Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

Nr 167

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till varumärkeslag
m. m.; given Stockholms slott den 30 september
1960.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen
dels att antaga härvid fogade förslag till

1) varumärkeslag;

2) kollektivmärkeslag;

3) lag om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar; samt

4) lag om ändrad lydelse av 9 § lagen den 29 maj 1931 (nr 152) med vissa
bestämmelser mot illojal konkurrens,

dels ock att godkänna överenskommelse i Nice den 15 juni 1957 angående
den internationella klassificeringen av varor och tjänster för vilka
varumärken gälla.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,
enligt Dess nådiga beslut:

BERTIL \

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en revision av den varumärkesrättsliga lagstiftningen.
Den nuvarande varumärkeslagen, som tillkom år 1884, framstår
numera med hänsyn till utvecklingen inom näringslivet som föråldrad. Det
förberedande lagstiftningsarbetet på området har bedrivits i samverkan
med utredningar i Danmark, Finland och Norge.

Den nya lagstiftningen grundas på en avvägning mellan företagens intresse
av en ensamrätt till sina varukännetecken och samhällets intresse av
konkurrensens lämpliga utformning. Å ena sidan har skyddet för varukännetecken
i olika avseenden förstärkts. Den nya varumärkeslagen skall vara
tillämplig icke blott på registrerade märken utan även på inarbetade kän1
Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 167

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

netecken, varvid skyddet för dessa likställes med skydd på grund av registrering.
Andra utvidgningar av skyddet är att även kännetecken för
tjänster skall skyddas samt att registreringsskydd skall kunna vinnas även
för varuutstyrsel. Vidare förordas bestämmelser, som skall skydda företagen
mot s. k. degeneration av varumärken.

Ä andra sidan innehåller förslaget också vissa föreskrifter som syftar
till att bereda allmänheten ökat skydd mot att varumärken användes på
ett sätt som kan vålla förväxling eller som är ägnat att vilseleda. Bl. a.
föreslås att vilseledande märke ej skall få registreras. Registrering av vilseledande
märke skall kunna hävas av domstol, och härjämte skall domstol
äga meddela förbud mot användning av kännetecken som vilseleder, och
detta även i fall då det icke är registrerat.

I fråga om förfarandet vid registrering märkes bl. a., att registrering skall
ske i särskilda varuklasser, med avgift för varje klass vari registrering sker.
Systemet antages komma att lätta den nu rådande trängseln i varumärkesregistret
och även förenkla patentverkets prövning av varumärkesansökningarna.
Man räknar också med att det kommer att medföra en icke
obetydlig ökning av patentverkets inkomster från denna gren av dess verksamhet.

Nuvarande bestämmelser om varukännetecken som användes av medlemmarna
i förening av näringsidkare, s. k. förenings- eller kollektivmärken,
har utbrutits till en särskild kollektivmärkeslag. Vidare föreslås att lagen
den 23 mars 1934 om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar
ersättes av en ny lag i ämnet.

I anslutning till förslaget om klassregistrering föreslås att Sverige med den
nya lagstiftningens genomförande skall tillträda en i Nice år 1957 ingången
internationell överenskommelse i detta ämne.

Den nya lagstiftningen skall enligt förslaget träda i kraft den 1 januari
1961.

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

Förslag

till

Y arumär keslag

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser
1 §•

Genom registrering enligt denna lag förvärvar näringsidkare ensamrätt
till varumärke såsom särskilt kännetecken för att från andras varor skilja
sådana varor, som han tillhandahåller i sin rörelse.

Varumärke kan bestå av figur, ord, bokstäver eller siffror, så ock av säregen
utstyrsel av vara eller dess förpackning.

Vad i denna lag stadgas om varor skall i tillämpliga delar gälla även tjänster.

Om kollektivmärken är särskilt stadgat.

2 §.

Näringsidkare har även utan registrering ensamrätt till varumärke, då
märket blivit inarbetat.

Genom inarbetning förvärvar han ensamrätt jämväl till slagord eller annat
i näringen använt särskilt varukännetecken.

Ett kännetecken anses inarbetat, om det här i riket bland dem, till vilka
det riktar sig, är allmänt känt som beteckning för innehavarens varor.

3 §•

Envar må i näringsverksamhet använda sitt släktnamn eller sin firma
som kännetecken för sina varor, där det ej är ägnat att framkalla förväxling
med annans skyddade varukännetecken. Näringsidkare har ock skydd
enligt denna lag mot att namnet eller firman av annan obehörigen användes
som dylikt kännetecken.

4 §•

Rätt till varukännetecken enligt 1—3 §§ innebär, att annan än innehavaren
icke må i näringsverksamhet använda ett därmed förväxlingsbart kännetecken
för sina varor, vare sig på varan eller dess förpackning, i reklam
eller affärshandling eller på annat sätt, däri inbegripet jämväl muntlig
användning. Vad nu sagts skall gälla oavsett om varan tillhandahålles eller
är avsedd att tillhandahållas här i riket eller utomlands eller ock hit införes.
Är i fall som avses i 2 § kännetecknet icke inarbetat i hela riket, gäller rätten
endast inom det område där kännetecknet är inarbetat.

Som otillåten användning enligt första stycket anses, att någon vid till -

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

handahållande av reservdel, tillbehör eller liknande, som lämpar sig för annans
vara, åberopar dennes kännetecken på sådant sätt, att det kan giva
sken av att vad som tillhandahålles härrör från kännetecknets innehavare
eller av att denne medgivit kännetecknets användning.

Har vara tillhandahållits under visst kännetecken och har därefter annan
än kännetecknets innehavare väsentligt förändrat den genom bearbetning,
reparation eller liknande, må ej, då varan ånyo tillhandahålles i näringsverksamhet
här i riket, kännetecknet användas utan att förändringen tydligt angives
eller eljest tydligt framgår.

5 §•

Ensamrätt till varukännetecken innefattar icke sådan del av kännetecknet,
som huvudsakligen tjänar att göra varan eller dess förpackning mera
ändamålsenlig eller eljest att fylla annan uppgift än att vara kännetecken.

6 §•

Kännetecken anses förväxlingsbara enligt denna lag endast om de avse
varor av samma eller liknande slag.

Dock må även eljest förväxlingsbarhet undantagsvis kunna åberopas:

a) till förmån för kännetecken, som är synnerligen starkt inarbetat och
känt inom vida kretsar av allmänheten här i riket, såframt med hänsyn
härtill användningen av ett annat liknande kännetecken skulle innebära ett
otillbörligt utnyttjande av det förras goodwill; eller

b) till förmån för kännetecken, som är inarbetat, där med hänsyn till
den särskilda arten av de varor, om vilka är fråga, användningen av ett annat
liknande kännetecken uppenbarligen skulle förringa det förras goodwill.

7 §•

Vid avgörande av tvist om rätt till varukännetecken, vilka äro förväxlingsbara,
skall företräde givas den som kan åberopa tidigaste rättsgrund,
där ej annat följer av vad nedan i 8 eller 9 § sägs.

8 §.

Har registrerat varumärke kommit till användning i icke oväsentlig omfattning,
må rätt därtill, såvitt avser varor av samma eller liknande slag
som de för vilka märket använts, bestå vid sidan av äldre rätt till förväxlingsbart
kännetecken, såframt registreringen sökts i god tro och varit gällande
i fem år från registreringsdagen innan talan väckes om dess bestånd.

9 §.

Har kännetecken inarbetats, må rätt därtill bestå vid sidan av äldre rätt
till förväxlingsbart kännetecken, såframt innehavaren av den äldre rätten
icke inom rimlig tid inskridit mot användningen av det yngre kännetecknet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

10 §.

I fall som avses i 8 eller 9 § må efter vad som finnes skäligt föreskrivas,
att något av kännetecknen eller båda må användas endast på särskilt sätt,
såsom i visst utförande, med tillfogande av en ortsangivelse eller med annat
förtydligande.

11 §•

Författare, utgivare och förläggare av lexikon, handbok eller annan liknande
tryckt skrift äro skyldiga att, på begäran av den som innehar registrerat
varumärke, tillse, att varumärket ej återgives i skriften utan att det
framgår, att fråga är om dylikt märke.

Försummar någon vad honom åligger enligt första stycket, är han skyldig
medverka till att beriktigande offentliggöres på det sätt och i den omfattning
som finnes skäligt samt bekosta dylikt beriktigande.

Om registrering av varumärke
12 §.

Varumärke registreras i varumärkesregistret, som föres för hela riket av
patent- och registreringsverket.

13 §.

Varumärke må registreras allenast såframt det är ägnat att särskilja innehavarens
varor från andras.

Om varumärke uteslutande eller med endast mindre ändring eller tillägg
angiver varans art, beskaffenhet, mängd, användning, pris eller geografiska
ursprung eller tiden för dess framställande, skall det i första stycket angivna
villkoret anses uppfyllt endast om med hänsyn till alla föreliggande omständigheter
och särskilt till den tid och omfattning märket varit i bruk finnes
klart ådagalagt, att märket äger särskiljningsförmåga.

Varumärke, som enbart består av bokstäver eller siffror och icke kan anses
som figurmärke, må registreras endast om märket genom inarbelning
visats äga särskiljningsförmåga.

Såsom varumärke må icke registreras kännetecken, enbart bestående av
något, som är ägnat att uppfattas såsom sökandens släktnamn eller hans
släktnamn jämte förnamn, initialer, titel eller dylikt eller ock såsom firma.

14 §.

Varumärke må ej registreras:

1) om i märket utan tillstånd intagits sådan statlig eller internationell
beteckning eller sådant kommunalt vapen, som enligt lag eller författning
icke må obehörigen brukas såsom varumärke, eller ock något som lätt kan
förväxlas därmed;

2) om märket uppenbarligen är ägnat att vilseleda allmänheten;

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1960

3) om märket eljest strider mot lag eller författning eller allmän ordning
eller är ägnat att väcka förargelse;

4) om märket innehåller eller består av något, som är ägnat att uppfattas
såsom annans firma eller ock såsom annans släktnamn, konstnärsnamn eller
likartat namn eller annans porträtt, där namnet eller porträttet uppenbarligen
icke åsyftar någon sedan länge avliden;

5) om märket innehåller något, som är ägnat att uppfattas såsom titel
på annans skyddade litterära eller konstnärliga verk, där titeln är egenartad,
eller kränker annans upphovsrätt till litterärt eller konstnärligt verk
eller annans rätt till fotografisk bild eller mönster;

6) om märket är förväxlingsbart med annan näringsidkares namn eller
firma, med annans varumärke, som är registrerat efter tidigare ansökan,
eller med annans varukännetecken, som är inarbetat då ansökan om registrering
göres; eller

7) om märket är förväxlingsbart med varukännetecken, som vid tiden
för ansökningen användes av annan, samt ansökningen gjorts med vetskap
härom och sökanden ej använt sitt märke innan det andra kännetecknet
togs i bruk.

I fall som avses under 4), 5), 6) och 7) må registrering ske, om den vars
rätt är i fråga medgiver det och hinder enligt första stycket eljest ej möter.

15 §.

Ensamrätt, som vinnes genom registrering av varumärke, innefattar icke
sådan beståndsdel av märket, som ej ensam för sig kan registreras.

Innehåller märke dylik beståndsdel och finnes särskild anledning att antaga,
att märkets registrering kan föranleda ovisshet om ensamrättens omfattning,
må vid registreringen denna beståndsdel uttryckligen undantagas
från skyddet.

Visas senare att märkesdel, som undantagits från skydd, blivit registrerbar,
må ny registrering ske av märkesdelen eller ock av hela märket utan
dylikt undantag.

16 §.

Varumärke registreras i en eller flera klasser av varor. Indelningen i klasser
fastställes av patent- och registreringsverket.

17 §.

Den som vill låta registrera varumärke skall till registreringsmyndigheten
ingiva skriftlig ansökan härom. Ansökningen skall innehålla uppgift om sökandens
namn eller firma samt den rörelse och de slag eller klasser av varor
för vilka märket är avsett; därjämte skall märket tydligt angivas.

18 §.

Söker någon registrering av varumärke, som han första gången använt
för vara förevisad på internationell utställning, inom sex månader efter

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

den dag då varan först utställdes, skall ansökningen, under de närmare
villkor Konungen föreskriver, i förhållande till andra ansökningar eller med
hänsyn till skedd användning av andra kännetecken anses gjord nämnda
dag.

19 §.

Har sökanden icke iakttagit vad om ansökan är föreskrivet eller finner registreringsmyndigheten
eljest hinder föreligga för bifall till ansökningen,
skall sökanden föreläggas att inom viss tid avgiva yttrande eller vidtaga rättelse,
vid äventyr att ansökningen avskrives.

Finner registreringsmyndigheten även efter det yttrande avgivits hinder
för bifall föreligga, skall ansökningen avslås, där ej anledning förekommer
att giva sökanden nytt föreläggande.

20 §.

Äro ansökningshandlingarna fullständiga och finnes ej hinder för registrering
föreligga, skall registreringsmyndigheten kungöra ansökningen.

Den som vill framställa invändning mot ansökningen skall göra detta
skriftligen till registreringsmyndigheten inom två månader från kungörelsedagen.

21 §.

Efter utgången av tid, som sägs i 20 §, skall registreringsmyndigheten företaga
ansökningen till fortsatt prövning.

Bifalles ansökningen, skall, sedan beslutet härom vunnit laga kraft, märket
intagas i registret samt kungörelse därom utfärdas.

Avslås eller avskrives ansökan, som kungjorts enligt 20 §, skall beslutet
härom, sedan det vunnit laga kraft, kungöras.

22 §.

Registrering gäller från dagen för ansökningens ingivande till dess tio
år förflutit från registreringsdagen.

Registrering förnyas på innehavarens ansökan, varje gång för tio år från
utgången av föregående registreringsperiod.

23 §.

Ansökan om förnyelse göres skriftligen hos registreringsmyndigheten tidigast
ett år före och senast sex månader efter registreringsperiodens utgång Om

handläggning av ansökan om förnyelse skall vad i 19 § stadgas äga
motsvarande tillämpning.

24 §.

På ansökan av innehavare av registrerat varumärke må i registret göras
sådana oväsentliga ändringar i märket, som ej påverka helhetsintrycket
därav.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

Om registrerings upphörande

25 §.

Om varumärke registrerats i strid mot denna lag och skälet mot registrering
alltjämt föreligger, må i den ordning nedan stadgas registreringen hävas,
där ej enligt 8 eller 9 § rätt till märket likväl må bestå.

Registreringen må ock hävas, om innehavaren ej längre är näringsidkare
eller om märket är vilseledande, förlorat sin särskilj ningsförmåga eller blivit
stridande mot allmän ordning eller ägnat att väcka förargelse, så ock om
märket icke varit i bruk under de fem senaste åren.

26 §.

Om registrerings hävande må envar som lider förfång av registreringen
föra talan vid domstol mot märkeshavaren. Talan, som grundas på stadgande
i 13 §, 14 § 1)—3) eller 25 § andra stycket, må ock föras av myndighet
som Konungen bestämmer ävensom av sammanslutning av berörda näringsidkare.

Angående domstols behörighet i mål om registrerings hävande skall utöver
vad eljest är stadgat gälla, att Stockholms rådhusrätt är behörig, då
märkeshavaren icke har hemvist inom riket.

27 §.

Sedan beslut om registrerings hävande vunnit laga kraft, skall märket avföras
ur registret.

Vad i första stycket sägs skall jämväl gälla om registreringen ej förnyas
eller om märkets innehavare begär dess avförande ur registret.

Särskilda bestämmelser om registrering av utländska varumärken

28 §.

Söker någon, som icke driver näring i Sverige, registrering av varumärke,
skall han visa att märket är för honom i hemlandet registrerat för de varor
ansökningen här i riket avser.

Under förutsättning av ömsesidighet äger Konungen föreskriva, att beträffande
viss främmande stat vad i första stycket stadgas icke skall äga
tillämpning.

29 §.

Konungen äger under förutsättning av ömsesidighet förordna, att varumärke
som är registrerat i främmande stat må, med de förbehåll som angivas
i förordnandet, kunna registreras i Sverige så som det är registrerat i
den främmande staten. Beträffande varumärke, som eljest icke kunnat
registreras här, skall sådan registrering icke gälla i vidare mån eller för
längre tid än i den främmande staten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960
30 §.

Konungen äger under förutsättning av ömsesidighet förordna, att, där
varumärke tidigare anmälts till registrering i främmande stat, ansökan om
registrering här i riket skall, under de villkor som i förordnandet angivas,
i förhållande till andra ansökningar eller med hänsyn till skedd användning
av andra kännetecken anses gjord samtidigt med anmälningen i den främmande
staten.

31 §.

Innehavare av registrerat varumärke, vilken icke har hemvist i Sverige,
skall hava ett här bosatt ombud, som äger företräda honom i allt som rör
märket. Anteckning härom skall göras i varumärkesregistret.

Finnes icke behörigt ombud antecknat, skall registreringsmyndigheten
under innehavarens sist uppgivna adress förelägga honom att inom viss tid
vidtaga rättelse, vid äventyr att märket avföres ur registret.

Om överlåtelse och licens

32 §.

Överlåtes rörelse, till vilken hör varumärke eller kännetecken som avses
i 2 § andra stycket, innefattas detta i överlåtelsen, där ej annat avtalats.

33 §.

Har registrerat varumärke överlåtits, skall på begäran anteckning därom
göras i varumärkesregistret. Sådan anteckning må dock ej ske, där överlåtelsen
skett utan samband med överlåtelse av den rörelse till vilken varumärket
hör samt dess användning av den nye innehavaren uppenbarligen
är ägnad att vilseleda allmänheten.

I mål och ärenden angående varumärke skall den anses som innehavare
av märket, vilken senast blivit införd i registret i sådan egenskap.

34 §.

Har innehavaren av registrerat varumärke medgivit annan rätt att i näring
använda märket (licens), skall på begäran anteckning därom göras
i varumärkesregistret. Sådan anteckning må dock ej ske, där licenstagarens
användning av märket uppenbarligen är ägnad att vilseleda allmänheten.
Visas att licensen upphört att gälla, skall anteckningen avföras ur registret.

Där ej annat avtalats, äger licenstagare ej överlåta sin rätt vidare.

Rätt till varumärke eller kännetecken, som avses i 2 § andra stycket,
må ej tagas i mät. Avträdes innehavarens egendom till konkurs, ingår dock
rätten i konkursboet.

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

Om förbud mot användning av vilseledande varukännetecken

35 §.

Om varukännetecken, efter överlåtelse eller sedan licens därtill upplåtits,
är vilseledande i den nye innehavarens eller licenstagarens hand, äger
domstol i den omfattning som finnes påkallat vid vite förbjuda honom att
använda kännetecknet.

Sådant förbud må ock eljest meddelas, där varukännetecken är vilseledande
eller innehavare av varukännetecken eller annan med hans medgivande
använder kännetecknet på sådant sätt, att allmänheten vilseledes.

Talan enligt denna paragraf må föras av myndighet som Konungen bestämmer,
så ock av envar som lider förfång av kännetecknets användning
ävensom av sammanslutning av berörda näringsidkare.

36 §.

I samband med utdömande av vite äger rätten efter vad som finnes skäligt
förordna, att varukännetecken som i strid mot förbud enligt 35 § anbragts
på vara, förpackning, reklamtryck, affärshandling eller dylikt skall utplånas
eller så ändras, att det icke längre är vilseledande. Kan sådan åtgärd
ej ske annorledes, må förordnas, att den märkta egendomen skall förstöras
eller på visst sätt ändras.

Egendom som avses i första stycket må i avbidan på förordnande som
där sägs tagas i beslag; därvid skall vad om beslag i brottmål i allmänhet
är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Ansvar och ersättningsskyldighet m. m.

37 §.

Gör någon intrång i rätt till varukännetecken enligt 4—10 §§ (varumärkesintrång),
och sker det uppsåtligen, straffes med böter eller fängelse i
högst sex månader.

Brottet må åtalas av allmän åklagare endast om det av målsägande angives
till åtal.

38 §.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet gör sig skyldig till varumärkesintrång
skall ersätta av intrånget föranledd skada. Föreligger endast ringa
oaktsamhet, må ersättningen därefter jämkas.

39 §.

Grundas talan om varumärkesintrång på registrering enligt denna lag,
skall såvitt angår tid före registreringsdagen 37 § icke äga tillämpning. För
tid innan ansökan om registrering kungjorts enligt 20 § skall icke heller
38 § äga tillämpning, där ej intrånget skett uppsåtligen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

40 §.

Talan om ersättning enligt 38 § må endast avse skada under de fem senaste
åren innan talan väcktes. För skada, varom talan ej förts inom tid
som nu sagts, skall rätten till ersättning vara förlorad.

Utan hinder av vad i första stycket sägs må, där anspråk grundas på registrering
enligt denna lag, talan föras om intrång som skett före registreringsdagen,
därest talan väckes inom ett år från nämnda dag.

41 §.

På yrkande av den som lidit varumärkesintrång äger rätten efter vad som
finnes skäligt förordna, att varukännetecken som obehörigen anbragts på vara,
förpackning, reklamtryck, affärshandling eller dylikt skall utplånas eller
så ändras, att missbruk därav ej kan ske. Kan sådan åtgärd ej ske annorledes,
må förordnas, att den märkta egendomen skall förstöras eller på visst
sätt ändras. I sådant fall äger rätten ock, på yrkande, förordna, att egendomen
skall mot lösen utlämnas till den som lidit intrånget.

Här avsedd egendom må, där brott som avses i 37 § skäligen kan antagas
föreligga, tagas i beslag; därvid skall vad om beslag i brottmål i allmänhet
är stadgat äga motsvarande tillämpning.

42 §.

Häves registrering av varumärke må, sedan domen därom vunnit laga
kraft, påföljd för intrång i rätten till varumärket enligt 37—41 §§ ej ådömas.

I mål om sådant intrång skall rätten, på yrkande av den mot vilken talan
föres, förklara målet vilande i avbidan på att frågan om registreringens hävande
slutligen avgöres. År talan härom icke väckt, skall rätten i samband
med vilandeförklaringen förelägga honom viss tid inom vilken sådan talan
skall väckas.

43 §.

Vill den som fått licens till varukännetecken till sig upplåten anställa intrångstalan,
skall han därom underrätta kännetecknets innehavare, vid
äventyr att hans talan ej upptages till prövning.

44 §.

Talan om fastställelse, huruvida rätt till varukännetecken består eller icke
består eller om visst förfarande utgör intrång i sådan rätt eller ej, må av
domstol upptagas till prövning, där ovisshet råder om förhållandet och
denna länder käranden till förfång.

I mål härom skall vad i 43 § stadgas äga motsvarande tillämpning.

45 §.

Dom i mål om varumärkesintrång eller i mål, som avses i 26, 35 eller 44 §,
skall genom domstolens försorg i avskrift sändas till patent- och registreringsverket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

Om kungörande, besvär m. m.

46 §.

Förutom i fall som avses i 20 och 21 §§ skall kungörande ske av registrerings
förnyelse enligt 22 §, av ändring i registrerat märke enligt 24 §, av
registrerings avförande enligt 27 och 31 §§ samt av anteckning i registret
om överlåtelse enligt 33 § eller om licens enligt 34 §.

47 §.

Klagan över slutligt beslut av patent- och registreringsverket å varumärkesavdelning
enligt denna lag må föras av sökanden ävensom, i fall då ansökan
om registrering av varumärke bifallits oaktat invändning framställts
i behörig ordning, av den som gjort invändningen. Klagan föres genom besvär
hos verkets besvärsavdelning inom två månader från beslutets dag.

Över besvärsavdelningens beslut må klagan föras allenast av sökanden.
Klagan föres genom besvär hos Konungen inom två månader från beslutets
dag.

48 §.

Det ankommer på Konungen att meddela närmare föreskrifter om vad
sökanden i registreringsärende har att iakttaga, om kungörande som sägs i
20, 21 och 46 §§ samt eljest om förfarandet i dessa ärenden, om förfarandet
vid besvär enligt 47 § och om sammansättningen av patent- och registreringsverkets
besvärsavdelning vid prövning av dit fullföljda varumärkesärenden
ävensom om varumärkesregistrets förande.

Vid ansökan om registrering av varumärke, om förnyelse, om ändring i
registrerat varumärke enligt 24 § eller om anteckning i registret av överlåtelse
eller licens ävensom vid besvär enligt 47 § första stycket skall erläggas
avgift till belopp som Konungen föreskriver. För förnyelse skall stadgas
högre avgift, om ansökan ingives efter registreringsperiodens utgång.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

49 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961; dock må dessförinnan bestämmelser
meddelas av Konungen samt av patent- och registreringsverket
enligt vad i lagen är för vissa fall stadgat.

50 §.

Genom denna lag upphävas:

1) lagen den 5 juli 1884 (nr 29) om skydd för varumärken; samt

2) förordningen den 28 november 1884 (nr 63) om svenska järn- och ståleffekters
stämpling.

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1960

51 §.

Den nya lagen skall, med de undantag som nedan stadgas, äga tillämpning
jämväl å varumärke som registrerats med stöd av lagen om skydd för varumärken.

52 §.

Använder någon i näringsverksamhet obehörigen annans släktnamn eller
firma som varukännetecken och är ej i den nya lagen påföljd stadgad härför,
skall på talan av den, vars namn eller firma använts, domstol meddela
förbud vid vite mot användningen.

I mål om utdömande av vite skall 36 § äga motsvarande tillämpning.

53 §.

Den tid av fem år varom stadgas i 8 § skall, såvitt avser varumärke som
registrerats med stöd av lagen om skydd för varumärken, löpa från dagen
för nya lagens ikraftträdande.

54 §.

Har ansökan om registrering av varumärke gjorts före nya lagens ikraftträdande
men icke dessförinnan avgjorts genom laga kraft ägande beslut,
skola i stället för 13 och 14 §§ motsvarande bestämmelser i lagen om skydd
för varumärken äga tillämpning, såframt ej sökanden begär att nämnda
paragrafer skola tillämpas å ansökningen.

55 §.

Den i 16 § omförmälda registreringen i klasser skall beträffande varumärke,
som registrerats med stöd av lagen om skydd för varumärken, genomföras
först då registreringen förnyas enligt den nya lagen.

56 §.

Registrering, som förnyats enligt lagen om skydd för varumärken, gäller
till den dag, som skulle hava varit registreringsperiodens slutdag, om det i
22 § föreskrivna sättet för giltighetstidens beräkning hade tillämpats vid
varje skedd förnyelse. Dock skall, om enligt äldre lag registreringsperioden
utlöper senare, den sålunda bestämda slutdagen gälla; förnyas registreringen
sedermera enligt den nya lagen, skall registreringsperioden beräknas som
i första punkten sägs.

Då efter lagens ikraftträdande förnyelse första gången sökes av registrering,
som förut blivit förnyad, må utan hinder av vad i 23 § sägs ansökningen
göras ett år innan den löpande registreringsperioden skulle utgå enligt
äldre lag.

57 §.

Registrering, som meddelats enligt lagen om skydd för varumärken, må
hävas enligt 25 § första stycket nya lagen endast såframt registreringen jämväl
kunnat enligt 10 § förstnämnda lag bringas att upphöra.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

Talan om hävande enligt 25 § andra stycket av registrering, som meddelats
enligt lagen om skydd för varumärken, må, om anspråket grundas på
att märket ej varit i bruk under de fem senaste åren, ej väckas före utgången
av år 1962.

58 §.

Beträffande skadestånd för varumärkesintrång som ägt rum innan lagen
trätt i kraft skall gälla, utom vad som finnes stadgat om tioårig preskription,
att talan är förlorad om den ej väckes senast år 1965.

Vad i 42 § föreskrives skall äga motsvarande tillämpning med avseende
å intrång som nu sagts.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

Förslag

till

Kollektivmärkeslag

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Förening av näringsidkare kan, på motsvarande sätt som enligt varumärkeslagen
gäller för enskild näringsidkare, genom registrering eller inarbetning
förvärva ensamrätt till varumärke eller annat varukännetecken att av
medlem användas för varor eller tjänster, som han tillhandahåller i sin rörelse.

Offentlig myndighet, stiftelse eller sammanslutning, som bedriver kontroll
av varor eller tjänster, kan ock förvärva ensamrätt till varumärke eller
annat varukännetecken att användas för varor eller tjänster, vilka äro föremål
för kontroll.

Varumärke som avses i denna lag kallas kollektivmärke.

2 §.

Om varukännetecken som avses i 1 § skall, där ej annat följer av vad nedan
sägs, i tillämpliga delar gälla vad om varumärke och annat varukännetecken
är stadgat i varumärkeslagen eller eljest.

3 §•

Ansökan om registrering av kollektivmärke skall, förutom uppgifter varom
stadgas i 17 § varumärkeslagen, innehålla uppgift jämväl om de bestämmelser,
enligt vilka märket må användas. Bifalles ansökningen, intages
uppgiften i varumärkesregistret.

Om bestämmelserna senare ändras, åligger det märkets innehavare att
för införande i registret anmäla den ändrade lydelsen.

4 §•

I fråga om registrerat kollektivmärke skall anteckning i registret om överlåtelse
av märket medgivas under förutsättning att märket i den nye innehavarens
hand icke uppenbarligen är ägnat att vilseleda allmänheten.

5 §.

Registrering av kollektivmärke må hävas, förutom av skäl som angives i
25 § varumärkeslagen, jämväl om gällande bestämmelser för märkets användning
ej rätteligen anmälts till registret eller om märket användes på
sådant sätt, att allmänheten vilseledes. Talan må föras av myndighet som

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

Konungen bestämmer, så ock av envar som lider förfång av registreringen
eller märkets användning ävensom av sammanslutning av berörda näringsidkare.

6 §.

I mål om intrång i rätt till varukännetecken som avses i denna lag skall
endast kännetecknets innehavare anses som målsägande. Denne äger föra
talan om ersättning även för skada, tillfogad annan som är berättigad att
använda kännetecknet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961. De i varumärkeslagen meddelade
övergångsbestämmelserna skola äga motsvarande tillämpning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

Förslag

till

Lag

om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

I näringsverksamhet må ej utan vederbörligt tillstånd i varumärke eller
annat kännetecken för varor eller tjänster användas statsvapen, statsflagga
eller annat statsemblem, statlig kontroll- eller garantibeteckning, annan beteckning,
vilken såsom hänsyftande på svenska staten giver kännetecknet
en officiell karaktär, eller svenskt kommunalt vapen, som är vederbörligen
fastställt eller av ålder brukat.

Statsvapen må icke heller på annat sätt än som kännetecken användas i
näringsverksamhet utan vederbörligt tillstånd.

Vad i denna paragraf stadgas gäller ock beteckning, som lätt kan förväxlas
med sålunda skyddad beteckning.

2 §•

Bryter någon uppsåtligen eller av oaktsamhet, som ej är ringa, mot vad i
1 § stadgas, straffes med dagsböter, där ej gärningen enligt annat lagrum
är belagd med strängare straff.

3 §•

Konungen äger meddela föreskrifter angående ordningen för att söka tillstånd
som avses i denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961; dock att den som före lagens
ikraftträdande lovligen brukade viss beteckning skall äga alltjämt utan tillstånd
bruka den till utgången av år 1965.

Genom denna lag upphäves lagen den 23 mars 1934 (nr 63) om skydd
för vapen och vissa andra officiella beteckningar. 2

2 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 161

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 9 § lagen den 29 maj 1931 (nr 152) med vissa
bestämmelser mot illojal konkurrens

Härigenom förordnas, att 9 § lagen den 29 maj 1931 med vissa bestämmelser
mot illojal konkurrens1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

(Gällande lydelse)

Använder någon------

Lag samma vare, dår någon i näringsverksamhet
eller eljest offentliggör
eller mångfaldigar litterärt eller
musikaliskt verk eller verk av bildande
konst under egenartad titel eller
diktat namn, varigenom lätt kan föranledas
förväxling med annans förut
offentliggjorda verk eller dess upphovsman,
och gärningen sker med
uppsåt att framkalla sådan förväxling.

(Föreslagen lydelse)

§•

uppkommen skada.

Vad i denna paragraf stadgas skall
icke äga tillämpning, där det kännetecken,
med vilket förväxling kan äga
rum, är skyddat enligt varumärkeseller
kollektivmärkeslagen.

Denna lag träder i kraft den 1 ja
nuari 1961.

1 Senaste lydelse se SFS 1942: 246. Andra stycket i gällande lydelse skall utgå enligt förslag

i prop. 1960:17.

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 3 juni 1960.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,

Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam, Nordlander.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga rörande ny varumärkeslag
m. m. samt anför därvid följande.

Genom beslut den 10 juni 1949 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för justitiedepartementet
att utse sakkunniga för utredning rörande revision av varumärkes-
och firmalagstiftningen samt vad därmed äger samband. Med stöd
av bemyndigandet tillkallades genom beslut den 22 nämnda månad såsom
sakkunniga professorn G. A. Eberstein, tillika ordförande, överingenjören vid
aktiebolaget Electrolux G. Dahl, numera justitierådet N. E. Hedfeldt, direktören
hos Skånes handelskammare G. Jacobsson, advokaten N. G. Köhler, ledamoten
av riksdagens första kammare, dåvarande redaktören Ulla Lindström
samt numera generaldirektören Å. C. von Zweigbergk. Sedan fru Lindström
utnämnts till statsråd, entledigades hon från sakkunniguppdraget
den 21 september 1954. De sakkunniga har antagit benämningen varumärkes-
och firmautredningen.

Till sekreterare utsågs den 22 juni 1949 numera byråchefen C. A. Uggla,
och till biträdande sekreterare förordnades den 26 april 1956 numera t. f.
förste byråsekreteraren G. Deij enberg.

Utredningen, som i en första etapp till behandling upptagit frågan om ny
varumärkesrättslig lagstiftning, har den 9 januari 1958 avgivit betänkande
med förslag till varumärkeslag (SOU 1958: 10). Förslaget bygger i det väsentliga
på resultat som uppnåtts vid överläggningar med motsvarande sakkunniga
i Danmark, Finland och Norge.

Över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av Svea hovrätt,
riksåklagarämbetet, som bifogat yttranden från t. f. statsåklagaren i Stockholm,
statsåklagaren i Göteborg och Föreningen Sveriges stadsfiskaler, medicinalstyrelsen,
som bifogat yttranden från statens farmacevtiska laboratorium,
Svenska farmakopékommittén och Specialitetsnämnden, statskontoret,
statistiska centralbyrån, statens heraldiska nämnd, lantbruksstyrelsen,
som bifogat yttranden från Sveriges utsädesförening och W. Weibull aktie -

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

bolag, statens centrala frökontrollanstalt, kommerskollegium, som bifogat
yttranden från Stockholms handelskammare, Östergötlands och Södermanlands
handelskammare, Skånes handelskammare, handelskammaren i Göteborg,
handelskammaren i Gävle, Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare,
Smålands och Blekinge handelskammare, Gotlands handelskammare,
Västergötlands och Norra Hallands handelskammare, handelskammaren
i Karlstad, Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare samt
handelskammaren för Örebro och Västmanlands län, sjöfartsstyrelsen, patent-
och registreringsverket, näringsfrihetsrådet, statens pris- och kartellnämnd,
överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Uppsala län, som bifogat yttrande
från handelskammaren i Gävle, länsstyrelsen i Östergötlands län, som
bifogat yttranden från Östergötlands och Södermanlands handelskammare
samt från Östergötlands köpmannaförbund, länsstyrelsen i Hallands län,
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, länsstyrelsen i Västernorrlands län,
som bifogat yttrande från Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare,
Stockholms rådhusrätt och namnrättskommittén.

Yttranden över betänkandet har därjämte efter remiss avgivits av Jernkontoret,
Sveriges standardiseringskommission, Sveriges advokatsamfund,
Sveriges industriförbund, Sveriges allmänna exportförening, Sveriges redareförening,
Svenska bankföreningen, Svenska försäkringsbolags riksförbund,
Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation,
Svenska försäljnings- och reklamförbundet, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges
lantbruksförbund, Apotekarsocieteten, Läkemedelsindustriföreningen,
Kooperativa förbundet, Svenska tidningsutgivareföreningen, som åberopat
det av Svenska försäljnings- och reklamförbundet avgivna yttrandet, Svenska
patentombudsföreningen, Svenska industriens patentingenjörers förening,
Svenska föreningen för industriellt rättskydd, Svenska annonsörers förening
och Representantföreningen för utländska farmacevtiska industrier.
Yttranden har dessutom inkommit från Annonsbyråernas förening, Svensk
industriförening och Wermländska inmätningsföreningen.

Tillfälle att avge yttrande över betänkandet har vidare beretts Varudeklarationsnämnden,
Svenska trafikföretagens råd, Svenska handelsagenters förening,
Konsultativa reklambyråers förbund, Svenska bokförläggareföreningen
och Föreningen svensk fackpress. Dessa organisationer har emellertid icke
inkommit med yttrande.

Sedan ärendet varit föremål för överväganden inom justitiedepartementet,
anhåller jag att få upptaga det till behandling.

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1960

I. Huvuddragen i lagstiftningen

Gällande rätt

De grundläggande varumärkesrättsliga bestämmelserna är givna i lagen
den 5 juli 1884 om skydd för varumärken. Ändringar i denna har skett genom
lagar den 5 mars 1897, den 16 juni 1905, den 7 augusti 1914, den 15
mars 1918, den 25 februari 1921, den 3 maj 1929, den 16 maj 1930, den 23
mars 1934, den 27 april 1951 och den 20 mars 1953.

Enligt varumärkeslagen är skyddet beroende av registrering. Il§
stadgas, att envar som här i riket idkar fabriks- eller hantverksrörelse, jordbruk,
bergsbruk, handel eller annan näring må, jämte det han äger rätt
att såsom varumärke begagna sitt namn eller sin firma eller namnet å honom
tillhörig fast egendom, genom registrering i enlighet med nämnda lags
föreskrifter förvärva uteslutande rätt att begagna särskilt varumärke, för
att i den allmänna handeln skilja sina varor från andras. Registrering sker
i varumärkesregistret, som enligt en med stöd av 2 § utfärdad kungörelse
den 6 juni 1918 (nr 384) föres av patent- och registreringsverket.

Endast vissa slag av varumärken kan registreras. Enligt 4 § 1 mom. fordras
sålunda, att märket antingen utgör figurmärke — vartill även hänföres
märke bestående av siffror, bokstäver eller ord, som har så »egendomlig
form» att märket kan anses som figurmärke — eller också består av ord,
som kan anses såsom en för vissa i ansökningen uppgivna varuslag särskilt
uppfunnen benämning, vilken ej avser att ange varans ursprung, beskaffenhet,
bestämmelse, myckenhet eller pris.

Till skydd för vissa allmänna och enskilda intressen är i 4 § uppställda
särskilda registreringshinder. Varumärke må enligt 2 mom. ej registreras,
om däri obehörigen intagits annat namn eller annan firma än sökandens
eller namnet på annans fasta egendom. Detsamma gäller enligt 3
mom., om i märket utan vederbörligt tillstånd intagits statsvapen, statsflagga
eller annat statsemblem, statlig kontroll- eller garantibeteckning för varor
av samma eller liknande slag som de, vilka rätten till varumärket skulle komma
att omfatta, annan beteckning, vilken såsom hänsyftande på svenska staten
ger märket en officiell karaktär, svenskt kommunalt vapen eller ock beteckning,
som lätt kan förväxlas med de nu omförmälda. Enligt 4 mom. får
varumärke ej registreras, om det innehåller framställningar som kan väcka
förargelse. I 5 mom. stadgas registreringshinder, om märket är helt och
hållet likt varumärke, som redan är för annans räkning registrerat eller behörigen
anmält till registrering, eller med dylikt märke företer sådan likhet,
att, oaktat skiljaktigheter i vissa delar, märkena i sin helhet lätt kan förväxlas.
Slutligen gäller enligt 6 mom., att märke ej må registreras om det
är helt och hållet likt eller lätt kan förväxlas med märke, som redan är här
i riket för annan inarbetat såsom i handeln gällande varukännetecken.

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1960

För att förhållande som avses i 5 och 6 mom. skall vara registreringshinder
fordras dock, att bägge märkena gäller varor av samma eller liknande slag.

Genom registrering av varumärke erhåller innehavaren en ensamrätt
till dess användning såsom individualiseringsmedel för varor. Rätten omfattar
enligt 1 § tredje stycket alla slag av varor, där den ej vid registreringen
blivit inskränkt till vissa varuslag; härvid bör erinras om att ordmärke
enligt vad förut anförts endast kan registreras för särskilt uppgivna varuslag.
Om det närmare innehållet i ensamrätten saknas positivt stadgande i
varumärkeslagen. Rättens innehåll framgår emellertid indirekt av bestämmelserna
i 12 § om påföljder vid intrång. Enligt dessa bestämmelser skall
straff och skadeståndsskyldighet ådömas den som i näringsverksamhet i vissa
närmare angivna fall obehörigen använder varumärke, som han vet vara
för annans räkning registrerat. Detta gäller först och främst om han sätter
varumärket på varor, vilka han saluför eller eljest tillhandahåller, eller på
kärl eller omslag (emballage), i vilka de förvaras. Vidare anges fall, då han
för kännetecknande av sina varor brukar varumärket på anslag, skylt eller
därmed jämförlig anordning eller i annons, cirkulär, prospekt, priskurant,
bruksanvisning eller annan affärshandling. Slutligen nämnes, att han inför
till riket, saluför eller eljest tillhandahåller varor, vilka honom veterligen är
olagligen märkta.

Reglerna om straff och skadestånd avser enligt 13 § icke blott användning
av märket i oförändrat skick utan även av märke som därmed lätt kan förväxlas.

Skyddstiden för registrerat varumärke är i 9 § bestämd till tio år
från registreringsdagen. Skyddet kan emellertid förnyas, varje gång för tio
år från dagen för förnyelsen.

I vissa fall kan registrering hävas. Enligt 10 § första stycket skall sålunda,
om Kungl. Maj:t på därom gjord anmälan finner att varumärke på
grund av 4 § 3 eller 4 mom. ej bort registreras, märket avföras ur registret.
Enligt 10 § andra stycket äger i fall, då registrering skett av varumärke,
vilket endast beslår av sådant tecken eller märke, som allmänneligen nyttjas
i viss näring, varje idkare av sådan näring rätt att fordra registreringens
upphävande. Enahanda rätt tillkommer den som eljest förmenar, alt registrering
av varumärke skett honom till förfång. I nu anförda fall skall talan
om registreringens hävande föras vid domstol.

Om registrerat varumärke innehåller siffror, bokstäver eller ord, som enligt
4 § icke kan ensamma för sig registreras såsom varumärke, eller om det
endast eller till en del består av sådant tecken eller märke, som allmänneligen
nyttjas i viss näring, saknar registreringen i dessa delar rättsverkan
även om den formellt ej häves; enligt 7 § skall registreringen i dessa fall ej
utgöra hinder för annan att använda samma beteckningar såsom varumärke
eller del av varumärke.

I fråga om överlåtelse av varumärke stadgas i 8 § andra stycket, att
rätten till registrerat märke ej må överlåtas annorledes än tillsammans

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

med den rörelse inom riket, för vilken det begagnas. I nämnda lagrum stadgas
vidare, att om rörelse överlåtes till annan ägare, övergår rätten till registrerat
varumärke, som begagnas för rörelsen, från överlåtaren till den nye
ägaren, där ej avtal sker, att märkesrätten må av den förre behållas, eller
att bägge må använda märket för olika slag av varor.

På grund av inskränkningen i rätten att överlåta varumärke anses sådant
vara undandraget utmätning. Däremot anses det kunna ingå i konkursbo
tillsammans med konkursgäldenärens rörelse.

Ett spörsmål som icke regleras i lagen är huruvida varumärkeshavare
äger upplåta rätt till annan att använda märket, s. k. licens, utan att detta
i och för sig medför att rätten till märket går förlorad. I praxis antages sådan
licens kunna ges.

Vid sidan av näringsidkare nämner varumärkeslagen såsom innehavare av
varumärkesrätt också förening, som är bildad inom riket för tillvaratagande
av näringsidkares intressen, även om föreningen icke själv driver näring;
sådan förening kan genom registrering förvärva uteslutande rätt för sina
medlemmar att begagna visst varumärke, föreningsmärke (1 § andra
stycket). Beträffande dylikt märke gäller i huvudsak samma regler som
för vanliga varumärken. I några avseenden har dock uppställts särbestämmelser.

De i 1 § angivna s. k. naturliga varubeteckningarna namn, firma och
fastighetsnamn kan ej registreras. De åtnjuter emellertid skydd enligt
varumärkeslagens straff- och skadeståndsbestämmelser i väsentligen samma
omfattning som registrerade varumärken.

Angående varumärkeslagens tillämpning i internationellt hänseende
stadgas i 16 § att Kungl. Maj:t, efter avtal med främmande stat
och under förutsättning av ömsesidighet, äger förordna, att skydd för varumärke
enligt lagen må tillkomma även den som utom riket driver sådan näring
som omförmäles i 1 §, ävensom förening, som är bildad utom riket för tillvaratagande
av näringsidkares intressen, även om föreningen icke driver
näring, som nu sagts. I hithörande fall gäller en del specialregler.

Beträffande skydd för varukännctecken är, utom varumärkeslagen, även
bestämmelserna i 9 § första stycket i lagen den 29 maj 1931 med vissa bestämmelser
mot illojal konkurrens av betydelse. Enligt detta stadgande, som
infördes år 1942, gäller att straff och skadestånd skall ådömas den som i utövning
av näringsverksamhet använder namn, firma, varumärke, utstyrsel
eller annat kännetecken, som lätt kan förväxlas med förut här i riket inarbetat
kännetecken för annans näringsverksamhet eller däri utbjudna varor
eller prestationer, om det sker med uppsåt att framkalla sådan förväxling.
Att stadgandet endast är tillämpligt på uppsåtligt intrång har motiverats
av dess i viss mån provisoriska natur. I förarbetena till stadgandet uttalades,
att detta borde betraktas endast som ett första steg på vägen till ett fullständigt
förväxlingsskydd. Man begränsade därför lagstiftningen till de mera
svårartade fall, som ansågs böra straffbeläggas. För tillämpligheten av stad -

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

gandet är det utan betydelse om inarbetaren driver sin rörelse här i riket
eller utomlands. Av betydelse är endast, att inarbetning föreligger här i
landet.

1 visst sammanhang med varumärkesrätten står bestämmelserna i lagen
den 23 mars 1934 om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar.
Lagen skyddar statsvapen, statsflagga eller annat statsemblem, statlig
kontroll- eller garantibeteckning för varor av samma eller liknande slag som
det för vilket beteckningen brukas, annan beteckning, vilken såsom hänsyftande
på svenska staten äger en officiell karaktär, och svenskt kommunalt
vapen. Skyddet består i att det är straffbelagt att i näringsverksamhet använda
märke, innehållande skyddad beteckning, på varor och emballage m. m.

Pariskonventionen

Sverige har sedan den 1 juli 1885 varit anslutet till Pariskonventionen av
år 1883 för skydd av den industriella äganderätten och därmed medlem av
den s. k. Parisunionen. Härigenom har Sverige åtagit sig vissa förpliktelser
med avseende på bl. a. skyddet av varumärken, tillhörande näringsidkare,
vilka icke driver sin verksamhet här i riket.

Pariskonventionen har reviderats vid återkommande revisionskonferenser;
sådana har hållits i Bryssel 1900, i Washington 1911, i Haag 1925 och
i London 1934. Sedan utredningen avgivit sitt betänkande har en ny revisionskonferens
hållits i Lissabon hösten 1958.

För närvarande tillhör 48 länder Parisunionen. Endast några få euro»
peiska stater står utanför, bland dem Island och Sovjetunionen.

Sedan den 1 juli 1953 är Sverige anslutet till Londontexten. Med anledning
av denna anslutning har utfärdats kungörelsen den 22 maj 1953 (nr
319) med bestämmelser i fråga om skydd för vissa främmande patent, mönster
och varumärken.

Det industriella rättsskyddet har enligt Pariskonventionen till föremål
patent, nyttighetsmodeller, industriella mönster och modeller (mönster),
fabriks- eller handelsmärken (varumärken), firma samt ursprungsbeteckningar
ävensom undertryckande av illojal konkurrens (artikel 1). Konventionen
bygger på två huvudprinciper. Den ena är att de, som är medborgare
eller bosatta eller driver näring i något unionsland, i övriga unionsländer
skall åtnjuta samma förmåner beträffande det industriella rättsskyddet som
landets egna medborgare (artiklarna 2 och 3). Den andra är, att ett visst
minimum av industriellt rättsskydd alltid skall tillkomma de enligt konventionen
berättigade, även om de egna medborgarna icke åtnjuter motsvarande
rättigheter; reglerna härom är givna i artiklarna 4—11. För innehållet
i dessa regler hänvisas till betänkandet s. 39 ff.

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

Utredningen

Enkät till näringslivet. Utredningens betänkande bygger i viss utsträckning
på en enkät rörande synpunkter och önskemål i fråga om den blivande
lagstiftningen, som utredningen låtit företaga inom näringslivet och andra
berörda kretsar. Sammanlagt har 38 organisationer och offentliga organ uttalat
sig för utredningen; dessutom har ett betydande antal enskilda företag
och även privatpersoner inkommit med uttalanden. De tillfrågade organisationerna
och offentliga organen har sedermera remissvägen yttrat sig över
utredningens förslag.

Varumärkets betydelse i det moderna samhället. I ett inledande avsnitt
om varumärkets betydelse i det moderna samhället framhåller utredningen,
att under de drygt sjuttio år som gått sedan gällande varumärkeslag trädde
i kraft en revolutionerande utveckling ägt rum i fråga om både produktion
och distribution av varor. Betydelsen av hantverksmässigt framställda varor
har kvantitativt avtagit starkt och i stället har den industriella massproduktionen
slagit under sig allt större områden. Varor som under ett bestämt
varumärke, vilket uppfattas som en viss garanti för oförändrade egenskaper
eller kvalitet, tillverkas och salubjudes i enheter eller förpackningar
avsedda för den slutliga avnämaren, s. k. märkesvaror, har kommit att
spela en allt större roll. Väsentliga delar av den moderna industrien är nu
uteslutande eller huvudsakligen sysselsatta med tillverkningen av märkesvaror.
De viktigaste varuslagen, bland vilka märkesvaror numera dominerar,
är livsmedel, njutningsmedel, toalettartiklar, tvättmedel, läkemedel, åtskilliga
petroleumprodukter och andra kemisk-tekniska varor, beklädnadsartiklar
ävensom maskiner och apparater av olika slag, såsom lantbruksoch
hushållsmaskiner, bilar och motorcyklar samt radioapparater. I anslutning
härtill understryker utredningen, att jämsides med den industriella
och kommersiella utvecklingen mot ett överhandtagande märkesvarusystem
också en motsvarande utveckling och ökning ägt rum på reklamens område.
Här spelar även märkesvarureklamen numera en mycket betydande roll.
Uppenbarligen är det nödvändigt för den företagare, som nedlägger kostnader
på reklam, att hans vara i reklamen kan effektivt individualiseras, särskiljas
från konkurrerande företags varor av samma eller liknande slag. Härför
fordras, alt varan reklameras och tillhandahålles under ett bestämt individualiseringsmedel,
d. v. s. varumärke, varuutstyrsel eller annat varukännetecken.
Varukännetecknen och särskilt varumärkena kommer härigenom
att ingå som ett nödvändigt moment i den moderna ekonomiens massproduktion
och massdistribution.

Utredningen framhåller vidare, att varukännetecknens betydelse ingalunda
är inskränkt till handeln med märkesvaror i trängre mening. De användes
även för praktiskt taget alla andra varor, liksom märken i allt större
omfattning begagnas för att individualisera olika tjänster som tillhandahål -

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

les i näringsverksamhet. Alldeles särskilt oumbärliga har varukännetecknen
blivit i och med utbredningen av systemet med självbetjäning i detaljhandeln.
Om de nu aktuella strävandena efter större gemensamma marknader
leder till praktiska resultat, kan detta väntas ytterligare främja utbredningen
av märkesvaror och därmed öka varumärkesrättens betydelse.

I fortsättningen framhålles att för allmänheten, konsumenterna, tjänar
varumärkena till ledning vid valet mellan olika konkurrerande varor. Genom
varumärket kan köparen identifiera den speciella vara, som han har
anledning tro bäst motsvara hans särskilda behov och önskemål. I varumärket
ser han ett slags garanti för att varan besitter de egenskaper eller
den kvalitet han förbinder med en viss tillverkning eller vant sig att finna
hos denna. Genom att märket på detta sätt kan vägleda köparen till det inköp
han ur sina synpunkter med hänsyn till behov, önskemål, pris och
kvalitet anser mest förmånligt, har varumärket förmåga att stimulera en
verksam konkurrens mellan olika förtagare. Enligt utredningens mening
är varumärket till följd härav den kanske mest betydelsefulla av de olika
faktorer som kan främja konkurrensen enskilda företagare emellan.

Sammanfattningsvis uttalar utredningen som sin åsikt att varumärkesskyddet
uppbäres av både enskilda och allmänna intressen, vilka kan sägas
i allt väsentligt väl harmoniera med varandra. Utredningens på denna grunduppfattning
baserade förslag innebär ett i olika hänseenden förstärkt varumärkesrättsligt
skydd.

Sammanfattning av utredningens förslag. Utredningens förslag innefattar
i formellt avseende en ny varumärkeslag, uppdelad på nio avsnitt. I fråga
om varukännetecken som användes av förening av näringsidkare m. fl. föreslås
bestämmelser i en särskild kollektivmärkeslag. Därjämte framlägges
förslag till ny lag om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar,
som skall ersätta den nu gällande lagen den 23 mars 1934 i samma
ämne.

Förslaget till varumärkeslag omfattar, i motsats till gällande lag som i
huvudsak endast behandlar skydd på grund av registrering, både registrerade
och oregistrerade kännetecken (1—3 §§). En
annan utvidgning är att skydd skall kunna förvärvas icke blott, såsom för
närvarande, av näringsidkare som tillverkar eller driver handel med varor
utan även av företag som endast utför tjänster, t. ex. försäkringsbolag,
rederier och tvättinrättningar (1 §).

Såsom primär form för vinnande av skydd uppställes alltjämt registrerering
(1 §). Med skydd på grund av registrering har emellertid likställts
skydd genom inarbetning (2 §). Dock föreslås speciella regler till förmån
för registreringshavare i syfte att göra registreringsinstitutet mera lockande.
Bl. a. skall registrering efter en femårig preklusionstid icke kunna
angripas med vissa former av ogiltighetstalan (8 §).

För varukännetecken som är i bruk men varken registrerats eller inarbetats
föreslås ett begränsat skydd, bestående i att annan än brukaren

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

icke skall kunna för sin räkning registrera märket, om han känner till att
det redan tagits i bruk (14 § 7)).

Liksom för närvarande skall namn och firma skyddas utan registrering
eller inarbetning (3 §). Däremot har icke skyddet för fastighetsnamn
såsom varukännetecken bibehållits.

Såsom varumärke räknas enligt förslaget figurer, ord, bokstäver och
siffror samt säregen varuutstyrsel (1 §). För samtliga kan registrering
ifrågakomma, vilket i fråga om bokstäver, siffror och varuutstyrsel innebär
en utvidgning jämfört med gällande rätt. Varumärkesregistret skall däremot
icke vara öppet för andra varukännetecken än varumärken, såsom slagord
(slogan) och annan utstyrsel än varuutstyrsel. Sådana kännetecken kan
dock vinna skydd, ehuru blott genom inarbetning. En mellanställning intar
enligt förslaget nyssnämnda bokstavs- och siffermärken; dessa är varumärken
och därför i princip registrerbara, men enligt en specialregel får
de ej registreras innan de inarbetats (13 §).

Särskiljningsförmåga uppställes i förslaget som ett allmänt
krav för skydd (13 §). Varumärke som anger varans art, beskaffenhet,
mängd, ursprungsort o. s. v., s. k. deskriptiva märken, anses icke i och för
sig äga särskiljningsförmåga. Enligt en uttrycklig bestämmelse skall dock
vid bedömandet härav hänsyn tagas till alla faktiska omständigheter och
särskilt till den tid och omfattning märket varit i bruk. Härigenom blir det
möjligt att beakta den speciella betydelse som användningen kan ge åt eljest
deskriptiva märken, och i sådant fall blir registrering möjlig trots föreliggande
deskriptivitet.

En viss mildring av nuvarande tämligen stränga praxis vid bedömningen
av särskiljningsförmåga förordas av utredningen. Denna rekommendation
gäller både figurmärken och ordmärken.

Rätten till varukännetecken innebär att annan än innehavaren
icke må i näringsverksamhet använda förväxlingsbart kännetecken.
Enligt förslaget omfattar denna ensamrätt alla former för användning; en
nyhet är alt här avses även sådan som blott sker muntligen (4 §). I särskilda
bestämmelser klarlägges under vilka betingelser annan än innehavaren
äger använda visst kännetecken för s. k. icke-originala reservdelar och
liknande samt för begagnade varor, som ursprungligen utgått från innehavarens
rörelse men sedan blivit reparerade eller iståndsatta av annan än
denne. Liksom hittills skall ensamrätten i princip endast gälla mot varumärkets
begagnande för varor av samma eller liknande slag som de, vilka
omfattas av registreringen eller täckes av inarbetningen (6 §). För kännetecken
som är synnerligen starkt inarbetat och känt inom vida kretsar av
allmänheten skall dock skyddet kunna avse begagnande även för andra
varor; detta skall gälla även i vissa andra fall om kännetecknets renommé
särskilt lätt skulle kunna skadas.

Särskilda regler har uppställts till lösande av stridiga anspråk på
visst varumärke (7—10 §§).

Rörande registreringsför faran det föreslås ett par praktiskt

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

betydelsefulla nyheter. Ansökan om registrering av varumärke skall — sedan
patentverkets prövning givit vid handen att den kan bifallas — kungöras,
så att den som anser att hans rätt skulle trädas för nära av en registrering
får tillfälle att göra invändning mot ansökningen (20 §). Dylikt s. k.
uppbudsförfarande tillämpas sedan gammalt vid behandlingen av
patentansökningar och motiveras av en önskan om större rättssäkerhet både
för sökanden och för andra som kan beröras av beviljad registrering. Inom
varumärkesrätten blir förfarandet av betydelse särskilt med hänsyn till förekomsten
av oregistrerade varukännetecken, vilka patentverket ej har förutsättningar
att känna till, samt till den redan nämnda regeln att registrering
efter fem år ej kan angripas med ogiltighetstalan.

Vidare föreslås att de varuslag, som registrering av varumärke skall avse,
indelas i särskilda klasser enligt ett internationellt varuklassystem
(16 §), som redan nu användes i åtskilliga länder, bl. a. Storbritannien,
Frankrike och Italien. Härvid skall registreringsavgiften sättas i relation till
antalet klasser inom vilka sökanden önskar registreringsskydd. En på dylikt
sätt anordnad klassregistrering antages på längre sikt komma att avsevärt
lätta nu rådande trängsel i varumärkesregistret och samtidigt förenkla prövningen
av registreringsärendena. Utredningen tillstyrker i anslutning härtill,
att en i Nice 1957 träffad internationell överenskommelse om det ifrågavarande
klassystemet ratificeras från svensk sida i samband med den nya
lagens ikraftträdande.

Beträffande registrerings upphörande föreslås bl. a. att frågor
härom endast skall kunna prövas av domstol; det allmännas intresse i
förevarande sammanhang tillgodoses genom en bestämmelse om talerätt för
myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer (26 §). I samband med de olika
hävningsgrunderna har utredningen tagit upp det inom varumärkesrätten livligt
diskuterade spörsmålet om s. k. degeneration av varumärke. Härmed
avses att märket övergår från att vara en enskild näringsidkares särskilda
kännetecken för hans vara till att bli en allmänt begagnad term för
vara av visst slag oberoende av dess kommersiella ursprung. I sådana fall
medger förslaget att talan föres om hävande av registreringen (25 §), men
det understrykes starkt i motiven att kraven på bevisning om att förvandlingen
fullbordats skall ställas höga. För att motverka förlust av varumärkesrätt
på grund av degeneration föreslås att innehavare av registrerat varumärke
skall kunna fordra av utgivare av uppslagsverk och liknande att varumärket
ej återges däri, utan att dess karaktär av varumärke anges (11 §).

Enligt förslaget skall registrerat varumärke kunna överlåtas fristående
från den rörelse, till vilken den hör (83 §). Upplåtelse av licens att
begagna varumärke förklaras uttryckligen tillåten (34 §).

En principiellt betydelsefull nyhet i förslaget är att däri upptagits regler
avsedda att skydda allmänheten mot vilseledande genom varumärke.
Vilseledande varumärke skall ej få registreras (14 §). Ej heller skall separat
överlåtelse eller licensupplåtelse av registrerat varumärke få antecknas
i varumärkesregistret, om dess användning av den nye innehavaren är ägnad

Kungl. Maj. ts proposition nr i67 år 1960

att vilseleda allmänheten (33 och 34 §§). Registrering av vilseledande märke
skall vidare kunna hävas av domstol (25 §), och härjämte skall domstol äga
meddela förbud mot användningen av kännetecken som vilseleder, och detta
vare sig det är registrerat eller icke (36 §).

Vad angår varumärken, som innehas av utländsk näringsidkare, är
utredningens förslag så utformat, att det ger det skydd som kräves av Pariskonventionens
Londontext.

I förslaget till kollektivmärkeslag har upptagits bestämmelser om kollektivmärken,
varmed avses märken brukade av medlemmarna i föreningar av
näringsidkare samt kontroll- och garantimärken, däribland även standardiseringsmärken.
Rätt till dylika märken skall enligt förslaget kunna förvärvas
genom registrering eller inarbetning på motsvarande sätt som, enligt
förslaget till varumärkeslag, gäller enskild näringsidkares märken. Även i
övrigt skall i de flesta avseenden gälla samma eller motsvarande regler som
om andra varukännetecken. Såsom innehavare godtages icke endast förening
av näringsidkare utan även offentlig myndighet, stiftelse eller sammanslutning,
som bedriver kontroll av varor eller tjänster.

Enligt förslaget till lag om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar
skall de nya reglerna gälla även med avseende på användningen
av skyddad beteckning som kännetecken för tjänster. I övrigt innehåller förslaget
i sak icke några större nyheter jämfört med den nuvarande lagen.

Med hänsyn till att den föreslagna nya varumärkeslagen skall omfatta
även skydd på grund av inarbetning, föreslås att tillämpningsområdet för de
härom i lagen mot illojal konkurrens givna reglerna i motsvarande mån inskränkes.

Remissyttrandena

Utredningens förslag har genomgående fått ett gynnsamt mottagande
i remissyttrandena och det anses i allmänhet väl ägnat att läggas till grund
för lagstiftning.

Som helhetsomdöme uttalar Svea hovrätt, att utredningen med
det internationella konventionssystemet som utgångspunkt och under hänsynstagande
till önskemål från de övriga nordiska länderna vid avvägningen
mellan de olika intressen och synpunkter som gör sig gällande på det varumärkesrättsliga
området i allt väsentligt kommit fram till lämpliga lösningar.
Liknande uttalanden göres av kommerskollegium och Sveriges advokatsamfund.

Stockholms handelskammare framhåller, att de önskemål som vid den
av utredningen företagna enkäten från olika håll framförts i stor utsträckning
vunnit beaktande i förslaget, varför detta i en omfattning som icke
är vanlig inom svenskt lagstiftningsarbete torde bygga på en dokumenterad
uppfattning hos dem som är närmast berörda av förslaget. Även Kooperativa
förbundet, Svenska föreningen för industriellt rättsskydd och Sveriges in -

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

dustriförbund understryker, att förslaget bygger på ett synnerligen förtjänstfullt
utredningsarbete.

Sveriges industriförbund berör varumärkesrättens förhållande till konkurrensrätten
i övrigt och framhåller, att det hade varit värdefullt,
om utredningen samtidigt hade kunnat presentera förslag beträffande
alla de delar av konkurrensrätten, vilka ingår i utredningsuppdraget. Hela
denna sektor hade då kunnat bedömas i ett sammanhang. Detta har dock
av utredningstekniska skäl ej varit möjligt. Förbundet anser sig emellertid
böra understryka, att de olika delarna av immaterialrätten har ett sådant
samband med varandra, att det då en ny firmalag eller ny lag mot illojal
konkurrens en gång genomföres, kan visa sig nödvändigt att på vissa
punkter jämka den lagstiftning, varom förslag nu framlagts.

Ett flertal remissinstanser uttrycker sin tillfredsställelse över, att förslaget
tillkommit genom nordiskt samarbete och att därvid så stor överensstämmelse
mellan de olika nordiska lagförslagen uppnåtts. I samband
därmed pekas i några fall på den betydelse som den uppnådda överensstämmelsen
kan få för den nordiska ekonomiska enheten. Sveriges köpmannaförförbund
framhåller, att det samnordiska lagstiftningsarbetet på detta som
på andra områden fyller en viktig uppgift och ökar förutsättningarna för
den internordiska kommunikation som pågår i olika avseenden och som
blir följden av en gemensam nordisk marknad. Handelskammaren i Gävle
beklagar emellertid, att man icke lyckats komma fram till i varje detalj
överensstämmande lagförslag under det nordiska samarbetet på varumärkesområdet,
och förmenar, att därest så skett, skulle detta ha underlättat en
anslutning till de s. k. sexmaktsstaternas pågående uniformering av varumärkeslagstiftningen
och kanske även framdeles ha lett till en europeisk konvention
om denna genom OEEC:s medverkan. Mest aktuellt synes handelskammaren
vara, att frågan om en gemensam registreringsmyndighet för de
nordiska länderna upptages till behandling. Liknande synpunkter framföres
av Skånes handelskammare.

Överståthållarämbetet betonar värdet av att förslaget ansluter till internationella
överenskommelser inom ifrågavarande rättsområde. I samma
riktning uttalar sig Svensk industriförening, som även framhåller önskvärdheten
av en gemensam europeisk varumärkeslagstiftning.

Flera remissinstanser uttalar, att de i viss utsträckning känt sig bundna
av det efter samnordiska överläggningar utarbetade förslaget och därför ålagt
sig stor restriktivitet när det gällt att föreslå ändringar däri.

Utredningens allmänna uttalanden rörande varumärkets betydelse
för det ekonomiska livet, särskilt såsom konkurrensbefrämjande
faktor föranleder yttranden från några håll.
I samma riktning som utredningen uttalar sig Sveriges hantverks- och småindustriorganisation
och Skånes handelskammare. Annonsbyråernas förening
understryker, att en väl utbyggd varumärkesrätt är en av huvudförutsättningarna
för en effektiv reklam, men betonar samtidigt, att varumärkesskyddet
icke får bli så omfattande, att den legitima konkurrensen bind -

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

ras och en monopolisering av kännetecken och symboler möjliggöres. Enligt
föreningens mening har dessa synpunkter på ett utomordentligt sätt
tillgodosetts av utredningen.

Några remissinstanser framhåller, att varumärket även kan ha en ko nkurrensbegränsande
effekt, varvid särskilt anföres att väl inarbetade
märkesvaror kan sägas åtnjuta ett kvasimonopol, som försvårar för
konsumenterna att göra korrekta pris- och kvalitetsjämförelser; det framhålles
också att märkesvaror i stor omfattning blivit föremål för bruttoprisbindningar.
Statens pris- och kartellnämnd framhåller, att den sett det som
sin uppgift vid granskningen av förslaget att söka bedöma, huruvida utredningen
i sin legitima strävan att åstadkomma ett modernt, effektivt varumärkesskydd
i några avseenden förstärkt den i varumärkesrätten inneboende
monopolismen på sådant sätt, att dess konkurrensbegränsande effekt
blivit större än vad som ur kartellagstiftningens synpunkt är önskvärt
eller lämpligt. Nämnden har emellertid vid en genomgång av förslagets olika
delar icke funnit anledning till erinran ur förevarande synpunkt; särskilt
understrykes, att priskonkurrensen beträffande märkesvaror förbättrats sedan
genom 1953 års lag om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet införts ett allmänt bruttoprisförbud. Kooperativa förbundet
anlägger liknande synpunkter. Enligt förbundets mening har statsmakterna
genom berörda lagstiftning fått maktmedel, som i väsentlig mån
kan motverka otillbörlig konkurrensbegränsning även i de fall denna uppbyggts
på varumärkesrättsliga regler. Förbundet vill därför icke påyrka någon
ändring i den principiella grundlinje beträffande skyddsrätten för varumärken,
som föreslås av utredningen och som internationellt sett är allmänt
accepterad. Skulle lagbestämmelserna mot samhällsskadlig konkurrensbegränsning
komma att visa sig otillräckliga för att effektivt bekämpa
farliga monopolsträvanden på basis av varumärkesrätten, kan de skärpas
allt efter vad som kan komma att anses erforderligt.

Däremot anser näringsfrihetsrådet och kommer skollegium att det varumärkesrättsliga
skyddet i förslaget erhållit en med hänsyn till dess konkurrensbegränsande
effekt alltför stor omfattning. Näringsfrihetsrådet
erinrar till en början om vissa uttalanden rörande den konkurrensbegränsande
effekten hos märkesvarusystemet, som gjorts av nyetableringssakkunniga
och 1954 års priskontrollutredning i förarbetena till 1953
års konkurrensbegränsningslag och de år 1956 vidtagna ändringarna i denna.
Vidare framhåller rådet, att föredragande departementschefen i 1956
års lagstiftningsärende uttalat, att den då gjorda utvidgningen av konkurrcnsbegränsningslagen
till att avse alla slag av samhällsskadliga konkurrensbegränsningar
innebar vidgade möjligheter att ingripa mot monopolistiska
företeelser, varvid som exempel nämndes märkesvarusystemet (prop.
1956: 148 s. 37 ff.). Den sida av detta system som ger upphov till konkurrensbegränsande
situationer är sålunda, framhåller rådet, en av de faktorer
som särskilt beaktats i samband med den lagstiftning mot konkurrensbegränsningar,
som relativt nyligen genomförts i vårt land och vars syfte

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

är att främja en ur allmän synpunkt önskvärd konkurrens. Det är enligt
rådets uppfattning angeläget, att denna sida av varumärkesanvändningen av
lagstiftaren uttryckligen föres in i bilden vid utformandet av det rättsliga
skyddet för varumärken. Detta skydd uppbäres, som utredningen framhåller,
av både enskilda och allmänna intressen. Det allmännas uppgift att
motverka konkurrensbegränsningar i vissa fall och bevaka konsumentintressena
måste emellertid enligt rådets mening föranleda, att skyddet i en del
hänseenden blir mindre vidsträckt än vad rent privaträttsliga synpunkter
måhända i och för sig skulle motivera. Rådet vill ej göra gällande, att icke
även sådana allmänna konkurrens- och konsumentsynpunkter påverkat utredningens
bedömning vid gränsdragningen för varumärkesskyddets utsträckning
och vid utarbetandet av bestämmelserna i övrigt. På en del
punkter har emellertid skyddet utvidgats på ett sätt som enligt rådets uppfattning
icke är väl förenligt med de nyss angivna allmänna intressena.

I detta sammanhang må anmärkas, att näringsfrihetsrådet även framhåller
att det ofta kan vara svårt att draga gränsen mellan fall, där konkurrensbegränsande
åtgärder från varumärkeshavares sida kan bli föremål för
ingripande med stöd av konkurrensbegränsningslagen, och fall, då så icke
är händelsen, enär åtgärden anses ligga inom ramen för den ensamrätt till
varumärket som rättsordningen tillerkänner varumärkeshavaren. Rådet hemställer
om ett klargörande uttalande i detta hänseende.

Kommerskollegium vill ingalunda bestrida, att varumärkesskyddet och
det i anslutning härtill uppkomna varumärkessystemet medfört påtagliga
fördelar för konsumenterna och därför varit gynnsamt ur allmän synpunkt.
Otvivelaktigt är det riktigt, som utredningen framhållit, att ett varumärke
kan vägleda köparen till det inköp han ur sina synpunkter med hänsyn
till behov, önskemål, pris och kvalitet anser mest förmånligt samt att denna
omständighet befrämjar en verksam konkurrens mellan olika företagare.
Även om i detta sammanhang bortses från att konkurrensen mellan »varumärkes»-företagare
lätt kan komma att inriktas på t. ex. att tillhandahålla
konsumenten långt gående service eller att förse varan med exklusiv förpackning
e. d. och sålunda icke på pris eller kvalitet — det ur konsumentens
synvinkel värdefullaste — så finner kollegium uppenbart att varumärkessystemet
kan vara förenat med nackdelar. Härom anför kollegium
följande:

Innehavaren av ett med reklamens hjälp väl inarbetat varumärke intager
ej sällan en så stark ställning på marknaden, att han mer eller mindre blir
att betrakta som ett slags monopolist. Häremot finnes visserligen ej något
i princip att invända, men ställningen innebär i sig risker för förhållanden
som ej äro önskvärda ur allmän synpunkt. Sålunda saknas den verkliga
drivfjädern till kostnadsbesparande åtgärder, möjliggörande lägre priser,
varjämte det är frestande för innehavaren att tillämpa en högre prissättning
än som betingas av kostnaderna. För att underbygga denna tillgripes stundom
s. k. selektiv försäljning med det egentliga syftet att förhindra att varan
saluhålles av dem som kunna väntas hålla lägre priser än varumärkesinnehavaren
finner förenligt med sina intressen. För hög prissättning på en välkänd
märkesvara torde emellanåt bli möjlig, därför att konsumenterna bi -

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

bringats den uppfattningen att varan är överlägsen andra varor av samma
slag, medan det i själva verket finnas s. k. anonyma varor i handeln vilka
ej äro sämre än märkesvaran och dock äro betydligt billigare. Att förhållanden
som nu angivits bestå i ett samhälle, där principen om fri konkurrens
godtagits, sammanhänger uppenbarligen främst med att det är mycket vanskligt
att söka tränga in på en marknad som domineras av märkesvaror. Vanligen
måste den som vill etablera sig i branschen förfoga över ett betydande
kapital för att genom intensiv reklam söka vinna avsättning för sin vara i
tävlan med de inarbetade märkesvarorna. I åtskilliga fall torde denna nyetableringsförsvårande
omständighet omintetgöra konkurrensbefrämjande
initiativ och alltså vara till men ur allmän synpunkt.

Kollegium anför, att det självfallet icke vill göra gällande att de betänkligheter
som sålunda enligt dess mening ur allmän synpunkt kan andragas
mot det lagliga varumärkesskyddet bör föranleda att detta slopas. Motiven
för ett sådant skydd är så uppenbara, att kollegium saknar anledning att ingå
på denna fråga. Härtill kommer, att hänsynen till de internationella förhållandena
nödvändiggör ett upprätthållande av skyddet. Kollegium anser emellertid,
att statsmakterna vid utformningen av de civilrättsliga reglerna på
detta område skall beakta, att fråga är om en avvägning mellan olika intressen
och att därför skäl kan föreligga att ej göra skyddet för vidsträckt.

Sveriges industriförbund beklagar, att utredningen icke sökt uppdraga
gränsen mellan varumärkes- och konkurrensbegränsningsrätten samt framhåller
det angelägna i att varumärkesrätten tillföres distinkta regler icke bara
för hur och när den får begagnas utan även för hur den icke får användas med
hänsyn till samhällets krav på att osunda konkurrensbegränsningsföreteelser
hålles tillbaka. Förbundet anser en snabb upprustning av lagen mot
illojal konkurrens erforderlig.

Departementschefen

Den nu gällande lagen om skydd för varumärken har tillkommit år 1884.
Under den tid av tre kvarts sekel som förflutit efter lagens tillkomst har en
omvälvande utveckling ägt rum i fråga om produktionen och distributionen
av varor. Tidigare hantverksmässiga framställningsmetoder har på de flesta
områden ersatts av industriell massproduktion, vilken i förening med ökad
internationell handel och nya distributionsformer lett till en utomordentligt
stegrad varuomsättning. Redan detta förhållande i och för sig har medfört
alt varumärkena och andra varukännetecken, som har till syfte alt identifiera
de olika fabrikanternas varor och särskilja dem från varandra, fått
starkt ökad betydelse. Härtill kommer att en allt större del av produktionen
kommit att avse s. k. märkesvaror, d. v. s. varor som tillverkas i enheter
eller förpackningar avsedda för den slutliga avnämaren och beträffande vilka
varumärkets betydelse som identifieringsmedel är särskilt framträdande.
Överhuvudtaget gäller att varukännetecknen kommit att utgöra en av de
nödvändiga förutsättningarna för det moderna näringslivets massproduktion
och massdistribution av varor.

8 Dihang till riksdagens protokoll 1060. 1 samt. Nr 167

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

Med hänsyn till den utveckling som sålunda ägt rum är det naturligt, att
varumärkeslagen numera framstår som föråldrad och icke längre på ett
tillfredsställande sätt reglerar de ofta komplicerade spörsmål som uppkommer
på detta för näringslivet viktiga område. Från näringslivets sida har sedan
länge framförts önskemål om en ny och tidsenlig lagstiftning i ämnet.
Det är även enligt min mening angeläget att en sådan kommer till stånd.

Av stor praktisk betydelse är vidare att på området åstadkomma rättslikhet
inom de nordiska staterna. För detta ändamål har det utredningsarbete
som under senare år ägt rum på området bedrivits i samverkan med
motsvarande sakkunniga i Danmark, Finland och Norge. Samarbetet har
resulterat i förslag till lagtexter, som i det väsentliga överensstämmer. Det
må nämnas, att det danska förslaget med endast obetydliga ändringar upphöjts
till lag under år 1959.

Förevarande lagstiftningsärende utgör ett led i den allmänna revision av
det industriella rättsskyddet som tidigare planerats. Denna revision är avsedd
att i övrigt komma att omfatta firma- och konkurrensrätten samt patent-
och mönsterrätten. I viss mån griper hithörande rättsområden in i
varandra, och ur vissa synpunkter skulle det medföra fördelar att behandla
hela detta lagstiftningskomplex i ett sammanhang; vad särskilt angår varumärkesrätten
kan skäl anföras för att nyregleringen härav i varje fall borde
samordnas med revisionen av firma- och konkurrensrätten, med vilken den
otvivelaktigt äger flera beröringspunkter. Praktiska hänsyn talar dock för
att man, såsom tidigare avsetts, går fram på de partiella reformernas väg
samt upptager de olika lagstiftningsfrågorna allt efter som det förberedande
arbetet på dem slutföres. Jag vill därför, liksom utredningen, förorda, att
spörsmålet om ny varumärkesrättslig lagstiftning nu upptages utan att man
avvaktar reformeringen av firma- och konkurrensrätten; när denna genomföres
får självfallet vidtagas de jämkningar i förevarande lagstiftning som
då kan visa sig påkallade.

Det av utredningen framlagda förslaget innebär, att skyddet för varukännetecken
förstärkes i olika avseenden. Såsom primär form för vinnande av
rättsskydd uppställes alltjämt registrering, men som en viktig nyhet föreslås,
att i själva varumärkeslagen upptages regler om skydd för kännetecken som
ej registrerats men blivit inarbetade, varvid detta i princip likställes med
skydd på grund av registrering. Lagen skall vara tillämplig såväl på kännetecken
för varor som på kännetecken för tjänster. Registrering skall kunna
vinnas icke blott, såsom för närvarande, för figurer och ordmärken utan även
för varuutstyrsel och, under visst villkor, även för bokstäver och siffror.
Rättsverkan av registrering förstärkes genom en regel om att vissa former
av ogiltighetstalan icke skall kunna föras sedan registreringen bestått i fem
år. Rätt till varukännetecken skall omfatta allt slags användning därav i näringsverksamhet
som kännetecken för varor, däri inbegripet jämväl muntlig
användning. Som ett led i det föreslagna ökade skyddet förordas också bestämmelser,
som åsyftar att försvåra att varumärkesrätt går förlorad genom
s. k. degeneration, d. v. s. sådan omvandling av ett varukännetecken till en

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

allmän benämning för hela varuslaget, som stundom kan ske vid mera omfattande
användning. Även de i förslaget upptagna reglerna om överlåtelse
och licensupplåtelse av varumärke innebär vissa fördelar för märlxeshavaren.

Å andra sidan innehåller förslaget också vissa föreskrifter som syftar till
att bereda allmänheten ökat skydd mot att varumärken användes på ett sätt
som kan vålla förväxling eller som är ägnat att vilseleda. Bl. a. föreslås att
vilseledande märke ej skall få registreras. Registrering av vilseledande märke
skall kunna hävas av domstol, och härjämte skall domstol äga meddela
förbud mot användning av kännetecken som vilseleder, och detta även i fall
då det icke är registrerat.

I fråga om förfarandet vid registrering uppställer förslaget ett par praktiskt
betydelsefulla nyheter. Sålunda skall ansökan i registreringsärende
kungöras, så att konkurrerande märkeshavare och andra får tillfälle att yttra
sig över ansökningen; härigenom avses att öka rättssäkerheten på området.
Vidare skall registrering ske i särskilda varuklasser, varvid avgiften sättes
i relation till antalet klasser inom vilka sökanden önskar registreringsskydd.
Systemet antages komma att lätta den nu rådande trängseln i varumärkesregistret
och även förenkla patentverkets prövning av varumärkesansökningarna.
Man räknar också med att det kommer att medföra en icke
obetydlig ökning av patentverkets inkomster från denna gren av dess verksamhet.

Nuvax-ande bestämmelser om varukännetecken som användes av medlemmarna
i förening av näringsidkare, s. k. förenings- eller kollektivmärken,
har utbrutits till en särskild kollektivmärkeslag. Nytt är här att skydd beredes
även för märken, som användes som kännetecken för tjänster, samt
för kontroll- och garantimärken, som användes av offentlig myndighet, stiftelse
eller sammanslutning.

Vidare föreslås att lagen den 23 mars 1934 om skydd för vapen och
vissa andra officiella beteckningar ersättes av en ny lag i ämnet. Även
denna har utsträckts till fall, då skyddad beteckning användes som kännetecken
för tjänster.

Då den föreslagna nya varumärkeslagen även innehåller bestämmelser om
inarbetade kännetecken, föreslås att tillämpningsområdet för föreskrifterna
härom i lagen mot illojal konkurrens i motsvarande mån inskränkes.

Vid remissbehandlingen har utredningens förslag genomgående fått ett
gynnsamt mottagande, och framställda anmärkningar har i allmänhet endast
avsett särskilda punkter däri. I mera principiellt hänseende föreligger
invändningar endast från två instanser, näringsfrihetsrådet och kommerskollegium.
Dessa anser, att det varumärkesrättsliga skyddet i förslaget utvidgats
på ett sätt, som ej är väl förenligt med allmänna konkurrens- och
konsumentsynpunkter, och avstyrker i flera fall de av utredningen föreslagna
förstärkningarna i skyddet. 1 yttrandena framhålles, att ett väl inarbetat
varumärke kan sägas åtnjuta ett kvasimonopol, som av innehavaren
kan utnytljas t. ex. genom att lian sätter högre pris på varan än som be -

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

tingas av kostnaderna eller gör den till föremål för bruttoprisbindning. Näringsfrihetsrådet
erinrar om att detta förhållande varit en av de faktorer som
särskilt beaktats i samband med den lagstiftning mot konkurrensbegränsning,
som relativt nyligen genomförts i vårt land, samt framhåller såsom
angeläget att denna sida av varumärkesanvändningen beaktas även vid utformandet
av själva varumärkesrätten. Kommerskollegium framhåller helt
allmänt, att fråga är om en avvägning mellan olika intressen och att därför
skäl kan föreligga att ej göra skyddet för vidsträckt.

Jag vill även för egen del understryka, att man vid utformande av det
varumärkesrättsliga skyddet måste beakta dess inverkan i fråga om konkurrensen
mellan företagarna. Särskilt må framhållas, att varumärkena
visat sig kunna få en konkurrensbegränsande effekt. Bl. a. vill jag erinra
om de monopolliknande situationer som uppstått genom det s. k. märkesvarusystemet.
Dylika förhållanden talar emot, att skyddet göres alltför
omfattande. Över huvud har varumärkesrättens utformning stor betydelse
för den inriktning konkurrensen mellan företagarna kommer att få och för
de konkurrensformer som kommer att användas. Ur allmän synpunkt är
det av största vikt, att konkurrensen leder till effektivitet inom näringslivet
och en rimlig prisnivå. Omfattningen av skyddet och särskilt utvidgningen
av gällande skydd bör noga prövas under beaktande härav; en avvägning
måste göras mellan företagarnas intresse av ensamrätt till sina varukännetecken
och samhällets intresse av konkurrensens lämpliga utformning.

En sådan avvägning ger enligt min mening vid handen att utredningens
förslag i stort sett är godtagbart. Beaktas bör att i förslaget införts vissa
nya regler till skydd för allmänheten, bl. a. bestämmelser mot vilseledande
varumärken. Endast på ett par punkter, till vilka jag senare vill återkomma,
synes de utvidgningar av skyddet som föreslås vara av den art att det möjligen
kan sättas i fråga huruvida de ur nu anförda synpunkter är lämpliga.
Jag anser sålunda förslaget innefatta en avvägning mellan de mera varumärkesrättsliga
och de allmänt samhälleliga intressena som kan läggas till
grund för en ny varumärkeslag.

Vid bedömande av denna fråga har jag även beaktat att i fall, då ett
märkesvarumonopol läggs till grund för konkurrensbegränsande åtgärder,
inskridande från samhällets sida är möjligt enligt 1953 års lagstiftning
mot konkurrensbegränsning inom näringslivet; denna lagstiftning är genom
ändring år 1956 utbyggd så att den är tillämplig på allt slags konkurrensbegränsning
som har skadlig verkan. Skulle lagens bestämmelser om de former
under vilka ingripande kan ske framdeles visa sig otillräckliga, kan de,
såsom kooperativa förbundet framhållit, skärpas allt efter vad som kan
komma att anses erforderligt. Jag vill även hänvisa till den betydelse samhällets
konsumentupplysning i prisfrågor har för att motverka de avvikelser
från den effektiva konkurrensen, som har sin grund i bristande priskännedom
och prismedvetande hos konsumenterna.

I detta sammanhang vill jag framhålla, att ingripande enligt 1953 års

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

lag mot konkurrensbegränsning som grundas på märkesvarumonopol enligt
min mening bör kunna ske i något större utsträckning än man hittills,
med hänsyn till vissa uttalanden i förarbetena till 1956 års ändringar i lagen,
ansett möjligt. Dessa uttalanden innebar, att i fråga om sådana rättigheter
som rätt till varumärke, patent eller liknande, nämnda lag icke vore
avsedd att medföra någon inskränkning i den ensamrätt som givits vederbörande
av rättsordningen; endast om en innehavare av en rättighet av
nu angivet slag ginge utöver den ram, som rättsordningen uppdragit för
rättigheten, och utnyttjade sin ensamrätt till att framtvinga eller understödja
annan konkurrensbegränsning vore ett ingripande enligt lagen möjligt.
Enligt min mening bör det emellertid ej vara uteslutet att ingripa mot
skadlig verkan av märkesvarumonopol, även då vidtagna åtgärder äger stöd
i själva varumärkesrätten. En konkurrensbegränsande åtgärd, som i det
konkreta fallet befinnes ha skadlig verkan, bör således kunna föranleda
förhandling, även om åtgärden faller inom ramen för varumärkesskyddet.

I gällande rätt är skyddet för varukännetecken uppdelat på två regelkomplex,
nämligen dels bestämmelserna i varumärkeslagen, vilka i första
hand gäller till skydd för registrerade varumärken, och dels de mera allmänna
bestämmelserna mot illojal användning av kännetecken i lagen mot
illojal konkurrens, vilka bestämmelser i huvudsak är av betydelse där registrering
ej skett. Då varumärkesrätten nu i sin helhet upptages till revision
är det en grundläggande fråga, huruvida denna uppdelning bör bibehållas
eller om man bör sammanföra samtliga hithörande föreskrifter till
en enhet. Väljes den senare vägen, kan reglerna antingen upptagas i särskild
lagstiftning eller också, med hänsyn till varumärkesrättens sammanhang
med lagstiftningen mot illojal konkurrens, inom ramen för denna.

Utredningen har i sitt förslag funnit det mest praktiskt, att man väljer
metoden att sammanföra reglerna om skydd för registrerade och oregistrerade
varukännetecken, och har härvid ansett det lämpligast, att detta sker
i en fristående lag. Mot denna allmänna disposition av lagstiftningen har
icke gjorts invändningar vid remissbehandlingen. För egen del finner jag
också en sådan disposition ändamålsenlig, både med hänsyn till praktikens
krav och av lagtekniska skäl.

Även om utredningens förslag i huvudsak torde böra följas, har vid den
granskning av förslaget, som med beaktande av de avgivna remissyttrandena
verkställts inom departementet, framgått att en del jämkningar är
påkallade. En närmare redogörelse för dessa torde få lämnas i den följande
redogörelsen för de särskilda lagförslagen.

Vid utformandet av departementsförslaget har hänsyn tagits till vissa
ändringar, som genomförts i den för varumärkesrättens internationella reglering
grundläggande s. k. Pariskonventionen vid en konferens i Lissabon
hösten 1958. Förslaget möjliggör därför anslutning från svensk sida till
Lissabonlextcn, såvitt angår skyddet för varumärken.

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1060

II. De särskilda lagförslagen

Förslaget till varumärkeslag
Allmänna bestämmelser
1 §•

I förevarande paragraf, som överensstämmer med 1 § i utredningens förslag,
behandlas ensamrätt genom registrering.

Utredningen. I de tre första paragraferna av lagförslaget har utredningen
upptagit regler om hur rätt till varumärke uppstår. I förevarande paragraf
behandlas förvärv av sådan rätt på grund av registrering, i 2 § förvärv på
grund av inarbetning och i 3 § rätten att använda namn och firma såsom
varukännetecken.

Beträffande förevarande paragraf framhåller utredningen, att i dess enkät
till näringslivet framkommit en enhällig opinion för att bibehålla registreringen
såsom grundläggande för uppkomsten av varumärkesrätt. För utredningen
ter det sig också uppenbart, att man bör behålla systemet med registrering
såsom primär rättsgrundande omständighet. Registreringen torde
i allmänhet vara det för näringsidkaren mest praktiska medlet för
förvärv av varumärkesrätt. Genom den offentliga registreringsakten, föregången
av registreringsmyndighetens prövning, erhåller denne en varumärkesrätt,
som är noga preciserad med avseende på föremål, omfattning
och tidpunkt för ensamrättens uppkomst. I fall av konflikt kan en
dylik rätt på enkelt sätt styrkas genom förebringande av ett av myndigheten
utfärdat registreringsbevis, medan varje annan utredning om tillvaron av
ensamrätten i princip blir överflödig. Härtill kommer, att själva varumärkesregistret
bör kunna tjäna till ledning, då en företagare, vid valet av nya
varumärken, önskar förvissa sig om att han icke träder annans rätt för nära.
Även på annat sätt kan registret vara till nytta, t. ex. då någon behöver
upplysning om vem som är innehavare av visst märke.

Det i enlighet härmed i första stycket av förevarande paragraf upptagna
stadgandet har erhållit den utformningen, att genom registrering enligt varumärkeslagen
förvärvar näringsidkare ensamrätt att använda varumärke såsom
särskilt kännetecken för varor eller tjänster, som han tillhandahåller i
sin rörelse.

I förhållande till gällande rätt innebär förslaget den utvidgningen, att
även näringsidkare som ej tillhandahåller varor utan endast utför tjänster
— transportföretag, försäkringsbolag och andra serviceföretag — får behörighet
att begära registrering för sina märken, s. k. servicemärken. För närvarande
kan sådan näringsidkare endast erhålla det på inarbetning beroende
skyddet enligt 9 § första stycket i lagen mot illojal konkurrens. I motiveringen
anför utredningen, att denna utvidgning står i överensstämmelse

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1060

med önskemål som uttalats i dess enkät till näringslivet. Vidare framhålles,
att serviceföretagen i allt större utsträckning använder märken såsom kännetecken
för de tjänster de mot vederlag erbjuder sin kundkrets. Dessa märken
torde ofta besitta goodwillvärde som väl kan mäta sig med de egentliga
varumärkenas. Med hänsyn härtill har servicemärkenas innehavare berättigade
krav på likställighet med annan företagsamhet i fråga om märkesskyddet.
Att även framdeles låta skyddet för dessa betydelsefulla näringsgrenars
märken enbart bero av inarbetning, kan därför icke vara tillfredställande.
För registrering av servicemärken och för att i största möjliga utsträckning
samla dessa märken i ett offentligt register kan samma praktiska skäl
åberopas som i fråga om varumärken i allmänhet.

Förslaget innebär i förevarande del, att varumärkesregistrering kan vinnas
av bl. a. sådana näringsidkare, som är sysselsatta med bank-, revisions-,
kreditupplysnings- eller agenturverksamhet, resebyrå- eller holellrörelse, spedition,
rederirörelse, verksamhet med befordran av personer eller gods med
järnväg, bil, buss eller flyg och annan verksamhet med transport, förvaring
eller kommunikation, vakttjänst, konstruktion, bygge, reparation, tvätt, färgeri
och annan materialbehandling, reklam-, arkitekt-, advokat-, patentbyråeller
annan konsulterande verksamhet, undervisning och underhållning,
sjukvård, hår- och skönhetsvård samt massage och övrig kroppskultur.

Utredningen framhåller, att från flera håll uttalats önskemål om förbättrat
skydd för inom rederinäringen använda skorstcnsmärken och rederiflaggor.
Genom den föreslagna utvidgningen av varumärkesskyddet blir sådana
kännetecken i princip registrerbara liksom i vissa fall även fartygsnamn.

I anslutning till stadgandet i paragrafens första stycke, att servicemärke
kan registreras, har i tredje stycket upptagits bestämmelse, att vad i varumärkeslagen
stadgas om vara i tillämpliga delar skall gälla även tjänst.

Beträffande första stycket anför utredningen i övrigt, bl. a., att med »näringsidkare»
förstås envar som yrkesmässigt driver verksamhet av ekonomisk
art. Något vinstsyfte med verksamheten fordras alltså ej vare sig för
utövaren eller någon med vilken han är lierad. Även juridisk person, som
är näringsidkare i förslagets mening, äger erhålla varumärkesregistrering.
I de fall då två eller flera personer, som icke bildat handelsbolag, gemensamt
söker registrering av varumärke, blir de alt likställa med ensam sökande.
För att de skall kunna erhålla registrering måste dock krävas att de driver
en gemensam verksamhet. Liksom enligt gällande rätt bör även enligt förslaget
s. k. holdingbolag, d. v. s. företag vars rörelse enbart avser att äga och
förvalta ett eller flera dotterbolag, anses berättigat att erhålla registrering
av varumärke. Lagen är tillämplig icke blott på enskilda näringsidkare ulan
även på statliga eller kommunala organ som idkar näring. Uttrycket »särskilt
kännetecken» har i första hand valls för att skilja det från namn och
firma. Det är emellertid även språkligt ägnat att understryka kravet på individualiserings-
eller särskiljningsförinågan. Då skyddet förklarats gälla
för varor eller tjänster som näringsidkaren »tillhandahåller» i sin rörelse,
avses främst sådana varor som han säljer eller tjänster som erbjudes mot

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

vederlag, men begreppet omfattar även varor som uthyres eller på annat sätt
ställes till förfogande ävensom det fallet att vara eller service såsom led i
rörelsen lämnas utan vederlag. Det är icke nödvändigt, att märkeshavaren
äger eller ens besitter de varor för vilka varumärket är avsett. Det är sålunda
intet som hindrar att exempelvis en generalagent, som blott förmedlar köpeavtal
mellan två parter, därvid betingar sig att de ifrågavarande varorna
skall vara försedda med hans varumärke. Nu angivna vidsträckta innebörd
av begreppet tillhandahålla blir av betydelse för tolkningen av de närmast
följande paragraferna. Då det här talas om »innehavarens varor» (2 §),
»sina varor» (3 och 4 §§) och »annans vara» (4 §) är detta nämligen att
förstå som om det stode »de varor som tillhandahålles av innehavaren», »de
varor han tillhandahåller» respektive »vara, som tillhandahålles av annan».

I paragrafens andra stycke behandlas närmare varumärkesskyddets föremål.
Enligt stadgandet kan varumärke bestå av figur, ord, bokstäver eller
siffror, så ock av säregen utstyrsel av vara eller dess förpackning.

Att varumärke sålunda kan bestå av bokstäver eller siffror ntgör en nyhet
i förslaget. Betydelsen härav reduceras dock av en bestämmelse i 13 § andra
stycket, enligt vilken dylikt märke må registreras endast om märket genom
inarbetning visats äga särskiljningsförmåga.

En nyhet av större praktisk betydelse är att till varumärke hänförts även
varuutstyrsel, d. v. s. varans eller emballagets form, färg eller dekoration
eller varans inpackningssätt. I motiveringen framhålles, att någon mera deciderad
opinion i denna fråga icke kommit till synes i utredningens enkät
till näringslivet. För utredningen står det dock klart, att den moderna varudistributionen,
med dess alltmer utpräglade tendens att tillhandahålla varorna
i fabriksförpackningar lämpade efter den slutliga förbrukarens behov
och med dess tydliga förskjutning mot självbetjäning, i allt större utsträckning
utnyttjar varornas utstyrsel såsom individualiseringsmedel. I en självbetjäningsaffär
torde köparen igenkänna den önskade varan lika mycket
eller mera genom det särpräglade utseendet av varan eller dess förpackning
som genom det varumärke varmed den är försedd. Mycken omsorg och stora
kostnader nedlägges av näringsidkarna på att skapa varuutstyrslar som kan
tilltala konsumenterna och effektivt särskilja de egna varorna från konkur
renternas. Det är också uppenbart, att en särpräglad varuutstyrsel kan vara
ett lika gott individualiseringsmedel som ett egentligt varumärke och för sin
innehavare bli bärare av ett lika stort goodwillvärde som detta. Det förekommer
icke sällan att varuutstyrsel kopieras eller imiteras. Av det sagda följer,
att det måste vara ett önskemål att såvitt möjligt låta varuutstyrslarnas
skydd bli jämställt med varumärkesskyddet i allmänhet. I fortsättningen
anför utredningen, att det mot registrering av varuutstyrsel invänts att den
skulle ställa patentverket inför vissa svårigheter. Prövningen av om en för
registrering anmäld varuutstyrsel hade erforderlig särskiljningsförmåga kunde,
har man sålunda menat, erbjuda särskilda vanskligheter. Vidare har man
fruktat, alt likhetsgranskningen med hänsyn främst till äldre registreringar
skulle visa sig besvärlig. Vad som sålunda anförts har utredningen funnit
beaktansvärt. Utredningen anser emellertid svårigheterna icke vara större

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

än alt de kan övervinnas. Slutligen anför utredningen att skydd för varuutstyrsel
även motiveras av en önskan att bidraga till nordisk enighet i
detta viktiga avseende. Registreringsskydd för varuutstyrsel har särskilt i
Danmark ansetts mycket angeläget och denna uppfattning har vunnit stöd
från norsk sida. Även i det finska förslaget har man funnit sig böra acceptera
dylikt skydd.

Utredningen anför, att det för skydd uppställda kravet att varuutstyrsel
skall vara »säregen» innebär att fordringarna på särskiljningsförmåga här
bör ställas tämligen höga.

I förevarande sammanhang har utredningen undersökt, huruvida även
vissa andra varukännetecken än varumärken bör kunna registreras, nämligen
slagord och annat i näring använt särskilt varukännetecken. Enligt utredningens
mening bör dock så icke kunna ske.

Vad först angår slagord förstås härmed satser eller specifika uttryck som
avse att inpränta något hos allmänheten. I motiveringen för att ej tillåta registrering
av sådant kännetecken anför utredningen, att den i denna fråga
följt en nästan enhällig opinion, som kommit till uttryck i dess enkät till
näringslivet. Härvid har från flera håll framförts, att språket bör hållas
tillgängligt för allmänt begagnande och att följaktligen stor försiktighet är
nödvändig innan man erkänner en enskilds ensamrätt till en mening eller
fras med reklambetonat innehåll. Vidare har man pekat på de stora svårigheter
inför vilka en registrering av slagord skulle ställa patentverket, såväl
i fråga om prövningen av särskiljningsförmåga som vid likhetsgranskningen.
Sålunda har framhållits, att det torde vara mycket svårt att göra den nödvändiga
avvägningen mellan å ena sidan ett företags berättigade krav på
skydd för sitt slagord och å andra sidan övriga näringsidkares önskemål att
deras val av ord och uttryck i reklamen icke oskäligt begränsas. Utredningen
framhåller vidare, att ett slagord oftast torde vara beskrivande eller berömmande
och sålunda sakna erforderlig särskiljningsförmåga. I den mån
ett slagord likväl någon gång har erforderlig distinktivitet för att — oberoende
av inarbetning — vara omedelbart dugligt till varukännetecken, beror
detta på dess särskilda fyndighet i formuleringen, vitsighet e. d. Detta är
emellertid egenskaper av helt annat och mindre påtagligt slag än de avsevärt
mer konkreta kriterier patentverket eljest har att taga hänsyn till vid
prövningen av ordmärkes registrerbarhet. Där ett slagord undantagsvis har
ursprunglig särskiljningsförmåga, är denna ett moment med viss auktorrättslig
anstrykning. Även likhetsgranskningen av slagord -— såväl inbördes
som mellan slagord och egentliga ordmärken — skulle medföra betydande
svårigheter för registreringsmyndigheten. Slutligen anföres, att registrering
medför eu skyddstid, som är mångfaldigt längre än den under vilken en
avsevärd del av slagorden är i behov av skydd.

I denna del har enighet icke kunnat uppnås mellan de nordiska sakkunniga.
I de danska och norska förslagen omfattas sålunda slagord av begreppet
varumärke och blir därför registrerbart. Det finska förslaget intager däremot
i sak samma ståndpunkt som det svenska.

Vad härefter angår annat i näring använt särskilt varukännetecken åsyf -

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

tas härmed främst annan utstyrsel än för varor eller deras förpackning,
exempelvis utstyrsel av annonser, affärsbrev, kataloger och annat affärstryck
samt skyltar, affärsvagnar, utstyrsel av affärslokal eller serviceanläggning,
den anställda personalens särskilda klädsel eller särpräglade anordningar i
samband med fönsterskyltning o. s. v. Även här talar enligt utredningen
praktiska registreringstekniska skäl mot att tillåta registrering. Särskilt anföres,
att den utstyrsel det här är fråga om i åtskilliga fall endast med betydande
svårighet kan preciseras i en registreringsansökan och klart åskådliggöras
i varumärkesregistret och de med registreringen förbundna offentliga
kungörelserna. Till annat särskilt varukännetecken är även att hänföra
sådana kännetecken som är avsedda att uppfattas med annat sinne än synen,
t. ex. akustiska kännetecken. Hit hör vidare alla som kännetecken för
varor eller tjänster avsedda namn, firmor och af färsbenämningar av olika
slag, såsom namn på hotell, restauranger o. s. v., som nu är skyddade enligt
lagen mot illojal konkurrens, i den mån de icke enligt förslaget är skyddade
såsom egentliga varumärken eller såsom namn eller firma. I fråga om
åtskilliga av dem gäller att de framstår som ett företags särskilda kännetecken,
först sedan de blivit inarbetade som sådana. Det är därför naturligt att
även anknyta känneteckensskyddet till inarbetningen.

I anslutning till förevarande paragraf må nämnas, att utredningen till
särskild granskning upptagit frågan huruvida specialregler erfordras rörande
varumärken för läkemedel. Såsom resultat härav har emellertid framkommit,
att eventuellt behövliga särregler om läkemedels märkning och benämningar
icke har sin plats inom varumärkeslagen utan i stället hör hemma
i den särskilda lagstiftningen angående handeln med läkemedel.

Remissyttrandena. Beträffande första stycket hälsas förslaget att även
serviceföretag skall kunna erhålla registrering för sina märken allmänt
med tillfredsställelse av remissinstanserna. Sjöfartsstyrelsen uttalar,
att det är en allvarlig brist i den nuvarande lagen, att dessa företag är uteslutna
från varumärkesskydd genom registrering. Härigenom har hinder
mött för sådana företag som rederier att registrera skorstensmärken, rederiflaggor
och fartygsnamn. Sjöfartsstyrelsen hälsar med tillfredsställelse, att
denna brist i lagstiftningen undanröjes. Liknande synpunkter anföres av Sveriges
allmänna exportförening och Sveriges redareförening.

Stockholms handelskammare ifrågasätter, om begreppet näringsidkare
har en sådan klar och otvetydig innebörd, att det i lagtexten bör
användas som beteckning för varumärkesrättens subjekt. Då det emellertid
torde möta betydande svårigheter att genomföra önskvärd gränsdragning i
själva lagtexten, synes endast återstå att, såsom utredningen också gjort,
i motiven till stadgandet närmare ange de subjektiva förutsättningarna för
innehav av varumärkesrätt. Svenska försäljnings- och reklamförbundet ifrågasätter,
huruvida man överhuvudtaget bör uppställa krav på att märkesliavare
skall vara näringsidkare. I detta sammanhang har förbundet jämväl
beaktat de allvarliga påföljder som förslagets 25 § knyter till förlust av

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

denna kvalifikation. Det kan ifrågasättas om kravet fyller någon verklig
funktion så länge näringsidkaren äger fritt registrera märken för varor med
vilka han ej handlar och som inte har något samband med hans verksamhet.

Stockholms handelskammare berör utredningens uttalande att s. k. h o 1-d i n g b o 1 a g kan erhålla varumärkesregistrering. Med holdingbolag åsyftar
utredningen företag, vars rörelse enbart avser att äga och förvalta dotterbolag.
Det torde emellertid, framhåller handelskammaren, ej vara ovanligt,
att dotterbolag bildas med uteslutande ändamål att inneha varumärken
för moderföretagets räkning. Även sådana holdingbolag bör anses som
näringsidkare i varumärkeslagens mening. För undanröjande av tveksamhet
i detta hänseende är ett förtydligande uttalande erforderligt vid den fortsatta
behandlingen av lagstiftningsärendet. Önskemål om förtydligande i detta
hänseende framföres även av Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund,
Kooperativa förbundet och Svenska industriens patentingenjörers
förening.

Patent- och registreringsverket kan ej dela utredningens åsikt, att två
eller flera personer i vissa fall bör kunna gemensamt erhålla registrering
av varumärke, oaktat de icke utgör en juridisk person. Verket erinrar
om att enligt gällande rätt sådan möjlighet föreligger endast om
personerna i fråga bildat handelsbolag eller annan juridisk person. Det
anses alltså nu, att icke mer än en fysisk eller juridisk person kan vara
antecknad som innehavare av registrerat varumärke. Kunde flera gemensamt
inneha varumärke, skulle de, om tvist uppkomme mellan dem eller separation
bleve aktuell, kunna tänkas vilja vidtaga olika åtgärder med varumärket,
varvid svårlösta administrativa problem kunde uppkomma. Så kunde
även ske i fall, då en märkesinnehavare överlåtit sin andel till tredje man,
och övriga innehavare förmenar, att han ej har rätt därtill. Även eljest torde
komplikationer kunna uppstå. I samma riktning uttalar sig Sveriges köpmannaförbund.

Utredningens förslag i andra stycket att var u utstyr sel skall
kunna registreras tillstyrkes eller lämnas utan erinran av de flesta
remissinstanserna. Sveriges industriförbund hälsar förslaget härom med tillfredsställelse.
Förbundet påpekar emellertid, liksom Annonsbyråernas förening,
vikten av att varumärkesrätten icke på en omväg utnyttjas att skapa
oberättigade monopol på tekniska och funktionella element i förpackningar
och formgivning; 5 § i förslaget ger dock möjligheter att motverka
sådana tendenser. Industriförbundet understryker därjämte, att registrering
bör beviljas endast för varuutstyrsel med påtaglig särprägel och att
möjligheten till s. k. disclaimers enligt 15 § i förslaget bör utnyttjas; liknande
uttalanden göres av Stockholms handelskammare och Sveriges köpmannaförbund.

Patent- och registreringsverket förklarar sig vara medvetet om alt det kommer
att ställas inför åtskilliga svårigheter vid granskningen av ansökningar
om registrering av varuutstyrslar men har likväl ansett sig böra biträda
utredningens förslag om sådan registrering dels med hänsyn till intresset av

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1960

nordisk enhetlighet och dels för att den olikhet som nu råder vid behandlingen
av utländska och inhemska registreringssökande skall bli undanröjd.

Någon tvekan rörande möjligheten alt registrera varuutstyrsel uttalas av
Svea hovrätt, som finner skäl tala för att det borde fordras inarbetning för
ensamrätt till varuutstyrsel. Med hänsyn till önskvärdheten av enhetlighet
mellan de nordiska ländernas lagstiftning, anser sig hovrätten emellertid
kunna acceptera utredningens förslag. Hovrätten ifrågasätter dock, om icke
kraven på särskiljningsförmåga måste sättas mycket högt i dessa fall och
om icke sådana kännetecken som varuutstyrsel bestående av färgkombinationer
blott undantagsvis bör godkännas för registrering. Läkemedelsindustriföreningen
anser att stadgandet i 5 § är en förutsättning för skyddet för
varuutstyrsel. Föreningen befarar dock att nämnda paragraf kommer att
medföra tillämpningssvårigheler. Vidare anför föreningen, att de föreslagna
bestämmelserna om skydd för utstyrsel och förpackning måhända aktualiserar
en viss samordning med lagstiftningen om upphovsrätt.

Förslaget att tillåta registrering av varuutstyrsel avstyrkes av några instanser.
Kommer skotte gium anför att en ensamrätt på området skulle utgöra
en alltför kraftig begränsning i den fria näringsutövningen. Risken för en
snedvridning av konkurrensförhållandena framträder här enligt kollegiets
mening särskilt tydligt; företagarnas inbördes tävlan leder in på ting som i
verkligheten är tämligen likgiltiga för konsumenten i stället för att inriktas
på pris och kvalitet. Kollegium anser, att lagen om illojal konkurrens i förevarande
hänseende ger tillräckligt skydd.

Samma ståndpunkt intages av näringsfrihetsrådet, som anför:

Av betänkandet framgår att meningarna är starkt delade inom näringslivet
beträffande denna utvidgning. Endast ett mindre antal hörda organisationer
förordar registrering. På åtskilliga håll uttalas tveksamhet och farhågor
inför en utsträckning av registreringssystemet. Enbart denna splittring
i opinionen bland företagarna borde enligt rådets mening vara tillräckligt
skäl för att avböja tanken på registreringsskydd.

De argument av näringsbetonad karaktär som utredningen anför till stöd
för förslaget synes föga bärande. Det förhållandet, exempelvis, att en särpräglad
varuutstyrsel kan vara ett lika gott individualiseringsmedel som ett
egentligt varumärke och för sin innehavare bli bärare av ett'' lika stort goodwillvärde
som detta, bör icke kunna åberopas som ett skäl för att också utstyrseln
skall kunna registreras. Med ungefär samma berättigande skulle då
krav kunna resas på något slags registreringsskydd för allehanda andra
medel och metoder, som en företagare använder för att göra sin vara känd.

Enligt rådets mening bör registreringsskyddet förbehållas de egentliga varumärkena.
Varje utvidgning därutöver kan medföra fara för att företagares
handlingsfrihet obehörigt hämmas och alt skyddet utnyttjas på ett för de
allmänna intressena skadligt sätt. Detta gäller enligt rådets mening även
om man på sätt föreslagits av utredningen utesluter från ensamrätten sådant
som huvudsakligen tjänar ändamålsenligheten eller som eljest fyller annan
än att vara kännetecken. Härtill kommer de avsevärda bedömningssvårigheter
som måste uppkomma för vederbörande myndighet vid registreringsprövningen.
Dessa synpunkter bör väga tyngre än de i och för sig beaktansvärda
önskemålen att på denna punkt uppnå nordisk enighet och vidare
likställighet mellan inländska och vissa utländska registreringssökande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960 45

Liknande synpunkter anföres av Sveriges lantbruks förbund och Svensk
industriförening.

Förslagets ståndpunkt, att registrering ej skall stå öppen
för slagord eller andra särskilda varukännetecken
föranleder i allmänhet ej erinran. Vad särskilt angår slagord anför patentoch
registreringsverket att utredningen följt en nästan enhällig opinion
inom näringslivet. Med hänsyn härtill vill patentverket, ehuru nordisk enighet
i denna fråga ej kunnat uppnås, ansluta sig till utredningens förslag att
ej medge registrering.

Flera remissinstanser anser dock att möjligheten till registrering bör vidgas
utöver vad utredningen föreslagit.

Några remissorgan uttalar sig sålunda för att slagord bör kunna registreras.
Svenska försäljnings- och reklamförbundet anför att det visserligen
måste uppstå svårigheter, icke minst av teknisk art, vid registreringen
av slagord. Dessa svårigheter, som bl. a. beror på att slagord ofta innehåller
ett deskriptivt element och på att den prövning som skulle föregå en registrering
av slagord måste inrymma en bedömning även av slagordets »kvalitet»
eller originalitet, anser förbundet dock icke utgöra tillräckliga skäl
för att avböja registreringslinjen. Om nämligen kraven på särprägel ställes
högt, vilket är både nödvändigt och önskvärt, torde förprövningen icke behöva
vålla registreringsmyndigheten alltför stora svårigheter. Om utredningens
förslag godtages, återstår den möjligheten att näringslivets egna organisationer
får lösa frågan om registrering genom att inrätta ett privat
slagordsregister. De erfarenheter som kan vinnas genom en sådan anordning,
kan måhända föranleda att frågan sedermera omprövas. Även handelskammaren
i Gävle anser, att slagord bör kunna registreras. Smålands
och Blekinge handelskammare, handelskammaren för Örebro och Västmanlands
län samt Svenska industriens patentingenjörers förening påpekar den
risk innehavaren av ett slagord löper att under inarbetningstiden bli berövad
sin rätt till slagordet och ifrågasätter därför, om icke möjlighet till registrering
borde öppnas, oavsett de därmed förenade svårigheterna.

Läkemedelsindustriföreningen framför förslaget, att slagord skulle få registreras
om de är kraftigt inarbetade och därigenom vunnit en betydande
särskiljningsförmåga. En sådan lösning har enligt vad föreningen erfarit
vid närmare övervägande mer och mer vunnit förståelse inom näringslivet.

Sveriges advokatsamfund går ett steg längre och anser, att alla slags
särskilda varukännetecken i princip bör kunna registreras. Härom
anför samfundet:

Beträffande de i 2 § andra stycket i förslaget omnämnda slagorden och
andra i näring använda särskilda varukännetecknen anser samfundet det
angeläget att de beredas bättre skydd än det som de för närvarande åtnjuta
genom 9 § i lagen med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens. Därest
detta ökade skydd icke kan beredas genom en generalklausul, torde enda
utvägen vara att införa bestämmelse i varumärkeslagen om registrering av
dylika särskilda varukännetecken. Härvid kan man länka sig två möjligheter,
antingen att man helt jämställer dessa i 2 § andra stycket omnämnda
särskilda varukännetecken med de varumärken som äro angivna i 1 §, eller

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

att man medgiver registrering för de särskilda varukännetecknen allenast
om de kunna visas vara inarbetade. Samfundet vill för sin del förorda det
förstnämnda alternativet. När det gäller dylika särskilda varukännetecken,
händer det icke sällan, att andra näringsidkare, som finna varukännetecknen
innehålla något av värde i reklamhänseende eller eljest, skynda sig att
kopiera dem under inarbetningstiden, varigenom de rent av kunna förhindra
att varukännetecknen bliva inarbetade. Dylika påtagligt illojala förfaranden
skulle ha kunnat beivras med en generalklausul, men de äro för närvarande
som regel oåtkomliga och skulle vara detta även enligt utredningens
förslag.

Man har anfört att en del av dessa särskilda varukännetecken, ehuru förtjänta
av skydd, »rent tekniskt» icke lämpa sig för registrering, varmed väl
menas att de skulle vara svåra att exakt beskriva. Samfundet är emellertid
av den meningen, att om en näringsidkare önskar skydd för ett varukännetecken,
detsamma bör i rättssäkerhetens intresse kunna så individualiseras,
att det kan tydligt beskrivas med förmedling av tryckt skrift. Är kännetecknet
så diffust att man icke kan tillräckligt distinkt beskriva detsamma i ord
eller bild, bör det icke vara förtjänt av skydd enligt varumärkeslagen. Det
nuvarande skyddet enligt 9 § i lagen med vissa bestämmelser mot illojal
konkurrens skulle emellertid kvarstå.

Östergötlands och Södermanlands läns handelskammare har icke något
emot, att rätten att utan särskilda villkor erhålla registrering begränsas på
sätt utredningen föreslagit, men anser, att frågan om vidgad möjlighet att
registrera varukännetecken, som blivit inarbetat, bör ytterligare prövas.
Handelskammaren ifrågasätter det logiska i att en varuutstyrsel erhåller
skydd omedelbart genom registrering utan att någon inarbetning skett,
medan annat varukännetecken visserligen skyddas efter fullständig inarbetning
men icke ens därefter kan vinna registrering med alla de fördelar en
sådan innebär. Ej ens en dom på rätt till inarbetat varumärke medför att
innehavaren är tryggad i sin besittning för framtiden. Han måste hålla inarbetningen
vid liv och vara beredd på att värna sina intressen i nya processer.
Inarbetningen blir därför ganska illusorisk som skydd för känneteckensinnehavaren.
Handelskammaren skulle gärna ha sett, att frågan om registrering
av inarbetade varukännetecken erhållit en mera radikal lösning.
Det skulle uppenbarligen vara till stor fördel för innehavaren av ett varukännetecken,
om han i administrativ ordning kunde få sin rätt fastslagen
och offentliggjord. Svårigheterna att beskriva och registrera dylika kännetecken
bör enligt handelskammarens mening icke överdrivas. De svåraste
problemen sammanhänger säkerligen med prövningen av att inarbetning
skett och med likhetsgranskningen. Genom inarbetandet, uppbudsförfarandet
och offentliggörandet skapas dock en ganska betryggande säkerhet för
att innehavare av äldre förväxlingsbar rätt erhåller kännedom om vad som
är å färde och får tillfälle att reagera. Handelskammaren är fullt medveten
om att öppnandet av varumärkesregistret för inarbetade varukännetecken
skulle skapa en rad praktiska problem, som dock med hjälp av modern
kontors- och reproduktionsteknik bör kunna övervinnas. Prövningen och
registreringen skulle bli en kostsam procedur, varför avgifterna finge sättas

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

högre, då inarbetning skall styrkas än eljest. Genom avgiftssältningen kan
säkerligen en viss kontroll över tillströmningen av ansökningar vinnas.

I redaktionellt avseende erinrar Svenska patentombudsföreningen
mot första stycket, att uttrycket »som han tillhandahåller i sin rörelse» möjligen
kan missförstås såsom innebärande ett användningstvång vid tidpunkten
för ansökningens ingivande. Föreningen föreslår därför, att orden »som
han tillhandahåller» utgår. I andra stycket bör klargöras, att ett varumärke
även kan bestå av en kombination av figur, ord, bokstäver eller siffror. Efter
ordet »siffror» bör därför införas »eller sammanställning därav».

Sveriges grossistförbund anser att lagtexten borde innehålla definitioner
av de i lagen använda uttrycken »varumärke», »särskilt varukännetecken»
och »varukännetecken», främst med hänsyn till den hänvisning,
som i 2 § av förslaget till kollektivmärkeslag gjorts till vad om »varukännetecken»
i allmänhet är stadgat.

Utredningens ståndpunkt att ur medicinsk och farmacevtisk synpunkt
erforderliga specialbestämmelser beträffande namngivningen av läkemedel
icke bör upptagas i varumärkeslagen utan i speciallagstiftning
biträdes av patent- och registreringsverket och Representantföreningen för
utländska farmaccvtiska industrier. Medicinalstgrclsen finner frågan tveksam
men vill dock icke motsätta sig utredningens förslag, under förutsättning
att även de befogenheter som i sammanhanget bör tillkomma medicinalstyrelsen
regleras inom den särskilda lagstiftningen. Ur administrativ synpunkt
är det emellertid nödvändigt, att i varumärkeslagen intages en hänvisningsbestämmelse
som bekräftar denna ordning. Även specialitetsnäninden
anser, att i varumärkeslagen måste inlagas en bestämmelse av innehåll,
att beträffande namngivningen av läkemedel skall gälla vad därom
särskilt är eller kan bli stadgat.

Ledamoten av näringsfrihetsrådet f. d. överdirektören Harrg Älmcby uttalar
i särskilt yttrande önskemål om att i den nya lagen upptages bestämmelser
om rätt för myndighet eller annan att registrera varumärke för allmänt
bruk. Som motivering härför anföres följande:

Som i näringsfrihetsrådets yttrande påvisats, innebär registrerade varumärken
inte enbart och alltid ett skydd för konsumenten. Möjligheten att
utnyttja varumärken för hög prissättning och exklusiv försäljning, men
även förutsättningarna för att i förening med omfattande reklam utnyttja
dem som hinder för nyetablering och introduktion av konkurrerande varor
är ur konsumentsynpunkt de allvarligaste invändningarna och dessa gäller
för såväl läkemedel som för andra varor.

Frågan om rätt för såväl myndighet som annan att registrera varumärken
för allmänt bruk hade därför varit förtjänt av en mera ingående belysning
än vad som skett i förevarande betänkande. Särskilt hade bort observeras
den betydelse som möjligheten att registrera sådana märken skulle
kunna få för det arbete statens institut för konsumentfrågor och andra organ
utför till skydd för konsumentintressena. I detta sammanhang hade
det även bort utredas den fråga som beviljande av mönsterskydd i sammanhang
med varumärken innebär.

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1960

Jag anser således att i lagen bör inrymmas bestämmelser om rätt för
myndighet eller annat organ som bevakar allmänna konsumentintressen att
registrera varumärken för allmänt bruk. Om en sådan bestämmelse ej utan
föregående utredning anses kunna införas i lagen, bör frågan härom utredas
och genomförande av ändringar i varumärkeslagen få vila tills sådan
utredning verkställts.

Departementschefen. Såsom utredningen föreslagit bör i lagens inledande
paragrafer meddelas bestämmelser om hur rätt till varukännetecken uppstår.
Att man härvid, i enlighet med vad utredningen föreslagit, alltjämt
såsom normalform för vinnande av varumärkesrätt bör bibehålla registrering
har icke ifrågasatts under remissbehandlingen och lär med hänsyn till
svenska förhållanden knappast kunna vara föremål för tvekan. Lagens första
paragraf bör därför i enlighet med utredningens förslag upptaga föreskrifter
om förvärv av varumärkesrätt på grund av registrering.

I sådant hänseende har utredningen föreslagit stadgande, att näringsidkare
genom registrering förvärvar ensamrätt att använda varumärke såsom
särskilt kännetecken för varor eller tjänster, som han tillhandahåller i sin
rörelse. I jämförelse med gällande rätt innebär förslaget en utvidgning av
kretsen av dem som är berättigade att erhålla varumärkesregistrering. Nuvarande
lag omfattar endast näringsidkare, som driver handel eller fabrikation
eller eljest tillhandahåller varor. Förslaget innebär, att även företag
som endast utför tjänster äger erhålla registrering för sina märken; hit hör
t. ex. banker, försäkringsbolag, transportföretag samt hotell- och restaurangrörelser.
Förslaget, som avhjälper en för vissa branscher besvärande
brist i den nuvarande lagstiftningen, har vid remissbehandlingen lämnats
utan erinran och bör även enligt min mening genomföras. Såsom utredningen
föreslagit bör sålunda upptagas bestämmelse, att vad i varumärkeslagen
stadgas om vara i tillämpliga delar skall gälla även tjänst.

Kravet på att den registreringssökande skall vara näringsidkare innebär,
på sätt utredningen närmare anfört, att han skall driva verksamhet av ekonomisk
art. En remissinstans har ifrågasatt om detta krav bör upprätthållas.
Särskilt med hänsyn till att departementsförslaget, såsom jag kommer
att utveckla vid 25 §, bygger på uppfattningen att rätten till varumärke
principiellt bör förenas med visst s. k. användningstvång, anser jag emellertid
att så bör vara fallet. Med anledning av ett annat remissyttrande vill
jag, i anslutning till vad utredningen anfört, uttala att s. k. holdingbolag
bör anses berättigat att erhålla registrering, även om dess verksamhet är
begränsad till att inneha varumärken för moderföretags räkning. Däremot
kan jag icke biträda utredningens av ett par remissinstanser kritiserade
åsikt att två eller flera personer, som icke bildat handelsbolag, skulle äga
erhålla gemensam registrering.

I redaktionellt avseende har en remissinstans anmärkt, att ordet »tillhandahåller»
kunde missförstås, såsom innebärande ett användningstvång
vid tidpunkten för ansökningens ingivande. Enligt förslaget skall sådant
användningstvång icke föreligga. Det torde emellertid vara tydligt, att ordet

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1960 49

»tillhandahåller» hör tagas i mera allmän betydelse och icke i och för sig
innebär ett krav i angivet hänseende.

Enligt förslaget kan varumärke bestå av figur, ord, bokstäver eller siffror,
så ock av säregen utstyrsel av vara eller dess förpackning. Att varumärke
sålunda kan bestå av bokstäver eller siffror utgör en nyhet i förslaget. Betydelsen
härav reduceras dock av en specialbestännnelse i 13 § andra stycket,
enligt vilken registrering av dylikt varumärke kan ske endast om märket
genom inarbetning visats äga särskiljningsförmåga. Förslaget att på angivna
villkor tillåta registrering av bokstäver eller siffror har i sak lämnats
ulan erinran vid remissbehandlingen och torde höra godtagas.

Varumärke kan självfallet också bestå av en kombination av figur, ord,
bokstäver eller siffror. Att, såsom en remissinstans yrkat, uttryckligen ange
detta i lagtexten synes icke behövligt.

Förslaget innebär att registrering skall kunna erhållas även för varuutstyrsel.
Härmed menas varans eller emballagets form, färg eller dekoration
eller varans förpackningssätt. Flertalet av remissinstanserna har lämnat detta
förslag utan erinran. Några remissorgan, bland dem kommerskollegium
och näringsfrihetsrådet, har dock avstyrkt förslaget.

Den ökade betydelse som varuutstyrslarna under senare år fått som individualiseringsmedel
vid varudistributionen utgör enligt min mening ett viktigt
skäl för den föreslagna utvidgningen av skyddet. För utvidgningen talar
även den omständigheten att enligt Pariskonventionen utländska sökande ofta
är berättigade till registrering av varuutstyrsel här i riket. Det är otvivelaktigt
icke tillfredsställande att sätta svenska sökande i sämre ställning än
dessa. Ytterligare måste beaktas att varuutstyrslar är registreringsbara i
många andra länder. Så är bl. a. fallet enligt den nya danska lagen och även
de finska och norska förslagen medger registrering av varuutstyrsel. Intresset
för internationell och särskilt nordisk likformighet utgör alltså ett stöd
för utredningens förslag.

De skäl som åberopats mot utvidgningen grundar sig huvudsakligen på
farhågor för att den skulle medföra olämpliga verkningar i fråga om konkurrensen
inom näringslivet. En ensamrätt på området anses utgöra en alltför
kraftig begränsning av den fria näringsutövningen. Dessa synpunkter
kan icke frånkännas visst berättigande. Det bör emellertid beaktas att varuutstyrsel
som är inarbetad redan åtnjuter visst skydd enligt lagen mot illojal
konkurrens. Förslaget utgör alltså ingen principiell nyhet och utvidgningen
av skyddet är förhållandevis begränsad. Förslaget innehåller vidare ett särskilt
krav på särskilj ningsförmåga för registrering av varuutstyrsel, i det enbart
»säregen» utstyrsel får registreras. Såsom anförts av några remissinstanser,
bl. a. Sveriges industriförbund, innebär detta att registrering bör beviljas
endast för utstyrsel med påtaglig särprägel.

På grund av det anförda finner jag hänsynen till konkurrensens effektivitet
icke böra förhindra den föreslagna utvidgningen. Jag vill vidare understryka,
att skyddet måste begränsas till sådana moment i utstyrseln som
uteslutande tjänar såsom varukännetecken. Av särskild vikt är att skyddet
t Iiihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 167

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

icke får omfatta funktionella och tekniska beståndsdelar. Denna begränsning
följer av 5 § i förslaget. I tveksamma fall bör vid registreringen dylika beståndsdelar
undantagas från skyddet med stöd av 15 § i förslaget.

Utredningens förslag innebär att andra särskilda varukännetecken än varumärke,
varunder alltså inbegripes varuutstyrsel, ej skall kunna registreras.
Vid remissbehandlingen har denna ståndpunkt väckt kritik från några
håll särskilt såvitt angår s. k. slagord, d. v. s. satser eller specifika uttryck
som avser att inpränta något hos allmänheten; man har menat att slagord
bör kunna registreras under enahanda förutsättningar som varumärken i
allmänhet. I någon mån skulle också för registrerbarhet av slagord kunna
åberopas samma synpunkter som förut anförts beträffande registrering av
varuutstyrsel. Den långt övervägande uppfattningen inom näringslivet synes
emellertid alltjämt vara att slagord ej bör kunna registreras. Liksom
utredningen anser jag att man icke bör gå emot denna opinion. Det bör också
beaktas att registrering av slagord uppenbarligen måste bereda speciella
svårigheter vid bedömningen av kravet på särprägel och vid likhetsgranskningen.
Jag vill därför ansluta mig till utredningens uppfattning att slagord
ej bör kunna registreras. Av i huvudsak samma skäl bör gälla, att ej
heller andra särskilda varukännetecken som av utredningen omnämnts i
förevarande sammanhang, t. ex. utstyrsel av annonser, affärsvagnar m. m.,
bör kunna registreras. Såsom framgår av 2 § kan dock genom inarbetning
skydd erhållas för såväl slagord som andra särskilda varukännetecken.

Att, såsom en remissinstans förordat, låta särskilda regler gälla om registrerbarhet
av slagord och andra här avsedda särskilda kännetecken, i fall
då kännetecknet blivit inarbetat, anser jag ej motiverat.

Den föreslagna lagtexten innehåller ej någon uttrycklig bestämning av
vad som menas med varukännetecken och särskilt varukännetecken. Såsom
torde framgå av det förut anförda avser det förra uttrycket allt som användes
såsom kännetecken för varor, däri inbegripet näringsidkares namn eller
firma. Uttrycket särskilt kännetecken avser alla varukännetecken utom
sistnämnda beteckningar. Att uttrycken har denna innebörd torde framgå
av sammanhanget och jag anser det ej erforderligt att, såsom en remissinstans
yrkat, upptaga några definitioner av dem i lagtexten.

Jag biträder utredningens uppfattning att eventuellt erforderliga särregler
i fråga om namngivning av läkemedel icke hör hemma i varumärkesrätten
utan bör upptagas i speciallagstiftning. Det synes ej vara anledning att
i varumärkeslagen göra hänvisning till sådan speciallagstiftning.

Vid remissbehandlingen har framkommit önskemål om att det måtte införas
rätt för myndighet eller annan att registrera varumärke för allmänt
bruk. Jag finner dock ej anledning upptaga detta förslag. Det må framhållas,
att enligt allmänna varumärkesrättsliga grunder beteckning som utgör
en allmänt brukad benämning på viss vara ej kan registreras. Något extra
behov av skydd mot monopolisering av dylik beteckning torde ej heller föreligga,
eftersom registreringshinder här gäller även för enskild företagare.

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

2 §•

Denna paragraf, som överensstämmer med 2 § i utredningens förslag, behandlar
förvärv av varumärkesrätt genom inarbetning.

Utredningen. I anslutning till sin vid 1 § redovisade motivering för att i
den nya lagen behålla registrering såsom grundläggande för uppkomsten
av varumärkesrätt har utredningen till övervägande upptagit frågan vilket
skydd som bör tillkomma varumärke, som ej är registrerat men som blivit
inarbetat. Beträffande detta spörsmål framhåller utredningen, att i dess enkät
till näringslivet ungefär hälften av de tillfrågade ansett, att inarbetning
borde i princip medföra samma skydd som registrering. Även flera av dem,
som ställt sig avvisande till eller tveksamma inför ett jämställt skydd, bär
uttalat önskemål om eller förståelse för en förstärkning av de inarbetade
varumärkenas rättsställning. Också för egen del har utredningen efter övervägande
av de skäl som talar för och emot, ansett det riktigast att uppställa
registrering och inarbetning såsom i princip likvärdiga grunder för förvärv
av varumärkesrätt. I motiveringen anföres bl. a., att frågan är av jämförelsevis
ringa praktisk betydelse, eftersom inarbetade varumärken redan
har visst skydd enligt lagen mot illojal konkurrens. Principiella skäl talar
emellertid för att inarbetning likställes med registrering. Det är numera allmänt
erkänt, att varumärkesrätten blott utgör en del av det vidare skyddet
emot illojala konkurrenshandlingar. Den som söker utnyttja en konkurrents
goodwill genom att begagna hans varumärke eller en efterbildning därav
handlar illojalt. Men vare sig märket är registrerat eller ej, är det väsentligen
det renommé det vunnit genom användning och inarbetning som utgör
det värde, mot vilket ingreppet riktar sig. Det är också främst de varumärken,
vilka genom inarbetning nått ett mera betydande goodwillvärde, som
blir utsatta för varumärkesintrång. Från den enskilde märkeshavarens synpunkt
låter det måhända säga sig, att han får slå konsekvensen av sin uraktlåtenhet
att söka registrering. Mot bakgrunden av det nyss sagda torde det
dock enligt utredningens mening vara klart, att det ur mera allmänna synpunkter
icke kan godtagas att göra påföljderna i någon avsevärdare grad lindrigare,
där intrånget riktar sig mot oregistrerat märke, som blivit inarbetat
såsom annans kännetecken, än då det rör sig om registrerat märke.

I enlighet med det anförda har utredningen i första stycket av förevarande
paragraf upptagit stadgande, att näringsidkare även utan registrering har
ensamrätt till varumärke, då märket blivit inarbetat.

Utredningen anser alt inarbetning, såsom för närvarande är fallet enligt
bestämmelserna i lagen mot illojal konkurrens, bör grunda skydd icke blott
för varumärke i egentlig mening utan också för slagord och annat i näring
använt särskilt varukännetecken. Ett stadgande härom har upptagits i andra
stycket.

I tredje stycket föreslås en legaldefinition av inarbetning. Enligt denna anses
ett kännetecken vara inarbetat, om det här i riket bland dom, till vilka

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

det riktar sig, är allmänt känt som beteckning för innehavarens varor. Utredningen
anför, alt kravet på att kännetecknet skall ha blivit känt »här i
riket» i förhållande till gällande rätt formellt utgör en nyhet. Även enligt
gällande rätt har inarbetning emellertid självständig betydelse endast då den
är för handen i Sverige. Vidare anföres, att bestämmelsen icke innebär, att
inarbetande behöver ha skett över hela landet. Även kännedom inom del
av riket kan sålunda utgöra inarbetning. I bestämmelsen ligger icke något
absolut krav på att kännetecknet varit i användning i Sverige. Än mindre
fordras att den vara för vilken det är avsett har tillhandahållits på den
svenska marknaden. EU kännetecken kan sålunda inarbetas i Sverige genom
att det användes i härstädes gjord reklam exempelvis under en förberedelsetid
innan varan föres på marknaden. Även om märket icke här användes
på sådant sätt, kan kännetecknet undantagsvis bli inarbetat i vårt
land. Så kan ske som följd av intensiv reklam i utlandet, vilken gör kännetecknet
allmänt bekant även här i riket. Detta är tänkbart som resultat av
annonser i utländska, här spridda tidskrifter eller av att kännetecknet
omnämnes i facktidskrifter eller t. o. in. i skönlitterära verk av olika slag.
Vad angår kravet att kännetecknet skall vara allmänt känt bland dem till
vilka det riktar sig anknyter det till den tolkning av inarbetningsbegreppet
som redan utvecklat sig i praxis. Beträffande kravet på att kännetecknet
skall vara allmänt känt anför utredningen att däri icke får inläsas en fordran
att var och en inom omsättningskretsen skall känna till kännetecknet. Icke
heller kan fordras att en viss procentuell del av de berörda, exempelvis minst
hälften, har dylik kännedom. Begreppet allmänt känt låter sig icke precisera
på dylikt sätt. Det måste emellertid alltid krävas, att en så avsevärd del av
omsättningskretsen känner till kännetecknet, att detta redan till följd härav
erhållit ett påtagligt goodwillvärde. Detta betyder emellertid ej att varan
som sådan måste ha anseende som kvalitetsprodukt eller att kännetecknets
innehavare behöver åtnjuta särskilt gott renommé.

Utredningens ståndpunkt, att skydd för oregistrerat varumärke icke uppnås
förrän märket är inarbetat, innebär att utredningen avvisat det utomlands
stundom förekommande systemet att skydd inträder redan i och med
märkets första ibruktagande. Enligt utredningens förslag skall sålunda
ibruktagandet ej medföra positiv varumärkesrätt. Utredningen anser emellertid
att visst skydd bör beredas även åt ibruktaget märke. Som lämplig
lösning föreslås att märkeshavaren erhåller skydd mot att annan, som har
vetskap om att märket tagits i bruk, registrerar detta för egen räkning. Har
i sådant fall registrering likväl skett, bör den kunna hävas på ibruktagarens
talan. Begler av detta innehåll har i förslaget upptagits i 14 § 7) och 25 §.

Remissyttrandena. Det övervägande flertalet remissinstanser har tillstyrkt
eller lämnat utan erinran förslaget att i princip jämställa inarbetning
med registrering såsom grund för förvärv av varumärkesrätt.
Stockholms handelskammare uttalar, att den utvidgning av skyddet
för inarbetat varumärke som utredningen föreslår motsvarar näringslivets

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

önskemål. På grund härav och då utvidgningen med hänsyn till vad utredningen
i övrigt föreslår om viss privilegiering av de registrerade märkena
icke torde komma att verka återhållande på viljan att införa kännetecken i
varumärkesregistret, tillstyrker handelskammaren förslaget i denna del.
Skånes handelskammare finner det motiverat, att skyddet för inarbetade
märken förstärkes. Förfaranden varigenom ett företag utnyttjar eller förstör
den goodwill ett annat företag byggt upp genom inarbetande av ett varumärke
bör förhindras och det värde som skapats genom användningen av
ett varumärke bör skyddas av rättsordningen. En påtaglig svårighet är dock
att finna en lösning som icke samtidigt äventyrar de fördelar registreringssystemet
innebär. Vad utredningen föreslagit för att tillgodose detta önskemål
är emellertid enligt handelskammarens mening godtagbart. Liknande
synpunkter anföres av Sveriges grossistförbund. Annonsbyråernas förening
påpekar, att många i och för sig skyddsvärdiga objekt av tekniska skäl icke
kan registreras och att det är rimligt, att denna olägenhet elimineras genom
att inarbetade, oregistrerade kännetecken, som mången gång har ett lika
stort ekonomiskt värde som registrerade märken, kommer i åtnjutande av
rättsskydd.

Viss tveksamhet mot förslaget i denna del uttalas av kommer skollegium,
handelskammaren i Göteborg samt Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare.
Kommerskollegium ifrågasätter om ej det skydd för oregistrerade
varumärken som nu lämnas genom lagen mot illojal konkurrens är
tillräckligt. Mycket skulle enligt kollegiets mening vara att vinna i fråga om
enkelhet och reda, om endast registrerade märken åtnjöte skydd. Den föreslagna
ordningen måste leda till ovisshet och osäkerhet och sannolikt även
till kostnadskrävande undersökningar för företagare som ämnar begagna
visst märke, huruvida detta möjligen är inarbetat ehuru ej registrerat. Det
blir också svårt att undvika tvister, huruvida ett märke är inarbetat eller ej.
Möjligt är emellertid, att de olika fördelar, som enligt förslaget dock kommer
att vara förenade med en registrering på längre sikt leder till att näringsidkarna
mer allmänt låter registrera sina märken. Kommerskollegium
vill därför i princip ej motsätta sig förslaget i denna del. Liknande synpunkter
anföres av handelskammaren i Göteborg som understryker det angelägna
i att kraven på bevisning angående inarbetning ställes högt. Norrbottens
och Västerbottens läns handelskammare pekar på de bevissvårigheter förslaget
i denna del kan medföra.

Klart avstyrkande uttalar sig Sveriges advokatsamfund, handelskammaren
i Gävle och Svensk industriförening. Sveriges advokatsamfund anser,
att utredningens förslag i denna del i alltför hög grad tagit sikte på deras
intresse som har ett varukännetecken och som vill förhindra intrång i rätten
till detsamma. Hänsyn måste emellertid också tagas till dem som med
fullt lojala avsikter önskar använda ett visst kännetecken och deras intresse
av att med icke alltför ringa grad av säkerhet kunna avgöra, om de träder
annans rätt för när eller ej. Svårigheten alt avgöra om ett varukännetecken
är inarbetat (i hela landet eller i del därav) kan som framgår av ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

redningens egna uttalanden vara betydande. Härav torde klart framgå, att
man med hänsyn bl. a. till rättssäkerhetskravet icke rimligen kan anknyta
ett varumärkesskydd enligt varumärkeslagen enbart till inarbetning. Det
kan icke begäras, att en enskild näringsidkare för att undvika stränga påföljder
skall vara skyldig att göra omfattande och svåra undersökningar för
att kunna bedöma om ett visst kännetecken är inarbetat eller ej. Icke minst
kan det vara svårt att bedöma hur långt inom landet inarbetningen sträcker
sig och från vilken tidpunkt den skall anses ha förelegat. I stället bör
man, såsom samfundet anfört vid 1 §, utsträcka rätten till registrering så
att även slagord och andra i 2 § andra stycket i förslaget^ avsedda särskilda
varukännetecken kan registreras, varjämte man bör behålla skyddet enligt
9 § första stycket i lagen mot illojal konkurrens. Fördelen med det nu förordade
systemet är enligt samfundets mening uppenbar. Om ett kännetecken
är sådant att det kan registreras utan föregående inarbetning, finns enligt
samfundets mening icke någon anledning, varför den som påkallar
skydd icke skall begära sådant genom registreringsansökan. Om åter kännetecknet
är sådant att det blir distinktivt först efter inarbetning, bör, se
dan inarbetning skett, registrering kunna äga rum, därvid sökanden tvingas
att inför registreringsmyndigheten framlägga alla omständigheter som stöder
påståendet att inarbetningen fullbordats. Tredje man kan få kännedom
om dessa omständigheter hos registreringsmyndigheten och kan därigenom
bättre bedöma, om han själv kommer att göra intrång i annans rätt. Den
förhandsbedömning en näringsidkare har att göra på egen risk underlättas
sålunda. En begränsning av varumärkesskyddet till registrerade kännetecken
skulle även innebära den fördelen, att man utmönstrar ett skydd som
endast gäller en del av landet. Även handelskammaren i Gävle pekar på bevissvårigheterna
och ifrågasätter, om något avgörande skäl föieligger för
att innehavaren av ett inarbetat varumärke skall beredas möjlighet att underlåta
att registrera märket. En obligatorisk registrering skulle medföra
större reda och ökad rättssäkerhet. De kostnader och besvär som registreringsförfarandet
medför förefaller ej oöverkomliga. Svensk industriförening
anser, att ett principiellt jämställande av registrerade och inarbetade varumärken
skulle ge stort spelrum för konkurrensbegränsande åtgärder av icke
önskvärt slag. Erfarenhetsmässigt har det visat sig, att konkurrensbegränsande
åtgärder främst riktar sig mot småföretagare som irriterar prisbildningen
inom en bransch och att gång efter annan just varumärkesskyddet
därvid användes som kamouflage. Inarbetning av ett varumärke förutsätter
i vår tid kapitalresurser av mycket betydande omfattning, resurser som
småföretagarna ej har. Det blir salunda endast de mycket kapitalstarka
företagen som kommer att till sin förmån kunna utnyttja den föreslagna
bestämmelsen. Redan på grund härav måste principen avvisas. Bevissvårigheterna
torde dessutom med hänsyn till den vaga bestämning av begreppet
inarbetning som lämnas bli betydande.

Vad angår den närmare utformningen av förevarande stadgande
anser kommerskollegium att skyddet, i likhet med vad kollegium för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

ordar beträffande registreringsskyddet enligt 1 §, bör begränsas till
varumärken i egentlig mening, så att det ej gäller varuutstyrsel
och ej heller slagord och annat i näring använt särskilt varukännetecken.
Kollegiet åberopar i denna del samma synpunkter som vid 1 §.

Samma ståndpunkt intages av näringsfrihetsrådet; rådet framhåller
emellertid att enligt dess mening skyddet enligt lagen mot illojal konkurrens
bör bibehållas för varuutstyrsel in. m.

Några remissinstanser har uttalat sig beträffande den i tredje stycket
givna legaldefinitionen av inarbetningsbegreppet.
Skånes handelskammare anser, att utredningens uttalande om innebörden
av begreppet »allmänt känt» icke är helt tillfredsställande. Till den del uttalandet
blott innebär, att man icke kan precisera begreppet genom att ange
att en viss procentuell andel av de berörda personerna skall känna till kännetecknet
har handelskammaren intet att erinra. Däremot anser handelskammaren,
att utredningen givit en onödig tillspetsning åt sitt uttalande,
då den i form av en exemplifikation säger, att det inte kan fordras att
minst hälften av de berörda har kännedom om märket. Även om uttalandet
icke får tolkas så att det för att ett märke skall anses som allmänt
känt är tillräckligt att hälften eller något mindre än hälften av de berörda
känner till märket, kan det dock befaras, att det uppfattas på liknande sätt
och därigenom leder till en uppluckring av kraven på inarbetning i praxis.
Det riktiga hade varit att inte ens i den negativa form som här skett ge ett
handtag åt »procenttänkandet». Exemplifikationen synes också ge en
ganska inadekvat illustration åt utredningens egen tankegång. Vad man
vill ha sagt är väl nämligen inte att krav på att minst hälften av de berörda
skall ha kännedom om märket vore för strängt utan att någon procentmässig
fixering av vad som ligger i uttrycket »allmänt känt» inte kan ske. Handelskammaren
anser ett förtydligande motivuttalande erforderligt på denna
punkt.

I några remissvar kritiseras själva uttrycket »allmänt känt». Länsstyrelsen
i Uppsala lön och Svenska försäljnings- och reklamförbundet befarar,
att begreppet skall visa sig medföra tolkningssvårigheter. Reklamförbundct
framhåller därvid, att svårigheter stundom kan föreligga att i efterhand
ange, huruvida ett kännetecken varit allmänt känt vid en viss tidpunkt särskilt
i det ingalunda opraktiska fallet, då två parter vidtagit inarbetningsåtgärder.
Handelskammaren i Gävle anser, att uttrycket är alltför vagt och
kan bli föremål för subjektiva omdömen, olika från plats till plats och
från tid till annan. Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare
ifrågasätter, om det överhuvudtaget är möjligt att för en rimlig kostnad
anskaffa bevisning rörande ett så allmänt kriterium som »allmänt känt».

Västergötlands och norra Hallands handelskammare ifrågasätter, om
icke uttrycket »allmänt känt» är väl kategoriskt och om det icke vore
lämpligare att ersätta detta med blott »känt».

Utredningens förslag, att innehavare av ibruktage t men ännu ej
inarbetat varumärke erhåller ett begränsat skydd, bestående i att annan

Kungl. Maj ds proposition nr 167 år 1960

som har vetskap om att märket tagits i bruk, icke äger registrera detta för
egen räkning, tillstyrkes i allmänhet av remissinstanserna. Kommerskollegium
ifrågasätter dock, om tillräckliga skäl finnes att i något hänseende
skydda ett varumärke som varken registrerats eller inarbetats.

Ett par instanser anser att skyddet här bör göras vidare
än enligt förslaget. Stockholms handelskammare förordar att skyddet utsträckes
så att det gäller även mot att annan använder märket, om han vetat
eller bort veta, att märket redan tagits i bruk. Svenska försäljnings- och
reklamförbundet hemställer om samma ändring. Förbundet tillägger, att
om man bibehåller förslagets ståndpunkt att även lokal inarbetning skall
medföra skydd, som förutsättning för den förordade regeln bör gälla, att
risk för förväxling mellan kännetecknen faktiskt kan antagas föreligga.
Även Kooperativa förbundet ifrågasätter om icke skyddet för ibruktaget
märke borde vidgas; en lämplig lösning kunde vara att näringsidkare, som
ämnade påbörja inarbetning av ett varumärke, erhölle möjlighet att säkra
sin prioritet till märket genom en enkel anmälan till ett särskilt register.
Förbundet vill dock icke avvisa den av utredningen föreslagna lösningen.
Skulle denna visa sig vara ineffektiv bör frågan om utvidgning av skyddet
emellertid omprövas.

Departementschefen. Ett praktiskt och principiellt viktigt spörsmål vid
revisionen av varumärkesrätten är vilket skydd som i den nya lagen bör
beredas märken som ej registrerats men blivit inarbetade. Enligt gällande
varumärkeslag bar innehavare av sådant märke endast skydd mot att det
registreras av andra. Skydd mot användning regleras i lagen mot illojal
konkurrens. Detta skydd gäller emellertid i huvudsak endast mot användning
som sker med uppsåt att framkalla förväxling. Utredningen har nu
föreslagit att inarbetade märken i skyddshänseende principiellt skall jämställas
med registrerade. Förslaget har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats
utan erinran vid remissbehandlingen. Några remissinstanser, bland dem
Sveriges advokatsamfund, har emellertid riktat invändningar mot förslaget.
Huvudsynpunkten har härvid varit, att det för de enskilda företagare som
önskar begagna ett visst märke kan vara svårt att avgöra huruvida märket
är inarbetat av annan och att alltså risken för att ådraga sig påföljd för
märkesintrång i dessa fall blir stor; särskilt har framhållits, att dessa svårigheter
blir betydande i fall då det endast är fråga om lokal inarbetning.
Det bör emellertid beaktas, att den utvidgning av skyddet för inarbetade
märken som förslaget innebär i huvudsak bär avseende endast å skyldigheten
att vid intrång utge skadestånd; sådan skyldighet skall kunna ådömas
även vid intrång av oaklsamhet. Straffansvar skall däremot, liksom hittills,
endast kunna ådömas vid uppsåtliga förfaranden. Vidare må framhållas
att skyddet, genom att det förutsätter inarbetning, främst blir av betydelse
för mera välkända märken med stort goodwillvärde. Beträffande sådana
är å ena sidan tydligt, att märkeshavaren är i behov av skydd även
mot oaktsamma intrång, och å andra sidan, att det skäligen kan krävas av

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

hans konkurrenter att dessa vidtager åtgärder för att undvika dylika intrång.
I fråga om märken, där det är tveksamt om de kan anses som inarbetade,
blir det i motsvarande mån svårare att göra gällande att intrånget
skett av oaktsamhet. Om oaktsamhet dock anses föreligga, torde den i regel
icke vara att anse såsom grov. Det må i detta sammanhang förutskickas,
att i departementsförslaget upptagits en regel om jämkning av skadestånd,
som i sådant fall möjliggör en skälig begränsning av skadeståndet. Den framförda
synpunkten, att svårigheterna att avgöra om inarbetning föreligger är
särskilt stora, då märket endast användes inom ett lokalt begränsat område,
är självfallet riktig. Spörsmålet om skydd för lokal inarbetning är dock ett
speciellt problem, som ej bör inverka på principfrågan om skydd för inarbetade
varumärken i allmänhet; jag återkommer till detta spörsmål vid 4 §.
På grund av vad jag nu anfört vill jag för min del tillstyrka utredningens
förslag att man i skyddshänseende jämställer inarbetade varukännetecken
med registrerade. Denna ståndpunkt intager även den nya danska lagen
samt de finska och norska förslagen. Den föreslagna utvidgningen av skyddet
synes icke ha sådan betydelse för konkurrensen inom näringslivet att den
på grund härav icke bör genomföras.

Det av utredningen i ämnet föreslagna stadgandet har fått utformningen,
att näringsidkare även utan registrering har ensamrätt till varumärke, då
märket blivit inarbetat samt att han genom inarbetning förvärvar ensamrätt
jämväl till slagord eller annat i näring använt särskilt varukännetecken.
Vid remissbehandlingen har kommerskollegium och näringsfrihetsrådet
hemställt, att inarbetningsskyddet begränsas till varumärke som är registrerbart
enligt gällande lag, så att varuutstyrsel samt slagord och annat
särskilt varukännetecken icke omfattas. Dessa objekt har emellertid i
lagen mot illojal konkurrens ansetts i förevarande hänseende lika skyddsvärda
som varumärken och jag finner ej anledning att i den nya lagen ge
dem ett sämre skydd än dessa. Jag tillstyrker därför, att det av utredningen
föreslagna stadgandet, med viss redaktionell jämkning, upptages i lagen.

I sitt förslag har utredningen vidare upptagit en legaldefinition av begreppet
inarbetning. Enligt stadgandet härom skall ett kännetecken anses
vara inarbetat, om det här i riket bland dem, till vilka det riktar sig, är allmänt
känt som beteckning för innehavarens varor. Stadgandet, som i stort
sett torde återge vad som är gällande rätt, har vid remissbehandlingen i
allmänhet i sak lämnats utan erinringar och torde böra upptagas i lagen.
Den närmare innebörden av uttrycket »allmänt känt» har utförligt diskuterats
i utredningens motiv och i det väsentliga kan jag ansluta mig till vad
utredningen här yttrat. I anledning av ett remissuttalande vilt jag understryka,
att man vid bedömningen huruvida ett kännetecken är allmänt
känt, såsom framgår av utredningens motiv, ej kan gå efter schematiska
normer, exempelvis så alt man uppställer krav på att viss procentuell del
av den krets, till vilken kännetecknet riktar sig, skall äga kännedom om
kännetecknet, överhuvudtaget bör vid bedömningen hänsyn tagas till alla
föreliggande omständigheter. Alt, såsom några remissinstanser synes vilja

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

förorda, i lagtexten göra en närmare precisering av vad som skall fordras i
förevarande hänseende torde icke vara möjligt, utan de närmare principerna
för gränsdragningen får liksom hittills lämnas åt praxis. Ej heller
anser jag att man, såsom en remissinstans ifrågasatt, bör utbyta uttrycket
»allmänt känt» mot »känt»; detta skulle innebära en uppmjukning av kravet
för inarbetningsskydd som ej är påkallad.

Med anledning av ett annat remissuttalande bör framhållas, att stadgandet
icke utesluter, att samma märke kan bli inarbetat för två skilda
företag i olika delar av landet. Vid eventuell kollision får företrädet dem
emellan avgöras med tillämpning av reglerna i 7—10 §§.

I förevarande sammanhang har utredningen även övervägt vilket skydd
som bör åtnjutas för märke som tagits i bruk men vars användning ännu
ej lett till att det kan anses inarbetat. Enligt utredningens mening bör själva
användandet ej medföra någon positiv varumärkesrätt. Däremot bör anordnas
visst skydd mot att andra registrerar förväxlingsbart märke. Utredningens
ståndpunkt har i allmänhet godtagits vid remissbehandlingen. I
några yttranden har dock ifrågasatts, om icke redan ibruktagandet av ett
märke borde medföra en viss begränsad varumärkesrätt. Jag vill likväl för
min del biträda utredningens uppfattning att positiv varumärkesrätt, om
man frånser namn och firma, ej skall kunna uppstå på annan grund än
registrering eller inarbetning. Såsom utredningen anfört bör ibruktagande
emellertid medföra visst skydd mot obehörig registrering; jag återkommer
till denna fråga vid 14 §.

3 §•

Denna paragraf, som frånsett en redaktionell jämkning överensstämmer
med 3 § i utredningens förslag, behandlar den varumärkesrätt som åtnjutes
för näringsidkares namn och firma.

Utredningen. Utredningen anför inledningsvis, att den utgår från att förvärvet
av den ensamrätt till namn och firma, som ligger till grund för den
varumärkesrättsliga befogenheten att använda sådana beteckningar såsom
varukännetecken, regleras inom namnrätten och firmarätten. Förslaget räknar
således med dessa rättigheter som givna. Att det föreligger en rätt till
egenartat adligt släktnamn har fastslagits i rättspraxis. Utredningen räknar
med att en motsvarande privaträttslig ensamrätt till icke adligt, egenartat
släktnamn får anses vara för handen, ehuru frågan icke synes ha blivit
ställd på sin spets. Rätten till firma uppstår enligt gällande rätt i princip
genom firmans antagande och brukande. Emellertid är både namn- och firmarätten
för närvarande föremål för översyn. Den förra frågan bär upptagits
av namnrättskommittén1. Den senare är föremål för utredningens undersökning,
men denna har ännu ej natt så långt att utredningen anser sig
kunna göra något uttalande om de blivande reglerna för uppkomsten av en kommitté

har den 4 januari 1960 avlämnat betänkande med förslag till namnlag

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

samrätt till firma. Med hänsyn till nu nämnda förhållanden har utredningens
förslag rörandet det varumärkesrättsliga skyddet för namn och firma
fått en provisorisk karaktär. I stort sett åsyftar det endast att till den nya
lagen överföra vad som i detta avseende är gällande rätt.

Utredningen framhåller härefter, att det ligger i sakens natur att näringsidkare
i regel äger använda sitt namn och sin firma som varukännetecken.
Någon ovillkorlig rätt härtill erkännes dock icke i praxis och bör ej heller
föreligga. Om användningen av eget namn eller firma kan framkalla förväxling
med kännetecken, till vilket består en tidigare uppkommen rätt, far
namnet eller firman såsom varubeteckning vika. I enlighet härmed har i
första punkten av förevarande paragraf upptagits stadgande, att envar må i
näringsverksamhet använda sitt namn eller sin firma som kännetecken för
sina varor, där det ej är ägnat att framkalla förväxling med annans skyddade
varukännetecken. Av bestämmelsen framgår att andra som med rätta
är bärare av namnet normalt icke är förhindrade att under namnet upptaga
en konkurrerande verksamhet, såvida blott detta sker under sadana former
att det icke leder till förväxling. Utredningen framhåller emellertid att namnet
i enstaka fall kan ha blivit så starkt inarbetat såsom kännetecken för
vissa varor, att dess bärare bör anses ha förvärvat en mer eller mindre absolut
ensamrätt till detsamma såsom varukännetecken även gentemot övriga
bärare av namnet. I ett dylikt fall har namnets egenskap av varukännetecken
blivit det primära medan dess släktnamnskaraktär kommit att träda i bakgrunden
(exempel: MUNKTELL traktorer).

I andra punkten föreslås en regel, att näringsidkare ock har skydd enligt
varumärkeslagen mot att namnet eller firman av annan obehörigen användes
som varukännetecken. Som skäl till att skyddet sålunda endast skall
tillkomma näringsidkare anför utredningen, att om namnets bärare icke
är näringsverksam, namnet icke är ett varukännetecken för honom. Om någon
obehörigen använder namnet, är detta följaktligen icke något varumärkesinlrång
utan i stället ett ingrepp i den egentliga namnrätten. Frågan bör
därför regleras inom namnrätten. Utredningen framhåller vidare att för
varumärkesrättsligt skydd av namn i enlighet med vad som eljest är fallet
kräves att namnet har särskiljningsförmåga. Detta gäller också beträffande
det varumärkesrättsliga skyddet för firma.

Beträffande omfattningen av det varumärkesrättsliga skyddet för namn
och firma framhåller utredningen, att detta i princip sträcker sig till hela
riket. När det gäller firma kan emellertid denna huvudregel komma att underkastas
viss modifikation. Det skydd som det här rör sig om bygger nämligen
på den materiella ensamrätten till firma, sådan denna gäller enligt rådande
firmarättsliga grundsatser. Enligt dessa är en firma ingalunda alltid
skyddad i licla riket, utan skyddsområdet kan sägas väsentligen sammanfalla
med det område, inom vilket firman användes.

Utredningen har icke upptagit någon motsvarighet till den enligt gällande
lag förutsatta rätten att såsom varukännetecken begagna och åtnjuta skydd
för namnet å fast egendom. I motiveringen framliålles, att det i stor ut -

Kungi. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

sträckning förekommer, att närbelägna fastigheter har samma namn, vilka
endast särskiljer sig från varandra genom olika litterabeteckningar. Härtill
kommer, att de officiella jordregisterbeteckningarna ingalunda alltid sammanfaller
med de namn, varunder fastigheterna är kända i det dagliga livet,
samt att ägaren har full frihet att ge sin fastighet ett annat namn än det
officiella eller det vid sidan härav allmänt brukade. Såsom varukännetecken
har fastighetsnamnen icke heller haft någon större praktisk betydelse i vårt
land.

Remissyttrandena. Stadgandet har vid remissbehandlingen lämnats utan
erinran.

Namnrättskommittén anför vissa allmänna synpunkter på stadgandets betydelse
ur namnrättslig synpunkt. Inledningsvis framhåller kommittén
att den i viss motsättning till utredningen icke funnit sig kunna bestämt
uttala, att en civilrättslig ensamrätt till egenartade borgerliga namn förefinnes
enligt gällande rätt i vidare mån, än en sådan kan anses följa av bestämmelserna
om varumärke och firma. Ur namnrättsliga synpunkter kan det
dock icke anses möta hinder att stadga en sådan rätt att använda namn såsom
varukännetecken, som utredningen upptagit i paragrafens första punkt.
Kommittén vill emellertid framhålla, att rätten till namnet på namnrättsliga
grunder kan gå förlorad och att i sådant fall även rätten att vidare bruka
namnet såsom varukännetecken i princip synes upphöra. Undantag torde få
göras för fall som då namnets egenskap av varukännetecken blivit primär,
medan släktnamnskaraktären trätt i bakgrunden. Vad angår stadgandets
andra punkt framhåller kommittén, att den i sitt preliminära förslag till
namnlag upptagit ett allmänt förbud mot att i näring eller yrke använda
med egenartat släktnamn lätt förväxlingsbart kännetecken. Denna bestämmelse
skall emellertid icke, såsom förevarande regel i utredningens förslag,
gälla blott näringsidkare, utan skall ha allmän räckvidd. Däremot har såsom
förutsättning för förbudet uppställts, att förväxlingsbarheten skall visas
vara till men för namnhavaren. Kommittén påpekar att om dess förslag godtages,
olika förutsättningar kommer att gälla för namnusurpation allt efter
som namnhavaren driver näring eller icke.

Överstålhållarumbetet behandlar varumärkesrättens förhållande till f i rm
a r ä 11 e n. Ämbetet framhåller, att den varumärkesrättsliga ensamrätten
till firma är med avseende å utsträckning i tid och rum baserad på firmarättens
omfattning, medan i övrigt de varumärkesrättsliga betingelserna,
såsom kraven på särskiljningsförmåga och varuslagslikhet, skall föreligga
för ernående av skydd. Ämbetet betonar, att avsevärda svårigheter kan uppstå
då det i praktiken gäller att på grundval av den materiella ensamrätten
till firman lastställa den lokala omfattningen av den varumärkesrättsliga
ensamrätten till firma bl. a. på grund av den växelverkan som kan uppkomma
mellan dessa båda sidor av skyddet för firman; eftersom enligt firmarättsliga
grundsatser skyddsområdet för en firma kan sägas väsentligen
sammanfalla med det område, inom vilket firman användes, kan just ge -

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

nom användandet av cn firma såsom varukännetecken gränsen för skyddsområdet
komma att utvidgas. Ytterst torde emellertid dessa svårigheter enligt
ämbetets uppfattning ha sin grund i brister i den rättsliga regleringen
av firmarätten. Det torde emellertid, uttalar ämbetet, kunna förutsättas, att
den även för varumärkesrätten betydelsefulla frågan om uppkomsten av
ensamrätt till firma blir upptagen till prövning i samband med revisionen
av firmalagsliftningen.

Förslagets ståndpunkt att låta det nuvarande skyddet för namn
å fast egendom bortfalla har vid remissbehandlingen icke föranlett
erinran. Patent- och registreringsverket påpekar, att det blott sällan förekommit,
att nu gällande hinder mot registrering av varumärke, vari obehörigen
intagits namnet å annans fasta egendom, aktualiserats och anser
det därför ej motiverat, att det särskilda skyddet för fastighetsnamn består.

I redaktionellt avseende hemställer namnrättskommittén och statistiska
centralbyrån, att det i lagtexten klarlägges vad som menas med
»namn».

Departementschefen. Vid sidan av den ensamrätt att använda varukännetecken
som uppstår genom registrering eller inarbetning finns även en rätt
för näringsidkare att, under vissa villkor, använda sitt namn eller sin firma
såsom varukännetecken. I huvudsak torde denna befogenhet få ses som
ett utflöde av den rätt till namn eller firma som finns på namn- eller firmarättsliga
grunder. Utredningen har ansett lämpligt att i varumärkeslagen
närmare bestämma vad som i nu berörda hänseende bör gälla. Stadgandet
härom i förevarande paragraf innehåller, att envar må i näringsverksamhet
använda sitt namn eller sin firma som kännetecken för sina varor, där
det ej är ägnat att framkalla förväxling med annans skyddade varukännetecken.
Stadgandet har i allmänhet godtagits vid remissbehandlingen och
synes väsentligen ej ge anledning till erinran. Dock torde i lagtexten ordet
namn böra förtydligas till släktnamn. Med firma får anses jämställd benämning
på ideell förening, stiftelse o. d.

Vad angår tillämpningen av stadgandet må i anledning av ett påpekande
av namnrättskommittén framhållas, att rätten att använda namn såsom
kännetecken förutsätter att den bakomliggande namnrätten består. Går denna
förlorad, bör även rätten att använda namnet såsom kännetecken upphöra,
utom i fall då namnets egenskap av varukännetecken blivit primär
och släktnamnskaraktären trätt i bakgrunden.

I andra punkten har utredningen föreslagit en regel att näringsidkare
har skydd enligt varumärkeslagen mot att namnet eller firman av annan
obejiörigen användes som varukännetecken. Även detta stadgande har lämnats
utan erinran vid remissbehandlingen och bör upptagas i lagen.

Med anledning av vad namnrättskommittén och överståthållarämbetet
anfört må framhållas alt det, som också utredningen förutsatt, kan visa sig
nödvändigt att modifiera de föreslagna stadgandena i samband med den
kommande revisionen av namn- och firmarätten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

4 g.

I paragrafen, som frånsett en smärre redaktionell jämkning överensstämmer
med 4 § i utredningens förslag, behandlas varumärkesrättens innehåll.

Utredningen. 1 paragrafens första punkt har utredningen upptagit stadgande,
att rätt till varukännetecken enligt 1—3 §§ innebär, att annan än
innehavaren icke må i näringsverksamhet använda ett därmed förväxlingsbart
kännetecken för sina varor, vare sig på varan eller dess förpackning, i
reklam eller affärshandling eller på annat sätt, däri inbegripet jämväl muntlig
användning. I motiven framhåller utredningen, att rättens begränsning
till användning i näringsverksamhet innebär, att det icke föreligger varumärkesintrång
om någon exempelvis förser en vara, som han anskaffat för
sitt privata bruk, med annans varumärke. Ej heller föreligger sådant intrång
om han sedermera säljer den sålunda märkta varan, såframt det ej
sker såsom ett led i yrkesmässig verksamhet. En annan begränsning är att
rätten endast gäller skyddsföremålets användning som kännetecken för innehavarens
varor, d. v. s. som individualiseringsmedel. Där ett varumärke
är anbragt på en vara som tillhandahålles eller på dess förpackning användes
det i regel som kännetecken för varan. Detsamma är fallet när märket
åberopas i reklam för varan. Om annans varukännetecken åberopas i
reklam som går ut på att jämföra den egna varan med konkurrerande varor,
behöver detta dock icke i och för sig innebära att ensamrätten till kännetecknet
kränkes. För att det ur varumärkessynpunkt skall vara tillåtet
att i en jämförelse hänföra sig till annans varukännetecken, måste det emellertid
ske på sådant sätt att icke den som tar del av reklamen uppfattar
kännetecknet såsom åsyftande annonsörens varor. Ytterligare en begränsning
i rätten är att den endast kan åberopas mot den som använder varumärket
för »sina» varor, d. v. s. varor som han tillhandahåller. Det är härvid
utan betydelse om han tillverkat varorna eller om de på annat sätt är
föremål för hans rörelse. Innehavaren själv är följaktligen berättigad att
använda sitt kännetecken även för varor som tillverkats av annan eller som
han tillhandahåller för annans räkning. Annan än innehavaren äger ej använda
varumärket, icke ens på varor härrörande från innehavaren. Har sålunda
en fabrikant utfört sin tillverkning på marknaden utan att förse den
med sitt kännetecken, äger annan som sedermera tillhandahåller varan icke
därvid begagna fabrikantens kännetecken vare sig på varan eller i reklam
för denna. Då rätten förklarats gälla kännetecknets användning i reklam
eller affärshandling eller på annat sätt, avser detta uttryckssätt varje form
av kännetecknets begagnande. Förslaget innebär här en viss utvidgning av
varumärkesskyddet jämfört med gällande rätt. Vad angår det i lagtexten
särskilt angivna fallet av muntlig användning anför utredningen att detta
för närvarande omfattas av 9 § första stycket i lagen mot illojal konkurrens.
Däremot går det icke in under gällande varumärkeslag, vilket känts
som en brist. Angående tillämpningen av stadgandet i denna del anför utredningen
som ett vanligt fall, att en kund i en detaljaffär önskar köpa en

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 dr 1960

vara som han anger med visst märke. Om expediten därvid lämnar en annan
vara än den begärda märkesvaran, strider ett dylikt förfarande visserligen
mot varuinärkeshavarens intresse. Varumärkesintrång blir det dock
enligt utredningens mening icke förrän expediten muntligen anger den erbjudna
varan såsom det efterfrågade märket.

I andra punkten har upptagits stadgande, att vad i första punkten sagts
skall äga tillämpning vare sig verksamheten bedrives här i riket eller varan
tillhandahålles eller avses att tillhandahållas här eller ock hit införes. Stadgandet
är uttryck för principen att varumärkesrätten i allmänhet är begränsad
till den egna statens territorium. I stort sett ansluter sig förslagets
gränsdragning till vad som får anses vara gällande rätt. Utredningen framhåller
att första delen av stadgandet avser näringsverksamhet i Sverige,
vare sig framställda varor skall tillhandahållas här eller exporteras. Såsom
exempel på fall där varan, utan att näringsverksamhet bedrives i Sverige,
tillhandahålles i landet nämner utredningen att detta sker enligt postorder.
Vad angår varumärkesanvändning i samband med import framhåller utredningen,
att intrång föreligger endast om importören använder kännetecknet
i fråga som kännetecken för »sina» varor. Regelns utsträckande till
importfallet kan alltså sägas innebära en omkastning av bevisbördan: Importören
kan angripas på blotta misstanken, att han förbereder en otilllåten
märkesanvändning men kan fria sig genom att -susa att varan ej importerats
som »hans» vara.

Utredningen framhåller, att den som här i riket är innehavare av ett skyddat
kännetecken, enligt förslaget har möjlighet alt ingripa mot annan, som
utan hans medgivande tillhandahåller varor under ett förväxlingsbart kännetecken,
även om detta utomlands blivit lovligen anbragt. Härav, följ er
att en generalagent för utländsk fabrikant, som härstädes med huvudmannens
medgivande åtnjuter skydd för dennes varumärke, kan förhindra andra
att importera de av fabrikanten märkta varorna och alltså stärka sin ställning
som ensamförsäljare. Enligt utredningens mening torde detta dock
icke innebära en sådan olägenhet att härav påkallas någon särskild undantagsbestämmelse.

I tredje punkten bär upptagits eu regel om s. k. lokal inarbetning. Enligt
regeln skall i fall, då rätt till kännetecken grundas på bestämmelse i 2 § och
kännetecknet icke är inarbetat i hela riket, rätten gälla endast där inarbetningen
består. Utredningen anför, att regeln slår i överensstämmelse med
9 § första stycket i lagen mot illojal konkurrens, sådan densamma enligt
förarbetena bör tolkas.

Andra och tredje styckena innehåller specialregler rörande varumärkesanvändning
vid tillhandahållande av reservdelar m. m. samt av reparerade
eller eljest ändrade föremål.

Enligt andra stycket skall som otillåten användning enligt första stycket
anses, att någon vid tillhandahållande av reservdel, tillbehör eller liknande,
som lämpar sig för annans vara, åberopar dennes kännetecken på sådant
sätt, all del kan ge sken av att vad sålunda tillhandahålles härrör från

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1960

kännetecknets innehavare eller av att denne medgivit kännetecknets användning.
Utredningen framhåller, att vad sålunda utsagts gäller redan enligt
första stycket men att det ansetts önskvärt att ge en uttrycklig regel för dessa
praktiskt betydelsefulla fall. Beträffande stadgandets tolkning anföres bl. a.,
att regeln icke utgör hinder mot att man vid tillhandahållandet av reservdel
omtalar att delarna lämpar sig för originalfabrikatet. Detta är icke känneteckensanvändning,
såvida det sker på sådant sätt att misstag är uteslutet.
Det bör dock fordras, att det föreligger ett befogat intresse av att omtala att
varan passar till visst fabrikat. Så kan vara fallet t. ex. för den som tillverkar
skrivmaskinsband, emedan skrivmaskiner av olika fabrikat och typer
fordrar band av varierande dimensioner, eller glödlampor eller tändstift till
bilar, medan däremot något lojalt åberopande av annans varumärke knappast
är tänkbart för den som tillhandahåller exempelvis vanlig tändarvätska
till cigarrettändare, där vätskan i regel icke är särskilt avpassad för tändare
av visst märke.

I tredje stycket stadgas, att om vara tillhandahållits under visst kännetecken
och om därefter annan än kännetecknets innehavare väsentligt förändrat
den genom bearbetning, reparation eller liknande, må ej heller, då
varan ånyo tillhandahålles i näringsverksamhet här i riket, kännetecknet
användas utan att förändringen tydligt anges eller ändock tydligt framgår.
I motiven framhåller utredningen, att det ingalunda är ovanligt att begagnade
och kanske även förslitna maskiner, apparater o. d. renoveras
av annan än den ursprunglige tillverkaren och ånyo föres på marknaden i sådant
skick att det icke framgår att det i verkligheten gäller en reparerad
och upputsad men begagnad vara. Där en dylik vara efter renoveringen tillhandahålles
under sitt tidigare kännetecken, kan eventuella bristfälligheter,
som beror på renoveringen, ha en nedsättande verkan på kännetecknets
anseende. Förevarande regel avser att förhindra dylikt utnyttjande av varukännetecken.
Stadgandet förutsätter att förändringen skett genom aktiva
åtgärder av annan än kännetecknets innehavare, nämligen genom bearbetning,
reparation eller liknande åtgärd. Till bearbetning är exempelvis att
hänföra det fallet att porslin, som av kännetecknets innehavare tillhandahålles
odekorerat eller delvis dekorerat, därpå dekoreras av annan. Till reparation
hänföres varje sådan, vare sig den är föranledd av skada eller
förslitning eller det endast är fråga om renovering eller upplösning av varans
yttre. Stadgandet förutsätter vidare att varan väsentligt förändrats. Härmed
åsyftas att förändringen avser sådant som är av betydelse för varans
kvalitet. Detta är uppenbarligen fallet, där viktigare delar i en maskin blivit
utbytta mot reservdelar av icke-originalfabrikat, men det kan i vissa fall
vara det även om originaldelar använts, t. ex. om dessa egentligen är avsedda
för en tidigare modell eller deras rätta anbringande fordrar särskild
utrustning eller sakkunskap. Men även en förändring som blott avser varans
yttre kan vara väsentlig, om härigenom varan kommer att te sig som ny eller
som ett exemplar av en senare modell e. d.

Kungl. Maj:ts proposition nr Kil år 1960

Remissyttrandena. De allmänna bestämmelserna i första stycket första och
andra punkterna om varumärkesrättens innehåll lämnas i
huvudsak utan erinran av remissinstanserna.

Sveriges köpmannaförbund avstyrker dock att varumärkesskyddet skall
gälla även mot muntlig användning av varumärke. Muntligt varumärkesintrång
förekommer icke i sådan omfattning, att lagstiftning däremot
erfordras. Dylikt intrång torde vara svårt att i praktiken beivra och degeneration
genom muntlig användning av annans varumärke torde kunna motverkas
genom lämplig information från varumärkeshavarens sida.

Ett par remissinstanser diskuterar vad som i vissa fall skall anses som
»användning» av varumärke. Sveriges advokatsamfund tar upp utredningens
uttalande, att om en fabrikant utfört sin tillverkning på marknaden utan att
förse den med sitt kännetecken, annan som sedermera tillhandahåller varan
icke därvid äger begagna fabrikantens kännetecken vare sig på varan eller
i reklam för denna. Bland de varukännetecken, som enligt förslaget skall
åtnjuta skydd, ingår även firma. Då det icke bör anses såsom varumärkesintrång
i och för sig att lämna en fullt korrekt uppgift om vilket företag som
tillverkat eu vara eller från vilket företag den köpts, vill samfundet understryka
vikten av att någon inskränkning i nu nämnda hänseende icke skall
föreligga. Den av utredningen angivna inskränkningen i rätten att begagna
en fabrikants eller en leverantörs kännetecken bör alltså såvitt angår firma
eller namn vara strikt begränsad så som utredningen angivit, nämligen att
kännetecknet anbringas å varan eller i reklam för denna. Riksåklagarämbetet
ställer sig i ett annat hänseende tveksamt inför utredningens tolkning av
vad som skall förstås med muntlig användning. Utredningen anför som
exempel, att om en expedit på begäran om en vara av visst slag utlämnar
en annan vara, varumärkesintrång endast skulle föreligga om expediten
uttryckligen angav varan såsom det efterfrågade märket. Enligt ämbetets
uppfattning bör emellertid detsamma gälla om ett sådant muntligt påstående
ej göres. Ett konkludent handlande av förevarande slag torde nämligen enligt
allmänna straffrättsliga principer vara att helt likställa med lämnandet
av en positiv uppgift, enär handlandet har en lika klar karaktär av uttrycksmedel
som ett muntligt tillkännagivande.

Ijäkemedelsindustriföreningen ifrågasätter om icke varumärkesskyddet bör
inbegripa även vissa fall av s. k. jämförande reklam i större utsträckning
än som följer av förslaget. Om någon exempelvis registrerat varumärket
»Stomadont» för tandkräm och genom en påkostad reklam förskaffat
märket en avsevärd goodwill, möter det enligt förslaget ej hinder för en
konkurrent att införa en annons som denna: »Vår tandkräm XYZ har exakt
samma sammansättning som Stomadont men är 25 öre billigare.» Exemplet
är givetvis extremt och föga sannolikt men variationsmöjligheterna och nyanseringarna
är obegränsade och faktum är, att i praktiken förekommer stöld
av goodwill enligt denna princip.

Beträffande tolkningen av bestämmelsen i andra punkten av första styc 5

Bihang till riksdagens protokoll 11)60. 1 samt. Nr 167

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

ket att varumärkesskyddet gäller även då varan införes till riket anför
patent- och registreringsverket:

I motiven till paragrafen framhåller utredningen i fråga om paragrafens
tillämpning vid import av vara till Sverige, att importören kan angripas på
blotta misstanken, att han förbereder en otillåten märkesanvändning, men
att han kan fria sig genom alt visa att varan ej importerats som »hans» vara.
Därmed torde utredningen ha åsyftat följande fall. En företagare A importerar
från en fabrikant B, verksam utomlands, vissa maskiner, som äro försedda
med ett här i riket men ej i B:s hemland för C skyddat varumärke.
A använder dessa maskiner i sin fabrik i Sverige för tillverkning av vissa
varor. Om A därvid endast använder maskinerna i sin fabrik och ej säljer
dem vidare, föreligger enligt detta utredningens uttalande ingen otillåten
varumärkesanvändning. Enligt denna uppfattning skulle A rentav kunna i
sin verksamhet begagna sig av lastbilar, försedda med exempelvis varumärket
VOLVO eller MERCEDES BENZ och tillverkade av någon från dessa
företag fristående fabrik, utan att de förra skulle kunna ingripa häremot.
Till yttermera visso är det därvid intet som hindrar, att dessa bilar i fråga
om finish, konstruktion och utförande över huvud kunna vara de behörigen
märkta mycket underlägsna, varför de förras uppträdande å gator och vägar
eller nödtvungna verkstadsbesök kunna tillfoga märkeshavaren betydande
förlust av goodwill och därmed ekonomisk skada. — Mot denna uppfattning
bör ställas, att förslaget, som häri torde överensstämma med vad
som anses vara gällande rätt, ej tillåter någon som driver näring här i riket
att använda annans här skyddade varukännetecken för varor, som framställas
i rörelsen men endast tillhandahållas utomlands. Verket kan därför
ej godta den tolkning av paragrafens innebörd, som det ovan refererade yttrandet
ger uttryck för, utan anser, att otillåten varumärkesanvändning
i det beskrivna exemplet skall anses föreligga.

Läkemedelsindustriföreningen anser, att lagtextens avfattning i denna
punkt icke ger klart uttryck åt vad som enligt motiven åsyftas, varför den
bör förtydligas. Jämväl Representantföreningen för utländska farmacevtiska
industrier anser ett förtydligande här erforderligt.

I ett par yttranden behandlas behovet av särskilda bestämmelser om import
av utomlands framställda och där märkta varor.
Näringsfrihctsrådet finner det otillfredsställande, att fabrikantens svenske
generalagent, om han registrerat varumärket i Sverige, skulle kunna angripa
en svensk importör som på fullt lojalt sätt köpt varan i utlandet och tvinga
denne att taga bort det där lovligen anbragta varumärket. Generalagenten är
endast en representant för fabrikanten och härleder sitt skydd från denne.
Den konflikt som här uppstår bör lösas genom överenskommelse mellan
fabrikanten och generalagenten. Det bör däremot icke vara den svenska varumärkeslagsliftningens
sak att stödja ensamförsäljningsförhållandet. Enligt
rådets mening bör för detta fall erforderlig undantagsbestämmelse införas
i lagen. Även Svea hovrätt ifrågasätter om det ej är lämpligt att uppställa
särskilda stadganden angående varumärken som har avseende å utomlands
framställda varor. Den ställning varumärkeshavaren — häri inbegripet även
utländsk fabrikant eller exportör som inregistrerat sitt varumärke här i riket
— får mot andra, som söker tillhandahålla samma i utlandet inköpta och

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

där lagligen märkta vara, är så stark att den synes kunna karakteriseras
som konkurrensbegränsande. Visserligen är det intet som hindrar annan att
införa den vara, som märkeshavaren tillhandahåller, under förutsättning att
varumärket utplånas eller varan åsättes annat märke. Sådan åtgärd kan dock
lätt uppfattas som otillåten och kan försvåra varans försäljning. Det är säkerligen
svårt att finna en för alla tillfredsställande lösning av hithörande
problem, men de är så mycket mer förtjänta av uppmärksamhet, som de
kan antagas bli allt vanligare vid den ökade handel länderna emellan som
ligger i linje med utvecklingen och som kan förväntas bli stimulerad, om
överenskommelser angående s. k. frihandelsområden träffas.

Förslagets ståndpunkt i första stycket tredje punkten att varumärkesskydd
skall gälla även vid lokal inarbetning lämnas utan erinran i
flertalet remissvar. Sveriges köpmannaförbund finner det angeläget, att en
lokal ensamrätt till varumärke kan bibehållas. Varumärke, firma och andra
kännetecken som kommer till användning inom ett detaljhandelsföretag
kommer av naturliga skäl att i de flesta fall inarbetas endast på orten eller
inom ett begränsat område. Det måste te sig stötande, om en sådan lokal ensamrätt
ej skulle stå sig vid kollision inom området med annat märke. Eventuella
kollisionsfall synes icke böra lösas på sådant sätt, att det lokalt inarbetade
kännetecknet får vika, om inarbetningen skett i god tro.

Några remissinstanser anmäler emellertid tveksamhet mot att låta lokal
inarbetning gälla i vissa kollisionsfall. Sveriges grossistförbund framhåller,
att svårlösta problem kan uppkomma vid kollision mellan ett lokalt inarbetat
märke och ett märke som användes i en reklamkampanj, omfattande
hela riket. Det synes förbundet angeläget, att i sådana fall söka åstadkomma
en rimlig avvägning mellan olika intressen. Förbundet förordar därför,
att man vid ärendets fortsatta handläggning ingående prövar behovet av att
beträffande lokalt inarbetat märke i vissa fall göra undantag från de regler
som gäller enligt förslaget. Stockholms handelskammare påpekar, att
möjligheten att genom lokal inarbetning uppnå skydd för ett varumärke
kan användas i illojalt syfte. Det förekommer ej sällan, att företag lanserar
ett varumärke allenast inom ett begränsat område för att undersöka
märkets förmåga att »slå» på marknaden. Om annan företagare därefter,
innan inarbetningsskydd uppkommit, lyckas att inom ett obetydligt område
inarbeta samma varumärke eller ett därmed förväxlingsbart kännetecken
— vilket ofta kan ske utan större kostnader — blir den förste ibruktagaren
förhindrad icke blott att registrera märket utan även alt annonsera
detsamma i rikspressen. Denna verkan skulle bortfalla om man godtoge
handelskammarens vid 2 § anmärkta förslag om utvidgat skydd redan
för själva ibruktagandet av ett märke. Hela problemet om skydd för lokal
inarbetning bör emellertid prövas i samband med revision av firmalagstiftningen.
Svenska försäljnings- och reklamförbundet belyser de svårigheter
som kan uppslå i förevarande avseende genom följande exempel. Ett mindre
företag i Södertälje inarbetar ett visst kännetecken genom annonsering
i en lokaltidning. Företagets kundkrets förutsättes ha tillgång även till

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

rikspressen i form av en daglig stockholmstidning. En storannonsör börjar
en riksannonsering med ett varumärke, som företer sådan likhet med södertälj
ef öretagets utom Södertälje helt okända märke att formella kriterier
för intrång föreligger. Fråga uppstår här, om man i ett sådant fall skall
tolerera intrånget — det förutsättes att riksannonsören avstår från att lansera
sin vara i Södertälje — eller om riksannonsören skall tvingas ge vika
och avstå från det i hans fall kanske billigaste reklammediet — tidningspressen.
Problemet måste enligt förbundets mening få en sådan lösning, att
ett rationellt utnyttjande av media och distributionsvägar icke onödigtvis
hindras.

Läkemedelsindustriföreningen ifrågasätter starkt, om det är rimligt att
lokal inarbetning skall utgöra hinder för registrering av ett förväxlingsbart
varumärke, som kanske är internationellt känt och eventuellt även inarbetat
i större delen av Sverige. Enbart lokal inarbetning torde icke förekomma
beträffande läkemedel, men det oaktat har frågan om rättsverkningarna
av en lokal inarbetning betydelse för dessa märken. Jämväl efter införandet
av en klassregistrering skall ju kollision anses föreligga mellan i och
för sig förväxlingsbara märken, även om de avser varuslag som visserligen
placerats i olika klasser men ändock är så att säga närbelägna. Kollision
kan sålunda tänkas uppstå mellan märken för farmacevtiska preparat
(klass 5) och kosmetiska eller tandvårdspreparat (klass 3). En lokal inarbetning
av ett kosmetiskt preparat skulle således enligt 14 § första stycket
6) kunna hindra registrering av ett förväxlingsbart läkemedelsmärke
och om registrering sökts och på grund av bristande kännedom om den lokala
inarbetningen beviljats, kan det lokalt inarbetade märkets innehavare
föra talan om registreringens hävande. Den lokala inarbetningen utgör
vidare hinder mot den förväxlingsbara benämningens användande över huvud
inom den ort, där inarbetning skett. Uteslutet är ej heller, att en lokal
inarbetning, som icke behöver vara alltför kostsam, kan åstadkommas i direkt
illojalt syfte. Möjligen kunde en del av olägenheterna undvikas, om
patentverket tillämpade en mer liberal praxis i fråga om godtagande av s. k.
disclaimers i varuförteckningar. Visserligen torde redan nu en geografiskt
begränsad inarbetning av någorlunda omfattning och intensitet tillerkännas
rättsverkan vid bedömandet av en konkurrerande registreringsansökan,
men det kan befaras, att olägenheterna kommer att starkt accentueras, om
skydd för lokal inarbetning lagfästes och lokal inarbetning — utan angivande
av geografiska minimikrav — uttryckligen tillerkännes full rättsverkan.
Man bör ej heller bortse från att betydande svårigheter uppstår vid bestämmande
av det område som täckes genom en lokal inarbetning. Verkningarna
av en inarbetning synes kunna sträcka sig vida utanför den ort där varuhanteringen
sker. En inarbetning i Sverige kan ju enligt utredningens
uttalande ske från utlandet utan att varan ens förekommer på den svenska
marknaden. I analogi härmed kan man fråga sig, vilken verkan som skall
tillerkännas exempelvis en annonsering i en lokaltidning som har en betydande
spridning i landet i dess helhet. Det synes med hänsyn till det an -

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år WHO

förda erforderligt, att frågan om den rättsverkan som skall tillerkännas lokal
inarbetning ytterligare överväges. I varje fall måste närmare preciseringar
i lagtext och förarbeten ske för undanröjande av påtalade oklarheter.
Liknande synpunkter anföres av Representantföreningen för utländska
farmacevtiska industrier.

Annonsbyråernas förening, som betonar de svårigheter som ett skydd för
den lokala inarbetningen kan vålla vid uppläggningen av en reklamkampanj
för hela riket, anser det böra övervägas att tillerkänna innehavaren av
ett över hela riket inarbetat märke rätt att i en konfliktsituation inlösa ett
lokalt inarbetat, likartat kännetecken. Tvister av detta slag skulle förslagsvis
kunna liänskjutas till en skiljenämnd bestående av bl. a. representanter
för liandelskamrarna.

Ett par remissinstanser påpekar frågans samband med firmalagstiftningen
och framhåller svårigheten att ta ställning till förevarande spörsmål innan
denna erhållit sin slutliga form. Sveriges industriförbund vill icke för
närvarande påyrka någon ändring i förslaget men anser det mest ändamålsenligt
att ta upp det till förnyad behandling i samband med den kommande
revisionen av firmarätten. Kooperativa förbundet förordar, att man
icke tar definitiv ställning till spörsmålet innan man inom varumärkes- och
firmarätten fastställt klara principer för inarbetningsskydd i geografiskt
hänseende, såsom vid gränsdragning mellan olika lokala skyddsområden
o. d. I samma riktning uttalar sig, såsom förut berörts, Stockholms handelskammare.

Stadgandet i andra stycket med förbud att vid tillhandahållande av r eservdelar
och tillbehör åberopa kännetecken på sådant sätt atl
det ger sken av att det tillhandahållna härrör från innehavaren av kännetecknet
eller av att denne medgivit kännetecknets användande har icke givit
anledning till annan erinran än att Sveriges industriförbund uttalat, att
regeln bör skärpas på så sätt, att intrång presumeras föreligga, när någon
åberopar annans kännetecken; det bör sålunda åligga den som åberopat
kännetecknet att visa, att åberopandet skett på sådant sätt, att det icke kan
ha givit sken av att varan härrör från märkeshavaren eller av alt denne
medgivit kännetecknets användande.

Det i tredje stycket stadgade förbudet mot att utan vidare använda kännetecken
å vara som annan än kännetecknets innehavare
väsentligt förändrat har föranlett riksåklagarämbetet att taga upp
ett par tolkningsfrågor till behandling. Enligt ämbetets mening avser ordet
»förändrat» alla slags ändringar, oavsett om varans värde genom åtgärden
sjunkit, förblivit oförändrat eller stigit. Då vissa av utredningens uttalanden
kan ge anledning till feltolkning i detta avseende, vore det värdefullt
med ett klarläggande. Med att varan »väsentligt» ändrats avses enligt utredningen
sådant som är av betydelse för varans kvalitet. Obetydliga förändringar
skall sålunda vara tillåtna. Emellertid synes det tveksamt, om
icke uppställande av rekvisitet väsentligt vid en tolkning enligt vanligt
språkbruk leder till att stadgandet får en snävare avfattning än som avses.

Kungl. Mnj:ts proposition nr 167 år 1960

Ganska betydande ändringar av exempelvis en motor kan vidtagas utan att
man därför enligt vanligt språkbruk kan tala om en väsentlig förändring
av motorn. Meningen synes emellertid vara att märkesinnehavaren skall
vara skyddad mot alla ändringar av betydenhet med avseende å varans beskaffenhet.

Departementschefen. Rätten till varumärke innebär helt allmänt eu ensamrätt
att i näringsverksamhet använda märket såsom individualiseringsmedel
för varor. I gällande rätt saknas positiva bestämmelser härom; rättens
innehåll framgår endast indirekt av de till skydd för rätten givna straffbestämmelserna.
Såsom utredningen föreslagit och remissinstanserna lämnat
utan erinran bör emellertid i den nya lagen upptagas uttryckliga bestämmelser
om varumärkeshavarens befogenheter.

Enligt utredningens förslag till stadgande i ämnet skall rätt till varukännetecken
innebära, att annan än innehavaren icke må i näringsverksamhet
använda ett därmed förväxlingsbart kännetecken för sina varor, vare sig på
varan eller dess förpackning, i reklam eller affärshandling eller på annat
sätt, däri inbegripet jämväl muntlig användning. Att rätten även skall avse
annan användning än på varan eller dess förpackning, i affärshandling o. d.
innebär en viss utvidgning i förhållande till gällande rätt. Förslaget har vid
remissbehandlingen icke föranlett annan erinran än att en remissinstans avstyrkt,
att skyddet utsträckes även till muntlig användning av varumärke.
Det är dock tydligt att också sådan användning kan vålla varumärkeshavaren
avbräck och att skydd däremot bör finnas. Jag tillstyrker därför utredningens
förslag.

Till de synpunkter som Sveriges advokatsamfund och riksåklagarämbetet
anfört angående vad som i vissa sammanhang skall anses som användning
av varumärke kan jag i huvudsak ansluta mig.

1 ett remissyttrande har ifrågasatts, om icke varumärkesskyddet borde
inbegripa även vissa fall av s. k. jämförande reklam i större utsträckning
än som följer av förslaget. Man åsyftar här ett sådant fall, som att en företagare
i en annons jämför sin egen vara med en konkurrents och därvid
anger varumärket för konkurrentens vara; dylika metoder har ansetts möjliggöra
stöld av goodwill. Enligt min mening kan det dock finnas fall, där
en jämförelse i sig själv kan ha fog och kan genomföras under fullt lojala
former. För att det ur varumärkessynpunkt skall vara tillåtet att i en jämförelse
hänföra sig till annans varukännetecken, måste det emellertid, såsom
utredningen framhållit, ske på sådant sätt att icke den som tar del av
reklamen uppfattar kännetecknet såsom åsyftande annonsörens egna varor.
Vidare må framhållas, att om vid jämförelsen lämnas oriktig uppgift till
förmån för den egna varan eller till förringande av annans, detta kan falla
under lagen mot illojal konkurrens eller under strafflagen.

1 stadgandets andra punkt har utredningen upptagit ett stadgande, som
närmare klargör ensamrättens utsträckning i territoriellt avseende. Enligt
detta skall vad i första punkten sägs äga tillämpning vare sig verksamheten

Kungl. Maj. ts proposition nr 1C>7 år 1960

bedrives här i riket eller varan tillhandahålles eller avses att tillhandahållas
här eller ock hit införes. Stadgandet har lämnats utan erinran vid remissbehandlingen
och torde, med viss redaktionell jämkning, böra godtagas.
Angående stadgandets tillämpning må anmärkas, att utredningen i sina motiv
givit uttryck åt uppfattningen att bestämmelsen om import skulle vara
tillämplig endast om importören avser att sälja eller eljest tillhandahålla
varorna. Såsom i ett remissyttrande påpekats framgår emellertid ej en sådan
begränsning av lagtexten och synes ej heller böra gälla; vax-je import i
näringsverksamhet, alltså även i syfte exempelvis att använda varorna i
egen fabrikation e. d., bör hänföras under stadgandet.

Svea hovrätt och näringsfrihetsrådet har i sina yttranden diskuterat om
det erfordras särskilda bestämmelser rörande import av utomlands framställda
och där märkta varor. Svea hovrätt anser förslaget innebära, att den
som här i riket innehar rätten till ett utländskt varumärke — vare sig det är
den utländska fabrikanten själv eller dennes generalagent här eller annan
— skulle ha möjlighet att hindra andra att importera eller saluhålla varorna
under det ursprungliga varumärket, och finner det otillfredsställande,
att varumärkesrätten sålunda skulle kunna användas i konkurrensbegränsande
syfte. Näringsfrihetsrådet uttalar sig på samma sätt såvitt angår generalagent.
Enligt min mening kan emellertid de föreslagna lagreglerna i
allmänhet icke anses äga denna innebörd. Om fabrikanten själv innehar registreringen,
följer av allmänna varumärkesrättsliga grundsatser att han
icke kan förhindra att av honom försålda och märkta varor vid vidareförsäljning
tillhandahålles under det ursprungliga varumärket; detta torde gälla
också där vidareförsäljningen sker i annat land. Motsvarande bör enligt min
mening gälla även om fabrikanten själv icke registrerat märket i Sverige
men den som gjort det kan sägas inneha registreringen på fabrikantens vägnar.
I regel torde detta vara händelsen beträffande generalagent. Enligt
min mening bör man med en rimlig tolkning av förevarande lagbestämmelser
kunna uppnå tillfredsställande resultat, och jag finner ej anledning att
uppställa särskilda undantagsregler i nu berört avseende.

I sitt förslag har utredningen även upptagit en regel om s. k. lokal inarbetning.
Enligt denna skall i fall, då rätt till kännetecken grundas på inariietning
och kännetecknet icke är inarbetat i hela riket, rätten gälla endast
där inarbetningen består. Förslaget har i allmänhet lämnats utan erinran
vid remissbehandlingen. I några remissvar har emellertid framkommit eu
viss tveksamhet mot att låta ett lokalt inarbetat märke gälla mot registrering
eller vid kollision med ett märke som användes inom hela riket. Såsom
exempel har anförts, att enligt förslaget riksannonsering av ett större
företags kännetecken kan förhindras av alt ett liknande märke är inarbetat
i en mindre ort eller att clt internationellt känt varumärke icke kan registreras
i riket, därför att ett förväxlingsbart märke är på detta sätt här inarbetat.
Det har också framhållits, att möjligheten alt sålunda förhindra mer
omfattande användning eller registrering kan utnyttjas i illojalt syfte.

Knligt min mening kan de betänkligheter som sålunda kommit till ut -

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

tryck icke frånkännas ett visst berättigande. En del hithörande fall torde visserligen
kunna regleras av bestämmelserna i 8—10 §§ om stridiga anspråk
på samma varumärke. I andra fall har dessa bestämmelser emellertid ej
tillämpning och i dessa fall torde det ibland kunna framstå som mindre
tillfredsställande att den lokala inarbetningen skall ha så vidsträckt verkan
som angivits i de i remissyttrandena åberopade exemplen. Det kunde därför
i och för sig vara rimligt att denna verkan under vissa förutsättningar skulle
begränsas. Att genom lagbestämmelser generellt ange i vilka situationer
och i vilken omfattning så borde ske synes emellertid knappast vara möjligt.
Ej heller synes det vara en praktiskt framkomlig väg att, såsom föreslagits
i ett par yttranden, lösa problemet genom att införa möjlighet till
s. k. geografiska disclaimers eller genom en rätt att i kollisionsfall inlösa lokalt
inarbetat märke. Vid bedömande av frågan får också beaktas att
komplikationerna i praktiken knappast torde bli så stora som man befarat.
Skydd för lokalt inarbetade kännetecken har sedan länge funnits i lagen mot
illojal konkurrens, men några fall där skyddet visat sig vålla olägenheter
av det slag som anförts är knappast kända. Jag anser därför att man i den
nya lagen, liksom hittills, får lämna sådana situationer som här avses att
lösas genom uppgörelse mellan parterna.

Jag tillstyrker alltså att det av utredningen föreslagna stadgandet om
lokal inarbetning, med visst förtydligande tillägg, upptages i lagen.

Paragrafens andra och tredje stycken innehåller specialregler rörande varumärkesanvändning
vid tillhandahållande av reservdelar m. in. samt av
reparerade eller eljest ändrade föremål. I förstnämnda hänseende har utredningen
föreslagit, att som otillåten varumärkesanvändning skall anses,
att någon vid tillhandahållande av reservdel, tillbehör eller liknande, som
lämpar sig för annans vara, åberopar dennes kännetecken på sådant
sätt, att det kan ge sken av att vad sålunda tillhandahålles härrör från
kännetecknets innehavare eller av att denne medgivit kännetecknets användning.
Regeln har i allmänhet godtagits vid remissbehandlingen och bör
upptagas i lagen. Jag finner ej anledning att, såsom yrkats i ett remissvar,
skärpa den så att intrång skulle presumeras föreligga så snart kännetecknet
åberopats vid sådant tillhandahållande som här avses. I den andra här avsedda
bestämmelsen regleras det fallet att vara, som tillhandahållits under
visst kännetecken, därefter av annan än kännetecknets innehavare väsentligt
förändrats genom bearbetning, reparation eller liknande. Enligt förslaget
skall härvid gälla förbud mot att använda kännetecknet, då varan ånyo
tillhandahålles i näringsverksamhet här i riket, utan att förändringen tydligt
anges eller ändock tydligt framgår. Även denna bestämmelse har i allmänhet
lämnats utan erinran av remissinstanserna och bör upptagas i lagen.
Riksåklagarämbetet bär ansett, att uttrycket »väsentligt förändrats
gör stadgandet väl snävt och icke, såsom borde vara fallet, kommer att ge
varumärkeshavaren skydd mot alla ändringar av betydenhet med avseende å
varans beskaffenhet. Det av utredningen föreslagna uttrycket synes emellertid
innefatta ett sådant skydd. I anledning av ett annat påpekande av

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1660

riksåklagarämbetet må framhållas, att med »förändrat» avses alla slags
ändringar, oavsett om varans värde genom åtgärden sjunkit, förblivit oförändrat
eller stigit.

5 §•

Paragrafen, som är likalydande med 5 § i utredningens förslag, behandlar
ensamrättens begränsning såvitt angår tekniska och liknande moment i
kännetecknet.

Utredningen. Utredningen framhåller, att det emellanåt förekommer att
varumärke, framför allt varuutstyrsel, består av sådant som på en gång
medför tekniska fördelar och tjänar som kännetecken för varor. Det kan tänkas,
att vissa praktiska fördelar vid distributionen av en vara kan vinnas
t. ex. om varan packas i kartonger av pyramidform eller att ett livsmedels
hållbarhet ökas om det är inslaget i genomskinlig cellulosafolie av viss
färg. Genom att viss näringsidkare använder sådan förpackning, kan den
pyramidformade kartongen eller den färgade cellulosafolien även bli inarbetad
såsom hans kännetecken. Varumärkesrätten bör emellertid icke på en
omväg få utnyttjas för att skapa oberättigade monopol på tekniska och
funktionella element i förpackningar och formgivning. I förevarande paragraf
har därför upptagits stadgande, att ensamrätt till varukännetecken icke
innefattar sådan del av kännetecknet, som huvudsakligen tjänar att göra
varan eller dess förpackning mera ändamålsenlig eller eljest att fylla annan
uppgift än att vara kännetecken.

Departementschefen. Jag tillstyrker utredningens förslag, som icke föranlett
erinringar vid remissbehandlingen.

6 §.

Paragrafen, som överensstämmer med 6 § i utredningens förslag, behandlar
det för förväxlingsbarhet i princip gällande kravet på s. k. varuslagslikhet.

Utredningen. I första stycket har utredningen upptagit stadgande, att kännetecken
kan anses förväxlingsbara enligt varumärkeslagen endast om de avser
varor av samma eller liknande slag. Stadgandet överensstämmer med gällande
rätt. I motiven framhålles, att det vid tillämpning av stadgandet är
utan betydelse, huruvida varorna som sådana kan förväxlas. Ett varukänneteckens
uppgift är icke att skilja olika varuslag från varandra utan att skilja
den ene näringsidkarens varor från den andres. En rent teknisk likhet mellan
varorna kan därför ofta vara av underordnad betydelse och avgörandet i stället
fällas av en mångfald helt andra faktorer. Vid prövning av varuslagslikhet
bör särskilt beaktas vilka varor, som normalt ingår i visst sortiment
eller distribueras av samma detalj- och grossistföretag eller är framställda
av samma råmaterial eller avsedda för samma ändamål eller som användes
inom samma verksamhetsområde. Så snart något av nu nämnda kriterier är

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1960

uppfyllt, kan varuslagslikhet vara för handen. Säkert är det dock icke, utan
i sista hand blir frågan att avgöra med beaktande av samtliga i fallet föreliggande
omständigheter.

Utredningen anför i förevarande sammanhang även vissa synpunkter på
de normer, som bör tillämpas vid bedömande huruvida varukännetecken
i och för sig kan anses förväxlingsbara, och anför härom bl. a. följande.
Vad först angår figurmärken beaktas i gällande praxis i första hand endast
sådan likhet som omedelbart kan iakttagas med synsinnet. Är kännetecknen
olika till utseendet, är det sålunda av sekundär betydelse att de
ger uttryck åt samma idéinnehåll. Enligt förslaget däremot kan kännetecknen
även i det senare fallet väl tänkas vara förväxlingsbara. Vad angår ordmärken
tages enligt nuvarande praxis i stort sett endast hänsyn till likhet
som framträder för synen eller hörseln. Dock kan ord anses förväxlingsbara
även på den grund, att de har samma betydelse ehuru på olika språk;
härför har dock i praxis fordrats, att även någon syn- eller ljudlikhet mellan
orden förelegat. Däremot har man icke ansett sig befogad att anse kännetecken
förväxlingsbara enbart på grund av begreppsmässig överensstämmelse.
Förslaget åsyftar emellertid icke någon strikt begränsning i sådant
avseende. Enligt detta kan därför helt olika ord, som ger uttryck åt samma
eller närstående begrepp, ibland tänkas vara förväxlingsbara. Vid den administrativa
prövningen bör detta dock gälla endast undantagsvis. Beträffande
utstyrselmärken framhålles att sådana främst kan vara förväxlingsbara
med andra utstyrslar. Härvid kan ibland överensstämmelse eller likhet
beträffande färg spela en avgörande roll.

Utredningen framhåller vidare, att figur-, ord- och utstyrselmärken även
sinsemellan kan vara förväxlingsbara.

Med hänsyn till svårigheten att pröva likheten mellan ordmärken har
utredningen övervägt om vissa schablonregler härom borde införas, t. ex. att
avvikelse beträffande ett visst antal bokstäver eller vissa ändringar i vokalföljden
alltid skulle antagas undanröja förväxlingsfara. Utredningen anser
dock sådana schablonregler ej kunna uppställas.

I anslutning till huvudregeln om varuslagslikhet som krav för förväxlingsskydd
har utredningen upptagit frågan huruvida särskilt kända varukänneIccken
bör kunna i undantagsfall erhålla skydd oberoende av varuslagslikhet
(den s. k. Kodak-doktrinen, se betänkandet s. 133 ff.). Utredningen
framhåller, att ett dylikt vidgat skydd gäller flerstädes i främmande
rätt, och finner för sin del påkallat, att det också införes i Sverige. I motiveringen
anföres, att i fall då ett särskilt välkänt märke användes av annan
än märkeshavaren, köparen — även om varan är av annat slag än
märkeshavarens — missledes, antingen så att han tror att varan härrör
från märkeshavaren eller så att han tror att det föreligger en viss samhörighet
mellan denne och den som obehörigen använt märket. Skydd för märket
är i detta fall motiverat såväl av hänsyn till innehavarens goodwill som
av hänsyn till konsumenterna. Är det kända märket mycket säreget eller
kanske unikt, medför dess användning för andras varor, även om dessa är

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 ur 1960

av helt olika slag, jämväl att märkets distinktivitet och reklamvärde förminskas.
Är märket känt som ett kvalitetsmärke, kan dess anseende lida
skada, om annan begagnar det för undermåliga varor. I dessa senare fall
motiveras ett skydd, som går utanför varuslagslikhet, främst av hänsyn
till märkeshavaren.

Utredningen framhåller emellertid tillika, att en regel om skydd i förevarande
situationer bör vara av utpräglad undantagskaraktär, som kan tilllämpas
endast i fråga om alldeles särskilt starkt inarbetade märken. I det
helt övervägande flertalet fall kan det sålunda icke vara tal om ett skydd
oberoende av varuslagslikhet.

I enlighet härmed har utredningen i andra stycket upptagit stadgande,
att förväxlingsbarhet oberoende av varuslagslikhet undantagsvis må kunna
åberopas till förmån för kännetecken, som är synnerligen starkt inarbetat
och känt inom vida kretsar av allmänheten här i riket, där med hänsyn
härtill användningen av ett annat liknande kännetecken skulle innebära ett
otillbörligt utnyttjande av det förras goodwill.

I andra stycket har jämväl upptagits en speciell skyddsregel för varukännetecken
vilkas goodwill på grund av arten av de varor, för vilka kännetecknet
användes, kan sägas vara speciellt ömtålig. Så kan ibland vara
fallet med kännetecken för vissa livsmedel, njutningsmedel, parfymerivaror,
skönhetsmedel o. s. v. Är visst märke inarbetat för dylik vara kan, framhåller
utredningen, ett liknande märkes begagnande för exempelvis råttgift,
medel mot alkoholism eller veneriska sjukdomar, laxermedel, likkistor eller
kloakrör skada det inarbetade märkets renommé. Enligt utredningens mening
bör jämväl kännetecken av detta slag i undantagsfall vara skyddade
oberoende av varuslagslikhet. I enlighet härmed stadgas i andra stycket,
att förväxlingsbarhet oberoende av varuslagslikhet må undantagsvis kunna
åberopas jämväl till förmån för kännetecken, som är inarbetat, där med
hänsyn till den särskilda arten av de varor, varom är fråga, användningen
av ett annat liknande kännetecken uppenbarligen skulle förringa det förras
goodwill.

Remissyttrandena. Stadgandet i första stycket, att kännetecken kan anses
förväxlingsbara enligt varumärkeslagen endast om de avser varor
av samma eller liknande slag har icke föranlett erinran vid remissbehandlingen.

Beträffande stadgandets tillämpning gör patent- och registreringsverket
vissa allmänna uttalanden. Verket påpekar, att i fråga om reglerna för bedömandet
av förväxlingsbarhet innebär förslaget, i olikhet med gällande
rätt, att begreppsmässig överensstämmelse skall kunna föranleda att förväxlingsrisk
anses föreligga, vid den administrativa prövningen dock endast
undantagsvis. I tysk praxis har man — påpekar verket — på denna punkt
gått mycket långt. Så anses t. ex. PLANET och KOMET samt DIANA och
ARTEMIS vara förväxlingsbara. En sådan tillämpning är enligt verkets mening
utesluten för vår del. överhuvudtaget bör synnerlig försiktighet iakt -

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

tagas vid tillämpning av begreppsmässig likhet. Verket anser vidare i likhet
med utredningen men i olikhet mot vad som nu tillämpas, att förväxlingsbarhet
kan föreligga mellan ord och figurer, som regel dock endast då
ordet är figurens givna beteckning. Verket understryker därjämte, att vid
likhetsgranskningen mekaniskt verkande schablonregler ej kan uppställas.

Det i andra stycket föreslagna utvidgade skyddet för särskilt kända
var u kännetecken hälsas allmänt med tillfredsställelse.

Handelskammaren i Gävle anser dock, att intrång av den art som man
velat komma till rätta med genom stadgandet bör regleras inom lagstiftningen
mot illojal konkurrens.

Sveriges allmänna exportförening betonar, att bestämmelsen bör tillämpas
med stor restriktivitet och att skydd enligt bestämmelsen bör förbehållas
sådana varumärken som — förutom att de är synnerligen väl inarbetade
i Sverige — erhållit internationell ryktbarhet.

Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare anser det i lagtexten
nyttjade uttrycket »känt inom vida kretsar av allmänheten» vara alltför
vagt och förordar därför en närmare preciseiäng därav.

Jämväl den utvidgning av skyddet, som enligt andra stycket skall gälla
med hänsyn till den särskilda arten av de varor varom är
fråga, godtages i allmänhet av remissinstanserna.

Handelskammaren i Gävle förordar dock att även detta skydd regleras
inom konkurrenslagstiftningens ram.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare finner förutsättningarna
för den särskilda förväxlingsbarheten vara alltför liberalt utformade.
Det bör enligt handelskammarens mening för skyddets inträdande krävas,
att kännetecknet skall vara åtminstone starkt inarbetat och att användningen
av ett annat liknande kännetecken uppenbarligen är ägnad att i
väsentlig mån förringa det förras goodwill.

Departementschefen. En viktig begränsning i skyddet för innehavare av
varukännetecken mot att andra använder liknande kännetecken är att förväxlingsbarhet
endast skall anses föreligga om de båda kännetecknen avser
varor av samma eller liknande slag. En regel, som uppställer detta krav på
s. k. varuslagslikhet, har av utredningen upptagits i första stycket av förevarande
paragraf. Stadgandet, som överensstämmer med gällande rätt, bär
vid remissbehandlingen lämnats utan erinran och torde böra upptagas i
lagen.

Till de allmänna synpunkter på frågan om bedömande av förväxlingsbarhet
som utredningen, med instämmande av patentverket, anfört kan jag i
huvudsak ansluta mig. Bl. a. må framhållas, att undantagsvis också begreppsmässig
överensstämmelse mellan två ordmärken bör kunna medföra
förväxlingsbarhet. Vidare bör förväxlingsbarhet kunna föreligga mellan ord
och figurer, som regel dock endast då ordet är figurens givna beteckning.
Helt allmänt bör vid prövningen beaktas alla föreliggande omständigheter
som inverkar på frågan om förväxlingsbarhet, och i likhet med utredningen

Kungl. Maj.is proposition nr 167 år 1960

och patentverket anser jag det icke vara lämpligt alt uppställa schablonregler
för granskningen.

Från huvudregeln om varuslagslikhet har utredningen i andra stycket föreslagit
två undantag, vilka båda utgör nyheter i förhållande till gällande
rätt. Det ena avser vidgat skydd för särskilt kända varumärken. Det Jiar
ansetts, att om dylikt märke användes för andra varor än dem för vilka det
inarbetats, köpare kan få den felaktiga föreställningen att varorna härrör
från varumärkeshavaren eller att det föreligger viss samhörighet mellan
denne och den som obehörigen använder märket; skydd är alltså motiverat
såväl av hänsyn till innehavarens goodwill som av hänsyn till konsumenterna.
Stadgandet har fått den utformningen, att förväxlingsbarhet oberoende
av varuslagslikhet undantagsvis skall kunna åberopas till förmån för
kännetecken, som är synnerligen starkt inarbetat och känt inom vida kretsar
av allmänheten här i riket, där med hänsyn härtill användningen av ett
annat liknande kännetecken skulle innebära ett otillbörligt utnyttjande av
det förras goodwill. Vid remissbehandlingen har man i allmänhet varit ense
om att ett skydd i förevarande hänseende är påkallat och jag vill även för
egen del ansluta mig till denna uppfattning. Vad angår stadgandets lydelse
har en remissinstans förordat en precisering av uttrycket »vida kretsar av
allmänheten». Det är dock knappast möjligt att närmare än vad utredningen
gjort ange vad som här avses. Jag förordar därför, med en mindre redaktionell
jämkning, den av utredningen föreslagna utformningen.

Det andra undantaget från huvudregeln om varuslagslikhet såsom förutsättning
för förväxlingsbarhet avser varumärke, vars goodwill på grund av
arten av de varor, för vilka kännetecknet användes, kan sägas vara speciellt
ömtålig, t. ex. vissa livsmedel, njutningsmedel, skönhetsmedel o. s. v. Det
har ansetts att om visst märke inarbetats för dylik vara, ett liknande märkes
begagnande för exempelvis råttgift, medel mot alkoholism eller veneriska
sjukdomar m. m. kan skada det inarbetade märkets renommé. Enligt
det föreslagna stadgandet skall förväxlingsbarhet oberoende av varuslagslikhet
undantagsvis kunna åberopas till förmån för kännetecken, som är inarbetat,
där med hänsyn till den särskilda arten av de varor, varom är fråga,
användningen av ett annat liknande kännetecken uppenbarligen skulle
förringa det förras goodwill. Stadgandet har i allmänhet godtagits vid remissbehandlingen
och bör, med en mindre redaktionell jämkning, upptagas
i lagen. I ett remissvar har hemställts, att förutsättningarna för stadgandets
tillämpning måtte i ett par avseenden skärpas. Av den av mig förordade utformningen
av stadgandet framgår emellertid, att det är avsett att tillämpas
endast i undantagsfall, och jag anser icke behövligt att ytterligare understryka
detta förhållande.

7 §•

Förevarande paragraf, som överensstämmer med 7 § i utredningens förslag,
innehåller huvudregeln för s. k. kollisionsfall, d. v. s. fall då stridiga
anspråk på visst varukännetecken föreligger.

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

Utredningen. Utredningen framhåller, att vissa kollisionsfall regleras i bestämmelserna
i 4 § 5 och 6 mom. gällande varumärkeslag. Dessa innebär att
varumärke ej må registreras, om det är förväxlingsbart med tidigare registrerat
eller till registrering anmält märke eller med märke som redan är här
i riket inarbetat.

Beträffande kollision mellan icke registrerade varumärken saknas för
närvarande lagbestämmelser. Rörande praxis anför utredningen, att om olika
näringsidkare var för sig inarbetat förväxlingsbara märken, icke någon
av dem anses berättigad till registrering. I den mån inarbetningsrätter, som
är endast lokala, genom användningsområdets utvidgande råkar i konflikt,
torde företrädet inom det utsträckta området anses böra tillkomma den av
parterna, som först uppnådde inarbetning på den lokalitet där kollisionen
aktualiserats. Tänkbart är även, anför utredningen, att förväxlingsbara kännetecken
av olika företagare kan inarbetas i hela riket. Också vid en sådan
kollision torde tidpunkten för fullbordad inarbetning bli i första hand avgörande
för tvistens lösning.

Enligt utredningens mening bör huvudregeln i kollisionsfall alltjämt vara
att företräde ges åt den först uppkomna rätten. Ett stadgande härom har
upptagits i förevarande paragraf. Vissa undantag från huvudregeln, enligt
vilka yngre rätt i särskilda fall tillätes bestå vid sidan av den äldre, har
upptagits i 8—9 §§. I 10 § föreslås, att i fall då parallella rättigheter består,
inskränkande föreskrifter skall kunna meddelas rörande användningen av
det yngre kännetecknet.

Den av utredningen föreslagna huvudregeln har fått den utformningen,
att om två eller flera var för sig förvärvat rätt enligt 1—3 §§ till varukännetecken,
vilka är förväxlingsbara, den rätt skall vika, som uppkommit senare,
där ej annat följer av de berörda bestämmelserna i 8 eller 9 §. I motiven
behandlar utredningen bl. a. frågan när rätt till varukännetecken skall
anses ha uppkommit. Vad först angår rätt på grund av registrering uppkommer
den enligt förslaget från och med dagen för registreringsansökningens
ingivande, förutsatt att ansökningen blir bifallen (22 §). Har ansökningar
om de kolliderande kännetecknens registrering inkommit samma
dag, har den ansökning företräde som först inkom. Rätt på grund av inarbetning
uppstår i och med att inarbetningen fullbordats. I fråga om näringsidkares
släktnamn gäller enligt förslaget, att sådant är skyddat mot obehörig
användning såsom varukännetecken oberoende av om det av bäraren
begagnas som varukännetecken eller ej. Om två bärare av samma namn
båda begagnar det som varukännetecken, får företrädesrätten i regel anses
böra tillkomma den av dem som först började använda det som sådant
kännetecken. Rätten till firma som varukännetecken uppkommer samtidigt
med förvärvet av firmarätten såsom sådan och således oberoende av
tidpunkten, då firman först tagits i användning som varukännetecken.

Remissyttrandena. Stadgandet har i allmänhet lämnats utan erinran i remissvaren.

Kungl. Mnj.ts proposition nr 167 år 1960

Namnruttskommittén anser, att en särskild undantagsbestämmelse bör
uppställas till skydd för rätt till släktnamn och anför härom följande.
Utredningen utgår från, att vid tvist mellan två bärare av samma
namn, som båda begagnar namnet såsom varukännetecken, denna måste
lösas med beaktande av vilken som först börjat använda namnet på detta
sätt. Enligt namnrättskommitténs mening måste emellertid hänsyn tagas
jämväl därtill, huruvida den bakomliggande namnrätten verkligen består.
Enligt kommitténs preliminära förslag kan den som efter ansökan
hos namnmyndighet erhållit nytt släktnamn inom fem år på talan av
äldre namnrättshavare förklaras namnet förlustig, om denne lider men av
den förres namnförvärv. Om den yngre namnrätten får vika på det namnrättsliga
planet, synes den ej längre kunna bilda underlag för känneteckensrätt,
såvida icke namnet övergått till ett självständigt varumärke eller förhållandena
eljest är sådana, att namnet ändock må behandlas som övriga
varumärken. Då sålunda en tillämpning av förevarande paragraf i förslaget
kan leda till kränkningar av namnrätten, föreslår kommittén, att man
till undvikande av sådana kollisionsfall i varumärkeslagen inför en allmän
bestämmelse av innehåll, att vad i varumärkeslagen stadgas skall, såvitt
avser släktnamn (tillnamn) gälla endast där annat ej följer av vad enligt
lag eller eljest gäller om rätt till släktnamn. Ett sådant stadgande är enligt
kommitténs uppfattning desto mer motiverat som nu berörda föreskrifter i
utredningens förslag svårligen kan anses förenliga med den ensamrätt till
vissa egenartade släktnamn som redan godtagits i praxis. Bestämmelserna i
10 § i förslaget synes icke kunna utgöra ett tillräckligt korrektiv mot intrång
i namnrätten.

Departementschefen. I nära sammanhang med grundsatserna om uppkomsten
av varumärkesrätt står reglerna om avgörande av kollisionsfall, d. v. s.
fall då stridiga anspråk på visst varumärke uppkommit. I gällande rätt är
hithörande spörsmål endast ofullständigt reglerade. Vid den revision av
varumärkesrätten som nu företages är det av praktisk vikt att man uppställer
mera ingående regler i detta ämne. Enligt utredningens mening bör
härvid som huvudregel, i anslutning till vad som för närvarande är gällande
rätt eller i varje fall torde iakttagas i praxis, gälla att företräde ges åt den
först uppkomna rätten. Det av utredningen i enlighet härmed utformade
stadgandet i förevarande paragraf har i allmänhet lämnats utan erinran vid
remissbehandlingen och torde böra upptagas i lagen.

I sitt yttrande har namnrältskommittén hemställt att i stadgandet upplages
en särskild undantagsregel till skydd för rätt till släktnamn. Kommittén
framhåller, att huvudregeln om företräde för det äldre kännetecknet icke
alltid kan genomföras, om detta är ett namn; en förutsättning måste nämligen
vara att den bakomliggande namnrätten består. Att denna förutsättning
bör gälla synes emellertid ligga i sakens natur — frågan har berörts
vid 3 § — och jag finner uttryckligt stadgande härom icke erforderligt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960
8 §•

Paragrafen, som överensstämmer med 8 § i utredningens förslag, ger en
regel om prekluderande verkan av registrering.

Utredningen. Utredningen framhåller, att såsom undantag från huvudregeln
i 7 § om tidsprioriteten såsom avgörande vid stridiga anspråk på visst varumärke
i första hand bör övervägas att i fall, då det yngre kännetecknet registrerats,
under vissa villkor tillerkänna registreringen prekluderande verkan.
En regel i denna riktning har praktiskt taget enhälligt tillstyrkts i utredningens
enkät. Utredningen anser också billighetshänsyn tala för en dylik
regel. Preklusionstiden bör sättas till fem år. För att preklusion skall
inträda bör fordras, att registreringshavaren då registreringen söktes varit
i god tro. För att undanröja faran för missbruk bör såsom förutsättning
för preklusion stadgas, att märket fått ej oväsentlig användning. Om preklusionen
skulle inträda även till förmån för märken, som alls ej eller endast
i helt obetydlig omfattning blivit använda, kunde detta nämligen inbjuda
registreringshavare att till förfång för innehavare av äldre rätt underlåta
att taga det registrerade märket i bruk förrän preklusionstiden utgått.
Däremot bör icke krävas, att det registrerade märket skall ha blivit använt
i sådan skala att det blivit inarbetat. Ett dylikt krav skulle nämligen avsevärt
försvaga preklusionsregelns värde och även medföra svårighet för parterna
att bedöma, huruvida i ett visst fall preklusion inträtt eller ej, med hänsyn
till vanskligheten att avgöra om skedd användning verkligen medfört
inarbetning. Vad angår preklusionens rättsverkan bör den avskära möjligheten
att åberopa tidigare rätt till alla slags varukännetecken, såväl varumärken
i egentlig mening, som annat särskilt varukännetecken samt namn
och firma. Den bör medföra icke blott trygghet mot ogiltighetstalan utan
även befogenhet att begagna det registrerade märket med uteslutande av
alla andra utom den äldre rättens innehavare.

I enlighet härmed har i förevarande paragraf upptagits stadgande, att yngre
rätt till varumärke, förvärvad genom registrering, äger bestå vid sidan av
äldre rätt till förväxlingsbart kännetecken, under förutsättning dels att
registreringen sökts i god tro, dels att den varit gällande i fem år från registreringsdagen
innan talan väckes om dess bestånd, dels att märket fått
ej oväsentlig användning.

Utredningen anför, att registrering ej bör anses vara sökt i god tro, om
sökanden vid ansökningen insett eller bort inse att den äldre rätten gällde
eller känt till att det äldre kännetecknet tagits i bruk innan han själv började
använda sitt märke.

Beträffande kravet att det äldre kännetecknet skall ha fått icke oväsentlig
användning anför utredningen ytterligare bl. a., att häri ligger att märket
använts i mer än obetydlig omfattning. Märkets användning i blott enstaka
fall eller i endast något mera avlägset eller noga lokalt avgränsat område
fyller ej förslagets krav. Märket skall ha kommit till användning i sådan
omfattning, att den äldre rättens innehavare — under förutsättning
att han med normal uppmärksamhet bevakat marknaden — bör ha blivit

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

underkunnig om användningen. Normalt bör användningen ha skett under
femårsperioden, men alldeles nödvändigt är icke detta. Om ett märke varit
registrerat i fem år men först därefter tagits i bruk, kan även en dylik registrering
komma i åtnjutande av preklusion, sedan kravet på användning
blivit uppfyllt. Användningen kan även tänkas ske under en period som
börjar inom preklusionsfristen men fortsätter efter dess utgång. Icke hellei
det förhållandet, att användningen delvis ägt rum före registreringsdagem
utesluter preklusionsregelns tillämpning. Ett särskilt spörsmål är huruvida
licenstagares användning bör kunna tillgodoräknas upplåtaren. Enligt utredningens
mening bör detta i regel vara fallet.

Remissyttrandena. Stadgandet hälsas allmänt med tillfredsställelse av remissinstanserna.

Ett par remissorgan anser dock att förutsättningarna för preklusion bör
skärpas. Sveriges advokatsamfund framhåller, att det för preklusionsskydd
bör vara fråga om ett kännetecken, som fått ett betydande värde för
innehavaren. Orden »ej oväsentlig» bör därför enligt samfundets mening
utbytas mot ett starkare uttryck, t. ex. »avsevärd». I moliven har utredningen
anfört, att den preklusionsgrundande användningen normalt bör ha skett
under femårsperioden men att detta icke vore alldeles nödvändigt. Enligt
samfundets mening måste man emellertid till allmänhetens skydd se till
att märkets användning skall ha haft viss intensitet och ha varat under
ganska lång tid samt dessutom föreligga vid den tidpunkt då preklusionstiden
utgår. Frågan kan belysas av följande exempel. En näringsidkare har
erhållit registrering av ett varumärke och använt detta i avsevärd omfattning
under fyra år. Därefter har han efter varning från annan upphört att bruka
märket, och vid sådant förhållande har innehavaren av den äldre rätten kanske
icke funnit anledning att angripa registreringen. Sedan ytterligare ett
år gått, har registreringen varat i fem år och enligt den föreslagna bestämmelsen
skulle näringsidkaren nu utan vidare kunna upptaga användningen
av märket och göra gällande sin varumärkesrätt mot tredje man. Ett sådant
resultat är enligt samfundets mening icke tillfredsställande. För inträde av
preklusion bör gälla — utom att registreringen sökts i god tro — att varumärket
varit registrerat minst fem år och under en sammanlagd tid av
minst fem år använts i avsevärd omfattning. Endast användande i tiden efter
det varumärket registrerats bör tagas i beräkning. Även handelskammaren
för Örebro och Västmanlands län anser, att kravet på »ej oväsentlig användning»
icke utgör tillräckligt skydd mot missbruk av preklusionsregeln. För
att hindra missbruk och för att undvika att innehavare av varumärkesrätt
nödgas utöva en alltför betungande bevakning av marknaden, kan det enligt
handelskammarens mening ifrågasättas, om icke som villkor för preklusion
borde krävas inarbetning av det yngre varumärket. I varje fall bör användningskravet
skärpas genom utbyte av orden »ej oväsentlig» mot »avsevärd.
»

A andra sidan framhåller Läkemedelsindustriföreningen, att kravet på
•i Ilihang till riksdagens protokoll 1960. I samt. Nr 107

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1960

märkets användning icke får drivas för långt. I läkemedelsbranschen är behovet
av ständigt nya varubenämningar större än i något annat fack. Forskning
och nya rön föranleder, att nya produkter i en strid ström kommer ut
på marknaden. Framåtskridandet går så fort, att numera ett läkemedel ofta
nog blir föråldrat på cirka fem år. Läkemedelsindustrien är därför i behov
av att städse ha ett antal varumärken i förråd och i många fall dröjer det
ett flertal år, innan märket kommer till användning. Av betänkandet framgår,
att utredningen med uttrycket »ej oväsentlig användning» icke avsett
att uppställa krav på inarbetning. Föreningen utgår från att en ansökan om
registrering av läkemedelsvara i medicinalstyrelsens specialitetsregister under
alla förhållanden skall anses innebära en användning som icke är oväsentlig.
Liknande synpunkter anföres av Representant föreningen för utländska
farmacevtiska industrier.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare ifrågasätter helt allmänt
om icke preklusionsregeln kringgärdats med så många förbehåll och
inskränkningar att regeln i praktiken blir till föga hjälp.

Statens pris- och kartellnämnd samt Norrbottens och Västerbottens läns
handelskammare anser, att uttrycket »ej oväsentlig användning» är så vagt
att närmare precisering erfordras för den praktiska tillämpningen.

Sveriges köpmannaförbund tar till behandling upp frågan, huruvida med
den föreslagna utformningen av preklusionsregeln denna kan få någon betydelse
för ett företag med rent lokal verksamhet. Enligt utredningen
skulle användning inom ett lokalt noga avgränsat område ej uppfylla
förslagets krav på »ej oväsentlig användning». När det gäller ett företag av
riksomfattande karaktär kan det också anses skäligt, att kravet på användning
sträckes längre än till alt avse en allenast lokal användning. För ett
företag med rent lokal anknytning, t. ex. en detalj handelsrörelse, ställer sig
saken emellertid enligt förbundets uppfattning annorlunda. Ett sådant företag
skulle överhuvudtaget ej kunna uppnå preklusionsverkan även om dess
märke användes i full utsträckning men endast inom ramen för dess lokala
verksamhetsområde. En sådan åtskillnad vid tillämpningen av 8 § i förslaget
mellan företag med olika stora intressesfärer synes förbundet icke
vara motiverad.

Patent- och registreringsverket diskuterar frågan hur situationen skall
bedömas om de båda kännetecknen ej använts för samma varor. Som
exempel anföres att en läkemedelsfabrik begär registrering av ett varumärke
för praktiskt taget alla varuslag, något som för närvarande ingalunda är
ovanligt. Märket registreras, utom för läkemedel och därmed likartade varuslag,
jämväl för bl. a. kläder. Inom beklädnadsområdet har en textilfabrikant
en äldre rätt till ett förväxlingsbart kännetecken. Läkemedelsfabrikens
märke användes blott för läkemedel. Patentverket utgår från att förevarande
paragraf i ett sådant fall ej skall äga tillämpning.

Utredningens uttalande, att licenstagares användande av märket i
allmänhet bör kunna tillgodoräknas märkeshavaren har icke föranlett erinran
i remissvaren. Enligt Sveriges industriförbunds mening skulle det
vara av värde med en legal presumtion i denna riktning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 är 1960

Namnrättskommittén framhåller, att även i förevarande paragraf bör införas
ett sådant allmänt förbehåll beträffande släktnamn som av kommittén
omnämnts under 7 §. Preklusion bör nämligen ej inträda om exempelvis
det registrerade varumärket är förväxlingsbart med släktnamn och
användes till men för bäraren av detta.

Departementschefen. Såsom undantag från huvudregeln i 7 § om tidspriorileten
såsom avgörande i kollisionsfall ifrågakommer, såsom utredningen
anfört, i första hand att i fall, då det yngre kännetecknet registrerats, under
vissa villkor tillerkänna registreringen prekluderande verkan. Förslaget att
införa en dylik preklusionsregel har allmänt hälsats med tillfredsställelse
vid remissbehandlingen och jag vill även för egen del biträda det.

Enligt utredningens förslag skulle för preklusion fordras dels att registreringen
sökts i god tro, dels att den varit gällande i fem år från registreringsdagen
innan talan väckes om dess bestånd, och dels att märket fått ej oväsentlig
användning. Vid remissbehandlingen har från ett par håll yrkats, att
man, för att undvika missbruk av regeln, skall skärpa kravet på användning.
Sveriges advokatsamfund har sålunda anmärkt, att stadgandet kan få den
konsekvensen att innehavare av yngre kännetecken, som i avsevärd omfattning
använt detta men efter påpekande av innehavaren av äldre kännetecken
upphört därmed, efter femårsperiodens utgång skulle kunna återupptaga
användningen av märket. Samfundet har föreslagit, att man för att undgå
denna verkan föreskriver som villkor för preklusion, att märket varit registrerat
minst fem år och under sammanlagt minst fem år använts i avsevärd
omfattning. Detta synes emellertid vara att gå för långt. I den angivna
situationen synes man kunna kräva av innehavaren av den äldre rätten att
han, om han vill säkra sin rätt, icke nöjer sig med att motparten upphör med
användningen utan fordrar att denne tillika låter avregistrera märket. Ur
allmän synpunkt är en sådan tillämpning synnerligen önskvärd.

Vidare har yrkats, att uttrycket »ej oväsentlig användning» skall skärpas
till det starkare »avsevärd användning». Även delta synes vara att driva
kraven för långt. Såsom utredningen anfört bör uttrycket »ej oväsentlig användning»
innebära, att märket skall ha kommit till användning i sådan
omfattning att den äldre rättens innehavare, under förutsättning att han
med normal uppmärksamhet bevakat marknaden, bör ha fått kännedom om
användningen. I regel fyller alltså märkets användning i blott enstaka fall
eller i endast något mera avlägset eller noga lokalt avgränsat område ej
förslagets krav. Det hör emellertid framhållas, alt om nyssnämnda förutsättning
är uppfylld, även lokal användning, som i och för sig kan anses vara
av ej oväsentlig omfattning, bör kunna grunda preklusion. Med anledning
av vad som anförts från läkemedelsindustriens sida vill jag betona, att man
vid prövningen av huruvida ifrågavarande villkor kan anses uppfyllt givetvis
hör beakta speciella förhållanden på olika områden.

En speciell fråga är hur stadgandet skall tillämpas om registreringen sker
för flera varuslag men märket sedermera användes endast för ett eller några
av dessa. Såsom patentverket anfört hör preklusion i dylikt fall endast in -

Kungl. Mnj.ts proposition nr 167 år 1960

träda i fråga om sådana varor för vilka varumärket faktiskt blivit använt
och därmed likartade varuslag.

I enlighet med vad utredningen uttalat bör även licenstagares användning
kunna tillgodoräknas märkeshavaren. Att såsom en remissinstans hemställt
upptaga en uttrycklig bestämmelse härom i lagen torde ej vara behövligt.

Namnrättskommittén har hemställt, att i paragrafen införes ett sådant
förbehåll beträffande släktnamn som kommittén förordat vid 7 §. Kommittén
framhåller, att registrering ej bör verka prekluderande om det äldre kännetecknet
är ett släktnamn och det registrerade märket användes till men
för bäraren av detta. Ur varumärkesrättslig synpunkt synes dock ej hinder
möta att tillåta preklusion även i detta fall. Huruvida namnets bärare bör
på namnrättsliga grunder erhålla en mera vidsträckt rätt att ingripa mot
registreringen torde få prövas i samband med den blivande revisionen av
namnrätten.

9 §.

Paragrafen, som överensstämmer med 9 § i utredningens förslag, innehåller
en regel om verkan av passivitet i kollisionsfall.

Utredningen. Utredningen anser, att undantag från huvudregeln om tidsprioriteten
såsom avgörande vid stridiga anspråk på varukännetecken i vissa
fall bör gälla även där det yngre kännetecknet blivit inarbetat utan att
innehavaren av det äldre inskridit häremot. Rätt för det yngre kännetecknet
att bestå vid sidan av det äldre är motiverad om underlåtenheten att
inskrida haft till följd att det yngre märket kunnat bli bärare av en mera
betydande goodwill. Har den yngre rätten under lång tid tillåtits växa sig
stark och ulveckla sig till en beaktansvärd förmögenhetstillgång, talar sålunda
billigheten för att den skall få bestå. Någon fix tidsgräns, efter vilken dylik
passivitetsverkan skall inträda, kan dock icke uppställas, utan sådan verkan
bör följa, där ingripande ej skett inom rimlig tid. Utredningen diskuterar
huruvida ond tro hos den yngre rättens innehavare bör utesluta passivitetsverkan,
men anser att någon bestämmelse härom ej bör upptagas.

I enlighet med det anförda har utredningen i förevarande paragraf upptagit
stadgande, att yngre rätt till kännetecken äger bestå vid sidan av äldre
sådan rätt, om den yngre rätten förvärvats genom inarbetning och innehavaren
av den äldre rätten icke inom rimlig tid inskridit mot dess användning.

I motiven framhåller utredningen ytterligare bl. a., att vid bedömande
av vad som skall anses som rimlig tid hänsyn bör tagas till omständigheterna
i varje särskilt fall. I första hand skall beaktas hur situationen tett
sig för den äldre rättens innehavare. Å andra sidan är, såsom förut anförts,
regeln motiverad av billigheten gentemot den yngre rättens innehavare;
denne har även ett berättigat anspråk på att den som vill göra ho -

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

nom rätten stridig framställer sina anspråk inom rimlig tid. Vad som ur
lians synpunkt är rimlig tid blir i avsevärd grad beroende av den styrka
den yngre rätten vunnit men även av hur den vuxit fram. I särskilda fall
torde det med hänsyn härtill vara möjligt att vid passivitetsregelns tillämpning
beakta mera graverande former av ond tro eller illojalitet hos den
yngre rättens innehavare. Men icke heller i dylika fall bör den äldre rättens
innehavare få dröja hur länge som helst med sitt ingripande.

Utredningen diskuterar vidare den närmare innebörden av det inskridande
från den äldre rättens sida som förutsättes för att passivitetsverkan
icke skall inträda. I första hand ifrågakommer intrångstalan. Även
andra former av inskridande kan emellertid vara tillräckliga för att bryta
passivitetsverkan. Det bör t. ex. vara tillräckligt, alt den äldre rättens innehavare
protesterat mot det yngre kännetecknets användning eller att förhandlingar
eller skriftväxling i frågan förts mellan parterna. Dylika åtgärder
kan dock icke för all framtid avvärja passivitetsverkan, där den
yngre rättens innehavare det oaktat fortsätter att använda kännetecknet.
I ett dylikt fall måste den äldre rättens innehavare ånyo inskrida med
lämpliga medel inom rimlig tid.

Även beträffande förevarande paragraf anser utredningen, att licenstagares
användning i regel bör kunna tillgodoräknas upplåtaren.

Remissyttrandena. Stadgandet har i allmänhet i princip godtagits vid remissbehandlingen.

Några remissinstanser hemställer om precisering av uttrycket »inom rimlig
tid». Svea hovrätt anser detta uttryck alltför vagt för att kunna tillämpas
generellt. Om möjligt borde det fastställas en viss tid, inom vilken inskridande
skall ske. Svårigheten är emellertid att få en utgångspunkt för
tidsberäkningen vid ett successivt inarbetande. Eventuellt kan tiden räknas
bakåt med utgångspunkt från stämning eller annat närmare bestämt inskridande.
Åtminstone när inarbetaren är i ond tro, bör hans anspråk på
rättsskydd ej tillmätas alltför stor vikt. Statens pris- och kartellnämnd
samt Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare framställer helt
allmänt ett önskemål om precisering av den tid som erfordras för inträde
av passivitetsverkan. I samma riktning uttalar sig Västernorrlands och Jämtlands
läns handelskammare, som även framhåller att bedömningen av vad
som skall anses vara rimlig tid försvåras av att det ej heller är klart vilka
åtgärder som erfordras för att man skall anses ha inskridit mot det yngre
märket. Handelskammaren i Gävle föreslår att man i förevarande avseende
ställer upp en exakt tidsbestämmelse, t. ex. fem år.

Å andra sidan anser Skånes handelskammare det vara en fördel med det
föreslagna stadgandet att det ger möjlighet att taga hänsyn till omständigheterna
i det särskilda fallet.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare förordar, att som
förutsättning för tillämpning av paragrafen uppställes att det föreligger eu
påtaglig försummelse från den äldre rättsinnehavarens sida. Detta kunde

86 Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

uttryckas så, att denne skall ha ägt eller bort äga vetskap om den yngre
användningen.

Namnrättskommittén hemställer, att även i förevarande paragraf införes
ett sådant allmänt förbehåll beträffande släktnamn som av kommittén omnämnts
under 7 §. Den föreslagna, relativt obestämda preklusionstiden kan
enligt kommitténs mening leda till icke önskvärda begränsningar av namnrätten;
om men för namnhavaren uppstår först sedan »rimlig tid» förflutit,
har han nämligen ej möjlighet att utverka förhud mot användande av ett
yngre med namnet förväxlingsbart kännetecken.

Departementschefen. Såsom utredningen föreslagit och remissinstanserna i
princip lämnat utan erinran bör undantag från huvudregeln i 7 § om tidsprioriteten
såsom avgörande vid stridiga anspråk på varukännetecken gälla
även där det yngre kännetecknet blivit inarbetat utan att innehavaren av det
äldre inom rimlig tid inskridit däremot.

Åtskilliga remissinstanser har ansett erforderligt att i lagtexten anges
vad som skall anses som rimlig tid. Det vore självfallet önskvärt att lagregeln
bleve mera preciserad på denna punkt. För att ett tillfredsställande
resultat skall ernås bör emellertid finnas möjlighet att taga hänsyn till omständigheterna
i varje särskilt fall. Främst bör beaktas hur situationen tett
sig för den äldre rättens innehavare, men i särskilda fall bör hänsyn tagas
exempelvis till mera graverande former av ond tro eller illojalitet hos den
yngre rättens innehavare. Att i lagtexten närmare ange vad som i förevarande
hänseende bör gälla är knappast möjligt. En remissinstans har ansett,
att som förutsättning för passivitetsverkan bör uppställas att den
äldre rättens innehavare ägt eller bort äga vetskap om den yngre användningen.
Normalt torde väl denne också äga sådan kunskap, eftersom stadgandet
endast gäller till förmån för inarbetat märke. Att uppställa uttryckligt
krav i förevarande hänseende anser jag dock icke lämpligt.

Angående den av namnrättskommittén väckta frågan huruvida visst förbehåll
bör göras beträffande släktnamn äger vad jag anfört vid 8 § motsvarande
tillämpning.

10 §.

Paragrafen, som motsvarar 10 § i utredningens förslag, innehåller en regel
om möjlighet att i kollisionsfall begränsa användningen av det ena
kännetecknet eller båda.

Utredningen. Utredningen framhåller, att den enligt 8 och 9 §§ i förslaget
för vissa fall tillåtna anordningen med parallella rättigheter till samma
kännetecken stundom kan framstå som betänklig med hänsyn till allmänhetens
intresse av att säkert kunna identifiera de önskade varorna. För att
motverka denna olägenhet har i förevarande paragraf stadgats, att vid tilllämpning
av bestämmelse i 8 eller 9 § må efter vad som finnes skäligt
föreskrivas, att kännetecknet med yngre rätt användes endast på särskilt
sätt. Såsom exempel på vad sådan föreskrift kan innehålla bär i stadgan -

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

det upptagits användande i visst utförande, med tillfogande av en ortsangivelse
eller med annat förtydligande.

I motiven framhåller utredningen ytterligare bl. a., att föreskrift enligt
stadgandet skall kunna meddelas av domstol eller i skiljedom; bestämmelse
av motsvarande innehåll skall självfallet även kunna intagas i förlikning.

Remissyttrandena. Stadgandet har vid remissbehandlingen icke föranlett
annan erinran än att Stockholms rådhusrätt föreslagit, att till undvikande
av att paragrafen feltolkas efter ordet »må» i lagtexten tillägges »på begäran
av part».

Departementschefen. Förevarande stadgande om möjlighet att i fall, då
parallella rättigheter till samma kännetecken tillåtes bestå enligt 8 eller
9 §, förskriva att kännetecknet med yngre rätt får användas endast på
särskilt sätt, t. ex. med visst förtydligande, har i princip ej föranlett erinran
vid remissbehandlingen och jag anser även för egen del att en bestämmelse
i denna riktning bör upptagas i lagen. För att tillgodose alla de
växlande situationer som kan uppkomma synes stadgandet emellertid, i anslutning
till vad som gäller enligt den danska lagen samt de finska och
norska förslagen, böra utvidgas så att föreskrift må avse även det äldre
kännetecknet.

Av stadgandets placering torde framgå att dess tillämpning är beroende
av yrkande av part och jag finner ej erforderligt att, såsom en remissinstans
yrkat, upptaga uttrycklig föreskrift därom i lagtexten.

11 §•

I paragrafen, som i huvudsak överensstämmer med 11 § i utredningens
förslag, stadgas befogenhet för innehavare av registrerat varumärke att i
vissa fall påfordra att märkeskaraktären framhäves då märket intages i
uppslagsverk och liknande.

Utredningen. Utredningen framhåller, att varumärkesrätt i enstaka fall kan
upphöra genom s. k. degeneration. Härmed avses att ett varumärke, som
från början icke har någon deskriptiv eller generisk betydelse i förhållande
till de varor för vilka det användes, övergår till en allmän benämning för
dessa och sålunda uppgår i det allmänna språket som generisk benämning
på ifrågavarande varuslag. Som exempel på ord, som ursprungligen varit
varumärken men sedermera förvandlats till allmänna varubenämningar,
nämnes dynamit, grammofon, insulin, lanolin, linoleum, pegamoid, sackarin,
termos och vaselin. Efter fullbordad degeneration kan märket icke längre
vara föremål för varumärkesrätt, eftersom märket ej längre kan särskilja
innehavarens varor från andras samt en fortsatt ensamrätt till märket
skulle medföra en icke försvarbar inskränkning i övriga näringsidkares rätt
att i reklam och vid försäljning på ett lojalt sätt beskriva de varor, med
vilka de handlar.

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1960

Enligt utredningens mening är ett förbättrat skydd mot förlust av varumärkesrätt
på grund av degeneration motiverat. Detta spörsmål behandlas
i huvudsak i samband med bestämmelserna i 25 § i förslaget om förutsättningarna
för hävande av registrering av varumärke. Ett särskilt skydd är
emellertid enligt utredningen i vissa fall påkallat mot den förvandling av
ordmärken till allmänna beteckningar som sker genom att de användes såsom
allmänna termer eller benämningar i tryckta arbeten.

Beträffande detta spörsmål framhåller utredningen, att i det långa loppet
en förvandlingsprocess starkt torde kunna påverkas av dylik användning.
Särskilt är detta fallet om ordet utan att varumärkeskaraktären anges inflyter
i uppslagsverk, handböcker och liknande eller andra tryckta skrifter
som kan uppfattas som normgivande för den riktiga terminologien inom
visst område. Det bör därför övervägas i vad mån författare, utgivare och
förläggare av dylika arbeten bör vara skyldiga att tillse, att varumärken ej
återges i dem utan att det framgår, att fråga är om dylikt märke.

Enligt utredningens mening är ett sådant skydd påkallat. Det bör emellertid
begränsas i vissa avseenden. Det bör sålunda gälla endast lexikon,
handbok eller annan liknande tryckt skrift; skyddet bör ej avse tidningar
eller skönlitterära arbeten. Vidare bör skyddet endast gälla registrerade
märken; man kan uppenbarligen icke belasta utgivare in. fl. med att undersöka
och bedöma huruvida ett märke är skyddat såsom inarbetat. Slutligen
bör det ej gälla någon ovillkorlig skyldighet för utgivare m. fl. att granska
hithörande arbeten med hänsyn till förekomsten av varumärken. Lämpligt
är att skyldighet att respektera rätten till registrerat märke inträder först
då varumärkeshavaren särskilt begär detta. I enlighet med det anförda utformade
bestämmelser har upptagits i första stycket av förevarande paragraf.

I motiven framhåller utredningen ytterligare bl. a., att framställning enligt
paragrafen måste, för att kunna vinna beaktande, göras inom god tid
före verkets tryckning. Vad angår formen för angivande av märkeskaraktären
hos visst ord anför utredningen följande. Tydligast är att — såsom
är vanligt i vissa utländska verk — uttryckligen påpeka att ordet är ett
registrerat varumärke, skyddat för viss företagare och avseende vissa varuslag,
t. ex. »VARNOLENE, Svenska Esso AB:s för mineraloljor (kristallolja)
registrerade varumärke». Det är dock ej nödvändigt alt ange vem
innehavaren är; bestämmelsens syfte uppfylles sålunda även av exempelvis
följande: »PRIMUS, registrerat varumärke för fotogenkök m. in.» Men även
på annat sätt kan varumärkeskaraktären anges, t. ex. genom att ordet i motsats
till den övriga texten eller andra uppslagsord skrives med stor begynnelsebokstav
eller genomgående stora bokstäver och eventuellt dessutom
förses med tecknet ® . Om någon av sist berörda utvägar begagnas, bör
lämplig förklaring härom intagas i förord till verket eller på annat dylikt
ställe.

Som sanktion för skyldighet enligt första stycket har i andra stycket
stadgats, att om någon försummar vad honom åligger enligt första stycket

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

han är skyldig bekosta, att beriktigande offentliggöres på det sätt och
i den omfattning som finnes skäligt.

Utredningen framhåller slutligen, att en längre gående plikt att i vissa
publikationer respektera registrerade varumärken redan nu åligger statsmyndigheterna
enligt kungl. cirkulär den 12 september 1955 (nr 537). I
detta erinras om att här i riket såsom varumärke registrerat ord icke bör
användas i kungörelse, varulista eller annan offentlig publikation såsom
allmän varubenämning; där det i visst fall icke kan undvikas eller det eljest
förekommer särskild anledning att i publikationen använda sådant ord, skall
med tecknet ® efter ordet eller på annat tydligt sätt anges att ordet utgör
registrerat varumärke. Då så erfordras för tillämpningen av cirkuläret,
skall samråd ske med patentverket. Cirkuläret bör enligt utredningens mening
fortfara att gälla.

Remissyttrandena. Stadgandet har förorsakat skiljaktiga uppfattningar
lios remissinstanserna.

Det avstyrkes av kommerskollegium, näringsfrihetsrådet och Svenska farmakopékommittén.
Kommerskollegium anser, att lagstiftaren saknar anledning
att skapa särbestämmelser, ägnade att motverka naturlig degeneration
av ett registrerat varumärke. Det bör enligt kollegiets uppfattning
vara märkesinnehavarens sak att utan lagens hjälp vidtaga åtgärder för
undvikande av degeneration. Kommerskollegium ifrågasätter för övrigt, om
stadgandet i föreslagen lydelse skulle få någon större betydelse i praktiken.
Käringsfrihetsrådet kan icke se att behov av en bestämmelse sådan som den
föreslagna föreligger. Bestämmelsen förutsätter, att varumärkeshavaren
framställer en begäran. I många fall torde väl utgivare m. fl. visa sig tillmötesgående
även utan att någon skyldighet stadgas. I sådana fall, då degeneration
verkligen inträtt men varumärket fortfarande finnes kvar i registret,
skulle det te sig otillfredsställande om utgivaren ålades att medverka
till att bevara en oberättigad ensamrättsställning. Svenska farmakopékommittén
framhåller, att eniigt kommitténs erfarenhet medför en
skyldighet sådan som här föreslagits så stort merarbete och så stora merkostnader,
att utgivaren i allmänhet torde komma att föredraga att i sådana
verk, som här avses, utelämna namn, som förmodas vara registrerade
varumärken. För den enskilde är det omöjligt att avgöra, om registrering
föreligger eller ej och uppgifter om registrering blir på ganska kort tid
inaktuella och kan aldrig göras helt tillförlitliga ens med registreringsmyndighetens
hjälp. Följden blir alltså, att ifrågavarande böcker minskar i användbarhet.
Den eftersträvade, känneteckensbevarande verkan av föreskriften
torde därför bli obetydlig och varumärkesdegenerationen kommer sannolikt
alt fortgå oberoende därav. Utredningen synes ha helt överskattat
handböckers och ordböckers betydelse för utvecklingen av det svenska språkbruket.

I avstyrkande riktning uttalar sig även medicinalstyrelsen, Specialitetsnämnden
och Kooperativa förbundet. Medicinalstyrelsen och Specialitetsnämnden
finner det tveksamt om ifrågavarande bestämmelse kan leda till

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1960

önskat resultat. Däremot torde bestämmelsen komma att förorsaka vederbörande
merarbete och kostnader. Kooperativa förbundet anser det tvivelaktigt,
om stadgandet får någon större praktisk betydelse eller om det ens
alltid kommer att verka i åsyftad riktning. Då ett varumärke börjar övergå
till allmän varubeteckning, innebär detta vanligtvis ett obönhörligt fortskridande
skeende, som icke torde kunna hejdas av några som helst försvarsåtgärder.
Ett »beriktigande» enligt stadgandet kan genom offentliggörandet
mycket väl tänkas få den verkan, att det snarare påskyndar än
förhindrar degeneration.

Sveriges köpmannaförbund hävdar, att 11 § sådan den föreligger i förslaget
icke är praktiskt genomförbar. Förbundet anser vidare, att även
om utgivare m. fl. ålades att av eget initiativ i utgivna skrifter markera varumärken,
de praktiska konsekvenserna även av denna ordning måste bli
mindre tillfredsställande. Dock synes denna utväg möjligen vara att föredraga
framför utredningens förslag. Under alla förhållanden är det angeläget,
att frågan löses på ett tillfredsställande sätt.

Å andra sidan anser åtskilliga remissinstanser, att skyddet enligt förevarande
paragraf bör utvidgas i olika riktningar. Stockholms handelskammare,
handelskammaren i Göteborg, statens pris- och kartellnämnd, överslåthållarämbetet,
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Sveriges industriförbund,
Sveriges grossistförbund, Sveriges lantbruksförbund, Läkemedelsindustriföreningen,
Svenska patentombudsföreningen, Svenska industriens
patentingenjörers förening, Svenska annonsörers förening samt Representantföreningen
för utländska farmaceviiska industrier förordar, att sådan
skyldighet för utgivare m. fl. som avses i paragrafen skall föreligga
utan särskild begäran från varumärkeshavarens sida. Som motivering
anföres, att en sådan ovillkorlig skyldighet är nödvändig, om stadgandet
skall få erforderlig effektivitet. Vidare hänvisas till att sådan skyldighet
redan nu är stadgad för statsmyndigheternas del genom kungl. cirkuläret
den 12 september 1955. Statens pris- och kartellnämnd tillägger, att
om man anser sig icke kunna ändra stadgandet i denna riktning, det bör helt
utgå.

Handelskammaren i Göteborg, Sveriges allmänna exportförening, Svenska
industriens patentingenjörers förening, Läkemedelsindustriföreningen och
Representantföreningen för utländska farmacevtiska industrier ifrågasätter,
om ej skyddet enligt paragrafen bör avse jämväl läroböcker och
facktidskrifter. Handelskammaren och exportföreningen anser, att
skyddet bör avse även reklamtryck.

Läkemedelsindustriföreningen anser, att skyddet bör avse även i n a rbetade,
ej registrerade varumärken.

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare förordar, att rätt
enligt paragrafen även skall tillkomma ensamlicenstagare.

Beträffande den i andra stycket stadgade skyldigheten för utgivare m. fl.
att bekosta offentliggörande av beriktigande anför Sveriges
advokatsamfund att utgivare in. fl. städse borde vara skyldiga medverka till
beriktigande, oavsett om märkeshavaren framställt begäran enligt första

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1!)60

stycket. Det torde nämligen i varje fall icke vid utgivandet av första upplagan
av ett verk beredas tillfälle för märkeshavaren att framställa dylik
begäran. Beträffande bekostandet av sådant beriktigande synes enligt samfundets
mening böra gälla, att utgivaren skall vara skyldig att stå för kostnaden,
om han icke efterkommit begäran som nyss sagts eller då han
eljest bort inse, att det varit fråga om ett registrerat varumärke.

Sveriges allmänna exportförening ifrågasätter, om ej skyldighet för utgivare
m. fl. att bekosta beriktigande borde inträda så snart han återgivit
ett registrerat varumärke utan att ange att fråga är om dylikt märke, oaktat
han känt till eller bort känna till att så var fallet. Själva faktum att
märket är registrerat skulle därvid icke i och för sig medföra presumtion
om ond tro, utan bedömningen av vad utgivaren känt till eller bort känna
till skulle prövas med hänsyn till samtliga omständigheter. Av stor betydelse
skulle därvid bli, vilka åtgärder varumärkeshavaren vidtagit i syfte
att göra märkets karaktär av skyddat känt såväl i förhållande till allmänheten
som gentemot utgivaren och den krets han tillhör.

Departementschefen. I sitt förslag har utredningen ägnat stor uppmärksamhet
åt frågan om skydd mot s. k. degeneration av varumärken. Med nämnda
uttryck avses det förhållandet, att varumärke kommer till så allmän användning
för de varor det avser att det så småningom fattas som en generisk
beteckning för alla slags produkter av det förevarande slaget; exempel
utgör sådana ord som dynamit, linoleum och grammofon, vilka från början
utgjort fantasinamn för visst fabrikat av dylika varor men numera
äro allmänt vedertagna benämningar på hela varuslaget. Inträder degeneration,
går märkeshavaren enligt allmänna varumärkesrättsliga grunder förlustig
sin märkesrätt, vilket självfallet kan innebära stort ekonomiskt avbräck för
honom. Utredningen har ansett, att man i den nya lagen bör i görligaste mån
bereda skydd mot sådana förluster. Huvudproblemet i detta sammanhang
är den vid 25 § behandlade frågan om vilka förutsättningar som bör gälla
för hävande av registrering på grund av degeneration. I förevarande paragraf
har utredningen tagit upp ett spörsmål av mer begränsad räckvidd,
nämligen hur man skall motverka det led i degenerationsprocessen, som
består i att varumärken återges i tryckta arbeten som om de vore allmänna
termer och benämningar.

Enligt stadgandet ålägges författare, utgivare och förläggare av vissa slag
av tryckta skrifter, nämligen lexikon, handbok eller liknande, att på begäran
av den som innehar registrerat varumärke tillse, att varumärket ej återges
däri utan att det framgår, alt fråga är om dylikt märke. Sådant angivande
förutsättes i motiven kunna ske bl. a. genom att varumärket skrives med
stora bokstäver eller med stor begynnelsebokstav, och dessutom eventuellt
förses med tecknet n?>.

Flertalet remissinstanser godtager förslaget att införa en regel i syfte att
motverka degeneration av varumärke. Några remissinstanser har emellertid
ställt sig avvisande eller tveksamma till stadgandet. Härvid har bl. a. gjorts
gällande, att det bör vara märkeshavarens sak att vidtaga åtgärder för att

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

undvika degeneration; andra bör ej åläggas medverka härtill. Vidare framhålles
att stadgandet kommer att förorsaka betydande kostnader och merarbete
samtidigt som det ifrågasattes om hela anordningen överhuvudtaget
kommer att få någon nämnvärd praktisk verkan.

Även jag vill ansluta mig till den åsikten, att det i princip bör ankomma
på märkeshavaren själv att genom olika åtgärder i reklam och på annat sätt
skydda sig mot degeneration. De invändningar som framförts mot den föreslagna
bestämmelsen kan enligt min mening ej frånkännas visst fog. Då
det emellertid ej är uteslutet, att det kan ha en menlig verkan för varumärkeshavaren
om varumärken återges i sådana arbeten som det här gäller
utan att varumärkeskaraktären anges, anser jag mig böra godtaga, att författare,
utgivare och förläggare av lexikon o. d. ålägges sådan skyldighet
som avses med det föreslagna stadgandet.

Åtskilliga remissinstanser har framställt önskemål om att skyddet enligt
det föreslagna stadgandet i olika riktningar måtte vidgas, så att det t. ex.
bleve tillämpligt även utan särskild begäran av märkeshavaren eller komme
att omfatta även läroböcker och facktidskrifter eller utsträcktes till jämväl
inarbetade märken. I avbidan på närmare erfarenheter av tillämpningen av
stadgandet, vilket utgör en nyhet i svensk rätt, anser jag dock icke att
man bör gå längre än utredningen föreslagit.

Enligt utredningens förslag skall den som försummar vad som åligger
honom enligt stadgandet vara skyldig att bekosta, att beriktigande offentliggöres
på det sätt och i den omfattning som finnes skäligt. Stadgandet synes
i princip böra godtagas; det synes dock böra utsägas att, såsom avsett är,
den försumlige även skall vara skyldig att medverka till offentliggörandet.

Om registrering av varumärke
12 §.

Utredningen. Utredningen har här upptagit stadgande, att varumärkesregistret
skall föras för hela riket i Stockholm av patent- och registreringsverket.
I gällande varumärkeslag är frågan om vilken myndighet som skall
föra registret beroende av särskilt förordnande. Patentverket och dess föregångare,
kungl. patentbyrån, har emellertid haft denna uppgift alltsedan lagens
tillkomst. Enligt utredningens mening torde det icke föreligga någon
anledning att lämna frågan öppen i den nya lagen, då en överflyttning av
varumärkesärendena till annan myndighet knappast kan bli aktuell inom
överskådlig tid.

Departementschefen. Jag tillstyrker utredningens förslag, som icke föranlett
erinran vid remissbehandlingen. Att varumärkesregistret föres i Stockholm
synes dock ej böra anges i lagtexten.

13 §.

Denna paragraf, som motsvarar 13 § i utredningens förslag, anger de
grundläggande förutsättningarna för att varumärke skall kunna registreras.

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

Utredningen. I första stycket första punkten har utredningen upptagit
stadgande, att varumärke, som registreras, skall vara ägnat att särskilja
innehavarens ATaror från andras. Utredningen framhåller att detta grundläggande
krav, som gäller även enligt nuvarande lag, har en dubbel motivering.
För det första kan alltför enkla figurer, avbildningar av själva varan
eller rent beskrivande eller generiska ord icke i och för sig fullgöra ett
varumärkes uppgift att individualisera en viss näringsidkares varor och
skilja dem från andras varor av samma eller liknande slag. En beteckning
sådan som de nu angivna är icke ägnad att av kundkretsen uppfattas som
ett individualiseringsmedel. För det andra kan det icke vara riktigt, att dylik
beteckning förbehålles en enskild näringsidkare med verkan att övriga
företagare i branschen icke får begagna beteckningen. De senare skulle här ■
av få sin frihet att i reklam och försäljning avbilda den egna varan eller
beskriva den otillbörligen besknren.

Enligt andra punkten skall märke, som uteslutande eller med endast
mindre ändring eller tillägg anger varans art, beskaffenhet, mängd, användning,
pris eller ursprungsort eller tiden för dess framställande, icke i och för
sig anses äga särskiljningsförmåga. Utredningen anmärker, att denna uppräkning
av olika slags s. k. deskriptiva märken närmast är en exemplifikation
av vad som avses i första punkten. Formuleringen tager i första hand
sikte på ordmärken men är så avfattad att även andra slag av märken inrymmes.

Angående tillämpningen av de föreslagna bestämmelserna anför utredningen
bl. a., att vid bedömande av ett ordmärkes särskilj ningsförmåga
självfallet ordets betydelse i svenska språket i första hand skall beaktas.
Men även ordets betydelse i ett främmande språk kan medföra att det
skall anses deskriptivt. Härvid bör särskilt hänsyn tagas till övriga nordiska
språk samt de stora världsspråken. Att ett ord eventuellt är deskriptivt
på något här i landet föga känt språk torde däremot vanligen sakna
betydelse, innebörden av ett ord på latin eller grekiska kan i fråga om vissa
varuslag göra det oregistrerbart, t. ex. då det avser läkemedel eller instrument
för vetenskapligt bruk. Även i övrigt kan det bero av varuslaget, i vad
män ordets betydelse i främmande språk skall beaktas.

Utredningen anför vidare, att vissa ordmärken, som ej är direkt beskrivande,
kan vara suggestiva, d. v. s. ägnade att inge kundkretsen vissa associationer
med varan eller antyda viss eller vissa egenskaper hos denna. Ett
sådant förhållande bör enligt utredningens mening icke utgöra hinder mot
registrering. Det framhålles emellertid, att man icke kan draga någon skarp
gräns mellan beskaffenhetsangivande ord och sådana som endast är suggestiva
och att prövningen därför blir beroende av de föreliggande särskilda
omständigheterna.

Rörande bedömningen av varumärkens särskilj ningsförmåga i allmänhet
uttalar utredningen, att den anser sig böra förorda en något mildare praxis
än den nuvarande.

I tredje punkten har utredningen upptagit stadgande, att vid bedömande
;|V, om märke äger särskiljningsförmåga, hänsyn skall tagas till alla fak -

Kungl. Majds proposition nr 167 är 1960

tiska omständigheter och särskilt till den tid och omfattning märket varil
i bruk. I moliven framhåller utredningen, att det utöver vad som följer av
den förordade allmänna liberaliseringen av bedömningen i detla hänseende
bör finnas möjlighet att ta hänsyn till särskiljningsförmåga som uppkommit
genom användning. Om ett visst förelag såsom varukännetecken använder
ett deskriptivt märke eller ett märke som eljest i och för sig icke
besitter erforderlig särprägel, kan detta så småningom komma att av oinsättningskretsen
uppfattas och vinna erkännande såsom företagets särskilda
kännetecken. Detta kan gälla mycket enkla figurer, såsom t. ex. en vit
prick mot mörk bakgrund, såväl som deskriptiva ord, vilka senare därvid
sägas få en sckundärbetydelse (secondary meaning) vid sidan av sin primära
beskrivande innebörd. I övrigt anför utredningen bl. a., att märket icke
alltid behöver ha begagnats så mycket, att de! blivit inarbetat. I regel bör
användningen ha ägt rum eller märket ha blivit känt här i riket men
alldeles nödvändigt är icke detta. Naturligt är även att märket använts enbart
av vederbörande sökande eller dennes licenstagare, men krav på absolut
exklusiv användning kan icke alltid uppställas.

I sin i annat sammanhang omnämnda undersökning, huruvida särregler
bör införas beträffande läkemedel, anför utredningen även vissa synpunkter
på bedömningen av särskilj ningsförmågan hos ordmärken för dylika varor.
Utredningen framhåller att svensk praxis här för närvarande är sträng
jämfört med utländsk. Inom den svenska läkemedelsindustrien har man
gjort gällande att detta förhållande länt denna till förfång i konkurrensen
med utlandet. Man har också hävdat, att läkare sätter värde på preparatnamn,
som genom antydan om läkemedlets art eller bestämmelse ger stöd
för minnet och därigenom underlättar läkarens arbete. På medicinskt och
farmacevtiskt håll har man emellertid förordat att nuvarande praxis beliålles;
härvid har framhållits såsom särskilt olämpligt, att ett läkemedelsmärke
anger eller antyder vid vilken sjukdom det är avsett att komma till
användning, emedan sådana märken kunde leda till en icke önskvärd självinedicinering
hos de sjuka.

Utredningen finner emellertid icke anledning att föreslå särskilda lagregler
om läkemedelsmärkenas registrerbarliet utan anser att frågan om dessas
särskilj ningsförmåga bör bedömas enligt samma bestämmelser som för
varumärken i allmänhet; den uppmjukning av praxis i detta hänseende
som generellt förordas av utredningen bör alltså enligt dess mening även
gälla namn på läkemedel. För läkare och apotekare kan det, framhåller utredningen,
vara till viss fördel, att namnen ger en antydan om läkemedlens
sammansättning eller indikationsområde. Olämplig självmedicinering bör
man uppenbarligen söka komma tillrätta med på annat sätt än genom
varumärkeslagstiftningen. Utredningen anmärker emellertid, att det icke
heller framdeles bör vara möjligt att registrera allmänna termer eller
beskrivande ord, lika litet som sådana benämningar som regel bör anses bli
registrerbara, om de blott förses med något mindre tillägg eller om de förändras
i endast oväsentligt avseende. Ord, som uppenbarligen blott utgör

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

sammandragningar av det kemiska namnet på ett läkemedel, torde icke heller
böra anses registrerbara.

Utredningen tar även upp frågan när ett visst namn på läkemedel skall
anses vara allmänt och på denna grund oregistrerbart såsom varumärke.
Utredningen erinrar om att den hastiga utvecklingen inom läkemedelsindustrien
framkallat ett behov av allmänna benämningar på de förbättrade och
helt nya läkemedel som frambringas. I olika länder har utbildats särskilda
förfaranden för fastställande av dylika benämningar. I de nordiska länderna
omhänderhas denna verksamhet av nordiska farmakopénämnden, vilken
fastställer s. k. NFN-namn avsedda för fritt begagnande i de nordiska ländernas
farmakopéer samt i medicinska och farmacevtiska avhandlingar och
läroböcker. På en vidare internationell basis behandlas samma frågor av ett
underutskott under Förenta Nationernas världshälsoorganisation (WHO). I
praxis anses ord, som av farmakopénämnden eller WHO antagits eller rekommenderats
som allmän benämning, vara oregistrerbart som varumärke,
även om de! icke kan påvisas att det faktiskt kommit i bruk som allmän term.
Detsamma gäller ord som endast i ringa grad skiljer sig från dylika allmänna
benämningar. Däremot torde enbart den omständigheten, att ett visst namn
av det ena eller andra namngivande organet upptagits på förslag till antagande
eller rekommendation såsom allmän benämning, icke i och för sig
medföra att samma ord ej kan registreras såsom varumärke. Ansökan om
registrering av dylikt ord, som inkommer innan namnfrågan avgjorts, anses
emellertid i praxis normalt böra vila till dess så skett.

Utredningen uttalar, att den praxis som sålunda utbildat sig enligt dess
mening bör bestå.

I andra stycket har upptagits en specialregel rörande registrerbarheten av
varumärke, som enbart består av bokstäver eller siffror och icke kan anses
som figurmärke; sådant märke må registreras endast om det genom inarbetning
visats äga särskiljningsförmåga. Dylika märken kan för närvarande
överhuvudtaget icke registreras för svensk sökande. Det kan också enligt
utredningens mening vara ett beaktansvärt intresse att såvitt möjligt hålla
sådana beteckningar fria, som närmast är ägnade att uppfattas som någons
initialer, ett katalognummer eller liknande. För allmänheten har det
även blivit allt svårare att hålla isär den mångfald bokstavs- och sifferbeteckningar,
som möter i det dagliga livet. Utredningen anser emellertid, att
om någon inarbetat ett märke av förevarande slag, han har ett befogat anspråk
på skydd för detta. Med hänsyn till lagens syfte alt främja lojala
konkurrensmeloder uppbäres ett dylikt skydd även av ett allmänt intresse.
Skydd för bokstavs- och siffermärken får alltså accepteras i fall då de
blivit inarbetade. Det får anses riktigast att i sådana fall även medge registrering.

I tredje stycket har upptagits stadgande, att såsom varumärke icke må
registreras kännetecken, enbart bestående av något, som är ägnat att uppfattas
såsom personnamn eller firma. Utredningen framhåller, att dylika
kännetecken enligt förslaget, liksom enligt gällande rätt, skall åtnjuta

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

skydd automatiskt och att de därför icke bör dessutom kunna registreras.
I fråga om släktnamn, det viktigaste elementet i personnamnet, talar även
hänsyn till andra bärare av samma namn för att en enstaka bärare ej bör
erhålla del förstärkta skydd som registrering skulle medföra. Vad angår
firma registreras sådan i handelsregister, aktiebolagsregistret, föreningsregister
o. s. v. Med hänsyn härtill är det en ordningssak, att firma icke
jämväl registreras i varumärkesregistret.

Beträffande stadgandet anför utredningen i övrigt, att med personnamn
avses såväl släktnamn enbart som släktnamn i förening med förnamn eller
initialer eller titel. Dock avses i huvudsak endast sådana namn, som består
av eller i vilka ingår här i riket burna släktnamn. Utländska släktnamn
kan dock ibland komma i betraktande, nämligen då de blivit så kända här,
att de normalt uppfattas som personnamn. Att i övriga fall taga hänsyn till
utländska släktnamn låter sig däremot knappast göra. Huruvida visst ord
är ägnat alt uppfattas som personnamn får avgöras med beaktande även av
namnrättsliga synpunkter, och namnmyndighetens praxis kan därför här
få betydelse. År det i visst fall uppenbart att ett namn endast åsyftar någon
fantasiperson, som i sökandens reklam symboliserar varan, kan ett sådant
namn registreras, förutsatt att annans namnrätt icke trädes för nära. Icke
heller avser bestämmelsen att hindra, att konstnärsnamn och liknande diktade
namn registreras som innehavarens varumärke. Åtskilliga släktnamn
består av ord som ingår i språket med en bestämd annan betydelse, t. ex.
BERG, ÖRN eller FRISK. Sådana ord träffas icke av den förevarande bestämmelsen
liksom icke heller släktnamn som i första hand är förnamn, såsom
MARTIN eller RICKARD. Har ett släktnamn blivit starkt inarbetat som
varukännetecken, kan detta medföra att det övervägande uppfattas som
varumärke och blir registrerbart.

I fråga om firma anför utredningen, att något som blott och bart framträder
som sådan icke är ett registrerbart varumärke. »Aktiebolaget Astra»
kan sålunda ej ensamt för sig registreras och ej heller ord som t. ex.
»Wäfveribolaget». Sammansättningar som »Svensson & Johansson» eller
»Förenade Fönsterputs» är även ägnade att uppfattas såsom firma och därför
icke registrerbara. Däremot är det i princip intet som hindrar, att det mest
framträdande ordet i en firma registreras som varumärke. I det förstnämnda
exemplet kan sålunda ASTRA vara ett registrerbart varumärke. Vad nu
sagts om firma gäller både svenska och utländska firmor.

Remissyttrandena. Stadgandet i första stycket om särskiljningsförmåga
såsom villkor för registrerbarhet av varumärke samt utredningens i
anslutning därtill framförda önskemål om en viss mildring av praxis
vid bedömningen av särskiljningsfrågor har, såvitt angår varumärken i allmänhet,
tillstyrkts eller lämnats utan erinran i så gott som samtliga remissvar.

Ett par remissinstanser intar emellertid en avvikande hållning. Näringsfrihetsrådct
anser att nuvarande praxis på området bör bibehållas och avstyrker
i anslutning härtill även den i tredje punkten av stadgandet upp -

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

tagna regeln om möjlighet att i vissa fall registrera deskriptivt märke. Rådet
anför, att det är ett självklart krav att allmänna benämningar på varor
icke skall kunna monopoliseras av företagare genom registrering. Nuvarande
lagregler och praxis synes ge erforderliga garantier härför. Även om utredningen
självfallet icke åsyftar att avsteg skall göras från denna grundläggande
princip, innebär emellertid de föreslagna modifikationerna av reglerna
och utredningens uttalande i motiven vissa risker för att en uppluckring
så småningom skall komma till stånd. Enligt rådets mening är det av
vikt, att en klar gräns sättes som förhindrar registrering av deskriptiva
märken. Därest nuvarande praxis skulle vara i något hänseende onödigt
formell, bör detta kunna avhjälpas genom mera preciserade uttalanden i en
blivande proposition. Även kommer skollegium uttalar sig mot en mildring
av nuvarande praxis beträffande bedömningen av särskilj ningsfrågor. Sveriges
lantbruksförbund ger uttryck åt någon tveksamhet i förevarande hänseende;
förbundet framhåller, att märken som är klart deskriptiva icke
under några förhållanden bör kunna registreras.

Vad angår stadgandets tillämpning diskuterar Stockholms handelskammare
i vilken utsträckning ett ords betydelse i ett främmande språk
bör beaktas vid bedömande av ordets särskiljningsförmåga och anför härom:

Enligt motiven skall hänsyn framför allt tagas till de övriga nordiska
ländernas språk samt de stora världsspråken; att ett ord eventuellt är deskriptivt
på något här i landet föga känt språk torde däremot vanligen sakna
betydelse. Enligt handelskammarens mening bör vid nu ifrågavarande
bedömning särskild vikt fästas vid hur ordet är ägnat att uppfattas i den
omsättningskrets, till vilken varan riktar sig. Förekomsten av ett ord exempelvis
i engelska språket bör därför i och för sig icke utesluta ordets registrering
i Sverige, under förutsättning nämligen att ordets deskriptiva
karaktär icke framträder för köparna av varan. Detta kan vara förhållandet,
om den deskriptiva betydelsen av ordet är okänd för personer utan mera
djuPgående kunskaper i det främmande språket. Å andra sidan böra självfallet
även enstaka mera allmänt kända ord i sådana språk, som här i riket
förstås endast av ett starkt begränsat antal personer, icke kunna åtnjuta
varumärkesskydd.

Handelskammaren berör vidare frågan om registrerbarhet av s. k. s u ggestiva
varumärken och uttalar i denna del:

Vid valet av varumärke är det för näringsidkaren ofta ett intresse att finna
en beteckning som icke enbart är ägnad att skilja hans produkter från
varor av annat kommersiellt utsprung utan som även kan ge den till vilken
märket riktar sig en antydan om exempelvis varans sammansättning eller
användning. Särskilt på sådana områden där varorna på grund av nya vetenskapliga
rön ofta undergå ändringar och varumärkena till följd härav
hastigt förbrukas måste det vara angeläget att kunna arbeta med märken,
som genom eu dylik antydan giva stöd för minnet. Icke minst från läkemedelsindustriens
sida har i olika sammanhang påtalats att patentverkets
praxis vid bedömningen av här förevarande spörsmål varit alltför sträng.
Även om såsom utredningen anfört betydelsen av ett ord på latin eller grekiska
skall kunna göra det orcgislrerbart såsom varumärke för läkemedel —
vilket åtminstone för de fall att ordet i nämnda språk är namnet på eu
sjukdom eller på ett i varan ingående verksamt medel icke torde kunna
bestridas — hör enligt handelskammarens mening registrering icke vägras
7 Hihang till riksdagens protokoll 1060. 1 samt. Nr 107

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

för varumärke som visserligen uppbyggts med användande av latinska eller
grekiska språkelement och som därigenom för läkaren utgör en indikation
rörande läkemedlets sammansättning eller användning men som likväl är en
fritt uppfunnen benämning. Utredningen har anfört, att möjlighet bör föreligga
att inom vissa gränser erhålla registrering även för dylika suggestiva
varumärken. Jämväl i detta hänseende är enligt handelskammarens uppfattning
en lindring i nu gällande praxis pakallad. Kndast i sadana fall da registrering
skulle hindra annan näringsidkare i hans fria utnyttjande av språkskatten
bör ansökningen avslås på grund av suggestivitet hos varumärket.

Bedömningen av särskiljningsförmågan hos varumärken för läkemed
e 1 behandlas även i några andra yttranden. Läkemedelsindustriföreningen
finner för sin del utredningens uttalanden i detta ämne innebära, att bedömningen
här bör ske efter strängare normer än eljest. Föreningen kan
ej finna någon grund för denna ståndpunkt. Snarare bör man vara mer tolerant
på detta område än på andra. Föreningen kan sålunda icke dela utredningens
uppfattning, att uttryck på latin eller grekiska icke skulle kunna vara
registrerbara för läkemedel. Givetvis bör icke den latinska eller latiniseserade
benämningen på en sjukdom eller en i ett preparat ingående verksam
substans få registreras som varumärke. Invändningen avser fastmera sådana
uttryck, som innefattar en språklig konstruktion på latinsk eller giekisk
bas och som mer eller mindre klart för den på detta område kunnige
anger eller antyder varans beskaffenhet eller användning. Ur allmän synpunkt
bör det vara av intresse att lämna läkaren, som kontinuerligt konfronteras
med nya läkemedelsbenämningar, stödjepunkter för minnet med
avseende å olika läkemedels sammansättning och användningsområden.

Å andra sidan motsätter sig medicincdstgrelsen att praxis beträffande bedömningen
av särskilj ningsförmågan hos läkemedelsnamn uppmjukas, särskilt
i vad gäller namn som ger en antydan om den sjukdom läkemedlet
avser. Även statens farmacevtiska laboratorium anser, att gällande praxis,
som synes innebära goda garantier för att generiska ord icke registreras som
varumärken, bör bibehållas.

I detta sammanhang diskuterar några remissinstanser när ett namn på ett
läkemedel skall anses som en allmän benämning och därmed oregistrerbart
såsom varumärke. Statens farmacevtiska laboratorium anser, i
motsats till utredningen, att en av Förenta Nationernas världshälsoorganisation
(WHO) framförd benämning i regel bör anses oregistrerbar redan då
den av denna organisation upptagits på förslag till rekommendation såsom
allmän benämning (»proposed international non-proprietary name»). Det
händer nämligen ytterst sällan, att dylika benämningar tages tillbaka, även
om de slutligen icke blir rekommenderade. Vidare bör namn, som överväges
av nordiska farmakopénämnden men icke blivit formellt stadfästa, få skydd
intill dess de återtagits. Laboratoriet framhåller ytterligare, att då allmänna
läkemedelsnamn tillkommer på ett annat sätt än andra termer och behöver
ett starkt skydd, det skulle ha varit av stor betydelse, om varumärkeslagen
på denna punkt hade kunnat lämna ett klarare bidrag till värnandet
av det allmännas intressen. Jämväl specialitctsnämnden anser, att

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1960

»proposed international non-proprietary names» bör respekteras som definitiva.
Därest dylika namn ej accepteras som registreringshinder, kan det inträffa,
att läkemedel, som innehåller substans, vilken åsatts i internationell
litteratur allmänt använd men här i landet namnskyddad benämning, endast
genom svårförståelig omskrivning kan definieras. Som exempel härpå
nämnes, att i Sverige särskilda neutrala farmakopénamn måst tillskapas för
de livsviktiga läkemedlen med de internationella beteckningarna »neostigmin»
och »sulfatiazol», enär dessa beteckningar här genom registrering såsom
varumärke reserverats för enskilda tillverkares produkter. Att sådana
förhållanden kan innebära betydande olägenheter och risker inom ett område
som är så beroende av internationella impulser och litteratur som det
medicinska är uppenbart. Medicinalstyrelsen understryker helt allmänt, att
i fråga om generiska namns integritet gentemot registrering som varumärke
klarare linjer är påkallade än de av utredningen angivna.

Svenska farmakopékommittén erinrar om att ansökan om registrering av
ord, som i vederbörlig ordning upptagits på förslag till rekommendation eller
eller till antagande som allmän benämning på läkemedel, enligt praxis normalt
anses böra vila till dess namnfrågan avgjorts. Kommittén understryker
kraftigt önskemålet, att denna praxis kommer till uttryck i lagtexten
eller på annat sätt ges så bindande karaktär, att den icke kan ändras enbart
genom interna åtgärder inom registreringsmyndigheten. överhuvudtaget
borde den organiserade nybildning av allmänna benämningar som i
stor omfattning förekommer på läkemedelsområdet föranleda särskilda föreskrifter
i varumärkeslagen.

I redaktionellt avseende hemställer patent- och registreringsverket
att ordet »ursprungsort» i första stycket ersättes med uttrycket »geografiska
ursprung»; här avses icke blott ort i egentlig mening utan även land,
distrikt, flod, berg och vissa adjektiv, såsom svensk.

Den i andra stycket givna specialregeln beträffande registrerbarheten av
varumärke bestående enbart av bokstäver eller siffror har i sakligt
hänseende lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Svenska försäljnings-
och reklamförbundet anmärker, att utländska märken av detta
slag på grund av regeln i 29 § synes komma att åtnjuta en fördelaktigare
behandling än motsvarande svenska men anser att detta får bedömas som
ett ringa offer på det internationella samarbetets altare.

I redaktionellt avseende hemställer Apotekarsocieteten, att det i
lagtexten kommer till uttryck alt stadgandet även avser kombination av
bokstäver och siffror. Sveriges grossistförbund framhåller, att det av stadgandet
bör framgå att det endast omfattar bokstavskombinationer som ej
utgör ord.

Även stadgandet i tredje stycket, att som varumärke ej må registreras
kännetecken enbart bestående av något som är ägnat att uppfattas såsom
personnamn eller firma, har i allmänhet lämnats utan erinran
vid remissbehandlingen.

Namnrättskommittén anser emellertid stadgandet vara i behov av preci -

100

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1960

sering såvitt angår förbudet att registrera personnamn. Kommittén
framhåller att det ur namnrättslig synpunkt är av vikt, att möjligheten att
antaga nya släktnamn icke beskäres genom att såsom sådana lämpliga
ordbildningar registreras som varumärken. En av de viktigaste källorna
för släktnamnsbildningen är de sammanställningar av namnförslag som utarbetats
på offentligt uppdrag (senast i Svensk namnbok 1954; SOU 1954: 1).
I dessa sammanställningar upptagna ord bör enligt kommitténs åsikt ej få
registreras som varumärke. Stadgandet synes därför böra ändras så, att
registreringsliinder förklaras föreligga beträffande kännetecken bestående
enbart av släktnamn eller firma eller av ordbildning ägnad såsom släktnamn.
Det synes enligt kommittén icke behöva särskilt anmärkas, att ett
till släktnamnet fogat förnamn icke i och för sig medför, att namnsammanställningen
som sådan blir registrerbar. Kommittén anför vidare, att den
avser att i sitt förslag till namnlag införa en bestämmelse av innehåll, att
konstnärsnamn och därmed likställda yrkesnamn efter ansökan skall kunna
godkännas som släktnamn. Genomföres detta förslag, är det mindre lämpligt
att såsom utredningen förutsatt tillåta registrering av dylika namn.

Namnrättskommittén anmärker vidare, att den av utredningen använda
termen »personnamn» i förslaget synes äga en annan innebörd än den har
i namnrätten. I namnrätten omfattar denna alla namn på person såväl i kombination
som vart för sig: släktnamn, tillnamn och förnamn. Det får därför
anses vara ur namnrättslig synpunkt felaktigt att nyttja ordet »personnamn»,
om det icke avses skola omfatta jämväl förnamn.

Sveriges advokatsamfund erinrar om att ett släktnamn kan tänkas bli så
starkt inarbetat som varukännetecken, att det övervägande betraktas som
varumärke och förty kan registreras. Med hänsyn härtill bör enligt samfundets
mening före »uppfattas» införas ordet »huvudsakligen». En liknande
ändring föreslås av patent- och registreringsverket och Svenska patentombuds
föreningen; dessa remissinstanser anser att registreringshindret bör
förklaras avse kännetecken enbart bestående av något som uteslutande är
personnamn eller är ägnat att uppfattas som firma.

Departementschefen. I förevarande paragraf har utredningen upptagit
bestämmelser om de grundläggande förutsättningarna för att varumärke
skall kunna registreras. Enligt första punkten skall varumärke, som registreras,
vara ägnat att särskilja innehavarens varor från andras. Närmast
som en exemplifikation härav har i andra punkten föreskrivits, att märke,
som uteslutande eller med endast mindre ändring eller tillägg anger varans
art, beskaffenhet, mängd, användning, pris eller ursprungsort eller
tiden för dess framställande, icke skall i och för sig anses äga särskiljningsförmåga.
I motiven till dessa båda bestämmelser, som i stort sett motsvarar
gällande rätt, har utredningen ingående diskuterat olika frågor rörande
varumärkens särskiljningsförmåga och i anslutning härtill förordat en
uppmjukning av nuvarande praxis vid bedömningen på området. I tredje
punkten har upptagits ett nytt stadgande, som avser att bereda möjlighet

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

101

att bcträfiande märke, vilket i och för sig icke är särskiljande, taga hänsyn
till särskiljningsförmåga som uppkommit genom att märket använts i sådan
omfattning att del faktiskt kommit att bli erkänt såsom innehavarens särskilda
varukännetecken. Enligt detta stadgande skall vid bedömande av om
märke har särskiljningsförmåga hänsyn tagas till alla faktiska omständigheter
och särskilt till den tid och omfattning märket varit i bruk.

De av utredningen sålunda föreslagna bestämmelserna och utredningens
i anslutning härtill framställda önskemål om en uppmjukning av praxis
vid bedömande av särskiljningsfrågor har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats
utan erinran av remissinstanserna. Kommerskollegium och näringsfrihetsrådet
har emellertid uttalat sig mot att berörda praxis lindras. NäringsIrihetsradet
har framhållit som ett självklart krav ur konkurrenssynpunkt
att allmänna benämningar på varor icke skall kunna monopoliseras genom
registrering. I anslutning härtill har rådet avstyrkt det nya stadgandet i
tredje punkten om registrerbarhet av märken som genom användning förvärvat
särskiljningsförmåga. För egen del vill jag framhålla angelägenheten
av att man här beaktar praxis i andra jämförbara länder. I den mån detta
medför att svensk praxis något måste uppmjukas, bör detta ske. Vad angår
den nyss berörda bestämmelsen i tredje punkten bör emellertid understrykas,
att bestämmelsen icke innefattar något undantag från huvudregeln i
första punkten om att ett varumärke för att kunna registreras måste äga
särskiljningsförmåga; den öppnar endast en möjlighet, att vid bedömande
av om ett märke äger dylik förmåga, i större utsträckning än för närvarande
är fallet taga hänsyn till samtliga föreliggande omständigheter och
särskilt om märket i praktiken faktiskt visat sig kunna fungera som varukännetecken.
För att klargöra detta torde den av utredningen föreslagna
texten böra något jämkas.

I redaktionellt avseende bör, såsom patentverket anfört, ordet »ursprungsort»
ersattas med uttrycket »geografiska ursprung», då här avses icke blott
ort i egentlig mening utan även land, distrikt, flod, berg och vissa adjektiv,
såsom svensk.

En tillämpningsfråga av praktisk vikt är i vad mån ett ords betydelse i
ett främmande språk bör beaktas vid bedömande, huruvida ordet är beskrivande
och därmed ej registrerbart. Till de uttalanden som av utredningen
och Stockholms handelskammare gjorts i denna fråga kan jag i stort
sett ansluta mig.

Ett härmed i viss mån sammanhängande spörsmål är vilka grunder som
bor tillämpas vid bedömningen av särskiljningsförmåga hos varumärken
för läkemedel. Jag vill i denna del förorda, att en viss uppmjukning sker i
piaxis beträffande dylika varumärken. Självfallet bör icke generiska beteckningar
eller t. ex. latinska eller grekiska benämningar på sjukdomar eller
verksamma substanser vara registrerbara. Däremot bör fantasibeteckningar
kunna godtagas, även om de utgör en språklig konstruktion på latinsk eller
grekisk bas, som för den på området kunnige antyder något i varan ingående
ämne. I fråga om namn som anknyte
däremot större restriklivitet böra iakttagas.

ill varans användning torde

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

En annan fråga av intresse i förevarande sammanhang är när ett visst
namn på ett läkemedel skall anses vara allmänt och därmed oregistrerbart.
Ett par remissinstanser har ansett att redan den omständigheten, att ett
visst namn av Förenta Nationernas världshälsoorganisation (WHO) eller
nordiska farmakopénämnden, som ett led i den av dessa organisationer bedrivna
verksamheten för nybildning av namn på läkemedel, upptagits på
förslag såsom allmän benämning, bör medföra att ordet ej kan registieras
som varumärke. I likhet med utredningen anser jag emellertid, att det är
lämpligare att bibehålla nuvarande praxis att icke avslå ansökningar om
registrering av dylika ord utan lata dem vila i avbidan pa att namnfragan
avgöres. Att, såsom en remissinstans yrkat, stadfästa denna praxis i lagen
eller i tillämpningsföreskrifter torde knappast vara behövligt.

I sitt förslag har utredningen vidare upptagit en specialregel rörande
registrerbarheten av varumärke, som enbart består av bokstäver eller siffror
och icke kan anses som figurmärke; sådant märke skall få registreras
endast om det genom inarbetning visats äga särskiljningsförmåga. Stadgandet
har godtagits vid remissbehandlingen och synes icke heller mig ge anledning
till erinran. Självfallet avses här även kombinationer av bokstäver
och siffror; att såsom en remissinstans yrkat uttryckligen ange detta i lagtexten
torde ej vara behövligt. Ej heller torde det vara nödvändigt att, såsom
en annan remissinstans ifrågasatt, uttryckligen ange att stadgandet endast
avser sådana bokstavskombinationer som ej utgör ord.

Utredningen har slutligen i sitt förslag upptagit stadgande, att såsom
varumärke icke må registreras kännetecken, enbart bestående av något,
som är ägnat att uppfattas såsom personnamn eller firma; sådant kännetecken
skall enligt 3 § automatiskt vara skyddat och bör därför icke dessutom
kunna registreras. En bestämmelse av detta slag bör, såsom remissinstanserna
lämnat utan erinran, upptagas i lagen. I vad stadgandet avser
namn synes emellertid ur tillämpningssynpunkt enklare att begränsa det
till sökandens eget namn; registreringshinder i fall då varumärket består
av något som är ägnat att uppfattas som annans namn kan då helt regleras
i 14 §. Med anledning av vad namnrättskommittén yttrat vill jag framhålla,
att med namn avses släktnamn eller släktnamn jämte förnamn eller
initialer. Lämpligt synes vara att detta utsäges i lagtexten. Såsom utredningen
anfört omfattar stadgandet icke släktnamn som ingår i språket med
en bestämd annan betydelse eller släktnamn som blivit så starkt inarbetat
såsom varukännetecken att det övervägande uppfattas såsom varumärke;
sådana skall alltså kunna registreras. Enligt min mening framgår detta
tillräckligt tydligt av orden »ägnat att», och jag finner ej anledning att, såsom
yrkats i några remissvar, ytterligare framhäva detta förhållande i lagtexten.

14 §.

Paragrafen, som motsvarar 14 § i utredningens förslag, behandlar vissa
speciella registreringshinder.

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

103

Utredningen. Utredningen har i förevarande paragraf under sju punkter
upptagit särskilda hinder mot registrering. Punkterna 1)—3) är huvudsakligen
motiverade av allmänna hänsyn medan punkterna 4)—7) i första
hand avser att bereda skydd för enskilda rättigheter av olika slag.

Enligt punkt 1) må varumärke ej registreras, om i märket utan tillstånd
intagits sådan statlig eller internationell beteckning eller sådant kommunalt
vapen, som enligt lag icke må obehörigen brukas som varumärke, eller ock
något som lätt kan förväxlas därmed. Stadgandet motsvarar 4 § 3 mom. i
gällande varumärkeslag. Utredningen framhåller, att här i första hand
åsyftas beteckningar som skyddas av lagstiftningen om skydd för vissa
offentliga vapen m. m. Med bestämmelsen åsyftas vidare beteckningar som
avses i lagen den 10 juli 1947 om skydd för Förenta Nationernas emblem
och namn samt lagen den 30 december 1953 om skydd för vissa internationella
s j ukvårdsbeteckningar.

Enligt den föreslagna texten gäller skyddet icke blott den officiella beteckningen
själv utan även något som lätt kan förväxlas därmed. Kravet att
förväxlingen »lätt» skall kunna ske gäller både enligt nuvarande varumärkeslag
och enligt de särskilda speciallagarna om skydd för vapen och internationella
beteckningar och har ansetts böra bibehållas för att klargöra att
någon skärpning av likhetsprövningen icke är avsedd. I stort sett bör
emellertid såsom hittills likheten med offentliga vapen in. in. bedömas efter
samma normer som likheten mellan varumärken inbördes.

I punkt 2) har utredningen upptagit ett stadgande med förbud mot registrering
av varumärke, som är ägnat att vilseleda allmänheten. Något
motsvarande registreringshinder finns icke enligt gällande rätt. Utredningen
framhåller, att registreringsmyndigheten i regel icke heller ansett sig
med stöd av allmänna rättsgrundsatser kunna hindra registrering av vilseledande
varumärken. I vissa fall torde registrering ha meddelats t. o. m. beträffande
märken, vilkas användning kunnat vara otillåten exempelvis på
grund av straffbestämmelsen mot illojal reklam i 1 § av lagen mot illojal
konkurrens eller lagstiftningen om oriktiga ursprungbeteckningar. Undantagsvis
har dock registreringsansökning avseende vilseledande varumärke
avslagits, särskilt då märket, samtidigt som det varit vilseledande, utgjort
ett beskrivande ord, som kunnat avvisas med stöd av deskriptivitetshindret
i 4 § 1 mom. i gällande varumärkeslag.

Utredningen framhåller, att i de flesta utländska varumärkeslagar regislreringshinder
stadgas för vilseledande märken. I utredningens enkät har de
tillfrågade organisationerna med få undantag ansett att dylikt hinder bör
införas även i Sverige. Utredningen finner också för sin del att så bör ske.
Avsaknaden av ett motsvarande hinder i den svenska lagstiftningen har tett
sig som en brist, framför allt emedan näringsidkare, som fått visst märke
registrerat av en statens myndighet, härav kunnat bibringas den uppfattningen
att jämväl användningen av märket i fråga erhållit det offentligas
sanktion.

I motiven framhåller utredningen ytterligare bl. a., att regislreringshind -

104

Kungl. Majrls proposition nr 167 år 1960

ret endast riktar sig mot märken, som är ägnade att vilseleda angående viss
egenskap hos varan, eller med andra ord märken, som är ägnade att framkalla
en oriktig uppfattning om varans art, beskaffenhet, mängd, användning,
pris eller ursprungsort eller angående tiden för dess framställande.
Ett märke anses däremot enligt förslaget icke vilseledande på den grund att
det är så likt kännetecken som innehas av annan, att omsättningskretsen
kan. bibringas uppfattningen att de med märket försedda varorna härrör
från denne. Dylik villfarelse benämnes i förslaget förväxling. Utredningen
framhåller, att den skillnad som sålunda i förslaget gjorts mellan vilseledande
och förväxling motiveras av att det här är olika intressen som sättes
i fara. Vid vilseledande åsidosätts främst ett allmänt intresse; allmänheten,
d. v. s. de köpare till vilka märket vänder sig, får en annan och i regel
sämre vara än vad den genom märket bringats att räkna med. Förfarandet
får härigenom i viss mån karaktären av bedrägeri; i andra hand kan detta
givetvis vara till skada också för övriga näringsidkare inom branschen. Vid
förväxling föreligger däremot ett misstag beträffande varornas kommersiella
ursprung. För allmänheten är det i och för sig likgiltigt vem som tillhandahåller
varan, om denna blott har de önskade egenskaperna. I stället är det
här i princip främst innehavarens privaträtt till visst varumärke som lider
skada. Av det sagda följer att det nu behandlade registreringshindret icke
blir att tillämpa enbart därför att ett till registrering anmält märke befinnes
alltför mycket likna annat skyddat kännetecken.

Utredningen framhåller vidare, att stadgandet icke förutsätter att en
oriktig uppgift blivit meddelad, låt vara att varumärke endast mer undantagsvis
kan tänkas vara vilseledande om det icke tillika innehåller någon
oriktig uppgift.

I anslutning till den uppfattning som framkommit i utredningens enkät
framhåller utredningen, att stadgandet bör tillämpas med varsamhet. Registrering
bör sålunda icke vägras med mindre det är uppenbart att märket
måste komma att vilseleda allmänheten. Huruvida vilseledande i praktiken
kommer att ske, blir väsentligen beroende av om de under märket tillhandahållna
varorna har de egenskaper som i märket intagna uppgifter
ger vid handen samt dessa egenskaper är av mera väsentlig betydelse. Dylika
frågor kan naturligen endast i speciella fall aktualiseras under registreringsmyndighetens
prövning. Om ett märke exempelvis innehåller ett geografiskt
namn, som antyder varans ursprung, torde myndigheten normalt
kunna utgå från att nrsprungsbeteckningen är riktig. Någon undersökning
eller särskild prövning i sådant fall bör alltså icke förekomma, och att myndigheten
i övrigt skulle ge sig in på frågor om kvalitetsbedömning av de
registreringssökandes varor är uppenbarligen uteslutet.

Här må slutligen anmärkas, att bestämmelser rörande vilseledande varumärken
av utredningen upptagits jämväl i 25, 33, 34 och 36 §§.

I punkt 3) föreskrives, att varumärke ej må registreras, om märket i andra
fall än som avses i punkterna 1) och 2) strider mot lag eller allmän ordning
eller är ägnat att väcka förargelse. Ett motsvarande stadgande i 4 §

105

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

4 mom. i gällande varumärkeslag tar blott sikte på märke, vilket innehåller
framställningar, som kan väcka förargelse. Genom stadgandets komplettering
har, framhåller utredningen, uppnåtts huvudsaklig överensstämmelse
med vad som redan gäller i övriga nordiska länder.

I punkt i) stadgas registreringshinder, där märke innehåller något, som
är ägnat att uppfattas såsom annans firma eller ock såsom annans namn eller
porträtt, där icke uppenbarligen åsyftas någon sedan länge avliden.
Stadgandet motsvaras delvis av bestämmelsen i 4 § 2 mom. av gällande varumärkeslag,
enligt vilken varumärke ej må registreras, bl. a. om däri obehörigen
intagits annat namn eller annan firma än sökandens. Utredningen anför,
att med namn avses ej blott personnamn i trängre mening utan även
pseudonym, signatur, artistnamn och liknande benämning, under vilken någon,
t. ex. en idrottsman, blivit känd. I första hand avses här i riket förekommande
namn. Skyddet för firma omfattar likaså i främsta rummet svenska
firmor, men även utländskt företags firma kan vara skyddad enligt lagrummet.
Någon särskild granskning för utrönande av förekomsten av skyddad
utländsk firma förutsättes emellertid icke. Även i fråga om svensk firma
torde granskningen, liksom enligt nuvarande praxis, i huvudsak få inskränka
sig till sådana firmor, som är intagna i de hos patentverket förda aktiebolags-
och filialregistren, samt andra firmor som utan större omgång kan
påträffas. Med annans porträtt avses avbildning av bestämd person, annan
än sökanden, vare sig genom fotografi eller efterbildning av målning, teckning
eller skulptur. Även karikatyr kan omfattas av registreringshindret.
Att skyddet för annans namn och porträtt blott gäller där icke uppenbarligen
åsyftas någon sedan länge avliden överensstämmer med rådande praxis
i de nordiska länderna.

Enligt punkt 5) är varumärke uteslutet från registrering, om det innehåller
något, som är ägnat att uppfattas såsom egenartad titel på annans
skyddade litterära eller konstnärliga verk eller kränker annans upphovsmannarätt
till sådant verk eller annans rätt till fotografisk bild eller mönster.
Utredningen framhåller, att motsvarighet till detta hinder saknas i gällande
lag, vilket ibland tett sig som en brist.

I punkt 6) stadgas registreringshinder för varumärke, vilket är förväxlingsbart
med annans namn eller firma, med annans varumärke, som är registrerat
efter tidigare ansökan, eller med annans kännetecken, som är inarbetat
då ansökan om registrering göres. Såvitt angår annans namn eller
firma har stadgandet icke direkt motsvarighet i gällande varumärkeslag;
det överensstämmer dock här med den praxis som utbildat sig på grundval
av den vid punkt 4) berörda regeln i 4 § 2 mom. i varumärkeslagen om registreringshinder
i fall, då i varumärke obehörigen intagits annat namn eller
annan firma än sökandens. Beträffande annans registrerade varumärke
eller inarbetade kännetecken motsvarar stadgandet bestämmelserna i 5 och <>
mom. i nämnda lagrum i varumärkeslagen om registreringshinder i fall, då
varumärke lätt kan förväxlas med annans förut registrerade eller till registrering
anmälda varumärke eller med märke som inarbetats för annan

106

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1960

här i riket. Utredningen framhåller, att kravet på att förväxling »lätt» skall
kunna ske fått utgå, då detta särskilt i domstolspraxis i vissa fall lett till
en alltför mild bedömning vid liklietsprövningen. Däremot avser förslaget
icke att lämna utrymme för någon allmän skärpning av administrativ praxis,
vars bedömningsnormer i stort sett torde kunna godtagas. Utredningen framhåller
att domstolspraxis och administrativ praxis såvitt möjligt bör följa
gemensamma normer.

Enligt punkt 7) må varumärke ej registreras, om det är förväxlingsbart
med kännetecken, som vid tiden för ansökningen nyttjades av annan samt
ansökningen gjorts med vetskap härom och sådant fall ej föreligger, att
sökanden nyttjat sitt märke innan det andra kännetecknet togs i bruk. Såsom
anförts vid 2 § avser bestämmelsen, som utgör en nyhet i förslaget,
att ge visst skydd redan åt det första ibruktagandet av kännetecken. I motiven
framhåller utredningen bl. a., att för stadgandets tillämpning fordras
att kännetecknet faktiskt använts, vare sig detta skett på vara eller dess
förpackning eller kännetecknet endast brukats i reklam, affärshandlingar
e. d. Att ett företag gjort vissa förberedelser för att använda kännetecknet,
t. ex. beställt trycksaker e. d., är däremot icke i och för sig tillräckligt. Beträffande
kravet på vetskap anföres att detta avsevärt torde hegränsa hindrets
räckvidd. Med hänsyn till svårigheten att styrka vetskap hos den registreringssökande
kan i det administrativa förfarandet hindret knappast
få betydelse annat än i eklatanta fall, t. ex. där den sökande tidigare varit
anställd hos ibruktagaren, varit dennes agent eller eljest uppenbarligen
måste ha känt till kännetecknet i fråga. I övriga fall torde stadgandet få sin
egentliga betydelse i samband med ogiltighetstalan som föres inför domstol
enligt 25 och 26 §§.

I andra stycket stadgas om vilken verkan det i de under 4), 5), 6) och 7)
nämnda fallen skall ha att den, vars rätt är i fråga, lämnar sitt medgivande
till registreringen. Utredningen anför att i nuvarande administrativa praxis
medgivande i motsvarande fall i allmänhet anses undanröja registreringsliinder.
Att så städse skall vara fallet kan dock enligt utredningens mening
vara förbundet med nackdelar. Medgivande till ny registrering brukar nämligen
ingalunda mera regelmässigt förenas med återkallelse av den äldre
registreringen eller del därav och resultatet har därför blivit, att förväxlingsbara
varumärken, ofta t. o. in. identiskt lika märken, i ej ringa omfattning
är registrerade sida vid sida för skilda innehavare. Bl. a. för att undanröja
denna olägenhet har i förevarande stadgande som villkor för att medgivande
skall kunna åberopas uppställts att fara icke är alt allmänheten vilseledes.

Beträffande stadgandets tillämpning i fall då registreringshindret består
i förväxlingsrisk med annans varumärke framhåller utredningen, att medgivande
bör godtagas sä snart kännetecknen icke är identiskt eller praktiskt
taget identiskt lika. År detta däremot fallet torde viss fara för vilseledande
vara för handen. Det kan nämligen knappast godtagas ur allmän synpunkt,
att flera självständiga registreringar avseende samma märke och samma varuslag
samtidigt består för olika näringsidkare. Föreligger ett licensavtal

107

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

mellan parterna, får i stället de särskilda reglerna om licens utnyttjas. I
annal fall synes registrering efter medgivande böra tillåtas blott om den
tidigare rätten samtidigt inskränkes, så att kännetecknen icke vidare avser
samma eller liknande varuslag.

I fråga om varumärke innehållande släktnamn framhåller utredningen,
att flera bärare av namnet regelmässigt finnes eller kan tillkomma i framtiden
och att en enstaka bärare icke kan disponera över namnrätten till
nackdel för övriga bärare. I dessa fall kan medgivande därför endast mera
sällan få betydelse, t. ex. då namnet genom sammansättning med förnamn
eller porträtt uppenbarligen blott åsyftar den individuelle utfärdaren av
medgivandet. Då varumärke innehåller porträtt gäller det ofta kungliga
personer eller bemärkta män, företagets grundare, en uppfinnare e. d. Enligt
utredningens mening torde den avbildade i allmänhet utan begränsning
kunna lämna medgivande; fara för vilseledande lär endast undantagsvis
kunna tänkas i dessa fall. Likaså torde medgivande i allmänhet utan
vidare böra godtagas då det gäller utnyttjande av auktorverk och liknande
rättighet som avses i punkt 5).

Remissyttrandena. Stadgandet i första stycket punkt 1) om registreringshinder
för märke innehållande officiellt vapen o. d. har lämnats
utan erinran av remissinstanserna.

Patent- och registreringsverket diskuterar i detta sammanhang hur uttrycket
»lätt kan förväxlas» bör tolkas. Verket påpekar, att i punkterna 6)
och 7), som handlar om annans varumärke som registreringshinder, endast
använts ordet »förväxlingsbar». Anledningen till denna skillnad är enligt
vad verket inhämtat, att utredningen i fråga om likhetsprövning med andra
varumärken ansett att domstolarnas hittillsvarande praxis bör skärpas; däremot
har sådan skärpning ej funnits erforderlig vid likhetsprövning med
offentliga vapen. Administrativ praxis har i intetdera fallet ansetts behöva
skärpas. Enligt verkets uppfattning är det emellertid motiverat, att vid likhetsprövning
med offentliga vapen något större krav på förväxlingsrisk
uppställes än vid prövning av likhet varumärken emellan. I administrativ
praxis torde också en sådan olikhet ha uppkommit. Lagtextens olika terminologi
på de nämnda punkterna är sålunda väl förenlig härmed, ehuru motiven
i detta hänseende knappast torde helt ansluta sig till lagtexten.

Stadgandet i punkt 2) om registreringshinder för vilseledande
varumärke godtages av det stora flertalet remissinstanser. Patent- och
registreringsverket anser, alt bestämmelsens förekomst utgör eu klar förbättring
i förhållande till vad som nu gäller. Specialitetsnämnden uttalar,
att bestämmelsen är av mycket stor betydelse för de ärenden på varumärkesområdet,
vilka medicinalstyrelsen har alt taga befattning med.

Några remissinstanser uttalar emellertid tveksamhet mot alt överhuvudtaget
i den nya lagen upptaga bestämmelser om vilseledande varumärken,
men vill dock ej motsätta sig alt så sker, under förutsättning att det i lagtexten
kommer till uttryck att faran för vilseledande endast skall beaktas
om den är »uppenbar». Sveriges industriförbund finner det väl vara ange -

108

Kungl. Maj:ls proposition nr 167 år 1960

läget att förutsättningar skapas för att förhindra användningen av uppenbart
vilseledande märken men ifrågasätter om ej denna fråga bör regleras
inom ramen för lagstiftningen angående illojal konkurrens. Då förbundet
likväl, under nyssnämnda förutsättning, icke vill motsätta sig de av utredningen
föreslagna bestämmelserna, motiveras denna ståndpunkt med önskvärdheten
av nordisk likformighet i denna del. Stockholms handelskammare
uttalar, att det under inga förhållanden bör förekomma att avgöranden
angående vilseledande grundas på bedömanden av en varas kvalitet. Vid
handelskammarens behandling av ärendet har från skilda håll hävdats, all
bedömningen huruvida ett varumärke är vilseledande städse bör ankomma
på domstol. Enligt handelskammarens mening måste det emellertid anses
otillfredsställande, om registreringsmyndigheten skulle vara nödsakad att
registrera ett uppenbart vilseledande märke eller anteckna överlåtelse eller
upplåtelse av licens i sådana fall, då märkets användning av den nye innehavaren
eller licenstagaren uppenbarligen skulle vara ägnad att vilseleda
allmänheten. Handelskammaren vill därför icke motsätta sig de av utredningen
föreslagna bestämmelserna. Kravet på att vilseledandet skall vara
uppenbart bör emellertid komma till uttryck i lagtexten. Skånes handelskammare
påpekar, att de av utredningen föreslagna bestämmelserna om
vilseledande varumärken kan ge upphov till vanskliga tillämpningsproblem,
men vitsordar å andra sidan det principiellt berättigade i tanken, att varumärkeslagstiftningen
skall innefatta bestämmelser till skydd mot vilseledande
användning av kännetecken. Handelskammaren understryker utredningens
uttalande, att varsamhet bör iakttagas vid bestämmelsernas lilllämpning.
Detta är särskilt viktigt eftersom redan den omständigheten, att
talan angående vilseledande användning av ett kännetecken väckes mot ett
företag, kan få ytterst allvarliga verkningar för detta genom goodwillförlust
och andra mera direkta skador. Medan förfarandet pågår, blir företagets
möjligheter att utnyttja märket i praktiken också beskurna. Garantierna
mot en alltför vidsträckt tillämpning av bestämmelserna, en tillämpning
som skulle sätta rättssäkerheten i fara, bör emellertid finnas icke blott i
motivuttalanden utan bör komma till uttryck i själva lagtexten.

Ett par remissinstanser avstyrker helt att i den nya lagen upptages bestämmelser
om vilseledande varumärken. Östergötlands och Södermanlands
handelskammare anser, att de i betänkandet lämnade exemplen otvivelaktigt
utgör belägg för att det föreligger visst behov av skydd gentemot vilseledande
kännetecken. Handelskammaren ställer sig dock tveksam till huruvida
dessa ofta mycket intrikata juridiska problem bör behandlas ax
registreringsmyndigheten. Tänkbart vore att myndigheten endast ägde förklara
en ansökan, som förmodas avse vilseledande varumärke, vilande i avvaktan
på domstols prövning. Handelskammaren vill dock gå ännu ett steg
längre och ifrågasätta om bestämmelser angående vilseledande varukännetecken
överhuvudtaget har sin rätta plats i varumärkeslagen, som bör avse
huvudsakligen den enskilde näringsidkarens rätt till av honom begagnade
varukännetecken. Bestämmelser angående vilseledande varukännetecken,

109

Kangl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

som avser allmänhetens intresse av att man inte får en annan och sämre
vara än man genom varukännetecknet bringas räkna med, synes närmast
höra samman med lagstiftningen mot illojal konkurrens. Införes i vår lagstiftning,
såsom flerstädes utomlands, en s. k. generalklausul angående illojalt
förfarande, kanske särskilda bestämmelser om vilseledande varukännetecken
rentav ter sig onödiga. Lagstiftningen mot illojal konkurrens torde
stå i tur för översyn. Innan resultatet härav föreligger, bör man icke
binda sig för en bestämd lösning beträffande de vilseledande varukännetecknen.
Skulle intresset av skydd i detta avseende befinnas så angeläget,
att detsamma bör tillgodoses utan dröjsmål, torde så lämpligast kunna ske
genom ett provisoriskt tillägg till nu gällande lag mot illojal konkurrens.
Läkemedelsindustriföreningen uttalar sig i liknande riktning. Föreningen
har givetvis intet att erinra mot ett lagligt skydd för allmänheten mot vilseledande
i kommersiellt hänseende, men stadganden med detta syfte bör
ej placeras i varumärkeslagen. Denna bör i möjligaste mån hållas fri från
bestämmelser, som icke direkt har avseende å det för ett varumärke karakteristiska,
nämligen att utgöra ett skyddat individualiseringsmedel. Det
kan ej heller anses tillfredsställande att man genom stadganden i varumärkeslagen
möjliggör administrativa avgöranden på basis av ett bedömande
av varors kvalitet eller personers eller företags kvalifikationer. Sådana bedömanden
synes emellertid oundvikliga, därest registreringsmyndigheten
exempelvis, såsom förutsättes i förslagets 33 §, skall taga ställning till frågan,
om en överlåtelse av ett varumärke från ett företag till ett annat kan
verka vilseledande för allmänheten. Bestämmelser till allmänhetens skydd
mot vilseledande hör enligt föreningens mening rätteligen hemma i lagstiftningen
mot illojal konkurrens, som ju också är i trängande behov av reformering.
Det är att beklaga, att en sådan reformering icke kunnat ske parallellt
med den nu ifrågavarande utredningen. Om så skett, skulle man
ha kunnat infoga skyddsbestämmelserna i deras rätta sammanhang och
ge dem en mera generell utformning.

Beträffande stadgandets närmare utformning har, såsom berörts, Sveriges
industriförbund, Stockholms handelskammare och Skånes handelskammare
hemställt, att kravet på att faran för vilseledande skall vara u pp
e n b a r kommer till uttryck i lagtexten. Samma önskemål framställes av
Sveriges advokatsamfund, Sveriges grossistförbund, Svenska försåljningsoch
reklamförbundet, Läkemedelsindustriföreningen och Svenska patentombudsföreningen
och antydes också av Östergötlands och Södermanlands
handelskammare.

Sveriges hantverks- och småindnstriorganisation påpekar helt allmänt,
att lagtexten på ifrågavarande punkt är så vagt formulerad, att den kan
bli föremål för mot varandra stridande tolkningar samt att ej heller moliven
i betänkandet lämnar tillräcklig vägledning för tolkningen.

Bestämmelsen i punkt 3) om registreringshinder för märke som strider
in o t lag in. in. har icke föranlett särskilt uttalande vid remissbehandlingen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

Beträffande stadgandet i punkt 4) om registreringshinder för märke som
innehåller annans namn eller firma anför namnrättskommittén,
att dess preliminära förslag till namnlag icke synes utgöra hinder
för de av utredningen föreslagna reglerna. Det bör emellertid särskilt utsägas,
att pseudonym, signatur etc. skall vara föremål för skydd enligt denna
punkt.

Stadgandet i punkt 5) om registreringshinder för märke som kränker
annans upphovsmannarätt m. m. har ej föranlett erinran i remissvaren.

I fråga om reglerna i punkt 6) om registreringshinder för märke som
är förväxlingsbart med annans namn, firma in. in. gör
namnrättskommittén samma uttalande som beträffande punkt 4).

Stockholms handelskammare har vissa erinringar mot stadgandet. Enligt
handelskammarens mening bör frågorna om annans firma och annans
lokalt inarbetade kännetecken såsom registreringshinder prövas försit i
samband med revisionen av firmalagstiftningen. Beträffande annans namn
som hinder för registrering gäller för närvarande att registrering må vägras
endast om i varumärke obehörigen »intagits» annans namn än sökandens.
Förslaget ger ett vidare skydd och sträcker sig längre än som med
hänsyn till namnhävarens intresse kan anses påkallat. Det är också angeläget
att de resultat vartill namnrättskommittén kan komma icke föregripes
genom att skyddet för namn i här förevarande sammanhang utsträckes.
Ifrågavarande bestämmelse bör därför utformas i huvudsaklig överensstämmelse
med gällande stadgande.

Smålands och Blekinge handelskammare erinrar om att enligt gällande
varumärkeslag märke icke kan registreras, om det »lätt» kan förväxlas med
annat varumärke. Handelskammaren understryker det angelägna i att utelämnandet
av ordet »lätt» i punkt 6) icke kommer att medföra en skärpning
av den redan nu stränga bedömningen av frågan om förväxlingsbarhet
från registreringsmyndighetens sida. Liknande synpunkter framföres av
Svenska industriens patentingenjörers förening.

Beträffande remissinstansernas principiella ställningstagande till det
skydd för ibruktaget men ej registrerat eller inarbetat
varumärke som ges genom stadgandet i punkt 7) hänvisas till 2 §.

I fråga om stadgandets närmare utformning anser Svea hovrätt det erforderligt,
att lagtexten jämkas till närmare överensstämmelse med motiven.
Ordet »vetskap» ger intryck av en fordran på absolut fastställd kunskap.
I motiven åter nämnes som typfall, att sökanden uppenbarligen måste ha
känt till kännetecknet i fråga. För att uppnå bättre överensstämmelse mellan
motiv och lagtext, bör den senare jämkas på så sätt, att det stadgas, att
»det kan antagas att ansökningen gjorts med vetskap härom» eller att »ansökningen
uppenbarligen gjorts med vetskap härom». Med den av utredningen
föreslagna utformningen kan det i en rättegång enligt 25 § i förslaget,
där svaranden mot en stark indiciebevisning från motsidan åberopar

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

111

sitt eget hörande under sanningsförsäkran och därvid uppger, att han icke
känt till att annan vid tiden för ansökningen nyttjat ett visst kännetecken,
för domstolen ställa sig svårt att fastslå att vetskap förelegat även om bevisningen
i övrigt talar för att vederbörande haft sådan vetskap.

Stadgandet i andra stycket att registreringshinder enligt punkterna 4),
5), 6) och 7) bortfaller, därest vederbörande rättsinnehavare
lämnar medgivande till registrering och fara icke föreligger
att allmänheten vilseledes genom registreringen lämnas i
allmänhet utan anmärkning av remissinstanserna.

I fråga om den senare punkten i stadgandet må erinras om att några remissinstanser
ställt sig principiellt avvisande mot eller tveksamma till att
bestämmelser om vilseledande varumärken upptages i den nya lagen. Vad
särskilt angår bestämmelsen därom i förevarande stadgande, framhåller Läkemedelsindustriföreningen,
att man med den fördelning av bevisbördan
som administrativa myndigheter plägar tillämpa beträffande föreskrifter av
denna typ måste befara, att det i praktiken kommer att åligga sökanden att
visa, att det icke föreligger fara för att allmänheten vilseledes. Föreningen
frågar sig hur man skall kunna fullgöra denna bevisbörda utan att komma
in på ekonomiska och kvalitativa värdesättningar, som icke bör ingå i en
prövning av ifrågavarande slag. I fråga om identiskt eller praktiskt taget
identiskt lika varumärken är för övrigt motiven så skrivna att några möjligheter
för sökanden näppeligen lämnas öppna. Föreningen veterligen har
i praktiken icke förekommit något, som motiverar ett frångående av hittillsvarande
system att medgivande städse undanröjer registreringshinder i de
hänseenden om vilka här är fråga. I detta sammanhang erinrar föreningen
om att varumärkeshavare de facto kan underlåta att påtala förväxlingsbart
märkes användande, därvid näppeligen kan bli tal om varumärkesdegeneration,
därest toleransen blir aktuell allenast mot enstaka företag. I dylikt
fall uppstår även tveksamhet, huruvida 36 § i förslaget blir tillämplig. Fn
kautschukbestämmelse av förevarande slag motverkar enligt föreningens
uppfattning rena linjer i såväl rättstillämpning som praktiskt handlande.
Skall bestämmelsen kvarstå, bör i lagtexten utsägas att det där stadgade
förbehållet endast avser fall, då faran för vilseledande är uppenbar. Fall
som icke är på sådant sätt självklara, bör prövas av domstol i den ordning
som i 36 § anges. Liknande synpunkter anföres av Stockholms handelskammare,
som framhåller, att det torde få antagas att innehavaren av ett redan
registrerat märke icke medger annan rätt att registrera förväxlingsbart varumärke
med mindre han bedömer risken för förväxling som obefintlig
eller i det närmaste obefintlig.

Även Sveriges advokatsamfund, som i princip godtager den av utredningen
föreslagna bestämmelsen, yrkar att det i lagtexten anges att registrering
får vägras endast i fall av uppenbar fara för vilseledande.

Beträffande stadgandets närmare utformning i övrigt framhåller patcntoch
registreringsverket all uttrycket »vilseledande» här synes beteckna för -

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

växlingsbarhet och alltså användes i en annan betydelse än eljest i förslaget.
Samma anmärkning framställes av Läkemedelsindustriföreningen och
Stockholms handelskammare.

Namnrättskommittén anser, att från stadgandet bör undantagas
egenartat släktnamn, utom i fall då namnet faktiskt övergått till
en ren varubeteckning. Namn kan icke överlåtas civilrättsligt och ett medgivande
för annan att bruka ett namn är därför i princip rättsligt irrelevant.
Härtill kommer att det till släktnamn regelmässigt finns flera bärare. Utredningen
har själv framhållit att medgivande av en av dem i allmänhet ej
kan få betydelse. I lagtexten uppställes emellertid endast det inskränkande
villkoret, att registrering ej får ske, om fara är att allmänheten vilseledes.
Här synes icke ha tagits den hänsyn till andra namnbärares enskilda intressen
som förutsättes av utredningen. Skulle kommitténs hemställan av
tekniska skäl ej kunna bifallas, blir sådana undantagsbestämmelser som
kommittén föreslagit vid 7—9 §§ av än större betydelse.

Departementschefen. I förevarande paragrafs första stycke har utredningen
under sju punkter upptagit en rad bestämmelser innehållande speciella registreringshinder.
De tre första punkterna är huvudsakligen motiverade av
allmänna hänsyn medan de följande främst bereder skydd åt olika privata
intressen.

Enligt punkt 1) i utredningens förslag må varumärke ej registreras, om
däri utan tillstånd intagits sådan statlig eller internationell beteckning eller
sådant kommunalt vapen, som enligt lag icke må obehörigen brukas som
varumärke, eller ock något som lätt kan förväxlas därmed. Uttrycket att förväxling
»lätt» skall kunna ske innebär, att enligt den nya lagen vid likhetsprövning
med offentliga vapen m. m. något större krav på förväxlingsrisk
uppställes än vid likhetsprövning med varumärken enligt punkterna 6) och
7). En sådan skillnad i bedömningen torde redan ha uppkommit i administrativ
praxis. Stadgandet har godtagits av remissinstanserna och synes ej
ge anledning till erinran.

I punkt 2) har upptagits ett nytt stadgande om registreringshinder för
märke som är ägnat att vilseleda allmänheten. Här avses främst märken,
som är ägnade att framkalla en oriktig uppfattning om varans art, beskaffenhet,
mängd, användning, pris eller ursprungsort eller angående tiden för
dess framställande. Stadgandet har i allmänhet lämnats utan erinran vid
remissbehandlingen; dock har ett par remissinstanser gjort gällande, att
bestämmelser om vilseledande varumärken icke hör hemma i varumärkesrätten
utan hör upptagas i lagen mot illojal konkurrens. I likhet med det
stora flertalet remissinstanser vill jag biträda utredningens uppfattning, att
det är lämpligt att i varumärkeslagen införa bestämmelser som hindrar registrering
i hithörande fall. Det är otillfredsställande att, såsom för närvarande
är fallet, registreringsmyndigheten icke skall ha möjlighet att avvisa
ansökan om registrering av märke som uppenbart är vilseledande för allmänheten
och vars användning måhända enligt andra lagbestämmelser är för -

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1060

113

bjuden; en registrering kan av märkeshavaren uppfattas som ett medgivande
till att märket får användas och av allmänheten som en garanti för att
märket är korrekt. Såsom utredningen framhållit och vid remissbehandlingen
understrukits, bör emellertid vid registreringsmyndighetens prövning
endast beaktas fall, där faran för allmänhetens vilseledande är uppenbar.
Denna förutsättning synes böra intagas i lagtexten.

Angående stadgandets tillämpning kan jag i huvudsak hänvisa till vad
utredningen anfört. Jag vill i anledning av ett remissyttrande understryka
utredningens uttalande, att det uppenbarligen är uteslutet att registreringsmyndigheten
skulle ge sig in på frågor om kvalitetsbedömning av de registreringssökandes
varor.

Enligt punkt 3) föreligger regislreringshinder om märket i andra fall än
som avses i punkterna 1) och 2) strider mot lag eller allmän ordning eller
är ägnat att väcka förargelse. Stadgandet har ej föranlett erinran i remissvaren
och torde böra upptagas i lagen.

Punkt 4) förbjuder registrering om märket innehåller något, som är ägnat
att uppfattas såsom annans firma eller ock såsom annans namn eller
porträtt, där icke uppenbarligen åsyftas någon sedan länge avliden. Ett
stadgande i denna riktning, av remissinstanserna i allmänhet lämnat utan
erinran, bör upptagas i lagen. I enlighet med vad som anförts vid 13 § tredje
stycket bör emellertid stadgandet i vad det avser namn kompletteras,
så att registreringshinder förklaras gälla icke blott då märket innehåller
något som är ägnat att uppfattas såsom annans namn utan även då det enbart
består av sådan benämning. Med namn avses i förevarande sammanhang
icke blott, såsom i 3 §, släktnamn, utan även konstnärsnamn, pseudonym,
signatur, artistnamn och liknande benämning, under vilken någon,
t. ex. en idrottsman, blivit känd. Vad sålunda avses torde böra utsägas i
lagtexten. Med firma får anses jämställd benämning på ideell förening, stiftelse
o. d.

I punkt 5) avses fall, då märket innehåller något som är ägnat att uppfattas
såsom egenartad boktitel o. d. eller kränker annans upphovsrätt
m. m. Stadgandet har icke föranlett erinran vid remissbehandlingen och torde,
med viss redaktionell jämkning, böra upptagas i lagen.

Punkt 6) innebär, att varumärke ej må registreras om märket är förväxlingsbarl
med annans namn, firma eller registrerade varumärke eller
med annans inarbetade kännetecken. Motsvarande registreringshinder i gällande
lag är beroende av att förväxling »lätt» kan ske; att detta ord fått utgå
innebär en anpassning till patentverkets praxis på området, vilken ansetts
böra bibehållas. Stadgandet, som i allmänhet icke föranlett anmärkningar i
remissvaren, synes i sak ej ge anledning till erinran och bör med visst förtydligande
upptagas i lagen. Med anledning av vad eu remissinstans yttrat
vill jag framhålla, att sådan modifikation av stadgandet, som kan föranledas
av den kommande revisionen av namn- och firmarätten, får genomföras
i samband med denna.

Punkt 7) stadgar under vissa villkor registreringshinder, om märket är

N Ilihang till riksdagens protokoll 1!)C>0. 1 samt. AV lili

114 Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

förväxlingsbart med annans ibruktagna varukännetecken; stadgandet innebär
alltså att varukännetecken kommer att få ett visst skydd redan i och
med det första ibruktagandet. Registreringshindret har gjorts beroende av
att det andra varukännetecknet användes vid tiden för ansökningen, att
sökanden hade vetskap härom och att sökanden icke använt sitt märke
innan det andra kännetecknet togs i bruk. Förslaget att införa ett sådant
skydd för ibruktagandet har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran
av remissinstanserna, och jag vill även för egen del biträda det. Med
anledning av ett remissyttrande vill jag framhålla, att kravet på vetskap
enligt allmänna grundsatser bör anses uppfyllt även om vederbörande bestrider
att han haft kännedom om märkets användning men av omständigheterna
framgår, alt han uppenbarligen haft vetskap. Att uttryckligen ange
detta i lagtexten synes icke vara erforderligt. Utredningens förslag bör alltså,
med en smärre redaktionell jämkning, genomföras.

I andra stycket har utredningen upptagit stadgande, att registrering må
ske utan hinder av bestämmelse under 4), 5), 6) och 7), om den vars rätt
är i fråga medger det och fara icke är att allmänheten vilseledes genom registreringen.
Redan i gällande praxis anses medgivande i allmänhet undanröja
sådant registreringshinder varom här är fråga. Att denna rättsverkan
nu föreslås bli beroende av att fara för allmänhetens vilseledande ej föreligger
står i överensstämmelse med bestämmelsen i punkt 2).

I princip torde icke vara något att erinra mot det av utredningen föreslagna
stadgandet. Det synes emellertid kunna ifrågasättas, om det fordras uttrycklig
föreskrift att spörsmålet huruvida varumärket är vilseledande
skall beaktas jämväl i förevarande fall. Utredningens förslag i denna del
torde sammanhänga med att man här icke åsyftar samma former av vilseledande
som i punkt 2). Någon närmare gränsdragning i detta hänseende
har emellertid ej gjorts i utredningens förslag och torde även vara svår att
praktiskt genomföra. Med hänsyn härtill synes det enklare att låta bestämmelsen
i punkt 2) vara tillämplig i samtliga fall, då varumärke anses vilseledande,
oavsett grunden för att så befinnes vara fallet och sålunda även
om varumärkets vilseledande effekt uppkommit genom att privat rättsägare
gjort medgivande i visst hänseende. I detta sammanhang torde vidare böra
uppmärksammas, alt även andra registreringshinder i första stycket än det
förevarande kan vara aktuella i fall då registrering sker efter medgivande
av privata rättsägare. Som en allmän erinran om detta förhållande synes förevarande
bestämmelse böra erhålla utformningen, att sådant medgivande blir
verksamt, endast om hinder enligt första stycket ej eljest möter.

Namnrättskommittén har hemställt, att från stadgandet i andra stycket
göres principiellt undantag för egenartat släktnamn, med hänsyn till att
medgivande för annan att bruka sådant namn enligt namnrättsliga grunder
saknar rättslig betydelse. Enligt min mening bör det dock ej möta principiellt
hinder att namn efter medgivande av namnets bärare registreras såsom
varukännetecken. Såsom utredningen anfört kan emellertid enstaka
bärare av ett namn ej disponera däröver till nackdel för övriga bärare av

115

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

namnet. Medgivande av sådan enstaka bärare får därför i regel betydelse
endast om det framgår att just denne avses, t. ex. genom att namnet förenas
med förnamn eller titel.

15 §.

Paragrafen, som överensstämmer med 15 § i utredningens förslag, innehåller
stadgande om s. k. disclaimer, innebärande att vid registrering av varumärke
vissa element undantages från registreringen.

Utredningen. Utredningen framhåller, att där registrerat varumärke innehåller
oregistrerbart element, såsom beskrivande text, generiska ord, avbildningar
av varan o. s. v., detta icke omfattas av skyddet. Att så är förhållandet
följer av allmänna varumärkesrättsliga grundsatser. För utomstående
kan det emellertid i särskilda fall te sig som osäkert, huruvida registreringen
medför någon rätt till det ifrågavarande elementet eller icke. För innehavaren
kan det även vara frestande att åberopa registreringen till förmån
för anspråk på en sadan rätt. I sådana och liknande fall förekommer i utländsk
rätt att vid registreringen ifrågavarande beståndsdel uttryckligen
undantages från skyddet. Genom sådant undantag — s. k. disclaimer -—
klargöres på ett enkelt sätt registreringens rättsverkan och undanröjes faran
av dess åberopande till stöd för en längre gående rätt. Enligt utredningens
mening bör möjlighet till dylikt undantag, som redan finns i Danmark,
införas i den nya lagen.

I enlighet härmed har utredningen i första stycket av förevarande paragraf
som huvudregel upptagit stadgande, att ensamrätt, som vinnes genom
registrering av varumärke, icke innefattar sådan beståndsdel av märket,
som ej ensam för sig kan registreras. I andra stycket har föreskrivits, att
om märke innehåller oregistrerbar beståndsdel och särskild anledning finnes
att antaga, att märkets registrering kan föranleda ovisshet om ensamrättens
omfattning, så må vid registreringen denna beståndsdel uttryckligen
undantagas från skyddet. I motiven anföres ytterligare bl. a., att disclaimer
endast bör tillgripas där den aktuella beståndsdelens oregistrerbara natur
icke måste vara uppenbar för den som har normala kunskaper angående
berörda varuslag. Alt t. ex. varans generiska benämning eller namnet på
den ort där varan framställts ingår i märket, kan knappast ge anledning
till ovisshet om skyddets omfattning. Innehåller märke däremot något deskriptivt
ord med viss ehuru icke tillräcklig egenart för registrering kan ensamrättens
omfattning väl tänkas behöva klarläggas genom disclaimer. I
vissa fall kan det vara önskvärt att med disclaimer undantaga även ett rent
generiskt oid, såsom där märke blott bestar av två eller flera ord, varav etl
är generiskt, l. ex. PENICILLIN LEO.

Av särskild betydelse torde enligt utredningen disclaiinersystemet kunna
bli i fråga om utstyrselregistrering. Här får det nämligen anses viktigt,
all möjligheten till registrering icke missbrukas av enskilda till nackdel för
utvecklingen på emballageområdet eller till men för konkurrenternas skäli -

116

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

ga handlingsfrihet. I nu herörda fall bör disclaimer komma till användning
beträffande såväl funktionella detaljer som banala element, d. v. s. allmänt
begagnade kartong- och flasktyper o. d.

Disclaimer förutsättes skola antecknas i varumärkesregistret och på bevis
som utfärdas över registreringen. Den närmare utformningen av disclaimern
blir beroende av omständigheterna i det speciella fallet.

Utredningen framhåller vidare, att genom disclaimer undantagen del av
varumärke sedermera genom användning kan förvärva sådan särskiljningsförmåga
att den blir registrerbar. I sådant fall bör ny registrering kunna
ske av märkesdelen eller av märket utan disclaimer. Stadgande härom har
upptagits i tredje stycket.

Departementschefen. Förevarande stadgande om möjlighet att vid registrering
undantaga beståndsdel av märket, som ej ensam för sig kan registreras,
har ej föranlett erinran vid remissbehandlingen och torde böra upptagas
i lagen.

16 §.

I paragrafen, som är likalydande med 16 § i utredningens förslag, har
intagits stadgande om s. k. klassregistrering.

Utredningen. Utredningen framhåller, att det är ett allmänt känt förhållande
att det råder en besvärande trängsel i varumärkesregistret trots ett
jämförelsevis lågt antal i kraft varande registreringar. Detta beror till stor
del på att de registreringssökande i sina varuförteckningar ofta tar upp även
andra varor än dem, för vilka vederbörande avser att bruka märket. Det är
ingalunda ovanligt, att ansökningen åtföljes av en förteckning på hundratals
eller t. o. in. tusentals varuslag, av vilka rent av de flesta ligger långt
utom sökandens intressesfär. Ansökningar av detta slag, som enligt gällande
rätt kan göras utan att detta medför högre avgift än eljest, har vållat
registreringsmyndigheten ett vidlyftigt arbete med granskningen i förhållande
till redan bestående registreringar. Då behandlingen av dem ofta dragit
ut på tiden, har olägenhet även uppkommit för senare inkomna ansökningar,
vilkas avgörande varit beroende av den tidigare ansökningen. Av
större betydelse är emellertid, att de under årens lopp beviljade registreringarna
med skydd för dessa mycket omfattande varuförteckningar kommit
att belägga så stor del av det befintliga varumärkesmaterialet, att det blivit
allt svårare för näringsidkarna att antaga varumärken, som ej kolliderar
med tidigare registreringar.

För utredningen har det framstått som en väsentlig uppgift att överväga
åtgärder för att bringa lättnad i det rådande tillståndet. Enligt utredningens
mening kommer härvid främst två utvägar i fråga, nämligen att övergå till
systemet med s. k. klassregistrering samt att införa bestämmelser om att
registrerings fortsatta giltighet och omfattning göres beroende av att märket
faktiskt hålles i bruk för de varor registreringen gäller, s. k. användnings -

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

117

tvång. I förevarande sammanhang upptages vad utredningen anför om klassregistrering.
Beträffande frågan om användningstvång hänvisas till 25 §.

Klassregistrering, som tillämpas på de flesta håll utomlands, innebär att
de varuslag, för vilka registrering beviljas, är indelade i olika klasser. I allmänhet
gäller, att för registrering i en varuklass uttages en grundavgift och
att sökanden, om han önskar skyddet utsträckt till ytterligare en eller flera
klasser, skall erlägga vissa tilläggsavgifter. Utredningen förordar att detta
system, som samlat en övervägande opinion i dess enkät till näringslivet, införes
i Sverige.

Vad angår det klassystem som bör antagas framhåller utredningen, att
ett stort antal skilda klassificeringar utbildat sig i de olika länderna. Parisunionens
konferens i London 1934 har emellertid rekommenderat ett av en
internationell kommitté utarbetat system, omfattande 34 klasser (det s. k.
internationella systemet). Systemet, som är avsett att framdeles kompletteras
med ytterligare klasser för servicemärken, har biträtts av ett 20-tal länder.
Utredningen förordar att även Sverige antager det.

För bedömande av den lämpliga storleken av registreringsavgiften anför
utredningen följande. För närvarande lämnar avgifterna i allmänhet
täckning för registreringsmyndighetens kostnader för varumärkenas granskning,
registrering och kungörande. Enligt 3 § i gällande varumärkeslag skall
sökanden erlägga 100 kronor, varav 50 kronor utgör ansökningsavgift och
ett lika stort belopp avgift för registreringen och dess kungörande. Den senare
avgiften återbetalas till sökanden om ansökningen ej leder till registrering.
Båda avgiftshälfterna erlägges vid ansökningens ingivande. Enligt utredningens
mening bör principen att avgifterna skall täcka registreringsmyndighetens
kostnader för arbetet med varumärkesregistreringen även för
framtiden vara vägledande såvitt angår grundavgiften. Tilläggsavgifterna
bör däremot i första hand beräknas med tanke på att de skall verka återhållande
på benägenheten att söka skydd över ett vidare område än nödvändigt.
De får dock ej göras så höga, att de verkar stängande i sådana enstaka
fall, då mycket vidsträckta registreringar kan vara befogade. Tilläggsavgifterna
bör därför ej vara stigande eller progressiva. Vad angår registreringsmyndighetens
kostnader bör främt två omständigheter beaktas. Å ena
sidan torde klassystemet — efter en övergångstid med ökad arbetsbörda
och högre kostnader för registreringsmyndigheten — så småningom medföra
en förenkling av arbetet med varumärkesansökningarnas behandling och
därmed även lägre kostnader för myndigheten. Å andra sidan torde vissa
merkostnader följa av utredningens förslag om ansökningarnas kungörande
innan registrering beviljas. Med hänsyn till det anförda föreslår utredningen
att grundavgiften vid en normal registrering, omfattande en varuklass, fastställes
till nuvarande avgift, 100 kronor. För varje varuklass ulöver den
första bör utgå en tilläggsavgift på 50 kronor. Kostnaden för registrering i det
internationella systemets samtliga 34 varuklasser blir därvid 1 750 kronor.
Därest ansökning icke leder till registrering, bör hälften av erlagda avgifter
återbetalas till sökanden. Då registrering förnyas, bör likaledes uttagas

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

grundavgift och tilläggsavgifter. Grundavgiften föreslås även här till 100
kronor och tilläggsavgifterna till 50 kronor för varje varuklass utöver den
första. Även vid förnyelse bör hälften av erlagda avgifter återbetalas, om
ansökningen icke bifalles.

I fråga om klassregistreringens rättsverkan framhåller utredningen, att
registreringen icke är avsedd att medföra att skyddet för märke, som registrerats
för någon enstaka vara i viss varuklass, därmed skulle omfatta
alla varor i denna klass men å andra sidan icke några varor i annan klass.
Varumärkesskyddet bör omfatta varor av det slag, varför märket registrerats,
och därmed liknande varor, oberoende av den eller de klasser, i vilka
de sistnämnda finns upptagna. I enlighet härmed bör frågan om varuslagslikhet
avgöras oberoende av om varorna klassificerats i samma klass eller i
skilda klasser. Är frågan tveksam, kan det dock vara befogat att jämsides
med övriga bedömningsgrunder beakta även hur de berörda varorna klassificerats.
Av det sagda torde framgå, anför utredningen, att klassystemet icke
tänkes böra tilläggas några egentliga rättsliga verkningar, utan att det i
alldeles övervägande grad är avsett som ett administrativt hjälpmedel.

I enlighet med det anförda har kommittén i förevarande paragraf upptagit
stadgande, att varumärke registreras i en eller flera klasser av varor.

Vad angår sättet för fastställandet av klassindelningen samt av ändringar
i och tillägg till denna framhåller utredningen, att de modifikationer som
enligt den tidigare nämnda Nice-överenskommelsen kommer att beslutas i
det internationella systemet blir ovillkorligt bindande för de anslutna länderna.
Förevarande uppgift blir därför av rent expeditionell natur och det
torde icke vara erforderligt att belasta Kungl. Maj:t därmed. Utredningen
har med hänsyn härtill ansett det lämpligast att låta det ankomma på patentverket
att administrera klassystemet; föreskrift härom har intagits i
paragrafen. Klassindelningen samt ändringar i och tillägg till denna bör enligt
utredningens mening kungöras i den av patentverket utgivna Registreringstidning
för varumärken.

Remissyttrandena. Utredningens förslag om införande av klassregistrering
har allmänt godtagits av remissinstanserna. Patent- och registreringsverket
vitsordar att det råder en besvärande trängsel i varumärkesregistret.
För att komma till rätta med de rådande svårigheterna anser verket
det nödvändigt, att i enlighet med förslaget klassregistrering införes kombinerad
med ett lämpligt avvägt avgiftssystem med tilläggsavgifter vid registrering
i flera klasser än en.

I remissvaren godtages genomgående utredningens förslag, att klassregistreringen
bör ske enligt det s. k. internationella systemet.

Svenska farmakopékommittén anser, att kompletterande bestämmelser erfordras
för klassregistrering av läkemedel. Kommittén erinrar om att
enligt det internationella varuklasssystemet, som utredningen föreslår till
antagande, faller läkemedel under klass 5, som omfattar »farmacevtiska,
veterinärmedicinska och hygieniska preparat, dietiska preparat för barn och

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

119

sjuka, plåster och bandagematerial, material för plombering och avtryck
av tänder, desinfektionsmedel samt preparat för utrotning av ogräs, skadedjur
och ohyra». Övriga kemisk-tekniska varor, som utgör en mycket stor
grupp, faller under klasserna 1—4. De nämnda varuklasserna uppvisar
emellertid många varuslagslikheter trots de skilda användningsområdena,
och i var och en ingår eller kan komma att ingå preparat, som utgör eller
innehåller för människor eller djur giftiga eller eljest skadliga ämnen. Vid
tillämpning av varumärkeslagen i enlighet med utredningens riktlinjer
föreligger det därför väsentligt större risker än under nuvarande förhållanden
för förväxling av varorna på grund av likalydande eller för allmänheten
vilseledande benämningar, eventuellt med vådliga följder. Varumärkeslagen
bör därför kompletteras med sådana bestämmelser för registrering av varumärken
inom varuklasserna 1—5, att betryggande garantier skapas mot
uppkomsten av förväxlingsbara eller vilseledande benämningar.

Medicinalstyrelsen finner det för närvarande vara svårt att överblicka i
vad mån klassregistreringen kan leda till sådana ökade förväxlingsrisker
som farmakopékommittén befarat. Styrelsen erinrar emellertid om att klassregistreringen
är en internationell företeelse, som hittills icke synes ha
medfört några allvarligare risker. Skulle farhågorna visa sig befogade,
torde förbållandet böra uppmärksammas och lämpliga motåtgärder vidtagas.

Svenska försäljnings- och reklamförbundet efterlyser närmare anvisningar
beträffande registreringen av utstyrslar och förpackningar.
Förbundet ifrågasätter därvid, om det ej kunde vara ändamålsenligt att för
dessa inrätta ett särskilt register med relativt litet antal klasser. Registreringen
skulle förmodligen härigenom underlättas, även om ett specialregister
medför vissa komplikationer vid likhetsgranskningen mellan utstyrslar
och vanliga varumärken.

Sveriges industriförbund påpekar, att av utredningens betänkande ej klart
framgår, hur registreringen av service märken skall inlemmas i klasssystemet.
Den för svenska förhållanden bästa lösningen torde vara en separat
klassförteckning för servicemärken i enlighet med Nice-överenskommelsen.

Det föreslagna avgiftssystemet för klassregistreringen möter i
allmänhet ej erinringar i remissvaren. Statskontoret anför dock, att en
förutsättning för att detta skall godtagas är att statsverkets kostnader för
registreringen täckes av avgifterna.

Patent- och registreringsverket förklarar, att verket icke ansett sig ha
anledning att nu taga närmare ställning till förslaget i denna del.

Några remissinstanser diskuterar huruvida högre avgifter än de
föreslagna bör uttagas. Kommerskollegium ifrågasätter sålunda, om ej avgiftsbeläggningen
bör väsentligt skärpas, för den händelse ej användningsIvång
införes. Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län betvivlar,
att de föreslagna avgifterna får en tillräckligt återhållande effekt mot
onödigt omfattande registrering. Eu sådan effekt skulle däremot enligt han -

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

delskammarens uppfattning erhållas genom ett system med progressiva avgifter.
Den olägenhet ett sådant system skulle medföra för sådana näringsidkare,
som har ett legitimt intresse av att förse varor av många olika slag
med ett enhetligt varumärke, torde kunna avhjälpas genom en speciell dispensprövning.
Svenska försäljnings- och reklamförbundet anser ej heller
att avgifterna torde komma att verka alltför avskräckande, bl. a. enär de
är avdragsgilla i beskattningshänseende. En kraftig höjning av avgifterna
skulle å andra sidan kunna minska benägenheten att införa märken i registret
och också medföra, att alltför stora bördor lades på de mindre företagen.

Beträffande avgiftssystemets utformning i övrigt framhåller patent- och
registreringsverket, att det torde böra närmare övervägas huruvida erlagda
avgifter, såsom utredningen föreslagit, delvis skall återbetalas till sökanden,
därest ansökningen ej leder till registrering. Verket ifrågasätter, om
ej endast den del av grundavgiften, som avser kostnad för kungörande, bör
återbetalas.

Några remissinstanser diskuterar i vilken mån klassregistreringen bör
tilläggas rättsliga verkningar. Stockholms handelskammare delar
utredningens uppfattning, att klassystemet icke bör medföra några egentliga
sådana verkningar utan i övervägande grad tjäna som ett administrativt
hjälpmedel. Det förhållandet, att två varor tillhör skilda klasser, bör emellertid
enligt handelskammarens mening utgöra en presumtion för att varuslagslikhet
icke föreligger. I den mån jämförelse sker med vara i annan
klass än den eller dem som avses i ansökningen (s. k. cross-examination),
är det enligt kammarens mening angeläget att denna icke drives så långt att
huvudsyftet med systemet — att lätta trängseln i registret ■— motverkas. Påtagliga
fördelar skulle sannolikt vinnas genom att patentverket tillämpade
en mera liberal praxis i fråga om medgivande av disclaimers i varuförteckningar.
Även Läkemedelsindustriföreningen betonar, att de åsyftade fördelarna
med klassregistreringen i hög grad äventyras, om cross-examination
sker annat än i särskilt uppenbara fall.

Representantföreningen för utländska farmacevtiska industrier pekar å
andra sidan på faran av att varuklassindelningen i praxis kommer att tillmätas
alltför stor betydelse vid bedömandet av förväxlingsbarheten. Sannolikt
kommer vid förhandlingar med patentverket det argumentet ofta att
framföras, att mothållet varumärke tillhör annan varuklass och att förväxlingsbarhet
därför är utesluten. För att verksamt skydda ett varumärke,
som är avsett för varor i en viss klass, torde det därför i praktiken bli nödvändigt
att registrera märket i samtliga klasser, som omfattar varor vilka
har beröringspunkter med de förstnämnda varorna. Om detta underlåtes,
kan det befaras att i praktiken förväxlingsbaxheten icke kommer att beaktas
i samma utsträckning som för närvarande sker.

Departementschefen. En viktig uppgift för den nya varumärkesrättsliga
lagstiftningen är att genomföra åtgärder för att lätta den besvärande träng -

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

sel som för närvarande råder i varumärkesregistret. Enligt gällande lag har
en sökande rätt att utan kostnadsökning få sitt varumärke registrerat även
för andra varor än dem, för vilka märket är avsett, och en stor del av de sökande
har också begagnat sig av denna möjlighet. En följd härav är, att det
blivit allt svårare för näringsidkare att antaga varumärke, som ej kolliderar
med tidigare registreringar. Förhållandet har också gjort att patentverkets
arbete med granskningen av varumärkesansökningarna blivit långt mer tidsödande
och besvärligt än som i och för sig behövde vara fallet.

För att komma till rätta med dessa olägenheter har utredningen i första
hand föreslagit, att man övergår till det utomlands på de flesta håll tillämpade
systemet med s. k. klassregistrering. Enligt detta är de varuslag, för
vilka en registrering skall gälla, indelade i olika klasser. I allmänhet gäller
att för registrering i en varuklass uttages en grundavgift och att sökanden,
om han önskar skyddet utsträckt till ytteidigare en eller flera klasser, skall
erlägga vissa tilläggsavgifter. Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan
erinran av samtliga remissinstanser, och även jag finner det utgöra en
lämplig lösning av den föreliggande frågan.

Jag vill även biträda utredningens av remissinstanserna utan invändning
lämnade förslag, att man för klassregistreringen väljer det s. k. internationella
systemet, som redan tillämpas av ett stort antal länder. Rörande framtida
ändringar i detta system har en överenskommelse träffats vid en internationell
konferens i Nice 1957. överenskommelsen, som undertecknats
av Sverige, bör i samband med den nya lagens genomförande ratificeras av
vårt land.

Vid remissbehandlingen har diskuterats, huruvida det internationella systemet
vid tillämpningen i Sverige bör kompletteras i vissa avseenden. Svenska
farmakopékommittén har sålunda ansett, att specialbestämmelser bör
uppställas beträffande läkemedel, för att skapa betryggande garantier mot
uppkomsten av förväxlingsbara eller vilseledande benämningar på dessa.
Såsom medicinalstyrelsen anfört har det internationella systemet dock hittills
icke medfört några allvarligare olägenheter på detta område och specialbestämmelser
synes för närvarande ej vara erforderliga. Utvecklingen
bör dock följas med största uppmärksamhet och frågan upptagas till förnyad
prövning, om farhågorna skulle visa sig befogade.

Den av ett par andra remissinstanser väckta frågan, hur man skall anordna
registrering av varuutstyrslar och förpackningar samt av servicemärken
torde få övervägas inom patentverket.

Beträffande de avgifter som skall utgå föreslår utredningen att grundavgiften
vid en normal registrering, omfattande en varuklass, fastställes
till nuvarande engångsavgift, 100 kronor. För varje varuklass utöver den första
bör utgå en tilläggsavgift på 50 kronor. Kostnaden för registrering i det
internationella systemets samtliga 34 varuklasser blir därvid 1 750 kronor.
Då registrering förnyas, bör likaledes uttagas grundavgift och tilläggsavgifter.
Grundavgiften föreslås även här till 100 kronor och tilläggsavgifterna
till 50 kronor för varje varuklass utöver den första. Såväl vid den första

122

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1960

anmälan som vid förnyelse bör enligt förslaget hälften av erlagda avgifter
återbetalas, om ansökningen icke bifalles. Förslaget har i allmänhet
icke väckt erinran vid remissbehandlingen. Ett par remissinstanser, som
befarat att de föreslagna avgifterna icke skulle ha tillräckligt återhållande
effekt, har förordat en höjning av dem. Enligt min mening är emellertid
de av utredningen föreslagna avgifterna, såvitt nu kan bedömas, i huvudsak
väl avvägda med hänsyn till för närvarande föreliggande förhållanden.
Skulle erfarenheten visa, att avgifterna icke i tillräcklig grad motverkar
onödigt omfattande registreringar, får frågan tagas upp till förnyat bedömande.

I fall då ansökningen ej leder till registrering bör erlagda avgifter delvis
återbetalas till sökanden. Närmare bestämmelser härom torde få upptagas
i tillämpningsföreskrifterna till lagen.

Vad angår frågan i vad mån klassregistreringen bör tilläggas rättsliga
verkningar har i ett par remissyttranden framförts, att det förhållandet
att två varor tillhör skilda klasser bör utgöra en presumtion för att varuslagslikhet
icke föreligger. Att låta detta gälla utan undantag torde dock,
såsom framhålles i ett annat yttrande, vara att gå för långt. Däremot kan
det, såsom utredningen anfört, i tveksamma fall vara befogat att jämsides
med övriga bedömningsgrunder beakta även hur de berörda varorna klassificerats.

17 §.

I denna paragraf, som är likalydande med 17 § i utredningens förslag,
stadgas om innehållet i varumärkesansökan.

Utredningen. Enligt utredningens förslag skall den som vill låta registrera
varumärke till registreringsmyndigheten inge skriftlig ansökan härom, innehållande
uppgift om sökandens namn eller firma samt den rörelse och
de varuslag eller varuklasser för vilka märket är avsett. En nyhet i förslaget
är att den rörelse, för vilken märket, är avsett, skall uppges i ansökningen.
Syftet härmed är att försvåra för personer, som icke driver eller
avser att driva näring, att utverka varumärkesregistrering.

Utredningen framhåller, att i lagtexten endast intagits de grundläggande
uppgifterna om registreringsansökans innehåll. Övriga bestämmelser har
ansetts lämpligen böra utfärdas i administrativ ordning.

Departementschefen. Jag tillstyrker utredningens förslag, som icke föranlett
erinringar vid remissbehandlingen.

18 §.

Denna paragraf, som motsvarar 18 § i utredningens förslag, innehåller
bestämmelse om s. k. provisoriskt utställningsskydd.

123

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

Utredningen. Utredningen har här upptagit stadgande, att där någon söker
registrering av varumärke, som han första gången använt för vara förevisad
på internationell utställning, inom sex månader efter den dag då varan
först utställdes, ansökningen i förhållande till andra ansökningar eller
skedd användning av kännetecken anses gjord nämnda dag. Utredningen
framhåller, att bestämmelsen sammanhänger med föreskrifterna om utställningsskydd
i Pariskonventionens artikel 11. Där stadgas, att unionsländerna
skall meddela provisoriskt skydd för bl. a. varumärken med avseende
på varor, som utställes å internationella, officiella eller officiellt erkända
utställningar i något unionsland. I gällande varumärkeslag finns icke
någon motsvarighet till denna konventionsregel. Utredningen anser icke
heller att någon sådan är i och för sig behövlig och ej heller att den direkt
kräves av konventionen. Bestämmelser i ämnet gäller emellertid i Danmark
och Norge, och i dessa länder avser man att behålla dessa. För att
erhålla nordisk likformighet har utredningen därför ansett sig böra föreslå
att sådana också införes i Sverige. Samma ståndpunkt har intagits av de
finska sakkunniga.

I motiven anför utredningen i övrigt bl. a., att av stadgandets placering
samt lydelsen av 19 § framgår, att företräde enligt förevarande paragraf
skall begäras och vid behov styrkas, innan beslut fattas om ansökningens
kungörande enligt 20 §.

Remissyttrandena. Stadgandet har vid remissbehandlingen icke föranlett
erinran av principiell natur.

Sveriges advokatsamfund anser, att i stadgandet bör anges när och hur
begäran om däri avsedd företrädesrätt bör göras. Samfundet kan icke dela
utredningens uppfattning att begäran om prioritet bör göras innan ansökningen
kungöres. Om man över huvud skall införa kungörelseförfarande,
synes en sökande, som före kungörandet icke ansett sig ha anledning att
åberopa prioritet, böra ha möjlighet att efter invändning göra detta innan
ansökningen beviljas.

Departementschefen. I förevarande paragraf har utredningen, i anslutning
till vissa bestämmelser i Pariskonventionen och till vad som för närvarande
gäller i Danmark och Norge, upptagit föreskrifter om s. k. provisoriskt
utställningsskydd. Enligt stadgandet skall, där någon söker registrering av
varumärke, som han första gången använt för vara förevisad på internationell
utställning, inom sex månader efter den dag då varan först utställdes,
ansökningen i förhållande till andra ansökningar eller skedd användning
av kännetecken anses gjord nämnda dag. Bestämmelsen har i princip
godtagits vid remissbehandlingen och synes, även om den saknar större
praktisk betydelse, böra till vinnande av nordisk likformighet upptagas i
lagen.

Företräde enligt stadgandet hör, såsom utredningen anfört, begäras och
vid behov styrkas, innan beslut fattas om ansökningens kungörande; att

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

såsoin en remissinstans förordat tillåta att begäran framställes senare kunde
nödvändiggöra extra kungörelseförfarande och skulle även i övrigt vålla
olägenheter. Närmare bestämmelser i förevarande hänseende synes lämpligen
böra ges i tillämpningsföreskrifterna till lagen; bemyndigande för
Kungl. Maj :t att utfärda dylika bestämmelser bör upptagas i stadgandet.

19 §.

I paragrafen, som motsvarar 19 § i utredningens förslag, ges regler om
behandling av registreringsansökan.

Utredningen. Utredningen har i paragrafens första stycke upptagit stadgande,
att om sökanden icke iakttagit vad om ansökan är föreskrivet eller
om registreringsmyndigheten eljest finner hinder föreligga för bifall till
ansökningen, sökanden skall föreläggas att inom viss tid avge yttrande eller
vidtaga rättelse. Regeln motsvarar gällande praxis.

I andra stycket stadgas att, om sökande icke fullgör föreläggande, ansökningen
skall avskrivas. Förslaget innebär i förhållande till gällande rätt
en förenkling; för närvarande fattas i dylika fall formellt avslagsbeslut. I
motiven behandlar utredningen frågan huruvida avskriven ansökan bör
kunna återupplivas på motsvarande sätt som gäller beträffande avförd patentansökan.
Utredningen avvisar emellertid denna tanke med hänsyn till
att något nyhetskrav i patenträttslig mening icke gäller inom varumärkesrätten
och intresset alt vidmakthålla en ingiven ansökning därför är mindre
på detta område. Dessutom kommer den ursprungliga ingivningsdagen ej
att ha samma betydelse för varumärkessökande som för patentsökande med
hänsyn till bestämmelserna i 14 § 6) och 7) om inarbetning och tidigare
ibruklagande.

De danska och finska förslagen innehåller i likhet med det svenska intet
om återupplivning. Detta institut är däremot medtaget i det norska förslaget,
vilket sammanhänger med att återupplivning av varumärkesansökning
är tillåten redan enligt gällande norsk lag och att man icke nu ansett
sig kunna avskaffa denna förmån för de sökande.

Enligt tredje stycket skall, om registreringsmyndigheten även efter det
yttrande avgivits finner hinder för bifall föreligga, ansökningen avslås, där
ej anledning förekommer att ge sökanden nytt föreläggande.

Remissyttrandena. Stadgandet har i allmänhet godtagits i remissvaren.

I redaktionellt hänseende anmärker Stockholms rådhusrätt, att
ordet »avskrivas» bör, för ernående av överensstämmelse med rättegångsbalkens
terminologi, utbytas mot »avslås» vid hinder av materiell karaktär.

Beträffande stadgandets tillämpning tar patent- och registreringsverket
upp frågan om sökandens rätt att på ansökningsstadiet ändra ett märke
samt anför härom:

I detta sammanhang vill verket erinra om att enligt gällande praxis ändring
av ett figurmärke, som är föremål för en registreringsansökan, i prin -

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

125

cip ej tillätes i samma ansökan. Vill sökanden ha ett modifierat märke prövat,
måste sökanden inge särskild ansökan härom. Däremot medges beträffande
ansökningar avseende ett ord ändring i samma ansökan av en bokstav,
antingen så att en bokstav utbytes mot en annan eller så att en bokstav
tillägges eller borttas. Det sålunda ändrade ordet underkastas ny granskning,
men någon ny ansökningsavgift uttas likväl ej. Nu beskrivna förfaringssätt,
som från början torde ha varit avsett att tillämpas blott i undantagsfall,
har på senare tid fått allt större omfattning och har sålunda åsamkat
verket ett betydande arbete, för vilket de sökande ej erlagt någon ersättning.
Verket bar därför övervägt att ej längre tillåta detta i gällande
lag ej förutsedda förfarande men har ansett, att denna ändring lämpligen
bör genomföras i samband med ikraftträdande av ny varumärkeslag. Förfarandet
i fråga torde nämligen vara ännu mera oförenligt med det till den
föreslagna klassregistreringen knutna avgiftssystemet. Då nämligen grundavgiften
endast avser registrering i en enda klass och tilläggsavgifter skola
utgå för varje klass härutöver, är det så mycket mindre befogat att för samma
avgift tillåta ändring av själva märket.

Ett par remissinstanser ifrågasätter, om ej bestämmelser angående
återupplivning av varumärkesansökan bör upptagas i förslaget. Västcrnorrlands
och Jämtlands läns handelskammare påpekar, att om en sökande
får sin ansökan avskriven, han förlorar rätt att räkna prioritet från
den ursprungliga ansökningsdagen, vilket sedermera kan visa sig ha stor
betydelse. Svenska patentombudsföreningen anser det betänkligt, att registreringssökandens
ställning enligt förslaget kommer att väsentligt försämras,
därest meddelat föreläggande ej besvaras exempelvis på grund av misstag
eller okunnighet. Enligt förslaget kommer ju ansökningen då att avskrivas.
En återupplivningsfrist anser föreningen därför önskvärd, åtminstone
i fråga om sådana avskrivna ansökningar, för vilka föreskriven ansökningsavgift
vederbörligen erlagts. Fristen bör sättas till fyra månader.

Patent- och registreringsverket anser icke, att skälen för rätt till återupplivning
är lika starka när det gäller varumärkesansökan som när fråga är
om patentansökan. För att förhindra missbruk av rätt till återupplivning
skulle det bli nödvändigt att föreskriva en väl tilltagen återupplivningsavgift.
Handläggningen av registreringsansökningar och förnyelseansökningar
skulle vidare kompliceras genom bestämmelser om återupplivningsrätt.

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare samt svenska patentombndsföreningen
uttalar önskemål om att registreringsmyndigheten
måtte lämna utförliga motiveringar i sina beslut och förelägganden.

Departementschefen. I förevarande paragraf har utredningen upptagit föreskrifter
rörande behandlingen av registreringsansökan. Enligt första stycket
skall om sökanden icke iakttagit vad om ansökan är föreskrivet eller
om registreringsmyndigheten eljest finner hinder föreligga för bifall till
ansökningen, sökande föreläggas att inom viss lid avge yttrande eller vidtaga
rättelse. I andra stycket stadgas att, om sökande icke fullgör föreläggande,
ansökningen skall avskrivas. Enligt tredje stycket skall, om registreringsmyndigheten
även efter det yttrande avgivits finner hinder för bifall

126

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

föreligga, ansökningen avslås, där ej anledning förekommer att ge sökanden
nytt föreläggande.

De föreslagna reglerna synes väsentligen ej ge anledning till erinran.
I första stycket torde dock böra anges, att däri avsett föreläggande skall
meddelas vid äventyr att ansökningen avskrives, varvid det föreslagna andra
stycket kan utgå.

Stockholms rådhusrätt har ansett, att ordet »avskrivas» bör, för ernående
av överensstämmelse med rättegångsbalkens terminologi, utbytas mot
»avslås» vid hinder av materiell karaktär. På förevarande område meddelas
emellertid beslut i här avsedda fall enbart på den grunden, att sökanden
ej fullgjort föreläggande. Sådana beslut är alltså av enhetlig karaktär
och för samtliga bör användas en och samma term. Uttrycket »avskrivas»
synes passa bäst; besluten fattas nämligen, i motsats till beslut som meddelas
efter avgivet yttrande, av underordnad tjänsteman.

Jag biträder patentverkets uppfattning, att sökande i princip ej bör äga
ändra varumärke, som är föremål för registreringsansökan; önskar sökanden
få ett modifierat märke prövat, bör han inge särskild ansökan därom.
Sådana oväsentliga ändringar som avses i 24 § bör dock vara tillåtna.

Ett par remissinstanser har ifrågasatt om ej i förslaget bör upptagas bestämmelser
om återupplivning av ansökan, på motsvarande sätt som skett i
patentförordningen. Såsom patentverket anfört är skälen till återupplivning
emellertid ej lika starka när det gäller varumärkesansökan som när fråga
är om patentansökan. Med hänsyn härtill och då patentverkets handläggning
av varumärkesärenden skulle kompliceras genom bestämmelser om
återupplivning, anser jag sådana icke böra införas.

20 §.

Förevarande paragraf, som motsvarar 20 § i utredningens förslag, upptager
bestämmelser om uppbudsförfarande.

Utredningen. Enligt gällande rätt skall patentverket ex officio pröva om
varumärke, som sökes registrerat, fyller de av lagen uppställda kraven. Härvid
söker man efterse att märket icke strider mot något i varumärkeslagen
uppställt registreringshinder. Enligt stadgad praxis delges de sökande resultatet
av patentverkets granskning, med föreläggande att inom viss frist
inkomma med svar och genom begränsning av ansökningen eller på annat
sätt undanröja anförda registreringshinder. I övervägande flertalet fall föranleder
patentverkets granskning anmärkningar av ett eller annat slag, men
likväl beräknas omkring två tredjedelar av ansökningarna nå fram till
registrering. Då varumärke registrerats, skall enligt 6 § i gällande varumärkeslag
kungörelse därom ofördröj ligen införas i Post- och inrikes tidningar
samt i den av patentverket utgivna Registreringstidning för varumärken.

Utredningen framhåller, att då förslaget liksom gällande rätt låter registreringen
av ett varumärke grunda ensamrätt till detta, det är naturligt och nöd -

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1960

127

vändigt att nuvarande förprövningssystem bibehålies. Föremål för utredningens
övervägande har i detta sammanhang främst varit, huruvida detta
lämpligen bör kompletteras med uppbudsförfarande samt i andra hand huruvida
det eljest bör förändras till sin omfattning eller art.

Enligt utredningens mening bör ett uppbudsförfarande införas. Ett sådant
har tillstyrkts i det alldeles övervägande antalet svar i utredningens
enkät till näringslivet. I motiveringen framhåller utredningen vidare, att
det med hänsyn till den av utredningen förordade preklusionsregeln i 8 §
i förslaget är angeläget, att innehavare av rätt till äldre kännetecken blir
satta i tillfälle att redan då ansökan om registrering är under behandling
göra sina anspråk gällande. Detta gäller särskilt innehavare av äldre inarbetat
märke och av äldre firma. Patentverkets egen undersökning av den
eventuella förekomsten av äldre inarbetningsrätt kan nämligen knappast
bli verkligt effektiv ens om mycket arbete ägnas åt denna del av granskningen.
Även dess granskning med hänsyn till äldre firmor skulle bli mycket
betungande, då flertalet firmor registreras på annat håll än hos patentverket.
Det är, framhåller utredningen, främst för att komplettera och förstärka
granskningen i dessa avseenden som ett uppbudsförfarande får sin
betydelse.

Även andra skäl gör enligt utredningens mening ett uppbudssystem önskvärt.
Ehuru patentverkets prövning för närvarande utföres med stor noggrannhet,
visar nämligen erfarenheten, att möjligheterna till förbiseenden
är många. För en tillförlitlig granskning fordras kunskaper inom vitt skilda
områden, och den begränsade personalen vid ett patentverks varumärkesavdelning
kan knappast, huru arbetet än lägges, helt uppfylla kraven i detta
avseende. Redan vid granskningen med hänsyn till äldre registreringar kan
stundom likhetshinder förbli obeaktat. Särskilt stor svårighet erbjuder även
frågan om ett anmält märke skall anses vara deskriptivt eller eljest utan
erforderlig särskiljningsförmåga. Ej sällan fordras här för en tillförlitlig
bedömning svårtillgängliga specialkunskaper av språklig, kommersiell eller
teknisk natur. Visserligen finnes teknisk expertis att tillgå inom patentverket
och vidare kan uppslagsböcker vara till god ledning. Men dessa
hjälpmedel är ej alltid tillfyllest, utan även i nu nämnda hänseenden bör
värdefull kompletterande utredning kunna tillföras genom invändningar,
till vilka uppbudsförfarandet kan ge anledning.

Vad angår formen för uppbud anser utredningen, att sådant bör ske genom
kungörelse om varumärkesansökningen i Registreringstidning för varumärken
samt eventuellt även i Post- och inrikes tidningar. Framställd invändning
bör i allmänhet delges sökanden, som därefter äger bemöta gjorda
påståenden. Vid behov kan ytterligare skriftväxling mellan parterna förekomma.
På patentverket ankommer att lillse, att icke invändare onödigt
förhalar ärendets avgörande.

I enlighet med det anförda har utredningen i förevarande paragraf upptagit
stadgande, att registreringsmyndigheten skall kungöra ansökningen,
om ansökningshandlingarna är fullständiga och hinder för registrering ej

128

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

linnes. Kungörelsen skall innehålla uppgift om ansökningens huvudsakliga
innehåll samt tillkännagivande att den som vill framställa invändning
mot ansökningen har att göra detta skriftligen till registreringsmyndigheten
inom två månader därefter.

Utredningen framhåller, att frågan i vilken eller vilka tidningar som
kungörelse bör ske i lagtexten lämnats öppen för att möjliggöra att förfarandet
på denna punkt utan lagändring skall kunna omläggas, om vunna
erfarenheter ger anledning därtill.

Remissyttrandena. Utredningens förslag om införande av ett uppbudsförfaran
d e till styrkes eller lämnas utan erinran i det stora flertalet
remissvar.

Några av de remissinstanser som godtagit förslaget har anmält vissa reservationer.
Kooperativa förbundet har endast med tvekan anslutit sig till
detta. När förbundet godtagit förslaget, har det skett, emedan uppbudsförfarandet
måste tillmätas väsentlig betydelse då det gäller att vid prövningen
av ett registreringsärende få kännedom om inarbetade märken, som är av
beskaffenhet att kunna mothållas det sökta märket. Förbundet understryker
emellertid angelägenheten av att patentverket övervakar, att handläggningstiden
icke onödigtvis förlänges genom uppbudsförfarandet. Tveksamhet
inför förslaget om uppbudsförfarande uttalas också av Gotlands handelskammare,
som pekar på risken för tidsutdräkt och i samband därmed
framhåller önskvärdheten av en väl utbyggd organisation hos regislreringsmyndigheten
med därav följande större kapacitet. Då kostnaden för den
erforderliga organisationen kommer att bäras av näringslivet, kan kravet
på snabb service framföras med så mycket större tyngd. Svenska försäljnings-
och reklamförbundet påpekar, att med hänsyn till det svaga skydd
som förslaget medger försteibrukstagaren det offentliga uppbudsförfarandet
i vissa fall kan lända sökanden till nackdel, t. ex. genom att en försäljningskampanj
kan avslöjas för konkurrenter. Den offentlighetsprincip som
i Sverige råder beträffande allmänna handlingar är givetvis ett intresse
alltför vitalt för att undantag därifrån skall medges beträffande varumärkesansökningar.
Ett system, varigenom — i likhet med vad som nu kan ske
beträffande patent — publicering kunde fördröjas, skulle dock stundom
vara önskvärt.

Förslaget avstyrkes av Sveriges advokatsamfund och handelskammaren
i Karlstad. Sveriges advokatsamfund vill bestämt avstyrka förslaget. Ett
kungörande av varumärkesansökan är av mycket ringa praktisk betydelse
såsom medel att redan på ett tidigt stadium hindra registreringar som ej bör
ske. Det är ingalunda säkert att dylika kungörelser blir lästa just av dem
som till äventyrs skulle vilja göra invändning, och sker så ej blir kungörandet
ett slag i luften. Registreringshinder på grund av tidigare regislreringsansökningar
uppmärksammas ju av registreringsmyndigheten, och fallen
av registreringshinder på grund av att annan tidigare nyttjat märket eller
liknande märke torde vara så sällsynta, att man för deras skull icke rimli -

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960 129

gen bör införa ett mycket kostnadskrävande förfarande, som dessutom är
agnat att avsevärt fördröja registreringsärendenas behandling. Ett uppbudsförfarande
innebär viss risk för att registreringsmyndigheten anser sig kunna
avstå från en del av sitt granskningsarbete, och att så skall kunna ske
förutsättes även av utredningen. Enligt advokatsamfundets mening skulle
detta vara en olycklig utveckling. Något uppbudsförfarande har icke hittills
funnits i något av de nordiska länderna. Huruvida man i de länder, där uppbudsförfarande
finnes, verkligen har uppnått gynnsamma resultat i sådan
omfattning, att olägenheterna uppvägts, framgår ej av utredningens betänkande.
Handelskammaren i Karlstad finner ett uppbudsförfarande onödigt
och omständligt och knappast motiverat för att skydda inarbetade
märken, för vilka registrering ej sökts.

I flera remissvar diskuteras huruvida uppbudsförfarandet kommer att
medföra en forlangning av handläggningstiden. Sveriges
industriförbund anser att så blir fallet och förordar att man undersöker om
icke den föreslagna uppbudstiden med hänsyn härtill kan förkortas. Även
patent- och registreringsverket, länsstgrelsen i Uppsala län och Stockholms
handelskammare anser att handläggningstiden kommer att förlängas, men
framhåller, att denna olägenhet torde uppvägas av den betydelse uppbudslorfarandet
får för uppspårandet av oregistrerade, inarbetade varukännetecken
ävensom för tillämpningen av preklusionsregeln i 8 §. Läkemedelsindustriföreningen
anser däremot farhågorna för ökad tidsutdräkt knappast
vara berättigade. Till följd av utläggningen och den därmed sammanhängande
publiciteten torde man nämligen enligt föreningens uppfattning
kunna slopa en del remissförfaranden. Beträffande läkemedel kvarstår efter
ett genomförande av förslaget således icke något behov av att remittera
ansökningarna till medicinalstyrelsen. Än mindre finnes anledning att bibehålla
det enligt föreningens mening ytterst märkliga systemet att remittera
läkemedelsindustriens varumärkesansökningar till apotekens kontrolllaboratorium,
som utgör organ för den med läkemedelsindustrien konkurrerande,
av apotekskollektivet bedrivna läkemedelstillverkningen i industriell
skala.

Beträffande den närmare utformningen av uppbudsförfarandet, beröres
i några yttranden frågan i vilken eller vilka publikationer kungörelse
skall införas. Handelskammaren i Gävle anser att föreskrift
härom bör inflyta i lagen. Patent- och registreringsverket menar, att kungörelsen
i Post- och inrikes tidningar bör kunna slopas och att kungörelsen
salunda bör införas endast i Rcgistreringstidning för varumärken, vilken
dels utan kostnad tillhandahålles vissa institutioner i såväl Sverige som utlandet
och dels — efter prenumeration — distribueras till patentbyråer och
andra som är verksamma på varumärkesområdet. Bortsett från att två skilda
kungörelser måste iordningställas, vilket medför ökat arbete, torde nyttan
av kungörelsen i Post- och inrikes tidningar kunna starkt ifrågasättas.
Enbart av denna kungörelse, som är mer kortfattad än kungörelsen i registreringslidningen,
torde nämligen den intresserade ej kunna bilda sig eu
i) liihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 167

130

Kungl. May.ts proposition nr 167 år 1960

uppfattning om den sökta registreringen utan han nödgas för den skull ta
del av den fullständiga kungörelsen i registreringstidningen eller direkt hos
patentverket. Sveriges köpmannaförbund förordar däremot, att kungörelsen
införes i båda de nyssnämnda publikationerna för att publiciteten skall bli
av största möjliga omfattning. Svenska försäljnings- och reklamförbundet
understryker helt allmänt vikten av att kungörelse om varumärkesansökan
verkligen når dem som har intressen att bevaka i ärendet.

Svenska patentombudsföreningen anser det viktigt, att i samband med
granskningen innehavare av äldre registrering i tveksamma fall underrättas
om förekomsten av anmält varumärke. Detta behöver, framhåller
föreningen, ingalunda medföra att näringslivet i onödan betungas med övervakningsuppgifter,
som patentverket har goda möjligheter att fullgöra, utan
innebär endast att innehavaren av den äldre registreringen i sådana tveksamma
fall skall beredas tillfälle att framlägga sin syn på saken.

Ett par remissinstanser förordar bestämmelser som möjliggör muntlig
förhandling inför patentverket i fall då invändning gjorts. Skånes
handelskammare påpekar, att det redan nu förekommer, att vederbörande
genom underhandsdiskussioner med tjänstemän i patentverket muntligen
framför sina synpunkter och reformen behöver ej sikta till något annat
än att skapa sådana handläggningsformer, att det som framföres muntligt
blir »processmaterial» och således icke får förbises av dem som skall
träffa avgörandet. Möjligheterna för dem, vilkas rätt beröres av ett ärende,
att klarlägga sin ståndpunkt och framlägga sina skäl skulle förbättras genom
ett muntligt förfarande och därigenom skulle även bättre förutsättningar
skapas för en allsidig och riktig prövning av ärendena. Enligt handelskammarens
mening bör denna fråga ägnas uppmärksamhet vid den
fortsatta behandlingen av lagstiftningsärendet. Handelskammaren i Gävle
framhåller, att införandet av möjlighet till muntlig förhandling skulle kunna
medföra, att onödig tidsspillan undvikes och att möjligheterna till samförstånd
ökades.

Läkemedelsindustriföreningen framför önskemål om att varumärkesansökningarna
redan kort tid efter inkommandet period is kt publiceras.
Efter det nya systemets genomförande kan nämligen ofta lång tid förflyta
från tiden för ansökans inkommande till tiden för utläggningen. Härvid
skulle endast behöva anges ansökningsnummer, märke, sökande och
klass. Kostnaden för publiceringen skulle kunna täckas genom abonnemangsavgifter.
Det är ävenledes önskvärt, att patentverket utger en alfabetiskt
ordnad sammanställning över varumärkesbeståndet i kort- eller
lösbladssystem jämte fortlöpande kompletteringar.

Departementschefen. Enligt gällande rätt skall patentverket ex officio tillse
att varumärke, för vilket sökes registrering, fyller villkoren för registrerbarhet.
Påträffas hinder för ansökningen erhåller sökanden föreläggande att
avhjälpa dessa. Däremot beredes i allmänhet icke tillfälle åt andra att yttra
sig i ärendet. Enligt utredningens mening bör emellertid, främst med hän -

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

131

syn till den ökade betydelse som registrering enligt den nya lagen skall få
gentemot innehavare av äldre kännetecken, skapas möjlighet för dem
som har intresse av att motsätta sig registrering att framställa invändningar
mot denna. Denna möjlighet är i huvudsak av betydelse för innehavare
av sådana kännetecken som ej registrerats hos patentverket och i fråga
om vilka patentverkets egen granskning därför ej kan bli verkligt effektiv,
t. ex. inarbetade varumärken och firmor, men anses även eljest vara av
värde. Utredningen har av anförda skäl föreslagit att det nu tillämpade
systemet kompletteras med ett uppbudsförfarande. Enligt förslaget härom
i förevarande paragraf skall registreringsansökan kungöras, med tillkännagivande
att den som vill framställa invändning mot ansökningen har att
göra detta skriftligen till registreringsmyndigheten inom två månader därefter.

Förslaget har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran vid remissbehandlingen.
I några remissyttranden har man emellertid ställt sig
tveksam eller avvisande mot förslaget. Bl. a. har gjorts gällande, att kollisioner
med inarbetade kännetecken och firmor vore så sällsynta, att man
icke rimligen borde införa ett kungörelseförfarande, vilket vore kostnadskrävande
och tidsödande. Enligt min mening bör det dock kunna antagas,
att ett kungörelseförfarande kan bli ett värdefullt komplement till det nuvarande
granskningssystemet och bidraga till att rättssäkerheten på detta
för näringslivet viktiga område ökas; såsom utredningen framhållit blir
det enligt den nya lagen, särskilt med hänsyn till preklusionsregeln i 8 §,
viktigare än förut för innehavare av äldre kännetecken att bevaka, att registrering
av förväxlingsbara varumärken ej äger rum. Att förslaget kan
medföra något höjda kostnader och en viss tidsutdräkt vid handläggningen
i patentverket kan ej bestridas, men olägenheterna härav torde uppvägas
av fördelarna. Kostnadsökningen torde bli måttlig, om man, såsom jag vill
förorda i anslutning till vad utredningen och patentverket yttrat, begränsar
förfarandet så att kungörelse endast sker i den av patentverket utgivna
Registreringstidning för varumärken. Jag vill därför i princip tillstyrka
utredningens förslag.

Det synes ej vara anledning att, såsom yrkats i ett remissvar, göra uppbudstiden
kortare än utredningen föreslagit.

Närmare bestämmelser om kungörandet bör upptagas i tillämpningsföreskrifterna
till lagen.

Svenska patentombudsföreningen har ansett, att uppbudsförfarandet bör
kompletteras med regler om skyldighet för patentverket att i tveksamma
fall underrätta innehavare av äldre registrering om varumärkesansökan.
En dylik underrättelseskyldighet kan dock bli mycket betungande för patentverket,
och jag anser ej, att bestämmelser härom bör införas.

I ett par remissyttranden har förordats bestämmelser som möjliggör
muntlig förhandling inför patentverket i fall då invändning gjorts. Såsom
påpekats i dessa yttranden förekommer redan nu att sökande muntligen
framför synpunkter till tjänstemän i patentverket, och det är enligt min

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

mening intet som hindrar att även invändare tillätes att yttra sig på detta
sätt. Att reglera detta förfarande i lag synes dock icke erforderligt.

En remissinstans har framfört önskemål om att varumärkesansökningarna
redan kort tid efter inkommandet periodiskt publiceras samt att patentverket
i kort- eller lösbladssystem tillhandahåller alfabetiskt ordnad
sammanställning över varumärkesbeståndet. Det torde få överlämnas åt
patentverket att avgöra om värdet av dylika åtgärder kan anses motsvara
kostnaderna.

21 §.

I denna paragraf, som motsvarar 21 § i utredningens förslag, har intagits
bestämmelser om behandlingen av registreringsansökning sedan uppbud
skett.

Utredningen. I paragrafens första stycke har utredningen upptagit stadgande,
att registreringsmyndigheten efter utgången av tid, som sägs i 20 §,
företager ansökningen till fortsatt prövning. Utredningen anför, att om invändning
skett eller eljest omständighet kommit i dagen som kan hindra
att ansökningen bifalles, sökanden skall beredas tillfälle att avge yttrande
och vidtaga eventuellt påkallad begränsning av ansökningen e. d. I samband
med den fortsatta prövningen kan ytterligare skriftväxling mellan invändare
och sökande äga rum. Likaså kan registreringsmyndigheten vidtaga
åtgärd enligt 19 §, d. v. s. utfärda föreläggande eller meddela beslut
om avskrivning eller avslag. Kan sökanden undanröja registreringshinder
som åberopats av invändare eller finner myndigheten vad som i invändningen
anförts icke utgöra registreringshinder, skall ansökningen bifallas.

Enligt andra stycket skall, om ansökningen bifalles, märket intagas i registret
samt kungörelse därom utfärdas. I tredje stycket stadgas slutligen
att om ansökan, som kungjorts enligt 20 §, avslås eller avskrives, beslutet
härom skall kungöras på samma sätt.

Remissyttrandena. Stockholms rådhusrätt framhåller, att kungörelse som
avses i paragrafens sista stycke bör —- liksom fallet är i fråga om patentansökan
— utfärdas först sedan det beslut som skall kungöras vunnit laga
kraft. I konsekvens med vad rådhusrätten föreslagit för motsvarande fall i
19 § förordas vidare, att ordet »avskrives» utbytes mot »förklaras förfallen»
då fråga är om hinder av formell natur och mot »avslås» vid hinder av materiell
karaktär.

Departementschefen. Förevarande stadgande om behandling av registreringsansökan
sedan uppbud skett har i allmänhet godtagits vid remissbehandlingen
och synes väsentligen ej ge anledning till erinran. De åtgärder
som enligt det föreslagna andra stycket skall vidtagas om registreringsansökan
bifalles bör emellertid, med hänsyn till att i departementsförslaget
upptagits bestämmelser om besvärsrätt för invändare, ske först sedan beslutet
vunnit laga kraft. Likaledes bör kungörelse enligt tredje stycket ut -

133

Kungi. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

färdas först sedan beslut som där avses vunnit laga kraft. De av Stockholms
rådhusrätt förordade terminologiska ändringarna synes, bl. a. med
hänsyn till vad jag anfört vid 19 §, ej vara påkallade.

22 §.

Paragrafen, som överensstämmer med 22 § i utredningens förslag, behandlar
varumärkesskyddets varaktighet.

Utredningen. Utredningen har i första stycket av paragrafen upptagit bestämmelse,
att registrering gäller från dagen för ansökningens ingivande
enligt 17 § till dess tio år förflutit från registreringsdagen. Enligt andra
stycket skall registrering förnyas på innehavarens ansökan, varje gång för
tio år från utgången av föregående registreringsperiod. Registreringsperiodens
längd, tio år, är densamma som gäller för närvarande. Däremot är utgångspunkten
för skyddet — ansökningsdagen — en annan än enligt varumärkeslagen,
där tiden räknas från registreringsdagen. Utredningen framhåller,
att första registreringsperioden härigenom blir något längre än tio år
men att vissa fördelar vinnes både för registreringens innehavare och för
registreringsmyndigheten. Ny registreringsperiod kommer att räknas från
utgången av föregående period och icke såsom för närvarande från dagen
för förnyelsen. Den gällande bestämmelsen har medfört den olägenheten,
att ett registrerat varumärkes skyddsperiod efter varje förnyelse i allmänhet
kommit att beräknas från en ny begynnelsedag. Därjämte har innehavaren
enligt det nuvarande systemet genom att förhala förnyelseärendets
behandling kunnat erhålla längre skydd än tio år, vilket ansetts mindre
tillfredsställande.

Remissyttrandena. Stadgandet har vid remissbehandlingen icke föranlett
annan erinran än att Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare
ifrågasatt, huruvida icke ensamlicenshavare, vars licens antecknats i varuinärkesregistret,
bör tillerkännas självständig rätt att förnya registrering
och därigenom erhålla möjlighet att förebygga skada till följd av uraktlåtenhet
från märkesinnehavarens sida att vidmakthålla denna.

Departementschefen. Enligt det av utredningen föreslagna stadgandet skall
registrering gälla från ansökningsdagen till dess tio år förflutit från registreringsdagen
och sedan kunna på innehavarens begäran förnyas, varje
gång för tio år, räknat från utgången av föregående registreringsperiod.
Förslaget har i allmänhet lämnats utan invändning vid remissbehandlingen
och föranleder ej heller från min sida någon erinran.

En remissinstans har ifrågasatt om icke även ensamlicenshavare, vars
licens antecknats i varumärkesregistret, bör tillerkännas självständig rätt
att förnya registrering. Förnyandet synes emellertid böra ankomma på registreringens
innehavare såsom den för märkesrättens vidmakthållande närmast
ansvarige. Framhållas må dock, att om märkeshavaren till licensta -

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

garens förfång underlåter att hålla registreringen vid liv, fråga kan uppkomma
om skadeståndsrätt för licenstagaren, såframt avtalsförhållandet
mellan märkeshavaren och licenstagaren ger anledning därtill. Vidare må
uppmärksammas, att om märkeshavarens underlåtenhet att begära förnjelse
är ett uttryck för att han uppgivit varumärkesrätten, licenstagaren kan
i eget namn söka ny registrering för märket.

23 §.

Denna paragraf, som motsvarar 23 § i utredningens förslag, innehåller regler
om förnyelseansökan.

Utredningen. I paragrafens första stycke har utredningen upptagit stadgande,
att ansökan om förnyelse skall göras skriftligen hos registreringsmyndigheten
tidigast ett år före och senast tre månader efter registreringsperiodens
utgång. Bestämmelsen att ansökan skall göras tidigast ett år före
registreringsperiodens utgång motiveras av att enligt förslaget registreringsperioden
löper från utgången av föregående period, oberoende av när beslutet
om förnyelse fattas; utan tidsspärr skulle förnyelse alltså teoretiskt
kunna sökas många år i förväg.

Enligt utredningens mening bör i tillämpningsföreskrifterna till lagen
föreskrivas, att registreringsmyndigheten skall erinra innehavaren om behovet
av förnyelse.

I andra stycket stadgas, att om handläggning av ansökan om förnyelse
vad i 19 § stadgas skall äga motsvarande tillämpning. I ärendet kan således
utfärdas föreläggande och ansökan kan avskrivas eller avslås.

Remissyttrandena. Sveriges advokatsamfund anser, att det skulle vara till
gagn om i 23 § intoges en föreskrift, att i ansökan om förnyelse skall anges
i vilken rörelse märket användes. Härigenom skulle sannolikt kunna ur registret
utmönstras en del varumärken, som icke längre användes i någon
rörelse.

Patent- och registreringsverket förordar, att i tillämpningsföreskrifterna
till lagen intages bestämmelse om skyldighet för verket att erinra innehavare
av registrerat varumärke om behovet av förnyelse. Patentverket ifrågasätter
därjämte, om ej även licenstagare som är antecknad i varumärkesregistret
bör erhålla sådan erinran.

Departementschefen. De av utredningen i förevarande paragraf föreslagna
reglerna om formen för och handläggningen av ansökan om förnyelse av
registrering har av remissinstanserna i allmänhet lämnats utan anmärkning
och torde i huvudsak böra godtagas. Den i första stycket upptagna
respittiden för förnyelse efter registreringsperiodens utgång bör dock, i
anslutning till en ändring som vid Lissabonkonferensen 1958 genomförts i
Pariskonventionen, bestämmas till sex månader.

Sveriges advokatsamfund har föreslagit, att det skulle åläggas förnyelse -

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

135

sökande att ange i vilken rörelse märket användes. Såsom samfundet anfört
skulle en dylik bestämmelse möjligen medföra, att man kunde utmönstra en
del varumärken som icke längre användes i någon rörelse. Av kostnadsskäl
är det emellertid ett intresse att kunna lägga behandlingen av förnyelseansökningar
på mera underordnad personal, och med hänsyn härtill bör
förfarandet göras så enkelt som möjligt. Jag anser därför, att bestämmelser
i anförd riktning ej bör upptagas.

24 §.

Paragrafen, som är likalydande med 24 § i utredningens förslag, reglerar
ändring i registrerat märke.

Utredningen. Utredningen har här upptagit stadgande, att på ansökan av
innehavare av registrerat varumärke må i registret göras sådana oväsentliga
ändringar i märket, som ej påverkar helhetsintrycket därav. I motiven
anföres, att för närvarande varje ändring i registret av däri infört märke
är utesluten. Det händer emellertid stundom att varumärke, framför allt
om det varit i bruk under en längre följd av år, undergår vissa smärre förändringar.
Dessa kan vara betingade av omständigheter, som ej direkt berör
själva märket, t. ex. märkesrättens övergång till ny innehavare, innehavarens
adressförändring eller ändring av beskrivande text i märket. Även
obetydliga förändringar i märkets figurmässiga utformning kan förekomma,
t. ex. modernisering av någon detalj. Förändringar av denna art, vilka
ej påverkar helhetsintrycket eller berör märkets identitet, har flerstädes
utomlands kunnat införas i varumärkesregistret. Enighet har under utredningsarbetet
uppnåtts om att så även bör få ske i de nordiska länderna.

Departementschefen. Jag tillstyrker förevarande stadgande, som icke föranlett
erinran vid remissbehandlingen.

Om registrerings upphörande

25 §.

Förevarande paragraf, som motsvarar 25 § i utredningens förslag, innehåller
regler om registrerings hävande.

Utredningen. Enligt utredningens mening bör registrering av varumärke
kunna hävas endast av domstol. Utredningen anför, att de stora ekonomiska
värden som ofta är förknippade med rätten till varumärke gör det angeläget,
att märkesliavare tillförsäkras den ökade trygghet, som det innebär
att en registrering i princip icke mot innehavarens vilja kan bringas att
upphöra i administrativ ordning. Det allmännas intresse att i vissa fall erhålla
ogiltigförklaring av registrering bör enligt utredningen tillgodoses genom
att rätt att föra talan därom i dessa fall skall tillkomma myndighet.

Hithörande bestämmelser har disponerats så, att i förevarande paragraf

136

Kungi. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

upptagits föreskrifter om de olika hävningsgrunderna och i 26 § regler om
att talan om hävning föres vid domstol och i samband därmed även vissa
regler rörande förfarandet.

I första stycket av förevarande paragraf har utredningen upptagit stadgande,
att om varumärke registrerats i strid mot varumärkeslagen och
skälet mot registrering alltjämt föreligger, registreringen må hävas i den
ordning i det följande stadgas, där ej enligt 8 eller 9 § rätt till märket likväl
må bestå. Utredningen framhåller, att stadgandet främst avser det fall,
att registreringen beviljats med åsidosättande av bestämmelse i 13 eller
14 §. Men även annan materiell brist som förelåg då märket registrerades,
t. ex. att innehavaren varken var eller avsåg att bli näringsidkare, kan åberopas
enligt 25 §. Däremot är det icke tillräckligt att blott någon formell
bestämmelse blivit åsidosatt vid registreringen.

I andra stycket anges vissa fall, då registrering må hävas på grund av omständighet,
som inträffat efter det registreringen beviljats. Det stadgas här,
att registrering må hävas, om innehavaren ej längre är näringsidkare eller
om märket efter registreringen uppenbarligen förlorat sin särskiljningsförmåga
eller blivit vilseledande, stridande mot allmän ordning eller ägnat att
väcka förargelse.

Beträffande den först nämnda hävningsgrunden att märkeshavaren ej
längre är näringsidkare anför utredningen, att det för närvarande är ovisst
om registreringen i dylikt fall kan hävas av domstol. Enligt utredningen
bör dock så kunna ske. Erfarenheten visar, att innehavare ibland håller registrering
i kraft under lång tid sedan han upphört att driva någon näringsverksamhet.
Avsikten härmed har stundom varit att mot ersättning lämna
medgivande, där registreringen åberopas som hinder mot senare varumärkesansökningar.
Den föreslagna regeln är endast avsedd att träffa sådana
fall, där märkeshavaren definitivt och stadigvarande upphört att vara näringsidkare.

Hävningsgrunden att märket efter registreringen uppenbarligen förlorat
sin särskilj ningsförmåga — undergått s. k. degeneration — har av utredningen
behandlats i ett särskilt avsnitt för vilket redogörelse delvis lämnats
vid 11 §. Såsom där anförts kan ett varumärke utan deskriptiv eller
generisk betydelse i förhållande till de varor, för vilka det användes, övergå
till en allmän benämning för dessa eller sålunda uppgå i det allmänna
språket som generisk benämning på ifrågavarande varuslag. Utredningen
framhåller, att om ett varumärkesord på detta sätt införlivats med språket
som en allmän varubenämning, en registrering av ordet enligt gällande rätt
är utan verkan, även om det vid tidpunkten för registreringen var ett fantasiord
med full särskilj ningsförmåga. I intrångsprocess kan sålunda svaranden
invändningsvis göra gällande, att målsägandens märke har förvandlats
till en allmän varubenämning. Kan en dylik invändning styrkas, ogillas
målsägandens talan. Däremot är det ovisst huruvida domstol äger häva registrering
i förevarande situation. I de fall, då ogiltighetstalan på grund av

Kungl. Maj. ts proposition nr i67 år 1960

137

degeneration bifallits, synes man ha ansett sig kunna fastslå att förvandlingen
till allmän varubenämning varit fullbordad redan före registreringens
tillkomst. Utredningen tillägger, att i några avgöranden, där fråga varit
om visst märke undergått degeneration, man synes ha nöjt sig med tämligen
ringa bevisning härom.

Utredningen anför härefter, att frågan om den rättsliga behandlingen av
varumärken som övergått till allmänna beteckningar enligt dess uppfattning
är av sådan betydelse, både principiellt och ekonomiskt, att en blivande
varumärkeslag icke kan förbigå de hithörande problemen med tystnad och
lämna dem att lösas i rättspraxis. I utredningens enkät till näringslivet har
delade meningar om hur frågan bör behandlas kommit till synes. Utredningen
anser emellertid för sin del, att ett förbättrat skydd för märkeshavare
mot förlust av märkesrätt på grund av degeneration är påkallat.

I detta syfte föreslås i förevarande stadgande, att registrering skall kunna
hävas på grund av degeneration endast där märket uppenbarligen förlorat
sin särskiljningsförmåga. Härmed avses att uttryckligen fastslå de mycket
stränga krav på bevisning om fullbordad förvandling som bör upprätthållas
för bifall till talan. Endast då bevisningen gör det uppenbart att märket
förvandlats till en allmän beteckning, må enligt förslaget registreringen
hävas. Utredningen framhåller bl. a., att det sålunda icke är tillräckligt att
en avsevärd del av omsättningskretsen uppfattar märket såsom en fri beteckning,
så länge alltjämt bland dem, vilka närmast tager befattning med
varan, insikten om märkets individualkaraktär är företrädd i ej alltför obetydlig
omfattning. Det blir här uppfattningen inom handeln och där närmast
inom de tidigare distributionsleden, grosshandeln, varuhusens och detaljhandelns
inköpsavdelningar o. s. v. som är avgörande, medan det däremot
är av mindre betydelse hur märket uppfattas av butikspersonal i detaljaffärer
eller av konsumenterna.

Utredningen har övervägt, huruvida märkeshavarens ställning skulle
kunna stärkas även genom en regel om att degenerationen skall medföra
märkesrättens förlust endast om den är att tillskriva märkeshavarens egna
åtgöranden eller underlåtenheter. Enligt utredningens mening kan en dylik
regel emellertid ej bli av större värde.

Vad angår övriga i andra stycket av förevarande paragraf avsedda hävningsgrunder
—- att märket blivit vilseledande, stridande mot allmän ordning
eller ägnat att väcka förargelse — anför utredningen, att dessa knappast
torde få större praktisk betydelse. De har dock ansetts böra medtagas
för fullständighetens skull. Vad särskilt angår det fallet att ett märke blivit
vilseledande framhålles, att så kan tänkas ha skett om registreringen
blivit överlåten till ny innehavare, likaså om en radikal ändring inträtt i
fråga om de faktiska betingelser under vilka märket användes. Bestämmelsen
om hävande på grund av att varumärke blivit vilseledande bör enligt utredningen
tillämpas med försiktighet. Särskilt framhålles att beteckning,
som är i och för sig vilseledande, kan bli fri från denna egenskap genom

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

att den användes soin kännetecken, enär långvarig eller intensiv användning
kan ha den verkan att märkets primära innebörd träder i bakgrunden
och ersättes med en sekundärbetydelse.

I detta sammanhang må anmärkas, att utredningen i ett särskilt avsnitt
diskuterat huruvida registrering bör kunna hävas även av den anledningen,
att märket ej längre är i bruk. Bestämmelser i denna riktning, som kan utformas
på olika sätt, innebär s. k. användningstvång. Utredningen framhåller,
att en dylik ordning skulle, vid sidan av den i 16 § föreslagna klassregistreringen,
kunna införas som ett medel att motverka den besvärande
trängsel som råder i varumärkesregistret. Den skulle sålunda medföra att
registret så småningom rensades från åtskilliga märken, som ej är i bruk,
samt sannolikt även att benägenheten att låta registrera märken, vilka ej
vore avsedda att komma till användning, skulle avtaga. I utredningens enkät
har åtskilliga av de tillfrågade förordat någon form av användningstvång.
För egen del anser sig utredningen dock för närvarande icke vilja
föreslå regler härom. Även utredningen anser det visserligen vara en principiellt
riktig grundsats, att registrering för varumärke är befogad endast i
den omfattning märket faktiskt begagnas. De invändningar som framställts
mot ett användningstvång är ej heller i och för sig särskilt tungt vägande.
Utredningen finner det emellertid riktigast, att man först avvaktar det
praktiska resultatet av klassregistreringen och tillgriper användningstvång
först om det framdeles skulle visa sig, att klassregistreringen icke medför
den åsyftade lättnaden i varumärkesregistret.

Om denna lösning har enighet uppnåtts mellan de danska, norska och
svenska sakkunniga, medan däremot det finska förslaget upptager en bestämmelse,
som kan sägas utgöra ett mycket modifierat användningstvång.
Enligt detta förslag må varumärkesrätten av domstol förklaras förverkad,
»om varken märkets innehavare eller den till vilken rätten att använda märket
upplåtits i näringsverksamhet säljer, tillhandahåller eller inför varor,
för vilka märket avsetts, och behov av rättsskydd ej längre kan anses förefinnas».

Utredningen anför slutligen, att med dess ståndpunkt det alltjämt blir
tillåtet att söka s. k. defensivregistrering, d. v. s. registrering av märken,
som liknar det använda, enbart i syfte att hindra andra att bruka dessa. Enligt
utredningens mening bör dock behovet av sådan registrering i stort sett
bortfalla om man, såsom utredningen förordar, utmäter det varumärkesrättsliga
förväxlingsskyddet efter liberalare normer än hittills.

Remissyttrandena. Förslagets ståndpunkt, att beslut om hävande av registrering
skall kunna meddelas endast av domstol föranleder i allmänhet
icke erinran hos remissinstanserna.

Specialitetsnämnden, som även den finner denna ståndpunkt principiellt
riktig, påpekar dock, att följderna av förväxlingar m. m. inom läkemedelsområdet
kan vara av så allvarlig art för den enskilde, att domstolsförfarandet
på grund av den tidsutdräkt detta orsakar innebär betydande olägen -

139

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

heler och risker. Nämnden betonar därför önskvärdheten av att samarbetet
mellan patentverket och medicinalstyrelsen bedrives så, alt situationer som
kräver ingripande endast i sällsynta undantagsfall behöver uppstå.

I ett par remissvar antydes önskemål om att i vissa fall beslut om hävande
av registrering borde kunna meddelas i administrativ väg.
Svenska farmakopékommittén beklagar att nu förefintlig möjlighet att
på detta sätt i det allmännas intresse upphäva registrering i vissa fall föreslås
upphöra. Statens farmacevtiska laboratorium, som hälsar förslaget att
myndighet skall äga befogenhet att begära upphävande av registrering som
beviljats i strid mot gällande bestämmelser med tillfredsställelse, anser att
vägen över domstol är onödigt komplicerad och tidsödande. Det är att förvänta,
att ingripanden av denna art förhållandevis ofta blir aktuella på
läkemedelsområdet, där okynnesregistrering av generiska ord ibland lyckas.
Syftet med den nya bestämmelsen kommer enligt laboratoriets mening att
motverkas av myndigheternas sannolika tvekan att igångsätta ett domstolsförf
arande.

Vad härefter angår bestämmelserna i förevarande paragraf om de olika
hävningsgrunderna har stadgandet i första stycket om hävande av
varumärkesregistrering som tillkommit i strid mot
varumärkeslagen icke föranlett erinran vid remissbehandlingen.

Remissorganen har i allmänhet godtagit jämväl de i andra stycket angivna
hävningsgrunderna. I viss utsträckning har emellertid andra meningar
kommit till uttryck.

Vad först beträffar bestämmelsen om registrerings hävande på grund av
att innehavaren ej längre är näringsidkare, finner sålunda
Svenska försäljnings- och reklamförbundet det synnerligen tveksamt,
om den omständigheten att märkeshavaren upphört alt vara näringsidkare
bör medföra förlust av varumärkesrätt. Ett ingalunda ovanligt skäl till att
en företagare upphör med sin näring är ju att han råkat i ekonomiska svårigheter.
Att i ett sådant fall beröva honom den tillgång som innehav av ett
varumärke utgör ter sig stötande och verkar som en konfiskation av en förmögenhetstillgång.
Förbundet kan därför ej acceptera stadgandet i dess
föreliggande utformning. Därest man, såsom förbundet förordar, inför ett
användningstvång, synes för övrigt ett stadgande sådant som det förevarande
kunna undvaras.

I redaktionellt hänseende hemställer Sveriges advokatsamfund,
att utredningens i motiven uttalade uppfattning, att hävningsgrund föreligger
endast där märkeshavaren definitivt och stadigvarande upphört att
vara näringsidkare, kommer till uttryck även i lagtexten, som eljest kan
missförstås. Samfundet tar i detta sammanhang även upp två tolkningsfrågor.
Den ena avser stadgandets tillämpning när varumärkeshavaren
avlider. Samfundet utgår från att hans varumärkesregistrering härvid ej
bör upphävas under annan förutsättning än att den av honom drivna rörelsen
upphört. Enligt 33 § andra stycket i förslaget skall endast den anses
som innehavare av varumärke, vilken senast blivit införd i registret i så -

140

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1960

dan egenskap. Om dödsboet efter den avlidne näringsidkaren fortsätter rörelsen
under kortare eller längre tid i avbidan på rörelsens försäljning eller
skifte, bör man icke begära, att dödsboet skall registrera sig som varumärkeshavare
för att undgå påföljd enligt 25 § andra stycket. Det synes
samfundet kunna räcka med ett uttalande i motiven till lagen, att om dödsbo
efter avliden person fortsätter att driva dennes rörelse under den tid
av högst ett år som är medgiven i 5 § näringsfrihetsförordningen, den omständigheten,
att den registrerade innehavaren icke längre är i livet och alltså
icke själv driver rörelsen, icke skall utgöra grund för hävande av registreringen.
Den andra tolkningsfrågan är, huruvida en varumärkeshavare,
som, då talan om hävande av hans varumärkesregistrering anhängiggöres,
kanske för länge sedan upphört att vara näringsidkare, skall kunna förhindra
hävandet genom att, innan dom därom vunnit laga kraft, ånyo bli
näringsidkare. Enligt samfundets mening bör så icke vara fallet utan förhållandena
vid talans anhängiggörande bör vara avgörande.

Sveriges advokatsamfund tar vidare upp frågan om licenstagares
rätt i förevarande sammanhang. Så som stadgandet avfattats i förslaget synes
det samfundet kunna bli menligt för licenstagaren. Om en näringsidkare
för stora kostnader skaffat sig en licens, kan det förorsaka honom stor skada,
om registreringen häves på grund av att varumärkeshavaren ej längre
är näringsidkare. Den väsentligaste grunden för den föreslagna bestämmelsen
är ju att varumärken icke skall förbli registrerade, om de icke nyttjas
i näringsverksamhet. Detta syfte blir enligt samfundets mening tillfredsställande
tillgodosett, om man föreskriver, att varumärkesregistreringen
ej skall kunna hävas, om vid den tidpunkt då talan om hävande anhängiggöres,
föreligger registrerad licens, som innehaves av näringsidkare.

Beträffande frågan om varumärkesregistrerings hävande på grund av att
märket uppenbarligen förlorat sin särskilj ningsförmåga
har delade meningar kommit till synes i remissvaren rörande vad
som här skall fordras i bevishänseende.

Kommerskollegium och näringsfrihetsrådet anser sålunda, att det icke
kan anses vara ett allmänt intresse att genom uppställandet av särskilda
krav på bevisningen slå vakt om ensamrätten till ett varumärke, som degenererat.
Dessa båda remissorgan anser därför, att ordet »uppenbarligen» bör
utgå ur lagtexten.

Rakt motsatt uppfattning kommer till uttryck i en del yttranden, företrädesvis
från näringslivets olika organ. Stockholms handelskammare, Sveriges
industriförbund, Sveriges allmänna exportförening, Sveriges köpmannaförbund,
Svenska industriens patentingenjörers förening och Svenska annonsörers
förening betonar sålunda starkt, att kravet på bevisning om inträdd
degeneration måste ställas mycket högt för att hävning skall kunna
ilrågakomma.

Såväl nämnda remissorgan som Svenska försäljnings- och reklamförbundet,
Läkemedelsindustriföreningen och Annonsbyråernas förening framhåller
därjämte, att vid bedömningen av hävningsfrågan stor betydelse bör till -

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

141

mätas den omständigheten, huruvida varumärkesinnehavaren
varit aktivt verksam för att motarbeta en hotande
degeneration. Flera av de nu nämnda remissorganen anser att sistberörda
förhållande bör komma till uttryck i lagtexten. Stockholms handelskammare
förordar en bestämmelse av innehåll, att vid prövning av fråga,
huruvida varumärke förlorat sin särskiljningsförmåga, särskilt bör beaktas,
om märkeshavaren vidtagit de åtgärder som rimligen kan fordras till förhindrande
av att kännetecknet går förlustigt sin karaktär av varumärke.
Handelskammaren anser visserligen, att någon invändning svårligen kan
riktas mot den av utredningen hävdade uppfattningen att frågan huruvida
ett varumärke förlorat sin särskiljningsförmåga i princip icke är avhängig
av märkeshavarens åtgärder. Skälighetshänsyn talar dock enligt handelskammarens
mening för att man tillmäter dessa den allra största betydelse.
Sveriges industriförbund anser bestämmelsen böra innehålla, att man
vid prövningen av frågan om ett varumärke förlorat sin särskiljningsförmåga
skall beakta alla föreliggande omständigheter och särskilt, huruvida
märkeshavaren vidtagit de åtgärder som rimligen kunnat fordras av honom
till bevarande av märkets egenart; har så skett må registreringen ej hävas,
såvida det ej är uppenbart, att särskiljningsförmågan gått förlorad. Enligt
förbundets mening talar skälighetshänsyn för att kraven på bevisning om
degeneration bör ställas högre, därest märkesinnehavaren aktivt sökt hindra
degeneration än om så ej skett. Svenska försäljnings- och reklamförbundet
anser, att såsom villkor för registreringens hävande hör uppställas att märkesinnehavaren
underlåtit vidtaga de åtgärder för att bevara ensamrätten
till märket som skäligen kunnat krävas. Enligt förbundets uppfattning bör
nämligen upphävande av registrering på grund av degeneration endast ifrågakomma
i sådana fall, då märkeshavaren försummat att göra vad på honom
ankommit till ensamrättens värnande. Läkemedelsindustriföreningen framställer
ett liknande yrkande. Även om allmänheten »ockuperat* ett varumärkesord
för att beteckna ett varuslag, bör detta icke utgöra någon grund
för att kommersiella konkurrenter till varumärkeshavaren får rätt att opåtalat
begagna märket för sina varor. En motsatt ståndpunkt skulle för övrigt
i viss mån strida mot de principer som utredningen hävdat i frågan om
skydd för allmänheten mot vilseledande.

Annonsbyråernas förening anser, att det som huvudregel bör vara en
förutsättning för förlust av varumärkesrätt på grund av degeneration att
vid sidan av den vara för vilket varumärket är registrerat andra likartade
produkter funnits i marknaden under så lång tid och i sådan omfattning,
att märkeshavaren haft reell möjlighet att använda sitt varumärke till att
särskilja sin vara från de andra. Märkeshavaren kan då få möjlighet all
verka för degenerationcns upphörande. Har andra varor icke funnits, bör
varumärkesrätten icke gå förlorad på grund av degeneration i andra fall
än där varumärkeshavaren icke vidtagit tillräckliga åtgärder för alt bevara
märkets karaktär av varumärke*

Apotckarsocieteten tar upp frågan om bestämmelsens tillämpning beträf -

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

fande läkemedel. Enligt apotekarsocietetens mening bur redan den omständigheten,
att benämning på läkemedel intagits i ett lands farmakopé
eller av Förenta nationernas världshälsoorganisation (WHO) eller nordiska
farmakopénämnden rekommenderats eller antagits såsom allmän benämning,
eller liknande åtgärd utan vidare medföra att tidigare beviljad registrering
för benämningen kan upphävas. En specialbestämmelse härom eller
i varje fall ett klart uttalande i motiven i denna riktning skulle vara av
värde.

Beträffande utredningens förslag, att hävande av registrering skall kunna
ske, därest registrerat varumärke blivit vilseledande må erinras
om att några remissinstanser, såsom anförts vid 14 § 2), ställt sig i princip
avvisande eller tveksamma gentemot utredningens förslag att i varumärkeslagen
införa bestämmelser till skydd mot allmänhetens vilseledande.

Vad angår förevarande bestämmelse framhåller Skånes handelskammare,
att de fall denna kan tänkas inbegripa går in jämväl under det föreslagna
stadgandet i 36 § om meddelande av användningsförbud i fråga om
vilseledande varumärke. Vid sidan om användningsförbudet framstår hävningspåföljden
som onödig och den kan dessutom i vissa fall ge anledning
till längre gående ingripanden än som är motiverade. Om sålunda en fabrikant,
som fått ordet YLLONA registrerat som märke för tyger, sedermera
använder detta ord som beteckning icke blott för ylletyger utan även för
bomullstyger, kan användningen av ordet som beteckning för bomullstyger
förbjudas med stöd av 36 §. Att därutöver betaga fabrikanten hans varumärkesrätt
till ordet som beteckning för ylletyger genom ett hävande av
registreringen vore opåkallat och — med hänsyn till hans möjlighet att
efter ny ansökan få ordet registrerat som beteckning för ylletyger — meningslöst.
Liknande synpunkter anföres av länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län och av handelskammaren i Göteborg.

Sveriges grossistförbund, Svenska försäljnings- och reklamförbundet
samt Svenska patentombudsföreningen anser, att hävande av registrering
på grund av att varumärke blivit vilseledande bör förekomma endast i uppenbara
fall och att detta bör komma till uttryck i lagtexten genom att före
»vilseledande» inskjutes ordet »uppenbart». Grossistförbundet betonar i
detta sammanhang, att det icke bör ifrågakoinma att avgöranden angående
vilseledande träffas på grundval av en bedömning av varans kvalitet.

Förslagets ståndpunkt att s. k. användningst vån g för närvarande
ej bör införas är föremål för delade meningar hos remissinstanserna.

Av de remissorgan som yttrat sig beträffande denna fråga hälsar Sveriges
allmänna exportförening med tillfredsställelse att förslaget icke upptager
bestämmelser om användningstvång. Föreningen erinrar om att det ej sällan
förekommer, att exportföretag arbetar med skilda varumärken på hemmamarknaden
och på utländska marknader. I sådana fall föreligger enligt
föreningens åsikt uppenbarligen ett legitimt intresse för företagen att genom
registrering i Sverige bereda de i utlandet använda märkena skydd även
på hemmamarknaden. Till förslagets ståndpunkt ansluter sig vidare Stock -

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960 143

holms handelskammare, handelskammaren i Gävle, Sveriges köpmannaförbund,
Sveriges industriförbund, Sveriges allmänna exportförening, Kooperativa
förbundet och Svenska försäkringsbolags riksförbund. I sitt yttrande
uttalar Sveriges industriförbund, att ett användningstvång sannolikt i
och för sig är ett verksammare medel än klassregistreringen att minska
trängseln i varumärkesregistret. De nackdelar som är förenade med ett användningstvång
är dock betydande. Med den dynamiska utveckling som
äger rum inom näringslivet kan det ofta finnas fullt legitima skäl att för
kortare eller längre tid icke taga ett varumärke i bruk eller upphöra med
användningen av detsamma. Ett användningstvång skulle i sådana fall
framtvinga en meningslös och kostsam »skenanvändning».

Tveksamhet beträffande frågan om användningstvång uttalas av patentoch
registreringsverket, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Svenska
patentombudsföreningen och Annonsbyråernas förening. Patent- och registreringsverket
delar utredningens uppfattning, att användningstvång innebär
en principiellt riktig grundsats samt att invändningarna mot ett dylikt
tvång icke kan sägas vara särskilt vägande. Ehuru åsikterna inom näringslivet
är delade, har likväl vid den företagna enkäten en majoritet förordat
införande av användningstvång. Verket anser därför, att övervägande
skäl egentligen talar för ett sådant tvång. Att verket likväl, om ock med
tvekan, ej vill direkt ansluta sig till en annan ståndpunkt än den utredningen
intagit i denna fråga, beror på att man för Danmarks, Norges och
Sveriges del uppnått enighet i detta avseende och att största möjliga nordiska
samstämmighet måste te sig synnerligen önskvärd. Länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län uttalar, att frågan om användningstvång torde vara
av särskild betydelse för de mindre företagen. I konkurrensen om varumärken
kan ett större företag genom att låta registrera ett stort antal förråds-
eller defensivmärken komma att medvetet eller omedvetet hindra
andra producenter från att använda samma eller liknande märke. För en
mindre företagare kan det skydd som sålunda medges dessa märken komma
att framstå som ett otillbörligt konkurrensskydd till förmån för den
större och ekonomiskt starkare tillverkaren. Med hänsyn härtill och till
vad utredningen själv anfört till stöd för användningstvång synes frågan
härom böra ytterligare övervägas vid behandlingen av lagförslaget. I varje
fall synes frågan böra ånyo upptagas, om det framdeles skulle visa sig, alt
den föreslagna klassregistreringen icke medför åsyftad lättnad i trängseln i
varumärkesregistret. Svenska patentombudsf öreningen framhåller, att föreningens
medlemmar torde oftare än andra ha kommit i beröring med fall,
som tyder på att ett visst användningstvång vore på sin plats. Föreningen
erinrar om det tyvärr ej ovanliga fallet, att innehavaren av ett registrerat
varumärke, vilken veterligen aldrig använt detta, begär ersättning för medgivande
till den som söker registrering för liknande märke. Det kan inte
antagas, att en klassregistrering på ett helt tillfredsställande sätt kommer
att råda bot på detta missförhållande. För införandet av eu modifierad form
av användningstvång talar vidare den omständigheten, att elt varumärkes

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

inarbetning i förslaget tillerkännes betydligt större rättsverkan än vad som
för närvarande är fallet. Den åsiktsförskjutning till förmån för den faktiska
användningen av ett varumärke som förslaget över huvud ger uttryck för
(se exempelvis 13 §) synes sålunda stå i viss disproportion till det förhållandet,
att innehavaren av ett registrerat märke även enligt förslaget skall
kunna för oöverskådlig framtid belasta registret med en registrering, för
vilken något faktiskt behov ej yppat sig. Å andra sidan talar viktiga skäl
mot införandet av ett användningstvång, åtminstone i alltför rigorös form.
Vederbörlig hänsyn måste sålunda tagas till viktiga exportmärken, vilkas
ibruktagande på en viss marknad kan dröja i flera år men för vars fortlöpande
skydd genom registrering innehavaren kan göra gällande ett berättigat
behov. Vidare är att märka, att inom vissa branscher, exempelvis
läkemedelsbranschen, ett obestridligt behov finnes att under avsevärd tid
upprätthålla förrådsregistreringar. Med hänsyn till svårigheterna att bedöma
verkningarna i viktiga fall av en bestämmelse om användningstvång
beträffande registrerade varumärken och då näringslivets organisationer
ställt sig tvekande inför en sådan bestämmelse, har föreningen väl velat
redovisa sina nu angivna synpunkter på frågan men beslutat att icke uttala
någon mening för egen del. Annonsbyråernas förening anför, att inom reklambranschen
har olägenheterna med nuvarande möjligheter att erhålla
registreringsskydd för obegränsat antal varuslag länge varit uppenbara.
Med den föreslagna klassregistreringen synes möjligheter finnas att komma
tillrätta med dessa olägenheter. Skulle så visa sig icke bli fallet, bör användningstvång
övervägas, dock med beaktande av det legitima intresset
att kunna registrera s. k. förrådsmärken. Det synes föreningen för övrigt
icke otänkbart att redan nu införa användningstvång i begränsad utsträckning
på så sätt, att en innehavare av registrerat varumärke ålägges att vid
ansökan om förnyelse av registreringen visa att varumärket använts effektivt
och sålunda ej endast symboliskt. Mer än tio år, som den första registreringstiden
omfattar, bör i normala fall ett varumärke icke behöva ligga
»i förråd».

Bestämmelser om användningstvång förordas av Svea hovrätt, kommerskollegium,
näringsfrihetsrådet, länsstyrelsen i Uppsala län, Svenska försäljnings-
och reklamförbundet, Svensk industriförening, Sveriges hantverksoch
småindustriorganisation samt Sveriges lantbruksförbund. Svea hovrätt
förmenar, att man med klassregistrering icke kan komma till rätta med sådana
missförhållanden som att äldre registrerade varumärken aldrig användes
men likväl bereder sina innehavare inkomster genom att ersättning
kräves för lämnande av medgivande vid kolliderande nya registreringsansökningar.
Enligt vad som upplysts för hovrätten förekommer sådana fall i
viss utsträckning. Ej heller torde man med klassregistreringen kunna helt
stävja tendensen till alltför omfattande registreringar av defensivmärken. En
regel om användningstvång bör emellertid inte vara särskilt sträng. Möjligen
kunde bestämmelsen i ämnet i det finska förslaget tagas till förebild.
Tänkbart vore också att stadga, att varumärke som icke inom viss tid,

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

145

exempelvis fem år, kommit till användning eller endast till obetydlig användning
icke längre skall åtnjuta skydd eller också, att förnyelse av registrering
ej får ske av varumärke, som haft ingen eller obetydlig användning.
I dessa fall erfordras en kompletterande regel för att hindra försök till nyregistrering
av tidigare registrerat varumärke som icke fått erforderlig användning.
Kommerskollegium finner särskilt inregistrering av defensivinärken
stridande mot den fria konkurrensens idé. Kollegium anser visserligen
utredningens förslag om klassregistrering innebära ett steg i rätt riktning men
finner det tveksamt, om åtgärden kan bli tillräckligt verkningsfull; såsom
anförts vid 10 § ifrågasätter kollegium, om ej registreringsavgifterna i varje
fall bör väsentligt skärpas. Kollegium anser emellertid, att tiden redan är
mogen för den längre gående åtgärd som införandet av användningstvång
innebär. En sådan åtgärd skulle verksamt råda bot på nuvarande missförhållanden.
För att åtgärden icke skall bli alltför ingripande, kan man
tänka sig en bestämmelse av innebörd, att ett varumärke som registrerats för
olika grupper av varor får behålla skyddet så länge det användes beträffande
någon i grupperna ingående vara. Näringsfrilietsrådet finner det otillfredsställande,
att varumärken, som över huvud ej brukas, skall kunna åtnjuta
registreringsskydd och förordar därför regler om användningstvång,
vilka dock bör utformas så, att berättigade behov av undantag blir tillgodosedda.
Länsstyrelsen i Uppsala län, som anser, att användningstvånget är av
särskild betydelse för de mindre företagen, vilkas ekonomiska resurser icke
kan mäta sig med de större företagens, ansluter sig till tanken, att undantag
från ett strikt användningstvång bör medges i fall då berättigat behov därav
förefinnes. Svenska försäljnings- och reklamförbundet betonar, att enligt
vad som enstämmigt omvittnas från reklamens utövare föreligger på grund
av trängseln i varumärkesregistret stora svårigheter att skapa nya registrerbara
märken. Det förefaller förbundet tveksamt huruvida införandet av
klassregistrering, vilket i och för sig innebär en fördel, i praktiken kommer
att leda till önskvärt bortfall av defensivmärken. Förbundet finner därför
övervägande skäl tala för att införa användningstvång, låt vara att ett sådant
tvång kan och bör modifieras på olika sätt. Som en kompromisslösning
har inom förbundet framförts tanken på förbud mot förnyelse av blockerande
märken, sedan den första 10-årsperioden gått till ända utan att märkeshavaren
under denna tid använt märket eller vidtagit effektiva åtgärder
för att taga det i bruk inom åtminstone någon av de varuklasser registreringen
avsett. Svensk industriförening omtalar, att den genom sin juridiska
serviceavdelning ideligen får kontakt med småföretagare, som hittat på ett
bra varumärke men som hindras att regislrera märket därför att detta på
ett eller annat sätt kolliderar med ett liknande märke, som återfinnes i en
av de vanliga massregistreringarna. Sådana registreringar förekommer nu
alltför ofta och bär endast ett syfte: ulcstängningssyftet. Dessa massregislreringar
blir på detta sätt endast redskap för strävanden, som syftar till konkurrensbegränsningar
och rent illojala diskrimineringar. Det är ingalunda
ovanligt, att personer eller företag i rent affärssyfte registrerar eu rad varu10
Hihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 167

146 Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

märken och sedan för dryga pengar lämnar sitt medgivande till registrering
av ett liknande märke. Det kan enligt föreningens mening icke vara riktigt,
att varumärkeslagstiftningen brukas för dylika syften. Ett enkelt sätt att
komma till rätta med sådana missbruk är att införa bestämmelser om användningstvång.
Liknande synpunkter framföres av Sveriges hantverks- och
småindustriorganisation. Sveriges lantbruksförbund förordar, att en bestämmelse
om användningstvång i den modifierade form som upptages i det finska
förslaget införes vid sidan om klassregistrering. En bestämmelse om användningstvång
torde enligt förbundets mening ha större hämmande effekt
på okynnesregistreringar än ett på avgifter baserat system och detta alldeles
frånsett det principiellt betänkliga i att begränsa en registrering genom en
ökning av avgifterna.

Departementschefen. I förevarande och nästföljande paragraf har utredningen
upptagit bestämmelser om hävande av registrering. I motsats till
gällande varumärkeslag, enligt vilken registrering i vissa fall kan bringas att
upphöra genom beslut i administrativ ordning, skall enligt förslaget gälla att
registrering kan hävas endast av domstol; det allmännas intresse att i vissa
fall erhålla ogiltigförklaring av registrering tillgodoses genom att myndighet
i dessa fall skall äga föra talan om hävande. Denna principiella ståndpunkt,
som förestavats av rättssäkerhetshänsyn, har vid remissbehandlingen
i allmänhet lämnats ulan erinran och jag vill även för egen del ansluta
mig därtill.

Bestämmelser om olika hävningsgrunder har av utredningen upptagits i
förevarande paragraf. I första stycket behandlas det fall att registreringen
beviljats i strid mot varumärkeslagen. Enligt stadgandet skall registreringen
då kunna hävas, under förutsättning att skälet mot registreringen alltjämt
föreligger och att rätt till märket enligt 8 eller 9 § ej likväl må bestå. Stadgandet
har lämnats utan erinran vid remissbehandlingen och bör upptagas
i lagen.

I andra stycket har utredningen angivit vissa fall, då registrering må hävas
på grund av omständighet, som inträffat efter det registreringen beviljats.
Till en början stadgas, att registrering må hävas om innehavaren ej
längre är näringsidkare. Gällande rätts ståndpunkt torde här vara oviss.
Förslaget har emellertid i allmänhet godtagits av remissinstanserna; endast
i ett remissvar har det avstyrkts. Även för egen del vill jag biträda förslaget.
Detta står i överensstämmelse med den principiellt riktiga grundsatsen, att
varumärkesregistrering endast är befogad i den omfattning märket begagnas.
Bestämmelsen bör dock ej vara tillämplig vid ett mera tillfälligt avbrott
i märkeshavarens rörelse. Det bör såsom utredningen anfört krävas att han
definitivt upphört att vara näringsidkare. Att, såsom Sveriges advokatsamfund
yrkat, uttryckligen ange detta i lagtexten torde icke vara erforderligt.

Vad angår den av samfundet berörda frågan angående vilken tidpunkt som
är avgörande för bedömningen vill jag framhålla, att del i princip bör vara
läget vid domen som lägges till grund. Självfallet kan dock icke den som

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

147

bedömes ha definitivt upphört att vara näringsidkare hindra hävningen genom
att efter talans anhängiggörande tillfälligt upptaga verksamheten.

En annan fråga i detta sammanhang är hur stadgandet bör tillämpas i fall
då märkeshavaren avlidit. Om hans dödsbo härvid, med stöd av näringslrihetsförordningen,
fortsätter rörelsen, bör såsom advokatsamfundet anfört
registreringen ej kunna hävas under åberopande av förevarande bestämmelse.

Häves registreringen, förlorar självfallet även den som har licens till
märket sin rätt och detta även om han själv är näringsverksam. Sveriges advokatsamfund
har ansett, att denna verkan är obillig, och har förordat ett
undantag i stadgandet för detta fall. I enlighet med vad jag anfört vid 22 §
bör emellertid frågan om registreringens bestånd avgöras enbart med hänsyn
till förhållandena hos märkeshavaren. Licenstagaren kan dock, om avtalsförhållandet
med märkeshavaren ger grund därtill, i hithörande fall äga rätt
till skadestånd och han kan även ha möjlighet att i eget namn söka registrering
för märket.

Utredningen har vidare upptagit bestämmelse, att registrering må hävas
om märket uppenbarligen förlorat sin särskilj ningsförmåga. Här avses att
märket övergått till att bli en allmän benämning för det ifrågavarande varuslaget,
s. k. degeneration. Principen att registrerings rättsverkan går förlorad
vid degeneration är erkänd även i gällande rätt; det är dock ovisst om
den för närvarande innebär jämväl att registreringen kan hävas. Utredningen
framhåller, att genom ordet »uppenbarligen» ställes ett starkt krav
på bevisning, som avser att bereda ett ökat skydd mot förlust av varumärkesrätt
på grund av degeneration. Det anföres bl. a., att det icke är tillräckligt
att en avsevärd del av omsättningskretsen uppfattar märket såsom en
fri beteckning, så länge alltjämt bland dem, vilka närmast tager befattning
med varan, insikten om märkets individualkaraktär är företrädd i ej alltför
obetydlig omfattning; enligt utredningens mening blir det här uppfattningen
inom handeln och där närmast inom de tidigare distributionsleden som
är avgörande.

Bestämmelsen har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i det stora flertalet
remissvar; åtskilliga organisationer representerande näringslivet har
starkt understrukit angelägenheten av att förslaget genomföres. Ett par remissinstanser,
kommerskollegium och näringsfrihelsrådet, har emellertid
intagit en avvikande hållning och som sin mening uttalat att särskilda beviskrav
i förevarande hänseende ej bör ställas.

För egen del vill jag såtillvida ansluta mig till vad utredningen anfört, att
det vid prövning av fråga huruvida ett varumärke förlorat sin särskiljningsförmåga
bör tagas stor hänsyn till uppfattningen bland dem som i kommersiellt
avseende tager befattning med varan. Detta innebär emellertid knappast,
att något särskilt beviskrav uppställes, och ur denna synpunkt synes
icke erforderligt att i lagtexten behålla ordet »uppenbarligen». Jag förordar
därför, att detta uttryck, som ej heller i övrigt synes fylla någon egentlig
funktion, utgår.

148

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1960

Några remissinstanser har ansett, att vid bedömande huruvida registrering
bör hävas på grund av förevarande bestämmelse stor betydelse bör tillmätas
den omständigheten, huruvida varumärkeshavaren varit aktivt verksam
för att motarbeta en hotande degeneration. Denna ståndpunkt är förståelig,
men frågan huruvida ett varumärke förlorat sin särskilj ningsförmåga
och blivit en allmän benämning bör bedömas objektivt.

Enligt utredningens förslag skall registrering kunna hävas även då märket
efter registreringen blivit vilseledande. I överensstämmelse med den
ståndpunkt jag intagit i fråga om 14 § vill jag i princip tillstyrka denna bestämmelse.
Några remissinstanser har ansett att bestämmelsen endast bör
vara tillämplig i uppenbara fall. Vid 14 § 2) har jag förordat, att denna begränsning
får gälla i fråga om registreringsmyndighetens befogenhet att
vägra registrering av vilseledande varumärke. I förevarande bestämmelse
är emellertid fråga om prövning av domstol, som företages på grundval av
en av parterna på ömse sidor förebragt utredning i målet. Om domstolen
vid sådan prövning finner att märket faktiskt är vilseledande, bör registreringen
hävas. Den föreslagna begränsningen bör därför ej gälla.

Med anledning av vad Skånes handelskammare anfört vill jag framhålla,
att ett hävande ej behöver avse registreringen i dess helhet utan, om så finnes
påkallat, kan begränsas till att avse registreringen i vad denna gäller
för visst eller vissa varuslag.

I samband härmed må uppmärksammas, att i utredningens förslag bestämmelsen
är tillämplig endast i fall, där märket »blivit» vilseledande.
Detta sammanhänger med att fall, då märket från början var vilseledande,
behandlas i första stycket av förevarande paragraf, genom den där gjorda
hänvisningen till 14 § 2). Då i departementsförslaget sistnämnda lagrum
uttryckligen begränsats till fall, då faran för vilseledande är uppenbar, bör
förevarande bestämmelse utvidgas så att den helt allmänt avser fall, då
märket är vilseledande.

Utredningens förslag innehåller slutligen bestämmelse, att registrering
må hävas om varumärket efter registreringen blivit stridande mot allmän
ordning eller ägnat att väcka förargelse. Bestämmelsen har lämnats utan
erinran vid remissbehandlingen och torde böra upptagas i lagen.

En viktig fråga, som utredningen och remissinstanserna ägnat stor uppmärksamhet
åt, är huruvida registrerings fortsatta giltighet bör göras beroende
av att märket är i bruk, s. k. användningstvång. Utredningen har
framhållit att bestämmelser i denna riktning, vid sidan av de i 16 § föreslagna
reglerna om klassregistrering, skulle vara ägnade att motverka den
besvärande trängsel som råder i varumärkesregistret. Enligt utredningens
mening är det också en principiellt riktig grundsats, att registrering endast
är befogad i den omfattning märket faktiskt begagnas. Utredningen har
emellertid ansett, att man bör avvakta resultatet av klassregistreringen i berörda
hänseende och tillgripa användningstvång först om det visar sig att
denna ej har åsyftad verkan. Vid remissbehandlingen har meningarna varit
delade. Åtskilliga remissinstanser företrädande industriintressen men

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960 149

också t. ex. kooperativa förbundet har anslutit sig till utredningens ståndpunkt.
Några remissorgan, bland dem patentverket, har emellertid ställt
sig staikt tveksamma härtill och flera andra, t. ex. Svea hovrätt, kommerskollegium
och näringsfrihetsrådet samt ett par organisationer företrädande
småindustrien, har förordat användningstvång.

För egen del vill jag beträffande detta spörsmål framhålla, att redan den
starkt splittrade remissopinionen visar att frågan är svårbedömbar och att
bindande skäl för den ena eller den andra ståndpunkten knappast kan anföras.
Det är å ena sidan en naturlig uppfattning, att man vill låta en viss
frihet bestå på området och därför anser att regler om användningstvång,
som inom vissa industrigrenar kan verka hindrande, bör tillgripas först om
den föreslagna klassregistreringen visar sig icke ge önskat resultat. Å andra
sidan är det i hög grad tveksamt, om man med klassregistreringen verkligen
kan komma tillrätta med sådana missförhållanden, som att personer i
rent affärssyfte registrerar märken utan att använda dem, och sedan mot
dryg ersättning lämnar medgivande till registrering av liknande märken.
Ej heller torde klassregistreringen äga tillräckligt återhållande effekt mot
alltför omfattande registrering av defensivmärken eller massregistreringar
i rent utestängningssyfte. Det må också framhållas, att regler om användningstvång
icke behöver göras rigorösa utan kan erhålla en mildare form,
som i viss utsträckning tillgodoser sådana legitima intressen som förut antytts,
t. ex. vissa industriers behov av att kunna registrera märken för framtida
tillverkning. Med hänsyn till vad jag nu anfört vill jag för min del i
princip förorda att en modifierad form av användningstvång införes. En
lämplig lösning synes härvid vara att underlåtenhet att använda märket får
utgöra hävningsanledning.

Enligt min mening bör alltså registrering kunna hävas även i fall, då varumärke
icke använts under viss tid. Tiden synes kunna bestämmas till
i em ar. Registreringen bör endast kunna hävas om märket under femårsperioden
överhuvudtaget icke varit i bruk. Om märket sålunda är registrerat
för flera varuslag, bör registreringen i hela sin vidd kunna upprätthållas
även av användning endast inom ett av varuslagen. En regel av nu anfört
innehåll har i departementsförslaget fogats till andra stycket i förevarande
paragraf. I fråga om svenska märken, som uteslutande användes
utomlands, torde användningskravet få anses uppfyllt genom märkets brukande
på exportmarknaden.

26 §.

Paragrafen, som motsvarar 26 § i utredningens förslag, innehåller regler
om talerätt och forum.

Utredningen. Såsom vid 25 § anförts anser utredningen att registrering av
varumärke endast skall kunna hävas av domstol. Bestämmelse härom bär
upptagits i första stycket av förevarande paragraf. Stadgandet innehåller
även bestämmelser om talerätt. Enligt första punkten skall talerätt tillkom -

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

ma envar som har intresse av registreringens hävande. I motiven framhålles
att enligt stadgandet envar näringsidkare, som genom den förment orikligä
registreringen finner sin rörelsefrihet otillbörligen inskränkt, är berättigad
påfordra dess hävande. Om stadgandets innebörd i övrigt anför utredningen,
i anslutning till de särskilda registreringshindren i 14 §, följande.
Vad först angår registreringshindren enligt 1) och 3) i nämnda paragra
torde icke kunna uteslutas att enskild part kan vara företrädare för de intressen
som uppbär dessa hinder. Om märket enligt 2) är vilseledande,
kan detta vara till skada icke endast för allmänheten utan aven for innehavarens
konkurrenter, vilkas kunder genom det vilseledande märket kan forledas
att övergå till den därmed märkta varan. I ett sådant fall bör följaktligen
talan av en enskild konkurrent kunna bifallas. I 4) 7) stadgas regi streringslnnder

till skydd för åtskilliga rättigheter av privaträttslig natur.
Där talan grundar sig på att registreringen skett med åsidosättande av dylikt
hinder, kräves att käranden är behörig företrädare för den skyddade ratigheten.
I vissa fall kan tänkas att flera näringsidkare inom en bransch
har intresse av registrerings hävande. Intet hindrar att i ett dylikt fa
branschorganisation eller annan sammanslutning av de berörda upptrader

som kärande. ... .. , „

Den talerätt för myndighet, som enligt vad vid 25 § anförts ansetts bor

införas för att tillgodose det allmännas intresse att i vissa fall erhalla ogilligförklaring
av registrering, regleras i första stycket andra punkten. Har
föreslås att om talan grundas på stadgande i 13 §, 14 § D—3) eller 25 §
andra stycket, den ock må föras av myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer.
I motiven framhålles, att talerätten främst är avsedd att tagas i anspråk
gentemot registrering som strider mot 14 § 1) och 2). Även dar e
veneriskt eller deskriptivt ord i strid mot 13 § blivit registrerat, t. ex. för
läkemedel, kan det vara av speciellt intresse för det allmänna att registreringen
häves. I övriga fall, d. v. s. där 14 § 3) och 25 § andra stycket åberopas,
torde talerätten väl i praktiken icke få storre betydelse, men det a
likväl ansetts riktigast att medtaga även dessa fall. Då myndigheten som
blivit förordnad har att taga ställning måste den givetvis, framhåller utredningen,
pröva huruvida i det speciella fallet är engagerat ett allmant intresse
av den vikt att talan kan anses motiverad. Dylik provning ar särskilt
påkallad, där med hänsyn till omständigheterna registreringens havande i
första hand skulle tjäna enskild näringsidkares intresse.

Enli«t 20 § i promulgationslagen till rättegångsbalken skall i forevarande
fall, då talan föres av myndighet, beträffande rättegångskostnad och ordningen
för målets fullföljd i högre rätt bestämmelserna i nya rattegangsba
ken angående allmänt åtal äga motsvarande tillämpning. Jamval i ovngt

skall vad i nämnda paragraf är stadgat gälla. .

Andra stycket innehåller vissa specialregler angaende forum i mai om
registrerings hävande. Utredningen framhåller, att för sådant mal galler i
första hand de sedvanliga reglerna i 10 kap. 1 § rättegångsbalken om torum
i tvistemål, d. v. s. i stort sett att laga domstol ar ratten i den ort, dai sva -

151

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

randen har sitt hemvist eller, i fråga om juridiska personer, där styrelsen
har sitt säte. I första punkten av förevarande stycke föreslås, att därutöver
skall gälla att Stockholms rådhusrätt är behörig, då märkeshavaren icke har
hemvist inom riket. Stadgandet överensstämmer med 18 § i gällande varumärkeslag.

Utredningen har i detta sammanhang undersökt huruvida för varumärkesmål
borde föreskrivas specialforum men har, med beaktande av synpunkter
som framkommit i dess enkät, funnit så icke böra ske.

I andra stycket andra punkten har upptagits en regel för det fall, att
den, mot vilken innehavare av ett registrerat märke riktar talan om intrång
i ensamrätten, till sitt fredande vill anhängiggöra talan om registreringens
hävande. Om därvid den domstol, vid vilken primärmålet är anhängigt, icke
är i princip rätt forum för ett mål om hävandet, uppkommer fråga, om de
båda målen kan och bör handläggas vid samma domstol och eventuellt
sammanföras till ett enda förfarande. Utredningen framhåller, att ett dylikt
sammanförande bör vara möjligt men icke obligatoriskt. Om intrångsmålet
handlägges såsom tvistemål, bör målet om registreringens hävande
enligt utredningens mening redan enligt rättegångsbalkens regler om genkäromål
kunna anhängiggöras vid den domstol, där intrångsmålet är anhängigt.
Frågan är emellertid så tveksam att en uttrycklig regel bör ges i
varumärkeslagen. Är intrångsmålet anhängigt som brottmål, vari allmän
åklagare för talan om ansvar och registreringshavaren såsom målsägande
för talan om skadestånd eller annat enskilt anspråk, kan något genkäromål
i rättegångsbalkens mening icke förekomma. Även här bör en särskild regel
upptagas i varumärkeslagen. För båda fallen har i förevarande punkt
stadgats, att mål om registrerings hävande må upptagas av domstol där talan
om intrång i rätt till märket är anhängig.

Remissyttrandena. Stadgandet i första stycket första punkten, att rätt att
föra talan om registrerings hävande skall tillkomma envar som har
intresse därav har i allmänhet godtagits i remissvaren.

Ett par instanser ifrågasätter emellertid lämpligheten av uttrycket »intresse».
Svea hovrätt anser, att detta är betydligt svagare än det i nuvarande
lag brukade »förfång» och därför kan ge intryck av att en ändring gentemot
vad som nu gäller åsyftas. Motiven ger dock enligt vad hovrätten kan
tinna ej stöd för att man tänkt sig någon ändring i nuvarande praxis. Det
kan emellertid ifrågasättas, framhåller hovrätten, om ej denna praxis är
alltför sträng i fråga om vilka omständigheter käranden får åberopa i mål
om registrerings hävande. I så fall skulle den ändrade formuleringen kunna
motiveras med behovet av en liberalisering. Frågan synes hovrätten behöva
närmare klarläggas, varvid det vore av intresse att få en redovisning hur
lagstiftning och praxis i förevarande avseende utformats inom de övriga
nordiska länderna. Stockholms rådhusrätt finner uttrycket »intresse» vara
alltför litet preciserat. Rådhusrätten ifrågasätter, om anledning finnes att
frångå det hävdvunna begreppet »förfång», kring vilket den enskilda tale -

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

rätten enligt 10 § i gällande varumärkeslag är uppbyggd och som återspeglas
i 18 § patentförordningen.

Även stadgandet i första stycket andra punkten, att rätt att föra talan om
registrerings hävande i vissa fall jämväl skall tillkomma myndighet
som Kungl. Maj:t bestämmer har i allmänhet godtagits vid remissbehandlingen.

I några remissvar uttalas dock missnöje över att i lagen icke angivits
vilken myndighet som skall äga denna talerätt. Svenska försäljnings-
och reklamförbundet finner det sålunda oroande, att föreskrift ej
lämnats i detta hänseende, eftersom en talan av förevarande art kan medföra
vittgående ekonomiska konsekvenser för märkeshavaren. Läkemedelsindustriföreningen
betonar, att bedömningen av förslaget i förevarande del
är i hög grad beroende av åt vilken myndighet det anförtros att föra talan.
Skånes handelskammare finner det angeläget, att man skapar garantier för
att talan ej anhängiggöres i oträngt mål. Med hänsyn härtill är det angeläget,
att talerätten anförtros åt en härför lämpad myndighet. Frågan om
vilken myndighet som skall äga föra talan är enligt handelskammarens
uppfattning av sådan vikt att den bör lösas i lagen.

I remissvaren har framförts flera olika förslag på myndigheter som
anses lämpade att föra talan av förevarande slag. Skånes handelskammare
anser, att talerätten bör tillkomma kommerskollegium. För handelskammarens
del står valet mellan kommerskollegium och patentverket.
Handelskammaren förmenar, att uppgiften att vaka över näringsidkarnas
användning av sina märken ligger bättre i linje med kommerskollegiets
mera allmänna näringsrättsliga uppgifter och inriktning än med patentverkets
uppgifter som registreringsmyndighet. Samma förslag framföres av
Kooperativa förbundet samt av handelskammaren i Gävle, vilken motiverar
det med att kommerskollegium har bättre kontakt med näringslivet än vad
patentverket har. Kommerskollegium anser, att det visserligen i och för sig
kunde tänkas, att ifrågavarande uppgift handhades av kollegium. Då tillgång
till varumärkesregistret torde utgöra en nödvändig förutsättning för
uppgiftens fullgörande, bör uppgiften dock — till undvikande av onödigt
dubbelarbete — anförtros åt patent- och registreringsverket.
Näringsfrihetsrådet framhåller, att intet bör hindra, att flera myndigheter
förordnas att föra ifrågavarande talan, envar för sitt speciella område.
Då ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfråg
o r i första hand har till uppgift att taga initiativ till ingripande mot konkurrensbegränsningar
med skadlig verkan, kunde det i och för sig anses
motiverat, att åt ämbetet anförtroddes jämväl uppgiften att på det allmännas
vägnar föra talan vid domstol beträffande varumärkesregistrerings hävande
på grund av degeneration. Emellertid torde ämbetets organisation
och mängden av arbetsuppgifter inom konkurrensbegränsningslagens tilllämpningsområde
lägga hinder i vägen för en sådan ordning. På ämbetet
bör likväl ankomma att inom ramen för sin vanliga verksamhet fullgöra en
viss bevakningsuppgift beträffande frågor om degeneration av varumärken
och vid behov meddela vederbörande taleberättigad myndighet de iaktta -

153

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

gelser som göres. Så torde också komma att ske utan att särskild instruktionsföreskrift
erfordras. På den eller de myndigheter, som bemyndigas utöva
det allmännas talerätt vid domstol, bör det enligt näringsfrihetsrådets
åsikt ankomma att tillse, att i ärenden rörande degeneration ämbetets
mening alltid inhämtas. Läkemedelsindustriföreningen anser det ligga närmast
till hands, att ifrågavarande talan får föras allenast av åklagarmyndighet.
Sveriges industriförbund förordar, att frågan om åt vilken
myndighet talerätten skall anförtros, göres till föremål för närmare undersökning.
Med hänsyn till vikten av att bedömningen av hithörande ärenden
blir allsidig och icke påverkas av varumärkesrätten ovidkommande hänsyn,
synes det förbundet vara erforderligt, att uppgiften anförtros åt en kvalificerad
juridisk instans. Framförallt synes det angeläget, att talerätten
icke delegeras till något organ, som företräder specialintressen.

Utredningens förslag, att mål om hävande av registrering skall handläggas
av de allmänna domstolarna i deras vanliga sammansättning
godtages i allmänhet i remissvaren. Svea hovrätt anser
sålunda, att det i varumärkesmål icke föreligger ett sådant behov av speciell
sakkunskap, som föranlett, att Stockholms rådhusrätt med speciell
sammansättning blivit exklusivt forum i patentmål. Hovrätten biträder därför
utredningens förslag. Liknande synpunkter anföres av Stockholms handelskammare.
Sveriges hantverks- och småindustriorganisation framhåller,
att en process vid en specialdomstol i Stockholm i allmänhet blir avsevärt
dyrare än en process vid allmänt forum, vilket är till nackdel särskilt för
de mindre företagen.

Några instanser ifrågasätter emellertid om det icke bör införas specialforum
för varumärkesmål. Smålands och Blekinge handelskammare samt
Svenska patentingenjörers förening framför ett allmänt önskemål härom.
Sistnämnda förening framhåller, att avsevärda fördelar skulle vara att vinna
med ett speciellt sakkunnigt forum i dessa mål, som är så pass sällan
förekommande och säregna. En uppenbar fördel skulle också vara, alt intrångs-
och ogiltighetsmål skulle komma att handläggas vid samma forum.
Detta skulle för övrigt också lämpligen kunna handlägga även sådana mål,
som kan komma att föranledas av en blivande generalklausul mot illojal
konkurrens. Svenska patentombudsf öreningen förordar i första hand, att
Stockholms rådhusrätt göres till exklusivt forum för samtliga slag av varumärkesmål
liksom fallet är i patentmål. I andra hand förordar föreningen,
att Stockholms rådhusrätt göres till exklusivt forum i mål om upphävande
av varumärkesregistrering.

Sveriges industriförbund, som anser sig tills vidare böra godtaga utredningens
lösning av forumfrågan, framhåller, att denna lämpligen bör omprövas
i samband med ett eventuellt införande av generalklausul mot illojal
konkurrens.

De av utredningen i andra stycket föreslagna forumreglerna har
icke föranlett erinran vid remissbehandlingen.

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

Departementschefen. Såsom närmare utförts och motiverats vid 25 § gäller
enligt förslaget att registrering endast kan hävas av domstol. Stadgande
härom har upptagits i första stycket av förevarande paragraf. Här har jämväl
upptagits bestämmelser om talerätt i mål av förevarande slag. Enligt
första punkten skall talerätt tillkomma envar som har intresse av registreringens
hävande. Stadgandet, som i sak överensstämmer med gällande rätt,
har godtagits vid remissbehandlingen och synes ej föranleda erinran; i likhet
med ett par remissinstanser vill jag dock förorda att man i stället för
uttrycket »intresse» bibehåller det nuvarande »förfång», som vunnit hävd.

I andra punkten har utredningen upptagit bestämmelse om den talerätt
för myndighet, som enligt vad vid 25 § anförts, ansetts böra införas för
att tillgodose det allmännas intresse att i vissa fall erhålla ogiltigförklaring
av registrering. Enligt bestämmelsen skall i fall, då talan grundas på stadgande
i 13 §, 14 § 1)—3) eller 25 § andra stycket, den ock kunna föras av
myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer. Stadgandet har i allmänhet lämnats
utan erinran vid remissbehandlingen och torde böra upptagas i lagen.
Några remissinstanser har ansett att i lagen bör anges vilken myndighet
som skall äga föra talan. Det torde dock vara lämpligare att i enlighet med
utredningens förslag reglera denna fråga i tillämpningsföreskrifterna till
den nya lagen, så att erforderliga ändringar utan omgång kan vidtagas, t. ex.
vid omorganisationer.

I andra stycket har utredningen upptagit stadgande om forum i fall, då
märkeshavaren icke har hemvist inom riket; i dylikt fall skall Stockholms
rådhusrätt vara behörig. Bestämmelsen, som överensstämmer med gällande
rätt, synes ej ge anledning till erinran.

Några remissinstanser har ifrågasatt om det ej bör införas specialforum
för varumärkesmål. Enligt min mening finns det dock icke anledning härtill.

I andra stycket har utredningen vidare upptagit en speciell forumregel,
som avser att möjliggöra gemensam handläggning i fall, då talan är anhängig
mot någon för varumärkesintrång och denne till sitt fredande vill
väcka talan om registreringens hävande. Rättegångsbalkens regler om sammanförande
av mål synes dock här vara tillfyllest och stadgandet torde
böra utgå.

27 §.

Paragrafen, som överensstämmer med 27 § i utredningens förslag, behandlar
registrerings avförande ur registret.

Utredningen. Utredningen har i första stycket upptagit stadgande, att
sedan beslut om registrerings hävande vunnit laga kraft, märket skall avföras
ur registret. Utredningen anmärker, att i tillämpningsföreskrifterna
till lagen bör stadgas, att domstols dom om upphävande av varumärkesregistrering
skall översändas till registreringsmyndigheten.

I andra stycket föreskrives, att märke skall avföras ur registret, om registreringen
ej förnyas eller om märkets innehavare begär dess avförande.

155

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

Utredningen framhåller, att om märkeshavare begär märkets avförande, licenstagare
vars licens finns antecknad i registret bör erhålla tillfälle yttra
sig.

Remissyttrandena. Sveriges advokatsamfund framhåller, att varumärke,
för vilket finns registrerad licenstagare, icke bör kunna få på begäran
av innehavaren avföras ur registret utan att licenstagaren lämnat
medgivande därtill. Enligt samfundets mening bör detta komma till uttryck
i lagtexten. Patent- och registreringsverket anser däremot, att det bör räcka
att licenstagaren beredes tillfälle yttra sig. Föreskrift härom bör upptagas
i tillämpningsföreskrifterna till lagen.

Departementschefen. Jag tillstyrker de av utredningen i förevarande paragraf
upptagna reglerna om avförande av varumärke ur registret. Då märkeshavare
begär märkets avförande, bör såsom utredningen och patentverket
anfört i förekommande fall licenstagare erhålla tillfälle yttra sig. Att
kräva medgivande av denne synes däremot ej erforderligt. Föreskrift om
inhämtande av licenstagarens yttrande bör intagas i tillämpningsföreskrifterna
till lagen.

Särskilda bestämmelser om registrering av utländska varumärken

28 §.

Paragrafen, som är likalydande med 28 § i utredningens förslag, behandlar
utländsk registreringssökandes skyldighet att förete bevis om registreringsskydd
i hemlandet.

Gällande rätt. Enligt 16 § första stycket i gällande varumärkeslag äger
Kungl. Maj :t efter avtal med främmande stat och under förutsättning av
ömsesidighet förordna, att skydd för varumärke enligt nämnda lag må tillkomma
den vilken utom riket driver sådan näring som omförmäles i 1 §.

Genom vårt lands anslutning till Pariskonventionen anses avtal vara träffat
med de övriga unionsländerna. I anledning härav har i 3 § i kungl.
kungörelsen den 22 maj 1953 (nr 319) förordnats, att näringsidkare i dessa
länder åtnjuter skydd enligt varumärkeslagen. Dessutom har efter särskilda
avtal sådant förordnande meddelats i förhållande till ett mindre antal länder
utanför Parisunionen, nämligen Bahamaöarna, Chile, Filippinerna, Island,
Folkrepubliken Kina, Malajiska förbundet, Nigeria och Sovjetunionen.
Avtal saknas helt med åtskilliga utomeuropeiska länder, t. ex. Argentina.
Näringsidkare i sådana länder kan därför ej erhålla varumärkesregistrering
här i riket.

Då någon, som utom riket driver näring, söker registrering av varumärke
i Sverige, gäller som huvudregel enligt 16 § första stycket 1), att ansökningen
skall åtföljas av bevis, att sökanden uppfyllt de villkor, som i den
främmande staten, d. v. s. sökandens hemland, fordras för att bereda skydd

156

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

åt varumärket. Dylikt s. k. hemlandsbevis skall utgöras av utdrag ur vederbörande
varumärkesregister (4 § kungörelsen den 31 december 1895 ang.
beskaffenheten av de handlingar, som i ärenden rörande registrering av
varumärken inlämnas). Enligt 16 § första stycket 3) skyddas utländsk näringsidkares
varumärke icke i vidsträcktare mån eller för längre tid än i
den främmande staten.

Enligt 16 § andra stycket äger Kungl. Maj :t under förutsättning av ömsesidighet
meddela andra bestämmelser i de hänseenden, som avses i 16 §
första stycket 1) och 3). Med stöd härav har kravet på hemlandsbevis helt
eftergivits i förhållande till Australiska statsförbundet, Brasilien, Canada,
Danmark, Frankrike, Israel, Italien, Japan, Nederländerna, Norge, Nya Zeeland,
Schweiz, Spanien, Storbritannien och Nordirland, Sydafrikanska Unionen,
Förbundsrepubliken Tyskland, U. S. A. och Österrike. I förhållande till
Finland, vars varumärkeslagstiftning icke möjliggör erforderlig ömsesidighet,
samt vissa andra stater krävs hemlandsbevis för beviljande av registrering,
men icke för dess fortbestånd (relativt oberoende). Beträffande övriga
stater gäller regeln i 16 § första stycket 3) (fullständigt beroende).

Utredningen. Utredningen har övervägt, om tillräckliga skäl finnes, att
även framdeles göra utlännings rätt att registrera varumärke här i landet
beroende av reciprocitet. Därvid framhålles, att inarbetningsrätt — enligt
förslaget i princip likvärdig med rätt på grund av registrering — icke är och
icke heller rimligen kan göras beroende av ett dylikt villkor. Vidare erinras
om att enligt gällande rätt både patent och mönsterskydd kan erhållas av
utlänningar oberoende utav ömsesidighet. Denna ordning har icke visat sig
annat än förmånlig. Utredningen förordar med hänsyn till nu angivna omständigheter,
att det allmänna reciprocitetskravet efterges även på varumärkesområdet.
Någon bestämmelse om ömsesidighet såsom förutsättning
för rätten till registrering har därför icke upptagits i förslaget.

Vad angår kravet på hemlandsbevis anför utredningen, att i dess enkät
framkommit en stark opinion till förmån för avskaffande av detta krav. Utredningen
ansluter sig i princip till detta önskemål. En förutsättning för
att kravet på hemlandsskydd helt efterges bör dock vara, att vederbörande
främmande stat behandlar svenska registreringssökande på motsvarande
sätt. Utredningen har därför ansett, att som formell huvudregel alltjämt
bör gälla att hemlandsbevis skall företes. Stadgande därom har upptagits
i första stycket av förevarande paragraf. I andra stycket har uttalats, att
Kungl. Maj :t under förutsättning av ömsesidighet äger föreskriva, att beträffande
viss främmande stat vad i första stycket stadgas icke skall äga
tillämpning. Utredningen framhåller, att sådan föreskrift i första hand är
avsedd att meddelas i förhållande till länder anslutna till Pariskonventionen.
Även länder utanför Pariskonventionen kan under angiven förutsättning
komma i åtnjutande av nu ifrågavarande förmån. I praktiken bör det
enligt utredningen bli vanligast att kravet på hemlandsbevis efterges.

Vad angår de fall där så icke sker anför utredningen, att den nya lagen
icke bör möjliggöra större beroende av hemlandsskydd än det i Pariskonven -

157

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

tionens Londontext medgivna relativa oberoendet. Detta bör gälla även beträffande
näringsidkare från länder som fasthåller vid det fullständiga beroendet
av liemlandsregistrering. I enlighet härmed har i förslaget icke upptagits
motsvarighet till 16 § första stycket 3) i gällande varumärkeslag.
Undantag gäller dock vid s. k. telle-quelle-registrering enligt 29 §.

Remissyttrandena. Stadgandet har ej föranlett annat uttalande vid remissbehandlingen,
än att Sveriges allmänna exportförening framhållit, att stadgandet
bör utnyttjas till att — utöver vad som redan skett — avtalsvägen
bereda svenska intressen största möjliga förmåner på varumärkesområdet i
utlandet. Motsvarande påpekande göres vid 29 och 30 §§.

Departementschefen. Nuvarande varumärkeslag gäller omedelbart till förmån
endast för svenska näringsidkare. För att näringsidkare i annat land
skall åtnjuta skydd kräves särskilt avtal därom, grundat på ömsesidighet.
Enligt utredningens förslag bör detta krav på ömsesidighet bortfalla och det
varumärkesrättsliga skyddet alltså utan vidare gälla även med avseende å
främmande stat. Förslaget, som innebär en anpassning till vad som hos oss
redan gäller inom patent- och mönsterrätten och även till en allmän tendens
inom den internationella varumärkesrätten, har lämnats utan erinran vid remissbehandlingen.
Jag vill även för egen del biträda det; den nuvarande
olikheten i behandling av in- och utländska intressen är principiellt ej tilltalande
och erfarenheterna från tillämpningen av patent- och mönsterlagstiftningen,
som omedelbart gäller till förmån även för utländska rättighetshavare,
visar att man utan olägenhet kan genomföra likställighet.

De av utredningen i paragrafen föreslagna reglerna om s. k. hemlandsbevis
och utredningens i anslutning därtill gjorda motivuttalanden synes ej
ge anledning till erinran.

29 §.

Paragrafen, som överensstämmer med 29 § i utredningens förslag, innehåller
en regel motsvarande Pariskonventionens s. k. telle-quelle-regel.

Gällande rätt. Enligt 16 § första stycket 4) i gällande varumärkeslag äger
Kungl. Maj :t med avseende på varumärke, registrerat i stat, som för svenska
varumärken gör motsvarande medgivande, meddela bestämmelse att varumärket
må, därest det icke strider mot sedlighet eller god ordning, registreras
i den form, vari det är gällande i den främmande staten; detta gäller
alltså i princip även om varumärket eljest skulle varit oregistrerbart här i
landet. Även beträffande sådan registrering gäller det vid 28 § i förslaget
berörda stadgandet i 16 § första stycket 3) varumärkeslagen, att varumärket
icke skyddas i vidsträcktare mån eller för längre tid än i den främmande
staten. Förordnande som här avses har meddelats i förhållande till Parisunionens
samtliga länder.

Regeln är föranledd av ett stadgande i art. 6 i Pariskonventionen, enligt
vilket varje i hemlandet vederbörligen registrerat varumärke under vissa för -

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

behåll skall kunna registreras samt erhålla skydd i sin ursprungliga form
(telle quelle) i övriga unionsländer. Enligt nyssnämnda förbehåll må registrering
vägras eller förklaras ogiltig — förutom för märken vilka gör intrång
i av tredje man förvärvad rätt i det land där skydd begäres — för
märken, som helt och hållet saknar egenartad karaktär eller som uteslutande
är sammansatt av tecken eller benämningar, vilka i handeln kan
tjäna till att ange varors art, beskaffenhet, mängd, bestämmelse, värde, ursprungsort
eller tidpunkten för deras framställande eller som blivit vanliga
i gängse språkbruk eller i lojalt och konstant handelsbruk i det land, där
skydd är begärt. Enligt ett särskilt stadgande i artikeln bör dock vid bedömandet
av ett märkes egenartade karaktär avseende fästas vid alla faktiska
omständigheter, särskilt vid den tidslängd under vilken märket varit i bruk.

Utredningen. Utredningen framhåller, att ifrågavarande konventionsbeslämmelser
i stor utsträckning tjänat som förebild för förslagets utformning av
de allmänna regislrerbarhetskraven (jfr särskilt 13 §). Om förslaget genomföres,
kommer alltså nu bestående olikhet vid behandlingen av inhemska
och utländska varumärken, som betingas av telle-quelle-regeln, att i allt
väsentligt försvinna. Det har likväl med hänsyn till konventionstextens uttryckliga
krav i detta hänseende ansetts lämpligt att i förslaget upptaga ett
särskilt stadgande om telle-quelle-förmånen. 1 enlighet härmed har i första
punkten av förevarande paragraf upptagits stadgande, att Kungl. Maj :t under
förutsättning av ömsesidighet äger förordna, att varumärke, som är
registrerat i främmande stat må, med de förbehåll som anges i förordnandet,
kunna registreras i Sverige så som det är registrerat i den främmande staten.
Uttrycket »så som» har valts i stället för det nuvarande »i den form» för
att vinna närmare anslutning till telle-quelle-begreppet sådant det numera
i allmänhet uppfattas. Detta innebär knappast i sak någon ändring i vad som
nu anses gälla.

Enligt utredningen bör registrering enligt paragrafen vara fullständigt
beroende av hemlandsskyddet, så att bevis om registrering i hemlandet kräves
som villkor såväl för registreringens beviljande här i riket som för dess
fortsatta bestånd. I andra punkten av paragrafen har därför upptagits stadgande,
att om enligt första punkten varumärke registreras, som eljest icke
kunnat registreras här, registreringen icke skall gälla i vidare mån eller för
längre tid än i den främmande staten. Stadgandet motsvarar gällande rätt.

Departementschefen. Förevarande bestämmelse om s. k. telle-quelle-förmån
för innehavare av utländskt varumärke, vilken kräves enligt Pariskonventionen,
överensstämmer i sak med gällande rätt. Den har ej föranlett erinran
vid remissbehandlingen och torde böra upptagas i lagen.

30 §.

I denna paragraf, som överensstämmer med 30 § i utredningens förslag,
behandlas s. k. konventionsprioritet.

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1960

159

Gällande rätt. Enligt 16 § tredje stycket 5) i gällande varumärkeslag äger
Kungl. Maj :t bestämma, att om någon här i riket sökt registrering av ett
varumärke, som han tidigare anmält till registrering i främmande stat, ansökningen
må, i förhållande till andra ansökningar ävensom med hänsyn
till förväxlingsbart märke som här i riket inarbetats för annan, betraktas
som om den gjorts samtidigt med anmälningen i den främmande staten, för
så vitt ansökningen härstädes skett före utgången av viss tid. Denna tid
kan bestämmas enligt vissa i lagrummet anförda alternativ.

Stadgandet är föranlett av en bestämmelse i art. 4 i Pariskonventionen.

Prioritet enligt stadgandet — s. k. konventionsprioritet — har medgivits
samtliga till Pariskonventionen anslutna stater.

Utredningen. Utredningen har i förevarande paragraf upptagit bemyndigande
för Kungl. Maj :t, att under förutsättning av ömsesidighet förordna
att, där varumärke tidigare anmälts till registrering i främmande stat, ansökning
om registrering här i riket skall, under de villkor som i förordnandet
anges, i förhållande till andra ansökningar eller skedd användning
av kännetecken anses gjord samtidigt med anmälningen i den främmande
staten. I förhållande till gällande rätt innebär stadgandet utvidgning dels
genom att prioriteten avser även andra varukännetecken än varumärken
och dels genom att den kan åberopas icke blott mot registrering och inarbetning
utan överhuvudtaget mot skedd användning. Utvidgningen sammanhänger
med det sätt på vilket registreringshindren bestämts i 14 § 6)
och 7) i förslaget. Prioritetstiden är avsedd att anges i tillämpningsföreskrifterna
till lagen. Härigenom vinnes att man med relativt ringa omgång
kan anpassa de svenska reglerna till eventuella ändringar i konventionstexten.

Departementschefen. Det här föreslagna stadgandet om s. k. konventionsprioritet
är föranlett av en bestämmelse i Pariskonventionen. I förhållande
till gällande rätt har prioriteten något utvidgats. Stadgandet har lämnats
utan anmärkning i remissvaren och jag vill förorda att det upptages i lagen.

31 §.

I denna paragraf, som överensstämmer med 31 § i utredningens förslag,
har upptagits bestämmelser om ombud för sådan innehavare av registrerat
varumärke, som icke har hemvist i Sverige.

Gällande rätt. Enligt 16 § första stycket 2) i gällande varumärkeslag skall
den, vilken utom riket driver näring och för vilken registrering blir gällande,
ha ett här i riket bosatt ombud, som äger att härstädes å hans vägnar
svara i alla saker, vilka angår varumärket. Det åligger honom därför
att, då ansökan göres samt sedermera vid hyte av ombud, uppge ombudets
namn och vistelseort, vid äventyr att, i händelse föreskriften härom skulle
finnas icke vara iakttagen, domaren må på anmälan i förekommande fall
med laga verkan utse sådant ombud.

160

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1960

Utredningen. Utredningen har i paragrafens första stycke upptagit stadgande,
att innehavare av registrerat varumärke, vilken icke har hemvist i
Sverige, skall ha ett här bosatt ombud, som äger företräda honom i allt
som rör märket, samt att anteckning härom skall göras i varumärkesregistret.
Utredningen framhåller, att det är mera ändamålsenligt och också principiellt
riktigare att sålunda knyta an till märkeshavarens hemvist än, såsom
enligt gällande rätt, till platsen för näringens drivande.

Enligt andra stycket skall, om behörigt ombud icke finnes antecknat,
registreringsmyndigheten under innehavarens sist uppgivna adress förelägga
honom att inom viss tid vidtaga rättelse. Fullgöres icke föreläggandet
skall märket avföras ur registret. I motiven anföres, att bestämmelsen i
gällande rätt om att domaren skall utse ombud veterligen aldrig använts
och också är opraktisk. Den av utredningen föreslagna regeln synes bättre
lämpa sig att vid behov tillämpas i praktiken.

Departementschefen. Förevarande stadgande om skyldighet för utländsk
innehavare av registrerat varumärke att ha ett här bosatt ombud anknyter
till en motsvarande bestämmelse i gällande lag men har i ett par punkter
erhållit ett mera ändamålsenligt innehåll. Stadgandet har icke föranlett
erinran vid remissbehandlingen och torde böra upptagas i lagen.

Om överlåtelse och licens
32 §.

I paragrafen, som överensstämmer med 32 § i utredningens förslag, ges en
presumtionsregel vid överlåtelse av rörelse.

Utredningen. Utredningen har här upptagit stadgande, att om rörelse till
vilken hör varumärke eller kännetecken som avses i 2 § andra stycket överlåtes,
detta skall innefattas i överlåtelsen, där ej annat är eller får anses
vara avtalat. Principiellt gäller motsvarande redan nu enligt 8 § andra
stycket i gällande varumärkeslag. I motiven anför utredningen, att parterna
har frihet att träffa avtal av annan innebörd, t. ex. att de till rörelsen hörande
kännetecknen eller vissa av dem skall kvarbli i överlåtarens hand eller
att rätten till visst kännetecken skall uppdelas mellan parterna.

Vad angår partiell överlåtelse av rörelse framhåller utredningen, att så
skiftande situationer kan upppstå, att några bestämda lagregler för sådant
fall icke ansetts kunna uppställas. Hithörande frågor synes därför få överlämnas
till rättspraxis för lösning i anslutning till principen i förevarande
paragraf.

Remissyttrandena. Stadgandet har i sak lämnats utan erinran vid remissbehandlingen.

I redaktionellt hänseende hemställer Stockholms rådhusrätt att uttryc -

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960 161

ket »där ej annat är eller får anses vara avtalat» utbytes mot »där ej annat
avtalats». Motsvarande hemställan göres vid 34 §.

Departementschefen. Förevarande stadgande om att överlåtelse av rörelse
presumeras innefatta varumärke som hör till rörelsen står i överensstämmelse
med gällande rätt och har i sak lämnats utan erinran av remissinstanserna.
Att här är fråga om en presumtion har i förslaget uttryckts genom
bestämmelse att stadgandet skall gälla, »där ej annat är eller får anses
avtalat». Såsom föreslagits av Stockholms rådhusrätt torde uttrycket
kunna förkortas till »där ej annat avtalats». Detta innebär ingen saklig
ändring av stadgandet.

33 §.

Paragrafen, som motsvarar 33 § i utredningens förslag, behandlar överlåtelse
av registrerat varumärke.

Utredningen. Utredningen framhåller, att det förbud, som nu gäller mot att
överlåta varumärke annorledes än tillsammans med den rörelse här i riket
för vilken det begagnas (8 § andra stycket varumärkeslagen), vid sin tillkomst
motiverats med allmänhetens intresse av att kunna lita på visst märke,
till vilket den vunnit förtroende. För utredningen har det emellertid
stått klart att bestämmelsen kunnat vara till betydande olägenhet för näringslivet
och att den i praktiken ofta åsidosatts. Såsom skydd mot vilseledande
av allmänheten har den knappast haft någon reell betydelse. I utredningens
enkät till näringslivet har också med nästan fullständig enighet
tillstyrkts, att varumärke skall kunna fritt överlåtas. Enligt utredningens
mening bör därför i den nya lagen separat överlåtelse av varumärke
tillåtas, under förutsättning att genom särskilda regler garantier skapas
för att allmänheten icke vilseledes. Detta bör ske genom att domstol erhåller
befogenhet, att i fall, då varukännetecken efter överlåtelse är vilseledande
i den nye innehavarens hand, meddela förbud mot användning av varukännetecknet.

Utredningen framhåller vidare, att om överlåtelsen avser registrerat varumärke,
överlåtelsen som huvudregel bör kunna antecknas i registret, varvid
särskilda rättsverkningar bör kunna anknytas till sådan anteckning.
Om det emellertid är uppenbart, att märket i den nye innehavarens hand
kommer att vilseleda allmänheten, bör anteckning kunna vägras.

Vad utredningen sålunda anfört om överlåtelse av varumärke bör enligt
dess mening gälla även vid upplåtelse av varumärkeslicens.

I anslutning till dessa allmänna överväganden har utredningen i förevarande
paragraf upptagit regler om överlåtelse av registrerat varumärke, i
34 § regler om upplåtelse av licens till sådant varumärke och i 36 § bestämmelser
om befogenhet för domstol att förbjuda användning av vilseledande
varukännetecken.

Enligt första stycket i förevarande paragraf skall, om registrerat varu11
Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 167

162

Kangl. Maj. ts proposition nr 167 år 1960

märke överlåtits, anteckning därom på begäran göras i varumärkesregistret.
I andra punkten har, i enlighet med det förut anförda, stadgats att registreringsmyndigheten
äger vägra anteckning om överlåtelse, där dess användning
av den nye innehavaren är ägnad att vilseleda allmänheten; registreringshindret
skall emellertid vara tillämpligt endast i fall, där överlåtelsen
skett utan samband med övergång av rörelsen. Om överlåtelsen
skett i samband med rörelsens övergång, torde enligt utredningens mening
någon fara för vilseledande i regel icke vara sannolik och detta fall har
därför ansetts kunna undantagas då det gäller den administrativa prövningen.

Utredningen framhåller, att registrering bör vägras endast där faran för
vilseledande är uppenbar. Denna begränsning har emellertid icke uttalats
i lagtexten. Då frågan om vilseledande genom varumärke enligt 36 § även
kan komma under bedömande av domstol, har det nämligen ansetts att
lagtexten i förevarande paragraf och 36 § i detta avseende bör vara kongruent.
Den särskilda försiktighet, varmed förbehållet mot vilseledande bör
handhas i administrativ ordning, följer av det förhållandet, att registreringsmyndigheten
normalt torde ha att bedöma frågan innan den nye innehavaren
tagit märket i bruk eller i varje fall innan han använt det i någon
större omfattning och att myndigheten sålunda måste bygga sin uppfattning
på en förmodan om hur varumärket skall komma att uppfattas, medan
domstolsförbud däremot knappast kan tänkas innan märket varit i
bruk och sålunda faktiska hållpunkter för bedömandet föreligger.

Förslaget förutsätter att även partiell överlåtelse av rätten till registrerat
varumärke kan äga rum. Sålunda bör innehavaren kunna överlåta märkesrätten
i vad den avser vissa varuslag men behålla den i övrigt eller överlåta
rätten till flera att av dem användas för olika varuslag. Också i dessa
fall kan förbehållet mot vilseledande bli aktuellt. Men även om sådan partiell
överlåtelse eller uppdelning av varumärkesrätt i princip är tillåten
enligt förslaget, bör av praktiska skäl en motsvarande uppdelning av själva
registreringen på flera innehavare icke förekomma, utan som hittills bör
den bestående registreringen begränsas och en eller flera nya registreringar
sökas för del eller delar av märkesrätten som utbrutits. Då det kan tänkas
få betydelse vid en eventuell kollision med annan varumärkesrättighet att
den utbrutna registreringen tillkommit på detta sätt, varvid den ursprungliga
registreringens datum kan få relevans, bör detta lämpligen antecknas
i varumärkesregistret.

Har överlåtelse av registrerat varumärke skett, skall likväl, enligt paragrafens
andra stycke, intill dess överlåtelsen blivit antecknad i registret,
den anses som innehavare av märket, vilken senast blivit införd där i sådan
egenskap. Regeln saknar motsvarighet i gällande rätt. I motiven anföres,
att den i första hand gäller i förhållande till registreringsmyndigheten. Endast
den, som står införd i registret, har sålunda rätt att utan att styrka
sin åtkomst få märket förnyat eller begära dess avförande ur registret. Vidare
skall myndigheten, då den behöver träda i kontakt med innehavaren,

163

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1960

hålla sig till den som är antecknad i varumärkesregistret. Anteckningen
har även legitimerande verkan i processuellt hänseende. Den i registret antecknade
innehavaren äger sålunda i egenskap av den till märket berättigade
kära och svara inför domstol. Detta medför i mål angående intrång,
som pågått såväl före som efter anteckning om överlåtelse, att både överlåtaren
och förvärvaren måste vara kärande för att intrånget i dess helhet
skall kunna beaktas. I ogiltighetsmål medför regeln, att den antecknade
innehavaren alltid är behörig att vara svarande, även om märkesrätten överlåtits.
Intill dess anteckning om övergången skett, får förvärvaren nöja sig
med rätten att som intervenient på svarandesidan inträda i rättegången.

I tredje stycket stadgas, att överlåtelse, som icke är antecknad i registret,
ej gäller mot annan, som i god tro förvärvar rätt till märket. I motiven anföres,
att de civilrättsliga reglerna om godtrosförvärv för närvarande icke
anses vara tillämpliga inom immaterialrätten. Genom det förevarande stadgandet
kommer för speciella fall godtrosförvärv att kunna ske, där registrerat
varumärke i skilda avtal överlåtits till två eller flera personer. Regeln
bör enligt utredningens mening öka benägenheten att anmäla överlåtelser
till registrering.

Remissyttrandena. Stadgandet i första stycket första punkten om anteckning
av överlåtelse av registrerat varumärke i varumärkesregistret
har ej föranlett erinran vid remissbehandlingen.

Även stadgandet i andra punkten om att registreringsmyndigheten äger
att vägra sådan anteckning, om överlåtelsen skett utan samband
med överlåtelse av den rörelse, till vilket märket hör, samt dess användning
av den nye innehavaren är ägnad att vilseleda allmänheten
godtages i princip av flertalet remissinstanser. Såsom anförts vid 14 § 2)
har emellertid några remissorgan ställt sig principiellt avvisande mot eller
tveksamma till att i den nya lagen överhuvudtaget upptages bestämmelser
om vilseledande varumärken.

Vad särskilt angår förevarande stadgande anför Läkemedelsindustriföreningen,
att en sådan bedömning och bevisprövning som tillämpningen av
bestämmelsen om vilseledande förutsätter under inga förhållanden bör tillkomma
en administrativ myndighet. I denna del har ej heller nordisk enighet
kunnat uppnås, i det att de danska sakkunniga ej upptagit motsvarande
stadgande i sitt förslag utan i stället möjlighet att inför domstol föra
talan, därest vilseledande anses föreligga. Detta alternativ är enligt föreningens
mening att föredraga. Föreningen gör i detta sammanhang gällande
att det svenska förslaget haltar, i det att prövningsrätt för patentverket
icke föreligger då märket överlåtes med rörelsen. Krav uppställes
ju icke på att rörelsen i dess helhet överlåtes; därmed står möjligheten fortfarande
öppen att liksom nu — då separat varumärkesöverlåtelse är förbjuden
— överlåta varumärke i förening med »den del av rörelsen, vari
märket användes».

Beträffande den närmare utformningen av stadgandet förordar åtskilliga

164 Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

remissinstanser, att i lagtexten uttryckligen anges, att vägran att göra anteckning
om överlåtelse må kunna ske endast då den nye innehavarens användande
av märket är »uppenbart» ägnad att vilseleda allmänheten. Önskemål
i denna riktning uttalas sålunda av Svea hovrätt, Stockholms handelskammare,
Skånes handelskammare, handelskammaren i Gävle, patent- och
registreringsverket, länsstyrelsen i Uppsala län, Sveriges advokatsamfund,
Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund, Svenska försäljningsocli
reklamförbundet och Svenska patentombudsföreningen.

Svea hovrätt hemställer, att ordet »äger» i första stycket utbytes mot
»skall».

Sveriges advokatsamfund tar upp ett spörsmål angående registrerings
rättsverkan vid partiell överlåtelse av varumärke och anser lagtexten
i detta hänseende vara i behov av viss komplettering. Utredningen
har anfört, att sådan överlåtelse ofta sker så att överlåtaren behåller registreringen
men inskränker denna för vissa varuslag medan han låter den
nye innehavaren erhålla registrering för andra varuslag. I dylikt fall bör
enligt samfundets mening den nya registreringen äga räkna prioritet från
dagen för ansökningen om den ursprungliga registreringen. Enligt vad utredningen
uttalat i motiven skulle detta också bli fallet, om anteckning om
förhållandet göres i registret i samband med den nya registreringen. EnligJ
samfundets mening kan sådan rättsverkan dock ej uppkomma utan att lagen
särskilt medger det. Samfundet föreslår därför, att i lagen anges att om registrering
av varumärke beviljas efter medgivande av innehavaren av tidigare
registrerat märke och i samband med att den tidigare registreringen
avföres eller inskränkes, den sålunda beviljade nya registreringen skall äga
räkna samma företrädesrätt som varit förenad med den tidigare registreringen.

Den i andra stycket intagna legitimationsregeln i fall av överlåtelse
av varumärkesrätt har i allmänhet godtagits av remissinstanserna.

Erinringar mot bestämmelsen har emellertid framförts av Stockholms
rådhusrätt och Sveriges advokatsamfund, som funnit det föreslagna stadgandets
innebörd oklar. Stockholms rådhusrätt erinrar om att bestämmelsen
enligt utredningen innebär, att i mål angående intrång, som pågått
såväl före som efter anteckning om överlåtelse, både överlåtaren och förvärvaren
måste vara kärande, för att intrånget i dess helhet skulle kunna
beaktas. Detta till sin innebörd generella uttalande finner rådhusrätten vara
felaktigt och anför härom närmare:

Därest exempelvis anteckning om överlåtelse av ett registrerat märke icke
skett förrän två år efter överlåtelsen samt intrång i märkesrätten, som skett
under denna tid av två år, därefter skulle genom skadeståndstalan beivras
vid domstol, komme man, med utredningens tolkning, till ett icke godtagbart
resultat. I sådant fall skulle nämligen överlåtaren vara att anse såsom
saklegitimerad kärande, trots att han då icke längre funnes i varumärkesregistret
antecknad som innehavare av varumärkesrätten och trots att han
icke heller vore innehavare av den materiella rätten till märket. Vidare skulle
i ett dylikt fall förvärvaren, trots att han genom överlåtelse blivit inne -

165

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

havare av den materiella rätten, icke vara att anse som saklegitimerad för
tiden före registeranteckningen. Rådhusrätten finner för sin del, att i ett
fall som det nu förutsatta, den, som vid talans väckande är i registret antecknad
som märkeshavare, rätteligen bör anses saklegitimerad för hela
den tid, varunder han på grund av överlåtelsen ägt rätt till märket. För
tydlighets skull må i detta sammanhang anmärkas, att märkeshavare som
överlåtit sin rätt måste, trots att han vid talans väckande ej längre är antecknad
i varumärkesregistret, anses saklegitimerad för tiden före överlåtelsen.

Med hänsyn till det anförda anser rådhusrätten det vara nödvändigt med
ett auktoritativt uttalande om innebörden av förevarande bestämmelse.

Sveriges advokatsamfund anser, att i förevarande fall enbart den som
vid talans väckande är i registret antecknad såsom märkeshavare bör vara
saklegitimerad, och anför härom:

Därest utredningens mening är att envar som är eller varit införd i registret
såsom innehavare av varumärkesrätt skall äga rätt att föra talan
om intrång, som pågått under den tid han varit eller är införd i registret,
vill advokatsamfundet framhålla att detta icke synes vara en tillfredsställande
lösning av ifrågavarande problem. Man måste nämligen hålla i minnet,
att den som vid tidpunkten da talan eventuellt skall väckas är innehavare
av varumärkesrätten har ett berättigat intresse att ensam få avgöra
huruvida sådan talan får anhängiggöras, vare sig det gäller intrång under
den tid han varit innehavare eller intrång under "tid dessförinnan. En talan
om ersättning på grund av varumärkesintrång kan nämligen stimulera svaranden
eller annan att föra talan om ogiltighetsförklaring av registreringen,
och i händelse av att frågan om registreringens berättigande är tveksam,
kan varumärkeshavaren finna det med sitt intresse förenligt att hellre låta
frågan om skadestånd på grund av intrång falla. Detta gäller särskilt om
något intrång faktiskt icke längre föreligger utan talan endast skulle avse
förfluten tid. Enligt samfundets åsikt bör alltså, då rätten till varumärke
övergått från en innehavare till en annan innehavare, endast den av dem
som är i registret antecknad såsom innehavare av varumärket äga rätt att
anhängiggöra talan på grund av intrång, vare sig intrånget ägt rum under
den tid han varit registrerad innehavare eller dessförinnan." För att han
skall få föra talan om ersättning för tid innan han varit registrerad innehavare
bör han, såsom nu i praxis gäller beträffande talan om intrång i
patent (se härom NJA 1940 B 854 och 855), ha erhållit överlåtelse från
tidigare innehavare avseende dennes anspråk på ersättning. Den som
sålunda behörigen väckt talan om ersättning för intrång skall givetvis få
fortsätta målet utan hinder av att han under målets gång överlåter sin rätt
till varumärket och förvärvaren blir registrerad innehavare. Den som förvärvar
märket bör ju känna till att rättegång är anhängig, och får vid avtalets
träffande bedöma om han ändock önskar förvärva rätten till märket.

Det av utredningen i tredje stycket föreslagna stadgandet om g od t ro sf
ör värv av varumärkesrätt i visst fall kritiseras av Sveriges advokatsamfund.
Stadgandet innebär, att om varumärket överlåtes först till en person
och därefter till ytterligare eu godtroende person och ingen av dem har
registrerat sitt fang, så gäller den första överlåtelsen ej mot den senare
lörvärvaren och detta oavsett om den förste förvärvaren sedermera begär
anteckning i registret innan den senare förvärvaren gjort det. Samfundet

166

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

finner icke detta tillfredsställande. Enligt samfundets förmenande bör för
fall av flerfaldig överlåtelse av samma varumärke den förvärvare äga företräde,
som först anmäler sitt förvärv för anteckning i varumärkesregistret.

Svenska försäljnings- och reklamförbundet ifrågasätter, huruvida icke
stadgandet innebär en väl långt gående påföljd för ett åsidosättande av en
administrativ ordningsföreskrift. Särskilt i sådana fall, då förhållandevis
kort tid förflutit från det överlåtelsen skedde, skulle den föreslagna bestämmelsen
kunna leda till rättsförlust, som enligt förbundets mening måste
framstå som obillig. Det kan ifrågasättas, om ej kravet på att varumärkesregistrets
uppgifter är aktuella skulle kunna tillgodoses — utan att den
nye märkesinnehavarens intresse av skälig anmälningsfrist åsidosättes
genom ett tillägg av innebörd att godtrosregeln träder i kraft först sedan
viss tid, förslagsvis en månad, förflutit från överlåtelsen.

Stadgandet avstyrkes helt av Stockholms rådhusrätt. Rådhusrätten framhåller,
att utredningens tanke, som dock ej kommit till uttryck i stadgandet,
torde vara att vid flerfaldig överlåtelse av varumärke en senare, godtroende
förvärvare skulle, dock endast under förutsättning av registrering, äga företräde
framför en tidigare, ej registrerad förvärvare. Frånsett vad utredningen
uttalat om önskvärdheten av att öka benägenheten att anmäla varumärkesöverlåtelser
för registrering, har emellertid enligt rådhusrättens mening
icke anförts något skäl för att införa godtrosförvärv inom immaterialrätten.
Utredningens förslag innebär, att man i begränsad omfattning skulle
ge registeranteckning om varumärkesöverlåtelse materiellrättslig verkan.

Departementschefen. Enligt utredningens förslag skall det vara tillåtet att
överlåta varumärke utan samband med den rörelse till vilken det hör.
Det nuvarande förbudet mot sådan överlåtelse har ansetts valla olägenheter
och har i praktiken ofta åsidosatts. Någon invändning mot förslaget
har ej framkommit i remissvaren, och jag vill även för egen del ansluta mig
därtill.

Då varumärke överlåtits bör, såsom utredningen föreslagit och remissinstanserna
lämnat utan erinran, anteckning därom på begäran ske i varumärkesregistret.
Enligt utredningens förslag skall registreringsmyndigheten
dock äga vägra sådan anteckning, där överlåtelsen skett utan samband
med överlåtelse av den rörelse till vilken varumärket hör samt dess användning
av den nye innehavaren är ägnad att vilseleda allmänheten. I överensstämmelse
med den ståndpunkt jag intagit vid 14 § 2) vill jag biträda detta
förslag. I lagtexten bör dock införas att, såsom avsett är, registrering endast
skall vägras om faran för vilseledande är uppenbar. Vidare bör lagtexten
jämkas så att det framgår, att registrering i sådant fall städse skall vägras.

Utredningen har framhållit, att vid partiell överlåtelse av varumärke, som
sker i den formen att varumärkeshavaren överlåter varumärket endast
beträffande vissa varuslag och samtidigt i motsvarande man inskränker sin
egen registrering, registreringen för det överlåtna märket bör äga räkna

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

167

samma prioritet som den ursprungliga registreringen. Sveriges advokatsamfund
har hemställt om en uttrycklig lagregel av denna innebörd. Frågan
torde vara av huvudsaklig betydelse vid beräkning av preklusionstid enligt
8 §. Enligt min mening bör härvid även utan stadgande gälla, att preklusionstid
som börjat löpa i anledning av den första registreringen, icke avbrytes av
sådan omregistrering som här avses, under förutsättning att de förhållanden
under vilka denna tillkommit framgår av registret.

I andra stycket har utredningen upptagit en regel angående legitimerande
verkan av registrering i fall, då överlåtelse av registrerat märke skett.
Härvid skall intill dess överlåtelsen blivit antecknad i registret, den anses
som innehavare av märket, vilken senast blivit införd där i sådan egenskap.
En regel av detta innehåll har i princip godtagits vid remissbehandlingen
och bör upptagas i lagen. Det bör dock anges att regeln, såsom avsett är,
endast gäller i mål och ärenden angående varumärket.

I mål om intrång, som pågått såväl före som efter anteckning om överlåtelse,
bör stadgandet innebära att den som vid talans väckande är antecknad
som märkeshavare bör äga föra talan för hela den tid, varunder han
på grund av överlåtelsen ägt rätt till märket. För tiden dessförinnan bör
överlåtaren anses saklegitimerad; han kan dock självfallet överlåta sitt
anspråk på den som innehar registreringen.

Utredningen har i tredje stycket av paragrafen upptagit en bestämmelse
om godtrosförvärv i vissa fall av varumärkesrätt. Frågan om godtrosförvärv
är hittills icke reglerad inom någon del av immaterialrätten. För varumärkesrättens
del torde den vara av ringa praktisk betydelse. Inom den varumärkesrätten
närliggande patenträtten kan den däremot vara av större vikt.
Jag anser det därför lämpligast, att frågan om införande av dylika bestämmelser
i varumärkeslagen får anstå till dess motsvarande spörsmål upptages
till övervägande vid den kommande revisionen av patenträtten.

34 §.

Första och andra styckena, som motsvarar 34 § i utredningens förslag,
innehåller vissa föreskrifter angående varumärkeslicens. Tredje stycket är
likalydande med 35 § i utredningens förslag och innehåller regler om utmätning
av varumärke m. m.

Utredningen. Utredningen framhåller, att upplåtelse av varumärkesrätt genom
licens, trots att bestämmelser därom saknas i gällande varumärkeslag,
i praktiken kommit till användning i ej obetydlig utsträckning. Enligt
utredningens mening bör upplåtelse av licens till registrerat varumärke uttryckligen
medges i den nya lagen; i utredningens enkät har detta förordats
av praktiskt taget samtliga tillfrågade. Sådan upplåtelse bör kunna antecknas
i varuinärkesregistret. På motsvarande sätt som vid överlåtelse bör
dock gälla, att registrering kan vägras, om licenstagarens användning är ägnad
att vilseleda allmänheten.

I enlighet med det anförda har utredningen i första stycket av 34 § upp -

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

tagit stadgande, att om innehavaren av registrerat varumärke medgivit annan
rätt att i näring använda märket (licens), anteckning därom på begäran
skall göras i varumärkesregistret; registreringsmyndigheten äger dock vägra
sådan anteckning, där licenstagarens användning av märket är ägnad att
vilseleda allmänheten. I stadgandet föreskrives vidare, att om det visas att
licensen upphört att gälla, anteckningen skall avföras ur registret.

I andra och tredje styckena av 34 § föreslår utredningen stadganden, att
licens, som icke är antecknad i registret, ej gäller mot annan, som i god
tro förvärvar rätt till märket, samt att licenstagare, där ej annat är eller
får anses vara avtalat, ej äger överlåta sin rätt vidare.

I 35 § har utredningen upptagit regler om utmätningsfrihet för varumärken
m. m. Bestämmelser i ämnet finns ej i nuvarande varumärkeslag,
men förslaget överensstämmer med vad som anses vara gällande rätt.

Remissyttrandena. Att utredningen i förslaget upptagit bestämmelser, som
reglerar licensupplåtelse av varumärke hälsas i allmänhet med
tillfredsställelse av remissinstanserna.

Avvikande mening anmäler endast Kooperativa förbundet, som anser det
tveksamt, om efter införandet av klassregistrering behov föreligger av en
legal reglering av licensupplåtelse. Förbundet förordar, att man avvaktar
klassregistreringens praktiska verkan, innan man tar ställning till denna
fråga.

De av utredningen i förevarande paragraf föreslagna bestämmelserna i
ämnet lämnas i allmänhet utan erinran av remissinstanserna.

Vad angår stadgandet om registreringsinyndighetens rätt att vägra anteckning
om licensupplåtelse i fall, där licenstagarens användning av märket
är ägnad att vilseleda allmänheten, har remissinstanserna
yttrat sig på samma sätt som beträffande motsvarande stadgande i 33 §
första stycket.

Patent- och registreringsverket utgår från att jämväl underlicens i
och för sig får antecknas i varumärkesregistret.

Svenska försäljnings- och reklamförbundet ifrågasätter om det ej bör införas
bestämmelser till skydd för den, som i egenskap av licenstagare eller
agent inarbetat märke för innehavaren. Man har inom förbundet
frågat sig om inte problemet eventuellt kunde lösas genom någon form av
optionsrätt för inarbetaren — detta som kompensation för den värdeökning
märket kan ha uppnått genom dennes åtgärder. En annan lösning vore ett
stadgande av innebörd, att kompensation för värdeökning alltid borde utgå
till inarbetaren. Utredningen framhåller i motiven att parterna själva kan
reglera dylika frågor genom avtal. Även om avtalsfrihet bör råda i största
möjliga utsträckning på detta område, skulle det måhända vara av visst
värde att ha tillgång till ett dispositivt stadgande, som också kunde ge vissa
riktlinjer för utformningen av framtida praxis på området.

Vad i andra stycket av 34 § i förslaget stadgas om att licens, som icke är
antecknad i registret, ej gäller mot annan, som i god tro förvärvar rätt
till märket, godtages i allmänhet i remissvaren.

169

Kungi. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

Bestämmelsen avstyrkes av Sveriges hantverks- och småindustriorganisation.
Organisationen framhåller, att stadgandet innebär att en licenstagare,
som själv är i god tro och kanske under lång tid begagnat märket men som
på grund av ovetskap om gällande bestämmelser eller glömska icke anmält
licensen till registrering, genom en administrativ åtgärd kan förlora rätten
att använda märket. En sådan påföljd, som kan ha svåra ekonomiska följder,
synes icke slå i rimlig proportion till den uraktlåtenhet att iakttaga en
administrativ föreskrift, som den ursprunglige licenstagaren gjort sig skyldig
till. Organisationen förordar därför, att bestämmelsen utgår och att en
företagare, som i sin rörelse nyttjat en till honom upplåten licens, skall äga
rätt att trots underlåten registrering av upplåtelsen även i fortsättningen utnyttja
licensen vid sidan av en senare licenstagare som i vederbörlig ordning
fått sin licens antecknad i varumärkesregistret. Visserligen kan licensen
för den senare licenstagaren härigenom komma att bli mindre värd.
Detta synes emellertid organisationen vara en ekonomisk fråga, som får
regleras genom avtal mellan varumärkeshavaren och den senaste licenstagaren.

Sveriges advokatsamfund och Svenska försäljnings- och reklamförbundet
framför samma anmärkningar och förslag som i fråga om motsvarande
stadgande i 33 §.

Stadgandet i tredje stycket av 34 § i förslaget, att upplåtande av
underlicens ej är tillåtet, såvida ej avtal om sådan rätt träffats, godtages
allmänt i remissvaren.

Det av utredningen i 35 § i förslaget upptagna stadgandet om utmätningsfrihet
för varumärken m. in. har ej föranlett erinringar vid remissbehandlingen.

Svea hovrätt påpekar, att utinätningsfriheten medför alt pantsättning av
rätt till varumärke ej kan ske. Åtskilliga former av säkerhetsöverlåt
e 1 s e r kan emellertid tänkas förekomma och det synes önskvärt, att i
motiven till den blivande lagstiftningen framföres några allmänna synpunkter
på giltigheten av dylika överlåtelser. Att transaktioner som huvudsakligen
har karaktär av pantsättning får anses ogiltiga, torde enligt hovrättens
mening stå klart. Däremot anser hovrätten tvekan kunna råda, om det t. ex.
för giltig överlåtelse bör fordras, att denna är ovillkorlig, eller om det skall
anses tillräckligt, att transaktionen huvudsakligen har karaktär av överlåtelse.

Departementschefen. Enligt utredningens förslag skall innehavare av registrerat
varumärke kunna upplåta licens till varumärket. Såsom anförts
vid 33 § stadgar nuvarande varumärkeslag förhud mot separat överlåtelse
av varumärke. 1 praxis har dock licensgivning förekommit i ej obetydlig utsträckning.
Jag tillstyrker förslaget, som allmänt hälsats med tillfredsställelse
av remissinstanserna.

I förevarande paragraf har utredningen föreslagit regler om anteckning i
varumärkesregistret av licens, motsvarande bestämmelserna i 33 § första
stycket om anteckning av överlåtelse. Stadgandet torde höra jämkas på sam -

170

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1960

ma sätt som jag föreslagit beträffande dessa bestämmelser. I enlighet med
utredningens förslag bör vidare föreskrivas, att anteckning om licens skall
avföras ur registret om det visas att den upphört att gälla.

Såsom patentverket anfört bör även underlicens kunna antecknas i registret.

Svenska försäljnings- och reklamförbundet har ifrågasatt, om det ej
bör införas bestämmelser till skydd för den, som i egenskap av licenstagare
eller agent inarbetat märke för innehavaren. Denna fråga torde dock
böra lösas genom avtal mellan parterna.

Det av utredningen upptagna stadgandet angående godtrosförvärv torde i
likhet med motsvarande bestämmelse i förslagets 33 § få utgå.

Utredningen har vidare föreslagit bestämmelse, att licenstagare, där ej
annat är eller får anses vara avtalat, ej äger överlåta sin rätt vidare. Stadgandet
har godtagits vid remissbehandlingen och synes väsentligen ej ge
anledning till erinran; liksom i 32 § bör dock uttrycket »där ej annat är
eller får anses vara avtalat» förkortas till »där ej annat avtalats».

Såsom utredningen föreslagit bör upptagas stadgande med förbud mot
utmätning av varumärkesrätt m. m. Av utmätningsfriheten följer att rätt
till varumärke ej heller kan pantsättas. Likaledes torde, såsom Svea hovrätt
anfört, säkerhetsöverlåtelse som huvudsakligen har karaktär av pantsättning
få anses ogiltig; om transaktionen däremot i det väsentliga har karaktär
av överlåtelse lär den i allmänhet böra betraktas som giltig.

Om förbud mot användning av vilseledande varukännetecken

35 §.

Paragrafen, som motsvarar 36 § i utredningens förslag, behandlar förbud
mot användning av vilseledande varukännetecken m. m.

Gällande rätt. Gällande varumärkeslag innehåller icke någon bestämmelse
avsedd att hindra användningen av varumärke som vilseleder. Stundom
kan emellertid sådan användning vara förbjuden på grund av annan lagstiftning.
Under vissa omständigheter kan sålunda begagnande av vilseledande
varumärke vara straffbart såsom bedrägeri eller därmed likartat
brott enligt 21 kap. strafflagen. I vissa fall är vidare den som lämnar oriktiga
och vilseledande uppgifter förfallen till straff för illojal reklam enligt
1 § lagen mot illojal konkurrens. Det är dock endast mera sällan som dessa
bestämmelser får praktisk betydelse i fråga om varumärken.

I vissa fall kan vilseledande varumärken vara förbjudna enligt lagen den
4 juni 1913 angående förbud mot införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning
samt lagen den 9 oktober 1914 angående förbud i vissa
fall mot varors förseende med oriktig ursprungsbeteckning och saluhållande
av oriktigt märkta varor. Vidare innehåller livsmedelsstadgan den 21
december 1951 åtskilliga bestämmelser, avsedda bl. a. att hindra vilseledande
märkning av varor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

171

Utredningen. Enligt utredningens mening bör i den nya lagen upptagas bestämmelser
om befogenhet för domstol att vid vite meddela förbud mot
användning av vilseledande varukännetecken. Utredningen anser det sålunda
vara av vikt, att den s. k. sanningsgrundsatsen, som redan tidigt erkänts
inom firmarätten, också kommer till uttryck på varukännetecknens
område. Beträffande registrerade eller till registrering anmälda varumärken
tillkommer, att bestämmelser av förevarande slag fordras som komplement
till förslagets stadganden om befogenhet för registreringsmyndighet att
vägra registrering av vilseledande varumärke. Såsom utvecklats vid 33 § anser
utredningen också, att förbudsbestämmelser utgör förutsättning för att
man, såsom skett i förslaget, skall kunna medge fri överlåtelse av varukännetecken
och upplåtelse av licens till sådana.

I första stycket av förevarande paragraf har utredningen upptagit ett
stadgande som hänför sig till sist berörda fall. I stadgandet föreskrives, att
om varukännetecken efter överlåtelse eller sedan licens därtill upplåtits är
vilseledande i den nye innehavarens eller licenstagarens hand, domstol äger
i den omfattning som finnes påkallat vid vite förbjuda honom att använda
kännetecknet. Utredningen anför, att ett totalt användningsförbud icke behöver
tillgripas, om genom vissa begränsningar i användningen av kännetecknet
kan förhindras att det framdeles verkar vilseledande.

Huvudregeln mot vilseledande varumärkesanvändning har upptagits i
andra stycket. Där stadgas, att förbud även eljest må meddelas, där varukännetecken
är vilseledande eller innehavare av varukännetecken eller annan
med hans medgivande använder kännetecknet på sådant sätt, att allmänheten
vilseledes. I motiven uttalas, att regeln riktar sig såväl mot kännetecken
som i och för sig är vilseledande, oberoende av vem som använder
det eller hur det användes, som mot kännetecken som icke i och för sig behövde
verka vilseledande men som likväl gör det, emedan användaren saknar
de kvalifikationer som märket anger eller han använder märket på
sådant sätt att det vilseleder. Det senare kan ske exempelvis genom att viss
detalj, som i samband med övriga moment i kännetecknet kan te sig helt
oskyldig, accentueras och göres till dess bärande beståndsdel. Även då talan
föres enligt detta stycke skall förbud meddelas endast i den omfattning
som finnes påkallat.

I tredje stycket har upptagits stadgande, att talan enligt paragrafen må
föras av myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer, så ock av envar som har
intresse därav. I motiven anföres, att förbudet mot vilseledande varumärken
i stor utsträckning uppbäres av ett allmänt intresse. Förslaget bereder
därför i första hand möjlighet för det allmänna att föra talan. Förbudstalan
kan föras även av enskild, som har intresse i saken. Sådant intresse
torde i regel böra antagas vara för handen hos märkeshavarens konkurrenter.
Intresse i saken har även medlemmar av allmänheten i sin egenskap
av konsumenter. Om den av Kungl. Maj :l förordnade myndigheten icke
finner sig böra väcka talan, är det alltså intet som hindrar att en företrädare
för allmänheten framställer yrkande enligt förevarande paragraf.

172

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1960

Sammanfattningsvis understryker utredningen, att fall då vilseledande
genom varumärken förekommer icke är särdeles vanliga. Förevarande stadgande
liksom förslagets övriga bestämmelser om vilseledande varumärken
är därför av betydelse i första hand på det principiella planet, och utredningen
räknar med att de i praktiken skall tillgripas endast i undantagsfall.
Såsom i motiveringen på flera ställen understrukits bör ock reglerna tilllämpas
med varsamhet.

Remissyttrandena. Förslaget att införa befogenhet för domstol att
meddela förbud vid vite mot vilseledande användning
av varukännetecken hälsas i allmänhet med tillfredsställelse i
remissvaren eller lämnas utan erinran. Såsom anförts vid 14 § 2) har emellertid
några remissinstanser ställt sig principiellt avvisande mot eller tveksamma
till att i den nya lagen överhuvudtaget upptages regler om vilseledande
varumärken.

Beträffande den närmare utformningen av stadgandet anser Skånes handelskammare,
handelskammaren i Gävle samt Svenska försäljnings- och
reklamförbundet, att förbud enligt stadgandet endast bör kunna meddelas
i fall, då faran för vilseledande är uppenbar, och att detta bör komma till
uttryck i lagtexten.

Motsatt uppfattning uttalas av Svenska patentombudsföreningen, som
framhåller att domstol med dess större möjligheter att bedöma de faktiska
förhållandena icke bör åläggas den begränsning i sitt fria bedömande, som en
på detta sätt avfattad lagtext skulle innebära. Det skulle enligt föreningens
mening vara stötande, om domstol skulle se sig nödsakad att ogilla en talan
om användningsförbud i ett mål, där utredningen givit vid handen, att ett
vilseledande verkligen förelegat.

Stadgandet i tredje stycket att talan om användningsförbud må föras
j ämväl av myndighet som Kungl. M a j : t bestämmer har
i allmänhet lämnats utan erinran av remissinstanserna. Ett par remissinstanser
anför här samma synpunkter som beträffande motsvarande stadgande
i 26 § första stycket.

Departementschefen. Såsom utredningen föreslagit och remissinstanserna i
allmänhet lämnat utan erinran bör i den nya lagen upptagas bestämmelser
om befogenhet för domstol att vid vite förbjuda användning av varukännetecken,
som användes på sådant sätt att allmänheten vilseledes. En möjlighet
att meddela sådant förbud fordras som komplement till de i 14 § 2)
samt 33 och 34 §§ meddelade föreskrifterna om förbud mot registrering av
vilseledande varumärken. Helt allmänt är det också av vikt att ge möjlighet
åt den som lider förfång av att ett varukännetecken användes på ett vilseledande
sätt att inskrida däremot. Sådan befogenhet bör, såsom utredningen
förordat, även tillkomma organ för det allmänna.

De av utredningen i ämnet föreslagna bestämmelserna i första och andra
styckena av förevarande paragraf har i allmänhet lämnats utan anmärk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

173

ning vid remissbehandlingen och synes ej ge anledning till erinran. Att,
såsom några remissinstanser framfört, begränsa domstolens befogenhet att
ingripa till fall, där faran för vilseledande är uppenbar, torde, av skäl som
anförts beträffande motsvarande fråga vid 25 §, icke vara lämpligt.

1 tredje stycket har utredningen upptagit stadgande, att talan enligt paragrafen
må föras av myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer, så ock av envar
som har intresse därav. Ej heller detta stadgande synes ge anledning
till erinran; uttrycket »intresse» torde dock av skäl som jag anfört vid 26 §
första stycket böra utbytas mot »förfång». Det allmännas talerätt bör utövas
av samma myndighet som enligt sistnämnda lagrum utses att föra talan som
där avses.

Angående tillämpningen av förevarande bestämmelser må framhållas, att
vite bör bestämmas i pengar. Om det ifrågakommer att utdöma vite, bör
den som begärt förbudet hemställa därom hos åklagare.

36 §.

Paragrafen saknar motsvarighet i utredningens förslag.

Departementschefen. I samband med utdömande av vite som avses i 35 §
synes domstolen böra äga befogenhet att föreskriva motsvarande säkerhetsåtgärder
som enligt 41 § kan ifrågakomma i mål om varumärkesintrång.
Beträffande grunderna för utformningen av bestämmelserna kan jag i huvudsak
hänvisa till vad som anföres vid sistnämnda paragraf. Då i förevarande
fall är fråga om ingripande mot förfarande som strider mot allmänt
intresse, bör åtgärderna här äga karaktär av förverkande och sålunda
av domstolen föreskrivas ex officio.

Erinras må att vid stadgandets tillämpning 17 § promulgationslagen till
rättegångbalken i vissa fall kan få betydelse.

Ansvar och ersättningsskyldighet m. m.

37 §.

I paragrafen, som motsvarar 37 § i utredningens förslag, ges regler om
straff och åtal.

Gällande rätt. Gällande varumärkeslag innehåller i 12 och 13 §§ straffbestämmelser
mot intrång i rätt till varumärke och andra i lagen skyddade
varukännetecken. För straffbarhet vid intrång i rätt till registrerat varumärke
kräves vetskap om registreringen. Motsvarande krav torde gälla även i
övrigt, ehuru uttrycklig bestämmelse därom icke uppställts. I allmänhet
torde alltså endast uppsåtliga förfaranden vara straffbara. Straffet är dagsböter
eller, om synnerlig skada kommit av gärningen eller denna eljest är
förenad med särdeles försvårande omständigheter, fängelse.

Även för tillämpning av de i 9 § första stycket i lagen mot illojal konkurrens
uppställda straffbestämmelserna mot användning av kännetecken, som

174

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

lätt kan förväxlas med annans här i riket inarbetade kännetecken, är en
förutsättning, att användningen skett med uppsåt att framkalla förväxling.
Straffet är här dagsböter eller, där omständigheterna är synnerligen försvårande,
fängelse högst ett år.

Här avsedda brott är samtliga angivelsebrott.

Utredningen. I första stycket av paragrafen har utredningen upptagit stadgande
att, om någon gör intrång i den rätt som enligt 4—10 §§ tillkommer
innehavare av varukännetecken (varumärkesintrång), och det sker uppsåtligen,
han skall straffas med dagsböter eller, där omständigheterna är försvårande,
med fängelse. Beträffande det subjektiva rekvisitet har utredningen
funnit det skäligt och bäst överensstämmande med vad som torde
vara en allmän uppfattning att begränsa straffbarheten till uppsåt. Enligt
utredningens mening bör även eventuellt uppsåt kunna föranleda straff.
Jämväl den av utredningen föreslagna straffskalan anknyter till gällande
rätt.

Utredningen har övervägt, huruvida det finns anledning att införa en legal
presumtion om att märke som registrerats därmed skall anses ha kommit
till tredje mans kännedom. En dylik regel skulle te sig som en särskild
favör för registreringshavaren framför den som endast kan åberopa inarbetningsrätt.
Uppenbart är eiftellertid, anför utredningen, att man icke kan
bygga straffrättsliga sanktioner, som förutsätter uppsåtligt intrång, på en
sådan presumtionsregel. Förslaget upptager därför icke något stadgande av
detta innehåll.

Enligt andra stycket må brottet åtalas av allmän åklagare endast om det
av målsägande anges till åtal. Bestämmelsen överensstämmer med gällande
rätt.

I övriga nordiska förslag har upptagits bestämmelser om befogenhet för
domstol att vid varumärkesintrång meddela förbud mot fortsatt användning
av varumärket. Utredningen anser, att ett sådant stadgande av lagtekniska
skäl ej kan införas i den svenska texten, men framhåller, att bestämmelserna
om fastställelsetalan i 44 § i viss mån utgör en ersättning.

Remissyttrandena. De i första stycket föreslagna straffbestämmelserna
lämnas i allmänhet utan erinran i remissvaren. Föreningen Sveriges
stadsfiskaler ifrågasätter emellertid, om behov föreligger av en kriminalisering
av varumärkesintrång, och hävdar, att om kriminalisering finnes erforderlig,
den bör inskränkas till att avse allenast intrång i sådan varumärkesrätt,
som grundar sig på registrering; det synes icke rimligen kunna bli
föremål för polisutredning huruvida inarbetning föreligger.

Riksåklagarämbetet tar i sitt yttrande upp några tillämpningsfrågor. Den
första rör brottskonkurrens mellan varumärkesintrång och vissa
förmögenhetsbrott. Ämbetet anför som exempel det vid 2 § berörda fallet,
att en expedit på begäran om en vara av visst märke lämnar kunden en
annan vara. Såsom anförts vid nämnda paragraf innebär detta enligt äm -

Kungi. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

175

betets mening varumärkesintrång, vare sig expediten uttryckligen påstår
att varan är av det begärda märket eller ej. Om det kan styrkas, att expeditens
oriktiga uppgift — eller därmed jämställda konkludenta handlande
— förmått kunden till varuköpet, är enligt ämbetets uppfattning även rekvisiten
för den form av oredligt förfarande uppfyllda som avses i 21 kap. 7 §
andra punkten strafflagen; för sådan oredlighet förutsättes nämligen icke
att skada uppkommit, d. v. s. att den erbjudna varan är sämre än märkesvaran
(se Ekeberg m. fl.: Förmögenhetsbrotten, 4:e uppl. s. 217 och rättsfallet
NJA 1938 s. 193). I ett sådant fall lärer förfarandet därför vara att
straffrättsligt bedöma såsom innefattande både varumärkesintrång och
oredligt förfarande, och straff bör sålunda utmätas med tillämpning av 4
kap. 1 och 2 §§ strafflagen. Även i fall, där förmögenhetsöverföring ägt rum
och rekvisiten för bedrägeri är uppfyllda, torde brottskonkurrens föreligga
mellan förinögenhetsbrottet och varumärkesintrånget. Om brottskonkurrens
sålunda föreligger, medför detta enligt 20 kap. 4 § rättegångsbalken att
åklagaren har att, trots åtalsregeln i andra stycket av förevarande paragraf,
oberoende av angivelse pröva frågan om åtal för varumärkesintrånget.
Ämbetet berör vidare ett spörsmål om delaktighet i varumärkesintrång.
Frågan avser det fallet, att en näringsidkare uppdragit åt exempelvis en
reklambyrå att utarbeta ett varukännetecken och näringsidkaren därvid
förlitar sig på att byrån tillser att märket utformas så, att dess användande
ej medför ansvar för varumärkesintrång. Enligt ämbetets mening bör ansvarsfrågan
lösas enligt de allmänna principerna om fleras medverkan till
brott. Handlar reklambyråns innehavare i dolus under det att näringsidkaren
är i god tro, blir den senare straffri, medan den förre straffas för medverkan
till varumärkesintrång. I andra fall kan givetvis båda ådraga sig ansvar,
näringsidkaren som gärningsman och reklammannen som medhjälpare.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler anser att man bör införa en sådan
presumlionsregel om att registrerat varumärke skall anses ha kommit
till tredje mans kännedom, som utredningen diskuterat men avvisat.
En dylik skulle icke blott vara ägnad att stärka märkeshavarens rätt utan
skulle även lösa åtskilliga svårigheter vid straffstadgandets tillämpning.
Riksåklagarämbetet finner vägande skäl kunna anföras för förslaget. Ämbetet
ställer sig dock tveksamt därtill eftersom en sådan utformning av det
subjektiva rekvisitet strider mot vad som är brukligt i svensk lagstiftning.

Svenska försäljnings- och reklam förbundet anser, att vid sidan av de påföljder
utredningen föreslagit vid varumärkesintrång, känneteckenshavaren
bort medges rätt att städse föra förbudstalan. Härom anför förbundet:

Utredningen har varit inne på denna tankegång men avvisat den, i vart
tall för de uppsåtliga gärningarnas del, under hänvisning till att det skulle
vara oförenligt med härskande rättsuppfattning att låta olika straffpåföljder
följa på eif och samma brott. Detta lär visserligen vara riktigt liksom
att ett åsidosättande av förbud, som domstol givit i anledning av ett icke
uppsåtligt varumärkesintrång, i regel sker uppsåtligen och därigenom faller
under straffbestämmelserna. Emellertid anser förbundet all förbud, kom -

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

pletterat med ett i förhållande till svarandens ekonomiska resurser väl avpassat
vite, är en långt effektivare sanktionsform än både bötesstraff (fängelse
lär ju blott ha teoretiskt intresse i sammanhanget) och skadeståndspåföljd.
Det främsta skälet till alt förbundet förordar förbudssanktionen så att
säga över hela linjen, är emellertid att den som lidit intrång i regel icke
själv kommer att kunna väcka åtal. Han är i själva verket, såsom också
medges i motiven, hänvisad till åklagarmyndighetens ofta kanske icke så
sakkunniga bedömande av intrångsfrågan. Visserligen äger vederbörande
känneteckenshavare, sedan åklagaren ej funnit påkallat taga upp saken,
själv föra talan om straff, men att i ett sådant läge med hopp om framgång
föra dylik talan måste uppenbarligen ofta framstå såsom tämligen utsiktslöst.
Förbundet kan i detta sammanhang icke underlåta att erinra om de
nedslående erfarenheter man har av de föreslagna åtalsreglerna på ett besläktat
rättsområde, nämligen när det gäller lagstiftningen mot illojal konkurrens.
Genom de ändringar i åtalsreglerna, som skedde med införandet
av den nya rättegångsbalken, fråntogs de i 11 § lagen mot illojal konkurrens
angivna privata, taleberättigade subjekten sin rätt att själva direkt
åtala brott mot lagen. Det är möjligt att denna reform var lagtekniskt önskvärd
eller nödvändig. Härom saknar förbundet anledning uttala någon mening.
Förbundet konstaterar endast att lagstiftningen faktiskt blivit mindre
effektiv efter reformen.

Det är bland annat mot anförda bakgrund som förbundet^ bestämt vill
förorda att känneteckenshavaren ges möjlighet att vid uppsåtligt intrång
välja mellan antingen att på sätt utredningen föreslår ange brottet till åtal
hos åklagare eller att själv föra förbudstalan. Valet mellan dessa alternativ
synes böra vara definitivt i den meningen att känneteckenshavare, som lyckats
utverka förbud skall vara avskuren från att påkalla tillämpning av lagens
straffbestämmelser. Förbudstalan borde vidare stå öppen såväl vid intrång
av oaktsainhet som vid intrång då vare sig uppsåt eller oaktsamhet
föreligger.

Stadgandet i andra stycket, att brott enligt första stycket skall utgöra angivelsebrott,
har icke föranlett erinran vid remissbehandlingen.

Departementschefen. De av utredningen föreslagna ansvars- och åtalsreglerna
har i allmänhet lämnats utan erinran vid remissbehandlingen och
synes väsentligen kunna godtagas. Dock torde det vara tillräckligt att ange
den straffbara handlingen såsom intrång i rätt till varukännetecken enligt
4—io §§, utan att det utsäges vem rätten tillkommer; enligt förslaget skall
nämligen icke blott innehavare av varukännetecken utan även licenstagare
kunna vara målsägande. Vidare synes det vara tillräckligt att bestämma
strafflatituden till böter eller fängelse i högst sex månader, varvid icke torde
behöva särskilt anges att fängelse är avsett för svårare fall.

Till de synpunkter, som riksåklagarämbetet anfört på vissa spörsmål angående
brottskonkurrens och delaktighet, kan jag i det väsentliga ansluta

mig En

remissinstans har föreslagit, att man inför en särskild presumtionsregel
av innehåll, att registrerat varumärke skall anses ha kommit till tredje
mans kännedom. Att uppställa en dylik presuintion beträffande uppsåt är
dock främmande för svensk strafflagstiftning, och jag kan ej biträda detta
förslag.

Kungl. Maj:Is proposition nr 167 år 1960

177

I ett annat remissvar har föreslagits, att innehavare av varukännetecken
vid varumärkesintrång städse borde äga föra talan om förbud vid vite mot
fortsatt användning av kännetecknet. Möjlighet härtill finns flerstädes i utländsk
lagstiftning. Det finns emellertid ej anledning att bereda möjlighet
till meddelande av vitesförbud mot ett förfarande som är straffbelagt.

38 §.

Paragrafen, som motsvarar 38 § i utredningens förslag, innehåller skadeståndsregler.

Gällande rätt. Enligt 12 § första stycket sista punkten i gällande varumärkeslag
är den som begått straffbelagd handling som där sägs skyldig att ersätta
all skada. Motsvarande stadgas i 9 § första stycket i lagen mot illojal
konkurrens.

Utredningen. I första stycket av förevarande paragraf har utredningen upptagit
stadgande, att den som uppsåtligen eller av oaktsamhet begår varumärkesintrång
är skyldig ersätta målsäganden hans skada. Förslaget överensstämmer
med allmänna skadeståndsrättsliga principer. Utredningen har
övervägt huruvida i fall, då vinsten är större än skadan, även den överskjutande
delen därav skulle utges till den skadelidande. Goda skäl kan enligt
utredningen anföras för en sådan ordning. Då utredningen likväl föreslår,
att i dylika fall endast ersättning för skadan skall utgå, är motivet främst
att systemet skall bli så enkelt som möjligt men därjämte att skillnaden
icke torde bli stor i praktiken. Det ligger i sakens natur, att det i regel är
mycket svårt att förebringa god bevisning om sådan skada eller vinst, varom
här är fråga, och särskilt gäller detta om vinsten, eftersom denna hänför sig
till motpartens företag och dess interna förhållanden. Under förutsättning
att skadeståndet utmätes så att det verkligen täcker skadan — och att man
således övervinner en i hittillsvarande rättspraxis skönjbar tendens att utdöma
ersättningarna alltför knappt — bör ett för rättskänslan tillfredsställande
resultat kunna uppnås med en ren skadeståndsregel.

I andra stycket stadgas, att i fall då någon begår varumärkesintrång utan
uppsåt eller oaktsamhet, han, om han därav haft vinning, efter vad som
finnes skäligt skall vara skyldig att intill vinstens belopp ersätta målsägandes
skada. Regeln saknar motsvarighet i gällande varumärkeslag men står
i huvudsaklig överensstämmelse med ett stadgande i patentförordningen
(19 § 2 mom. andra stycket). Utredningen framhåller, att det i de fall som
här avses är svårt att finna en tillfredsställande regel, då omständigheterna
kan vara mycket skiftande. Utredningen har icke trott sig böra föreslå vare
sig att skadestånd alltid skulle utgå i dylika fall eller att obehörig vinst
konsekvent skulle utges. Däremot har det synts lämpligt att för dessa situationer
ge domstolen en mera fri prövningsrätt. Ovillkorlig förutsättning
för att något belopp skall utdömas hör dock vara att såväl skada
som vinst uppkommit och högst det lägre av dessa belopp bör få utdömas.
Inom detta maximum får efter omständigheterna avgöras, huruvida

12 Bihang till riksdagens protokoll 1!)60. 1 samt. 1Vr h<7

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

och till vilket belopp ersättning skall utgå. I patentförordningen uttryckes
detta med att den som begått intrång skall utge ersättning, »om och i
den mån det med avseende å omfattningen av och ändamålet med den verksamhet,
i vilken intrånget blivit begånget, hans tillgångar och övriga omständigheter
prövas skäligt». Utredningen har icke ansett påkallat att så utförligt
ange förutsättningarna men anser exemplifieringen vägledande även
i fråga om varumärkesintrång.

Utredningen anför i det följande vissa synpunkter på hur skada och vinst
vid varumärkesintrång bör uppskattas. Vad särskilt angår vinst uttalas, att
uppskattningen blir beroende av föreliggande faktiska omständigheter. Att
hela nettointäkten av viss försäljning regelmässigt bör anses utgöra vinst på
grund av kännetecknets begagnande torde icke böra antagas, om ock möjligheten
i särskilda fall icke kan uteslutas. Om icke speciella omständigheter
föreligger, t. ex. att de saluhållna varorna är av mycket underlägsen
kvalitet, torde i stället blott en del av det erhållna nettot böra betraktas som
vinst på grund av intrånget. Storleken av skadeståndet vid godtrosintrång
kan därvid, om särskilda förhållanden ej föranleder till annat, beräknas motsvara
en skälig licensavgift jämte visst belopp därutöver för att täcka eventuell
goodwillskada.

Remissyttrandena. Det i första stycket föreslagna stadgandet om skadeståndsskyldighet
vid varumärkesintrång som begås uppsåtligen eller
av oaktsamhet godtages allmänt av remissinstanserna.

Svea hovrätt och Sveriges advokatsamfund ifrågasätter dock, om ej skadeståndet
bör kunna jämkas i fall av ringa oaktsamhet, i överensstämmelse
med vad som enligt 19 § 2 mom. patentförordningen gäller vid patentintrång.
Hovrätten anser att det även bör övervägas, om icke skadestånd
skulle kunna nedsättas och i vissa fall helt bortfalla, när yngre rätt
till varukännetecken med tillämpning av 8 eller 9 § i förslaget förklaras
skola få bestå vid sidan av äldre sådan rätt. I sådana fall torde nämligen
varumärkesintrång föreligga i fråga om den förflutna tiden.

Ehuru Svea hovrätt, med nyss nämnd reservation, godtager utredningens
förslag, anser hovrätten det emellertid vara värt att övervägas, huruvida
icke ersättningsregeln bör utformas direkt som en skälighetsregel,
förslagsvis av innehåll, att ersättning skall utges med belopp som finnes
skäligt med hänsyn till omständigheterna vid intrångets begående, den skada
målsäganden åsamkats genom intrånget och den vinning som uppkommit
av det olovliga nyttjandet. Genom en dylik regel skulle även öppnas
möjlighet till skälig nedsättning i de av hovrätten förut berörda fallen.

Sveriges industriförbund tar upp frågan huruvida skadeståndsskyldighet bör
drabba även medhjälpare, som handlat endast oaktsamt. Som exempel
anföres, att ett företag på beställning tillverkat förpackningar eller grafiska
alster, vilkas användning sedermera innebär varumärkesintrång. Förbundet
understryker, att det icke rimligen kan fordras av en beställningstillverkare,
att han efterforskar huruvida en beställd förpackning kan komma att innebära
intrång i annans varumärkesrätt. Tillämpningen av bestämmelsen

179

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

bör därför i sådana fall ske med stor försiktighet, och skadestånd för med''
hjälpare på grund av oaktsamhet bör ifrågakomma endast i uppenbara fall.

Jämväl den i andra stycket föreslagna bestämmelsen om skadestånd vid
varumärkesintrång som begåtts utan uppsåt eller oaktsamhet
godtages i allmänhet i remissvaren.

Bestämmelsen avstyrkes av Sveriges advokatsamfund, som framhåller, att
det praktiska behovet av bestämmelsen är utomordentligt ringa och att tilllämpningen
av den måste bereda utomordentliga svårigheter. Samfundet påpekar,
att användningen av ett varukännetecken i sådan omfattning, att den
kan lända märkeshavaren till skada, icke rimligen kan försiggå utan att
märkeshavaren mycket snart erhåller kännedom därom. Den naturliga
reaktionen blir då en varning från märkeshavarens sida, och om intrång sedermera
finnes föreligga, blir det som regel icke längre fråga om annat än
uppsåt eller oaktsamhet. Om det redan när det gäller intrång i patent kan
vara förenat med stora svårigheter att räkna ut storleken av den vinst,
som intrånget kan ha medfört för förövaren, synes det samfundet nästan
omöjligt att ens tillnärmelsevis beräkna motsvarande vinst vid varumärkesintrång.
Samfundet erinrar om att utredningen i betänkandet uttalat, att
storleken av skadeståndet vid godtrosintrång, om särskilda förhållanden ej
föranleder till annat, kan beräknas motsvara en skälig licensavgift jämte
visst belopp därutöver för täckande av eventuell goodwillskada. Samfundet
kan ej finna, att denna beräkningsgrund tar hänsyn till uppkommen vinst
av intrånget. Då vinstberäkningen regelmässigt icke kan ske med någon
grad av säkerhet och bestämmelsen dessutom skulle få en mycket begränsad
tillämpning, bör bestämmelsen utgå.

Svea hovrätt anser, att vid tillämpning av förevarande bestämmelse
skadestånd ej bör utdömas, med mindre det kan anses påkallat att utjämna
de ekonomiska rubbningar som inträtt.

Sveriges industriförbund framhåller som sin uppfattning, att medhjälpare
i intrångsbrott över huvud icke bör anses skadeståndsskyldig
i andra fall än då uppsåt eller oaktsamhet ligger honom till last.

Departementschefen. I första stycket av förevarande paragraf har utredningen
upptagit stadgande om skadeståndsskyldighet vid varumärkesintrång
som begås uppsåtligen eller av oaktsamhet. Enligt min mening bör emellertid
ovillkorlig skyldighet att utge fullt skadestånd begränsas till grövre fall,
d. v. s. då uppsåt eller grov oaktsamhet föreligger. Har intrång begåtts av
oaktsamhet, som ej är grov, kan omständigheterna ofta vara sådana att det
skulle vara oskäligt att utmäta fullt skadestånd. I dylikt fall bör därför finnas
möjlighet till jämkning. Jag förordar alltså, att ovillkorlig skadeståndsskyldighet
stadgas endast för de först angivna fallen och att för de vanliga
oakt samhet sfallen upptages en regel om skyldighet att utge ersättning med
belopp som finnes skäligt med hänsyn till omständigheterna vid intrångets
begående, den skada soin föranletts av intrånget och den vinning som uppkommit
därav.

Med anledning av ett remissyttrande vill jag framhålla, att i fall, då eu -

180

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

ligt 8 eller 9 § yngre rätt till kännetecken äger bestå vid sidan av äldre sådan
rätt, det torde ligga i sakens natur att varumärkesintrång ej heller kan
anses föreligga för den förflutna tiden.

Vad beträffar den av en annan remissinstans berörda frågan om skadeståndsskyldighet
för medhjälpare får allmänna principer om skadeståndsskyldighet
vid fleras medverkan tillämpas. I anledning av det i yttrandet
valda exemplet vill jag framhålla som min mening, att tryckerier och andra
företag som på beställning mångfaldigar eller tillverkar reklammaterial
efter tillhandahållna förebilder endast i helt uppenbara fall bör anses som
delaktiga i sådant varumärkesintrång som kan begås genom senare användning
av materialet.

Jag anser icke anledning föreligga att, såsom utredningen föreslagit, på
förevarande område införa regler om ersättningsskyldighet vid intrång som
begås utan uppsåt eller oaktsamhet.

39 §.

Denna paragraf, som överensstämmer med 39 § i utredningens förslag,
innehåller regler om begränsning av påföljderna för sådant intrång i rätt
till registrerat varumärke, som begås före registreringen.

Utredningen. Utredningen framhåller, att enligt förslaget registreringen
och därmed ensamrätten gäller redan från dagen för ansökningens ingivande.
Då det gäller påföljder för intrång, kunde emellertid denna bestämmelse
leda till obilliga resultat om den tillämpades utan inskränkning. Sådana påföljder
bör därför begränsas, såvitt angår tiden före registreringen. Straffpåföljd
bör överhuvudtaget icke kunna utdömas för denna tid. Vad angår
skadeståndsskyldigheten bör den göras beroende av det subjektiva rekvisitet
hos svaranden. Vid uppsåtligt varumärkesintrång bör utgå ersättning
för hela tiden från ansökningsdagen men vid intrång av oaktsamhet eller
i god tro endast från den dag, då ansökningen kungjordes i samband med
uppbudsförfarandet. I enlighet härmed har utredningen i förevarande paragraf
upptagit stadgande, att i fall då talan om varumärkesintrång grundas
på registrering enligt varumärkeslagen, skall såvitt angår tid före registreringsdagen
37 § icke äga tillämpning. För tid innan ansökan om registrering
kungjorts enligt 20 § skall icke heller 38 § äga tillämpning, där ej intrånget
skett uppsåtligen.

Utredningen framhåller, att stadgandet är tillämpligt endast i fall, då
rätten grundas enbart på registrering. Är registrerat varumärke inarbetat
då intrång sker, blir de föreslagna begränsningarna i straff och skadestånd
ej tillämpliga.

Departementschefen. De av utredningen i förevarande paragraf föreslagna
reglerna om begränsning av påföljderna för sådant intrång i rätt till registrerat
varumärke, som begås före registreringen, har lämnats utan erinran
av remissinstanserna och torde böra upptagas i lagen.

Kungl. Maj. ts proposition nr i67 år 1960

181

40 §.

Denna paragraf, som motsvarar 40 § i utredningens förslag, behandlar
preskription av skadeståndsrätt.

Utredningen. I första stycket första punkten av paragrafen har utredningen
upptagit en bestämmelse enligt vilken talan om ersättning enligt 38 § endast
må avse skada under de senaste fem åren innan talan väcktes. Utredningen
framhåller, att inom varumärkesrätten en kortare preskriptionstid
än den allmänna tioårspreskriptionen synes vara önskvärd, främst emedan
enligt förslaget ersättning skall kunna utgå även vid intrång som skett av
oaktsamhet eller i god tro. Men oberoende av den felandes subjektiva rekvisit
får det anses vara ett önskemål, att frågor om skadestånd icke hålles
svävande under längre tid än vad den förfördelade rimligen kan behöva för
att avgöra om i ett givet fall talan skall väckas eller ej. Man bör även ha
för ögonen att den skadelidande är näringsidkare, i allmänhet köpman i köplagens
mening, och alltså i regel tillhör en kategori av vilken lagen i åtskilliga
fall fordrar snabbare reaktion än av andra.

I andra punkten har stadgats, att för skada, varom talan ej förts inom tid
som sagts i första punkten, rätten till ersättning skall vara förlorad. Skadeståndsfordran
som preskriberats kan sålunda enligt förslaget ej användas
till kvittning.

Paragrafens andra stycke innehåller en specialregel för fall då intrånget
skett under tid, då ansökan om skydd för varumärke varit ingiven men innan
den beviljats. Jämlikt denna regel må, utan hinder av vad i första stycket
sägs, på grund av registrering enligt varumärkeslagen talan föras om
intrång före registreringsdagen, därest den väckes inom ett år från nämnda
dag. I motiveringen anföres, att enligt bestämmelsen i 22 § registrering gäller
från dagen för ansökningens ingivande och att enligt 39 § för uppsåtligt
intrång skadestånd i vissa fall kan utgå redan från ansökningsdagen. Talan
kan emellertid icke skäligen anhängiggöras förrän ansökningen beviljats.
Enligt den förevarande bestämmelsen har målsäganden alltid ett år på sig,
inom vilket han äger väcka talan.

Departementschefen. De regler om preskription av skadestånd för varumärkesintrång
som utredningen upptagit i förevarande paragraf har icke föranlett
erinringar vid remissbehandlingen, och jag förordar, att paragrafen,
med en redaktionell jämkning i andra stycket, upptages i lagen.

41 §.

I denna paragraf, som motsvarar 41 § i utredningens förslag, har upptagits
bestämmelser om särskilda åtgärder till förebyggande av fortsatt intrång.

Gällande rätt. Enligt 12 § tredje stycket i gällande varumärkeslag skall,
i fall då straffbart varumärkesintrång begåtts, på den sakfälldes bekostnad

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

de obehörigen använda namnen eller märkena utplånas eller, om utplåningen
ej kan ske annorledes, de märkta föremålen förstöras, såvida de fortfarande
är i den sakfälldes besittning eller han eljest förfogar över dem.

Utredningen. Utredningen framhåller, att bestämmelser med ändamål att
försvåra fortsatt varumärkesintrång även framdeles är erforderliga. Mot berörda
bestämmelse i gällande varumärkeslag kan anmärkas, att den lämnar
alltför ringa utrymme för erforderligt beaktande av sådana särskilda omständigheter
som ofta kan vara för handen. Förslaget bör lämna rum för val
mellan olika åtgärder beroende på föreliggande faktiska förhållanden. Detta
får anses så mycket mera önskvärt, som förslaget spänner över ett vidare
område än varumärkeslagen.

Enligt det av utredningen föreslagna stadgandet härom i paragrafens
första stycke äger rätten, där varumärkesintrång blivit begånget, efter vad
som finnes skäligt föreskriva åtgärder för att förebygga bruk av etikett, förpackning,
reklammaterial eller annat föremål, vars användning skulle innebära
intrång, så ock av kliché eller annat hjälpmedel som kan användas endast
för framställning därav. I sådant hänseende må föreskrivas, att föremålet
skall på visst sätt ändras, förstöras eller ock utlämnas till målsäganden
mot lösen. Är kännetecken så förenat med varan, att det icke kan utplånas
utan att denna skadas, må föreskrift som nu sagts även avse själva
varan. I motiven framhålles, att domstolen skall anställa en fri skälighetsprövning,
huruvida några säkerhetsåtgärder överhuvudtaget bör genomföras
och i så fall av vilket slag och under vilka omständigheter. Vid denna
bedömning skall tagas i betraktande, om intrånget skett med uppsåt eller av
oaktsamhet eller helt i god tro, hur kostsamma åtgärderna kan beräknas bli
och hur starkt intresset av skydd mot framtida missbruk kan anses vara.
Skall skyddsåtgärd vidtagas, har domstolen frihet att bestämma vari den
skall bestå; de åtgärder som nämnes i paragrafen är blott exempel. En föreskrift,
att föremål skall utlämnas till målsäganden mot lösen kan komma
till användning i sådana fall, där ett kännetecken icke kan utplånas utan en
värdeförstörelse av sådan omfattning, att den anses oskälig, medan å andra
sidan målsäganden kan ha användning för egendomen i befintligt skick.
Det kan då befinnas ändamålsenligt och i båda parters intresse att målsäganden
får ut egendomen mot att han betalar svaranden det värde den
kan äga i målsägandens hand. Självfallet kan dylik föreskrift icke ges utan
att målsäganden framställt yrkande därom; intresse att göra ett sådant yrkande
kan målsäganden ha för att undgå att eljest av billighetsskäl ingen
skyddsåtgärd alls vidtages. Det är uppenbart, att domstolen vid utmätande
av lösenbeloppet bör iakttaga försiktighet, så att icke den till målsägandens
skydd givna föreskriften i realiteten leder till att svaranden gör en ekonomisk
vinst på hans bekostnad.

För stadgandets tillämpning kräves icke, att straffbart varumärkesintrång
blivit begånget, utan föreskrift enligt paragrafen skall kunna meddelas även
vid intrång som skett av oaktsamhet eller i god tro.

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

183

I förevarande paragraf har utredningen vidare behandlat ett par processuella
frågor rörande talan om tillämpning av reglerna i första stycket. Inledningsvis
påpekar utredningen att dessa regler visserligen formellt erinrar
om sådana bestämmelser inom andra rättsområden vilka innebär att
föremål, använt som hjälpmedel vid brott eller frambragt genom brottslig
gärning, skall vara förverkat åt det allmänna. Vid varumärkesintrång, som
i övervägande grad riktar sig mot privaträtten till varukännetecken, uppställes
dock hithörande regler främst i målsägandens intresse. Dennes önskan
att få här ifrågavarande åtgärder genomförda är därför närmast hänförlig
till vad som i rättegångsbalken benämnes enskilt anspråk. Det förfarande,
som där regleras för anspråk av detta slag, lämpar sig praktiskt även
i stort sett för här avsedda fall. För tydlighetens skull bör det uttryckligen
sägas, att talan om föreskrift enligt förevarande paragraf är att behandla
enligt reglerna om enskilt anspråk. En bestämmelse härom har upptagits i
första punkten av andra stycket.

Av praktisk vikt är, fortsätter utredningen, att föremål varom nu är fråga
skall kunna, till tryggande av målsägandens rätt, läggas under beslag. Beträffande
de vanliga förmögenhetsbrotten är i förevarande hänseende 27
kap. 1 § rättegångsbalken av betydelse. Enligt detta lagrum kan beslag läggas
bl. a. å föremål, som skäligen kan antagas vara genom brott någon avhänt.
Till de föremål det i förevarande lag är fråga om har målsäganden
emellertid icke någon äganderätt. Sådant föremål kan således icke sägas
vara avhänt honom, och den nämnda beslagsregeln kan icke tillämpas. Den
bör därför kompletteras med en analog bestämmelse för nu avsedda fall. I
enlighet härmed har i andra punkten av andra stycket stadgats, att egendom
som avses i första stycket må, där brott mot 37 § skäligen kan antagas
föreligga, tagas i beslag samt att därvid vad om beslag i allmänhet är stadgat
skall äga motsvarande tillämpning.

Remissyttrandena. Stadgandet i första stycket om åtgärder beträffande etiketter,
förpackningar o. d., vilkas användning skulle innebära
varumärkesintrång, har lämnats utan erinran vid remissbehandlingen.

Sveriges industriförbund hemställer, att i motiven fastslås, att den som
begått intrång också skall bestrida kostnaderna för här avsedda åtgärder.

Även de i andra stycket föreslagna processuella bestämmelserna
godtages i allmänhet i remissvaren.

T. f. statsåklagaren i Stockholm avstyrker emellertid stadgandet om b es
1 a g, i vad åklagarens medverkan därvid erfordras. Slatsåklagaren framhåller,
att någon egentlig motivering för bestämmelsen om åklagarens medverkan
till förmån för målsägandens enskilda anspråk icke lämnats. Det
kan enligt statsåklagare^ mening icke anses lämpligt att engagera allmän
åklagare i sådan omfattning som föreslagits till tryggande av ett enskilt anspråk.
Verkställighetsåtgärderna kan förmodas bli omfattande (jfr bestämmelserna
i 27 kap. 10 § rättegångsbalken), eftersom ändamålet med beslaget
synes förhindra, att de beslagtagna föremålen annat än undantagsvis kvar -

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

lämnas på platsen. Även i fråga om anskaffande av lokal för förvaring av det
beslagtagna samt i kostnadshänseende torde föreskriften komma att verka
otillbörligt betungande för åklagaren.

Jämväl riksåklagarämbetet ställer sig tveksamt inför beslagsbestämmelsen
och anför i anslutning till det nyss återgivna remissyttrandet:

Såsom i yttrandet anföres kunna beslagsåtgärderna förväntas stundom bli
synnerligen omfattande. Det synes kunna komma att gälla ett helt lager av
ömtåliga varor. I ett och samma åtalsärende synes det också kunna bli
fråga om ett stort antal objekt av skilda slag, befintliga på skilda orter. I
mål av förevarande slag torde således åklagaren — i målsägande^ intresse
— komma att betungas i en omfattning, som går avsevärt utöver vad som
brukar ifrägakomma, när det gäller beslag å stöldgods eller andra föremål,
beträffande vilka misstanke föreligger att de åtkommits genom brott. Härvid
är även att beakta, att införandet av beslagsregeln torde komma att göra
innehavare av varumärkesrätten mera benägna än tidigare att söka engagera
åklagaren i stället för att själv väcka talan eller söka få till stånd en uppgörelse
med den som kränkt deras rätt. En icke obetydlig ökning av antalet
angivelser för varumärkesintrång torde sålunda vara att förvänta.

I vad mån behov av sådant beslag, varom här är fråga, föreligger, har icke
närmare belysts av utredningen. Mot ett dylikt behov måste emellertid vägas
angelägenheten av att i den pressade situation, som polis- och åklagarväsendet
i personellt hänseende befinner sig nya betungande arbetsuppgifter icke
utan tvingande skäl åläggas dessa personalkategorier till men för deras
egentliga brottsbekämpande verksamhet.

Departementschefen. Såsom utredningen anfört och remissinstanserna lämnat
utan erinran bör i den nya lagen, i anslutning till vad som nu gäller,
upptagas föreskrifter om befogenhet för den som lidit varumärkesintrång
att erhålla domstols förordnande om att obehörigen anbragta varukännetecken
skall utplånas eller att eljest åtgärder skall vidtagas som förhindrar
fortsatt intrång.

De av utredningen i sådant hänseende föreslagna bestämmelserna har lämnats
utan erinran vid remissbehandlingen och torde i sak väsentligen böra
godtagas. Stadgandet torde emellertid böra omredigeras. Det bör sålunda direkt
utsägas, att åtgärd skall vidtagas på yrkande av den som lidit varumärkesintrång.
Vad angår åtgärdens innehåll bör först nämnas det normala
fallet, att obehörigen anbragt varukännetecken utplånas. Som alternativ
bör anges att det anbragta varukännetecknet så ändras, att missbruk därav
ej kan ske. Om åtgärd som nu sagts ej kan ske annorledes, bör rätten äga
förordna att den märkta egendomen skall förstöras eller på visst sätt
ändras; i sådant fall bör rätten ock, på yrkande, äga förordna, alt egendomen
skall mot lösen utlämnas till den som lidit intrånget. Det torde icke föreligga
något praktiskt behov av att, såsom utredningen föreslagit, ge möjlighet
att föreskriva säkerhetsåtgärd även beträffande kliché o. d. Med den nu
förordade avfattningen kan vad utredningen föreslagit i första punkten i
andra stycket utgå.

Utan särskilt stadgande torde vara klart, att här avsedda åtgärder skall
bekostas av den som begått intrånget.

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

185

I andra stycket har utredningen vidare upptagit stadgande, att i paragrafen
avsedd egendom, där brott mot 37 § skäligen kan antagas föreligga, må
tagas i beslag. Bestämmelsen har avstyrkts av t. f. statsåklagaren i Stockholm
och även kritiserats av riksåklagarämbetet. Främst har framhållits, att
åklagaren komme att betungas i en omfattning, som går avsevärt utöver vad
som brukar ifrågakomma när det gäller beslag å stöldgods eller andra föremål,
beträffande vilka misstanke föreligger att de åtkommits genom brott.
Enligt min mening bör emellertid målsäganden beredas ett skydd i förevarande
hänseende motsvarande vad som gäller vid vanliga förmögenhetsbrott;
jag vill erinra om att en beslagsregel av förevarande innehåll upptagits i det
aktuella förslaget till upphovsrättslag. Jag tillstyrker därför utredningens
förslag.

Rörande förfarandet bör i anslutning till utredningens förslag föreskrivas,
att vad om beslag i brottmål i allmänhet är stadgat skall äga motsvarande
tillämpning. Härav följer bl. a. att det i förekommande fall föreligger skyldighet
för åklagaren att genomföra beslagsåtgärd.

42 §.

Paragrafen, som motsvarar 42 § i utredningens förslag, innehåller regler
om befrielse från intrångspåföljd i fall då registrering häves.

Utredningen. Enligt svensk praxis anses en varumärkesregistrering giltig
intill dess lagakraftägande dom på dess hävande föreligger. Utredningen
anser det önskvärt att denna princip får gälla även enligt den nya lagen.
Ogiltighet bör således i princip inträda först från den dag domen härom
vinner laga kraft. I motsatt fall, d. v. s. om registreringen skulle anses ha
varit ogiltig redan från sin tillkomst, bleve följden t. ex. att tidigare avgjorda
mål om intrång i rätten kunde rivas upp. Den förordade principen gäller
även inom den närliggande patenträtten och det kan icke vara lämpligt,
framhåller utredningen, att i varumärkesrätten tillämpa en annan lösning.

I gällande rätt anses av principen följa, att en svarande kan dömas till
straff och skadestånd för intrång i en varumärkesrätt grundad på registrering,
samtidigt som denna upphäves på hans särskilda talan. Enligt utredningens
mening bör en sådan verkan förhindras. I första stycket av förevarande
paragraf har därför upptagits stadgande, att där den, mot vilken talan
föres om intrång i rätten till registrerat varumärke, vinner dom på registreringens
hävande, påföljd enligt 37—41 §§ ej inträder. I motiven framhåller
utredningen, att om särskild ogiltighetstalan föres, intrångsmålet bör förklaras
vilande i avvaktan på utgången av denna talan.

För det fall att registreringen enligt 25 § andra stycket häves på grund av
omständighet, som inträtt först efter dess beviljande, bör enligt utredningens
mening befrielse från intrångspåföljd gälla endast för tiden efter ogiltighetsanledningens
inträde. En regel i denna riktning bar upptagits i andra
stycket.

186

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1960

Enligt dansk och norsk rätt innebär en ogiltighetsdom, att registreringen
anses ogiltig även för förfluten tid. Denna ståndpunkt har bibehållits i de
danska och norska förslagen.

Remissyttrandena. Utredningens förslag att intrångspåföljd skall
bortfalla om den mot vilken talan föres om intrång i registrerat varumärke
vinner dom på registreringens hävande lillstyrkes eller
lämnas i allmänhet utan erinran i remissvaren.

I sitt tillstyrkande yttrande påpekar Svea hovrätt, att stadgandet innebär,
att den mot vilken talan om intrång i rätten till registrerat varumärke föres
icke äger göra invändning om att registreringen ej är giltig, med mindre han
kan visa lagakraftägande dom på registreringens hävande. Den omständigheten,
att tilltalad eller svarande icke skall äga framställa alla de invändningar
han kan ha gentemot motpartens talan är visserligen i och för sig
anmärkningsvärd och motsvarighet härtill torde endast finnas i fråga om
ärekränkning. De skäl som föranlett stadgandets utformning är emellertid
enligt hovrättens mening starka. Bl. a. kan åberopas, att man i denna situation
vill framtvinga en rättegång om registreringens hävande, som vid bifall
medför, att varumärket avföres ur varumärkesregistret. Det kan vidare
icke anses lämpligt, att frågan om registreringens giltighet prövas i ett
brottmål, vilket för åklagaren bl. a. skulle innebära, att han kunde bli nödsakad
att företaga utredning och förebringa bevisning i detta avseende. Det
synes hovrätten lämpligare, att detta arbete lägges på den enskilda parten
— målsäganden — och att tvisten om registreringens giltighet avhandlas direkt
mellan de enskilda parterna.

Stadgandet avstyrkes av Stockholms rådhusrätt och Sveriges advokatsamfund,
vilka remissinstanser i stället förordar att i lagen intages motsvarighet
till stadgandet i 19 § 5 mom. patentförordningen om att intrångspåföljd
bortfaller, därest domstolen finner att patentet bör anses ogiltigt; den mot
vilken talan föres om intrång i registrerat varumärke bör alltså äga rätt
att i intrångsmålet få prövat huruvida registreringen
är giltig. Stockholms rådhusrätt finner det tveksamt om våra
domstolar, såsom utredningen synes förutsätta, i dag skulle, med tilllämpning
av ett lagrum vars straffskala innefattar även frihetsstraff, döma den
för intrång som kränkt allenast en genom bestående men uppenbarligen
materiellt ogrundat registreringsbeslut tillkommen varumärkesrätt. En regel
motsvarande nämnda bestämmelse i patentförordningen synes från de
synpunkter rådhusrätten har att beakta i hög grad önskvärd. Genom en
sådan skulle det allmänna rättsmedvetandet bättre tillgodoses än genom
det av utredningen föreslagna stadgandet, samtidigt som onödig omgång i
processuellt hänseende skulle undvikas. Vidare skulle överensstämmelse
vinnas med vad som bör gälla för talan om intrång i rätt till ej registrerat
varumärke. Sveriges advokatsamfund framhåller, att en svarande i en intrångsprocess
icke har något annat intresse än att bli befriad från ansvar
och skadestånd. Enligt samfundets mening kan det icke anses skäligt att

187

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

han för detta skall behöva ådraga sig kostnaden för en extra rättegång om
registreringens hävande, vilken de facto kommer att föras till förmån även
för andra personer, som kanske är hans konkurrenter. Det bör även beaktas,
att, ehuru enligt 26 § andra stycket i förslaget mål rörande hävande
av varumärkesregistreringen kan föras vid samma domstol som mål rörande
intrång i varumärkesrätten, målen icke kan, därest talan om ansvar
föres, sammanslås till ett mål. Förfarandet med en särskild rättegång om
registreringens hävande kan även framstå som olämpligt i exempelvis följande
fall. Svaranden har i ett intrångsmål i första hand gjort gällande, att
förväxlingsbar likhet icke föreligger och, i andra hand, att den åberopade
varumärkesregistreringen är ogiltig. Om man antager, att den första invändningen
är befogad, behöver den andra invändningen ej prövas. Den av
utredningen föreslagna regeln kan alltså medföra, att en helt onödig ogiltighetstalan
anställes. En annan sak är, att om domstolen i intrångsmålet har
rätt att pröva och till grund för sin dom lägga frågan om registreringens
hävande, domstolen väl oftast kommer att, i likhet med vad som förekommer
i patentmål, pröva båda invändningarna.

Riksåklagarämbetet påpekar, liksom advokatsamfundet, att intrångsmål,
om det är anhängiggjort såsom brottmål, ej kan förenas med mål om registreringens
hävande. Med hänsyn härtill synes det erforderligt att i förslaget
upptaga en regel av innehåll, att på yrkande av den i intrångsmålet tilltalade
domstolen skall förklara nämnda mål vilande i avbidan på att frågan
om registreringens giltighet slutligen avgöres. Domstolen har därvid
tillika att förelägga den tilltalade viss tid, inom vilken talan om registreringens
hävande skall väckas. Även Svea hovrätt anser, att i paragrafen bör
stadgas att domstolen, därest tilltalad eller svarande framställer invändning
om att registrering av varumärke ej är giltig, skall förelägga den som gjort
invändningen och icke kan visa lagakraftägande dom på registreringens
hävande att inom av domstolen bestämd tid visa, att talan om registreringens
hävande blivit väckt. Stadgandet kunde lämpligen placeras som tredje
stycke i paragrafen. En sådan föreskrift, vartill motsvarighet finnes i 16
kap. 13 § strafflagen, skulle även vid läsning av lagtexten fästa uppmärksamheten
på innebörden i förevarande hänseende av stadgandet i första stycket.

Riksåklagarämbetet ifrågasätter om icke hävande av registrering borde
medföra bortfall av intrångspåföljd även i mål som redan avgjorts
genom lagakraftvunnen dom, så att resning skulle
kunna beviljas i detta. Ämbetet finner det tveksamt, huruvida ur billighetens
synpunkt skäl föreligger att, därest man frångår gällande rätts ståndpunkt,
att en registrering utövar sina rättsverkningar ända till dess den genom
dom upphäves, begränsa hävningsdomens nullitetsverkan på sätt som
skett i förslaget. I Danmark och Norge råder cn annan uppfattning i denna
fråga. Till stöd för utredningens ståndpunkt kan väl i viss mån åberopas,
att motsvarande regel finnes i patentförordningen. Å andra sidan måste beaktas,
att denna regel tillkom vid en tidpunkt, då det nuvarande resningsinstitutet
saknades.

188

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

Departementschefen. Medan i Danmark och Norge en dom på hävande av
registrering av varumärke har nullitetsverkan så att registreringen betraktas
såsom från början ogiltig, anses i svensk rätt en sådan dom få verkan
endast för framtiden; registreringen anses alltså giltig för tiden fram till
dess domen vunnit laga kraft. Såsom utredningen föreslagit och remissinstanserna
i allmänhet lämnat utan erinran bör denna princip bibehållas i
den nya lagen. Det motsatta systemet skulle, såsom utredningen anfört, medföra
den olägenheten, att tidigare avgjorda mål om intrång i rätten kunde
rivas upp.

Av berörda princip anses i gällande rätt följa, att en svarande kan dömas
till straff och skadestånd för intrång, samtidigt som registreringen upphäves
på hans särskilda talan. Utredningen har ansett att en sådan verkan
bör förhindras. I förevarande paragraf har utredningen därför upptagit
stadgande, att där den, mot vilken talan föres om intrång i rätten till registrerat
varumärke, vinner dom på registreringens hävande, påföljd enligt
37—41 §§ ej inträder.

Vid remissbehandlingen har stadgandet i allmänhet lämnats utan erinran.
Ett par remissinstanser, Stockholms rådhusrätt och Sveriges advokatsamfund,
har emellertid ansett, att den, mot vilken talan föres om intrång och
som gör gällande att registreringen är ogiltig, icke skall behöva föra särskild
talan härom utan bör äga rätt att få sin invändning upptagen till
provning i själva intrångsmålet. Till stöd för en sådan reglering har främst
åberopats, att den mer än den av utredningen föreslagna skulle tillgodose
skälighetssynpunkter och rättvisans krav. Det har även anförts, att den
överensstämmer med vad som gäller inom patenträtten enligt 19 § 5 mom.
patentförordningen.

Det gäller här att avväga, hur långt man av billighetsskäl bör till förmån
för den mot vilken intrångstalan föres inskränka principen, att registrering
äger giltighet intill dess den genom lagakraftvunnen dom upphäves. Till
förmån för utredningens mera restriktiva ståndpunkt talar, att man genom
denna förebygger att skilda domstolar i olika mål om intrång kommer till
avvikande resultat beträffande registrerings giltighet. Med denna ordning
skapas också ökade garantier för att en rättegång om registreringens hävande
kommer till stånd, vilken vid bifall medför att varumärket avföres
ur varumärkesregistret. Vidare undviker man, att i och för sig enkla intrångsmål
kompliceras av kanske svårutredda frågor om registreringens bestånd.
För den mot vilken talan föres i intrångsmål kan det visserligen
självfallet vålla ökade kostnader och besvär att behöva anställa en särskild
ogiltighetstalan. Om, såsom ofta torde kunna bli fallet, de båda målen sammanföres,
blir dessa olägenheter dock små. Detsamma gäller om registreringsfrågan
är enkel. Är den komplicerad, talar å andra sidan billighetssynpunkter
icke med samma styrka till förmån för att tillgodose den som gjort
intrång. Vad slutligen angår den åberopade parallellen med patentförordningen
må framhållas, att svenska kommittén för nordiska patent efter vad
jag inhämtat torde vara av uppfattningen att det i förordningen tillämpade

Kungl. Maj:is proposition nr 167 år 1960 189

systemet är behäftat med nackdelar och överväger att föreslå att även inom
patenträtten införes den av utredningen föreslagna ordningen. På grund av
det anförda har jag stannat för att i princip förorda utredningens förslag.

Det av utredningen föreslagna stadgandet tar sikte på det mest praktiska
fallet, att det är den mot vilken intrångstalan anhängiggjorts som vinner
dom på registreringens hävande, och föreskriver att denne i så fall blir fri
från påföljd för intrånget. Emellertid synes helt allmänt böra gälla, att
dom på registreringens hävande medför att därefter påföljd överhuvudtaget
ej kan ådömas för tidigare intrång, likgiltigt vem som begått det. Stadgandet
torde böra erhålla en sådan mer generell avfattning.

Såsom utredningen anfört bör den mot vilken talan föres i intrångsmål
vara berättigad att få målet vilandeförklarat i avbidan på att frågan om
registreringens hävande avgöres. Om talan därom ännu ej är väckt, bör
domstolen förelägga honom viss tid inom vilken sådan talan skall väckas.
Vad nu anförts torde böra upptagas i lagtexten.

Enligt utredningens förslag skulle i fall då registreringen häves på grund
av omständighet, som inträtt först efter dess beviljande, befrielse från intrångspåföljd
gälla endast för tiden efter ogiltighetsanledningens inträde.
Med billigheten torde emellertid bäst överensstämma att den mot vilken
intrångstalan föres även i detta fall blir helt fri från påföljd, och bestämmelsen
har i departementsförslaget fått utgå.

43 §.

Denna paragraf, som motsvarar 43 § i utredningens förslag, innehåller
vissa regler om licenstagares rätt att föra intrångstalan.

Utredningen. Utredningen anför, att enligt gällande varumärkesrätt licenstagare
icke torde vara behörig att självständigt föra talan i anledning av
intrång i märkesrätten. Enligt utredningens mening bör emellertid, såvitt
gäller registrerat varumärke, genom en dispositiv regel sådan talerätt tillerkännas
s. k. ensamlicenstagare. Härmed förstås enligt utredningen den som
blivit berättigad att i Sverige såsom den ende användaren utnyttja märket;
ensamlicens bör dock, anför utredningen, anses föreligga även om märkeshavaren
förbehållit sig att själv begagna märket jämsides med licenstagaren.
Som villkor bör gälla att licensen blivit antecknad i varuinärkesregistret.
I enlighet härmed har i första stycket av förevarande paragraf stadgats,
att om licens till registrerat varumärke här i riket upplåtits till en enda licenstagare
och licensen blivit antecknad i varumärkesregistret, skall, där
ej annat är eller får anses vara avtalat, i mål om intrång i rätten både märkets
innehavare och licenstagaren anses som målsägande. Av stadgandet
följer, att licenstagaren genom avtal kan uteslutas från talerätt.

Utredningen har övervägt, huruvida målsägandeställning borde tillkomma
även innehavare av enkel licens, d. v. s. licens som icke är ensamlicens i
förslagets mening. Utredningen har emellertid funnit både principiella och
praktiska skäl tala häremot. Den enkla licensen hindrar icke i och för sig

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

märkeshavaren att upplåta rätt att använda märket även till andra näringsidkare.
Om märkeshavaren underlåter att ingripa mot intrång, kan detta
för enkellicenstagare i viss mån ha samma innebörd som om innehavaren
upplåtit ytterligare en licens. I princip blir enkellicenstagare därför ej att
anse som förfördelad part. Ur praktisk synpunkt kan det ej heller vara
lämpligt att, då flera eller kanske ett stort antal licenser till samma märke
blivit upplåtna, envar licenstagare skall ha särskild talerätt. I dessa fall får
licenstagare i stället hålla sig skadeslös hos licensgivare, som genom underlåtenhet
att inskrida mot intrång medverkat till att licensrätten lidit skada.
Det bör således förutsättas, att parterna reglerar denna fråga i licensavtalet.
Där talan föres av märkeshavaren, torde emellertid enkellicenstagare äga
att inträda i rättegången såsom intervenient på kärandesidan. Men om han
ej begagnar sig av denna möjlighet, kan licensgivarens talan under nyss
angivna förutsättning avse även skada som drabbat licenstagaren.

I de danska och norska förslagen har icke upptagits någon motsvarande
begränsning av talerätten, utan enligt dessa kan i princip även enkellicenstagare,
som i det särskilda fallet prövas ha intresse därav, föra intrångstalan.

Enligt andra stycket skall licenstagare, som vill anställa intrångstalan,
underrätta innehavaren av varumärket därom, vid påföljd att hans talan
eljest ej upptages till prövning. Utredningen anför, att om både märkeshavare
och licenstagare är taleberättigade, intet hindrar att de för talan i
var sin rättegång. I allmänhet torde dock detta vara olämpligt för alla parter,
och förevarande bestämmelse har tillkommit för att dubblering av rättegången
i varje fall icke skall kunna föranledas av att licenstagaren agerar
utan att underrätta märkeshavaren därom. Särskilt där licenstagaren är
svensk och märkeshavaren utlänning, har detta ansetts praktiskt.

Remissyttrandena. Det i första stycket föreslagna stadgandet om ensamlicenstagares
talerätt har i allmänhet lämnats utan erinran i remisssvaren.

Stockholms rådhusrätt avstyrker emellertid, att i lagen upptages regler
som begränsar talerätten för licenstagare. Inledningsvis förklarar sig rådhusrätten
betvivla riktigheten av utredningens uttalande, att licenstagare
enligt gällande rätt icke torde vara behörig att självständigt föra talan i
anledning av intrång i märkesrätten; något uttryckligt stadgande i sådant
avseende finns icke. Beträffande förslaget anför rådhusrätten härefter, att
den grundläggande synpunkten på frågan om licenstagares talerätt bör vara,
att sådan rätt föreligger för envar, som är att anse såsom målsägande i
detta begrepps gängse innebörd. Detta skulle i förevarande hänseende betyda,
att licenstagare, som lidit skada till töljd av intrång i märkesrätten,
är taleberättigad. Att avskära någon, som faktiskt drabbats av skada, från
möjlighet att på rättslig väg få denna gottgjord ter sig icke tilltalande och
torde, om man bortser från patenträtten, sakna motsvarighet på andra
områden inom straff- och civilrätten. Några särskilda skäl att upprätthålla

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1960

191

en sådan begränsning inom varumärkesrätten synes icke föreligga. För patenträttens
del har det ansetts, att rådande ordning icke är tillfredsställande,
och det kan antagas, att ändring därutinnan förr eller senare kommer till
stånd. Med hänsyn till det anförda vill rådhusrätten förorda, att förevarande
stadgande utgår. Det synes nämligen oegentligt och ej överensstämmande
med gällande rättsgrundsatser att, såsom följer av förslaget, talerätten
skall kunna uteslutas genom överenskommelse i ett licensavtal. Det
kan också anses tveksamt, om licenstagares talerätt hör göras beroende av
anteckning i varumärkesregistret. Särskilda skäl härför har icke anförts.
Licensupplåtelse torde kunna ske även beträffande ett inarbetat men ej
registrerat varumärke, och för sådant fall torde varumärkesregistret icke
stå öppet för anteckning om licensen men det oaktat skäl tala för att licenstagaren
skall äga beivra begånget intrång och erhålla skadestånd.

Rådhusrättens ståndpunkt innebär även att enkellicenstagare ej bör uteslutas
från talerätt. I denna del kritiserar rådhusrätten till en början det av
utredningen häremot anförda argumentet, att en varumärkesinnehavare i
fall av enkellicens äger upplåta licens jämväl åt annan och att därför ett intrång,
som icke beivras av märkeshavaren, skulle kunna jämställas med en
sådan ny upplåtelse av licens. Rådhusrätten finner jämförelsen vara oegentlig,
eftersom det i ena fallet är fråga om en fullt laglig åtgärd från märkeshavarens
sida, medan det i andra fallet rör sig om ett lagstridigt handlande
av annan person. Endast då i fall av sistnämnda slag märkeshavaren uttryckligen
förklarar sig tillåta, att märket begagnas av den som begått intrång,
torde jämförelsen vara berättigad. Men detta bör, enligt rådhusrättens
förmenande, icke leda till annat än att licenstagarens talan väl upptages och
prövas samt eventuellt ogillas men däremot icke avvisas på grund av bristande
talerätt. Vad härefter angår de praktiska synpunkterna, kan rådhusrätten
ej heller i denna del ansluta sig till utredningen. I vissa fall kan det
tänkas, att ett stort antal licenser till samma märke upplåtits. Utredningen
får antagas ha menat, att det i sådana fall skulle vara otympligt att låta
varje enkellicenstagare uppträda såsom målsägande eller kärande inför
rätta. Ett sådant förhållande får emellertid, enligt rådhusrättens mening, icke
inverka på bedömandet av frågan om talerätt. De av utredningen antydda
möjligheterna för enkellicenstagare att inträda som intervenient eller låta
licensgivaren föra talan på grund av licenstagarens skada är enligt rådhusrättens
mening icke tillräckliga för tillvaratagande av hans rätt.

Sveriges advokatsamfund anser, att ensamlicenstagares talerätt bör regleras
på annat sätt än i förslaget och att även enkellicenstagare bör tillerkännas
viss talerätt. Samfundet anmäler till en början, liksom Stockholms rådhusrätt,
tveksamhet rörande utredningens uttalande, att licenstagarc enligt
gällande rätt icke torde äga självständig talerätt, samt anför i anslutning
härtill:

I sista stycket av 12 § i den nuvarande varumärkeslagen stadgas att förbrytelse,
som i denna paragraf sägs, ej må åtalas av allmän åklagare, där ej
brottet av målsägande till åtal angivits. I varumärkeslagen uttalas icke vem

192

Kungi. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

som är målsägande, i vidare mån än att det angives att, då det gäller registrerat
föreningsmärke, såsom målsägande anses den förening, för vars räkning
märket registrerats. Beträffande de andra enligt 12 § skyddade märkena
torde man därför vid avgörande av vem som är målsägande böra tillämpa
den allmänna regeln i 6 kap. 8 § strafflagen, enligt vilken »målsägande är
den, emot vilken brott begånget är, eller som därav förnärmad blivit eller
skada lidit». Har någon begått straffbart varumärkesintrång, synes därför
enligt nu gällande lag en licenstagare, som kan visa sig ha lidit skada genom
detta brott, böra anses som målsägande, och han bör därför kunna föra
självständig skadeståndstalan, antingen ensam eller vid sidan av varumärkeshavaren.
Han bör även kunna genom angivelse föranleda åtal av allmän
åklagare.

Vad härefter angår förslaget och först ensamlicenstagares talerätt framhåller
samfundet, att varumärkeshavaren i regel har intresse av att få bestämma
om talan skall föras. Samfundet anser därför, att den som är innehavare
av licens, inskränkt endast av varumärkeshavarens egen rätt, bör
ha rätt att föra målsägandetalan, men endast om han härtill erhåller varumärkeshavarens
samtycke, vilket ju kan erhållas generellt vid licensavtalets
träffande. Föreligger åter en verklig exklusivlicens, vilket alltså innebär att
ingen annan än licenstagaren får använda märket, bör licenstagaren ha ovillkorlig
rätt att föra talan, alltså även utan samtycke av varumärkeshavaren,
såvida icke varumärkeshavaren gjort förbehåll redan vid upplåtelsen av
ensamlicensen. Då varumärkeshavaren helt avstått från sin rätt att nyttja
märket, bör han rimligen ej kunna hindra licenstagaren att göra sina anspråk
på ersättning m. m. gällande. I fråga om enkellicenstagare påpekar samfundet,
att en sådan de facto kan inneha ställningen av ensamlicenstagare och
att det då mycket väl kan hända, att det just är denna licenstagare som lider
den största skadan av ett varumärkesintrång. Ersättning för denna skada
skulle han enligt utredningens förslag endast kunna få, om varumärkeshavaren
genom avtal förbundit sig att ersätta licenstagaren dennes skada vid
skeende varumärkesintrång. Det torde emellertid vara ytterst sällsynt att
en varumärkeshavare vill åtaga sig en så vittgående förpliktelse. Samfundet
kan icke finna, att det skulle innebära någon olägenhet att ge en enkellicenstagare
rätt att föra egen målsägandetalan under förutsättning att han därtill
— generellt eller för det speciella fallet — erhållit varumärkeshavarens
samtycke.

Stockholms handelskammare har icke något att erinra mot att ensamlicenstagares
talerätt utformas enligt utredningens förslag men förordar att
även enkellicenstagare genom ett dispositivt stadgande erhåller talerätt.
Särskilt i sådana fall, då flera licenser upplåtits med ensamrätt för skilda
delar av riket, kan det vara ett berättigat intresse för licenstagarna att själva
få föra talan. Därest märkeshavaren är insolvent, står icke någon möjlighet
öppen för enkellicenstagaren att få gottgörelse för liden skada. Och om
varumärkeshavaren kan göra sannolikt, att han på grund av bevissvårigheter
icke med framgång kan ingripa mot visst varumärkesintrång, blir licenstagaren
skyddslös. Liknande synpunkter anföres av Läkemedelsindustriföreningen.

193

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

De remissinstanser som förordat att även enkellicenstagare erhåller talerätt
åberopar även att denna ståndpunkt bättre överensstämmer med de
danska och norska förslagen.

I redaktionellt avseende anmärker Sveriges advokatsamfund att
lagtextens uttryck för ensamlicens — licens varigenom »varumärke här i
riket upplåtits till en enda licenstagare» — icke svarar mot vad som enligt
motiven avses, nämligen licens som berättigar licenstagaren att »i Sverige
såsom den ende användaren utnyttja märket». Det omfattar nämligen även
enkellicens i fall, då licenstagaren faktiskt är den ende licenstagaren i riket.

Stadgandet i andra stycket om viss underrättelseplikt för licenstagare
som vill anställa intrangstalan har lämnats utan erinran i remissvaren.

Departementschefen. I förevarande paragraf har utredningen upptagit stadgande
om licenstagares rätt att föra intrångstalan. Utredningen utgår från
att licenstagare enligt gällande lag icke kan uppträda som målsägande.
Emellertid anser utredningen, att man i fråga om registrerat varumärke
genom en dispositiv regel bör ge sådan befogenhet åt s. k. ensamlicenstagare,
under förutsättning att licensen antecknats i varumärkesregistret. Med
ensamlicenstagare menas enligt stadgandet den som i Sverige är ende licenstagare.

Vid remissbehandlingen har Stockholms rådhusrätt och Sveriges advokatsamfund
bestritt utredningens uppfattning om innebörden av gällande
lätt samt hävdat, att licenstagare enligt allmänna regler om vem som är
målsägande städse måste anses behörig att föra intrångstalan, om han lidit
skada av intrånget. Dessa instanser anser därför att spörsmålet bär
icke är om man skall tillerkänna licenstagare målsägandeställning utan
om man av särskilda skäl bör inskränka den rätt som licenstagare i detta
hänseende för närvarande har. Enligt rådhusrättens mening föreligger icke
sådana skäl; rådhusrätten anser att alla slags licenstagare i princip bör
kunna vara målsägande. Advokatsamfundet har anfört, att någon begränsning
icke bör göras då det gäller s. k. exklusivlicens, som utesluter även
markeshavaren själv, men att i övriga fall en inskränkning såtillvida bör
genomföras, att licenstagares talerätt göres beroende av märkeshavarens
samtycke.

Stockholms handelskammare och Läkemedelsindustriföreningen har i
och för sig godtagit utredningens förslag men har ansett att detta bör utsträckas
även till andra licenstagare, s. k. enkellicenstagare; särskilt har
framhållits, att behov av talerätt för dessa finns i fall då flera licenser upplåtits
med ensamrätt för skilda delar av riket.

Enligt min mening föreligger knappast tillräckliga skäl att vid utformandet
av den nya lagen utgå från att licenstagare skulle kunna vara målsägande
vid intrång i varumärkesrätt endast om uttryckliga bestämmelser härom
meddelas. Självfallet kan man, om skäl därtill föreligger, begränsa rätten
att uppträda såsom målsägande till visst eller vissa slags licenstagare.

13 Dihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 107

194

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

Jag finner det emellertid i hög grad tveksamt om man verkligen bör inskränka
licenstagares talerätt. Utredningen har som huvudskäl anfört, att
vissa olägenheter kan uppstå om flera som har licens till samma märke
skulle var för sig äga talerätt. Det synes också klart, att så kan vara fallet
om antalet licenstagare är stort. Är å andra sidan fråga om enkellicenstagare
som har ensamrätt i var sin del av landet torde talerätt, såsom framhållits
i ett par yttranden, ofta vara befogad. Att här bestämma var gränsen
skall gå mellan olika tänkbara fall måste självfallet vara förenat med stora
svårigheter, överhuvudtaget synes förhållandena vid licensgivning vara så
växlande, att det knappast är möjligt att genom en generell regel ange i
vilka fall talerätt bör vara förbehållen och i vilka fall så icke bör vara händelsen.
För att undvika fara för rättsförluster synes det därför säkrast, att
man icke genom någon lagregel begränsar talerätten till viss grupp licenstagare.
Jag anser ej heller anledning föreligga att såsom advokatsamfundet
framfört göra licenstagares talerätt beroende av märkeshavarens samtycke.

På grund av vad sålunda anförts kan jag icke biträda utredningens förslag
att i lagen upptaga bestämmelse om licenstagares talerätt. Det föreslagna
stadgandet torde därför böra utgå.

I paragrafen har utredningen vidare upptagit stadgande, att licenstagare,
som vill anställa intrångstalan, skall underrätta innehavaren av varumärket
därom, vid påföljd att hans talan eljest ej upptages till prövning. Detta
stadgande har godtagits av remissinstanserna och jag vill även för egen del
tillstyrka att en dylik underrättelseskyldighet föreskrives. Stadgandet, som
i utredningens förslag endast avser ensamlicenstagares talan, bör emellertid
med hänsyn till den ståndpunkt jag intagit i frågan om enkellicenstagares
målsägandeställning, erhålla en mer generell avfattning.

44 §.

I förevarande paragraf, som överensstämmer med 44 § i utredningens
förslag, har upptagits bestämmelser om fastställelsetalan.

Utredningen. Utredningen framhåller inledningsvis, att några bestämmelser
om fastställelsetalan icke finns i gällande varumärkeslag. Erfarenheten visar
emellertid att behov av sådan talan ibland föreligger. Ej sällan kan tvekan
råda huruvida användningen av visst varukännetecken innebär varumärkesintrång.
Sådan ovisshet kan vara till förfång för de berörda parterna
och verka hämmande på deras handlande. Framför allt gäller detta
för den som står i begrepp att taga ett kännetecken i bruk och är i tvivel
om omfattningen och innebörden av en äldre känneteckensrätt. Det har
synts angeläget att i dylika fall fastställelsetalan skall kunna föras. Utredningen
framhåller härefter, att det visserligen är möjligt att det allmänna
stadgandet om fastställelsetalan i 13 kap. 2 § rättegångsbalken täcker en del
hithörande fall. I analogi med vad som skett i patentförordningen (19 §
6 mom.) bör emellertid enligt utredningens mening rätten att föra varumärkesrättslig
fastställelsetalan uttömmande regleras i varumärkeslagen.

195

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1960

I det av utredningen föreslagna stadgandet föreskrives, att talan om fastställelse,
huruvida rätt till varukännetecken består eller icke består eller
om visst förfarande utgör intrång i sådan rätt eller ej, av domstol må upptagas
till prövning, där ovisshet råder om förhållandet och denna länder
käranden till förfång. Utredningen anför, att stadgandet medger både positiv
och negativ fastställelsetalan och är tillämpligt i fråga om alla slag
av varukännetecken, registrerade såväl som oregistrerade. Positiv fastställelsetalan
avser fall, då innehavaren av känneteckensrätt önskar svar på
frågan om och i vilken utsträckning han åtnjuter skydd gentemot kännetecken,
som annan använder eller ämnar taga i bruk. Där skyddsrätt, på
vilken någon gör anspråk, grundar sig enbart på inarbetning, kan innehavaren
ha ett starkt intresse av att få fastslaget om en giltig varumärkesrätt består.
Såvitt avser rätten till registrerat varumärke, kan fastställelsetalan avse
frågan huruvida kännetecken, som användes av annan, är förväxlingsbart
med kärandens eller icke. Rätten att föra negativ fastställelsetalan kan
gå ut på att annan icke har rätt till visst varukännetecken eller att dennes
rätt icke innebär hinder för käranden att använda liknande kännetecken,
t. ex. på grund av bestämmelsen i 5 §, eller ock att kärandens kännetecken
icke är förväxlingsbart med svarandens. Talan kan vidare avse, att svaranden
på grund av bestämmelse i 8 eller 9 § icke längre äger påtala kärandens
användning av kännetecken.

Enligt andra stycket skall i mål om fastställelsetalan vad i 43 § stadgas
äga motsvarande tillämpning. I fråga om rätt att föra fastställelsetalan är
således ensamlicenstagare som blivit antecknad i varumärkesregistret likställd
med märkeshavaren. Licenstagaren skall underrätta varumärkets innehavare
om talan, vid påföljd att denna eljest ej upptages till prövning.

Departementschefen. Förevarande stadgande om möjlighet till fastställelsetalan
i vissa fall har lämnats utan erinran vid remissbehandlingen och torde
böra upptagas i lagen. I fråga om licenstagares rätt att föra dylik talan bör
gälla samma regler som beträffande rätt att föra intrångstalan. Den av
utredningen föreslagna hänvisningen till 43 § bör därför kvarstå men får,
på grund av den nya avfattning som detta lagrum erhållit i departementsförslaget,
ändrad innebörd.

Övriga bestämmelser
45 §.

Departementschefen. I paragrafen, som överensstämmer med 45 § i utredningens
förslag, har upptagits en hänvisning till att om kollektivmärken
gäller vad särskilt är stadgat.

46 §.

Paragrafen, som motsvarar 46 § i utredningens förslag, innehåller bestämmelser
om kungörande.

196

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1960

Utredningen. Enligt det av utredningen här upptagna stadgandet skall, förutom
i fall som avses i 20 och 21 §§, kungörande ske av registrerings förnyelse
enligt 22 §, av ändring i registrerat märke enligt 24 §, av registrerings
avförande enligt 27 och 31 §§ samt av anteckning i registret om överlåtelse
enligt 33 § eller om licens enligt 34 §.

I stadgandet anges icke i vilka tidningar kungörandet skall äga rum. Utredningen
har emellertid utgått från att kungörelse, såsom för närvarande,
bör införas i Registreringstidning för varumärken. Huruvida kungörelse, liksom
hittills, bör intagas jämväl i Post- och inrikes tidningar finner utredningen
mera tvivelaktigt. Enbart från varumärkesrättens utgångspunkter
synes ett dylikt dubbelt kungörelseförfarande knappast vara nödvändigt.

Remissyttrandena. Stadgandet har vid remissbehandlingen icke föranlett
annat uttalande än att patent- och registreringsverket erinrat om sitt tidigare
i anslutning till 20 § framförda förslag att slopa kungörandet i Postoch
inrikes tidningar.

Departementschefen. Utredningens förslag om i vilka fall kungörandet skall
ske synes ej ge anledning till erinran. I tillämpningsföreskrifter till lagen
bör anges på vad sätt kungörande skall äga rum. Såsom utredningen anfört
synes det vara tillräckligt att kungörelse intages i Registreringstidning
för varumärken.

47 §.

I denna paragraf, som motsvarar 47 § i utredningens förslag, har upptagits
föreskrifter om klagan över registreringsmyndighetens beslut.

Gällande rätt. Enligt 5 § andra stycket i gällande varumärkeslag skall besvär
över beslut, varigenom registrering vägrats, anföras hos Kungl. Maj:t
senast å sextionde dagen från beslutets dag. Detsamma gäller i fråga om
besvär över beslut om vägrad förnyelse, varom stadgas i 9 § femte stycket
varumärkeslagen. Besvär inges till handelsdepartementet och prövas i regeringsrätten.
Talan mot andra beslut i varumärkesärenden regleras ej i varumärkeslagen.
Enligt § 40 i patentverkets instruktion äger emellertid den,
som icke åtnöjes med ämbetsverkets beslut att, där ej annorlunda är stadgat,
hos Kungl. Maj:t söka ändring genom besvär. I dylikt fall skall klagande
till handelsdepartementet inkomma med besvären inom trettio dagar
från den dag han erhöll del av beslutet. Enligt praxis prövas även sådana
besvär, om de rör varumärkesrättsliga frågor, i regeringsrätten.

Utredningen. Utredningen anför inledningsvis några uppgifter om instansordningen
i patentärenden. Beträffande sådana gäller att sökande som ej
åtnöjes med anmälningsavdelnings beslut äger anföra besvär hos verkets
besvärsavdelning. över besvärsavdelningens beslut må klagan föras vidare
av sökanden genom besvär hos regeringsrätten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960 197

I anslutning härtill har utredningen till övervägande upptagit frågan huruvida
även för prövningen av varumärkesärenden bör inrättas eu mellanlnstans
i form av en besvärsavdelning inom patentverket. En dylik anpassning
till vad som gäller för patentärenden kan, framhåller utredningen, te
sig naturlig då behandlingen av varumärkesansökningar genom uppbudsförfaiandet
även i övrigt närmas till vad som tillämpas inom patenträtten.
Emot en dylik ordning kan emellertid anföras, att varumärkesärenden visserligen
ofta kan innefatta svåra bedömningsfrågor och beröra stora ekonomiska
intressen men att de likväl i regel icke är av samma invecklade beskaffenhet
som patentärenden. Enligt utredningens mening kan det därför
vara tillräckligt med en överinstans i den administrativa prövningen. Vidare
framhålles, att en besvärsavdelning icke, såsom inom patenträtten, kan motiveras
med att man behöver ett organ som kan sörja för enhetlig praxis.
Varumärkesärendena handlägges nämligen av en enda byrå, inom vilken
det knappast är något större problem att hålla praxis enhetlig. Med hänsyn
till det anförda anser sig utredningen icke för närvarande böra framföra
något förslag om mellaninstans för prövning av varumärkesansökningar.

I anslutning härtill framhåller utredningen, att om man framdeles skulle
finna att en mellaninstans bör inrättas, detta kan ske med endast relativt
små lagändringar. Kostnaderna torde också bli förhållandevis blygsamma,
då den nuvarande besvärsavdelningen för prövning av patentärenden genom
sin sammansättning redan besitter erforderlig rättslig och teknisk sakkunskap
även för bedömning av varumärkesärenden.

Utredningen har i detta sammanhang även tagit upp frågan, huruvida
inan bör införa rätt för den som gjort invändning mot varumärkesansökning
att besvära sig över beslut, varigenom ansökningen bifalles. Med hänsyn
till att utredningen ej föreslår någon mellaninstans, rör denna fråga
emellertid blott spörsmålet huruvida invändare bör äga fullfölja talan hos
regeringsrätten. Motsvarande spörsmål är aktuellt även inom patenträtten
och i avvaktan på revisionen av denna har utredningen icke velat framföra
förslag om sådan fullföljdsrätt.

I enlighet med del anförda har utredningen i första stycket av förevarande
paiagraf upptagit stadgande, att klagan ej må föras över patentverkets
beslut, varigenom ansökan enligt varumärkeslagen bifallits, samt i andra
stycket, att i övrigt klagan över verkets slutliga beslut enligt denna lag föres
genom besvär hos Kungl. Maj :t inom två månader från beslutets dag.

Till bestämmelsen i andra stycket anför utredningen, att den avser alla
slutliga beslut och alltså medför att nu rådande olikheter i fullföljdsbestämmelserna
vid skilda slag av beslut försvinner.

Remissyttrandena. Förslagets ståndpunkt, alt eu mellaninstans i varumärkesärenden
i form av en besvärsavdelning inom patentverket icke
bör inrättas, har lämnats ulan erinran av flertalet remissinstanser.

Eu sådan mellaninstans förordas emellertid av patent- och registreringsverket,
Gotlands handelskammare, Läkemedelsindustriföreningen och Svens -

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

ka patentombudsföreningen. Jämväl länsstyrelsen i Göteborgs och Dolms lön
anser att en besvärsavdelning bör övervägas. Svea hovrätt förordar, såsom
i det följande omnämnes, en sådan såsom alternativ till viss annan ordning.

Patent- och registreringsverket anför om behovet av en mellaninstans, efter
att ha erinrat om de skäl utredningen anfört för och emot en sådan,
följande:

Enligt ämbetsverkets mening tala emellertid vissa ytterligare skäl för en
mellaninstans. I samband med införande av den nya lagen, som innefattar
åtskilliga betydelsefulla nyheter gentemot nu gällande — dels i vissa avseenden
ändrat materiellt innehåll och dels i viss mån nytt administrativt
förfarande — måste en viss nydaning av praxis äga rum. Det är angeläget,
att beslut i överinstans bli så utförligt motiverade, att de kunna bli vägledande
för framtiden. Det förtjänar även framhållas, att antalet besvärsärenden
över varumärkesbeslut kan förväntas öka efter ikrafttiädande av
ny lag just på grund av behovet av prejudicerande avgöranden i överinstans.
Mot regeringsrättens avgöranden har stundom riktats kritik, att de
genom knappheten eller bristen på motivering i varumärkesärenden sällan
ge önskvärd vägledning. Då det av olika skäl icke kan påräknas att xegeringsrättens
beslut framdeles komme att bli utförligare motiverade än vad
nu är fallet, skulle det här avsedda önskemålet — vilket i många fall skulle
bli till värdefull vägledning — kunna vinnas genom att i verket infördes
en andra instans i varumärkesärenden. Denna instans skulle få en ingående
förtrogenhet med varumärkesärenden och skulle, i viss överensstämmelse
med praxis i patentärenden, kunna ge motivering för sina beslut i den utsträckning,
som bleve erforderlig för danandet av praxis enligt den nya lagen.
Då sålunda enligt verkets åsikt goda skäl härvidlag kunna åberopas,
föreslår verket, att den redan förefintliga besvärsavdelningen inom reiket
jämväl skulle såsom andra instans handlägga varumärkesärenden.

Liknande synpunkter på behovet av en mellaninstans anföres av Gotlands
handelskammare.

Svenska patentombudsföreningen anför, att inom föreningen framkommit
svnpunkter både för och mot inrättandet av en mellaninstans, och yttrar
härom:

För införandet av eu särskild besvärsavdelning i varumärkesmål bar å
ena sidan ansetts tala den omständigheten, att tillämpningen av leglerna i
det nya lagförslaget kommer att i utredningshänseende ställa väsentligt
större fordringar på registreringsmyndigheten och sökanden. Med hänsyn
till att omständigheter av faktisk natur, såsom förekomsten av en rörelse,
i vilken märket användes, förekomsten av inarbetning, frågan om ett märke
är vilseledande eller ej samt övriga faktiska omständigheter vid bedömandet
av ett märkes regislrerbarhet enligt förslagets 13 §, synas komma att
bli av avgörande betydelse, har det ansetts angeläget att sakbehandlingen
av varumärkesärenden både på ansöknings- och besvärsstadiet kun föias
under någotsånär domstolsmässiga former. Detta framstår som sa mycket
mera angeläget i betraktande av att behovet av muntliga förhandlingar icke
tillgodoses enligt nuvarande hesvärsordning med regeringsrätten som enda
instans. Vidare skulle införandet av en besvärsavdelning inom ämbetsverket
leda till att en mera enhetlig praxis utbildades.

Mot ett omedelbart införande av en besvärsavdelning har å andra sidan
inom föreningen gjorts gällande, att varumärkesärenden till sin natui och
omfattning som regel icke bli så komplicerade som patentmål, varför a\

199

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

den anledningen införandet av en besvärsavdelning icke f. n. framstår soin
nödvändigt. Vidare torde sökanden redan nu ha möjlighet att på anmälmngsstadiet
förebringa vidlyftig utredning. Slutligen kunde måhända införandet
av en besvärsavdelning komma att medföra dyrbar och tidsödande
omgång.

Föreningen har efter övervägande av de synpunkter som framförts i frågan
kommit fram till den uppfattningen, att nuvarande instansordning i valumärkesmål
är klart otillräcklig och att en mellaninstans bör inrättas.

Ett par remissorgan har övervägt, huruvida en mellaninstans kan undvaras
om man inför möjlighet att låta registreringsmyndighetens prövning
på ansökningsstadiet ske i kollegial sammmansättning. Svea
hovrätt förordar, att tveksamma registreringsansökningar prövas i sådan
sammansättning, exempelvis med två jurister och en teknisk bisittare. Därest
en sådan handläggning anses icke kunna ordnas inom patentverkets
varumäi kesavdelning, anser hovrätten det böra övervägas om icke en besvärsavdelning
bör inrättas. Svenska patentombudsföreningen, som i första
hand förordar inrättandet av en besvärsavdelning, föreslår i andra hand att
registreringsärenden före avslagsbeslut och vid invändning hänskjutes för
avgörande till en tremannagrupp inom patentverkets varumärkesavdelning,
lämpligen bestående av byråchefen och två ledamöter.

I detta sammanhang må erinras om att från ett par håll framförts önskemål
om möjligheter till muntlig förhandling inför registreringsmyndigheten
i fall då invändning mot varumärkesregistrering gjorts, se vid 20 §.

Vad angår de i förevarande paragraf föreslagna bestämmelserna, har stadgandet
i första stycket, som innebär att invändare ej har be svär sr
ä 11, lämnats utan erinran av de flesta remissinstanserna.

Några remissinstanser, nämligen handelskammaren i Göteborg, Västernorrlands
och Jämtlands läns handelskammare, patent- och registreringsverket,
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Sveriges allmänna exportförening
och Svenska annonsörers förening, förordar emellertid besvärsrält
för invändare. Handelskammaren i Göteborg framhåller bl. a., att enligt
törslaget en invändare, som ej vunnit gehör för sin invändning, skulle bli
nödsakad att fullfölja ärendet genom talan vid allmän domstol, eventuellt
genom flera instanser med den tidsutdräkt detta oundvikligen medför. Både
för invändaren och för registreringssökanden skulle det vara enklare och
mindre kostsamt, om ärendet finge fullföljas direkt till regeringsrätten. En
särskild besvärsavdelning hos patentverket kan ej anses erforderlig för tillgodoseende
av förevarande önskemål. Som en viktig synpunkt i detta sammanhang
anföres, att frågan om registrering ej bör hållas svävande alltför
lång tid.

I allmänhet synes dessa remissinstanser anse, att invändare bör äga samma
besvärsrätt som sökande och alltså kunna fullfölja ärendet till högsta
instans. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län föreslår emellertid alternativt,
att invändarens besvärsrätt anordnas på samma sätt som för närvarande
gäller enligt patentförordningen. Patent- och registreringsverket an -

200

Kungl. Maj:ls proposition nr 167 år 1960

ser det helt allmänt lämpligt att frågan regleras i överensstämmelse med förfarandet
inom patenträtten.

Beträffande den i andra stycket angivna besvärstiden föreslår Stockholms
handelskammare, att denna räknas först från det vederbörande erhåller
del av beslutet. För sökande som har sin rörelse i utlandet kan åtskillig
tid förflyta, innan han får del av detta, särskilt som han i regel icke
torde äga kännedom om vilken dag beslutet meddelas. Den förordade ändringen
vore av värde ej minst för svenska företagare som här i landet representerar
utländska märkeshavare. Liknande synpunkter anföres av L«-kemedelsindustrif öreningen.

Departementschefen. I fråga om talan mot patentverkets slutliga avgöranden
i varumärkesärenden gäller för närvarande att talan mot beslut, varigenom
registrering eller förnyelse vägrats, skall föras genom besvär hos regeringsrätten.
Medan sålunda för den administrativa prövningen av varumärkesärenden
endast finnes två instanser, kan motsvarande frågor inom
den varumärkesrätten närliggande patenträtten föras genom tre instanser.
Talan mot beslut, varigenom patentansökan förklarats förfallen eller avslagits,
föres sålunda hos särskild besvärsavdelning inom patentverket, och
besvärsavdelningens beslut kan av sökanden överklagas hos regeringsrätten.

Utredningen har upptagit frågan, huruvida även för varumärkesärendena
bör anordnas en mellaninstans i form av en besvärsavdelning inom patentverket.
Efter vägande av skälen för och emot har utredningen emellertid
stannat för att nu ej föreslå någon ändring i gällande instansordning.

Vid remissbehandlingen har denna ståndpunkt blivit föremål för delade
meningar. Flertalet remissinstanser har biträtt utredningens förslag. Åtskilliga
remissorgan, bland dem patentverket och svenska patentombudsföreningen,
har emellertid framfört önskemål om att det inrättas en mellaninstans
även för varumärkesärenden.

Det är tydligt, att varumärkesärendena i regel icke är av samma invecklade
beskaffenhet som patentärenden. Emellertid kan varumärkesärenden
ej sällan innefatta svåra bedömningsfrågor och beröra stora ekonomiska intressen.
Med hänsyn härtill synes det vara behövligt att ha tre instanser med
den större garanti för riktiga avgöranden som en sådan ordning erbjuder.
En mellaninstans, vilken som en huvuduppgift hade att handlägga varumärkesärenden,
skulle bli av största värde då det gäller att utbilda en fast
praxis på området, bl. a. med hänsyn till att en sådan skulle ha tillfälle att
ge mera utförliga motiveringar till sina beslut än vad regeringsrätten har
möjlighet att göra. Här%id bär beaktas att behovet av vägledande praxis
blir särskilt framträdande i och med genomförandet av den nya lagen, som
innefattar åtskilliga betydelsefulla nyheter i förhållande till den nu gällande.
Av betydelse är också, att inrättandet av en mellaninstans skulle innebära
en viss lättnad i regeringsrättens arbetsbörda.

Framhållas må att en mellaninstans torde kunna inrättas utan större
kostnader. Utredningen och patentverket har uttalat, att den redan före -

201

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1960

finlliga besvärsavdelningen för prövning av patentärenden genom sin sammansättning
torde besitta erforderlig rättslig och teknisk sakkunskap också
för bedömande av varumärkesärenden. Även om viss förstärkning av avdelningen
kan komma att visa sig erforderlig för de nya uppgifterna, torde
kostnaderna i detta avseende bli jämförelsevis blygsamma. En del av kostnaderna
för den utvidgade verksamheten torde kunna täckas av särskilda
besvärsavgifter.

Jag förordar alltså att för den administrativa prövningen av varumärkesärenden
inrättas en mellaninstans inom patentverket.

Besvärsavdelningens sammansättning regleras för närvarande i patentförordningen.
Då patenträtten är under revision, bör emellertid nu icke företagas
några ändringar i dess hithörande bestämmelser. Som provisorisk ordning
i avvaktan på att denna revision genomföres bör bestämmelser rörande
besvärsavdelningens sammansättning vid prövning av varumärkesärenden
ges i tillämpningsföreskrifterna till varumärkeslagen. Fullmakt för
Kungl. Maj:t att utfärda dylika bestämmelser torde böra upptagas i 48 §.

Rätten att föra talan mot patentverkets slutliga beslut i varumärkesärenden
är enligt gällande varumärkeslag begränsad till fall då registrering eller
förnyelse av varumärke vägrats. Den som gjort invändning mot varumärkesansökning
äger icke överklaga beslut, varigenom ansökningen bifallits.
Om emellertid en mellaninstans inrättas i enlighet med vad jag förordat,
synes det naturligt att invändare erhåller befogenhet att fullfölja talan
hos denna. Frågan huruvida invändare bör äga överklaga beslut av mellaninstansen
synes böra avgöras i samband med att motsvarande spörsmål
inom patenträtten upptages till prövning vid revisionen av denna. För närvarande
bör alltså invändare icke äga överklaga beslut av besvärsavdelningen.

För talan mot andra slutliga beslut av patentverket i varumärkesärenden
än avslag på begäran om registrering eller förnyelse gäller för närvarande
särskilda bestämmelser i patentverkets instruktion. Såsom utredningen anfört
bör emellertid beträffande samtliga slutliga beslut gälla samma fullföljdsförfarande.

Klagan bos verkets besvärsavdelning bör föras genom besvär inom två
månader från beslutets dag. Samma besvärstid bör gälla för klagan över
besvärsavdelningens beslut.

48 §.

Paragrafens båda första stycken, som motsvarar 48 § i utredningens förslag,
innehåller fullmakt för Kungl. Maj:t att meddela tillämpningsföreskrifter
till lagen samt fastställa vissa avgifter. Tredje stycket saknar motsvarighet
i utredningsförslaget.

Utredningen. I första stycket av paragrafen har utredningen upptagit stadgande,
att Kungl. Maj:t äger utfärda föreskrifter om vad sökande i registreringsärenden
har att iakttaga, om kungörande som sägs i 20, 21 och 46 §§

202

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

samt eljest om förfarandet i dessa ärenden ävensom om varumärkesregistrets
förande. Utredningen framhåller i anslutning härtill, att åtskilliga spörsmål
som kan uppkomma i varumärkesärenden är av den art att de bör regleras i
sådana särskilda föreskrifter, vilka instruktionsenligt utfärdas av patentverket.

Enligt andra stycket skall vid ansökan om registrering av varumärke, om
förnyelse, om ändring i registrerat varumärke enligt 24 § eller om anteckning
i registret av överlåtelse eller licens erläggas avgift till belopp som Kungl.
Maj :t föreskriver, varvid för förnyelse skall stadgas högre avgift, om ansökan
inges efter registreringsperiodens utgång. Vad angår avgifternas belopp anför
utredningen följande. Beträffande först avgifter vid registreringsansökan
och förnyelseansökan föreslås, såsom berörts vid 16 §, i båda fallen en
grundavgift av 100 kronor och en tilläggsavgift av 50 kronor för varje
varuklass utöver den första. Om ansökan icke leder till registrering bör enligt
förslaget erlagda avgifter delvis återbetalas till sökanden. För förnyelseansökan,
som inkommer efter registreringsperiodens utgång, utgör förhöjningen
för närvarande 25 kronor. Utredningen anser ett belopp av denna
storlek lämpligt även enligt den nya lagstiftningen, åtminstone där registreringen
icke avser mer än en varuklass. Täcker den flera klasser kan en
förhöjning jämväl av tilläggsavgifterna förtjäna övervägas. Vid ändring i
registrerat märke samt anteckning av ny innehavare eller licensupplåtelse
bör avgift uttagas med belopp motsvarande kostnaderna för åtgärden. Utredningen
räknar med att dessa kan komma att sättas till omkring 50 kronor
vid ändring i märke och omkring 25 kronor i de båda övriga fallen.

Remissyttrandena. Stadgandet har i allmänhet lämnats utan erinran vid
remissbehandlingen.

Statskontoret anför beträffande beloppen av de av utredningen föreslagna
avgifterna följande:

De föreslagna registreringsavgifterna ha avvägts på grundval av nu gällande
princip i fråga om finansieringen av kostnaderna för patentverkets
verksamhet, innebärande att statsverkets inkomster av avgifterna i huvudsak
skall motsvara dess utgifter för patentverket. Under förutsättning att de
förordade avgifterna komma att uppgå till sådant sammanlagt belopp, att
angivna princip får anses upprätthållen, i vilket avseende någon närmare
utredning dock icke föreligger, har statskontoret icke funnit något att invända
mot avgifternas storlek. Vid avgifternas bestämmande bör dock
uppmärksammas, att enligt utredningen en avsevärd förstärkning av varumärlcesavdelningens
personal torde bli behövlig under den närmaste tiden
efter lagens ikraftträdande.

Angående den förhöjda avgift, som enligt utredningens förslag bör utgå
om förnyelseansökan inkommer först efter registreringsperiodens
utgång, framhåller patent- och registreringsverket, att ej blott grundavgiften
utan, vid registrering i mer än en klass, jämväl tilläggsavgifterna bör
höjas.

203

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1060

Statskontoret anser, att avgifterna bör underställas riksdagens prövning
såsom skett både i fråga om avgifterna enligt gällande varumärkeslag
och beträffande avgifterna enligt patentförordningen.

Departementschefen. Såsom utredningen anfört och remissinstanserna lämnat
ulan erinran bör Kungl. Maj :t erhålla fullmakt att utfärda tillämpningsföreskrifter
till den nya lagen i vissa angivna hänseenden, nämligen om
kungörande som sägs i 20, 21 och 46 §§ samt eljest om förfarandet i dessa
ärenden ävensom om varumärkesregistrets förande. Med hänsyn till att enligt
departementsförslaget patentverkets beslut å varumärkesavdelning skall
kunna överklagas till verkets besvärsavdelning bör fullmakten även avse
föreskrifter om förfarandet vid sådant överklagande och om sammansättningen
av besvärsavdelningen vid prövning av dit fullföljda varumärkesärenden.

Tillämpningsföreskrifterna torde ej behöva omfatta alla hithörande detaljfrågor.
Åtskilliga spörsmål torde vara av den art att de i stället bör regleras
i särskilda föreskrifter, utfärdade av patentverket.

Vid ansökan om registrering av varumärke, om förnyelse, om ändring i
registrerat varumärke enligt 24 § eller om anteckning i registret av överlåtelse
eller licens bör såsom utredningen föreslagit erläggas avgift, varvid
för förnyelse bör erläggas högre avgift om ansökan inges efter registreringsperiodens
utgång. Vidare bör utgå besvärsavgift vid klagan hos patentverkets
besvärsavdelning.

Vad angår de belopp som för närvarande bör fastställas har jag redan förut
i huvudsak anslutit mig till utredningens vid 16 § gjorda förslag beträffande
avgifter för registrering och förnyelse. Den förhöjning av förnyelseavgiften
som skall inträda, om ansökan göres efter registreringsperiodens utgång,
torde i enlighet med utredningens förslag böra sättas till 25 kronor, där registreringen
avser en varuklass. För varje överskjutande varuklass synes
den kunna bestämmas till 10 kronor. Jag vill även biträda utredningens förslag
vid förevarande paragraf att avgiften för ändring av märke enligt 24 §
skall vara 50 kronor samt för anteckning i registret av överlåtelse eller licens
25 kronor. Vad angår besvärsavgiften synes denna kunna sättas till
75 kronor.

Avgiftsbeloppen torde ej behöva fastställas i själva lagen, utan de bör
lämpligen upptagas i de tillämpningsföreskrifter som utfärdas av Kungl.
Maj :t. Beloppen kan då vid behov jämkas utan det tungrodda förfarande som
en lagändring innebär. Det torde emellertid få förutsättas att mera betydande
ändringar i beloppen ej vidtages utan att riksdagens yttrande inhämtas.

I anslutning till ett yrkande av patentverket torde såsom tredje stycke i
paragrafen böra upptagas stadgande, att dom i mål om varumärkesintrång
eller i mål, som avses i 26, 35 eller 44 §, skall genom domstolens försorg i
avskrift sändas till patentverket.

204

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

49 §.

Paragrafen motsvarar 49 § i utredningens förslag.

Utredningen. Utredningen har här upptagit stadgande om tidpunkten för
den nya lagens ikraftträdande samt stadgande, att dessförinnan bestämmelser
må meddelas av Kungl. Maj:t och patent- och registreringsverket enligt
vad i lagen är för vissa fall stadgat.

Remissyttrandena. Statistiska centralbyrån anser, att lagens ikraftträdande
bör uppskjutas till dess revisionen av namnrätten genomförts. Byrån framhåller
bl. a., att den nya lagen synes förutsätta en privaträttslig ensamrätt
till namn såsom given. Man synes därför böra räkna med att frågor om bättre
rätt till namn efter dess genomförande blir föremål för domstolarnas avgöranden
i större utsträckning och på ett annat sätt än hittills. Sådana avgöranden
kan komma att kollidera med centralbyråns praxis i namnfrågor.
Detta är redan i och för sig olämpligt, och förhållandet är dessutom ägnat
att leda till rättsosäkerhet.

Departementschefen. Statistiska centralbyrån har ansett, att den nya lagen
med hänsyn till den inverkan den kan få på namnrätten icke bör träda i kraft
förrän den pågående revisionen av detta rättsområde genomförts. Lagförslaget
innehåller dock icke några nya namnrättsliga principer; det bygger här
på samma grundsatser som gällande varumärkeslag. Ett genomförande av
lagen kan därför icke anses i något hänseende föregripa revisionen av namnrätten,
och skäl att avvakta denna innan lagen sättes i kraft synes icke föreligga.

Lagen torde böra träda i kraft den 1 januari 1961; såsom utredningen
föreslagit bör dessförinnan bestämmelser kunna meddelas av Kungl. Maj :t
och patent- och registreringsverket enligt vad i lagen är för vissa fall stadgat.

50 §.

Paragrafen överensstämmer med 50 § i utredningens förslag.

Utredningen. Utredningen har här upptagit stadgande, att genom den nya
lagen upphäves, med den begränsning som stadgas i följande paragrafer,
dels den gällande varumärkeslagen och dels förordningen den 28 november
1884 (nr 63) om svenska järn- och ståleffekters stämpling.

I motiven anför utredningen, att i samband med utfärdande av tillämpningsföreskrifter
till den nya lagen följande äldre författningar bör upphävas,
nämligen

1) kungörelsen den 31 december 1895 (nr 105 s. 5) angående beskaffen -

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960 205

heten av de handlingar, som i ärenden rörande registrering av varumärken
inlämnas;

2) kungörelsen den 6 juni 1918 (nr 384) om varumärkesregistrets förande
m. in.;

3) kungörelsen den 8 april 1921 (nr 133) om skydd för isländska varumärken; 4)

kungörelsen den 30 september 1926 (nr 42) om skydd för varumärken,
tillhörande företag i de Socialistiska Rådsrepublikernas Union;

5) kungörelsen den 15 januari 1932 (nr 3) om skydd för litauiska varumärken; 6)

kungörelsen den 4 december 1936 (nr 591) om skydd för chilenska
varumärken;

7) kungörelsen den 21 maj 1948 (nr 302) om skydd för varumärken,
tillhörande företag i Nigeria;

8) kungörelsen den 15 juni 1951 (nr 432) om skydd för varumärken, tillhörande
företag inom Malajiska förbundet (The Federation of Malaya);

9) kungörelsen den 22 april 1955 (nr 146) om skydd för varumärken, tillhörande
företag å Bahamaöarna; samt

10) kungörelsen den 2 maj 1957 (nr 111) om skydd för varumärken, tillhörande
företag inom Folkrepubliken Kina.

Remissyttrandena. Med anledning av förslaget att upphäva förordningen
om järn- och ståleffekters stämpling framhåller Jernkontoret och Sveriges
industriförbund såsom angeläget, att i registreringsbevisen för varumärken
som ursprungligen tillkommit enligt bestämmelserna för järnstämplar tidpunkten
då stämpeln först registrerades anges. Härigenom kan stämplarnas
tradition i viss mån bevaras. Berörda tidpunkt har också erfarenhetsmässigt
visat sig vara av betydelse i fall där registrering i utlandet är beroende
av hemlandsregistrering.

Departementschefen. Den nya lagen ersätter gällande varumärkeslag, som
alltså bör upphävas. Med den nya lagens införande bör vidare, såsom utredningen
anfört, förordningen den 28 november 1884 om svenska järn- och
ståleffekters stämpling upphävas.

I samband med utfärdande av tillämpningsföreskrifter till den nya lagen
bör i enlighet med vad utredningen anfört vissa äldre författningar rörande
varumärkesregistrets förande m. m. upphävas. Utöver de av utredningen angivna
författningar, som bör upphävas, tillkommer kungörelsen den 15
augusti 1958 (nr 443) om skydd för varumärken, tillhörande företag å Filippinerna.

51 §.

Paragrafen överensstämmer med 51 § i utredningens förslag.

206

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

Utredningen. Utredningen har här upptagit stadgande, att den nya lagen
skall, med de undantag som i följande paragrafer stadgas, äga tillämpning
jämväl å varumärke som registrerats med stöd av gällande varumärkeslag.
Beträffande inarbetade kännetecken samt namn och firma anser utredningen
att den nya lagen bör gälla även äldre kännetecken.

Departementschefen. Jag tillstyrker utredningens förslag, som ej föranlett
erinran vid remissbehandlingen.

52 §.

Paragrafen motsvarar 52 § i utredningens förslag.

Utredningen. Utredningen framhåller, att i gällande varumärkeslag namn
och firma skyddas genom bestämmelser om straff och skadestånd för den
som »obehörigen sätter annans namn eller firma» på varor etc. eller »obehörigen
brukar» sådan beteckning på anslag, skylt in. in. (12 §). Bestämmelserna
är allmänt hållna och kan därför tänkas sträcka sig även utanför
varumärkesrättens område, så att de bereder namn- och firmaskydd även
i andra avseenden. Motsvarande stadgande i den nya lagen (3 § andra punkten)
ger däremot i huvudsak endast skydd av varumärkesrättslig art. Skyddet
kan sålunda ej åberopas av den som ej är näringsverksam. Vidare är
skyddet i allmänhet beroende av det inom varumärkesrätten eljest gällande
kravet på varuslagslikhet; detta krav gäller dock icke det skydd för namn
som följer av förbudet i 14 § 4) mot att annan registrerar varumärke innehållande
namnet. Enligt utredningens mening bör, med hänsyn till det ofullständiga
och delvis svävande tillstånd i vilket särskilt namnrätten men
även firmarätten befinner sig, tillses att det skydd utöver det rent varumärkesrättsliga,
som sålunda kan tänkas föreligga redan för närvarande,
upprätthålles vid varumärkesrättens omdaning. Detta bör ske i en övergångsbestämmelse,
avsedd att gälla till dess namn- och firmarätten erhållit
en tillfredsställande reglering.

Den av utredningen föreslagna bestämmelsen har utformats så, att om någon
i näringsverksamhet obehörigen använder annans namn eller firma som
varukännetecken och i den nya lagen påföljd ej är stadgad härför, domstol
skall på talan av namnets eller firmans innehavare meddela förbud mot användningen.
Med hänsyn till bestämmelsens provisoriska natur har utredningen
ansett endast förbud böra ifrågakomma men däremot icke straff eller
skadestånd.

Remissyttrandena. Stadgandet har i allmänhet icke föranlett erinran vid
remissbehandlingen.

Namnråttskommittén förordar emellertid, att stadgandet begränsas till
fall då sådan användning av annans namn, som däri avses, medför men
för namnhavaren. I princip bör enligt kommitténs mening skyddet begränsas
till egenartat släktnamn. Det torde dock icke vara lämpligt att i varu -

207

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

märkeslagen införa detta begrepp, eftersom dess innebörd i gällande rätt
icke är klart fixerad. Den av kommittén förordade begränsningen torde i
praktiken leda till samma resultat. Kommittén framhåller vidare, att om
man ansluter sig till utredningens i motiven framförda åsikt, att skadestånd
ej skall kunna komma i fråga, detta måste klart framgå av lagtexten.

I redaktionellt hänseende riktar namnrättskommittén den anmärkningen
mot stadgandet, att uttrycket »namnets innehavare», som icke
nu förekommer i lagstiftningen och ej heller är avsett att upptagas i namnlagstiftningen,
bör utbytas mot en term som framhäver skillnaden mellan
namn och firma såsom rättsobjekt. Detta kan ske genom att såsom taleberättigad
anges »den, vilken namnet tillkommer eller som innehar firman».

Svea hovrätt anser, att förevarande stadgande, som enligt hovrättens mening
icke är en övergångsbestämmelse i egentlig mening, bör infogas i annat
sammanhang, t. ex. under »övriga bestämmelser» eller under särskild rubrik.

Departementschefen. Utredningen har i förevarande paragraf upptagit stadgande,
att i fall, då någon i näringsverksamhet obehörigen använder annans
namn eller firma som varukännetecken och i den nya lagen påföljd ej är
stadgad härför, domstol på talan av namnets eller firmans innehavare skall
meddela förbud mot användningen. Stadgandet ger ett visst skydd mot att
namn och firma obehörigen användes som varukännetecken i vissa fall som
ligger utanför varumärkesrätten, t. ex. i fall då den vars namn använts
själv icke är näringsidkare. Gällande varumärkeslag kan tänkas ge ett dylikt
vidare skydd, och detta har ansetts böra upprätthållas till dess revisionen
av namn- och firmarätten genomförts. Stadgandet har vid remissbehandlingen
i allmänhet lämnats utan saklig anmärkning och synes ej heller mig
ge anledning till väsentlig erinran.

Vissa smärre jämkningar torde dock erfordras. Liksom i 3 § bör ordet
»namn» förtydligas till »släktnamn». Vidare märkes att enligt förslaget skall
vid sådan obehörig användning av namn och firma som här avses såsom
sanktion endast ifrågakomma förbud. I lagtexten torde böra uttalas, att
man här åsyftar förbud vid vite. Att, såsom namnrättskommittén yrkat, uttryckligen
ange att andra sanktioner ej ifrågakommer torde däremot ej
vara erforderligt. I lagtexten torde slutligen böra företagas ytterligare viss
redaktionell jämkning.

Med anledning av vad namnrättskommittén anfört vill jag framhålla, att
det torde ligga i sakens natur att för skydd av namn kräves att namnet har
viss egenart; eljest kan användandet ej anses ske obehörigen. Liksom i 14 §
4) får med firma anses jämställd benämning på ideell förening, stiftelse
o. d.

Angående vitesbestämmelsens tillämpning kan jag hänvisa till 35 §.

Vid överlrädelse av förbud bör de i 36 § upptagna reglerna erhålla motsvarande
tillämpning. Bestämmelse härom torde böra upptagas såsom andra
stycke i förevarande paragraf.

Med hänsyn till stadgandets provisoriska natur finner jag i likhet med ut -

208 Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

redningen lämpligt att det placeras i det avsnitt i lagen som upptar övergångsreglerna.

53 §.

Paragrafen överensstämmer med 53 § i utredningens förslag.

Utredningen. Utredningen framhåller att den i 8 § stadgade preklusionstiden
för anställande av ogiltighetstalan beträffande varumärkesregistrering
löper från registreringsdagen. För märken registrerade enligt gällande varumärkeslag,
som ej innehåller någon preklusionsbestämmelse, erfordras i detta
avseende en särskild regel, för att icke i vissa fall rätten till talan genom
den nya lagens ikraftträdande plötsligt skall vara avskuren. Utredningen
föreslår en bestämmelse enligt vilken den femåriga preklusionstiden börjar
löpa från dagen för den nya lagens ikraftträdande.

Departementschefen. Stadgandet har ej väckt erinran vid remissbehandlingen
och torde böra upptagas i lagen.

54 §.

Paragrafen är likalydande med 54 § i utredningens förslag.

Utredningen. Utredningen framhåller, att reglerna om villkoren för registrering
i 13 och 14 §§ av den nya lagen i väsentliga avseenden överensstämmer
med motsvarande bestämmelser i gällande varumärkeslag. Vissa avvikelser
förekommer dock. I vissa hänseenden, t. ex. beträffande registreringshinder
mot vilseledande märke och märken som innehåller egenartad titel på
annans skyddade litterära verk, är den nya lagen sålunda strängare än den
gamla. I andra fall, särskilt såvitt avser användningens förmåga att ge särprägel
åt i och för sig icke distinktiva märken, är den nya lagen liberalare.
Enligt utredningens mening bör gälla, att ansökningar ingivna under den
äldre lagens bestånd skall med avseende på registrerbarhetskraven behandlas
enligt den äldre lagen, men att sökanden skall äga begära att i stället den
nya lagens regler tillämpas. Denna avvägning torde vara mest förmånlig för
de sökande. Ordningen synes även vara mest praktisk för registreringsmyndigheten,
vilken redan torde ha givit föreläggande i det stora flertalet ansökningar
under behandling då den nya lagen träder i kraft. Ett i enlighet härmed
avfattat stadgande har upptagits i förevarande paragraf.

Departementschefen. De här föreslagna reglerna om behandlingen av registreringsansökningar,
som är anhängiga vid tiden för den nya lagens ikraftträdande,
har lämnats utan anmärkning vid remissbehandlingen och föranleder
ej heller från min sida någon erinran.

55 §.

Paragrafen överensstämmer med 55 § i utredningens förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

209

Utredningen. Utredningen framhåller, att särskild övergångsbestämmelse
erfordras beträffande inordnandet av äldre registreringar i det i 16 § föreslagna
varuklassystemet. Detta kan ske på olika sätt. Lämpligast synes utredningen
vara, att inordnandet sker då sådan registrering första gången
förnyas efter den nya lagens ikraftträdande. Ett stadgande härom har upptagits
i förevarande paragraf. Det har övervägts huruvida ej i vissa fall registrering
på innehavarens begäran borde kunna anpassas till varuklassystemet
redan under löpande registreringsperiod. En sådan befogenhet för innehavaren
skulle dock kunna medföra besvärande ojämnhet i registreringsmyndighetens
arbetsbelastning och kräva vissa avgifter. Nyttan för innehavaren
av en tidigare anpassning torde knappast motivera de olägenheter
och den komplicering av bestämmelserna som skulle följa därav. Utredningen
har därför icke ansett att något undantag bör göras från regeln att anpassningen
skall ske vid första förnyelsen.

Remissyttrandena. Stadgandet har i allmänhet icke föranlett erinran vid
remissbehandlingen.

Sveriges industriförbund anser dock, att den som kan visa att han har ett
berättigat intresse av att få sitt märke överfört till varuklassystemet tidigare
än som följer av förslaget skall kunna medges detta. Förbundet uttalar
också önskemål om att överföring av ett märke till det nya systemet bör
föranleda endast ett registreringsbevis och -nummer, även om märkets varuförteckning
uppdelas på flera klasser. I annat fall skulle komplikationer
kunna uppkomma med hänsyn till utländska registreringar, för vilka den
svenska registreringen utgör hemlandsregistrering.

Departementschefen. Förevarande stadgande om klassregistreringens genomförande
beträffande äldre varumärken har ej föranlett erinran vid remissbehandlingen
och torde böra upptagas i lagen.

Sveriges industriförbund har ansett att varumärkeshavare i vissa fall
borde äga få varumärket överfört till klassregistrering tidigare än som följer
av stadgandet. En sådan befogenhet skulle dock kunna medföra besvärande
ojämnhet i patentverkets arbetsbelastning, och jag kan ej biträda förslaget.
Förbundets övriga önskemål torde kunna vinna beaktande utan särskild
bestämmelse.

56 §.

Paragrafen motsvarar 56 § i utredningens förslag.

Utredningen. Enligt 9 § första stycket i gällande varumärkeslag räknas vid
förnyelse den nya registreringsperioden från dagen för förnyelsen. Enligt
den nya lagen skall den däremot räknas från utgången av föregående registreringsperiod
(22 §); varje förnyelseperiod för eu registrering blir sålunda
att räkna från den dag som genom månad och datum motsvarar registreringsdagen.
Utredningen föreslår, att registreringar, som förnyats enligt äldre
lag, i fråga om förnyelseperiodernas beräkning återföres till sina ur 14

Bihang till riksdagens protokoll 1:966. / samt. Vr 167

210

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

sprungliga registreringsdagar. Delta bör ske på olika sätt allt efter som
märkeshavaren förlorat tid på grund av att förnyelse beviljats före den tidigare
registreringsperiodens slutdag eller vunnit tid på grund av att förnyelsen
skett efter nämnda dag. I förstnämnda fall kan utan olägenhet den registreringsperiod,
som löper då lagen träder i kraft, förlängas så att dess
slutdag till månad och dag sammanfaller med den ursprungliga registreringsdagen.
Märkeshavaren återfår på så sätt omedelbart den tid han tidigare
förlorat. Första punkten i förevarande stadgande har avfattats i enlighet
härmed. För det motsatta fallet däremot synes man icke skäligen på
motsvarande vis kunna förkorta den löpande registreringsperioden. I ett
sådant fall torde man i stället böra förfara på det sättet, att första förnyelsen
enligt den nya lagen medför en ny registreringsperiod så mycket kortare
än tio år som erfordras för att registreringen härefter skall vara återförd
på sin ursprungliga registreringsdag. I enlighet härmed har i andra
punkten stadgats, att om enligt äldre lag registreringsperioden utlöper senare
än som följer av första punkten, detta skall gälla; i sådant fall skall efter
den första förnyelse, som sker enligt nya lagen, registreringsperiodens slutdag
beräknas som i första punkten sägs.

Den förordade ordningen medför, att sedan den nya lagen varit i kraft
omkring tio år, alla då gällande äldre registreringar är återförda på de ursprungliga
registreringsdagarna.

I andra stycket ges en särregel om den tidpunkt, vid vilken förnyelseansökan
beträffande äldre registrering tidigast må inges. Enligt huvudregeln
i 23 § får ansökan göras tidigast ett år före och senast tre månader efter
registreringsperiodens utgång. Då bestämmelsen i första stycket första punkten
av förevarande paragraf tillämpas, kommer registreringsperiodens utgång
att inträffa vid en senare tidpunkt än den som eljest skulle ha gällt. Om innehavaren
i fråga om den tidpunkt då förnyelse senast bör ske förlitar sig
på de uppgifter han erhållit av förnyelsebeviset eller med ledning av
äldre lag, kan detta medföra att han ansöker om förnyelse mer än ett år före
den tid som sålunda är registreringsperiodens nya slutdag. Det har i detta
fall synts utredningen rimligt att — i både patentverkets och märkeshavarens
intresse — ansökningen skall kunna behandlas och bifallas såvida den
icke inkommit mer än ett år innan löpande registreringsperiod skolat utgå,
om den beräknats enligt bestämmelsen i 9 § i gällande varumärkeslag.

I överensstämmelse med det nu anförda föreskrives i andra stycket av
förevarande paragraf att, då efter lagens ikraftträdande förnyelse första
gången sökes av registrering som förut blivit förnyad, ansökningen utan
hinder av vad i 23 § sägs må göras ett år innan den löpande registreringsperioden
skolat utgå enligt äldre lag.

Departementschefen. Stadgandet har ej föranlett saklig erinran vid remissbehandlingen
och torde, med viss redaktionell jämkning, böra upptagas i
lagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

211

57 §.

Första stycket överensstämmer med 57 § i utredningens förslag. Andra
stycket saknar motsvarighet i utredningsförslaget.

Utredningen. Utredningen framhåller, att stadgandet i 25 § första stycket
i förslaget om hävande av sådan registrering, som står i strid mot lagen, påkallar
en särskild övergångsbestämmelse. Då registreringsförutsättningarna
i vissa avseenden är olika enligt äldre och nyare lag, skulle tillämpning av
nämnda stadgande kunna medföra obillighet mot innehavare av äldre registrering.
Utredningen föreslår därför ett stadgande av innebörd, att äldre
registrering må hävas endast såframt den strider såväl mot äldre lag som
mot den nya lagen.

Departementschefen. Det av utredningen föreslagna stadgandet har lämnats
utan anmärkning vid remissbehandlingen och föranleder ej heller från min
sida någon erinran.

I ett nytt andra stycke torde emellertid böra meddelas en övergångsbestämmelse
med hänsyn till den i 25 § andra stycket i departementsförslaget upptagna
bestämmelsen, att registrering av varumärke må hävas, om märket
icke varit i bruk under de fem senaste åren. Om registreringen meddelats
enligt äldre lag, bör innehavaren beredas viss övergångstid under vilken han
kan överväga huruvida han vill taga märket i bruk. Tiden synes kunna sättas
till två år. Med hänsyn härtill bör stadgandet innehålla, att talan om hävande
av registrering i nu avsett fall ej må väckas före utgången av 1962.

58 §.

Paragrafen motsvarar 59 § i utredningens förslag.

Utredningen. Enligt utredningens mening bör beträffande varumärkesintrång
som ägt rum före den nya lagens ikraftträdande äldre lags bestämmelser
om straff och skadestånd äga tillämpning. Vad först angår straff och liknande
påföljder anföres, att enligt allmänna straffrättsliga grundsatser ny
lag bör gälla för gärningar begångna under äldre lags giltighetstid, om den
nya lagens bestämmelser är lindrigare. Då det kan vara svårt att säga huruvida
förslagets bestämmelser i detta hänseende i 37 och 41 §§ är lindrigare
eller strängare än motsvarande regler i gällande varumärkeslag synes enklast
att man här helt följer den äldre lagen. Beträffande skadestånd framliålles,
att reglerna härom i 38 § i förslaget medför något vidgad ersättningsskyldighet
i förhållande till äldre rätt och alltså ej bör tillämpas på handlingar
begångna före den nya lagens ikraftträdande. I fråga om bestämmelserna
i 39 § rörande påföljder för intrång under tid mellan ansökan och registrering
anföres, alt förfaranden under ansökningstiden enligt äldre lag
överhuvudtaget ej betraktas som intrång. I enlighet med det anförda har
i förevarande paragraf som huvudregel stadgats, att på varurnärkesintrång

212

Kangl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

som ägt rum innan den nya lagen trätt i kraft skall, i stället för bestämmelserna
i 37—39 och 41 §§, äldre lag äga tillämpning.

Utredningen framhåller härefter, att från huvudregeln undantag bör uppställas
såvitt angår preskription av skadestånd. För skadestånd enligt äldre
lag gäller den vanliga tioårspreskriptionen. Beträffande skadestånd enligt
den nya lagen föreslås däremot i 40 § femårspreskription. Med hänsyn härtill
är en särskild preskriptionsregel erforderlig för fall, då intrång påbörjats
under den äldre lagens giltighetstid och fortsatt sedan den nya lagen trätt
i kraft. Eljest kunde inträffa att skadeståndsrätten vore preskriberad i fråga
om sådant intrång, som skett närmast efter ikraftträdandet, medan rätten
kvarstode beträffande intrånget dessförinnan. I detta hänseende föreslår utredningen
i slutet av förevarande paragrafs första stycke en regel av innebörd,
att beträffande skadestånd för äldre intrång skall, utom vad som
finnes stadgat om tioårig preskription, gälla att talan är förlorad om den
ej väckes senast fem år efter den nya lagens ikraftträdande.

I andra stycket har upptagits stadgande att vad i 42 § föreskrives skall äga
motsvarande tillämpning med avseende å intrång, som ägt rum före den nya
lagens ikraftträdande. Stadgandet innebär, att om enligt äldre lag talan föres
om intrång i rätten till registrerat varumärke men svaranden vinner
dom på registreringens hävande, intrångspåföljderna i 12 § i varumärkeslagen
ej skall inträda.

Departementschefen. Beträffande varumärkesintrång som ägt rum före
den nya lagens ikraftträdande skall enligt det av utredningen i första stycket
av förevarande paragraf föreslagna stadgandet äldre lags bestämmelser
om ansvar och skadestånd vara tillämpliga. Frågan huruvida äldre eller ny
lag bör tillämpas bör emellertid enligt min mening besvaras med ledning av
allmänna principer i detta hänseende, och det synes ej vara anledning att
upptaga stadgande därom i lagen. Den beträffande äldre varumärkesintrång
föreslagna preskriptionsbestämmelsen bör dock bibehållas.

Vad utredningen föreslagit i andra stycket synes ej ge anledning till erinran.

Förslaget till kollektivmärkeslag

1 §•

Paragrafen, som är likalydande med 1 § i utredningens förslag, innehåller
grundläggande bestämmelser om rätt till kollektivmärke.

Gällande rätt. Vid sidan av enskilda företagare nämner varumärkeslagen
såsom subjekt för varumärkesrätt också förening, som är bildad inom riket
för tillvaratagande av näringsidkares intressen, även om denna icke själv
driver näring; sådan förening kan genom registrering förvärva uteslutande
rätt för sina medlemmar att begagna visst varumärke, förenings -

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

213

märke (1 § andra stycket). Beträffande dylikt märke gäller i huvudsak
samma regler som för vanliga varumärken. I några avseenden har dock
uppställts särbestämmelser. Föreningsmärke kan endast omfatta vissa i ansökningen
uppgivna slag av varor (1 § tredje stycket). Vid ansökan om registrering
av föreningsmärke skall inges styrkt exemplar av föreningens
stadgar, vilka bl. a. skall ange förutsättningarna för medlems rätt att begagna
märket (3 § första stycket). Om föreningens styrelse underlåter att
anmäla stadgeändring med avseende på förutsättningarna för medlems rätt
att begagna märket eller om föreningen, trots erinran från registreringsmyndigheten,
tillåter medlem att begagna märket under andra förutsättningar
än de anmälda, må registreringen på talan av envar hävas av domstol
(10 § andra stycket). I mål om intrång i rätt till registrerat föreningsmärke
skall föreningen ensam anses som målsägare, dock att vid beräkning av
skadestånd hänsyn skall tagas jämväl till skada som omedelbart tillskyndats
enskild medlem av föreningen (12 § andra stycket). Föreningsmärke
må ej överlåtas (8 § första stycket).

Utredningen. Utredningen framhåller, att enligt gällande rätt registrering
av kollektivmärke endast kan erhållas av förening för tillvaratagande av
näringsidkares intressen. På denna punkt har dock praxis gått utöver lagens
bokstav. Registrering av märken, avsedda att användas som kollektivmärken,
har t. ex. i några fall beviljats för vissa statliga myndigheter och
andra offentliga eller halvoffentliga organ, som icke är föreningar i lagens
mening. Utredningen anser det också angeläget, att staten, dess organ
och halvstatliga inrättningar och organisationer, som kontrollerar eller undersöker
varor, erhåller en i lag fastställd skyddsmöjlighet för sina kontrollmärken.
Detsamma bör gälla även privata stiftelser och andra organisationer
för provning och kontroll.

I anslutning härtill har utredningen undersökt, huruvida man i lagstiftningen
bör göra skillnad mellan kollektivmärken i inskränkt mening och
kontroll- och garantimärken. Utredningen framhåller, att den förra typen
i sin renodlade form principiellt icke skiljer sig från ett individualmärke
på annat sätt än att det användes av flera sinsemellan självständiga företagare.
Dessa har sammanslutit sig i en förening för att genom denna gemensamt
göra sådan reklam för märket, som de var för sig icke skulle varit
mäktiga. Beträffande kontroll- och garantimärken är det väsentliga däremot
den garanti, som märkets innehavare kan sägas meddela i fråga om
varor som lovligen märkts därmed. Utpräglade exempel på märken av detta
slag är de offentliga kontrollstämplarna för ädla metaller. Utredningen
iramhåller emellertid, att det stora flertalet kollektivmärken torde utgöra
blandformer och att det i praktiken torde vara ogörligt att draga en gräns
mellan de båda typerna av märken. Erfarenheterna av nuvarande lagbestämmelser,
vilka icke gör någon sådan distinktion, ger ej heller belägg för att
en gränsdragning skulle vara behövlig. Utredningen anser därför, att samma
regler bör gälla för de båda slagen av märken.

214

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

Enligt utredningens mening bör skyddet för kollektivmärken, liksom
skyddet för varumärken, utsträckas till att avse även servicemärken.

Vad angår sättet för förvärv av rätt till kollektivmärke erinrar utredningen
om att enligt gällande lag registrering är det normala; enligt 9 § första
stycket i lagen mot illojal konkurrens kan dock viss rätt förvärvas även
genom inarbetning. Utredningen framhåller, att det ur allmänhetens synpunkt
vore en fördel, om alla kollektivmärken som är i bruk också vore registrerade.
Å andra sidan kan kollektivmärke, som av någon anledning förblivit
oregistrerat eller vars registrering icke vederbörligen förnyats, vara
inarbetat och representera ett betydande goodwillvärde. På samma sätt som
i fråga om individualmärken synes även ett sådant kännetecken böra vara
skyddat mot illojalt utnyttjande. Man torde därför vara nödsakad att, såsom
enligt gällande rätt, erkänna inarbetningsrätt även till kollektivmärke.
önskvärt vore därvid, att innehavaren på nagot sätt till allmänhetens
vägledning tillkännagåve förutsättningarna för rätten att begagna märket.
Att göra ett sådant tillkännagivande till ett villkor för skydd mot intrång
från illojala konkurrenters sida torde dock, anför utredningen, innebära en
viss principiell oegentlighet och skulle därtill medföra komplicering av lagstiftningen.
Frågan är enligt utredningens mening knappast av den praktiska
betydelse, att dylikt villkor kan anses motiverat. Utredningen har därför
kommit till den slutsatsen, att reglerna om inarbetning i förslaget till
varumärkeslag i tillämpliga delar bör gälla även kollektivmärke. I anslutning
härtill framhåller utredningen, att vid bedömning av inarbetningsfrågan
för ett kollektivmärke skall tagas i betraktande huruvida omsättningskretsen
äger kännedom om förutsättningarna för rätten att begagna märket.

I enlighet med det anförda har utredningen i första stycket av förevarande
paragraf upptagit stadgande, att förening av näringsidkare kan, på motsvarande
sätt som enligt varumärkeslagen gäller för enskild näringsidkare,
genom registrering eller inarbetning förvärva ensamrätt till varumärke eller
annat varukännetecken att av medlem användas för varor eller tjänster,
som han tillhandahåller i sin rörelse. Enligt andra stycket kan offentlig
myndighet, stiftelse eller sammanslutning, som bedriver kontroll av varor
eller tjänster, ock förvärva ensamrätt till varumärke eller annat varukännetecken
att användas för varor eller tjänster, vilka är föremål för kontroll.

I motiven framhåller utredningen vidare bl. a., att objekt för skydd kan
vara dels varumärke och dels annat varukännetecken än varumärke, d. v. s.
slagord, annan utstyrsel än varuutstyrsel samt övriga varukännetecken som
omfattas av 2 § andra stycket i förslaget till varumärkeslag. I fråga om
andra varukännetecken än varumärken kan dock ensamrätt endast vinnas
genom inarbetning; registrering kommer sålunda i fråga blott för varumärken.

I tredje stycket uttalas, att varumärke som avses i förevarande lag kallas
kollektivmärke. Termen utgör en beteckning på sådana i lagen avsedda kännetecken
som kan registreras och användes i lagtexten på motsvarande sätt
som ordet varumärke i förslaget till varumärkeslag. En gemensam benäm -

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960 215

ning för samtliga de kännetecken som omfattas av lagen har icke ansetts
behövlig.

Remissyttrandena. Det föreslagna stadgandet har i allmänhet godtagits av
remissinstanserna. Särskilt hälsas förslaget att även andra organ och
sammanslutningar än ekonomiska och ideella föreningar skall kunna
registrera kollektivmärken med tillfredsställelse.

Beträffande utredningens förslag att samma regler bör gälla för kontroll-
och garanti märken som för andra kollektivmärken anmäler
Skånes handelskammare viss tveksamhet i frågan, huruvida rätt till sådana
märken hör kunna förvärvas genom inarbetning. I fråga om kontrollmärken
synes det nämligen i högre grad än beträffande andra märken vara påkallat,
att allmänheten genom en registrerad uppgift kan få kännedom om förutsättningarna
för märkets användning. Likaså håller handelskammaren före,
att beträffande kontrollmärken mindre krav på distinktivitet bör kunna uppställas
än när det gäller andra märken. Handelskammaren inser emellertid,
att en gränsdragning mellan kontrollmärken och andra kollektivmärken
skulle bli rätt konstlad. Många kollektivmärken utgör ju, som utredningen
framhåller, mellanformer mellan dessa två typer. Man får därför kanske trots
allt acceptera förslaget även i denna del och lita till att praxis blir sådan,
att olägenheter av den föreslagna jämställdheten såvitt möjligt förebygges.
Handelskammaren vill därför inskränka sig till att framhålla de typiska
kontrollmärkenas särställning och understryka utredningens uttalande att
vid bedömningen av inarbetningsfrågan för ett kontrollmärke skall tagas
i betraktande, huruvida omsättningskretsen äger kännedom om förutsättningarna
för rätten att begagna märket.

Kooperativa förbundet uttalar önskemålet, att förening, som gör gällande
kollektivmärkesskydd på grund av inarbetning, skall vara pliktig att hålla
skriftlig uppgift om villkoren för märkets användande
tillgänglig för envar som vill taga kännedom därom. Förbundet påpekar,
att liknande regler förekommer i 10 § lagen om ekonomiska föreningar
(tillhandahållande av medlemsförteckning) och 39 § aktiebolagslagen (tillhandahållande
av aktiebok). Genom ett sådant stadgande tillförsäkrar man
konsumenter, konkurrenter och andra intresserade rätt att förskaffa sig
klarhet om vilka bestämmelser som gäller för användningen av exempelvis
ett genom inarbetning skyddat kollektivmärke med garantifunktion.

I terminologiskt hänseende ifrågasätter Svenska representantföreningen
för utländska farmacevtiska industrier om anledning finnes att utbyta
det vedertagna namnet »föreningsmärke» mot den icke helsvenska benämningen
»kollektivmärke». Skulle ordet föreningsmärke anses icke helt
täcka vad som i den nya lagen avses, skulle man kunna tänka sig ett annat
svenskt ord såsom »sammärke» eller något liknande.

Departementschefen. De i förevarande paragraf upptagna bestämmelserna
om vilka rättssubjekt som kan förvärva rätt till kollektivmärke och om

216

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

sättet för dylikt förvärv innebär i några hänseenden utvidgningar i förhållande
till gällande rätt. Liksom i förslaget till varumärkeslag har skyddet
utsträckts till att omfatta servicemärken samt inarbetning principiellt jämställts
med registrering såsom grund för förvärv av märkesrätt. En nyhet
speciellt för kollektivmärkenas del är att skydd skall kunna vinnas icke
blott av förening av näringsidkare utan även av offentlig myndighet, stiftelse
eller sammanslutning, som bedriver kontroll av varor eller tjänster; genom
förslaget införes alltså skydd för kontroll- och garantimärken även i fall
där de icke innehas av förening av näringsidkare. De föreslagna bestämmelserna
har tillstyrkts eller lämnats utan saklig erinran vid remissbehandlingen
och torde böra upptagas i lagen.

Beträffande kollektivmärken är det ett önskemål, att intresserade skall
kunna få kännedom om de bestämmelser, enligt vilka märket må användas.
Vad angår registrerade märken är detta önskemål för närvarande tillgodosett
genom en bestämmelse om att uppgift i detta hänseende skall åtfölja registreringsansökningen;
i förslaget har en motsvarande föreskrift upptagits i
3 §. I fråga om märken, till vilka rätten grundas på inarbetning, är det emellertid
knappast möjligt att uppställa motsvarighet härtill, t. ex. genom att
göra skyddet beroende av att sådan uppgift hålles tillgänglig för allmänheten.
Ej heller synes det möjligt att göra inarbetningsskyddet beroende av
huruvida omsättningskretsen äger kännedom om förutsättningarna för rätten
att begagna märket. Har ett märke av förevarande slag använts i så
stor utsträckning att det är inarbetat, torde emellertid de intresserade i regel
av själva användningen ha fått ett bestämt intryck av vad den åsyftade kontrollen
eller garantin innebär.

Mot själva termen kollektivmärke har anmärkning framförts i ett remissyttrande.
Termen har emellertid numera vunnit hävd och torde böra godtagas.

2 §.

Paragrafen, som överensstämmer med 2 § i utredningens förslag, behandlar
innehållet i rätten till kollektivmärke m. m.

Utredningen. Enligt utredningens mening bör beträffande kollektivmärken
liksom för närvarande som huvudregel gälla samma regler som för varumärken.
I enlighet härmed har utredningen i förevarande paragraf upptagit
stadgande, att om kollektivmärke och annat varukännetecken som avses i
1 § i tillämpliga delar skall gälla vad om varukännetecken i allmänhet är
stadgat, där ej annat följer av vad som sägs i kollektivmärkeslagen. Hänvisningen
avser t. ex. reglerna om ensamrättens innehåll, stridiga anspråk på
samma märke, registreringshinder, klassregistrering, ansökningsförfarande,
förnyelse, förbud mot vilseledande o. s. v.

Enligt 48 § i förslaget till varumärkeslag må föreskrifter i vissa ämnen utfärdas
i administrativ väg samt vissa avgifter fastställas i dylik ordning. Utredningen
framhåller, att en del särbestämmelser härvid torde bli erforderliga
i fråga om kollektivmärken; särskilt synes böra övervägas att föreskriva
högre registreringsavgifter för dessa märken än för individualmärken.

217

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

Remissyttrandena. T. f. statsåklagaren i Stockholm anser, att det bör tydligare
markeras, att även straffbestämmelserna i varumärkeslagen skall
äga motsvarande tillämpning enligt kollektivmärkeslagen; den allmänna
hänvisningen till »tillämpliga delar» av varumärkeslagen synes icke vara helt
tillfyllest.

Departementschefen. Såsom utredningen föreslagit och remissinstanserna
lämnat utan erinran bör beträffande kollektivmärken, liksom för närvarande,
principiellt gälla samma regler som för varumärken. Detta synes såsom
utredningen föreslagit kunna uttryckas genom en allmän föreskrift, att vad
om varukännetecken i allmänhet är stadgat skall gälla i tillämpliga delar,
där ej annat följer av vad i kollektivmärkeslagen är stadgat. Att, såsom en
remissinstans framfört, särskilt ange att även straffbestämmelserna skall
vara tillämpliga synes ej behövligt.

3 §.

Paragrafen, som överensstämmer med 3 § i utredningens förslag, innehåller
bestämmelser rörande ansökan om registrering av kollektivmärke.

Utredningen. Enligt första stycket i det av utredningen föreslagna stadgandet
skall ansökan om registrering av kollektivmärke, förutom uppgifter
varom stadgas i 17 § i förslaget till varumärkeslag, innehålla uppgift om
de bestämmelser, enligt vilka märket må användas. Om ansökningen bifalles,
skall uppgiften intagas i registret. Att i bestämmelsen ej upptagits motsvarighet
till föreskriften i 3 § tredje stycket i gällande varumärkeslag om
att stadgar skall inges, motiveras med att enligt förslaget även andra rättssubjekt
än sådana som skall ha stadgar är berättigade till registrering. Utredningen
framhåller emellertid, att om det är en förening, som söker registrering,
föreningen måste visa stadgar för alt styrka sin rättskapacitet.

Vad angår kravet på att uppgift skall lämnas om de bestämmelser enligt
vilka märket må användas, framhåller utredningen att praxis hittills varit
liberal vid bedömande av de uppgifter som sökande avger i sådant hänseende.
Även tämligen vaga eller intetsägande dylika uppgifter har sålunda
godtagits, såsom att märket får användas endast för varor av fullgod beskaffenhet
o. d. Enligt utredningens mening kan det vara önskvärt, att det
framdeles — i fall då kollektivmärke icke enbart är ett medlemsmärke —
kräves något mera preciserade bestämmelser om användningen.

Enligt paragrafens andra stycke åligger det märkets innehavare, att om
bestämmelserna angående användningen senare ändras, anmäla den ändrade
lydelsen för införande i registret. Bestämmelsen motsvarar gällande
rätt.

Remissyttrandena. Patent- och registreringsverket ifrågasätter huruvida
icke i stadgandet föreskriven uppgift om de bestämmelser, enligt
vilka märket må användas, bör vara på något sätt
styrkt, exempelvis genom prolokollerat styrelsebeslut. Styrkandet bör kun -

218

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

na ske under så enkla former som möjligt. Det bör övervägas om icke föreskrift
i detta hänseende bör intagas i den tillämpningsförfattning till kollektivmärkeslagen,
som torde bli erforderlig.

Departementschefen. Förevarande stadgande om skyldighet att i ansökan
om registrering av kollektivmärke lämna uppgift om de bestämmelser, enligt
vilka märket må användas samt att sedermera anmäla ändringar i dessa
bestämmelser, överensstämmer i huvudsak med gällande rätt men har
något förenklats. Stadgandet, som godtagits vid remissbehandlingen, synes
ej ge anledning till erinran.

Jag anser det knappast påkallat att, såsom patentverket ifrågasatt, föreskriva
att uppgifter av förevarande slag skall vara styrkta; det bör t. ex.
vara tillräckligt att de lämnas i själva ansökningshandlingen.

4 §■

I denna paragraf, som motsvarar 4 § i utredningens förslag, ges regler om
överlåtelse av kollektivmärke.

Utredningen. Enligt utredningens mening bör det i 8 § första stycket gällande
varumärkeslag stadgade förbudet mot överlåtelse av kollektivmärke
icke bibehållas. Det kan i vissa situationer vara ett fullt legitimt önskemål,
att rätten till kollektivmärke skall övergå från en sammanslutning till en
annan, t. ex. vid en ändrad organisation av innehavarens verksamhet. Att
därvid tvinga vederbörande att byta märke kan icke vara befogat. För övrigt
visar all erfarenhet, att regler som inskränker överlåtbarheten av varumärken
i praktiken icke kan effektivt upprätthållas. Utredningen anser därför,
att kollektivmärke i princip bör kunna överlåtas på samma sätt som
andra varumärken. Detta kommer till uttryck genom stadgandet i 2 § om
att beträffande kollektivmärke skall i tillämpliga delar gälla vad om varukännetecken
i allmänhet är stadgat. I första hand blir därvid 33, 35 och
36 §§ i förslaget till varumärkeslag (motsvarande 33 §, 34 § tredje stycket
och 35 § i departementsförslaget) av betydelse. Bestämmelsen i 33 § första
stycket andra punkten om att anteckning i registret rörande överlåtelse av
registrerat varumärke må vägras, där överlåtelsen skett utan samband med
överlåtelse av den rörelse till vilken varumärket hör samt dess användning
av den nye innehavaren är ägnad att vilseleda allmänheten, kan dock icke
tillämpas i fråga om kollektivmärke, eftersom sådant normalt ej hör till
någon rörelse och ej heller användes av innehavaren själv. En för kollektivmärke
avpassad redaktion av bestämmelsen har därför upptagits i förevarande
paragraf. Det stadgas här, att i fråga om registrerat kollektivmärke
anteckning i registret om överlåtelse av märket skall medges under förutsättning
att märket i den nye innehavarens hand icke är ägnat att vilseleda
allmänheten.

Departementschefen. Förevarande stadgande om att anteckning i varumärkesregistret
rörande överlåtelse av registrerat kollektivmärke skall medges

219

Kurigl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

under förutsättning att märket i den nye innehavarens hand icke är ägnat
att vilseleda allmänheten utgör en för kollektivmärken avpassad redaktion
av bestämmelsen i 33 § första stycket andra punkten i förslaget till varumärkeslag.
Det har godtagits vid remissbehandlingen och synes väsentligen
ej föranleda erinran. I lagtexten torde dock, liksom i nyssnämnda lagrum,
böra anges att faran för vilseledande skall beaktas endast om den är uppenbar.

5 §•

Förevarande paragraf, som motsvarar 5 § i utredningens förslag, innehåller
bestämmelser om registrerings hävande.

Utredningen. På grund av hänvisningen i 2 § till vad om varukännetecken
i allmänhet är stadgat kommer beträffande hävande av registrering av kollektivmärke
i första hand de i 25 § av förslaget till varumärkeslag upptagna
hävningsgrunderna att bli tillämpliga. I förevarande paragraf har utredningen
upptagit ytterligare två hävningsgrunder för kollektivmärken, nämligen
att gällande bestämmelser för märkets användning ej rätteligen anmälts
till registret och att märket användes vilseledande såsom sägs i 36 §
nämnda lag (motsvarande 35 § i departementsförslaget). Den förstnämnda
grunden överensstämmer med ett stadgande i 10 § andra stycket i gällande
varumärkeslag. Den andra grunden motsvarar i viss mån det i nämnda lagrum
jämväl berörda fallet, att föreningen tillåter medlem att begagna märket
under andra förutsättningar än de anmälda. Avfattningen i förslaget är
dock mera allmän och täcker samtliga fall av vilseledande användning.
Ifrågavarande regel ålägger sålunda innehavaren en tämligen långt gående
övervakningsskyldighet, vars åsidosättande kan leda till att registreringen
häves. Utredningen framhåller, att en sådan skyldighet får anses motiverad
med hänsyn till kollektivmärkenas speciella garantifunktion.

Enligt paragrafens andra punkt må talan föras av myndighet som Kungl.
Maj :t bestämmer, så ock av envar som har intresse därav.

Departementschefen. Förevarande paragraf om vissa speciella grunder för
hävande av registrering av kollektivmärke har godtagits vid remissbehandlingen
och synes väsentligen ej ge anledning till erinran. I första punkten
bör dock vidtagas en smärre redaktionell jämkning. Andra punkten torde,
av skäl som anförts vid 26 § i förslaget till varumärkeslag, böra jämkas så
att talerätt förklaras tillkomma, utom myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer,
envar som lider förfång av registreringen eller av märkets användning.

6 §•

I denna paragraf, som är likalydande med 6 § i utredningens förslag, stadgas
om målsägandeskap vid talan om intrång i rätten till kollektivmärke.

Utredningen. Enligt det av utredningen föreslagna stadgandet skall i mål
om intrång i rätt till varukännetecken som avses i kollektivmärkeslagen en -

220

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

dast kännetecknets innehavare anses som målsägande. Vidare föreskrives,
att innehavaren äger föra talan om ersättning även för skada, tillfogad annan
som är berättigad att använda kännetecknet. Bestämmelsen motsvarar
i huvudsak 12 § andra stycket i gällande varumärkeslag.

Departementschefen. Förevarande stadgande om målsägandeskap vid talan
om intrång i rätten till kollektivmärke, som i huvudsak överensstämmer
med gällande rätt, har ej föranlett erinran vid remissbehandlingen och torde
böra upptagas i lagen.

övergångsför hållanden

Departementschefen. Förslaget upptar ej några särskilda övergångsbestämmelser.
I detta avseende gäller den i 2 § upptagna allmänna hänvisningen
till vad om varukännetecken i allmänhet är stadgat. De i förslaget
till varumärkeslag upptagna övergångsreglerna blir sålunda i motsvarande
mån tillämpliga på kollektivmärken.

Förslaget till lag om skydd för vapen och vissa andra officiella

beteckningar

Gällande rätt. Enligt lagen den 23 mars 1934 om skydd för vapen och vissa
andra officiella beteckningar, som föranletts av vissa år 1925 i Pariskonventionen
antagna bestämmelser, är beteckningar av detta slag skyddade
mot obehörig användning. Lagen omfattar samma beteckningar som 4 § 3)
i gällande varumärkeslag, d. v. s. statsvapen, statsflagga eller annat statsemblem,
statlig kontroll- eller garantibeteckning för varor av samma eller
liknande slag som det för vilket beteckningen brukas, annan beteckning,
vilken såsom hänsyftande på svenska staten äger en officiell karaktär, eller
svenskt kommunalt vapen. Enligt 1 § första stycket skall straff ådömas
den som i utövning av näringsverksamhet utan vederbörligt tillstånd på närmare
angivet sätt använder märke, som honom veterligen utgöres av eller
innehåller skyddad beteckning. För beskrivningen av de olika användningsformerna
har nyttjats i huvudsak samma avfattning som i 12 § i varumärkeslagen.
Till en början anges fall, då vederbörande sätter märket på varor,
vilka han saluför eller eljest tillhandahåller, eller på kärl eller omslag (emballage),
i vilka de förvaras. Vidare föres hit fall, då han för kännetecknande
av sina varor brukar märket på anslag, skylt eller därmed jämförlig
anordning eller i annons, cirkulär, prospekt, priskurant, bruksanvisning
eller annan affärshandling. Slutligen anges fall, då vederbörande till riket
inför, saluför eller eljest tillhandahåller varor, vilka honom veterligen är
olagligen märkta. Straffet är dagsböter, där ej gärningen enligt annat lagrum
är belagd med strängare straff. Enligt andra stycket är straffbestämmelsen
tillämplig även på den som eljest utan vederbörligt tillstånd i handelsändamål
brukar märke, vilket honom veterligen utgöres av eller inne -

Kungl. Mcij. ts proposition nr 167 år 1960

221

håller statsvapen. Tredje stycket stadgar, att vad som sagts om vapen och
andra officiella beteckningar också skall gälla i fråga om beteckningar, som
med de omförmälda företer sådan likhet, att förväxling lätt kan äga rum.
Enligt 2 § åligger det allmän åklagare att åtala förseelse enligt lagen. I 3 §
stadgas om att böter enligt lagen tillfaller kronan samt om bötesförvandling.

Av praktisk betydelse är alltjämt vissa övergångsbestämmelser till lagen.
Huvudregeln är att lagen icke är tillämplig på märken som redan vid
dess utfärdande brukades av näringsidkare. Innehavare av sådant äldre
märke äger alltså i princip alltjämt bruka detta. I fråga om statsvapen,
statsflaggor och därmed lätt förväxlingsbara beteckningar innebär lagen
dock i viss utsträckning användningsförbud även för äldre märken. Schweiziska
statsvapnet må sålunda icke under några förhållanden brukas. Beträffande
andra statsvapen och statsflaggor fordras för rätt att använda
dem, att de börjat brukas senast den 6 november 1925.

Rörande ordningen för sökande av tillstånd att använda svenska officiella
beteckningar stadgas i en kungl. kungörelse den 7 juni 1934 (nr 250).

Utredningen. Utredningen anför, att då 1934 års lag om skydd för vapen
m. m. är uppbyggd efter förebild av 12 § i gällande varumärkeslag, det blir
nödvändigt att anpassa lagstiftningen härom till den nya varumärkeslagen,
som har en annan systematik. Även i övrigt behöver 1934 års lag ändras på
vissa punkter; bl. a. bör övervägas huruvida sådana företag, som på grund
av lagens övergångsbestämmelser alltjämt äger använda skyddad beteckning
utan tillstånd, bör få behålla denna företrädesrätt. Utredningen har ansett
det lämpligast att en helt ny författning utfärdas, som får ersätta 1934 års
lag. Den nya lagen synes liksom den gällande böra benämnas lag om skydd
för vapen och vissa andra officiella beteckningar.

Departementschefen. Såsom utredningen anfört och remissinstanserna lämnat
utan erinran bör i samband med revisionen av varumärkesrätten bestämmelserna
i lagen den 23 mars 1934 om skydd för vapen och vissa andra
officiella beteckningar anpassas till den nya varumärkeslagens systematik
och även i övrigt jämkas i vissa avseenden. I enlighet med utredningens förslag
torde det vara lämpligast att genomföra ändringarna så att en helt ny
lag i ämnet utfärdas, som får ersätta 1934 års lag.

1 §•

Paragrafen, som motsvarar 1 § i utredningens förslag, innehåller grundläggande
bestämmelser om skyddets föremål och innehåll.

Utredningen. I första stycket har utredningen upptagit stadgande, att i näringsverksamhet
må ej utan vederbörligt tillstånd i kännetecken för varor
eller tjänster användas statsvapen, statsflagga eller annat statsemblem,
statlig kontroll- eller garantibeteckning, annan beteckning, vilken såsom hän -

222

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

syftande på svenska staten ger kännetecknet en officiell karaktär, eller
svenskt kommunalt vapen. I jämförelse med gällande rätt innefattar stadgandet
den utvidgningen, att det avser även märken som användes vid tillhandahållande
av tjänster; förslaget överensstämmer här med förslaget till
varumärkeslag. En annan utvidgning föreligger beträffande skyddet för statlig
kontroll- och garantibeteckning. Enligt nuvarande rätt är detta såtillvida
begränsat, som det endast gäller gentemot beteckningens användande för
varor av samma eller liknande slag som avses med den skyddade beteckningen.
Utredningen föreslår, att denna begränsning avskaffas. Det torde
nämligen få anses olämpligt och ägnat att vilseleda, att kontroll- och garantibeteckning
användes för andra varuslag än dem för vilka beteckningen är
avsedd. Såsom exempel på svenska beteckningar av förevarande art namnes
stämplarna för arbeten av platina, guld och silver samt de officiella
s. k. runmärkena för smör, ägg och fläsk. Hit hör vidare andra kontrollmärken
som handhas av statens organ och även sådana som handhas av enskilda
med stöd av statlig auktorisation, t. ex. det s. k. S-märket, vilket får
sättas på viss elektrisk materiel som godkänts av svenska elektriska materielkontrollanstalten,
ävensom den inom Sveriges standardiseringskommission
verksamma varudeklarationsnämndens s. k. D-märke.

Vad angår skyddet för svenskt kommunalt vapen anför utredningen, att
därmed avses städers, köpingars och landskommuners vapen samt landskaps-,
läns- och häradsvapen. I likhet med gällande lag är det enligt förslaget
icke någon ovillkorlig förutsättning för skydd att vapnet blivit fastställt
av Kungl. Maj :t, utan även sådana kommunala vapen, som använts av ålder
och otvetydigt vunnit hävd, omfattas av den nya lagen. Utanför skyddet
faller, liksom enligt nuvarande lag, kommunala flaggor och andra förekommande
kommunala emblem samt utländska kommunvapen.

I andra stycket har upptagits stadgande om mera långtgående skydd för
en särskild kategori beteckningar, nämligen statsvapen; sådant skall icke
heller på annat sätt än som kännetecken få användas i näringsverksamhet
utan vederbörligt tillstånd. Regeln motsvarar 1 § andra stycket i 1934 års
lag. En olikhet är dock att detta lagrums uttryck »i handelsändamål» utbytts
mot orden »i näringsverksamhet», varigenom överensstämmelse erhålles
med första stycket samt med terminologien i förslaget till varumärkeslag.

Utredningen framhåller, att förevarande bestämmelse i praxis främst har
betydelse då det gäller användande av riksvapnet såsom dekoration. Praxis
vid tillståndsgivningen har emellertid här varit tämligen restriktiv. Utredningen
förordar en mildring i detta hänseende.

Enligt tredje stycket gäller skyddet även gentemot sådana beteckningar
som, utan att vara identiskt lika dem som avses i första och andra styckena,
likväl lätt kan förväxlas med dem. Bestämmelsen överensstämmer med gällande
rätt. I praxis har frågan om förväxlingsbarhet knappast bedömts annorlunda
än om det gällt att pröva likheten mellan vanliga varumärken.
Denna praxis bör enligt utredningens mening bibehållas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

223

Remissyttrandena. Stadgandet har i allmänhet lämnats utan erinran vid remissbehandlingen.
Patent- och registreringsverket hälsar med tillfredsställelse,
att skyddet för statliga kontroll- och garantibeteckningar utsträckts till
att gälla varor eller tjänster överhuvudtaget.

Statens heraldiska nämnd anser, att lagtexten, i vad den avser k o m m unalt
vapen, bör utformas så, att därav framgår att skyddet, såsom åsyftat
är, endast skall avse fastställda vapen eller sådana vapen som använts av
ålder och före gällande lags ikraftträdande otvetydigt vunnit hävd men
däremot icke sådana på senare tid av köpingar eller landskommuner antagna
vapen, för vilka fastställelse antingen icke sökts eller ock vägrats. Man
bör enligt nämndens mening förebygga den missuppfattningen, att lagen
utan vidare bereder skydd åt kommunala vapen, som icke granskats och
registrerats på sätt som sker i samband med Kungl. Maj :ts fastställelse. Det
kan nu mycket väl tänkas, att en kommun antager ett vapen, som icke uppfyller
de fordringar, som måste uppställas exempelvis på att vapnet i erforderlig
grad skiljer sig från andra redan existerande statliga eller kommunala
vapen.

I sitt yttrande berör nämnden vidare några tilläm pningsfrågor.
Till en början hänför sig nämnden till utredningens uttalande, att utanför
det föreslagna skyddet skulle falla kommunala flaggor och andra förekommande
kommunala emblem. Enligt utredningen skulle detta stå i överensstämmelse
med nuvarande lag. Nämnden anser emellertid att denna tolkning
av gällande lag i den mån flagga eller emblem anknytes till vapenbild
knappast torde vara riktig. Vid vapenfastställelserna gillas, förutom den åtföljande
vapenbilden, en bild av kommunens flagga. Vapenbildens placering
— i sköld eller på en flaggduk eller utan inramning — saknar betydelse för
lagens tillämpning. Skyddet skulle eljest ofta bli helt illusoriskt. I detta
sammanhang anmärker nämnden, att vid tillämpning av gällande lag statsvapen
får anses omfatta exempelvis trekronorsbilden, oavsett om den förekommer
i sköld eller fristående. Enligt nämndens mening bör den nya lagen
i förevarande hänseenden tolkas på samma sätt som den nuvarande. Nämnden
tar vidare upp frågan vilka omständigheter som skall beaktas vid bedömande
av förväxlingsbarhet enligt tredje stycket. Enligt Pariskonventionen
skall förevarande skydd gälla gentemot »allt som ur heraldisk synpunkt utgör
efterbildning». I anslutning härtill vill nämnden understryka att såväl
allmänna som heraldiska synpunkter måste beaktas vid bedömningen. Slutligen
förklarar sig nämnden beredd att lämna sin medverkan till att praxis
beträffande tillståndsgivningen för användande av rikets vapen på sätt utredningen
förordat göres mindre restriktiv än för närvarande.

Departementschefen. I förevarande paragraf har utredningen upptagit stadgande,
att i näringsverksamhet ej må utan vederbörligt tillstånd i kännetecken
för varor eller tjänster användas statsvapen, slatsflagga eller annat
statsemblem, statlig kontroll- eller garantibeteckning, annan beteckning, vilken
såsom hänsyftande på svenska staten ger kännetecknet en officiell karak -

224

Iiiingl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

tär, eller svenskt kommunalt vapen. I förhållande till gällande rätt är nytt,
att skyddet även avser användning som kännetecken för tjänster samt att
skyddet för kontroll- och garantibeteckning, som för närvarande endast
gäller vid användande för varor av samma eller liknande slag som de, som
beteckningen avser, nu skall gälla utan sådan begränsning. Vidare har i andra
stycket upptagits stadgande om mera långtgående skydd för en särskild
kategori beteckningar, nämligen statsvapen; sådant skall icke heller på annat
sätt än som kännetecken få användas i näringsverksamhet utan vederbörligt
tillstånd. Regeln motsvarar gällande rätt.

De föreslagna bestämmelserna har i allmänhet lämnats utan anmärkning
i remissvaren och synes väsentligen kunna godtagas. Med anledning av en
hemställan av statens heraldiska nämnd torde dock i lagtexten böra uttryckligen
anges att skyddet för kommunalt vapen, såsom avsett är, endast skall
gälla sådant vapen som är vederbörligen fastställt eller av ålder brukat.
Angående stadgandets tillämpning i denna del må, i anledning av vad nämnden
yttrat, framhållas att skyddet självfallet avser kommunalt vapen även
om det anbragts i flagga eller sköld.

Såsom utredningen med instämmande av berörda remissinstans uttalat,
torde praxis beträffande meddelande av tillstånd att använda riksvapnet
såsom dekoration böra göras något mindre restriktiv.

I sitt förslag har utredningen slutligen upptagit stadgande, att skyddet
även gäller för beteckning som lätt kan förväxlas med sådan som åtnjuter
skydd enligt de båda första styckena. Stadgandet, som i sak överensstämmer
med gällande rätt, har godtagits vid remissbehandlingen och synes böra
upptagas i lagen.

2 §.

Paragrafen, som överensstämmer med 2 § i utredningens förslag, innehåller
straffbestämmelser.

Utredningen. Enligt det av utredningen föreslagna stadgandet skall den
som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot bestämmelserna i 1 § straffas
med dagsböter, där ej gärningen enligt annat lagrum är belagd med
strängare straff. I 1934 års lag finns icke bestämmelse om subjektivt rekvisit.
Utredningen framhåller, att det numera är gängse inom specialstraffrätten
att straffbarhet inträder redan vid oaktsamhet. Av den som ämnar använda
en beteckning av förevarande slag i sin näringsverksamhet synes
man också vara berättigad att fordra någon undersökning, avsedd att
klargöra att den tilltänkta beteckningen icke strider mot hithörande bestämmelser.
Någon mera vidlyftig undersökning kan dock icke krävas av
honom.

Strafflatituden överensstämmer med vad som nu gäller.

Remissyttrandena. Stockholms rådhusrätt ifrågasätter, huruvida det finns
tillräckligt starka skäl för att i den nya lagen kriminalisera jämväl överträdelse
som sker av oaktsamhet.

Kungi. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

225

Departementschefen. Utredningens förslag att obehörig användning av
skyddad beteckning skall vara underkastad straffansvar även där den sker
av oaktsamhet har väckt tvekan hos Stockholms rådhusrätt. Förslaget torde
överensstämma med gällande rätt. Däremot avviker det från vad som för
motsvarande fall gäller enligt förslaget till varumärkeslag, där endast uppsåt
straffbelägges. Liksom utredningen anser jag emellertid en sådan skillnad
motiverad med hänsyn till den officiella karaktären hos de beteckningar
varom här är fråga.

3 §.

Paragrafen är likalydande med 3 § i utredningens förslag.

Utredningen. Utredningen har här upptagit stadgande, att Kungl. Maj:t
äger meddela föreskrifter angående ordningen för att söka tillstånd som
avses i lagen. Vad angår föreskrifternas innehåll synes det enligt utredningen
icke föreligga anledning att ändra vad som härom gäller enligt den
förut nämnda kungörelsen den 7 juni 1934. Ny kungörelse bör dock utfärdas
i anslutning till den nya lagen.

Departementschefen. Jag tillstyrker utredningens förslag, som icke föranlett
erinran vid remissbehandlingen.

Övergångsbestämmelser

Utredningen. Den nya lagen bör enligt utredningens mening träda i kraft
samtidigt med den nya varumärkeslagen.

Utredningen erinrar om alt på grund av övergångsbestämmelserna till
1934 års lag märke med skyddad beteckning oberoende av tillstånd alltjämt
får användas i viss utsträckning. I detta hänseende är huvudregeln, att
näringsidkare som brukade sådant märke redan vid lagens utfärdande är
oförhindrad att fortsätta därmed; beträffande statsvapen och statsflaggor
och därmed lätt förväxlingsbara beteckningar fordras dock att användningen
påbörjats senast den 6 november 1925, varjämte gäller att schweiziska statsvapnet
överhuvudtaget icke får användas. Utredningen framhåller, att den
rätt som enligt det anförda tillkommer innehavare av äldre märke i praktiken
i vissa fall verkat som ett privilegium, vilket befriat de berörda företagen
från konkurrens utifrån och därigenom icke sällan varit till direkt
olägenhet för andra företag inom samma bransch. Sålunda har t. ex. upplysts,
att eu knivfabrikant, som icke har tillstånd att dekorera varorna med
riksvapnet, nödgats avslå från beställningar, vilka blott till en del gällt så
dekorerade varor, emedan beställaren önskat ha hela ordern placerad hos
samme tillverkare. Enligt utredningens mening bör den förmånsställning som
sålunda tillkommer vissa företag icke bibehållas. Den nya lagen bör därför
efter viss övergångstid, som föreslås till fem år, få tillämpning även på de
äldre märken som här avses. Rätten att därefter använda dem kommer allt 15

Bihany till riksdayens protokoll 1960. 1 samt. Nr 167

226

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

så att i vanlig ordning bli beroende av tillstånd. Utredningen förutsätter emellertid
att prövningen av tillståndsansökan i dessa fall blir välvillig.

Motsvarande reglering bör enligt utredningens mening gälla även för
andra slags skyddade beteckningar som tidigare fått begagnas utan tillstånd.

I en för de båda fallen gemensam övergångsbestämmelse föreslås i enlighet
med det sagda en regel av innebörd, att lagen i fråga om beteckning,
som lovligen brukades före ikraftträdandet, icke skall äga tillämpning förrän
fem år därefter.

I övergångsbestämmelserna har slutligen upptagits stadgande, att 1934
års lag upphäves genom den nya lagen.

Remissyttrandena. Stadgandet att den nya lagen efter en övergångstid av
fem år skall äga tillämpning jämväl i fråga om beteckning som lovligen
brukades före lagens ikraftträdande har föranlett erinran från ett par instanser.
Skånes handelskammare anser, att den nya lagen icke bör göras
tillämplig på sådana äldre märken, som hittills brukats utan tillstånd med
stöd av övergångsbestämmelserna till 1934 års lag. Det gäller här företag,
som ända sedan tiden före den 6 november 1925 nyttjat sina märken. Märkena
i fråga har således inarbetats under mycket lång tid och de utgör genom
denna inarbetning en värdefull tillgång för innehavaren. Att sedan de
berörda företagen genom övergångsföreskrifterna till 1934 års lag fått sin
användningsrätt till märkena fastställd och sedan de därefter ytterligare i
mer än tjugufem år använt och inarbetat märkena fråntaga dem denna
rätt bör enligt handelskammarens mening icke komma i fråga. Svenska
bankföreningen framhåller, att en del banker sedan länge på brevpapper
m. m. som kännetecken begagnar tryckta märken, som innehåller landskaps-
eller kommunvapen. Enligt bankföreningens mening bör dessa banker
få rätt att utan särskild prövning bibehålla sina märken oförändrade.

Departementschefen. Den nya lagen bör såsom utredningen anfört träda i
kraft samtidigt som den nya varumärkeslagen.

Övergångsbestämmelserna till 1934 års lag innebär på sätt utredningen
anfört, att vissa äldre innehavare av märken med skyddade beteckningar
alltjämt får använda dessa utan tillstånd. Enligt utredningens mening bör
denna förmånsställning upphävas efter en övergångstid av fem år. Skånes
handelskammare har gjort gällande att detta, med hänsyn till den inarbetning
av märkena som ägt rum, icke borde komma i fråga. Liksom utredningen
anser jag dock att den privilegierade ställning, som tillkommer dessa
företag och som i en del fall visat sig vålla olägenheter för andra, icke
kan bibehållas för all framtid. Jag tillstyrker därför utredningens förslag;
jag vill dock understryka utredningens uttalande att prövningen av framställningar
från dessa företag om fortsatt rätt att använda märkena bör bli
välvillig.

Kungi. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

227

Utredningen har vidare ansett, att motsvarande reglering bör genomföras
även i fall, då den nya lagen inför användningsförbud på område som
ej omfattas av 1934 års lag, t. ex. beträffande användning såsom kännetecken
för tjänster. Förslaget har i princip godtagits vid remissbehandlingen
och synes ej föranleda erinran. Att, såsom svenska bankföreningen framfört,
göra undantag till förmån för banker, som begagnar märken innehållande
landskaps- eller kommunvapen, kan ej anses påkallat; även i detta
fall synes dock prövningen av ansökan om fortsatt rätt att begagna märket
böra bli välvillig.

Den av utredningen för de båda fallen föreslagna gemensamma övergångsbestämmelsen
torde böra förtydligas, så att det framgår, att rätten
att under övergångstiden alltjämt utan tillstånd bruka sådant äldre märke
varom här är fråga endast tillkommer den som vid lagens ikraftträdande
lovligen brukade det.

I övergångsbestämmelserna bör slutligen upptagas stadgande att 1934
års lag upphäves genom den nya lagen.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 9 § lagen den 29 maj 1931
(nr 152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens

Utredningen. Utredningen framhåller, att förslagets 2 § i det väsentliga upplager
och i vissa avseenden utvidgar det skydd för inarbetade kännetecken,
som för närvarande kan erhållas enligt 9 § första stycket lagen den 29 maj
1931 mot illojal konkurrens. Det kan emellertid icke uteslutas, att kännetecken
i visst fall kan vara skyddat enligt nämnda lagrum utan att det samtidigt
är skyddat enligt förslaget till varumärkeslag. Särskilt kan detta
ibland tänkas vara förhållandet med namn och firma. Spörsmålen härom
torde få upptagas till övervägande i samband med utredningen om ny
namn- och firmalagstiftning, varvid det för firmarättens del kan visa sig
lämpligt att anordna skyddet på motsvarande sätt som i 2 § av föreliggande
förslag skett i fråga om varukännetecken. Med hänsyn till det nu
anförda finner sig utredningen icke böra föreslå, att 9 § första stycket
i lagen mot illojal konkurrens upphäves. Dock föreslås sådan ändring av
paragrafen, att första stycket icke skall äga tillämpning, där det kännetecken,
med vilket förväxling kan äga rum, är skyddat enligt varumärkeslagen.
I sitt förslag har utredningen upptagit ett i enlighet härmed utformat
stadgande såsom nytt andra stycke i lagrummet, i samband varined nuvarande
andra stycke, som behandlar skyddet för boktitel in. m., flyttats
till ett tredje stycke och redaktionellt jämkats.

Departementschefen. Utredningens förslag att det stadgande om skydd för
inarbetat kännetecken som för närvarande finns i 9 § första stycket av lagen
mot illojal konkurrens bibehålies men inskränkes till fall som ej är

228

Kungi. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

reglerade i varumärkeslagen har godtagits vid remissbehandlingen och synes
ej ge anledning till erinran. Utredningens förslag torde dock böra formellt
jämkas med hänsyn till att nuvarande andra stycket i lagrummet
avses skola upphävas i samband med den aktuella revisionen av upphovsrätten
(se prop. 1960: 17 s. 22 och 351).

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom justitiedepartementet
upprättats såsom bilaga till detta protokoll fogade förslag till

1) varumärkeslag;

2) kollektivmärkeslag;

3) lag om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar; samt

4) lag om ändrad lydelse av 9 § lagen den 29 maj 1931 (nr 152) med vissa
bestämmelser mot illojal konkurrens.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen måtte
för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag
av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Clas Amilon

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

229

Bilaga

Förslag

till

Varumärkeslag

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser

1 §•

Genom registrering enligt denna lag förvärvar näringsidkare ensamrätt
att använda varumärke såsom särskilt kännetecken för varor, som han tillhandahåller
i sin rörelse.

Varumärke kan bestå av figur, ord, bokstäver eller siffror, så ock av säregen
utstyrsel av vara eller dess förpackning.

Vad i denna lag stadgas om varor skall i tillämpliga delar gälla även tjänster.

2 §.

Näringsidkare har även utan registrering ensamrätt till varumärke, då
märket blivit inarbetat.

Genom inarbetning förvärvar han ensamrätt jämväl till annat i näringen
använt särskilt varukännetecken, såsom slagord eller säregen utstyrsel av
annonser, kataloger och dylikt.

Ett kännetecken anses inarbetat, om det här i riket bland dem, till vilka
det riktar sig, är allmänt känt som beteckning för innehavarens varor.

3 §.

4 §.

Rätt till varukännetecken enligt 1-—3 §§ innebär, att annan än innehavaren
icke må i näringsverksamhet använda ett därmed förväxlingsbart kännetecken
för sina varor, vare sig på varan eller dess förpackning, i reklam
eller affärshandling eller på annat sätt, däri inbegripet jämväl muntlig
användning. Vad nu sagts skall gälla oavsett om varan tillhandahålles eller
är avsedd att tillhandahållas här i riket eller utomlands eller ock hit införes.
År i fall som avses i 2 § kännetecknet icke inarbetat i hela riket, gäller rätten
endast inom det område där inarbetningen består.

230

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

Som otillåten användning enligt första stycket anses, att någon vid tillhandahållande
av reservdel, tillbehör eller liknande, som lämpar sig för annans
vara, åberopar dennes kännetecken på sådant sätt, att det kan giva
sken av att vad som tillhandahålles härrör från kännetecknets innehavare
eller av att denne medgivit kännetecknets användning.

5 §•

6 §•

Kännetecken anses förväxlingsbara enligt denna lag endast om de avse
varor av samma eller liknande slag.

Dock må även eljest förväxlingsbarhet kunna åberopas:

7 §•

Hava två eller flera var för sig förvärvat rätt enligt 1—3 §§ till varukännetecken,
vilka äro förväxlingsbara, skall den rätt vika, som uppkommit
senare, där ej annat följer av vad nedan i 8 eller 9 § sägs.

8 §•

Yngre rätt till varumärke, förvärvad genom registrering, må bestå vid
sidan av äldre rätt till förväxlingsbart kännetecken, under förutsättning
dels att registreringen sökts i god tro, dels att den varit gällande i fem år
från registreringsdagen innan talan väckes om dess bestånd, dels att märket
fått ej oväsentlig användning.

9§.

Yngre rätt till kännetecken må bestå vid sidan av äldre sådan rätt, om
den yngre rätten förvärvats genom inarbetning och innehavaren av den
äldre rätten icke inom rimlig tid inskridit mot dess användning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

231

10 §.

11 §•

Om registrering av varumärke
12 §.

Varumärke registreras i varumärkesregistret, som föres för hela riket av
patent- och registreringsverket.

13 §.

Varumärke må registreras allenast såframt det är ägnat att särskilja innehavarens
varor från andras.

Varumärke, som enbart består av bokstäver eller siffror och icke kan anses
som figurmärke, må registreras endast om märket genom inarbetning
visats äga särskilj ningsförmåga.

Såsom varumärke må icke registreras kännetecken, enbart bestående av
något, som är ägnat att uppfattas såsom sökandens släktnamn eller hans
släktnamn jämte förnamn eller initialer eller ock såsom firma.

14 §.

Varumärke må ej registreras:

1) om i märket utan tillstånd intagits sådan statlig eller internationell
beteckning eller sådant kommunalt vapen, som enligt lag icke må obehörigen
brukas som varumärke, eller ock något som lätt kan förväxlas därmed;

2) om märket uppenbarligen är ägnat att vilseleda allmänheten;

3) om märket eljest strider mot lag eller allmän ordning eller är ägnat att
väcka förargelse;

232

Kungl. Maj ds proposition nr 167 år 1960

I fall som avses under 4), 5), 6) och 7) må registrering ske, om den vars
rätt är i fråga medgiver det och hinder enligt första stycket eljest ej möter.

15 §.

Ensamrätt, som vinnes genom registrering av varumärke, innefattar icke
sådan beståndsdel av märket, som ej ensam för sig kan registreras.

Visas senare att märkesdel, som undantagits från skydd, blivit registrerbar,
må ny registrering ske av märkesdelen eller ock av hela märket utan
dylikt undantag.

16 §.

Varumärke registreras i en eller flera klasser av varor. Indelningen i varuklasser
fastställes av patent- och registreringsverket.

17 §.

Den som vill låta registrera varumärke skall till registreringsmyndigheten
ingiva skriftlig ansökan härom, innehållande uppgift om sökandens namn
eller firma samt den rörelse och de varuslag eller varuklasser för vilka märket
är avsett.

18 §.

Söker någon registrering av varumärke, som han första gången använt
för vara förevisad på internationell utställning, inom sex månader efter
den dag då varan först utställdes, skall ansökningen, under de närmare

233

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

villkor Konungen föreskriver, i förhållande till andra ansökningar eller med
hänsyn till skedd användning av andra kännetecken anses gjord nämnda
dag.

19 §.

Finner registreringsmyndigheten även efter det yttrande avgivits hinder
för bifall föreligga, skall ansökningen avslås, där ej anledning förekommer
att giva sökanden nytt föreläggande.

20 §.

Äro ansökningshandlingarna fullständiga och finnes ej hinder för registrering
föreligga, skall registreringsmyndigheten kungöra ansökningen.

Den som vill framställa invändning mot ansökningen skall göra detta
skriftligen till registreringsmyndigheten inom två månader från kungöreisedagen.

21 §.

Efter utgången av tid, som sägs i 20 §, skall registreringsmyndigheten företaga
ansökningen till fortsatt prövning.

Bifalles ansökningen, skall, sedan beslutet härom vunnit laga kraft, märket
intagas i registret samt kungörelse därom utfärdas.

Avslås eller avskrives ansökan, som kungjorts enligt 20 §, skall beslutet
härom, sedan det vunnit laga kraft, kungöras.

22 §.

Registrering gäller från dagen för ansökningens ingivande till dess tio
år förflutit från registreringsdagen.

Registrering förnyas på innehavarens ansökan, varje gång för tio år från
utgången av föregående registreringsperiod.

23 §.

Ansökan om förnyelse göres skriftligen hos registreringsmyndigheten tidigast
ett år före och senast sex månader efter registreringsperiodens utgång.

Om handläggning av ansökan om förnyelse skall vad i 19 § stadgas äga
motsvarande tillämpning.

24 §.

På ansökan av innehavare av registrerat varumärke må i registret göras
sådana oväsentliga ändringar i märket, som ej påverka helhetsintrycket
därav.

234 Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

Om registrerings upphörande

25 §.

26 §.

Angående domstols behörighet i mål om registrerings hävande skall utöver
vad eljest är stadgat gälla, att Stockholms rådhusrätt är behörig, då
märkeshavaren icke har hemvist inom riket.

27 §.

Sedan beslut om registrerings hävande vunnit laga kraft, skall märket avföras
ur registret.

Vad i första stycket sägs skall jämväl gälla om registreringen ej förnyas
eller om märkets innehavare begär dess avförande ur registret.

Särskilda bestämmelser om registrering av utländska varumärken

28 §.

Söker någon, som icke driver näring i Sverige, registrering av varumärke,
skall han visa att han i hemlandet åtnjuter registreringsskydd för märket
gällande de varor ansökningen här i riket avser.

Under förutsättning av ömsesidighet äger Konungen föreskriva, att beträffande
viss främmande stat vad i första stycket stadgas icke skall äga
tillämpning.

29 §.

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

235

30 §.

31 §.

Om överlåtelse och licens

32 §.

Överlåtes rörelse, till vilken hör varumärke eller kännetecken som avses
i 2 § andra stycket, innefattas detta i överlåtelsen, där ej annat avtalats.

33 §.

I mål och ärenden angående varumärke skall den anses som innehavare
av märket, vilken senast blivit införd i registret i sådan egenskap.

34 §.

Där ej annat avtalats, äger licenstagare ej överlåta sin rätt vidare.

Rätt till varumärke eller kännetecken, som avses i 2 § andra stycket,
må ej tagas i mät. Avträdes innehavarens egendom till konkurs, ingår dock
rätten i konkursboet.

236 Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

Om förbud mot användning av vilseledande varukännetecken

35 §.

Om varukännetecken, efter överlåtelse eller sedan licens därtill upplåtits,
är vilseledande i den nye innehavarens eller licenstagai’ens hand, äger
domstol i den omfattning som finnes påkallat vid vite förbjuda honom att
använda kännetecknet.

Talan enligt denna paragraf må föras av myndighet som Konungen bestämmer,
så ock av envar som lider förfång av kännetecknets användning.

36 §.

Egendom som avses i första stycket må i avbidan på förordnande som
där sägs tagas i beslag; därvid skall vad om beslag i brottmål i allmänhet
är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Ansvar och ersättningsskyldighet m. m.

37 §.

Gör någon intrång i rätt till varukännetecken enligt 4—-10 §§ (varumärkesintrång),
och sker det uppsåtligen, straffes med böter eller fängelse i
högst sex månader.

Brottet må åtalas av allmän åklagare endast om det av målsägande angives
till åtal.

38 §.

Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet gör sig skyldig till varumärkesintrång
skall ersätta av intrånget föranledd skada.

Om någon av oaktsamhet, som ej är grov, gör sig skyldig till varumärkesintrång,
är han pliktig att utgiva ersättning med belopp som finnes skäligt
med hänsyn till omständigheterna vid intrångets begående, den skada som
föranletts av intrånget och den vinning som uppkommit därav.

39 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

237

40 §.

41 §.

Här avsedd egendom må, där brott som avses i 37 § skäligen kan antagas
föreligga, tagas i beslag; därvid skall vad om beslag i brottmål i allmänhet
är stadgat äga motsvarande tillämpning.

42 §.

Häves registrering av varumärke må, sedan domen därom vunnit laga
kraft, påföljd för intrång i rätten till varumärket enligt 37-—41 §§ ej ådömas.

I mål om sådant intrång skall rätten, på yrkande av den mot vilken talan
föres, förklara målet vilande i avbidan på att frågan om registreringens hävande
slutligen avgöres. Är talan härom icke väckt, skall rätten i samband
med vilandeförklaringen förelägga honom viss tid inom vilken sådan talan
skall väckas.

43 §.

44 §.

I mål härom skall vad i 43 § stadgas äga motsvarande tillämpning.

Övriga bestämmelser

45 §.

Om kollektivmärken är särskilt stadgat.

238

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

46 §.

47 §.

Över besvärsavdelningens beslut må klagan föras allenast av sökanden.
Klagan föres genom besvär hos Konungen inom två månader från beslutets
dag.

48 §.

Det ankommer på Konungen att meddela närmare föreskrifter om vad
sökande i registreringsärende har att iakttaga, om kungörande som sägs i
20, 21 och 46 §§ samt eljest om förfarandet i dessa ärenden, om förfarandet
vid besvär enligt 47 § och om sammansättningen av patent- och registreringsverkets
besvärsavdelning vid prövning av dit fullföljda varumärkesärenden
ävensom om varumärkesregistrets förande.

Dom i mål om varumärkesintrång eller i mål, som avses i 26, 35 eller
44 §, skall genom domstolens försorg i avskrift sändas till patent- och regi
streringsverket.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

49 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961; dock ma dessförinnan bestämmelser
meddelas av Konungen och patent- och registreringsverket enligt
vad i lagen är för vissa fall stadgat.

50 §.

Genom denna lag upphävas:

1) lagen den 5 juli 1884 (nr 29) om skydd för varumärken; samt

2) förordningen den 28 november 1884 (nr 63) om svenska järn- och ståleffekters
stämpling.

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

239

51 §.

Den nya lagen skall, med de undantag som nedan stadgas, äga tillämpning
jämväl å varumärke som registrerats med stöd av lagen om skydd för varumärken.

52 §.

Använder någon i näringsverksamhet obehörigen annans släktnamn eller
firma som varukännetecken och är ej i den nya lagen påföljd stadgad härtör,
skall på talan av den, vars namn eller firma använts, domstol meddela
förbud vid vite mot användningen.

I mål om utdömande av vite skall 36 § äga motsvarande tillämpning.

53 §.

Den tid av fem år varom stadgas i 8 § skall, såvitt avser varumärke som
registrerats med stöd av lagen om skydd för varumärken, löpa från dagen
för nya lagens ikraftträdande.

54 §.

55 §.

Den i 16 § omförmälda registreringen i varuklasser skall beträffande varumärke,
som registrerats med stöd av lagen om skydd för varumärken,
genomföras först då registreringen förnyas enligt den nya lagen.

56 §.

57 §.

240

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

58 §.

Vad i 42 § föreskrives skall äga motsvarande tillämpning med avseende
å intrång som nu sagts.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

241

Förslag

till

Kollektivmärkeslag

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Varumärke som avses i denna lag kallas kollektivmärke.

2 §.

Om kolleklivmärke och annat varukännetecken som avses i 1 § skall i tilllämpliga
delar gälla vad om varukännetecken i allmänhet är stadgat, där ej
annat följer av vad nedan sägs.

3 §•

Om bestämmelserna senare ändras, åligger det märkets innehavare att
för införande i registret anmäla den ändrade lydelsen.

4 §•

5 §•

Registrering av kolleklivmärke må hävas, förutom av skäl som angives i
25 § varumärkeslagen, jämväl om gällande bestämmelser för märkets användning
ej rätteligen anmälts till registret eller om märket användes på
sådant sätt, att allmänheten vilseledes. Talan må föras av myndighet som

16 Bihang till riksdagens protokoll 1060. 1 samt. Nr 167

242

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

Konungen bestämmer, så ock av envar som lider förfång av registreringen
eller av märkets användning.

6 §•

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

243

Förslag

till

Lag

om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

I näringsverksamhet må ej utan vederbörligt tillstånd i kännetecken för
varor eller tjänster användas statsvapen, statsflagga eller annat statsemblem,
statlig kontroll- eller garantibeteckning, annan beteckning, vilken såsom
hänsyftande på svenska staten giver kännetecknet en officiell karaktär, eller
svenskt kommunalt vapen, som är vederbörligen fastställt eller av ålder
brukat.

Statsvapen må icke heller på annat sätt än som kännetecken användas i
näringsverksamhet utan vederbörligt tillstånd.

Vad i denna paragraf stadgas gäller ock beteckning, som lätt kan förväxlas
med sålunda skyddad beteckning.

2 §■

Bryter någon uppsåtligen eller av oaktsamhet mot vad i 1 § stadgas, straffes
med dagsböter, där ej gärningen enligt annat lagrum är belagd med
strängare straff.

3 §.

Konungen äger meddela föreskrifter angående ordningen för att söka tillstånd
som avses i denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961; dock att den som före lagens
ikraftträdande lovligen brukade viss beteckning skall äga alltjämt utan tillstånd
bruka den till utgången av år 1965.

Genom denna lag upphäves lagen den 23 mars 1934 (nr 63) om skydd
för vapen och vissa andra officiella beteckningar.

1(51 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 167

244,

Kurtgl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 9 § lagen den 29 maj 1931 (nr 152) med vissa
bestämmelser mot illojal konkurrens

Härigenom förordnas, att 9 § lagen den 29 maj 1931 med vissa bestäm -

melser mot illojal konkurrens1 skall
angives.

(Gällande lydelse)

Använder någon------

Lag samma vare, där någon i näringsverksamhet
eller eljest offentliggör
eller mångfaldigar litterärt eller
musikaliskt verk eller verk av bildande
konst under egenartad titel eller
diktat namn, varigenom lätt kan föranledas
förväxling med annans förut
offentliggjorda verk eller dess upphovsman,
och gärningen sker med
uppsåt att framkalla sådan förväxling.

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
(Föreslagen lydelse)

§•

uppkommen skada.

Vad i denna paragraf stadgas skall
icke äga tillämpning, där det kännetecken,
med vilket förväxling kan äga
rum, år skyddat enligt varumärkeslagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1961.

1 Senaste lydelse se SFS 1942:246. Andra stycket i gällande lydelse skall utgå enligt förslag
i prop. 1960: 17.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 23 september
1960.

Närvarande:

justi tieråden Beckman,

E. SÖDERLUND,

Tammelin,
regeringsrådet Nevrell.

Enligt lagrådet den 21 juni 1960 tillhandakommet utdrag av protokoll över
justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 3 juni 1960, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till

1) varumärkeslag;

2) kollektivmärkeslag;

3) lag om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar; samt

4) lag om ändrad lydelse av 9 § lagen den 29 maj 1931 (nr 152) med vissa
bestämmelser mot illojal konkurrens.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av lagbyråchefen Torwald Hesser.

Lagrådet yttrade:

Den föreslagna nya varumärkeslagstiftningen ingår som ett led i det pågående
nordiska samarbetet för att åstadkomma enhetliga regler på immaterialrättens
område. För bedömande av förslaget hade det varit av värde
om förslag samtidigt framlagts även beträffande firma- och konkurrensrätten
i övrigt. Utan att så skett, måste de föreslagna bestämmelserna på
vissa punkter framstå som provisoriska. Erinras må även om sambandet
med namnrätten, där en revision likaledes är aktuell. Då en samtidig reglering
på dessa rättsområden av utredningstekniska skäl ej kunnat ske, synes
emellertid intet vara att invända mot den nu föreslagna dispositionen, innebärande
att reglerna om skydd för registrerade och oregistrerade varukännetecken
sammanföras i en varumärkeslag.

Förslaget till varumärkeslag

Huvuddragen i den nya lagstiftningen upptagas i detta förslag, låt vara att
kollektivmärken föreslås reglerade i en lag för sig. Övriga lagförslag innehålla
i stort sett blott följdändringar.

246

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

Den föreslagna varumärkeslagen innehåller bestämmelser om varubeteckningar
som ha till ändamål att ange varornas kommersiella ursprung. Framhållas
må, att i speciallagstiftning förekomma bestämmelser om varors märkning
i andra avseenden. Som exempel må nämnas kungl. förordningen den
18 maj 1956 om kontroll å ädelmetallarbeten, livsmedelsstadgan den 21 december
1951, giftstadgan den 26 november 1943, kungl. förordningen den 10
juni 1949 om explosiva varor, lagen den 4 juni 1913 ang. förbud mot införsel
till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning, lagen den 9 oktober
1914 ang. förbud i vissa fall mot varors förseende med oriktig ursprungsbeteckning
och saluhållande av oriktigt märkta varor, kungl. förordningen
den 13 mars 1933 ang. beteckning för vissa slag av vin samt kungl. kungörelsen
den 15 juni 1934 ang. handel med farmacevtiska specialiteter. Rörande
förhållandet mellan varumärkesrätten och denna lagstiftning må anföras följande.
Här avsedda specialföreskrifter innebära för en del fall att varor
skola vara märkta med vissa stämplar eller uppgifter och för andra fall förbud
mot att varor åsättas vissa slags beteckningar. Föreskrifter av det förra
slaget lära i praktiken icke komma i kollision med varumärkesrättens regler.
Däremot kunna förbud mot vissa varubeteckningar inskränka den rätt att
begagna visst varumärke, som eljest skulle tillkommit märkeshavaren. Det
kunde ifrågasättas om icke varumärkeslagen borde innehålla en erinran om
detta förhållande. Departementschefen har berört frågan såvitt angår beteckningar
å läkemedel (s. 321) men för sin del funnit att det ej är anledning
att ge en dylik hänvisning. Under erinran om vad nu anförts anser sig ej
heller lagrådet behöva påfordra något uttryckligt stadgande om förhållandet
mellan varumärkesrätten och här avsedd speciallagstiftning.

Beträffande förhållandet till 1953 års lag mot konkurrensbegränsning skulle
enligt uttalande vid 1956 års ändringar i nämnda lag ett ingripande enligt
lagen vara möjligt endast om en innehavare av varumärkesrätt eller liknande
rättighet ginge utöver den ram, som rättsordningen uppdragit för
rättigheten. Departementschefen har emellertid nu (s. 192) uttalat, att det
ej borde vara uteslutet att ingripa mot skadlig verkan av märkesvarumonopol,
även då vidtagna åtgärder äga stöd i själva varumärkesrätten. Då denna
fråga rör tillämpningsområdet för en annan lagstiftning än den nu förevarande,
anser sig lagrådet sakna anledning att taga ståndpunkt till frågan.

1 §•

Enligt 1 § första stycket i förslaget kan näringsidkare genom registrering
förvärva ensamrätt att använda varumärke såsom särskilt kännetecken för
varor, som han tillhandahåller i sin rörelse. Såsom i betänkandet (s. 238)
framhållits är emellertid i och med att en vara under visst kännetecken tillhandahållits
av kännetecknets innehavare eller av annan med hans medgivande
ensamrätten till kännetecknet å varan i princip konsumerad. Innehavaren
äger sålunda icke göra ensamrätten gällande mot någon som säljer

1 S. 50 i prop.

2 S. 37 i prop.

Kungi. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

247

varan vidare under kännetecknet. Då enligt vanligt språkbruk även en sådan
återförsäljare kan sägas använda kännetecknet, synas lämpligen orden
»att använda» i lagtexten böra utbytas mot »till».

Motsvarande stadgande i det finska förslaget är så avfattat, att näringsidkare
genom registrering av varumärke kan erhålla ensamrätt att använda
märket för att i den allmänna handeln skilja sina varor från andras. Denna
formulering synes äga vissa företräden i förhållande till den svenska texten.
Bl. a. ger den ej såsom den svenska texten intryck av att sökandens rörelse
vid registreringen nödvändigtvis måste ha kommit i gång så att han redan
då tillhandahåller varor, något som ej är avsett med förslaget. Vidare framgår
tydligare, att varumärkets uppgift icke är att beteckna varan i och för
sig utan att skilja en viss näringsidkares varor från varor som tillhandahållas
av andra. Det synes därför lämpligt att närma avfattningen till det finska
förslagets.

Under åberopande av det anförda hemställer lagrådet, att 1 § första stycket
erhåller sådan ändrad avfattning, att näringsidkare genom registrering
enligt denna lag förvärvar ensamrätt till varumärke såsom särskilt kännetecken
för att från andras varor skilja sådana varor, som han tillhandahåller
i sin rörelse.

Föreskriften i 45 § att om kollektivmärken är särskilt stadgat bör såsom
avseende lagens tillämpningsområde upptagas i början av lagen. Lagrådet
hemställer därför, att den flyttas till 1 § tredje stycket såsom en andra punkt.

2 §.

Vid sidan om skyddet genom registrering enligt 1 § behandlas i 2 § förvärv
av skydd genom inarbetning. Skydd genom inarbetning kan förvärvas
ej blott för varumärken utan även för andra i näring använda särskilda kännetecken.
Såsom exempel härpå ha angivits slagord, utstyrsel av annonser,
affärsbrev, kataloger och annat affärstryck, skyltar, affärsvagnar, utstyrsel
av affärslokal eller serviceanläggning, den anställda personalens särskilda
klädsel eller särpräglade anordningar i samband med fönsterskyltning ävensom
sådana kännetecken som äro avsedda att uppfattas med annat sinne än
synen, t. ex. akustiska kännetecken. Hit höra vidare alla som kännetecken
för varor eller tjänster avsedda namn, firmor och affärsbenämningar av
olika slag, såsom namn på hotell, restauranger o. s. v., som nu äro skyddade
enligt lagen mot illojal konkurrens, i den mån de icke enligt förslaget äro
skyddade såsom egentliga varumärken eller såsom namn eller firma. Vad
sålunda åsyftats har i det remitterade förslagets lagtext uttryckts med
orden »annat i näringen använt särskilt varukännetecken, såsom slagord
eller säregen utstyrsel av annonser, kataloger och dylikt». Då många av de
åsyftade varukännetecknen icke förete någon likhet med annonser och
kataloger, hemställer lagrådet att här, i anslutning till utredningens förslag,
blott helt allmänt nämnes »slagord eller annat i näringen använt särskilt
varukännetecken».

248

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

3 §•

I denna paragraf stadgas om ensamrätt för näringsidkare att använda sitt
släktnamn eller sin firma som varukännetecken. Utredningen utgår från
att förvärvet av den ensamrätt till namn och firma, som ligger till grund
för den varumärkesrättsliga befogenheten att använda sådana beteckningar
såsom varukännetecken, regleras inom namnrätten och firmarätten. Förslaget
rörande det varumärkesrättsliga skyddet för namn och firma måste få
en provisorisk karaktär till följd av den pågående revisionen av namn- och
firmalagstiftningen. Både utredningen och departementschefen ha förutsatt,
att i samband med denna revision kommer att ske en omprövning av
hithörande bestämmelser. Lagrådet anser sig med hänsyn härtill böra godtaga
förslaget såsom ett provisorium.

4 §.

I paragrafen, som reglerar varumärkesrättens innehåll, stadgas i första
stycket tredje punkten skydd vid lokal inarbetning. Är kännetecknet icke
inarbetat i hela riket, gäller rätten enligt denna punkt endast inom det område
där »inarbetningen består». Då innebörden av det citerade uttrycket ej
är fullt klar, hemställer lagrådet, att det ersättes med »kännetecknet är
inarbetat».

6 §•

Rätten till varukännetecken medför enligt 4 § skydd mot att annan använder
ett därmed förväxlingsbart kännetecken; enligt 6 § kunna kännetecken
i allmänhet anses förväxlingsbara endast om de avse varor av samma eller
liknande slag. Med hänsyn till att i betänkandet (s. 261) uttalats att skyddet
för namn eller firma enligt 3 § vore oberoende av om namnet eller firman
användes som varukännetecken eller ej vill lagrådet — till förebyggande
av missförstånd — framhålla, att skyddet för varukännetecken även
såvitt angår namn eller firma är beroende av att varuslagslikhet enligt 6 §
föreligger. Enligt vad utredningen i annat sammanhang (s. 286) framhållit
medför kravet på varuslagslikhet, såvitt avser firma, att förväxlingsskyddet
endast gäller i förhållande till företag, som i sin rörelse tager befattning med
varor av samma eller liknande slag, ett krav som finge anses uppfyllt då
firman och varumärket tillhörde samma eller närliggande branscher. Något
motsvarande måste enligt lagrådets mening anses gälla även beträffande
näringsidkares namn.

Vid sidan om huvudregeln, att varuslagslikhet kräves, stadgas i 6 § andra
stycket, att förväxlingsbarhet även eljest må kunna åberopas i två närmare
angivna fall. Stadgandet är avsett att tillämpas endast i undantagsfall. I utredningens
förslag framgår detta av att ordet »undantagsvis» intagits i stadgandets
ingress, men departementschefen har ansett meningen tillräckligt tydlig
utan att detta ord medtages. Lagrådet får emellertid hemställa, att stadgandets
undantagskaraktär understrykes genom att ordet »undantagsvis»
upptages i lagtexten, varigenom också överensstämmelse skulle uppnås med
andra nordiska texter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

249

Den ena undantagsbestämmelsen i 6 § andra stycket gäller till förmån för
kännetecken, som är synnerligen starkt inarbetat och känt inom vida kretsar
av allmänheten här i riket. Enligt lagrådets mening kan denna bestämmelse
med bänsyn till sin avfattning icke tillämpas till förmån för kännetecken,
som är endast lokalt inarbetat.

7 §•

Med de i 7—9 §§ upptagna bestämmelserna avses att ange grunder för lösande
av tvist som uppkommit av den anledningen, att varukännetecken,
varpå de tvistande göra anspråk, äro förväxlingsbara. Till dessa bestämmelser
ansluta sig de i 10 § givna anvisningarna.

Att det sålunda är fråga om regler för lösande av tvist kan knappast fullt
tydligt sägas framgå, när i förslagets 7 § såsom huvudregel angivits, att om
två eller flera var för sig förvärvat rätt enligt 1—3 §§ till varukännetecken,
vilka äro förväxlingsbara, den rätt skall vika, som uppkommit senare. Förslaget
skiljer sig i denna del från de i de övriga nordiska länderna använda
formuleringarna, vilka enligt lagrådets mening vore att föredraga såväl ur
nyss antydda synpunkt som av andra skäl. Man har på dessa håll bl. a. undvikit
att utsäga, att parterna »förvärvat rätt», och nöjt sig med att ange, att
de göra anspråk på rätt. Olikheten sammanhänger enligt utredningen (betänkandet
s. 260) särskilt med en skiljaktig syn på verkan av registrerings
hävande. Enligt svensk uppfattning medförde det förhållandet att registrering
hävdes på grund av omständighet som förelegat vid tiden för registreringens
tillkomst i princip icke annan följd än att registreringen bleve ogiltig
från tidpunkten för hävandet. I Danmark och Norge råder däremot enligt
utredningen (betänkandet s. 342) den uppfattningen, att hävandet får tillbakaverkande
kraft så att registreringen skall anses redan från sin tillkomst
ha varit en nullitet.

Lagrådet kan icke finna angivna skäl nödvändiggöra en avfattning som
så väsentligt avviker från den i de övriga nordiska länderna använda. Den
finska texten ansluter sig härutinnan till de danska och norska, ehuru uppfattningen
om verkan av registrerings hävande enligt vad för lagrådet upplysts
torde vara densamma i Finland som i Sverige. För sin del vill lagrådet
förorda en avfattning i närmare anslutning till de övriga nordiska ländernas
texter. Härvid synes ännu tydligare kunna framhävas att regeln gäller lösande
av tvist. Det synes vidare lämpligt att i överensstämmelse med den danska
texten välja uttrycket »företräde» med undvikande av ordet »ensamrätt»,
som kunde vara missvisande i fall, då icke alla pretendenter äro indragna
i tvisten. Lagrådet får i enlighet härmed hemställa om sådan ändrad
avfaltning av 7 §, att vid avgörande av tvist om rätt till varukännetecken,
vilka äro förväxlingsbara, företräde skall givas den som kan åberopa tidigaste
rättsgrund, där ej annat följer av vad i 8 eller 9 § sägs.

Avgörandet av tvisten kan tänkas ske i olika former, i första hand genom
domstols dom eller genom skiljedom men naturligen även genom tvistens
avveckling i godo. Vid domstol torde frågan likaledes kunna komma upp i

250

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

olika former. Sålunda torde kunna tänkas en särskild talan om bättre rätt
eller dylikt (jfr 44 §). Frågan torde vidare kunna bli aktuell i samband
med intrångstalan, vare sig den därvid blir föremål för särskild talan eller
kommer alt besvaras blott i domskälen i intrångsmålet. Uteslutet är väl icke
heller, att frågan kan tagas upp i samband med talan om registrerings hävande
(jfr 25 och 26 §§) eller talan om förbud mot användande av vilseledande
varukännetecken (jfr 35 §).

8 §.

I förevarande paragraf stadgas undantag från den i 7 § upptagna prioritetsregeln
för visst fall, nämligen då innehavare av yngre rätt, förvärvad
genom registrering, använt märket i icke oväsentlig omfattning. Patentverket
har i sitt remissyttrande anmärkt, att detta bör gälla endast i fråga om sådana
varor för vilka varumärket faktiskt blivit använt och därmed likartade
varuslag. Departementschefen har vitsordat anmärkningens riktighet, men
någon ändring i lagtexten har icke föreslagits. Lagrådet anser emellertid att
det anmärkta förhållandet bör komma till uttryck i lagtexten. Med hänsyn
härtill och till den av lagrådet förordade omformuleringen av 7 § synes 8 §
böra erhålla den avfattningen, att om registrerat varumärke kommit till
användning i icke oväsentlig omfattning, rätt därtill må, såvitt avser varor
av samma eller liknande slag som de för vilka märket använts, bestå vid
sidan av äldre rätt till förväxlingsbart kännetecken, såframt registreringen
sökts i god tro och varit gällande i fem år från registreringsdagen innan talan
väckes om dess bestånd.

9 §•

Med beaktande av vad under 7 och 8 §§ anförts kan 9 § lämpligen erhålla
den lydelsen, att om kännetecken inarbetats, rätt därtill må bestå vid sidan
av äldre rätt till förväxlingsbart kännetecken, såframt innehavaren av den
äldre rätten icke inom rimlig tid inskridit mot användningen av det yngre
kännetecknet.

13 §.

Enligt det föreslagna stadgandet i paragrafens fjärde stycke må icke såsom
varumärke registreras kännetecken, enbart bestående av något, som är
ägnat att uppfattas såsom sökandens släktnamn eller såsom firma. Beträffande
släktnamn är avsett, att registreringshinder skall föreligga även om
namnet förenas med förnamn, initialer, titel, adress, uttrycken »senior»
och »junior» eller annat dylikt tillägg, som icke ändrar beteckningens karaktär
av benämning på person. Den sålunda angivna innebörden av stadgandet
skulle tydligare komma till uttryck, om i lagtexten upptoges en utförligare
exemplifiering av här avsedda element som kunna tänkas bli
i kännetecken sammanförda med sökandens släktnamn. Lagrådet hemställer
därför, att sista ledet i förevarande stadgande gives lydelsen »eller hans
släktnamn jämte förnamn, initialer, titel eller dylikt eller ock såsom firma».

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

251

Om sökandens namn eljest förenas med registrerbar varubeteckning, kan
det sålunda sammansatta varumärket registreras. Däremot uppnås ej registrerbarhet
genom förening med deskriptiv varubeteckning eller dylikt.
Vad nu anförts torde framgå utan särskilt stadgande.

Beträffande förbudet mot att såsom varumärke registrera något som är
ägnat att uppfattas såsom firma må erinras, att en huvudsaklig anledning
härtill är att registrering av firma sker i annan ordning. Med stadgandet
har därför icke åsyftats att förbjuda, att viss särpräglad del av en firmabeteckning
registreras såsom varumärke.

14 §.

I första stycket angivas vissa hinder mot registrering av varumärke. Under
punkterna 1), 2) och 3) upptagas hinder av allmän natur, under 4), 5),
6) och 7) hinder av hänsyn till enskild, bl. a. att förväxling kunde uppstå
med annans varukännetecken, namn, firma eller dylikt.

Under 1) och 3) avhandlas bl. a. registreringshinder som kunna föreligga
enligt stadgande i annan lag. Då dylikt hinder torde kunna föreligga även
på grund av stadgande i särskild författning, som icke rubricerats såsom
lag, hemställes att i båda punkterna efter ordet »lag» tillägges »eller författning».

Andra stycket innehöll enligt utredningens förslag ett stadgande att registrering
finge ske utan hinder av bestämmelse under 4), 5), 6) och 7), om
den vars rätt vore i fråga medgåve det och fara icke vore att allmänheten
vilseleddes genom registreringen. Ett sådant stadgande står i överensstämmelse
med att i första stycket under punkt 2) upptagits en bestämmelse om
registreringshinder för märke som är ägnat att vilseleda allmänheten. Härmed
avses främst, alt allmänheten kunde komma att bibringas oriktig
uppfattning om varans art, beskaffenhet, mängd, användning, pris eller ursprungsort
eller angående tiden för dess framställande. Från vilseledande
har utredningen (betänkandet s. 281) sökt så långt möjligt skilja förväxlingsbarhet,
som regleras i de följande punkterna. Fara för vilseledande torde
emellertid enligt utredningen (betänkandet s. 290) vara för handen även i
fall, då kännetecken äro identiskt eller praktiskt taget identiskt lika. Beträffande
utredningens förslag att i paragrafens andra stycke ånyo uttryckligen
nämna vilseledandefallet har departementschefen anmärkt, att anledningen
härtill torde varit att man här icke åsyftar samma former av vilseledande
som i punkt 2). Departementschefen har emellertid anfört, att utredningen
ej gjort någon närmare gränsdragning i detta hänseende, en
gränsdragning som enligt hans mening vore svår att praktiskt genomföra.
Med hänsyn härtill har departementschefen funnit det enklare att låta bestämmelsen
i punkt 2) vara tillämplig i samtliga fall, då varumärke anses
vilseledande, oavsett grunden för att så befinnes vara fallet och sålunda
även om varumärkets vilseledande effekt uppkommit genom att privat rättsägare
gjort medgivande i visst hänseende. I enlighet härmed har i det remitterade
förslaget den av utredningen föreslagna uttryckliga bestämmelsen er -

252

Kungl. Maj:is proposition nr 167 år 1960

satts med en hänvisning till paragrafens första stycke. Vid en sammanställning
med å ena sidan punkt 2) i första stycket och å andra sidan några av
följande punkter i samma stycke uppstå vissa tolkningssvårigheter. Den nu
föreslagna formuleringen av stadgandet kan dock enligt lagrådets mening
godtagas på de skäl departementschefen anfört. Lagrådet finner emellertid
anledning understryka, att innebörden av stadgandet är att, trots medgivande
av den vars rätt är i fråga, registreringshinder föreligger även för det
fall att sådan förväxlingsbarhet med dennes varukännetecken föreligger att
fara uppenbarligen är att allmänheten vilseledes. I detta sammanhang vill
lagrådet även hänvisa till sitt under 37 § gjorda uttalande om vilseledande
och förväxlingsbarhet.

16 §.

Varumärke registreras enligt denna paragraf i en eller flera klasser av varor.
Av 1 § sista stycket framgår, att vad sålunda stadgats om varor även
skall gälla tjänster. Enligt andra punkten i 16 § fastställes indelningen i
varuklasser av patent- och registreringsverket. För att klargöra att även
fastställande av klasser av tjänster skall ankomma på patentverket hemställes
att ordet »varuklasser» ändras till »klasser». Motsvarande ändring bör
göras i 55 §.

17 §.

I denna paragraf stadgas om innehållet i varumärkesansökan. Ansökan
skall enligt förslaget innehålla uppgift om sökandens namn eller firma samt
den rörelse och de varuslag eller varuklasser för vilka märket är avsett. På
skäl som angivits under 16 § hemställes, att orden »varuslag eller varuklasser»
ändras till »slag eller klasser av varor».

I betänkandet anföres, att varumärkets utseende skall framgå av ansökan
men att erforderliga föreskrifter i denna och andra hithörande, i lagtexten
ej berörda frågor böra utfärdas i administrativ ordning. Det synes emellertid
lämpligt att ange detta krav i själva lagen, vilket också skett i övriga
nordiska texter. Lagrådet får därför hemställa, att till den här föreslagna
uppräkningen på vad ansökan om registrering av varumärke skall innehålla
lägges »ävensom tydlig beskrivning på eller avbildning av märket».

26 §.

Talan om registrerings hävande må enligt denna paragraf föras av envar
som lider förfång av registreringen. Enligt andra punkten må talan, som
grundas på stadgande i 13 §, 14 § 1)—3) eller 25 § andra stycket, även föras
av myndighet som Konungen bestämmer.

Enligt första punkten i utredningens förslag skulle talerätt tillkomma envar
som har intresse av registreringens hävande. Det remitterade förslaget
överensstämmer med utredningens utom så till vida att i stället för uttrycket
»har intresse» bibehållits det i gällande lag använda »lider förfång», som
vunnit hävd. Någon ändring i sak torde ej ha åsyftats genom denna ändring

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

253

i terminologien. Emellertid skulle enligt betänkandet (s. 308), om flera näringsidkare
inom en bransch hade intresse av registrerings hävande, intet
hindra branschorganisation eller annan sammanslutning av berörda att uppträda
som kärande. Det kan ifrågasättas, huruvida detta blir möjligt med den
av departementschefen valda avfattningen av huvudstadgandet. En särskild
bestämmelse synes därför erforderlig (jfr 11 § första stycket 1) lagen mot
illojal konkurrens). Eftersom ett sådant gemensamt intresse inom en näringsgren
väl egentligen endast kan tänkas där talan grundas på 13 §, 14 §
1)—3) eller 25 § andra stycket, kan denna särskilda bestämmelse lämpligen
upptagas i den till dessa fall begränsade andra punkten i 26 §. Lagrådet
får därför hemställa, att i denna punkt jämte myndighet som Konungen
bestämmer nämnes sammanslutning av berörda näringsidkare. Lagrådet
återkommer till motsvarande fråga vid 35 §.

Som framhållits av utredningen blir 20 § lagen om införande av nya rättegångsbalken
tillämplig beträffande talan som enligt 26 § första stycket
andra punkten i förslaget föres av myndighet. Talan som av enskild person
eller sammanslutning av näringsidkare föres om registrerings hävande torde
få handläggas enligt reglerna för indispositiva tvistemål, vilket är av betydelse
bl. a. med hänsyn till påföljder för utevaro samt möjligheten och verkan
av talans återkallande. I 42 § behandlas bl. a. det fall, då någon som åtalats
för intrång i rätten till registrerat varumärke vill till sitt fredande föra
talan om registreringens hävande. Härmed må sammanställas det av utredningen
och departementschefen i detta sammanhang ej berörda fallet, att den
som anser sig lida varumärkesintrång genom annans användning av registrerat
förväxlingsbart märke vill inskrida häremot genom såväl ansvarstalan
som talan om hävande av den för motparten beviljade registreringen.
Det torde vara tydligt, att icke i något av nu nämnda fall talan om registreringens
hävande är att anse som sådant enskilt anspråk i anledning av
brott, att den jämlikt 22 kap. 1 § rättegångsbalken må föras i samband med
åtal för intrånget. Tillräckliga skäl synas icke föreligga att genom särskilt
stadgande införa möjlighet att gemensamt handlägga ansvarstalan och talan
om registreringens hävande. I övrigt hänvisas till vad nedan anföres vid
42 §.

28 §.

Enligt stadgandet i första stycket skall den, som icke driver näring i Sverige,
vid ansökning om registrering av varumärke visa, att han i hemlandet
åtnjuter registreringsskydd. Härmed avses tydligen att sökanden, i likhet
med vad som för närvarande gäller, har att förete utdrag ur hemlandets
varumärkesregister. Till förtydligande av denna innebörd av stadgandet
bör uttrycket »att han i hemlandet åtnjuter registreringsskydd för
märket gällande de varor» utbytas mot »att märket är för honom i hemlandet
registrerat för de varor». Med en sådan formulering skulle även överensstämmelse
ernås med de danska och norska lagtexterna i denna del.
Lagrådet hemställer, att stadgandet gives sådan lydelse som nu angivits.

254

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

35 §.

På motsvarande skäl som anförts vid 26 § hemställer lagrådet om uttrycklig
bestämmelse, att talerätt enligt tredje stycket tillkommer jämväl sammanslutning
av berörda näringsidkare.

Vad lagrådet vid 26 § anfört rörande den processuella behandlingen av talan
om registrerings hävande har sin motsvarande tillämpning även beträffande
talan om förbud att använda vilseledande varukännetecken.

Som framhållits av departementschefen bör, om det ifrågakommer att
utdöma vite, den som begärt förbudet hemställa hos åklagare att enligt 18 §
promulgationslagen till rättegångsbalken föra talan därom. På åklagaren ankommer
att, när så erfordras, vidtaga åtgärder samt framställa yrkanden
enligt 36 §. Lagrådet utgår från att, därest i samband med talan om utdömande
av försuttet vite är aktuellt att föra talan om fortsatt förbud vid nytt
vite, sistnämnda talan skall föras fristående enligt reglerna i 35 §.

36 §.

Förslaget saknar motsvarighet till den i 52 § i den föreslagna upphovsrättslagen
efter förebild från 2 kap. 17 § strafflagen upptagna föreskriften,
att åtgärd ej må genomföras mot den som i god tro förvärvat egendomen eller
särskild rätt därtill. I anledning härav vill lagrådet understryka vad i betänkandet
(s. 340) beträffande det likartade stadgandet i 41 § framhållits
därom, att åtgärd av detta slag ej bör riktas mot den slutlige köparen, som
ämnar behålla eller förbruka varan.

37 §.

Beträffande förhållandet mellan detta och nästföregående avsnitt är tydligen
meningen, att intrång i enskild rätt blott föranleder straff, ersättningsskyldighet
eller annan påföljd enligt förevarande avsnitt, medan vilseledande
av allmänheten blott föranleder förbud eller annan åtgärd enligt 35 eller
36 §. Under remissbehandlingen framställdes yrkande om att innehavare av
varukännetecken vid varumärkesintrång städse borde äga föra talan om förbud
vid vite mot fortsatt användning av kännetecknet. Departementschefen
fann emellertid (s. 1591) ej anledning att bereda möjlighet till meddelande av
vitesförbud mot ett förfarande som är straffbelagt. Samma ståndpunkt som
departementschefen sålunda nu intagit beträffande varumärkesintrång intogs
1944 beträffande patentintrång (NJA II 1945 s. 161). Någon anledning
att frångå denna ståndpunkt föreligger icke. I anslutning till vad som anförts
vid 14 § vill lagrådet emellertid erinra, att ett märke kan vara ägnat
att vilseleda allmänheten även i fall som särskilt nämnes i annan punkt av
sistnämnda paragraf än punkt 2. Förväxlingsbarheten med annans kännetecken
kan exempelvis vara sådan att allmänheten vilseledes därav. I dylika
fall bör det vara möjligt att -— låt vara vanligen i skilda rättegångar —
använda båda vägarna, vilseledandet kan föranleda åtgärd enligt 35 eller
36 § och intrånget beivras enligt 37 §.

1 S. 177 i prop.

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

255

Beträffande frågan om möjlighet att i intrångsmål framställa invändning
om att registrering bör anses ogiltig hänvisas till vad nedan vid 42 § anföres.

38 §.

I denna paragraf upptages huvudbestämmelsen om ersättningsskyldighet
vid intrång i varumärkesrätt.

Enligt 19 § 2 mom. patentförordningen är den, som uppsåtligen eller av
oaktsamhet begår patentintrång, skyldig att utgiva ersättning för den skada
intrånget medfört; dock att, om endast ringa oaktsamhet föreligger, ersättningen
må därefter jämkas. Enligt andra stycket i samma moment föreligger
viss skadeståndsskyldighet — med jämkningsmöjlighet — även eljest,
d. v. s. då varken uppsåt eller oaktsamhet föreligger.

Utredningens förslag beträffande skadeståndsskyldighet vid varumärkesintrång
anslöt sig nära till patentförordningens regler, dock utan att upptaga
den där stadgade möjligheten till jämkning vid ringa oaktsamhet. Under
remissbehandlingen ifrågasatte Svea hovrätt och Sveriges advokatsamfund,
om ej en sådan jämkningsmöjlighet borde finnas.

I det remitterade förslaget åter stadgas ovillkorlig skadeståndsskyldighet
endast för fall av uppsåt eller grov oaktsamhet, medan för de vanliga oaktsamhetsfallen
upptages en regel om skyldighet att utge ersättning med belopp
som finnes skäligt med hänsyn till omständigheterna vid intrångets begående,
den skada som föranletts av intrånget och den vinning som uppkommit
därav. Någon ersättningsskyldighet vid intrång som begås utan uppsåt
eller oaktsamhet föreslås icke.

Skadeståndsskyldigheten föreslås alltså reglerad på ett sätt, som avviker
från patentförordningens regler. Som motivering härtill har departementschefen
i stort sett icke anfört annat än att, om intrång begåtts av oaktsamhet
som ej är grov, omständigheterna ofta kunna vara sådana att det skulle
vara oskäligt att utmäta fullt skadestånd. Vad sålunda anförts torde väl dock
egentligen äga tillämpning på fall av ringa oaktsamhet. Hinder synes därför
ej föreligga att göra regeln principiellt överensstämmande med 19 § 2 mom.
första stycket patentförordningen. I enlighet härmed får lagrådet hemställa
om upptagande i 38 § av en regel, att den som uppsåtligen eller av oaktsamhet
gör sig skyldig till varumärkesintrång skall ersätta av intrånget föranledd
skada. Som en andra punkt borde därtill fogas, att om endast ringa oaktsamhet
föreligger, ersättningen må därefter jämkas.

Frågan om ersättningsskyldighet utan uppsåt eller oaktsamhet synes
kunna ställas på framtiden. Vid revision av patentförordningen bör emellertid
övervägas, huruvida bestämmelsen i 19 § 2 mom. andra stycket skall upphävas
eller överensstämmelse med reglerna om varumärkesintrång åstadkommas
på annat sätt.

41 §.

Ett stadgande av liknande innebörd återfinnes i 55 § förslaget till upphovsrättslag.
Såsom där i motiven framhållits och jämväl framgår av

256

KungL Maj:ts proposition nr 167 år 1960

andra stycket i nu förevarande paragraf, äro beslagsreglerna i här åsyftade
fall tillämpliga endast i brottmål, d. v. s. då i intrångsmålet föres ansvarstalan.
Om blott skadeståndstalan föres i intrångsmålet, bli i stället reglerna
i 15 kap. 3 § rättegångsbalken att tillämpa. Detta förhållande står ej i strid
med att i 36 §:ns fall beslagsreglerna alltid bli tillämpliga, ty talan om utdömande
av vite är enligt 18 § lagen om införande av nya rättegångsbalken i
princip jämställd med brottmål.

Lagrådet får i övrigt erinra om vad som anförts vid 36 §.

42 §.

Justitieråden Beckman, Söderlund och Tammelin yttrade:

Lagakraftvunnen dom på hävande av registrerat varumärke medför enligt
första stycket, att påföljd enligt reglerna i 37—41 §§ ej vidare får ådömas
för intrång i rätten till märket. I andra stycket stadgas, att i mål om sådant
intrång rätten skall, på yrkande av den mot vilken talan föres, förklara målet
vilande i avbidan på att frågan om registreringens hävande slutligen avgöres.
Vidare föreskrives, att om talan därom icke redan är väckt, rätten
skall i samband med vilandeförklaringen förelägga honom viss tid inom vilken
sådan talan skall väckas.

Patentförordningen stadgar i 19 § 5 inom., att om i mål angående patentintrång
finnes, att patentet bör anses ogillt, påföljd för intrång ej skall inträda.
I 18 § mönsterlagen föreskrives, alt om någon är tilltalad för intrång
i skyddsrätt och vid målets handläggning finnes, att registreringen skett
i strid mot lagens föreskrifter, den tilltalade skall vara fri från ansvar. Varumärkeslagen
innehåller icke någon motsvarande bestämmelse. Det oaktat
synes man till en början ej ha varit främmande för tanken, att en liknande
grundsats kunde vara att tillämpa även beträffande varumärken (jfr t. ex.
NJA 1903 s. 164 och 1909 s. 114): I ett rättsfall från 1928 (NJA 1928 s. 594)
gav emellertid högsta domstolen uttryck åt uppfattningen, att registrering
medförde varumärkesskydd, oavsett huruvida den lagligen bort äga rum.
Denna ståndpunkt bekräftades ytterligare, då i ett följande rättsfall (NJA
1934 s. 653) högsta domstolen, samtidigt som domstolen i särskilt mål
hävde viss varumärkesregistrering, dömde till ansvar för tidigare gjort
intrång i den på registreringen grundade varumärkesrätten. Det förefaller
stå i viss motsättning härtill, att en i mål om varumärkesintrång framställd
invändning om degeneration av registrerat varumärke lett till ogillande av
intrångstalan (betänkandet s. 161 samt NJA 1910 B 205 och 1916 B 493).

I utredningens betänkande framhålles (s. 342), att det ansetts som en
brist att inom varumärkesrätten saknats ett stadgande sådant som det i 19 §
5 mom. patentförordningen upptagna. Det av utredningen under nu förevarande
paragraf föreslagna stadgandet avsåg att avhjälpa denna brist. Såväl
utredningens förslag som det i remissprotokollet upptagna mera allmänt
hållna stadgandet skiljer sig emellertid väsentligt från vad som gäller
på patenträttens och mönsterlagens områden, i det att enligt dessa förslag

Kungl. Mctj:ts proposition nr 167 år 1960

257

frihet från intrångspåföljd skall vara betingad av att lagakraftvunnen dom
föreligger om hävande av registreringen. Den mot vilken intrångstalan riktas
skall sålunda ej såsom enligt patentförordningen och mönsterlagen kunna
i intrångsmålet erhålla prövning av registreringens giltighet. Han skall i
stället, när omständigheterna föranleda därtill, erhålla tillfälle att anställa
särskild talan om hävande av registreringen. Denna olikhet har föranlett
erinringar i yttranden från Stockholms rådhusrätt och Sveriges advokatsamfund.
Anmärkas må, att förslag tidigare framkommit om införande i
patentförordningen av bestämmelser liknande de nu för varumärken föreslagna.
Allvarliga betänkligheter häremot ha dock ansetts föreligga, och förslagen
ha på grund därav avvisats. (Se NJA II 1885 nr 3 s. 77 och 78, SOU
1942: 58 s. 45—47, prop. 1944 nr 176 s. 75—77.)

Innan ställning tages till denna fråga synes erforderligt att först i korthet
beröra grunden för den uppmjukning som förslaget innebär i förhållande
till den rättspraxis, för vilken nyss redogjorts. Föreskrifterna i patentförordningen
och mönsterlagen ge närmast vid handen, att straffbarhet resp.
slcadeståndsskyldighet ej skall anses ha uppkommit, om patentet resp.
mönsterregistreringen befinnes ogiltig. Det kunde därför ligga nära till
hands att antaga, att även utredningen och remissinstanserna samt departementsförslaget
utgått från en liknande tankegång, då det gällde att mildra
nu rådande stränga praxis. I remissprotokollet uttalas emellertid, att det här
gäller en av billighetsskäl betingad inskränkning i den vedertagna principen,
att registreringen äger giltighet till dess den genom lagakraftvunnen
dom upphäves. Detta uttalande lämnar utrymme även för en annan tolkning.
Sålunda kunde göras gällande, att förutsättningar för intrångspåföljd
visserligen inträtt men att, i händelse registreringen häves, denna påföljd
bortfaller ungefär på samma sätt som då straff förfaller på grund av åtalspreskription
eller skadeståndsskyldighet preskriberas enligt reglerna för
fordringspreskription. En så säregen konstruktion synes dock ej böra godtagas.
Det är att märka att frihetsstraff ingår i straffskalan och att straffbudet
således ej riktar sig mot en ren ordningsförseelse. Under dessa omständigheter
kan med fog hävdas, att registreringsskyddet bör vika i fall,
då registrering beviljats ehuru laga hinder däremot mött, liksom då skäl
för hävande av en lagligen beviljad registrering senare uppkommit. Ett förfarande
i strid mot registreringen skulle sålunda i dylika fall överhuvud ej
vara att betrakta som en brottslig eller skadeståndsgrundande gärning.
Strängt taget skulle med denna uppfattning, då registrering anses ogill på
grund av omständighet, som inträtt efter dess beviljande, befrielse från intrångspåföljd
gälla endast för tiden efter ogiltighetsanledningens inträde.
Detta var också utredningens ståndpunkt. Med hänsyn till den svårighet
som ofta torde föreligga att fastslå, när hävningsanledning inträtt, synes
dock försvarligt att i detta avseende nöja sig med den enklare regel som departemcntsförslaget
innefattar och sålunda icke i nu berörda fall taga särskild
hänsyn till den tidpunkt, då hävningsanledning inträtt.

258

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

Vad härefter angår de betänkligheter, som kunna föreligga med anledning
av att lagakraftvunnen hävningsdom föreslagits skola utgöra ett villkor för
befrielse från intrångspåföljd, synes särskilt följande vara att beakta.

När ansvar yrkas för intrång i rätt till registrerat varumärke måste kunna
inträffa, att en av den tilltalade framställd invändning om att registreringen
bör anses ogiltig omedelbart framstår såsom ogrundad eller, omvänt, såsom
uppenbart befogad. Det förefaller icke välbetänkt att i förstnämnda fall rätten
alltid skulle vara pliktig att på den tilltalades yrkande föranstalta om
att särskild rättegång kommer till stånd för avgörande av denna fråga. Av
en sådan ordning synes icke ens märkeshavaren vara betjänt, och uppenbart
är, att onödig tidsutdräkt vållas, vare sig frågan blir aktuell under förundersökningen
eller först vid huvudförhandlingen eller i högre rätt. I det omvända
fallet, då invändningen framstår som uppenbart befogad, vore det i
hög grad stötande, om rätten skulle nödgas fälla den tilltalade till ansvar enbart
på den grund att han, måhända för att undgå vidare kostnader och besvär,
skulle vilja avstå från att väcka särskild talan om registreringens hävande.
Icke ens när saken är tveksam kan en sådan utväg godtagas. Domstolen
måste i brottmål ha möjlighet att beakta allt som talar till den tilltalades
förmån, och det förhållandet att han motsätter sig att börja särskild rättegång
bör icke ovillkorligen medföra, att han skall fällas till ansvar. Då i remissprotokollet
talas om fördelen av att i och för sig enkla intrångsmål ej
behövde kompliceras av kanske svårutredda frågor om registreringens bestånd,
synes ej tillräckligt ha beaktats, att sistnämnda frågor dock äro avgörande
för gärningens straffbarhet och att sålunda utredningen därom i
första hand är av beskaffenhet att tillhöra brottmålet.

Motsvarande synpunkter göra sig mer eller mindre gällande även när intrångstalan
avser enbart skadestånd. Till jämförelse må erinras att, då i
tvistemål i allmänhet ifrågakommer att som påföljd för utevaro meddela
tredskodom, vissa reservationer i allt fall ansetts nödvändiga för att förebygga
oriktiga eller obilliga domslut (jfr 44 kap. 8 § rättegångsbalken).

Svea hovrätt har i sitt yttrande framhållit, att om registreringens giltighet
skulle prövas i brottmål, åklagaren kunde bli nödsakad att företaga utredning
och förebringa bevisning i detta avseende. Hovrätten fann det lämpligare,
att detta arbete lades på den enskilda parten — enligt hovrättens
mening målsäganden — och att tvisten om registreringens giltighet avhandlades
direkt mellan de enskilda parterna. Härtill må anmärkas, att enligt
rättegångsbalken även omständigheter som tala till den misstänktes förmån
skola beaktas vid förundersökning i brottmål. I och för sig ligger det därför
icke något anmärkningsvärt i att denna regel tillämpas även beträffande
den som inisstänkes för varumärkesintrång. Enligt sakens natur måste
emellertid den som vill göra gällande, att registrering olagligen beviljats
eller att den av annan anledning icke längre medför rättsskydd, vid förundersökningen
och inför rätten närmare ange de omständigheter på vilka
denna invändning grundas. Utan att han själv verksamt bidrar till utredningen
i denna del lär han sålunda icke kunna räkna med framgång för sin

Kungi. Maj. ts proposition nr 167 år 1960 259

invändning, detta helt oavsett vad som i detta fall må anses gälla om bevisbördans
fördelning.

På huvudsakligen de skäl som nu anförts måste avvisas en ordning, enligt
vilken frågan om registreringens giltighet nödvändigtvis måste hänskjutas
till avgörande i särskild rättegång. En fristående behandling av denna fråga
är å andra sidan i åtskilliga fall förenad med obestridliga fördelar. Särskilt
är det en vinst, att en ogiltig registrering kan med verkan för envar uttryckligen
hävas och avföras ur registret. När en sådan fråga avgöres enbart genom
ett uttalande i domskälen i intrångsmålet, får avgörandet närmast betydelse
i förhållandet mellan parterna, och det kan inträffa att skilda domstolar
i lika mål komma till olika resultat. Att sålunda särskild rättegång
bör tillåtas står i överensstämmelse med allmänna grundsatser (jfr 32 kap.
5 § rättegångsbalken). Denna ordning bör dock icke vara tvingande. Tillbörlig
hänsyn bör tagas till parternas — närmast den tilltalades eller svarandens
-— önskemål. Tänkbart är, att om de icke vilja medverka till att
särskild rättegång inledes men en sådan likväl anses ur allmän synpunkt
önskvärd, tillfälle kunde beredas myndighet, som enligt 26 § i förslaget
äger väcka hävningstalan, att taga frågan om sådan talan under övervägande.

Beträffande lagtextens utformning synes vara möjligt att tillgodose här
anförda synpunkter genom att i första stycket såsom en andra punkt införes
ett stadgande av innehåll, att där eljest i mål angående påföljd för intrång i
rätt till registrerat varumärke finnes, att registreringen bör anses ogiltig,
skall påföljd ej heller ådömas. Det hemställes, att ett sådant tillägg till paragrafen
göres.

I fråga om möjligheten att gemensamt handlägga inlrångstalan och särskild
talan om hävande av registrering må framhållas, att hinder mot gemensam
handläggning i allt fall föreligger, när i intrångsmålet föres ansvarstalan.

Regeringsrådet Nevrell anförde:

Förevarande paragraf bygger på den även i gällande rätt antagna uppfattningen,
att en varumärkesregistrering principiellt bevarar sin giltighet
ända till dess den genom lagakraftvunnen dom upphäves. Obehörigt bruk av
annans registrerade varumärke är alltså i princip städse varumärkesintrång.
Detta gäller även i fall då det föreligger sådana omständigheter att registreringen
skulle kunna hävas. Av billighetsskäl har emellertid i paragrafens
första stycke stadgats, att påföljd för dylikt intrång ej får ådömas sedan
hävningsdom vunnit laga kraft. Sådan dom medför alltså, att ett dessförinnan
principiellt bestående ansvar bortfaller.

Ur praktisk synpunkt innebär denna ordning, att svarande i intrångsmål
kan einå befrielse från påföljd om han vinner dom på registreringens
hävande. Föres intrångsmålet såsom tvistemål, bör han, såsom utredningen
anfört (betänkandet s. 310), kunna väcka hävningstalan i detta mål, nämligen
såsom genkäroinål. Eljest måste han föra hävningstalan i särskilt mål.

260

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

Enligt paragrafens andra stycke är han då berättigad att, om han så önskar,
få intrångsmålet vilandeförklarat.

Förslaget innebär, att man avböjt den i ett par remissyttranden framförda
tanken att svaranden borde äga att i själva intrångsmålet göra invändning
om att registreringen måste anses ogiltig, med verkan att om invändningen
godtages, påföljd ej skall kunna ådömas.

För min del finner jag förslagets ståndpunkt välgrundad. Enligt min mening
medför departementsförslaget väsentliga fördelar framför den alternativa
lösningen. Det ger registreringshavaren ett starkare rättsskydd. Ur allmän
synpunkt märkes, att förslaget medför ökade garantier för att materiellt
ogrundade registreringar komma att avföras ur registret; konkurrenter som
vilja använda märket måste dessförinnan se till att detta verkligen blir avfört,
eftersom de eljest riskera ansvar för intrång. Vidare vinner man beträffande
själva intrångsmålet den processekonomiska fördelen, att detta ej
belastas med utredning om registreringens giltighet. Att märka är att denna
fråga oftast avser helt andra förhållanden än intrångsmålet. I detta gäller
det att utreda arten och omfattningen av vissa intrångshandlingar. Frågan
om registreringens giltighet berör däremot sådant som varumärkes eventuella
deskriptivitet eller degeneration, innehavarens egenskap av näringsidkare
in. m. Indragandet av denna fråga i intrångsmålet kan sålunda innebära
en betydande utvidgning av detta. Det bör härvid framhållas, att den extra
utredningen, om talan föres av åklagare, enligt straffprocessuella bevisbörderegler
till stor del kan komma att åvila denne. Därmed vållas kostnader
och andra olägenheter för det allmänna. Vidare försvagas rättsskyddet
för märkeshavaren.

En ordning som tillåter att frågan om registreringens giltighet prövas i
intrångsmålet skulle också innebära en begränsning av registreringens rättsverkan
i jämförelse med gällande rätt och därmed komma i strid med den
eljest i förslaget på goda grunder uppställda principen, att denna rättsverkan
bör vidgas.

Mot departementsförslaget har anförts, att det ur allmänna straff- och
processrättsliga synpunkter skulle vara stötande att hänvisa svarande i intrångsmål
att föra särskild hävningstalan. Om intrångsmålet föres som brottmål,
märkes emellertid att enligt förslaget ansvar endast kan ifrågakomma
vid uppsåtligt intrång. Det är alltså i dylikt fall fråga om en svarande, som
använt annans varumärke trots att han varit fullt medveten om att detta
var registrerat och därmed åtnjöt det särskilda skydd som förutsättes enligt
förevarande stadgande. Det kan ifrågasättas om det verkligen är för mycket
begärt av en dylik svarande, att han, om han skulle anse registreringen
ogrundad, för en särskild process om hävande av registreringen. Om intrångsmålet
föres såsom tvistemål, torde efter vad förut anförts hävningsmålet
kunna väckas som genkäromål, och i sådana fall blir läget i praktiken
likartat med det som skulle följa enligt den alternativa lösningen.

Det har vidare mot departementsförslaget anförts, att i fall, då en invändning
om att registreringen vore att anse som ogiltig är uppenbart ogrundad,

261

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

det icke vore välbetänkt att ge möjlighet till särskild rättegång om hävningen.
Detta är emellertid knappast argument mot den principiella ståndpunkten,
att registreringens giltighet ej bör prövas i intrångsmålet, utan hänför
sig snarare till bestämmelsen i paragrafens andra stycke om svarandens
rätt att få intrångsmålet vilandeförklarat. Det synes möjligt att tillgodose
synpunkten genom att göra denna hans rätt beroende av domstolens prövning,
men det kan å andra sidan ifrågasättas om behov finnes av en dylik
begränsning; enligt min mening är så knappast fallet.

Av det anförda framgår, att förevarande paragraf enligt min mening bör
bibehållas i den i departementsförslaget upptagna lydelsen.

Lagrådet yttrade vidare:

43 §.

Det här upptagna stadgandet om underrättelseskyldighet torde, liksom förebilden
i 39 § konkurslagen (betänkandet s. 344), innebära, att underrättelse
skall ske innan talan väckes. Utan hinder härav torde det vara möjligt att,
då försummelse i detta hänseende omedelbart upptäckes, meddela den försumlige
föreläggande att fullgöra sin underrättelseskyldighet.

44 §.

Oavsett vilken ståndpunkt som intages till den vid 42 § berörda frågan
torde talan som här avses icke kunna handläggas i samband med ansvarstalan
för varumärkesintrång.

45—48 §§.

Såsom vid 1 § anförts anser lagrådet, att föreskriften om kollektivmärken
bör flyttas från 45 § till 1 §. Till 45 § kan då lämpligen flyttas föreskriften i
48 § tredje stycket, vilken icke äger något samband med övriga bestämmelser
i 46—48 §§ utan hänför sig till det i 44 och föregående §§ reglerade
domstolsförfarandet. Med detta nya innehåll bör därför 45 § hänföras till
nästföregående avsnitt, om ansvar och ersättningsskyldighet in. in. Härigenom
skulle även vinnas, att 46—48 §§ erhölle ett homogenare innehåll och
kunde förses med en mera upplysande rubrik än den i och för sig mindre
lämpliga »Övriga bestämmelser». Lagrådet får därför hemställa, att sistnämnda
rubrik utgår, att 45 § erhåller det innehåll som i remitterade förslaget
upptagits i 48 § tredje stycket samt att 46—48 §§ förses med rubriken
»Om kungörande, besvär m. m.».

54 §.

Denna paragraf avser behandlingen av registreringsansökning som är
under prövning då den nya lagen träder i kraft. På sådan ansökning skola i
stället för 13 och 14 §§ i nya lagen tillämpas motsvarande bestämmelser i
gamla lagen, såframt ej sökanden begär att nämnda paragrafer skola tillämpas
på ansökningen. I övrigt är avsett att nya lagen skall tillämpas även på
17 Bihang till riksdagens protokoll 11)60. 1 samt. Nr 167

262 Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

äldre ansökningar. Dessa skola således inordnas i klassystemet, kungöias
enligt 20 § o. s. v.

Lagrådet vill framhålla, att talan mot beslut, som av patentverket meddelats
före den nya lagens ikraftträdande, måste fullföljas i den ordning äldre
lag stadgar, även om själva överklagandet sker först efter ikraftträdandet.
Talan föres alltså i dylikt fall icke hos den nya besvärsavdelningen utan direkt
hos regeringsrätten. Vad nu sagts torde emellertid kunna anses följa
av allmänna processuella grundsatser och alltså icke kräva särskilt stadgande.

55 §.

På skäl som angivits vid 16 § hemställes, att ordet »varuklasser» ändras
till »klasser».

Förslaget till kollektivmärkeslag

I gällande rätt behandlas föreningsmärken i själva varumärkeslagen. Lagrådet
anser sig böra godtaga förslaget om en särskild kollektivmärkeslag närmast
därför att överensstämmelse härigenom uppnås med dansk och norsk
rätt, där bestämmelser om kollektivmärken sedan länge givas i särskilda
lagar.

En nyhet i lagförslaget är att även offentlig myndighet, stiftelse eller
sammanslutning, som bedriver kontroll av varor eller tjänster, kan förvärva
ensamrätt till varumärke eller annat varukännetecken att användas
för varor eller tjänster, vilka äro föremål för kontroll. Vissa märken som
här avses äro registrerade enligt gällande varumärkeslag; som exempel må
nämnas svenska elektriska materielkontrollanstaltens s. k. S-märke, varudeklarationsnämndens
s. k. D-märke samt svenska kontrollanstaltens för
mejeriprodukter och ägg s. k. runmärken. Enligt förslaget bli dessa märken
att anse som kollektivmärken.

Lagrådet vill erinra om att kontrollmärken jämväl åtnjuta skydd enligt
12 kap. 7 § strafflagen i fall då de äro offentliga. Såsom offentliga lära därvid
anses icke blott märken som användas av offentlig myndighet utan även
märken som brukas av organisation vilken arbetar under offentlig auktorisation
eller insyn. De nyss såsom exempel nämnda kollektivmärkena torde
vara offentliga i denna mening.

Stundom regleras användningen av vissa offentliga kontrollmärken genom
speciallagstiftning. Enligt lagrådets mening får i dylika fall antagas
att speciallagstiftningen avser att vara uttömmande, och kollektivmärkeslagen
blir då ej tillämplig. Som exempel må nämnas de i förordningen den
18 maj 1956 om kontroll å ädelmetallarbeten nämnda kontrollstämplarna
för arbeten av platina, guld och silver, vilkas användning och skydd ingående
regleras i berörda förordning och den därtill anslutande kungl. förordningen
den 30 mars 1901 ang. förbud mot anbringande av vissa stämplar

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

263

eller märken å förgyllda och försilvrade med flera arbeten av oädel metall
m. m. Med anledning av utredningens i det remitterade remissprotokollet
återgivna uttalande (s. 1951) vill lagrådet understryka, att dylika stämplar
icke utgöra kontrollmärken i kollektivmärkeslagens mening.

1 §•

Avfattningen av denna paragraf synes väl förenlig med den av lagrådet
förordade avfattningen av 1 § varumärkeslagen. Någon följdändring är alltså
ej erforderlig.

2 §.

I denna lag föreslås blott vissa särregler (3—6 §§) för kollektivmärken
och andra i 1 § avsedda varukännetecken; i övrigt skall varumärkeslagen
gälla, varvid om kollektivmärken bör tillämpas vad som där stadgas om
varumärken och om andra varukännetecken vad där sägs om sådana. Detta
synes ej komma klart fram i den föreslagna avfattningen av 2 §, att om
kollektivmärke och annat varukännetecken som avses i 1 § skall i tillämpliga
delar gälla vad om varukännetecken i allmänhet är stadgat. Formuleringen
kan möjligen inge den missuppfattningen att kollektivmärken icke
skulle vara varumärken utan andra varukännetecken. Därjämte synes hänvisningen
böra särskilt nämna varumärkeslagen och ej blott vad i allmänhet
är stadgat. Lagrådet får därför hemställa om sådan ändrad avfattning,
att om varukännetecken som avses i 1 § skall, där ej annat följer av vad
nedan sägs, i tillämpliga delar gälla vad om varumärke eller annat varukännetecken
är stadgat i varumärkeslagen eller eljest.

5 §•

Lagrådet hemställer, att talerätt här — liksom i 26 och 35 §§ varumärkeslagen
— tillerkännes jämväl sammanslutning av berörda näringsidkare.

Ikraftträdandebestämmelsen

Förslaget upptar ej några särskilda övergångsbestämmelser. Departementschefen
har avsett, att de i förslaget till varumärkeslag upptagna övergångsreglerna
skulle bli i motsvarande mån tillämpliga på kollektivmärken
på grund av den i 2 § upptagna allmänna hänvisningen till vad om varukännetecken
i allmänhet är stadgat. Då detta näppeligen kan anses bli tillräckligt
klart utan särskild föreskrift, hemställer lagrådet, att till ikraftträdandebestämmelsen
lägges ett stadgande att de i varumärkeslagen meddelade
övergångsbestämmelserna skola äga motsvarande tillämpning.

1 S. 213 i prop.

264

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 är 1960

Förslaget till lag om skydd för vapen och vissa andra officiella

beteckningar

Förslaget avser, i ganska nära anslutning till gällande lag, följande i 1 §
uppräknade officiella beteckningar, nämligen statsvapen, statsflagga eller
annat statsemblem, statlig kontroll- eller garantibeteckning, annan beteckning,
vilken såsom hänsyftande på svenska staten giver kännetecknet en
officiell karaktär, eller svenskt kommunalt vapen, som är vederbörligen
fastställt eller av ålder brukat.

För att kontroll- eller garantibeteckning skall vara skyddad enligt lagen
kräves att beteckningen är statlig. Detta krav synes innebära, att beteckningen
skall åsättas genom statlig myndighets försorg samt att dess användning
jämväl i övrigt skall vara författningsmässigt reglerad. Såsom
exempel på svenska beteckningar av förevarande art må nämnas de av
lagrådet vid förslaget till kollektivmärkeslag berörda kontrollstämplarna
för arbeten av platina, guld och silver. Kontrollbeteckningar av annat slag
synas däremot, även om de äro av viss offentlig karaktär, falla utanför
förevarande lag. I allmänhet lär emellertid för dessa i stället kunna ifrågakomma
skydd enligt kollektivmärkeslagen.

Vad angår det redan i gällande lag brukade uttrycket »svenskt kommunalt
vapen», framgår av kungörelsen den 7 juni 1934 angående ordningen
för sökande av tillstånd att använda vissa svenska officiella beteckningar i
varumärke m. m., att jämväl landskaps-, läns-, härads- eller därmed jämförligt
vapen är att räkna som kommunalt vapen. Dylika äldre enheter skola
alltså tagas med i beräkning. Detta torde icke behöva i lagtexten klargöras
i vidare mån än som framgår av den i förslaget av andra skäl tillagda relativsatsen
»som är vederbörligen fastställt eller av ålder brukat».

1 §•

Lagrådet hemställer, att uttrycket »kännetecken för varor eller tjänster»
förtydligas till »varumärke eller annat kännetecken för varor eller tjänster».

2 §•

Enligt förslaget skall obehörig användning av skyddad beteckning vara
underkastad straffansvar även där den sker av oaktsamhet. Departementschefen
har anfört, att detta torde överensstämma med gällande rätt. Huruvida
gällande lag verkligen skall anses stadga straff för annan än uppsåtlig
användning synes emellertid tveksamt. Stockholms rådhusrätt har i
sitt remissyttrande ifrågasatt, huruvida tillräckligt starka skäl funnes att
kriminalisera jämväl överträdelse som sker av oaktsamhet. Lagrådet får
för sin del förorda, att straffbarheten begränsas till fall, då brottet sker uppsåtligen
eller av oaktsamhet som ej är ringa.

I anslutning till paragrafens erinran om att obehörigt bruk av skyddad
beteckning kan vara belagt med strängare straff än som här stadgas, vill

265

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

lagrådet anmärka, att obehörigt anbringande av statlig kontroll- eller garantibeteckning
kan utgöra märkesförfalskning enligt 12 kap. 7 § strafflagen.

Några bestämmelser om vitesförbud och andra åtgärder av de slag, som
angivas i 35 och 36 §§ varumärkeslagen, ha icke upptagits i förevarande
lag. Nämnda paragrafer måste emellertid anses tillämpliga, om allmänheten
kan vilseledas genom att i ett kännetecken som avses i varumärkeslagen
utan tillstånd intagits en officiell beteckning eller något som lätt kan förväxlas
därmed. För övriga fall har enligt uppgift något praktiskt behov
icke yppat sig av förbud eller liknande åtgärder. Lagrådet anser sig därför
sakna anledning att påfordra ändring i förslaget.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 9 § lagen den 29 maj 1931 (nr 152)
med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens

Enligt förevarande förslag skall andra stycket i 9 § erhålla ny lydelse,
enligt förslag i proposition 1960 nr 17 skall andra stycket i gällande lydelse
utgå. Förhållandet måste beaktas vid den fortsatta behandlingen av de båda
lagförslagen.

I den föreslagna nya lydelsen av andra stycket nämnes det fallet, att kännetecken
är skyddat enligt varumärkeslagen. Det är svårt att se, att här på
grund av hänvisningen i 2 § kollektivmärkeslagen åsyftas jämväl kännetecken
som är skyddat enligt sistnämnda lag. Lagrådet hemställer därför,
att här nämnes skydd enligt varumärkes- eller kollektivmärkeslagen.

Ur protokollet:
T. Johansson

266

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 30 september 1960.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Kling, Skoglund, Edenman,

Netzén, Johansson, af Geijerstam, Nordlander.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 23 september
1960 avgivna utlåtande över de den 3 juni 1960 till lagrådet remitterade
förslagen till

1) varumärkeslag;

2) kollektivmärkeslag;

3) lag om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar; samt

4) lag om ändrad lydelse av 9 § lagen den 29 maj 1931 (nr 152) med
vissa bestämmelser mot illojal konkurrens.

Föredraganden anför följande.

Skadeståndsreglerna i 38 § varumärkeslagen innebär enligt det remitterade
förslaget, att ovillkorlig skadeståndsskyldighet skall föreligga för fall
av uppsåt eller grov oaktsamhet, medan för de vanliga oaktsamhetsfallen
föreskrives skyldighet att utge ersättning med belopp som finnes skäligt
med hänsyn till omständigheterna vid intrångets begående, den skada som
föranletts av intrånget och den vinning som uppkommit därav. Lagrådet
har på anförda skäl hemställt, att paragrafen skall omarbetas så, att som
första punkt upptages en regel, att den som uppsåtligen eller av oaktsamhet
gör sig skyldig till varumärkesintrång skall ersätta av intrånget föranledd
skada, varjämte som en andra punkt därtill fogas, att om endast ringa oaktsamhet
föreligger, ersättningen må därefter jämkas. Den av lagrådet föreslagna
avfattningen, vilken såsom framgår av lagrådets motivering icke innebär
någon större saklig förändring i förhållande till det remitterade förslaget,
torde böra godtagas.

I anslutning till 42 §, som innehåller vissa regler om befrielse från intrångspåföljd
i fall då registrering häves, har tre av lagrådets ledamöter med
utförlig motivering hemställt om upptagande av ett stadgande av innehåll,
att där eljest i mål angående påföljd för intrång i rätt till registrerat varumärke
finnes, att registreringen bör anses ogiltig, påföljd ej heller skall ådö -

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

267

mas. Jag anser mig emellertid, på de skäl som anförts i remissprotokollet
och som ytterligare utvecklats av en av lagrådets ledamöter, böra vidhålla
det remitterade förslaget på denna punkt.

De av lagrådet i övrigt föreslagna ändringarna torde i huvudsak böra godtagas.
Härutöver bör i lagförslagen vidtagas smärre ändringar av redaktionell
natur.

I överensstämmelse med vad jag anfört vid 16 § i förslaget till varumärkeslag
bör Sverige i samband med den nya lagstiftningens genomförande ratificera
en i Nice den 15 juni 1957 ingången internationell överenskommelse
angående den internationella klassificeringen av varor och tjänster för vilka
varumärken gälla, överenskommelsen, som avfattats på franska, torde i
originalversion och i svensk översättning få fogas till statsrådsprotokollet
i detta ärende.

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj :t måtte genom proposition
föreslå riksdagen

dels att antaga förslag till

1) varumärkeslag;

2) kollektivmärkeslag;

3) lag om skgdd för vapen och vissa andra officiella beteckningar ; samt

4) lag om ändrad lydelse av 9 § lagen den 29 maj 1931 (nr 152) med
vissa bestämmelser mot illojal konkurrens,

dels ock att godkänna överenskommelse i Nice den 15 juni 1957 angående
den internationella klassificeringen av varor och tjänster för vilka varumärken
gälla.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Birgitta Liljefors

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1960

Bilaga

Arrangement de Nice
concemant la classification internationale
des produits et des services
auxquels s’appliquent les marques
de fabrique ou de commerce
du 15 juin 1957

Article premier

(1) Les pays auxquels s’applique
le présent Arrangement sont constitués
å l’état d’Union particuliére.

(2) Ils adoptent, en vue de l’enregistrement
des marques, une méme
classification des produits et des services.

(3) Cette classification est constituée
par:

a) une liste des classes,

b) une liste alphabétique des produits
et des services avec indication des
classes dans lesquelles ils sont
rangés.

(4) La liste des classes et la liste
alphabétique des produits sont celles
qui ont été éditées en 1935 par le
Bureau international pour la protection
de la propriété industrielle.

(5) La liste des classes et la liste
alphabétique des produits et des services
pourront étre modifiées ou complétées
par le Comité d’experts institué
par l’article 3 du présent Arrangement
et selon la procédure fixée par
cet article.

(6) La classification sera établie en
langue framjaise et, sur la demande
de chaque pays contractant, une tra -

(Översättning)

Överenskommelse i Nice
den 15 juni 1957 angående den
internationella klassificeringen av varor
och tjänster för vilka varumärken
gälla

Artikel 1

1. De länder, för vilka denna överenskommelse
gäller, bilda en särskild
union.

2. De antaga, för användning vid
registreringen av varumärken, en gemensam
klassificering av varor och
tjänster.

3. Denna klassificering utgöres av

a) en klasslista,

b) en alfabetisk förteckning över
varor och tjänster med angivande av
de klasser i vilka de ingå.

4. Klasslistan och den alfabetiska
varuförteckningen äro de vilka 1935
utgivits av den internationella byrån
för skydd av den industriella äganderätten.

5. Klasslistan och den alfabetiska
förteckningen över varor och tjänster
kunna ändras och kompletteras av
den expertkommitté, som tillsättes
jämlikt artikel 3 av denna överenskommelse,
samt på det sätt som föreskrives
i nämnda artikel.

6. Klassificeringen skall avfattas på
franska språket. På begäran av varje
fördragsslutande land må en officiell

269

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1960

duction officielle en sa langue pourra
en étre publiée par le Bureau international,
en accord avec 1’Administration
nationale intéressée. Chaque traduction
de la liste des produits et
des services mentionnera, en regard
de chaque produit ou service, outre
le nuraéro d’ordre propre å 1’énumération
alphabétique dans la langue
considérée, le numéro d’ordre qu’il
porte dans la liste établie en langue
francaise.

Article 2

(1) Sons réserve des obligations
imposées par le présent Arrangement,
la portée de la classification internationale
est celle qui lui est attribuée
par chaque pays contractant. Notamment,
la classification internationale
ne lie les pays contractants ni quant
å 1’appréciation de 1’étendue de la protection
de la marque, ni quant å la
reconnaissance des marques de service.

(2) Chacun des pays contractants
se réserve la faculté d’appliquer la
classification internationale des produits
et des services å titre de systéme
principal ou de systéme auxiliaire.

(3) Les Administrations des pays
contractants feront figurer dans les
titres et publications officiels des enregistrements
des marques les numéros
des classes de la classification internationale
auxquelles appartiennent
les produits ou les services pour lesquels
la marque est enregistrée.

(4) Le fait qu’une dénomination
figure dans la liste alphabétique des
produits et des services n’affecte en
lien les droits qui pourraient exister
sur cette dénomination.

översättning på dess språk publiceras
av den internationella byrån i
samråd med vederbörande nationella
myndighet. Envar översättning av förteckningen
över varor och tjänster
skall för varje vara eller tjänst angiva,
förutom dess nummer i enlighet
med den alfabetiska ordningsföljden
på språket i fråga, jämväl det ordningsnummer
den bär i den på franska
språket avfattade förteckningen.

Artikel 2

1. Med förbehåll för förpliktelser
som följa av denna överenskommelse
skall den internationella klassificeringen
ha den verkan som tillägges
den av varje fördragsslutande land.
Den internationella klassificeringen
skall sålunda icke binda de fördragsslutande
länderna vare sig i fråga om
bedömandet av ett märkes skyddsomfång
eller såvitt avser erkännande av
servicemärken.

2. Varje fördragsslutande land förbehåller
sig rätten att tillämpa den
internationella klassificeringen av varor
och tjänster som huvudsystem eller
som hjälpsystem.

3. Myndigheterna i de fördragsslutande
länderna skola i officiella bevis
och kungörelser rörande varumärkesregistreringar
angiva numren å de
klasser i den internationella klassificeringen
som de varor eller tjänster
tillhöra, för vilka märket är registrerat.

4. Den omständigheten att en benämning
förekommer i den alfabetiska
förteckningen över varor och
tjänster påverkar icke på något sätt
de rättigheter till denna benämning
som kunna bestå.

270

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

Artide 3

(1) Il est institué auprés du Bureau
international un Comité d’experts
chargé de décider de toutes modifications
ou de tous compléments å apporter
å la classification internationale
des produits et des services.
Chacun des pays contractants sera
représenté au Comité d’experts, lequel
s’organise par un réglement
d’ordre intérieur adopté å la majorité
des pays représentés. Le Bureau international
est représenté au Comité.

(2) Les propositions de modification
ou de complément doivent étre
adressées par les Administration des
pays contractants au Bureau infernational
qui devra les transmettre aux
membres du Comité d’experts au plus
tard deux mois avant la séance de
celui-ci au cours de laquelle ees propositions
seront examinées.

(3) Les décisions du Comité relatives
aux modifications å apporter å
la classification sont prises å 1’unanimité
des pays contractants. Par modification,
il faut entendre tout transfert
de produits d’une classe å une
autre, ou toute création de nouvelle
classe entrainant un tel transfert.

(4) Les décisions du Comité relatives
aux compléments å apporter å
la classification sont prises å la majorité
simple des pays contractants.

(5) Les experts ont la faeulté de
faire connaitre leur avis par écrit ou
de déléguer leurs pouvoirs å 1’expert
d’un autre pays.

(6) Dans le cas ou un pays n’aurait
pas désigné d’expert pour le représenter,
ainsi que dans le cas ou 1’expert
désigné n’aurait pas fait connaitre
son opinion dans un délai qui sera

Artikel 3

1. I anslutning till den internationella
byrån skall tillsättas en expertkommitté
med uppgift att besluta om
de ändringar och tillägg som skola göras
i den internationella klassificeringen
av varor och tjänster. Varje
fördragsslutande land skall vara företrätt
i expertkommittén, vilken organiserar
sig genom en arbetsordning
antagen genom majoritetsbeslut av de
företrädda länderna. Den internationella
byrån skall vara företrädd inom
kommittén.

2. Förslag om ändringar eller tillägg
skola av de fördragsslutande ländernas
myndigheter riktas till den internationella
byrån, som har att vidarebefordra
dem till medlemmarna av
expertkommittén senast två månader
före det kommittésammanträde, vid
vilket förslagen skola prövas.

3. Beslut av kommittén angående
ändringar i klassificeringen fordra
enhällighet bland de fördragsslutande
länderna. Med ändring skall förstås
varje överflyttning av varor från en
klass till en annan eller införande av
ny klass innefattande en dylik överflyttning.

4. Beslut av kommittén angående
tillägg till klassificeringen fattas med
enkel majoritet av de fördragsslutande
länderna.

5. Experterna äga att skriftligen
giva sin åsikt till känna eller delegera
sina befogenheter till ett annat
lands expert.

6. Om ett land icke har utsett någon
expert att företräda landet eller
om den utsedde experten icke tillkännagivit
sin mening inom en frist,
som skall fastställas i arbetsordning -

271

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

fixé par le Réglement intérieur, le
pays en cause serait considéré comme
acceptant la décision du Comité.

Article 4

11) Toutes modifications et tous
eompléments décidés par le Comité
d’experts sont notifiés aux Administrations
des pays contractants par
le Bureau international. L’entrée en
vigueur des décisions aura lieu, en
ce qui concerne les eompléments, dés
la réception de la notification et, en
ce qui concerne les modifications,
dans un délai de six mois å compter
de la date d’envoi de la notification.

(2) Le Bureau international, en sa
qualité de dépositaire de la classification
des produits et des services, y
incorpore les modifications et les compléments
entrés en vigueur. Ces modifications
et ces eompléments font
l’objet d’avis publiés dans les deux
périodiques La Propriété industrielle
et Les Marques internationales.

Article 5

(1) Les dépenses que le Bureau international
aura å assumer en vue de
1’exécution du présent Arrangement
seront supportées en commun par les
pays contractants, dans les conditions
fixées par 1’article 13, alinéas (8),
(9) et (10), de la Convention de Paris
pour la protection de la propriété industrielle.
Jusqu’å nouvelle décision,
ces dépenses ne pourront pas dépasser
la somme de 40 000 francs or par
année1.

(2) Les dépenses prévues å l’article
5, alinéa (1), ne comprennent pas les
frais afférenls aux travaux des Con 1

Cettc unité monétaire est le franc å 100
centlmes, d’un poids de 10/31 de gramme et
d’un titre de 0,900.

en, skall ifrågavarande land anses ha
godtagit kommitténs beslut.

Artikel 4

1. Alla ändringar och alla tillägg beslutade
av expertkommittén skola
meddelas de fördragsslutande ländernas
myndigheter genom den internationella
byråns försorg. Besluten skola
träda i kraft, såvitt avser tillägg, vid
meddelandets mottagande och, såvitt
avser ändringar, efter en tid av sex
månader från dagen för meddelandets
avsändande.

2. Den internationella byrån skall i
sin egenskap av den som omhänderhar
klassificeringen av varor och
tjänster i denna införa de ändringar
och tillägg som trätt i kraft. Dessa
ändringar och tillägg kungöras i de
två tidskrifterna »La Propriété industrielle»
och »Les Marques internationales».

Artikel 5

1. De omkostnader, som den internationella
byrån har att påtaga sig för
verkställande av denna överenskommelse,
skola bäras gemensamt av de
fördragsslutande länderna på de villkor
som föreskrivas i artikel 13 styckena
8, 9 och 10 av Pariskonventionen
för skydd av den industriella
äganderätten. Intill dess nytt beslut
härom fattas, få dessa omkostnader
icke överskrida ett belopp av 40 000
guldfrancs1 årligen.

2. De i artikel 5 stycke 1 avsedda
omkostnaderna inbegripa icke utgifter
i anledning av diplomatiska konfe 1

Denna myntenhet utgör en franc å 100
centimes, med en vikt om 10/31 gram^och en
finhet av 900/1000.

272

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1960

férences de plénipotentiaires, ni les
frais que pourront entrainer des travaux
spéciaux ou des pubjications
effectuées conformément aux décisions
d’une Conférence. Ces frais,
dont le montant annuel ne pourra pas
dépasser 10 000 francs or1, seront supportés
en commun par les pays contractants
dans les conditions fixées å
l’alinéa (1) ci-dessus.

(3) Les montants des dépenses
prévus aux alinéas (1) et (2) pourront
étre augmentés, au besoin, par
décision des pays contractants ou
d’une des Conférences prévues å Partier
8; de telles décisions seront valables
å condition de recueillir l’adhésion
des quatre cinquiémes des pays
contractants.

Article 6

(1) Le présent Arrangement sera
ratifié et les instruments de ratification
en seront déposés å Paris, au
plus tard le 31 décembre 1961. Ces
ratifications, avec leurs dates et toutes
les déclarations dont elles pourraient
étre accompagnées, sex-ont notifiées par
le Gouvernement de la République
fran^aise aux Gouvernements des
autres pays contractants.

(2) Les pays de 1’Union pour la
protection de la propriété industrielle
qui n’auront pas signé le présent Arrangement
dans les conditions prévues
å 1’article 11, alinéa (2), seront
admis å y adhérer, sur leur demande,
dans les conditions prescrites par
1’article 16 de la Convention de Paris
pour la protection de la propriété industrielle.

(3) Les pays au nom desquels l’instrument
de ratification n’aura pas
été déposé dans le délai visé å 1’alinéa

1 Se not å föregående sida.

renser eller utgifter, som särskilda
arbeten eller publikationer, verkställda
i överensstämmelse med beslut av
en konferens, kunna medföra. Dessa
kostnader, vilkas årliga belopp icke
får överskrida 10 000 guldfrancs1,
skola bäras gemensamt av de fördragsslutande
länderna på de villkor
som föreskrivas i stycke 1 härovan.

3. De i styckena 1 och 2 avsedda utgiftsbeloppen
kunna vid behov höjas
genom beslut av de fördragsslutande
länderna eller av en av de konferenser
som avses i artikel 8; sådana beslut
bli giltiga om de vinna anslutning
av fyra femtedelar av de fördragsslutande
länderna.

Artikel 6

1. Denna överenskommelse skall ratificeras
och ratifikationsinstrumenten
skola deponeras i Paris senast den
31 december 1961. Dessa ratifikationer,
jämte deras datum och alla de
förklaringar som må kunna åtfölja
dem, skola av Franska republikens
regering meddelas regeringarna i de
andra fördragsslutande länderna.

2. De länder, tillhöi-ande unionen
för skydd av den industriella äganderätten,
vilka icke under de villkor
som föreskrivas i artikel 11 stycke 2
ha undertecknat den förevarande
överenskommelsen, äga på begäran
ansluta sig till den på de villkor som
stadgas i artikel 16 av Pariskonventionen
för skydd av den industriella
äganderätten.

3. De länder, å vilkas vägnar ratifikationsinstrument
icke ha deponerats
inom den i stycke 1 avsedda fris -

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 dr 1960

273

(1) seront admis å 1’adhésion aux termes
de 1’article 16 de la Convention
de Paris pour la protection de la propriété
industrielle.

Article 7

Le présent Arrangement entrera en
vigueur, entre les pays au nom desquels
il aura été ratifié ou qui y
auront adhéré, un mois apres la date
å laquelle les instruments de ratification
auront été déposés ou les adhésions
notifiées par dix pays au moins.
L’Arrangement aura la méme force
et durée que la Convention de Paris
pour la protection de la propriété industrielle.

Article 8

(1) Le présent Arrangement sera
soumis å des révisions périodiques,
en vue d’y introduire les améliorations
désirables.

(2) Chacune de ees révisions fera
l’objet d’une Conférence qui se tiendra
dans l’un des pays contractants, entre
les délégués desdits pays.

(3) L’Administration du pays ou
doit siéger la Conférence préparera,
avec le concours du Bureau international,
les travaux de cette Conférence.

(4) Le Directeur du Bureau International
assistera aux séances des
Conférences et prendra part aux discussions
sans voix délibérative.

Article 9

(1) Cliacun des pays contractants
aura la faeulté de dénoncer le présent
Arrangement au moyen d’une
notification par écrit au Gouvernement
de la Confédération suisse.

ten, äga ansluta sig till överenskommelsen
enligt bestämmelserna i artikel
16 av Pariskonventionen för skydd
av den industriella äganderätten.

Artikel 7

Denna överenskommelse skall träda
i kraft mellan de länder, å vilkas vägnar
den ratificerats eller vilka anslutit
sig till den, en månad efter den
dag ratifikationsinstrument deponerats
eller meddelande om anslutning
lämnats av minst tio länder, överenskommelsen
skall ha samma kraft och
giltighetstid som Pariskonventionen
för skydd av den industriella äganderätten.

Artikel 8

1. Denna överenskommelse skall
underkastas periodiskt återkommande
revisioner i syfte att däri må införas
önskvärda förbättringar.

2. Varje sådan revision skall utgöra
ämnet för en konferens, som
skall hållas i ett av de fördragsslutande
länderna mellan delegerade för
nämnda länder.

3. Det åligger vederbörande myndighet
i det land, där konferensen
skall hållas, att med biträde av den
internationella byrån förbereda konferensens
arbeten.

4. Direktören för den internationella
byrån skall å konferenserna närvara
vid sammankomsterna samt
äger taga del i förhandlingarna men
icke i besluten.

Artikel 9

1. Varje fördragsslutandc land äger
rätt att uppsäga denna överenskommelse
genom skriftligt meddelande
därom till Schweiziska edsförbundets
regering.

274

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

(2) Cette dénonciation, qui sera
communiquée par ledit Gouvernement
å tous les autres pays contractants,
ne produira effet qu’å l’égard du pays
qui 1’aura faite et seulement douze
mois apres réception de la notification
de dénonciation adressée au Gouvernement
de la Confédération suisse,
PArrangement restant exécutoire pour
les autres pays contractants.

Article 10

Les dispositions de 1’article 16Ms de
la Convention de Paris pour la protection
de la propriété industrielle
s’appliquent au présent Arrangement.

Article 11

(1) Le présent Arrangement sera
signé en un seul exemplaire, lequel
sera déposé dans les Archives du Minister
des Affaires étrangéres de la
République fra^aise. Une copie, certifiée
conforme, sera remise par la
voie diplomatique å chacun des Gouvernements
des pays contractants.

(2) Il restera ouvert å la signature
des pays membres de 1’Union pour la
protection de la propriété industrielle
jusqu’au 31 décembre 1958 ou
jusqu’å son entrée en vigueur, si celleci
intervient avant cette date.

En foi de quoi les Plénipotentiaires
soussignés ont signé le présent Arrangement.

Fait å Nice en un seul exemplaire,
le 15 juin 1957.

2. Sådan uppsägning, som av sagda
regering skall delgivas alla de fördragsslutande
länderna, blir gällande
endast i avseende på det land som företagit
den och först tolv månader
efter mottagandet av det till Schweiziska
edsförbundets regering riktade
meddelandet om uppsägningen. För
övriga fördragsslutande länder förblir
överenskommelsen i kraft.

Artikel 10

Bestämmelserna i artikel 16 bis av
Pariskonventionen för skydd av den
industriella äganderätten äga tillämplighet
jämväl å denna överenskommelse.

Artikel 11

1. Denna överenskommelse skall
undertecknas i ett enda exemplar, vilket
skall deponeras i Franska republikens
utrikesministeriums arkiv. En
bestyrkt avskrift skall på diplomatisk
väg tillställas var och en av de
fördragsslutande ländernas regeringar.

2. överenskommelsen står öppen
för underskrift av länder, tillhörande
unionen för skydd av den industriella
äganderätten, intill den 31 december
1958 eller intill dess den träder i
kraft om detta sker före nämnda dag.

Till bekräftelse härav hava undertecknade
befullmäktigade undertecknat
denna överenskommelse.

Som skedde i Nice, i ett enda exemplar,
den 15 juni 1957.

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1960 275

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Propositionen........................................................ 1

Propositionens huvudsakliga innehåll.................................... 1

Lagförslag .......................................................... 3

Förslag till varumärkeslag .......................................... 3

Förslag till kollektivmärkeslag ...................................... 15

Förslag till lag om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar 17
Förslag till lag om ändrad lydelse av 9 § lagen den 29 maj 1931 (nr 152)
med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens...................... 18

Utdrag av statsrådsprotokollet den 3 juni 1960.......................... 19

I. Huvuddragen i lagstiftningen .................................... 21

II. De särskilda lagförslagen........................................ 38

Förslaget till varumärkeslag ........................................ 38

Allmänna bestämmelser .......................................... 38

Om registrering av varumärke .................................... 92

Om registrerings upphörande...................................... 135

Särskilda bestämmelser om registrering av utländska varumärken .... 155

Om överlåtelse och licens ........................................ 160

Om förbud mot användning av vilseledande varukännetecken ........ 170

Ansvar och ersättningsskyldighet m. m............................. 173

Övriga bestämmelser..........................•''.................. 195

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser.......................... 204

Förslaget till kollektivmärkeslag .................................... 212

Förslaget till lag om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar 220

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 9 § lagen den 29 maj 1931 (nr 152)

med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens...................... 227

Bilaga. Till lagrådet remitterade lagförslag............................ 229

Utdrag av lagrådets protokoll den 23 september 1960.................... 245

Utdrag av statsrådsprotokollet den 30 september 1960.................... 266

Bilaga, överenskommelse i Nice den 15 juni 1957 angående den internationella
klassificeringen av varor och tjänster för vilka varumärken gälla .. 268

Stockholm 1960. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

000514