Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1960
1
Nr 79
Kungl. Maj:ts proposition titt riksdagen med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 21 december
19b5 (nr 823) om nöjesskatt, m. m.; given Stockholms
slott den 26 februari 1960.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
dels antaga härvid fogade förslag till
1) förordning angående ändring i förordningen den 21 december 1945 (nr
823) om nöjesskatt;
2) förordning om särskilt bidrag till producent av svensk film; samt
3) förordning angående ändrad lydelse av 1 § förordningen den 1 juni
1951 (nr 442) om rätt att av riksskattenämnden erhålla förhandsbesked i
taxeringsfrågor;
dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
GUSTAF ADOLF
G. E. Sträng
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen framlägges de förslag i fråga om filmstöd och biografnöjesskatt,
vartill den slutliga prövningen av 1957 års filmstödutrednings betänkande
givit anledning. Förslagen syftar till att möjliggöra en anpassning
för den svenska filmproduktionen och biografnäringen till det konkurrensläge
som blivit följden av televisionens genombrott i vårt land.
Nöjesskatten på biografföreställningar föreslås sålunda sänkt med sex procentenheter
från 33 till 27 procent. Den särskilda skattelindringen för mindre
biografer föreslås härjämte höjd från 75 till 100 kronor i veckan.
Filmstödet utformas enligt förslaget så att i princip hela den statliga andelen
av nöjesskatten på svensk film skall återgå till producenterna. Återbäringen
avses skola ske dels i form av ett generellt stöd till vederbörande
filmproducent med 80 procent av skattebeloppet och dels genom ett speciellt
kvalitetsstöd till producenterna av de 3 å 5 bästa svenska filmerna under
1 liihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 79
2 Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1960
året. För sistnämnda ändamål föreslås ett särskilt anslag om en miljon
kronor.
Statsverkets sammanlagda kostnader för de nu föreslagna åtgärderna, som
avses skola genomföras från och med den 1 juli 1960, kan för budgetåret
1960/61 beräknas till ca 10 miljoner kronor.
I syfte att minska regeringsrättens arbetsbörda framlägges vidare förslag
om att kammarrätten och inte som nu regeringsrätten skall vara sista instans
i nöjesskattemål. Av samma anledning föreslås en utvidgning av möjligheterna
till förhandsbesked i taxeringsfrågor. Även dessa förslag är avsedda
att träda i kraft den 1 juli 1960.
Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år WHO
3
Förslag
till
förordning angående ändring i förordningen den 21 december 1945 (nr 823)
om nöjesskatt
Härigenom förordnas, att 2, 7, 13 och 30 §§ förordningen den 21 december
1945 om nöjesskatt1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt i det följande sägs,
samt att i förordningen skall införas en ny paragraf, betecknad 24 a §2, av
nedan angiven lydelse.
(Nuvarande lydelse)
2 §•
Nöjesskatten fördelas med hälften
till staten och med hälften till den
kommun, inom vars område nöjestillställningen
äger rum. För biografföreställning
skall dock nöjesskatten
i stället fördelas med tre f järdedelar
till staten och en fjärdedel till kommunen.
(Föreslagen lydelse)
2 §•
Nöjesskatten fördelas med hälften
till staten och med hälften till den
kommun, inom vars område nöjestillställningen
äger rum. För biografföreställning
skall dock nöjesskatten
i stället fördelas med sju tiondedelar
till staten och Ire tiondedelar till
kommunen.
7 §•
Nöjesskatten utgår med 15 procent
å summan av erlagda inträdesavgifter,
inberäknat skatten; dock att för
biografföreställning nöjesskatten utgår
med 33 procent av nämnda summa.
13 §.
Vid erläggande av nöjesskatt för
biografföreställningar må, därest utöver
barnmatinéer högst fyra föreställningar,
för vilka nöjesskatt skall
utgå, ägt rum under veckan å samma
visningsställe, befrielse åtnjutas
från skatten i vad den avser sådant
visningsställe till den del densamma
för den veckan icke överstiger 75
kronor.
7 §-
Nöjesskatten utgår med 15 procent
å summan av erlagda inträdesavgifter,
inberäknat skatten; dock att för
biografföreställning nöjesskatten utgår
med 27 procent av nämnda summa.
13 §.
Vid erläggande av nöjesskatt för
biografföreställningar må, därest utöver
barnmatinéer högst fyra föreställningar,
för vilka nöjesskatt skall
utgå, ägt rum under veckan å samma
visningsställe, befrielse åtnjutas
från skatten i vad den avser sådant
visningsställe till den del densamma
för den veckan icke överstiger 100
kronor.
24 a ä
Att
anordnare av biografföreställning,
som erlägger särskilt bidrag till
producent av svensk film. äger att
1 Senaste lydelse av 2 och 30 §§ se 1957:125 samt av 7 och 13 §§ se 1959:200.
2 Jämför 1959:207.
4
Kungi. Maj.ts proposition nr 79 år 1960
(Nuvarande lydelse)
30 §.
Den som ---- — till länsstyrel
sen.
I länsstyrelsens utslag i anledning
av besvär enligt första stycket eller
i annat ärende rörande nöjesskatt
må ändring sökas hos Kungl. Maj:t
genom besvär, vilka skola ingivas till
finansdepartementet.
över beslut--— särskilt stad
gas.
(Föreslagen lydelse)
vid inbetalandet av nöjesskatt för föreställningen
avräkna ett mot erlagt
bidrag svarande belopp, år särskilt
stadgat.
30 §.
Den som — —■ — till länsstyrelsen.
I länsstyrelsens utslag i anledning
av besvär enligt första stycket eller
i annat ärende rörande nöjesskatt
må ändring sökas hos kammarrätten
genom besvär, vilka skola ingivas
till länsstyrelsen. Den omständigheten
att besvären inkommit direkt
till kammarrätten må dock ej
utgöra hinder för besvärens prövning;
kammarrätten har att i sådant
fall omedelbart översända handlingarna
till länsstyrelsen. Kammarrättens
utslag må icke överklagas.
Över beslut--— särskilt stad
gas.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1960.
I samband med ikraftträdandet skall iakttagas följande.
ÄJd.re bestämmelser skola, utom såvitt angår 13 och 30 §§, alltjämt äga
tillämpning i fråga om nöjestillställning som tagit sin början före ikraftträdandet.
,.2- äldre lydelsen av 13 § skall gälla vid erläggande av nöjesskatt för
biogr åt föreställning, vilken tagit sin början före den vecka som utgår närmast
efter ikraftträdandet.
3. Den äldre lydelsen av 30 § skall gälla när talan fullföljes mot sådant
utslag av länsstyrelse som meddelats före ikraftträdandet.
Kungi. Maj.ts proposition nr 79 år 1960
5
Förslag
till
förordning om särskilt bidrag till producent av svensk film
Härigenom förordnas som följer1.
1 §•
Till producent av svensk film utgår bidrag av statsmedel enligt vad nedan
sägs.
2 §•
Film anses enligt denna förordning som svensk under förutsättning
a) att producenten är här i landet bosatt svensk medborgare eller svenskt
bolag eller annan svensk sammanslutning eller institution;
b) att filmens produktion till större delen finansierats med svenskt kapital;
samt
c) att filmen inspelats med övervägande svensk konstnärlig och teknisk
personal.
3 §.
Efter framställning av producenten prövar statens biografbyrå om film
är svensk.
Producenten är skyldig att på anfordran lämna de upplysningar och tillhandahålla
de räkenskaps- och andra handlingar, som biografbyrån kan finna
erforderliga till ledning för prövningen av ärendet.
4 §•
För film, vars längd understiger 2 000 meter såsom bredfilm eller 800 meter
såsom smalfilm, utgår icke bidrag.
5 §•
Bidraget utgår med 80 procent av statens andel i nöjesskatten för biografföreställning,
vid vilken bidragsberättigande film visas och i vilken till högst
15 procent ingå utländska filmer. Annonsfilm anses icke utgöra del av föreställningen.
6 §•
Bidraget erlägges till producenten eller dennes ombud av biografföreställningens
anordnare inom den tid som för nöjesskattens inbetalande är för varje
särskilt fall föreskriven. Anordnaren äger att vid inbetalandet av nöjesskatt
avräkna ett mot erlagt bidrag svarande belopp.
Underlåter anordnare av biografföreställning att rätteligen erlägga bidrag,
har länsstyrelsen i det län, där föreställningen anordnats, att efter framställning
av producenten utbetala honom tillkommande bidragsbelopp. Sådan
framställning skall hava gjorts inom sex månader från den tidpunkt då
bidraget, enligt vad i första stycket stadgas, senast skolat erläggas till pro
-
.Tämför 1959: 209.
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 79 år 1960
ducenten eller dennes ombud, vid äventyr att framställningen eljest icke upptages
till prövning.
Då länsstyrelsen utbetalat bidragsbelopp enligt andra stycket, skall länsstyrelsen
föranstalta om att motsvarande belopp indrives hos anordnaren av
biografföreställningen.
7 §•
De närmare bestämmelser, som erfordras för tillämpning av denna förordning,
meddelas av Kungl. Maj :t.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1960, då förordningen den 8 juni
1951 (nr 457) om särskilt bidrag till producent av svensk film upphör att
gälla. De äldre bestämmelserna skola emellertid alltjämt äga tillämpning med
avseende å biografföreställning, som tagit sin början före den 1 juli 1960.
Kungl. Maj:ts proposition nr 79 dr 1960
7
Förslag
till
förordning angående ändrad lydelse av 1 § förordningen den 1 juni 1951
(nr 442) om rätt att av riksskattenämnden erhålla förhandsbesked i
t axeringsfrågor
Härigenom förordnas, att 1 § förordningen den 1 juni 1951 om rätt att av
riksskattenämnden erhålla förhandsbesked i taxeringsfrågor* skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse)
1 §•
Riksskattenämnden må, därest sådant
för någon finnes vara av synnerlig
vikt, efter ansökan lämna besked
på förhand (förhandsbesked)
angående viss fråga, som avser sökandens
taxering till kommunal inkomstskatt,
statlig inkomstskatt,
statlig förmögenhetsskatt, utskiftningsskatt
eller ersättningsskatt.
Vad ovan — — — av fastigheten.
Om rätt — — — allmän varuskatt.
(Föreslagen lydelse)
1 §•
Riksskattenämnden må, därest sådant
för någon finnes vara av synnerlig
vikt, efter ansökan lämna besked
på förhand (förhandsbesked)
angående viss fråga, som avser sökandens
taxering till kommunal inkomstskatt,
statlig inkomstskatt,
statlig förmögenhetsskatt, utskiftningsskatt
eller ersättningsskatt. Förhandsbesked
må ock meddelas i fråga
som nu nämnts, därest detta finnes
vara av vikt för enhetlig lagtolkning
eller rättstillämpning.
Vad ovan — — — av fastigheten.
Om rätt — — — allmän varuskatt.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1960.
1 Senaste lydelse av 1 § so 1959: 510.
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 79 år 1960
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 26 februari
1960.
Närvarande:
Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Nilsson, Sträng, Andersson,
Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson,
af Geijerstam, Nordlander.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändring i nöjesheskattningen
av biograf föreställningar, m. m. samt anför därvid följande.
Inledning
1 början av år 1959 framlade 1957 års filmstödutredning - f. d. överdii
ektören H. Älmeby - - sitt betänkande om filmstöd och biografnöjesskatt
(SOU 1959:2). Vid remissbehandlingen uttalades starkt delade meningar
i fråga om de i betänkandet föreslagna åtgärderna. Mot bakgrunden härav
och då förhållandena på området kunde ändras ganska snabbt, ansågs slutgiltig
ståndpunkt inte böra tagas till förslagen vid 1959 års riksdag. I avbidan
på den slutliga prövningen genomfördes dock vid nämnda riksdag vissa
provisoriska åtgärder i fråga om biografnöjesskatten samt det särskilda
lör viss tid fastställda producentbidraget till den svenska filmindustrin.
Skatten sänktes sålunda från 38 till 33 procent. Producentbidraget åter förlängdes
på ett år och höjdes samtidigt från 20 till 30 procent för svartvit
film och från 35 till 45 procent för färgfilm. (Prop. 1959: 97, BevU 40, SU
92, Rskr 271 och 250.)
Under den tid, som förflutit sedan 1959 års riksdagsbeslut, har nytt material
tillförts ärendet samt situationen för den svenska film- och biografnäringen
ytterligare belysts. Jag anhåller nu att till slutligt ställningstagande
tå anmäla frågorna angående omfattningen och utformningen av beskattningen
och stödet på förevarande område.
I anslutning härtill torde även få upptagas vissa spörsmål angående ändring
av instansordningen i nöjesskattemål och utvidgning av möjligheterna
till förhandsbesked i taxeringsfrågor. Dessa spörsmål sammanhänger med
1 rågan om regeringsrättens arbetsbalans, en fråga som varit aktuell i olika
sammanhang under senare år. Antalet till regeringsrätten fullföljda mål har
9
Kungl. Maj.ts proposition nr 7i) är 1960
under åtskilliga år starkt stegrats. Detta har lett till en avsevärd eftersläpning
med framför allt taxeringsmålens avgörande.
I syfte att motverka denna tendens har olika åtgärder satts in. I första
hand har regeringsrådens antal tillfälligt utökats. Senast i proposition (nr
41) till innevarande års riksdag har denna fråga berörts. I propositionen
har föreslagits uppskov med den återgång till lägre antal regeringsråd som
eljest skulle ha påbörjats i år.
För att nedbringa regeringsrättens arbetsbalans har man även sökt sig
fram på andra vägar. 1958 års A-riksdag beslöt sålunda en begränsning i
rätten till fullföljd av talan i taxeringsmål från kammarrätten till regeringsrätten
(prop. nr 32). Härigenom kommer kammarrätten att bli sista instans
i mål som kan antagas vara av mindre ekonomisk betydelse för den skattskyldige.
I samband med 1958 års lagstiftning om fullföljdsbegränsning framkom
förslag till andra åtgärder i syfte att begränsa måltillströmningen till regeringsrätten.
Bland annat diskuterades en sådan ändring i instansordningen
för nöjesskattemålen, att dessa mål avskildes från regeringsrättens prövning.
Vidare pekades på möjligheten att uppnå minskad besvärsfrekvens i
taxeringsmål, om riksskattenämnden fick vidgade möjligheter att meddela
förhandsbesked i fall av prejudicerande karaktär.
För att närmare klarlägga dessa sålunda aktualiserade frågor upprättades
inom finansdepartementets rättsavdelning i januari månad 1960 en promemoria
angående ändring av instansordningen i nöjesskattemål och angående
utvidgning av bestämmelserna om förhandsbesked i taxeringsfrågor (stencilerad).
Över promemorian har, efter remiss, yttranden inkommit från kammarrätten,
riksräkenskapsverket, riksskattenämnden, besvärssakkunniga, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Jönköpings, Göteborgs och Bohus samt Västernorrlands
län, utredningen angående redogöraransvaret in. in., Landsorganisationen
i Sverige, Sveriges industriförbund och Sveriges lantbruksförbund.
Biografnöje,sskatt och filmstöd
Gällande bestämmelser m. m.
Nöjesskatt infördes i vårt land 1919. Skatten vai'' då enbart kommunal.
Först 1939 fick vi även eu statlig nöjesskatt. Genom beslut av 1948 års riksdag
skärptes skatlen på biografföreställningar och nådde sin hittills högsta
nivå. Skatten bestämdes då till 30 procent av den del av biljettpriset som
inte översteg en krona (förut 15 procent) och till 45 procent av återstoden
(förut 30 procent). Av skatten skulle tre fjärdedelar tillfalla staten och en
fjärdedel kommunen.
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 79 år 1960
Vid 1957 års riksdag beslöts — på grundval av 1954 års nöjesskatteutrednings
betänkande — vissa ändringar i reglerna för biografnöjesskatten (SFS
1957: 125). Den progressiva skatteskalan, som medförde ett genomsnittligt
skatteuttag av drygt 39 procent, ersattes med en proportionell skattesats
av 38 procent. Samtidigt infördes en särskild skattelindring för mindre biografer.
Denna innebar befrielse från skyldighet att erlägga nöjesskatt till
den del skatten icke översteg 75 kronor per visningsställe och vecka. Villkor
för befrielsen var att på visningsstället utöver barnmatinéer högst tre nöjesskattepliktiga
föreställningar ägt rum under veckan. Vidare föreskrevs, att
i särskild ordning godkända barnfilmer, som visas på barnmatinéer eller av
barnfilmklubbar, skulle vara skattefria.
Även 1959 års riksdag beslöt vissa lättnader i nöjesbeskattningen på biografföreställningar
(SFS 1959: 206). Skatten sänktes som tidigare nämnts
från 38 till 33 procent. Samtidigt vidgades den år 1957 införda särskilda
skattelindringen för mindre biografer till att omfatta även visningsställen
med — utöver barnmatinéer — högst fyra skattepliktiga föreställningar per
vecka.
Bestämmelser om särskilt bidrag till svensk filmproduktion infördes vid
1951 års riksdag i anledning av de försämrade ekonomiska villkoren för den
svenska filmindustrin. Bestämmelserna (SFS 1951: 457), som ursprungligen
gällde för fyra år, innebar att de svenska filmproducenterna skulle erhålla
bidrag av statsmedel för av dem producerade långfilmer. Bidraget skulle
utgå med 20 procent av statens andel i nöjesskatten för biografföreställning
vid vilken sådan film visats. Det skulle betalas av biografägaren direkt till
filmproducenten, varefter biografägaren fick göra ett häremot svarande avdrag
i sin nöjesskattedeklaration.
Bestämmelserna om filmstöd förlängdes 1955 på ytterligare fyra år (SFS
1955:169). Bidragsprocenten höjdes därvid till 35 för färgfilm. Vid 1959
års riksdag gavs som tidigare nämnts bestämmelserna giltighet under ytterligare
ett år eller t. o. in. den 30 juni 1960 och bidragsprocenten höjdes till
45 för färgfilm och 30 för svartvit film (SFS 1959: 209).
1954 års nöjesskatteutredning hade i sitt betänkande bl. a. föreslagit en
omläggning och höjning av stödet till de svenska filmproducenterna. Förslaget
innebar att tio öre för varje försåld biobiljett — detta belopp skulle
vara skattefritt — skulle redovisas till ett gemensamt organ för fördelning
mellan de svenska filmproducenterna. Härvid skulle en fjärdedel av det
influtna beloppet användas till premiering av kvalitetsfilm m. m. Detta förslag
föranledde inte något beslut från statsmakternas sida. Det förutsattes
emellertid i den proposition (1957: 66), vari betänkandet anmäldes, att utredningens
förslag i nämnda del skulle upptas på nytt vid utgången av den
period för vilken det dåvarande stödet gällde. Från riksdagens sida (Be\T
34) framhölls, att det är ett allmänt önskemål att stödåtgärderna till förmån
för den svenska filmproduktionen framför allt kan inriktas på åt!
främja tillkomsten av konstnärligt mera högtstående filmer. På hem
-
11
Kungl. Maj.ts proposition nr 70 ur 1000
ställan av bevillningsutskottet beslöt riksdagen att i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om utredning angående fortsatt stöd åt svensk filmproduktion.
I anledning härav tillkallades 1957 års filmstödutredning.
Filmstödutredningen
Utredningen föreslog såväl en sänkning av nöjesskatten på biografföreställningar
som en höjning av filmstödet.
Skattesänkningen borde enligt utredningen ske genom att bottenavdraget
höjdes från 75 till 100 kronor per vecka och utsträcktes att gälla för
alla biografer oavsett antalet skattepliktiga föreställningar. För ambulerande
biografföretag förordades dock i stället en sänkning av skatteprocenten
med 3 enheter.
Beträffande filmstödet innebar utredningens förslag att av den totala statliga
delen av biograf nöj esskatten — således även den på utländsk film —
11 procent skulle utgå i filmstöd. Därigenom skulle filmstödet höjas med
ungefär 60 procent i förhållande till det redan utgående stödet. Av stödbeloppet
skulle enligt förslaget tre fjärdedelar utdelas som generellt stöd åt
svensk långfilmsproduktion. Den återstående fjärdedelen skulle användas
för premiering av en från allmänna synpunkter önskvärd långfilmsproduktion
samt för stöd åt produktionen av barnfilm och kortfilm ävensom för
forskning och exportfrämjande åtgärder, allt efter vissa i betänkandet angivna
regler för fördelningen de olika ändamålen emellan. Det generella
stödet skulle fördelas dels i förhållande till produktionskostnaderna och
dels i förhållande till spelintäkterna med visst maximum och minimum för
stödets storlek. För administration och fördelning av stödmedlen föreslogs
att ett särskilt bolag skulle bildas. Premierna till förtjänta producenter av
svensk film borde enligt utredningens mening fördelas av en särskild jury.
Såsom framgår av det anförda hade utredningen i valet mellan fortsatt
direkt stöd åt filmproduktionen och en generell sänkning av nöjesskatten
till sådan nivå att direkt stöd ej skulle behövas stannat för ett bibehållande
av producentstödet. De huvudsakliga skälen för detta ställningstagande var
att en större nöjesskattesänkning i första hand skulle tillgodose den utländska
filmen, från vilken ungefär tre fjärdedelar av skatteintäkterna kommer,
samt att den skulle gynna de svenska producenter som även äger biografer
(s. k. integrerade företag) men medföra eu försämrad ställning för de fristående
producenterna.
Med den föreslagna formen för skattesänkning via bottenavdraget ville
utredningen gynna de mindre och medelstora biograferna, vilka enligt utredningens
mening i första hand behövde kompensation. Utredningen framhöll
att övergången 1957 från progressiv till proportionell beskattning medfört
inkomstökning för biografer med högre biljcttprislägen än ungefär
2:05 kronor samt att en minskning av besöksfrekvensen icke drabbade de
centralt belägna biograferna med de högsta biljettprislägena lika hårt som
andra biografer.
12
Kungl. Maj. ts proposition nr 79 år 1960
Vid remissbehandlingen framkom, såsom inledningsvis nämnts, starkt
delade meningar i fråga om de åtgärder på området som var påkallade. I
det stora flertalet yttranden förordades dock att filmbranschen erhöll lättnader
genom ökat stöd åt den svenska filmproduktionen och sänkning av
biograf nöj esskatten. I fråga om filmstödet uttalade man sig därvid i regel
för en höjning utöver den nivå utredningen räknat med. Däremot gick meningarna
starkt isär om vilka former som var lämpliga för filmstödet. Beträffande
skattesänkningen förordade åtskilliga remissinstanser en kraftigare
sänkning än den av utredningen föreslagna. Meningarna var också delade
om formen för skattesänkningen.
Rörande innehållet i övrigt i utredningens betänkande och remissyttrandena
torde få hänvisas till propositionen nr 97 till 1959 års riksdag.
1 en den 18 augusti 1959 till finansdepartementet inkommen skrivelse har
utredningsmannen framställt vissa erinringar i anledning av det av Föreningen
Sveriges filmproducenter avgivna remissyttrandet.
Vidare har Sveriges biografägareförbund och filraproducentföreningen i
skrivelser till finansdepartementet den 21 december 1959 respektive den 8
februari 1960 hemställt om sänkning av biografnöjesskatten till 15 procent.
Filmproducenterna har i sin skrivelse också begärt dels att hela nöjesskatten
för svensk film, således även den kommunala delen, skall utgå i producentbidrag
och dels att ett särskilt anslag skall beviljas för premiering av
kvalitetsfilm.
Vissa andra handlingar i saken har också ingivits av förbundet och föreningen.
Filmproducentföreningen har därjämte tillsammans med motsvarande
danska och norska organisationer i skrivelse den 11 december 1959 fram
ställt önskemål om att filmer, som produceras i nordiskt samarbete, i respektive
länder skall erhålla de förmåner som tillkommer de inhemska
filmerna.
Nuläget för svensk film
Filmstödutredningen räknade med eu årsproduktion av 30 svenska långfilmer.
Viss anledning torde dock finnas att utgå från en något lägre årsproduktion,
även om biografnöjesskatten sänkes och filmstödet höjes. De
senaste tillgängliga siffrorna, avseende budgetåret 1958/59, visar eu produktion
av allenast 17 långfilmer.
Utvecklingen pekar däremot tämligen bestämt på att färgfilmen ökar på
den svartvita filmens bekostnad. Nyss nämnda budgetår hade sålunda
färgfilmsproduktionen stigit från tidigare några få filmer per år till 8,
d. v. s. ungefär hälften av samtliga 17 filmer.
Kostnaderna för produktion av färgfilm är betydligt högre äu för svartvit
film. Enligt av filmbranschen lämnade uppgifter uppgår genomsnittskostnaden
för en färgfilm till omkring 1 miljon kronor. Producentens in
-
Kungl. Maj.ts proposition nr it) år 1960 13
täkter för sådan film — filmstödet inräknat — torde i genomsnitt ligga vid
700 000 kronor.
Filmbranschen anser att besöksfrekvensen på biograferna kommer att
sjunka med över 40 procent jämfört med förhållandena före televisionens
tillkomst. Tillgängliga siffror visar en minskning fram till årsskiftet 1959/
60, för Stockholm med något mer än 35 procent samt för Göteborg och
Malmö med i det närmaste 30 procent. I Norrland, där televisionen ännu
icke utbyggts, steg under samma tid besöksfrekvensen med 5 procent. Filmstödutredningen
räknade med en nedgång i besöksfrekvensen av 15 procent.
Vid denna tid (november 1958) var antalet TV-licenser något över 200 000.
Vid riksdagsbehandlingen några månader senare (april) av 1959 års proposition
hade antalet licenser stigit till ca 350 000. 1 början av februari 1960
hade man nått talet 700 000.
I USA sjönk besöksfrekvensen enligt tillgängliga uppgifter med 40—45
procent, sedan televisionen börjat. Där har nu en viss återhämtning skett i
fråga om besöksfrekvensen, låt vara hittills endast med 2—3 procent.
De senaste årens nedgång i besöksfrekvensen på biograferna har självfallet
medfört en fortlöpande försämring av lönsamheten för film- och biografbranscherna.
Departementschefen
Såsom framgår av den föregående redogörelsen har under senare år olika
åtgärder vidtagits i syfte att lätta nöjesbeskattningen på filmområdet. Dessa
åtgärder, som föranletts av de försämrade ekonomiska villkoren för den
svenska filmproduktionen och biografnäringen, har genomförts på två olika
vägar. Å ena sidan har sålunda med början år 1957 en successiv sänkning
skett av nöjesskatten på biografföreställningar. Å andra sidan har redan
från och med år 1951 införts särskilda bidrag till producenter av svensk
film genom att dessa tillerkänts viss del av den staten tillkommande nöjesskatten
på sådan film. Även producentbidragen har efter hand höjts.
De senaste åtgärderna genomfördes vid 1959 års riksdag. De innebar att
procenttalet för nöjesskatten sänktes från 38 till 33 enheter samt att producenternas
andel i den statliga nöjesskatten på svensk film höjdes från 20
till 30 procent för svartvit film och från 35 till 45 procent för färgfilm. Åtgärderna
betecknades som provisoriska i avbidan på slutlig prövning av
1957 års filmstödutrednings betänkande angående filmstöd och biografnöjesskatt.
Filmstödutredningen hade efter ingående undersökningar av den svenska
filmproduktionens och biografbranschens ekonomiska förhållanden framlagt
förslag till omläggning och höjning av filmstödet samt till sänkning
av biografnöjesskatten. Nöjesskatten skulle sålunda enligt förslaget sänkas
genom att det skattefria bottenbeloppet för de mindre biograferna utsträcktes
till att gälla alla biografer och höjdes från 75 till 100 kronor i veckan.
Stödet till svenska filmproducenter föreslogs skola beräknas på den statliga
nöjesskatten för all film, även den utländska, och utgå med 11 procent.
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 79 år 1960
Härav skulle tre fjärdedelar användas för generellt stöd åt den svenska långfilmsproduktionen,
medan huvuddelen av vad som återstod skulle användas
för premiering av en från allmänna synpunkter önskvärd sådan produktion.
1 remissyttrandena över utredningens förslag gick meningarna starkt isär
beträffande såväl omfattningen som den närmare utformningen av åtgärderna
på området. Praktiskt taget samtliga remissinstanser förordade emellertid
att filmbranschen erhöll lättnader i form av ökat stöd åt den svenska
filmproduktionen och genom sänkning av nöjesskatten. Även för egen del
kom jag till den uppfattningen att branschen under den närmaste framtiden
inte kunde bära en skattebelastning av den rådande storleken. I den proposition
i ämnet, som förelädes 1959 års riksdag, uttalade jag därför att jag
ansåg det ofrånkomligt att föreslå vässa lättnader.
Vid frågans behandling i riksdagen underströk bevillningsutskottet det
rimliga i att staten även i fortsättningen medverkade till att underlätta den
svenska filmproduktionen. Utskottet nämnde i sammanhanget att ett bortfall
av den svenska filmen med säkerhet skulle betyda en avsevärd minskning
av nöjesskatten.
De år 1959 genomförda lättnaderna i beskattningen innebar som nämnts
ett provisorium i avbidan på den slutliga prövningen av filmstödutredningens
förslag.
Utredningens förslag är liksom 1959 års riksdagsbeslut att betrakta mot
bakgrunden av förhållandena i slutet av 1958 och början av 1959 samt den då
förutsebara utvecklingen. Situationen har sedan dess snabbt ändrats.
Den svenska film- och biografnäringens ekonomiska svårigheter under
senare år synes till väsentlig del vara att tillskriva det bortfall av biografpublik,
som televisionens genombrott orsakat. Televisionens frammarsch
har emellertid skett i ett betydligt snabbare tempo än man ännu bara för
något år sedan hade anledning räkna med.
Antalet TV-licenser, som vid årsskiftet 1958—59 ännu icke uppgick till
250 000, passerade i början av februari i år 700 000-strecket. Minskningen i
besöksfrekvensen på biograferna i förhållande till tiden före televisionens
genombrott utgör, där televisionen nått längst (Stockholm), ca 35 procent
och på vissa andra håll inemot 30 procent.
Nu angivna förhållanden gör att de åtgärder, som föreslogs av filmstödutredningen,
i dagens situation icke längre framstår som tillräckliga för
att möjliggöra för branschen att anpassa sig till det ändrade konkurrensläge
som televisionen skapat. Vid det slutliga ställningstagande till utredningens
förslag, som nu bör ske, synes det därför ofrånkomligt alt branschen
beredes ytterligare lättnader i beskattningshänseende. Det sagda innebär
icke något avståndstagande från min sida till de av utredningen uppdragna
riktlinjerna för beskattningens utformning. Tvärtom finner jag de
av utredningen — på grundval av ingående och som jag anser förtjänstfulla
undersökningar av branschens ekonomiska förhållanden — anvisade möjligheterna
till frågans lösande böra i väsentliga stycken tillvaratagas. Vad det
Kungl. Maj. ts proposition nr 79 år 1960
15
här gäller är därför närmast att man, som jag nyss nämnde, måste gå längre
än utredningen föreslagit.
När det alltså nu är fråga om att välja en lösning, efter vilken branschen
har att inrätta sig för framtiden, bör det understrykas att svårigheterna inte
kan avhjälpas enbart genom att staten avstår från nöjesskatt samt ökar
det direkta stödet till branschen. Denna måste också genom egna åtgärder
söka anpassa sig till den nya situationen. En bidragande orsak till att branschens
svårigheter ej minskat torde vara att finna i det förhållandet att något
egentligt samarbete ej finns mellan film och television. Såsom statsutskottet
uttalade vid fjolårets riksdagsbehandling av den förevarande frågan
bör det ligga nära tillhands att överväga en samverkan så att filmproduktionen
kan nyttiggöras även för framställning av televisionsprogram såsom
skett i ett flertal andra länder. Denna samverkan måste parterna emellertid
själva gestalta.
I likhet med filmstödutredningen anser jag alt de statliga åtgärder, varom
nu kan bliva fråga, bör bestå i såväl en sänkning av biografnöjesskatten
som en höjning av det direkta stödet till den svenska filmproduktionen.
En skattesänkning återverkar omedelbart på såväl biografnäringens som
filmindustriens lönsamhet. En höjning av producentstödet däremot gynnar
i första hand den svenska filmproduktionen men får indirekt återverkningar
även för biografbranschens vidkommande. Jag vill i sammanhanget
erinra om att biografnöjesskatten till ungefär en fjärdedel härrör från visning
av svensk film, medan mindre än en tiondedel av antalet visade filmer
är svenska.
Vad härefter till en början angår frågan om utformningen och omfattningen
av en skattesänkning, anser jag att syftet med en sådan åtgärd icke
kan tillgodoses enbart genom att höja det nuvarande bottenavdraget och utvidga
dess tillämplighet till alla biografer. För att få erforderlig verkan bör
sänkningen i första hand avse själva skatteprocenten. Denna har sedan år
1957 i två omgångar sänkts från ett högsta läge av ca 39 procent (enligt
dåvarande progressiva beskattning) till den nuvarande proportionella skattesatsen
av 33 procent. I en tid då det statsfinansiella läget kräver en beskattning
till och med av livsviktiga förnödenheter, är en ytterligare sänkning
av nöjesskatten i och för sig ägnad att inge allvarliga betänkligheter, och
i vart fall talar starka skäl för att sänkningen får begränsad omfattning. Det
oaktat anser jag mig kunna tillstyrka att nu på en gång genomföres en
lika stor skattesänkning som vid de två tidigare tillfällena tillsammans, eller
med sex procentenheter. Därvid har jag särskilt beaktat att de förslag, som
nu framlägges, såsom förut nämnts är avsedda att utgöra en lösning efter
vilken branschen kan inrätta sig för framtiden. Jag förordar därför all
nöjesskatten på biograf föreställningar sänkes till 27 procent.
Av den nuvarande nöjesskatten på 33 procent tillfaller en fjärdedel eller
3,25 procent vederbörande kommun och återstoden staten. I fråga om andra
nöjen utgör den kommunala andelen 7.5 procent (hälften av den här gäl
-
16
Kurigl. Maj:ts proposition nr 79 år 1960
lande skattesatsen på 15 procent). De hittillsvarande fördelningsgrunderna
skulle vid en sänkning av biografnöjesskatten till 27 procent reducera kommunens
andel till 6,75 procent. Då denna andel i fråga om antalet procentenheter
biografnöjesskatt inte bör understiga vad som eljest utgår bör fördelningsgrunderna
jämkas. En lämplig avvägning synes mig vara att kommunen
erhåller tre tiondedelar av den sänkta biografnöjesskatten eller (0,3
X 27 =) 8,1 procentenheter.
Den nu förordade generella sänkningen av skatteprocenten till 27 enheter
träder som nämnts i stället för filmstödutredningens förslag att medge
bottenavdrag åt alla biografer. Det oaktat vill jag ansluta mig till förslaget
om höjning av avdragsbeloppet till 100 kronor, såvitt avser de mindre biografer
för vilka det nuvarande 75-kronorsavdraget gäller. Dessa biografer
torde ha drabbats hårdast av den minskade publikfrekvensen och är minst
rustade att bära sådana påfrestningar. För att den nu förordade skattelättnaden
skall få åsyftad verkan förutsättes att bottenavdraget liksom hittills
helt kommer biografföretagen till godo. Jag utgår alltså från att någon
ändrad ståndpunkt härvidlag inte kommer att intagas från filmbranschens
sida. Enligt min mening bör det framstå som ett angeläget intresse för
filmindustrien att driften av sådana mindre biografer, som det här gäller
och som utgör inemot två tredjedelar av samtliga biografer, vidmakthålles.
Beträffande det direkta stödet till svensk filmproduktion är jag med hänsyn
till det läge, vari branschen för närvarande befinner sig, beredd att tillstyrka
långt gående åtgärder. En gräns för de åtaganden, varom i förevarande
avseende kan bli fråga, anser jag dock ligga i att stödet bör utgå endast
av nöjesskatten på svensk film och därvid icke beröra den kommunala
andelen. Inom denna ram finner jag mig kunna förorda att i princip hela
nöjesskatten tillföres den svenska filmproduktionen såsom direkt bidrag.
Vid utformningen av bidragsgivningen kan jag ansluta mig till filmstödutredningens
tanke att större delen bör utgå som ett generellt stöd, medan
återstoden förbehålles speciella åtgärder, främst en premiering av kvalitetsfilmer.
Det generella stödet synes lämpligen böra utformas på grundval av
de nuvarande tidsbegränsade bestämmelserna om automatiskt utgående
bidrag till producenter av svenska filmer. Bidragsprocenten, som för närvarande
är 30 för svartvit film och 45 för färgfilm, synes böra bestämmas lika
till 80 procent. Jag är i förevarande sammanhang icke beredd att tillmötesgå
de nordiska filmproducentorganisationernas framställning om stöd åt samproduktion
av nordisk film. Ett sådant stöd låter sig icke förena med de
enkla och lättillämpade bestämmelser som bör gälla i fråga om det automatiskt
utgående producentbidraget. Tilläggas kan emellertid, att såsom producentstödet
är utformat, detta inte utesluter en ganska långt gående samverkan
mellan producenter i Sverige och i andra länder.
Den återstående delen av den statliga nöjesskatten på svensk film, som
kan beräknas bli omkring en miljon kronor om året, bör helt utgå i form
av premier till producenter av svenska kvalitetsfilmer. För ändamålet bör
ett särskilt reservationsanslag, benämnt Kvalitetsstöd till svensk film pro
-
17
Kungt. Mnj:ts proposition nr 79 år 1960
duktion, uppföras på budgeten under sjunde huvudtiteln. Anslaget bör lyda
på 1 000 000 kronor.
De nu ifrågavarande premierna bör, när det gäller långfilm, vara förhållandevis
höga. Mer än 3—5 sådana belöningar för varje år synes därför som
regel ej böra utdelas. Även kortfilmer bör givetvis kunna ifrågakomma till
premiering. Premierna bör utgå oberoende av filmernas produktionskostnader
och den täckning härför som kan erhållas på andra vägar. Självfallet
skall utdelning endast ske i den mån under året förekommit filmer, som kan
anses fylla de kvalitetskrav som måste ställas. I annat fall får premiesumman
helt eller delvis reserveras till följande år.
Såsom filmstödutredningen föreslagit bör ett särskilt organ tillsättas för
fördelning av premierna. En sådan filmpremienämnd synes lämpligen böra
bestå av 7 ledamöter. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att utse ledamöterna
i nämnden. Därvid synes lämpligen vardera en ledamot böra föreslås
av författareföreningen, publicistklubben, filmproducentföreningen, biografägareförbundet
och samorganisation för studieförbunden. Därest barnfilm
ifrågakommer till belöning synes nämnden böra inhämta barnfilmjuryns
mening. Nämnden bör sammanträda under april—maj för beslut om
vilka filmer, premiärsatta under den gångna säsongen, som skall premieras.
Närmare bestämmelser om nämndens sammansättning och verksamhet torde
få meddelas av Kungl. Maj :t.
De nu föreslagna åtgärderna i fråga om biografnöjesskatten och filmstödet
bör träda i kraft den 1 juli 1960. De kan för budgetåret 1960/61 beräknas
kosta staten sammanlagt ca 10 miljoner kronor.
Instansordningen i nöjesskattemål
Gällande bestämmelser m. m.
Nöjesskattemål upptages i regel av uppbördsmyndigheten såsom första
instans. Det ankommer nämligen på den kommun, inom vars område nöjestillställning
äger rum, alt fastställa beloppet av nöjesskatten och uppbära
den. Såsom uppbördsmyndighet fungerar i Stockholm uppbördsverket, i
annan stad drätselkammaren och på landet kommunalnämnden, där ej
vederbörande kommun annorlunda bestämt.
Besvär över uppbördsmyndighetens beslut rörande nöjesskatt skall jämlikt
30 § första stycket nöjesskatteförordningen anföras hos länsstyrelsen.
I vissa fall upptages nöjesskattemål av länsstyrelsen såsom första instans.
Delta är fallet bl. a. med ansökningar angående befrielse från nöjesskatt
jämlikt 16 § nöjesskatteförordningen, d. v. s. när behållningen av nöjestillställning
är avsedd för välgörande eller allmännyttiga ändamål. Ett annat
iall är att länsstyrelsen vid granskning av uppbördsmyndighetens redovisning
jämlikt 13 § tillämpningskungörelsen till nöjesskatteförordningen finner
alt myndigheten underlåtit all utkräva nöjesskatt eller alt skatt utta2
Dihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. AV 79
18
Kungl. Maj. ts proposition nr 79 år 1960
gits med för lågt belopp. Länsstyrelsen skall då direkt upptaga frågan om
åtgärder i anledning härav till behandling och ålägga anordnaren av vederbörande
nöjestillställning alt inbetala felande belopp till länsstyrelsen.
Av länsstyrelsen avgjorda nöjesskattemål — vare sig de handlagts av länsstyrelsen
som andra eller första instans — överklagas jämlikt 30 § andra
stycket nöjesskatteförordningen hos Kungl. Maj:t och tillhör därvid regeringsrättens
upptagande och avgörande. Regeringsrätten utgör alltså i dessa
mål antingen tredje instans eller andra instans. Länsstyrelses beslut om
föreläggande av vite — för att åvägabringa ingivande eller fullständigande
av nöjesskattedeklaration — får dock icke överklagas (29 § tredje stycket).
Vissa speciella slag av nöjesskattemål handlägges enligt särskilda regler.
Om sålunda revisionen hos riksräkenskapsverket framställer anmärkning
mot beslut angående påföring av eller befrielse från statsverket tillkommande
nöjesskatt, har riksräkenskapsverket att besluta i anledning av revisionens
talan. Besvär över riksräkenskapsverkets beslut i sådant mål (anmärkningsmål)
skall jämlikt 35 § instruktionen för riksräkenskapsverket
den 20 september 1957 (nr 573) och 1 § stadgan för kammarrätten den 1
december 1959 (nr 545) upptagas hos kammarrätten, varefter besvär mot
kammarrättens utslag i målet jämlikt 83 § samma stadga anföres hos Kungl.
Maj :t för handläggning i regeringsrätten. I dessa anmärkningsmål blir alltså
regeringsrätten tredje instans.
Sedan år 1955 pågår särskild utredning genom tillkallade sakkunniga
angående redogöraransvaret och anmärkningsprocessen jämte därmed sammanhängande
frågor (utredningen angående redogöraransvaret m. in.).
Ytterligare former för besvär i frågor rörande nöjesskatt finnes.
I 16 § tillämpningskungörelsen till nöjesskatteförordningen föreskrives att
i fråga om debitering, uppbörd, indrivning, redovisning, restitution, avkortning
och avskrivning samt efterkrav av nöjesskatt skall, i den mån nöjesskatteförordningen
eller tillämpningskungörelsen icke innehåller särskilda
bestämmelser härutinnan, vad i uppbördsförordningen i sådant avseende föreskrivits
i tillämpliga delar lända till efterrättelse. I dessa ärenden, som närmast
angår det tekniska förfarandet vid debitering etc. av nöjesskatt och
därför icke bör hänföras till nöjesskattemål i egentlig mening, överklagas
sålunda länsstyrelses beslut i enlighet med uppbördsförordningens bestämmelser
hos kammarrätten. Besvär över kammarrättens utslag anföres — i
de fall fullföljd icke, såsom beträffande avkortning och avskrivning, är utesluten
— hos Kungl. Maj:t och avgöres i regeringsrätten.
Frågor om nöjesskatt kan också komma under prövning av Kungl. Maj:t
i statsrådet (finansdepartementet). Det rör sig därvid i allmänhet om fall,
där anordnare av nöjestillställning — i samband med att besvär anföres över
beslut i nöjesskattemål eller eljest — anhåller att Kungl. Maj :t måtte, ändå
att skatteplikt föreligger, medge befrielse från nöjesskatten. I andra fall åter
har vederbörande försummat att inom föreskriven tid hos länsstyrelsen
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 7!) år 1960
ansöka om befrielse från nöjesskatt enligt 16 § nöjesskatteförordningen och
anhåller hos Kungl. Maj:t att det oaktat få åtnjuta sådan befrielse.
Vidare skall enligt 14 § andra stycket nöjesskatteförordningen nöjesskatt
icke utgå för biografföreställning med film, vars visning enligt särskilt,
före föreställningens hållande lagakraftvunnet förhandsbesked av statens
biografbyrå förklaras vara ägnad att tjäna vetenskapligt ändamål eller upplysnings-,
undervisnings- eller uppfostringssyfte. Enligt 18 § instruktionen
lien 4 oktober 1929 (nr 306) för biografbyrån skall besvär mot dess beslut
anföras hos Kungl. Maj:t. Handläggningen sker därvid hos Kungl. Maj:t i
statsrådet (ecklesiastikdepartementet).
Frågan om en ändring av instansordningen har tidigare varit aktuell.
1954 års nöjesskatteutredning hade denna fråga under utredning. I sitt
betänkande (SOU 1956:23) framhöll nöjesskatteutredningen, att, om fullfölj
dsrätten till regeringsrätten borttogs, denna domstol måste ersättas med
annat organ. Utredningen ansåg det svårt att tänka sig annan domstol eller
myndighet än kammarrätten som utan större organisatoriska förändringar
lämpligen kunde övertaga regeringsrättens roll som sista instans i nöjesskattemålen.
Det kunde, framhöll utredningen, knappast göras gällande, att nöjesskattemålen
inte skulle bli föremål för en tillfredsställande handläggning
och bedömning av kammarrätten, som ju redan utgjorde sista instans i
betydande grupper av mål, exempelvis avlönings-, fattigvårds- och mantalsskrivningsmål.
Utredningen tilläde följande.
Erfarenheten har visat, att nöjesskattemålen till stor del utgöras av mål
av enkel beskaffenhet och röra jämförelsevis små belopp. Att ändringsfrekvensen
hos regeringsrätten i dessa mål hittills varit ganska hög torde bero
på att behandlingen hos de 25 särskilda länsstyrelserna, därav några givetvis
endast haft ett fåtal mål om året att handlägga, brustit i enhetlighet. Den
utjämnande faktor, som målens samlande hos en för hela riket gemensam
överinstans utgjort, kommer ju emellertid att kvarstå, även om målen överflyttas
till kammarrätten. Vi förutsätta, att nöjesskattemålen där koncentreras
till viss division och att föredragningen anförtros endast åt viss eller
vissa föredragande.
Utredningen uttalade emellertid vissa betänkligheter mot en sådan överflyttning
av målen. Med sin dåvarande sammansättning arbetade regeringsrätten
omkring 300 dagar av året. Avverkningen av inkomna nöjesskattemål
beräknades årligen la 3 å 4 dagar. Utredningen ansåg att en överflyttning
av dessa mål skulle få relativt ringa betydelse för regeringsrättens
arbete. Samtidigt hade kammarrätten en balans av mål som motsvarade icke
oväsentligt mera än ett års avverkning. Den invändningen kunde därför
göras, att man under sådana förhållanden inte borde överföra ytterligare mål
till kammarrätten utan en samtidig organisatorisk förstärkning.
Nöjesskatteutredningen fann dock alt regeringsrättens arbetsbalans i fråga
om skattemål var så stor, att regeringsrätten borde befrias från alla mål,
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 79 år 1960
som lämpligen kunde överföras till annan myndighet. På grund härav ansåg
sig utredningen, trots sina betänkligheter, böra föreslå, att nöjesskattemålen
i fortsättningen skulle handläggas av kammarrätten som sista instans.
I proposition nr 66/1957 framlades på grundval av nöjesskatteutredningens
betänkande förslag till vissa lättnader i nöjesbeskattningen. I propositionen
erinrades om att utredningen i fråga om ändrad instansordning i
nöjesskattemal framhållit, att vissa betänkligheter kunde anföras mot förslaget
att göra kammarrätten till slutinstans i stället för regeringsrätten.
Under remissbehandlingen av utredningsförslaget hade dessa betänkligheter
understrukits från flera håll. Vidare hade framhållits, att spörsmålet om
fullföljdsrätten i nöjesskattemål inte borde prövas, förrän ställning tagits i
den större frågan om inskränkningar i rätten att fullfölja talan i mål om
taxering för inkomst och förmögenhet. I samband härmed hade bl. a. från
besvärssakkunnigas sida framförts tanken att göra kammarrätten till mellaninstans
i nöjesskattemal över länsstyrelserna men under regeringsrätten;
för fullföljden till regeringsrätten kunde därvid stadgas inskränkningar
motsvarande dem som kunde föreskrivas beträffande mål om inkomstaxering.
Dessa skäl mot att i då förevarande sammanhang ändra instansrdningen
ansågs bärande. I propositionen framlades fördenskull inte något
förslag i ämnet.
Kort tid innan nyss nämnda proposition framlades hade utredningen angående
fullföljdsrätt i skattemål framlagt sitt betänkande (SOU 1957: 3). I
betänkandet framlades förslag om att besvär över kammarrättens utslag i
mål om inkomst- eller förmögenhetstaxering skulle få komma under regeringsrättens
prövning endast efter särskilt prövningstillstånd. Vidare behandlades
även frågan om möjligheterna att avskilja vissa andra målkategorier
från regeringsrättens prövning. Beträffande de mål, som här närmast
kunde komma i fråga, bl. a. nöjesskattemålen, fanns enligt utredningens
mening icke vid den tidpunkten anledning att överflytta prövningen i sista
instans från regeringsrätten till annat forum eller att begränsa fullföljdsrätten
till regeringsrätten.
Under remissbehandlingen av fiillföljdsutredningens förslag berördes frågan
om nöjesskattemålen.
Regeringslättens flesta ledamöter förordade sålunda att regeringsrätten
befriades från nöjesskattemålen. Dessa ledamöter anförde att det här rörde
sig om till stor del enkla mål, gällande små belopp, och att det saknades
anledning antaga, att icke ett slutligt bedömande i kammarrätten skulle vara
till fyllest; för vinnande av enhetlig rättstillämpning kunde målen lämpligen
koncentreras till en division av kammarrätten. Under 1956 hade för
dessa mål åtgått ungefär 4 hela föredragningsdagar, men under 1957 antogs
minst dubbla tiden bli erforderlig. Vad angick fiillföljdsutredningens synpunkt
att med fragans avgörande borde anstå, invände ledamöterna, att i
Kungl. Maj.ts proposition nr 79 år 1960
21
vilken form än utredningens förslag genomfördes det knappast var anledning
att avstå från den rationalisering av regeringsrättens arbete, som frånskiljandet
av så enkla och förhållandevis oviktiga mål som nöjesskattemålen
utgjorde, i varje fall ej om målens behandling krävde en så pass stor
del av domstolens arbetstid som under den närmaste tiden syntes bli fallet.
Två regeringsråd förklarade sig inte på dåvarande stadium beredda att
förorda, att några målkategorier undantogs från regeringsrättens upptagande.
En länsstyrelse uttalade sig i samma riktning som regeringsrättens flesta
ledamöter, medan en motsatt ståndpunkt kom till uttryck i bl. a. yttrande
från länsstyrelsen i Södermanlands län. Denna länsstyrelse menade, att mot
den ifrågasatta förändringen talade den omständigheten att även kammarrätten
hade en avsevärd balans att avverka.
I proposition nr A 32/1958 framlades på grundval av fullföljdsutredningens
betänkande förslag om prövningstillstånd som villkor för fullföljd
till regeringsrätten av vissa taxeringsmål. Beträffande spörsmålet om fullföljd
i nöjesskattemålen framhölls i propositionen att denna fråga skulle
upptagas sedan frågan om fullföljdsbegränsningen i taxeringsmålen vunnit
sin lösning.
Den i propositionen föreslagna fullfölj dsbegränsningen antogs av riksdagen
och har trätt i kraft den 1 januari 1959. Bestämmelserna innebär i
huvudsak följande. Begränsning av rätten att till regeringsrätten fullfölja
talan i skattemål från kammarrätten ernås genom en beloppsspärr, summa
revisibilis, differentierad med hänsyn till målets ekonomiska betydelse för
den skattskyldige. Fullföljdsspärren tager sikte på sådana mål, där kammarrättens
utslag, såvitt det gått klaganden emot, avser enbart fråga om
höjning eller sänkning av inkomst- eller förmögenhetstaxering. Besvärstalan
i inkomsttaxeringsmål får icke, utan att regeringsrätten meddelat parten
tillstånd därtill, upptagas till prövning, om vad parten tappat i fråga om
taxerad inkomst icke uppgår till minst 500 kronor och tillika minst en tiondedel
av den taxerade inkomsten eller också till minst 5 000 kronor. I mål
om förmögenhetstaxering skall vad parten tappat uppgå till minst 50 000
kronor. Prövningstillstånd för mål som ligger under beloppsgränsen skall
kunna meddelas om det för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning
är av synnerlig vikt, att talan prövas av regeringsrätten (prejudikatdispens),
eller parten eljest visar, att talans prövning eljest skulle ha synnerlig betydelse
utöver det ifrågavarande målet (intressedispens). Från fullföljdsbegränsning
undantages eftertaxeringsmålen samt huvudparten av de mål, i
vilka klaganden kan åheropa omständigheter som grundar extraordinär besvärsrätt.
Tnstansordningen i nöjesskattemål har även varit aktuell i ett annat sammanhang.
I ett av brsnnrssnkkunnign avgivet betänkande (SOU 1957:50)
framlades förslag till en för olika indirekta skatter gemensam lag om förfarandet.
Beträffande nöjesskatten uttalades, att det av de sakkunniga ut
-
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 79 år 1960
formade besvärsförfarandet måhända kunde göras tillämpligt även för nöjesskattens
del. Enligt detta skulle talan mot beskattningsmyndighets beslut
ske hos generaltullstyrelsen och styrelsens beslut överklagas hos Kungl.
Maj:t i regeringsrätten.
I remissyttrandena över besvärssakkunnigas förslag blev frågan om nöjesskattemålens
inordnande under det föreslagna förfarandet närmare behandlat
endast av ett fåtal remissinstanser. De gjorda uttalandena i frågan gick
i avstyrkande riktning.
Besvärssakkunnigas förslag har legat till grund för förordningen den 3
april 1959 (SFS nr 92) om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning
in. m. Denna förordning innehåller inga bestämmelser som har avseende å
instansordningen i nöjesskattemål.
Promemorian
I promemorian redovisas vissa statistiska uppgifter rörande regeringsrättens
befattning med nöjesskattemålen. Bland annat anges följande siffror
rörande 1 O-årsperioden 1950—1959.
Inkomna |
Avgjorda |
(Till föredragning Beräknad åtgång (timmar) dragning av in- komna mål |
||
1950 .......... |
........ 142 |
147 |
23,5 |
5,4 |
1951.......... |
........ 94 |
126 |
22,5 |
3,9 |
1952 .......... |
........ 96 |
72 |
16 |
5,0 |
1953 .......... |
........ 101 |
49 |
6 |
2,9 |
1954 .......... |
........ 86 |
165 |
25 |
3,1 |
1955 .......... |
........ 76 |
33 |
5,5 |
3,0 |
1956 .......... |
........ 77 |
65 |
16,6 |
4,7 |
1957 .......... |
........ 54 |
91 |
33,7 |
4,8 |
1958 .......... |
........ 82 |
89 |
30,4 |
6,7 |
1959 .......... |
........ 53 |
109 |
43,3 |
5,0 |
Med ledning |
av dessa siffror konstateras i |
promemorian |
följande. A ena |
sidan har utvecklingen gått mot en minskning av antalet till regeringsrätten
inkomna nöjesskattemål. För de sista årens del kan detta möjligen sammanhänga
med de inskränkningar i skatteplikten som genomfördes år 1957.
Å andra sidan har, trots detta, handläggningstiden i regeringsrätten för nöjesskattemålen
undergått en påtaglig ökning. Detta synes antyda, att nöjesskattemålen
under de senaste åren i genomsnitt varit av mer arbetskrävande
beskaffenhet än tidigare. Möjligen sammanhänger detta med att serier
av mål av inbördes likartad beskaffenhet förekommit i mindre omfattning
än tidigare samt att 1957 års ändringar i nöjesbeskattningen åstadkommit
att vissa kategorier av nöjesskattemål av enklare beskaffenhet avskilts.
Vidare framhålles att, medan nöjesskatteutredningen ansåg sig kunna
23
Kungl. Maj.ts proposition nr 79 år 1960
räkna med en handläggningstid av 3—4 dagar per arbetsår, uppgifterna för
de sista åren utvisar, att handläggningsliden numera knappast kan beräknas
underskrida 5 dagar per arbetsår.
Även kammarrättens arbetsbörda är av intresse i detta sammanhang. Antalet
mål och ärenden i kammarrätten framgår av följande uppställning,
som dock beträffande år 1959 redovisar blott preliminära uppgifter.
Under året |
Vid årets utgång |
||
inkomna |
avgjorda |
balanserade |
|
1950 ............. |
11 839 |
||
1951............. |
........... 9 757 |
10 840 |
10 756 |
1952 ............. |
........... 9 996 |
11389 |
9363 |
1953 ............. |
........... 14815 |
11 422 |
12 756 |
1954 ............. |
........... 15179 |
12 266 |
15 669 |
1955 ............. |
........... 12 826 |
13 288 |
15 207 |
1956 ............. |
........... 11376 |
12 836 |
13 747 |
1957 ............. |
........... 9 929 |
12 286 |
11390 |
1958 ............. |
........... 13 454 |
12 755 |
12089 |
1959 ............. |
........... 9 089 |
12108 |
9 070 |
Såsom kommentar anmärkes i promemorian, att den uppgång av målantalet,
som inträtt och bibehållit sig några år räknat från år 1953 och som
återkommit år 1958, härleder sig från mål angående besvär över de i regel
vart femte år återkommande allmänna fastighetstaxeringar, som senast ägt
rum åren 1952 och 1957.
I fråga om regeringsrättens nuvarande arbetsbörda torde få hänvisas till
propositionen nr 41 till innevarande riksdag.
I promemorian anföres följande synpunkter på frågan om instansordningen
i nöjesskattemålen.
Av uppgifterna rörande målfrekvensen, målavverkningen och målbalansen
hos regeringsrätten framgår, att enbart fullföljdsbegränsningen i taxeringsmål
knappast kan väntas medföra en erforderlig minskning av regeringsrättens
arbetsbörda inom rimlig tid. Förhållandena synes nu vara sådana,
att ytterligare åtgärder är erforderliga för att bromsa upp måltillströmningen
till regeringsrätten. Strävandena måste inriktas på att från
regeringsrätten avskilja vissa kategorier av mål, vilka utan större olägenheter
kan överlåtas till andra instanser. Av de mål, som tillhör finansdepartementets
föredragning, kommer då nöjesskattemålen först i fråga.
1 tidigare sammanhang har emot ett sådant avskiljande framförts, att
nöjesskattemålens överförande från regeringsrätten icke skulle medföra någon
större lättnad i regeringsrättens arbetsbörda, eftersom målen dels är
ganska få och dels tager en relativt liten del av domstolens arbetstid i anspråk.
Regeringsrättens flesta ledamöter har emellertid själva förordat, att
regeringsrätten befrias från nöjesskattemålen, och därvid framhållit, att
det knappast var anledning att avslå från den rationalisering av domstolens
24
Kungl. Maj.ts proposition nr 79 år 1960
arbete som frånskiljandet av nöjesskatteinålen utgör. Denna synpunkt synes
vinna stöd av de uppgifter, som i det föregående givits dels rörande nöjesskattemålens
frekvens och handläggningstid och dels rörande ökningen av
den totala målfrekvensen och målbalansen hos regeringsrätten.
I promemorian erinras vidare om att det tidigare anförts, att ett överförande
av nöjesskatteinålen från regeringsrätten till lägre instans skulle innebära
ett avsteg från den i allmänhet i beskattningsmål, som kan röra annat
än värderings- eller uppskattningsfrågor, hittills gällande principen, att den
skattskyldige skall kunna draga målet under Kungl. Maj :ts prövning. Härom
anföres i promemorian följande.
Denna invändning synes ha mist mycket av sin vikt i och med genomförandet
av tullföljdsbegränsningen i taxeringsmål. Det bör vidare "framhålas,
vilket jamval framgått under remissbehandlingen, att nöjesskattemå^en
i.!11 st?r del ar mål av enkel beskaffenhet, gällande små belopp. Det torde
dartor, sasom anförts av regeringsrättens flesta ledamöter, saknas anledning
antaga, att icke ett slutligt bedömande i kammarrätten skulle vara till
tyllest.
I fråga om kammarrättens lämplighet som överinstans i nöjesskattemål
erinras om nöjesskatteutredningens nyss återgivna uttalande i frågan. Vidare
framhålles följande. Farhågorna för att eu överflyttning av nöjesskattemålen
till kammarrätten skulle medföra eu alltför stor belastning för
denna domstol torde icke behöva tillmätas någon större betydelse. Av de
uppgifter, som givits beträffande kammarrättens arbetsbelastning, framgår
att kammarrättens arbetsbörda visserligen fortfarande är stor men under
senaie år dock något lindrats. Fn jämförelse med regeringsrätten visar, att
proportionen mellan avgjorda mål samt inkomna och balanserade mål är
avsevärt fördelaktigare för kammarrättens del än för regeringsrättens. Från
kammarrättens sida har icke heller vid remissbehandlingen framförts några
erinringar mot nöjesskatteutredningens förslag att överföra nöjesskattemålen
till kammarrätten.
I promemorian hävdas den uppfattningen, att de praktiska fördelarna av
att överflytta nöjesskatteinålen från regeringsrätten till kammarrätten synes
vara så stora, att en sådan åtgärd bör vidtagas försåvitt icke starka skäl
av annan art kan anses tala däremot.
Vidare erinras i promemorian om att den tanken tidigare framförts, att
kammarrätten borde göras till mellaninstans i nöjesskatteinålen över länsstyrelsen
och under regeringsrätten. Härom anföres följande.
Starka skäl synes tala emot en sådan anordning av nöjesskattemålens
provning. Nöjesskattemålen synes sålunda knappast vara av sådan beskaftenhet,
att de motiverar prövning i ytterligare en instans. Icke heller svnes
någon säkerhet finnas for att den extra belastning, som målens prövning
skulle innebära for kammarrätten, skulle motsvaras av en motsvarande lättnad
för regeringsrätten på grund av att nöjesskattemålen i mindre omfattning
skulle komma att fullföljas dit. Vidare synes nöjesskattemålen knappast
motivera en mer omfattande prövningsrätt än den som kommer de mer
komplicerade och svårbedömda inkomst- och förmögenhetsskattemålen till
del eftei genomförandet av tullföljdsbegränsningen för dessa mål.
25
Kungl. Maj.ts proposition nr 79 år 1960
Även alternativet att överföra nöjesskattemålen till kammarrättens handläggning
och göra fullföljdsrätt till regeringsrätten beroende av tillståndsprövning
i regeringsrätten avvisas i promemorian. Tillståndsprövningen skulle
nämligen inte gärna kunna ordnas enligt summa revisibilismetoden och
skulle antagligen draga hart när lika lång tid i regeringsrätten som målets
prövning i sak. Ur rationaliseringssynpunkt skulle resultatet därför kunna
bli till lika liten nytta som en oinskränkt fullfölj dsrätt mot kammarrättens
utslag.
I promemorian tillägges följande.
I den mån vägledning erfordras för rättstillämpningen synes allt tala för
att kammarrätten, som redan är slutinstans i betydande och viktiga grupper
av mål, kan fullgöra uppgiften såsom prejudikatgivare. En enhetlig tillämpning
synes kunna garanteras genom nöjesskattemålens förläggande till en
särskild division inom kammarrätten.
Avslutningsvis framhålles, att övervägande skäl talar för att regeringsrätten
bör befrias från befattning med de nöjesskattemål, som fullföljes dit
enligt bestämmelserna i nöjesskatteförordningen, och att dessa mål i stället
bör överföras till kammarrätten såsom sista instans. 30 § nöjesskatteförordningen
bör ändras i enlighet därmed.
I promemorian beröres även frågan om hur processen bör ordnas, när fråga
om nöjesskatt uppkommer i anmärkningsmål. Konsekvensen av den föreslagna
instansordningen i nöjesskattemålen synes bli, att även frågor om nöjesskatt,
vilka anhängiggöres genom anmärkning, avföres från regeringsrättens
handläggning. Under åberopande av vad som i den frågan anfördes i
proposition nr 66/1957 uttalas dock, att någon ändring av rättsläget på detta
område icke utan tvingande skäl bör vidtagas med tanke på att frågan om redogöraransvaret
är föremål för utredning av särskilda sakkunniga. Dessa
kommer att inom kort framlägga ett betänkande med förslag till ändringar
i anmärkningsprocessen. I promemorian tillägges i detta sammanhang bl. a.
följande.
Detta synes emellertid icke behöva föranleda uppskov med genomförandet
av en" ny instansordning för de nöjesskattemål som handlägges enligt
de fullföljdsbestäminelser som ges i nöjesskatteförordningen. Den inkonsekvens
som skulle komma att ligga i att vanliga nöjesskattemål slutligt avgöres
i kammarrätten, medan talan mot kammarrättens utslag i anmärkningsmål
rörande nöjesskatt kan överklagas till regeringsrätten, synes nämligen
väsentligen vara av teoretisk natur. I praktiken fullföljes anmärkningsmål
av detta slag ytterst sällan till regeringsrätten. En undersökning har visat
att endast 16 sådana mål förekommit hos regeringsrätten under åren
1950—1954 och intet under den sista femårsperioden.
Remissyttrandena
Den i promemorian föreslagna instansordningen i nöjesskattemål har i
regel tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Tillstyrkande föreligger sålunda
bl. a. från kammarrätten, besvärssakkunniga och samtliga länsstyrelser
utom en.
3 Biliang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 79
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1960
Besvårssakkunniga finner det vara en rationell och riktig ordning att kammarrätten
införes som besvärsinstans i nöjesskattemålen. Vad angår rätten
till fortsatt fullföljd hos regeringsrätten föreligger enligt de sakkunniga tre
alternativ, nämligen antingen obegränsade möjligheter till fullföljd eller på
visst sätt begränsad fullföljdsrätt eller slutligen förbud mot fullföljd. De
sakkunniga anser det uppenbart att en anknytning till de regler om fullföljdsbegränsning
som gäller för taxeringsmålen inte är lämplig. Särregler
rörande begränsad fullföljdsrätt skulle innebära en överbetoning av nöjesskattemålen.
Alternativet med fullföljdsbegränsning har de sakkunniga därför
ansett inte böra komma i fråga. De sakkunniga anför fortsättningsvis
följande.
Principiellt är det angeläget, att möjlighet finnes att fullfölja talan ända
till regeringsrätten. Rätten att klaga hos Kungl. Maj:t är den svenska förvaltningens
äldsta och värdefullaste rättsskyddsgaranti. Det må emellertid erinras
om att redan under 1600-talet begränsningar infördes i rätten att hos
Konungen överklaga kammarrättens avgöranden och att under 1900-talet
fullföljdsförbud tillkommit i åtskilliga grupper av de mål, som handläggas
av kammarrätten, utan att detta ansetts medföra något men ur rättssäkerhetssynpunkt.
Såtillvida innebär det föreliggande förslaget dock något nytt,
som det nu för första gången är fråga om att införa absolut fullföljdsförbud
för en grupp skatteärenden.
Besvårssakkunniga har emellertid funnit, att det ur allmänna organisatoriska
synpunkter ter sig föga rationellt att den högsta administrativa domstolsinstansens
tid och krafter skall kunna tagas i anspråk för ärenden, som
rör obetydliga värden eller är av enkel beskaffenhet och som redan varit
föremål för bedömning i en för hela riket central domstol. Regeringsrättens
ledamöter har själva vitsordat, att nöjesskattemålen regelmässigt icke är
av den svårbedömda eller ingripande beskaffenhet, att de ej skulle kunna
slutligt avgöras annorstädes. Såvitt de sakkunniga kan bedöma, tillgodoses
genom fullföljdsrätten till kammarrätten i huvudsak de krav, som rimligen
kan ställas ur rättsskyddssynpunkt. Mot denna bakgrund vill de sakkunniga
inte motsätta sig, att kammarrätten blir slutlig besvärsinstans i nöjesskattemålen.
Även länsstyrelsen i Jönköpings län avvisar tanken på att fullföljdsrätten
i nöjesskattemål begränsas enligt samma regler som gäller för taxeringsmål.
Länsstyrelsen föreslår i stället obegränsad besvärsrätt till regeringsrätten.
En stor del av nöjesskattemålen skulle nämligen på sin väg upp mot
regeringsrätten komma att stanna i kammarrätten. Detta antagande vinner
enligt länsstyrelsen stöd av det förhållandet att anmärkningsmål angående
nöjesskatt ytterst sällan brukat fullföljas från kammarrätten till regeringsrätten.
Om promemorieförslaget likväl anses böra genomföras, hemställer
länsstyrelsen att borttagandet av fullföljdsrätten i allt fall förenas med möjlighet
att erhålla prejudikats- och intressedispens. I denna fråga anför länsstyrelsen
bl. a. följande.
Det förhåller sig onekligen så att flertalet mål angående nöjesskatt är
av så okomplicerad beskaffenhet att de inte behöver komma under Regeiingsrättens
prövning, men att det å andra sidan förekommer vissa nöjes
-
27
Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1960
skattemål av sådan karaktär att fullföljdsrätt till Regeringsrätten för dem
är mycket väl motiverad. Länsstyrelsen behöver endast erinra om den
grupp av mål, som gäller tillämpning av 16 § nöjesskatteförordningen,
d. v. s. mål angående befrielse från nöjesskatt, enär behållningen av nöjestillställning
skall användas för välgörande eller allmännyttigt ändamål. På
grund av lagtextens vaga avfattning har flera mål av detta slag — avseende
t. ex. befrielse från nöjesskatt för tillställningar som anordnats av
barnensdagsföreningar under medverkan av professionella tivoliföretag och
för nöjestillställningar vilkas behållning skolat användas för allmänna samlingslokaler
— visat sig synnerligen svårbedömda och besvärliga att komma
tillrätta med.
Utredningen angående redogöraransvaret m. m. tar upp frågan om instansordningen
i anmärkningsmål rörande nöjesskatt. Utredningen vitsordar
den i promemorian framförda uppfattningen, att rätten till fullfölj dstalan
mot kammarrättens utslag i sådana anmärkningsmål saknar större
praktisk betydelse. Enligt utredningens mening är det dock icke tillfredsställande,
att anmärkningsmål rörande nöjesskatt skall kunna fullföljas till
regeringsrätten även sedan kammarrätten blivit sista instans i vanliga nöjesskattemål.
Ej heller finner utredningen det sakligt påkallat att undanröjandet
av denna bristande överensstämmelse i besvärsförfarandet uppskjutes
till dess ställning tages till utredningens blivande förslag angående
redogöraransvaret och anmärkningsprocessen. Betänkande med förslag härom
kommer att avlämnas inom den allra närmaste tiden. Utredningen kommer
att föreslå att anmärkningsprocessen bibehålies. Beträffande instansordningen
för anmärkningsmål ämnar utredningen icke föreslå någon ändring.
På grund härav finner utredningen lämpligt, att fullföljdsrätten i anmärkningsmål
rörande nöjesskatt regleras i samband med införandet av ny
instansordning i nöjesskattemål. Utredningen föreslår förbud mot fullföljd
av talan mot kammarrättens utslag i anmärkningsmål.
Riksräkenskapsverket och besvärssakkunniga uttalar sig likaledes för att
fullfölj dsrätten avskäres i anmärkningsmål. Enligt de sakkunnigas mening
bör det allmänna vid missnöje med kammarrättens praxis beträffande en
speciell tolkningsfråga inte ha möjlighet att vinna omprövning hos regeringsrätten,
när den enskilde i motsvarande läge saknar sådan möjlighet.
Sveriges lantbruks förbund understryker att nöj esskatt emålen för en enhetlig
rättstillämpning bör handläggas av en särskild division i kammar
TdtoTerståthållarämbetet
framhåller vikten av att prejudicerande beslut av
kammarrätten publiceras i lättillgänglig form, lämpligen i kammarrattens
årsbok, avdelning II.
Kammarrätten anför bl. a. följande.
I det vid promemorian fogade förslaget om ändrad lydelse av 30 § 2 stycket
nöjesskatteförordningen angives bland annat att i länsstyrelsens utsh „
i anledning av besvär enligt 30 § första stycket eller i annat ärende rörande
nöjesskatMnå ändring sökas hos kammarratten »genom besvai, som skola
ingivas till länsstyrelsen eller kammarrätten» . . . Eu bestämmelse att be sva
alternativt kunna ingivas till olika myndigheter ar enligt kaminarratlen.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1960
mening icke att förorda. Av praktiska skäl böra besvären över länsstyrelsens
beslut ingivas till länsstyrelsen. Kammarrätten föreslår därför, att uttrycket
»eller kammarrätten» utgår och i stället tillägges »dock att besvärstiden
skall anses iakttagen även om besvären inom sagda tid ingivits direkt till
kammarrätten».
Även besvärssakkunniga anser, att besvären skall inges till länsstyrelsen.
Den som av misstag inom rätt tid inger sin besvärsinlaga till kammarrätten
bör emellertid vara bevarad vid sin talerätt.
Departementschefen
Det i promemorian framlagda förslaget utgör ett led i strävandena att
begränsa regeringsrättens arbetsbörda och att underlätta för regeringsrätten
att avarbeta sin balans. Det viktigaste medlet härvidlag har ansetts vara att
från regeringsrättens prövning undantaga mindre betydelsefulla mål. Den
vid 1958 års riksdag genomförda fullfölj dsbegränsningen i taxeringsmål
bygger på denna princip.
Kammarrätten utgör redan nu slutinstans för stora grupper mål. Utöver
de med fullföljdsbegränsningen avsedda taxeringsmålen kan nämnas familj
ebidragsmål, socialhjälpsmål, folkbokföringsmål och avlöningsmål. Enligt
departementspromemorian skall nöjesskattemålen inrymmas bland de
målgrupper som kammarrätten skall avdöma i sista instans. Denna instansordning
för nöjesskattemålen föreslogs redan av 1954 års nöjesskatteutredning.
Regeringsrättens flesta ledamöter har också i samband med förberedelserna
för lagstiftningen om fullfölj dsbegränsning i taxeringsmål uttalat
sig för att nöjesskattemålen borde slutligt avgöras i kammarrätten.
I de över departementspromemorian avgivna yttrandena tillstyrkes genomgående
att besvär över länsstyrelses beslut i nöjesskattemål skall slutligt
prövas av kammarrätten.
För egen del finner jag, att den föreslagna besvärsordningen tillgodoser
alla de krav som med hänsyn till nöjesskattemålens i regel enkla beskaffenhet
rimligen kan ställas ur rättsskyddssynpunkt. Jag vill därför förorda att
den i departementspromemorian föreslagna instansordningen för dessa mål
genomföres.
Jag förutsätter, att målens handläggning i kammarrätten koncentreras
till viss eller vissa divisioner. Så förfares för närvarande med de speciella
målgrupper, där talan icke får föras mot kammarrättens utslag. Beslut i
denna fråga ankommer emellertid enligt 17 § stadgan för kammarrätten
på domstolen själv.
Därest den av mig nu föreslagna omläggningen av instansordningen beslutas,
bör därjämte i administrativ ordning bestämmelser utfärdas som
medger kammarrätten att i vissa fall handlägga nöjesskattemål i plenum
och som ålägger kammarrätten att i sin årsbok i erforderlig utsträckning
publicera sina avgöranden i dessa mål.
Av vad utredningen angående redogöraransvaret in. m. anfört i sitt remiss -
29
Kungl. Maj.ts proposition nr 79 år 1960
yttrande framgår, att något hinder icke föreligger att nu ompröva jämväl
instansordningen för anmärkningsmål rörande nöjesskatt. Jag delar utredningens
uppfattning, att när besvär ej får föras över kammarrättens utslag
i nöjesskattemål, kammarrätten bör vara slutinstans även i anmärkningsmål
rörande sådan skatt. Denna princip tillämpas beträffande andra målgrupper,
där kammarrätten är sista instans. Denna ändring bör genomföras
i administrativ ordning.
Förslag till erforderliga ändringar i 30 § nöjesskatteförordningen har utarbetats
inom finansdepartementet. Stadgandet om vart besvärsskrift skall
ingivas har därvid formulerats efter de principer som förordats av kammarrätten
och besvärssakkunniga.
Förhandsbesked i taxeringsfrågor av prejudicerande karaktär
Såsom antytts i inledningen har i den inom finansdepartementet upprättade
promemorian — vid sidan av den föreslagna ändrade fullföljdsordningen
i nöjesskattemål — framlagts jämväl ett annat förslag med samma syfte,
d. v. s. att begränsa regeringsrättens arbetsbörda. Det föreslås sålunda utvidgade
möjligheter att meddela bindande förhandsbesked rörande taxering
för inkomst och förmögenhet.
Gällande bestämmelser m. m.
Enligt förordningen den 1 juni 1951 (nr 442) om rätt att av riksskattenämnden
erhålla förhandsbesked i taxeringsfrågor må riksskattenämnden,
därest sådant för någon finnes vara av synnerlig vikt, efter ansökan lämna
förhandsbesked angående viss fråga, som avser sökandens taxering till kommunal
inkomstskatt, statlig inkomstskatt, statlig förmögenhetsskatt, utskiftningsskatt,
ersättningsskatt eller taxering av fastighet.
Beskedet sökes skriftligen senast å sista dagen för avgivande av vederbörandes
deklaration. Det är avsett att förhandsbesked normalt skall kunna
meddelas inom sådan tid, att det kan beaktas redan vid taxering i första
instans, över inkommen ansökan, som ej finnes böra avvisas, skall yttrande
infordras från vederbörande taxeringsintendent (eller allmänna ombudet
hos mcllankommunala prövningsnämnden). Då ansökan är av särskilt intresse
för vederbörande kommun, kan denna få yttra sig. Där så finnes påkallat,
kan sökanden och taxeringsintendenten få tillfälle att muntligen
lämna upplysningar inför nämnden. Ansökan kan avvisas, om förhandsbeskedet
finnes icke böra meddelas, över avvisningsbeslut må besvär ej anföras.
Upptages ansökan, meddelar nämnden besked, hur den aktuella frågan
skall bedömas vid taxering. I regel anges allenast de grunder, som skall följas
vid taxeringen. Beskedet kan överklagas av sökanden, taxeringsintendent
och kommun genom besvär hos Kungl. Maj:t i regeringsrätten eller, i
vissa fall rörande fastighetstaxering, hos kammarrätten.
30
Kungi. Maj.ts proposition nr 79 år 1960
Det lagakraftvunna förhandsbeskedet binder såväl beskattningsnämnder
som skattedomstolar men blott om och i den mån sökanden så yrkar. Beskedet
kan avse mer än ett års taxering. Författningsändring, som skett efter
det beskedet lämnats och som är av beskaffenhet att påverka taxering i det
avseende beskedet angår, medför att beskedet förlorar verkan.
Till grund för 1951 års lagstiftning om förhandsbesked låg ett av 1947 års
taxeringsscikkunniga avgivet betänkande om inrättande av en riksskattenämnd
in. m. (SOU 1949: 62). I betänkandet föreslogs, att såsom förutsättning
för erhållande av förhandsbesked endast skulle gälla att sådant besked
fanns vara av synnerlig vikt för den skattskyldige.
I fråga om förhandsbeskedens prejudicerande verkan anförde de sakkunniga
följande.
Då riksskattenämnden sålunda i sin beskedsgivande verksamhet i vissa
fall kommer att göra bindande uttalanden jämväl i rena lagtolkningsspörsmål,
ligger den frågan nära till hands, om icke tillämpningen av förhandsbeskedet
skulle kunna utsträckas så, att förhandsbeskedet kunde anlitas för
åstadkommande av en snabb lösning av aktuella sådana spörsmål av mera
allmän räckvidd. Emellertid skulle en utvidgning i antydd riktning av förhandsbeskedets
tillämpningsområde medföra, att på en omväg uppnåddes
det resultat, som icke ansetts böra åstadkommas genom att riksskattenämnden
gåves befogenhet att meddela anvisningar rörande tillämpningen av
skatteförfatlningarna med för beskattningsnämnderna och skattedomstolarna
bindande verkan. De sakkunniga förorda därför, att meddelat förhandsbesked
även i dylikt fall skall hava den innebörden att dess bindande
verkan blir begränsad till den skattskyldige, som beskedet avser. I fråga om
andra skattskyldigas taxering får, såsom redan anförts, av riksskattenämnden
meddelat förhandsbesked betydelse såsom prejudikat. Detta torde vara
tillfyllest.
I proposition nr 64/1951, genom vilken bl. a. lagstiftningen om förhandsbesked
förelädes riksdagen, framhölls att, eftersom den föreslagna riksskattenämnden
genom befogenheten att meddela allmänna anvisningar i taxeringsfrågor
fått relativt vidsträckta möjligheter att lämna vägledande uttalanden,
ett verkligt legitimt behov av bindande förhandsbesked torde föreligga i ett
begränsat antal fall. Emellertid ansågs det icke vara möjligt att i lagtext
precisera de fall, där förhandsbesked borde kunna ifrågakomma. I sådant
läge förordades de av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna. Det framhölls
dock att en restriktiv tillämpning av bestämmelserna avsågs.
I sitt remissyttrande över fullföljdsutredningens i det föregående omnämnda
betänkande föreslog riksskattenämnden en utvidgning av förutsättningarna
för meddelande av förhandsbesked. Nämnden anförde i detta
sammanhang följande.
Det åligger riksskattenämnden att genom rådgivande och vägledande
verksamhet främja en riktig och likformig taxering. De anvisningar till ledning
för taxeringsmyndigheterna, som riksskattenämnden utfärdar såsom
ett led i fullgörandet av denna uppgift, torde hava varit av betydelse för
vinnandet av ökad likformighet inom beskattningen. Dessa anvisningar äro
31
Kiingl. Maj.ts proposition nr 79 år 1960
emellertid icke bindande för beskattningsnämnderna och skattedomstolarna,
varför risk alltid finnes för att en anvisning i vissa fall icke följes. Däremot
bär riksskattenämnden i förhandsbeskedsinstitutet en möjlighet att meddela
för skattemyndigheterna bindande beslut. Förhandsbesked kan emellertid
endast gälla en viss skattskyldigs egen taxering och kan vidare endast meddelas
om det för denne är av synnerlig vikt att i förväg erhålla klarhet om
hur en för honom aktuell skattefråga skall bedömas. Till följd härav kan
förhandsbesked som regel endast meddelas om sökandens framtida handlande
är beroende av skattefrågans utgång. Enbart del förhållandet att frågan
gäller ett stort belopp berättigar icke en sökande att erhålla förhandsbesked.
För åstadkommandet av enhetlighet i taxeringen vore det emellertid,
enligt vad erfarenheten från riksskattenämndens hittillsvarande verksamhet
utvisar, av stor betydelse om nämnden kunde meddela förhandsbesked
i anledning av ett föreliggande prejudikatintresse. Det är exempelvis
vanligt, att organisationer av skilda slag höra sig för hos riksskattenämnden
om skattefrågor som röra deras medlemmar. Om i sådana fall förhandsbesked
beträffande en medlems taxering kunde meddelas i prejudikatsyfte,
skulle utan tvivel mycket arbete inbesparas för samtliga taxeringsinstanser.
Regeringsrättens utslag i mål angående besvär över förhandsbesked meddelas''
i regel så snabbt att den aktuella beskattningsfrågan definitivt hunnit
klarläggas redan innan taxering sker i första instans. Riksskattenämnden
har _ i syfte att på angivet sätt främja taxeringsarbetet — meddelat för
handsbesked
i några fall, där prejudikatintresset varit det verkliga motivet.
Regeringsrätten har emellertid undanröjt beskeden i dessa fall, eftersom
formella förutsättningar för förhandsbesked icke förelegat. Riksskattenämnden
föreslår därför, att förordningen den 1 juni 1951 (nr 442) om rätt att av
riksskattenämnden erhålla förhandsbesked i taxeringsfrågor ändras så att
förhandsbesked kan meddelas även när riksskattenämnden finner det vara
av vikt för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning. Den utvidgning av
förhandsbeskedsinstitutet, som'' riksskattenämnden sålunda förordar, har
nära samband med nu föreliggande förslag om fullföljdsbegränsning i skattemål,
men bör genomföras oavsett hur sistnämnda fråga löses.
Frågan fick icke sin lösning i samband med införandet av fullföljdsbegränsning
i taxeringsmål. I propositionen nr A 32/1958 uttalades emellertid
att nämndens förslag syntes värt att pröva närmare. Frågan borde, sedan den
ytterligare beretts, kunna upptas i särskild ordning.
Genom 1959 års lagstiftning om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning
infördes möjlighet att erhålla förhandsbesked jämväl i frågor rörande
punktskatter. Bestämmelsen om förhandsbesked utformades på följande
sätt. Beskattningsmyndigheten kan på ansökan meddela förhandsbesked dels
om viss vara är skattepliktig dels om tillämplig skattesats. Såsom förutsättning
för förhandsbesked gäller, med hänsyn till punktskatternas särskilda
karaktär av övervältringsskatter, allenast att den av sökanden förebragta
utredningen skall vara tillräcklig. Meddelat förhandsbesked överklagas hos
kammarrätten. Talan mot kammarrättens utslag föres genom besvär hos
Kungl. Maj:t och kommer under regeringsrättens prövning. Mot beskattningsmyndighets
beslut att avvisa ansökning om förhandsbesked får talan
däremot icke föras.
Förhandsbesked förekommer också i frågor rörande allmän varuskatt. Be -
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1960
skeden meddelas av riksskattenämnden på ansökan av den som driver
eller ämnar driva verksamhet, i vilken skattskyldighet till allmän varuskatt
ifrågakommer. Beskedet skall avse sökandens taxering. Såsom förutsättning
för meddelande av förhandsbesked anges bl. a. att beskedet finnes vara av
vikt med hänsyn till sökandens intresse eller för enhetlig lagtolkning eller
rättstillämpning. I fråga om besvär över riksskattenämndens besked i varuskattefråga
gäller i huvudsak detsamma som i fråga om besvär över förhandsbesked
i taxeringsfråga.
Promemorian
Det framhålles i promemorian att man vid tillkomsten av bestämmelserna
om förhandsbesked i taxeringsfrågor visserligen erkände förhandsbeskedens
prejudikatvärde, men likväl ansåg att enbart hänsynen till ett allmänt prejudikatintresse
icke i och för sig borde motivera att förhandsbesked lämnades.
I främsta rummet var syftet att bereda de skattskyldiga möjlighet att
i god tid överblicka de skatterättsliga konsekvenserna av någon ifrågasatt
åtgärd.
Även om rätten att meddela förhandsbesked begränsats till de fall, där
beskedet är av synnerlig vikt för sökanden, kan det icke undgås att förhandsbeskeden
får verkningar långt utöver de fall beskeden formellt avser. Då
möjligheten att erhålla förhandsbesked icke är beroende av beskattningsfrågans
materiella beskaffenhet följer att beskeden kan gälla såväl bedömningsfrågor
som rena rättsfrågor. I det senare fallet får de ett betydande
prejudikatvärde såsom principuttalanden i tolkningsspörsmål. Detta har
förutsetts i förarbetena, men man synes icke ha ansett den kompetenskonflikt,
som på grund härav kunde uppkomma med skattedomstolarna, vara
av särskilt allvarlig natur, då man utgått från att ett verkligt legitimt behov
av förhandsbesked skulle föreligga endast i ett ganska begränsat antal fall
och att de i förhandsbeskeden avhandlade spörsmålen huvudsakligen skulle
vara av sådan natur, att de kunde hänföras till bedömningsfrågor.
Under de år som gått, sedan förordningen om förhandsbesked i taxeringsfrågor
trädde i kraft, har förhandsbeskedsinstitutet visat sig äga ett betydande
värde för de skattskyldiga. Detta framgår av antalet meddelade besked.
Under de åtta åren 1952—1959 inkom sålunda 1 794 ansökningar om
förhandsbesked (sedermera återkallade ansökningar oräknade). Det motsvarar
genomsnittligt 224 ansökningar årligen. 1 711 av ansökningarna var
avgjorda vid årsskiftet 1959/60. I promemorian framhålles, såsom belysande
för hur stort det legitima behovet av förhandsbesked bedömts vara, att —
trots de begränsade möjligheterna att få förhandsbesked och bestämmelsernas
restriktiva tolkning — förhandsbesked meddelats i anledning av det helt
övervägande antalet inkomna ansökningar. Sålunda har nämnden avvisat
blott 212 ansökningar och meddelat förhandsbesked i återstående 1 499 fall,
d. v. s. genomsnittligt 187 förhandsbesked varje år.
Besvär över meddelade förhandsbesked har anförts (återkallade besvär
oräknade) i 242 fall. 237 av dessa besvärsmål var avgjorda vid utgången av
Kungl. Maj.ts proposition nr 79 år 1960
33
år 1959. I åtta av dessa fall har regeringsrätten funnit att riksskattenämnden
bort avvisa ansökan om förhandsbesked.
I anslutning härtill anföres i promemorian följande.
Det torde inte kunna ifrågasättas annat än att förhandsbeskeden fått en
mycket stor betydelse såsom vägledande prejudikat vid rättstillämpningen.
Detta är fallet såväl beträffande sådana förhandsbesked mot vilka talan
fullföljts till regeringsrätten, vilka ofta är av stort allmänt prejudikatintresse,
som beträffande många förhandsbesked, där riksskattenämndens beslut vunnit
laga kraft. Såsom exempel på områden, där förhandsbeskeden starkt
bidragit till klarläggande av aktuella skattespörsmål torde här endast behöva
nämnas avgöranden rörande familjebolags beskattning vad beträffar
såväl gränsdragning mellan svarta och vita bolag som avsättning till
pensionsstiftelser, frågor rörande inkomst- och utskiftningsskatt vid likvidation
av bolag samt frågan rörande hyresrätters beskattning i rörelse.
Till förhandsbeskedens stora värde såsom prejudikat torde i hög grad ha
bidragit de utförliga sakframställningar och motiveringar som riksskattenämnden
regelmässigt ger i förhandsbeskeden.
Det framhålles att rätten att meddela förhandsbesked i taxeringsmål alltmer
torde för riksskattenämnden ha kommit att framstå såsom ett nödvändigt
komplement till rätten att meddela vägledande anvisningar till ledning
för taxeringsmyndigheterna. Ett påtagligt uttryck härför är, att avgöranden
i viktigare förhandsbeskedsärenden i likhet med anvisningarna
publiceras i riksskattenämndens meddelanden och tillställes skattemyndigheterna.
Förhandsbesked kan endast avse sådan fråga angående sökandens egen
taxering rörande vilken det är av synnerlig vikt att på förhand få besked.
I praxis synes detta i regel icke ha ansetts vara fallet med mindre sökandens
framtida handlande är beroende av skattefrågans utgång. Det torde kunna
antas att ett prejudikatintresse spelar en stor roll i många fall, där ett förhandsbesked
visserligen sökes av en person som själv fyller förutsättningarna
för erhållande av förhandsbesked, men bakom vilken finnes en organisation,
vars medlemmar har intresse av att få ett skattespörsmål snabbt avgjort.
Det torde icke heller finnas någon garanti för att den skattefråga som
ställes i en ansökan om förhandsbesked verkligen har avseende på ett handlande,
som allvarligt överväges.
I promemorian konstateras, att förhandsbeskeden icke endast tagit en
omfattning, som man vid förhandsbeskedsinstitutets inrättande knappast
väntat sig, utan även i högre grad än väntat kommit att avse spörsmål av
allmänt intresse vid rättstillämpningen. Till följd härav har förhandsbeskeden,
fastän de formellt icke är bindande för skattemyndigheterna annat
än i de särskilda taxeringsfall beskeden avser, i realiteten av dessa myndigheter
tillmätts eu mycket stor betydelse såsom ledning vid bedömningen av
skattespörsmål inom vidsträckta områden av skatterätten. Såtillvida synes
en ändring ha inträtt beträffande förhandsbeskedsinstitulet, att institutet,
som ursprungligen varit avsett att tjäna de enskilda skattskyldigas intresse
av att få snabba besked rörande sina skatteförhållanden, alltmer kommit
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1960
att uppfattas även såsom ett medel att snabbt få aktuella prejudikatfrågor
klarlagda. Denna utveckling får ses mot bakgrunden av vår invecklade skattelagstiftning,
de höga skatterna och den långa tid, som processen hos skattedomstolarna
tager. Dessa förhållanden har skapat ett starkt behov av snabba
och auktoritativa besked rörande författningarnas tillämpning såväl hos
skattemyndigheterna som hos allmänheten. Förhållandena torde nu vara
sådana, att man vid ett övervägande av förutsättningarna för meddelande
av förhandsbesked i taxeringsfrågor icke kan undgå att fästa stor vikt vid
förhandsbeskedens betydelse för främjande av en rättvis och likformig taxering.
Gällande bestämmelser synes ha den verkan, att de visserligen icke
lägger hinder i vägen för prejudikat såsom en biprodukt, när förutsättningar
för meddelande av förhandsbesked på annan grund föreligger, men
åstadkommer en helt irrationell begränsning av möjligheterna att få prejudicerande
avgöranden i viktiga frågor.
Vidare anföres följande.
En antydan om hur lagstiftarna numera ser på denna fråga torde införandet
på sista tiden av förhandsbesked på prejudikatgrund inom den indirekta
beskattningen ge. Åtminstone såvitt avser allmän varuskatt synes så
väsentliga likheter med den direkta beskattningen i instansordning föreligga,
att samma synpunkter bör anläggas på det intrång, som förhandsbeskeden
kan anses göra på skattedomstolarnas kompetensområde.
En utvidgning av rätten att meddela förhandsbesked i prejudikatfrågor
torde enligt promemorian inte innebära något större intrång å skattedomstolarnas
rätt att pröva besvär av prejudicerande intresse, eftersom skattedomstolarna
icke är bundna av de förhandsbesked som meddelas av riksskattenämnden
annat än i det speciella fall beskeden avser.
Emot en utvidgning kan, fortsätter promemorian, möjligen anföras, att
utvidgningen skulle pålägga riksskattenämnden och regeringsrätten en ytterligare
arbetsbörda. Häremot anföres att nämnden själv är beredd att taga
konsekvenserna härav. För regeringsrättens del kan en viss ökning förutses
av de mål, som dit fullföljes genom besvär över riksskattenämndens
beslut rörande förhandsbesked i taxeringsfrågor. Denna ökning torde emellertid
flerfaldigt kompenseras därigenom att riksskattenämndens och regeringsrättens
avgöranden i viktiga frågor får till följd att regeringsrätten
i fortsättningen undgår en mängd besvär rörande samma frågor. — Att förhandsbeskedsinstitutet
hittills haft denna effekt har, påpekas det, hävdats
av en av regeringsrättens ledamöter i en uppsats i Svensk Skattetidning,
årgång 1960, s. 246.
Under åberopande härav föreslås i promemorian den ändringen att i 1 §
förordningen om rätt att av riksskattenämnden erhålla förhandsbesked i
taxeringsfrågor införes ett stadgande av innehåll, att förhandsbesked även
må meddelas, därest detta finnes vara av betydelse för enhetlig lagtolkning
eller rättstillämpning. Bestämmelsen skall enligt förslaget träda i kraft den
1 juli 1960.
Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1960
35
Remissy ttrand ena
Den föreslagna utvidgningen av möjligheterna för riksskattenämnden att
meddela förhandsbesked i taxeringsfrågor har i regel tillstyrkts. Två remissinstanser
vill dock närmast avstyrka förslaget, överståthållarämbetet är
inte berett att förorda förslagets genomförande. Ämbetet framhåller att riksskattenämnden
genom sin befogenhet att meddela allmänna anvisningar till
ledning för taxeringen kunnat fylla en viktig uppgift såsom rådgivande och
vägledande myndighet. Behov att härutöver utvidga de befogenheter, som
tillkommer nämnden, har inte visats föreligga. Länsstyrelsen i Västernorrlands
län har samma uppfattning och intar fördenskull en avvaktande hållning
till frågan om en lagändring.
Kammarrätten, som anser att bindande förhandsuttalanden rörande
skatteförfattningarnas tillämpning i princip endast borde avges av skattedomstol,
vill inte motsätta sig den föreslagna utvidgningen av möjligheterna
att ge förhandsbesked. Kammarrätten finner nämligen en sådan utvidgning
värdefull. Enligt gällande instansordning finnes det icke någon möjlighet
att snabbt åstadkomma ett prejudikat och detta är en brist, som med nuvarande
höga skatter och invecklade skattelagstiftning är synnerligen kännbar
för såväl de skattskyldiga som skattemyndigheterna. Härtill kommer,
fortsätter kammarrätten, att de mål, som föres fram i skatteprocessen ofta
är mindre väl ägnade som grund för prejudikat därför att de är belastade
med biomständigheter och brister i utredningen som kan påverka avgörandet
i den ena eller andra riktningen. Beträffande förhandsbeskeden torde förhållandena
vara i viss mån annorlunda. Ett prejudikat kan denna väg snabbt
komma till stånd och större möjligheter föreligga att renodla en viss fråga
och därmed skapa ett entydigt prejudikat.
Besvärssakkunniga anser alt vägande praktiska skäl blivit anförda för
förslaget. Sveriges lantbruksförbund är av den uppfattningen att nu gällande
inskränkning i riksskattenämndens befogenhet att meddela förhandsbesked
varit att beklaga. Frågor kan i enskilda fall synas av mindre vikt men likväl
vara betydelsefulla genom deras tillämplighet på ett stort antal skattskyldiga.
Förbundet delar den i promemorian uttalade uppfattningen att prejudikatintresset
bör motivera att riksskattenämnden — därest den finner skäl därtill
föreligga — skall kunna lämna besked i fråga av betydelse för enhetlig
lagtolkning eller rättstillämpning, oavsett om frågan för sökanden är av
synnerlig vikt eller icke.
Sveriges industriförbund anser att riksskattenämndens verksamhet med
förhandsbesked underlättat de skattskyldigas ekonomiska planering ävensom
deklarations- och taxeringsbestyren samt att åtskilliga taxeringsprocesscr
undvikits genom förhandsbeskedsinstitutet. Med den föreslagna utvidgningen
av rätten att meddela förhandsbesked kommer detta institut att ytterligare
gagna de skattskyldiga och taxeringsmyndigheterna.
Riksskattenämnden understryker, att behov av den föreslagna reformen
föreligger. Genom sina kontakter såväl med olika organisationer och sam
-
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1960
manslutningar som med skattemyndigheterna torde nämnden ha särskilda
förutsättningar att bedöma i vilka fall förhandsbesked i prejudikatfrågor
erfordras. Enligt nämndens mening kan det därför ifrågasättas, om det icke
bör få ankomma på nämnden att slutligt pröva frågan huruvida förhandsbesked
i prejudikatfråga bör meddelas eller icke. Det synes nämnden knappast
påkallat att denna fråga göres till processföremål i regeringsrätten i samband
med ett eventuellt överklagande, överprövningen i regeringsrätten bör
avse allenast själva sakfrågan. -—- Nämnden framhåller vidare, att förhandsbesked
i prejudikatfrågor torde, även om ett påtagligt behov av sådana förhandsbesked
föreligger, endast behöva förekomma i en snävt begränsad omfattning.
Nämnden anför härom följande.
Nämnden anser förhandsbesked främst böra ifrågakomma i sådana fall,
där frågan berör ett stort antal skattskyldiga, bosatta i olika län, och där
betydande ovisshet om innebörden av gällande rätt råder. Ett större komplex
av sammanhängande frågor anser riksskattenämnden emellertid alltjämt
vara bättre ägnat att tillrättaläggas genom allmänna anvisningar från
nämnden. Härav följer att nämnden — om den ifrågasatta utvidgningen av
rätten att meddela förhandsbesked kommer till stånd — det oaktat torde
komma att utfärda anvisningar till ledning för taxeringsmyndigheterna i
ungefär samma omfattning som hittills.
Bcsvärssakkunniga framhåller att ett förhandsbesked får verkligt prejudikatvärde
först sedan det efter överklagande prövats av regeringsrätten.
För att ett förhandsbesked skall kunna bliva av åsyftad betydelse för enhetlig
lagtolkning eller rättstillämpning, måste sålunda ett överklagande komma
till stånd. Rätteligen borde i varje fall, där förhandsbesked meddelas av
prejudikatskäl, någon form av garanti föreligga för att ärendet fullföljes till
regeringsrätten. De sakkunniga anser att det därför bör övervägas att i administrativ
ordning stadga åliggande för taxeringsintendenten att, så snart
förhandsbesked meddelats av prejudikathänsyn, noga pröva överklagandespörsmålet.
Riksskattenämnden och Sveriges lantbruksförbund ifrågasätter om inte
förhandsbesked i prejudikatfrågor borde obligatoriskt underställas regeringsrätten.
Om en sådan regel inte anses böra föreskrivas torde, fortsätter
riksskattenämnden, nämnden ha vissa möjligheter att verka för att sådana
besked genom besvär underställes regeringsrätten, därest omständigheterna
gör detta påkallat.
Resvärssakkunniga finner det oegenlligt att tillämpa nuvarande sekretessregler
rörande förhandsbesked i sådana fall då till stöd för ansökan åberopats
behovet av vägledande prejudikat. De sakkunniga anser att en regel
bör införas om att sökande, som till stöd för sin ansökan om förhandsbesked
åberopat prejudikatskäl, därmed också skall anses ha samtyckt till ett eventuellt
beskeds omedelbara offentliggörande.
I fråga om utformningen av lagtexten anför besvärssakkunniga följande.
Den föreslagna lydelsen av 1 § första stycket KF den 1 juni 1952 om rätt
att av riksskattenämnden erhålla förhandsbesked i taxeringsfrågor fyller
37
Kungl. Maj.ts proposition nr 79 år 1960
knappast de krav å tydlighet, som böra kunna uppställas. Denna anmärkning
riktar sig också mot nu gällande lydelse. Vem som kan ansöka om förhandsbesked
framgår icke klart av författningstexten. Såsom förutsättning för
meddelande av ett förhandsbesked angives nämligen, att sådant skall finnas
vara av synnerlig vikt för »någon». Endast indirekt — genom att beskedet
säges skola avse »sökandens» taxering — kan utläsas, att icke vem som helst
och icke heller taxeringsintendenten utan blott den skattskyldige själv kan
söka förhandsbesked. Detta bör klart utsägas. Något hinder synes icke möta
mot att därvid låta ordet skattskyldig syfta även på den som söker förhandsbesked
av innehåll att skattskyldighet icke åvilar honom. De sakkunniga
föreslå, att ifrågavarande lagrum gives följande lydelse: »På ansökan av
skattskyldig må riksskattenämnden lämna besked på förhand (förhandsbesked)
angående viss fråga, som avser sökandens taxering till etc. Förhandsbesked
må icke meddelas, med mindre det finnes vara av synnerlig
vikt för den skattskyldige eller av betydelse för enhetlig lagtolkning eller
rättstillämpning.»
Kammarrätten ifrågasätter lämpligheten av att uttryckligen angiva prejudikatintresse
såsom grund för meddelande av förhandsbesked, något som
skulle kunna föranleda det missförståndet, att ett av regeringsrätten icke
prövat, av prejudikatintresse föranlett förhandsbesked skulle kunna binda
skattedomstolarna.
Departementschefen
Även det nu behandlade förslaget i promemorian äger samband med strävandena
att begränsa regeringsrättens arbetsbörda. Det har visat sig, att
riksskattenämndens förhandsbesked i taxeringsfrågor, i synnerhet om dessa
genom besvär dragits under regeringsrättens prövning, fått stor betydelse
som prejudikat. Den snabbare proceduren i mål om förhandsbesked gör det
möjligt att få vägledande avgöranden från regeringsrätten långt tidigare än
inom den ordinära taxeringsprocessen. Härigenom blir många taxeringsbesvär,
som eljest fått anföras i avbidan på ett avgörande i regeringsrätten,
överflödiga. Det har då framstått som en brist att riksskattenämnden inte
kan tillmötesgå en begäran om förhandsbesked, när denna kan motiveras
uteslutande av intresset att erhålla ett vägledande prejudikat.
Det föreliggande förslaget avser att avhjälpa denna brist. Invändningar
har endast på något enstaka håll framkommit vid remissbehandlingen, och
jag kan tillstyrka detsamma. Jag vill i sammanhanget erinra om att en motsvarande
anordning redan genomförts beträffande mål om allmän varuskatt.
I fråga om förslagets närmare utformning anser jag mig kunna följa promemorian.
Jag kan således inte biträda framkomna förslag att förhandsbeskeden
i nu avsedda fall obligatoriskt skall underställas regeringsrätten,
även om det med tanke på den föreslagna författningsändringens syfte i och
för sig är önskvärt alt frågan genom besvär regelmässigt dragés under regeringsrättens
prövning. Å andra sidan bör regeringsrätten jämväl i här aktuella
fall b a befogenhet att avgöra om målet är av sådan art att förhandsbesked
bör meddelas eller ej. Av besvärssakkunniga föreslagen omredigering
av 1 § förordningen om förhandsbesked finner jag inte anledning till
-
38
Kungi. Maj:ts proposition nr 79 år 1960
styrka, då den nuvarande formuleringen tillämpats under en lång följd av
år utan att, såvitt är känt, ha föranlett några missförstånd. Jag vill tillägga,
att den omständigheten att en frågas intresse från prejudikatsynpunkt skall
kunna föranleda att förhandsbesked meddelas, givetvis icke innebär, att sådana
förhandsbesked skall tillmätas annan betydelse som prejudikat än de
besked som lämnas enligt redan gällande bestämmelser. Formellt bindande
verkan kan beskedet endast erhålla med avseende på sökandens taxering.
I anledning av vad besvärssakkunniga anfört om sekretessreglerna rörande
förhandsbesked, vill jag framhålla att sekretesskyddet hittills inte hindrat,
att förhandsbesked i principfrågor refererats i riksskattenämndens meddelanden
eller regeringsrättens årsbok. Å andra sidan kan ett upphävande,
helt eller delvis, av sekretesskyddet tänkas minska benägenheten hos de
skattskyldiga att begära förhandsbesked i prejudikatfrågor. På grund härav
anser jag att nuvarande bestämmelser i ämnet bör bibehållas oförändrade.
Under åberopande av det anförda vill jag förorda att 1 § nyssnämnda
förordning får ett tillägg av innebörd att förhandsbesked i taxeringsfråga
får meddelas om detta finnes vara av vikt för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning.
Departementschefens hemställan
Under åberopande av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kungi.
Maj :t måtte föreslå riksdagen att
A) antaga inom finansdepartementet upprättade förslag till
1) förordning angående ändring i förordningen den 21 december 1945
(nr 823) om nöjesskatt;
2) förordning om särskilt bidrag till producent av svensk film; och
3) förordning angående ändrad lydelse av 1 § förordningen den 1 juni
1951 (nr krr2) om rätt att av riksskattenämnden erhålla förhandsbesked i
taxering sfrågor;
B) godkänna de riktlinjer för kvalitetsstöd till producenter av svensk
film, som förordats i det föregående; samt
C) till Kvalitetsstöd till svensk filmproduktion för budgetåret 1960/61
under sjunde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 1 000 000 kronor.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Kerstin Bothén
600485 Stockholm 1960. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag