Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1960
1
Nr 54
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till kungörelse
om ändring i livsmedelsstadgan den 21 december
1951 (nr 824); given Stockholms slott den 22 januari
1960.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed inhämta riksdagens yttrande
över härvid fogade förslag till kungörelse om ändring i livsmedelsstadgan
den 21 december 1951 (nr 824).
GUSTAF ADOLF
Rune B. Johansson
Propositionens huvudsakliga innehåll
Genom propositionen föreslås, att i livsmedelsstadgan införes bestämmelser
om importförbud beträffande livsmedel innehållande tillsats som icke
får förekomma i livsmedel, tillverkat inom landet. Stadgeändringen är avsedd
att träda i kraft den 1 juli 1960.
I —Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 saml. Nr 54
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1960
Förslag
till
Kungörelse
om ändring i livsmedelsstadgan den 21 december 1951 (nr 824)
Härigenom förordnas, att 4 §, 99 § 1 mom., 100 § samt 108 § 1 och 3
mom. livsmedelsstadgan den 21 december 1951» skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
4 §•
Såsom tillsats till livsmedel, som
framställes eller beredes för avsalu,
får, där annat ej framgår av bestämmelse
i denna stadga, användas allenast
vara eller ämne, som efter
prövning i den ordning 5 § stadgar
godkänts såsom tillsats för livsmedlet
i fråga. Denna bestämmelse gäller
dock icke tillsats, som användes
vid tillredning av s. k. färdiglagad
mat.
Godkännande, som i nästföregående
stycke sägs, erfordras icke beträffande
vara — annan än färgämne
— som utvunnits ur djur eller
växt genom torkning, värmebehandling,
urlakning med vatten eller behandling
av rent mekanisk natur, ej
heller beträffande koksalt, socker
och andra sockerarter, ättika och
etylalkohol samt giftfria essenser för
lukt- eller smaksättning.
1 Senaste lydelse av 108 § 1 och 3 mom.,
(Föreslagen lydelse)
4 §•
1 mom. Såsom tillsats till livsmedel,
som framställes eller beredes
för avsalu, får, där annat ej framgår
av bestämmelse i denna stadga, användas
allenast vara eller ämne, som
efter prövning i den ordning 5 §
stadgar godkänts såsom tillsats för
livsmedlet i fråga. Denna bestämmelse
gäller dock icke tillsats, som användes
vid tillredning av s. k. färdiglagad
mat.
Godkännande, som i nästföregående
stycke sägs, erfordras icke beträffande
vara — annan än färgämne
—- som utvunnits ur djur eller
växt genom torkning, värmebehandling,
urlakning med vatten eller behandling
av rent mekanisk natur, ej
heller beträffande koksalt, socker
och andra sockerarter, ättika och
etylalkohol samt giftfria essenser för
lukt- eller smaksättning.
2 m o m. Livsmedel, vid vars framställning
eller beredning använts annan
tillsats än sådan som enligt bese
SFS 1955:258.
3
Kungl. Maj.ts proposition nr 54 år 1960
(Gällande lydelse)
Beträffande vitaminisering av livsmedel
gäller vad därom är särskilt
stadgat.
(Föreslagen lydelse)
stämmelserna i 1 mom. må förekomma
i livsmedlet i fråga, får icke införas
till riket för att saluhållas eller
för att användas vid framställning
eller beredning för avsalu av
livsmedel.
3 mom. Beträffande framställning
och införsel av vitaminiserade
livsmedel gäller vad därom är särskilt
stadgat.
99 §.
1 m o m. Hälsovårdsnämnd äger —
Är ej för underlåtenhet att ställa
sig föreläggandet eller förbudet till
efterrättelse särskild påföljd bestämd
i denna stadga eller annan allmän
författning eller i föreskrift,
som utfärdats med stöd av denna
stadga, äger nämnden i föreläggandet
eller förbudet föreskriva vite för
sådan underlåtenhet.
100 §.
Finner tullmyndighet, när livsmedel
införes till riket, anledning antaga,
att varan är av sådan beskaffenhet,
att hälsovårdsnämnds ingripande
är påkallat, skall tullmyndigheten
genast underrätta hälsovårdsnämnden
därom. Finner tullmyndigheten
i sådant fall uppenbart, att
varan bör omhändertagas av nämnden,
skall tullmyndigheten kvarhålla
varan i avvaktan på nämndens beslut
i frågan.
1* —Bihang till riksdagens protokoll
99 §.
--rörelsens innehavare.
För underlåtenhet att ställa sig av
nämnden meddelat föreläggande eller
förbud till efterrättelse äger
nämnden föreskriva vite.
100 §.
1 mom. Finner tullmyndighet,
när livsmedel införes till riket, anledning
antaga, att varan är av sådan
beskaffenhet, att hälsovårdsnämnds
ingripande är påkallat, skall
tullmyndigheten genast underrätta
hälsovårdsnämnden därom. Finner
tullmyndigheten i sådant fall uppenbart,
att varan bör omhändertagas
av nämnden, skall tullmyndigheten
kvarhålla varan i avvaktan på nämndens
beslut i frågan.
2 m o m. Den som till riket inför
livsmedel för att saluhålla detta eller
använda det vid framställning eller
beredning för avsalu av livsmedel
skall till tullmyndigheten avgiva
1960. 1 samt. Nr 54
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1960
(Gällande lydelse)
108 §.
1 mom. Med dagsböter straffes
1) den som framställer eller bereder
livsmedel för avsalu eller servering
i strid mot bestämmelserna i
3 eller 4 § eller 65 § 2 mom.;
2) föreståndare för yrkesmässig
tillverkning av charkuterivaror, därest
av företaget saluhålles vara med
sammansättning stridande mot bestämmelser
meddelade i eller med
stöd av 66 § samt han vid tillverkningen
uppsåtligen eller av oaktsamhet
åsidosatt honom enligt 3 mom.
nämnda paragraf åvilande skyldighet;
-
(Föreslagen lydelse)
skriftlig förklaring, att varan icke
innehåller annan tillsats än sådan
som enligt bestämmelserna i 4 § 1
mom. må förekomma i livsmedlet
ifråga. Kommerskollegium äger dock
efter samråd med medicinalstyrelsen,
veterinärstyrelsen och statens
institut för folkhälsan meddela föreskrifter
om undantag från skyldigheten
att avgiva förklaring som
nu sagts.
Livsmedel som ankommer till riket
men enligt bestämmelserna i 4 §
2 mom. ej får införas må, om annat
ej följer av vad i denna stadga eller
eljest år föreskrivet, under tullkontroll
utföras på de villkor och i den
ordning tullstadgan föreskriver i
fråga om returförtullning. Sker ej
återutförsel inom föreskriven tid,
tillfaller varan kronan.
108 §.
1 mom. Med dagsböter straffes
1) den som framställer eller bereder
livsmedel för avsalu eller servering
i strid mot bestämmelserna i
3 §, 4 § 1 mom. eller 65 § 2 mom.;
2) den som till riket inför eller söker
införa livsmedel i strid mot bestämmelserna
i 4 § 2 mom.;
3) föreståndare för yrkesmässig
tillverkning av charkuterivaror, därest
av företaget saluhålles vara med
sammansättning stridande mot bestämmelser
meddelade i eller med
stöd av 66 § samt han vid tillverkningen
uppsåtligen eller av oaktsamhet
åsidosatt honom enligt 3 mom.
nämnda paragraf åvilande skyldighet;
-
5
Kungl. Maj.ts proposition nr 54 år 1960
(Gällande lydelse)
3) den som saluhåller eller till annan
överlämnar livsmedel i strid mot
bestämmelserna i 7 eller 38 §, 48 §
andra stycket, 65 § 3 mom. eller
70 §;
4) den som saluhåller livsmedel
under benämning, som avses i 35 §,
utan att angivna förutsättningar för
benämningens användande föreligga;
5)
den som bryter mot någon av
bestämmelserna i 51 §, 58 § andra
stycket, 64 § 1 mom. första stycket
sista punkten samt 74 och 83 §§;
6) den som eljest saluhåller visst
slag av livsmedel eller livsmedel med
viss benämning i strid mot eller
utan att iakttaga i denna stadga given
föreskrift för livsmedel av ifrågavarande
slag eller för livsmedel,
som saluhålles under ifrågavarande
benämning.
Förutsättning för ansvar jämlikt
någon av punkterna 3)—6) här ovan
är, att vederbörande ägt eller bort
äga kännedom om livsmedlets verkliga
beskaffenhet.
3 mom. Förseelse, som i 1 mom.
2) avses, må ej av allmän åklagare
åtalas utan medgivande av statens
jordbruksnämnd.
(Föreslagen lydelse)
4) den som saluhåller eller till annan
överlämnar livsmedel i strid mot
bestämmelserna i 7 eller 38 §, 48 §
andra stycket, 65 § 3 mom. eller
70 §;
5) den som saluhåller livsmedel
under benämning, som avses i 35 §,
utan att angivna förutsättningar för
benämningens användande föreligga;
6)
den som bryter mot någon av
bestämmelserna i 51 §, 58 § andra
stycket, 64 § 1 mom. första stycket
sista punkten samt 74 och 83 §§;
7) den som eljest saluhåller visst
slag av livsmedel eller livsmedel med
viss benämning i strid mot eller
utan att iakttaga i denna stadga given
föreskrift för livsmedel av ifrågavarande
slag eller för livsmedel,
som saluhålles under ifrågavarande
benämning.
Förutsättning för ansvar jämlikt
någon av punkterna 2) eller 4)—7)
här ovan är, att vederbörande ägt eller
bort äga kännedom om livsmedlets
verkliga beskaffenhet.
3 mom. Förseelse, som i 1 mom.
3) avses, må ej av allmän åklagare
åtalas utan medgivande av statens
jordbruksnämnd.
Denna kungörelse träder i kraft
den 1 juli 1960.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1960
Utdrag av protokollet över inrikesårenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 22 januari
1960.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lindholm, Kling, Skoglund,
Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam, Nordlander.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, fråga om ändringar
i livsmedelsstadgan samt anför därvid följande.
I skrivelse den 19 juni 1958 har medicinalstyrelsen hemställt om viss
ändring i livsmedelsstadgans bestämmelser om tillsatser till livsmedel såvitt
gäller importerade livsmedel.
Över medicinalstyrelsens skrivelse har efter remiss yttranden avgivits av
statens institut för folkhälsan, generaltullstyrelsen, statens jordbruksnämnd,
kommerskollegium, samarbetskommittén för hälsovårdsnämnderna i rikets
större städer, varudeklarationsnämnden, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges
grossistförbund, Sveriges industriförbund samt Sveriges lantbruksförbund.
Vid remissvaren har fogats, av generaltullstyrelsen yttranden från
tulldirektionerna i Stockholm, Göteborg och Malmö, av kommerskollegium
yttranden från Sveriges kemiska industrikontor och från samtliga handelskamrar
i riket samt av samarbetskommittén för hälsovårdsnämnderna i rikets
större städer yttranden från hälsovårdsnämnderna i Borås, Eskilstuna,
Gävle, Göteborg, Hälsingborg, Linköping, Malmö, Norrköping, Stockholm,
Uppsala, Västerås och Örebro.
Jag anhåller nu att få upptaga frågan om ändring i livsmedelsstadgan till
närmare behandling.
Gällande bestämmelser
Svenska bestämmelser
Livsmedelsstadgan den 21 december 1951 (nr 824) innehåller bl. a. vissa
bestämmelser om hur livsmedel skall vara beskaffade för att få tillverkas
och saluhållas här i riket. Beträffande livsmedel i allmänhet finnes sålunda
i 4 § en föreskrift av innehåll, att såsom tillsatser vid framställning eller
beredning för avsalu av livsmedel får användas — förutom vissa oskadliga
essenser, kryddor samt animaliska och vegetabiliska produkter — endast
7
Kungl. Maj. ts proposition nr 54 år 1960
sådana varor och ämnen som efter prövning blivit godkända av vederbörlig
myndighet. Begreppet tillsats har närmare definierats i 1 § 3 mom.
Godkännande av tillsats till livsmedel skall enligt 5 § meddelas av kommerskollegium,
som även äger meddela bindande förklaring, huruvida vara
i visst fall är att anse såsom tillsats till livsmedel. Kommerskollegium skall,
enligt vad som vidare stadgas i paragrafen, upprätta och årligen offentliggöra
förteckning å godkända tillsatser till livsmedel.
Saluhållande och försäljning av livsmedel som innehåller icke godkänd
tillsats har icke generellt förbjudits i livsmedelsstadgan. I allmänhet kan
ett ingripande mot grossist eller detaljhandlare, som säljer sådant livsmedel,
ske endast om varan kan antagas vara skadlig att förtära eller eljest
otjänlig till människoföda (7 § 1 inom.). Dock må nämnas, att livsmedelsstadgan
beträffande mjölk, smör och vissa andra varor innehåller särskilda
bestämmelser, som för dessa livsmedel innefattar en strängare reglering
än som följer av 7 § 1 mom.
Den lokala livsmedelskontrollen åvilar enligt 88 § inom varje hälsovårdsområde
vederbörande hälsovårdsnämnd. Enligt 92 § är hälsovårdsnämnd
behörig att taga prov för undersökning av livsmedel, som är avsett till försäljning
eller servering, vare sig anledning till anmärkning mot varan förekommit
eller ej. I avvaktan på utgången av sådan undersökning kan nämnden
med stöd av 93 § förbjuda saluhållande av varan, om den kan misstänkas
vara skadlig eller otjänlig till människoföda. 94 § utrustar hälsovårdsnämnd
med befogenhet att i vissa fall omhändertaga och oskadliggöra
livsmedel som enligt stadgan icke får saluhållas. I 99 § har upptagits en
generell bestämmelse om tvångsmedel som står hälsovårdsnämnd till buds
gentemot den som icke iakttager livsmedelsstadgans bestämmelser. Hälsovårdsnämnd
får sålunda utfärda föreläggande och förbud — i vissa fall i
förening med vite -— för efterlevnaden av stadgan eller av föreskrift som
utfärdats med stöd av denna, och stundom kan hälsovårdsnämnd även låta
verkställa åtgärd på annans bekostnad.
108 § 1 mom. innehåller bestämmelser om straffansvar hl. a. för den som
framställer eller bereder livsmedel för avsalu i strid mot bestämmelserna i
4 § och för den som saluhåller livsmedel i strid mot bestämmelserna i 7 §.
Förutsättning för ansvar är i det sistnämnda fallet, att vederbörande ägt
eller bort äga kännedom om livsmedlets verkliga beskaffenhet. Straffet är
i båda fallen dagsböter. Enligt 108 § 2 mom. äger domstol, när någon fälles
till ansvar för överträdelse som avses i 1 mom., förklara, att det varuparti
som överträdelsen gäller skall förklaras förverkat. Kan egendom som sålunda
skolat förverkas ej tillrättaskaffas, skall domstolen förplikta den tilltalade
att utgiva dess värde.
Livsmedelsstadgan upptager icke några bestämmelser som syftar till att
åstadkomma en allmän kontroll av beskaffenheten av importerade livsmedel.
Åtskilliga bestämmelser i stadgan, särskilt sådana som reglerar hur
8
Kungi. Maj.ts proposition nr 54 år 1960
livsmedel skall vara beskaffat för att få saluhållas här i riket, torde dock
indirekt återverka på importen på det sättet, att importörerna i eget intresse
nödgas vidtaga erforderliga kontrollåtgärder. Såsom förut nämnts förbjuder
stadgan emellertid icke själva saluhållandet av livsmedel med icke godkänd
tillsats, och ej heller har import av sådant livsmedel uttryckligen förbjudits.
Beträffande tullmyndigheternas granskning av livsmedel, som införes
till riket, har i 100 § endast föreskrivits, att tullmyndighet, som finner
anledning antaga att livsmedel är av sådan beskaffenhet att hälsovårdsnämnds
ingripande är påkallat, genast skall underrätta nämnden därom.
Finner tullmyndigheten uppenbart, att varan bör omhändertagas av nämnden,
skall varan ltvarhållas hos tullen i avvaktan på nämndens beslut i
frågan.
Utländsk livsmedelslagstiftning
Beträffande det aktuella läget på livsmedelslagstiftningens område föreligger
vissa uppgifter från våra nordiska grannländer samt från Storbritannien
och Västtyskland. Av uppgifterna framgår, att icke i något av dessa
länder mindre stränga regler gäller för importerade än för inhemska livsmedel.
Vad beträffar tillsatser till livsmedel bygger man i nu ifrågavarande länder
antingen rent allmänt eller också beträffande vissa typer av tillsatser
eller beträffande tillsatser till livsmedel av vissa slag på den i Sverige
gällande principen, att i livsmedel endast får förekomma tillsatser som
är uttryckligen tillåtna i lagstiftningen eller som blivit godkända i viss
ordning. Godkända tillsatser till livsmedel brukar upptagas på en särskild
förteckning eller lista.
I dansk livsmedelslagstiftning följer man åtminstone beträffande färgämnen
systemet med en lista över tillåtna tillsatser. Om ett livsmedel med
otillåten färgtillsats kommit in i landet anmodas importören att visa att
tillsatsen är ofarlig. Lyckas han icke härmed utgår man från att tillsatsen
är skadlig och varan kan beslagtagas.
Med stöd av en lag om kontroll av lantbruksvaror har i Norge utfärdats
en särskild författning beträffande vegetabiliska konserver. Denna författning
innehåller utförliga bestämmelser om vilka tillsatser som får förekomma
i dylika konserver. Ytterligare kan nämnas att tullmyndigheterna
enligt särskilda lagbestämmelser vid import av livsmedel kan avfordra varuägaren
eller varumottagaren ett skriftligt intyg, utfärdat av tillverkaren
eller avsändaren, angående förhållanden av betydelse för kontrollen av
varan.
Den finska livsmedelslagen förutsätter att närmare bestämmelser om
hur livsmedel skall vara beskaffat för att få saluhållas meddelas i administrativ
författning. I en med stöd av lagen utfärdad livsmedelsförordning
förbjudes bl. a. användningen av andra konserveringsmedel än
9
Kungl. Maj. ts proposition nr 54 år 1960
sådana som i särskild ordning godkänts. En särskild förordning om livsmedelsfärger
innehåller likartade bestämmelser i fråga om färgämnen såsom
tillsatser till livsmedel.
I Storbritannien regleras användningen i livsmedelstillverkningen av både
färgämnen och konserveringsmedel genom offentliga förteckningar över tilllåtna
tillsatser. Hälsovårdsmyndigheterna har utrustats med vittgående befogenheter
att kontrollera både importerade och inhemska livsmedel.
Den i Västtyskland gällande livsmedelslagen innehåller åtskilliga för handeln
och produktionen mycket stränga bestämmelser. Beträffande tillsatser
är lagen genomgående restriktiv och i princip får endast tillsats som
uttryckligen är tillåten enligt lagen eller enligt författning som utfärdats
med stöd av denna förekomma i livsmedel. Särskilda författningar har utfärdats
rörande bland annat tillåtna färgämnen och konserveringsmedel.
Ytterligare kan från det internationella arbetet på livsmedelskontrollens
område nämnas, att en av Food and Agriculture Organisation (FAO) och
World Health Organisation (WHO) gemensamt tillsatt expertkommitté år
1957 avgivit ett utlåtande, vari rekommenderas, att den legala kontrollen
rörande livsmedelstillsatser grundas på principen om en lista över tillåtna
tillsatser. En sådan ordning anses effektivt förhindra att nya och okända
tillsatser användes i livsmedelsproduktionen, innan det föreligger material
för ett tillförlitligt bedömande av dem från hälsovårdssynpunkt. Den alternativa
ordningen med en lista över förbjudna tillsatser har däremot enligt
kommittén den svagheten, att en skadlig tillsats kan användas under många
år, innan tillräckliga bevis samlats för att den skall kunna placeras på
förbudslistan. Emellertid är det, när det av kommittén rekommenderade
tillvägagångssättet användes, av hänsyn till handels- och produktionsintressen
nödvändigt att särskilda åtgärder vidtages för att vederbörliga tillstånd
för invändningsfria tillsatser skall kunna ges med ett minimum av
dröjsmål.
Medicinalstyrelsens skrivelse
Medicinalstyrelsen erinrar i sin skrivelse om att det för närvarande är
möjligt att med stöd av förbudet i 7 § livsmedelsstadgan mot saluhållande
av skadliga och otjänliga livsmedel bereda allmänheten skydd mot livsmedel
som innehåller klart farliga tillsatser. Emellertid kan det förekomma
och förekommer också enligt styrelsens erfarenhet, att livsmedel innehåller
tillsats, som på mer eller mindre starka grunder misstänkes göra livsmedlet
skadligt, även om tillsatsens hälsofarlighet icke är tillräckligt ådagalagd för
att ett ingripande enligt 7 § skall kunna ske. Sålunda innehåller vissa varor
färgämnen, som misstänkes kunna framkalla cancer. Styrelsen anser det
vara av vikt att allmänheten skyddas mot dylika livsmedel. Beträffande
livsmedel som är tillverkade inom landet är det sörjt härför genom det i
10 Kungl. Maj.ts proposition nr 54 år 1960
4 § livsmedelsstadgan föreskrivna förfarandet med officiellt förhandsgodkännande
av tillsatser. Däremot finns icke något uttryckligt förbud att
importera eller sälja utomlands tillverkade livsmedel, vilka innehåller tillsatser
som icke är godkända i vårt land. Styrelsen har i vissa fall erfarit,
att det icke heller varit möjligt att förmå importörer att frivilligt iakttaga de
regler om tillsatser som gäller för svenska livsmedel. Denna ordning är givetvis
från medicinsk synpunkt otillfredsställande.
Styrelsen finner det icke kunna antagas ha varit lagstiftarens avsikt, att
livsmedelsstadgans bestämmelser om tillsatser till livsmedel skulle få giltighet
endast beträffande varor av inhemsk tillverkning. Det finns nämligen
enligt styrelsens mening icke någon anledning att på detta sätt gynna den
utländska produktionen framför den svenska. De ämnen som i vårt land
är godkända såsom tillsatser förtecknas och offentliggöres årligen av kommerskollegium,
och det möter därför icke några svårigheter för utländska
tillverkare, som inriktar sig på export av livsmedel till Sverige, att få reda
på vad de i förevarande hänseende har att iakttaga vid tillverkningen. Dessutom
pågår under svensk medverkan ett internationellt arbete på att i
skilda länders lagstiftning skapa så likartade regler på detta område som
möjligt. Beträffande användningen av färgämnen såsom tillsatser till livsmedel
förekommer sedan länge ett givande samarbete långt utöver de nordiska
ländernas gränser. Även dessa internationella strävanden bör givetvis
vara ägnade att minska svårigheterna för den utländska industrin att anpassa
sig efter svensk lagstiftning.
Medicinalstyrelsen föreslår på anförda skäl, att livsmedelsstadgan ändras
så, att allmänheten kan skyddas mot olämpliga tillsatser, när sådana förekommer
i importerade livsmedel, i samma utsträckning som när dylika
tillsatser paträffas i inhemska livsmedel. Detta syfte kan enligt styrelsens
mening vinnas på olika sätt. 4 § i stadgan kan kompletteras med en föreskrift
av innebörd, att till riket ej må för saluhållande införas livsmedel,
vid vars framställning eller beredning såsom tillsats använts annan vara
eller annat ämne än som vederbörligen godkänts, varjämte, om denna väg
väljes, i 108 § 1 mom. bör stadgas straff för den som till riket för avsalu
inför livsmedel i strid mot bestämmelserna i 4 §. Ett annat sätt är, att uppräkningen
i 7 § 2 mom. av varor, som icke får saluhållas, vare sig de är
otjänliga eller ej, utökas med livsmedel innehållande icke godkänd tillsats.
Överträdelse av detta förbud blir då automatiskt straffbar enligt 108 §
1 mom. under förutsättning att vederbörande ägt eller bort äga kännedom
om livsmedlets verkliga beskaffenhet. Från styrelsens synpunkt är båda
dessa alternativ godtagbara.
För att belysa det praktiska behovet av en författningsändring har medicinalstyrelsen
till sin skrivelse bilagt en den 27 maj 1958 dagtecknad skrivelse
till styrelsen från Kvarnindustriföreningen. Kvarnindustriföreningen
anför bl. a., att föreningen erfarit att vissa svenska tillverkare av s. k.
11
Kungl. Maj.ts proposition nr 5k år 1960
kakmix under senare tid importerat mjöl, som enligt importörernas uppgift
vore särskilt lämpligt för denna tillverkning. Undersökning vid statens institut
för folkhälsan av prov som tagits av detta importmjöl har visat att
två av tre typer av det undersökta mjölet haft hög halt av organiskt bundet
klor, vilket tyder på klorering. Klor är icke en godkänd tillsats till spannmålsprodukter.
Föreningen påpekar, att om livsmedelsstadgan icke medger
ett inskridande mot ifrågavarande import detta betyder, att import får ske
av en spannmålsprodukt, som icke får tillverkas inom landet. En sådan
reglering anser föreningen vara högst otillfredsställande icke endast från
kvarnindustrins utan även från allmän synpunkt, eftersom det innebär att
bedömningen från hälsosynpunkt av importerade varor och i landet framställda
varor icke sker efter samma grunder. Föreningen hemställer avslutningsvis
i sin skrivelse om åtgärder från medicinalstyrelsens sida i syfte att
åvägabringa en likartad behandling av importerade och inhemska spannmålsprodukter.
Slutligen må här nämnas, att hälsovårdsnämnder på olika håll i landet
gjort medicinalstyrelsen uppmärksam på förekomsten i importerade sötsaker,
bl. a. i s. k. bildklubbor, av färgämne som kommerskollegium icke
godkänt såsom tillsats.
Remissyttrandena
Vad medicinalstyrelsen anfört om behovet från hälsovårdssynpunkt av
att underkasta importerade livsmedel en kontroll liknande den som förekommer
beträffande inhemska livsmedel godtages allmänt i remissyttrandena.
Statens institut för folkhälsan har liksom medicinalstyrelsen vid
upprepade tillfällen förmärkt olägenheter av den nuvarande ordningen,
enligt vilken ingripande mot utländskt livsmedel kan ske först om detta
konstateras vara hälsofarligt. Det kan, enligt vad institutet framhåller, förflyta
lång tid från det ett olämpligt livsmedel kommit i handeln till dess
varans skadlighet kunnat konstateras genom undersökningar.
I åtskilliga remissyttranden understrykes det otillfredsställande i att gällande
författningsbestämmelser på nu ifrågavarande område gynnar utländsk
industri i konkurrensen med svensk. Statens jordbruksnämnd erinrar
i detta sammanhang om att utvecklingen under de senaste åren gått därhän,
att kemiska preparat i allt större omfattning kommer till användning
vid livsmedel stillverkningen, bl. a. för att påskynda eller förbilliga beredningsprocesserna,
för att förbättra den ursprungliga produktens utseende
eller för att förlänga dess hållbarhet. Från produktionsteknisk och driftsekonomisk
synpunkt innebär det enligt nämndens uppfattning en alltmer
uttalad nackdel för de svenska tillverkarna att import tillåtes av livsmedel,
som innehåller tillsatser vilka dessa själva icke får använda i sin tillverkning
av livsmedel.
12 Kungl. Maj.ts proposition nr 54 år 1960
Flera remissinstanser uppehåller sig vid frågan i vad mån en ändring i
livsmedel slagstiftningen kan tänkas komma att vålla svårigheter för importörerna.
Kommerskollegium omtalar, att vissa farhågor yppats från handelns
sida för svårigheter till följd av att svenska bestämmelser om tillsatser
till livsmedel icke skulle bli kända utomlands. Dessutom skulle enligt
kollegiets sagesmän kunnat befaras, att importen i många fall fördröjdes
genom analysering av tagna prov från livsmedel. Kollegiet anser emellertid
för egen del dessa invändningar obefogade och anför härom bl. a. följande:
Självfallet kommer importörernas ansvar att öka och även deras arbetsuppgifter
i vad gäller samarbetet med de utländska tillverkarna att bli
mera omfattande. Svårighet att följa ändringar beträffande tillåtna tillsatser
synes emellertid icke behöva uppstå, då kollegium varje år offentliggör
en förteckning över dessa och samtidigt i särskild bilaga meddelar vidtagna
ändringar. Kännedom om gällande interna importbestämmelser i
andra länder torde för övrigt allmänt betraktas som en oundgänglig och
självklar förutsättning för exporthandeln. Därjämte må framhållas att det
utan omgång är möjligt att från kollegium erhålla ett snabbt godkännande
på en tillsats som ehuru icke upptagen i den svenska förteckningen —
ar oskadlig. Tillsatser vars verkningar icke äro helt kända måste självfallet
i vanlig ordning underkastas de undersökningar, som anses erforderliga.
Liknande synpunkter pa frågan om den inverkan en reglering av utländska
livsmedels beskaffenhet kan få på handeln uttalas av Sveriges lantbruksförbund,
som anser, att erfarenheterna från svensk livsmedelsexport
visar att det icke är förenat med några större praktiska svårigheter för en
exportör att hålla sig underrättad om och anpassa sina tillverkningsmetoder
efter en utländsk livsmedelslagstiftning.
Den av medicinalstyrelsen föreslagna ändringen i livsmedelslagstiftningen
har i allmänhet ansetts böra genomföras utan dröjsmål. Endast en remissinstans,
statens jordbruksnämnd, har funnit, att författningsändringen bör
anstå i avbidan på att frågan närmare utredes.
Beträffande frågan om vilket av medicinalstyrelsens båda alternativ till
ändring i livsmedelsstadgan som är att föredraga råder delade meningar
bland remissinstanserna. Några remissinstanser — bland dem statens institut
för folkhälsan och Sveriges industriförbund — har icke tagit bestämd
ställning. Flertalet, däribland kommerskollegium, Stockholms handelskammare
och Skånes handelskammare, samarbetskommittén för hälsovårdsnämnderna
i rikets större städer, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund
och Sveriges lantbruksförbund, förordar dock att författningsändringen
begränsas till att avse ett importförbud för livsmedel med icke
godkända tillsatser. Ett skäl härför anses tämligen allmänt vara, att uppställandet
av ett straffsanktionerat förbud mot saluhållande av livsmedel
av ifrågavarande slag skulle innebära en onödigt långtgående kriminalisering-
Syftet att nå likställighet i behandlingen av importerade och svensktillverkade
livsmedel säges kunna nås redan genom ett importförbud. Där
-
13
Kungl. Maj.ts proposition nr 54 är 1960
till anses att en grossist eller en detaljhandlare som återförsäljer importerade
livsmedel icke har tillräckliga möjligheter att förvissa sig om livsmedlens
sammansättning och beskaffenhet och att ett straffansvar för sådan
rörelseidkare därför är obilligt.
Representativt för den nu berörda uppfattningen är följande yttrande av
Skånes handelskammare.
För att nå en likartad behandling av svenska och inhemska livsmedel är
det ej nödvändigt att utsträcka ansvaret även till dem, som blott saluhåller
en vara. I gällande rätt finnes det nämligen ingen straffbestämmelse för den
som saluhåller en vara, vilken framställts utan iakttagande av livsmedelsstadgans
tillsatsbeslämmelser; ansvaret för att tillsatsbestämmelserna iakt
tages
åvilar blott tillverkaren. Utsträckningen av ansvaret---innebär
enligt handelskammarens mening en onödigt långtgående kriminalisering,
låt vara att den med den utformning straffbestämmelsen i 108 § 1 mom. 3)
har troligen inte skulle få någon större praktisk betydelse. Handelskammaren
förordar därför att man begränsar sig till att för importerade livsmedel
ålägga importören ett ansvar liknande det, vilket i fråga om inhemska livsmedel
åvilar tillverkaren. Emellertid anser handelskammaren att man icke
rimligen bör ålägga importören ett strikt ansvar. Hänsyn bör tagas till att
en importör inte har samma möjligheter som en tillverkare att kontrollera
vilka olika tillsatser som använts vid framställningen av ett livsmedel.
Ansvaret för honom bör med hänsyn härtill inträda endast om han ägt
eller bort äga kännedom om livsmedlets verkliga beskaffenhet.
Några av de remissinstanser som förordar importförbud har även ansett,
att denna utväg ger de bästa möjligheterna till en rationell, centraliserad
kontroll. Sveriges lantbruksförbund framhåller, att kontrollverksamheten
icke behöver bli alltför omfattande, eftersom utvecklingen inom den internationella
handeln med livsmedel går i riktning mot märkesvaror med
standardiserade tillverkningsmetoder. Kommerskollegium tar upp tanken
att införa deklarationsskyldighet vid import av livsmedel. En föreskrift
av innebörd att vid import skall företes en uttömmande varudeklaration
vill kollegiet emellertid ej tillstyrka, enär det skulle innebära bl. a. att utländska
tillverkare genom deklarationsskyldighet tvingades följa bestämmelser
som icke gällde för svenska tillverkare.
Den andra av medicinalstyrelsen anvisade utvägen, att införa allmänt
föi’bud mot saluhållande av livsmedel med icke godkänd tillsats, anses av
generaltulls t grelsen samt tulldirektionerna i Malmö och Göteborg vara att
föredraga framför ett importförbud beträffande dylika livsmedel. I samma
riktning uttalar sig även fyra av de hörda hälsovårdsnämnderna samt två av
rikets handelskamrar. I remissyttrandena har — i den mån yttrandena
försetts med närmare motivering — i allmänhet såsom skäl mot ett importförbud
särskilt framhållits de praktiska svårigheterna att i samband med
livsmedlens utlämnande från tullen anordna en effektiv kontroll av förbudets
efterlevnad ävensom de olägenheter en tullkontroll skulle kunna
vålla importörerna. Tulldirektionen i Malmö har i sitt yttrande abciopat
14 Kungl. Maj.ts proposition nr 54 år 1960
en vid direktionens laboratorium upprättad promemoria, vari anföres bl. a.
följande.
Enligt det första ändringsförslaget skulle 4 § i stadgan kompletteras med
föreskrift av innebörd, att till riket ej må för saluhållande införas livsmedel,
vid vars framställning eller beredning använts såsom tillsats annan vara
eller annat ämne än som vederbörligen godkänts.
Detta förslag skulle medföra, att tullmyndigheten i införselorten i första
hand måste kontrollera, att importerade livsmedel uppfylla stadgade krav
beträffande tillsatser, innan utlämning får ske. Då tillsatsämnen, vilka ha
tili uppgift att påverka livsmedlets färg, smak, konsistens, hållbarhet eller
liknande egenskaper, förekomma i ringa mängd, är en analytisk bestämning
av desamma, som ofta måste utföras kvantitativt, ytterst tidsödande
och kräver resurser ifråga om personal och utrustning, varöver härvarande
laboratorium ej förfogar. Prov måste därför i många fall insändas till Statens
Institut för Folkhälsan, vilket alltid måste ske från tullplatser, som ej
har tillgång till laboratorier. Härtill kommer att tullverkets lokaler ej äro
lämpade för längre tids lagring av livsmedel, varför dröjsmål med utlämnande
av varor av så ömtålig karaktär, vilket måste bli en följd av ovannämnda
kontrollundersökning, antingen den sker vid Institutet för Folkhälsan
eller vid laboratorium i införselorten, skulle medföra risker och olägenheter
för såväl tullverket som importören. Laboratoriet anser därför, att
genomförandet av ovannämnda ändringsförslag skulle orsaka alltför stora
svårigheter för såväl de lokala tullmyndigheterna, på vilka ansvaret för
kontrollen komme att vila, som importörerna, för vilka dröjsmål av ovannämnd
art måste bli synnerligen betungande.
Det andra ändringsförslaget hänför sig till 7 § 2 mom. i livsmedelsstadgan
och skulle innebära förbud mot saluhållning av livsmedel innehållande
icke godkänd tillsats.
Denna ändring kommer icke att beröra själva importen, utan ansvaret för
livsmedlets sammansättning och beskaffenhet kommer att åvila vederbörande
säljare. För att underlätta kontrollen under sådana förhållanden kunde
i livsmedelsstadgan förslagsvis inrymmas bestämmelser om att alla importerade
livsmedel skola åtföljas av tillverkarens deklaration över i livsmedlet
ingående beståndsdelar och tillsatser. Riktigheten av dessa deklarationer
kunde tid efter annan kontrolleras av hälsovårdsmyndigheterna i samarbete
med Institutet för Folkhälsan, i likhet med vad som för närvarande sker
beträffande åtskilliga livsmedel. Granskning av deklarationer skulle även
i samband med tulltaxeringen kunna verkställas av vederbörande tulltaxeringstjänsteman,
som vid deklaration av icke godkänt ämne underrättar de
lokala hälsovårdsmyndigheterna ävensom gör importören uppmärksam på
förhållandet. Ett önskemål är att även sådana tillsatsämnen, som av en
eller annan anledning icke godkänts av Kommerskollegium, förtecknades
och delgåvos tullmyndigheterna eller offentliggjordes som bilaga till livsmedelsstadgan.
Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1960
15
Departementschefen
Med tillkomsten av 1951 års livsmedelsstadga infördes en förhandskontroll
av tillsatser till livsmedel. Förbud stadgades — med vissa undantag —
att vid livsmedelstillverkning använda annan tillsats än sådan som godkänts
av kommerskollegium. Under förarbetena till livsmedelsstadgan diskuterades
även tanken på förbud mot saluhållande av livsmedel med icke
godkänd tillsats. Saluförbud ansågs emellertid icke böra tillgripas beträffande
andra varor än sådana som vore skadliga att förtära eller otjänliga
till människoföda.
Syftet med berörda bestämmelser om förhandskontroll är huvudsakligen
att skydda allmänheten mot livsmedel innehållande tillsatser, som kan tänkas
vara hälsofarliga men vilkas verkningar i medicinskt hänseende är
otillräckligt utforskade. Från flera håll har nu påpekats, att det i handeln
förekommer livsmedel som innehåller icke godkända tillsatser och att dessa
tillsatser i vissa fall misstänkes vara skadliga utan att detta dock med någon
större grad av tillförlitlighet kan påvisas. Då det här rör sig om importerade
varor, har livsmedelsstadgans bestämmelser om användning av tillsatser
vid tillverkningen av livsmedel icke ansetts tillämpliga, och icke heller har
ingripanden till skydd för konsumenterna ansetts kunna ske i behövlig omfattning
med stöd av livsmedelsstadgans bestämmelser om förbud mot saluhållande
av skadliga eller otjänliga livsmedel. Försök att förmå importörer
att frivilligt avstå från import och försäljning av varor med icke godkända
tillsatser har icke alltid lett till önskat resultat.
Under åberopande av bl. a. nu anförda förhållanden har medicinalstyrelsen
hemställt om sådan ändring av livsmedelsstadgan, att allmänheten kan
skyddas mot olämpliga tillsatser även i importerade livsmedel. Remissinstanserna
har allmänt uttalat sig för att en sådan ändring kommer till
stånd.
För egen del anser jag det otillfredsställande, att samma möjligheter icke
föreligger att ingripa mot olämpliga tillsatser i utländska som i svenska
livsmedel. En ändring i detta förhållande är angelägen i första hand från
hälsovårdssynpunkt men även av den anledningen, att, om den nuvarande
ordningen bibehålies, utländsk livsmedelsindustri med export på Sverige
får en sakligt omotiverad fördel i konkurrensen med svensk industri.
Såsom medicinalstyrelsen framhållit i sin skrivelse kan det angivna syftet
nås på olika sätt. Det första av de alternativ styrelsen tagit upp går ut på
en komplettering av bestämmelserna i 4 § livsmedelsstadgan med ett förbud
mot införsel av livsmedel som innehåller tillsats som icke får förekomma i
inhemskt livsmedel. Det andra alternativet är, att i 7 § införes ett förbud
mot saluhållande av livsmedel — både importerade och inhemska — med
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1960
tillsats som icke är tillåten enligt 4 §. I det sista fallet skulle tydligen straff
kunna drabba icke blott den som importerar eller tillverkar livsmedel av
otillåten beskaffenhet utan även grossist eller detaljhandlare som saluför
sådant livsmedel.
Vid all lagstiftning på livsmedelskontrollens område bör enligt min uppfattning
tillses, att erforderliga regleringar av produktion och handel icke
genomföres på sådant sätt, att varuutbytet onödigtvis försvåras eller störes.
Från denna synpunkt synes alternativet med importreglering vara att föredraga.
Gentemot alternativet med ett allmänt saluförbud mot livsmedel
med icke godkänd tillsats kan nämligen med fog invändas, att det innebär
en utvidgning av livsmedelsregleringen utöver vad som i och för sig är nödvändigt
för att få importerade livsmedel under samma kontroll som nu gäller
för inhemska.
Otvivelaktigt måste en importreglering komma att i någon mån tynga
handeln med livsmedel. Såsom kommerskollegium påpekat i sitt remissvar
är det emellertid tämligen givet att en exportör måste hålla sig underrättad
om och anpassa sin tillverkning efter importbestämmelserna i andra
länder, och för den svenske importören kan det icke möta några större
svårigheter att ge exportören besked om vilka varor och ämnen som finns
upptagna i kommerskollegiets förteckning över godkända tillsatser. Självfallet
bör tillses, att den svenska regleringen i fråga om tillåtna tillsatser
i livsmedel icke utan vägande skäl medför hinder mot införsel i Sverige
av livsmedel som får saluhållas i andra länder med jämförlig livsmedelsstandard.
Innebörden av en reglering av det slag som här diskuteras är
att importen i princip underkastas samma bestämmelser som den inhemska
tillverkningen. Liknande bestämmelser finns i övriga nordiska länder
och i andra europeiska länder med vilka Sverige har ett omfattande
varuutbyte. Med hänsyn härtill och då kommerskollegium, enligt vad kollegiet
upplyst, har möjlighet att snabbt taga ställning till fråga om godkännande
av tillsats, som tidigare icke upptagits i den svenska listan över
tillåtna tillsatser, synes regleringen inte behöva medföra något nämnvärt
hinder för den ordinära importhandeln med livsmedel. Är med hänsyn till
livsmedlets beskaffenhet särskild skyndsamhet av nöden, synes även provisoriskt
godkännande avseende enbart det aktuella varupartiet kunna komma
i fråga.
Skall man välja vägen över en importreglering måste man emellertid enligt
min mening nöja sig med en förenklad kontroll från tullmyndigheternas
sida. I allmänhet torde det vara tillräckligt med att importören till tullmyndigheten
avger en skriftlig förklaring att varan i fråga icke innehåller
annan tillsats än sådan som är tillåten enligt gällande svenska bestämmelser.
För att kontrollen icke skall komma att omfatta varuslag i vilka tillsatser
över huvud taget icke brukar förekomma, bör undantag kunna göras
från skyldigheten att avgiva skriftlig förklaring. Undantag bör även
17
Kungi. Maj:ts proposition nr 54 år 1960
eljest kunna göras för sådan import, beträffande vilken tillräckliga garantier
kan anses föreligga att de svenska villkoren kominer att vara uppfyllda.
Det bör lämpligen ankomma på kommerskollegium att efter samråd
med andra myndigheter med sakkunskap på området — medicinalstyrelsen,
veterinärstyrelsen och statens institut för folkhälsan — avgöra vilka undantag
som sålunda kan vara motiverade. Med den här förordade lösningen
blir kontrollen från tullens sida enkel, och i förening med stickprovsundersökningar
i lämplig omfattning bör förfarandet kunna ge tillräcklig
trygghet.
Det skydd för konsumenterna mot olämpliga importerade livsmedel, som
enligt vad förut sagts är behövligt, bör enligt min mening således anordnas
på det sättet, att i 4 § införes en bestämmelse med förbud mot införsel av
livsmedel innehållande tillsats som icke får förekomma i inom landet tillverkat
livsmedel. Skyldigheten för importör att vid importen avgiva förklaring
om varans beskaffenhet kan lämpligen inskrivas i 100 §, som behandlar
tullmyndigheternas uppgifter i samband med livsmedelskontrollen. Sistnämnda
författningsrum bör även kompletteras med föreskrift om hur det
skall förfaras med livsmedel som anländer till svensk tullstation men som
enligt nu föreslagna regler icke får införas till riket. Ytterligare bör importförbudet
straffsanktioneras genom ett tillägg till 108 § 1 mom. om ansvar
för den som inför eller söker införa livsmedel i strid med bestämmelserna
i 4 §. Straffet bör här liksom vid användandet av otillåten tillsats
vid livsmedelstillverkning vara dagsböter. Till skillnad från vad som gäller
vid sistnämnda slag av överträdelse bör däremot straff kunna ådömas
endast om vederbörande ägt eller bort äga kännedom om att livsmedlet
innehöll otillåten tillsats.
Samtidigt med nu föreslagna författningsändringar bör även göras en
jämkning i 99 § livsmedelsstadgan. Den rätt som där stadgas för hälsovårdsnämnd
att förbinda ett föreläggande eller förbud med vite är begränsad
till sådana fall då särskild påföljd ej är bestämd för underlåtenhet att
ställa sig föreläggandet eller förbudet till efterrättelse. Skäl kan emellertid
stundom föreligga att föreskriva vite för att framtvinga iakttagandet av en
bestämmelse, som redan är straffsanktionerad. Denna möjlighet är av
betydelse för att man skall komma till rätta med fortsatt tredska efter utdömande
av straff, antingen då ytterligare straff ej kan ådömas eller då
ett kanske relativt ringa förnyat bötesstraff icke kan förväntas förmå vederbörande
att vidtaga viss åtgärd. I nyare författningar har därför ej
sällan den berörda begränsningen i myndighets rätt att förelägga vite borttagits.
Detta gäller bl. a. 1958 års hälsovårdsstadga. Livsmedelsstadgans
bestämmelser i ämnet bör uppenbarligen anpassas till vad som gäller enligt
den nya hälsovårdsstadgan, eftersom det även enligt livsmedelsstadgan ankommer
på hälsovårdsnämnd att förelägga vite.
I enlighet med vad jag nu anfört har inom inrikesdepartementet upprät -
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 54 år 1960
tats förslag till kungörelse om ändring i livsmedelsstadgan den 21 december
1951 (nr 824). över förslaget torde riksdagens yttrande böra inhämtas.
Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj:t måtte genom proposition
inhämta riksdagens yttrande över härvid fogat förslag till kungörelse
om ändring i livsmedelsstadgan den 21 december 1951 (nr 824J.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
C.-G. Hesser
IDUNS TRYCKERI, ESSELTE, STHLM 60
002133