras för facktjänstgöring vid sitt förband under längre tid än
omkring 9—10 månader av året. Det har även och säkerligen med rätta
framhållits att det knappast kan förväntas att den fast anställda personalen
skall i någon större utsträckning känna sig benägen att i sina angelägenheter
anförtro sig åt en till levnadsåren jämförelsevis ung och ofta
mindre rutinerad värnpliktig assistent utan hellre föredrager att anlita
vederbörande förbandskonsulent. De begränsningar i den värnpliktige assistentens
insatser som kunna föranledas av sådana omständigheter som de
nu antydda synas dock enligt min mening knappast böra tillmätas större vikt,
då den föreslagna nya ordningen förefaller i sin helhet vara ägnad att även
under fredsmässiga förhållanden möjliggöra en betydligt mera effektiv personalvård
än den nu tillämpade ordningen. I enlighet med vad nu framhållits
synes vad av utredningen föreslagits beträffande den lokala organisationen
icke giva anledning till någon erinran.

Enligt förslaget skall för en övergångstid av 5—6 år i den lokala organisationen
bibehållas 31 deltidstjänstgörande personalvårdsassistenter. Skulle
erfarenheterna under övergångstiden giva vid handen att den föreslagna
organisationen icke under fredsförliållanden motsvarar de krav som från
effektivitetssynpunkt böra kunna ställas på personalvården inom krigsmakten,
torde med endast jämförelsevis obetydliga kostnadsökningar ett
tillrättaläggande härav kunna ske sålunda att ett mindre antal befattningar
för deltidstjänstgörande assistenter även fortsättningsvis bibehålies.

Av vad ovan anförts framgår att jag med de reservationer som angivits
beträffande den centrala organisationen lämnat förslaget i dess helhet utan
anmärkning.

267

Yttrande till första lagutskottet angående föreslagen utvidgning av befogenheten
för riksdagens ombudsmän att uppdraga åt ombudsmans
ställföreträdare att förrätta å ämbetet ankommande göromål

I skrivelse den 27 januari 1959 anmodade första lagutskottet inilitieombudsmannen
att avgiva yttrande över en av justitieombudsmannen i dennes
ämbetsberättelse till 1959 års riksdag (s. 465 ff) gjord framställning till riksdagen
om sådan ändring av bestämmelsen i 24 § andra stycket instruktionen
för riksdagens ombudsmän, att befogenheten för ombudsman att uppdraga
åt sin ställföreträdare att förrätta å ämbetet ankommande göromål utsträcktes
från den nu medgivna tiden av högst tre månader årligen till att
avse högst sex månader. Med anledning härav avgav militieombudsmannen
den 18 februari 1959 följande yttrande.

Såsom skäl för sin nämnda framställning har justitieombudsmannen
hänvisat till angelägenheten av att åtgärder vidtoges som möjliggjorde en
snabbare avarbetning av den för justitieomhudsmansämbetets vidkommande
föreliggande arbetsbalansen — vid årsskiftet 1958/59 uppgående till 3o0
ärenden — än som kunde åstadkommas med anlitande av nuvarande organisation.
Såsom en av orsakerna till den på senare tid fortgående ökningen
av balansen har justitieombudsmannen framhållit den intensifiering a\
dennes inspektionsverksamhet som ägt rum. Arbetsbördan hade vidare ökat
«enom att numera motivering för träffade avgöranden lämnades i de flesta
fall.

För militieombudsmansämbetets del ha av det antal ärenden -783 som
förelågo till behandling under år 1958 88 ärenden balanserats till år 1959.
Dessa sistnämnda ärenden hade till största delen uppkommit så sent under
år 1958 att de vid utgången av året fortfarande voro under utredning. Någon
för arbetsgången besvärande balans lär således icke kunna sägas förefinnas
för militieombudsmansämbetets vidkommande.

Justitieombudsmannen uttalar i sin förenämnda framställning att, om
lians inspektionsverksamhet minskades och en återgång skedde till tidigare
ordning att i de fall, då klagomål lämnades utan åtgärd, endast mera undantagsvis
upplysa klaganden om skälen härför, det helt visst syntes val a möjligt
att tämligen snabbt nedbringa balansen men att enligt justitieombudsmannens
mening icke någon av dessa utvägar borde komma i fråga.

Detta justitieombudsmannens uttalande torde — i vad det avser den till
följd av inspektionsverksamhetens intensifiering ökade arbetsbelastningen
- giva mig anledning att dels något beröra frågan huruvida den inspektionsverksamhet
som instruktionsmässigt åligger militieombudsmansämbetet
kunnat tillbörligen genomföras med anlitande av den personal som för sådant
ändamål står till ämbetets förfogande och dels, om denna fråga icke

kan reservationslöst besvaras jakande, därefter upptaga spörsmålet huru\ida
den av justitieombudsmannen nu föreslagna anordningen skulle vara
agnad att jämväl för militieombudsmansämbetets del erbjuda ökade möjligheter
att intensifiera inspektionsverksamheten eller om härvidlag andra
utvägar kunde ligga närmare till hands.

Enligt föreskrift i 17 § instruktionen för riksdagens ombudsmän skall ombudsman
årligen företaga inspektionsresor för att göra sig noga underrättad
om lagskipningens tillstånd och om de förhållanden i övrigt som tillhöra
området för hans ämbetsutövning. Den på militieombudsmannen ankommande
inspektionsverksamheten skall enligt instruktionen (17 § jfrd
med 2 §) särskilt avse —- förutom tillämpningen av strafflagstiftningen för
krigsmakten, militära rättegångslagen och värnpliktslagen jämte tillhörande
författningar — olika till den militära förvaltningen hörande områden.
Upplysningar rörande de förvaltningsområden, om vilka i detta samnianlang
är fråga, återfinnas regelmässigt i de skrivelser varmed militieombudsmannen
till riksdagen överlämnar sina ämbetsberättelser. En mera ingående
redogörelse för inspektionsverksamheten i avseende å olika nu ifrågavarande
förvaltningsområden och formerna för denna verksamhet har lämnats i ett
av militieombudsmannen på sin tid till statsutskottet avgivet yttrande (ämbetsberättelsen
19o0 s. 447 ff), varjämte ytterligare upplysningar i hithörande
hänseenden återfinnas i ett av tjänstförrättande militieombudsman S.

tatsutskottet nyliSen avlåtet yttrande (ämbetsberättelsen
1959 s. 258 ff). Till det förstnämnda av dessa yttranden må i detta sammanhang
tilläggas att, på sätt även framgår av militieoinbudsmannens nyss
omformalda skrivelser till riksdagen, inspektionsverksamheten under senare
ar utvidgats till att bl. a. även omfatta en jämförelsevis tidskrävande granskning
av å truppförband och vid inskrivningsexpeditioner föreliggande
personalredovisningshandlingar ävensom sjukredovisningshandlingama vid
ti uppförbanden och där förefintliga mobiliseringshandlingar. Vid inspektionerna
följes en på längre sikt upplagd plan, upptagande samtliga förband
och andra inrättningar, vilka tillhöra den lokala och regionala organisationen
inom envar av de tre försvarsgrenarna. I planen äro även upptagna
samtliga domstolar, som handlägga militära mål, samt åklagarmyndigheterna
i sådana mål. Planen är så upplagd att samtliga däri upptagna inspektionsobjekt
avses bli besökta en gång under en omloppstid av fem år. Under
de sistförflutiia tio åren har denna plan i stort sett kunnat hållas Under
de senaste fem åren - - 1954-1958 — ha i medeltal per år för inspektion
besökts 40 förband och andra försvaret tillhörande inrättningar, 8 domstolar
och 10 åklagarmyndigheter och har under nyss angivna år för inspektionsverksamheten
åtgått i genomsnitt 40 arbetsdagar per år (vari då
icke inraknats tid som använts för förflyttningar från Stockholm till inspektionsplatsen
och åter eller för upprättande av protokoll över inspektionerna
och expediering av anmärkningsskrivelser). Militieombudsmannen
bär vid inspektionerna biträtts av — förutom en av byråcheferna och byrådirektören
— särskilda sakkunniga, som allt efter förhållandena något

269

varierat till antal men aldrig varit färre än tre. Under de senaste fem åren
ha vid sidan av nyssnämnda på längre sikt uppgjorda plan inlagts inspektioner
av vissa centrala myndigheter, nämligen försvarets fabriksstyrelse
med underlydande fabriker och andra anstalter samt försvarets forskningsanstalt
och försvarets radioanstalt. Inspektionsbesöken hos fabriksstyrelsen
med underlydande anstalter togo i anspråk sammanlagt 14 arbetsdagar för
envar av tre personer (militieombudsmannen, en byråchef och en särskild
sakkunnig med teknisk utbildning), varjämte avsevärd tid — betydligt
överstigande tiden för inspektionsbesöken — åtgick för granskning av från
fabriksstyrelsen och underlydande anstalter införskaffade skriftliga uppgifter
och annat dylikt material.

Av vad nu anförts torde tydligt framgå att det med militieombudsmansämbetets
nuvarande organisation måste vara förenat med svårighet att jämte
inspektionerna på det lokala och regionala planet i önskvärd utsträckning
även medhinna inspektioner av centrala förvaltningsmyndigheter inom
försvaret. Det ligger i öppen dag att en ökning av inspektionsverksamheten
i vad avser de centrala förvaltningsorganen framstår såsom en angelägenhet
av vikt icke minst med hänsyn till de stora ekonomiska värden som handhavas
av dessa myndigheter. En utväg att möjliggöra en mera sj7stematiskt
genomförd ökning av inspektionsverksamheten på detta område skulle givetvis
vara att i motsvarande män minska inspektionsverksamheten i vad
gäller lokala och regionala förband och myndigheter. Enligt min mening
bör det vara uteslutet att anlita en sådan utväg. Såsom jag i annat sammanhang
tidigare framhållit, bör det nämligen härvidlag uppmärksammas
att det i betydande omfattning föreligger ett intimt samband mellan frågor
berörande personalvården och spörsmål avseende den ekonomiska förvaltningen
vid vederbörande förband och att med hänsyn härtill en inskränkning
av militieombudsmannens tillsyn i sistnämnda hänseende icke torde
kunna företagas utan att kontrollen över personalvården vid truppförbanden
skulle väsentligen försvåras. Vad nu framhållits utgör således enligt
min mening ett starkt talande skäl för att icke genomföra några inskränkningar
vare sig i avseende å omfattningen eller periodiciteten av inspektionerna
vid förbanden eller vid de i förhållande till dem närmast överordnade
regionala myndigheterna. Även andra skäl, som här knappast torde behöva
särskilt redovisas, tala för ett sådant ståndpnnktstagande.

Med nu angiven utgångspunkt synes det mig ligga närmast till hands
att, för underlättande av möjligheten att utöka inspektionsverksamheten i
avseende å försvarets centrala förvaltningsorgan, på ett eller annat sätt förstärka
militieombudsmansämbetets personalorganisation. Det synes knappast
vara görligt att vinna nämnda syfte enbart genom en förstärkning av
eller ett mera intensivt utnyttjande av den krets av sakkunniga som anlitas
vid inspektionsverksamheten. Med hänsyn till övriga arbetsuppgifter lär del
nämligen för militieombudsmannen själv och hans fasta medarbetare knappast
vara möjligt att annat än inom jämförelsevis snäva gränser utöka
den nuvarande inspektionsverksamheten.

270

Under år 1958 var för militieombudsmansämbetets vidkommande arbetsförhållandena
sådana att jag med stöd av 24 § andra stycket i instruktionen
fann anledning uppdraga åt ställföreträdaren att under en tid av sammanlagt
en månad 29 dagar dels handlägga vissa till honom överlämnade
ärenden och dels företaga en inspektionsresa. Det är uppenbart att, om inspektionsverksamheten
skall kunna på längre sikt mera systematiskt utökas
att omfatta även centrala förvaltningsorgan, behov kan uppstå att
dubblera ämbetet även någon tid utöver nu medgivna tre månader årligen.
Enligt vad det förefaller mig bör det dock knappast behöva förutsättas att
en så lång dubbleringstid som sex månader skall -— annat än möjligen i
undantagsfall — bliva för ändamålet erforderlig.

Därest det av justitieombudsmannen anmälda behovet av förstärkning
av arbetskrafterna i enlighet med dennes förslag tillgodoses genom att befogenheten
för honom att uppdraga åt ställföreträdaren att förrätta å justitieombudsmansämbetet
ankommande göromål utsträckes till att avse högst
sex månader årligen synes av nu anförda skäl ävensom med hänsyn till
önskvärdheten av att i möjligaste mån bibehålla likformighet de båda ämbetena
emellan den ifrågasatta ändringen böra, på sätt justitieombudsmannen
också förutsatt, även gälla för militieombudsmansämbetets del. I fråga
om sistnämnda synpunkt kan erinras hurusom And 1954 års riksdag sammansatt
konstitutions- och första lagutskott i utlåtande (nr 1) över vissa
då väckta motioner med begäran om utredning i syfte att åstadkomma eu
effektivisering av justitieombudsmansämbetets tillsynsverksamhet uttalade
att i motionerna begärd utredning syntes böra komma till stånd samt att,
då likformigheten mellan de båda ombudsmansinstitutionerna borde bevaras,
även förslagens återverkningar på militieombudsmansämbetet bl. a. i organisatoriskt
avseende måste beaktas.

Något omedelbart förefintligt behov att vid bifall till den föreslagna ändringen
öka det till militieombudsmannen och hans expedition anvisade förslagsanslaget
till avlöningar torde icke vara för handen.

271

Framställning till bankoutskottet angående ändring i tjänste- och
personalförteckningarna för militieombudsmannen
och hans expedition

Militieombudsmannen hemställde i skrivelse den 21 februari 1959 till delegerade
för riksdagens verk att delegerade skulle med eget yttrande överlämna
följande framställning av militieombudsmannen till bankoutskottet.

Ä gällande tjänste- och personalförteckningar för militieombudsmannen
och hans expedition finnas upptagna tjänster för bland andra en byråchef
i Br 2, en byråchef i Bp 1 eller Br 2 samt en byrådirektör i Ao 26. Av byråchefstjänsterna
tillsättes alltså den förstnämnda medelst förordnande tills
vidare och den sistnämnda medelst förordnande för viss tid eller tills vidare,
medan byrådirektör stjänsten i likhet med vanliga ordinarie tjänster vid
riksdagens verk tillsättes medelst konstitutorial. För närvarande äro tjänsterna
utnyttjade så, att båda byråchefstjänsterna uppehållas av domstolsjurister
tillsatta medelst förordnande tills vidare samt byrådirektörstjänsten
innehaves av en medelst konstitutorial tillsatt förvaltningsjurist.

I samband med tillkomsten av de nu gällande tjänste- och personalförteckningarna
fann jag mig föranlåten påyrka att en av de ifrågavarande byråchefstjänsterna
skulle utbytas mot en i högre lönegrad placerad kanslichefstjänst
och att byrådirektörstjänsten uppflyttades till byråchefstjänst. Dessa
tjänster skulle vara avsedda, kanslichefstjänsten för en förvaltningsjurist
och den sistangivna byråchefstjänsten för en befattningshavare med speciell
sakkunskap rörande truppförbandens och motsvarande enheters militära
och förvaltningsmässiga organisation. Dessa mina yrkanden voro föranledda
av önskvärdheten att på militieombudsmansämbetet ankommande tillsyn
över den militära förvaltningen kunde i möjligaste mån ökas i omfattning
och intensitet, vilket enligt vad som framhölls vore av vikt icke minst
med hänsyn till de stora ekonomiska värden som handhades av militära
förvaltningsmyndigheter. Intetdera av dessa mina yrkanden bifölls. (Beträffande
vad i nu nämnda sammanhang förekom må hänvisas till bankoutskottets
utlåtande nr 34/1957.)

Under föreliggande förhållanden är det givetvis angeläget att de högre
tjänsterna vid militieombudsmansexpeditionen bli utnyttjade på sådant sätt
att kravet på erforderlig sakkunskap hos den eller dem av befattningshavar71a,
som företrädesvis få sig anförtrott att syssla med tillsynen över den
militära förvaltningen och därmed sammanhängande verksamhetsområden,
blir i görligaste mån tillgodosett. Det torde för vinnande av detta syfte kunna
visa sig ändamålsenligt att framdeles besätta en av byråchefstjänsterna
— i första band den i Bp 1 eller Br 2 placerade — med förvaltningsutbildad
jurist. Vad beträffar byrådirektörstjänsten bör densamma alltefter rådan -

272

de behov kunna utnyttjas för anställande av antingen förvaltningsjurist eller
yngre domstols jurist. Då emellertid den lämpligaste anställningsformen vid
besättande av tjänsten med domstolsjurist lärer vara förordnande tills vidare,
torde valfrihet böra medgivas att tillsätta denna tjänst antingen, såsom
för närvarande, medelst konstitutorial eller ock medelst förordnande tills
vidare.

Med åberopande av vad nu anförts får jag hemställa att den ändringen
■\idtages
och hans expedition att byrådirektörstjänsten med giltighet från och med
den 1 juli 1959 upptages i Ao eller År 26.

❖ &

❖

Vad militieombudsmannen sålunda hemställt har på förslag av bankoutskottet
i utlåtande nr 38 till 1959 års riksdag bifallits av riksdagen, varefter
delegerade för riksdagens verk genom beslut den 11 juni 1959 i enlighet
med av riksdagen erhållet bemyndigande förordnat om ändring i förenämnda
förteckningar i överensstämmelse med militieombudsmannens hemställan.

273

Sakregister

till militieombudsmannens åren 1950—1960 avgivna
ämbetsberättelser

Allmänna handlingar, gränsdragningen mellan allmänna handlingar och privata
meddelanden eller brev, 1950 s. 473, 1954 s. 229 o. 250; — vissa spörsmål
angående hemligstämpling av militära handlingar m. m., 1951 s. 109
o. 1956 s. 120; — hemlighållande av handlingar i upphandlingsärertde,
1955 s. 158; — vissa spörsmål angående hemligstämpling av den i 21 §
förundersökningskungörelsen omförmälda s. k. stora biografien, 1957 s.
115; — fråga om avskaffande av den inom försvaret rådande ordningen
att förse böcker och därmed jämförliga handlingar med anteckningen »Endast
för tjänstebruk», 1957 s. 144 o. 1958 s. 197; — lagligheten i visst fall
av förbehåll att handling skulle behandlas såsom förtrolig och delgivas
endast vissa befattningshavare, 1955 s. 163; — fråga om viss av ämbetsverk
upprättad promemorias beskaffenhet av allmän handling samt huruvida
hinder för dess utlämnande förelåg, 1953 s. 124; — fråga om handlingar
tillkomna under utredning verkställd av viss av ämbetsverk tillsatt
utredningsman äro allmänna handlingar, 1960 s. 109; — av militär chef
upprättade vitsord äro allmänna och offentliga handlingar och envar äger
således taga del och göra avskrift därav, 1954 s. 205; — fråga huruvida
användande i vissa fall av handbrev varit förenligt med tryckfrihetsförordningens
bestämmelser om allmänna handlingars offentlighet, 1954 s.
214; — fråga om behov av bestämmelser till förebyggande av att tryckfrihetsförordningens
föreskrifter om allmänna handlingars offentlighet
åsidosättas genom användande av handbrev, 1954 s. 250; — vissa spörsmål
angående ordningen för tillhandahållande myndigheter emellan av
handlingar rörande befattningshavares hälsotillstånd, 1957 s. 107; — nya
sekretessföreskrifter för försvarets leverantörer m. fl., 1957 s. 123; —
bristfälligt liandhavande av hemliga handlingar, 1959 s. 15 o. 93; — inskrivningschef
har felaktigt vägrat utlämna allmänna handlingar i ärende
rörande ansökan om tillstånd att fullgöra vapenfri tjänst, 1960 s. 104; -— se
även Gallring.

Allmänna medel, se Rättegångskostnad.

Anmälan, fråga till vilken militär befattningshavare anmälan om brott eller
förseelse skall ställas och ingivas, 1953 s. 72 o. 1954 s. 87; — underlåtenhet
av kompanichef att vidarebefordra anmälan i militärt mål till regementschefen,
1954 s. 85; —■ underlåtenhet av regementschef att vidarebefordra
anmälan i militärt mål till militärbefälhavaren, 1959 s. 93; —
dröjsmål med ingivande av anmälan rörande militärt brott, 1957 s. 41; —
påverkan att återkalla hos militieombudsmannen gjord anmälan, 1958
s. 17; — se även Militärförhör.

18 -59/527. Militieombudsmannens ämbelsberällelse

274

Arrende, fråga om befattningshavare eftersatt kronans intresse vid handläggning
av arrendefrågor rörande Ravlunda skjutfält, 1958 s. 155.

Arrest, se Arrestantkort, Arreststraff, Militärhäkte, Verkställighet av disciplinstraff.

Arrestantkort, bristfälliga anteckningar i arrestantkort angående den gärning
bestraffningen avsett, 1955 s. 121; —- arrestantkort skall icke upprättas
beträffande förvarsarrestant med mindre denne blivit att jämställa
med häktad, 1957 s. 74.

Arreststraff, fråga om ändrade bestämmelser angående användning av arreststraff
beträffande inom försvaret anställd personal, 1959 s. 243; —
avräkning av tid för förvarsarrest å arreststraff, 1951 s. 79 o. 1955 s. 101;
— fråga om skäl förelegat för uppskov med verkställighet av arreststraff,
1959 s. 116; — fråga huruvida hinder att verkställa arreststraff bör föranleda
straffets åläggande med tjänstgöring eller uppskov med verkställigheten,
1952 s. 176 o. 1953 s. 267; — fråga huruvida då arreststraff ådömes
befälselev tjänstens krav bör föranleda straffets åläggande med tjänstgöring,
1958 s. 61; — skyldighet för värnpliktig att för eftertjänst kvarbliva
vid sitt förband utgör ej skäl att uppskjuta verkställighet av arreststraff
till dess eftertjänsten fullgjorts, 1958 s. 64; — två särskilda arreststraff
ålagda i stället för gemensamt straff, 1956 s. 84; — vissa spörsmål
rörande straffarrestants sysselsättande med arbete under arresttiden, 1957

s. 74; — se även Militärhäkte, Nöjdförklaring, Verkställighet av disciplinstraff.
Jfr Arrestantkort, Fullföljd.

Arvodesbefattning, innehavare av arvodesbefattning är skyldig att fullgöra
även till befattningen ej direkt hänförlig tjänstgöring vartill han beordras,

t. ex. såsom dagbefäl, 1953 s. 141.

Aspirant, vissa frågor berörande aspiranternas förhållanden å kryssaren Gotland
under vinterexpeditionen 1948—49, 1950 s. 385.

Auditör, åligger att utöva en allmän kontroll över rättsärendena vid det
förband, där han tjänstgör, 1950 s. 10 o. 1951 s. 108; — fråga om skyldighet
för auditör att lämna anvisningar beträffande förandet av rättsvårdsblanketter
vid förbandet, 1955 s. 121; -— bristande noggrannhet vid
handläggning av disciplinmål, 1958 s. 67; — innebörden i vissa hänseenden
av föreskriften att auditör skall kontrasignera beslut i disciplinmål,
vari han avgivit yttrande, 1951 s. 203, 1956 s. 86 o. 1958 s. 71; — fråga angående
omfördelning i visst fall av meddelade auditörsförordnanden, 1952
s. 247 o. 1953 s. 236.

Avdelning av krigsmakten, se Domstol.

Avlöning, föreskrifter rörande löneavdrag för förvarsarrestant, 1954 s. 246.
Jfr Traktamente.

Avskrivning, av för kronan uppkommen skada eller förlust, se Ersättningsmål.

Avstängning, ändrade bestämmelser beträffande förutsättningarna för att
befattningshavare vid krigsmakten skall för brottsligt förfarande kunna
avstängas från tjänstgöring, 1956 s. 174.

Befäl, förhållandet mellan olika befälskategorier, 1950 s. 415; — se även
Fartyg.

Befälsrätt, korpral har endast under särskilda förutsättningar befälsrätt över
menig i vad avser allmän ordning eller ordningen inom krigsmakten, 1953
s. 64; — militärläkares befälsrätt, 1954 s. 81.

275

Befästning, studiebesök i Bodens fästning, 1953 s. 186; föreskrifter angående
studiebesök vid befästningar, 1953 s. 187.

Behandlings- och kontrollfall, se Läkarbesiktning, Sjukredovisning.

Beredskapsövning, yttrande i anledning av remiss om ändrad lagstiftning
rörande skyldighet att fullgöra beredskapsövning, 1952 s. 281.

Besiktningsgrupp, se Läkarbesiktning.

Besiktningskungörelse, yttrande i anledning av remiss angående förslag till
mönstringskungörelse, 1952 s. 293.

Beslag, se Spritdrycker.

Beslut, fråga om slutligt beslut av domstol bör upptagas i domstolens protokoll
eller avfattas i särskild handling, 1959 s. 113; — fråga om skyldighet
för domstol att vid prövning av talan i fullföljda disciplinmål och ersättningsmål
lämna motivering för sitt beslut, 1951 s. 198; — delgivning av
beslut i militärt brottmål som rör ansvar å krigsman, 1952 s. 170 o. 1956
s. 114; — se även Auditör, Disciplinmål, Ersättningsmål, Fullföljd, Fullfölj
dsrätt.

Betyg, fråga om i visst fall regementschef äger ompröva av skolchef meddelat
godkännande betyg, 1959 s. 173.

Bevisning, bevisprövning i disciplinmål, 1950 s. 15, 25 o. 206.

Bil, användande av tjänstebil, 1951 s. 125, 1954 s. 18, 1955 s. 151 o. 1960 s.
115, jfr 1957 s. 27; — se även Transport.

Bisyssla, tillstånd att förena tjänst med annan verksamhet bör ej få föranleda
förkortning av tjänstgöringstiden i den ordinarie befattningen, 1951
s. 149.

Bodens fästning, se Befästning.

Bostadsförmedling, fråga om befattningshavare vid Försvarets bostadsförmedling
otillbörligt utnyttjat sin ställning för att skaffa sig ekonomisk
fördel, 1959 s. 197.

Brottsbalk, yttrande över straffrättskommitténs förslag till brottsbalk, 1954
s. 267.

Civil befattningshavare, förfarandet vid disciplinär bestraffning av civil befattningshavare,
1952 s. 186-o. 1956 s. 88; — disciplinär bestraffning av
civil tjänsteman för försumlighet vid handläggning av ersättningsärende,
1952 s. 127; — formen för samt avfattningen och delgivningen av beslut
om disciplinär bestraffning av civil befattningshavare, 1956 s. 88; —
fråga om utfärdande av bestämmelser angående åtal och disciplinär bestraffning
i avseende å civila befattningshavare vid försvaret, 1955 s. 202
o. 1959 s. 250, jfr även 1956 s. 91; — se även Polismyndighet.

Dagbefäl, har befälsrätt över förbandets personal i den utsträckning som erfordras
för dagbefälstjänstens utövande, 1954 s. 78; -— har skyldighet
att mottaga fullföljdsinlaga, 1950 s. 437 o. 1951 s. 206; — flygteknikers
åligganden i fråga om dagbefälstjänst, 1954 s. 120; — se även Arvodesbefattning.

Delgivning, av dom och beslut i militärt brottmål som rör ansvar å krigsman,
1952 s. 170 o. 1956 s. 114; — av beslut om disciplinär bestraffning
av civil befattningshavare, 1956 s. 88; — av överordnad myndighet anbe -

276

falld delgivning av beslut må icke fördröjas i avvaktan på klarläggande
av fråga i det ärende beslutet avser, 1959 s. 169.

Disciplinbot, sjötillägg och flygtillägg skola ej tagas i betraktande vid bestämmande
av disciplinbo tsbelopp, 1951 s. 164; — ej heller mässpenningar,
1951 s. 222; — fråga om åtgärder för rättelse då på grund av felaktig
tillämpning av gällande författningsbestämmelser disciplinbot blivit bestämd
till för högt belopp. 1951 s. 221 o. 1953 s. 232. Jfr Fullföljd.

Disciplinmål, bristande noggrannhet vid handläggning av disciplinmål, 1958
s. 67; — bevisprövning i sådana mål, 1950 s. 15, 25 o. 206; — fråga när
bestraffningsbeslut i disciplinmål skall anses ha blivit meddelat och således
såvitt ankommer på den bestraffningsberättigade blivit definitivt,
1950 s.'' fråga om samtidigt användande för olika förseelser av

disciplinstraff och tillrättavisning, 1950 s. 217; — två särskilda arreststraff
ålagda i stället för gemensamt straff, 1956 s. 84; — förutsättning
för bestraffning i disciplinär ordning av person, mot vilken åtal i annat

militärt mål är anhängigt vid domstol, 1951 s. 82 o. 195, 1953 s. 83; _

avfattningen av straffbeslut i fråga om angivandet av den gärning bestraffningen
avsett, 1951 s. 83 o. 202, 1955 s. 99 o. 1956 s. 84, jfr även''1956

s. 88; — straff ålagt för icke straffbar gärning, 1950 s. 196 o. 1960 s. 70;_

ansvarsfråga kan ej upptagas till prövning i disciplinär ordning sedan åklagaren
beslutat att ej anställa åtal, 1954 s. 97, jfr även 1956 s. 89—90; — bestraffningsberättigad
befattningshavare som meddelat beslut i disciplinmål
skall egenhändigt underteckna beslutet, 1956 s. 91; — se även Anmälan,
Auditör, Förundersökning, Militärförhör, Tjänsteväg.

Disciplinär bestraffningsrätt, fråga om bestraffningsrätt då befälsrätt är fördelad
å flera bestraffningsberättigade befattningshavare, 1959 s. 212 o. 1960
s. 236; förordnande för befattningshavare som har lägre tjänsteställning
än regementsofficer att utöva bestraffningsrätt, 1951 s. 193 o. 1956, s. 78; —
fråga huruvida bestraffningsrätt tillkommer chef för krigsorganiserat
förband, 1954 s. 94, styresman för central flygverkstad, 1958 s. 75, cheferna
för centrala flygmaterielförrådet i Arboga "och flygförvaltningens centralförråd
för intendenturmateriel i Västerås, 1958 s. 200; — fråga huruvida
bestraffningsberättigad befattningshavare undandragit sig att i den
utsträckning som bort ske utöva sin disciplinära bestraffningsrätt, 1956
s- 93; — fråga huruvida sådan befattningshavare ägt överlämna mål till
chefen för det förband, där den misstänkte var truppregistrerad, 1957
s. 32; — se även Civil befattningshavare, Infanteribefälhavare. Jfr Tjänstgöringsplats.

Disciplinär åtgärd, mot civil befattningshavare, se Civil befattningshavare.

Dispensärregister, se Frikallelse.

Dom, av dom i militärt brottmål skall framgå att domen avser sådant mål
19o6 s. 109; — domskäl i fråga om straffmätning, 1959 s. 113; — delgivning
av dom i militärt brottmål som rör ansvar å krigsman, 1952 s. 170 o.

1956 s. 114; — underlåtenhet att i rätt tid avsända domsbevis till militär
myndighet, 1954 s. 99; — se även Fullföljd. Jfr Protokoll.

Domsbevis, se Dom.

Domstol, för »den avdelning, till vilken den misstänkte hör», 1953 s. 94 o.

1957 s. 32; — mål som har karaktär av såväl tull- som militärmål skall

^.d!ag§as0vid tullmålsdomstol, 1960 s. 77; — se även Fullföljd, Hovrätt,
Militära mål, Protokoll, Prövningstillstånd, Rättegångskostnad, Tjänstledighet,
Trafikmål. J

277

Domstolsfråga, behörighet för domstol att till bedömande upptaga av administrativ
myndighet prövad fråga om skyldighet för fast anställd furir att
kvarstå i tjänst, 1950 s. 320.

Eftertjänst, för frågan om eftertjänst är det av betydelse att en riktig gränsdragning
göres mellan utevarobrott och andra brott, 1956 s. 144; — angivandet
i straffbeslut vid utevarobrott av tiden för bortovaron är av betydelse
för bestämmandet av eftertjänst för den dömde, 1956 s. 86; —
fråga om ändrade bestämmelser rörande värnpliktigas fullgörande av eftertjänst,
1956 s. 181, 1957 s. 143 o. 1958 s. 203; — värnpliktiga böra underrättas
om innebörden av bestämmelserna om eftertjänst, 1958 s. 93; —
se även Arreststraff.

Egenmäktigt förfarande, se Tjänstefel.

Endast för tjänstebruk, se Allmänna handlingar.

Entledigande, se Domstolsfråga.

Ersättning, för skada vid militär övning till följd av att säkerhetsföreskrifter
blivit åsidosatta, 1955 s. 188; ■— för läkarintyg, 1957 s. 130 o. 1960 s. 242;
— se även Rättegångskostnad, Skadestånd, Uppfinning.

Ersättningsmål, militärt brottmål där kronan är målsägande och förlusten
eller skadan överstiger 200 kronor skall hänskjutas till åklagaren även
för det fall att den bestraffningsberättigade finner att skadan eller förlusten
bör avskrivas, 1951 s. 97; —bestraffningsberättigad befattningshavare
som meddelat beslut i ersättningsmål skall egenhändigt underteckna beslutet,
1956 s. 91; — olämplig formulering av skrivelse med krav på ersättning
för förkommen materiel, 1954 s. 126; — vissa spörsmål rörande
handläggningen av ersättningsmål avseende flera förluster av materiel
under samma persons ansvar, 1957 s. 83; — vissa spörsmål rörande
bestraffningsberättigad chefs befattning med handläggning av fråga om
ersättning för förkommen eller skadad materiel, när den bestraffningsberättigade
själv är närmast ansvarig för materielen, 1957 s. 80; ■—- fråga
om ändrade bestämmelser angående ersättningsmål, 1960 s. 252; •— se även
Materiel.

Expedition, se Gallring.

Expeditionsskyldighet, se Dom, Rättegångskostnad.

Expeditionstjänst, se Tjänstemeddelande.

Fackutbildningskurs, anlitande av elever i fackutbildningskurs för värnpliktiga
läkare vid läkarbesiktningar och sjukvisitationer, 1952 s. 14.

Fartyg, kommunikationerna med land vid mottagningar under kryssaren
Gotlands vinterexpedition 1948—49, 1950 s. 339; -— vattenförsörjningen
ombord under samma expedition, 1950 s. 372; — fallrepshonnör, 1950
s. 396; — förhållandet mellan fartygsledning och besättning under kryssaren
Gotlands nämnda expedition, 1950 s. 397; — förhållandet mellan
olika personalkategorier ombord under samma expedition, 1950 s. 406; —
roderstyrmans åligganden vid navigering, 1950 s. 225; — fråga om begränsning
av örlogsfartygs rätt till avgiftsfri proviantering av tull- och
skattepliktiga varor, 1952 s. 251 o. 1956 s. 164; — utredning föranledd av
den marinen tillhöriga bogserbåten Rarbaras förlisning, 1953 s. 146; — sc
även Representation, Vakttjänst.

278

Fast anställd, se Domstolsfråga.

Flyghaveri, förfarandet vid utredning av haverier inom flygvapnet, 1959
s. 219 o. 1960 s. 237.

Flygning, se Övningsflygning.

Flygtekniker, se Dagbefäl, Sjukredovisning.

Flygtillägg, se Disciplinbot.

Frikallelse, värnpliktig har på grund av simulation felaktigt frikallats från
tjänstgöringsskyldighet, 1950 s. 153; — militärläkare har i strid med utfärdad
föreskrift låtit en till tjänstgöring inkallad värnpliktig träda i tjänst,
oaktat denne var upptagen såsom lungtuberkulosfall i dispensärregister,
1956 s. 28. 1957 s. 15 o. 1958 s. 15; — militärläkare har underlåtit att i anseende
till innehållet i företett läkarintyg tillse att en värnpliktig befriades
från repetitionsövning, 1956 s. 42.

Fritid, fråga om tillämpning av bestämmelserna rörande manskaps fritid i
fall där värnpliktig blivit sjukredovisad såsom delvis tjänstbar, 1960 s. 153.

Fritidsundervisning, fråga huruvida värnpliktig som enligt tillrättavisningsbeslut
icke får lämna kompaniförläggningen äger deltaga i frivillig fritidsundervisning
utom kompaniförläggningen, 1952 s. 183.

Frivillig befälsutbildning, kapten har såsom ledare för frivilliga befälsutbildningskurser
gjort oriktiga anteckningar om kursdeltagares närvaro vid
utbildningen, 1956 s. 51.

Frivillig försvarsorganisation, vissa spörsmål angående uppsägning av med
medlem i frivillig försvarsorganisation ingånget krigsfrivilligavtal, 1956
s. 123.

Fullföljd, av talan mot hovrätts dom eller beslut varigenom disciplinstraff
ålagts, 1953 s. 254 o. 1955 s. 192; — ifrågasatt utformning av bestämmelser
om fullföljd mot beslut om disciplinär bestraffning av civila befattningshavare
inom försvarsväsendet, 1955 s. 207, jfr 1956 s. 90.

Fullföljdsinlaga, se Dagbefäl.

Fullföljdsrätt, åklagare behörig att föra talan mot domstols beslut om ersättning
av allmänna medel åt försvarare i brottmål, 1952 s. 149.

Fullföljdstid, beräkning av tid för talan mot beslut i disciplinmål om åläggande
av arrest, 1951 s. 197. Jfr 1950 s. 437 o. 1951 s. 206.

Fylleri, förhållandet mellan straffbestämmelserna ill kap. 10 § och 26 kap.
15 § strafflagen, 1951 s. 186; — förhållandet mellan straffbestämmelserna
för fylleri och för onykterhet i tjänsten, 1955 s. 96 o. 1958 s. 58; — beslag
å och förverkande av spritdrycker m. m. vid fylleri, 1957 s. 44; — åtgärder
i samband med beivran av fylleriförseelser under kryssaren Gotlands
vinterexpedition 1948—49, 1950 s. 377.

Fånge, se Krigsfånge.

Fångförteckning, yttrande i anledning av remiss angående ifrågasatt upphörande
av skyldigheten för fångvårdsanstalter m. fl. att avlämna fångförteckningar,
1952 s. 284.

Fästning, se Befästning.

Förargelseväckande beteende, jfr Oskickligt beteende.

Förband, samarbete mellan truppförband och det civila samhället, 1954 s.
265; -— se även Tillhörighet till förband. Jfr Tjänstgöringsplats.

Förening, fråga huruvida offentliga organ obehörigen ingripit i föreningsrätt
dels genom att enskild förening anmodats lämna vissa upplysningar

279

rörande sin verksamhet och dels genom att om föreningen uttalats att
samarbete med föreningen icke kunde rekommenderas, 1954 s. 153.

Förhandlingsrätt, fråga om på vilket sätt myndighet bör vara representerad
vid muntlig förhandling jämlikt kungörelsen angående förhandlingsrätt
för statens tjänstemän, 1951 s. 127; — yttrande i anledning av remiss av
utredning angående stats- och kommunaltjänstemäns förhandlingsrätt,
1953 s. 263.

Förhör, förhör rörande brott eller förseelse får av befattningshavare vid
krigsmakten icke utan särskilt förordnande hållas annat än i och för utövande
av honom tillkommande bestraffnings- och tillrättavisningsrätt,
1955 s. 24 o. 1956 s. 15; — innebörden av skyldigheten för bestraffningsberättigad
befattningshavare att i vissa fall personligen höra den misstänkte,
1951 s. 197; — furir som genom att nattetid väcka och förhöra
värnpliktiga sökt utröna vem som gjort sig skyldig till viss ordningsförseelse
har ådömts straff för tjänstefel, 1951 s. 37; — bristande hänsyn
från förhörsledares sida gentemot den hörde, 1955 s. 24 o. 1956 s. 15.

Förkommen materiel, se Ersättningsmål, Kroppsvisitation, Materiel.

Förlisning, se Fartyg.

Förläggning, brister i hygieniskt avseende beträffande förläggningsförhållandena
vid visst förband, 1954 s. 113; — skiftning av kojer och sängkläder
i manskaps- och aspirantmässar under kryssaren Gotlands vinterexpedition
1948—49, 1950 s. 358; — underofficerarnas förläggningsförhållanden
under samma expedition, 1950 s. 380.

Förmanskap, missbruk av, 1954 s. 31 o. 1958 s. 17. Jfr Tävlingar.

Förolämpning, se Missfirmelse.

Förplägnad, obehörig kostförbättring å befälsmässar, 1950 s. 135.

Förskott, oriktig förvaring av kontanta förskottsmedel och innehav av sådana
medel till för stort belopp, 1950 s. 172 o. 1951 s. 13; — handhavande
och redovisning av förskott för tjänsteresa, 1958 s. 97; — inventering av
förskott, 1950 s. 195 o. 1957 s. 100.

Förtursmål, fråga i visst fall huruvida till hovrätt fullföljt mål, däri underrätten
dömt till arreststraff, varit alt behandla såsom förtursmål. 1957
s. 47.

Förundersökning, innebörden av föreskriften i 22 § första stycket militära
rättegångslagen att under där angivna förutsättningar mål skall hänskjutas
till åklagare då på grund av anmälan eller eljest bestraffningsberättigad
befattningshavare erhållit kännedom om brott av beskaffenhet som
avses i lagrummet, 1952 s. 158; — innebörden av stadgandet i samma paragraf
första stycket punkten 1 att mål skall hänskjutas till åklagare om
i målet finnes annan målsägande än kronan, 1951 s. 193, 1952 s. 153,
1953 s. 98 o. 1957 s. 30; — fråga rörande tillämpning av föreskriften i
samma paragraf om till vilken åklagare militärt mål skall hänskjutas, 1953
s. 94 o. 1957 s. 32; — fråga huruvida bestraffningsberättigad befattningshavare
utan giltiga skäl överlämnat militära mål till behandling av åklagarmyndighet
och domstol, 1956 s. 93; — den omständigheten att tvekan
råder om en gärnings straffvärdhet och rättsliga rubricering utgör i och
för sig i regel icke skäl för målets hänskjutande till åklagaren, 1956 s.
101; — angående rätt för bestraffningsberättigad befattningshavare att i
disciplinmål, där icke genom hans försorg kan erhållas nöjaktig utredning,
låta målet förfalla, 1953 s. 231; — yttrande över framställning om
ändring i 13 § förundersökningskungörelsen, 1955 s. 209; — vissa spörs -

280

må! rörande hemligstämpling av den i 21 § förundersökningskungörelsen
omförmälda s. k. stora biografien, 1957 s. 115; — fråga rörande vem det
åligger att jämlikt 80 § andra stycket militära rättegångslagen underrätta
vederbörande bestraffningsberättigade befattningshavare om att förundersökning
inletts i militärt mål, 1957 s. 37; — fråga huruvida mål kunnat
avgöras i disciplinär ordning därest gärningen bedömts såsom olovligt
brukande, 1957 s. 27; — se även Utredning, Åtal.

Förundersökningsprotokoll, jfr Förundersökning, Vittneskallelse.

Förvaltning, fråga om effektivisering av krigsmaktens ekonomiska förvaltning,
1959 s. 258.

Förvar, fråga om fel förelupit vid beslut om tagande i förvar, 1960 s. 84.

Förvarsarrest, fråga om behörighet för bestraffningsberättigad befattningshavare
att förordna om upphörande av förvarsarrest i till åklagare hänskjutet
mål, 1951 s. 196; — avräkning av tid för förvarsarrest å arreststraff,
1951 s. 79 o. 1955 s. 101; — domstols förordnande om förvarsarrests
bestånd, 1956 s. 106 o. 1951 s. 199; — förvarsarrest skall ej bestå om

förutsättning för hemförlovning av arrestanten inträtt, 1958 s. 86; _om

förandet, såvitt angår förvarsarrestanter, av den i 55 § militära rättsvårdskungörelsen
omförmälda förteckningen, 1958 s. 91; — se även Arrestantkort,
Avlöning.

Förverkande, se Spritdrycker.

Gallring, av expeditions- och arkivhandlingar, 1950 s. 473, 1954 s. 262 o.

S- I®**.'' 1960 s. 251; — gallringsbara rättsvårdshandlingar böra i
regel förvaras för sig, 1955 s. 126; — fråga om gallring av sjukredovisningshandlingar,
1960 s. 102.

Granskningsnämnd, fråga om granskningsnämnds sammansättning, 1960 s.
9° > förbandschef ansvarig för att värnpliktiga, som vid inskrivning hänförts
till besiktningsgrupp 3 eller 4, prövas av granskningsnämnd, 1951 s.
16 o. 1952 s. 13, — plutonchef har utan bemyndigande av sin kompanichef
hänvänt sig till granskningsnämndens ordförande angående en värnpliktig
i plutonen, 1956 s. 61; — fråga om förtydligande av bestämmelserna
i inskrivningsförordningen med avseende å granskningsnämnds befogenheter,
1957 s. 172 o. 1960 s. 234.

Gudstjänst, fråga om militär personals deltagande i gudstjänst och korum,

Handbrev, se Allmänna handlingar.

Handgemäng, säkerhetsföreskrifter vid handgemäng, 1953 s. 98.

Handgranatkastning, säkerhetsföreskrifter och säkerhetsåtgärder vid handgranatkastning,
1952 s. 75, 1953 s. 13 o. 1954 s. 15.

Handräckning, jfr Tävlingar.

Handräckningstjänst, fråga om värnpliktigas utnyttjande i sådan tjänst vid
repetitionsövning, 1959 s. 137.

Hemförlovning, värnpliktig har felaktigt hemförlovats på grund av sjukdom
och ej fått tillgodoräkna sjukdomstid såsom fullgjord tjänstgöring, 1960
s. 149; — se även Förvarsarrest.

Hemligstämpling, se Allmänna handlingar.

Hot mot krigsman, se Våld.

Hovrätt, se Förtursmål, Militära mål, Protokoll, Referent.

281

Hälsningsplikt, vissa frågor rörande hälsningspliktens omfattning, 1950 s.
317.

Hälsovård, frågor rörande vissa från hälsovårdssynpunkt påtalade förhållanden
i samband med biltransporter för förflyttning av trupp, 1956 s. 144;

_ vissa spörsmål rörande anordnandet av militära skidtävlingar i stark

kyla, 1957 s. 86; — frågor angående anordnandet av övningsmarsch i stark
kyla, 1959 s. 181.

Hämtningskungörelsen, inställande vid förband av efterspanad värnpliktig
vars tjänstgöringsskyldighet upphört, 1950 s. 427 o. 1957 s. 139; - - kungörelsens
tillämpning beträffande utom krigsmakten tjänstgörande vapenfri
värnpliktig, 1960 s. 95.

Hänskjutande, av militärt mål till åklagare, se Förundersökning. Jfr Militärförhör.

Idrottstävling, se Tävlingar.

Infanteribefälhavare, fråga huruvida disciplinär bestraffningsrätt tillkommer
infanteribefälhavare och infanterichef vid kustartilleriförsvar, 1954 s. 90.

Infanterichef, se Infanteribefälhavare.

Inkallelseorder, vissa spörsmål om straffbeläggande av värnpliktigs underlåtenhet
att förvara och taga del av order och andra försändelser från militär
myndighet, 1951 s. 218 o. 1955 s. 191; — tidpunkten för inträdandet
av tjänstgöringsskyldighet beroende på innehållet i inkallelseorder, 1955
s. 104.

Inskrivningsförordningen, förfaringssättet då värnpliktig befinnes tillfälligt
oduglig till krigstjänst och av sådan anledning avbrott i tjänstgöringen
skall ske i avbidan å förnyad prövning av hans tjänstduglighet, 1951 s.
207, 1957 s. 139 o. 1952 s. 219; — angående prövning i vissa fall av värnpliktigas
krigsduglighet och krigsanvändning, 1953 s. 237 o. 1960 s. 233;
behörig myndighet för prövning av anmälan om anstånd med repetitionsövning,
1959 s. 137; — se även Granskningsnämnd, Läkarbesiktning. Jfr
Eftertjänst, Tjänstgöring.

Instruktion, se Ämbetsverk.

Inventering, av förskott, 1950 s. 195 o. 1957 s. 100.

Justitieombudsmannen, yttranden över förslag angående justitieombudsmannainstitutionen
m. in., 1957 s. 176, 1958 s. 222 o. 1960 s. 267.

Jäv, bestraffningsberättigad chef är jävig att handlägga fråga om ersättning
för förkommen eller skadad materiel, när han själv är närmast ansvarig
för materielen, 1957 s. 80; — bestraffningsberättigad chef är jävig att
handlägga sak vari föreligger fråga om ansvar för honom själv, 1959
s. 93.

Kamratförtryck, fråga om uppdagande och förebyggande av kamratförtryck,
1958 s. 105 o. 1959 s. 142.

Kasernområde, fråga huruvida vägtrafikförordningen och lagen om straff för
vissa trafikbrott äro tillämpliga med avseende å väg inom inhägnat kasernområde,
1956 s. 74. Jfr Parkeringsförbud, Polismyndighet.

Kassaväsende, vissa spörsmål rörande kassaclicfs åligganden i fråga om inventering
av från kassan utlämnade förskott, 1957 s. 100.

19 591527. Mililieombudsmannens ämbetsberättelse

282

Klagan i disciplinm&l, fråga om gemensam handläggning vid underrätt av
dels mål angående klagan över beslut i disciplinmål dels ock mål angående
åtal, som vid underrätten omedelbart anhängiggjorts mot den i disciplinmålet
dömde, 1952 s. 166; — förutsättning för bestraffning i disciplinär
ordning av person, som hos domstol fullföljt ännu icke prövad talan mot
beslut, varigenom i enahanda ordning straff ålagts honom för annan förseelse,
1953 s. 83; — se även Dagbefäl.

Klagan i ersättningsmål, se Dagbefäl.

Klagomål, kompanichef till vilken framförts klagomål har underlåtit att
skaffa sig sådan kännedom om saken att han säkert kunnat avgöra om
densamma påkallade åtgärd från hans sida, 1959 s. 163.

Klagotid, se Fullföljdstid.

Klädsel, frågor rörande klädsel ombord och i land under kryssaren Gotlands
vinterexpedition 1948—49, 1950 s. 366.

Kommendering, medverkan av militär personal vid vissa tävlingar, 1950 s.
444, 1954 s. 148, 1956 s. 139 o. 1957 s. 103.

Kontrollkort, angående anteckning å kontrollkort av strafföreläggande i militärt
mål, 1952 s. 248 o. 1953 s. 236.

Korpral, se Befälsrätt, Lydnadsbrott.

Korum, se Gudstjänst.

Krigsanvändning, se Inskrivningsförordningen.

Krigsduglighet, se Inskrivningsförordningen, Läkarbesiktning.

Krigsfartyg, se Fartyg.

Krigsfrivillig, vissa spörsmål angående uppsägning av krigsfrivilligavtal, 1956
s. 123.

Krigsfånge, fråga om användning av viss metod för fängsling vid träd av
i krig tagna fångar, 1952 s. 212.

Krigskarteförråd, inrymt i otillfredsställande lokal, 1960 s. 101.

Krigsman, fråga från vilken tidpunkt en inkallad värnpliktig är underkastad
ansvar såsom krigsman, 1955 s. 102; —- innebörden av uttrycket »kvinnlig
krigstjänstpersonal», 1951 s. 188. Jfr Våld.

Kroppsbesiktning, fråga om förutsättningarna i visst fall för kroppsbesiktning,
1954 s. 45.

Kroppsvisitation, fråga om förutsättningarna för kroppsvisitation för eftersökande
vid militärt förband av förkommen materiel, 1953 s. 80.

Kulsprutepistol, se Skadestånd, Vakttjänst.

Kvinnlig krigstjänstpersonal, 1951 s. 188 o. 1956 s. 123.

Kvittering, se Materiel.

Landsfogde, se Åklagare.

Lappbefolkning, yttrande i anledning av remiss angående ändring av gällande
föreskrifter rörande den nomadiserande lappbefolkningens värnpliktsförhållanden,
1952 s. 285.

Livräddning, vissa spörsmål rörande övning i livräddning ur vak, 1960 s. 120.

Lungtuberkulos, se Frikallelse.

Lydnadsbrott, underlåtenhet av menig att efterkomma av korpral given tillsägelse
kan icke utan vidare medföra ansvar för lydnadsbrott, 1953 s.
64; — ej åtlydd tillsägelse av dagbefäl kan medföra ansvar för lydnads -

283

brott, 1954 s. 78; — fråga i vad mån underlåtenhet att efterkomma tillsägelser
av militärläkare medför ansvar för lydnadsbrott, 1954 s. 81; —
innebär tillsägelse ej befallning utan allenast erinran om meddelad ordningsföreskrift
skall ohörsamhet beträffande tillsägelsen bedömas icke såsom
lydnadsbrott utan såsom tjänstefel, 1958 s. 67; — fråga huruvida
värnpliktigs vägran att underkasta sig skyddskoppympning skall bedömas
som lydnadsbrott enligt 26 kap. 1 § strafflagen eller bestraffas med
tillämpning av 22 § lagen om skyddskoppympning, 1951 s. 177; — se även
Ohörsamhet mot vakt, Resning, Undanhållande.

Läkarbesiktning, fråga huruvida värnpliktig bort förklaras tillfälligt oduglig
till krigstjänst eller hänföras till besiktningsgrupp för lägre tjänstbarhetsgråd,
1951 s. 158; — felaktigt förfarande vid inskrivningsförrättning beträffande
bestämmande av besiktningsgrupp samt underlåtenhet av förbandsläkare
att vidtaga rättelse härutinnan, 1951 s. 158; — anlitande vid
läkarbesiktning av elever i fackutbildningskurs för värnpliktiga läkare,
1952 s. 14; — kroppsskada till följd av felbehandling i samband med läkarbesiktning,
1955 s. 183; — fråga om bestämmelser till förhindrande av
att inskrivningsskyldig värnpliktig undandrager sig blivande tjänstgöringsskyldighet
genom vägran att medverka vid läkarundersökning för
prövning av hans krigsduglighet, 1956 s. 166 o. 1957 s. 141; — fråga om
i vilken utsträckning å läkarkort skola införas anteckningar om fortsatta
undersökningar av s. k. behandlings- och kontrollfall, 1957 s. 94; — underlåtenhet
av militärläkare att företaga tillräckligt ingående undersökning
av sjukanmäld värnpliktig, 1957 s. 21; — se även Inskrivningsförordningen,
Sjukredovisning. Jfr Frikallelse.

Läkare, se Befälsrätt, Fackutbildningskurs, Frikallelse, Lydnadsbrott, Läkarbesiktning,
Läkarintyg, Läkarvård, Sjukredovisning, Sjukvisitation, Tystnadsplikt.

Läkarintyg, militärläkare har underlåtit att i anseende till innehållet i företett
läkarintyg tillse att en värnpliktig befriades från repetitionsövning,
1956 s. 42; — fråga om skyldighet för tjänsteläkare vid försvaret att utfärda
tjänstduglighetsintyg och om hans rätt till ersättning härför, 1957
s. 130; -— fråga om rätt för tjänsteläkare till ersättning för läkarintyg avsett
att företes för allmän sjukkassa, 1960 s. 242.

Läkarvård, vårdslöshet och försummelse vid behandling av sjukdom, 1950
s. 85, 1952 s. 14 o. 1959 s. 109.

Materiel, fråga om kvittering av materiel utlämnad vid repetitions- och befälsövningar,
1958 s. 137; — kronan har oriktigt fått vidkännas förlusten
av materiel som gått förlorad till följd av att värnpliktiga icke iakttagit
normal aktsamhet, 1960 s. 92.

Medverkan, straffbarhet för medverkan till militära brott, 1951 s. 187.

Militieombudsmannen, dennes kontroll över försvarets ekonomiska förvaltning,
1950 s. 447; — ifrågasatta ändringar i instruktionen för militieombudsinannen,
1950 s. 403, 1957 s. 176, 1958 s. 222 o. 1960 s. 267; — ifrågasatta
ändringar av militieombudsmansämbetets personalorganisation, 1956
s. 193, 1957 s. 184, 1958 s. 223 o. 1960 s. 271; — fråga om upprättande av
sakregister över militieoinbudsmannens ämbetsberättelser, 1950 s. 470.

Militära mål, fråga om handläggning med särskild skyndsamhet hos åklagare
och polismyndigheter samt domstolar av militära brottmål, 1951 s.
102, 200 o. 223, i953 s. 233, 1956 s. 189 o. 1957 s. 47; — vissa åtgärder av
militära myndigheter till befordrande av skyndsamhet vid handläggningen

284

av militära mål hos militäråklagarna, 1951 s. 106; — dröjsmål av hovrätt
vid behandlingen av militärt brottmål, 1957 s. 47; — fråga om gemensam
handläggning vid underrätt av dels mål angående klagan över beslut i
disciplinmål dels ock mål angående åtal, som vid underrätten omedelbart
anhängiggjorts mot den i disciplinmålet dömde, 1952 s. 166; — fråga om
sådan lagändring att mål rörande vissa förseelser mot värnpliktslagen
icke skola anses såsom militära mål, 1955 s. 193 o. 1956 s. 166; -— fråga
om häradsrätts sammansättning i militära brottmål, 1960 s. 240; -— se även
Anmälan, Beslut, Dom, Domstol, Fullföljd, Förundersökning, Jäv, Prövningstillstånd,
Tjänsteväg, Tjänstgöringsplats, Trafikmål, Utredning, Åklagare,
Åtal.

Militärförhör, måls hänskjutande till åklagaren vid förberedande utredning
enligt 23 § militära rättegångslagen, 1951 s. 196; — chef som ej har bestraffningsrätt
i disciplinmål äger icke hålla militärförhör innan han vidarebefordrar
anmälan om brott till bestraffningsberättigad befattningshavare,
1953 s. 78; — av förbandschef förordnad förhörsledare i militära
mål äger icke pröva huruvida utredningen skall ske genom militärförhör
eller ombesörjas av civil myndighet, 1952 s. 162; — olämpliga åtgöranden
från förhörsledares sida, 1955 s. 24; -— fråga om fel förelupit vid militärförhör,
1960 s. 84; — se även Protokoll.

Militärhäkte, användning av tält som förvaringsrum för arrestanter, 1952
s. 235; — arreststraff får ej verkställas å fartyg, varå militärhäkte icke
är inrättat, 1952 s. 180; —- innebörden av anmälningsskyldighet jämlikt
54 § andra stycket rättsvårdskungörelsen, 1950 s. 425; — åtgärder för
minskande av brandrisken i träbyggnader, vari militärhäkten inrymts,
och möjliggörande av hastig utrymning vid eldfara, 1952 s. 231, 1955 s.
189, 1956 s. 152, 1957 s. 79 o. 1960 s. 94; — skottlossning å skjutbana invid
militärhäkte har ansetts kunna medföra psykisk påfrestning för arrestanter
i häktet, 1960 s. 141; — fråga om beskaffenheten av kojer i militärhäkte,
1960 s. 141.

Militärläkare, jfr Läkare.

Militärpsykologi, se Personalbehandling.

Militär straff- och processlagstiftning, yttrande i anledning av remiss angående
vissa ändringar i den militära straff- och processlagstiftningen, 1952
s. 301.

Militärt område, se Kasernområde, Parkeringsförbud, Polismyndighet.

Militärt straffregister, dröjsmål med införing i militärt straffregister, 1958
s. 74; —- angående anteckning i militärt straffregister av strafföreläggande
i militärt mål, 1952 s. 248 o. 1953 s. 236; — fråga om rätt för personundersökare
i brottmål att erhålla utdrag av militärt straffregister,
1951 s. 119; — för straffregisterföringen vid förbanden är av betydelse
att av dom i militärt mål framgår att domen avser sådant mål, 1956 s. 109.

Militäråklagare, se Åklagare.

Minnesbok, se Protokoll.

Missbruk, av förmanskap, 1954 s. 31, 1958 s. 17 o. 1960 s. 31; — av tjänstebil,
1951 s. 125, 1954 s. 18 o. 1955 s. 151. Jfr Privat uppdrag, Tävlingar.

Missfirmelse, mot underordnad krigsman, 1950 s. 121 o. 129, 1952 s. 125 o.
195, 1953 s. 14, 40, 46, 57, 111 o. 117, 1954 s. 70 o. 148, 1955 s. 54 o. 66,
1956 s. 15 o. 69, 1958 s. 17, 38 o. 43, 1959 s. 70 o. 158, 1960 s. 28, 45 o. 71.

Motorfordon, se Bil, Kasernområde, Olovligt brukande, Parkeringsförbud,
Trafikmål, Transport.

285

Målsägande, fråga huruvida vid oskickligt beteende enligt 26 kap. 9 § strafflagen
krigsman, mot vilken den felande brustit i anständigt uppförande,
är att anse som målsägande, 1951 s. 181; — se även Förundersökning.

Mäss, obehörig kostförbättring å befälsmässar, 1950 s. 135; — ersättning för
matportion som utlämnats till mäss från arméförbands matinrättning,
1959 s. 175.

Mässpenningar, se Disciplinbot.

Nöjdförklaring, felaktigt förfarande vid upptagande av nöjdförklaring med
avseende å arrestslraff, 1955 s. 110; — innehållet i en för sitt ändamål godtagbar
nöjdförklaring, 1955 s. 113; — nöjdförklaring kan ej ifrågakomma
då arreststraff ålagts genom domstols dom eller beslut, 1955 s. 108; —
nöjdförklaring av häktad, 1951 s. 205.

Offentlig handling, se Allmänna handlingar.

Ohörsamhet, mot vakt, lydnadsbrott eller ohörsamhet mot vakt, 1954 s. 78.

Olovligt brukande, av kronan tillhöriga bildäck, 1950 s. 56; — innebörden
(beträffande otillåtet nyttjande av motorfordon) av det i 9 § 2. militära
rättegångslagen förekommande uttrycket »egendomen lämnats åt den
brottslige för begagnande», 1957 s. 27.

Olyckshändelse, bestämmelser rörande åtgärder vid inträffade olyckshändelser,
1957 s. 31.

Olämpligt uppträdande, mot underlydande krigsman, 1951 s. 37 o. 91, 1953
s. 87 o. 111, 1954 s. 141, 1955 s. 24, 1956 s. 15, 1958 s. 43 o. 51.

Onykterhet i tjänsten, innebörden av det i straffbestämmelsen för onykterhet
i tjänsten förekommande uttrycket »under tjänsteutövning», 1955 s.
96 o. 1958 s. 58; — beslag å och förverkande av spritdrycker in. m. vid
onykterhet i tjänsten, 1957 s. 44; —- se även Fylleri.

Ordningen inom krigsmakten, viss fråga härom i samband med spridande
av tryckt skrift, 1950 s. 303; — militär myndighets befogenheter i förhållande
till civil polismyndighet i avseende å upprätthållande av allmän ordning
och säkerhet inom militärt område, 1950 s. 307; — se även Befälsrätt.
Jfr Spritdrycker.

Oskickligt beteende, mot underlydande krigsman, 1950 s. 125, 1952 s. 195
o. 199, 1953 s. 14, 57 o. 117, 1954 s. 131 o. 144, 1955 s. 24, 1956 s. 15 o. 61,
1958 s. 38 o. 43, 1959 s. 98 o. 163, 1960 s. 15 o. 45; — gränsdragningen mellan
oskickligt beteende enligt 26 kap. 9 § strafflagen, förargelseväckande
beteende enligt 16 § samma kapitel och tjänstefel enligt 18 § nämnda kapitel,
1951 s. i80.

Pansarskott, bestämmelser till förebyggande av förväxling mellan olika typer
av pansarskott, 1955 s. 126.

Parkeringsförbud, lagligheten av förbandschefs förbud att använda viss parkeringsplats
inom förbandets område, 1956 s. 81.

Pennalism, se Kamratförtryck.

Permission, obehörig vägran av landpermission i fall då å fartyg tjänstgörande
person rapporterats för begången förseelse, 1951 s. 75; — fråga om
beviljande av permission i fall där värnpliktig blivit sjukredovisad såsom
delvis tjänslbar, 1960 s. 153.

Personalbehandling, yttrande över ett av försvarets pcrsonalbehandlingsutredning
avgivet betänkande med förslag angående försvarets personal -

286

tjänst, 1951 s. 251; — över ett av överbefälhavaren framlagt förslag till
personalvårdsorganisation inom försvarsväsendet, 1958 s. 225; — över ett
av försvarets personalvårdsutredning avgivet principförslag till ny personalvårdsorganisation
inom krigsmakten, 1960 s. 263; -— över ett av försvarets
personalbehandlingsutredning avgivet betänkande angående militärpsykologi
och personaltjänst, 1954 s. 257; — fråga om rätt för militära
myndigheter att erhålla upplysning om ådömda straff m. m. beträffande
personal som beordras fullgöra militärtjänst, 1960 s. 254.

Personalredovisning, underlåtenhet av truppregistreringsmyndighet att underrätta
värnpliktig om upphävd uttagning för viss utbildning, 1952 s.

Personaltjänst, se Personalbehandling.

Polismyndighet, angående innebörden av begreppet »polismyndighet», 1957
s. 39; — civil polismyndighets befogenheter i avseende å upprätthållande
av allmän ordning och säkerhet inom militärt område, 1950 s. 307; —
fråga om rätt för civil polisman att vid tjänsteförrättning inom militärt
område använda motorfordon, 1950 s. 307; — betydelsen i rättsligt hänseende
av uttrycket »polispersonal, anställd vid krigsmakten», 1955 s.
105; — se även Militära mål, Åklagare.

Privata förhållanden, militära befattningshavare ha obehörigt ingripit i officersaspirants
personliga förhållanden utom tjänsten, 1959 s. 150.

Privat uppdrag, anlitande av underlydande militär personal för privata uppdrag,
missbruk av förmanskap: 1958 s. 17 o. 1960 s. 31; tjänstemissbruk:
1959 s. 15 o. 1960 s. 31; tjänstefel: 1950 s. 56, 1954 s. 31 o. 148.

Protokoll, i protokoll över militärförhör upptagen utsaga bör icke undertecknas
av den hörde till bestyrkande av att avfattningen godkännes, 1951
s. 201; — fråga angående antecknande i domstols protokoll av enighet
resp. meningsskiljaktighet mellan rättens ordförande och nämnden, 1956
*• Hl; — missvisande anteckningar i hovrätts protokoll och minnesbok
rörande dagen för måls föredragning, 1957 s. 47; — se även Beslut.

Proviantering, fråga om begränsning av örlogsfartygs rätt till avgiftsfri proviantering
av tull- och skattepliktiga varor, 1952 s. 251 o. 1956 s. 164. Jfr
Förplägnad.

Provokation, 1951 s. 28 o. 1952 s. 13.

Prövningstillstånd, vid fullföljd av talan mot hovrätts dom eller beslut varigenom
disciplinstraff ålagts, 1953 s. 254 o. 1955 s. 192.

Raketgevär, åsidosättande av gällande säkerhetsföreskrifter vid skjutning med
raketgevär, 1955 s. 76.

Redovisning, se Förskott, Mäss.

Referent, angående referentens åligganden vid måls behandling i hovrätt,
1957 s. 47.

Regementschef, innebörden av i instruktioner förekommande uttryck »regementschefs
makt och myndighet», 1954 s. 95.

Repetitionsövning, se Inskrivningsförordningen, Verkställighet av disciplinstraff.

Representation, av allmänna medel bekostad representation å fartyg i främmande
hamn, 1950 s. 330; — angående disposition av allmänna medel avsedda
för representation gentemot markägare m. fl., 1959 s. 144.

287

Resekostnad, fråga om rätt för tjänsteman att vid anträdande av tjänsteresa,
som skall företagas med järnväg, för färd från bostaden till järnvägsstationen
använda tjänstebil, 1951 s. 125.

Resning, fråga om resning i mål vari värnpliktig dömts för lydnadsbrott,
1959 s. 119 o. 1960 s. 90.

Rymning, se Undanhållande.

Ryttartävling, se Tävlingar.

Rättegångskostnad, utbetalning av rättegångskostnadsersättning, som av
domstol tillerkänts den som för talan mot beslut i ersättningsmål, 1951
s. 100; — åklagare behörig att föra talan mot domstols beslut om ersättning
av allmänna medel åt försvarare i brottmål, 1952 s. 149; — överrätts
beslut, varigenom rättegångskostnadsersättning av allmänna medel blivit
nedsatt, skall under vissa förutsättningar expedieras för verkställighet,
1953 s. 108.

Rättskraft, i fråga om avgörande i mål angående fylleri, 1952 s. 172.

Rättsv&rdsblanketter, förandet av vissa rättsvårdsblanketter, 1955 s. 121 o.
126; — förvaring av vissa rättsvårdsblanketter, 1955 s. 124; — se även
Arrestantkort, Auditör.

Sekretessföreskrifter, se Allmänna handlingar.

Sekretesslagen, se Allmänna handlingar.

Simulation, 1950 s. 153; — gränsdragningen mellan svikande av försvarsplikt,
då gärningen innefattar simulation, och tjänstefel, 1951 s. 179.

Simövningar, allmänna säkerhetsföreskrifter, 1950 s. 252 o. 1951 s. 73.

Sjukredovisning, redovisning av s. k. behandlings- och kontrollfall, 1952 s.
59, 1953 s. 132, 1955 s. 147 o. 1957 s. 94; — försummelse av militärläkare
att sjukredovisa värnpliktig i avvaktan på resultat av skärmbildsundersökning
rörande lungtuberkulos, 1959 s. 192; — innebörden i visst fall av sjukredovisning
såsom delvis tjänstbar, 1953 s. 33 o. 37; — försummelse av
läkare att i sjukredovisningshandlingar verkställa föreskrivna anteckningar,
1953 s. 132; — fråga huruvida i sjukredovisning upptagen personal
bör kunna avföras därur annorledes än i samband med återbesök
hos läkaren, 1954 s. 239; — förvaring av »sjukkort-läkare», 1959 s. 191;
-— fråga om utgallring av sjukredovisningshandlingar, 1960 s. 102; —
skyldighet för truppbefäl att ställa sig till efterrättelse av förbandsläkare
meddelade föreskrifter med avseende å personalens sjukredovisning,
1952 s. 135 o. 1956 s. 18; — den främste läkaren vid förband har skyldighet
tillse att övriga läkare vid förbandet få del av och sätta sig in i
meddelade föreskrifter angående sjukredovisningen, 1953 s. 132; -— författningsenligheten
av viss order om sjukredovisning av flygtekniker,
1955 s. 139; — fråga huruvida krigsman, som sjukredovisats för vård i
hemmet, genom att avlägsna sig från hemmet gjort sig skyldig till tjänstefel
eller undanhållande, 1956 s. 143; — vissa spörsmål rörande ordningen
för tillhandahållande myndigheter emellan av sjukredovisningshandlingar,
1957 s. 107; — se även Fritid, Permission.

Sjukvisitation, anlitande vid sjukvisitationer av elever i fackutbildningskurs
för värnpliktiga läkare, 1952 s. 14; — underlåtenhet av militärläkare att
företaga tillräckligt ingående undersökning av sjukanmäld värnpliktig,
1957 s. 21; — se även Läkarbesiktning, Sjukredovisning.

Sjukvård, se Läkarvård.

Sjukvårdspersonal, se Tävlingar.

288

Sjötillägg, se Disciplinbot.

Skadestånd, med anledning av att säkerhetsföreskrifter blivit åsidosatta,
1953 s. 98; — med anledning av felbehandling i samband med läkarbesiktning,
1955 s. 183; — fråga om skadeståndsskyldighet för kronan med
anledning av olycka till följd av hylssprängning vid skjutning med kulsprutepistol,
1960 s. 73; — se även Ersättning, Trafikmål.

Skidtävling, se Hälsovård, Tävlingar.

Skjutning, säkerhetsföreskrifter och säkerhetsåtgärder vid övningsskjutning
från stridsvagn, 1950 s. 263; vid skjutning med raketgevär, 1955 s. 76;
vid provskjutning med sjöartilleri, 1950 s. 273; vid provskjutning med
kustartilleripjäs, 1951 s. 45; — frågor om ansvar och ersättningsskyldighet
med anledning av en i oktober 1948 å kryssaren Gotland inträffad
skjutolycka, 1952 s. 190; — avhjälpande i visst fall av olägenheter för
ortsbefolkningen i samband med skjutövningar, 1955 s. 135; -— säkerhetsanordningar
vid demonstrationsskjutningar vid Carl Gustafs stads gevärsfaktori,
1960 s. 144; -— se även Militärhäkte, Vakttjänst.

Skyddsgrop, se Stridsvagn.

Skyddskoppympning, straff för vägran att underkasta sig ympning, 1951
s. 177.

Skyttetävling, se Tävlingar.

Spioneri, utredning föranledd av flaggunderofficers lagförande för spioneri,
1953 s. 158.

Spritdrycker, beslag å och förverkande av spritdrycker m. m. vid onykterhet
i tjänsten och vid fylleri, 1957 s. 44 o. 1960 s. 246.

Sprängmedel, åsidosättande av gällande säkerhetsföreskrifter vid transport
av sprängmedel, 1955 s. 85.

Statsåklagare, se Åklagare.

Strafföreläggande, angående anteckning i militärt straffregister och å kontrollkort
av strafföreläggande i militärt mål, 1952 s. 248 o. 1953 s. 236.

Straffkommendering, jfr Tillrättavisning.

Straffkort, se Militärt straffregister.

Straffmätning, se Dom, Övergivande av post.

Stridsvagn, fråga huruvida en vänjningsövning, därvid en stridsvagn framfördes
över med trupp bemannade skyddsgropar, planlagts och genomförts
med erforderlig omsorg, 1956 s. 152; — fråga angående behovet av
allmänna säkerhetsföreskrifter vid övningar av ifrågavarande slag, 1956
s. 152.

Studiebesök, se Befästning.

Stämning, fråga om ledamot av domstol underlåtit att föranstalta om utfärdande
och delgivning av stämning i brottmål, 1960 s. 72.

Svikande av försvarsplikt, se Simulation.

Säkerhetsföreskrifter och säkerhetsåtgärder, se Handgemäng, Handgranatkastning,
Militärhäkte, Pansarskott, Raketgevär, Simövningar, Skadestånd,
Skjutning, Sprängmedel, Stridsvagn, Vakttjänst, överskeppning.

Säkerhetstjänst, vissa förhållanden berörande den militära säkerhetstjänsten,
1953 s. 189.

Tillhörighet till förband, innebörden av det i 71 § militära rättegångslagen
förekommande uttrycket »den avdelning, till vilken den misstänkte hör»,
1953 s. 94.

289

Tillrättavisning, får ej användas med mindre förutsättningar föreligga för
åläggande av straff för förseelsen i disciplinär ordning, 1950 s. 84 _o. 243,
1952 s. 139 o. 1953 s. 87; — må ej meddelas innan den felande lämnats
tillfälle att förklara sig, 1953 s. 87; — fråga om samtidigt användande
för olika förseelser av disciplinstraff och tillrättavisning, 1950 s. 217; —
vakttjänstgöring utom tur ålagd av förman utan tillrättavisningsrätt, 1950
s. 44 o. 1954 s. 31; — tillämpning av en i lag icke medgiven form av tillrättavisning,
1956 s. 81; — upphävande av tillrättavisning, 1950 s. 225 o. 1953
s. 87; — fråga i visst fall huruvida tillrättavisningsrätten vid kompani
kunnat, med förbigående av tillrättavisningsberättigad kompanichef, uppdragas
åt högre chef, 1957 s. 43; — tillrättavisningsrätt tillkommer ej stabschef
vid försvarsområdesstab och militärbefälsstab, 1958 s. 83; — fråga
om ändrade bestämmelser angående tillrättavisningsrätt gentemot fast
anställt underbefäl med vederlikar, 1959 s. 243; — se även Tillrättavisningsförteckning,
Vapenfria värnpliktiga. Jfr Verkställighet av tillrättavisning.

Tillrättavisningsförteckning, innebörden av föreskrifter rörande vad som
skall antecknas i tillrättavisningsförteckning, 1951 s. 204 o. 1959 s. 119;

_vissa frågor angående granskning av tillrättavisningsförteckning, 1951

s. 205; — tillvägagångssätt för antecknande av anmärkningar framkomna
vid granskning av tillrättavisningsförteckning, 1954 s. 88; — utdrag ur
tillrättavisningsförteckning bör ej införskaffas i disciplinmål eller annat
militärt mål, 1951 s. 205.

Tillrättavisningsrätt, se Tillrättavisning.

Tilltalsord, fråga om överordnads användande av tilltalsordet »du» till menig,
1954 s. 144 o. 1955 s. 66.

Tjänst, innebörden av uttrycket »innehar tjänst vid krigsmakten» i 3 § militära
rättegångslagen, 1951 s. 192 o. 1955 s. 107; — underlydande har
beordrats till arbete som ej ingått i hans tjänst, 1954 s. 31, 1956 s. 139 o.
1957 s. 103, jfr 1950 s. 56 o. 1954 s. 148; — se även Bisyssla.

Tjänstduglighet, se Inskrivningsförordningen. Jfr Läkarbesiktning, Läkarintyg.

Tjänstebil, missbruk av, 1951 s. 125, 1954 s. 18, 1955 s. 151 o. 1960 s. 115, jfr
1957 s. 27; ■— se även Resekostnad.

Tjänstefel, straffbestämmelserna i 25 kap. 4 § och 26 kap. 18 § strafflagen
subsidiära i förhållande till andra straffbud, 1951 s. 187; — tjänstefel eller
egenmäktigt förfarande, 1957 s. 27; — tjänstefel eller lydnadsbrott, 1958
s. 67. Jfr Oskickligt beteende, Simulation, Undanhållande, övergivande av
post. Se även Civil befattningshavare, Disciplinmål, Olämpligt uppträdande,
Stämning, Tilltalsord, Tävlingar.

Tjänstemeddelande, stabschef har avlåtit viss framställning å högre chefs
vägnar (»enligt uppdrag») utan att härutinnan ha erhållit erforderligt
särskilt bemyndigande, 1956 s. 48.

Tjänstemissbruk, se Materiel, Privat uppdrag.

Tjänsteplikt, se Tävlingar, Ämbetsman.

Tjänsteresa, se Resekostnad. Jfr Traktamente.

Tjänstetillsättning, åsidosättande av tillbörlig omsorg och noggrannhet vid
avgivande av yttrande beträffande sökande till vissa befattningar, 1960
s. 114.

290

Tjänsteutövning, fråga om ledamot av domstol gjort sig skyldig till medhjälp
till obehörig tjänsteutövning av domaraspirant, 1960 s. 72. — Se även
Onykterhet i tjänsten.

Tjänsteväg, vid anmälan om brott, 1953 s. 72. Jfr Anmälan.

Tjänstgöring, värnpliktig har felaktigt hemförlovats på grund av sjukdom
och ej fått tillgodoräkna sjukdomstid såsom fullgjord tjänstgöring, 1960 s.
149; -— se även Arreststraff, Verkställighet av disciplinstraff.

Tjänstgöringsplats, chef som hänskjutit militärt mål till åklagaren skall, om
tjänstgöringsplatsen för den misstänkte ändras, underrätta eventuell ny
bestraffningsberättigad chef jämte åklagaren, 1957 s. 35.

Tjänstgöringsställe, innebörden av detta uttryck i 26 kap. 11 § strafflagen,
1951 s. 183, 1954 s. 270 o. 1956 s. 143.

Tjänstledighet, anmärkning mot handläggning av ansökan om tjänstledighet
med anledning av nära anhörigs sjukdom, 1951 s. 120; — för värnpliktiga
med anledning av kallelse till domstol, 1953 s. 138. Jfr Traktamente.

Trafikbrottslagen, fråga huruvida lagen om straff för vissa trafikbrott är tilllämplig
med avseende å väg inom inhägnat kasernområde, 1956 s. 74; -—
fråga om bilförare genom att i uttröttat tillstånd föra bil gjort sig skyldig
till vårdslöshet i trafik, 1960 s. 71, jfr Transport.

Trafikmål, mål om ansvar å krigsman för oaktsamhet vid förande av kronans
motorfordon handlägges såsom militärt brottmål, 1951 s. 191 o. 195;

— angående skyldighet för domstol att lämna meddelande om skadeståndskrav
mot förare av krigsmaktens motorfordon, 1953 s. 249 o. 1954
s. 245. Jfr Kasernområde.

Traktamente, värnpliktigs rätt till traktamente vid resor i samband med
tjänstledighet och övningsuppehåll, 1955 s. 181.

Transport, frågor rörande vissa från hälsovårdssynpunkt påtalade förhållanden
i samband med biltransporter för förflyttning av trupp, 1956 s. 144;

— fråga om motorförare erhållit tillräcklig vila före motormarsch, 1960
s. 157, jfr Trafikbrottslagen. Se även Sprängmedel.

Tryckfrihetsförordningen, angående meddelande till tidningsredaktion av
uPP8''ft °m förhållanden varom kännedom erhållits i tjänsten genom upplysning
av förtrolig natur, 1959 s. 129; — inskränkning i rätten att å vissa
fritidslokaler framlägga tryckta skrifter, 1950 s. 276; — för kustfloltan
utfärdade order ha innehållit felaktiga uppgifter angående vilka tidningar
som icke fingo framläggas å nämnda lokaler, 1952 s. 205; — fråga huruvida
visst uttalande av militär myndighet tryckfrihetsrättsligt innefattat
hinder i enskild förenings publicistiska verksamhet, 1954 s. 153; — angående
utspridande av vissa skrifter vid trupp eller å flottans fartyg, 1954
s. 278; -— se även Allmänna handlingar. Jfr Förening.

Tuberkulos, jfr Lungtuberkulos.

Tystnadsplikt, vissa spörsmål rörande läkares tystnadsplikt, 1957 s. 107; —
fråga om tystnadsplikt angående förhållanden varom kännedom erhållits
i tjänsten genom upplysning av förtrolig natur, 1959 s. 129.

Tävlingar, sjukvårdspersonal vid krigsmakten har utan stöd av gällande bestämmelser
kommenderats att å fritid tjänstgöra såsom olycksfallsberedskap
vid av civil organisation anordnade ryttartävlingar, 1956 s. 139; —
värnpliktiga ha utan stöd av gällande bestämmelser kommenderats att
tjänstgöra såsom markörer vid civil skyttetävling, 1957 s. 103; — vissa
spörsmål rörande anordnandet av militära skidtävlingar i stark kyla, 1957

291

s. 86; — fråga om krigsman, som frivilligt anmält sig till deltagande i
militär idrottstävling men uteblivit, gjort sig skyldig till tjänstefel, 1951
s. 84; — se även Kommendering.

Undanhållande, gränsdragningen mellan undanhållande enligt 26 kap. 11 §
strafflagen och tjänstefel enligt 18 § samma kapitel, 1951 s. 181, 1952 s.
146 o. 1956 s. 143; — beräkning av frånvarotid vid ådömande av straff för
undanhållande (rymning), 1958 s. 96 o. 203, 1960 s. 235; -— fråga om samtidigt
tillämpande av straffbestämmelserna för undanhållande (rymning)
och lydnadsbrott (tjänstefel), 1953 s. 68; — innebörden av uttrycket
tjänstgöringsställe i 26 kap. 11 § strafflagen, 1951 s. 183, 1954 s. 270 o.
1956 s. 143; — se även övergivande av post. Jfr Eftertjänst.

Underskrift, bestraffningsberättigad befattningshavare, som meddelat beslut
i disciplin- eller ersättningsmål, skall egenhändigt underteckna beslutet,
1956 s. 91; — se även Tjänstemeddelande.

Ungdomsfängelse, se Åtal.

Uppfinning, frågor om handläggning av ärenden angående ersättning för
uppfinningar inom försvaret och spörsmål om principerna för bestämmande
av sådan ersättning, 1960 s. 182.

Upphandling, fråga om regementsintendents behörighet att självständigt handlägga
upphandlingsärenden, 1951 s. 171; — felaktig handläggning av upphandlingsärende,
1955 s. 158 o. 1956 s. 129.

Uppsåt, innebörden av kravet på uppsåt vid tillämpning av straffbestämmelsen
för undanhållande i 26 kap. 11 § strafflagen, 1951 s. 184.

Utegångsförbud, innebörden av föreskriften att utegångsförbud får avse högst
sju dagar, 1951 s. 191; — verkställighetstiden vid utegångsförbud, som
bestämts till visst antal dagar understigande sju, 1951 s. 191; — i tillrättavisningsförteckningen
skall angivas vilket område utegångsförbudet
avser, 1951 s. 204.

Utredning, kompanichef har utan befogenhet verkställt utredning i militärt
mål, 1954 s. 85; — åklagare är skyldig underrätta bestraffningsberättigad
befattningshavare om inledd brottsutredning i militärt mål även om utredningen
ej är att anse såsom förundersökning, 1960 s. 82; — se även Flyghaveri,
Förhör, Förundersökning, Militärförhör.

Utrikesvistelse, innebörden av föreskrifterna i tjänstereglementet för krigsmakten
om inhämtande av tillstånd att vistas utrikes, 1951 s. 122.

Utspisningsnämnd, tillrättavisning meddelad ordförande i utspisningsnämnd
för underlåtenhet att i föreskriven utsträckning avhålla sammanträden
med nämnden, 1951 s. 69.

Vakttjänst, skyldighet för fartygschef att kontrollera att personal, som utrustas
med eldhandvapen för vakttjänst, äger erforderliga kunskaper och
färdigheter beträffande vapnets handhavande, 1952 s. 226; — särskilda
säkerhetsanordningar till förhindrande av vådaskott vid användning av
kulsprutepistoler under vakttjänst, 1954 s. 104, 1955 s. 131 o. 1959 s. 177;
— se även Tillrättavisning, övergivande av post.

Vapenfria värnpliktiga, tillrättavisning av vapenfri värnpliktig som ej står
under militärt befäl, 1950 s. 425; — se även Hämtningskungörelsen.

Vapenvägran, åtgärder av militär befattningshavare då värnpliktig förklarar
sig av samvetsskäl icke vilja fullgöra militärtjänst, 1959 s. 217; — se även
Resning.

292

Verksstadga, frågor rörande tillämpningen av en föreslagen allmän verksstadga,
1955 s. 204.

Verkställighet av disciplinstraff, fråga om utverkande av överrätts förordnande
att av underrätt ålagt disciplinstraff icke skall verkställas i avbidan
på lagakraftägande dom eller beslut, 1951 s. 201; — fråga om verkan
av bestraffningsberättigad befattningshavares beslut att av honom
ålagt disciplinstraff ej skall gå i verkställighet, 1950 s. 217; — arreststraff
får ej verkställas om samtidigt till verkställighet föreligger straffarbetseller
fängelsestraff, 1955 s. 118; — verkställighet av arreststraff i annat
militärhäkte än vid den dömdes eget förband, 1950 s. 212; — förfarandet
vid verkställighet av arreststraff då den straffskyldige icke längre är
tjänstgöringsskyldig, 1951 s. 95 o. 190, 1952 s. 177, 1953 s. 274 o. 1956 s.
117; — felaktiga åtgärder vid handläggning av ärende angående införpassning
till militärhäkte av i tjänst icke varande värnpliktig för undergående
av arreststraff, 1956 s. 117; — fråga huruvida då av ett arreststraff om
femton dagar de fem första enligt förordnande i straffbeslutet verkställts
med tjänstgöring straffet i övrigt må verkställas utan tjänstgöring, 1952
s. 176; — förordnande att arreststraff med hänsyn till den dömdes tjänstgöringsförhållanden
skall verkställas med tjänstgöring må meddelas endast
i samband med straffets åläggande, 1952 s. 178; — bestraffningsberättigad
chef äger icke ändra i straffbeslut meddelad föreskrift att arreststraff
skall verkställas med tjänstgöring, 1955 s. 118; — vissa spörsmål
rörande straffarrestants sysselsättande med arbete under arresttiden, 1957
s. 74; — åtgärder för verkställande av arreststraff då med hänsyn till den
dömdes hälsotillstånd för verkställigheten föreligger hinder, vars varaktighet
icke kan närmare bedömas, 1952 s. 179; — innebörden vid sammanläggning
av arreststraff av uttrycket i 9 § disciplinlagen »förekomma p å
en gång till verkställighet», 1955 s. 116; — frågor om verkställande med
eller utan tjänstgöring av arrest efter sammanläggning av flera arreststraff
eller efter avbrott i sådant straff, 1951 s. 190; — förnyat förordnande
om verkställighet efter avbrott i arreststraff, 1951 s. 203; — beräkning
av strafftid vid avbrott i verkställigheten av arreststraff, 1951 s. 191;
— arrest utan bevakning (enligt den numera upphävda strafflagen för
krigsmakten), 1950 s. 32; — verkställighet av arreststraff i samband med
krigsförbandsvisa repetitionsövningar, 1953 s. 267; — felaktigt förfarande
vid handläggning av ansökan om uppskov med verkställighet av arreststraff,
1955 s. 110; — se även Arreststraff, Militärhäkte. Jfr Nöjdförklaring.

Verkställighet av tillrättavisning, fråga huruvida tillrättavisning som meddelats
icke kasernerad personal i form av förbud att på fritid vistas utom
bostaden innefattar hinder att lämna densamma för intagande av måltid,
1950 s. 249; —- innebörden av föreskriften att ålagd tillrättavisning omedelbart
skall gå i verkställighet, 1951 s. 101 o. 1952 s. 186; — fråga huruvida
värnpliktig som enligt tillrättavisningsbeslut icke får lämna kompaniförläggningen
äger deltaga i frivillig fritidsundervisning utom kompaniförläggningen,
1952 s. 183; — se även Utegångsförbud. Jfr Tillrättavisning.

Visitation, se Kroppsvisitation.

Vitsord, se Allmänna handlingar, Betyg.

Vittne, se Vittneskallelse.

Vittnesförhör, jfr Vittneskallelse.

293

Vittneskallelse, vittne i brottmål får ej i vittneskallelsen föreläggas att före
vittnesförhöret »taga del av förundersökningsprotokollet», 1957 s. 46.

Våld, mot underlydande krigsman, 1953 s. 14, 1954 s. 67 o. 1955 s. 15; —
gränsdragningen mellan 26 kap. 7 § strafflagen (våld eller hot mot krigsman)
och 10 kap. 1 § samma lag (våld eller hot mot tjänsteman), 1957
s. 26.

Väg, se Kasernområde, Trafikbrottslagen, Vägtrafikförordningen.

Vägtrafikförordningen, fråga huruvida vägtrafikförordningen är tillämplig
med avseende å väg inom inhägnat kasernområde, 1956 s. 74.

Vänjningsövning, se Stridsvagn.

Värnpliktslagen, angående tillgodoräknande som fullgjord värnpliktstjänstgöring
av tid för verkställande av disciplinstraff, 1952 s. 245 o. 1953 s.
273; — yttrande i anledning av remiss angående ändring av gällande
föreskrifter rörande den nomadiserande lappbefolkningens värnpliktsförhållanden,
1952 s. 285; — vissa spörsmål om straffbeläggande av värnpliktigs
underlåtenhet att förvara och taga del av mottagen order om
tjänstgöring enligt 28 § värnpliktslagen, 1951 s. 218 o. 1955 s. 191; —
fråga om sådan lagändring att mål rörande vissa förseelser mot värnpliktslagen
icke skola anses såsom militära mål, 1955 s. 193 o. 1956 s. 166; —
angående prövning i vissa fall av värnpliktigas krigsduglighet och krigsanvändning,
1953 s. 237, 1956 s. 166 o. 1957 s. 141; — se även Beredskapsövning.

åklagare, landsfogde i vissa fall åklagare i militära mål, 1951 s. 199; —
angående behov av förstärkning av tillgången på åklagar- och polispersonal,
som har att ombesörja utredning i militära mål, 1951 s. 223, 1953
s. 233 o. 1956 s. 189; — underlåtenhet att verkställa utredning som varit
erforderlig, 1950 s. 13; — tillsynen i fråga om anhållanden av för brott
misstänkta, 1955 s. 209; — angående distriktsåklagares skyldighet att i
vissa fall inhämta statsåklagares medgivande till anställande av åtal, 1956
s. 102; — se även Fullföljdsrätt, Förundersökning, Militära mål, Rättegångskostnad.
Jfr Tjänstgöringsplats.

Åtal, i militärt mål mot den som tidigare blivit dömd till ungdomsfängelse,

1953 s. 104; — behörig domstol vid åtal i militärt mål, 1953 s. 94; — utvidgning
av väckt åtal, 1956 s. 103; — se även Åklagare.

Åtalseftergift, 1951 s. 196.

Återkallelse, påverkan att återkalla hos militieombudsmannen gjord anmälan,
1958 s. 17.

Ämbetsansvar, 1951 s. 190, 192 o. 198, 1955 s. 105.

Ämbetsbrott, jfr Ämbetsman.

Ämbetsman, ämbetsmans åsidosättande av tjänsteplikt genom allmänt brott,

1954 s. 267. Jfr Våld.

Ämbetsverk, författningsenligheten av inom visst ämbetsverk utan tillstånd
av Kungl. Maj:t vidtagen organisationsändring och av därefter inom verket
tillämpad ordning för vissa ärendens handläggning, 1955 s. 165; —
innebörden av det i instruktionen för vissa ämbetsverk förekommande
uttrycket »därtill utsedd befattningshavare», 1955 s. 180; — högre chef
har i samarbetet med underordnade tjänstemän förbigått den som med
självständigt ansvar utövat det närmaste chefskapet över dessa, 1955 s.
181: — se även Vcrksstadga.

294

örlogsfartyg, se Fartyg.

övergivande av post, räckvidden av straffbestämmelsen för övergivande av
post, 1951 s. 185; — tillämpning av straffbestämmelsen för övergivande
av post, då vaktpost somnat under posttjänstgöring, 1955 s. 92; — underlåtenhet
att inställa sig till anbefalld vakttjänstgöring kan icke bliva att
bedöma som övergivande av post, 1954 s. 74; — fråga om samtidigt tillämpande
av straffbestämmelserna för övergivande av post och undanhållande,
1952 s. 148; — straffmätning vid ådömande av ansvar för övergivande
av post under fredstid, 1955 s. 92.

överskeppning, vissa spörsmål rörande säkerhetsbestämmelser för övningar
i övergång av vattendrag (överskeppning) med s. k. patrullbåt, 1957 s. 124.
övningsflygning, föreskrifter rörande övningsflygning i samband med tjänsteuppdrag
eller ledighet, 1953 s. 230.
övningsuppehåll, jfr Traktamente.