JUSTITIEOMBUDSMANNENS

ÄMBETSBERÄTTELSE

AVGIVEN TILL RIKSDAGEN

ÅR 1960

STOCKHOLM 1960

IVAR HjEGGSTRÖMS BOKTRYCKERI AB

•• %

INNEHALL

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse

Inledning

Sid.

I. Redogörelse för ärenden rörande domstols-, åklagar- och
exekutionsväsendet samt fångvården

A. Åtal

1) Åtal mot borgmästaren Hans Johansson för försummelse att färdigställa dom i avgjort
mål ...................................................................

2) Åtal mot kriminalassistenten Erik Rennel för felaktigt förfarande genom att i sam band

med förundersökning till enskild person utlåna en polisen tillhörig bandinspelningsapparat
för att denne skulle kunna upptaga ett väntat telefonsamtal med
annan person, därvid den senare icke skulle underrättas om att samtalet komme
att inspelas .................................................................

B. Vissa ärenden som föranlett erinringar eller andra uttalanden

1) Skriftväxling med ordföranden i Högsta domstolen angående domares rätt att biträda

enskild med utlåtande i förestående eller pågående rättegång ....................

2) Tolkningen av stadgandet i 21 kap. 55 § jorddelningslagen om att besvärstalan, som
ej fullföljts på föreskrivet sätt, skall av ägodelningsdomaren avvisas. Tillika fråga
om skyldighet för domare att vidarebefordra till JO ställda skrifter, vilka inkommit

till domaren ................................................................

3) Lämpligheten av att domare besöker brottsplats och därvid erhåller upplysningar av

utredningsmännen ...........................................................

4) Bristfällig utredning i ärende om adoption av finskt barn........................

5) Fråga om behov av särskilda åtgärder till förekommande av att svenska medborgare

genom kallelser till förhör inför katolsk myndighet vilseledas om sina skyldigheter
att iakttaga sådana kallelser..................................................

6) Fråga huruvida — i mål om otukt med barn under 15 år — åklagaren bort vidtaga

åtgärd till förhindrande av fortsatt brottslighet samt, då. sådan åtgärd ej vidtagits,
huruvida barnavårdsnämnd ägt ingripa ........................................

7) Angående försvarares rätt att — i samband med pågående förhör — i enrum meddela
sig med den anhållne eller häktade .......................................

8) Oriktigt förfarande av stadsfogde att inför jul- och nyårshelger meddela generellt

anstånd med uttagande genom införsel av skatt och böter........................

9) Äger stadsfogde driva inkasseringsrörelse? Fråga härvid huruvida utförande av

inkasseringsuppdrag grundar jäv för utmätningsman att handlägga verkställighetsärende
rörande samma fordran................................................

10) Vägsamfällighet har beslutat uttaxera medel för att täcka vissa kostnader. Fråga

huruvida utmätningsman — på grund av förment fel i debiteringslängden — ägt
vägra begärd verkställighet för uttagande av debiterat belopp, oaktat debiteringslängden
icke klandrats vid domstol ........................................... 81

11) Platsbristen i säkerhetsanstaltema ............................................ 84

C. Framställningar till Konungen

1) Framställning om ersättning åt enskild person för skada, som uppkommit därigenom

att en i lagsökningsmål ingiven växel av misstag utlämnats till obehörig.......... 89

2) På grund av otillräcklig medelstilldelning har en ganska betydande del av kostnaderna
för domsagornas expenser, vilka enligt lag skola gäldas av staten, övervältrats

på tingslagen. Framställning till Konungen om rättelse.......................... 93

D. Anteckningar rörande iakttagelser vid inspektioner m. m.

Domstolsväsendet

1) Arbetsbalanser hos domstolar m. fl........................................... 9g

2) Bör domstol taga initiativ till återupptagande av vilandeförklarat tvistemål? ...... 97

3) Fråga om skyldighet för köpare av avbetalningsgods att återlämna godset utan

vidräkning ..................................... 9g

4) Skriftlig förberedelse ........................................................ 100

5) Partsförhör utom huvudförhandling. Tillika fråga huruvida moder i mål om hennes

barns äktenskapliga börd kan höras såsom vittne .............................. 100

6) Kvittning av kostnader i faderskapsmål ...................................... 101

7) Bodelningsfrågor ............................................................ 102

8) Domsbevis .................................................................. 103

9) Lagsökningslagen ............................................................ 104

10) Lösen- och stämpelförordningama ............................................ 105

11) Fullföljdshänvisning i mål om omyndigförklaring .............................. 112

12) Domförhet i ärenden om överflyttande av vårdnad ............................ 112

13) Anstånd med erläggande av arvsskatt ........................................ 112

14) Vissa ofta förekommande smärre fel vid handläggning av mål och ärenden........ 114

Åklagarväsendet

15) Om skyldighet att angiva skäl för nedläggande av åtal .......................... 116

16) Om jämkning av dagsbot .................................................... H7

17) Lokala trafikföreskrifter, fastställda med stöd av 1868 års ordningsstadga, ha upphört
att gälla .......................................................

18) 23 kap. 18 § BB ....................................................... '' ’ n8

19) Saköreslängd .................................................. Ug

Exekutionsväsendet

20) Handräckning för återtagande av avbetalningsgods ............................ 118

21) 13 § lagen om fri rättegång .................................... 122

22) 192 § UL ..............................................123

23) Om innehållet av borgensförbindelse i avhysningsmål .......................... 125

Fångvården

24) Dröjsmål med överförande av straffriförklarade från sinnessjukavdelning vid fångvården
till sinnessjukhus ............................................ 425

Sid.

II. Redogörelse för ärenden av förvaltningsrättslig beskaffenhet

A. Åtal och disciplinär åtgärd

1) Åtal mot t. f. landsfiskalen Jan-Åke Bodin för obehörig tv&ngsförflyttning av zige narsällskap

från bad- och campingplats ........................................

2) Åtal mot t. f. komministern Johan Pettersson för obehörigt förfarande att nedriva

affischer om frireligiöst möte m.m...........................................

3) Åtal mot överläkaren S. V. Westberg för förment felaktigt förfarande genom att i ett

flertal fall i strid mot vetenskap och beprövad erfarenhet företaga operativa ingrepp
på kvinnor av beskaffenhet att medföra sterilitet ..............................

4) Disciplinär åtgärd mot provinsialläkaren Morgan Symreng för utfärdande av oriktigt

läkarintyg, grundat på okontrollerade uppgifter ................................

127

153

159

163

B. Vissa ärenden som föranlett erinringar eller andra uttalanden

1) Farlig alkoholmissbrukare har till följd av bristfällig polisutredning frigivits och
därefter begått våldsdåd. Tillika fråga om behörigheten för polismän att besluta om
frigivning eller omhändertagande av alkoholmissbrukare, som misstänkes vara farlig

2) Nykterhetsnämnd har, på grundval enbart av en enstaka fylleriförseelse, i flera fall

kallat vederbörande till förhör inför nämnden i dess helhet. Fråga om förfarandet
vid nämndens undersökning i dylika fall samt om förutsättningarna och formerna för
nämndens ingripanden .......................................................

3) Fråga om intagning på sinnessjukhus grundats på tillräckliga skäl ...............

4) Fråga om tillräckliga skäl förelegat för intagning å sinnessjukhus och om lämplig heten

av att intagning sker på grund av vårdattest, utfärdad av sjukhusets chef.
Tillika spörsmål om sjukvårdsläkare vid prövning av vårdbehovet utsatts för otillbörlig
påtryckning från sjukhuschefens sida. Fråga även om intagen lagligen kunnat
överflyttas från en avdelning till annan och om överflyttningen avsett att fa till
stånd viss utgång av prövningen av vårdbehovet ..............................

5) Fråga om patient, som vårdats å sinnessjukhus 1921—1956, bort utskrivas långt

tidigare än som skett. Tillika fråga om fog funnits för överflyttning från öppen till
sluten avdelning ............................................................

6) Spörsmål om fog funnits för intagning och kvarhållande å sinnessjukhus och om den

intagne bort förvägras att anlita advokat och att vid domstol höra vittnen om
sådant, som var av betydelse för att bedöma vårdbehovet. Tillika fråga om den
intagne bort hänföras till den kategori patienter, som begått mot annans säkerhet
riktat brott (O-fall), oaktat vederbörande åklagare funnit bevisningen icke vara tillräcklig
för åtal .............................................................

7) Å sinnessjukhus vårdad person, som ansetts icke böra betros med att inneha vapen,

har vid flera tillfällen efter utskrivningen — även lång tid därefter — utsatts för
polisförhör angående eventuellt vapeninnehav. Frågor rörande förutsättningarna och
formerna för polisutredning i sådana fall ......................................

8) I handeln ha förekommit importerade karamellklubbor innehållande färgämne, som
ej varit godkänt enligt livsmedelsstadgans bestämmelser. Fråga om vilka åtgärder
som i anledning därav ägt vidtagas av hälsovårdsnämnd och medicinalstyrelsen ...

9) Fråga huruvida länsstyrelse är skyldig att ex officio inhämta upplysning om förut sättningar

för utbetalning av nedsatt belopp jämlikt 9 kap. 69 § vattenlagen. Tillika
fråga huruvida länsnotarie, som vid muntlig begäran av sakägare att utfa nedsatt
belopp lämnat denne felaktig uppgift om nämnda förutsättningar, därigenom åsidosatt
sin tjänsteplikt..........................................................

169

174

181

193

210

217

229

234

249

Sid.

10) Fråga huruvida sökande av drosktrafiktillstånd med hänsyn enbart till hög ålder

må anses olämplig som tillståndshavare ....................................... 258

11) Vigselskyldig präst har om trolovade — vilka fått barn före äktenskapet — fällt

uttalanden, som föranlett dessa att vända sig till annan vigselförrättare.......... 263

12) Föreligger besvärsrätt för hyresgäst med avseende å länsbostadsnämnds beslut angående
fördelning av totalhyra i tertiärbelånade fastigheter? .................... 268

13) Fråga om skolmyndighets befogenhet att på grund av uppkommet motsatsförhållande

mellan lärare och vissa elever i gymnasium medgiva de senare befrielse från deltagande
i lärarens undervisning ................................................ 270

14) Fråga om vidgade möjligheter för tullmyndighet att inom rimlig tid avskriva fordran

på ådömd ersättning för olovligen införda spritdrycker.......................... 274

15) Äger kronan vid återbetalning av överskjutande skatt kvittningsvis göra avdrag för

andra kronans fordringar än sådana som avses i 68 § uppbördsförordningen? Tillika
fråga om tillämpningen av 58 § utsökningslagen ............................... 278

16) Äger utmätningsman, som vid indrivning av skatt medger den skattskyldige betal ningsanstånd,

betinga sig säkerhet för skattefordringen? ........................ 291

17) Fråga om vad vid redovisning till kronan av försäljningsmedel för hittegods må —
utöver direkta försäljningskostnader — avdragas såsom polismyndighetens kostnader

i anledning av fyndet ....................................................... 300

18) Sedan polisorganisation i skrivelse till stadskollegium framfört anmärkningar mot

kommunal tjänsteman, uppkommer fråga huruvida förfarandet kan innefatta tjänstefel
av vederbörande polismän. Tillika fråga om JO:s tillsyn på det kommunala området
....................................................................... 304,

19) Vid 1958 års kommunalval ha valförrättare i ett flertal valdistrikt åsidosatt gällande

föreskrifter i fråga om sigillering av valsedelsomslag med påföljd att nya val måst
företagas. Tillika fråga i vilken utsträckning valförrättare äro underkastade ämbetsansvar.
..................................................................... 306

C. Framställningar till Konungen

1) Framställning angaende åtgärder i syfte att undanröja ur rättssäkerhetssynpunkt

föreliggande missförhållanden i fråga om tillämpningen av lagstiftningen rörande
försörjningspliktigas intagande i arbetshem .................................... 311

2) Framställning angående ändring av nykterhetsvårdslagen i syfte bl. a. att tillgodose

kravet på klara bestämmelser om befogenhet för polisen att under erforderlig tid för
utredning kvarhålla alkoholmissbrukare, som misstänkes vara farlig .............. 345

3) Framställning om införande i förordningen om explosiva varor av föreskrift om
befogenhet för polisen att vid fara för missbruk provisoriskt omhändertaga explosiv

vara ....................................................................... 355

4) Framställning rörande straffriförklarades sjukförsäkringsförmåner i vissa fall ...... 357

5) Framställning angående behovet av närmare anvisningar om vad polischef har att

iakttaga med avseende å polispersonalens vidareutbildning ...................... 359

6) Framställning angående förtydligande av 60 § första stycket utlänningskungörelsen 363

D. Anteckningar rörande iakttagelser vid inspektioner m. m.

1) Förfarandet i taxeringsnämnd ................................................ 366

2) Förfarandet i prövningsnämnd ............................................... 379

3) Dröjsmål med handläggning av skattemål ..................................... 372

4) 50 § 1 mom. nionde stycket taxeringsförordningen ............................. 373

5) Om befrielse från nöjesskatt .................................................. 374,

6) Om kvittning av ogulden automobilskatt mot överskjutande preliminär skatt...... 371

Sid.

7) Fråga om särskild investeringsavgift kunnat utdömas såsom skadestånd i brottmåls process

.....................................................................

8) Länsbostadsnämnd har beslutat återkräva felaktigt utbetalade bostadsbidrag utan att

tillfälle dessförinnan beretts bidragstagaren att yttra sig. Fråga om förfarandet i
sådana fall och om förutsättningarna för återbetalningsskyldighet ................

9) Innebörden av länsstyrelses befogenhet enligt nykterhetsvårdslagen att i samband

med beviljande av villkorligt anstånd med verkställighet av beslut om tvångsintagning
av alkoholmissbrukare — åt nykterhetsnämnd uppdraga att besluta om lydnadsföreskrifter.
.................................................................

10) Tillfälligt omhändertagande av alkoholmissbrukare..............................

11) Verkställighet av beslut om alkoholmissbrukares tvångsintagnmg ................

12) Bamavårdslagen ............................................................

13) Allmänna ordningsstadgan ...................................................

14) Lösen- och stämpelförordningama ............................................

15) Fråga i vissa fall om vem som i kyrkobok bör antecknas såsom fader till barn, som

fötts efter äktenskaps upplösning .............................................

375

376

379

385

388

389
393
398

400

in. Framställning till riksdagen om anslag för upprättande av register

till justitieombudsmannens ämbetsberättelser lör åren 1911-1960. . 402

Bilaga

Förteckning över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser från
justitieombudsmannen före den 1 januari 1959 och vari under år 1959 åtgärd vidtagits
eller vilka vid samma års slut ännu voro på Kungl. Maj:ts prövning beroende, jämte
kortfattad uppgift om ärendenas behandling ...................................... 405

Senast upprättade sakregister är intaget i 1957 års ämbetsberättelse.

-tf £j.v

* ns - .-ia rrijv

-a- vai ''? m''<* ?^./-i J.ahnfh^.ir?* fr. jo. o>; 71: >,.» ;T

. ■ ijlijjh*

•.''•''J-r - ro,/ ,*

Till RIKSDAGEN

Jämlikt 18 § i den för riksdagens ombudsmän gällande instruktionen får
jag härmed avlämna berättelse angående justitieombudsmansämbetets förvaltning
under år 1959.

Härvid får jag till en början meddela, att jag begagnat mig av semester
under tiderna den 20—den 31 maj och den 7—den 26 september samt åtnjutit
ledighet för utförande av mig anförtrott offentligt uppdrag under
tiderna den 13—den 17 januari, den 6—den 18 april och den 16—den 21
november. Under nämnda tider har min av riksdagen utsedde ställföreträdare,
hovrättsrådet Ulf Lundvik, förestått ämbetet. För att få tillfälle att
ägna erforderlig tid åt de ur principiell synpunkt viktigaste ärendena och
för att nedbringa förefintlig arbetsbalans har jag vidare med stöd av 24 §
andra stycket instruktionen för riksdagens ombudsmän uppdragit åt Lundvik
att under tiderna den 1 mars—den 5 april, den 1—den 19 maj, den

1_den 19 juni, den 6 augusti—den 6 september, den 27 september—den

15 november och den 22 november—den 17 december förrätta a ämbetet
ankommande göromål med avseende å ärenden, vilkas avgörande jag icke
själv förbehållit mig.

I fråga om den ordinarie personalen vid justitieombudsmansexpeditionen
har icke någon förändring inträffat.

På sätt framgår av ämbetsberättelsen till 1959 års riksdag uppgick
antalet av de från ar 1958 till år 1959 balanserade, under handläggning
härstädes varande ärendena till...................... 350

Antalet under år 1959 diarieförda ärenden har uppgått till 1 022
(mot 1 020 under år 1958 och 1 009 under år 1957). Av dessa avsågo
19 justitieombudsmansämbetets organisation och dylikt. Av återstående
1 003 under år 1959 diarieförda ärenden ha anhängiggjorts

genom klagomål ......................................... 7gg

på grund av tidningsartiklar .............................. 39

på grund av anmärkning vid inspektion eller eljest........... 184

Summa balanserade och inkomna ärenden 1 353

Tabell över de verksamhetsområden som berörts av de under
år 1959 diarieförda ärendena1

V erksamhetsområden	Klagomål	JO:s initiativ	Summa
Domstolsväsendet (utom förvaltningsdomstolar) ..	125	51	176
Åklagarväsendet.............	118	31	149
Polisväsendet ..........	135	15	150
Exekutionsväsendet........	35	14	49
Fångvården ................	81	4	85
Medicinalväsendet: sinnessjukvården ......	90	3	93
i övrigt.................	24	1	25
Nykterhetsvården .................	13	13	26
Barna- och ungdomsvården ....	23	7	30
Byggnadsväsendet...............	7	3	10
Hyresregleringen ..............	12		12
Lantmäteriet ...........	4	1	5
Skolväsendet ..........	16	1	17
Taxering sväsendet..............	18	14	32
Administrationen i övrigt (avseende andra ärenden än de ovan nämnda) centrala statliga verk och nämnder..........	49	9	58
länsstyrelser ..................	34	32	66
andra lokala organ..............	48	14	62
Statens affärsdrivande verk.........	7	_	7
Kyrkliga myndigheter .............	5	2	7
Kommunala myndigheter (i övrigt) ...	44	13	57
Kungl. Maj:t i statsrådet och riksdagen ......	9	_	9
Enskilda sammanslutningar och personer . .	29	—	29
Förfrågningar, orediga klagomål 0. d.............	27	—	27

’) Åtskilliga ärenden ha avsett flera verksamhetsområden.

Av ovan berörda 1 353 ärenden ha under år 1959:

1) till annan myndighet överlämnats.........................

2) såsom återkallade avskrivits..............................

3) utan åtgärd avskrivits................................

4) efter vederbörandes hörande eller efter annorledes verkställd

utredning avskrivits ....................................

5) till åtal hänvisats (4 åtal i 5 ärenden).....................

6) föranlett framställningar till Kungl. Maj:t.................

7) föranlett rättelse, påpekande, erinran eller annan åtgärd.....

och äro vid 1959 års slut:

8) i avbidan på infordrad förklaring, påminnelsers avgivande eller

annan utredning vilande.................................

9) i avbidan på domstols eller myndighets beslut vilande.......

10) på prövning beroende ...................................

Summa

184

619

247

122

117

1 353

För nedan angivna fel och försummelser i tjänsten har under ar 1959 förordnats
om åtal mot:

1) en hovrättsassessor för obehörig rättshjälp åt enskilda personer;

2) en landsfiskal för dröjsmål och fel vid handläggning av utsökningsmål;

3) en landsfiskalsassistent för felaktig handläggning av ärenden om återtagande
av avbetalningsgods; samt

4) en t. f. komminister för vigselvägran.

De till Kungl. Maj :t avlåtna framställningarna ha avsett

1) behovet av närmare anvisningar rörande polispersonalens vidareutbildning; 2)

åtgärder i syfte att undanröja ur rättssäkerhetssynpunkt föreliggande
missförhållanden i fråga om tillämpningen av lagstiftningen rörande
försörj ningspliktigas intagande i arbetshem;

3) straffriförklarades sjukförsäkringsförmåner i vissa fall;

4) ersättning till enskild person för skada, som uppkommit därigenom att
en i lagsökningsmål inlämnad växel av misstag utlämnats till obehörig
person;

5) ändring av nykterhetsvårdslagen i syfte bl. a. att tillgodose behovet
av klara bestämmelser om befogenhet för polisen att under erforderlig
tid för utredning kvarhålla alkoholmissbrukare, som misstänkes vara
farlig;

6) behovet av medel för domsagornas expenser så att icke kostnaderna
härför, som enligt lag skola gäldas av staten, övervältras å tingslagen;

7) förtydligande av 60 § första stycket utlänningskungörelsen; samt

8) behovet av föreskrifter om provisoriskt omhändertagande av explosiv
vara vid fara för missbruk.

I anledning av brister och otydligheter i lagstiftningen, vilka uppmärksammats
i samband med prövningen av ärenden, ha handlingarna i dessa i
åtskilliga fall överlämnats till vederbörande departementschef eller pågående
utredningar för kännedom.

Jag har under det gångna året ägnat särskild uppmärksamhet åt vissa
ärenden avseende administrativa frihetsberövanden. Den efterföljande redogörelsen
upptager ett större antal sådana ärenden än vanligt; syftet härmed
är att belysa vissa rättssäkerhetsfrågor inom sinnessjukvårdens och nykterhets
vårdens områden samt rörande försörj ningspliktigas intagande på
arbetshem. Vidare må nämnas, att redogörelsen under särskilda avsnitt
innehaller sammanställning av vissa vid inspektionsverksamheten gjorda
iakttagelser, vilka kunna vara av värde för de rättstillämpande myndigheterna
och tillika ägnade att belysa lagskipningens tillstånd.

Antalet under år 1959 avgjorda ärenden har, på sätt framgår av den förut
lämnade redogörelsen, uppgått till 1 084 mot 955 under år 1958, 888 under
år 1957 och 631 under år 1956. Denna ökning av antalet avgjorda ärenden,
som ägt rum trots att antalet vidlyftiga och svårbemästrade mål varit
ovanligt stort, sammanhänger med att ämbetet — genom samtidig tjänstgöring
av min ställföreträdare och mig — varit dubblerat under sex månader
under år 1959 mot endast tre månader under år 1958. Härigenom har
antalet vid årsskiftet 1959/60 balanserade ärenden nedbringats till 269 mot
350 vid föregående årsskifte. Förbättringen är i själva verket större än dessa
siffror angiva. Ett stort antal remisser i anledning av anmärkningar vid sista
inspektionsresan år 1958 kunde på grund av brist på personal expedieras
först i början av år 1959. Remisser i anledning av anmärkningar vid sista
inspektionsresan år 1959 ha däremot kunnat expedieras i december samma

Under år 1959 har jag inspekterat

länsstyrelserna i Hallands och Jönköpings län samt landsfogdarna, lantbruksnämnderna,
länsarkitekterna, länsskolnämnderna och överlantmätama
i samma län;

Göta hovrätt;

rådhusrätterna, magistraterna och överexekutorema i Halmstad, Jönköping
och Varberg;

Hallands mellersta, Hallands norra, Hallands södra, Njudungs, Norra
och Södra Vedbo, Xveta, Vista och Mo samt Östbo och Västbo domsagor;

stadsfiskalen-stadsfogden i Falkenberg samt stadsfiskalerna i Halmstad,
Jönköping och Varberg;

stadsfogdarna i Halmstad, Jönköping och Varberg;

landsfiskalerna i Aneby, Bodafors, Eksjö, Gislaveds, Gränna, Harplinge,
Himle, Huskvarna, Höks, Kungsbacka, Mo, Nässjö, Oskarström, Reftele,

Skillingaryds, Sävsjö, Tranås, Vetlanda, Viske, Värnamo och Årstads
distrikt;

Hallands läns poliskollegium;

poliskamrarna i Halmstad och Jönköping;

kommunalborgmästarna i Eksjö, Falkenberg, Gränna, Kungsbacka,
Laholm, Nässjö, Tranås och Värnamo;

kronokamreraren i Halmstad;

häradsskrivama i Falkenbergs, Halmstads, Kungsbacka och Varbergs
fögderier;

distriktslantmätarna i Halmstads, Jönköpings, Varbergs och Värnamo
distrikt;

barnavårdsnämnderna och nykterhetsnämndema i Eksjö, Falkenberg,
Halmstad, Huskvarna, Jönköping, Kungsbacka, Nässjö, Varberg, Vetlanda
och Värnamo;

Ryhovs sjukhus i Jönköping samt rättspsykiatriska avdelningen vid
nämnda sjukhus;

fångvårdsanstalterna i Halmstad och Jönköping samt fangkolonierna
Mäshult i Skällinge, Singeshult i Lidhult, Skogsgård i Veinge, Tenhult samt
Tönnersjöheden i Simlångsdalen;

två ungdomsvårdsskolor, nämligen Fagareds yrkesskola i Lindome och
Långanäs yrkesskola i Eksjö; samt

erkända vårdanstalten för alkoholmissbrukare Lillegården i Eksjö.

Tjänstförrättande justitieombudsmannen Lundvik har under år 1959
inspekterat

rådhusrätterna, magistraterna och överexekutorerna i Landskrona och
Trelleborg;

Frosta och Eslövs, Färs, Ingelstads och Järrestads, Rönnebergs, Onsjö
och Harjagers, Sollentuna och Färentuna samt Vemmenhögs, Ljunits och
Herrestads domsagor; ävensom

stadsfogden i Trelleborg.

I fråga om förvaltningen av justitieombudsmansämbetet under år 1959
får jag i övrigt hänvisa till ämbetets diarier och registratur, vilka jämte
protokollen över inspektioner och hållna förhör komma att överlämnas till
vederbörande utskott.

Beträffande ärenden av mera allmänt intresse får jag hänvisa till efterföljande
redogörelse, däri intagits även samtliga framställningar till Kungl.
Maj:t. I enlighet med de grunder, som angivits i föregående års ämbetsberättelse,
ha i fråga om åtal upptagits endast sådana åtalsärenden, i vilka
lagakraftägande dom föreligger.

Ordföranden i nedre justitierevisionen har på förfrågan uppgivit, att under
år 1959 någon förklaring av lag, i den ordning § 20 regeringsformen
bestämmer, icke blivit av Kungl. Maj:t meddelad.

Jag kommer att i särskild ordning till riksdagen överlämna förteckningar
över dels vilka av föregående riksdagar fattade beslut och gjorda framställningar,
som blivit under det sistförflutna året av Kungl. Maj:t gillade och
föranlett bestämmelsers utfärdande eller annan åtgärd, dels ock vilka beslut
och framställningar som icke blivit för Kungl. Maj:t föredragna eller av
Kungl. Maj:t prövade.

I. Redogörelse för ärenden rörande domstols-, åklagar
och exekutionsväsendet samt fångvården

A. Åtal

1. Försummelse av ordförande i domstol att färdigställa
dom i avgjort mål

Sedan allmän åklagare den 18 januari 1957 vid rådhusrätten i Ystad
väckt åtal mot försäljaren Arne Birger Gustav Andersson för bedrägeri i 78
fall vid försäljning av ett bokverk, höll rådhusrätten huvudförhandling i
målet den 1 — den 5 och den 8 — den 12 april 1957. Härvid hördes 87
målsägande och 5 vittnen. Vittnesförhören och ett målsägandeförhör upptogos
på fonetisk väg, under det att målsägandenas berättelser i övrigt
nedtecknades av protokollföraren. Vid förhandlingens slut sistnämnda dag
tillsades, att dom komme att meddelas genom att hållas tillgänglig å rättens
kansli den 6 juni 1957 kl. 12. Rådhusrätten, som efter varje dags
handläggning hållit kortare överläggning i då slutbehandlade åtalsfrågor,
höll fortsatt överläggning den 2 maj och den 1 juni 1957.

I januari 1958 kom det till min kännedom, att åklagaren — vilken den
27 juni 1957 vädjat mot rådhusrättens den 6 i samma månad meddelade
dom och därvid för att bli i tillfälle att studera domskälen hemställt om
anstånd med utvecklandet av sin vadetalan — ännu icke erhållit beställd
utskrift av domen och att akten i målet ej heller inkommit till hovrätten.

Med anledning härav infordrade jag genom remisskrivelse den 23 januari
1958 upplysningar från borgmästaren Hans Johansson, vilken i målet mot
Andersson varit ordförande i rådhusrätten. I sitt svar den 3 februari 1958
å remissen förklarade Johansson sig oförbehållsamt erkänna, att på grund
av hans försummelse akten först den 27 januari översänts till hovrätten
och att domen samma dag expedierats till åklagaren. Vidare anförde Johansson
följande.

Samtliga mot Andersson framställda yrkanden om ansvar för bedrägeri
ogillades av rådhusrätten, som emellertid dömde Andersson jämlikt 21
kap. 7 § andra punkten strafflagen för oredligt förfarande i fem fall till
fängelse fyra månader, villkorlig dom. Mot domen vädjade endast åklagaren.
I målet bestred Andersson samtliga brottsrekvisit i alla åtalade fall.

I åtskilliga fall kunde vilseledandet eller orsakssammanhanget mellan vilseledandet
och målsägandenas handling icke styrkas. Åtalet för bedrägeri föll
dessutom i samtliga fall på att Andersson icke kunde antagas ha insett, att
han genom sina gärningar åstadkom skada för målsägandena. I sin slutplädering
lutade åklagaren åt samma uppfattning. Att åtalet i andra hand
för oredligt förfarande ogillades i ett stort antal fall sammanhängde med
att rådhusrätten ansåg Anderssons vilseledande uppgifter, i de fall dessa
styrkts, icke avse beskaffenhet, myckenhet eller ursprung av det bokverk
Andersson utbjudit till försäljning.

Under första delen av år 1957 fram till hösten var rådhusrätten och
magistraten i hög grad överhopad med arbete. Kort efter det målet mot
Andersson avgjordes, handlades ett större mål om ansvar för grov vårdslöshet
i trafik och synnerligt grovt vållande till annans död, i vilket huvudförhandling
pågick i tre dagar. I sistnämnda mål fullföljdes talan av den
tilltalade. Dom och akt i nämnda mål expedierades i rätt tid. Även i övriga
mål under året, av vilka ett tiotal fullföljts till hovrätten, har expeditionstiderna
hållits. Vid tiden för nämnda anhopning av arbete föll jag samman
och har icke kunnat ordentligt återhämta mig. Jag borde ha tagit tjänstledighet
från andra arbetsuppgifter för handläggning av nämnda båda mål
eller också tagit tjänstledighet från dessa båda. Min ambition förledde mig
emellertid till att icke göra en sådan framställning.

Före översändandet av akten till hovrätten och expedierandet av domen
hade jag för avsikt att ytterligare en gång för kontroll noggrant genomgå
alla siffror och punkter i målet samt åhöra den fonetiska upptagningen.
Denna^ avsikt lyckades jag icke genomföra. Anledningen till dröjsmålet i
just målet mot Andersson torde i någon mån vara att jag, med hänsyn till
åtskilliga omständigheter i målet, var av den uppfattningen att åklagaren
icke komme att fullfölja åtalet. Detta förhållande kan givetvis icke på
något sätt rättfärdiga underlåtenheten att insända akten.

JO har i 1958 års ämbetsberättelse erinrat om det pressande övertidsarbete
och den arbetsbelastning, som för närvarande åvilar domstolarna.
För rådhusrätten i Ystad hänför sig detta närmast till den omständigheten,
att sedan flera år en av rådmanstjänsterna icke fått återbesättas med ordinarie
innehavare. Befattningen som brottmålsrådman och stadsfogde har
under flera år uppehållits av vikarier, som icke fullgjorde tjänstgöring i
hovrätt. Först från och med 1958 har en tjänstgörande hovrättsfiskal förordnats
som vikarie på sistnämnda tjänst. Jag vill inte underlåta att framhålla,
vilken skillnad i arbetsbörda för mig som föreligger, därest en väl
kvalificerad hovrättsfiskal tjänstgör på nämnda tjänst, eller så icke är
fallet .Skillnaden ger sig till känna i många sammanhang men särskilt visar
den sig i arbetet med domar i tremansbrottmål. Den arbetsordning, som
föreligger för rådhusrätten och magistraten, har genom utvecklingen kommit
att tynga särskilt min tjänst. Antalet exekutiva auktioner har under
senaste år varit många och alla större brottmål under åren ha varit nämndmål.
Tendensen till allt större och mera komplicerade brottmål är särskilt
framträdande, när det gäller nämndmål. I dessa åvilar allt arbete mig,
utom uppsättande av protokoll. Med den ökade arbetsbördan har jag ej
haft förmågan att slå av på noggrannhet och omsorg vid handläggning och
avgörande av målen utan städse sökt göra mitt yttersta. Den långa tid, som
vanligen numera förflyter mellan den tidpunkt, då en åtalad gärning begåtts,
och tidpunkten för ansökan om stämning, har föranlett mig att av

hänsyn till de tilltalade aldrig låta målen ligga utan behandla dem så snart
som möjligt, även om extra rättegångsdagar ganska ofta måst tillgripas.

På grund av överansträngning har jag också ådragit mig hjärtfel. Enligt
läkares uppfattning har jag haft en inflammation i hjärtmuskeln. Denna
är visserligen nu läkt men har lämnat kvar en bestående försvagning. Av
överläkaren vid länslasarettet i Ystad har jag ordinerats undersökning och
vård å medicinska avdelningen vid länslasarettet i Lund, så snart plats kan
beredas mig.

Jag hemställer, att JO vid bedömande av min försummelse ville taga den
hänsyn till angivna omständigheter, som kan vara möjlig.

Den 1 februari 1958 återkallade åklagaren sin vadetalan i målet mot
Andersson, varefter hovrätten den 11 i samma månad avskrev malet.

Till utrönande av huruvida under senare år motsvarande dröjsmål förekommit
från rådhusrättens sida med avseende a insändande till hovrätten
av akter i överklagade mål lät jag från hovrätten införskaffa utredning i
sådant hänseende beträffande mål som inkommit till hovrätten under tiden
från och med den 1 mars 1956. Härvid befanns att dylika dröjsmål under
angivna tid icke förekommit.

Vidare verkställde byråchefen Ivan Wallenberg vid besök å rådhuset i
Ystad den 31 mars 1958 viss ytterligare utredning i ärendet.

Genom remiss den 15 april 1958 underrättade jag Johansson, att han
vore misstänkt för att ha gjort sig skyldig till tjänstefel genom det dröjsmål
han i målet mot Andersson låtit komma sig till last med avseende a
färdigställandet av domen och expedieringen av akten till hovrätten. Samtidigt
lämnades Johansson tillfälle att i yttrande till mig angiva den ytterligare
utredning han ansåge sig böra påfordra ävensom anföra vad han
eljest aktade nödigt.

I härefter avgivet yttrande anförde Johansson bl. a. följande.

Till mera allmän belysning av min arbetsbörda vill jag nämna, att rådmannen
Ryde, som bl. a. under min sjukledighet under tiden den It februari
—den 21 mars 1958 uppehöll borgmästartjänsten, då vid något tillfälle på
min fråga, hur han hade det, svarade att det var arbetsamt. Ändock var antalet
mål betydligt lägre i början av 1958 än i början av 1957. Av vikarier
på tjänsterna som brottmålsrådman och stadsfiskal har jag ofta hört yttras,
att arbetet vid rådhusrätten är överraskande stort jämfört med andra städer,
bl. a. beroende på de större brottmål som förekommit.

Till stöd för att min tjänst är mera arbetstyngd än någon av rådmanstjänsterna
åberopar jag den överenskommelse magistratens ledamöter,
efter flera överläggningar, träffat om förslag till ändring i arbetsordningen
från och med den 1 januari 1959, sammanhängande med lagen den 10
januari 1958 om ändring i RB. Ändringarna innebära för borgmästaren i
huvudsak, att han icke längre skall taga befattning med det förberedande
arbetet i något tvistemål, att han av brottmål endast skall vara ordförande
i de icke militära brottmål, som handläggas med stor nämnd, samt att han

1 dessa skall svara för allt förberedande arbete och jämväl för protokoll och
expediering. Civilrådmannen skall enligt förslaget övertaga det förberedande
arbetet i alla tvistemål samt vara ordförande och svara för för 2

— J ustiticombudsmanncns ämb et sberättelse till 1960 ars riksdag

beredande arbete, protokoll och expediering i alla militära brottmål — omkring
30 per år, med ytterst få undantag mål med liten nämnd. Brottmålsradmannen
skall aligga motsvarande arbete beträffande icke militära brottmål
med liten nämnd. Ändringarna komma att medföra en klar minskning
av de arbetsuppgifter, som åvila borgmästaren. Efter dessa ändringar måste
varje risk för en upprepning av den situation i fråga om arbetsbördan, i
vilken jag befann mig 1957, vara utesluten.

I samband med yttrandet inkom Johansson med en uppställning över
antalet av rådhusrätten avgjorda nämndmål och tremansbrottmål under
åren 1949—1951 och 1955—1957. Härav framgick att under 1949 avgjorts
29 nämndmål och 67 tremansbrottmål samt att motsvarande antal mål
utgjorde under 1950 33 och 110, under 1951 34 och 83, under 1955 55 och
97, under 1956 27 och 86 samt under 1957 58 och 96. I detta sammanhang
framhöll Johansson vidare, att det ökade arbetet med nämndmål torde
framgå också av en jämförelse av de ersättningsbelopp, som utgått till
nämndemännen för deras tjänstgöring i rätten, nämligen för 1950 3 690
kronor, för 1951 5 295 kronor, för 1955 8 352 kronor, för 1956 9 414 kronor
66 öre och för 1957 10 831 kronor 98 öre. De större beloppen under senare
år berodde dock till någon del på att ersättningen till nämndemännen per
tjänstgöringsdag ökat sedan 1950 med omkring 30 procent.

I fråga om magistratsärendena upplyste Johansson, att en betydande del
av dessa icke upptoges i protokoll utan handlades genom skriftväxling. De
flesta skrivelser vore av rutinmässig art men i några fall förekomme längre
skrivelser eller mera svårbedömda ärenden. Sammanlagda antalet diarieförda
magistratsärenden hade år 1957 uppgått till 733, varav 321 förekomme
i protokollen.

Johansson förklarade slutligen, att han icke hade något ytterligare att
tillägga i ärendet.

Med anledning av vad sålunda förekommit uppdrog jag den 7 juni 1958
åt byråchefen Wallenberg att väcka och utföra åtal mot Johansson enligt
en av mig samma dag utfärdad instruktion. I instruktionen anförde jag
följande.

Enligt stadgande i 30 kap. 7 § RB skall, om ej synnerligt hinder möter,
dom i brottmål, då den tilltalade icke är häktad, skriftligen avfattas och
meddelas inom tva veckor efter huvudförhandlingens avslutande, varvid
meddelandet kan ske genom att domen hålles tillgänglig å rättens kansli.
Har part gjort framställning om utskrift av dom, vilken endast på begäran
utfärdas, så sent före domen, att utskrivandet ej dessförinnan medhinnes,
skall på grund av stadgande i § 16 sjätte stycket expeditionslösenför -

ordningen — utskriften tillhandahållas parten inom sex dagar från den dag,
då beställningen gjordes.

I 51 kap. 5 § RB stadgas vidare, att underrätt skall, om vadetalan i
brottmål ej avvisas, efter utgången av den i 2 § samma kapitel angivna
tiden — nämligen fyra veckor från dagen för domen — utan dröjsmål till
hovrätten insända vadeinlagan med därvid fogade handlingar samt akten
i målet.

Ehuru jag anser, att omfattningen av målet mot Andersson i och för sig
knappast motiverat det av rådhusrätten beslutade anståndet a nära atta
veckor med domens meddelande, vill jag med hänsyn till föreliggande omständigheter
icke rikta någon anmärkning mot rådhusrätten i denna del.

Emellertid har, enligt vad som framgår av utredningen, domen icke såsom
vederbort å sistnämnda dag funnits tillgänglig i skriftligen avfattat
skick. Först den 27 januari 1958 — efter min remisskrivelse till Johansson
i saken — ha handlingarna i målet, i anledning av åklagarens vadetalan,
översänts till hovrätten och åklagaren erhållit av honom beställd utskrift
av domen. Angivna dröjsmål har, enligt vad Johansson vitsordat, berott
på att han försummat att tidigare färdigställa domen.

Målet mot Andersson rörde ett förhållandevis stort antal påstådda bedrägerier.
Dessa voro sinsemellan ganska likartade; dock förelågo vissa
skiljaktigheter beträffande de olika målsägandenas uppgifter om Anderssons
uppträdande i de särskilda fallen. De flesta malsägandenas berättelser
upptaga var för sig endast omkring en halv sida i protokollet; endast tva
av de utav protokollföraren nedtecknade berättelserna överskrida obetydligt
en sida. Ehuru målet som sådant var av vidlyftig beskaffenhet, synes
— sedan domen väl var beslutad — själva avfattandet av densamma, eftersom
det därför erforderliga materialet i huvudsak återfanns i stämningsansökningen
och målsägandeberättelserna, icke ha varit över hövan betungande
eller krävt någon lång tid för en erfaren domare som Johansson.
Domen omfattar ock i utskrivet skick — utöver de från stämningsansökningen
hämtade ansvarspåståendena samt redogörelse för en målsägandes
skadeståndstalan — endast elva sidor.

Såsom förklaring till att han icke tidigare än som skett färdigställt domen
har Johansson anfört i huvudsak, att han på grund av sin arbetsbörda i
övrigt, i förening med svag hälsa, icke orkat med denna uppgift. Att Johansson
innehar en arbetstyngd tjänst och att han under ifrågavarande tid icke
var vid full hälsa saknar jag anledning betvivla. Enligt min mening hade
Johansson emellertid — och detta har han för övrigt förklarat sig själv
inse — bort, när han på grund av de utav honom åberopade omständigheterna
fann sig icke kunna färdigställa domen till den bestämda tiden,
vidtaga åtgärd för att i erforderlig grad vinna lättnad i den arbetsbörda,
som i övrigt åvilade honom. Anledning saknas till antagande att dylik
lättnad icke kunnat beredas honom. Johansson har emellertid icke gjort

något försök i den riktningen. I stället har han, utan att slutföra arbetet
med domen i Anderssons mål, ägnat sin arbetskraft åt andra tjänsteuppgifter.

Det dröjsmål med avseende å domens färdigställande, som Johansson
låtit komma sig till last, har varit desto mera oförsvarligt som det, sedan
åklagaren inkommit med vadeinlaga, framstod såsom angeläget, att hovrättens
avgörande icke försenades genom att akten med domen icke tillställdes
hovrätten. Vad Johansson anfört därom, att han var av den uppfattningen
att åklagaren icke skulle fullfölja sin vadetalan, är icke av beskaffenhet
att lända honom till ursäkt. Genom dröjsmålet har den tilltalade
— och detta kan Johansson icke ha undgått att inse — fått en mycket
lång tid sväva i ovisshet om huruvida åtalet komme att i anledning av
åklagarens vadetalan föranleda strängare straff än det av rådhusrätten
utmätta.

Även med beaktande av vad Johansson åberopat till sitt fredande finner
jag på grund av det anförda för min del uppenbart, att Johansson — genom
det långvariga dröjsmål, som förelupit med avseende å färdigställandet
av domen, med ty åtföljande försening i fråga om handlingarnas översändande
till hovrätten — gjort sig skyldig till tjänstefel.

Vad sålunda förekommit utgör icke en enstaka händelse. Sålunda har
jag genom skrivelse den 6 februari 1957 avgjort ett ärende avseende klagomål
mot Johansson för dröjsmål med översändande av handlingar till hovrätten
i dit fullföljda mål samt med expediering av beställda utskrifter.
I berörda ärende framkom vid företagen utredning, att i fem under åren
1953—1955 av rådhusrätten avgjorda och till hovrätten fullföljda nämndmål,
vilka handlagts av Johansson, dröjsmål förekommit med avseende å
handlingarnas översändande till hovrätten. I tre av fallen utgjorde dröjsmålen
endast några veckor men i två av fallen — rörande menedsåtal —
uppgingo de till 5 månader respektive mer än 3 % månad. I min berörda
skrivelse framhöll jag, att de försummelser, som sålunda förekommit från
rådhusrättens sida, delvis vore av allvarlig art, men att jag — med hänsyn
till vad Johansson anfört om arbetsförhållandena vid rådhusrätten — ansåge
mig kunna låta bero vid vad i saken förevarit, under förväntan att
rådhusrätten för framtiden skulle vinnlägga sig om att dylika försummelser
icke upprepades.

Vidare har tjänstförrättande justitieombudsmannen Lundvik i skrivelse
den 11 oktober 1957 till Johansson — med anledning av att denne i tre
ärenden, avseende vid inspektion framställda anmärkningar, trots påminnelser
icke förrän den 19 september 1957 inkommit med yttranden, vilka
enligt remissresolutioner den 15 februari, den 16 mars och den 26 juni 1957
skolat avgivas inom tre veckor efter mottagandet — anfört, att de avsevärda
dröjsmål, som förelupit från Johanssons sida i fråga om besvarandet
av remisserna, visserligen måste anses ytterst anmärkningsvärda men att

JO det oaktat funne sig kunna låta i saken bero vid en erinran om den synnerliga
vikten av att remisser besvarades inom tillbörlig tid.

I betraktande av att Johansson, enligt vad i nu förevarande ärende framkommit,
så kort tid efter min skrivelse den 6 februari 1957 gjort sig skyldig
till försummelse av enahanda beskaffenhet, som behandlats i skrivelsen,
framstår berörda försummelse otvivelaktigt i en allvarligare dager än eljest
skulle ha varit fallet. Jag finner det ock anmärkningsvärt, att Johansson
icke i anledning av skrivelsen den 11 oktober 1957 fann sig föranlåten att
vidtaga åtgärd för att ofördröjligen färdigställa domen i målet mot Andersson.
Ej minst med hänsyn till vad nu sagts finner jag mig icke kunna
underlåta att — för att inskärpa nödvändigheten av att dylika dröjsmål
icke förekomma — beivra vad Johansson enligt det ovan anförda låtit
komma sig till last i målet mot Andersson.

Jag förordnar därför om åtal mot Johansson för att han icke förrän till
den 27 januari 1958 färdigställt domen i berörda mål och översänt handlingarna
i målet till hovrätten. Ansvar skall yrkas jämlikt 25 kap. 4 §
strafflagen för tjänstefel.

Hovrätten över Skåne och Blekinge, varest åtalet väcktes, yttrade i dom
den 26 januari 1959 följande.

Johansson har i avgiven förklaring till JO erkänt vad i malet förts honom
till last, därvid han såsom förklaring till dröjsmålet i huvudsak anfört, att
rådhusrätten och magistraten under första delen av år 1957 fram till hösten
samma år hade varit i hög grad överhopade med arbete, att Johansson pa
grund av sin arbetsbörda i övrigt, i förening med svag hälsa, icke orkat med
att tidigare än som skett färdigställa domen och att hans ambition förmått
honom till att icke göra framställning om erforderlig tjänstledighet.

Av Johanssons erkännande och övrig utredning framgår att Johansson
gjort sig skyldig till det av åklagaren påtalade dröjsmålet. För denna försummelse
kan Johansson icke undgå ansvar jämlikt det av åklagaren åberopade
lagrummet.

Hovrätten dömer Johansson jämlikt 25 kapitlet 4 § strafflagen for
tjänstefel att till Kronan utgiva 15 dagsböter, vardera dagsboten jämkad
till 20 kronor.

Hovrättens dom har vunnit laga kraft.

2. Polisman har i samband med förundersökning till enskild person
utlånat en polisen tillhörig bandinspelningsapparat för att denne
skulle kunna upptaga ett väntat telefonsamtal med annan person,
därvid den senare icke skulle underrättas om att samtalet komme
att inspelas. Fråga om polismannens åtgärd kan anses otillbörlig

I Stockholms-Tidningen för den 29 november 1956 förekom en artikel
med rubriken »Telefonavlyssnad advokat åtalades för ärekränkning». I
artikeln uppgavs bl. a., att en advokat i Bollnäs ställts under åtal för missfirmelse
av landsfiskalen därstädes och en polisman. Missfirmelsen skulle
ha bestått i att advokaten i samband med utredningen av en deklarationsaffär
använt uttrycket gangsters om utredningspersonalen. Uttrycket skulle
ha fällts vid ett telefonsamtal den 29 februari 1956, vilket genom polisens
försorg hade inspelats på band.

Med anledning härav inkom t. f. landsfogden Sven Ankar med infordrade
upplysningar innefattande förundersökningsprotokollet i ärekränkningsmålet
jämte vissa av Ankar anförda synpunkter.

I en den 20 december 1956 hit inkommen skrift anförde styrelsen för
Sveriges advokatsamfund, att av förundersökningsprotokollet i målet framginge,
att berörda telefonsamtal utan advokatens vetskap upptagits på en
bandinspelningsapparat, som en förste kriminalassistent ställt till förfogande
åt en person, vilken därefter ringt upp advokaten. Styrelsen funne
kriminalassistentens förfarande synnerligen anmärkningsvärt och hemställde,
att JO måtte vidtaga de åtgärder, som kunde anses påkallade till
förhindrande av att dylika metoder komme till användning från polisens
sida.

Sedan styrelsen inkommit med yttrande över den av Ankar ingivna
utredningen, verkställde landsfogden i länet på min begäran viss ytterligare
utredning — bl. a. genom förhör med förste kriminalassistenten Erik
Rennel — samt avgav eget yttrande i ärendet.

Tillfälle bereddes därefter Rennel att taga del av vad i ärendet förekommit,
med anmodan att — i anslutning till en inom JO-expeditionen
upprättad promemoria, enligt vilken Rennel ansåges ha i närmare angivet
hänseende åsidosatt honom åvilande tjänsteplikt — i yttrande angiva den
ytterligare utredning han ansåge sig böra påfordra ävensom anföra vad
han eljest aktade nödigt.

Rennel inkom genom ombud — advokaten Holger Forsgren i Ljusdal —
med sådant yttrande.

Sedan jag härefter låtit genom landsfogdens försorg verkställa viss ytterligare
utredning, i samband varmed landsfogden avgav nytt yttrande, inkom
även Forsgren med nytt yttrande för Rennel.

Genom den sålunda företagna utredningen i ärendet framkom följande.

Den 14 januari 1956 anmälde taxeringsintendenten i länet till landsfiskalen
i Bollnäs distrikt, att direktören Bengt Perzon och hans hustru
Ulla Perzon vore misstänkta för att ha underlåtit att upptaga avsevärda
belopp i sina år 1955 avgivna självdeklarationer. Med anledning härav
inledde landsfiskalen förundersökning i saken. Vid förundersökningen biträddes
han av Rennel, vilken tjänstgjorde vid statspolisen i Gävle. Förundersökningen
avsåg bl. a. huruvida Ulla Perzon vid försäljning av en
affärsrörelse i Bollnäs uppburit visst belopp, som icke deklarerats sasom
inkomst.

Vid förhör, som Rennel den 19 januari 1956 höll med hemmansägaren
Hilding Andersson, Änga, Bollnäs, uppgav denne bl. a. följande.

Enligt köpekontrakt den 1 februari 1954 hade Anderssons hustru av
Ulla Perzon köpt firma Väsk- & Parfymaffären, Bollnäs. I kontraktet
hade köpesumman angivits till 75.000 kronor, nämligen 59.000 kronor tor
varulager, 4.000 kronor för inventarier och 12.000 kronor för s. k. goodwillvärde.
Därutöver hade Ulla Perzon emellertid betingat sig ytterligare ett
belopp av 10.000 kronor för rörelsens goodwillvärde. Sistnämnda pel°PP
hade erlagts till henne omkring den 1 mars 1954. Något kvitto därå hade
makarna Andersson icke erhållit. Vidare hade Andersson fått erlägga ytterligare
likvid för varulagret genom att acceptera en växel, vars belopp inklusive
ränta uppgått till nära 7.900 kronor. Bengt Perzon hade framhållit
vikten av att samtliga berörda parter hölle tyst med att betalning salunda
skett »under bordet».

Andersson förklarade även, att han och hans hustru rätt snart fatt klart
för sig att de betalat för mycket för rörelsen, främst med hänsyn till att
varulagret varit undermåligt. De hade enligt Anderssons uppfattning blivit
lurade på åtminstone de belopp de fått erlägga vid sidan av det skriftliga
avtalet.

Sedan advokaten Nils Trönnberg i Bollnäs, vilken var försvarare för makarna
Perzon under förundersökningen, pa kvällen den 24 februari 1956
ringt till Andersson, varvid berörda affärsuppgörelse dryftats, telefonerade
Andersson på morgonen nästföljande dag till Rennel, vilken vistades i Bollnäs,
och lämnade denne vissa uppgifter angående vad som förekommit vid
samtalet mellan Trönnberg och Andersson. I enlighet med vad som härvid
eller vid ett senare samtal överenskoms mellan Andersson och Rennel medförde
Rennel den 27 februari en statspolisen tillhörig bandinspelningsapparat
till Anderssons bostad i Änga och kopplade apparaten till dennes
telefon för att användas i händelse Trönnberg eller Bengt Perzon ånyo
skulle ringa till Andersson. Den 29 i samma månad ringde Andersson själv
upp Trönnberg, varvid samtalet dem emellan upptogs på inspelningsapparaten.
Sedan Andersson underrättat Rennel härom, avhämtade Rennel
samma dag apparaten. Den 5 mars meddelade Rennel till Ankar i dennes
egenskap av t. f. landsfogde vad som framkommit i samband med utlånan -

det av apparaten. Även landsfiskalen R. Stenborg Petterson, vilken ledde
förundersökningen rörande makarna Perzon, underrättades av Rennel därom.
Pa Ankars begäran upprättade Rennel den 9 mars en skriftlig redogörelse
i saken, varjämte upptagningen av telefonsamtalet mellan Andersson
och Trönnberg utskrevs. Den 8 mars lät Ankar höra Andersson i saken.
Därefter beslutade Ankar den 13 i samma månad om förundersökning i
syfte att utröna, huruvida Trönnberg under telefonsamtalen med Andersson
gjort sig skyldig till missfirmelse av tjänsteman. Sedan ytterligare utredning
verkställts, väckte Ankar den 27 oktober 1956 åtal mot Trönnberg
vid Bollnäs domsagas häradsrätt för dylikt brott. Genom dom den 12
december samma år ogillade häradsrätten åtalet. Domen vann laga kraft.

I handlingarna rörande den mot makarna Perzon inledda förundersökningen
— vilken den 5 november 1956 ledde till åtal mot makarna för
falskdeklaration med avseende å bl. a. beloppet å 10.000 kronor — intogs
icke något angående Trönnbergs ifrågavarande båda telefonsamtal med
Andersson.

I sin förenämnda redogörelse den 9 mars anförde Rennel följande.

Pa rnorgonen den 25 februari fick Rennel telefonsamtal från Andersson.
Denne omtalade, att han föregående kväll vid 21.30-tiden fått telefonsamtal
från Trönnberg. Andersson, som var upprörd över telefonsamtalet
med Trönnberg, berättade, att denne framställt polisen som
»gamar» i utredningen rörande Bengt Perzon och sagt att varken Andersson
eller Trönnberg eller andra ginge säkra för polisen i dylika utredningar.
JNar Rennel mottog telefonsamtalet från Andersson, kunde han inte tala
ostort och hade därför svårt att ställa frågor. Han fick därför nöja sig med
vad Andersson berättade. Alltsammans hade emellertid gått ut på att
makarna Andersson hade rätt att ljuga hur mycket som helst under polisförhören.
Trönnberg skulle även ha sökt förmå Andersson att ändra sina
tidigare uppgifter till polisen.

Under telefonsamtalet med Rennel sade Andersson flera gånger, att det
var synd att han ej hade bevis för vad Trönnberg yttrat. Han menade, att
i rönnberg aldrig skulle tillstå vad han sagt. Rennel fick även den uppfattningen,
att Trönnbergs yttranden varit sådana, att Andersson ansåg,
att de borde komma till myndigheternas kännedom. Andersson framhöll
aven, att hans hustru befunnit sig i närheten av telefonen och lyssnat på
samtalet med Trönnberg och att hon blivit så upprörd, att hon sedan haft
svart att somna. Han undrade även, om en advokat finge bete sig på detta
satt Det är troligt, att Andersson under samtalet nämnde något om att det
skulle ha vant bra om han kunnat taga upp telefonsamtalet med Trönnberg
pa »nagon apparat». I varje fall yttrade Rennel till Andersson, att
statspohsen lorfogade over dylika apparater och att Andersson självfallet
kunde ta lana en sådan. Då Andersson svarade, att han borde ha en dylik
apparat kopplad till sin bostadstelefon, därest Trönnberg eller Bengt Perzon
anyo skulle öva påtryckningar på honom, blev det vid nytt telefonsamtal
den 27 februari från Gävle bestämt, att Rennel vid avresa från Gävle samma
dag skulle medföra en dylik apparat. Senare samma dag kopplade Rennel
också vid besök i Anderssons bostad en bandapparat till dennes telefon.
Andersson framhöll såväl då som tidigare vid telefonsamtal, att Trönnberg

begärt, att han skulle komma till Bollnäs och där träffa Trönnberg och
Bengt Perzon, men att Andersson ogärna ville detta, eftersom han då svårligen
skulle få belägg för vad Trönnberg eller Bengt Perzon skulle yttra
till honom.

Vid telefonsamtalet den 25 tillsade Rennel Andersson, att han borde
lägga telefonsamtalet med Trönnberg på minnet, enär det kunde tänkas,
att han skulle få relatera detta samtal vid en eventuellt kommande rätte gg(]2gi Den

29 februari meddelade Andersson per telefon till Rennel, att han
tidigare på förmiddagen ringt till Trönnberg och att detta telefonsamtal
registrerats på bandapparaten. Samma dag hämtade Rennel apparaten hos
Andersson.

Andersson uppgav vid polisförhöret den 8 mars och vid senare förhör
den 14 i samma månad bl. a. följande.

Vid 21.30-tiden den 24 februari fick Andersson telefon från Trönnberg,
som genast började resonera om affärsöverlåtelsen. Trönnberg verkade upprörd
eller förargad. Han grälade på polisen och på polisens sätt att gå till
väga. Han hade hört sig för med flera företagare, som samtliga voro upprörda
över detta ingrepp i den personliga friheten, varvid han tydligen
åsyftade vissa beslag, som företagits hos makarna Perzon. Polisen kunde
tydligen komma och slå ned på vem som helst utan att ens ta hänsyn till
husfriden. Om polisen använde han uttrycket »gamar». Något tal om det
belopp, som Andersson betalat »under bordet», var det troligen inte. Till
sist föreslog Trönnberg, att Andersson skulle sammanträffa med honom
och Bengt Perzon för att lägga upp hur saken skulle ordnas i fortsättningen.
Trönnberg framhöll, att Andersson inte var skyldig att halla sig till
sanningen, utan saken skulle kunna ordnas upp genom att Andersson till
polisen skulle kunna säga, att det var ett missförstånd från hans sida.
Andersson svarade, att han inte hade tid att komma. Telefonsamtalet pågick
15—20 minuter. . ...... , ,

Andersson blev illa berörd av samtalet och ringde paioljande dag till
Rennel och relaterade telefonsamtalet för denne. Han önskade få bevis for
att han verkligen betalat 10.000 kronor »under bordet» vid affärsköpet,
och tyckte att Trönnbergs påtryckningar att få honom att ta tillbaka detta
voro osmakliga. Vid telefonsamtalet med Pennel yttrade Andersson, att det
varit önskvärt att han haft bevis på vad Trönnberg sagt. Det blev därför
bestämt att Andersson skulle få låna en bandinspelmngsapparat for att
kunna taga upp eventuella telefonsamtal med Trönnberg på band.

Andersson ville inte ha något personligt sammanträffande med Trönnberg
och Bengt Perzon, ty han var rädd för att han då skulle kunna bli
övertalad eller lurad på något sätt. För att undvika detta ringde han på
morgonen den 29 februari till Trönnberg, och därvid hade han bandmspelningsapparaten
i gång.

Vid den av landsfogden i ärendet företagna utredningen framkom föl -

jande.

Vid förhör inför landsfogden den 4 februari 1958 berättade Andersson.

Före förundersökningen rörande makarna Perzon hade Andersson icke

träffat Rennel.

Den huvudsakliga

orsaken till att Andersson ringde till Rennel den 25

februari 1956 var att han och hans hustru kände sig synnerligen illa berörda
av den aggressivitet Trönnberg givit uttryck för. Rennel hade icke
särskilt uppmanat Andersson att låta höra av sig.

Vid tiden för samtalet den 25 februari kände Andersson till förekomsten
av bandinspelningsapparater och torde ha hört talas om att det vore möjligt
att taga upp telefonsamtal på band. Hur det tekniskt skulle gå till
saknade han dock kännedom om. Han hade den uppfattningen att polisen
disponerade bandspelare. I samband med att Andersson uttryckte intresse
för att ha möjlighet att taga upp ett eventuellt telefonsamtal hade Rennel
upplyst om statspolisens möjligheter därvidlag. Rennel torde dock icke då
ha givit något bestämt löfte. Huruvida Rennel senare samma dag eller
innan han den 27 februari kom med bandspelaren till Anderssons hem ånyo
varit i kontakt med honom vågade Andersson icke yttra sig om.

När Rennel överlämnade bandspelaren till Andersson lämnade han denne
instruktion hur apparaten skulle handhavas. Telefonadaptern skulle sålunda
fästas med en fjäder kring hörluren. Andersson fick även instruktion
att bandspelaren skulle igångsättas före avlyftandet av mikrofonen, då
eljest en knäppning komme att höras i telefonapparaten. Innan Rennel avlägsnat
sig, hade han i demonstrationssyfte troligen ringt ett samtal till
polisstationen. Det hade varit underförstått mellan Andersson och Rennel,
att Andersson icke skulle ringa upp Trönnberg, utan samtal från Trönnberg
skulle avvaktas. Rennel hade dock icke meddelat något förbud för
Andersson att ringa upp Trönnberg. Några särskilda instruktioner för hur
ett eventuellt samtal mellan Andersson och Trönnberg skulle föras hade
Rennel icke givit.

Då Trönnberg icke ringt vare sig den 27 eller den 28 februari, hade Andersson
ringt till Rennel antingen på kvällen den 28 eller på morgonen den
29 februari och meddelat detta. Därvid hade det överenskommits mellan
Andersson och Rennel, att Andersson skulle ringa upp Trönnberg och taga
upp samtalet på band. Andersson uttryckte sig i sammanhanget vid förhöret:
»Pratade oss emellan. Vi kom till det resultatet att jag skulle ringa
upp.» Andersson fick vid tillfället icke andra instruktioner av Rennel för
samtalets förande än att Rennel yttrade ungefär följande: »Andersson får
komma ihåg, att det hörs lika bra den som frågar som den som svarar.»
Det tal om edgång, som han fört med Trönnberg ävensom påståendena i
början av samtalet med Trönnberg om att polisen vore på väg för att höra
Anderssons hustru, vore Anderssons egna påfund. Orsaken till att Andersson
oriktigt uppgivit för Trönnberg, att polisen vore på väg för att höra
fru Andersson, hade varit att Andersson känt till att Trönnberg var särskilt
orolig för vad fru Andersson kunde komma att säga till polisen. Andersson
hade därför ur synpunkten av att få Trönnberg att upprepa sina vid samtalet
den 24 februari gjorda uttalanden funnit det lämpligt att börja samtalet
på angivet sätt.

Efter samtalet med Trönnberg hade Andersson enligt överenskommelse
med Rennel ringt till denne och omtalat, att han nu talat med Trönnberg.
Rennel hade därefter omedelbart kommit och hämtat bandspelaren med
bandet. Innan Rennel avlägsnat sig med bandspelaren, hade han i makarna
Anderssons närvaro spelat upp bandet. Rennel hade därvid icke yttrat sig
över innehållet vare sig i klandrande eller berömmande riktning.

Rennel uppgav vid förhör inför landsfogden den 10 februari 1958 bl. a.
följande.

Rörande samtalet den 25 februari kände Rennel till att Andersson sökt
Rennel förgäves redan kvällen före. Andersson hade vid samtalet varit
mycket upprörd och bland annat omtalat, att hans hustru icke kunnat sova
på natten. Då Rennel uppmanat Andersson att göra anteckningar rörande
vad som förekommit, hade denne yttrat något av innebörd att det torde
sakna betydelse vad han kunde ha att anföra i en dylik sak gentemot en
advokat. Därigenom torde samtalet ha kommit in på lämpligheten för Andersson
av att ha tillgång till en bandspelare i och för registrering av dylika
samtal. Vid tillfället hade emellertid icke bestämts, att Andersson skulle
få låna statspolisens bandspelare, utan Rennel hade sagt sig skola närmare
överväga saken. Innan Rennel två dagar senare överlämnade bandspelaren
till Andersson, hade Rennel diskuterat lämpligheten därav med små kolleger,
kriminalassistenterna Noland, Granström och Lingdén.

Beträffande syftet med utlåningen av apparaten hade detta varit att få
undersökt om verkligen Trönnberg betett sig pa angivet sätt, vilket Rennel
funnit osmakligt. Som Rennel då sett saken, hade åtgärden icke ingått som
ett led i förundersökningen. När Rennel nu efter hela utredningens färdigställande
bedömde saken, ansåg han nog att åtgärden tekniskt sett finge
betraktas såsom ingående i förundersökningen.

På fråga om Anderssons intresse av att få saken utredd uppgav Rennel
följande. Från början hade Andersson icke tagit något initiativ till att
bringa frågan om de 10.000 kronorna till myndigheternas kännedom. Han
hade även vant motvillig i början. Sedan han väl lämnat små uppgifter,
hade han varit angelägen om att hans sanningsenlighet ej skulle sättas i
fråga. Enligt Rennels bedömande hade Andersson varit hårt attackerad i
saken av sina medkontrahenter.

Från Rennels sida hade beslutet att låna ut apparaten föranletts av tanken
att Trönnberg skulle ringa upp. Trönnberg hade ju enligt Andersson
uppgivit vid samtalet den 24 februari, att han skulle återkomma. Vid överlämnandet
av apparaten hade Rennel icke givit Andersson några direktiv
rörande dess användande. Han hade salunda icke varnat Andersson för att
ringa. Det hade vid tillfället icke legat inom Rennels tankegång vare sig
att Andersson skulle önska ringa till Trönnberg eller att Andersson vid ett
samtal med Trönnberg skulle provocera denne. Vid samtalen mellan Rennel
och Andersson hade det ju alltid varit tal endast om Trönnbergs aggressivitet
i saken. Rennel torde ha avsett att låta Andersson behålla apparaten
ungefär en vecka.

Rennel bestred Anderssons uppgifter om innehållet i telefonsamtalet med
Rennel den 28 eller den 29 februari. Rennel hade sålunda icke överenskommit
med Andersson att denne skulle ringa till Trönnberg. Rörande
apparatens begagnande hade Rennel fått besked den 29 februari, varvid
Andersson meddelat att han talat med Trönnberg. Först vid uppspelningen
i samband med avhämtandet av apparaten hade Rennel förstått, att det
varit Andersson som ringt upp Trönnberg.

Orsaken till att Rennel åkt upp med apparaten till Bollnäs och även
själv hämtat den hade varit att han för taxeringsutredningen vid denna tul
haft sin verksamhet helt förlagd till bollnästrakten och att det därför icke
föranlett särskilt merarbete vare sig att lämna eller hämta apparaten.

Utskriften av upptagningen hade företagits den 7 mars 1956 av ett
skrivbiträde hos statspolisen på Rennels order. Rennel höll för troligt att
order om utskriften givits efter det Rennel informerat Ankar om upptag -

ningen. På fråga om Rennel fått order av Ankar att verkställa utskriften
sade sig Rennel nu icke kunna yttra sig därom. Rennel uppgav i sammanhanget
att hans promemoria av den 9 mars upprättats på order av Ankar.

Beträffande utlåning av statspolisen tillhörig bandinspelningsapparat till
annan enskild person uppgav Rennel, att honom veterligt dylik utlåning
icke förekommit.

Rennel uppgav, att för hans del ingen som helst avsikt att företaga sig
något otillåtet hade föranlett hans beslut att lämna ut apparaten. Vid
denna tidpunkt hade han icke sett något olämpligt i åtgärden. Åtgärden
kunde ej heller anses ha tillkommit av förhastande, då Rennel noga övertänkt
saken ävensom diskuterat den med sina kolleger. En starkt bidragande
orsak till Rennels ståndpunktstagande torde ha varit att statspolisen
då liksom nu haft tillgång till två bandspelare med fullständig utrustning,
bland annat för telefonavlyssning, och att några som helst instruktioner
för materielens användning icke varit utfärdade. Rennel ville
även framhålla, att det stått Andersson fritt att på annat sätt skaffa sig
tillgång till en bandspelare med apparatur för telefonupptagning. Beträffande
televerkets föreskrifter i saken hade Rennel icke närmare studerat
dessa. Han hade dock känt till att visst förbud varit rådande på området
men haft den uppfattningen att sådant förbud endast toge sikte på direkt
kopplingsåtgärd mellan telefon och talregistreringsapparat.

Vidare uppgav Ankar bl. a. följande.

När Rennel för Ankar omtalade samtalet mellan Andersson och Trönnberg,
torde Ankar ha beordrat Rennel att verkställa utskrift av bandupptagningen.
Att ärendet mot Trönnberg icke införts i statsåklagarediariet
tidigare än som skett — nämligen den 14 mars 1956 — torde ha berott på
att Ankar först velat något närmare undersöka om ärendet överhuvudtaget
var av beskaffenhet att böra föranleda någon statsåklagarens åtgärd.

I sitt yttrande den 13 februari 1958 anförde landsfogden.

Rörande syftet med utlåningen av apparaten anser landsfogden, att detta
maste anses ha varit att tillföra utredningen ytterligare fakta och att utlåningen
sålunda måste anses utgöra ett led i förundersökningen mot makarna
Perzon. Utöver det i och för sig berättigade intresset att få riktigheten
av sina vid förhöret den 19 januari 1956 lämnade uppgifter bekräftade hade
Andersson, vilket Rennel jämväl förklarat sig anse, icke något intresse av
att frågan om de 10.000 kronorna blev utredd. För Rennel såsom utredningsman
måste det däremot ha varit av stort intresse att få ådagalagt om
Bengt Perzon vid samtal med Andersson, själv eller genom Trönnberg,
skulle lämna några medgivanden. Vid tiden för utlåningen fanns sålunda
icke annan bevisning tillgänglig än makarna Anderssons uppgifter, av vilka
endast Anderssons voro protokollerade. Först vid förhör den 20 april 1956
med Gösta Jonsson och den 8 maj 1956 med John Sandström utröntes, att
även Jonsson och Sandström var för sig vid tidigare förhandlingar med
makarna Perzon om inköp av affärsrörelsen fått besked om att 10.000 kronor
skulle erläggas »under bordet». Fn ytterligare omständighet, som talar
för att Rennel torde ha tillmätt upptagningen värde som bevis även i
taxeringsmålet, får anses vara, att han rapporterat densamma icke endast
till Ankar i egenskap av t. f. landsfogde utan även till förundersökningsledaren,
landsfiskalen Petterson.

Att Rennel avsett att apparaten skulle användas utan att vederbörande
härom underrättades torde utan vidare vara klart. Detta styrkes härutöver
av den omständigheten, att Rennel instruerade Andersson att sätta i
gång apparaten före avlyftandet av mikrofonen till undvikande av att
knäppningsljud skulle höras. Rennel har medgivit, att han icke särskilt varnat
Andersson för att provocera uttalanden. Å andra sidan finns det intet
som talar för att Rennel instruerat Andersson att söka snärja Trönnberg.

Rennels underlåtenhet att före åtgärdens företagande rådgöra med annan
än underordnad polispersonal är anmärkningsvärd. Någon av följande personer
borde sålunda ha tillfrågats, nämligen kommissarien vid statspolisen,
som är föreståndare för avdelningen, förundersökningsledaren eller landsfogden.
Beträffande själva utlåningen av apparaten såsom sådan till enskild
person skulle givetvis nämnde föreståndares tillstånd ha inhämtats.

Att Rennel själv åkt upp med apparaten till Änga, som Jigger helt nära
Bollnäs, samt även avhämtat densamma synes i och för sig icke anmärkningsvärt
med hänsyn till att den medtagits vid avresa från Gävle en mandagsmorgon
för utredningsarbete i trakten i och omkring Bollnäs under
den kommande veckan. Att utskriften skett genom statspolisens försorg
får även en godtagbar förklaring genom de av Ankar lämnade uppgifterna.

Till försvar för de av Rennel vidtagna åtgärderna kunna atskilhga synpunkter
andragas. Vid förevarande tid hade salunda nagra som helst instruktioner
icke lämnats till statspolisens personal rörande användningen
av utlämnad materiel för registrering av telefonsamtal. Ej heller i den av
Hallberg—Stefansson utgivna upplagan av handboken »Anmälmngsupptagning
och protokollermg», vilken vid denna tid användes sasom lärobok
vid statens polisskola, fanns nagot uttalande att före förhörs påbörjande
den hörde bör upplysas om att diktafon är inkopplad.

Såsom av Rennel åberopats hade det ju stått Andersson fritt att själv
anskaffa en bandspelare med telefonadapter, vilket kunnat ske utan svårighet.
Den omständigheten att Rennels överordnade, landsfiskalen och
t.f. landsfogden, icke — i varje fall icke omedelbart — reagerat mot Rennels
tillvägagångssätt måste väl även anses tala till förmån för Rennel.
Under handläggningen av detta ärende har även observerats en allmän obekantskap
med den närmare innebörden av televerkets bestämmelser i
ämnet. Slutligen lära väl även Anderssons uppgifter till Rennel om Trönnbergs
synnerligen klandervärda beteende, vilka uppgifter genom upptagningen
till stor del bekräftats, fa anses utgöra viss ursäkt för de av Rennel
vidtagna åtgärderna.

Rennel iir en synnerligen förtjänt och skicklig polisman med en ovanlig
fallenhet för kriminalpolistjänst, särskilt då vad gäller spaningsarbete^
Hans utomordentliga intresse för tjänsten har uppenbarligen — sådan
situationen nu förelegat —- kommit honom att företaga åtgärder, som icke
hade bort ske, i vart fall icke utan samråd med eller tillstånd av hans överordnade.
Därest JO anser, att med den gjorda utredningen icke kan bero,
synes beivran lämpligen kunna ske mom ramen för polischefens disciplinära
bestraffningsrätt i enlighet med bestämmelserna i 31 § första stycket och
33 § polisreglementet.

Vid yttrandet var fogad en avskrift av tjänsteföreskrifter utfärdade av
statspolisintendenten den G februari 1958. Dessa föreskrifter ha följande
innehåll.

Bestämmelse om inkoppling av talregistreringsapparat återfinnes i 2 §
punkt 3 telefonreglementet, som är av följande lydelse:

o »Apparat eller ledning av vad slag det vara må, som ej tillhör televerket,
får icke utan telestyrelsens medgivande sättas i förbindelse med eller anslutas
till televerkets apparater eller ledningar. Detta förbud avser icke
endast elektrisk förbindelse utan även varje annat slag av förbindelse, såsom
akustisk, magnetisk, mekanisk m. in.»

Finnes behov av dylik anslutning må föreståndare, efter samråd med
landsfogden i länet och statspolisintendenten, hos telekommissarien å avdelningens
stationsort teckna abonnemang avseende rätt att till viss eller
vissa av avdelningens tjänstetelefoner ansluta talregistreringsapparat.

Enligt telestyrelsens beslut må endast vissa typer av talregistreringsapparater
användas för anslutning till telefonapparat. Förteckning över
för närvarande godkända apparattyper finnes å statspolisintendentens
kameralsektion.

Till telefon ansluten talregistreringsapparat skall användas med omdöme
och urskillning. Detta gäller i särskilt hög grad då polisförhör sker på
detta sätt. I detta hänseende hänvisas till den av Hallberg—Stefansson utgivna
handboken »Anmälningsupptagning och protokollering», som förut tillställts
statspolisavdelningarna. Från denna handbok (1957 års uppl. s. 70)
må här intagas följande avsnitt:

»I sammanhanget bör uppmärksammas, att om förhöret hålles på telejon
med inkopplad diktajon (talregistreringsapparat), den hörde skall — innan
förhöret börjar — upplysas om att diktafon är inkopplad och att allt upptas
ordagrant. Av protokollet skall framgå, att förhöret hållits på telefon.»

I den vid remissen till Rennel fogade, å JO-expeditionen upprättade promemorian
anfördes — efter en redogörelse för innehållet i 23 kap. 12 § och
36 kap. 5 § RB — följande.

Rennels åtgärd att utlåna bandinspelningsapparaten till Andersson —
varigenom avsetts att få Trönnbergs uppgifter till Andersson vid telefonsamtalet
den 24 februari 1956 bekräftade — torde ur Rennels synpunkt icke
kunna ha innefattat annat än ett led i pågående förundersökning mot
Trönnbergs klienter, makarna Perzon, vilka voro misstänkta för falskdeklaration.

Av grunderna för stadgandet i 23 kap. 12 § RB torde emellertid följa,
att upptagande av utsaga som ingår i förundersökning skall ske genom förhör
och under sådana former i övrigt att den hörde har klart för sig, att
hans hörande sker i och för förundersökningen. I förevarande fall har
Trönnberg vid telefonsamtalet den 29 februari, vilket upptogs å bandinspelningsapparaten,
icke kunnat räkna med annat än att det var fråga
om ett vanligt telefonsamtal, som skyddades av reglerna om telefoni! em -ligheten. Rennels åtgärd att utlämna apparaten till Andersson torde sålunda
— oavsett om meningen var att endast inkommande samtal skulle
inspelas och oavsett om samtalet skulle äga rum med Trönnberg eller med
Bengt Perzon — ha stått i strid med i varje fall grunderna för nyssnämnda
stadgande.

Härtill kommer, att Rennel haft anledning räkna med att samtalet kunde
komma att äga rum med Trönnberg, vilken på grund av stadgandena i 36
kap. 5 § RB icke var pliktig att underkasta sig förhör angående förhållanden,
vilka avsågos att beröras vid samtalet.

Av det anförda torde framgå, att Rennel genom att under de föreliggande
omständigheterna ställa apparaten till Anderssons förfogande åsidosatt
sin tjänsteplikt.

I det för Rennel avgivna yttrandet anförde Forsgren.

Rennel bestrider, att utlånandet får betraktas som ett led i förundersökningen
mot makarna Perzon. Rennel har aldrig vid något tillfälle under
några förhållanden haft en tanke på att redovisa bandets innehåll i förundersökningsprotokollet.
Utlåningen kom till stånd på Anderssons begäran.
Det medgives dock, att Rennel var intresserad av att taga del av
bandets innehåll för att få klarhet i huruvida vittnena påverkades. Detta
innebär dock icke, att utlåningen är ett led i förundersökningen. Genom
samtalsregistreringen har Rennel icke skaffat sig nya uppgifter till förundersökningen.
Redan då han överlämnade apparaten till Andersson
visste han ungefär vad det eventuella samtalet med Trönnberg skulle komma
att innehålla. Andersson och Rennel räknade med att samtalet skulle bli
en bekräftelse på det samtal, som tidigare växlats mellan Andersson och
Trönnberg. Andersson hade för Rennel redogjort för innehållet i detta samtal,
varvid Rennel kunde konstatera, att några uppgifter av värde för förundersökningen
icke framkommit. Det är sålunda icke riktigt, som landsfogden
antyder, att Rennel hade stort intresse av »att få ådagalagt om
Bengt Perzon vid samtal med Andersson, själv eller genom Trönnberg,
skulle lämna några medgivanden».

Det bör här fastslås, att intet som framkom av bandupptagningen finnes
intaget i förundersökningsprotokollet.

Något nytt har sålunda icke tillförts förundersökningen genom samtalsregistreringen.

Om man — såsom synes ha skett i den vid remissen till Rennel fogade
promemorian — accepterar den ståndpunkten, att åtgärden att utlåna
apparaten dikterats av önskan att få Trönnbergs uppgifter vid tidigare telefonsamtal
bekräftade, bliver uttalandet i promemorian att Rennels åtgärd
vore ett led i pågående förundersökning svårförståeligt. Rennel har väl
varit oförhindrad att i förundersökningsprotokollet intaga Anderssons redogörelse
för innehållet i det första telefonsamtalet.

Landsfogden gör gällande, att det vid tiden för utlåningen icke fanns
annan bevisning i fråga om de 10.000 kronorna än makarna Anderssons
uppgifter. Detta är en sanning med modifikation. Rennel kände till att
Sandström hade uppgifter av vikt för utredningen att lämna. Detta hade
Sandström berättat för Andersson, som i sin tur lämnat Rennel uppgift
härom.

För övrigt ansåg Rennel, fullt riktigt, att enbart makarna Anderssons
uppgifter liade stort och troligen tillräckligt bevisvärde.

Den omständigheten att Rennel rapporterat till Ankar och Petterson
anser landsfogden tala för att Rennel tillmätt upptagningen bevisvärde.
Detta synes vara att draga en förhastad slutsats. Ingenting är väl naturligare
än att Rennel för sina överordnade omtalade, att han erfarit, att vittnena
voro utsatta för påverkan. Forsgren kan icke inse, att Rennel fördenskull
har visat, att han tillmätt upptagningen »värde som bevis även i
taxeringsmålet».

Rennel har försäkrat, att han skulle ha låtit avmagnetisera bandet, om
han haft den minsta aning om att det skulle komma att användas mot

Trönnberg. Han blev uppriktigt ledsen då Ankar förordnade om förundersökning
mot Trönnberg.

Landsfogden riktar kritik mot Rennel för att denne icke före utlåningen
inhämtade överordnads tillstånd. Denna kritik är meningslös. Förhållandena
visa ju, att dessa sanktionerat Rennels åtgärd. Det är Ankar, som
beordrat utskrift av upptagningen, förordnat om förundersökning mot
Trönnberg och anställt åtal mot denne. Därest Ankar ansett, att Rennels
åtgärd var olämplig, hade han kunnat föreslå Rennel att »tvätta av» bandet.
Det är väl tvärtom så, att Ankars åtgöranden aktualiserat aktionen
mot Rennel.

Den vid remissen till Rennel fogade promemorian innehåller bland annat
följande passus: »I förevarande fall har Trönnberg vid telefonsamtalet den
29 februari 1956, vilket upptogs å bandinspelningsapparaten, icke kunnat
räkna med annat än att det var fråga om ett vanligt telefonsamtal, som
skyddades av reglerna om telefonhemligheten.»

Uttalandet måste tolkas så, att telefonhemligheten skulle ha kränkts
genom att samtalet registrerats. Uttalandet är ägnat att förvåna och visar,
att promemorieförf att aren icke har klart för sig vad som avses med »telefonhemligheten».
Tusentals telefonabonnenter i landet använda sig av
bandspelare för registrering av samtal. Ingen vill väl dock påstå, att dessa
abonnenter kränka telefonhemligheten. Den kränkning, som föresvävar
promemorieförfattaren, kan uppstå endast därigenom, att en person avlyssnar
ett samtal de båda samtalande ovetande.

Även landsfogden underlåter att särskilja begreppen. Sålunda finnes i

protokoll äver landsfogdens förhör med Rennel följande passus: »---

då liksom nu haft tillgång till två bandspelare med fullständig utrustning,
bland annat för telefonavlyssning». Rennel protesterade mot användning
av ordet telefonavlyssning, vilket dock icke hade någon verkan.

Det kan möjligen synas som om det saknade betydelse, hur apparaten
benämnes, men här gäller att uttala sig så, att press och allmänhet icke får
den uppfattningen, att sådan avlyssning skett, som kränkt telefonhemligheten.
Många tidningsartiklar ha tillkommit endast av den anledningen,
att journalisten felaktigt fått den uppfattningen, att telefonavlyssning ägt
rum.

Samtalsregistrering kan ske på mångahanda sätt, exempelvis genom
extra hörlur, som användes av person, som stenograf erar ned samtalet.
Sådana hörlurar ha för åtskilliga år sedan tillställts statspolisen av dåvarande
landsfogden. Här uppstår frågan, om förhörsledaren måste upplysa
den som förhöres per telefon att extra hörlur finnes monterad. Detta var
säkerligen icke avsikten, åtminstone icke när hörlurarna utdelades. I vart
fall lämnades icke några som helst instruktioner härom. Det förefaller ej
heller som om dessa hörlurar äro så beskaffade, att de äro godkända av
televerket. I särskild försändelse översänder Forsgren den hörlur, som tilldelats
Rennels tjänsterum, för att visa dess beskaffenhet. Genom denna
hörlur, som icke anskaffats genom televerket, kan samtalsregistrering ske
på ett lika effektivt sätt som medelst bandinspelningsapparat.

I ovannämnda promemoria anföres vidare: »Av grunderna för stadgandet
i 23 kap. 12 § RB torde emellertid följa, att upptagande av utsaga som
ingår i förundersökning skall ske genom förhör och under sådana former i
övrigt att den hörde har klart för sig, att hans hörande sker i och för förundersökningen.
»

Ehuru Forsgren bestrider, att det här rör sig om »upptagande av utsaga»
vill han dock framhålla att, om så vore fallet, klara instruktioner icke ha
lämnats, hur förhöret skall skötas om talregistreringsapparat kommer till
användning. Lärobok för polismän av Hallberg Stefansson innehaller följande
å s 46: »Har den som skall höras telefon, bör förhörsledaren i sa fall
icke underlåta att, helst i kombination med talregistreringsapparat, halla
förhöret per telefon.» Läroboken, som är tryckt ar 1953, användes som lärobok
vid tiden för den i ärendet aktuella bandupptagningen. Den innehöll
inte ett ord om att den hörde skulle underrättas om att samtalet upptoges
å talregistreringsapparat. Det förhållandet att bestämmelser i ämnet utfärdades
först den 6 februari 1958 visar väl dessutom, att oklarhet hittills
rått på detta område. Den nya upplagan av läroboken innehåller också

bestämmelser i ämnet. . . .

Forsgren gör gällande, att man här icke kan tala om förhör, dä Kcnnel
knappast kunnat till Andersson överlata rätten att leda förhör med Trönn berg.

Rennel har gjort sig skyldig till den förseelsen att han utlånat statspolisens
material till Andersson och för detta underkastar han sig ansvar.
En åtminstone bidragande orsak till att han icke varit nog förtänksam kan
ha varit den, att statspolisen i själva verket innehar materiel, som är avsedd
att utlånas till allmänheten. Forsgren tänker närmast på de s. k. tjuvfällorna.

Lagtexten innehåller inga bestämmelser i ämnet, särskilda instruktioner
för polisen funnos icke utfärdade och läroboken för polismän mneholl uppmaning
att använda sig av talregistreringsapparat.

Genom det anförda har Forsgren velat visa, att det uppenbarligen rätt
oklarhet hur dessa registreringsapparater skulle användas. Det kan därtor
icke vara riktigt att nu kasta sig över Rennel och göra gällande, att han
åsidosatt sin tjänsteplikt. .

Om Andersson varit innehavare av eu talregistreringsapparat, latit registrera
samtalet med Trönnberg och sedan överlämnat bandet till Rennel,
skulle denne då vara skyldig vägra taga befattning med detta?

Landsfogden och ovannämnde promemorieförfattare äro eniga om att
Rennels åtgärd att utlåna apparaten icke står i överensstämmelse med
grunderna för 23: 12 och 36: 5 RB.

Om en sådan tolkning skulle anses vara riktig — vilket kan ifragasättas
— frågar man sig, om Rennels bristande insikt i grunderna för de åberopade
lagbestämmelserna försätter honom i den situationen, att han skall
bestraffas för åsidosättande av tjänsteplikt. År detta mot förmodan möjligt,
bör nog polispersonalen bibringas större insikter i juridik an vad som
nu är fallet.

Härefter anmodade jag landsfogden att verkställa ytterligare utredning
genom förhör med Petterson och Ankar angående de närmare omständigheterna,
då Rennel till Petterson och Ankar rapporterade vad som förekommit
vid Anderssons telefonsamtal med Trönnberg den 29 februari 1956.
Med anledning härav anförde Ankar i avgiven redogörelse följande.

Den 5 mars 1956 uppsökte Rennel Ankar på dennes tjänsterum och bad
om ett samtal. Under detta samtal lämnade Rennel muntligen en kortfattad
redogörelse för vad som framkommit i samband med utlånandet av

3 — Justitieombudsmannens ämbetsbcrättclsc till 10G0 års riksdag

inspelningsapparaten. Ankar erinrar sig, att Ankar vid denna redogörelse
tick det intrycket, att Andersson kunde lia blivit anmodad att, då han i
målet mot Bengt Perzon komme att höras såsom vittne, lämna medvetet
felaktiga uppgifter rörande sina affärstransaktioner med Bengt Perzon.
Rennel verkade vid detta tillfälle vara synnerligen illa berörd av vad han
ansåg vara ett inkorrekt uppträdande från Trönnbergs sida. Vidare ansåg
Rennel, att han och övriga polismän, som medverkat under förundersökningen
i ärendet angående ifrågasatt falskdeklaration från Bengt Perzons
sida, blivit missfirmade genom de uttryck, som sedermera föranledde åtalet
mot Trönnberg. Troligen vid detta Rennels besök på Ankars tjänsterum
— eller möjligen någon dag senare — anmodade Ankar Rennel att lämna
en skriftlig redogörelse, vilken dagtecknades den 9 mars. Under besök på
landsfogdeexpeditionen den 5 mars eller möjligen nagon dag senare medförde
Rennel den i ärendet aktuella inspelningsapparaten, på vilken han
för Ankar spelade upp det intalade telefonsamtalet. Såvitt Ankar nu kan
ermra sig var det i samband med denna uppspelning som beslut om utskrift
av samtalet fattades, eftersom Ankar önskade närmare taga del
därav.

^ besöket å landsfogdeexpeditionen den 5 mars upplyste Rennel

aU Andersson tagit kontakt med Rennel på grund av att Andersson vid
något tillfälle, efter det han hörts i ärendet angående falskdeklaration men
lore det inspelningen av telefonsamtalet skedde, skulle ha utsatts för viss
press från Trönnbergs sida i syfte att ändra sina till polisen lämnade upplysningar.
Rennel förklarade därvid, att Andersson för honom beklagat sig
över att Trönnberg i synnerligen skymfliga ordalag skulle ha uttalat sig
om landsfiskalen och polispersonalen. De tillmälen, som därvid använts,
skulle enligt Rennel ha varit grövre än de, som sedermera fälldes under det
inspelade telefonsamtalet. Då Ankar ansåg det vara av vikt för ett kommande
ställningstagande i frågan, anmodade han troligen genom landsfiskalen
(Svarande t. f. landsfiskalsassistenten Lindström i Bollnäs att närmare
hora Andersson om orsakerna till att denne tagit kontakt med Rennel.
Den 8 mars hörde Lindström Andersson häröver. Fredagen den 9 mars
•T? 4,nkar ^ Bollnäs för huvudförhandling i annat ärende. Under besöket
i Bollnäs nämnda dag sammanträffade Ankar med Rennel. Rennel medföljde
samma dag till Gävle i Ankars bil. Under sammanträffandet den 9
mars samtalade Rennel och Ankar om vad som förekommit i saken. Något
särskilt minne av vad som därvid sades har Ankar icke.

Under tiden mellan den 5 och den 13 mars hade Ankar vid några tillfallen
genom telefonsamtal och personliga sammanträffanden med Petterson
fatt bekräftelse pa att denne kände till vad som förekommit i samband
med inspelningen av telefonsamtalet och om anledningen till att inspelningen
gjordes. Ankar fick också klart för sig att Petterson fått kännedom
darom först efter det inspelningen skett. På direkta frågor av Ankar förklarade
saval Petterson som Rennel — den senare vid flera tillfällen —
att de ansago sig åsyftade med de av Trönnberg till Andersson gjorda uttalandena
om polisen, vilka uttalanden därefter lades till grund för åtalet
mot Trönnberg. Ankar har en fullständigt klar minnesbild av att Rennel
bestämt gjorde gällande, att han blivit missfirmad av Trönnberg, och att
Rennel även ville ifrågasätta, huruvida icke samtliga polismän, vilka
arbetat med utredningen rörande det ifrågasatta falskdeklarationsbrottet,
kunde anses ha blivit missfirmade.

Den 13 mars for Ankar till Bollnäs för huvudförhandling i ett av honom
instämt mål. Samma dag — under Ankars besök i Bollnäs — sammanträffade
Trönnberg och Ankar personligen på Ankars begäran. Ankar hade
då, möjligen redan någon dag tidigare, i sin besittning fått såväl Rennels
den 9 mars upprättade redogörelse jämte utskrift av det inspelade telefonsamtalet
som även Lindströms den 8 i samma månad daterade förhör med
Andersson. Vid sammanträffandet med Trönnberg omtalade Ankar för
denne vad som hänt och gav honom fullständiga informationer om vad han
då visste i saken. Ankar beslöt da, alltsa den 13 mars, att inleda förundersökning.
Redan före detta besök i Bollnäs hade Ankar fatt klart för sig att
större delen av personalen vid statskriminalavdelningen i Gävle hade blivit
informerad om vad som dittills förekommit. Saken var alltsa känd av ett
stort antal personer. Då Rennel gjort gällande, att bland andra han blivit
missfirmad, och då Ankar av de upplysningar, som Andersson lämnat vid
förhöret den 8 mars avseende de samtal han vid skilda tillfällen haft med
Trönnberg, fann att skälig anledning förelåg att misstänka att missfirmliga
uttalanden fällts, kunde Ankar icke anse annat än att det ankom på
honom att i egenskap av allmän åklagare låta verkställa erforderlig utredning.

Den 13 mars kl. 21.35 återkom Ankar till Gävle. Påföljande dag lät han
införa ärendet i statsåklagardiariet.

Vid de utredningar, som under Ankars ledning verkställts, har Ankar
aldrig beordrat eller medgivit avlyssning av telefonsamtal. Självfallet har
Ankar känt till att statspolisavdelningarna haft till förfogande apparater,
varmed en telefonerande person kan spela in sådana samtal som han själv
för. Det har aldrig ifrågasatts i de av Ankar ledda utredningarna, att dylik
inspelningsapparat skulle disponeras av annan än vederbörande förhörsledare.
I yttrande till riksåklagarämbetet den 29 december 1956 i saken
har Ankar bland annat anfört: »Därest jag känt till att Andersson önskade
låna polisens inspelningsapparat, skulle jag ha förhindrat det skedda. Rennel
har uppgivit, att han själv funnit saken ’olustig’, vilken uppfattning jag
till fullo delar.» Genom ett upprepande av detta anförande vill Ankar
ånyo understryka, att han ansett och fortfarande anser, att inspelningsapparaten
icke borde ha utlånats, samt att något medgivande därtill från
Ankars sida icke skulle ha lämnats. Före inspelningen av samtalet mellan
Andersson och Trönnberg har Ankar icke ens haft anledning reflektera över
möjligheten att statspolisens inspelningsapparat skulle komma att begagnas
på sätt som skett. När likväl inspelningen gjorts och saken bragtes
till Ankars kännedom i den ordning för vilken Ankar ovan redogjort, har
han ansett, att han måste taga upp det då föreliggande materialet till behandling
och efter utredning taga ståndpunkt till frågan huruvida missfirmelse
mot polisman förelåge.

Det har under den tid detta ärende legat under JO:s prövning framkommit,
att på åtskilliga håll stor tveksamhet råder, huruvida inspelningsapparat
av det slag, som Andersson använt vid telefonsamtalet med Trönnberg,
får begagnas av telefonabonnent utan telestyrelsens medgivande. Kort
tid efter det huvudförhandlingen i målet mot Trönnberg ägt rum blev
Ankar uppringd av tjänstemän från telcstationerna i Bollnäs och Gävle,
vilka önskade närmare upplysningar i saken. Ankar beskrev lör dem den
apparat, som kommit till användning, och nämnde därvid att telefonsamtal
kunde inspelas endast via en sugknapp, vilken fästes vid hörtelefonen.

Även tjänstemännen föreföllo tveksamma, huruvida en dylik apparat finge
användas utan tillstånd eller ej.

Petterson uppgav vid förhör inför landsfogden följande.

Troligen i februari 1956 hade Rennel omtalat för Petterson, att Andersson
vid olika tillfällen beklagat sig över att han och hans hustru ej fingo
vara i fred för påtryckningar ifrån Trönnberg och makarna Perzon i samband
med taxeringsutredningen mot makarna Perzon. Andersson skulle ha
sagt till Rennel, att han önskade ha tillgång till bevis, som kunde begagnas,
därest han i samband med vittnesmål vid domstolen bleve beskylld för
att komma med osanna uppgifter i saken. Ytterligare ett skäl till Anderssons
önskan att ha tillgång till bevis i saken vore att han önskade kunna
visa, att han varit utsatt för påtryckningar. Rennel uppgav också, att Andersson,
sorn efter hand blivit mer och mer irriterad, frågat Rennel, om det
inte skulle gå att ta upp något sådant samtal på band.

^)<1:^^.rson hade i_c^ce uppfattat nu förevarande spörsmål såsom tillhörande
förundersökningen i taxeringsmålet. Han hade i stället fått den uppfattningen
att här endast vore fråga om ett vittne, som önskade skydda sig
själv. Han gjorde därför icke nagot uttalande, särskilt som frågan närmast
berördes samtalsvis mellan Rennel och Petterson. Petterson förstod
även av andra skäl, att Andersson var utsatt för press. Petterson var nämligen
själv utsatt för press från Trönnberg och Bengt Perzon. Dessa hörde
nämligen av sig ofta och hade ideliga anmärkningar mot utredningen. Fru
Andersson hade även en betydande skuld till Ulla Perzon. Även därigenom
finge makarna Andersson anses ha varit känsliga för påtryckningar.

. Rennel och Petterson hade gemensamt konstaterat, att det funnits bandinspelningsapparater
att hyra i öppna marknaden i Bollnäs. Till följd av
att ifrågavarande affär ägts av Bengt Perzon hade det emellertid icke kunnat
komma i fråga att där hyra någon apparat. Huruvida det mellan Petterson
och Rennel varit tal om att tillhandahålla någon apparat tillhörig
statspolisen, kunde Petterson ej minnas.

Någon tid senare hade Petterson en morgon uppringts på sitt tjänsterum
av Rennel, vilken då disponerade ett förhörsrum i polishuset, och uppmanats
att komma upp på förhörsrummet. Då Petterson kommit upp på rummet,
hade han sett, att en av statspolisens bandinspelare var uppställd för
uppspelning. Då praktiskt taget alla förhören i taxeringsutredningen upptagits
på band, hade Petterson yttrat ungefär följande: »Vem har ni hört
nu då?» Rennel hade därvid svarat: »Vänta får Du liöra.» Petterson hade
strax uppfattat, att det var Trönnbergs röst som återgavs, och hade med
stigande förvåning och harm åhört inspelningen. Genom sina tidigare samtal
med Rennel hade Petterson icke förvånats över inspelningen som sådan
utan endast över innehållet, vilket hade tagit honom mycket hårt. Petterson
och Trönnberg hade sålunda samarbetat intimt i Bollnäs i åtminstone
10 år och hade dessutom stått i ett personligt vänskapsförhållande.
Efter åhörandet hade Petterson omedelbart lämnat rummet, då han känt
sig upprörd. Petterson hade uppfattat, att han avlyssnat bandet på morgonen
dagen efter inspelningen.

Rennel och Petterson voro ense att de båda voro åsyftade med Trönnbergs
uttalanden. Petterson anmälde dock icke det inträffade till Ankar.
Då Ankar ringde, uppgav Petterson, att han icke ville uppträda som måls -

ägare. Ilan torde dock möjligen ha uttalat, att han ansage Trönnberg vara
förtjänt av någon näpst.

Petterson hade fått den uppfattningen, att Rennel anmält förhållandet
till Ankar närmast som en tjänsteplikt, eftersom polismän voro inblandade.
Petterson kan icke uttala sig om Rennels inställning i målsagandefrågan.
Petterson kan icke heller minnas, hur Rennel ställde sig i frågan om åtals
anställande. Petterson har däremot ett bestämt minne av att de polismän,
som kände till saken och vilkas antal var betydande, voro högst förtrytsamma
och ansågo att åtgärder borde vidtagas mot Trönnberg.

Petterson hade av Rennel begärt att fa en utskrift av bandupptagningen
jämte Rennels till Ankar avgivna promemoria. Syftet när handlingarna
begärdes hade varit att använda dem för Pettersons eget privata minnesarkiv.
Genom en oväntad motgång i en beslagsfråga rörande makarna Perzons
handelsböcker vid häradsrätten, varvid Petterson tvangs att överklaga
i hovrätten, beslöt han sig för att använda dessa handlingar i hovrätten
för att därigenom visa, att beslaget varit oundgängligen erforderligt
och att från makarna Perzons sida allt gjordes för att förhindra eller forsvåra
utredningen.

Själv anförde landsfogden i avgivet yttrande följande.

Att säga att Ankar »sanktionerat» åtgärden är knappast ett korrekt uttryck.
Snarare är det väl så, att Ankar, som statt inför ett fullbordat faktum,
låtit detta förhållande jämte den omständigheten att Rennel ansett
sig vara missfirmad vara vägledande för sina vidare åtgärder. Att en statsåklagare
vid eventuellt konstaterad olämplig åtgärd av eu underordnad
polisman skulle medverka till förstörande av bevismedel häröver, bor givetvis
icke komma i fråga. . .... ,, ,

Den hörlur, som av dåvarande landsfogden synes ha utlamnats till bland
annat Rennels tjänsterum, torde, då den enbart hänges på örat, icke falla
under förbudet i 2 § punkt 3 telefonreglementet. Då reproducering av samtal
med hjälp av sådan hörlur, liksom för övrigt med direktansluten hörlur,
icke kan ske utan medverkan och kontroll av annan person, haltar jämförelsen
med registrering genom bandinspelningsapparat avsevärt

Uppgiften titt de s. k. tjuvfällornci äro avsedda att uti an as till allmänheten
måste bero på ett missförstånd. Tjuvfällorna få lika litet som bandspelarna
utlämnas annat än under mycket betryggande garantier mot obehörig
eller olämplig användning. Risken för provokation, därest polisen avhänder
sig kontrollen över hur en tjuvfälla användes, synes vara i det närmaste
lika stor som när det gäller en bandspelare.

Forsgren anförde härefter i avgivet yttrande.

Forsgren har aldrig gjort gällande, att ett bevismedel mot Rennels eventuellt
olämpliga handlande skulle förstöras. Vad landsfogden borde ha uttalet
sig om är frågan, om ett »oriktigt» tillkommet bevismedel skall
användas mot annan än Rennel. När sa skett och Rennel icke hört ett oid
om olämpligheten av bandupptagningen har hans åtgärd sanktionerats.
Forsgren kan försäkra, att ingen av Rennels överordnade snuddade vid
tanken på att Rennel förfarit oriktigt.

Fn intressant passus i landsfogdens inlaga är följande: »Tjuvfällorna fa
lika litet som bandspelarna utlämnas annat än under mycket betryggande
garantier . ..»

Bandspelarna få sålunda utlämnas under vissa förhållanden.

. . Forsgren vill med anledning härav ännu en gång konstatera, att brister
i instruktionerna förelegat.

Det är ett känt förhållande, att tjuvfällorna åtminstone tidigare utlånats
under så lång tid, att en polisman icke kunnat avdelas för kontrollen.
Detta torde tydligen ha sin betydelse, alldenstund landsfogden jämställer
utlånandet av tjuvfällor och bandinspelare.

I en den 6 maj 1958 till landsfogden i Gävleborgs län avlåten skrivelse
anförde jag därefter följande.

I fråga om ändamalet med Rennels åtgärd att utlåna bandinspelningsapparaten
till Andersson finner jag av Rennels egna uppgifter och övrig
utredning framgå, att Rennel velat genom att låta Andersson begagna
apparaten erhålla bekräftelse på riktigheten av Anderssons påståenden om
Trönnbergs yttrande till Andersson vid telefonsamtalet den 24 februari
1956. Dessa Anderssons påståenden ha — såvitt Rennel uppgivit i sin redogörelse
den 9 mars 1956 — haft den huvudsakliga innebörden att Trönnberg
skulle ha framställt polisen såsom »gamar» i utredningen rörande makarna
Perzon och sökt förmå Andersson att ändra sin den 19 januari 1956
avgivna berättelse till polisen rörande affärsuppgörelsen. Därvid skulle
Trönnbergs yttranden ha gått ut på att makarna Andersson hade rätt att
ljuga under polisförhören.

Rennel har vid förhöret inför landsfogden den 10 februari 1958 förklarat
att, sasom han vid tidpunkten för åtgärden sett saken, åtgärden icke ingått
såsom ett led i förundersökningen rörande makarna Perzon men att, när
Rennel nu efter hela utredningens färdigställande bedömde saken, han nog
ansage att åtgärden tekniskt sett finge betraktas såsom ingående i förundersökningen.
I sitt yttrande till mig har Rennel emellertid bestritt, att
åtgärden finge betraktas såsom ett led i förundersökningen. Härvid har
Rennel framhållit, att han icke haft en tanke på att i förundersökningsprotokollet
redovisa inspelningen av samtalet den 29 februari 1956 och att
några nya fakta icke genom inspelningen tillförts och ej heller av Rennel
beräknats skola tillföras utredningen.

Att Rennels åtgärd att under de föreliggande omständigheterna ställa
inspelningsapparaten till Anderssons förfogande för det ovan angivna ändamalet
hade ett nära samband med förundersökningen rörande makarna
Perzon är utan vidare klart. Rennel var vid ifrågavarande tid sysselsatt
med förundersökningen, som då befann sig i begynnelseskedet. Andersson
hade hörts av Rennel i saken den 19 januari 1956 men det återstod att
höra ett antal personer, bland dem makarna Perzon och Anderssons hustru.
Det slutliga resultatet av förundersökningen synes därför — trots Anderssons
för makarna Perzon graverande uppgifter vid förhöret den 19 januari

i dåvarande läge icke med säkerhet ha låtit sig överblickas. Härvid har

även varit att märka, att det kunde tänkas inverka pa tilltron till Anderssons
berättelse att Andersson sagt sig ha blivit »lurad» vid köpet och att
Anderssons hustru fortfarande häftade i skuld till Ulla Perzon.

Vad Andersson den 25 februari 1956 meddelade Rennel angaende telefonsamtalet
med Trönnberg nästföregående dag innefattade påståenden att
Trönnberg sökt påverka Andersson att till makarna Perzons förman ändra
sina berörda uppgifter. Därvid skulle Trönnberg ha sagt, att man hade rätt
att ljuga vid polisförhören. Bevis om sadana uttalanden från Trönnbergs
sida skulle otvivelaktigt utgöra stöd för tilltro till Anderssons uppgifter
och ett medel till att motverka att Andersson sedermera ändrade sina berörda
uppgifter. Den omständigheten att ett samtal, vid vilket Trönnberg
upprepade vad han förut yttrat till Andersson, inspelades var alltså ägnad
att säkra bevisning mot makarna Perzon. Vad som framkom vid det därefter
å band upptagna telefonsamtalet mellan Andersson och Trönnberg
innefattar också ett starkt stöd för riktigheten av Anderssons uppgifter
rörande affärsuppgörelsen. Rennel maste, da han utlanade inspelningsapparaten
till Andersson, ha varit medveten om att det vid det väntade telefonsamtalet
kunde framkomma bevisning mot makarna Perzon och att
Rennel vore pliktig att rapportera sådan bevisning till förundersökningsledaren,
vilken ensam hade att avgöra vilken utredning som skulle åberopas.
Att Rennel verkligen varit medveten härom vinner stöd av Rennels
i promemorian den 9 mars 1956 lämnade uppgift, att han vid telefonsamtalet
den 25 februari tillsagt Andersson, att denne borde lägga telefonsamtalet
med Trönnberg på minnet, enär det kunde tänkas, att han skulle
få relatera detta samtal vid en eventuellt kommande rättegång.

Vid övervägande av vad nu sagts finner jag — oavsett vad Rennel anfört
_för min del klarlagt, att omständigheterna då Rennel överlämnade

inspelningsapparaten till Andersson voro sadana, att Rennels åtgärd objektivt
sett måste anses ha vidtagits i och för förundersökningen rörande makarna
Perzon. Till åtgärdens vidtagande har måhända bidragit även en
önskan att skaffa bevis för Anderssons påstående, att Trönnberg använt
missfirmliga uttryck om polispersonalen. Da åtgärden, därest den företagits
i sistnämnda syfte, kunde komma att medföra och även medförde
inledande av förundersökning mot Trönnberg, torde frågan om lagligheten
av åtgärden vara att bedöma med tillämpning av bestämmelserna om förundersökning.

I fråga om förhör under förundersökning gäller enligt 23 kap. 12 § RB,
att därvid icke må i syfte att framkalla bekännelse eller uttalande i viss
riktning användas medvetet oriktiga uppgifter, löften eller förespeglingar
om särskilda förmåner, hot, tvång, uttröttning eller andra otillbörliga
åtgärder.

Såvitt framgår av Rennels uppgifter i ärendet, förutsattes från Rennels
sida, att apparaten skulle användas, när 1 rönnberg eller Bengt 1 erzon

sasom var väntat av Andersson och Rennel — ånyo skulle ringa upp Andersson.
Mot Rennels bestridande kan det icke anses styrkt, att — såsom
Andersson i ärendet gjort gällande — Rennel och Andersson senare kommit
överens om att Andersson skulle själv ringa till Trönnberg. Däremot
giva Rennels och Anderssons därutinnan samstämmiga uppgifter vid handen,
att Rennel icke givit Andersson några som helst anvisningar huru
Andersson skulle förhålla sig under det väntade samtalet.

Givet är, att det samtal som skulle äga rum mellan Trönnberg eller
Perzon, å ena, samt Andersson, å andra sidan, och vilket skulle inspelas
på band, icke kan betecknas såsom förhör i vanlig mening. Å andra sidan
avsågs även från Rennels sida att därigenom få till stånd muntliga uttalanden
av Trönnberg eller Perzon. I enlighet med vad förut sagts måste
samtalet anses utgöra ett led i förundersökningen. Enligt de grundsatser,
vilka kommit till uttryck i nyssnämnda stadgande, är det icke tillåtet att
under förundersökning söka få fram uppgifter av en person genom att vilseleda
honom angående de omständigheter, under vilka hans uppgifter lämnas.
Detta innebär bl. a. att det måste göras klart för personen i fråga,
att uppgifterna önskas i och för förundersökningen och att det sålunda icke
är fråga om ett privat samtal i vanlig mening.

I detta fall hade Trönnberg, som icke visste, att Andersson kontaktat
Rennel, icke någon anledning att räkna med att hans uttalanden vid telefonsamtalet
med Andersson upptogos på polisens bandinspelningsapparat.
Han var sålunda helt obekant med de förutsättningar, under vilka samtalet
ägde rum, och det har uppenbarligen icke fallit honom in att det
kunde vara fråga om annat än ett helt vanligt telefonsamtal, där han kunde
yttra sig utan risk för att hans uttalanden registrerades.

Vid nu anförda förhållanden har Rennels åtgärd att ställa apparaten till
Anderssons förfogande onekligen en viss provokatorisk prägel. Denna förstärkes
av att Rennel icke gav Andersson några som helst anvisningar hur
denne skulle uppträda vid samtalet och sålunda icke varnade honom för
att genom oriktiga förespeglingar eller eljest med otillbörliga medel söka
förmå Trönnberg — eller Bengt Perzon om samtalet komme att ske med
denne — till att göra komprometterande uttalanden. Genom Rennels underlåtenhet
att lämna Andersson förhållningsregler härutinnan har risken
uppenbarligen varit avsevärd att Andersson — angelägen som han var att
uppnå det åsyftade resultatet att erhålla bekräftelse på Trönnbergs tidigare
yttranden skulle malmedvetet söka förleda Trönnberg eller Bengt
Perzon till att fälla dylika uttalanden. Vad som förekom under det bandinspelade
samtalet visar tydligt, att en dylik varning för provokation hade
varit påkallad.

Vidare är att märka att — för den händelse samtalet skulle komma att
äga rum med Trönnberg — denne, jämlikt stadgandena i 36 kap. 5 § RB,
pa grund av sin ställning sasom advokat och försvarare för makarna Perzon

icke var pliktig att ens vid förhör i vanlig mening göra några uttalanden
angående något som på grund av hans ställning förtrotts honom eller han
i samband därmed erfarit. Det har då icke heller varit tillätet att söka få
fram dylika uttalanden genom att pa sätt här skett vilseleda hrönnberg
angående de omständigheter, under vilka uttalandena skedde.

På grund av det anförda finner jag Rennels förfarande innefatta en
under förundersökningen vidtagen — otillbörlig åtgärd.

Rennel har såsom nämnts hävdat, att han vid utlämnandet av apparaten
för det avsedda ändamålet icke gjort klart för sig att detta skedde i och
för förundersökningen. Rennel har emellertid bort inse att vid det väntade
telefonsamtalet kunde framkomma omständigheter, till vilka man icke
kunde undgå att taga hänsyn vid förundersökningen. Vid sådant förhållande
har det ålegat honom såsom en tjänsteplikt att avhålla sig från den
otillbörliga åtgärden. Även om man skulle anse åtgärden utan betydelse
för förundersökningen och icke omfattas av denna, maste åtgärden likväl
enligt min mening icke desto mindre betecknas såsom otillbörlig. Situationen
skulle då nämligen ha varit den, att Rennel, medan förundersökning
pågick, till Andersson, som stod i klart motsatsförhållande till makarna
Perzon mot vilka förundersökningen riktade sig, utlämnat en polisen
tillhörig bandinspelningsapparat att användas för upptagning helt och
hållet för Anderssons privata syften — av bevis mot makarna. Denna bevisupptagning
skulle äga rum pa ett sätt, som om den skett under förundersökning
— varit klart otillåtet och som för envar maste framsta sasom
ett förkastligt utnyttjande av ett förtroende. Härtill kommer att det förelåg
uppenbar risk att Andersson skulle — såsom också skedde — provocera
Trönnberg att säga saker, som han icke borde säga. Det oaktat försökte
Rennel icke på något sätt kontrollera de omständigheter under vilka upptagningen
skedde. Att på dylikt sätt tillhandagå enskild person med att
skaffa bevis mot annan får — såsom ägnat att i hög grad rubba allmänhetens
förtroende till polisen och dess metoder — under inga förhållanden
förekomma från en polismans sida. Den av Rennel aberopade omständigheten
att Andersson kunnat, om Rennel icke tillhandahållit honom inspelningsapparaten,
lätteligen själv anskaffa en dylik att användas för ändamålet,
är icke av beskaffenhet att kunna inverka på bedömningen av det
otillbörliga i Rennels förfarande.

Av nu anförda skäl anser jag, att Rennels åtgärd — vare sig den skett
såsom ett led i förundersökningen eller ej — vara otillbörlig och innefatta
ett klart åsidosättande av tjänsteplikt.

Rennel har gjort gällande, att hans åtgärd att överlämna inspelningsapparaten
till Andersson sanktionerats av Ankar, och därvid åberopat,
att Ankar beordrat utskrift av bandupptagningen samt förordnat om förundersökning
och väckt atal mot Trönnberg. I anledning härav ma framhållas,
att Ankar icke i förväg tillfrågades huruvida apparaten borde ställas

till Anderssons förfogande. När Rennel anmälde för Ankar vad som förekommit,
stod Ankar sålunda inför ett fullbordat faktum. Att Ankar därvid
fann sig pliktig att beivra det brott, som han ansåg styrkt genom bandinspelningen,
innebär icke något godkännande av Rennels åtgärd.

Jag är väl medveten om att lagbestämmelser och andra föreskrifter, innefattande
uttryckligt förbud mot en dylik åtgärd som den förevarande, icke
funnos meddelade. Förhållandena äro ock i själva verket så skiftande, att
någon uttömmande reglering av huru förundersökning skall bedrivas eller
hur polisman i övrigt bör förhålla sig i varje situation icke torde vara
möjlig. Ett visst — icke obetydligt — utrymme måste därför finnas för
olika meningar beträffande lämpligheten av ifrågakomna åtgärder. Jag finner
det ock fullt förståeligt att Rennel reagerade mot Trönnbergs handlingssätt,
sådant det beskrevs för Rennel av Andersson. Även med beaktande
härav har Rennel emellertid enligt min mening genom åtgärden —
vare sig den skett för förundersökningen eller icke — i sådan avsevärd
grad åsidosatt vad som ålegat honom på grund av hans tjänst såsom polisman,
att hans tjänstefel icke kan undgå beivran.

Med hänsyn till sakens betydelse ur allmän synpunkt, anser jag denna
beivran böra ske vid domstol.

På grund av vad jag salunda anfört uppdrog jag åt landsfogden att vid
vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Rennel
för tjänstefel i anmärkta hänseende. Åtalet skulle avse det förhållandet,
att Rennel den 27 februari 1956 ställt ifrågavarande, statspolisen i
Gävle tilldelade bandinspelningsapparat till Anderssons förfogande i dennes
bostad i Änga, Bollnäs, att användas för inspelning av telefonsamtal
med Trönnberg eller Bengt Perzon, varefter apparaten den 29 i samma
månad av Andersson använts för ändamålet. Härvid skulle göras gällande
i första hand, att Rennels berörda åtgärd skett i och för förundersökningen
i makarna Perzons ärende. I övrigt skulle åtalet närmare utvecklas i enlighet
med vad jag ovan anfört. Ansvar skulle yrkas jämlikt 25 kap. 4 §
strafflagen.

Bollnäs domsagas häradsrätt, varest åtalet väcktes, yttrade i dom den 22
oktober 1958, efter att ha redogjort för vad i målet förekommit, följande.

Häradsrätten finner uppenbart, att Rennel genom att ställa bandinspelningsapparaten
till Anderssons förfogande avsett att kontrollera, huruvida
det var riktigt, att Bengt Perzon och Trönnberg eller någon av dem försökte
förmå Andersson att ändra sina vid polisförhör lämnade uppgifter
och därigenom motarbetade polisens ansträngningar att utreda, huruvida
makarna Perzon gjort sig skyldiga till falskdeklaration. Om Anderssons
uppgifter i denna del befunnos riktiga, hade polisen uppenbarligen anledning
till särskild försiktighet under den fortsatta förundersökningen.

Det kan ej anses styrkt, att Rennel direkt eftersträvat att vinna utredning
i annat avseende. Häradsrätten finner salunda ej styrkt, att Rennel
företagit åtgärden i fråga för att samla bevis för att makarna Perzon gjort
sig skyldiga till falskdeklaration eller för att åstadkomma utredning, som
kunde ligga till grund för åtal mot Trönnberg för att denne uttalat sig
kränkande mot polispersonalen, eller för att makarna Andersson skulle fa
tillfälle att rent privat skaffa sig bevis gentemot makarna Perzon.

Polisen måste självfallet äga rätt att utröna huruvida dess ansträngningar
att göra en objektivt riktig förundersökning motarbetas. Rennel
måste därför ha ägt rätt att pa lämpligt sätt undersöka, huruvida de av
Andersson i sådant avseende lämnade uppgifterna voro riktiga. Detta innebär
emellertid icke, att Rennel vid sin kontroll ägde begagna vilka metoder
som helst. En metod sådan som den av Rennel använda kunde uppenbarligen
komma att medföra registrering av utsagor, som innefattade bevis
även i andra avseenden än det av Rennel direkt åsyftade, och detta måste
Rennel ha insett. I allt fall måste han ha insett, att bandinspelningen
kunde komma att innefatta bevis av betydelse vid bedömningen, huruvida
makarna Perzon gjort sig skyldiga till falskdeklaration. Eftersom det
icke var meningen att Trönnberg eller Bengt Perzon, om samtalet kom att
föras med honom, skulle underrättas om att samtalet registrerades, maste
metoden komma att innebära, att Rennel sasom ett led i förundersökningen
beträffande makarna Perzon inhämtade uppgifter från Trönnberg eller
Bengt Perzon genom att vilseleda beträffande de omständigheter, varunder
uppgifterna lämnades. En sådan metod för inhämtande av uppgifter
måste, såsom åklagaren anfört, anses otillbörlig. Detta maste i särskilt hög
grad gälla för det fall att samtalet komme att äga rum mellan Andersson
och Trönnberg, eftersom Trönnberg var advokat och makarna Perzons
försvarare och därför vid förhör icke var skyldig yttra sig om förhallanden,
som han kunde väntas lämna uppgifter om vid telefonsamtalet.

Även om man bortser från att den av Rennel begagnade metoden måste
komma att medföra registrering av utsagor och i stället ser den såsom en
spaningsåtgärd, måste den vid objektiv bedömning likväl betraktas sasom
otillbörlig med hänsyn till att den innebar ett förkastligt utnyttjande av
ett förtroende.

Häradsrätten finner därför, att Rennels åtgärd att ställa bandinspelningsapparaten
till Anderssons förfogande innefattat en under förundersökningen
beträffande makarna Perzon företagen otillbörlig åtgärd.

Vid övervägande, huruvida Rennels förfarande bör föranleda ansvar för
honom, är till en början att märka, att frågan om förfarandets tillåtlighet
icke kan utan vidare utläsas ur någon för polisens verksamhet gällande
bestämmelse utan att man är hänvisad att avgöra denna fråga med utgångspunkt
från allmänna överväganden om vad som kan vara tillåtligt
under en förundersökning och vad en polisman över huvud bör få företaga

sig i sin yrkesutövning med hänsyn till vikten av att bibehålla allmänhetens
förtroende till polisen och dess metoder. Den allmänna regel, som får
anses gälla beträffande införskaffande av utsagor under en förundersökning,
har visserligen kommit till synligt uttryck i bestämmelserna om förhör i 23
kap. 12 § och 36 kap. 5 § RB. I förevarande fall har det dock icke varit
fråga om förhör i vanlig mening, och det måste vara vanskligt för en polisman
att avgöra vad som kan anses förenligt eller oförenligt med en allmän
rättsregel, om dess räckvidd såsom i detta fall ej kommit till klart uttryck
i någon författning eller instruktion och ej heller klarlagts i någon inom
polisen begagnad handbok eller liknande anvisning. Väl kan det synas,
att en polisman med Rennels erfarenhet ändock bort förstå, att även när
uppgifter inhämtas annorledes än genom förhör i vanlig mening man icke
får inhämta uppgifterna på sådant sätt, att sagesmannen vilseledes beträffande
de omständigheter, varunder uppgifterna lämnas. Att Rennel förbisett
detta kan dock möjligen förklaras med att Rennel i främsta rummet
uppfattat sitt förfarande icke såsom ett insamlande av utsagor utan såsom
en spaningsåtgärd för utrönande, om Bengt Perzon eller hans försvarare
gjorde sig skyldig till otillbörligt handlingssätt i avseende å den pågående
förundersökningen. Med hänsyn till omständigheterna kan det vara förståeligt,
om Rennel förbisett att hans åtgärd även såsom spaning betraktad
måste anses otillbörlig.

Det är ostridigt, att Andersson begagnat sig av apparaten på det sätt,
att han själv ringt upp Trönnberg och sedan fört samtalet så, att Trönnberg
provocerats att säga saker, som han sasom advokat och försvarare för
makarna Perzon icke bort säga. Emellertid är tydligt, att Rennel, då han
utlämnade apparaten till Andersson, icke hade anledning vänta sig annat
än att Andersson skulle avvakta telefonsamtal från Trönnberg eller möjligen
Bengt Perzon och att Andersson icke själv skulle ringa upp någon av
dessa. Med hänsyn till vad Andersson berättat för Rennel om Trönnbergs
samtal med Andersson på kvällen den 24 februari hade Rennel, såvitt utredningen
visar, icke heller anledning tro annat än att det vid blivande
samtal skulle vara Trönnberg eller Bengt Perzon, som skulle bli den drivande
kraften i telefonsamtalet och som skulle ställa frågor och förslag, och
att Andersson skulle uppträda mera passivt under telefonsamtalet. Detta
bör beaktas vid bedömandet av Rennels underlåtenhet att lämna Andersson
instruktioner om hur han borde förhålla sig under det väntade telefonsamtalet.

Ehuru Rennel redan från början måste ha kunnat förstå, att bandinspelningen
kunde komma att få betydelse såsom bevis för att makarna Perzon
gjort sig skyldiga till falskdeklaration, och inspelningen faktiskt kommit
att innefatta sådan bevisning, har Rennel i det av honom iordningställda
förundersökningsprotokollet beträffande makarna Perzon icke gjort någon
anteckning om bandinspelningen. Rennel har, såsom också måste anses ha

ålegat honom, om den skedda inspelningen underrättat landsfiskalen såsom
förundersökningsledare samt t. f. landsfogden. Därigenom kan Rennel emellertid
icke anses ha givit uttryck för den uppfattningen, att bandinspelningen
skulle användas för visst ändamål. Ej heller har han veterligen
gjort något för att makarna Andersson skulle få tillfälle att begagna inspelningen
för privat bruk. Rennel kan alltsa icke sägas ha begagnat sig av
inspelningen för annat ändamål än för att fa klarlagt, huruvida hans ansträngningar
såsom utredningsman motarbetades, ehuru mot hans förfarande
måste invändas, att han bort förstå, att det för förundersökningsledaren
och t. f. landsfogden kunde bli svart att i andra avseenden helt
bortse från inspelningen.

Vid anförda förhållanden och då i målet icke förekommit något som
tyder på att Rennel brustit i objektivitet finner häradsrätten, att Rennel
icke kan ådömas ansvar för det felaktiga förfarande, som han låtit komma
sig till last.

Häradsrätten ogillade förty åtalet.

Hovrätten för Nedre Norrland, varest landsfogden på anmodan av mig
fullföljde talan i målet, fann i dom den 9 juni 1959 ej skäl att göra ändring
i häradsrättens dom.

Hovrättens dom har vunnit laga kraft.

B. Vissa ärenden som föranlett erinringar
eller andra uttalanden

1. Skriftväxling med ordföranden i Högsta domstolen angående
domares rätt att biträda enskild med utlåtande i förestående eller

pågående rättegång

I skrivelse den 21 februari 1959 till ordföranden i högsta domstolen anförde
jag följande:

Under min verksamhet som justitieombudsman har jag i olika sammanhang
haft anledning att taga ställning till spörsmålet om domares och andra
tjänstemäns rätt att vid sidan av tjänsten inneha uppdrag eller eljest bedriva
förvärvsarbete. Detta spörsmål — som fortfarande icke blivit föremål
för någon generell reglering — synes i lagstiftningssammanhang ha ansetts
böra principiellt bedömas ur två skilda huvudsynpunkter. Å ena sidan har
en allmän begränsning av statstjänstemännens rätt i förevarande hänseende
skett ur synpunkten av att visst privat arbete kan vara av beskaffenhet att
inverka hinderligt för utövande av tjänsten; begränsningen har sålunda
karaktären av egentligt lönevillkor. Å andra sidan har för vissa större eller

mindre grupper tjänstemän en inskränkande reglering ansetts påkallad med
hänsyn till rättsordningens krav på att privata intressen icke få obehörigt
inverka vid tjänstens utövande och att eljest allmänhetens förtroende för
myndigheterna icke får rubbas. Ur sistnämnda synpunkt tillkomna bestämmelser
— stundom delvis sammanfallande med föreskrifter av avlöningskaraktär
— äga sålunda anknytning till de för tjänstemännen gällande
jävsreglerna; de ha successivt genomförts för olika grupper befattningshavare
utan att någon samlad översyn kommit till stånd och äro därför inbördes
oenhetliga och förete i viss utsträckning olikheter, som icke äro sakligt
motiverade.

Ser man spörsmålet ur sist angivna synpunkt — jävssynpunkten — faller
det sig naturligt att särskilt aktgiva på den för olika fall mer eller mindre
bestämt avgränsade kategori privata uppdrag, som utgöres av sådana vilka
falla inom området för vederbörande befattningshavares egna tjänsteuppgifter.
Det gäller med andra ord här frågan om tjänstemännens rätt att
biträda enskild i angelägenhet, som kan komma att för prövning hänskjutas
till den myndighet, där vederbörande tjänsteman är anställd. I den man
tjänstemannen enligt gällande arbetsföreskrifter skulle ha att själv deltaga
i myndighetens prövning av ärende, varmed han på angivet sätt tidigare
tagit befattning, föreligger som regel klart jävshinder mot honom att deltaga
i prövningen. Genom att åtaga sig dylika privata uppdrag kan alltså
tjänstemannen försätta sig själv i jävsställning. Ett sådant tillvägagångssätt
— om det sker i större utsträckning — torde emellertid icke kunna
anses förenligt med tjänstens beskaffenhet. Av nu antydda skäl synes följaktligen,
även utan att uttryckligt förbud utfärdats, en viss begränsning —
av varierande räckvidd för olika grupper tjänstemän — föreligga i fråga om
tjänstemännens möjligheter att åtaga sig privata uppdrag.

Den här ovan berörda frågan synes emellertid böra bedömas från eu
vidare synpunkt. Den omständigheten att man mot betalning skulle kunna
privat anlita en tjänsteman hos den myndighet, som i sinom tid har att
pröva ens ärende, liirer hos allmänheten kunna giva skäl för uppfattningen
— för detta har jag i min verksamhet fått upprepade belägg — att man härigenom
kan vinna fördelar på grund av tjänstemannens ställning och hans
förmodade möjligheter att, även om han icke själv deltager i prövningen, indirekt
påverka ärendets utgång. Om än en sådan uppfattning som regel är
sakligt helt obefogad, torde förhållandet likväl vara ägnat att minska tilltron
till tjänstemännens opartiskhet och överhuvudtaget giva näring åt
misstankar om bristande objektivitet hos myndigheterna. Önskemålet att
avlägsna sådana misstankar har även, såvitt angår vissa grupper tjänstemän
inom förvaltningsområdet, föranlett inskränkningar i tjänstemännens möjligheter
att åtaga sig privata uppdrag, vilka inskränkningar i vissa fall till
och med gått längre än vad som ur strikta jävssynpunkter torde kunna anses
behövligt. Initiativet till sådana långtgående förbud har stundom tagits av
vederbörande myndigheter själva, vilka — även om de ansett framkastade
misstankar i angiven riktning sakligt ogrundade — likväl funnit en dylik
inskränkning i tjänstemännens ekonomiska rörelsefrihet påkallad ur synpunkten
av att allmänhetens förtroende för myndigheten på intet sätt finge
rubbas.

I enlighet med sålunda angiven grundsyn på spörsmålet om tjänstemännens
innehav av bisysslor har jag ansett mig föranlåten att till Kungl. Maj:t
avlåta flera framställningar i syfte att undanröja anledningar till misstanke

mot myndigheter i nu avhandlat hänseende. Dessa framställningar ha avsett
vissa inom förvaltningen uppkomna frågor, nämligen dels civilförsvarsmyndigheters
handläggning av vissa ärenden, dels länsstyrelses tillsyn av
stiftelse i vars styrelse landshövding eller avdelningschef vid samma länsstyrelse
ingår som ledamot, dels behovet av skärpta jävsbestämmelser med
avseende å revisorer m. fl. inom vissa offentligrättsliga kreditinstitutioner
(JO:s ämbetsberättelse 1958 s. 291 o.f., 1959 s. 440 o.f. och s. 447 o.f.). Även
såvitt angår domare har jag uttalat mig i enahanda riktning^ bl. a. i
anledning av uppkommen fråga i vilken omfattning domare må biträda
annan med uppsättande av rättegångsskrifter (JO:s ämbetsberättelse 1958
s. 30 o.f.). Jag har även vid flera andra tillfällen haft anledning befatta mig
med hithörande spörsmål, sammanhängande med den oenhetliga och bristfälliga
författningsmässiga regleringen. Sålunda har hos mig t. ex. påtalats
att det icke funnes bestämmelser, som hindrade rättsbildad befattningshavare
vid hyresnämnd eller vid statens hyresråd att åtaga sig uppdrag som
ombud eller biträde åt part vid sådan myndighet. I ett annat fall avsåg
frågan det förhållandet, att generellt förbud att driva inkasseringsrörelse
icke gäller för stadsfogdar till skillnad från vissa andra grupper befattningshavare
med motsvarande tjänsteuppgifter. Senast har spörsmålet — upptaget
i en motion till 1958 års riksdag — gällt rätten för kammarrättens
ledamöter att, bl. a., mot ersättning biträda enskild i skatteärende, i
vilket hänseende inskränkande bestämmelser saknas. Jag har väl funnit, att
dylika spörsmål ur principiell synpunkt förtjäna beaktande, men har å andra
sidan, då det i de uppkomna fallen icke kunnat göras gällande att tjänstefel
förelupit, ansett problemen böra tagas i övervägande i ett vidare sammanhang.
Till denna uppfattning synes även riksdagen vid behandlingen
av motionen rörande kammarrättens ledamöter ha anslutit sig. Därvid uttalades
sålunda, att en mera allmän reglering av hithörande frågor erfordrades
samt att man — innan en sådan generell reglering kommit till stånd
— borde för nämnda förvaltningsdomstol kunna nöja sig med att i myndighetens
instruktion införa bestämmelser om förbud att idka advokatverksamhet
m. m., motsvarande vad som nu gäller för hovrätts- och underrättsdomare
(bevillningsutskottets betänkande nr 35/1958). Spörsmålet om en
generell reglering på förevarande område berör emellertid ett så omfattande
ämne, att jag på grund av min arbetsbörda hittills måst skjuta detsamma
åt sidan. Självfallet har jag dock i min inspektionsverksamhet och eljest
med uppmärksamhet sökt följa företeelserna på ifrågavarande område.

Angelägenheten att till lösning upptaga frågan om utfärdande av mera
enhetliga bestämmelser rörande tjänstemännens rätt att åtaga sig privata
uppdrag — och då i första hand uppdrag som falla inom området för deras
tjänsteutövning — blir naturligen beroende av i vilken utsträckning befattningshavare
hos olika myndigheter, för vilka bestämmelserna i förevarande
hänseende kunna anses otillfredsställande, begagna förefintliga möjligheter
att åtaga sig uppdrag på sätt som är ägnat att rubba allmänhetens förtroende
för myndigheterna. Såvitt angår domare har frågan särskilt aktualiserats
genom ett uttalande föregående år av första lagutskottet vid dess
granskning av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning under år 1957
(utlåt, nr 4/1958). Detta utskottets uttalande hade avseende på det förut
omnämnda fallet, då en hovrättsdomarc misstänktes ha lämnat rättssökando
biträde med uppsättande av rättegångsskrifter. Ut skottet underströk därvid
betydelsen av att domare avhölle sig från all sådan verksamhet, som vore

ägnad att rubba förtroendet för honom och för domstolarna. Särskilt betänkligt
ur denna synpunkt måste det enligt utskottet anses vara, om
domare — bortsett från enstaka fall av biträde åt anhöriga eller eljest närstående
— inläte sig på sådan verksamhet, som avsåge biträde åt rättssökande
med företagande av åtgärder, vilka ägde samband med rättegångsmåls
förberedande eller bedrivande. Även till synes mindre omfattande åtgärder
i detta hänseende kunde enligt utskottet mången gång vara ägnade
att sätta förtroendet för rättskipningen i fara. Vad i det aktuella fallet
rörande hovrättsdomaren förekommit syntes — framhöll utskottet slutligen
— kunna ge anledning ifrågasätta, om gällande bestämmelser tillräckligt begränsade
domares möjligheter att utom tjänsten bedriva verksamhet avangivet
slag. Utskottet ville därför framhålla angelägenheten att justitieombudsmannen
— såsom jag förklarat mig ha för avsikt — ägnade nu berörda
spörsmål fortsatt särskild uppmärksamhet.

Den översyn av bestämmelserna rörande domares rätt att inneha bisysslor,
som år 1953 företogs inom justitiedepartementet och som resulterade i
utfärdande den 19 februari 1954 av vissa författningsändringar, innefattade
icke en allmän översyn av reglerna om domares rätt i hithörande hänseende
utan skedde ur en viss snävare synpunkt. Det saknas anledning att här närmare
ingå på dessa författningsändringar och bakomliggande överväganden.
I förevarande sammanhang synes tillfyllest att erinra därom, att bestämmelserna
innehålla förbud för domstolspersonal att idka advokatverksamhet.
Det är uppenbarligen denna bestämmelse, som första lagutskottet närmast
av-såg, när utskottet ifrågasatte en revision av bestämmelserna i skärpande
riktning.

Under förbudet för domare att idka advokatverksamhet torde icke kunna
föras sådant biträde åt enskild, som består i avgiv-ande av utlåtande i rättsligt
spörsmål, som är eller kan väntas bli föremål för process, annat än om
uppdraget ingår som led i en tämligen omfattande verksamhet av detta
slag. Mottagandet av sådana uppdrag av allmänheten — här bortses från
undantagsvis förekommande biträde åt anhörig eller annan, till vilken
domaren har närmare personlig anknytning — torde emellertid, även om
det endast sker i enstaka fall, kunna påverka förtroendet för domstolsväsendet.
Om t. ex. en vinnande part i rättegång vid underrätt anskaffat och i
rättegången åberopat utlåtande från en överrättsdomare, under det att hans
motpart av ekonomiska skäl eller eljest icke kunnat förebringa liknande
stöd för sin talan, är det förklarligt — om än sakligt ogrundat — om den
tappande och med honom andra skylla utgången på att domstolen låtit sig
obehörigen påverkas av öv-errättsdomarens utlåtande i saken. Den situationen
kan även tänkas att, sedan dom i första instans givits, den tappande
parten upptar förlikningsförhandling med sin motpart och därvid anskaffar
ett till sin fördel gående utlåtande från någon domare i t. ex. vederbörande
hovrätt. Med ett sådant utlåtande torde parten i vissa fall kunna få ett i
sak obefogat övertag i förhållande till sin motpart. Situationen skulle för
visso icke utveckla sig gynnsammare med hänsyn till förtroendet för domstolarna,
därest nyssnämnde motpart i sin tur ägde resurser och i övrigt
möjlighet att hänvända sig till annan överrättsdomare för att erhålla utlåtande,
som ginge i motsatt riktning. Det lärer visserligen icke behöva befaras,
att utlåtanden varom här är fråga någonsin skola förekomma i större
omfattning, liksom icke heller att sådana utlåtanden, i den mån de åberopas
i pågående rättegång, skola i något som helst avseende obehörigen påverka

ledamöterna i vederbörande domstol. Men det får icke bortses från att förekomsten
även i enstaka fall av dylika utlåtanden och liknande biträde åt
enskild part — såsom erfarenheten giver vid handen — är ägnad att rubba
förtroendet för domstolarna. Därigenom beredes nämligen hos allmänheten
utrymme för den uppfattningen, att man i rättegangssaker kan vinna fördelar
genom att privat anlita en domare för sin sak. Jag bortser i detta sammanhang
icke från det värde ur allmän synpunkt som kan ligga däri, att
en tveksam rättsfråga blir belyst av en på ämnesområdet särskilt sakkunnig
domare. Detta torde emellertid kunna och böra ske i annan ordning än
genom att ställa sig till förfogande åt enskild part.

Med hänsyn till det anförda synes det mig kunna ifrågasättas, om avgivandet
av dylika utlåtanden är förenligt med domartjänstens beskaffenhet.
De synpunkter, som ligga till grund för första lagutskottets förenämnda
uttalande om att domare regelmässigt bör avhålla sig från att biträda rättssökande
med åtgärder vilka äga samband med rättegångsmåls förberedande
och bedrivande, tala för att domare bör avhalla sig från att i sadana mal
avgiva utlåtande i rättsligt spörsmål.

För min egen del har jag tidigare icke ägt kännedom om att domare —-annat än undantagsvis i förhållande till närstående — biträtt enskild på
sätt härovan berörts. Av det yttrande, som nedre justitierevisionen avgivit
över 1953 års promemoria rörande domares bisysslor, har jag emellertid
numera inhämtat, att det i ej obetydlig utsträckning skulle förekomma att
domare mottaga uppdrag av allmänheten att avgiva utlåtande eller förslag
till lösning av viss tvist utan att utlåtandet givits bindande verkan för parterna
så att uppdraget kunde betecknas som skiljemannauppdrag. Det har
vidare för mig uppgivits, att det även i fråga om högsta domstolen förekommit,
att ledamot på begäran av part avgivit utlåtande i rättegångsmål.
Så har även, enligt vad jag ur vederbörande akt inhämtat, skett i ett av
högsta domstolen genom beslut den 30 december 1958 (nr 1244) avgjort
mål (avd. II, dnr Ö 289/1957).

Vid nu angivna förhållanden har jag — i enlighet med mm lorut tillkännagivna
uppfattning i principfrågan och i betraktande jämväl av det större
sammanhang vari spörsmålet ingår — funnit det vara min skyldighet att
till närmare övervägande upptaga frågan om behovet av en revision av
gällande bestämmelser rörande domares rätt att inneha bisysslor. Fn ur
härovan avhandlade synpunkter betingad reglering av detta spörsmål kan
visserligen med hänsyn till grundlagens bestämmelser icke formellt avse
ledamöterna i högsta domstolen. Uppenbarligen blir emellertid en sådan
reglering normerande även för domstolens ledamöter. Pa grund härav och
då ett spörsmål som det förevarande — syftande till att vidmakthålla ett
orubbat förtroende för domstolarna — synts mig äga särskild betydelse för
den högsta dömande instansen har jag ansett mig till en början böra hos
Eder efterhöra, huruvida man inom högsta domstolen antagit någon viss
praxis beträffande frågan i vilken utsträckning biträde genom avgivande
av utlåtande eller på liknande sätt må lämnas enskild i angelägenhet, som
är eller kan väntas bli föremål för domstolens prövning. Om så ej är fallet,
skulle givetvis ett uttalande av domstolens ledamöter rörande vad som liarutinnan
anses böra av ledamöterna iakttagas vara av värde lör mitt fortsatta
bedömande av behovet att genom lagstiftningsåtgärder genomföra en
för domare och vissa närstående grupper befattningshavare gemensam reglering.
Ett uttalande i saken från domstolens ledamöter skulle måhända

4 — Justitieombudsmannens ärnbetsberdttelsc till 1900 ars riksdag

göra en reglering i förevarande hänseende obehövlig, enär helt visst samtliga
domare i landet komme att anse sig bundna därav.

Med åberopande av vad sålunda anförts får jag härigenom anhålla, att
.Ni efter samråd med övriga ledamöter i högsta domstolen ville giva mig
del av ledamöternas uppfattning i föreliggande spörsmål.

Som svar härå erhöll jag en den 20 april 1959 dagtecknad skrivelse, däri
ordföranden i högsta domstolen, justitierådet C. G. Hellquist, efter samråd
med högsta domstolens övriga ledamöter anförde:

Det är högsta domstolens ledamöter icke närmare bekant i vilken utsträckning
det förekommer att domare avgiva utlåtande i tvister som blivit
föremål för eller kunna förväntas leda till rättegång. Enligt den av Eder
åberopade promemorian av nedre justitierevisionen år 1953 skulle det emellertid
förekomma, att domare i ej obetydlig utsträckning mottaga uppdrag
av allmänheten att avgiva dylika utlåtanden. Såvitt ledamöterna kunna
erinra sig hava dock i mål som kommit under högsta domstolens bedömande
icke annat än i sällsynta undantagsfall åberopats av domare avgivna utlåtanden.
I det av Eder anmärkta fallet rörande viss stiftelse (högsta domstolens
beslut den 30 december 1958) hade justitierådet Karlgren, med vilken
vederbörande långt innan tvist förelåg diskuterat frågor beträffande
stiftelsen, sedermera skrivit ett brev till stiftelsens ombud utan avsikt att
brevet, för vilket något vederlag aldrig ifrågasatts eller mottagits, skulle
uppfattas såsom utlåtande i målet, ehuru väl justitierådet Karlgren senare
tillåtit ombudet att åberopa brevet.

Högsta domstolens ledamöter äro ense om att ledamöterna över huvud
taget icke böra mottaga uppdrag att avgiva utlåtande i förestående eller
pågående process här i riket.

Beträffande domare i underrätt och hovrätt måste det ävenledes anses
vara av vikt att de iakttaga synnerlig återhållsamhet i nämnda avseende.
Emellertid torde det svårligen kunna komma i fråga att uppställa något
generellt och ovillkorligt förbud. Det förefaller exempelvis knappast motiverat
att hindra part att av en underrättsdomare, som speciminerat i visst
ämne eller medverkat vid viss lagstiftning, erhålla utlåtande om något som
faller under hans expertis vare sig utlåtandet skall åberopas vid annan
underrätt eller vid högre rätt. Vidare må erinras om att spörsmålet, såvitt
angår domare i allmän underrätt och hovrätt, kan hava visst samband med
rätten att åtaga sig uppdrag såsom skiljedomare.

I en till ordföranden i högsta domstolen ställd skrivelse anförde jag därefter
följande.

Såsom jag i min tidigare skrivelse till Eder närmare framhållit har jag
sett det vara en angelägenhet av synnerlig vikt att söka undanröja förhållanden
som kunna giva näring åt misstankar om bristande objektivitet hos
tjänstemännen och som därigenom äro ägnade att rubba allmänhetens förtroende
för myndigheterna. Frågan är naturligen av alldeles särskild betydelse
när det gäller de allmänna domstolarna. Vad som föranlett mig att till
närmare övervägande upptaga behovet av en revision av hithörande be -

stämmelser just i fråga om domare var — på sätt framgår av min skrivelse
— såväl vad första lagutskottet härutinnan uttalat som vad som upplysts
och iakttagits därom att domare biträdde enskilda med utlåtanden eller förslag
till lösning av rättstvister.

Av den skrivelse jag från Eder erhållit framgår, att högsta domstolens
ledamöter äro ense om att ledamöterna överhuvudtaget icke böra mottaga
uppdrag att avgiva utlåtande i förestående eller pågående process här i
riket.

Beträffande domare i underrätt och hovrätt framhålles i skrivelsen, att
det ävenledes måste anses vara av vikt att dessa iakttaga synnerlig återhållsamhet
i nämnda avseende.

Jag anser mig kunna utgå från att vad sålunda uttalats från högsta domstolens
sida kommer att — även utan en uttrycklig skärpning av nu gällande
bestämmelser — iakttagas av samtliga domare i landet sedan uttalandet
genom denna skriftväxlings återgivande i min nästkommande ämbetsberättelse
bragts till deras kännedom.

På grund härav och med hänsyn till det större sammanhang, vari spörsmålet
ingår, synes anledning nu saknas att i förevarande hänseende påkalla
en särreglering för domare. Jag finner mig därför kunna avskriva ärendet
från vidare handläggning.

2. Tolkningen av stadgandet i 21 kap. 55 § jorddelningslagen om
att besvärstalan, som ej fullföljts på föreskrivet sätt, skall av
ägodelningsdomaren avvisas. Tillika fråga om skyldighet
för domare att vidarebefordra till JO ställda skrifter,
vilka inkommit till domaren

Av handlingarna i ett genom klagomål av hemmansägaren Gösta Larsson
i Stommen och Uno Forsberg i Fristad härstädes anhängiggjort ärende inhämtas
följande.

På ansökan av Gösta Larssons fader — Martin Larsson — såsom ägare
till fastigheten 3/128 mantal Sik l9 i Fristads socken påbörjade distriktslantmätaren
Gustaf Strömbom den 23 april 1954 förrättningar för avstyckning
från fastigheten av två områden, det ena om 0,1577 hektar och
det andra om ca 0,16 hektar. I utlåtanden den 10 oktober 1956 meddelade
Strömbom tillstånd till avstyckningen av området å 0,1577 hektar men
vägrade tillstånd till avstyckning av det andra området. Det senare utlåtandet
blev på sökandens begäran underställt Borås domsagas ägodelningsrätts
prövning. Den förrättning, varigenom avstyckning medgivits,
avslutades den 15 december 1956.

Efter granskning av förrättningarna hemställde överlantmätaren att ägodelningsrätten
matte fastställa det utlåtande, varigenom avstyckning av
området å ca 0,16 hektar vägrats. Den verkställda granskningen av den
förrättning, varigenom tillstånd till avstyckningen av området å 0,1577
hektar lämnats, hade icke givit anledning till anmärkning. Som förrättningssökanden
i skrifter till överlantmätaren använt formuleringar som
möjligen kunde innebära, att han avsett att anföra besvär över sistnämnda
förrättning, fann överlantmätaren skäl hänskjuta fastställelseprövningen
även av denna förrättning till ägodelningsrätten.

Efter vederbörliga kungörelser och kallelser företog ägodelningsrätten
under ordförandeskap av häradshövdingen Arvid Swartling målen till huvudförhandlingar
den 7 maj 1957. Därvid var Gösta Larsson ej närvarande
och ej heller annan företrädare för dödsboet efter hans fader, som dåmera
avlidit.

Målen avgjordes genom två särskilda utslag samma den 7 maj. Ägodelningsrätten
fastställde därvid förrättningsmannens utlåtande, varigenom
avstyckning av området å ca 0,16 hektar vägrats. Även den förrättning,
varigenom avstyckning av området å 0,1577 hektar beviljats, fastställdes
av ägodelningsrätten. I meddelade besvärshänvisningar tillkännagav ägodelningsrätten
bl. a., att talan mot de bada utslagen skulle föras genom
besvär och att den som ville besvära sig skulle inom fyra veckor från den
7 maj eller sist »den 4 juni 1957 före tjänstetidens slut till ägodelningsdomaren
i Borås domsaga postadress Tingshuset, Södra kyrkogatan 41,
Borås, inkomma med sin till Kungl. hovrätten för Västra Sverige ställda
besvärsinlaga».

Den 4 juni 1957 ingavs till domsagan i två exemplar en den 3 juni 1957
dagtecknad skrift av Larsson, i hithörande delar så lydande.

»Besvärsskrift, att för prövning översändas till J.O.

Till Justitieombudsmannaämbetet

Stockholm.

Som besvär över Borås Domsagas Ägodelningsrätts tvenne utslag den 7

maj 1957 betecknade---får undertecknade härmed anhålla. Att J.O.

måtte infordra samtliga de handlingar och material, som i nämnda avstyckningsärenden
kan ha av avstyckningsmyndighet ingivits till Borås domsagas
ägodelningsrätt. Samt far vi anhalla, att efter det J.O. erhållit samtliga de
handlingar och material, som avstyckningsmyndighet kan ha ingivit i
nämnda ärenden, att J.0. matte meddela oss vad som ingivits i nämnda
ärenden. Därefter ämnar vi, dels på grund av vad som kan av avstyckningsmyndighet
ha ingivits i nämnda ärenden, dels på grund av omständigheterna
i avstyckningsärendena och Borås domsagas ägodelningsrätts nämnda
utslag, fullfölja denna besvärelse, genom komplettering av densamma.
Dock kan som exempel på distriktslantmätarens behandling av avstyckningsärendena
i fråga redan nu nämnas följande.---»

I fortsättningen av skriften framställdes vissa anmärkningar mot förrättningsmannen
och mot ägodelningsrätten. Samtliga anmärkningar voro av
formell natur.

Såsom ägodelningsdomare meddelade Swartling den 5 juni två särskilda
beslut, vilka tecknades å de båda exemplaren av berörda skrift. Beslutet i
det mål, där tillstånd till avstyckning vägrats, var av följande lydelse:

»Enär det enligt lag och meddelad fullföljdshänvisning ålegat dödsboet
efter Martin Larsson, därest det velat föra talan mot ägodelningsrättens
den 7 maj 1957 meddelade utslag, att senast den 4 juni 1957 hava till ägodelningsdomaren
inkommit med sin till Kungl. hovrätten för Västra Sverige
ställda besvärsinlaga,

men Gösta Larsson såsom ställföreträdare för dödsboet den 4 juni 1957
till ägodelningsdomaren inkommit med en till justitieombudsmansämbetet
ställd besvärsskrift,

finner ägodelningsdomaren besvärstalan såsom icke fullföljd på föreskrivet
sätt icke kunna upptagas till prövning utan avvisar densamma.»

Beslutet i det mål, i vilket tillstånd till avstyckning meddelats, hade motsvarande
innehåll. Såsom skäl för besvärens avvisande anfördes i detta
beslut därjämte, att dödsboet mot stadgandet i 21 kap. 51 § 1 mom. jorddelningslagen
icke ägde föra talan över ägodelningsrättens utslag den 7
maj 1957, varigenom fastställelse meddelats å jorddelningsförrättning.

De sålunda den 5 juni meddelade besluten innehöllo tillika besvärshänvisningar
enligt vilka talan mot besluten skulle föras genom besvär, vilka
skulle ingivas till ägodelningsdomaren sist den 3 juli 1957 och vara ställda
till hovrätten för Västra Sverige.

Samma den 5 juni tillställdes Larsson underrättelse om de meddelade
besluten. I underrättelsen intogs en redogörelse för beslutens innehåll.

Den 3 juli inkom till domsagan en av Larsson och Forsberg, den senare
såsom ombud för Larsson, den 2 juli dagtecknad skrift. Denna, som ingavs
i två exemplar, hade en rubrik av i huvudsak samma lydelse som skriften
av den 3 juni och var ställd till JO-ämbetet samt avsåg enligt sin ordalydelse
besvär över besluten den 5 juni, varefter uttalades följande:

»Att vi anser, att Borås Domsagas Ägodelningsrätt icke rimligtvis äger
besluta i ärendena ifråga i det avseende ärendena genom ingivna besvärsskrifter
adresserats till Justitieombudsmannaämbetet. Samt, att hos J.O.
begärd prövning o yttrande måtte föreligga innan ärendena kan anses slutbehandlade.
Och anhålles således även nu, att J.O. matte ».

I övrigt var skriften av i huvudsak samma innehåll som den förut återgivna
skriften av den 3 juni.

Genom två särskilda, likalydande beslut den (i juli, vilka meddelades av
Swartling såsom ägodelningsdomare, avvisades besvären. Såsom skäl därför
anfördes — liksom i besluten av den 5 juni — att besvärstalan genom den
till JO-ämbetet ställda besvärsskriften icke blivit fullföljd på föreskrivet

sätt och därför icke kunde upptagas till prövning, varför talan avvisades.
Enligt meddelade besvärshänvisningar skulle den som ville besvära sig
senast den 3 augusti till ägodelningsdomaren inkomma med sin till hovrätten
ställda besvärsinlaga.

Underrättelser om att beslut i anledning av »inkomna besvär» skulle
meddelas den 6 juli expedierades till Larsson och Forsberg den 4 juli och
delgavs den 5 juli.

Den 6 augusti 1957 ingavs till domsagan i två exemplar en samma dag

agtecknad skrivelse från Larsson och Forsberg. Skrivelsen hade samma
rubrik som skrivelsen av den 2 juli och var ställd till JO-ämbetet samt innefattade
besvär över besluten den 6 juli. Under hänvisning till att endast
underrättelser om dessa beslut men ej utskrift av besluten tillställts Larsson
och Forsberg hemställde dessa, att JO måtte pröva även frågan huruvida
icke ägodelningsdomaren varit skyldig översända utskrift av besluten.
Vidare uttalades, att Larsson och Forsberg, i den mån besluten den 6 juli
1957 gått emot de den 3 juni och den 2 juli anförda besvären, ville åberopa
vad som anförts i nämnda besvär.

T.f. ägodelningsdomaren i domsagan, tingsnotarien Tord Eneström,
meddelade den 10 augusti två särskilda, likalydande beslut, varigenom besvären
avvisades. Såsom skäl åberopades att besvären icke fullföljts på
föreskrivet sätt och inom rätt tid. I meddelade besvärshänvisningar tillkännagavs
att sista dagen för anförande av besvär var den 7 september. I
övrigt hade hänvisningarna samma innehåll som i de tidigare besluten.
Underrättelse om besluten expedierades den 7 augusti, varvid även meddelades,
att upplysning om beslutens innehåll kunde erhållas per telefon
eller vid personligt besök å domsagan.

Härefter meddelade Swartling den 14 september, den 17 oktober den 18
november och den 28 december 1957 samt den 31 januari, den 5 mars, den
16 april, den 21 maj och den 26 juni 1958 särskilda beslut — ett för vartdera
målet — genom vilka av Larsson, biträdd av Forsberg, vid varje tillfälle
förd besvärstalan mot det närmast förut meddelade avvisningsbeslutet
avvisades. Besvärsskrivelserna voro i samtliga fall försedda med rubrik av
här förut refererad lydelse och ställda till JO-ämbetet. Såsom skäl för avvisnmgsbesluten
anfördes i samtliga fall — i likhet med vad förut angivits
beträffande de tidigare avvisningsbesluten — att talan icke fullföljts på
föreskrivet sätt. I besluten den 14 september 1957 och den 26 juni 1958
grundades avvisningen tillika på att besvären icke inkommit inom rätt tid.

I ett den 16 september 1957 dagtecknat meddelande till Larsson med
underrättelse om beslutet den 14 september 1957 påpekades att besvär över
beslutet skulle ställas till hovrätten och ej till annan myndighet. Sådant
påpekande har gjorts även i andra underrättelser till Larsson.

Genom skrivelser från domsagan den 18 oktober och den 19 november
1957 samt den 1 februari, den 7 mars, den 17 april och den 24 maj 1958

upplystes bl. a. att Larsson, därest han önskade tillställa JO-ämbetet någon
skrivelse, borde insända eller ingiva denna till ämbetet och ej till domsagans
kansli.

Larsson och Forsberg anförde i en del av besvärsskrifterna, att de ansago,
att ägodelningsdomaren icke ägde bestämma, huruvida de voro berättigade
eller icke att ställa besvären till JO-ämbetet. Larsson och Forsberg hävdade
vidare att ägodelningsdomaren icke ägde besluta i det avseende besvären
voro ställda till JO. Hinder för JO-uppvaktning kunde icke föreligga på
grund av att underrätten meddelat besvär shänvisning till hovrätten. Besvären
vore infordrade att sändas genom den underrätt, som dittills behandlat
ärendena, varför klagandena icke kunde anses ha förfarit felaktigt.
Man borde rimligtvis icke kunna åläggas gå hela instansvägen uppåt, innan
JO-uppvaktning skedde.

I ett av de avvisningsbeslut som meddelades den 16 april och i ett av
besluten den 21 maj 1958 dömdes Larsson och Forsberg jämlikt 4 kap. 1
och 2 §§ strafflagen samt 9 kap. 2 och 4 §§ rättegångsbalken för rättegångsmissbruk
att utgiva, enligt beslutet den 16 april envar 25 dagsböter, och
enligt beslutet den 21 maj envar 50 dagsböter, varje dagsbot bestämd för
Larsson i båda fallen till fem kronor och för Forsberg i båda fallen till tre
kronor. Såsom skäl för bötesbesluten anfördes, att besvärstalan uppenbarligen
förts mot bättre vetande.

Mot de den 26 juni 1958 meddelade avvisningsbesluten fördes icke talan.

Den 19 juni 1958 inkom hit en kopia av den till JO-ämbetet ställda, till
ägodelningsdomaren översända skrift, vari Larsson och Forsberg förklarat
sig anföra besvär över ägodelningsdomarens båda beslut den 21 maj 1958.
Vidare inkom den 25 juli 1958 en skrift från Larsson och Forsberg, däri de
förklarade sig anföra besvär över ägodelningsdomarens båda beslut den 26
juni 1958, därvid de åberopade vad de anfört i tidigare till ägodelningsdomaren
insända besvärsskrifter samt uttalade, att ägodelningsrätten enligt
deras mening bort förklara ärendena vilande i avbidan på JO:s utlåtande.

Sedan Swartling anmodats att inkomma med upplysningar ävensom med
ägodelningsrättens akter i målen, anförde han i en den 25 augusti 1958 hit
inkommen skrift följande.

Swartling hade icke ansett sig kunna tillmötesgå i besvärsskrivelserna
gjord anhållan att skrivelserna skulle vidarebefordras till JO men hade
uppmanat klaganden att översända klagomålen direkt till JO. Då klagomålen
fortsatte, trots att Larsson flera gånger upplysts om vad han hade
att iakttaga för att besvären skulle upptagas till prövning, fann Swartling
att talan fördes mot bättre vetande och på grund därav ådömdes Larsson
och Forsberg i besluten den 16 april och den 21 maj 1958 böter. Vid tiden
för meddelandet av avvisningsbesluten den 26 juni 1958 hade Swartling
erfarit att klagandena översänt sina klagomål även till JO. Då det kunde
förmodas att besvärsskrivelserna skulle upphöra, sedan JO meddelat beslut

i anledning av klagomålen, utdömdes inga böter i samband med besluten
den 26 juni.

I en härefter inom JO-ämbetet upprättad promemoria uttalades på
anförda skäl den meningen, att ägodelningsdomaren icke ägt på sätt som
skett i besluten den 5 juni 1957 avvisa Larssons talan. Detsamma gällde
samtliga följande avvisningsbeslut med undantag för dem som även grundats
på att besvären inkommit för sent. Med hänsyn till att awisningsbesluten
objektivt sett varit oriktiga, kunde icke göras gällande, att de upprepade
klagomålen vore att betrakta såsom rättegångsmissbruk. Rättelse i
de meddelade besluten, i vad Larsson och Forsberg ådömts böter, syntes
anfördes vidare i promemorian — kunna vinnas antingen genom att de
adömda böterna, tillhopa 600 kronor, gäldades av den för besluten ansvarige
eller genom en hänvändelse från JO till riksåklagaren med hemställan om
dennes medverkan för åstadkommande av resning i besluten.

Sedan Swartling i samband med ny remiss tagit del av promemorian, inkom
han med nytt yttrande, däri han anförde bl. a. följande.

Swartling måste tillstå att han numera insåge att hans tolkning av 52
kap. 2 § RB vore felaktig och kunde endast beklaga allt det ohägn som
därav kommit. För att vinna rättelse i bötesbesluten hade Swartling valt
att själv betala böterna och överlämnade samtidigt med yttrandet kvitton
utvisande att han erlagt bötesbeloppen. Med anledning därav och då någon
ytterligare skada av'' felet, såvitt Swartling kunde se, icke uppkommit och
någon upprepning av felet icke vore att befara från hans sida hemställde
Swartling att JO måtte låta bero vid denna förklaring.

Larsson och Forsberg inkommo härefter med påminnelser, däri de bl. a.
upprepade sina klagomål över hur frågan om avstyckningarna handlagts
hos distriktslantmätaren och ägodelningsrätten.

I en den 31 mars 1959 till Swartling avlåten skrivelse anförde jag därefter
följande.

Olika meningar kunna helt visst råda, hur Larssons den 4 juni 1957 till
ägodelningsdomaren inkomna skrifter äro att uppfatta.

Härvid är att beakta att skrifterna äro ställda till JO och innehålla i
huvudsak endast klagomål över hur frågan om de begärda avstyckningarna
handlagts i formellt hänseende hos distriktslantmätaren och ägodelningsrätten.
Skrifterna innehalla icke nagot uttryckligt yrkande om ändring av
ägodelningsrättens utslag. Härtill kommer att dödsboet lagligen icke ägt
fullfölja talan mot det utslag, varigenom avstyckningen av området å
0,1577 hektar fastställts. Nu anförda omständigheter tala för att skrifterna
böra uppfattas uteslutande såsom klagomål till JO.

Å andra sidan har Larsson i de till ägodelningsdomaren den 4 juni 1957

inkomna skrifterna sagt sig anföra besvär över ägodelningsrättens bada utslag
den 7 maj 1957. Det ligger nära till hands att antaga att syftet med
skrifterna var att vinna tillstånd även till den avstyckning, som vägrats.
Vad Larsson anfört om att han, sedan klagomålen behandlats av JO, ämnade
»fullfölja denna besvärelse» tyder möjligen på att han även avsett en
prövning i högre instans och att denna prövning skulle anstå, till dess
klagomålen avgjorts av JO.

Eftersom man i varje fall icke kunde utesluta att Larsson med nyssnämnda
skrifter avsåg att få till stånd en ändring av ägodelningsrättens
utslag, synes försiktigheten ha bjudit att — på sätt som även skedde
behandla skrifterna som besvär över ägodelningsrättens utslag.

Av de från Larsson och Forsberg senare inkomna skrifterna synes framga,
att klagandena ansett avvisningsbesluten felaktiga och velat få desamma
undanröjda. Fog har därför funnits för att behandla även dessa senare
skrifter såsom besvär, oaktat desamma ställts till JO.

Jag vill emellertid framhålla att — även om sålunda samtliga de till
ägodelningsdomaren inkomna skrifterna bort behandlas sasom bes\ är
ägodelningsdomaren likväl enligt min mening bort till JO insända avskrifter
av besvärsskrifterna, eftersom dessa voro ställda till JO och innehöllo
klagomål, som JO var behörig att pröva, samt klagandena uttryckligen
begärde att skrifterna skulle översändas till JO för prövning. Det torde
också, åtminstone inom förvaltningen, vara vedertagen praxis, att myndighet,
som ej är behörig att pröva inkommen framställning, vidarebefordrar
densamma till den myndighet som är behörig (jfr SOU 1946: 69 s. 198 o. f.
och 4 § kungörelsen den 18 oktober 1946 angående kommissionärer hos
myndigheter tillhörande statsförvaltningen). I förevarande fall hade funnits
så mycket mera skäl att till JO insända avskrifter av besvären som dessa
innehöllo klagomål även mot ägodelningsrätten, samt klagomålen genom
det sätt varpå de behandlades icke heller kommo under hovrättens prövning.
Som emellertid skyldighet att i dylikt fall vidarebefordra klagomålen
icke föreskrivits och eftersom Swartling så småningom lät underrätta klagandena
om att de borde hänvända sig direkt till JO, anser jag mig i denna
del kunna låta bero vid mina nu gjorda uttalanden.

Om man nu utgår från att det i enlighet med vad förut sagts fanns fog
för att behandla de från klagandena inkomna skrifterna såsom besvär, uppkommer
fråga, huruvida klagandena kunna anses ha på jöreskrivet sätt
fullföljt talan mot ägodelningsrättens båda utslag den 7 maj 1957 och de
därefter meddelade avvisningsbesluten genom sina till ägodelningsdomaren
insända, till JO-iimbetet ställda skrifter.

Enligt de meddelade fullföljdshänvisningarna skulle talan mot utslagen
och besluten föras genom besvär, därvid den, som ville besvära sig, skulle
inom angiven tid till ägodelningsdomaren inkomma med sin till hovrätten
ställda besvärsinlaga. Klagandena ha följaktligen, då de i samtliga fall

ställde besvären till JO-ämbetet, icke i alla avseenden iakttagit vad som
föreskrivits i fullföljdshänvisningarna.

I 21 kap. 55 § jorddelningslagen stadgas följande:

»Finnes besvärstalan ej vara fullföljd pa föreskrivet sätt eller inom rätt
tid skall den av ägodelningsdomaren avvisas.»

Detta stadgande är att jämföra med bestämmelserna i 50 kap. 3 §, 51
kap. 3 § och 52 kap. 2 § RB, där det i fråga om vanliga rättegångsmål på
motsvarande sätt stadgas, att vadetalan eller besvärstalan, som finnes icke
vara fullföljd på föreskrivet sätt och inom rätt tid, skall av underrätten avvisas.
Av förarbeten och kommentarer till dessa lagrum (se Gärde m. fl.
s. 737 och 743) framgår att, i överensstämmelse med tidigare rätt, till
»sätt» för fullföljd av talan hänföres allenast valet av rättsmedel (vad eller
besvär). Väl skall inlaga i rättegång innehålla uppgift å domstolen (se 33
kap. 1 § RB), men den omständigheten att fullföljdsinlaga saknar uppgift
om den instans som skall pröva saken eller är ställd till annan än den domstol,
som angivits i meddelad fullföljdshänvisning, torde vara utan betydelse
för att bedöma fråga om talan fullföljts på föreskrivet sätt, d. v. s.
huruvida föreskrivet rättsmedel, i detta fall besvär, använts.
o Därest de till ägodelningsdomaren inkomna skrifterna voro att uppfatta
såsom besvär över de av ägodelningsrätten meddelade utslagen eller över de
av ägodelningsdomaren meddelade avvisningsbesluten, kunde besvären därför
icke avvisas på den grund att inlagorna voro ställda till JO-ämbetet.
Med hänsyn härtill, och då riktigt rättsmedel kommit till användning, måste
samtliga avvisningsbeslut anses felaktiga, i vad talan avvisats på den grund
att talan icke fullföljts på föreskrivet sätt.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen har talan mot ägodelningsrättens
utslag i det mål, i vilket tillstånd till avstyckning meddelats, avvisats
jämväl av det skälet, att dödsboet icke ägde föra talan mot detta
utslag. Det tillkom emellertid hovrätten och icke ägodelningsdomaren att
pröva, huruvida dödsboet ägde föra talan mot utslaget (jfr Gärde m.fl.
s. 743). Nu ifrågakomna avvisningsbeslut är följaktligen felaktigt även
härutinnan.

Därest skrivelserna uppfattas sasom för JO-ämbetets prövning avsedda
klagoskrifter, innefatta de icke besvär och ha sålunda icke kunnat avvisas
enligt 21 kap. 55 § jorddelningslagen.

Vad sålunda anförts utvisar, att de den 5 juni 1957 meddelade avvisningsbesluten
under alla förhallanden voro felaktiga. Detsamma gäller
samtliga därpå följande avvisningsbeslut utom besluten den 10 augusti och
den 14 september 1957 samt den 26 juni 1958. Dessa sistnämnda beslut
äro, därest den avvisade inlagan uppfattas såsom en besvärsinlaga, riktiga
i vad talan avvisats på den grund att besvären icke inkommit inom rätt tid.

Med hänsyn till att avvisningsbesluten, med nyss angivna undantag,
maste anses under alla förhallanden oriktiga, synes icke kunna göras gäl -

lande att de upprepade klagomålen äro att betrakta såsom rättegangsmissbruk.
Laga grund synes därför ha saknats att döma Larsson och Forsberg
till böter jämlikt 9 kap. 2 och 4 §§ RB.

För samtliga avvisningsbeslut utom de den 10 augusti 1957 meddelade
är Swartling såsom ägodelningsdomare ansvarig.

De utdömda bötesstraffen avse betydande belopp, för Larsson 375 kronor
och för Forsberg 225 kronor. Swartlings beslut i denna fråga äro emellertid
direkt beroende av hans uppfattning i frågan om möjligheterna att avvisa
besvärstalan. På grund härav och da Swartling själv erlagt bötesbeloppen
finner jag mig i denna del kunna lata bero vid mina härovan gjorda uttalanden
om innebörden av gällande lagbestämmelser.

Utifrån den av Swartling intagna ståndpunkten om skrifternas karaktär
hade det ålegat Swartling att vidtaga de i 21 kap. 55 § andra stycket jorddelningslagen
angivna åtgärderna, varefter målen bort överlämnas till hovrätten.
Genom att Swartling i stället avvisat besvärstalan ha målen icke
kommit under hovrättens prövning.

Även detta är en omedelbar följd av Swartlings tolkning av stadgandet
om avvisande av fullföljd talan. Det är för övrigt icke utrett att klagandena
verkligen avsett att i hovrätten föra talan mot ägodelningsrättens utslag.
Med hänsyn härtill och då det enligt min mening framstår såsom uteslutet,
att en prövning i hovrätten skulle ha lett till ändring av ägodelningsrättens
utslag, anser jag mig även härutinnan kunna låta bero vid vad i ärendet
förevarit.

Verkställd granskning av distriktslantmätarens handläggning av avstyckningsförrättningarna
och av ägodelningsrättens handläggning av de båda
målen har icke givit anledning till någon som helst erinran. Klagomålen i
denna del föranleda därför icke någon vidare åtgärd från min sida.

Ärendet var därmed av mig slutbehandlat.

3. Lämpligheten av att domare besöker brottsplats och därvid
erhåller upplysningar av utredningsmännen

Den 25 juni 1959 påträffades liket av en mördad kvinna från Fjugesta å
plats inom Östernärkes domsaga. Brottsplatsundersökning inleddes omedelbart.

I en tidningsartikel med rubriken »Domare i Fjugestamål gör brottsplatsbesök»,
vilken artikel fanns intagen i tidningen Dagens Nyheter för den
30 juni 1959, omtalades, att häradshövdingen i domsagan Torsten Ahlgren
föregående kväll besökt fyndplatsen och då företagit en noggrann undersökning
av området, som var avspärrat. Vidare påpekades i tidningsartikeln,
att Ahlgren normalt skulle bli ordförande i den domstol, som skulle komma

att handlägga »Fjugesta-målet», när detta eventuellt skulle komma upp
till rättslig prövning. I tidningen fanns ävenledes intaget ett fotografi, taget
vid Ahlgrens besök på området. Enligt bildunderskriften syntes Ahlgren på
bilden diskutera med två brottsplatsexperter och en polisman.

Aled anledning av innehållet i tidningsartikeln inkom Ahlgren — efter
remiss den 30 juni 1959 *— med infordrat yttrande.

Sedan liket av den mördade kvinnan påträffats inom Östernärkes domsaga,
fanns det anledning räkna med att ett brottmål i saken kunde komma
att anhängiggöras vid domsagans häradsrätt. Det skulle härvid — därest
ledighet icke beviljades Ahlgren av hovrätten — normalt ankomma på
denne såsom häradshövding att handlägga brottmålet.

Av tidningsartikeln och fotografiet framgår, att Ahlgren den 29 juni
1959 — då fråga om ledighet för honom ännu icke väckts —• besökte
brottsplatsen och samtalade med brottsutredarna.

Enligt 30 kap. 2 § RB skall dom i brottmål, där huvudförhandling vid
rätten ägt rum, grundas å vad vid förhandlingen förekommit. Aled denna
för vår nya rättegångsordning fundamentala rättsregel låter sig enligt min
mening icke förena, att den domare, som normalt skall tjänstgöra såsom
ordförande vid huvudförhandlingen, dessförinnan företager besiktning av
brottsplatsen tillsammans med utredningsmännen utan att det blivande
försvaret därvid är representerat. Domaren kan nämligen därvid av brottsutredarna
fa upplysningar, som senare icke framföras i rättegången och
därför ej heller få läggas till grund för domen men som likväl kunna påverka
domaren. Vidare och framförallt måste beaktas, att det — sedan
rättegång kommit till stånd — för försvaret måste framstå såsom en olägenhet
att icke veta, vilka upplysningar domaren fått vid besöket på brottsplatsen,
och att dessa informationer därför icke kunna belysas från försvarets
synpunkt. Av nu anförda skäl bör en domare enligt min mening
avhålla sig från att utanför den i rättegångsbalken uppdragna ramen för
rättegång söka skaffa sig informationer i saken.

Ahlgren har emellertid i ärendet uppgivit, att det redan före hans besök
stått klart för honom, att han på grund av andra trängande göromål icke
skulle bli i tillfälle att å ämbetets vägnar taga befattning med en mera
omfattande brottssak, som under sommaren eller hösten kunde komma
före vid domsagans häradsrätt, och att han därför den 7 juli — sedan
häktningsframställning samma dag inkommit — anhöll hos Svea hovrätt
om ledighet, som också beviljats honom.

Vid tiden för besöket på brottsplatsen kunde Ahlgren emellertid icke med
säkerhet veta, om hovrätten komme att bevilja honom ledighet, i all
synnerhet som det enligt min mening ur rättssäkerhetssynpunkt framstår

såsom principiellt lämpligast att ett brottmål av denna art i första hand
handlägges av den ordinarie domaren i orten, som därvid bör i erforderlig
utsträckning befrias från andra, mindre maktpåliggande uppgifter.

Med dessa uttalanden, vilka jag upptog i en till Ahlgren avlåten skrivelse,
lät jag bero vid vad i saken förevarit.

4. Bristfällig utredning i ärende om adoption av finskt barn

Vid inspektion av Hedemora domsaga i september 1958 uppmärksammade
tjänstförättande justitieombudsmannen Lundvik, att Hedemora tingslags
häradsrätt under ordförandeskap av tingsdomaren L. G. Lindencrona
den 22 maj 1957 lämnat två svenska makar tillstånd att såsom adoptivbarn
antaga ett finskt barn, fött inom äktenskap den 27 juni 1955. Barnets föräldrar
voro bosatta i Kotka, Finland. I ärendet förelåg yttrande från Hedemora
stads barnavårdsnämnd men icke från barnavårdsmyndighet i Finland.
Tjänstförrättande JO anmärkte — under hänvisning till 12 § första
punkten förordningen den 31 december 1931 om vissa internationella rättsförhållanden
rörande äktenskap, adoption och förmynderskap samt 20 kap.
6 § föräldrabalken — att yttrande bort inhämtas från barnavårdsmyndigheten
i Kotka.

I infordrad förklaring anförde Lindencrona, att barnet vid adoptionen
torde ha haft hemvist i Sverige och att inhämtande av yttrande från bamavårdsmyndighet
i Finland — med hänsyn till innehållet i 12 § förenämnda
förordning — därför icke syntes ha varit erforderligt.

Vid avgörandet av ärendet den 17 januari 1959 gjorde tjänstförrättande
justitieombudsmannen Lundvik följande uttalanden, vilka upptogos i en
skrivelse till Lindencrona.

Förordningen den 31 december 1931 om vissa internationella rättsförhållanden
rörande äktenskap, adoption och förmynderskap ansluter sig till en
mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge den 6 februari 1931
ingången konvention innehållande internationellt privaträttsliga bestämmelser
om äktenskap, adoption och förmynderskap.

I 11 § av förordningen stadgas att, om medborgare i fördragsslutande
stat, som har hemvist i sådan stat, vill adoptera någon, som har medborgarskap
i en av staterna, ansökningen skall göras i den stat, där adoptanten har
hemvist.

1 12 § heter det: »Vid prövning av ansökningen tillämpas i varje stat
där gällande lag. Är den, som skall adopteras, under aderton år och har han

hemvist i hemlandet, må ansökningen dock ej bifallas i annan stat, utan
att vederbörande barnavårdsmyndighet i hemlandet haft tillfälle att avgiva
yttrande.»

En ansökan, som efter vad nu sagts skall upptagas i Sverige, skall följaktligen
prövas enligt svensk rätt. Häri ligger även att i ärendet måste förebringas
den utredning, som enligt svensk rätt kräves för ett adoptionsbeslut.

I 20 kap. 6 § föräldrabalken stadgas, såvitt nu är i fråga, att i adoptionsärendet
skall, om barnet ej fyllt aderton år, yttrande inhämtas såväl från
barnavårdsnämnden i den församling, där adoptanten är kyrkobokförd, som
ock, där barnavårdsman förordnats för barnet, från den barnavårdsnämnd
som har att utöva tillsyn å barnavårdsmannens verksamhet och eljest från
barnavårdsnämnden i den församling, där föräldrarna eller den av dem som
har vårdnaden om barnet är kyrkobokförd. Om nu föräldrarna eller den av
dem som har vardnaden är bosatt och skriven i utlandet och barnavårdsman
ej här finnes förordnad för barnet, kan en rent bokstavlig tillämpning
icke ske av bestämmelsen om att yttrande skall inhämtas från den barnavårdsnämnd
som närmast företräder barnet. Då grunden för bestämmelserna
är att man velat skapa en garanti för att barnets intresse blir tillbörligen
tillgodosett, kan det dock icke vara medgivet att avstå från den utredning
som barnavårdsnämndens yttrande avsetts skola innefatta. Att barnet
har anknytning till annat land kan ju rimligen icke medföra, att prövningen
av frågan om adoptionens lämplighet får ske med mindre omsorg än eljest.
Ivärtom finnes all anledning att ägna sådana adoptionsärenden en särskilt
noggrann prövning. Lagens grund synes mig därför tala för att rätten i en
sadan situation bör på lämpligt sätt införskaffa motsvarande utredning.
Finnes i det främmande landet en motsvarighet till våra barnavårdsnämnder,
bör rätten enligt min mening i första hand söka inhämta yttrande från
sådan myndighet, om ej en hänvändelse dit ter sig utsiktslös eller av särskild
anledning olämplig. Utredning kan också införskaffas t. ex. genom
svensk beskickning. Vad angår förhållandet till våra nordiska grannländer
synes det mig ligga i sakens natur att man, även utan uttryckligt stadgande,
har att i förekommande fall inhämta yttrande från vederbörande
barnavårdsmyndighet där.

För det fall att ett barn under aderton år, vilket är medborgare i annat
nordiskt land än Sverige, här skall adopteras, anser jag alltså, att redan en
riktig tillämpning av den interna svenska rättens regler ofta kräver, att yttrande
inhämtas från vederbörande barnavårdsmyndighet i barnets hemland.
Detta gäller särskilt, om barnet har hemvist i hemlandet, ty merendels är
vardnadshavaren da också bosatt där; eventuellt kan där finnas motsvarighet
till barnavårdsman för barnet. Även om barnet har hemvist i Sverige,
kan emellertid vårdnadshavaren vara bosatt i hemlandet eller där finnas
motsvarighet till barnavårdsman för barnet och yttrande bör då inhämtas
från hemlandet.

Såsom redan påpekats stadgas i 12 § andra punkten av 1931 års förordning,
för det fall att barnet är under aderton år och har hemvist i hemlandet,
att ansökningen icke må bifallas utan att vederbörande bamavårdsmyndighet
i hemlandet haft tillfälle att avgiva yttrande. Stadgandet —
som innefattar en komplettering av vad i första punkten sägs om att svensk
rätt skall tillämpas — låter sig väl förena med vad jag ovan anfört. Omständigheterna
kunna nämligen vara sådana att — ehuru barnet får anses
äga hemvist i hemlandet — en tillämpning av 20 kap. 6 § föräldrabalken
likväl icke skulle medföra att barnavårdsmyndigheten i hemlandet bleve
hörd. Vårdnadshavaren kan t. ex. ha bosatt sig i Sverige. Helt uteslutet
torde icke heller vara att barnavårdsman förordnats för barnet i Sverige
t. ex. under en barnets tillfälliga vistelse här. I ett sådant fall måste såväl
föräldrabalkens som förordningens krav på utredningen vara uppfyllt.

Till belysning av hithörande spörsmål vill jag ytterligare framhålla, att
12 § andra punkten i 1931 års förordning ordagrant motsvarar konventionstexten
och att bestämmelsen upptagits i konventionen på svenskt initiativ
och med hänsyn till innehållet i 9 § av vår adoptionslag, vilket lagrum numera
ersatts av 20 kap. 6 § föräldrabalken. Man ansåg nämligen från svensk
sida icke tillrådligt att för de fall, då prövning av ansökan om adoption av
svenskt barn handlägges av utländsk myndighet, avstå från den garanti för
tillvaratagande av barnets intresse som nämnda lagrum innefattade (se till
det anförda SOU 1929: 12 s. 86 och proposition nr 77/1931 s. 38; jämför
också Ekeberg i Svensk Juristtidning 1929 s. 518).

I förevarande fall var fråga om ett finskt inomäktenskapligt barn under
aderton år, vars föräldrar voro bosatta i Finland. Barnavårdsman var veterligen
icke förordnad för barnet i Sverige. Vid dessa förhållanden har häradsrätten
— oavsett om barnet hade hemvist i Finland eller icke; en fråga som
för övrigt kan vara mycket vansklig att besvara — bort inhämta yttrande
från vederbörande barnavårdsmyndighet i Finland.

Ehuru häradsrätten alltså enligt min mening icke bort bifalla adoptionsansökningen
utan att dessförinnan ha berett den finska barnavårdsmyndigheten
tillfälle till yttrande finner jag mig dock kunna låta bero vid dessa
mina uttalanden.

5. Fråga om behov av särskilda åtgärder till förekommande av att
svenska medborgare genom kallelser till förhör inför katolsk
myndighet vilseledas om sina skyldigheter att
iakttaga sådana kallelser

Av handlingarna i ett efter klagomål av Josef K. härstädes upptaget
ärende framgår följande.

Från kyrkoherden i katolska församlingen i Göteborg W. Meijerink erhöll
K. en den 20 februari 1959 dagtecknad skrivelse, så lydande: »Av den
kyrkliga domstolen i Stockholm har jag blivit anmodad att inkalla Eder
till ett förhör. Det gäller Edert äktenskap med---. — Var vänlig med dela

mig snarast möjligt vilken dag under första veckan av mars Herr K.
kan komma till mig för att besvara dithörande frågor enligt föreliggande
frågeformulär. — Högaktningsfullt W. Meijerink.»

I en den 12 mars 1959 hit inkommen klagoskrift anförde K. bland annat
följande: Kallelsen hade utfärdats av en »domstol» till en i Sverige bosatt
svensk medborgare av icke-katolsk konfession. Kallelsens formulering vore
sådan, att man frågade sig på vilka paragrafer i svensk lag den grundade
sig. Iv. hade vid samtal med Meijerink upplysts om, att K. icke skulle få
ta med vare sig advokat eller vittne till förhöret. Däremot skulle ett antal
katolska representanter närvara. Med tanke på den respekt, som den
stora allmänheten hyste för begrepp sådana som domstol, kallelse till förhör
o. s. v., ansåge K. det vara ägnat att vilseleda dem, som icke kände till
ifrågavarande domstols existens, att kritiklöst godtaga kallelsen och inställa
sig till förhören. K. ansåge det vara ett självklart krav från en svensk
medborgare att icke kallas till en domstol här i landet, om icke dennas
existens vore godkänd i grundlagen. K. ansåge att det här förekommit egenmäktigt
förfarande och hemställde, att justitieombudsmannen gjorde en
undersökning av vad slags domstolsverksamhet den ifrågavarande katolska
myndigheten utövade här i landet.

I anledning av klagomålen uttalade jag i en till Katolska biskopsämbetet
i Stockholm ställd skrivelse att den i klagoskriften avsedda katolska myndigheten
icke stode under justitieombudsmannens tillsyn. Någon undersökning
rörande myndighetens verksamhet kunde därför icke komma i
fråga. Jag hade endast — framhöll jag vidare i skrivelsen — att pröva frågan
huruvida från min sida någon åtgärd vore påkallad med anledning av det
förhållandet att — sasom K. gjort gällande — svenska medborgare genom
skrivelser rörande kallelser till förhör av det slag, varom i ärendet vore
fråga, kunde bibringas den uppfattningen att de, på samma sätt som gällde
i fråga om förhör inför svensk polismyndighet eller svensk domstol, vore
skyldiga att efterkomma given kallelse. Innan jag toge ställning till denna
fråga — framhöll jag slutligen i skrivelsen — hade jag ansett mig böra
bereda biskopsämbetet tillfälle att, om ämbetet så önskade, inkomma med
upplysningar i saken.

Med anledning härav inkom biskopen K. Ansgar Nelson med en skrivelse,
däri anfördes följande:

Den kyrkliga domstolen (Tribunal Ecclesiasticum Holmiense) är en rent
kyrklig institution, som handlägger ärenden, vilka falla under den katolska
kyrkans kompetens.

Beträffande äktenskapsfrågor gäller principiellt, att endast av katoliker

i katolska kyrkan ingångna äktenskap falla under den kyrkliga tribunalens
kompetens. Efter inkommen ansökan undersöks, huruvida ifragavarande
äktenskap ha ingåtts enligt den kanoniska lagens bestämmelser, lcke-katolska
kristna äro självfallet ej förpliktade att följa den kanoniska lagens
bestämmelser angående äktenskapets ingående. . . c ...... ,

Önskar emellertid en frånskild icke-katolsk kristen mga ett aktenskap i
katolska kvrkan med en katolsk trosbekännare och inkommer vederbörande
part med en ansökan till den kyrkliga tribunalen med hemställan om provning
huruvida vederbörande kontrahent i enlighet med den kanoniska lagen
kan anses vara till dylikt äktenskap ledig, undersökas omständigheterna
i samband med det upplösta äktenskapets ingående. For att ta klarhet i
denna fråga ombedjas bägge de frånskilda kontrahenterna vara vanliga
att yttra sig i denna sak, varigenom man ju tager hänsyn till bagge parternas
rätt. Vägrar motparten att yttra sig angående omständigheterna i samband
med det tidigare äktenskapets ingående, ar vederborandes handlingssätt
förståeligt och respekteras, emedan det rör sig om en personlig ange la

At^äktenskapsärenden behandlas mycket konfidentiellt ligger i sakens
natur och är skälet varför advokater och vittnen icke anlitas; den civila
sidan förutsättes ju redan vara avgjord av vederbörande myndighet. Upplysningsvis
bör framhållas att den kyrkliga tribunalen ej befattar sig med
skuldfrågan utan endast försöker få klarhet i fragan huruvida den kyrkliga
lagens bestämmelser om äktenskapets giltighet uppfyllts.

Av det ovan sagda torde framgå, att den katolska tribunalens uppgift ai
att konstatera, att inga hinder föreligga för ingåendet av ett kyrkligt katolskt
äktenskap enligt den kanoniska lagens föreskrifter. Således ai det
här endast fråga om en rent inre kyrklig angelagenhet ......

Den kallelse, som klaganden åberopar, rakar olyckligtvis ha blivit formulerad
på ett ovanligt sätt. Dylika kallelser bruka framföras i privatbrev
och i en form lämpad efter omständigheterna.

I ärendet inkom K. med påminnelser.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Som jag i min skrivelse till Katolska biskopsämbetet framhållit står den
ifrågavarande katolska institutionen icke under justitieombudsmannens tillsyn.
Det faller därför utom min befogenhet att föranstalta om undersökning
av denna institutions verksamhet eller att eljest ingripa mot någon dess
befattningshavare.

Beträffande klagomålen i övrigt far jag anföra följande.

I den till Iv. avlåtna skrivelsen uttalades, att »den kyrkliga domstolen
i Stockholm» anmodat vederbörande katolske prästman att inkalla K. till
ett förhör, som gällde dennes upplösta äktenskap. För en i svenskt rättsväsen
mindre initierad person kan denna formulering, särskilt genom att
i kallelsen använts orden »domstol» och »förhör», helt visst leda tanken till
att ifrågavarande kyrkliga institution — i likhet med svenska domstolar

5 — Justitieombudsmannens ämbctsbcrättelse till 1060 års riksdag

skulle ha vissa tvångsmedel till sitt förfogande i händelse kallelsen icke
hörsammades. Emellertid torde skrivelsens innehåll i övrigt ge vid handen,
att den »domstol», som i skrivelsen omnämndes, utgjordes av en till den
katolska kyrkan hörande institution. Att en icke-katolsk svensk medborgare
utan vidare skulle anse sig förpliktad att, mot sin egen önskan, tillhandagå
en sådan institution med upplysningar rörande sitt upplösta äktenskap
framstar som mindre sannolikt. Av vad K. anfört framgår, att han själv
icke blivit missledd rörande kallelsens rättsliga innebörd. Den som är tveksam
om skyldighet föreligger att iakttaga kallelse av förevarande slag kan
utan svårighet, genom förfrågan hos statlig eller kommunal myndighet,
vinna klarhet härutinnan.

Det är emellertid otvivelaktigt ett allmänt intresse att den verksamhet,
som med stöd av religionsfrihetslagen och inom dess gränser utövas här i
landet av till främmande trossamfund hörande organ, sker i former som
icke äro ägnade att orsaka ens tvekan rörande organets befogenheter i förhållande
till andra trosbekännare. Den olämpliga formuleringen av den
till K. ställda skrivelsen kan visserligen ge anledning till sådan tvekan.
Vad i ärendet blivit upplyst ger dock fog för att antaga, att kallelser i liknande
fall icke bruka avfattas på sätt som skett i skrivelsen till K. och
att den påtalade formuleringen tillkommit av misstag. Den katolske biskopen
har sålunda uppgivit att — vid prövning huruvida enligt den kanoniska
lagens föreskrifter hinder möter mot att en frånskild icke-katolsk
kristen ingår kyrkligt katolskt äktenskap med en katolsk trosbekännare
— båda kontrahenterna i det upplösta äktenskapet bruka ombedjas vara
vänliga att yttra sig i frågan. Biskopen har härvid framhållit, att den till
K. ställda skrivelsen olyckligtvis blivit formulerad på ett ovanligt sätt.
Det torde med hänsyn härtill vara befogat utgå från att — i enlighet med
vad den katolska kyrkans representant sålunda uttalat — dylika formuleringar
framdeles komma att undvikas. Nagra åtgärder i lagstiftningsväg
eller eljest för att förekomma att svenska medborgare genom kallelser av
här förevarande slag vilseledas om sina skyldigheter att iakttaga kallelserna
äro därför enligt min mening icke påkallade.

Med hänsyn till det anförda finner jag klagomålen icke föranleda vidare
åtgärd från min sida.

6. Fråga huruvida — i mål om otukt med barn under 15 år_

åklagaren bort vidtaga åtgärd till förhindrande av fortsatt
brottslighet samt, da sadan åtgärd ej vidtagits, huruvida
barnavårdsnämnd ägt ingripa

Av handlingarna i ett av ordföranden i barnavårdsnämnden i Bosarps
kommun Johan Pettersson härstädes anhängiggjort ärende framgår följande.

Den 6 oktober 1958 förklarades lantarbetaren Stig D. — som då innebodde
hos makarna Nils och Svea A. i Hassle nr 14, Stehag — anhallen såsom
på sannolika skäl misstänkt för otukt vid flera tillfällen med makarna
A:s dotter Nita, född den 2 juni 1945. Vid häktningsförhandling inför
Rönnebergs, Onsjö och Harjagers häradsrätt den 8 oktober 1958 yrkade
landsfogdeassistenten Hans Wästberg såsom åklagare i målet, att D. måtte
häktas, enär flyktfara och risk för fortsatt brottslig verksamhet förelåge.
Vid förhandlingen erkände D. de påstådda brotten men bestred häktningsyrkandet.
Han anförde därvid, att han bestämt sig för att bryta förbindelsen
med Nita, att han icke under några omständigheter ville återvända till
familjen A., att Nils A. för övrigt icke skulle tillåta att D. åter närmade sig
Nita, att D. hade möjlighet att erhålla egen bostad i Hassle i Stehag samt
att han hade arbetsanställning å en gård, cirka två kilometer från Stehag.
I ett vid häktningsförhandlingen fattat beslut avslog häradsrätten, som
därvid bestod av häradshövdingen Eric Grundén såsom ensamdomare, på
anförda skäl häktningsyrkandet men meddelade förbud för D. att lämna
Stehags stationssamhälle och ett område däromkring av fem kilometers
omkrets, samt ålade D. viss anmälningsskyldighet. — Det visade sig dock,
att D., efter det han vid häktningsförhandlingen försatts på fri fot, åter
bosatte sig hos familjen A. Med anledning därav beslöt Pettersson den 11
oktober 1958 såsom ordförande i barnavårdsnämnden — med stöd av 31 §
barnavårdslagen — att jämlikt 22 § a) samma lag för skyddsuppfostran
omhändertaga Nita och tre systrar till henne, de senare i åldern 12, 8 och
7 år, eftersom han befarade, att D:s brottsliga verksamhet skulle fortsätta,
därest även Nita och hennes systrar vistades i familjen A:s lägenhet. Samma
dag fördes barnen till ett upptagningshem i Lund. Den 17 oktober 1958
beslöt barnavårdsnämnden, att barnens omhändertagande skulle fortfara
till dess betryggande garantier funnes för att fara i hemmet enligt 22 § a)
barnavårdslagen ej förelåg. Makarna A. lämnade den 31 oktober 1958 samtycke
till beslutets verkställande. — I dom den 13 november 1958 sakerförklarade
häradsrätten D. och förordnade, att han skulle återintagas i säkerhetsanstalt,
samt beslöt, att han omedelbart skulle tagas i häkte. — Den
12 november 1958 beslöt barnavårdsnämnden jämlikt 22 § a) barnavårdslagen
att för skyddsuppfostran omhändertaga jämväl makarna A:s två
yngsta söner. Sedan beslutet underställts länsstyrelsens i Malmöhus län
prövning, återkallade emellertid nämnden ärendet samt ställde i stället
makarna A:s hem under övervakning. Sedan den 21 mars 1959 äro makarnas
för skyddsuppfostran omhändertagna döttrar försöksutskrivna till hemmet.

I en den 7 november 1958 hit inkommen skrift anhöll Pettersson om utredning,
huruvida han handlat riktigt genom att besluta om Nitas och hennes
tre systrars omhändertagande för skyddsuppfostran.

Med anledning härav inkom Wästberg med infordrat yttrande, varjämte
barnavardsassistenten vid länsstyrelsen Dagmar Wennerberg inkom med
upplysningar. Jag tog dessutom del av häradsrättens akt i målet samt av
barnavårdsnämndens handlingar till dess beslut den 17 oktober 1958.

Wästberg anförde i sitt yttrande: Vid häktningsförhandlingen uppgav D.,
att den bostad han skulle kunna hyra i Stehag var belägen i samma hus
som makarna Ars lägenhet. Påföljande dag, den 9 oktober 1958, erhöll
Wästberg meddelande om att D. åter bosatt sig hos makarna A. men att
han tillbringat natten i samma rum som Nils A. och med dörren låst utifrån
samt att, såvitt kunnat utrönas, efter häktningsförhandlingen icke förekommit
något otillbörligt mellan D. och Nita. D. förklarade, att han ännu
icke hunnit komma i kontakt med ägaren till den lägenhet han uppgivit
sig ämna hyra. Med hänsyn till de upplysningar Wästberg sålunda erhöll
ansåg han, att faran för fortsatt brottslig verksamhet av D. icke var större,
därest denne bodde kvar hos makarna A. och delade rum med Nils A. än
om D. i enlighet med vad han utlovat bott i lägenheten i samma hus. På
grund härav fann Wästberg sig ej kunna påräkna, att häradsrätten skulle,
därest W ästberg anhöll D. pa nytt, bifalla en framställning om häktning av
honom. På kvällen den 10 oktober 1958 fick Wästberg kännedom om att
D. fortfarande bodde hos makarna A. under samma förhållanden, om vilka
Wästberg upplysts föregående dag. Wästberg övervägde då på nytt att anhalla
D., men enär han fann, att nagon väsentlig ändring i frågan om fara
för fortsatt brottslighet från D:s sida icke inträtt, ansåg han det ej heller då
godtagbart att vidtaga en sådan åtgärd. Då Wrästberg den 11 oktober 1958
erfor, att Pettersson omhändertagit Nita och tre av hennes systrar för
skyddsuppfostran, ansåg han sig sakna anledning att anhålla D. Ej heller
överklagade Wästberg — såsom han tidigare avsett att göra — häradsrättens
beslut i häktningsfrågan.

Av Dagmar Wennerbergs i ärendet lämnade upplysningar framgick, att
Pettersson den 11 oktober 1958 telefonledes rådfrågade henne om hur han
med hänsyn till D.s vistelse hos makarna A. skulle förfara med makarnas
fyra döttrar, att Pettersson därvid uppgav, att makarna, som då bott i
Bosarps kommun endast omkring tre veckor, icke syntes giva sina barn tillfredsställande
vård och fostran samt att barnen sågo klena och undernärda
ut och verkade försummade, samt att Dagmar Wennerberg, efter att ha
inhämtat upplysningar från Wästberg, samma dag gav Pettersson det rådet,
att försöka få makarna A:s medgivande till åtminstone döttrarnas omhändertagande,
eftersom barnens kondition föreföll dålig och deras hemförhållanden
syntes otillfredsställande. Dagmar Wennerberg upplyste vidare,
att D.s vistelse i makarna A:s hem togs som förevändning för det hastiga
omhändertagandet av döttrarna.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Beträffande häradsrättens beslut i häktningsfrågan den 8 oktober 1958
vill jag endast uttala, att jag för min del anser att omständigheterna —
särskilt den påtagliga risken för fortsatt brottslighet — voro sådana, att
D., som var utskriven på prov från honom ådömd förvaring i säkerhetsanstalt,
bort häktas. Vilken mening man än må ha luirutinnan, anser jag
dock uppenbart, att häktningsfrågan bort av Wästberg omedelbart på nytt
hänskjutas till domstols prövning, sedan han den 9 oktober fick upplysning
om att D., efter det han försatts på fri fot, på nytt bosatt sig hos familjen A.
Även om D. på grund av de i familjens hem vidtagna dispositionerna var
förhindrad att nattetid besöka Nita, kunde det självfallet ej anses tillfredsställande,
att han efter häktningsförhandlingen åter bosatte sig hos familjen.
Risk för att D. på nytt skulle begå sedlighetsbrott mot Nita måste
därigenom anses ha uppkommit. Enligt min uppfattning hade Wästberg
därför såsom åklagare i målet bort, omedelbart efter det han fick kännedom
om att D. kommit tillbaka till familjen, på nytt anhålla D. och antingen
överklaga häradsrättens beslut i häktningsfrågan eller ock — under åberopande
av det nya läge vari saken kommit — hos häradsrätten påkalla ny
prövning av häktningsfrågan.

Även om Wästberg enligt min mening bort handla på annat sätt än han
gjorde, är det dock uppenbart, att hans handlingssätt, som tydligen påverkats
av att häradsrätten avslog hans första framställning om häktning, icke
är av beskaffenhet att kunna läggas honom till last såsom fel eller försummelse
i tjänsten. Tilläggas må, att Wästbergs underlåtenhet att ingripa icke
kan anses ha medfört någon skada, eftersom det enligt vad numera blivit
upplyst vid ifrågavarande tid förelåg även andra skäl för flickornas omhändertagande
än D:s vistelse i familjen — ett förhållande varom Wästberg
dock saknade kännedom. Jag anser mig därför kunna låta bero vid vad
i denna del av saken förevarit.

Eftersom Wästberg icke vidtog någon åtgärd för att få D. avlägsnad från
makarna A:s hem, kände tydligen Pettersson sig tvingad att ingripa för att
på snabbast möjliga sätt avvärja faran för nya sedlighetsbrott av D., av
vilka brott döttrarna A:s kroppsliga och själsliga hälsa skulle kunna skadas.
Detta syfte uppnådde han genom sitt beslut att omhändertaga flickorna.
Petterssons befattning med denna sak har präglats av gott omdöme, handlingskraft
och raskhet och är förtjänt av ett uppriktigt erkännande.

Med dessa uttalanden var ärendet av mig slutbehandlat.

7. Angående försvarares rätt att — i samband med pågående
förhör — i enrum meddela sig med den anhållne
eller häktade

Den 17 oktober 1957 hölls a knminalstationen i Stockholm förhör med
häktade direktören Berl Gutenberg i närvaro av advokaten Sven Celander
i egenskap av offentlig försvarare för Gutenberg. Förhöret ägde rum i anledning
av uppkommen misstanke att Gutenberg gjort sig skyldig till
ocker mot fröken Florence Stephens med avseende å ett lån å 435 000 kronor
och gällde närmast vässa kvitton, vilka Gutenberg åberopat för att
styrka återbetalning å lånet. Angående dessa kvitton hade Gutenberg hörts
flera gånger tidigare och därvid efter enskilt samråd med Celander förklarat
sig icke kunna yttra sig, förrän han haft tillfälle att genomgå viss
bokföring, som tagits i beslag.

Innan förhöret började, anhöll Celander hos förhörsledaren, förste kriminalassistenten
Tage Leander, att fa tala med Gutenberg i enrum före förhöret.
Leander förklarade emellertid att förhöret genast skulle äga rum;
efter förhöret skulle Celander få tillfälle till enskilt samtal med Gutenberg!

Under förhöret framhöll Gutenberg, att han ännu icke hunnit taga del av
bokföringen för den aktuella tiden, varför han icke kunde besvara framställda
frågor rörande kvittona. Sedan Leander härefter meddelat Gutenberg,
att denne vore misstänkt för bedrägeri beträffande kvittona — i vissa
fall medelst förfalskning — upprepade Celander sin begäran att få tala med
Gutenberg i enrum innan förhöret fortsatte. Leander avvisade Celanders
begäran under förklaring att Celander senare skulle få tillfälle att yttra sig.
Härefter lämnade Celander förhörsrummet för en stund. När Celander återkom,
fick han träffa Gutenberg i enrum, varvid Leander förklarade, att det
kunde tänkas att Gutenberg efter samtal med Celander skulle vara villig
att yttra sig angående kvittona.

I en den 18 oktober 1957 hit inkommen klagoskrift anförde Celander, att
Leanders vägran att lata honom tala med Gutenberg i enrum syntes strida
mot innehållet i 21 kap. 9 § RB, samt anhöll att JO måtte vidtaga erforderliga
åtgärder. Vidare framförde Celander kritik även i andra hänseenden
mot utredningspersonalen.

I ärendet inkom stadsfiskalen C. A. Robert i egenskap av undersökningsledare
med bl. a. yttrande av Leander och med eget yttrande. Sedan
Celander i avgivna påminnelser ytterligare redogjort för vissa förhållanden
i samband med förundersökningen, inkom Robert med bl. a. nytt yttrande
av Leander. Därpå avgav Celander nya påminnelser.

I avgivet utlåtande anförde härefter styrelsen för Sveriges advokatsamfund
följande.

Celander har bland annat anmärkt att Leander i samband med förhör
med Gutenberg den 17 oktober 1957 förfarit felaktigt i två avseenden,
nämligen dels genom att förvägra Celander rätt att före förhörets början i
enrum meddela sig med Gutenberg, dels och genom att vägra att avbryta
förhöret för att bereda Celander, som framställt begäran därom, tillfälle att
i enrum tala med Gutenberg. Celanders anmärkningar i dessa två hänseenden
beröra spörsmål av viss principiell betydelse.

Celander gör gällande att Leanders förfarande i nämnda hänseende strider
mot vad som i 21 kap. 9 § första stycket RB är föreskrivet om rätt för
offentlig försvarare att i enrum meddela sig med den anhallne eller häktade.

Såvitt styrelsen kan finna tillägger Celander bestämmelsen i nämnda
stadgandes andra punkt (Försvararen äge i enrum etc----) en mera vid sträckt

innebörd än bestämmelsen har. Genom denna bestämmelse torde
lagstiftaren ha tagit ställning allenast till spörsmålet huruvida försvararens
samtal med den anhållne eller häktade ma äga rum utan att annan person
är närvarande. Härom stadgas att offentlig försvarare har rätt att tala med
klienten i enrum, medan annan försvarare i detta avseende är beroende av
undersökningsledarens, åklagarens eller rättens medgivande. Att av bestämmelsen
i andra punkten draga några slutsatser rörande det berättigade eller
oberättigade i en förhörsledares vägran att vid visst tillfälle tillåta ett
samtal mellan försvararen och klienten (i enrum eller i närvaro av annan
person) är enligt styrelsens uppfattning icke möjligt. Den omständigheten
att Celander i förevarande fall varit offentlig försvarare saknar med andra
ord betydelse för bedömandet av de framställda anmärkningarna^ spörsmålet
hade varit detsamma, om en privat försvarare hemställt att få i narvaro
av annan person tala med den häktade. .

Avgörande är i stället huruvida Leanders förfarande strider mot den i
21 kap. 9 § första stvcket första punkten RB meddelade bestämmelsen att
försvarare (offentlig försvarare eller annan försvarare) icke må förvägras
att sammanträffa med den anhållne eller häktade.

Denna bestämmelse kan enligt styrelsens mening icke tillaggas den innebörden
att en förhörsledare under alla omständigheter skulle vara skyldig
att uppskjuta eller avbryta ett förhör så snart försvararen framställer begäran
att få tala med klienten. Omständigheterna kunna vara sådana att
förhörsledaren har fog för att igångsätta eller fortsätta förhöret, innan det
begärda samtalet mellan försvararen och klienten kommer till stånd. Da
försvararen enligt 23 kap. 11 § RB icke har nagon ovillkorlig rätt att under
pågående förhör ställa frågor till den misstänkte (det skall ske i den ordning
undersökningsledaren bestämmer), vore det orimligt att tolka den nu diskuterade
bestämmelsen i 21 kap. 9 § så, att den skulle innebära en ovillkorlig
rätt för försvararen att påfordra avbrytande av ett påbörjat förhör.

Å andra sidan är förhörsledaren uppenbarligen icke berättigad att utan
giltig anledning motsätta sig en av försvararen framställd begäran att omedelbart
få tala med klienten. Principen bör tvärtom vara att en dylik begäran
skall villfaras, såvida icke särskilda skäl tala däremot. Om förhörsledaren
under pågående förhör meddelar den hörde misstanke om £royt
brott, utgör denna omständighet i och för sig ett mycket starkt skäl för
bifall till en av försvararen gjord hemställan att förhöret måtte avbrytas,
så att han blir i tillfälle att samtala med klienten.

Slutligen inkom Celander med ytterligare påminnelser i ärendet.

I 21 kap. 9 § första stycket RB stadgas, att försvarare för den som är
anhållen eller häktad ej må förvägras att sammanträffa med honom. Försvararen
äge i enrum meddela sig med den anhållne eller häktade; annan
än offentlig försvarare dock endast om undersökningsledaren eller åklagaren
medgiver det eller rätten finner det kunna ske utan men för utredningen
eller för ordningen eller säkerheten å förvaringsplatsen.

Beträffande innebörden av nämnda stadgande vill jag i princip instämma
i vad advokatsamfundets styrelse anfört i sitt utlåtande i ärendet. Även
enligt min mening äger således en offentlig försvarare icke någon ovillkorlig
rätt att, närhelst han det påkallar, genast få meddela sig med sin klient i
enrum. Begär försvararen att få samtala enskilt med klienten omedelbart
före ett förhör eller under pågående förhör, beror det således enligt min
mening av omständigheterna i varje särskilt fall huruvida detta skall tilllåtas
eller icke. Med hänsyn till angelägenheten av att den misstänkte erhåller
tillfälle att enskilt rådgöra med sin försvarare bör det dock — såsom
styrelsen ock framhållit — fordras särskilda skäl för att tillstånd icke skall
lämnas.

Vad angår det nu aktuella fallet ha enligt min mening — särskilt i betraktande
av vad som föregått förhöret — omständigheterna varit sådana,
att någon anmärkning icke kan riktas mot Leander för att han ej uppsköt
förhöret för att bereda Celander tillfälle att före förhöret tala med Gutenberg
i enrum. Sedan Leander under förhörets gång meddelat, att Gutenberg
var misstänkt för brott med avseende å ifrågavarande kvitton, har emellertid
läget i viss man förändrats, i det att den framförda misstanken utgjorde
ett starkt skäl att bifalla Celanders då upprepade begäran om enskilt samtal
med Gutenberg innan förhöret fortsatte. Enligt min mening har Leander
därför — oavsett övriga föreliggande omständigheter — bort för det
avsedda ändamålet tillfälligt avbryta förhöret. Det förhållandet att Leander
bedömde saken annorlunda är dock uppenbarligen icke av beskaffenhet att
kunna läggas honom till last såsom tjänstefel.

Jag lät därför i sistnämnda hänseende bero vid vad i saken förevarit.
Ärendet i övrigt föranledde icke någon min åtgärd.

8. Oriktigt förfarande av stadsfogde att inför jul- och nyårshelger
meddela generellt anstånd med uttagande genom införsel av skatt

och böter

Enligt uppgift i en tidningsartikel den 11 december 1957 under rubriken
»Stadsfogden blir jultomte» skulle stadsfogden i Hälsingborg Sten Sjöholm
ha låtit i ortstidningarna införa ett meddelande till arbetsgivarna i staden
av innebörd, att under tiden den 16 december 1957—den 4 januari 1958

anstånd lämnades i alla införselärenden avseende restförd skatt eller böter.
Under denna tid skulle avdrag icke göras.

Efter remiss inkom Sjöholm med upplysningar, därvid fogades ett exemplar
av det i tidningsartikeln omnämnda meddelandet, vilket var av följande
lydelse.

»Meddelande till arbetsgivare i Hälsingborg

Under tiden fr.o.m. den 16 december 1957 t. o.m. den 4 januari 1958
lämnas anstånd i alla införselärenden avseende restförd skatt eller böter.
Avdrag skall under denna tid icke göras.

Anståndet gäller icke skatteavdrag enligt uppbördsförordnmgen (som sker
med ledning av debetsedel) utan endast införselbeslut utfärdade av stadsfogdekontoret.
Anstånd kan icke heller medgivas i ärenden rörande underhållsbidrag.
, , ,

stadsfogden.»

Angående sina åtgärder i ärendet anförde Sjöholm följande:

I Hälsingborg utgjorde antalet aktuella införselärenden avseende skatt
och böter omkring 800. Införselbesluten behövde stundom jämkas. Införsellagen
förutsatte även, att olika stora belopp skulle kunna uttagas vid skilda
utbetalningstillfällen. I samband med den ändring av införsellagen ar 1925,
varigenom det införselfria beloppet infördes, uttalade departementschefen
bl. a. att en anhopning av helgdagar kunde inverka så att införselbeloppet
sattes lägre. Även hyresbetalning omedelbart efter ett avlöningstillfälle
kunde medföra svårigheter för gäldenären att avsta lika stort belopp som
eljest. — Utöver sammanträffandet av en rad helgdagar med hyresbetalning
hade vid jul- och nyårshelgen 1957/58 i Hälsingborg tillkommit den omständigheten
att åtskilliga industrier, däribland stadens största, ämnade
inställa driften viss tid omkring helgerna. Behov av jämkning av införselbesluten
hade därför förelegat, i fråga om timanställda med avseende å såväl
införselbelopp som förbehållet belopp och beträffande övriga införselgäldenärer
med avseende å förbehållet belopp. Utöver den för timanställda sjunkande
inkomsten hade för alla inkomsttagare tillkommit de stigande utgifterna,
som nödvändiggjorde en marginal mellan behållen lön och existensminimum.
— Det vore sannolikt, att ett visst antal införselbeslut icke varit
i behov av att jämkas. Det hade varit ogörligt utan en ingående undersökning
att angiva vilka dessa beslut vore. De hade icke kunnat undantagas
från det generella jämkningsbeslut som medgivits. Valet hade måst träffas
mellan att bevilja jämkning i alla fall eller i inga. Att vid det av Sjöholm
träffade valet en eller annan fått mera än sin rätt kunde tolereras. Att någon
skulle få mindre än sin rätt kunde enbart fördömas.

I sitt yttrande medgav Sjöholm, att han brutit mot den i 10 § införsellagen
stadgade skyldigheten att skriftligen och bevisligen underrätta arbetsgivaren
om jämkningsbeslut, samt anförde härom vidare: Personaltillgangen
vid stadsfogdekontoret hade icke medgivit utskrivande och delgivning av
omkring 800 beslut. Den materiella rättvisan borde ha sin gång, även om

därvid en formföreskrift skulle åsidosättas. Stadgandet i 10 § toge närmast
sikte på att skapa möjlighet att göra en försumlig arbetsgivare ansvarig för
att han icke ställt sig det honom delgivna beslutet till efterrättelse. Behov
härav saknades helt i förevarande fall. Det vore sannolikt vanligt, att införselgäldenärer
inför julhelgen anhölle om jämkning av införselbesluten eller
att arbetsgivare sökte utverka sådan för sina anställda. Dessa ansökningar
torde regelmässigt bifallas. Sjöholm ansåge emellertid, att förmånen icke
borde förbehållas dem, som vore snara till att klaga, eller dem, som vore
anställda hos förstående och personalvårdande arbetsgivare.

Överexekutor i Hälsingborg, rådmannen Torsten Ryde, inkom därefter
med infordrat utlåtande, däri han anförde: Med anledning av det inträffade
hade Ryde kallat Sjöholm till förhör. Denne hade därvid muntligen
framfört sina synpunkter. Ryde funne det otvivelaktigt, att i införsellagen
icke avsetts ett sadant generellt inställande av införselbeslut som i förevarande
fall. Visst stöd för Sjöholms förfarande torde dock kunna utläsas ur
8 § införsellagen, sammanställd med departementschefens ovanberörda uttalande
i anslutning till införandet av det införselfria beloppet. En viss
officialprövning från utmätningsmannens sida torde ha förutsatts. Med hänsyn
till av Sjöholm åberopade omständigheter och då det icke varit praktiskt
genomförbart med individuell granskning och jämkningsbeslut i varje
enskilt fall, torde den generella jämkningen kunna godtagas, åtminstone i
vad den avsåge vecko- och timavlönad personal. Något mera tveksamt
ställde det sig beträffande manadsavlönad personal, som ju icke vidkändes
löneavdrag vid helger. Men med kännedom om att i allmänhet decemberlönen
utbetalades i god tid före julhelgen samt de ökade kostnaderna vid
helger och den langa tid som förflöte till dess januarilönen utbetalades, torde
vid en individuell prövning av dessa relativt fåtaliga fall jämkning i införselbesluten
ha skett. Skäl torde därför tala för att även denna kategori
arbetstagare komme i åtnjutande av den generella jämkningen. Sjöholm
hade icke iakttagit bestämmelsen i 10 § införsellagen. Då denna bestämmelse
närmast asyftade andra ändamål än nu ifrågavarande samt jämkningsbeslutet
genom kungörande i samtliga ortstidningar torde ha trängt
fram till alla därav berörda och då dessutom kungörelse i press och radio numera
brukades i stor utsträckning, borde underlätet iakttagande av nämnda
formföreskrift icke bedömas alltför allvarligt.

Därefter avgav riksräkenskapsverket infordrat utlåtande. I detta utlåtande
framhölls att, eftersom införsellagen icke gjort något undantag beträffande
delgivningsbestämmelserna i 10 §, det enligt riksräkenskapsverkets
mening icke kunde anses att införsellagen skulle inrymma någon befogenhet
för utmätningsman att meddela jämkningsförordnanden av så allmän
innebörd, att delgivningsbestämmelserna icke kunde och skulle iakttagas.

I en den 6 december 1958 hit inkommen skrift meddelade Sjöholm, att

han inför jul- och nyårshelgen 1958/59 förfarit pa samma sätt som föregående
år med den skillnaden att varje arbetsgivare tillställts skriftlig
underrättelse om beslutet. Arbetsgivaren hade därvid anmodats att erkänna
mottagandet av jämkningsbeslutet pa en kopia av underrättelsen samt återställa
denna till stadsfogdekontoret, där erkännandet registrerades. Därigenom
ansåg sig Sjöholm ha iakttagit föreskrifterna i 10 § införsellagen.

De av Sjöholm sålunda åberopade underrättelserna hade följande lydelse.

» Till vederbörande arbetsgivare.

Under tiden fr.o.m. den 15 december 1958 t.o.m. den 3 januari 1959
skall avdrag icke göras enligt hos Eder inneliggande införselbeslut avseende
skatt och böter.

Anståndet gäller endast restförd skatt och böter och salunda icke underhållsbidrag
(med beteckningen ID.) och självfallet icke avdrag för preliminär
skatt.

Hälsingborg i stadsfogdekontoret den 1 december 1958.

Sten Sjöholm.»

Enligt 7 § lagen den 14 juni 1917 om införsel i avlöning, pension eller livränta
skall utmätningsman vid beviljande av införsel förordna, hur stort
belopp av avlöningen skall, i den mån densamma förfaller, innehållas till
gäldande av underhållsbidrag och därvid föreskriva att vid varje avlöningstillfälle
visst angivet belopp till eget och vissa närståendes underhåll skall
förbehållas den underhållsskyldige samt att förty innehållande må ske
endast i den mån avlöningen överskjuter sistnämnda belopp. Vad av detta
överskott skall innehållas må, med hänsyn till den underhållsskyldige åliggande
hyresbetalning eller andra särskilda omständigheter, kunna bestämmas
till olika belopp för särskilda avlöningstillfällen inom viss tidsperiod.

I 8 § första stycket stadgas rätt för utmätningsman att, därest anledning
till jämkning yppas i de vid förordnandet om införsel meddelade bestämmelserna,
utan hinder av det förra beslutet förordna om sådan jämkning. —
När införsel beviljats eller beslut om införsel jämkats eller upphävts, skall
utmätningsmannen, enligt 10 § införsellagen, låta skriftlig underrättelse därom
bevisligen tillställas arbetsgivaren. — Slutligen stadgas i 21 och 22 §§
införsellagen, att de ovan refererade bestämmelserna om införsel för underhållsbidrag
i tillämpliga delar skola lända till efterrättelse vid införsel för
oguldna debiterade utskylder eller allmänna avgifter samt för oguldna böter
eller viten.

Det spörsmål som främst aktualiserats i förevarande ärende avser, huruvida
de av Sjöholm meddelade generella jämkningsbesluten äro förenliga
med införsellagens föreskrifter.

I 7 § införsellagen har, såsom ovan angivits, uttryckligen föreskrivits, att
införselbeloppet kan bestämmas olika för särskilda avlöningstillfällen. Bestämmelsen
härom tillkom i samband med införandet år 1925 av det s.k.
införselfria beloppet i 7 §. Härom anförde departementschefen bl. a. följande:

I lagen stadgas, såsom nämnts, att visst belopp av avlöningen skall innehållas.
Av bestämmelsen synes icke nödvändigt följa, att ett lika stort belopp
skall innehållas vid varje avlöningstillfälle. Lagberedningen säger härom,
att i regel borde innehållandet ske så, att utmätningsmannen utsatte
ett visst belopp, som skulle innehållas vid varje avlöningstillfälle, men att
det någon gång, om avlöningen utbetalades oregelbundet, kunde befinnas
lamphgare att förordna, att ett visst belopp skulle innehållas under viss tid,
till exempel för var vecka eller månad. Det lärer vara uppenbart, att det
med hänsyn till gäldenären aliggande utbetalningar eller andra omständigheter
kan vara synnerligen olägligt för honom att vid visst avlöningstillfälle
bliva genom införsel fråntagen dispositionsrätten över en stor del av sin lön.
Vid ett avlöningstillfälle, som inträffar omedelbart före en gäldenären åliggande
hyresbetalning, lärer det vara betydligt svårare för gäldenären att
avstå ett lika stort belopp som vid övriga avlöningstillfällen. Även andra
omständigheter sasom inträffade helgdagar med mera kunna härvid vara
av betydelse. Det förefaller nu, som om på en del håll utmätningsmännen
tagit vederbörlig hänsyn till sådana omständigheter och därefter anpassat
det innehållna beloppet, under det att på andra håll innehållandet skett
mera schablonmässigt. Pa grund härav synes i 6 § en erinran böra göras
därom att vad som innehålles icke behöver fastställas till lika stort belopp
för varje avlöningstillfälle utan med hänsyn till gäldenären åliggande hyresbetalning
eller andra särskilda omständigheter kan sättas till olika belopp
för särskilda avlöningstillfällen inom viss tidsperiod.

Efter en av enskild person mot exekutionsdirektören i Stockholm gjord
anmälan prövade justitiekanslersämbetet ar 1951 laghgheten av jämkningsbeslut,
liknande de nu aktuella. Exekutionsdirektören hade under åren 1946
—1949 generellt medgivit veckoavlönad personal eller personal med timavlöning
tillfällig befrielse från löneavdrag, som bestämts i beslut om införsel
för gäldande av skatt. De generella medgivandena hade i flertalet fall
delgivits arbetsgivarna endast genom meddelanden i press och radio. Härom
uttalade justitiekanslersämbetet, att dylika medgivanden syntes vara att
hänföra till sådant förordnande om jämkning, som angåves i 8 § införsellagen.
Ordalagen i detta stadgande ansågs av justitiekanslersämbetet giva
vid handen, att förordnanden om jämkning vore avsedda att meddelas
endast efter prövning av omständigheterna i varje särskilt fall. Generella
beslut om jämkning vore således enligt ämbetet främmande för införsellagen.

De av Sjöholm meddelade besluten ha icke föregåtts av någon bedömning
av behovet i det enskilda fallet av en lindring i införseln under jul- och
nyårshelgerna. I likhet med justitiekanslersämbetet finner jag otvivelaktigt,
att införsellagen utgår från att en sådan bedömning skall ske. Sjöholms förfarande
har medfört att även sådana införselgäldenärer fått fördel av besluten,
som vid en individuell prövning icke skulle ha fått befrielse från införsel
under ifrågavarande tidsperioder. Ett sådant resultat kan uppenbarligen
icke vara lämpligt. Särskilt gäller detta i fråga om månadsavlönad
personal, vars inkomster icke minska på grund av helgdagar. Men även i

fråga om övriga införselgäldenärer skulle en prövning av varje särskilt fall
sannolikt ha lett till att åtskilliga skolat undantagas från befrielsen. Sålunda
förekomma givetvis fall, där gäldenären utöver avlöningen äger andra inkomster
eller i övrigt har sådana tillgångar, att jämkning icke bör ifrågakomma.
Det må tilläggas, att vid en generell införselbefrielse hänsyn icke
heller kan tagas till förekommande preskriptionsfrister. Ett generellt beslut
om jämkning kan på grund härav i vissa fall omöjliggöra uttagandet av
skatter och böter, som eljest skulle ha uttagits.

Enligt min mening kan det därför icke råda något tvivel om att dylika
generella medgivanden om införselbefrielse äro oförenliga med den utformning
införsellagen fått. Såvitt jag vid mina inspektioner och vid förfrågningar
under hand kunnat utröna förekomma icke generella beslut om jämkning
på andra håll i landet. Från allmän synpunkt är det givetvis av vikt,
att införselinstitutet tillämpas på enahanda sätt i alla delar av landet.

Det sagda innebär icke, att jag icke har förståelse för de av Sjöholm anförda
motiven för de generella jämkningsbesluten. Nämnda motiv äro helt visst i
och för sig godtagbara. Det hade emellertid varit möjligt att nå det avsedda
resultatet på en annan väg, nämligen genom att i samband med varje införselbeslut,
därest behov därav förelegat, föreskriva avdragsfrihet under den
angivna tidsperioden, åtminstone såvitt beslutet motiverats av anhopningen
av helgdagar. Däremot hade, i den män avdragsfriheten vid jul- och nyårshelgen
1957/58 ansetts påkallad av permitteringar vid industrier i Hälsingborg,
denna väg icke stått öppen annat än för de fall, där införselbesluten
meddelats så nära helgerna, att kännedom om permitteringarna förelegat.

I fråga om sätten för delgivning av de generella jämkningsbesluten är det
uppenbart, att ett i pressen infört meddelande till arbetsgivare icke kan godtagas.
Den skriftliga och bevisliga delgivningen har i lagen uppställts såsom
ett undantagslöst krav. Sjöholm har medgivit att han åsidosatt bestämmelsen.
Emellertid har han motiverat sin åtgärd med uttalandet att den materiella
rättvisan borde ha sin gång, även om därvid en formföreskrift skulle åsidosättas.
Härtill är att säga, att den av Sjöholm år 1957 tillämpade metoden
ingalunda innebär en garanti för ett större tillgodoseende av den materiella
rättvisan. Säkerhet föreligger ju icke för att alla arbetsgivare nås av underrättelsen,
vilket kan leda till att vissa men icke alla införselgäldenärer komma
i åtnjutande av den avsedda fördelen.

Sjöholm har även framhållit de bristande personalresurserna såsom ett skäl
till att han valt metoden att delgiva genom ett pressmeddelande. Emellertid
har han, såsom ovan nämnts, vid det senare tillfället valt en delgivningsmetod,
varigenom lagens delgivningsbestiimmelser synas ha iakttagits. Det
förefaller troligt att den år 1958 tillämpade metoden, trots personalsvårigheter,
skulle ha kunnat tillämpas även vid det första tillfället.

Vid min prövning av ärendet har jag, på sätt här förut närmare utveck -

lats, funnit att Sjöholm förfarit oriktigt dels genom att utan prövning av de
enskilda fallen förordna om jämkning av samtliga beslut om införsel för skatter
och böter, dels genom att åsidosätta bestämmelserna om delgivning av
jämkningsbeslut. Sjöholms åtgärder torde emellertid ha dikterats av en
strävan att nå ett i det övervägande flertalet fall önskvärt resultat. Med
hänsyn härtill och då jag anser mig ha anledning förmoda att Sjöholm icke
för framtiden förfar på liknande sätt, har jag ansett det inträffade icke böra
läggas honom till last såsom tjänstefel.

Med dessa uttalanden, som jag upptog i en till Sjöholm avlåten skrivelse,
var ärendet av mig slutbehandlat.

9. Äger stadsfogde driva inkasseringsrörelse? Fråga härvid huruvida
utförande av inkasseringsuppdrag grundar jäv för utmätningsman
att handlägga verkställighetsärende rörande
samma fordran

I ett av mig år 1957 avgjort ärende hade påtalats, att stadsfogden i Kalmar
Dan Olwaeus syntes vara verksam som inkassoombud för enskilda
personer. I detta ärende uppgav Olwaeus bl. a., att vissa av de privata uppdrag,
som han åtagit sig, »senare återkommit i form av tjänsteärenden» och
att han da ansett sig oförhindrad att handlägga dessa. Med anledning härav
beslöt jag — som fann berörda ärende icke föranleda vidare åtgärd — att
såsom särskilt ärende upptaga frågan huruvida Olwaeus i nämnda fall överträtt
gällande bestämmelser angående jäv för stadsfogde.

I skrivelse till Olwaeus anmodade jag denne att i yttrande till mig angiva,
i vilken omfattning han i tjänsten tagit befattning med ärenden, som dessförinnan
omhänderhafts av honom såsom privata uppdrag, ävensom att
angiva sina synpunkter på frågan huruvida jäv i dessa fall förelegat.

Sedan Olwaeus inkommit med begärt yttrande, avgav överexekutor i
Kalmar utlåtande i saken.

Vid ärendets avgörande gjorde jag följande uttalanden.

Av Olwaeus’ yttrande framgår, att han i viss utsträckning privat åtagit
och åtager sig inkasseringsuppdrag samt att det i vissa fall hänt att —
sedan sådant uppdrag ej lett till resultat och vederbörande erhållit dom å
beloppet — den person, som han sålunda tidigare biträtt med inkasseringsåtgärd,
hos honom begärt verkställighet av domen. I angivna fall hade
Olwaeus handlagt verkställighetsärendet. Det hade emellertid endast varit
vid enstaka tillfällen som verkställighetsärenden av denna beskaffenhet

förekommit, beroende bl. a. därpå att flertalet av hans inkassouppdrag
rört personer, som varit bosatta utom hans verksamhetsområde såsom
stadsfogde. Olwaeus hade ansett — och ansåge fortfarande — att han ur
jävssynpunkt icke vore förhindrad att taga befattning med ifrågavarande
verkställighetsärenden, eftersom hans tidigare medverkan inskränkt sig till
sedvanliga och enkla kravåtgärder samt verkställigheten därjämte avsåge
av annan myndighet meddelat beslut, vilket Olwaeus icke kunnat i någon
mån påverka. I varje fall hade Olwaeus — mot vilken jävsinvändning
aldrig framställts i nu förevarande sammanhang — haft grundad anledning
förmoda, att jäv icke förefunnits.

I fråga om jäv för utmätningsman stadgas i 1 kap. 6 § utsökningslagen
att, därest för utmätningsman beträffande visst mål omständighet föreligger
som enligt rättegångsbalken skulle utgöra jäv mot domare, han ej må
taga befattning med målet. Från denna regel äro i lagrummet angivna vissa
undantag, vilka emellertid icke beröra nu förevarande spörsmål.

Bestämmelserna om domarjäv återfinnas i 4 kap. 13 § rättegångsbalken,
i vilken paragraf jävsgrunderna äro upptagna under nio punkter. Enligt
dessa bestämmelser är domare jävig att handlägga mål dels i ett antal närmare
angivna fall, dels ock — enligt punkt 9 — om eljest särskild omständighet
föreligger, som är ägnad att rubba förtroendet till hans opartiskhet i
målet.

Dessa jävsregler avse icke blott att garantera en fullt opartisk handläggning
i det enskilda fallet utan syfta även till att förebygga uppkomsten hos
allmänheten av misstankar om ovidkommande hänsynstaganden. Det för
jävsfrågan avgörande är sålunda, huruvida viss omständighet i och för sig
är ägnad att rubba förtroendet för befattningshavarens opartiskhet. En
sådan omständighet kan avse tjänstemannens personliga förhållande till
enskild part, t. ex. ett beroendeförhållande eller en intressegemenskap av
ekonomisk eller personlig natur. Då det uppenbarligen icke är möjligt att i
lagtexten särskilt angiva alla jävsgrundande situationer, har, på sätt förut
anförts, en allmänt avfattad föreskrift härom intagits under punkt 9 i jävsreglerna.

I detta ärende föreligger till bedömande frågan, huruvida en utmätningsman,
hos vilken borgenär begär verkställighet för utfående av honom tilldömt
belopp, är av jäv hindrad att handlägga saken på den grund, att utmätningsmannen
tidigare biträtt borgenären med inkasseringsåtgärd rörande
samma belopp. Spörsmålet avser med andra ord, huruvida sistnämnda
omständighet är ägnad att rubba förtroendet till utmätningsmannens opartiskhet
vid handläggningen av verkställighetsfrågan. Härvid måste man till
en början räkna med att en utmätningsman, som av allmänheten plägar
mottaga inkasseringsuppdrag, är angelägen att erhålla nya sådana uppdrag
av dem, som en gång hiinvänt sig till honom i angivet hänseende, särskilt
när det gäller uppdragsgivare, som driver mera omfattande ekonomisk verk -

samhet. Av sådant skäl kan utmätningsmannen, då han på begäran av sin
förutvarande uppdragsgivare har att i tjänsten handlägga verkställighetsärendet
— han kan för övrigt samtidigt inneha annat inkasseringsuppdrag
av samme person — vara benägen att förfara på sätt som bäst överensstämmer
med borgenärens intressen. Härigenom kommer emellertid utmätningsmannen
i en konfliktsituation, eftersom han i verkställighetsärendet har att
beakta jämväl gäldenärens rätt enligt därom givna, bl. a. av sociala hänsyn
betingade föreskrifter. Jag behöver härvid blott erinra t. ex. om bestämmelserna
angående undantagande av egendom från utmätning, vilka medgiva
utrymme för en mer eller mindre restriktiv bedömning i fråga om såväl
egendomens beskaffenhet att utgöra undantagsföremål som de olika föremålens
värden. Det kan därför icke bortses från att utmätningsmannen i
här avsedda fall — om än helt omedvetet — kan till gäldenärens nackdel
låta sitt handlande påverkas av sitt förhållande till borgenären. Än större är
uppenbarligen risken — för övrigt klart ådagalagd i vissa Olwaeus berörande
ärenden — att gäldenären och allmänheten bibringas uppfattningen, att
utmätningsmannen vid handläggningen av verkställighetsärendet är partisk
till borgenärens fördel. Vid nu angivna förhållanden måste den omständigheten,
att en utmätningsman privat biträtt borgenär med inkassering
av en fordran, anses vara ägnad att rubba förtroendet för utmätningsmannens
opartiskhet, då han senare har att i tjänsten handlägga borgenärens
ansökan om verkställighet. Utmätningsmannen är följaktligen i angivet fall
enligt lag jävig att handlägga saken.

Genom att åtaga sig uppdrag av nu berört slag — avseende civilrättsliga
mellanhavanden, vilka typiskt sett äro av beskaffenhet att i ett senare rättsligt
skede komma under utmätningsmannens prövning i tjänsten — skulle
utmätningsmannen kunna försätta sig själv i jävsställning och sålunda icke
kunna fullgöra vad som normalt ingår i hans tjänsteuppgifter. Det kan
emellertid icke anses förenligt med tjänstens beskaffenhet, att utmätningsmannen
på angivet sätt gör sig själv jävig. Även om något uttryckligt förbud
härutinnan icke utfärdats, måste enligt min mening hinder anses möta
för utmätningsmannen att såsom ett led i en av honom bedriven privat
verksamhet mottaga sådana uppdrag, om vilka här är fråga.

I detta sammanhang må framhållas, att det för utmätningsmännen på
landet — i motsats till vad fallet är för stadsfogdar — uttryckligen föreligger
generellt förbud att bedriva bl. a. inkasseringsrörelse (42 §
landsfiskalsinstruktionen). Härav får emellertid icke slutas, att stadsfogdarna
— bortsett från vad härutinnan lokalt må gälla såsom lönevillkor —
skulle för sin del vara oförhindrade att driva sådan rörelse. Någon reell skillnad
i detta avseende mellan utmätningsman i stad och utmätningsman på
landet föreligger uppenbarligen icke. Jag vill tillägga, att jag hos andra
stadsfogdar inhämtat, att de — oaktat de härutinnan icke vore bundna av

något uttryckligt förbud — anse sig förhindrade att mottaga uppdrag av
förevarande slag.

I enlighet med vad härovan anförts finner jag, att Olwaeus genom att
åtaga sig inkasseringsuppdrag i den utsträckning, som synes ha skett, måste
anses ha åsidosatt vad som åligger honom enligt tjänstens beskaffenhet. Då
Olwaeus emellertid härutinnan icke överträtt något uttryckligt givet förbud
och hans förfarande icke heller tidigare synes ha på nu ifrågavarande
grund påtalats, kan hans handlande skäligen icke läggas honom till last
som tjänstefel. På grund härav och med hänsyn till att Olwaeus av åldersskäl
torde komma att inom en relativt snar framtid frånträda tjänsten
som stadsfogde, finner jag icke påkallat att i förevarande ärende låta verkställa
ytterligare utredning rörande hans verksamhet som inkassoombud.
Jag låter därför bero vid mina härovan gjorda uttalanden under förhoppning
att han tager dem i beaktande under sin återstående tjänstetid.

10. Vägsamfällighet har beslutat uttaxera medel för att täcka vissa
kostnader. Fråga huruvida utmätningsman — på grund av förment
fel i debiteringslängden — ägt vägra begärd verkställighet för
uttagande av debiterat belopp, oaktat debiteringslängden
icke klandrats vid domstol

Vid en under åren 1930 och 1931 verkställd förrättning för uttagning
samt delning av iståndsättandet och årliga underhållet av en enskild väg
i Herrestads socken av Göteborgs och Bohus län beslöts att fördela arbetena
härmed enligt väglottssystem mellan de berörda fastigheterna. Rörande
två broar, över vilka vägen framgick, utsädes dock i förrättningshandlingarna,
att de skulle underhållas gemensamt av de i ifrågavarande sektioner
av vägen deltagande fastigheterna.

År 1953 påbörjades och år 1956 avslutades en förrättning dels för omprövning
av fördelningen av kostnaderna för istandsättande och underhall
av vägen och dels för bildande av en vägsamfällighet. I början av förrättningen
beslöts, att de vid 1930—1931 års vägförrättning utlagda väglotterna
skulle iståndsättas av de dåvarande väglottsinnehavarna, innan förrättningen
fortsatte. Under förrättningen beslöts vidare, att en av broarna, som
raserats år 1955, skulle repareras. Sedan viss reparation av bron verkställts,
antecknades i förrättningsprotokollet, att »detta fick anses vara en angelägenhet,
som skulle regleras enligt den gamla vägförrättningens bestämmelser».
I ett vid förrättningens slut avgivet utlåtande fastställde förrättningsmannen
vissa andelstal för iståndssättande och underhåll av vägen,
vilka andelstal skulle gälla för framtida efterrättelse. I samband med förrättningen
bildades eu vägsamfällighet, Hee-Lurstegs vägsamfällighet, med

6 — Justitieombudsmannens ämbetsbcrättelsc till 1960 ars riksdag

uppgift att handhava den gemensamma väghållningen och därmed förenade
angelägenheter beträffande vägen.

Vid sammanträde med vägsamfälligheten den 16 mars 1957 fastställdes
dess styrelses förslag till utgifts- och inkomststat för år 1957 samt till debiterings-
och uppbördslängder. I förslaget till utgifts- och inkomststat hade
såsom utgifter upptagits dels kostnader för iståndsättande av den raserade
bron, 1 439 kronor 50 öre, dels kostnader för reparation av den andra bron
och dels beräknade kostnader för väghållningen m. m. under året. Enligt
debiteringslängdema hade kostnaderna för iståndsättandet av broarna fördelats
å de väghållningsskyldiga enligt de vid 1930—1931 års förrättning
bestämda andelstalen, medan övriga kostnader fördelats enligt de vid den
senare förrättningen bestämda delaktighetstalen.

Enär några av de väghållningsskyldiga underläto att erlägga vad som
påförts dem i debiteringslängdema, begärde styrelsen för vägsamfälligheten
i november 1957 hos landsfiskalen i Lane distrikt 11. Brudin mdrivning för
uttagande av de oguldna beloppen. Efter att ha blivit underrättade om den
sökta utmätningen inbetalade samtliga gäldenärer utom två, Karl Johansson
och Oskar Karlsson, de uttaxerade bidragen. Johansson och Karlsson
bestredo betalningsskyldighet under påstående att vägsamfälligheten saknat
stöd för sin begäran om indrivning. Enligt Johanssons och Karlssons
påstående skulle kostnaderna för broarnas iståndsättande icke — såsom
skett — fördelas efter de andelstal, som lågo till grund för fördelningen av
iståndsättandet och underhållet av vägen enligt 1930—1931 års förrättning,
utan skulle i stället — eftersom broarna enligt denna förrättning skulle
iståndsättas gemensamt — uppdelas med lika stort belopp på varje delägare.
Vidare påstodo Johansson och Karlsson, att protokollet från sammanträdet
den 16 mars 1957, då debiteringslängdema fastställdes, var i
vissa avseenden felaktigt.

I anledning av Johanssons och Karlssons invändningar föranstaltade
Brudin om polisutredning i saken. Under denna synes Karlsson ha erlagt
det honom avkrävda beloppet. Sedan utredningen färdigställts den 24
februari 1959 och Brudin inhämtat yttrande från den lantmätare, som avslutat
1953—1956 års förrättning, meddelade Brudin i skrivelse till vägsamfälligheten
den 17 mars 1959 — varvid Brudin synes i huvudsak ha hänfört
sig till lantmätarens yttrande — att vid förrättningen beslutats, att den
raserade bron skulle repareras och att kostnaderna härför skulle fördelas
enligt den gamla förrättningens bestämmelser, att emellertid i stället en
helt ny bro syntes ha anlagts, att denna standardhöjning icke kunde inrymmas
under den gamla vägförrättningsskyldigheten, att endast kostnaderna
för reparation av bron borde ha fördelats enligt den gamla förrättningens
bestämmelser medan övriga kostnader för bron, d. v. s. byggnadskostnaderna,
borde ha fördelats enligt den nya förrättningens delningsgrunder,
att vägsamfällighetens utdebitering av kostnaderna för iståndsättan -

det av den raserade bron därför syntes felaktig samt att Brudin därför ansåge
det lämpligt, att vägsamfälligheten återkallade sin begäran om indrivning
hos Johansson.

I en den 7 juli 1959 hit inkommen skrift anförde styrelsen för vägsamfälligheten
klagomål över Brudins beslut att på grund av Johanssons invändningar
mot kravet vägra företaga utmätning hos honom. Styrelsen framhöll
därvid, att Johansson underlåtit att jämlikt 63 § lagen om enskilda vägar
genom stämning å styrelsen påfordra rättelse i den gjorda debiteringen.

I anledning av klagomålen inkom Brudin med infordrade upplysningar.
Vidare införskaffades den i saken gjorda polisutredningen samt handlingarna
till 1930—1931 års och 1953—1956 års förrättningar.

Vid ärendets avgörande gjorde tjänstförrättande justitieombudsmannen
Lundvik följande uttalanden.

Enligt 63 § lagen den 3 september 1939 om enskilda vägar verkställes
uttaxering för vägsamfällighets behov — om ej stadgarna föreskriva annan
ordning — sålunda, att styrelsen upprättar och vid sammanträde till granskning
framlägger debiteringslängd. Förmenar väghållningsskyldig att den i
längden verkställda uttaxeringen eller fördelningen ej är med lag överensstämmande,
äger han genom stämning å styrelsen inom trettio dagar efter
sammanträdet påfordra rättelse i den gjorda debiteringen. Ändå att klandertalan
väckts, skall uttaxerat belopp inbetalas vid äventyr att, där ej
rätten annorlunda förordnar, beloppet må utsökas i enahanda ordning som
om betalningsskyldighet vore genom lagakraftägande dom ålagd.

Debiteringslängden utgör alltså, sedan den framlagts å sammanträde för
granskning, utsökningstitel.

Då debiteringslängd för verkställighet ingives till utmätningsman, har
denne självfallet att pröva att de formella förutsättningarna för utmätning
äro för handen. Lagtexten lämnar icke något stöd för antagande att utmätningsman
därjämte äger ingå på någon materiell prövning av det framställda
anspråkets riktighet. Tydligt är dock att han — liksom då verkställighet
påkallas av dom — äger pröva om betalningsskyldigheten upphört
på grund av något senare tillkommet förhållande såsom betalning eller
preskription. Inom litteraturen (se särskilt llassler, Utsökningsrätt s. 81)
har antagits att utmätningsman, då verkställighet begäres på grund av enskild
utsökningstitel, även utöver vad nyss sagts har viss materiell prövningsrätt.
Av praxis i liknande situationer (se NJA 1911 s. 515 och 1930
s. 300) synes man kunna draga den slutsatsen, att utmätningsman i förekommande
fall har att pröva om gäldenären överhuvudtaget är medlem i
vägsamfälligheten och, om så ej är fallet, vägra verkställighet. Det ligger
ju också i viss mån i sakens natur att reglerna om debiteringslängdens

exigibilitet endast gälla samfällighetens egna medlemmar. Det kan också
möjligen sättas i fråga, om icke verkställighet bör vägras därest uttaxeringen
avser ett ändamål som uppenbarligen är för vägsamfällighetens uppgift
främmande och beslutet därför framstår som ett klart kompetensöverskridande.
Mot lagens uttryckliga stadgande om debiteringslängdens verkställbarhet
kan det emellertid icke anses vara riktigt att utmätningsman vägrar
verkställighet enbart därför att beslutet eljest är oriktigt t. ex. därigenom
att fördelningen av beloppet skett på felaktigt sätt. Behovet av rättsskydd
tillgodoses här genom medlemmarnas möjlighet att hos domstol påkalla rättelse
i debiteringen.

I förevarande fall synes — såvitt utredningen visar — något formellt
hinder mot verkställighet icke ha mött. I varje fall har Brudin icke åberopat
något sådant hinder. Det har vidare icke ens påståtts att Johansson
ej skulle ha varit medlem av samfälligheten. Ej heller kan anses att ändamålet
med uttaxeringen — byggandet av en bro — varit främmande för
vägsamfällighetens syfte.

Enligt Brudins mening skulle hinder ha mött mot verkställigheten därför
att utdebiteringen borde ha skett enligt de nya delningsgrunderna och icke
enligt de gamla. Även om det finge antagas att utdebiteringen var felaktig
på sätt Brudin anfört — något som dock är diskutabelt — följer av det
ovan anförda att ett sådant fel icke utgör hinder mot verkställighet. Att
märka är nämligen att rättelse i debiteringen icke blivit påkallad i den ordning
63 § lagen om enskilda vägar stadgar. Enligt min mening har Brudin
därför förfarit felaktigt genom att icke villfara begäran om verkställighet.

Att Brudin haft den uppfattningen att hinder mött mot verkställighet
är i och för sig ursäktligt. Betydligt allvarligare ser jag på det förhållandet
att Brudin, som i november 1957 mottog begäran om utmätning, icke förr
än i mars 1959 meddelade beslut i ärendet. Visserligen vill jag ej anmärka
på att Brudin med anledning av Johanssons och Karlssons invändningar
lät föranstalta om viss utredning. Då utmätningsärenden alltid böra handläggas
skyndsamt, har utredningen emellertid bort forceras och det kan
icke anses godtagbart att Brudin lät ärendet ligga så länge som skedde.
Ehuru dröjsmålet med avgörandet är anmärkningsvärt, finner jag mig dock
kunna låta bero med dessa uttalanden.

11. Platsbristen i säkerhetsanstalterna

Jämlikt 61 § lagen om verkställighet av frihetsstraff m. m. skall förvaring
verkställas i anstalt eller anstaltsavdelning som av Konungen förklarats
vara säkerhetsanstalt. Dylika anstalter finnas inrättade på olika platser
i landet. Fångvårdsanstalterna å Långholmen, å Härianda och i Härnösand
äro icke säkerhetsanstalter.

I ett flertal under år 1958 hit inkomna klagoskrifter påtalades av personer,
vilka dömts till förvaring, att de, i likhet med åtskilliga andra till
förvaring dömda, icke blivit intagna i säkerhetsanstalt utan i vanlig fangvårdsanstalt,
där de fortfarande vistades, trots att i de flesta av fallen
åtskilliga månader förflutit sedan verkställighetens början. Vidare påtalades
att klagandena genom dröjsmålen med överförande till säkerhetsanstalt icke
kommit i åtnjutande av vissa förmåner, vilka normalt tillkomme förvarade,
varjämte de icke erhållit tillgång till lämpligt arbete. Förvaringen bleve
härigenom — framhölls det — ett slags skärpt straffarbete.

Dylika klagomål inkommo den 17 februari från Einar Moberg, den 28
mars från Gustav Stenborg Andersson, den 1 april från Artur Ivar Benzien,
den 5 maj från Gunnar Persson samt den 30 oktober och den 15 november
från Henry Carlstedt. Av dessa vistades Moberg, Andersson, Benzien och
Carlstedt i anstalten å Härianda samt Persson i anstalten i Härnösand.

Verkställigheten av den ådömda förvaringen började för Moberg den 25
oktober 1957, för Andersson den 5 januari 1958, för Benzien den 10 januari
1958, för Persson den 13 december 1957 och för Carlstedt den 4 oktober
1958^ Överföring till säkerhetsanstalt skedde för Moberg den 3 mars 1958,
för Andersson den 28 april, för Benzien den 28 maj och för Persson den
6 juni. Tiden för vistelsen i vanliga fångvårdsanstalter växlade således för
dessa personer mellan 3 2/3 (Andersson) och nära 6 månader (Persson).
Carlstedt var den 17 februari 1959 — efter 4 Va månaders väntetid — fortfarande
kvar på Härianda.

De här avsedda förhållandena — att till förvaring dömda icke förrän
efter avsevärd tid erhölle platser i säkerhetsanstalt patalades även av
advokaten Fredrik Adlercreutz i en den 18 april 1958 hit inkommen skrift,
vari Adlercreutz utifrån sin erfarenhet såsom offentlig försvarare anförde
vissa synpunkter på förhållandena i fråga såvitt avsag fangvardsanstalten
å Långholmen.

Vidare inkom den 24 september 1958 till mig en till statsrådet och chefen
för justitiedepartementet ställd skrift, i vilken till förvaring dömde John
Eskil Schatz framförde klagomål över att såväl han som ett flertal andra
till förvaring dömda personer nödgats — till följd av rådande platsbrist i
säkerhetsanstalterna — påbörja avtjänandet av förvaringen i anstalten å
Långholmen. Berörda skrift, å vilken fångvårdsdirektören Gunnar Rudstedt
tecknat yttrande i saken, överlämnades av mig till statsrådet med särskild
skrivelse den 25 september. Däri meddelade jag, att till följd av upprepade,
härstädes anförda klagomål frågan om avhjälpande av bristen på platser i
säkerhetsanstalterna vore föremål för utredning och övervägande från min
sida. —■ Avskrift av Rudstedts yttrande bilades akterna rörande de ovannämnda,
härstädes anhängiggjorda klagomålen.

Med anledning av närmast Mobergs klagomål inkom fångvårdsstyrelsen
med begärda upplysningar, varvid styrelsen redogjorde för rådande plats -

brist i säkerhetsanstalterna och därmed sammanhängande förhållanden.
Ytterligare upplysningar lämnades i en senare hit ingiven promemoria, som
upprättats av biträdande överdirektören i styrelsen Erik Anneli. Vidare
inkommo begärda upplysningar från Rudstedt i vad avsåg Adlercreutz’
klagomål och från fångvårdsdirektören F. Karlström beträffande Perssons
klagomål.

\ id den sålunda verkställda utredningen framkom bl. a. följande.

Å de till säkerhetsgruppen hörande åtta säkerhetsanstalterna med 383
vårdplatser funnos den 1 maj 1958 430 och den 1 juni samma år 428 intagna,
vilket innebar en överbeläggning med 47 resp. 45 personer.

Antalet förvarade, som till följd av platsbristen på säkerhetsanstalterna
maste vistas pa anstalter för vanligt fångförvar — huvudsakligen Långholmen
och Härianda — utgjorde för hela riket den 1 februari 1958 54, den
1 maj 60 och den 1 juni 41. Det uppgavs från styrelsens sida att dessa
siffror vore ungefärligen representativa för beläggningssituationen under
säsongen 1957/58, då alltså pa platser avsedda för annat klientel tämligen
konstant funnos ett 50-tal förvarade. Å Härianda var antalet den 23
januari 1958 14. Å Långholmen (kronohäktesavdelningen) var antalet i början
av samma manad 35 — vilket var högsta antalet under vintern
1957/58 — den 28 april 12 och den 24 september 14. Väntetiden för överflyttning
till säkerhetsanstalt uppgick under beläggningssäsongen 1957/58
i vissa fall till 5—6 månader.

Fångvårdsstyrelsen framhöll i sitt yttrande bl. a. följande.

Verkställighetslagen föreskriver uttryckligen, att förvaring skall verkställas
i anstalt eller anstaltsavdelning som av Konungen förklarats vara
säkerhetsanstalt. Att nämnda lagbestämmelse måst åsidosättas till följd
av knappheten på platser inom säkerhetsanstaltsorganisationen medför all^
ärliga olägenheter i första hand för de förvarade, vilka icke på en vanlig
anstalt kunna erhalla den särbehandling och de speciella förmåner som eljest
tillkomma dem, men även för de anstalter, där de tillbringa väntetiden.
Dessa ha nämligen icke erforderliga vårdresurser för förvarade.

De sålunda antydda olägenheterna utvecklades närmare av Anneli i dennes
promemoria.

Rudstedt anförde bl. a. följande.

Långholmens alla avdelningar äro svårt överbelagda. Nominellt finnas
603 platser, vari även inräknas cirka 150 utdömda platser i s. k. nattceller
med indirekt belysning. Beläggningen har under år 1958 vid åtskilliga tillfällen
stigit till över 700. Ensam cell kan sålunda icke på långt när erbjudas
alla intagna, ° speciellt icke på kronohäktesavdelningen, där beläggningen
tidvis varit så hög att man måst lägga 3 man i vissa celler. Kronohäktesavdelnmgen
är huvudsakligen avsedd för häktade och dessa måste i första
hand hallas i ensam cell med hänsyn till risk för försvårande av utredning
in. in. Kronohäktesavdelningen har, med hänsyn till att den är avsedd för i
cell isolerade häktade, icke tillgång till samlingslokal, där film kan visas.

De förvarade kunna erhålla arbete med tillverkning av kuvert och få

sålunda också arbetspremier. Ofta avvisas emellertid denna form av sysselsättning.
Ibland ha de förvarade använt sig av möjligheten att skaffa eget
arbete

Anstaltsledningen har sökt bereda de förvarade förströelser och andra
lättnader. De få bland annat sitta ihop fyra och fyra så långt det går och
spela kort eller sällskapsspel. Någon liknande förmån kan icke beredas
övriga på kronohäktesavdelningen intagna. De förvarade få också mottaga
längre besök än övriga intagna. Förströelseläsning och studier förekomma
naturligtvis också i viss utsträckning.

Anstaltens centralavdelning är avsedd för dem som avtjäna straffarbete.
Det synes uteslutet att i centralavdelningens förläggningar och verkstäder
lägga "in även förvarade. Anstalten kan på grund av otidsenliga byggnadstekniska
förhållanden icke tillämpa det s. k. normaldagschemat, som bland
annat föreskriver viss isolering en och en eller i grupper under fritid, utan
alla måste praktiskt taget blandas med varandra. På grund av platsbrist på
anstalter för yngre nödgas ständigt ett 50-tal yngre intagna, många under
21 år, avtjäna sina straff på Långholmen. Att sammanföra dessa med det i
regel mycket belastade förvaringsklientelet skulle vara ytterst olämpligt.

I en den 25 februari 1959 till fångvårdsstyrelsen avlåten skrivelse anförde
jag följande.

Av utredningen framgår, att föreskriften i 61 § straffverkställighetslagen

— att förvaring skall verkställas i säkerhetsanstalt — under senare ar i viss
omfattning icke kunnat iakttagas av fångvårdsmyndigheterna.

Sålunda har man till följd av platsbrist i säkerhetsanstalterna nödgats
hålla personer, vilka dömts till förvaring, intagna i anstalter för vanligt
fångförvar under en ofta ganska avsevärd tid i början av verkställigheten.
Detta förhållande — för vilket fångvårdens befattningshavare icke kunna
lastas — är givetvis ur skilda synpunkter högst otillfredsställande.

Härvidlag är till en början att märka, att de vanliga fångvårdsanstalterna

— vilka äro hårt ansträngda redan genom den betydande ökningen av antalet
straffarbets- och fängelsefångar — sakna de nödvändiga förutsättningarna
i form av personal och lokaler av olika slag för att kunna, vad
avser till förvaring dömda, ordna verkställigheten i enlighet med därom
gällande bestämmelser i straff verkställighetslagen. Av säkerhetsskäl måste
de förvarade, om vilka här är fråga, i regel hållas inneslutna å isoleringsoch
häktesavdelningarna. Det är icke möjligt att låta dem, såsom i allmänhet
kan ske å säkerhetsanstalterna, gemensamt röra sig tämligen fritt inom
ett förhållandevis stort område. Den rätt till gemensamhet, som tillförsäkrats
förvarade enligt 64 § verkställighetslagen, kan således icke komma nu
berörda förvarade till del. Oftast kan man icke heller i den utsträckning,
som enligt 50 § straffverkställighetslagen gäller för vanliga intagna, låta
dem deltaga i undervisning, gudstjänst, utomhusvistelse, gymnastik o. d.
eller eljest bereda dem förmåner och lättnader som enligt nyssnämnda stad -

gande tillkomma vanliga intagna. De i och för sig torftiga förströelser och
andra lättnader som enligt vad i ärendet är upplyst beredas de förvarade i
väntan på överföring till säkerhetsanstalt — såsom viss begränsad samvaro
med möjlighet till kortspel eller andra sällskapsspel — kunna anordnas endast
a de större anstalterna. \ idare kunna de förvarade, om vilka här är
fråga, i regel icke tillåtas arbeta tillsammans med de andra intagna å anstalternas
verkstäder utan äro — om de icke skaffa eget arbete — hänvisade
till sådana arbeten som kuvertklistring o. d. Dessa arbeten kunna icke i
nämnvärd grad väcka vederbörandes intresse och medföra ej heller den
inkomst i form av ar betspremier, som förvarad kan förvärva å säkerhetsanstalt
och där äger att ganska fritt disponera.

Verkställigheten i vad avser förvarade kommer sålunda i vanlig fångvårdsanstalt
närmast att te sig som en skärpning jämfört med vad som är
fallet icke blott för förvarade i säkerhetsanstalt utan även för straffarbetsoch
fängelsefångar.

Det är helt naturligt, att missnöje uppkommer bland de förvarade över
att icke oväsentliga inskränkningar sålunda förekomma med avseende å de
förmåner, som enligt straffverkställighetslagen skulle normalt tillkomma
dem i säkerhetsanstalt. De angivna förhallandena medföra påfrestningar på
de förvarades ofta skadade nervsystem och äro därför ägnade att tillfoga
dem ett lidande, som icke betingas av själva frihetsberövandet utan föranledes
av platsbristen och därmed sammanhängande omständigheter. Detta
är desto mera otillfredsställande som lagstiftaren avsett att verkställigheten
av förvaring skall ske under så skonsamma former som möjligt och med
hänsynstagande till de förvarades särskilda sinnesbeskaffenhet.

Av ovan anförda skäl är det en angelägen samhällsuppgift att antalet
platser i^ säkerhetsanstalterna utökas så, att till förvaring dömda kunna
redan från början av verkställigheten intagas i säkerhetsanstalt, och även
så, att överbeläggning å säkerhetsanstalterna undvikes. Hithörande spörsmål
berördes under 1958 års riksdag. Därvid beslöts — med hänsyn till att
platsbehovet för ungt klientel, d. v. s. till ungdomsfängelse dömda samt
straffarbets- och fängelsefångar under 22 år, ansågs mera trängande än för
förvaringsklientelet — att de under uppförande varande anstalterna i Hällby
och Mariefred, vilka ursprungligen avsetts för sistnämnda klientel, skulle
i stället användas för ungdomsklientelet. Härvid beaktades bl. a. den pågående
utbyggnaden av säkerhetsanstalten å Hall, varigenom ett 70-tal
platser beräknades tillföras anstalten (se prop. nr 106/1958, SU:s uti. nr
95/1958 och riksdagens skrivelse nr 222/1958.)

Enligt vad jag inhämtat kommer utbyggnaden av Hallanstalten att vara
färdig mom kort. Överförandet av förvarade till de nya platserna där torde
dock av olika skäl få ske i etapper. Vidare har Kungl. Maj:t den 19 december
1958 förordnat, att fångvårdsanstalten i Gävle skall tills vidare vara
säkerhetsanstalt. Nämnda anstalt, som hittills använts för ungdomligt kli -

entel, kommer successivt att tagas i bruk för sitt nya ändamal, sedan de
där intagna unga fångarna överförts till annan anstalt eller efter avtjänandet
frigivits. Efter hand som de nya platserna å Hall och i Gävle komma
till användning, torde läget för säkerhetsgruppen väsentligt förbättras. Med
hänsyn härtill och då de i ärendet påtalade förhållandena äro väl kända
för statsmakterna, finner jag för närvarande icke tillräckliga skäl föreligga
för en framställning till Konungen i ämnet. Givetvis kommer jag emellertid
även i fortsättningen att med uppmärksamhet följa utvecklingen på förevarande
område.

En avskrift av skrivelsen överlämnades till statsrådet och chefen för
justitiedepartementet för kännedom.

C. Framställningar till Konungen

1. Framställning om ersättning åt enskild person för skada, som
uppkommit därigenom att en i lagsökningsmål ingiven
växel av misstag utlämnats till obehörig

I en till Konungen avlåten skrivelse anförde jag följande:

I ett den 19 juni 1954 meddelat utslag i lagsökningsmål förpliktade Södertörns
domsagas häradsrätt fru Thyra Bejerud, då bosatt i Vendelsö, att
— mot kvitto och erhållande av en av henne accepterad, den 9 januari 1954
utställd växel å 3 719 kronor — till Harry Pettersson med nuvarande
adress Källtorpsvägen 5, Vendelsö, genast utgiva 3 719 kronor jämte sex
procent ränta därå från den 31 mars 1954 till dess betalning skedde ävensom
protestkostnad 8 kronor 75 öre. Thyra Bejerud alades jämväl att till
Pettersson utgiva 64 kronor 25 öre i ersättning för lagsökningskostnaden.
Pettersson hade i målet till häradsrätten ingivit växeln i original. Den 1 juli
1954 inställde sig ett bud från Petterssons ombud i målet vid domsagans
kansli för att lösa utslaget samt återtaga växeln. Därvid meddelades dock
å kansliet, att utslaget och växeln den 28 juni 1954 utlämnats till en man,
som antagits vara Pettersson. Sedan Pettersson genom sitt ombud i en den
9 juli 1954 dagtecknad skrift hos kriminalpolisen i Stockholm begärt utredning
i frågan om vem som kunde ha orättmätigt uthämtat handlingarna,
väcktes efter verkställd förundersökning i november 1954 åtal mot Thyra
Bejeruds make, köpmannen Gösta Bejerud, vid Stockholms radhusrätt för
undertryckande av urkund, bestående däri att han efter att av misstag
från domsagokansliet ha utbekommit den av Thyra Bejerud accepterade
växeln — undanskaffat denna. I dom den 4 april 1955 dömde rådhusrättens
åttonde avdelning Gösta Bejerud, som i målet förnekat att han från

domsagokansliet utfått växeln, för bl. a. undertryckande av urkund till
straffarbete tre månader samt förpliktades Gösta "Bejerud att till Pettersson
utgiva skadestånd med 3 792 kronor jämte ränta och domslösen. Skadeståndet
motsvarade vad Thyra Bejerud i lagsökningsutslaget ålagts utgiva
till Pettersson. Sedan Gösta Bejerud fullföljt talan mot domen, fann Svea
hovrätt i dom den 25 oktober 1955 ej skäl att göra ändring i överklagade
domen, såvitt talan däremot fullföljts. Gösta Bejerud sökte revision. I
beslut den 10 mars 1956 fann dock högsta domstolen ej skäl att meddela
prö\ ningstillstand, i följd varav hovrättens dom skulle stå fast. Enär växeln
ej kunnat tillrättaskaffas, ansökte Pettersson den 14 maj 1955 hos Stockholms
rådhusrätt om växelns dödande. I beslut den 14 oktober 1957 förklarade
rådhusrätten handlingen dödad. År 1958 begärde Pettersson utmätning
hos makarna Bejerud för indrivning av fordringarna enligt lagsökningsutslaget
och hovrättens dom. Enligt bevis från vederbörande utmätningsman
kunde dock några utmätningsbara tillgångar icke anträffas hos
gäldenärerna.

I en den 24 januari 1959 hit inkommen skrift hemställde direktören,
jur. kand. Ture Aldén i egenskap av ombud för Pettersson om utredning,
huruvida någon befattningshavare vid häradsrätten gjort sig skyldig till
tjänstefel genom att utlämna växeln till Gösta Bejerud utan kontroll av
dennes identitet och behörighet. Aldén anförde vidare: Enär Thyra Bejerud
i lagsökningsutslaget alagts betalningsskyldighet mot erhållande av växeln
och Pettersson till följd av det felaktiga utlämnandet av växeln icke hade
möjlighet att förete växeln i original, kunde exekutiva åtgärder för indrivning
av fordringen icke verkställas, förrän växeln förklarats dödad. Därest
lagsökningsutslaget hade kunnat verkställas omedelbart, hade Pettersson
genom utmätning hos Thyra Bejerud kunnat erhålla full täckning för sin
fordran. Vid tidpunkten för lagsökningsutslagets meddelande innehade
Thyra Bejerud nämligen en affärsrörelse, vilken hon avyttrade under hösten
1954. Genom att häradsrätten felaktigt utlämnat växeln hade Pettersson
icke allenast gått miste om det förfallna växelbeloppet jämte ränta utan
därjämte fått vidkännas betydande kostnader till följd av de olika rättsliga
åtgärder, som måst vidtagas för att kunna verkställa lagsökningsutslaget.

I anledning av klagomålen inkom häradshövdingen Hugo Henkow med
yttranden från särskilde inskrivningsdomaren i domsagan K. Å. Lundin,
kansliskrivaren Ingrid Nordlund och kontoristen Eva Linden ävensom med
eget yttrande.

Lundin uppgav, att han såsom dåvarande tingsnotarie i domsagan meddelat
lagsökningsutslaget men att han icke mindes hur det hade förfarits
med växeln.

Ingrid Nordlund, som vid ifrågavarande tidpunkt tjänstgjorde som kansliskrivare
i domsagan, upplyste att hon efter utslagets meddelande till -

ställde domsagans kansliexpedition utslaget och växeln för att utlämnas
till borgenären samt att hon lät utslaget och växeln följas åt, därvid hon —
troligen med rödpenna — på en vid utslaget fästad lapp gjorde en tydlig
anteckning om förefintligheten av växeln.

Eva Lindén uppgav, att hon vid ifrågakomna tid var anställd som kanslibiträde
vid domsagan och därjämte var förordnad till kommissionär samt
att hon enligt den vid domsagan förda kassalistan utlämnat det exemplar
av lagsökningsutslaget, som var avsett för Pettersson. Hon anförde vidare:
Om hon utlämnat växeln, vilket förefölle troligt, måste den ha legat i utslaget
utan att hon haft kännedom därom. Hon vore övertygad om att
icke någon omtalat för henne, att växeln var bilagd utslaget, och att på
detta eller på någon därvid fastsatt lapp icke fanns någon anteckning om
växeln.

I sitt yttrande anförde Henkow bl. a.: Det saknades anledning att ifrågasätta
riktigheten av Ingrid Nordlunds uppgift att hon, då hon överlämnade
utslagsutskriften till expeditionen, påpekat förefintligheten av växeln genom
en vid utskriften fastsatt lapp. I vart fall med hänsyn därtill syntes
någon anmärkning icke kunna riktas mot Ingrid Nordlund. Eva Lindén har
förklarat, att hon vid utslagsutskriftens utlämnande icke kände till att
växeln låg i utskriften. Vad Ingrid Nordlund uppgivit kunde synas motstridande
men behövde icke vara det, eftersom berörda lapp exempelvis
kunde ha fallit bort. Lika litet som i fråga om Ingrid Nordlund funnes det
någon grund att misstro Eva Lindén, och det torde därför få förutsättas
att hon saknat kännedom om växeln. Att en okänd person utan vidare tilllätes
lösa en utskrift av ett utslag vore i och för sig icke något anmärkningsvärt.
Möjligen skulle kunna ifrågasättas om icke Eva Lindén bort förvissa
sig om att utskriften utlämnades till den person, för vilken den var avsedd,
och icke innehölle någon annan handling. Det hörde emellertid till sällsyntheterna
att annan än borgenären löste utslag i lagsökningsmål. Dessutom
vore det mycket ovanligt att en originalhandling företeddes i sådant mål.
Under dessa omständigheter och med hänsyn till den stora arbetsbörda,
som vid denna tid åvilade domsagans personal och icke minst Eva Lindén,
hade enligt Henkows mening Eva Lindén icke låtit komma sig något till
last av beskaffenhet att böra föranleda ansvar.

Sedan tillfälle därefter beretts Aldén att avgiva påminnelser, hemställde
han. att, därest vad som förekommit icke skulle anses böra medföra ansvar,
JO måtte vidtaga åtgärder för att Pettersson av statsmedel skulle erhålla
ersättning för den skada han lidit genom det inträffade. Efter anmodan
inkom Aldén därefter med specificerad uppgift å den ekonomiska skada
Pettersson ansåg sig ha lidit. Skadan uppgavs därvid ha uppgått till sammanlagt
4 195 kronor 43 öre. Av detta belopp avsågo 3 847 kronor 78 öre
vad Thyra Bejerud i lagsökningsutslaget ålagts utgiva till Pettersson, 59
kronor (K) öre kostnader för de vidtagna utmätningsåtgärderna hos Thyra

Bejerud och Gösta Bejerud, 88 kronor 5 öre kostnader för dödande av
växeln samt 200 kronor kostnader för uppsättande av polisanmälan och
ärendets bevakning vid polis- och åklagarmyndigheterna samt för underhandlingar
med häradsrätten i ersättningsfrågan m. m.

För bedömandet av frågan huruvida och i vilken mån Pettersson lidit
ekonomisk skada genom att han icke omedelbart kunnat begära utmätning
hos Thyra Bejerud för uttagande av sin i lagsökningsutslaget fastställda
fordran inkom därefter landsfiskalen i Haninge distrikt Karl Gabrielsson
med infordrade upplysningar om Thyra Bejeruds ekonomiska förhållanden
vid tiden för lagsökningsutslagets meddelande och om Petterssons möjligheter
att genom då företagna exekutiva åtgärder helt eller delvis erhålla
betalning för sin fordran.

Aldén avgav slutligen nya påminnelser.

I ärendet har jag vidare tagit del av häradsrättens akt i lagsökningsmålet
och av rådhusrättens akt i brottmålet rörande Gösta Bejerud.

Utredningen i saken har otvivelaktigt givit vid handen, att växeln av
misstag utlämnats till obehörig person. Full klarhet om vem som är ansvarig
för utlämnandet har — med hänsyn bl. a. till att så lång tid förflutit
sedan växeln utlämnades — icke stått att numera vinna. Ej heller synes
ytterligare utredning kunna bringa klarhet i saken.

Frågan om ansvar för det förelupna felet är numera på grund av preskription
förfallen. Enligt min uppfattning kunna sådana omständigheter icke
anses föreligga, att någon befattningshavare vid domsagan kan förpliktas
att utgiva ersättning till Pettersson för den ekonomiska skada han kan visa
sig ha lidit genom växelns utlämnande. Pettersson synes således sakna
möjlighet att genom rättegång utfå ersättning för sådan skada. Någon rätt
för honom att av statsmedel erhålla ersättning härför torde icke förefinnas.

Det kan emellertid icke vara rimligt, att Pettersson skall själv vidkännas
den ekonomiska förlust som uppkommit för honom till följd av ett
fel, som begåtts från en statlig myndighets sida och vartill han icke på
något sätt medverkat. Starka billighetsskäl synas mig därför tala för att
Pettersson erhåller gottgörelse av allmänna medel för den skada, som han
kan anses ha lidit på grund av felet. Till stöd för denna uppfattning vill
jag hänvisa till det uttalande i denna riktning, som gjorts av 1906 års lagutskott
vid granskningen av JO:s ämbetsförvaltning och till den praxis som
Kungl. Maj :t tillämpat vid prövningen av upprepade liknande framställningar
från JO.

Vad därefter angår frågan vilken skada Pettersson lidit har han härstädes
hävdat, att han — därest han tidigare än som skett kunnat begära utmätning
hos Thyra Bejerud — skulle ha kunnat erhålla full täckning för sin fordran.

Den utredning rörande Thyra Bejeruds ekonomiska förhallanden vid
tiden för utslagets meddelande som verkställts i ärendet lämnar dock icke
något stöd för antagande, att Pettersson genom en då eller senare verkställd
utmätning skulle ha kunnat erhålla betalning för sin i lagsökningsutslaget
fastställda fordran. Det föreligger därför enligt min uppfattning
icke anledning antaga, att växelns felaktiga utlämnande medfört skada för
Pettersson i förevarande avseende. Icke heller kostnaderna för de gjorda
utmätningsförsöken kunna anses ha föranletts av felet. Jag anser mig därför
icke kunna påkalla ersättning till Pettersson för den skada han uppgivit
sig ha lidit i nämnda hänseenden.

På grund av det å domsagans kansli förelupna felet har emellertid Pettersson,
för att kunna erhålla verkställighet av lagsökningsutslaget, nödgats
föranstalta om polisutredning i saken och därefter om växelns dödande.
För sina kostnader härför synes han böra erhålla gottgörelse. Ävenledes bör
han rimligtvis erhålla ersättning för kostnader för underhandlingar med
befattningshavare vid häradsrätten och för införskaffande av utredning i
förevarande ärende.

Till frågan om skäligheten av de kostnader Pettersson uppgivit sig ha
haft i dessa delar — tillhopa 288 kronor 5 öre har jag icke ansett mig
behöva taga ställning.

Med stöd av den befogenhet min instruktion lämnar mig får jag — med
överlämnande av handlingarna i ärendet — i underdånighet för Eders
Kungl. Maj :t framlägga ovan berörda förhållanden för den åtgärd Eders
Kungl. Maj:t må finna framställningen föranleda.

2. På grund av otillräcklig medelstilldelning har en ganska betydande
del av kostnaderna för domsagornas expenser, vilka enligt
lag skola gäldas av staten, övervältrats på tingslagen. Framställning
till Konungen om rättelse

Den 12 december 1959 skrev jag till Konungen följande:

Enligt stadgande i 1 § lagen den 18 juli 1942 om bestridande av kostnaderna
för domsagas kansli aligger det tingslag att bekosta erforderliga lokaler
för domsagas kansli jämte möbler och andra dylika inventarier ävensom
uppvärmning, belysning och städning av lokalerna. I kansliet eller i anslutning
därtill skola finnas anordningar för brandsäker förvaring av fastighetsböcker,
arkivalier och värdehandlingar. — Övriga kostnader för domsagas
kansli, såsom för skrivmaskiner, skrivmaterialier och andra dylika
förbrukningsartiklar, inbindning av domböcker och protokoll samt telefon,
bestridas av statsverket.

Vid mina inspektioner av domsagorna ha häradshövdingarna gång efter

annan för mig uppgivit, att anslagen av statsmedel för domarkanslien icke
vore tillräckliga för tillgodoseende av de aktuella behoven och att det fördenskull
blivit nödvändigt i vissa fall att för kostnader, vilka åvilade statsverket,
anlita medel som de tingshusbyggnadsskyldiga ställde till förfogande.
Av flera häradshövdingar har upplysts, att så skett t. ex. för betalning
av telefonräkningar, då televerket hotat med avstängning av telefonerna,
om betalning ej skedde. I åtskilliga fall, där vederbörande fordringsägare
kunnat antagas icke vidtaga åtgärder på grund av dröjsmål med betalning,
ha häradshövdingarna — med eller utan samråd med fordringsägarna
— av brist på medel låtit räkningar ligga obetalda till ingången av
ett nytt budgetår. För det nya året anvisade medel ha sålunda måst delvis
tagas i anspråk för äldre räkningar. Endast i någon mån ha tilläggsanslag
kunnat utverkas från hovrätterna, eftersom tillgängliga medel för dylikt
ändamål varit begränsade.

Med anledning av vissa uppgifter i förevarande hänseende, vilka lämnades
av häradshövdingen Harald Schneider vid min inspektion den 13 september
1958 av Sunnerbo domsaga, införskaffade jag närmare upplysningar
från Schneider. Härvid framkom, att under åren 1956—1958 nära 8 000
kronor av tingshusmedel använts för olika utgifter, vilkas bestridande icke
ankom på de tingshusbyggnadsskyldiga.

Härefter avgav Göta hovrätt yttrande. Vid detta funnos fogade uppgifter
i motsvarande hänseende från samtliga övriga domsagor under hovrätten.
Av dessa uppgifter framgick, att under de tre sista budgetår, som
utgått närmast före den 1 januari 1959, tingshusmedel i de allra flesta domsagorna
kommit till användning för kostnader, för vilka de tingshusbyggnadsskyldiga
ej haft att svara. Sålunda hade av tingslagens medel under
angivna tre budgetår utbetalats i en domsaga 14 400 kronor, i en annan
något över 12 000 kronor, i två domsagor något över 10 000 kronor, i två
andra cirka 8 600 kronor, i en domsaga över 5 500 kronor, i två domsagor
omkring 4 700 kronor, i två andra cirka 3 800 kronor, i en domsaga omkring
3 400 kronor, i två andra något över 2 000 kronor, i fem domsagor belopp
varierande mellan 950 kronor och cirka 1 800 kronor samt i tre domsagor
600 kronor eller lägre belopp. Beträffande en domsaga framgick vidare, att
de tingshusbyggnadsskyldiga under samma tid haft vissa mindre kostnader
till ej närmare angivet belopp. Endast i två av hovrättens domsagor hade
icke undei denna tid dylika utgifter förekommit för de tingshusbyggnadsskyldiga.

Hovrätten anförde i sitt yttrande följande.

Såsom framgår av de från domsagorna lämnade uppgifterna förekommer
* Praktiskt taget alla domsagor under hovrätten att tingshusbyggnadsskyldiges
medel användes för utgifter som enligt lagen den 18 juli 1942
skola bestridas av statsverket. De största beloppen avse inköp av maskiner
av olika slag — främst bandspelare men även skrivmaskiner, duplicerings -

apparater och räknemaskiner — samt deras underhåll. Vanligt är också att
vissa telefonavgifter bekostas av de tingshusbyggnadsskyldige och att dessa
bidraga med inköp av juridisk litteratur. Även inköp av kontorsmaterial
förekommer och — undantagsvis — avlöning till extra skrivbiträden.
Denna ordning torde praktiseras över hela landet och är sedan länge val
känd. Anledningen till att det blivit så är den, att statsverkets anslag till
expenser varit alldeles otillräckliga; särskilt har det hittills varit uteslutet
att få dessa att räcka till inköp av andra maskiner än de nödvändigaste
skrivmaskinerna. Då tingshusstyrelserna å sin sida lyckligtvis varit angelägna
om att domsagokanslierna skulle få icke blott goda lokaler utan också
skulle kunna fungera med tillfredsställande utrustning, har det varit naturligt
att häradshövdingarna i allmänhet begagnat sig av möjligheten att på
detta sätt erhålla hjälp. Utan denna skulle arbetet på många håll ha blivit
i hög grad lidande. Emellertid bör tilläggas att gjorda erfarenheter om omöjligheten
att få tillräckliga anslag av statsmedel i förening med möjligheten
att anlita tingshusmedel nog lett till att häradshövdingarna stundom icke
funnit det vara lönt att upprepa sina yrkanden om högre anslag och att
möjligen, om så skett, småningom i en del fall något större anslag skulle ha
kunnat utverkas.

Vidare upplyste hovrätten att, såvitt anginge Sunnerbo domsaga, under
de tre sist förflutna budgetåren tillhopa 11 534 kronor anvisats av hovrätten
till omkostnader i domsagan.

Av utredningen i ärendet framgår, att det i så gott som samtliga de
domsagor, som lyda under Göta hovrätt, förekommer att tingslagens medel
användas för kostnader, vilka icke åvila tingslagen. I flera av domsagorna
har detta skett i avsevärd omfattning. Sålunda ha i 8 av de 26 domsagorna
under Göta hovrätt under en treårsperiod tingslagen fått betala dylika kostnader
till ett sammanlagt belopp av över 77 000 kronor. För 11 andra domsagor
utgör motsvarande belopp tillhopa över 30 000 kronor.

Ehuru närmare utredning i förevarande hänseende icke införskaffats
rörande domsagorna under rikets övriga hovrätter, har jag från vad jag
inhämtat vid mina inspektioner mig bekant, att förhållandena äro ensartade
på många andra håll. Vid inspektion av en domsaga under Svea
hovrätt upplyste häradshövdingen att de tingshusbyggnadsskyldiga bekostade
lön till ett icke rättsbildat biträde, som ansågs oundgängligen nödvändigt
för att tillgodose domsagans behov av arbetskraft.

Av naturliga skäl har jag icke kunnat ingå i någon prövning av huruvida
samtliga de utbetalningar av tingshusmedel, som sålunda skett, varit oundgängligen
nödvändiga för domsagoarbetets behöriga skötsel. Anledning saknas
dock till annat antagande än att utgifterna i allt väsentligt varit erforderliga
och att genom tingshusstyrelsernas beredvillighet att ställa medel
till förfogande svårigheter undvikits, vilka eljest skulle ha uppstått för

fullgörandet av arbetsuppgifterna i domsagorna på ett tillfredsställande
sätt. — I viss omfattning ha betalningarna avsett komplettering av samlingar
av juridisk litteratur, vilka redan före lagens ikraftträdande tillhörde
tingslagen. Att dylik komplettering sker kan måhända vara i tingslagens
intresse bl. a. för att boksamlingarna icke skola förlora aktualitet och därigenom
sjunka i värde. Bokinköpen motsvara emellertid en förhållandevis
obetydlig del av utgifterna.

Att statsverkets i lag fastställda förpliktelser med avseende å kostnaderna
för domsagokanslien i praktiken kommit att till icke ringa del övervältras
på tingslagen är ägnat att inge allvarliga betänkligheter. Eftersom tillhandahållandet
av tingshusmedel utöver vad som åligger tingslagen ej överensstämmer
med lag, torde beslut i sådant hänseende icke kunna stå fast i händelse
av överklagande. Förfarandet kan ock medföra anmärkning mot de
för tingslagen beslutande.

På grund av det anförda anser jag, att det icke vidare bör förekomma
att tingslagen tillhandahålla medel till domsagokanslien utöver vad som är
stadgat i gällande bestämmelser. Så länge annan grund än den som är angiven
i 1 § 1942 års lag icke fastställts beträffande fördelningen av här
ifrågavarande omkostnader, är det enligt min mening nödvändigt, att statsverket
anslår erforderliga medel för täckande av den del av dessa kostnader,
som åvilar statsverket.

Med stöd av den befogenhet instruktionen för riksdagens ombudsmän
lämnar mig får jag — med överlämnande av handlingarna i ärendet — i
underdåninghet för Eders Kungl. Maj:t framlägga ovan berörda förhållanden
och synpunkter för den åtgärd Eders Kungl. Maj: t må finna påkallad.

D. Anteckningar rörande iakttagelser
vid inspektioner m. m.

Domstolsväsendet

1. Arbetsbalanser hos domstolar m. fl.

I 1958 års ämbetsberättelse (s. 142 o. f.) berörde jag de besvärliga förhållanden,
som på sina håll uppkommit genom att arbetsbördan kraftigt ökat
utan motsvarande förstärkning av personalen. Det allmänna intrycket från
de båda senaste årens inspektioner kan sägas vara, att utredning av brott
och handläggning av rättegångsmål på de flesta håll sker med erforderlig
skyndsamhet. Arbetsbördan har dock — enligt vad som framkommit vid

inspektioner och genom klagomål — hos åtskilliga domstolar och åklagare
vuxit i sådan grad, att trots befattningshavarnas ansträngningar besvärande
arbetsbalans icke kunnat undvikas. På sina håll har balansen varit
högst betydande. I anledning av dessa iakttagelser ha i en del fall, där
behovet av ytterligare arbetskraft varit särskilt påtaglig, yttranden inhämtats
från vederbörande hovrätter och landsfogdar, vilka sökt att inom
ramen för tillgängliga ekonomiska och personella resurser tillhandahalla
arbetskraftsförstärkning. Möjligheterna att tillhandahålla arbetskraft för
att snabbt avhjälpa uppkomna arbetsbalanser ha dock visat sig otillräckliga.
Med anledning av den till synes fortgående tendensen till alltmer ökad
arbetsbelastning för rättskipningens organ vill jag kraftigt understryka
vad jag i 1958 års ämbetsberättelse framhöll beträffande olägenheterna ur
framför allt rättssäkerhetssynpunkt av de dröjsmål, som nödvändigtvis
måste uppkomma på grund av den ökade arbetsbördan, samt erinra om de
risker för överansträngning och förslitning av personalen som bli allt mer
påtagliga vid pressande övertidsarbete under längre tid.

Ett område, där sedan länge ytterst besvärliga arbetsförhållanden varit
rådande, är lantmäteriet. Hos praktiskt taget alla lantmätare, som besökts
under inspektionerna, har arbetsbalans konstaterats, i manga fall motsvarande
flera års arbete. Klagomål ha även anförts i skilda sammanhang
rörande långsamheten inom fastighetsbildningsväsendet. Eftersom dessa
förhållanden, bl. a. genom framställningar från lantmäteristyrelsen, äro väl
kända för statsmakterna, har jag icke ansett mig böra taga något initiativ
i saken. Även i vissa domsagor föreligger arbetsbalans i fråga om jorddelningsmålen
och icke minst sammanläggningsansökningarna. En bidragande
orsak till ökning av sammanläggningsärendena torde ha varit, att lantbruksnämnderna
på sina håll i stor utsträckning uppställa såsom villkor för
tillstånd att förvärva jordbruksfastighet, att fånget leder till sammanläggning.
Vissa spörsmål berörande denna praxis har jag upptagit till behandling
i särskild ordning.

2. Bör domstol taga initiativ till återupptagande av
vilandeförklarat tvistemål?

Ganska ofta händer det att tvistemål, som förklarats vilande av en eller
annan anledning, t. ex. för förlikningsförhandlingar, bli liggande utan åtgärd
från rättens sida under ett eller annat år. Jag har då brukat framhålla, att
rätten borde höra sig för hos parterna om skäl fortfarande förelåge att låta
målet vila samt eljest föranstalta om målets återupptagande.

Vid inspektion av en rådhusrätt befanns, att ett mal var vilande sedan
mer iin 9 år för förlikningsförhandlingar och att ett annat mål var vilande
sedan nära 8 år i avbidan på skiljedom rörande vissa, på målet inverkande

7 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1060 års riksdag

frågor. Det framkom, att rådhusrätten efter besluten om vilandeförklaring
ej vidtagit någon åtgärd i målen.

Rådhusrätten åberopade såsom skäl för sin passivitet, att det enligt motiven
till lagberedningens förslag till RB (s. 361) i tvistemål i regel borde
ankomma pa part att yrka målets återupptagande. Vidare hänförde rådhusrätten
sig till uttalanden av Ekelöf i Kompendium över civilprocessen
s. 327 och Hassler i Civilprocessrätt, första häftet, s. 218.

Jag framhöll att — därest i dylika fall ingen av parterna toge initiativ
till målets återupptagande efter den tid, som kunde anses skälig med hänsyn
till ändamålet med vilandeförklaringen — det enligt min mening knappast
kunde vara rimligt att låta målet vara vilande hur länge som helst.
Att märka vore, att rätten oberoende av parternas önskemål hade att pröva
huruvida mål borde förklaras vilande. För en sådan åtgärd erfordrades
starka processuella skäl eller hinder av allvarlig beskaffenhet (se Gärde
m. fl.: Nya rättegångsbalken s. 439). Det förefölle då mindre konsekvent,
om rätten därefter skulle helt underlåta att ägna någon uppmärksamhet åt
huruvida det skäl som föranlett vilandeförklaringen fortfarande bestode.
För övrigt gällde även i mål, där förlikning vore tillåten, den allmänna
regeln att parterna i princip icke ägde disponera över hur själva rättegångsförfarandet
skulle gestaltas. Vid angivna förhållanden kunde det knappast
vara lagstiftarens mening att rätten skulle låta frågan om återupptagande
av vilande mål uteslutande bero av parternas initiativ. Kunde de förutsättningar,
å vilka vilandeförklaringen grundats, icke längre antagas föreligga,
borde det därför enligt min mening åligga rätten att även utan anmälan
av part föranstalta om målets återupptagande.

3. Fråga om skyldighet för köpare av avbetalningsgods att
återlämna godset utan vidräkning

Vid inspektion av en rådhusrätt iakttog min ställföreträdare en tredskodom,
vari rådhusrätten förpliktat en utebliven svarande att till käranden
utge visst belopp utgörande resterande skuld för en bil, som svaranden enligt
lagen om avbetalningsköp köpt av käranden, eller att, om svaranden ej
förmådde fullgöra sin betalningsskyldighet, till käranden återställa bilen.

I det vid inspektionen förda protokollet anmärktes, att av lagen om avbetalningsköp
följde att svaranden icke var skyldig återställa bilen utan
sådan uppgörelse, som avsåges i nämnda lag.

I avgivet yttrande gjorde den för tredskodomen ansvarige domaren gällande,
att han handlat riktigt, och utvecklade närmare sin mening.

Vid ärendets avgörande utalade min ställföreträdare följande.

I 3—5 §§ lagen om avbetalningsköp finnas regler om att, när säljaren
atertager gods som sålts på avbetalning, en uppgörelse enligt angivna grun -

der skall ske av kontrahenternas mellanhavande. Finnes därvid godsets
värde överstiga det belopp, som räknats säljaren till godo, äger denne icke
återbekomma godset, med mindre han gäldar överskottet till köparen eller,
om godsets värdering verkställts av utmätningsman, hos denne nedsätter
överskottet. Enligt stadgande i 17 § första stycket samma lag skola —
bland andra — dessa regler lända til! efterrättelse, även om köparen i avtalet
eller sedermera, för den händelse han framdeles skulle komma att åsidosätta
sina förpliktelser, avstått från att åberopa reglerna i fråga. Någon inskränkning
i avtalsfriheten har däremot icke ansetts påkallad i fråga om
överenskommelse, som kan träffas efter det köparen redan gjort sig skyldig
till kontraktsbrott. Skyldigheten för säljaren att sålunda vid återtagande
av avbetalningsgods göra upp sitt mellanhavande med köparen, såvida
denne icke efter inträffat kontraktsbrott avstått från dylik uppgörelse, utgör
ett moment i själva rättsförhållandet och är sålunda av materiellt-rättslig
och icke av processuell natur.

I målet har rådhusrätten, på grund av svarandens utevaro vid första inställelsen
och kärandens yrkande om tredskodom, utan något förbehåll såvitt
nu är i fråga, förpliktat svaranden att — om han ej förmådde fullgöra
honom i domen ålagd betalningsskyldighet — till käranden återställa bilen.

Enligt stadgande i 44 kap. 8 § andra stycket RB skall tredskodom, som
meddelas mot svaranden, grundas på kärandens framställning av omständigheterna
i målet, såvitt svaranden erhållit del av framställningen och den
ej strider mot förhållande, som är allmänt veterligt. I den mån framställningen
ej innefattar laga skäl för käromålet eller det eljest uppenbart framgår,
att käromålet är ogrundat, skall det ogillas.

Lagen intager alltså den ståndpunkten att svarandens utevaro kan medföra
tredskovis bifall till käromålet endast i den män de av käranden åberopade
omständigheterna utgöra laga grund för käromålet. Befinnas dessa
omständigheter i visst hänseende otillräckliga, skall käromålet i motsvarande
mån ogillas. Det ankommer sålunda helt på domstolen att avgöra,
huruvida kärandens sakframställning skall medföra bifall till käromålet.
Att tolka svarandens utevaro såsom ett medgivande av käromålet, sådant
det bestämts i kärandens yrkande, är uteslutet. Utevaron kan med andra
ord sägas endast motsvara ett vitsordande från svarandens sida av de omständigheter
av faktisk art, som käranden åberopat, men är icke att jämställa
med att svaranden medger det å dessa omständigheter grundade käromålet.

I det nu aktuella fallet framgick av kärandens uppgifter i målet, att
bilen sålts till svaranden med äganderättsförbehåll och på sådana villkor i
övrigt att lagen om avbetalningsköp var tillämplig å köpet. Om käranden
önskade återtaga bilen, var det materiella rättsläget följaktligen sådant, at t
käranden — såvida icke annan överenskommelse kunde träffas med svaranden
— måste finna sig i att mellanhavandet med denne gjordes upp i
enlighet med bestämmelserna i 3—5 §§ angivna lag. I de handlingar som
delgivits svaranden fanns icke någon uppgift av käranden att svaranden
skulle ha avstått från sin berörda rätt till uppgörelse. En sådan uppgörelse
kunde ha givit vid handen, att bilens värde översteg det belopp som skulle
räknas käranden till godo. I dylikt fall hade käranden icke ägt återfå bilen
utan att gälda överskottet till svaranden eller nedsätta det hos utmätningsman.

100

Vid ovan angivna förhållanden fann JO, att kärandens framställning av
omständigheterna i målet icke berättigat käranden att återfå bilen annat
än i förening med nyss angiven uppgörelse med svaranden. Föreskrift därom
hade därför bort intagas i tredskodomen. Fn dylik föreskrift skulle
naturligtvis ha inneburit en begränsning i förhållande till det av bolaget
framställda yrkandet. Denna begränsning — som skulle ha föranletts av
RB:s regler om tredskodom — kunde icke stå i strid med stadgandet i 17
kap. 3 § RB om att dom ej finge givas över annat eller mera, än vad part
i behörig ordning yrkat.

4. Skriftlig förberedelse

Enligt 42 kap. 9 § RB skall förberedelsen i tvistemål vara muntlig. Skriftlig
förberedelse må dock äga rum, om parts inställelse skulle medföra oskälig
kostnad eller synnerlig olägenhet eller skriftlig förberedelse med hänsyn
till målets beskaffenhet eljest finnes lämpligare.

På sina håll har jag vid inspektionerna förmärkt en benägenhet hos domstolarna
att använda skriftlig förberedelse i betydligt större utsträckning
än nyssnämnda stadgande förutsätter. Jag har då framhållit, att förberedelsens
ändamål — att vinna klarhet om parternas ståndpunkter och i övrigt
bereda målet för huvudförhandling — i allmänhet tillgodoses snabbare och
säkrare vid muntlig förhandling än genom skriftväxling samt att skriftlig
förberedelse därför bör begagnas med stor urskilling (jfr Gärde m. fl.: Nya
rättegångsbalken s. 591).

5. Partsförhör utom huvudförhandling. Tillika fråga huruvida
moder i mål om hennes barns äktenskapliga börd kan höras

såsom vittne

Vid en häradsrätt höllos i ett mål angående äktenskaplig börd första
inställelse den 21 maj 1957 samt fortsatta förberedelser den 4 juni 1957 och
den 12 februari 1958. Vid sistnämnda tillfälle företogs målet till omedelbar
huvudförhanlling, varefter käromålet bifölls genom dom samma dag. Förhör
under sanningsförsäkran ägde rum med svaranden den 21 maj 1957,
då barnets moder icke var personligen tillstädes, och med modem den 4
juni 1957, då svaranden ej var tillstädes.

Eftersom omständigheterna icke voro sådana, att synnerligt hinder kunde
anses ha mött mot svarandens och moderns inställelse vid huvudförhandlingen,
anmärkte jag, att de i 37 kap. 4 § RB angivna förutsättningarna
för förhör utom huvudförhandlingen i detta fall icke varit uppfyllda.

101

I sistnämnda mål hördes alltså barnets moder — som var ställföreträdare
för barnet — under sanningsförsäkran. I vissa andra mål om äktenskaplig
börd och om faderskap till barn utom äktenskap har emellertid uppmärksammats,
att modern — som i dessa fall icke förde talan för barnet
hörts såsom vittne, oaktat hon var förmyndare för barnet. I dessa fall har
anmärkts, att modern bort höras under sanningsförsäkran, varvid hänvisats
till ämbetsberättelsen 1950 s. 222 samt NJA II 1943 s. 459 och 1957 s. 355.

6. Kvittning av kostnader i faderskapsmål

I ett faderskapsmål yrkades från kärandesidan, att svaranden måtte förklaras
vara fader till ett barn, som var fött den 23 oktober 1956, samt förpliktas
utge underhållsbidrag till barnet med 75 kronor i manaden tills det
fyllt 18 år och bidrag till modern för tiden omkring förlossningen med 300
kronor.

Svaranden medgav, att han haft samlag med modern a tid, da barnet
kunde vara avlat, men bestred på anförda skäl att han vore fader till barnet.
Såsom skäligt underhållsbidrag till barnet medgav han ett belopp av
70 kronor i månaden tills det fyllt 16 år. Käranden begränsade därefter
yrkandet om underhållsbidrag till barnet till att avse tiden till dess barnet
fyllt 17 år. Käranden hade fri rättegång med biträde.

Domstolen — en häradsrätt — biföll käromålet såsom det, enligt vad
nyss sagts, slutligt bestämts. Svaranden förpliktades icke att återgälda
statsverket dess kostnad för den fria rättegången.

Tillfrågad om anledningen till att kostnadsfrågan erhållit denna utgång
hänförde sig rättens ordförande i avgivet yttrande till i huvudsak följande
förhållanden. Under rättegången verkställd blodundersökning gav till resultat
att svaranden kunde vara fader till barnet. Blodprovet var av avgörande
betydelse för målets utgång, och man syntes från kärandesidan ha
varit obenägen att före rättegången föranstalta därom. Med hänsyn därtill
syntes en kvittning av kostnaderna jämlikt 18 kap. 3 § andra stycket RB
vara försvarlig. Käranden hade efter invändning nedsatt underhållsyrkandet
att avse tiden tills barnet fyllt 17 år i stället för i stämningsansökningen
angivna 18 år. Detta förhållande kunde jämlikt 4 § samma kapitel giva
något, om ock ringa stöd åt ett beslut om kvittning av kostnaderna. 2 § i
kapitlet kunde åtminstone analogivis åberopas som stöd för att kvitta kostnaderna.
Även om parterna under barnavårdsmyndigheternas medverkan
kunde sluta avtal om faderskap och underhåll, så måste dock en stor procent
av hithörande fall avgöras genom dom. I förevarande fall syntes obenägenheten
hos barnavårdsmyndigheterna att föranstalta om blodprov ha
bidragit till att saken bragts under domstols prövning.

Vid ärendets avgörande uttalade jag följande.

102

Enär rättsförhållande, varom i målet var fråga, kan bestämmas icke blott
genom dom utan även genom avtal i den i 3 kap. 4 § föräldrabalken stadgade
ordningen, har kvittning av rättegångskostnaderna i målet ej kunnat
ske med stöd av 18 kap. 2 § RB.

Domen har grundats på det för svaranden före rättegången kända förhållandet,
att han haft samlag med modern under konceptionstiden. Utgången
av målet kan enligt min åsikt icke — i den mening som torde avses i 18 kap.
3 § andra stycket RB —- anses beroende av den först under rättegången
företagna blodundersökningen, varigenom det blev klart, att svaranden icke
kunde styrka sin invändning att han ej kunde vara far till barnet. Jag vill
särskilt påpeka det ur principiell synpunkt orimliga i att en kvinna, som vet
att hon under konceptionstiden icke haft samlag med mera än en man och
som därför underlåter att föranstalta om en ur hennes synpunkt meningslös
blodundersökning, som hon för övrigt icke är skyldig att underkasta sig
annat än efter rättens förordnande, skulle själv vidkännas sina kostnader
i en följande faderskapsprocess som hon vinner. Med hänsyn till vad nu
sagts torde sistnämnda lagrum icke kunna åberopas till stöd för kvittningen.

Ej heller ^den omständigheten att käranden under målets handläggning
gått med på viss mindre jämkning av sina ursprungliga yrkanden har enligt
min mening varit av beskaffenhet att böra inverka på rättegångskostnaderna.

Vid här angivna förhållanden anser jag, att svaranden bort förpliktas
återgälda statsverket hela dess kostnad för den fria rättegången.

Med uttalande av denna min mening lät jag bero vid vad i saken förevarit.

7. Bodelningsfrågor

En och annan gång har jag iakttagit, att domstol i mål, där makar gemensamt
ansökt om hemskillnad, i domen bl. a. fastställt överenskommelse
mellan makarna av innebörd att en av dem avstode från viss del av boet.

Därvid har jag framhållit, att en dylik överenskommelse hade avseende
å delningen av makarnas bo. Om bodelning i anledning av bl. a. hemskillnad
funnes bestämmelser i 13 kap. GB, som bl. a. innehölle regler om formerna
för delningen, om principerna för densamma och om verkningarna
av delningen gentemot makarnas borgenärer. I sistnämnda hänseendet
vore — förutom bestämmelserna i 14 § — stadgandet i 15 § om verkan
gentemot borgenärerna av bodelningshandlings ingivande till rätten att
beakta. Även stadgandet i 7 kap. 4 § GB vore av intresse i detta sammanhang.
Det vore icke förutsatt i GB eller eljest i lag, att rätten skulle i den
ordning som här skett fastställa överenskommelse mellan makar om delning
på visst sätt av boet eller del därav. Ett dylikt fastställande — vilket saknade
självständig rättsverkan — kunde medverka till att parterna underläte
att förrätta bodelning i den form, som föreskreves i 13 kap. GB, och
i övrigt försummade den möjlighet, som anvisades i 15 § i kapitlet för att

103

åstadkomma, att bodelning bleve ståndande mot eventuella borgenärer.
Det kunde därför icke anses likgiltigt om rätten fastställde dylika överenskommelser.

I samband med inspektion av en häradsrätt uppmärksammades att det
i akten i ett avgjort boskillnadsmål kvarlåg en bodelningshandling, som
makarna låtit ingiva. Det framkom, att handlingen i fråga icke, sasom i
31 § protokollskungörelsen föreskrives, blivit intagen i avhandlingsprotokollet
samt att ej heller kungörelse utfärdats om handlingens ingivande och
meddelande sänts till äktenskapsregistret efter vad i 13 kap. 15 § GB föreskrives.
Vidare upplystes, att anledningen till att dylika åtgärder ej skett
var att ingivaren för att undvika onödig kostnad hemställt att handlingen
icke skulle intagas i protokollet och ej heller kungöras.

I anledning av vad sålunda förekommit framhöll min ställföreträdare, att
det icke tillkomme ingivaren att bestämma, att ingiven handling skulle
behandlas på annat sätt än lag och författning krävde. Ingivarens begäran
hade därför icke kunnat efterkommas på annat sätt än genom att handlingen
icke mottagits av rätten. Vidare framhölls att, om ingivaren icke
åsyftade att genom ingivandet vinna trygghet mot att bodelningen framdeles
bringades att återgå i händelse av konkurs (se 13 kap. lo § GB), han
knappast haft någon anledning att ingiva handlingen till rätten. Under hänvisning
till 1950 års ämbetsberättelse s. 84 o. ff. erinrades vidare om att den
med bodelningshandlings ingivande förbundna rättsverkan i princip icke
torde vara beroende därav att handlingen bleve pa riktigt sätt behandlad
av rätten.

Enligt 9 kap. 9 § GB skall — sedan det dömts till boskillnad — avskrift
av uppteckning av vardera makens tillgångar och skulder ingivas till rätten
inom tre månader från det boskillnadsdomen meddelats. Om ej sådan uppteckning
inkommit, skall rätten förordna nagon att verkställa bouppteckning.
I 22 § andra stycket protokollskungörelsen stadgas, att boskillnadsmåfej
må anses slutligt avgjort, förrän avskrift av bouppteckningen inkommit
till rätten. Det åligger således domstolen att tillse, att bouppteckning
verkställes och ingives till rätten. Avskrift av bouppteckningen skall sedan
bifogas akten i boskillnadsmålet.

Vid inspektionerna har anledning förekommit att erinra om dessa bestämmelser.

8. Domsbevis

När dom meddelas angaende tilltalad som år häktad eller eljest intagen
i fångvårdsanstalt, skall — enligt stadgande i 1 § kungörelsen den 21 juni
1946 angående översändande av domar i vissa brottmål m. m. — utskrift

104

av domen samma dag sändas till styresmannen för anstalten (föreståndaren
för häktet). I stället för domen må översändas bevis om målets utgång, såvitt
den dömde rörer, och skall i sadant fall domen sändas inom sex dagar
efter dess meddelande.

Frågan om vad ett dylikt domsbevis skall innehålla har i ett par fall varit
föremål för min uppmärksamhet. I ett av dessa, där domstolen — som dömt
den tilltalade till straffarbete viss tid — förordnat att denne, som var utlänning,
skulle förvisas ur riket samt yttrat sig om en i målet beviljad kvarstad
och om skyldighet att till statsverket återgälda kostnad för offentlig försvarare,
upptogs i domsbeviset allenast uppgift om det ådömda straffarbetet.
I ett annat fall dömdes likaledes till straffarbete och förpliktades de tilltalade
att till statsverket atergälda kostnad för offentliga försvarare, men
allenast straffet omnämndes i domsbeviset.

Jag anmärkte, att det icke vore tillräckligt att domsbevis innehölle uppgift
om målets utgång i ansvarsfrågan; dylikt bevis skulle omfatta även
utgången i övrigt, t. ex. i fråga om skadestånd, tvångsåtgärder och rättegångskostnader
(jfr 8 § lagen om verkställighet av frihetsstraff m. m. och
lagrådets uttalande under förarbetena till detta stadgande, se prop. nr 342/
1945 s. 223). — I anslutning till det förstnämnda av de båda fallen må här
lämpligen erinras om att förvisning processuellt är att anse som ansvar och
att det således icke torde vara möjligt för den dömde att, samtidigt som han
avtjänar ett honom ådömt frihetsstraff, fullfölja talan till högre rätt i fråga
om förvisning som ådömts honom i samma dom (se prop. nr 41/1954 s 145
och 158).

9. Lagsökningslagen

Vid inspektion av en häradsrätt befanns vid granskning av lagsökningsmål
och mål om betalningsföreläggande, att i ett betydande antal fall avsevärd
tid förflutit från utgången av den gäldenären förelagda fristen och
till dess utslag respektive slutbevis utfärdats. Dröjsmålen uppgingo i flera
fall till åtskilliga veckor. Även vid andra domstolar ha dröjsmål av detta
slag iakttagits. Jag har i samtliga dessa fall hänvisat till att jämlikt 17 och
25 §§ lagsökningslagen utslag i lagsökningsmål och slutbevis i mål om betalningsföreläggande
skola utfärdas ofördröjligen samt erinrat om vikten av
att dessa bestämmelser åtlydas.

Enligt stadgande i 24 § lagsökningslagen må ansökningshandlingar i mål
om betalningsföreläggande jämte föreläggande som avses i 22 eller 23 §
samma lag icke delges gäldenären på sätt i 33 kap. 12 § RB sägs, d. v. s.
genom s. k. kungörelsedelgivning. Härom har jag på förekommen anledning
erinrat.

På flera håll har vid granskning av mål om betalningsföreläggande iakttagits,
att fel förekommit vid beräkningen av den tid, inom vilken borgenä -

105

ren jämlikt 26 § lagsökningslagen haft att i anledning av gäldenärens bestridande
framställa yrkande om målets hänskjutande till rättegång. Av sagda
lagrum jämfört med 22 § samma lag framgår, att sådant yrkande skall ske
senast en månad efter utgången av den tid, inom vilken gäldenären äger anmäla
bestridande.

10. Lösen- och stämpelförordningarna

I ett vid en rådhusrätt anhängiggjort äktenskapsskillnadsmål, där mannen
instämt talan om äktenskapsskillnad, framställde hustrun yrkande om
underhållsbidrag. Dom å äktenskapsskillnad meddelades särskilt, varefter
rättegången fortsatte i underhållsfrågan. Sedan dom meddelats även i denna
fråga — varvid hustrun i domen angavs vara kärande och mannen svarande
— ansåg rådhusrätten vid domens expedierande hustrun vara, i egenskap
av kärande i underhållsfrågan, skyldig att lösa domen i denna fråga. Hustrun
löste också domen för en kostnad av 50 kronor. Beträffande frågan om
hustrun varit att anse såsom kärande och förty skyldig att lösa domen inkom
rådhusrätten med yttrande, varjämte utlåtanden avgåvos av styrelsen för
Föreningen Sveriges stadsdomare och av statskontoret.

Vid ärendets avgörande gjorde jag följande uttalanden.

Enligt stadgande i § 10 expeditionslösenförordningen är kärande, klagande
eller sökande vid domstol i princip skyldig utlösa bland annat dom
och slutligt beslut.

I fråga om kretsen av dem som sålunda äro lösenskyldiga har stadgandet
fortfarande samma lydelse som vid förordningens tillkomst år 1883. De
kommitterade som år 1882 framlade det sedermera i oförändrat skick antagna
förslaget till stadgandet härutinnan uttalade i motiven (s. 30), att
skyldigheten att lösa expedition ytterst vilade därpå, att den, som hos
offentlig myndighet påkallat någon åtgärd, borde ha förbindelse att i viss
mån ersätta därav föranledda utgifter och besvär.

Enligt i både doktrin och praxis hävdvunnen processrättslig terminologi
är kärande den, som vid domstol väcker talan genom stämning (se t. ex.
Ekelöf i Kompendium över civilprocessen, 2:auppl., s. 134 och i Processuella
grundbegrepp s. 24 o. f. samt Kallenberg i Svensk civilprocessrätt I s. 513
o. f., se ock not 31 å s. 514, samt II s. 258). Att RB utgår från denna terminologi
synes ock framgå av åtskilliga stadganden däri (se särskilt 13
kap.). Med hänsyn till det nära sambandet mellan stadgandet i § 10 lösenförordningen
och reglerna i RB är det enligt min mening uteslutet att uttrycket
kärande i förstnämnda stadgande har annan betydelse än den i processuella
sammanhang gängse.

I överensstämmelse med den sålunda angivna uppfattningen om vad som
menas med kärande har enligt stadgad praxis vid häradsrätter och rådhusrätter
endast den, som framställt sitt anspråk genom stämning, betraktats
såsom kärande och ansetts skyldig lösa expedition. Sålunda har t. ex. svarande
i mål om hemskillnad cilcr äktenskapsskillnad, vilken utan stämning
yrkat underhållsbidrag av motparten, icke ansetts skyldig lösa dom, varigenom
detta yrkande prövats. Denna ståndpunkt synes mig naturlig och

106

följdriktig även av det skälet, att ett dylikt yrkande är direkt föranlett av
skillnadsyrkandet (jfr 11 kap. 26 § GB) samt beroende av att sistnämnda
yrkande vidhålles. Återkallas detta — eller ogillas detsamma — förfaller
sålunda yrkandet om underhållsbidrag.

Av det anförda följer, att rådhusrättens påtalade förfarande att behandla
hustrun såsom lösenskyldig med avseende å domen i underhållsfrågan enligt
min mening måste anses oförenligt med stadgandet i § 10 expeditionslösenförordningen.
Enär emellertid rådhusrättens ordinarie ledamöter förklarat
sig villiga att gottgöra hennes utlägg för domen, finner jag mig kunna
låta bero vid vad i saken förevarit.

Jag framhöll vidare att — på sätt en av rådhusrättens ledamöter i avgivet
yttrande antytt — skäl dock kunde anföras för en regel av innebörd att, i
fall som det förevarande, kärande, vilken efter därom framställt yrkande
erhållit dom å hemskillnad eller äktenskapsskillnad, icke alltid skulle vara
skyldig att lösa senare meddelad dom, vari svarandens mot honom i rättegången
riktade underhållsyrkande varit föremål för prövning. Efter skillnadsdomen
skedde den fortsatta rättegången i underhållsfrågan nämligen
i svarandens intresse. Det kunde då synas rimligt att svaranden — åtminstone
om dennes underhållsyrkande ogillades — i stället för käranden skulle
vara skyldig lösa domen i underhållsfrågan. Det torde fördenskull förtjäna
övervägas, huruvida icke bestämmelserna i detta hänseende borde jämkas.

Med hänsyn till det sist sagda överlämnade jag en avskrift av mitt beslut
i ärendet till den för översyn av lösen- och stämpelförordningarna utsedde
utredningsmannen.

En häradsrätt dömde i dom den 9 februari 1957, efter gemensam ansökan,
till hemskillnad mellan två makar samt förordnade om vårdnaden
om ett makarnas barn, skyldighet för mannen att utge underhållsbidrag
och rätt för hustrun att kvarsitta i boet till dess bodelning skett. Vidare
tillerkände häradsrätten en juris kandidat — vilken var biträde åt hustrun
jämlikt 5 § lagen om fri rättegång — ersättning för uppdraget samt förpliktade
mannen jämlikt 8 § samma lag att i anledning av att hustrun åtnjutit
fri rättegång i målet till statsverket återgälda hälften av ersättningen till
hustruns biträde.

Mannen hade särskilt ombud i målet, en advokat. Vid expedieringen av
domen fick mannen, som icke begärt utskrift av domen, lösa denna för en
stämpelkostnad av 20 kronor. Häröver anförde han klagomål härstädes.

Efter det häradsrätten avgivit infordrat yttrande, anförde jag vid ärendets
avgörande följande.

Enligt § 11 expeditionslösenförordningen bör för parter, vilka föra gemensam
talan, gemensam expedition utfärdas. Parterna äro en för alla och
alla för en ansvariga för sådan expeditions utlösande.

Detta stadgande äger tillämpning i mål, vilket — såsom i förevarande
fall — anhängiggöres genom gemensam ansökan om t. ex. hemskillnad.
I dylikt mål åvilar den i § 10 stadgade lösenskyldigheten sålunda i princip

107

makarna gemensamt för ett exemplar av domen. Avgiftsbelagd expedition
för vardera maken får sålunda icke utfärdas annat än efter särskild begäran
härom. .

Har endera maken fri rättegång, är han berättigad tdl kostnadsfria expeditioner.
Dylik expedition har ock i det med klagomålen avsedda fallet utfärdats
för hustrun. Därjämte har emellertid för mannens räkning utfärdats
en expedition, som han nödgats lösa.

Någon bestämd slutsats beträffande riktigheten av detta förfaringssätt
lärer visserligen icke kunna hämtas av ordalydelsen av § 11, vid vars tillkomst
särskild lagstiftning om fri rättegång icke fanns. Enligt stadgad
praxis vid domstolarna har emellertid i fall som det förevarande städse den
av makarna, som icke åtnjutit fri rättegång, icke ansetts skyldig lösa domsutskrift.
Denna praxis torde sammanhänga med det förhållandet, att lösenberättigade
befattningshavare tidigare erhöllo gottgörelse av allmänna
medel för lösen, som makarna skulle haft att erlägga, om icke någon av dem
haft fri rättegång. Såvitt angår rådhusrätterna äger detta fortfarande giltighet,
ehuru dylik gottgörelse för lösen numera i regel tillfaller vederbörande
stads kassa. Enär sålunda även i dylika fall betalning regelmässigt utgått
för domen — ehuru den erlagts av statsverket — torde det lia synts naturligast
och bäst överensstämmande med grunderna för § 11 att icke behandla
andre maken såsom lösenpliktig. Ett motsatt betraktelsesätt skulle ha
inneburit, att den lösenberättigade befattningshavaren fått uppbära två
lösenavgifter i ett fall, där förordningen förutsatte att endast en avgift

skulle utgå. ... ,

Såvitt angår häradsrätterna skall såsom en följd av de nya bestämmelserna
om häradshövdingarnas löneförmåner, vilka trätt i kraft den 1 juli
1943, lösen redovisas till statsverket. Beträffande rådhusrätterna äro emellertid
förhållandena i fråga fortfarande i princip oförändrade.

På grund av det år 1944 införda stadgandet i 8 § tredje stycket lagen om
fri rättegång skall rätten i mål som det förevarande — där det icke med
hänsvn till omständigheterna finnes obilligt — ålägga den av makarna, som
icke har fri rättegång, att ersätta statsverket hälften av kostnaderna för
den andre makens fria rättegång. Skulle därvid den förstnämnde maken tilllika
anses skyldig att för egen räkning lösa dom i målet, skulle han i dylikt
mål vid rådhusrätt i själva verket få utge en halv gång mera för domen än
som förutsättes i § 11 lösenförordningen i där avsett fall. Detta synes icke
ha varit avsett vid tillkomsten av berörda stadgande om återbetalningsskyldighet
(se NJA II 1944 s. 594 o. f.). Att i ifrågakomna hänseende tilllämpa
olika ordning beroende av om målet handlägges vid häradsrätt
eller vid rådhusrätt lärer icke kunna komma i fråga. Även vid häradsrätterna
bör sålunda enligt min mening fortfarande i dessa fall, om icke annat
särskilt begärts, endast en expedition utfärdas, nämligen för den av makarna
som har fri rättegång.

På grund av det anförda fann jag, att mannen i förevarande fall icke bort
behandlas såsom pliktig- att lösa domen, vilken icke av honom beställts.
Eftersom häradshövdingen emellertid återbetalat det uttagna beloppet,
fann jag mig kunna låta i saken bero vid mina ovan gjorda uttalanden.

En rådhusrätt meddelade den 15 juni 1956 dom i mål mellan cn kvinna
och hennes man angående vårdnad om barn in. m. Käranden hade haft för -

108

månen av fri rättegång i målet. I domen förordnade rådhusrätten, att denna
förmån skulle upphöra, samt förpliktade käranden att återgälda statsverket
kostnaderna i anledning av den fria rättegången. Domen belädes med lösen
å 855 kronor, vilket belopp upptogs såsom en statsverkets kostnad i anledning
av den fria rättegången.

Sedan jag anmodat rådhusrätten att inkomma med yttrande huruvida
käranden icke varit skyldig att lösa domen, anförde rådhusrätten följande.

Enligt 17 kap. 14 § andra stycket RB skulle beslut, varigenom rätten bestämt,
att förmån av fri rättegång skulle upphöra, genast gå i verkställighet.
Hustrun hade sålunda varit skyldig att lösa domen. På grund av ett beklagligt
förbiseende hade för densamma icke kommit att uttagas stämpelavgift
och expeditionslösen. Genom beslut den 6 februari 1957 hade Svea hovrätt
bh a. undanröjt det förordnande, varigenom käranden gått förlustig förmånen
av fri rättegång. Därest käranden på sätt vederbort erlagt stämpel
och lösen för rådhusrättens dom, hade hon ägt av allmänna medel återbekomma
vad hon erlagt. Någon skada för det allmänna syntes på grund härav
icke ha uppkommit genom det felaktiga förfarandet.

Vid ärendets avgörande gjorde jag följande uttalanden.

Enligt det i rådhusrättens yttrande anförda lagrummet skall beslut, varigenom
rätten bestämt, att förmån av fri rättegång skall upphöra, genast
ga i verkställighet. Har sadant beslut meddelats i samband med dom, går
det alltså i verkställighet vid domens meddelande.

Med hänsyn härtill torde — såsom rådhusrätten också framhållit — någon
tveksamhet icke behöva råda om att domar i de fall, om vilka nu är fråga,
icke skola tillhandahållas kostnadsfritt för vederbörande part. Rådhusrätten
har således i förevarande fall förfarit oriktigt genom att låta den lösen,
som fastställts för kärandens exemplar av domen, utgå av allmänna medel!

I flera fall har uppmärksammats, att ansökan om förordnande av medlare
enligt 14 kap. 1 § giftermålsbalken belagts med stämpel och att stämpel
åsatts jämväl expedition avseende dylikt förordnande.

På sätt framgår av de i 1953 års ämbetsberättelse s. 360 gjorda uttalandena
i ämnet skall stämpel icke uttagas i sådana fall.

Ehuru ärenden rörande vittnesförhör om tillkomsten av testamente med
aren minskat i antal vid de flesta domstolar, förekommer det fortfarande
på många håll ej sällan sådana förhör. I regel brukar testamentet därvid
intagas i protokollet över förhöret eller i avskrift läggas till akten, vilket
jag funnit vara en god ordning. Vid en eller annan domstol har jag sett
att så icke sker och jag har då framhållit önskvärdheten av att innehållet
i testamentet i en eller annan form bevaras hos domstolen.

Vid en domstol, där man brukade lägga en avskrift av testamentet till
akten, debiterades sökanden 3 kronor för avskriften. Eftersom skyldighet
för sökanden att tillhandahålla avskrift av testamentet i dylika fall icke
är stadgad, synes det dock icke riktigt att ta betalt för avskrift som rätten
ombesörjer.

109

Vid en annan domstol uppmärksammades, att det hos domstolen kvarliggande
protokollet eller ock kvarliggande avskrift av testamentet försetts
med stämpel å 5 kronor, uppenbarligen avseende ansökningsavgift.
I intet fall hade — såvitt handlingarna utmärkte — skriftlig ansökan förelegat.
Med anledning härav anmärktes, att stämpelavgift icke bort utgå,
varvid hänvisades till ingressen till 8 § stämpelförordningen och vad där
utsädes under rubriken »Ansökning» samt till prop. 307/1947 s. 46, där
det uttalats, att ansökningsavgift skulle utgå endast vid skriftlig ansökan,
såvida fråga ej vore om betalningsföreläggande.

Spörsmålet huruvida arvodesframställning i konkurs bör beläggas med
stämpel på samma sätt som enligt 8 § stämpelförordningen gäller beträffande
annan ansökning, varigenom mål anhängiggöres vid domstol, har
behandlats i ämbetsberättelserna 1953 s. 358 o.f. och 1958 s. 150. Därvid
har uttalats den uppfattningen, att sådan ansökning bör på vanligt sätt
beläggas med stämpel.

I ett ärende härstädes uppkom fråga huruvida, då rättens ombudsman
(RO) samtidigt ingiver såväl sin egen som förvaltarens framställning om
arvode, envar av framställningarna bör stämpelbeläggas eller om endast en
stämpel bör uttagas.

Med anledning härav inhämtades upplysningar från konkursdomarna i
riket angående deras praxis härutinnan. Vidare avgav statskontoret utlåtande
och anförde därvid följande.

Frågan om ansökningar om arvode från RO och förvaltare i konkurs böra
stämpelbeläggas har tidigare varit föremål för statskontorets bedömande
(uti. 22/11 1950). Ämbetsverket intog därvid den ståndpunkten, att, då
dessa till rättens avgörande hänskjutna arvodesfrågor — liksom andra
spörsmål såsom exempelvis tvistiga fordringsanspråk, klander av utdelningsförslag,
ackord m. m. — behandlas efter i stort sett samma regler, som
gälla ärenden och tvistemål i allmänhet, någon tvekan icke kunde föreligga,
att de, ehuru härledda ur konkursen, måste anses såsom särskilda från konkursen
fristående mål. Då i mål om arvode till RO och förvaltare anhängiggörandet
sker genom en särskild ansökan från de arvodesberättigade, ansåg
statskontoret, att vad i 8 § 1914 års stämpelförordning stadgas om stämpelbeläggning
av ansökning även skulle äga tillämpning på ansökningar av här
avsett slag. Enligt ämbetsverkets mening borde därför sådana ansökningar
på vanligt sätt beläggas med en stämpel av fem kronor.

Fråga har nu uppkommit hur stämpelbeläggning skall ske, om RO och
förvaltaren — eller eventuellt envar av flera förvaltare — ingiva särskilda
ansökningar. Skall i så fall vid samtidig handäggning två — eller eventuellt
flera — ärenden anses föreligga och föranleda lika många stämpelavgifter å
5 kronor eller endast ett ärende anses anhängiggjort och således stämpel å
5 kronor uttagas?

Statskontoret får beträffande förevarande spörsmål framhålla, att ämbetsverket
med sitt ovan återgivna yttrande som sin mening velat uttala
främst, att stämpel skall uttagas å ansökningar av angivet slag. Vid sitt

ställningstagande utgick statskontoret från att RO och förvaltare som regel
inkomma med gemensam ansökningshandling. Verkets åsikt i den nu aktuella
frågan kom därför ej till klart uttryck i ovan redovisade uttalande. Ämbetsverkets
uppfattning är emellertid, att stämpelbeläggning i princip skall
ske efter antalet ansökningshandlingar. Såväl själva förfaringssättet vid
stämpelbeläggningen som utformningen av förordningen, vilken synes böra
givas en rent formell tolkning, talar enligt ämbetsverkets mening för en
sådan tillämpning. Föreligga skilda ansökningshandlingar, böra således envar
av dessa beläggas med stämpel, även om de handläggas samtidigt. Ha
arvodesansökningarna åter tecknats å en och samma handling, bör denna
förses med endast en stämpel, även om den innehåller såväl förvaltarens
som RO:s arvodesanspråk. Skulle RO jämte egen arvodesräkning ingiva
särskild sådan räkning från förvaltaren under hemställan om fastställelse
av det av denne begärda arvodesbeloppet, kan ett sådant förfaringssätt
icke medföra, att skilda ansökningshandlingar av denna anledning ej skulle
anses föreligga.

Härutöver får statskontoret uttala, att den omständigheten att RO
ansetts böra i denna sin egenskap i stämpelhänseende likställas med statens
ämbets- och tjänstemän, enär han av domstol förordnats att offentligt
tjänsteärende förrätta, icke lärer inverka på det ovan av statskontoret förda
resonemanget. Det torde nämligen stå klart, att det arvode till RO och förvaltare,
varom här är fråga, skall gäldas av konkursboet. Anhängiggörandet
av arvodesfrågan avser allenast att genom rättens prövning få fastställt
storleken av det arvode, som skäligen skall kunna debiteras konkursboet för
förrättningsmännens befattning med boets angelägenheter (jfr statskontorets
å s. 181 i JO:s ämbetsberättelse år 1944 omnämnda utlåtande den 13
maj 1943 i vad avser stämpelbeläggning av mål om stadsfiskals avlöningsförmåner).
Stämpelfrihet kan härvid icke åtnjutas. Den stämpelkostnad,
som uppkommer, torde slutligt böra stanna å konkursboet.

Vid ärendets avgörande uttalade jag följande.

Utredningen i ärendet visar, att praxis i förevarande hänseende är långt
ifrån enhetlig. Något mer än hälften av antalet konkursdomare bruka, när
arvodesframställningar från RO och förvaltare behandlas samtidigt, förse
vardera ansökningen med stämpel. Vad angår motsvarande spörsmål i de
relativt sällsynta fall, där ansökningar av flera förvaltare samtidigt föreligga,
ha dessa konkursdomare — i den mån de uttalat sig i frågan — förklarat
att varje ansökning bör stämpelbeläggas. Övriga konkursdomare —
med undantag av några få, som anse att ansökningar av detta slag överhuvudtaget
icke skola beläggas med stämpel — ha uppgivit sig uttaga
stämpel såsom för endast en ansökning.

Enligt 8 § stämpelförordningen skall, såvitt nu är i fråga, ansökning, varigenom
mål eller ärende anhängiggöres vid domstol, beläggas med stämpel
av 5 kronor. Ordalydelsen av stadgandet talar närmast för att såväl RO:s
som förvaltarens arvodesräkning bör stämpelbeläggas.

Till stöd för uppfattningen att endast en stämpelavgift skall uttagas har
främst anförts att framställningarna från RO och förvaltaren böra uppfattas
såsom en gemensam ansökning och regelmässigt handläggas i ett sam -

manhang. Formellt sett utgöra dock framställningarna i allmänhet skilda
ansökningar, genom vilka särskilda mål anhängiggöras vid domstolen. Den
omständigheten att dessa mål handläggas gemensamt kan i och för sig icke
föranleda till att stämpel bör uttagas såsom för endast en ansökning.

Flera av de konkursdomare, som uttaga endast en stämpelavgift, ha till
stöd härför anfört, att endast förvaltarens ansökan bör stämpelbeläggas och
att RO:s ansökan icke bör beläggas med stämpel, enär RO vore att jämställa
med ämbets- och tjänstemän, vilka enligt uttryckligt stadgande i
stämpelförordningen äro befriade från stämpelavgift i allt vad till ämbetet
och tjänsten hörer. Även om RO kan sägas företräda det allmänna, är det
dock i hög grad tveksamt, om han i förevarande hänseende kan anses jämställd
med de ämbets- och tjänstemän, som enligt stämpelförordningen äro
befriade från stämpelavgift. Härtill kommer att arvodet skall gäldas av konkursboet.
Såsom statskontoret framhållit avser anhängiggörandet av arvodesfrågan
allenast att genom rättens prövning få fastställd storleken av det
arvode, som skall påföras konkursboet.

Med hänvisning till vad sålunda anförts anser jag för min del övervägande
skäl tala för att stämpelförordningens bestämmelser om stämpelbeläggning
av ansökningar böra i förevarande hänseende tillämpas på det sätt
att såväl förvaltarens som RO:s arvodesansökning bör förses med stämpel.
Jag är väl medveten om att vägande skäl kunna anföras även till stöd för
den uppfattningen att endast en stämpelavgift bör utgå. Det framstår emellertid
ur allmän synpunkt såsom angeläget, att alla konkursdomare i förevarande
hänseende förfara på samma sätt. Jag anser det därför önskvärt,
att de konkursdomare, som nu uttaga endast en avgift eller som över huvud
icke stämpelbelägga arvodesansökningar, taga under övervägande, huruvida
de icke böra i fortsättningen tillämpa statskontorets, av flertalet konkursdomare
biträdda uppfattning, att såväl förvaltarens som RO:s arvodesansökning
bör stämpelbeläggas. På enahanda sätt synes, om skilda ansökningar
ingivits från flera förvaltare, var och en av dessa ansökningar böra
stämpelbeläggas.

Enligt vedertagen praxis åvila ifrågavarande stämpelkostnader konkursboet
såsom konkurskostnad. Samma är förhållandet med utgift för expedition
i mål av detta slag. Några av konkursdomarna ha i ärendet berört
frågan huruvida i dylika mål expedition bör utfärdas gemensamt för RO
och förvaltare eller om särskilda utskrifter böra göras för var och en av
dessa. Ehuru vissa formella skäl helt visst kunna anföras för det sistnämnda
alternativet, anser jag — i betraktande av att det i realiteten är konkursboet
såsom sådant som har att svara för expeditionskostnaden — att ur
praktisk synpunkt övervägande skäl tala för att godtaga den vid domstolarna
i detta hänseende allmänt förekommande ordningen, som innebär att
endast en expedition utfärdas avseende prövningen av samtliga de arvodesberättigades
anspråk.

112

Eftersom de spörsmål som aktualiserats i detta ärende torde vara av intresse
vid den nu pågående utredningen angående översyn av lösen- och
stämpelförordningarna, överlämnade jag en avskrift av mitt beslut i ärendet
till den för nämnda översyn tillsatte utredningsmannen.

11. Fullföljdshänvisning i mål om omyndigförklaring

På sina håll har uppmärksammats att domstolarna i mål om omyndigförklaring,
där överförmyndare varit sökande, i fullfölj dshänvisningarna
angivit, att vadeanmälan skulle ske såsom gäller för tvistemål i allmänhet.
Med anledning härav har anmärkts, att på grund av stadgande i 20 kap.
37 § föräldrabalken, jämfört med 20 § RB:s promulgationslag, fullföljdshänvisningarna
i dessa fall skola ha den för talan i mål om allmänt åtal
föreskrivna lydelsen.

12. Domförhet i ärende om överflyttande av vårdnad

Enligt stadgande i 6 § andra stycket lagen om handläggning av domstolsärenden
skall vid avgörande av vissa i stadgandet omförmälda ärenden i
häradsrätt nämnd deltaga och i rådhusrätt tre lagfarna domare medverka.
Hit hör t. ex. ärenden om överflyttande av vårdnaden om barn. Icke sällan
har uppmärksammats, att dylika ärenden, i strid med nämnda domförhetsregel,
avgjorts av en domare ensam. I ett fall, där fråga var om ansökan
av barnavårdsnämnd att vårdnaden måtte överflyttas å särskilt förordnad
förmyndare (6 kap. 6 § föräldrabalken), behandlades ärendet enbart
som ett förmyndarärende och avgjordes av en tingsnotarie utan medverkan
av nämnd.

13. Anstånd med erläggande av arvsskatt

Enligt 55 § 3 mom. arvsskatteförordningen skall, där anstånd med erläggande
av skatt beviljas, inom utsatt tid till beskattningsmyndigheten avlämnas
till Kungl. Maj:t och kronan utfärdad skuldförbindelse å det belopp
anståndet avser jämte ränta ävensom — med vissa undantag — ställas
nöjaktig säkerhet. Fullgöres ej vad nu sagts anses anståndet förverkat.
I 6 mom. av samma paragraf stadgas, att underrätt, som mottagit skuldförbindelse,
har att omedelbart till länsstyrelsen överlämna densamma med
tillhörande säkerhet jämte protokollsutdrag, innefattande anståndsbeslutet;
å länsstyrelsen ankommer att vårda och bevaka skuldförbindelse och
säkerhet. Slutligen bör anmärkas, att i 2 mom. av nyssnämnda paragraf

113

bestämmelser meddelats om hur betalning skall erläggas vid anstånd. Där
stadgas att första inbetalningen skall erläggas inom sex veckor efter det
beslut om skattens fastställande meddelats. Andra inbetalningen skall ske
å årsdagen för nämnda beslut, och envar av de följande inbetalningarna å
motsvarande dag det år, varunder den förfaller till betalning. Å an ståndsbelopp
skall gäldas på visst sätt bestämd ränta. Jämlikt stadgande i 11 §
i den numera upphävda förordningen om kvarlåtenskapsskatt gällde ovannämnda
bestämmelser i arvsskatteförordningen i tillämpliga delar även i
fråga om anstånd med erläggande av kvarlåtenskapsskatt; vid sådant anstånd
måste dock säkerhet alltid ställas.

Förfarandet vid mottagande av skuldförbindelse och säkerhet, varom här
är fråga, är enligt vad jag vid inspektionerna inhämtat olika vid olika domstolar.
Vid vissa domstolar upprättas sålunda protokoll angående mottagandet
och godkännandet av handlingarna, vilket protokoll tillsammans
med handlingarna överlämnas till länsstyrelsen. I andra fall åter göres
om mottagandet av handlingarna anteckning å brädden till det angående
anståndsbeslutet upprättade protokollet, medan på vissa håll inga särskilda
åtgärder vidtagas utöver handlingarnas översändande till länsstyrelsen.
Anledningen till denna skiftande praxis i fråga om protokollföringen
torde ha sin grund däri att uttryckligt stadgande om skyldighet att föra
protokoll icke finnes. I 62 § första stycket första punkten arvsskatteförordningen
stadgas emellertid att underrätts beslut i skatteärende skall
upptagas i bouppteckningsprotokollet. Att bestämmelsen även avser
andra beslut än sådana som avse fastställande av skatt framgår av andra
punkten.

Den prövning av skuldförbindelse med tillhörande säkerhetshandlingar
— som otvivelaktigt åvilar domstolen — måste enligt min mening resultera
i ett beslut, varigenom handlingarna godtagas eller förklaras icke uppfylla
arvsskatteförordningens krav eller eljest icke stå i överensstämmelse
med de i anståndsbeslutet uppställda villkoren. Med hänsyn till att fråga
ofta är om betydande ekonomiska värden och till att bedömningen av
säkerheter stundom kan vara vansklig synes det mig erforderligt att beslutet
upptages i protokollet och bifogas de till länsstyrelsen översända
handlingarna. Genom ett sådant förfarande erhåller även länsstyrelsen
ett klart och otvetydigt besked om att domstolen godkänt handlingarna.
Dessutom visar erfarenheten att en skriftlig redovisning av vad vid granskningen
av handlingarna förekommit är ägnad att skärpa uppmärksamheten
vid densamma. Det torde härigenom bli lättare att undvika sådana förbiseenden
med avseende å skuldförbindelse och säkerhetshandlingar som
nu tämligen ofta förekomma.

Vad jag sålunda anfört om skyldighet att föra protokoll vid mottagande
och granskning av skuldförbindelse och säkerhetshandlingar samt om skyldighet
att överlämna utdrag ur protokollet till länsstyrelsen låter sig väl

8 — Justitieombudsmannens ämbetsberättclse till 19G0 års riksdag

114

förena med redan förefintliga bestämmelser. Under sådana förhållanden
och då jag utgår från att domstolarna skola finna det förordade förfaringssättet
ändamålsenligt och bäst ägnat att tillgodose samtliga berörda intressen,
har jag icke ansett påkallat att göra någon särskild framställning
om förtydligande bestämmelser i ämnet, helst som ärenden av detta slag
äro relativt fåtaliga.

14. Vissa ofta förekommande smärre fel vid handläggning av mål

och ärenden

Vid granskning av domar i tvistemål och slutbevis i mål om betalningsföreläggande
har jag sett, att firma ibland antecknats såsom part utan att
därvid angivits vem som var innehavare av firman. Jag har framhållit,
att det icke minst för verkställighet av dom eller slutbevis vore nödvändigt,
att dylik handling klart utvisade vilka rättssubjekt som vore parter.
Utgjorde firman handelsbolag, skulle detta förhållande angivas. Innehades
firman av fysisk person, vore denne part och skulle antecknas såsom sådan,
lämpligen med tillägg, varav framginge att han vore innehavare av firman
i fråga. För övrigt måste rätten redan från början av handläggningen av
ett mål göra klart för sig vilka parterna vore.

När i något mål yttrande eller sakkunnigutlåtande inkommer från myndighet
eller annan sakkunnig, böra parterna snarast möjligt underrättas.
Så torde ock i allmänhet ske i de vanliga rättegångsmålen. Vad angår jorddelningsmålen
har jag däremot haft anledning erinra om angelägenheten av
att tillfälle beredes sakägarna att i god tid före handläggningen inför ägodelningsrätten
taga del av exempelvis yttrande från överlantmätaren.

I 7 § kungörelsen den 10 juli 1947 om tillkännagivande av de allmänna
domstolarnas sammanträden samt om uppropslistor m. m. stadgas, att i
kallelse till förhandling vid domstol bör angivas den tid på dagen, då inställelsen
skall äga rum. Kan viss tid för inställelsen ej med säkerhet beräknas,
må i stället angivas visst klockslag, före vilket förhandlingen ej
kommer att företagas. Vid en häradsrätt, där tingen enligt uppgift av
häradshövdingen i regel voro slut vid 13-tiden, brukade klockslagen för
inställelserna i de särskilda målen icke anges i kallelserna. Med anledning
härav påpekades för häradshövdingen, att det — icke minst för undvikande
av onödiga rättegångskostnader — vore av vikt att angivna stadgande
efterföljdes.

I ett och annat fall har iakttagits, att domstol i tredskodom utdömt
6 % ränta, oaktat bestämd förfallotid för kapitalfordringen icke var angiven
och käranden således jämlikt 9 kap. 10 § HB icke ägde göra anspråk
på högre ränta än efter 5 % från delgivningsdagen. Vidare har uppmärksammats,
att 5 % ränta utdömts tredskovis från tidigare dag än delgiv -

115

ningsdagen. I dessa fall har påpekats, att ränteyrkandena i vad de avsågo
mera än 5 % från delgivningsdagen jämlikt stadgande i 44 kap. 8 § andra
stycket andra punkten RB skolat ogillas såsom icke lagligen grundade.

Särskilda regler om fördelning av böter m. m. återfinnas fortfarande i en
del författningar, t. ex. jaktlagen (36 § 1 mom.) och jaktstadgan (36 §

1 mom.) samt näringsfrihetsförordningen (§ 23). Dessa bestämmelser förbises
icke sällan, och jag har därför velat i detta sammanhang erinra om
ifrågavarande särskilda bötesfördelningsregler.

Det förekommer ganska ofta att domstolarna försumma att avsända
uppgift till kontrollstyrelsen, när tilltalad fällts till ansvar för t. ex. misshandel
eller våldsamt motstånd, oaktat gärningen begåtts under påverkan
av starka drycker. Uppgiftsskyldighet i sådant hänseende finnes stadgad
i kungörelse den 17 juni 1955.

Vidare har jag ganska ofta haft anledning erinra om vikten av att
domar, som jämlikt 80 § 2 mom. vägtrafikkungörelsen skola tillställas
körkortsregistret, översändas utan dröjsmål.

Allmän åklagare yrkade vid en häradsrätt ansvar å en lantbrevbärare
för grov förskingring av postmedel jämte åsidosättande av tjänsteplikt. I
yttrande över åtalet framhöll generalpoststyrelsen på anförda skäl, att den
tilltalade borde jämlikt 25 kap. 7 § strafflagen dömas till avsättning från
sin befattning som lantbrevbärare. I enlighet härmed yrkade åklagaren
avsättning. Genom dom den 6 mars 1958 dömde häradsrätten som fann
särskilda, i domen icke närmare angivna skäl föranleda till att den tilltalade
bibehölles i tjänsten — denne för grov förskingring i förening med
åsidosättande av tjänsteplikt till straffarbete tre månader, villkorlig dom,
och till suspension för en tid av fyra månader. Enligt min mening borde
de särskilda skäl, som förelågo mot avsättning, ha angivits i domen (jfr
1950 års ämbetsberättelse s. 229).

I en del fall har iakttagits, att god man förordnats för allmänna arvsfonden
även då den avlidne upprättat testamente. Jag har därvid erinrat
om att, när arvsfondens rätt till arv vore utesluten genom testamente, god
man i regel ej borde förordnas med mindre anledning till klander mot testamentet
förelåge (se 1958 års ämbetsberättelse s. 259 o. f. och där gjorda
litteraturhänvisningar).

Vad angår adoption särenden har på förekommen anledning erinrats om
att, enligt stadgande i 20 kap. 6 § andra stycket föräldrabalken, fader
eller moder, vars samtycke till adoptionen ej erfordras (jfr 4 kap. 5 § andra
stycket), ändock skall höras i saken, där det kan ske.

I en jämlikt 17 § lagen om avstyckat eller avsöndrat områdes befriande
från ansvar för inteckning i stamfastighet utfärdad kungörelse hade icke
angivits, vilken stamfastighet som besvärades av de inteckningar för vilka
yrkats befrielse från ansvar. I anledning härav framhöll jag för vederbörande
inskrivningsdomare, att det med hänsyn till syftet med en dylik

116

kungörelse — att underrätta inteckningshavare om den sökta åtgärden —
låge i sakens natur att i kungörelsen måste lämnas uppgift om stamfastigheten.

I fråga om inskrivningsärenden har befunnits, att ett stort antal inskrivningsdomare
icke brukat upptaga dylika ärenden i dagboken efter
hand som de inkommit. Med anledning härav har erinrats om stadgandet
därom i 2 § kungörelsen den 18 november 1932 angående dagbok över
inskrivningsärenden.

Allmän underrätt, som av annan domstol utsetts till övervakningsdomstol
för villkorligt dömd eller till vilken tillsynen å övervakningen flyttats
av övervakningsdomstolen, brukar ibland, enligt vad som iakttagits
vid inspektionerna, i varje sådant fall lägga upp ett särskilt ärende och i
detta meddela beslut, varigenom den förklarar sig mottaga tillsynen. Jag
har påpekat att dylika beslut sakna självständig betydelse och att mottagandet
av tillsynen i och för sig icke motiverar uppläggande av ett
ärende i ärendeförteckningen. När övervakare skall förordnas eller annan
åtgärd av icke enbart expeditionell art kommer i fråga, skall dock ärende
uppläggas.

I ett ärende rörande åtgärd enligt 8 § lagen om villkorlig dom uppmärksammades,
att en häradsrätt — jämte det häradsrätten tilldelat en villkorligt
dömd person varning — förordnat, att han skulle ställa sig till
efterrättelse de föreskrifter som kunde komma att meddelas av vederbörande
nykterhetsnämnd. Jag framhöll, att rätten icke ägt att generellt
överlåta åt nykterhetsnämnden att meddela föreskrifter rörande den dömde,
samt hänvisade till de närmare uttalandena i frågan i 1956 års ämbetsberättelse
s. 215—217.

På sina håll förekommer det ibland, att sådana berättelser som avses i
55 och 56 §§ konkurslagen ingivas till konkursdomaren alltför sent eller
icke alls inkomma. När sådana iakttagelser gjorts vid inspektionerna, har
jag brukat framhålla att det vore nödvändigt att konkursdomaren tillsåge,
att förvaltare i konkurs behörigen fullgjorde sin skyldighet att avgiva
föreskrivna berättelser. Därest förvaltare icke med lämpor kunde förmås
därtill, kunde konkursdomaren, såsom en sista utväg, med stöd av 80 §
konkurslagen skilja honom från hans uppdrag.

Åklagarväsendet

15. Om skyldighet att angiva skäl för nedläggande av åtal

I 20 kap. 9 § RB stadgas att, om allmänt åtal nedlägges på den grund
att tillräckliga skäl att den misstänkte är skyldig till brottet ej föreligga,
målsäganden äger övertaga åtalet. Gör ej målsäganden det, skall, om den

117

tilltalade så yrkar, frikännande dom meddelas. Såväl målsägandens rätt
att övertaga åtalet som den tilltalades möjlighet att utverka frikännande
dom är sålunda beroende av anledningen till att åtalet nedlägges. Såsom
påpekas i den av Gärde m. fl. utgivna kommentaren till RB (s. 249) måste
därför åklagaren uppgiva av vilken anledning han nedlägger åtalet. Sker
nedläggandet i skrift till rätten, bör grunden för åtgärden således anges i
skriften.

Om vad nu sagts har i förekommande fall erinrats vid inspektionerna.

16. Om jämkning av dagsbot

Vid granskning av strafförelägganden har hos många åklagare iakttagits
en tendens att jämka dagsbotens storlek även i fall, där förseelsen knappast
kunnat betecknas såsom ringa (jfr 2 kap. 8 § SL). Jämkning har
sålunda skett t. ex. för personer vilka färdats mot rött ljus vid järnvägsövergång
eller tillåtit någon, som icke hade körkort, att föra körkortspliktigt
fordon. I ett fall jämkades dagsboten för en åkeriägare, som låtit
en anställd under ett par månader föra bil i yrkesmässig trafik, oaktat
åkeriägaren kände till att föraren ej hade trafikkort. Jag har vid inspektionerna
framhållit, att jämkning icke syntes ha bort ske i de angivna
fallen och att man överhuvudtaget borde undvika att jämka såvida icke
förseelsen klart framstode såsom ringa. I de undantagsfall, där jämkning
sker, bör det uttryckligen angivas i strafföreläggandet, att dagsboten
jämkats.

17. Lokala trafikföreskrifter, fastställda med stöd av 1868 års
ordningsstadga, ha upphört att gälla

I samband med införandet av 1951 års vägtrafikförordning gjordes viss
ändring i 1868 års ordningsstadga för rikets städer. Härigenom borttogos
(se SFS 652/1951) ur ordningsstadgan de bestämmelser av omedelbart
trafikreglerande natur, vilka tidigare funnits i denna. Till följd härav ha
de trafikföreskrifter, som tidigare lokalt meddelats med stöd av ordningsstadgan,
upphört att gälla (se vidare 1957 års ämbetsberättelse s. 331
o. f.). Sådana trafikföreskrifter skola numera utfärdas i den ordning som
anges i 61 § vägtrafikförordningen.

Jag har vid ett flertal tillfällen iakttagit att dylika äldre, lokala trafikföreskrifter
lagts till grund för strafförelägganden. Vid inspektion av en
stadsfiskal uppmärksammades sålunda, att denne utfärdat ett strafföreläggande
som avsåg det förhållandet att en person cyklat på en gångbana.
I strafföreläggandet åberopades visst stadgande i ordningsföreskrifter för
vederbörande stad, vilka fastställts av länsstyrelsen år 1933 med stöd av

118

1868 års ordningsstadga. Den sålunda åberopade lokala trafikföreskriften
hade i enlighet med det ovan sagda upphört att gälla, varför jag anmärkte
att strafföreläggandet icke kunnat grundas å föreskriften i fråga. Däremot
syntes gärningen ha innefattat förseelse mot 44 § första stycket jämfört
med 67 § andra stycket vägtrafikförordningen, vilka stadganden sålunda
i stället bort åberopas i strafföreläggandet.

18. Tillämpningen av 23 kap. 18 § RB

Vid granskning av brottmålsakter har det i vissa fall uppmärksammats,
att upplysning saknades i förundersökningsprotokollet om att den misstänkte
och hans försvarare, innan åtal beslutats, jämlikt 23 kap. 18 § RB
erhållit tillfälle att taga del av vad vid förundersökningen förekommit.
Vid närmare undersökning har det i regel visat sig att sådan delgivning
ägt rum men att anteckning därom av förbiseende icke skett i förundersökningsprotokollet
(jfr 20 § andra stycket förundersökningskungörelsen,
enligt vilket stadgande dylik anteckning skall ske, varvid tillika skall anges
huruvida den misstänkte och försvararen påfordrat ytterligare utredning
eller eljest velat anföra något).

19. Saköreslängd

Vid genomgång av saköreslängder har på förekommen anledning påpekats
att, om bötesstraff med tillämpning av 4 kap. 1 § strafflagen ålagts gemensamt
för flera förseelser, detta skall anmärkas i saköreslängden (jfr 1949
års berättelse s. 248) samt att utdömd radiolicensavgift indrives genom
telestyrelsens försorg och därför icke skall antecknas i saköreslängd (jfr
1950 års berättelse s. 235). Vidare har i vissa fall anmärkts, att föreskriven
bötesfördelning icke skett i saköreslängden (se t. ex. 36 § 1 mom. jaktlagen,
36 § 1 mom. jaktstadgan och § 23 näringsfrihetsförordningen).

Exekutionsväsendet

20. Handräckning för återtagande av avbetalningsgods

I 1957 års ämbetsberättelse (s. 258 o. f.) har jag redogjort för ett ärende,
som gällde innebörden av stadgandet i 10 § första stycket 2) lagen om avbetalningsköp,
där såsom villkor för att säljaren skall kunna erhålla handräckning
för godsets återtagande föreskrives, att köpehandlingen upptager
det pris, till vilket säljaren skulle varit villig att sälja godset mot kontant
betalning.

Frågor om tillämpningen av berörda stadgande ha därefter varit före -

119

mål för min prövning i ett antal fall, för vilka redogörelse skall lämnas
nedan under 1)—3).

1) Ett av dessa fall gällde återtagning av böcker, vilka sålts av ett bokförlag
enligt tre särskilda kontrakt till en och samme köpare. Varorna voro
i de tre kontrakten förtecknade i tre, fem respektive två poster. För varje
post fanns angivet ett pris. Nedanför det utrymme å kontrakten, varest
dessa poster och priser voro angivna, fanns en rad, som inleddes med den
tryckta texten »Avbetalningstillägg:». Å denna rad var draget ett streck,
och något belopp fanns icke upptaget a raden. I fråga om sättet för angivandet
av priserna förelåg sålunda identitet mellan förevarande fall
och det fall som redovisats i 1957 års berättelse och som gällde köp av
en päls.

Vederbörande utmätningsman (förste stadsfogden i Stockholm) avvisade
förlagets ansökning om handräckning för återtagande av böckerna och
åberopade därvid att uppgift saknades i kontrakten om kontantprisen.
ÖÄ fann efter besvär av säljaren ej skäl att göra ändring i utmätningsmannens
beslut.

I en hit inkommen klagoskrift anförde förlaget bl. a, följande:

Förlaget såge närmast som sin uppgift att framhålla de skiljaktiga moment,
som förelåge i det av JO i 1957 års berättelse behandlade ärendet och det nu
aktuella ärendet. Villkoret att köpehandlingen skulle uppta det pris, till valket
säljaren skulle varit villig att sälja godset mot kontant betalning, hade,
som framhållits under förarbetena, en dubbel funktion. Det hade till sytte
att för köparen klargöra hur mycket han måste betala i pristillagg tor att
erhålla kredit Detta syfte hade en social innebörd i överensstämmelse med
avbetalningslagens anda. Genom att vid avbetalningsförsäljnmg av bocker
kontantpriset vore detsamma som avbetalnmgspnset saknade detta sytte
relevans. Köparen måste nämligen icke betala något tillägg för att erhalla
kredit och skyddsbestämmelsens syfte vore sålunda de facto tillgodosett.
Att avbetalningstillägg ej förekomme hade i det aktuella ärendet pavisats
oenom ett till överexekutor ingivet intyg och kunde för övrigt konstateras
Senom kontroll av priset på samma bokverk i den allmänna bokhandeIn.
— Vidare hade uppgiften om kontantpriset enligt förarbetena betydelse
som »rund för föreskriven reduktion av icke förfallna poster av köpesumman
Då uppgiften om kontantpriset kunde erhållas från den allmänna
bokhandeln eller ofta vore tryckt på böckerna, tillgodosåges aven detta
syfte med villkoret. Förlaget ansåge sig sålunda ha konstaterat, att enligt
förarbetena eftersträvade syften tillgodosetts i det aktuella fallet.

I avgivet yttrande över klagomålen anförde ÖÄ följande.

Vad angår frågan om handräckning för återtagande av böckerna vill ämbetet
erinra om att — med utgångspunkt från förhallandena just inom bokhandeln
— i det tidigare ärendet diskuterades, huruvida bedömandet av
handräckningsfrågan rönte inverkan av att det vore regel inom den bransch
säljaren representerade att avbetalningspriset vore detsamma som kontantpriset.
ÖÄ kan instämma i den därstädes av JO uttalade uppfattningen
alt den avgöranden faktorn därvidlag är hur köparen uppfattat saken.

120

. Pen o0mständigheten att priserna å de bokverk som utgivas av förlaget
ej äro åsatta. någon förhöjning vid försäljning mot avbetalning kan därför
icke ensam tdlmätas betydelse. Däremot bör hänsyn tagas till nämnda omständighet,
om med densamma är förenat något förhållande, på grund av
det måste antagas ha statt klart för köparen att något avbetalningstillägg
icke tillämpades.

Om å bokverket priset finnes i tryck angivet, kan det ifrågasättas, att
utmätningsmannen bör ha rätt att göra två antaganden, nämligen dels att
sälj arens agent före köpslutet lämnat ett exemplar av bokverket i köparens
hand för påseende, dels ock att köparen därvid lagt märke till prisuppgiften
och pa sa sätt fatt avbetalningsaffärens innebörd i förevarande hänseende
klar för sig. Enligt vad ämbetet inhämtat finnes icke prisuppgift i
nagot av de bokverk, varom i förevarande fall är fråga. I fråga om fyra
av bokverken finnas emellertid lösa omslag med prisuppgift; då det ligger
nära till hands att avlägsna omslagen, när de bli slitna, kan man uppenbarligen
ej utga från att de provexemplar som förevisas köparen äro försedda
med omslag.

förhållande, till vilket hänsyn kan böra tagas, är om bokhandelsbranschens
praxis att ej debitera avbetalningstillägg är så allmänt
kand att en genomsmttsköpare kan antagas känna till detta förhållande.
till denna fragas besvarande kan ämbetet endast lämna det bidraget att,
innan frågan om tillämpning av 10 § lagen om avbetalningsköp under 1956
blev aktuell inom ämbetet, ingen av de i ärendets handläggning deltagande
befattningshavarna kände till huruvida avbetalningspriset för böcker överensstämde
med kontantpriset eller ej.

Under hänvisning till att uppgiften om kontantpriset också har betydelse
som grund för föreskriven reduktion av icke förfallna poster av köpesumman
framhåller förlaget att uppgift om kontantpriset kan erhållas från den
allmänna bokhandeln. Påpekandet torde vara riktigt, och ämbetet föreställer
sig, att bokhandeln erbjuder utmätningsmannen väsentligt säkrare
möjligheter än andra branscher att få reda på kontantpriset. För handräcknmgsfrågan
får denna omständighet emellertid betydelse endast under förutsättning
att förhallandena inom bokhandeln äro särpräglade även i fråga
om köparens kännedom om relationen mellan kontantpris och avbetalningspris.

Vid prövningen av klagomålen fann jag — under hänvisning till mina
uttalanden beträffande det i 1957 års ämbetsberättelse redovisade fallet
och med förklaring att jag i allt väsentligt anslöte mig till ÖÄ:s ovan återgivna
synpunkter — klagomålen icke kunna föranleda någon min vidare
åtgärd.

2) Ett annat fall rörde återtagning av ett dragspel. I fråga om priset
och avbetalningsvillkoren innehöll kontraktet i detta fall följande.

»1 st dragspel Castello/383460
Erlagt i hyra ...............

755: —
75: —

680: —
.......... 63: —

Summa Kr. 743: —

10% avb-tillägg på 630: —

121

varav Kr--— erlägges vid varans mottagande och resterande medelst

avbetalningar å Kr 25:— varje påföljande månad till dess hela beloppet
erlagts. Första mån. betalas 50: — kr.»

Leverans skedde den 10 januari 1956.

Även i detta fall vägrade utmätningsmannen — en landsfiskal — handräckning
under motivering att kontantpriset icke framginge av kontraktet.
Av säljaren anförda besvär lämnades av länsstyrelsen utan bifall.

Säljaren anförde klagomål härstädes.

I avgivet yttrande över klagomålen anförde länsstyrelsen följande.

Ifrågavarande avbetalningskontrakt lämnar ovisst, huruvida däri upptaget
hyresbelopp om 75 kronor skall anses som en del av köpeskillingen
för dragspelet eller icke. Anses hyresbeloppet som en del av köpeskillingen,
blir kontantpriset enligt kontraktet 755 kronor, medan kontantpriset i andra
fallet blir 680 kronor. I skrivelse den 8 augusti 1958 i besvärsmålet har säljaren
härutinnan framhållit, att varans kontantpris enligt kontraktet vore
755 kronor men att om betalning erlagts vid köpet det blivit 680 kronor
att betala.

Villkoret om kontantpris i 10 § andra stycket 2) avbetalningslagen har
som framgår av förarbetena till lagbestämmelsen en dubbel funktion. Det
har för det första till syfte att för köparen klargöra, hur mycket han måste
betala i pristillägg för att erhålla kredit. Säljarens uppgift om kontantpriset
skall vidare enligt 4 § andra stycket avbetalningslagen läggas till grund för
den enligt punkt 2) i 4 § första stycket föreskrivna reduktionen av icke förfallna
poster, såvida det ej kan antagas att godset kunde ha köpts till lägre
pris.

Oaktat tveksamheten vad som i detta fall skall anses som varans kontantpris,
framgår visserligen på annat sätt av kontraktet att avbetalningstillägget
är 63 kronor. Kontantprisets andra funktion uppfylles däremot
icke, eftersom man ej av kontraktet kan sluta sig till huruvida till grund för
angiven reduktion av icke förfallna poster skall läggas 755 kronor eller
680 kronor.

Vid ärendets avgörande gjorde jag följande uttalanden.

I kontraktet är tydligt angivet, att det avbetalningstillägg som säljaren
betingade sig utgjorde 63 kronor. Det måste vidare enligt min mening ha
framstått såsom klart, att det i kontraktet angivna beloppet 75 kronor
gottskrives köparen i avräkning å köpeskillingen för dragspelet. Vid angivna
förhållanden anser jag för min del framgå, att kontantpriset för dragspelet
enligt kontraktet var 755 kronor. Enligt min mening har således
den i 10 § första stycket 2) lagen om avbetalningsköp stadgade förutsättningen
för handräckning i detta fall varit för handen.

Med hänsyn till det sätt, varpå kontraktet avfattats, kunna landsfiskalen
och länsstyrelsen emellertid icke anses ha saknat skäl för sin uppfattning,
att det icke av kontraktet med tillräcklig tydlighet framginge vilket
belopp som skulle läggas till grund för reduktion av icke förfallna poster.
Den av landsfiskalen och länsstyrelsen gjorda bedömningen i angivna hänseende
kan därför icke läggas vederbörande befattningshavare till last såsom
tjänstefel.

122

3) Ett tredje fall — som jag uppmärksammat vid inspektion av en
överexekutor — gällde återtagning av en radioapparat. Beträffande priset
för denna innehöll avtalet följande:

»Pris kr. 280 —

I handpenning betalas kontant 60 —

Avgår: kr. 60 —
Restbelopp kr. 220 —

I avbetalningstillägg tillkommer ........................ » 22 —

Summa kr. 242 —»

Sistnämnda belopp skulle erläggas genom avbetalningar i närmare angiven
ordning.

Även i detta fall avslog utmätningsmannen — en stadsfogde — handräckningsansökningen,
varvid såsom motivering anfördes, att det pris, till
vilket säljaren skulle ha varit villig att sälja godset mot kontant betalning,
ej funnes angivet i kontraktet. Av sökanden anförda besvär lämnades
av överexekutor utan bifall.

Jag framhöll, att det enligt min mening — med hänsyn till det sätt på
vilket priset angivits i kontraktet — i detta fall knappast funnits anledning
till annat bedömande än att kontantpriset vore 280 kronor och att
köparen måste ha uppfattat saken på detta sätt (jfr ämbetsberättelsen
1957 s. 258 o. f., särskilt ÖÄ:s uttalande överst å s. 262). Enär emellertid
stadsfogdens och överexekutors bedömning därutinnan icke syntes innefatta
tjänstefel, lät jag bero vid vad som förekommit.

21. Tillämpningen av 13 § lagen om fri rättegång

Under erinran om innehållet i 13 § lagen om fri rättegång meddelade
en häradsrätt i skrivelse till vederbörande utmätningsman, att en kvinna
åtnjutit fri rättegång i mål vid häradsrätten mellan henne och hennes man
angående äktenskapsskillnad samt att i domen i målet, vilken meddelats
den 7 juni 1955, mannen icke förpliktats att återgälda statsverket dess
kostnader i anledning av den fria rättegången, vilka kostnader uppginge
till 356 kronor 10 öre, och att hustrun »icke befriats från sådan skyldighet».

Den 6 december 1956 företog en t. f. polisman utmätning av hustrun
tillkommande överskjutande skatt för år 1956, 276 kronor, för uttagande
av den i domen den 7 juni 1955 angivna kostnaden för hustruns fria
rättegång.

Hustrun anförde besvär hos överexekutor över utmätningen. Genom
utslag den 24 april 1957 beslöt överexekutor — enär utmätningen verkställts
i hustruns frånvaro utan att sådan underrättelse, varom stadgades

123

i 59 och 60 §§ utsökningslagen, blivit henne meddelad — undanröja utmätningen.

Jag anmärkte vid granskning av målet, att i 13 § lagen om fri rättegång
avsett förpliktande för part som åtnjutit fri rättegång att ersätta statsverket
kostnaden för den fria rättegången skulle meddelas av domstol efter
det talan därom väckts i den ordning som angåves i lagrummet. Utmätning
för sådan kostnad kunde ske endast såvida domstol ålagt dylik ersättningsskyldighet.
Då så icke skett i detta fall, hade laga förutsättning saknats för
den verkställda utmätningen.

Med anledning av att i häradsrättens underrättelse till utmätningsmannen
angivits, att hustrun icke befriats från skyldighet att återgälda statsverket
dess kostnader för den hustrun beviljade fria rättegången, uppgav
vederbörande häradshövding i avgivet yttrande att häradsrätten numera
övergått till att begagna sig av en annan formulering, varigenom varje möjlighet
till missförstånd av det slag som i detta fall förekommit för framtiden
vore utesluten.

22. Tillämpningen av 192 § UL

I ett vid en länsstyrelse anhängiggjort mål om avhysning — vilket jag
uppmärksammade vid en inspektion — anförde hyresvärden såsom grund
för vräkningsansökningen, att hyresgästen resterade för hyra och lysekostnader.
Varken beloppet därav eller den tid till vilken detta hänförde sig
angavs i ansökningen. Denna kommunicerades med hyresgästen, som emellertid
icke inkom med förklaring.

Genom utslag den 2 oktober 1957 biföll länsstyrelsen ansökningen med
den motiveringen, att hyresgästen genom sin underlåtenhet att avge förklaring
finge anses ha lämnat obestritt, att han resterade för hyra för lägenheten,
och icke heller såvitt visats inom tolv söckendagar från delgivningen
av ansökningen fullgjort vad enligt 3 kap. 34 § nyttjanderättslagen erfordrades
för hyresrättens återvinnande samt att det på grund därav måste
anses uppenbart att hyresgästen förverkat hyresrätten.

Jag lät till det vid inspektionen förda protokollet anteckna följande.

I 3 kap. 32 § andra stycket nyttjanderättslagen stadgades att, därest i fall
av bl. a. dröjsmål med hyresbetalning vad som lades hyresgäst till last funnes
vara av ringa betydelse, hyresgästen icke linge skiljas från lägenheten.
För prövning enligt nämnda stadgande — och för att överexekutor i anslutning
därtill skulle, på sätt i 192 § UL förutsattes, kunna bedöma, huruvida
det vore uppenbart, att hyresrätten förverkats — syntes det vara nödvändigt,
att i avhysningsmål utredning förebragtes angående beloppet av
förfallen hyra och den tid varå denna belöpte.

T avgivet yttrande anförde länsstyrelsen följande.

Av handlingarna i målet framgår, att hyresgästen vederbörligen delgivits
ansökningen, men icke avgivit förklaring. Länsstyrelsen har därför ansett

124

det obestritt, att hyresgästen såsom hyresvärden påstått icke betalat förfallen
hyra. Genom sin underlåtenhet att avgiva förklaring får enligt länsstyrelsens
mening hyresgästen också anses ha lämnat obestritt, att i målet
förelegat någon omständighet, som trots dröjsmålet med hyresbetalningen
utgjort hinder för hans skiljande från lägenheten.

För att ett kontraktsbrott skall kunna medföra avhysning skall det enligt
192 § UL vara uppenbart, att hyresrätten är förverkad. Om en underlåten
förklaring i ett avhysningsmål om förverkande under alla omständigheter
må grunda rätt till antagande, att förverkandet är uppenbart, kan
mahända synas tveksamt. Till stöd för den i målet uttalade uppfattningen
vill länsstyrelsen dock åberopa vad professorn Å. Hassler i sitt arbete
Utsökningsrätt anfört. Han uttalar där (s. 355 o. f.) bl. a, att kravet på att
förverkandet skall vara uppenbart synes innebära, att de omständigheter,
som medföra förverkande, skola vara till fullo utredda, där de ej av svaranden
lämnats obestridda.

Rörande de faktiska omständigheterna i förevarande mål har länsstyrelsen
från hyresvärden inhämtat, att hyresgästen inflyttat i lägenheten den
1 april 1957, att den överenskomna hyran för lägenheten utgjort 75 kronor
(möjligen 80 kronor) för månad, att hyresgästen betalade hyran till och med
juli månad men icke för augusti månad och att ansökningen föranleddes
härav, att hyresgästen icke heller betalade hyran för september och oktober
månader samt att hyresgästen frivilligt avflyttade från lägenheten sedan
ansökningen om avhysning beviljats.

Vid ärendets avgörande gjorde jag följande uttalanden.

Enligt motiven till ifrågavarande stadgande i 192 § UL (se NJA II 1908
nr 5 s. 233) får vräkning på grund av hyresrättens förverkande icke komma
till användning i andra än alldeles otvivelaktiga fall. Vidare uttalades i motiven,
att överexekutors prövning skulle omfatta alla de omständigheter,
vilka enligt de i 3 kap. 23 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom innefattade
bestämmelser vore på frågan inverkande. Sistnämnda lagrum —
som innehöll regler om förverkandeanledningarna jämte föreskrift att hyresgästen
icke finge skiljas från lägenheten, om vad som lades honom till last
funnes vara av ringa betydenhet — motsvaras numera av 32 § samma
kapitel.

I överensstämmelse med det anförda har överexekutor att bedöma, huruvida
vad som lägges hyresgästen till last är av mera än ringa betydenhet
samt överhuvudtaget huruvida på sätt förutsättes i 192 § UL det är uppenbart,
att hyresrätten är förverkad. Underlåter hyresgästen att inkomma
med förklaring, finnes intet annat material för denna bedömning än hyresvärdens
uppgifter. Härvidlag torde böra gälla, att av hyresvärden åberopade
faktiska omständigheter godtagas såsom varande obestridda. Däremot
torde överexekutor även i det fall, där bestridande icke föreligger,
ha att ex officio pröva huruvida av hyresvärden anförda fakta ha den rättsliga
betydelse att det bör anses uppenbart, att hyresrätten blivit förverkad
(jfr Nilsson-Stjernquist: Om handräckningsutslag s. 134 och 153 o. f. samt
Hassler: Utsökningsrätt s. 355, bl. a. not 91).

För att en dylik prövning skall kunna ske torde, såsom jag i inspektionsprotokollet
uttalat, i fall av nu förevarande art utredning erfordras angående
beloppet av förfallen hyra och den tid varå denna belöper. Saknas
uppgifter härom i ansökningen om vräkning, bör överexekutor därför an -

125

moda sökanden att, innan ärendet utställes till förklaring av hyresgästen,
komplettera ansökningen därutinnan. Enligt vad jag inhämtat tillämpas
detta förfarande av ÖÄ och andra överexekutorer.

I nu förevarande mål, där ansökningen om vräkning icke innehöll någon
uppgift om vilken hyra som var förfallen till betalning, har länsstyrelsen
ansett sig kunna, på grund av att hyresgästen icke inkom med förklaring,
konstatera att det vore uppenbart att hyresrätten förverkats. På sätt framgår
av det ovan anförda kan jag icke dela länsstyrelsens ståndpunkt härutinnan.

Enär emellertid länsstyrelsens ståndpunkt i målet icke kunde anses innefatta
tjänstefel samt de av länsstyrelsen efter inspektionen från hyresvärden
inhämtade upplysningarna syntes ge vid handen, att skäl för avhysningen
faktiskt förelågo, lät jag bero vid mina ovan gjorda uttalanden.

23. Om innehållet av borgensförbindelse i avhysningsmål

I ett annat fall, där en länsstyrelse bifallit ansökan om avhysning jämlikt
192 § UL, uppmärksammades, att av sökanden i målet ingiven borgensförbindelse
var ofullständig. Enligt förbindelsen gingo två personer i borgen
för gäldande av den kostnad och skada, som kunde tillskyndas hyresgästen
och hans familj i följd av att han på grund av överexekutors utslag
bleve från den förhyrda lägenheten vräkt innan utslaget vunnit laga kraft.

Jag anmärkte, att enligt 194 § UL säkerhet skolat ställas för den skada,
som genom avhysningen kunde tillskyndas hyresgästen, oavsett om avhysning
ägde rum innan utslaget vunnit laga kraft eller därefter.

Fångvården

24. Dröjsmål med överförande av straffriförklarade från
sinnessjukavdelning vid fångvården till sinnessjukhus

I 47 § 3. sinnessjuklagen stadgas, att om någon, som förvaras å sinnessjukavdelning
vid fångvården, genom lagakraftägande utslag förklarats på
grund av sin sinnesbeskaffenhet från ansvar fri, skall han för vård förbliva
vid nämnda avdelning, intill dess plats å något statens sinnessjukhus kan
beredas honom.

På grund av platsbristen å sinnessjukhusen har, såsom framhållits i min
ämbetsberättelse till 1958 års riksdag (s. 151), svårighet förekommit att
inom rimlig tid dit överföra de straffriförklarade, vilka sålunda under
väntetiden måste kvarbli å fångvårdens sinnessjukavdelningar. Klagomål
ha även under de senaste båda åren anförts av sådana personer över dröjs -

126

mål med överföringen. Enligt uppgifter, som inhämtats från fångvårdsstyrelsen,
uppgick antalet expektanter den 1 september 1958 till 42, av
vilka dock en del beräknades komma att försöksutskrivas direkt från sinnessjukavdelningarna.
Motsvarande antal utgjorde 26 den 1 september
1959 och 36 den 1 november 1959.1 ett stort antal fall har väntetiden varit
avsevärd. För att närmare belysa förhållandena kan nämnas, att under
första halvåret 1959 cirka 100 personer straffriförklarades; väntetiden utgjorde
för några mer än 4 månader, för omkring 10 mellan 3 och 4 månader,
för ungefär samma antal mellan 2 och 3 månader samt för omkring 30
mellan 1 och 2 månader, allt räknat från vadetidens utgång.

Ur skilda synpunkter är det angeläget, att straffriförklarad snarast möjligt
överföres från sinnessjukavdelning vid fångvården till sinnessjukhus.
Dröjsmål härutinnan är förenat med olägenheter. Sålunda kunna en del av
avdelningarna i fråga icke bereda samma vård som sinnessjukhusen; ej
heller kan sysselsättnings- och arbetsterapi bedrivas på samma sätt som vid
sinnessjukhusen. Vid fångvårdens sinnessjukavdelningar är verksamheten
icke i nämnvärd grad inriktad på att, så snart omständigheterna medgiva
det, bereda den straffriförklarade arbete utom sjukhuset i förening med
frigång. Av dessa skäl föreligger viss risk för att utskrivningen av den intagne
fördröjes. Ur ekonomisk synpunkt är att märka att den straffriförklarade,
så länge han är intagen å fångvårdens sinnessjukavdelning, icke
kan komma i åtnjutande av sjukpenning (jfr s. 357). Den intagne saknar
vidare möjlighet att vända sig till lokal utskrivningsnämnd. Eftersom överinspektören
för sinnessjukvården icke har någon befattning med fångvårdens
sinnessjuka, kan den som är intagen å sinnessjukavdelning ej heller
vända sig till denne. Den intagne kan få vistas på längre avstånd från hemorten
än som skulle varit fallet om han överförts till sinnessjukhus. Detta
kan vara ägnat att försvåra kontakten med de anhöriga. Å sinnessjukavdelning
får den intagne ej utan särskilda skäl skaffa sig underhåll och bekvämlighet
utöver vad å avdelningen bestås. Även när det gäller möjligheten
att erhålla permission anses den, som kvarhålles å sinnessjukavdelning,
ofta befinna sig i ett sämre läge än om han överförts till sinnessjukhus.
Givetvis innebär väntetiden i många fall betydande psykiska påfrestningar
för den intagne.

II. Redogörelse för ärenden av förvaltningsrättslig
beskaffenhet

A. Åtal och diciplinär åtgärd

127

1. Obehörig tvångsförflyttning av zigenarsällskap från
bad- och campingplats

I en i tidningen Dala-Demokraten för den 1 juni 1956 intagen artikel
med rubrik »Polis mot zigenare i Ludvika» lämnades vissa uppgifter rörande
en föregående dag av polisen i Ludvika verkställd förflyttning av ett zigenarsällskap
om elva personer, som slagit läger vid en badplats i staden,
kallad Hillängsbadet. Enligt artikeln hade polisen, efter hänvändelse av
kommunalborgmästaren, låtit mot sällskapets vilja bryta lägret och i bilar
transportera sällskapet och dess tillhörigheter till plats i annan kommun,
där avlastning skett utan att tillstånd till lägerslagning på denna plats
inhämtats. Åtgärden hade beslutats av t. f. landsfiskalen Jan-Åke Bodin.

I en den 16 juni 1956 hit inkommen skrift hemställde 1954 års zigenarutredning,
under hänvisning till berörda tidningsartikel, om prövning av
frågan huruvida polismyndigheten vid det ifrågavarande tillfället förfarit
lagenligt eller eljest därvid ådagalagt tillbörlig hänsyn och omdöme.

Sedan i anledning härav landsfogden i Kopparbergs län anmodats att
efter vederbörlig utredning avgiva yttrande i saken, inkom t. f. landsfogden
G. Delleryd med begärt yttrande, därvid fogades en av statspolisen verkställd
utredning, innefattande bl. a. förhör med ett flertal personer ävensom
skriftliga yttranden av Bodin.

I ärendet avgåvos därefter påminnelser av zigenarutredningen samt yttrande
av kommunal borgmästaren i Ludvika T. Fröberg, varjämte länsstyrelsen
i Kopparbergs län inkom med utlåtande och Bodin med slutligt
yttrande.

Av handlingarna inhämtas följande.

Det s. k. Hillängsbadet utgöres av ett vid sydvästra delen av sjön Övre
Hillen beläget, icke särskilt avgränsat område med en utsträckning efter
stranden av omkring 60 meter och ett djup av 20 till 40 meter. Området,
som ligger inom Ludvika stad men utom dess stadsplanelagda mark, äges
till en del av staden och till återstående del av ett bolag. Enligt avtal med
bolaget äger staden disponera sistnämnda del. Staden har upplåtit området

128

till allmänt begagnande för bad och camping, därvid avgift ej uttages. Å
området synes kunna rymmas ett 30-tal vanliga campingtält. Omkring 170
meter från området framgår allmän väg, där vägvisare till badet uppsatts
med för campingplats vedertaget märke. Från områdets mitt är avståndet
till närmaste boningshus omkring 80 meter och till närmaste affär omkring
140 meter. Sedan badsäsongen inletts, brukar genom stadens försorg vidtagas
vissa anordningar för badlivet samt uppsättas anvisningspilar utvisande
tältplatser, toaletter, plats för vattenhämtning m. in. Särskilda föreskrifter
med avseende å områdets begagnande för avsett ändamål synas icke
ha utfärdats. Anslag om förbud att å området medföra hundar plägar dock
uppsättas vid badsäsongens början.

Under senare delen av maj 1956, troligen den 23 maj, anlände till Ludvika
med förhyrd lastbil ett sällskap om sju personer under ledning av 38-åriga zigenerskan, änkefru Kajsa Larsson. Sällskapet bestod i övrigt av
Kajsa Larssons tre söner i åldern 18, 10 och 9 år ävensom tre andra personer
— två män och en kvinna — vilka icke voro av zigenarstam. Av dessa
senare, vilka voro i åldern 22—26 år, var den ene mannen förlovad med
Kajsa Larsson samt kvinnan med Kajsa Larssons äldste son. Vid förfrågan
inne i staden om lämplig plats för tältning, erhöll sällskapet av någon person
anvisning på Hillängsbadet. Efter ankomsten till denna plats slog sällskapet
läger på den för camping avsedda delen av området. Lägret utgjordes
av två tält, ett mindre samt ett större, åtminstone delvis försett med
trägolv och i övrigt av den typ som tivolisällskap bruka använda som skjutbanetält
eller liknande. Efter några dagar, sannolikt den 29 maj, anlände
till lägret ytterligare fyra zigenare, nämligen Kajsa Larssons föräldrar samt
en syster till henne jämte systerns 22-årige son. Därefter bestod således
sällskapet av elva personer, av vilka tre personer icke voro av zigenarstam.
Sällskapet medförde, förutom nödiga husgeråd, två hundar och tre valpar,
vilka senare synas ha sålts efter några dagars vistelse på platsen. Särskilt
tillstånd till lägerslagningen inhämtades icke. Enligt Kajsa Larsson hade
hon haft för avsikt att hos stadens myndigheter söka sådant medgivande,
men detta hade icke blivit av. Vid ifrågavarande tidpunkt — i slutet av
maj — hade området ännu icke iordningställts för badsäsongen; så skedde
först i mitten av juni. Sålunda hade t. ex. anvisningspilar icke uppsatts,
toaletterna saknade latrinkärl och avtal om tillhandahållande av dricksvatten
hade icke träffats. Platsen synes dock redan vid nämnda tidpunkt i
viss utsträckning ha brukat besökas av badande, särskilt barn.

Den 28 maj meddelade ordföranden i Ludvika stads badkommitté, ingenjören
S. Ahrås, per telefon till polisen i staden att han blivit uppringd av
flera personer, som framfört klagomål mot zigenarsällskapet. Därvid hade
bl. a. uppgivits, att medlemmarna osnyggat inom området samt olovligen
begagnat närboendes avträden. Några av dem skulle ha tiggt mat och
pengar samt bedrivit försäljning av olika saker. Ahrås framförde som önske -

129

mål, att sällskapet måtte avhysas från platsen. Av polisen erhöll Ahrås genom
polisassistenten T. Fredriksson hänvisning att söka kontakt i saken
med kommunalborgmästaren. Ahrås gjorde därefter hos kommunalborgmästaren
Fröberg motsvarande framställning. Fröberg erhöll även, enligt
vad han uppgivit, ett flertal telefonpåringningar direkt från närboende med
klagomål mot sällskapet.

Den 29 maj besöktes lägret till en början av Fredriksson och en annan
polisman, vilka på förfrågan erhöllo den upplysningen, att sällskapet hade
för avsikt att kvarstanna på platsen åtminstone tre månader. Vid tillfället
konstaterade Fredriksson, att utanför tälten och i skogsterrängen lågo bolstrar,
sängkläder och andra persedlar, varjämte diverse bohag var uppställt
på platsen. När Fredriksson omtalade, att staden sannolikt komme att
begära sällskapets avhysning, samt föreslog sällskapet att söka sig lämpligare
boplats, hade han enligt egen uppgift överösts med grova okvädingsord.

På eftermiddagen samma dag besöktes lägret av Fröberg, Ahrås och
Fredriksson gemensamt, därvid Fröberg anmodade sällskapet att avflytta.
Denna anmodan förklarade sig sällskapet emellertid icke vilja efterkomma
samt utsatte Fröberg, Ahrås och Fredriksson, enligt vad dessa samstämmigt
upplyst, för de grövsta otidigheter och hotelser.

Efter detta besök begav sig Fröberg till Bodin — vilken innehade tjänst
som biträdande landsfiskal i Borlänge men som fr. o. m. den 22 t. o. m. den
31 maj vikarierade å landsfiskalstjänsten i Ludvika distrikt under ordinarie
innehavarens semester — samt begärde att lägret skyndsamt måtte utrymmas
genom polisens försorg. Denna framställning tillkom efter samråd med
drätselkammarens tjänstgörande ordförande. Fröberg lämnade Bodin redogörelse
för vad i saken förekommit samt framhöll, att skyndsamma åtgärder
erfordrades, då det eljest kunde befaras att området bleve en samlingsplats
för zigenare från hela landet. Fröberg upplyste tillika, att staden icke
hade möjlighet att anvisa annan lägerplats.

På order av Bodin besökte därefter Fredriksson lägret ånyo samma dag
samt verkställde polisering av medlemmarna i sällskapet. Även denna gång
uppmanades sällskapet att söka annan lägerplats.

Den 30 maj infann sig Bodin själv i lägret. Han igenkände därvid en av
sällskapet — Kajsa Larssons 78-årige fader — såsom varande dömd föregående
år till bötesstraff för sedlighetssårande handling mot en minderårig
flicka. Bodin meddelade zigenarna att de omedelbart måste avflytta från
badplatsen samt framhöll att, därest de icke före klockan 9.30 följande dag
lämnat platsen, Bodin skulle låta bortforsla deras tillhörigheter.

Den 31 maj inställde sig Bodin å angivet klockslag, åtföljd av fem polismän.
Ytterligare två poliser hade posterats i närheten. Efter vissa diskussioner
mellan Bodin och medlemmar av sällskapet beordrade Bodin polismännen
att nedtaga tälten och lasta sällskapets tillhörigheter på tva last 9

— Justitieombudsmannens ämbetsbcrättelsc till 1060 års riksdag

130

bilar, som anskaffats för ändamålet. Sedan detta skett och sällskapet tagit
plats i en av Bodin rekvirerad omnibus, ställdes färden mot Borlänge, därvid
Bodin och vissa polismän medföljde. Vid ankomsten till en plats omkring
tre mil från Ludvika och en knapp mil från Borlänge, belägen i annat
landsfiskalsdistrikt, ägde avlastning rum på en öppen grusplan invid landsvägen,
varefter Bodin och polismännen återvände till Ludvika. Tillstånd till
lägerslagning å denna plats hade icke av Bodin dessförinnan inhämtats hos
markägaren. Bodin, som i samband med avlastningen uppmanade sällskapet
att självt söka sådant tillstånd, lämnade icke heller landsfiskalen i vederbörande
distrikt underrättelse om den vidtagna åtgärden.

Platsen för avlastningen är belägen i en glest befolkad trakt. Omkring
100 meter därifrån ligger en gård och på omkring 250 meters avstånd ett
sågverk. Till närmaste affär är avståndet omkring en kilometer. På den
ifragavarande grusplanen, som tillhörde sågverket, slog sällskapet första
dagen läger utan att inhämta medgivande. Sådant utverkades av en polisman,
som av landsfiskalen i distriktet beordrats till platsen samma dag.
Följande dag flyttades lägret till en hage i närheten. Ett par av medlemmarna
togo under några dagar arbete vid sågverket. Vissa av dem avreste
efter någon tid söderut. De övriga flyttade vid månadsskiftet juni—juli till
en plats inom Borlänge stad, där mark för lägerslagning anvisades av
staden.

Rörande de mot dem vidtagna åtgärderna anförde sällskapets medlemmar
inför statspolisen i huvudsak följande: De hade icke ansett nödvändigt
att inhämta tillstånd till lägerslagningen i Ludvika, då denna skett på en för
allmänheten upplåten campingplats. Tidigare hade de ibland brukat tälta
på sådana platser utan att begära särskilt tillstånd. Några störande uppträden
hade icke förekommit, och de hade icke gjort sig skyldiga till
föroreningar eller på annat sätt berett andra personer obehag. Då de anmanats
att bege sig från platsen, hade de förklarat sig villiga därtill, därest
de bleve anvisade någon annan lämplig tältningsplats inom staden eller
dess närmaste omgivning. De hade även förklarat, att de helt saknade medel
att företaga någon längre flyttning. Då någon annan plats icke anvisats
dem, hade de sinsemellan kommit överens om att vägra efterkomma tillsägelserna
att avflytta. För polisen hade de uppgivit, att de avsåge att kvarstanna
på platsen en kortare tid — några veckor eller högst en månad —
eller så länge att de yngre manliga medlemmarna kunde erhålla någon anställning
och förtjäna så mycket som erfordrades för finansieringen av en
tillämnad fortsatt resa till Ljusdal. En av männen hade erhållit arbete hos
en byggmästare men aldrig hunnit tillträda anställningen. Då polisen den
31 maj kommit till platsen för att bryta lägret, hade de opponerat sig mot
denna enligt deras mening uppenbart orättvisa behandling. Det hade aldrig
tidigare hänt i Sverige, att ett zigenarsällskap blivit bortkört på detta sätt.

131

De hade i varje fall bort tillåtas kvarstanna åtminstone någon tid för att få
möjlighet att själva förtjäna medel för flyttningen. Under lastningsarbetet
hade Bodin frågat dem, åt vilket håll de önskade fara. Ställda inför tvånget
att flytta och då de någonstans måste taga vägen, hade de bestämt sig för
att fara norrut mot Borlänge. De hade sålunda icke flyttat frivilligt. Ingen
av dem hade biträtt vid brytningen av lägret med undantag av att de själva
packat ned visst husgeråd för att detta ej skulle taga skada. De hade icke
tillfrågats om de ville stanna vid den plats, där avlastningen skett, och
denna hade företagits utan deras hörande. De hade bett polisen att först
tillfråga markägaren om tillstånd att tälta, men ingen hade tagit notis
därom. Bodin hade i stället sagt, att de finge ordna plats bäst de kunde och
själva söka utverka tillstånd av markägaren. Avlastningsplatsen hade varit
synnerligen olämplig som lägerplats med hänsyn till markens beskaffenhet.
Det hade dessutom varit alltför långt till något samhälle, vilket allvarligt
försvårat sällskapets möjligheter att skaffa sig arbete för sin försörjning.
Med hänsyn härtill hade de bett att bli körda närmare Borlänge, men detta
hade förvägrats dem. Av Bodin hade de erhållit 25 kronor till kaffepengar.
Bodin hade hela tiden uppträtt lugnt och behärskat liksom de övriga polismännen
överlag med undantag för en av dessa, som vid ett tillfälle fällt
att olämpligt yttrande till Kajsa Larsson.

Bodin anförde vid den av landsfogden verkställda utredningen: Då han
den 31 maj infunnit sig vid lägret, hade sällskapet förklarat sig icke ämna
frivilligt avflytta. Bodin hade då framhållit, att han trots detta skulle flytta
bort deras tillhörigheter. Under lastningsarbetet hade han frågat dem om
deras önskemål i fråga om plats för avlastning, därvid sällskapet slutligen
förklarat sig vilja i första hand resa till Borlänge. Bodin hade då framhållit,
att han icke kunde transportera dem ända fram till denna stad men en god
bit på vägen, och hade föreslagit som lämplig plats den grusplan, där avlastningen
sedan ägde rum. Hans förslag hade accepterats av sällskapet.
Transporten från Ludvika hade sålunda skett helt i enlighet med den överenskommelse,
som han träffat med sällskapet. Den enda tvångsåtgärd han
vidtagit hade bestått däri, att han låtit bortforsla sällskapets tillhörigheter
från Hillängsbadet.

Beträffande vad som vid avresan från campingplatsen må ha avtalats
mellan Bodin och sällskapet i fråga om färdmålet för resan innehöll utredningen
i övrigt allenast uttalande från en av de vid transporten anlitade
polismännen, som härutinnan uppgav: Sedan det bestämts att resan skulle
ske norrut, hade sällskapet förklarat sig önska komma till Borlänge. Bodin
hade emellertid sagt, att han icke kunde ordna transport så långt. Någon
överenskommelse om färdmålet hade troligen icke träffats. Från sällskapets
sida hade ställts det kravet på ny lägerplats, att det skulle finnas jordbruk
i närheten och möjligheter till arbete. Vid ankomsten till den ifrågavarande
grusplanen hade sällskapet högljutt protesterat mot att avlastning

132

skulle ske där. En del av dem hade därvid gjort gällande, att de blivit
lovade transport till Borlänge.

Av vad vid utredningen förekom må slutligen här återgivas följande uttalanden
av de tre därvid hörda personer, vilka hade sina bostäder i omedelbar
närhet till campingplatsen, nämligen förmannen H. Berglund, fru Annie
Persson samt fru Vera Strömberg.

Berglund: Han hade icke varit framme vid badplatsen och sett lägret.
Zigenarna hade aldrig varit inne i hans fastighet, och han hade icke haft
något som helst obehag av dem. Han visste icke om grannarna blivit störda.
Han hade likväl känt lättnad över att sällskapet flyttat, eftersom det vore
förenat med viss osäkerhet »att ha zigenare inpå knutarna».

Annie Persson: Hon hade icke besökt lägerplatsen. Varken hon eller någon
annan i hennes familj hade haft något obehag av sällskapet. Vid ett par
tillfällen hade medlemmar därur kommit in i hennes bostad och frågat efter
telefon och vatten. De hade därvid uppträtt utan anmärkning. Hon hade
hört att zigenarna varit besvärliga i den på platsen befintliga affären, men
i övrigt kände hon icke till att sällskapet uppträtt störande.

Vera Strömberg: Hon innehade tillsammans med sin make en speceri- och
diverseaffär vid Hillängsbadet. Såväl hon som hennes make hade varit
mycket besvärade av zigenarsällskapet. Hon hade varit »livrädd» för medlemmarna.
Eftersom makarnas butik vore den enda på platsen, hade de ofta
fått besök av sällskapet. Vid så gott som samtliga tillfällen, då inköp gjorts,
hade hela sällskapet samtidigt kommit in i butiken. Så hade även skett då
inköp gjorts blott av någon enda småsak. Inköpen hade också ofta förlagts
till någon tidpunkt strax före stängningsdags vid lunch eller på kvällen eller
vid tillfälle, då hon varit ensam i butiken. Zigenarna hade varit mycket
pockande och försökt tigga sig till varor. Då detta icke medgivits, hade de
sökt pruta eller köpa på kredit. Under besöken i butiken hade de icke nöjt
sig med att stå utanför disken utan ofta gått bakom denna och även in i
lagerlokalerna. Det hade varit omöjligt att kontrollera deras förehavanden
under sådana omständigheter. Huruvida något tillgripits, kunde hon icke
säga. — Fastighetens avträde, som vore beläget utomhus, hade olovligen
begagnats av en del av zigenarna. Hon hade funnit detta synnerligen otrevligt.
Av sina kunder hade hon fått höra, att medlemmar av sällskapet gått
i gård och ur gård i trakten och tiggt mat och pengar. Vissa av dem hade
också sålt något krimskrams. Alla som hon talat med hade uttryckt sitt
missnöje med zigenarnas uppträdande. Sina iakttagelser av sällskapet hade
hon tidigare meddelat polisen, därvid hon uttryckt en förhoppning om
att något kunde göras för att få zigenarna avlägsnade.

I fråga om rättsgrunden för den av honom vidtagna åtgärden anförde
Bodin i yttrande till landsfogden: Enligt de kommunala myndigheterna
hade sällskapet stört ordningen på badplatsen och i den närmaste omgivningen,
vilket Bodin också funnit klart utrett. Genom att sällskapet slagit

133

sig ned på badplatsen — som dagligen frekventerats av bland andra ett
flertal barn — samt vägrat att avflytta och i stället sagt sig ämna kvarstanna
en längre tid, hade stadens innevånare hindrats att utnyttja området,
som enligt Bodin vore att anse som allmän plats. Sällskapet hade
vidare osnyggat på platsen och stört omgivningen. Sällskapets kvarstannande
hade synts Bodin särskilt vådligt, då en av medlemmarna för kort
tid sedan gjort sig skyldig till sedlighetsbrott. Bodin stödde därför sin åtgärd
på stadgandet i 1 § allmänna polisinstruktionen, enligt vilket det bl. a.
ålåge polisen att hindra, att ordningen och säkerheten stördes.

I sitt till mig avgivna yttrande anförde Delleryd: Enligt anvisningarna
till allmänna polisinstruktionen vore polisen berättigad att anlita tvång för
avvärjande av brott eller förebyggande av andra händelser, som störde eller
hotade att störa allmän ordning och säkerhet, därvid tvångsåtgärden ej
finge genomföras med strängare medel än förhållandena krävde. De fall,
då polisen i enlighet härmed plägade tvångsvis avlägsna personer från viss
plats, avsåge enligt Delleryds erfarenhet vanligtvis provisoriska omhändertaganden
av berusade och andra personer, som på allmän plats gjort sig
skyldiga till sådana ordningsstörande beteenden, som kunde betecknas som
förargelseväckande. Härutöver torde med stöd av allmänna polisinstruktionen
och anvisningarna till denna tvångsåtgärder mot person och egendom
vidtagas blott i sällsynta undantagsfall, då allmän ordning och säkerhet
löpte fara att störas på ett mera påtagligt sätt. I det förevarande fallet hade
enligt Delleryds mening situationen icke varit i sådan grad tillspetsad, att
polismyndigheten endast med stöd av sin allmänna befogenhet enligt polisinstruktionen
ägt rätt ingripa på sätt som skett. Därest Bodin funnit zigenarnas
kvarstannande på platsen innebära sanitära olägenheter eller i övrigt
motivera utfärdandet av särskilda ordningsföreskrifter, hade han haft att
jämlikt 8 § landsfiskalsinstruktionen påkalla ingripande av länsstyrelsen
och därefter avvakta dess åtgärder. Härutöver syntes zigenarna i den föreliggande
situationen ha kunnat tvångsvis avlägsnas allenast efter beslut av
överexekutor jämlikt 191 § utsökningslagen. — Beträffande frågan huruvida
tillbörligt omdöme och tillbörlig hänsyn iakttagits vid förrättningen,
oavsett om den kunde anses laglig eller icke, syntes utredningen icke visa,
att zigenarna utsatts för någon bryskhet från polismännens sida. Utredningen
talade snarare för att medlemmarna i sällskapet, trots deras mot
tjänstemännen hotfulla attityd, behandlats med det överseende och den
sociala medkänsla som situationen påfordrat. Däremot förefölle kunna ifrågasättas
lämpligheten av att polisen på sätt skett medföljt transporten in i
ett angränsande landsfiskalsdistrikt och där biträtt med avlastningen. I
någon mån anmärkningsvärt vore också, att icke landsfiskalen i detta
distrikt underrättats före avfärden från Ludvika.

Därefter anförde Delleryd i sitt yttrande:

134

Vid bedömandet av de åtgärder, som Bodin vidtagit, måste hänsyn tagas
till det förhållandet att polismyndighetens tvångsmakt icke är och icke kan
bliva författningsenligt reglerad för alla tänkbara situationer. På grund härav
anses polisen, såsom påpekats i anvisningarna till den allmänna polisinstruktionen,
även utan uttryckligt stöd av något stadgande i lag under
vissa förutsättningar vara berättigad anlita tvång. När sådana förutsättningar
skola anses föreligga, kan för en i ifrågavarande situation mindre
erfaren polischef vara svårt att avgöra. I detta fall har polischefen härjämte
handlat efter påtryckningar från en representant för stadsförvaltningen,
nämligen kommunalborgmästaren. En blick på det till arealen obetydliga
område intill Hillängsbadet, som upplåtits åt turistande campare, giver vid
handen, att området är klart olämpligt såsom vistelseort längre tid för ett
sällskap av ifrågavarande karaktär. Härtill kommer, att platsen vid tidpunkten
för sällskapets ankomst, enligt den nu verkställda utredningen, av
företrädesvis hygieniska skäl varit uppenbart olämplig för camping över
huvud taget. I detta sammanhang bör anmärkas, att ordningshållningen på
camping- och tältplatser, särskilt inom detta län, kommit att bli ett problem
i samband med den alltmera expanderande bilturismen. Det synes
därför kunna förväntas, att från länsstyrelsens sida initiativ kommer att
tagas, i syfte att ge de lokala polismyndigheterna bättre möjligheter att
inskrida mot ordningsstörande företeelser på dylika platser.

För den händelse det skulle anses att själva förrättningen i och för sig
företagits på ett mindre lämpligt sätt, bör hänsyn tagas till det förhållandet
akt de kommunala myndigheterna ha ett visst moraliskt ansvar för det inträffade.
Det förefaller sålunda egendomligt, att det icke i Ludvika stad
eller angränsande landskommun statt att uppbringa någon lämplig plats
för detta zigenarsällskap. Oavsett huru härmed förhåller sig, pekar det inträffade
rent allmänt sett på behovet av att de vagabonderande zigenarna
av myndigheterna beredas lämpliga lägerplatser, så att konflikter med den
Övriga befolkningen undvikas. Sådana konflikter synas nämligen mindre ha
sin grund i rasfördomar än i zigenarnas livsföring och borde kunna undvikas
främst genom att lämpliga lägerplatser anordnas.

Därest Bodin i något eller några hänseenden skulle anses ha förfarit oriktigt
eller olämpligt, synes med hänsyn till vad ovan anförts detta icke vara
av beskaffenhet att för honom böra medföra ansvarspåföljd.

I avgivna påminnelser framhöll 1954 års zigenarutredning, att alla skäl
saknats för ett så brådstörtat ingripande som här skett. Det kunde knappast
ha varit fråga om vare sig att förebygga brott eller att hindra, att ordningen
och säkerheten stördes. Den omständigheten att en av sällskapet
dömts för sedlighetssårande handling hade icke kunnat utgöra tillräckligt
skäl för en tvångsförflyttning av hela sällskapet, så mycket mindre som

badsäsongen och campinglivet — i motsats till vad Bodin uppgivit_ännu

icke börjat. Ej heller hade ingripandet kunnat grundas på befarade sanitära
olägenheter.

Beträffande den av Bodin åberopade omständigheten, att zigenarna slagit
läger pa platsen utan att inhämta tillstånd, anförde zigenarutredningen
följande:

Enligt vad som blivit upplyst i ärendet, är den ifrågavarande platsen vid
Hillängsbadet upplåten för allmänheten som campingplats, och någon in -

135

skränkning i zigenarnas rätt att slå läger på en sådan plats kan icke anses
föreligga med mindre man accepterar en principiell skillnad mellan zigenare
och andra. Visserligen är det sant, att zigenarnas tältliv vanligtvis är en
form av »boende» och att camping i vanlig mening är eu form av rekreation,
men att utifrån den skillnaden i levnadsbetingelserna utestänga zigenarna
från campingplatserna, anser zigenarutredningen föga överensstämma med
rättvisa och demokrati. Naturligtvis är det inte alltid lämpligt att ett zigenarläger
— särskilt inte ett större sådant — slås upp på en campingplats,
men i så fall beror det inte på att det är fråga om ett zigenarläger eller pa
motivet för lägerslagningen utan på de förhållanden, som kan rada i lägret,
samt givetvis de tältandes uppträdande inom lägerområdet. Vid bedömandet
av dessa förhållanden bör naturligtvis anläggas samma synpunkter som
på andra campare. Den omständigheten att det är fråga om ett flertal zigenare
med ett flertal tält synes heller inte i och för sig utestänga zigenarna
från de offentliga campingplatserna. Vem skulle t. ex. komma på tanken
att söka hindra ett sällskap av andra personer, om än aldrig sa
stort, blott det funnes tillräcklig plats inom campmgområdet. Var skall man
för övrigt draga gränsen mellan »tillåtet» och »inte tillåtet» antal personer
i ett campingsällskap.

Avslutningsvis anförde zigenarutredningen:

Med vad här ovan anförts vill zigenarutredningen självfallet icke ha sagt,
att campingplatsen vid Hillängsbadet skulle ha varit någon lämplig nigerplats
för det zigenarsällskap, varom här är fråga, särskilt mte sedan badoch
campingsäsongen kommit i gång för året. Det är endast mot polisens förfaringssätt
som zigenarutredningen velat reagera genom sin anmalan. Att
den vid tillfället förordnade polischefen, såsom landsfogden framhållit, vant
föremål för påtryckningar av stadsförvaltningen i Ludvika,° enkannerligen
stadens kommunalborgmästare, fritar honom givetvis inte från ansvaret för
de vidtagna åtgärderna, även om han genom dessa påtryckningar och pa
grund av sin egen oerfarenhet naturligtvis kommit i en svår situation. Det
hade givetvis ålegat polischefen att självständigt bedöma frågans karaktar
och vilka åtgärder, som förhållandena kunde ge anledning till. Som utvecklingen
nu gestaltat sig, synes polischefen ha varit alltför snar att tillmötesgå
kommunalborgmästarens krav att zigenarna till varje pris skulle aylagsnas
från stadens och socknens område. God polismannased torde val åtminstone
ha krävt, att något gjorts för att hjälpa zigenarna i deras situation.
Om nu de kommunala myndigheterna visade sin brist pa förståelse tor
zigenarna och vilja att hjälpa dem genom att vägra upplåta annan, lämpligare
lägerplats åt dessa — att det inte skulle finnas nagon enda plats mom
Ludvika stad och socken, som kunde ha lämpat sig som lägerplats, har utredningen
mycket svårt att tro — borde polischefen i vart fall ha undersökt
möjligheterna för zigenarna att få slå läger på det område inom grannkommunen,
dit han sedan forslade dem. Att som nu bara stjälpa av zigenarna
på en plats och säga till dem att själva söka ordna tillstand för lägerslagning,
finner zigenarutredningen än mer framhäva hänsynslösheten i de vidtagna
åtgärderna. „ ,

Då det är av yttersta vikt att de zigenare, som alltjamt. ambulerar i vart
land och som kan väntas komma att fortsätta därmed, inte bara kan finna
lämpliga lägerplatser ulan också kan känna sig trygga mot övergrepp av
det slag, som enligt zigenarutredningens uppfattning här har förekommit,
är utredningen givetvis angeliigen om att justitieombudsmannen vidtager

136

sådana åtgärder, att såväl polismyndigheter som kommunala myndigheter
tar klart för sig, att även zigenare måste behandlas med hänsyn och social
omtanke.

_ I sitt utlåtande anförde länsstyrelsen till en början, att enligt dess mening
tillstånd till lägerslagningen å campingplatsen i Ludvika borde ha inhämtats.
Denna lägerslagning hade nämligen mera haft karaktär av bosättning
— låt vara tillfällig — än av camping. Den form av tältliv, som zigenare
bedreve, torde enligt länsstyrelsen i allmänhet icke vara av det slag, som
vanligen förbundes med begreppet camping. Även om tillstånd borde ha
inhämtats, hade emellertid Bodin enligt länsstyrelsens mening icke ägt att,
enbart av den anledningen att tillstånd ej erhållits, meddela staden handräckning
för sällskapets avlägsnande från platsen.

Därefter anförde länsstyrelsen följande:

I fråga om de av landsfiskalen anförda skälen för ingripande jämlikt allmänna
polisinstruktionen far länsstyrelsen aberopa vad landsfogden i avgivet
yttrande härom anfört. Huruvida området skall betraktas såsom allmän
plats eller icke torde i detta sammanhang vara utan väsentlig bety jVad

angar landsfiskalens framkallande av de sanitära olägenheterna må
erinras om att polismyndigheten jämlikt 56 § hälsovårdsstadgan, då anlednmg
till anmärkning med avseende å allmänna hälsovården förekommer,
skall göra anmälan till vederbörande hälsovårdsnämnd samt då så påkallas
iamna nämnden erforderlig handräckning. Såvitt framgår av handlingarna
har nagon anmälan till hälsovårdsnämnden i förevarande fall ej skett, varför
någon grund för ingripande mot zigenarna med stöd av hälsovårdsstadgan
icke förelegat.

Länsstyrelsen har således kommit till den uppfattningen att omständigheterna
icke torde ha varit sådana, att polismyndigheten haft laga skäl för
sitt mgripande För att få zigenarsällskapet förflyttat från ifrågavarande
plats, hade staden haft att — sedan zigenarna trots tillsägelser vägrat avlägsna
sig från området hos länsstyrelsen i dess egenskap av överexekutor
anhalla om handräckning jämligt 191 § ut sökningslagen samt därefter, vid
® ansökningen, hos landsfiskalen såsom utmätningsman söka verk ställighet

av länsstyrelsens handräckningsbeslut.

I fråga om landsfiskalens och polismännens allmänna uppträdande i samband
med förflyttningen har från olika håll vitsordats, att landsfiskalen
uppträtt korrekt och vanligt mot zigenarna samt att samma varit förhållandet
med flertalet av polismännen. Endast mot en polisman riktas vissa
anmarknmgar. Länsstyrelsen anser dock att vad som anförts mot denne
polisman ej ar av sådan beskaffenhet att det bör föranleda någon särskild
åtgärd.

Även om, såsom framgår av vad landsfogden framhållit, åtskilliga förmildrande
omständigheter kunna anföras när det gäller att bedöma polismyndighetens
ingripande mot zigenarna, synes det dock länsstyrelsen
uppenbart, att polismyndigheten icke handlat med tillräckligt omdöme och
eJ heller i allo visat zigenarna den hänsyn, de haft rätt att kräva.

Länsstyrelsen vill emellertid i likhet med landsfogden anföra, att omständigheterna
icke synas vara sadana, att landsfiskalens förfaringssätt bör för
honom medföra ansvarspåföljd.

137

I sitt hit avgivna slutliga yttrande lämnade Bodin — som sedan den 1
april 1957 är e. o. landsfiskal i Karlskoga distrikt — en version av händelseförloppet
och sina i saken gjorda bedömanden, som i flera hänseenden avvek
från vad han tidigare uppgivit. I yttrandet framhöll han till en början,
att han fått den bestämda uppfattningen att situationen varit tillspetsad
och att uppträden mellan allmänheten och zigenarna kunnat befaras. På
grund härav och då området varit olämpligt som lägerplats för zigenarna,
hade han ansett skyndsamma åtgärder påkallade. Emellertid hade han
varit säker på att kunna lösa problemet utan att saken ställdes på sin spets.
Detta skulle ske genom att zigenarna förmåddes att frivilligt avflytta. Han
hade varit helt inställd på att detta skulle lyckas. Då han dagen före förrättningen
hotat sällskapet med en tvångsförflyttning, hade detta hot således
icke varit så allvarligt menat. Han medgåve, att detta icke varit rent
spel, men han hade »till varje pris» velat förmå zigenarna att flytta självmant.
— Anledningen till att han velat taga ställning till ärendet, trots att
det varit hans sista tjänstgöringsdag under förordnandet på landsfiskalstjänsten
i Ludvika, hade varit dels att skyndsamma åtgärder påkallats och
dels att den ordinarie landsfiskalen några dagar senare skulle inställa sig
vid huvudförhandling i ett krävande brottmål och därför varit i behov av
lugn för att förbereda målet. — Efter långa samtal med sällskapets medlemmar,
varunder han kommit på mycket god fot med flertalet av dem,
hade Bodin slutligen lyckats övertala zigenarna att gå med på en frivillig
avflyttning. Han hade därvid, sedan han erfarit att de i första hand önskade
komma till Borlänge, omtalat för dem att han vore biträdande landsfiskal
i denna stad och att han följande dag skulle återgå till sin tjänst där. Han
hade framhållit, att han kände till en plats i Borlänge, där zigenare bott vid
flera tillfällen, och hade lovat att omedelbart efter sin ankomst till Borlänge
taga kontakt med stadens myndigheter för att utverka tillstånd för sällskapet
att slå läger där. Han hade lovat att hjälpa dem så mycket som
stode i hans makt. Han hade sagt sig vilja i första hand hjälpa dem till den
plats nära en mil från Borlänge, där avlastning sedan ägde rum. Denna
plats, som kort förut använts som grusupplag av vägförvaltningen, hade
han ansett lämplig, då någon närboende knappast kunnat störas. Anledningen
till att han icke kontaktat markägaren hade varit, att platsen endast
skulle användas någon dag och att han varit övertygad om att vägförvaltningen
ägde marken och icke hade något att invända mot lägerslagning.
Även om hans underlåtenhet att vidtala markägaren möjligen kunde anses
i viss mån ursäktlig, vore den dock klart felaktig. Hans underlåtenhet att
sätta sig i förbindelse med landsfiskalen i det angränsande distriktet hade
varit avsiktlig. Han hade nämligen icke velat, att zigenarna skulle behöva
oroas av någon myndighet, i varje fall icke första dagen. Nämnde landsfiskal
skulle givetvis ha underrättats av honom nästa dag.

Diirefter anförde Bodin i sitt yttrande:

138

Som jag tidigare påpekat var min avsikt att följande dag kontakta myndigheterna
i Borlänge stad och utverka lägerplats i staden för zigenarna.
När jag på morgonen fick läsa tidningarna med artiklar om zigenarna och
med i mitt tycke felaktiga och för mig kränkande uttalanden, blev jag mycket
ledsen och förbittrad. Till följd härav beslöt jag mig för att ej hjälpa
zigenarna, vilket jag livligt beklagar. Detta var synnerligen överilat och
tanklöst av mig. Min underlåtenhet är särskilt klandervärd, då jag uttryckligen
lovat zigenarna att hjälpa dem. Jag hade dock blivit så upprörd över
ärendets behandling i tidningarna, att jag blev en löftesbrytare.

Det är enligt min mening paradoxalt, att mina åtgärder mot zigenarna,
som helt dikterades av viljan att hjälpa dem, sedan skall få en motsatt innebörd.
Hur något sådant kan äga rum, förefaller mig egendomligt. Det kan
möjligen förklaras av att jag i mina skrivelser till landsfogden i ärendet
yttrat mig dunkelt. Att så skett kan jag icke förklara på annat sätt än att
jag därvid, bland annat på grund av tidningarnas påtagligt bristande objektivitet,
handlat i viss affekt och därför varit ur stånd att klart redogöra för
vad som skett. En bidragande orsak kan även ha varit den omständigheten,
att jag vid tiden för avgivandet av yttrandena, då jag tjänstgjorde
som t. f. landsfiskal i Borlänge distrikt, möjligen ansåg mig ej kunna ägna
nödig tid åt att tänka genom vad som verkligen skett.

För egen del har jag aldrig hyst någon aversion mot zigenare utan tvärtom
visat intresse för dem. Detta har sålunda visat sig bland annat däri, att
jag privat^ besökt zigenarläger. När zigenare sökt mig i tjänsten, har jag
ständigt på allt sätt sökt bistå dem.

Jag anser mig icke ha gjort mig skyldig till tjänstefel vid utrymmandet
av badplatsen, då allt skett i enlighet med den överenskommelse som jag
slöt med zigenarna. Däremot medger jag, att jag förfarit felaktigt genom att
dels anvisa till lägerplats mark. innan jag varit fullt säker på ägarens eller
innehavarens medgivande därtill, dels ock underlåta att uppfylla mitt löfte
att bistå sällskapet i Borlänge.

Därest jag anses ha gjort mig skyldig till försummelse i tjänsten, hemställer
jag, att ärendet likväl icke måtte föranleda någon åtgärd, då jag hela
tiden hade zigenarnas bästa för ögonen och gjorde allt för att bistå dem i
deras svåra belägenhet och de ej heller åsamkades någon skada utan tvärtom
fingo ett värdefullt handtag. Jag vill påpeka, att sällskapet var helt
hjälplöst, då medel saknades såväl till mat som andra utgifter.

I en till landsfogden i Kopparbergs län den 21 maj 1958 avlåten skrivelse
anförde jag därefter följande.

Vad först angår frågan om innebörden av polisens ingripande i samband
med zigenarsällskapets avflyttning från campingplatsen har Bodin vid den
av landsfogden företagna utredningen uppgivit, att det varit fråga om en
av honom med stöd av allmänna polisinstruktionen verkställd tvångsförflyttning
av sällskapets tillhörigheter. I sitt den 4 juni 1956 till landsfogden
avgivna yttrande har Bodin sålunda upplyst, att sällskapet vid tillfället
sagt sig ej vilja lämna badplatsen frivilligt och att Bodin då förklarat, att
han trots detta skulle flytta sällskapets tillhörigheter från platsen. I sitt

139

slutliga, till mig avgivna yttrande har emellertid Bodin, sedan såväl Delleryd
som länsstyrelsen förklarat sig anse Bodins berörda åtgärd sakna stöd
av lag, frångått sin tidigare klart tillkännagivna och närmare utvecklade
uppfattning om åtgärdens innebörd och i stället hävdat den meningen,
att sällskapet efter övertalning från hans sida frivilligt avflyttade från platsen;
någon tvångsåtgärd hade sålunda icke vidtagits, och polisen hade
allenast lämnat sällskapet bistånd och hjälp vid flyttningen. Utredningen
i ärendet ger emellertid klart vid handen, att själva avflyttningen från
lägerplatsen objektivt sett är att anse såsom tvångsvis genomförd. Jag vill
härvid erinra om att Bodin, såsom han själv vidgått, vid sitt besök i lägret
dagen före avflyttningen tillsagt sällskapet att omedelbart flytta vid äventyr
att polisen nästa morgon skulle bortforsla sällskapets tillhörigheter.
Redan härigenom tog Bodin sålunda ställning till den i anledning av stadens
hänvändelse uppkomna frågan rörande sällskapets rätt att enligt dess
eget önskemål kvarstanna på platsen. Mot bakgrunden härav och med hänsyn
till vad eljest i ärendet förekommit — bl. a. den omständigheten att
Bodin påföljande dag inställde sig i lägret med ett uppbåd av polismän
jämte transportmedel samt att packning och lastning med oväsentligt undantag
utfördes av polismännen — finnes uppenbarligen icke utrymme för
tal om en från sällskapets sida företagen frivillig avflyttning. Såsom sådan
har icke heller sällskapet uppfattat den verkställda transporten. Det är en
helt annan sak, att Bodin genom sina samtal med sällskapets medlemmar
lyckades komma överens med dem om färdvägen och att han därvid tydligen
även tillvann sig visst personligt förtroende, varigenom transporten
kunde genomföras utan mera störande intermezzon. Bodins påstående att
transporten av sällskapet och dess tillhörigheter icke innefattade en tvångsförflyttning
finner jag följaktligen vederlagd av omständigheterna och icke
förtjäna avseende.

Jag vill här tillägga att om det hot, som kommit till uttryck i Bodins till
sällskapet riktade uppmaning att vid angivet äventyr avflytta, icke skulle
— såsom han i sitt sista yttrande hävdat — ha varit allvarligen menat,
Bodin otvivelaktigt låtit ett mycket allvarligt tjänstefel komma sig till last.
Hans förfarande i saken är emellertid att bedöma såsom det objektivt sett
gestaltats eller som en av honom beslutad tvångsförflyttning. Denna åtgärd
har icke blott avsett sällskapets tillhörigheter utan även varit riktad mot
medlemmarna personligen, även om något våld mot dem ej behövt förekomma.
Ställda inför en tvångsförflyttning av sina tält och övrigt bohag,
ha de uppenbarligen icke haft annat val än att själva underkasta sig förflyttningen.

Innan jag närmare ingår på Bodins åtgärder, vill jag något beröra den
i yttrandena avhandlade frågan huruvida zigenarsällskapets lägerslagning
på platsen — som ägde rum utan stadens medgivande — innefattat ett
egenmäktigt besittningstagande.

140

Härvid må till en början erinras, att spörsmålet huruvida eller i vilken
utsträckning rätt föreligger till lägerslagning å annans mark i form av tältliv
eller camping icke är reglerat i lag. Frågan har berörts av fritidsutredningen
i dess år 1940 framlagda betänkande angående inrättande av fritidsreservat
(SOU 1940: 12 s. 81 o. f.), därvid utredningen skilde mellan permanentcamping
— varmed avsågs tältslagning för längre tid, ofta såsom ersättning
för sommarstugevistelse — och tillfällig camping. I fråga om den
förstnämnda formen av camping framhöll utredningen, att det måste anses
orimligt att en sådan vistelse, vilken oftast kunde medföra påtagliga olägenheter
för markägaren, skulle falla inom gränserna för den s. k. allemansrätten.
Den tillfälliga campingen däremot, vilken utövades av turistande
personer, torde enligt utredningen i och för sig icke vara oförenlig med de
för allemansrätten gällande allmänna grundsatserna. Även tillfällig camping
kunde emellertid förorsaka skada och andra mera påtagliga olägenheter,
och i sådana fall vore det enligt utredningen uppenbart, att markägaren
icke behövde tåla denna form av vistelse på sin fastighet. Fritidsutredningens
berörda uttalanden har åberopats av strandutredningen i dess betänkande
år 1951 (SOU 1951:40 s. 41 o.f.), i samband varmed strandutredningen
framhöll, att camping vore en företeelse av så sent datum, att
någon mera allmän, enhetlig uppfattning om därmed förbundna allemansrättsliga
problem ännu knappast kunnat utbildas.

Det nu berörda spörsmålet får en mera avgränsad innebörd när det
gäller rätten att slå läger på områden, som av kommuner avgiftsfritt upplåtits
till allmänt begagnande för campingändamål. Sådana upplåtelser ske
väl i allmänhet främst med tanke på att området skall begagnas för vad
fritidsutredningen benämnt tillfällig camping, den form som i praktiken är
den vanligast förekommande. Ur synpunkten av huvudändamålet med
dylika markupplåtelser — nämligen att för rekreation möjliggöra vistelse i
naturen — synes det emellertid likgiltigt, huruvida lägervistelsen varar
längre eller kortare tid. Det måste också självfallet vara svårt att härutinnan
åstadkomma någon rationell gränsdragning. I utfärdade lokala ordnings-
och hälsovårdsföreskrifter, vilka ibland innehålla bestämmelser rörande
campingplatser, plägar icke heller, såvitt jag har mig bekant, angivas
någon tidsbegränsning i angivet hänseende, liksom däri över huvud taget
icke lämnas någon definition av begreppet camping. Det kan sålunda icke
utan vidare antagas, att ens en sådan lägerslagning skulle falla utanför
markupplåtelsens syfte, som innebär att en eller flera personer för hela
sommaren taga sin bostad i tält på en campingplats och därunder helt eller
delvis äro yrkesverksamma. Det är emellertid å andra sidan klart, att det
i fråga om en del platser kan finnas anledning att, t. ex. beroende på områdets
belägenhet eller mindre betydande areal, genomföra vissa begränsningar
i fråga om dess utnyttjande av allmänheten. Vid markupplåtelserna
torde man i allmänhet dock icke ha närmare övervägt hithörande spörsmål.

141

Det är i varje fall icke möjligt att generellt fastslå, att rätten att begagna
för allmänheten upplåtna campingplatser skulle vara begränsad till vissa
särskilda former av tältliv. I den män sådana begränsningar anses önskvärda
och äro av förhållandena påkallade, synes det lämpligt, att de också
tillkännagivas i samband med utfärdande av lokala föreskrifter eller i
annan ordning.

I enlighet med vad nu anförts torde det i förevarande fall icke kunna
läggas zigenarsällskapet till last såsom egenmäktigt besittningstagande, att
man utan att i förväg ha inhämtat stadens medgivande uppslog lägret pa
den ifrågavarande campingplatsen, beträffande vilken några begränsningar
i dess begagnande för tältningsändamål icke synas ha utfärdats. Den omständigheten,
att platsen vid denna tidpunkt icke var iordningställd för
sommarsäsongen, lärer i nu förevarande sammanhang sakna betydelse.
Emellertid var det givetvis staden som markupplåtare obetaget att i den
uppkomna situationen göra gällande, att campingplatsen icke var avsedd
och icke heller lämpligen borde ianspråktagas för lägerslagning på sätt här
skett och för den tidrymd som uppgivits. För en sådan ståndunkt torde väl
också, med hänsyn bl. a. till områdets begränsade areal, vägande skäl ha
kunnat anföras. Det kan därför icke i och för sig riktas någon anmärkning
mot stadens representanter för att man från dessas sida hävdade den meningen,
att det här vore fråga om ett olovligt markintrång, som borde
hävas. Av det sagda följer även, att staden icke skulle ha saknat fog för att
hos överexekutor begära handräckning jämlikt 191 § utsökningslagen för
sällskapets avhysning. Såsom i det följande skall närmare beröras är emellertid
detta avhysningsspörsmål, till vilket ställning icke kan tagas på
grundval av föreliggande material, icke av någon avgörande betydelse för
bedömningen av polismyndighetens åtgärder i förevarande ärende.

I detta sammanhang må beträffande den speciella frågan om lägerplatser
för ambulerande zigenarsällskap anföras följande. Betydelsen av att lämpliga
sådana platser stå till buds för zigenarna har berörts av Svenska stadsförbundets
styrelse i en år 1954 till städerna utsänd cirkulärskrivelse, däri
hemställdes om städernas medverkan för en tillfredsställande lösning. Cirkulärskrivelsen
var föranledd av en framställning från ett par för zigenarfrågan
intresserade enskilda personer, vilka riktat en vädjan om bättre förståelse
från städernas sida beträffande zigenarnas behov av lägerplatser.
Därvid framhölls, att det med hänsyn till zigenarnas försörjningskällor —
kopparslageri, förtenning, skrotrensning, bilhandel och musicerande — vore
erforderligt med någorlunda centralt belägna lägerplatser intill städerna;
hänvisade till platser på många kilometers avstånd från en stad, vore zigenarna
svårt handikappade i dessa sina legala näringsfång. Vidare har spörsmålet
behandlats av zigenarutredningen i dess år 195G framlagda betänkande
om zigenarfrågan (SOU 1950: 43). Utredningen bär härvid framhållit,
att det största problemet för ambulerande zigenare alltjämt vore att

142

finna lämpliga lägerplatser. Enligt utredningen vore kommunernas attityd
härvidlag särskilt anmärkningsvärd. Sålunda hade vissa kommuner beslutat
generellt förbud för zigenare att upprätta läger inom kommunen, medan
andra för endast mycket korta perioder uppläte de sämsta tänkbara platser.
Följden härav hade blivit, att åtskilliga zigenare befunne sig på ständig
jakt efter nya lägerplatser. Utredningen hade övervägt olika förslag att förmå
kommunerna att iordningställa ändamålsenliga lägerplatser men likväl
avstått från att framlägga särskilt förslag härutinnan, bl. a. därför att utredningen
vore övertygad om att kommunerna för den tid, som kunde återstå
innan utredningens övriga förslag ledde fram till mera ordnade bostadsförhållanden
för zigenarna, skulle bättre än dittills tillgodose dessas behov
i förevarande hänseende.

Av vad sålunda förekommit synes framgå, att den för zigenarna vitala
frågan om att erhålla lämpliga lägerplatser utgör ett problem, som är förtjänt
att tillbörligen uppmärksammas av olika myndigheter. Zigenarnas
möjligheter att vinna förståelse för sina synpunkter härutinnan äro givetvis
ytterst beroende på deras eget uppträdande. Det är emellertid av vikt och i
överensstämmelse med hos oss gällande allmänna rättsgrundsatser, att man
från samhällets sida — vare sig det gäller kommunala markförvaltande
organ eller myndigheter med ordningshållande uppgifter — icke i förevarande
hänseende bedömer det relativt obetydliga antalet zigenare på förutfattade
meningar om denna folkspillras mindre goda sidor, liksom att man
vid sina ställningstaganden tar behörig hänsyn till deras från svenskarna i
allmänhet avvikande livsföring och karaktärsdrag.

Jag övergår härefter till frågan huruvida i det före varande ärendet Bodin
haft fog för att med stöd av allmänna polisinstruktionen ingripa mot zigenarsällskapet
på sätt som skett.

Enligt 1 § förenämnda instruktion har polisen att upprätthålla allmän
ordning och säkerhet samt att fullgöra den verksamhet i övrigt, som på
grund av särskilda stadganden eller hävdvunnet bruk ankommer på polisen,
därvid det åligger polisen, bl. a., att söka förebygga brott samt hindra att
ordningen och säkerheten störes, att uppdaga och utreda begångna brott
samt vidtaga erforderliga åtgärder då ordningen och säkerheten eljest blivit
kränkt, att i övrigt lämna allmänheten skydd, upplysning och annan hjälp
samt att meddela statliga och kommunala myndigheter handräckning enligt
vad därom är särskilt stadgat.

Beträffande polisens maktbefogenheter sägs i 11 § samma instruktion, att
polisman för att verkställa tjänsteåtgärd ej får använda strängare medel än
förhållandena kräva, samt att rättelse bör i första hand söka vinnas genom
upplysningar och anmaningar. Våld får tillgripas endast då tjänsteuppgiften
ej kan lösas på annat sätt och får ej brukas längre än vad som är oundgängligen
nödvändigt. Vidare stadgas i 12 § att, om det för att upprätthålla allmän
ordning är nödvändigt, polisman har att tillfälligt omhändertaga den,

143

vars uppträdande innefattar ett störande av eller en omedelbar fara för ordningen.
Omhändertagande skall även ske, där det eljest erfordras för att
avvärja straffbelagd gärning, mot vilken polisman är pliktig att ingripa.

Rörande innebörden av de i allmänna polisinstruktionen sålunda givna
bestämmelserna i fråga om polisens maktbefogenheter framhålles i de av
chefen för inrikesdepartementet den 4 juni 1948 utfärdade anvisningarna till
denna instruktion bl. a. följande: För att genomföra sina uppgifter måste
polisen vid behov kunna anlita tvång. Polisens tvångsrätt vore endast delvis
reglerad. Allmängiltiga lagstadganden funnes endast rörande användande
av vissa tvångsmedel i anledning av misstanke om begånget brott
samt rörande användande av våld. För rätten att bruka våld gällde vissa
allmänna grundsatser i 5 kap. 7—11 §§ strafflagen, men dessa innefattade
ej någon fullständig lösning av frågan om polisens rätt att använda våld i
tjänsten. Även utan uttryckligt stöd av något stadgande i lag ansåges polisen
under vissa förutsättningar vara berättigad anlita tvång. Detta gällde
bl. a. vid avvärjande av brott eller förebyggande av andra händelser, som
störde eller hotade att störa allmän ordning och säkerhet. Den i polisinstruktionen
uttalade principen att strängare medel än nödvändigt ej finge
tillgripas gällde alla polisingripanden. Den gällde således icke blott vid
inskridanden, när brott eller andra kränkningar av ordningen och säkerheten
ägt rum, utan även vid ingripanden i förebyggande syfte. Den ägde vidare
tillämpning både vid ingripanden mot personer och vid åtgärder, som
riktade sig mot egendom. Behov att anlita våld mot person kunde föreligga
även i andra fall än dem, som avsåges i ovannämnda paragrafer av 5 kap.
strafflagen. Om t. ex. en person på allmän plats gjorde sig skyldig till oljud
eller annat föragelseväckande beteende eller till gärning, som sårade tukt
och sedlighet, och trots polismannens tillsägelse icke upphörde därmed,
kunde det vara nödvändigt att med våld avlägsna honom från platsen. Uttryckliga
stadganden, som gåve polisman rätt att bruka våld mot egendom,
förekomme sparsamt. Det låge dock i sakens natur, att polisman även utan
uttryckligt bemyndigande måste anses berättigad att öva våld mot egendom,
om detta vore nödvändigt för att han skulle kunna lösa sina tjänsteuppgifter.
Så kunde t. ex. vara fallet i samband med vidtagande av vissa
straffprocessuella tvångsåtgärder, liksom vid beslag av egendom, som enligt
särskilda författningar skulle anses förverkad, eller vid genomförandet av
vissa undersöknings- och granskningsuppgifter, som enligt särskilda bestämmelser
ålåge polisen. Även i dylika fall måste emellertid de allmänna reglerna
för tvångsingripande iakttagas.

Av vad nu återgivits framgår, att föreliggande bestämmelser och anvisningar
rörande polisens befogenheter att begagna tvångsmedel i fall, där
så icke är uttryckligt medgivet, äro allmänt avfattade och endast innehålla
vissa grundläggande regler. Med hänsyn till polisverksamhetens mångskiftande
beskaffenhet och i betraktande av de olikartade situationer, som där -

144

vid kunna förekomma, är det självfallet icke heller möjligt att lämna någon
närmare bestämning i fråga om befogenheterna i nämnda hänseende. Frågan
huruvida och i vilken mån polisen äger använda tvång för att förebygga
eller avhjälpa olika slags missförhållanden måste därför i stor utsträckning
bli beroende av omständigheterna i de särskilda fallen. En viktig princip
för polisens handlande härvidlag har dock starkt framhävts, nämligen att
strängare medel ej får användas än vad förhållandena kräva samt att våld
— mot person eller egendom — får tillgripas endast då tjänsteuppgiften ej
kan lösas på annat sätt. Tvånget måste sålunda alltid stå i rimligt förhållande
till den fara eller olägenhet, som ingripandet avser att undanröja,
och åtgärderna städse noga anpassas efter vad den föreliggande situationen
kräver.

I förevarande fall har såsom skäl för polisens åtgärd att tvångsvis avlägsna
zigenarsällskapet anförts i huvudsak dels att sällskapet stört ordningen
genom att mot stadens vilja kvarstanna på platsen, vars utnyttjande
för avsett ändamål hindrades genom lägerslagningen, dels att sällskapet
personligen uppträtt störande på platsen och där osnyggat ävensom stört
ordningen i den närmaste omgivningen, dels ock att sedlighetsbrott vore att
befara från en av sällskapets medlemmar, vilken tidigare dömts för sådant
brott.

Beträffande den först angivna omständigheten får jag framhålla, att det i
vissa fall av extrem beskaffenhet, t. ex. då någon uppslår tält i allmän park
eller på enskild bostadstomt, kan föreligga befogenhet och skyldighet för
polisen att ingripa mot det företagna markintrånget och i mån av behov
med våld avlägsna vederbörande. Om något sådant markintrång var emellertid
här icke fråga. Såsom jag i det föregående närmare utvecklat var det
i förevarande fall icke ens utan vidare klart att ett olovligt besittningstagande
förelåg. Även om övervägande skäl kunde anses tala för att så var
fallet, har det emellertid legat utanför polisens allmänna befogenheter att,
enbart av den anledningen att sällskapet utan stadens medgivande och i
strid mot vad från dess sida framhölls begagnade sig av campingområdet
som lägerplats, vidtaga tvångsåtgärder för sällskapets avlägsnande. Det är
enligt min mening uppenbart, att frågan om avhysning i ett fall som det
förevarande icke kan innefatta en uppgift, som det ur allmänna ordningsoch
säkerhetssynpunkter ankommer på polisen att i summarisk handläggningsväg
avgöra, utan som på markägarens talan skall hänskjutas för prövning
i härför särskilt avsedd ordning, i första hand av överexekutor.

Vad härefter angår övriga åberopade omständigheter — hänförande sig
till sällskapets mera personliga uppträdande — synes av utredningen framgå,
att en viss oordning varit rådande på platsen såtillvida att olika föremål
varit kringspridda på marken. Det är emellertid tydligt, att vad härutinnan
förekommit icke kunnat innefatta något svårare störande av ordningen.
Det som väsentligen lagts sällskapet till last i förevarande samman -

145

hang — och som närmast synes ha föranlett sakens upptagande — torde
ha varit sällskapets uppträdande mot närboende. I detta hänseende har
emellertid vid utredningen icke framkommit annat än att, enligt vad innehavaren
av den närbelägna affären uppgivit, sällskapet därstädes uppträtt
olämpligt och utan lov använt till affären hörande avträde. De övriga två
vid utredningen hörda, invid campingplatsen boende personerna ha däremot
förklarat sig icke ha haft något obehag av sällskapet, även om de tydligen
känt en viss på misstroende mot zigenare i allmänhet grundad osäker -hetskänsla. Påståendet att närboende störts synes sålunda i avsevärd grad
överdrivet. Vidare har mot sällskapets medlemmar anförts, att de grovt
missfirmat stadens och polisens representanter, då dessa uppmanat sällskapet
att avflytta. Härvid måste emellertid tagas i betraktande — förutom
den temperamentsfulla läggning som är ett för zigenare typiskt särdrag —
att medlemmarna förklarligtvis blivit upprörda över det i deras tycke orättvisa
ingreppet mot dem. Något åtal för missfirmelse har tydligen icke heller
ifrågasatts. Vad slutligen angår den omständigheten, att en av medlemmarna
tidigare dömts till böter för sedlighetssårande handling är det uppenbart,
att enbart nämnda omständighet icke varit till fyllest för att med
tvång avlägsna denne medlem från platsen. Än mindre har en avhysning
av hela sällskapet kunnat grundas därå.

Av det nu sagda framgår att, även om det i vissa hänseenden otvivelaktigt
förelegat fog för anmärkningar mot sällskapets medlemmar, vad de sålunda
låtit komma sig till last icke gärna kan anses ha innefattat något
mera svårartat störande av ordningen på campingplatsen och i omgivningen.
I all synnerhet gäller detta, om man beaktar de speciella förhållanden, som
i allmänhet betinga zigenares livsföring. Jag har härvid icke bortsett från
att sällskapets uppträdande, sett i ett sammanhang, kunnat ge en sämre
bild än vad en genomgång i efterhand av varje särskild detalj för sig ger
vid handen. Vad som från sällskapets sida förekommit i fråga om ordningsstörande
förehavanden må ha berättigat polisen att inskrida med anmaningar
och föreställningar. Möjligen har även åtal i något hänseende kunnat
övervägas. Men härifrån och till den extrema åtgärden att från campingplatsen
tvångsvis förflytta hela detta sällskap om elva personer, som där
tagit sin mer eller mindre tillfälliga bostad, är ett högst väsentligt steg. Ett
så djupgående ingrepp mot dessa personer har uppenbarligen icke stått i
rimligt förhållande till den fara eller olägenhet, som ingreppet avsett att
undanröja, och har därmed stått i klar strid mot den i polisinstruktionen
uttalade grundsatsen att strängare medel icke får av polisen användas än
vad omständigheterna påkalla.

I enlighet med det nu sagda finner jag vad Bodin anfört om att platsen
skulle ha olovligen ianspråktagits av sällskapet och om sällskapets uppträdande
i övrigt icke vara av den beskaffenhet, att Bodin ägt att på grund
därav med stöd av allmänna polisinstruktionen besluta om tvångsförflytt 10

— Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1060 års riksdag

146

ning av sällskapet. Jag finner således, i likhet med länsstyrelsen och Delleryd,
att Bodins berörda ställningstagande icke varit lagligen grundat.
Bodin har följaktligen härutinnan gjort sig skyldig till tjänstefel.

Beträffande härefter Bodins åtgärder i fråga om verkställigheten av det
av honom fattade, i och för sig felaktiga beslutet om sällskapets avlägsnande
från campingsplatsen får jag anföra följande.

I ett fall som det förevarande, där det gällde att av allmänna ordningsskäl
avlägsna ett sällskap, som i god tro ianspråktagit platsen som sin bostad
under nagon tid framat och där ett tillfälligt personligt omhändertagande
av sällskapets medlemmar eller någon av dem ej ens var ifrågasatt,
lärer verkställighetsfrågan böra bedömas såsom om det gällt verkställighet
genom utmätningsmans försorg av ett beslut av överexekutor eller domstol
om sällskapets avhysning. Enligt vedertagna regler tillgår vid avhysning i
allmänhet sa, att den förpliktades egendom och, om så erfordras, även han
själv avlägsnas från boplatsen. Därest den avhyste icke själv tager hand om
sina tillhörigheter, placeras dessa på en av sökanden eller den förpliktade
anvisad plats. Kan sadan plats ej anvisas, uppstå ej sällan besvärliga situationer.
I vissa fall kunna svårigheterna att placera egendomen medföra hinder
tills vidare mot verkställighetens fulla genomförande. Även sociala och
humanitära synpunkter måste beaktas, då fråga är om personavhysning. Så
torde sjukdom och avsaknaden av annan bostad påkalla omsorgsfull prövning
i varje särskilt fall, därvid samråd stundom måste tagas med vederbörande
sociala hjälporgan.

I enlighet med angivna allmänna regler och i betraktande av de i detta
fall föreliggande särskilda omständigheterna finner jag, att det ålegat Bodin
som en tjänsteplikt att tillse — då han nu fann en avhysning påkallad —
att sällskapet och dess tillhörigheter transporterades till en plats, där sällskapet,
som självt saknade medel för transport och i övrigt tydligen var
ekonomiskt utblottat, ägde slå läger och finge rimliga möjligheter att förtjäna
medel för sitt uppehälle. Ett motsatt betraktelsesätt skulle uppenbarligen
medföra konsekvenser, som ur såväl allmän som enskild synpunkt
måste framstå som betänkliga.

Den plats, dit sällskapet transporterades och där avlastningen ägde rum
— belägen inemot en mil från närmaste tätort och i en glest befolkad trakt

var emellertid klart olämplig som uppehållsplats för ett zigenarsällskap
med dess speciella livsvillkor. Detta synes även ha insetts av Bodin, som
förklarat sig ha haft för avsikt att påföljande dag, då han skulle återgå till
sm tjänst som biträdande landsfiskal i Borlänge, utverka tillstånd för sällskapet
att, i enlighet med dess eget önskemål, slå läger i denna stad och
även söka förhjälpa dem dit. Platsen, där avlastningen ägde rum, skulle
sålunda enligt Bodin allenast behöva användas som läger under någon dag.
Bodins uppgifter härom stå visserligen i mindre god överensstämmelse med
hans egna utgångspunkter. Eftersom Bodin, på sätt framgår av hans ytt -

147

rande, ansåg att sällskapet hade goda möjligheter att erhålla lägerplats i
Borlänge, borde det ha legat nära till hands och icke inneburit nagon svårighet
för honom att före avfärden från campingplatsen genom telefonsamtal
erhålla klarhet i denna fråga i syfte att transportera sällskapet direkt till
ifrågavarande plats. En förflyttning ytterligare en knapp mil hade uppenbarligen
icke varit av nämnvärd betydelse vare sig för Bodin och hans personal
eller för Ludvika stad såsom bekostare av transporten. Bodins åtgärd
att avlämna sällskapet på den plats, där avlastningen nu ägde rum, skulle
likväl ha kunnat godtagas, därest Bodin därefter vidtagit av honom avsedda
åtgärder. Emellertid har Bodin — som i samband med sällskapets
avlastning icke satte sig i förbindelse vare sig med markägaren eller med
landsfiskalen i distriktet — icke i fortsättningen vidtagit någon som helst
åtgärd i det av honom angivna syftet, därvid han som förklaring uppgivit
att han blev förbittrad över innehållet i vissa tidningsartiklar rörande den
verkställda förflyttningen av sällskapet, vilka enligt hans mening innehöllo
felaktiga och för honom kränkande uttalanden. Sällskapet nödgades följaktligen
att självt ordna för sig på platsen och så småningom på egen hand
söka sig bort därifrån.

Genom sitt berörda förfarande att avlämna sällskapet på den ifrågavarande
platsen utan att därefter vidtaga någon åtgärd i förut angivet syfte
har Bodin följaktligen åsidosatt vad som i tjänsten ålegat honom enligt
sakens beskaffenhet och föreliggande omständigheter och förty även härutinnan
gjort sig skyldig till tjänstefel.

I ytterligare två hänseenden har Bodin förfarit felaktigt. Salunda har han
dels underlåtit att, såsom ålegat honom, förvissa sig om att hinder icke
mötte mot sällskapets lägerslagning på den av honom anvisade platsen, dels
ock underlåtit att, enligt vad som följer av 9 § landsfiskalsinstruktionen,
underrätta landsfiskalen i vederbörande distrikt om den av honom företagna
tjänsteåtgärden. Nu angivna felaktigheter, vilka i och för sig äro
mindre allvarliga, böra ses i samband med hans förut berörda förfarande.

Vid bedömandet av vad Bodin i ärendet låtit komma sig till last ma till
en början framhållas, att Bodin genom stadens begäran om skyndsam handräckning
för sällskapets avlägsnande och vad i övrigt i saken förekom ställdes
inför en situation, som var ovanlig och som till sin rättsliga innebörd
torde ha tett sig oklar för en mindre erfaren polisman. Såsom tjänstgörande
polischef i distriktet hade emellertid Bodin att taga ställning till stadens
berörda framställning, vilken avsåg den extrema åtgärden att i summarisk,
polisiär ordning tvångsvis förflytta ej mindre än elva personer med
tillhörande bohag. I detta läge hade Bodin kunnat och bort inhämta rad
i saken hos landsfogden eller länsstyrelsen. Därest så skett, hade någon
tvångsförflyttning genom polisens försorg uppenbarligen icke kommit till
stånd. l)å emellertid Bodin underlåtit att inhämta sadant råd, kan icke
som ursäkt för hans förfarande att utan laga stöd besluta om sällskapets

148

tvångsförflvttning anföras, att situationen varit för honom svår att bedöma
eller att han handlat under visst intryck av stadens till honom gjorda hänvändelse.
Såsom på sitt sätt än mer anmärkningsvärd framstår Bodins åtgärd
att på sätt skett transportera sällskapet och dess tillhörigheter till den
ifrågavarande, såsom lägerställe för zigenare klart olämpliga platsen och där
lämna sällskapet att klara sig bäst man kunde. Även om Bodins felbedömning
av själva avhysningsfrågan skulle kunna anses ursäktlig — något som
jag på grundval av den föreliggande utredningen icke anser vara förhållandet
— har Bodin i varje fall genom sitt nyssberörda tillvägagångssätt vid
förflyttningens verkställande gjort sig skyldig till ett klart tjänstefel, som i
betraktande av att det här gällt ett djupgående ingripande i den personliga
rörelsefriheten framstår som ett allvarligt övergrepp. Detta Bodins förfarande
är desto mera klandervärt som han därvid, vilket han själv vidgått,
av helt ovidkommande skäl brutit en av honom i tjänsten gjord utfästelse.

Jag finner följaktligen vad mot Bodin förekommit vara av beskaffenhet
att icke kunna undgå beivran. Denna beivran bör ske vid allmän domstol.

Under åberopande av det anförda uppdrog jag åt landsfogden att vid
vederbörlig domstol anhängiggöra och utföra åtal mot Bodin för tjänstefel
i ovan anmärkta hänseenden. Ansvar borde yrkas jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen.
Tillfälle borde beredas medlemmarna av det ifrågavarande sällskapet
att i mån av befogenhet föra talan i målet.

Västerbergslags häradsrätt — varest åklagaren yrkade ansvar å Bodin för
tjänstefel, förutom i av mig angivna hänseenden, jämväl för en utmätningsåtgärd,
som icke äger samband med förevarande sak — yttrade i dom den
25 oktober 1958, såvitt nu är i fråga, följande.

Det för lägerslagningen ianspråktagna området, som ej ingår i stadsplan,
disponeras helt av Ludvika stad. Området har av staden upplåtits till allmänt
begagnande såsom bad- och campingplats.

Några föreskrifter i avseende på den allmänna ordningen på platsen eller
angående under vilka villkor området finge av allmänheten nyttjas förefunnos
icke vid den tid varom i målet är fråga.

Av omständigheterna i målet finner häradsrätten ådagalagt, att staden
avsett, att området endast skulle begagnas sommartid sedan vattnets temperatur
medgåve badning — i regel från mitten av juni månad — och först
efter det staden iordningställt området.

Emellertid framgår av utredningen, att området, då vädret tilläte badning,
börjat att av allmänheten användas före angivna tidpunkt, och att
staden ej motsatt sig detta.

I målet är styrkt, att ifrågakomna sällskap, huvudsakligen bestående av
zigenare, ankommit till Ludvika den 24 maj 1956 och då på förfrågan hos
någon av allmänheten om tältplats blivit hänvisat till omförmälda bad -

149

och campingplats, där sällskapet samma dag slagit läger. Sällskapet, som
några dagar senare något utökats, har kvarstannat på platsen till på förmiddagen
den 31 maj 1956.

I målet är ostridigt, att sällskapet ej inhämtat tillstånd av staden till
lägerslagningen.

Vidare framgår av utredningen, att sällskapet ankommit från Karlskoga
eller Örebro, att det haft för avsikt att fortsätta till Bollnäs, att emellertid
dess medlemmar, då de anlänt till Ludvika, saknat medel att fortsätta
resan, att detta varit orsaken till att de stannat där, att någon eller några
av dem förgäves sökt erhålla arbetsanställning i staden, samt att de skaffat
sig kontanta medel genom försäljning av »diverse krims-krams» och medförda
hundar.

Därjämte är ådagalagt, att sällskapet, som bestått av elva personer, varav
två barn, på området slagit upp två tält, det ena, ett större, av sedvanlig
tivolimodell.

Av Fredrikssons och Ahrås’ vittnesmål framgår

att då Fröberg, Fredriksson och Ahrås i anledning av inkomna klagomål
mot sällskapets uppehåll på badplatsen den 29 maj 1956 infunnit sig därstädes,
sällskapets medlemmar på förfrågan hur länge de tänkte stanna där
förklarat att de avsett kvarbliva omkring tre månader;

att Fröberg i anledning härav uppmanat dem att avflytta från området
samt

att sällskapet, som befunnit sig i hetsig stämning, vägrat hörsamma denna
uppmaning.

Bodin har uppgivit, att sedan Fröberg i anledning av vad sålunda förekommit
hos Bodin gjort hemställan, att Bodin i egenskap av polischef skulle
avhysa sällskapet från området, Bodin den 30 maj 1956, åtföljd av landsfiskalsassistenten
Nils Gunnar Bolinder, inställt sig på badplatsen och uppmanat
sällskapet att avflytta därifrån under förklaring att, därest så icke
skett senast klockan 9.30 påföljande dag, sällskapet genom polisens försorg
skulle tvångsförflyttas därifrån.

Emellertid har Bodin förklarat, att han senare samma dag blivit tveksam
om lagligheten av den planerade tvångsförflyttningen. Han hade därför bestämt
sig för att ej verkställa beslutet härom utan förmå sällskapet att frivilligt
avflytta.

I målet är ostridigt, att sällskapet icke vid den av Bodin angivna tidpunkten
vidtagit några åtgärder för avflyttning, att Bodin då inställt sig å
badplatsen, åtföljd av Bolinder och 5—7 polismän, varav en del uniformerade,
att ungefär halva styrkan kvarlämnats ett stycke från badplatsen,
att återstående styrka tagit ned tälten samt hjälpt till med inpackning av
sällskapets tillhörigheter, att allt genom polisens försorg instuvats på två
lastbilar, att sällskapets medlemmar tagit plats i en buss, att bussen, i vilken
en del av polismännen medföljt, jämte de båda lastbilarna kört till

150

Baggbo, där avlastning skett och sällskapet slagit läger, samt att Bodin och
Bolinder medföljt dit i personbil.

Bodin har påstått att, då han sagda morgon framkommit till badplatsen,
sällskapet förklarat, att Bodin ej varit befogad avlägsna dem därifrån, samt
att Bodin därvid vitsordat, att han saknat sådan befogenhet.

Vidare har Bodin gjort gällande, att han efter samtal med sällskapets
medlemmar lyckats vinna deras förtroende, och att de till slut gått med
på att frivilligt flytta, att emellertid Kajsa Larsson förklarat, »flytta gör
vi, men packa får ni göra», att Bodin, som ansett angeläget att polisen »bort
göra en eftergift» beordrat de närvarande konstaplarna att taga ned tälten
samt packa och lasta in sällskapets tillhörigheter på lastbilarna.

Häradsrätten finner det anmärkningsvärt, att Bolinders berättelse i
väsentliga avseenden skiljer sig från vad Bodin härutinnan uppgivit. Sålunda
har Bolinder icke uppfattat, att Bodin den 30 maj meddelat sällskapet
något beslut om tvångsförflyttning påföljande dag, därest sällskapet
då ej frivilligt utrymt badplatsen. Tvärtom har Bolinder förklarat, att
Bodin den 30 maj lyckats uppnå samförstånd med zigenarna och dessa varit
helt införstådda med att flytta. Ej heller har Bolinder den 31 maj på morgonen
hört zigenarna nämna, att Bodin enligt deras uppfattning saknat befogenhet
att tvångsförflytta dem, ävensom att Bodin vitsordat riktigheten
av deras påstående härutinnan.

Häradsrätten anser icke uteslutet, med hänsyn till den långa tid som förflutit
från det händelserna utspelats, att Bolinder gjort sig skyldig till minnesfel
och sammanblandat vad som ägde rum den 30 och den 31 maj. Att
Bolinder haft svårt erinra sig vad som verkligen hänt finner häradsrätten
ytterligare styrkt av den osäkerhet Bolinder visat i sitt vittnesmål.

I ett avseende finner emellertid häradsrätten, att Bolinder bestyrkt riktigheten
av Bodins berättelse, nämligen beträffande ovan citerade, av Kajsa
Larsson fällda yttrandet, »flytta kan vi göra, men packa får ni göra».

Sistnämnda yttrande finner häradsrätten giva stöd för Bodins påstående,
att sällskapet slutligen bestämt sig för att frivilligt utrymma lägerplatsen.

Med hänsyn till nämnda omständighet samt den oklarhet som i övrigt
föreligger beträffande vad som förekommit vid Bodins förhandlingar med
sällskapet, innan tälten tagits ned och inpackningen av dess tillhörigheter
börjat, anser häradsrätten det mot Bodins bestridande icke vara i målet
styrkt, att tvångsförflyttning ägt rum.

Emellertid finner häradsrätten, att Bodin, som icke varit befogad ingripa
mot sällskapet jämlikt av honom åberopade bestämmelse i allmänna polisinstruktionen,
förfarit felaktigt genom att till badplatsen beordra omförmälda
polismän, av vilka några varit uniformerade, och föra underhandlingarna
med sällskapet i närvaro av en del av dessa polismän. Härigenom
har sällskapets medlemmar kunnat bibringas den uppfattningen, att de icke
haft full handlingsfrihet.

151

Häradsrätten anser dock följande omständigheter böra beaktas: Sedan
Fröberg såsom representant för Ludvika stad anmodat sällskapet att avflytta
från badplatsen, har sällskapet ej ägt befogenhet att där längre
kvarstanna. Staden borde enligt häradsrättens mening hos överexekutor
gjort framställning om sällskapets avhysning. Häradsrätten anser uppenbart,
att en sådan framställning kommit att av överexekutor bifallas, då
staden haft uteslutande dispositionsrätt över området och på grund därav
haft rätt att få från platsen avlägsnade personer, som hindrade områdets
användning för det därmed avsedda ändamålet. Vidare anser häradsrätten
det icke kunna bortses från att sällskapet genom sitt uppträdande, särskilt
mot stadens representanter, polischefen och polismännen, betett sig på ett
sådant sätt, att fog kunnat finnas för Bodins uppfattning, att läget var
prekärt, och för hans ängslan att något skulle inträffa.

Med hänsyn härtill finner häradsrätten, att Bodins förfarande vid utrymningen
av lägret, ehuru felaktigt i anfört avseende, dock ej vara av beskaffenhet
att för honom föranleda ansvar för tjänstefel.

Beträffande händelseförloppet i övrigt eller vad som ägt rum efter det
lägret av sällskapet utrymts anser häradsrätten av utredningen framga, att
sällskapets medlemmar frivilligt gått med på att bliva transporterade norrut
mot Borlänge. Häradsrätten finner, i motsats till åklagaren, att Bodin i
sitt handlande härutinnan visat förståelse och medkänsla för sällskapets
svåra belägenhet. Det måste enligt häradsrättens mening anses berömvärt,
att Bodin föranstaltat om att transporten verkställts på Ludvika stads bekostnad
och att sällskapet härutöver erhållit ekonomiskt bistånd såväl av
staden som Bodin personligen. Någon befogad anmärkning mot den plats,
till vilken transporten verkställts, anser häradsrätten ej heller kunna göras.

Häradsrätten finner sålunda att Bodin, såvitt avser sagda händelseförlopp,
ej heller gjort sig skyldig till tjänstefel.

Häradsrätten ogillade förty åtalet.

Med häradsrättens dom fann jag mig icke kunna åtnöjas, varför jag uppdrog
åt landsfogden att fullfölja talan mot domen.

Svea hovrätt förehade målet vid huvudförhandling, därvid Kajsa Larsson
och hennes son Julie Larsson hördes som målsägande samt vittnesförhör
ägde rum med Bolinder ävensom tre andra polismän. I dom den 25 april
1959 yttrade hovrätten följande.

Bodin har i hovrätten i allt väsentligt lämnat samma uppgifter som vid
häradsrätten.

Kajsa Larsson och Julie Larsson ha bestritt att de och deras sällskap frivilligt
flyttat från lägerplatsen i Ludvika. De ha förnekat att Bodin på
morgonen den 31 maj 1956 upplyst dem om, att han icke hade laglig rätt

152

att tvångsförflytta sällskapet. Julie Larsson har tillagt: Till sist hade de
gått med på att låta polisen flytta lägret. Anledningen härtill hade varit
att de förstått, att staden icke skulle tillåta dem att kvarstanna på badplatsen
och att polisen, om de vägrade att flytta, skulle avhysa dem därifrån
med våld.

Utsagorna av de polismän, som hörts såsom vittnen i målet, vederlägga
icke vad Kajsa Larsson och Julie Larsson sålunda uppgivit. Av nämnda
utsagor framgår fastmer att sällskapet varit synnerligen ovilligt att bryta
tältlägret och att vad Bodin åstadkommit genom sina förhandlingar med
sällskapets ledning endast varit att dess medlemmar utan motstånd lät
polisen taga ned tälten, packa sällskapets tillhörigheter och ordna med flyttningen
av lägret till annan plats.

På grund av vad sålunda upptagits finner hovrätten att Bodin låtit verkställa
avhysning av sällskapet i enlighet med sitt dagen förut meddelade
beslut härom.

Bodin har som stöd för den vidtagna åtgärden åberopat att en av sällskapet
tidigare dömts jämlikt 18 kap. 13 § strafflagen och att det, då badplatsen
vid ifrågavarande tid huvudsakligen besöktes av barn, förelegat
fara för att denne medlem ånyo skulle göra sig skyldig till sedlighetssårande
gärning, att från flera hall klagomål riktats mot sällskapets uppträdande
såväl på lägerplatsen som i dennas omgivning och att med hänsyn härtill,
till sällskapets uppförande vid kommunalborgmästarens besök och till det
förhållandet att ett par av sällskapets medlemmar förut dömts för förmögenhetsbrott
det ur ordningssynpunkt varit riskabelt att låta sällskapet
kvarstanna på badplatsen.

Utredningen i målet har väl givit vid handen att vissa av sällskapets
medlemmar tidigare gjort sig skyldiga till sådan brottslighet som Bodin
uppgivit, att befogade anmärkningar kunnat riktas mot sällskapets uppträdande,
när kommunalborgmästaren besökt platsen, samt att lägerplatsen
icke hållits i vårdat skick. På grund av vad sålunda förekommit har Bodin
dock icke varit berättigad att med stöd av 1 § polisinstruktionen avhysa
sällskapet från lägerplatsen; och då ej heller eljest, såvitt framgått, fog
funnits för sådan åtgärd, har Bodin gjort sig skyldig till tjänstefel. Omständigheterna
äro emellertid mildrande.

Vad därefter angår transporten av sällskapet och dess tillhörigheter till
Baggbo har Julie Larsson förklarat att sällskapet önskade bli förflyttat i
riktning mot Bollnäs och att man därför icke haft något emot en transport
till Borlänge. Han har medgivit att Bodin före avfärden talat om Baggbo
som en lämplig lägerplats men har förnekat att någon överenskommelse
träffats om att sällskapet skulle avlastas på denna plats.

Bodin har anfört: Lägerplatsen i Baggbo skulle endast vara tillfällig i avvaktan
på att myndigheterna i Borlänge skulle anvisa lämpligare sådan.
Han hade klargjort detta för sällskapet och tillika upplyst medlemmarna

153

om att arbetsmöjligheter funnes vid en närbelägen såg. Innan han lämnat
Baggbo hade det blivit klart, att markägaren tillät sällskapet att stanna på
det ställe, där avlastning skett.

Även om det såsom Bodin gjort gällande icke varit ett tjänsteåliggande
för honom att ombesörja sällskapets förflyttning till annan lägerplats, har
Bodin likväl verkställt förflyttningen på sådant sätt att denna uppenbarligen
utgjort en tjänsteåtgärd från Bodins sida. Bodin har därför varit
skyldig tillse att sällskapet avlastades på en plats, där de ägde slå läger
och som kunde anses lämplig åtminstone som tillfällig uppehållsort för dem.
Bodins uppgift att tillståndsfrågan ordnats, innan han återvänt till Ludvika,
är emellertid icke vederlagd. Av utredningen i målet framgår att
lägerplatsen i Baggbo med avseende å läge och beskaffenhet icke varit
sämre än att densamma skäligen bort godtagas av sällskapet för en kortare
tids vistelse. Att så varit fallet bestyrkes av Julie Larssons uppgift att
sällskapet stannat i Baggbo till långt in på sommaren samt att han och
en annan medlem av detta tidvis arbetat vid sågen.

Åtalet i sist berör da del kan därför icke vinna bifall.

Hovrätten prövar lagligt på det sätt ändra häradsrättens dom att Bodin
dels dömes jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen för tjänstefel att till Kronan
utgiva 20 dagsböter å 20 kronor dels ock förpliktas att till statsverket återgälda
vid häradsrätten av allmänna medel förskjutna vittneslöner, 50
kronor.

Det åligger Bodin att gottgöra statsverket vad av allmänna medel utgivits
i ersättning till målsägandena och vittnet Bolinder för deras inställelse
i hovrätten, tillhopa 163 kronor.

Mot hovrättens dom fullföljde Bodin talan genom ansökan om revision.

Högsta domstolen fann genom beslut den SO oktober 1959 ej skäl att
meddela prövningstillstånd, i följd varav hovrättens dom skulle stå fast.

2. Obehörigt förfarande av komminister att nedriva affischer
om frireligiöst möte m. m.

I tidningen Dagens Nyheter för den 1 augusti 1957 var intagen en artikel
med rubriken »Västkustpräst rev ner plakat om frikyrkomöte». I artikeln
anfördes bl. a. följande.

Måndagen den 29 juli satte löjtnanten Erik Lundkvist i frälsningsarmen
upp fem affischer i fiskeläget Gullholmen, en ö strax väster om Orust.
Affischerna innehöllo följande tillkännagivande: »Hamnbryggan, måndagen
den 29 juli kl. 19.30. Evangelium på sångens vingar. Rikligt program med
sång — musik — allsång — tal, sångblad utdelas. Varmt välkomna». Un -

154

der^ dagens lopp fann Lundkvist, att alla affischer utom en nedplockats.
T. f. komministern i Gullholmens församling Johan Pettersson hade vid
samtal med tidningens representant erkänt att han nedrivit en av affischerna
i fråga.

Med anledning av innehållet i tidningsartikeln anmodades landsfiskalen
i Orusts distrikt att verkställa förhör med Pettersson och i övrigt införskaffa
utredning.

Vid förhör inför landsfiskalen uppgav Pettersson.

Måndagen den 29 juli vid 13.30-tiden hade han från fönstret i sin bostad
i prästgården pa Gullholmen iakttagit en av affischerna. Denna var uppsatt
på en stolpe mitt emot prästgården. På samma stolpe hade funnits en
affisch om en danstillställning. Han hade genast gått ut och tagit bort
affischerna, som han medfört in i bostaden och fortfarande hade i behåll.
En kort stund senare hade Lundkvist kommit hem till Pettersson och uppgivit
att det varit han som satt upp frälsningsarmens affischer. De hade
haft ett långt samtal med varandra och Pettersson hade därvid vädjat till
Lundkvist att inte hålla några möten på ön. Anledningen till att Pettersson
tagit bort frälsningsarmens affisch hade varit, att han inte ansett det önskvärt
att frälsningsarmen hölle nagra möten på ön enär någon frireligiös
verksamhet ej funnes i församlingen. Genom att borttaga affischen hade
han velat utåt visa sin uppfattning i denna fråga. Han ville i detta sammanhang
åberopa bestämmelsen i 41 § första stycket c) i lagen om församlingsstyrelse,
enligt vilken bestämmelse det ålåge kyrkorådet att vaka över
att kyrklig tvedräkt och söndring såvitt möjligt förhindrades. Han vore
ordförande i kyrkorådet i Gullholmens församling och ansåge sig vid tillfället
ha ägt att handla å rådets vägnar. Borttagandet av affischen hade
emellertid skett helt impulsivt — dock icke oöverlagt — och han hade icke
närmare reflekterat över i vilken egenskap han handlade. Orsaken till borttagandet
av^dansaffischen var att den satt på ett så utmanande sätt mitt
emot prästgården. Han undervisade konfirmander och hade till uppgift att
uppmana dem undfly tillfällen till synd, till vilka även dans räknades.

Domkapitlet i Göteborg uttalade i infordrat yttrande, att domkapitlet
funne det påtalade handlingssättet olämpligt men ansåge Petterssons av
allt att döma impulsiva handlande icke vara av beskaffenhet att föranleda
någon domkapitlets åtgärd, så mycket mera som domkapitlet vore förvissat
om att det inträffade icke komme att upprepas.

Sedan tillfälle därefter beretts Pettersson till slutligt yttrande, anförde
denne, bl. a., följande.

. Det vore, särskilt i ifragavarande landsdel, välbekant att kyrklig söndring
och tvedräkt uppstode där frikyrklighet och sekterism vunne insteg.
Genom nedrivandet av frälsningsarméns affisch måste det för församlingsborna
harblivit uppenbart, att församlingens präst icke med tyst samtycke
kunnat låta det tillämnade mötet äga rum. Då åtgärden icke avsett att
gradera olämpligheten av frikyrkomöten, å ena sidan, och danstillställningar,
å den andra, hade det förefallit logiskt riktigt att avlägsna även
dansbaneaffischen. Avlägsnandet av frälsningsarméns affisch syntes även
helt motsvara den grundinställning, som kommit till uttryck i Uppsala

155

mötes beslut, vilket beslut inginge i vår kyrkas bekännelseskrifter. Enligt
Petterssons mening kunde han sålunda genom den vitsordade åtgärden icke
ha gjort sig skyldig till tjänstefel.

I en till domkapitlet den 5 augusti 1958 avlåten skrivelse anförde jag
därefter följande.

Församlingsfrihet, varmed vanligen brukar förstas rättighet för medborgarna
att sammankomma för gemensam överläggning, opinionsyttring
eller upplysning, är en av de viktigaste medborgerliga rättigheterna och har
i vårt land sedan mera än 100 år tillbaka även utan uttryckligt lagstadgande
förutsatts vara en i princip erkänd medborgerlig rättighet.

Såvitt gäller religionsutövning har numera i religionsfrihetslagen den 26
oktober 1951 även uttryckligen fastslagits, att det står envar fritt att
utöva sin religion och att för religiös gemenskap deltaga i sammankomst
samt att för offentlig gudstjänst ej gälla andra hinder än sådana som i allmänhet
äro stadgade för sammankomst, till vilken allmänheten har tillträde.

Även lagen den 14 december 1956 om allmänna sammankomster utgår
från principen om medborgarnas församlingsrätt. Vid lagens tillkomst uttalade
departementschefen, bl. a., att församlingsrätten otvivelaktigt utgjorde
en mycket viktig och värdefull tillgång i ett demokratiskt samhälle
och att utgångspunkten vid en reglering av församlingsfriheten borde vara
att inga andra inskränkningar finge göras än sådana som framstode som
nödvändiga för att uppehålla allmän ordning och säkerhet samt förhindra
kränkning av enskilds rätt.

Nämnda inskränkningar återfinnas såvitt avser allmänna sammankomster
— varmed avses bl. a. sammankomster för religionsutövning men ej
egentliga nöjestillställningar, t. ex. danstillställningar i lagen om allmänna
sammankomster. Beträffande offentliga tillställningar, varmed avses
främst nöjestillställningar, återfinnas de närmare bestämmelserna i allmänna
ordningsstadgan, vilken tillkommit samtidigt med lagen om allmänna
sammankomster.

Av dessa inskränkande bestämmelser framgår, att det i vissa fall lagts
i polismyndighetens hand att avgöra huruvida sammankomst eller tillställning
må äga rum.

Med församlingsrätten måste anses vara förenad rätten att verka för
anslutning vid sammankomster eller tillställningar till exempel genom annonser
eller affischer. En församlingsrätt utan rätt att verka i sadant syfte
vore utan innehåll.

Av det sagda torde till fyllest framgå, att församlingsfriheten åtnjuter
skydd av lag och att från det allmännas och dess organs sida åtgärder, som
äro ägnade att begränsa församlingsfriheten, icke få företagas utan stöd
av lag.

I nu förevarande ärende är utrett att Pettersson nedrivit två affischer,

156

av vilka den ena avsåg ett av frälsningsarmén anordnat möte av religiös
natur och den andra en danstillställning.

Pettersson har till förklaring av sitt handlingssätt uppgivit, att nedrivandet
främst avsett och betingats av frälsningsarméns affisch. Syftet med
Petterssons åtgärd har enligt vad han själv uppgivit varit att det för församlingsboma
skulle bli uppenbart, att församlingens präst icke med tyst
samtycke kunnat lata det tillämnade mötet äga rum, eftersom kyrklig
söndring och tvedräkt, enligt vad som vore välkänt, uppstått där frikyrklighet
och sekterism vunnit insteg. Under hänvisning till stadgandet i 41 §
lagen om församlingsstyrelse — enligt vilket det tillkommer kyrkorådet
att vaka över att kyrklig tvedräkt och söndring såvitt möjligt förhindras
har Pettersson gjort gällande att det ankommit på honom såsom kyrkorådets
ordförande att vidtaga sådana åtgärder, som kunde förebygga
kyrklig söndring och tvedräkt. Då Petterssons åtgärd icke avsett att gradera
olämpligheten av frikyrkomöten å ena sidan och danstillställningar å
den andra, hade det förefallit Pettersson logiskt riktigt att även dansbaneaffischen
avlägsnades.

Det är utan vidare — särskilt i betraktande av de principer som kommit
till uttryck i lagen om religionsfrihet — uppenbart att det av Pettersson
aberopade stadgandet i lagen om församlingsstyrelse icke kan åberopas
sasom stöd för att motverka frikyrklighet eller religionsutövning inom annat
religiöst samfund.

Med hänsyn härtill och till vad förut sagts om församlingsfrihet är det
tydligt, att Pettersson saknat laga grund för sin åtgärd att nedriva affischerna.
Pettersson har följaktligen genom sitt handlande överskridit de
befogenheter, som tillkomma honom sasom prästman och ordförande i
kyrkorådet.

Pettersson har själv genom sina uttalanden om syftet med åtgärden betonat
att denna vidtagits i tjänsten, och någon tvekan härom kan icke
råda, oavsett om han därvid handlat i egenskap av ordförande i kyrkorådet
eller sasom församlingspräst. För övrigt har det ålegat honom såsom
en tjänsteplikt att i sitt handlande avhalla sig från sådant, som på grund
av prästämbetets särskilda beskaffenhet kan rubba allmänhetens förtroende
för honom såsom prästman eller för kyrkan. Denna förpliktelse har
Pettersson otvivelaktigt asidosatt genom att — i strid med de principer,
som kommit till uttryck i lagarna om religionsfrihet och om allmänna sammankomster,
och i demonstrativt syfte — nedriva affischerna.

Det tjänstefel, som Pettersson sålunda låtit komma sig till last, kan —
trots därvid visad intolerans — ur vissa synpunkter synas bagatellartat,
och åtgärden har helt visst varit ett uttryck för äkta övertygelse om vad
trons intresse krävde. Nedrivandet av affischerna innebär emellertid en
åtgärd, som är ägnad att motverka den religions- och församlingsfrihet,
som tillförsäkrats envar medborgare. När en dylik åtgärd vidtages av en

157

befattningshavare i det allmännas tjänst framstår den såsom mera allvarlig
än eljest. Det skulle vara betänkligt, om genom underlåtenhet att beivra
tjänstefelet tvivel uppkomme hos allmänheten om det allmännas vilja att
skydda de betydelsefulla medborgerliga rättigheter, om vilka här är fråga.
Petterssons handlande kan med hänsyn härtill icke passera opåtalt, i all
synnerhet som Pettersson bestritt att han handlat felaktigt och ett upprepande
därför kan befaras.

Vid övervägande av samtliga omständigheter har jag dock funnit, att
beivrandet av tjänstefelet bör kunna ske i disciplinär väg, närmast i form
av varning. Om så sker, anser jag mig kunna avstå från åtal.

Under åberopande av 13 § lagen om domkapitel får jag därför överlämna
handlingarna i ärendet till domkapitlet för den åtgärd mot Pettersson som
kan befinnas påkallad.

Domkapitlet yttrade i beslut den 23 oktober 1958 följande.

Domkapitlet har tidigare haft tillfälle att yttra sig i ärendet och därvid
anfört: Domkapitlet funne det påtalade handlingssättet olämpligt. Domkapitlet
ansåge emellertid att Petterssons av allt att döma impulsiva handlande
icke vore av beskaffenhet att föranleda någon dess åtgärd, så mycket
mera som domkapitlet vore förvissat om att det inträffade icke komme
att upprepas.

Sedan JO med skrivelse den 5 augusti 1958 överlämnat ärendet till domkapitlet
för den åtgärd mot Pettersson som kan befinnas påkallad, har
domkapitlet upptagit ärendet som disciplinmål jämlikt 13 § lagen om domkapitel.

Domkapitlet har genom vederbörande kontraktsprost införskaffat kompletterande
utredning, varav framgår att ett upprepande av det skedda
torde få anses helt uteslutet.

Vid övervägande av vad i saken förekommit beslutar domkapitlet att
med vidhållande av sin uppfattning framhålla för Pettersson det olämpliga
i hans handlingssätt och låta vid denna åtgärd bero. Domkapitlet finner
således någon åtgärd mot honom jämlikt 13 § lagen om domkapitel ej
påkallad.

I en till landsfogden i Göteborgs och Bohus län avlåten skrivelse anförde
jag därefter följande.

Innebörden av domkapitlets beslut torde vara, att det påtalade förfarandet
enligt domkapitlets mening — ehuruväl olämpligt — icke utgör en
olaglig handling. Denna uppfattning kan icke godtagas. Av Petterssons
egna uttalanden om anledningen till att han rivit ned frälsningsarméns
affisch om ett av denna anordnat möte framgår, att Pettersson ansåg önskvärt
att frälsningsarmen icke hölle några möten på ön, enär frikyrklig

158

verksamhet icke borde vinna insteg i församlingen. Petterssons åtgärd att
nedriva affischen var alltså ytterst riktad mot den religions- och församlingsfrihet,
som genom lag tillförsäkrats envar. Åtgärden framstår med
hänsyn härtill ur principiell synpunkt som så allvarlig, att den enligt min
mening icke kan undgå beivran. Med hänsyn härtill och till den av domkapitlet
intagna ståndpunkten finner jag mig nu icke kunna underlåta att
bringa vad som förekommit under domstols prövning.

På grund av vad sålunda anförts uppdrog JO åt landsfogden att vid
vederbörande domstol väcka åtal mot Pettersson för tjänstefel i ovan
anmärkta hänseende. Ansvar skulle yrkas jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen.

Åtalet väcktes vid Orusts, Tjörns och Inlands domsagas häradsrätt, därvid
Pettersson i målet biträddes av advokaten Harald Gjöthlén som offentlig
försvarare. I dom den 14 mars 1959 yttrade häradsrätten följande.

Församlingsfrihet, varmed brukar förstås rättighet att sammankomma
för gemensam överläggning, opinionsyttring eller upplysning, är en i Sverige
ehuru icke uttryckligen lagfäst, dock i princip erkänd medborgerlig
rättighet. Såvitt gäller religionsutövning har numera i religionsfrihetslagen
den 26 oktober 1951 även uttryckligen fastslagits att det står envar fritt
att utöva sin religion och att för religiös gemenskap deltaga i sammankomst
samt att för offentlig gudstjänst ej gälla andra hinder än sådana som
i allmänhet äro stadgade för sammankomst till vilken allmänheten har tillträde.
Även lagen den 14 december 1956 om allmänna sammankom ster
utgår från principen om medborgarnas församlingsrätt. Vid lagens tillkomst
uttalade departementschefen bl. a. att församlingsrätten otvivelaktigt
utgjorde en mycket viktig och värdefull tillgång i ett demokratiskt
samhälle och att utgångspunkten vid en reglering av församlingsfriheten
borde vara att inga andra inskränkningar finge göras än sådana som framstode
som nödvändiga för att uppehålla allmän ordning och säkerhet samt
förhindra kränkning av enskilds rätt. Nämnda inskränkningar återfinnas
såvitt avser allmänna sammankomster — varmed avses bl. a. sammankomster
för religionsutövning men ej egentliga nöjestillställningar, t. ex.
danstillställningar — i lagen om allmänna sammankomster. Beträffande
offentliga tillställningar, varmed avses främst nöjestillställningar, återfinnas
de närmare bestämmelserna i allmänna ordningsstadgan, vilken tillkom
samtidigt med lagen om allmänna sammankomster. Av dessa inskränkande
bestämmelser framgår att det i vissa fall lagts i polismyndighetens
hand att avgöra huruvida sammankomst eller tillställning må äga rum.
Med församlingsrätten måste anses vara förenad rätten att verka för anslutning
vid sammankomster eller tillställningar, till exempel genom annonser
eller affischer. En församlingsrätt utan rätt att verka i sådant syfte
vore utan innehåll. Av det sagda framgår till fyllest att församlingsfrihe -

159

ten åtnjuter skydd av lag och att från det allmännas och dess organs sida
åtgärder som äro ägnade att begränsa församlingsfriheten icke få företagas
utan stöd av lag.

De av Pettersson åberopade stadgandena i lagen om församlingsstyrelse
och Uppsala mötes beslut innefatta icke laga grund för Pettersson att nedriva
affischerna.

Pettersson har vidtagit åtgärden i tjänsten, såsom ordförande i kyrkorådet
eller såsom församlingspräst.

Genom sitt handlande har Pettersson alltså överskridit de befogenheter
som tillkomma honom såsom prästman och ordförande i kyrkorådet. Häradsrätten
— som lämnar utan avseende vad Pettersson anfört om allmänhetens
på Gullholmen inställning till kyrkliga ting — finner att Pettersson
genom nedrivandet av affischerna dessutom åsidosatt honom åliggande
tjänsteplikt att i sitt handlande avhålla sig från sådant som på
grund av prästämbetets särskilda beskaffenhet kan rubba allmänhetens
förtroende för honom såsom prästman eller för kyrkan.

Pettersson är förty förvunnen till ansvar för tjänstefel jämlikt 25 kap.
4 § strafflagen.

Häradsrätten dömer Pettersson jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen för tjänstefel
att utgiva 10 dagsböter å 15 kronor till Kronan.

Gjöthlén tillerkännes för försvaret av Pettersson ersättning av allmänna
medel med 335 kronor, av vilket belopp 300 kronor utgöra arvode.

Pettersson förpliktas att till statsverket återgälda beloppet av den försvararen
tillerkända ersättningen med 335 kronor.

Häradsrättens dom har vunnit laga kraft.

3. Förment felaktigt förfarande av överläkare genom att i ett
flertal fall i strid mot vetenskap och beprövad erfarenhet företaga
operativa ingrepp på kvinnor av beskaffenhet att medföra sterilitet

I vissa till Stockholms stads sjukhusdirektion år 1956 ingivna skrifter
påtalade en legitimerad läkare, som varit anställd vid S:t Eriks sjukhus, att
överläkaren vid nämnda sjukhus S. V. Westberg icke handlat i överensstämmelse
med vetenskap och beprövad erfarenhet vid behandlingen av vissa å
sjukhuset intagna kvinnliga patienter samt att Westberg i ett antal fall
brutit mot bestämmelserna i lagen om sterilisering. Sedan skrifterna överlämnats
till medicinalstyrelsen och utredning i saken förebragts — bl. a.
genom inhämtande av utlåtanden från medlemmarna av styrelsens vetenskapliga
råd, professorn A. Westman och lasarettsläkaren L. Simon — prö -

160

vade medicinalstyrelsens disciplinnämnd vid olika tillfällen under år 1957
de mot Westberg framställda anmärkningarna, därvid disciplinnämnden
fann att Westberg i vissa av de ifrågavarande fallen förfarit felaktigt.

Genom beslut den 17 april 1957 fann sålunda disciplinnämnden i fråga
om Westbergs behandling av två patienter, å vilka han den 5 resp. den 9
maj 1952 företagit operation, innefattande borttagande av livmoder och
äggledare, att det av utredningen framgick att åtminstone i det ena fallet
fullgoda medicinska skäl för buköppning saknats samt att tillräckliga terapeutiska
skäl ej förelegat för de omfattande ingrepp som skett. Härför tilldelade
disciplinnämnden Westberg varning.

Vidare fann disciplinnämnden genom beslut den 29 augusti 1957 att —
såvitt angår av Westberg företagna femton ingrepp, vilka varit av beskaffenhet
att medföra sterilitet — tillräckligt medicinskt underlag saknats för
ingreppen i den omfattning dessa gjorts, varför Westberg härvid icke handlat
i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet och därigenom
brutit mot föreskriften i § 59 l:o allmänna läkarinstruktionen. Ingreppen,
som företagits under tiden den 10 oktober 1952—den 5 augusti
1954, hade innefattat avlägsnande av patienternas äggledare, i flera fall i
förening med amputering av livmoder eller borttagande av äggstockar. I
samma beslut fann nämnden därjämte utrett, att Westberg i ett annat fall,
avseende borttagande den 1 december 1955 av en patients ena äggledare,
brutit mot nämnda föreskrift i allmänna läkarinstruktionen. För vad Westberg
sålunda förbrutit, vilket innefattade åsidosättande av tjänsteplikt,
tilldelade nämnden honom varning.

I fråga om påföljden för vad Westberg i sistnämnda sexton fall sålunda
låtit komma sig till last yppades inom disciplinnämnden olika meningar.
Nämndens beslut att tilldela Westberg varning omfattades av den mening
tre ledamöter företrädde, nämligen generaldirektören Engel, tjänstförrättande
överdirektören Rahm och medicinalrådet von Zweigbergk. Två ledamöter,
häradshövdingen Hesselgren och riksdagsmannen I. Andersson, ansågo
vad Westberg förbrutit vara av beskaffenhet att böra beivras vid
domstol och att nämnden därför bort hos vederbörande åklagare påkalla
åtals anställande mot Westberg jämlikt § 59 l:o och § 61 allmänna läkarinstruktionen
samt 25 kap. 5 § strafflagen.

Slutligen fann disciplinnämnden genom beslut den 4 oktober 1957, att
tillräckliga terapeutiska skäl icke förelegat för ännu ett av Westberg verkställt
ingrepp, företaget den 14 januari 1954 och avseende borttagande av
båda äggledarna å en patient. Den genom beslutet den 29 augusti 1957
meddelade varningen skulle enligt nämnden utgöra påföljd även för nu
ifrågavarande förfarande.

Sedan min uppmärksamhet fästs på vad sålunda förekommit, införskaffade
jag från de tre ledamöter, som dikterat nämndens beslut den 29

161

augusti 1957 att för vad Westberg förbrutit allenast tilldela denne varning,
upplysningar rörande skälen för deras berörda ställningstagande. Därefter
avgav Westberg infordrat yttrande.

I en den 28 oktober 1957 till statsåklagaren i Stockholm avlåten skrivelse
anförde jag därefter följande.

Av handlingarna framgår, att disciplinnämnden funnit Westberg i icke
mindre än nitton fall — låt vara utspridda under loppet av flera år — ha i
strid mot vetenskap och beprövad erfarenhet företagit ingrepp å kvinnor —
i allmänhet i 30-årsåldern — vilka ingrepp med något undantag varit av
beskaffenhet att medföra sterilitet. Med hänsyn till karaktären av de
ingrepp, varom här är fråga, synes det kunna krävas att sådana ingrepp
icke företagas med mindre detta efter ytterst noggrann undersökning befinnes
oundgängligen påkallat. Den omständigheten att patienten till äventyrs
lämnar sitt medgivande till ingrepp eller till och med själv begär sådant
lärer icke få inverka på läkarens ställningstagande i nu förevarande sammanhang.
Även om det givetvis kan vara förklarligt att felbedömningar
eller förbiseenden härutinnan förekommer, framstår det för mig som i hög
grad anmärkningsvärt och innefattande fel av svårare beskaffenhet att
Westberg i den omfattning som skett företagit ingrepp, vilka enligt vad
disciplinnämnden funnit icke överensstämt med vetenskap och beprövad
erfarenhet.

Att majoriteten av nämndens ledamöter likväl funnit påföljden böra
stanna vid varning synes ha sin grund däri, att dessa ledamöter ansett att
vad Westberg låtit komma sig till last i de enskilda fallen icke bör bedömas
fristående utan ses i ett sammanhang såsom väsentligen ett uttryck för
vissa brister i hans medicinska omdöme och kunnande — icke som vårdslöshet
eller försummelse. Enligt deras mening vore en av medicinalstyrelsen
tilldelad varning att betrakta som en mycket allvarlig bestraffning.

De av nämnda ledamöter åsyftade bristerna hos Westberg bestå däri,
enligt vad deras till mig avgivna yttrande giver vid handen, dels att det
hos Westberg synes föreligga en benägenhet att godtaga lätta patologiska
förändringar inom de inre kvinnliga genitalia såsom förklaring till stundom
vaga kliniska symptom, dels att Westberg synes ha övertro till operativa
åtgärders betydelse för att bryta nämnda, förmenta orsakskedja, dels ock
att han för handläggningen av fallen ofullständigt utnyttjat gängse diagnostiska
metoder.

Vad sålunda anförts till förklaring av de felbehandlingar, som Westberg
enligt disciplinnämnden låtit komma sig till last, synes mig icke vara av
beskaffenhet att komma desamma att framstå såsom ursäktliga. De opera 11

— Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1960 års riksdag

162

tiva ingrepp, som nämnden ansett icke vara tillräckligt motiverade av föreliggande
omständigheter, ha med något undantag inneburit sterilisering och
alltså medfört allvarliga konsekvenser för vederbörande patienter. Det är
bär icke fråga om någon enstaka felbedömning till följd av förbiseende eller
förhastande utan om ett stort antal felbehandlingar av allvarlig karaktär.
Det är enligt min mening ett allmänt intresse av betydande styrka att —
om en läkare befinnes ha i strid mot vetenskap och beprövad erfarenhet
låtit felbehandlingar komma sig till last av den allvarliga beskaffenhet och
i den utsträckning, varom i förevarande fall är fråga — saken blir föremål
för beivran, icke i disciplinär väg, utan genom åtal vid allmän domstol. I
likhet med reservanterna inom disciplinnämnden anser jag således att —
om Westberg förbrutit sig pa sätt nämnden funnit — vad härigenom ligger
honom till last är av beskaffenhet att böra beivras vid domstol.

I sitt till mig avgivna yttrande har Westberg vidhållit sin inför disciplinnämnden
förfäktade åsikt att hans ställningstaganden vid operationstillfällena
varit riktiga samt framhållit att, därest Westman och Simon vid
sin bedömning av Westbergs ingrepp haft tillgång till vissa i journalerna
icke införda uppgifter, Westman och Simon sannolikt skulle i ett flertal
fall, för att icke säga alla, ha kommit till samma uppfattning som Westberg.
I detta hänseende har Westberg åberopat uppgifter, som han numera inhämtat
från vissa patienter men som icke varit tillgängliga för Westman
och Simon.

På grund av vad Westberg sålunda och i övrigt hos mig anfört synes
definitiv ståndpunkt till åtalsfrågan icke böra tagas, förrän ytterligare utredning
skett, därvid i första hand torde böra ifrågakomma att närmare
höra Westberg rörande det ytterligare material han må önska åberopa samt
att inhämta utlåtanden däröver från Westman och Simon. Den utredning,
som sålunda synes erforderlig i nu angivna och andra hänseenden, t. ex.
beträffande av Westberg åberopade svårigheter att utnyttja diagnostiska
hjälpmedel vid kvinnokliniken, bör lämpligen förebringas på föranstaltan
av Eder. Av de förenämnda nitton ingreppen ha åtalspreskription inträtt
beträffande tre. Sadan preskription inträder den 31 oktober i fråga om
ytterligare tva fall. Utredningen bör avse återstående fjorton av Westberg
företagna ingrepp och bedrivas med erforderlig skyndsamhet för undvikande
av ytterligare preskription.

Under åberopande av det anförda överlämnade jag handlingarna i ärendet
till statsåklagaren för inledande av förundersökning mot Westberg i
angivet hänseende. Tillika uppdrog jag åt statsåklagaren att — om det
efter slutförd undersökning befanns, att Westberg kunde på sannolika skäl
misstänkas för att i ett flertal fall ha, på sätt disciplinnämnden funnit, vid
företagande av de operativa ingrepp, om vilka här vore fråga, handlat i

163

strid mot vetenskap och beprövad erfarenhet — vid Stockholms rådhusrätt
väcka åtal mot Westberg, därvid ansvar skulle yrkas enligt lag och sakens
beskaffenhet.

Efter verkställd utredning yrkade stadsfiskalen E. Glas i egenskap av
allmän åklagare ansvar å Westberg i fråga om — såsom åklagaren slutligen
bestämde sin talan — elva operativa ingrepp. Ansvar yrkades jämlikt § 61
allmänna läkarinstruktionen, 8 § lagen om sterilisering samt 25 kap. 5 §
strafflagen.

I målet hördes Westman och Simon samt ytterligare tre läkare såsom
sakkunniga vittnen, varjämte vissa av de ifrågavarande patienterna hördes
i anledning av åtalet. Tillika åberopade parterna skriftlig bevisning.

I dom den 13 december 1958 fann Stockholms rådhusrätt på anförda
skäl, därvid bl. a. åberopades att Westberg vid rådhusrätten i vissa avseenden
andragit nya, betydelsefulla omständigheter i förhållande till sina
uppgifter i disciplinärendet, att Westberg — om än utredningen gåve stöd
för antagande att Westberg i syfte att återställa patienternas hälsa företagit
buköppning och avlägsnat organ även i sådana fall där många gynekologer
med mindre radikal inställning skulle ha tillämpat konservativ behandling
— icke vore övertygad om att i något av de påtalade fallen ha handlat i
strid mot vetenskap och beprövad erfarenhet. Vid denna prövning av åtalet
fann rådhusrätten Westberg icke i något avseende förfallen till ansvar, i
följd varav åtalet lämnades utan bifall.

Rådhusrättens dom har vunnit laga kraft.

4. Utfärdande av oriktigt läkarintyg, grundat på
okontrollerade uppgifter

I tidningen Svenska Dagbladet för den 26 april 1958 var intagen en
artikel under rubriken »Läkare skrev olika intyg om en åtalad». Av artikeln
framgick bl. a., att det under handläggningen vid hovrätten för Nedre
Norrland av ett rattfyllerimål konstaterats, att en läkare utfärdat två särskilda
läkarintyg beträffande en person som var åtalad för delaktighet i
rattfylleri och »smitning». Enligt tidningsartikeln hade den tilltalades advokat
företett ett intyg, vari läkaren förklarat att ingen kunde göra den
tilltalade ansvarig för vad denne gjort, enär den tilltalade varit svårt
chockskadad. Åklagaren hade å sin sida åberopat ett annat intyg av samme
läkare, enligt vilket den tilltalade efter olyckan icke företett några som
helst symptom, som kunde tyda på att han varit chockskadad.

164

I anledning av innehållet i tidningsartikeln införskaffades Ångermanlands
västra domsagas häradsrätts och hovrättens akter i berörda mål. Av dessa
inhämtades, att åtal väckts av allmän åklagare vid häradsrätten mot en
byggnadssnickare för vårdslöshet i trafik och rattfylleri den 17 april 1957
samt mot diversearbetaren L. för medverkan till berörda rattfylleri och
för avvikande från olycksplatsen, sedan byggnadssnickaren vid tillfället
kört av vägen, att häradsrätten genom dom den 4 mars 1958 på anförda skäl
med bifall till åtalet dömt byggnadssnickaren till fängelse två månader och
L. till fängelse två månader femton dagar, att — sedan L. hos hovrätten
fullföljt talan i målet — L:s försvarare därstädes åberopat ett av provinsialläkaren
i Dorotea distrikt Morgan Symreng den 2 mars 1958 utfärdat
läkarintyg rörande L. samt åklagaren å sin sida åberopat ett annat intyg
rörande L., utfärdat av Symreng den 17 april 1958, ävensom att hovrätten
genom dom den 10 maj 1958 på anförda skäl upphävt häradsrättens dom
i vad avsåg L., varvid hovrätten beträffande åtalet för avvikandet från
olycksplatsen anfört att L. icke kunde anses ha haft del i uppkomsten av
trafikolyckan och följaktligen icke kunde fällas till ansvar för att han
avvikit.

Förstnämnda läkarintyg var så lydande.

»Dorotea sjukstuga 2-3-58.

Dorotea

Till försäkringsbolaget Hansa
gm adv. Telhammer,

Sollefteå.

Skogsarbetaren L., född 15-8-1933, Ramsele, har sökt mig för erhållande
av intyg rörande olyckan som inträffade den 17 april 1957.

L. var sjukskriven av mig från dagen för olycksfallet t. o. m. 28/5-57.
Sedan dess har han arbetat i skogen, så långt han orkade, tills han den
12-12 samma år halkade baklänges och i fallet slagit samma kroppsdel,
som huvudsakligen skadades genom olycksfallet tidigare, nämligen hö
axelleden. Han gick sjukskriven ånyo för denna hö axelled ca 2 veckor, jfr.
läkarintyg, utfärdat av dr Hallberg.

Det har framhållits att herr L. strax efter olyckan smet från olycksplatsen.
Jag vill i detta sammanhang med skärpa framhålla, att ingen vettig
människa kan förebrå L. vad han gjort timmarna efter olycksfallet. Han
var klart chockad och absolut otillräknelig för sitt handlande strax efter
olyckan.

Intygar på heder och samvete:

Morgan Symreng
Leg. läk.»

Det av åklagaren åberopade intyget hade följande innehåll.

»Dorotea sjukstuga
Dorotea

Landsfiskalen i Ramsele distrikt,

Ramsele.

Angående diversearbetaren L., Mellansjö, Lungsjöbacken.

165

Refererande till tidigare telefonkontakt med Landsfiskal Björne i Ramsele,
har undertecknad tagit del av polisprotokollet rörande ovan anförde
person. Med anledning av de objektiva uppgifter, som framkommer i polisprotokollet,
ber jag härmed få framföra min åsikt.

L. har icke kunnat vara otillräknelig efter den aktuella bilolyckan, såsom
tidigare framhållits. Det framgår med all tydlighet, att hans handlande och
hans val av handlingar ägt rum på grundval av ett klart tänkande. Det för
en chockad person karakteristiskt irrande och ologiskt väljande av handlingssätt
har inte kunnat fastställas hos L.

Detta intyg är avsett att företes inför Kungl. Hovrätten för Nedre
Norrland.

Intygas på heder och samvete.

Dorotea den 17 april 1958.

Morgan Symreng
Leg. läkare»

Sedan jag med anledning av innehållet i de båda läkarintygen anmodat
medicinalstyrelsen att efter Symrengs hörande till mig inkomma med utlåtande,
inkom styrelsens disciplinnämnd med två särskilda yttranden av
Symreng och med eget utlåtande, varvid var fogad även viss annan utredning.

I sina berörda yttranden anförde Symreng angående omständigheterna
vid tillkomsten av intyget den 2 mars 1958 i huvudsak följande.

L. hade behandlats av Symreng för skador, som han ådragit sig vid
olyckan den 17 april 1957. Behandlingen hade ägt rum å länslasarettet i
Backe. När L. hänvände sig till Symreng med begäran om läkarintyg, hade
Symreng lämnat Backe och tjänstgjorde i Dorotea. Eftersom Symreng då
icke längre haft något klart minne av fallet — han hade icke ens erinrat
sig att L. varit hos honom den dag olyckan inträffade — hade Symreng
först hänvisat L. till lasarettet i Backe för att erhålla intyget. L. hade
emellertid återkommit och uppgivit, att han å lasarettet anmodats vända
sig till Symreng vilken behandlat honom. Symreng hade därefter den 2
mars 1958 tagit emot L. i Dorotea. Vid det samtal Symreng haft med L.
innan han utfärdade intyget hade — på fråga av Symreng — framkommit,
att L. skulle använda intyget för att återfå viss ersättning av ett försäkringsbolag
för sina skador vid olyckan. Intyget hade därför ställts till bolaget.
De i de båda första styckena av intyget lämnade faktiska uppgifterna
hade Symreng grundat på läkarintyg till sjukkassan eller annat tillgängligt
skriftligt material. Sista stycket i intyget hade Symreng grundat uteslutande
på uppgifter, vilka L. lämnat angående sitt beteende efter olyckan.
Symreng — som reagerat starkt mot att försäkringsbolaget nekat L. honom
tillkommande ersättning, trots att L. innehade intyg av Symreng och en
annan läkare utvisande att han varit skadad och sjukskriven — hade frågat
L. varför försäkringsbolaget krånglade. L. hade då — på ett visserligen
oklart men småningom någorlunda begripligt sätt — förklarat att hans
ställning till försäkringsbolaget skulle ha varit bättre om han icke ankla -

166

gats för smitning. Symreng hade då hört sig för hos L. hur denne var efter
olyckan, vad han gjorde samt vad han då mindes och vad han efteråt
mindes. L. hade därvid icke uppgivit, att han besökt Symreng efter olyckan.
Däremot hade han berättat, att han efter olyckan icke vetat vad han
gjorde. På Symrengs fråga om icke polisen sökt eller tagit honom, hade L.
sagt att han icke visste om polisen över huvud taget känt till olyckan den
dag den inträffat. L. hade irrat omkring; om han gått till fots eller bilat
och om det i så fall varit han själv eller någon annan som kört, det visste
han icke. Från olyckstillfället till tidigt nästföljande morgon hade allt varit
höljt i dunkel. Detta kunde även hans anhöriga intyga. Någon kroppslig
skada, t. ex. mot huvudet, eller huvudvärk hade L. enligt egen uppgift
emellertid icke haft. Han visste icke heller, om han förtärt sprit. I varje fall
hade han icke tagit mycket; han hade, enligt vad han dagen efter fått veta
av sina anhöriga, kunnat gå obehindrat. På Symrengs fråga om L. icke
mindes sin kamrat, som kommit till skada, och om han icke tänkt på denne,
hade L. svarat, att han »fullkomligt glömde bort honom, olyckan, ja, allt

var borta!» — Med uttrycket »--ingen vettig människa — —» hade

Symreng åsyftat det försäkringsbolag, som enligt L:s framställning syntes
vilja komma från det ekonomiska ansvaret. Symreng hade vetat, att det
blivit polissak av fallet, men varit förvissad om att intyget icke var avsett
för »den juridiska och brottsliga beredningen». I annat fall skulle Symreng
icke ha utfärdat något intyg baserat på enbart sjukkassans sjukintyg och
L:s uppgifter utan ha införskaffat polisutredningen från landsfiskalen.

Beträffande det sist utfärdade intyget anförde Symreng följande.

En tid efter det Symreng utfärdat intyget till L. hade landsfiskalen i
Ramsele distrikt kontaktat Symreng och meddelat, att intyget förvisso icke
varit avsett enbart eller huvudsakligen för försäkringsbolaget. Landsfiskalen
hade också frågat, huruvida Symreng fasthölle vid vad han anfört i intyget.
Symreng hade svarat, att han gjorde detta såvida icke andra objektiva
uppgifter kunde framvisas. Landsfiskalen hade därefter tillställt Symreng
samtliga handlingar i ärendet och lämnat vissa ytterligare upplysningar.
Efter att ha tagit del av dessa, hade Symreng utfärdat ett nytt
intyg och annullerat det första. En väsentlig orsak till det nya intyget hade
varit att det enligt landsfiskalens handlingar och personliga upplysningar
visat sig att L. icke tillfälligt och virrigt irrat omkring efter olyckan utan
snarare planmässigt kört omkring och påfallande beräknande försökt att
disponera tiden och sina bekanta samt utnyttjat sin lokalkännedom till
fördel för sig själv, innan polisen hämtade honom.

Disciplinnämnden anförde i sitt utlåtande följande.

Vad anginge läkarintyget den 2 mars 1958 funne nämnden av utredningen
framgå, att Symreng utfärdat detta utan att ha haft eller införskaffat
närmare upplysningar om det sätt, varpå L. uppträtt efter trafikolyckan.
På grund därav ansåge nämnden, att Symreng — då han i inty -

167

get uttalat att L. varit klart chockad och absolut otillräknelig för sitt
handlande strax efter olyckan — icke iakttagit den synnerliga omsorg och
samvetsgrannhet vid utfärdande av intyg, som föreskreves i § 59 ll:o
allmänna läkarinstruktionen. Beträffande läkarintyget den 17 april 1958
funne nämnden icke anledning till anmärkning. För vad i angivet hänseende
låge Symreng till last ansåge nämnden bestraffning i disciplinär väg
vara tillfyllest.

Sedan tillfälle därefter beretts Symreng att i yttrande till mig angiva
den ytterligare utredning han ansåge sig böra påfordra samt anföra vad
han eljest aktade nödigt, anförde Symreng i avgivet yttrande, att — med
den arbetspress två stora norrlandsdistrikt medförde — intet vore honom
mera eftersträvansvärt och tacksamt än att få sätta punkt i denna sak.

I en till medicinalstyrelsens disciplinnämnd avlåten skrivelse anförde jag
därefter följande.

Enligt § 37 mom. 1 allmänna läkarinstruktionen den 19 december 1930
(nr 442) åligger det provinsialläkare att på anhållan av person, som blivit
undersökt av honom, avgiva på undersökningen grundat intyg. Sådant
intyg skall vara avfattat i så bestämda och tydliga ordalag, att läkarens
åsikt med visshet kan inhämtas av intyget. Däri bör också vara intagen
uppgift om dess ändamål. Beträffande införskaffande av de för intygets
avgivande erforderliga handlingarna gäller vad i § 36 mom. 1 stadgats.
Jämlikt sistnämnda stadgande, i dess lydelse enligt kungörelse den 20 juni
1941 (nr 438), bör läkaren — därest för intygs eller utlåtandes avgivande
erfordras tillgång till polisförhörs- eller domstolsprotokoll eller andra handlingar
— tillse, att sådana tillhandahållas av den, som begärt intyget eller
utlåtandet. I § 59 läkarinstruktionen föreskrives under ll:o, jämlikt stadgandets
lydelse enligt kungörelsen den 30 december 1941 (nr 978), att det
åligger varje läkare, vare sig han är i tjänst anställd eller enskilt utövar
läkarkonsten, att vid utfärdande av intyg eller utlåtanden iakttaga synnerlig
omsorg och samvetsgrannhet.

Av vad i ärendet blivit upplyst framgår att Symrengs utan reservation
gjorda, kategoriska uttalanden i intyget den 2 mars 1958 om att L. blivit
chockskadad efter olyckan äro i sak oriktiga.

Utredningen ger vid handen, att dessa uttalanden av Symreng i allt
väsentligt grundats på uppgifter, som lämnats honom av L. själv och som
icke av Symreng kontrollerats före intygets avgivande. Det borde emellertid
vid intygets utfärdande ha stått klart för Symreng, att han icke
kunnat grunda några säkra uttalanden om L:s tillstånd efter olyckan på
dylika uppgifter. En närmare kiinncdoin om vad som förekommit i sam -

168

band med olyckan har uppenbarligen — vid sidan av vad Symreng kände
till om de skador, för vilka han behandlat L. — varit en förutsättning för
att kunna göra en något så när säker bedömning av L:s tillstånd. Som
Symreng, enligt vad han själv uppgivit, känt till att det blivit »polissak
av fallet», framstår det såsom anmärkningsvärt, att han ansett sig kunna
utfärda intyget den 2 mars 1958 utan att först taga reda på vad som
framkommit vid polisutredningen. Omständigheterna i förevarande fall ha
uppenbarligen varit sadana, att det i enlighet med föreskrifterna i läkarmstruktionen
ålegat Symreng att före intygets avgivande taga del av polisens
handlingar i saken. Genom sin underlåtenhet att göra detta och genom
att icke heller eljest söka kontrollera de uppgifter av L., på vilka uttalandena
i intyget grundats, har Symreng brustit i den omsorg och samvetsgrannhet
som föreskrivits i läkarinstruktionen.

Som förklaring till att Symreng i samband med utfärdandet av läkarintyget
av den 2 mars 1958 icke gjort en mera omsorgsfull undersökning
än som skett har han uppgivit, att han icke trodde att intyget var avsett
för »den juridiska och brottsliga beredningen». I annat fall — har Symreng
förklarat skulle han icke ha utfärdat något intyg baserat enbart på
sjukkasseintyget och L:s uppgifter utan kontaktat landsfiskalen för erhållande
av polisutredningen. L. hade emellertid sagt, att intyget skulle användas
för att få ut ekonomisk ersättning från ett försäkringsbolag för den
förlust han lidit pa grund av sjukskrivningen efter olyckan. Jag finner innebörden
av Symrengs förklaring i detta hänseende i hög grad betänklig.
Självfallet får en läkare icke avgiva ett intyg, avsett att stödja ett ersättningsanspråk,
utan att först söka förvissa sig om att däri uttalade omdömen
aro riktiga. Det måste med skärpa fastslås, att på objektiviteten av ett
sådant intyg icke får ställas mindre krav än vid avgivandet av andra intyg.
Från allmän synpunkt är det av synnerlig vikt att man kan lita på avgivna
läkarintyg. Man måste därför av en läkare kunna förvänta, att han
utan påverkan av ovidkommande hänsyn avgiver endast sådana intyg, som
innebära ett fullt objektivt och opartiskt bedömande.

Vid prövning av ärendet har jag sålunda funnit, att Symreng vid utfärdandet
av läkarintyget den 2 mars 1958 rörande L. icke iakttagit den
synnerliga omsorg och samvetsgrannhet, som ålegat honom enligt § 59
punkt ll:o läkarinstruktionen, ävensom att vad Symreng sålunda låtit
komma sig till last icke kan ursäktas av omständigheterna.

Intyget är att anse såsom avgivet i tjänsten. Symrengs här påtalade förfarande
innefattar följaktligen tjänstefel.

Detta tjänstefel har väl icke påverkat hovrättens ställningstagande i det
mål, vari läkarintyget företetts, eller i övrigt haft några direkta följdverkningar.
Symrengs förfaringssätt — varigenom två mot varandra stridande
läkarintyg rörande en och samma person kommit att föreligga från
samma läkare — har emellertid varit ägnat att rubba allmänhetens tillit

169

till läkarintyg. Med hänsyn härtill finner jag mig icke kunna lämna vad
som förekommit utan beivran. Denna beivran finner jag kunna ske i
disciplinär väg.

På grund av vad sålunda anförts överlämnade jag, under åberopande av
30 § och 51 § 1 mom. instruktionen för medicinalstyrelsen, handlingarna i
ärendet till styrelsens disciplinnämnd för den åtgärd mot Symreng, som
kunde finnas påkallad.

Medicinalstyrelsens disciplinnämnd yttrade i beslut den 18 december
1958 följande.

Disciplinnämnden finner av utredningen framgå, att Symreng vid utfärdandet
av ovannämnda läkarintyg den 2 mars 1958 rörande L. icke iakttagit
den synnerliga omsorg och samvetsgrannhet, som ålegat honom enligt
§ 59 ll:o allmänna läkarinstruktionen, ävensom att vad Symreng sålunda
låtit komma sig till last icke kan ursäktas av omständigheterna. Enär
intyget är att anse såsom avgivet i tjänsten, innefattar Symrengs förfarande
tjänstefel. För detta tilldelar nämnden Symreng varning.

Disciplinnämndens beslut har vunnit laga kraft.

H. Vissa ärenden som föranlett erinringar
eller cmdra uttalanden

1. Farlig alkoholmissbrukare har till följd av bristfällig polisutredning
frigivits och därefter begått våldsdåd. Tillika fråga om behörigheten
för polismän att besluta om frigivning eller omhändertagande
av alkoholmissbrukare, som misstänkes vara farlig

Den 2 november 1957 på eftermiddagen blev byggnadsarbetaren Folke
Färlén — på begäran av Färléns hustru, från vilken han var hemskild —
omhändertagen av radiopolispersonal i en fastighet vid Hornsgatan i Stockholm.
Färlén, som var kraftigt spritpåverkad, fördes till polisstationen i
andra vaktdistriktet, där hustrun på kvällen samma dag angav Färlén för
hemfridsbrott den 1 och den 2 november. Tidigare hade hustrun angivit
Färlén för enahanda brott den 23, 24 och 25 oktober. Vid besöket på polisstationen
den 2 november anmälde därjämte hustrun —som sedan år 1950
vid olika tillfällen anmält att Färlén missbrukade sprit samt hotat och
misshandlat henne — att Färlén vore farlig för henne och makarnas tre
minderåriga barn samt i trängande behov av vård å alkoholistanstalt.

170

Sedan hustruns anmälan upptecknats å polisstationen — därvid hustrun
bl. a. uppgav att Färlén den 2 november yttrat till den kvinnliga portvakten
i huset, att han ämnade göra slut på både hustrun och sig själv — överfördes
Färlén sent på kvällen från distriktsstationen till kriminalavdelningen.
Där blev Färlén under natten hörd i anledning av anmälningarna, därvid
han förnekade att han gjort sig skyldig till hemfridsbrott eller uttalat något
som helst hot mot hustrun. Förste kriminalassistenten Ivar Fredriksson
beslöt därefter, att Färlén skulle kvarhållas såsom misstänkt farlig alkoholist.

Den 3 november på morgonen hördes Färlén ånyo å kriminalavdelningen.
Han förklarade sig icke ha något som helst minne av vad som förekommit
på eftermiddagen den 2 november samt sade sig icke hysa några hatkänslor
mot hustrun eller barnen, mot vilka han aldrig förgripit sig. Han ansåge det
bästa för honom vara att få komma in på sjukhus för att vila upp sig, då
han vore »nere i nerverna». Efter avslutat förhör blev Färlén undersökt
av leg. läkaren Kjell Fastborg, vilken fann att Färlén icke var i trängande
behov av vård. I enlighet med Färléns önskemål utfärdade Fastborg remiss
till en alkoholpoliklinik. Därefter beslöt kriminalkommissarien G. Cassel,
att Färlén skulle frigivas, vilket skedde på förmiddagen samma dag.

Följande dag, den 4 november, infann sig Färléns hustru å nykterhetsnämnden
i Stockholm och anhöll om hjälp mot mannen. Hon lämnade därvid
närmare uppgifter om hot och misshandel från mannens sida samt
framhöll bl. a. att hon alltid måste ha vakt med sig ut och icke tordes gå
ensam »ens till vedboden». Fru Färlén var vid besöket åtföljd av portvakten
i huset, vilken även lämnade vissa upplysningar i saken samt framhöll
bl. a. att »det är för sorgligt om det måste hända något innan ett ingripande
kan ske och mannen kommer under vård, hittills har det stannat vid hotelse».
I anledning av vad sålunda förekommit beslöt man från nämndens
sida utfärda kallelse å Färlén att inställa sig å nämnden senast den 7 november.

Den 5 november inkom till nykterhetsnämnden rapport från kriminalavdelningen
rörande vad därstädes i saken förekommit.

Den 6 november 1957 beredde sig Färlén i spritpåverkat tillstånd tillträde
till hustruns lägenhet, där han tilldelade henne ett antal knivhugg,
varav hon avled.

Med anledning av vissa tidningsuppgifter rörande ifrågavarande händelse
hemställde jag hos ÖÄ om yttrande, huruvida enligt ämbetets uppfattning
fel eller försummelse förelupit från någon tjänstemans sida i samband med
ärendets handläggning hos polisen eller huruvida eljest vad i saken förekommit
kunde giva anledning till utfärdande av anvisningar eller vidtagande
av andra särskilda åtgärder.

ÖÄ inkom därefter med begärt yttrande, vid vilket fogades yttranden av

171

polismästaren Erik Ros och kriminalpolisintendenten Axel Danielsson, vilken
senare infordrat yttranden jämväl av Cassel och Fredriksson.

Rörande frågan om Fastborgs befattning med saken avgav medicinalstyrelsen
därefter infordrat utlåtande efter hörande av Fastborg.

Efter remiss inkom slutligen socialstyrelsen med utlåtande i saken, därvid
fogades ett av nykterhetsnämnden i Stockholm avgivet yttrande.

Vid ärendets prövning anförde jag följande.

Såsom socialstyrelsen i sitt utlåtande framhållit lämnar lagtillämpningen
många exempel på den råhet, brutalitet och grymhet, som farliga alkoholmissbrukare
kunna visa gentemot sina närmaste; dessa äro ofta hjälplösa
om de icke komma i åtnjutande av det skydd, nykterhetsvårdslagen kan
lämna. Det är med hänsyn härtill av synnerlig vikt, att anmälningar från
anhöriga till alkoholmissbrukare föranleda noggrann undersökning av behovet
av skyddsåtgärder.

Om den anmälan som Färléns hustru den 2 november 1957 gjorde hos
polisen blivit föremål för en fullständig utredning, torde man av vad numera
blivit känt rörande Färlén — även om man därvid bortser från den
våldshandling som medförde hustruns död — kunna för visst antaga, att
utredningen skulle ha lett till beslut om omhändertagande av Färlén enligt
21 § nykterhetsvårdslagen och till framställning om hans tvångsintagning
å anstalt såsom farlig alkoholmissbrukare. Anmälningen ledde emellertid
endast till att Färlén hördes av kriminalpolisen och att han underkastades
läkarundersökning. Vad därvid framkom innefattade otvivelaktigt icke ensamt
fog för att behandla Färlén som farlig alkoholmissbrukare.

Enligt min mening måste det ur principiell synpunkt betecknas såsom en
allvarlig brist i utredningen att Färléns hustru icke hördes å kriminalavdelningen
utöver den kortfattade anmälan, som upptogs av distriktspolisen.
En fullständig utredning borde även ha innefattat förhör med Färléns föräldrar
och syster och med portvakten i det hus, där Färléns hustru bodde.
ÖÄ har uttalat att — om ett mera ingående förhör hållits med hustrun och
hon därvid lämnat samma detaljerade upplysningar, som innefattades i hennes
den 4 november 1957 hos nykterhetsnämnden avgivna berättelse —
Färlén icke skulle ha frigivits. Även jag utgår från att polisen under nämnda
förutsättning skulle ha funnit skäl kvarhålla Färlén i avbidan på den ytterligare
utredning, som hustruns detaljerade berättelse bort giva anledning
till.

Underlåtenheten att å kriminalavdelningen höra Färléns hustru synes till
viss del ha berott därpå att Cassel — som beslutade om frigivningen —
bedömde ärendet från den principiella utgångspunkten att omhändertagande
jämlikt 21 § nykterhetsvårdslagen icke kan ifrågakomma, därest den

172

förmenta farligheten hos en alkoholmissbrukare endast kommit till uttryck
i form av muntliga hotelser och sålunda utan att våld mot person eller försök
därtill ägt rum. Såsom ÖÄ framhållit är det emellertid uppenbart —
och framgår även klart av motiven till nykterhets vårdslagen — att omhändertagande
kan vara befogat och nödvändigt även om den förmenta
farligheten blott manifesterat sig i muntliga hotelser. Den principiella utgångspunkten
för Cassels prövning av fallet — en uppfattning som Cassel
ansett överensstämma med tillämpad praxis — har sålunda varit felaktig.

Vid bedömningen av ifrågavarande underlåtenhet måste emellertid beaktas,
att prövningen av frågan om påstådd farlighet hos alkoholmissbrukare
ofta är förenad med stora vanskligheter, därvid det bland annat gäller att
mot varandra väga den hotades intresse av skydd mot befarade våldshandlingar
samt den anmäldes anspråk på att icke utan tvingande skäl
vara berövad sin frihet. Angelägenheten att åstadkomma en såvitt möjligt
fullständig utredning kommer här uppenbarligen ej sällan i konflikt med
kravet pa att ett beslutat frihetsberövande icke består längre än vad som
är oundgängligen påkallat. Med hänsyn härtill och till frånvaron av klara
regler huru länge en person i dessa fall må kvarhållas hos polisen för utredning,
kan det icke utan vidare läggas en befattningshavare till last som fel,
att utredningen — låt vara att denna bör ske med största omsorg — kan
visa sig förete vissa brister.

I det föreliggande fallet talade uppenbarligen åtskilliga omständigheter

— bl. a. de upprepade hemfridsbrott som Färlén enligt hustruns uppgifter
skulle ha gjort sig skyldig till under sista tiden — för att hustrun borde å
kriminalavdelningen höras mera ingående än som skett hos distriktspolisen.
Å andra sidan kan onekligen — som i remissyttrandena även understrukits

— vissa omständigheter åberopas till stöd för uppfattningen, att ett ytterligare
hörande av hustrun icke skulle ha bragt saken i väsentligt annat läge
och sålunda endast medfört att Färlén längre än nödvändigt berövades friheten.
Härvid är bl. a. att märka, att Färlén — som sedan sju år tillbaka
vid olika tillfällen anmälts av hustrun och stått under nykterhetsnämndens
tillsyn — icke vid något av dessa tillfällen, vare sig av polisen eller av
nykterhetsnämnden, ansetts vara farlig för hustrun. Nykterhetsnämnden
har icke heller på annan indikation påkallat åtgärd för tvångsintagning av
Färlén. Vid tidpunkten för den sista anmälan sammanbodde icke heller
Färlén — i motsats till tidigare — med hustrun. Det må vidare nämnas,
att Fastborg vid sin undersökning av Färlén och sitt studium av handlingarna
i ärendet bibragtes det intrycket, att fallet var ett av de minst
allvarliga, som Fastborg undersökt hos polisen.

I betraktande av vad sålunda och i övrigt förekommit finner jag, i likhet
med ÖÄ, att Cassels åtgärd att utan att låta närmare höra Färléns hustru
frigiva Färlén icke kan läggas Cassel till last som tjänstefel. Jag låter därför
i denna del bero vid en erinran om vikten av att utredningar av detta slag

173

göras med all den grundlighet, som av omständigheterna påkallas. Jag vill
härvid tillägga att — då nuvarande bestämmelser rörande polismyndighets
befogenhet att för utredning kvarhålla misstänkt farliga alkoholmissbrukare
lämna utrymme för osäkerhet i tillämpningen, en fråga som ÖÄ i sitt
yttrande närmare berört — jag funnit anledning att, bl. a. på grund av vad
som i detta ärende förekommit, hos Konungen göra framställning om ändring
av nykterhetsvårdslagen i syfte att tillgodose behovet av klara regler
i angivna, betydelsefulla hänseende.

Beträffande härefter Fastborgs och nykterhetsnämndens handläggning
av fallet har enligt min mening icke heller härutinnan förekommit något
av beskaffenhet att innefatta tjänstefel.

Vad i saken förevarit ger slutligen anledning att till omprövning upptaga
frågan rörande behörigheten för polismän å kriminalavdelningen i Stockholm
att besluta om omhändertagande eller frigivande av anmälda alkoholmissbrukare.
I denna fråga har polismästaren den 26 november 1957 utfärdat
vissa bestämmelser, enligt vilka beslutanderätten angående omhändertagande
eller frigivande av förment farliga eller kringflackande alkoholister
i vissa fall tillagts förste kriminalassistent eller kriminalkommissarie.
I sitt yttrande har ÖÄ härutinnan framhållit, att beslut om omhändertagande
enligt 21 § nykterhetsvårdslagen städse skall — även under icke
ordinarie arbetstid — fattas av kriminalpolisintendenten eller jourhavande
polischef. Beträffande frigivande av till kriminalavdelningen förd person,
som omhändertagits med stöd av allmänna polisinstruktionen, bör enligt
ÖÄ beslut därom endast i uppenbara fall meddelas i annan ordning än nyss
sagts.

I fråga om behörigheten att besluta om omhändertagande jämlikt 21 §
nykterhetsvårdslagen har jag tidigare givit uttryck för samma mening
som ÖÄ i sitt yttrande framfört (se JO:s ämbetsberättelse 1958 s. 200 o. f.).
Jag kan även i fråga om ordningen för meddelande av beslut om frigivning
ansluta mig till vad ÖÄ uttalat. Härvid vill jag dock tillägga,
att ärenden av förevarande slag — särskilt då det gäller förment farliga
alkoholmissbrukare — till sin natur äro svårbedömbara och att det mycket
sällan torde kunna betecknas som »uppenbart» att en anmäld och omhändertagen
person skall frigivas. På grund härav synes det endast i sällsynta
undantagsfall böra ifrågakomma, att beslut om frigivning meddelas av
annan än kriminalpolisintendenten eller jourhavande polischef.

De av polismästaren i november 1957 utfärdade föreskrifterna rörande
beslutanderätten i vissa hithörande ärenden böra följaktligen — som ÖÄ
även förklarat sig ämna tillse — ersättas med nya bestämmelser.

Med anledning bl. a. av vad som i förevarande ärende förekommit har
jag, såsom ovan framhållits, avlåtit framställning till Konungen angående

174

ändring av nykterhetsvårdslagen i syfte att tillgodose behovet av klara bestämmelser
om befogenhet för polisen att under erforderlig tid för utredning
kvarhålla alkoholmissbrukare, som misstänkes vara farlig. Denna
framställning finnes intagen å s. 345 i denna ämbetsberättelse.

2. Nykterhetsnämnd har, på grundval enbart av en enstaka fylleriförseelse,
i flera fall kallat vederbörande till förhör inför nämnden
i dess helhet. Fråga om förfarandet vid nämndens undersökning i
dylika fall samt om förutsättningarna och formerna för nämndens

ingripanden

I samband med min inspektion i juni 1958 av vissa myndigheter i Kopparbergs
län verkställdes granskning av nykterhetsnämndens i Falun protokoll
för åren 1956 och 1957. Därvid uppmärksammades, att nämnden
i ett flertal fall kallat personer till nämndens sammanträden och därvid
tilldelat dem varning eller erinran. Vidare uppmärksammades, att nämnden
i vissa fall ställt personer, som endast gjort sig skyldiga till enstaka fylleriförseelser,
under övervakning.

Vid inspektionen antecknades bl. a. följande fall.

1. Musikkorpralen L., född år 1936:

Enligt nykterhetsnämndens protokoll för den 19 december 1956 beslöt
nämnden inkalla L. till nästa sammanträde, enär han gjort sig skyldig till
fylleriförseelse den 24 november 1956. Till grund för beslutet fanns endast
en kortfattad polisrapport samt en uppgift från kontrollstyrelsen, att L.
den 5 december 1956 dömts till 40 kronors böter för fylleriförseelsen.
Enligt nämndens protokoll för den 18 januari 1957 erhöll L. vid företräde
inför nämnden en allvarlig erinran att i fortsättningen iakttaga ett nyktert
levnadssätt. Som L. icke tidigare gjort sig skyldig till fylleriförseelse beslöt
nämnden, att vidare åtgärder mot L. icke för närvarande skulle vidtagas.

2. Bilmontören J., född år 1939:

Enligt nykterhetsnämndens protokoll den 29 juni 1956 beslöt nämnden
att — sedan det kommit till nämndens kännedom att J. gjort sig skyldig till
fylleriförseelse den 7 april 1956 — ställa honom under övervakning av
ombudsmannen. Som stöd för nämndens beslut fanns i akten endast en
kortfattad polisrapport, som utvisade att J. sistnämnda dag uppträtt berusad
på en danslokal samt att han därvid omhändertagits av polisen. Därjämte
förelåg en uppgift från kontrollstyrelsen, att J. den 12 maj 1956
dömts till 30 kronors böter för fylleriförseelsen. Ytterligare utredning om
J:s alkoholvanor fanns ej i akten. J. syntes tidigare ej ha gjort sig skyldig
till fylleri.

3. I fråga om H., född år 1937, antecknades följande:

Enligt nykterhetsnämndens protokoll för den 29 juni 1956 beslöt nämnden
att — sedan det kommit till nämndens kännedom att H. gjort sig
skyldig till fylleriförseelse den 7 april 1956 — tilldela H. skriftlig var -

175

ning samt ställa honom under övervakning av ombudsmannen. Till grund
för beslutet fanns i akten endast en kortfattad polisrapport den 11 april
1957, som utvisade att H. vid nämnda tillfälle på en danslokal uppträtt
så berusad av starka drycker att det tydligt framgått av hans åtbörder
och tal samt att han därvid omhändertagits av polis. Av en uppgift från
kontrollstyrelsen framgick, att H. den 12 maj 1956 dömts till 30 kronors
böter för förseelsen. Någon ytterligare utredning om H:s nykterhetsförhållanden
vid denna tidpunkt fanns ej bland handlingarna. H. syntes tidigare
ej ha begått någon fylleriförseelse. — Enligt nämndens protokoll för den
8 maj 1957 meddelade ombudsmannen, att H. den 22 februari 1957 av
polisen i Arvika omhändertagits för fylleri på enskilt område. I anledning
därav beslöt nämnden kalla H. till nästa sammanträde. Enligt nämndens
protokoll den 28 juni 1957 beslöt nämnden att — enär H. trots upprepade
kallelser icke inställt sig hos nämndens ombudsman — med föreläggande
av 50 kronors vite kalla H. till ett kommande sammanträde. Sedan H.
trots nämndens föreläggande icke inställt sig, beslöt nämnden den 15
augusti 1957 i stället att uppdraga åt ombudsmannen att besöka H:s
föräldrahem för samtal med dennes föräldrar.

Vidare uppmärksammades vid inspektionen, att nämnden i två fall i
samband med beslut om övervakning tilldelat vederbörande skriftliga varningar
för upprepade fylleriförseelser. — Sedan nämndens ombudsman vid
nämndens sammanträde den 13 september 1957 anmält, att en person B.
uppträtt bråkigt och hotfullt mot sin hustru, med vilken han låg under
hemskillnad, beslöt nämnden inkalla B. till ett kommande sammanträde.
Vid tiden för detta beslut förelåg endast en kortfattad polisrapport utvisande
att polisen den 10 september 1957 omhändertagit B. i berusat
tillstånd inne på gården till det hus i Falun där hustrun bodde; någon
uppgift om spritmissbruk fanns icke i akten.

I anledning av vad sålunda framkommit vid inspektionen lät jag till
inspektionsprotokollet anteckna följande.

Nu gällande nykterhetsvårdslag, som från och med den 1 oktober 1955
ersatt 1931 års alkoholistlag, syftade främst till att ingripande mot alkoholmissbrukare
skulle kunna ske på ett tidigare och ur förbättringssynpunkt
gynnsammare stadium av alkoholmissbruk än alkoholistlagen medgav*
Enligt 1 § första stycket nykterhetsvårdslagen skulle sålunda de nykterhetsvårdande
myndigheterna ingripa med åtgärder icke blott — såsom
gällde enligt alkoholistlagen — först då fråga vore om hemfallenhet åt
alkoholmissbruk utan redan i det fall, då någon allenast visat sig missbruka
alkoholhaltiga drycker. I sådant fall skulle en nykterhetsnämnd vidtaga
åtgärder för att återföra honom till ett nyktert liv. Enligt 1 § andra
stycket skulle alkoholmissbruk anses föreligga, då någon, ej blott tillfälligt,
använde alkoholhaltiga drycker till uppenbar skada för sig eller annan.
En förutsättning för att nykterhetsnämnd skulle kunna ingripa med i
lagen angivna åtgärder vore emellertid att nämnden först konstaterat, om
ett dylikt missbruk i lagens mening verkligen förelåge. Eörst då det efter
undersökning verkligen framginge, att vederbörande missbrukade alkohol
i lagens mening, kunde nykterhetsnämnd göra sitt första ingripande genom

176

att vidtaga de hjälpåtgärder för hans rättelse, som funnes exemplifierade

i 14 §.

Handlingarna i de flesta av de ärenden, som granskats hos nykterhetsnämnden
i Falun, tydde på att sådan närmare undersökning icke förekommit
från nämndens sida. I varje fall funnes några sådana undersökningar
icke redovisade i handlingarna. Till stöd för nämndens ingripanden i de
olika ärendena syntes i flera fall endast ha förelegat en mycket kortfattad
polisrapport om att vederbörande gjort sig skyldig till fylleri samt uppgift
om att han blivit bötfälld därför. I flera av de granskade ärendena
hade den, mot vilken nämndens ingripande riktat sig, dessutom icke tidigare,
såvitt varit känt, gjort sig skyldig till fylleriförseelse. Vid sådant
förhållande hade nämnden icke varit berättigad att ingripa med hjälpåtgärder
mot vederbörande, enär något alkoholmissbruk i lagens mening
ej påvisats. Sådant missbruk förelåge ju — såsom tidigare angivits — först
då någon, ej blott tillfälligt, använde alkohol till uppenbar skada för sig
eller annan. Till belysande härav förtjänade framhållas, att departementschefen
i propositionen nr 159/1954 med förslag till gällande nykterhetsvårdslag
(sid. 84—86) särskilt understrukit betydelsen av att alkoholförtäringen
skulle ha lett till uppenbar skada. För att förtäringen skulle kunna
betecknas som missbruk finge skadan icke vara alltför obetydlig. Enbart
den omständigheten att förtäringen åstadkommit ett rus föranledde därför
icke att missbruk skulle anses vara för handen. I anslutning härtill förordade
departementschefen att, då fråga vore allenast om en tillfällighetsförsyndelse,
nämnden borde låta bero vid vad i ärendet förevarit. I ett
fall av förstagångsfylleri torde det enligt departementschefen räcka med
att nämnden endast registrerade fallet och avvaktade den fortsatta utvecklingen.
Departementschefen betonade därvid att det givetvis vore ett
angeläget intresse att nykterhetsnämnderna ej i oträngt mål skrede till
åtgärd. Obefogade ingripanden kunde enligt departementschefen lätt bringa
nykterhetsvården i vanrykte och vara till men för nykterhetsarbetet i allmänhet.

Vidkommande de fall, där nykterhetsnämnden begagnat sig av möjligheten
enligt 13 § att kalla den som vore föremål för undersökning att personligen
inställa sig inför nämnden, borde uppmärksammas vad som vid
nykterhetsvårdslagens tillkomst uttalats rörande detta stadgande. Departementschefen
(sid. 83) framhöll att det vore av synnerlig vikt att nykterhetsnämnderna
ginge till väga med takt och diskretion och att kallelse
till förhör inför nämnden naturligtvis endast borde ifrågakomma, om mera
diskreta vägar ej stode till buds. I anslutning därtill betonade riksdagens
särskilda utskott (uti. nr 7, sid. 19) önskvärdheten av att man i görligaste
mån undveke att hålla förhör inför nämnden i dess helhet och att
möjligheten enligt 13 § att hålla förhör inför exempelvis särskilt utsett
ombud för nämnden företrädesvis borde anlitas. Det syntes icke stå i
överensstämmelse med dessa uttalanden att — såsom skett i flera fall hos
nykterhetsnämnden i Falun — kalla personer, som endast gjort sig skyldiga
till en enstaka fylleriförseelse, att inställa sig vid nämndens sammanträden.
Ett sådant förfarande kunde lätt inge vederbörande en känsla av att stå
inför ett slags domstol och syntes ej vara ägnat att underlätta samarbetet
med personen i fråga. I stället borde nämndens kontakt ske exempelvis
genom ett otvunget samtal mellan någon representant för nämnden och
den saken anginge. Det gällde att vinna dennes förtroende och att icke

177

väcka en trotsinställning, som försvårade möjligheterna att komma till
rätta med honom.

I fråga om de varningar, om vilka nämnden i flera fall beslutat, förtjänade
uppmärksammas att nykterhetsvårdslagen saknade motsvarighet
till det i 13 § alkoholistlagen upptagna stadgandet, att nykterhetsnämnd
hade att allvarligt erinra om de påföljder, som kunde inträda enligt alkoholistlagen.
Enligt departementschefens uttalande (sid. 186) hade denna föreskrift,
jämlikt vilken nykterhetsnämnderna meddelade varningar, ansetts
mindre lämplig ur psykologisk synpunkt, varför den i överensstämmelse
med vad som förordats i några remissyttranden rörande förslaget till ny
lag uteslutits ur nykterhetsvårdslagen. Nykterhetsnämndens i Falun beslut
att meddela varningar saknade sålunda stöd i gällande lag.

Vad härefter beträffar nykterhetsnämndens beslut att ställa vederbörande
under övervakning syntes det angeläget att påpeka, att övervakningsinstitutet
— som enligt alkoholistlagen hänfördes till hjälpatgärder
— numera i nykterhetsvårdslagen skilts från dessa. Enligt departementschefens
uttalande (sid. 190) bedömdes övervakning vara en så allvarlig
åtgärd, att den regelmässigt borde anknytas till samma förutsättningar som
tvångsintagning på vårdanstalt. Som förutsättning för att en person .skulle
kunna ställas under övervakning av nykterhetsnämnd fordrades sålunda
enligt 15 § nykterhetsvårdslagen, att han vore hemfallen åt alkoholmissbruk
och dessutom att han uppfyllde ytterligare något av de i 15 § upptagna
rekvisiten, nämligen att han vore farlig, grovt bruste i små plikter,
låge någon till last, vore ur stånd att ta vård om sig själv eller förde ett
grovt störande levnadssätt, etc. Det kunde i detta sammanhang vara av
intresse att understryka den allvarliga karaktär, som man avsett att lägga
in i övervakningsinstitutet, och vikten av att övervakning ej tillgrepes
som någon primär form av hjälpåtgärd. Detta fram ginge tydligt av departementschefens
uttalande angående det i 14 § först angivna exemplet pa
hjälpåtgärd, nämligen att nykterhetsnämnd skulle söka fijrma alkoholmissbrukaren
att fortlöpande upprätthålla förbindelse med nämnden. Departementschefen
framhöll bl. a. följande (sid. 186):

»Jag vill i detta sammanhang betona, att denna kontakt mellan myndigheten
och alkoholmissbrukaren under inga förhållanden får ges karaktären
av övervakning. Den mellan nykterhetsnämnden och dess klient upprättade
förbindelsen bör fastmer präglas av ömsesidig samarbetsanda mellan två
parter, där den ena, myndigheten, ej känner förmynderskap över den andre
och denne i sin tur besjälas av viljan att följa de råd som lämnas honom.
Över huvud taget anser jag formlig övervakning icke böra förekomma
såsom hjälpåtgärd.»

T de flesta av de hos nykterhetsnämnden i Falun granskade fallen, där
beslut om övervakning meddelats, syntes de i 15 § angivna förutsättningarna
för ett sådant beslut icke ha förelegat. I vissa fall hade den som ställts
under övervakning endast gjort sig skyldig till en enstaka fylleriförseelse,
varför det ej ens varit fråga om missbruk av alkohol i sådan utsträckning,
att laglig möjlighet funnits att vidtaga hjälpåtgärder enligt 14 §.

Efter remiss inkom nykterhetsnämnden med yttrande, därvid nämnden
i fråga i sitt tillvägagångssätt vid hållande av förhör anförde följande:

Denna personliga kontakt har i många fall varit av stort värde. Nämnden
håller därvid icke något skrämmande förhör. Det blir ett mera lör 12

— Justitieombudsmannens ämbctsbcrättclsc till 1060 års riksdag

178

troligt samtal mellan nämndens ledamöter och den inkallade. Ordföranden
brukar inleda detta samtal med att på ett vänligt sätt tala om anledningen
till inkallelsen och att nämndens åtgärd endast är betingad av viljan
och önskan att stå den inkallade till tjänst för att icke återfalla i det
tillfälliga missbruket av rusdrycker, som lätt kan leda till stadigvarande
missbruk. Ordföranden är därvid alltid angelägen att framhålla, att fallet
av nämnden behandlas med yttersta diskretion och att nämnden icke
har till uppgift att döma utan endast att hjälpa vederbörande. Att det
hela avslutas med en allvarlig erinran, given i all vänlighet och i allmänhet
också mottagen på samma sätt, är en självfallen sak. De »varningar» som
förekommit bär skett genom muntliga allvarliga erinringar om nödvändigheten
att iakttaga ett nyktert liv. Såsom nämnden handhar sin uppgift
att handlägga ärenden enligt 13 § nykterhets vårdslagen, anser sig nämnden
icke handla i strid med bestämmelserna i lagen om nykterbets vård.
Däremot synes det från nykterhetssynpunkt vara mindre tillfredsställande
att följa departementschefens rekommendation, att det i »ett fall av förstagångsfylleri
torde räcka med att nämnden endast registrerade fallet och
avvaktade den fortsatta utvecklingen». I allmänhet är en fylleriförseelse,
särskilt om det är en förstagångsförseelse som medfört omhändertagande
och straff, en så allvarlig sak, att någonting utöver straffproceduren bör
göras för att man under vänliga och förtroendeväckande former skall försöka
komma till tals med den dömde. Skall man vänta på att få registrera
ytterligare fall, är det kanske för sent att tala den dömde till rätta.

Vidare uppgav nykterhetsnämnden, att de beslutade, skriftliga varningarna
icke expedierats. Nämnden hade nämligen efteråt uppmärksammat,
att varningar icke längre skulle meddelas. Beträffande de i inspektionsprotokollet
särskilt antecknade fallen framhöll nämnden, att den såvitt anginge
L. ansett det angeläget, särskilt med hänsyn till L:s ungdom och
då han brukat sprit i den omfattning att han dömts för fylleri, att L. kallades
till nämnden för vinnande av närmare upplysningar om hans person.
Därtill hade nämnden varit berättigad på grund av bestämmelserna i 13 §
nykterhets vårdslagen. I fråga om fallet J. hade, även om betingelserna
för övervakning ej förelegat, övervakningen i sak begränsat sig till att
ombudsmannen haft en förtroendefull kontakt i huvudsak med föräldrarna,
vilken småningom resulterat i att nämnden kunnat tillstyrka en
ansökan av J. om nykterhetsintyg för erhållande av körkort. Beträffande
fallet H. medgav nämnden, att denne icke bort ställas under övervakning.
I fråga slutligen om fallet B. medgav nämnden, att protokollet vore för
knapphändigt. Emellertid hade B:s levnadsförhållanden för nämnden varit
så kända, att nämnden ansett beslutet välgrundat.

Länsnykterhetsnämnden anförde i ett därefter avgivet yttrande bl. a.:

Länsnykterhetsnämnden vill till en början framhålla, att förhållandena
inom Falu stads nykterhetsnämnd under de gångna åren icke synts ha
varit helt tillfredsställande. Länsnykterhetsnämnden har med anledning
härav försökt att åstadkomma rättelser i syfte att dels vinna en mera
ändamålsenlig och arbetsduglig organisation av nykterhetsnämnden, dels

179

ock vinna ett resultat som ur nykterhetsvårdssynpunkt bättre överensstämmer
med gällande lagstiftning och samhällets krav.

Länsnykterhetsnämnden vill därefter omnämna, att det understundom
förekommit att nykterhetsnämndens utredningar — i den män de av skilda
anledningar kommit till länsnykterhetsnämndens kännedom — icke befunnits
tillfredsställande. Anledningen härtill vill länsnykterhetsnämnden
lämna därhän, sedan fråga numera väckts om en omorganisation av nykterhetsnämnden.
Länsnykterhetsnämnden utgår nämligen ifrån att härigenom
kommer att skapas gynnsammare förutsättningar för nykterhetsnämndens
arbete.

Att nykterhetsnämnden icke alla gånger beaktat vad som anförts vid
tillkomsten av gällande lagstiftning torde icke kunna förnekas. Därvid
är emellertid att märka, att yttranden av sakkunniga eller en föredragande
departementschef icke i och för sig äro av tvingande natur utan endast
ägnade att tjäna till ledning vid tillämpningen av lag eller annan författning.
Särskilt vid tillämpningen av nykterhetsvårdslagen måste det ankomma
på de verkställande organen att beakta förhållandena j samhället
och anpassa sina åtgärder därefter. Det bör således vara tillåtet att —
för att nå lagens syften — göra avsteg från vad departementschefen vid
lagens tillkomst kan ha funnit rimligt eller lämpligt. För att vinna ett ur
nykterhetsvårdssynpunkt tillfredsställande resultat får nykterhetsvårdsorganen
självfallet dock icke bryta mot lagens anda och bokstav.

Länsnykterhetsnämnden finner, att man till försvar för nykterhetsnämndens
åtgärder i vissa av de av justitieombudsmannen anmärkta fallen
kan åberopa, att nämnden i görligaste mån sökt anpassa sin verksamhet
efter vad som synts lämpligt eller rent av nödvändigt.

Nykterhetsnämndens åtgärd att inkalla L. inför hela nämnden har skett
efter det att ombudsmannen haft samtal med L. Även om det icke framgår
av nykterhetsnämndens anteckningar synes det troligt, att denna
åtgärd äger sammanhang med ombudsmannens tidigare åtgärd. Det är
emellertid omöjligt att rekonstruera anledningen till den senare kallelsen.
Även om kallelser inför hela nykterhetsnämnden numera måste anses
som en mindre önskvärd form av nykterhets vårdande åtgärder — det tillhör
undantagen att ett sådant förfaringssätt användes inom Kopparbergs
län — torde utformningen av 12 § kunna ge anledning till förmodan, att
en dylik åtgärd i varje fall icke är lagstridig.

Vad beträffar nykterhetsnämndens protokollförda åtgärd att meddela
L. en »varning», vill länsnykterhetsnämnden anföra: Vid ett rådgivande
samtal måste klienten uppmärksammas på vilka risker ett fortsatt alkoholmissbruk
kan innebära — risker av såväl fysisk, psykisk som ekonomisk
och social natur. När klienten erhåller dessa upplysningar bör, såvitt länsnykterhetsnämnden
kan förstå, även frågan om samhällets reaktioner mot
alkoholmissbruk diskuteras. En sådan diskussion kan föras i fullt samförstånd
mellan samtalsledaren och klienten utan störande och irriterande
inslag i samtalet. Upplysningar av ovan berörda slag bör självfallet avse
att förmå klienten att självmant avstå från alkoholmissbruk. De innebär
med andra ord en rådgivning men även — om man så vill — ett varningsord.
Med den kännedom om nykterhetsnämndernas sätt att handlägga
sina ärenden vill länsnykterhetsnämnden förmoda, att beteckningen »varning»
oftast numera är ett uttryck för innebörden i en serie råd och upplysningar.
Varningar av denna art få icke ges karaktär av hot.

180

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Syftet med mina uttalanden i inspektionsprotokollet var att — för iakttagande
i framdeles förekommande fall av liknande art — fästa nykterhetsnämndens
uppmärksamhet på vad som enligt förarbetena till nykterhetsvårdslagen
är lagens innebörd och vad nämnden alltså har att ställa
sig till efterrättelse.

Med anledning av vad från nykterhetsnämnden och länsnykterhetsnämndens
sida anförts rörande skyldigheten att iakttaga vad under förarbetena
framkommit rörande innebörden av hithörande bestämmelser vill jag
framhålla, att de av mig återgivna departementschefsuttalandena icke äro
oförenliga med lagens ordalag och därför måste beaktas vid tillämpningen
av lagen.

Vad angår de särskilda vid inspektionen berörda fallen har nykterhetsnämnden
vitsordat, att den i vissa avseenden förfarit felaktigt ävensom
att nämndens protokoll och handlingar avfattats på ett så knapphändigt
sätt, att därav icke framgått vad som varit känt rörande förekommande
spritmissbruk.

Beträffande kallelserna till inställelse inför nämnden vill jag, utöver vad
jag låtit anteckna i inspektionsprotokollet, anföra följande.

När fylleriförseelse anmäles till nykterhetsnämnd, bör nämnden självfallet
söka utröna, om förseelsen är ett uttryck för alkoholmissbruk eller
endast är att anse såsom en tillfällig förseelse. Visar det sig vid denna
undersökning, att fråga endast är om en tillfällig förseelse, kan nämnden
icke vidtaga någon på lagen grundad åtgärd mot vederbörande utan har att
låta bero vid den verkställda undersökningen (se Klackenberg-Hjerns kommentar
till nykterhets vårdslagen, sid. 21—23 och 74). Man har alltså vid
utredningen att räkna med möjligheten av att det är fråga endast om en
engångsföreteelse, som enligt lagen icke kan medföra ingripande från
nämndens sida. Med hänsyn härtill är det av vikt att utredningen bedrives
på ett sådant sätt, att den, som icke gjort sig skyldig till annat än en tillfällig
fylleriförseelse, icke behöver känna sig kränkt eller onödigt besvärad.
I betraktande härav kan det i allmänhet icke vara lämpligt att den erforderliga
utredningen sker inför nämnden i dess helhet. Är det t. ex. fråga
om en eljest skötsam person, som råkat göra sig skyldig till en enstaka fylleriförseelse,
kan det helt visst för denne kännas förödmjukande att behöva
inför nämnden i dess helhet redogöra för sina förhållanden. I KlackenbergHjerns
kommentar till nykterhetsvårdslagen framhålles också (sid. 77) —
under hänvisning till lagens förarbeten — att vederbörande ej gärna bör
kallas att inställa sig inför nämnden i dess helhet, utan att inställelsen
lämpligen bör avse sammanträffande med någon ledamot av nämnden
eller fast anställd tjänsteman.

Vad särskilt angår fallet L. har den till nämnden anmälda fylleriförseelsen
otvivelaktigt givit nämnden anledning att undersöka om förseelsen

181

indicerade alkoholmissbruk i lagens mening. Vid den i anledning härav
verkställda undersökningen har, såvitt handlingarna ge vid handen, icke
framkommit något som tyder på att här var fråga om spritmissbruk. Lagen
ger följaktligen icke — utöver den verkställda utredningen — stöd för
något ingripande mot L., icke ens i form av en allvarlig erinran. Av nykterhetsnämndens
yttrande framgår icke klart, vad avsikten var med L:s
inställelse inför nämnden i dess helhet. Om syftet med denna åtgärd var
att utreda, huruvida L. förfallit till spritmissbruk, kan åtgärden icke anses
ha stått i strid med lagen, ehuru utredningen om eventuellt alkoholmissbruk,
på sätt framgår av det sagda, enligt min mening bort ske på annat
sätt. Var däremot avsikten med L:s inställelse inför nämnden att bibringa
honom insikt om vådan av spritmissbruk — och härpå tyda vissa av nämndens
uttalanden —- saknar en sådan åtgärd stöd i lagen, eftersom det icke
blivit utrett att L. gjort sig förfallen till alkoholmissbruk i lagens mening.
Ehuru jag har full förståelse för nämndens uppfattning att fylleriförseelsen
i förening med L:s ungdom påkallade att han föreställdes vådan av spritmissbruk,
anser jag dock att en dylik föreställning, om den av särskilda
skäl ansågs påkallad, bort ske vid ett förtroligt samtal mellan L. och någon
av nämndens ledamöter eller tjänstemän.

Med dessa uttalanden, som jag upptog i en till nykterhetsnämnden avlåten
skrivelse, lät jag bero vid vad i ärendet förevarit, därvid jag förutsatte
att nykterhetsnämnden framdeles i sitt betydelsefulla arbete noga
beaktade vad som enligt förarbetena vore lagens rätta innebörd.

3. Fråga om intagning på sinnessjukhus grundats på
tillräckliga skäl

Av handlingarna i ett efter klagomål av en kvinnlig legitimerad sjukgymnast
upptaget ärende inhämtas följande.

Den 8 juni 1953 anmälde klaganden — S. — till kriminalpolisen i Stockholm
att under tiden den 24 mars—den 9 april 1953 skadegörelse förövats
å vissa av hennes tillhörigheter, som förvarades i hennes bostad i Stockholm.

Påföljande dag, den 9 juni, klockan omkring 23.30 begärde S. hos kriminalpolisen
undersökning i bostaden. I anledning härav företogo en polisman
och en polissyster omedelbart sådan undersökning. Rapport härom
upprättades samma dag, varvid antecknades, att vid undersökningen framkommit,
att de skador, som av S. betecknades såsom skadegörelse, endast
vore av det slag, som uppstode vid naturlig nötning vid begagnandet av
föremålen. Det var därför tydligt — hette det vidare i rapporten — att

182

S. led av någon form av psykisk sjukdom, som kom henne att tro att hon
var utsatt för förföljelse, vilken tog sig uttryck i åverkan på hennes inventarier.
Slutligen antecknades i rapporten, att vid samtal med S. framkom,
att hon misstänkte sin hyresvärdinna för »skadegörelsen» samt att
hon på intet sätt föreföll att vara i trängande behov av vård.

Den 11 juni verkställde polisen ytterligare undersökning i bostaden. Ej
heller vid sistnämnda undersökning kunde, enligt vad som uppgivits av
vederbörande polispersonal, å de föremål, om vilka var fråga, iakttagas
tecken på annan skada än som vanligen uppstår genom nötning vid begagnandet.

Som det av S:s uppgifter till polisen framgick, att hon för den anmälda
skadegörelsen misstänkte sin hyresvärdinna, förra skolkökslärarinnan Elin

B., hölls den 12 juni polisförhör med Elin B. Förhöret upptogs i en samma
dag upprättad rapport. Härvid antecknades till en början, att Elin B. förnekade,
att hon förövat någon skadegörelse å S. tillhörig egendom, samt
uppgav, att S., som tydligen var psykiskt sjuk, själv utfört skadegörelsen
i sitt sjukliga tillstånd; Elin B. hade för sin del icke varit inne i S:s rum
under de senaste veckorna.

Enligt rapporten berättade Elin B. vidare: S. hade sedan 15 år tillbaka
hyrt ett omöblerat rum av Elin B. Elin B och S. hade kommit rätt bra
överens och hjälpt varandra med hushållsgöromålen. S. hade dock varit
mycket härsklysten och bestämmande och velat, att Elin B. skulle finna
sig i det S. bestämde. Elin B. hade vid flera tillfällen sagt upp S., men S.
hade icke gjort min av att flytta. Sedan flera år tillbaka hade S. haft mycket
besvär med någon advokat som handhaft hennes arv efter hennes
fader. S. och hennes syskon jämte advokaten ägde en fastighet i Göteborg,
och det hade varit något trassel med advokaten, så att huset icke varit
ekonomiskt bärande. Detta hade S. tagit mycket hårt och blivit sömnlös.
Trots detta hade hon dock arbetat och haft patienter. Under våren 1953
hade hon varit mycket nervös och därför rest till Geneve för att vila sig.
På återvägen hade S. råkat ut för en olyckshändelse på tåget och brutit
något ben i ena foten. På grund därav hade S. icke kunnat vara ute utan
de senaste månaderna mest uppehållit sig på sitt rum. Hon hade icke heller
haft några patienter. Hennes ekonomi hade även blivit ansträngd och Elin
B. hade måst låna S. pengar, som dock nu återbetalats. — Sedan någon
vecka tillbaka hade Elin B. märkt, att S. börjat hysa agg mot henne. S.
hade sagt till Elin B., att någon person varit inne på S:s rum och förstört
hennes möbler och övriga tillhörigheter. Nämnda person, som tydligen
skulle vara Elin B., hade rivit sönder en del av S:s kläder, notor m. m.
och med något hårt föremål skadat hennes möbler. S. hade även påstått,
att Elin B. sprättat upp broderiet på S:s kuddar och dukar och åter sytt
mönstret på dessa saker. Elin B. hade blivit mycket nervös över S:s beteende.
S. sov icke utan var »uppe och sprang» om nätterna. Elin B. hade

183

hört att S. nattetid ringde olika samtal till bekanta, polis och andra. På
grund därav hade Elin B. måst stänga av telefonen någon dag. De senaste
kvällarna hade Elin B. hört att S. »knackat på någonting» i sitt rum.
Elin B. hade hört S. yttra, att hon »var rädd för att bliva mördad». Elin
B. hade icke på något vis blivit hotad av S., men hon kände på sig att S.
hatade henne och på grund av sitt sjukliga tillstand kanske skulle göra
sig skyldig till någon desperat handling. Elin B. vagade icke vistas i bostaden
tillsammans med S. utan vistades mestadels utomhus. Elin B.
ansåge S. vara sinnessjuk och i stort behov av sjukhusvård samt farlig för
Elin B:s säkerhet.

Samma den 12 juni företog förste läkaren Roland Bejke på polisens begäran
psykisk undersökning av S. Beträffande denna har Bejke antecknat,
att S. var »forcerad, hypoman, intensiv, påstridig. F.n. ej trängande vårdbehov.
Hon får rec. på lergigan men pt tycks vilja neka ta det. Ny undersökning
om det skulle bli ytterligare bråk».

Sedan S. efter nämnda läkarundersökning vid olika tillfällen ringt till
polisen och gjort gällande att den pastadda skadegörelsen förövats av Elin
B. samt den sistnämnda å sin sida meddelat att hon icke längre stode ut
med S:s beskyllningar, kallades S., i samband med en påringning av henne,
den 15 juni att infinna sig å kriminalstationen, där hon samma dag fick
undergå ny undersökning av leg. läkaren Ingmar Flodström. Efter undersökningen
utfärdade Flodström vårdattest för S:s intagning för vård å
sinnessjukhus. I attesten angavs vårdbehovet som trängande.

På ansökan av polismyndigheten intogs S. härefter omedelbart på Beckomberga
sjukhus.

Redan den 18 juni utskrevs S. från sjukhuset såsom icke varande i behov
av vård å sinnessjukhus. Kort tid härefter flyttade S. från bostaden hos
Elin B.

I en den 28 oktober 1955 hit inkommen skrift anhöll S., att JO måtte
företaga en undersökning rörande av polismyndigheten i ärendet begångna
misstag, bland annat dess vägran att låta S. få del av handlingar i ärendet.

Efter det utredning i ärendet verkställts, avgav S. påminnelser. I dessa
anhöll S. om undersökning bl. a. i anledning av att hon i samband med
sina anmälningar till polisen blivit sinnesundersökt och förd till Beckomberga
sjukhus. På grund härav blev Flodström härstädes hörd.

För att få en på egna intryck grundad uppfattning om S:s person och
om orsakerna till skadorna å hennes tillhörigheter besökte jag vidare S.
i hennes hem.

I skrivelse den 9 oktober 1956 till kriminalpolisintendenten i Stockholm
anförde jag härefter till en början, att S:s först i påminnelserna framställda
klagomål över att hon i samband med sina anmälningar till polisen om
skadegörelse blivit sinnesundersökt och förd till Beckomberga sjukhus påkallade
ytterligare utredning och att klagomålen i denna del först efter

184

det sådan utredning skett skulle av mig upptagas till prövning. Därefter
gjorde jag i skrivelsen vissa uttalanden rörande klagomålen i övrigt, varigenom
ärendet i dessa delar var av mig avslutat (se JO 1957 s. 269).

Beträffande omständigheterna kring läkarundersökningen av S. upprättades
härstädes en promemoria, vilken jämte samtliga handlingar i
ärendet överlämnades till medicinalstyrelsen för utlåtande. I promemorian
ifragasattes, huruvida täckning funnes för vissa av Flodströms uttalanden
i vårdattesten och om icke vid beskrivningen av förekommande sjukdomstillstånd
sjukdomens yttringar bort angivas med betydligt större mått
av klarhet och exakthet än som skett i detta fall och om attesten kunde
anses innehålla tillräcklig motivering varför vårdbehov förelåg och ansågs
trängande. \ idare ifragasattes, huruvida det icke ur rättssäkerhetssynpunkt
vore påkallat att föreskriva tjänstemannaansvar för läkarundersökning
enligt 10 § sinnessjuklagen för att därigenom skärpa insikten om vikten
av att dylik undersökning skedde med största möjliga omsorg.

Härefter inkom styrelsen med bl. a. yttrande av Flodström och med
eget utlåtande.

Flodström anförde i sitt yttrande.

.]j~’e

tillkallat olika läkare..---Innan läkarna har kallats till undersökning

har som regel hos polisen av vederbörande ansvarige tjänsteman gjorts en
provning av huruvida det funnes skäl att över huvud taget tillkalla läkare.
~ ■ Ofta har även från polisens sida gjorts en mer eller mindre om fattande

utredning beträffande omständigheter som kan tänkas vara relevanta
vid ärendets fortsatta handläggning. Om så är möjligt brukar även
P?ilsen ^ kontakt med anhöriga till den person som skall undersökas.
JVlanga gånger är det emellertid omöjligt att få några objektiva upplvsnmgar
om patienter i en akut situation och människor i storstaden är ju
också anonyma på ett sätt som inte förekommer i mindre samhällen, där
människor på ett helt annat sätt är kända av myndighets- och andra per®one.
r-Pe uPPlysningar den undersökande läkaren har till sitt förfogande
är därför ofta ur fullständighet ssynpunkt otillfredsställande och ofta måste
en bedömning ske på grundval av de fakta som finnes noterade i polisens
handlingar jämförda med patientens aktuella psykiska tillstånd. Vid ett
akut tillstånd är det givetvis många gånger omöjligt att få fram en så fullständig
anamnes att man helt skulle kunna undvika felaktiga eller onödiga
intagningar på sinnessjukhus. Det är inte heller smakligt att hålla
misstänkt sjuka individer på en polisstation tillsammans med fyllerister
och kriminella och när det gäller oroliga och misstänkt sinnessjuka finns
det mte några behandlingsmöjligheter på polisstationerna, Till detta kommer
att den psykiatriska bedömningen många gånger är både vansklig och
svar och att även under gynnsamma förhållanden ställda diagnoser senare
icke kan verifieras. Patienten kan även på undersökningssituationen reagera
på ett sätt som förvillande liknar psykos, något som inte gör ställningstagandet
lättare. Med hänsyn till ovan redovisade svårigheter torde
det vara klart att onödiga intagningar på sinnessjukhus icke kan undvikas
liksom man inte heller inom andra medicinska discipliner kan undvika in -

185

tagning på sjukhus för t. ex. misstänkt blindtarmsinflammation eller misstänkt
epidemisk sjukdom. När en läkare sänder in en patient på sjukhus
sker det dock i den trygga förvissningen att på sinnessjukhus liksom på
andra typer av sjukhus högt kompetenta läkare står beredda att skyndsamt
taga ställning till om vårdbehov verkligen föreligger eller ej.

På polisstationen tog jag del av polisens material i ärendet och det är
möjligt att jag även talade med Elin B. Vidare hade jag ett samtal med S.
(nedan kallad expl.). Mina iakttagelser sammanfattades i en vårdattest
som utmynnade i att trängande vårdbehov å sinnessjukhus förelåg. Givetvis
har polisens utredning legat till grund för min undersökning av expl.
De polistjänstemän som gjort denna utredning var för mig välkända, de
hade vad jag vet stor erfarenhet av liknande undersökningar och de var
och är enligt min uppfattning omdömesgilla personer. Säkerligen har jag
även gjort en personlig värdering av polisens utredning. Inte heller nu kan
jag finna annat än att polisutredningen var gjord med omsorg och objektivitet.
Den för poliserna väsentliga frågan tycks ha varit om avsiktlig
skadegörelse å expks tillhörigheter över huvud taget förekommit och flera
polismäns samstämmiga vittnesmål om att de icke kunnat finna sådan
skadegörelse måste väl ändock tillmätas stort värde. Skadegörelsen var
också egendomlig: förkortning av handväska, borttagande och isyning av
korsstygnsbroderi, borttagande och isättande av knappar m. in. Dessa
berättelser liksom andra anamnestiska uppgifter torde jämväl ha framkommit
vid samtalet med expl. på polisstationen. I anamnesen märker
man vidare att expl. i 15 års tid levat tillsammans med sin värdinna utan
att det kommit till några svårare störningar. Under våren 1953 utsattes
expl. för en rad svåra påfrestningar, hon hade varit nervös och hon hade
råkat ut för en olyckshändelse som gjorde att hon var tvungen att tillbringa
en stor del av sin tid på sitt rum. Det har även senare antytts att
expl. skulle ha haft kärlekssorg men detta var icke mig veterligen känt vid
undersökningstillfället. Då jag den 15 juni undersökte expl. tycktes hon ha
haft akuta symtom i ungefär en veckas tid och i min anamnes har jag antecknat
att hon företett symtom i några månaders tid. Under den vecka
som föregått min undersökning hade expl. utvecklat en betydande aktivitet
med bl. a. upprepade påringningar till polisen — inte bara under
dagarna utan även under natten och Elin B. klagade över att bli ständigt
och allt mer och mer trakasserad. Expks uppträdande hade till en början
betecknats som forcerat men senare hade hon givit intryck av att vara
psykiskt sjuk. Den 12 juni hade dr Bejke undersökt expl. på polisens begäran
och han hade funnit henne hypoman och han hade rekommenderat ny
undersökning om »det blev mer bråk». Han hade även ordinerat lergigan
— en medicin som bl. a. används vid hypomana och maniska tillstånd men
dr Bejke hade förutsett att expl. nog inte skulle köpa ut medicinen. Enligt
expks egen uppgift har hon sedan även varit i förbindelse med dr Bejke
varvid hon nekat att ta den föreskrivna medicinen vilket expl. — enligt sin
egen skrivelse av den 22/10 1956 — anser är orsak till att hon på nytt
blev läkarundersökt hos polisen och intagen på sinnessjukhus. Att hon
blev föremål för ny undersökning den 15 juni synes emellertid icke ha berott
på detta utan fastmer på det förhållandet att hon trots vad som
förevarit fortsatte med sina beskyllningar mot Elin B., sina — som det
uppfattades — trakasseringar och sina påringningar till polisen.

186

När jag den 15 juni undersökte expl. var hon agiterad och aggressiv och
hon var motoriskt orolig. Hon talade utan uppehåll och det har antecknats
att hon hade massor av förföljelseidéer varmed torde ha avsetts att hon i
sitt tal huvudsakligen uppehållit sig vid de förföljelser och den illvilja hon
menade sig vara utsatt för från Elin B. Under alla omständigheter visade
hon vid min undersökning tecken på en rent psykotisk sjukdomsbild. Med
hänsyn till de tidigare uppgifterna angående expl. syntes det därför vara
berättigat att antaga att en försämring av expks psykiska tillstånd skett
och att denna försämring kommit successivt under den närmast föregående
veckan. Med hänsyn till expks ålder låg det givetvis nära till hands
att tänka sig någon form av involutionsparanoia och att de psykiska påfrestningar
expl. nyligen hade varit utsatt för hade utlöst det aktuella
maniska tillståndet. Med denna motivering som bakgrund kan jag inte
finna annat än att uttrycket trängande vårdbehov hade sitt berättigande.

Vad som konstituerar ett trängande vårdbehov kan säkert diskuteras.
I t. ex. Wahlbäcks kommentar till sinnessjuklagen tas emellertid problemet
inte ens upp till diskussion. Att farlighet bör utgöra indikation för »trängande
vårdbehov» torde vara självklart men i föreliggande fall torde någon
farlighet inte ha kunnat konstateras. Enligt min mening bör emellertid även
psykiska sjukdomstillstånd som bedöms som allvarliga eller där man kan
räkna med att en behandling på sinnessjukhus leder till snabb bättring
betecknas med »trängande vårdbehov». Dessutom tillkommer att varken
1953 eller nu intagning på sinnessjukhus skulle komma till stånd utan att
det förelåg trängande vårdbehov — åtminstone inte utan en mycket lång
väntetid.

Beträffande expks snabba utskrivning från Beckomberga sjukhus kan
jag givetvis inte kommentera denna på annat sätt än att expl. ställd inför
ett definitivt faktum lugnat ner sig. Enligt sjukhusjournalen utskrevs dock
expl. först sedan hennes syster kommit för att hjälpa expl. och det framhölls
uttryckligen vid utskrivningen att expl. under inga förhållanden kunde
tänkas bo kvar hos sin värdinna vilket systern lovade att se till. I och med
detta ändrades den sociala situationen för expl. och den person mot vilken
expks aggressivitet varit riktad kom att bli mer perifer.

Medicinalstyrelsen anförde i sitt utlåtande.

Flodström är läkare vid den rättspsykiatriska undersökningsstationen
vid Psykiatriska sjukhuset i Stockholm och besitter en långvarig rättspsykiatrisk
erfarenhet. Han har sedan länge anlitats av polisen i Stockholm för
undersökningar av personer, vilka äro eller misstänkas vara sinnessjuka.
Han torde ha en större erfarenhet än de flesta andra läkare av undersökningar
av det slag varom här är fråga.

Ställningstagandet till fall som det här aktuella, vilka ingalunda äro
ovanliga, är — fortsatte styrelsen — mycket svårt och förenat med betydelsefulla
konsekvenser. Det ansvar, som den undersökande läkaren påtager
sig, är stort. Om den undersökte icke beredes vård på sjukhus och det
efteråt inträffar våldshandlingar eller andra uppseendeväckande utslag av
sjukdomen, kan läkaren med skäl klandras för att han icke har vidtagit
åtgärder för att förhindra detta. I själva verket torde de flesta läkare betrakta
en sådan konsekvens av deras ställningstagande som betydligt mera
allvarlig än en intagning på sjukhus, som efter en eller annan dags ytterligare
undersökning och utredning befinnes vara mindre välgrundad.

187

Såsom Flodström i sitt yttrande framhållit kunna onödiga intagningar på
sinnessjukhus icke helt undvikas. Sådana intagningar äro ur medicinsk
synpunkt icke mera uppseendeväckande än onödiga intagningar på kroppssjukhus.
Att de dock av icke medicinskt sakkunniga betraktas på annat
sätt, sammanhänger säkerligen med de sociala konsekvenser, som sådana
intagningar ha eller förmodas ha. Det synes medicinalstyrelsen vara en
mycket väsentlig uppgift att motarbeta denna inställning och att i möjligaste
mån skapa likställdhet mellan kroppssjukvård och mentalsjukvård.

Hur svår bedömningen kan vara, illustreras väl av det här aktuella fallet,
där tre olika bedömare kommit till olikartat resultat. Vid Bejkes undersökning
befanns att vårdbehov ej förelåg »för närvarande»^ vid Flodströms
att vårdbehovet var trängande. Efter undersökningen på Beckomberga
ställdes diagnosen »Icke sinnessjuk». Vad först beträffar olikheten
i Bejkes och Flodströms bedömning kan denna förklaras av att sjukdomens
manifestationer under den mellanliggande tiden växlat. Enligt medicinalstyrelsens
uppfattning måste Flodström saväl med hänsyn till det föreliggande
aktmaterialet som med hänsyn till sina egna iakttagelser ha haft
fullt fog för uppfattningen, att vederbörande led av en psykisk sjukdom.
Då det icke kunde uteslutas, att sjukdomen ytterligare kunde förvärras
och därigenom ge anledning till ännu svårare komplikationer när det gällde
förhållandet till värdinnan, får Flodström också anses ha haft skäl för
sin slutsats, att vårdbehovet var trängande.

Vad sedan beträffar ställningstagandet på Beckomberga sjukhus synes
detta kunna förklaras därav, att vederbörandes sjukdomssymtom avklingat
eller medvetet dolts. Diagnosen »Icke sinnessjuk» måste enligt medicinalstyrelsens
mening ses i belysning av de sociala konsekvenser, som
även en "kortare tids vård på sinnessjukhus i detta fall kunde förmodas ha.
Med en sådan diagnos i ett tveksamt fall har nämligen patienten en gynnsammare
ställning än med en diagnos, som antyder eller ger vid handen,
att sinnessjukdom förelegat.

Enligt medicinalstyrelsens mening ge handlingar och journaler vid handen,
att ett psykiskt sjukdomstillstånd hos vederbörande förelegat vid tidpunkten
för Bejkes och Flodströms undersökningar. Uppgifterna om den
egendomliga skadegörelsen på vederbörandes egendom kunna exempelvis
icke rimligen på annat sätt förklaras. Symtombilden överensstämmer med
den, som förekommer vid paranoida och paranoiska tillstånd av olika
genes. För sjukdomen typiskt är också, att patienten under inverkan av
yttre tryck kan helt fördölja symtomen och uppträda som om dessa icke
existerade. Som regel bruka de sjuka helt sakna insikt om symtomen och
deras innebörd. De sjukliga föreställningarna och upplevelserna uppfattas
sålunda som verkliga och tolkas som utslag av förföljelse från omgivningens
sida. Sjukdomen kan vara såväl av övergående som bestående
natur. Tillståndet kan följaktligen ha varit ett helt annat vid de tillfällen,
då olika personer senare haft kontakt med vederbörande.

För en tränad medicinsk bedömare kan det ofta vara lått att konstatera
de sjukliga föreställningarna eller att upptäcka deras existens bakom
patientens till synes helt logiska och sammanhängande resonemang. Däremot
kan det vara svårt att i korthet redovisa de sjukliga symtomen pa
ett för den icke medicinskt sakkunnige förståeligt sätt. Ett sådant uttryck
som »massor med förföljelseidécr» kan salunda täcka det förhållandet, alt
läkaren har upptäckt sådana idéers existens men icke haft tillräckligt med

188

verbalt framställt material för att i detalj kunna redovisa dem eller ock att
de äro sa tydliga, att vardattestförfattaren endast genom ett sammanfattande
uttryck ger den kommande sjukvårdsläkaren en upplysning om
var inom den psykiska sfären de mest sjukliga symtomen äro att finna.

Enligt medicinalstyrelsens mening är den av Flodström utfärdade vårdattesten
i det aktuella fallet alltför kortfattad och ger icke tillräcklig täckning
för de slutsatser, som Flodström har kommit fram till. Medicinalstyrelsen
anser dock icke, att man av en undersökande läkare kan kräva
så ingående utredningar och undersökningar, som skulle erfordras för en
fullständig klarläggning av fallet och en definitiv diagnos av sjukdomen.
Ett dylikt krav ^ skulle nämligen innebära, att det för sådana undersökningar
måste stå till förfogande en omfattande arsenal av diagnostiska
resurser. Icke heller kan en så utförlig redovisning av undersökningsresultaten
krävas som vid upprättandet av en sjukjournal på sjukhus. Den mera
fullständiga undersökningen och redovisningen måste ske på sjukhus och
med de resurser som sjukhuset förfogar över.

Medicinalstyrelsen hyser samma uppfattning som i promemorian uttalats
i fråga om önskvärdheten av mera fylliga beskrivningar och motiveringar
vid utfärdande av vårdattester.

Att det är angeläget, att ett läkarintyg alltid utvisar, vilket material och
vilken undersökning intyget grundar sig på, har medicinalstyrelsen i skilda
sammanhang understrukit. Ett cirkulär till läkarna, vari detta krav särskilt
framhölls, utfärdades den 22 mars 1949 (intaget i Svensk lagsamling,
delen »Hälso- och sjukvård», s. 768 o.f.). Ehuru påpekandena i detta cirkulär
icke pa ett tillfredsställande sätt iakttagits i förevarande fall, synes
det styrelsen icke påkallat att för närvarande utge nya generella föreskrifter.
Styrelsen har därvid beaktat, att intagningsförfarandet beträffande
mentalsjukhusen numera är föremål för särskild utredning och att
ändrade eller helt nya regler inom en nära framtid kunna bli aktuella. I
princip är det enligt styrelsens mening otillfredsställande, att en läkare på
fältet skall nödgas avge en så kategorisk förklaring om sinnessjukdom och
trängande vårdbehov som nu är fallet, för att en kvalificerad undersökning
av patienten a sjukhus skall kunna komma till stånd. Motsvarande
läkare på kroppssjukvårdssidan är i en helt annan situation — en diagnos
med frågetecken är för hans vidkommande fullt tillräcklig. Medicinskt sett
är det ett önskemål, att dessa skillnader i möjligaste mån utjämnas. Att
det av andra skäl kan vara svårt att få dessa synpunkter till fullo tillgodosedda
är styrelsen dock medveten om.

Vad beträffar frågan om föreskrift om tjänstemannaansvar för läkarundersökningar
enligt 10 § sinnessjuklagen har medicinalstyrelsen ur de
synpunkter styrelsen har att företräda intet att erinra häremot.

Den 17 mars 1959 besökte S. mig, därvid hon lämnade vissa upplysningar
samt hade tillfälle att närmare utveckla klagomålen.

Vid ärendets avgörande anförde jag i skrivelse till S. följande.

Den av S. klandrade intagningen på Beckomberga sjukhus har skett på
ansökan av polisen och grundats på en av Flodström utfärdad vårdattest,
i vilken uttalades att S. var i trängande behov av vård å sinnessjukhus.

189

Flodström intog, när han utfärdade vårdattesten, icke ställningen av
tjänsteläkare och är följaktligen icke underkastad tjänstemannaansvar härför.
Med hänsyn härtill kunna S:s klagomål, i den mån de rikta sig mot
Flodström, icke av mig upptagas till prövning.

En närmare granskning av den av Flodström utfärdade vårdattesten är
emellertid det oaktat påkallad för att kunna bedöma om fog funnits för
intagningen å sjukhuset och för polisens ansökning härom.

Den nu ifrågakomna vårdattesten är upprättad å formulär som fastställts
av medicinalstyrelsen och som innehåller vissa anvisningar för
läkare. Enligt vad som angivits i attesten ha däri förekommande uppgifter
grundats på en av polisen upprättad promemoria och på samtal med S.

Under rubriken nuvarande sjukdoms förlopp heter det i attesten: »Sedan
några månader förföljelseidéer och tilltagande aggressivitet. Beskyller
värdinnan för att trakassera henne på olika sätt, se vidare polisPM. Vid
undersökning i bostaden har polisen ej funnit fog för hennes beskyllningar.
Värdinnan är nu så uppskrämd att hon fruktar för sitt liv, vågar ej bo
hemma. Undersökt 12/6 då nästan trängande vårdbehov (dr Bejke). Sedan
tilltagande försämring av tillståndet.»

Vid beskrivningen av S:s tillstånd har i attesten antecknats följande:
»Agiterad, aggressiv. Motorisk oro. Talar utan uppehåll. Massor med förföljelseidéer.
Ingen sjukdomsinsikt. Ger ingen affektiv kontakt. Tankeförlopp
stelt och splittrat? Invol. paranoia. Maniskt tillstånd.»

Utöver vad här angivits innehåller vårdattesten icke något av intresse
för bedömande av S:s psykiska tillstånd vid undersökningstillfället.

Enligt polisens anteckningar över förhör den 12 juni 1953 med Elin B.
har hon uppgivit bl. a.: Sedan någon vecka hade hon märkt att S. börjat
hysa agg mot henne, i det att S. beskyllt henne för att ha förstört S:s tillhörigheter.
På grund därav hade Elin B. blivit mycket nervös. Hon hade
dock icke på något vis blivit hotad av S., men hon kände på sig, att S.
hatade henne och på grund av sitt sjukliga tillstånd kanske komme att
göra sig skyldig till någon desperat handling. Elin B. vågade icke vistas i
bostaden tillsammans med S. utan uppehölle sig mestadels utomhus. Hon
ansåge S. vara sinnessjuk och i stort behov av sjukhusvård samt farlig för
Elin B:s säkerhet.

Vad Elin B. sålunda uppgivit till polisen ger knappast täckning för uttalandet
i attesten om förföljelseidéer och tilltagande aggressivitet hos S.
»sedan några månader». Även uttalandet att Elin B. vore så uppskrämd
att hon fruktade för sitt liv innefattar en icke oväsentlig skärpning av vad
Elin B. uppgivit för polisen. Vårdattesten lämnar icke heller upplysning
hur Flodström kunnat med säkerhet konstatera en tilltagande försämring
av S:s tillstånd sedan föregående undersökning. Uttalandet i attesten torde,
har Flodström förklarat, vara grundat på cn jämförelse mellan Bejkes

190

anteckningar och Flodströms egna iakttagelser samt på det förhållandet,
att polisen redan efter tre dagar ansett en ny undersökning påkallad.

Såvitt framgår av polisutredningen kan den i attesten förekommande
anteckningen om »massor med förföljelseidéer» icke grundas på annat
förhållande än S:s påstående att Elin B. gjort sig skyldig till skadegörelse.

Av uttalandena i vårdattesten framgår att Flodströms uppfattning att
S. var sinnessjuk och i trängande behov av vård å sinnessjukhus åtminstone
till en väsentlig del grundats på antagande att S. hade förföljelseidéer,
riktade mot Elin B.

Vid den i saken verkställda polisutredningen har icke framkommit något
verkligt stöd för den av S. framförda misstanken att Elin B., som enligt
S:s förmenande skulle ha varit psykiskt sjuk, gjort sig skyldig till skadegörelse.
Väl blevo föredraganden i detta ärende och jag vid det besök, som
vi år 1956 avlade hos S., övertygade att åtminstone vissa av S. påvisade
skador skett uppsåtligen. Enbart härav kunna dock icke dragas några rättsliga
slutsatser, eftersom man ur rättssäkerhetssynpunkt måste räkna med
möjligheten att S. själv åstadkommit dessa skador i avsikt att kasta misstanke
på Elin B. Å andra sidan ger utredningen icke något belägg för att
S:s mot Elin B. riktade påståenden äro oriktiga. Den omständigheten, att
objektivt stöd saknas för S:s påståenden, utesluter därför icke möjligheten
att viss skadegörelse ändock skett på sätt S. uppgivit och ger följaktligen
enbart för sig icke fog att antaga att S. vid ifrågavarande tid led av förföljelseidéer.
Jag vill tillägga att vederbörande överläkare på sjukhuset —
som fann att S. föreföll ganska trovärdig i sina uppgifter — icke blev övertygad
att det här vore fråga om paranoida reaktioner; det vore ju endast
mot hyres värdinnan som S:s agg riktade sig. För övrigt företedde S., enligt
vad som antecknats i journalen, inga tecken på paranoia.

Uppfattningen att S. var psykiskt sjuk har emellertid icke grundats enbart
på antagande att hon hade förföljelseidéer.

Polisen har vid sina kontakter med S. funnit hennes uppträdande tyda
på psykisk sjukdom. Härutinnan har åberopats att S. telefonerat nattetid
till polisen samt uppträtt obehärskat, varit forcerad och pratat utan uppehåll
ävensom visat en hätsk och fientlig inställning mot Elin B. Med hänsyn
härtill och till att Elin B., som trott S. vara psykiskt sjuk, uttalat
oro för vad S. kunde företaga sig, kan det icke anses, att polisen saknat
fog för att föranstalta om läkarundersökning av henne.

Liknande iakttagelser beträffande S:s uppträdande ha gjorts även av
Bejke och Flodström. Den senare fann vid sin undersökning av S., att hon
var agiterad och aggressiv, talade utan uppehåll och visade motorisk oro.

När det gäller att bedöma, huruvida fog fanns för intagningen på sjukhuset,
vill jag till en början framhålla vanskligheten att många år efteråt
avgöra huruvida S. vid ifrågavarande tillfälle var sinnessjuk och i behov

191

av vård å mentalsjukhus. Vid prövningen av denna fråga är bl. a. följande
att beakta.

I ärendet har — bortsett från vad Elin B. uppgivit om att S. i samband
med en arvsutredning blivit tillfälligt sömnlös och att hon våren 1953
varit mycket nervös och därför rest utomlands — icke framkommit något,
som tyder på att S. före juni 1953 visat tecken på psykisk sjukdom. Dr
Bejke fann vid sin undersökning tre dagar före intagningen, att något
vårdbehov ej förelåg »för närvarande». Flodströms vårdattest innehåller,
om man bortser från vad däri anförts om »massor av förföljelseidéer», icke
sådana uppgifter, att några säkra slutsatser beträffande S:s psykiska tillstånd
kunna dragas därav. På sjukhuset kom vederbörande överläkare
vid den mera ingående undersökning, som man hade tillfälle att göra under
de tre dagar S. vistades där, till den slutsatsen att hon icke var i behov av
vård å sinnessjukhus. Å journalen har därjämte antecknats att S. icke var
sinnessjuk. Sjukhusets uppfattning att vårdbehov icke förelåg vinner otvivelaktigt
stöd av vad S. i mars 1959 för mig uppgivit om att hon efter
utskrivningen kunnat tillfredsställande sköta och alltjämt sköter sitt
arbete såsom sjukgymnast med i genomsnitt sju patienter om dagen.

Å andra sidan synes mig av utredningen klart framgå, att S. vid sina
kontakter med polisen och vid läkarundersökningarna icke var i full psykisk
balans. Huruvida detta var en följd av psykisk sjukdom eller endast
var en akut och tillfällig följd av motsättningarna till Elin B. eller utgjorde
en icke oförståelig reaktion inför den situation, som plötsligt uppkom
genom att fråga väcktes om S:s intagning på sinnessjukhus, låter sig
icke med säkerhet avgöra. Med hänsyn till vad som upplysts rörande S:s
psykiska balans vid tillfället kan det icke utan vidare antagas, att Flodström
— som enligt vad medicinalstyrelsen uttalat har stor rättspsykiatrisk
erfarenhet och som enligt vad för mig uppgivits är ansedd för att vara
en mycket skicklig läkare — helt misstagit sig beträffande S:s tillstånd.
Slutligen har medicinalstyrelsen vid sin granskning av handlingarna kommit
till den uppfattningen, att S. vid tillfället befann sig i ett psykiskt
sjukdomstillstånd, därvid styrelsen framhållit att uppgifterna om den egendomliga
skadegörelsen icke rimligen kunde på annat sätt förklaras.

Vid ett övervägande av vad sålunda upptagits kan icke anses utrett att
fog saknats för S:s intagning på sjukhuset. Hennes klagomål kunna därför
icke föranleda något ingripande från min sida.

Vad som framkommit i detta ärende ger mig dock anledning tillägga
följande.

Ett sådant ställningstagande som det Flodström ställdes inför är ofta
mycket svårt och förenat ined betydelsefulla konsekvenser. Medicinalstyrelsen
har understrukit att det ansvar, som den undersökande läkaren påtager
sig, är stort; om vård icke beredes den undersökte på sjukhus och det

192

efteråt inträffar våldshandlingar, kan läkaren med skäl klandras för att
han icke vidtagit åtgärder för att förhindra detta.

I vad medicinalstyrelsen sålunda uttalat vill jag helt instämma. Finns
det grundad anledning antaga att den undersökte på grund av psykisk
sjukdom är farlig för sin omgivning eller för sig själv, bör han skyndsamt
bli föremål för den mera ingående undersökning som lärer kunna ske endast
på mentalsjukhus.

Någon sådan farlighet synes dock icke ha förelegat i detta fall. Elin B.
själv uppgav att S. aldrig hotat henne. Flodström har i sitt yttrande till
medicinalstyrelsen uttalat att någon farlighet i detta fall icke torde ha
kunnat konstateras. Eftersom den av polisen ifrågasatta intagningen sålunda
kunde grundas allenast på medicinska och sociala indikationer och
ett omedelbart ställningstagande från Flodströms sida alltså icke var påkallat,
synes den utredning, på vilken hans omdöme skulle grundas, ha
bort göras så fullständig som varit påkallat för att i möjligaste mån säkerställa
ett riktigt ställningstagande. I sådant hänseende synes mig polisens
utredning ha bort kompletteras med upplysningar från S. närstående, huruvida
det tidigare förekommit något som tytt på psykisk sjukdom. Nu
grundades Flodströms ställningstagande huvudsakligen på Elin B:s uppgifter
till polisen och på polisens antagande att S:s uppgifter om skadegörelse
voro sjukliga inbillningar. Även medicinalstyrelsen har i sitt utlåtande
förklarat, att den i S:s fall utfärdade vårdattesten är alltför kortfattad
och icke ger tillräcklig täckning för de slutsatser som däri uttalats.
Jag vill i detta sammanhang framhålla att — även om det kan synas rimligt
att vid läkarundersökningar av detta slag utgå från att polisens utredningsresultat
kan läggas till grund för läkarens ställningstagande — det
enligt min mening måste anses åvila läkaren att, då vad faktiskt förekommit
är av avgörande betydelse för de medicinska slutsatserna, självständigt
bedöma polisutredningen. En dylik bedömning är givetvis ofta
mycket vansklig. Flodström har för sin del anfört, att han i S:s fall gjort
en personlig värdering av polisens utredning.

Frågan om det behov av ytterligare anvisningar för utfärdande av vårdattester,
som förevarande ärende synes ådagalägga, torde emellertid komma
att upptagas till övervägande av sinnessjuklagstiftningskommittén, där
jag själv är ordförande, och någon framställning i ämnet från JO-ämbetets
sida synes därför icke påkallad. Jag förutsätter att kommittén även kommer
att med hänsyn till de vittgående konsekvenser en oriktig vårdattest
kan få för den enskilde individen överväga behovet av föreskrift om tjänstemannaansvar
för läkarundersökningar av här ifrågavarande slag.

Även om man skulle antaga att S. vid undersökningstillfället var sinnessjuk
och att vård å mentalsjukhus skulle ha varit S. till nytta — och
gällande lags förutsättningar för intagning å sådant sjukhus alltså förelegat
— synes det mig likväl kunna ifrågasättas om det kan vara ändamåls -

193

enligt, att i ett fall sådant som det förevarande anlita tvång för att tillgodose
vårdbehovet. Om intagningen är påkallad — icke av farlighet —
utan endast av medicinska indikationer, synes mig tvång böra komma till
användning endast där tungt vägande skäl kunna anföras härför. I första
hand bör i sådant fall undersökas, om erforderlig vård och behandling kan
beredas den sjuke på annat sätt. Vidare torde man i sadant fall böra försöka
verka för att den sjuke frivilligt söker intagning pa sjukhus. Vill man
vinna så nära likställighet som möjligt mellan kroppssjukvård och mentalsjukvård
— och detta är helt visst ett samhällsintresse av vikt — bör man
undvika att använda tvång, om så är möjligt. Vad som förekommit i detta
fall är otvivelaktigt av intresse för att bedöma frågan, huruvida gällande
regler för intagning å sinnessjukhus böra ändras. Jag kommer därför att
giva sinnessjuklagstiftningskommittén, där frågan om ändring av intagningsreglerna
för närvarande är föremål för övervägande, del av vad som
blivit upplyst i detta ärende.

4. Fråga om tillräckliga skäl förelegat för intagning å sinnessjukhus
och om lämpligheten av att intagning sker på grund av
vårdattest, utfärdad av sjukhusets chef. Tillika spörsmål om sjukvårdsläkare
vid prövning av vårdbehov utsatts för otillbörlig
påtryckning från sjukhuschefens sida. Fråga även om intagen
lagligen kunnat överflyttas från en avdelning till annan och om
överflyttningen avsett att få till stånd viss utgång av
prövningen av vårdbehovet

I två den 23 maj och den 29 augusti 1957 hit inkomna skrifter anförde
Åke Filip T. klagomål över att han den 31 maj 1955 intagits å Restads
sjukhus. Därjämte klagade T. över att rådhusrätten i Vänersborg dömt till
hemskillnad i äktenskapet mellan honom och hans hustru medan han var
intagen å sjukhuset, därvid han förpliktats utgiva underhållsbidrag till
hustrun och makarnas barn under hemskillnadstiden.

Med anledning av klagomålen infordrades sjukhusets och medicinalstyrelsens
handlingar rörande T. Vid granskning av dessa handlingar inhämtades
följande. Efter remiss av dåvarande sjukhuschefen å Restads sjukhus,
överläkaren V. Vikgren, intogs T. den 20 mars 1955 å pensionsstyrelsens
sjukhus i Tranås, varifrån han utskrevs den 18 maj samma år. Intagningen
å Restads sjukhus den 31 maj 1955 ägde rum å avdelning Ml där överläkaren
R. Lindqvist var sjukvårdsläkare — efter ansökan av ordföranden
i Vänersborgs fattigvårdsstyrelse med stöd av vårdattest utfärdad av Vikgren.
Den 10 juni 1955 antecknades i den vid sjukhuset beträffande T.

13 — Justitieombudsmannens ämb et sberättelse till 1960 års riksdag

194

förda journalen följande: »Sedan sjukvårdsläkaren för avd. M 2, dr (Knut)
Cronqvist, förklarat sig villig låta överflytta pat. på sin avdelning, sedan
sjukhuschefen, överläkare Vikgren, sanktionerat förslag därom, har pat.
i dag flyttats från M 1 till M 2. Förslaget har lämnats av sjukvårdsläkaren
för avd. M 1, Lindqvist, sedan denne, anmodad infinna sig till samtal hos
dr Vikgren på dennes tjänsterum den 9 juni samman med pat:s hustru och
dennas juridiska ombud, ansett sig av dr Vikgren utsatt för påtryckningar
vad gäller frågan om bedömningen av pat:s vårdbehov.»

Enligt 12 § sinnessjuklagen skall sjukvårdsläkaren sist å fjortonde dagen
efter den, då sinnessjuk för vård intagits å sinnessjukhus, på grund av verkställd
läkarundersökning av den intagne ha prövat, huruvida denne är i
behov av vård å sinnessjukhus. Enligt sjukhushandlingarna verkställdes
nu berörda prövning beträffande T. av Cronqvist dagen efter överflyttningen
till avd. M2 eller sålunda den 11 juni 1955. Såsom sjukdomsform
antecknades i journalen psychosis per trauma mentale. Samma dag delgavs
T. stämningsansökan av hustrun avseende hemskillnad mellan makarna.
Den 23 juni handlades hemskillnadsmålet inför rådhusrätten i Vänersborg,
och den 27 juni dömde rådhusrätten till hemskillnad. Den 30 juni försöksutskrevs
T. från Restads sjukhus och överflyttades såsom försöksutskriven
till S:t Jörgens sjukhus i Göteborg, varifrån han slutligt utskrevs den
11 april 1956.

I anledning av vad sålunda iakttagits fann jag skäl att närmare söka
utreda, huruvida fog fanns för T:s intagning och kvarhållande på sjukhuset,
huruvida Lindqvist blivit föremål för otillbörlig påtryckning från
Vikgrens sida, huruvida överflyttningen av T. från avd. M 1 till M 2 kunde
anses förenlig med gällande bestämmelser i stadgan angående sinnessjukvården
i riket och huruvida fel begåtts vid handläggningen av hemskillnadsmålet.

I samband med denna utredning har medicinalstyrelsen efter hörande
av Vikgren och Lindqvist avgivit yttranden. Vidare har Cronqvist och rådmannen
Bo Westhall, som handlade hemskillnadsmålet i rådhusrätten, inkommit
med infordrade upplysningar.

Fråga om fog fanns för T:s intagning och kvarhållande å sjukhuset

T. blev, såsom nämnts, kort tid före intagningen å Restads sjukhus utskriven
från pensionsstyrelsens sjukhus i Tranås efter att ha vårdats där
under omkring två månader. I den vid detta sjukhus förda journalen
rörande T. antecknades såsom diagnos psykonevros. Rörande T:s tillstånd
omedelbart efter intagningen finnes i sistnämnda journal under den 21
mars 1955 antecknat följande: »Ordnat uppträdande. Sinnesstämning be -

195

tryckt, ngt dysforisk. Kontakten ej fullgod, nedsatt uppmärksamhet och
koncentration. Ältar ideligen sitt hus i Göteborg och att han vill tillbaka
dit. Finner möjlighet att återvända till denna fråga, vad man än talar
om. Tycks ej kunna släppa tanken härpå ens för en stund. Ngt lättirriterad
och labil, irriterad när man vill ha svar på frågor. Mkt förbehållsam, förnekar
även fakta, som styrkts på annat håll. Hämmad, deprimerad, enkelspårigt
fastlåst tankeverksamhet. Dissimulerar möjligen. Inga säkra psykostecken.
Inga hållpunkter för suicidaldrift.»

Enligt den vid sjukhuset i Tranås förda journalen blev T. den 18 maj
1955 utskriven såsom förbättrad. Lindqvist har uppgivit att han, då intagning
å Restads sjukhus ifrågasattes, från sjukhuset i Tranås inhämtade
uppgifter rörande T. och att det därvid meddelades, att T. vid intagningen
varit orolig och deprimerad men förbättrats, varför han kunnat utskrivas
för att återgå till hemmet.

I den av Vikgren den 31 maj 1955 utfärdade vårdattesten, för vilken
undersökningar den 19 januari och den 31 maj 1955 legat till grund, har
han rörande T:s sinnestillstånd anfört i huvudsak: T. hade enligt hustruns
uppgift en tid under våren 1954 på grund av ekonomiska svårigheter varit
alldeles nedbruten och haft förföljelseidéer. Han hade uppträtt mycket obehärskat
i hemmet, då han ej fick sin vilja igenom. Vid undersökningen den
19 januari hade T. visat sig inbunden och svåråtkomlig och ej velat gå med
på att det fattades honom något, ehuru han enligt hustruns utsago varit
mycket uppriven och ibland haft ångestanfall med svettning. Vid undersökningen
den 31 maj hade T. varit fullt ordnad och redig men helt fastlåst
vid sina egna tankegångar rörande förhållandet till hustrun och synts
fullständigt sakna uppfattning om hur hustrun kände det.

Beträffande förhållandet mellan makarna T. anförde Vikgren i vårdattesten:
T. hade sommaren 1954 flyttat från Göteborg till Vänersborg och
lyckats förmå även hustrun att flytta till Vänersborg. Förhållandet mellan
makarna, som redan före flyttningen alltmer försämrats, hade i början av
år 1955 ytterligare tillspetsats, och den 14 januari 1955 hade T. enligt
hustruns uppgift tagit struptag på hustrun. Vid undersökningen den 19
januari hade T. ställt sig fullständigt avvisande till skilsmässa och icke haft
någon uppfattning om att han genom sin ståndpunkt utsatte hustrun
för en psykisk press, som hon ej kunde utstå. Efter hemkomsten från
Tranås hade T:s beteende mot hustrun varit detsamma som tidigare, och
hustrun sade sig icke kunna härda ut så länge till. Vid undersökningen den
31 maj hade T. icke velat gå in på frågor rörande förhållandet till hustrun
och icke haft något begrepp om att det enda nödvändiga i dåvarande liige
var att fatta ett beslut rörande förhållandet till hustrun, innan hon helt bröt
samman.

I utlåtandet förklarade Vikgren T. vara i behov av vård å sinnessjukhus,
därvid Vikgren angav vårdbehovet såsom trängande, då hustrun praktiskt

196

taget vore T:s fånge och därigenom utsattes för en psykisk press, som hon
icke länge till mäktade uthärda, och då han icke kunde förmås att godvilligt
släppa henne ifrån sig. Vidare uttalade Vikgren — under hänvisning
till hustruns uppgift om att T. tagit struptag på henne — att T. möjligen
kunde anses farlig för hustruns personliga säkerhet till liv och lem.

I ett särskilt yttrande den 1 november 1956, till vilket Vikgren hänvisat
i sitt yttrande till medicinalstyrelsen i detta ärende, har Vikgren rörande
de närmare omständigheterna vid utfärdandet av vårdattesten anfört bl. a.:
Vikgren hade med hänsyn till hustruns tillstånd överenskommit med socialvårdssysslomannen
Stig Andersson att gemensamt göra ytterligare ett
försök att tala T. till rätta men att dessförinnan vidtaga förberedelser för
intagning på Restads sjukhus med tanke på att försöket skulle kunna
misslyckas och med hänsyn till T:s uppenbart abnorma inställning och
beteende. För detta ändamål hade Vikgren givit Lindqvist en orientering
om fallet och för hustrun utverkat ett samtal med denne. Lindqvist hade
därefter förklarat sig villig att för T. upplåta plats på sin avdelning, om
intagning där skulle befinnas nödvändig. På kvällen den 31 maj hade först
Andersson och därefter Vikgren infunnit sig i makarna T:s hem och i hustruns
närvaro haft ett samtal med T. Denne hade uppträtt lugnt och ordnat
och till en början svarat på frågor, ehuru något motvilligt. Ilan hade nyligen
återgått till sitt verkstadsarbete. När Vikgren gått in på slitningarna
mellan honom och hustrun, hade emellertid alla försök att ordentligt komma
till tals med honom blivit fruktlösa. Han hade vägrat att svara på
några frågor och att själv komma med några förslag. Efter vad sålunda
förekommit och med hänsyn till att nya svåra uppträden i hemmet kunde
väntas bli följden av de förda samtalen, hade Vikgren ansett det nödvändigt
att föranstalta om omedelbar intagning av T. på Restads sjukhus.
Intagningen hade skett medelst polishandräckning samma kväll.

I den på Restads sjukhus förda journalen finnes under den 7 juni 1955
antecknat att en då företagen narkoanalys gåve ett förstärkt intryck av
T:s fixering till sina anhöriga och hans dåliga förmåga att lämna bakom
sig svårigheterna med viss misslyckad affär. Han visade ingen egentlig depression,
ingen aggressivitet och ingen rancune mot hustrun.

Vidare har i journalen samma dag antecknats, att ingenting dittills framkommit,
som med säkerhet utvisade, att patienten skulle vara farlig för
sig själv eller andra; inga psykostecken.

Sedan T. överflyttats till Cronqvists avdelning, finnes under den 11 juni

— d. v. s. samma dag som prövning enligt 12 § sinnessjuklagen ägde rum

— antecknat: Patienten har i dag fått stämning på hemskillnad från hustrun.
Han verkar vid samtalet något deprimerad, men gråter icke och förefaller
icke affektlabil eller psykiskt insufficient.

I skrivelse den 24 juni 1955 till dåvarande överinspektören för sinnessjukvården
Curt Amark rörande ifrågasatt utskrivning av T. anförde Cron -

197

qvist, att T. icke företedde några tecken på endogen psykos eller några
gravare psykopatologiska symtom och att, om sinnessjukhusen endast vore
förbehållna sådana patienter, T. kanske icke hörde hemma å ett sådant.
Cronqvist framhöll emellertid tillika, att T. otvivelaktigt under lång tid
varit i ett tillstånd av upprivenhet och depression, att han icke kunnat
fatta och acceptera sin situation och att det därför kunde ifrågasättas om
allt vore som det skulle vara beträffande honom. Cronqvist vore ytterst
tveksam om huruvida T. borde släppas. T. vore ju icke någon våldsman
men man visste icke vad som kunde tillstöta, så länge han vore uppriven
och förtvivlad.

T. synes i klagomålen vilja göra gällande, att hans intagning och kvarhållande
på sjukhuset föranletts av att han motsatt sig hustruns önskemål
om hemskillnad och att intagningen grundats på osanna uppgifter, lämnade
av hustrun.

I utlåtande den 19 december 1958 har medicinalstyrelsen anfört bl. a.:
Den rörande T. utfärdade vårdattesten innehölle icke en symtombeskrivning,
som tveklöst tilläte en diagnos. Beträffande förhistorien (enligt hustruns
uppgift) hade T. »en tid varit alldeles nedbruten», han hade haft förföljelseidéer
och ansett att man spionerade på honom. Denna beskrivning
jämte den därpå följande uppgiften att han skulle tagit struptag på hustrun
läte sig förena med diagnosen: psychosis paranoides. Beskrivningen av
T:s uppträdande i samband med den sista av Vikgren verkställda undersökningen
meddelade inga drag, som medgåve diagnosen »sinnessjukdom»,
men motsade ej heller förekomsten av symtom på sådan sjukdom. Styrelsen
funne av vårdattestens formulering framgå, att T. på grund av påtagliga
konstitutionella särdrag (av psykoinfantil och schizoid typ) jämte de pressande
yttre förhållandena råkat in i ett psykiskt undantagstillstånd med
en desperat urladdning som tänkbar följd. Styrelsen funne sålunda T. ha
varit i trängande behov av vård och att han på grund av sitt psykiska
tillstånd kunnat befaras vara farlig för hustruns personliga säkerhet. Om
hustrun bytt vistelseort eller besöksförbud meddelats, torde icke med hänsyn
till T:s sinnesförfattning dessa omständigheter ha utgjort betryggande
skydd för henne.

Vid ärendets avgörande anförde jag i denna del följande.

T. intogs alltså å sjukhuset på grund av vårdattest utfärdad av Vikgren.
Enligt 10 § sinnessjuklagen må visserligen vårdattest ej meddelas av läkare
vid det sinnessjukhus, varest intagning begäres, men finnas, såsom förhållandet
är vid llestads sjukhus, flera avdelningar med särskilda sjukvårdsläkare,
gäller förbudet endast läkare vid intagningsavdelningen. Vikgren
var därför såsom sjukvårdsläkare vid avdelning K formellt oförhindrad
att utfärda vårdattest för intagning å annan avdelning vid sjukhuset. Mot

198

Vikgrens åtgärd att meddela vårdattest beträffande T. kan därför i och för
sig icke någon erinran göras. Det förekommer också vid sjukhus, som bestå
av flera avdelningar, i icke ringa omfattning att vårdattest utfärdas av
sjukvårdsläkare vid sjukhuset för intagning å avdelning, till vilken denne
läkare icke är knuten. Mot en sådan ordning synas dock vissa erinringar
kunna riktas. Den omständigheten att vårdattest utfärdas av läkare vid
det sjukhus, där intagning sker, kan nämligen ge upphov till — låt vara
ogrundad — misstanke att kollegiala hänsyn inverka vid sjukvårdsläkarens
bedömning av vårdbehovet. Har vårdattesten utfärdats av sjukhusets
chef, kan misstanke därjämte uppkomma, att också hänsyn till chefskapet
inverkar, även om detta endast är av administrativ natur. Det är uppenbarligen
av stor vikt att prövningen av vårdbehovet alltid äger rum under
sådana förhållanden att misstankar att bedömningen icke skett fullt objektivt
i möjligaste mån förhindras. Den här berörda frågan torde emellertid
komma att uppmärksammas vid den översyn av sinnessjuklagstiftningen,
som för närvarande verkställes av sinnessjuklagstiftningskommittén. Någon
särskild framställning om ändrade bestämmelser synes därför icke påkallad
från JO-ämbetets sida.

Vårdattesten har icke utfärdats av Vikgren i hans egenskap av överläkare
eller eljest i tjänsten. Vikgren är följaktligen icke underkastad
tjänstemannaansvar för eventuellt fel vid utfärdandet av attesten. I den
mån klagomålen avse Vikgrens befattning med vårdattesten, kunna de
följaktligen icke av mig upptagas till prövning.

Som vårdattesten legat till grund för T:s intagning å sjukhuset, är det
emellertid nödvändigt, för att kunna bedöma om fog funnits för intagningen,
att i det följande närmare beröra innehållet i attesten.

För intagning å sinnessjukhus fordras enligt sinnessjuklagen, att vederbörande
är sinnessjuk eller sinnesslö och i behov av vård å sinnessjukhus.
Med sinnessjukdom jämställes enligt praxis vissa allvarligare psykiska
abnorm tillstånd. Vårdattesten bör följaktligen, för att kunna tjäna sitt
ändamål, innefatta beskrivning av de iakttagelser, som av läkaren anses
ådagalägga att den undersökte är sinnessjuk och i behov av vård å sinnessjukhus.

Innehållet i den utfärdade vårdattesten beträffande T. ger anledning till
tvekan, huruvida T:s sinnesbeskaffenhet vid tiden för intagningen var
sådan att förutsättningar för intagning förelågo. Medicinalstyrelsen har i
sitt utlåtande anfört, att vårdattesten icke innehölle en symtombeskrivning,
som tveklöst tilläte en diagnos, samt att beskrivningen av T:s uppträdande
i samband med den sista av Vikgren verkställda undersökningen
icke meddelade några drag, som medgåve diagnosen »sinnessjukdom», men
motsade icke heller förekomsten av symtom på sådan sjukdom. Den be -

199

skrivning av T:s sinnestillstånd, som vårdattesten innehåller, kan enligt
min mening icke anses giva vid handen, att vårdbehov förelåg, och därmed
utgöra tillräcklig motivering för intagningen. I vårdattesten beaktas huvudsakligen
hustruns intresse att få äktenskapet upplöst. Av vad Vikgren anfört
i vårdattesten och i yttrandet den 1 november 1956 framgår att han
vid ställningstagandet till frågan om T. borde intagas å sinnessjukhus fäst
avgörande vikt vid T:s inställning till spörsmålet om hemskillnad mellan
makarna. Vikgren har sålunda uttryckligen uppgivit, att han och socialvårdssysslomannen
kommit »överens att gemensamt göra ytterligare ett
försök att tala mannen till rätta men att, för det fall att försöket skulle
misslyckas och med hänsyn till hans uppenbart abnorma inställning och
beteende, dessförinnan vidtaga förberedelser för eventuell intagning på
Ilestads sjukhus». Därest T. medgivit hemskillnad, skulle Vikgren alltså
icke funnit intagning å sinnessjukhus erforderlig. Han ansåg det otänkbart
att hustrun skulle kunna lämna makarnas hem och fann det icke tillrådligt,
att hon skulle i hemmet med mannen över sig vidtaga åtgärder för
skilsmässa. Det är emellertid uppenbart att intagning å sinnessjukhus icke
får göras beroende av en sådan omständighet som om den enskilde lämnar
sitt medgivande till hemskillnad eller ej. Ett med hänsyn till makes sjukdomsanlag
påkallat brytande av sammanlevnaden kan nämligen komma till
stånd även genom att domstol i samband med talan om hemskillnad meddelar
interimistiskt beslut med förbud för makarna att vid äventyr av
fängelse besöka varandra. Det framstår vidare sasom klart att intagning
icke får tillgripas såsom ett medel att för den andra parten underlätta genomförandet
av en skilsmässoprocess.

Även om av vårdattesten icke framgick att laga förutsättningar för
tvångsintagning av T. förelågo, får det dock anses försvarligt att Lindqvist
med hänsyn till de muntliga upplysningar, som Vikgren före intagningen
lämnade honom, mottog T. å sinnessjukhuset. Jag vill emellertid
tillägga, att det är ett rättssäkerhetsintresse av betydande vikt att de omständigheter,
varå vårdbehovet grundas, tydligt komma till uttryck i vårdattesten.
Vid själva intagningen måste man nämligen från sjukhusets sida
i huvudsak lita på den vårdattestgivande läkarens omdöme. Huruvida tillräckliga
skäl föreligga att för vård kvarhålla vederbörande, kan i många
fall på ett betryggande sätt utredas först vid den mera ingående undersökning,
som äger rum på sjukhuset omedelbart efter intagningen. Den av Vikgren
utfärdade vårdattesten aktualiserar behovet av ytterligare anvisningar
för utfärdande av vårdattest. Frågan härom är emellertid redan föremål
för sinnessjuklagstiftningskommitténs uppmärksamhet och påkallar därför
icke någon framställning från JO-ämbetets sida.

Vad därefter angår frågan, huruvida T. vid intagningen var sinnessjuk
och i behov av vård å sinnessjukhus, är det svårt att med ledning av hand -

200

lingarnas innehåll bilda sig någon säker uppfattning härom. Såsom framgår
av den lämnade redogörelsen framkom vid T:s intagning på pensionsstyrelsens
sjukhus i Tranås icke några säkra psykostecken, och T. utskrevs från
sistnämnda sjukhus såsom förbättrad den 18 maj 1955. Det kan mot bakgrunden
härav synas anmärkningsvärt, att T. endast 13 dagar därefter
befanns vara i behov av vård å sinnessjukhus. När det gäller att bedöma,
huruvida T. vid intagningen och vistelsen å Restads sinnessjukhus var sinnessjuk,
är vidare att beakta, att den i vårdattesten lämnade beskrivningen
av T:s uppträdande vid den sista undersökningen, såsom medicinalstyrelsen
framhållit, icke medger diagnosen »sinnessjukdom». Vidare ge anteckningarna
i sjukhusjournalen, åtminstone fram t. o. m. den 9 juni, närmast
det intrycket, att nagot verkligt stöd för antagande att T. var sinnessjuk
icke framkom vid Lindqvists undersökning. Även Cronqvists brev till överinspektören
för sinnessjukvården den 24 juni 1955 ger anledning ifrågasätta
om det psykiska tillstånd, vari T. befann sig, är att hänföra till sinnessjukdom
i sinnessjuklagens mening.

Å andra sidan har medicinalstyrelsen uttalat, att den beskrivning av T:s
tillstånd, som lämnats av T:s hustru, i förening med hennes uppgift, att
T. vid ett tillfälle skulle ha tagit struptag på henne, läte sig väl förena med
diagnosen psychosis paranoides. Styrelsen har vidare funnit av vårdattestens
formulering framgå, att T. på grund av påtagliga konstitutionella särdrag
jämte pressande yttre förhållanden råkat in i ett psykiskt undantagstillstånd
med en desperat urladdning som tänkbar följd.

Rörande spörsmålet, huruvida T. kunde antagas vara farlig för hustruns
personliga säkerhet, må framhållas att utredningen knappast ger tillräckligt
stöd för sådant antagande. T. har själv förnekat att han tagit struptag
på hustrun. Detta struptag skulle enligt hustruns uppgift ha ägt rum den
14 januari 1955. Makarna sammanbodde därefter mera än två månader
före intagningen a sjukhuset i Tranås utan att T., såvitt framgår av hustruns
uppgifter, visat sig farlig. I vårdattesten har endast uttalats, att T.
möjligen kunde anses farlig för hustruns personliga säkerhet. Det är att
märka att Vikgren, enligt vad som framgår av hans yttrande den 1 november
1956, ansett, att intagningen kunde göras beroende av om T. samtyckte
till hemskillnaden. Vid den a Restads sjukhus företagna narkoanalysen
visade T. icke någon aggressivitet eller rancune mot hustrun. Vidare har
Cronqvist i sitt förenämnda brev uttalat att T. icke vore någon våldsman.

Vilken mening man än må ha beträffande frågan huruvida det psykiska
tillstånd, vari T. befann sig vid tiden för intagningen, var att hänföra till
sinnessjukdom, kan det dock med hänsyn till medicinalstyrelsens utlåtande
icke anses utrett, att fog helt saknats för T:s intagning och kvarhållande
på Restads sinnessjukhus. Klagomålen i denna del kunna därför icke föranleda
något mitt ingripande.

201

Frågan om Lindqvist varit föremål för otillbörlig påtryckning

Tre dagar efter det förut omnämnda sammanträdet på Vikgrens tjänsterum
den 9 juni 1955 avlät Lindqvist en skrivelse till överinspektören för
sinnessjukvår den, däri Lindqvist underrättade överinspektören om T:s överflyttning
till Cronqvists avdelning och att anledningen härtill vore, att
Vikgren vid sammanträdet intagit en sådan hållning mot Lindqvist, att
denne ansåg sig av Vikgren utsatt för påtryckningar i syfte att förmå Lindqvist
att frångå sitt självständiga ställningstagande till T:s vårdbehov. I
en vid denna skrivelse fogad redogörelse anförde Lindqvist bl. a.: Sedan
T. intagits, hade Vikgren upprepade gånger förhört sig om patientens uppträdande
och vid olika tillfällen framkastat frågor, som tydligen gingo ut
på att utforska Lindqvists inställning till fallet. Lindqvist hade svarat, att
patienten var lugn och ordnad och att han icke alls visat sig deprimerad.
För hustrun hade Lindqvist framhållit, att han dittills icke funnit något,
som angav ett klart vårdbehov, men att undersökningarna ännu icke voro
avslutade och att Lindqvist hade två veckor på sig för detta ändamål.
Samma uppgifter hade Lindqvist också delgivit Vikgren. Den 9 juni hade
denne bett Lindqvist inställa sig till ett samtal på Vikgrens tjänsterum
med T:s hustru och hennes juridiska ombud i hemskillnadsmålet. Vikgren
hade vid samtalet omedelbart börjat framhålla att, om T. erhölle en stämning
om skilsmässa, det kunde tänkas att han bleve deprimerad och finge
självmordstankar, så att han, om han vid tillfället vore kvar på sjukhuset,
icke lämpligen kunde släppas. Därför hade Vikgren vädjat till Lindqvist
att han skulle »allvarligt ompröva» sin inställning till frågan om T:s kvarhållande
på sjukhuset. Vikgrens framställning, som framfördes i skarp ton,
måste av Lindqvist betraktas äga ett uppenbart syfte att påverka Lindqvist
och utgöra en påtryckning på denne att — i stället för att självständigt
och oberoende taga ställning till frågan — acceptera Vikgrens mening
att T. borde kvarhållas på sjukhuset. Lindqvist hade därför förklarat, att
han icke ville bli utsatt för sådan påtryckning, och även framhållit att han
för sin del funne det olämpligt att T. skulle delgivas en stämning, innan
vårdbehovet på de premisser, som angivits i intagningshandlingarna, färdigprövats.
Lindqvist hade framhållit det olämpliga i att T. i denna situation
skulle utsättas för en ny traumatisering. Vikgren hade då vänt sin
argumentering till att det var nödvändigt för hustruns skull, att stämningen
nådde T., medan denne var kvar på sjukhuset. Vikgren hade vidare tilllåtit
sig att till de närvarande utlämna vissa närmare angivna omdömen
om T., som Lindqvist meddelat Vikgren som kollega. Denne hade också tilllåtit
sig att ingå i argumentering med Lindqvist, huruvida dessa omdömen
utgjorde indikation för sinnessjuk vård, vilket Lindqvist icke kunde gå med
på som en generell regel. Genom den stundtals mycket aggressiva ton Vikgren
använt mot Lindqvist och det synnerligen oförsynta sätt, varpå Vik -

202

gren i de övrigas närvaro sökt krossa och förlöjliga Lindqvists synpunkter
och vid vissa tillfällen förvränga Lindqvists uttryck, samt genom att i
övrigt intaga en sådan hållning mot Lindqvist, att denne måste fråga, om
det var meningen att han skulle sitta och taga emot en utskällning, hade
tillställningen för honom blivit ytterligt förödmjukande och i de båda andras
närvaro desavouerande för Lindqvist som psykiater och läkare på sjukhuset.
Situationen hade varit för Lindqvist så pinsam, och han hade ansett
påtryckningen så hård och olycklig för sitt slutliga avgörande av ärendet,
att han hade föreslagit, att sjukvårdsläkaren på avd. M 2 skulle tillfrågas,
om han ville övertaga patienten på sin avdelning. Vid samtalet hade icke
framkommit något nytt som belyste frågan om T:s tillstånd, frånsett vad
som kunde förväntas bli följden av en eventuell stämning. Lindqvist hade
icke förklarat att han var färdig med ärendet, även om han kunde klart
utsäga, att någon sinnessjukdom i specifik bemärkelse icke kunnat iakttagas.

På Lindqvists brev svarade överinspektören i brev den 2 juli 1955, att
överinspektören ansåge, att det vore sjukvårdsläkaren som bure ansvaret
för bedömningen av vårdbehovet. Ställningstagandet skulle givetvis ske
självständigt och utan hänsyn till önskemål om kvarhållande eller utskrivning
som kunde ha framförts av anhöriga eller andra i fallet inblandade
personer. En diskussion med kolleger angående vårdbehovet syntes dock
ofta kunna vara av värde, särskilt i sådana fall, där det vore fråga om svåra
avgöranden. I egenskap av hustruns läkare måste Vikgren anses ha haft
ansvar för hustruns hälsa och säkerhet.

Lindqvists skrivelse föranledde således icke någon åtgärd från överinspektörens
sida.

Angående samtalet med Lindqvist den 9 juni har Vikgren i sitt yttrande
anfört bl. a.: Några dagar efter T:s intagning hade Vikgren vid samtal med
socialvårdssysslomannen Andersson erfarit att Lindqvist förklarat för T:s
hustru, att han icke funnit några sådana psykiska fel på T., som kunde
motivera dennes kvarhållande på sjukhuset, varjämte Lindqvist rått hustrun
att lämna Vänersborg. Hon skulle således försättas i samma tröstlösa
och ovissa situation som ett år tidigare, då hon rest ifrån mannen och förgäves
försökt få skilsmässa ordnad. Det kunde på goda grunder befaras att
T., om han återvunne full handlingsfrihet, genom desperata handlingar
komme att åsamka henne fullständigt psykiskt sammanbrott. Därtill kom
att det påbörjade skilsmässoförfarandet, som för hustrun var ett livsvillkor
men av mannen uppfattades såsom djupt tragiskt, kunde befaras hos
honom utlösa en allvarlig depressiv reaktion, under vilken han borde stå
under kontroll på psykiatriskt sjukhus. Med hänsyn till de följder för makarna
T. som T:s utskrivning kunde befaras medföra hade Vikgren såsom
läkare och människa ansett sig icke böra stillatigande avvakta en sådan
utgång av ärendet, som den av Lindqvist förebådade. När Vikgren tillfrå -

203

gat Lindqvist om hans uppfattning, hade han visserligen sagt sig icke
vara fullt färdig med undersökningen, men av hans uttalanden i övrigt
hade Vikgren funnit det klart framgå att ett ställningstagande från Lindqvists
sida i enlighet med Anderssons uppgifter vore att förutse. Vikgren
hade då beslutat sig för att vid ett samtal med Lindqvist ytterligare försöka
klargöra sin i vårdattesten framförda men av Lindqvist utan ett ord
till Vikgren desavouerade uppfattning om T:s abnorma sinnesbeskaffenhet.
För att om så skulle erfordras få frågan ytterligare belyst hade Vikgren
till detta samtal kallat T:s hustru och hennes rättegångsbiträde. Samtalet
hade ägt rum å Vikgrens expedition. Ett av de första uttalanden Lindqvist
gjort vid samtalet hade varit, att T:s intagning på sjukhuset vore en mycket
olycklig lösning på konflikten mellan makarna T. Med hänsyn till detta
uttalande och Lindqvists tidigare råd till hustrun att resa sin väg hade
något tvivel icke synts Vikgren råda om vilket ställningstagande som från
Lindqvists sida vore att förutse. Vikgren hade därför utvecklat sina synpunkter
på riskerna av att i den förhandenvarande situationen låta T. återfå
full handlingsfrihet och anmodat Lindqvist att taga sin ståndpunkt
under förnyat övervägande.

Medicinalstyrelsen har i utlåtande den 24 oktober 1957 förklarat sig dela
överinspektörens i brevet den 2 juli 1955 framförda uppfattning att en
interkollegial diskussion ofta kunde vara av värde. Så som Lindqvist skildrat
diskussionen den 9 juni 1955 kunde enligt styrelsens åsikt vissa betänkligheter
anföras beträffande Vikgrens uppträdande, ehuru detta dock icke
kunde karakteriseras såsom påtryckning. Med Vikgrens kännedom om båda
makarna syntes Vikgren emellertid ha handlat i bästa avsikt men förefölle
härvid i sin iver att hjälpa ha använt onödigt kraftig argumentering. Styrelsen
ansåge det vara av värde, att en inremitterande läkare uppehölle viss
kontakt med sjukhusläkaren beträffande sina patienter. Särskilt vid äktenskapskonflikter
kunde det vara värdefullt med ett samarbete mellan vederbörande
läkare i de fall, då båda makarna vore sjuka.

I denna del anförde jag vid ärendets avgörande följande.

Det är ett oavvisligt rättssäkerhetskrav, att sjukvårdsläkaren fullgör den
honom enligt 12 § sinnessjuklagen åliggande prövningen av vårdbehovet
helt självständigt. Visserligen kan, såsom medicinalstyrelsen anfört, en interkollegial
diskussion mellan sjukvårdsläkaren och den inremitterande
läkaren vara av värde. Några otillbörliga påtryckningar få dock givetvis
härvid icke förekomma.

Vikgrens samtal med Lindqvist den 9 juni kan emellertid icke betecknas
endast såsom ett interkollegialt samråd. Härvid är att märka att Vikgren
då innehade ställningen av sjukhuschef och således var Lindqvists förman

204

i administrativt hänseende. Samtalet ägde rum å Vikgrens expedition å
sjukhuset, dit han kallat de i samtalet deltagande. Det synes uteslutet, att
en läkare utanför sjukhuset skulle ha kunnat på samma sätt kalla till sig
sjukvårdsläkaren och för honom göra de uttalanden, som Vikgren enligt
egna uppgifter gjorde under samtalet med Lindqvist. Vikgren synes således
åtminstone i viss mån vid tillfället ha utnyttjat sin ställning såsom sjukhuschef.

Av Vikgrens eget yttrande framgår vidare, att han avsett att påverka
Lindqvist i dennes ställningstagande till frågan om T:s vårdbehov. I sådant
hänseende har Vikgren, enligt vad han själv uppgivit, vid tillfället argumenterat
mot Lindqvist samt »anmodat» denne att taga sin ståndpunkt
under förnyat övervägande. Vad sålunda blivit upplyst — i förening med
Vikgrens förmanskap för Lindqvist, Vikgrens kallelse till sammanträdet,
platsen för detta, närvaron av T:s hustru och hennes advokat samt det
yttre händelseförloppet i övrigt — har otvivelaktigt, objektivt sett, inneburit
en mycket hård press på Lindqvist. Att även Lindqvist uppfattat
situationen på detta sätt framgår därav att han — oaktat han enligt vad
som framgår av hans brev till överinspektören icke blivit övertygad av
Vikgrens vid samtalet framförda sakskäl, vilka han delvis betecknat såsom
nonsens — likväl till sist föreslog en så exceptionell åtgärd som att T., såsom
också skedde, skulle överföras till annan avdelning, varigenom prövningen
enligt 12 § sinnessjuklagen överflyttades på annan läkare. Det är
orimligt antaga att händelseförloppet skulle ha fått denna riktning, om det
varit någon annan läkare som sökt påverka Lindqvist. Jag vill tillägga, att
den omständigheten, att Lindqvist, enligt vad Vikgren uttalat, utan ett ord
till honom desavouerat Vikgrens i vårdattesten framförda uppfattning om
T:s abnorma sinnesbeskaffenhet, icke kan anses ha utgjort fog för Vikgrens
vid samtalet framförda »anmodan» till Lindqvist att taga sin ståndpunkt
under förnyat övervägande.

En sjukhuschef har icke någon laglig befogenhet att inverka på avgörandet
av fråga om vårdbehov. Denna fråga skall, på sätt framgår av det
sagda, självständigt avgöras av vederbörande överläkare.

I enlighet härmed åligger det en sjukhuschef att avhålla sig från sådant,
som på grund av hans förmanskap för läkarna vid sjukhuset kan menligt
inverka på eller försvåra de avgöranden, som dessa ha att självständigt
fatta i vårdnadsfrågor. Vikgrens åtgärd att i strid häremot på sätt framgår
av det sagda söka förmå Lindqvist att acceptera Vikgrens uppfattning
i frågan om T:s behov av vård måste följaktligen anses ha inneburit en
obehörig påverkan på Lindqvist vid dennes ställningstagande i berörda
fråga. Jag finner därför att Vikgren åsidosatt de förpliktelser som följt av
hans ställning såsom sjukhuschef och att han följaktligen förfarit felaktigt.

Vid bedömandet av Vikgrens förfarande bör emellertid beaktas att denne
vid tillfället sannolikt icke reflekterade över de förpliktelser beträffande

205

sitt uppträdande, som följde av hans ställning såsom sjukhuschef. Det är
vidare uppenbart, att Vikgren, som numera är pensionerad, endast handlade
i överensstämmelse med vad som enligt hans övertygelse var sakligt
riktigt. Det har icke blivit styrkt att hans uppfattning var sakligt oriktig.
Av nu anförda skäl och i betraktande av omständigheterna i övrigt anser
jag mig kunna låta bero vid mina här gjorda uttalanden.

Jag vill emellertid tillägga att det inträffade på ett slående sätt visar de
avsevärda olägenheter, som kunna vara förknippade med den nu tillämpade
ordningen, att läkare vid ett sinnessjukhus äger utfärda vårdattest
för intagning å sådan avdelning vid sjukhuset, till vilken läkaren icke är
knuten. Frågan om ändrade bestämmelser härutinnan torde emellertid,
såsom jag förut framhållit, komma att uppmärksammas av sinnessjuklagstiftningskommittén.

Jag vill även tillägga att Vikgrens förfarande att i närvaro av T:s hustru
och hennes rättegångsombud upptaga frågan om T:s vårdande pa sjukhuset
till diskussion med Lindvist måste anses olämpligt även ur den synpunkten
att därvid kunnat beröras omständigheter, vilka icke bort yppas
med hänsyn till läkares tystnadsplikt.

Överflyttningen till annan avdelning

I 13 § sinnessjuklagen stadgas att den, som är för vård intagen å sinnessjukhus,
må förflyttas till annat sådant sjukhus. Närmare bestämmelser
om förflyttning meddelas av Konungen.

Sådana föreskrifter ha meddelats i stadgan angående sinnessjuk vår den
i riket. Enligt 74 § första punkten i stadgan äger medicinalstyrelsen under
vissa förutsättningar besluta om förflyttning från ett statens sinnessjukhus
till ett annat. Vidare äger enligt andra punkten i samma paragraf överläkare
på skriftlig ansökning besluta om förflyttning till honom underställt
sinnessjukhus från annat sinnessjukhus. För sådan förflyttning kräves —
bortsett från undantagsfall, varom nu icke är fråga — samtycke av den,
vars förflyttning är i fråga, eller, om han är omyndig, av den, som enligt
lag har att sörja för hans person. År sinnessjukhus uppdelat på avdelningar
med särskilda överläkare, skall enligt sjätte punkten å sådan avdelning tilllämpas
vad i denna paragraf stadgats om sinnessjukhus.

Beträffande förflyttningen av T. från avdelning M 1 till avdelning M 2
har Cronqvist i sitt yttrande anfört: Frågan angående vem som beslutade
om förflyttningen ville han lämna öppen. Såsom framginge av handlingarna
väcktes förslaget av Lindqvist och sanktionerades detsamma av Vikgren,
efter det Cronqvist förklarat sig villig att vårda T.

Rörande förhållandet mellan de båda avdelningarna M 1 och M 2 vid
sjukhuset har Cronqvist anfört bl. a.: Från början hade avdelats ett antal
sjukavdelningar på manssidan, beträffande vilka förste läkaren ansvarade

206

för sjukvården. Denne hade å dessa avdelningar handlagt utskrivningsfrågorna,
medan däremot överläkaren själv tagit in samtliga patienter, fördelat
dem å olika avdelningar och prövat vårdbehovet jämlikt 12 § sinnessjuklagen.
Från 1953 hade biträdande överläkaren även handhaft intagningarna
för viss del av sjukhusets upptagningsområde och verkställt prövningen
enligt 12 § sinnessjuklagen beträffande de patienter, som intagits på
hans avdelningar. Förste läkarens avdelningar hade från denna tid på det
hela taget fungerat som en överläkaravdelning, men hade förste läkaren
icke haft överläkares tjänsteställning eller löneförmåner. Tendensen syntes
i viss mån ha gått mot en ökad självständighet för den biträdande överläkaren.
Om överläkaren velat flytta över någon av sina patienter till sin
biträdande överläkares avdelningar, hade det dittills aldrig tillämpats något
skriftligt ansökningsförfarande och ej heller hade det ansetts vara en fråga,
för vilken det erfordrats medicinalstyrelsens beslut. Anledningen till sådana
förflyttningar hade dock mestadels varit utrymning av någon viss sjukavdelning
i och för renovering och ombyggnad. Vid nyintagning av patienter
eller vid förflyttning av en patient från ett sinnessjukhus till ett annat
syntes tveklöst den biträdande överläkarens avdelning vara att betrakta
som överläkaravdelning, men så vore icke fallet, då det gällde en förflyttning
inom samma sinnessjukhus från överläkarens till den biträdande överläkarens
avdelning eller vice versa.

Medicinalstyrelsen har rörande detta spörsmål i första hand ifrågasatt,
om det i förevarande fall kunde vara fråga om sådan förflyttning, som reglerades
i sinnessjukvårdsstadgan. Placeringen i sinnessjuklagen av bestämmelsen
om förflyttning (13 §) tydde närmast på att den avsåge förflyttning
efter det vårdbehovet prövats enligt 12 § samma lag. Normalt torde ej heller
andra förflyttningar förekomma, varför det vore ganska naturligt, om
lagstiftningen icke reglerade andra än dessa. Även om man skulle hysa en
annan uppfattning om tolkningen av berörda bestämmelser, borde det dock
icke vara en överläkare obetaget att uppdraga prövningen av ett visst fall
till en honom underordnad biträdande överläkare. Den senare vore visserligen
tillerkänd ett betydande mått av självständighet, men denna borde
dock icke drivas så långt att formlösa överflyttningar av patienter mellan
överläkarens och biträdande överläkarens avdelningar skulle vara uteslutna.
Styrelsen ansåge sålunda icke, att bestämmelsen i 74 § 6 mom. sinnessjukvårdsstadgan
till alla delar gällde avdelning, som förestodes av biträdande
överläkare, beträffande vilken enligt 41 § sjätte stycket samma stadga skulle
i tillämpliga delar gälla de bestämmelser, som i stadgan meddelats om överläkares
åligganden och befogenheter. Om — såsom i förevarande fall — en
flyttning skedde, innan prövningen enligt 12 § sinnessjuklagen slutförts, förutsatte
styrelsen, att 14-dagarsfristen räknades från intagningen på den första
avdelningen, d. v. s. att avdelningarna utåt betraktades som en helhet.

Medicinalstyrelsen har vidare framhållit, att det icke kunde anses lämp -

207

ligt att ordna med flyttning av patient från en sinnessjukläkares avdelning
till en annans, om förflyttningen avsåge att få till stånd en annan utgång
av prövningen av frågan om vårdbehovet. I förevarande fall hade sjukvårdsläkaren
dock icke slutfört sin prövning beträffande vårdbehovet.

Härom anförde jag följande.

Medicinalstyrelsen har således funnit gällande bestämmelser rörande förflyttning
av intagen icke innefatta hinder mot T:s förflyttning från avd.
M 1 till M 2. Styrelsen har därvid med hänsyn till placeringen av grundstadgandet
i 13 § sinnessjuklagen utgått från att bestämmelserna i förevarande
hänseende äro tillämpliga endast å sådana intagna, beträffande
vilka vårdbehovet redan prövats enligt 12 § samma lag. Styrelsen synes
emellertid ha förbisett att föreskrifterna om förflyttning i sinnessjukvårdsstadgan
enligt uttrycklig bestämmelse i 74 § 5 punkten äro tillämpliga på
alla beslut som meddelas efter det ansökning om intagning bifallits och
således även å beslut som meddelas före prövning enligt 12 § sinnessjuklagen.

Vad Cronqvist härstädes anfört visar att avdelning M 2 intagit en självständig
ställning vid sjukhuset. Avdelningarna M 1 och M 2 hade skilda
upptagningsområden. Såväl vid intagning av patienter som vid utskrivning
av de å avdelningen intagna betraktades avdelningen som en självständig
överläkaravdelning. Detta var även fallet vid förflyttning av patienter från
annat sjukhus till avdelningen. Vad sålunda upplysts rörande den ställning,
som tillkom avdelningen, synes mig böra medföra att bestämmelsen
i 74 § 6 mom. sinnessjukvårdsstadgan är tillämplig på avdelningen. Skäl
torde icke kunna anföras för att avdelningen skulle intaga en självständigare
ställning vid förflyttning från annat sinnessjukhus än från avdelning
M 1 vid Restads sjukhus. Äro bestämmelserna i 74 § tillämpliga i
förstnämnda fall, böra de även vara tillämpliga i det sistnämnda. Till denna
slutsats bidrager bestämmelsen i 41 § sjätte stycket sinnessjukvårdsstadgan,
enligt vilken de regler, som i stadgan meddelas om överläkares åligganden
och befogenheter, i tillämpliga delar skola gälla i avseende å den sjukvård
och de vårdplatser, för vilka den biträdande överläkaren är ansvarig.
Stadgandet i 74 § 2 mom. att för förflyttning fordras samtycke av den intagne
synes vara av betydelse även vid sådan förflyttning, som här är i
fråga. Bland annat har den intagne givetvis ett betydande intresse att förflyttning
icke kan äga rum för att ernå en från visst håll önskad utgång av
prövningen av vårdbehovet.

Förflyttningen av T. från avdelning M 1 till M 2 borde alltså enligt min
mening icke ha skett utan att dennes samtycke inhämtats.

Jag vill dock framhålla att förevarande bestämmelser icke äro i det hän -

208

seende, varom nu är fråga, helt klara och entydiga. Formlösa förflyttningar
mellan avdelning M 1 och M 2 ha också tidigare ägt rum i viss omfattning.
Av nu anförda skäl anser jag den överträdelse av bestämmelserna i 74 § sinnessjukvårdsstadgan,
som enligt min mening ägt rum, icke vara av beskaffenhet
att i och för sig böra läggas Lindqvist och Cronqvist till last såsom
tjänstefel.

Jag vill emellertid framhålla att — även om underlåtenheten att iakttaga
hithörande formföreskrifter i och för sig kan anses vara av ringa betydelse
— det här påtalade beslutet om förflyttning likväl med hänsyn till syftet
med detsamma framstår såsom betänkligt. Anledningen till förflyttningen
var ju att olika meningar om vårdbehovet yppats mellan Vikgren och Lindqvist.
Cronqvist har ägt kännedom härom. Såväl Lindqvist som Cronqvist
måste ha insett, att förflyttningen kunde medföra en annan utgång av prövningen
av vårdbehovet än den som Lindqvist syntes luta mot.

Självfallet — och detta är väl också medicinalstyrelsens mening — får
förflyttning aldrig ske av sådan anledning som nu nämnts. Eftersom T. intagits
å avdelning M 1, ålåg det Lindqvist i egenskap av sjukvårdsläkare att
verkställa den prövning av vårdbehovet, varom stadgas i 12 § sinnessjuklagen.
Att en överläkare skulle äga uppdraga prövningen av ett visst fall
åt en honom underordnad biträdande överläkare strider mot den sjukvårdsläkaren
enligt 12 § sinnessjuklagen åliggande skyldigheten. Vid bedömningen
av Lindqvists och Cronqvists befattning med förflyttningen bör dock
beaktas den situation, som uppkommit på grund av Vikgrens ingripande,
ävensom att de uppenbarligen icke voro medvetna om att förflyttningen
innebar en överträdelse av bestämmelserna i sinnessjukvårdsstadgan. Med
hänsyn härtill låter jag beträffande Lindqvist och Cronqvist bero vid en
erinran att förflyttning aldrig får ske av sådan anledning som den varom
här är fråga. Jag förutsätter emellertid att frågan om behovet av ett förtydligande
av hithörande bestämmelser i sinnessjukvårdsstadgan uppmärksammas
av sinnessjuklagstiftningskommittén.

Vad angår Vikgrens befattning med förflyttningen måste det, då Lindqvist
framkastade sitt förslag därom, ha stått klart för Vikgren, att förslaget
var föranlett av dennes ingripande och att, om en förflyttning kom
till stånd, prövningen enligt 12 § av vårdbehovet kunde komma att erhålla
en annan utgång än den Lindqvist syntes benägen för. I journalen har antecknats,
att Vikgren sanktionerat förflyttningen. Denna uppgift har icke
bestritts av Vikgren. Denne borde emellertid ha förstått att det ålåg Lindqvist
att fullgöra prövningen enligt 12 § och att en förflyttning av de skäl
som förelågo icke kunde anses tillåten. Såsom sjukhuschef ålåg det Vikgren
att öva tillsyn över att alla för sjukhuset gällande föreskrifter efterföljdes.
Han borde därför ha motsatt sig förflyttningen av T. Genom att i stället
sanktionera densamma har Vikgren även i nu förevarande hänseende förfarit
felaktigt.

209

Det synes mig emellertid uppenbart att Vikgren med sitt ingripande avsett
allenast att söka förmå Lindqvist att acceptera Vikgrens uppfattning
i vårdfrågan och att förflyttningen således icke åsyftades av Vikgren. Det
förefaller mig vidare uppenbart, att han i likhet med Lindqvist och Cronqvist
var omedveten om att förflyttningen stod i strid med gällande föreskrifter.
Med hänsyn härtill och i betraktande av omständigheterna i övrigt
anser jag mig även beträffande Vikgrens befattning med förflyttningen
kunna låta bero vid mina här gjorda uttalanden.

Handläggningen och avgörandet av hemskillnadsmålet

Enligt anteckning i sjukhusjournalen den 10 juni 1955 hade på Vikgrens
tillskyndan en medlare på sinnessjukhuset sammanträffat med T. och dennes
hustru. I journalen finnes vidare antecknat att Lindqvist efter vad som
förevarit icke velat motsätta sig medlingen, trots att medlingssituationen
måste anses ogynnsam. Att medlingen skulle ske så snabbt hade av Vikgren
motiverats med att man avsett att nå T. med stämning senast den 13
juni, då tiden för prövningen av vårdbehovet utgick. — Det i hemskillnadsmålet
åberopade medlingsintyget är dagtecknat den 9 juni.

Av rådhusrättens akt framgår, att ansökningen om stämning i hemskillnadsmålet
inkom till rådhusrätten den 10 juni 1955, att i ansökningen uppgavs
att T. var intagen på Restads sjukhus, att första inställelse och huvudförhandling
ägde rum den 23 juni, samt att T. var personligen tillstädes
vid förhandlingen, därvid han biträddes av advokat.

Av rådhusrättens akt framgår icke, om upplysning inhämtats huruvida
T. ägde rättslig handlingsförmåga. Westhall, som i egenskap av ensamdomare
handlade målet, har emellertid härstädes upplyst, att han — när
stämningsansökningen inkom — satt sig i förbindelse med Cronqvist för
att utröna om T. led av sjukdom som skulle hindra honom att själv föra
talan i målet. Genom samtalet med Cronqvist hade klarlagts, att enligt
dennes uppfattning T:s psykiska tillstånd icke var sådant, att det medförde
handlingsinkapacitet, och att T. själv skulle kunna föra talan i målet;
förutsättningar för omyndigförklaring eller för förordnande av god man
ansågos icke föreligga.

Vad Westhall sålunda uppgivit har bestyrkts av ett uttalande av Cronqvist.

Med hänsyn till vad sålunda blivit upplyst rörande T:s rättsliga handlingsförmåga
kan den omständigheten, att T. vid ifrågavarande tid var
intagen på sinnessjukhus, icke anses ha utgjort något hinder mot rådhusrättens
handläggning av hemskillnadsmålet. Klagomålen i denna del påkalla
följaktligen icke något ingripande från min sida. Jag vill emellertid
framhålla, att Westhall — med hänsyn till att T. var intagen å sinnessjukhus
och till den betydelse, som frågan om hans rättsliga handlingsförmåga

14 — Justitieombudsmannens ämbctsbcrättelse till 19G0 års riksdag

210

hade för målets handläggning — lämpligen bort från vederbörande läkare
infordra ett intyg rörande T. I varje fall borde i akten ha gjorts en anteckning
om vad som förekom vid Westhalls telefonsamtal med Cronqvist.

Med dessa uttalanden var ärendet av mig slutbehandlat.

5. Fråga om patient, som vårdats å sinnessjukhus 1921—1956, bort
utskrivas långt tidigare än som skett. Tillika fråga om fog funnits
för överflyttning från öppen till sluten avdelning

Efter ansökning av en broder blev A. C., som är född år 1883, den 4
oktober 1921 intagen å Restads sjukhus i Vänersborg. Den 27 december
samma ar blev C. av rådhusrätten i Lysekil efter framställning av direktionen
för sjukhuset förklarad omyndig. Sedan C. hos Sunnervikens domsagas
häradsrätt hemställt, att omyndigförklaringen måtte hävas, fann
häradsrätten i dom den 24 oktober 1956 tillräckliga skäl för omyndigförklaringens
bestand ej längre föreligga samt förklarade C. åter myndig. Därefter
blev C. den 9 november 1956 försöksutskriven från sjukhuset. Den 12
december samma ar blev C. såsom förbättrad definitivt utskriven från
sjukhuset.

I en den 27 augusti 1957 hit inkommen skrift hemställde C., såvitt nu är
i fråga, om utredning om lagligheten av intagningen och kvarhållandet av

C. å sjukhuset till år 1956 samt av omyndigförklaringen.

I ärendet inkom direktionen för Restads sjukhus med upplysningar, som
införskaffats från sjukhuschefen R. Lindqvist och biträdande överläkaren
G. Knut Cronqvist.

På min begäran avgav därefter medicinalstyrelsen utlåtande. I detta anförde
styrelsen följande.

Av intagningshandlingarna och den angående C. förda sjukjournalen
samt Övriga handlingar framgår, att han företett en psykisk sjukdom av
schizofren typ. Sjukdomens symtom och förlopp äro av sådan art, att den
otvivelaktigt bör betecknas som sinnessjukdom. C. insjuknade i psykisk
sjukdom första gängen vid omkring 27 års ålder; han sjuknade på nytt vid
omkring 37 års ålder i akut psykos, vilken kännetecknades av hallucinationer,
paverkningsidéer och paranoida vanföreställningar, vilka bl. a. tagit
sig uttryck i hotelser mot anhöriga. Dessa florida symtom avklingade under
det första året efter intagningen, och C. vårdades under en stor del av sjukhusvistelsen
under ganska fria former. År 1932 medgavs han frigång omfattande
hela dagen och 1935 fick han vistas på öppendörr-avdelning. Under
senare delen av sjukhusvistelsen åtnjöt han upprepade permissioner till
Göteborg och Uddevalla.

Sedan de florida symtomen i huvudsak avklingat, kvarstodo dock tydliga
och för utsknvningsfrågan relevanta sjukdomssymtom. Beskrivningen av
C:s uppträdande under sjukhusvistelsen innehåller uttryck såsom: rättshavenst,
kverulatorisk, spydig, förskruvad. Det framhålles, att han kan

211

visa sig otrevlig mot andra patienter. Under hela sjukhusvistelsen nekade
han konsekvent att deltaga i någon sysselsättning. Även om man måste
räkna med vissa anpassningssvårigheter i samband med sjukhusvistelsen,
måste de psykiska avvikelserna i huvudsak uppfattas såsom ett resttillstånd
av en psykos.

Vid utskrivning från mentalsjukhus av en patient, som visserligen förbättrats
men som fortfarande företer tecken på mental sjukdom, måste
hänsyn tagas till ett flertal olika faktorer. Så måste exempelvis övervägas,
om fortsatt medikation eller annan form av medicinsk behandling bör
komma i fråga och om behandlingen i så fall kan meddelas ambulant. Likaledes
måste tagas under övervägande om patienten har förmåga att ta vård
om sig och — därest så icke skulle vara fallet — att bereda patienten en
sådan placering, att denne får nödig tillsyn. För den händelse att de kvarstående
sjukdomssymtomen skulle yttra sig i form av mera påfallande anpassningssvårigheter,
t. ex. lynnesegendomligheter eller eljest påfallande särdrag
i uppträdandet, måste givetvis noga övervägas, om den miljö, där
patienten avses skola placeras, fyller rimliga krav på förståelse och tolerans.

Såsom nyss nämnts har C. från och med 1932 haft frigång och från och
med 1935 kunnat placeras på öppendörr-avdelning. Visserligen framhålles
i journalanteckningar från denna tid, att han visade psykiska sjukdomssymtom,
men det framgår icke av journalen, om utskrivningsmöjligheterna
allvarligt övervägts under åren 1932—1935 såsom enligt medicinalstyrelsens
mening bort ske. Om sjukvårdsläkaren på grund av de angivna sjukdomsyttringarna
icke ansett sig kunna pröva försöksutskrivning, borde
motivering härför ha lämnats i journalen.

Vid t. f. överinspektören Wennerholms inspektion i september 1936 gjordes
anteckning i journalen, att överinspektören ansåg vårdbehov föreligga
och att C. icke framfört något egentligt önskemål under samtal med
honom. I överinspektörens rapport beskrives C. på följande sätt: »en förskruvad,
manerlig schizofreniker med mycket retlig stämning emellanåt.
Kinkig och grälsjuk samt paranoid. Vill endast framlägga en del förslag
till förändringar på frigångsavdelningen, där han vistas. Anser hela avdelningen
korrumperad».

Enligt journalen har C. icke kunnat förmås att deltaga i något arbete på
sjukhuset. Denna ovilja eller arbetsoförmåga har givetvis försvårat en försöksutskrivning.
Enär emellertid C. kunnat vårdas å sjukhuset under former,
som närmast motsvara dem som tillämpas å vårdhem för lättskötta
sinnessjuka, finner styrelsen att frågan om hans placering å sådant hem
bort upptagas till prövning, så snart möjlighet därtill stått till buds, nämligen
år 1941, då vårdhemmet i Kungälv öppnades. Journalen utvisar i vart
fall icke att så skett. — En daganteckning den 4 december 1941 utvisar
däremot att utskrivningsfrågan prövats av överinspektören, dock utan att
föranleda någon åtgärd.

Av journalanteckningarna framgår vidare, att frågan om C:s utskrivning
aktualiserats vid olika tillfällen från och med år 1950. En framställning
av C. till medicinalstyrelsen den 7 september 1950 angående förflyttning
till ålderdomshem överlämnades till överinspektören för sinnessjukvärden,
som i sin tur överlämnade ärendet till sinnessjuknämnden. I
yttrande till medicinalstyrelsen den 14 september 1950 i anledning av C:s
''framställning meddelade överläkaren A. Olzon, att han icke kunde tillstyrka
förflyttning till ålderdomshemmet i Lysekil; placering av C. på vårdhemmet

212

i Kungälv kunde icke heller komma i fråga på den grund att därvarande
läkare redan tidigare icke velat taga emot C. som patient. Sjukvårdsläkaren
Enbark meddelade i yttrande till sinnessjuknämnden den 12 december 1950,
att ordföranden i fattigvårdsstyrelsen i Lysekil icke varit villig att mottaga
C. på ålderdomshemmet därstädes. Sinnessjuknämnden lämnade den
28 december 1950 C:s framställning utan bifall.

Då C. enligt journalen i april 1951 erbjöds möjlighet att flytta till
Fuxerna ålderdomshem, avböjde han under motivering att han hade det
bättre på Restad. Då anordningar sedermera ånyo träffades för att placera
C. pa ålderdomshem, vägrade han att låta sig försöksutskrivas under annan
förutsättning än att han först förklarades myndig. Sjukvårdsläkaren ansåg
emellertid att med hävande av omyndighetsförklaringen borde anstå, tills
C. under någon tid vistats utom sjukhuset.

I föreliggande situation kan diskuteras, huruvida försöksutskrivning borde
ha företagits mot patientens vilja. Enligt yttrande till inrikesdepartementet
den 6 juli 1954 av dåvarande överinspektören för sinnessjukvården
Curt Åmark har frågan övervägts. Med hänsyn till C:s anpassningssvårigheter
och de obehag, som kunnat uppstå för ålderdomshemsklientelet, om
C. »tvångsutskrivits», finner medicinalstyrelsen skäl icke ha förelegat att
tillgripa en sådan åtgärd. Likaså kan ifrågasättas, huruvida icke sjukvårdsläkaren
bort medverka till att omyndighetsförklaringen hävts tidigare, eftersom
detta av C. ställdes som villkor för utskrivning. Av journalen och
övriga handlingar framgår emellertid, att C. även under senare delen av
sjukhusvistelsen företedde så påtagliga tecken på psykisk rubbning, att det
måste ha tett sig vanskligt att häva omyndighetsförklaringen. Det får enligt
medicinalstyrelsens mening anses försvarligt, att man velat avvakta,
hur C. skulle sköta sig under försöksutskrivning. Frågan prövades av
Åmark och Cronqvist i samband med inspektion av Restads sjukhus i maj
1954 samt därefter av Cronqvist hösten 1956.

Vid bedömning av möjligheterna att placera C. utanför sjukhuset kan
framhållas, att den mot de anhöriga riktade paranoida attityden hos C.
torde ha gjort placering hos syskonen otänkbar. För utskrivning till enskilt
vårdhem ha ekonomiska resurser saknats. Däremot synes det styrelsen att
utskrivning eller försöksutskrivning till vårdhem för lättskötta sinnessjuka
borde ha ingående prövats även efter 1950.

Slutligen bör enligt medicinalstyrelsens mening beaktas, att C:s vistelse
å mentalsjukhus till största delen infallit under en tid, då behandlingsmetoderna
icke nått den utveckling och de resurser icke funnits, som i våra
dagar stå ett modernt utrustat mentalsjukhus till buds.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Intagningshandlingarna — icke minst C:s egna skriftligen och muntligen
lämnade uppgifter om hörselhallucinationer och om att C. kände sig påverkad
av okända krafter — ge otvetydigt vid handen, att C. vid tiden för
intagningen var så psykiskt sjuk att ett omhändertagande av honom för
vård var nödvändigt. Med hänsyn härtill funnos även laga skäl för omyndigförklaringen.
Någon omständighet, som talar för att nu nämnda åtgärder
föranletts av önskan från C:s anhörigas sida att komma över hans till -

213

gängar eller av andra ovidkommande motiv, har icke framkommit under
utredningen.

Vad därefter angår frågan om C. bort utskrivas från sjukhuset tidigare
än som skett får jag anföra följande.

Cronqvist, vilken under senare delen av C:s vistelse å sjukhuset i egenskap
av sjukvårdsläkare svarade för C:s vård, har lämnat följande upplysningar
angående C:s hälsotillstånd efter intagningen: Efter det att de mera
akuta schizofrena sjukdomssymtomen avklingat, hade C. företett än gravare
personlighetsförändringar än tidigare med bl. a. en betydligt reducerad
anpassningsförmåga, beteenderubbningar, stereotypier samt paranoida tankevillor.
C. hade varit bisarr, ironisk och helt i avsaknad av sjukdomsinsikt.
Vid samtal hade C. ganska snart förirrat sig i sina egna tankegångar, och
hade det sedan icke längre gått att föra något ordnat samtal med C. Vid
besök av C:s älsklingssyster år 1927 hade C. reagerat med ett raseriutbrott.
Den tilltagande seniliteten under senare år hade dock hos C. medfört en
dämpning av de mera framträdande psykiska sjukdomssymtomen, och
från omkring år 1950 hade en försöksutskrivning varit påtänkt, men C.
hade vägrat att lämna sjukhuset, innan C. erhållit »full upprättelse». År
1955 hade C. haft besök av fattigvårdsstyrelsens ordförande i anledning av
ifrågasatt överflyttning till hemkommunens ålderdomshem, men det hade
icke gått att tala med C. därom. Först efter det att omyndighetsförklaringen
hävts hade den 9 november 1956 försöksutskrivning kommit till
stånd, varefter C. den 12 december samma år definitivt utskrivits såsom
förbättrad.

Frågan om C:s kvarhållande å sjukhuset har vid upprepade tillfällen prövats
av myndighet. Sålunda har sinnessjuknämnden genom beslut den 28
december 1950 icke funnit skäl bifalla en framställning från C. om försöksutskrivning.
Olika överinspektörer för sinnessjukvården ha enligt avgivna
inspektionsrapporter vid nio olika tillfällen under åren 1924—1954 uppmärksammat
C:s fall utan att detta likväl föranlett någon åtgärd för C:s
utskrivning. Från samtal med C. vid den sista av dessa inspektioner, vilken
utfördes av dåvarande överinspektören Åmark, har denne antecknat, att C.
var uttalat egocentrisk, rätthaveristisk och ganska spänd. Några säkra
schizofrena symtom kunde dåmera icke påvisas. C. var emellertid fången i
sina egna tankegångar, vilka präglades av ett uttalat rättspatos angående
det egna fallet. C. kunde därför icke acceptera att lämna sjukhuset på
andra villkor än dem han själv dikterade.

Om utskrivning av den som för vård intagits å sinnessjukhus stadgas i
17 § sinnessjuklagen bl. a., att utskrivning skall ske, där den sjuke blivit till
hälsan återställd eller, ehuru icke återställd, så förbättrad, att han ej längre
är i behov av vård å sinnessjukhus; anstånd må dock äga rum, där det
finnes påkallat av omsorg för den intagne samt denne ej uttryckligen påyrkat
utskrivning. Enligt 19 § må försöksutskrivning äga rum, där den

214

sjukes tillstand icke innefattar fara för annans personliga säkerhet eller
eget liv.

Av den föreliggande utredningen framgår, att de akuta sjukdomssymtomen
avklingat, sedan C. nagon tid vistats å sjukhuset. Utredningen visar
emellertid även, att också därefter kvarstått allvarliga sjukdomssymtom,
som åtminstone under 1920-talet få anses ha motiverat C:s kvarhållande å
sjukhuset. Efter år 1932 har C. emellertid vårdats under tämligen fria former;
nämnda år beviljades C. sålunda frigång omfattande hela dagen, och
snart därefter överflyttades C. till så kallad öppendörr-avdelning. Anledning
torde vid denna tid icke ha förelegat att betrakta C. såsom farlig för
annans personliga säkerhet eller eget liv. Med hänsyn härtill och till den
langa tid, som C. redan då vistats å sjukhuset, synas vid ifrågavarande tid
skäl ha förelegat att praktiskt pröva C:s möjligheter att utanför sjukhuset
själv taga vård om sig. Avgörande skäl torde icke kunna anföras för att
dessa möjligheter skulle ha varit mindre vid nämnda tid än vid utskrivningen
i slutet av år 1956. Enligt medicinalstyrelsens yttrande borde under
åren 1932—1935 utskrivningsmöjlighetema ha allvarligt övervägts. Huruvida
sa skett framgar emellertid icke av journalen. Däremot har i denna
under den 1 september 1936 antecknats, att vederbörande överinspektör
ansåg vårdbehov föreligga. Även i fortsättningen borde möjligheterna till
utskrivning ständigt ha beaktats. Från och med år 1950 har enligt tillgängliga
upplysningar utskrivningsfrågan ägnats ökad uppmärksamhet. Att
utskrivning likväl icke kom till stånd förrän år 1956 har sammanhängt dels
med svårigheterna att utanför sjukhuset finna en lämplig placering för C.,
som då under omkring 30 år vistats å anstalt, dels ock med C:s egen inställning
till utskrivningsfrågan, innebärande att han endast under särskilda
förutsättningar ville godtaga en utskrivning.

Om än enligt min mening det måste anses otillfredsställande att utskrivning
icke kom till stand betydligt tidigare än som skedde, kunna dock vissa
skäl anföras för C:s kvarhållande. De kvarstående sjukdomssymtomen, som
åtminstone till en början voro av allvarlig art, ha gjort det tveksamt, om
han var i stånd att utanför sjukhuset reda sig på egen hand. Denna tveksamhet
har förstärkts av att C. icke kunnat förmås att på sjukhuset deltaga
i något arbete. C. ville icke ens bädda sin egen säng. Avsevärda svårigheter
ha tydligen förelegat att placera honom på ålderdomshem eller
annan anstalt utanför sjukhuset. Hans egen inställning till utskrivningsfrågan
under senare tid bör även i detta sammanhang beaktas. Det må
jämväl framhållas att, såsom tidigare berörts, utskrivningsfrågan prövats
såväl av olika överinspektörer som av sinnessjuknämnden utan att dessa
myndigheter ansett utskrivning böra ske. Med hänsyn till vad sålunda anförts
och i betraktande av vissa kvarstående sjukdomssymtom kan det förhållandet,
att utskrivning icke kom till stånd tidigare än som skett, icke
läggas vederbörande sjukvårdsläkare eller annan befattningshavare till last

215

såsom fel eller försummelse av beskaffenhet att för vederbörande föranleda
ansvar.

Vad i ärendet förekommit aktualiserar dock vissa spörsmål om förutsättningarna
för kvarhållande å sinnessjukhus under längre tid av personer,
som icke kunna anses farliga. Det är enligt min mening av vikt att i sådana
fall mera energiska åtgärder vidtagas än som skett i det nu aktuella ärendet
i syfte att bereda den intagne möjligheter att utanför sjukhuset åter
anpassa sig i samhällslivet. Hinder bör icke föreligga att även mot den
intagnes vilja företaga sådana åtgärder. Då den här berörda frågan torde
komma att beaktas under den nu pågående revisionen av sinnessjuklagstiftningen,
fordras härutinnan icke någon åtgärd från min sida.

De anteckningar, som under C:s vistelse å sjukhuset verkställts i sjukjournalen,
äro delvis mycket knapphändiga. Av medicinalstyrelsens yttrande
torde framgå, att anteckningar om huruvida befintliga utskrivningsmöjligheter
prövats icke i önskvärd omfattning verkställts i journalen. I
anledning härav vill jag framhålla betydelsen av att journalen alltid innehåller
tillräckliga upplysningar om anledningen till att en intagen person
kvarhålles å sjukhuset. Särskilt vid långa vårdtider som i det nu aktuella
fallet är det angeläget att skälen för kvarhållandet ständigt omprövas och
att de noggrant redovisas i journalen. En sådan redovisning synes i varje
fall böra ske minst en gång om året. Även denna fråga torde komma att
beaktas av sinnessjuklagstiftningskommittén.

I klagomålen har C. uppgivit att han, sedan han till Sunnervikens domsagas
häradsrätt ingivit ansökan om hävande av omyndighetsförklaringen,
erhållit tillstånd av Cronqvist att resa och tala med sin advokat i Göteborg
på villkor att han meddelade avresan och återkomsten. Vid ett tillfälle då
han blev kallad till sin advokat, hade Cronqvist icke tjänstgjort på sjukhuset,
varför han vänt sig till Lindqvist och begärt att få resa. Trots att
C. åberopade Cronqvists löfte och visade papper på vad saken gällde, hade
emellertid Lindqvist vägrat C. att resa. C. hade meddelat översköterskan
på frigångsavdelningen, där C. vistats i 25 år, Lindqvists vägran, varvid
hon förklarat, att hon kände till att C. hade lov att resa, och lämnat ut
C:s civila kläder, så att han kunnat resa den 24 juli 1956. C. hade återvänt
till sjukhuset på eftermiddagen samma dag. Någon dag senare hade C.
överförts till stormavdelning, därför att han skulle ha brutit mot anstaltens
ordning. C. hade därefter fått sitta på denna stängda avdelning utan
civila kläder och utan att få den rörelsefrihet och de lokala permissioner,
som han haft tidigare under 25 år. Först den 24 september hade C. släppts
ut från avdelningen.

Rörande C:s förflyttning på sommaren 1956 till annan avdelning vid
sjukhuset har Lindqvist uppgivit bl. a.: Troligen den 24 juli hade C. mycket
bestämt meddelat Lindqvist, att C. beslutat att bege sig på en resa.

216

C. hade icke uppgivit ändamålet med resan och icke heller visat något papper.
Det hade aldrig varit tal om att han skulle ha varit kallad till någon
advokat. Lindqvist hade meddelat att C. liksom andra patienter först måste
ha tillstånd av sjukvårdsläkaren, men C. hade frankt förklarat, att sådant
tillstånd givits en gång för alla från »Stockholm». Cronqvist hade icke meddelat
Lindqvist, att han givit C. tillstånd att resa. Senare samma dag hade
rapporterats, att C. försvunnit från sjukhuset. Han hade återkommit på
kvällen. Då Lindqvist i anledning av det inträffade haft ett samtal med
avdelningens översköterska, hade hon uppgivit, att C. ej alls lämpade sig
för avdelningen, då han var ytterst besvärlig, självrådigt gjorde som han behagade,
hade stora pretentioner på omgående uppassning av personalen och
icke som de andra patienterna fogade sig i den anbefallda ordningen. Till
skillnad från andra patienter bäddade C. icke sin säng, fordrade att han
skulle ha bad vid den tid som passade honom och icke personalen samt
plötsligt kunde utan förebud vara borta en hel dag, varför man förgäves
väntade honom till måltiderna. Översköterskan hade tydligen icke tidigare
vågat framföra dessa klagomål mot C. I anledning av klagomålen och uppgifterna
att C. icke lämpade sig för vård på avdelningen, hade han flyttats
till en halvlugn avdelning för kroniskt sjuka, där plats just funnits ledig.
Flyttningen hade alltså icke utgjort någon form av bestraffning för att C.
utan tillstand lämnat sjukhuset, även om sådan självtagen permission icke
borde eller finge förekomma.

Lindqvists uppgifter om samtalen med C. och översköterskan ha bestyrkts
av förste uppsyningsmannen Gustav Hallbäck.

Cronqvist har uppgivit att, då han i början av augusti 1956 återkom från
semester, C. varit placerad a avdelning 2: B, en halvlugn avdelning för
mera kroniskt psykiskt sjuka. Såvitt Cronqvist kunde erinra sig, hade C.
därefter aldrig gjort framställning till honom att få flytta till annan avdelning.
Den 24 september hade C. av utrymmesskäl flyttats till avdelning
1:B, en hellugn avdelning, där han sedan vårdats, till dess han försöksut
skrevs.

I journalen har icke antecknats de av Lindqvist uppgivna skälen till förflyttningen
utan endast att C. efter återkomsten till sjukhuset den 24 juli
flyttades från öppen avdelning till sluten, att hans frigång indrogs och att
han fogade sig i detta utan protester. Denna anteckning ger närmast anledning
till uppfattningen, att det var C:s resa utan tillstånd som föranledde
förflyttningen. Vidare hade det varit naturligt att, om de av Lindqvist
angivna skälen varit avgörande för förflyttningen, Lindqvist väntat
därmed till dess Cronqvist, som eljest svarade för C:s vård, återkom i
tjänst, särskilt som detta skulle ske endast inom ett fåtal dagar.

Med hänsyn till de anmärkningar, som enligt Lindqvists skrivelse framställts
mot C:s uppförande a sjukhuset, fann jag emellertid det inträffade
icke föranleda vidare åtgärd från min sida.

217

6. Spörsmål om fog funnits för intagning och kvarhållande å sinnessjukhus
och om den intagne bort förvägras att anlita advokat
och att vid domstol höra vittnen om sådant, som var av betydelse
för att bedöma vårdbehovet. Tillika fråga om den intagne bort hänföras
till den kategori patienter, som begått mot annans säkerhet
riktat brott (O-fall), oaktat vederbörande åklagare funnit bevisningen
icke vara tillräcklig för åtal

Efter ansökning den 5 december 1955 av tillförordnade landsfiskalen i
Hotings distrikt C.-E. Nilsson intogs grovarbetaren S. J., född 1928, samma
dag för vård å Frösö sjukhus. Vid intagningen åberopades vårdattest, utfärdad
av legitimerade läkaren, dåvarande underläkaren vid länslasarettet
i Backe Morgan Symreng samt en av poliskonstapeln Raoul Nord den 5
december 1955 upprättad polisrapport i anledning av att J:s hustru föregående
dag kl. 23.10 per telefon anmält J. för misshandel mot henne. Rapporten
innefattade även utredning om att han skulle ha gjort sig skyldig till
resande av livsfarligt vapen.

Prövning enligt 12 § sinnessjuklagen av J:s behov av vård å sinnessjukhus
verkställdes den 15 december 1955 av överläkaren Rudolf Lagerstedt,
som därvid fann att sådant behov förelåg.

Sedan J. hos utskrivningsnämnden vid sjukhuset hemställt om utskrivning,
beslöt nämnden den 9 januari 1956 att han skulle utskrivas på försök
för tiden t. o. m. den 31 juli 1956. Nämnden förordnade samtidigt,
att J. skulle stå under tillsyn av Nord. Såväl J. som landsfogden i Västernorrlands
län hänsköt härefter utskrivningsfrågan till sinnessjuknämndens
prövning. Efter det vissa av sinnessjuknämndens ledamöter besökt sjukhuset
för samtal med J., fann sinnessjuknämnden genom beslut den 14
februari 1956 ej skäl att göra annan ändring i utskrivningsnämndens beslut
än att J. skulle stå under tillsyn av annan person än Nord. Den 15 februari
lämnade J. sjukhuset såsom försöksutskriven. Efter framställning av J.
beslöt utskrivningsnämnden den 5 juli 1956, att han skulle slutligt utskrivas
fr. o. m. den 1 augusti 1956, vilken dag han också utskrevs såsom återställd.

I tre den 16 oktober 1956 samt den 8 februari och den 3 juli 1957 hit inkomna
skrifter anförde J. klagomål över intagningen och kvarhållandet å
sjukhuset. J. klagade därvid även på den av Nilsson och Nord verkställda
polisutredningen, som föregick ansökningen om intagning.

Efter anmodan avgavs yttrande i ärendet av överinspektören för sinnessjukvården
i riket Henry Mjönes. Vid detta yttrande funnos fogade yttranden
av Symreng och Lagerstedt. J. avgav härefter påminnelser. Slutligen
har medicinalstyrelsen, efter hörande av överläkaren vid Frösö sjukhus
Sigurd Holmberg, avgivit infordrat utlåtande.

218

Klagomålen över intagningen på Frösö sjukhus

Såsom redan i korthet nämnts anmälde J:s dåvarande hustru sent på
kvällen den 4 december 1955 till Nord, att hon blivit utsatt för misshandel
av J. och att han därvid gjort försök att strypa henne. Hon begärde omedelbart
skydd för sig själv och sina två barn. Vid i anledning härav företaget
polisförhör med J. förnekade han att han tillfogat sin hustru någon
skada. Vid förhöret antecknades, att J. — som var spritpåverkad, dock
icke i högre grad — verkade mycket nervös och uppriven samt flera gånger
föll i gråt och skakade i hela kroppen. Då J. syntes sjuk och i behov av
läkarhjälp, föranstaltades om läkarundersökning. Denna utfördes den 5
december av Symreng, vilken därvid utfärdade vårdattesten.

I vårdattesten antecknades rörande sjukdomens förlopp:

Pat. har senaste fem åren reagerat patologiskt på alkohol. Pat. och hustrun
uppger att pat. åker ned i nerverna vid varjehanda motgång, antingen
det rör sig om stridigheter i hemmet eller motgångar på arbetsplatsen. Ekonomien
har alltid varit mycket usel och varje liten motgång upplever pat.
som stora berg. Vid dessa tillfällen blir han nere, orolig, hetsig och tappar
sinnesjämvikten och börjar supa. Således började pat. att supa förra weekend
och sista gången sista week-end, således för två dagar tillbaka. Han
blir då enligt hustrun och andra uppgifter »vild». Förra week-end den
26—27 november retade han sig på en kvinna i närheten och slipade två
knivar för att själv ordna upp det han ansåg sig vara förorättad över, men
glömde sedan bort det hela. Sista week-end, den 3—4 december, kom han
hem onykter och började bråka med hustrun. Hon blev rädd och sprang
ut i snön, medan han förföljde henne, kastade sig över henne och tog
struptag. Polisen och landsfiskal tillkallades. Pat. har intet minne alls av
vad som äger rum efter dessa episoder, utan har fullkomligt retrograd
amnesi.

I övrigt hänvisades till bifogade polisrapporter.

Rörande J:s tillstånd vid undersökningen (status praesens) antecknades
i vårdattesten:

Somatiskt i stort sett intet anmärkningsvärt. Pat. är nu formellt orienterad
till tid, rum och person. Affektivt är pat. klart depressiv, sinnesstämningen
är depressivt färgad, utan att man kan tala om någon massiv depression.
Han är affektlabil, ambivalent, gråter och är irriterad, tidvis misstänksam
och negativistisk. Svaren äro adekvata i stort sett men lämnas
efter förlängd latenstid. Pat. har ingen sjukdomsinsikt och ingen förmåga
att adekvat värdera den egna situationen. Pat. har aldrig hallucinerat
i. s. a. sina rus. Inga tecken på sinnesvillor, inga tvångstankar, tanke- eller
sinnesvillor. Pat. har alltjämt retrograd amnesi.

Vårdbehovet angavs såsom trängande, enär fara förelåg för andras liv
och hälsa.

J. anförde bl. a.: J. hade icke underkastats någon verklig undersökning
av Symreng. Såvitt J. kunde förstå hade till grund för uttalandena
i vårdattesten allenast lagts material, som härrört från J:s hustru samt

219

från landsfiskalen och Nord. Symreng hade praktiskt sett icke haft nagot
samtal med J. utan endast med hustrun och landsfiskalen. Såväl Symreng
som Nilsson och Nord hade okritiskt godtagit hustruns påståenden. De
hade underlåtit att inhämta upplysningar om J:s handlingar och framför
allt om J:s beteendemönster av övriga personer, som i dessa hänseenden
hade lika god insikt som hustrun, närmast J:s föräldrar.

J. åberopade ett av hans hustru den 1 februari 1958 utfärdat intyg, enligt
vilket Symreng vid undersökningen konfererade med Nilsson samtidigt som
han tog del av polisrapporten, varjämte han ställde en del frågor till
hustrun. Enligt intyget blev J. utfrågad endast om fullständigt namn och
födelseår, varjämte J. tillfrågades, om det funnes någon sinnessjukdom i
släkten. Då han begärde att få tala med Symreng, förklarade denne att han
hade mycket bråttom.

Symreng bestred J:s uppgift, att denne icke underkastats någon verklig
undersökning, och yttrade vidare: Visserligen hade Symreng bade polisrapport
och hustruns uppgifter till hjälp, men dessa uppgifter tillhopa skulle
icke kunna ligga till grund för vårdattestens »status praesens». J. undersöktes
icke mindre noggrant än någon annan, som Symreng under årens
lopp remitterat till sinnessjukhus. Det torde emellertid brista i J:s förmåga
att rekapitulera, vad som ägt rum, i synnerhet då J. vid undersökningstillfället
icke kunde värdera den egna situationen adekvat.

Symreng har åberopat ett yttrande av Nilsson, enligt vilket undersökningen,
såvitt Nilsson kunde erinra sig, tagit en tid av omkring två timmar.

Medicinalstyrelsen har i sitt utlåtande i denna del anfört följande.

När det gäller att omhändertaga personer, vilka kunna misstänkas vara
farliga för egen eller andras säkerhet, kan ingripande tänkas ske antingen
av enskild person eller av myndighet. I ett stort antal fall påkallas ingripande
mot den potentiellt farlige av enskild person genom anmälan till
polisen. Denna myndighet har då att överväga, pa vilket sätt vederbörande
bör tagas om hand med hänsynstagande såväl till hans egen som andras
säkerhet. Bland annat måste ett ställningstagande ske till frågan, huruvida
vederbörande eventuellt företer tecken till psykisk sjukdom. Om det ——
såsom i nu förevarande fall — är fråga om en person, som misstänkes för
att ha begått brott mot person under alkoholpåverkan, måste uppmärksammas,
att intagning icke bör ske å alkoholistanstalt av person, som företer
tecken till sinnessjukdom. För att avgöra om så är fallet kan erfordras
observation å sinnessjukhus under viss tid.

Av den vid första undersökningstillfället upprättade polisrapporten framgår,
att J. enligt polisens uppfattning företett tecken på psykisk sjukdom.
Polisens åtgärd att medtaga J. till läkare för undersökning synes sålunda
motiverad. Undersökningsläkarens ställning var här — liksom i många
andra fall — givetvis ganska svår, då han var nödsakad till ett brådskande
ställningstagande. Med hänsyn till de uppgifter läkaren hade att utgå från
synes han icke kunna klandras för att han utfärdade vårdattest. På grund
av de osäkra premisserna borde dock hellre ha utfärdats handlingar för intagning
av J. för observation. Därest läkaren emellertid, såsom i anmälan

220

påståtts, skulle ha vägrat att tala med J., har han dock icke förfarit korrekt—
läkaren har givetvis att sörja för en så objektiv utredning som
möjligt. Vad som senare förekommit gör dock icke sannolikt att vad J.
kunnat anföra skulle ha föranlett ett ändrat ståndpunkstagande från läkarens
sida.

Vid den första undersökningen av J. på Frösö sjukhus förelågo i stort
sett samma förutsättningar för bedömning av hans handlande före omhändertagandet
som vid utfärdandet av vårdattesten. Medicinalstyrelsen finner
sålunda — trots att intagning för observation varit att föredraga — att
någon erinran icke kan göras mot att J. intogs på sjukhuset.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Vårdattesten har icke utfärdats av Symreng i dennes egenskap av underläkare
eller eljest i tjänsten. Symreng är följaktligen icke underkastad
tjänstemannaansvar för eventuellt fel vid utfärdandet av attesten. Då emellertid
förfarandet vid utfärdande av vårdattesten är av betydelse för prövning
av frågan om ansökan bort göras om intagning samt om intagning
bort ske, anser jag mig likväl böra närmare beröra de av J. i detta avseende
framställda anmärkningarna.

Vårdattest skall enligt 10 § sinnessjuklagen vara grundad på personlig
undersökning av den, vars intagning å sinnessjukhus ifrågasättes. Det är
alltsa uppenbart att vårdattest icke kan utfärdas utan att vederbörande
läkare varit i personlig kontakt med den som vårdattesten avser. Tillfälle
bör därför givetvis beredas honom att till läkaren framföra sina synpunkter.

J:s påstående att Symreng praktiskt sett icke haft något samtal med J.
motsäges emellertid utav beskrivningen i vårdattesten av tillståndet vid
undersökningen, enligt vilken svaren voro i stort sett adekvata men lämnades
efter förlängd latenstid. Med hänsyn härtill och till vad Symreng och
Nilsson uppgivit synes icke antagligt, att i nu ifrågavarande avseende fog
finnes för någon anmärkning mot tillvägagångssättet vid undersökningen.

Det är givetvis önskvärt att den läkare, som verkställer undersökningen,
söker inhämta så utförliga uppgifter som möjligt av betydelse för bedömande
av frågan om vårdbehov föreligger. Är en för nämnda fråga viktig
omständighet stridig, bör utredningen göras så fullständig som möjligt.
Utredning som åberopas av den som är föremål för undersökning bör självfallet
alltid noga beaktas.

I förevarande fall har det — för att kunna rätt bedöma J:s psykiska tillstånd
— varit av väsentlig betydelse att veta, huruvida han gjort sig skyldig
till den av hans hustru uppgivna misshandeln. Beträffande denna fråga
förelåg vid undersökningen viss polisutredning, vid vilken J. hörts. Denna
polisutredning, som vid undersökningen ännu icke var avslutad, innefat -

221

tade helt visst icke bevisning om att J. gjort sig skyldig till misshandel av
sin hustru. En objektiv granskning av den då föreliggande polisutredningen
ger dock enligt min mening ett ganska starkt intryck av att J. i berusat
tillstånd kunde vara farlig för andra. Jag anser därför, att något klander
icke kan riktas mot Symreng för att han för sin del på grund av den föreliggande
utredningen ansåg J. farlig för andras liv och hälsa. Det är att
märka att J. själv förklarade sig icke ha något minne av det inträffade.
Med hänsyn till nödvändigheten av ett snabbt ställningstagande torde här
strängare krav på utredningens fullständighet icke kunna uppställas.

Beträffande frågan om J:s psykiska tillstånd synes innehållet i vårdattesten
knappast motivera slutsatsen att J. var sinnessjuk, vilket enligt
sinnessjuklagen utgör förutsättning för att intagning för vård skall få äga
rum. Däremot fanns vid undersökningstillfället, med hänsyn till vad då
var upplyst, anledning misstänka att J. var sinnessjuk. Jag finner därför,
i likhet med medicinalstyrelsen, att de vid undersökningen iakttagna sjukdomssymptomen
endast borde ha medfört utfärdande av observationsattest,
d. v. s. attest att det fanns skäl att med stöd av 28 § sinnessjuklagen
intaga J. å sinnessjukhus för observation.

Den polisutredning, som föregick intagningen, synes mig ha verkställts
med en med hänsyn till omständigheterna erforderlig grundlighet, varför
någon anmärkning icke kan riktas mot Nilsson och Nord i detta avseende.
Med hänsyn till att vårdattest förelåg och till att enligt denna vårdbehovet
var trängande kan ej heller någon anmärkning riktas mot Nilsson för
att denne gjorde ansökan om intagning för vård å sinnessjukhus.

Vad angår Lagerstedts åtgärd att i egenskap av sjuk vårdsläkare intaga
J. å sjukhuset på de handlingar som förelågo, synes uppenbart, att Lagerstedt
icke kunnat taga ansvaret för att utan närmare undersökning avvisa
en patient, som i vårdattesten och i övriga handlingar framstod såsom farlig
för andras liv och hälsa. Med hänsyn till vårdattestens innehåll synes
dock intagning för observation ha varit att föredraga framför intagning för
vård.

Prövningen enligt 12 § sinnessjukvårdslagen

Beträffande frågan om fog fanns att kvarhålla J. å sjukhuset har han
anfört följande: Prövningen å sjukhuset av vårdbehovet borde omfatta
jämväl frågan, huruvida behov av intagning förelegat eller icke. Därvid
borde såväl premisser som konklusioner i vårdattesten bli föremål för prövning.
J. kunde icke frigöra sig från uppfattningen att beslutet om hans
kvarhållande å sjukhuset i mindre grad grundade sig på rön och iakttagelser
om hans förhållande och tillstånd under själva sjukhusvistelsen än
på polisrapporten. Det strede mot rättsmedvetandet, i varje fall sådant
detta komme till uttryck vid domstolsförfarande, att godtaga förundersökningsprotokoll
såsom bevis om fakta.

222

I den vid sjukhuset förda journalen antecknades, att J. vid intagningen
var lugn och ordnad. J. medgav vid samtal den 7 december spritmissbruk
men bestred att han slipat knivar eller hotat. J. förklarade sig icke minnas
att han kastat sig över hustrun och tagit struptag på henne.

Vid samtal den 8 december antecknades i journalen:

»Fullt klar o. ordnad — liksom vid föreg. samtal — mjuk, ganska vek
med till synes adekvata affekter o. utan ngra tecken på psykos, varken nu
pågående eller såvitt man kan få fram tidigare existerande. God kontakt. —
Inga röster 1. dyl.

Förnekar att han slipat några knivar eller dolken. Betr. överfallet på
hustrun kan han inte direkt förneka att han ''puttat till’ henne men han
minns intet av vad som egentligen hände, då han var ordentligt berusad.»

Den 15 december, då såsom nämnts prövningen enligt 12 § sinnessjuklagen
verkställdes, antecknades i journalen bl. a.: Ungefär samma
attityd som vid föregående samtal, lugn, sansad, lågmäld, tillgänglig, i dag
kanske lätt spänd, viss perioral tremor. Medger missbruket av sprit och att
han har dåligt ölsinne. Förnekar även nu att han vid något tillfälle skulle
ha slipat knivar i hemmet som hot mot någon. Kommer ej ihåg vad som
hände den 4 december, vilket han dock ej heller vill direkt förneka. Anser
sig då »ej ha varit vid sina sinnens fulla bruk» men anser sig ej heller ha
varit i vanlig mening sinnessjuk.

Vid samtal den 20 december uppgav J. däremot att han hela tiden kommit
ihåg vad som hänt men att han tidigare ej velat tala om allt i tro att
hustrun »skulle ta sitt förnuft till fånga» genom att återtaga anmälan.
J. förklarade i anslutning härtill att hustruns uppgift om strupgreppet var
oriktig.

Under rubriken »Sjukdomsform» å aktomslaget till journalen antecknades:
»Psychosis per trauma mentale. (+ Alkoholreaktion)»

I ett den 24 januari 1956 avgivet yttrande till utskrivningsnämnden anförde
Lagerstedt bl. a.

Vid inkomsten till Frösö sjukhus och under vistelsen här, då man hade
upprepade och ingående protokollförda samtal med J. företedde han i
och för sig inga grova psykotiska tecken. Han var helt klar och ordnad, lågmäld,
stundom något återhållen och spänd men med i stort sett adekvata
affekter. Betr. de relaterade händelserna förnekade han knivslipningshotet
den 27/11. Rörande händelserna den 4/12 ville han inte direkt förneka
att han »puttat till hustrun» men han anser sig inte ha tagit struptag på
henne eller någon annan. För övrigt är det anmärkningsvärt att han under
de tre samtalen den 7/12, 8/12 och 15/12 enständigt uppgav sig alltjämt
väsentligen ha amnesi för händelserna den 27/11 och den 4/12. Först vid
samtalet den 20/12 återtog han dessa uppgifter.

Två möjligheter till ställningstagande förelågo. Antingen skulle J. bedömas
som icke sinnessjuk och omedelbart efter ett sådant avgörande utskrivas
som ej i behov av vård med underrättande av vederbörande polismyndighet.
Så har förfarits i ett par av de senast på liknande grunder intagna
fallen.

223

I annat fall skulle J. bedömas som i behov av vård och då rubriceras som
O-fall. På grundval av bl. a. den, såvitt man då kunde bedöma alltjämt föreliggande
amnesien, bestämde jag mig efter moget övervägande för det senare
alternativet.

Med hänsyn till bl. a. de ändrade uppgifterna i samtalet den 20/12, frånvaron
av grövre psykostecken vid inkomsten och patientens uppförande
under den c:a 4 veckor långa vårdtiden ansåg jag mig den 9/1 i utskrivningsnämnden
kunna tillstyrka försöksutskrivning t. o. m. 31/7 1956
under övervakning av Nord och med villkor att J. skulle avhålla sig från
sprit.

I ett senare till överinspektören för sinnessjukvården avgivet yttrande
har Lagerstedt tillagt att, ehuru J. vid en senare tidpunkt av undersökningarna
återtog sina tidigare ständigt upprepade uppgifter om amnesien, man
därför ej hade någon absolut garanti för att denna amnesi i själva verket ej
tidigare förelegat.

Medicinalstyrelsen har i sitt utlåtande i denna del framhållit att tillräckligt
utförliga uppgifter angående J:s psykiska hälsotillstånd vid tiden för
prövningen enligt 12 § sinnessjuklagen ej föreligga för att avgöra frågan
huruvida han då var i behov av vård å sinnessjukhus; daganteckningarna i
journalerna vore till en del av sådant innehåll att de ej syntes motivera J:s
kvarhållande på sjukhuset.

Styrelsen anförde vidare:

J. beskrives i daganteckning den 8 december som »fullt klar och ordnad
... utan några tecken på psykos varken nu pågående eller såvitt man
kan få fram tidigare existerande». Journalanteckningen, som verkställts av
dåvarande förste läkaren Sigurd Holmberg, är icke adekvat till handläggningen
av fallet.

Den å journalens omslag angivna diagnosen, stödd av uppgifterna om
amnesi, är däremot adekvat till sjukvårdsläkarens handlande. Det är
uppenbart, att Lagerstedt funnit ärendet tveksamt, och han borde självfallet
ingående ha redogjort för den i journalen omtalade amnesiens omfattning
och grad med noggrannast möjliga tidsangivelser samt motiverat
sitt ställningstagande såväl vid det tillfälle då frågan om vårdbehovet prövades
som vid det senare tillfälle, då J. uppgav att någon minnesförlust icke
förelegat. Den omständigheten att J. själv uppgivit, att han icke lidit av
minnesförlust, behöver ju icke nödvändigtvis innebära, att så icke varit
fallet. Man kan icke rikta någon invändning mot att Lagerstedt räknat
med denna amnesi som ett allvarligt psykopatologiskt drag, eftersom det
är väl känt, att personer efter alkoholförtäring kunna drabbas av omtöckningstillstånd
med mer eller mindre uttalad minnesförlust och i samband
härmed kunna göra sig skyldiga till våldshandlingar. Även andra förklaringar
till en amnesi i detta sammanhang äro tänkbara, till exempel psykogena.

Det synes förklarligt, att Lagerstedt, sedan han den 15 december förklarat
J. i behov av vård och härvid betecknat honom som 0-fall, icke inom
kort tid härefter tog något initiativ i utskrivningsfrågan.

Rörande journalanteckningen den 8 december 1955 har Holmberg anfört
följande.

224

Det är en egendomlig tillfällighet, att jag i detta sammanhang använt
ordet psykos utan ytterligare bestämning. Det ord, som jag vanligen brukar
i liknande sammanhang — mångfaldiga exempel både ur tidigare och
senare journaler kunde framläggas — är sammanfattningen grovpsykotiska
symptom.

Därmed avser jag t. ex. desorientering, hallucinos, tankevillor, djupgående
förändringar i känslo- o. viljeliv, (maniergrava depressioner, katatona
symptom, för att nämna några av de senare yttringarna). T. ex. affektyttringar
av s. k. kortslutningstyp, ev i förening med en passager omtöckning,
skulle jag, för att ta ett annat exempel, icke vilja hänföra till grovpsykotiska
symptom.

Motsvarande innebörd inlade jag vid ifrågavarande tillfälle i ordet psykos.
— Tillägget i samma stycke: — »eller såvitt man kan få fram tidigare
existerande», kan jag gärna beteckna som på undersökningens dåvarande
ståndpunkt en smula förhastat, även om det i sak icke rimligtvis kan tillmätas
någon avgörande betydelse.

Enligt 12 § sinnessjuklagen skall sjukvårdsläkaren — i allmänhet senast
å fjortonde dagen efter intagningen — på grund av verkställd läkarundersökning
av den intagne ha prövat, huruvida vårdbehov föreligger. Finnes
ej vårdbehov föreligga, skall utskrivning ske.

Av vad tidigare anförts framgår, att innehållet i vårdattesten knappast
motiverade intagning för vård utan endast intagning för observation. De
under tiden fram till prövningen av vårdbehovet i journalen verkställda
daganteckningama kunna icke anses motivera den utgång, prövningen fick,
nämligen att vårdbehov ansågs föreligga. Tvärtom borde anteckningen under
den 8 december »utan ngra tecken på psykos, varken nu pågående eller
såvitt man kan få fram tidigare existerande» ha medfört att J. utskrevs
från sjukhuset. Holmberg, som verkställt anteckningen, har emellertid uppgivit,
att han med psykos avsåg grovpsykotiska symptom. Av vad Lagerstedt
anfört i sin skrivelse till utskrivningsnämnden framgår, att han vid
bedömandet av frågan om vårdbehov förelåg var tveksam, huruvida J. var
att anse såsom sinnessjuk eller icke, men att avgörande för hans ställningstagande
var den såvitt man kunde bedöma då alltjämt föreliggande amnesien.
Detta förhållande vann stöd i J:s egna uppgifter. Med hänsyn härtill
och till vad intagningshandlingarna innehålla om J:s farlighet i berusat
tillstånd anser jag Lagerstedts bedömning av vårdbehovet vid prövningen
enligt 12 § sinnessjuklagen icke kunna läggas honom till last såsom fel.

Visserligen ändrade J. den 20 december sina uppgifter och förnekade minnesförlust,
men denna omständighet kunde icke, såsom Lagerstedt framhållit,
utesluta att sådan ändock varit för handen. Med hänsyn härtill kan
någon befogad erinran icke riktas mot Lagerstedt för att han icke redan
den 20 december 1955 omprövade frågan om vårdbehovet.

225

Jag låter därför i denna del bero vid vad i saken förevarit. Jag vill dock
härvid tillägga följande.

De i sjukjournalen verkställda anteckningarna rörande J:s sinnestillstånd
äro motstridande: uppgifter finnas såväl att sjukdomen var psychosis per
trauma mentale som att tecken på psykos saknades. Det är emellertid ett
oeftergivligt krav, att vid de allvarliga ingrepp i den enskildes frihet, som
tvångsintagning och tvångskvarhållande å sinnessjukhus innebära, grunderna
för frihetsberövandet skola med full tydlighet framgå av journalen.
Att såsom i förevarande fall — enligt vad Holmberg i sitt yttrande anfört
— använda uttrycket psykos i stället för grovpsykotiska symtom kan icke
godtagas. Även om Lagerstedt icke själv verkställt ifrågavarande daganteckning
i journalen, var han likväl i egenskap av sjukvårdsläkare jämlikt
37 § 3) sinnessjukvårdsstadgan ansvarig för dess innehåll. Såsom medicinalstyrelsen
anfört borde i journalen ingående ha redogjorts för den omtalade
amnesiens omfattning och grad med noggrannast möjliga tidsangivelser.
Vidare borde i journalen ha motiverats Lagerstedts ställningstagande
såväl vid det tillfälle, då frågan om vårdbehovet prövades, som vid det
senare tillfälle, då J. uppgav att någon minnesförlust icke förelegat. Jag
låter emellertid även härutinnan bero vid mina här gjorde uttalanden.

Utskrivning sfrågans behandling vid utskrivning snämnden
och sinnessjuknämnden.

I framställning den 22 december 1955 till utskrivningsnämnden vidhöll
J., under uppgift att han hade tämligen klart minne av ifrågavarande händelser,
sitt bestridande av att han gjort sig skyldig till misshandel och hot
samt yrkade att han måtte utskrivas från sjukhuset. Därest utskrivning
icke genast kunde äga rum, hemställde J. om förhör vid domstol för utredning
om de fakta, som kunde vara av betydelse i utskrivningsfrågan.

J:s hemställan om förhör vid domstol enligt 38 § sinnessjuklagen föranledde
icke någon åtgärd eller något beslut. Såsom förut nämnts beslöt emellertid
utskrivningsnämnden vid sammanträde den 9 januari 1956 att J.
skulle utskrivas på prov.

I skrivelse den 20 januari 1956, varigenom vederbörande statsåklagare
hänsköt utskrivningsf rågan till sinnessjuknämndens prövning, upplyste
statsåklagare^ att han samma dag meddelat följande beslut rörande frågan
om åtal mot J. för brottsligt förfarande den 27 november och den 4
december 1955: Utredningen kan icke i tillräcklig grad anses bestyrka att
J. vid ifrågavarande tillfällen förövat gärning som är att bedöma såsom
dråpförsök eller annat brott, som statsåklagare har att åtala. Ärendet återställes
till landsfiskalen i Hotings distrikt för på honom såsom distriktsåklagare
ankommande åtgärd.

Härefter beslöt distriktsåklagaren, att åtal för misshandel ej skulle an 15

— Justitieombudsmannens ämbctsberättelse till 1960 års riksdag

226

ställas, enär bevisningen icke syntes tillräcklig för att fällande dom mot J.
skulle kunna påräknas.

Utskrivningsnämnden anförde i yttrande den 25 januari 1956 till sinnessjuknämnden
följande.

Utskrivningsnämnden anser med hänsyn till vad som föregått intagningen
på Frösö sjukhus, att J. bör betraktas som ett O-fall, även om det
icke är tillförlitligen styrkt, att han försökt strypa sin hustru. Trots att
J. endast kort tid vistats på sjukhuset, har nämnden funnit, att han bör
kunna på försök utskrivas, särskilt som hustrun numera flyttat till sitt
föräldrahem. Däremot hade det enligt nämndens mening varit oriktigt, att
genast slutligt utskriva J.

Beträffande de iakttagelser, som gjordes, när vissa ledamöter av sinnessjuknämnden
den 11 februari 1956 besökte sjukhuset, antecknades bl. a. i
journalen: I stort sett samma attityd som tidigare. Helt klar och ordnad.
Nu just ej spänd. Affektivt snarast vek, följsam utan att precis vara slapp.
God kontakt med adekvata resonemang och ganska nyanserade svar. —
Beträffande händelserna den 27/11 och 4/12 berättar patienten i överensstämmelse
med vad han förut skildrat. Någon verklig minnesförlust hade
han inte, men han sade sig ha förlorat minnet för att han skämdes och för
»det brukar vara lättare komma ifrån det, om man säger det».

Såsom förut nämnts fastställde sinnessjuknämnden genom beslut den
14 februari 1956 utskrivningsnämndens beslut att utskriva J. på försök.

Beträffande utskrivningsfrågans behandling har J. härstädes anfört: J.
hade hänförts till den kategori intagna, »som, enligt vad känt är, under inflytande
av sinnessjukdom begått mot annans personliga säkerhet riktat
brott, vilket icke blivit beivrat» (s. k. O-fall). Denna ståndpunkt hade bibehållits
i alla instanser, trots att de påstådda brotten icke ens ansetts så
styrkta, att åtal ansetts skola följa. Samtliga administrativa myndigheter,
sjuk vårdsläkaren, utskrivningsnämnden och sinnessjuknämnden hade till
stöd för sina avgöranden godtagit utredning, som av stats- och distriktsåklagare
underkänts som grundval för anställandet av åtal vid domstol. Då
J. förnekat i polisrapporten påstådda brott och begärt förhör vid domstol
enligt 38 § sinnessjuklagen för utredning angående fakta, hade åtgärder
bort vidtagas för att tillmötesgå denna framställning. Även sedan J. påvisat,
att de påstådda brottsliga handlingarna icke kunde bli föremål för
åtal, hade myndigheterna bibehållit sin ståndpunkt och med utgångspunkt
från alltjämt obestyrkta fakta fattat beslut av innebörd, att hans intagning
på sinnessjukhus dock skulle vara riktig.

J. påtalade vidare att, sedan han efter utskrivningsnämndens beslut om
försöksutskrivning fått lämna sjukhuset, han åter intagits på sjukhuset
den 27 januari 1956 samt att han vid sinnessjuknämndens besök å sjukhuset
icke fick tillfälle att anlita juridiskt biträde, oaktat det var bekant
att han hade sådant biträde.

227

Medicinalstyrelsen anförde i sitt utlåtande följande.

Av ett utav Lagerstedt den 24 januari 1956 till utskrivnmgsnämnden
avgivet yttrande synes framgå, att han funnit J:s behov av vård a sinnessjukhus
främst motiverat med hänsyn till dennes påstådda farlighet och
att beteckningen som O-fallspatient sammanhängde härmed. Utskrivningsnämnden
hade likaså funnit, att J. borde betraktas som O-fall. Landsfogden
anförde i yttrande den 20 januari 1956, bland annat, att oaktat polisutredningen
icke i tillräcklig grad kunde anses bestyrka, att J. förövat gärning
som vore att bedöma som dråpförsök eller annat brott, som statsåklagare
hade att åtala, J. likväl under det senaste halvåret vid så många tillfällen
ådagalagt farlighet för andra personers säkerhet, att det synes förenat
med allvarliga risker att skriva ut honom efter så kort tids sjukhusvistelse.

Efter besök å sjukhuset beslöt sinnessjuknämnden den 14 februari 1956,
att J. skulle i enlighet med utskrivningsnämndens beslut försöksutskrivas.

Sinnessjuknämnden har genom sitt beslut godkänt Lagerstedts — och
utskrivningsnämndens — bedömning av fallet. Lagerstedt har därför saknat
anledning att under pågående försöksutskrivning ompröva vårdbehovet,
med mindre nya omständigheter av väsentlig betydelse för bedömningen
framkommit. Distriktsåklagarens beslut att ej anställa åtal mot J.
för misshandel — i akten refererat i ett yttrande den 11 april 1956 — bör
ha utgjort en dylik omständighet men det synes icke framgå av handlingarna,
om detta beslut över huvud taget kommit till Lagerstedts kännedom
före utskrivningsnämndens beslut om slutlig utskrivning den 5 juli 1957.
Om så skett, bör beaktas, att Lagerstedt hade att bedöma distriktsåklagarens
beslut mot bakgrunden av statsåklagarens ovan refererade skrivelse
till sinnessjuknämnden den 20 januari 1956 med dess uttalande omJ:s under
senare halvåret vid många tillfällen ådagalagda farlighet för andra personers
säkerhet. Det måste anses förklarligt, om vederbörande läkare i ett
sådant läge tvekat inför en omrubricering av fallet.

Rörande den av J. påtalade återintagningen å sjukhuset den 27 januari
1956 har Lagerstedt i sitt yttrande till överinspektören anfört.

På grund av ett förbiseende tilläts J. lämna sjukhuset, innan landsfogdens
yttrande över utskrivningsnämndens beslut kommit nämnden tillhanda.
Detta landsfogdens yttrande visade sig innebära, att denne hänskjutit
frågan beträffande patientens utskrivning till sinnessjuknämnden.
Av denna orsak måste J. återkallas till sjukhuset i avvaktan på sinnessjuknämndens
ställningstagande i utskrivningsfrågan.

Då utskrivningsnämnden beslöt, att J. skulle utskrivas på försök, och sinnessjuknämnden
senare fastställde beslutet, innebar detta, att vårdbehov
alltjämt ansågs föreligga men att J:s tillstånd icke ansågs innefatta fara
för annans personliga säkerhet eller eget liv. För bedömande av vårdbehovet
var det uppenbarligen av betydelse, huruvida J. gjort sig skyldig till
de påstådda brottsliga gärningarna. Då han bestred brottsligt förfarande
och annan utredning ej förelåg än polisundersökningen, synas goda skäl ha
förelegat att tillmötesgå J:s begiiran om domstolsförhör. Enligt 38 § sinnes -

228

sjuklagen må nämligen förhör vid domstol äga rum för vinnande av utredning
angående omständigheter av betydelse för frågan, huruvida den, som
är för vård eller observation intagen å sinnessjukhus, är i behov av vård å
sådant sjukhus. Skälen för dylikt förhör framstodo såsom särskilt starka,
sedan statsåklagaren under handläggningen vid sinnessjuknämnden upplyst,
att han icke ansåg bevisningen tillräcklig för att anställa åtal mot J.

Med hänsyn till att förhör vid domstol sällan eller aldrig förekomma,
varför stadgandet härom alltmera kommit att framstå såsom en regel utan
praktisk tillämpning, samt till att såväl utskrivningsnämndens som sinnessjuknämndens
beslut innebar, att J. skulle få lämna sjukhuset, låt vara på
försök, anser jag mig dock — ehuru jag för min del anser att förhöret icke
bort förvägras J. — kunna låta bero vid vad härutinnan i saken förevarit.

Jag vill emellertid i detta sammanhang framhålla betydelsen av att den,
som mot sin vilja intages och kvarhålles å sinnessjukhus, har möjlighet att
erhålla betryggande utredning av sådana omständigheter, som äro av vikt
för bedömande av vårdbehovet. Nuvarande praxis att icke anordna förhör
vid domstol, även om sådant påkallas, är icke tillfredsställande. Till en del
torde denna praxis sammanhänga med de olägenheter, som äro förknippade
med förhör inför ett organ utanför sjukhuset. Det är önskvärt att möjlighet
beredes att vid ett till sjukhuset närmare knutet organ under betryggande
former verkställa utredning om sakförhållanden, som äro av betydelse
för bedömande av intagnings- och utskrivningsfrågor. Då nu berörda
frågor torde komma att uppmärksammas vid den pågående revisionen av
sinnessjuklagstiftningen, fordras emellertid härutinnan ingen vidare åtgärd
från min sida.

Spörsmålet om J. gjort sig skyldig till brott eller icke är även av betydelse
för frågan, om han i utskrivningshänseende var att hänföra till kategorien
O-fall. I en av medicinalstyrelsen och sinnessjuknämnden utfärdad
gemensam cirkulärskrivelse den 23 november 1948 har rörande bevisfrågan
anförts bl. a.: Endast om vid en objektiv bedömning av den förebragta
utredningen framgår, att patienten begått mot annans personliga
säkerhet riktat brott, har sjukvårdsläkaren att behandla honom såsom
O-fall. Kan av den föreliggande utredningen ej dragas mera bindande slutsats
än att patienten kan misstänkas ha begått sådant brott, bör sålunda
av denna anledning ej ske rubricering såsom O-fall.

Någon erinran synes icke kunna riktas mot att J. under första tiden efter
intagningen hänfördes till O-fallen. Sedan emellertid vederbörande åklagare
funnit bevisningen icke vara tillräcklig för att anställa åtal mot J., torde
skäl ej längre ha förelegat att behandla honom såsom O-fall. Då emellertid
J. vid denna tid var försöksutskriven, är det förklarligt, att utskrivningsmyndigheterna
ej verkställde en omrubricering av fallet. Jag finner därför
någon åtgärd från min sida i nu ifrågavarande avseende ej påkallad.

Vad angår återintagningen av J. den 27 januari 1956, finner jag någon

229

erinran icke kunna riktas mot att Lagerstedt, sedan J. av misstag fått lämna
sjukhuset, förordnade om återintagning i avbidan på utgången av sinnessjuknämndens
prövning.

Beträffande det av J. påtalade förhållandet, att han icke fick tillfälle
att vid samtalet med sinnessjuknämndens ledamöter anlita juridiskt biträde
må framhållas, att för närvarande några bestämmelser icke finnas om rätt
att i sådana fall anlita biträde. Det framstår emellertid såsom ett berättigat
krav från den intagnes sida att i situationer som denna äga möjlighet
att anlita biträde. Denna fråga torde även komma att beaktas vid revisionen
av sinnessjuklagstiftningen.

Med dessa uttalanden var ärendet av mig slutbehandlat.

7. Å sinnessjukhus vårdad person, som ansetts icke böra betros
med att inneha vapen, har vid flera tillfällen efter utskrivningen
— även lång tid därefter — utsatts för polisförhör angående eventuellt
vapeninnehav. Frågor rörande förutsättningarna och
formerna för polisutredning i sådana fall

Av handlingarna i ett genom klagomål av en förutvarande extra ordinarie
undersköterska vid Karolinska sjukhuset härstädes anhängiggjort ärende
framgår bl. a. följande.

Efter att tidigare ha vårdats på sinnessjukhus under olika perioder, blev
klaganden den 25 februari 1944 definitivt utskriven från S:t Sigfrids sjukhus.

I skrivelse den 25 februari 1944 till länsstyrelsen i Skaraborgs län anmälde
sjukvårdsläkaren vid sistnämnda sjukhus, jämlikt medicinalstyrelsens vid
denna tidpunkt gällande föreskrifter, att klaganden definitivt utskrivits från
sjukhuset samt att hon icke borde betros med att inneha skjutvapen. Sedan
denna anmälan remitterats till landsfiskalen i Skånings distrikt, verkställdes
utredning av polisen i Saleby, där klaganden då hade sitt hemvist. Enligt
en den 10 mars 1944 dagtecknad polisrapport meddelades, att klaganden
icke var innehavare av något slag av skjutvapen samt att något skjutvapen
icke heller förvarades i hennes bostad i Saleby. Genom resolution den 15
mars 1944 förklarade länsstyrelsen ärendet icke föranleda annan åtgärd än
att i vapenregistret skulle antecknas att klaganden icke borde betros med
att inneha skjutvapen.

I anledning av en av samma länsstyrelse den 7 december 1951 gjord förfrågan
upplyste pastorsämbetet i Tomteboda församling, att klaganden dåmera
vistades på Karolinska sjukhuset i Solna. Länsstyrelsen överlämnade
därefter hennes vapenregisterkort — varå endast anmärkts »Bör icke betros
att innehava skjutvapen se VD7-61/1944» — till landsfiskalen i Skånings

230

distrikt, vilken vidaresände kortet till länsstyrelsen i Stockholms län, dit
det inkom den 15 december 1951. På anmodan av sistnämnda länsstyrelse
verkställde landsfiskalen i Solna distrikt utredning, huruvida klaganden
innehade vapen. Enligt en den 7 februari 1952 dagtecknad polisrapport förklarade
klaganden vid förhör samma dag inför poliskonstapeln Arne Viktorson,
att hon icke innehade vapen och ej heller var intresserad av sådana. Av
polisrapporten framgår, att Viktorson i saken även tillfrågade klagandens
arbetschef på Karolinska sjukhuset, föreståndarinnan Nanny Vickman, som
upplyste att — enligt vad hon visste — klaganden icke innehade skjutvapen.

Därefter överlämnades vapenregisterkortet beträffande klaganden till
polismyndigheten i Sollentuna distrikt, sedan hon bosatt sig inom detta
distrikt. Enligt en av poliskonstapeln Sven Strååt i Norrviken den 24 mars
1957 dagtecknad polisrapport hade han beordrats utreda, huruvida klaganden
innehade skjutvapen. Hon hade enligt rapporten uppgivit sig icke vara
eller ha varit innehavare av några som helst skjutvapen samt tillagt, att hon
tidigare fått lämna samma uppgift till polisen i Solna.

I en den 25 februari 1958 hit inkommen skrift påtalade klaganden att
hon — såsom ovan beskrivits — vid flera tillfällen fått förfrågningar från
polismyndighet, om hon innehade skjutvapen. Hon anförde därvid särskilt
klagomål över att Viktorson i samband med sin utredning om hennes eventuella
vapeninnehav även tillfrågat hennes dåvarande arbetschef vid Karolinska
sjukhuset. Sjukhusledningen hade därigenom fått kännedom om att
klaganden under 1940-talet varit intagen på sinnessjukhus. Sistnämnda förhållande
hade givit upptakten till att hon genom beslut den 27 november

1953 av överdirektören vid Karolinska sjukhuset uppsades från sin tjänst
som undersköterska därstädes. Beträffande Strååt anmärkte klaganden, att
hans förfrågan om hennes vapeninnehav skedde en söndag omkring klockan
12.00. Förfrågningarna hade vållat henne avsevärt obehag. Hon kände oro
för att i framtiden erhålla nya förfrågningar i samma sak.

Med anledning av klagomålen tog jag del av Viktorsons och Strååts polisrapporter,
av länsstyrelsernas i Skaraborgs och Stockholms län handlingar
i saken samt av ett beträffande klaganden numera hos polismyndigheten i
Danderyd förvarat s. k. spärrkort för vapen. Därjämte granskade jag de på
Ryhovs och S:t Sigfrids sjukhus befintliga handlingarna rörande klaganden
samt inrikesdepartementets akt angående Kungl. Maj:ts beslut den 30 juni

1954 att lämna utan bifall de besvär, som klaganden anfört över överdirektörens
vid Karolinska sjukhuset beslut att uppsäga henne från hennes tjänst
som undersköterska.

I ärendet inkom landsfiskalen i Sollentuna distrikt med infordrat yttrande
och rapport från förhör med Strååt. Därefter avgav länsstyrelsen i Stockholms
län begärt utlåtande, därvid fogades yttranden av landsfiskalen samt
tillförordnade landsfogden i samma län Bengt Steen.

231

Vid förhöret med Strååt upplyste denne, att han för utredning mottagit
ett från landsfiskalskontoret i Sollentuna distrikt översänt vapenregisterkort,
varå antecknats att klaganden icke borde betros att inneha skjutvapen.
Den 24 mars 1957 — som var en söndag — hade han, enligt praxis
i dylika ärenden, ringt upp den på registerkortet angivna adressen, varvid
klaganden svarade. Sedan Strååt talat om sitt namn och att han \ore från
polisen i Norrviken, nämnde han, att han enligt ett meddelande från landsfiskalskontoret
ville efterhöra, huruvida hon vore innehavare av skjutvapen.
Klaganden hade blivit mycket upprörd och lämnat honom de uppgifter,
som antecknats i polisrapporten.

I landsfiskalens första yttrande framhöll denne, att intet annat framkommit
än att Strååt syntes ha handlat fullt riktigt. I det senare yttrandet
upplyste landsfiskalen att — då meddelande lämnades till landsfiskalsdistriktet
om att person, som ej borde betros med vapeninnehav, inflyttat till
distriktet — undersökning alltid skedde genom polisen för att utröna, om
vederbörande funnes på den nya adressen. Om sa vore fallet gjordes numera,
sedan åtminstone ett år tillbaka, som regel endast anteckning i vapenregistret.
Landsfiskalen hade funnit det vara en brist, att en dylik anteckning
släpade med »i det oändliga», även om den från sinnessjukhus utskrivne för
länge sedan vore återställd från sin sjukdom. Landsfiskalen ansage, att en
»avanmälan» från vederbörande läkare skulle bespara polisen ett avsevärt
arbete och den tidigare sjuke mycket obehag.

Steen uttalade i sitt yttrande att den praxis, som landsfiskalen i Sollentuna
distrikt numera tillämpade i fråga om vapenärenden — och som enligt
Steen även tillämpades av andra polischefer i länet — vore lämplig ur såväl
allmän som enskild synpunkt. Därest polischefen i inflyttningsorten hyste
tvekan om särskild utredning borde vidtagas, syntes det Steen lämpligt att
polismyndigheten i utflyttningsorten kontaktades och där förvarad utredning
eventuellt rekvirerades. I förekommande fall borde vederbörande läkare
tillfrågas i saken. Först därefter syntes enligt Steen — om det ansåges
nödvändigt — en på lämpligt sätt verkställd utredning böra ske om vederbörande
persons vapeninnehav.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhöll, att anmälningar från läkare att
en person ej borde betros med skjutvapen ofta föranledde avgöranden av
mycket grannlaga natur. Att i det enskilda fallet avgöra hur pass omfattande
åtgärder, som behövde vidtagas, kunde enligt länsstyrelsen vara
vanskligt. Åtgärder från polisens sida för att kontrollera vederbörandes
verkliga vistelseort vore icke obefogade, och en sådan kontroll kunde ju
också merendels åstadkommas utan direkt kontakt med den som saken
rörde. Däremot kunde det icke anses erforderligt eller lämpligt att dessutom
— såsom skett beträffande klaganden — med vederbörande upptaga frågan
om vapeninnehav. Länsstyrelsen fann den av landsfiskalen numera tilläm -

232

pade ordningen vid handläggning av hithörande ärenden vara lämplig samt
instämde i vad Steen framhållit om tillvägagångssättet vid utredning av
tveksamma dylika ärenden.

I en till landsfiskalen i Sollentuna distrikt avlåten skrivelse anförde jag
därefter följande.

Genom cirkulär den 5 februari 1937 föreskrev medicinalstyrelsen — därtill
anbefalld av Kungl. Maj:t genom ämbetsskrivelse den 15 januari 1937
— viss skyldighet för vederbörande sjukvårdsläkare vid sinnessjukhus att
vid utskrivning av patient, som icke borde betros med att inneha skjutvapen,
därom underrätta länsstyrelsen i det län, där patienten hade sitt
hemvist.

I en motion II: 128/1948 påtalades bl. a. att i enlighet med cirkuläret
polisförhör anställdes med praktiskt taget varje person, som varit intagen på
sinnessjukhus, för att utröna om vederbörande vore innehavare av skjutvapen.
Vederbörande utskott, vars utlåtande godkändes av riksdagen,
anförde att det syntes ofrånkomligt att kontroll utövades för att utröna
huruvida person, som vårdats å sinnessjukhus, förfogade över skjutvapen.
Davarande former för denna kontroll syntes dock knappast tillfredsställande.
Riksdagen beslöt därför skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om
översyn av föreskrifterna i ämnet.

Med upphävande av tidigare gällande bestämmelser föreskrev medicinalstyrelsen
i cirkulär den 21 januari 1949, att sjukvårdsläkare skulle beträffande
varje på sinnessjukhus för vård eller observation mottagen person
snarast möjligt efter det han intagits taga ståndpunkt till om anmälan borde
ingivas att vederbörande ej kunde betros med att inneha skjutvapen. Om
enligt sadan prövning anmälan befunnes böra ske, hade sjukvårdsläkaren
att underrätta länsstyrelsen i det län, där vederbörande hade sitt hemvist,
om att han eller hon icke borde betros med att inneha skjutvapen och därvid
jämväl meddela, huruvida vederbörande uppgivit sig inneha dylikt
vapen eller icke.

Sedan prövningen av frågor om förvärv och innehav av skjutvapen överflyttats
från länsstyrelserna till de lokala polismyndigheterna, föreskrev
medicinalstyrelsen genom cirkulär den 2 december 1955 att sådan anmälan
som nyss nämnts skulle i stället göras hos polismyndigheten i den ort, där
vederbörande hade sitt hemvist, eller, om han hade hemvist i Stockholm,
till överståthållarämbetet.

Enligt av Kungl. Maj:t den 25 november 1949 fastställda föreskrifter och
anvisningar rörande tillämpningen av vapenförordningen skulle i länsstyrelsernas
och i polismyndigheternas vapenregister bl. a. antecknas uppgifter,
som voro av betydelse för att förhindra att olämpliga personer erhöllo
vapenlicenser. Motsvarande bestämmelse avseende polisens och överståt -

233

hållarämbetets vapenregister återfinnes i de nu gällande, av Kungl. Maj:t
den 25 november 1955 fastställda föreskrifterna och anvisningarna rörande
tillämpningen av vapenförordningen. Enligt dessa skola i vapenregistret
ingå s. k. spärrkort avseende bl. a. personer, vilka anmälts icke böra betros
med att inneha skjutvapen. I föreskrifterna har särskilt angivits följande:

Det bör beaktas, att spärrkorten icke skola tjäna annat syfte än att visa,
att särskild utredning rörande vederbörandes personliga kvalifikationer
erfordras. Om det blivit tillförlitligen utrett, att hinder icke längre föreligger
att betro vederbörande med att inneha vapen, skall spärrkortet makuleras.

Genom föreskriften om sjukvårdsläkarnas underrättelseskyldighet och bestämmelserna
om vapenregistrets förande har skapats säkerhet för att personer,
som med hänsyn till sitt psykiska hälsotillstånd äro olämpliga att
inneha vapen, icke efter ansökan meddelas tillstånd att skaffa sig sådana,
liksom att vapen, som de med vederbörliga tillstånd inneha, bli omhändertagna.

Emellertid kunna nu avsedda personer inneha vapen utan att tillstånd
därtill lämnats. Denna möjlighet bör otvivelaktigt skänkas viss uppmärksamhet
ur allmän säkerhetssynpunkt. Det ligger emellertid i sakens natur,
att en tillförlitlig utredning härom som regel icke låter sig göra. Att utöver
en förfrågan till den sjuke verkställa närmare kontroll i detta hänseende
framstår i allmänhet ej heller som nödvändigt eller ens praktiskt möjligt.
Endast om någon särskild omständighet föreligger, som tyder på att vederbörande
verkligen innehar vapen, torde en mera ingående undersökning
vara påkallad.

Såsom framgår av medicinalstyrelsens år 1949 utfärdade cirkulär skall
sjukvårdsläkaren redan under vederbörandes vistelse å sjukhuset söka
genom samtal med honom utröna, huruvida han innehar vapen. Vid sådant
förhållande saknas uppenbarligen all anledning för polisen att — sedan utskrivning
skett — anställa nytt förhör i samma sak, såvida icke någon särskild
omständighet tillkommit som kan ge anledning till misstanke om
vapeninnehav. Än mindre finns anledning att ånyo höra vederbörande
endast av den anledningen att han — kanske efter många år — flyttar från
ett polisdistrikt till annat. Mot dylika förhör talar därjämte den omständigheten
att det kan vara av betydelse för den utskrivnes tillfrisknande eller
bibehållande vid hälsa, att han icke onödigtvis utsättes för polisförhör, som
aktualiserar hans genomgångna sjukdom.

Om av särskild anledning ny utredning om eventuellt innehav av vapen
finnes påkallad, bör denna utredning i första hand avse omständigheter, som
utan den utskrivnes eget hörande kunna fastställas. Därvid är angeläget,
att upplysning om att den utskrivne vårdats å sinnessjukhus icke utan
tvingande skäl utlämnas till arbetsgivare eller annan (jfr 14 § sekretessla -

234

gen). Först i sista hand bör i sådant fall — om skäl därtill föreligga — förhör
äga rum med den utskrivne.

I enlighet med nu anförda allmänna synpunkter har jag vid prövning av
klagomålen funnit uppenbart, att tillräckliga skäl icke förelegat för de år
1952 och 1957 hållna förhören med klaganden, som redan år 1944 slutligt
utskrivits från sinnessjukhus och som samma år underkastats särskilt polisförhör
rörande vapeninnehav. Icke heller var det påkallat att vid utredningen
år 1952 höra klagandens arbetschef på Karolinska sjukhuset.

Vad särskilt angår de år 1952 av Viktorson vidtagna åtgärderna är frågan
om ansvar härför på grund av preskription förfallen. Handlingarna rörande
klagandens uppsägning från tjänsten såsom undersköterska bestyrka icke
på något sätt riktigheten av hennes påstående, att Viktorsons förfrågan hos
klagandens arbetschef var grundorsaken till att hon miste sin tjänst. Ej
heller i övrigt ger utredningen vid handen, att någon skadeståndsskyldighet
gentemot klaganden uppkommit till följd av Viktorsons åtgärder.

Beträffande det år 1957 av Strååt hållna förhöret framstår det visserligen
såsom anmärkningsvärt, att man hos polisen i Sollentuna distrikt — utan
att något annat var känt än att klaganden för 13 år sedan utskrivits från
sinnessjukhus och då ansetts olämplig att inneha vapen — fann sig böra
tillfråga henne om eventuellt vapeninnehav. Man har emellertid härvid
handlat i överensstämmelse med en inom distriktet sedan gammalt tillämpad
arbetsrutin, vilken numera ändrats. Med hänsyn härtill och då uttryckliga
bestämmelser eller anvisningar rörande kontrollförfarandet i ärenden av
detta slag saknats, kan åtgärden icke läggas någon polisman till last såsom
tjänstefel. Beträffande den omständigheten att förhöret ägde rum på en
söndagsförmiddag vill jag dock framhålla, att Strååt borde ha valt en lämpligare
tidpunkt.

Med dessa uttalanden låter jag bero vid vad i ärendet förevarit. Jag vill
dock i detta sammanhang — under erinran att omkring 20 000 personer
årligen utskrivas från sinnessjukhusen i landet — understryka vikten av
att, såsom härovan framhållits, polisförhör rörande eventuellt vapeninnehav
i nu avsedda fall icke ske rent rutinmässigt utan begränsas till de —
sannolikt ganska fåtaliga — fall, då någon särskild omständighet utöver
sjukvårdsläkarens anmälan gör sådan undersökning påkallad.

8. I handeln ha förekommit importerade karamellklubbor innehållande
färgämne, som ej varit godkänt enligt livsmedelsstadgans
bestämmelser. Fråga om vilka åtgärder, som i anledning därav ägt
vidtagas av hälsovårdsnämnd och medicinalstyrelsen

I 4 § livsmedelsstadgan föreskrives, att såsom tillsats till livsmedel, som
framställes eller beredes för avsalu, får — där annat ej framgår av bestäm -

235

melse i stadgan — användas allenast vara eller ämne, som efter prövning
i den ordning 5 § stadgar, godkänts såsom tillsats för livsmedlet i fråga.
Enligt 5 § meddelas sådant godkännande av kommerskollegium. Den som
framställer eller bereder livsmedel för avsalu i strid med 4 § straffas jämlikt
108 § 1 mom. med dagsböter. Däremot har i livsmedelsstadgan icke
upptagits någon straffbestämmelse beträffande den som saluhåller eller
till riket inför en vara, som framställts utan iakttagande av föreskriften
i 4 §.

Enligt 7 § får vara icke saluhållas såsom livsmedel, om varan till följd
av förskämning, förorening, felaktig beredning eller annan orsak kan antagas
vara skadlig att förtära eller eljest otjänlig till människoföda. Anträffas
å allmän saluplats livsmedel, som enligt 7 § ej får saluhållas, skall
hälsovårdsnämnden enligt 94 § omhändertaga varan och i vissa fall göra
densamma oskadlig genom att förstöra densamma.

Enligt 92 § äger hälsovårdsnämnd taga prov för undersökning av livsmedel,
avsett till försäljning. Vidare äger hälsovårdsnämnd enligt 93 § i
avbidan å sådan undersökning förbjuda saluhållande av livsmedel, som kan
misstänkas vara skadligt att förtära eller på annat sätt otjänligt till människoföda.

Av intresse är vidare föreskriften i 99 § livsmedelsstadgan, enligt vilken
hälsovårdsnämnd äger meddela föreläggande eller förbud, som finnes erforderligt
för efterlevnaden av stadgan.

Av handlingarna i ett genom klagomål av Aktiebolaget Hallin & Borre
i Stockholm härstädes anhängiggjort ärende inhämtas bland annat följande.

I en den 26 september 1957 dagtecknad rapport till hälsovårdsnämnden
i Kalmar meddelade byråföreståndaren Harry Gustafsson, att fyra från
H. K:s livsmedel i staden inköpta karamellklubbor — s. k. bildklubbor
med benämningen »Figaro Lollypops» — gjorts till föremål för analys vid
statens institut för folkhälsan. Klubborna, som importerats från Tjeckoslovakien
av Hallin & Borre, saknade märkning utvisande vem som tillverkat
dem. Enligt ett den 16 september 1957 dagtecknat analysbevis från
institutets födoämneshygieniska avdelning hade i bildklubborna påvisats
»otillåtna färgämnen», varmed uppenbarligen avsågs ämnen som icke enligt
4 § livsmedelsstadgan blivit särskilt godkända som tillsats till livsmedel.
I rapporten upplyste Gustafsson vidare, att ytterligare bildklubbor
av samma slag påträffats hos grossistfirman Aktiebolaget Stridbeck &
Larsson i staden, som inköpt klubborna från samma importör. Med förmenande
att »livsmedelspartiet enligt analysbeskedet är otjänligt till människoföda
(livsmedelsstadgan 2 kap. § 7)» hemställde Gustafsson, att hälsovårdsnämnden
måtte låta oskadliggöra de inom Kalmar stads hälsovårds -

236

område befintliga partierna och meddela förbud för vidare försäljning av
nämnda bildklubbor inom hälsovårdsområdet.

Hälsovårdsnämnden beslöt vid sammanträde den 27 september 1957,
efter föredragning av Gustafssons rapport, dels uppdraga åt hälsovårdsnämndst
jänstemännen att oskadliggöra inom hälsovårdsområdet befintliga
partier av bildklubborna, dels meddela förbud för vidare försäljning
av klubbonia inom hälsovårdsområdet, dels ock lämna medicinalstyrelsen
underrättelse om vad som förekommit.

Över hälsovårdsnämndens beslut anfördes icke besvär.

Sedan medicinalstyrelsen erhållit utdrag av hälsovårdsnämndens protokoll
från ovan nämnda sammanträde, utfärdade styrelsen den 14 oktober
1957 ett cirkulär till samtliga hälsovårdsnämnder i riket »angående förekomst
av karameller innehållande otillåtna färgämnen». I cirkuläret upplyste
styrelsen, att hälsovårdsnämnden i Kalmar vidtagit åtgärder för
oskadliggörande av bildklubbor, i vilka enligt analys vid folkhälsoinstitutet
påvisats enligt livsmedelsstadgan otillåtna färgämnen, samt att nämnden
meddelat förbud mot vidare försäljning inom Kalmar stads hälsovårdsområde
av klubborna. Efter en beskrivning av bildklubbornas utseende
förklarade sig styrelsen med cirkuläret vilja »fästa hälsovårdsnämndernas
uppmärksamhet på att dylika livsmedel, vilka icke fyller föreskrifter i livsmedelsstadgan,
förekommer i marknaden».

Ett flertal hälsovårdsnämnder i landet läto härefter, under hänvisning
till medicinalstyrelsens cirkulär och med åberopande av 94 § livsmedelsstadgan,
omhändertaga partier av ifrågavarande, från Hallin & Borre till
olika handelsidkare levererade bildklubbor samt i vissa fall meddela beslut
om oskadliggörande av dessa och om förbud mot vidare försäljning av
dylika klubbor.

I en den 17 januari 1958 dagtecknad skrift till hälsovårdsnämnden i
Kalmar framhöll bolaget, att de av nämnden genom beslutet den 27 september
1957 beslagtagna bildklubborna vore helt fria från giftämnen och
endast innehölle otillåtna färgämnen. Bolaget anhöll därför, att nämnden
snarast måtte återsända de beslagtagna klubborna. Enligt beslut den 25
februari 1958 avslog nämnden bolagets framställning.

Ej heller över sistnämnda beslut av hälsovårdsnämnden anfördes besvär.

I en den 12 mars 1958 hit inkommen klagoskrift hemställde bolaget genom
direktören Ragnar Tidquist om undersökning rörande »lagligheten i
de åtgärder, som ett antal hälsovårdsnämnder runt om i landet på tillskyndan
av Medicinalstyrelsen» vidtagit med avseende å de av bolaget från
Tjeckoslovakien importerade bildklubborna. Under hänvisning till en av
direktören Bengt Sjönell författad, i tidningen Expressen för den 26 februari
1958 intagen artikel med rubriken »Ett nytt Lifaco-fall?» gjorde Tidquist
gällande, att bolaget såsom importör icke vore underkastad de be -

237

stämmelser i livsmedelsstadgan, som tillämpats av myndigheterna. Tidquist
uttalade, att myndigheternas åtgärder saknade stöd i livsmedelsstadgan
jämväl på grund av att det i bildklubboma påvisade, icke tillåtna färgämnet
ej jämlikt 7 § livsmedelsstadgan gjort klubborna skadliga att förtära
eller eljest otjänliga till människoföda. Tidquist hemställde, att bolaget
erhölle skäligt skadestånd.

Medicinalstyrelsen åberopade såsom yttrande i ärendet ett till justitiekanslersämbetet
ställt yttrande, som av ämbetet infordrats i anledning av
innehållet i Sjönells ovan nämnda tidningsartikel. Styrelsen anförde däri
bland annat följande.

Hälsovårdsnämndernas kontroll av tillsatser till livsmedel — i föreliggande
fall av färgämnen — vore av stor betydelse särskilt med hänsyn till
de cancerogena egenskaper, som visats föreligga hos vissa livsmedelsfärger.
Endast de färger, som enligt 4 och 5 §§ livsmedelsstadgan prövats och
godkänts, kunde garanteras vara ofarliga. Övriga — otillåtna — färger kunde
icke fritagas från dessa risker. Tillsynen över livsmedelstillsatserna förutsatte
i regel kemiska, analyser, utförda av specialister. När en hälsovårdsnämnd
genom en dylik analys konstaterat förekomsten av en otillåten tillsats
i ett livsmedel, vore det givetvis av största värde, att uppgift därom
förmedlades till övriga hälsovårdsnämnder. Då styrelsen underrättades
om att hälsovårdsnämnden i Kalmar konstaterat otillåten tillsats i bildklubborna,
hade det därför varit angeläget att styrelsen vidarebefordrade
denna uppgift till övriga hälsovårdsnämnder. Så skedde också genom styrelsens
cirkulär den 14 oktober 1957. Såsom framgick av cirkulärets ordalydelse,
avsåg detta endast att upplysa nämnderna om att klubbor med
otillåten tillsats förekommo i marknaden. I cirkuläret diskuterades icke på
vilket sätt eller i vilken ordning hälsovårdsnämnderna hade att ingripa för
att komma till rätta med missförhållandet. Cirkuläret hade ej heller föregåtts
av någon prövning ur juridisk synpunkt av den korrekta formen för
ingripande. Hälsovårdsnämndens i Kalmar beslut hade refererats allenast
som bakgrund till styrelsens uppmaning i cirkuläret. Det vore dock förklarligt,
att detta kunnat inge vissa hälsovårdsnämnder den uppfattningen, att
de ägde förfara på motsvarande sätt, vilket styrelsen beklagade.

Därutöver upplyste medicinalstyrelsen att, sedan styrelsen utfärdat
nämnda cirkulär, bolaget hänvänt sig till styrelsen och åberopat ett analysbevis,
utvisande att vissa vid en ny undersökning företedda klubbor av
samma slag icke innehöllo någon otillåten tillsats. Under hänvisning därtill
hade bolaget yrkat, att styrelsen skulle genom ett nytt cirkulär meddela,
att klubborna icke längre lämnade rum för anmärkning. Utkast till dylikt
cirkulär utarbetades också inom styrelsen. Efter samråd med föreståndaren
för folkhälsoinstitutets födoämneshygieniska avdelning fullföljdes emellertid
icke denna avsikt, då det visade sig vanskligt att garantera vilka i handeln
befintliga bildklubbor, som överensstämde med det nya analysbeviset.

238

Till belysande därav framhöll styrelsen, att vid institutet under tiden den
31 oktober 1957—den 22 februari 1958 undersökts 157 prov på bildklubbor,
härrörande från ett 40-tal orter, och att 85 av proven befunnits innehålla
icke tillåtna tillsatser, oaktat enligt uppgift från importören åtgärder
vidtagits för att ur marknaden avlägsna bildklubbor med otillåtna färgämnen.

Medicinalstyrelsen framhöll vidare, att vid bolagets hänvändelse till styrelsen
formerna för ingripandet mot bildklubborna trätt i bakgrunden för
det förhållandet att klubborna enligt det nya analysbeviset voro anmärkningsfria.
Den rättsliga sidan av hälsovårdsnämndernas beslut gjordes enligt
styrelsen därför icke till föremål för någon penetrering vid tillfället;
»detta så mycket mindre som prövning av frågor av denna art författningsenligt
— efter besvär i laga ordning — ankommer på vederbörande länsstyrelse
och i sista hand Kungl. Maj:t». Vid närmare övervägande hade
styrelsen numera funnit, att livsmedelsstadgan icke innehöll något uttryckligt
förbud mot saluhållande av livsmedel med otillåtna tillsatser.
Endast om tillsatsen gjorde livsmedlet otjänligt till människoföda vore
försäljning förbjuden. Inskridande kunde ske endast mot den som tillverkat
eller berett livsmedlet. Straffbestämmelsen för tillverkare i 108 §
1 mom. 1) livsmedelsstadgan bleve emellertid utan verkan, om tillverkningen
såsom i förevarande fall skett utom riket. Stadgan saknade nämligen
föreskrift om motsvarande ansvar för importör som för tillverkare.
Enligt styrelsen torde dock hälsovårdsnämndernas ingripande stå i huvudsaklig
överensstämmelse med grunderna för 99 § livsmedelsstadgan, vilken
berättigade hälsovårdsnämnd att meddela sådant föreläggande eller förbud,
som finnes erforderligt för efterlevnaden av stadgan, låt vara att lagrummet
icke berättigade till omhändertagande av vara.

Medicinalstyrelsen ansåg, att livsmedelsstadgan borde kompletteras med
en föreskrift, som direkt toge sikte på importerade livsmedel, och styrelsen
hade för avsikt att snarast göra framställning i detta syfte till Kungl. Maj:t.
I avbidan därpå hade styrelsen den 31 mars 1958 utfärdat ett cirkulär till
hälsovårdsnämnderna angående livsmedel innehållande icke godkända tillsatser.
I cirkuläret fästes uppmärksamheten på skillnaden mellan att ett
livsmedel innehåller »otillåten» tillsats och att livsmedlet är »skadligt att
förtära eller eljest otjänligt till människoföda». I cirkuläret rekommenderades
bl. a. att i fråga om importerade livsmedel med icke godkända
tillsatser i första hand uppmärksamma importören på förhållandet och,
om rättelse icke kunde vinnas, i sista hand överväga beslut om föreläggande
eller förbud enligt 99 § livsmedelsstadgan. I detta sammanhang underströks,
att detta lagrum icke berättigade till omhändertagande av varan.

I påminnelser över medicinalstyrelsens yttrande anförde Tidquist i huvudsak
följande: Tidquist hade av styrelsens yttrande styrkts i uppfattningen,
att bolaget »utan stöd av lag och författning blivit föremål för ett

239

upprörande administrativt övergrepp, vilket tillfogat bolaget vidsträckt
skada», särskilt i fråga om företagets affärsgoodwill. Enligt Tidquist bekräftades
denna uppfattning genom innehållet i styrelsens cirkulär till hälsovårdsnämnderna
den 31 mars 1958, vilket »på ett i största utsträckning
korrekt sätt» bemötte styrelsens yttrande. Tidquist hävdade, att det ålegat
styrelsen i dess egenskap av tillsynsmyndighet rörande livsmedelsstadgan
att tidigare än som skett utsända ett cirkulär med den information och de
synpunkter, som intagits i cirkuläret av den 31 mars 1958. Vid bolagets
förhandlingar med styrelsen hade bolagets företrädare begärt att just så
skulle ske. En dylik åtgärd hade styrelsen förklarat vara fullständigt omöjlig
och medicinalrådet Rolf Bergman, som uppträdde »ytterst bryskt och
obehärskat», hade framhållit att »i stället för att bråka, skall Ni vara glada
över att Medicinalstyrelsen icke åtalat Eder». — Tidquist bestred styrelsens
påstående, att vid bolagets hänvändelse till styrelsen de rättsliga »formerna
för ingripandet trädde i bakgrunden». Tvärtom hade bolagets företrädare
för överdirektören Erik Björkqvist påtalat först och främst »det
olagliga i hälsovårdsnämndernas åtgärder och Medicinalstyrelsens ansvar
härför» samt förklarat att, om styrelsen icke ville rätta sitt felgrepp med
ett nytt cirkulär, måste en hänvändelse ske till justitieombudsmannen.
Bergman hade därvid livligt tillrått en sådan hänvändelse. Tidquist ansåg,
att styrelsens underlåtenhet att göra beslutet om beslag på bildklubborna
»till föremål för rättslig penetrering» måste betecknas som tjänstefel.

Härefter blev länsstyrelsen i Kalmar län anmodad att — efter hörande
av hälsovårdsnämnden i Kalmar — inkomma med utlåtande i vad avsåge
nämndens beslut rörande omhändertagande och oskadliggörande av ifrågavarande
bildklubbor.

I en med anledning härav till länsstyrelsen avlåten skrivelse åberopade
hälsovårdsnämnden i Kalmar som eget yttrande en av nämndens sekreterare
och Gustafsson upprättad promemoria i ärendet. Häri anfördes bl. a.
följande.

Såsom framginge av ordalydelsen i 7 § 1 mom. livsmedelsstadgan finge
vara icke saluföras som livsmedel, om varan kunde »antagas» vara skadlig
att förtära eller eljest otjänlig till människoföda. För hälsovårdsnämnds
åtgärd erfordrades sålunda icke att livsmedlet bevisligen vore skadligt eller
otjänligt, utan det vore tillräckligt att en presumtion i sådan riktning förelåge.
Denna presumtion måste givetvis besitta viss styrka, varför det sålunda
måste kunna hållas för sannolikt, att varan verkligen vore skadlig
eller otjänlig. Nämnden vore av den uppfattningen att en presumtion av
sådan styrka förelåge, i och med att till ett livsmedel bevisligen tillsatts
ett färgämne, som icke blivit vederbörligen godkänt.

I hälsovårdsnämndens promemoria framhölls vidare, att det för nämndens
tjänstemän ansetts självklart att — då en officiell institution som folkhälsoinstitutet
i ett analysbevis uttalat, att en av institutet undersökt vara

240

innehöll otillåtna färgämnen — institutet därmed också avsett att uttala,
att varan vore olämplig till förtäring. Med hänsyn därtill hade det saknats
anledning för nämndens tjänstemän att taga upp frågan om ytterligare
undersökning för att klarlägga, huruvida de otillåtna färgämnena gjorde
varan skadlig eller otjänlig. Nämnden hade sålunda med stöd av folkhälsoinstitutets
analysbevis funnit, att klubborna kunde antagas vara skadliga
att förtära eller otjänliga till människoföda och att därför förutsättningar
för ingripande enligt 94 § livsmedelsstadgan varit för handen.

I promemorian uppgavs, att 200 bildklubbor tagits i beslag hos H. K:s
livsmedel i Kalmar och att av dessa, efter företagna prov, 180 klubbor
funnos kvar, vilka förvarades på nämndens laboratorium i förseglad kartong.

Hälsovårdsnämnden upplyste sedermera, att de hos firma Stridbeck &
Larsson påträffade bildklubborna returnerats till bolaget.

Med ett härefter avgivet nytt yttrande till länsstyrelsen överlämnade
hälsovårdsnämnden en skrivelse från födoämneshygieniska avdelningen vid
statens institut för folkhälsan. Enligt nämnda skrivelse kunde något uttalande,
huruvida en icke godkänd färg medfört att ett livsmedel blivit skadligt
att förtära eller eljest otjänligt till människoföda, icke göras med mindre
färgämnet i fråga identifierats till sin art. För identifiering av färgämnen
fordrades tillgång till typprover. Då antalet färgämnen, som kunde komma
i fråga, rörde sig om ett par tusen, vore det av praktiska skäl uteslutet att
söka närmare identifiera färgämnen, som icke upptagits i förteckningen
över godkända livsmedelstillsatser. I fråga om proven på bildklubborna
hade färgämnena icke närmare identifierats.

Länsstyrelsen anförde i sitt utlåtande i huvudsak följande: Endast de
färger, som vederbörligen prövats och godkänts, kunde garanteras vara
ofarliga. Vidare saknade bildklubborna märkning, utvisande vem som tillverkat
dem. Mot bakgrunden därav och med beaktande av utformningen
av bestämmelsen i 7 § 1 mom. livsmedelsstadgan att en vara icke fick saluhållas,
om den kunde »antagas» vara skadlig eller otjänlig, syntes hälsovårdsnämndens
i Kalmar beslut den 27 september 1957 enligt länsstyrelsen
vara förklarligt. Visserligen kunde det anses förhastat att besluta om
oskadliggörande av klubborna, innan undersökning skett jämlikt 94 §
3 mom. livsmedelsstadgan om de kunde göras dugliga eller eljest utan fara
försäljas. Någon förstöring av klubborna hade emellertid ej skett. Nämndens
beslut om förbud att saluhålla klubbor av ifrågavarande slag syntes
vidare enligt länsstyrelsen ha bort begränsas i avvaktan på undersökning
av proven enligt 92 § livsmedelsstadgan. Genom utfärdandet av medicinalstyrelsens
cirkulär den 14 oktober 1957 torde hälsovårdsnämnden ha
styrkts i sin uppfattning om riktigheten av nämndens beslut. Såsom framginge
av folkhälsoinstitutets yttrande till nämnden syntes det praktiskt
uteslutet att erhålla något säkert uttalande, om bildklubborna vore skad -

241

liga eller otjänliga. Enligt länsstyrelsen hade det ej visats, att risken därför
kunde uteslutas. Det kunde sålunda fortfarande »antagas», att de omhändertagna
klubborna vore otjänliga. Länsstyrelsen ansåge en mera ingående
analys än den dittills företagna och en förnyad undersökning enligt
92 § livsmedelsstadgan böra komma till stånd. I avvaktan därpå borde
försäljningsförbud enligt 93 § bestå och klubborna kunna kvarhållas.

Enligt länsstyrelsen hade hälsovårdsnämndens ställningstagande »uppenbarligen
påverkats av den olyckliga formuleringen» av analysbeviset den
16 september 1957 från folkhälsoinstitutet och medicinalstyrelsens cirkulär
den 14 oktober samma år. Länsstyrelsen .ansåg i likhet med medicinalstyrelsen,
att livsmedelsstadgan borde kompletteras med en föreskrift,
som direkt toge sikte på importerade livsmedel och som kunde skapa
större förutsättningar för en bättre kontroll av sådana livsmedel.

I påminnelser över länsstyrelsens utlåtande och hälsovårdsnämndens yttranden
framhöll Tidquist, att det borde stått klart för länsstyrelsen att
bildklubborna i egenskap av importvaror icke vore underkastade livsmedelsstadgan
i dess nuvarande utformning. Tidquist lade — under åberopande
av länsstyrelsens utlåtande — medicinalstyrelsen till last såsom
tjänstefel att styrelsen låtit i cirkuläret den 14 oktober 1957 »utan reaktion
inregistrera ett underordnat organs olagliga åtgärder och sedan massproducera
redogörelser», som måste ha givit mottagarna (hälsovårdsnämnderna)
uppfattningen att de kunde förfara på samma sätt. — I anledning
av hälsovårdsnämndens i Kalmar upplysning, att de omhändertagna bildklubborna
icke förstörts utan huvuddelen av dem funnos förvarade hos
nämnden, påpekade Tidquist, att karameller av ifrågavarande slag underginge
en snabb kvalitetsförsämring, om de icke konserverades. Efter att
ha legat på nämndens laboratorium inemot ett år torde bildklubboma icke
längre äga något saluvärde.

Sedan medicinalstyrelsen av mig anmodats att inkomma med yttrande
i vad klagomålen riktade sig mot styrelsen eller enskild befattningshavare
därstädes, anförde styrelsen bland annat följande.

Medicinalstyrelsen bestrede riktigheten av Tidquists påstående att bolagets
representanter vid sitt besök på styrelsen hos Björkman och Bergman
yrkat, att styrelsen skulle utfärda ett cirkulär av det innehåll, som sedermera
utgavs den 31 mars 1958. Om representanterna haft denna avsikt,
hade de i vart fall icke lyckats klargöra detta för styrelsen. Medicinalstyrelsens
uppfattning bestyrktes också av det utkast till cirkulär, som i
anledning av besöket upprättades inom styrelsen i december 1957 men som
efter samråd med föreståndaren för folkhälsoinstitutets födoämneshygieniska
avdelning icke utfärdades. — I styrelsens yttrande, som undertecknats
av bl. a. Bergman, bestreds påståendet att denne uppträtt bryskt och
obehärskat.

Medicinalstyrelsen betonade, att dess främsta uppgift som tillsynsmyn 16

— Justitieombudsmannens ämbctsbcrättelse till 1960 års riksdag

242

dighet beträffande livsmedelskontrollen vore att bevaka att allmänheten
skyddades mot otjänliga eller eljest otillåtna livsmedel samt att de hygieniska
synpunkterna därvid trädde i förgrunden. Beaktades även att livsmedelsstadgans
bestämmelser om skydd mot importerade livsmedel av
otillåten beskaffenhet vore svårtolkade och ofullständiga, framstode styrelsens
handläggning av ärendet i förklarlig dager och gåve ingalunda belägg
för bolagets påstående om »administrativt övergrepp». Det kunde ifrågasättas
vad som vore mest upprörande: »bolagets åtgärd att å svenska marknaden
införa ett njutningsmedel, vars framställning och försäljning såsom
svensk vara icke är tillåtet, eller myndigheternas åtgärder att söka hindra
detta».

I en efter särskild anmodan avlåten skrivelse förklarade professorn vid
statens institut för folkhälsan Ernst Abramson att — även om genom
förfrågan hos den utländske tillverkaren klarhet kunnat vinnas om identiteten
av de i bildklubborna förekommande färgämnena — en utredning
av huruvida färgerna vore skadliga att förtära eller eljest otjänliga till
människoföda i bästa fall icke torde kunnat slutföras förrän efter några
månader. Därest färgämnenas identitet ej kunnat uppenbaras, hade utredning
om färgernas skadlighet tagit längre tid, sannolikt avsevärt mer än
ett år. Kostnaderna kunde därvid uppskattas till åtskilliga tusen kronor.

I ärendet tog jag del av en den 19 juni 1958 dagtecknad framställning
till Kungl. Maj :t från medicinalstyrelsen om ändring av livsmedelsstadgan
med avseende å import av livsmedel innehållande icke godkända tillsatser
ävensom av de till inrikesdepartementet infordrade remissyttrandena
över styrelsens framställning.

I en till medicinalstyrelsen avlåten skrivelse anförde jag därefter följande.

Enligt de bestämmelser som gällde, innan 1951 års livsmedelsstadga
trädde i kraft, voro i princip alla tillsatser till livsmedel tillåtna utom
sådana, som voro direkt undantagna i författningarna. Om ett nytt ämne
skulle kunna förbjudas såsom tillsats till livsmedel, ålåg det de hälsovårdande
myndigheterna att visa att skäl till förbud förelågo. Under förarbetena
till livsmedelsstadgan framhölls med rätta, att ifrågavarande system
icke innebure tillräckligt skydd mot att i livsmedel användes tillsatser, som
gjorde livsmedlen hälsovådliga eller otjänliga till människoföda. I fråga
om färgämnen som tillsatser uttalades härvid särskilt, att det ur flera synpunkter
vore nödvändigt att endast ett begränsat antal vore tillåtna. I enlighet
härmed infördes i livsmedelsstadgan det förut återgivna, straffbelagda
förbudet mot att såsom tillsats till livsmedel, som framställes eller
beredes för avsalu, använda annat ämne än sådant, som i viss ordning godkänts
såsom tillsats för livsmedlet i fråga. Svensk tillverkare av livsmedel

243

kan alltså ställas till ansvar för förekomsten i ett livsmedel av en icke
godkänd tillsats.

Livsmedelsstadgan upptager icke något förbud mot införsel till riket
av utomlands tillverkade livsmedel, som innehålla icke godkända tillsatser.
Då konsumenternas behov av skydd mot otjänliga livsmedel torde vara
minst lika stort i fråga om utländska livsmedel som i fråga om svenska
sådana och då statsmakterna helt visst icke medvetet avsett att gynna
den utländska produktionen på bekostnad av den inhemska, torde frånvaron
av förbud i livsmedelsstadgan mot införsel av livsmedel, som
innehålla icke godkända tillsatser, ha sin grund i ett förbiseende vid lagstiftningen.

I livsmedelsstadgan finnes icke heller — vare sig i fråga om utländsk,"»
eller inhemska livsmedel — något direkt förbud mot saluhållande av livsmedel,
som innehålla icke godkända tillsatser. 1948 års livsmedelssakkunniga
förordade visserligen i sitt betänkande (SOU 1949:43 s. 9—10
och 140—146) uppställande av sådant förbud. I propositionen nr 63/1951
med förslag till gällande livsmedelsstadga m. m. ändrades emellertid de
sakkunnigas förslag i nämnda hänseende, och bestämmelsen om förbud
mot saluhållande av livsmedel innehållande icke godkänd tillsats uteslöts.
Som motivering härför framhöll departementschefen i propositionen
(s. 106), att enbart den omständigheten att en icke godkänd tillsats använts
vid tillverkning av livsmedel icke borde föranleda förbud mot livsmedlets
saluhållande; härför borde ytterligare tillkomma, att livsmedlet blivit skadligt
att förtära eller otjänligt till människoföda.

Det sagda innebär emellertid icke, att möjlighet skulle helt saknas att
ingripa mot utomlands tillverkade livsmedel. Det i 7 § upptagna förbudet
avser nämligen även utomlands tillverkade livsmedel. Förutsättning för att
ingripande skall kunna ske är, att livsmedlet till följd av förskämning, förorening,
felaktig beredning eller annan orsak kan antagas vara skadligt att
förtära eller eljest otjänligt såsom människoföda. Författningstextens ordalag
ge enligt min mening klart vid handen, att antagandet måste vara grundat
på något objektivt påvisbart förhållande, som verkligen tyder på att
livsmedlet är skadligt att förtära eller eljest otjänligt till människoföda. Enbart
den omständigheten, att livsmedlet innehåller tillsats, som icke blivit
vederbörligen godkänd, är sålunda icke tillräcklig för att grunda ett dylikt
antagande. Att denna uppfattning överensstämmer med lagstiftarens framgår
klart av departementschefens nyss återgivna uttalande.

Är emellertid nämnda förutsättning för handen, kan hälsovårdsnämnden
med stöd av 94 § omhändertaga livsmedlet, även om det tillverkats utomlands.
Saknas emellertid tillräckligt stöd för antagande, att livsmedlet är
skadligt eller otjänligt, har hälsovårdsnämnd icke möjlighet att med stöd
av nämnda författningsrum ingripa mot utomlands tillverkat livsmedel,
även om detta innehåller tillsats, som icke blivit vederbörligen godkänd.

244

Medicinalstyrelsen har i ärendet påtalat berörda brist på möjlighet att
enligt livsmedelsstadgan ingripa mot ett importerat livsmedel innehållande
ej godkänd tillsats. Styrelsen har emellertid i det sammanhanget velat göra
gällande, att 99 § livsmedelsstadgan kunde tillämpas i ett dylikt fall. Enligt
detta författningsrum äger hälsovårdsnämnd, såsom förut nämnts, antingen
omedelbart eller efter föregångna råd eller uppmaningar i särskilt fall meddela
föreläggande eller förbud, som finnes erforderligt för efterlevnaden av
stadgan. Sådant föreläggande eller förbud skall riktas mot rörelsens innehavare
och kan förenas med vitesföreläggande. Emellertid bör uppmärksammas,
att tillämpningen av dessa bestämmelser begränsats till de fall, då
föreläggandet eller förbudet finnes erforderligt för efterlevnaden av livsmedelsstadgan.
Såsom framgår av det förut sagda reglera bestämmelserna om
tillsatser till livsmedel endast själva tillverkningen. I fråga om saluhållandet
av livsmedel med ej godkänd tillsats finnes icke något stadgande, vars
efterlevnad skall iakttagas, och därför heller icke någon författningsenlig
grund för att meddela förbud eller föreläggande enligt 99 §. Till följd därav
skulle en dylik åtgärd gentemot den som saluhåller livsmedlet i fråga —
i förevarande ärende importören, grossisten eller detaljhandlaren — komma
att sakna stöd i livsmedelsstadgan. Då en sådan åtgärd av naturliga skäl ej
heller kan ifrågakomma mot en utländsk tillverkare, synes mig den av
medicinalstyrelsen rekommenderade tillämpningen av 99 § icke vara
möjlig.

Ingripande mot utomlands tillverkat livsmedel med tillsats av ej godkänt
ämne kan däremot tänkas ske med stöd av 92 och 93 §§ livsmedelsstadgan.
För utrönande av ett livsmedels eventuella skadlighet äger nämligen
enligt 92 § hälsovårdsnämnd så ock annan myndighet eller befattningshavare,
som har att utöva tillsyn över efterlevnaden av livsmedelsstadgan,
taga prov för undersökning av livsmedlet i fråga. I avvaktan på
utgången av sådan undersökning äger hälsovårdsnämnden enligt 93 § förbjuda
saluhållande av livsmedlet, om det kan misstänkas vara skadligt eller
på annat sätt otjänligt till människoföda. Visar undersökningen att livsmedlet
är av sådan beskaffenhet att det jämlikt 7 § ej får saluhållas, skall
hälsovårdsnämnd enligt 94 § 1 mom. första stycket omhändertaga varan.

När lagstiftaren ansett nödvändigt, att till skydd för konsumenterna införa
straffbelagt förbud mot tillverkning av livsmedel med tillsats av icke
godkänt ämne, synes mig någon tvekan icke kunna råda därom, att hälsovårdsnämnd,
som funnit importerat livsmedel innehålla dylik icke godkänd
tillsats, bör föranstalta om undersökning, huruvida tillsatsen gör livsmedlet
skadligt att förtära eller eljest otjänligt till människoföda.

Om hälsovårdsnämnd i enlighet härmed förordnar om sådan undersökning,
uppkommer fråga, huruvida nämnden med stöd av 93 § äger att i avbidan
på utgången av undersökningen förordna om förbud mot saluhållandet
av livsmedlet. Förutsättning för sådant förordnande är att livsmedlet

245

kan misstänkas vara skadligt att förtära eller på annat sätt otjänligt till
människoföda. Enligt vad ordalagen ge vid handen behöver denna misstanke
icke äga någon viss styrka; det räcker alltså här med att det föreligger
någon omständighet, som kan innefatta risk för att livsmedlet är
skadligt.

Medicinalstyrelsen har i ärendet framhållit förekomsten av cancerogena
egenskaper hos vissa livsmedelsfärger. Endast de färger, som vederbörligen
prövats och godkänts, kunde enligt styrelsen garanteras vara ofarliga;
övriga icke godkända färger kunde icke fritagas från dessa risker.

Med hänsyn till vad medicinalstyrelsen sålunda anfört är det enligt min
mening befogat anse att livsmedel, som befunnits innehålla tillsats av icke
godkänt färgämne, kan misstänkas vara skadligt att förtära eller på annat
sätt otjänligt till människoföda. I dylikt fall äger följaktligen hälsovårdsnämnd
med stöd av 93 § förbjuda saluhållande av livsmedlet i avbidan pa
utgången av beslutad undersökning. För egen del är jag — med hänsyn till
förut berörda brist i lagstiftningen i fråga om importerade livsmedel och med
tanke på konsumenternas berättigade anspråk på skydd — närmast benägen
anse, att hälsovårdsnämnd, som finner importerat livsmedel innehålla tillsats
av icke godkänt färgämne, som regel också bör besluta om närmare undersökning
av livsmedlet och i avvaktan å utgången härav förbjuda saluhållande
av detsamma.

Jag övergår nu att mot bakgrunden av anförda allmänna synpunkter
granska de av Tidquist å bolagets vägnar klandrade åtgärderna av hälsovårdsnämnden
i Kalmar och medicinalstyrelsen.

Såsom framgår av utredningen i ärendet har hälsovårdsnämnden i Kalmar
— sedan i analysbevis från folkhälsoinstitutet meddelats att i proven på
bildklubborna påvisats »otillåtna färgämnen» — beslutat oskadliggöra inom
hälsovårdsområdet befintliga partier av klubborna och meddela försäljningsförbud
rörande dem. Till stöd för beslutet har nämnden i sitt yttrande
åberopat 7 § 1 mom. livsmedelsstadgan. Nämnden har för sin del hävdat,
att det enligt denna bestämmelses ordalydelse icke krävdes att livsmedlet
bevisligen vore skadligt att förtära eller eljest otjänligt till människoföda för
att förbud mot dess saluhållande skulle gälla. Härför fordrades endast,
att varan kunde »antagas» vara skadlig eller otjänlig. Det vore enligt
nämnden tillräckligt, att en stark presumtion i sådan riktning förelåge.
Nämnden ansåge en dylik presumtion finnas, när — såsom fallet vore i
förevarande ärende — en institution som statens institut för folkhälsan i ett
analysbevis förklarat att livsmedel innehölle ett färgämne, som icke blivit
vederbörligen godkänt. Denna omständighet motiverade enligt nämnden
ett omhändertagande enligt 94 § livsmedelsstadgan och utgjorde också
grunden för nämndens beslut.

På sätt framgår av det sagda har nämndens beslut grundats enbart på

246

det förhållandet, att klubborna innehöllo ett färgämne, som icke var godkänt
i vederbörlig ordning. Någon ytterligare omständighet, som talade för
att klubborna voro skadliga att förtära eller eljest otjänliga till människoföda,
förelåg icke. I enlighet med vad jag förut anfört om innebörden av
7 § livsmedelsstadgan och departementschefens till stöd för denna tolkning
åberopade uttalande rörande ifrågasatt förbud mot saluhållande av livsmedel,
som innehålla ej godkänd tillsats, finner jag, att nämnden saknat
tillräcklig anledning antaga, att bildklubborna voro skadliga att förtära
eller eljest otjänliga till människoföda. Laga grund för att med stöd av 94 §
livsmedelsstadgan omhändertaga dessa varor har följaktligen icke förelegat.
Härutinnan har alltså nämnden förfarit felaktigt.

Enligt min mening borde nämnden i stället — i anledning av det från
folkhälsoinstitutet inkomna analysbeviset, enligt vilket bildklubborna innehöllo
färgämnen, som icke blivit godkända — med stöd av 92 § livsmedelsstadgan
ha beslutat om ytterligare undersökning för att utröna om berörda
färgämnen voro skadliga. Även om en sådan undersökning — då det som
i förevarande fall gällde ett icke identifierat färgämne — skulle innebära
stora svårigheter och ta avsevärd tid, finnes dock, enligt vad folkhälsoinstitutet
numera upplyst, praktisk möjlighet att konstatera ämnets eventuella
skadlighet. I avvaktan på den nya undersökningens resultat kunde
oc“h — i enlighet med de av mig förut anförda allmänna synpunkterna —
borde nämnden med stöd av 93 § av meddelat förbud mot saluhållande av
bildklubborna. Effekten av ett dylikt interimistiskt försäljningsförbud torde
ha blivit densamma som av nämndens beslut att omhändertaga klubborna,
nämligen att distributionen till allmänheten av dessa varor stoppades inom
nämndens hälso vårdsområde. Bolaget kan med hänsyn härtill knappast
anses ha lidit någon skada genom nämndens felaktiga förfarande.

Vid bedömandet i övrigt av detta förfarande måste beaktas formuleringen
av folkhälsoinstitutets analysbevis. Sålunda meddelades i beviset, att i
proven på bildklubborna påvisats »otillåtna» färgämnen. Detta uttryck
synes vilseledande och för helt allmänt tanken till att fråga vore om ämnen,
som redan blivit prövade men underkänts såsom tillsatser i livsmedel. Att
man inom hälsovårdsnämnden också synes ha tillagt analysbeviset en sådan
felaktig innebörd framgår av Gustafssons rapport, däri framhölls att »livsmedelspartiet
enligt analysbeskedet är otjänligt till människoföda (livsmedelsstadgan
2 kap. § 7)». Av nämndens yttrande i ärendet framgår därjämte,
att det för nämndens tjänstemän ansetts självklart, att folkhälsoinstitutet
med sitt uttalande att bildklubborna innehöllo »otillåtna» färgämnen
även avsåg att de vore »olämpliga till förtäring».

I betraktande härav och av omständigheterna i övrigt framstår hälsovårdsnämndens
felaktiga förfarande såsom i viss mån ursäktligt. Med hänsyn
härtill och till att de åtgärder, vilka nämnden författningsenligt ägt och
bort vidtaga i anledning av att klubborna innehöllo ej godkända färgämnen,

247

skulle för bolaget ha haft ungefär samma effekt som de av nämnden faktiskt
vidtagna, anser jag mig kunna med stöd av 4 § i instruktionen för
riksdagens ombudsmän låta bero vid vad i saken förevarit och mina här
gjorda uttalanden.

Vidkommande härefter klagomålen mot medicinalstyrelsen rikta de sig
främst mot att styrelsen — efter att ha fått del av hälsovårdsnämndens i
Kalmar beslut att oskadliggöra bildklubborna — utsänt det den 14 oktober
1957 dagteeknade cirkuläret, i vilket nämndens åtgärder refererades och
samtliga hälsovårdsnämnders uppmärksamhet fästes på att »dylika livsmedel,
vilka icke fyller föreskrifter i livsmedelsstadgan, förekommer i marknaden».
Cirkuläret fick till följd, att ett flertal hälsovårdsnämnder runt
hela landet i fråga om bildklubbor av samma märke meddelade beslut av
liknande innebörd som det av hälsovårdsnämnden i Kalmar meddelade.

Genom att på sätt som skett i cirkuläret den 14 oktober 1957 redogöra
för hälsovårdsnämndens i Kalmar åtgärder — utan att därvid beröra frågan
om nämndens beslut var rättsligen grundat — har styrelsen kommit
att bibringa övriga hälsovårdsnämnder den uppfattningen, att styrelsen
funnit åtgärderna vara riktiga och att cirkuläret syftade till att vara en
anvisning från styrelsen om hur nämnderna borde förfara i liknande fall.
Cirkulärets vilseledande verkan har förstärkts av att i cirkuläret talades
om otillåtna i stället för icke godkända färgämnen.

Orsaken till att medicinalstyrelsens cirkulär kommit att få ovan angivna
vilseledande innebörd och därigenom givit upphov till att även andra hälsovårdsnämnder
förfarit på samma sätt som nämnden i Kalmar har varit,
att styrelsen, innan cirkuläret utsändes, underlåtit att genom sin förvaltningsrättsliga
expertis granska hälsovårdsnämndens i Kalmar åtgärder ur
rättslig synpunkt.

Enligt 86 § 1 mom. livsmedelsstadgan tillkommer det, såvitt nu är i
fråga, medicinalstyrelsen att som högsta instans utöva tillsyn över efterlevnaden
av stadgan, därvid styrelsen har att i sådant hänseende meddela
nödiga råd och anvisningar till ledning för hälsovårdsnämnderna. I enlighet
härmed hade styrelsen — då den fick kännedom om förekomsten i handeln
av bildklubbor med tillsats av icke godkända färgämnen — anledning
fästa hälsovårdsnämndernas uppmärksamhet på berörda förhållande, som
kunde innefatta risker ur hygienisk synpunkt. Såtillvida kan någon erinran
uppenbarligen icke riktas mot styrelsens beslut att utfärda ett cirkulär i
saken.

I styrelsens uppgifter som tillsynsmyndighet ingå emellertid otvivelaktigt
— förutom den primära uppgiften att från hygieniska synpunkter
bevaka stadgans efterlevnad — jämväl att beakta de rättsliga spörsmål,
som sammanhänga med myndigheternas i stadgan givna befogenheter och
skyldigheter att ingripa. Om stadgans bestämmelser i de hänseenden, om
vilka här är fråga, varit såsom styrelsen funnit svårtolkade och ofullstän -

248

diga, har det på detta område tydligen förelegat ett särskilt behov av råd
och anvisningar från den högsta tillsynsmyndighetens sida.

I enlighet med vad nu sagts måste det anses ha ålegat styrelsen att —
innan den, i uppenbart syfte att mana övriga hälsovårdsnämnder att ingripa,
utsände cirkuläret med dess redogörelse för de av hälsovårdsnämnden
i Kalmar vidtagna åtgärderna — förvissa sig om att dessa åtgärder
också voro rättsligen grundade och, för den händelse så ej befanns vara
fallet, lämna erforderliga anvisningar rörande de ingripanden som kunde
och borde vidtagas. Genom sin underlåtenhet att verkställa sådan granskning
måste därför styrelsen anses ha förfarit felaktigt.

Därest medicinalstyrelsen uppmärksammat det av hälsovårdsnämnden
begångna felet, borde styrelsen enligt min mening i det läge saken kommit
ha förordnat om undersökning enligt 92 § livsmedelsstadgan för att utröna,
huruvida bildklubborna voro farliga att förtära eller eljest otjänliga till
människoföda, samt i samband därmed genom cirkulärskrivelse fäst hälsovårdsnämndernas
uppmärksamhet på den nämnderna enligt 93 § tillkommande
befogenheten att i avvaktan på resultatet av undersökningen meddela
försäljningsförbud beträffande klubborna. Om styrelsen gått till väga
på nämnda sätt, hade det stått i överensstämmelse med livsmedelsstadgan
och anmärkning hade icke kunnat riktas mot styrelsen. Effekten av ett
dylikt förfarande torde — i likhet med vad jag förut påpekat beträffande
hälsovårdsnämnden i Kalmar — ha för bolagets del blivit densamma som
av styrelsens cirkulär den 14 oktober 1957. Distributionen av klubborna
till allmänheten skulle sålunda även i detta fall ha blivit stoppad.

Det var uppenbarligen sakligt befogat att söka med de medel, som författningsenligt
stodo till buds, hindra saluhållande av bildklubboma, innan
man genom undersökning förvissat sig om att dessa icke voro skadliga. En
åtgärd i angivna syfte stod helt visst i god överensstämmelse med de grunder,
på vilka livsmedelsstadgan utformats, särskilt i betraktande av förbudet
mot tillverkning av livsmedel med dylik tillsats.

Vid bedömande av styrelsens förfarande är vidare att beakta, att det för
den medicinska expertis, som hade att pröva behovet av åtgärder från styrelsens
sida, uppenbarligen var förenat med svårigheter att bedöma de
rättsfrågor det här gällde. Att man vid ärendets handläggning i medicinalstyrelsen
icke uppmärksammade det i huvudsak formella fel, som begåtts
av hälsovårdsnämnden i Kalmar, framstår som förklarligt.

Av det sagda torde till fyllest framgå, att talet om »upprörande administrativt
övergrepp» helt saknar fog. Det framstår för mig såsom klart att
det förbiseende, vartill medicinalstyrelsen gjort sig skyldig vid utfärdande
av cirkuläret den 14 oktober 1957, icke är av beskaffenhet att kunna föranleda
ansvar och ersättningsskyldighet för de ansvariga befattningshavarna.
Jag låter därför i denna del bero vid mina här gjorda uttalanden.

Jag vill dock i detta sammanhang uttala, att de cirkulär, som av medi -

249

cinalstyrelsen utsändas till hälsovårdsnämnderna och som kunna leda till
ingripanden mot enskilda, i regel böra, innan de utsändas, granskas även ur
rättslig synpunkt av den expertis som finnes härför inom styrelsen.

Vidkommande klagomålen i övrigt har medicinalstyrelsen bestritt riktigheten
av Tidquists påstående att bolaget yrkat utfärdande av ett cirkulär,
som ur rättsliga synpunkter skulle tillrättalägga hälsovårdsnämndernas felaktiga
förfarande i fråga om bildklubborna. Vidare har Bergman bestritt
påståendet att han uppträtt olämpligt vid bolagets förhandlingar med styrelsen.
Jag finner ej skäl till ytterligare utredning i nämnda hänseenden och
lämnar därför klagomålen härutinnan — såsom obestyrkta — utan vidare
åtgärd.

Utredningen i ärendet visar, på sätt framgår av det anförda, att bestämmelserna
i livsmedelsstadgan i fråga om tillsats till livsmedel äro, såvitt
avser importerade varor, behäftade med brister, som ur folkhygienisk synpunkt
framstå såsom betänkliga. Som emellertid medicinalstyrelsen redan
fäst Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på berörda förhållande, finner jag vad
härutinnan förekommit icke föranleda annan åtgärd från min sida än att en
avskrift av denna skrivelse skall överlämnas till inrikesdepartementet för
kännedom.

Med dessa uttalanden var ärendet av mig slutbehandlat.

9. Fråga huruvida länsstyrelse är skyldig att ex officio inhämta
upplysning om förutsättningar för utbetalning av nedsatt belopp
jämlikt 9 kap. 69 § vattenlagen. Tillika fråga huruvida länsnotarie,
som vid muntlig begäran av sakägare att utfå nedsatt belopp
lämnat denne felaktig uppgift om nämnda förutsättningar,
därigenom åsidosatt sin tjänsteplikt

Efter ansökan av Göteborgs stad berättigade Västerbygdens vattendomstol
genom dom den 10 maj 1954 staden att i och för utvidgande av den
allmänna fiskehamnen vid Fiskebäck taga i anspråk vissa närmare angivna
mark- och vattenområden mot en ersättning om tillhopa 151 850 kronor.
Bland områdena ingingo hela fastigheten Fiskebäck Lilla l10 samt del av
fastigheten Fiskebäck Lilla l37, båda tillhöriga lantbrukaren Ernst Svensson.
Den på dessa fastigheter belöpande ersättningen uppgick till 63 090
kronor. Vattendomstolen förordnade, att vissa arbeten finge omedelbart
påbörjas utan att staden behövde avvakta att domen vunne laga kraft;
dock skulle staden, innan arbete påbörjades, iakttaga vad i 11 kap. 67 §
vattenlagen stadgades om ställande av pant eller borgen. Med stöd av 9
kap. 54 § samma lag föreskrev vattendomstolen, att samtliga ersättnings -

250

belopp genast skulle gäldas medelst beloppens nedsättande hos länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län. Slutligen bestämdes, att de avstådda områdena
fmge med stöd av 9 kap. 61 § vattenlagen tillträdas så snart en månad förflutit
sedan, efter nedsättandet av ersättningsbeloppen och ställandet av
pant eller borgen, uppsägning skett hos vederbörande ägare.

Talan mot domen fullföljdes.

Göteborgs stads drätselkammare nedsatte den 8 juni 1954 ersättningsbeloppet
å 151 850 kronor hos länsstyrelsen samt ingav den 10 juni samma
år föreskriven borgensförbindelse. Ersättningsbeloppet insattes den 18 juni
1954 i Sveriges Kreditbank.

I anledning av en av Svensson den 14 juli 1955 gjord framställning om
att utfa ersättning höll länsnotarien Anne-Marie Gyllenkrok den 21 juli
samma år på länsstyrelsens vägnar fördelningssammanträde, varvid förordnades,
att av det nedsatta beloppet å 151 850 kronor skulle till Svensson
utbetalas 35 000 kronor.

Genom dom den 15 juli 1957 fann vattenöverdomstolen ej skäl att göra
ändring i vattendomstolens dom. Vattenöverdomstolens dom, som vann
laga kraft, inkom till länsstyrelsen den 26 oktober 1957.

Den 20 november 1957 ingavs till länsstyrelsen bevis om att berörda
fastighetsägare den 22 juni 1954 uppsagts att avträda de områden, som
staden enligt domen berättigats lösa.

Anne-Marie Gyllenkrok höll därefter den 26 november 1957 på länsstyrelsens
vägnar sammanträde för fördelning av återstående del av det nedsatta
ersättningsbeloppet.

I en den 12 december 1957 hit inkommen skrift anförde Svensson klagomål
mot länsstyrelsens handläggning av utbetalningen av de nedsatta
medlen och framhöll därvid bl. a.: Då Svensson vänt sig till länsstyrelsen
för utfående av det nedsatta beloppet, hade länsstyrelsens tjänsteman felaktigt
förklarat att beloppet icke kunde utbetalas, förrän vattendomstolens
dom vunnit laga kraft, men förmenat att en del av beloppet kunde utbetalas
efter medgivande av staden. Tjänstemannen hade därför uppsatt en
ansökan, som Svensson underskrivit. Efter stadens medgivande hade därefter
den 21 juli 1955 utbetalats 35 000 kronor till Svensson. Länsstyrelsen
hade vägrat att utbetala hela det nedsatta beloppet därför att staden icke
översänt vattenöverdomstolens dom. Staden hade emellertid vägrat detta,
enär beloppet skolat omedelbart efter vattendomstolens dom utbetalas till
Svensson och övriga markägare. Även om staden vunnit i vattenöverdomstolen,
hade den nämligen icke kunnat återkräva någon del av det nedsatta
beloppet. Då Svensson ej omedelbart kunnat få ut beloppet, hade han
begärt att länsstyrelsen åtminstone skulle tillse, att beloppet innestode mot
högsta ränta. Med anledning härav hade beloppet den 21 juli 1955 överförts
till bankkonto med högre ränta. Den ränta, som utgått, hade emellertid
hela tiden varit lägre än gällande sparbanksränta, trots att beloppet

251

varit bundet genom föreskrift om sex månaders uppsägning. Markägarna
stode undrande inför det tillämpade förfarandet, som medfört betydande
ränteförluster, samt hemställde om utredning och om vidtagande av erforderliga
åtgärder.

Med anledning av klagomålen överlämnade länsstyrelsen efter remiss en
av Anne-Marie Gyllenkrok upprättad redogörelse jämte bilagor, varjämte
Svensson avgav påminnelser. Därefter inkom länsstyrelsen med särskilt
yttrande i anslutning till en inom justitieombudsmansexpeditionen upprättad
promemoria, varpå Svensson avgav nya påminnelser.

Anne-Marie Gyllenkrok anförde bl. a. följande.

Under juli månad 1955 gjorde Svensson hos mig muntlig framställning
att utfå nedsatt belopp, såvitt avsåge hans fastigheter Fiskebäck l10 och l37.
Då det sedan dess förflutit 21/a år kan jag ej i detalj påminna mig vad som
därvid yttrades. Ej heller kan jag påminna mig om Svensson då uttryckligen
sade ifrån att områdena blivit tillträdda. Emellertid torde Svensson
icke heller ha någon klar minnesbild av vad som skedde vid detta tillfälle,
ty då jag vid ett telefonsamtal under hösten 1957 upplyste Svensson om att
han gjort en skriftlig framställning till länsstyrelsen att utfå viss del av de
nedsatta medlen kunde han icke påminna sig detta. I nu ifrågavarande
skrift anför Svensson: »På länsstyrelsen uppsatte därför vederbörande

tjänsteman en ansökan, som jag underskrev---.» Emellertid har

Svensson själv skrivit framställningen, men efter mina anvisningar. Jag
kan sålunda nu varken bestrida eller vitsorda att Svensson vid tillfället
upplyst om att områdena tillträtts. — Därefter införskaffade jag samtycke
från Göteborgs stad att utbetala beloppet, vilket av staden begränsades att
avse den av staden bjudna delen av ersättningen. Härvid upplystes icke
från stadens sida att uppsägning skett.

Anledningen till att jag endast utbetalat 35 000 kronor medan den av
staden bjudna delen av ersättningen var 39 500 kronor, var den, att då jag
efter att ha under hand inhämtat stadens samtycke skulle uppsäga beloppet
i banken det förelåg vissa svårigheter för mig att exakt beräkna det belopp,
vartill stadens bud uppgått.

Med anledning härav uppsade jag en avrundad summa om 35 000 kronor.
Mot denna utbetalning gjorde Svensson icke några invändningar.

Återstoden av det nedsatta beloppet, vilket på sedvanligt sätt nedsatts
å uppsägningsräkning, överfördes på Svenssons begäran till kapitalräkning
med 4 månaders uppsägningstid.

Under våren 1957 upplyste Svensson att vattenöverdomstolens dom vore
att vänta och med anledning därav uppsade jag den 12 mars 1957 återstoden
av det nedsatta beloppet till utbetalning den 12 juli 1957. Då denna
dag närmade sig efterhörde jag hos Svensson om dom fallit och fick besked
att så ej skett. Härvid träffade jag den 11 juli 1957 överenskommelserned
Sveriges Kreditbank, där beloppet var nedsatt, att beloppet skulle utfås en
månad efter uppsägning.

I oktober 1957 meddelade Svensson att vattenöverdomstolens dom fallit,
och den 26 oktober 1957 ingav staden domen.

I anledning härav uppsades resterande del av beloppet till utbetalning
den 26 november 1957.

Efter att ha under hand anmodat advokaten Gunnar Forssenius, som i

252

vattendomstolen fört Svenssons talan, att inkomma med bevis angående
avträdet av berörda områden tillskrev jag honom den 13 november 1957
och fick därefter per telefon besked av Svensson, att Forssenius icke längre
vore hans biträde.

Därefter tillskrev jag Svensson och Forssenius, den sistnämnde i egenskap
av ombud för övriga enskilda sakägare i vattenområdet, med anmodan att
inkomma med bevis angående tidpunkten för eventuell uppsägning och
tillträde. Forssenius inkom med en skrift av den 19 november 1957, vid
vilken fogats bl. a. kopia av beviset om uppsägning.

Enligt mitt förmenande kan skyldighet icke anses åvila länsstyrelsen att
införskaffa bevis om att uppsägning skett, då 9 kap. 69 § vattenlagen, såvitt
här är i fråga, endast ålägger länsstyrelsen att icke utbetala medlen före
tillträdesdagen.

Bevis om uppsägning har tillställts länsstyrelsen först sedan jag under
hand fått kännedom om att uppsägning skett och skriftligen begärt ingivande
av beviset.

Däremot^ torde det ha ålegat sakägarnas ombud, vilken delgivits uppsägningen
å samtliga sina huvudmäns vägnar, att underrätta dessa om
uppsägningen samt konsekvenserna därav.

Man torde kunna utgå från att såväl sakägarnas ombud som stadens
tjänstemän från början haft den uppfattningen att lagakraftvunnet utslag
måste föreligga, för att utbetalning av nedsatta medel skulle kunna äga
rum i annat fall torde de av eget initiativ ha lämnat länsstvrelsen
erforderliga upplysningar för bedömande av tidpunkten för fastigheternas
tillträde. Av vad ovan anförts torde även framgå, att denna uppfattning
tidigare varit rådande vid ärendets handläggning härstädes.

Anne-Marie Gyllenkrok upplyste vidare att hon innehade försäkring som
berättigade henne till gottgörelse för skadestånd, som hon kunde förpliktas
utge på grund av felaktig tjänsteåtgärd.

I sitt yttrande uttalade länsstyrelsen bl. a.:

Länsstyrelsen finner det ganska uppenbart — och detta har icke heller
av Anne-Marie Gyllenkrok bestritts — att under ärendets första och längsta
handläggningsskede fastighetstillträdets avgörande betydelse förbisetts.
Härtill kan ha bidragit, att vid ersättningens nedsättande hos länsstyrelsen
rent rutinmässigt och utan medverkan av Anne-Marie Gyllenkrok införskaffats
lagakraftbevis. Med hänsyn till att i realiteten i övervägande antalet
fördelningsärenden enligt vattenlagen så ock i fördelningsärenden, som
grunda sig på andra författningar, lagakraftägande beslut är en förutsättning,
för att fördelning skall kunna äga rum, torde Anne-Marie Gyllenkrok
härigenom ha bibringats uppfattningen, att så jämväl här vore fallet.

Med denna uppfattning om lagakraften såsom förutsättning för fördelningssammanträdets
hållande, torde Anne-Marie Gyllenkrok under detta
skede icke ansett sig ha anledning efterhöra huruvida tillträde av fastigheterna
ägt rum.

I den vid remisskrivelsen fogade promemorian framhålles, att det uppenbarligen
förelegat skyldighet för länsstyrelsen att före fördelningssammanträdet
den 21 juli 1955 förvissa sig om att tillträde skett. Häremot kan
invändas, att även med beaktande av bestämmelserna i 9 kap. 69 och 70 §§
vattenlagen hinder icke lär föreligga att före tillträdesdagen utbetala medel
med vederbörande ersättningsgivares samtycke. Medgivande till utbetal -

253

ning har ju också från Göteborgs stad införskaffats beträffande belopp,
fallande på klaganden enskilt tillhöriga fastigheter — beträffande övriga
belopp hade ju icke något formellt yrkande framställts. Att tillträde vid
denna tidpunkt i verkligheten redan skett är i detta sammanhang icke
relevant. Förbudet mot utbetalning av nedsatta medel före tillträdesdagen
torde, såvitt länsstyrelsen kan finna, helt motiveras ur ersättningsgivarens
intresse, bl. a. av dennes enligt 9 kap. 68 § vattenlagen tillkommande rätt
till ränta före tillträdesdagen. Förbudet kan sålunda knappast anses indispensabelt.
— Vidare framhålles i promemorian det orimliga i att staden
skulle ha nedsatt ett så stort belopp som det, varom här är fråga, om icke
staden hade för avsikt att i enlighet med domen omedelbart tillträda fastigheterna.
I detta hänseende vill länsstyrelsen hänvisa till vattendomstolens
föreskrift, att samtliga ersättningsbelopp genast skulle gäldas medelst beloppens
nedsättande hos länsstyrelsen. — Länsstyrelsen vill i detta sammanhang
även framhålla de svårigheter, som kunna möta för en tjänsteman
att i ett ärende av så relativt komplicerad art som det, varom här är fråga,
och vars olika data icke äro för tjänstemannen aktuella, vid en muntlig,
kanske oklart framställd förfrågan lämna alla de upplysningar, varav vederbörande
kan vara betjänt.

Även om länsstyrelsen sålunda icke hyser den ringaste tvekan om att
Anne-Marie Gyllenkrok först på ett betydligt senare stadium erhållit kännedom
om att tillträde skett — hon hade ju med sin uppfattning icke vid
denna tidpunkt ansett sig ha anledning närmare forska i saken — synes
klagandens den 14 juli 1955 dagtecknade framställning bort ha givit henne
anledning att mera ingående sätta sig in i de för detta fördelningsfall tilllämpliga
bestämmelserna. Hade så skett, skulle Anne-Marie Gyllenkrok
otvivelaktigt med den servicebetonade inställning, som regelmässigt präglat
hennes handläggning av hithörande ärenden, redan då sökt utröna tidpunkten
för eventuellt tillträde, varigenom fördelning av hela det nedsatta
beloppet kunnat komma till stånd vid en tidigare tidpunkt, som nu i efterhand
synes kunna beräknas till omkring två månader efter framställningens
ingivande eller till den 15 september 1955.

En helt annan sak är att med gällande bestämmelser författningsenlig
skyldighet icke lär föreligga för länsstyrelsen att i ett fall som detta vara
aktivt verksam för införskaffande av utredning om tidpunkten för eventuellt
tillträde; detta så mycket mindre som klaganden här åtminstone
realiter varit företrädd genom advokat, som genom sin ombudsställning vid
domstolarna bort vara väl insatt i saken. Klagandens uppgift att advokaten
Forssenius enbart haft i uppdrag att föra klagandens talan mot staden lär
icke kunna tillmätas avseende. Länsstyrelsen vill här endast peka på, att
advokaten Forssenius mottagit uppsägningen från stadens sida för rättsägarnas
gemensamma räkning och ävenledes såsom ombud för klaganden i
skrivelse den 19 november 1957 till Anne-Marie Gyllenkrok framställt ersättningskrav.
— Att det i princip ankommer på vederbörande sakägare
att informera länsstyrelsen om tidpunkten för fastighetstillträdet, förefaller
länsstyrelsen ganska uppenbart. 1 det nu föreliggande ärendet har uppsägning
skett till sakägarnas ombud vid enahanda tidpunkt. Det kan emellertid
lätteligen tänkas fall med ett stort antal sakägare, där ersättningsgivaren
begagnar sig av sin uppsägningsrätt vid skilda tidpunkter — fastighetskomplexet
tillträdes så att säga etappvis. Det lär då icke kunna fordras,
att länsstyrelsen kontinuerligt skall hålla sig underkunnig om tidpunkterna

254

för det successiva tillträdet utan bör det ligga i sakägarnas intresse att
därom hålla länsstyrelsen underrättad.

För sin del anser länsstyrelsen det dock naturligt och överensstämmande
med länsstyrelsens allmänna praxis och intentioner, att vederbörande tjänsteman
i princip är i möjligaste mån aktivt verksam för införskaffande av
erforderlig kompletterande utredning. Så har även skett i ärenden, som inkommit
efter det nu förevarande fråga aktualiserats. Länsstvrelsen vill
emellertid framhålla, att det enligt uppgift av Anne-Marie Gvllenkrok
vant förenat med vissa svårigheter att få tidpunkten för tillträdet klarlagd.
Sålunda lär stadens tjänsteman vid nnderhandsförfrågan under senhösten
1957 icke varit villig medverka härtill utan hänvisat till klaganden
eller dennes ombud. — Även med hänsyn till arbetsförhållandena överhuvudtaget
vid länsstyrelsen kunna vissa svårigheter här möta för en tilllämpning
av officialprincipen på sätt i justitieombudsmannens promemoria
ifrågasatts — sålunda handläggas hithörande ärenden under längre perioder
av skiftande vikarier med i regel på den egna tjänsten ankommande föredragningsskyldighet.

Under hänvisning till vad nu anförts vill länsstyrelsen såsom sin bestämda
uppfattning framhålla, att vad i ärendet förekommit icke är av sådan
beskaffenhet, att det kan läggas vederbörande tjänsteman till last såsom
tjänsteförsummelse.

Vidkommande av klaganden framställda erinringar i fråga om länsstyrelsens
befattning i övrigt med medel, som författningsenligt skola göras räntebärande,
synas desamma icke förtjäna avseende. Medlen insättas genom
landskontorets försorg å räkning i Sveriges Kreditbank, och länsstyrelsen
kan icke anses ha anledning att genom särskilt avtal med banken söka
utverka för rättsägarna särskilt förmanliga villkor. Däremot bör givetvis,
såsom ock i förevarande fall skett, när anledning därtill gives, länsstyrelsen
medverka till medlens omföring från uppsägningsräkning till kapitalräkning.

Länsstyrelsen upplyste slutligen — i anslutning till därom framställd
förfrågan i promemorian — att Anne-Marie Gyllenkrok vore beredd att
utan frågans hänskjutande till domstol medverka till att de rättsägare, som
genom ärendets handläggning kunde anses skadelidande, genom vederbörande
försäkringsinrättning bereddes skälig gottgörelse. Ehuru denna utfästelse
— som icke borde inverka på sakfrågans bedömande — skett förbehållslöst,
ansåge länsstyrelsen det riktigt, att densamma ansåges ha
skett under förutsättning av ett auktoritativt uttalande från JO:s sida. I
detta sammanhang anförde länsstyrelsen vidare.

Det är med länsstyrelsens här redovisade uppfattning vanskligt att göra
en klar uppskattning av vederbörandes förmenta skada, allra helst som
nagra preciserade yrkanden icke framkommit från klagandens sida. Vid ett
försök till uppskattning kunna dock följande data och synpunkter framläggas: Till

klaganden har utbetalats i kapital den 21 juli 1955 kronor 35 000: —,
den 26 november 1957 kronor 28 090: — samt den 18 december 1957 kronor
2 766: 86. Under förutsättning, att det av länsstyrelsen här ovan förda
resonemanget kan godtagas, hade utbetalning av klaganden tillkommande
resterande kapitalbelopp, tillhopa kronor 30 856: 86, rimligen icke kunnat
pafordras före den 15 september 1955 eller omkring två månader sedan

255

klagandens framställning ingivits till länsstyrelsen. Klagandens förlust
skulle i enlighet härmed kunna skattas till 6 % — om nu en så hög
räntesats kan ifrågakomma — å kronor 30 856: 86 från den 15 september
1955 till den 26 november 1957 och å kronor 2 766: 86 från sistnämnda
dag till den 18 december 1957. Från det sålunda erhållna beloppet, kronor

4 078: 44, skulle då avräknas den ränta klaganden tillerkänts under samma
tid med hänsyn till medlens innestående i bankinrättning eller kronor
3 538: 35. Slutsumma sålunda kronor 540: 09.

I sina påminnelser framställde Svensson anspråk på ersättning å tillhopa

5 178 kronor 90 öre, därvid han anförde följande.

Beloppet nedsattes av Göteborgs stad hos länsstyrelsen den 8 juni 1954
och tillträdet skedde den 22 juni samma år. Räknar man med att länsstyrelsen
behövt två månader på sig att ordna utbetalningen, borde denna
utbetalning skett den 22 augusti 1954. Jag begär därför ersättning efter 6 %:

a) under tiden 22/8 1954—21/7 1955 å 35 000 kr. (329 dgr.) kr. 1 919: 16

b) under tiden 22/8 1954—26/11 1957 å 28 090 kr. (3 år 94

dgr.)............................................. » 5 496: 28

c) under tiden 22/8 1954—18/12 1957 å kr. 2 766: 86 (3 år

116 dgr.) ........................................ » 551:51

kr. 7 966: 95

./. erhållen ränta.................................. » 3 538: 35

Jag begär alltså mellanskillnaden....................... kr. 4 428: 60

samt dessutom ersättning för mina kostnader i ärendet:

resor ............................................ » 50:30

utlägg ........................................... » 300: —

tidsspillan ........................................ » 400: —

kr. 5 178: 90

Svensson upplyste vidare att övriga markägare komme att begära motsvarande
ersättning.

Anne-Marie Gyllenkrok upplyste i en sedermera inkommen skrift, att
hon i anledning av Svenssons krav tillställt denne ett belopp å 940 kronor
9 öre, därav 540 kronor 9 öre utgjorde ersättning för ränteförlust och 400
kronor utgjorde kostnadsersättning.

Vid ärendets avgörande uttalade jag följande.

Jämlikt 9 kap. 69 § vattenlagen skola ersättningsmedel, som nedsatts hos
länsstyrelse, jämte därå upplupen ränta av länsstyrelsen utbetalas till den,
som är till desamma berättigad. I fall, som avses i 58—60 §§, må dock
utbetalning ej ske före tillträdesdagen. Enligt 70 § må i sådant fall ej
heller sammanträde för fördelning av ersättning efter ty i 69 § sägs hållas
före tillträdesdagen men skall i övrigt utsättas så snart ske kan.

Nyssnämnda 58—60 §§ innehålla närmare bestämmelser om inlöst egendoms
avträdande. Om ej annorlunda överenskommes eller jämlikt 61 §

256

annorlunda bestämmes, skall egendomen i regel avträdas å den fardag, som
inträffar näst efter sex månader, sedan ersättningens belopp blivit fastställt
genom utslag, som vunnit laga kraft, samt därefter uppsägning skett
hos ägaren. Sådan uppsägning må ej med laga verkan ske, med mindre
ersättningen i förekommande fall nedsatts hos länsstyrelsen. I 58 § tredje
stycket stadgas emellertid visst undantag från kravet, att utslaget skall ha
vunnit laga kraft. Har jämlikt 11 kap. 67 § vattenlagen förordnats, att
vattendomstols utslag, på grund varav fast egendom skall lösas, må verkställas
utan hinder därav, att det icke äger laga kraft, skall nämligen
egendomen avträdas å fardag, som infaller näst efter sex månader sedan
utslaget meddelats och därefter uppsägning i den ordning ovan sägs ägt
rum; dock skall i sådant fall vad i nyssnämnda lagrum stadgas om ställande
av pant eller borgen vara fullgjort före uppsägningen. Slutligen må
jämlikt 61 §, utan hinder av föreskrifterna i 58—60 §§, kunna under vissa
förutsättningar bestämmas längre eller kortare uppsägningstid eller annan
tillträdesdag än där stadgas.

I förevarande ärende är upplyst, att vattendomstolen i dom den 10 maj
1954 meddelat förordnande jämlikt 11 kap. 67 § vattenlagen och med stöd
av 9 kap. 61 § samma lag föreskrivit, att de avstådda områdena finge tillträdas
så snart en månad förflutit sedan, efter nedsättandet av ersättningsbeloppen
och ställandet av pant eller borgen, uppsägning skett hos vederbörande
ägare. Vidare är upplyst, att staden hos länsstyrelsen nedsatt föreskrivna
ersättningsbelopp och ställt borgen samt att laga uppsägning därefter
skett den 22 juni 1954.1 enlighet med föreskrift i domen är följaktligen
den 22 juli 1954 att anse såsom tillträdesdag. Från och med nämnda dag
har hinder icke mött för fördelning av nedsatta belopp; någon anledning
att avvakta vattenöverdomstolens dom har icke förelegat. Fastmera har
det ålegat länsstyrelsen att föranstalta om sammanträde för fördelning av
nedsatta belopp, så snart detta kunnat äga rum efter det länsstyrelsen fått
kännedom om dagen för uppsägningen.

Lagen anger icke på vad sätt länsstyrelse skall få den upplysning om
skedd uppsägning och om tillträdesdag, som är en förutsättning för att
länsstyrelsen skall kunna föranstalta om fördelningssammanträde. Enligt
vad som uppgivits för mig ha vissa länsstyrelser i liknande fall sökt genom
förfrågningar hos parter eller på annat sätt inhämta upplysning om tillträdesdagen.
En sådan ordning är helt visst lämplig med hänsyn till att
vederbörande sakägare ofta torde föreställa sig, att länsstyrelsen på samma
sätt som i fråga om nedsatt expropriationsersättning ex officio föranstaltar
om fördelning av nedsatta medel. Vattenlagen innehåller emellertid icke
någon föreskrift om skyldighet för länsstyrelse att självmant åstadkomma
utredning om verkställd uppsägning. Ej heller ge lagens förarbeten stöd för
antagande att sådan skyldighet skulle föreligga. Det torde därför ytterst

257

ankomma på den ersättningsberättigade sakägaren — i vars intresse det bör
ligga att så snart som möjligt lyfta nedsatt belopp — att tillhandahålla länsstyrelsen
bevis om skedd uppsägning.

Det kan följaktligen icke i och för sig läggas Anne-Marie Gyllenkrok till
last såsom fel, att hon underlåtit att självmant införskaffa bevis om uppsägningen.
Sådant bevis har icke inkommit till länsstyrelsen förrän den 20
november 1957, varefter slutlig fördelning av nedsatta belopp företagits
den 26 i samma månad.

Emellertid har Svensson redan i juli månad 1955 vid besök hos AnneMarie
Gyllenkrok begärt att få lyfta nedsatt belopp. Även om Svensson
därvid — på grund av bristande kännedom om de rättsliga förutsättningarna
för utbetalning — icke upplyste att uppsägning och tillträde redan
skett, borde Anne-Marie Gyllenkrok ha satt sig in i de i vattenlagen angivna
förutsättningarna för fördelning av nedsatta belopp samt därefter lämnat
Svensson besked huruvida hinder enligt lag mötte mot utbetalning. Ett
dylikt besked hade givetvis icke behövt lämnas omedelbart. Vilken mening
man än må ha om Anne-Marie Gyllenkroks skyldighet att lämna Svensson
upplysning om lagens innehåll i förevarande hänseende, är det dock uppenbart
att — då hon nu besvarade Svenssons framställning — det ålåg henne
såsom en tjänsteplikt att lämna Svensson ett besked, som icke vilseledde
eller var ägnat att vilseleda denne. En riktig prövning av Svenssons begäran
att få lyfta nedsatt belopp skulle, såvitt nu är i fråga, ha givit vid handen,
å ena sidan, att krav icke finge uppställas pa att vattendomstolens dom
skulle ha vunnit laga kraft samt, å andra sidan, att bevis om uppsägning
varit erforderligt. I stället för att sätta sig in i de i vattenlagen angivna
förutsättningarna för fördelning av nedsatta belopp och att lämna Svensson
korrekta upplysningar härom, bibragte Anne-Marie Gyllenkrok Svensson
den av henne då hysta felaktiga uppfattningen att ersättningsbeloppet i
sin helhet icke kunde lyftas förrän lagakraftvunnen dom förelåg. Härigenom
har Anne-Marie Gyllenkrok åsidosatt vad som ålegat henne i tjänsten och
följaktligen förfarit felaktigt. Det får hållas för visst att Svensson, om han
erhållit korrekt besked, skulle ha — åtminstone såvitt anginge hans fastigheter
— utan längre dröjsmål inkommit med för utbetalning erforderligt
bevis att uppsägning skett redan den 22 juni 1954. Det av Anne-Marie
Gyllenkrok begångna felet har sålunda fördröjt eller i varje fall varit ägnat
att fördröja ersättningsbeloppets utbetalande med åtföljande ränteförlust
för Svensson.

På de av länsstyrelsen anförda skälen kan däremot icke riktas någon
befogad anmärkning mot det sätt, varpå de nedsatta medlen gjorts räntebärande.

I övrigt har i ärendet icke förekommit något av beskaffenhet att påkalla
mitt ingripande.

17 — Justitieombudsmannens ämbetsbcrättelse till 19G0 års riksdag

258

Vid bedömande av det fel, som förelupit, bör hänsyn tagas till att
ifrågavarande bestämmelser i vattenlagen äro tämligen svåröverskådliga,
att fall där lagakraftägande dom av vattendomstol icke behöver avvaktas
synas vara sällan förekommande samt att i förevarande ärende bevis,
huruvida talan fullföljts mot vattendomstolens dom, tydligen utan AnneMarie
Gyllenkroks medverkan infordrats redan vid ersättningarnas nedsättande
hos länsstyrelsen. Det är på grund härav i viss mån förklarligt, att
Anne-Marie Gyllenkrok fått den uppfattningen att lagakraftvunnen dom av
vattendomstolen varit förutsättning för tillträde och därmed också fördelning
av de nedsatta medlen. Med denna uppfattning har hon vid ifrågavarande
tid uppenbarligen saknat anledning att få tillträdesdagen klarlagd.

I detta sammanhang bör vidare beaktas, att Anne-Marie Gyllenkrok numera
tillställt Svensson ersättning dels för den ränteförlust, som kan ha föranletts
av det av henne mot Svensson begångna felet, dels ock för kostnader
i ärendet med belopp som kan anses skäligt.

I betraktande av nu anförda omständigheter anser jag mig — med stöd
av stadgandet i 4 § instruktionen för riksdagens ombudsmän — kunna
låta bero vid vad i saken förevarit.

10. Fråga huruvida sökande av drosktrafiktillstånd med hänsyn
enbart till hög ålder må anses olämplig som tillståndshavare

Av handlingarna i ett genom klagomål av August Fagerberg i Göteborg
härstädes upptaget ärende framgår följande.

Fagerberg, som är född år 1883, har sedan år 1922 varit droskbilsägare
i Göteborg. Han har tidigare beviljats två trafiktillstånd, vardera avseende
en droskbil. År 1935 överlät Fagerberg med vederbörligt medgivande hälften
av det ena trafiktillståndet till en son och år 1939 hälften av det andra
tillståndet till en annan son. Sedan sistnämnda år innehar sålunda Fagerberg
två tillstånd att tillsammans med annan bedriva drosktrafik med två
bilar.

Sedan poliskammaren i Göteborg i augusti 1957 tillkännagivit sin avsikt
att utöka antalet ordinarie drosktrafiktillstånd med femton, inkommo ansökningar
om sådana tillstånd från ett flertal personer, däribland Fagerberg.
Ansökningarna prövades av poliskammaren den 13 november 1957. Därvid
meddelades vissa angivna sökande tillstånd, under det att ansökningarna
från de övriga — däribland Fagerberg — lämnades utan bifall.

Över poliskammarens beslut att icke bifalla hans ansökan anförde Fagerberg
besvär hos länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som i utslag den
29 maj 1958 utlät sig sålunda: Enär Fagerberg med hänsyn till hög ålder
icke bör ifrågakomma till erhållande av ett självständigt trafiktillstånd,
finner länsstyrelsen icke skäl göra ändring i klandrade beslutet.

259

I en den 23 juni 1958 hit inkommen klagoskrift anförde Fagerberg
följande.

I samband med ett år 1950 träffat pensionsavtal mellan Göteborgs
Droskägareförening och Chaufförernas Fackförening i Göteborg hade parterna
överenskommit att hos den tillståndsgivande myndigheten rekommendera
den ordningen vid meddelande av framtida drosktrafiktillstånd,
att den till tjänsteåren äldste droskföraren i första hand skulle meddelas
ledigblivet eller nytt tillstånd. Samma turordning skulle gälla i fråga om
sådana droskägare som — i likhet med Fagerberg — drevo drosktrafik i
kompanjonskap med annan, s. k. halvbilägare. Därvid skulle den regeln
gälla att, då den till tjänsteåren äldste halvbilägaren erhölle eget trafiktillstånd,
hans kompanjon samtidigt skulle få eget tillstånd. I överenskommelsen
hade utsagts, att droskförare endast i undantagsfall skulle erhålla
eget trafiktillstånd efter fyllda 65 år. Sådan åldersgräns hade däremot icke
angivits i fråga om halvbilägare.

Fagerberg anförde vidare: Den av organisationerna sålunda rekommenderade
regeln hade dittills följts vid tillståndsgivningen. Det hade varit
omöjligt för någon person, om än aldrig så lämplig, att erhålla drosktrafiktillstånd,
därest någon förare eller halvbilägare med flera tjänsteår samtidigt
varit sökande. Sålunda hade t. ex. tillstånd, utan att länsstyrelsen
protesterat, beviljats halvbilägare, som varit över 80 år gammal och därtill
sjuk och oförmögen till aktivt arbete i rörelsen. Fagerberg, som endast vore
75 år, hade vid den årliga läkarundersökning, som droskförare över 65 år
vore skyldiga underkasta sig, förklarats fullt frisk. Han vore vidare den till
tjänsteåren äldste droskföraren och halvbilägaren i Göteborg. Någon anmärkning
mot honom såsom droskägare eller droskförare funnes icke. Skälet
till att poliskammaren avslagit hans ansökan hade icke angivits i beslutet.
Länsstyrelsen hade icke åberopat annat skäl än att Fagerberg med
hänsyn till hög ålder icke borde ifrågakomma till erhållande av självständigt
trafiktillstånd. Det torde emellertid icke finnas någon bestämmelse av
innebörd, att en i övrigt lämplig person icke skulle kunna meddelas trafiktillstånd
på grund av för hög ålder. Var en sådan åldersgräns skulle gå,
hade icke heller angivits av länsstyrelsen. Enligt dittills gällande praxis
kunde gränsen i varje fall icke vara lägre än 80 år. Fagerberg hemställde
därför om undersökning, huruvida myndigheternas beslut att avslå hans
ansökan vore författningsenligt.

I infordrat yttrande anförde poliskammaren bl. a. följande.

Den av Fagerberg åberopade överenskommelsen rörande turberäkning
har poliskammaren, utan att därför anse sig bunden av överenskommelsen,
såvitt möjligt följt vid tillståndsgivningen.

Vid bedömande av om drosktillstånd skall förvägras person, som uppnått
viss ålder, har poliskammaren ansett det för nödvändigt att göra skillnad
mellan droskägare och droskchaufförer. Har sålunda sökande till droskrättighet
förut del i bil och med hänsyn till sin vandel visat sig lämplig att

260

fortfarande idka droskrörelse, har han, även om hans ålder överstigit 65 år,
meddelats trafiktillstånd för en bil. Poliskammaren har nämligen i dylika
fall ansett sig icke böra hindra droskägare med del i bil att, då han därtill
kommer i tur, få trafiktillståndet utökat till att omfatta en bil. Någon
åldersgräns uppåt för innehav av trafiktillstånd finnes icke. Icke heller har
poliskammaren ansett det lämpligt, att sökandes förmåga att själv köra
droskbil i trafiken skulle inverka på hans möjlighet att få behålla redan
meddelat trafiktillstånd eller få detta utökat inom angivna gränser.

I sådana fall, då droskägare med äldre trafiktillstånd har del i bil tillsammans
med droskägare, som även innehar annat tillstånd till drosktrafik
här i staden, har poliskammaren ansett sig böra tillämpa den principen, att,
då tillståndshavare med endast en hälftendel i bil är i tur för erhållande av
självständigt trafiktillstånd, även kompanjonen, trots att han tidigare innehar
annat trafiktillstånd, meddelas trafiktillstånd för en bil i stället för
hälftendelen. Poliskammaren har nämligen icke ansett sig böra påtvinga
droskägare en ny kompanjon och har icke heller ansett sig kunna minska
droskägares en gång meddelade trafiktillstånd.

Då därför Fagerbergs äldste son och delägare kommer i tur för erhållande
av hel droskrättighet, synes Fagerberg såsom ovan angivits böra få möjlighet
att utöka sin droskrörelse. Poliskammaren har därför icke i detta
ärende betraktat Fagerberg såsom sådan hälftenbilägare, som nu skulle få
sina drosktillstånd utökade, eftersom han har mer än en hälftendel.

Det är i detta sammanhang lämpligt att redogöra för skälen till att poliskammaren
energiskt verkat för att få kompanjonskapen om en bil avlösta.
Anledningen var främst, att lönsamheten för droskrörelsen var sådan att
två familjer icke kunde leva på en bil. Det uppstod också icke sällan slitningar
mellan hälftendelägarna rörande reservbil, körningarnas fördelning
och andra spörsmål, som hörde samman med att den ene delägaren genom
sjukdom eller ålder blev urståndsatt att aktivt utöva yrket. Poliskammaren
gick in för att lämna en var av de båda delägarna ett helt tillstånd.
Något tvångsvis hopparande av hälftendelägare ansågs icke tillrådligt, vilket
också erfarenheterna givit belägg för.

Poliskammaren har sålunda avslagit Fagerbergs ansökan — icke på grund
av åldersskäl — utan därför att han icke vid tidpunkten för beslutet betraktats
såsom sådan hälftendelägare, som enligt poliskammarens praxis då
var berättigad erhålla utökat tillstånd.

Länsstyrelsen anförde i därefter avgivet yttrande följande.

Vid prövning av ansökan om tillstånd att bedriva yrkesmässig trafik
skall den tillståndsgivande myndigheten bland annat bedöma sökandens
lämplighet för verksamheten. Om sökanden av en eller annan anledning
befinnes vara icke lämplig, bör han icke beviljas trafiktillstånd. En person,
som icke själv kan aktivt deltaga i rörelsen, är som regel att betrakta som
icke lämplig. På vad sätt tillståndshavaren deltager i rörelsen saknar merendels
betydelse. Om rörelsen omfattar endast en bil, är det dock ganska
naturligt att han själv tjänstgör som förare av bilen. Sökandens ålder kan
tydligen få avgörande betydelse vid lämplighetsbedömningen. En person
som uppnått så hög ålder, att han icke kan förväntas bedriva den tilltänkta
rörelsen mer än en kortare tid, synes icke böra betraktas som lämplig.

Poliskammaren gör vid lämplighetsbedömningen åtskillnad på sökande,
som äro droskförare till yrket, och sökande, som redan inneha ställning som

261

droskägare. Droskförare, som äro äldre än 65 år, beviljas som regel icke
trafiktillstånd. För droskägare däremot tillämpas icke någon åldersgräns.
Länsstyrelsen kan icke se att det finnes något bärande skäl för denna
olikhet.

Fagerberg inkom därefter med påminnelser.

Vid ärendets avgörande gjorde jag följande uttalanden.

Rörande de personliga kvalifikationerna för erhållande av trafiktillstånd
stadgas i 12 § förordningen den 25 oktober 1940 angående yrkesmässig
automobiltrafik m. m., att tillstånd må meddelas allenast den, som med
hänsyn till erfarenhet och vederhäftighet samt andra på frågan inverkande
omständigheter befinnes lämplig såsom utövare av yrkesmässig trafik.

Beträffande frågan vem av flera lämpliga sökande som bör erhålla visst
tillstånd har icke lämnats annan föreskrift — såvitt nu är i fråga — än att
tidpunkten för ansökans ingivande icke må vara avgörande för företräde
dem emellan.

När det gäller att bedöma i vad mån hänsyn vid tillståndsgivningen må
tagas till sökandes ålder — ett spörsmål som sålunda icke direkt reglerats
i författningstexten — må till en början framhållas, att frågan om åldern
uppenbarligen kan inverka såväl vid den personliga lämplighetsprövningen
som vid prövningen rörande vem av flera lämpliga sökande, som bör tilldelas
visst tillstånd.

I kraven på personlig lämplighet ligger otvivelaktigt, att vederbörande
skall antagas kunna på tillfredsställande sätt övervaka att rörelsen — även
om han icke nödvändigtvis behöver medverka däri som förare — bedrives
i enlighet med gällande föreskrifter och villkor. Det ligger i sakens natur,
att denna förmåga vid högre levnadsår successivt avtar och att det på
denna grund kan sägas att personer i vissa högre åldersklasser i flertalet
fall icke längre äga den förmåga till aktiv verksamhet, som bör fordras av
en självständig yrkesutövare på detta område. Förhållandena kunna emellertid
växla från fall till fall, och det är ingalunda uteslutet att även personer
i hög ålder kunna vara väl lämpade att driva sådan rörelse. Bortsett
från vanskligheten att över huvud taget uppställa någon fix åldersgräns
i detta hänseende, är det därför icke befogat att helt generellt betrakta personer
över viss ålder såsom olämpliga att erhålla trafiktillstånd och att
sålunda avslå deras ansökningar enbart med hänvisning till åldern. Frågan
härom synes mig böra bedömas med hänsyn till omständigheterna i det
enskilda fallet.

Även om det sålunda icke låter sig göra att på angivet sätt rent schematiskt
anse personer över viss ålder såsom olämpliga att driva yrkesmässig
trafik, kan emellertid frågan om vederbörandes ålder inverka vid den ofta

262

vanskliga prövningen av frågan vem bland flera lämpliga sökande, som bör
erhålla visst tillstånd. Om man härvid såsom en allmän princip anser sig
böra uppställa, att sökande över viss ålder, t. ex. 65 år, bör få stå tillbaka
för yngre sökande, som i övrigt äro välmeriterade — vilket sålunda icke
behöver innebära att de förra skulle vara olämpliga som tillståndshavare

— kan någon erinran häremot icke riktas, i den mån en sådan ordning tillkommit
för att tillgodose syftet med förevarande lagstiftning eller sålunda
för att främja en sund utveckling av den yrkesmässiga trafiken på platsen.
I vilken utsträckning avsteg bör göras från en dylik allmän handlingsregel

— och tillstånd sålunda meddelas även den som uppnått högre ålder och
uppfyller lämplighetskraven — får uppenbarligen bedömas framför allt med
hänsyn till de särskilda lokala förhållanden, som prägla den yrkesmässiga
trafiken på orten, samt till styrkan av de intressen, som i det särskilda fallet
tala för den ena eller andra lösningen. Härvid kan tydligen på en viss ort
finnas anledning att mera strikt följa en viss åldersgräns än vad som på en
annan ort framstår som av omständigheterna påkallat. Det kan också mycket
väl, t. ex. för att genomföra en önskvärd sanering i fråga om tidigare
meddelade trafiktillstånd, vara ändamålsenligt att göra viss åtskillnad
mellan sökande, som redan inneha tillstånd av visst slag, och andra sökande.
I avvägningsfrågor av denna natur finns uppenbarligen ej sällan utrymme
för delade meningar. Hur avgörandet — vid ett samlat övervägande av alla
på frågan inverkande omständigheter — bör i det enskilda ärendet utfalla,
får ytterst genom besvär bringas till Kungl. Maj:ts prövning. Genom inrättandet
av statens biltrafiknämnd ha på detta område garantier skapats för
en så långt möjligt enhetlig rättstillämpning.

Vad härefter angår poliskammarens och länsstyrelsens prövning av Fagerbergs
ansökan om trafiktillstånd framgår av handlingarna, att Fagerberg
sedan lång tid tillbaka drivit drosktrafik och att han vid tidpunkten för
ärendets handläggning även var aktiv bilförare. Att han skulle ha skött
rörelsen — i vilken han icke behöver deltaga såsom förare — på mindre
tillfredsställande sätt har icke ens påståtts. Vid angivna förhållanden har
enligt min mening fog saknats för uppfattningen, att Fagerberg — låt vara
att han uppnått relativt hög ålder — skulle vara olämplig att beviljas det
sökta tillståndet.

Däremot kan någon erinran icke riktas mot att Fagerberg — jämförd
med andra sökande — icke beviljades tillståndet. För ett sådant ställningstagande
kan lämnas olika motiveringar, därvid jag får hänvisa till vad jag
förut anfört rörande föreliggande avvägningsspörsmål. Vare sig man härvid
t. ex. anser, att tillståndsgivningen i fråga om personer, som inneha delade
trafiktillstånd, bör ske i enlighet med de av poliskammaren angivna riktlinjerna,
eller man förmenar — vilket synes kunna ligga nära till hands —
att en mindre automatisk ordning bör tillämpas och större hänsyn över
huvud tagas till vederbörandes personliga förutsättningar, kan uppenbar -

263

ligen icke göras gällande att tillämpningen av dylika allmänna principer
skulle vara författningsstridigt eller eljest innefatta tjänstefel. Vid sådant
förhållande saknar jag också anledning att för egen del närmare ingå på
de riktlinjer för tillståndsgivningen, som med hänsyn till förhållandena i
Göteborg kunna befinnas mest ändamålsenliga.

I enlighet med vad sålunda anförts finner jag, att erinran icke kan riktas
mot att Fagerberg förvägrades det sökta tillståndet. På grund härav låter
jag — ehuru jag på sätt framgår av det sagda icke kan biträda den uppfattning
som kommit till uttryck i länsstyrelsens motivering för sitt beslut
— bero vid mina här gjorda uttalanden.

11. Vigselskyldig präst har om trolovade — vilka fått barn före
äktenskapet — fällt uttalanden, som föranlett dessa att
vända sig till annan vigselförrättare

Enligt en i en dagstidning för den 12 december 1957 intagen artikel
med rubrik »Ogift moder vägrad kyrkvigsel» skulle en präst inom Strängnäs
stift ha vägrat vigsel i kyrkan på grund av, bl. a., att den kvinnliga
kontrahenten fått ett utomäktenskapligt barn.

Med anledning härav anhöll jag, att domkapitlet i Strängnäs ville efter
verkställd utredning till mig inkomma med yttrande i saken. Sådant yttrande
avgavs därefter av domkapitlet, som därvid bifogade en av t. f. komministern
Alf Härdelin — såsom den i artikeln åsyftade prästen — avgiven
förklaring.

I sin förklaring anförde Härdelin följande: Den 19 november 1957 hade
han uppringts av en fru Larsson, som önskade bestämma tid för vigsel av
två döttrar. Dag och tid bestämdes, men då de önskade vigseln i kyrkan
och icke, som Härdelin föreslog, i prästgården, hade utspunnit sig ett samtal,
därvid framkom dels att vigseln skulle följas av en fest, dels att döttrarna
skulle vara brudklädda. Eftersom den ena av dem så sent som i slutet
av augusti hade fött ett barn, som avlidit en dag gammalt, hade Härdelin
sagt det vara opassande att så snart därefter anordna ett festligt
bröllop. Vidare hade Härdelin framhållit det såsom stridande mot god kristen
och kyrklig sed att, när nu det ena paret uppenbarligen hade gått äktenskapet
i förväg, använda brudklädsel. Härdelin hade försökt få fru Larsson
att förstå, att han gärna ville viga och att han sörjde med dem, som förlorat
sitt barn, men att han under förhandenvarande omständigheter måste
ifrågasätta lämpligheten av vigselns form. För att få tid att tänka igenom
saken hade Härdelin bett om ett samtal, som bestämdes till två dagar
senare. Detta samtal hade emellertid aldrig kommit till stånd, ty fru Larsson
hade omedelbart ringt upp kyrkoherden i pastoratet, som då lovade att

264

förrätta vigseln. Saken hade Härdelin därför betraktat som för sin del
utagerad. Av det anförda framginge alltså, att någon vägran att förrätta
vigsel i detta fall icke förelåge. Härdelin hade endast ifrågasatt, huruvida
vigselns former vore i överensstämmelse med traditionell kyrklig uppfattning
av vigselaktens innebörd.

Domkapitlet framhöll i sitt yttrande att, då någon anmälan icke syntes
ha skett från dem som berörts av den ifrågasatta vigseln, anledning icke
syntes föreligga att införskaffa ytterligare upplysningar i saken.

Pa min föranstaltan inhämtade därefter landsfogden i Södermanlands län
upplysningar från fru Larsson och den ena av hennes döttrar.

hru Larsson uppgav bl. a. följande: I november månad 1957 hade bestämts,
att fru Larssons döttrar skulle sammanvigas med sina dåvarande
fästmän och nuvarande makar den 15 december 1957. Hon hade jämte sin
make och döttrarna räknat med att vigseln skulle äga rum i hemförsamlingens
kyrka och det hade varit avsett, att man skulle ha en enklare festlighet
för släkt och bekanta i en godtemplarlokal efter vigselakten. Den ena
dottern hade i augusti 1957 fött ett barn, till vilket hennes nuvarande make
var fader. Då barnet fötts för tidigt, hade det avlidit knappt ett dygn
efter födseln. — Någon kväll i november hade fru Larsson ringt upp Härdelin
dels för att fråga om denne ville viga hennes döttrar den bestämda
dagen och dels för att fråga om de kunde få låna kyrkans brudkrona. Fru
Larsson kunde icke i detalj erinra sig hur samtalet utspunnit sig eller vad
Härdelin yttrat. Hon mindes dock att Härdelin, när hon nämnde att flickorna
skulle vara brudklädda, sagt »Nej, nej, fru Larsson». Detta hade
Härdelin upprepat flera gånger under samtalets förlopp. Härdelin hade i
övrigt icke direkt sagt, att han vägrade att viga brudparen eller något av
dem. Genom sina yttranden i samband med frågan om att döttrarna skulle
vara brudklädda hade dock fru Larsson fått den uppfattningen att, därest
man framhärdade i tanken på vigsel i brudklädsel, så hade Härdelin icke
velat viga den av döttrarna, vars barn avlidit, ehuru han icke direkt sagt
detta. I övrigt hade Härdelin icke fällt något mot fru Larsson eller döttrarna
förolämpande yttrande. Slutligen hade Härdelin till fru Larsson sagt,
att hon skulle säga till sistnämnda dotter och hennes blivande make, att de
skulle komma till pastorsexpeditionen näs t följ ande dag, emedan Härdelin
önskade tala med dem. — Efter samtalet hade fru Larsson ringt upp kyrkoherden
i pastoratet och omtalat för denne, att hon nyss haft ett samtal med
Härdelin och att denne icke ville viga den ena dottern, därest hon skulle
vara brudklädd. Fru Larsson hade ej behövt fråga om kyrkoherden vore
villig att viga döttrarna, emedan kyrkoherden spontant förklarat sig önska
detta, då han kände dem. Kyrkoherden hade lovat att viga brudparen i
kyrkan vid den önskade tidpunkten. Han hade icke ifrågasatt, att den förenämnda
dottern icke borde vara brudklädd, men hade tyckt, att hon i stället
för kyrkans brudkrona borde bära mvrtenkrona. Vigslarna hade sedan

265

ägt rum på avtalad tid och plats med kyrkoherden som vigselförrättare.
Båda flickorna hade därvid burit myrtenkrona till brudklädsel.

Den vid utredningen hörda dottern till fru Larsson uppgav, bl. a., att
hon — som varit närvarande då hennes moder samtalat med Härdelin i
telefon — fått den uppfattningen av moderns relation av samtalet, att Härdelin
icke var villig att viga henne, om hon skulle vara brudklädd vid
vigseln.

Landsfogden överlämnade till mig den sålunda verkställda utredningen
under framhållande att — då det av utredningen, i motsats till vad i tidningsartikeln
uppgivits, icke framginge att Härdelin vägrat att förrätta
vigseln — denne icke kunde anses ha gjort sig skyldig till tjänstefel eller
annat brottsligt förfarande.

Därefter anhöll jag hos domkapitlet om utlåtande, huruvida det enligt
domkapitlets mening kunde anses förenligt med prästs ställning som vigselförrättare
att denne i ett fall som det förevarande fällde uttalanden av
innebörd dels att det — på den grund att en av kontrahenterna för några
månader sedan fått ett barn, som avlidit efter någon dag — vore opassande
att anordna festligt bröllop, dels att det — enär parterna uppenbarligen
gått äktenskapet i förväg — vore stridande mot god kristen och kyrklig
sed att brudklädsel användes vid vigseln.

I sitt i anledning härav avgivna utlåtande anförde domkapitlet: Domkapitlet
funne i likhet med landsfogden, att Härdelin icke vägrat att förrätta
ifrågavarande vigsel. Därigenom överfördes frågan om Härdelins uppträdande
till ett plan, där det gällde att bedöma, om Härdelin i sin egenskap
av präst uppträtt passande och lämpligt. Härdelin ställdes genom en
telefonförfrågan inför ett bedömande av om anordningarna vid det avsedda
bröllopet kunde motsvara vad han ansåge tillbörligt enligt kristlig
och kyrklig sedvänja, På frågan om förutsättningarna för rätten att använda
»brudklädsel» — vilket icke kunde innebära något annat än att
bära brudkrona — såges mycket olika inom olika delar av vårt land. Domkapitlet
ville bestämt hävda, att inom vissa delar av Sverige pastors åtgärd
att lämna ut församlingens brudkrona under förhållanden, som de nu förevarande,
skulle vållat allmän förargelse och betytt minskat förtroende och
aktning från församlingsmedlemmarnas sida gentemot prästen. Församlingsmedlemmarna
syntes kunna fordra en viss integritet för församlingens
brudkrona. Att Härdelin i en sådan situation icke ville omedelbart lämna
besked i telefonen, syntes domkapitlet förståeligt. Härdelin gjorde det
enda lämpliga, begärde betänketid, men hade aldrig blivit satt i tillfälle
att svara. Domkapitlet ansåge sig för övrigt sakna anledning att på detta
område för vad som vore passande och lämpligt ingå i någon noggrann
avvägning av vilken av de båda prästerna inom pastoratet, som i egenskap
av församlingspräst förfarit på bästa sätt. Mot de av justitieombudsmannen
angivna, av Härdelin såsom vigselförrättare och församlingspräst

266

gjorda uttalandena, vilka till sin egentliga innebörd endast torde avse att
motivera betänketid för Härdelin, ansåge domkapitlet att det icke rimligen
kunde göras någon erinran.

Från detta domkapitlets utlåtande, som omfattade fem ledamöters mening,
var en ledamot skiljaktig och yttrade:

Jag kan icke dela de synpunkter, som av domkapitlet framförts. Vi ha
inom Strängnäs stift på kort tid haft två uppmärksammade tillbud till vigselvägran.
De två prästerna ha vid framställning om vigsel bett om betänketid
och lovat att svara senare. Ingen av dem har behövt svara, vilket
jag finner ganska förklarligt. I båda fallen har annan församlingspräst —
mer behjärtad och human — trätt till och förrättat vigseln. I av justitieombudsmannen
infordrad förklaring till påstådd vägran har den omständigheten,
att de aldrig behövt ta slutlig ställning, använts som argument
mot talet om vägran. Genom begäran om betänketid kan dock antagas,
att risk för vägran förelegat.

När det gäller att bedöma, vem av de båda prästerna, som i det nu aktuella
fallet handlat bäst, anser jag utan tvekan, att den som tillmötesgick
kontrahenternas önskemål och förrättade vigseln handlade riktigast med
hänsyn till den uppfattning, som nu torde få anses ganska allmän. De
äktenskapssökande kontrahenterna böra få välja den form av vigsel, de
själva önska, och vederbörande pastor bör icke vidtaga en så nedsättande
åtgärd, som att begära betänketid för bedömande av kontrahenternas moraliska
kvalifikationer, särskilt som pastor rent allmänt saknar möjlighet
att kontrollera om föräktenskaplig samlevnad — med eller utan resultat —
förekommit före vigseltillfället. Det hela urartar till en gest åt skenheligheten
och skapar enbart irritation. Liksom kyrkotagningen och de särskilda
föreskrifterna för begravning av självspillingar numera bedömas som ovärdiga
sorteringsmetoder för att »märka» vissa människor, bör här ifrågavarande
betraktelsesätt beträffande vigseln snarast avvecklas såsom varande
förlegat.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

I 4 kap. 3 § giftermålsbalken stadgas, att trolovade äga till vigsel inom
svenska kyrkan välja den präst inom kyrkan de själva åstunda; dock vare
annan ej skyldig viga än präst i den församling, av vilken endera är medlem.

Då församlingspräst sålunda har att taga ställning till en begäran om
vigsel, är han enligt gällande rätt icke befogad ingå på prövning av förekomsten
av andra vigselhinder än dem, som angivas i giftermålsbalken.
Fn vägran att på annan än nu nämnd grund förrätta vigsel innebär åsidosättande
av tjänsteplikt.

Utredningen i ärendet ger emellertid vid handen — i motsats till vad
tidningsnotisen gav anledning antaga — att Härdelin i det aktuella fallet
icke vägrat eller ens avsett att vägra vigsel.

Däremot framgår av utredningen, att han — då han tillfrågades om han
ville viga de två systrarna och deras trolovade — i fråga om ett av paren
framförde betänkligheter mot att vigseln skulle äga rum i kyrka och mot

267

anordningarna i övrigt i samband med bröllopet. Härdelins betänkligheter
synas ha föranletts av att kontrahenterna — pa sätt Härdelin uttryckt
saken — gått äktenskapet i förväg och att de några månader tidigare fått
ett barn, som avlidit en dag gammalt. Enligt Härdelins egna uppgifter
skulle han ha uttalat, att det vore opassande att så snart därefter anordna
ett »festligt bröllop» och att det vore stridande mot god kristen och kyrklig
sed att använda brudklädsel.

Vad Härdelin avsett med sitt uttalande om att det vore opassande med
ett festligt bröllop är icke fullt klart. Av ordalagen i hans förklaring far
man närmast det intrycket att han därmed syftat på den festlighet, som
skulle efterfölja vigseln. Det synes mig emellertid svårt att första, huru det
kan vara opassande — från vilken synpunkt man än ser saken — att en
vigsel följes av, som här uppgivits, en enkel fest för anhöriga och närmaste
vänner, även om ett dödsfall på sätt här skett inträffat för nagra manader
sedan. Under alla omständigheter kan det enligt min mening icke anses tillkomma
präst, som anmodats viga, att oåtspord avgiva omdömen rörande
formerna för privat tillställning efter skedd vigsel.

Alldeles bortsett härifrån ha Härdelins vid tillfället framförda betänkligheter
mot vigsel i kyrka, mot festligt bröllop och mot användande av brudklädsel
icke rimligen kunnat uppfattas på annat sätt, än att han ansåg
kontrahenternas föräktenskapliga förbindelse så förkastlig, att vigsel och
bröllop i den ordning som önskades icke borde ifrågakomma. Hans uttalanden
måste sålunda uppfattas såsom grundade på en moralisk värdering av
denna föräktenskapliga förbindelse. Självfallet står det Härdelin fritt att
hysa den uppfattning, för vilken han sålunda givit uttryck. En vigselförrättare
måste emellertid beakta, att alla icke dela en sa sträng moraluppfattning.
För många är det tvivelsutan alldeles främmande, att anse en förbindelse
av det slag, varom här är fråga, sasom moraliskt förkastlig. Det är
också notoriskt, att dylika föräktenskapliga förbindelser mellan trolovade i
stor utsträckning förekomma och att de icke anses utgöra hinder för vigsel
i kyrka, festligt bröllop och användande av brudklädsel. Som tillfrågad vigselförrättare
borde Härdelin enligt min mening ha beaktat, att hans uttalanden
av nu angivna skäl maste verka stötande pa kontrahenterna och
deras anhöriga. Det är vidare uppenbart, att en sa betydelsefull händelse
i två människors liv som äktenskaps ingående icke bör, på sätt här skett,
förknippas med minnet av ett moraliskt ogillande från prästens sida.

Enligt min mening kan det icke anses förenligt med den lagfästa skyldigheten
att viga, att prästen beträffande parterna gör uttalanden, som de
med fog finna så stötande att de icke anse sig böra anlita prästen som vigselförrättare.
Därest prästen finner sig behöva beröra förhållanden, som
kunna vara för parterna ömtåliga, måste det därför anses åligga honom att
— vilket i allmänhet icke heller behöver möta svårigheter — framlägga

268

saken på sätt som icke verkar stötande eller eljest kränkande för dem som
enligt lag äro berättigade att erhålla vigsel.

Jag har full förståelse för det grannlaga i den situation, vari Härdelin med
sin principiella uppfattning i saken ställdes. Jag är också medveten om att
särskilt när det gällde frågan om utlånandet av församlingens brudkrona
hade att taga hänsyn till gamla kyrkliga traditioner samt uppfattningen
hos församlingsborna. Likväl måste jag — under hänvisning till vad
här anförts — såsom min mening framhålla, att det stått i mindre god
överensstämmelse med Härdelins ställning såsom vigselskyldig präst att om
kontrahenterna fälla de uttalanden, som enligt hans egna uppgifter förekommit
och som föranlett kontrahenterna att vända sig till annan vigselförrättare.

Med dessa uttalanden var ärendet av mig slutbehandlat.

12. Föreligger besvärsrätt för hyresgäst med avseende å länsbostadsnämnds
beslut angående fördelning av totalhyra i tertiär belånade

fastigheter?

I en den 8 mars 1958 hit inkommen klagoskrift anförde jur. kand. Ulf
Dahlberg i Piteå följande: Från och med den 15 oktober 1956 förhyrde
Linnéa Berg en affärslägenhet jämte lagerlokal i en fastighet i kvarteret
Häggen i Piteå. Hyran bestämdes preliminärt till 4 800 kronor om året.
I skrivelse den 31 oktober 1957 meddelade hyresvärden — i enlighet med
vissa av bostadsstyrelsen utfärdade föreskrifter angående riktlinjer för
hyreskontrollen i statsbelanade fastigheter — att förslag till fördelning av
slutligt fastställda maximihyror hölles tillgängligt å Piteå stads drätselkammares
kansli till den 10 november och att eventuella erinringar skulle
inom nämnda tid av hyresgäst eller hyressökande ingivas till det kommunala
förmedlingsorganet för låneärenden. Inom föreskriven tid inkom klaganden
såsom ombud för Linnéa Berg med erinringar mot förslaget såvitt
avsåg affärslokalen. Erinringarna översändes därefter av förmedlingsorganet
jämte eget yttrande — innefattande till viss del tillstyrkan till Linnéa
Bergs invändningar — till länsbostadsnämnden i Norrbottens län. Vid
något tillfälle i december 1957 erhöll klaganden meddelande från en tjänsteman,
att länsbostadsnämnden fastställt hyresvärdens förslag. Om detta
hade klaganden aldrig erhållit något officiellt meddelande. Länsbostadsnämndens
beslut innehöll icke någon besvärshänvisning. Vid telefonsamtal,
som klaganden samma dag hade med en tjänsteman vid nämnden, erhölls
besked, att någon skyldighet att underrätta hyresgästen icke fanns, icke
ens hyresgäst som gjort erinringar mot föreslagen hyra, och vidare att det
helt saknades instruktion om besvärshänvisning, men att såvitt nämnden

269

var bekant bostadsstyrelsen var rätt besvärsinstans. Den 20 december 1957
anförde klaganden besvär hos bostadsstyrelsen med begäran om bifall till
Linnea Bergs yrkanden. I skrivelse den 1 mars 1958 meddelade bostadsstyrelsen
»att det icke ankommer på styrelsen att till prövning upptaga
besvär från hyresgäst över länsbostadsnämnds beslut. Enligt tillämpad
praxis äger endast låntagare rätt att hos styrelsen anföra besvär över dylika
beslut.»

Mot bostadsstyrelsens sålunda angivna praxis att medgiva besvärsrätt
endast för hyresvärd men ej för hyresgäst framställde klaganden anmärkning
under framhållande, att en hyresgäst med denna tolkning vore alldeles
rättslös och att det i svensk rätt torde vara enastående att icke båda
parter i en tvist hade samma rätt att få sina synpunkter prövade. Klaganden
hemställde därför om åtgärder för att Linnéa Berg skulle få sin
sak prövad samt ifrågasatte huruvida tjänstefel begåtts.

Med anledning av klagoskriften avgav bostadsstyrelsen infordrat yttrande,
däri styrelsen — under hänvisning bl. a. till förarbetena till den
lagändring, varigenom hyresregleringen beträffande statsbelånade fastigheter
avvecklades från och med den 1 januari 1957 (prop. nr 168/1956,
tredje lagutskottets utlåtande nr 28/1956) — närmare motiverade sin
ståndpunkt att besvärsrätt icke kunde anses föreligga för hyresgäst i fråga
om beslut om hyresfördelning i nu avsedda fall.

Klaganden inkom därefter med påminnelser.

Vid ärendets avgörande uttalade jag följande.

Rätten att anföra besvär över förvaltningsmyndighets beslut avser en
fråga, som i allmänhet icke ansetts böra eller kunna bli föremål för närmare
reglering i författningstexten. Det har sålunda överlämnats åt rättstillämpningen
att besvara dylika spörsmål. Inom de flesta områden av förvaltningen
har också genom Kungl. Maj:ts avgöranden en tämligen fast
praxis härutinnan utbildats. Den allmänna grundsatsen synes härvid vara,
att besvärsrätt allenast tillkommer den, vars rättsliga ställning eller eljest
erkända intresse på ett för honom ofördelaktigt sätt rönt inverkan av
beslutet.

Den i förevarande ärende uppkomna frågan, huruvida — förutom hyresvärd
— jämväl hyresgäst äger anföra besvär över länsbostadsnämnds beslut
angående fördelning av totalhyra i tertiärbelånade fastigheter kan icke
besvaras med ledning av författningstexten. Icke heller synes någon på
Kungl. Maj:ts avgörande grundad praxis föreligga. För sin del har bostadsstyrelsen
stannat för den meningen, att besvärsrätt icke kan tillerkännas
hyresgäst.

Väl kunna vissa skäl anföras till förmån för den uppfattningen att ett

270

beslut om fördelningen av totalhyran berör hyresgästernas intressen på
sådant sätt, att besvärsrätt bör tillkomma dem. Å andra sidan är det här
fråga om en från statliga myndigheters sida utövad kontroll över att
beviljade lån icke disponeras på sätt som är oförenligt med det ändamål,
som lånegivningen är avsedd att främja, nämligen produktionen av billiga
bostäder. Denna kontroll, som i författningarna utformats som ett lånevillkor
och som således till sin natur är ett led i avtalet mellan långivaren
och låntagaren, är — även om den givetvis kommer de boende till godo
— icke utformad i syfte att närmare reglera förhållandet mellan hyresvärd
och hyresgäst. För ett behörigt utövande av denna kontroll är det —
såsom bostadsstyrelsen även framhållit — självfallet av värde att hyresgästerna
medverka såväl därigenom att de underrätta den lånegivande
myndigheten om hyresöverskridanden som därigenom att de anföra sina
synpunkter på frågan om hyresfördelningen och sålunda underlätta myndighetens
bedömning härav. Med ett sådant betraktelsesätt är det följdriktigt
att icke tillerkänna hyresgäst besvärsrätt med avseende å beslut,
som berör ett offentligrättsligt reglerat avtalsförhållande mellan långivare
och låntagare.

Vilken uppfattning man än må hysa beträffande frågan om hyresgästs
besvärsrätt i förevarande hänseende, är det uppenbart att bostadsstyrelsens
bedömning icke innefattar tjänstefel. Besvarandet av berörda fråga
bör, liksom motsvarande spörsmål på andra områden av förvaltningen,
ankomma på rättstillämpningen. Det må även anmärkas, att frågan huruvida
det är möjligt att genomföra en närmare författningsmässig reglering
av den administrativa besvärsrätten ingår i det utredningsuppdrag, som
anförtrotts besvärssakkunniga.

Av ovan anförda skäl fann jag klagomålen icke föranleda vidare åtgärd
från min sida.

13. Fråga om skolmyndighets befogenhet att på grund av uppkommet
motsatsförhållande mellan lärare och vissa elever i gymnasium
medgiva de senare befrielse från deltagande i lärarens undervisning

Med skrivelse den 1 februari 1957 överlämnade rektorn vid högre allmänna
läroverket för gossar i Hälsingborg Hakon Swenne till skolöverstyrelsen
ansökningar från målsmännen för tre elever i ring A I3, i vilka
ansökningar hemställdes att eleverna måtte befrias från skyldigheten att
deltaga i den av adjunkten Henrik P. meddelade undervisningen i tyska.
Som motivering angavs P:s undervisningsmetoder och uppträdande i övrigt
mot eleverna. I sin skrivelse anförde Swenne — under åberopande av ett

271

av vederbörande skolläkare avgivet yttrande ävensom vissa förut till skolöverstyrelsen
översända skrivelser rörande P. — att han tillstyrkte ansökningarna
samt att han upplyst målsmännen att de i händelse av bifall till
ansökningarna hade att ordna undervisningen i tyska för ifrågavarande
elever utan kostnad för statsverket. Enligt målsmännen vore deras önskan,
att ifrågavarande elever skulle efter studier för privatlärare få undergå
tentamen för någon lärare vid läroverket. Svvenne anförde vidare i sin skrivelse,
bl. a., att en situation som den förevarande icke syntes vara förutsedd
i gällande författningar samt att han därför jämlikt § 152 läroverksstadgan
meddelat interimistisk befrielse från undervisningen i tyska. Slutligen
framhöll Swenne, att man från målsmännens sida hemställt att, därest
skolöverstyrelsen icke skulle anse sig kunna fatta beslut i saken, ansökningarna
måtte underställas Kungl. Maj:ts prövning.

I skrivelse till Swenne den 8 februari 1957 meddelade skolöverstyrelsen,
att den intet hade att erinra mot att Swenne, i avvaktan på utgången av
ifrågavarande ärende i dess helhet, tills vidare beviljade ifrågavarande lärjungar
tillfällig ledighet från den av P. meddelade undervisningen i tyska.
Därvid hänvisades till § 22 mom. 3 läroverksstadgan.

Vid utgången av vårterminen 1957 lät därefter Swenne de ifrågavarande
tre lärjungarna undergå muntligt och skriftligt förhör inför en annan av
läroverkets ordinarie lärare i tyska än P. Vid kollegiesammanträde den 6
juni 1957 yppades tvekan, huruvida de betyg, som lärjungarna i angiven
ordning tilldelats, rätteligen kunde införas i betygskatalogen. Med åberopande
av § 152 läroverksstadgan anmodade Swenne vederbörande klassföreståndare
att införa betygen. I särskilt yttrande till protokollet antecknade
sex i sammanträdet deltagande lärare sin protest mot förfarandet
såsom icke överensstämmande med gällande författningar.

Den 14 augusti 1957 föreskrev skolöverstyrelsen, att P. skulle undergå
viss läkarundersökning samt beslöt att P., i avvaktan på utgången av
undersökningen, skulle åtnjuta tjänstledighet såsom på grund av sjukdom.

I en den 26 september 1957 hit inkommen klagoskrift påtalade lektorn
vid läroverket Bengt Persson, att beslutet om befrielse för de tre lärjungarna
från undervisningen i tyska samt förfarandet att på sätt skett tilldela
dem betyg i detta ämne stode i strid mot läroverksstadgans föreskrifter.

I anledning härav avgav skolöverstyrelsen infordrat yttrande, därvid
fogades yttrande av Swenne. Därefter inkom klaganden med påminnelser
och med vissa ytterligare skrifter.

I skrivelse till skolöverstyrelsen anförde jag följande.

Skyldigheten för lärjunge i gymnasiet att deltaga i undervisningen angives
i § 7 läroverksstadgan sålunda, att lärjunge skall med de i §§ 8, 9, 10

272

och 11 angivna inskränkningarna deltaga i undervisningen i samtliga på
vederbörande timplan — med visst undantag — upptagna ämnena. De
inskränkningar i skyldigheten att deltaga i undervisningen, som avses i
§ 7, äro antingen organisatoriskt betingade eller avse befrielse på grund av
religiösa skäl eller redan inhämtad kunskap i ämnet eller avse befrielse
från undervisning i övningsämne eller från deltagande i friluftsverksamhet.
Nu berörda bestämmelser äro kompletterade med vissa föreskrifter rörande
befogenhet för rektor att i särskilda fall medgiva lärjunge ledighet från
skolarbetet under kortare tid, t. ex. för att bereda sig för examen, för att
utföra enskilt arbete eller för enskild angelägenhet. I sistnämnda hänseende
gäller sålunda enligt § 22 mom. 3 att lärjunge, som behöver tillfällig
ledighet från skolarbetet för någon sin enskilda angelägenhet, har att
begära sådan ledighet hos rektor.

I sin skrivelse till Swenne den 8 februari 1957 — däri skolöverstyrelsen
förklarade sig icke ha något att erinra mot att Swenne tills vidare beviljade
de tre lärjungarna tillfällig ledighet från den av P. meddelade undervisningen
i tyska — hänvisade skolöverstyrelsen till sistnämnda föreskrift i
läroverksstadgan. Det är emellertid tydligt att den ledighet, varom här var
fråga, icke kunde motiveras med behov för lärjungarna att ordna någon
enskild angelägenhet, och att följaktligen nu nämnda föreskrift — alldeles
bortsett från frågan om ledighetens utsträckning i tiden — icke kunnat
utgöra stöd för den medgivna befrielsen. Skolöverstyrelsen har icke heller
i sitt i förevarande ärende avgivna yttrande åberopat nyssnämnda stadgande.
I detta yttrande — avgivet i januari 1958 — har skolöverstyrelsen
i stället framhållit, att den i § 7 angivna skyldigheten att deltaga i undervisningen
endast föreligger under den självklara förutsättningen, att lärjunge
erhåller sådan undervisning och behandling i övrigt från lärarens
sida, som han och hans föräldrar skäligen kan anses böra åtnöjas med. 1
det förevarande fallet hade emellertid, enligt vad skolöverstyrelsen vidare
framhållit, skolläkarens intyg givit vid handen att Swennes åtgärd att
befria lärjungarna från undervisningen i tyska var befogad. Vad som från
Swennes och skolöverstyrelsens sida åtgjorts kunde enligt styrelsen ej med
fog anses författningsstridigt. Situationer sådana som den förevarande
vore dess bättre undantagsföreteelser, och härav uppkommande svårigheter
syntes kunna bemästras jämlikt § 152 i läroverksstadgan.

Den av skolöverstyrelsen sålunda åberopade § 152 — som var intagen
bland de bestämmelser som behandla rektors åligganden — har numera
erhållit ny lydelse, gällande fr. o. m. den 1 juli 1958. Tidigare hade
paragrafen följande lydelse: Skulle för något fall i fråga om läroverkets
angelägenheter bestämd föreskrift saknas, skall rektor anmäla sådant hos
skolöverstyrelsen, som förordnar, huru i ärendet skall förfaras; ägande rektor
emellertid att för tillfället meddela föreskrift, och gäller sådan före -

273

skrift till ovillkorlig efterlevnad, intill dess överstyrelsens beslut hunnit
meddelas.

Motsvarighet till paragrafens innehåll enligt nu återgivna äldre lydelse
finnes icke numera i läroverksstadgan.

Då skolöverstyrelsen i sitt yttrande synes vilja förfäkta, att åtgärden att
meddela lärjungarna befrielse från undervisningen i tyska kunde grundas
på § 152 i dess då gällande lydelse, må till en början framhållas att nämnda
föreskrift, såsom av dess lydelse klart framgår, endast avsåg angelägenhet,
rörande vilken bestämd föreskrift saknades. Beträffande skyldigheten för
lärjunge att deltaga i undervisningen och möjligheterna att meddela befrielse
härifrån samt ledighet i övrigt från skolarbetet ha emellertid i läroverksstadgan
givits bestämda och detaljerade föreskrifter. Med hänsyn till
stadgandets ordalydelse har det följaktligen enligt min mening icke varit
möjligt att för den nu meddelade befrielsen för ifrågavarande lärjungar
från viss undervisning hämta stöd i den allmänna reservbestämmelse, som
§ 152 tidigare utgjort. Det är vidare att märka, att frågan rörande undervisningens
omfattning och möjligheterna att därifrån dispensera avser ett
för skolarbetet centralt spörsmål, som måste anses vara uttömmande reglerat
i de härom givna detaljerade bestämmelserna. Med hänsyn härtill
kan det uppenbarligen icke ha varit avsett, att en ytterligare begränsning
i fråga om lärjungarnas deltagande i undervisningen skulle kunna grundas
på föreskriften i § 152, vilken utformats som en reservbestämmelse för
oreglerade och icke förutsedda situationer, som lokalt kunde uppkomma.
Bestämmelsen har därför enligt min mening — alldeles bortsett från att
den på grund av sin ordalydelse icke varit tillämplig i förevarande fall —
icke kunnat tillgripas för att reglera en principiellt så betydelsefull fråga
som spörsmålet om befrielse från undervisning vid uppkommet motsatsförhållande
mellan lärare och elev. Såsom förut framhållits har bestämmelsen
också numera utgått ur läroverksstadgan.

I enlighet med det nu anförda finner jag, att den av skolöverstyrelsen
medgivna åtgärden att på sätt skett befria de tre lärjungarna från undervisningen
i tyska saknat författningsenligt stöd. Frågan om sådan befrielse
hade däremot kunnat av styrelsen hänskjutas till prövning av Kungl.
Maj:t, som torde ha varit oförhindrad att, om skäl därtill ansetts föreligga,
meddela erforderlig dispens från läroverksstadgans föreskrifter. Då emellertid
skolöverstyrelsens förfarande grundat sig på tolkning av vissa måhända
icke helt entydiga bestämmelser och någon rättsförlust genom förfarandet
icke uppkommit, låter jag härutinnan bero vid mina nu gjorda
uttalanden.

Beträffande härefter frågan om betygsättningen för de de tre lärjungarna
— vilken av Swenne uppdrogs åt annan lärare än P. — lärer det tillämpade
förfarandet, om än eljest gällande ordning för betygsättning därigenom
åsidosattes, få anses ha utgjort en naturlig konsekvens av den tidigare

18 — Justitieombudsmannens ämbetsberättclse till 1060 års riksdag

274

beslutade åtgärden om elevernas befrielse från deltagandet i undervisningen
för P. Jag finner därför, utöver vad förut sagts i fråga om själva beslutet
om befrielsen, icke anledning till erinran i denna del.

Slutligen får jag framhålla, att jag anser vad i förevarande ärende förekommit
icke giva mig anledning att hos Kungl. Maj:t ifrågasätta ändring
av läroverksstadgans föreskrifter i syfte att utvidga skolmyndigheternas
möjligheter att i enskilda fall medgiva lärjungar befrielse från undervisningen
i förekommande ämnen.

14. Fråga om vidgade möjligheter för tullmyndighet att inom
rimlig tid avskriva fordran på ådömd ersättning för
olovligen införda spritdrycker

Enligt en i Post och Inrikes Tidningar för den 23 juni 1958 intagen kungörelse
lät tullkammaren i Karlshamn den 18 juni 1958 hos Bräkne och
Karlshamns domsagas häradsrätt för ändamål, som avses i § 1 tredje stycket
förordningen den 4 mars 1862 om tioårig preskription och om kallelse
å okända borgenärer, angiva fordran å 5 200 kronor hos förre chauffören
Artur Edvin Järvelin (Jönsson). Av kungörelsen framgick tillika, att fordringsbeloppet,
för vilket Järvelin svarade solidariskt med andra personer,
utgjorde ersättning för värdet av förskingrade spritdrycker enligt utslag
den 12 mars 1930 av rådhusrätten i Karlshamn samt att Järvelin icke anträffats
sedan den 22 juni 1948.

Då det syntes mig kunna ifrågasättas om en förverkandepåföljd av dylikt
slag borde göras gällande efter så lång tid, begärde jag tullkammarens yttrande
i saken. I avgivet yttrande anförde tullkammaren bl. a.

Jönsson har genom lagakraftvunnet utslag av Karlshamns rådhusrätt
den 12 mars 1930 dömts att bland annat ersätta värdet av olovligen införda
spritdrycker, som förskingrats, med 5.200 kr., varav 4.200 kr. solidariskt
med danske medborgaren N. G. Jensen, eldaren E. A. Andersson och arbetaren
M. Nilsson samt 1.000 kr. solidariskt med Jensen. Sedan Andersson
och Nilsson avlidit, ha resterande fordringar å deras dödsbon avförts genom
beslut av generaltullstyrelsen den 13 januari 1956; Nilssons dödsbo hade befunnits
sakna tillgångar, från Anderssons dödsbo tillgodogjordes tullverket
enligt av generaltullstyrelsen godkänt utdelningsförslag 5.842:54 kr., som
avfördes å andra Andersson ådömda ersättningsbelopp än de här avsedda.
Kravet mot Jensen kvarstår och har senast bevakats genom indrivningsförsök
i Danmark den 15 april 1952. I ärendet må vidare nämnas, att en ansökan
av dödsboet efter Andersson om bemyndigande för tullverket att
avstå från sina fordringar i dödsboet enligt finansdepartementets skrivelse
den 13 november 1951 ej föranledde någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Jönsson har vid ett antal tillfällen och senast den 22 juni 1948 anträffats
och avfordrats ifragavarande belopp men enligt bevis av utmätningsman
saknat tillgångar till dess gäldande. Enär Jönsson sedermera trots

275

eftersökning och efterlysning ej anträffades, verkställdes med hänsyn till
annalkande preskription närmare utredning, varvid det befanns, att han
antagit namnet Järvelin och för år 1957 var mantalsskriven i Malmö, varför
tullkammaren den 3 september 1957 översände handräckningskort och
vederbörligt utdrag av domstolsutslag till förste stadsfogden i Malmö. Då
indrivningsärendet ej redovisats i mitten av juni 1958, kontaktade tullkammaren
pr telefon stadsfogdekontoret och erhöll upplysning, att Järvelin
eftersökts men ännu ej anträffats. Då tullkammaren saknar befogenheter
att låta kronans fordringar förfalla, anmäldes kravet den 18 juni 1958 för
ändamål, som i 1 § tredje stycket preskriptionsförordningen sägs, hos
Bräkne och Karlshamns domsagas häradsrätt. Det må nämnas, att tullkammaren
utan den kännedom om gäldenärens ekonomiska ställning, som kunde
förväntas genom pågående indrivningsförfarande, ej ansåg sådana omständigheter
föreligga, att frågan om vidtagande av preskriptionsavbrytande
åtgärd borde underställas generaltullstyrelsen.

Liknande fall ha ej förekommit vid tullkammaren sedan år 1946, då i
samma mål fordran mot danske medborgaren Jensen bevakades på samma
sätt.

Tullkammaren anser det vara ett administrativt åliggande, som ej kan
göras till föremål för skälighetsprövning, att vidmakthålla kronans fordringar
i den mån de ej kunna avskrivas med stöd av meddelade befogenheter.

Generaltullstyrelsen avgav härefter utlåtande i ärendet, däri anfördes
följande.

Utdömd ersättning för egendom, som skolat dömas förverkad enligt tullförfattningarna,
har i rättspraxis ansetts vara underkastad bestämmelserna
i preskriptionsförordningen. Bevakning mot preskription genom i nämnda
förordning angivet kungörelseförfarande har i allmänhet skett endast då
det varit fråga om större ersättningsbelopp och det icke funnits anledning
antaga, att fordran ej skulle komma att gäldas. Sedan en dylik preskriptionsavbrytande
åtgärd vidtagits och ny preskriptionstid börjat löpa, har
som regel icke vidtagits ytterligare bevakning genom kungörelseförfarande
för att förhindra fordringens preskription.

I anslutning härtill må erinras om att strafflagberedningen i betänkande
angående enhetligt frihetsstraff m. m. (SOU 1953: 17, s. 157) föreslagit en
absolut gräns av tio år, räknat från lagakraftvunnen dom, för verkställighet
av ådömd förverkandepåföljd enligt strafflagen samt förklarat, att den
föreslagna regleringen av preskription av ådömd förverkandepåföljd torde
kunna analogiskt tillämpas även inom specialstraffrätten. I slutbetänkande
angående skyddslag (SOU 1956: 55, s. 367, 471) synes strafflagberedningen
icke ha vidtagit någon saklig ändring av sitt i förstnämnda betänkande avgivna
förslag till preskription av ådömd förverkandepåföljd.

Frågan om avskrivning av här avsedda ersättningsbelopp torde vara att
bedöma enligt vad som gäller om avskrivning av kronans fordringar i allmänhet.
Bestämmelser om sådan avskrivning äro meddelade i förordningen
den 11 december 1830 angående behandlingen av extra ordinarie avskrivningsfrågor
och anmärkningsmål samt kungörelsen den 29 september
1911 angående extra ordinarie avskrivning av vissa kronans utestående
fordringar. Även om stadgandet i § 1 mom. 3 förordningen den 14 december
1917 angående indrivning och redovisning av böter skulle avse jämväl

276

vederlagsfordringar, äro, på grund av föreskrifterna i § 23 samma förordning,
dessa avskrivningsregler icke tillämpliga å ersättning för egendom,
som skolat dömas förverkad enligt tullförfattningarna. Bestämmelserna rörande
avskrivning av kronans fordringar i allmänhet innebära i fråga om
dylik ersättning, att belopp, som ej överstiga 1.000 kronor, må avskrivas
under de förutsättningar, som närmare angivas i kungörelsen den 29 september
1911.

Vid avgivande av underdånigt utlåtande den 28 februari 1948 angående
redovisning av verkställighetsåtgärder i tullmål, m. m. har styrelsen framlagt
förslag till, bland annat, förordning angående expediering och verkställighet
av utslag i tullmål m.m. Beträffande avskrivning av ersättning för
förverkat gods innebär detta förslag, att styrelsen skulle äga förordna om
sådan fordrans avskrivning, då den ersättningsskyldige saknade tillgång
till fullgörande av honom ålagd ersättningsskyldighet och tillika anledning
förelåge till antagande, att indrivning av nämnda fordran ej skulle kunna
framdeles äga rum. Styrelsen anförde som motivering till ett dylikt bemyndigande,
bland annat, att det skulle bliva av stor praktisk betydelse och
i väsentlig mån bidraga till avlastning av den tyngande balanseringen av
konfiskationsmål. Handlingarna i detta ärende ha den 8 november 1956
överlämnats till pågående utredning för översyn av lagstiftningen rörande
straff för olovlig införsel och utförsel av varor.

I infordrat utlåtande anförde riksräkenskapsverket följande.

För betalningsskyldighet, som ålagts såsom förverkandepåföljd av brott
gälla vanliga regler om tioårspreskription. På grund av bestämmelserna i
§ 1 mom. 3 i bötesindrivningsförordningen om att vad som sägs om böter
i tillämpliga delar skall gälla jämväl gods, som blivit dömt förbrutet, bruka
emellertid vederlagsfordringar i allmänhet avskrivas i stort sett i samma
ordning som gäller för böter. Avskrivning sker alltså i fall då vederbörande
icke kunnat anträffas, liksom även då han anträffats men befunnits sakna
tillgångar. Fordringsrätten består visserligen även därefter, intill dess tioårspreskription
inträtt, men fordran göres regelmässigt icke vidare till föremål
för åtgärd. Avbrytande av preskription genom kungörelseförfarande
torde icke förekomma. Det må erinras att riksdagens revisorer i sin berättelse
till 1945 års riksdag påtalade, att vederlagsfordringar i en del fall avskrevos
till synes alltför snabbt. Därvid gjordes en jämförelse med ersättningsbelopp
av andra slag, som tilldömts kronan, vilka ofta föranledde ett
långvarigt efterspanings- och indrivningsarbete även i fråga om relativt
obetydliga belopp.

Såsom generaltullstyrelsen framhållit i sitt utlåtande i ärendet torde
emellertid avskrivningsreglerna i bötesindrivningsförordningen icke kunna
tillämpas å ersättning för egendom, som skolat dömas förverkad enligt tullförfattningarna,
detta på grund av särbestämmelsen i § 23 i förordningen.
För avskrivning av sådan fordran, varom här är fråga, gälla sålunda de
bestämmelser som reglera extra ordinarie avskrivning av statens fordringar.
De avskrivningsmöjligheter, vilka härigenom formellt medgivas, äro ytterligt
begränsade. Det har i flera sammanhang påtalats att detta medför
olägenhet, enär fordringar, som i realiteten äro helt värdelösa, ofta måste
balanseras och vidmakthållas under lång tid. Frågan om införandet av nya
allmänna avskrivningsregler behandlas f. n. av den 1955 tillsatta utredningen
angående redogöraransvarets avskaffande. Generaltullstyrelsen har

277

framhållit, att ett av styrelsen i ett underdånigt utlåtande 1948 framfört
förslag om bemyndigande för styrelsen att besluta om avskrivning av
fordringar å ersättning för förverkat gods överlämnats till den pågående
utredningen för översyn av lagstiftningen rörande straff för olovb ; införsel
och utförsel av varor.

Vid ärendets prövning uttalade jag följande.

Påträffas spritdrycker eller vin, vilka uppenbarligen olovligen införts till
riket, skola dryckerna, enligt 7 § lagen den 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser
angående olovlig befattning med spritdrycker och vin, vara
förverkade. Förskingrar någon egendom, som sålunda skolat dömas förverkad,
skall han, enligt 9 § nyssnämnda lag och 8 § lagen den 8 juni 1923
om straff för olovlig varuinförsel, gälda värdet av egendomen.

Bestämmelserna i 1862 års preskriptionsförordning anses i rättspraxis,
såsom generaltullstyrelsen framhållit, tillämpliga å dylik fordran på utdömd
ersättning för förskingrade spritdrycker. Det är således icke något
som lagligen hindrar att en dylik fordran hålles vid liv, så länge den dömde
lever, och göres gällande mot den dömdes dödsbo.

Förverkandepåföljden torde emellertid vara att anse såsom ett medel i
kampen mot brottsligheten. Såsom strafflagberedningen framhållit torde
verkställighetsåtgärder, som vidtagas långt efter ersättningens utdömande,
icke ha någon kriminalpolitisk effekt; att under en lång följd av år fortsätta
med verkställighetsåtgärder förlorar så småningom sin mening och
framstår närmast såsom trakasseri.

Tullkammarens i förevarande fall, närmare 30 år efter domen vidtagna
preskriptionsavbrytande åtgärd gör det formellt möjligt att uttaga den
utdömda ersättningen för de förverkade spritdryckerna ända fram till närmare
40 år efter domen. Det skulle helt visst vara för rättskänslan stötande
om den dömde så lång tid efter domen tvingas att betala ersättningen
och måhända se resultatet av många års arbete såsom oförvitlig medborgare
rubbat. Ett uttagande av förverkandepåföljd lång tid efter domen är
sålunda ägnat att direkt motverka den dömdes återanpassning i samhället.

Men även ur andra synpunkter framstår bevakandet av dylika fordringar
långt efter uppkomsten av desamma såsom direkt olämpliga. Av handlingarna
i detta ärende framgår sålunda, att tullkammaren i Karlshamn vid
upprepade tillfällen fått ägna uppmärksamhet och arbete åt fordringen.
Vidare ha indrivningsmyndigheterna icke blott i Sverige utan även i Danmark
besvärats härmed. Därjämte har häradsrätten åtminstone två gånger
tvingats offra tid på bevakningen av fordringen. Med tanke på kostnaderna
härför och på den arbetsbelastning, som eljest åvilar dessa myndigheter,
kan det icke vara ändamålsenligt att vidtaga åtgärder för verkställighet,
sedan så lång tid förflutit från domen att åtgärderna icke längre ha någon

278

kriminalpolitisk effekt utan snarast äro ägnade att motarbeta den dömdes
återanpassning i samhället.

På sätt framgår av de i ärendet avgivna yttrandena torde emellertid gällande
bestämmelser icke medgiva tullmyndigheterna att avskriva fordran
av förevarande slag på samma sätt som gäller beträffande andra förverkandepåfÖljder.
Någon anmärkning kan därför icke riktas mot tullkammaren
för dess åtgärd att till förhindrande av preskription angiva fordringen
hos domstol enligt bestämmelserna i preskriptionsförordningen.

Vad i ärendet blivit upplyst ger klart vid handen, att gällande bestämmelser
i förevarande avseende äro otillfredsställande. Strafflagberedningen
har emellertid föreslagit att förverkandepåföljd skall förfalla, i den mån
verkställighet ej skett inom tio år från det beslutet vann laga kraft. Beredningens
förslag i denna del har ännu icke lett till lagstiftning. Vidare har
generaltullstyrelsen i utlåtande den 28 februari 1948 angående redovisning
av verkställighetsåtgärder i tullmål framlagt förslag till förordning angående
expediering och verkställighet av utslag i tullmål m. m., innebärande
bl. a. befogenhet för styrelsen att under vissa förutsättningar förordna om
avskrivning av fordran på ersättning för förverkat gods. Handlingarna i
nämnda ärende ha i november 1956 överlämnats till utredningen för översyn
av lagstiftningen rörande straff för olovlig införsel och utförsel av varor.

Med hänsyn till de förslag, som sålunda framlagts, ansåg jag mig sakna
anledning att på grund av vad som förekommit i ärendet göra någon egen
framställning till Kungl. Maj:t i ämnet. Jag fann därför ärendet icke påkalla
annan åtgärd från min sida än att vad däri förekommit skulle för
kännedom delgivas omförmälda utredning, vilket skedde i en till utredningen
ställd skrivelse.

15. Äger kronan vid återbetalning av överskjutande skatt kvittningsvis
göra avdrag för andra kronans fordringar än sådana som
avses i 68 § uppbördsförordningen? Tillika fråga om
tillämpningen av 58 § utsökningslagen

Vid en av tjänstförrättande justitieombudsmannen Lundvik i februari
1957 företagen inspektion av rådhusrätten i Malmö påpekade överexekutor
i staden rådmannen Lars-Erik Holmberg, att kronan vid utmätning av
överskjutande preliminär skatt erhöll ett försteg framför privata fordringsägare.
Han anförde närmare följande:

I 68 § uppbördsförordningen finnas bestämmelser angående rätt för skattskyldig
att återfå överskjutande preliminär skatt. I paragrafen finnas vidare
stadganden om att den skattskyldige — därest han häftar för restförda
eller vissa andra skatter — äger att av nyssnämnda preliminärskattebelopp

279

utfå allenast vad som överstiger oguldna skattebelopp jämte därå i förekommande
fall belöpande restavgift. Denna »utmätning» i det överskjutände
preliminära skattebeloppet verkställes i Malmö av andre stadsfogden,
innan beloppet ännu blivit tillgängligt för den skattskyldige. Andre
stadsfogden anser sig därvid oförhindrad att i det överskjutande skattebeloppet
verkställa utmätning jämväl för andra skulder, som vederbörande
kan ha till kronan, exempelvis böter. Enskilda borgenärer, som önska erhålla
utmätning, ha att vända sig till förste stadsfogden. Då denne icke
erhåller kännedom om att den skattskyldige är berättigad att utfå överskjutande
skattebelopp, förrän detta i förekommande fall helt eller delvis
utmätts för kronans fordringar, kommer den enskilde borgenären i en
sämre ställning än kronan i utmätningshänseende. Såvitt Holmberg har sig
bekant, gäller det nu anförda i motsvarande man i de andra städer, där —
liksom i Malmö — mer än en utmätningsman finnes. Förhållandet är enligt
Holmbergs uppfattning icke tillfredsställande och har väckt missnöje på
flera håll, särskilt bland barnavårdsnämnderna. Dessa ha dock numera fått
till stånd en uppgörelse med utmätningsmännen i Malmö, varigenom nämnderna
i förekommande fall fått möjlighet att erhålla utmätning av viss del
av överskjutande preliminärskattebelopp.

De av Holmberg omnämnda stadgandena återfinnas under rubriken
»restitution av skatt» i uppbördsförordningen den 5 juni 1953. Stadgandena
innehålla i huvudsak följande: Om den erlagda preliminära skatten överstiger
motsvarande slutliga skatt, skall enligt 68 § 1 mom. länsstyrelsen i
det län där skatten debiterats skyndsamt ombesörja att det överskjutande
beloppet återbetalas till den skattskyldige. Motsvarande gäller även fall
då arbetsgivare på grund av den anställdes underlåtenhet att avlämna
debetsedel å slutlig skatt verkställt avdrag för gäldande av kvarstående
skatt, ehuru sådan skatt icke debiterats, eller verkställt avdrag med för
högt belopp.

I 68 § 4 mom. stadgas vissa inskränkningar i den skattskyldiges rätt till
restitution av inbetald skatt. Bestämmelserna innebära i korthet, att den
skattskyldige, om han tillika häftar i skuld för restförd skatt, äger utfå
allenast vad som överstiger det oguldna beloppet jämte därå belöpande restavgift
medan återstoden gottskrives honom till gäldande av den oguldna
skatten jämte restavgift. Detta gäller även i fall då den skattskyldige har
att återfå preliminär skatt men samtidigt har att gälda tillkommande skatt
på grund av taxering för inkomst för samma år som den preliminära skatten
avser. Har den tillkommande skatten ännu icke påförts men kan med
fog antagas att sådan skatt kommer att påföras på grund av beslut av prövningsnämnd
om höjd taxering eller om eftertaxering eller av länsstyrelse om
höjd debitering, må den preliminära skatten innehållas i avbidan på att
tillkommande skatt påföres.

Enligt 1 S uppbördsförordningen förstås i denna förordning med skatt
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, utskiftningsskatt, ersättningsskatt,
kommunal inkomstskatt, landstingsmedel, tingshusmedel, skogsvårdsavgifter,
pensionsavgifter enligt lagen om folkpensionering, sjukförsäkringsav -

280

gifter för den obligatoriska försäkringen enligt lagen om allmän sjukförsäkring,
vissa arbetsgivaravgifter enligt lagarna om yrkesskadeförsäkring och
allmän sjukförsäkring, vissa byggnadsforskningsavgifter ävensom annuiteter
å avdikningslån och å förskott för avlösning av frälseräntor.

Med skatt avses sålunda icke t. ex. arvsskatt, automobilskatt, kupongskatt,
varuskatt eller brännoljeskatt.

Beträffande förfarandet vid restitution i fall då den erlagda preliminära
skatten överstiger den slutliga skatten lämnas föreskrifter i kungörelsen den
16 oktober 1953 med vissa föreskrifter angående tillämpningen av uppbördsförordningen.
Sålunda föreskrives följande. Sedan debetsedlar och
kreditkort å slutlig skatt för ett uppbördsdistrikt utskrivits skall den lokala
skattemyndigheten avskilja kreditkorten för sådana skattskyldiga för vilka
den tillgodoräknade preliminära skatten överstiger den slutliga skatten med
minst fem kronor — om beloppet är lägre skall restitution ej ske — samt
överlämna korten till vederbörande utmätningsman. Denne har att skvndsamt
undersöka huruvida å inkommet kreditkort angiven skattskyldig häftar
för ogulden skatt eller är försatt i konkurs och att, där så är fallet, göra
anteckning härom å kreditkortet samt därefter återställa kreditkorten till
den lokala skattemyndigheten (45 §).

Den avräkning som enligt uppbördsförordningen sålunda äger rum innan
överskjutande skattebelopp restitueras benämnes i regel kvittning.

I anledning av vad Holmberg anförde infordrades yttranden från andre
stadsfogden i Malmö, andre stadsfogden i Göteborg och exekutionsdirektören
i Stockholm. Därjämte avgavs utlåtande i ärendet av riksräkenskapsverket.

Andre stadsfogden i Malmö B. Bjernstad anförde bl. a.:

De åtgärder, som utmätningsmannen har att vidtaga äro av tre slag:

a) anteckning å kreditkort för avkortning samt upprättande av avkortningsförteckningar,

b) anteckning å kreditkort för kvittning samt upprättande av kvittningsförteckningar
samt

c) utmätning.

o Dessa åtgärder måste företagas i nu nämnd ordning. Utmätning kan
således ske allenast i de fall någon restitutionsfordran återstår, sedan eventuell
avkortning eller kvittning skett.

Ordet kvittning användes här i betydelsen kvittning enligt 68 § 4 mom.
uppbördsförordningen. Allenast restförd skatt kvittas mot den skattskyldiges
restitutionsfordran.

Bjernstad anser sig och sina underfogdar lagligen oförhindrade att i samband
med undersökning enligt 45 § tillämpningskungörelsen till uppbördsförordningen
verkställa utmätningar för uttagande av andra kronans fordringar
än skattefordringar.---Holmberg anser det icke tillfredsstäl lande,

att kronan på detta sätt kommer i en bättre ställning än enskild
utmätningssökande, då framför allt barnavårdsnämnd och bamavårdsman.

281

Enligt Bjernstads mening befinner sig icke kronan i bättre ställning än vilken
borgenär som helst, som har en i civilrättslig mening kvittningsgill fordran
hos motparten. I realiteten är det fråga om kvittning mellan två fordringar
av samma slag, d. v. s. avseende fordran i penningar, varav i vart fall
kronans fordran är förfallen till betalning, ehuru, såsom ovan framhållits,
»kvittningen» sker i utmätningens form.---

Vad som föranlett Holmbergs påpekanden torde vara att barnavårdsnämnden
i Malmö och dess barnavårdsmän framställt önskemål om att
gemensam utmätning måtte ske för deras fordringar å oguldna underhållsbidrag
och kronans fordringar av beskaffenhet att icke kunna avkortas
eller kvittas. För att erhålla utmätning har enskild sökande, till vilken kategori
barnavårdsnämnd och barnavårdsman äro att hänföra, att vända sig
till förste stadsfogden. Enär ärenden rörande utmätning för enskilt fordringsanspråk
samt ärenden rörande utmätning för böter, rättegångskostnader,
vittnesersättningar och andra dylika allmänna avgifter i Malmö handläggas
av skilda stadsfogdar-utmätningsmän, kan enligt Bjernstads mening

gemensam utmätning enligt reglerna i 58 § utsökningslagen icke ske.---

Väl skulle man kunna tänka sig samtidig utmätning. Så sker understundom
efter personlig kontakt mellan underfogde hos förste stadsfogden och underfogde
hos andre stadsfogden.--— —

Med det stora antal ärenden som handläggas vid förste, respektive andre
stadsfogdens kontor är det i praktiken omöjligt att upprätthålla ständig
kontakt mellan verkens sammanlagt 24 underfogdar i och för eventuell
samtidig utmätning. Bjernstad tror icke heller att detta är lagstiftarens
mening. Reglerna i 58 § utsökningslagen om gemensam utmätning kunna
— enligt Bjernstads mening — endast gälla behandlingen av ärenden ingivna
till en och samma utmätningsman. Därtill kommer att just arbetet
med den överskjutande preliminära skatten varje höst måste ske med forcerad
takt.---

Bjernstad redogjorde vidare i detalj för de åtgärder, som vidtagits för
att möjliggöra utmätning för underhållsfordringar. Enligt vad Bjernstad
uppgav skulle det dock ha visat sig, att det endast mycket sällan inträffade
att överskjutande skatt fanns att disponera för ändamålet, sedan kvittning
för äldre skatter skett.

Tillförordnade andre stadsfogden i Göteborg Hans G. Leffler anförde
bl. a. följande:

Göromålen äro i Göteborg fördelade mellan stadsfogdarna så, att förste
stadsfogden handlägger alla verkställighetsåtgärder i enskilda mål, andre
stadsfogden handhar indrivning av restförda skatter och andra allmänna
avgifter samt tredje stadsfogden handhar indrivningen av böter och viten.

Liksom i Malmö förekommer även i Göteborg att konkurrens uppstår
beträffande de överskjutande skattebelopp, som kvarstå, sedan själva kvittningen
verkställts.---Överenskommelse har träffats meilan barna vårdsnämnden

och socialnämnden, å ena, samt uppbördsverket och andre
stadsfogden, å andra sidan, om att bamavårdsmännen från och med september
månad varje år få till uppbördsverket insända förfrågningar beträffande
personer, vilka ej fullgjort sin underhållsskyldighet. De erhålla
därvid besked huruvida överskjutande skatt finnes. Hos andre stadsfogden

282

kunna de därefter kontrollera om eventuell restförd skatt helt eller delvis
genom kvittning förbrukar den överskjutande skatten. Om det vid sistnämnda
kontroll visar sig att överskott uppstår, vänder sig bamavårdsmannen
till förste stadsfogden med ansökan om utmätning. De utmätningar
som därefter företagas av förste stadsfogden, konkurrera i vanlig ordning
med de utmätningar, som utföras av exekutorerna hos andre och tredje
stadsfogdarna. När utmätningsprotokollen så småningom samlas hos länsstyrelsen,
som har att utbetala skattebeloppen, avgöres med ledning av
datum för respektive utmätningar — i de fall där ej samtliga anspråk bliva
tillgodosedda — vart pengarna skola gå.

Enligt vad Leffler erfarit har systemet fungerat till allas belåtenhet. De
fall, då konkurrens om överskotten verkligen uppstått, ha hittills varit
ytterst få.---

Föreningen Sveriges stadsfogdar hade vid årsmöte den 6 och den 7 september
1957 frågan om kvittning beträffande överskjutande preliminärskatt
uppe till diskussion. Det visade sig därvid, att olika praxis tillämpades
på skilda håll i landet. I vissa städer använde man det system, som tilllämpas
i Göteborg och Malmö, d. v. s. kvittning för skatter i kombination
med utmätning för kronans övriga anspråk, under det att man på andra
håll kvittade samtliga kategorier av allmänna fordringar. Företrädarna för
sistnämnda praxis förklarade, att de ansåge de allmänna civilrättsliga reglerna
om kvittning tillämpliga även beträffande kronans fordran gentemot
en person, till vilken kronan har att utbetala ett skattebelopp. Likaväl som
en privatperson hade möjlighet att kvitta en skuld till en person, som var
skyldig honom pengar, borde kronan kunna begagna sig av denna möjlighet
att slippa konkurrens från andra fordringsägare. Frågan blev på
årsmötet föremål för livlig debatt, vilken resulterade i att mötet beslöt antaga
en rekommendation till sina medlemmar, att för framtiden begagna
sig av kvittning ej blott beträffande skattefordringar utan även beträffande
kronans fordringar i form av böter, viten, rättegångskostnader, vittnesersättningar
och andra allmänna avgifter.

För egen del anser Leffler mötets beslut välgrundat. Den omständigheten,
att i uppbördsförordningen givits föreskrifter om kvittning beträffande
en viss kategori av kronans fordringar, bör väl ej tolkas så, att kvittning
skulle vara utesluten i andra fall, då kronan har en fordran mot en privatperson.
Att speciella regler givits i fråga om kvittning mot överskjutande
preliminärskatt, beror väl närmast på att det här gällt ett område, där

kronan haft stora intressen att bevaka.---Enligt Lefflers uppfattning

bör därför allmänna regler om kvittning kunna tillämpas även beträffande
de kronans anspråk, som ej behandlas i uppbördsförordningen. Med hänsyn
till bestämmelserna i uppbördsförordningen får väl dock kvittning i första
hand äga rum till förmån för kronans skattefordringar. En annan omständighet,
som talar för att kvittning bör ske beträffande samtliga kronans
fordringar, är den väsentliga arbetsbesparing, som uppnås, då vederbörande
exekutorer befrias från arbetet med utskrivning av utmätningsprotokoll i
de fall, där så hittills skett.

Exekutionsdirektören i Stockholm Alarik Lundberg anförde:

Det i 68 § uppbördsförordningen samt 44 och 45 § § tillämpningskungörelscn
omnämnda förfarandet vid restitution av skatt, i dagligt tal benämnt
»kvittning», påbörjas i Stockholm i mitten av oktober månad och avslutas

283

omkring den 1 december. Samtidigt med att detta arbete pågår verkställas,
till gäldande av kronans övriga fordringar (allmänna avgifter, böter,
viten, domstolskostnader m. m.) utmätningar i vad som återstår sedan
»kvittningen» för restförd skatt ägt rum. —--T .. •

Vid indrivningsverket finnas jämte exekutionsdirektören tre utmätningsman:
förste stadsfogden, som handlägger de enskilda utsökningsärendena,
samt två stadsfogdar, vilka biträda med skatte- och bötesindrivningen. Då
enskild borgenär önskar utmätning av gäldenärens rätt till återbäring av
överskottsskatt, har han således att — med angivande av debetsedelnumret
— till förste stadsfogden framställa begäran därom. Vid verkställigheten
har hittills förfarits så, att vederbörande förrättningsman gjort en
skriftlig förfrågan hos den lokala skattemyndigheten, om gäldenären finnes
upptagen i överskottsförteckningen och om han har något belopp att återfå.
Sedan svar härå erhållits och det visat sig, att ett överskott, gäldenären till
godo, uppkommit har utmätningen verkställts. De utmätta medlen har
senare översänts till utsökningsavdelningen över postgiro. Från och med år
1957 har, efter överenskommelse med förste stadsfogden, beslutats att innan
utmätningen sker, undersökning skall göras om icke utmätning samtidigt
bör ske för någon kronans fordran, som ej avräknas enligt 68 § uppbördsförordningen.
---

Givetvis kan och bör återbäringen av skatt — såsom varje annan gäldenärens
tillgång — tagas i anspråk till gäldande av jämväl andra statens
fordringar, såsom allmänna avgifter, böter och viten samt domstolskostnader,
som utmätningsmannen har för indrivning. Beträffande förfaringssättet
härvidlag saknas särskilda bestämmelser i lag. Utmätningsmannen
har sålunda att tillämpa de allmänna reglerna för utmätning.

Eftersom gäldenären å sin sida har en fordran å staten (återbäring av för
mycket erlagd skatt), uppstår frågan om exekutionen då kan ske genom
kvittning hos utmätningsmannen enligt därför gällande regler. Till en början
torde kunna fastslås att det här föreligger så väsentliga olikheter i fråga
om fordringarnas karaktär och så speciella omständigheter att en tillämpning
av kvittningsförfarandet måste te sig synnerligen vansklig. I civilrättsligt
hänseende bygger begreppet »kvittning» på förekomsten av fordran
och genfordran av viss beskaffenhet bl. a. att de äro överlåtbara. De
kronans fordringar, varom här är fråga, kunna emellertid icke överlåtas.
Bortsett från att de till sin rättsliga karaktär äro av annan beskaffenhet
än vanliga civilrättsliga fordringar, gäller för dem också i vissa andra avseenden
särskilda regler såsom i fråga om verkställigheten och dess förutsättningar,
preskription, m. m. Med hänsyn härtill synes därför riktigast
att utmätningsmannen i dessa fall begagnar sig av utmätning i stället för
kvittning.--—

I 58 § utsökningslagen stadgas bl. a. att om utmätning för en borgenärs
fordran skall ske och blir, innan den företagits, utmätning begärd hos samma
gäldenär för annan borgenärs fordran, skall utmätning verkställas på en
gång för bådas fordringar. Ett rigoröst tillämpande av detta stadgande
skulle medföra att utmätningsmannen nödgades verkställa utmätning i
varje bötes- eller skatteärende där sådan åtgärd påkallades i enskilt mai
mot samma gäldenär. Frånsett att i en stad med flera utmätningsmän ett
dylikt koordinerande av de olika verksamhetsgrenarna skulle vara hart när
praktiskt ogörligt, åtminstone i en stad av Stockholms storlek, skulle förfarandet
mänga gånger leda lill orimliga konsekvenser och vara till skada

284

för såväl borgenär (inklusive staten) som gäldenär. Verkställigheten av de
enskilda målen är i lagen noga reglerad och lämnar utmätningsmannen ringa
rörelsefrihet. Han har att genomföra verkställigheten med största möjliga
skyndsamhet och utan onödig tidsutdräkt. Ett fördröjande av verkställigheten
skulle otvivelaktigt i många fall äventyra ett lyckligt resultat av densamma.
I 162 och 163 §§ utsökningslagen föreskrives särskilt ansvar för
utmätningsmannen, om han ej inom viss tid företager utmätning och försäljning
av utmätt egendom.---

Vid utmätning för skatter och böter m. m. skola med vissa undantag
utsökningslagens regler visserligen iakttagas, men här är utmätningsmannen,
som jämväl intager ställningen som ombud för borgenären-staten,
icke bunden av de för de enskilda målen noga fixerade tidsbestämmelserna.
Skatte- och bötesindrivningen tager i stor utsträckning karaktären av en
inkassoverksamhet, där utmätningsmannen har att på bästa sätt se till att
indrivningen leder till betalning. Det är då uppenbart att förfarandet måste
taga delvis andra former; ett alltför bryskt tillvägagångssätt eller snabb
exekution, såsom vid verkställighet i enskilda mål, skulle säkerligen många
gånger äventyra ett gott resultat. Man bör nämligen i detta sammanhang
betänka, att det ej sällan är fråga om mycket stora belopp på både femoch
sexsiffriga tal. Det är därför rimligt att gäldenären erhåller nödigt rådrum
för anskaffande av medlen eller får tillfälle att träffa uppgörelse om en
avbetalning, detta så mycket mer som det ofta kan vara fråga om en ännu
ej slutgiltigt fastställd fordran. Om utmätningsmannen i dessa fall bleve
tvingad att genast verkställa utmätning och försäljning, skulle detta otvivelaktigt
komma att i många fall tillfoga gäldenären — som härigenom
skulle kunna drivas till en onödig konkurs — stor skada till ringa båtnad
för det allmänna. Även de gäldenärer, vilka redan träffat betalningsuppgörelse
med indrivningsmyndigheten och ordentligt fullfölja detta avtal,
skulle vid sådan tillämpning av 58 § — i den mån den vore praktiskt möjlig
— understundom kunna råka i svårt nödläge. Men även om utmätning
skett torde det ligga i skatte- och bötesindrivningens normala förlopp att
en avvikelse sker från verkställigheten i enskilda mål. Sålunda inträffar
ofta att någon försäljning av utmätt egendom icke omedelbart äger rum i
dessa ärenden. I detta sammanhang må erinras om att utsökningslagens
bestämmelser i 86 § första stycket, att utsökningsmål på grund av medgivet
anstånd därigenom ej må uppehållas utöver sex månader från målets
anhängiggörande, icke äger tillämpning vid utmätning för skatter (NJA
1950 s. 295) . Denna s. k. sexmånadersregel torde över huvud taget endast få
anses gälla i enskilda mål. Vid utmätning för oguldna utskylder och andra
allmänna avgifter ävensom böter, kan således utmätningsmannen, då skäl
därtill föreligger, dröja med försäljningen av det utmätta godset utöver sex
månader.

Nu berörda omständigheter torde ge en antydan om de stora olikheter
som i skilda avseenden råder mellan å ena sidan indrivning av skatter, böter
och allmänna avgifter och å andra sidan verkställighet av domar och utslag
i enskilda mål. Indrivning av skatt tillgodoser ett allmänt intresse och
drabbar ett mycket stort antal medborgare, vilka i många fall av orsaker,
som icke kunna lämnas helt obeaktade, blivit ur stånd att i rätt tid fullgöra
sin betalningsskyldighet gentemot det allmänna. Utmätningsmannen
företräder här, som ovan nämnts, också borgenären-staten och har i den
egenskapen att bevaka det fiskaliska intresset och se till att bästa ekono -

285

miska resultat uppnås. I enskilda utsökningsmal däremot, är läget ett annat.
Borgenären bevakar här själv sina intressen och utmätningsmannen har
allenast att fullgöra honom enligt lag åliggande skyldigheter.

Det ovan sagda utesluter emellertid icke att vid indrivning en koordinering
enligt 58 § med verkställigheten i enskilda mal understundom förekommer.
Att så sker beror då i regel på särskilda omständigheter, exempelvis
när fråga är om en mycket stor enskild fordran eller det från början är
uppenbart, att det allmänna skulle bli lidande pa att samtidig utmätning
icke ägde rum.

Riksräkenskapsverket anförde i sitt utlåtande bl. a. följande:

Återbetalning av överskjutande preliminär skatt aktualiserades första
gången 1948, och riksräkenskapsverket utfärdade i samband därmed vissa
tryckta råd och anvisningar, i vilka även kvittningsförfarandet behandlades.
I anvisningarna erinrades om att någon rätt till kvittning icke förelåg
enligt 1917 års uppbördsreglemente. Riksräkenskapsverket avvisade för sin
del tanken att kvittning skulle få ske gentemot annan skatt än sådan skatt
som angivits i uppbördsförordningen och som förfallit till betalning efter
den 1 januari 1947, då nämnda förordning trädde i kraft. Vidare framhölls,
att kronans motfordran icke fick ha bortfallit genom t. ex. preskription,
enär föreskriften i § 7 preskriptionsförordningen om att gäldenär, som har
preskriberad genfordran mot borgenär, i regel äger att kvitta sin skuld mot
denna genfordran, på grund av föreskriften i 91 § 2 mom. i 1945 års uppbördsförordning
icke gällde beträffande kronans skatteansprak. Vidare anfördes,
att den skattskyldiges fordran på återbetalning av skatt icke kunde
anses vara kvittningsgill vid erläggande av ny skatt. I detta sammanhang
erinrades om att kvittning gentemot det allmänna var tillåten endast i begränsad
omfattning och i särskilt angivna fall, i vilket avseende hänvisades
till proposition nr 12 och bevillningsutskottets betänkande nr 1 till 1943
års riksdag.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att riksräkenskapsverket betraktat
den kvittning eller avräkning, varom det är fråga i uppbördsförordningen,
som ett särskilt institut, ingående som ett led i det genom källskattens
införande helt omlagda uppbördsförfarandet.---Såväl det ursprung liga

som det fortsatta utformandet av de nya uppbördsförfattningama har
kännetecknats av en strävan att, så långt det är praktiskt möjligt, utforma
uppbördsförfarandet på ett sådant sätt, att preliminärskatten skall komma
att sammanfalla med den slutliga skatten. Helt naturligt låter sig detta i
praktiken icke genomgående göras. Man måste i betydande omfattning
räkna med differenser i båda riktningarna, vilket medför uppkomsten av
såväl kvarstående skatt som överskjutande preliminär skatt. Även för en
och samma skattskyldig kan förhållandet från ett ar tdl ett annat variera
mellan dessa ytterligheter. Vidare bör erinras att taxeringsförfarandet kan
leda till förskjutningar mellan olika år i fråga om betalningsförhållandenas
fixerande. Med hänsyn till det sagda synes det rätt naturligt att numera
i viss mån likställa skattebetalningen med ett kontokurantförhållande. Ur
civilrättslig synpunkt skulle det kvittningsinstituV varom särskilt lagstadgats
i uppbördsförordningen beträffande skatt, sålunda knappast kunna
anses täcka mera än det kanske mest flagranta kvittningsfallet.

1 doktrinen hävdas ofta, att kronan i princip skulle äga civilrättslig kvittningsrätt
lika med enskild borgenär. Regler som utesluta staten från sådan

286

rätt saknas ju, i motsats mot vad som är fallet i vissa andra länder. Statens
månggrenade verksamhet skulle emellertid medföra praktiska svårigheter
att realisera kvittningsförfarandet i det enskilda fallet. Ett praktiskt hinder
av denna innebörd föreligger emellertid icke på det nu aktuella området, i
den mån det nämligen gäller sådana statens fordringar, som i tjänsten bevakas
av samma myndighet som har att bevaka skattefordringar. På vissa
områden, såsom det militära, återfinnas författningar, enligt vilka kvittning
kan äga rum. Från detta område hämtade rättsfall ha åberopats som
grund för att en kronans kvittningsrätt blivit erkänd även i klart offentligrättsliga
föl-hållanden. I kungörelsen nr 247 år 1933 stadgas viss begränsning
av den kvittningsrätt, som kronan må äga hos värnpliktig, vilket förhållande
åberopats som stöd för att en allmän kvittningsrätt skulle föreligga.
Konsekvenser härav lära dock enligt riksräkenskapsverkets mening
icke kunna dragas utöver vad som på det militära området gäller och som
väl närmast torde ha förestavats av rent praktiska skäl. Beträffande avlöningsområdet
i allmänhet må erinras om bestämmelsen i 50 § statens allmänna
avlöningsreglemente (jfr justitieombudsmannens ämbetsberättelse
1955 s. 231). Allmänt brukar framhållas, att beträffande åtskilliga slag av
utbetalningar från det allmännas sida sociala skäl tala mot ett kvittningsförfarande;
beträffande vissa slag av utbetalade förmåner stadgas för övrigt,
att de äro skyddade för utmätning, och någon kvittning lär då ej heller
böra förekomma.

De kronans fordringar, som skulle komma i fråga för kvittning gentemot
överskjutande preliminärskatt enligt den uppfattning, varåt exempelvis
andre stadsfogden i Göteborg givit uttryck, torde genomgående vara klara
och exegibla. De betänkligheter, som bruka anföras mot att kronan genom
kvittning av oklara fordringar skulle skaffa sig ett förmånligare processläge
än den enskilde, äga alltså intet intresse i detta sammanhang. Och självfallet
kan det göras gällande av kronans fordringar på böter m. in. äro av den
natur att sociala skäl icke tala mot att ett kvittningsförfarande tillämpas.
Riksräkenskapsverket är emellertid för sin del av den uppfattningen, att
författningsenligt stöd för ett kvittningsförfarande knappast kan påvisas.

Även om så skulle anses, att de civilrättsliga kvittningsreglerna i princip
äro tillämpliga på förevarande område, tala vidare enligt riksräkenskapsverkets
mening vissa skäl för att kvittning icke lämpligen bör ifrågakomma.
Preliminärskatten för löntagare, vilken är den i fråga om såväl belopp som
antal skattskyldiga dominerande, uttages i form av skatteavdrag efter
tabell i förhållande till den utbetalade lönens storlek. För en del år sedan
vidtogs av fiskaliska skäl eu ändring i skattetabellernas konstruktion av
den innebörden, att skatten i varje särskilt inkomstskikt skulle beräknas,
icke såsom tidigare skett på inkomsten i mitten av skiktet utan på inkomsten
i toppen av detta. Av nämnda ändring föranleddes en till både antal
och belopp högst betydande ökning av återbetalningarna av överskjutande
preliminärskatt. Särskilt i betraktande härav synes det riksräkenskapsverket
mindre tilltalande, att staten skulle använda vad som för mycket uppburits
som skatt till att genom kvittning säkerställa andra eventuellt förefintliga
fordringar från statens sida. Man kan ej heller i detta sammanhang
helt förbigå en annan uppbördsteknisk omständighet. Om en kommun har
en utdebitering på exempelvis 12 kronor 50 öre, uttages preliminärskatt
för kommunens räkning efter en i skattetabellen beräknad utdebitering av
13 kronor, eftersom man av praktiska skäl måste begränsa antalet av de

287

tabeller, som skola tillämpas vid källskatteuppbörden. Även på så sätt kan
ett medvetet »överuttag» hos den skattskyldige ske. Till kommunen utbetalar
staten emellertid kommunalskatt såväl förskottsvis som efter slutlig
avräkning i enlighet med den exakta utdebiteringen.

Vid ärendets avgörande gjorde tjänstförrättande justitieombudsmannen
Lundvik följande i skrivelse till överexekutor i Malmö upptagna uttalanden.

För bedömande av spörsmålet, om det är rimligt att kronan — såsom på
många håll är fallet — får ett försteg framför enskilda fordringsägare vid
utmätning av överskjutande skatt, måste man till en början ingå på frågan,
huruvida kvittning må äga rum mellan kronans skuld å överskjutande
skatt, å ena sidan, och å andra sidan, andra kronans fordringar än de i
68 § uppbördsförordningen angivna, t. ex. böter, viten eller andra skatter
än de som avses i uppbördsförordningen.

Enligt en i vårt land sedan länge tillämpad allmän rättsgrundsats äger
gäldenär prestera genom kvittning. Kvittning är en form av betalning.
Såsom förutsättning för att kvittning skall få ske uppställes dock att motfordringen
skall uppfylla vissa krav. Härigenom har viktiga inskränkningar
gjorts i huvudregeln.

Bland de villkor som bruka uppställas för rätt till kvittning (se härom
Rodhe, Obligationsrätt s. 52 o. ff.) torde i förevarande sammanhang endast
två vara av intresse, nämligen dels det åtminstone stundom uppställda kravet
på att motfordringen skall vara klar och dels kravet att motfordringen
skall vara förfallen till betalning.

Beträffande båda dessa krav gäller att de i de flesta fall som nu äro av
intresse äro uppfyllda. Så är alltid fallet med böter och viten och även då
motfordringen utgöres av en kronans fordran å skatt av annat slag än som
anges i 1 § uppbördsförordningen torde fordringen regelmässigt kunna betraktas
såsom klar och förfallen. Att märka är emellertid att kvittning enligt
68 § uppbördsförordningen under vissa förhållanden må ske även med
icke debiterad och sålunda ej heller förfallen skatt.

Huruvida och i vad mån den nämnda allmänna rättsgrundsatsen tillåter
kvittning även i rättsförhållanden mellan kronan och den enskilde är en
omdiskuterad fråga (se bl. a. Herlitz, Förvaltningsrättsliga plikter s. 492
o. ff. och 547 o. ff., Hessler i Förvaltningsrättslig tidskrift 1952 s. 303 o. ff.
och Jägerskiöld i samma tidskrift 1954 s. 328 o. ff.). Den omständigheten
att kvittning uttryckligen är tillåten enligt bestämmelser i vissa författningar
(utom uppbördsförordningen bl. a. vissa militära författningar,
familj ebidragsförordningen 38 § och statens allmänna avlöningsreglemente
50 §), kunde möjligen, såsom även i doktrinen uttalats (jfr Ljungman, Om
skattefordran och skatterestitution s. 147 o. f.), anses tyda på att kvittning

288

i övrigt icke är tillåten. Det synes dock, såsom militieombudsmannen uttalat
(se ämbetsberättelsen 1946 s. 364), ligga närmast till hands att uppfatta
förhållandet så, att det i vissa praktiskt viktiga fall ansetts lämpligt att
uttryckligen reglera kvittningsförfarandet medan andra situationer lämnats
oreglerade för att lösas enligt allmänna grundsatser.

De författare som behandlat frågan om kvittning i rättsförhållanden mellan
kronan och enskilda synas närmast ha utgått från att kvittningsinvändning
göres i en pågående rättegång eller inför en förestående sådan. Den
situation, som nu föreligger till bedömande, är emellertid annorlunda beskaffad.
Läget är ju nämligen det att den enskilde äger en restitutionsfordran
mot kronan — om vilken fordran han, då fråga om kvittning uppkommer,
i regel icke ens erhållit kännedom — och att kronan, då skyldighet
inträder att restituera beloppet, gör gällande rätt till kvittning mot vissa
kronan tillkommande fordringar. Invändningen om kvittning göres icke i
rättegång. Enär restitutionsfordringen icke överlämnats till utmätningsman
för verkställighet kan anspråket på kvittning ej heller anses vara framställt
inför utmätningsman. Kvittningsinvändningen måste i stället anses
framställd av utmätningsmannen hos den myndighet, som har att verkställa
restitution av överskjutande skattebelopp.

Av det nyss anförda följer att icke heller de regler som gälla beträffande
kvittning hos utmätningsman i fall då verkställighet sökts för två mot varandra
stående fordringar (jfr Hassler, Utsökningsrätt s. 195 o. ff. och Olivecrona,
Utsökning, 2 uppl. s. 116 o. f.) äro tillämpliga på det föreliggande
fallet.

Bland de särskilda omständigheter, som måste beaktas vid ett ställningstagande
till frågan om kvittning må äga rum mellan överskjutande skatt
och andra kronans fordringar än sådana skatter som avses i uppbördsförordningen,
må främst nämnas det sätt varpå den enskildes fordran uppkommit
ävensom beskaffenheten i övrigt av samma fordran. I dessa hänseenden
är framför allt följande att bemärka.

Överskjutande skatt kan vara antingen preliminär eller slutlig. Då det
senare torde vara, åtminstone relativt sett, mycket ovanligt, kan i fortsättningen
bortses därifrån. Den skattskyldiges inbetalningar av preliminär
skatt fullgöres i det ojämförligt största antalet fall genom avdrag å lönen,
s. k. A-skatt. Vissa skattskyldiga ha dock att erlägga B-skatt. I båda fallen
är den erlagda skatten preliminär. Det slutliga skattebeloppet fastställes
först på grundval av taxeringen. Uttaget av A-skatt verkställes med ledning
av särskilda tabeller, vilka, såsom riksräkenskapsverket påpekat, äro
så uppbyggda att de normalt ge till resultat att det inbetalade skattebeloppet
blir för högt och att den skattskyldige sålunda skall erhålla restitution
av överskjutande skatt. Beträffande skattskyldiga som ha att erlägga
B-skatt föreligga större möjligheter att anpassa den preliminära skatten till
den slutliga.

289

Det betecknande för den preliminära skatten är sålunda att den erlägges
i enlighet med åläggande i skatteförfattningarna och alltså har karaktären
av en tvångsvis uttagen avgift samt vidare att den till sin natur är — vilket
också namnet anger — preliminär. Skatteinbetalningarna äro med andra
ord närmast att betrakta såsom å conto-betalningar på en räkning mellan
kronan och den skattskyldige.

Mot bakgrunden av det nyss anförda ligger det närmast till hands att
betrakta den kvittning varom talas i 68 § uppbördsförordningen — att
märka är dock att författningstexten ej använder termen kvittning — som
enbart en avräkning i ett kontokurantförhållande. En sådan avräkning
måste anses ligga utanför det egentliga området för kvittning (se Rodhe
a. a. s. 64). Det är därför också naturligt att nämnda stadgande ej kan
åberopas som stöd för att tillåta kvittning i andra fall än som där angivas.

Visst stöd för denna mening är att finna även däri att i samband med
sjömansskattens införande ansågs erforderligt att komplettera 68 § uppbördsförordningen
med en särskild föreskrift om att avräkning får ske även
med sådan skatt.

Ytterligare stöd för samma mening utgör den omständigheten att andra
kronans fordringar än sådana skatter som avses i uppbördsförordningen i
åtskilliga hänseenden skilja sig från dessa skatter. Detta gäller framför allt
sådana fordringar som böter och vittnesersättningar eller andra rättegångskostnader
men även beträffande andra skatter, t. ex. automobilskatt, brännoljeskatt,
varuskatt, arvsskatt. Sålunda gälla helt eller delvis andra regler
för debitering, uppbörd, preskription m. m.

Vad som emellertid för mig framstår som det avgörande skälet mot att
kronan skulle få begagna den överskjutande skatten till kvittning i andra
fall än de som angivas i 68 § uppbördsförordningen är, att en sådan ordning
skulle innebära ett otillbörligt gynnande av kronan framför den skattskyldiges
övriga borgenärer. Man måste beakta att den skattskyldiges tillgodohavande
uppkommit genom att kronan hos honom tvångsvis uttagit för
stort skattebelopp. Syftet med källskattesystemets införande har icke varit
att förskaffa kronan täckning för andra fordringar än de skatter som avses
i uppbördsförordningen. Det är därför icke rimligt att kronan skulle få begagna
den överskjutande skatten till kvittning i andra fall än de särskilt
angivna och därigenom göra denna tillgång oåtkomlig för den skattskyldiges
övriga borgenärer. En generell kvittningsrätt skulle för flertalet fall,
där överskottet uppkommit genom löneavdrag, i realiteten innebära att
kronan i viss utsträckning fick begagna sig av införsel även för fordringar,
som icke äro införselgilla.

Utan att närmare ingå på den större frågan i vad mån kvittning över
huvud taget är medgiven i rättsförhållanden mellan kronan och den enskilde
vill jag sålunda såsom min mening uttala, att kvittning mot överskjutande
skatt icke är tillåten i andra fall än de som angivas i 68 § upp -

19 — Justiticombudsvianncvs ämbcfsbcrättelsc till 1900 års riksdag

290

bördsförordningen. Däremot föreligger naturligtvis icke något hinder emot
att taga den överskjutande skatten — likaväl som varje annan den skattskyldiges
utmätningsbara tillgång — i anspråk genom utmätning och det
oavsett om det är kronan som begär utmätning eller om utmätning begäres
av enskild borgenär.

Om nu kronan, såsom jag hävdat, icke äger kvitta sina fordringar i allmänhet
mot gäldeniirens genfordran å överskjutande skatt, bör uppenbarligen
kronan icke heller få något försteg framför privata fordringsägare vid
utmätning i det återgående skattebeloppet. Något problem synes härvid
icke yppa sig i vad angår kronans rent privaträttsliga fordringar, vilka indrivas
i den ordning som är stadgad för utmätning i enskilda mål. De
spörsmål, som i ärendet dryftats, hänföra sig till fall, där kronans fordran
avser böter, viten, skatter — andra än de i uppbördsförordningen åsyftade
— ävensom allmänna avgifter m. in. Problemen göra sig särskilt gällande,
när — såsom fallet är i de största städerna — indrivningen av böter, viten,
skatter m. in. ankommer på annan utmätningsman än den som handhar
verkställigheten i enskilda mål.

Enligt 58 § utsökningslagen skall, om hos utmätningsman samtidigt föreligga
flera ansökningar om utmätning, utmätning verkställas på en gång
för fordringarna, om det kan ske utan att den ene borgenärens rätt uppehälles
på grund av hinder, som må förekomma för uttagande av den andres
fordran. Stadgandet måste anses i princip tillämpligt även i förhållandet
mellan utmätning för enskild fordran, å ena, samt utmätning för böter, skatter
m. m., å andra sidan, ävensom i förhållandet mellan flera utmätningsmän
med samma lokala kompetens (jfr 4 § kungörelsen den 14 december
1917 om landsfiskals och stadsfogdes dagbok i utsökningsmål m. m., § 4
bestämmelser för stadsfogdarna i Malmö samt 4:o bestämmelser för utsöknings-
och exekutionsväsendet i Göteborg, de båda sistnämnda författningarna
i Svensk lagsamling, Exekutionsrätt, s. 93 o. f.).

Emellertid måste man här beakta, att — såsom i ärendet framhållits av
exekutionsdirektören i Stockholm — indrivningen av skatter, böter in. m.
har en delvis annan karaktär än förfarandet i enskilda utsökningsmål.
Skatte- och bötesindrivningen har mera karaktären av en inkassoverksamhet,
där det ingalunda är givet att ett omedelbart tillgripande av exekutiva
åtgärder leder till det bästa resultatet i det enskilda fallet, vare sig för kronan
eller gäldenären. Utmätningsmannen är här ej heller bunden av lagbestämda
frister, inom vilka utmätning och försäljning skola ha skett. Den
omständigheten att utmätningsmannen har till indrivning oguldna skatter,
böter eller dylikt medför fördenskull icke att man måste anse utmätning
vara begärd för dessa fordringar. Det är ju mycket möjligt att ärendet slutföres
utan att utmätning behöver tillgripas. Fråga om tillämpning av 58 §
utsökningslagen synes därför icke behöva uppkomma förr än det faktiskt

291

blir aktuellt att verkställa utmätning för uttagande av skatterna, böterna
eller de andra fordringar om vilka fråga är. Föreligger emellertid då även
enskild fordran till indrivning, bör i princip gemensam utmätning ske. Jag
vill emellertid tillägga att, om gäldenärens egendom uppenbarligen förslår
för båda fordringarna och skäl tala för anstånd med försäljningen i vad
gäller skatt ef or dr ingen, man svårligen synes kunna rikta någon invändning
mot att för varje fordran utmätning verkställes i särskild egendom.

När gäldenärens tillgång består i rätt att återfå överskjutande skatt, är
problemet så till vida förenklat som man då även vid skatte- och bötesindrivningen
alltid synes böra skrida till omedelbar utmätning och att något
anstånd med realisationen icke ifrågakommer. Bestämmelsen i 58 § utsökningslagen
om gemensam utmätning blir följaktligen här genast tillämplig,
därest hos samma gäldenär utmätning är begärd jämväl för enskild fordran.
I de städer, där skatte- och bötesindrivningen ankommer på annan utmätningsman
än utsökningen i enskilda mål, måste i angivna situation utmätningsmännen
taga kontakt med varandra för att gemensam utmätning
skall kunna genomföras. Hur detta skall ske, är en organisatorisk lämplighetsfråga,
som jag saknar anledning att ingå på.

Med dessa uttalanden var ärendet av JO slutbehandlat.

16. Äger utmätningsman, som vid indrivning av skatt medger den
skattskyldige betalningsanstånd, betinga sig säkerhet
för skattefordringen?

Den 2 mars 1955 träffades mellan t.f. landsfiskalen i Vellinge distrikt
Sture Lannefjord samt Aktiebolaget Vellingeverken ett avtal, som innehöll
bl. a. följande bestämmelser:

»§ 1.

Sedan bolaget medgivits rätt att från och med nu tills vidare avbetala
å restförda skatter, för vilka bolaget är betalningsansvarigt antingen på
grund av bolaget självt påförda skatter eller på grund av uppbördsförordningens
bestämmelser om arbetsgivaransvar, med Ettusen kronor (1 000)
varje vecka, överlämnar bolaget härigenom till landsfiskalen såsom säkerhet
för fullgörandet av nyssnämnda betalningsåliggande fem penninginteckningar,
envar å femtusen (5 000) kronor, betecknade VI—X samt fastställda
uti bolaget tillhöriga tomten nr It i kvarteret Morkullan i Vellinge
municipalsamhälle den 5 januari 1949 av inskrivningsdomaren i Oxie och
Skytts domsaga under respektive nris 8, 9, 10, 11 och 12.

§ 3.

Brister bolaget i fullgörandet av avbetalningsåtagandet eller fullgör bolaget
icke i föreskriven ordning bolaget åvilande skyldighet att till gäldande
av arbetstagares skatter verkställa löneavdrag eller inbetalar bolaget icke

292

inom föreskriven tid och på föreskrivet sätt enligt uppbördsförordningen
innehållna skatter för arbetstagare, äger Kungl. Maj:t och Kronan genom
landsfiskalen i Vellinge distrikt rätt att utan bolagets vidare hörande antingen
utsöka inteckningarna ur fastigheten eller réalisera inteckningarna
på det sätt Kronan må finna lämpligt.»

Sedan bolaget den 19 november 1956 försatts i konkurs vid Oxie och
Skytts domsagas häradsrätt, bevakade kronan fordringar å skatter och andra
avgifter samt yrkade förmånsrätt under åberopande av pantavtalet. Förvaltaren
i konkursen advokaten Torsten Lundius bestred den yrkade förmånsrätten.
Han hävdade, att inteckningarna utgjort säkerhet endast för
de skatter och avgifter som förfallit till betalning vid tiden för avtalets
ingående. Dessa utskylder hade bolaget betalat före konkursen. Kronan
däremot hävdade, att inteckningarna pantförskrivits icke blott för de vid
tiden för avtalet förfallna utan även för framdeles förfallande skatter och
avgifter. I dom den 12 mars 1957 förklarade häradsrätten, att inteckningarna
skulle anses utgöra pant för bolagets oguldna skatter och andra avgifter
till statsverket, vilka förfallit till betalning före den tidpunkt, då de vid
avtalets ingående förfallna utskylderna slutbetalats.

I en den 6 april 1957 hit inkommen skrift anförde därefter Lundius:
Oavsett det juridiska bedömandet av avtalets innebörd syntes det Lundius
anmärkningsvärt, att uppbördsmyndigheterna ansågo sig berättigade
att av en skattskyldig begära säkerheter för framtida skatter. Gällande lagregler
om uppbörd syntes icke giva möjligheter därtill. Förfaringssättet var
enligt Lundius’ uppfattning olagligt och kunde för den skattskyldige medföra
långtgående konsekvenser. Fråga uppkom givetvis också i vilken mån
övriga borgenärers och utsökningssökandes rätt träddes för nära av förfaringssättet.
Lundius hemställde om JO:s åtgärder med anledning av vad
som förevarit.

Över klagomålen avgåvos yttranden av ordinarie landsfiskalen i Vellinge
distrikt M. Ringblom och av Lannefjord, varjämte riksräkenskapsverket
avgav utlåtande.

Ringblom anförde bl. a. följande.

Om en skattskyldig icke kan betala restförda skatter, har utmätningsman
jämlikt 59 § uppbördsförordningen att, i den utsträckning så är medgivet,
verkställa utmätning eller bevilja införsel. Därmed har den yttersta
gränsen för indrivningsmyndighets befogenheter gentemot skattskyldig
angivits. Uppenbarligen böra dessa tvångsmedel tillgripas först sedan andra
indrivningsåtgärder visat sig verkningslösa. Anmaning, anstånd och avbetalning
ifrågakomma således först. Självfallet kan rätten till avbetalning
dock vara beroende av bl. a. det restförda beloppets storlek. Om
detta belopp är stort eller fråga är om skattskyldig som enligt vad utmätningsmannen
har sig bekant är dålig betalare, kan det även tänkas att utmätningsman
finner sig kunna medgiva rätt till avbetalning först mot viss

293

säkerhet. Att indrivningsmyndigheterna fordra pant eller borgen torde ej
vara ovanligt. Det skulle ju även vara uppenbart orimligt om en utmätningsman,
som enligt lag har att verkställa utmätning, icke i stället för
sådan skulle äga mot pant eller borgen låta den skattskyldige frivilligt fullgöra
sin betalningsskyldighet. Både kronan och den skattskyldige lära
tjäna härpå, eftersom utmätning och exekutiv försäljning ofta leda till
slcingring av tillgångarna till underpris. I vissa fall kan även konkurs bliva
en omedelbar påföljd av ett exekutivt förfarande. Den av Lundius uppdragna
frågan är emellertid, huruvida säkerhet av utmätningsman får krävas
för framtida skatter. Vad därmed avses synes icke fullt klart. För att
klarlägga sin inställning till frågan, vill Ringblom anföra följande fyra
exempel.

1. Säkerheten avser allenast de skatter, som förfallit vid tiden för säkerhetsavtalets
ingående (»ursprungliga skatter»).

2. Säkerheten avser såväl nyssnämnda skatter som nytillkommande skatter,
vilka förfalla innan de förstnämnda slutbetalats.

3. Säkerheten avser såväl »ursprungliga skatter» (p. 1) som före. dessas
slutbetalning förfallna (p. 2) och före de sistnämndas slutbetalning nytillkomna,
d. v. s. en sammanhängande kedja av skatter.

4. Säkerheten avser både den sammanhängande kedjan av skatter (p. 3)
och — efter längre eller kortare avbrott, beroende t. ex. pa att skattskyldigheten
viss eller vissa uppbördsterminer vederbörligen fullgjorts —
därefter nytillkommande skatter.

För egen del anser Ringblom — förutsatt att avtalets innehall ej annat
utsäger — en ställd säkerhet kunna gälla fall 1—3, medan den däremot ej
utan vidare synes böra omfatta de skatter, som tillkommit efter avbrott
(fall 4), d. v. s. sedan den skattskyldige en gång varit helt fri från restförda
skatter.

I förevarande fall kunde självfallet tjänstgörande landsfiskalen, i stället
för att träffa avtal om säkerhet, efter hand som exekutionstitlarna (restlängderna)
anlände ha verkställt utmätning och efter omständigheterna
därefter antingen anställt exekutiv försäljning eller medgivit anstånd eller

avbetalning. ----Skillnaden mellan utmätningslinjen och avtalslinjen

synes vara minimal. I båda fallen får kronan säkerhet;. vid avtalslinjen
slipper gäldenären dock ifrån de med upprepade utmätningsförrättningar
förenade kostnaderna och obehaget. Det synes vara föga bättre att t. ex.
beträffande varje restförd uppbördstermin upprätta säkerhetsavtal.

Lannefjord uttalade i huvudsak följande.

Utmätningsman ställs i det praktiska indrivningsarbetet ej sällan inför
besvärliga avvägningsproblem, då det gäller att tillgodose å ena sidan statsverkets
intresse av att få in så mycket restförda skatter som möjligt och å
andra sidan den restfördes möjlighet att fullgöra sin betalningsskyldighet.
Särskilt under senare år, då kreditrestriktionerna ställt i synnerhet små och
medelstora företagare inför allmänna betalningssvårigheter, ha dessa frestats
att använda sig av innehållna källskattemedel i rörelsen, och de restförda
uppdebiterade A-skatterna kunna därvid komma att uppgå till betydande
belopp. I många fall torde erforderligt andrum och rätt till avbetalning
dock leda till bättre indrivningsrcsultat än utmätning och exekutiv
försäljning.

Vad angår säkerheten för »framtida skatter» har det från Lannefjords

294

sida aldrig varit avsikten att kronan skulle ligga med vad han skulle vilja
kalla för reservationssäkerhet eller med andra ord att säkerhet skulle betingas
för eventuella skatter, som kunde komma att restföras, sedan bolaget
blivit fritt från restförda skatter (d. v. s. exempel 4 i Ringbloms yttrande).
Från såväl Lannefjords som bolagets sida torde tanken ha varit att avbetalningsavtalet
skulle gälla, om intet oförutsett inträffade, även för de
skatter, som i en följd restfördes efter dem vid avtalets ingående.

Att ett sådant avtal skulle kunna vara olagligt har Lannefjord ej skänkt
en tanke tidigare. Hade tanken att skada skulle kunna tänkas uppkomma
föresvävat honom, skulle han aldrig ha träffat överenskommelsen, då intet
skulle vara honom mera främmande. Men eftersom det förekommer att
skattskyldiga vid första restföring av någon betydenhet själva vända sig till
utmätningsmannen och begära att få lämna säkerhet för fullgörande av
avbetalningar å restförda skatter till undvikande av utmätning och då
staten själv kräver säkerhet i förskott för tre års utskylder av utlänning,
som här i riket vill driva rörelse, samt då Lannefjord otvivelaktigt varit
berättigad att genom utmätning för varje rcstförd termin försäkra sig om
lösegendom, har han ej haft annat i tankarna än att förfarandet varit legalt.
Lannefjord har sett saken ur praktisk och humanitär synpunkt och, med
hänsyn till bolagets vilja att göra rätt för sig, förfarandet ur indrivningssynpunkt
godtagbart.

Säkerhet för betalning av restförda skatter i annan form än genom utmätning
torde numera ej vara sällsynt bland utmätningsmännen, sannolikt
emedan utmätning av både dessa och de skattskyldiga uppfattas såsom ett
strängare men därför ej med säkerhet effektivare förfaringssätt.

Riksräkenskapsverket anförde bl. a. följande.

Det normala förfaringssättet torde vara att utmätning verkställes i fråga
om inteckningar och andra värdehandlingar, som lämnats som säkerhet för
en avbetalningsplan å restförd skatt eller oredovisad källskatt.

Det torde förhålla sig så att utmätning i allmänhet företages även beträffande
frivilligt erbjuden säkerhet för att säkerställa därmed följande förmånsrätt
och för att undanröja tveksamhet på denna punkt. Å andra sidan
torde, såvitt riksräkenskapsverket kan finna, något lagligt hinder icke föreligga
för en utmätningsman att emottaga frivilligt erbjudna värdehandlingar
såsom pant för fullgörande av en avbetalningsplan.

Såsom framhållits i Ringbloms yttrande hade utmätning av ifrågavarande
säkerhet successivt kunnat verkställas, allteftersom nya skatter förfallit
till betalning och indrivningsorder mot bolaget i fråga om dessa inkommit
till utmätningsmannen.

Det synes icke anmärkningsvärt om en generell överenskommelse träffas,
som icke tillförsäkrar kronan större rätt än som nyss berörts. Om hos vederbörande
utmätningsman vid någon tidpunkt, efter det att sådan överenskommelse
träffats, icke längre finnes någon skattefordran anhängig bör enligt
riksräkenskapsverkets mening utmätningsmannen omedelbart återställa
säkerheten. Fn sådan situation som sist berörts har emellertid icke förelegat
i före varande fall.

Tjänstförrättande justitieombudsmannen Lundvik lät därefter inhämta
yttranden från indrivningsverket i Stockholm samt andre stadsfogdarna i
Göteborg och Malmö i frågan, om det över huvud taget är med gällande lag -

295

stiftning förenligt, att utmätningsman vid indrivning av skatt begär eller
mottar pant eller annan säkerhet.

Av yttrandena framgår, att man i Göteborg aldrig tagit säkerhet i form
av pant eller borgen för skattefordran, att i Stockholm praxis numera är
den, att pant ej mottages men undantagsvis borgen eller bankgaranti samt
att i Malmö säkerhet tidigare ofta mottagits i form av borgensförbindelse
medan en ändring av praxis genomförts år 1954, då den nuvarande innehavaren
av befattningen som andre stadsfogde tillträdde, så att säkerhet
numera endast undantagsvis förekommer.

I sitt yttrande framhöll t. f. andre stadsfogden i Göteborg Hans G. Leffler

1 huvudsak följande: Tagande av säkerhet saknade stöd av lag. I princip
fick man anse, att säkerheter i form av lösa panter eller borgensförbindelser
ej voro förenliga med utmätningsmannens verksamhet. Utmätningsman
borde ej vidtaga sådana dispositioner, att han — för den händelse en uppgjord
amorteringsplan ej fullföljdes — blev beroende av andra myndigheter
för att kunna realisera kronans anspråk. En utmätningsman hade en så
stark ställning gentemot den skattskyldige, att det måste väcka olust, om
han för att tillvarataga kronans rätt själv skapade institut, mot vilka
ordinära rättsmedel saknades.

I indrivningsverkets i Stockholm yttrande — avgivet av stadsfogden
J. E. Cederstrand — anfördes till en början följande.

Uppbördsförordningen (UF) och dess tilläinpningskungörejse (UK) ålägga
utmätningsman att verkställa indrivning av skatt samt angiva de åtgärder,
som därvid skola vidtagas, nämligen att anmana gäldenären att fullgöra
sin betalningsskyldighet (31 § 2 mom. UK), att förrätta utmätning eller
bevilja införsel (59 § UF), att i förekommande fall efter vederbörligt förordnande
(gäller ej Stockholm) försätta gäldenär i konkurs (62 § UF), att
utföra bevakning av skattefordringar i gäldenär konkurs (35 § 2 mom.
UK) samt att påkalla avläggande av utmätningsed (35 § 1 mom. UK).

Någon möjlighet för utmätningsmannen att vid sidan av de åtgärder,
som i detta offentligrättsliga förhållande genom lagstiftning av tvingande
natur anvisats honom för indrivning av skatt, träffa privaträttsliga avtal
med gäldenären innebärande att indrivningen kan ske exempelvis genom
ingående av pantavtal torde icke kunna finnas, om icke medgivande härtill
lämnas genom praxis eller särskilda författningsbestämmelser. Om sådan
möjlighet finnes måste han såsom utmätningsman anses behörig inga även
andra rättshandlingar inom privaträtten, beträffande vilka utsökningslagstiftningen
tiger på grund av att de aldrig varit förutsedda.

Vad först beträffar praxis föreligger icke såvitt bekant något rättsavgörande
i denna fråga.

Några direkta bestämmelser om vare sig skyldighet, rätt eller förbud för
utmätningsman att mottaga pant vid indrivning av skatt finnas icke. I 60 §

2 mom. UF stadgas bl. a. att vid utmätning för skatt skola lända till efterrättelse
ut sökningslagens föreskrifter om verkställighet av utmätning och
vad därvid må undantagas. Enligt ordalydelsen torde härmed endast kunna
avses bestämmelser i 4 kap. utsökningslagen.

Stadganden om ställande av pant eller borgen för undvikande av utmät -

296

ning vid ålagd betalningsskyldighet återfinnas i 3 kap. 39 § utsökningslagen
och g;älla av underrätt meddelad dom, som ej vunnit laga kraft. Bakgrunden
till denna bestämmelse vilar helt på den förutsättningen att domen icke
vunnit laga kraft. Såsom framgår av 87 § uppbördsförordningen äger emellertid
den vid skatteindriyningen föreliggande exekutionsurkunden, restlängden,
samma ovillkorliga exigibilitet som en lagakraftvunnen dom,
d. v. s. bl. a. innebärande att gäldenären icke kan förhindra utmätning genom
att ställa pant eller borgen och att utmätningsmannen, ändå att
besvär anförts över taxering eller debitering, kan låta exekutivt sälja utmätt
egendom. På grund härav är det uppenbart, att bestämmelsen i 39 §
utsökningslagen, oavsett om den kan anses inrymmas i uttrycket »verkställighet
av utmätning» i 60 § 2 mom. UF, icke är tillämplig vid utmätning
för ogulden skatt.

Gäldenärens syfte med erbjudandet att ställa pant är oftast att därigenom
utverka ett anstånd med skattens erläggande. För att tillgodose det
behov av möjlighet härtill, som föreligger av både fiskaliska och humanitära
skäl, givas emellertid andra utvägar. Sålunda innehåller 48—51 §§
UF bestämmelser angående anstånd med inbetalning av skatt, varom beslut
meddelas av lokal skattemyndighet.

Vidare måste utmätningsmannen anses kunna bevilja anstånd, då ett
ärende befinner sig på indrivningsstadiet. Att så är fallet, när utmätning
redan skett, framgår av rättsfallet NJA 1950 s. 295. Men även innan utmätning
skett, måste sådan rätt anses tillkomma utmätningsmannen.

I yttrandet framhölls vidare, att metoden att taga emot säkerhet drog
med sig en hel del olösta och mahända olösliga problem. Sålunda påpekades,
att det syntes tveksamt, om bestämmelserna i utsökningslagen om
klagan över utmätningsmans förfarande vore tillämpliga å den rent civilrättsliga
rättshandling utmätningsmannen företog genom ingående av ett
pantavtal. Enligt 71 § uppbördsförordningen må åtgärder för uttagande
av skatt icke vidtagas senare än fem år efter utgången av det uppbördsår,
under vilket skatten enligt verkställd debitering skolat erläggas. I yttrandet
framhölls, att panträtten fortfar att gälla trots att huvudfordringen preskriberats,
något som menades kunna leda till orimliga resultat. Vidare påpekades,
att såväl bestämmelserna om panthavares vårdnadsplikt som de
kostnadsproblem, vilka kunde uppstå genom ett pantavtal, icke utan uttrycklig
bestämmelse därom borde inrymmas inom skatteexekutionens ram.
Mottagandet av pant medförde ett ansvar för kronan och utmätningsmannen
och därtill sadana göromal för utmätningsmannen, som icke utan vidare
borde ingå i hans i huvudsak verkställande funktion. Vid pantavtal brukade
panthavaren betinga sig att få realisera panten utan iakttagande av stadgandet
i 10 kap. 2 § handelsbalken, t. ex. genom försäljning å offentlig
auktion, å fondbörs eller, stundom, under hand. Reglerna i 5 kap. utsökningslagen
om utmätt egendoms försäljning äro emellertid indispositiva.
Anlitades panträttsinstitutet kunde följden bli att lagbestämmelser av
tvingande natur sattes ur funktion. Beträffande säkerhet av annan natur
än pant framhölls, att det någon gång förekom, att gäldenären ville er -

297

bjuda bankgaranti eller borgen för att undvika utmätning. I dessa fall
hade säkerheten, när den ansetts betryggande, mottagits om än med tveksamhet.
Om giildenären brast åt betalningen, syntes det tämligen säkert
att utmätningsmannen icke utan vidare kunde anhängiggöra talan mot
borgensmannen eller banken. En sådan åtgärd låg helt utanför området
för hans indrivningsverksamhet. Vidare kunde det med hänsyn till skatteindrivningens
natur starkt ifrågasättas, om skattskyldigheten över huvud
taget skulle eller kunde utkrävas av någon annan än den vilken skatten påförts.
I samtliga de fall, då borgen eller bankgaranti mottagits, hade dock
betalning influtit frivilligt, varför dessa frågor icke ställts på sin spets.

Andre stadsfogden i Malmö B. Bjernstad anförde i huvudsak följande.

I principfrågan anser Bjernstad, att utmätningsmannen är skyldig att förrätta
utmätning eller bevilja införsel, där sådan åtgärd är möjlig. Men därutöver
anser han att utmätningsmannen skall hava rätt att emottaga t. ex.
pant eller borgen som säkerhet för fullgörandet av skattebetalningsskyldigheten.
Med hänsyn till de många juridiska konsekvenser, som kan bli
följden av ett dylikt emottagande, anser Bjernstad likväl icke, att utmätningsmannen
skall vara skyldig kräva eller emottaga sadan säkerhet. Det
torde böra överlämnas åt utmätningsmannens eget omdöme att vidtaga
sådan åtgärd. Men om han tar säkerhet, anser Bjernstad att han gör det i
sin egenskap av ombud för kronan. Skulle i en given situation krävas, att
t. ex. en borgensman instämdes till domstol med yrkande om åläggande att
betala enligt borgensåtagandet torde utmätningsmannen icke vara behörig
föra sådan rättegång utan särskild fullmakt från länsstyrelsen.

En annan fråga är om det kan anses lämpligt att utmätningsmannen tar
säkerhet i annan form än genom utmätning. I någon mån olika bör kanske
denna fråga bedömas för det fall att gäldenären har utmätningsbara tillgångar
och det fall att dylika tillgångar saknas; Härvidlag är Bjernstads
inställning den, att finnas utmätningsbara tillgångar, skola dessa genom
formell utmätning tagas som säkerhet för skulden. Anstånd med försäljningen
kan därefter ske så länge gäldenären fullföljer avtalad amorteringsplan.
Anledning saknas som regel att i stället för utmätning vare sig kräva
eller emottaga annan säkerhet. Fall kunna emellertid inträffa då det ur indrivningssynpunkt
kan vara fördelaktigare att taga säkerhet.

Vid ärendets avgörande gjorde tjänstförrättande justitieombudsmannen
Lundvik följande uttalanden, vilka upptogos i en till Lannefjord avlåten
skrivelse.

Såsom framhållits i ärendet äro de åtgärder, som ankomma å utmätningsman
med avseende å skatteindrivningen, angivna i uppbördsförordningen
och dess tillämpningskungörelse. Åtgärderna omfatta anmaning till den
skattskyldige, förrättande av utmätning eller beviljande av införsel, påkallande
av utmätningsed, framställning om den skattskyldiges försättande
i konkurs — vartill dock fordras länsstyrelsens medgivande, generellt eller

298

i det enskilda fallet — samt bevakande av skattefordran i gäldenärens
konkurs. I praktiken förekommer i betydande omfattning att utmätningsman
medger den skattskyldige en viss tids anstånd, ofta i samband med att
överenskommelse träffas om att skulden skall gäldas genom avbetalningar.
Någon bestämmelse om att utmätningsman i samband därmed skulle äga
begära och mottaga säkerhet för skatt ef ordringen finnes icke. Å andra
sidan finnes icke någon bestämmelse, som uttryckligen förbjuder utmätningsman
att mottaga säkerhet.

Vid bedömandet av huruvida det vid lagens tystnad kan anses vara utmätningsman
tillåtet att mottaga säkerhet synes man böra taga i beaktande
å ena sidan, om ett sådant förfarande medför några påtagliga fördelar,
och å andra sidan, om förfarandet drar med sig olägenheter och till
äventyrs strider mot eljest gällande grundsatser.

I den situation, som förelåg i det av Lundius påtalade fallet, där gäldenären
erbjöd säkerhet i form av pant i egen egendom, synes mig någon
större fördel icke ha stått att vinna genom pantavtalet. Om Lannefjord i
stället tagit de ifrågavarande inteckningarna eller annan bolagets egendom
i mät, hade säkerhet — låt vara med något sämre läge i förmånsrättshänseende
än som följer av ett giltigt pantavtal — erhållits för skattefordringen
utan att för den skull nödvändighet inträtt att försälja det utmätta,
sa länge bolaget skötte sina avbetalningar. I 86 § utsökningslagen stadgas
visserligen, att verkställd utmätning går åter, om borgenären lämnat gäldenären
anstånd, som fortfar mer än sex månader från det utmätningsmannen
mottagit exekutionshandlingarna. Det har emellertid i praxis ansetts,
att det förhållandet att utmätningsman i denna sin egenskap efter egen
prövning låter anstå med utmätt egendoms försäljning icke kan jämställas
med det i utsökningslagen avsedda fallet, då en borgenär genom att medgiva
betalningsanstånd hindrar utmätningsman att slutföra ärendet, och
därför icke heller medför förlust av den genom utmätningen uppkomna
förmånsrätten (se NJA 1950 s. 295). Eftersom utmätning endast kunnat
avse det belopp, som förelåg till indrivning vid utmätningstillfället, hade
det dock fordrats upprepade utmätningsförrättningar för att få säkerhet
även för de senare skatteposterna.

Förfarandet att mottaga pant av gäldenären är å andra sidan förenat
med allvarliga nackdelar. I motsats till utmätningsförfarandet är denna
metod icke underkastad någon reglering i lag eller författning och blir därför
i stort sett undandragen den kontroll och de rättssäkerhetsgarantier, vilka
eljest ansetts erforderliga. Icke minst betänkligt är härvidlag att metoden

om den över huvud taget medför avsedd effekt — öppnar möjlighet för
utmätningsmannen att anordna pantrealisation efter eget gottfinnande (jfr
Alarik Lundberg, Handledning för exekutorer och stämningsmän, 5 uppl.
s. 205, där författaren råder utmätningsman att utmäta den erbjudna säkerheten
under framhållande av att utmätningsman icke torde kunna göra

299

gällande alla de rättigheter som en pantsättning medför, t. ex. att sälja
panten i händelse av konkurs). Har den skattskyldige andra borgenärer,
vilka för sina fordringar njuta bättre förmånsrätt än den som i och för sig
tillkommer skattefordringen, kan metoden för dem medföra olägenheter
under förutsättning att pantsättningen har åsyftad effekt. Verkan av en
utmätning kunna de utan vidare överkomma genom att försätta den skattskyldige
i konkurs (jfr 17 kap. 8 § och 9 § 3 mom. handelsbalken). En pantsättning
kan visserligen också bringas att återgå i konkurs men härför
erfordras särskild återvinningstalan (jfr 29 § konkurslagen). En pantsättning
lärer vidare mindre lätt komma till borgenärernas kännedom än en utmätning.
I detta sammanhang bör även framhållas att, om gäldenären är
på obestånd och så torde ofta här vara fallet, det kan vara otillbörligt att
av honom mottaga en tidigare icke utlovad pant. Förfarandet kan nämligen
under särskilda förutsättningar för gäldenären medföra ansvar för
mannamån mot borgenärer (jfr 23 kap. 4 § strafflagen).

Till det anförda kommer att förfarandet att mottaga pant ger upphov till
åtskilliga svårlösta problem, vilka delvis blivit belysta genom de i ärendet
avgivna yttrandena. Inom litteraturen (se Alarik Lundberg, a. a. s. 205 f.)
har rent av antytts, att en pantsättning i dessa fall icke medför någon förmånsrätt
för kronan. Uttalandet torde få ses mot bakgrund av följande förhållande.
Ehuru utmätningsman enligt olika författningsbestämmelser och
stadgad praxis äger behörighet att vid skatteindrivningen företräda kronan
i vissa hänseenden, har han icke någon allmän behörighet att genom ingående
av avtal binda kronan ens vid skatteindrivningen (jfr Kungl. Maj:ts
utslag den 25 april 1959 i mål mellan kronan genom justitiekanslersämbetet
samt urmakaren A. G. Wallman, ang. utmätning, där högsta domstolen
uttalat att indrivningsmyndighet — utan hinder av beviljat anstånd med
betalning av skatter — ägt att, när den funnit anledning därtill, vidtaga
exekutiv åtgärd för indrivning av skatteskulden i dess helhet). Ett pantavtal
medför för panthavaren icke blott rättigheter utan även skyldigheter
med avseende å pantens vård in. m. Det torde emellertid icke ligga i utmätningsmans
makt att ikläda kronan några förpliktelser i detta hänseende.
Det torde därför kunna hävdas, att kronan icke är part i pantavtalet. Jag
vill för egen del lämna öppet, huruvida av angivna förhållande nödvändigtvis
måste följa att förmånsrätt icke skulle kunna grundas på pantavtal, och
jag finner ej heller anledning att här närmare ingå på de olika problem,
som yppa sig vid pantsättning, icke minst om panten avses skola täcka även
framdeles uppkommande skattefordringar. De komplikationer, som i olika
hänseenden skulle följa av en pantsättning, visa dock enligt min mening
att en metod, innebärande att utmätningsman mottar säkerhet för skattefordran,
icke låter sig infogas i vårt rättssystem utan en närmare reglering
av förfarandet.

De synpunkter, som nu utvecklats, göra sig icke alla gällande på det fall

300

att den erbjudna säkerheten består i borgen eller eljest tillhandahålles av
tredje man. Salunda kan icke bestridas att mottagandet av sådan säkerhet
i särskilda fall kan medföra betydande fördelar för såväl den skattskyldige
som kronan. Jag tänker då på sådana situationer, där den skattskyldige
saknar utmätningsbar egendom och inkomst, som möjliggör införsel, och
där alternativet till mottagandet av den erbjudna säkerheten närmast blir
att söka den skattskyldige i konkurs. Förfarandet synes vidare icke draga
med sig några olägenheter för den skattskyldiges övriga borgenärer. Den
anmärkningen kvarstår emellertid, att förfarandet icke är underkastat
samma kontroll och rättssäkerhetsgarantier som utmätningsförfarandet.
Åtskilliga av de särskilda problem, som ovan antytts, kvarstå också. Vid
borgen tillkommer dessutom det förhållandet, att utmätningsman icke lärer
vara behörig att utan särskilt förordnande företräda kronan i mål mot
borgensmannen (jfr Nils Berglund i SvJT 1956 s. 365 f.). Betänkligheter
kunna anföras mot att utmätningsman försätter sig i ett läge, där han blir
beroende av överordnad myndighets avgörande för att kunna slutföra indrivningen.

Sammanfattningsvis får jag anföra att enligt min mening övervägande
skäl tala för att utmätningsman icke äger mottaga säkerhet för skattefordran.
Jag har övervägt, om jag bör göra framställning om lagändring på
denna punkt. Vad i ärendet förekommit tyder dock icke på att något större
behov av medgivande att taga säkerhet skulle finnas. Belysande är sålunda,
att man i Göteborg helt kunnat undvara säkerhet medan i Stockholm
och Malmö säkerhet endast synes förekomma i undantagsfall. Jag
har därför ansett mig i nuvarande läge icke böra göra någon framställning
i ämnet.

Av vad jag anfört följer att Lannefjord enligt min mening förfarit felaktigt.
Vad som förekommit är dock uppenbarligen icke av beskaffenhet att
kunna läggas Lannefjord till last såsom tjänstefel och jag låter därför bero
med dessa mina uttalanden.

17. Fråga om vad vid redovisning till kronan av försäljningsmedel
för hittegods må — utöver direkta försäljningskostnader — avdragas
såsom polismyndighetens kostnader i anledning av fyndet

Enligt 3 § första stycket lagen den 22 april 1938 om hittegods är ägaren
berättigad återtaga hittegods mot det han gäldar polismyndighets och
upphittares skäliga kostnader i anledning av fyndet ävensom skälig hittelön.
I andra stycket av samma paragraf föreskrives, att tvist rörande lösesummans
belopp skall avgöras av domstol. Vidare stadgas i lagens 4 §,
att hittegods under vissa förutsättningar skall tillfalla upphittaren, vilken

301

i så fall har att gälda polismyndighetens kostnader i anledning av fyndet.
Enligt samma lagrum gäller vidare att upphittat gods, som är i polismyndighetens
vård, skall — om upphittaren underlåter att inom tre månader
efter anmaning gälda polismyndighetens kostnader eller om han eljest kan
anses ha uppgivit sin rätt — tillfalla kronan, dock efter avdrag av nämnda
kostnader.

I kungörelsen den 2 december 1938 med vissa föreskrifter rörande polismyndighets
befattning med hittegods föreskrives i 8 § andra stycket i fråga
om upphittat gods, som tillfallit kronan, att godset skall försäljas på
offentlig auktion, därest icke särskilda omständigheter föranleda försäljning
i annan ordning. Enligt 9 § samma kungörelse ankommer det pa riksräkenskapsverket
att meddela närmare bestämmelser om bokföring, förvaring
och redovisning av medel, som handhavas av polismyndighet pa
grund av dess befattning med hittegods. Sådana bestämmelser har riksräkenskapsverket
senast meddelat i cirkulärskrivelse till samtliga länsstyrelser
den 22 maj 1958.

I nämnda cirkulärskrivelse har riksräkenskapsverket bl. a. uttalat, att
vid redovisning till kronan av försäljningsmedel för hittegods avdrag må
— utöver med hittegodsbestyret direkt sammanhängande kostnader för
godsets försäljning — ske med högst 30 procent av nettoinkomsten vid
försäljningen såsom ersättning för polisdistriktets beräknade kostnader för
sådana särskilda anordningar för omhändertagande och vård av annat
hittegods än kontanta medel som befunnits nödvändiga att vidtaga utöver
dem, som sammanhänga med polisverksamheten i egentlig mening.

I en den 8 oktober 1958 hit inkommen skrift framhöll stadsfiskalen
C.-Fr. Mac Key — med förmälan att länsstyrelsen i Skaraborgs län genom
resolution den 9 juli 1958 anmodat stadsfiskalen i Skövde att följa riksräkenskapsverkets
anvisningar — bl. a. att polisverkets kostnader i Skövde
sedan något år tillbaka uttagits efter viss taxa, som avvägts med beaktande
av de särskilda förhållandena på orten, att i enlighet därmed i princip
samma ersättning utginge vare sig densamma skulle erläggas av ägaren,
upphittaren eller kronan samt att denna likställighet icke kunde upprätthållas,
därest begreppet skälig kostnad i hittegodslagen bestämdes på sätt
skett i riksräkenskapsverket s anvisningar. Med anledning härav hemställde
Mac Key om ett uttalande från justitieombudsmannens sida huruvida
riksräkenskapsverket överskridit sin befogenhet genom att »dekretera» att
med skälig kostnad i hittegodslagen skulle avses »30 procent av försäljningssumman».
Vidare hemställde Mac Key om justitieombudsmannens
uttalande angående frågan vilka polisdistriktets kostnader vore av beskaffenhet
att skola gäldas ur köpeskillingen för försålt hittegods.

I ärendet avgav riksräkenskapsverket infordrat yttrande, varjämte Mac
Key inkom med påminnelser.

302

I sitt yttrande anförde riksräkenskapsverket rörande ovannämnda uttalande
i cirkulärskrivelsen den 22 maj 1958, att uttalandets tillkomst finge
ses mot bakgrunden av verkets tidigare ställningstaganden till förevarande
spörsmål, i första hand föranledda av en av Stockholms stads polisnämnd
till Kungl. Maj:ts prövning hänskjuten fråga om redovisning av kronan
tillkommande hittegodsmedel, till belysning varav riksräkenskapsverket
hänvisade till en yttrandet bilagd promemoria. Därefter anförde riksräkenskapsverket
följande.

Såsom framginge av promemorian hade ämbetsverket hävdat, att kostnader
för vård av hittegods skulle bäras av polisdistriktet, vilket enligt
lagen om polisväsendet i riket skulle svara dels för avlöning åt de befattningshavare,
som erfordrades för upprätthållande av polisverksamheten —
i vilken verksamhet hittegodsbestyret av ålder finge anses ingå — dels för
lokaler och övriga för distriktets polisväsen erforderliga anordningar. Med
Stockholms stad, som tillämpade en av överståthållarämbetet fastställd
taxa å hittegodsavgifter, hade emellertid, sedan för tillvaratagande av kronans
intresse rättsligt förfarande inletts, träffats särskild överenskommelse,
enligt vilken staden medgåves rätt att — med undantag för upphittade
penningmedel — verkställa avdrag med 30 procent från nettointäkten av
å auktioner försålt hittegods. Härvid skulle vid stadens redovisning icke
påfordras någon specificerad redovisning i fråga om varje hittegods för sig.
Den sålunda träffade överenskommelsen hade lagts till grund för den inom
riksräkenskapsverket på ifrågavarande område bedrivna revisionsverksamheten.
Det hade befunnits lämpligt att i samband med övriga anvisningar
bringa ämbetsverkets uppfattning i frågan till vederbörande myndigheters
kännedom. Riksräkenskapsverket ansåge sig icke genom dessa åtgärder,
som även åsyftat att åstadkomma förenkling och enhetlighet i redovisningen
av hittegodsmedel, ha överskridit sin befogenhet.

Vid prövningen av detta ärende anförde jag följande.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen skall, då ägaren återtager
hittegods eller då detsamma tillfaller upphittare eller kronan, polismyndigheten
ersättas för dess skäliga kostnader i anledning av fyndet.
Någon närmare precisering av vad som menas med skälig kostnad finnes
icke angiven i hittegodslagen eller motiven till densamma. Uppkommande
tvister härom skola enligt lagen i varje särskilt fall prövas och avgöras av
domstol.

Det är naturligtvis en mycket vansklig sak att bestämma vad som
skall anses som skälig kostnad i hittegodslagens mening. Svårigheterna hänföra
sig främst till den principiella frågan vilka kostnadsfaktorer som skola
beaktas i detta sammanhang. Men även eljest kan det mången gång vara
vanskligt att bestämma begreppet skälig kostnad på ett objektivt riktigt
sätt. Kostnaderna för tillvaratagandet av likartade föremål kunna exempelvis
variera från fall till fall och från ort till ort. Det kan också vara svårt

303

att uppskatta värdet av olika kostnadsposter, som äro av betydelse. Det
är med hänsyn härtill en praktisk nödvändighet att enhetliga normer såvitt
möjligt upprätthållas i tillämpningen av vad vederbörande ha att erlägga
till polismyndigheten som ersättning för dess kostnader i anledning av
befattningen med hittegods. De »taxor», som i förevarande hänseende bruka
å olika orter tillämpas, tillgodose detta syfte. Det ligger i sakens natur,
att man här har att göra med mer eller mindre utpräglade schabloner, där
ersättningens belopp ofta satts i relation till föremålets värde m. m. Fastställandet
av dylika lokala taxor kan ej anses strida mot lag. Det är emellertid
uppenbart, att sådana taxor icke äro bindande för domstol vid prövning
i laga ordning av ersättningens skälighet.

Otvivelaktigt förhåller det sig så, att polismyndighetens kostnader i princip
skola ersättas efter samma grund vare sig ersättningsskyldigheten
åvilar enskild person eller staten. Härmed är emellertid icke oförenligt att
man räknar med en genomsnittlig kostnad för hittegods, som skall tillfalla
kronan. Härigenom undvikes en tidsödande och kostsam bedömning av vad
som är skälig kostnad i varje särskilt fall. För de myndigheter, som ha att
bevaka kronans intresse, är det ur praktisk synpunkt nödvändigt att
kunna tillämpa enhetliga och enkla normer för att bestämma vad av köpeskillingen
för kronan tillkommande hittegods som skall avdragas såsom
skälig kostnad för polismyndighetens bestyr. Även för de lokala myndigheterna
inåste det innebära en väsentlig arbetsbesparing att ett förenklat
beräkningssätt kommer till användning, där så är möjligt. Det är därför
önskvärt, att de lokala myndigheterna — eventuellt genom kommunförbunden
— medverka till att enhetliga och enkla normer tillämpas i förevarande
hänseende.

Sedan uppgörelse härutinnan av ovan angiven innebörd träffats mellan
vederbörande statliga myndigheter, å ena sidan, och Stockholms stad, å
andra sidan, har det från riksräkenskapsverkets sida ansetts önskvärt att
bringa innehållet i denna överenskommelse avseende rikets utan jämförelse
största polisverk till vederbörande myndigheters kännedom, vilket
skett i den tidigare omnämnda cirkulärskrivelsen den 22 maj 1958. Denna
åtgärd kan alltså på grund av hittegodslagens innehåll icke — i motsats
till vad Mac Key synes antaga — ha annan innebörd än riksräkenskapsverket
uppgivit eller att angiva vad verket såsom revisionsmyndighet anser sig
kunna godtaga i förevarande hänseende. Det är sålunda klart, att denna
norm icke utgör någon för de rättstillämpande myndigheterna bindande
anvisning. Än mindre innefatta föreskrifterna några bindande direktiv för
de lokala myndigheterna. Riksräkenskapsverket har därför uppenbarligen
icke överskridit sin befogenhet genom det påtalade förfaringssättet.

Med hänsyn till vad förut anförts om innebörden av gällande regler saknar
jag anledning att närmare ingå på det av Mac Key framställda spörsmålet
om vilka kostnader för tillvarataget hittegods som polisdistriktet må

304

utfå ersättning för. Jag har desto mindre skäl att uttala mig härom, som
några mera påtagliga olägenheter av den rådande regleringen icke kommit
till min kännedom. Jag vill tillika framhålla, att enligt vad som upplysts i
propositionen nr 88 till 1954 års riksdag frågan om en översyn av hittegodslagstiftningen
är under övervägande.

Med hänvisning till det ovan anförda fann jag framställningen icke föranleda
någon min vidare åtgärd.

18. Sedan polisorganisation i skrivelse till stadskollegium framfört
anmärkningar mot kommunal tjänsteman, uppkommer fråga
huruvida förfarandet kan innefatta tjänstefel av vederbörande
polismän. Tillika fråga om JO:s tillsyn på det
kommunala området

Med en den 25 september 1958 hit inkommen skrift överlämnade kanslichefen
vid Stockholms stads rätts- och polisdirektion Stig Radhe avskrifter
av dels en den 8 september samma år dagtecknad, till Stockholms stadskollegium
ställd skrivelse från Stockholms kriminalpolisförening, dels ett
av Radhe den 20 i samma månad upprättat tjänstememorial i anledning av
vad i nämnda skrivelse anfördes. I sin till mig ställda skrift anhöll Radhe
om den utredning, som kunde finnas påkallad.

I kriminalpolisföreningens skrivelse till stadskollegiet gjordes gällande,
att välgrundade anledningar förelåge till allvarliga anmärkningar mot
Stockholms stads rätts- och polisdirektion avseende dels direktionens allmänna
inställning till det viktiga spörsmålet om åtgärder för rättssäkerhetens
upprätthållande i Stockholm, dels dess handläggning av olika polisiära
frågor. Då direktionens ledamöter måste grunda sina bedömanden på
av Radhe såsom kanslichef hos direktionen uppgjorda tjänstememorial,
vore det enligt föreningen närmast Radhe, som hade ansvaret för frågornas
behandling i direktionen. Rörande Radhes förfaranden påstod föreningen
i sin skrivelse, bl. a., att han ofta helt åsidosatt gällande förhandlingsuppgörelser
eller tolkat dem i för personalen ogynnsam riktning,
att han framkastat påståenden som saknat all grund, att han i frågor
rörande personalens avlöningsförmåner icke följt gällande föreskrifter samt
att han vid behandlingen av polisledningens anslagsäskanden rörande utökning
av polispersonal m. m. endast i ringa mån beaktat bakomliggande
synpunkter och i stället själv framfört förslag, som många gånger varit
helt verklighetsfrämmande. Som belägg för dessa påståenden anfördes i
föreningens skrivelse ett antal konkreta exempel. Skrivelsen utmynnade i
en hemställan till stadskollegiet att, då förhållandet mellan polisen och
direktionen alltmer urartat, åtgärder måtte vidtagas för sådan ändring

305

inom direktionen, att polisverksamheten icke genom denna institutions
åtgärder mer eller mindre lamsloges.

Till bemötande av kriminalpolisföreningens påståenden — vilka enligt
Radhe voro så uppseendeväckande att de påkallade ett grundligt korrigerande
— lämnade Radhe i det ovanberörda tjänstememorialet en allmän
redogörelse för direktionens befattning med polisiära frågor, ägnad att belysa
dess inställning till polisverksamheten i staden och dess insatser härvidlag,
varjämte Radhe närmare analyserade de fjorton exempel, vilka av
föreningen åberopats som stöd för de mot honom riktade påståendena.
Radhe fann därvid, att det icke i något enda avseende syntes föreligga belägg
för de grava anmärkningarna mot honom. På grund härav och under
framhållande, bl. a., att kriminalpolismän i enlighet med sina allmänna
tjänsteåligganden syntes ha skyldighet att redovisa utredningar på ett
objektivt sätt, hemställde Radhe i tjänstememorialet om vidtagande av
åtgärd för att förmå föreningen att återkalla sin till stadskollegiet avlåtna
skrivelse.

I ärendet inhämtades, att kriminalpolisföreningens skrivelse blivit av
stadskollegiet remitterad till rätts- och polisdirektionen för yttrande. Vid
tidpunkten för ärendets prövning härstädes hade sådant yttrande ännu icke
avgivits.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

I den mån Radhes hos mig gjorda anhållan om utredning avser kriminalpolisföreningens
förfarande att i skrivelsen till stadskollegiet — som belägg
för sin uppfattning att missförhållanden i angivet hänseende vore rådande
— framföra vissa enligt Radhes mening helt obefogade anmärkningar mot
honom, får jag framhålla att kriminalpolisföreningen såsom sådan icke står
under justitieombudsmannens tillsyn och att varken de polismän, som deltagit
i föreningens beslut att hos stadskollegiet göra framställning i denna
ur fackliga synpunkter uppenbarligen betydelsefulla angelägenhet, eller de,
som utformat skrivelsen i dess detaljer, därvid handlat i sin tjänst som
befattningshavare vid polisväsendet. På grund härav och med hänsyn till
vad eljest i saken förekommit kan — även om fog saknats för de mot Radhe
riktade anmärkningarna eller dessa i allt fall skulle vara väsentligt överdrivna
— fråga icke vara om tjänstefel av berörda polismän. I detta hänseende
saknas därför grund för något mitt ingripande.

De beskyllningar, som i skrivelsen framförts mot Radhe och som genom
hans hänvändelse till mig kommit under min prövning, synas åtminstone
delvis vara av beskaffenhet att — om beskyllningarna vore riktiga —
kunna läggas honom till last som fel i tjänsten. Med hänsyn emellertid till
de av riksdagen uppdragna riktlinjerna för justitieombudsmannens tillsyn
över kommunala myndigheter och befattningshavare och då de av lcrimi 20

— Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1960 års riksdag

306

nalpolisföreningen påtalade förhållandena äro föremål för vederbörande
kommunala myndigheters prövning, finner jag vad i saken förekommit icke
heller i denna del påkalla ingripande från min sida genom verkställande av
utredning eller eljest.

Radhes skrift föranledde sålunda icke någon min åtgärd.

19. Vid 1958 års kommunalval ha valförrättare i ett flertal valdistrikt
åsidosatt gällande föreskrifter i fråga om sigillering av valsedelsomslag
med påföljd att nya val måst företagas. Tillika fråga
i vilken utsträckning valförrättare äro underkastade ämbetsansvar

Val förrättas på landet inför en valnämnd bestående av en utav länsstyrelsen
förordnad ordförande och fyra kommunvalda ledamöter. I magistratsstad,
där flera valdistrikt finnas, skall magistraten för varje distrikt
utse tre eller flera deputerade att vara valförrättare. Av dessa skall den
främste föra ordet.

Kommunala vallagen innehåller — liksom lagen om val till riksdagen —
föreskrifter om förfarandet vid den preliminära sammanräkning, som i allmänhet
skall äga rum efter röstningens avslutande. Enligt 34 § förstnämnda
lag gäller bl. a. att valsedlarna — sammanförda i vissa grupper — skola
inläggas i omslag av hållfast beskaffenhet. Omslagen skola omsorgsfullt
förseglas under minst två närvarandes sigill, vilka sigill avtryckas å det vid
valförrättningen förda protokollet. Innan valförrättningen avslutas, skall
valprotokollet uppläsas och dess riktighet bekräftas av ordföranden och två
av de närvarande. Omslag, protokoll och röstlängd skola ofördröjligen insändas
till den myndighet, som har att verkställa den slutliga sammanräkningen.

På grund av att vederbörande valförrättare vid kommunalvalen hösten
1958 underläto att iakttaga de ovan angivna bestämmelserna om sigillering
och att valsedlar till följd härav i stor utsträckning måste ogiltigförklaras,
beslöt regeringsrätten, på anförda besvär, genom skilda den 27 november
och den 11 december 1958 meddelade utslag upphäva valet och förordna om
företagande av nytt val av kommunalfullmäktige (stadsfullmäktige) i följande
tio kommuner eller valkretsar, nämligen Kiviks, Brösarps och Träne
landskommuner i Kristianstads län, Almundsryds köping i Kronobergs län,
Färingsö landskommun i Stockholms län, Hållnäs landskommun i Uppsala
län, Gideå landskommun i Västernorrlands län, Skellefteå stads västra valkrets
i Västerbottens län ävensom Hakkas valkrets av Gällivare kommun
och Karesuando landskommun i Norrbottens län.

Enligt vad handlingarna till regeringsrättens omförmälda utslag giva vid
handen hade vid fem av de tio valen ett av omslagen försetts med avtryck

307

av allenast det ena av de i valprotokollet angivna båda sigillen. Antalet på
denna grund kasserade valsedlar utgjorde i respektive valdistrikt 103, 45,
128, 433 och 136. I ytterligare ett fall hade samtliga från ett valdistrikt insända
omslag försetts med — förutom annat sigill — allenast det ena av de
i valprotokollet angivna båda sigillen med påföljd att alla de för valdistriktet
avlämnade 222 valsedlarna måste kasseras. — I ett fall saknade ett av
omslagen och i ett annat fall samtliga omslag helt sigill, vilket medfört kassering
av 153 respektive 83 valsedlar. — En valnämnd hade å valprotokollet
avtryckt allenast det ena av de å omslagen anbragta två sigillen,
vilket föranlett kassering av de 295 i valdistriktet avgivna valsedlarna. —
Slutligen hade i ett fall avtryck å valprotokollet alls icke skett av de å omslagen
anbragta sigillen. Till följd härav hade de i valdistriktet avgivna 341
valsedlarna förklarats ogiltiga.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag vederbörande
landsfogdar att verkställa närmare utredning rörande de vid valen i berörda
valdistrikt förelupna felen. I samband med att den verkställda utredningen
överlämnades hit avgåvo landsfogdarna utlåtanden i saken.

I samtliga fall förekommo vid valförrättningen val av såväl landstingsmän
som kommunal- eller stadsfullmäktige. Preliminär röstsammanräkning
ägde rum i alla valdistrikt, om vilka här är fråga. De i ärendena hörda valnämndsfunktionärerna
hade i allmänhet innehaft uppdrag vid allmänna val
under lång tid och uppgåvo sig vara väl förtrogna med gällande föreskrifter
och förfarandet i valnämnden. De flesta av valnämndsordförandena medgåvo,
att de icke företagit någon ordentlig kontroll av försegling eller sigillering.
I allmänhet hade detta berott på att ordföranden litat på att
någon annan ledamot av valnämnden företagit erforderliga kontrollåtgärder
eller att de som utfört arbetet haft sådan erfarenhet att kontroll ansetts
obehövlig. I ett fall förklarade ordföranden sig ha skrivit på valprotokollet
i förlitan på att en annan ledamot enligt uppdrag skulle »se till att sigilleringen
verkställdes lagenligt». I ett par fall synes den bristande kontrollen
ha haft sin huvudsakliga orsak i glömska. I några fall hade ordföranden,
enligt vad han uppgivit, väl företagit kontroll av sigilleringen, men denna
hade icke utförts med tillräcklig omsorg.

Vad angår de ledamöter som jämte valnämndsordföranden underskrivit
valprotokollet — och därigenom bekräftat »att detta protokoll vid valförrättningen
upplästs och befunnits riktigt, därvid kontrollerats, att omslagen
förseglats med de ovan avtryckta sigillen» — framgår av förhörsprotokollen
att ledamöterna i allmänhet icke företagit någon som helst kontroll av
sigilleringen, ehuru de väl känt till de regler som gällt. Uppgifterna om anledningen
härtill — i den mån sådana lämnats — äro tämligen vaga och gå
som regel ut på att felaktigheten berott på »misstag», »förbiseende»,
»olyckshändelse», »den mänskliga faktorn» eller något dylikt. I några fall

308

framgår av utredningen, att vederbörande litat på de andra ledamöterna
eller över huvud taget icke tänkt på innebörden av den försäkran, som avgivits
genom undertecknandet av protokollet. I ett par fall har vederbörande
skrivit på protokollet, innan sigilleringen var klar, och därefter avlägsnat
sig från förrättningen. Endast en ledamot har uppgivit att sigilleringen
av honom kontrollerats; förväxling av sigillen hade ändock av »oförklarlig
anledning» skett.

De valnämndsledamöter, som närvarit vid sammanräkningen men icke
underskrivit protokollet, ha medverkat genom att föra protokoll, utföra
eller biträda vid sigillering samt fullgöra eljest förekommande uppgifter.
Förhören med dessa personer ge vid handen, att de icke deltagit i någon
sigillkontroll och att de icke heller ansett sig ha haft direkt anledning att
befatta sig därmed. Där vederbörande mera aktivt deltagit i själva arbetet
med sigilleringen, synes han ha litat på att de andra skulle kontrollera att
sigilleringen utförts riktigt. I ett par fall synes den som ombesörjt sigilleringen
ha åtnjutit så stort förtroende eller utfört arbetet på ett sådant sätt,
att de övriga ledamöterna icke ansett sig ha anledning till mer ingående
kontroll.

Flertalet landsfogdar ha i sina yttranden ansett, att åtal ej vore påkallat
med hänsyn till bl. a. den press och brådska, som kännetecknade valförrättningens
avslutande, ävensom svårigheten att i trötthetens tecken överblicka
konsekvenserna av ett begånget fel. I flera fall har framhållits, att ett beivrande
av felen torde kunna medföra svårighet att framdeles kunna förmå
folk att åtaga sig uppdrag såsom valförrättare. Ett par landsfogdar ha ansett
försummelserna böra medföra åtal mot ordföranden ensam eller denne
och de ledamöter, som underskrivit valprotokollet.

Skyldighet att tillse att försegling av omslag och sigillering av valprotokoll
sker på behörigt sätt åvilar valförrättarna, d. v. s. ledamöterna av valnämnd
eller magistratens deputerade.

Beträffande frågan huruvida valförrättare är underkastad ämbetsansvar
må till en början framhållas, att det aldrig ifrågasatts annat än att ordförande
i valnämnd — liksom magistrat och dess deputerade — har sådant
ansvar för av honom i denna hans egenskap vidtagna åtgärder. Däremot
har i visst sammanhang — låt vara i försiktig form — uttryck givits för den
uppfattningen, att i övrigt valförrättare på landet icke vore underkastad
ämbetsansvar enligt 25 kap. 11 § strafflagen (se riksdagens skrivelse nr
113/1918 s. 18 och proportionsvalssakkunnigas betänkande den 10 mars
1920 om åtgärder mot s. k. masskassering m. m. s. 14—15). Det synes
emellertid ur principiell synpunkt svårligen kunna göras skillnad mellan
valnämnd, å ena sidan, och sådana organ som exempelvis pensionsnämnd,

309

nykterhetsnämnd etc., å andra sidan, vilka senare otvivelaktigt äro underkastade
ämbetsansvar. I rättstillämpningen har också ansetts att ämbetsansvar
åvilar ledamot av valnämnd pa landet (sa t. ex. i en av hovrätten för
Övre Norrland den 14 november 1959 given dom). För min del har jag ej
anledning intaga annan ståndpunkt.

Av den verkställda utredningen framgår sammanfattningsvis, att följande
felaktigheter förekommit i de tio valdistrikt, om vilka här är fråga. I fem
fall ha omslag försetts allenast med avtryck av det ena av de i valprotokollet
angivna båda sigillen (försegling med två lika sigillavtryck). I ett
annat fall ha samtliga omslag förseglats med — förutom annat sigill allenast
det ena av de i valprotokollet angivna båda sigillen. I ytterligare ett
fall ha omslagen försetts med två olika sigill, men i valprotokollet har i
detta fall gjorts endast två lika avtryck av det ena av de två sigillen. Två
valnämnder ha felat däri, att omslag helt saknat sigill. Slutligen har en
valnämnds protokoll helt saknat sigill.

I flertalet fall har enligt vad den verkställda utredningen ger vid handen
icke förekommit någon som helst kontroll av sigilleringen. I tre fall har från
ordförandens sida uppgivits att kontroll företagits, men denna kontroll har
uppenbarligen varit mycket bristfällig.

När det gäller att taga ställning till frågan huruvida de fel, som valförrättarna
i nu ifrågakomna tio distrikt låtit komma sig till last, böra beivras
äro följande allmänna synpunkter att beakta.

Föreskrift rörande sigillering av valsedelsomslag, vilken föreskrift —
jämte andra — tillkommit för kontroll av att valsedlarna icke obehörigen
åtkommas, har funnits sedan lång tid tillbaka i vallagarna. Ända sedan
tillkomsten (se 54 § 1909 års lag om val till riksdagen) har denna bestämmelse
föranlett ofta uppmärksammade svårigheter i tillämpningen på grund
av masskassering av valsedlar, som gång efter annan blivit en följd av att
bestämmelsen icke iakttagits. Myndigheterna ha också sedan lång tid tillbaka
haft sin uppmärksamhet riktad på behovet av åtgärder för att motverka
masskassering av valsedlar på grund av fel från valförrättarnas sida
(se konstitutionsutskottets utlåtanden 37/1912, 4/1918, 4/1935 och 6/
1955). Uppenbart är att man från myndigheternas sida gjort allt vad som
rimligen kan begäras i form av utfärdandet av anvisningar samt utarbetandet
av formulär och i övrigt ändamålsenligt valmaterial i syfte att förekomma
fel och försummelser, som äro ägnade att förrycka valresultatet.

Vid 1958 års kommunalval tillhandahöllos valnämnderna liksom skett vid
tidigare val — förutom särtryck av kommunala vallagen — en inom inrikesdepartementet
utarbetad promemoria för valförrättarna »Kommunala
valen år 1958», vari i översiktlig form gavs en redogörelse för vad valförrättarna
hade att iakttaga. I punkt 23 av denna promemoria lämnades an -

310

visning om påskrift och sigill på omslag, varjämte vikten av att dessa
regler iakttoges inskärptes genom följande kursiverade erinran: »Iakttag
noga, att varje omslag skall förseglas med minst två olika sigill samt att
dessa sigill skola avtryckas å valprotokollet. Underlåtenhet att iakttaga
detta kan medföra kassering av valsedlarna och upphävande av valet.-» I
punkten 27 b) inskärptes — likaledes med kursiv stil — att i samband med
valprotokollets uppläsning och påskrivande skulle kontrolleras »att samtliga
omslag förseglats med minst två olika sigill samt att dessa sigill avtryckts
å protokollet». Förutom att valförrättarna tillhandahöllos författningstexten
och promemorian inskärpte länsstyrelserna i stencilerade anvisningar
bl. a. vikten av att vederbörliga kontrollåtgärder vidtogos och att
ordföranden hade ett personligt ansvar för att så skedde.

Det bör vidare understrykas, att de göromål varom här är fråga äro av
mycket enkel beskaffenhet. För deras utförande finnas utfärdade i detalj
gående föreskrifter, vilkas iakttagande inskärpts med stor intensitet. Med
normal aktsamhet hade därför felaktigheter vid uppgifternas fullgörande —
även om härför anlitats personer som vanligen icke syssla med expeditionsarbete
— uppenbarligen kunnat undvikas. Ur allmän synpunkt är det en
angelägenhet av betydande vikt — med hänsyn till de allvarliga konsekvenser
de begångna felaktigheterna medfört — att reglerna om sigillering noggrant
iakttagas och att vikten härav inskärpes. Det kan uppenbarligen icke
vara tillbörligt att de enkla regler, varom här är fråga, gång efter annan
åsidosättas med åtföljande betydande kostnader för det allmänna och
besvär för enskilda medborgare. Ur allmänpreventiv synpunkt tala därför
starka skäl för att nu ifrågakomma felaktigheter bli föremål för beivran.

Emellertid är frågan om en revision av gällande säkerhetsföreskrifter sedan
några år föremål för sakkunnigutredning genom 1955 års valutredning,
som enligt direktiv den 27 maj 1955 och den 29 augusti 1958 har att verkställa
en teknisk översyn av bestämmelserna rörande allmänna val. Enligt
de ursprungliga direktiven för denna utredning borde en översyn ske av
vissa säkerhetsföreskrifter, däribland bestämmelserna om försegling och
sigillering av valsedlar och valsedelspaket; denna översyn skulle i främsta
rummet inriktas på de regler, som enligt vad erfarenheten visat föranledde
kassering av valsedlar eller ogiltighet av val. Enligt direktiven borde därvid
undersökas i vad mån det vore möjligt — utan att valsäkerheten äventyrades
— att skapa enklare regler och i högre grad än för närvarande låta
den faktiska betydelsen av ett avsteg från reglerna vara bestämmande för
den verkan avsteget skulle ha.

I betraktande av att bestämmelserna på hithörande område sålunda
kunna väntas komma att uppmjukas fann jag, att ett beivrande av de begångna
felen för att för framtiden inskärpa kravet på ett noggrant iakttagande
av gällande bestämmelser icke kunde anses oundgängligt ur all -

311

mänpreventiv synpunkt. Med hänsyn härtill och till omständigheterna i
övrigt — bl. a. det förhållandet att liknande försummelser tidigare förekommit
vid upprepade tillfällen utan att föranleda atal — ansåg jag mig kunna,
med stöd av stadgandet i 4 § instruktionen för riksdagens ombudsmän, lata
bero vid en allvarlig erinran till valnämndernas ledamöter om vikten av att
vid valförrättningar gällande bestämmelser noggrant iakttagas.

C. Framställningar till Konungen

1. Framställning angående åtgärder i syfte att undanröja ur rättssäkerhetssynpunkt
föreliggande missförhållanden i fråga om tilllämpningen
av lagstiftningen rörande försörjningspliktigas
intagande i arbetshem

Den 5 juni 1959 avlät jag till Konungen följande framställning:

Mot försumliga försörjningspliktiga kan enligt gällande lagstiftning såsom
ett yttersta medel ingripande ske i form av frihetsberövande. Detta frihetsberövande
består däri, att den försumlige av kommunal myndighet — barnavårdsnämnd
eller socialnämnd — förelägges att inställa sig a visst arbetshem
för att där efter sin förmåga utföra arbete. Efterkommer han ej sådant
arbetsföreläggande, kan han medelst polishandräckning tvångsvis föras till
arbetshemmet, där han kan kvarhållas under högst ett ar.

Vid min inspektionsverksamhet, som i enlighet med av riksdagen givna
direktiv i ökad utsträckning inriktats på frågor rörande administrativa frihetsberövanden,
har jag ägnat uppmärksamhet jämväl åt myndigheternas
handläggning av ärenden angående arbetsförelägganden. Jag har sålunda
verkställt inspektion av ett av de tre nu existerande arbetshemmen för män
— Långmora arbetshem i Dalarna — och har därvid för närmare granskning
utvalt ett antal akter i intagningsärenden. I anledning av vad vid
granskningen av dessa akter iakttagits ha remissyttranden därefter infordrats
från vederbörande kommunala nämnder. Vidare har jag vid inspektion
av vissa polismyndigheter och länsstyrelser granskat handlingarna i ärenden
av detta slag och i en del fall föranstaltat om närmare utredning. I
några fall har därjämte utredning verkställts i anledning av hos mig anförda
klagomål från enskilda personer.

Vad jag sålunda erfarit rörande tillämpningen av nuvarande bestämmelser
rörande försörjningspliktigas intagande å arbetshem har varit av den
art, att jag ansett mig nödsakad att genom denna framställning fästa Eders
Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på föreliggande missförhållanden. Eftersom

312

frågan om en reformering av lagstiftningen på området sedan åtskilliga år
tillbaka är föremål för kommittéutredning, är det närmaste syftet med
denna framställning icke att föreslå någon lagändring. Däremot synes det
mig ofrånkomligt att — i avbidan på att lagstiftningsarbetet leder till praktiskt
resultat — inom ramen för nuvarande bestämmelser åstadkomma ur
rättssäkerhetssynpunkt mer tillfredsställande handläggning av hithörande
ärenden.

Innan jag närmare ingår på mina iakttagelser och skälen för min framställning,
må följande anföras rörande lagstiftningens innebörd och syfte
samt rörande arbetshemmen och arbetshemsklientelet.

Gällande lagstiftning

Arbetsföreläggande kan utfärdas med stöd av antingen 41 § socialhjälpslagen
eller 72 § a) eller b) barnavårdslagen. I det följande bortses från den
sällan tillämpade föreskriften i 72 § a) sistnämnda lag.

I 41 § socialvårdslagen stadgas: Den som av lättja eller liknöjdhet åsidosätter
sin underhållsskyldighet mot sin hustru eller sitt barn eller adoptivbarn
under 16 år i sadan grad, att socialhjälp enligt 12 § måste lämnas någon
av dem, må av socialnämnden föreläggas att efter sin förmåga utföra
arbete i arbetshem.

Barnavårdslagen innehåller i 72 § b) följande: Skyldig att efter föreläggande
av barnavårdsnämnden efter sin förmåga utföra arbete i arbetshem
är den, som enligt av domstol meddelat slutligt utslag eller skriftligt, av
två personer bevittnat avtal är pliktig att till fullgörande av lagstadgad
underhållsskyldighet utgiva underhållsbidrag till sitt barn, som ej fyllt 16
år, men av lättja eller liknöjdhet underlåter att fullgöra denna plikt och
härigenom föranleder sådan försämring av det uppehälle och den uppfostran,
som lagligen tillkomma barnet, att särskild åtgärd mot den försumlige prövas
påkallad för att framtvinga underhållsskyldighetens fullgörande.

< Bortsett från en föreskrift om att föreläggande icke må meddelas den som
®j 18 ar samt att föreläggande skall skriftligen delgivas den som avses
därmed, saknas i övrigt bestämmelser rörande handläggningen och prövningen
av uppkommen fråga om arbetsföreläggande. Förfarandet i dessa
ärenden har sålunda lämnats oreglerat.

Rätt att anföra besvär över utfärdat arbetsföreläggande finnes icke. En
överprövning av meddelat föreläggande kan emellertid i annan ordning
komma till stånd. Därest nämligen den, som föreläggandet avser, underlåter
att inställa sig å arbetshemmet, har polismyndigheten enligt 43 § socialvårdslagen
— tillämplig jämväl i fråga om föreläggande enligt barnavårdslagen
— att på begäran meddela handräckning för hans hämtande, därvid
polismyndigheten har att pröva befogenheten av arbetsföreläggandet. Över
polismyndighets beslut om meddelad handräckning må — utan inskränkning
till viss tid — besvär anföras hos länsstyrelsen. Över länsstyrelsens beslut i

313

sådant ärende må ändring sökas genom besvär, vilka prövas av regeringsrätten.

Vad angår intagningstidens längd gäller enligt 44 § socialvårdslagen och
72 § barnavårdslagen, att den intagne må kvarhållas till dess grundad anledning
föreligger till antagande att han skall söka efter förmaga fullgöra sin
försörjningsskyldighet. Dock må intagen icke kvarhållas i oavbruten följd
under längre tid än ett år. Om utskrivning beslutar arbetshemmets styrelse.

Ytterligare må tilläggas att, därest i arbetshem intagen undandrager sig
att utföra anvisat arbete eller visar tredska att efterkomma givna föreskrifter
m. m., han kan varnas och i vissa fall dömas till tvångsarbete.

Institutets rättsliga reglering leder tillbaka till 1918 ars fattigvårdslag,
däri med en viss äldre förebild befogenhet infördes för fattigvardsstyrelse
att på angivet sätt ingripa mot familjefäder, som ådrogo hustru eller minderårigt
barn sådan nöd, att fattigvård måste lämnas. Fattigvardslagens bestämmelser
härom ha, med i huvudsak endast formella jämkningar, numera
överförts till socialhjälpslagen. Genom 1924 ars barnavardslag utsträcktes
tillämpningen av institutet arbetsföreläggande till att avse försörjningspliktiga,
vilkas försummelser, såsom av det förut anförda framgar, yttra sig pa
annat sätt än därigenom att fattigvård måste lämnas. Härigenom avsågs
framförallt att skapa ökade möjligheter att ingripa mot personer, som försumma
sin skyldighet att utgiva underhåll till utomäktenskapliga barn och
till barn i upplösta äktenskap.

Rörande syftemålet med bestämmelserna om arbetsföreläggande framhöll
departementschefen i propositionen rörande fattigvårdslagen (prop. nr
135/1918, s. 446), att han i likhet med fattigvårdslagstiftningskommittén
— vars betänkande låg till grund för lagförslaget — fann arbetsskyldighetens
uppgift vara, icke att skaffa fattigvårdssamhället ersättning för tidigare
lämnad fattigvård, utan att förmå den försörjningspliktige att för
framtiden fullgöra sina plikter mot de anhöriga. I detta hänseende hade
från kommitténs sida anförts bl. a. följande: Här vore fråga om personer,
som av lättja, liknöjdhet eller dryckenskap försummade sin försörjningsplikt
och som ej kunnat förmås att, så länge de själva fritt finge använda
sina försörjningsmöjligheter, utnyttja dem på sådant sätt, att deras minderåriga
barn eller hustrun finge erforderligt underhåll. Den mildaste åtgärd,
som därvid kunde komma till användning, vore att låta dem å en anstalt
eller eljest förrätta ett efter deras krafter avpassat arbete. Härigenom
tvingades de att utföra arbete åt samhället, som i deras ställe omhändertagit
de anhöriga, samtidigt som de därunder avhölles från sitt förra oregelbundna
liv och vandes vid arbete. Förnämsta syftet med arbetsskyldighetens
åläggande, liksom över huvud taget med åtgärder mot försumliga försörjare,
vore att bringa försörjaren till övertygelsen att det vore bättre för
honom att söka genom frivilligt arbete sörja för de sina. Värdet av arbets -

314

skyldigheten borde icke uppskattas endast efter dess faktiska ianspråktagande.
Ett stadgande därom hade nämligen en mycket stor indirekt betydelse.
Det utgjorde en synnerligen kraftig maning för försörjaren att fullgöra
den honom åliggande försörjningsplikten genom egna åtgöranden i
stället för att låta samhället taga hand om honom och bestämma arbetets
art och omfattning. — Kommittén framhöll vidare, att anledningen att
taga i anspråk en försörjningspliktigs arbetskraft icke borde sökas i fattigvårdens
omfattning utan i den försörjningspliktiges förhållande i fråga om
uppfyllandet av sin försörjningsplikt. Hade han gjort sitt bästa men det på
grund av familjens storlek, mindre god arbetsförmåga, bristande arbetsförtjänst
o. s. v. blivit nödvändigt att anlita fattigvården, borde en så sträng åtgärd,
som det här gällde, ej ifrågasättas. Enligt kommitténs mening kunde
man bland de försumliga försörjarna särskilja tre grupper: dels fullt arbetsföra,
som icke skaffade sig ordnat arbete och på grund därav ej kunde fullgöra
sin skyldighet, dels fullt arbetsföra, som verkligen utnyttjade sin arbetsförmåga,
men som likväl undandrog familjen erforderligt underhåll,
dels mindre arbetsföra personer, vilkas försörjningsförmåga visserligen vore
otillräcklig men som bort kunna bidraga till familjens försörjning i större
utsträckning, om de velat utnyttja sin arbetskraft.

Med hänsyn till att viss försumlighet från den försörjningspliktiges sida
sålunda skulle föreligga för arbetsskyldighetens inträdande borde enligt
kommittén detta förhållande i lagtexten komma till uttryck därigenom att
grunden till att fattigvård måste utgå skulle vara, att den försörjningspliktige
icke sökte att efter förmåga försörja sig och de sina. Denna formulering
utbyttes i det slutligen antagna förslaget mot orden »genom lättja eller liknöjdhet».

Beträffande den i 72 § b) barnavårdslagen stadgade förutsättningen, att
försummelsen föranlett »sådan försämring av det uppehälle och den uppfostran
som lagligen tillkomma barnet, att särskild åtgärd mot den försumlige
prövas påkallad för att framtvinga underhållsskyldighetens fullgörande»,
framhölls i propositionen (prop. nr 150/1924, s. 209 o.f.), att icke
varje underlåtenhet, som hade sin grund i lättja eller liknöjdhet, borde
kunna föranleda arbetstvång, utan den skulle vara av viss, icke alltför oväsentlig
betydelse. Hänsyn borde härvid tagas bl. a. till angelägenheten av
att barnet besparades onödiga umbäranden, samhällets intresse av att barnet
kunde bli en så samhällsduglig medborgare som möjligt och slutligen
att samhället genom tvånget tryggades mot risken att förr eller senare nödgas
ingripa till barnets skydd. I propositionen uttalades, att avgörandet huruvida
försummelsen föranledde sådan försämring av barnets villkor, varom
nu är fråga, endast i ytterst sällsynta undantagsfall torde kunna föranleda
svårigheter.

I fråga om tiden för arbetsskyldighetens fullgörande byggde kommittéförslaget
på tanken, att skyldigheten borde upphöra, när fattigvård ej

315

längre utgick. I propositionen framhöll departementschefen häremot (prop.
nr 135/1918, s. 447), att man med en sådan ordning riskerade att arbetsskyldigheten
upphörde utan att någon verklig anledning förelåge till antagande,
att försörjaren skulle bättre än förut fullgöra sina skyldigheter.
Enligt departementschefen borde någon garanti i detta hänseende vinnas.
Det läte sig ej lämpligen göra att sätta arbetsskyldighetens upphörande i
beroende av att fattigvårdskostnaden blivit gottgjord; detta skulle strida
mot utgångspunkten för lagstiftningen, nämligen att arbetsskyldigheten ej
hade till uppgift att bereda fattigvårdsstyrelsen ersättning för lämnad fattigvård
utan att förmå den försörj ningspliktige att för framtiden fullgöra
sin skyldighet. I enlighet härmed angavs i lagen, att vederbörande finge —
oavsett om fattigvården upphört — kvarhållas intill dess »grundad anledning
föreligger till antagande, att han skall söka efter förmåga försörja sig
och de sina». Beträffande prövningen härav anförde kommittén, att det
avgörande naturligen finge vara ådagalagd arbetsamhet, gott uppförande,
visat intresse för familjen o. s. v. Alltför stor stränghet vore enligt kommittén
ej på sin plats, utan tillfälle borde givas till vistelse utanför anstalten för att
ådagalägga den goda viljan.

Vad slutligen angår frågan om handräckning för försörj ningspliktigs inställelse
å arbetshem må framhållas, att enligt kommittéförslaget skulle
handräckningsärendet prövas av länsstyrelsen, därvid som motivering anfördes
vikten av att handräckningsbeslut i dessa ärenden föreginges av sakkunnig
prövning. I propositionen uttalade emellertid departementschefen
(s. 452), att förslaget innebure en omgång, då i de flesta handräckningsärendena
utredning genom polismyndighet komme att erfordras. Därigenom
skulle tillfälle ej sällan beredas de försumliga att draga sig undan. En av de
främsta svårigheterna att efterhålla försumliga försörjare hade varit, att de
flyttade från plats till annan i syfte att undgå åtgärder samt att några effektiva
medel mot sådana personer tidigare saknats. Det vore därför av största
vikt, att myndigheterna utan onödig tidsutdräkt kunde ga fattigvardsstyrelserna
till handa. Handräckningen borde enligt departementschefen utan
olägenhet kunna överlämnas åt polismyndigheten, varigenom man vunne
att en och samma myndighet finge delgiva arbetsföreläggandet och besluta
i handräckningsfrågan.

Sedan åtskillig tid tillbaka har mot lagstiftningen rörande arbetsföreläggande
erinringar riktats, främst ur rättssäkerhetssynpunkt. Därvid har
bland annat framhållits, att ett frihetsberövande på upp till ett år beslutas
av kommunalt organ utan att den enskilde har rätt att anföra besvär däröver,
att den enskilde visserligen genom besvär över polismyndighetens
handräckningsbeslut kan draga frågan under länsstyrelsens prövning men
att han då redan införpassats till arbetshem, att proceduren är skriftlig och
den enskilde ej har tillgång till offentlig försvarare samt att garantier sak -

316

nas att abnormiteter i vederbörandes sinnestillstånd eller eljest föreliggande
vårdbehov bli tillbörligen beaktade. Frågan om en reformering av lagstiftningen
har också i olika sammanhang upptagits till övervägande. Sålunda
har spörsmålet behandlats av bl. a. socialvårdskommittén i dess år 1946 och
1950 avgivna betänkanden (SOU 1946:52 och 1950: 11), av vilka det sistnämnda
innehåller ett av kommittén utarbetat förslag till särskild lag i
ämnet. Detta lagförslag har särskilt ingående behandlats av barnavårdskommittén
i ett år 1954 avgivet remissyttrande, fogat som bilaga till kommitténs
betänkande angående förslag till ny barnavårdslag (SOU 1956: 61).
Spörsmålet är för närvarande under övervägande av den år 1953 tillsatta
utredningen om administrativa frihetsberövanden.

Några uppgifter om arbetshemmen och arbetshemsklientelet

För närvarande finnas tre arbetshem för män, nämligen Långmora arbetshem
i Dalarna, Västergårdens arbetshem i Dalsland och Malmö stads arbetshem
i Limhamn. Vidare finns för kvinnor ett arbetshem i Malmköping.
Å de tre manliga arbetshemmen finnas sammanlagt omkring 160 platser
och på det kvinnliga arbetshemmet 21 platser. På arbetshemmen intagas
årligen mellan 300 och 400 personer. Antalet utfärdade arbetsförelägganden
är dock vida högre, enligt gjorda beräkningar över 1 500 årligen. Av
olika anledningar bringas emellertid endast en mindre del i verkställighet.
Främst torde orsaken härtill vara, att den försörjningsskyldige efter erhållet
föreläggande söker kontakt med den kommunala nämnden, därvid han
förbinder sig eller utlovar att framdeles betala; stundom gör han även en
omedelbar avbetalning å skulden. I sådana fall pläga nämnderna låta med
verkställigheten anstå.

Rörande de intagnas förhållanden å arbetshemmen må följande återges
av vad jag inhämtade vid mitt besök på Långmora arbetshem. De flesta
interner å detta arbetshem brukade sysselsättas med jordbruks-, skogs- och
trädgårdsarbeten. Vidare fanns där en snickeri- och målarverkstad, en
smedja och en mindre såganläggning. Internerna bodde i en äldre träbyggnad,
som tidigare varit ålderdomshem. Sovrummen voro dimensionerade för
olika antal personer, minst två och högst sex. Arbetspremien för en intern
av det slag, varom här är fråga — å arbetshem kunna även finnas vissa
understödstagare — utgjorde vid mitt besök på Långmora 2 kronor 25 öre
per dag. Anstaltens kostnader för varje intern uppgick till 19 kronor 73 öre
per dag. För internernas förströelse ordnades regelbundna filmförevisningar,
varjämte tillfälle fanns till viss idrottsutövning. De hygieniska förhållandena
å anstalten syntes i stort sett tillfredsställande. Vid mitt besök framfördes
icke heller från någon interns sida anmärkning mot själva arbetshemmet
eller behandlingen där.

Från anstaltsledningens sida framhölls såsom otillfredsställande, att ett
stort antal av dem, som intoges på Långmora, vore klara alkoholistfall, som

317

rätteligen borde ha tagits om hand av de nykterhetsvårdande myndigheterna.
Anstaltsstyrelsen ansåge sig dock icke kunna vägra att mottaga alkoholister,
om blott de formella förutsättningarna för intagning förelåge.
Däremot finge enligt arbetshemmets reglemente intagning icke ske av sinnessjuka.
Om en intern visade tecken på sinnessjukdom, överfördes han till
ett närbeläget sjukhus för undersökning.

I fråga om tiden för internernas kvarhållande å arbetshemmet — enligt
gällande bestämmelser må intagen kvarhållas till dess grundad anledning
föreligger till antagande att han skall söka efter förmåga fullgöra sin försörjningsskyldigliet,
dock icke i oavbruten följd under längre tid än ett år
— upplystes att flertalet interner brukade villkorligt utskrivas efter mindre
tid än tre månader. Anledningen härtill var enligt uppgift, att de inom
denna tidrymd vanligen kunde ordna upp sina mellanhavanden med den
kommunala nämnden. Ofta kunde en intagen redan efter några dagar reglera
sin skuld och fick då lämna anstalten. Som exempel anfördes, att en
intern, som inställts av polisen, genast vid ankomsten till anstalten framtog
1 500 kronor, som han överlämnade som betalning för sin skuld. I ett
annat fall hade en intagen redan efter några dagars vistelse kunnat anskaffa
medel för betalning av en skuld å icke mindre än 10 000 kronor.
Å andra sidan uppgavs det ha förekommit fall då den intagne, ehuru han
bevisligen ägde medel att reglera sina ekonomiska mellanhavanden, vägrade
att fullgöra sin betalningsskyldighet och därför icke kunnat utskrivas
förrän efter ettårstidens utgång. I andra än nu nämnda fall plägade man å
Långmora arbetshem villkorligt utskriva vederbörande efter sex månaders
vistelse. Om han därefter ej fullgjorde sin försörjningsplikt, intogs han
ånyo för en tid, som kunde uppgå till ytterligare sex månader.

Beträffande beskaffenheten av det arbetshemsklientel, varom här är
fråga, samt de orsaksfaktorer, som föranlett intagning å arbetshem, må
erinras om den särskilda undersökning härav, som år 1949 publicerades i
en offentlig utredning (SOU 1949:37). Denna undersökning, som verkställdes
av socialläkaren G. Inghe, ägde visserligen rum för ett tiotal år
sedan, men dess resultat torde alltjämt vara av intresse och äga viss aktuell
giltighet. Såvitt angår den ''psykiska strukturen hos klientelet gav undersökningen
vid handen, att endast 13 % av de undersökta kunde betecknas
som i stort sett »normala». Härvid togs hänsyn till förekomsten av extrema
individualpsykologiska avvikelser, som förekommo hos ej mindre
än 74 % av de undersökta. Bland de psykopatologiska tillstånden dominerade
kronisk alkoholism (39 %), vidare förekom t. ex. organiska hjärnförändringar
(13 %) samt schizofreni och schizoidi (11 %). — I fråga om
arbetsförmågan hos de intagna utmynnade undersökningen i omdömet, att
en stor del av dem utgjordes av i fysiskt eller psykiskt avseende invalidiserade
personer med mer eller mindre stark nedsättning av arbetsförmågan.
Den fysiska prestationsförmågan konstaterades sålunda vara nedsatt hos

318

17 % av de undersökta och den psykiska hos 44 %. Sammanlagt 24 %
kunde anses ha en starkt nedsatt arbetsförmåga. — Vad härefter angår
orsaksjaktörerna till försummelsen att fullgöra försörj ningsskyldigheten
kunde enligt undersökningen urskiljas tre dominerande faktorer: avancerat
spritmissbruk, fysiska skavanker samt psykiska egendomligheter och sjukdomstillstånd.
Bland ogifta underhållsskyldiga tillkomme stundom tvivel
på faderskapet och bland de frånskilda motsättningar till hustrun. Att i
det konkreta fallet särskilja de olika orsakerna vore svårt. Spritmissbruk
och sjukdomstillstånd medförde å ena sidan sekundära svårigheter på arbetsmarknaden,
dålig ekonomi och diverse socialt trassel. Detta kunde å
andra sidan leda till ökad kroppslig och psykisk förslitning samt stimulera
till ökat spritmissbruk. Ofta vore det omöjligt att isolera de olika orsaksfaktorerna;
betalningsförsumligheten kunde endast förklaras av individens
hela utvecklingsförlopp och levnadssätt.

Enligt den av Inghe gjorda utredningen borde åtskilliga av de undersökta
— i stället för att intagas å arbetshem — bli föremål för direkta vårdåtgärder
från samhällets sida. Sålunda bedömdes 33 % vara i behov av behandling
för spritmissbruk och 27 % av rent medicinsk behandling: vård å
psykiatrisk klinik, sinnessjukvård, sinnesslövård eller psykopatvård. Det
uttalades därjämte, att flertalet av de undersökta i själva verket vore i behov
av socialvård i form av yrkesutbildning, arbetsanskaffning, socialhjälp
och allmän social tillsyn.

Iakttagelser rörande brister vid lagstiftningens tillämpning
samt synpunkter på deras avhjälpande

Till en början må beträffande ordningen för handläggning av ärenden
rörande försörjningspliktigas intagande i arbetshem anföras följande.

Innan fråga om utfärdande av arbetsföreläggande uppkommer, har ofta
en ganska omfattande korrespondens med den försörjningspliktige förekommit
samt möjligheter prövats att med anlitande av andra tvångsmedel,
främst införsel, uttaga vederbörliga belopp. Härvid anlitas som regel polismyndighet
för utredning rörande den försörjningspliktiges ekonomiska förhållanden
och därmed hans förmåga att fullgöra föreliggande betalningsskyldighet.
Betraktar man händelseförloppet i ett ärende rörande uraktlåtenhet
att erlägga underhållsbidrag för barn — det helt övervägande antalet
arbetsföreläggande grundar sig på sådan uraktlåtenhet — avteckna sig
de yttre konturerna fram till arbetsföreläggandet i allmänhet på följande
sätt.

Först erhåller den försörjningspliktige underrättelse från barnavårdsnämnden
om att barnbidragsförskott beviljats samt anmodan att till nämnden
inbetala motsvarande belopp. Uteblir betalning, avlåtes ett eller flera
kravbrev. Har detta icke någon verkan, begäres hos polismyndigheten utredning
rörande den försörjningspliktiges ekonomiska förhållanden. Sådan

319

framställning till polismyndigheten plägar avse begäran om förhör för utrönande
av hans anställnings- och avlöningsförhållanden samt huruvida uraktlåtenheten
att utgiva underhållsbidrag kan antagas vara beroende av
lättja eller liknöjdhet. Den utredning, som i anledning härav verkställes,
redovisas i allmänhet på ett för ändamålet tryckt rapportformulär, som har
kolumner för uppgifter rörande den försörjningspliktiges anställning, avlöning
och familjeförhållanden samt hans och familjens ekonomiska förhållanden
i övrigt. Vidare finnes en särskild kolumn för upplysningar, som den
försörjningsskyldige önskar åberopa i ärendet, såsom underhållsplikt mot
andra personer, skulder, arbetslöshet, socialvård o. d. Därjämte finnes en
kolumn för svar på frågan, huruvida lättja eller liknöjdhet kan antagas föreligga.
Med ledning av sådan rapport prövar nämnden i första hand, huruvida
exekutiv åtgärd, t. ex. införsel, bör vidtagas. Om så anses böra ske —
eljest plägar efter någon tid förnyad ekonomisk utredning genom polisen
påkallas — ingives införselansökan, som av utmätningsmannen delgives den
försörjningspliktige för yttrande, varefter beslut i införselfrågan meddelas.
Slutar han sin anställning och — vilket ej sällan sker — flyttar till annan
ort, begär man från nämndens sida som regel förnyad ekonomisk utredning
hos polismyndigheten på den nya orten. Ofta föreligger i dessa ärenden en
hel serie dylika polisutredningar och införselansökningar.

På grundval av vad som framkommit vid sådana polisutredningar och
försök till införsel, i vissa fall kompletterat med vad man från nämndens
sida själv lyckats inhämta rörande den försörjningspliktige, sker avgörandet
av frågan huruvida arbetsföreläggande skall utfärdas. Denna fråga anhängiggöres
regelmässigt på så sätt, att vederbörande barnavårdsman i särskild
skrivelse till nämnden, med en mer eller mindre utförlig redogörelse
för vad i saken förekommit, hemställer om arbetsföreläggande. Enligt allmänt
tillämpad praxis avgöres härefter frågan av nämnden utan att tillfälle
gives den försörjningspliktige att yttra sig. Anledningen härtill har uppgivits
vara, att man anser att den försörjningspliktige redan haft så många
tillfällen att yttra sig i saken; ofta vore för övrigt hans aktuella vistelseort
okänd. Ej heller i övrigt plägar hos nämnden, genom läkarundersökning
eller eljest, någon ytterligare utredning införskaffas för klarläggande av orsakerna
till betalningsförsummelsen. I samtliga granskade ärenden utfärdades
arbetsföreläggande i enlighet med barnavårdsmannens hemställan. Såvitt
handlingarna utvisade, fick i dessa fall den försörjningspliktige — med
något enda undantag — över huvud taget icke reda på att ärendet hos
nämnden kommit i det skick, att yrkande om arbetsföreläggande framställts.

Efter det arbetsföreläggande sålunda utfärdats, tillämpas allmänt den
ordningen att — innan föreläggandet delgives den försörjningspliktige —
ansökan om plats å arbetshem ingives till styrelsen för vederbörande anstalt.
Sedan styrelsen lämnat besked om att plats reserverats — ett besked
som stundom kan dröja en eller annan månad — blir den försörjningsplik -

320

tige genom polisens försorg delgiven arbetsföreläggandet, vilket regelmässigt
är av innehåll att han inom åtta dagar efter delfåendet skall inställa
sig å arbetshemmet vid äventyr att polishandräckning eljest omedelbart
kommer att begäras. Som tidigare antytts har föreläggandets delgivning i
flertalet fall den följden, att den försörjningspliktige tar kontakt med nämnden,
därvid oftast någon form av uppgörelse mellan nämnden och den försörjningspliktige
kommer till stånd. Verkställighet av föreläggandet påkallas
följaktligen icke i dessa fall, i varje fall icke omedelbart. Därest den
försörjningsskyldige icke låter sig avhöra eller uppgörelse eljest ej träffas,
begäres hos polismyndigheten handräckning för hans överförande till arbetshemmet.
Innan så sker, kontrolleras att den försörjningspliktige icke
självmant inställt sig på hemmet. Sådan inställelse synes endast i ganska
begränsad utsträckning förekomma. I samband med polismyndighetens
prövning av handräckningsärendet sker oftast en ny utredning rörande den
försörjningspliktiges ekonomiska förhållanden, därvid förhör med honom
anställes av någon polisman. Prövningen av handräckningsansökningarna
synes ske mer eller mindre restriktivt; hos vissa polischefer synes en stor del
av gjorda ansökningar icke leda till handräckning.

Nu lämnade redogörelse för handläggningsordningen grundar sig på förhållandena
hos nämnder i smärre eller medelstora landskommuner och städer.
I Stockholm tillämpas härutinnan — enligt ett av barnavårdsnämnden
på min begäran avgivet yttrande — ett mera avancerat förfarande, som avgränsas
till frågan huruvida arbetsföreläggande bör utfärdas och speciellt
inriktas på att utreda orsakerna till betalningsförsummelsen. Hos denna
barnavårdsnämnd följer man sålunda vid handläggningen i huvudsak följande
praxis.

Sedan vederbörande tjänsteman ansett frågan om utfärdande av arbetsföreläggande
böra upptagas till närmare övervägande, insamlas i särskild
akt tidigare uppgifter om den underhållsskyldige samt kompletterande uppgifter
från olika sociala organ, läkare, arbetsgivare m. fl. Den underhållsskyldige
kallas därefter till inställelse hos tjänstemannen, som därvid försöker
träffa överenskommelse om betalning enligt viss plan. Därest den
underhållsskyldige ej inställer sig och ej heller eljest lämnar upplysningar
i saken, sker utredning genom hembesök hos honom. Är den underhållsskyldige
oanträffbar eller bosatt utom Stockholm, framställes begäran hos
polismyndighet om utredning. Kan det antagas att psykisk sjukdom föreligger,
inhämtas regelmässigt utlåtande från socialläkare. På grundval av
sådant utlåtande bedömes behovet av hjälpåtgärder även i övrigt, såsom
vård på sjukhus eller genom nykterhetsnämndens försorg. — Har arbetsföreläggande
utfärdats och inställer sig icke den underhållsskyldige i arbetshemmet
på utsatt dag — så uppgives ske endast undantagsvis — tages
förnyad kontakt med den underhållsskyldige för den ytterligare utredning,
som kan vara erforderlig. Därvid hänvisas alltid vederbörande till under -

321

sökning hos socialläkare, om sådan undersökning ej tidigare ägt rum. Innan
handräckning begäres hos polismyndigheten, lämnas tillfälle for den underhållsskyldige
att framföra sina synpunkter inför en delegation av nämnden.
Kallelse härtill utsändes minst en vecka före sammanträdet. — Den salunda
tillämpade handläggningsordningen har enligt barnavårdsnämndens
yttrande medfört en nedgång av antalet beslut om arbetsförelaggande. Under
år 1957 utfärdades t. ex. endast 18 sådana beslut i Stockholm, under
det att motsvarande antal för hela riket översteg 1 700. Barnavardsnamnden
framhåller, att denna höga siffra tyder på att man flerstädes ute i landet
synes meddela beslut om arbetsföreläggande från delvis andra utgångspunkter
än i Stockholm.

Jag övergår härefter till att under särskilda rubriker behandla de spörsmål,
vilka i betraktande av rättstillämpningens utveckling och den enskildes
krav på rättsskydd synas vara av beskaffenhet att böra särskilt uppmärksammas.

I. Utredningen hos de kommunala nämnderna rörande »lättja eller
liknöjdhet» som orsak till betalningsjörsummelse

Som förutsättning för utfärdande av arbetsföreläggande gäller, att uraktlåtenheten
att erlägga underhåll beror av »lättja eller liknöjdhet». Har
försummelsen sin grund i bristande arbetsförmåga, oförvållad arbetslöshet,
för tung försörjningsbörda eller annan omständighet, som icke kan läggas
den försörj ningspliktige till last, kan arbetsföreläggande lagligen icke ifrågakomma.
Beslutet om arbetsföreläggande måste följaktligen grundas pa tillförlitlig
utredning rörande själva orsakerna till betalningsförsummelsen och får
icke"avse andra än dem, som objektivt sett måste anses ha vant i stand att
fullgöra sin försörjningsskyldighet i vidare mån än som skett. Är det t. ex.
fråga om en försörjningspliktig, som har arbetsinkomst av normal storlek,
bör sålunda hans försörj ningsskyldighet mot andra närstående utredas. Särskild
försiktighet måste givetvis iakttagas, om intagning i arbetshem på
grund av försummelse att erlägga underhållsbidrag för t. ex. ett utomäktenskapligt
barn skulle leda till att den försörjningspliktiges hustru och
barn måste för sitt uppehälle anlita socialvården. Gäller det en person, som
saknar arbete eller som blott oregelbundet har arbete, bör undersökas ej
blott om detta beror av bristande tillgång på arbetstillfällen utan även om
det till äventyrs har sin grund i defekter av fysisk eller psykisk natur, som
— om än de icke medföra hel arbetsoförmåga eller oförmåga att taga vissa
särskilda arbeten — likväl allvarligen försvåra hans möjligheter på arbetsmarknaden.
Det bör vid bedömningen av dessa ärenden beaktas, att det
avgörande icke får vara den rent negativa attityd, som den försörjningsskyldige
i regel intar när det gäller att hålla barnavardsmannen eller nämnden
underrättad om förändringar i fråga om personliga förhallanden, t. ex.

21 _ Justitieombudsmannens umbetsberättclse till 1960 års riksdag

322

rörande arbetsanställningar och bostadsadresser, liksom ej heller hans ofta
uppenbara nonchalans att över huvud taget besvara brev och förfrågningar.
Denna ovillighet att halla kontakt med myndigheten — i förening med
stundom ofta täta ombyten av arbetsplatser och ett mindre regelbundet liv
över huvud taget — kan måhända sägas ge visst fog för antagande, att uraktlåtenheten
att erlägga underhållsbidrag beror av bristande villighet och
icke av bristande förmåga. Det är emellertid uppenbart, att beslut om arbetsföreläggande
med dess karaktär av frihetsberövande icke kan få grundas
enbart eller ens huvudsakligen på dylika allmänna attityder hos de
försörjningspliktiga. Bortsett från de psykologiska faktorer av olika slag,
som ofta spela in i sådana kontaktfrågor, kunna t. ex. täta ombyten av
anställningar och ett oregelbundet, kanske direkt asocialt liv ha sin grund
i konstitutionella och andra defekter och icke bero på lättja eller liknöjdhet
att försörja de anhöriga. När det gäller utredningen i dessa ärenden är
det å andra sidan klart, att kravet på bevisning att orsaken till betalningsforsummelsen
verkligen har sin grund i lättja eller liknöjdhet icke får drivas
för långt. Någon direkt bevisning härom är ju i allmänhet icke möjlig, och
ofta torde flera orsaksfaktorer föreligga, som med större eller mindre tyngd
göra sig gällande. Men då det här gäller att besluta om ett tvångsmedel,
som kan medföra frihetsberövande under avsevärd tid, torde böra krävas
en utredning, som icke begränsas till vissa yttre attityder utan som har
direkt avseende på vederbörandes faktiska möjligheter att erlägga underkyl
i vidare man än som skett och som gör åtminstone sannolikt att sådana
möjligheter varit och äro för handen. Det ligger i sakens natur, att godtagbar
utredning härutinnan som regel måste förutsätta, att den underhållsskyldige
själv blir hörd i saken och sättes i tillfälle att bemöta vad som i
olika hänseenden kan andragas mot honom. Det är likaledes uppenbarligen
av behovet påkallat att de, vilkas arbetsförmåga kan antagas vara nedsatt
på grund av defekter av fysisk eller psykisk natur, böra bli föremål
för läkarundersökning.

I detta sammanhang må framhållas, att angelägenheten av att utredningen
blir så omsorgsfull som möjligt även understrukits av socialstyrelsen Ten
till de kommunala nämndernas ledning år 1949 publicerad artikel rörande
återkrav av barnbidragsförskott (Råd och anvisningar i socialvårdsfrågor
nr 55). I dessa anvisningar, där även frågan om arbetsföreläggande beröres,
påpekas svårigheten att i det enskilda fallet avgöra när oförmåga eller
bristande villighet föreligger. Prövningen huruvida den försumlige avsiktligt
underlåtit att skaffa sig bättre avlönat arbete eller jämnare arbetsinkomst
bör — framhålles sålunda i anvisningarna — ägnas stor omsorg från
nämndernas sida, innan beslut om arbetsföreläggande fattas. Därjämte uttalas
bl. a. att, så snart misstanke om sjukdom föreligger, vederbörande
lämpligen kan uppmanas att medelst läkarintyg styrka sin bristande arbetsförmåga.

323

Om man mot bakgrunden av det nu anförda betraktar de utredningar,
som i praktiken läggas till grund för beslut om arbetsföreläggande, måste
tyvärr sägas att dessa utredningar, enligt vad den nu verkställda undersökningen
givit vid handen, i många fall äro ytterst bristfälliga och ofta icke
avse de verkligt relevanta omständigheterna. Stundom föreligger icke någon
som helst utredning rörande orsakerna till att betalning ej erlagts. Vid den
verkställda undersökningen, som omfattat ett stort antal akter rörande
arbetsförelägganden, har sålunda framkommit att beslut härom i ett flertal
fall fattats utan att utredning dessförinnan förebragts rörande vederbörandes
arbets- och försörjningsförmåga. I några fall ha de kommunala
nämnderna i sina ansökningar om plats å arbetshem för den, som förelagts
arbete, t. o. m. uttryckligen framhållit att vederbörandes arbets- och försörjningsförmåga
icke vore känd. Underlåtenheten att, innan beslut om
arbetsföreläggande meddelats, utreda angivna förhållanden synes i dessa
fall ha berott därpå, att den underhållsskyldige vistats å okänd ort. I andra
fall synes man ha ansett, att utredningen kunnat skjutas pa framtiden för
prövning i samband med fråga om verkställighet av föreläggandet. En
barnavårdsnämnd tillkännagav sålunda, samtidigt som arbetsföreläggande
utfärdades, att den underhållsskyldige hade att inom en vecka efter
delgivning av beslutet verkställa en större avbetalning eller inkomma med
intyg, som styrkte betalningsoförmåga. I ett annat fall, där utredning om
orsakerna till betalningsförsummelsen ej skett, uttalade vederbörande barnavårdsnämnd
att, eftersom den underhållsskyldige ej på något sätt meddelat
sig med barnavårdsmannen, det förefölle som om han avsiktligt undandroge
sig sin betalningsskyldighet.

För att ytterligare i någon mån åskådliggöra vad här ovan sagts rörande
utredningsmaterialets bristfällighet när det gäller själva orsakerna till betalningsförsummelsen
må anföras några konkreta exempel. Av utrymmesskäl
kan det icke bli fråga om annat än att i sammanträngd form redovisa
några få fall av i viss mån olika typ.

1) En 40-årig chaufför W. förpliktades enligt dom i november 1956 att
till ettvart av sina tre barn i upplöst äktenskap utgiva 70 kronor i månaden.
I en till vederbörande barnavårdsnämnd i maj 1957 avlåten skrivelse
hemställde barnavårdsmannen, att arbetsföreläggande måtte utfärdas, därvid
i huvudsak anfördes: W. hade ej erlagt något som helst bidrag för barnen.
Tidigare hade han haft underhållsskyldighet även för två barn
utom äktenskapet. Det vore ovisst om denna skyldighet kvarstode. I dagarna
hade en kvinna anmält, att W. vore fader till det barn hon väntade.
W. hade alltid varit synnerligen ovillig att göra rätt för sig, hade endast
arbetat sporadiskt och hållit sig till arbeten, där införsel ej kunnat beviljas.
Polisen hade haft svårt att anträffa honom. Han hade då och då sjukskrivit
sig, enligt egen uppgift på grund av »dåliga nerver». Han hade varit sjukskriven
februari—november 1956, varefter han försvunnit och ej kunnat
anträffas. — Barnavårdsnämnden beslöt den 14 maj 1957, utan ytterligare
utredning, att utfärda det begärda föreläggandet.

324

I detta fall utfärdades sålunda arbetsföreläggande för en person, som
sedan ett halvår varit försvunnen efter att dessförinnan under närmare ett
ars tid ha vant sjukskriven på grund av »dåliga nerver». Beslutet grundade
sig tydligen på att mannen tidigare blott haft tillfälliga sysselsättningar,
vant svar att anträffa och slutligen försvunnit utan att meddela sig med
nämnden. Rörande hans aktuella förhållanden saknades helt kännedom,
ej blott i fråga om arbetsinkomst utan även såvitt gällde hans hälsotillstånd
och eventuella försörjningsplikt mot andra. — Upplysningsvis må
nämnas att, enligt vad som senare framkom, mannen en kortare tid före
arbetsföreläggandet flyttat till en annan stad, där han genom tillfälliga arbeten
mom chaufförsyrket sade sig förtjäna ungefär 150 kronor i veckan,
samt att han sammanbodde med sin fästmö, med vilken han hade ett barn;
enligt uppgift försörjde han dessa pa sin inkomst. Huruvida denna uppgift
var riktig, blev aldrig utrett. I januari 1958 införpassades mannen till°arbetshem,
varifrån han efter ett par veckor villkorligt utskrevs, sedan han
erlagt 500 kronor som avbetalning på sin skuld för oguldna barnbidragsförskott.

2) En 35-årig försäljare Ö. hade enligt dom underhållsskyldighet mot två
barn i upplöst äktenskap — födda 1940 och 1947 — med tillhopa 70 kronor
i månaden, hör att utfa bidrag hade införsel hos olika arbetsgivare
måst begäras. I augusti 1956 hade 0. bytt anställning och flyttat till annan
ort. Polisutredning rörande Ö:s förhållanden verkställdes i september samma
år. Enligt denna vore Ö. på prov anställd som försäljare, och hans inkomst
hade dittills varit obetydlig. Han sade sig ämna fullgöra sin skyldighet,
da han finge större inkomst, med tillägg dock att han ej ansåge sig
vara fader till det yngsta av barnen. Införselansökan ingavs men blev under
hösten avskriven. Ny polisutredning verkställdes den 12 april 1957.
Enligt denna hade Ö. fortfarande så låg inkomst, att den knappast räckte
till för hans eget uppehälle. Även vid denna utredning återkom Ö. till frågan
om faderskapet. Han uppgav, att barnets moder vägrat gå med på
blodprov, samt förklarade sig icke vilja erlägga bidrag för ifrågavarande
barn. Barnavårdsmannen ansåg, att vad Ö. "anfört rörande faderskapet
endast var svepskäl för bristande försörjnings vilja, eftersom barnets moder
icke vägrat och ej heller ämnade vägra att medverka vid faderskapsbevisning,
därest Ö. påfordrade utredning därom. Utan att nytt införselförsök
gjordes eller att annan utredning rörande Ö:s ekonomi verkställdes, utfärdades
arbetsföreläggande den 26 april 1957.

Vid detta beslut om arbetsföreläggande, som endast kan ha avsett försummelse
att bidraga till det yngsta barnet, förelåg sålunda icke någon
utredning, som kunde giva stöd för antagande att den underhållsskyldiges
inkomster räckte till för annat än hans egen försörjning. Het verkliga skälet
för beslutet var tydligen också ett annat, nämligen mannens uttalande att
han på grund av tvivel om faderskapet över huvud taget icke ville erlägga
något underhåll. En sådan förklaring kan emellertid uppenbarligen icke i
och för sig åberopas som grund för arbetsföreläggande, eftersom förutsättningen
härför är att vederbörande verkligen har någon möjlighet att betala.
Härom förelåg emellertid i detta ärende ingen annan uppgift än att
mannens inkomst var så lag, att den knappast räckte till för"hans eget
uppehälle. — Det må tilläggas, att den underhållsskyldige — oaktat han
efter föreläggandet förklarade, att underlåtenheten att betala berott på
otillräckliga inkomster och icke på tvivel om faderskapet — i september

325

samma år införpassades till arbetshem. Därifrån tillställde han efter någon
tid barnavårdsmannen ett brev, vari han uttalade sin förvåning över att
införsel ej sökts hos hans arbetsgivare — vilken vore för nämnden känd
— samt framhöll att hans inkomster småningom ökat, så att införsel kunde
äga rum. Han påpekade vidare, att hans personliga förhållanden ej utretts
i handräckningsärendet, att han givit sin arbetsgivare fullmakt att innehålla
vederbörligt belopp samt att han borde omedelbart frigivas för att
kunna fortsätta sitt arbete. Samtidigt framförde han en önskan att slippa
erlägga den »lösensumma på 500 kronor», som nämnden enligt uppgift av
arbetshemsföreståndaren uppställt som villkor för frigivning. Några dagar
efter avsändandet av detta brev blev mannen villkorligt utskriven, sedan
han erlagt 350 kronor i avbetalning på sin skuld till barnavårdsnämnden.

3) En 30-årig diversearbetare I. hade sedan flera år tillbaka periodvis
uppburit socialhjälp för sig samt hustru och barn. Socialnämnden ansåg,
att I. försummade sina skyldigheter mot familjen, och hade flera gånger
förgäves försökt tala honom till rätta. I. hade aldrig företett läkarintyg på
arbetsoförmåga men betraktades enligt nämnden som »psykiskt underlig».
I juli 1957 fick I. av nämnden en mindre penningsumma för att resa
till annan ort och där tillträda viss arbetsanställning. I. lät sig emellertid
ej avhöra, och vid polisutredning i augusti 1957 konstaterades, att I. aldrig
infunnit sig på orten i fråga. På grundval av vad sålunda förekommit utfärdades
den 26 augusti 1957 arbetsföreläggande för I.

I detta fall utfärdades sålunda, utan att läkarundersökning företagits och
utan att vederbörande blivit i saken hörd, arbetsföreläggande för en person,
som betraktades som »psykiskt underlig». Man syntes icke ens ha försökt
att få denna fråga närmare belyst. Det bör dock tilläggas, att ifrågavarande
arbetsföreläggande icke gick i verkställighet, sedan det så småningom visade
sig att mannen — vilken avbröt den berörda resan för att tillsammans
med tillfälliga bekantskaper taga arbete på annan ort — slutligen erhöll
arbete i hemtrakten.

4) Ett 35-årigt affärsbiträde Iv. hade i dom år 1955 ålagts utgiva underhållsbidrag
med 60 kronor i månaden för ettvart av två barn i upplöst
äktenskap. I maj 1957 hemställde barnavårdsmannen för ett av barnen
om arbetsföreläggande. I ärendet var då upplyst, att K. — som i samband
med äktenskapets upplösning flyttat till annan ort — sedan åtskillig tid
tillbaka ej erlagt något underhåll. Genom införsel hade ej heller bidrag
kunnat uttagas. Vid ett par tillfällen hade K. tagit nya anställningar utan
att lämna meddelande därom. Tidtals hade han varit sjukskriven. Enligt
cn polisrapport i oktober 1956 hade K. anställning som affärsbiträde mot
800 kronor per månad men anhöll på grund av ekonomiska svårigheter om
uppskov med betalningen av underhållsbidraget. Enligt en polisrapport i
april 1957 hade K. vid årsskiftet slutat sin berörda anställning och därefter
ej haft arbete. Han sade sig ämna börja egen försäljningsverksamhet. Vidare
upplystes, att han hade ett barn med sin fästmö och försörjde dessa. På
grundval av vad sålunda förekommit utfärdade nämnden den 10 maj 1957
arbetsföreläggande för K.

1 förevarande ärende fanns visserligen tillgång till en aktuell polisulredning,
men denna berörde icke orsakerna till att den underhållsskyldige
slutat sin anställning och gav ej heller besked om hans faktiska försörjningssituation.
Hur det i själva verket förhöll sig därmed framgick sedermera,
då handräckning begärdes för verkställighet av föreläggandet.

326

Därvid framkom bl. a. att den underhållsskyldige i början av år 1957
måst sjukskriva sig på grund av »nervklenhet», att han under tiden april
—september 1957 haft olika arbeten med varierande inkomst samt att han
sedan sistnämnda månad åter var sjukskriven. Vidare framgick, vid senare
utredningar, att K. även i fortsättningen varit sjukskriven och att orsaken
åtminstone sedan mitten av 1958 varit nervsjukdom. Rörande hans försörjningssituation
upplystes, att Iv. år 1956 ingått nytt äktenskap, som
dock upplöstes efter kort tid. För ett i detta äktenskap fött barn var han
underhållsskyldig med 60 kronor per månad. År 1957 ingick han ånyo
äktenskap och hade med sina nya hustru två barn, födda 1956 och 1957.
Socialhjälp utgick till familjen sedan hösten 1957. Någon handräckning
kom icke till stånd.

5) Enligt avtal hade en fabriksarbetare L. att utgiva bidrag för ett barn
utom äktenskap med 21 kronor i månaden till dess barnet fyllt 18 år.
Bidrag hade under årens lopp regelbundet uttagits genom införsel. I april
1957 — några månader efter det barnet fyllt 16 år — slutade L. sin anställning
och avflyttade från bostaden utan att lämna något besked till
barnavårdsnämnden. Han söktes genom polisen men kunde ej anträffas.
Till honom avlåtna brev återkommo såsom obeställbara. Genom en släkting
till L. inhämtades, att L. tagit annan, ej närmare angiven anställning
i samma stad. Nämnden ansåg, att L. av liknöjdhet underlät att fullgöra
sin underhållsskyldighet — det oguldna beloppet uppgick då till omkring
150 kronor — varför arbetsföreläggande utfärdades i september 1957.

Eftersom det barn, beträffande vilket underhållsskyldigheten försummats,
fyllt 16 år, kunde, på sätt framgår av 72 § barnavårdslagen, arbetsföreläggande
lagligen icke meddelas i detta fall. Alldeles bortsett från detta hinder,
som uppenbarligen förbisetts av barnavårdsnämnden, förelåg icke någon
som helst utredning rörande anledningen till det plötsliga uteblivandet av
betalning. Den underhållsskyldiges beteende måste ha framstått som oförklarligt
i betraktande av att han tidigare under lång tid regelbundet fullgjort
sin skyldighet och det här endast gällde ett relativt obetydligt belopp,
som dessutom skulle erläggas blott en begränsad tid framöver. Utan
att ens ha fått kontakt med den underhållsskyldige utfärdades likväl arbetsföreläggande.
Det är för övrigt att märka, att det oguldna beloppet i
detta fall var så förhållandevis obetydligt, att ett arbetsföreläggande även
av denna anledning icke lagligen torde ha kunnat ske. — Sedan den underhållsskyldige
erhållit kännedom om föreläggandet, tillställde han vederbörande
tjänsteman ett brev, däri han som förklaring till betalningsavbrottet
uppgav, att han haft den uppfattningen att underhållsskyldigheten enligt
avtalet upphörde då barnet fyllt 16 år, varför han ansett sig ha fullgjort
sin skyldighet. Han reagerade vidare i brevet mot nämndens förfarande
att utan tidigare kontakt med honom hota med arbetshem, särskilt som
det här gällde ett obetydligt belopp. Införsel beviljades hos hans nya arbetsgivare,
och begäran om verkställighet av föreläggandet framställdes icke.

Av de remissyttranden, som jag i anledning av vissa härstädes upptagna
ärenden inhämtat från ett femtontal kommunala nämnder, framgår att man
även inom åtskilliga nämnder är medveten om att arbetsföreläggandena
ofta grunda sig på ofullständig kännedom om vederbörandes förhållanden.
Man har härvid framhållit svårigheterna att genom polisen eller annorledes

327

erhålla tillfredsställande belysning av de olika förhållanden rörande den
försörjningspliktige och hans familj, som äro av betydelse för ärendenas
bedömning. Även om — såsom en barnavårdsnämnd framhållit — »tveksamhet
många gånger råder beträffande nämndens juridiska och moraliska
rätt att utfärda arbetsföreläggande», har likväl sådant föreläggande allmänt
ansetts vara av värde som ett »påtryckningsmedel», som kan tillgripas mera
generellt utan någon omedelbar avsikt att påkalla handräckning för dess
verkställande. Härvid har erinrats om att de flesta arbetsföreläggandena
ledde till uppgörelse och således ej behövde verkställas och att de såtillvida
visat sig vara ett mycket effektivt medel i nämndernas många gånger besvärliga
arbete att komma till rätta med försumliga försörjningspliktiga.
Från vissa nämnders sida ha därjämte åberopats, att rätten till statsbidrag
för utbetalade barnbidragsförskott vore beroende av att nämnderna utnyttjade
tillgängliga medel för att förmå vederbörande att erlägga sitt underhåll,
och att länsstyrelsernas kontroll i fråga om nämndernas åtgärder härutinnan
vore hård. I en del remissyttranden kritiseras själva lagstiftningen
såsom föråldrad och av oklar innebörd, varvid efterlysas mera detaljerade
anvisningar och direktiv för nämndernas verksamhet.

Som en sammanfattning av hur man från de mera kritiskt inställda nämnderna
betraktar nuvarande ordning i fråga om arbetsföreläggande — vissa
nämnder anse förhållandena i stort sett tillfredsställande — må följande
återgivas av vad en barnavårdsnämnd yttrat: För nämnden är det olustigt
att tvingas tillgripa åtgärder, som icke ge den försumlige försörjaren det
rättsskydd som andra medborgare åtnjuta. Interneringen på arbetshemmen
ger ej heller möjligheter till adekvat behandling av det heterogena klientel,
som där samlas. Så länge den nuvarande ordningen består, måste emellertid
nämnden besluta om arbetsföreläggande, bl. a. för att bevaka kommunens
rätt till statsbidrag. Nämndernas möjligheter att i ärenden rörande arbetsföreläggande
göra fullständiga utredningar äro obefintliga. De försörjningspliktiga
äro i regel bosatta utom nämndens kommun, och nämnden kan
endast genom polisen erhålla uppgifter om de försörjningspliktigas förhållanden.
Polisrapporterna äro mycket värdefulla och sakliga, men det är
orimligt att räkna med, att den polisman, som handhar utredningen, skall
kunna ge sig in på någon personlighetsanalys och för nämnden klargöra orsakerna
till försummelsen. Nämnden anser, att ansvaret för de bedrövliga
förhållandena icke skall läggas på barnavårdsnämnderna, som satts att tilllämpa
en klumpig och otillfredsställande lagstiftning.

Med hänsyn till vad här ovan anförts och exemplifierats rörande det
bristfälliga material, varpå arbetsföreläggandena i allmänhet grundas, framstår
en ändring av nuvarande praxis i fråga om utredningsförfarandet såsom
oundgänglig. Det bör visserligen framhållas, att de med rådande praxis förenade
riskerna för övergrepp och rättsförluster i viss mån reduceras genom
att flertalet av nu utfärdade arbetsförelägganden icke bringas till vcrkstäl -

328

lighet och sålunda icke leder till intagning i arbetshem. Detta beror i första
hand därpå, att nämnderna i ett stort antal fall aldrig påkalla handräckning,
eftersom föreläggandet främst avses utgöra ett påtryckningsmedel och
uppgörelse mellan den enskilde och nämnden i allmänhet kommer till stånd.
I de fall åter, då handräckning begäres, verkställes i regel av polismyndighet
en omprövning av ärendet, därvid ej sällan inträffar att arbetsföreläggandet
befinnes ogrundat och att handräckning förty vägras.

Vad nu sagts får emellertid icke bortskymma det förhållandet, att ett
utan laga stöd utfärdat arbetsföreläggande innefattar en åtgärd som — även
om verkställighet icke kommer till stånd — uppenbarligen medför både besvär
och obehag för den enskilde och som redan av denna anledning icke bör
förekomma. När det gäller risken för direkta frihetsförluster är till en början
att beakta, att arbetsförelägganden i en viss, låt vara tämligen obetydlig
utsträckning självmant efterkommas av vederbörande, som sålunda utan
någon som helst ytterligare prövning berövas friheten. Viktigare i detta
sammanhang är dock den omständigheten, att polismyndighetens prövning
av handräckningsärendet knappast kan anses innefatta fullgod garanti mot
verkställighet av obefogade arbetsförelägganden. Möjligheterna för denna
myndighet att själv åstadkomma närmare utredning av bakomliggande sociala
och andra faktorer äro i och för sig begränsade. Därtill kommer, att
dessa myndigheter vid sin prövning torde anse sig i viss mån bundna av den
kommunala nämndens bedömning, helst som man därvid har att utgå från
att nämnden sedan åratal äger intim kännedom om den underhållsskyldige
och hans förhållanden. Hur lättvindigt denna prövning i själva verket kan
ske, torde belysas av vad som framkom vid en hos en landsfiskal nyligen
företagen inspektion. Hos denne landsfiskal hade handräckning för överförande
till arbetshem begärts under åberopande av den intagningsgrunden,
att vederbörande — som tidigare genom införsel erlagt sitt underhållsbidrag
— sedan någon tid icke haft ordnat arbete, oaktat tillfälle därtill funnits.
Om de närmare omständigheterna härvidlag saknades varje upplysning.
Utan att göra någon som helst undersökning meddelade landsfiskalen förpassningsorder,
därvid han dock enligt egen uppgift skulle ha tillsagt vederbörande
polisman att icke verkställa förpassningen med mindre denne kontrollerade,
att intagningsgrund verkligen förelåge. Den underhållsskyldige
kunde icke omedelbart anträffas men blev efter någon tid, sedan han efterlysts,
införpassad till arbetshemmet utan att någon prövning av intagningsgrunden
ägde rum.

Av vad härovan anförts torde framgå, att nu tillämpade ordning i fråga
om förebringande av utredning i ärenden rörande arbetsförelägganden är
ägnad att i ett icke obetydligt antal fall medföra påtagliga risker för olaga
frihetsberövanden. Framförallt torde dessa risker avse att internering i arbetshem
sker av personer, vilkas uraktlåtenhet att fullgöra sin försörjningsskyldighet
väsentligen är betingad av psykiska defekter eller av alkoholska -

329

dor, för vilka vård i särskild ordning är avsedd och påkallad. Dessa risker
äro så mycket mera påtagliga som de personer, mot vilka föreläggandena
rikta sig, i stor utsträckning sakna förmåga att själva tillvarataga sina intressen.
Det allmänna ställer likväl icke något biträde till deras förfogande.
Den omständigheten att det här gäller en ofta mycket asocial och besvärlig
kategori personer synes icke heller böra medföra, att man underlåter att
förebringa den utredning som står till buds och som påkallas av sakens beskaffenhet.
Med hänsyn till de ofta långvariga frihetsförluster, varom ha.r
är fråga, är det uppenbarligen ofrånkomligt att berörda risker snarast möjligt
elimineras.

För att inom ramen för nuvarande lagstiftning, i avbidan på en revision
av denna, åstadkomma en ur rättsskyddssynpunlct mera acceptabel ordning
när det gäller införskaffande av utredning i ärenden angående arbetsföreläggande
torde erfordras en omläggning av hittills tillämpad handläggningsteknik.
Som av den tidigare redogörelsen framgår består utredningsmaterialet
väsentligen av vissa polisrapporter rörande vederbörandes ekonomiska
förhållanden. Dessa polisutredningar, vilka pläga tid efter annan företagas,
syfta emellertid icke i första hand till att klargöra orsakerna till att den försörj
ningspliktige underlåtit att erlägga vederbörligt underhåll, låt vara att
i remisskrivelserna även anhålles om upplysning huruvida betalningsförsummelsen
beror av lättja eller liknöjdhet. Syftet är i stället främst att
skaffa underlag för införselansökan eller annan exekutiv åtgärd, därvid intresset
självfallet inriktas på vederbörandes aktuella ekonomiska situation.
Det är därför icke överraskande, att dessa utredningar i regel lämna ofullständiga
upplysningar rörande förekomsten av lättja eller liknöjdhet såsom
grund till betalningsförsummelsen. I de rapportformulär, som för utredningarna
pläga användas, lämnas helt enkelt detta spörsmål många gånger
obesvarat eller besvaras blott med att den försörj ningspliktige under åberopande
av sjukdom, skulder etc. bestrider, att han skulle försöka undandraga
sig sin skyldighet. Detta förhållande framstår som så mycket mer förklarligt,
som det vid utredningstillfället i allmänhet icke ens är bekant för vare
sig den försörj ningspliktige eller den polisman, som verkställer utredningen,
att ärendet hos nämnden kommit i det läge, att frågan om en övergång från
exekutiva åtgärder till det helt artskilda tvångsmedel, som arbetsföreläggande
utgör, blivit aktuell.

Det synes ofrånkomligt att man vid utredningen av hithörande ärenden
klart håller isär de fall, då exekutiva åtgärder anses kunna ifrågakomma,
och de fall, då arbetsföreläggande ifrågasätts. Spörsmålet huruvida exekution
kan äga rum bör sålunda först bli föremål för utredning och prövning.
Sedan så skett bör — om skäl därför tala — frågan om utfärdande av arbetsföreläggande
upptagas som ett helt fristående ärende, vilket såsom avseende
ett frihetsberövande kräver en helt annan och bredare belysning än
frågan huruvida det är möjligt att exekutivt uttaga vissa belopp. I likhet

330

med vad som redan synes tillämpas hos barnavårdsnämnden i Stockholm
bör sålunda, då arbetsföreläggande anses kunna ifrågasättas, en särskild utredning
härom upptagas och inriktas på de för frågans bedömande relevanta
omständigheterna, därvid tillfälle regelmässigt bör beredas den underhållsskyldige
att bemöta vad som andrages mot honom och i övrigt anföra
vad han aktar nödigt. Är han bosatt i nämndkommunen, synes lämpligt att,
såsom sker i Stockholm, hembesök göres av någon tjänsteman i nämnden.
I andra fall erfordras utredning genom myndigheterna i vistelseorten, därvid
det framstår som önskvärt att utredningen i första hand verkställes —
icke genom polisen — utan genom vederbörande socialvårdsmyndigheter.
Vid dessa utredningar synes den underhållsskyldige böra tillställas en handling,
däri kortfattat angivas skälen för ifrågasatt arbetsföreläggande med
anmodan att inom viss tid skriftligen eller muntligen yttra sig till nämnden
vid äventyr att ärendet eljest avgöres i befintligt skick. Med en sådan ordning
vinnes bl. a. att såväl den underhållspliktige som den utredande tjänstemannen
— till skillnad från vad nu oftast är fallet — får fullt klart för
sig att fråga uppkommit om vidtagande av åtgärd för ett frihetsberövande.
Vidare torde den underhållsskyldige böra underrättas om att han, om han
anser betalningsförsummelsen äga samband med bristande arbetsförmåga,
äger att hos viss namngiven tjänsteläkare kostnadsfritt undergå undersökning.
I de fall, da det med fog kan antagas att vederbörande lider av sjukdom,
bör han uppmanas att undergå sådan undersökning.

En omläggning av utredningsförfarandet i enlighet med nu antydda riktlinjer
medför givetvis ökat arbete för myndigheterna i jämförelse med vad
som nu förekommer i fråga om ärendenas handläggning fram till beslut om
arbetsföreläggande. Bortsett från att en sådan mera omsorgsfull utredning
lagligen torde krävas för dylikt beslut, synes emellertid ett utredningsförfarande
av angivet slag komma att i hög grad förenkla handläggningen i handräckningsskedet
och där bespara åtskilligt arbete. Det kan för övrigt tilläggas,
att vissa kommunala nämnder — med anledning av vad jag i härstädes
upptagna ärenden remissledes framhållit — redan förklarat sig ha ändrat
eller ämna ändra sin handläggningspraxis i nu angiven riktning.

IX. Bedömningen av alkoholmissbruk hos försumliga försörjningspliktiga

Enligt vissa i det föregående återgivna uppgifter skulle ett stort antal av
de i arbetshem intagna utgöras av personer, som vore klart hemfallna åt
alkoholmissbruk. Riktigheten härav har vid den nu verkställda undersökningen
såtillvida bekräftats, som arbetsföreläggande i åtskilliga fall utfärdats,
oaktat det i ärendena varit upplyst att vederbörande vore alkoholmissbrukare
— i vissa fall kvalificerad sådan — och tillika föremål för nykterhetsvårdande
åtgärd. Besluten om arbetsföreläggande ha sålunda i dessa
fall icke tillkommit i ovetskap om angivna förhållande utan grundats på en
bedömning av principiell natur.

331

Ett par exempel på ärenden av denna art ma i korthet anföras.

G) En diversearbetare i 35-årsåldern hade sedan år 195G varit intagen pa
alkoholistanstalt i tre omgångar, senast under tiden september 19o7—januari
1958. Efter utskrivningen hade han arbetat nagra manader med vagbygge
men hade slutat på egen begäran. Han låg under hemskillnad med sin
hustru, med vilken han hade fyra minderåriga barn. Genom nykterhetsnämndens
försorg hade arbete beretts honom med skogshuggmng. re
o-ånger hade han transporterats till arbetsplatsen men hade varje gang återvänt
till hemmet. Socialhjälp till familjen utgick. Efter anmälan av hustrun
hade nykterhetsnämnden hos länsstyrelsen begärt resolution för hans åt erintagning
på alkoholistanstalt, den fjärde intagningen under loppet avHya
år. fnnan detta ärende avgjorts, beslöt emellertid socialnämnden i maj 19o8
utfärda arbetsföreläggande för mannen, vilken ansags ha försummat sm
försörjningsplikt »av lättja och liknöjdhet samt spn missbruk». Beslutet
hade enligt uppgift föregåtts av samråd med den av nykterhetsnämnden utsedde
övervakaren, vilken därvid skulle ha tillstyrkt arbetsforelaggande.

Innan verkställighet av föreläggandet hunnit ske, blev mannen genom

länsstyrelsens försorg återintagen på alkohohstanstalt.

7) En 25-årig diversearbetare hade sedan flera ar ej erlagt underhall för
två utomäktenskapliga barn. Han hade endast sporadiskt haft arbete och
låg sina föräldrar till last. I augusti 1957 utfärdades resolution for han mtagande
å alkoholistanstalt. Enligt uppgift till barnayardsnamnden kunde
denna resolution på grund av platsbrist ej verkställas inom överskådlig ti .
Sedan den försörjningspliktige fullgjort militärtjänst under tiden september
1957—januari 1958, bereddes honom genom nykterhetsnämnden tillfälle
till skogsarbete, vilket han emellertid efter kort tid avbröt. Barnavårdsnämnden
ansåg, att orsaken till att mannen ej kunnat formas till ordnat
arbete mera vore att finna i ovilja mot arbete an i spritmissbruk och utfärdade
därför i mars 1958 arbetsföreläggande. ......

Rörande ärendets vidare utveckling må namnas, att den forsorjmngpliktio-e
— sedan han den 1 april 1958 intagits i fangvardsanstalt för avtjanande
av straff och den 1 maj överförts till sinnessjukhus, vanfran han synes
ha utskrivits i slutet av juni 1958 — den 30 juli samma ar intogs a
alkoholistanstalt.

Beträffande spörsmålet om vilken betydelse man vid prövning av fråga
om arbetsföreläggande bör tillmäta det förhållandet, att vederbörande missbrukar
alkohol, synas hos de kommunala nämnderna i viss män skiftande
uppfattningar göra sig gällande. Sålunda har t. ex. i ett remissyttrande hävdats,
att det för relativt unga alkoholmissbrukare vore ur vårdsynpunkt
mera gagneligt med vistelse å arbetshem än å alkoholistanstalt. I stort sett
synes man emellertid vara ense så långt, att åtgärd för intagning i arbetshem
icke bör vidtagas beträffande den, vars alkoholmissbruk är så avancerat,
att man kan räkna med att han inom kort kommer att intagas på
alkoholistanstalt. Beträffande övriga fall av alkoholmissbruk synas däremot
meningarna gå mera isär. Å ena sidan gives uttryck for den uppfattningen,
att arbetsföreläggande över huvud taget icke bör ifrågakomma beträffande
sådan alkoholmissbrukare, som är föremål för åtgärd av nykterhetsnämnd,

332

således även om intagningsresolution ej utfärdats. Från andra håll hävdas,
att det skulle vara otillfredsställande om man under alla omständigheter
vore förhindrad att med arbetsföreläggande ingripa i nu avsedda fall, t. ex.
beträffande en under nykterhetsnämndens övervakning stående person, som
under en längre avhållsamhetsperiod uraktlåter att efter förmåga försörja
de sina. Det framhålles härvid, att praktiken uppvisar åtskilliga svårbedömbara
gränsfall.

Nu berörda spörsmål är uppenbarligen av stor praktisk betydelse, eftersom
åtskilliga av de personer, om vilka här är fråga, torde i större eller
mindre grad missbruka alkohol. Någon tvekan synes icke böra råda därom,
att sådana kvalificerade alkoholmissbrukare, beträffande vilka förutsättningar
för tvångsintagning å vårdanstalt äro för handen, principiellt icke
bora även om anstånd med intagningen medgivits eller avses att medgivas
— bli föremål för arbetsföreläggande. Mera tveksamt kan måhända
vara, huruvida det förhållandet att hjälpåtgärder enligt nykterhets vårdslagen
vidtagits eller övervakning enligt samma lag anordnats under alla
omständigheter skall utesluta begagnande av arbetsföreläggande. Denna
fråga synes i viss mån avhängig av det rent organisatoriska spörsmålet om
nykterhets värdens resurser att effektivt ingripa inom den öppna vården. I
varje fall är angeläget, att frågan om utfärdande av arbetsföreläggande för
en person, som är föremal för nykterhetsvårdande åtgärder eller som eljest
kan med fog misstänkas vara alkoholmissbrukare, upptages till prövning i
samråd med vederbörande nykterhetsnämnd. Med hänsyn till arbetsföreläggandets
karaktär av frihetsberövande synes sådant samråd icke böra äga
rum på tjänstemannaplanet eller blott genom samtal med den av nykterhetsnämnden
förordnade övervakaren. Ärendet bör i stället efter remiss underställas
nykterhetsnämndens prövning, och beslut följaktligen icke fattas
med mindre sadant remissyttrande föreligger.

IH- Verkställighet av beslut om arbetsföreläggande

Såsom tidigare framhållits påkallas i flertalet fall icke verkställighet av
utfärdade beslut om arbetsföreläggande. Efter delgivning av sådant beslut
plägar nämligen den försörjningsplikt ige taga kontakt med nämnden, därvid
man ofta träffar »uppgörelse» i saken. Det gemensamma med dessa
uppgörelser synes vara, att frågan om den försörjningspliktiges intagning i
arbetshem ställes på framtiden. Detta innebär emellertid i regel icke, att
det redan meddelade beslutet om arbetsföreläggande upphäves eller eljest
anses som forfallet. I stället låter man med verkställighetsfrågan »anstå»
eller man »bordlägger» ärendet. Frågan huruvida verkställighet av beslutet
skall påkallas göres följaktligen beroende av den försörjningspliktiges sätt
att framdeles fullgöra sina skyldigheter. Härigenom kan sålunda själva beslutet
om arbetsföreläggande begagnas — och begagnas tydligen också_

såsom ett särskilt påtryckningsmedel mot den försörjningspliktige.

333

Genom nu berörda praxis — som torde böra ses mot bakgrunden av att
arbetsföreläggandena i regel utfärdas på grundval av utredningar, som även
för vederbörande nämnder ofta framstå som ofullständiga — kan frågan om
verkställighet av beslutat arbetsföreläggande komma att aktualiseras avsevärd
tid efter beslutets fattande. Eftersom bestämmelser helt saknas rörande
den tid, inom vilken verkställighet får ske, liksom föreskrifter saknas
beträffande själva handläggningen av fråga om förverkande av beviljat »anstånd»,
är det helt naturligt att bedömningen av hithörande spörsmål i
praktiken präglas av stor osäkerhet. Hos vissa nämnder synes man sålunda

— om den försörjningspliktige fullgör vad som kan krävas av honom — redan
efter kortare tid, några månader eller något halvår, anse frågan om hans
intagande i arbetshem förfallen. På andra håll åter synes man anse sig oförhindrad
att hålla verkställighetsfrågan svävande under betydligt längre tid
samt — om en intagning slutligen finnes påkallad — som grund för intagningen
åberopa det tidigare, kanske för flera år sedan fattade beslutet.

Såsom exempel på verkställighetsfrågans handhavande enligt det senare
betraktelsesättet må återges följande fall:

8) En 30-årig diversearbetare B. hade i hemskillnadsdom förpliktats att
i underhållsbidrag för sina tre barn utgiva 55 kronor i månaden för varje
barn. Genom införsel hade blott obetydliga belopp kunnat uttagas, då B.
ofta bytte anställning. I februari 1955 meddelades arbetsföreläggande för B.
Innan beslutet därom hunnit expedieras, erhöll barnavårdsmannen från B.
ett brev — som svar på en tidigare skrivelse från barnavårdsmannen — däri
B. angav orsakerna till sina täta arbetsbyten samt anvisade införsel vägen
för bidragens uttagande. I samband med att beslutet om arbetsföreläggande
överlämnades till polisen för delgivning tillställdes B. i mars 1955 ett brev
från barnavårdsmannen, däri framhölls att beslutet »behöver ju inte bli
aktuellt om Ni blir kvar i en anställning och det kan beviljas införsel där».
Beslutet delgavs B. i april 1955, i anledning varav B. ånyo skrev till barnavårdsmannen
och påpekade att införsel kunde erhållas. Barnavårdsmannen
svarade, att B. ej behövde ställa sig arbetsföreläggandet till efterrättelse,
därest han kvarstannade på sin arbetsplats och införsel kunde ske. Införsel
ägde därefter rum hon olika arbetsgivare från april till november 1955.
Sistnämnda månad slutade B. sin anställning och avflyttade från orten.
Upplysning om var B. vistades kunde ej erhållas. I februari 1956 — således
ett år efter beslutet om arbetsföreläggande — hemställde nämnden om polishandräckning
för verkställighet av detta beslut. Då B:s vistelseort var
okänd, översändes handlingarna till socialstyrelsen för B:s efterlysning.
Först i februari 1957 — således två år efter beslutet om arbetsföreläggande

— erhölls kännedom om B:s vistelseort. I anledning därav överlämnade
socialstyrelsen handlingarna till vederbörande polismyndighet, som den 19
februari 1957 införpassade B. till arbetshem. Handräckningen föregicks av
ett förhör med B. rörande dennes ekonomiska förhållanden, därvid bl. a.
framgick att B. dåmera sammanbodde med en kvinna, med vilken han hade
ett barn och som ånyo väntade barn, till vilket B. vore fader. I vilken utsträckning
B. bidrog till dessas försörjning blev icke klarlagt vid förhöret.
Utredningsrapporten innehöll cj heller uppgift om att B. — såsom senare

334

framkom — var blind på ena ögat och av läkare rekommenderats arbeten
av viss särskild beskaffenhet. Enligt vad B. i en besvärsskrift uppgav blev
han vid utredningen över huvud taget icke hörd om orsakerna till att han ej
betalat underhållsbidragen.

I detta fall påkallades sålunda — sedan frågan om anstånd med nämndens
beslut avhandlats mellan barnavårdsmannen och den försörj ningspliktige
— verkställighet först ett år efter beslutet om arbetsföreläggande.
Denna begäran om verkställighet — innebärande att »anståndet» ansågs
förverkat — berodde uppenbarligen enbart därpå, att den försörjningspliktige,
efter det att bidragen under ett drygt halvår uttagits genom införsel,
slutade sin sista anställning och ej kunde anträffas. Rörande hans aktuella
förhållanden saknades varje kännedom. Verkställighet kom emellertid icke
till stånd förrän efter ytterligare ett år, då vederbörandes försörjningssituation
radikalt förändrats. Ehuru icke ens någon omprövning i anledning därav
syntes ha skett hos nämnden, ansågs det två år gamla beslutet kunna
efter en ytlig polisutredning bringas till verkställighet. Det må tilläggas, att
den försörjningspliktige, sedan av honom anförda besvär över handräckningen
lämnats utan bifall, ett par veckor senare villkorligt utskrevs från
arbetshemmet, sedan han på sin skuld till nämnden avbetalat 500 kronor.

Nu berörda praxis att bevilja anstånd med verkställighet av beslutat arbetsföreläggande
och att först långt därefter påkalla och genomföra verkställigheten
saknar uttryckligt stöd av lag. På sätt framgår av de förut
återgivna motiven till gällande bestämmelser om arbetsföreläggande är
huvudsyftet med bestämmelserna att — sedan det visat sig omöjligt att
genom exekutiva åtgärder eller på annat sätt uttaga vederbörliga belopp
— genom ett frihetsberövande förmå den försumlige försörjaren att framdeles
efter förmåga fullgöra sin skyldighet. Vid tidpunkten för beslut om
arbetsföreläggande skall sålunda situationen vara sådan, att man icke finner
annat medel för rättelse återstå än ett direkt frihetsberövande. Det kan
därför icke anses stå i överensstämmelse med gällande lags syfte att låta
med verkställigheten anstå och att sålunda, såsom t. ex. gäller beträffande
beslut om tvångsintagning enligt nykterhetsvårdslagen, begagna själva beslutet
som ett medel att åstadkomma rättelse. Så som lagstiftningen är
konstruerad är det med andra ord icke avsett att — vilket nu i stor utsträckning
sker — låta arbetsföreläggandet som sådant fungera som påtryckningsmedel.
Beslut om arbetsföreläggande är alltså, i likhet med t. ex.
beslut om skyddsuppfostran av barn, avsett att bringas till verkställighet
utan onödigt dröjsmål.

Alldeles bortsett från vad nu sagts om lagens syfte och den principiella
innebörden av beslut om arbetsföreläggande, framstår rådande praxis att
bevilja anstånd med verkställigheten som oförenlig med institutets rättsliga
utformning. Såsom förut framhållits kan nämligen besvär icke anföras
över beslut om arbetsföreläggande, och lagligheten av föreläggandet kan
icke bringas under högre myndighets prövning annat än i samband med
en senare begäran om handräckning. Vid sådant förhållande kan själva ar -

335

betsföreläggandet — och sålunda ett beslut om frihetsberövande — omöjligt
få användas såsom påtryckningsmedel och därmed tilläggas verkan av
ett mot den enskilde riktat tvång. Berörda praxis ter sig än mera orimlig
med tanke på att föreläggandena, på sätt framgår av den verkställda undersökningen,
ofta meddelas på grundval av en bristfällig utredning och i allmänhet
utan att tillfälle beretts den underhållspliktige att yttra sig över
framställt yrkande om arbetsföreläggande och över det material, som åberopas
till stöd för yrkandet.

De betänkligheter, som här anförts mot rådande praxis att bevilja anstånd
och utnyttja beslutet såsom påtryckningsmedel, ha avseende endast
å den utformning som institutet har enligt gällande lag. Det är uppenbart
att goda skäl kunna anföras till förmån för själva principen med anståndsgivning;
förslag i denna riktning har också framlagts av socialvårdskommittén.
En förutsättning för att vid en revision av lagstiftningen möjlighet införes
till anståndsgivning och därmed att använda arbetsföreläggandena
såsom påtryckningsmedel måste dock uppenbarligen vara, att garantier
vinnas för att besluten om arbetsföreläggande föregås av omsorgsfull och
tillförlitlig utredning, vid vilken den underhållspliktige höres, samt att
möjlighet finnes att överklaga arbetsföreläggande, som meddelas i lägre
instans.

Det kan emellertid icke vara försvarligt att i avbidan på en framtida revision
av lagstiftningen låta rådande, med gällande lag oförenliga praxis
bli oförändrad. Det finns så mycket större skäl att ändra denna praxis,
som densamma ger upphov till — och på grund av avsaknaden av reglerande
föreskrifter rörande verkställighetstid och förverkande av anstånd
måste ge upphov till — åtskilliga oklarheter i tillämpningen, innefattande
risker för förhastade och felaktiga beslut i verkställighetsfrågan.

I enlighet med vad sålunda anförts torde, så länge nuvarande bestämmelser
gälla, rådande praxis att genom beviljande av anstånd med verkställigheten
av arbetsföreläggande begagna sådant föreläggande som särskilt
påtryckningsmedel icke vidare böra tillämpas. I de fall, då beslut om arbetsförelägganden
finnas på objektivt godtagbara grunder motiverade, böra
följaktligen de kommunala nämnderna utan onödigt dröjsmål vidtaga åtgärder
för beslutens verkställande. Därest efter beslutets fattande — men
innan verkställighet hunnit ske — ny omständighet yppas, som anses innefatta
skäl för att ytterligare rådrum gives den försörjningspliktige, bör i
konsekvens med arbetsföreliiggandets principiella innebörd det redan meddelade
beslutet icke hållas svävande under längre eller kortare tid utan bör
av nämnden återkallas.

I detta sammanhang må tilläggas, att det vid genomförandet av verkställigheten
— och sålunda vid polismyndighetens prövning av handräckningsärendet
— stundom kan uppkomma vissa tveksamma spörsmål, såsom
t. ex. då faktiska hinder under avsevärd tid möta mot verkställighet.

336

Dessa spörsmål komma att beröras i samband med den i följande avsnitt
upptagna frågan.

IV. Verkan av att handräckning sbeslut efter besvär upphäves

Över själva arbetsföreläggandet få besvär ej anföras men väl över meddelad
handräckning. Sådana besvär må föras utan inskränkning till viss tid;
ett av polismyndighet meddelat handräckningsbeslut kan således icke i
vanlig ordning vinna laga kraft. Lagstiftningen utgår från att polismyndigheten,
om den finner arbetsföreläggandet lagligen grundat, omedelbart
meddelar handräckningen, något som också i praktiken regelmässigt synes
ske. Den omständigheten att vederbörande förklarar sig ämna anföra besvär
över beslutet eller till äventyrs redan anfört sådana besvär inverkar
följaktligen icke i och för sig hindrande i verkställighetshänseende. Om
länsstyrelsen därefter vid sin prövning av besvären finner, att arbetsföreläggandet
icke är lagligen grundat och att handräckning därför icke bort
meddelas, uppkommer fråga huruvida den intagne kan och bör omedelbart
frigivas utan hinder av att länsstyrelsens beslut ej vunnit laga kraft.

Frågan må belysas med ett exempel, hämtat från ett härstädes upptaget
klagoärende.

9) En barnavårdsnämnd utfärdade den 19 juni 1958 arbetsföreläggande
för en 40-årig byggnadsarbetare B., som underlåtit att erlägga underhållsbidrag
för sina tre barn enligt en år 1957 meddelad hemskillnadsdom. B.
hade under tiden december 1957—april 1958 varit sjukskriven och hade
därefter på grund av arbetslöshet inom sitt yrke uppburit bidrag från arbetslöshetskassa.
Efter beslutet om arbetsföreläggande — men före dess
delgivning — erhöll B. den 26 juni 1958 tillfällig anställning i en plåtslagerirörelse.
Föreläggandet delgavs B. den 12 augusti. Då han ej lät sig avhöra
och något bidrag ej heller inflöt, begärde nämnden den 25 augusti 1958
handräckning för B:s överförande till arbetshem. Vederbörande polismyndighet
beslöt den 6 september bifalla denna hemställan, varefter B. den 9
september 1958 införpassades till arbetsliemmet. Detta innebar sålunda, att
B. skildes från sin anställning, som han innehaft under drygt två månader
och varunder han i avlöning uppburit omkring 1 800 kronor. Över handräckningsbeslutet
anförde B. besvär hos länsstyrelsen. I utslag den 25 oktober
1958 fann länsstyrelsen — under framhållande att försök i första hand bort
göras att uttaga underhållsbidrag genom införsel—skäligt upphäva överklagade
beslutet; och skulle B. icke vidare vara intagen å arbetshem. Med detta
utslag ansåg sig emellertid barnavårdsnämnden icke böra åtnöja och anförde
besvär i en den 15 november 1958 till vederbörande departement
inkommen skrift. Som följd härav kvarhölls B. alltjämt på arbetshemmet.
I utslag den 15 januari 1959 fann regeringsrätten ej skäl att göra ändring i
länsstyrelsens utslag, innebärande sålunda att B. ej borde ha intagits i arbetshemmet.

I det hos mig anhängiggjorda klagoärendet framhöll klaganden — som
varit B:s juridiska biträde i besvärsmålet — att B. på grund av ett beslut,
som funnits felaktigt, varit berövad friheten under så lång tid som 4Va

337

månad. Förhållandet hade dessutom medfört, att B. förlorat både sitt arbete
och sin bostad. Resultatet syntes klaganden så upprörande, att det
icke kunde motiveras av några som helst effektivitetshänsyn. Ändring av
gällande bestämmelser borde enligt klaganden övervägas, därvid man kunde
tänka sig att göra nämndernas beslut om arbetsföreläggande överklagbara
eller låta med verkställigheten av handräckningsbeslut anstå till dess
de vunnit laga kraft. — I avgivet yttrande anförde barnavårdsnämnden
bl. a., att ett handräckningsbeslut ej'' syntes böra få verkställas, förrän det
vunnit laga kraft. Nämnden framhöll vidare, att besvär i dessa^ärenden
borde behandlas så skyndsamt som möjligt och givas förtur hos både länsstyrelse
och regeringsrätt.

När det gäller att bedöma vilken verkan som bör tillmätas länsstyrelses
beslut att undanröja polismyndighets förordnande om handräckning för
verkställighet av arbetsföreläggande, må till en början framhållas, att några
uttryckliga föreskrifter härom icke meddelats i lag. Det är att märka, att
kvarhållandet å arbetshemmet grundas å ett beslut om arbetsföreläggande,
som icke kan överklagas. Beträffande utskrivning stadgas i lagen icke annat
än att den arbetsskyldige må kvarhållas, intill dess grundad anledning
föreligger till antagande, att han skall söka efter förmåga fullgöra sina skyldigheter,
dock må han icke kvarhållas i oavbruten följd under längre tid
än ett år. Det är mot bakgrunden härav förståeligt, att tvekan kan råda
om verkan av länsstyrelses beslut att undanröja meddelat handräckningsförordnande.

Till följd av rättsutvecklingen får gällande rätts ståndpunkt numera anses
vara, att lagligheten av meddelat arbetsföreläggande kan och skall prövas
i samband med begäran om handräckning för verkställighet. En konsekvens
härav måste vara att den, som förelagts arbete och av polismyndighet
införpassats till arbetshem, skall omedelbart frigivas, om genom
lagakraftägande beslut av länsstyrelse eller regeringsrätten fastslagits, att
handräckning icke bort meddelas.

Den fråga, som här är aktuell, avser emellertid om samma verkan bör
tilläggas ett av länsstyrelse i handräckningsärendet meddelat beslut, som
ännu icke vunnit laga kraft. Det kan naturligtvis göras gällande, att lika
väl som polismyndighetens handräckningsförordnande genast kan verkställas,
bör länsstyrelsens beslut att undanröja handräckningsförordnandet
kunna gå i verkställighet utan hinder av att klagan föres. Å andra sidan
har icke — på sätt skett beträffande åtskilliga beslut av länsstyrelse enligt
barnavårdslagen (se 8G §) — vare sig i barnavårds- eller socialhjälpslagen
föreskrivits att beslutet går i verkställighet utan hinder av förd klagan.

Det kan med hänsyn härtill icke läggas styrelsen för arbetshemmet till
last såsom fel, att den i det nyss relaterade fallet för sin del ansåg att den
underhållsskyldige borde kvarhållas å arbetshemmet, intill dess regeringsrätten
prövat besvären över länsstyrelsens beslut i handräckningsfrågan.

Även om jag av nämnda skäl funnit mig icke kunna vidtaga någon åt 22

— Justitieombudsmannens ä mb et sb erätt ds c till 1060 års riksdag

338

gärd mot arbetshemsstyrelsen för dess ställningstagande i en svårbedömd
rättsfråga, vill jag emellertid icke underlåta att med skärpa framhålla, att
den underhållsskyldiges kvarhållande på arbetshem i sådana fall, varom nu
är fråga, framstår såsom synnerligen otillfredsställande. Har en länsstyrelse
efter noggrann, måhända helt ny utredning funnit ett arbetsföreläggande
icke lagligen grundat och därför upphävt av polismyndighet meddelat handräckningsbeslut,
bör enligt min mening länsstyrelsens avgörande omedelbart
lända till efterrättelse genom att styrelsen för arbetshemmet — som skyndsamt
bör underrättas om beslutet — så snart ske kan förordnar om utskrivning
av vederbörande. Något hinder häremot möter icke i gällande
lag. Ej heller torde något vägande sakligt skäl kunna anföras för den ordningen,
att frågan om den underhållspliktiges kvarhållande å anstalten skall
göras beroende av om den kommunala nämnden anser sig ha anledning till
missnöje med länsstyrelsens bedömning och därför — måhända av rent
principiella skäl — vill föra saken vidare. Att en dylik motsättning i uppfattningarna
mellan länsstyrelsen och den kommunala nämnden, vilken för
övrigt intar en direkt partställning, skall lända den enskilde till nackdel
på sätt varom här är fråga — i form av frihetsförlust under avsevärd tid

— framstår som så mycket mera ogrundat som de kommunala nämnderna
icke ansetts böra i dessa ärenden utrustas med befogenhet att självständigt
besluta ens om ett rent tillfälligt frihetsberövande.

Mot nu angivna tolkning torde icke kunna med fog invändas, att länsstyrelsens
friande utslag kan komma att undanröjas av regeringsrätten.
Om så skulle ske — något dylikt fall är mig icke bekant — lärer det icke
vara förenat med större olägenheter att i enlighet med regeringsrättens beslut
genomföra ny handräckning.

De frihetsförluster, varom här ovan talats, skulle givetvis också kunna
förebyggas, om polismyndigheternas handräckningsbeslut icke verkställdes
med mindre den försörjningspliktige underläte att inom viss tid från delgivning,
t. ex. inom den för andra administrativa beslut allmänt gällande
besvärstiden om tre veckor, anföra besvär över beslutet. En sådan radikal
förändring av hela det nuvarande handräckningsförfarandet synes dock
knappast kunna i förevarande sammanhang förordas. Därmed är emellertid
icke sagt, att meddelat handräckningsbeslut under alla omständigheter
måste eller bör omedelbart verkställas. Är det t. ex. icke fråga om ett
uppenbart fall av lättja eller liknöjdhet och föreligger ej heller flyktfara,
synes någon befogad erinran knappast kunna riktas mot att polismyndigheten
en kortare tid låter med verkställigheten anstå. Det må härvid understrykas,
att besvär över här avsedda handräckningsbeslut — vilka städse
böra förses med besvärshänvisning, något som nu på sina håll icke sker

— självfallet böra av vederbörande instanser upptagas till avgörande med
all tillbörlig skyndsamhet.

I detta sammanhang må vidare framhållas, att handräckning understun -

339

dom omöjliggöres på grund av hinder av yttre art, framförallt därigenom
att den försörj ningspliktige avviker från orten och icke kan anträffas förrän
efter avsevärd tid. Fråga uppkommer då, huruvida verkställighet bör
ske av det en gång meddelade arbetsföreläggandet eller om detta bör anses
ha förfallit. Det ligger i sakens natur, att ju längre tid som förflutit efter
det beslut om arbetsföreläggande meddelats, desto osäkrare måste det vara
om skälen för sådan åtgärd alltjämt äro för handen. Framför allt torde
härvid vara att beakta, att förändringar kunna ha inträffat i fråga om vederbörandes
försörjningssituation och med avseende på hans arbetsförmåga
och hälsotillstånd över huvud taget. Det framstår därför som nödvändigt
och i full överensstämmelse med lagens grunder att, om hindret ej blott
varit av kortare varaktighet, en omprövning av ärendet sker av den kommunala
nämnden. Prövas därvid tillräckliga skäl för intagning i arbetshem
ej längre föreligga, bör det tidigare meddelade beslutet om arbetsföreläggande
givetvis upphävas. Finner nämnden däremot, att skälen för intagning
alltjämt äro för handen, föreligger visserligen från materiell synpunkt
icke något hinder mot att bringa det tidigare beslutet till verkställighet.
Då emellertid verkställigheten i sådant fall faktiskt grundar sig på
en omprövning av ärendet och då lagstiftningen utgår från att arbetsföreläggande
skall bringas i verkställighet så snart som möjligt, synes riktigast
att resultatet av nämndens omprövning kommer till uttryck i ett nytt beslut
om arbetsföreläggande. Härför talar även det förhållandet, att det
skulle framstå såsom stötande och i vissa fall som orimligt om en så ingripande
åtgärd som intagning i arbetshem skulle i formellt hänseende
grundas på ett för lång tid sedan meddelat beslut. Att härvid uppställa
någon absolut tidsgräns är vanskligt att göra utan stöd av lag. På sätt jag
framhållit beträffande motsvarande spörsmål i fråga om verkställighet av
beslut om skyddsuppfostran (justitieombudsmannens ämbetsberättelse 1959
s. 321 o. f.), synes dock uppenbart att — om i varje fall mer än sex månader
förflutit från utfärdandet av arbetsföreläggande — risken för att förutsättningarna
för beslutet kunna ha rubbats är så stor, att verkställighet av
beslutet icke bör ske utan föregående omprövning i enlighet med vad förut
sagts. I här ovan avsedda fall synes därför frågan om handräckning icke
böra avgöras av polismyndigheten, innan omprövning av intagningsfrågan
företagits av vederbörande kommunala nämnd.

V. Utskrivning från arbetshem

I fråga om intagningstidens längd gäller, att vederbörande må kvarhållas
till dess grundad anledning föreligger till antagande att han skall söka
efter förmåga fullgöra sin försörjningsskyldighet, dock icke i oavbruten
följd under längre tid än ett år. Det för utskrivningen avgörande borde
enligt lagmotiven vara ådagalagd arbetsamhet, gott uppförande, visat in -

340

tresse för familjen o. s. v. Däremot skulle det strida mot syftet med lagstiftningen
att göra arbetsskyldighetens upphörande beroende av att den
uppkomna skulden till det allmänna reglerades.

På sätt förut framhållits plägar villkorlig utskrivning ske efter sex månaders
vistelse, därest ej vederbörande dessförinnan kunnat helt eller delvis
reglera sin skuld till det allmänna. Då dessa skulder i allmänhet uppgå till
flera tusentals kronor, torde endast mera undantagsvis förekomma, att den
intagne är i stånd att anskaffa medel för reglering av skulden i dess helhet.
Vanligast lärer vara, att endast en avbetalning kan åstadkommas. Det synes
härvid — något som redan torde ha kunnat utläsas av förut anförda
exempel — som om en avbetalning med omkring 500 kronor i praxis skulle
leda till att den intagne omedelbart blir utskriven. För dessa utskrivningar
— vilka i allmänhet torde beslutas i samråd med vederbörande kommunala
nämnder — kräves alltså icke någon viss tids vistelse å anstalten. Erlägges
godtagbart belopp, sker utskrivning även om den försörjningspliktige blott
kort tid varit intagen, kanske endast några dagar eller t. o. m. blott någon
enda dag. I likhet med vad fallet är i fråga om andra utskrivningar före
ettårstidens utgång äga nu avsedda utskrivningar rum under villkor, att
vederbörande framdeles ordentligen fullgör sin försörjningsskyldighet och
håller nämnden underrättad om vistelseort och arbetsanställningar.

Angivna praxis i fråga om utskrivning av arbetshemsinterner torde vara
ägnad att i olika hänseenden ingiva allvarliga betänkligheter. Att denna
praxis kunnat framväxa, lärer kunna förklaras endast därigenom att man
uppfattat eller eljest ansett sig böra utnyttja institutet arbetsföreläggande
väsentligen som ett medel att indriva det allmännas fordran för utgivet
barnbidragsförskott eller erlagd socialhjälp. Syftet med institutet är emellertid,
såsom tidigare i olika sammanhang framhållits, att genom ett frihetsberövande
verka individuellt rättande i fråga om den underhållspliktiges
inställning till sin skyldighet att sörja för de sina, därvid uppenbarligen
även ett visst allmänpreventivt moment tillkommer. Utskrivning från
arbetshem skall sålunda, på sätt lagtexten klart ger vid handen, grundas
på en antagen sinnesändring hos den intagne med avseende å hans villighet
att framdeles fullgöra sin försörjningsskyldighet. Det må härvid erinras att,
enligt uttrycklig bestämmelse i socialhjälpslagen, den intagne må kvarhållas,
oavsett om socialhjälp upphört att utgå. En avbetalning på skulden
kan otvivelaktigt vara ett uttryck för en dylik sinnesändring. Den omständigheten
att en person, som intagits i arbetshem, gäldar sin skuld till det
allmänna behöver emellertid icke i och för sig innefatta något som helst
stöd för antagande att hans inställning i angivet hänseende ändrats. Den
personliga friheten torde för de allra flesta människor vara mycket mera
värd än en penningsumma. Att regelmässigt medgiva utskrivning enbart
på den grund att den intagne förmår prestera visst belopp i pengar —
okänt varifrån de härflyta — saknar också stöd i gällande lagstiftning.

341

Det avgörande för utskrivningsfrågan bör i stället, såsom i lagmotiven uttalats,
principiellt vara den intagnes personliga förhållande under intagningstiden.
Därtill kommer givetvis den påverkan, som viss tids frihetsförlust
alltid får antagas medföra.

Väl kunna vägande skäl tala för att utskrivning omedelbart sker av den,
som efter intagningen i arbetshem till fullo gäldar sin skuld och som sålunda,
om än först sedan det yttersta tvång måst tillgripas, förmås att
fullt ut gottgöra sina tidigare ekonomiska försummelser. Jag kan emellertid
icke underlåta framhålla, att det i vissa fall kan te sig ytterst stötande
att en person, vars ekonomiska situation är sådan att han kunnat fullgöra
sin försörjningsskyldighet men som av uppenbar tredska försummat denna
skyldighet, skall kunna — sedan han väl drivit saken till dess spets —
omedelbart köpa sig fri, oaktat allt talar för att han icke heller i fortsättningen
ämnar betala med mindre samhällets yttersta tvångsmedel utnyttjas.
Sådana fall, då den föreliggande skulden blir i samband med intagning
till fullo gulden, synas emellertid tillhöra undantagen. De kunna därför
måhända i detta sammanhang lämnas därhän.

Av större praktisk betydelse är däremot utskrivning på grund av avbetalning,
därvid erläggande av belopp å 500 kronor eller däromkring enligt
tillämpad praxis synes utgöra villkor för omedelbar utskrivning. Det torde
härvid förekomma, att erforderliga medel i vissa fall anskaffas genom att
den arbetspliktige försäljer sin bil eller annan honom tillhörig egendom.
Stundom kan den arbetspliktige förmå arbetsgivare att utlåna medel mot
löfte att beloppet finge avdragas på kommande avlöningar. Har avbetalning
skett med medel, som anskaffats på nagot av nu angivna sätt, eller
eljest med medel tillhöriga den arbetspliktige, kan avbetalningen vara ett
uttryck för insikt om nödvändigheten att fullgöra underhållsskyldigheten.
I allmänhet torde emellertid medlen till avbetalningarna utgöra lån från
anhöriga eller bekanta, till vilka den intagne självfallet ofta vänder sig med
bön om hjälp. Helt ovidkommande personer kunna alltså på ett avgörande
sätt inverka på ett samhälleligt reaktionsförfarande. För blott några hundratals
kronor kunna de lösa ut en person från ett frihetsberövande, som i
annat fall skulle räcka i månader. Att som avgörande för utskrivning godtaga
avbetalningar, till vilka medel anskaffats på nu angivet sätt, innebär
att det allmänna — låt vara att detta uppenbarligen icke avses — genom
arbetsföreläggandeinstitutet övervältrar en del av sina utlägg å helt ovidkommande
personer, som ha svårt att motstå de intagnas böner om hjälp
och som ha små möjligheter att återfå utlånade medel. Det stötande och
för samhället ovärdiga i en sådan praxis framträder så mycket tydligare,
som det icke torde vara alla — och kanske icke ens flertalet — av de å
arbetshemmen intagna som ha möjlighet att upplåna medel till erforderlig
lösensumma. Till skillnad från sina härutinnan bättre ställda kamrater
nödgas följaktligen dessa interner — även om de skulle ha bättre insikt

342

om sitt ansvar såsom försörjare än de som lyckats upplåna medel — kvarstanna
å anstalten under avsevärd tid.

Ett system med utskrivning mot erläggande av visst kontantbelopp
medför dessutom alltid risker för att beloppet anskaffas på mindre nogräknat
sätt eller eljest med medel, som rätteligen bort komma andra till
godo. Huru man härvid kan tänkas förfara illustreras av en rad rent groteska
exempel, som finnas återgivna i en nyligen publicerad tidningsartikel
(Arbetaren för den 15—21 april 1959).

Nu berörda praxis att göra utskrivning från arbetshem beroende av viss
avbetalning bör enligt min mening snarast ändras i enlighet med vad här
förut anförts. Avgörande för prövning av utskrivningsfråga skall alltså
vara om det finnes grundad anledning antaga att den intagne kommer att
för framtiden fullgöra sina försörjningsskyldigheter bättre än förut.

Sammanfattning

Den nu verkställda undersökningen har givit vid handen, att gällande
lagstiftning rörande intagande i arbetshem av försumliga försörjningspliktiga
— vilken lagstiftning i och för sig framstår som otillfredsställande ur
rättsskyddssynpunkt — kommit att i praxis tillämpas på sätt som innebär
påtagliga risker för obefogade frihetsförluster och som ingiver allvarliga
betänkligheter även i övrigt. Sålunda tillämpas hos de kommunala
nämnderna — vilka ha att besluta om arbetsföreläggande — ett utredningsförfarande,
som är tekniskt irrationellt och över huvud taget otjänligt att tillföra
ärendena det material, som oundgängligen torde böra krävas för beslut
av den frihetsinskränkande innebörd, varom här är fråga. Sådana beslut
fattas utan att den försörjningspliktige ens sättes i tillfälle att yttra sig över
framställt yrkande om arbetsföreläggande eller får del av det till grund
därför förebragta materialet. Icke heller äger som regel läkarundersökning
rum, oaktat det många gånger kan antagas att fråga är om mer eller mindre
starkt invalidiserade eller alkoholiserade personer. Den utredning, som
föregår beslut om arbetsföreläggande, kan därför i allmänhet icke anses
tillräcklig för att tillgodose elementära rättssäkerhetskrav.

Olägenheterna av nu angivna, otillfredsställande förhållanden reduceras
visserligen därigenom att, av skilda anledningar, endast 300—400 av de
omkring 1 500 årligen utfärdade arbetsföreläggandena bringas i verkställighet.
Även om flertalet av dessa intagningar äro materiellt befogade, medför
nuvarande praxis med avseende å utredningen av hithörande ärenden likväl
påtagliga risker för obefogade frihetsberövande!! i ett icke obetydligt antal
fall. Främst torde dessa risker avse, att internering i arbetshem sker av
personer, vilkas uraktlåtenhet att fullgöra sin försörjningsskyldighet icke
huvudsakligen har sin grund i lättja eller liknöjdhet hos vederbörande utan
väsentligen är betingad av psykiska defekter eller av alkoholskador av den
art, att särskild vård härför är avsedd och påkallad.

343

Vidare förekommer i praxis, att själva beslutet om arbetsföreläggande
i stor utsträckning begagnas som ett särskilt påtryckningsmedel mot den
försörjningspliktige, vilket har till följd att »anstand» med verkställigheten
medgives. Denna praxis är oförenlig med det i lagmotiven angivna
syftet med detta tvångsmedel. Härtill kommer att det ur principiell synpunkt
icke kan vara tillbörligt, att ett beslut, som icke kan överklagas och
vars laglighet således icke kan efter besvär överprövas, utnyttjas sasom påtryckningsmedel.
En dylik praxis framstar som synnerligen betänklig mot
bakgrunden av vad som framkommit om den bristfälliga utredning, på vilken
besluten om arbetsförelägganden i stor utsträckning grundas och vid
vilken den underhållsskyldige i allmänhet icke ens far tillfälle att yttra sig
över mot honom åberopat material. En annan olägenhet av berörda praxis
är, att fråga om intagningen i arbetshem kan komma att aktualiseras avsevärd
tid efter beslutets fattande, därvid stundom förekommer att polismyndighet
— utan att omprövning skett hos den kommunala nämnden
bringar i verkställighet ett flera år gammalt beslut. Då bestämmelser helt
saknas rörande den tid, inom vilken verkställighet får ske, liksom föreskrifter
saknas beträffande själva handläggningen av fråga om förverkande
av meddelat anstånd, ger denna i och för sig felaktiga praxis upphov till
åtskilliga oklarheter i tillämpningen, innefattande risker för förhastade och
oriktiga avgöranden.

I rättstillämpningen har inträffat, att en av polismyndighet till arbetshem
införpassad försörjningspliktig — oaktat vederbörande länsstyrelse
efter besvär funnit att handräckning icke bort meddelas och följaktligen
upphävt polismyndighetens handräckningsbeslut — kvarhållits å anstalten
i avbidan på regeringsrättens prövning av besvär, som av den kommunala
nämnden anförts över länsstyrelsens beslut i handräckningsfragan.
Det synes i hög grad otillfredsställande, att den som genom polismyndighets
försorg intagits i arbetshem men som — efter en sedermera hos länsstyrelsen
företagen noggrann, i väsentliga hänseenden måhända helt ny
utredning — befinnes icke ha bort intagas, likväl skall på grund av meningsmotsättningar
mellan myndigheterna vara förlustig sin frihet under
avsevärd tid. Denna rättstillämpning, som bygger på en enligt min mening
oriktig lagtolkning, har sin grund i brister och oklarheter hos lagstiftningen.

Slutligen föreligger ett missförhållande — icke minst anmärkningsvärt
och allvarligt — då det gäller praxis för utskrivning från arbetshem av där
intagna personer. Normalt tillämpas härvid den ordningen, att villkorlig
utskrivning sker efter sex månaders anstaltsvistelse. Om emellertid den intagne
kan anskaffa medel för avbetalning av sin skuld till det allmänna —
avseende de utgifter kommunen haft för hans anhöriga — kommer utskrivningsfrågan
i annat läge. Sådan avbetalning synes nämligen, om den sker
med belopp å 500 kronor eller däromkring, medföra omedelbar utskrivning,

344

alldeles oberoende av intagningstidens längd och sättet för medlens anskaffande.
Genom dylik avbetalning kan sålunda en till arbetshem förd
person — på bekostnad kanske av släktingar eller bekanta — köpa sig fri
från en frihetsinskränkning, som eljest skulle ha räckt i månader och som
andra i arbetshemmet intagna, vilka ej ha samma möjligheter att låna,
måste underkasta sig. Denna utskrivningspraxis är oförenlig med lagstiftningens
syfte, kränker principen om medborgarnas likabehandling under
lagen och framstår över huvud taget som främmande för svensk rättsuppfattning.

Här ovan angivna missförhållanden äro att betrakta mot bakgrunden av
den otidsenliga och delvis svårtillämpade lagstiftningen på området, en
lagstiftning vars brister sedan länge varit uppenbara för statsmakterna.
Åtgärder ha också vidtagits för att åstadkomma en genomgripande reformering,
men någon ändring har ännu icke kommit till stånd. Missförhållandena
ha sålunda sin grund främst i brister hos lagstiftningen och kunna
rimligen icke läggas de myndigheter, som blivit satta att i första ledet tilllämpa
lagstiftningen — kommunala nämnder, polismyndigheter och arbetshemsstyrelser
— till last såsom fel. Det finnes så mycket mindre skäl
att kritisera dessa myndigheter för handläggningen av enskilda ärenden,
som man härvid endast förfarit i enlighet med en praxis — eller kanske
rättare slentrian — vilken sedan gammalt tillämpats utan att erinran synes
ha skett från överordnade statliga myndigheters sida.

Uppenbart är emellertid, att rådande missförhållanden med det snaraste
böra undanröjas. Eftersom frågan om en reformering av förevarande lagstiftning
sedan lång tid varit och alltjämt är föremål för kommittéutredning,
saknar jag anledning att här påyrka lagändring i viss riktning. Det
framstår emellertid som i hög grad önskvärt, att detta lagstiftningsarbete
i möjligaste mån påskyndas. Även om detta arbete skulle kunna inom en
relativt snar framtid leda till antagandet av ny lag, synes ofrånkomligt att
— i avbidan därå — åtgärder vidtagas för att inom ramen för gällande lagstiftning
såvitt möjligt eliminera nu rådande betänkliga missförhållanden.
På sätt jag här ovan beträffande de olika spörsmålen närmare angivit och
utvecklat synes det icke heller möta större svårigheter att genom ändring
av praxis åstadkomma ur rättssäkerhetssynpunkt väsentligt mer tillfredsställande
handläggning av ifrågavarande ärenden. Då det här, i enlighet
med de av mig framlagda synpunkterna, gäller en i flera avseenden tämligen
radikal omläggning av hittillsvarande praxis och med hänsyn tillika
till vikten av att rättstillämpningen blir enhetlig, synes önskvärt att Eders
Kungl. Maj :t genom utfärdande av cirkulär eller på annat lämpligt sätt
lämnar vederbörande myndigheter erforderliga anvisningar och direktiv.
Som jag tidigare framhållit synes saken vara av beskaffenhet att böra föranleda
skyndsamma åtgärder.

345

Med stöd av den befogenhet, som tillkommer mig enligt instruktionen
för riksdagens ombudsmän, får jag härigenom framlägga ovanberörda spörsmål
och synpunkter för den åtgärd, vartill Eders Kungl. Maj:t må finna
framställningen föranleda.

Med anledning av förestående framställning har Kungl. Maj:t i ett den
13 november 1959 till samtliga socialnämnder och barnavårdsnämnder utfärdat
cirkulär lämnat vissa anvisningar angående handläggningen av ärenden
rörande försörjningspliktigas intagande i arbetshem (SFS nr 493).

2. Framställning angånde ändring av nykterhetsvårdslagen i syfte
bl. a. att tillgodose behovet av klara bestämmelser om befogenhet
för polisen att under erforderlig tid för utredning kvarhålla
alkoholmissbrukare, som misstänkes vara farlig

I en den 1 december 1959 till Konungen avlåten framställning anförde jag
följande:

Enligt gällande nykterhetsvårdslag ankommer det på vederbörande länsstyrelse
att — efter ansökan av nykterhetsnämnd eller polismyndighet —
meddela beslut om någons tvångsintagning å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare.
I vissa fall kan emellertid ingripande i form av frihetsberövande
ske även innan länsstyrelsen beslutat i saken. Befogenhet att förordna
härom tillkommer polismyndighet .

I 21 § 1 mom. nykterhetsvårdslagen stadgas sålunda, att polismyndighet
ofördröjligen skall på lämpligt sätt tills vidare omhändertaga den som är
hemfallen åt alkoholmissbruk, därest han är farlig för annans personliga
säkerhet eller eget liv och faran är så överhängande, att länsstyrelsens beslut
om tvångsintagning ej utan våda kan avvaktas. Enahanda skyldighet
föreligger enligt samma lagrum beträffande s. k. kringflackande alkoholmissbrukare,
som kan antagas komma att avvika från orten. Polismyndigheten
äger därjämte tills vidare omhändertaga alkoholmissbrukare, som på
grund av oförmåga att taga vård om sig själv är i trängande behov av omedelbar
vård.

Därest någon sålunda omhändertages av polismyndighet innan ansökan
gjorts om tvångsintagning, skall enligt 21 § 2 mom. sådan ansökan göras
utan uppskov. Det åligger i sådant fall länsstyrelsen enligt 26 § att, sedan
ansökan om tvångsintagning inkommit, utan uppskov pröva huruvida vederbörande
fortfarande skall vara omhändertagen.

Då anmälan göres till polisen att någon kan misstänkas vara farlig
alkoholmissbrukare, föreligger ofta icke någon närmare utredning i saken.

346

Det är då icke möjligt för polismyndigheten att omedelbart taga ståndpunkt
till frågan huruvida den anmälde kan och bör omhändertagas med
stöd av 21 § nykterhetsvårdslagen. Å andra sidan äro vid dylika anmälningar
omständigheterna ej sällan sådana — med hänsyn till den anmäldes
uppträdande i spritpåverkat tillstånd — att ett omhändertagande av honom
kan och plägar ske med stöd av 12 § allmänna polisinstruktionen.
Enligt detta stadgande har polisman, om det är nödvändigt för att upprätthålla
allmän ordning, att tillfälligt omhändertaga den vars uppträdande innefattar
ett störande av eller en omedelbar fara för ordningen. Omhändertagande
skall även ske, där det eljest erfordras för att avvärja straffbelagd
gärning, mot vilken polisman är pliktig att ingripa. Anmälan om verkställt
omhändertagande skall skyndsamt göras hos vederbörande förman, vilken
omedelbart har att pröva huruvida åtgärden skall bestå. I fråga om tidslängden
av sådant omhändertagande stadgas i 13 § allmänna polisinstruktionen,
att den omhändertagne må hållas i förvar endast så länge fara föreligger
för att han kommer att fortsätta störa ordningen. Förhör med honom
skall hållas så snart ske kan.

I november 1957 omhändertog polisen i Stockholm en person, som av sin
hemskilda hustru anmälts såsom farlig alkoholmissbrukare. Sedan viss utredning
förebragts, blev mannen följande dag frigiven av polisen. Ett par
dagar senare beredde han sig tillträde till hustruns lägenhet, där han tilldelade
henne ett antal knivhugg varav hon avled. I anledning av vissa tidningsuppgifter
rörande denna händelse infordrade jag från överståthållarämbetet
yttrande beträffande frågan huruvida fel eller försummelse förelupit
vid polisens handläggning av fallet. Vid min slutliga prövning av ärendet
fann jag i likhet med överståthållarämbetet att — ehuru polisutredningen
i visst hänseende måste anses bristfällig — vad i saken förekommit
icke kunde läggas någon befattningshavare till last som tjänstefel.

I sitt remissyttrande i detta ärende ingick överståthållarämbetet närmare
på den principiella frågan huru länge en misstänkt farlig alkoholmissbrukare
kan kvarhållas hos polisen för utredning, innan beslut måste fattas
huruvida han skall frigivas eller omhändertagas med stöd av 21 § nykterhetsvårdslagen.
Överståthållarämbetet framhöll därvid rörande frekvensen
av ärenden angående farliga alkoholmissbrukare, att det under år 1957 till
kriminalpolisavdelningen i Stockholm inkommit 737 sådana anmälningar.
Av dessa föranledde 29 ansökan om tvångsintagning, medan 77 resulterade
i överförande till sinnessjukhus. I återstående 631 fall slutbehandlades ärendet
hos polisen genom översändande av promemorior till nykterhetsnämnden;
i samtliga dessa fall kunde förutsättas att omhändertagande enligt 21 §
nykterhetsvårdslagen icke skett.

I anslutning därtill anförde överståthållarämbetet följande:

347

Har någon omhändertagits enligt nämnda lagrum, åligger det överståthållarämbetet
att, sedan ansökan om tvångsintagning inkommit, utan uppskov
pröva huruvida han fortfarande skall vara omhändertagen. Ämbetet
besitter sålunda viss erfarenhet av ärenden av nu förevarande slag. Med
stöd av denna sin erfarenhet vill ämbetet beteckna ärendena rörande interimistiskt
omhändertagande av farliga alkoholister såsom hörande till de mest
vanskliga länsstyrelserna ha att pröva. Angelägenheten av att frihetsberövande
icke sker utan tvingande nödvändighet måste vägas mot de hotades
berättigade anspråk på att samhället bereder dem skydd mot befarade
våldshandlingar. Kravet på snabbhet i besluten kommer därvid icke sällan
i konflikt med nödvändigheten av att även ett interimistiskt frihetsberövande
grundar sig på en utredning som — även om den icke är fullständig
— dock ger sakligt stöd för en sådan åtgärd. I den mån farligheten kommit
till uttryck i våldshandlingar begränsa sig dessa oftast till misshandel mot
hustrun, och då stundom varken misshandeln eller dess följder i form av
blåmärken o. d. iakttagits av någon utomstående, blir trovärdigheten av
hustruns berättelse avgörande. Än svårare att avgöra är, huruvida uttalade
muntliga hotelser kunna befaras bli omsatta i verkligheten. Å ena sidan är
alkoholistens vokabulär ej sällan sådan, att en uttalad hotelse ej behöver
tagas efter orden. Men å andra sidan medför alkoholismen lätt uppkomsten
av obefogad svartsjuka eller paranoida idéer, som genom tvångsföreställningar
kunna få ödesdigra följder, och i den mån hotelserna äro uttryck
härför tyda de på höggradig fara. Det är enligt ämbetets mening uppenbart
att omhändertagande kan vara nödvändigt, även om farligheten endast
kommit till uttryck i muntliga hotelser.

Efter en närmare granskning av handläggningen av det ärende, som med
remissen avsågs, framhöll överståthållarämbetet, att det ur principiell synpunkt
vore av intresse att få klarlagt hur länge en misstänkt farlig alkoholmissbrukare
kunde kvarhållas för utredning, innan beslut meddelades att
han skulle frigivas eller omhändertagas med stöd av 21 § nykterhetsvardslagen.
Härutinnan anförde ämbetet följande:

Om gripandet eller medtagandet till förhör skett med stöd av bestämmelserna
i RB som ett led i ett förundersökningsförfarande, kan han icke av
denna anledning kvarhållas längre än tolv timmar, därest han icke förklaras
anhållen (23 kap. 9 § RB). De brottsliga gärningar, som på detta skede
kunna ha begåtts i samband med hotet, äro emellertid oftast icke av den
svårighetsgrad att ett anhållande framstår som motiverat. Har åter ett
omhändertagande skett med stöd av allmänna polisinstruktionen — varvid
det icke torde vara något hinder att låta ett gripande eller medtagande till
förhör för utredning om brottslig gärning övergå till ett sådant omhändertagande
— finnes icke någon absolut tidsfrist. Varaktigheten har i stället
bestämts på så vis, att åtgärden får bestå endast så länge fara föreligger för
att den omhändertagne kommer att fortsätta alt störa ordningen. Omhändertagandet
har vidare betecknats såsom tillfälligt.

En snäv reglering av omhändertagandets maximilängd medför dock praktiska
olägenheter av det skälet att de farliga alkoholisterna i flertalet fall
torde införas till kriminalavdelningen å sådan tidpunkt att ingen del av
tolvtimmarsfristen kommer att infalla under ordinarie arbetstid, vilket sålunda
skulle få till konsekvens att den personal som är avdelad för ärenden

348

om alkoholmissbrukare icke skulle få att göra med annat än en mindre del
av dessa ärenden.

Men även i annat hänseende skulle en svårbemästrad situation uppkomma
genom framtvingandet inom tolv timmar av en prövning enligt 21 §
nykterhetsvårdslagen. Såsom förut nämnts inkommo under år 1957 737
anmälningar mot personer som misstänktes vara farliga alkoholister. Endast
29 av dessa föranledde ansökan om tvångsintagning. En sådan proportion
mellan antalet ansökningar om tvångsintagning och antalet anmälningar
torde vara till fördel för alla parter: Överståthållarämbetet, polisen,
den anmälde och hans anhöriga (ämbetet bortser här givetvis från att polisen
kan begå misstag vid beslut om frigivande). Att proportionen kunnat
nås torde vara helt beroende av att polisen i fall, där misstankarna om att
vederbörande är att anse som farlig alkoholist kvarstå efter den första undersökningen
men där utredningen, bl. a. på grund av behov att höra vittnen,
icke hunnit slutföras, kvarhåller vederbörande i avbidan på den ytterligare
utredning som anses påkallad. Om i stället en prövning enligt 21 §
nykterhetsvårdslagen framtvingas inom en tolvtimmarsfrist på det då föreliggande
utredningsmaterialet, är det icke ett orimligt antagande att var
tredje anmälan skulle föranleda ansökan om tvångsintagning, vilket skulle
betyda bortåt en tiodubbling av antalet ärenden hos överståthållarämbetet
angående farliga alkoholister. Skulle å andra sidan efter iakttagandet av
nämnda tidsfrist den nuvarande proportionen mellan antalet ansökningar
om tvångsintagning och antalet anmälningar endast obetydligt förskjutas,
vore detta också betänkligt, enär det skulle innebära en ökad risk för inträffandet
av händelser liknande det i remissen omnämnda fallet. Ett upphörande
med nuvarande praxis att låta anstå med besked om omhändertagande
enligt 21 § nykterhetsvårdslagen till dess utredningen i huvudsak
slutförts skulle därför, såvitt överståthållarämbetet kan finna, icke från
någon synpunkt innebära någon vinning.

I sitt i ärendet avgivna yttrande har kriminalpolisintendenten ansett det
med fog kunna ifrågasättas, om icke vid analog tillämpning av RB:s tidsbestämmelser
om gripande, anhållande och häktning, anhållandet borde
anses motsvara det beslut om kvarhållande för fortsatt utredning, som i
alkoholistfallen måste ske för att man skall kunna erhålla erforderligt utredningsmaterial
för ansökningen till överståthållarämbetet om tvångsintagning,
och sistnämnda åtgärd anses motsvara häktningsframställningen.
Nämnda analogi skulle innebära, att med beslut om omhändertagande
skulle kunna anstå till femte dagen efter kvarhållandct. En sådan konsekvens
är överståthållarämbetet icke berett att utan lagstöd taga.

Analogier med RB — vare sig det gäller 23 kap. 9 § eller 24 kap. 12 § —
äro över huvud att betrakta som nödlösningar, vilka tillgripas i brist på
annan fast utgångspunkt. För egen del vill överståthållarämbetet söka
vägen fram mot ett ställningstagande i här berörda fråga efter en annan
linje. Enär kvarhållandet kan stödjas enbart på allmänna polisinstruktionen,
måste där angivna förutsättningar iakttagas. Beträffande tidslängden
innebär detta att omhändertagandet skall vara tillfälligt. Ehuru detta givetvis
innebär en stark begränsning av varaktigheten, bör icke marginalen
göras så snäv att det bakomliggande syftet — nämligen att vederbörande
icke skall berövas friheten längre än nödvändigt — i realiteten motverkas.
Detta sker emellertid om man tvingar polisen till prövning enligt 21 § nykterhetsvårdslagen
innan några utomstående vittnen kunnat höras. Utom -

349

stående vittnen kunna dock icke kallas till förhör inför polisen nattetid. En
rimlig avvägning av nu framförda synpunkter vore enligt överståthållarämbetets
mening, om det kravet uppställdes, att en misstänkt farlig alkoholist,
som omhändertagits jämlikt 12 § allmänna polisinstruktionen, skulle
sist dagen därefter frigivas, om omhändertagandebeslut enligt 21 § nykterhetsvårdslagen
icke meddelats. Ehuru ämbetet härutinnan icke sökt någon
analogi med RB, må påpekas, att med en dylik praxis överensstämmelse
skulle nås med regeln i 24 kap. 12 § första stycket första punkten RB.

Rörande den av överståthållarämbetet sålunda berörda principfrågan har
länsstyrelsen i Kronobergs län — i anslutning till ett av mig vid inspektion
av länsstyrelsen upptaget ärende — anfört följande:

Vad angår spörsmålet under hur lång tid polismyndighet bör ha befogenhet
att kvarhålla en person för utredning huruvida förutsättningar föreligga
för hans omhändertagande enligt 21 § nykterhetsvårdslagen ifrågasätter
länsstyrelsen — trots de nackdelar som onekligen skulle vara förbundna med
en sådan lagstiftning — om icke för undvikande av den nuvarande osäkerheten
i nykterhetsvårdslagen borde utsättas viss eller vissa tidsfrister. I sak
är länsstyrelsen närmast benägen föreslå bestämmelser motsvarande de som
enligt 24 kap. 12 § rättegångsbalken gälla om anhållande och häktningsframställning.
Av polismyndighet bör sålunda kunna fordras att den som
regel redan dagen efter vederbörandes tagande i förvar fattar slutlig ståndpunkt
till omhändertagandet samt antingen gör framställning till länsstyrelsen
eller frigiver vederbörande. Därest utredningsarbetet så påkallar, bör
emellertid polismyndighet ha möjlighet att låta anstå med sitt beslut, dock
längst till femte (lagen efter den, då vederbörande togs i förvar.

Vikten av att samhällsorganen i förebyggande syfte ingripa mot alkoholmissbrukare
gör sig uppenbarligen särskilt starkt gällande beträffande den
kategori personer, som till följd av alkoholmissbruk begar våldshandlingar
mot närstående eller eljest äventyrar deras personliga säkerhet. För sådana
fall ha polismyndigheterna också genom bestämmelserna i 21 § nykterhetsvårdslagen
tillagts befogenhet och skyldighet att ingripa i form av tillfälligt
frihetsberövande. Av förut återgivna uppgifter framgår, att det till polismyndigheterna
årligen hänskjutes ett stort antal fall av denna beskaffenhet.
Det är följaktligen ur samhällets synpunkt en angelägenhet av betydande
vikt att polismyndigheterna på ett riktigt sätt handha den uppgift,
som sålunda anförtrotts dem.

Att pröva frågan huruvida en alkoholmissbrukare är farlig för annans
personliga säkerhet är ofta förenat med stora vanskligheter, vilket sammanhänger
med de speciella bevisningssvårigheter som ärenden av detta slag
typiskt sett uppvisa. Ej sällan föreligger här icke annat egentligt material
än de i allmänhet motstridiga uppgifter, som lämnas av alkoholmissbrukaren
och den person — oftast hustrun — som känner sig hotad. Att i dessa
ärenden pröva föreliggande bevisning och att mot varandra riktigt väga

350

den hotades intresse av skydd mot befarade våldshandlingar samt den anmäldes
anspråk att icke på obefogade eller överdrivna uppgifter rörande
hans uppträdande berövas friheten, är en grannlaga uppgift som ställer
stora krav på den beslutandes erfarenhet och omdöme.

När det gäller ingripande av polismyndighet i fall av denna art, äger
myndigheten enligt 21 § nykterhetsvårdslagen tillfälligt omhändertaga alkoholmissbrukaren
under förutsättning dels att han »är farlig» för annans
personliga säkerhet, dels att faran är så överhängande att länsstyrelsens
beslut om tvångsintagning ej utan våda kan avvaktas. Enligt detta stadgande
ställes alltså, i fråga om polismyndighetens rätt att tillfälligt omhändertaga
vederbörande, samma höga krav på bevisning som gäller för
länsstyrelsens definitiva beslut om hans tvångsintagning på anstalt. Dessutom
erfordras beträffande polismyndighetens ingripande, att faran skall
vara överhängande. Härav torde följa, att ett omhändertagande av en
såsom farlig anmäld alkoholmissbrukare icke kan ske med stöd av 21 §
nykterhetsvårdslagen enbart i och för utredning om den påstådda farligheten.
Ej heller finnes i denna lag eljest något stadgande, som berättigar
polismyndigheten att för närmare utredning taga en förment farlig alkoholmissbrukare
i förvar. Ett beslut om omhändertagande jämlikt 21 § synes
följaktligen förutsätta, att bevisning rörande farligheten redan föreligger.
Omhändertagandet syftar då uteslutande till att bereda den hotade skydd
under den tid som måste åtgå, innan ansökningshandlingarna bli färdigställda
och handläggningsproceduren hos länsstyrelsen hinner avslutas.

Emellertid visar erfarenheten att, då polisens ingripande påkallas i anledning
av alkoholmissbrukares våldsamma eller hotfulla uppträdande, någon
utredning som är ägnad att närmare belysa frågan om farligheten i allmänhet
icke föreligger. Dylika anmälningar inkomma ofta på kvällen eller
under natten, därvid utredning på platsen måste verkställas av underordnade
polismän. Dessa äga emellertid icke befogenhet — icke ens i uppenbara
fall — att själva omhändertaga alkoholmissbrukaren med stöd av nykterhetsvårdslagen.
Av praktiska skäl är det i sådana situationer i allmänhet icke
heller möjligt att omedelbart inhämta beslut av vederbörande polischef.
Om de till platsen beordrade polismännen anse omständigheterna vara sådana,
att den anmälde bör omhändertagas, finnes ingen annan grund att
åberopa — såvida fråga ej tillika är om brott — än 12 § allmänna polisinstruktionen.

Frågan huru länge en person kan hållas i förvar med stöd av sistnämnda
stadgande kan, såsom överståthållarämbetet i sitt förut återgivna yttrande
framhållit, vara tveksamt. Inom doktrinen har man rörande detta spörsmål
understrukit, att dylika frihetsberövanden förutsatts skola bli mycket kortvariga,
därvid hävdats att omhändertagandet, i analogi med bestämmelserna
i 23 kap. 9 § RB, icke borde räcka mer än sex timmar med möjlighet
i särskilda fall till förlängning ytterligare sex timmar. Enligt en annan me -

351

ning anses kvarhållandet kunna utsträckas till på sin höjd något dygn (jfr
t. ex. Eek: Administrativa frihetsberövanden s. 49—52 samt Petrén: Om
offentligrättslig användning av våld mot person s. 71—74). Överståthållarämbetet
har för sin del ifrågasatt, om icke den som omhändertagits med
stöd av allmänna polisinstruktionen kunde hållas kvar så länge, att beslut
om frigivning eller åtgärd jämlikt 21 § nykterhetsvårdslagen ej behövde
meddelas förrän sist dagen efter omhändertagandet.

Med den sist angivna tolkningen i fråga om tidslängden för kvarhållandet
skulle helt visst möjlighet föreligga för polismyndigheterna att i ett stort
antal fall — kanske i det helt övervägande antalet — hinna verkställa en
utredning, som lämnar tillfredsställande grund för bedömandet av frågan
om vederbörandes farlighet och därmed också förutsättningarna för hans
frigivande eller omhändertagande jämlikt 21 § nykterhetsvårdslagen. Att
en sådan tidrymd för utredning helt generellt kan antagas vara tillfyllest
med hänsyn till förhållandena i Stockholm, synes framgå av överståthållarämbetets
yttrande. Emellertid torde frågan ställa sig något annorlunda på
andra platser i landet. Om man antar att en misstänkt farlig alkoholmissbrukare
— såsom vanligen sker — på kvällen eller natten införes till polisstationen
i spritpåverkat, ofta kraftigt spritpåverkat tillstånd, kan förhör
i saken vare sig med honom eller annan icke lämpligen äga rum förrän
följande dag. Därvid erfordras ej sällan att förhör anställes med annan
familjemedlem än den, som närmast skulle vara hotad, ävensom med andra
personer, t. ex. grannar. Med hänsyn bl. a. till på landsbygden föreliggande
långa resvägar torde stora svårigheter stundom kunna föreligga för polisen
att redan under en och samma dag medhinna alla de förhör, som böra hållas.
I vissa fall kan det dessutom för bedömandet av farligheten vara av stort
värde, att den misstänkte blir undersökt av läkare. Att med kort varsel få
en sådan undersökning utförd, är på landsbygden ofta icke möjligt. Vid
min inspektionsverksamhet har jag också i åtskilliga ärenden rörande farliga
alkoholmissbrukare iakttagit, att utredningen hos polisen icke avslutats och
prövningen jämlikt 21 § nykterhetsvårdslagen sålunda icke skett förrän på
tredje eller fjärde dagen efter det vederbörande tagits i förvar. Jag har visserligen
i några sådana fall ifrågasatt, om icke förfarandet borde ha kunnat
ske snabbare, särskilt som de omhändertagna vid länsstyrelsens därefter
företagna prövning befunnits icke vara farliga och följaktligen — efter någon
veckas frihetsförlust — blivit frigivna. Med hänsyn till vad som upplysts
rörande omständigheterna vid polisens utredningsarbete har jag emellertid
funnit, att det i de av mig upptagna fallen icke kunnat riktas någon
befogad anmärkning för onödigt dröjsmål med ärendenas handläggning.

Av nu angivna skäl har det synts mig förtjänt att övervägas om icke —
såsom även länsstyrelsen i Kronobergs län ifrågasatt — nykterhetsvårdslagen
borde kompletteras med bestämmelser, som i viss mån utvidgade polismyndigheternas
befogenhet att omhändertaga misstänkt farliga alkohol -

352

missbrukare och som samtidigt något närmare preciserade denna befogenhet.
Den rättsliga grundvalen för ingripanden i form av frihetsberövande
bör självfallet i princip vara så noggrant angiven som möjligt, och detta
synes framförallt ha avseende på de svårbedömbara ärenden, varom här
är fråga. Rättsläget på detta område utmärkes emellertid, såsom i remissyttrandena
även påpekats, av viss oklarhet. Det är härvid att märka, att
— trots avfattningen av 21 § nykterhetsvårdslagen — det knappast kan
antagas ha varit lagstiftarens avsikt att polismyndigheterna skola ingripa
genom omhändertagande endast i de flagranta fall, då farligheten klart
framträtt genom att alkoholmissbrukaren redan gjort sig skyldig till våldshandling
eller omedelbart försök därtill. I de flesta fall, där ingripande påkallas,
torde den ifrågasatta farligheten icke ha kommit till uttryck på
annat sätt än genom muntliga hotelser eller liknande. Och det är dessa
fall — där faran för hotets förverkligande kan vara omedelbar — som bereda
polismyndigheterna de största svårigheterna ur bevisningssynpunkt.

Angelägenheten av att kompletterande bestämmelser utfärdas synes särskilt
tydligt framträda, om man betänker de olägenheter, som äro förenade
med en alltför snäv tidsmarginal för polisens ställningstagande. Å ena sidan
kan detta leda till att en farlig alkoholmissbrukare i brist på godtagbar utredning
frigives med därav följande risker för omedelbara våldshandlingar.
Å andra sidan ger erfarenheten vid handen, att tvånget att taga ställning
inom en snävt begränsad tid kan medföra att polismyndighet, med hänsyn
till de tänkbara konsekvenserna av ett underlätet ingripande, anser sig —
oaktat utredningen ännu icke givit objektivt stöd för misstanken om farlighet
— böra besluta om vederbörandes omhändertagande i avvaktan på vidare
utredning hos länsstyrelsen, dit saken samtidigt hänskjutes. Länsstyrelsen
har emellertid icke samma möjligheter som polisen att snabbt förebringa
felande utredning, och därtill kommer att själva proceduren hos länsstyrelsen
ofta tar flera dagar i anspråk. I sådana fall, där den hos länsstyrelsen
förebragta utredningen icke ger stöd för antagandet att den omhändertagne
är farlig — och därpå har jag sett åtskilliga exempel —blir följaktligen
den omhändertagne berövad friheten under längre tid än som sannolikt
skulle ha blivit fallet, om polismyndigheten haft ytterligare någon dag
på sig för kompletterande utredning. Kravet på skyndsamhet i fråga om
polisens ställningstagande kan sålunda i själva verket direkt motverka syftet
med bestämmelserna om snabb handläggning av dessa ärenden, nämligen
syftet att den misstänkte icke skall vara berövad sin frihet längre än
vad som är oundgängligen nödvändigt.

Mot vad i sist angivna hänseende anförts skulle visserligen kunna invändas,
att polismyndighet icke äger att på otillräckliga skäl besluta om
någons omhändertagande och att risken för obefogade frihetsberövanden —
i avbidan på länsstyrelsens vidare förordnande — sålunda är ringa. Emellertid
synes man från domstolarnas sida, vid den straffrättsliga bedöm -

353

ningen av polismyndighets förfarande att utan godtagbar utredning omhändertaga
alkoholmissbrukare, ha givit uttryck för den principiella uppfattningen
att kravet på erforderlig utredning kan eftergivas med hänsyn
till vikten av att ärende av detta slag snabbt bringas under länsstyrelsens
prövning. I ett för något år sedan avgjort mål rörande ett av mig beslutat
åtal mot en polischef, som omhändertagit en person som misstänkt kringflackande
alkoholmissbrukare (se JO:s ämbetsberättelse 1958 s. 182 och
1959 s. 220), funno sålunda domstolarna att den ofullständiga utredning,
som polischefen verkställt, visserligen icke innefattade sannolika skäl för
att anse viss förutsättning för omhändertagandet vara för handen. Underlåtenheten
att fullfölja utredningen i denna del — den ifrågavarande förutsättningen
visades icke heller vid utredningen inför länsstyrelsen föreligga

— betraktades emellertid icke av domstolarna som tjänstefel, därvid bl. a.
åberopades att polischefen hade att mot varandra väga å ena sidan angelägenheten
att iakttaga skyndsamhet med ansökan till länsstyrelsen, därest
sådan skulle ingivas, och å andra sidan kravet på saklig och grundlig utredning.
För min del har jag — i betraktande av vad förut sagts om syftet
med kravet på skyndsamhet i handläggningen — visserligen svart att inse,
att den av domstolarna omnämnda avvägningsfrågan överhuvudtaget förelåg
i det angivna fallet och att det någonsin kan var befogat att — utan att
laga skäl för omhändertagande är för handen — till länsstyrelsen hänskjuta
ett ärende av hithörande slag i syfte att där skall förebringas den utredning,
som polismyndigheten rätteligen själv bort — och på kortare tid kunnat

— verkställa. Om man emellertid vid den straffrättsliga bedömningen av
polismyndighets underlåtenhet att förebringa erforderlig utredning till stöd
för ett beslut om frihetsberövande anser sig såsom en ursäktande omständighet
böra godtaga, att myndigheten har att handla under stor tidsnöd
och skyndsamt bör hänskjuta saken till länsstyrelsen, synes detta betraktelsesätt
understryka angelägenheten av att en lagändring i förut angiven
riktning kommer till stånd.

I enlighet med vad här ovan anförts finner jag sålunda starka skäl tala
för att bestämmelserna i 21 § nykterhetsvårdslagen rörande befogenhet och
skyldighet för polismyndighet att tillfälligt omhändertaga alkoholmissbrukare
bli föremål för översyn och komplettering.

Den centrala frågan i detta sammanhang är, huru länge ett av polisen
beslutat förvarstagande kan få bestå eller med andra ord huru lang tid som
polismyndigheten bör ha till sitt förfogande för utredning, innan beslut
måste fattas att den misstänkte skall frigivas eller att ansökan angående
hans tvångsintagning skall ingivas till länsstyrelsen. Det faller sig härvid
naturligt, att som förebild taga rättegångsbalkens motsvarande bestämmelser
rörande för brott misstänkta personer. I enlighet härmed synes i fråga
om befogenheten att för utredning kvarhålla alkoholmissbrukare, som kan
anses »skäligen misstänkt» vara farlig, böra gälla samma huvudregel som

23 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 19G0 års riksdag

354

då fråga är om häktning för brott (RB 24: 12) eller sålunda — vilket i sak
överensstämmer med den av överståthållarämbetet framförda meningen —
att beslut skall fattas sist dagen efter den, då vederbörande togs i förvar.
Av skäl som förut anförts synes emellertid polismyndigheten i vissa fall
böra kunna ianspråktaga ytterligare någon eller några dagar för utredning,
innan beslut måste fattas om frigivning eller om ansökan rörande tvångsintagning.
Härvid kan förefalla tveksamt, om anståndstiden verkligen behöver
utsträckas lika långt som enligt rättegångsbalken gäller för avlåtande
av häktningsframställning eller således till femte dagen efter förvarstagandet.
Måhända saknas doek anledning att i nykterhetsvårdslagen införa
andra tidsfrister än som gäller enligt rättegångsbalken. Det bör emellertid
understrykas, att beslut rörande frigivning eller fortsatt kvarhållande i
avbidan på proceduren hos länsstyrelsen bör kunna, om utredningen bedrives
med tillbörlig skyndsamhet, i flertalet fall fattas enligt huvudregeln
eller således sist dagen efter förvarstagandet. Om denna tid överskrides,
bör alltså polismyndigheten vara beredd att redovisa särskilda skäl härför.

I förhållande till nuvarande lydelse av 21 § nykterhetsvårdslagen synes
anledning vidare föreligga till viss jämkning i fråga om graden av den bevisning,
som erfordras för beslut om kvarhållande i avbidan på länsstyrelsens
prövning av gjord ansökan om tvångsintagning. Förut har påpekats, att
lagen i fråga om polismyndighets beslut om tillfälligt omhändertagande
uppställer samma krav på bevisningens styrka som gäller för länsstyrelsens
definitiva beslut om intagning å vårdanstalt. Det förefaller emellertid som
om detta krav — därest polisens ingripande icke avses skola begränsas
enbart till fall, där våldshandling eller försök därtill redan ägt rum — skulle
vara väl strängt. Icke heller torde kunna sägas att kravet upprätthålles i
praxis, vilket också framstår som rätt förklarligt. Det ligger nämligen i sakens
natur att en viss osäkerhet i allmänhet måste vidlåda bedömningen av
frågan om en alkoholmissbrukares farlighet, då denna bedömning sker —
och måste ske — redan en eller annan dag efter inträffad incident, särskilt
som denna ofta utgör kulmen i en för alkoholmissbrukaren själv och hans
omgivning psykiskt påfrestande händelseutveckling. Att de uppgifter, som
parterna under sådana omständigheter lämna — ofta i en uppriven och
labil sinnesstämning — knappast kunna tjäna som grund för en definitiv bedömning
av frågan om farligheten, torde icke behöva närmare framhävas.
Det synes därför i bevisningshänseende knappast böra krävas mera för
polismyndighets beslut om kvarhållande i avbidan på länsstyrelsens prövning
än att misstanken om farlighet skall vara — såsom gäller i fråga om
häktning (RB 24: 1) — grundad »på sannolika skäl». Detta innebär följaktligen,
att skälen icke behöva vara av den styrka som erfordras för definitivt
beslut om tvångsintagning, men dock att de vid en objektiv bedömning
komma misstanken att framstå som berättigad.

Vid en revision av bestämmelserna i 21 § nykterhetsvårdslagen i enlighet

355

med vad nu sagts torde även böra övervägas, huruvida icke polisens befogenheter
att ingripa mot alkoholmissbrukare, om vilka här är fråga, böra i
sin helhet regleras i nykterhetsvårdslagen, varigenom således de vaga föreskrifterna
i allmänna polisinstruktionen icke vidare skulle i dessa fall behöva
tjäna som grund för polisens ingripande i inledningsskedet. Detta
skulle innebära, att i nykterhetsvårdslagen jämväl infördes uttrycklig föreskrift
om befogenhet för polisman att till förhör medtaga den som »kan
misstänkas» för farlighet (jfr RB 23: 8 och 9).

Vad i det föregående sagts har avsett alkoholmissbrukare, vars uppträdande
innefattar fara för annans personliga säkerhet eller eget liv. De för
sådana fall förordade bestämmelserna böra givetvis äga motsvarande tilllämpning
i fråga om övriga i 21 § avsedda kategorier alkoholmissbrukare.

Som av det anförda framgår åsyfta nu diskuterade författningsändringar
att skapa en säkrare rättslig grundval för polismyndigheternas ingripande
mot framförallt de misstänkt farliga alkoholmissbrukarna. Det gäller sålunda
här en ur principiell och praktisk synpunkt mycket betydelsefull
fråga, som icke blivit på ett tillfredsställande sätt reglerad i nuvarande lagstiftning
och som därför givit upphov till tvekan och osäkerhet i rättstilllämpningen.
En utbyggnad av gällande regler i den riktning, som härovan
angivits, synes mig ägnad att skapa ökade garantier för riktiga bedömningar
av dessa ofta vanskliga ärenden och därmed större rättstrygghet såväl
för dem, vilka bli misstänkta för farlighet och vilkas omhändertagande
påkallas, som för dem, vilka känna sig hotade och ha berättigade anspråk
på att samhället effektivt ingriper till deras skydd.

Med stöd av den befogenhet, som tillkommer mig enligt instruktionen för
riksdagens ombudsmän, får jag härigenom framlägga ovanberörda spörsmål
och synpunkter för den åtgärd, vartill Eders Kungl. Maj:t må finna
framställningen föranleda.

3. Framställning om införande i förordningen om explosiva varor
av föreskrift om befogenhet för polismyndighet att vid fara för
missbruk provisoriskt omhändertaga explosiv vara

I en till Konungen avlåten skrivelse anförde jag följande:

Bestämmelserna om innehav, förvärv och förvaring av explosiva varor
skärptes genom 1949 års förordning om explosiva varor i syfte att kontrollen
över dylika varor skulle göras effektivare. Samtidigt decentraliserades
handläggningen av hithörande ärenden.

Enligt förordningens bestämmelser krävs i princip tillstånd för innehav
av explosiv vara. Samtliga polismyndigheter äro tillståndsmyndigheter.

356

Tillstånd att inneha explosiv vara får enligt förordningens 27 § icke meddelas
annan än den, som kan antagas komma att handha varan med nödig
aktsamhet och icke missbruka densamma. Meddelat tillstånd att inneha
explosiv vara kan enligt 6 § första stycket av vederbörande tillståndsmyndighet
ändras eller återkallas, bl. a. om förutsättningarna för meddelandet
av tillståndet rubbats eller icke längre äro för handen eller om det påkallas
av hänsyn till allmän ordning eller säkerhet eller andra förhållanden av synnerlig
vikt. Har myndighet ändrat eller återkallat tillstånd, beträffande
vilket särskilt tillståndsbevis utfärdats, åligger det enligt 6 § andra stycket
tillståndshavaren att efter anmaning till myndigheten ofördröjligen avlämna
beviset. Denna bestämmelse kompletteras av en föreskrift i 30 §
första stycket om skyldighet för den, som behörigen kommit i besittning
av explosiv vara men ej längre är berättigad inneha densamma, att ofördröjligen
oskadliggöra varan eller överlåta densamma till någon, som är
berättigad förvärva varan från honom, eller överlämna den till polismyndigheten
i orten för oskadliggörande. Den som åsidosätter vad nu sagts straffas
med dagsböter.

Den nu antydda regleringen påminner i väsentliga delar om vad som
gäller för innehav och förvärv av skjutvapen och ammunition enligt vapenförordningen.
En betydelsefull skillnad mellan de båda förordningarna
föreligger emellertid i fråga om möjligheten att vid fara för missbruk provisoriskt
omhändertaga egendom. Enligt 18 § 2 mom. vapenförordningen
äger polismyndighet — och i vissa fall polisman — provisoriskt omhändertaga
skjutvapen och ammunition, om innehav av vapnet kan antagas vålla
fara för missbruk. I förordningen om explosiva varor har icke upptagits
någon motsvarande föreskrift om befogenhet för polismyndighet eller polisman
att vid fara för missbruk provisoriskt omhändertaga varan.

Om sådan fara för missbruk av explosiv vara anses föreligga, har polismyndigheten
alltså icke annan möjlighet att ingripa än att skyndsamt upptaga
fråga om återkallelse av meddelat tillstånd till innehav av sådan vara.
Beslut härom bör dock enligt vedertagna förvaltningsrättsliga principer
icke meddelas utan att tillfälle först beretts innehavaren att yttra sig i
saken. Det dröjsmål som föranledes härav kan innefatta risker. Även om
polismyndigheten i de flesta fall kan efter ett förhör med innehavaren
skyndsamt meddela beslut om återkallelse av licens och beslutet enligt 60 §
sista stycket länder till efterrättelse utan hinder av besvär, medför beslutet
likväl icke befogenhet för polismyndigheten att omhändertaga varan. Sådan
befogenhet föreligger icke ens för det fall, att innehavaren eftersätter den i
30 § första stycket stadgade skyldigheten att ofördröjligen göra sig av med
varan och härigenom gör sig förfallen till ansvar enligt 61 § 4 mom.

Det är emellertid uppenbart, att omständigheterna ej sällan kunna vara
sådana, att ett snabbt omhändertagande av explosiv vara framstår såsom
påkallat för att förekomma befarat missbruk. Så kan exempelvis vara fallet,

357

då innehavaren av varan med fog kan antagas vara farlig alkoholmissbrukare
eller lida av sinnessjukdom. I vilken utsträckning missbruk i nu avsedda
fall faktiskt förekommit, är visserligen icke för mig känt. Det är
emellertid självfallet, att införande av möjlighet till snabbt inskridande
icke bör göras beroende av frekvensen av redan skedda våldshandlingar.

Det förtjänar vidare framhållas, att avsaknaden av befogenhet för polismyndighet
att provisoriskt omhändertaga explosiv vara kan leda till — och
härpå har jag sett exempel i min inspektionsverksamhet — att polismyndigheten,
för att tillgodose behovet av skyndsamhet, meddelar beslut om
återkallelse av licens, innan frågan härom blivit på ett betryggande sätt
utredd. Det är i varje fall uppenbart att risken för felbedömningar är
större, om polisen tvingas handla under tidsnöd.

Av anförda skäl bör förordningen om explosiva varor kompletteras med
föreskrifter, motsvarande dem som beträffande skjutvapen och ammunition
meddelats i 18 § 2 mom. vapenförordningen. Polismyndighet bör sålunda
enligt min mening få befogenhet att besluta om omhändertagande av explosiv
vara, om innehav därav kan antagas vålla fara för missbruk. Är faran
för missbruk så överhängande, att polismyndighetens beslut ej hinner avvaktas,
bör även polisman äga omhändertaga explosiv vara.

Med stöd av den befogenhet, som tillkommer mig enligt instruktionen
för riksdagens ombudsmän, får jag härigenom framlägga ovanberörda spörsmål
för den åtgärd, vartill Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen
föranleda.

4. Framställning rörande straffriförklarades sjukförsäkringsförmåner
i vissa fall

Den 18 juni 1959 avlät tjänstförrättande justitieombudsmannen Lundvik
till Konungen en så lydande framställning:

Enligt 25 § första stycket lagen den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring
gäller att för tid, då sjukpenningförsäkrad medlem i allmän sjukkassa
åtnjuter sjukhusvård, i stället för sjukpenning skall utgivas hempenning.
Frånsett särskilda regler om hempenningens belopp gäller vad i
sjukförsäkringslagen sägs om sjukpenning även hempenning. I lagens 23 §,
första stycket under c), stadgas att sjukpenning ej utgår för tid då försäkrad
är häktad eller intagen i fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt.

I cirkulär den 27 juli 1956, nr 31/1956, till de allmänna sjukkassorna
påtalade riksförsäkringsanstalten, att allmän sjukkassa utbetalat hempenning
till försäkrad, som i avvaktan på intagning å sinnessjukhus vistades
å sinnessjukavdelning vid fångvården, exempelvis Håga sjukhus, Södertälje.
I anledning därav framhöll riksförsäkringsanstalten, att 23 § första stycket

358

c) sjukförsäkringslagen måste anses tillämpligt även i nu berörda fall. För
tid då försäkrad var intagen å dylik under fångvården lydande sjukavdelning
skulle enligt cirkuläret hempenning således icke utgå.

Cirkuläret har i främsta rummet avseende å person, vilken häktats och
därefter genom lagakraftvunnen dom förklarats på grund av sin sinnesbeskaffenhet
från ansvar fri och tillika enligt det utlåtande, som lagts till
grund för straffriförklaringen, är i behov av vård å sinnessjukhus. Enligt
47 § 3 mom. sinnessjuklagen skall i sådant fall vederbörande förvaras å
sinnessjukavdelning vid fångvården, intill dess plats kan beredas honom å
något statens sinnessjukhus.

Det förtjänar framhållas, att person som här avses torde vara omfattad
av sjukpenningförsäkringen, därest hans årsinkomst av förvärvsarbete före
frihetsberövandet uppgått till minst 1 200 kronor eller eljest sådant förhållande
föreligger som avses i 7 § sjukförsäkringslagen (jfr också 5 § i
lagen). Sedan han överförts till sinnessjukhus, är han därför berättigad till
hempenning under förutsättning att vården därstädes, såsom i allmänhet
torde vara fallet, betraktas såsom sjukhusvård i sjukförsäkringslagens mening.

Sinnessjukavdelningarna vid fångvården torde få anses som fångvårdsanstalter.
Den av riksförsäkringsanstalten hävdade tolkningen av 23 §
första stycket c) sjukförsäkringslagen har därför stöd i lagens bokstav.
Tolkningen leder emellertid till resultat, som måste anses olyckliga. Såsom
framgår av det ovan anförda skall person som här avses överföras till statligt
sinnessjukhus så snart plats kan beredas honom. Det är emellertid ett
känt förhållande, att överförandet till följd av rådande platsbrist kan draga
avsevärt ut på tiden. Det är knappast rimligt att angivna förhållande, som
givetvis icke är tillfredsställande, skall försämra vederbörandes ställning när
det gäller sjukförsäkringen. Med den av riksförsäkringsanstalten hävdade
tolkningen följer också en olikhet inför lagen därigenom att tiderna för överförande
till sinnessjukhus och därmed även möjligheterna att utfå hempenning
växla från fall till fall.

I skrivelse till riksförsäkringsanstalten den 19 november 1957 hemställde
jag — under anförande bl. a. att vissa uttalanden i förarbetena till sjukförsäkringslagen
tydde pa att lagstiftaren knappast avsett att de personer som
här avses skulle vara undantagna från rätten till hempenning (se bl. a. prop.
nr 312/1946 s. 168 och 224) — om riksförsäkringsanstaltens yttrande i frågan
huruvida den tolkning av sjukförsäkringslagens ifrågavarande bestämmelse
som kommit till uttryck i cirkuläret nr 31/1956 fortfarande borde
upprätthållas. Anstalten anförde med anledning därav, att den ansåg att
lagstiftning erfordrades för att en ändring på denna punkt skulle kunna ske.
En lagändring borde enligt anstaltens mening föregås av en mera fullständig
utredning rörande rätten till sjukpenning i de fall, som avses under c), d)
och e) i 23 § första stycket sjukförsäkringslagen, därvid man även borde

359

uppmärksamma behovet av föreskrifter om utbetalning till annan än den
försäkrade.

Jag saknar anledning att här ingå på frågan, huruvida annan tolkning av
23 § första stycket c) sjukförsäkringslagen är möjlig än den av riksförsäkringsanstalten
hävdade. Starka skäl tala enligt min mening för att en ändring
kommer till stånd så att de straffriförklarade, som å sinnessjukavdelning
vid fångvården avvakta förflyttning till sinnessjukhus, få möjlighet att
erhålla hempenning, men denna ändring bör i den situation som uppkommit
lämpligen ske genom lagstiftning. Huruvida man därvid behöver ingå på
frågan om vissa andra anstaltsvårdades sjukförsäkringsförmåner vill jag
lämna öppet; vad riksförsäkringsanstalten anfört om behovet av föreskrifter
om utbetalning till annan än den försäkrade synes mig dock välgrundat. Ett
problem, som icke kan förbigås och som även berörts vid min skriftväxling
med riksförsäkringsanstalten, är emellertid om en person, som efter strafffriförklaring
men före domens lagakraftvinnande kvarhålles å sinnessjukavdelning
vid fångvården, skall äga möjlighet att utfå hempenning. Riksförsäkringsanstalten
har ansett att vederbörande bör ha samma rätt som
den vilken blivit genom lagakraftvunnen dom straffriförklarad. För egen
del vill jag härtill endast foga den reflektionen att man icke får förbise, att
domen kan bli ändrad av högre rätt.

Med stöd av den befogenhet, som tillkommer mig enligt instruktionen för
riksdagens ombudsmän, får jag härmed, med överlämnande av handlingarna
i ärendet, framlägga ovanberörda spörsmål för den åtgärd, vartill Eders
Kungl. Maj:t må finna framställningen föranleda.

5. Framställning angående behovet av närmare anvisningar om
vad polischef har att iakttaga med avseende å polispersonalens

vidareutbildning

Den 2 mars 1959 avlät tjänstförrättande justitieombudsmannen Lundvik
till Konungen följande framställning:

Landsfiskalen i Skene distrikt beviljade under år 1956 ett antal underlydande
polismän tjänstledighet för deltagande i två av Älvsborgs läns polistekniska
förening anordnade möten, vid vilka förekommo pistolskjutning
och föredrag i polistekniska ämnen. Tjänstledigheten föranledde icke något
avdrag å polismännens lön. Polismännen insände till Skenebygdens polisdistriktsförbund
räkningar å sina kostnader för resor till och uppehälle under
mötena. I räkningarna, vilka voro attesterade av landsfiskalen, angavs
att resorna varit beordrade av denne. Någon order om deltagande i mötena
hade dock icke utgått. Direktionen för polisdistriktsförbundet beslöt att

360

icke betala ifrågavarande kostnader. Sedermera hemställde direktionen hos
Kungl. Maj:t om ersättning för vad som utgivits i lön åt polismännen under
den tid de åtnjutit tjänstledighet.

Över direktionens framställning avgåvos efter remiss utlåtanden av länsstyrelsen
i Älvsborgs län och riksräkenskapsverket. Utlåtandena berörde
även frågan huruvida polismännen kunnat få resekostnadsersättning och
traktamente av statsmedel. Länsstyrelsen framhöll, att tvekan tidigare rått
om polismän hade rätt till ersättning för resor till polisteknisk förenings instruktionsmöten.
Spörsmålet hade emellertid, fortsatte länsstyrelsen, numera
klarlagts genom ett meddelande från riksräkenskapsverket, vari uttalats
att sådana resor måste anses som tjänsteresor, varför resekostnadsersättning
och traktamente borde utgå av statsmedel. Med anledning av vad
länsstyrelsen anfört framhöll riksräkenskapsverket följande: Verket hade
såsom svar på förfrågan från kommunal myndighet meddelat, att resor till
dylika instruktionsmöten, som beordrats av polischef, måste anses som
tjänsteresor. Verket hade emellertid icke därvid ingått på frågan, huruvida
polischef finge beordra polismän till berörda instruktionsmöten. I förevarande
fall hade emellertid polismännen icke blivit beordrade till mötena.

I beslut den 6 september 1957 fann Kungl. Maj:t direktionens framställning
icke föranleda någon åtgärd.

Sedan Svenska landskommunernas förbund bragt vad som förekommit
till JO:s kännedom, företogs härstädes viss utredning. Vid ärendets avgörande
den 28 december 1957 framhöll jag bl. a., att det icke kunde
läggas någon till last såsom tjänstefel att polismännen, som sedermera syntes
ha fått vidkännas motsvarande minskning av fritiden, fingo åtnjuta
oavkortad lön under mötena. Landsfiskalens åtgärd att attestera reseräkningarna
utan att påpeka att resorna icke varit av honom beordrade fann
jag emellertid felaktig. Jag framhöll, att någon skyldighet icke åvilat polisdistriktsförbundet
att gälda ifrågavarande kostnader och att landsfiskalen
därför — då han tydligen menade att förbundet likväl skäligen borde lämna
polismännen begärd ersättning — självmant borde ha tagit kontakt med
direktionen och framlagt saken för denna.

Med anledning av vad som framkommit i ärendet och i länsstyrelsens
och riksräkenskapsverkets underdåniga utlåtanden hemställde jag i skrivelse
samma den 28 december 1957 till Föreningen Sveriges landsfogdar om
dess utlåtande i frågan om vad polischef har att iakttaga med avseende å
polispersonalens vidareutbildning. Jag framhöll därvid bl. a., att det
enligt 2 § polisreglementet åligger polischef att sörja för att polispersonalen
meddelas erforderlig vägledning och undervisning men att det syntes oklart
om på detta eller annat lagrum kan grundas rätt för polischefen att beordra
polismän att deltaga i instruktionsmöten utanför polisdistriktet. Vidare påpekade
jag att frågan, huruvida polischef äger beordra polismän att deltaga
i instruktionsmöten, har betydelse bl. a. därutinnan att, om resorna äro be -

361

ordrade, ersättning för resekostnaden — åtminstone i vad angår landsbygdens
polismän — utgår av statsmedel (5 § kungörelsen den 26 maj 1954
angående vissa ersättningar åt befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet
in. m.), medan i motsatt fall skyldighet icke torde föreligga för staten
eller annan att ersätta resekostnaden.

Efter att ha berett föreningens medlemmar tillfälle att yttra sig inkom
föreningens styrelse med utlåtande, vari anfördes i huvudsak följande.

Enligt 2 § polisreglementet åligger det polischef bl. a. att sörja för att
polispersonalen meddelas »erforderlig vägledning och undervisning». Motsvarande
skyldighet har ålagts landsfogde i 12 § landsfogdeinstruktionen
den 24 april 1936. Anvisningar saknas rörande skyldighetens innehåll och
om sättet för dess fullgörande.---

Begreppet »vägledning och undervisning» synes kunna tolkas på olika
sätt med avseende på innehållet. I begränsad mening torde man i detta begrepp
kunna inlägga den arbetsledning och författningsinstruktion m.m.
som polischefen antingen själv eller genom underställt befäl har att meddela
sin personal. Stannar man vid detta så torde skyldigheten i allmänhet
kunna fullgöras på personalens tjänstgöringsort. Å andra sidan kan man
möjligen ge begreppet en vidsträcktare mening och däri intolka en skyldighet
att utöver vad nyss nämnts ge personalen en slags fortbildning i polistjänst
i form av koncentrerade kurser, praktiska övningar, föredrag m. m.
Om man ålägger polischefen denna mera vidsträckta skyldighet så torde
därav följa att polischefen borde ha eller utrustas med rätt att kommendera
polispersonalen till instruktionsmöten. Och ger man honom denna rätt torde
begränsning till anställningsområdet icke vara motiverad. Huru langt man
då skall sträcka sig torde vara en omdömesfråga. Något sneglande på 7 §
polislagen synes icke kunna komma i fråga eftersom det där gäller polisverksamhet
i polislagens mening.

Av de yttranden från enskilda landsfogdar som inkommit till föreningens
styrelse synes framgå att man på vissa håll synes vara benägen att ge skyldigheten
"den mera vidsträckta omfattning som ovan antytts. Möjligheten
att fullgöra en sådan skyldighet anser man då vara beroende av rätten att
anordna instruktionsmöten och att kommendera personal till sadana möten.
Med denna inställning har man ansett det ligga i sakens natur att polischef
skulle ha befogenhet att beordra personal till polisteknisk förenings instruktionsmöten.
Ändra uttalanden ådagalägga emellertid viss tveksamhet och
man har ifrågasatt huruvida polischef verkligen äger befogenhet att beordra
polispersonal till instruktionsmöten, i varje, fall utanför polisdistriktet. I
åtskilliga fall har uttalats önskemål om anvisningar.

Såsom i ärendet framhållits har frågan huruvida polischef äger beordra
polisman att deltaga i instruktionsmöten betydelse i skilda hänseenden.
Utöver vad som nämnts må framhållas, att åtminstone vissa föreningar av
erhållna statsbidrag utbetala reseersättning t ill medlemmarna och att lösningen
av föreliggande problem alltså kan ha betydelse för statsbidragets
storlek. Vidare må erinras om att polislöneförfattningarnas bestämmelser
om ersättning för övertid m. in. möjligen kan aktualiseras vid tjänsteförrättning
av ifrågavarande art.

Det synes otillfredsställande att oklarhet skall råda beträffande omfattningen
av polischefs och landsfogdes skyldigheter och befogenheter i här

362

ovan berörda hänseenden. Enligt styrelsens mening är det därför angeläget
att genom anvisningar eller på annat sätt klarhet vinnes om vad polischef
och landsfogde har att iakttaga i avseende å polispersonalens vidareutbildning.

Såsom framgår av det anförda råder oklarhet om innebörden av den skyldighet,
som enligt 2 § polisreglementet och 12 § landsfogdeinstruktionen
åvilar lokal polischef respektive landsfogde, att sörja för att polispersonalen
meddelas erforderlig vägledning och undervisning.

Det ärende rörande Skenebygdens polisdistriktsförbund, för vilket inledningsvis
redogjorts, aktualiserar frågan, om polischef med stöd av stadgandet
i 2 § polisreglementet äger beordra polismän att deltaga i polisteknisk
förenings instruktionsmöten. Utan att här ingå på spörsmålet i vilken utsträckning
det kan anses lämpligt och önskvärt att polismän beordras till
dylika instruktionsmöten, vill jag understryka vad förut anförts om betydelsen
av huruvida deltagandet är beordrat eller icke. Den som beordrats
deltaga måste anses vara i tjänst under mötet. Han är därför utan vidare
berättigad till lön och resekostnadsersättning m. m. enligt vanliga regler.
Den som deltar utan att vara beordrad till mötet torde däremot icke kunna
anses vara i tjänst. Har tjänstledighet beviljats honom för ändamålet, synes
löneavdrag böra ske (förutsättningar för tillämpning av vad i 12 § I 5. polislönereglementet
sägs om oavkortad lön under tjänstledighet för studier
m. m. torde knappast vara för handen). Någon rätt till resekostnadsersättning
och traktamente har polismannen vidare icke i detta fall, låt vara att
det uppgives förekomma att polisdistrikt frivilligt lämnar ersättning eller
att ersättning utgår från den förening, som anordnat mötet. Med hänsyn
till det anförda är det både för det allmänna och för de enskilda polismännen
av betydelse att få klarlagt, hur långt polischefens befogenhet på denna
punkt sträcker sig. Den oklarhet, som för närvarande råder, är ägnad att
leda till olika praxis på skilda håll och kan — såsom i det aktuella fallet
också skedde — medföra motsättningar mellan polischefen och polisdistriktet.

Även ur en vidare allmän synpunkt synes lämpligt, att stadgandena i polisreglementet
och landsfogdeinstruktionen kompletteras med närmare anvisningar
om vad polischef har att iakttaga med avseende å polispersonalens
vidareutbildning.

Med stöd av den befogenhet, som tillkommer mig enligt instruktionen för
riksdagens ombudsmän, får jag härmed framlägga ovanberörda spörsmål för
den åtgärd, vartill Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen föranleda.

363

6. Framställning angående förtydligande av 60 § första stycket
utlänningskungörelsen

I en till Konungen avlåten framställning anförde jag följande:

Enligt 26 och 27 §§ utlänningslagen må domstol, som dömer utlänning
till ansvar för visst brott eller förklarar utlänningen medgivet anstand med
ådömande eller verkställande av straff för sådant brott förverkat, förordna
om utlänningens förvisning ur riket.

Avstår utlänning från talan mot dom eller beslut, såvitt däri meddelats
förordnande om förvisning, äger han enligt 48 § samma lag i viss ordning
avgiva nöjdförklaring. Har sådan nöjdförklaring avgivits, må enligt 57 §
andra stycket utlänningslagen verkställighet ske, ehuru domen eller beslutet
om förvisning ej vunnit laga kraft.

Rörande verkställighet av förvisning stadgas vidare i 60 § första stycket
utlänningskungörelsen följande: Dom eller beslut om förvisning ma ej verkställas
förrän utlänningen samtidigt ådömt ovillkorligt frihetsstraff blivit i
laga ordning verkställt. Har utlänningen avgivit nöjdförklaring, som i 48 §
utlänningslagen sägs, må förvisning dock ej verkställas med mindre vederbörande
åklagare förklarat sig icke ha något att erinra mot verkställighet.

Av handlingarna i ett vid inspektion av länsstyrelsen i Kronobergs län
uppmärksammat ärende framgår följande.

Den 5 augusti 1957 dömde Stockholms rådhusrätt norska medborgaren
Ella T. för stöld och snatteri till fängelse två månader, varjämte rådhusrätten
förvisade henne ur riket efter utståndet straff. Ella skulle i häkte
avbida att domen vann laga kraft.

Ella avgav nöjdförklaring beträffande domen. Åklagaren fullföljde ej
talan, varför domen vann laga kraft. Ella började avtjäna straffet den 7
augusti, och strafftiden utgick den 7 oktober 1957.

Sedan Ella överförts till fångvårdsanstalten för kvinnor i Växjö, upptog
länsstyrelsen i Kronobergs län i september 1957 verkställighetsfrågan till
handläggning. Genom resolution den 12 september 1957 översände dåvarande
förste länsnotarien Åke Eklöf handlingarna i ärendet till åklagarmyndigheten
i Stockholm med hemställan om yttrande, därvid hänvisades
till 60 § utlänningskungörelsen.

Statsåklagaren i Stockholm remitterade handlingarna till vederbörande
åklagare, vilken genom resolution den 16 september 1957 återställde handlingarna
till länsstyrelsen med förmälan, att han icke hade något att erinra
mot förvisningens verkställande.

Länsstyrelsen förordnade därefter om verkställighet, vilken ägde rum
den 7 oktober 1957, då Ella fördes till Norge.

Vid inspektionstillfället framhöll jag, att stadgandet i 60 § utlänningskungörelsen
om inhämtande av åklagarens medgivande till verkställighet

364

av förvisning syntes avse endast sådana fall, då domen icke vunnit laga
kraft och det sålunda kunde vara möjligt att åklagaren ville fullfölja talan
mot domen. I fråga om Ella hade emellertid, då länsstyrelsen upptog verkställighetsfrågan
till handläggning, domen redan vunnit laga kraft och straffet
börjat avtjänas. En remiss till åklagaren i sådant fall — framhöll jag
vidare — syntes alldeles ändamålslös. Jag ifrågasatte därvid, huruvida behov
kunde anses föreligga av ett förtydligande av 60 § utlänningskungörelsen.

Länsstyrelsen avgav därefter infordrat yttrande, därvid var fogat särskilt
yttrande av Eklöf. I sitt yttrande anförde Eklöf följande:

Enligt fångvårdsanstaltens verkställighetshandlingar, vilka under ärendets
handläggning införskaffats därifrån, hade Ella avgivit nöjdförklaring
beträffande domen. Jag ansåg mig därför icke kunna underlåta att jämlikt
60 § utlänningskungörelsen inhämta yttrande i ärendet från vederbörande
åklagare, trots att domen vunnit laga kraft.

I fall såsom det förevarande måste en remiss till åklagaren framstå såsom
en tämligen överflödig åtgärd. Men varken utlänningslagen eller utlänningskungörelsen
synes mig ge tillräckligt stöd för att åklagaren icke skall höras
i sådana fall. I 60 § utlänningskungörelsen borde utsägas, att åklagarens
yttrande i fall av nöjdförklaring icke erfordras, om domen vunnit laga kraft.

Länsstyrelsen åberopade för egen del vad Eklöf sålunda anfört samt
hemställde att framställning måtte göras om förtydligande av 60 § utlänningskungörelsen
på sätt Eklöf föreslagit.

I ärendet avgav därefter statens utlänningskommission infordrat utlåtande,
däri kommissionen anförde:

I likhet med JO kan kommissionen icke finna, att remiss till åklagaren i
ett fall som det ifrågavarande kan tjäna något förnuftigt syfte. För undvikande
av onödiga remisser synes det kommissionen lämpligt att 60 §
utlänningskungörelsen ändras så, att det av texten framgår, att vederbörande
åklagares yttrande icke behöver inhämtas i de fall utlänningen avgivit
nöjdförklaring och domen eller beslutet om förvisningen vunnit laga
kraft, innan frågan om verkställigheten blivit aktuell. Huruvida en sådan
ändring kan anses vara så betydelsefull att den bör vidtagas omedelbart,
undandrar sig kommissionens bedömande.

Det i 60 § första stycket utlänningskungörelsen intagna stadgandet att
verkställighet av dom eller beslut om förvisning icke må ske utan åklagarens
medgivande, därest utlänningen avgivit nöjdförklaring, kan enligt min
mening icke ha avseende på andra fall än sådana, där domen eller beslutet
ännu icke vunnit laga kraft och där således frågan om statens straff anspråk
mot utlänningen fortfarande står öppen. Stadgandet torde ha tillkommit
med tanke särskilt på det fall, då förvisning beslutats i samband med villkorlig
dom och utlänningen själv önskar återvända till hemlandet snarast

365

möjligt (jfr prop. nr 41/1953 s. 161). I sådant fall finns tydligen ingen anledning
uppskjuta verkställigheten i avbidan på att domen vinner laga
kraft, därest åklagaren förklarar sig icke ämna fullfölja talan mot domen.
Föreligger däremot lagakraftägande dom rörande utlänningen, finns uppenbarligen
icke något behov av att för verkställigheten av förvisningen inhämta
medgivande från åklagaren i målet. Härom äro också de i ärendet
hörda remissinstanserna ense.

Ehuru jag sålunda anser obestridligt, att ifrågavarande stadgande bör
givas nu angivna tolkning, kan dock stadgandets kategoriska avfattning
ge anledning till missförstånd. Såsom handlingarna i det nyss refererade
ärendet utvisa, har vederbörande tjänsteman också ansett sig bunden av
lagtextens ordalag och funnit sig förpliktad att — oaktat han själv betraktade
åtgärden som i och för sig obehövlig — remittera ärendet till aklagaren,
varigenom en alldeles onödig skriftväxling uppstått. Även om en
sådan författningstillämpning torde få betecknas som formalistisk, synes
dock kunna befaras att man på sina håll även framdeles kommer att på
samma sätt anse sig bunden av stadgandets ordalydelse och följaktligen
föranstalta om onödiga remisser. Det är härvid att märka, att det inom förvaltningen
synes föreligga en viss tendens att överdriva remissförfarandet,
vilket i allmänhet är oreglerat. Det synes därför vara av vikt att, i den mån
viss remissordning uttryckligen föreskrives, stadgandena härom avfattas på
sätt som icke kan lämna utrymme för onödig och icke avsedd skriftväxling.

I likhet med de i saken hörda myndigheterna finner jag därför önskvärt,
att stadgandet i 60 § första stycket utlänningskungörelsen — i samband
med annan ändring av kungörelsen — förtydligas i enlighet med vad förut
angivits.

Med stöd av den befogenhet, som tillkommer mig enligt instruktionen
för riksdagens ombudsmän, får jag härigenom framlägga ovanberörda fråga
för den åtgärd, vartill Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen föranleda.

1). Anteckningar rörande iakttagelser
vid inspektioner m. in.

I 1958 års ämbetsberättelse har under detta avsnitt redogörelse lämnats
för vissa vid inspektioner av lokala förvaltningsmyndigheter gjorda iakttagelser
rörande tillämpningen av skilda författningar. Verksamheten hos
det stora antalet myndigheter, varom här är fråga, har givit mig anledning
att i en mångfald hänseenden framställa erinringar eller göra andra uttalanden.
I det följande skall återgivas vissa iakttagelser från de senaste
årens inspektioner, därvid redogörelsen av utrymmesskäl måste starkt sammanträngas.

366

1. Förfarandet i taxeringsnämnd

I 65 § gällande taxeringsförordning stadgas att, om anledning förekommer
att åsätta skattskyldig taxering med avvikelse från självdeklaration,
tillfälle skall, där hinder ej möter, beredas den skattskyldige att yttra sig
i frågan; dock att detta icke är nödigt i fråga om felräkning, misskrivning
eller annat uppenbart förbiseende eller då eljest yttrande av den skattskyldige
uppenbarligen icke är erforderligt för frågans bedömande. Stadgande
av i stort sett liknande innebörd återfanns i 78 § första stycket k)
1928 års numera upphävda taxeringsförordning.

Vid inspektioner hos länsstyrelser — och jämväl vid utredning av härstädes
anförda klagomål — har kunnat iakttagas, att vid taxeringsarbetets
bedrivande sådan kommunikation med de skattskyldiga, som föranledes av
ovan återgivna bestämmelser, ofta försummats. Under hänvisning bl. a.
till vad 1955 års taxeringssakkunniga i sitt betänkande med förslag till
ändrad taxeringsorganisation (SOU 1955: 51 s. 107) anfört rörande vikten
av att berörda föreskrift iakttoges, har jag vid inspektionerna framhållit,
att förevarande angelägenhet borde av länsstyrelsen ägnas oavlåtlig
uppmärksamhet och att verksamma åtgärder borde vidtagas för att tillse
att bestämmelserna om kommunikation med de skattskyldiga lände till
efterrättelse.

Vederbörande länsstyrelser ha i anledning av remiss i frågan förklarat
sig skola skärpa övervakningen av bestämmelsernas efterlevnad. Detta
har skett bl. a. genom erinringar i anvisningar eller cirkulär till vederbörande
taxeringsorgan.

Förevarande angelägenhet torde fortfarande påkalla uppmärksamhet,
ehuru förhållandena på senare tid synas ha förbättrats avsevärt. Till viss
del torde förbättringen sammanhänga med användningen av de av riksskattenämnden
fastställda formulären nr 11 och 11a, avsedda för underrättelser
om ifragasatt resp. slutlig avvikelse från självdeklaration. Dessa
formulär ha ersatt den tidigare förekommande s. k. malmöblanketten, vars
användande för meddelande om verkställd taxering på sin tid underkänts i
rättspraxis och även från min sida påtalats i en framställning till blankettkommissionen.

Vidare har vid inspektionerna iakttagits, att taxeringsnämnderna på sina
håll, med avvikelse från avlämnade självdeklarationer, skönsmässigt uppskattat
skattskyldigas inkomster, ehuru någon utredning icke verkställts av
vederbörande taxeringsnämnd, innan beslutet meddelades. Stundom synes
en skönsmässig höjning av skattskyldigs inkomst ha grundats på en beräkning
av den skattskyldiges levnadskostnader, s. k. kontantberäkning, eller
— i fråga om vissa rörelseidkare — å särskild beräkning av rörelsens bruttoinkomst.
Dessa beräkningar, som gjorts å särskild blankett, ha i några vid
inspektioner uppmärksammade fall icke delgivits de skattskyldiga.

367

I anledning härav har jag framhållit, att i de fall, då gjorda beräkningar
gåve vid handen, att uppgifterna i viss deklaration vore oriktiga, tillfälle
borde beredas den skattskyldige att yttra sig i frågan, innan taxeringsnämnden
beslutade om avvikelse från deklarationen, därvid den skattskyldige
syntes böra erhålla del av det material, varpå taxeringsnämndens beräkningar
grundades. I dylika fall borde sålunda, i samband med den i
taxeringsförordningen stadgade kommunikationen, förefintligt utredningsmaterial
delgivas den skattskyldige.

Även när det gäller underrättelser från taxeringsnämnderna om beslutad
avvikelse från självdeklaration ha vissa brister iakttagits. I många fall har
sådan underrättelse icke alls utsänts eller varit ofullständig eller felaktig.
Jag har även uppmärksammat, att sådana meddelanden utsänts för sent
men det oaktat innehållit vanlig besvärshänvisning, avsedd för meddelanden
som avgå i rätt tid. Den skattskyldige har härigenom felaktigt informerats
om sina besvärsmöjligheter. Principiellt mera betänkligt är emellertid, att
underrättelserna ofta — i strid mot uttrycklig föreskrift härom i 69 § taxeringsförordningen
— icke innehållit någon motivering för det fattade beslutet.
Sålunda ha uppmärksammats åtskilliga fall, där i underrättelsen såsom
skäl för åsatt taxering endast utsagts att taxeringsnämnden beräknat eller
uppskattat inkomst till visst belopp eller att sökt avdrag vägrats. I dylika
fall har jag anmärkt, att åtminstone ett kortfattat angivande av grunderna
för beslutet vore påkallat, i all synnerhet i sådana fall, där föreskriven kommunikation
med den skattskyldige icke skett.

De länsstyrelser, som haft att till mig avgiva yttrande över hithörande
spörsmål, ha vitsordat behovet av fortsatt skärpt övervakning över taxeringsnämnderna
och ha förklarat sig beredda att med olika medel, bl. a.
genom cirkulär till nämnderna, verka för att påtalade brister i underrättelseförfarandet
i möjligaste mån undanröjdes.

Vid inspektionerna har även iakttagits, att yttrande som i taxeringsmål
infordrats från taxeringsnämndens ordförande stundom varit mycket kortfattat
och ibland endast haft den innebörden att ordföranden icke hade
något att erinra, därest prövningsnämnden skulle finna skäl bifalla besvären.
På detta sätt avfattade yttranden kunna givetvis icke vara av nämnvärd
betydelse för utredningen i målet, vilket jag haft anledning framhålla
för vederbörande.

De hos taxeringsnämnderna förda protokollen förete på sina håll åtskilliga
brister. Sålunda har iakttagits, att man i betydande utsträckning förbisett
föreskriften i 26 § andra stycket taxeringskungörelsen om skyldighet
att i protokollet redovisa hinder för ledamot på grund av jäv att deltaga i
behandlingen av visst taxeringsärende. På många håll har föreskriften tolkats
så, att det skulle vara tillfyllest med allenast en kort anteckning i pro -

368

tokollet om att jävsbestämmelserna iakttagits. Stadgandets innebörd är
dock den, att tillämpningen av jävsreglerna i varje särskilt fall skall redovisas
i protokollet. Det synes från allmän synpunkt vara av vikt att bestämmelsen
noggrant iakttages.

I övrigt ha reglerande föreskrifter om vad som skall upptagas i taxeringsnämnds
protokoll meddelats endast i vissa hänseenden. Även om direkta
bestämmelser härom saknas, anser jag iakttagandet av vissa formalia vara
av den vikt att de böra redovisas i protokollen. Hit hör den obligatoriska
uppläsningen i taxeringsnämnderna av bestämmelserna om tystnadsplikt
m. m., varom föreskrift finnes i 1 § taxeringskungörelsen. Granskade protokoll
uppvisa härutinnan åtskilliga brister. Även om dessa brister till en
del kunna förmodas bero på förbiseenden vid protokollens avfattning, synes
det dock uppenbart att bristfälligheterna i viss utsträckning även bero av
en oriktig tillämpning av bestämmelserna.

Enligt min mening måste även beslut om vilka ledamöter av taxeringsnämnden
som skola biträda vid granskningen av deklarationerna anses
vara av den vikt, att beslutet bör redovisas i protokollet. Anmärkningar om
underlåtenhet härav ha i förekommande fall icke mött någon gensaga.

Protokollen ha enligt vad jag iakttagit på många håll — måhända av
tidsnöd — fått en synnerligen kortfattad utformning. Sålunda är det icke
ovanligt att protokoll innehålla endast uppgift om närvarande ledamöter,
om uppläsning av stadgandena om tystnadsplikt m. m. och om att taxering
verkställts på sätt vederbörande längder utvisa. Det synes mig som om protokollföringen
på detta sätt urartat till att bli en formalitet utan reellt innehåll.
På sina håll har ett »normalprotokoll» till ledning för taxeringsnämnderna
utarbetats. En dylik åtgärd synes mig ändamålsenlig. Jag har dock
framhållit önskvärdheten av att man, i samband med att sådant standardformulär
tillhandahålles, för taxeringsnämnderna klargör att fråga icke är
om bindande föreskrifter och att det givetvis är nämnderna obetaget att
liksom tidigare till protokollet ytterligare anteckna vad de anse vara av
förhållandena påkallat.

Tillämpningen av de i 1956 års taxeringsförordning upptagna nya reglerna
om viten och böter vid deklarationsförsummelse, vilka regler tillämpades
första gången vid 1958 års taxering, synes på en del håll ha förorsakat
svårigheter, trots att länsstyrelserna lämnat orienterande anvisningar
för taxeringsnämndernas arbete. I ett län hade sålunda vid 1958 års taxering
från ett par taxeringsdistrikt anmälan gjorts till taxeringsintendenten av
dylika försummelser i ett flertal fall, medan från de andra distrikten dylika
anmälningar icke alls inkommit. Skillnaderna kunde icke förklaras annat
än av olikheter vid bestämmelsernas tillämpning. Synbarligen förelåg här
utrymme för ytterligare åtgärder i syfte att ernå större enhetlighet på förevarande
område inom länet.

369

I sistberörda län hade genom anmälan till taxeringsintendenten åtal för
deklarationsförsummelse ifrågasatts i sammanlagt 14 fall, av vilka anmälningar
en ordförande svarade för icke mindre än 12. Av dessa 12 anmälningar
hade endast en vidarebefordrats till vederbörande åklagare. Vid
taxeringsintendentens utredning av anmälningarna framkom, att deklaration
i de allra flesta fallen redan avgivits. I ett fall var fråga om en ensamstående
jordbrukare, som haft svårigheter till följd av moderns sjukdom och
död. I ett annat fall gällde anmälningen person, som icke kunnat anträffas.
I vissa andra fall avsågs skattskyldiga, som åtnjutit socialhjälp eller folkpension
eller lidit av sjukdom. Med anledning av dessa iakttagelser framhöll
jag i inspektionsprotokollet följande:

Det hade givetvis kunnat förväntas att de nya reglerna vid taxeringen om
viten och böter skulle, då de tillämpades första gången, leda till vissa ojämnheter.
Utvecklingen på detta område borde följas med uppmärksamhet och
åtgärder vidtagas för att åvägabringa ett såvitt möjligt enhetligt uppträdande
från taxeringsnämndernas sida i fråga om hithörande angelägenheter.

Det syntes knappast kunna råda tvekan om att flera av nyssnämnda
12 anmälningar — även med beaktande av den rekommendation som skett
i »Handledning för arbetet i taxeringsnämnd», 2 uppl. s. I: 3 — icke varit
tillräckligt motiverade. Såsom departementschefen påpekat i prop. nr 150
år 1956, s. 313, kunde icke alla deklarationsförsummelser åtalas. Åtalshot
finge ej heller brukas som påtryckning när det gällde att införskaffa deklaration.
Vid den sovring, som måste ske när det gällde att taga ställning till
vilka skattskyldiga som borde åtalas för deklarationsförsummelse, skulle i
första hand bortgallras sådana fall, där förseelsen framstode som ursäktlig
eller eljest ringa. Till ledning för detta bedömande hade i propositionen
nämnts en del exempel. Givetvis vore vid en sådan gallring betydelsefullt,
att denna skedde med anlitande av taxeringsnämndens orts- och personkännedom.
Vid det ställningstagande till frågan om åtalsanmälan, som ordföranden
jämlikt 32 § 1 mom. taxeringskungörelsen skulle göra, vore det
därför av vikt att ordföranden, i den mån han ej själv ägde erforderlig
kännedom om fallet, genom inhämtande av upplysningar sökte bilda sig en
uppfattning om, huruvida skäl till åtal förelåge. En dylik närmare undersökning
i förevarande fall hade enligt min mening bort föranleda, att flera
av de till taxeringsintendenten gjorda åtalsanmälningarna bort underlåtas.

I remissyttrande över de vid inspektionen gjorda iakttagelserna anförde
vederbörande länsstyrelse, såvitt nu är i fråga, följande.

Man kan sålunda konstatera icke blott att en ordförande gjort åtalsanmälningar
utan tillräcklig undersökning utan även att ordförandena i övriga
distrikt i allt för ringa omfattning uppmärksammat de möjligheter
som finnas för att åstadkomma deklarationernas inlämnande i tid. Beroende
på bl. a. de olika ordförandenas kompetens och den tid de verkat i
sina distrikt varierar givetvis förhållandena inom de olika distrikten. Men
det kan knappast hållas för troligt att förhållandena varit sådana, att anmälningar
varit befogade i endast tre distrikt.

Sedan länsstyrelsen förklarat sig ämna vidtaga ytterligare åtgärder för en
riktig tillämpning av bestämmelserna, fann jag mig kunna avskriva ärendet.

24 — J ustiticombudsmannens ämb et sb era tf ds c till 1960 års riksdag

370

2. Förfarandet i prövningsnämnd

Vid granskning av prövningsnämndsakter har jag i flera fall uppmärksammat,
att de skattskyldiga fått alltför kort tid för att avgiva erinringar
i besvärsmål. Härom må nämnas följande.

Innan prövningsnämnd avgör mål rörande inkomst av rörelse, verkställes
i regel granskning av den skattskyldiges räkenskaper och anteckningar. Vid
granskningen upprättas promemoria, vilken därefter regelmässigt översändes
till den skattskyldige. Tillfälle beredes därvid denne att inom viss angiven
tid inkomma med erinringar mot vad som anföres i promemorian.
I vissa taxeringsmål har den därvid angivna tiden — särskilt i fråga om
promemorior, vilka översänts till den skattskyldige under juni månad —
uppgått till allenast fem till sju dagar.

Med anledning härav har jag påpekat, att en rörelseidkare, som bereddes
tillfälle yttra sig över innehållet i en granskningspromemoria, stundom torde
behöva vända sig till bokföringskunnig person eller jurist för att kunna
ingå i sakligt bemötande samt att de i angivna fall föreskrivna förklaringstiderna
knappast innefattade skäligt rådrum härför.

Vederbörande länsstyrelser ha i förekommande fall förklarat sig biträda
de av mig framförda synpunkterna samt föranstaltat om att förklaringstiderna
utsträcktes. Från en länsstyrelse uppgavs att personalen instruerats
att i nu angivna fall iakttaga en förklaringstid, som icke i något fall understeg
tio dagar eller, då fråga vore om större mål eller då den skattskyldige
kunde antagas behöva anlita sakkunnig hjälp, femton dagar.

I fråga om protokollföringen i prövningsnämnd må nämnas, att en skattskyldig
klagat över att protokollsutdrag icke tillställts honom över beslut
om bordläggning av mål, vari den skattskyldige inställt sig personligen.
] ärendet, som avgjordes av min ställföreträdare, uttalade denne bl. a.:

.1 98. § av 1928, ars numera upphävda taxeringsförordning, vilken förordning
tillämpats a handläggningen av ifrågavarande prövningsnämndsmål,
stadgades att alla beslut av länsprövningsnämnd skulle, med angivande i
förekommande fall av skäl för avvikelse från skattskyldigs deklaration,
upptagas^i nämndens protokoll. Enligt föreskrift i 100 § 1 mom. samma förordning
ålåg det protokollföraren hos prövningsnämnden att — med visst
undantag vid rättelse av felaktighet av teknisk natur — senast å fjortonde
dagen efter den, då protokollet justerats, i rekommenderat brev med mottagningsbevis
med allmänna posten tillsända skattskyldig, vilkens taxering
för inkomst eller förmögenhet varit föremål för nämndens efter särskild
prövning meddelade beslut, underrättelse om beslutet medelst utdrag av
nämndens protokoll. I samma paragraf meddelades vidare föreskrifter om
bl. a. att här avsett protokollsutdrag skulle vara försett med besvärshänvisning
(2 mom.) och att detsamma skulle skyndsamt delgivas i särskild
ordning, därest det återkomme utan att mottagningsbevis erhållits (3
mom.). De nu återgivna bestämmelserna hade givetvis avseende å slutliga

371

beslut i taxeringsmål. Å beslut om bordläggning av mål för vidare utredning
torde bestämmelserna om protokollföring i 98 § ha ägt tillämpning
men däremot ej föreskrifterna i 100 § om underrättelseskyldighet. Om sålunda
i taxeringsförordningen icke reglerats frågan om den skattskyldiges
underrättande om uppskovsbeslut, torde likväl på sina håll underrättelse
om dylikt beslut ha meddelats genom expediering av protokollsutdrag, där
detta av särskild anledning varit påkallat, såsom då den skattskyldige inställt
sig personligen vid sammanträdet och måhända haft anledning vänta
ett avgörande av taxeringsmålet efter förhandlingens slut. Givetvis har det
också varit möjligt för den skattskyldige att hos länsstyrelsen beställa ett
protokollsutdrag.

Med hänsyn till vad sålunda anförts angående skattskyldigs underrättande
om bordläggningsbeslut fann min ställföreträdare, att det icke kunde
läggas någon befattningshavare vid länsstyrelsen till last såsom fel eller försummelse
att underrättelse ej skett, men att protokollsutdrag bort tillhandahållas
på den skattskyldiges begäran därom. Min ställföreträdare
anförde vidare i sitt beslut:

I ärendet har länsstyrelsen upplyst att, med hänsyn till att prövningsnämnden
numera i väsentliga avseenden organiserats som en skattedomstol,
länsstyrelsen meddelat föreskrift om att alla beslut, som innebära uppskov
med vidare handläggning av mål, skola delgivas vederbörande parter. Något
hinder mot att tillämpa ett sådant system kan ej anses föreligga, och jag
finner det i och för sig mycket lämpligt att den skattskyldige underrättas
i de fall, då han haft anledning påräkna ett avgörande. Däremot vill jag för
egen del ifrågasätta, om tillräckliga skäl föreligga att belasta organisationen
med underrättelser till de skattskyldiga exempelvis i fall då ett mål, vari
den skattskyldige icke kommit personligen tillstädes, uppskjutits till ett
kommande sammanträde för att målets handläggning icke medhunnits eller
för att någon enklare komplettering av utredningen önskades.

Vid inspektion av en länsstyrelse uppmärksammades att tre befattningshavare
vid länsstyrelsen, vilka innehade förordnanden såsom ordförande i
taxeringsnämnd, såsom protokollförare biträtt prövningsnämnden och fastighetsprövningsnämnden
vid handläggningen av besvär över taxeringar, i
vilka de själva deltagit. I några av målen hade protokollföraren även tjänstgjort
såsom föredragande. En sådan ordning kan icke vara lämplig ur allmän
synpunkt. Jag framhöll i anledning av vad sålunda iakttagits, att protokollförarens
närvaro i prövningsnämnden, då denna behandlade taxeringar,
i vilka protokollföraren deltagit i egenskap av taxeringsnämndsordförande,
kunde menligt inverka på handläggningen. Härvid påpekades att i
en sådan situation part kunde vid muntlig förhandling känna sig hindrad att
fritt uttala sig om taxeringsnämndens åtgärder. Även för ledamöterna i
prövningsnämnden kunde närvaron av taxeringsnämndsordföranden kännas
såsom ett hinder, när de hade att uttala sig om taxering, i vilken han deltagit.
Vidare måste det för den skattskyldige framstå såsom egendomligt att
han vid tvist i en taxeringsfråga erhölle besked om taxeringsbesluten i såviil

372

första som andra instans genom underrättelser, undertecknade av en och
samma person. Av dessa skäl syntes det uppmärksammade förhållandet
ägnat att rubba de skattskyldigas förtroende för taxeringsmyndigheterna.

De i 85 § taxeringsförordningen meddelade bestämmelserna om jäv för
ledamot i prövningsnämnd torde icke utan vidare gälla nämndens protokollförare.
De i 37 § länsstyrelseinstruktionen upptagna jävsföreskrifterna
torde allenast ha avseende å handläggningen av ärenden inom länsstyrelse
och sålunda icke vara direkt tillämpliga i förevarande fall. Det framstår
såsom tveksamt huruvida rättegångsbalkens jävsbestämmelser för domare
eller eljest meddelade föreskrifter om jäv kunna anses analogt tillämpliga
å en protokollförare, som icke deltager i ärendes avgörande. Oavsett huru
därmed må förhålla sig, är det dock uppenbart att anlitande av taxeringsnämndsordförande
såsom protokollförare i prövningsnämnd vid handläggning
och prövning av besvär över taxering, i vilken protokollföraren deltagit
i taxeringsnämnden, är ägnat att rubba det förtroende till myndigheterna,
som jävsbestämmelser bl. a. äro avsedda att skydda, och att en sådan ordning
därför icke bör förekomma.

Vederbörande länsstyrelse vitsordade oförbehållsamt min till inspektionsprotokollet
uttalade uppfattning samt vidtog åtgärd för att förekomma ett
upprepande. Jag ansåg mig därför kunna låta bero vid vad i saken förevarit.

Skattskyldig, som i framställningar till en länsstyrelse yrkat ändring i
honom åsatta taxeringar och därvid även riktat viss kritik mot taxeringsnämnden,
som enligt klagandens mening åsidosatt gällande bestämmelser
om taxeringsarbetets bedrivande, anförde härstädes klagomål över att länsstyrelsen
icke låtit sig avhöra. Vid utredning med anledning av klagomålen
framgick att länsstyrelsen, som upptagit framställningarna såsom besvär
över klagandens taxering, överlämnat handlingarna till mellankommunala
prövningsnämnden för avgörande. Härom hade klaganden icke underrättats,
vilket överensstämde med dittills tillämpad praxis hos länsstyrelsen.
Denna praxis, förklarade länsstyrelsen, komme att ändras. Vid prövning
av klagomålen fann min ställföreträdare, under uttalande att länsstyrelsen
jämväl enligt hans mening bort meddela den skattskyldige att ärendet överlämnats
till annan myndighet för handläggning, att han med hänsyn till
vad länsstyrelsen upplyst saknade anledning vidtaga ytterligare åtgärd.

3. Dröjsmål med handläggning av skattemål

I olika sammanhang har jag haft anledning uppmärksamma dröjsmål
med handläggningen av skattemål. Särskilt har därvid fråga varit om överskridande
av den föreskrivna tiden av sex månader för länsstyrelsernas

373

redovisning av kammarrättsmålen. I infordrade yttranden ha i allmänhet
godtagbara skäl kunnat anföras för uppkomna dröjsmål. Därjämte har man
kunnat redovisa en successiv förbättring av förekommande arbetsbalanser
av skattemål.

I ett fall, som genom klagomål bragtes till min kännedom, hade förekommande
dröjsmål med avgörandet av ett skattemål i kammarrätten delvis
sin grund i att vederbörande kammarrättsdivision erhöll kännedom om att
ett mål av liknande beskaffenhet hänskjutits till avgörande i regeringsrättens
plenum och att divisionen med hänsyn härtill fann det välbetänkt att
i avbidan å regeringsrättens ställningstagande icke företaga mål av denna
typ till avgörande.

Det är givetvis angeläget, att onödig tidsutdräkt undvikes vid prövningen
av mål och ärenden hos domstolar och andra myndigheter. Det påtalade
förfaringssättet hade emellertid uppenbarligen föranletts allenast av en
önskan att ernå ett avgörande som kunde förutsättas bli slutgiltigt. Med
hänsyn härtill ansåg jag någon anmärkning icke kunna riktas mot kammarrättens
åtgärd att en kortare tid låta med målets avgörande anstå i avvaktan
på ett ställningstagande av regeringsrätten, som kunde förväntas
komma att få utslagsgivande betydelse för bedömningen av mål av det slag,
varom fråga var.

Enligt vad kammarrätten upplyste i ärendet har i praxis stundom förekommit
att man — även om därigenom en längre tid kommit att förflyta —
förfarit på nyss angivet sätt, då det i regeringsrätten förelegat besvär i
skattemål rörande fråga av principiell betydelse eller eljest av större räckvidd
och besvär i mål av enahanda beskaffenhet anförts i kammarrätten.
Ett uppskjutande av avgörandet av sådana besvär sker emellertid numera,
enligt vad kammarrätten vidare upplyste, endast då det med säkerhet kan
antagas, att regeringsrättsbeslutet är att förvänta inom den närmaste framtiden.
Även enligt min mening bör största återhållsamhet iakttagas med
att uppskjuta avgörandet av ett mål av nu nämnd anledning. Detta bör
icke få ske mot parts vilja eller eljest på ett sätt, som för part kan framsta
såsom ett inkräktande på hans berättigade intresse av att få målet avgjort
så snart som möjlighet därtill finnes.

4. Tillämpningen av 50 § 1 mom. nionde stycket
taxeringsförordningen

Enligt 50 § 1 mom. nionde stycket taxeringsförordningen skall, då besvär
anförts, självdeklaration som har avseende å taxeringen i fråga biläggas
besvärshandlingarna, där ej vid delgivning med menighet sådant anses vara
för målets utredning obehövligt. Handlingarna skola vid förekommande
delgivningar inneslutas i förseglat konvolut, vilket skall förses med påskrift

374

om innehållet och i obrutet skick tillställas den förklaringsskyldige eller
annan vederbörande. Motsvarande bestämmelser funnos meddelade i 56 §
1 mom. fjärde stycket i 1928 års numera upphävda taxeringsförordning.

Vid inspektion av en länsstyrelse framkom, att angivna bestämmelser
icke iakttagits av taxeringssektionens personal och att taxeringsintendenten
ej känt till dessa bestämmelser. Efter påpekande från min sida blev
taxeringssektionens personal i en av taxeringsintendenten utsänd promemoria
erinrad om innehållet i bestämmelserna. Med hänsyn härtill och till
vad länsstyrelsen i infordrat yttrande upplyst om bestämmelsernas tillämpning
i länet fann jag vidare åtgärd i ärendet icke påkallad.

5. Om befrielse från nöjesskatt

Vid granskning av ärenden om nöjesskatt har uppmärksammats, att de
kommunala uppbördsmyndigheterna ibland underlåta att vid debitering
av nöjesskatt taga ställning till framfört yrkande om nedsättning av skatten
jämlikt 15 § förordningen om nöjesskatt. Till följd härav ha länsstyrelserna
på sina håll ansett sig böra i hos dem anhängiggjorda ärenden om
befrielse från nöjesskatt jämlikt 16 § nämnda förordning medgiva därtill
berättigad organisation skattenedsättning enligt förordningens 15 §.

Med anledning av vad sålunda iakttagits har jag framhållit, att förfarandet
vid skattebefrielse enligt 15 § bör hållas i sär från förfarandet enligt
16 §, eftersom dessa båda former av skattebefrielse utgöra två från varandra
principiellt skilda institut. Jag har även — med hänsyn till den bristande
kännedom om förevarande bestämmelser som man ofta kan iakttaga —
ifrågasatt om icke länsstyrelsen i lämplig form kunde göra vederbörande
uppbördsmyndigheter uppmärksamma på den rätta tillämpningen av hithörande
regler ävensom meddela sökande upplysning om vad han har att
iakttaga för att komma i åtnjutande av rätt till nedsättning eller befrielse
från nöjesskatt.

6. Om kvittning av ogulden automobilskatt mot överskjutande

preliminär skatt

I anslutning till det å s. 278 i denna ämbetsberättelse refererade ärendet
rörande kvittning enligt 68 § uppbördsförordningen in. m. har prövats ett
vid inspektion av en länsstyrelse upptaget spörsmål om kvittning av ogulden
automobilskatt mot överskjutande preliminär skatt, därvid min ställföreträdare
härom anförde följande.

Såsom jag i nyssnämnda ärende uttalat, är kvittning mot överskjutande
skatt enligt min mening icke tillåten i andra fall än de som angivas i 68 §

375

uppbördsförordningen. Nämnda lagrum omfattar efter orden icke automobilskatt.

Länsstyrelsen har emellertid såsom stöd för sm mening aberopat i forsta
hand den i 9 § kungörelsen ang. uppbörd av automobilskatt m. m. gjorda
hänvisningen till uppbördsförordningen.

Med hänsyn till det sätt varpå uppbördsförordningen systematiserats och
till den placering 68 § erhållit kan dock den åberopade hänvisningen icke
anses avse mer än, såvitt nu är i fråga, de egentliga bestämmelserna om indrivning
av resterande skatt. Till dessa hör uppenbarligen icke 68 § 3—5

mom. ... .. . .

Även om länsstyrelsen sålunda icke ägt att å den överskjutande preliminära
skatten kvittningsvis avräkna den oguldna automobilskatten, har hinder
icke förelegat att genom utmätning av den överstigande skatten tillgodose
kronans fordran å automobilskatt.

På grund av vad sålunda anförts och då länsstyrelsens handläggning av
restitutionsfrågan icke är av beskaffenhet att kunna läggas någon till last
såsom tjänstefel, finner jag mig kunna låta bero med mina nu gjorda
uttalanden.

7. Fråga om särskild investeringsavgift kunnat utdömas såsom
skadestånd i brottmålsprocess

Vid handläggning av klagomål — avseende bl. a. uttagande av särskild
investeringsavgift — uppmärksammade jag att en länsstyrelse genom
ombud inställt sig vid domstol och utkrävt del av avgiften såsom skadestånd
i brottmålsprocess. Omständigheterna voro följande.

I samband med registrering hos länsstyrelsen av en X. tillhörig personautomobil
påfördes särskild investeringsavgift enligt förordningen den
16 december 1955 om avgift vid investering i motorfordon år 1956. Avgiften
för automobilen, som enligt ett av X. ingivet besiktningsinstrument var
av 1950 års modell och hade en tjänstevikt av 1 010 kilogram, beräknades
med tillämpning av 5 § 2. i nämnda förordning till 370 kronor och erlades
kontant.

Sedermera blev X. ställd under åtal vid en rådhusrätt för urkundsförfalskning
bestående däri att X., i avsikt att investeringsavgiften för förvärvet
av fordonet måtte bli lägre, å det till länsstyrelsen ingivna besiktningsinstrumentet
ändrat beteckningen för automobilens årsmodell från 1954
till 1950. I målet inställde sig länsstyrelsen genom ombud såsom målsägande
och yrkade förpliktande för X. att till länsstyrelsen utgiva 300 kronor,
utgörande skillnaden mellan den för automobilen erlagda investeringsavgiften
370 kronor och den avgift som rätteligen skolat utgå eller 670 kronor.
Genom dom den 7 januari 1957, som vann laga kraft, dömdes X. till
villkorligt frihetsstraff för urkundsförfalskning, varjämte X. förpliktades
att till länsstyrelsen utgiva resterande investeringsavgift med 300 kronor.
Sistnämnda belopp erlades till fullo.

376

Vid prövning av ärendet uttalade jag följande.

Enligt bestämmelserna i förordningen den 16 december 1955 om avgift
vid investering i motorfordon år 1956 var X. pliktig att erlägga investeringsavgift
för sitt förvärv av bilen med 670 kronor. Den omständigheten
att endast en del därav eller 370 kronor erlagts i samband med registreringen
har icke rubbat kronans pa förordningen grundade anspråk på återstående
del av avgiften. Denna del av avgiften har kunnat uttagas i administrativ
ordning utan särskilt beslut av domstol. X:s förfalskningsbrott
kan med hänsyn härtill icke anses ha medfört någon rätt till skadestånd
för kronan. Varken 1955 ars förordning (nr 649/1955) eller tillämpningsföreskrifterna
till nämnda förordning (nr 650/1955) innehåller någon föreskrift
exempelvis i likhet med vad som gäller i fråga om automobilskatten
— som medger domstol att förplikta ägare till automobil att utgiva
undanhållen investeringsavgift. Av det sagda följer, att laga grund saknats
för att i brottmålet framföra skadeståndsanspråk från det allmännas
sida mot X. till följd av hans förfarande med besiktningsinstrumentet.
Länsstyrelsen har följaktligen saknat fog att föra målsägandetalan i brottmålet.
Av enahanda skäl har rådhusrätten icke lagligen ägt förplikta X. att
utgiva resterande investeringsavgift. Som X. redan förut var pliktig att
gälda beloppet till länsstyrelsen, har han emellertid genom berörda förfarande
icke tillskyndats skada.

Med hänsyn härtill och till omständigheterna i övrigt lät jag bero vid
vad i saken förevarit.

8. Länsbostadsnämnd har beslutat återkräva felaktigt utbetalade
bostadsbidrag utan att tillfälle dessförinnan beretts bidragstagaren
att yttra sig. Fråga om förfarandet i sådana fall och om förutsättningarna
för återbetalningsskyldighet

Enligt kungörelsen den 30 juni 1948 om familjebostadsbidrag och bränslebidrag
numera ersatt av kungörelsen den 24 maj 1957 om familjebostadsbidrag
— kunde dylika bidrag beviljas under vissa angivna förutsättningar
och villkor. I fråga om bränslebidrag gällde att visst högre belopp utgick
för enfamiljshus än för annat hus. Som enfamiljshus räknades endast hus,
som icke innehöll mer än en bostadslägenhet. Om huset därjämte innehöll
t. ex. butik eller verkstad eller ett bostadsrum med kokvrå, skulle det
lägre bidraget utgå. Vid beviljande av bidrag skulle enligt författningen
förbehåll göras bl. a. därom att — då någon genom oriktiga uppgifter eller
genom underlåtenhet att fullgöra föreskriven anmälningsskyldighet eller
annorledes föranlett att bidrag för viss familj helt eller delvis obehörigen
utgått — vad sålunda för mycket utbetalats skulle återgäldas.

377

Vid inspektion av en länsbostadsnämnd iakttogs, att nämnden i skrivelse
till en person, som under åren 1953—1955 erhållit bränslebidrag för enfamiljshus,
återkrävt ett belopp å något över 200 kronor såsom för mycket
utbetalat. I fastigheten hade nämligen inrymts en verkstadslokal, varför
bidrag rätteligen skolat utgå såsom för »annat hus». I ett annat fall hade
nämnden likaledes återkrävt under åren 1954—1955 för mycket utbetalade
bränslebidrag med omkring 150 kronor. I detta fall hade ett i huset inrymt
rum med kokvrå uthyrts, men bidrag utgått såsom för enfamiljshus. I skrivelserna
hade angivits, att reglering av det för mycket utbekomna kunde
ske i samband med utbetalning av löpande bidrag. I båda fallen hade besluten
om återkrav fattats utan att tillfälle beretts bidragstagarna att yttra
sig. Reglering av mellanhavandena hade sedermera kommit till stånd i
enlighet med nämndens beslut.

Då vissa uppgifter i ärendena syntes ge vid handen, att de felaktiga utbetalningarna,
åtminstone till vissa delar, icke berott på försummelser av
bidragstagarna — dessa hade bl. a. i vissa avgivna s. k. kontrollbesked
lämnat upplysningar, som varit korrekta eller i varje fall bort föranleda
närmare undersökning — infordrade jag yttrande från länsbostadsnämnden,
varefter bostadsstyrelsen avgav utlåtande.

Nämnden medgav att förbiseenden från dess sida skett vid utbetalning
av bidrag i de angivna fallen, vilket finge ses mot bakgrunden av den stora
arbetsbörda som åvilade nämndens personal. Framdeles skulle nämnden,
innan beslut om återkrav framställdes, lämna vederbörande tillfälle att
yttra sig.

Bostadsstyrelsen uttalade, att bidragstagarna i fråga om vissa av de
aktuella tidsperioderna icke lämnat oriktiga uppgifter i avgivna kontrollbesked
och att återkrav därför icke bort i dessa hänseenden framställas.
Styrelsen delade av mig uttalad uppfattning att kommunicering med bidragst
agare borde ske i ärenden av detta slag, varjämte styrelsen påpekade
att bidragstagare kunde få sakfrågan upptagen till omprövning genom att
framställa invändning mot beslutat återkrav.

Vid ärendets avgörande anförde jag till en början följande:

Utbetalning av familjebostads- och bränslebidrag är förknippad med
förbehåll om skyldighet för bidragstagaren att återbetala bidraget under
de förutsättningar som angivas i förbehållet, d. v. s. att bidragstagaren föranlett
den oriktiga utbetalningen. Finner det bidragsbeviljande organet, att
nämnda förutsättning för återbetalning är för handen, äger organet kräva
återbetalning, även om uppsåt icke ligger bidragstagaren till last (jfr Westerberg:
Om rättskraft i förvaltningsrätten, s. 299—306).

Beträffande fall, som icke regleras av det författningsenliga förbehållet
vid utbetalning — exempelvis sådana fall där den oriktiga utbetalningen
icke föranletts av bidragstagaren men denne likväl var i ond tro — kan
återkrav möjligen grundas på de rättsgrundsatser, som enligt domstolspraxis
anses gälla angående rätt till återkrav av vad som erlagts till gäldande
av förment men i verkligheten ej befintlig skuld (condictio indebiti).

378

Å ena sidan har beträffande sådan återkravsrätt framhållits, att en prestation,
som icke är åsyftad eller sker utan rättsgrund, saknar rättslig giltighet
och därför bör återgå. Å andra sidan ligger det i en betalnings rättsliga
funktion att vara en slutgiltig uppgörelse; betalningsmottagaren inställer
sig helt naturligt på att så är förhållandet, och det är för den allmänna
tryggheten i omsättningen en viktig sak att han kan göra det (se
Alexanderson i N.J.A. 1933 s. 30). Vilket av dessa varandra motsatta intressen
som i det särskilda fallet förtjänar företrädet har i svensk praxis
ansetts beroende av åtskilliga faktorer. Återkrav har i vissa fall ansetts
uteslutet, om den som uppburit felaktig utbetalning därvid var i god tro
och förbrukat beloppet i övertygelsen att detsamma rätteligen tillkom
honom.

Mot bakgrunden av vad nu sagts om förutsättningarna för återkrav
av felaktigt utgivet familjebostads- eller bränslebidrag är det uppenbart,
att ärenden härom ofta äro mycket vanskliga att bedöma och att
avgörandet av sådana ärenden med hänsyn härtill måste föregås av en så
allsidig utredning som möjligt. I dylika ärenden är det därför av särskild
vikt att den, till vilken bidrag felaktigt utbetalats, i enlighet med allmänna
förvaltningsrättsliga principer får tillfälle att yttra sig, innan vederbörande
myndighet tager ställning till frågan om återkrav bör ske. I remissen bör
därvid angivas de omständigheter, som anses tala för återbetalning och
som bidragsmottagaren därför bör i sin förklaring särskilt uttala sig om.

Anses efter remissbehandlingen återkrav böra framställas mot bidragsmottagaren,
bör beslutet härom avfattas på ett sådant sätt, att bidragsmottagaren
icke föranledes tro, att saken är definitivt avgjord. Det är att
märka att — om bidragsmottagaren vägrar att godtaga återkravet — betalningsskyldighet
kan åläggas honom endast av domstol. Det bidragsbeviljande
organets avgörande bör därför utmynna allenast i ett beslut att
framställa återkrav mot bidragsmottagaren. Har denne i sin förklaring
motsatt sig återbetalning, synes lämpligt att han underrättas om möjligheten
att hos bostadsstyrelsen besvära sig över länsbostadsnämndens beslut
i saken.

I enlighet med angivna allmänna synpunkter fann jag, att länsbostadsnämnden
— ehuru några uttryckliga bestämmelser därom icke meddelats

— icke bort avgöra ärendena om återkrav utan att tillfälle först beretts
bidragstagarna att yttra sig i de uppkomna frågorna om återbetalning av
vad de för mycket uppburit i bränslebidrag. Vidare framhöll jag, att nämnden,
då den beslutade om återkrav, lämpligen bort meddela bidragstagarna
besvärshän visning.

Beträffande frågan huruvida nämnden haft fog för sina ställningstaganden
i de båda fallen fann jag, att rätt till återkrav av för mycket utbetalade
bränslebidrag under vissa angivna tidsperioder icke kunnat grundas
på de vid bidragens beviljande uppställda författningsenliga förbehållen.
Huruvida sadan rätt kunnat grundas pa allmänna civilrättsliga grundsatser

— därest dessa ansåges kunna tillämpas, oaktat frågan om återkrav blivit
föremål för viss reglering i bostadsbidragsförfattningar — kunde vara föremål
för olika meningar. För egen del syntes mig omständigheterna ha varit
sadana, att aterkrav icke heller kunnat grundas å sådana rättsgrund -

379

satser. Att återkrav likväl skett, kunde dock uppenbarligen ej läggas
nämnden till last som fel. Med dessa uttalanden och under framhållande
att de felaktiga utbetalningarna bort kunna undvikas om ärendena ägnats
en noggrannare handläggning lät jag bero vid vad i saken förevarit.

I detta sammanhang må omnämnas, att en annan länsbostadsnämnd
riktat återkrav, på grund av felaktigt utbetalat bidrag, mot en kommunalnämnd
såsom kommunens förmedlingsorgan för utbetalning av bidrag av
förevarande slag. I detta fall hade — på grund av bidragstagarens underlåtenhet
att anmäla viss omständighet — bidrag felaktigt utgått med belopp
å 180 kronor. Länsbostadsnämnden ansåg, att förmedlingsorganet
bort — innan beloppet utbetalats — förvissa sig om att rätt till bidrag
förelåg. Nämnden tillställde därför kommunalnämnden en skrivelse, däri
meddelades att nämnden beslutat att av kommunen återkräva det felaktigt
uppburna beloppet. Emellertid förelåg icke någon skyldighet för förmedlingsorganet
att — utöver infordrande av vissa regelbundna kontrollbesked
— förvissa sig om att förutsättningar för bidrag vid varje utbetalningstillfälle
voro för handen. På grund härav och då förmedlingsorganet ej heller
eljest ägt kännedom om att förutsättningarna för utbetalning saknats,
kunde kommunen lagligen icke göras ansvarig för att bidraget utbetalats,
oaktat vederbörande icke varit berättigad därtill. Efter ingripande från
min sida återkallade länsbostadsnämnden sitt krav mot kommunen, varefter
jag ansåg mig kunna avskriva ärendet från vidare handläggning.

9. Innebörden av länsstyrelses befogenhet att — i samband med
beviljande av villkorligt anstånd med verkställighet av beslut om
tvångsintagning av alkoholmissbrukare — åt nykterhetsnämnd
uppdraga att besluta om lydnadsföreskrifter

Enligt 36 § nykterhetsvårdslagen må den myndighet som meddelat villkorligt
anstånd med verkställighet av beslut om tvångsintagning — i den
mån det finnes påkallat för att återföra den som erhållit villkorligt anstånd
till ett nyktert liv — utfärda föreskrifter angående hans sysselsättning,
vistelseort eller annat, s. k. lydnadsföreskrifter. Sådana föreskrifter kunna
innehålla att han skall: a) fullständigt avhålla sig från bruk av alkoholhaltiga
drycker, b) underkasta sig sjukhusvård eller vård å inackorderingshem
eller inom familjevården, c) vistas inom viss eller vissa kommuner,

d) begagna sig av honom anvisad bostad eller antaga arbete eller anställning,
som kan beredas honom, och icke avflytta från bostaden eller lämna
anställningen utan tillstånd av nykterhetsnämnden eller övervakaren,

e) bemyndiga person, som nykterhetsnämnden i orten eller övervakaren fin -

380

ner lämplig, att uppbära honom tillkommande arbetsförtjänst eller andra
penningmedel, så ock att underkasta sig andra inskränkningar i fråga om
förfogandet däröver.

Vidare stadgas i 36 §, att länsstyrelse, då den meddelar beslut om anstånd,
må uppdraga åt nykterhetsnämnd att, bl. a., besluta om lydnadsföreskrifter.

Vid inspektion av en länsstyrelse iakttogs, att länsstyrelsen — då den
beviljade villkorligt anstånd med beslut om tvångsintagning — städse
syntes uppdraga åt vederbörande nykterhetsnämnd att besluta om lydnadsföreskrifter.
Med anledning därav ifrågasatte jag vid inspektionen,
huruvida befogenheten att till nykterhetsnämnd delegera prövningen härutinnan
borde begagnas på sådant sätt att delegation regelmässigt ägde
rum.

I infordrat yttrande framhöll länsstyrelsen, att delegationsrätten enligt
lagens ordalydelse vore obegränsad samt att, om en begränsning varit
avsedd, detta på något sätt borde ha kommit till uttryck i lagtexten. Vidare
anförde länsstyrelsen vissa omständigheter, som enligt dess mening talade
för att delegation regelmässigt borde ske. På min begäran avgav därjämte
socialstyrelsen utlåtande i saken.

Vid ärendets avgörande lämnade jag till en början redogörelse för bestämmelserna
i 35 och 36 §§ nykterhetsvårdslagen och vad vid förarbetena
till dessa lagrum förekommit (SOU 1948: 23 s. 83 o. 226, prop. nr 159/1954
s. 206 o. f.).

Därefter anförde jag följande:

Det spörsmål, som i förevarande ärende föreligger till bedömande, avser
huruvida det kan vara förenligt med lagens bestämmelser att en länsstyrelse,
i de fall då länsstyrelsen beslutar om villkorligt anstånd med verkställigheten
av meddelat intagningsbeslut, på sådant sätt begagnar sin
— formellt obestämda — befogenhet att uppdraga åt nykterhetsnämnd
att besluta om lydnadsföreskrifter, att sådan delegation blir regel och sålunda
sker utan avseende å ärendenas olika karaktär. Till stöd för länsstyrelsens
praxis härutinnan har länsstyrelsen åberopat, att en allmän delegation
vore det mest ändamålsenliga med hänsyn därtill att nykterhetsnämnden
ägde speciella möjligheter att följa alkoholmissbrukaren och att
smidigt anpassa sina fortsatta åtgärder efter dennes beteende. Från socialstyrelsens
sida har ävenledes framhållits — ehuru styrelsen ansett berörda
praxis alltför schematisk och ägnad att medföra vissa olägenheter — att
det från ren vårdnadssynpunkt i allmänhet vore lämpligare att nykterhetsnämnden
— och icke länsstyrelsen — beslutade om lydnadsföreskrifter,
därvid nämnden vid uppkommande förändringar i alkoholmissbrukarens
förhållanden snabbt kunde genomföra därav påkallade förändringar i lydnadsföreskrifterna.
Som en ytterligare fördel av berörda praxis har fram -

381

hållits, att länsstyrelsen därigenom besparades åtskilligt arbete, eftersom
uppkommande frågor om ändring av meddelade lydnadsföreskrifter icke
behövde hänskjutas till länsstyrelsen för prövning.

Det är alldeles riktigt, att nykterhetsnämnderna genom den utsedde övervakaren
i allmänhet ha större möjligheter än länsstyrelsen att fortlöpande
följa alkoholmissbrukaren under anståndstiden. I de fall, då verkställigheten
av meddelat intagningsbeslut ankommer på nykterhetsnämnden —
och sålunda i det helt övervägande antalet intagningsfall — ankommer
det också regelmässigt på nykterhetsnämnden att själv besluta om lydnadsföreskrifter.
Nyss angivna synpunkt träffar emellertid icke det väsentliga
i det nu föreliggande spörsmålet. Av såväl lagtexten som motivuttalandena
framgår nämligen klart, att utgångspunkten för regleringen av frågan om
utfärdande av lydnadsföreskrifter var, att detta spörsmål i det enskilda
fallet skall prövas i samband med själva anståndsbeslutet och det därmed
obligatoriskt förenade förordnandet om övervakning. Denna prövning skall
med andra ord ske med hänsyn till vad som i alkoholistärendet förekommit
vid tidpunkten för själva beslutet om villkorligt anstånd. Frågan huruvida
det överhuvudtaget är påkallat med lydnadsföreskrifter och, om så anses
vara fallet, vilka föreskrifter som äro erforderliga, skall alltså — vilket för
övrigt ligger i sakens natur — i första hand avgöras på grundval av det i
alkoholistärendet förebragta materialet. För ett sådant bedömande är det
uppenbarligen alldeles ovidkommande, vilken myndighet som äger de
största möjligheterna att i fortsättningen följa alkoholmissbrukarens uppförande.

Uppgiften att besluta om lydnadsföreskrifter i de fall, då länsstyrelsen
beviljat villkorligt anstånd, har i lagen primärt lagts på denna myndighet.
Redan härav torde framgå, att det icke kunnat vara lagstiftarens avsikt
att stadgandet om rätten för länsstyrelsen att delegera berörda uppgift
till nykterhetsnämnd skulle medföra, att uppgiften helt generellt överflyttades
från länsstyrelsen till nämnderna, och att det sålunda endast rent
undantagsvis skulle förekomma — om ens alls — att länsstyrelsen prövade
denna många gånger ömtåliga fråga. Att lagstiftaren icke heller haft denna
avsikt, ge även lagmotiven klart vid handen. Härom må närmare anföras
följande.

Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen för lagbestämmelserna
äger länsstyrelsen bevilja villkorligt anstånd i sådana fall, då verkställigheten
av intagningsbeslutet ankommer på länsstyrelsen, d. v. s. i fråga om
farliga, kringflackande, straffriförklarade eller i övrigt av polis- eller åklagarmyndighet
anmälda alkoholmissbrukare. Länsstyrelsens befogenhet i
fråga om anståndsgivning har emellertid ansetts böra utsträckas ytterligare.
Sålunda må länsstyrelsen, om särskilda skäl därtill föranleda, förordna
om anstånd även i fall, då verkställigheten åvilar nykterhetsnämnden,
eller sålunda i de fall, som äro att bedöma ur rena nykterhetsvårds -

382

synpunkter och som icke — i motsats till de förut nämnda — jämväl ha
vissa politirättsliga aspekter. Motiveringen för att i särskilda fall till länsstyrelsen
överföra denna eljest på nykterhetsnämnden ankommande uppgift
framgår av vad tidigare återgivits av lagens förarbeten. I samband
med sin diskussion av denna fråga framhöll alkoholistvårdsutredningen,
att länsstyrelsen i nu avsedda fall jämväl borde tilläggas rätt att förordna
om övervakning och lydnadsföreskrifter. Dock ansåg utredningen, att länsstyrelsen
i sådant fall — där alltså verkställigheten av intagningsbeslutet
åvilar nykterhetsnämnden — borde kunna uppdraga åt denna att meddela
lydnadsföreskrifter.

Att delegationsrätten i fråga om lydnadsföreskrifter sålunda icke var
avsedd för andra än nyss angivna fall — då nykterhetsnämnden har att
verkställa intagningsbeslutet — vinner vidare stöd av vad departementschefen
yttrade rörande prövningen av frågan om förverkande av medgivet
anstånd i dessa fall. Enligt utredningens förslag skulle det ankomma på
den anståndsgivande länsstyrelsen att i samtliga fall pröva denna fråga,
således icke blott då verkställigheten åvilade länsstyrelsen utan även då
anstånd — med frångående av huvudregeln — av länsstyrelsen beviljats
med intagningsbeslut, vars verkställighet ankom på nykterhetsnämnden.
En sådan ordning ansåg emellertid departementschefen, såvitt anginge sistnämnda
kategori fall, komma att komplicera och försena handläggningen
av förverkandefrågan. Av denna anledning infördes i lagen befogenhet för
länsstyrelsen att till nykterhetsnämnden delegera beslutanderätten i fråga
om anståndets förverkande. Lagtekniskt sett fick denna delegationsrätt,
liksom motsvarande rätt beträffande förordnande om lydnadsföreskrifter,
en helt generell utformning.

Vid lagens tillkomst har sålunda icke avsetts att stadgandet om delegationsrätt
i fråga om lydnadsföreskrifter skulle tillämpas i andra fall
än sådana, då verkställigheten av intagningsbeslutet ankommer på nykterhetsnämnden.
Vägande sakliga skäl för att man i strid härmed skulle tilllämpa
stadgandet jämväl i andra fall torde icke kunna åberopas. Det synes
överhuvudtaget svårt att finna någon annan objektivt godtagbar grund för
en avgränsning av denna rätt än just den omständigheten att verkställigheten
av intagningsbeslut i vissa fall tillagts länsstyrelsen och i andra fall
nykterhetsnämnden. Jag har icke heller hos någon annan länsstyrelse iakttagit
en sådan långtgående delegation av uppgiften att besluta om lydnadsföreskrifter,
som tillämpas av nu ifrågavarande länsstyrelse. På andra
håll ha sålunda dylika föreskrifter i viss utsträckning utfärdats av länsstyrelserna
i samband med själva beslutet om anstånd. Frånsett föreskrift
om avhallsamhet från alkoholhaltiga drycker har det härvid främst varit
fråga om föreskrifter, vilka uppenbarligen berört för anståndsfrågan helt
avgörande förhållanden, såsom t. ex. att alkoholmissbrukaren skall underkasta
sig viss sjukhusvård eller placeras å inackorderingshem. Enligt det

383

intryck jag vid mina inspektioner erhållit ha länsstyrelserna härvid begagnat
sin befogenhet med påfallande försiktighet. Lydnadsföreskrifter ha sålunda
meddelats relativt sparsamt och synas, då de förekomma, beröra
för anståndsfrågan verkligt väsentliga omständigheter. Med hänsyn till den
förhållandevis ringa frekvensen av lydnadsföreskrifter, som utfärdas av
länsstyrelse, och då det än mera sällan torde förekomma, att fråga om
ändring i sådana föreskrifter aktualiseras, är det uppenbarligen icke möjligt
att, såsom i remissyttrandena i detta ärende skett, som argument för
en allmän delegation till nykterhetsnämnderna åberopa den omständigheten
att länsstyrelserna därigenom skulle erhålla nämnvärd lättnad i sin
arbetsbörda.

Det nu sagda har avseende på frågan huruvida och i vilken ordning lydnadsföreskrifter
böra meddelas i samband med själva beslutet om villkorligt
anstånd. Den i remissyttrandena förda argumenteringen för en
långtgående delegation synes emellertid ta sikte även på det förhållandet
att förändringar sedermera, under anståndstidens gång, kunna inträffa i
vederbörandes situation och att sålunda frågan om utfärdande av lydnadsföreskrifter
kan på grund av sådana förändringar komma i nytt läge. Eftersom
nykterhetsnämnden vore den myndighet, som ägde de största möjligheterna
att följa alkoholmissbrukarens utveckling och att vid behov snabbt
ingripa, borde enligt denna argumentering befogenhet att utfärda lydnadsföreskrifter
också i regel delegeras till nämnden.

Detta betraktelsesätt har, enligt vad jag kunnat konstatera, fått visst
utrymme även hos några andra länsstyrelser. Man synes sålunda förmena,
att det icke vore tillfyllest att länsstyrelsen i samband med anståndsbeslutet
prövade frågan om lydnadsföreskrifter och utfärdade erforderliga sådana,
utan att man dessutom behövde gardera sig för vad som framdeles kunde
komma att inträffa; det kunde ju alltid tänkas att det bleve nödvändigt
med ett skyndsamt ingripande i form av ny lydnadsföreskrift. Konsekvent
fullföljd skulle denna tankegång leda till att — vare sig länsstyrelsen själv
utfärdat lydnadsföreskrift eller ansett sådan ej vara påkallad — befogenhet
att med hänsyn till senare inträffade händelser besluta om sådan föreskrift
i samtliga fall skulle delegeras till nykterhetsnämnden.

Av vad förut anförts rörande innebörden av den länsstyrelserna tillagda
delegationsrätten framgår, att denna rätt icke avsetts skola begagnas i
andra fall än sådana, där verkställigheten av intagningsbeslutet ankommer
på nykterhetsnämnden. Det synes icke heller föreligga något praktiskt
behov att utvidga denna rätt på grundval allenast av antaganden om vad
som under anståndstiden kan komma att inträffa. Såvitt jag vid mina inspektioner
och i övrigt kunnat inhämta, är det ytterst sällan som det
uppkommer behov att under anståndstiden meddela ny lydnadsföreskrift.
Att för sådana särfall låta delegationsrätten rent schematiskt omfatta
samtliga anståndsärenden framstår som orimligt och ägnat att väcka be -

384

tänkligheter. Jag vill tillägga att, om det någon gång skulle visa sig behövligt
att under anståndstiden snabbt meddela ny lydnadsföreskrift, länsstyrelsen
i allmänhet knappast har mindre möjligheter än nykterhetsnämnden
att skyndsamt fatta beslut i saken.

På sätt jag här ovan angivit och utvecklat bör sålunda delegation av
länsstyrelsernas befogenhet att besluta om lydnadsföreskrifter principiellt
icke ske i sådana fall, då verkställigheten av intagningsbeslutet ankommer
på vederbörande länsstyrelse. Sådan delegation bör i stället ifrågakomma
endast i de ärenden, där det normalt ankommer på nykterhetsnämnden
att bevilja anstånd men där denna uppgift av särskilda skäl övertagits av
länsstyrelsen. Icke ens i sådana fall bör dock delegation i fråga om lydnadsföreskrifter
vara en undantagslös regel. Jag vill härvid erinra om vad
alkoholistutredningen anfört därom, att skälet för länsstyrelsens övertagande
av anståndsgivningen stundom kan vara, att det av psykologiska
skäl är betydelsefullt att länsstyrelsen själv utfärdar lydnadsföreskrifter.

Jag anser mig i detta sammanhang böra understryka, att det ur allmän
synpunkt är en angelägenhet av betydande vikt, att länsstyrelserna i de
politirättsligt betingade alkoholistärenden, däri anstånd med verkställigheten
anses kunna medgivas, själva med uppmärksamhet söka följa fallen,
t. ex. — såsom på sina håll torde ske — genom infordrande av regelbundna
rapporter. Ansvaret för vidare ingripande i sådana fall, genom återkallande
av medgivet anstånd eller utfärdande av för anståndsfrågans bedömande
betydelsefulla lydnadsföreskrifter, bör principiellt ligga på länsstyrelserna
och icke överföras på nykterhetsnämnderna. Det är härvid att
märka, att befogenheten att utfärda lydnadsföreskrifter kan, rätt använd,
vara ett utomordentligt viktigt instrument i samhällets ansträngningar att
återföra alkoholmissbrukaren till ett nyktert liv och att därigenom undanröja
de ofta svårartade skadeverkningar, som följa av missbruket. Icke
minst gäller detta de fall, där verkställigheten av intagningsbeslutet på
grund av alkoholmissbrukarens farlighet eller eljest ankommer på länsstyrelsen.
Det sätt, varpå länsstyrelsen i dessa fall begagnar sin befogenhet
att utfärda lydnadsföreskrifter, bör kunna tjäna som förebild eller ledning
för nykterhetsnämnderna, då dessa ha att i de på dem ankommande ärendena
bedöma motsvarande spörsmål.

I enlighet med det anförda fann jag, att den av ifrågavarande länsstyrelse
tillämpade ordningen att i anståndsärenden regelmässigt delegera
befogenheten att besluta om lydnadsföreskrifter var oförenlig med gällande
lagstiftnings syfte och innefattade avsteg från en ur allmän synpunkt viktig
princip i fråga om ansvaret för ärendenas handhavande. Då emellertid
länsstyrelsen genom sin praxis icke överträtt någon tydlig lagbestämmelse
och då länsstyrelsen förklarat sig beredd att ändra berörda praxis, fann
jag mig kunna låta bero vid mina gjorda uttalanden.

385

10. Tillfälligt omhändertagande av alkoholmissbrukare

Såsom förut i denna ämbetsberättelse framhållits är handläggningen hos
polismyndighet av ärenden rörande tillfälligt omhändertagande av alkoholmissbrukare
förenad med vissa svårigheter, sammanhängande med bristfälligheter
i gällande lagstiftning. I detta hänseende har jag också till Kungl.
Maj:t avlåtit framställning om lagändring. Av vad vid inspektioner iakttagits
rörande handläggningen av dylika ärenden må i övrigt här återgivas
följande.

På begäran av en nykterhetsnämnd i Södermanlands län blev en person
A. i april 1956 efterlyst som kringflackande alkoholist. Till grund härför
lågo uppgifter om att A. under de sista två åren elva gånger omhändertagits
för fylleri, att han i augusti 1955 avmönstrat som sjöman å ett fartyg,
under vilken anställning han ofta berusat sig, att han under hösten 1955
gått arbetslös och i hög grad missbrukat alkohol samt att han därefter —
sedan han undergått medicinsk behandling — avrest till Värmland för att
påbörja skogsarbete.

Den 28 augusti 1956 greps A. för fylleri på en plats i Närke. Vid rutinkontroll
dagen därpå uppmärksammades efterlysningen. I anledning härav
tog vederbörande landsfiskal kontakt med länsnykterhetsnämnden, varifrån
man per telefon satte sig i förbindelse med den nykterhetsnämnd, som begärt
efterlysningen. Därvid erhöllos förut återgivna uppgifter rörande A.
På grundval härav avlät en konsulent vid länsnykterhetsnämnden en telegrafisk
begäran till landsfiskalen att A. skulle omhändertagas såsom kringflackande
alkoholist jämlikt 21 § nykterhetsvårdslagen. I enlighet härmed
omhändertogs A. av landsfiskalen, som lät verkställa närmare utredning.
Därvid framgick bl. a. att A., sedan han år 1955 slutat sitt arbete som
sjöman, haft olika anställningar som varvsarbetare och skogsarbetare. A.
uppgav, att han dagen innan han greps för fylleri slutat visst skogsarbete
i Östergötland och tillsammans med två kamrater var på väg till Dalarna
för att söka nytt sådant arbete. Vid ett uppehåll under tågresan genom
Närke gick A. av tåget och drack Öl med en för honom okänd man. Han
hann ej med tåget och kom därigenom från sina arbetskamrater, av vilka
den ene hade hand om A:s biljett och största delen av hans kontanta medel.
På inrådan av den okände mannen begav sig därefter A., i avsikt att söka
arbete, till den närbelägna ort, där han följande dag blev gripen för fylleri.
— Vid en på landsfiskalens föranstaltan verkställd läkarundersökning, företagen
den 30 augusti, fann vederbörande läkare bl. a. att A. icke visat sig
farlig, att han icke i nyktert tillstånd vore ur stånd att taga vård om sig
själv, att hans arbetsförmåga syntes vara god samt att han hade god
kroppsbyggnad och icke var behäftad med lyte.

Sedan utredningen avslutats, hemställde landsfiskalen i skrivelse till
länsstyrelsen den 31 augusti, att A. måtte tvångsintagas å allmän vård 25

— Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1960 års riksdag

386

anstalt. Därvid åberopades, att A. vore att anse såsom kringflackande
alkoholist, som på grund av sitt levnadssätt stundom icke vore i stånd att
ärligen försörja sig, samt att A. dessutom syntes tidvis vara ur stånd att
taga vård om sig själv och i trängande behov av vård. Följande dag, den
1 september, förordnade länsstyrelsen, enär utredningen icke visade att tillräckliga
skäl förelåge för Ars kvarhållande, att denne omedelbart skulle
frigivas. Efter frigivningen erhöll A. genom socialvården tågbiljett till den
plats i Dalarna, dit han förklarat sig vara på väg. Sedan tillfälle beretts
länsnykterhetsnämnden att yttra sig, framhöll nämnden att sådana omständigheter
icke förelågo att 21 § nykterhetsvårdslagen kunde anses tilllämplig.
Däremot föreslog nämnden, att intagningsresolution meddelades
på grundval av Ars upprepade fylleriförseelser. Länsstyrelsen förordnade
därefter i enlighet med nämndens förslag.

Med anledning av vad sålunda förekommit infordrades yttranden från
landsfiskalen och konsulenten vid länsnykterhetsnämnden.

Vid ärendets avgörande framhöll jag bl. a., beträffande först landsfiskalens
förfarande, att den av landsfiskalen förebragta utredningen enligt min
mening uppenbarligen icke innefattat stöd för ett omhändertagande av A.
som kringflackande alkoholmissbrukare eller på annan i 21 § 1 mom. första
stycket nykterhetsvårdslagen angiven grund. Icke heller kunde jag, med
hänsyn till innehållet i läkarintyget och utredningen i övrigt, finna att omhändertagande
enligt andra stycket i nyssnämnda lagrum varit motiverat
eller sålunda att A. på grund av oförmåga att taga vård om sig själv varit
i trängande behov av omedelbar vård. Med hänsyn emellertid till att A. vid
tillfället i fråga tydligen haft vissa svårigheter att reda sig och, enligt vad
landsfiskalen uppgivit, själv icke syntes ha haft något emot ett omhändertagande,
fann jag mig kunna låta bero vid vad i saken förekommit.

Beträffande därefter det av länsnykterhetsnämndens konsulent till landsfiskalen
avlåtna telegrammet med begäran om A:s omhändertagande fann
jag, att denna åtgärd såsom otillräckligt underbyggd av faktiska omständigheter
icke varit motiverad. Jag lät härutinnan bero vid en erinran om
angelägenheten av att framställning från nykterhet snämnds sida rörande
någons omhändertagande enligt nykterhetsvårdslagen endast sker efter en
av åtgärdens ingripande art betingad omsorgsfull prövning av samtliga
kända omständigheter vid tidpunkten för åtgärdens vidtagande. Det fanns
enligt min mening så mycket större skäl att erinra därom som erfarenheten
visade, att polismyndigheterna brukade förlita sig på att dylika framställningar
vore tillräckligt motiverade och därför icke påkallade några mera
ingående utredningar från polisens sida.

Då polismyndighet omhändertagit alkoholmissbrukare jämlikt 21 § nykterhetsvårdslagen,
åligger det enligt 26 § samma lag länsstyrelsen att, sedan
ansökan om tvångsintagning inkommit, utan uppskov pröva, huruvida han

387

fortfarande skall vara omhändertagen. Länsstyrelsen har vidare att utan
oskäligt dröjsmål föranstalta om erforderligt förhör i ärendet samt företaga
detsamma till slutligt avgörande.

Såvitt jag kunnat vid inspektionerna iakttaga, upptaga länsstyrelserna i
allmänhet dessa ärenden med stor skyndsamhet. Vissa länsstyrelser anse
angeläget att hålla förhör och meddela beslut redan samma dag som framställningen
inkommit eller i varje fall dagen därefter. Stundom kunna emellertid
flera dagar förflyta, innan förhör kommer till stånd, något som hos
en del länsstyrelser förefaller vara det vanliga. I sådana fall skall enligt
26 § en överprövning på grundval av handlingarna ske av det gjorda frihetsberövandet.
Jag har någon gång funnit anledning erinra om denna
skyldighet och därvid påpekat att vederbörlig anteckning om verkställd
överprövning bör göras.

I vissa fall, där förhör icke ägt rum förrän efter kanske tre eller fyra
dagar från det polismyndighetens framställning inkommit till länsstyrelsen,
har som förklaring härtill åberopats att förberedelserna för förhör toge viss
tid i anspråk och att t. ex. andra redan utsatta förrättningar först måste
genomföras. I sådana fall har — då därjämte utredningen hos polisen ej
sällan dragit flera dagar — förhör i saken stundom icke kommit till stand
förrän omkring en vecka efter det frihetsberövandet skedde. En sadan tidsutdräkt
med ärendets prövning framstår självfallet som otillfredsställande
i de fall — varå jag sett flera exempel — där grund för tvångsintagning
visar sig icke föreligga och vederbörande därför försättes på fri fot. I syfte
att så långt möjligt nedbringa tiden för ärendets handläggning hos länsstyrelsen
har jag därför ifrågasatt, om icke länsstyrelsen redan i förväg
borde erhålla meddelande från polismyndigheten att utredning där påginge
och att framställning kunde förväntas inom någon av de närmaste dagarna.
Länsstyrelsen skulle därigenom få möjlighet att vidtaga erforderliga förberedelser
för en skyndsam handläggning. I de av mig upptagna fallen ha
vederbörande länsstyrelser även förklarat sig ämna anmoda polischeferna
i länet att lämna dylika förhandsbesked.

I ett fall hade en person av polismyndighet omhändertagits såsom farlig
alkoholmissbrukare. Samma dag överfördes han av polisen till ett lasarett,
där han enligt egen önskan skulle undergå vård. Ett par dagar senare
ingav polismyndigheten ansökan till länsstyrelsen, däri yrkades — under
förmälan att alkoholmissbrukaren omhändertagits jämlikt 21 § nykterhetsvårdslagen
— att förordnande om tvångsintagning måtte meddelas. Förhör
i saken ägde icke rum förrän en vecka senare, därvid villkorligt beslut om
intagning meddelades. Någon överprövning hade dessförinnan icke skett,
och handlingarna delgavs vederbörande först vid förhöret.

I infordrat yttrande framhöll länsstyrelsen, att den betraktat omhänder -

388

tagandet såsom upphört i och med att alkoholmissbrukaren intagits å lasarettet.

Under framhållande att länsstyrelsen med angivna betraktelsesätt förfarit
felaktigt genom att icke ofördröjligen kommunicera handlingarna,
uttalade jag att tillräckliga skäl icke förefunnits att — i strid mot vad polismyndigheten
angivit i sin framställning till länsstyrelsen och utan att ens
tillfråga denna myndighet — anse omhändertagandet ha upphört. Med
hänsyn till omständigheterna lät jag emellertid bero vid en erinran om
vikten av att ärenden rörande tillfälligt omhändertagande av alkoholmissbrukare
ägnades sorgfällig handläggning.

11. Verkställighet av beslut om alkoholmissbrukares
tvångsintagning

Enligt 34 § nykterhetsvårdslagen ankommer det i princip på nykterhetsnämnden
att föranstalta om verkställighet av slutligt beslut om tvångsintagning,
därvid nämnden äger bevilja villkorligt anstånd med verkställigheten.
I vissa angivna fall har emellertid länsstyrelsen att föranstalta om
verkställighet, bl. a. avseende farliga eller kringflackande alkoholmissbrukare
eller »då eljest polismyndighet gjort ansökan om tvångsintagning enligt
19 § 1 mom».

Hos en länsstyrelse gjordes av polismyndighet framställning om tvångsintagning
av en person, som av polismyndigheten ansågs på grund av oförmåga
att taga vård om sig själv vara i trängande behov av omedelbar vård.
Vederbörande hade på denna grund omhändertagits jämlikt 21 §. I resolution
den 16 november 1957 förordnade länsstyrelsen att den omhändertagne
skulle genom länsstyrelsens försorg tvångsintagas, därvid som specialindikation
angavs att han på grund av oförmåga att taga vård om sig
själv var i trängande behov av omedelbar vård samt att han dömts för ett
flertal fylleriförseelser. Länsstyrelsen beviljade emellertid villkorligt anstånd
med verkställigheten.

Då handlingarna i ärendet knappast syntes kunna giva stöd för antagande
att vederbörande varit så hjälplös att ett trängande behov av omedelbar
vård förelegat — länsstyrelsen hade för övrigt själv i sitt beslut förklarat
att med intagning kunde anstå — infordrade jag yttrande från länsstyrelsen.
I detta förklarades, att länsstyrelsen icke ansett trängande vårdbehov
föreligga och att det i beslutet intagna uttalandet av motsatt innebörd
berott på beklaglig misskrivning.

Med anledning härav framhöll jag, att bestämmelserna om verkställighet
i 34 § torde böra så förstås att — då länsstyrelse frångår av polismyndighet
till stöd för omhändertagande åberopad indikation och annan i 21 §
angiven indikation ej heller föreligger — verkställigheten av beslut om
tvångsintagning ankommer, icke på länsstyrelsen utan på nykterhetsnämn -

389

den (jfr Klackenbergs-Hjerns kommentar s. 195 o.f.). I enlighet härmed
hade länsstyrelsen i det ifrågavarande fallet felaktigt angivit att verkställigheten
skulle ankomma på länsstyrelsen. Då emellertid länsstyrelsen beviljat
villkorligt anstånd, lät jag härutinnan — ävensom beträffande den förelupna
misskrivningen — bero vid vad i saken förevarit.

Hos samma länsstyrelse hade en nykterhetsnämnd hemställt om beslut
rörande tvångsintagning av en person, som nämnden ansåg vara på grund
av alkoholmissbruk ur stånd att taga vård om sig själv och i trängande behov
av vård. Enligt ett vid framställningen fogat läkarintyg kunde personen
i fråga anses vara ur stånd att taga vård om sig själv men vore däremot
icke i trängande behov av vård. I intyget framhölls, att alkoholmissbruket
ej påfallande nedsatt vederbörandes arbetsförmåga; att denne vore
arbetsoförmögen berodde närmast på att han led av bensar. Sedan förhör
i saken hållits inför länsstyrelsen, utfärdades förordnande om tvångsintagning,
därvid som specialindikation angavs att vederbörande vore ur
stånd att taga vård om sig själv med tillägg att han vore i trängande behov
av omedelbar vård. Vidare utsädes, att verkställigheten av beslutet skulle
ankomma på nykterhet snämnden.

Med anledning av vad sålunda förekommit framhöll jag vid inspektionstillfället,
att frågan huruvida vårdbehovet vore trängande eller icke syntes
ha varit ovidkommande för länsstyrelsens prövning av ärendet. Jag begärde
därför upplysning om anledningen till att länsstyrelsen likväl utlåtit sig i
nämnda fråga, detta så mycket mer som det syntes högst tvivelaktigt om
det i ärendet verkligen förelegat trängande vårdbehov. Samtidigt påpekade
jag, att länsstyrelsens berörda uttalande uppenbarligen varit ägnat att inverka
på nykterhetsnämndens bedömning av fragan, huruvida beslutet
omedelbart skulle verkställas eller icke.

I avgivet yttrande förklarade sig länsstyrelsen dela min uppfattning, att
frågan huruvida vårdbehovet varit trängande eller icke saknat betydelse
för länsstyrelsens prövning. Att länsstyrelsen likväl kommit att utlata sig
i nämnda fråga hade — framhöll länsstyrelsen — även i detta fall berott
på »misskrivning». Enligt vad länsstyrelsen inhämtat hade emellertid förfarandet
i detta fall icke påverkat nykterhetsnämndens ställningstagande
till verkställighetsfrågan.

Jag lät med hänsyn till omständigheterna bero vid en erinran om vikten
av att länsstyrelsen avfattade sina beslut med tillbörlig omsorg.

12. Barnavårdslagen

Jämlikt 23 § 1 mom. barnavårdslagen äger barnavårdsnämnd giva vanartat
barn en allvarlig varning. Förutsättningen för en sådan åtgärd är

390

enligt den inledande bestämmelsen i angivna lagrum, att nämnden funnit
sådant förhållande föreligga, som i 22 § c) barnavårdslagen sägs, nämligen
att barnet befinnes vara så vanartat, att särskilda uppfostringsåtgärder
krävas för dess tillrättaförande.

Vid mina inspektioner av barnavårdsnämnder har jag uppmärksammat,
att beslut om varningar i ett flertal fall meddelats i anledning av enstaka,
förhållandevis ringa förseelser, t. ex. slagsmål mellan pojkar, olovligt lån
av motorfordon tillhörigt arbetsgivare, snatteri av varor med mycket ringa
värde, m. m. Enär ifrågavarande förseelser enligt min mening icke ensamma
kunde anses ådagalägga att vanart var för handen och då handlingarna i
respektive ärende icke utvisade annat anmärkningsvärt förhållande, har
jag i inspektionsprotokollet erinrat om berörda förutsättning för meddelande
av varning.

Sedan fadern till en sexårig pojke anmält, att hans hustru tillsammans
med sonen lämnat hemmet och flyttat till annan kommun, där de vistades
under olämpliga förhållanden, beslöt barnavårdsnämnden i sistnämnda
kommun att för skyddsuppfostran omhändertaga sonen. Då barnets moder
vägrade sitt samtycke, underställdes ärendet länsstyrelsens prövning. Kort
därefter inkommo makarna med en gemensam skrivelse, däri de — under
förmälan att de återupptagit sammanlevnaden — förklarade att svårigheterna
i hemmet huvudsakligen orsakats av en svärdotter, som tillfälligt
vistats i hemmet men som numera avlägsnats.

I infordrat yttrande tillstyrkte barnavårdsnämnden i makarnas hemortskommun,
att barnet snarast återlämnades till föräldrarna. Samtidigt förmälde
nämnden, att den beslutat erinra fadern om att den ifrågavarande
svärdottern, »som genom sin vistelse i hemmet tydligen varit största orsaken
till söndringen, icke skulle få återvända». Vid sin därefter skedda prövning
av ärendet lämnade länsstyrelsen ansökningen om fastställelse av beslutet
om skyddsuppfostran utan bifall.

Med anledning av vad sålunda förekommit framhöll jag, att barnavårdsnämnden
med sitt uttalande rörande svärdottern sannolikt endast avsett
att understryka lämpligheten av att denna — som enligt makarnas egna
uppgifter varit den huvudsakliga orsaken till misshälligheterna dem emellan
— icke återkomme till hemmet och därigenom kunde giva anledning till nya
misshälligheter. Uttalandet hade emellertid givits formen av ett förbud för
svärdottern att besöka hemmet. Att meddela sådant förbud låge dock utom
nämndens befogenhet. Förbudet riktade sig för övrigt mot en person, som
icke fått tillfälle att yttra sig i saken.

Vid inspektion av en länsstyrelse inhämtades följande:

En barnavårdsnämnd hade beslutat att för skyddsuppfostran jämlikt
22 § a) och b) barnavårdslagen omhändertaga Inga-Lena J., född år 1944.

391

Inga-Lena bodde tillsammans med sin moder och dennas fästman i en
mindre villafastighet, där de disponerade ett rum och kök. Fastigheten
ägdes av fästmannens föräldrar, vilka bebodde övriga delen därav tillsammans
med en annan son. Inga-Lenas moder vore frånskild sedan år 1956
och hade tillerkänts vårdnaden om Inga-Lena. Vid tidpunkten för beslutet
om skyddsuppfostran väntade modern barn med sin fästman. I ärendet
hade framkommit vissa anmärkningar mot ordningen i hemmet samt beträffande
moderns och fästmannens användande av spritdrycker. Vidare
hade påtalats, att Inga-Lena sällskapade med den i huset boende, 37 år
gamle brodern till moderns fästman.

Då Inga-Lenas moder vägrade att lämna sitt samtycke till beslutet om
skyddsuppfostran, underställdes detsamma länsstyrelsens prövning. Förhör
i saken hölls inför länsstyrelsen, varefter viss ytterligare utredning förebragtes.
I avgivet yttrande framhöll vederbörande socialvårdskonsulent,
att tillräckliga skäl för att skilja Inga-Lena från hemmet icke påvisats, varför
beslutet om skyddsuppfostran icke syntes böra fastställas. Däremot
vore det enligt konsulenten angeläget, att övervakare för Inga-Lena förordnades,
som kunde följa flickans utveckling.

Vid sin prövning av ärendet utlät sig länsstyrelsen sålunda:

Av utredningen i ärendet framgår, att Inga-Lena utsatts för vanvård i
hemmet. Denna vanvård kan dock icke anses ha varit av allvarlig beskaffenhet.
På grund härav finner länsstyrelsen barnavårdsnämndens beslut att
omhändertaga Inga-Lena för skyddsuppfostran icke kunna fastställas. Länsstyrelsen
ålägger dock barnavårdsnämnden att anordna sadan övervakning,
som omförmäles i 23 § 2 mom. barnavårdslagen.

I anledning av vad sålunda förekommit anförde jag vid inspektionen följande: För

förordnande om övervakning jämlikt det av länsstyrelsen åberopade
stadgandet erfordrades — vare sig förordnandet skedde i samband med
någon av de i 23 § 1 mom. angivna åtgärderna eller utan dylikt samband
— att sådant förhållande funnits föreligga, som i 22 § förmäldes. Det erfordrades
med andra ord — såvitt nu vore i fråga — att barnet utsattes för
allvarlig vanvård eller annan fara till sin kroppsliga eller själsliga hälsa eller
ock att barnet på grund av föräldrarnas lastbarhet m. m. vore i fara att bli
vanartat. Barnavårdsnämnden hade i förevarande ärende funnit nyssnämnda
förhållanden vara för handen men tydligen ansett gagnlöst att
vidtaga åtgärd enligt 23 § 1 mom. eller att enbart förordna om övervakning.
Länsstyrelsens syntes däremot, såvitt av dess motivering kunde utläsas,
icke ha funnit styrkt att något av de av nämnden åberopade förhållandena
förelegat och därför funnit beslutet om skyddsuppfostran lagligen
icke kunna fastställas. Vid sådant förhållande syntes icke heller, såsom förut
framhållits, förordnande om övervakning kunna ifrågakomma. I 26 §
3 mom. stadgades visserligen, att länsstyrelsen — om den funne sig icke
kunna fastställa ett beslut om skyddsuppfostran — ägde att, då omständigheterna
därtill föranledde, föreskriva att barnavårdsnämnden skulle vidtaga
åtgärd enligt 23 §. Detta stadgande syntes emellertid icke inrymma befo -

392

genhet för länsstyrelsen att lämna sådan föreskrift med mindre något i
22 § angivet förhållande prövats vara för handen.

I avgivet yttrande medgav länsstyrelsen, att den förfarit felaktigt. Länsstyrelsen
hade endast velat för barnavårdsnämnden framhålla att beslutet
icke fick fattas på det sättet att vidare åtgärder från nämndens sida icke
voro påkallade. Länsstyrelsen vore emellertid numera medveten om att
nämnden borde ha underrättats på annat sätt än som skedde. Tillika upplyste
länsstyrelsen, att barnet icke längre stode under övervakning.

Med hänsyn till upplysta omständigheter lät jag bero vid vad i saken
förevarit.

Bestämmelserna i 24 § 2 mom. barnavårdslagen att tillfälle skall beredas
föräldrarna att muntligen eller skriftligen yttra sig i ärende rörande skyddsuppfostran
skola — enligt 26 § 1 mom. — äga motsvarande tillämpning, då
beslut om skyddsuppfostran underställts länsstyrelsens prövning.

Vid inspektion av en länsstyrelse iakttogs, att kommunikationsresolutionerna
i ärenden rörande skyddsuppfostran endast innehöllo, att tillfälle
bereddes föräldrarna att »inkomma med till länsstyrelsen ställt yttrande».
I anledning härav erinrade jag i inspektionsprotokollet om vikten av att, då
beslut om skyddsuppfostran underställdes länsstyrelsens prövning, föräldrarna
erhölle tydlig underrättelse om att de, på sätt i 24 § 2 mom. jämfört
med 26 § 1 mom. barnavårdslagen stadgades, ägde rätt att även muntligen
yttra sig i ärendet (jfr JO:s ämbetsberättelse 1958 s. 359 o.f.).

I fråga om slutlig utskrivning av barn, som omhändertagits för skyddsuppfostran,
stadgas i 46 § 2 mom. första stycket barnavårdslagen, att sådan
utskrivning skall äga rum senast då barnet fyller aderton år eller, om barnet
fyllt femton år vid omhändertagandet, senast tre år därefter. Enligt
samma lagrum kan dock utskrivningen uppskjutas till senare tidpunkt, då
det gäller barn, som intagits i skola tillhörande barna- och ungdomsvården.

Vid inspektion av barnavårdsnämnder har jag iakttagit, att beslut om
slutlig utskrivning av barn, som omhändertagits för skyddsuppfostran, i
åtskilliga fall icke meddelats förrän flera månader, studom ett halvår, efter
det barnet fyllt aderton år. Av handlingarna i ärendena har framgått, att
barnen — som i samtliga fall varit yngre än femton år vid omhändertagandet
— icke varit intagna i skola tillhörande barna- och ungdomsvården.
Utskrivning av barnen skulle sålunda jämlikt berörda stadgande i barnavårdslagen
ha skett senast då barnen fyllt aderton år. Då jag av omständigheterna
i de iakttagna ärendena icke funnit skäl till antagande, att barnen
lidit skada genom de försenade besluten om utskrivning, har jag i inspektionsprotokollet
inskränkt mig till att endast erinra om barnavårdslagens
ovan angivna bestämmelser om tidpunkten för utskrivning.

393

Beträffande barn, som är omhändertaget för samhällsvård, skall jämlikt
47 § 3 mom. barnavårdslagen sådan vård upphöra senast då barnet fyllt
sexton år. Hos vissa barnavårdsnämnder, som ansett sig böra meddela
särskilda beslut om upphörande av samhällsvård, har jag i ett flertal fall
iakttagit, att besluten därom skett först sedan längre eller kortare tid förflutit
efter det vederbörande barn uppnått sexton års ålder. I anledning
härav har jag i inspektionsprotokollet erinrat om att enligt berörda stadgande
i barnavårdslagen samhällsvården skall upphöra senast då barnet
fyllt sexton år.

13. Allmänna ordningsstadgan

Enligt 2 § allmänna ordningsstadgan den 14 december 1956 — som trätt
i kraft den 1 januari 1958 — må allmän plats inom stadsplanelagt område
i vissa tätorter icke begagnas för upplag eller avstjälpning eller tagas i anspråk
för försäljningsstånd, ställningar och dylikt, såframt ej tillstånd därtill
lämnats av polismyndigheten, d.v. s. poliskammare, magistrat, kommunalborgmästare
eller polischefen i orten. — Innan tillstånd meddelas,
skall yttrande inhämtas av den kommunala nämnd eller styrelse, som kommunen
bestämt. Därest denna avstyrker, må tillstånd ej meddelas.

Även 1868 års ordningsstadga för rikets städer innehöll åtskilliga bestämmelser
rörande krav på tillstånd för ianspraktagande av allmän plats. Enligt
denna ordningsstadga förelåg emellertid icke kommunal vetorätt i ärenden
av detta slag.

Vid inspektion av en poliskammare före allmänna ordningsstadgans ikraftträdande
iakttogs bl. a., att poliskammaren vid meddelande av tillstånd
jämlikt 1868 års ordningsstadga att å gångbanor i staden uppställa byggnadsställningar
eller dylikt plägade som villkor föreskriva, bl. a., att sökanden
— i allmänhet byggherren eller en byggnadsentreprenör — ersatte drätselkammaren
för den skada, som eventuellt kunde komma att uppstå a
gångbanan vid byggnadsställningens begagnande, samt lämnade full ersättning
för all annan skada, som på grund av det lämnade tillståndet kunde
komma att drabba staden eller tredje man, i den mån staden vore skyldig
gottgöra denne för dylik skada. Motsvarande villkor hade uppställts även
i andra slags tillståndsärenden av ordningsnatur.

Vid inspektionen anmärkte jag, att det syntes oklart varå poliskammaren
kunde grunda befogenhet att i dessa ärenden uppställa angivna villkor, som
berörde den civilrättsliga frågan om tillståndslnavares skadeståndsskyldighet.

I infordrat yttrande framhöll poliskammaren, att kommunala myndigheter,
som yttrat sig i ärendena, tillstyrkt bifall till ansökningarna under
bl. a/nu ifrågavarande villkor samt att poliskammaren funnit villkoren vara

26 — Justitieombudsmannens ämbctsbcrättelse till 1960 års riksdag

394

av värde såtillvida, att de kunde antagas mana sökanden till ökat mått av
varsamhet vid tillståndens utnyttjande. Det hade emellertid för poliskammaren
varit uppenbart, att dylika villkor icke kunde ha den verkan att
sökandens ersättningsskyldighet därigenom rättsligen reglerats. Poliskammaren
medgav därför, att redigeringsformen icke varit lämplig och att sökanden
i stället borde ha erinrats om att han, därest skada uppstode, kunde
komma att bli ersättningsskyldig.

Poliskammaren framhöll vidare, att viss tveksamhet syntes föreligga rörande
innebörden av den vetorätt, som i 2 § allmänna ordningsstadgan tilllagts
kommunal myndighet. Därvid erinrade poliskammaren att ett av
kommunal myndighet under visst villkor lämnat tillstyrkande av gjord ansökan
ej sällan torde vara att bedöma så, att ansökningen avstyrktes om
villkoret ej uppställdes vid tillståndsgivningen.

I därefter avgivet yttrande framförde stadens gatunämnd vissa synpunkter
på ändamålsenligheten och behovet av nu ifrågavarande villkor och
framhöll därvid, bl. a., att man genom det påtalade förfarandet avsåge att
binda sökanden till skyldighet att ersätta uppkommande skador; det kunde
nämligen stundom möta svårigheter att utreda vem av flera inblandade som
vore vållande till och ansvarig för inträffad skada. Enligt nämndens mening
vore en sådan erinran, varom poliskammaren talat, icke ett tillräckligt effektivt
medel att bringa tillståndshavaren till insikt om nödvändigheten att
iakttaga tillbörlig försiktighet till förekommande av skador.

Vid inspektioner efter allmänna ordningsstadgans ikraftträdande har iakttagits,
att — på sätt hos ovannämnda poliskammare förekommit — villkor
rörande tillståndshavares skadeståndsskyldighet stundom intagits i tillståndsbeslut
jämlikt 2 § nämnda stadga. I ett av mig upptaget sådant
ärende har vederbörande tillståndsmyndighet som skäl härför åberopat, att
villkoret visserligen hänförde sig till en civilrättslig fråga men att, då kommunen
stipulerat villkoret såsom en förutsättning för platsens nyttjande,
myndigheten ansett sig skyldig att intaga villkoret i tillståndsbeslutet.

Vid ärendenas prövning anförde jag följande.

Bestämmelserna i 2 § allmänna ordningsstadgan angående ianspråktagande
av allmän plats för annat ändamål än det, för vilket den upplåtits,
avser — liksom motsvarande bestämmelser i den äldre ordningsstadgan —
en enbart ur offentligrättsliga synpunkter företagen reglering. Vid sin prövning
av gjord ansökan om tillstånd har den tillståndsgivande myndigheten,
i enlighet med beskaffenheten av de ärenden varom här är fråga, att beakta
vad som är påkallat ur synpunkten av allmän ordning och säkerhet. Utanför
ramen för denna offentligrättsliga prövning faller uppenbarligen det
civilrättsliga spörsmålet, i vilken utsträckning tillståndshavaren må vara
ansvarig för skada som uppkommer i anledning av platsens nyttjande. Vid
sin prövning jämlikt 2 § äger därför icke den tillståndsgivande myndigheten
att, ur nyss angivna offentligrättsliga synpunkter, göra tillstånd beroende
av visst villkor rörande räckvidden av tillståndshavarens skade -

395

ståndsskyldighet, ett villkor som sålunda skulle innebära att tillståndet —
om vederbörande förklarade sig ej vilja underkasta sig detsamma — komme
att återkallas. Att föreskrift rörande skadeståndsansvar icke heller kan
grundas på befogenheten i 8 § att meddela erforderliga ordningsföreskrifter
— som äro straff sanktionerade — torde vara fullt tydligt.

Beträffande härefter den i remissyttrandena berörda frågan huruvida tillståndsmyndigheten
— med hänsyn till den i dessa ärenden föreliggande
kommunala vetorätten — skulle vara bunden vid ett av kommunen uppställt
villkor av nyss angiven innebörd, må anföras följande. Den kommunala
vetorätten är att se mot bakgrunden därav, att den plats som ansökningen
avser i regel ägs av kommunen eller står under dess förvaltning. Det
har därför ansetts befogat att giva kommunen en viss självbestämmanderätt.
Kommunens prövningsrätt är otvivelaktigt vidsträcktare än den, som
tillkommer tillståndsmyndigheten, och icke begränsad enbart av hänsyn till
allmän ordning och säkerhet. Så t. ex. lärer kommunen vara berättigad anlägga
vissa sociala synpunkter i fråga om personvalet och kan såtillvida
binda tillståndsmyndigheten. Vidare torde kommunen, när det gäller själva
upplåtelsen av viss plats, kunna ställa sig mera restriktiv än som är betingat
ur strikta ordnings- och säkerhetssynpunkter. Den kan helt avstyrka en
begärd markupplåtelse eller kan begränsa upplåtelsen genom uppställande
av vissa villkor. Däremot lärer kommunen icke kunna begagna sin vetorätt
genom att uppställa villkor, som skulle strida mot lag eller allmänt erkända
rättsgrundsatser. Härav torde följa, att kommunen icke som villkor för tillstånd
äger angiva att en annan reglering av tillståndshavares skadeståndsskyldighet
skall gälla än som följer av de civilrättsliga reglerna härom. Ett
dylikt villkor saknar för övrigt, såsom i ett remissyttrande även framhållits,
rättslig verkan i fråga om vederbörandes skadeståndsskyldighet.

I enlighet med vad sålunda anförts fann jag, att tillstånd varom här vore
fråga icke finge göras beroende av särskilt villkor rörande tillståndshavares
skadeståndsskyldighet, därvid jag framhöll att hinder givetvis icke mötte
mot att i tillståndsbeslutet intaga erinran om att sådan skyldighet enligt
allmänna rättsregler föreligger. Huruvida kommun lagligen äger avstyrka
en ansökan enbart på den grund, att sökanden icke är villig att i förhållande
till kommunen åtaga sig ett vidsträcktare skadeståndsansvar än som följer
av de allmänna reglerna, avser en fråga som jag i detta sammanhang lämnade
därhän.

I beslut angående tillstånd att disponera gatumark för försäljning från
kiosk eller stånd hade en stadsfiskal i åtskilliga fall intagit erinran om att
tillståndshavaren vid behov av biträde i rörelsen skulle anlita partiellt arbetsför
person. Stadsfiskalen åberopade som skäl härför, att drätselkammaren
tillstyrkt ansökningarna under angivna villkor.

I anledning härav framhöll jag, att kommun genom vetorätten visserligen
kunde påverka tillståndsgivningen till förmån för personer, som vore i behov
av socialt stöd. Återkallelse av meddelat tillstånd på den grund att
vederbörande icke som biträden i rörelsen anlitade enbart partiellt arbetsföra
syntes emellertid icke iiga erforderligt stöd i ordningssynpunkter och

396

syntes därför icke lagligen kunna ske. Att i tillståndsbeviset, genom föreskrift
av nu ifrågavarande innehåll, likväl antyda att tillståndet kunde av
angiven anledning återkallas, fann jag följaktligen — även om härför kunde
åberopas önskemål från kommunens sida — innefatta en obehörig åtgärd
av tillståndsmyndigheten. Däremot torde kunna föreskrivas — om så ur
ordningssynpunkter ansåges påkallat — att annan person icke finge användas
som biträde än den som godkänts av polischefen.

Samme stadsfiskal hade meddelat tillstånd till ianspråktagande av allmän
plats för avlastning av sågspån till viss fastighet. På förfrågan uppgav
stadsfiskalen att sågspånsleveranserna, som ägde rum två ä tre gånger i
veckan, måste anses ha skett regelbundet och vållat avsevärd olägenhet, i
det de stora transportbilarna ianspråktogo hela trottoaren och del av gatan
mittför intagningsplatsen i fastigheten och tvingade gångtrafiken ut i gatans
farliga passage; å gatans motsatta sida fanns dessutom en parkeringsplats
för bilar. I den mån lossningen icke skedde direkt från lastbil, brukade hela
lasten tippas på trottoaren för att därpå skyfflas genom fönstret. Ianspråktagandet
för ifrågavarande ändamål understeg sällan en timme. Leverans
av bränslet kunde väl ske på annat sätt, men det tillämpade förfarandet var
det bekvämaste. På grund av angivna omständigheter ansåg stadsfiskalen,
att ifrågavarande regelbundna och relativt varaktiga användande av gatans
trottoar icke var tillåtligt utan särskilt tillstånd jämlikt 2 § allmänna ordningsstadgan.

Jag framhöll, att det enligt min mening icke kunde anses utgöra ett för
gatans naturliga användningssätt främmande ändamål att man toge densamma
i anspråk för en fastighets normala försörjning med sådant som ved,
kol, olja eller sågspån genom lossning från ett på gatan utanför fastigheten
uppställt fordon eller på annat ur ordningssynpunkt godtagbart sätt. Även
om undantagsvis för lossning av sågspån och dylikt sådana anordningar
skulle kunna tänkas komma i fråga, som med hänsyn till användningssättet
motiverade särskilt tillstånd av polismyndigheten, syntes mig sådana särskilda
förhållanden i det förevarande fallet icke föreligga. Jag tilläde att de
av stadsfiskalen åberopade omständigheterna till stöd för uppfattningen att
tillståndsprövning varit erforderlig måhända nödvändiggjort särskilda ordnings-
och säkerhetsföreskrifter för avlastningens verkställande. Befogenhet
att meddela sådana föreskrifter förelåge emellertid — oavsett om tillstånd
erfordrades — jämlikt 8 § allmänna ordningsstadgan. Med dessa uttalanden
lät jag bero vid vad i ärendet förevarit.

I samband med vissa större internationella motortävlingar beviljade en
kommunalborgmästare tillstånd för en person att å enskild mark anordna
parkering för motorfordon under tävlingsdagarna. Som villkor föreskrev
kommunalborgmästaren, bl. a., att tillståndshavaren bekostade den polisbe -

397

vakning som polisledningen funne erforderlig, till säkerhet för vilken anordning
hos kommunalborgmästaren senast viss dag skulle deponeras 100 kronor.
Belopp skulle få disponeras till ersättning åt tjänstgörande polisman
efter därom av polischefen meddelad utanordning.

Vid inspektion hos kommunalborgmästaren ifrågasattes lagligheten av
det meddelade beslutet.

Sedan bl. a. länsstyrelsen i länet avgivit yttrande, anförde jag vid ärendets
prövning följande.

Såsom länsstyrelsen funnit har det ifrågavarande tillståndet till parkering
av motorfordon å enskild mark icke kunnat meddelas med stöd av vare sig
vägtrafikförordningen, allmänna ordningsstadgan eller gällande lokala ordningsföreskrifter.
På grund härav och då annat författningsstöd för tillståndsgivningen
icke kan åberopas, har det meddelade beslutet icke varit
lagligen grundat.

Länsstyrelsen har i ärendet upplyst, att tillstånd av det slag, varom här
är fråga, icke längre kommer att meddelas och att markägaren erhållit ersättning
för sina utgifter i anledning av tillståndets meddelande. Med hänsyn
till vad sålunda upplysts finner jag det förelupna felet icke påkalla
vidare åtgärd. Jag saknar anledning att i detta ärende närmare uttala mig
om möjligheten att vinna det med den patalade tillståndsprövningen avsedda
syftet genom att med stöd av stadgandet i 61 § 1 inom. g) vägtrafikförordningen
meddela lokal reglering av trafiken vid utfart från parkeringsplats
å enskild mark och genom att med stöd av bestämmelsen i 17 § första
stycket allmänna ordningsstadgan föreskriva skyldighet för anordnare av
offentlig tillställning att bekosta ordningshållning genom polispersonal vid
särskild parkeringsplats, som erfordras i anledning av tillställningen.

Vid inspektion av en magistrat iakttogs, att magistraten beviljat en organisation
tillstånd att anordna en hastighetstävling för motorcyklar å viss
bana, att avstänga viss förbindelseväg »under förutsättning att medgivande
därtill först inhämtades från utmed vägen boende fastighetsägare» samt
att uppsätta vissa trafikskyltar.

Sedan magistraten avgivit infordrat yttrande, anförde jag vid ärendets
prövning följande.

Såsom magistraten i sitt yttrande anfört var prövningen av ansökningen
att anordna motorcykeltävlingen icke någon magistratens angelägenhet
utan synes enligt den lokala ordningsstadgan för staden ha ankommit på
polischefen. Magistraten förfor därför felaktigt, då den meddelade tillstånd
att anordna tävlingen.

Magistraten äger med stöd av bestämmelserna i Öl § vägtrafikförordningen
utfärda lokala trafikföreskrifter. Någon erinran kan därför givetvis
icke riktas mot magistraten för de beviljade »tillstånden», i vad de inneburit
förordnanden om tillfällig avstängning av vissa trafikleder.

Magistraten har emellertid gjort tillståndet om avstängning av viss förbindelseväg
beroende av att sökanden först, inhämtade medgivande till
avstängningen från do utmed vägen boende fastighetsägarna. Om en enda
fastighetsägare — måhända utan skäl — vägrade att medgiva avstäng -

398

ningen, kunde tillståndet omintetgöras och kanske hela tävlingen omöjliggöras.
Helt visst borde fastighetsägarnas synpunkter beaktas, i den mån
de voro sakligt befogade. Vid prövning av fråga om tillfällig avstängning avväg
skulle självfallet alla på saken inverkande omständigheter beaktas och
alltså även fastighetsägarnas synpunkter. Det ankom följaktligen på magistraten
att före förordnandets meddelande inhämta upplysningar om de
olägenheter, som en avstängning kunde medföra för fastighetsägarna. Genom
sin underlåtenhet att göra detta har magistraten enligt min mening
förfarit oriktigt.

Vad beträffar tillståndet att uppsätta trafikskyltar har detta uppenbarligen
inneburit endast en åtgärd för trafikregleringens genomförande. Något
särskilt tillstånd för denna åtgärd erfordrades icke. Det torde för övrigt
enligt 64 § 4 mom. vägtrafikförordningen ha ankommit på väghållaren, i
detta fall staden, att uppsätta erforderliga skyltar.

Vid inspektion hos en landsfiskal uppmärksammades, att landsfiskalen
meddelat en organisation tillstånd att viss dag anordna offentlig dans i
ordenshuset på orten. Bland därvid föreskrivna villkor förekom följande:
»Eventuellt uppkomna kostnader för transport av för fylleri omhändertagna
personer skola ersättas av tillståndshavaren.»

I infordrat yttrande förklarade landsfiskalen att han kommit till insikt
om att villkor av ifrågavarande slag icke finge föreskrivas. Då ett upprepande
av vad som förevarit sålunda icke behövde befaras, lät jag bero vid
en erinran om vikten av att vid meddelande av tillstånd av olika slag icke
uppställdes villkor, som saknade stöd i lag eller annan författning.

14. Lösen- och stämpelförordningarna

Tillämpningen av bestämmelserna i lösen- och stämpelförordningarna
bereder vissa svårigheter även för förvaltningsmyndigheterna, särskilt då
fråga är om utfärdande av expeditioner i det stora antalet tillståndsärenden
av olika slag. Praxis härutinnan företer avsevärda skiljaktigheter såväl mellan
myndigheterna inbördes som då det gäller bedömningen inom samma
myndighet av olika ärendegrupper. Vid inspektionerna gjorda iakttagelser
ha föranlett åtskilliga påpekanden, varjämte vissa principiella spörsmål
upptagits till diskussion.

I sistnämnda hänseende må nämnas frågan om formen för utfärdande
av expedition, t. ex. såsom bevis, protokollsutdrag eller resolution respektive
utslag med rubrik eller utan sådan. Användandet av de olika expeditionsformerna
— i sin tur inverkande på avgiftsbeläggningen — synes knappast
följa enhetliga riktlinjer och ger dessutom lätt upphov till inadvertenser och
felaktigheter vid avgifternas beräkning. Det föreligger härutinnan uppenbarligen
behov- av fastare författningsbestämmelser. Handlingarna i vissa

399

hithörande ärenden, som vid inspektioner upptagits, ha i enlighet härmed
överlämnats till den av Kungl. Maj:t tillkallade utredningsmannen för
översyn av lösen- och stämpelförordningarna.

I övrigt må här återgivas några exempel på förekommande förbiseenden
vid lösen- och stämpelbeläggningen hos länsstyrelser, magistrater, kommunalborgmästare
och polismyndigheter. Felaktigheterna avse såväl att avgift
icke uttagits eller uttagits med för lågt belopp som att lösen- och stämpelfri
expedition avgiftsbelagts eller att högre avgift uttagits än vederbort.

a) Beslut i anledning av ansökan från statens affärsdrivande verk, t. ex.
statens järnvägar, utfärdas ej sällan utan avgift. Den för kronan stadgade
befrielsen från erläggande av lösen äger dock icke rum i sak, som härflyter
från statens affärsverksamhet (§13 lösenförordningen).

b) Befrielse från avgift plägar på sina håll meddelas vissa välgörenhetsorganisationer
liksom då fråga är om ärende, vilket anses vara av mindre
vikt, t. ex. ansökan om lotteri av ringa storlek. Laga stöd för sadan befrielse
föreligger emellertid icke.

c) Bevis rörande verkställd växelprotest har stundom debiterats med 5
kronor, i vissa fall med 6 kronor 50 öre. Avgiften torde rätteligen böra vara
7 kronor eller, om åtgärden sker utom tjänsterummet, 8 kronor 50 öre.

d) Bevis angående tillstånd att inneha explosiva varor — utom såvitt
angår s. k. mindre förbrukningsförråd, där stämpelfrihet föreligger ävensom
bevis rörande tillstånd att hålla upplag eller förråd av eldfarliga oljoi
samt att utöva detaljhandel med rusdrycker, pilsnerdricka eller alkoholhaltiga
och därmed jämförliga drycker skola stämpelbeläggas lika med »Utslag
under rubrik» (3 § stämpelförordningen under »Bevis»). Ej sällan debiteras
dylika bevis med blott 3 kronor i stället för — vilket i allmänhet synes
böra ske — 6 kronor.

e) Då myndighet i anledning av anmälan om lotteri eller offentlig tillställning
finner erforderligt meddela särskilda kontroll- och ordningsföreskrifter,
utfärdas på sina håll särskild expedition härom mot avgift. Det
föreligger emellertid icke skyldighet att lösa dylika expeditioner, som avse
av myndigheten ex officio meddelade föreskrifter.

f) Protokoll över verkställd besiktning skall enligt uttryckliga föreskrifter
avgiftsbeläggas lika med »Avskrift». Ofta debiteras här 6 kronor sasom för
protokoll i allmänhet i stället för med 3 kronor.

g) I fråga om tillstånd att använda vissa gifter i fabriksmässig tillverkning,
att bedriva handel med begagnat gods samt att idka hotell- och pensionatsrörelse
sker debiteringen på sina håll lika med »Tillståndsbrev för
utövande av näring eller yrke» eller sålunda med 10 kronor. I dylika ärenden
torde emellertid — och detta synes numera vara praxis hos flertalet
myndigheter — expeditionen böra avgiftsbeläggas på sätt som sker i övriga
polisiärt betingade tillståndsärenden eller i allmänhet med 6 kronor.

400

15. Fråga i vissa fall om vem som i kyrkobok bör antecknas såsom
fader till barn, som fötts efter äktenskaps upplösning

I en hit inkommen skrivelse framställde en kyrkobokföringsinspektör två
spörsmål angående anteckning i kyrkobok av faderskap till barn. Den ena
frågan gällde det fall, att en kvinna efter äktenskapsskillnad enligt 11 kap.
3 § giftermålsbalken och omgifte föder barn å sådan tid efter det första
äktenskapets upplösning att barnet kan vara avlat dessförinnan. Kyrkobokföringsinspektören
önskade upplysning huruvida såsom fader till barnet
borde antecknas mannen i det förra eller i det senare äktenskapet. Vidare
önskades upplysning hur det förhåller sig med faderskapet, när äktenskapsskillnad
erhållits enligt 11 kap. 8 § giftermålsbalken och hustrun — som
förutsattes icke ha ingått nytt äktenskap — föder barn inom nio månader
efter äktenskapets upplösning.

Sedan statistiska centralbyrån yttrat sig i saken, anförde min ställföreträdare
— efter redogörelse för vad chefen för justitiedepartementet vid
remissen år 1955 till lagrådet av förslaget till ny ärvdabalk m. m. uttalat
rörande tolkningen av 1 kap. 1 § föräldrabalken (prop. nr 144/1958 s. 171
—173) — följande.

Departementschefens ifrågavarande uttalanden mötte icke någon gensaga
vid lagstiftningsfrågans fortsatta behandling. Den av honom hävdade uppfattningen
— att 1 kap. 1 § föräldrabalken icke lämnar någon ledning för
avgörandet ur vilket äktenskap ett barn stammar, när det fötts efter det
modern ingått nytt äktenskap men å sådan tid att det kan vara avlat innan
hennes tidigare äktenskap upplöstes — överensstämmer i huvudsak med vad
som allmänt uttalats inom den juridiska litteraturen (se bl. a. Undén, Föräldrar
och barn, 2 uppl. s. 21, Löfving och Carlsson, Lagstiftningen om barn
utom äktenskap in. m. s. 17, Walin, Föräldrabalken s. 11 f., Beckman,
Svensk familjerättspraxis s. 63 samt Malmström, Föräldrarätt s. 23 ff). Vissa
författare (Löfving och Carlsson, Walin samt i synnerhet Malmström) mena
dock, att presumtionen i allmänhet bör vara för den senare mannens faderskap.

Om föräldrabalken sålunda får anses lämna frågan om faderskapet i ett
fall som det förevarande mer eller mindre öppen, är emellertid att märka
att pastor — såsom statistiska centralbyrån framhållit — vid kyrkobokföringen
icke har att omedelbart tillämpa föräldrabalken utan skall ställa
sig till efterrättelse föreskrifterna i kyrkobokföringskungörelsen jämte de
därvid fogade anvisningarna. De åberopade anvisningarna till födelse- och
dopboken kol. 9 — vari i andra stycket stadgas bl. a., att såsom fader till
barn, som födes under äktenskap, antecknas mannen, oavsett huru med
makarnas sammanlevnad sig förhåller — syfta visserligen i första hand på
andra situationer än det undantagsfall som här är i fråga. Stadgandet täcker
emellertid enligt sin ordalydelse även detta fall och har, tillämpat på fallet,
en klar innebörd. Med »mannen» kan nämligen i detta sammanhang rimligen
icke förstås annat än mannen i det vid barnets födelse bestående äktenskapet
(jfr dock Malmström a. a. s. 24, not. 13, där stadgandet angives vara
formellt dubbeltydigt). Det må tilläggas, att den följande meningen i an -

401

visningarna — »Födes barn av anka eller frånskild hustru a sadan tid efter
äktenskapets upplösning, att det kan vara avlat dessförinnan, antecknas
likaledes mannen» — icke här är tillämplig, enär en kvinna i kyrkobokföringskungörelsen
betecknas såsom änka eller frånskild hustru endast sa
länge hon icke ingått nytt äktenskap. Att första och icke andra meningen
i de förevarande anvisningarna här är att tillämpa bestyrkes också av den
omarbetning som andra meningen undergick efter kommittéförslaget i ämnet
(SOU 1944: 52 s. 83) där meningen löd: »Födes barn å sådan tid efter
äktenskapets upplösning, att det kan vara avlat dessförinnan, antecknas

likaledes mannen.» . „

En tillämpning av anvisningarna till födelse- och dopboken leder alltsa
till att såsom fader antecknas mannen i det senare äktenskapet. I praxis
synes man också, åtminstone i allmänhet, ha förfarit pa detta sätt. Vad som
möjligen skulle kunna föranleda tvekan är, att en sådan tillämpning icke
alltid kommer att harmoniera med de civilrättsliga reglerna. Såsom ovan
framhållits har emellertid föräldrabalken lämnat frågan om faderskapet i
föreliggande situation mer eller mindre öppen och beroende av prövning
från fall till fall. Det kan svårligen antagas ha varit lagstiftarens avsikt att
låta pastor — som i kyrkobokföringsärendet icke har tillgång till den utredning
som kan förebringas i en rättegång — företaga en sådan provning. Att
i departementschefens ovan återgivna uttalanden inlägga en avsikt att
lämna pastor fri prövningsrätt synes mig icke riktigt. Såvitt jag kan första
har departementschefen endast uttalat sig om hur praxis faktiskt gestaltat
sig. Den regel, som framgår av anvisningarna till födelse- och dopboken,
torde vidare i det övervägande flertalet fall träffa rätt. I sakens natur ligger
nämligen att det i allmänhet är mannen i det senare äktenskapet som är
den faktiske fadern.

Med hänsyn till det anförda vill jag såsom min mening uttala, att stadgandet
i andra stycket första meningen av anvisningarna till födelse- och
dopboken kol. 9 bör tillämpas även på det här behandlade fallet och att sålunda
mannen i det vid barnets födelse bestående äktenskapet bör antecknas
såsom dess fader.

Vad därefter angår det andra spörsmålet — hur det förhaller sig med
faderskapet, när äktenskapskillnad erhållits enligt It kap. 8 § giftermålsbalken
och hustrun, som förutsättes ej ha ingått nytt äktenskap, föder barn
å sådan tid att det kan vara avlat före äktenskapets upplösning — kan jag
helt instämma i den av statistiska centralbyrån uttalade åsikten, att mannen
i det upplösta äktenskapet skall antecknas såsom fader till barnet. Förändras
exemplet därhän, att hustrun antages ha ingått nytt äktenskap före
barnets födelse, följer däremot av vad jag ovan utvecklat att mannen i det
senare äktenskapet skall antecknas sasom barnets fader.

402

III. Framställning till riksdagen om anslag för upprättande
av register till justitieombudsmannens
ämbetsberättelser för åren 1911—1960

I en vid 1949 års riksdag i andra kammaren väckt motion (nr 197) hemställdes
om åtgärder för upprättande av ett sakregister till JO:s och MO:s
ämbetsberättelser. I motionen anfördes bl. a., att det material som under
årtiondenas lopp hopats i ombudsmännens berättelser vore av största värde
för såväl det praktiska rättslivet som rättsvetenskapen, men att detta
material på grund av avsaknaden av sakregister icke kunde utnyttjas i den
utsträckning, som skulle vara önskvärt.

Över motionen avgav dåvarande JO utlåtande till bankoutskottet. I detta
utlåtande erinrade JO, att det vid 1913 års ämbetsberättelse funnes fogat
ett register över JO:s ämbetsberättelser för åren 1810—1910, vilket register
uppställts efter de lagar och författningar, till vilka ärendena funnits hänförliga.
Enligt JO funnes alltså ett användbart register för de första 100
åren av JO-ämbetets tillvaro, varför ett ifrågasatt nytt register torde kunna
inskränkas till att omfatta tiden efter år 1910. Av vissa angivna skäl ansåg
JO, att med utgivandet av nytt register lämpligen borde anstå till år 1960,
då registret skulle avse 50-årsperioden 1911—1960.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande över motionen (nr 31/1949)
yttrade bankoutskottet att — bl. a. på grund av att någon större olägenhet
icke torde behöva vållas av ett uppskov med ifrågavarande arbete — utskottet
funnit sig icke för det dåvarande böra tillstyrka åtgärd i motionens
syfte.

Frågan om upprättande av register till ombudsmännens ämbetsberättelser
upptogs ånyo vid 1950 års riksdag. I sina utlåtanden i anledning av
verkställd granskning av ombudsmännens ämbetsförvaltning under år
1949 (nr 1 och 2) anförde sålunda första lagutskottet, att den praktiska
användbarheten av ämbetsberättelserna i hög grad skulle ökas, om de försåges
med sakregister. Utskottet fann det därför vara av stort värde om ett
sakregister fogades vid de årliga ämbetsberättelserna. — I sitt utlåtande i
anledning av JO:s till 1951 års riksdag avgivna ämbetsberättelse (nr 1)
framhöll första lagutskottet, att en tillfredsställande lösning av ifrågavarande
spörsmål syntes kunna vinnas genom att, såsom JO under hand
föreslagit, ett samlingsregister för visst antal år utarbetades i stället för
särskilda årsregister.

403

Sådana samlingsregister ha därefter upprättats, det första intaget i JO:s
ämbetsberättelse till 1952 års riksdag, utgörande sakregister till de under
tioårsperioden 1943—1952 avgivna berättelserna, det andra intaget i berättelsen
till 1957 års riksdag och avseende femtonårsperioden 1943—1957.

Såsom av det anförda framgår har i olika sammanhang framhållits värdet
av att ämbetsberättelserna förses med register, som gör deras innehåll
lättare tillgängligt. De samlingsregister, som för vissa perioder under senare
tid upprättats till JO:s ämbetsberättelser, torde även ha hälsats med allmän
tillfredsställelse av därav berörda myndigheter och andra. För arbetet å
JO-expeditionen ha dessa register helt naturligt varit av speciellt värde, ej
minst därigenom att registren besparat tjänstemännen — och JO själv —
eljest tidsödande efterforskningar. Särskilt ur sistnämnda synpunkt har det
framstått som en betydande brist, att register saknats för den period, som
avser ämbetsberättelserna under åren 1911—1942. Men även ur domstolars
och andra myndigheters synpunkt och jämväl för rättsvetenskapsmännens
arbete torde ett register för sistnämnda period — liksom registret i övrigt
— ha sitt givna värde. I berättelserna för denna period återfinnas visserligen
åtskilliga ärenden, som avse tillämpning av numera upphävda lagar
och författningar eller behandla eljest numera icke längre aktuella förhållanden.
Även dylika ärenden kunna emellertid, när det gäller själva
bedömningen av frågan om tjänstefel, alltjämt vara av stort intresse. Bortsett
härifrån innehålla ifrågavarande årsberättelser fortfarande ett stort
antal ärenden, som ur rättstillämpningssynpunkt äro av aktuellt intresse
och som sålunda förtjäna att ej falla i glömska. Enligt min mening tala
därför starka sakliga skäl för att en komplettering av registret för ifrågavarande
tidsperiod kommer till stånd. En sådan komplettering framstår
som så mycket mera befogad som — om man ser JO-ämbetet såsom en
150-årig rättsinstitution av allmänt medborgerligt intresse — det här endast
gäller att utfylla en kvarstående lucka i registret över ämbetets verksamhet
genom åren.

Kompletteringen av registret synes lämpligen böra ske på det sättet, att
ett sammanfattande register upplägges för den 50-årsperiod, som följer
efter år 1910 eller således efter utarbetandet av registret för de första 100
åren. Det nya registret skulle sålunda avse de ämbetsberättelser, som avgivits
under åren 1911—19G0. I fråga om uppställningen av registret synes
detsamma i första hand, såsom är fallet med de under senare tid utarbetade
tio- och femtonårsregistren, böra uppläggas som ett alfabetiskt sakregister.
I likhet med registren till åtskillig annan juridisk serielitteratur — t. ex.
NJA och SvJT — torde emellertid böra finnas även ett systematiskt register,
avseende de lagar och särskilda författningar, som ärendena synas
närmast beröra. Det merarbete, som vid registrets utarbetande skulle följa
av att jämväl ett dylikt systematiskt register upplades, lärer vara förhållandevis
obetydligt och kostnaden härför mer än väl uppvägas av den ökade

404

användbarhet, framför allt för de rättstillämpande myndigheterna, som ett
sådant fylligare register skänker.

Med hänsyn till materialets beskaffenhet och omfattning innebär arbetet
med upprättandet av ett sådant 50-årsregister en krävande och tidsödande
uppgift. Rådande arbetsbelastning å JO-expeditionen medger icke att arbetet
utföres härstädes under tjänstetid, varför det måste lämnas som särskilt
uppdrag. Om detta uppdrag kan lämnas någon till expeditionen knuten befattningshavare,
som redan förvärvat förtrogenhet med materialet och
tidigare verkställd registeruppläggning, kan arbetet självfallet utföras på
kortare tid och därigenom till lägre kostnad än om det skulle utföras av
någon person utan sådan sakkunskap. Det torde i angivet fall vara möjligt
att få arbetet utfört mot en kostnad av omkring 8 000 kronor. Med hänsyn
till det värde, som ett sådant omfattande samlingsregister skulle komma
att få såväl för JO-ämbetet självt som för rättstillämpande myndigheter
och andra, lärer angivna kostnad få betecknas som låg.

På grund av vad sålunda anförts får jag hemställa, att riksdagen måtte
medgiva att ett register till JO:s ämbetsberättelser för de sista 50 åren
upprättas på sätt här ovan föreslagits samt att erforderliga medel härför
ställas till förfogande. Det är min förhoppning att registret skall kunna
föreligga färdigt i så god tid, att det som bilaga kan fogas till 1961 års
ämbetsberättelse.

Såsom bilaga till denna berättelse fogas en förteckning även ärenden, som
hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser från justitieombudsmannen
före den 1 januari 1959 och vari under år 1959 åtgärd vidtagits
eller vilka vid samma års slut ännu voro på Kungl. Maj:ts prövning
beroende.

Stockholm i justitieombudsmansexpeditionen den 12 januari 1960.

ALFRED BEXELIUS

C. G. Lidberg

405

Bilaga

Förteckning

över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser
från justitieombudsmannen före den 1 januari 1959 och
vari under år 1959 åtgärd vidtagits eller vilka vid samma års
slut ännu voro på Kungl. Maj:ts prövning beroende, jämte
kortfattad uppgift om ärendenas behandling

1. 1939 den 30 december (nr 7U), angående skyldighet i vissa fall för konkursförvaltare
att lämna överexekutor uppgift å borgenärer, som äga
fordran med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken.

Sedan byggnadsborgenärsutredningen den 10 september 1946 avlämnat betänkande
med förslag till lag om tryggande av byggnadsarbetares lönefordran m. m.
samt yttranden över betänkandet inhämtats, är ärendet beroende på Kungl.
Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

2. 1940 den 27 december (nr 71/0), angående upprättande av ett centralt
register över avhandlingar rörande lösöreköp.

Efter det åt en inom justitiedepartementet tillkallad sakkunnig uppdragits att
undersöka frågan om en omarbetning av lösöreköpsförordningen, har den sakkunnige
i april 1944 avlämnat en promemoria i ämnet. Ärendet är beroende på
Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

3. 1942 den 30 december (nr 466/1941), angående åtgärder för åstadkommande
av enhetlig rättstillämpning i fråga om avsöndrad lägenhets ansvar
för i stamfastigheten meddelade inteckningar.

Skrivelsen har den 3 februari 1943 överlämnats till lagberedningen, vars arbete
för utarbetande av en ny jordabalk pågår. (Justitiedepartementet.)

4. 1944 den 15 juni (nr 357/1943), angående bestämmelser om intagande i
gravationsbevis av upplysningar rörande dels Danviks hospital tillkommande
rekognitionsavgifter och dels Lunds domkyrka tillkommande s. k.
erkänsla vid försäljning av vissa hospitalet eller domkyrkan förut tillhöriga
fastigheter.

Angående vidtagen åtgärd beträffande Lunds domkyrka tillkommande s. k. erkänsla,
se ämbetsberättelsen 1953 s. 477. Beträffande ärendet i övrigt har en
inom justitiedepartementet tillkallad sakkunnig i juli 1957 överlämnat en promemoria.
Ärendet är härefter föremål för fortsatt utredning inom justitiedepartementet.
(Justitiedepartementet.)

5. 1945 den 22 juni (nr 244), angående åtgärder för vinnande av bättre
kommunikation mellan överdomstolarna och den rättssökande allmänheten.

406

Sedan 1951 års rättegångskommitté den 13 oktober 1952 avlämnat promemoria
angående kommissionärsväsendet vid domstolarna m. m., över vilken promemoria
yttranden avgivits av olika myndigheter och sammanslutningar, är ärendet
beroende på Kungl. Majrts prövning. (Justitiedepartementet.)

6. 19/5 den 18 oktober (nr 666), angående ändring av bestämmelserna om
förverkande av anstånd, som enligt lagen den 28 juni 1918 angående
villkorlig straffdom medgivits i fråga om vissa frihetsstraff, m. in.

I vad skrivelsen avsåg ändring i övergångsbestämmelserna till lagen den 22 juni
1939 om villkorlig dom har ärendet avskrivits genom Kungl. Maj:ts beslut den
26 november 1948. Rörande den fråga, samverkan med främmande makter beträffande
övervakning av villkorligt dömda, som skrivelsen i övrigt avser, pågå
överläggningar mellan de nordiska länderna. (Justitiedepartementet.)

7. 19/6 den 27 december (nr 623/19/5 och /9//19/6), angående allmän
åklagares åtalsplikt då brott blivit begånget av person, som försöksutskrivits
eller avvikit från sinnessjukhus.

Ärendet överväges i samband med den strafflagsreform som förberedes inom
justitiedepartementet. (Justitiedepartementet.)

8. 19/7 den 31 oktober (nr 219/19/5), angående åstadkommande av enhetligt
förfarande vid bötesindrivning, då influtet belopp icke förslår till fulla
gäldandet av samtliga den bötfällde genom flera domar ådömda böter.

Ärendet överväges i samband med den strafflagsreform som förberedes inom
justitiedepartementet. (Justitiedepartementet.)

9. 19/9 den 22 augusti (nr 127), angående bestämmelser rörande efterlysning
i allmänna publikationer av för brott häktad, som rymt från fångvårdsanstalt
eller eljest avvikit.

Ärendet som delvis slutbehandlats, se ämbetsberättelsen 1956 s. 368, är i övrigt
beroende på Kungl. Majrts prövning. (Justitiedepartementet.)

10. 19/9 den 11 november (nr 553/19/8), angående arkivfotografering av
fastighetsböcker.

Ärendet vilar i avvaktan på lösningen av vissa principfrågor. (Justitiedepartementet.
)

11. 1950 den 30 oktober (nr 173/19/9), angående ändrade bestämmelser för
utfärdande av kungörelse i vissa fall rörande ansökan om lagfart å fång
till fast egendom.

Skrivelsen har den 13 juli 1951 överlämnats till lagberedningen, vars arbete för
utarbetande av en ny jordabalk pågår. (Justitiedepartementet.)

12. 1950 den 30 november (nr 12/), angående åtgärder till säkerställande av
att den, som genom myndighets försorg skall inställas till förhandling
inför domstol, beredes nödig vila före rättsförhandlingen.

Skrivelsen överlämnades den 26 juni 1951 till 1951 års rättegångskommitté.
Kommittén har ännu ej slutfört sitt uppdrag. (Justitiedepartementet.)

13. 195/ den 2 december (nr 106), angående ändring av vissa bestämmelser
om rättegångskostnad i mål, vari part åtnjutit fri rättegång.

Sedan 1951 års rättegångskommitté den 26 november 1958 avlämnat betänkande
med förslag till lag om rättegångshjälp m. m. (SOU 1958: 40), har ärendet varit
föremål för remissbehandling. Ärendet är under beredning inom justitiedepartementet.
(Justitiedepartementet.)

407

14. 1951). den 20 december (nr 459/1952 och 454/1953), angående införande
av rätt att fullfölja talan mot statens hyresråds beslut i vissa fall.

Sedan statens hyresråd avgivit yttrande över framställningen, överlämnades
ärendet den 5 maj 1955 till hyresregleringskommittén. I sitt den 18 oktober
1955 avgivna betänkande IV om hyresregleringens avveckling m. m. (SOU
1955:35) har kommittén funnit, att den ifrågasatta besvärsmöjligheten icke bör
införas. Ärendet är därefter beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.
)

15. 1955 den 23 december (nr 209), angående förtydligande av stadgandet i
18 § tredje stycket instruktionen den 30 december 1947 för stadsfiskalerna
om stadsfiskals skyldighet att utom tjänstetid vara tillgänglig för mottagande
av brådskande meddelanden.

Skrivelsen är föremål för övervägande inom riksåklagarämbetet. (Justitiedepartementet.
)

16. 1957 den 16 mars (nr 304/1956), angående bättre tillgodoseende av skyddskonsulents
behov av kännedom om den, som dömts villkorligt med övervakning
utan att personundersökning ägt rum i målet, m. m.

Ärendet överväges i samband med den strafflagsreform som förberedes inom
justitiedepartementet. (Justitiedepartementet.)

17. 1957 den 18 mars (nr 50/1955), angående vissa jävsfrågor inom civilförsvaret
m. m.

Sedan yttrande över skrivelsen inhämtats från Sveriges civilförsvarsförbund, är
ärendet föremål för övervägande inom inrikesdepartementet. (Inrikesdepartementet.
)

18. 1957 den 5 november (nr 693/1956), angående den i 13 § lagen om fri
rättegång stadgade återbetalningsskyldigheten i vissa fall för part, som
åtnjutit fri rättegång.

Sedan 1951 års rättegångskommitté den 26 november 1958 avlämnat betänkande
med förslag till lag om rättegångshjälp m. m. (SOU 1958: 40), har ärendet
varit föremål för remissbehandling. Ärendet är under behandling inom justitiedepartementet.
(Justitiedepartementet.)

19. 1957 den 28 november (nr 919), angående brist i 24 § lagen den 4 juni
1954 om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Inrikesdepartementet.)

20. 1958 den 15 jebruari (nr 510/1957), angående behovet av förtydligande
bestämmelser rörande begreppet tättbebyggt område i vägtrafikförordningen.

Ärendet är föremål för remissbehandling. (Kommunikationsdepartementet.)

21. 1958 den 19 jebruari (nr 368/1957), angående lösenskyldighet i visst fall
för hovrätts beslut.

Anmäld och slutbehandlad den 2 maj 1958, varvid författning utfärdades (SFS
1958: 198). (Finansdepartementet.)

22. 1958 den 19 april (nr 647/1956), angående ändrade bestämmelser rörande
tillkännagivande av beslut om tjänstetillsättning.

Sedan besvärssakkunniga avgivit yttrande över framställningen, är densamma
föremål för Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

408

23. 1958 den 30 april (nr 79/1955), angående dels ersättning åt distriktsläkaren
Sigrid Nygren på grund av mot henne vidtagna åtgärder för förment
vårdslös deklaration, dels ock utfärdande av föreskrifter till förebyggande
av att åtgärder mot skattskyldiga grundas på okontrollerat
eller eljest otillförlitligt material.

Anmäld den 24 oktober 1958, varvid skrivelsen, såvitt avser frågan om ersättning
till Sigrid Nygren, lämnades utan åtgärd, samt i övrigt överlämnades till
riksskattenämnden för den åtgärd, vartill nämnden kunde finna anledning. Riksskattenämnden
har den 29 oktober 1959 beslutat utfärda cirkulärskrivelse till
taxeringsintendenterna med vissa anvisningar i berörda hänseende. (Finansdepartementet.
)

24. 1958 den 8 november (nr 2hl och 367/1957), angående ersättning till
Ingvar Hardin Anders Lindh för rättsstridigt uttagna kostnader avseende
verkställighet av häktningsbeslut.

Kungl. Maj :t har den 27 februari 1959 förklarat, att Lindh för ifrågavarande
kostnader skall tillgodoföras 1 332 kronor 97 öre jämte ränta från den dag, då
beloppet uttagits hos honom. (Justitiedepartementet.)

25. 1958 den 22 november (nr 331/1956), angående förtydligande av stadgandet
i 22 § andra stycket lagsökningslagen om rätt för borgenär till ersättning
för kostnad i mål om betalningsföreläggande.

Ärendet är föremål för beredning inom justitiedepartementet. (Justitiedepartementet.
)

26. 1958 den 27 november (nr 115/1958), angående sådan ändring av 40 §
uppbördsförordningen, att löntagare, för vilken preliminärt skatteavdrag
bör göras med mera än 25 procent, icke kan genom underlåtenhet att
avlämna debetsedel begränsa skatteavdraget till 25 procent och därigenom
förskaffa sig en ej avsedd skattekredit.

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1959, varvid skrivelsen överlämnades till
uppbördsutredningen. (Finansdepartementet.)

27. 1958 den 3 december (nr 501/1957), angående samordnande av domstolarnas
och barnavårdsnämndernas verksamhet beträffande lagöverträdare,
som fyllt 18 men ej 21 år.

Ärendet överväges i samband med den strafflagsreform som förberedes inom
justitiedepartementet. (Justitiedepartementet.)

28. 1958 den 17 december (nr 633/1958), angående behovet av ändring i 8 §
lagen om tillsyn över stiftelser i syfte att undvika att stiftelse, i vars
styrelse landshövding eller avdelningschef vid länsstyrelse ingår som ledamot,
skall stå under tillsyn av samma länsstyrelse.

Sedan utlåtanden över skrivelsen inhämtats från justitiekanslersämbetet och
riksräkenskapsverket, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.
)

29. 1958 den 27 december (nr h07/1957), angående behovet av närmare bestämmelser
rörande jäv med avseende å föreningsombud och revisorer
inom Konungariket Sveriges stadshypotekskassa samt Svenska bostadskreditkassan
m. m.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Finansdepartementet.)

REDOGÖRELSE

för behandlingen hos Kungl. Maj
av riksdagens skrivelser
avgiven

av JO till 1960 års riksdag

i it

U '' . ;i ii

Till RIKSDAGEN

Enligt föreskrift i 18 § tredje stycket instruktionen den 24 maj 1957 för
riksdagens ombudsmän åligger det justitieombudsmannen att årligen före
februari månads ingång för riksdagen uppgiva dels vilka av föregående
riksdagar fattade beslut och gjorda framställningar som under det sistförflutna
året blivit av Kungl. Maj:t gillade och föranlett bestämmelsers
utfärdande eller annan åtgärd, dels ock vilka beslut och framställningar som
icke blivit för Kungl. Maj:t föredragna eller av Kungl. Maj:t prövade.

För fullgörande av denna skyldighet får jag — som från statsdepartementen
införskaffat härför erforderliga uppgifter — härmed överlämna
dels en tabell (I), som i nummerföljd upptager de skrivelser m. m. vilka
avlåtits av 1959 års riksdag;

dels en förteckning (II) över de av samma riksdag till Kungl. Maj:t
avlåtna skrivelser jämte uppgifter om de åtgärder, som under år 1959 vidtagits
i anledning av dessa skrivelser;

dels en förteckning (III) över sådana i förteckningen II upptagna ärenden,
som vid utgången av år 1959 ännu voro i sin helhet eller till någon del
på Kungl. Maj:ts prövning beroende;

dels ock en förteckning (IV) över ärenden, som hos Kungl. Maj:t
anhängiggjorts genom skrivelser från riksdagen före år 1959 men vid samma
års början varit i sin helhet eller till någon del oavgjorda, jämte uppgift om
den behandling dessa ärenden undergått.

Uppgifterna i förteckningarna avse ärendenas ställning vid utgången av
år 1959.

Stockholm i justitieombudsmansexpeditionen i januari 1960.

ALFRED BEXELIUS

j C. G. Lidberg

9''S

■lii!	(( :''1 ( •				i	it? ■< >>l i /			n\
	no?it ha jj>;	Ilo				.i^iif ?;'' t) s
>!>if	'' • !•••)•: vjs i.
- *>-	• Y. • •'' ••:!!!	f rf i			ii” ii:
				Jo	•:!r O.	"A. Vi; jiVj;
	''''tiv •					.y, 1• i >fi ni		. .'' ■ .)!i r ■
	‘V-V -		i	Ii; ar ,	i. V ■ „‘7<) 1	fri;? Jo»		";)< i . i!
	ror			Yf r*Y			»i-	no;’!;in i
	- fi :‘			i- -	; i": »v , * r			WiV ii‘f
	T ''■	yr	f1		W-man				A)

t -*•

•? i? ''''”''C ! (i; * s ‘ t;: T T ,>{■-»> -7 ■ i! > •» i .-.i; o i.i.fjfj- ■, \; ur.:/’

lo ■ nY :!* v,: " , .inu ; ■

• . ■

■ t:4> r\T- ■, V iVO, ■ i • i 0;,M:

,1» IV

nio.:'' >!

■ ; r ; > I

- i.: mi!''.

Tabell

över de av 1959 års riksdag avlåtna skrivelser m. m. i nummerföljd enligt
trettonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.

Det andra siffertalet utvisar det nummer, under vilket skrivelserna för
varje särskilt departement upptagits i den här nedan införda förteckningen
II.

1	Fi 10	31	4) 4) 4) 4)		71	Fö 3	no	Fi 15	146	I	9	185	Jo 27
2	Ju 3	32		72	Fö 4	in	Fi 14	147	U	6	186	U 9
3	U 4	33		73	S	3	112	Fi 16		H	8	187	U 10
4	Fö 10	34		74	Jo 7	113	Fi 17	148	Jo 20	188	Ju 20
5	S 6	35	4) 4)		75	U	3	114	E 5	149	H	9	189	H 15
6	K 10			76	Jo 8	115	Fö 7	150	Jo 21	190	Fö 12
7	Fi 13	37	4) 4)		77	E	3	116	s)	151	Jo 22	191	E 12
8	E 11	38			H 5	117	Fi 21	152	Jo 23	192	Fi 36
9	Jo 14	39	4) 4)		78	Fö 5	118	Ju 9	153	Fi 26	193	4)
10	H 14	40		79	Fi 11		E 6	154	Fi 27	194	4)
11	I 4	41	4)		80	Ju 4	119	Ju 10	155	Jo 24	195	4)
12	H 4	42	4) 4)			I	5	120	Ju 11	156	Jo 25	196	4)
0 2	43		81	I	6		Fi 18	157	Ju 14	197	Fi 37
13	Fi 1	44	4)		82	Ju 5	121	E 7	158	Ju 15	198	4)
14	Ju 2	45	4) 4)		83	S	4	122	IN )	159	Fi 28	199	4)
U 2	46		84	S	5	123	2)	160	H 10	200	4)
	Fö 1	47	4)		85	Fi 12	124	Ju 8	161	I 10	201	4)
	S 1	48	4) I		86	Jo 9		Jo 11	162	E	8	202	Fi 38
	K 1	49	2	87	Jo 10	125	Jo 12	163	S 10	203	4)
	Fi 2	50	Fö	2	88	E	4	126	Ju 12	164	E	9	204	Fi 30
	E 1	51	S	2	89	K	6		Fi 19	165	H 11	205	Fi 31
	Jo 1	52	K	2	90	H	6	127	Fi 20	166	H 12	206	Fi 32
	H 1	53	E	2	91	Fö 6	128	Jo 13	167	K 11	207	Ju 21
	I 1	54	H	2	92	K	7	129	Ju 13	168	Ju 16	208	I 13
	C 1	55	I	3	93	U	5	130	S 8	169	ju n	209	Jo 28
15	U 1	56	K	3	94	4)	131	IC 8	170	Jo 26	210	Jo 29
16	Ju 1	57	K	4	95	4)	132	H 7	171	E 10	211	Fi 33
17	4) 4) 4) 4)	58	Fi	3	96	4)	133	Jo 15	172	S 11	212	H 16
18	59	Fi	4	97	4)	134	Jo 16	173	I 11	213	H 17
19	60	Jo	2	98	4)	135	Jo 17	174	Ju 18	214	H 18
20	61	Jo	3	99	4N	136	K 9	175	Ju 19	215	H 19
21	4) 4) 4) 4) 4) 4) 4) 4) 4) 4)	62	H	3	100	4j		Fi 22	176	S 12	216	H 20
22	63	Jo	4	101	4)	137	I 8	177	S 13	217	E 13
23	64	Jo	5	102	4)	138	Fi 23		H 13	218	K 12
24	65	Fi	5	103	4)	139	Fö 8	178	S 14	219	K. 13
25	66	Fi	6	104	4)	140	Fö 9	179	U	7	220	U 11
26	67	Fi	7	105	4)	141	Fi 24	180	Fö 11		K 14
27	68	Fi	8	106	Ju 6	142	Fi 25	181	S 15	221	H 21
28	Jo	6	107	S	7	143	Jo 18	182	Fi 29	222	Fi 34
29	69	Fi	9	108	I	7	144	Jo 19	183	I	12	223	Fi 35
30	70	K	5	109	Ju 7	145	S 9	184	U	8	224	S 19

2) Skrivelse till fullmäktige i riksbanken. — 2) Skrivelse till fullmäktige i riksgäldskontoret.

3) Skrivelse till styrelsen för riksdagsbiblioteket. — 4) Utfärdade förordnanden.

225	Jo	30	247	I	16	262	Jo
226	S	20	248	Jo	31	263	Jo
227	Fi	39		C	4	264	E
228	Fi	42	249	E	18	265	Fö
229	Ju	24	250	Fi	46	266	E
230	E	14	251	Fi	47	267	E
231	S	16	252	Fö	14	268	E
232	Ju	22	253	Fö	15	269	S
233	i	14	254	Fö	16		Fi
234	Fi	40	255	E	19	270	K
235	Fö	13	256	K	16	271	Fi
	S	17		E	20	272	Fi
	K	15	257	Fi	48	273	Fi
	Fi	41	258	Fi	49	274	Fi
	E	15		E	21	275	Fi
	0	3		C	5	276	Ju
236	Ju	25	259	Ju	27	277	Ju
237	Ju	26		Fö	17	278	u
238	s	18		S	22		H
239	E	16		K	17	279	s
240	Ju	23		Fi	50	280	s
	I	15		E	22	281	K
241	u	12		Jo	32	282	s
242	Fi	43		H	22	283	Jo
243	Fi	44		I	17	284	Jo
244	Fi	45		C	6	285	Jo
245	S	21	260	K	18	286	Ju
246	E	17	261	Jo	33	287	s

288	K	21	316	Jo	39	342	K	25
289	K	22	317	U	14	343	S	32
290	Fi	57	318	Fi	71	344	Fi	83
291	E	27	319	I	20		I	22
292	Fö	19	320	Ju	32	345	H	27
293	H	24	321	Jo	40	346	Fi	84
294	E	31	322	Fi	72	347	Fö	22
295	E	28	323	Fi	73		S	33
296	E	29	324	Jo	41		I	21
297	H	25	325	Fi	74	348	Fi	80
298	S	28	326	U	15	349	Ju	36
299	Fi	58		Jo	42		S	35
300	Fi	59	327	K	23	350	K	26
301	Fi	62	328	Fi	75	351	U	16
302	Fi	64	329	Fi	76		Fi	81
303	Fi	65	330	Fi	77	352	U	17
304	Fi	60	331	Ju	33	353	U	18
305	Fi	63	332	S	29	354	Ju	35
306	Fi	61	333	S	30		S	34
307	Ju	31	334	Fi	78		Fi	82
308	E	30	335	Fö	20	355	Fi	85
309	I	18	336	H	26	356	Fi	86
310	Fi	66	337	Fö	21	357	Fi	87
311	Fi	67	338	Ju	34	358	K	27
312	Fi	68		Fi	79	359	S	36
313	Fi	69	339	K	24
314	Fi	70	340	E	32
315	I	19	341	S	31

Förteckning II

över de av 1959 års riksdag till Konungen avldtna skrivelser
jämte uppgifter om de åtgärder, som under nämnda år vidtagits
i anledning av samma skrivelser

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens nummer
enligt trettonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet

Riksdagens skrivelse

1. den 20 januari 1959, angående val av medlemmar och suppleanter i Nordiska
rådet. (16.)

Den 6 februari 1959 anmäld och lagd till handlingarna.

2. den 13 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar under Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar
gemensamma frågor. (14.)

Skrivelsen är i vad den avser justitiedepartementets verksamhetsområde anmäld
den 10 april, den 22 maj och den 5 juni 1959 och är därmed slutbehandlad för
departementets vidkommande. (Jfr punkten 1 under civildepartementet.)

3. den 3 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetaret 1959/60
under andra huvudtiteln, avseende anslagen inom justitiedepartementets
verksamhetsområde. (2.)

Den 20 mars, den 10 april, den 22 maj och den 5 juni 1959 anmäld, därvid Kungl.
Maj :t ställt de av riksdagen anvisade anslagen till vederbörandes förfogande.
(Jfr ärendet under punkten 22 här nedan.)

4. den 6 mars, i anledning av väckta motioner angående ändrade bestämmelser
om indelning i valkretsar vid primärkommunala val. (80.)

Skrivelsen har den 18 april 1959 överlämnats till 1955 års valutredning att tagas
under övervägande vid dess fortsatta utredningsuppdrag.

5. samma dag, med förslag till utredning av frågan om ändrad lydelse av
§§ 35 och 36 regeringsformen. (82.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

6. den 18 mars, i anledning av Kungl.Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret 1959/
60, i vad avser justitiedepartementets verksamhetsområde. (106.)

Den 22 maj 1959 anmäld, därvid Kungl. Maj:t ställt de av riksdagen anvisade
anslagen till fångvårdsstyrelsens förfogande.

7. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
disposition av vissa äldre reservationsanslag, avseende justitiedepartementets
verksamhetsområde. (109.)

Den 10 april 1959 anmäld, därvid Kungl. Majd ställt de av riksdagen anvisade

anslagen till vederbörandes förfogande.

8. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 4 kap. 14 § vattenlagen, dels ock i ämnet
väckta motioner. (124.)

Lag och kungörelse utfärdade den 24 april 1959 (SFS nr 114 och 115).

9. den 20 mars, i anledning av väckta motioner angående ändrad ordning
för utträde ur svenska kyrkan. (118.)

Ärendet är föremål för utredning inom justitiedepartementet.

10. samma dag, i anledning av en av justitieombudsmannen till riksdagen
gjord framställning om ändring av bestämmelsen i 24 § andra stycket
instruktionen för riksdagens ombudsmän. (119.)

Kungörelse utfärdad den 3 april 1959 (SFS nr 71).

11. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalken. (120.)

Lag utfärdad den 3 april 1959 (SFS nr 98).

12. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 3, med förslag
till förordning om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning, m. m., i
vad propositionen hänvisats till konstitutionsutskottet. (126.)

Lag utfärdad den 3 april 1959 (SFS nr 97).

13. samma dag, i anledning av väckta motioner angående redogörelse till riksdagen
för behandlingen hos Kungl. Maj.-t av riksdagens skrivelser. (129.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

14. den 17 april, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 15 och 52 §§ militära rättegångslagen den 30 juni
1948 (nr 472). (157.)

Lag utfärdad den 24 april 1959 (SFS nr 105).

15. samma dag, i anledning av väckta motioner om tillämpning av vissa bestämmelser
i domsagostadgan å tjänstgöring som notarie vid rådhusrätt.
(158.)

Ärendet anmält och lagt till handlingarna.

16. den 22 april, i anledning av väckta motioner angående rättegångsbiträde
åt enskilda i jorddelningsmål. (168.)

Skrivelsen har den 30 april 1959 överlämnats till 1954 års fastighetsbildnings kommitté

och 1956 års lantmäterikommitté att av kommittéerna tagas under

övervägande under deras fortsatta arbete.

17. samma dag, i anledning av Kungl. Maj.ds proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 11 kap. 104 § vattenlagen. (169.)

Lag utfärdad den 30 april 1959 (SFS nr 131).

18. den 24 april, i anledning av dels Kungl. Maj ds proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 19 juni 1942 (nr 429)
om hyresreglering m. m., så ock om fortsatt giltighet av samma lag, m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner. (174.)

Lagar utfärdade den 15 maj 1959 (SFS nr 158—161).

19. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag med särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad, dels
ock i ämnet väckta motioner. (175.)

Lag utfärdad den 15 maj 1959 (SFS nr 157).

20. den 29 april, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående överförande
till Finland av visst gränsområde i Muonio älv. (188.)

Ärendet är föremål för beredning inom justitiedepartementet.

21. den 6 maj, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till lag
om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge m. m.
(207.)

Lagar utfärdade den 5 juni 1959 (SFS nr 254 och 255).

22. den 12 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag
för budgetåret 1959/60 till vattendomstolarna. (232.)

Den 22 maj 1959 anmäld, därvid Kungl. Maj:t ställt de av riksdagen anvisade
anslagen till Svea hovrätts förfogande.

23. samma dag, i anledning av väckta motioner om ändring i kommunala
vallagen, i vad gäller utseende av suppleant för landstingsman. (240.)

Skrivelsen har den 1 oktober 1959 överlämnats till 1955 års valutredning att
tagas under övervägande vid fullgörandet av utredningens uppdrag.

24. den 13 maj, i anledning av väckta motioner om översyn av expropriationslagens
bestämmelser om rättegångskostnader. (229.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

25. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående tillägg till konkurslagen. (236.)

Lag utfärdad den 15 maj 1959 (SFS nr 181).

26. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse av 1 kap. 5 och 8 §§ lagen den 8 juli 1904
(nr 26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap,
förmynderskap och adoption. (237.)

Lag utfärdad den 22 maj 1959 (SFS nr 252).

27. den 21 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statstjänstemännens
löner under år 1959 m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(259.)

Skrivelsen är i vad den avser justitiedepartementets verksamhetsområde anmäld
den 22 maj och den 5 juni 1959 och är därmed slutbehandlad för departementets
vidkommande. (Jfr punkten 6 under civildepartementet.)

28. den 25 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i rättegångsbalken m. m. (277.)

Lag utfärdad den 5 juni 1959 (SFS nr 257).

29. den 26 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 72 § lagen den 14 september 1944 (nr 705) om
aktiebolag. (276.)

Lag utfärdad den 5 juni 1959 (SFS nr 253).

30. den 27 maj, med förslag till lag angående ändring i stadgan den 21
februari 1941 (nr 98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande.
(286.)

Lag utfärdad den 28 maj 1959 (SFS nr 196).

31. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändring i lagen den 22 juni 1939 (nr 314) om villkorlig dom,
dels ock i ämnet väckta motioner ävensom motioner om vissa åtgärder
i syfte att bekämpa brottsligheten. (307.)

Lag utfärdad den 30 juni 1959 (SFS nr 398) och kungörelse den 13 november
1959 (SFS nr 490). Den 30 juni 1959 har Kungl. Maj:t vidare dels förordnat
att första lagutskottets utlåtande nr 25 år 1959 skulle såvitt anginge utskottets
uttalanden under rubriken »Begränsning av åtalseftergift» för kännedom överlämnas
till riksåklagarämbetet och socialstyrelsen och dels uppdragit åt de för
överläggningar angående samordning av åtgärderna mot ungdomsbrottsligheten
tillkallade sakkunniga att verkställa utredning av förutsättningarna att på
viss plats åstadkomma en försöksvis förstärkning av de kriminalvårdande och
socialvårdande institutionerna. Frågan om polisbötessystem beträffande parkeringsförseelser
är föremål för utredning inom justitiedepartementet.

32. den 25 november, i anledning av motioner angående befogenhet för kommunerna
att uppträda såsom sakägare i vattenmål. (320.)

Ärendet är föremål för utredning inom justitiedepartementet.

33. den 3 december, i anledning av väckta motioner angående undantagande
från exploatering av ett representativt urval av sjöar och vattendrag,
m. m. (331.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

34. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om allmän varuskatt, m. m. (338.)

Lag utfärdad den 4 december 1959 (SFS nr 525).

35. den 15 december, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående beräkning av pensionsgrundande inkomst
enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m., dels i ämnet
väckt motion. (354.)

Lag utfärdad den 18 december 1959 (SFS nr 562).

36. den 16 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt
lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m. (349.)

Lag utfärdad den 18 december 1959 (SFS nr 563).

2. Utrikesdepartementet

Riksdagens skrivelse

1. den 28 januari 1959, angående val av ledamöter och suppleanter i utrikesutskottet
och utrikesnämnden. (15.)

Anmäld den 6 februari 1959, varvid Kungl. Maj:t beslöt att skrivelsen skulle
läggas till handlingarna.

2. den 13 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar under Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar
gemensamma frågor. (14.)

Skrivelsen är i vad den avser utrikesdepartementets verksamhetsområde anmäld
den 5 juni 1959 och därmed slutbehandlad för departementets vidkommande.

3. den 3 mars, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret 1959/
60, i vad avser utrikesdepartementets verksamhetsområde. (75.)

Anmäld den 20 mars och den 8 maj 1959, varvid nödiga föreskrifter meddelades.

4. den 17 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1959/60 under tredje huvudtiteln, avseende anslagen inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde. (3.)

Anmäld den 5 juni 1959, varvid nödiga föreskrifter meddelades.

5. samma dag, angående val av ombud i Europarådets rådgivande församling
med suppleanter. (93.)

Anmäld den 3 april 1959, varvid Kungl. Maj:t förordnade, att meddelande om
valet skulle i föreskriven ordning avlåtas till Europarådets generalsekreterare.

6. den 10 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående Sveriges
medlemskap i Mellanstatliga rådgivande sjöfartsorganisationen (IMCO).
(147.)

Anmäld den 17 april 1959, varvid Kungl. Maj:t beslöt dels att för Sveriges del
godkänna ifrågavarande konvention dels ock förordnade, att instrument rörande
godkännandet skulle utfärdas för att deponeras hos Förenta Nationernas generalsekreterare.

7. den 29 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1958/59, i
vad propositionen avser utrikesdepartementets verksamhetsområde. (179.)

Anmäld den 5 juni 1959, varvid nödiga föreskrifter meddelades.

8. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pension
åt förre tjänstemannen vid Shanghai Municipal Council A. Th. Dahl.
(184.)

Anmäld den 22 maj 1959, varvid Kungl. Maj:t förordnade, med stöd av riksdagens
beslut, att till Dahl skall utgå en pension av 3 000 kronor för år järnte
rörligt tillägg.

9. samma dag, i anledning av motioner om bemyndigande för Kungl. Maj:t
att till Europarådet avgiva viss förklaring rörande den europeiska domstolen
för de mänskliga rättigheterna. (186.)

Anmäld den 5 juni 1959, varvid Kungl. Maj:t beslöt att lägga ifrågavarande
skrivelse till handlingarna.

10. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition om godkännande
av en överenskommelse angående flyktingar som äro sjömän. (187.)

Anmäld den 8 maj 1959, varvid Kungl. Maj:t förordnade att ratifikationsinstrument
skulle utfärdas och deponeras hos nederländska regeringen.

11. den 8 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förlängning
av det skandinaviska luftfartssamarbetet inom SAS m. m. (220.)

Anmäld den 30 juni 1959, varvid Kungl. Maj:t dels bemyndigade beskickningschefen
i Oslo att för Sveriges del underteckna en överenskommelse med de
danska och norska regeringarna om förlängning för perioden 1 oktober 1960—
30 september 1965 av garantien till de samverkande skandinaviska luftfartsbolagen
m. m. dels ock förordnade att fullmakt skulle utfärdas i vanlig ordning.

12. den 15 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan om
riksdagens yttrande angående vissa av Europarådets rådgivande församling
år 1958 och 1959 vid dess tionde ordinarie möte fattade beslut. (241.)

Anmäld den 22 maj 1959, varvid Kungl. Maj:t beslöt att lägga ifrågavarande
skrivelse till handlingarna.

13. den 25 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till sjöarbetstidslag, m. m., dels ock i ämnet väckt motion. (278.)

Anmäld den 4 september 1959, varvid Kungl. Maj:t förordnade dels att ifrågavarande
konvention angående löner, arbetstid och bemanning på fartyg skulle
ratificeras dels att vid ratifikationshandlingen skulle fogas förklaring, att Sverige
från ratifikationen utesluter avdelning II av konventionen dels ock att i
ratifikationshandlingen skulle göras förbehåll för att konventionen för Sveriges
del träder i kraft först när den trätt i kraft jämväl för Nederländerna och Förbundsrepubliken
Tyskland.

14. den 18 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av 1959 års internationella veteavtal. (317.)

Anmäld den 20 november 1959, varvid Kungl. Maj:t dels beslöt att för Sveriges
del ratificera ifrågavarande avtal, dels ock förordnade att ratifikationsinstrument
skulle utfärdas i vanlig ordning för att deponeras hos Amerikas Förenta
Staters regering.

15. den 1 december, i anledning av väckta motioner om svensk forskningsoch
försöksverksamhet på jordbrukets område inom de s. k. underutvecklade
länderna. (326.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

16. den 15 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av överenskommelser med vissa OEEC-länder rörande
reglering av fordringar och skulder i anledning av den europeiska betalningsunionens
likvidation, m. m. (351.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

17. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts skrivelse med överlämnande
av redogörelse från Nordiska rådets svenska delegation jämte i ämnet
väckt motion. (352.)

Anmäld den 30 december 1959, varvid Kungl. Maj:t överlämnade ifrågavarande
skrivelse till utrikesdepartementet för vederbörandes underrättande.

18. den 16 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av konventionerna inom OEEC om säkerhetskontroll på
atomenergiens område och om ett bolag för behandling av atombränsle.
(353.)

Anmäld den 18 december 1959, varvid Kungl. Maj:t dels förordnade att skrivelserna
den 21 mars 1958 (nr 136) och den 28 mars 1958 (nr 162) skulle läggas till
handlingarna, dels beslöt att för Sveriges del ratificera ifrågavarande konventioner,
dels ock förordnade att ratifikationsinstrument skulle utfärdas i vanlig
ordning för att deponeras hos generalsekreteraren i OEEC.

3. Försvarsdepartementet

Riksdagens skrivelse

1. den 13 februari 1959, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar under Utgifter å driftbudgeten, För flera
huvudtitlar gemensamma frågor. (14.)

Anmäld den 24 april och den 5 juni 1959. Ärendet är därmed slutbehandlat,

såvitt på försvarsdepartementet ankommer.

2. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1958/59, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde. (50.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 februari 1959.

3. den 20 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående frågor
om befrielse från ersättningsskyldighet till kronan m. m. (71.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 februari 1959.

4. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
till F. M. From m. fl. (72.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 februari 1959.

5. den 6 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestridande
av vissa haverikostnader. (78.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 mars 1959.

6. den 17 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående täckande
av vissa medelsbrister, redovisade såsom propriebalanser i försvarets
civilförvaltnings räkenskaper. (91.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 april 1959.

7. den 18 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret 1959/
60, i vad avser försvarsdepartementets verksamhetsområde. (115.)

Anmäld den 3, 10 och 24 april, den 5 juni och den 11 december 1959. Ärendet

är därmed slutbehandlat.

8. den 7 april, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till stat
för försvarets fastighetsfond för budgetåret 1959/60. (139.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 april 1959.

9. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
disposition av vissa äldre anslag för försvarsändamål. (140.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 april 1959.

10. den 21 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1959/60
under fjärde huvudtiteln, avseende anslagen inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde. (4.)

Anmäld den 24 april, den 22 maj och den 5 juni 1959. Ärendet är därmed slutbehandlat.

11. den 29 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1958/59, i

vad propositionen avser försvarsdepartementets verksamhetsområde.
(180.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 maj 1959.

12. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överlåtelse
av viss kronan tillhörig mark m. m. (190.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 maj 1959.

13. den 12 maj, i anledning av riksdagens år 1958 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket m. m. (235.)

Skrivelsen har såvitt angår punkterna 2 (försvarsgrenarnas tjänstemeddelanden),
3 (vakthållningen vid försvarets ämbetsbyggnad »Tre Vapen»), 4 (förhyrning
av viss bergverkstad), 5 (militärassistenternas pensionsålder), 9 (marinens
proviantbod i Karlskrona), 10 (elevtillgången vid försvarets läroverk) och
11 (förvaltningen m. m. av vissa å försvarets fabriksfond redovisade maskiner)
överlämnats till försvarsdepartementet. Kungl. Maj:t har den 30 juni 1959
upptagit ärendena under punkterna 2—4, 9 och 11 till prövning och därvid
genom särskilda beslut

dels, beträffande punkten 2, uppdragit åt försvarets civilförvaltning att, i
samråd med chefen för försvarsstaben, cheferna för armén, marinen och flygvapnet
samt vederbörande förvaltningsmyndigheter, undersöka i det syfte som
statsutskottet angivit i sitt i detta ärende avgivna utlåtande dels förutsättningarna
för ett förenklat publiceringsförfarande av vissa meddelanden i Tjänstemeddelanden
rörande Lantförsvaret, dels ock förutsättningarna för ett sammanförande
av försvarets tjänstemeddelanden till en gemensam publikation
samt att till Kungl. Maj:t inkomma med redogörelse för resultatet av undersökningsarbetet,

dels, beträffande punkten 3, anbefallt överbefälhavaren att tillse, att den av
statsutskottet i utlåtande över detta ärende åsyftade utredningen verkställes
i samband med fullgörandet av det åt särskilda sakkunniga, den s. k. förrådskommittén,
lämnade uppdraget att snarast utarbeta förslag rörande bevakning
och tillsyn av vissa i Stor-Stockholm belägna skyddsföremål,

dels, beträffande punkten 4, anbefallt försvarets civilförvaltning att i samråd
med vederbörande myndigheter utreda huruvida förutsättningar för ändring i det
i ärendet angivna avtalet föreligga samt att till Kungl. Maj:t inkomma med
resultatet av utredningen,

dels, beträffande punkten 9, uppdragit åt försvarets civilförvaltning och marinförvaltningen
att, därest tillstånd till försäljning från den i ärendet avsedda
proyiantboden komme att lämnas jämlikt vissa av Kungl. Maj:t samma den
30 juni meddelade bestämmelser (jfr avd. IV, punkten 4) rörande försäljning
av proviantartiklar till enskilda ur kronans förråd, gemensamt utreda proviantbodens
ställning i förvaltningsorganisatoriskt avseende och överse de bestämmelser
som reglera verksamheten vid proviantboden samt att till Kungl. Maj:t
inkomma med förslag i ämnet,

dels ock, beträffande punkten 11, uppdragit åt armétygförvaltningen att dels
i samråd med chefen för försvarsstaben utreda det framtida behovet av beredskapsmaskiner,
dels ock på grundval av resultatet av förenämnda utredning
och med beaktande av det syfte, som statsutskottet angivit i sitt i ärendet avgivna
utlåtande, uppgöra och till Kungl. Maj:t inkomma med en plan för ifrågavarande
maskiners användning, underhåll och förnyelse.

Vidare har Kungl. Maj:t vad beträffar ärendet under punkten 5 den 25 september
1959 uppdragit åt chefen för försvarsstaben att i samråd med vederbö -

rande myndigheter verkställa översyn av militärassistentorganisationen i det
syfte som statsutskottet angivit i sitt i ärendet avgivna utlåtande samt att till
Kungl. Maj:t inkomma med redogörelse för resultatet av översynsarbetet.

Ärendena under punkterna 2—5, 9 och 11 äro därmed slutbehandlade. Ärendet
under punkten 10 är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

14. den 20 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anslag för budgetåret 1959/60 till Försvarets forskningsanstalt:
Viss forskningsverksamhet. (252.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1959.

15. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
avlönings- m. fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel för budgetåret
1959/60 m. m. (253.)

Anmäld den 25 och den 30 juni 1959. Ärendet är därmed slutbehandlat.

16. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
organisationsförändringar inom försvaret jämte i ämnet väckta motioner.
(254.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1959.

17. den 21 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statstjänstemännens
löner under år 1959 m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(259.)

Anmäld den 5 och den 30 juni 1959. Ärendet är därmed slutbehandlat, såvitt
på försvarsdepartementet ankommer.

18. den 26 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
markförvärv för försvaret. (265.)

Anmäld den 5 juni och den 11 december 1959. Ärendet är därmed slutbehandlat.

19. den 28 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1959/60 till reglering av prisstegringar på försvarshuvudtiteln
m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (292.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1959.

20. den 4 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående medel
för återuppförande av viss byggnad. (335.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 december 1959.

21. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner angående dels
vissa markförvärv för försvaret, i vad avser övnings- och skjutfält för
infanteriskjutskolan, dels ock vissa organisationsförändringar inom försvaret,
i vad avser flyttning av nämnda skola, jämte i ämnet väckta
motioner. (337.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 december 1959.

22. den 9 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947, nr 1, om allmän
sjukförsäkring m.m. jämte i ämnet väckt motion. (347.)

Anmäld den 18 december 1959, varvid Kungl. Maj:t förordnat om ändring i
militärersättningsförordningen den 2 juni 1950 (nr 261). Ärendet är därmed slutbehandlat,
såvitt på försvarsdepartementet ankommer.

4. Socialdepartementet

Riksdagens skrivelse

1. den 13 februari 1959, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar under Utgifter å driftbudgeten, För flera
huvudtitlar gemensamma frågor. (14.)

Anmäld den 10, 24 och 30 april samt den 28 maj 1959. Ärendet är slutbehandlat,
i vad på socialdepartementet ankommer.

2. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1958/59, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde. (51.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 februari 1959.

3. den 3 mars, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av hembiträdeslagen den 30 juni 1944 (nr 461). (73.)

Anmäld den 13 mars 1959, varvid författning utfärdades (SFS nr 55). Ärendet
är slutbehandlat.

4. den 11 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan om
riksdagens yttrande angående vissa av Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens år 1958 vid dess fyrtioandra sammanträde fattade
beslut. (83.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 april 1959.

5. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering,
m. m. (84.)

Anmäld den 20 mars 1959, varvid författningar utfärdades (SFS nr 66—68).
Ärendet är slutbehandlat.

6. den 17 mars, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1959/60 under
femte huvudtiteln, avseende anslagen inom socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner. (5.)

Anmäld den 10, 17, 24 och 30 april samt den 22 och den 28 maj 1959. Författning
utfärdad den 30 april 1959 (SFS nr 316). Ärendet är slutbehandlat.

7. den 18 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret 1959/60,
i vad avser socialdepartementets verksamhetsområde. (107.)

Anmäld den 17 april och den 22 maj 1959. Författning utfärdad den 17 april
1959 (SFS nr 125). Ärendet är slutbehandlat.

8. den 1 april, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till allmän
tjänstepliktslag, m. m. (130.)

Anmäld den 10 och den 17 april 1959. Författningar utfärdade den 17 april 1959
(SFS nr 83 och 84). Ärendet är slutbehandlat.

9. den 10 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag för budgetåret 1959/60 till främjande av
bostadsförsörjningen m. m. jämte i ämnet väckta motioner m. m. (145.)

Anmäld den 24 april och den 28 maj 1959. Författningar utfärdade den 24 april
1959 (SFS nr 153—156). Kungl. Maj:t har den 24 april 1959 uppdragit åt bo -

stadsstyrelsen att med beaktande av vad statsutskottet anfört i sitt utlåtande
nr 49 inkomma med utredning och förslag dels i fråga om utvidgning av bidragsgivningen
till pensionärsbostäder till att avse jämväl lägenheter i hus, som
finansierats med egnahemslån dels ock i fråga om egnahemslån åt ägare och brukare
av jordbruksfastighet för beredande av bostad åt fastighetens arrendatorer.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning i vad rör den i statsutskottets
förenämnda utlåtande förordade utredningen om införandet av ett kreditgarantisystem
på bostadsområdet.

10. den 21 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
i visst fall i anledning av yrkesskada. (163.

Anmäld och slutbehandlad den 24 april 1959.

11. den 24 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1959/60 till statens skolor tillhörande barna- och ungdomsvården
m. m. (172.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1959. 4

12. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete, dels ock i ämnet väckta motioner. (176.)

Anmäld den 30 april 1959, varvid författning utfärdades (SFS nr 132). Ärendet
är slutbehandlat.

13. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med anhållan
om riksdagens yttrande angående vissa av Internationella arbetsorganisationens
konferens år 1958 vid dess fyrtioförsta sammanträde (sjunde sjöfartskonferensen)
fattade beslut, dels ock i ämnet väckt motion. (177.)

Skrivelsen har av handelsdepartementet överlämnats till socialdepartementet för
att genom socialdepartementets försorg underrättelse om vad i ärendet förekommit
skulle meddelas Internationella arbetsbyråns generaldirektör, vilket skett
genom skrivelser den 5 juni och den 23 juli 1959. *

14. samma dag, i anledning av väckta motioner om obligatorisk tilläggssjukpenningförsäkring
för företagare. (178.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

15. den 29 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret l958/59, i vad
propositionen avser socialdepartementets verksamhetsområde. (181.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 maj 1959.

16. den 12 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1959/60 till socialattachéer. (231.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 maj 1959.

17. samma dag, i anledning av riksdagens år 1958 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket m. m. (235.)

1 vad ankommer på socialdepartementet (punkten 13 i statsutskottets utlåtande
nr 87; Handläggningen av visst låne- och bidragsärende) är skrivelsen anmäld
och slutbehandlad den 30 juni 1959.

18. samma dag, i anledning av väckt motion om allmänna barnbidrag för vissa
blinda och döva barn. (238.)

Ärendet har den 28 maj 1959 överlämnats till socialpolitiska kommittén för att
av kommittén tagas i övervägande vid fullgörande av dess uppdrag.

2 — Redogörelse avgiven av JO till 1960 urs riksdag

19. den 13 maj, i anledning av väckta motioner angående generell hyreshöjning
i saneringsmogna eller utdömda fastigheter. (224.)

Genom beslut den 30 juni 1959 har skrivelsen jämte ett exemplar av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 21 överlämnats till statens hyresråd att tagas
i beaktande vid utarbetande av förslag till hyreshöjning jämlikt 5 § hyresregleringslagen.

20. samma dag, i anledning av väckta motioner angående riktlinjer för ungdomens
etiska, moraliska och sociala fostran m. m. (226.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

21. den 19 maj, i anledning av väckta motioner angående utredning om
näringslivets lokalisering. (245.)

Med stöd av Kungl. Maj:ts den 11 december 1959 givna bemyndigande har
chefen för socialdepartementet tillkallat särskilda utredningsmän för att utreda
och framlägga förslag rörande den samhälleliga lokaliseringsverksamheten.

22. den 21 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statstjänstemännens
löner under år 1959 m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(259.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 maj 1959, i vad på socialdepartementet ankommer.

23. den 25 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 139) om vissa inskränkningar
beträffande tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete.
(279.)

Anmäld den 28 maj 1959, varvid författning utfärdades (SFS nr 298). Ärendet
är slutbehandlat.

24. samma dag, i anledning av väckta motioner om viss ändring i bidragsförskottslagen.
(280.)

Genom beslut den 28 maj 1959 har Kungl. Maj:t uppdragit åt socialstyrelsen att
verkställa den av riksdagen begärda undersökningen. Ärendet är därmed slutbehandlat.

25. samma dag, i anledning av väckta motioner om visst tillägg till 7 § sjukförsäkringslagen.
(282.)

Genom beslut den 5 juni 1959 har Kungl. Maj:t uppdragit åt riksförsäkringsanstalten
att verkställa den av riksdagen begärda utredningen och till Kungl.
Maj:t avgiva förslag i enlighet med vad riksdagen hemställt.

26. den 27 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner. (269.)

Anmäld den 28 maj 1959, varvid författningar utfärdades (SFS nr 291—293).
Genom beslut samma dag har Kungl. Maj:t överlämnat avskrift av skrivelsen
till 1948. års socialförsäkringskommitté för att — såvitt angår frågor, som ha
anknytning till de spörsmål vilka kommittén enligt sitt utredningsuppdrag har
att behandla — av kommittén tagas i övervägande vid fullgörandet av uppdraget.
Vidare har jämlikt bemyndigande samma dag chefen för socialdepartementet
tillkallat häradshövdingen Gunnar Engström för att verkställa den av
riksdagen begärda utredningen rörande de s. k. beroende uppdragstagarnas ställning
inom sociallagstiftningen. Avskrift av riksdagsskrivelsen har överlämnats
till finansdepartementet för handläggning i vad på detta departement ankommer.

27. den 28 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
femte huvudtiteln gjorda framställningar angående anslag för budgetåret
1959/60 till Allmänna barnbidrag, Ersättning till postverket för utbetalning
av allmänna barnbidrag, Bidrag till sjukkassor m. in. och Särskilda
barnbidrag till änkors och invaliders barn. (287.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1959.

28. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
femte huvudtiteln gjorda framställning angående anslag för budgetåret
1959/60 till Förberedelser för pensionsreformen. (298.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1959.

29. den 2 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 26 juli 1947 (nr 529) om
allmänna barnbidrag. (332.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 december 1959, varvid författning utfärdades
(SFS nr 536).

30. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förbättring
av ersättningarna inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen m. m.,
såvitt propositionen hänvisats till lagutskott. (333.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 december 1959, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 533 och 534).

31. den 9 december, i anledning av väckta motioner angående en administrativ
samordning beträffande anslagsgivningen till det frivilliga ungdomsarbetet
m. m. (341.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

32. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående anslag
å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1959/60 till särskilt stöd åt
erkända arbetslöshetskassor. (343.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 december 1959.

33. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
sjukförsäkring, m. m., dels ock i ämnet väckt motion. (347.)

Anmäld den 11 och den 18 december 1959. Författningar utfärdade sistnämnda
dag (SFS nr 585, 586 och 589). Ärendet är slutbehandlat, i vad på socialdepartementet
ankommer. Skrivelsen har för vidare handläggning överlämnats till
försvars- och inrikesdepartementen.

34. den 15 december, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående beräkning av pensionsgrundande inkomst
enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension, in. m., såvitt denna
hänvisats till lagutskott, dels i ämnet väckt motion. (354.)

Anmäld och slutbehandlad, i vad på socialdepartementet ankommer, den 18 december
1959, varvid författningar utfärdades (SFS nr 551, 552, 555, 560, 561
och 566). Skrivelsen har för vidare handläggning överlämnats till justitie- och
finansdepartementen.

35. den 16 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt
lagen om försäkring för allmän tilläggspension m. m., i vad propositionen
hänvisats till konstitutionsutskottet. (349.)

Skrivelsen har överlämnats till justitiedepartementet för handläggning.

36. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 10 juli 1947 (nr 523)
om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande, dels ock i
ämnet väckta motioner. (359.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 december 1959, varvid författning utfärdades
(SFS nr 605).

5. Kommunikationsdepartementet

Riksdagens skrivelse

1. den 13 februari 1959, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar under Utgifter å driftbudgeten, För flera
huvudtitlar gemensamma frågor. (14.)

I vad skrivelsen angår kommunikationsdepartementet har densamma anmälts
och slutbehandlats den 30 april 1959.

2. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1958/59, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets verksamhetsområde. (52.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 februari 1959.

3. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
disposition av vissa äldre anslag. (56.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 februari 1959.

4. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överlåtelse
av vissa kronan tillhöriga fastigheter m. m. (57.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 februari 1959.

5. den 20 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fråga
om befrielse från viss betalningsskyldighet till kronan. (70.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 februari 1959.

6. den 17 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret 1959/60,
i vad avser kommunikationsdepartementets verksamhetsområde jämte i
ämnet väckta motioner. (89.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 maj 1959.

7. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om upptagande å riksstaten för budgetåret 1959/60 av
underskottet för luftfartsfonden. (92.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1959.

8. den 1 april, i anledning av väckta motioner angående militär nedsättningsbiljetts
giltighet på statens järnvägars busslinjer. (131.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 april 1959, varvid Kungl. Maj:t överlämnat
riksdagens ifrågavarande skrivelse jämte utskottsutlåtande till 1953 års trafikutredning
för att tagas under övervägande vid fullgörandet av utredningens
uppdrag.

9. den 3 april, i anledning av Kungl. Maj.ds proposition angående bemyndigande
att försälja viss kronan tillhörig fast egendom, m. m. (136.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 april 1959.

10. den 10 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1959/60
under sjätte huvudtiteln, avseende anslagen inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (6.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1959.

11. den 20 april, i anledning av väckta motioner om föreskrifter rörande fordon,
som i mörker uppställts på väg utom tättbebyggt område. (167.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1959, varvid Kungl. Maj:t funnit gott
överlämna avskrift av riksdagens ifrågavarande skrivelse till statens trafiksäkerhetsråd
och uppdragit åt rådet att i samråd med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
företaga den av riksdagen förordade undersökningen.

12. den 8 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överlåtelse
av vissa kronan tillhöriga fastigheter inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde. (218.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 maj 1959.

13. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående införlivande
med statens järnvägar av Stockholm-Roslagens järnvägar. (219.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 maj 1959.

11. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angaende förlängning
av det skandinaviska luftfartssamarbetet inom SAS m. m. (220.)
Anmäld och slutbehandlad den 28 maj 1959.

15. den 12 maj, i anledning av riksdagens år 1958 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket m. m. (235.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1959, varvid Kungl. Maj:t förordnat, att
trvckta exemplar av riksdagens ifrågavarande skrivelse och utskottsutlåtande
skulle överlämnas till järnvägsstyrelsen och styrelsen för Aktiebolaget Trafikrestauranger
för beaktande.

16. den 20 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ombildning
av Stockholms högskola till universitet m. m. (256.)

I vad skrivelsen angår kommunikationsdepartementets verksamhetsområde har
densamma anmälts och slutbehandlats den 28 maj 1959.

17. den 21 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statstjänstemännens
löner under år 1959 m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(259.)

I vad skrivelsen avser kommunikationsdepartementets verksamhetsområde har
densamma anmälts och slutbehandlats den 5 juni 1959.

18. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
tjänster vid kommunikationsverken. (260.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1959.

19. den 22 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

förordning angående villkoren för postbefordran av tidningar (tidningsförordning).
(270.) _

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1959, varvid förordning utfärdats (Shn

nr 305).

20. den 25 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändring i vägtrafikförordningen den 28 september 1951
(nr 648), dels ock i ämnet väckta motioner. (281.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1959, varvid författning utfärdats (SFS
nr 259).

21. den 28 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anslag för budgetåret 1959/60 till Driftbidrag till statens
järnvägar. (288.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1959.

22. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag rörande
statsbidragsgivningen till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp.
(289.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1959, varvid författning utfärdats (SFS
nr 251).

23. den 26 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297). (327.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 december 1959, varvid författning utfärdats
(SFS nr 520).

24. den 3 december, i anledning av väckta motioner angående översyn av
vägtrafiklagstiftningen, m. m. (339.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 december 1959, varvid Kungl. Maj:t förordnat,
att avskrift av riksdagens ifrågavarande skrivelse samt tryckt exemplar av
andra lagutskottets utlåtande nr 44/1959 skulle överlämnas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
för att beaktas vid styrelsens utredning rörande skärpt fordonskontroll
och finansiering av besiktningsförrättningar.

25. den 9 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anläggande
av flygplatser vid Skellefteå och Örnsköldsvik jämte i ärendet
väckt motion. (342.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 december 1959.

26. den 15 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om reglering av förbrukning av elektrisk kraft. (350.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 december 1959, varvid författningar utfärdats
(SFS nr 570 och 571).

27. den 16 december, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 384) samt
till byggnadsstadga, dels ock i ämnet väckta motioner. (358.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 december 1959, varvid författningar utfärdats.

6. Finansdepartementet

Riksdagens skrivelse

1. den 13 februari 1959, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag för budgetåret 1959/60 till oförutsedda
utgifter. (13.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 mars 1959.

2. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar under Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar
gemensamma frågor. (14.)

Skrivelsen, som överlämnats från civildepartementet, är anmäld den 8 och
22 maj 1959. Ärendet är därmed slutbehandlat, såvitt på finansdepartementets
föredragning beror.

3. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anslag för budgetåret 1959/60 till avskrivning av oreglerade
kapitalmedelsförluster. (58.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 mars 1959.

4. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående stat för statens allmänna fastighetsfond för budgetåret
1959/60. (59.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 februari 1959.

5. den 20 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslagtill
lag om ändrad lydelse av 53 § 1 mom. kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), m. m. (65.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 februari 1959, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 34 och 35).

6. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående skattebefrielse
för bidrag från s. k. länsstiftelser m. m. (66.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 13 mars 1959, varvid samtidigt kungörelse
utfärdades (SFS nr 53).

7. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370) jämte
i ämnet väckt motion. (67.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 februari 1959, varvid författning utfärdades
(SFS nr 36).

8. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 1, såvitt propositionen
angår det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften för år 1959
skall utgå. (68.)

överlämnad till jordbruksdepartementet den 25 februari 1959.

9. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa, allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter. (69.)

Anmäld den 6 och den 20 mars, den 10 april och den 27 augusti 1959. Ärendet
är i vissa delar beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

10. den 3 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1959/60
under första huvudtiteln, avseende anslagen till kungl. hov- och slottsstaterna.
(1.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 mars 1959.

11. den 6 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj:t att i vissa fall avstå allmänna arvsfondens rätt
till arv, m. m. (79.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 mars 1959.

12. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av punkten 4 av övergångsbestämmelserna till
lagen den 27 maj 1955 (nr 255) om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370). (85.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 mars 1959, varvid författning utfärdades
(SFS nr 54).

13. den 17 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1959/60 under sjunde huvudtiteln, avseende anslagen inom finansdepartementets
verksamhetsområde. (7.)

Anmäld den 3 och den 30 april samt den 8 maj 1959. Ärendet är därmed slutbehandlat.

14. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående ändring i förordningen den 27 maj 1955 (nr 256)
om investeringsfonder för konjunkturutjämning. (111.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 april 1959, varvid författning utfärdades (SFS
nr 69).

15. den 18 mars, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till
lag om fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda
bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin, m. m
(110.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 april 1959, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 88—90).

16. den 20 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av förordnanden om uttagande av särskild tullavgift för vissa
varuslag. (112.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 3 april 1959.

17. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 1 § förordningen den 3 maj 1929
(nr 62) om särskild skatt å bensin och motorsprit, m. m. (113.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 april 1959, varvid författning utfärdades (SFS
nr 91).

18. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalken. (120.)

Överlämnad till justitiedepartementet den 2 april 1959.

19. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition, nr 3, med förslag
till förordning om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning, m. m„ i
vad propositionen hänvisats till konstitutionsutskottet. (126.)

Överlämnad till justitiedepartementet den 2 april 1959.

20. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till
förordning om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning, m. in., såvitt
propositionen hänvisats till bevillningsutskottet, jämte i ämnet väckta
motioner. (127.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 april 1959, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 92—96).

21. den 3 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 33 med förslag
till lag om ändrad lydelse av 54 § lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om
bankrörelse, m. m. (117.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 april 1959, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 85—87).

22. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
att försälja viss kronan tillhörig fast egendom, m. m. (136.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 april 1959.

23. den 7 april, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående beredskapsstat för försvarsväsendet för budgetåret
1959/60. (138.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

24. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag
å kapitalbudgeten för budgetåret 1959/60, i vad avser finansdepartementets
verksamhetsområde, m. m. (141.)

Anmäld den 30 april och den 28 maj 1959. Ärendet är därmed slutbehandlat.

25. den 10 april, i anledning av väckta motioner om vissa ändringar i tulltaxan.
(142.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 april 1959, varvid författning utfärdades
(SFS nr 116).

26. den 15 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1958/59, i
vad propositionen avser finansdepartementets verksamhetsområde. (153.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 april 1959.

27. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
ändringar inom taxeringsorganisationen i Stockholm, såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet. (154.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 april 1959, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 102 och 103).

28. den 17 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
bemyndigande för Kungl. Maj:t att medgiva viss utvidgning av gällande
rätt till varvsindustrirestitution. (159.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 april 1959, varvid författning utfärdades (SFS
nr 117).

29. den 29 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fullmakt
att i arbetslöshetsbekämpande syfte igångsätta arbeten, för vilka anslag
uppförts å allmän beredskapsstat för budgetåret 1956/57, in. m. (182.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

30. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändring i uppbördsförordningen den 5 juni 1953 (nr 272).
(204.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 maj 1959, varvid författning utfärdades (SFS
nr 174).

31. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 12 § 4 mom. och 86 § 1 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen
den 26 maj 1954 (nr 521), m. m. (205.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 maj 1959, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 133—136).

32. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), m.m.
(206.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 mai 1959, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 127—130).

33. den 6 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 2 § förordningen den 2 juni 1922
(nr 260) om automobilskatt, m.m. (211.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 maj 1959, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 163—165).

34. den 11 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om särskilda investeringsfonder för förlorade inventarier och
lagertillgångar, in. m. (222.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 maj 1959, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 168—170).

35. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 53 § och punkt 10 av anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370), m. m. (223.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 maj 1959, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 171—173).

36. den 12 maj, angående val av fullmäktige i riksbanken med suppleanter.
(192.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 maj 1959.

37. samma dag, angående val av fullmäktige i riksgäldskontoret med suppleanter.
(197.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 maj 1959.

38. samma dag, angående val av en suppleant i styrelsen över riksdagsbiblioteket.
(202.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 maj 1959.

39. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående rätt för Konungen att förordna om uttagande av
antidumping- och utjämningstullar m.m. (227.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 maj 1959, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 179 och 180).

40. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1958/59, i
vad propositionen avser avskrivning av nya kapitalinvesteringar. (234.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 maj 1959.

41. samma dag, i anledning av riksdagens år 1958 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket m. m. (235.)

Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 22 maj 1959 ha tryckta exemplar av skrivelsen
samt statsutskottets utlåtande nr 87 för handläggning i angivna delar överlämnats
till försvarsdepartementet (punkterna 2, 3, 4, 9, 10, 11, försvarsgrenarnas
tjänstemeddelanden; vakthållningen vid försvarets ämbetsbyggnad »Tre
vapen»; förhyrning av viss bergverkstad; marinens proviantbod i Karlskrona;
elevtillgången vid försvarets läroverk; förvaltningen m. m. av vissa å försvarets

fabriksfond redovisade maskiner), socialdepartementet (punkten 13, handläggningen
av visst låne- och bidragsärende), kommunikationsdepartementet (punten
21, Aktiebolaget Trafikrestauranger), ecklesiastikdepartementet (punkten 30,
kostnaderna för domkapitlens verksamhet) samt civildepartementet (punkten 5,
militärassistenternas pensionsålder). Genom beslut den 25 september 1959 har
skrivelsen, såvitt avser punkten 23 (vissa iakttagelser angående skatteuppbörden
m. m.) överlämnats till uppbördsutredningen. Skrivelsen har, såvitt avser punkten
38, anmälts den 6 november 1959, varvid cirkulär utfärdades angående övertidstjänstgöringen
inom statsförvaltningen (SFS nr 481). — Ärendena under
punkterna 25, 26, 27, 28, 29 (tullrestitutionsförfarandet för statliga myndigheter
m. m.; vissa författningar som reglera förvaltningsverksamheten; öreslös redovisning;
redovisningen av vissa småbelopp inom statsförvaltningen; tillvaratagande
av statens intressen med avseende på uppfinningar) är beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

42. den 13 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 16 § folkbokföringsförordningen den 28 juni
1946 (nr 469). (228.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 maj 1959, varvid författning utfärdades (SFS
nr 200).

43. den 15 maj, i anledning av väckta motioner angående utredning beträffande
alkoholen i den officiella representationen. (242.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

44. den 19 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning, m. m.
(243.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 maj 1959, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 183 och 184).

45. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående ändrad lydelse av 3 § förordningen den 4 mars 1955
(nr 110) om Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar,
m. m. (244.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 inaj 1959, varvid författning utfärdades (SFS
nr 186).

46. den 20 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående ändring i förordningen den 21 december 1945 (nr
823) om nöjesskatt, m. m., såvitt angår de under 2) och 3) upptagna
förordningsförslagen. (250.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 maj 1959, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 207, 209 och 210).

47. samma dag, i anledning av väckta motioner om redovisning i statsverkspropositionen
för visst år jämväl av beräknade utgifter under kommande
två budgetår. (251.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

48. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds förslag till stat för riksgäldsfonden
för budgetåret 1959/60. (257.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1959.

49. den 21 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
pensionsfrågor för statsanställda m. fl. (258.)

Skrivelsen, som överlämnats från civildepartementet, är anmäld och slutbehandlad
den 5 juni 1959.

50. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statstjänstemännens
löner under år 1959 m. in. jämte i ämnet väckta motioner.
(259.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1959.

51. den 22 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående ändring i förordningen den 21 december 1945 (nr
823) om nöjesskatt, m. m., såvitt propositionen hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte i ämnet väckta motioner. (271.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 maj 1959, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 206 och 208).

52. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av punkt 14 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370). (272.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 maj 1959, varvid författning utfärdades
(SFS nr 191).

53. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 3 och 7 §§ förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften jämte i ämnet väckta motioner.
(273.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 maj 1959, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 268 och 269).

54. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av överenskommelse med Schweiz rörande tullmedgivanden, m. m.
jämte i ämnet väckt motion. (274.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 maj 1959, varvid författning utfärdades (SFS
nr 190).

55. den 25 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ökning
av de svenska insatserna i Internationella valutafonden och Världsbanken.
(275.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1959.

56. den 27 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om försäkring för allmän tilläggspension, m. in., dels ock i ämnet
väckta motioner. (269.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 september 1959.

57. den 28 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående anslag för budgetåret 1959/60 till Skatteersättning
till kommunerna. (290.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1959.

58. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om avsättning av kommunalskattemedel till budgetutjämningsfonden
för budgetåret 1959/60. (299.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1959.

59. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om anslag för budgetåret
1959/60 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar. (300.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1959.

60. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350) så ock om fortsatt
giltighet av samma lag, m. m., jämte i ämnet väckta motioner. (304.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1959, varvid författningar utfärdades

(SFS nr 262—264).

61. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om fortsatt giltighet av lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående
rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om
bankaktiebolags kassareserv, m. m., dels i ämnet väckta motioner, dels
väckta motioner angående åtgärder för återgång till lågräntepolitik, dels
ock väckta motioner angående vissa åtgärder till främjande av full sysselsättning.
(306.)

Anmäld den 5 juni 1959, varvid författningar utfärdades (SFS nr 272—274).

Ånyo anmäld den 9 oktober 1959. Ärendet är därmed slutbehandlat.

62. den 29 maj, angående tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1958/59.
(301.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1959.

63. samma dag, angående reglering för budgetåret 1959/60 av utgifterna
under huvudtiteln Riksdagen och dess verk m. m. (305.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1959.

64. den 30 maj, angående statsregleringen för budgetåret 1959/60. (302.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1959.

65. samma dag, med överlämnande av riksstat för budgetåret 1959/60. (303.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1959.

66. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändring i tulltaxan den 12 september 1958 (nr 475). (310.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1959, varvid författning utfärdades (SFS

nr 265).

67. samma dag, angående beräkning av bevillningarna för budgetåret 1959/60,
m. m. (311.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1959, varvid författning utfärdades (SFS

nr 281).

68. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av avtal mellan Sverige och Förbundsrepubliken Tyskland för
undvikande av dubbelbeskattning beträffande skatter å inkomst och förmögenhet
ävensom beträffande vissa andra skatter. (312.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

69. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående ändrad lydelse av 10 § 2 mom. förordningen den
26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt, m. m. (313.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1959, varvid författningar utfärdades

(SFS nr 295—297).

70. samma dag, i anledning av väckta motioner angående ändring av kommunalskattelagens
regler om beskattning av ersättning till riksdagsmän.
(314.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1959, varvid författning utfärdades (SFS
nr 330).

71. den 13 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av avtal mellan Sverige och Österrike för undvikande av dubbelbeskattning
beträffande skatter å inkomst och förmögenhet. (318.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

72. den 24 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370), m. m. (322.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 november 1959, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 515 och 516.)

73. samma dag, i anledning av väckt motion angående skatteavdrag för bidrag
till vetenskaplig verksamhet. (323.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

74. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning med föreskrifter om vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig
försäljning av bilar. (325.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 december 1959, varvid författning utfärdades
(SFS nr 575.)

75. den 26 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av tilläggsavtal till avtalen den 27 september 1956 mellan
Sverige och Norge samt den 21 juli 1958 mellan Sverige och Danmark för
undvikande av dubbelbeskattning beträffande skatter å inkomst och förmögenhet.
(328.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 december 1959, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 592 och 593).

76. den 1 december, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till
förordning om allmän varuskatt, m. m., såvitt propositionen hänvisats till
bevillningsutskottet. (329.)

Anmäld den 1 december 1959, varvid författningar utfärdades (SFS nr 507—510)
och vissa formulär i anledning av desamma fastställdes (SFS nr 511 och 512).
Ärendet är i viss del (fråga om skattefrihet för vissa periodiska publikationer)
beroende på Kungl. Maj ds prövning.

77. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till förordning
angående ändring i vissa delar av förordningen den 31 maj 1957
(nr 262) om allmän energiskatt, m. m. (330.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 1 december 1959.

78. den 2 december, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till
förordning angående ändrad lydelse av 10 § 1 mom. förordningen den 26
juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt. (334.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 december 1959, varvid författning utfärdades
(SFS nr 537).

79. den 3 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om allmän varuskatt, m. m., i vad propositionen hänvisats till
konstitutionsutskottet. (338.)

Överlämnad till justitiedepartementet den 4 december 1959.

80. den 9 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändring i lagen den 11 juni 1943 (nr 340) angående statsmonopol
å tillverkning och import av tobaksvaror m. in. (348.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 december 1959, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 572—574).

81. den 15 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av överenskommelser med vissa OEEC-länder rörande reglering
av fordringar och skulder i anledning av den europeiska betalningsunionens
likvidation, m. m. (351.)

Överlämnad till utrikesdepartementet den 23 december 1959 för handläggning i
viss del. Anmäld och slutbehandlad den 30 december 1959.

82. samma dag, i anledning av dels proposition med förslag till förordning
angående beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen om försäkring
för allmän tilläggspension m. m., såvitt denna hänvisats till lagutskott,
dels i ämnet väckt motion. (354.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 december 1959, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 557—559, 564 och 565).

83. den 16 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
om allmän varuskatt m. m., såvitt propositionen avser riktlinjer för
administrationen av den allmänna varuskatten m. m. (344.)

Överlämnad till inrikesdepartementet den 17 december 1959 för handläggning i
viss del. Anmäld och slutbehandlad den 18 december 1959.

84. samma dag, angående tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1959/60.
(346.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

85. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 16 maj 1958 (nr 295) om
sjömansskatt m. m. (355.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 december 1959, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 609 och 610).

86. samma dag, i anledning av Kungl.. Maj:ts proposition med förslag till lag
om gränstullsamarbete med annan stat, m. m. (356.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 december 1959, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 590 och 591).

87. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 3 och 23 §§ förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften. (357.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 december 1959, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 577 och 578).

7. Ecklesiastikdepartementet

Riksdagens skrivelse

1. den 13 februari 1959, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar under Utgifter å driftbudgeten, För flera
huvudtitlar gemensamma frågor. (14.)

Skrivelsen är, i vad avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde, anmäld
den 17 april, den 8, 15 och 28 maj samt den 5 och den 30 juni 1959.
Skrivelsen är därmed slutbehandlad för ecklesiastikdepartementets vidkommande.
(Jfr punkten 1 under civildepartementet.)

2. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1958/59, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde. (53.)

Anmäld den 27 februari och den 17 april 1959. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

3. den 6 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anslag å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1958/59 till Avsättning till
fonden för idrottens främjande. (77.)

Skrivelsen, som i viss del överlämnats från handelsdepartementet till ecklesiastikdepartementet
för handläggning, är beroende på Kungl. Majrts prövning.

4. den 17 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
anslag ur kyrkofonden m. m. (88.)

Anmäld den 24 april och den 5 juni 1959. Den 24 april utfärdades bl. a. en författning
(SFS nr 139). Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

5. den 18 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln gjorda framställningar om anslag för budgetåret
1959/60 till arkiv, bibliotek och museer, kyrkliga ändamål samt akademier
m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (114.)

Anmäld den 17 och den 30 april, den 8 och den 28 maj samt den 5 juni 1959.
Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

6. den 20 mars, i anledning av väckta motioner angående ändrad ordning
för utträde ur svenska kyrkan. (118.)

Överlämnad till justitiedepartementet den 11 april 1959.

7. samma dag, i anledning av väckt motion angående ändrad lydelse av
42 § lagen om prästval. (121.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. den 21 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln gjorda framställningar om anslag för budgetåret
1959/60 till allmänna läroverken m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(162.)

Anmäld den 15 maj och den 5 juni 1959. Den 5 juni utfärdades en kungörelse
(SFS nr 356). Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

9. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
disposition av vissa äldre anslag, avseende ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde. (164.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1959.

10. den 24 april, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag
för budgetåret 1959/60 till utbyggnad av tekniska högskolan i
Stockholm m. m. (171.)

Anmäld den 8 och den 15 maj 1959. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

11. den 28 april, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1959/60 under åttonde huvudtiteln, avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner
m. m. (8.)

Anmäld den 8, 15 och 28 maj samt den 5 och den 30 juni 1959. Den 28 maj
utfärdades bl. a. två författningar (SFS nr 311 och 352). Skrivelsen är därmed
slutbehandlad.

12. den 29 april, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret 1959/60,
i vad avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde. (191.)

Anmäld den 8 maj samt den 5 och den 30 juni 1959. Den 5 juni utfärdades
bl. a. en författning (SFS nr 371). Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

13. den 8 maj, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående inrättande
av en lärarhögskola i södra Sverige. (217.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 maj 1959.

14. den 12 maj, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anslag för
budgetåret 1959/60 till vissa kostnader för läkarutbildningen. (230.)

Anmäld den 5 och den 30 juni 1959. Den 30 juni utfärdades en författning
(SFS nr 436). Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

15. samma dag, i anledning av riksdagens år 1958 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverket m. m. (235.)

Anmäld den 25 september 1959 i vad avser punkten 30 (kostnaderna för domkapitlens
verksamhet), varvid uppdrogs åt kammarkollegiet och statskontoret
att gemensamt verkställa översyn av hittills tillämpade principer för finansieringen
av domkapitlens verksamhet. Skrivelsen är därmed slutbehandlad för
ecklesiastikdepartementets vidkommande.

16. den 13 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln gjorda framställning om anslag för budgetåret 1959/60
till allmänna läroverken. (239.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 maj 1959.

17. den 20 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1959/60 under åttonde huvudtiteln till seminarier för
huslig utbildning jämte i ämnet väckta motioner. (246.)

Anmäld den 28 maj 1959. Skrivelsen är i viss del alltjämt beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

18. samma dag, i anledning av väckta motioner angående ändrade övergångsbestämmelser
rörande statsbidragen till driftkostnader för det allmänna
skolväsendet. (249.)

Anmäld den 5 juni 1959, varvid en författning utfärdades (SFS nr 353). Skrivelsen
är därmed slutbehandlad.

3 — Redogörelse avgiven av JO till 19G0 års riksdag

19. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anordningar
för forskning och utbildning i psykiatri vid vissa sinnessjukhus.
(255.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1959.

20. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ombildning
av Stockholms högskola till universitet m. m. (256.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 maj 1959.

21. den 21 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
pensionsfrågor för statsanställda m. fl. (258.)

Skrivelsen är, i vad avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde, anmäld
och slutbehandlad den 25 september 1959. (Jfr punkten 5 under civildepartementet)
.

22. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statstjänstemännens
löner under år 1959 m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(259.)

Skrivelsen är, i vad avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde, anmäld
den 28 maj samt den 5 och den 30 juni 1959. Skrivelsen är därmed slutbehandlad
för ecklesiastikdepartementets vidkommande. (Jfr punkten 6 under
civildepartementet.)

23. den 26 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag
för budgetåret 1959/60 under åttonde huvudtiteln till bidrag till studiecirkelverksamhet
och till ungdomens fritidsverksamhet samt till folkbildningsåtgärder
i övrigt m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (266.)

Anmäld den 5 juni 1959 varvid bl. a. en författning utfärdades (SFS nr 310).
Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

24. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln gjorda framställningar rörande försöksverksamheten
med nioårig enhetsskola m. m. (267.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 maj 1959.

25. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående utbildning
av lärare i manlig slöjd m. m. (268.)

Anmäld den 28 maj och den 30 juni 1959. Skrivelsen är alltjämt beroende på
Kungl. Majrts prövning.

26. den 28 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående anslag
för budgetåret 1959/60 till inrättande av en biblioteksdepå samt till
byggnadsarbeten vid universitetet i Uppsala jämte i sistnämnda ämne
väckta motioner. (264.)

Anmäld den 5 och den 30 juni 1959. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

27. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln gjorda framställningar om anslag för budgetåret
1959/60 till studiebidrag och stipendier samt till bidrag till driften av
folkskolor m. in. jämte i ämnet väckta motioner. (291.)

Anmäld den 5 juni 1959. Skrivelsen är i viss del alltjämt beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

28. samma dag, i anledning av Kungl. Maj.ds i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln gjorda framställning om anslag för budgetåret 1959/60
till Bidrag till vetenskaplig verksamhet vid vetenskapsakademien. (295.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1959.

29. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1959/60 till bidrag till byggnadsarbeten m. m. inom skolväsendet
jämte i ämnet väckta motioner. (296.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1959.

30. den 29 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning med särskilda bestämmelser om biografföreställningar m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner. (308.)

Anmäld den 5 juni 1959, varvid en författning utfärdades (SFS nr 348). Skrivelsen
är därmed slutbehandlad.

31. den 30 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar om dels vissa
anslag för budgetåret 1959/60 till universiteten, den medicinska utbildningen
m. m., dels ock ökat stöd åt forskning m. m. jämte i ämnet väckta
motioner. (294.)

Anmäld den 5 och den 30 juni 1959. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

32. den 9 december, i anledning av väckt motion om inrättande av professurer
inom rättssociologiens område. (340.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. Jordbruksdepartementet

Riksdagens skrivelse

1. den 13 februari 1959, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar under Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar
gemensamma frågor. (14.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 maj 1959.

2. den 18 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1958/59, såvitt propositionen
avser jordbruksärenden. (60.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 och den 27 februari 1959.

3. samma dag, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående befrielse
i vissa fall från betalningsskyldighet till kronan. (61.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 februari 1959.

4. den 17 februari, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse av 11 § 1 och 2 mom. förordningen den
22 juni 1934 (nr 320) angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom.
(63.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 februari 1959, därvid förordning utfärdades

(SFS nr 28).

5. den 18 februari, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar m. m. (64.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 februari 1959.

6. den 20 februari, i anledning av Kungl. Maj ds proposition nr 1, såvitt
propositionen angår det promillctal, varmed skogsvårdsavgiften för år
1959 skall utgå. (68.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 februari 1959, därvid kungörelse utfärdades

(SFS nr 38).

7. den 3 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
från kyrkofonden för övertalig personal vid domänverket. (74.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 mars 1959.

8. den 4 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar m. m., såvitt angår Himmelsända 21 i
Södermanlands län och stadsägan nr 2174-|-2178-|-2179-j-2340 i Norrköpings
stad, jämte i ärendena väckta motioner. (76.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 mars 1959.

9. den 10 mars, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om köttbesiktning m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (86.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 mars 1959, därvid lag och kungörelse utfärdades
(SFS nr 99 och 100).

10. samma dag, i anledning av motioner om ändring i jordförvärvslagens
bestämmelser om skyldighet för kommun att söka tillstånd till förvärv
av jordbruksfastighet. (87.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 mars 1959.

11. den 20 mars, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 4 kap. 14 § vattenlagen, dels ock i ämnet
väckta motioner. (124.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 april 1959, därvid kungörelse utfärdades
(SFS nr 115).

12. samma dag, i anledning av väckt motion om vissa ändringar i kungörelsen
om älgavgifter m. m. (125.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 april 1959.

13. samma dag, i anledning av väckta motioner om viss översyn av arrendelagstiftningen.
(128.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 december 1959.

14. den 3 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1959/60
under nionde huvudtiteln, avseende anslagen inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (9.)

Riksdagens beslut innebär bifall till vad jordbruksutskottet i sitt utlåtande nr
1 föreslagit. Beslut i fråga om punkterna 5, 6, 8—11, 15, 17, 19, 115 och 147 har
meddelats i skrivelsen nr 284 under punkt 37 här nedan, i fråga om punkten
21 i skrivelsen nr 262 under punkt 34 här nedan, i fråga om punkten 22 i skrivelsen
nr 156 under punkt 25 här nedan, i fråga om punkten 29 i skrivelsen nr
148 under punkt 20 här nedan, i fråga om punkten 33 i skrivelsen nr 283 under
punkt 36 här nedan samt i fråga om punkten 35 i skrivelsen nr 285 under punkt
38 här nedan. I utlåtandet härutöver behandlade punkter ha anmälts och
slutbehandlats den 22 och den 28 maj samt den 30 juni 1959. Besluten den 22 och
den 28 maj 1959 innefattade bland annat utfärdandet av 24 kungörelser och sex
förordningar (SFS nr 187, 194, 195, 224, 225, 237—242, 246—249, 256, 323, 324,
369 samt 383—393).

15. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen beträffande
jordbruksdepartementet gjorda framställningar angående anslag
å kapitalbudgeten för budgetåret 1959/60. (133.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 april 1959, därvid kungörelse utfärdades
(SFS nr 77).

16. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda hemställan rörande anslag för budgetåret 1959/60 till Statens
växtskyddsanstalt: Avlöningar och Omkostnader ävensom till Bekämpande
av växtsjukdomar jämte i anslutning därtill väckta motioner, dels
Kungl. Maj :ts proposition angående vissa frågor rörande bekämpandet
av växtsjukdomar m. m. (134.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 maj 1959, därvid fyra kungörelser utfärdades

(SFS nr 229 och 234—236).

17. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande anslag för budgetåret 1959/60 till avlöningar,
omkostnader och byggnadskostnader vid statens skogsskolor ävensom till
förberedande skogskurser jämte i ärendena väckta motioner, m. m. (135.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 april och den 28 maj 1959.

18. den 10 april, i anledning av väckta motioner om rätt till fångst av vildmink
utan innehav av jaktkort. (143.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 april 1959.

19. samma dag, i anledning av väckta motioner om ändringar i den särskilda
lagstiftningen om vissa skogsfångs- och mulbetesservitut. (144.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 oktober 1959.

20. den 14 april, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar rörande åtgärder
för kvalitetsförbättring av matpotatis jämte i ämnet väckta motioner.
(148.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 maj 1959, därvid kungörelse utfärdades

(SFS nr 187).

21. den 15 april, i anledning av väckta motioner rörande åtgärder för lindring
av föreliggande kreditanskaffnings- och betalningssvårigheter för av
skördeskador tidigare drabbade jordbrukare, m. m. (150.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 april 1959, därvid kungörelse utfärdades

(SFS nr 78).

22. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering
av priserna på fisk under budgetåret 1959/60 m. m. jämte i ämnet
väckta motioner. (151.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 april 1959, därvid tre förordningar och en

kungörelse utfärdades (SFS nr 108—111).

23. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående prissättningen
på smör. (152.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 april 1959.

24. den 17 april, i anledning av väckta motioner angående anslag till bidrag
till plantskolekontroll. (155.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 maj 1959.

25. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående statens
stöd åt hästaveln, m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (156.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 maj 1959, därvid två kungörelser utfärdades

(SFS nr 194 och 195).

26. den 22 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering
av sockernäringen i riket. (170.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 april 1959, därvid kungörelse utfärdades (SFS
nr 101).

27. den 29 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anställningsformen
för vissa assistenter vid lantbruks-, veterinär- och skogshögskolorna.
(185.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 maj 1959.

28. den 13 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar rörande anslag
till Fiskerilånefonden, m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (209.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 maj 1959.

29. den 8 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar, m. m. (210.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 maj 1959.

30. den 13 maj, i anledning av väckta motioner om utredning angående näringsforskningen.
(225.)

Skrivelsen är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

31. den 20 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
ändringar i statens allmänna avlöningsreglemente m. m. (248.)

Skrivelsen överlämnad från civildepartementet för kännedom. Efter anmälan
för departementschefen har skrivelsen den 30 juni 1959 lagts till handlingarna.

32- den 21 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statstjänstemännens
löner under år 1959 m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(259.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 maj 1959.

33. den 27 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående den resistensbiologiska
forsknings- och förädlingsverksamhetens organisation,
m. m. (261.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 maj 1959.

34. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående statliga
lånegarantier till upprustnings- och nyanläggningsåtgärder berörande
landsbygdens elnät, m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (262.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 maj 1959, därvid kungörelse utfärdades ("SFS
nr 369).

35. samma dag, i anledning av väckta motioner angående åtgärder för ökad
användning av flis såsom bränsle. (263.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 oktober 1959.

36. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
i prisreglerande syfte på jordbrukets område m. m. jämte i ämnet väckta
motioner. (283.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 maj 1959, därvid sex förordningar och elva
kungörelser utfärdades (SFS nr 237—242 samt 383—393).

37. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående statligt
stöd till jordbrukets rationalisering, m. m., jämte i ämnet väckta
motioner. (284.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 maj 1959, därvid åtta kungörelser utfärdades
(SFS nr 224, 225, 246—249, 323 och 324).

38. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar rörande det
särskilda stödet åt det mindre jordbruket jämte i ämnet väckta motioner.
(285.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 maj 1959, därvid kungörelse utfärdades (SFS
nr 256).

39. den 18 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning av vissa kronoegendomar, såvitt avser Mjogaryd Mellangärden
21 i Jönköpings län m. fl. fastigheter. (316.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 november 1959.

40. den 25 november, i anledning av motioner om översyn av naturskyddslagen
m. m. (321.)

Skrivelsen är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

41. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om förlängning av tiden för vissa servitut, dels ock i ämnet väckta
motioner. (324.)

Anmäld den 27 november 1959, därvid skrivelsen remitterades till lagrådet.
Skrivelsen har därefter anmälts den 4 december 1959, därvid kungörelse och lag
utfärdades (SFS nr 517 och 518).

42. den 1 december, i anledning av väckta motioner om svensk forskningsoch
försöksverksamhet på jordbrukets område inom de s. k. underutvecklade
länderna. (326.)

Skrivelsen har den 4 december 1959 överlämnats till utrikesdepartementet för
handläggning.

9. Handelsdepartementet

Riksdagens skrivelse

1. den 13 februari 1959, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar under Utgifter å driftbudgeten, För flera
huvudtitlar gemensamma frågor. (14.)

Skrivelsen är i vad avser handelsdepartementets verksamhetsområde anmäld
den 5 juni 1959 och därmed slutbehandlad för departementets vidkommande.

2. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1958/59, i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde. (54.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 februari 1959.

3. den 17 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 16 februari 1934 (nr 19)
om fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet
m. m. (62.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 februari 1959, varvid lag i ämnet utfärdades
(SFS nr 32).

4. den 3 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1959/60
under tolfte huvudtiteln, avseende anslagen inom civildepartementets
verksamhetsområde. (12.)

Skrivelsen är i vad avser anslag till Bidrag till pensioneringskostnaderna för
handelsflottans pensionsanstalt anmäld den 30 juni 1959 och därmed slutbehandlad
för handelsdepartementets vidkommande.

5. den 6 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anslag å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1958/59 till Avsättning till
fonden för idrottens främjande. (77.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 mars 1959.

6. den 17 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1958/59 till Statens lånefond
för den mindre skeppsfarten. (90.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 mars 1959.

7. den 3 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
med vissa bestämmelser om inländsk försäkringsrörelse vid krig m. m.
(132.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 april 1959, varvid lag i ämnet utfärdades
(SFS nr 73).

8. den 10 april, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående Sveriges
medlemskap i Mellanstatliga rådgivande sjöfartsorganisationen (IMCO).
(147.)

Skrivelsen har överlämnats till utrikesdepartementet för handläggning och är
därmed slutbehandlad för handelsdepartementets vidkommande.

9. den 14 april, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående dispositionen
av vissa prisutjämningsavgiftsmedel. (149.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 maj 1959.

10. den 17 april, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 13 § förordningen den 31 maj 1957 (nr
343) om oljelagring m. m., såvitt propositionen hänvisats till bevillningsutskottet.
(160.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1959, varvid förordning i ämnet utfärdades
(SFS nr 120).

11. den 20 april, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till
lag om krigsansvarighet för liv- och invaliditetsförsäkring. (165.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1959, varvid lag i ämnet utfärdades
(SFS nr 118).

12. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 13 § förordningen den 31 maj 1957 (nr
343) om oljelagring m. m., i vad propositionen hänvisats till lagutskott.
(166.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1959, varvid förordning i ämnet utfärdades
(SFS nr 119).

13. den 24 april, i anledning av dels Kungl. Majrts proposition med anhållan
om riksdagens yttrande angaende vissa av Internationella arbetsorganisationens
konferens år 1958 vid dess fyrtioförsta sammanträde (sjunde
sjöfartskonferensen) fattade beslut, dels ock i ämnet väckt motion. (177.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 maj 1959.

14. den 29 april, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1959/60 under tionde huvudtiteln, avseende anslagen inom handelsdepartementets
verksamhetsområde. (10.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1959.

15. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret
1959/60, i vad avser handelsdepartementets verksamhetsområde. (189.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1959.

16. den 8 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslagsbehovet
för budgetåret 1959/60 till sjöbefälsskolorna m. m. (212.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1959.

17. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av avtal om fortsatt drift av Svenska träforskningsinstitutet m. m.
(213-)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1959.

18. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade
riktlinjer för den statliga exportkreditgarantiverksamheten m. m. (214.)

Anmäld den 28 maj 1959. Samma dag utfärdades kungörelse i ämnet (SFS nr
271) samt meddelades exportkreditnämnden närmare föreskrifter om garantigivning.
Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

19. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående understöd
åt båttrafiken i Stockholms skärgård. (215.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1959.

20. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
ersättningar till förutvarande ombordanställda m. fl. å motorfartyget
Ningpo. (216.)

Anmäld den 15 maj 1959 och därmed slutbehandlad för departementets vidkommande.

21. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 3 § lotteriförordningen den 19 maj 1939
(nr 207). (221.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 maj 1959, varvid förordning i ämnet utfärdades
(SFS nr 162).

22. den 21 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statstjänstemännens
löner under år 1959 m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(259.)

Skrivelsen är anmäld den 5 juni 1959 och är därmed slutbehandlad för handelsdepartementets
vidkommande.

23. den 25 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till sjöarbetstidslag, m. m., dels ock i ämnet väckt motion. (278.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1959, varvid lag i ämnet utfärdades
(SFS nr 404).

24. den 28 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar om anslag för budgetåret 1959/60 till Aktieteckning
i Aktiebolaget Statens skogsindustrier. (293.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1959.

25. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1959/60 till Statens tekniska forskningsråd till Teknisktvetenskaplig
forskning m. m. (297.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1959.

26. den 4 december, i anledning av väckta motioner om kurser för hantverksmästare
m. fl. (336.)

Skrivelsen anmäles i statsverkspropositionen till 1960 års riksdag (X ht p. 30)
och är därmed slutbehandlad.

27. den 15 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
om personalförstärkning vid statens pris- och kartellnämnd m. m. (345.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 december 1959.

10. Inrikesdepartementet

Riksdagens skrivelse

1. den 13 februari 1959, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar under Utgifter å driftbudgeten, För flera
huvudtitlar gemensamma frågor. (14.)

Anmäld den 17 april, den 8 och den 28 maj samt den 5 juni 1959. Ärendet är
därmed slutbehandlat i vad på inrikesdepartementet ankommer.

2. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående samarbete
med Stockholms stad för uppförande och drift av en psykiatrisk
klinik vid S:t Görans sjukhus i Stockholm. (49.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 februari 1959.

3. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1958/59, i vad propositionen
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde. (55.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 februari 1959.

4. den 6 mars, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1959/60
under elfte huvudtiteln, avseende anslagen inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde. (11.)

Anmäld den 10, 17, 24 och 30 april, den 8, 15 och 28 maj samt den 5 och den
30 juni 1959. Författningar utfärdade den 15 maj (SFS nr 204 och 205). Ärendet
är därmed slutbehandlat.

5. samma dag, i anledning av väckta motioner angående ändrade bestämmelser
om indelning i valkretsar vid primärkommunala val. (80.)

Skrivelsen har den 31 mars 1959 överlämnats till justitiedepartementet för
handläggning.

6. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändring i kommunala vallagen m. m. ävensom i ämnet väckt
motion. (81.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 mars 1959, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 60—62).

7. den 18 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret
1959/60, i vad avser inrikesdepartementets verksamhetsområde. (108.)

Anmäld den 10, 17 och 24 april, den 15 maj samt den 5 och den 30 juni 1959.
Ärendet är därmed slutbehandlat.

8. den 7 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
sjukhuslag m. m. (137.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 april 1959, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 112 och 113).

9. den 10 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
elfte huvudtiteln gjorda framställningar rörande anslag för budgetåret
1959/60 till Överståthållarämbetet och landsstaten, Polisväsendet,
Brandväsendet och Diverse m. m. (146.)

Anmäld den 17, 24 och 30 april, den 8, 15 och 28 maj samt den 5 och den 30
juni 1959. Författning utfärdad den 15 maj (SFS nr 318) och den 5 juni (SFS
nr 350). Ärendet är därmed slutbehandlat.

10. den 20 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändring i sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321). (161.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 maj 1959, varvid författning utfärdades (SFS
nr 284).

11. den 24 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
anslag till universitetssjukhusen m. m. (173.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1959.

12. den 29 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1959/60 till vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus
m. m. (183.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1959.

13. den 5 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om handel med preventivmedel. (208.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1959, varvid författning utfärdades (SFS
nr 325).

14. den 12 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ny organisation
för civilförsvaret m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (233.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1959.

15. samma dag, i anledning av väckta motioner om ändring i kommunala
vallagen, i vad gäller utseende av suppleant för landstingsman. (240.)

Skrivelsen har den 31 augusti 1959 överlämnats till justitiedepartementet för
handläggning.

16. den 20 maj, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående efterskänkande
av staten tilldömd ersättning för släckningskostnad vid skogsbrand.
(247.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 maj 1959.

17. den 21 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statstjänstemännens
löner under år 1959 m. in. jämte i ämnet väckta motioner.
(259.)

Anmäld den 28 maj samt den 5 och den 30 juni 1959. Ärendet är därmed slutbehandlat
i vad på inrikesdepartementet ankommer.

18. den 29 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om förbud mot innehav av vissa stiletter m. m., dels ock
i ämnet väckta motioner. (309.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1959, varvid författning utfärdades (SFS
nr 312).

19. den 20 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 39 § 1 mom. landstingslagen den 14 maj
1954 (nr 319) m. m. (315.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 november 1959, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 521—523).

20. den 25 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 79 § kommunallagen den 18 december 1953
(nr 753). (319.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 december 1959, varvid författning utfärdades
(SFS nr 531).

21. den 9 december, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
sjukförsäkring, m. m., dels ock i ämnet väckt motion. (347.)

Anmäld den 18 december 1959, varvid författning utfärdades (SFS nr 588).
Ärendet är därmed slutbehandlat i vad på inrikesdepartementet ankommer.

22. den 16 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
om allmän varuskatt m. m., såvitt propositionen avser riktlinjer för administrationen
av den allmänna varuskatten m. m. (344.)

Anmäld den 18 december 1959. Ärendet är därmed slutbehandlat i vad på inrikesdepartementet
ankommer.

11. Civildepartementet

Riksdagens skrivelse

1. den 13 februari 1959, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar under Utgifter å driftbudgeten, För flera
huvudtitlar gemensamma frågor. (14.)

Anmäld den 20 februari 1959 beträffande punkterna A. 1, 3, 4 och 6, varvid
författningar utfärdades (SFS nr 43—49). Avskrifter överlämnade till samtliga
övriga statsdepartement för handläggning i vad på vederbörande departement
ankommer. Ånyo anmäld den 28 maj 1959, varvid författningar utfärdades (SFS
nr 345 och 355). Ärendet är därmed slutbehandlat i vad på civildepartementet
ankommer.

2. den 3 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1959/60
under tolfte huvudtiteln, avseende anslagen inom civildepartementets
verksamhetsområde. (12.)

Anmäld och slutbehandlad i vad på civildepartementet ankommer den 8 maj
1959, varvid författning utfärdades (SFS nr 182). Tryckt exemplar av skrivelsen
överlämnat till handelsdepartementet för handläggning i vad angår visst
anslag.

3. den 12 maj, i anledning av riksdagens år 1958 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket m. m., i vad berättelsen
avser militärassistenternas pensionsålder. (235.)

Ärendet har den 9 september 1959 överlämnats till försvarsdepartementet.

4. den 20 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
ändringar i statens allmänna avlöningsreglemente m. m. (248.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 maj 1959, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 301, 302, 346 och 360).

5. den 21 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
pensionsfrågor för statsanställda m. fl. (258.)

Anmäld den 28 maj 1959, varvid författningar utfärdades (SFS nr 286—290,
300—304, 335—339, 346, 347, 354, 360, 361 och 419—421). Avskrifter överlämnade
till finansdepartementet och ecklesiastikdepartementet för handläggning
i vad på dessa departement ankommer. Ånyo anmäld den 5 juni 1959. Ånyo
anmäld den 30 juni 1959, varvid författningar utfärdades (SFS nr 373, 374, 395,
405 och 430). Ärendet är i vissa delar beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

6. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statstjänstemännens
löner under år 1959 m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(259.)

Anmäld den 28 maj 1959, varvid författningar utfärdades (SFS nr 197—199,
214, 215, 283, 290, 299, 300, 302—304, 335, 338—342, 344—347, 354, 360 och
361). Avskrifter överlämnade till samtliga övriga statsdepartement för handläggning
i vad på vederbörande departement ankommer. Ånyo anmäld den 30
juni 1959, varvid författning utfärdades (SFS nr 375). Ärendet är därmed slutbehandlat
i vad på civildepartementet ankommer.

Förteckning III

över sådana i förteckningen II här ovan upptagna ärenden, som
vid utgången av år 1959 ännu voro i sin helhet eller till någon
del på Kungl. Maj.ts yrövning beroende

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens nummer
enligt trettonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet

Riksdagens skrivelse

4. den 6 mars 1959, i anledning av väckta motioner angående ändrade bestämmelser
om indelning i valkretsar vid primärkommunala val. (80.)

5. samma dag, med förslag till utredning av frågan om ändrad lydelse av
§§35 och 36 regeringsformen. (82.)

9. den 20 mars, i anledning av väckta motioner angående ändrad ordning
för utträde ur svenska kyrkan. (118.)

13. samma dag, i anledning av väckta motioner angående redogörelse till
riksdagen för behandlingen hos Kungl. Maj:t av riksdagens skrivelser.
(129.)

16. den 22 april, i anledning av väckta motioner angående rättegångsbiträde
åt enskilda i jorddelningsmål. (168.)

23. den 12 maj, i anledning av väckta motioner om ändring i kommunala vallagen,
i vad gäller utseende av suppleant för landstingsman. (240.)

24. den 13 maj, i anledning av väckta motioner om översyn av expropriationslagens
bestämmelser om rättegångskostnader. (229.)

31. den 27 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändring i lagen den 22 juni 1939 (nr 314) om villkorlig dom,
dels ock i ämnet väckta motioner ävensom motioner om vissa åtgärder i
syfte att bekämpa brottsligheten. (307.)

32. den 25 november, i anledning av motioner angående befogenhet för kommunerna
att uppträda såsom sakägare i vattenmål. (320.)

33. den 3 december, i anledning av väckta motioner angående undantagande
från exploatering av ett representativt urval av sjöar och vattendrag,
m. m. (331.)

2. Utrikesdepartementet

Riksdagens skrivelse

15. den 1 december 1959, i anledning av väckta motioner om svensk forsknings-
och försöksverksamhet på jordbrukets område inom de s. k. underutvecklade
länderna. (326.)

16. den 15 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av överenskommelser med vissa OEEC-länder rörande reglering
av fordringar och skulder i anledning av den europeiska betalningsunionens
likvidation, m. m. (351.)

3. Försvarsdepartementet

Riksdagens skrivelse

13. den 12 maj 1959, i anledning av riksdagens år 1958 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverket m. m. (235.)

4. Socialdepartementet

Riksdagens skrivelse

9. den 10 april 1959, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående anslag för budgetåret 1959/60
till främjande av bostadsförsörjningen m. m. jämte i ämnet väckta motioner
m. m. (145.)

14. den 24 april, i anledning av väckta motioner om obligatorisk tilläggssjukpenningförsäkring
för företagare. (178.)

20. den 13 maj, i anledning av väckta motioner angående riktlinjer för ungdomens
etiska, moraliska och sociala fostran m. m. (226.)

21. den 19 maj, i anledning av väckta motioner angående utredning om näringslivets
lokalisering. (245.)

25. den 25 maj, i anledning av väckta motioner om visst tillägg till 7 § sjukförsäkringslagen.
(282.)

31. den 9 december, i anledning av väckta motioner angående en administrativ
samordning beträffande anslagsgivningen till det frivilliga ungdomsarbetet
m. m. (341.)

6. Finansdepartementet

Riksdagens skrivelse

9. den 20 februari 1959, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning av vissa, allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter. (69.)

23. den 7 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående beredskapsstat för försvarsväsendet för budgetåret
1959/60. (138.)

41. den 12 maj, i anledning av riksdagens år 1958 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket m. m. (235.)

43. den 15 maj, i anledning av väckta motioner angående utredning beträffande
alkoholen i den officiella representationen. (242.)

47. den 20 maj, i anledning av väckta motioner om redovisning i statsverkspropositionen
för visst år jämväl av beräknade utgifter under kommande
två budgetår. (251.)

68. den 30 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av avtal mellan Sverige och Förbundsrepubliken Tyskland för
undvikande av dubbelbeskattning beträffande skatter å inkomst och förmögenhet
ävensom beträffande vissa andra skatter. (312.)

73. den 24 november, i anledning av väckt motion angående skatteavdrag
för bidrag till vetenskaplig verksamhet. (323.)

76. den 1 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om allmän varuskatt, m. m., såvitt propositionen hänvisats
till bevillningsutskottet. (329.)

84. den 16 december, angående tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1959/60. (346.)

7. Ecklesiastikdepartementet

Riksdagens skrivelse

3. den 6 mars 1959, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anslag å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1958/59 till Avsättning till
fonden för idrottens främjande. (77.)

7. den 20 mars, i anledning av väckt motion angående ändrad lydelse av
42 § lagen om prästval. (121.)

17. den 20 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1959/60 under åttonde huvudtiteln till seminarier för huslig
utbildning jämte i ämnet väckta motioner. (246.)

25. den 26 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående utbildning
av lärare i manlig slöjd m. m. (268.)

27. den 28 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln gjorda framställningar om anslag för budgetåret
1959/60 till studiebidrag och stipendier samt till bidrag till driften av
folkskolor m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (291.)

32. den 9 december, i anledning av väckt motion om inrättande av professurer
inom rättssociologiens område. (340.)

8. Jordbruksdepartementet

Riksdagens skrivelse

30. den 13 maj 1959, i anledning av väckta motioner om utredning angående
näringsforskningen. (225.)

40. den 25 november, i anledning av motioner om översyn av naturskyddslagen
m. m. (321.)

11. Civildepartementet

Riksdagens skrivelse

5. den 21 maj 1959, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
pensionsfrågor för statsanställda m. fl. (258.) 4

4 — Redogörelse avgiven av JO till 1060 års riksdag

Förteckning IV

över ärenden, som hos Kungl. Maj.t anhängiggjorts genom skrivelser
från riksdagen före år 1959 men vid samma års början
vant i sin helhet eller till någon del oavgjorda, jämte uppgift
om den behandling dessa ärenden undergått

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens nummer
enligt fjortonde, numera trettonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet

Riksdagens skrivelse

1. den 23 maj 1924, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj:t med begäran om förslag till bestämmelser rörande fastighetsfideikommissens
upphävande eller fideikommissjordens tillgodogörande för
egnahemsbildningen. (201.)

Fideikommissutredningen har den 15 december 1959 avlämnat betänkande med
förslag i ämnet (SOU 1959: 40).

2. den 19 april 1929, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om trafikförsäkring å motorfordon m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner. (94.)

Sedan bilskadeutredningen den 1 oktober 1957 avgivit betänkande med förslag
till lag om trafikförsäkring (SOU 1957:36) samt yttranden inhämtats över
betänkandet, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 12 maj 1932, i anledning av väckt motion angående upphävande av
den s. k. lösöreköpsförordningen m. m. (209.)

Efter det åt en inom justitiedepartementet tillkallad sakkunnig uppdragits att
undersöka frågan om en omarbetning av lösöreköpsförordningen, har den sakkunnige
i april 1944 avlämnat en promemoria i ämnet. Ärendet är härefter
föremål för fortsatt beredning inom justitiedepartementet.

4. den 11 juni 1932, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom
vissa delar av Kopparbergs län m. m. (348.)

Skrivelsen har överlämnats till 1954 års fastighetsbildningskommitté, vars arbete
pågår. (Jfr ärendet under punkten 15 här nedan.)

5. den 9 april 1935, i anledning av väckta motioner om vägfred m. m. (158.)
Ärendet handlägges gemensamt med ärendet under punkten 2 ovan.

6. den 7 juni 1935, angående ordnande av kommissionärsverksamhet vid
rikets överdomstolar och städernas rättsväsen. (308.)

7. den 18 februari 1936, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar
i gällande bestämmelser om utomäktenskapligt barns arvsrätt
m. m. (29.)

Frågan behandlas av familjerättskommittén, vars arbete pågår.

8. den 9 maj 1936, i anledning av väckta motioner om beredande av möjlighet
till uppdelning av avdikningslån vid jorddelning. (218.)

Skrivelsen har överlämnats till 1954 års fastighetsbildningskommitté, vars arbete
pågår. (Jfr ärendet under punkten 15 här nedan.)

9. den 13 mars 1937, i anledning av väckta motioner angående ändringar i
lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att
inlösa under nyttjanderätt upplåtet område. (98.)

Skrivelsen har överlämnats till 1954 års fastighetsbildningskommitté, vars arbete
pågår. (Jfr ärendet under punkten 15 här nedan.)

10. den 29 maj 1937, i anledning av väckt motion om revision av lagen
angående utlämning av förbrytare m. m. (356.)

Lag har utfärdats den 6 december 1957 (nr 668) om utlämning för brott och
den 5 juni 1959 (nr 254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island
och Norge. Ärendet är därmed slutfört.

11. den 5 juni 1937, i anledning av väckta motioner angående utredning av
frågan om ersättning av statsverket till den, som lidit skada till följd av
felskrivning i fastighetsbok m. m. (425.)

Frågan behandlas av lagberedningen, vars arbete pågår.

12. den 8 juni 1937, i anledning av väckt motion om inrättande av ett centralt
organ för planmässig organisation av de statliga och statsunderstödda
anstalterna för asociala individer. (434.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

13. den 12 mars 1938, i anledning av väckta motioner angående ändringar
av 17 kap. 4 § handelsbalken m. m. (96.)

Frågan behandlas av lagberedningen, vars arbete pågår.

14. den 5 april 1938, i anledning av väckt motion om ändring av 55 § lagen
den 12 maj 1917 om expropriation. (167.)

Efter slutförande av en år 1949 igångsatt utredning för översyn av gällande
bestämmelser av legal ränteberäkning är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts
prövning. (Jfr ärendet under punkten 34 här nedan.)

15. den 6 maj 1938, i anledning av väckt motion angående revision av lagstiftningen
om delning av jord å landet. (234.)

Skrivelsen har överlämnats till 1954 års fastighetsbildningskommitté, vars arbete
pågår. (Jfr ärendena under punkterna 4, 8, 9 och 35.)

16. den 1 juni 1938, i anledning av väckta motioner om förstärkt grundlagsskydd
för vissa fundamentala principer för det nuvarande samhället.
(362.)

Skrivelsen samt det i ärendet av tillkallade sakkunniga avgivna betänkandet
med förslag till ändrad lydelse av 16 § regeringsformen (SOU 1941:20) ha enligt

Kungl. Maj:ts beslut den 7 november 1958 överlämnats till författningsutredningen
att vara tillgängliga vid fullgörandet av utredningens uppdrag. Utredningens
arbete pågår. (Jfr ärendet under punkten 39 här nedan.)

17. den 13 maj 1939, i anledning av väckt motion angående införande av
möjlighet att inskriva gruvrätt i protokoll, fört av inskrivningsdomare,
och därefter inteckna samma rätt. (262.)

Frågan behandlas av lagberedningen, vars arbete pågår.

18. samma dag, i anledning av väckta motioner angående beredande av effektivare
skydd för svensk konstslöjd. (263.)

Skrivelsen har överlämnats till den jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den
7 februari 1958 tillkallade mönsterskyddsutredningen, vars arbete pågår. (Jfr
ärendet under punkten 67 här nedan.)

19. den 9 juni 1939, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om villkorlig dom m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
(388.)

Sedan tillkallade sakkunniga för utredning av frågan hur kriminalstatistiken
bör vara ordnad avgivit betänkande angående den svenska kriminalstatistiken
(SOU 1954:35), är ärendet som delvis slutbehandlats, se ämbetsberättelsen 1940
s. 235, i återstående del — avseende en omläggning eller utvidgning efter vissa
riktlinjer av rättsstatistiken rörande villkorligt dömda och andra grupper av
brottslingar — beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

20. den 24 maj 1940, i anledning av väckt motion om lagstiftning angående
servitutsrättens förhållande till stadsplanelagstiftningen. (269.)

Frågan behandlas av lagberedningen, vars arbete pågår.

21. den 16 maj 1942, i anledning av väckt motion om revision av lagstiftningen
angående förfarandet hos förvaltningsdomstolar och hos övriga
förvaltningsmyndigheter vid behandlingen av frågor, som röra enskild
rätt. (236.)

Sedan Kungl. Maj:t den 4 mars 1949 beslutat att den i riksdagsskrivelsen väckta
frågan skall bli föremål för utredning av de s. k. besvärssakkunniga utfärdades
den 10 januari 1958 kompletterande direktiv för de sakkunniga. Utredningsarbetet
fortsätter.

22. den 6 juni 1942, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar
i 4 kap. vattenlagen m. m. (312.)

Lagar avseende vattenregleringsavgifterna utfärdade den 3 juni 1955 och den
24 april 1959 (SFS nr 312/1955 och nr 114/1959). Frågan om bygdekraftinstitutet
har behandlats av Elkraftutredningen av år 1943, 1945 års vattenlagssakkunniga
och Norrländska vattenkraftutredningen. I denna del är ärendet
alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

23. den 8 juli 1942, i anledning av konstitutionsutskottets memorial med förslag
till utredning av frågan om ändrad lydelse av §§ 35 och 36 regeringsformen.
(475.)

Skrivelsen överlämnades den 11 januari 1957 till 1956 års förhandlingsrättsutredning.
Utredningens arbete pågår.

24. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående offentliga insamlingar, dels ock i ämnet väckta
motioner. (476.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

25. den 15 maj 1943, i anledning av väckta motioner om en revision av
varumärkes- och firmalagstiftningen. (206.)

Sedan varumärkes- och firmautredningen den 9 januari 1958 avgivit betänkande
med förslag till varumärkeslag (SOU 1958:10), över vilket betänkande yttranden
inhämtats, är ärendet i denna del beroende pa Kungl. Maj:ts prövning.
Utredningens arbete med revision av firmalagstiftningen pågår.

26. den 4 mars 1944, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den 26 november 1920 (nr 796) om val
till riksdagen jämte väckt motion angående utredning om underlättande
av deltagande i val till riksdagens andra kammare och kommunala val.
(61..)

1955 års valutredning, som den 28 augusti 1958 erhöll nya direktiv och samtidigt
fick ändrad sammansättning, har den 2 november 1959 avlämnat promemoria
med förslag rörande vissa frågor i samband med allmänna val. Utredningens
fortsatta arbete är — enligt vad av promemorian framgår — huvudsakligen
inriktat på spörsmålen om sjukas, åldringars och utlandssvenskars
deltagande i allmänna val samt om röstlängdsutdragens avskaffande.

27. den 18 mars 1944, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändring i 18 och 25 kap. strafflagen m. m., dels ock i
ämnet väckta motioner. (102.)

Ärendet överväges i samband med den strafflagsreform som förberedes inom
justitiedepartementet.

28. den 17 maj 1944, i anledning av väckta motioner angående revision av
8 kap. strafflagen m. m. (284.)

I vad angår den i riksdagens skrivelse berörda frågan om parts rätt att föra
särskild talan mot beslut, varigenom domstol förordnat om måls handläggning
inom stängda dörrar, har skrivelsen överlämnats till 1951 års rättegångskommitté.
Kommittén har ännu ej slutfört sitt uppdrag.

29. den 28 juni 1944, i anledning av väckta motioner om viss ändring i lagen
den 18 juni 1925 angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse
att förvärva fast egendom. (419.)

Frågan behandlas av den jämlikt Kungl. Maj :ts^ bemyndigande den 16 maj 1958
tillkallade jordlagsutredningen, vars arbete pågår.

30. den 16 juni 1945, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 23 § lagen den 15 juni 1935 (nr 343)
om ungdomsfängelse m. m. (403.)

Ärendet som delvis slutbehandlats, se ämbetsberättelsen 1946 s. 272, överväges
i återstående del — avseende vissa ändringar i lagen om ungdomsfängelse m. fl.
lagar — i samband med den strafflagsreform som förberedes inom justitiedepartementet.

31. samma dag, angående samhällsplanering och beskattning av jordvärdestegring
m. m. (538.)

Frågan om indragning av oförtjänt jordvärdestegring har behandlats av markvärdeutredningen
i dess den 25 oktober 1957 avgivna betänkande i ämnet (SOU
1957: 43). Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

32. den 21 maj 1946, i anledning av väckta motioner angående ändrad lydelse
av § 36 regeringsformen in. m. (261.)

Skrivelsen överlämnad den 11 januari 1957 till 1956 års förhandlingsrättsutredning.
Utredningens arbete pågår.

33. den 25 maj 1940, i anledning av väckt motion angående revision av bestämmelserna
i 6 kap. strafflagen om skadestånd in. m. (270.)

För utredning av frågan om ändring av bestämmelserna i 6 kap. 4 § strafflagen
överlämnades skrivelsen den 24 november 1955 till bilskadeutredningen. Sedan
utredningen genom beslut den 7 december 1959 befriats från uppdraget, är ärendet
beroende på Kungl. Maj ds prövning.

34. den 19 november 1946, i anledning av väckta motioner angående översyn
av de i lagar och författningar förekommande räntebestämmelserna. (476.)

Sedan viss förberedande utredning verkställts, är ärendet beroende på Kungl.
Maj ds prövning. (Jfr ärendet under punkten 14 här ovan.)

35. den 22 februari 1947, i anledning av väckta motioner om utredning och
förslag angående utsträckt tillämpning av den s. k. ensittarlagen. (36.)

Skrivelsen har överlämnats till 1954 års fastighetsbildningskommitté, vars arbete
pågår. (Jfr ärendet under punkten 15 här ovan.)

36. den 13 juni 1947, i anledning av väckt motion om utredning av frågan
om full ersättning till kringliggande bygd för skador i anledning av vattenkraftanläggningar
och vattenregleringar m. m. (313.)

Lagar i ämnet utfärdade den 9 maj 1952, den 2 april 1954, den 3 juni 1955 och
den 24 april 1959 (SFS nr 235/1952, nr 124/1954, nr 312/1955 och nr 114/1959).
Beträffande återstående frågor, vilka behandlats av 1945 års vattenlagssakkunniga
och Norrländska vattenkraftutredningen, är ärendet beroende på Kungl.
Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 22 här ovan.)

37. den 17 juni 1947, i anledning av väckta motioner om ändring i 14 kap.
15 § och 15 kap. 23 och 24 §§ strafflagen. (321.)

Ärendet överväges i samband med den strafflagsreform som förberedes inom
j ustit ^departement et.

38. den 6 mars 1948, i anledning av väckt motion angående bestämmelser om
ersättning för parts kostnader i mål och i ansökningsärenden, som handläggas
av förvaltningsdomstol eller annan offentlig myndighet. (67.)

Den i skrivelsen berörda frågan är föremål för utredning av besvärssakkunniga.
Utredningsarbetet pågår.

39. den 17 april 1948, i anledning av väckt motion med förslag till ändrad
lydelse av § 16 regeringsformen. (122.)

Skrivelsen har den 7 november 1958 — enligt Kungl. Maj:ts beslut — överlämnats
till författningsutredningen att vara tillgänglig vid fullgörandet av
Utredningens uppdrag. Utredningen pågår. (Jfr ärendet under punkten 16 här
ovan.)

40. den 11 maj 1948, i anledning av väckta motioner om införande av beslutande
folkomröstning. (199.)

Fragan om införande av beslutande folkomröstning är föremål för överväganden
inom författningsutredningen. Utredningsarbetet pågår.

41. den 22 maj 1948, i anledning av väckta motioner dels om utredning av
frågan om behandlingen av myrslogarna inom de på statens bekostnad
storskiftade delarna av Kopparbergs län, dels ock angående enklare förfaringssätt
för bestämmande av äganderätten till s. k. myrslogar. (212.)

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 23 oktober 1953 tillkallades en

särskild utredningsman för att verkställa utredning. Utredningsmannen har
den 19 september 1959 avlämnat utredning med förslag till lagstiftning (SOU
1959: 31). Över förslaget ha yttranden infordrats till den 1 april 1960.

42. den 26 juni 1948, i anledning av väckta motioner om utredning angående
ändring i gällande lagstiftning om registrering av brott och förseelser.
(365.)

Sedan Kungl. Maj:t den 21 januari 1949 uppdragit åt strafflagberednmgen att
verkställa ifrågavarande utredning och beredningen i viss del fullgjort detta
uppdrag i anslutning till ett år 1953 avlämnat förslag angående enhetligt frihetsstraff
m.m. (SOU 1953:17), har jämlikt bemyndigande av Kungl. Maj:t den
16 mars 1956 för den fortsatta utredningen tillkallats en särskild utredningsman,
vilkens arbete alltjämt pågår.

43. den 29 mars 1949, i anledning av väckt motion om revision av lagen om
rikets vapen m. m. (82.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

44. den 18 maj 1949, angående rikets allmänna flaggdagar. (248.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

45. samma dag, i anledning av riksdagens år 1948 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli
1947—den 30 juni 1948 m. m. (262.)

Sedan yttranden inhämtats över det av kommittén angående det allmännas
skadeståndsansvar den 15 december 1958 avgivna betänkandet om skadestånd
i offentlig verksamhet (SOU 1958:43), är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

46. den 24 maj 1949, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till föräldrabalk, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (325.)

Sedan Kungl. Maj:t den 27 oktober 1950 uppdragit åt barnavårdskommittén
att verkställa utredning av frågan, i vilken utsträckning barnavårdsman bör
utses för barn i äktenskap och adoptivbarn samt därmed sammanhängande
spörsmål, har utredningen den 25 november 1957 avgivit betänkande med förslag
till följdförfattningar till ny barnavårdslag m.m. (SOU 1957:49). Sedan
yttranden inhämtats över betänkandet, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

47. den 4 mars 1950, i anledning av väckta motioner angående översyn av
»lagen om förmynderskap» i vissa avseenden. (59.)

Den kvarstående frågan om föreskrifter om inspektion genom rätten av överförmyndares
verksamhet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

48. den 22 april 1950, i anledning av väckta motioner angående översyn av
gällande lagar om aktiebolag och om försäkringsrörelse. (124.)

Sedan yttranden inhämtats över avgivet betänkande med förslag till förenklingar
i vissa delar av aktiebolagslagen (SOU 1958:27), är ärendet beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

49. den 29 april 1950, i anledning av väckt motion angående straff för fartygsbefälhavare,
som visat oförstånd eller varit försumlig i tjänsten. (134.)

Skrivelsen har överlämnats till sjölagskommittén och 1957 års trafiknykterhetskommitté
att av dessa kommittéer tagas under övervägande i de delar skrivelsen
berör kommittéernas utredningsuppdrag. Utredningsarbetet pågår.

50. den 9 maj 1950, i anledning av väckt motion angående stadsdomarcs
tjänstgöring vid det statliga domstolsväsendet. (186.)

Den i skrivelsen berörda frågan har behandlats av 1955 års domarutredning i
dess den 15 maj 1959 dagtecknade betänkande om domarbanan (SOU 1959:17).
Betänkandet är föremål för remissbehandling.

51. den 16 maj 1950, i anledning av väckta motioner dels om utredning och
förslag rörande utvidgad tillämpning av åtalseftergift och strafföreläggande,
dels ock angående översyn av rättegångsbalken och tillhörande
författningar. (224.)

1951 års rättegångskommittés arbete med översyn av rättegångsbalken med
därtill anslutande lagstiftning är ännu ej helt slutfört.

52. den 30 maj 1951, angående åtgärder mot missförhållanden vid slakt av
renar m. m. (339.)

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 5 juni 1953 har tillkallats en särskild
utredningsman med uppgift att utreda frågan om ett förbättrat djurskydd, varvid
även de i riksdagens skrivelse ifrågasatta åtgärderna mot missförhållanden
vid slakt av renar m. m. skola upptagas till behandling. Utredningsarbetet pågår.

53. den 11 mars 1952, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändring i gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314), dels ock
en i ämnet väckt motion. (66.)

Kungl. Maj:t har den 9 maj 1952 uppdragit åt kommerskollegium att verkställa
den av riksdagen begärda utredningen, varefter kollegium den 14 januari 1953
avgivit utlåtande i ämnet och den 29 december 1958 inkommit med viss ytterligare
utredning. Sedan yttranden häröver inhämtats, är ärendet beroende på
Kungl. Majrts prövning.

54. den 6 maj 1952, i anledning av väckta motioner om en allmän översyn
av gällande regler om frihetsberövande. (196.)

Utredningen om administrativa frihetsberövanden pågår.

55. samma dag, i anledning av väckta motioner angående dels revision av
lagstiftningen om epilepsi som äktenskapshinder, dels revision av giftermålsbalkens
bestämmelser om förbud mot äktenskaps ingående med särskild
hänsyn till föreskriften om fallandesjuka och dels utredning av frågan
om vilka sjukdomstillstånd som vetenskapligt kunna rubriceras såsom
äktenskapshinder, m. m. (197.)

Skrivelsen har överlämnats till kommittén angående medicinska äktenskapshinder,
vars arbete pågår.

56. den 14 maj 1952, i anledning av väckt motion om utredning av frågan
angående effektivare former för uttagande av ådömd ersättning för vid
bilstölder vållade skador. (228.)

Skrivelsen överlämnad till utredningen för förberedande översyn av utsökningslagen,
m. m. Utredningen pågår.

57. den 21 maj 1952, i anledning av dels Kungl. Majrts proposition med förslag
till ändrad lydelse av §§ 13 och 15 riksdagsordningen samt till lag
med vissa bestämmelser om val till riksdagens andra kammare för perioden
1953—1956, dels ock i ämnet väckta motioner. (265.)

Den kvarstående frågan om ändrad valkretsindelning i Älvsborgs län är i avbidan
på resultatet av författningsutredningens arbete beroende på Kungl.
Majrts prövning.

58. samma dag, i anledning av konstitutionsutskottets betänkande med förslag
till skrivelse om en revision av reglerna rörande statsrådets konstitutionella
ansvarighet. (266.)

Den i skrivelsen berörda frågan omfattas av författningsutredningens uppdrag.
Författningsutredningens arbete pågår.

59. den 8 maj 1953, i anledning av väckt motion om utredning angående de
allmänstraffrättsliga problemen inom specialstraffrätten m. m. (195.)

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 2 december 1955 har tillkallats en
särskild utredningsman med uppdrag att verkställa en förberedande undersökning
för reformering av specialstraffrätten. Utredningsarbetet pågår.

60. den 16 maj 1953, i anledning av väckta motioner angående viss lagstiftning
rörande pensionsstiftelser. (247.)

Ärendet behandlas av de sakkunniga som jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 30 december 1954 tillkallats för att verkställa utredning av frågan om pensionsstiftelsernas
civilrättsliga ställning. Med hänsyn till sambandet mellan
nämnda fråga och det vid 1959 års riksdag fattade beslutet om en allmän tilläggspensionering
ha direktiven för de sakkunnigas uppdrag kompletterats genom
beslut den 4 september 1959.

61. den 27 maj 1953, i anledning av väckta motioner om vidgad inlösningsrätt
vid laga skifte enligt lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med särskilda
bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs
län (den s. k. dalalagen). (323.)

Lantmäteristyrelsen har den 23 oktober 1954 avlämnat promemoria med därvid
fogat lagutkast angående vidgad inlösningsrätt vid arvskifte enligt dalalagen.
Över promemorian ha yttranden inhämtats. Sedan Kungl. Maj:t genom beslut
den 9 december 1955 förordnat dåvarande landshövdingen E. Mossberg att vid
sammanträden med den av lagutkastet närmast berörda jordägande befolkningen
i Kopparbergs län inhämta befolkningens synpunkter på utkastet, har Kungl.
Maj :t genom beslut den 23 augusti 1957 meddelat Mossberg befrielse från uppdraget
samt förordnat landshövdingen Gösta Elfving att i samråd med överlantmätaren
Carl-Axel Ramberg fullgöra uppdraget. Arbetet pågår.

62. den 28 maj 1953, i anledning av konstitutionsutskottets betänkande med
förslag till skrivelser i författningsfrågor. (326.)

De i skrivelsen avhandlade frågorna behandlas av författningsutredningen. Utredningsarbetet
pågår.

63. den 25 november 1953, i anledning av väckta motioner om ändring av
17 kap. 9 § handelsbalken. (394.)

Frågan behandlas av lagberedningen, vars arbete pågår.

64. samma dag, i anledning av väckta motioner angående domarpersonalens
rekrytering och anställningsförhållanden. (396.)

De i skrivelsen berörda frågorna ha behandlats av 1955 års domarutredning i
dess den 15 maj 1959 dagtecknade betänkande om domarbanan (SOU 1959: 17).
Betänkandet är föremål för remissbehandling.

65. den 9 december 1953, i anledning av väckt motion om viss ändring i
expropriationslagen. (421.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

66. den 10 december 1953, i anledning av väckta motioner om förhöjning av
sjöregleringsavgifterna. (428.)

Lagar i ämnet utfärdade den 3 juni 1955 och den 24 april 1959 (SFS nr 312/
1955 och nr 114/1959). Ärendet är därmed slutfört.

67. den 27 mars 1954, i anledning av väckta motioner om utredning rörande
lagen om skydd för vissa mönster och modeller samt rörande lagens tilllämpningsområde.
(144.)

Frågan behandlas av den jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 7 februari
1958 tillkallade mönsterskyddsutredningen, vars arbete pågår.

68. den 10 april 1954, i anledning av väckta motioner angående utredning
om lagskydd åt frikyrkopastors tystnadsplikt. (164.)

1951 års rättegångskommitté har i promemoria den 20 april 1959 framlagt förslag
om frikyrkopastors tystnadsplikt. Ärendet är, efter företagen remissbehandling,
föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

69. den 12 maj 1954, i anledning av riksdagens år 1953 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverket m. m. (253.)

Sedan skrivelsen, i vad densamma avser den under punkten 17 upptagna frågan
om förkortning av preskriptionstiden i 7 § lagen den 24 mars 1927 om gälds
betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar, överlämnats från
finansdepartementet för handläggning, har skrivelsen den 16 november 1955
överlämnats till den med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 9 november
1951 tillkallade utredningen om översyn av bestämmelserna rörande preskription
av fordran. Utredningen har den 31 december 1956 avgivit betänkande
(SOU 1957:11). Efter remissbehandling är ärendet föremål för fortsatt beredning
inom justitiedepartementet.

70. den 22 mars 1955, i anledning av väckta motioner om beredande av
arbetsmöjligheter för tidigare straffade personer m. fl. (145.)

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 december 1955 ha tillkallats sakkunniga
för utredning angående effektivare åtgärder inom eftervård och annan
kriminalvård i frihet. Utredningsarbetet pågår.

71. den 23 mars 1955, i anledning av väckt motion angående viss översyn
av lagen om inteckning i jordbruksinventarier. (141.)

Skrivelsen har den 23 oktober 1959 överlämnats till de sakkunniga som jämlikt
Kungl. Maj :ts bemyndigande den 30 september 1959 tillkallats för att verkställa
en översyn av lagstiftningen om förlagsinteckning m. m.

72. den 22 april 1955, i anledning av väckt motion angående förflyttning av
Söderbygdens vattendomstol. (209.)

Enligt beslut den 16 januari 1959 skall Söderbygdens vattendomstols kansli
fr. o. m. den 1 oktober 1959 vara förlagt till Växjö. Ärendet är nu slutbehandlat.

73. samma dag, i anledning av väckta motioner om åtgärder för stävjande
av den illojala förmedlingsverksamheten i fråga om uthyrning av lägenheter
och möblerade rum. (265.)

Skrivelsen har den 7 maj 1958 överlämnats till hyreslagskommittén, vars arbete
pågår.

74. den 20 april 1956, i anledning av väckta motioner om en översyn av
förordningen angående förlagsinteckning. (181.)

Skrivelsen har den 23 oktober 1959 överlämnats till de sakkunniga som jämlikt
Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 september 1959 tillkallats för att verkställa
en översyn av lagstiftningen om förlagsinteckning m. m.

75. den 18 maj 1956, i anledning av väckta motioner om utredning av frågan
om det rättspsykiatriska undersökningsväsendets organisation, m. m.
(266.)

Kommittén för det rättspsykiatriska undersökningsväsendet har den 10 juli
1959 avgivit betänkande i ämnet (SOU 1959:20). Betänkandet är efter remissbehandling
föremål för beredning inom justitiedepartementet.

76. den 25 maj 1956, om utredningar beträffande vissa aktuella ungdoms- och
uppfostringsfrågor samt om åtgärder för motverkande av ungdomsbrottsligheten
m. m. (298.)

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 16 november 1956 ha tillkallats sakkunniga
för att inom justitiedepartementet deltaga i överläggningar för översyn
och samordning av åtgärderna mot ungdomsbrottsligheten. De sakkunniga ha
den 16 november 1959 avgivit betänkande (SOU 1959: 37) med överväganden
och förslag i ämnet. Betänkandet är föremål för remissbehandling. (Jfr ärendet
under punkten 82 här nedan.)

77. den 29 maj 1956, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående
ytterligare utgifter för fångvården å tilläggsstat II för budgetåret 1955/56
jämte i ämnet väckta motioner. (306.)

Anmäld den 15 juni, den 7 september, den 16 och den 30 november 1956 samt
den 10 maj 1957. I vad avser frågan angående kostnaderna vid fångvårdsanstalter
av olika storleksordning inom det ordinarie utbyggnadsprogrammet har
fångvårdens byggnadskommitté i mars 1959 avgivit betänkande om fångvårdsanstalters
optimala storlek (SOU 1959:6). Sedan remissbehandling av ärendet
slutförts, är skrivelsen beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

78. den 30 maj 1956, i anledning av väckt motion angående utredning om
taxeringsmäns straffrättsliga ansvar. (275.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

79. samma dag, i anledning av väckta motioner om upphävande av § 114
regeringsformen. (276.)

Ärendet överlämnat den 13 juni 1958 till utredningen om kyrkans skiljande
från staten. Utredningsarbetet pågår.

80. den 27 november 1956, i anledning av väckta motioner om utredning
angående ersättning av allmänna medel för skador, som tillfogats genom
brottslig gärning. (375.)

Ärendet, som föranlett viss utvidgning av det under femte huvudtiteln upptagna
anslaget till ersättningar för skador vållade av vissa rymlingar m. fl., se
redogörelsen 1959 s. 62, är i övrigt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

81. den 8 mars 1957, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1957/58 under andra huvudtiteln, avseende anslagen inom justitiedepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner m.m. (2.)

Den 10 och den 31 maj, den 27 juni samt den 15 och (lön 29 november 1957,
den 28 mars, den 18 juni och den 28 juli 1958 anmäld. I vad avser punkten 51
har Kungl. Maj:t senast den 9 oktober 1959 beslutat alt verksamheten vid

inackorderingshemmet i Göteborg för frigivna fångar skall fortgå till och med
den 30 juni 1900. Beträffande punkten 33 har 1959 års riksdag godkänt Kungi.
Maj:ts förslag i 1959 års statsverksproposition, vol. 4, om anvisande av ett
belopp av 3 000 kronor för att med anlitande av särskild expertis upplägga
förvaltningsekonomisk statistik för fångvårdsstyrelsens verksamhet. Vid anmälan
den 5 juni 1959 har beloppet ställts till fångvårdsstyrelsens förfogande.
Riksdagens förevarande skrivelse är i vad avser punkten 33 härigenom slutbehandlad.

82. den 27 mars 1957, angående motioner dels om skyndsam utredning rörande
åtgärder mot ungdomsbrottsligheten och dels om utredning angående
samordning av de samhälleliga stödformer och åtgärder, som syfta
till en lösning av barna- och ungdomsproblemen på längre sikt. (144.)

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 16 november 1956 ha tillkallats sakkunniga
för att inom justitiedepartementet deltaga i överläggningar för översyn
och samordning av åtgärderna mot ungdomsbrottsligheten. De sakkunniga, till
vilka den ifrågavarande skrivelsen överlämnats, ha den 16 november 1959 avgivit
betänkande (SOU 1959: 37) med överväganden och förslag i ämnet. Betänkandet
är föremål för remissbehandling. (Jfr ärendet under punkten 76 här
ovan.)

83. den 29 mars 1957, i anledning av väckta motioner angående ändring av
7 § lagen om bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor och
rättigheter. (154.)

Kungl. Maj:t har genom beslut den 26 april 1957 uppdragit åt lantmäteristyrelsen
att i samråd med skogsstyrelsen och 1954 års fastighetsbildningskommitté
verkställa översyn av bysamfällighetslagen; utredningsarbetet pågår.

84. den 9 april 1957, i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser
rörande rätten att överklaga ägodelningsrätts beslut angående
avstyckning för bostadsändamål på landsbygden. (177.)

Skrivelsen har den 26 april 1957 överlämnats till 1954 års fastighetsbildningskommitté
att av kommittén tagas under övervägande vid fullgörandet av kommitténs
utredningsuppdrag; kommitténs arbete pågår.

85. den 12 april 1957, i anledning av väckta motioner angående föreskrifter
till säkerställande av allmänhetens obehindrade tillgång till myndigheters
offentliga handlingar. (182.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

86. den 26 april 1957, i anledning av väckta motioner om viss ändring av
vattenlagens bestämmelser rörande syneförx-ättning för torrläggning av
mark m. m. (200.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

87. samma dag, i anledning av väckta motioner angående uppmjukning av
stadgandet i 28 § regeringsformen om svenskt medborgarskap såsom
villkor för erhållande av offentlig tjänst i Sverige. (208.)

Sakkunnig tillkallades den 19 september 1958 för att företaga översyn av bestämmelserna
i § 28 regeringsformen om svenskt medborgarskap såsom villkor
för erhållande av statstjänst. Utredningsarbetet pågår.

88. den 2 maj 1957, angående skyndsamma åtgärder i syfte att åstadkomma
klargörande normer för vad offentliga tjänstemän har att iaktta i sina
förbindelser i tjänsten och privat med leverantörer och andra företag.
(204.)

Statens sakrevision har i eu den 17 maj 1957 dagtecknad framställning — vid
vilken bilagts förslag till rekommendationer rörande förhållandet mellan leverantörer
till statsverket m. fl. och vissa statstjänstemän — hemställt att Kungl.
Maj :t ville bland annat vidtaga de åtgärder, som prövas lämpliga i syfte att
bringa till myndigheternas kännedom sådana rekommendationer av i huvudsak
det innehåll, som upptagits i nämnda förslag. Sedan sakrevisionens framställning
varit föremål för remissbehandling, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

89. den 21 maj 1957, i anledning av väckta motioner om lagändring i syfte
att bidraga till en vederhäftig konsumentupplysning m. m. (270.)

Skrivelsen har genom beslut den 18 april 1958 överlämnats till varumärkes- och
firmautredningen; utredningens arbete pågår.

90. den 1 mars 1958, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1958/59 under andra huvudtiteln, avseende anslagen inom justitiedepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (2.)

Den 28 mars, den 18 april och den 23 maj 1958 anmäld. Vad angår den av
riksdagen under punkten 24 begärda utredningen av frågan om inrättande av
en vattendomstol för Norrbottens län har ett den 31 december 1958 avgivet
betänkande anmälts och slutbehandlats den 22 maj och den 5 juni 1959. Den
5 juni 1959 utfärdades kungörelse (SFS nr 363). Skrivelsen är i vad avser punkten
24 härigenom slutbehandlad. Beträffande punkten 35 är skrivelsen alltjämt
beroende på Kungl. Maj ds prövning.

91. den 11 mars 1958, i anledning av väckta motioner om höjning av den
s. k. försvarsavgiften enligt gruvlagen, m. in. (115.)

Sedan kommerskollegium den 29 december 1958 till Kungl. Maj:t ingivit utredning
och förslag i ärendet samt yttranden inhämtats över förslaget, är ärendet
beroende på Kungl. Maj ds prövning.

92. den 21 mars 1958, i anledning av väckt motion om beredande av möjlighet
för politiska partier att vid allmänna val utlägga valsedlar i vallokalerna.
(138.)

1955 års valutredning, till vilken skrivelsen överlämnats, har den 2 november
1959 avgivit promemoria med förslag i det i skrivelsen berörda ämnet. Över
promemorian ha yttranden inhämtats.

93. den 25 mars 1958, i anledning av motion om hänskjutande till 1954 års
fastighetsbildningskommitté av vissa spörsmål på fastighetsbildningens
område. (139.)

Skrivelsen har den 11 april 1958 överlämnats till 1954 års fastighetsbildningskommitté
att tagas under övervägande vid fullgörandet av kommitténs utredningsuppdrag.
Kommitténs arbete pågår.

94. samma dag, i anledning av väckt motion angående utredning för verkställande
av omprövning av lagen med vissa bestämmelser mot illojal
konkurrens. (149.)

Skrivelsen har den 18 april 1958 överlämnats till varumärkes- och firmautredningen.
Utredningens arbete pågår.

95. den 28 mars 1958, i anledning av väckta motioner angående viss ändring
av 18 § lagen om ekonomiska föreningar. (173.)

Ärendet är föremål för utredning inom justitiedepartementet.

96. den 16 april 1958, i anledning av väckt motion angående lagändringar i
syfte att möjliggöra kostnadsfritt tillhandahållande åt politiska partier
av s. k. äktamakekuvert vid vissa allmänna val. (189.)

1955 års valutredning, till vilken skrivelsen överlämnats, har den 2 november
1959 avgivit promemoria med förslag i det i skrivelsen berörda ämnet. Över
promemorian har yttranden inhämtats.

97. samma dag, i anledning av väckt motion om viss ändring av 23 kap. 7 §
rättegångsbalken. (191.)

Lag i ämnet har utfärdats den 5 juni 1959 (SFS nr 257). Ärendet är därmed
slutfört.

98. den 24 april 1958, i anledning av motioner om viss ändring av 33 § expropriationslagen.
(229.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

99. den 18 juli 1958, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
förflyttning av Söderbygdens vattendomstol. (B 55.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 januari och den 5 juni 1959. Den 5 juni 1959
utfärdades en kungörelse (SFS nr 363).

100. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa, allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter. (228.)

Ärendet under punkten 42 (decentralisering av beslutanderätten i vissa frågor
till länsstyrelserna i vad avser justitiedepartementets verksamhetsområde) är
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Av dessa ärenden äro alltså de under 10, 66, 72, 97 och 99 omförmälda av
Kungl. Maj :t inom justitiedepartementet slutligen behandlade samt de övriga
under utredning eller på prövning beroende.

2. Utrikesdepartementet

Riksdagens skrivelse

1. den 27 april 1956, i anledning av väckt motion om utredning för fastställande
i vad mån svensk rätt strider mot de förpliktelser, som Sverige
åtagit sig enligt Europarådets konvention angående skydd för de mänskliga
rättigheterna och grundläggande friheterna m. m. (196.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 15 maj 1956, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
ratifikation av rättshjälpsavtal mellan Sverige och Frankrike. (245.)

Anmäld den 17 april 1959, varvid Kungl. Maj:t förordnade att ratifikationsinstrument
skulle utfärdas och utväxlas i Stockholm. 3

3. den 21 mars 1958, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av Sveriges anslutning till en konvention mellan OEECländerna
om upprättande av säkerhetskontroll på atomenergiens område.
(136.)

Anmäld den 18 december 1959, varvid Kungl. Maj:t förordnade att skrivelsen
skulle läggas till handlingarna. (Jfr punkten 18 i Förteckning II.)

4. den 28 mars 1958, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av Sveriges anslutning till konventionen om upprättande
av ett europeiskt bolag för kemisk behandling av bestrålat atombränsle
(Eurochemic). (162.)

Skrivelsen är överlämnad från handelsdepartementet för fortsatt handläggning.
Anmäld den 18 december 1959, varvid Kungl. Maj:t förordnade att skrivelsen
skulle läggas till handlingarna. (Jfr punkten 18 i Förteckning II.)

5. den 11 december 1958, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av en mellan Sverige och Finland träffad överenskommelse
angående dels nedsättning av räntebetalningarna på vissa till Finland
lämnade svenska statskrediter, dels ock tillskapande av en kulturfond.
(B 129.)

Skrivelsen är överlämnad från finansdepartementet för ytterligare åtgärd. Anmäld
den 9 januari 1959, varvid Kungl. Maj:t bemyndigade chefen för utrikesdepartementet
att underrätta finska regeringen om överenskommelsens definitiva
ikraftträdande.

C. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts skrivelse med överlämnande av
redogörelse från Nordiska rådets svenska delegation. yB 134.)

Anmäld den 9 januari 1959, varvid Kungl. Maj:t beslöt att lägga ifrågavarande
skrivelse till handlingarna.

Av dessa ärenden äro alltså de under 2—6 omförmälda av Kungl. Maj:t
inom utrikesdepartementet slutligen behandlade samt den under 1 omförmälda
på prövning beroende.

3. Försvarsdepartementet

Riksdagens skrivelse

1. den 30 april 1952, angående tillgodoräknande i merithänseende för civil
tjänst av tid, under vilken värnpliktig genomgått officers- eller underofficersutbildning
eller värnpliktstjänstgöring. (162.)

Anmäld den 3 december 1954, varvid chefen för försvarsdepartementet bemyndigats
tillkalla högst fyra utredningsmän för att verkställa utredning rörande
ekonomiska och sociala förmåner till de värnpliktiga m. m. I enlighet med bemyndigandet
har chefen för försvarsdepartementet den 13 december 1954 tillkallat
utredningsmän för att verkställa angivna utredning, omfattande bl. a.
den av riksdagen i förevarande skrivelse upptagna frågan. Ärendet är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning. 2 *

2. den 29 maj 1952, i anledning av riksdagens år 1951 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets tillstånd, styrelse
och förvaltning m. m. (293.)

Skrivelsen har såvitt angår punkterna 2 (den för försvarets centrala förvaltningsmyndigheter
gemensamma kassa- och bokföringsorganisationen), 4 (förordnande
av värnpliktiga läkare såsom underläkare vid civilt sjukhus) och 5 (rese- och
traktamentskostnaderna inom försvaret) överlämnats till försvarsdepartementet.
Beträffande ärendet under punkten 4 har Kungl. Maj:t den 18 juni 1953 meddelat
föreskrifter angående tillgodoräknande såsom värnpliktstjänstgöring i vissa
fall av förordnande såsom underläkare å kirurgisk avdelning av sjukhus in. m.
Skrivelsen är därmed i denna del slutbehandlad. Ärendet under punkten 2 har

slutbehandlats genom proposition nr 109 den 5 mars 1954. I enlighet med bemyndigande
har chefen för försvarsdepartementet den 8 januari 1954 tillkallat
en utredningsman för att verkställa utredning rörande försvarets titelredovisningssystem.
Utredningsmannen har den 10 november 1956 avgivit förslag rörande
bl. a. ärendet under punkten 5. Sistnämnda ärende har övervägts i samband
med statsverkspropositionen år 1959. Samtliga ärenden äro därmed slutbehandlade.

3. den 12 maj 1953, i anledning av riksdagens år 1952 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverket m. m. (227.)

Skrivelsen har såvitt angår punkterna 4 (viss specialistutbildning inom försvaret),
6 (beläggningen på förbandssjukhusen), 7 (utnyttjande av förutvarande
Skånska kavalleriregementets kasernetablissement) och 8 (värnpliktslånen) överlämnats
till försvarsdepartementet. Den 8 januari 1954 har Kungl. Maj:t uppdragit
åt resp. överbefälhavaren, försvarets sjukvårdsstyrelse och försvarets civilförvaltning
att — i vissa fall efter verkställda utredningar — inkomma med
förslag i ärendena under punkterna 4, 6 och 8. Försvarets civilförvaltning har
sedermera redovisat av ämbetsverket verkställd utredning i ärendet under
punkten 8. Ärendet har anmälts den 3 december 1954, varvid chefen för försvarsdepartementet
bemyndigats tillkalla högst fyra utredningsmän för att
verkställa utredning rörande ekonomiska och sociala förmåner till de värnpliktiga
m. m. I enlighet med bemyndigandet har chefen för försvarsdepartementet
den 13 december 1954 tillkallat utredningsmän för att verkställa angivna utredning,
omfattande bl. a. ärendet under punkten 8. Ärendet under punkten 7 är
icke av beskaffenhet att föranleda någon Kungl. Maj:ts särskilda åtgärd. Försvarets
sjukvårdsstyrelse har efter samråd med försvarets civilförvaltning, medicinalstyrelsen
och svenska landstingsförbundet den 2 augusti 1955 avgivit
förslag i ärendet under punkten 6. Ärendet har därefter anmälts och slutbehandlats
den 30 december 1955. Ärendena under punkterna 4 och 8 äro beroende
på Kungl. Maj:ts prövning. 4

4. den 12 maj 1954, i anledning av riksdagens år 1953 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverket m. m. (253.)

Skrivelsen har såvitt angår punkterna 4 (den militära presstjänsten), 5 (utnyttjande
av ekonomivärnpliktiga vid mässar m. in.), 7 (vid vissa militära resor
utgående resekostnadsersättning), 8 (försäljning av proviantartiklar till enskilda)
och 9 (Malmö marina bevakningsområde) överlämnats till försvarsdepartementet.

Under tidigare år vidtagna åtgärder: Den 30 juni 1954 har Kungl. Maj:t uppdragit
åt överbefälhavaren (beträffande ärendena under punkterna 4, 5 och 9)
samt försvarets civilförvaltning (beträffande ärendet under punkten 8) att — i
vissa fall efter verkställda utredningar — inkomma med förslag i respektive
ärende. Ärendet under punkten 7 har anmälts den 3 december 1954, varvid
chefen för försvarsdepartementet bemyndigats tillkalla högst fyra utredningsmän
för att verkställa utredning rörande ekonomiska och sociala förmåner till de
värnpliktiga m. m. Den 13 december 1954 har chefen för försvarsdepartementet
tillkallat utredningsmän enligt bemyndigandet. Försvarets civilförvaltning har
den 13 december 1955 avgivit förslag i ärendet under punkten 8. Den 10 oktober
1957 har överbefälhavaren avgivit förslag angående den militära presstjänsten
(punkten 4). 1954 års värnpliktsutredning har den 10 september 1957 avgivit
förslag rörande bl. a. ärendet under punkten 7. 1954 års värnpliktsavlöningsutrednings
betänkande med förslag till värnpliktsavlöningskungörelse har an -

mälts i prop. 1958:110. Kungörelse har utfärdats den 12 september 1958 (SFS
nr 485). Ärendet under punkten 7 har därmed slutbehandlats.

Under året vidtagna åtgärder: Ärendet under punkten 4 har slutbehandlats
genom proposition nr 110 den 6 mars 1959. Den 30 juni 1959 har Kungl. Maj:t
utfärdat bestämmelser om försäljning av proviantartiklar till enskilda ur kronans
förråd (punkten 8). Ärendet under denna punkt är därmed slutbehandlat. Den
30 juni 1959 har överbefälhavaren inkommit med utredning av det under punkten
9 upptagna ärendet.

Ärendena under punkterna 5 och 9 äro beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

5. den 30 november 1954, i anledning av väckt motion om ersättning i vissa
fall till värnpliktiga arbetstagare. (376.)

Anmäld den 3 december 1954, varvid chefen för försvarsdepartementet bemyndigats
tillkalla högst fyra utredningsmän för att verkställa utredning rörande
ekonomiska och sociala förmåner till de värnpliktiga m. m. Den 13 december
1954 har chefen för försvarsdepartementet tillkallat utredningsmän enligt bemyndigandet.
Utredningen har den 30 december 1958 inkommit med förslag till
familjebidragsförordning. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

6. den 13 maj 1955, i anledning av riksdagens år 1954 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverket m. m. (272.)

Skrivelsen har såvitt angår punkterna 1 (av militär trupp utförda vägarbeten),
5 (vissa för försvarsändamål inrättade fonder) och 6 (garnisonsskolans i Landskrona
fond) överlämnats till försvarsdepartementet. Ärendet under punkten 1
har anmälts den 30 juni 1955, varvid Kungl. Maj:t uppdragit åt försvarets civilförvaltning
att verkställa översyn av gällande bestämmelser om ersättning vid
ianspråktagande av militär personal för andra än militära uppgifter samt att till
Kungl. Maj:t inkomma med därav föranlett förslag. Den 23 december 1958 har
civilförvaltningen inkommit med förslag till bestämmelser i ämnet. Ärendet
under punkten 6 har anmälts och slutbehandlats den 30 juni 1955. Ärendet
under punkten 5 har anmälts och slutbehandlats den 11 maj 1956. Ärendet
under punkten 1 är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

7. den 4 december 1956, i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser
rörande besiktning av hästar för krigsmaktens behov. (383.)

Kungl. Maj:t har den 8 februari 1957 uppdragit åt arméintendenturförvaltningen
att inkomma med förslag till åtgärder i ärendet. I skrivelse den 19 juni
1958 har arméintendenturförvaltningen avgivit förslag i ämnet. Ärendet har
slutbehandlats genom statsverkspropositionen år 1959.

8. den 13 december 1956, i anledning av väckta motioner om användande
av marinens egna varv vid utförande av planerade nybyggen för marinens
räkning samt om utvidgning av marinverkstäderna i Karlskrona. (404.)

Anmäld den 18 januari 1957. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

9. den 14 maj 1957, i anledning av riksdagens år 1956 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverket jämte i ämnet
väckta motioner m.m. (249.)

Skrivelsen har såvitt angår punkterna 5 (tjänstgöring i vissa vakanta beställningar),
6 (försäkring av vissa försvaret tillhöriga hästar) och 8 (vissa samarbetsavtal
om vård av civila patienter på garnisonssjukhusen) överlämnats till försvarsdepartementet.
Den 29 juli 1957 har Kungl. Maj:t uppdragit åt försvarets
civilförvaltning att — efter verkställd översyn — inkomma med förslag i ärendet
under punkten 5. Åt försvarets sjukvårdsstyrelse har samma dag uppdragits att

5 — Redogörelse avgiven av JO till J0G0 års riksdag

upptaga förhandlingar med vederbörande landsting beträffande i ärendet under
punkten 8 berörda frågor. Ärendet under punkten G är anmält och slutbehandlat
den 29 juli 1957. Den 11 december 1959 har försvarets civilförvaltning inkommit
med förslag till bestämmelser om tjänstgöring i vissa vakanta beställningar
inom försvaret (punkten 5). Ärendena under punkterna 5 och 8 äro beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

10. den 18 juli 1958, i anledning av riksdagens år 1957 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverket m. m. (B 56.)
Skrivelsen har såvitt angår punkterna 4 (försvarssjukvårdens centrala ledning),
5 (förrådshållningen inom försvaret), 6 (vissa militära verkstäder), 8 (viss anskaffning
av reservdelar vid marinen) och 11 (arvoden till lärare vid vissa militära
skolor) överlämnats till försvarsdepartementet.

Under tidigare år vidtagna åtgärder: Den 15 augusti 1958 har Kungl. Maj:t
givit 1954 års utredning angående vissa personalkårer inom försvaret till känna
vad under punkten 4 uttalats rörande det militära veterinärväsendet att av
utredningen beaktas vid prövningen av behovet av en civilmilitär veterinärkår
in. m. Den 18 september 1958 har förenämnda utredning inkommit med betänkande
med förslag till organisation av det militära veterinärväsendet m. m.
Den 12 december 1958 har Kungl. Maj:t uppdragit åt en utredningsman att
såsom sakkunnig verkställa översyn av arvodena till lärare vid vissa militära
skolor och därmed sammanhängande spörsmål (punkten 11).

Under året vidtagna åtgärder: I statsverkspropositionen år 1959 har Kungl.
Maj:t framlagt förslag till organisation av det militära veterinärväsendet. I brev
den 9 januari 1959 har Kungl. Maj:t givit överbefälhavaren till känna vad statsutskottet
i sitt i ärendet avgivna utlåtande anfört angående förrådshållningen
inom försvaret (punkten 5). Ärendet under denna punkt har därmed slutbehandlats.
Samma dag har Kungl. Maj:t uppdragit åt statens organisationsnämnd att
i samråd med vederbörande myndigheter verkställa översyn av serviceverkstäderna
vid arméns truppförband och motsvarande enheter vid övriga försvarsgrenar
i det av statsutskottet i förenämnda utlåtande angivna syftet samt att
till Kungl. Maj:t inkomma med redogörelse för resultatet av översvnsarbetet
(punkten 6). Slutligen har Kungl. Maj:t den 9 oktober 1959 uppdragit åt 1956
års försvarsförvaltningssakkunniga att i samråd med marinförvaltningen utreda
frågan om lämplig arbetsfördelning mellan marinförvaltningens inköpsavdelning,
å ena, och marinverkstädernas inköpsorgan, å andra sidan, samt att till Kungl.
Maj:t inkomma med redogörelse för resultatet av utredningsarbetet (punkten 8).
Ärendet under punkten 4 är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Av dessa ärenden äro alltså de under 2 och 7 omförmälda av Kungl. Maj:t
mom försvarsdepartementet slutligen behandlade samt de övriga på prövning
beroende.

4. Socialdepartementet

Riksdagens skrivelse

1. den 18 mars 1938, i anledning av väckt motion angående rätten till uttagande
av övertidsarbete enligt lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens
begränsning. (108.)

Kungl. Maj:t har genom beslut den 30 december 1959 — eftersom förevarande
arbetstidsfråga kommit i ett annat läge efter de senaste ändringarna i arbetstidslagstiftningen
— förordnat, att skrivelsen skulle läggas till handlingarna.

2. den 5 april 1938, i anledning av väckta motioner om beredande av representation
åt de privatanställda i arbetsdomstolen m. m. (166.)

Ärendet, som är slutbehandlat utom i vad avser försäkringsrådet, har genom
beslut den 11 december 1959 överlämnats till socialförsäkringens administrationsnämnd.
Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

3. den 10 april 1943, i anledning av väckta motioner om rätt för tjänstemannaorganisationerna
att i vissa mål representeras i arbetsdomstolen,
arbetsrådet och försäkringsrådet. (126.)

4. den 26 maj 1944, i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen
om arbetstidens begränsning. (317.)

Enahanda beslut har meddelats som beträffande skrivelsen under 1. här ovan.

5. den 2 maj 1945, i anledning av väckt motion angående förhandlingsrätt
för arbetstagarförening med avseende å till denna anslutna pensionärer.
(150.)

Genom beslut den 30 december 1959 har Kungl. Maj:t förordnat, att skrivelsen
icke skulle föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

6. den 29 juni 1945, i anledning av väckt motion angående utredning om
förkortning av arbetstiden vid skift- och nattarbete samt vid arbete under
jord m. m. (528.)

Enahanda beslut har meddelats som beträffande skrivelsen under 1. här ovan.

7. den 26 april 1947, i anledning av väckt motion angående viss ändring av
gällande lagstiftning rörande vårdnadsbefogenheten i fråga om barn i och
utom äktenskap. (137.)

Anmäld den 19 december 1947, varvid uppdrogs åt socialstyrelsen att verkställa
utredning i frågan. Sedan socialstyrelsen den 12 mars 1949 fullgjort uppdraget,
har styrelsens utredning överlämnats till barnavårdskommittén, som i januari
1957 avgivit betänkande med förslag till ny barnavårdslag (SOU 1956:61).
Barnavårdskommitténs betänkande har anmälts den 11 december 1959, varvid
beslöts proposition (nr 10) till 1960 års riksdag. Ärendet är slutbehandlat.

8. den 18 juni 1947, angående effektivisering av arbetsmarknads- och sysselsättningsstatistiken.
(349.)

Av särskilt tillkallade sakkunniga (arbetsmarknadsstatistikkommittén) avgivet
betänkande (SOU 1952: 34) har delvis behandlats i 1955 års statsverksproposition,
femte huvudtiteln. Ärendet kommer att i ej behandlade delar anmälas i
1960 års statsverksproposition, femte huvudtiteln.

9. den 17 juli 1947, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 2 § 2:o), 5:o), 8:o), 14:o) och 17:o)
lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt. (496.)

Genom beslut den 11 december 1959 har skrivelsen överlämnats till socialförsäkringens
administrationsnämnd. Ärendet är därmed slutbehandlat.

10. den 19 juni 1948, i anledning av riksdagens år 1947 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli
1946—den 30 juni 1947 jämte vissa motioner. (332.)

Ärendet är — i vad på socialdepartementet ankommer — beroende på Kungl.
Maj :ts prövning beträffande punkten 7-(slatsu4»kottetS-Utlåtande nr 153) Ersättningar1
atv-underhållsskyldiga för utgivna*bidragsförskott.

11. den 7 april 1951, i anledning av väckta motioner-Om införande av lagregler
rörande sättet för tillfälligt omhändertagande av sjuka personer
samt av barn och ungdom. (90.)

I vad avser sättet för omhändertagande av barn och ungdom har frågan behandlats
dels i proposition nr 88 till 1959 års-riksdag angående anslag till statens
skolor tillhörande barna- och ungdomsvården- m. m. dels ock i proposition nr 10
till 1960 års riksdag med förslag till barnavårdélag in. m-, Ärendet är slutbehandlat,
i vad på socialdepartementet ankommer.

12. den 19 maj 1951, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändring i lagen den 29 juni 1945 (nr 420) om
semester, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (245.)

Slutbehandlad utom i vad avser frågan om hänförandet av de s. k. beroende
uppdragstagarna under semesterlagen m. m. Jämlikt Kungl. Maj:ts den 26 oktober
1951" givna uppdrag har arbetstidsutredningen genom sitt betänkande
(del III; SOU 1957: 14) verkställt den av riksdagen begärda utredningen. Sedan
enligt''Kungk Maj :ts bemyndigande den 28 maj 1959 chefen för socialdepartementet
tillkallat en särskild utredningsman för utredning rörande de s. k. beroende
uppdragstagarnas ställning inom sociallagstiftningen, har ärendet hänskjutits
till honom. Skrivelsen är därmed-slutbehandlad.

13. den 17 april 1952, i anledning av väckt motion om utvidgande av arbetarskyddslagens‘tillämpningsområde.
(132.)

Genom beslut-den ll-deeember 1959 hur skrivelsen överlämnats till arbetarskyddsstyrelsen.

14. den 14 mars 1953, i anledning av § 11-i riksdagens år 1952 församlade
revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets tillätånd,
styrelse och förvaltning m. m. (81.)

Ärendetj. som avser § 11 rörande ersättningar-avsunderhållsskyldiga för utgivna
bidragsförskott, är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

15. den 42 maj 1953, i anledning av riksdagens år 1952 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverket m. m. (227.)

Ärendet, som avser decentraliserad handläggning av frågor om dispens enligt
24 § arbetarskyddslagen, har genom beslut den- 11 december 1959 överlämnats
till arbetarskyddsstyrelsen.

16. den 9 december 1953, i anledning av väckta motioner angående begränsning
av den statliga kontrollen över den kommunala verksamheten. (413.)

Ärendet är, i vad ankommer på socialdepartementet, beroende på Kungl. Maj :ts
prövning.

17. samma dag," i anledning av väckta motioner angående förhandlingsrätt
för *arbeLstagarförening med avseende ä ''till denna anslutna pensionärer.
(418.)

Enahanda beslut-bär meddelats som beträffande skrivelsen under 5. här ovan.

18. den 21 april 1954, i anledning av väck ta-an otioncr om åtgärder för Tornedalens
och Överkalixbygdens försörjning medelst där befintliga naturtillgångar
och tillgänglig arbetskraft. (187.)

Länsstyrelsen i Norrbottens län har genom beslut den 26 maj 1954 erhållit i
uppdrag att i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen förej^gft^d^n av riksdagen
begärda utredningen. På framställning av länsstyrelsen Jjf.r Sveriges geologiska
undersökning genom beslut den 28 februari och den 3 juni 1955 erhållit sammanlagt
58 000 kronor .för utförande av vissa undersökningar. I sitt den 30 juni
1958 avlämnade betänfemde (»Torncdalsutredningen»''Första delen; SOU 1958:
22) har länsstyrelsen bl. a. redovisat resultaten av nämnda undersökningar.
Vidare har länsstyrelsen i skrivelse den 25 maj 1955 hemställt om^närrnaro utredning
rörande anläggning av en björkvedsmassefabrik i Tornedalen. Framställningen
är efter avslutad remissbehandling föremål för Kipagl. ■Majits prövning.
.

19. samma dag,:i anledning av väckta motioner om utredning i syfte att

främja näringslivet, och befolkningsutvecklingen åjlandsbygdep i Bohuslän.
(188.) *•; , ^ •

Länsstyrelsen LUiö teborgs och Bohus län har genom beslub7den 26 maj ,.1954
erhållit i uppdrag att i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen företaga dep av
riksdagen begärda utredningen. Utredningsarbetet pågår.

20. den 19 april 1955, i anledning av väckta motioner om en utredning
angående upprättande av en allmän familjerådgivning. (188.)

Jämlikt Kungl. Majits bemyndigande den 22 april 1955 har statsrådet Ulla
Lindström tillkallat särskilda sakkunniga för att utreda frågan om en allmän familjerådgivning
(Familj erådSPv®ä»g3kommittén). Kommittén har den 15 augusti
1957 avgivit sitt betänkande (SOU 1957:33), vilket är beroende på Kungl.
Majits prövning.

21. den 22 aprij. 1955* i anledning av väckta motioner om viss ändringd lagen
om förlängd semesfeet^för-vissa arbetstagare med hälsovådligt arbete. (213.)

Jämlikt Kungl. Maj ds-bemyndigande den 25 januari 1957, jiar chefen för socialdepartementet
tillkallat en särskild utredningsman för fj^gan om skydd mot
ohälsa och olycksfall- för• viss laboratoriepersonal (laboratorieutrednijugen). Utredningsarbetet
pågår-.

22. den 23 mars 1956, i anledning av väckt motion om förhandlingsrätt beträffande
pensiqns.$illkor för personer, vilkas anställning hos arbetsgivaren
upphört. (150.)

Enahanda beslut har meddelats som beträffande skrivelsen under 5. här ovan.

23. den 27 november 1956, i anledning av väckta motioner dels om-ändring
i sjukförsäkringslagen i syfte att möjliggöra läkarvårdsersättning för förebyggande
vård m. m., dels ock om viss ändring av bestämmelserna rörande
prisrabattering avs läkemedel. (372.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

24. den 13 december 1956, i anledning av väckta motioner angående viss
ändrad tillämpning av 18. § lagen om allmän sjukförsäkring. (415.)

Ärendet är beroende på Kungl. Måjits prövning.

25. samma dag, i anledning av väckta motioner angående översyn av lagstiftningen
om allmän sjukförsäkring. (417.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning. ,

26. samma dag, i anledning av väckta motioner om införande av en obligatorisk
dödsfallsförsäkring. (418.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

27. samma dag, i anledning av väckt motion angående rätt till sjukkasseersättning
åt alkoholister som genomgår av läkare ordinerad behandling.
(423.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

28. den 29 mars 1957, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1957/58 under femte huvudtiteln, avseende anslagen inom socialdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner m. m. (5.)

Slutbehandlad utom i vad avser frågan om avveckling av pensionsstyrelsens
sjukvårdande verksamhet. Betänkande i ämnet har den 23 december 1959 avgivits
av särskilt tillkallade utredningsmän (utredningen rörande pensionsstyrelsens
sjukvårdande verksamhet). Betänkandet är föremål för sedvanlig remissbehandling.

29. den 21 maj 1957, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag för budgetåret 1957/58 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (272.)

Slutbehandlad utom i vad avser frågan om olika hyresnivåer i flerfamiljshus.
Genom beslut den 23 januari 1959 har Kungl. Maj:t uppdragit åt bostadsstyrelsen
att undersöka i vad mån hyresskillnader föreligger mellan olika årgångar
av bostadshus. Utredningsarbetet pågår.

30. den 14 mars 1958, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1958/59 under femte huvudtiteln, avseende anslagen inom socialdepartementets
verksamhetsområde, m. m. (5.)

Slutbehandlad 1958 utom i vad avser frågan om administrationen för näringshjälp,
vilket spörsmål behandlats i 1959 års statsverksproposition, punkten 120.
Ärendet är därmed slutbehandlat.

31. den 11 april 1958, angående sjukgymnastverksamheten. (177.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

32. den 18 juli 1958, i anledning av riksdagens år 1957 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverket m. m. (B 56.)

Det under § 14 i revisorernas berättelse upptagna ärendet angående gruppbebyggelse
i Sollefteå m. m. har behandlats i 1959 års statsverksproposition,
punkten 86. Skrivelsen är — i vad på socialdepartementet ankommer — slutbehandlad.

33. den 25 november 1958, i anledning av väckta motioner om utvidgning av
arbetarskyddslagens tillämpningsområde. (B 115.)

Genom beslut den 11 december 1959 har skrivelsen överlämnats till arbetarskyddsstyrelsen.

34. den 3 december 1958, i anledning av väckta motioner angående åtgärder
för ungdomsbrottslighetens bekämpande. (B 120.)

Anmäld och slutbehandlad, i vad på socialdepartementet ankommer, genom
proposition nr 88 den 6 mars 1959. Skrivelsen har den 31 mars 1959 överlämnats
till inrikesdepartementet för fortsatt handläggning.

Av dessa ärenden äro alltså de under 1—7, 9, 11—13, 15, 17, 22, 30 samt 32—
34 omförmälda av Kungl. Maj:t inom socialdepartementet slutligt behandlade
samt de övriga under utredning eller på prövning beroende.

5. Kommunikationsdepartementet

Riksdagens skrivelse

1. den 1 juli 1943, angående järnvägs ansvar för skada å gods. (440.)

Anmäld den 3 december 1943 varvid chefen för kommunikationsdepartementet
bemyndigades tillkalla en sakkunnig för att verkställa av riksdagen begärd
översyn av reglerna i gällande järnvägstrafikstadga. Med stöd av nämnda bemyndigande
tillkallades en särskild sakkunnig. Sedan denne slutfört sitt uppdrag
den 3 december 1953, är ärendet föremål för fortsatt beredning inom kommunikationsdepartementet.

2. den 21 juni 1944, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning
rörande tvångsinlösen av enskild järnväg. (413.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj ds prövning.

3. den 26 maj 1945, i anledning av väckta motioner om anläggning av ett
järnvägsspår mellan Haparandahamn och Haparanda. (290.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

4. den 30 juni 1945, i anledning av väckta motioner om utredning angående
byggande av en järnvägslinje mellan Örnsköldsvik och Umeå. (517.)

Anmäld den 6 juli 1945, därvid Kungl. Maj:t uppdrog åt norrlandskommittén
och järnvägsstyrelsen att gemensamt verkställa den i skrivelsen avsedda utredningen
rörande ostkustbanans förlängning norrut till Umeå. Sedan kommittén
och styrelsen den 23 januari 1947 till Kungl. Maj:t överlämnat den begärda
utredningen och denna remissbehandlats är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

5. den 19 april 1947, i anledning av väckt motion om revision av förordningen
om yrkesmässig automobiltrafik i syfte att åstadkomma ett rationellare
ordnande av godstransporterna på landsbygden. (108.)

Anmäld den 25 april 1947, därvid skrivelsen överlämnades till 1944 års trafikutredning.
Sedan 1944 års trafikutredning avlämnat sitt betänkande är ärendet
i avvaktan på resultatet av 1953 års trafikutrednings arbete beroende på Kungl.
Maj ds prövning.

6. den 26 april 1947, i anledning av väckt motion om vissa ändringar i grunderna
för beviljande av bidrag till anläggning av vatten- och avloppsledningar
m. m. (154.)

Anmäld den 9 maj 1947, därvid skrivelsen överlämnades till 1946 års vattenoch
avloppssakkunniga. Sedan de sakkunniga i september 1951 avgivit betänkande
i ämnet anmäldes ärendet i 1955 års statsverksproposition, bilaga 8, under
punkt 27, i anledning varav riksdagen enligt skrivelse nr 6 beslutade, att
någon ändring i nuvarande bestämmelser rörande statsbidrag till anläggningar

för vattenförsörjning och avlopp tills vidare icke skulle ske. Efter det att riksdagen
godkänt de i proposition 84/1959 förordade ändrade grunderna för statsbidrag
till vatten- och avloppsanläggningar har författning i ämnet utfärdats
(SFS nr 251). Ärendet är därmed slutbehandlat.

7. den 3 juli 1948, i anledning av väckta motioner angående en järnvägsförbindelse
mellan Ljusdal och norska gränsen. (434.)

Anmäld den 3 december 1948, därvid utredningsman tillkallades för utredning
av frågan. Sedan denna utredning, järnvägsutredningen Ljusdal—norska gränsen,
i augusti 1952 avgivit betänkande i ämnet (SOU 1952: 27) är ärendet beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

8. den 18 maj 1949, i anledning av väckta motioner om åtgärder för förbättring
av kommunikationsförhållandena i Norrland. (263.)

Anmäld den 27 maj 1949, varvid uppdrogs åt järnvägsstyrelsen att verkställa
en förberedande utredning rörande de ekonomiska verkningarna för statens
järnvägar av ifrågavarande taxeändringar. Den 30 mars 1951 fann Kungl.
Maj:t — med hänsyn till de samma dag vidtagna ändringarna i statens järnvägars
person- och godstaxor — skrivelsen icke föranleda någon Kungl. Maj:ts
ytterligare åtgärd i fråga om taxorna för långa transporter och om tillämpning
av s. k. virtuella avstånd samt i fråga om persontaxorna. Ärendet är i den del,
som avser upprättandet av en plan för inrättande av stambillin jer, alltjämt
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

9. den 6 december 1952, i anledning av väckt motion angående vissa frågor
om statsbidrag till väg- och gatuhållningen i städer och stadsliknande
samhällen. (430.)

Anmäld den 6 maj 1955, varvid sakkunniga tillkallades samma dag för att
verkställa en översyn av bestämmelserna om statsbidrag till väg- och gatuhållningen
i städer och stadsliknande samhällen som är väghållare, m. m. De sakkunniga
ha den 18 juni 1959 avlämnat ett betänkande rörande statsbidragen
till städernas vägar och gator m. m. Sedan ärendet remissbehandlats är detsamma
beroende på Kungl. Maj :ts prövning.

10. den 11 april 1953, i anledning av väckta motioner om viss ändring i och
översyn av förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik. (127.)

Anmäld den 5 juni 1953, varvid utredningsmän tillkallats för översyn av riktlinjerna
för den statliga trafikpolitiken. Utredningsarbetet pågår.

11. den 10 december 1953, i anledning av väckta motioner angående skydd
för de norrländska länen mot skadliga verkningar av exploateringen av
vattenkraften m. m. (429.)

Anmäld den 4 februari 1955, varvid sakkunniga samma dag tillkallades för
att utreda vissa med de norrländska vattenkraftbyggnaderna sammanhängande
frågor. Denna utredning, norrländska vattenkraftutredningen, avlämnade den
25 september 1957 sitt betänkande. I propositionen 31/1959 framlades förslag
om ändrade bestämmelser angående regleringsavgift enligt 4 kap. vattenlagen.
I övrigt är ärendet beroende på Kungl. Maj ds prövning.

12. den 7 december 1954, i anledning av väckta motioner om helt förstatligande
av Stockholm—Roslagens järnvägar. (388.)

Ärendet anmält i proposition nr 50/1959 angående införlivande med statens
järnvägar av Stockholm—Roslagens järnvägar. (Jämför förteckning II punkten
13 under kommunikationsdepartementet.) Ärendet är därmed slutbehandlat.

13. den 7 december 1955, i anledning av väckt motion om viss ändring av
ersättningsbestämmelserna i lagen om allmänna vägar. (374.)

Anmäld den 29 juni 1956, varvid sakkunniga tillkallades samma dag för att
verkställa en översyn av vägmarksersättningssakkunnigas betänkande, del 1,
angående grunderna för bestämmande av ersättning för upplåtelse av vägmark
m. m. Utredningsarbetet fortgår.

14. den 28 mars 1958, i anledning av väckta motioner om ändrad ordning för
delgivning av byggnadsnämnds beslut. (169.)

Ärendet anmält i proposition nr 168/59 med förslag till lag om ändring i byggnadslagen
den 30 juni 1947 (nr 385) samt till byggnadsstadga. Ärendet är därmed
slutbehandlat.

15. den 18 juli 1958, i anledning av riksdagens år 1957 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverket m. m. (B 56.)

Ärendet under punkten 42 (decentralisering av beslutanderätten i vissa frågor
till länsstyrelserna i vad avser kommunikationsdepartementets verksamhetsområde)
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Av dessa ärenden äro således de under 6, 12 och 14 omförmälda av Kungl.
Maj:t inom kommunikationsdepartementet slutligen behandlade samt de övriga
under utredning eller på prövning beroende.

6. Finansdepartementet

Riksdagens skrivelse

1. den 14 april 1943, i anledning av väckta motioner om viss skattefrihet
för jordbrukskassor m. fl. (186.)

Chefen för finansdepartementet har jämlikt Kungl. Maj:ts den 31 december
1943 lämnade bemyndigande tillkallat särskilda sakkunniga med uppdrag att
verkställa utredning av frågan, huruvida jordbrukets kreditkassor borde medgivas
rätt att vid beskattningen erhålla avdrag för viss avsättning till reservfond.
De sakkunniga ha den 12 december 1944 avgivit betänkande i ämnet.
Över betänkandet ha yttranden avgivits av vissa myndigheter och sammanslutningar.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 30 maj 1951, i anledning av riksdagens år 1950 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning m. m. (317.)

Anmäld den 8 juni 1951, den 23 oktober 1952, den 30 juni 1955 samt den 24
maj 1957 och slutbehandlad utom såvitt avser ärendet under punkten 15 (beskattning
av svensk medborgare för inkomst av tjänst vid främmande makts
härvarande beskickning m. m.). Åter anmäld den 5 juni 1959, varvid skrivelsen
i sistnämnda del överlämnats till dubbelbeskattningssakkunniga. Skrivelsen är
därmed slutbehandlad. 3

3. den 4 maj 1954, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa, allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter. (214.)

Anmäld den 14 maj och den 18 juni 1954. Ärendet är i viss del beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

4. den 26 april 1955, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående
försäljning av vissa, allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter. (219.)

Anmäld den 20 maj och den 4 november 1955 samt den 9 mars och den 15 juni
1956. Ånyo anmäld den 23 januari, den 27 augusti och den 16 oktober 1959.
Ärendet är därmed slutbehandlat.

5. den 13 maj 1955, i anledning av riksdagens år 1954 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverket m. m. (272.)

Skrivelsen har anmälts den 27 maj 1955 och slutbehandlats utom beträffande
ärendet under punkten 13 (förenkling av vissa skatterestitutioner). I proposition
nr 63 till 1959 års riksdag framlade Kungl. Maj:t förslag till förordning
om ändring i uppbördsförordningen den 5 juni 1953 (nr 272), varmed även
ärendet under punkten 13 är slutbehandlat.

6. den 18 april 1956, i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser
rörande avdragsrätten för periodiskt understöd, m. m. (180.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

7. den 20 april 1956, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning av vissa, allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter. (185.)

Anmäld den 25 maj och den 6 juli 1956, den 29 mars 1957, den 17 oktober
1958 samt den 29 oktober 1959. Ärendet är i viss del beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

8. den 15 maj 1956, i anledning av väckta motioner angående ändring av
bestämmelserna om beskattning av resekostnads- och traktamentsersättningar.
(244.)

Anmäld deh 5 juni 1959, varvid skrivelsen överlämnades till lönebeskattningsutredningen.
Ärendet är därmed slutbehandlat.

9. den 9 april 1957, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa, allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter. (169.)

Anmäld den 26 april 1957. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

10. den 14 maj 1957, i anledning av riksdagens år 1956 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverket jämte i ämnet
väckta motioner m. m. (249.)

Anmäld den 24 maj 1957. Överlämnad såvitt angår ärendet under punkt 21
(vissa iakttagelser angående skatteuppbörden m. m.) till inrikesdepartementet.
I vad avser ärendet under punkt 22 (restavgiften för restförd skatt) har Kungl.
Maj:t i proposition nr 63 till 1959 års riksdag framlagt förslag till förordning
om ändring i uppbördsförordningen den 5 juni 1953 (nr 272). Skrivelsen är
därmed slutbehandlad.

11. den 21 mars 1958, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande syfte igångsätta arbeten, för
vilka anslag uppförts å allmän beredskapsstat för budgetåret 1956/57,
m. m. (127.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 30 juni 1959.

12. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående beredskapsstat för försvarsväsendet för budgetåret
1958/59. (128.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 30 juni 1959.

13. den 28 mars 1958, i anledning av väckta motioner om utredning av frågan
om utlänningars och i utlandet bosatta svenska medborgares beskattning
här i riket. (158.)

Anmäld den 5 juni 1959, varvid skrivelsen överlämnades till dubbelbeskattningssakkunniga.
Ärendet är därmed slutbehandlat.

14. den 16 april 1958, i anledning av väckta motioner angående den skattefria
försäljningen av skattebelagda varor i öresundstrafiken. (185.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

15. den 23 april 1958, i anledning av väckta motioner angående förfarandet
i kammarrätten, m. m. (218.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 december 1959, varvid stadga för kammarrätten
utfärdades (SFS nr 545).

16. den 26 april 1958, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning av vissa, allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter.. (228.)

Anmäld den 6 juni och den 30 oktober 1958 samt den 30 juni 1959. Ärendet är
därmed slutbehandlat.

17. den 18 juli 1958, i anledning av riksdagens år 1957 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverket m. m. (B 56.)

Anmäld den 28 juli 1958, varvid skrivelsen slutbehandlats utom såvitt avser
punkten 23 (vissa iakttagelser angående skatteuppbörden m. m.; arbetsgivares
ansvar för arbetstagares skatt m. m.; processförfarandet i viss uppbördsfråga).
Ånyo anmäld den 22 maj 1959, varvid med ändring av tidigare^ beslut i vad
avser punkten 42 (decentralisering av beslutanderätten i vissa frågor till länsstyrelserna)
tryckta exemplar av skrivelsen samt statsutskottets utlåtande nr
B 34 för handläggning i angivna delar överlämnats till justitie-, kommunikations-,
jordbruks-^ handels-, inrikes- och civildepartementen. Åter anmäld den
5 juni 1959, varvid skrivelsen såvitt avser punkten 23 överlämnats till uppbördsutredningen.
Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

18. den 25 juli 1958, i anledning av riksdagens år 1957 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverket, i vad berättelsen
avser utrikes tjänsteresor. (B 64.)

Anmäld den 9 januari 1959, varvid skrivelse avläts till riksdagen (nr 30) med
redogörelse för de åtgärder som föranletts av riksdagens skrivelse. Därmed är
ärendet slutbehandlat.

19. den 30 juli 1958, i anledning av väckta motioner angående utnyttjande
av anslag å allmän beredskapsstat. (B 87.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 30 juni 1959.

20. den 7 november 1958, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till förordning angående upphävande av förordningen den 26 juli
1947 (nr 581) om kvarlåtenskapsskatt, m. m. (B 102.)

Anmäld den 21 november 1958, varvid författningar utfärdades (SFS nr 561—
563 och 565) och vissa formulär i anledning av desamma fastställdes (SFS nr
564). Ärendet är i viss del (fråga om översyn av bestämmelserna rörande arvsbeskattningen)
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

21. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av tilläggsavtal till avtalet mellan Sverige och Finland för und -

. vikande av dubbelbeskattning beträffande skatter å inkomst och för4
mögefrhet. (B 104.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 januari 1959, varvid författning utfärdades
(SFS nr 20).

22. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av avtal mellan Sverige och Pakistan för undvikande av dubbelbeskattning
och förhindrande av skatteflykt beträffande inkomstskatter.
(B 105.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 mars 1959, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 57 och 58).

23. den 21 november 1958, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av avtal mellan Sverige och Förenade Arabrepubliken
för undvikande av dubbelbeskattning och förhindrande av skatteflykt
beträffande inkomst- och. förmögenhetsskatter. (B 109.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 januari 1959, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 22 och 23).

24. samma dag, i anledning av Kungl. Maj.ds proposition angående godkännande
av avtal mellan Sverige och Indien för undvikande av dubbelbeskattning
av inkomst. (B 110.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 februari 1959, varvid författning utfärdades
(SFS nr 24). S

25. den 11 december 1958, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående
godkännande dels av tilläggsprotokoll nr 10 till överenskommelsen den
19 september 1950 angående upprättande av en europeisk betalningsunion,
dels ock av tilläggsprotokoll nr 2 till det europeiska monetära avtalet
den 5 augusti 1955, m. m., såvitt propositionen avser anvisande av
investeringsanslag till kredit till Turkiet. (B 128.)

Överlämnad till utrikesdepartementet den 15 december 1958 för handläggning
i viss del. Anmäld den 19 december 1958 samt den 6 februari och den 15 maj
1959. Ärendet är därmed slutbehandlat.

26. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående godkännande
av en mellan Sverige och Finland träffad .överenskommelse angående
dels nedsättning av räntebetalningarna på vissa till Finland lämnade
svenska statskrediter, dels ock tillskapande av en kulturfond. (B 129.)

Anmäld den 19 december 1958 samt överlämnad till utrikesdepartementet den
8 januari 1959 för handläggning i återstående del. Ärendet är därmed slutbehandlat.

Av dessa ärenden äro alltså de under 2, 4, 5, 8, 10—13, 15—19 och 21—26
omförmälda äv Kungl. Maj:t inom finansdepartementet slutligen behandlade
samt de övriga på prövning beroende.

7. Ecklesiastikdepartementet

Riksdagens skrivelse , . ~ ,v .

1 (376 )4 1944’ ang^en(*e m°dernisering av almanackans namnlängd.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 30 juni 1945, angående drunkningsolyckornas bekämpande. (533.)
Frågan har behandlats av statens folkbadsutredning, som i maj 1954 till inrikesdepartementet
avgivit betänkande angående friluftsbad, simhallar, bastur (SOU
1954: 25), vilket betänkande har varit föremål för sedvanlig remissbehandling.
Den 11 november 1955 har inrikesdepartementet överlämnat vissa delar av betänkandet
till social-, ecklesiastik- och handelsdepartementen. Till ecklesiastikdepartementet
överlämnades huvuddelen av förslagen om simundervisning och
simlärarutbildning samt vissa statsbidragsfrågor, främst avseende statsbidrag till
anläggande av skolbad. Betänkandet har den 10 januari 1957 anmälts på inrikesdepartementets
föredragning, därvid Kungl. Maj:t funnit betänkandet ej föranleda
vidare åtgärd, såvitt anginge inrikesdepartementets verksamhetsområde.
Departementet har härefter den 30 januari 1957 överlämnat riksdagsskrivelsen
till social-, ecklesiastik- och handelsdepartementen för vidare behandling. För
ecklesiastikdepartementets vidkommande har betänkandet och riksdagsskrivelsen
anmälts den 27 september 1957 därvid uppdrogs åt skolöverstyrelsen att inkomma
med preciserade förslag till de åtgärder i syfte att förbättra simkunniglieten
bland skolungdomen, vartill överstyrelsen kunde finna anledning. I skrivelse
den 29 januari 1958 har skolöverstyrelsen inkommit med vissa förslag samt
anmält, att överstyrelsen efter ytterligare utredning inom överstyrelsen har för
avsikt att återkomma i ämnet. Ärendet är alltjämt beroende på Kungl. Maj ds
prövning.

3. den 29 juni 1946, i anledning av väckta motioner om utredning angående
ändring av gällande bestämmelser om försäljning av kyrklig jord. (378.)

Anmäld den 20 december 1946, därvid kammarkollegiet anbefalldes att verkställa
den av riksdagen begärda utredningen. Kollegiet har den 19 juli 1951
inkommit med förslag till förenkling av förfarandet vid försäljning av kyrklig
jord. Samma fråga har därefter upptagits av stiftskansliutredningen i ett den
9 november 1956 avgivet stencilerat betänkande med förslag till förenkling av
förfarandet vid försäljning av kyrklig jord. Detta förslag är efter remissbehandling
beroende på Kungl. Maj ds prövning.

4. den 14 juli 1947, i anledning av väckta motioner angående anvisande av
medel för inlösen av den s. k. Fjärås Bräcka i Halland m. m. (484.)

Skrivelsen har den 29 november 1947 överlämnats från jordbruksdepartementet.
I vad på ecklesiastikdepartementet ankommer, nämligen det i motionen II: 287
berörda spörsmålet, har skrivelsen anmälts den 11 december 1959 och lagts till
handlingarna. Skrivelsen är därmed för ecklesiastikdepartementets vidkommande
slutbehandlad. 5

5. den 22 april 1950, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1950/51 under åttonde huvudtiteln, avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (8.)

Anmäld den 28 april, den 5 och den 26 maj samt den 2, 16 och 29 juni 1950 samt
den 8 juni 1951. Den 28 april 1950 utfärdades tre kungörelser (SFS nr 137—139),
den 2 juni 1950 sex kungörelser (SFS nr 227, 230, 232, 322, 323 och 393) samt den
8 juni 1951 en kungörelse (SFS nr 541). Beträffande den av riksdagen under
punkten 214 begärda utredningen angående ändring av gällande bestämmelser
om statsbidrag till anordnande av skolmåltider samt den av riksdagen under
punkten 229 begärda utredningen angående statsbidragsformerna för skollokaler
m. in. har chefen för ecklesiastikdepartementet med stöd av Kungl. Maj ds be 6

— Redogörelse avgiven av JO till 19G0 urs riksdag

myndigande den 7 mars 1952 tillkallat särskilda sakkunniga för omprövning av
grunderna för vissa statsbidrag pa folkskoleväsendets område. De sakkunniga
ha den 24 januari 1953 inkommit med ett stencilerat betänkande med förslag till
ökade statsbidrag åt skoldistrikt, vilka bedriva försök med nioårig enhetsskola.
Efter remissbehandling har ifrågavarande betänkande anmälts den 27 februari
1953 i propositionen nr 126 till 1953 års riksdag. Den 15 oktober 1954 ha de
sakkunniga avgivit betänkande angående statsbidrag till tjänstebostäder för
folkskolans lärare (SOU 1954: 27), vilket betänkande efter remissbehandling anmälts
den 25 februari 1955 i propositionen nr 98 till 1955 års riksdag. Den 29
december 1956 ha de sakkunniga inkommit med stencilerat betänkande angående
statsbidrag till byggnader för det allmänna skolväsendet m. m., vilket betänkande
efter remissbehandling anmälts den 15 mars 1957 i propositionen nr 122
till 1957 ars riksdag. Skrivelsen är därmed i vad avser den av riksdagen under
punkten 229 begärda utredningen angående statsbidragsformerna för skollokaler
m. m. slutbehandlad. Beträffande den av riksdagen under punkten 214 begärda
utredningen ha de sakkunniga den 29 oktober 1958 avlämnat betänkande angående
statsbidrag till anordnande av skolmåltider (SOU 1958: 37), vilket betänkande
efter remissbehandling är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

6. den 6 maj 1952, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa anslag ur kyrkofonden m. m., såvitt propositionen hänvisats till behandling
av lagutskott, dels ock en i ämnet väckt motion. (193.)

Anmäld den 6 juni 1952. Skrivelsen är i vad den avser punkten 1 i propositionen
(bestridande ur kyrkofonden av församlingsprästs tjänsteresa i vissa fall) anmäld
den 16 och den 23 januari samt den 6 februari 1953, men är alltjämt beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

7. den 29 maj 19o2, i anledning av riksdagens år 1951 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets tillstånd, styrelse
och förvaltning m. m. (293.)

Punkten 17 (vissa med det statliga arkivväsendet sammanhängande frågor) är
anmäld och slutbehandlad den 3 januari 1959, åttonde huvudtiteln, punkten 4.

8. den 27 maj 1953, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nva
bestämmelser om medlemskap av finska församlingen i Stockholm samt
tyska församlingarna i Stockholm och Göteborg m. m. (324.)

Anmäld den 30 juni 1953, varvid en kungörelse utfärdades (SFS nr 524). Ärendet
är alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

9. den 9 december 1953, i anledning av väckta motioner om främjande av
vetenskaplig forskning och allmän folkupplysning genom upptagning av
kulturhistoriska filmer. (410.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 11 december 1959.

10. den 8 maj 1954, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda ^framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1954/55 under åttonde huvudtiteln, avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner m m
(8.)

Anmäld den 14 och den 21 maj samt den 4 och den 30 juni 1954. Beslutet den
21 maj innefattade bland annat utfärdandet av en kungörelse (SFS nr 275). Den
4 juni utfärdades bland annat fem kungörelser (SFS nr 413—415 samt 489—
490). I vad avser den av riksdagen under punkten 218 begärda översynen be -

träffande den närmare utformningen av lärarnas skyldighet att utöva tillsyn vid
skolmåltiderna och huru denna skyldighet lämpligen bör uttagas med beaktande
av bland annat lärarnas behöriga intresse av viss avkoppling under skoldagens
arbete har skrivelsen anmälts den 29 oktober 1954, därvid chefen för
ecklesiastikdepartementet bemyndigats tillkalla sakkunniga för verkställande
dels av ifrågavarande översyn, dels ock av utredning av frågan, i vilket fall och
under vilka närmare förutsättningar särskild ersättning för tillsynen skall få
utges. De sakkunniga ha den 2 maj 1955 inkommit med betänkande i ämnet
(stencilerat), vilket efter remissbehandling anmälts den 3 januari 1959, åttonde
huvudtiteln, punkten 212. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

11. den 25 maj 1954, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående
vissa anslag för budgetåret 1954/55 till universitetet i Göteborg och Stockholms
högskola m. in. jämte i ämnet väckta motioner. (323.)

Anmäld den 4 juni 1954. I vad avser den av riksdagen begärda utredningen
angående möjligheterna och kostnaderna för en utbyggnad av den nuvarande
provisoriska undervisningen i botanik och zoologi vid Göteborgs universitet samt
huruvida förutsättningar föreligga för en på lämpligt sätt anordnad akademisk
undervisning i kemi, eventuellt i samarbete med Chalmers tekniska högskola,
har skrivelsen anmälts den 30 juni 1955, därvid chefen för ecklesiastikdepartementet
bemyndigades tillkalla särskilda sakkunniga för utredning angående
universitetens och högskolornas uppgifter och behov. I denna del är skrivelsen
därmed slutbehandlad. I vad avser den av riksdagen begärda översynen av hittills
verkställda utredningar för upprustning av Stockholms högskola är skrivelsen
anmäld den 14 januari 1955, därvid departementschefen bemyndigades tillkalla
särskild sakkunnig för att utarbeta den begärda organisationsplanen för
upprustning av Stockholms högskola. Tillika uppdrog Kungl. Maj:t åt byggnadsstyrelsen
att vara den sakkunnige behjälplig vid utarbetande av en plan för
tillgodoseende av högskolans lokalbehov. Den sakkunnige har den 28 december
1955 inkommit med betänkande med utredning och förslag angående förstärkning
av Stockholms högskolas personalorganisation, m. m. Ifrågavarande betänkande
anmäldes den 2 mars 1956 i propositionen nr 108 till 1956 års riksdag.
Beträffande utredningsarbetet i vad avser utarbetande av en plan för tillgodoseende
av högskolans lokalbehov har den sakkunnige den 28 maj 1958 inkommit
med förslag till plan för Stockholms högskolas utbyggnad, in. in. Nämnda förslag
till plan har den 29 maj 1958 överlämnats till de jämlikt nådigt bemyndigande
den 10 februari 1956 tillkallade sakkunniga för utredning rörande Stockholms
högskolas framtida ställning (Stockholms högskolas förhandlingskommitté),
vilken kommitté den 4 mars 1959 inkom med ett stencilerat betänkande angående
universitet i Stockholm. Ifrågavarande betänkande har den 13 mars 1959
anmälts i proposition nr 106 till 1959 års riksdag. Skrivelsen är därmed i sin
helhet slutbehandlad.

12. den 14 december 1954, i anledning av väckta motioner om främjande av
forskningen och undervisningen på sjörättens område. (394.)

Anmäld den 28 juli 1958, därvid Kungl. Maj:t förordnat, att förevarande skrivelse
med därvid fogat exemplar av statsutskottets utlåtande skulle överlämnas till
nordiska kulturkommissionens svenska avdelning för yttrande. Nämnda avdelning
har den 22 oktober 1958 inkommit med det begärda yttrandet. Ärendet är
beroende på Kungl. Maj ds prövning.

13. den 20 april 1956, i anledning av väckta motioner angående placeringen
av priistlöncfondsmcdcl. (179.)

Anmäld den 27 juli 1956, därvid kammarkollegiet anbefalldes avgiva utlåtande
i ärendet. Kammarkollegiet har den 24 april 1959 inkommit med utlåtande i
ämnet. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

14. den 31 maj 1956, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
skolväsendets ordnande på realskolestadiet under övergångstiden före
enhetsskolans genomförande m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (315.)

Anmäld den 1, 15 och 29 juni samt den 7 september 1956. Den 15 juni utfärdades
två kungörelser (SFS nr 382 och 383) och den 29 juni bland annat tre kungörelser
(SFS nr 440—442). Skrivelsen är i viss del beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

15. den 4 december 1956, i anledning av väckta motioner om utredning angående
naturhistoriska riksmuseets organisation m. m. (386.)

Anmäld den 22 maj 1959, därvid chefen för ecklesiastikdepartementet bemyndigats
tillkalla sakkunniga för utredning rörande naturhistoriska riksmuseets och
vissa andra institutioners framtida ställning till universitetet i Stockholm.
Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

16. den 7 december 1956, i anledning av väckta motioner om vissa socialpedagogiska
anordningar beträffande barn med beteenderubbningar.
(394.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

17. samma dag, i anledning av väckta motioner om statsbidrag till skolhem
för studerande vid seminarier. (395.)

Anmäld den 6 november 1959, därvid Kungl. Maj:t förordnat, att skrivelsen
jämte statsutskottets därvid fogade utlåtande skulle överlämnas till de sakkunniga
för utredning rörande studiesociala åtgärder på den högre utbildningens
område m. m. för att tagas i beaktande vid de sakkunnigas arbete. Skrivelsen
är därmed slutbehandlad.

18. den 29 maj 1957, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående
försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m. jämte i ämnet väckta
motioner. (317.)

Anmäld den 31 maj samt den 6 och den 27 juni 1957. Den 31 maj utfärdades sex
kungörelser (SFS nr 319—324). Skrivelsen är i viss del alltjämt beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

19. den 3 december 1957, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
omorganisation av sjukgymnastutbildningen m. m. (378.)

Anmäld den 28 juli 1958 samt den 3 januari 1959, åttonde huvudtiteln, punkten
75. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

20. den 6 december 1957, i anledning av riksdagens år 1956 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets tillstånd,
styrelse och förvaltning i vad berättelsen avser de vetenskapliga högskolorna
i Stockholm och Göteborg samt farmaceutiska institutets lokalfråga.
(382.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

21. den 18 december 1957, i anledning av väckta motioner rörande studiesociala
åtgärder. (398.)

Anmäld den 9 oktober 1959, därvid chefen för ecklesiastikdepartementet bemyndigades
tillkalla särskilda sakkunniga för att verkställa utredning rörande
studiesociala åtgärder på den högre utbildningens område. Skrivelsen är därmed
slutbehandlad.

22. den 18 juli 1958, i anledning av riksdagens år 1957 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverket m. m. (B 56.)

Punkten 31 (förvaltningen av vissa kyrkliga fastigheter) är beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

23. den 18 november 1958, i anledning av väckta motioner angående beredande
av möjlighet för statens medicinska forskningsråd att fullfölja det
skisserade forskningsarbetet rörande tobakens skadeverkningar. (B 106.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 mars 1959 i propositionen nr 105 till 1959
års riksdag.

24. den 8 december 1958, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
ordnande av den andliga vården vid sjukhusen, m. m. jämte i ämnet
väckta motioner. (B 121.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 januari 1959.

25. den 11 december 1958, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av en mellan Sverige och Finland träffad överenskommelse
angående dels nedsättning av räntebetalningarna på vissa till Finland
lämnade svenska statskrediter, dels ock tillskapande av en kulturfond.
(B 129.)

Anmäld den 19 december 1958 på finansdepartementets föredragning. Skrivelsen
har därefter överlämnats till utrikes- och ecklesiastikdepartementen för vidare
åtgärd. På ecklesiastikdepartementets föredragning är skrivelsen anmäld den
3 januari 1959, åttonde huvudtiteln, punkten 342, samt den 30 juni 1959. Skrivelsen
är därmed slutbehandlad för ecklesiastikdepartementets vidkommande.
(Jfr punkten 4 under utrikesdepartementet samt punkten 26 under finansdepartementet).

Av dessa ärenden äro alltså de under 4, 7, 9—11, 15, 17, 19, 21 och 23—25
omförmälda av Kungl. Maj:t inom ecklesiastikdepartementet slutligen behandlade
samt de övriga på prövning beroende.

8. Jordbruksdepartementet

Riksdagens skrivelse

1. den 28 juni 1946, angående det statliga inflytandet inom sockerindustrien.
(475.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 19 juni 1947, i anledning av väckt motion angående obligatorisk ansvarighetsförsäkring
för jägare. (363.)

Uen 14 januari 1949 tillkallade Kungl. Maj:t utredningsman jämte sakkunniga
att verkställa utredning rörande obligatorisk ansvarighetsförsäkring för jägare,
m. m. (1949 års jaktutredning). Skrivelsen har överlämnats till utredningen.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 16 mars 1948, i anledning av väckta motioner angående revision av
lagen om förlängning av tiden för vissa servitut. (83.)

Skrivelsen har den 3 december 1948 överlämnats till fastighetsbildningssakkunniga
för att tagas under övervägande vid fullgörandet av de sakkunnigas uppdrag.
Sedan fastighctsbildningssakkunniga avslutat sin verksamhet, är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

4. den 17 april 1948, i anledning av väckta motioner om skyldighet för innehavare
av järnväg, som delar fastighets ägor, att hålla anordningar
för övergång av järnvägen. (116.)

Skrivelsen överlämnad från kommunikationsdepartementet. Efter remissbehandling
har ärendet behandlats i proposition nr 148 till 1959 års riksdag. Skrivelsen
är därmed slutbehandlad.

5. den 1 december 1951, i anledning av väckta motioner angående utredning
om statens stöd åt växt- och fruktträdsförädlingen m. m. (359.)

Skrivelsen har anmälts den 16 oktober 1953, därvid tillkallats särskilda utredningsmän
(1953 års växtförädlingsutredning). Betänkande avgavs den 11 november
1955 (SOU 1956:4), vilket blev föremål för remissbehandling. Härutöver
har W. Weibull AB den 23 oktober 1958 inkommit med utredning rörande
Rättsskydd för växtförädlingen. Ärendet är föremål för fortsatta överväganden
inom jordbruksdepartementet.

6. den 6 maj 1952, i anledning av väckt motion om skärpta bestämmelser
angående åtgärder till motverkande av förorening av sjöar och vattendrag.
(194.)

Anmäld den 9 januari 1953, därvid sakkunniga tillkallades (vattenvårdskommittén).
Delbetänkande angående organisations- och lagstiftningsfrågor har avlämnats
den 1 december 1954. Ärendet har delvis behandlats i proposition nr
173 till 1956 års riksdag. Delbetänkande med förslag angående vattenvårdens
centrala och lokala organisation har avlämnats den 1 mars 1958, vilket betänkande
behandlats i proposition nr 133 till 1958 års riksdag. Utredningsarbetet
fortgår.

7. den 29 maj 1952, i anledning av riksdagens år 1951 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets tillstånd, styrelse
och förvaltning m. m. (293.)

Beträffande de på jordbruksdepartementet ankommande punkterna 22 (statens
jordbruksdomäner) och 24 (nyttjanderätten till gruvskogarna) har punkten 22
anmälts och slutbehandlats den 16 maj 1958 samt punkten 24 den 23 oktober
1959. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

8. den 21 april 1953, med anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda hemställan rörande anslag till veterinärstaten jämte i ämnet
väckta motioner. (142.)

Skrivelsen anmäld den 30 april 1953, därvid uppdrogs åt veterinärstyrelsen att
verkställa den av riksdagen begärda utredningen av frågan rörande det sätt, på
vilket statsmakterna bäst skulle kunna medverka till anordnande av tjänstebostäder
åt distriktsveterinärer. Utredningen, vilken avlämnats den 13 juni 1959,
bär varit föremål för remissbehandling. Ärendet är föremål för Kungl. Maj:ts
prövning.

9. den 12 maj 1953, i anledning av riksdagens år 1952 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverket m. m. (227.)

I vad på jordbruksdepartementet ankommer, punkterna 15 (lantbruksstyrelsens
byråorganisation) och 16 (renbetesfjällens revir), har i fråga om punkten 15
lantbruksstvrelsen den 8 november 1954 inkommit med förslag i ämnet, vilket
förslag är föremål för Kungl. Maj:ts prövning. Beträffande punkten 16 har den
30 juni 1954 uppdragits åt domänstyrelsen att verkställa utredning i frågan.
Sagda utredning inkom den 12 januari 1959 och är föremål för remissbehandling.

10. den 29 maj 1953, angående olösta norrlandsfrågor. (375.)

Skrivelsen har anmälts den 15 januari 1954, därvid uppdrogs åt f. d. generaldirektören
E. Lindeberg att verkställa en inventering av kvarstående olösta norrlandsfrågor,
vilka behandlats inom norrlandskommittén. Redogörelse för inventeringen
avgavs den 28 maj 1959, vilken redogörelse har varit föremål för remissbehandling.
Skrivelsen är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

11. den 24 april 1954, i anledning av dels Kungl. Maj ds proposition angående
åtgärder till skydd för Smålands Tabergs naturvärden, dels ock i ämnet
väckta motioner. (191.)

Anmäld den 30 juni 1954, därvid uppdrogs åt f. d. justitierådet S. Ekberg att
verkställa ytterligare utredning. Sagda utredning avlämnades den 31 januari
1956, varefter ärendet blev föremål för remissbehandling. Skrivelsen är beroende
på Kungl. Maj ds prövning.

12. den 24 november 1954, i anledning av väckta motioner om vissa ändringar
i vattenlagen. (370.)

Anmäld den 25 september 1959, därvid särskild utredningsman tillkallades för
att — med utgångspunkt från tredje lagutskottets utlåtanden 1954:33 och
1957: 25 samt med lokalisering till Emåns nederbördsområde — undersöka de
väsentligaste av de problem, vilka uppkomma som följdverkningar av större
torrläggningsföretag och vilka berörts i sagda utskottsutlåtanden. Utredningen
avvaktas.

13. den 1 december 1954, med anledning av väckta motioner om byggande
av ett nytt undersökningsfartyg för fisket. (377.)

Anmäld den 30 september 1955, därvid uppdrogs åt fiskeristyrelsen med statens
fiskeriförsök att verkställa den begärda översynen. Fiskeristyrelsen har den 18
oktober 1956 inkommit med översynen. Remissbehandling är avslutad.

Med stöd av Kungl. Maj:ts beslut den 28 november 1958 (socialdepartementet)
angående bemyndigande för arbetsmarknadsstyrelsen m. fl. att utlägga industribeställningar
har fiskeristyrelsen — efter hemställan därom av arbetsmarknadsstyrelsen
i skrivelse den 11 juni 1959 — tecknat kontrakt den 17 och
den 18 juni 1959 med marinverkstäderna vid örlogsvarvet i Karlskrona om byggande
av förenämnda undersökningsfartyg.

Ärendet är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

14. den 18 november 1955, med anledning av väckta motioner om utredning
rörande behovet av lokaler och utrustning för virologiska undersökningar
vid statens veterinärmedicinska anstalt. (363.)

Den 14 september 1956 uppdrogs åt fältveterinären F. Wilhelmsson att i samråd
med sakrevisionen verkställa utredning i ämnet. Sedan den anbefallda utredningen
inkommit den 18 september 1957 och remissbehandling av ärendet
slutförts, är skrivelsen beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

15. den 7 december 1955, i anledning av väckta motioner om ökat rättsskydd
åt innehavare av sommarstugearrenden. (375.)

Skrivelsen har anmälts och slutbehandlats den 11 december 1959.

16. den 10 april 1956, i anledning av väckta motioner om underlättande av
arrendatorers friköp av arrendegårdar under större gods m.m. (154.)

Skrivelsen bär anmälts och slutbehandlats den 11 december 1959.

17. den 17 april 1956, i anledning av väckta motioner angående fördelning i
vissa fall av kostnader för anordningar i korsningar av järnväg och väg,
m.m. (167.)

Skrivelsen överlämnad från kommunikationsdepartementet. Efter remissbehandling
har ärendet behandlats i proposition nr 148 till 1959 års riksdag. Skrivelsen
är därmed slutbehandlad.

18. den 24 april 1957, angående åtgärder till förhindrande av skadegörelse av
mink. (199.)

Anmäld den 10 maj 1957, därvid uppdrogs åt 1949 års jaktutredning att skyndsamt
verkställa den av riksdagen begärda utredningen. Utredningen avvaktas.

Kungl. Maj:t har den 28 februari 1958 tilldelat Svenska jägareförbundet ett
bidrag å 50 000 kronor ur jaktvårdsfonden och de av fiskeristyrelsen förvaltade
vattenavgifterna för åtgärder under år 1958 att på ett planmässigt sätt bekämpa
vildminken.

19. den 22 maj 1957, i anledning av väckta motioner om viss ändring av vattenlagens
bestämmelser rörande torrläggning av mark jämte därtill anslutande
statsbidrags- och låneförfattningar. (262.)

Skrivelsen har behandlats i proposition nr 148 till 1959 års riksdag och är därmed
slutbehandlad.

20. den 29 november 1957, i anledning av väckt motion om viss utredning
av Emåns nederbördsområde. (376.)

Anmäld den 25 september 1959, därvid särskild utredningsman tillkallades för
att — med utgångspunkt från tredje lagutskottets utlåtanden 1954:33 och
1957:25 samt med lokalisering till Emåns nederbördsområde — undersöka de
väsentligaste av de problem, vilka uppkomma som följdverkningar av större
torrläggningsföretag och vilka berörts i sagda utskottsutlåtanden. Utredningen
avvaktas.

21. den 28 mars 1958, i anledning av väckta motioner om förbud mot plockning
av vissa växtarter till avsalu. (170.)

Skrivelsen är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

22. den 23 april 1958, angående utredning av frågan om avståndskostnadernas
inverkan på levnads- och produktionskostnaderna i Norrland. (242.)

Skrivelsen har den 31 januari 1959 överlämnats till f. d. landshövding E. Lindeberg
för att tagas under övervägande vid inventeringen av vissa kvarstående
olösta norrlandsfrågor.

23. den 18 juli 1958, i anledning av riksdagens år 1957 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverket m. m. (B 56.)

Punkten 35 (beredskapslagring av spannmål) har behandlats i proposition nr 148
till 1959 års riksdag och punkten 38 (domänverkets markfond; domänverkets
skogsarrondering) anmälts den 4 september 1959, vilka punkter därmed äro slutbehandlade.
Beträffande punkten 42 (decentralisering av beslutanderätten i vissa
frågor till länsstyrelserna) är densamma, i vad på jordbruksdepartementet ankommer,
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Av dessa ärenden äro alltså de under 4, 7, 15—17 och 19 av Kungl. Maj:t inom
jordbruksdepartementet slutligen behandlade samt de övriga under utredning
eller på prövning beroende.

9. Handelsdepartementet

Riksdagens skrivelse

1. den 6 juni 1935, i anledning av väckta motioner om åtgärder till ernående
av ökad säkerhet till sjöss. (291.)

Sedan Kungl. Maj:t den 22 maj 1936 anbefallt kommerskollegium att verkställa
och till Kungl. Maj:t inkomma med den av riksdagen begärda utredningen
ävensom med de förslag, vartill utredningen kunde föranleda, har kommerskollegium
i betänkande den 28 oktober 1937 inkommit med utlåtande och förslag
i ämnet. Förslaget har därefter för övervägande överlämnats till 1916 års
sjömanskommittc. Sedan Kungl. Maj:t den 6 december 1957 förordnat, att
arbetet inom sjömanskommittén skulle upphöra med utgången av år 1957, har
kommittén den 31 december 1957 återlämnat handlingarna i ärendet till handelsdepartementet
och därvid anmält, att kommittén icke funnit anledning till yttrande
i ämnet. Skrivelsen har därefter under hand överlämnats till de sakkunniga
med uppdrag att verkställa översyn av gällande bestämmelser om tillsyn
å fartyg m. m.

2. den 1 juli 1943, i anledning av väckta motioner om bemanningsbestämmelser
för handelsfartyg. (462.)

Anmäld den 18 januari 1946. Frågan om bemanningsbestämmelserna för handelsfartyg
ingick intill utgången av december 1957 i 1946 års sjömanskommittés
uppdrag, då enligt beslut av Kungl. Maj:t den 6 december 1957 uppdraget upphörde.
Samtidigt därmed uppdrogs åt utredningen om översyn av sjöarbetstidslagen
att utreda frågan om bemanningsbestämmelserna för handelsfartyg.
Utredningen har den 7 november 1958 avgivit betänkande om ny sjöarbetstidslag
(stencilerat) och har därefter påbörjat uppdraget om bemanningsbestämmelserna.

3. den 30 juni 1945, i anledning av väckta motioner angående upprättande
av sjöfartsförbindelser mellan Gotland och fastlandet i statlig regi. (441.)

Skrivelsen överlämnades till kommunikationsdepartementet. Den anmäldes där
den 27 september 1945, därvid chefen för kommunikationsdepartementet bemyndigades
tillkalla utredningsmän för att inom departementet biträda med
utredning rörande sjöfartsförbindelserna mellan Gotland och det övriga Sverige
(1945 års Gotlandskommitté). Kommittén har den 18 januari 1951 avgivit betänkande
i ämnet (SOU 1951: 10). Skrivelsen har år 1956 återlämnats till handelsdepartementet
för handläggning. Kungl. Maj:t har dels enligt beslut den
1 mars 1957 beviljat en för behandling av frågan om förbättrande av de reguljära
båtförbindelserna mellan Gotland och fastlandet tillsatt lokalkommitté
10 000 kronor för viss undersökning i ämnet, dels ock den 6 december 1957
beviljat lokalkommittén ett bidrag å högst 5 000^ kronor för gäldande av dagarvode,
resekostnadsersättning och traktamente åt en av kommittén enhälligt
utsedd ordförande. I betänkande den 23 april 1958 rörande Gotland (SOU
1958: 18) har 1954 års ö-utredning framfört vissa principiella synpunkter i fråga
om sjöfartsförbindelscrna mellan Gotland och fastlandet. Betänkandet har^ i
ovan angivna del överlämnats till handelsdepartementet för övervägande. Frågan
om utbyggnad av Visby hamn, m. m. har anmälts i statsverkspropositionen
till 1960 års riksdag (X ht, p. 76). Skrivelsen får därmed anses slutbehandlad för
handelsdepartementets vidkommande.

4. den 20 maj 1947, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret

1947/48 under tionde huvudtiteln, avseende anslagen inom handelsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (10.)
Anmäld den 30 juni och den 25 juli 1947, den 9 april och den 30 juni 1948, den
22 september 1949, den 17 februari och den 26 maj 1950 samt den 14 augusti
1953. Skrivelsen är därmed slutbehandlad utom beträffande punkten 76 i vad
densamma avser av riksdagen begärd utredning rörande frågan om inrättande
av en statens kulturfond. Den 30 juni 1948 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen
för handelsdepartementet att tillkalla högst tre utredningsmän för att verkställa
utredning och avgiva förslag rörande frågorna om de ändamål, till vilka lotterimedel,
som icke skola tillföras allmänna budgeten, böra utgå, samt om formerna
för medlens fördelning. Utredningsmännen, vilka tillkallades den 17 juli 1948
(1948 års utredning om en statens kulturfond), ha den 15 juni 1955 avgivit
betänkande och förslag angående riktlinjer och former för fördelning av lotterimedel
(stencilerat). Ärendet är efter avslutad remissbehandling beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

5. den 31 maj 1949, i anledning av väckta motioner om utredning och förslag
rörande inomskärsfarleden i Bohuslän. (343.)

Anmäld den 10 juni 1949 i kommunikationsdepartementet, varvid uppdrogs åt
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att verkställa den av riksdagen begärda utredningen.
Sedan riksdagen till statliga farledsarbeten för budgetåret 1952/53
anvisat ett reservationsanslag av 800 000 kronor, har Kungl. Maj:t den 23 maj
1952 ställt anslaget till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förfogande att av
styrelsen användas till påbörjande av arbeten å den i inomskärsfarleden i Bohuslän
ingående sträckan Hamburgsund—Hornö ränna. Skrivelsen har sedermera
överlämnats till handelsdepartementet och uppdraget har enligt Kungl. Maj:ts
beslut den 16 december 1955 överflyttats till sjöfartsstyrelsen.

6. den 11 mars 1952, i anledning av dels Kungl. Majrts proposition med
förslag till lag om ändring i gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314), dels ock
en i ämnet väckt motion. (66.)

Skrivelsen har i vad avser anhållan om utredning rörande ändring i gruvlagens
bestämmelser om högsta beloppet för den i 53 § stadgade avgälden och om
beloppet av den i 55 § stadgade försvarsavgiften m. m. överlämnats från justitiedepartementet
för handläggning. Sedan Kungl. Maj:t den 9 maj 1952 uppdragit
åt kommerskollegium att skyndsamt verkställa och till Kungl. Maj:t inkomma
med den av riksdagen begärda utredningen, har kollegium den 14 januari 1953
avgivit utlåtande i ämnet. Kommerskollegium har den 29 december 1958 inkommit
med viss ytterligare utredning i ämnet. Skrivelsen är den 12 januari
1959 överlämnad till justitiedepartementet och därmed slutbehandlad för handelsdepartementets
vidkommande.

7. den 15 maj 1954, i anledning av väckt motion om förbättrade pensionsförmåner
för vissa sjömän. (272.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 januari 1959.

8. den 28 mars 1958, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av Sveriges anslutning till konventionen om upprättande
av ett europeiskt bolag för kemisk behandling av bestrålat atombränsle
(Euroehemic). (162.)

Skrivelsen har den 16 december 1959 överlämnats till utrikesdepartementet och
är därmed slutbehandlad för handelsdepartementets vidkommande.

9. den 24 april 1958, i anledning av väckt motion om viss ändring av 10 §
sjömanslagen. (238.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

10. den 18 juli 1958, i anledning av riksdagens år 1957 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverket m. m. (B 56.)

Ärendet under punkten 42 angående decentralisering av beslutanderätten i vissa
frågor till länsstyrelserna har, i vad avser handelsdepartementets verksamhetsområde,
redan behandlats i propositionen 104/1959 och är därmed slutbehandlat.

11. den 3 december 1958, i anledning av väckt motion om översyn och utredning
av utrikesförvaltningens organisation. (B 118.)

Skrivelsen, som överlämnats till handelsdepartementet från utrikesdepartementet,
är anmäld och slutbehandlad den 20 mars 1959.

Av dessa ärenden äro alltså de under 3, 6, 7, 8, 10 och 11 omförmälda av Kungl.
Maj:t inom handelsdepartementet slutligen behandlade samt de övriga under
utredning eller på prövning beroende.

10. Inrikesdepartementet

Riksdagens skrivelse

1. den 8 juni 1927, i anledning av väckta motioner om åvägabringande av
utredning och förslag rörande statsbidrag till bestridande av kostnaderna
för den allmänna sjukvården i riket. (318.)

Sedan statens sjukvårdskommitté den 17 maj 1934 avgivit betänkande angående
den slutna kroppssjukvården i riket jämte vissa därmed sammanhängande spörsmål,
hava yttranden häröver inhämtats från åtskilliga myndigheter och organisationer.
Kungl. Maj:t har den 28 februari 1936 till riksdagen avlåtit proposition
(nr 206) angående ändrade grunder för statsbidrag till vissa grenar av den
slutna sjukvården m. in., avseende statsbidrag till anstalter för kirurgisk tuberkulos,
vanföra, hereditärsyfilitiska barn och lättskötta sinnessjuka. Kungl. Maj:t
har den 15 januari 1937 till riksdagen avlåtit proposition (nr 39) angående förbättrad
förlossningsvård m. in., avseende, såvitt här är i fråga, statsbidrag till
uppförande eller inrättande av förlossningsanstaltcr samt till driften av dylika
anstalter och väntehem. Vidare har riksdagen godkänt en av Kungl. Maj it den
11 februari 1938 till riksdagen avlåten proposition (nr 127) angående folktandvård,
avseende statsbidrag till utrustning och drift av polikliniker för dylik
vård. Därjämte har 1939 års lagtima riksdag i huvudsak godkänt Kungl. Maj:ts
proposition den 10 februari 1939 (nr 84) angående statsbidrag till barnsjukvården
i riket. I den mån ärendet icke är att anse som slutbehandlat, har däri
framförda spörsmål övervägts av 1946 års statsbidragssakkunniga för hälso- och
sjukvården, vilka sakkunniga den 8 november 1948 avgivit betänkande angående
statsbidragssystemet för den slutna kroppssjukvården (SOU 1948:48).
Detta betänkande är efter sedvanlig remissbehandling föremål för Kungl. Maj:ts
övervägande.

2. den 20 maj 1942, i anledning av väckta motioner angående viss ändring
i epidemilagen. (246.)

Anmäld den 10 juli 1942, därvid medicinalstyrelsen anbefalldes att verkställa
den begärda utredningen. Styrelsen har den 9 november 1945 avgivit förslag i
ämnet, vilket förslag överlämnades till 1946 års statsbidragssakkunniga för hälso -

och sjukvården för att tagas i övervägande vid fullgörande av de sakkunnigas
uppdrag. De sakkunniga har den 8 november 1948 avgivit betänkande angående
statsbidragssystemet för den slutna kroppssjukvården (SOU 1948:48), vilket
betänkande efter remissbehandling är föremål för Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr
ärendet under punkten 1 här ovan.)

3. den 29 juni 1945, i anledning av väckt motion angående reformering av
lösdriverilagstiftningen. (527.)

Kungl. Maj:t har den 31 augusti 1945 tillkallat en sakkunnig för att inom
socialdepartementet biträda med utredning rörande reformering av lösdriverilagstiftningen.
Den 14 maj 1948 bemyndigades chefen för inrikesdepartementet
att tillkalla sakkunniga för att fullfölja tidigare påbörjad utredning angående
reformering av lösdriverilagstiftningen, vilka sakkunniga — som antagit namnet
1948 års lösdriveriutredning — den 18 december 1948 avgivit utredning med
förslag om lösdrivarlagens upphävande m. m. (SOU 1949: 4). Detta betänkande
har varit föremål för sedvanlig remissbehandling. Den 21 december 1949 bemyndigades
chefen för inrikesdepartementet att uppdraga åt 1947 års psykopatvårdsutredning
att utreda vissa frågor om behandlingen av lösdrivarklientelet
m. m., vilken utredning den 1 december 1952 avgivit betänkande angående
psykopatvård m. in. (SOU 1952:46). Betänkandet har — i vad det avser anstaltsorganisationen
— efter remissbehandling överlämnats till statens kommitté
för sinnessjukvårdens utbyggande för prövning av frågan, hur och i vilken ordning
denna organisation bör uppbyggas. Nämnda kommitté har den 20 juni
1957 avgivit betänkande angående uppförande av ett sjukhus för vård av psykopater
(stencil), vilket betänkande varit föremål för sedvanlig remissbehandling.
Kungl. Maj:t har den 6 mars 1959 avlåtit proposition (nr 87) till riksdagen
angående anslag till vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus m. m. för
budgetåret 1959/60, i vilken proposition förslag framlagts om uppförande av ett
sjukhus för vård av s. k. psykopater. (Jfr ärendet under punkten 4 här nedan.)

4. den 17 juni 1947, i anledning av väckt motion om viss ändring av bestämmelserna
i 7 § sinnessjuklagen. (322.)

Ärendet har övervägts av 1947 års psykopatvårdsutredning, som den 1 december
1952 avgivit betänkande angående psykopatvård m. m. (SOU 1952:46). Betänkandet
har — i vad det avser anstaltsorganisationen — efter remissbehandling
överlämnats till statens kommitté för sinnessjukvårdens utbyggande för prövning
av frågan, hur och i vilken ordning denna organisation bör uppbyggas.
Nämnda kommitté har den 20 juni 1957 avgivit betänkande angående uppförande
av ett sjukhus för vård av psykopater (stencil), vilket betänkande varit
föremål för sedvanlig remissbehandling. Kungl. Maj:t har den 6 mars 1959 avlåtit
proposition (nr 87) till riksdagen angående anslag till vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus m. m. för budgetåret 1959/60, i vilken proposition
förslag framlagts om uppförande av ett sjukhus för vård av s. k. psykopater.
(Jfr ärendet under punkten 3 här ovan.)

5. den 2 mars 1956, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1956/57 under andra huvudtiteln, avseende anslagen inom justitiedepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner, m. m. (2.)

Skrivelsen har i vad avser punkten 42 anmälts den 21 december 1956, varvid
uppdrogs åt polisväsendets organisationsnämnd att utreda vilka åtgärder, som
— med beaktande av säkerhetens krav — kunna vidtagas för att förbilliga de
förpassningsresor, som gäldas av länsstyrelserna. Utredningsarbetet pågår.

6. den 27 november 1956, i anledning av väckta motioner om förnyad utredning
av frågan om polisväsendets förstatligande. (374.)

Anmäld den 25 oktober 1957, varvid chefen för inrikesdepartementet bemyndigades
att tillkalla sakkunniga för att utreda frågan om huvudmannaskapet för
polisväsendet m. m. (1957 års polisutredning). Utredningsarbetet pågar.

7. den 14 maj 1957, i anledning av riksdagens år 1956 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverket jämte i ämnet
väckta motioner m. m. (249.)

Ärendet under punkten 9 (försäkring av personal vid svenska sjukhuset i Korea)
har anmälts den 4 oktober 1957, varvid Kungl. Maj:t bemyndigade den skandinaviska
styrelsen vid det blivande undervisningssjukhuset i Korea att meddela
vissa föreskrifter om lön och övriga avlöningsförmåner m. m. för sjukhusets
personal. Ärendet är därmed slutbehandlat. Ärendet under punkten 21 (vissa
iakttagelser angående skatteuppbörden m. m.) har anmälts den 27 september
1957, varvid författningar utfärdades (SFS nr 556—558). Ärendet är därmed
slutbehandlat. Ärendet under punkten 30 (visst blankettryck inom medicinalväsendets
område) har anmälts den 27 juni 1957, varvid uppdrogs åt medicinalstyrelsen
att i samråd med statens organisationsnämnd verkställa en översyn i
rationaliseringssyfte av blankettbeståndet inom medicinalväsendets område.
Ärendet är därmed slutbehandlat. Ärendet under punkten 31 (indrivning av
skatt m. m.) är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Ärendet under punkten 32
(räddningstjänsten i de svenska fjällen) har anmälts den 27 juni 1957, varvid
uppdrogs åt utredningen av frågan om utbyggnad av ambulans- och räddningsflygtjänsten
i riket m. m. att pröva sådana av riksdagens revisorer eller eljest i
statsutskottets utlåtande berörda frågor rörande räddningstjänsten i fjällen,
vilka icke innefattas i utredningens tidigare uppdrag. Ärendet är därmed slutbehandlat.

8. den 3 december 1957, i anledning av väckta motioner om viss ändring av
gällande regler för återkrav i vissa fall av beviljade statsbidrag för uppförande
eller inrättande av sjukvårdsanläggning. (380.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

9. den 18 december 1957, i anledning av riksdagens år 1957 församlade
revisorers särskilda berättelse om rikets indelning i län. (399.)

Anmäld den 19 december 1958, varvid chefen för inrikesdepartementet bemyndigats
tillkalla en utredningsman för att verkställa utredning av frågan om
ändrad länsindelning i de s. k. Stockholms- och göteborgsregionerna m. m. (1959
års länsindclningsutredning). Utredningsarbetet pågår.

10. den 14 mars 1958, i anledning av väckta motioner om utredning i syfte
att öppna möjligheter till ekonomisk ersättning för kommunala fullmäktigeuppdrag.
(117.)

Anmäld den 23 januari 1959, varvid chefen för inrikesdepartementet bemyndigats
tillkalla sakkunniga för utredning av vissa kommunalrättsliga spörsmål.
Ärendet är därmed slutbehandlat.

11. den 28 mars 1958, i anledning av väckt motion om ersättning av statsmedel
till poliskonstapeln Arne Gustav Borgström i Örebro för uteblivet
skadestånd. (148.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 februari 1959.

12. samma dag, i anledning av väckta motioner angående viss ändring i lagen
om ersättning till polisman. (172.)

Anmäld den 5 december 1958, varvid uppdragits åt polisverksamhetsutredningen
att verkställa den av riksdagen begärda utredningen.

13. den 23 april 1958, i anledning av väckta motioner om utredning rörande
prostitutionsproblemet. (243.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

14. den 18 juli 1958, i anledning av riksdagens år 1957 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverket m. m. (B 56.)

Ärendet under punkten 42 (decentralisering av beslutanderätten i vissa frågor
till länsstyrelserna) är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

15. den 25 november 1958, i anledning av väckta motioner om sjukskö terskeskolornas
inordnande i yrkesskolväsendet. (B 111.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

16. den 3 december 1958, i anledning av väckta motioner angående åtgärder
för ungdomsbrottslighetens bekämpande. (B 120.)

Anmäld den 24 april 1959, varvid skrivelsen — i vad den rör frågan om behovet
av snara åtgärder för att förstärka polisens resurser, så att dess möjligheter att
förebygga och upptäcka brott ökas — överlämnades till polisverksamhetsutredningen
för att tagas i övervägande.

Av dessa ärenden äro alltså de under 10 och 11 omförmälda av Kungl. Maj:t
inom inrikesdepartementet slutligen behandlade samt de övriga under utredning
eller på prövning beroende.

11. Civildepartementet

Riksdagens skrivelse

1. den 28 juni 1943, i anledning av riksdagens år 1942 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1941—
30 juni 1942. (417.)

På civildepartementets handläggning har ankommit punkterna 5 och 6. Ärendet
under punkten 5 (särskild lönedomstol) är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
Ärendet under punkten 6 (sjukledighet och sjukvårdskostnader inom civila
statsförvaltningen) har anmälts och slutbehandlats den 3 december 1954, varvid
författningar utfärdades.

2. den 11 december 1953, i anledning av väckt motion om inrättande av ett
riksdagens löneråd med uppgift att fortlöpande medverka vid de statliga
löneförhandlingarna. (433.)

Anmäld den 26 november 1954, därvid skrivelsen överlämnades till författningsutredningen
för att vara tillgänglig vid utredningsuppdragets fullgörande. Utredningsarbetet
pågår.

3. den 9 maj 1956, i anledning av riksdagens år 1955 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverket m. m. (234.)

Skrivelsen är beträffande punkten 27 (förening av tjänst med tjänstebefattning
eller uppdrag) överlämnad till löneförfattningsberedningen, där utredningsarbetet
pågår.

4. den 22 maj 1956, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
tjänstebostadssystemet m. in. (271.)

Den 29 augusti 1958 har cirkulär utfärdats (SFS nr 470). 1952 årstjänstebostadsutredning
har den 23 november 1959 avgivit en promemoria med förslag till
bestämmelser om tjänstebostäder (stencil). Ärendet är beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

5. den 14 maj 1957, i anledning av riksdagens år 1956 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverket jämte i ämnet
väckta motioner m. m. (249.)

Skrivelsen är beträffande punkten 33 (gratifikationer och belöningar vid de
affärsdrivande verken) överlämnad till löneförfattningsberedningen, där utredningsarbetet
pågår.

6. den 18 juli 1958, i anledning av riksdagens år 1957 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverket m. m. (B 56.)

Skrivelsen har den 22 maj 1959 överlämnats från finansdepartementet för handläggning
av ärendet under punkten 42 (decentralisering av beslutanderätten i
vissa frågor till länsstyrelserna), i vad detsamma berör civildepartementets verksamhetsområde.
Anmäld och slutbehandlad i vad på civildepartementet ankommer
den 30 december 1959.

7. den 25 juli 1958, i anledning av riksdagens år 1957 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverket, i vad berättelsen
avser allmänna resereglementet m. m. (B 63.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. samma dag, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående pensionsreglering
för statsanställda m. m. (B 79.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 maj 1959, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 287, 290, 419 och 420).

9. den 10 december 1958, i anledning av väckta motioner om uppflyttning
från den 1 januari 1959 av de orter, som nu hänföres till ortsgrupp 2,
till ortsgrupp 3. (B 127.)

Chefen för civildepartementet har jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den
27 februari 1959 tillkallat en utredningsman med uppdrag att verkställa utredning
angående grunderna för en prisgeografisk undersökning. Ärendet är därmed
slutbehandlat.

10. samma dag, i anledning av väckta motioner rörande ortsgrupperingen
inom beskattningen. (B 131.)

Av dessa ärenden äro alltså de under 6 och 8—10 omförmälda av Kungl. Maj:t
inom civildepartementet slutligen behandlade samt de övriga under utredning
eller på prövning beroende.

INNEHÅLL

Sid.

Inledning ....................................................................... 3

I. Tabell över samtliga av 1959 års riksdag avlåtna skrivelser m. m. i nummerföljd enligt

riksdagens protokoll .............................................................. 5

II. Förteckning över de av 1959 års riksdag till Konungen avlåtna skrivelser jämte uppgifter
om de åtgärder, som under nämnda år vidtagits i anledning av samma skrivelser: 7

1) Justitiedepartementet ....................................................... 7

2) Utrikesdepartementet ....................................................... 10

3) Försvarsdepartementet ...................................................... 13

4) Socialdepartementet ........................................................ lö

5) Kommunikationsdepartementet .............................................. 20

6) Finansdepartementet ....................................................... 22

7) Ecklesiastikdepartementet ................................................... 32

8) Jordbruksdepartementet .................................................... 35

9) Handelsdepartementet ...................................................... 39

10) Inrikesdepartementet ....................................................... 42

11) Civildepartementet ......................................................... 44

IH. Särskild förteckning över sådana i förteckningen II upptagna ärenden, som vid utgången

av år 1959 ännu voro i sin helhet eller till någon del på Kungl. Maj:ts prövning beroende 46
IV. Förteckning över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser från
riksdagen före år 1959 men vid samma års början varit i sin helhet eller till någon del
oavgjorda, jämte uppgifter om den behandling dessa ärenden undergått:

1) Justitiedepartementet ....................................................... 50

2) Utrikesdepartementet ....................................................... 62

3) Försvarsdepartementet ...................................................... 63

4) Socialdepartementet ........................................................ 66

5) Kommunikationsdepartementet .............................................. 71

6) Finansdepartementet ....................................................... 73

7) Ecklesiastikdepartementet ................................................... 76

8) Jordbruksdepartementet .................................................... 81

9) Handelsdepartementet ...................................................... 85

10) Inrikesdepartementet ....................................................... 87

11) Civildepartementet ......................................................... 90

Ivar Hffiggströms Boktryckeri AB • Stockholm 1900

591700

225	Jo	30	247	I	16	262	Jo
226	S	20	248	Jo	31	263	Jo
227	Fi	39		C	4	264	E
228	Fi	42	249	E	18	265	Fö
229	Ju	24	250	Fi	46	266	E
230	E	14	251	Fi	47	267	E
231	S	16	252	Fö	14	268	E
232	Ju	22	253	Fö	15	269	S
233	i	14	254	Fö	16		Fi
234	Fi	40	255	E	19	270	K
235	Fö	13	256	K	16	271	Fi
	S	17		E	20	272	Fi
	K	15	257	Fi	48	273	Fi
	Fi	41	258	Fi	49	274	Fi
	E	15		E	21	275	Fi
	0	3		C	5	276	Ju
236	Ju	25	259	Ju	27	277	Ju
237	Ju	26		Fö	17	278	u
238	s	18		S	22		H
239	E	16		K	17	279	s
240	Ju	23		Fi	50	280	s
	I	15		E	22	281	K
241	u	12		Jo	32	282	s
242	Fi	43		H	22	283	Jo
243	Fi	44		I	17	284	Jo
244	Fi	45		C	6	285	Jo
245	S	21	260	K	18	286	Ju
246	E	17	261	Jo	33	287	s

288	K	21	316	Jo	39	342	K	25
289	K	22	317	U	14	343	S	32
290	Fi	57	318	Fi	71	344	Fi	83
291	E	27	319	I	20		I	22
292	Fö	19	320	Ju	32	345	H	27
293	H	24	321	Jo	40	346	Fi	84
294	E	31	322	Fi	72	347	Fö	22
295	E	28	323	Fi	73		S	33
296	E	29	324	Jo	41		I	21
297	H	25	325	Fi	74	348	Fi	80
298	S	28	326	U	15	349	Ju	36
299	Fi	58		Jo	42		S	35
300	Fi	59	327	K	23	350	K	26
301	Fi	62	328	Fi	75	351	U	16
302	Fi	64	329	Fi	76		Fi	81
303	Fi	65	330	Fi	77	352	U	17
304	Fi	60	331	Ju	33	353	U	18
305	Fi	63	332	S	29	354	Ju	35
306	Fi	61	333	S	30		S	34
307	Ju	31	334	Fi	78		Fi	82
308	E	30	335	Fö	20	355	Fi	85
309	I	18	336	H	26	356	Fi	86
310	Fi	66	337	Fö	21	357	Fi	87
311	Fi	67	338	Ju	34	358	K	27
312	Fi	68		Fi	79	359	S	36
313	Fi	69	339	K	24
314	Fi	70	340	E	32
315	I	19	341	S	31

225	Jo	30	247	I	16	262	Jo
226	S	20	248	Jo	31	263	Jo
227	Fi	39		C	4	264	E
228	Fi	42	249	E	18	265	Fö
229	Ju	24	250	Fi	46	266	E
230	E	14	251	Fi	47	267	E
231	S	16	252	Fö	14	268	E
232	Ju	22	253	Fö	15	269	S
233	i	14	254	Fö	16		Fi
234	Fi	40	255	E	19	270	K
235	Fö	13	256	K	16	271	Fi
	S	17		E	20	272	Fi
	K	15	257	Fi	48	273	Fi
	Fi	41	258	Fi	49	274	Fi
	E	15		E	21	275	Fi
	0	3		C	5	276	Ju
236	Ju	25	259	Ju	27	277	Ju
237	Ju	26		Fö	17	278	u
238	s	18		S	22		H
239	E	16		K	17	279	s
240	Ju	23		Fi	50	280	s
	I	15		E	22	281	K
241	u	12		Jo	32	282	s
242	Fi	43		H	22	283	Jo
243	Fi	44		I	17	284	Jo
244	Fi	45		C	6	285	Jo
245	S	21	260	K	18	286	Ju
246	E	17	261	Jo	33	287	s

288	K	21	316	Jo	39	342	K	25
289	K	22	317	U	14	343	S	32
290	Fi	57	318	Fi	71	344	Fi	83
291	E	27	319	I	20		I	22
292	Fö	19	320	Ju	32	345	H	27
293	H	24	321	Jo	40	346	Fi	84
294	E	31	322	Fi	72	347	Fö	22
295	E	28	323	Fi	73		S	33
296	E	29	324	Jo	41		I	21
297	H	25	325	Fi	74	348	Fi	80
298	S	28	326	U	15	349	Ju	36
299	Fi	58		Jo	42		S	35
300	Fi	59	327	K	23	350	K	26
301	Fi	62	328	Fi	75	351	U	16
302	Fi	64	329	Fi	76		Fi	81
303	Fi	65	330	Fi	77	352	U	17
304	Fi	60	331	Ju	33	353	U	18
305	Fi	63	332	S	29	354	Ju	35
306	Fi	61	333	S	30		S	34
307	Ju	31	334	Fi	78		Fi	82
308	E	30	335	Fö	20	355	Fi	85
309	I	18	336	H	26	356	Fi	86
310	Fi	66	337	Fö	21	357	Fi	87
311	Fi	67	338	Ju	34	358	K	27
312	Fi	68		Fi	79	359	S	36
313	Fi	69	339	K	24
314	Fi	70	340	E	32
315	I	19	341	S	31

225	Jo	30	247	I	16	262	Jo
226	S	20	248	Jo	31	263	Jo
227	Fi	39		C	4	264	E
228	Fi	42	249	E	18	265	Fö
229	Ju	24	250	Fi	46	266	E
230	E	14	251	Fi	47	267	E
231	S	16	252	Fö	14	268	E
232	Ju	22	253	Fö	15	269	S
233	i	14	254	Fö	16		Fi
234	Fi	40	255	E	19	270	K
235	Fö	13	256	K	16	271	Fi
	S	17		E	20	272	Fi
	K	15	257	Fi	48	273	Fi
	Fi	41	258	Fi	49	274	Fi
	E	15		E	21	275	Fi
	0	3		C	5	276	Ju
236	Ju	25	259	Ju	27	277	Ju
237	Ju	26		Fö	17	278	u
238	s	18		S	22		H
239	E	16		K	17	279	s
240	Ju	23		Fi	50	280	s
	I	15		E	22	281	K
241	u	12		Jo	32	282	s
242	Fi	43		H	22	283	Jo
243	Fi	44		I	17	284	Jo
244	Fi	45		C	6	285	Jo
245	S	21	260	K	18	286	Ju
246	E	17	261	Jo	33	287	s

288	K	21	316	Jo	39	342	K	25
289	K	22	317	U	14	343	S	32
290	Fi	57	318	Fi	71	344	Fi	83
291	E	27	319	I	20		I	22
292	Fö	19	320	Ju	32	345	H	27
293	H	24	321	Jo	40	346	Fi	84
294	E	31	322	Fi	72	347	Fö	22
295	E	28	323	Fi	73		S	33
296	E	29	324	Jo	41		I	21
297	H	25	325	Fi	74	348	Fi	80
298	S	28	326	U	15	349	Ju	36
299	Fi	58		Jo	42		S	35
300	Fi	59	327	K	23	350	K	26
301	Fi	62	328	Fi	75	351	U	16
302	Fi	64	329	Fi	76		Fi	81
303	Fi	65	330	Fi	77	352	U	17
304	Fi	60	331	Ju	33	353	U	18
305	Fi	63	332	S	29	354	Ju	35
306	Fi	61	333	S	30		S	34
307	Ju	31	334	Fi	78		Fi	82
308	E	30	335	Fö	20	355	Fi	85
309	I	18	336	H	26	356	Fi	86
310	Fi	66	337	Fö	21	357	Fi	87
311	Fi	67	338	Ju	34	358	K	27
312	Fi	68		Fi	79	359	S	36
313	Fi	69	339	K	24
314	Fi	70	340	E	32
315	I	19	341	S	31