Kungi. Maj:ts proposition nr 91 år 1960

1

Nr 91

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag
till ändrade bestämmelser om värnpliktslån
m. mgiven Stockholms slott den 4 mars 1960.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
dels antaga härvid fogat förslag till förordning om upphävande av
förordningen den 31 augusti 1940 (nr 824) om värnpliktslån,

dels ock bifalla de övriga förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen
föredragande departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

/Sven Andersson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att värnpliktslån ur värnpliktslånefonden icke
vidare skall utgå till avgånget fast anställt manskap och vissa under militärtjänstgöring
skadade. Däremot förutsättes att värnpliktslån tills vidare
skall utgå till belalsutbildade värnpliktiga. Förvaltningen av värnpliktslånen
föreslås skola överföras till riksbanken. I övrigt föreslås, bland annat,
att värnpliktslån ur fonden för låneunderstöd icke vidare skall utgå.

1—254 oo Bihang till riksdagens protokoll 19G0. 1 saml. Nr 91

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 91 är 1960

Förslag

till

Föror <1 ning

om upphävande av förordningen den 31 augusti 1940
(nr 824) om värnpliktslån

Härmed förordnas att förordningen den 31 augusti 1940 (nr 824) om
värnpliktslån skall upphöra att gälla med utgången av juni månad 1960;
dock att i fråga om redan beviljade lån bestämmelserna i 8, 14—16 §§
alltjämt skola äga tillämpning, varvid frågor som där avses skola handläggas
av riksbanken.

Kungl. Maj:ts proposition nr 91 är 1960

3

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 4 mars 1960.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm,
Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam, Nordlander.

Chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Andersson, anmäler efter
gemensam beredning med cheferna för social-, finans-, ecklesiastik-, inrikes-
och civildepartementen fråga om ändring av nuvarande bestämmelser
rörande värnpliktslån m. in. och anför därvid följande.

1954 års värnpliktsavlöningsutredning1 har den 28 december
1959 framlagt förslag rörande värnpliktslån. Över förslaget har efter remiss
följande myndigheter och sammanslutningar yttrat sig, nämligen överbefälhavaren,
cheferna för armén, marinen och flygvapnet, försvarets civilförvaltning,
försvarets socialbyrå, försvarets upplysnings- och personalvårdsnämnd,
arbetsmarknadsstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, statskontoret,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Göteborgs och Bohus
samt Västernorrlands län, garantilånenämnden, studiehjälpsnämnden,
studiesociala utredningen, 1956 års försvarsförvaltningssakkunniga, fullmäktige
i riksbanken, Sveriges förenade studentkårer, försvarsväsendets
underbefälsförbund, Sveriges akademikers centralorganisation, svenska reservunderofficersförbundet,
värnpliktiga underofficerares riksförbund, centralstyrelsen
för de svenska reservofficersförbunden, värnpliktiga officerares
riksförbund och tjänstemännens centralorganisation.

I det följande redogör jag för huvuddragen av nuvarande bestämmelser
om värnpliktslån, för tidigare framlagda förslag till förändringar samt för
utredningens förslag och däröver avgivna yttranden. Slutligen redovisar
jag mina egna synpunkter och förslag.

Nuvarande bestämmelser om värnpiiktslän

Vid 1940 års urtima riksdag (prop. 16; rskr 29) beslöts, att särskilda
värnpliktslån skulle kunna utlämnas till sådana värnpliktiga, vilka till

1 T.f. expeditionschefen G. Söderberg, ordförande, numera byråchefen IT. S. Rosenblad
ledamoten av riksdagens första kammare, numera talmannen G. V. Sundelin samt ledamoten
av riksdagens andra kammare M. G. Gustafsson.

4

Kiingl. Maj:ts proposition nr 91 år 1960

följd av längre tids beredskapsinkallelse fått sin ekonomi väsentligt försämrad.
Frågan om lånerörelsens finansiering avgjordes vid påföljande
års riksdag, då beslut fattades om att för ändamålet erforderliga medel
skulle anvisas såsom kapitalinvestering i fonden för låneunderstöd.

Bestämmelser om låneverksainheten återfinnes i förordningen den 31
augusti 1940 (nr 824) med däri sedermera vidtagna ändringar. Nämnda
bestämmelser innebär i huvudsak följande.

Värnpliktig som inkallats till beredskapstjänstgöring kan av statsmedel
beviljas värnpliktslån under följande allmänna förutsättningar. Sökanden
skall till följd av värnpliktstjänstgöringen ha råkat i svårigheter av
ekonomisk art, vilka kan befaras äventyra hans möjligheter att efter avslutad
tjänstgöring fullfölja påbörjad yrkesutbildning eller vinna utkomst
i det yrke eller den näring varav han före inkallelsen haft sin bärgning
eller vilka eljest innebär en avsevärd rubbning av hans ekonomi. Sökanden
skall vidare ha gjort vad på honom skäligen ankommit för att avvärja svårigheterna
samt måste antagas vara ur stånd att utan hjälp av värnpliktslån
inom skälig tid övervinna svårigheterna.

Värnpliktslån må beviljas med lägst 200 och högst 5 000 kronor, är
räntefritt samt må utlämnas utan säkerhet, ehuru sådan kan föreskrivas.
Värnpliktslån skall i sin helhet vara återbetalat senast inom tio år, dock
må amorteringstiden förlängas med ytterligare fem år för lån beviljade
före den 1 juli 1946.

Värnpliktslånens förvaltning handhas under statskontorets överinseende
av länsstyrelserna medan låneverksamheten i övrigt handhas av försvarets
socialbyrå.

Länsstyrelse må uppsäga värnpliktslån, därest låntagaren lämnat oriktiga
uppgifter eller visat försumlighet i fråga om återbetalningsskyldighetens
fullgörande eller därest sådana förhållanden inträffar att låntagaren med
hänsyn till syftet med lånet uppenbarligen icke längre bör få tillgodonjuta
lånet. Uppsagt belopp löper med fyra procents ränta. Finner länsstyrelse
att med hänsyn till låntagarens ekonomiska förhållanden avskrivning av
fordran på grund av utlämnat lån bör äga rum, skall frågan härom hänskjutas
till Kungl. Maj:ts prövning. Beslutas avskrivning, skall lånet anses
efterskänkt till motsvarande belopp.

Genom kungörelsen 1940:825 förordnade Kungl. Maj:t, att bestämmelserna
om värnpliktslån skulle äga tillämpning jämväl å underbefäl i reserven,
som tjänstgjort vid krigsmakten under tid då värnpliktig varit inkallad
till beredskapstjänstgöring. Sedermera utsträcktes bestämmelserna
att med vissa modifikationer avse även viss långtidsinkallad militär personal
(kungörelsen 1945: 195) och vissa under militärtjänstgöring skadade
(kungörelsen 1945: 495).

Vid 1945 års riksdag (prop. 198; rskr 285) beslöts, att värnpliktslån
under vissa förutsättningar skulle kunna utgå jämväl i fredstid. För ändamålet
inrättades en särskild värnpliktslånefond med karaktär av statlig utlåningsfond.

Bestämmelser angående lån från värnpliktslånefonden återfinnes i

a

Kungl. Maj:ts proposition nr 91 år 1960

kungörelsen 1945: 494 (ändr. 1947: 258). Enligt dessa föreskrifter må värnpliktslån
utgivas till dels manskap som avgått efter att ha innehaft fast
anställning å aktiv stat under minst fem år eller i vissa fall under kortare
tid, dels värnpliktig som helt eller delvis undergått befälsutbildning, dels
ock den som skadats till följd av olycksfall eller annorledes ådragit sig
sjukdom efter den 30 juni 1945 under annan militärtjänstgöring än som
avses i kungörelsen 1945: 495. Värnpliktslån må beviljas sökande endast i
den mån så prövas erforderligt för underlättande av yrkesutbildning eller
för utövande av yrke eller näring, varav sökanden har sin bärgning, eller
för övergång till annan verksamhet, allt under förutsättning att den fasta
anställningen, befälsutbildningen eller den ådragna skadan eller sjukdomen
uppenbarligen bidragit till att framkalla eller öka föreliggande lånebehov.

Beträffande lånens förvaltning in. m. är bestämmelserna i princip desamma
som för de äldre värnpliktslånen. Även lån från värnpliktslånefonden
kan utgå med högst 5 000 kronor och är räntefritt samt skall återbetalas
senast inom tio år efter det lånet beviljades.

Efter förslag i propositionen 110 beslöts vid 1955 års riksdag (rskr 300)
att fast anställd personal under utbildning till mariningenjör under vissa
förutsättningar skulle kunna erhålla lån från värnpliktslånefonden. Härom
gäller i huvudsak följande.

Lån må utgå för deltagande i andra och högre årskurs vid tekniska högskolan
i Stockholm eller vid Chalmers tekniska högskola i Göteborg. Lånens
förvaltning handhas under statskontorets överinseende av överståthållarämbetet
samt låneverksamheten i övrigt av försvarets socialbyrå. Här avsedda
lån, vilka är räntefria, utgår efter behovsprövning och må beviljas
med för varje läroår högst 6 000 kronor för underofficer och högst 5 000
kronor för underbefäl. Lån må icke utan Kungl. Maj :ts medgivande beviljas
sökande för längre tid än sammanlagt tre läroår. För återbetalning av
beviljat lån skall gälla föreskrifterna i kungörelsen angående lån från värnpliktslånefonden,
dock att för den, som fullföljt utbildningen vid teknisk
högskola och som erhållit beställning såsom mariningenjör på aktiv stat,
skall för varje helt kvartal som dylik beställning innehas avskrivas 625
kronor å lånebeloppet. Lån åt annan låntagare som fullföljt utbildningen
skall återbetalas med samma belopp per kvartal.

Jämlikt beslut av 1958 års B-riksdag (prop. 1, bil. 6; rskr B 83) kan
lån ur värnpliktslånefonden utgå även till arméingenjör för deltagande i
andra och högre årskurs vid teknisk högskola. Föreskrifter rörande denna
lånemöjlighet har utfärdats i brev den 29 augusti 1958. I stort sett gäller
beträffande dessa lån samma regler i fråga om handläggning, förvaltning,
återbetalning och avskrivning som vid lån till mariningenjörsaspiranter.
Under ett och samma budgetår må bär avsedda lån icke utlämnas till högre
sammanlagt belopp än 55 000 kronor.

2—254 bo Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 saml. Nr 91

c

Kungl. Maj:ts proposition nr 91 år 1960

Tidigare förslag

Frågor om förändringar i villkoren för utlämnande av värnpliktslån
och om lånens förvaltning in. in. har aktualiserats vid 1951 och 1953 års
riksdagar. Härom må följande anföras.

Sedan 1950 års besparingsutredning föreslagit, bland annat, att
låneverksamheten från värnpliktslånefonden skulle avvecklas, fann föredragande
departementschefen i propositionen 1951:109 övertygande
skäl tala för att bibehålla ifrågavarande lånemöjligheter. Departementschefen
erinrade därvid bland annat om att övergång för det dåvarande ägde
rum från tvångsuttagning till frivillig uttagning av värnpliktiga för officersutbildning,
varför det icke kunde anses välbetänkt att innan erfarenheter
vunnits av det nya systemets verkningar reducera ifrågavarande kompensation.
Av besparingsskäl förordade departementschefen dock att behovsprövningen
skärptes och att räntefriheten slopades. Riksdagen (SU 122; rskr
204) anslöt sig till förslaget om skärpning av behovsprövningen men kunde
ur rekryteringssynpunkt icke godtaga ett slopande av räntefriheten.

1952 års riksdags revisorer förordade en sanering av låneverksamheten
från fonden för låneunderstöd som syftade till att ifrågavarande
verksamhet inom rimlig tid kunde avvecklas. Revisorerna ansåg även starka
sakliga skäl tala för en överflyttning av värnpliktslånens förvaltning till
riksbanken, vilket gällde såväl lånen från fonden för låneunderstöd som de
medelst värnpliktslånefonden finansierade lånen. Detta motiverades främst
med verksamhetens utpräglat bankmässiga karaktär som icke ansågs ha
något naturligt samband med länsstyrelsernas vanliga förvaltningsuppgifter.
Då det övervägande antalet lån från värnpliktslånefonden hade
karaktär av rena studielån ifrågasatte revisorerna, huruvida icke i lämpligt
sammanhang spörsmålet om en närmare samordning av studielåneverksamhetens
olika former borde upptagas till övervägande. Till de av revisorerna
anförda synpunkterna anslöt sig helt eller delvis samtliga de myndigheter,
med undantag av försvarets socialbyrå, som yttrat sig i ärendet.
Även 1953 års riksdag (SU 102; rskr 227) ansåg påtagliga fördelar stå
att vinna genom en överflyttning av värnpliktslånens förvaltning till riksbanken
samt förutsatte — i likhet med revisorerna — att värnpliktslån
från fonden för låneunderstöd icke vidare skulle utlämnas och att i övrigt
åtgärder vidtogs för en sanering av denna gren av verksamheten. Riksdagen
hemställde, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om åtgärder i det angivna
syftet. ö

Sedan Kungl. Maj :t uppdragit åt försvarets civilförvaltning att
näimare utreda de av riksdagen salunda föreslagna åtgärderna redovisade
civilförvaltningen i skrivelse den 24 september 1954 ifrågavarande uppdrag.

Av skrivelsen framgick, att civilförvaltningen av skäl som framförts
av flertalet i ärendet hörda länsstyrelser ansåg det uppenbart,
att en överflyttning till riksbanken av här avsedd förvaltningsverksamhet
måste anses ändamålsenlig och eftersträvansvärd. Någon anledning att därvid
undantaga lån från fonden för låneunderstöd ansågs icke föreligga.
Civilförvaltningens inställning i frågan motiverades främst av det förhållandet,
att lånen från värnpliktslånefonden hade karaktär av rena studie -

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 91 år 1960

lån samt att verksamheten med lånens indrivning föga skilde sig från det
enklaste förfarande beträffande vanliga banklån. Fullmäktige i riksbanken
hade även i annat sammanhang förklarat, att riksbanken var beredd att
utan särskild ersättning åtaga sig förvaltningsverksamheten liksom även den
låneprövning som ankom på socialbyrån.

Enligt civilförvaltningen kunde man icke bortse från att värnpliktslånen
i viss utsträckning stod i intimt samband med annan understöds- och
bidragsverksamhet som handhades av socialbyrån. Vissa erinringar kunde
därför göras mot att till riksbanken överflytta jämväl socialbyråns uppgifter
beträffande värnpliktslånen. Med hänsyn härtill ansåg civilförvaltningen
att med frågan om överflyttning till riksbanken av socialbyråns
arbetsuppgifter med värnpliktslån borde anstå i avbidan på närmare erfarenheter
av den föreslagna förvaltningsordningen.

Beträffande den av riksdagens revisorer berörda frågan om en sanering
av låneverksamheten beträffande lån från fonden för låneunderstöd framhöll
civilförvaltningen, att utlämnande av nya lån från denna fond numera
knappast syntes äga aktualitet och att det syntes kunna förutsättas att riksbanken
efter övertagande av lånens förvaltning kom att ägna särskild
uppmärksamhet åt denna fråga.

Av de över civilförvaltningens förenämnda skrivelse inhämtade yttrandena
framgick, att fullmäktige i riksbanken, som dock icke ville motsätta
sig den av civilförvaltningen föreslagna lösningen, alltjämt ansåg det
lämpligast att riksbanken övertog även socialbyråns uppgifter beträffande
värnpliktslånen. Även statskontoret ansåg vägande skäl tala för att riksbanken
icke endast ombesörjde förvaltningsverksamheten utan även beviljade
lånen samt ifrågasatte dessutom om icke lånen från fonden för låneunderstöd
borde överföras till värnpliktslånefonden och där redovisas och
slutavvecklas under en särskild grupprubrik. Försvarets socialbyrå däremot
förordade, att såsom lånebeviljande myndighet borde fungera något organ
inom försvaret och att byrån alltjämt borde handha denna verksamhet.
Även förvaltningen av lån från värnpliktslånefonden borde anförtros byrån.

Utredningens förslag

Till en början må erinras om att värnpliktsavlöningsutredningen enligt
sina direktiv haft att taga under omprövning gällande bestämmelser om
förutsättningarna för erhållande av lån ur värnpliktslånefonden ävensom
sättet för utgivande av sådana lån samt att därvid undersöka om det kan
vara ändamålsenligt att samordna dessa lån med andra statliga lån, exempelvis
lån för studieändamål. Vidare skulle utredningen pröva frågan om värnpliktslånens
förvaltning m. m. Därjämte skulle utredningen undersöka
möjligheterna att helt upphäva eller i varje fall modifiera vissa bestäm -

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 91 år 1960

melser angående ekonomiska och sociala förmåner, avsedda att underlätta
fast anställt manskaps övergång till civil verksamhet, däribland reglerna
om lån från värnpliktslånefonden.

Vad gäller värnpliktslåneverksamhetens omfattning m. m. har utredningen
anfört bland annat följande.

Under fonden för låneunderstöd har för värnpliktslån anvisats anslag
om sammanlagt cirka 10 miljoner kronor. Låneverksamheten är numera
ringa. Under kalenderåren 1956—1958 har bifallits respektive 6, 5 och 4
sådana lån. Enligt gjorda beräkningar uppgår statens utestående fordran
per den 30 juni 1959 till cirka 860 000 kronor motsvarande omkring 9 %
av de utanordnade beloppens totalsumma. Intill angiven tidpunkt har avskrivning
medgivits med tillhopa cirka 570 000 kronor.

I värnpliktslånefonden har t. o. m. budgetåret 1958/59 investerats 3,3
miljoner kronor. Mot vederbörande investeringsanslag svarande avskrivningsanslag
har regelmässigt upptagits på riksstatens driftbudget. Av nedanstående
sammanställning framgår hur lånen ur värnpliktslånefonden
intill den 1 juli 1959 fördelat sig på de olika till lånen berättigade kategorierna.

Kategori

Antal

bifallna lån

Bifallet belopp
kronor

Fast anställt underbefäl...........

476

1 771 600

Befälsutbildade värnpliktiga.......

1 011

4 560 030

Kroppsskadade...................

71

244 000

Mariningenjörsaspiranter..........

3

38 000

Arméingenjörer..................

—

—

Summa

1561

6 613 630

Statens utestående fordran för lån som belastar värnpliktslånefonden
utgjorde den 30 juni 1959 omkring 2,5 miljoner kronor. Beslut om avskrivning
har medgivits intill ett belopp av i runt tal 39 000 kronor.

Utredningen har därefter lämnat en översikt över gällande bestämmelser
om vissa studielån. De lån som därvid behandlats är räntefria studielån
ur statens lånefond för universitetsstudier (räntefria studielån), studielån
med statlig kreditgaranti (garantilån) och studielån ur allmänna studielånefonden
(allmänna studielån).

Räntefria studielån och garantilån kan utgå till studerande vid vissa
läroanstalter, främst universitet och högskolor. Räntefria studielån utlämnas
till obemedlade eller mindre bemedlade studerande med utpräglad studiebegåvning
medan garantilån utgår till den som gjort sig känd för skötsamhet,
ådagalagt studielämplighet och är i behov av studiekredit. Här
avsedda lån kan för varje valfri ansökningsperiod om högst ett år sammanlagt
uppgå till så stort belopp att sökandens verkliga lånebehov för studier -

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 91 år 1960

nas finansiering täckes. I första hand och i den mån medel finnes tillgängliga
för utlåning prövas varje ansökan för räntefritt studielån till högst
2 500 kronor för"helt år eller, om särskilda omständigheter kan anföras, upp
till 3 500 kronor. Resten av erforderligt lån utgår i form av garantilån.
Kan räntefritt lån ej utgå till något belopp, prövas hela lånebehovet för
garantilån.

De räntefria studielånen är räntefria till utgången av tredje året efter det,
då låntagaren varit berättigad att lyfta sista delen av senast beviljat dylikt
lån. Därefter utgår ränta med för närvarande 2‘A %. Garantilånen löper
omedelbart med ränta efter procentsats (f. n. 5,25%), som Konungen
med hänsyn till allmänna ränteläget fastställer. Amorteringstiden för räntefritt
studielån är högst 15 år, räknat från det år då lånet senast beviljades,
samt för garantilån som regel högst 15 år efter studiernas avslutande.

Allmänna studielån kan utgå till obemedlade eller mindre bemedlade
elever för studier vid statliga eller under statlig tillsyn ställda utbildningsanstalter
med undantag för de läroanstalter, vid vilka studerande kan beviljas
lån ur fonden för universitetsstudier. Lån kan utgå med högst 2 500
kronor eller, då särskilda skäl därtill föreligger, med högst 3 500 kronor
för helt läsår. Lånet är under studietiden räntefritt men löper med ränta
(för närvarande 2V2 %) från och med tredje året efter det då låntagaren
varit berättigad att lyfta sista delen av honom senast tilldelat studielån.
Längsta amorteringstid är 15 år efter det lån senast beviljats.

Mot bakgrunden av de sålunda lämnade redogörelserna framlägger utredningen
sina förslag i fråga om värnpliktslån och behandlar därvid först
lånen från värnpliktslånefonden.

Vad till en början gäller lånen till de befälsutbildade värnpliktiga
anför utredningen, att det för närvarande rör sig om mellan 100 och
150 utlämnade lån om året medan antalet låneansökningar är ungefär det
dubbla. Lån utlämnas så gott som enbart för studieändamål och i flertalet
fall (cirka 80 %) för studier vid sådana läroanstalter, vid vilka även räntefria
studielån och garantilån kan utgå. Återstoden avser studier vid lägre
undervisningsanstalter, i allmänhet sådana, vid vilka allmänna studielån
kan ifrågakomma. Som förutsättning för beviljande av lån som här avses
tillämpas för närvarande den principen att officersutbildning skall ha genomgåtts
och fullgjorts som regel utan avbrott.

Utredningen konstaterar, att en jämförelse mellan förutsättningarna för
att erhålla, å ena sidan, värnpliktslån och, å andra sidan, räntefria studielån
ger vid handen att kraven på studiebegåvning i stort sett är desamma
då det gäller studier vid läroanstalter med begränsad intagning medan
kraven eljest är lägre för värnpliktslån än räntefria studielån samt att
villkoret om föreliggande lånebehov lättare uppfylles av sökande till värnpliktslån
än av den som söker räntefritt studielån. Värnpliklslånen är alltså
lättare att erhålla än de räntefria studielånen och — till skillnad från
dessa — helt räntefria. Ä andra sidan kan räntefria studielån uppgå till
högre belopp än värnpliktslånens maximum och har längre amorteringstid.

Enligt vad utredningen inhämtat förekommer det ofta att befälsutbildad

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 91 är 1960

värnpliktig, som erhållit värnpliktslån, först utnyttjar detta och därefter
söker räntefritt studielån. Den härav uppkommande amorteringsskyldigheten
förorsakar icke sällan svårigheter med hänsyn till att några bestämmelser
om samordning mellan de olika låneformerna icke finnes.

Då anslagen för studielån är begränsade och en utgallring av de sökande
måste äga rum kan det enligt utredningens mening starkt ifrågasättas, om
det är lämpligt, att staten genom värnpliktslån möjliggör för kanske mindre
behövande och mindre studiebegåvade än de sålunda avvisade att bedriva
studier enbart därför att de genomgått befälsutbildning. Utredningen har
dessutom -— på grundval av en på initiativ av utredningen verkställd, begränsad
undersökning — bibragts den uppfattningen att möjligheten till
värnpliktslån varit av tämligen ringa betydelse för rekryteringen av värnpliktiga
officerare medan däremot de för officersutbildningen utgående premierna
i första hand verkat rekryteringsbefrämjande. Ett premiesystem
anser utredningen även vara att föredraga framför ett system med beviljande
av lån. Utredningen föreslår med hänsyn härtill att värnpliktslån för
framtiden icke skall tillkomma värnpliktig på grund av helt eller delvis
genomgången befälsutbildning. Skulle rekryteringen av frivilliga för utbildning
till värnpliktiga officerare anses behöva ytterligare stimuleras bör
det enligt utredningens mening övervägas att höja de för utbildningen utgående
premierna. Utredningen för även fram tanken på att genomgången
befälsutbildning tillmätes viss betydelse vid prövningen av låneansökningar
till räntefria studielån och allmänna studielån men förklarar sig icke beredd
att nu framlägga något förslag härutinnan. Utredningen avser dock
att återkomma till frågan vid den behandling av spörsmålet om tillgodoräkning
i merithänseende av tid för värnpliktstjänstgöring, som det åligger
utredningen att företaga. Därjämte förutsätter utredningen att förevarande
fråga jämväl beaktas av de sakkunniga som nyligen tillkallats för
att verkställa utredning rörande studiesociala åtgärder på den högre utbildningens
område m. m. (studiesociala utredningen).

Vid en avveckling av värnpliktslånen för de befälsutbildade värnpliktiga
anser utredningen skäl tala för att möjlighet till värnpliktslån övergångsvis
bör bibehållas för sådana värnpliktiga, vilka före utfärdande av bestämmelser
i ämnet efter frivilligt åtagande påbörjat befälsutbildning.

Vad därefter gäller värnpliktslån till avgånget fast anställt manskap
erinrar utredningen om att i direktiven för utredningen framhållits,
att bestämmelserna härom utformats med tanke på kontraktsanställt manskap
och därför icke synes väl förenliga med de nya anställningsformer
som genomförts under senare år och som inneburit att kontraktsanställningen
i stor utsträckning avvecklats och ersatts med anställning,
som i princip förutsätter avgång först i samband med pensionsålderns
inträde. Enligt vad utredningen inhämtat har beställningar för långtjänstunderbefäl
vid armén, kustartilleriet och flygvapnet inrättats till sådant

IT

Kungl. Maj:ts proposition nr 91 år 1960

antal, att allt manskap (med undantag för fältflygare och flygnavigatörer)
beräknas skola kunna erhålla sådan beställning medan vid flottan så ännu
icke är förhållandet. Till följd härav har antalet till avgånget manskap
beviljade värnpliktslån undergått en fortlöpande minskning. Under år 1958
beviljades således endast nio sådana lån, av vilka flertalet avsåg studier
vid sådana läroanstalter där förutsättningar för erhållande av allmänna
studielån torde ha förelegat. Med hänsyn härtill och då ett slopande av
värnpliktslån till avgånget manskap icke längre torde kunna anses såsom
ett löftesbrott från statsmakternas sida anser utredningen att någon större
tveksamhet icke behöver råda om att i princip avskaffa värnpliktslånen
även för ifrågavarande kategori. Utredningen föreslår därför, att värnpliktslån
i fortsättningen icke heller skall tillkomma avgånget fast anställt
manskap. Dock anser utredningen, att möjligheten till värnpliktslån övergångsvis
bör bibehållas för manskap som avgått från fast anställning vid
flottan och som anställts innan förmånen i övrigt slopas.

Beträffande den tredje personalkategori som kan erhålla lån ur värnpliktslånefonden,
vissa under militärtj änstgöring skadade, rör det
sig, anför utredningen, främst om personer, som antingen är berättigade till
ersättning enligt militärersättningsförordningen och för vilka värnpliktslånet
blir en extra hjälp utöver sådan ersättning eller också icke, trots under
militärtjänstgöring ådragen skada eller sjukdom, har kunnat medges dylik
ersättning. Antalet lån till här avsedd kategori är numera ringa; under år
1958 beviljades endast ett dylikt lån. Anledning synes enligt utredningens
mening icke föreligga att bibehålla denna lånemöjlighet därest värnpliktslånen
avvecklas för övriga i det föregående behandlade kategorier. Då här
aktuella fall merendels torde vara särskilt ömmande förutsätter utredningen,
att andra hjälpåtgärder kan tillgripas, vilka helst bör ha form av bidrag
som icke behöver återbetalas. Utredningen pekar därvid på att chefen för
försvarsstaben disponerar vissa medel som kan utnyttjas för ändamålet.
Därjämte plägar enligt vad utredningen har sig bekant bidrag varom här
är fråga kunna utgå ur stiftelsen Kungafonden.

I fråga om lånen till vissa mariningenjörsaspiranter och
arméingenjörer har utredningen ansett det falla utanför dess uppdrag
att behandla denna låncform, som tillkommit efter utredningens tillsättande
och är av helt annan art än tidigare berörda låneformer.

Vid bifall till utredningens förslag att lån från värnpliktslånefonden
icke annat än i vissa övergångsfall skall utgå till befälsutbildade värnpliktiga,
avgånget fast anställt manskap och vissa under militärtjänstgöring
skadade kommer, anför utredningen, frågan om lån ep r övningen
och förvaltningen av lånen från värnpliktslånefonden i ett nytt läge.
För bedömning av övergångsfallen torde enligt utredningens mening kraven
på kännedom om militära förhållanden hos den låneprövande instansen i
stor utsträckning komma att skärpas, vilket talar mot all denna prövning

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 91 år 1960

överföres till riksbanken. Vad angår lånens förvaltning synes visserligen
inga vägande invändningar kunna göras mot att denna övertages av riksbanken
men då verksamheten ifråga skulle bli av övergående slag kan utredningen
icke finna en dylik överföring särskilt angelägen. Utredningen
föreslår därför ingen ändring i fråga om sättet för långivningen och lånens
förvaltning.

Vad därefter gäller lånen från fonden för låneunderstöd delar utredningen
den av 1952 års riksdags revisorer uttalade uppfattningen att
dylika lån icke längre skall utlämnas och att kvarstående lån snarast bör
avvecklas. I fråga om förvaltningen av lånen anser utredningen, som en
följd av sina förut redovisade förslag i fråga om lånen från värnpliktslånefonden
och i övrigt på av försvarets socialbyrå anförda skäl, att någon
ändring icke bör vidtagas. Utredningen föreslår emellertid i likhet med
statskontoret, att kvarstående lån överföres till värnpliktslånefonden och
där redovisas och slutavvecklas under en särskild grupprubrik.

Yttranden

Flertalet av de myndigheter och sammanslutningar som yttrat sig över
förslaget har helt eller delvis tillstyrkt en avveckling av värnpliktslånen till
de av utredningen berörda kategorierna. Ett icke ringa antal av dessa myndigheter
har dock ansett att en avveckling bör ske först sedan garantier
skapats för att förmåner som svarar mot värnpliktslånen kan erhållas i
annan form. Detta gäller särskilt i fråga om befälsutbildade värnpliktiga.
Andra remissinstanser åter har intagit en mera kritisk inställning till utredningens
förslag och icke ansett sig kunna biträda detta, bland annat
med hänsyn till att några konkreta förslag till kompenserande förmåner
icke framlagts. Även ekonomiska skäl har därvid åberopats.

I fråga om de olika punkterna i utredningens förslag har i huvudsak
anförts följande.

Förslaget att avveckla värnpliktslånen till de befälsutbildade värnpliktiga
tillstyrkes av försvarets civilförvaltning, statskontoret,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms och
Västernorr lands län, garantilånenämnden, studieh j älpsnämnden
och studiesociala utredningen. Civilförvaltningen anser,
att en höjning av premierna, därest en sådan åtgärd skulle visa sig nödvändig,
bör begränsas att endast avse premierna till sådana officersutbildade
vilka undergår vidareutbildning vid högre läroanstalt. Statskontoret finner
icke ens motiverat, att låneformen övergångsvis bibehålies för sådana
värnpliktiga, vilka före utfärdandet av bestämmelser i ämnet redan påbörjat
befälsutbildning. Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser det önskvärt,
att i föreskrifterna för erhållande av räntefria studielån och allmänna studielån
bestämmelser intages om att vid långivningen hänsyn skall tagas till
genomgången befälsutbildning. Garantilånenämnden framhåller, att garanti -

Kungl. Maj:ls proposition nr 91 är 1960

13

lån till studerande under alla förhållanden kommer att stå till förfogande
för alla de studerande som hittills kunnat erhålla värnpliktslån men att
man för att möta de ökade anspråken på lån från fonden för universitetsstudier
bör tillföra fonden häremot svarande medel, förslagsvis beräknade
till 200 000 kronor om året. Motsvarande synpunkter framföres, såvitt angår
lån från allmänna studielånefonden, av studiehjälpsnämnden, som
bedömer en ökning av lånemedlen från fonden erforderlig med omkring
135 000 kronor vartill kommer cirka 40 000 kronor för stipendier. Några
bestämmelser om att vid låneprövningen hänsyn skall tagas till genomgången
befälsutbildning anser nämnden icke erforderliga. Studiesociala utredningen,
som intet har att erinra mot att andra åtgärder vidtages för
att trygga rekryteringen av värnpliktigt befäl, konstaterar dock att ett borttagande
av värnpliktslånen kommer att medföra en försämring av de studiesociala
förmånerna om icke stödet till de studerande på annat sätt förbättras.
Utredningen uttalar emellertid sin avsikt att i sitt fortsatta arbete
beakta detta förhållande och förordar tills vidare en utökning av de berörda
statliga lånefonderna med ett lika stort belopp som för närvarande
för studieändamål utgår ur värnpliktslånefonden.

Även arbetsmarknadsstyrelsen framhåller vikten av att den
totala studiehjälp som samhället ställer till förfogande icke minskas därest
beslut fattas om avveckling av värnpliktslånen och förordar därvid att motsvarande
medel ställes till förfogande för statens studielånefonder. Styrelsen
kan dock icke tillråda att genomgången befälsutbildning skall ge företräde
vid erhållande av lån ur dessa fonder.

Överbefälhavaren anser sig kunna biträda förslaget endast under
förutsättning att garantier ges för att de enligt överbefälhavarens mening
rekryteringsstimulerande förmåner som möjligheten till värnpliktslån torde
vara för de officersutbildade värnpliktiga kompenseras i annan form. Därvid
hänvisar överbefälhavaren till de av utredningen antydda åtgärderna
att höja premierna och att genomgången befälsutbildning tillmätes viss
betydelse vid beviljande av studielån samt förutsätter att en samordning
därvid kommer att ske med nuvarande civila statliga studielånemöjligheter
så att låneförmånerna i princip bibehålies. Liknande synpunkter
framföres av cheferna för marinen och flygvapnet liksom även
av centralstyrelsen för de svenska reservofficersförbunden
och värnpliktiga officerares riksförbund. Jämväl Sveriges
akademikers centralorganisation anser, att innan värnpliktslånen
avvecklas bör dels en utbyggnad ha skett av de studiesociala förmånerna
för att ersätta den lucka som härigenom skulle uppstå, dels tillfredsställande
rekrytcringsfrämjande åtgärder för militär befälsutbildning ha
genomförts.

Chefen för armén anser alt behov av värnpliktslån alltjämt föreligger
och att denna förmån stimulerar rekryteringen till den frivilliga

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 91 ur 19C>0

officersutbildningen. En motsvarande förtur till lån bedömes även svår att
genomföra, om de värnpliktiga hänvisas till att i konkurrens med övrig
ungdom ansöka om räntefria studielån och garantilån. Därjämte anser
arméchefen, att det ur statsfinansiell synpunkt är väsentligt förmånligare
att bibehålla nuvarande låneform än att såsom ifrågasatts höja de för utbildningen
utgående premierna. Försvarets socialbyrå kan icke biträda
utredningens förslag, enär detta icke anses tillfredsställande motiverat.
Sålunda finner byrån — i motsats till utredningen — värnpliktslånen
fylla förnuftiga ändamål, vilka icke i erforderlig utsträckning och
med beaktande av de berörda personalkategoriernas särskilda förhållanden
kan tillgodoses genom andra av utredningen antydda lånemöjligheter.
Vidare anser socialbyrån, att den nuvarande låneformen får bedömas såsom
en för statsverket relativt sett billig kompensationsform för de åtaganden
som göres av de befälsutbildade personalkategorierna och belyser i
anslutning härtill de ekonomiska konsekvenserna av om man i stället
nödgas höja de för utbildningen utgående premierna. Av angivna skäl föreslår
byrån att värnpliktslånemöjligheten bibehålies och förordar dessutom
hland annat att nuvarande maximer ing av värnpliktslånen, vilken fastställdes
redan vid fondens inrättande, höjes till 7 500 kronor och att amorteringstiden
förlänges till 15 år. Jämväl försvarets upplysnings- och
personalvårdsnämnd hyser betänkligheter mot att i avvaktan på
resultatet av den studiesociala utredningens arbete avskaffa värnpliktslånen
till de befälsutbildade värnpliktiga, vilket totalt sett skulle innebära
en minskning av stödet till den studerande ungdomen om icke samtidigt
möjligheterna att erhålla studielån vidgades. Då vidare den av utredningen
antydda möjligheten att i stället höja premierna skulle innebära
en icke oväsentlig kostnadsökning och då några förslag om de förmåner
som av rekryteringsskäl skulle kunna erbjudas i stället för värnpliktslån
icke föreligger anser nämnden sig böra tillråda att värnpliktslånen
bibehålies.

Av i huvudsak motsvarande skäl kan icke heller Sveriges förenade
studentkårer eller tjänstemännens centralorganisation biträda
förslaget. Studentkårerna, som bestämt vänder sig mot tanken att
ge militära meriter betydelse vid prövning av statliga studielån, konstaterar
även med beklagande att utredningen icke närmare diskuterat möjligheterna
till en samordning av de olika berörda låneformerna, vilket anses
kunna åstadkommas utan större administrativa svårigheter. Värnpliktiga
underofficerares riksförbund anser sig icke endast böra
avstyrka förslaget om avveckling av värnpliktslånen till officersuttagna
värnpliktiga utan föreslår härjämte att dylik förmån skall kunna utgå även
till den som genomgått underofficersutbildning.

Utredningens förslag att värnpliktslånen skall avvecklas även för avgånget
fast anställt manskap tillstvrkes av försvarets civilförvalt -

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 91 är 1960

ning, statskontoret, över ståthål lar ämbetet, länsstyrelserna
i Stockholms och Västernorrlands län samt arbetsmarknadsstyrelsen.
Statskontoret anser några övergångsbestämmelser icke erforderliga,
särskilt som det huvudsakligen är fråga om lån för studier för
vilka andra lånemöjligheter står till buds. Vad gäller underbefälet vid
flottan uttalar chefen för marinen, att fler underbefäl numera icke
anställes än att dessa om de är lämpliga kan erhålla pensionsberättigande
anställningar, varför det icke synes nödvändigt att bibehålla den här avsedda
lånemöjligheten för ifrågavarande underbefäl.

Ä andra sidan anser chefen för armén, som framhåller att underbefälsorganisationen
vid armén ännu icke är slutgiltigt utbyggd, att frågan
om värnpliktslånens avskaffande bör prövas först i samband med ställningstagande
till de övriga civilanställningsförmåner som det ankommer på
utredningen att behandla. Av i huvudsak motsvarande skäl finner icke
heller försvarets socialbyrå eller försvarets upplysnings- och
personalvårdsnämnd anledning att nu avveckla värnpliktslånen till
avgånget fast anställt underbefäl.

Försvarsväsendets underbefälsförbund hävdar den uppfattningen,
att sådana justeringar av underbefälsstaterna ännu icke vidtagits
som innebär, att envar som är därtill lämplig och villig är garanterad fortsatt
anställning inom försvaret fram till pensionsålderns inträde. Då härjämte
»överrekrytering» enligt förbundets mening för närvarande bedrives
inom samtliga försvarsgrenar anser förbundet, att så länge så är förhållandet
och oavsett vilket beslut som fattas om värnpliktslånen behov av
övergångsordningar föreligger, innebärande att lån kan utanordnas icke
endast såsom utredningen föreslagit till underbefäl vid flottan utan även
vid armén och flygvapnet.

Förslaget att avveckla värnpliktslånen till vissa under militärtjänstgöring
skadade tillstyrkes av överbefälhavaren, cheferna för armén,
marinen och flygvapnet, försvarets civilförvaltning, statskontoret,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms
och Västernorrlands län, arbetsmarknadsstyrelsen
samt riksförsäkringsanstalten. Arbetsmarknadsstyrelsen förklarar,
att verket synes ha resurser att inom ramen för den arbetsvårdande verksamheten
ge motsvarande hjälp i form av bidrag till omskolning. Riksförsäkringsanstalten
erinrar om andra ur verkets synpunkt mera betydelsefulla
former som står till buds för ekonomiskt stöd åt militärskadade vid
yrkesutbildning. Anledning anses därför icke föreligga att bibehålla möjligheten
till värnpliktslån i här avsedda fall, därest låneverksamheten avvecklas
för övriga kategorier. Förslaget avstyrkes däremot av försvarets
socialbyrå samt försvarets upplysnings- och per sonal vår dsnämnd.
Icke heller kan tjänstemännens cenralorganisation,
som dock anser, afl värnpliktslån i och för sig knappast är någon lämplig

16

Kungl. Maj.ls proposition nr 91 ar 1960

forin för lijälp till de under militärtjänstgöring skadade, biträda förslaget
främst på grund av att något konkret förslag icke framförts rörande
alternativa hjälpåtgärder.

I fråga om lånen till mariningenjörsaspiranter och arméingenjörer,
vilken låneform icke närmare behandlas av utredningen, framhåller försvarets
civilförvaltning, att anledning knappast synes föreligga
att bibehålla värnpliktslånefonden för lån enbart till dessa kategorier. Ämbetsverket
föreslår sålunda att lånen i fortsättningen skall bestridas från
marinens respektive arméns anslag till avlöningar till aktiv personal m. fl.
och förvaltas av civilförvaltningen, som redan har viss befattning med här
avsedda lån såvitt avser förvaring av skuldförbindelser och bevakning av
statsverkets rätt på grund av sådana förbindelser. Jämväl statskontoret
anser att medel för här avsedda lån bör anvisas under ett särskilt anslag
under fjärde huvudtiteln och föreslår dessutom att medlen bör ställas till
förfogande i form av stipendier, förslagsvis på sätt sker beträffande
distriktstandläkare.

Vad utredningen föreslagit i fråga om värnpliktslånens förvaltning m. in.
har som regel lämnats utan erinran. Sålunda anser försvarets civilförvaltning
att lånen, då fråga är om en avvecklingsanordning, alltjämt
bör under statskontorets överinseende förvaltas av överståthållarämbetet
och länsstyrelserna. Statskontoret, som hänvisar till sin tidigare inställning
i frågan, vill icke motsätta sig att låneverksamheten, därest
denna skall upphöra, under avvecklingstiden handhas på samma sätt som
tidigare. Statskontoret anser dock, att den fortsatta avvecklingen väsentligen
bör ankomma på länsstyrelserna, enär ämbetsverkets befattning med
värnpliktslånen endast har avseende å den rent kamerala förvaltningen.
Även överståthållarämbetet och länsstyrelserna i Stockholms,
Göteborgs och Bohus samt Västernorr lands län anser
anledning saknas att under en avvecklingstid ifrågasätta ändring i nuvarande
ordning. Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller dock att en
förvaltningsverksamhet av den art varom här är fråga i princip bör anförtros
riksbanken medan länsstyrelsen i Västernorrlands län är av den
uppfattningen att förvaltningen av redan utlämnade lån bör kvarstanna
hos länsstyrelserna även om utredningens förslag icke skulle genomföras.
Fullmäktige i riksbanken förklarar sig alltjämt beredda att påtaga
riksbanken uppgifter i samband med värnpliktslån. Om emellertid värnpliktslånen
avvecklas anser fullmäktige det bli en avvägningsfråga, huruvida
de fördelar som enligt fullmäktiges mening sålunda står att vinna
med lånens överförande till riksbanken kan vara tillräckliga för att motivera
en överföring för blott en kortare övergångstid. Skulle låneförvaltningen
komma att övergå till riksbanken anser fullmäktige, att riksbanken
— i likhet med vad som gäller beträffande statliga bosättningslån,
av riksbanken förvaltade egnahems- m. fl. lån samt stödlån till jord -

Kimgl. Maj:ls proposition nr 91 är 1960

17

brukare — samtidigt bör anförtros att medgiva befrielse från eller avskrivning
av värnpliktslån enligt de grunder som kommer att fastställas.

I konsekvens med sin tidigare redovisade inställning till förevarande
fråga föreslår försvarets socialbyrå att förvaltningen av lånen ur
värnpliktslånefonden överföres till lånemyndigheten. Motsvarande synpunkter
anlägges även av försvarets upplysnings- och personalvård
snämnd, som finner en dylik anordning medföra en viss administrativ
förenkling samt förbättrade möjligheter att överblicka medelstillgången.

Förslaget att lån från fonden för låneunderstöd icke vidare skall utgå
biträdes av samtliga de myndigheter som yttrat sig i frågan. Även utredningens
övriga förslag under denna punkt har lämnats utan erinran.
Dock anser försvarets socialbyrå anledning icke föreligga att nu
vidtaga ändrade bokföringsåtgärder i fråga om lånen från denna fond.
Frågan om avskrivning av äldre lån har närmare behandlats av, bland
andra, överståthållarämbetet, som anser att större möjlighet till
avskrivning bör föreligga än vad nu är fallet, samt av länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län, som anser att det lämpligen bör ankomma
på länsstyrelserna att inkomma med förslag härom.

Beträffande övriga i remissyttrandena berörda spörsmål må framhållas,
att försvarets civilförvaltning och 1956 års försvarsförvaltningssakkunniga
erinrar om att i årets statsverksproposition förslag framlagts
om att socialbyråns uppgifter i hithörande frågor skall övertagas av
civilförvaltningen. I anslutning härtill framhåller civilförvaltningen och
de sakkunniga, att ett genomförande av utredningens förslag kommer att
innebära att arbetsvolymen för civilförvaltningen nedgår i förhållande till
vad som tidigare beräknats. Till följd härav bör, såvitt nu kan bedömas,
det för ändamålet beräknade personalbehovet (jfr prop. 1960:1, bil. 6, s.
304) kunna minskas med en amanuens. De sakkunniga förutsätter härjämte,
att civilförvaltningen ägnar denna fråga uppmärksamhet.

Departementschefen

Enligt nu gällande bestämmelser kan värnpliktslån utgå från dels
fonden för låneunderstöd, dels värnpliktslånefonden. Den förstnämnda
låneverksamheten, vilken tillkom med hänsyn till de under beredskapstiden
rådande speciella förhållandena, har numera mycket ringa omfattning.
Från värnpliktslånefonden kan lån utgå till i huvudsak fyra olika
kategorier, nämligen befälsulbildade värnpliktiga, avgånget fast anställt
manskap, vissa under militärtjänstgöring skadade samt vissa mariningenjörsaspiranter
och arméingenjörer.

I det föregående bär jag redogjort för etl av värnpliktsavlöningsutredningen
framlagt förslag till ändring av nuvarande bestämmelser om värnpliktslån.
Förslaget innebär i korthet att värnpliktslån från värnplikts -

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 91 år 1960

lånefonden icke annat än i vissa övergångsfall skall utgå till befälsutbildade
värnpliktiga, avgånget fast anställt manskap och under militärtjänstgöring
skadade. Lånen till mariningenjörsaspiranter och arméingenjörer har
icke behandlats av utredningen. Den föreslagna avvecklingen av värnpliktslånen
motiveras främst med att dessa beviljas huvudsakligen för
studier vid sådana läroanstalter där lån ur statens lånefond för universitetsstudier
eller allmänna studielånefonden kan utgå. Möjligheten till
värnpliktslån bedömes vidare vara av föga betydelse för rekryteringen av
värnpliktiga officerare i jämförelse med de för utbildningen utgående
premierna. En höjning av dessa hör därför övervägas om rekryteringen
skulle behöva ytterligare stimuleras. Därjämte antydes möjligheten att
tillmäta genomgången befälsutbildning viss betydelse vid prövning av lån
ur de statliga studielånefonderna. Vad gäller lånen till avgånget fast anställt
manskap erinras om den övergång från kontraktsanställning till långtidsanställning
som skett under senare år och som bland annat haft till följd
en fortgående minskning av antalet värnpliktslån till ifrågavarande kategori.
Med hänsyn till att en dylik övergång ännu icke är fullt genomförd vid
flottan föreslås att lånemöjligheten övergångsvis bibehålies för avgånget
dylikt manskap som anställts innan förmånen i övrigt slopas. I fråga om
lånen till de under militärtjänstgöring skadade åberopas att andra hjälpåtgärder
står till buds för det mycket ringa antal fall varom här är fråga.
Beträffande värnpliktslånens förvaltning, vilken nu under statskontorets
överinseende ankommer på länsstyrelserna, ifrågasättes ingen ändring liksom
icke heller i fråga om låneprövningen, vilken ankommer på försvarets
socialbyrå. Slutligen föreslås att låneverksamheten under fonden för
låneunderstöd avvecklas samt att kvarstående dylika lån överföres till
värnpliktslånefonden och där slutavvecklas under särskild grupprubrik.

Utredningens förslag om avveckling av värnpliktslånen har biträtts av
flertalet remissmyndigheter, i många fall dock endast under förutsättning
att en dylik åtgärd icke medför en minskning av de totala studiesociala
förmånerna. Andra remissinstanser åter har intagit en mera kritisk inställning
till förslaget.

Vid mitt ställningstagande till utredningens förslag anser jag mig böra
beakta den förändring i fråga om värnpliktslåneverksamhetens karaktär
som skett under det senaste decenniet. Sålunda har en klar dominans för
de befälsutbildade värnpliktiga bland de lånesökande ägt rum. Vidare har
en förskjutning i fråga om det ändamål för vilket värnpliktslån sökes
skett mot yrkesutbildning och därvid främst utbildning på högskolestadiet.

Angivna omständigheter anser jag tala för att en samordning av den
statliga studielåneverksamhetens olika former i princip bör eftersträvas.
En avveckling av värnpliktslånen synes därvid kunna innebära en viss
administrativ förenkling. Emellertid anser jag mig icke kunna bortse från
de farhågor som från ett flertal remissmyndigheter uttalats för att ett

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 91 är 1960

borttagande av värnpliktslånen, särskilt till de befälsutbildade värnpliktiga,
skulle innebära en försämring av de studiesociala förmåner som samhället
ställer till den studerande ungdomens förfogande, om icke stödet till de
studerande på annat sätt samtidigt förbättras. Trots de betydelsefulla
insatser från samhällets sida som i detta hänseende gjorts under senare
tid är dock de medel som står till förfogande för ändamålet alltjämt begränsade
i förhållande till behovet. Jag vill även erinra om att frågan om
de studiesociala åtgärderna på den högre utbildningens område för närvarande
är under bedömande av den studiesociala utredningen. I avvaktan
på resultaten av denna utrednings arbete anser jag skäl tala för att
tills vidare bibehålla värnpliktslån för de befälsutbildade värnpliktiga. Härtill
kommer att rekryteringen av värnpliktiga officerare alltjämt är otillfredsställande,
varför varje åtgärd som kan vara ägnad att försämra rekryteringen
bör undvikas intill dess man kan överblicka, vilka studiesociala
förmåner som kan träda i stället för värnpliktslån. Jag vill även
framhålla att, såsom även påtalats av flera remissinstanser, en höjning av
premierna ställer sig betydligt kostsammare än ett bibehållande av
värnpliktslånen.

Vad gäller lånen till avgånget fast anställt manskap anser jag de skäl
som anförts för ett slopande av denna låneform bärande. Jag vill därvid
understryka, att anställningsförhållandena för denna personalkategori
genom 1950-talets underbefälsreformer radikalt förändrats, varför civilanställningsfrågan
icke längre har samma aktualitet som tidigare. Detta
har även tagit sig uttryck i en fortgående minskning av antalet värnpliktslån
till ifrågavarande kategori. Beträffande de erinringar som riktats mot
förslaget i denna del, bland annat från chefen för armén, vill jag framhålla,
att jag i annat sammanhang framlägger förslag till ny befälsordning
vid armén, innefattande bland annat riktlinjer för en utbyggnad av underbefälsstaten
vid ett normalinfanteriregemente. Då härjämte chefen för
marinen icke ansett det nödvändigt att bibehålla här avsedd lanemöjlighet
för flottans underbefäl föreslår jag alltså, att värnpliktslån till avgånget
fast anställt manskap helt avvecklas, övergångsvis bör dock lån i
särskilda fall kunna utgå till underbefäl som redan slutat sin anställning.

Likaså biträder jag utredningens förslag att värnpliktslån icke vidare
skall utgå till vissa under militärtjänstgöring skadade. Jag får därvid hänvisa
till de betydande resurser på området som står till såväl arbetsmarknadsstyrelsens
som riksförsäkringsanstaltens förfogande.

Vad därefter gäller frågan om värnpliktslånens förvaltning m. m. har i
olika sammanhang föreslagits alt denna skall överföras till riksbanken.
Utredningen har icke heller i princip riktat invändning mot en sådan förändring,
även om utredningen funnit nuvarande ordning böra bibehållas under
den föreslagna awecklingsperioden. En verksamhet varom här är fråga bör
enligt min mening lämpligen ankomma på riksbanken. Fullmäktige i riks -

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 91 dr 1960

hanken har även förklarat sig villiga påtaga riksbanken nämnda uppgifter.
Jag föreslår alltså, att förvaltningen av samtliga värnpliktslån — med
undantag av lånen till mariningenjörsaspiranter och arméingenjörer till
vilka jag återkommer i det följande -—■ överföres till riksbanken. I anslutning
till förslag av fullmäktige i riksbanken finner jag även lämpligt att
riksbanken härvid medgives rätt att besluta om avskrivning av värnpliktslån.
Denna befogenhet ankommer för närvarande på Kungl. Maj:t.

Förslag har även framförts om att låneprövningen i fråga om värnpliktslån
skall anförtros riksbanken. För egen del finner jag emellertid övervägande
skäl tala för att denna prövning bör ankomma på myndighet inom
försvaret. I enlighet med vad som förutsatts i årets statsverksproposition
(bil. 6, p. 131) bör alltså här ifrågavarande verksamhet i samband med
försvarets socialbyrås avveckling överföras till försvarets civilförvaltning.
Jag vill erinra om att vid en dylik ordning frågan om värnpliktslån skall
utgå genom besvär kan underställas Kungl. Maj:ts prövning.

I likhet med utredningen räknar jag med att lån från fonden för låneunderstöd
icke vidare skall utgå. Däremot kan jag inte förorda, att kvarstående
lån från denna fond överföres till värnpliktslånefonden. Det bör
ankomma på riksbanken att verka för en fortsatt avveckling av här avsedd
verksamhet.

Jag övergår härefter till att behandla lånen till mariningenjörsaspiranter
och arméingenjörer. Dessa låneformer, vilka tillkommit efter utredningens
tillsättande, har icke omfattats av utredningens förslag. Lånen
fyller ej heller samma ändamål som övriga lån ur värnpliktslånefonden och
är som regel icke avsedda att återbetalas utan må avskrivas genom tjänstgöring
inom försvaret. Såväl försvarets civilförvaltning som statskontoret
har föreslagit att dylika lån skall bestridas från anslag på driftbudgeten under
fjärde huvudtiteln. Jämväl riksräkenskapsverket gav uttryck åt samma
uppfattning vid den remissbehandling som föregick besluten om ifrågavarande
låneformers tillkomst. Vid bifall till vad som föreslagits beträffande
övriga lån från värnpliktslånefonden, aktualiseras en ändring för
här ifrågavarande lån. Jag föreslår därför under hänvisning till myndigheternas
nyss återgivna förslag, att medel för lån till mariningenjörsaspiranter
och arméingenjörer i fortsättningen skall bestridas från respektive
försvarsgrens avlöningsanslag. Jag anser även lämpligt att lånen beviljas
och förvaltas av försvarets civilförvaltning, som redan nu har vissa uppgifter
beträffande förenämnda låneverksamhet.

Vid genomförande av de av mig sålunda föreslagna förändringarna i värnpliktslåneverksamheten
torde för nästa budgetår ej erfordras ytterligare
kapitalinvestering i värnpliktslånefonden. Jag vill erinra om att förslag
härom framförts av försvarets socialbyrå med skrivelse den 23 september
1959. Icke heller föreligger behov av fortsatt disposition av det för budgetåret
1951/52 under Fonden för låneunderstöd anvisade kapitalinvesterings -

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 91 år 1960

anslaget till Värnpliktslån, vilket anslag icke utan riksdagens medgivande
får disponeras efter utgången av innevarande budgetår.

Förordningen den 31 augusti 1940 (nr 824) om värnpliktslån,
vilken innehåller bestämmelser om värnpliktslån ur fonden för låneunderstöd,
har tagits med riksdagen. Då jag nu föreslår, att sådana värnpliktslån
icke vidare skall utgå, synes det lämpligt att nämnda förordning
nu upphäves. Vissa övergångsbestämmelser rörande återbetalning in. m. av
redan beviljade lån är dock erforderliga. Förslag till förordning om upphävande
av den ifrågavarande förordningen med erforderliga övergångsbestämmelser
framlägges.

Genomförande av förslaget till ändrade bestämmelser om värnpliktslån
påkallar även vissa andra ändringar m. in. i nu gällande bestämmelser
om värnpliktslån. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att efter riksdagens
bemyndigande utfärda erforderliga föreskrifter härom.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl.
Maj :t måtte föreslå riksdagen att

dels godkänna vad jag i det föregående föreslagit i fråga
om låneverksamheten under fonden för låneunderstöd och
värnpliktslånef onden,

dels antaga förslag till förordning om upphävande av förordningen
den 31 augusti 1940 (nr 824) om värnpliktslån,
dels ock bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga de ändringar
i gällande bestämmelser i övrigt om värnpliktslån som föranledes
av förslaget.

Med bifall till vad föredragande departementschefen
sålunda, med instämmande av statsrådets
övriga ledamöter, hemställt förordnar Hans Maj:t
Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Berndt Bodin