Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

Nr 5

Kungl Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till civilförsvarslag
m. in.; given Stockholms slott den 18 december
1959.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till

1) civilförsvarslag; och

2) lag om ändring i lagen den 17 maj 1940 (nr 358) med vissa bestämmelser
till skydd för försvaret m. m.

GUSTAF ADOLF

Rune B. Johansson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att 1944 års civilförsvarslag skall ersättas med
en ny civilförsvarslag, anpassad till de principer för civilförsvarets organisation
och verksamhet, som antogs av 1959 års riksdag i huvudsaklig överensstämmelse
med vad som föreslogs i propositionen nr 114/1959.

I lagförslaget avspeglar sig dessa principer bl. a. däri, att reglerna om
organisationen beaktar även det beslutade regionala civilförsvaret, medan
å andra sidan de nuvarande reglerna om hemskydd icke fått någon motsvarighet.
Förslaget till civilförsvarslag upptar ej heller motsvarighet till
nuvarande stadganden om undanförsel och förstöring. I avbidan på särskild
lagstiftning på det ekonomiska försvarets område skall emellertid
enligt en övergångsbestämmelse dessa stadganden alltjämt tillämpas, varvid
dock i civilförsvarsmyndighets ställe skall träda den myndighet, som
Konungen utser. Motsvarighet till nuvarande regler om särskilt skydd mot
spioneri och sabotage vid vissa industriella anläggningar återfinnes ej i förslaget
till ny civilförsvarslag. Sistnämnda stadganden skall i stället enligt
det andra i propositionen intagna lagförslaget med några jämkningar intagas
i 1940 års lag med vissa bestämmelser till skydd för försvaret in. m.

Den tid, under vilken civilförsvarspliktig i fred skall få tagas i anspråk
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 saml. Nr 5

2 Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

för utbildning, föreslås bli bestämd till 30, i vissa fall 60 dagar, räknat för
hela den tid civilförsvarsplikt föreligger. För civilförsvarets värnpliktiga
personal föreslås regler som kan medge längre tids utbildning.

I motsats till nuvarande civilförsvarslag upptager den föreslagna lagen
regler om beaktande i vissa fall av samvetsbetänkligheter mot civilförsvarstjänst.

Reglerna om var och hur skyddsrum skall anordnas har omarbetats under
hänsynstagande till kärnvapnens verkningar. Nuvarande regler om fastighetsägarbidrag
i samband med dispens från skyldighet att anordna enskilt
skyddsrum saknar motsvarighet i förslaget till ny civilförsvarslag.

Vid sidan av den redan nu föreliggande skyldigheten för fastighetsägare
att vidtaga anordningar för bl. a. alarmering och mörkläggning införes
skyldighet att, enligt vad Konungen därom förordnar, förbereda anordningar
till skydd mot radioaktiv strålning och under civilförsvarsberedskap förse
anläggning eller byggnad därmed.

Den nya civilförsvarslagen och ändringen i 1940 års lag med vissa bestämmelser
till skydd för försvaret m. m. föreslås skola träda i kraft den
1 juli 1960.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

Förslag

till

Civilförsvarslag

Härigenom förordnas som följer.

1 KAP.

Allmänna bestämmelser
1 §•

Civilförsvaret har till uppgift att i de hänseenden Konungen bestämmer
utöva sådan verksamhet för rikets försvar, som avser att skydda och rädda
liv och egendom vid anfall mot riket och som icke åvilar krigsmakten, så
ock annan likartad verksamhet.

För olika slag av civilförsvarsverksamhet skola finnas särskilda tjänstegrenar.

Konungen äger förordna, att personal, som krigsplacerats för tjänstgöring
inom tjänstegrenen ordnings- och bevakningstjänst, skall, då riket
är i krig, vara skyldig att i anslutning till tjänstegrenen åliggande uppgifter
utöva jämväl sådan försvarsverksamhet, som eljest åvilar krigsmakten.
Sådan personal tillhör under krig krigsmakten.

2 §•

Befinner sig riket i krig eller krigsfara, äger Konungen förordna, att
inom riket eller del därav civilförsvaret skall intaga förstärkt beredskap
( civilför svar sber edskap ).

Närmare bestämmelser angående olika grader av civilförsvarsberedskap
(beredskapsgrader) meddelas av Konungen.

2 KAP.

Grunddragen av civilförsvaret

3 §•

Den centrala ledningen av civilförsvaret utövas under Konungen av civilför
svar sstyr elsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

4 §.

Inom varje län handhar länsstyrelsen ledningen av civilförsvaret.

Om civilbefälhavares befattning med civilförsvaret stadgas särskilt.

5 §•

Riket indelas i civilförsvarsområden för det lokala civilförsvaret och, i
den utsträckning det finnes erforderligt, i särskilda områden för det regionala
civilförsvaret. Om indelningen förordnar Konungen.

Ingå i civilförsvarsområde delar av skilda län, bestämmer Konungen till
vilket län området skall höra i civilförsvarshänseende.

Länsstyrelsen äger, då det finnes ändamålsenligt, förordna om indelning
av civilförsvarsområde i civilförsvarsdistrikt.

6 §•

Inom civilförsvarsområde utövas ledningen av civilförsvaret under civilförsvarsberedskap
samt, om Konungen i fråga om visst civilförsvarsområde
så förordnar, även eljest av en civilförsvarschef. För civilförsvarschefen
skall finnas en ställföreträdare.

Civilförsvarschef och ställföreträdare utses av länsstyrelsen, om ej Konungen
för visst civilförsvarsområde förordnar annorlunda.

För ledningen under civilförsvar sberedskap av civilförsvaret inom civilförsvarsdistrikt
må länsstyrelsen förordna en distriktschef.

Befattningshavare vid polis- och brandväsendet är skyldig att mottaga
uppdrag som avses i denna paragraf.

7 §•

Civilförsvaret skall anordnas dels som allmänt civilförsvar lokalt för
varje civilförsvarsområde samt regionalt för varje för regionalt civilförsvar
avsett område, dels i den mån det finnes erforderligt med hänsyn till bebyggelsens
beskaffenhet eller eljest som verkskydd för särskilda anläggningar
och byggnader.

Lokalt allmänt civilförsvar och verkskydd må anordnas gemensamt, om
det finnes ändamålsenligt med hänsyn till förhållandena på viss ort och
kan ske utan minskning av civilförsvarets förmåga att fullgöra sina uppgifter.

8 §•

Till avvärjande av skada må civilförsvaret under civilförsvarsberedskap
tagas i anspråk för uppgifter, som ej röra det egna området eller den egna
anläggningen eller byggnaden, enligt grunder som Konungen eller, efter
Konungens bemyndigande, civilförsvarsstyrelsen bestämmer.

9 §•

Om det för nödig samordning av civilförsvaret och krigsmakten prövas

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

oundgängligt, må Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, överbefälhavaren
förordna, att under högsta civilförsvarsberedskap militär myndighet
må för särskilda fall meddela civilförsvarsmyndighet föreskrift om
fullgörandet av civilförsvaret åvilande uppgifter.

10 §.

Civilförsvarets omfattning och beskaffenhet inom varje civilförsvarsområde
skall till sina huvuddrag angivas i särskild organisationsplan.

Organisationsplan upprättas av länsstyrelsen och skall, liksom ändring
däri, fastställas av cmlförsvarsstyrelsen i den mån Konungen så förordnar.

3 KAP.

Civilförsvarsplikt
11 §•

I riket boende svensk medborgare är från och med det kalenderår, varunder
han fyller sexton år, till och med det kalenderår, varunder han
fyller sextiofem år, skyldig att fullgöra sådan tjänstgöring i civilförsvaret
som hans kroppskrafter och hälsotillstånd medgiva (civilförsvarsplikt).

Konungen äger i den utsträckning som finnes lämplig förordna, att vad
sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning å utlänning här i riket.

12 §.

1 mom. Civilförsvarsplikt skall under tid, då civilförsvarsberedskap råder,
fullgöras i den omfattning som är nödig med hänsyn till fientlig verksamhet
eller fara därför samt till behovet av utbildning och övning i civilförsvarstjänst.

2 mom. Under annan tid än i 1 mom. sägs är civilförsvarspliktig icke
skyldig att tjänstgöra i civilförsvaret annat än för utbildning och övning.

Civilförsvarspliktig, som jämlikt 17 § är inskriven i civilförsvaret, må för
utbildning tagas i anspråk under högst trettio dagar; dock må utbildningstiden
för civilförsvarspliktig som krigsplacerats i högre befälsbefattning eller
i annan befattning, vilken kräver särskilda insikter eller färdigheter, utsträckas
till högst sextio dagar.

Envar civilförsvarspliktig är skyldig att under varje följd av tre kalenderår
deltaga högst sextio timmar i övning, som anordnas av civilförsvarsmyndighet.

3 mom. Utan hinder av vad i 2 mom. stadgas må värnpliktig, som är inskriven
i civilförsvaret, åläggas att deltaga i utbildning och övning under
den längre tid, som han efter inskrivningen i civilförsvaret kunnat åläggas
att för motsvarande ändamål tjänstgöra vid krigsmakten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

Har Konungen beslutat att beredskapsövning enligt 27 § 2. värnpliktslagen
må anordnas vid krigsmakten, äger Konungen tillika förordna, att
värnpliktig, som avses i nästföregående stycke, må åläggas tjänstgöring för
utbildning och övning i civilförsvaret sammanlagt högst etthundraåttio
dagar utöver den tid, som han enligt vad förut sagts är skyldig att fullgöra
sådan tjänstgöring.

4 mom. Konungen meddelar närmare bestämmelser om den utsträckning,
vari olika grupper av civilförsvarspliktiga må tagas i anspråk vid
olika tider.

13 §.

Ej må utan tillstand av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande,
av överbefälhavaren tjänstgöring i civilförsvaret åläggas någon å sådan
tid, att han därigenom hindras fullgöra honom på grund av värnplikt eller
såsom hemvärnsman eller eljest åvilande skyldighet att tjänstgöra vid
krigsmakten.

14 §.

Om befrielse för vissa befattningshavare eller yrkesgrupper från fullgörande
av civilförsvarsplikt äger Konungen meddela bestämmelser.

Förklarar civilförsvarspliktig att bruk av vapen mot annan skulle för honom
medföra djup samvetsnöd och gör han genom intyg av minst två trovärdiga
personer sannolikt, att hans samvetsbetänkligheter äro allvarligt
grundade, må tjänstgöring inom ordnings- och bevakningstjänsten icke
åläggas honom.

Då civilförsvarspliktig första gången gjort framställning, som avses i
andra stycket, skall han intill dess ärendet slutligt avgjorts vara fri från
skyldighet att tjänstgöra inom ordnings- och bevakningstjänsten.

15 §.

På anmaning av länsstyrelsen eller civilförsvarschefen är civilförsvarspliktig
skyldig att inom tid, som föreskrivits i samband med anmaningen,
lämna erforderliga upplysningar rörande personliga förhållanden av betydelse
för frågan om den civilförsvarspliktiges tjänstgöring i civilförsvaret.

16 §.

Den som kallas till tjänstgöring i civilförsvaret är skyldig efterkomma
kallelsen. Är han av laga förfall hindrad att inställa sig, skall han så snart
ske kan anmäla förfallet till den civilförsvarsmyndighet, som utfärdat kallelsen.

I avseende å tjänstgöringen skall han ställa sig till efterrättelse de föreskrifter
som meddelas honom av vederbörande befäl.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 ur 1960

17 §.

Personal som är avsedd att under civilförsvarsberedskap tjänstgöra i det
allmänna civilförsvaret eller i verkskyddet må på förhand uttagas därtill
genom inskrivning i den ordning Konungen bestämmer.

Vid inskrivning skall såvitt möjligt tillses, att personalbehovet fylles med
dem som frivilligt anmäla sig till uttagning, såframt fråga ej är om personer,
som på grund av kommunal anställning eller av annan särskild orsak
böra uttagas i första hand.

Inskrivning må kunna avse, förutom civilförsvarspliktig, jämväl annan
som förklarat sig villig därtill, minderårig likväl icke utan samtycke av
vårdnadshavaren.

Har annan än civilförsvarspliktig inskrivits, skall beträffande honom i
tillämpliga delar gälla vad i detta kapitel stadgas om civilförsvarspliktig.

18 §.

Civilförsvarspliktig åligger att, då fråga uppkommer om hans inskrivning
i civilförsvaret, efter kallelse personligen inställa sig å utsatt tid och
plats inom det civilförsvarsområde, där han vistas. Är han av laga förfall
hindrad att inställa sig, skall han så snart ske kan anmäla förfallet till
den civilförsvarsmyndighet, som utfärdat kallelsen.

19 §.

Under högsta civilförsvarsberedskap må ej den, som är inskriven i civilförsvaret
och krigsplacerad för tjänstgöring i lokalt civilförsvar, utan medgivande
av civilförsvarschefen eller den civilförsvarschefen bestämmer
lämna civilförsvarsområdet, såvida ej tjänstgöring utanför området ålagts
honom enligt lagen den 17 december 1943 om polisens ställning under krig.

Vad sålunda stadgats skall icke utgöra hinder för den som har sin arbetsplats
eller stadigvarande bostad utom civilförsvarsområdet att, då hans
tjänstgöring i civilförsvaret tillåter det, begiva sig till arbetsplatsen eller
bostaden.

20 §.

Civilförsvarstjänstgöring, som kommunalt anställd, i civilförsvaret inskriven
personal fullgör under civilförsvarsberedskap, skall anses fullgjord
i den kommunala anställningen, om arbetsuppgifterna äro av samma eller
liknande slag.

Konungen må förordna, att vad sålunda stadgats beträffande tjänstgöring
under civilförsvarsberedskap skall gälla även vid tjänstgöring för
utbildning eller övning under tid, då civilförsvarsberedskap ej råder.

21 §.

Hindras någon genom fullgörande av civilförsvarsplikt att utföra åtaget
arbete, må det icke åberopas mot honom såsom grund för skadestånd eller
eljest.

Kangl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

Om arbetstagares rätt att under tjänstgöring åt det allmänna bibehållas
vid anställning och vissa med denna förenade förmåner är särskilt stadgat.

4 KAP.

Anordnande av skyddsrum
22 §.

För civilförsvarets verksamhet och befolkningens skydd under krig
skola skyddsrum anordnas enligt bestämmelserna i detta kapitel.

Skyddsrum benämnes med hänsyn till den avsedda användningen allmänt
skyddsrum eller enskilt skyddsrum.

I avseende å beskaffenheten skall skyddsrum inrättas som bergfast
skyddsrum eller som normalskyddsrum.

23 §.

Allmänna skyddsrum skola, i den utsträckning det finnes erforderligt,
anordnas inom stad, köping och annat tättbebyggt område, som icke är av
endast ringa omfattning och betydelse, samt annorstädes, där särskilda
förhållanden påkalla det, för att under krig bereda skydd åt tjänstgörande
civilförsvarspersonal och, om Konungen så förordnar, åt befolkningen inom
området.

Konungen eller, i den mån Konungen så förordnar, civilförsvarsstyrelsen
utser de orter, områden och platser, där allmänna skyddsrum för civilförsvarspersonal
skola anordnas, samt fastställer antalet allmänna skyddsrum
å sådan ort. De allmänna skyddsrummens närmare belägenhet skall angivas
i organisationsplanen.

24 §.

1 mom. Enskilda skyddsrum skola inom område eller å plats, som bestämmes
av Konungen eller efter Konungens bemyndigande av civilförsvarsstyrelsen,
anordnas vid följande anläggningar och byggnader till
skydd för dem, som uppehålla sig där, nämligen vid

1. hamnar, flygplatser, järnvägsstationer och därmed jämförliga anläggningar,
som äro av vikt för den allmänna samfärdseln;

2. industriella anläggningar, vid vilka i regel minst tjugufem personer
samtidigt äro sysselsatta eller som tillsammans med annan eller andra
närbelägna anläggningar utgöra en grupp, inom vilken i regel minst tjugufem
personer äro sysselsatta;

3. anläggningar, som inrymma undervisnings- eller vårdanstalter eller
hotell eller pensionat och äro avsedda att hysa minst tjugufem personer;

4. byggnader som äro uppförda i mera än två våningar och som till
väsentlig del äro avsedda för bostads-, kontors- eller affärsändamål, dock
ej en- eller tvåfamilj shus; samt

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

5. andra anläggningar eller byggnader, inom vilka människor bo eller
eljest vanligen vistas, om länsstyrelsen finner skyddsrum erforderligt med
hänsyn till anläggningens eller byggnadens beskaffenhet och läge.

2 mom. För två eller flera närbelägna anläggningar eller byggnader må
gemensamt skyddsrum anordnas, om det vid prövning i den ordning Konungen
bestämmer finnes kunna ske utan eftergivande av skäliga anspråk
på skydd mot skada av fientlig verksamhet.

25 §.

Enskilt skyddsrum skall vara anordnat på sådant ställe inom eller i närheten
av anläggning eller byggnad, för vilken det är avsett, att det snabbt
kan uppnås av dem, som vistas i anläggningen eller byggnaden.

26 §.

1 mom. Bergfast skyddsrum skall så anordnas att det giver skydd mot
verkningarna av alla slag av vapen, som kunna antagas komma till användning
vid luftanfall med massinsats, samt mot andra verkningar av kärnvapen
än verkningarna i och närmast omkring detonationscentrum.

Normalskyddsrum skall erhålla sådant utförande, att det giver skydd mot

a) andra verkningar av alla slag av vapen, som kunna antagas komma
till användning vid luftanfall med massinsats, än omedelbar träffverkan;

b) tryckverkan av kärnvapen i den mån denna till sin styrka ej överstiger
tryckverkan, mot vilken normalskyddsrum skall giva skydd enligt

a); samt

c) radioaktiv strålning, som härrör från kärnvapen.

Vid anordnande av normalskyddsrum inom eller i omedelbar närhet av
byggnad skall särskilt iakttagas att skyddsrummet får sådan hållfasthet,
att det motstår den belastning, som kan uppkomma, om byggnaden störtar
samman.

2 mom. De byggnadstekniska anordningarna i skyddsrum skola vara av
stadigvarande natur. Skyddsrum skall vara försett med reservutgång samt,
om det är anordnat i byggnad, utföras på det sätt, som med hänsyn till
byggnadens beskaffenhet och läge är mest ändamålsenligt.

Tekniska bestämmelser för de olika slagen av skyddsrum fastställas av
Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av civilförsvarsstyrelsen.

27 §.

Skyddsrum bör om möjligt inrättas på sådant sätt att det kan nyttjas
under fred. Föreskrifter om fredsanvändning av skyddsrum utfärdas av
civilförsvarsstyrelsen.

28 §.

Allmänt skyddsrum skall enligt Konungens bestämmande anordnas som
bergfast skyddsrum eller som normalskyddsrum.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

Enskilt skyddsrum skall vara anordnat som normalskyddsrum, om ej
Konungen för särskilt fall förordnar, att det skall fylla större krav på
skyddsförmåga.

29 §.

Enskilt skyddsrum, avsett för bostadshus, skall kunna hysa minst så
många personer som beräknas under fredstid i allmänhet vara bosatta inom
byggnaden.

Det antal personer som enskilt skyddsrum, avsett för annan anläggning
eller byggnad, skall kunna hysa bestämmes enligt grunder, som Konungen
eller, efter Konungens bemyndigande, civilförsvarsstyrelsen fastställer. Härvid
ma ej krävas att skyddsrummet skall kunna hysa flera personer än som
under fredstid i allmänhet vistas i anläggningen eller byggnaden.

Konungen äger för särskilda fall förordna att enskilt skyddsrum skall
fylla större krav på utrymme än som följer av denna paragraf.

30 §.

Därest anordnande jämlikt bestämmelserna i 23—26 samt 29 §§ av
skyddsrum, som skall vara normalskyddsrum och som icke enligt Konungens
förordnande skall fylla särskilda krav på skyddsförmåga eller utrymme,
prövas medföra oskälig kostnad, äger länsstyrelsen medgiva undantag
från bestämmelserna om normalskyddsrum. Dylikt undantag må ock
eljest medgivas i den mån det kan ske utan eftergivande av skäliga anspråk
på skydd mot skada av fientlig verksamhet.

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, civilförsvarsstyrelsen
äger medgiva undantag från bestämmelserna i 26 § om beskaffenheten av
bergfast skyddsrum.

31 §.

Finnes skyddsrum lämpligen böra anordnas å allmän plats eller annat
område, som enligt gällande byggnadsbestämmelser ej får bebyggas eller
är avsett för särskilt ändamål, må länsstyrelsen medgiva undantag från
byggnadsbestämmelserna.

32 §.

Har på grund av föreskrift i denna lag skyddsrum anordnats i källare
ti11 byggnad eller byggnader, som utgöra eller tillhöra sluten kvartersbebyggelse
eller annan sammanhängande bebyggelse av minst fyrtio meters
längd, och finnes i bebyggelsen byggnad med mer än två våningar, må
civilförsvarschefen, då ledningen av civilförsvaret ankommer på honom,
och eljest länsstyrelsen förordna, att öppning skall upptagas i källarmur
mellan olika delar av bebyggelsen (källarmursgenombrott), därest föreskrivna
reservutgångar prövas icke säkerställa de förbindelser utåt, som äro
nödiga i händelse av byggnadsras.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960 11

33 §.

I de fall, då skyldighet föreligger att söka byggnadslov, ankommer det
på byggnadsnämnden att vid prövning av ansökan om sådant lov tillse,
att byggnadsföretaget överensstämmer med bestämmelserna i detta kapitel
och med stöd därav meddelade föreskrifter. I fråga om anläggning eller byggnad,
som avses i 24 § 1 mom. 1—3, så ock i fråga om bergfast skyddsrum
skall av byggnadsnämnd meddelat lov till nybyggnad av nämnden underställas
länsstyrelsens prövning i de hänseenden nyss sagts.

Vill någon, då skyldighet ej föreligger att söka byggnadslov, utföra nybyggnad,
beträffande vilken gäller skyldighet att anordna skyddsrum,
åligger det honom att i förväg inhämta länsstyrelsens godkännande av byggnadsföretaget
i omförmälda hänseenden, dock ej i fråga om byggnad som
tillhör kronan.

Vad i denna paragraf sägs om nybyggnad skall ock gälla om sådan
förändring av befintlig byggnad som enligt vad Konungen därom stadgat
är att hänföra till nybyggnad.

5 KAP.

Särskilda civilförsvarsåtgärder vid krig eller krigsfara
Utrymning och inkyartering

34 §.

Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, äger Konungen eller den
myndighet Konungen bestämmer uppmana eller ålägga invånare inom område,
som blivit eller kan antagas bliva utsatt för fientlig verksamhet eller
inom vilket eljest militära åtgärder av synnerlig betydelse vidtagas eller
kunna förväntas, att lämna sin bostad och taga uppehåll utom angivet område
under den tid, för vilken uppmaningen eller åläggandet gäller (utrymning).

Har åläggande om utrymning meddelats, må jämväl förordnas att den som
är bosatt inom viss del av det med utrymningsbeslutet avsedda området skall
såsom ett led i utrymningen taga uppehåll inom annan del av området (omflyttning).

Ej må uppmaning eller åläggande som i denna paragraf sägs meddelas i
vidare mån än det prövas erforderligt för att skydda befolkningen mot följderna
av fientlig verksamhet eller eljest hänsynen till rikets försvar kräver
det.

35 §.

I den mån det prövas nödigt för vinnande av det med utrymning avsedda
syftet, äger Konungen eller den myndighet Konungen bestämmer meddela

Kungl. Mcij:ts proposition nr 5 år 19öu

föreskrifter rörande uppehållsplats för dem, som på grund av beslutet om
utrymning lämna sin bostad.

36 §.

Inom civilförsvarsområde skola vidtagas åtgärder för inkvartering och
utspisning av samt annat bistånd åt dem, som blivit i behov härav i anledning
av krigsskada eller utrymning eller andra med krig eller krigsfara
sammanhängande förhållanden.

Bortflyttnings- och inflyttningsförbud

37 §.

Konungen eller den myndighet Konungen bestämmer äger vid krig eller
krigsfara, vari riket befinner sig, meddela förbud för dem som uppehålla
sig inom visst område att lämna detta (bortflyttningsförbud).

Myndighet, som beträffande visst område beslutat om utrymning, äger
utan särskilt bemyndigande meddela dem inom området, vilka icke omfattas
av utrymningsbeslutet, förbud som i första stycket sägs.

Vid krig eller krigsfara äger Konungen eller myndighet, som Konungen
bestämmer, i fråga om visst område jämväl förbjuda att den, som icke är
bosatt inom detta, tager uppehåll inom området (inflyttningsförbud).

38 §.

Bortflyttningsförbud må meddelas allenast,

a) då det kan befaras, att åtgärder av synnerlig betydelse, vilka vidtagas
eller sannolikt komma att vidtagas inom området av krigsmakten eller
civilförsvaret, eljest skulle bliva väsentligt försvårade;

b) då tillgängliga transportmedel äro nödvändiga för transporter, som
böra äga företräde framför bortflyttningen;

c) då bortflyttning är förenad med uppenbar livsfara; eller

d) då behovet i orten av arbetskraft för civilförsvarets verksamhet eljest
icke skulle bliva tillgodosett.

Inflyttningsförbud må meddelas allenast, då förhållande som angivits
ovan under a) föreligger eller då inflyttningen är förenad med uppenbar
livsfara.

Allmänna påbnd

39 §.

Om alarmering och mörkläggning, så ock om trafiken samt den allmänna
ordningen och säkerheten under civilförsvarsberedskap äger Konungen
meddela särskilda bestämmelser.

Länsstyrelsen äger förordna, att sålunda utfärdade bestämmelser skola
äga tillämpning jämväl under civilförsvarsövning, och därvid tillika meddela

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

föreskrifter, i vad mån allmänheten samt industrier och andra företag
skola medverka vid övningen; dock skall, om denna är avsedd att pågå
längre tid än tre dagar, Konungens medgivande till förordnandet inhämtas.

Under högsta civilförsvarsberedskap äger länsstyrelsen förordna om förbud
mot användande av samlingslokal, såvitt för besökande i lokalen beräknat
skyddsrum icke finnes att tillgå.

6 KAP.

Kommunerna och civilförsvaret
40 §.

1 mom. Det åligger kommun att

a) genom sina myndigheter lämna länsstyrelsen och civilförsvarschefen
biträde i sådana frågor rörande civilförsvaret som hava samband med de
särskilda myndigheternas verksamhetsområden, varvid kommun bland
annat har att på därom gjord framställning tillhandahålla tillgängliga, för
civilförsvaret erforderliga byggnadsritningar, kartor och dylikt;

b) i enlighet med gällande organisationsplan inrätta och utrusta allmänna
skyddsrum samt vidtaga andra byggnadsanordningar ävensom reservanordningar
för vatten-, gas- och elektricitetsförsörjningen så ock under civilförsvarsberedskap,
i den omfattning civilförsvarsstyrelsen eller efter dennas
allmänna anvisningar länsstyrelsen bestämmer, utföra skyddsrum och vidtaga
andra byggnadstekniska åtgärder avseende det lokala civilförsvaret,
oaktat åtgärderna icke upptagits i organisationsplanen;

c) utföra källarmursgenombrott för allmänna och enskilda skyddsrum;

d) vårda och underhålla de under b) omförmälda anordningarna;

e) förvara och underhålla sådan för det allmänna civilförsvarets ordnings-
och bevakningstjänst, brandtjänst samt tekniska tjänst anskaffad
materiel, som icke utgör personlig utrustning för tjänstegrenarnas personal;

f) tillhandahålla lämpliga lokaler för civilförsvarets administration samt,
i den mån skyldighet härutinnan icke åvilar ägare eller innehavare av anläggning
eller byggnad, för förvaring av annan materiel och utrustning för
civilförsvaret än som avses under e) ävensom för utbildningsverksamheten
inom civilförsvaret;

g) svara för avlöning och annan ersättning till personal, vars tjänstgöring
i civilförsvaret enligt 20 § skall anses fullgjord i kommunal anställning; h)

under civilförsvarsberedskap samt vid utbildning och övning, i den
omfattning organisationsplanen angiver, till allmänna civilförsvarets förfogande
ställa kommunen tillhörig materiel och annan egendom; samt

i) å trafikled eller annan allmän plats, där kommunen ansvarar för
gatu- eller vägbelysning, vidtaga erforderliga anordningar för den vägle -

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

dande belysning, som enligt organisationsplanen skall finnas där under
mörkläggning.

2 mom. Därest åtgärd, som avses i 1 mom. b)—e) enligt organisationsplanen
hänför sig till flera i samma civilförsvarsområde helt eller delvis ingående
kommuner, skall den kommun länsstyrelsen bestämmer vidtaga
åtgärden och förskjuta kostnaderna därför.

I den mån kostnaderna icke täckas av statsmedel, skola de årligen fördelas
mellan kommunerna i förhållande till det antal skattekronor och
skatteören, som inom varje kommun eller del av kommun påförts de
skattskyldiga vid nästföregående års taxering till allmän kommunalskatt.
Påstår kommun, att särskilda skäl finnas för annan fördelningsgrund, såsom
att vidtagen åtgärd kan antagas bliva till särskilt gagn för viss kommun,
eller uppkommer eljest tvist mellan kommunerna beträffande skyldigheten
att bidraga till kostnaderna, äger länsstyrelsen efter framställning
förordna, hur fördelningen skall ske. Sådan framställning skall göras sist
inom tre månader efter det kommun anmodats erlägga sin kostnadsandel
eller, om framställningen göres av kommun, som förskjutit kostnaderna,
efter utgången av det kalenderår, under vilket desamma förskjutits. Till
den kommun, som förskjutit kostnaderna, hava övriga kommuner att i
överensstämmelse med fördelning som nu sagts utgiva på dem belöpande
andelar.

Vad i andra stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträffande
sådan i 1 mom. g) avsedd kostnad som uppkommit under civilförsvarsberedskap
och hänför sig till ändamål, vilket angivits i organisationsplanen
såsom gemensamt för flera kommuner, samt beträffande förlust i
anledning av skada å kommun tillhörig materiel eller annan egendom, som
jämlikt 1 mom. h) under civilförsvarsberedskap ställts till civilförsvarets
förfogande för ändamål som nu sagts.

3 mom. Närmare bestämmelser rörande samordningen mellan de kommunala
myndigheternas verksamhet och civilförsvaret meddelas av Konungen.

41 §.

1 mom. I varje kommun skola de kommunen med avseende å civilförsvaret
åvilande uppgifterna handhavas av en civilförsvarsnämnd.

Kommun äger tillsätta särskild civilförsvarsnämnd. Under civilförsvarsberedskap
må Konungen förordna, att särskild civilförsvarsnämnd skall
tillsättas.

Där särskild civilförsvarsnämnd ej finnes, skall i stad drätselkammaren
och i annan kommun kommunalnämnden vara civilförsvarsnämnd; kommun
dock obetaget att uppdraga åt annat kommunalt organ att vara civilförsvarsnämnd.

2 mom. Ledamöter och suppleanter i särskild civilförsvarsnämnd väljas
av kommunens fullmäktige till det antal fullmäktige bestämma. An -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

talet ledamöter må dock icke vara under fem. Valet skall vara proportionellt,
därest det begäres av minst så många väljande, som motsvara det tal,
vilket erhålles, om samtliga väljandes antal delas med det antal personer
valet avser, ökat med 1. Om förfarandet vid sådant proportionellt val är
särskilt stadgat. Sker ej val av suppleanter proportionellt skall tillika bestämmas
den ordning, i vilken suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring.

I fråga om civilförsvarsnämnd i annan kommun än Stockholm skall därjämte
vad i 32—42 §§ kommunallagen är stadgat rörande kommunens styrelse
ävensom i 45 § andra och tredje styckena samma lag i fråga om där
avsedd nämnd äga motsvarande tillämpning, dock att det ej är erforderligt
att protokoll upptager annat än förteckning å närvarande ledamöter och
beslutet i varje ärende.

Beträffande civilförsvarsnämnd i Stockholm skola, utöver vad i detta
moments första stycke sägs, bestämmelserna i 51 § kommunallagen för
Stockholm äga tillämpning, varjämte skall gälla vad stadsfullmäktige med
iakttagande av stadgandena i sagda lag föreskriva. Protokoll som föres vid
civilförsvarsnämndens sammanträde behöver dock ej upptaga annat än förteckning
å närvarande ledamöter och beslutet i varje ärende.

3 mom. Vid civilförsvarsnämnds sammanträde äger civilförsvarschefen,
även om han ej är ledamot eller suppleant, närvara och deltaga i överläggningarna
men ej i besluten. Om han så önskar, äger han få sin mening antecknad
till protokollet.

Länsstyrelsen äger kalla civilförsvarsnämnd att sammanträda med länsstyrelsen
eller företrädare för denna. Under civilförsvarsberedskap ävensom
eljest, då ledningen av civilförsvaret ankommer på civilförsvarschefen, äger
denne påkalla sammanträde av nämnden för behandling av uppgivna frågor.

42 §.

För kostnad, som kommun fått vidkännas på grund av åtgärd enligt 40 §
1 mom. b) eller c) eller 54 §, äger kommunen erhålla statsbidrag med två
tredjedelar av kostnadens belopp, i den mån kostnaden kan anses skälig.
Från anskaffningskostnaden för skyddsrum, som inrättas av kommun,
skall vid bidragets bestämmande dragas värdet av fredsanvändningen.
Till anskaffningskostnaden skall härvid hänföras jämväl den merkostnad,
som betingas av att skyddsrummet utföres för fredsanvändning.

Innan medel finnas tillgängliga för beräknat statsbidrag må skyldighet
för kommun att vidtaga åtgärd enligt 40 § 1 mom. b) eller c) ej göras gällande
mot kommunen.

Statsbidrag faslställes för varje kalenderår av länsstyrelsen, om ej
Konungen annorlunda förordnar. Ansökan om statsbidrag för visst kalenderår
skall göras före utgången av nästa kalenderår. När skäl äro därtill,
må dock ansökan prövas, oaktat den görcs senare. Finner länsstyrelsen

Kungi. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

ansökningen såsom för sent inkommen ej böra upptagas till prövning, skall
avvisningsbeslutet underställas Konungen.

Länsstyrelsen äger att till kommun utgiva förskott å statsbidrag i enlighet
med de närmare föreskrifter Konungen meddelar.

43 §.

Därest särskilda omständigheter föranleda det, äger Konungen medgiva,
att kommun må för kostnad, som kommunen fått vidkännas på grund av
åtgärd enligt 40 § 1 mom. b) eller c) eller 54 §, erhålla högre statsbidrag än
i 42 § stadgas.

44 §.

Tillhandahåller kommun lokaler för civilförsvarets administration, för
förvaring av annan materiel eller utrustning för civilförsvaret än som avses
i 40 § 1 mom. e) eller för annan civilförsvarsutbildning än sådan som avser
det egna civilförsvarsområdets personal, skall skälig ersättning därför utgivas
av statsmedel.

45 §.

Har kommunalt anställd personal, tillhörande det allmänna civilförsvaret,
jämlikt 8 § tagits i anspråk för uppgifter som ej röra det egna civilförsvarsområdet,
äger kommunen av statsmedel erhålla skälig gottgörelse för
avlöning och annan ersättning, som kommunen till följd av bestämmelserna
i 20 § utgivit för tjänstgöringen.

Om under högsta civilförsvarsberedskap materiel eller annan egendom,
som kommun enligt gällande organisationsplan ställt till allmänna civilförsvarets
förfogande, avsevärt skadats på grund av fientlig verksamhet eller
ock under användning utom det egna civilförsvarsområdet, äger kommunen
erhålla skälig gottgörelse av statsmedel.

Gottgörelse enligt denna paragraf bestämmes av länsstyrelsen i det län,
där den ersättningsberättigade kommunen är belägen.

46 §.

Ingår municipalsamhälle eller del därav i civilförsvarsområde skola följande
särskilda bestämmelser gälla:

1) Vad som stadgas i 40 § 1 mom. a) samt g), h) och i) jämte därtill
anslutande bestämmelser i 40 § 2 mom. skall äga motsvarande tillämpning
å municipalsamhället.

2) Municipalsamhället äger samma rätt till gottgörelse av statsmedel
som beträffande kommun stadgas i 45 §.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

7 KAP.

Fastighetsägarna och civilförsvaret, m. m.

Verkskydd m. m.

47 §.

Ägare av anläggning eller byggnad, för vilken verkskydd skall vara organiserat,
är pliktig

a) att planlägga verkskyddet;

b) att anskaffa, förvara och underhålla materiel, utrustning och andra
förnödenheter, som erfordras för verkskyddets verksamhet;

c) att i mån av behov inrätta, utrusta och underhålla ledningscentral och
andra uppehållsplatser för verkskyddspersonalen;

d) att enligt bestämmelser, som Konungen utfärdar, bestrida kostnader
för utbildning av verkskyddspersonalen;

e) att på anmodan av civilförsvar smyndighet tillhandahålla denna de
upplysningar och handlingar rörande anläggningen eller byggnaden eller
där bedriven eller tillämnad verksamhet, som äro erforderliga för myndighetens
befattning med verkskyddet; samt

f) att i övrigt vidtaga de särskilda anordningar och åtgärder, som äro
erforderliga för verkskyddets verksamhet.

Utbildning av verkskyddspersonal genomföres av civilförsvarsmyndighet
i den mån länsstyrelsen ej medgiver att utbildning må ske genom ägarens
försorg.

Den som driver verksamhet inom anläggning eller byggnad, för vilken
verkskydd finnes, är pliktig att utgiva ersättning för tjänstgöring i verkskyddet
till de i hans tjänst anställda. Ersättningen skall utgå enligt de
grunder Konungen bestämmer.

48 §.

Är anläggning eller byggnad i sin helhet upplåten till någon med nyttjanderätt,
skall vad i 47 § stadgas om ägare i stället gälla nyttjanderättshavaren,
om ej länsstyrelsen för visst fall förordnar annorlunda; dock att,
då nyttj anderätten avser kortare tid än två år, det allenast skall åligga
nyttj anderättshavaren att planlägga verkskyddet, bestrida kostnad för utbildning
av dess personal, tillhandahålla upplysningar och handlingar samt
vårda verkskyddets materiel.

49 §.

Länsstyrelsen äger, om överenskommelse ej kan träffas, förordna att
för två eller flera anläggningar eller byggnader gemensamt verkskydd
skall organiseras samt bestämma de grunder, enligt vilka kostnaden skall
fördelas.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 saml. Nr 5

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

50 §.

Gemensam organisation för lokalt allmänt civilförsvar och ett eller
flera verkskydd skall grundas på avtal mellan länsstyrelsen och den eller
dem, som äro skyldiga att anordna verkskydd. I avtalet skola grunderna
för organisationen och för fördelningen av kostnaderna för denna angivas.

51 §.

Har jämlikt 8 § verkskydd tagits i anspråk för uppgifter som ej röra den
anläggning eller byggnad, för vilken det är avsett, skall skälig ersättning
utgå av statsmedel dels för vad som utgivits till verkskyddspersonalen enligt
47 § tredje stycket, dels för skada å materiel eller annan egendom, därest
skadan ej är ringa.

Anspråk på ersättning prövas i den ordning som är stadgad beträffande
rekvisition för krigsmaktens behov.

52 §.

Ägare eller innehavare av anläggning eller byggnad, så ock den som i
fråga om tillsyn därå företräder ägaren eller innehavaren är pliktig att
tillhandagå civilförsvarsmyndighet med att anskaffa upplysningar om dem
som bo eller äro verksamma inom anläggningen eller byggnaden samt att
till dem förmedla alägganden och andra meddelanden från civilförsvarsmyndighet.

Vad nu sagts skall, såvitt gäller anställda, äga motsvarande tillämpning å
arbetsgivaren och den som företräder honom.

Skyddsrum och andra anordningar

53 §.

1 mom. Enskilt skyddsrum, som enligt 24 § skall finnas för anläggning
eller byggnad, skall inrättas, utrustas och underhållas av dennas ägare.

Den som med nyttjanderätt innehar fastighet eller byggnad eller del
därav må ej hindra ägaren att där inrätta skyddsrum.

1 skyddsrummets utrustning skall ingå brand- och sjukvårdsmateriel enligt
anvisningar, som utfärdas av civilförsvarsstyrelsen.

2 mom. Upphör inom visst område eller å viss plats skyldighet att anordna
enskilt skyddsrum, må Konungen eller myndighet, som Konungen bestämmer,
förordna, att där befintliga skyddsrum likväl skola utrustas och underhållas.

54 §.

Skall ett i organisationsplanen upptaget allmänt skyddsrum inrättas som
bergfast skyddsrum på mark, som äges eller nyttjas av annan än kommun,
må länsstyrelsen medgiva honom att i stället för kommunen in -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

rätta och utrusta skyddsrummet, därest det kan ske utan olägenhet för
skyddsrumsfrågans ordnande. Anordnaren äger för sådant fall att enligt
de allmänna föreskrifter Konungen meddelar, av kommunen utfå den del
av anläggningskostnaden, som överstiger skäligt fredsanvändningsvärde.
Fördelningen av kostnaden i fall som här avses bestämmes av länsstyrelsen.

55 §.

Kan ej överenskommelse träffas om anordnande av gemensamt skyddsrum
efter vad i 24 § 2 mom. sägs, ankommer det på länsstyrelsen att förordna
om sådant skyddsrum och dess belägenhet, så ock att bestämma grunderna
för kostnadens fördelning.

Finnes ägare icke skäligen kunna inrätta erforderligt skyddsrum i egen
fastighet eller byggnad och kan behovet av skyddsrum icke lämpligen tillgodoses
genom anordnande av gemensamt skyddsrum, äger länsstyrelsen
medgiva ägaren rätt att inrätta skyddsrum i annan tillhörig fastighet
eller byggnad.

56 §.

För skada eller intrång, som genom inrättande av gemensamt skyddsrum
eller av skyddsrum i annan tillhörig fastighet eller byggnad åsamkas
ägaren till den fastighet eller byggnad, i vilken skyddsrummet inrättas, må
ägaren, om skadan eller intrånget icke är att anse såsom allenast ringa,
erhålla skälig ersättning. Motsvarande rätt till ersättning tillkommer jämväl
nyttjanderättshavare.

Hos länsstyrelsen skall i förväg ställas pant eller borgen för ersättningens
gäldande; dock skall vad sålunda stadgas icke gälla kronan eller kommun.

57 §.

Ägare av anläggning eller byggnad är pliktig

a) att vidtaga erforderliga anordningar för alarmering av dem som vistas
i eller vid anläggningen eller byggnaden;

b) att vidtaga erforderliga anordningar för mörkläggning av anläggningen
eller byggnaden;

c) att, om det finnes vara av särskild betydelse att anläggningen eller
byggnaden maskeras, under civilförsvarsberedskap tåla eller vidtaga sådan
härför erforderlig åtgärd, som anbefalles av länsstyrelsen eller, efter länsstyrelsens
bemyndigande, av civilförsvarschefen, samt

d) att, enligt vad Konungen därom förordnar, förbereda och under
civilförsvarsberedskap förse anläggningen eller byggnaden med anordningar,
som kunna bereda dem som vistas där skäligt skydd mot radioaktiv
strålning.

Är anläggningen eller byggnaden helt eller delvis upplåten till annan,
skall i fråga om skyldighet som angives under b) och d) ägaren vara an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

svarig för anskaffning och tillpassning av materielen ävensom för anskaffning
och uppsättning av anordningar för dess anbringande, medan innehavaren
skall svara för materielens anbringande och övriga åtgärder för
dess användning. Vad under c) stadgas skall gälla jämväl innehavare.

58 §.

Har byggnad, som användes eller lämpligen kan användas för bostadsändamål,
skadats genom fientlig verksamhet, är byggnadens ägare eller
innehavare under högsta civilförsvarsberedskap pliktig att följa de föreskrifter
i fråga om byggnadens iordningställande, som meddelas av länsstyrelsen
eller civilförsvarschefen. Ej må dock någon åläggas att ombesörja
åtgärd, som skulle medföra oskälig kostnad eller väsentlig olägenhet för
honom.

Utrymning

59 §.

Har beslut meddelats om utrymning av visst område, åligger det envar,
som omfattas av beslutet, att följa de särskilda föreskrifter, som utfärdas i
anledning härav.

Den som inom området driver sjukhus, barnhem, ålderdomshem eller
annan vårdanstalt är skyldig att utan ersättning tillhandahålla civilförsvarsmyndighet
utrustning, som efter utrymningen icke erfordras för anstaltens
verksamhet inom området, för förläggning, i vilken personer från anstalten
skola inkvarteras.

60 §.

Den som svarar för avlöning av personal vid undervisnings- eller vårdanstalt
är skyldig att avlöna personal med motsvarande arbetsuppgifter
vid förläggning, som efter anstaltens utrymning anordnats för dennas
elever eller intagna.

Gemensamma bestämmelser
61 §.

Finner länsstyrelsen i fråga om viss egéndom annan åtgärd än förut i
detta kapitel sägs oundgänglig för tillgodoseende av ändamål, som civilförsvaret
har att ombesörja, äger länsstyrelsen ålägga egendomens ägare
eller innehavare att tåla eller vidtaga åtgärden.

62 §.

Den som med stöd av 28 eller 29 § ålagts att anordna enskilt skyddsrum
av särskild beskaffenhet eller storlek så ock den som med stöd av
57 § första stycket c) eller 61 § ålagts att vidtaga eller tåla åtgärd, som

Kungl. Maj. ts proposition nr 5 år 1960

avses i nämnda lagrum, är berättigad till skälig ersättning av statsmedel
för kostnad eller skada, som åsamkats honom. Vid ersättningens bestämmande
skall hänsyn tagas till den nytta, åtgärden kan medföra för honom.
Är kostnaden eller skadan ringa, utgår icke ersättning.

Anspråk på ersättning prövas i den ordning som är stadgad beträffande
rekvisition för krigsmaktens behov.

63 §.

Om anläggning eller byggnad eller del därav innehaves med nyttjanderätt
vid fullbordandet av sådan särskild anordning eller åtgärd, som jämlikt
denna lag eller med stöd därav lämnad föreskrift åligger ägaren, är nyttjanderättshavaren,
såframt därefter minst två år återstå av tiden för
nyttj anderätten och det finnes uppenbart obilligt, att ägaren skall vidkännas
hela kostnaden, pliktig att på yrkande av ägaren utgiva skäligt bidrag
härtill.

64 §.

Skall för byggnad, som tillhör bostadsrättsförening, särskild anordning
eller åtgärd vidtagas, som byggnadens ägare jämlikt denna lag har att ombesörja,
äro bostadsrättshavarna, utan hinder av vad i föreningens stadgar
bestämts, pliktiga att tillskjuta det belopp, som erfordras för bestridande
av kostnaden. Å beslut om tillskott för sådant ändamål skall vad i 60 §

1. lagen om bostadsrättsföreningar är stadgat ej äga tillämpning.

65 §.

För utrönande av vilka åtgärder som vidtagits eller böra vidtagas inom
eller vid anläggning eller byggnad för bevakning, som ankommer på civilförsvaret,
eller eljest till skydd mot skada av fientlig verksamhet, så ock i
vad mån anläggningen eller byggnaden lämpligen kan användas för civilförsvaret
äger civilförsvarsmyndighet besiktiga anläggningen eller byggnaden.

66 §.

Det åligger envar att vid förfrågan av vederbörlig myndighet lämna upplysning,
huruvida och till vilken myckenhet han innehar egendom som kan
komma att erfordras för civilförsvaret eller bliva föremål för åtgärd enligt
denna lag.

Vägrar någon att lämna begärd upplysning eller finnes skälig anledning
misstänka att han söker vilseleda myndighet rörande förhållanden, om
vilka upplysning begärts, må under civilförsvarsberedskap hans kontor,
lagerlokal eller annan lägenhet, varöver han förfogar, undersökas och
hans handelsböcker och affärshandlingar granskas. Vid sådan undersökning
skall vad i 28 kap. rättegångsbalken är stadgat om husrannsakan

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

gälla i tillämpliga delar, varvid länsstyrelsen eller civilförsvarschefen skall
utöva den befogenhet, som vid husrannsakan tillkommer undersökningsledaren,
åklagaren eller rätten.

67 §.

Såsom ägare av anläggning, byggnad eller annan egendom anses i denna
lag jämväl den, som innehar egendomen med fri förfoganderätt eller fideikommissrätt
eller därmed jämförlig rätt.

8 KAP.

Förfoganderätt för civilförsvarets behov

68 §.

Civilförsvarschef och chef för undsättningskår inom civilförsvaret ävensom
länsstyrelse äga under civilförsvarsberedskap taga i anspråk markområden,
byggnader, utrymmen, livsmedel, transportmedel, utrustningspersedlar,
materiel och annan egendom, som innehaves av annan än staten,
därest det finnes erforderligt för att statlig civilförsvarsuppgift skall kunna
fullgöras och överenskommelse om egendomens avstående ej kan träffas
tillräckligt skyndsamt. Civilförsvarschef och länsstyrelse äga härvid endast
taga i anspråk sådan egendom, som finnes inom deras verksamhetsområde;
dock må efter länsstyrelsens medgivande civilförsvarschef taga
motorfordon, släpfordon och motorredskap i anspråk, även om de finnas
inom annat till länet hörande civilförsvarsområde.

I den mån det prövas nödigt för fullgörande av kommuns skyldigheter
enligt 40 § 1 mom. b) och c) att egendom tages i anspråk för kommuns
räkning, skall vad i nästföregående stycke sägs äga motsvarande tillämpning
såvitt gäller egendom, som finnes inom kommunen. Vad sålunda
stadgats skall i fråga om utförande av byggnadsanordning och källarmursgenombrott
gälla jämväl under tid, då civilförsvarsberedskap icke råder;
förfoganderätten må härvid dock endast utövas av länsstyrelsen.

69 §.

Då egendom tages i anspråk, skall såvitt möjligt hänsyn tagas till ägarens
eller innehavarens tillgång på egendom, varom fråga är, och behov
därav för sin näring. Vad som oundgängligen erfordras för någons näring
må ej utan tvingande skäl tagas i anspråk.

70 §.

1 mom. Har ägare eller innehavare av byggnad som tages i anspråk

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

stadigvarande bostad i byggnaden, skall på anfordran nödigt bostadsutrymme
där anvisas honom och hans familj.

2 mom. Den som äger eller har nyttjanderätt till byggnad eller del av
byggnad, vilken tages i anspråk för inkvartering av utrymmande befolkningsgrupp,
skall, om han tillhör denna grupp och önskar taga bostad i
byggnaden, få nödigt bostadsutrymme anvisat åt sig i denna. Detsamma
skall gälla om äganderätten eller nyttj anderätten tillkommer någon i den
utrymmandes familj.

Därest tillämpning av vad nu sagts skulle medföra allvarligt hinder för
byggnadens planenliga användning, skall bostadsutrymme i stället anvisas
inom annan byggnad i samma civilförsvarsområde.

71 §.

Markområde, byggnader och utrymmen, så ock transportmedel, vilka
icke stadigvarande erfordras för civilförsvarets behov, tagas i anspråk med
nyttjanderätt. Egendom, som kan antagas bliva förbrukad eller förstörd
eller komma att väsentligt minska i värde, tages i anspråk med äganderätt.
Annan egendom tages i anspråk med nyttjanderätt, såvida icke den som utövar
förfoganderätten finner lämpligt eller ägaren påfordrar, att egendomen
övertages med äganderätt.

72 §.

Ägare eller innehavare av egendom, som tagits i anspråk med nyttjanderätt,
är skyldig att, i den mån det påfordras, tåla eller vidtaga ändring eller
förflyttning av inredning eller utrustning, som hör till egendomen, samt att
i övrigt tåla de åtgärder beträffande egendomen, vilka den som utövar förfoganderätten
finner erforderliga.

73 §.

Har egendom tagits i anspråk jämlikt 68 § eller åtgärd vidtagits jämlikt
72 §, är egendomens ägare eller innehavare berättigad till ersättning enligt
de grunder, som äro stadgade i fråga om rekvisition för krigsmaktens behov.
Anspråk på ersättning skall prövas i den ordning, som gäller för ersättningsanspråk
i anledning av sådan rekvisition med iakttagande av att efter
taxa utgående ersättning fastställes till beloppet av den, som utövar förfoganderätten.
Även om egendom, som tages i anspråk, är avsedd att tillhandahållas
endast vid särskilda tillfällen, må ersättningen bestämmas en
gång för alla, dock att inskränkning icke härigenom sker i rätten till ersättning
för skada, som ej förutsetts.

Ersättning gäldas, om egendomen tagits i anspråk för kommuns räkning,
av kommunen och eljest av staten.

74 §.

Har någon till säkerhet för fordran panträtt i egendom, som tagits i

24 Kungl. Maj. ts proposition nr 5 år 1960

anspråk med äganderätt, äger han framför ägaren rätt att utfå sin fordran
ur ersättningsbeloppet, även om fordringen ej är förfallen till betalning.
Detsamma skall ock gälla den, som har rätt att kvarhålla egendomen till
säkerhet för förfallen fordran.

Ersättningsbelopp för egendom, som är utmätt, skall utgivas till utmätningsmannen,
om borgenären yrkar det. Avser beloppet egendom, som
satts i kvarstad eller under skingringsförbud, skall det, om part så begär,
utgivas till överexekutor, som har att förfara därmed på sätt är stadgat i
186 § utsökningslagen.

75 §.

I den mån det prövas oundgängligt för att annan civilförsvarsuppgift än
som avses i 68 § skall kunna fullgöras, äger civilförsvarsmyndighet, i enlighet
med vad Konungen närmare förordnar därom, under civilförsvarsberedskap
taga i anspråk egendom, som innehaves av annan än staten.
Härvid skola bestämmelserna i 68—74 §§ lända till efterrättelse i tillämpliga
delar.

76 §.

Vägrar eller försummar någon att behörigen eller i rätt tid tillhandahålla
egendom, som tagits i anspråk med förfoganderätt enligt denna lag,
äger polismyndighet uttaga egendomen. Kan dröjsmålet medföra våda och
är polismyndighet icke att tillgå, tillkommer samma rätt den som utövat
förfoganderätten.

9 KAP.

Ansvarsbestämmelser m. m.

77 §.

Uteblir någon utan anmält laga förfall från tjänstgöring i civilförsvaret,
som jämlikt denna lag åvilar honom och vartill han blivit kallad i vederbörlig
ordning, eller avviker någon olovligen därifrån, må han på framställning
av länsstyrelsen, chef för undsättningskår eller civilförsvarschefen
omedelbart hämtas på egen bekostnad genom polismyndighetens försorg.
Detsamma skall gälla om civilförsvarspliktig utan anmält laga förfall
underlåter att efterkomma jämlikt 18 § utfärdad kallelse till personlig
inställelse.

78 §.

Är någon jämlikt 15 § eller bestämmelse i 6 eller 7 kap. eller föreskrift, som

Kungi. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

meddelats med stöd av dylik bestämmelse, eller jämlikt 80 § andra stycket
skyldig att fullgöra något och underlåter han det, äger länsstyrelsen förelägga
honom lämpligt vite. Länsstyrelsen må ock i sådant fall lämna erforderlig
handräckning eller ombesörja föreskriven åtgärd samt uttaga
kostnaden härför av den försumlige, i den mån han icke på grund av stadgande
i denna lag är berättigad till ersättning för kostnaden.

79 §.

1 mom. Den som underlåter att lämna upplysningar i enlighet med 15 §
straffes med böter, högst trehundra kronor.

2 mom. Med böter, högst trehundra kronor, straffes civilförsvarspliktig,
som utan laga förfall underlåter att efterkomma kallelse jämlikt 18 §, ävensom
civilförsvarspliktig, som i sådant fall för sin utevaro har laga förfall
men underlåter att anmäla detta så snart ske kan.

3 mom. Den som är civilförsvarspliktig eller eljest inskriven i civilförsvaret
och som av oaktsamhet, som ej är ringa, underlåter att efter vederbörlig
kallelse inställa sig till tjänstgöring eller eljest olovligen undanhåller
sig därifrån straffes med dagsböter. Har han laga förfall för sin utevaro
men underlåter han att anmäla detta så snart ske kan, straffes med böter,
högst trehundra kronor.

Har civilförsvarspliktig eller den, som eljest är inskriven i civilförsvaret,
om rekommenderad försändelse mottagit avi, av vilken framgår att försändelsen
avsänts av civilförsvarsmyndighet, och underlåter han utan laga
förfall att avhämta försändelsen och taga del av dess innehåll eller vägrar
han att utkvittera eller mottaga försändelse från civilförsvarsmyndighet,
då den tillhandahålles honom, dömes till dagsböter.

4 mom. Med dagsböter straffes

1. den som underlåter att tillhandahålla upplysningar eller handlingar i
enlighet med vad som stadgas i 47 § första stycket e); samt

2. den som underlåter att tillhandagå med anskaffning av upplysningar
eller att förmedla ålägganden och andra meddelanden efter vad som stadgas
i 52 §.

80 §.

Den som underlåter att i förväg inhämta länsstyrelsens godkännande i
fall, då så skall ske enligt 33 §, straffes med dagsböter.

Det åligger den vilken gjort sig skyldig till underlåtenhet, som avses i
första stycket, att i enlighet med länsstyrelsens anvisningar ändra vad som
redan utförts. Samma skyldighet åvilar den som åsidosatt föreskrift, vilken
meddelats av länsstyrelsen vid prövning enligt 33 §.

81 §.

Med dagsböter eller fängelse eller, om omständigheterna äro synnerligen

Kungl. Maj. ts proposition nr 5 år 1960

försvårande och brottet begåtts under högsta civilförsvarsberedskap, med
straffarbete i högst två år straffes

1. den som är civilförsvarspliktig eller eljest inskriven i civilförsvaret
och som, i avsikt att undandraga sig sina skyldigheter, underlåter att efter
vederbörlig kallelse inställa sig till tjänstgöring i civilförsvaret eller eljest
olovligen undanhåller sig därifrån;

2. den som under tjänstgöring i civilförsvaret vägrar att åtlyda vad
vederbörande befäl under tjänsten befallt honom rörande denna eller som
eljest under tjänstgöring i civilförsvaret uppsåtligen eller av oaktsamhet, som
ej är ringa, åsidosätter vad som åligger honom enligt reglementen, instruktioner
eller andra allmänna bestämmelser eller särskilda föreskrifter;

3. den som uppsåtligen lämnar oriktig uppgift om förhållande, varom
han enligt 15 § eller 47 § första stycket e) är pliktig att lämna upplysning;

4. den som i strid mot föreskriften i 19 § eller särskilt meddelat bortflyttningsförbud
lämnar sin vistelseort ävensom den som överträder särskilt
meddelat inflyttningsförbud;

5. den som uppenbart vanvårdar materiel, utrustning eller annan egendom,
som han mottagit av civilförsvarsmyndighet för förvaring;

6. den som utan skälig anledning vägrar att låta civilförsvarsmyndighet
besiktiga anläggning eller byggnad efter vad i 65 § sägs;

7. den som vid förfrågan jämlikt 66 § vägrar att lämna upplysning eller
som vid sådan förfrågan eller i samband med undersökning eller granskning
som avses i nämnda paragraf söker vilseleda myndighet rörande förhållande,
som avses i samma paragrafs första stycke;

8. den som med vetskap om att civilförsvarsmyndighet jämlikt 8 kap.
beslutat taga i anspråk egendom, som innehaves av honom, vägrar eller
försummar att behörigen eller i rätt tid tillhandahålla myndigheten egendomen
eller genom att avhända sig egendomen eller på annat sätt omöjliggör
egendomens tagande i anspråk; samt

9. den som eljest åsidosätter föreskrift eller föreläggande, som meddelats
med stöd av denna lag eller av Konungen meddelade tillämpningsbestämmelser
till lagen och ej avser åliggande, för vars fullgörande vite kan föreläggas
enligt 78 §.

Har någon övertygats om gärning, som enligt denna paragraf är belagd
med straff, må rätten, i den mån det finnes skäligt, förklara egendom, som
undanhållits genom gärningen, förverkad till kronan eller, om egendomen
ej kan tillrättaskaffas, förplikta honom att utgiva ersättning till kronan
för egendomens värde.

82 §.

Vad som inhämtats genom sådan upplysning eller sådant tillhandahållande
av handlingar som avses i 47 § första stycket e), vid besiktning jämlikt
65 § eller vid sådan förfrågan, undersökning eller granskning som avses

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

i 66 § må ej yppas i vidare mån än som erfordras för vinnande av det avsedda
syftet. Bryter någon häremot, straffes med dagsböter eller fängelse.

Förseelse som i första stycket sägs må åtalas av allmän åklagare endast
efter angivelse av målsäganden.

83 §.

över civilförsvarschefs beslut i ärende, som avses i denna lag, må besvär
anföras hos länsstyrelsen.

Beslut, som enligt denna lag meddelats av länsstyrelse eller civilförsvarsstyrelsen,
må överklagas hos Konungen.

Talan må icke föras mot beslut, som meddelats enligt 19, 34, 35, 37
eller 58 §.

Under högsta civilförsvarsberedskap så ock eljest när särskilda skäl äro
därtill må myndighet, som meddelat beslut enligt denna lag, förordna att
beslutet omedelbart skall lända till efterrättelse.

84 §.

Vad i denna lag stadgas äger icke tillämpning, i den mån motsvarande
förhållanden regleras i lagen om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar.

Om förhållanden, som avses i denna lag, äger Konungen meddela särskilda
föreskrifter, såvitt angår anläggningar eller byggnader som äro avsedda
för krigsmaktens behov, kommunikationsverk eller andra verk, företag
eller inrättningar av större omfattning eller särskild beskaffenhet samt
fartyg.

85 §.

Konungen äger meddela närmare bestämmelser rörande tillämpningen av
denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1960, då civilförsvarslagen den 15 juli
1944 (nr 536) skall, med de undantag som angivas nedan, upphöra att gälla.

1. Förekommer i lag eller författning hänvisning till lagrum, som ersatts
genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.
Vad om luftskyddschef är stadgat skall gälla om civilförsvarschef.

2. Intill dess nya organisationsplaner upprättats skola vid denna lags
ikraftträdande gällande organisationsplaner lända till efterrättelse. Beslut,
förordnande eller föreskrift, som meddelats med stöd av sådant stadgande
i äldre lagen, vilket ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall alltjämt
gälla, intill dess annorlunda förordnas.

3. Vad i 40—43 och 66—68 §§ i 1944 års civilförsvarslag stadgas i avseende
å undanförsel och förstöring skall jämte till nämnda paragrafer anslutande

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

bestämmelser i 9 kap. av samma lag alltjämt gälla, intill dess annorlunda
förordnas. Härvid skall vad i 66 och 68 §§ sägs om civilförsvarsmyndighet i
stället gälla den myndighet, som Konungen bestämmer.

4. Har kommun tillsatt särskild civilförsvarsnämnd enligt äldre lagen,
skall val av sådan nämnd enligt nya lagen i annan kommun än Stockholm
första gången äga rum under år 1963. Tjänstgöringstiden för enligt äldre
bestämmelser valda ledamöter och suppleanter i särskild civilförsvarsnämnd
skall i Stockholm upphöra med utgången av år 1960 och i annan kommun
med utgången av år 1963.

5. Har före denna lags ikraftträdande för anläggning eller byggnad inrättats
enskilt skyddsrum, som blivit i vederbörlig ordning godkänt, må ej,
med mindre särskilda skäl äro därtill, anläggningens eller byggnadens
ägare åläggas att inrätta nytt skyddsrum eller att utöka eller förändra det
godkända skyddsrummet; dock skall han vara skyldig att utrusta skyddsrummet
med brand- och sjukvårdsmateriel enligt vad som stadgas i 53 §.

Vad nu sagts skall även gälla enskilt skyddsrum, för vilket före lagens
ikraftträdande byggnadslov föreligger.

6. Beträffande fastighetsägarbidrag, som fastställts jämlikt 59 b § i
1944 års civilförsvar slag, må Konungen, om med hänsyn till föreliggande
omständigheter så prövas skäligt, på framställning av fastighetsägaren
efterskänka bidraget eller, i den mån det redan erlagts, förordna om dess
återbetalning. Vid beslut om efterskänkande eller återbetalning äger Konungen
fästa villkor.

Framställning, som avses i föregående stycke, skall ingivas av fastighetsägaren
till den kommun, där fastigheten är belägen, före den 1 juli
1961 och skall, åtföljd av kommunens yttrande, av kommunen underställas
Konungens prövning. Berättigas fastighetsägaren att återfå erlagt bidragsbelopp,
skall detta utbetalas av kommunen med rätt för denna att av statsmedel
återfå två tredjedelar av det utbetalda beloppet.

Konungen äger meddela närmare bestämmelser för tillämpningen av vad
som stadgas under denna punkt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 17 maj 1940 (nr 358) med vissa bestämmelser
till skydd för försvaret m.m.

Härigenom förordnas, dels att i lagen den 17 maj 1940 med vissa bestämmelser
till skydd för försvaret m. m. skola efter 3 § införas tre nya paragrafer,
betecknade 4—6 §§ och av den lydelse som framgår av det följande,
dels att nuvarande 4, 5, 6, 7 och 8 §§ i lagen skola erhålla ny paragrafnumrering
och därvid betecknas respektive 7, 8, 9, 10 och 11 §, dels ock
att paragraferna med de nya beteckningarna 7 § och 11 § skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives; och kommer nämnda lag till följd
härav att hava följande lydelse.1

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 §. 1 §■

Konungen eller enligt Konungens bemyndigande vederbörande militära
befälhavare må utfärda förbud för obehöriga att beträda anläggning, inrättning,
fartyg, luftfartyg eller område som tillhör försvarsväsendet eller
nyttjas av detsamma eller för dess räkning, eller att närvara vid krigsmaktens
företag, övningar eller försök, eller att av eller inom sådana anläggningar,
inrättningar, fartyg, luftfartyg eller områden eller av sådana
företag, övningar eller försök taga fotografier eller göra avbildningar eller
beskrivningar eller att inom sådana anläggningar, inrättningar, fartyg, luftfartyg
eller områden innehava sprängämnen.

2 §. 2 §.

Konungen eller enligt Konungens bemyndigande vederbörande länsstyrelse
må utfärda förbud, som i 1 § avses, i fråga om anläggning, inrättning,
fartyg, luftfartyg eller område, som eljest är av betydelse för försvarsväsendet.

Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga
av krig föranledda förhållanden må förbud på sätt i första
stycket sägs utfärdas jämväl i fråga om anläggning, inrättning, fartyg,
luftfartyg eller område, som är av betydelse för folkförsörjningen.

1 Nuvarande lydelse av hittillsvarande 7 och 8 §§, se SFS 1951:266.

Kungi. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3 §. 3 §.

Under förhållanden, varom i 2 § andra stycket sägs, må Konungen avdela
särskilda säkerhetsområden, i fråga om vilka förbud, som i 2 § avses, enligt
Konungens bemyndigande må i stället för av länsstyrelse utfärdas av
vederbörande militära befälhavare. Såsom säkerhetsområde skall jämväl
anses krigsskådeplats.

Under sådana förhållanden må Konungen även i andra fall än i 1 och
2 §§ avses utfärda förbud mot att utan särskilt tillstånd taga fotografier
eller göra avbildningar eller beskrivningar av militära trupper, krigsmateriel
eller dylikt.

4 §•

Länsstyrelsen äger ålägga den
som driver industriell eller annan
verksamhet av väsentlig betydelse
för försvaret eller folkförsörjningen
att vidtaga särskilda skyddsåtgärder
inom anläggning för driften, såsom
anordnande av bevakning, inhägnad,
maskinskydd eller reservförråd, om
sådan åtgärd med hänsyn till fara
för spioneri eller sabotage eller för
skada genom fientlig verksamhet
finnes påkallad för att förhindra
obehörig insyn eller för att säkerställa
driften. I den mån driften avses
skola fortgå åven då platsen omedelbart
hotas av fientligt anfall, må
länsstyrelsen tillika förordna att härav
betingade särskilda anordningar
för personalens skydd skola vidtagas.

Om särskilda skäl åro därtill, må
länsstyrelsen ålägga jämväl anläggningens
ägare att vidtaga åtgärd,
som avses i första stycket.

Den som ålagts vidtaga åtgärd,
som avses i denna paragraf, år berättigad
till skälig ersättning av statsmedel
för kostnad eller skada, som
åsamkas honom härigenom. Vid er -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 dr 1960

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

sättningens bestämmande skall hänsyn
tagas till den nytta, som åtgärden
kan medföra för honom. Är kostnaden
eller skadan ringa, utgår icke
ersättning.

Anspråk på ersättning prövas i den
ordning, som år stadgad beträffande
rekvisition för krigsmaktens behov.

5 §.

Ägare eller innehavare av anläggning,
som avses i 4 §, är skyldig att
tillåta besiktning av anläggningen
genom länsstyrelsens försorg för utrönande
av vilka åtgärder enligt 4 §
som kunna erfordras ävensom att
tåla sådan åtgärd, om han icke själv
är skyldig att vidtaga den. Medför
åtgärden kostnad eller skada för honom
är han berättigad till ersättning
enligt vad som stadgas i 4 §.

6 §•

Länsstyrelsen äger förelägga den,
som är skyldig att vidtaga åtgärd
enligt 4 § eller att tillåta besiktning
enligt 5 §, att vid vite iakttaga skyldigheten
inom viss tid. Efterkommer
han ej föreläggandet, äger länsstyrelsen
antingen utdöma vitet och utsätta
nytt sådant eller ombesörja åtgärden
och uttaga kostnaden härför
av den försumlige i den mån han
icke på grund av stadgande i denna
lag är berättigad till ersättning för
kostnaden.

4 §. 7 §.

Bryter någon mot förbud, varom Bryter någon mot förbud, varom
i 1, 2 eller 3 § sägs, dömes till dags- i 1, 2 eller 3 § sägs, eller vägrar nuböter
eller fängelse. gon utan skälig anledning att låta

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

anläggning besiktigas efter vad som
stadgas i 5 §, dömes till dagsböter
eller fängelse.

Lag samma vare, där någon, ändå att förbud som förut sagts ej blivit
meddelat, genom förklädnad eller genom att lämna oriktig uppgift om sina
personliga förhållanden eller eljest svikligen berett sig tillträde till anläggning,
inrättning, fartyg, luftfartyg eller område eller tillfälle att närvara
vid företag, övningar eller försök, som i 1 § sägs.

5 §. 8 §.

Sjömätning eller lödning vid rikets kuster eller i därtill hörande skärgårdar,
farleder eller hamnar må endast ske med tillstånd enligt vad av
Konungen stadgas. Den som häremot bryter dömes till dagsböter eller
fängelse i högst sex månader. Vad sålunda är sagt äge dock ej tillämpning,
om någon utför lödning, som erfordras för framförande eller säkerställande
av fartyg, varå han befinner sig, eller om lödning i hamn verkställes på
föranstaltande av vederbörande hamnmyndighet.

6 §. 9 §.

Fotografier, avbildningar, beskrivningar eller mätningsuppgifter, tillkomna
under förfarande, vilket enligt denna lag är förbjudet, jämte för
fotografiernas tagande samt avbildningarnas, beskrivningarnas eller mätningarnas
verkställande använda apparater och materiel ävensom sprängämnen,
vilka någon innehaft i strid mot förbud som utfärdats enligt lagen,
må, evad någon fälles till ansvar för överträdelse av denna lag eller ej, förklaras
förverkade till kronan.

7 §. 10 §.

Enligt de närmare bestämmelser Konungen utfärdar äger bevakningspersonal
vid anläggning, inrättning, fartyg, luftfartyg eller område som
skyddas enligt 1—3 §§ befogenhet att i den omfattning som kräves för fullgörande
av bevakningsuppgiften företaga kroppsvisitation å personer, som
där söka vinna tillträde eller uppehålla sig, samt undersöka föremål som
de medföra, så ock på platsen eller i dess närhet tillfälligt omhändertaga
personer och av dem medförda föremål.

8 §. 11 §.

Böter som ådömas enligt denna Närmare föreskrifter rörande tilllag
tillfalla kronan. lämpningen av denna lag meddelas

av Konungen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1960.

Har länsstyrelse före lagens ikraftträdande
meddelat förordnande rörande
åtgärd, som sägs i i §, med
stöd av 57 § civilförsvarslagen den
15 juli 19H (nr 536), skall förordnandet
i stället anses meddelat enligt
denna lag.

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 5

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
30 juni 1959.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sträng, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund
Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, fråga om ny civilförsvarslag
m. m. samt anför därvid följande.

1. Inledning

Den nuvarande civilförsvarslagen tillkom år 1944, då civilförsvaret genom
statsmakternas beslut fick en ny organisation, till huvudsaklig del bildad
genom en sammanslagning av den dåvarande luftskyddsorganisationen
och organisationen för utrymning och socialtjänst. Lagens giltighetstid begränsades
på förslag av vederbörande riksdagsutskott till 5 år i avbidan på
en överarbetning av lagen i vissa hänseenden. År 1948 verkställdes denna
överarbetning, som huvudsakligen avsåg ansvars- och kostnadsfördelningen
mellan staten och kommunerna, och civilförsvarslagen blev permanent från
och med den 1 juli 1949.

Den krigstekniska utvecklingen under det andra världskrigets sista skede
med bland annat tillkomsten av atomvapen och robotar och den därpå följande
oerhört snabba vidareutvecklingen av dessa vapen och vapenbärare
nödvändiggjorde i början av 1950-talet en omprövning av civilförsvarets inriktning
och uppgifter. Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 13 mars
1953 tillkallade min företrädare i ämbetet fem sakkunniga för att pröva
civilförsvarets behov och överse dess planläggning. Uppdraget avsåg i huvudsak
att för såväl freds- som krigsförhållanden närmare bestämma civilförsvarets
verksamhet och utforma därav föranledda organisations- och
personalförslag samt att uppgöra en tids- och kostnadsplan för civilförsvarsorganisationens
fortsatta uppbyggnad. Utredningen skulle utgå från att civilförsvarets
uppgifter i stort sett skulle vara oförändrade, men om utredningen
fann, att någon jämkning härvidlag eller i fråga om avgränsningen av
civilförsvarets uppgifter gentemot andra verksamhetsområden var lämplig,
skulle utredningen vara oförhindrad att framlägga förslag därom. De sak -

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

kunniga, vilka antog benämningen 1953 års civilförsvarsutredning och som
i det följande benämnes civilförsvarsutredningen, utgjordes av förre landshövdingen
Torsten Löfgren, ordförande, numera ledamoten av riksdagens
första kammare, riksombudsmannen Birger Lundström, dåvarande ledamoten
av riksdagens första kammare, numera ledamoten av andra kammaren,
disponenten A. Tage Magnusson samt ledamöterna av riksdagens andra
kammare, lantbrukaren Johannes Onsjö och trämassearbetaren E. Oskar
Åkerström. Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallades den 1 aprd
1955 överdirektören i arbetsmarknadsstyrelsen Erik Montell såsom ytterligare
ledamot av utredningen.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 9 oktober 1953 tillkallades
vidare ledamoten av riksdagens andra kammare, numera statsrådet S. Lindholm
för att överse planerna för den obligatoriska civilförsvarsutbildningen
samt därmed sammanhängande spörsmål. Utredningen antog benämningen
1953 års utredning om civilförsvarsutbildning, fortsättningsvis benämnd
utbildningsutredningen. Sedan Lindholm begärt entledigande såsom utredningsman,
uppdrogs den 30 september 1955 åt ledamoten av riksdagens andra
kammare, seminarieläraren T. E. J. Blidfors att vara utredningsman.

Civilförsvarsutredningen avgav i november 1955 ett delbetänkande (stencilerat),
vari de grundläggande frågorna om civilförsvarets inriktning och
fortsatta uppbyggnad behandlades. I huvudsak avsåg betänkandet den
framtida utrymningsplanläggningen samt skyddsrummens betydelse och
fortsatta anordnande. Sedan betänkandet remissbehandlats, förelädes 1956
års riksdag förslag till principiellt ställningstagande i dessa frågor (prop.
185/1956). Propositionen godkändes av riksdagen, till följd varav vissa andringar
i civilförsvarslagen, berörande skyddsrumsbyggandet, trädde i kraft
den 1 januari 1957.

1 februari 1958 avgav civilförsvarsutredningen sitt huvudbetänkande (SOU
1958: 13), vilket innefattade dels förslag avseende omfattningen och utformningen
av civilförsvarsorganisationen i krig, dels förslag rörande cfvilförsvarsstyrelsens
organisation och dels principförslag angående den fredstida
civilförsvarsorganisationen i länen. Slutligt förslag beträffande sistnämnda
fråga avlämnades i juni 1958. Den 30 september 1958 framlade utredningen
ett särskilt (stencilerat) betänkande med förslag till civilförsvarslag
och till lag om särskilda åtgärder till förhindrande av spioneri m. m. i
fråga om vissa anläggningar. Därjämte framlade civilförsvarsutredningen i
ett slutbetänkande den 21 januari 1959 förslag angående civilförsvarets raaterielanskaffning
och förrådshållning, skyddsrum för civilförsvarets ledning
och enheter, civilförsvarsinstruktörernas arvoden samt frivillig civilförsvarsvcrk
samhet.

Samtidigt med civilförsvarsutredningens huvudbetänkande avgav utbildningsutredningen
betänkande angående civilförsvarsutbildningen (SOU
1958:12).

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

Det nydaningsarbete på civilförsvarets område, som inleddes genom statsmakternas
beslut ar 1956 rörande civilförsvarets förebyggande verksamhet
i fråga om skyddsrumsbyggande och utrymning, har sedermera fortsatt på
grundval av de senare avgivna betänkandena. I propositionen nr 114/1959
förelädes sålunda riksdagen förslag till ny organisation för civilförsvaret, i
samband varmed bl. a. även riktlinjer för civilförsvarsutbildningen och dess
anordnande underställdes riksdagens prövning. Propositionen bifölls i huvudsak
av riksdagen.

Den sålunda beslutade nya organisationen av civilförsvaret nödvändiggör
åtskilliga ändringar i civilförsvarslagen. Ändringar i denna påkallas
även av den omläggning av utbildningsverksamheten, som beslutats i enlighet
med propositionen. Ehuru någon ändring i civilförsvarslagen såvitt
gäller de däri inskrivna allmänna grunderna för civilförsvaret och för de
enskildas och kommunernas medverkan i detta icke föranledes av de fattade
besluten, torde det stora antalet ändringar i lagen motivera en ny
civilförsvarslag.

I lagstiftningsärendet bör jämväl prövas frågan om beaktande av samvetsbetänkligheter
mot civilförsvarstjänst och införande av möjlighet för
den, som hyser sådana betänkligheter, att fullgöra ersättningstjänst. Med
stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1955 tillkallade min företrädare
i ämbetet en sakkunnig, häradshövdingen Ivar Öhman, att utreda
denna fråga. Utredningsmannen avgav den 26 juli 1957 ett betänkande
med förslag till dels lag om ändring i civilförsvarslagen, dels kungörelse
med vissa bestämmelser angående ersättningstjänst för civilförsvars pliktiga.

Civilförsvarsutredningens betänkande med förslag till ny civilförsvarslag
m. m. liksom den nyssnämnda sakkunniges betänkande har i vanlig ordning
remissbehandlats. Över civilförsvarsutredningens betänkande har
härvid remissyttranden avgivits av överbefälhavaren, fortifikationsförvaltningen,
försvarets forskningsanstalt, socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,
medicinalstyrelsen, styrelsen för statens polisskola, statspolisintendenten,
civilförsvarsstyrelsen, riksbrandinspektören, styrelsen för
statens brandskola, beredskapsnämnden för psykologiskt försvar, telestyrelsen,
järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,
luftfartsstyrelsen, statens organisationsnämnd, veterinärstyrelsen,
statens jordbruksnämnd, sjöfartsstyrelsen, riksnämnden för ekonomisk
försvarsberedskap, civilbefälhavarna i första, andra, tredje och femte
civilområdena, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i samtliga län, 1954
års brandlagsrevision, svenska stadsförbundet, svenska landstingsförbundet,
svenska landskommunernas förbund, svenska hamnförbundet, centralförbundet
Folk och Försvar, Sveriges industriförbund, landsorganisationen
i Sverige, svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges civilförsvarsförbund,
Industriens verkskyddsinstitut AB, föreningen Sveriges landsfogdar, före -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

ningen Sveriges polismästare, föreningen Sveriges landsfiskaler och svenska
brandskyddsföreningen. Vid remissvaren har fogats yttranden av landsfogdarna
i Kronobergs, Göteborgs och Bohus, Örebro, Västmanlands, Jämtlands
och Norrbottens län, civilförsvarscheferna i Stockholms, Göteborgs,
Malmö, Hälsingborgs, Örebro, Karlskoga, Ystads och Rödöns civilförsvarsområden,
polischefen i Luleå, poliskamrarna i Göteborg och Malmö, drätselkamrarna
i Malmö och Kiruna, civilförsvarsnämnderna i Stockholm och
Östersund, föreningen Norrbottens läns landsfiskaler samt Stockholmsområdets
civilförsvarsförbund.

över betänkandet rörande beaktande av samvetsbetänkligheter mot
civilförsvar stjänst har remissyttranden avgivits av arbetsmarknadsstyrelsen,
medicinalstyrelsen, civilförsvarsstyrelsen, civilförsvarsutredningen,
utbildningsutredningen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms,
Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs och
Bohus, Värmlands, Örebro samt Västerbottens län, överstyrelsen för svenska
röda korset, Sveriges civilförsvarsförbund och frikyrkliga samarbetskommittén.
Därjämte har Vännernas samfund i Sverige inkommit med ett
yttrande.

Jag anhåller nu att få till behandling upptaga ärende rörande ny civilförsvarslag
och särskild lagstiftning om åtgärder till förhindrande av
spioneri och sabotage vid vissa anläggningar. Härvid avser jag att till en
början lämna en översikt av nu gällande ordning och en redogörelse för
de från lagstiftningssynpunkt väsentligaste ändringarna inom civilförsvaret,
vilka beslutats innevarande år, varefter jag ämnar uppehålla mig
vid den närmare utformningen av de i ärendet aktuella lagarna.

2. Översikt av det nuvarande civilförsvaret

De grundläggande bestämmelserna rörande civilförsvarets uppgifter och
organisation samt rörande de enskildas och kommunernas skyldigheter att
medverka i civilförsvaret återfinnes i civilförsvarslagen den 15 juli 1944
(nr 536, ändr. SFS 1945:760, 1947:388, 1948:432, 1950:46, 1951:271,
289, 1952:91, 1956:593 och 1957:87) och i civilförsvarskungörelsen den
14 september samma år (nr 646, ändr. SFS 1946: 638, 1949: 28, 379, 617,
1950:405, 1951:564, 672, 1952:498, 1955:638 och 1956:594).

Civilförsvarets uppgift anges i civilförsvarslagen vara att i
de hänseenden Konungen bestämmer utöva sådan verksamhet för rikets
försvar, som icke åvilar krigsmakten, så ock annan i samband därmed
stående verksamhet (1 kap. 1 §). I civilförsvarskungörelsens 1 kap. 1 §
bestämmes uppgifterna närmare. Här stadgas att det tillkommer civilförsvaret
att planlägga och verkställa erforderliga åtgärder för civilbefolkningens
samt anläggningars, byggnaders och annan egendoms skyddande
mot fientliga anfall, särskilt flyganfall, ävensom mot spioneri och sabo -

Kungi. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

tage, att ingripa mot sådan brand eller skada, som förorsakas av fientlig
verksamhet, ävensom i övrigt begränsa eller lindra följderna av dylik
verksamhet, att under krig och, i den mån Kungl. Maj :t förordnar därom,
vid krigsfara ingripa jämväl mot annan brand eller skada än sådan som
förorsakas av fientlig verksamhet, att planlägga och genomföra undanförsel
och förstöring i den mån detta icke ankommer på annan myndighet,
att i den mån Kungl. Maj :t förordnar särskilt därom, vidtaga åtgärder för
omhändertagande av en mera omfattande flyktingström samt att i övrigt
handha sådan på det allmänna ankommande civil verksamhet för rikets
försvar, som icke åvilar annan myndighet. I fråga om ordning och säkerhet
under civilförsvarsberedskap skall enligt 2 § i kungörelsen civilförsvaret
ansvara för ordningen i allmänna skyddsrum och andra civilförsvarets
inrättningar och eljest handha ordningsuppgifter, som har samband
med civilförsvarets verksamhet i övrigt.

Civilförsvarets verksamhet har såsom av det anförda framgår en civil,
humanitär inriktning; dess främsta uppgift kan sammanfattningsvis sägas
vara att skydda liv och egendom och att lindra följderna av krigshandlingar
mot civilbefolkningen och hemorten. I överensstämmelse med den humanitära
inriktningen av civilförsvarets uppgifter är organisationen för
civilförsvarsverksamheten utformad såsom en civil organisation,
vilken i princip icke är beväpnad för stridsuppgifter. Ett visst avsteg från
principen att civilförsvaret är en civil organisation förekommer dock såtillvida
att civilförsvarslagen bemyndigar Konungen att förordna att personal,
tillhörande viss tjänstegren inom civilförsvaret, i krig skall vara
skyldig att i anslutning till tjänstegrenen åliggande uppgifter utöva sådan
verksamhet för rikets försvar, som eljest åvilar krigsmakten. Sådan personal
tillhör emellertid under krig krigsmakten enligt uttryckligt stadgande
i civilförsvarslagen (1 kap. 1 § sista stycket). Dylikt förordnande har meddelats
beträffande civilförsvarets personal för ordnings- och bevakningstjänst
och har motiverats av angelägenheten av att denna personal skall
kunna använda vapen vid fullgörandet av sina uppgifter, särskilt gentemot
fientliga sabotagegrupper.

Civilförsvarets egenskap av en civil organisation påverkas däremot
icke av att Konungen eller — efter Konungens bemyndigande — överbefälhavaren
enligt 2 kap. 9 § civilförsvarslagen äger förordna att militär myndighet
under högsta civilförsvarsberedskap må för särskilda fall meddela
civilförsvarsmyndighet direktiv rörande verksamheten. Sådana direktiv
kan nämligen endast avse fullgörandet av civilförsvarsuppgifter. Förordnande
om sådan militär direktivrätt får meddelas endast om det finnes
oundgängligt för nödig samordning av civilförsvaret och krigsmakten. I

I 2 kap. civilförsvarslagen meddelas de grundläggande bestämmelserna
för civilförsvarsorganisationens utformning. Här stad -

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

gas att ledningen av civilförsvaret utövas under Konungen av civilförsvarsstyrelsen
(3 §). Inom varje län handhar länsstyrelsen ledningen av
civilförsvaret (4 §). För det lokala civilförsvaret är riket indelat i civilförsvarsområden.
Varje landsfiskalsdistrikt och stad, som ej ingår i landsfiskalsdistrikt,
utgör ett civilförsvarsområde, om ej Konungen för visst fall
förordnar annorlunda (5 §). Inom civilförsvarsområde utövas den omedelbara
ledningen av civilförsvaret av en civilförsvarschef (6 §).

Inom varje civilförsvarsområde skall finnas allmänt civilförsvar. Särskilt
civilförsvar skall, i den mån så är påkallat med hänsyn till bebyggelsens
täthet eller eljest, vara organiserat för särskilda byggnader och anläggningar.
Det särskilda civilförsvaret benämnes hemskydd, om det är avsett
för byggnad som väsentligen användes för bostadsändamål, och eljest
verkskydd (7 §). Ehuru civilförsvaret sålunda i princip är lokalt bundet,
må det enligt 8 § till avvärjande av betydande skada och enligt grunder som
Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, civilförsvarsstyrelsen bestämmer
under högsta civilförsvarsberedskap tagas i anspråk för uppgifter,
som ej rör det egna civilförsvarsområdet eller den egna byggnaden eller
anläggningen.

Grunddragen av civilförsvarets omfattning och beskaffenhet inom varje
civilförsvarsområde skall upptagas i en organisationsplan för området.
Planen fastställes av länsstyrelsen (10 §). Av planen skall framgå omfattningen
och beskaffenheten av såväl det allmänna som det särskilda civilförsvaret
inom området, såsom i fråga om vilka verksamhetsgrenar som skall
vara företrädda, antal och storlek av civilförsvarsförbanden, utrustning
och materiel, omfattningen av utrymnings- och socialtjänstens uppgifter,
antal och storlek av allmänna skyddsrum, inom vilka delar av området
som skyldighet att anordna enskilda skyddsrum föreligger etc. (4 kap. 21 §
civilförsvarskungörelsen).

De åtgärder som civilförsvaret har att företaga för att fullfölja sin uppgift
brukar indelas i förebyggande och skadeavhjälpande åtgärder.

Till de förebyggande åtgärderna räknas framför allt utrymning
med därtill hörande inkvarteringsverksamhet samt anordnandet av
skyddsrum. Riktlinjer för utformningen och omfattningen av dessa förebyggande
åtgärder fastställdes, som förut nämnts, av statsmakterna år 1956
(prop. 185/1956, rskr. nr 376).

Utrymningen fick härvid en mera framskjuten ställning än tidigare
bland de förebyggande åtgärderna. Planer skall sålunda upprättas för utrymning
av de större städerna och vissa andra utsatta orter och områden
enligt två huvudalternativ, nämligen antingen successiv utrymning, som
kan genomföras då viss tid står till förfogande, eller samtidig snabbutrymning
av alla utrymningsberättigade i händelse av överraskande anfall. Den
successiva utrymningen skall inledas med beredskapsutrymning av barn,

40 Kungi. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

sjuka, åldringar och andra icke arbetsföra personer samt vårdare, i allt
omfattande ca 50 % av befolkningen i orten. I anslutning till beredskapsutrymningen
kan, åtminstone i de största städerna, en omflyttning ske av
de kvarvarande, så att de i varje fall under fritid icke kommer att uppehålla
sig i städernas inre områden. För särskilt utsatta orter och områden
skall beredskapsutrymningen följas av en slutlig utrymning, omfattande
alla som kan utrymmas utan att verksamhet som är oundgänglig för totalförsvaret
lamslås. En efter dessa riktlinjer företagen utrymningsplanläggning
anses göra det möjligt att anpassa utrymningens omfattning efter
situationens krav.

Beträffande skyddsrumsbyggandet föreskriver civilförsvarslagen (4
kap.) att det skall anordnas dels allmänna skyddsrum för civilförsvarets
personal, för dem som omhändertages vid förbandsplats, härbärge och annan
av allmänna civilförsvaret anordnad eller nyttjad anstalt eller för vägfarande
och andra, som uppehåller sig på allmän plats, samt för civilbefolkningen
inom vissa områden, dels enskilda skyddsrum i vissa anläggningar
och byggnader för dem som bor eller eljest vistas där. Enligt 1956 års riktlinjer
skall i innerområdena eller eljest särskilt riskfyllda delar av de mest
hotade orterna, i synnerhet sådana som måste anses utsatta för risk för
atomvapenanfall, för civilbefolkningen endast byggas bergrum eller likvärdiga
betongskyddsrum {befolkningsskyddsrum). I övriga delar av dessa
orter och i de mindre utsatta orterna inrättas för civilbefolkningen allmänna
och enskilda skyddsrum såsom normalskyddsrum, dvs. skyddsrum som
erbjuder skäligt skydd mot andra verkningar av bomber och projektiler
än omedelbar träffverkan. Befolkningsskyddsrummen skall i första hand
förläggas och dimensioneras med hänsyn till den verksamhet, som under
krig skall fortgå i de särskilt riskfyllda områden, där dessa skyddsrum
anordnas, och med beaktande av att de skyddssökande måste kunna beredas
liggplatser i skyddsrummen. I andra hand skall befolkningsskyddsrummen
också kunna utgöra tillfälligt katastrofskydd för utrymningsberättigade
i väntan på utrymningstransporter. Normalskyddsrum är i
orter, som avses skola slutligt utrymmas, främst att betrakta som sådant
katastrofskydd. Inom de områden, som inte kan antagas komma att vara
anfallsmål, skall skyddsrum inte inrättas. Det ankommer på Kungl. Maj :t
att bestämma, var befolkningsskyddsrum skall byggas, och på Kungl. Maj :t
eller, efter Kungl. Maj :ts bestämmande, på civilförsvarsstyrelsen att ange
område eller plats, där enskilda skyddsrum skall inrättas. Då skyddsrum
enligt föreskrift i civilförsvarslagen inrättas i källare till byggnad eller
byg§nader, som utgör eller tillhör sluten kvartersbebyggelse eller ock annan
sammanhängande bebyggelse av minst 40 meters längd, äger civilförsvarschefen,
om det erfordras för att säkerställa de förbindelser utåt som
är nödiga vid byggnadsras, förordna att öppning skall upptagas i källarmur
mellan olika delar av bebyggelsen (källarmursgenombrott).

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

Till civilförsvarsuppgifter av förebyggande slag hänföres också bevakning
till skydd mot spioneri och mot sabotage, undanförsel av egendom,
alarmering och förebyggande brandskydd.

Den skadeavhjälpande verksamheten omfattar främst
räddningsarbete av olika slag för att komma nödställda till hjälp, exempelvis
omhändertagande av skadade och sjuka och räddning av dem som blivit
innestängda vid byggnadsras. Vidare ingår i den skadeavhjälpande verksamheten
brandbekämpning, röjning av samfärdsleder och byggnader, desarmering
av icke exploderade bomber och dylikt, sanering efter gasbeläggning och
åtgärder mot radioaktiv strålning ävensom åtgärder för att skydda egendom
från förstörelse till följd av brand och annan skadeverkan. Till de skadeavhjälpande
åtgärderna hör även bistånd åt dem, som blivit hemlösa till följd
av krigshandlingar, och omhändertagande av döda.

För olika slag av civilförsvarets verksamhet skall enligt 1 kap. 1 § civilförsvarslagen
finnas särskilda tjänstegrenar. It kap. 3 § civilförsvarskungörelsen
anges närmare de olika tjänstegrenarna och civilförsvarsuppgifternas
fördelning mellan dem. Tjänstegrenarna utgöres av ordningsoch
bevakningstjänst, observations- och förbindelsetjänst, brandtjänst, teknisk
tjänst, gasskyddstjänst, sjukvårdstjänst, utrymnings- och socialtjänst
samt undanförsel- och förstöringstjänst. I varje civilförsvarsområde skall de
tjänstegrenar organiseras, som anses böra vara företrädda med hänsyn till
områdets belägenhet och beskaffenhet. Tjänstegren må, då så finnes lämpligt,
delas i flera tjänstegrenar eller sammanföras med annan eller andra
tjänstegrenar till en tjänstegren (1 kap. 4 § civilförsvarskungörelsen).

Civilförsvaret är i princip en statlig angelägenhet. För civilförsvarsuppgifternas
fullföljande är emellertid såväl de enskilda medborgarnas
som kommunernas medverkan nödvändig. Ramen
för de enskildas och kommunernas skyldigheter härvidlag anges i civilförsvarslagen;
den närmare regleringen av skyldigheterna sker däremot —
enligt i lagen intagna bemyndiganden för Konungen — i särskilda författningar,
av vilka den viktigaste är civilförsvarskungörelsen. Av naturliga skäl
är skyldigheterna mera begränsade under fredsmässiga förhållanden än
under civilförsvarsberedskap och krig.

Bland de skyldigheter som lagts på den enskilde märkes främst civilförsvarsplikten,
genom vilken civilförsvarets personalbehov tillgodoses.
Enligt 3 kap. It § civilförsvarslagen är envar i riket boende svensk
medborgare skyldig att fullgöra sådan tjänstgöring i civilförsvaret, som
hans kroppskrafter och hälsotillstånd medger, från och med det kalenderår,
under vilket han fyller 16 år, till och med det kalenderår, varunder han fyller
65 år. Civilförsvarsplikt skall under civilförsvarsberedskap fullgöras i den
omfattning, som är nödig med hänsyn till pågående eller befarad fientlig
verksamhet samt till behovet av utbildning och övning i civilförsvarstjänst.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

Då beredskapstillstånd ej råder, får civilförsvarspliktig icke tagas i anspråk
för annat ändamål än utbildning och övning och ej heller under längre tid
än 30 timmar för varje kalenderår. Den som genom inskrivning särskilt uttagits
för viss tjänstgöring i civilförsvaret får dock åläggas att deltaga i
utbildning och övning under högst 60 timmar för varje kalenderår och, om
han inskrivits för tjänstgöring i befälsbefattning, att därjämte medverka vid
förberedelsearbetet inom civilförsvaret i den omfattning som prövas nödig.
Konungen äger enligt 3 kap. 14 § civilförsvarslagen meddela bestämmelser
om befrielse från civilförsvarsplikt. Några dylika bestämmelser har emellertid
icke utfärdats.

Civilförsvar splikten innebär, förutom skyldighet att tjänstgöra i civilförsvaret
och att deltaga i utbildning och övning, även skyldighet att på
anmaning lämna civilförsvarschefen upplysningar om förhållanden av betydelse
för frågan om den civilförsvarspliktiges tjänstgöring i civilförsvaret
''.3 kap. 15 §), att efterkomma kallelse och att i avseende å tjänstgöringen
ställa sig de föreskrifter till efterrättelse, som meddelas av befälet (3 kap.
16 §).

Då en person samtidigt kan vara både civilförsvarspliktig och värnpliktig
eller eljest skyldig att tjänstgöra vid krigsmakten har särskilda regler
måst givas i syfte att samordna tjänstgöringsskyldigheten inom civilförsvaret
och krigsmakten. I 3 kap. 13 § föreskrives sålunda att tjänstgöring
i civilförsvaret ej får utan särskilt tillstånd åläggas någon på sådan tid,
att han därigenom hindras fullgöra honom på grund av värnplikt eller
såsom hemvärnsman eller eljest åvilande skyldighet att tjänstgöra vid
krigsmakten.

Enligt särskild lagstiftning — lagen den 30 maj 1952 (nr 269) om skyldighet
för civilförsvarspliktig att tjänstgöra vid krigsmakten — är civilförsvarspliktig
i krig skyldig att tjänstgöra vid krigsmakten i luftbevaknings-,
signal-, sjukvårds-, handräcknings- eller expeditionstjänst eller annan
därmed jämförlig tjänst, som icke är förenad med egentliga stridsuppgifter.

Personal, som är avsedd att under civilförsvarsberedskap fullgöra viss
tjänst i civilförsvaret, kan på förhand uttagas därtill genom inskrivning (3
kap. 17 §). Med inskrivning följer såsom förut nämnts utvidgad skyldighet
att deltaga i utbildning och övning. Inskrivningen medför vidare bl. a. förbud
för den inskrivne att under högsta civilförsvarsberedskap lämna civilförsvarsområdet
utan medgivande av civilförsvarschefen eller den han bestämt
(3 kap. 19 §). Till den civilförsvarspliktiges skydd stadgas i 3 kap.
21 § att om någon genom fullgörande av civilförsvarsplikt hindras att utföra
åtaget arbete, må det icke åberopas mot honom som grund för skadestånd
eller eljest.

I 5 kap. upptager civilförsvarslagen bestämmelser rörande särskilda civilförsvarsatgärder
vid krig eller krigsfara. Med stöd av dessa bestämmelser kan

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

meddelas vittgående ålägganden för envar oberoende av civilförsvarsplikt.
Åläggandena kan avse utrymning och inkvartering (34—
36 §§), bortflyttningsförbud (37—39 §§), undanförsel och förstöring (40 —
43 §§) samt innefattas i vissa allmänna påbud (44 §).

I fråga om utrymning och inkvartering äger Konungen eller den myndighet
Konungen bestämmer uppmana eller ålägga invånare inom område som
blivit eller kan antagas bli utsatt för fientlig verksamhet eller inom vilket
eljest militära åtgärder av synnerlig betydelse vidtages eller kan förväntas,
att lämna sin bostad och taga uppehåll utom angivet område. Vid utrymning
får också föreskrifter meddelas rörande uppehållsplats för dem som på grund
av utrymningen måste lämna sin bostad. I civilförsvarsområde skall vidtagas
åtgärder för inkvartering och utspisning av samt annat bistånd åt dem som
blivit i behov därav i anledning av krigsskada eller utrymning. Enligt 7 kap.
64 § åligger det envar som omfattas av utrymningsbeslut att ställa sig till
efterrättelse de särskilda föreskrifter, som må ha utfärdats.

I samma ordning som gäller för beslut om utrymning må förbud meddelas
den, som uppehåller sig inom visst område, att lämna detta. Sådant bortflyttningsförbud
får meddelas, om militära åtgärder av synnerlig betydelse
eljest skulle bli väsentligt försvårade, om tillgängliga transportmedel är
nödvändiga för transporter, som bör äga företräde framför bortflyttningen,
om bortflyttning är förenad med uppenbar livsfara eller om behovet i orten
av arbetskraft för civilförsvaret eljest inte skulle bli tillgodosett. Enskilt näringsföretag
får vid högsta civilförsvarsberedskap icke förflytta sin verksamhet
till annan ort utan bortflyttningstillstånd av civilförsvarsstyrelsen eller,
enligt dennas bemyndigande, av länsstyrelsen eller civilförsvarschefen.

Undanförsel innebär bortförande eller utspridning av varuförråd, maskiner,
boskap, fordon, fartyg och annan egendom av betydelse för försvaret
eller folkförsörjningen eller eljest för det allmänna och kan beslutas av Konungen
eller den myndighet som Konungen bestämmer för att förhindra att
egendomen förstöres genom fiendens åtgöranden eller eljest går förlorad. Till
undanförsel hänföres också förflyttning från en ort till en annan av industriell
eller annan verksamhet. Bortförd egendom får ej utan tillstånd flyttas
från det civilförsvarsområde, dit den förts. Enligt 7 kap. 66 § åligger det
ägare eller innehavare av egendom, vars undanförande beslutats, att om så
angivits i beslutet eller eljest påfordras själv ombesörja undanförseln. För
samma ändamål som undanförsel avser alt tillgodose kan förbud meddelas
att till visst område föra egendom, som kan bli föremål för undanförsel.
Konungen eller av Konungen utsedd myndighet äger vidare föreskriva, att
förstöring skall ske av sådan egendom, som, om den kommer i fiendens besittning,
skulle väsentligt underlätta hans krigsansträngningar. Föreskrift om
förstöring får meddelas, om det föreligger trängande fara att egendomen
faller i fiendens hand och undanförsel av egendomen ej är möjlig. Ägaren
eller innehavaren av egendom, som skall förstöras, kan enligt 7 kap. 68 §
åläggas att själv verkställa åtgärden.

Kungl. Maj. ts proposition nr 5 år 1960

I fråga om allmänna påbud bemyndigar civilförsvarslagen Konungen att
meddela särskilda bestämmelser om alarmering och mörkläggning samt om
den allmänna ordningen och säkerheten under civilförsvar sberedskap. Länsstyrelsen
äger i viss utsträckning förordna att sådana bestämmelser skall äga
tillämpning jämväl under civilförsvarsövning och därvid tillika meddela föreskrifter
i vad mån allmänheten samt industrier och andra företag skall medverka
vid övningen. Under högsta civilförsvarsberedskap äger länsstyrelsen
förbjuda användningen av samlingslokal, om skyddsrum för besökande i
lokalen icke finnes tillgängligt.

I 6 kap. civilförsvarslagen regleras kommunernas skyldigheter
i avseende å civilförsvaret. Enligt 45 § har kommun en allmän skyldighet
att genom sina myndigheter lämna civilförsvarschefen biträde i sådana
frågor rörande civilförsvaret som har samband med de särskilda myndigheternas
verksamhetsområden. Bland särskilda uppgifter, som åvilar kommun
ifråga om civilförsvaret, må nämnas att inrätta och utrusta allmänna skyddsrum,
vidtaga reservanordningar för vatten-, gas- och elektricitetsförsörjningen,
utföra källarmursgenoinhrott för allmänna och enskilda skyddsrum,
förvara och underhålla för det allmänna civilförsvarets ordnings- och bevakningstjänst,
brandtjänst och tekniska tjänst anskaffad materiel, tillhandahålla
lokaler för civilförsvarets administration och för förvaring av civilförsvarsmateriel
samt för utbildningsverksamheten inom civilförsvaret, samt
att under civilförsvarsberedskap och vid utbildning och övning ställa kommunen
tillhörig materiel och annan egendom till allmänna civilförsvarets
förfogande. Kommun skall vidare vid mörkläggning svara för vägledande
belysning på de trafikleder och allmänna platser, där kommunen ombesörjer
gatu- och vägbelysning. De uppgifter som åvilar kommun i fråga om
civilförsvaret skall handhavas av en civilförsvarsnämnd, som kan vara
antingen ett för ändamålet särskilt bildat organ eller ett annat kommunalt
organ. I viss utsträckning är kommun berättigad till statsbidrag för kostnader
som kommunen fått vidkännas för fullgörande av civilförsvarsuppgifter
enligt lagen.

Särskilda skyldigheter i avseende å civilförsvaret gäller enligt
7 kap. för ägare av eller innehavare av nyttjanderätt
till fastighet eller anläggning. Skyldigheterna hänför sig till
hemskydd och verkskydd (52—58 §§), skyddsrum och andra anordningar
(59—63 §§) samt utrymning, undanförsel och förstöring (64—68 §§).

I fråga om hemskyddet föreskrives att ägare av byggnad, för vilken hemskydd
skall vara organiserat, är pliktig att anskaffa, förvara och underhålla
materiel och utrustning, som erfordras för hemskyddets verksamhet. Ägare av
anläggning eller byggnad, för vilken verkskydd skall finnas, har samma skyldighet
i fråga om materiel men är dessutom pliktig att verkställa erforderlig
planläggning av verkskyddet, att i mån av behov inrätta, utrusta och underhålla
ledningscentral och andra uppehållsplatser för verkskyddspersonalen,
att sörja för utbildning av denna personal och att i övrigt vidtaga de särskilda

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

anordningar och åtgärder, som fordras för verkskyddets verksamhet. Den
som driver verksamhet inom anläggning eller byggnad, för vilken verkskydd
finnes, är pliktig att utge ersättning till de anställda för tjänstgöring i verkskyddet.

Den som driver industriell eller annan verksamhet av väsentlig betydelse
för försvaret eller folkförsörjningen är vidare skyldig att efter länsstyrelsens
prövning vidtaga särskilda åtgärder till förhindrande av spioneri och sabotage
eller eljest till säkerställande av driften eller till förebyggande av skada,
såsom anordnande av bevakning, inhägnad, maskinskydd och reservförråd.
Sådan skyldighet kan åläggas innehavaren av företaget, om det påkallas av
hänsyn till fara för fientlig verksamhet. Om driften avses pågå även då
platsen för verksamheten omedelbart hotas av fientligt anfall skall särskilda
anordningar vidtagas till skydd för personalen.

Ägare av anläggning eller byggnad, i vilken enskilt skyddsrum skall vara
anordnat, är pliktig att inrätta, utrusta och underhålla detta. Innehavare av
nyttjanderätt till fastighet, inom vilken ägaren avser att inrätta skyddsrum,
äger ej motsätta sig åtgärden. Om skyddsbehovet för viss anläggning eller
byggnad kan tillgodoses genom sådant allmänt skyddsrum, som enligt
Konungens bestämmande skall inrättas för civilbefolkningen inom visst område,
äger länsstyrelsen befria ägaren från skyldighet att inrätta skyddsrum.
Ägaren är då pliktig att i stället utgiva bidrag till kommunen för skyddsrumskostnad.
Emellertid kan länsstyrelsen medgiva befrielse helt eller delvis
även från denna skyldighet. Av ytterligare skyldigheter som åvilar fastighetsägare
i anledning av skyddsrumsbyggnadsskyldigheten må nämnas att
ägare av fastighet eller byggnad måste tåla, att skyddsrum inrättas i hans
fastighet för dem som bor eller vistas i annan fastighet, om ägaren av denna
icke finnes skäligen kunna inrätta skyddsrum i egen fastighet och behovet
ej kan tillgodoses genom gemensamt skyddsrum. Viss rätt till ersättning
föreligger dock i detta fall. Ägare av anläggning eller byggnad är vidare
pliktig att vidtaga anordningar för alarmering av dem, som vistas i eller
vid anläggningen eller byggnaden, och för mörkläggning därav. Han måste
också tåla eller själv vidtaga åtgärd för maskering av anläggningen eller
byggnaden, om det finnes vara av särskild betydelse att så sker. Lagen ålägger
slutligen ägare av bostadsfastighet, som skadats genom fientlig verksamhet,
skyldighet att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter för byggnadens
iordningställande, som länsstyrelsen eller civilförsvarschefen meddelar.

För att trygga civilförsvarets tillgång till byggnader, utrymmen, materiel
och andra förnödenheter föreligger förfoganderätt för civilförsvarets
behov. Den närmare regleringen av förfoganderätten sker i 8 kap. civilförsvarslagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

3. Huvuddragen av erforderliga ändringar i civilförsvarslagstiftningen

Genom riksdagens bifall till propositionen nr 114/1959 har statsmakterna
tagit ställning till frågan, vilka uppgifter som skall åvila civilförsvaret, och
beslutat ny organisation för detta. Härvid har också civilförsvarets utbildningsverksamhet
kommit under bedömande och riktlinjer för denna fastställts,
vilka återverkar på den omfattning, vari civilförsvarsplikten må i
fred tagas i anspråk för utbildning och övning av de civilförsvarspliktiga.
Dessa och andra i samband härmed fattade beslut nödvändiggör, såsom
förut framhållits, ändrade bestämmelser i civilförsvarslagstiftningen. Emellertid
har civilförsvarsutredningen aktualiserat även andra ändringar i lagstiftningen,
av vilka de väsentligaste syftar till att mera definitivt anpassa
denna till de år 1956 antagna nya riktlinjerna för utrymning och skyddsrumsbyggande.

Vad beträffar de beslutade ändringarna i fråga om civilförsvarets uppgifter,
såvitt ändringarna inverkar på lagstiftningen, märkes främst att ansvaret
för det särskilda skydd mot spioneri och sabotage vid vissa anläggningar,
varom bestämmelser finnes i 7 kap. 57 § civilförsvarslagen, i fortsättningen
?cke skall åvila civilförsvaret utan ankomma på polisväsendet. Bestämmelserna
i nämnda lagrum måste därför utgå ur lagen. I den mån möjlighet att
anordna det särskilda skyddet alltjämt anses böra finnas, erfordras särskilda
lagbestämmelser, med stöd av vilka ägare eller innehavare av anläggning
kan åläggas vidtaga särskilda skyddsåtgärder. Förslag till sådana bestämmelser
att intagas i en särskild lag har upprättats av civilförsvarsutredningen.
Civilförsvaret skall också enligt statsmakternas beslut befrias från
de uppgifter i fråga om undanförsel och förstöring av egendom, varom bestämmelser
finnes i 5 kap. 40—43 §§ och 7 kap. 66—68 §§ civilförsvarslagen.
Hithörande stadganden skall följaktligen utgå ur civilförsvarslagen.
Uppgifterna skall i stället ankomma på det ekonomiska försvarets organ.
Frågan om erforderlig lagstiftning för uppgifternas fullföljande genom
dessa organs försorg upptages icke till behandling i detta lagstiftningsärende.
övergångsvis får de hittillsvarande reglerna gälla, varvid emellertid
ansvaret för uppgifterna överföres från civilförsvarsorganen till den
myndighet, som Konungen bestämmer. De ändringar, som i övrigt beslutats
i fråga om civilförsvarets uppgifter, såsom beträffande röjning, reparationer,
bombröjning och omhändertagande på längre sikt av utrymd befolkning,
återverkar icke på utformningen av civilförsvarslagen men kommer
till uttryck i tillämpningsbestämmelserna till denna.

De förändringar i fråga om civilförsvarets organisation, som påkallar
ändrad utformning av civilförsvarslagen, avser bland annat den territoriella
indelningen av riket för civilförsvarsverksamheten. Civilförsvarsområdena
skall sålunda i fortsättningen regelmässigt utgöras av större områden

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

än landsfiskalsdistrikt och städer, som ej ingår i sådant distrikt. Vidare
bör öppnas möjlighet att komplettera indelningen i civilförsvarsområden
för det lokala civilförsvaret med en indelning på det regionala planet i
verksamhetsområden för de beslutade undsättningskårerna och för annat
regionalt civilförsvar. Den hittillsvarande uppdelningen av civilförsvaret på
allmänt och särskilt civilförsvar bortfaller. Då hemskyddet i fortsättningen
icke skall bestå såsom en särskild organisation utan ersättas med självskydd,
som ankommer på envar, saknas anledning att bibehålla beteckningen
särskilt civilförsvar för den enda kvarstående formen för dylikt
civilförsvar, nämligen verkskyddet. Större rörlighet hos civilförsvaret och
till följd därav vidgade möjligheter att utnyttja det lokalt organiserade
civilförsvaret utanför det egna civilförsvarsområdet förutsättes i propositionen
nr 114/1959 och föranleder jämkningar i lagbestämmelserna härom.

I fråga om civilförsvarspliktens utnyttjande för utbildning och övning
av de civilförsvarspliktiga har i enlighet med förenämnda proposition beslutats
att utbildningstiden — i motsats till vad som f. n. gäller — skall bestämmas
till visst antal dagar för hela den tid, civilförsvarsplikt föreligger, samt
att övningstiden skall få omfatta högst visst antal timmar under varje treårsperiod.
Ändrad utformning av hithörande bestämmelser i civilförsvarslagen
nödvändiggöres av denna omläggning.

Såsom förut nämnts skall den nuvarande hemskyddsorganisationen slopas;
i dess ställe skall träda självskyddsverksamhet av envar oberoende av
en i fred upprättad organisation härför. Bestämmelserna i 7 kap. civilförsvarslagen
i vad de rör hemskyddet skall därför utgå ur lagen. Möjlighet skall
emellertid finnas för civilförsvarsmyndigheterna att under beredskap och
krig låta utse ledare för självskyddet inom de särskilda fastigheterna eller
inom större enheter. Vidare skall materiel redan i fredstid anskaffas av fastighetsägarna
för att möjliggöra självskyddsverksamheten. Skyldigheten härvidlag
måste i lagen givas annan anknytning än den hittillsvarande, vilken
anslutit sig till hemskydden. I fråga om verkskyddet har i propositionen nr
114/1959 uttalats, att möjligheter bör finnas att anordna gemensam organisation
för det lokala allmänna civilförsvaret och verkskyddet. Förutsättningarna
och formerna för att åvägabringa en sådan gemensam organisation bör
regleras i civilförsvarslagen.

I skilda hänseenden bör ändringar vidtagas i lagregleringen av fastighetsägarnas
skyldigheter att anordna skyddsrum med hänsyn till angelägenheten
av en fullständig anpassning av bestämmelserna till 1956 års riktlinjer
för skyddsrumsbyggandet. Främst kommer härvid i betraktande att slopa
nuvarande föreskrifter om befrielse i särskilda fall för fastighetsägare från
skyldighet att anordna skyddsrum, när skyddsbehovet kan tillgodoses genom
allmänt skyddsrum, avsett för civilbefolkningen i visst område. Dylik befrielse,
som f. n. har karaktären av dispens, blir vid tillämpning av 1956 års
riktlinjer icke aktuell, då skyldighet att anordna enskilda skyddsrum i

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

ifrågavarande områden icke vidare skall gälla. Vid sådant förhållande saknas
också anledning att bibehålla nuvarande bestämmelser i 59 b § om
skyldighet för fastighetsägare, som erhållit dispens, att utgiva fastighetsägarbidrag.

Av ändringarna i lagregleringen av civilförsvarets uppgifter, organisation
och befogenheter följer också jämkningar i de till berörda regler anslutande
straffstadgandena.

Såsom torde framgå av det anförda nödvändiggör den i enlighet med
propositionen nr 114/1959 beslutade avgränsningen av civilförsvarets uppgifter
och fastställda nya organisationen för civilförsvaret ett förhållandevis
stort antal ändringar i civilförsvarslagen, innebärande bland annat att åtskilliga
paragrafer utgår ur denna. Vid sådant förhållande synes i enkelhetens
och överskådlighetens intresse en helt ny civilförsvarslag böra träda
i den nuvarandes ställe, även om principerna för civilförsvarets organisation
och verksamhet samt för de enskildas och kommunernas medverkan
i civilförsvaret i stort sett lämnas orubbade.

Vid utformningen av den nya lagen torde liksom när det gäller den nuvarande
lagen de stadganden, som avser civilförsvarets organisation och
verksamhet, böra upptaga endast de grundläggande bestämmelserna, medan
den närmare regleringen bör ske i administrativ ordning enligt i lagen
inskrivna bemyndiganden för Konungen. På civilförsvarets område är det
nämligen av särskild betydelse att organisation och verksamhet kan kontinuerligt
anpassas efter utvecklingen och lägets krav. En i detalj gående
reglering i lagen skulle verka hindrande för en sådan anpassning. Likaså
torde det av samma skäl vara erforderligt att liksom hittills i åtskilliga
hänseenden genom stadganden i lagen bemyndiga Konungen att träffa avgöranden
om åtgärder på civilförsvarets område, företrädesvis under beredskap
och krig men också i vissa fall under fredsförhållanden, exempelvis
i fråga om anordnande av skyddsrum. Däremot bör självfallet omfattningen
av skyldigheterna för de enskilda liksom för kommunerna att medverka
i civilförsvaret så långt möjligt regleras i själva lagen genom angivande
av ramen för dessa skyldigheter. I vilken utsträckning skyldigheterna
sedan skall tagas i anspråk får bestämmas på administrativ väg. Även
härvidlag föreligger nämligen behov av en ordning, som möjliggör en viss
elasticitet, så att skyldigheterna alltefter utvecklingen och det aktuella läget
kan tagas i anspråk i större eller mindre utsträckning.

Den nya civilförsvarslagen torde böra ansluta sig till den nuvarande i
fråga om den allmänna dispositionen. Sålunda bör i första kapitlet angivas
civilförsvarets uppgift och därmed dess syfte och i andra kapitlet bör
grunddragen av organisationen upptagas. I de följande kapitlen bör behandlas
civilförsvarsplikten och dess innebörd, var och hur skyddsrum skall
anordnas, särskilda civilförsvarsåtgärder vid krig eller krigsfara, kommunernas
åligganden i fråga om civilförsvaret, skyldigheterna för fastighets -

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

ägare och för ägare eller innehavare av särskilda anläggningar eller byggnader
att medverka i civilförsvaret samt förfoganderätt för civilförsvarets
behov. I ett sista kapitel bör upptagas ansvarsbestämmelser samt stadganden
om vite, besvär och annat av formell natur.

För att möjliggöra särskilda åtgärder mot spioneri och sabotage vid vissa
anläggningar av särskild betydelse för försvaret eller folkförsörjningen
vilka åtgärder hittills stått under civilförsvarets överinseende men för vilka
polisväsendet nu skall bära ansvaret — erfordras särskilda lagbestämmelser.
Dessa bör, med de jämkningar som föranledes av överflyttningen av ansvaret
för åtgärderna, i huvudsak motsvara de lagregler, som för närvarande
enligt civilförsvarslagen gäller i avseende å skyddet ifråga. Bestämmelserna,
som åsyftar att tillgodose skyddsintressen av samma karaktär som avses i
lagen den 17 maj 1940 med vissa bestämmelser till skydd för försvaret
in. m., torde lämpligen böra inarbetas i nämnda lag.

I enlighet med det anförda har inom inrikesdepartementet upprättats
förslag till civilförsvarslag och lag om ändring i lagen den 17 maj 1940 (nr
358) med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m. m.

4. Specialmotivering
A. Förslaget till civilförsvarslag
1 KAP.

Allmänna bestämmelser

1 detta kapitel meddelas de grundläggande bestämmelserna om civilförsvarets
uppgifter, varvid dess ställning i förhållande till krigsmakten regleras
(1 §) samt lämnas föreskrift om den ordning, vari civilförsvaret intager
beredskap (2 §).

1 §■

Vid tillkomsten av nu gällande civilförsvarslag framhölls att det var
nödvändigt att tillskapa ett civilt försvar vid sidan av det militära med syfte
att mobilisera fram den del av civilbefolkningen, som var i stånd att göra
en insats i det totala försvaret. Begreppet försvar gavs i detta sammanhang
en synnerligen vidsträckt innebörd och fick inbegripa exempelvis även rent
sociala åtgärder, som blev nödvändiga till följd av krigshandlingar. Det
civila försvaret ansågs böra omfatta det väsentliga av det civila samhällslivet
under krig. I valet mellan att bygga upp civilförsvaret på militär
grund och alt utforma det såsom en civil organisation stannade man för
det sistnämnda alternativet. Bestämmande var härvid att hemortsförsvarsuppgifterna
inrymde en sådan mångfald problem av rent civil karaktär, att
del såväl sakligt som med hänsyn till militärmyndigheternas arbetsbelastning
framstod som vanskligt att överlåta ansvaret för försvarsverk samheten
inom den civila sektorn på militära organ. Vidare ansågs att det skulle
4 — Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 5

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

vara en svaghet hos det civila försvaret om icke länsstyrelserna med deras
förtrogenhet med de civila försvarsuppgifterna och med deras allmänna
ställning inlemmades i civilförsvarsorganisationen.

Förutom genom själva benämningen civilförsvar och genom den organisatoriska
anknytningen till civila organ kom civilförsvarets
karaktär av en civil organisation till uttryck i lagen genom
att civilförsvarets uppgift angavs vara att i de hänseenden Konungen bestämmer
utöva sådan verksamhet för rikets försvar, som icke åvilar
krigsmakten, så ock annan i samband därmed stående verksamhet. Med
det sista ledet i bestämningen avsågs att öppna möjlighet för Konungen att
anlita civilförsvarets organisation och resurser för särskilda uppgifter,
som icke är av försvarskaraktär, exempelvis för att omhändertaga flyktingar,
om sådana i stort antal anländer till riket.

Ehuru civilförsvaret är en civil organisation, som i princip icke har
stridsuppgifter, är emellertid vissa delar av civilförsvarets verksamhet av
den art, att uppgifterna stundom kräver att personalen har tillgång till
vapen och brukar dem mot fienden. Dessa uppgifter återfinnes inom ordnings-
och bevakningstjänsten. På ordningstjänsten ankommer, såsom benämningen
ger vid handen, att sörja för ordningshållning, bl. a. i allmänna
ikyddsrum och vid avspärrningar, medan bevakningstjänsten har till uppgift
att förhindra spioneri och sabotage mot krigsviktiga anläggningar.
För att dessa uppgifter skall kunna fullgöras med erforderlig effektivitet
måste personalen äga ingripa — även med vapen — mot misstänkta och
mot sådana som stör ordningen, vare sig dessa tillhör den egna befolkningen
eller fienden och oavsett om de uppträder i uniform eller ej. Genom
en lagändring år 1951 (prop. 201/1951, rskr. 232) infördes med hänsyn
härtill i 1 § civilförsvarslagen ett stadgande att Konungen äger förordna
att personal, tillhörande viss tjänstegren inom civilförsvaret, skall, i
anslutning till tjänstegrenen åliggande uppgifter, i krig utöva även sådan
försvarsverksamhet, som eljest åvilar krigsmakten. Av stadgandets formulering
framgår, att endast sådana stridsuppgifter, som omedelbart sammanhänger
med tjänstegrenens verksamhet, kan komma ifråga för dess
personal. Härigenom markeras att avsteget från civilförsvarets civila status
icke sträcker sig längre än som är nödvändigt för att fullfölja civilförsvarets
i övrigt civila uppgifter. Förordnande av angivet innehåll har —
i överensstämmelse med vad första lagutskottet vid sin behandling av propositionen
uttalade hittills meddelats endast i fråga om ordnings- och
bevakningstjänstens personal.

Från folkrättsliga synpunkter medför emellertid införandet av stridsuppgifter
för civilförsvar.spersonal vissa konsekvenser. Enligt folkrättsliga
regler, som kommit till uttryck bl. a. i konventionen den 18 oktober 1907 om
lantkrigets lagar och bruk (fjärde Haagkonventionen) — vilken ratificerats
av Sverige och ett stort antal andra nationex* — behandlas nämligen i

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

princip den, som utan att tillhöra krigsmakten brukar vapen mot uniformerad
medlem av fiendens krigsmakt, såsom franktirör. För att undvika
att civilförsvarets ordnings- och bevakningspersonal skulle riskera sådan
behandling vid fullföljande av stridsuppgift stadgades i samband med
regleringen av civilförsvarspersonalens användning för dylika uppgifter,
att personal, beträffande vilken förordnande meddelats av nyss angivet
innehåll, i krig tillhör krigsmakten (1 § tredje st., sista punkten).

Under förarbetena till 1944 års lag uttrycktes från vissa håll önskemål
om att civilförsvarets uppgifter och verksamhetsområden
skulle närmare preciseras i lagen. Föredragande departementschefen
fann emellertid att det skulle kunna verka hämmande på utvecklingen
inom civilförsvaret, om ramen för dess verksamhet fastlåstes i lagen,
och underströk härvid den centrala samordnande ställning inom samhällets
allmänt civila krigsberedskap, som civilförsvaret skulle intaga. Mot
detta uttalande hade riksdagen ingen erinran. Den närmare beskrivningen
av civilförsvarets uppgifter lämnas följaktligen icke i lagen utan återfinnes i
1 kap. civilförsvarskungörelsen. Även här användes emellertid i vissa hänseenden
formuleringar av mera allmän innebörd. Anvisningar i avseende
å kungörelsens tillämpning skall emellertid, i den mån så finnes erforderligt,
enligt dennas 90 § utfärdas av civilförsvarsstyrelsen. Denna skyldighet
är tillika inskriven i instruktionen för styrelsen, enligt vilken styrelsen har
att utfärda sådana föreskrifter och anvisningar till ledning för myndigheter,
enskilda sammanslutningar och allmänheten, varom stadgas i civilförsvarslagen
och civilförsvarskungörelsen eller som eljest prövas erforderliga.
Med stöd av dessa föreskrifter har styrelsen utfärdat anvisningar,
delvis av mycket detaljerat innehåll, samt meddelat allmänna riktlinjer till
ledning för organisationens upprättande. Inom vissa betydelsefulla områden
saknas dock alltjämt vägledande föreskrifter från styrelsens sida.

Cinilförsvarsutredningen och propositionen nr 114/1959

Enligt såväl civilförsvarsutredningens förslag som propositionen skall
civilförsvaret bibehålla sin karaktär av en civil organisation. I
propositionen uttalades sålunda, att civilförsvaret är och alltjämt skall
vara en civil organisation, som så långt möjligt bör ges en rent humanitär
inriktning; från folkrättsliga synpunkter bör man söka undvika att tilldela
civilförsvarets enheter stridsuppgifter. Avsteg från denna princip måste
emellertid tills vidare göras såvitt avser civilförsvarspolisen, vilken framför
allt vid fullgörandet av bevakningsuppgifter inåste vara beredd att upptaga
strid. Civilförsvarspolis skall också ingå i undsättningskår för att bevaka
dess depå och vid kårens förflyttning skydda den mot sabotage och mot
anfall av enstaka fientliga soldater eller patruller.

I civilförsvarsutredningens lagförslag bibehålies den hittillsvarande metoden
för avgränsningen av civilförsvaret från krigsmakten. I överensstäm -

52 Iiungl. Maj. ts proposition nr 5 år 1960

melse med den av utredningen intagna ståndpunkten att ordnings- och
bevakningsuppgifter, för vilkas fullgörande beväpnad personal måste användas,
alltjämt skall åligga civilförsvaret och med beaktande av de folkrättsliga
konsekvenserna av att stridsuppgifter sålunda i viss utsträckning
kommer att åvila civilförsvarspersonal, föreslår utredningen vidare, att
den hittillsvarande lagregleringen av denna personals ställning överföres i
sina grunddrag oförändrad till den nya civilförsvarslagen. Utredningen har
emellertid föreslagit att — i enlighet med vad första lagutskottet uttalade
vid bestämmelsernas tillkomst — i lagen uttryckligen angives att förordnande
om utövning i krig av verksamhet, som eljest åvilar krigsmakten,
endast kan avse personal, som inskrivits i civilförsvaret och krigsplacerats
för tjänstgöring i ordnings- och bevakningstjänst.

I fråga om bestämmandet i lagen av civilförsvarets uppg
i f t e r föreslår utredningen att detta sker på samma sätt som hittills
med en allmän formulering, vilken hänvisar till närmare, av Konungen
utfärdade bestämmelser. Utredningen understryker emellertid att klara
tillämpningsföreskrifter rörande civilförsvarets uppgifter är en nödvändig
förutsättning för att organisationen skall kunna få erforderlig stadga. I
detta sammanhang uppmärksammar utredningen även spörsmålet, i vilken
utsträckning i tiden civilförsvaret skall ansvara för förebyggande och
skadeavhjälpande åtgärder. Utredningen uttalar härvid att det är givet,
att civilförsvaret skall svara för uppgifter, som kräver omedelbart ingripande
för att rädda människor och skydda egendom, men att det f. n. icke
råder klarhet om i vad mån civilförsvaret skall svara för skadeavhjälpande
åtgärder av mera långsiktig art, d. v. s. lösandet av s. k. efteranfallsproblem.
Utredningen berör även motsvarande spörsmål på de förebyggande åtgärdernas
område, nämligen i fråga om ansvaret för utrymd befolkning, sedan
utrymningen verkställts och befolkningen förflyttats till inkvarteringsorten
och omhändertagits där. Rådande tveksamhet i nu angivna hänseenden
anser sig utredningen kunna hänföra till oklarhet i gällande författningar.
Utredningen finner dock att civilförsvarskungörelsen, i vart fall
såvitt gäller vissa uppgifter såsom reparationer av samfärdsleder, ledningar
och lindrigt skadade byggnader, ger vid handen att civilförsvarets ansvar
för efteranfallsproblemen sträcker sig relativt långt i tiden efter ett
anfall. Med hänsyn till civilförsvarsuppgifternas allmänna inriktning och
vad som kan anses möjligt för organisationen att utföra har utredningen
kommit till den uppfattningen att civilförsvarets skadeavhjälpande åtgärder
skall begränsas till sådan verksamhet, som vid och omedelbart efter
skadegörelse genom fientligt anfall fordrar enhetlig ledning, medan de
ordinarie samhällsorganen i princip bör bära ansvaret för att samhällsfunktionerna
alltefter omständigheterna åter kommer i gång. Härvid bör
emellertid civilförsvaret biträda med sina resurser för att avhjälpa de mest
trängande behoven. Dylik medverkan bör enligt utredningens mening reg -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 är 1960

leras författningsmässigt. Såsom exempel på områden, inom vilka en begränsning
av civilförsvarets uppgifter enligt det anförda bör ske, nämner
utredningen socialvården.

Å andra sidan föreslår utredningen under 1 kap. 1 § en i lagen inskriven
utvidgning av civilförsvarets uppgifter, nämligen i vad det gäller civilförsvarets
skyldighet att under högsta civilförsvarsberedskap biträda med
allmän ordningshållning. Enligt utredningens förslag skall emellertid denna
skyldighet vara beroende av Konungens förordnande och icke kunna
tagas i anspråk för ordningshållning vid arbetskonflikter.

I propositionen uttalades om utnyttjandet av civilförsvarspolisen som en
allmän polisreserv att denna fråga icke syntes kräva någon särskild reglering.
De ökade ordningsuppgifter, som kan uppkomma under beredskap
och krig, torde nämligen i regel ha sådan karaktär, att de utan vidare får
anses falla inom civilförsvarspolisens verksamhetsområde.

Utredningen föreslår vidare att ur 1 § civilförsvarslagen uteslutes den
nuvarande föreskriften om att särskilda tjänstegrenar skall finnas för olika
slag av civilförsvarets verksamhet. Förslaget motiverar utredningen med
att den i sitt huvudbetänkande gått ifrån benämningen tjänstegren, som
hittills använts såväl för själva verksamheten inom varje område som för
den personalorganisation, vilken har till uppgift att omhänderha ifrågavarande
verksamhet. Utredningen har i stället infört benämningen kår
såsom sammanhållande beteckning på de organisationsenheter som handhar
viss verksamhet. Vidare finner utredningen att spörsmålet om tjänstegrenar
eller kårer är en organisatorisk fråga, som ej hör hemma i lagen.

I propositionen har i enlighet med utredningens förslag benämningen
kår använts för att beteckna organisationen för viss verksamhet, medan
någon enhetlig term för att beteckna själva verksamheten på varje för
civilförsvaret aktuellt område icke använts.

Remissyttrandena

I fråga om den i lagförslaget intagna bestämningen av civilförsvarets
uppgift anför telestyrelsen, att såsom 1 § är formulerad torde den kunna
tolkas så, att all försvarsverksamhet, som icke åvilar krigsmakten, skulle
hänföras till civilförsvaret. Styrelsen utvecklar närmare sina synpunkter
på följande sätt.

Sådan försvarsverksamhet som ledes av riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap,
jordbruksnämnden, beredskapsnämnden för psykologiskt
försvar, kommunikationsverken in. fl. skulle sålunda i enlighet härmed
sammanfattas under rubriken civilförsvar. Vidare skulle i enlighet med
bestämmelsen i 3 § alt den centrala ledningen av civilförsvaret utövas av
civilförsvarsstyrelsen, ovan uppräknade verksamheter komma att ledas av
civilförsvarsstyrelsen. Då detta icke torde vara avsikten, vill telestyrelsen
föreslå att första stycket i 1 § ges en annan utformning förslagsvis enligt
följande: »Civilförsvaret har till uppgift att i de hänseenden Konungen be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

stämmer utöva sådan verksamhet för rikets försvar, samt annan i samband
därmed stående verksamhet, som icke åvilar krigsmakten eller annan myndighet
eller organisation.»

En liknande uppfattning uttalas av civilbefälhavarna i första och andra
civilområdena.

Länsstyrelsen i Södermanlands län finner det önskvärt att beskrivningen
i lagen av civilförsvarets uppgift får en mera positiv utformning med sikte
på civilförsvarets huvuduppgift, nämligen att skydda civilbefolkningen och
att hindra eller undanröja skador på egendom i följd av krigshandlingar.
Länsstyrelsen finner det vidare vara lämpligt att nu taga under övervägande
i vad mån civilförsvaret bör få ingripa vid katastrofsituationer utan
samband med krig. Att i dylika situationer utnyttja den befintliga civilförsvarsorganisationen,
då de i fred tillgängliga organen icke räcker till, anser
länsstyrelsen innebära en naturlig utväg, och det skulle måhända även
inverka gynnsamt på allmänhetens förståelse för civilförsvaret, om detta
kunde anlitas även i dylika fall.

Liknande synpunkter anlägges av länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus
samt Älvsborgs län.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län och civilbefälhavaren i femte civilområdet
framhåller i gemensamt yttrande önskvärdheten av att civilförsvarets
uPP§''ifter på ett klart och tydligt sätt definieras i lagen med angivande av
civilförsvarets humanitära syfte. Med hänsyn till detta och då enligt länsstyrelsens
mening i civilförsvaret icke bör ingå uppgifter, som regelmässigt
ankommer på krigsmakten, kan den föreslagna formuleringen av 1 §
icke tillstyrkas. Även i redaktionellt hänseende synes enligt yttrandet denna
grundläggande paragraf böra omarbetas. Härutinnan anföres.

I paragrafens första stycke angives civilförsvaret vara sådan verksamhet
för rikets försvar som icke åvilar krigsmakten, varefter i andra stycket
utsäges att Konungen dock kan förordna att civilförsvaret även i vissa hänseenden
kan vara skyldigt att utöva verksamhet som ankommer på krigsmakten.
Denna formulering måste ju på den stora allmänheten verka förbryllande
och är ägnad att skapa oklara eller rent av felaktiga föreställningar
om civilförsvaret och dess syfte. Även om icke länsstyrelsens tidigare
anförda önskemål om skiljande av polisuppgifterna från civilförsvaret
skulle vinna Kungl. Maj:ts bifall torde paragrafen i klarhetens intresse
böra omformuleras. Om i lagens inledningsbestämmelse fastslås att civilförsvarets
främsta uppgift är att rädda människoliv och egendom, torde detta
underlätta statsmakternas strävanden att hos allmänheten vinna större
förståelse för civilförsvaret.

Under framhållande av att den blivande civilförsvarskungörelsen måste
komma att stödja sig på den nya civilförsvarslagen ifrågasätter civilförsvarschefen
i Göteborg om icke lagens 1 § borde innehålla en bestämmelse
om vilka olika kårer och tjänstegrenar, som bör inrymmas inom den nya organisationen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

Departementschefen

Såsom jag anfört i det föregående bör civilförsvarets uppgifter icke detaljerat
angivas i lagen utan närmare regleras i administrativ ordning.
Härigenom skapas de författningsmässiga förutsättningarna för en snabb
och smidig anpassning av civilförsvarets verksamhet till utvecklingen och
till de krav, som läget vid olika tidpunkter kan komma att ställa. I lagen
bör sålunda endast upptagas en allmän formulering, som jämte ett bemyndigande
för Konungen att närmare bestämma verksamhetsområdet endast
kort anger civilförsvarets inriktning och allmänna uppgifter. Samtidigt bör
lagen i den inledande paragrafen i möjligaste mån ge besked om civilförsvarets
ställning i förhållande till den verksamhet för rikets försvar, som
utövas av andra organ. Då civilförsvaret alltjämt skall vara en civil organisation,
som fullföljer vissa försvarsuppgifter, vilka icke åvilar krigsmakten,
synes mig endast den invändningen kunna anföras mot den nuvarande
bestämningen i lagen av civilförsvarets uppgifter, att den humanitära
inriktningen av civilförsvaret icke kommit till uttryck. Då civilförsvarets
uppgift är att skydda och rädda liv och egendom undan verkningarna
av fientligt anfall mot riket synes detta i lika mån som uppgiften att
bidraga till landets försvar — vilken uppgift för övrigt fullföljes just genom
den skyddande och räddande verksamheten — böra komma till uttryck
i lagen. Jag förordar därför att i 1 § införes en anvisning om verksamhetens
humanitära natur. Däremot anser jag det ej erforderligt att
såsom föreslagits i några remissyttranden uttryckligen avgränsa civilförsvarets
verksamhetsområde i förhållande till andra i totalförsvaret ingående
organ än krigsmakten. Redan i paragrafens inledning bör nämligen liksom
hittills angivas att civilförsvarets uppgift är att utöva försvarsverksamhet
i de hänseenden Konungen bestämmer. Härigenom utsäges med
erforderlig tydlighet att icke all försvarsverksamhet, som icke åvilar krigsmakten,
är att hänföra till civilförsvaret.

Några remissmyndigheter har framhållit att civilförsvaret bör kunna anlitas
i katastrofsituationer även utan samband med krig. Jag delar denna
uppfattning. Liksom hittills bör i lagen upptagas ett stadgande om att civilförsvaret
i de hänseenden Konungen bestämmer skall kunna utöva verksamhet,
som står i samklang med civilförsvarets uppgifter i övrigt. Med stöd
av ett dylikt stadgande kan enligt Konungens bestämmande civilförsvarets
organisation och resurser i viss utsträckning utnyttjas i katastrofsituationer
även under fredsförhållanden, liksom civilförsvaret också kan anlitas
för omhändertagande av flyktingar, om sådana i stort antal skulle anlända
till riket. Att märka är emellertid att civilförsvarets personalbehov vid
dylika insatser icke kan tvångsvis tillgodoses genom civilförsvarsplikten,
vilken under fredsförhållanden endast kan tagas i anspråk för utbildning
och övning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

I motsats till civilförsvarsutredningen anser jag att stadgandet i 1 § om
att särskilda tjänstegrenar skall finnas för olika slag av civilförsvarets
verksamhet bör bibehållas såsom ett andra stycke i den nya lagens 1 §. Det
torde nämligen vara praktiskt och främja en enhetlig terminologi att en
särskild benämning fastslås i lagen att användas som beteckning för varje
slag av verksamhet inom civilförsvaret. Fördelarna av en sådan enhetlig
benämning torde vara uppenbara, när den närmare regleringen av verksamheten
skall ske i kungörelser och anvisningar. För att undvika förväxlingar
och oklarheter bör däremot, såsom utredningen föreslagit och såsom skett
i propositionen nr 114/1959, beteckningen kår användas, när personalorganisationen
för vissa uppgifter åsyftas; benämningen tjänstegren bör sålunda
förbehållas själva verksamheten. Vilka de olika tjänstegrenarna
skall vara torde icke böra utsägas i lagen utan bör bestämmas i administrativ
ordning i samband med att civilförsvarets uppgifter närmare regleras.

På civilförsvaret skall även fortsättningsvis ankomma ordnings- och bevakningsuppgifter,
vilkas fullföljande kräver att personalen kan ingripa
med vapen. Självfallet måste vapen kunna brukas även mot fientliga soldater,
som angriper bevakningsobjekten eller som söker hindra ordningspersonalen
i dess verksamhet. Såtillvida måste möjlighet finnas att under
krig göra avsteg från civilförsvarets i övrigt rent civila karaktär. Avsteget
måste emellertid anses vara av begränsad räckvidd och det bör i lagen
uttryckligen fastslås att dylika stridsuppgifter endast kan åläggas personal,
som är krigsplacerad inom tjänstegrenen ordnings- och bevakningstjänst,
och blott i anslutning till fullgörandet av sådan tjänst. Det bör
alltså icke kunna komma i fråga att avdela civilförsvarspersonal för fristående
stridsuppgifter. Med hänsyn till att den, som deltager i stridshandlingar
mot fiendens uniformerade soldater utan att tillhöra den egna krigsmakten,
riskerar att bli betraktad som franktirör bör liksom i den nuvarande
lagen stadgas att civilförsvarspersonal, som tilldelas stridsuppgifter,
under krig tillhör krigsmakten. Detta innebär emellertid ej att personalens
tillhörighet till civilförsvaret upphör utan personalen kommer att tillhöra
båda försvarsorganisationerna.

2 §.

I denna paragraf föreslår civilförsvarsutredningen ej någon ändring; ej
heller påkallas någon sådan av vad i propositionen nr 114/1959 föreslagits.

Under remissbehandlingen har erinringar mot paragrafen ej framställts
men några remissinstanser har uttalat, att de i motsats till utredningen
finner viss tidsfrist för intagande av olika beredskapsgrader böra fixeras i
tillämpningsbestämmelserna.

Paragrafen torde böra oförändrad överföras till nya lagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960
2 KAP.

Grunddragen av civilförsvaret

Kapitlet reglerar grunddragen av civilförsvarsorganisationen — centralt,
regionalt och lokalt — samt anger förutsättningarna för det lokala civilförsvarets
utnyttjande inom annat område eller vid annan byggnad eller anläggning
än den, för vilken det organiserats. Därjämte lämnas i kapitlet
föreskrifter om militär direktivrätt gentemot civilförsvaret för att säkerställa
nödvändig samordning av de båda försvarsorganisationernas verksamhet.

3—4 §§.

Varken i 3 §, som behandlar den centrala ledningen av civilförsvaret,
eller i 4 §, som i fråga om den regionala ledningen föreskriver att länsstyrelsen
handhar ledningen av civilförsvaret inom varje län, föreslår civilförsvarsutredningen
någon ändring. Ej heller är någon ändring erforderlig
på grund av vad som upptagits i propositionen nr 114/1959.

Remissyttrandena

Under remissbehandlingen har överbefälhavaren framhållit att civilbefälhavarnas
befogenheter i avseende å civilförsvaret bör inskrivas i lagen,
medan civilbefälhavarna i första och femte civilområdena samt länsstyrelserna
i Södermanlands, Kronobergs, Hallands och Kopparbergs län funnit
lagen böra upptaga en erinran om civilbefälhavarnas befogenheter härvidlag.

Mot utformningen av 3 och 4 §§ i förslaget har telestyrelsen vidare riktat
den anmärkningen att eftersom avsikten är att utöver civilförsvarsstyrelsen
och länsstyrelserna vissa centrala myndigheter, exempelvis järnvägsstyrelsen
och telestyrelsen, själva skall leda civilförsvaret inom sina
verk, bör innebörden av uttrycket civilförsvarsmyndighet — som förekommer
i förslagets 9 § utan närmare definition — angivas fullständigare i
3 § genom att däri intages en erinran om att den centrala ledningen av civilförsvaret
under Konungen enligt vad särskilt är stadgat utövas även av
annan myndighet än civilförsvarsstyrelsen.

Departementschefen

Vad beträffar utformningen av 3 § synes det icke erforderligt eller ens
lämpligt att såsom telestyrelsen föreslagit intaga en erinran om att även
annan myndighet än civilförsvarsstyrelsen kan under Konungen utöva
central ledning av civilförsvarsverksamhet. Att vissa kommunikationsverk
och andra verk liksom också särskilda företag eller inrättningar in. m.
kan utrustas med eget civilförsvar och själva får leda detta -—■ varigenom
de blir att anse som civilförsvarsmyndigheter i lagens mening — framgår
nämligen av 96 § i den nuvarande civilförsvarslagen, vilken paragraf enligt
vad jag i fortsättningen föreslår, kommer att få sin motsvarighet i den nya

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

lagen. Vid sådant förhållande och då dylika särskilda civilförsvarsorganisationei
berör endast i hög grad speciella områden torde en sådan allmännare
formulering av 3 §, som en erinran av föreslagen art skulle komma att medföra,
endast vara ägnad att göra bilden av civilförsvarsorganisationen oklar.
Såtillvida utgör kapitelrubriken en erinran om att avvikelser från den i kapitlet
stadgade ordningen kan förekomma som den klargör att endast grunddragen
av civilförsvaret behandlas i kapitlet.

I överensstämmelse med ett förslag, som f. n. bearbetas inom inrikesdepartementet,
torde vissa befogenheter i samordnande syfte komma att tilläggas
civilbefälhavarna under beredskapstillstånd och krig i avseende å civilförsvaret.
De viktigaste befogenheterna härvidlag torde komma att hänföra
sig till utrymning, omgruppering av civilförsvarsstyrkor för användning
utom det egna länet, förfogande över undsättningskårerna, när dessas primära
verksamhetsområde omfattar flera län, samt sådana åtgärder mot
radioaktiv beläggning, som berör flera län. Det torde vara lämpligt att i
4 § intaga en erinran om att civilbefälhavarna kan tilläggas vissa befogenheter
i avseende å civilförsvaret under beredskap och krig.

5 §•

I denna paragraf meddelas i den nuvarande lagen regler för rikets indelning
i civilförsvarsområden, varvid som huvudregel gäller att varje landsfiskalsdistrikt
och stad, som ej ingår i sådant distrikt, utgör ett civilförsvarsområde.
Civilförsvarsutredningen har med hänsyn till bland annat
atomvapnens verkningar över vidsträckta områden föreslagit att civilförsvarsområdena
skall göras större än hittills och i stort sett motsvara de
nuvarande civilförsvarskretsarna. Detta förslag godtogs i propositionen nr
114/1959, mot vilken riksdagen på denna punkt icke hade någon erinran. I
enlighet med sin ståndpunkt i fråga om civilförsvarsområdenas utsträckning,
vilken bör bestämmas med utgångspunkt från de lokala förhållandena,
har civilförsvarsutredningen i sitt lagförslag icke upptagit några grunder
för hur indelningen i sådana områden bör ske utan föreslagit att lagen
härvidlag endast skall innehålla ett bemyndigande för Konungen att förordna
om indelningen.

Remissyttrandena

Av remissmyndigheterna har endast länsstyrelsen i Östergötlands län
haft något att anföra under förevarande paragraf. Länsstyrelsen anser att
paragrafen bör upptaga även en definition av begreppet undsättningsområde,
som enligt civilförsvarsutredningens förslag skall vara beteckningen
för en undsättningskårs primära verksamhetsområde. Rörande lämpligheten
av att benämningen undsättningsområde inskrives i lagen har emellertid
även civilförsvarsstyrelsen yttrat sig, nämligen i anslutning till sin
behandling av 7 §. Styrelsen anser det inte lämpligt att det fastslås i lagen,

Kungl. I\Iaj:ts proposition nr 5 år 1960

att bestämda undsättningsområden skall finnas och motiverar sin ståndpunkt
på följande sätt.

Enligt utredningen skall allmänt civilförsvar upprättas i två skilda former,
nämligen dels lokalt civilförsvar för varje civilförsvarsområde och
dels regionalt civilförsvar för större områden med uppgift att vid behov
förstärka det lokala civilförsvaret. I motsats till den lokala organisationen,
som direkt ledes av civilförsvarschefen, skall den regionala stå under länsstyrelsens
omedelbara ledning. I det regionala civilförsvaret skall ingå undsättningskårer
för vissa regioner (undsättningsområden), — — — gasskyddslaboratorier
för ett eller flera län samt till civilförsvarets förfogande
ställda flygplan och helikoptrar för av utredningen icke närmare angivna
områden. Härjämte överväges f. n. att upprätta en organisation för skydd
mot radioaktiv strålning och stridsgaser samt en organisation för medverkan
vid epidemibekämpning. Den hittills verkställda utredningen om dessa organisationer
ger vid handen, att även för deras verksamhet erfordras regionala
förband med verksamhetsområden, som icke på förhand kan avgränsas
men som måste omfatta betydligt större områden än de enskilda länen.

Till en början må här framhållas, att rekryteringen till det regionala civilförsvaret
icke bör inskränkas till de områden, som primärt skall utgöra respektive
förbands eller kårs geografiska verksamhetsfält. Ej heller dess organisering
m. m. kan alltid handhas av länsstyrelserna i de län, där enheterna
skall utgångsgrupperas. Frågor om undsättningskårernas organisation,
mobilisering, personalrekrytering, utbildning m. m. måste sålunda —
såsom styrelsen anfört i remissutlåtandet — handläggas av civilförsvarsstyrelsen
i samråd med försvars- och arméstaberna. I fråga om den organisatoriska
uppbyggnaden saknar sålunda den geografiska indelningen i
»undsättningsområden» nämnvärd betydelse. Vidare kan en uppdelning
av riket i sådana områden komma att verka hämmande på ett effektivt
taktiskt utnyttjande av förbanden, vilka i stället bör ha hela landet som verksamhetsfält.
Riktlinjerna för enheternas taktiska utnyttjande i olika geografiska
områden bör icke fastslås i civilförsvarslagen utan angivas i instruktionsmässiga
föreskrifter.

Departementschefen

Vid en övergång till större, för civilförsvarsverksamhetens rationella
handhavande mera lämpade civilförsvarsområden torde några generella
grunder för indelningen i sådana områden icke kunna fastslås i lagen.
Det bör såsom civilförsvarsutredningen föreslagit ankomma på Konungen
att fastställa indelningen, varvid de på en ändamålsenlig indelning i varje
särskilt fall inverkande omständigheterna kan beaktas. Om vid denna
indelning delar av skilda län finnes böra bilda ett civilförsvarsområde, bör
det liksom hittills ankomma på Konungen att förordna, till vilket län området
skall höra i civilförsvarshänseende.

Civilförsvarsstyrelsen har i sitt remissyttrande motsatt sig alt en särskild
indelning i verksamhetsområden för undsättningskårerna sker. I vissa
hänseenden synes det emellertid vara en fördel om en sådan indelning ägt
rum. Upprättandet av mobiliserings- och operationsplaner torde sålunda

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

underlättas, om det område, inom vilket kåren har sina förstahandsuppgifter,
är bestämt. Även vid den lokala planläggningen synes det vara av
värde att veta huruvida civilförsvarsområdet omfattas av det primära operationsområdet
för en eller flera undsättningskårer. Jag anser därför att en
indelning i verksamhetsområden för undsättningskårerna bör kunna företagas
och att lagen bör giva upplysning härom. Indelning i områden för
regionalt civilförsvar bör kunna ske även för exempelvis radiakskyddet,
gasskyddet och epidemibekämpningen, varvid områdena torde få betydligt
större omfattning än undsättningskårernas verksamhetsområden. En
annan sak är att möjlighet bör finnas att utnyttja för visst område organiserat
civilförsvar inom annat område, där behov av ytterligare insatser
föreligger. Härtill återkommer jag under 8 §. I förevarande paragraf torde
sålunda böra intagas föreskrift om att jämväl indelning i områden för det
regionala civilförsvarets verksamhet skall företagas i den utsträckning det
finnes erforderligt samt att denna indelning likaledes ankommer på Konungen.

Stundom torde det för det lokala civilförsvarets verksamhet befinnas
ändamålsenligt att civilförsvarsområde indelas i mindre enheter, civilförsvarsdistrikt,
med särskild ledning under chefen för civilförsvarsområdet.
Sådan indelning torde böra ankomma på länsstyrelsen.

6 §.

I förevarande paragraf stadgas f. n. att den omedelbara ledningen av civilförsvaret
inom civilförsvarsområde utövas av en civilförsvarschef. Enligt
civilförsvarsutredningens förslag skall civilförsvarschef emellertid endast
under civilförsvarsberedskap utöva ledningen, medan ansvaret för fredsadministrationen
skall ligga på länsstyrelsen. Civilförsvarschef skall dock
under fredsförhållanden undergå utbildning för sin uppgift samt deltaga i
försvarsspel och övningar ävensom i beredskapsplanläggningen och övriga
förberedelser för civilförsvaret inom området. I konsekvens härmed har
civilförsvarsutredningen föreslagit att paragrafens avfattning skall ändras
därhän, att den kommer att föreskriva att en civilförsvarschef skall finnas
i varje civilförsvarsområde för ledning under civilförsvarsberedskap av
civilförsvaret inom området samt med de uppgifter i övrigt, som Konungen
bestämmer.

Utredningen har vidare föreslagit att, i motsats till vad f. n. gäller, civilförsvarschef
skall förordnas för viss tid samt att ersättare för honom skall
utses först då förfall uppkommer för civilförsvarschefen och endast i den
mån så erfordras. Härvid utgår utredningen från att innehavaren av en
av utredningen föreslagen befattning som förste chefsassistent i varje civilförsvarsområde
skall övertaga civilförsvarschefens befogenheter vid tillfälligt
kortare förfall för denne.

I paragrafens sista stycke, vilket ålägger befattningshavare vid polis -

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

och brandväsendet skyldighet att mottaga uppdrag som civilförsvarschef
eller ställföreträdare, föreslår utredningen endast en redaktionell jämkning.

1 propositionen nr 114/1959, vilken i detta hänseende bifallits av riksdagen,
förordades den av utredningen föreslagna ordningen för fredsadministrationen
i princip. Det framhöils emellertid — mot bakgrunden av den kritik
som riktats mot förslaget om centraliserad fredsadministration framför
allt av överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län samt av
länsstyrelsen i Malmöhus län — att man vid den närmare utformningen av
organisationen borde beakta de särskilda förhållandena i de olika länen.
Hur denna utformning borde göras, skulle få prövas i samband med anslagsäskandena
för den nya organisationen, till vilken tidpunkt också borde
anstå med ställningstagandet till frågan om några principiella avsteg från
förslaget kunde behöva göras, framför allt med avseende på de största städerna.

Remissyttrandena

Rörande utformningen av lagtexten med hänsyn till överföringen till
länsinstansen av fredsadministrationen av civilförsvarsområdena anför
överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län i gemensamt yttrande,
att lagtexten bör avfattas så, att inom Stockholms civilförsvarsområde
alltjämt — enligt ett av dessa remissinstanser framlagt förslag —
kommer att finnas en heltidsanställd civilförsvarschef för handhavande av
vissa f redsuppgifter. Civilförsvarschef en i Stockholms civilförsvarsområde
framhåller att det synes ovisst om den föreslagna avfattningen av 6 § ger ett
adekvat uttryck även för den utformning civilförsvaret får inom stockholmsområdet.

Länsstyrelsen i Örebro län anser att civilförsvarschefen ej helt skall avkopplas
från ledningen under icke-beredskapstid och fortsätter.

Därest en större övning, exempelvis, hålles, i vilken civilförsvarsområdet
deltager, bör han väl rimligen själv utöva ledningen för verksamheten, även
om beredskap ej råder. Att i tillämpningskungörelsen uttömmande angiva
»uppgifterna i övrigt» torde bliva vanskligt. Enligt länsstyrelsens mening
bör civilförsvarschefen enligt lag ständigt utöva ledningen för civilförsvaret
i sitt civilförsvarsområde, lät vara med den begränsning, som följer av den
administrativa personalens medverkan.

Liknande synpunkter anföres av länsstyrelserna i Södermanlands och
Kronobergs län.

Civilförsvarschefen i Göteborgs civilförsvarsområde anser den föreslagna
begränsningen rörande civilförsvarschefens ledningsverksamhet icke lämplig,
enär förhållandena — bl. a. order om snabbutrymning och omhändertagande
av flyktingar — hastigt kan påkalla ingripanden och åtgärder från
civilförsvarschefens sida redan innan centrala myndigheter hunnit utfärda
order om beredskapstillstånd.

Kungi. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

Flera remissinstanser anser det angeläget att ställföreträdande civilförsvarschef
finnes ständigt förordnad och anser att lagtexten liksom hittills
skall föreskriva att ställföreträdare skall finnas utsedd. Uttalanden i denna
riktning göres av civilförsvarsstyrelsen, länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands,
Kronobergs, Kristianstads, Västmanlands, Kopparbergs, Jämtlands
och Norrbottens län samt av Sveriges civilförsvarsförbund. Länsstyrelsen
i Östergötlands län anser att möjlighet bör finnas att utse tjänsteförrättande
civilförsvarschef tidigare än då förfall för civilförsvarschefen
uppkommer.

I yttrande över civilförsvarsutredningens huvudbetänkande föreslog länsstyrelsen
i Jönköpings län, att distriktschef skall finnas i ort med skyddsrumsbyggnadsskyldighet,
dock ej där civilförsvarschefen har sin uppehållsort,
samt att befattningshavare vid polis- och brandväsendet skall vara skyldig
mottaga jämväl sådant uppdrag. Länsstyrelsen vidhåller detta förslag
och hemställer, att 6 § avfattas i enlighet härmed. En liknande uppfattning
har länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus, Jämtlands, Västerbottens och
Norrbottens län.

Departementschefen

Vad beträffar den omedelbara ledningen av civilförsvaret inom civilförsvarsområde
har i enlighet med förslag i propositionen nr 114/1959 beslutats
att ledningen under fredsförhållanden i princip skall ankomma på länsinstansen.
Reservation har dock gjorts för att det med hänsyn till de särskilda
förhållandena i de olika länen och särskilt i de största städerna kan visa
sig ändamålsenligt att i vissa fall låta även fredsadministrationen vila på
civilförsvarschefen. Förevarande paragraf bör avfattas i enlighet med detta
ställningstagande och sålunda såsom huvudregel föreskriva att ledningen
av civilförsvaret i civilförsvarsområde under civilförsvarsberedskap skall
ankomma på en civilförsvarschef men öppna möjlighet för Konungen att
särskilt förordna att ledningen i visst område även eljest skall utövas av
civilförsvarschefen. Förordnande kan då även avse sådan ledningsverksamhet
i brådskande fall, som civilförsvarschefen i Göteborg berört i sitt remissyttrande.
Har särskilt förordnande om ledningen av civilförsvaret i civilförsvarsområde
ej meddelats, följer av 4 § att ledningen under fredsförhållanden
ankommer på länsstyrelsen. Att ledningen av fredsadministrationen
av civilförsvarsområde regelmässigt utövas av länsstyrelsen innebär
emellertid ej, att civilförsvarschefen under fredsförhållanden står helt
utanför civilförsvaret utan blott att han är befriad från de löpande arbets^PPIpftcrna.
Han skall salunda i fredstid genomgå utbildning för sin uppgift,
deltaga i försvarsspel, övningar och konferenser samt fortlöpande
följa beredskapsplanläggningen och övriga civilförsvarsförberedelser, såvitt
det är av betydelse för hans ledning av civilförsvaret under beredskap.

I ett flertal remissyttranden har framhållits att en ställföreträdare för

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

civilförsvarschefen ständigt bör finnas utsedd, medan civilförsvarsutredningen
föreslagit att förste chefsassistenten inom varje civilförsvarsområde
åtminstone vid tillfälligt förfall för civilförsvarschefen skall inträda i dennes
ställe. Att märka är emellertid att assistenten uttages till sin befattning
med stöd av civilförsvarsplikten och därför under fredsförhållanden
endast kan tagas i anspråk för utbildning och övning och detta dessutom
endast intill visst dag- respektive timantal. Assistenten kan sålunda under
fredstid ej alltid inträda som ställföreträdare för civilförsvarschefen, vilket
måste anses som en väsentlig olägenhet, särskilt vid övningar. Med hänsyn
härtill bör en särskild ställföreträdare för civilförsvarschefen ständigt
vara förordnad. Även ställföreträdaren bör genom utbildning och genom
att fortlöpande hålla kontakt med planläggningsarbetet göras skickad för
sin uppgift.

Civilförsvarschef och ställföreträdare bör liksom hittills förordnas av
länsstyrelsen, om ej Konungen för visst civilförsvarsområde bestämmer
annorlunda. Jag anser skäl ej föreligga att giva dylika förordnanden tidsbestämd
giltighet. Med hänsyn till befattningarnas betydelse efter övergången
till större civilförsvarsområden än hittills och då det i allmänhet
först vid civilförsvarsberedskap kommer att visa sig huruvida någon civilförsvarschef
till äventyrs ej skulle vara skickad för sin uppgift bör länsstyrelsen
kunna när som helst bringa förordnandet att upphöra och förordna
annan i den entledigades ställe.

Om indelning i civilförsvarsdistrikt företagits bör möjlighet finnas för
länsstyrelsen att förordna distriktschef för ledningen under civilförsvarsberedskap
av civilförsvaret inom distriktet. Inom distrikt, där civilförsvarschefen
har sin ledningscentral och därför regelmässigt själv uppehåller sig,
torde behov av distriktschef i regel ej föreligga.

Befattningshavare vid polis- och brandväsendet bör liksom hittills vara
skyldig att mottaga uppdrag såsom civilförsvarschef eller ställföreträdare.
För att trygga rekryteringen av kvalificerade distriktschefer bör skyldigheten
utsträckas till att omfatta jämväl uppdrag som distriktschef. Till
distriktschefer torde en vidare krets befattningshavare vid polis- och
brandväsendet kunna komma i fråga än när det gäller civilförsvarschefer
och deras ställföreträdare.

7 §•

Enligt civilförsvarsutredningens förslag bör i denna paragraf, som för
närvarande reglerar civilförsvarets indelning i allmänt och särskilt civilförsvar
och definierar begreppen hemskydd och verkskydd, alltfort lämnas
föreskrifter om de olika slag av civilförsvar som skall upprättas. Benämningen
särskilt civilförsvar skall emellertid utgå ur lagen, då endast en form
av sådant civilförsvar, nämligen verkskyddet, återstår sedan hemskyddsorganisationen
slopats; ur paragrafen skall enligt förslaget även utgå nu -

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

varande föreskrifter om hemskyddet. Å andra sidan föreslår utredningen
att paragrafen utbygges med en föreskrift om att allmänt civilförsvar skall
upprättas — förutom för varje civilförsvarsområde — även för vissa större
områden, av utredningen benämnda undsättningsområden.

Vad i propositionen nr 114/1959 upptagits och bifallits av riksdagen avviker
icke från innehållet i paragrafen enligt utredningens förslag.

Remissyttrandena

Beträffande civilförsvarsstyrelsens yttrande rörande denna paragraf i
förslaget hänvisas till vad som upptagits under 5 §.

Sveriges civilförsvarsförbund anser att begreppen lokalt civilförsvar och
regionalt civilförsvar bör — med den huvudsakliga innebörd de givits i
civilförsvarsutredningens huvudbetänkande — lagfästas. Som gemensam
benämning för dessa bör beteckningen allmänt civilförsvar användas.

Mot definitionen enligt civilförsvarsutredningens förslag av begreppet
verkskydd anmärker länsstyrelsen i Norrbottens län att innebörden av uttrycket
»för särskilda byggnader och anläggningar» icke är fullt klar.

Överbefälhavaren anser att bestämmelser om någon form av hemskydd
bör ingå i denna paragraf.

Departementschefen

Liksom hittills bör i förevarande paragraf föreskrift givas om de olika
former av civilförsvar som skall anordnas, nämligen allmänt civilförsvar
och verkskydd. Efter tillkomsten av de regionala undsättningskårerna och
annat regionalt civilförsvar på gasskyddets och radiakskyddets m. fl. områden
synes det lämpligt att indelningen av det allmänna civilförsvaret i
lokalt och regionalt civilförsvar även kommer till uttryck i lagen. I enlighet
med vad hittills gällt för organiserandet av särskilt civilförsvar bör
den grundläggande förutsättningen för att verkskydd skall anordnas vid
särskilda anläggningar och byggnader, nämligen att det finnes påkallat med
hänsyn till bebyggelsens beskaffenhet eller eljest, angivas i lagen. Principerna
för i vilken omfattning verkskydd skall organiseras utvecklas närmare
i propositionen nr 114/1959 (s. 123 f.).

I vissa fall kan det vara rationellt att bilda en gemensam organisation
för det lokala allmänna civilförsvaret och verkskyddet. Såsom framhållits
i den förenämnda propositionen torde detta vara fallet framför allt i industrisamhällen,
där en enda eller några få industrier dominerar samhället.
Riksdagen har icke haft någon erinran mot uttalandena i propositionen
härvidlag. Lagen bör följaktligen anpassas till detta ställningstagande och
upptaga föreskrift om att en gemensam organisation för lokalt allmänt civilförsvar
och verkskydd kan anordnas, om det med hänsyn till förhållandena
på viss ort eller inom visst område finnes ändamålsenligt och kan ske utan
minskning av civilförsvarets förmåga att fullgöra sina uppgifter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960
8 §■

I paragrafen regleras förutsättningarna för anlitande av civilförsvaret
utanför det område eller den anläggning eller byggnad, för vilken det organiserats.
Civilförsvarsutredningen, vars förslag härutinnan icke mött någon
gensaga i propositionen nr 114/1959 eller under riksdagsbehandlingen av
denna, föreslår att möjligheterna vidgas att taga civilförsvaret i anspråk
utanför det egna området eller den egna anläggningen eller byggnaden.
Detta bör enligt utredningen ske genom att de nuvarande villkoren för sådan
rörlighet, nämligen att högsta civiltörsvarsberedskap intagits och att åtgärden
skall syfta till avvärjande av betydande skada, göres mindre restriktiva. Salunda
bör enligt utredningen — med bibehållande av de stadgade förutsättningarna
i övrigt — krävas blott att civilförsvarsberedskap anbefallts och
att åtgärden sker till avvärjande av skada. I utredningens förslag till ny
lydelse av paragrafen har vidare den omständigheten att regionalt civilförsvar
föreslås skola anordnas för särskilda områden föranlett en mindre
jämkning av den äldre lydelsen.

Remissyttrandena

Civilförsvarsstyrelsen föreslår med utgångspunkt i styrelsens synpunkter
på lämpligheten av en indelning i undsättningsområden, vilka återgivits
under 5 §, att föreskriften om utnyttjande av civilförsvaret utanför det
egna området eller den egna anläggningen eller byggnaden får avse endast
det lokala civilförsvaret och verkskyddet, medan i ett andra stycke i paragrafen
stadgas att ledningen av det regionala civilförsvaret skall ske enligt
grunder, som Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, civilförsvarsstyrelsen
bestämmer.

Länsstyrelsen i Kopparbergs lån understryker angelägenheten av att ledningen
för civilförsvaret beredes ökade möjligheter att utnyttja de skadeavhjälpande
organen utanför det egna civilförsvars- eller undsättningsområdet
eller den egna byggnaden eller anläggningen. Den större rörligheten
motiverar enligt länsstyrelsen att i tillämpningskungörelsen närmare angives
hur tillgängliga styrkor skall disponeras och ledas, då de insättes för sådana
särskilda uppgifter.

Mot de föreslagna vidgade möjligheterna att göra civilförsvaret rörligt
anför riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap att verkskydd vid
krigsvikliga företag icke annat än i katastrofsituationer bör få användas
utanför den egna anläggningen eller byggnaden.

Departementschefen

I propositionen nr 114/1959 förutsattes att det till omfattningen mindre
men i kvalitativt hänseende förstärkta civilförsvar, som omorganisationen
av civilförsvaret åsyftar att skapa, skall kunna i större utsträckning än det
hittillsvarande utnyttjas utanför det egna området eller den egna anlägg5
— Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 sand. Nr 5

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

ningen eller byggnaden. Under riksdagsbehandlingen har någon erinran
häremot ej förekommit. De vidgade möjligheterna till rörlighet bör komma
till uttryck i lagtexten genom att villkoren för utnyttjandet av civilförsvaret
utom det egna området eller den egna anläggningen eller byggnaden
göres mindre restriktiva i enlighet med vad civilförsvarsutredningen
föreslagit. Paragrafen bör täcka alla former av civilförsvar som anordnas
för visst område eller för viss anläggning eller byggnad och sålunda gälla
även regionalt civilförsvar. Närmare grunder för civilförsvarets utnyttjande
utom eget område eller egen anläggning bör fastställas administrativt. Härvid
får självfallet beaktas att möjligheterna att utnyttja civilförsvaret enligt
denna paragraf icke göres så stora, att risk föreligger, att det egna området
eller den egna anläggningen lämnas utan det skydd som måste anses oundgängligt.

Paragrafen har omarbetats även redaktionellt.

9 §•

I förevarande paragraf föreslår civilförsvarsutredningen icke någon ändring;
någon sådan påkallas ej heller av vad i propositionen nr 114/1959 upptagits
och beslutats av riksdagen. Emellertid förklarar utredningen, att den
övervägt att i paragrafen införa regler om direktivrätt för civilförsvarschef
gentemot kommunala organ, vilka enligt utredningens förslag, återgivet
i den förenämnda propositionen (s. 13 f.), efter omorganisationen
skall övertaga vissa uppgifter av s. k. efteranfallskaraktär som hittills ansetts
åvila civilförsvaret.

Remissyttrandena

Länsstyrelsen i Västmanlands län anser att behovet av enhetlig ledning
for all skadeavhjälpande verksamhet på det lokala planet icke har tillgodosetts
med utredningens förslag. Länsstyrelsen anför härom.

Samordningsproblemen kräva, såsom länsstyrelsen framhållit i sitt utlåtande
över huvudbetänkandet, ökad uppmärksamhet, om civilförsvarets
verksamhetsområde begränsas i enlighet med förslaget. I den regionala instansen
äro, har länsstyrelsen vidare uttalat, dessa problem relativt lättlösta
på grund av länsstyrelsens allmänna ställning som samordnande försvarsmyndighet.
Pa det lokala planet torde däremot särskilda åtgärder erfordras
för att säkerställa en effektiv samverkan mellan olika organ. Enligt länsstyrelsens
mening torde civilförsvarschefen böra äga direktivrätt gentemot
kommunala socialvårdsmyndigheter och tekniska verk, när det gäller brådskande
ingripanden för att avhjälpa skador, som förorsakats av fientlig
verksamhet, och länsstyrelsens beslut icke hinner avvaktas.

En sådan direktivrätt bör grundas på lag, icke blott på sådana av Kungl.
Maj :t meddelade föreskrifter, som avses i 44 § 3 mom. lagförslaget. Det är en
brist i detta förslag att gränsdragningen mellan civilförsvarets och kommunens
uppgifter icke kommer till något uttryck i lagen. En hänvisning till de

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

lagar och författningar, som reglera kommunens skyldigheter, bör inflyta i
44 §. En översyn och komplettering av dessa bestämmelser är, såsom utreda
ningen påpekat i huvudbetänkandet, av behovet påkallad.

Samma uppfattning har civilförsvarsstyrelsen, länsstyrelserna i Blekinge,
Malmöhus och Jämtlands län samt civilbefälhavaren i andra civilområdet
och Sveriges civilförsvarsförbund.

Departementschefen

Uppenbarligen är det av största betydelse, att resurserna på olika områden
samordnas, när det gäller att komma till rätta med alla de svårbemästrade
problem, som uppkommer i samband med ett fientligt anfall. Möjligheterna
till samordning av krigsmaktens och civilförsvarets verksamhet
torde kunna anses tryggade genom att militär myndighet liksom hittills i
vissa lägen berättigas ge civilförsvaret direktiv om vilka civilförsvarsuppgifter
som skall fullgöras. Självfallet måste också samordning äga rum av
civilförsvarets och de ordinarie civila samhällsorganens verksamhet. Behovet
av sådan samordning blir särskilt framträdande på områden, där de ordinarie
samhällsorganen får övertaga uppgifter, som hittills ansetts åvila civilförsvaret,
exempelvis i fråga om omhändertagandet på längre sikt av utrymd
befolkning, iståndsättande av kommunikationsleder och av distributionsnät
för vatten, gas och elektricitet etc. I dessa och liknande hänseenden
blir det företrädesvis kommunala organ, som får övertaga uppgifterna, och
skäl torde därför såsom några remissinstanser påpekat föreligga att överväga
införandet av någon form av direktivrätt för civilförsvarsmyndigheterna
gentemot kommunerna. Hur kommunernas skyldigheter skall närmare
bestämmas är emellertid för närvarande föremål för utredning. Jag anser
därför, att man icke nu bör i lagen inskriva någon direktivrätt för civilförsvarsmyndigheterna
gentemot kommunerna, utan spörsmålet får upptagas
till förnyat övervägande i samband med att ställning tages i frågan om kommunernas
skyldigheter. Paragrafen bör sålunda åtminstone tills vidare upptagas
i nya lagen med oförändrat innehåll.

10 §.

Enligt civilförsvarsutredningens förslag skall liksom hittills civilförsvarets
omfattning och beskaffenhet inom varje civilförsvarsområde närmare
angivas i en organisationsplan för området. För det nytillkomna regionala
civilförsvaret skall organisationsplan upprättas för varje undsättningsområde.
Medan organisationsplanerna hittills fastställts av länsstyrelserna
skall de emellertid enligt utredningens förslag i fortsättningen fastställas
av civilförsvarsstyrelsen efter förslag av vederbörande länsstyrelse. Utredningen
motiverar denna överflyttning med att civilförsvarets personal och
materiel bör inom den av statsmakterna fastställda ramen för civilförsvaret
i dess helhet fördelas mellan de olika civilförsvars- och undsättningsom -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

rådena. I fråga om verkskydden innebär utredningens förslag att civilförsvarsstyrelsen
genom att fastställa organisationsplaner skall bestämma vid
vilka anläggningar och byggnader i varje län som verkskydd skall anordnas,
varvid styrelsen har att beakta de huvudlinjer för skyldigheten att upprätta
verkskydd, som statsmakterna bestämt genom sitt ställningstagande
till frågan om civilförsvarets totala omfattning.

I propositionen nr 114/1959 beröres icke frågan i vilken ordning organisationsplaner
skall fastställas.

Remissyttrandena

Civilförsvarsstyrelsen vänder sig här liksom i anslutning till utredningens
förslag under 7, 8 och 9 §§ mot att lagtexten utformas utifrån den förutsättningen
att en indelning i undsättningsområden företages men har i
övrigt ingen erinran mot utredningens förslag.

Mot förslaget att organisationsplanerna och ändringar däri skall fastställas
av civilförsvarsstyrelsen riktar ett flertal remissinstanser kritik. Sålunda
finner länsstyrelsen i Jämtlands län att en sådan ordning skulle innebära
en onödig administrativ omgång. Länsstyrelsen anför.

Sedan statsmakterna fastställt civilförsvarsorganisationens totala omfattning
— såväl personellt som materiellt — och civilförsvarsstyrelsen fördelat
personal och materiel på de olika länen, bör det ankomma på länsstyrelserna
att utforma organisationen inom de olika länen efter civilförsvarsstyrelsens
anvisningar och de lokala förhållandena samt, såsom hittills, fastställa organisationsplanerna.
Undantagas böra emellertid organisationsplanerna för
undsättningskårerna, vilka planer böra fastställas av civilförsvarsstyrelsen.

Inte heller länsstyrelsen i Kronobergs län finner de motiv bärande, som
utredningen anfört såsom skäl för överflyttningen av beslutanderätten från
länsstyrelsen till civilförsvarsstyrelsen. Länsstyrelsen yttrar.

Enligt länsstyrelsens uppfattning synes Kungl. Maj:t i tillämpningsföreskrifterna
till lagen kunna giva sådana allmänna bestämmelser, som ger
centralmyndigheten möjlighet att i sin tur avväga organisationens omfattning
inom riket samt ge länsstyrelserna erforderliga direktiv för organisationsplanens
vidare utformning. Länsstyrelsen förutsätter, att centralmyndigheten
därvid, liksom hittills varit förhållandet, kommer att uppställa villkor
i vilka hänseenden organisationsplanen före fastställelsen skall underställas
centralmyndigheten för prövning och godkännande exempelvis beträffande
undsättningsområden eller i frågor om behovet av allmänna skyddsrum,
deras beskaffenhet och läge m. m. I

I stort sett samma synpunkter anlägges av länsstyrelserna i Södermanlands,
Jönköpings, Värmlands, Västmanlands, Kopparbergs, Västerbottens
och Norrbottens län samt civilförsvarschefen i Göteborgs civilförsvarsområde,
civilbefälhavaren i första civilområdet och Sveriges civilförsvarsförbund.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 ur 1960

Däremot finner statens organisationsnämnd det vara angeläget, att civilförsvarsstyrelsen
får det fastare grepp om civilförsvarsverksamheten, vilket
en fördelning av tillgängliga resurser på länen samt granskning och fastställelse
av organisationsplanerna enligt nämndens mening medför.

Departementschefen

Det lokala civilförsvarets omfattning och beskaffenhet bör liksom hittills
i sina huvuddrag upptagas i en organisationsplan, som upprättas för
varje civilförsvarsområde. Av organisationsplanen skall framgå bl. a. vilka
skyldigheter i avseende å civilförsvaret som åligger enskilda och kommuner
såsom i fråga om skyddsrum, materielhållning och anordnande av verkskydd.
Närmare föreskrifter om vad organisationsplan skall innehålla torde
böra meddelas i administrativ ordning.

För det regionala civilförsvarets del torde det däremot ej vara erforderligt
att särskilda organisationsplaner upprättas. På det regionala området
föreligger nämligen icke någon motsvarighet till de skyldigheter för kommuner
och enskilda, som det lokala civilförsvaret i väsentlig utsträckning
bygger på; omfattningen och beskaffenheten av det regionala civilförsvaret
bestämmes i sin helhet av statsmakterna. I den mån behov föreligger av
en sammanfattande redovisning av det regionala civilförsvaret inom visst
område bör denna redovisning kunna verkställas i annan och mindre bunden
form än i särskilda organisationsplaner.

Mot civilförsvarsutredningens förslag att organisationsplan och ändring
däri skall fastställas av civilförsvarsstyrelsen har ett flertal remissmyndigheler
haft invändningar. Visserligen är det nödvändigt att den centrala civilförsvarsledningen
har överblick över civilförsvarets omfattning inom de
olika områdena, såväl lokalt som regionalt, och utövar ett avgörande inflytande
på civilförsvarets utformning i stort. Jag kan emellertid icke finna
att det lämpligaste sättet att tillgodose dessa intressen är att låta civilförsvarsstyrelsen
fastställa och därmed — i den mån fråga ej är om beslut som
fattats av Kungl. Maj :t, exempelvis rörande skyddsrum — även bära ansvaret
för civilförsvarets omfattning och beskaffenhet i varje enskilt område,
allra minst som åtskilliga av de förhållanden, om vilka organisationsplanerna
skall innehålla uppgift, måste vara av den natur, att de lokala myndigheterna
har det bästa underlaget för ett ställningstagande. Organisationsplanerna
synes i stället böra upprättas av länsstyrelserna, vilka ju i princip
bär ansvaret för civilförsvaret inom länen. Det inflytande på civilförsvarets
omfattning och beskaffenhet, som bör tillkomma den centrala instansen,
torde böra utövas genom anvisningar och direktiv till länsstyrelserna med
utgångspunkt i den ram för civilförsvaret i dess helhet, som statsmakterna
bestämt. Genom dylika anvisningar och direktiv har civilförsvarsstyrelsen
möjlighet att fördela tillgängliga resurser de olika länen emellan. Den nödvändiga
överblicken över civilförsvaret bör civilförsvarsstyrelsen kunna erhålla
genom att kopior av organisationsplanerna överlämnas till styrelsen.

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

Jag förordar sålunda att såsom huvudregel föreskrives att organisationsplan
skall upprättas av länsstyrelsen. I fråga om de viktigaste civilförsvarsuppgifterna
på det lokala planet kan det emellertid föreligga skäl att tillerkänna
civilförsvarsstyrelsen ett omedelbart inflytande på organisationsplanernas
konkreta utformning. Detta synes böra ske genom att civilförsvarsstyrelsen
i sadana fall far fastställa planen eller den del därav som
är i fråga. I vilka fall fastställelse skall fordras torde få bestämmas av
Konungen i administrativ ordning.

3 KAP.

Civilf örsvarsplikt

Kapitlet reglerar civilförsvarsplikten, dess innebörd och omfattning samt
inskrivning av civilförsvarspliktiga.

Vid den nuvarande civilförsvarslagens tillkomst uttalade föredragande
departementschefen, att garanti måste finnas för att civilförsvaret vore
tjänstdugligt såväl under krig som under fred. Tillräcklig tjänstduglighet
kunde troligen icke vinnas enbart med frivilliga krafters bistånd. Även om
det vore en stor fördel, om civilförsvaret kunde grunda sin personalrekrytering
helt på frivillig medverkan, måste därför en tjänsteplikt för civilförsvaret,
en civilförsvarsplikt, införas. I sitt huvudbetänkande uppger civilförsvarsutredningen
att omkring 860 000 personer enligt nuvarande planläggning
skolat inskrivas i civilförsvaret med stöd av civilförsvarsplikten.
Även om utredningen föreslår en i personellt hänseende väsentligt minskad
civilförsvarsorganisation än den nuvarande, finner utredningen dock att de
skäl, som föranledde införandet av civilförsvarsplikt alltjämt består och
erfarenhetsmässigt bekräftats under den hittillsvarande civilförsvarsverksamheten.
Utredningen finner därför att civilförsvarsplikten icke kan undvaras.
I propositionen nr 114/1959, vari enbart det lokala allmänna civilförsvarets
personal beräknas till cirka 210 000 personer, förutsättes att civilförsvarsplikten
med i huvudsak samma innehåll som för närvarande bibehålies
för att garantera civilförsvarets rekrytering. De ändringar i kapitlet
som aktualiserats av civilförsvarsutredningen och propositionen hänför sig
därför till enskildheter i de särskilda paragraferna, för vilka närmare redogöres
i det följande.

I anslutning till behandlingen av 14 § upptages den genom särskild utredningsman
företagna undersökningen, huruvida möjlighet bör skapas att
från civilförsvarstjänst befria den, som hyser samvetsbetänkligheter mot
sådan tjänstgöring.

11 §•

Civilförsvarsutredningen föreslår icke någon ändring i denna paragraf,

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

genom vilken bl. a. skyldighet ålägges i riket boende svensk medborgare att
från och med det år, varunder han fyller 16 år, till och med det år, varunder
han fyller 65 år, fullgöra sådan tjänstgöring i civilförsvaret, som hans
kroppskrafter och hälsotillstånd medger. Utredningen framhåller emellertid
med hänsyn till de fysiska och psykiska påfrestningarna vid arbete inom
den skadeavhjälpande verksamheten, att civilförsvarsplikten regelmässigt
ej bör tagas i anspråk i fråga om män över 60 år och kvinnor över 55 år.
Vidare framhåller utredningen att män inte bör inskrivas i civilförsvaret
före värnpliktsåldern, då den tid de i sådant fall kan sta till civilförsvarets
disposition i allmänhet blir förhållandevis kort.

I sitt huvudbetänkande berör utredningen möjligheterna att tillgodose
civilförsvarsstyrelsens och länsstyrelsernas behov av personal för krigsorganisationen
genom tjänsteplikt eller civilförsvar splikt och framhåller
härvid att i första hand tjänsteplikt bör ifrågakomma, i den mån personalbehovet
icke kan täckas med den ordinarie personalen eller genom rekrytering
från frivilliga försvarsorganisationer. Möjlighet bör emellertid enligt
utredningen finnas att med tillämpning av civilförsvarsplikten uttaga och
öva personal för tjänstgöring inom ifrågavarande myndigheters krigsorganisationer,
varvid utredningen främst åsyftar telefonister vid radiostationer,
ingående i länsstyrelsernas krigsorganisation.

I lagförslaget har utredningen emellertid icke upptagit någon sådan jämkning
i 11 § eller i 17 §, där inskrivning på förhand av civilförsvarspliktiga
för civilförsvarstjänst regleras, som skulle ge särskild anvisning om att
uttagning kan ske för tjänstgöring med stöd av civilförsvarsplikten i civilförsvarsstyrelsens
eller länsstyrelsernas krigsorganisationer.

Vad i propositionen nr 114/1959 upptagits och bifallits av riksdagen föranleder
icke någon ändring av förevarande paragraf i dess nuvarande lydelse.

Remissyttrandena

Länsstyrelsen i Norrbottens lån framhåller att lagförslaget icke ger länsstyrelserna
erforderliga möjligheter att med tillämpning av civilförsvarsplikten
i mån av behov uttaga och öva biträdespersonal inom länsstyrelsernas
krigsorganisation.

Departementschefen

Även om den nya civilförsvarsorganisationen får en väsentligt mindre
omfattning i personellt hänseende än den nuvarande, är det uppenbart att,
för att personalbehovet skall kunna täckas, civilförsvarsplikt alltfort måste
gälla för envar, som är i stånd att göra en insats i civilförsvaret. Att märka
är att civilförsvarsplikten icke endast innebär skyldighet att i fred ingå i
civilförsvaret och att underkasta sig utbildning och övning utan även att i
krig ställa sig till förfogande för civilförsvarsverksamhet. Under beredskapstillstånd
och krig kan det, såsom framgår av propositionen nr 114/1959,

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

bli aktuellt att i väsentlig utsträckning bygga ut civilförsvarsorganisationen
med personal, som icke uttagits redan i fred; även härvidlag har civilförsvarsplikten
sin stora betydelse för att trygga civilförsvarets tjänstduglighet.
Civilförsvarsplikten kan sålunda icke undvaras och jag anser det heller
icke tillrådligt att minska de civilförsvarspliktigas antal genom att sänka
åldersgränsen för civilförsvarspliktens upphörande. Däremot torde såsom
civilförsvarsutredningen framhållit skäl föreligga att icke i fred uttaga personal
i de övre åldersklasserna eller män strax före värnpliktsåldern för
utbildning och övning. Givetvis bör uttagningen ske så att den personal, som
utbildas och övas, kan behållas i civilförsvaret så länge som möjligt.

Vad beträffar spörsmålet om rekryteringen av viss personal till civilförsvarsstyrelsens
och länsstyrelsernas krigsorganisationer synes det knappast
nödvändigt att införa den av utredningen i huvudbetänkandet förordade
möjligheten att inskriva civilförsvarspliktiga för ifrågavarande tjänstgöring.
Personalbehovet, som torde vara förhållandevis ringa, synes nämligen i
krig kunna fyllas i första hand av frivilliga från de enskilda försvarsorganisationerna
och i andra hand med stöd av tjänsteplikt. I den mån
rekryteringen sker frivilligt, föreligger möjlighet att i fred utbilda och
öva personalen för uppgifterna i krig. Det må vidare erinras om att den
för alla civilförsvarspliktiga, vare sig de inskrivits i civilförsvaret eller ej,
gällande skyldigheten enligt 12 § 2 mom. tredje stycket i nya civilförsvarslagen
att deltaga i civilförsvarsövning, kan utnyttjas för övning av personal,
som avses under krig skola tagas i anspråk med tjänsteplikt för de
ifrågavarande uppgifterna. Såvitt gäller länsstyrelsernas krigsorganisationer
måste emellertid beaktas att deltagande i övning endast kan påfordras
i fråga om uppgifter, som har civilförsvarskaraktär.

12 §.

I vilken utsträckning civilförsvarsplikten får tagas i anspråk för tjänstgöring
vid civilförsvaret under beredskapstillstånd och under fredsförhållanden
regleras i förevarande paragraf. Enligt den nuvarande lydelsen skall
civilförsvarsplikt under beredskapstillstånd fullgöras i den omfattning som
är nödig med hänsyn till pågående eller befarad fientlig verksamhet samt till
behovet av utbildning och övning. När beredskapstillstånd ej råder får
civilförsvarspliktig icke tagas i anspråk för annat ändamål än utbildning
och övning och ej heller under längre tid än 30 timmar för varje kalenderår.
För civilförsvarspliktiga som genom inskrivning i civilförsvaret i förväg
uttagits till tjänstgöring gäller emellertid, att utbildnings- och övningstiden
får utsträckas till 60 timmar för kalenderår. Civilförsvarspliktiga, som inskrivits
för tjänstgöring i befälsbefattning, kan därjämte åläggas att medverka
vid förberedelsearbetet inom civilförsvaret i den omfattning, som
prövas nödig. Paragrafen bemyndigar slutligen Konungen att meddela bestämmelser
om civilförsvarspliktens omfattning vid olika tidpunkter och

Kungl. Maj. ts proposition nr 5 år 1960

för olika grupper av civilförsvarspliktiga samt om de befälsbefattningar med
vilka följer skyldighet att medverka vid förberedelsearbete.

Civilförsvarsutredningen föreslår icke någon ändring i paragrafens regler
om civilförsvarspliktens omfattning under civilförsvarsberedskap. Beträffande
omfattningen under fredsförhållanden föreslår utredningen däremot

— i samråd med utbildningsutredningen såvitt gäller utbildning och övning

— dels den ändringen att utbildningsskyldighet skall åligga endast inskrivna
civilförsvarspliktiga, dels ändrade regler för den tid, under vilken
civilförsvarspliktiga skall vara skyldiga att undergå utbildning och deltaga
i övning. Härvidlag föreslås, att utbildningstiden i fred skall bestämmas
till högst 30 dagar, för högre befäl och särskilt kvalificerade specialister 60
dagar, allt räknat för hela den tid vederbörande är civilförsvarspliktig, samt
att tiden för skyldighet att deltaga i övning -— vilken skyldighet skall omfatta
alla civilförsvarspliktiga oberoende av inskrivning — skall bestämmas
till högst 60 timmar under varje följd av tre kalenderår. Utredningen föreslår
vidare den ändringen, att skyldigheten för vissa civilförsvarspliktiga att
medverka i förberedelsearbete slopas; detta arbete bör i stället utföras
av anställd personal.

I propositionen nr 114/1959 har riktlinjerna för omorganisationen avcivilförsvarets
utbildnings- och övningsverksamhet angivits med utgångspunkt
i att de inskrivna civilförsvarspliktigas skyldighet att undergå utbildning
och deltaga i övning regleras i enlighet med de båda utredningarnas
förslag. Riksdagen har i denna del icke haft någon erinran mot propositionen.

Utredningarnas förslag till nya grunder för beräkningen av utbildningsoch
övningstid motiveras med att den nuvarande lagregleringen ej medgivit
att inskriven personal ålägges att deltaga i utbildningskurser, som pågår
flera dagar i följd. Deltagandet i befälskurser, som anordnats centralt och
regionalt, har därför i praktiken blivit beroende av de civilförsvarspliktigas
medgivande. Till följd härav har befäl i vissa befattningar blivit otillräckligt
utbildat. En ändring anses oundgänglig, om civilförsvaret skall kunna
få den åsyftade effektiviteten.

I vilken omfattning civilförsvarsplikten i fred bör tagas i anspråk för utbildning
har utbildningsutredningen närmare undersökt och härvid upprättat
detaljerade förslag till utbildningsplaner — med angivande av utbildningstiden
i dagar och i vissa fall i timmar — för olika grupper civilförsvarspersonal.
Av undersökningen framgår att utbildningstiderna för det
alldeles övervägande antalet civilförsvarspliktiga kommer att kunna sättas
väsentligt kortare än de i lagförslaget angivna maximitiderna. För lägre
befäl torde sålunda utbildningstiden komma att röra sig mellan en och två
veckor och för manskap, som skall utbildas huvudsakligen genom deltidskurser,
mellan 40 och 50 timmar. Endast för den mest kvalificerade ledningspersonalen
ifrågakommer utnyttjande av de föreslagna maximitiderna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

För utbildningen och övningen av undsättningskårernas värnpliktiga personal
skall enligt utredningarna gälla särskilda tider. Kårerna skall sammansättas
huvudsakligen av värnpliktiga, som överföres till civilförsvaret
vid en ålder av 28—35 år. Den tid, som dessa värnpliktiga bör vara skyldiga
att underkasta sig utbildning och övning i civilförsvaret, bör motsvara den
tid, de eljest skulle ha för repetitionsövning tjänstgjort vid krigsmakten,
d. v. s. högst 60 dagar för manskap och högst 80 dagar för befäl. Vad utredningarna
härvidlag föreslagit har förordats i propositionen nr 114/1959
och icke mött någon erinran från riksdagens sida.

Liksom hittills bör det enligt civilförsvarsutredningen ankomma på Konungen
att för olika tider och för olika grupper av civilförsvarspliktiga
meddela närmare bestämmelser om civilförsvarspliktens omfattning inom
den ram, som civilförsvarslagen uppdrager.

Remissyttrandena

Mot utformningen av reglerna om civilförsvarspliktens utnyttjande under
civilförsvarsberedskap har endast länsstyrelserna i Uppsala och Västernorrlands
län någon erinran, i det de anser den föreslagna oförändrade lydelsen
alltför snävt begränsa möjligheterna att taga civilförsvarspliktiga i anspråk.
Sådan möjlighet föreligger nämligen endast om det är nödigt med hänsyn till
»pågående eller befarad fientlig verksamhet», medan enligt länsstyrelsernas
mening de största personalinsatserna torde komma att behövas för brandsläckning,
livräddning etc., sedan den fientliga verksamheten (bombanfallet)
upphört.

De föreslagna ändringarna i fråga om civilförsvarspliktens utnyttjande
under fredsförhållanden tillstyrkes av det stora flertalet remissinstanser. De
nya tiderna för skyldigheten för civilförsvarspliktiga i allmänhet att deltaga
i utbildning lämnas helt utan erinran. Däremot kritiseras i vissa yttranden
de föreslagna reglerna för skyldigheten att deltaga i övning. Civilförsvarsstyrelsen
föreslår sålunda att timantalet såvitt gäller högre befäl bestämmes
till åtminstone 120 under varje treårsperiod, varigenom detta befäl, som enligt
nya lagen ej skall vara skyldigt att deltaga i förberedelsearbetet, skulle
i övningens form kunna bli insatt i civilförsvarsplanläggning och göras förtroget
med sina krigsuppgifter. Länsstyrelsen i Västmanlands län anser det
icke lämpligt att övningsverksamhetens omfattning anges genom ett visst
antal övningstimmar för varje civilförsvarspliktig utan omfattningen bör i
stället göras beroende av ett bestämt krav på beredskap och funktionsduglighet
hos civilförsvaret. Med den av länsstyrelsen förordade metoden skulle
antalet övningar kunna variera inom de olika länen bl. a. med hänsyn till
dessas storlek och antalet tätorter.

Civilförsvarsutredningens förslag att skyldigheten att deltaga i förberedelsearbete
slopas kritiseras av länsstyrelserna i Kalmar, Blekinge, Malmöhus,
Göteborgs och Bohus samt Västmanlands län ävensom av civilförsvars -

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

chefen i Göteborgs civilförsvarsområde och Sveriges civilförsvar sförbund,
vilka anser att behov föreligger av att kunna utnyttja civilförsvarsplikten för
det högre befälets medverkan i planläggningsarbetet. Civilförsvarsstyrelsen
delar däremot utredningens uppfattning att administrationens behov av
arbetskraft i fred bör tillgodoses med anställd personal.

Beträffande de särskilda tider för skyldighet att deltaga i utbildning och
övning, som föreslås gälla för undsättningskårernas värnpliktiga personal,
har endast överbefälhavaren haft något att erinra. I dennes yttrande föreslås
sålunda att lagtexten utformas så, att den värnpliktiga personalens skyldighet
att underkasta sig utbildning kommer att omfatta både den tid som
gäller för civilförsvarspliktiga i allmänhet och den tid, de värnpliktiga skulle
ha tjänstgjort vid krigsmakten. Förslaget motiveras med att det för befälsutbildning
är erforderligt med så lång utbildningstid.

Civilförsvarsstyrelsen och överbefälhavaren framhåller, att värnpliktig
personal enligt förslaget till ny organisation för civilförsvaret kommer att
ingå också i det lokala allmänna civilförsvaret, och hävdar att den särskilda
tid för utbildning och övning, som föreslås gälla för undsättningskårernas
värnpliktiga personal, bör äga giltighet också för värnpliktiga i det lokala
försvaret.

Länsstyrelsen i Hallands län anser det vara av betydelse för beredskapen
inom civilförsvaret att även de värnpliktiga, som inskrivits i undsättningskårerna,
kan inkallas till beredskapsövningar på sätt som angives i 27 §

2. värnpliktslagen, oaktat civilförsvarsberedskap icke anbefallts. Möjlighet
för Kungl. Maj :t att föreskriva sådana övningar bör därför öppnas genom
föreskrift i lagen.

Enligt länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län samt Kalmar län bör
lagen medge att repetitionsutbildning av inskrivna civilförsvarspliktiga anordnas.
Civilförsvarschefen i Stockholms civilförsvarsområde föreslår att
inskriven personal skall vara skyldig att inom ramen för övningstiden underkasta
sig även repetitions- och kompletteringsutbildning.

Departementschefen

Reglerna för civilförsvarspliktens ianspråktagande under civilförsvarsberedskap
torde, även om de med nuvarande avfattning icke bör tolkas så
snävt som några remissinstanser gjort, böra erhålla en jämkad lydelse för
att otvetydigt täcka de förhållanden, under vilka de civilförsvarspliktigas
insats påkallas.

Under fredsförhållanden bör liksom hittills civilförsvarsplikten icke få
utnyttjas för annat ändamål än utbildning och övning. Såsom jag framhållit
i ett tidigare avsnitt, bär möjlighet finnas att ställa civilförsvarets resurser
till förfogande för uppgifter, som icke har samband med rikets försvar,
exempelvis för räddning och hjälp vid naturkatastrofer. Civilförsvarets insats
torde härvid först och främst kunna omfatta den materiella och orga -

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

nisatoriska sidan av hjälpverksamheten. I personellt hänseende torde man
däremot inom civilförsvaret vara hänvisad till frivilliga insatser, varvid
dessa väl kan tänkas bli samordnade såväl sinsemellan som med de ordinarie
samhällsorganens resurser genom att civilförsvarsorganisationen utnyttjas.
Jag är sålunda f. n. icke beredd att förorda någon utsträckning av
civilförsvarsplikten till att även innebära en skyldighet att under fredsförhållanden
ställa sig till förfogande för dylik verksamhet.

Genom riksdagens bifall till propositionen nr 114/1959 har riktlinjer fastställts
för civilförsvarets utbildnings- och övningsverksamhet, vilka i allt
väsentligt bygger på den förutsättningen att ramen för civilförsvarspliktens
utnyttjande för utbildning och övning under fredsförhållanden bestämmes
i enlighet med civilförsvars- och utbildningsutredningarnas förslag. Lagen
torde sålunda såsom huvudregel böra föreskriva att utbildningstiden under
tid, då civilförsvarsberedskap ej råder, får uppgå till högst 30 dagar för
inskrivna civilförsvarspliktiga i allmänhet och till 60 dagar för inskrivna
civilförsvarspliktiga, som krigsplacerats för tjänstgöring i högre befälsbefattning
eller i annan befattning vilken kräver särskilda insikter eller färdigheter.
Den tid, under vilken envar civilförsvarspliktig skall vara skyldig deltaga
i övning, bör i lagen angivas till högst 60 timmar under varje följd av
tre år. Härigenom uppdrages ramen för den enskilde civilförsvarspliktiges
skyldighet att deltaga i övning. Hur ofta civilförsvarsmyndigheterna skall
anordna övningar och dessas omfattning får självfallet bestämmas administrativt
under hänsynstagande till denna ram, vilket jag velat påpeka i
anledning av ett remissyttrande. Såsom angivits i propositionen nr 114/1959
bör i anslutning till övning kunna anordnas någon kortare genomgång med
tidigare utbildade civilförsvarspliktiga i syfte att säkerställa resultat av
övningen, utan att tjänstgöringen fördenskull blir att betrakta som utbildning.
Regelrätt repetitionsutbildning skall enligt riktlinjerna i propositionen
icke vidare förekomma.

För den värnpliktiga personalen i undsältningskårerna, på vilkas tjänstduglighet
särskilt stora krav ställes, skall enligt nämnda proposition gälla
särskilda regler i avseende å utbildnings- och övningstiden. Denna skall
sålunda icke understiga den — i allmänhet längre — tid som personalen
skulle ha tjänstgjort vid krigsmakten för utbildning och övning, om den ej
överförts till civilförsvaret. Är den för civilförsvarspliktiga i allmänhet gällande
utbildningstiden längre än den tid, som den värnpliktige skulle ha
tjänstgjort vid krigsmakten för utbildning och övning, bör dock den längre
tiden gälla enligt huvudregeln. Däremot finner jag det ej erforderligt att för
denna personal bestämma ramen för utbildnings- och övningstiden så vid,
att den — såsom föreslås i ett remissyttrande — skulle omfatta både den för
civilförsvarspliktiga i allmänhet gällande tiden och den tid, som den värnpliktige
skulle ha tjänstgjort vid krigsmakten. I vissa fall medför överflyttningen
till civilförsvaret likväl en utvidgning av den värnpliktiges tjänstgöringsskyldighet.
exempelvis då han överföres till högre befälsbefattnintf i

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

civilförsvaret med 60 dagars utbildningstid, medan han som befäl vid krigsmakten
skulle ha varit skyldig att fullgöra endast en repetitionsövning om 40
dagar. Att märka är emellertid att någon ytterligare utbildning inom civilförsvaret
icke kan åläggas den till undsättningskårerna överförda värnpliktiga
personalen, om den vid värnpliktstidens slut omplaceras till det
lokala civilförsvaret. I detta hänseende blir alltså denna personal gynnsammare
ställd än de värnpliktiga, som efter fullgjord utbildning och övning
inom krigsmakten inskrives i civilförsvaret, när värnplikten upphör.

För övning av undsättningskårernas värnpliktiga personal bör gälla att
den för envar civilförsvarspliktig bestämda tiden får tagas i anspråk och i
mån av behov utökas med utbildningstid, som icke redan utnyttjats. Även
härvidlag kan sålunda överföringen till civilförsvaret innebära vidgad tjänstgöringsskyldighet
för de värnpliktiga i förhållande till vad som skulle ha
gällt för dem vid krigsmakten.

Den nu förordade möjligheten att taga civilförsvarspersonal i anspråk i
fred för utbildning och övning under längre tid än som gäller för civilförsvarspliktiga
i allmänhet har endast tagit sikte på undsättningskårernas
värnpliktiga personal. Emellertid förekommer det och kan framdeles möjligen
förekomma i än större utsträckning att värnpliktiga inskrives i civilförsvaret
och placeras på befälsposter eller i specialistbefattningar vid civilförsvarets
övriga enheter. Då det är angeläget att även i fråga om dessa
värnpliktiga ha en vid ram för utbildnings- och övningstid, bör samma
regler härvidlag gälla för den som för de värnpliktiga i undsättningskårerna.
De särskilda regler, enligt vilka utbildnings- och övningstiden i vissa fall
kan förlängas bör därför avse samtliga värnpliktiga, som överföres till civilförsvaret.

Enligt 27 § 2. värnpliktslagen kan värnpliktig, om Konungen med hänsyn
till krigsberedskapen så prövar nödigt, åläggas att utöver den regelmässiga
utbildningen fullgöra en eller flera beredskapsövningar om sammanlagt
högst 180 dagar. Det synes på grund av de stora anspråk på effektivitet och
beredskap, som ställs på civilförsvaret, vara en avgjord fördel — och det
är också från rättvisesynpunkt tillfredsställande — om den värnpliktiga
personalen kan tagas i anspråk under motsvarande tid i civilförsvaret. Om
beredskapsövningar anordnas vid krigsmakten, bör därför undsättningskårernas
värnpliktiga personal och den i civilförsvaret inskrivna värnpliktiga
personalen i övrigt kunna tagas i anspråk med civilförsvarsplikt för
utbildning och övning i motsvarande utsträckning utan att härför erfordras
att civilförsvarsberedskap påbjudes. I förevarande paragraf bör i detta
syfte upptagas föreskrift om att ifrågavarande värnpliktiga efter Konungens
beslut må åläggas tjänstgöring i civilförsvaret sammanlagt högst 180 dagar
utöver den utbildnings- och övningstid som eljest gäller, därest Konungen
beslutat att beredskapsövning enligt 27 § 2. värnpliktslagen må anordnas
vid krigsmakten.

Tjänstgöring, som i enlighet med nu förordade regler ålägges värnpliktiga

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

vid civilförsvaret, skall såsom torde ha framgått av det anförda, träda i
stället för den värnpliktiges tjänstgöring för utbildning och övning vid krigsmakten.

I likhet med civilförsvarsutredningen anser jag att civilförsvarsplikten
icke bör få tagas i anspråk för att tillförsäkra civilförsvarsmyndigheterna
arbetskraft för planläggningsarbetet. Arbetsuppgifterna är otvivelaktigt av
den art, att de bör utföras av personal, som är knuten till civilförsvarsmyndigheterna
på grund av anställning. Den hittillsvarande föreskriften att
civilförsvarsplikten i vissa fall innebär skyldighet att medverka i civilförsvarets
förberedelsearbete bör därför utgå. Civilförsvarschefs och hans
ställföreträdares skyldighet att för sin uppgift undergå utbildning och deltaga
i övning samt följa beredskapsplanläggning och övriga civilförsvarsförberedelser
grundar sig på uppdraget att inneha befattningen och ej på
civilförsvarsplikten.

Liksom hittills bör det ankomma på Konungen att utfärda närmare bestämmelser
om i vilken omfattning civilförsvarsplikten vid olika tider och i
avseende å olika grupper civilförsvarspliktiga skall tagas i anspråk inom
den i lagen angivna ramen.

13 §.

Paragrafen är oförändrad.

14 §.

I paragrafen bemyndigas Konungen att meddela bestämmelser om befrielse
från fullgörande av civilförsvarsplikt. Bemyndigandet har hittills
icke utnyttjats. Civilförsvarsutredningen föreslår att paragrafen oförändrad
överföres till den nya lagen. Den sakkunnige för utredning av frågan om
beaktande av samvetsbetänkligheter mot civilförsvarstjänst och beredande
av möjlighet till särskild tjänstgöring åt personer, som hyser sådana samvetsbetänkligheter,
föreslår däremot att i paragrafen skall införas föreskrift
om att Konungen, om synnerliga skäl därtill föranleder, skall äga meddela
civilförsvarspliktig tillstånd att fullgöra sin civilförsvarsplikt genom att utföra
arbete utom civilförsvaret (ersättningstjänst). Till detta stadgande
skall enligt utredningsmannen ansluta sig bl. a. föreskrifter om att ersättningstjänst
skall fullgöras genom arbete inom den civila sjukvården eller
annat civilt arbetsområde, där vid krig eller beredskapstillstånd finnes angeläget
behov av personalförstärkning, samt att civilförsvarspliktig, som
första gången ingivit ansökan om tillstånd till ersättningstjänst, skall, intill
dess Konungen prövat ansökningen, vara fri från skyldighet att tjänstgöra
i civilförsvaret samt från skyldighet att inställa sig för inskrivning i detta.

Rörande innebörden av nuvarande stadgande i 14 § anför utredningsmannen
att det av förarbetena till lagen framgår att bemyndigandet ej varit
avsett att begagnas för sådana fall, då den civilförsvarspliktige åberopar

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

samvetsbetänkligheter. Ett uttalande av 1941 års hemortsförsvarssakkunniga,
att det kunde vara lämpligt att meddela viss befrielse från fullgörande
av folkskyddsplikt, exempelvis då vederbörande av samvetsbetänkligheter
icke ville bära vapen, torde närmast ha avsett tjänstgöring i hemvärnet, som
enligt de sakkunnigas förslag skulle inordnas i folkskyddet. Utredningsmannen
konstaterar sålunda att civilförsvarsplikten i förevarande hänseende
är absolut och erinrar om att 9 kap. civilförsvarslagen upptar straffbestämmelser
för sådana fall, då någon undandrager sig att fullgöra civilförsvarsplikt.

Utredningsmannen har undersökt i vilken omfattning det förekommit
att civilförsvarspliktiga åberopat samvetsbetänkligheter och finner antalet
sådana fall vara ej obetydligt. Det alldeles övervägande antalet samvetsömma
har tillhört sekten Jehovas vittnen; i ett fåtal fall —• 5 av omkring
250 — har de ej tillhört någon särskild sammanslutning. Utredningsmannen
antar att samvetsbetänkligheterna i dessa fem fall hänfört sig till en
allmänt radikalpacifistisk åskådning. Av undersökningen har tillika framgått
att det i ej ringa utsträckning varit möjligt att bereda de samvetsömma
sådant arbete inom civilförsvaret, som de kunnat godtaga. Bland dem, som
icke accepterat någon som helst tjänstgöring inom civilförsvaret, återfinnes
företrädesvis Jehovas vittnen.

Utredningsmannen upptar till en början i enlighet med utredningsdirektiven
spörsmålet hur likställighet mellan värnpliktiga och civilförsvarspliktiga
i fråga om beaktandet av samvetsbetänkligheter bör åvägabringas.
Härvid erinrar utredningsmannen om att undantagsställningen för värnpliktiga
med samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring begränsats
till befrielse från skyldighet att bära vapen. Lagen har visserligen medgivit
att vapenfri värnpliktig kan beordras att utföra civilt arbete utom krigsmakten,
men de samvetsömma har icke någon lagstadgad rätt att befrias
från att fullgöra sin vapenfria tjänst vid krigsmakten. Inom civilförsvaret
förekommer vapentjänst endast inom ordnings- och bevakningstjänsten.
Sjukvårdstjänsten samt utrymnings- och socialtjänsten är av utpräglat humanitär
art och i brandtjänsten placeras huvuddelen av de samvetsömma
värnpliktiga, som får fullgöra sin tjänstgöring utom krigsmakten. Från rent
principiell synpunkt finner utredningsmannen det därför kunna hävdas att
det för att vinna den önskvärda likställigheten är tillfyllest att samvetsbetänkligheter
beaktas endast såvitt angår tjänstgöring i ordnings- och bevakningstjänst.
Denna fråga torde emellertid, framhåller utredningsmannen,
redan vara löst i praktiken genom alt man i förekommande fall vid
inskrivningen tar hänsyn till den civilförsvarspliktiges inställning till bruket
av vapen och placerar honom inom annan tjänstegren än ordnings- och
bevakningstjänsten.

I fortsättningen överväger utredningsmannen, huruvida möjlighet bör
öppnas att på grund av samvetsbetänkligheter befria från civilförsvarstjänst

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

över huvud taget, men finner sig böra avstyrka att regler av sådan innebörd
införes. För sitt ställningstagande härvidlag anför utredningsmannen följande
skäl.

Ett så långt gående hänsynstagande skulle betyda att samvetsnöd skulle
kunna åberopas även gentemot tjänstgöring t. ex. i de utpräglat humanitära
tjänstegrenarna inom civilförsvaret, nämligen sjukvårdstjänst samt utrymnings-
och socialtjänst, och skulle innebära ett avsteg från de principer som
låg till grund för lagstiftningen om vapenfria värnpliktiga. En så radikal
ändring av civilförsvarslagen skulle rubba grundvalen för lagen om vapenfria
värnpliktiga -— enligt vilken flertalet samvetsömma hänvisas till just
civilför svar stjänst — och kan icke äga rum utan samtidig ändring av sistnämnda
lag.

Att förebära samvetsnöd som grund för befrielse från de rent humanitära

tjänstegrenarna skulle —---vara förnuftsmässigt orimligt och etiskt

oförsvarligt.

Vad angår de praktiska konsekvenserna av införandet av en rätt till befrielse
från civilförsvarsplikt har civilförsvarsstyrelsen uppgivit att tillgången
på personer, som är lämpliga för uppgifter inom civilförsvaret, är
begränsad i jämförelse med behovet. Av detta skäl synes det vara mindre
välbetänkt att införa regler, vilka kan vara ägnade att ytterligare minska
tillgången. Även om hittills civilförsvarsvägran av samvetsskäl ej förekommit
i större utsträckning, synes det nämligen, om de samvetsömma tillerkännes
rätt till befrielse från civilförsvarstjänst, vara att befara att civilförsvarsvägrarnas
antal komme att öka, varigenom försvarets intressen
kunde betänkligt eftersättas.

Utredningsmannen finner sålunda, att de problem, som det här är fråga
om, i första hand bör — såsom redan sker i enlighet med anvisningar, som
civilförsvarsstyrelsen utfärdat — lösas genom att civilförsvarsmyndigheterna
vid uttagningen av personalen tar hänsyn till de samvetsömmas
önskemål i fråga om tjänstgöringens art. Några författningsbestämmelser
härom har utredningsmannen dock ej föreslagit, då han förklarar sig förutsätta
att de samvetsömmas önskemål blir beaktade utan att det är särskilt
föreskrivet.

Emellertid framhåller utredningsmannen att det torde kunna befaras att
en del samvetsömma alltjämt kommer att vägra tjänstgöring av varje slag
inom civilförsvaret, och han finner det påkallat att med hänsyn till dem
göra det möjligt att i viss mån beakta samvetsbetänkligheter mot civilförsvarstjänst
över huvud taget genom att införa en ersättningstjänst utom
civilförsvaret. Härom anför utredningsmannen.

Dels torde det---, ehuru samvetsbetänkligheter mot en huvudsak ligen

humanitärt inriktad verksamhet ej i och för sig är värda beaktande,
stundom kunna te sig stötande att för civilförsvarsvägran bestraffa personer,
vilka anser sig handla efter sitt samvetes bud. Sådana bestraffningar
torde också kunna medföra att de bestraffade kommer att framstå som
martyrer, vilket kan vara skadligt för andan inom civilförsvaret.

Dels torde det ofta kunna ifrågasättas huruvida icke personer, vilka åbe -

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

ropar samvetsbetänkligheter mot civilförsvarstjänst, på grund av sitt psyke
eller sin samhällsinställning äro olämpliga för sådan tjänst.

Med avseende å sådana samvetsömma, vilka uppger sig icke kunna godtaga
något slags arbete inom civilförsvaret, har utredningen ansett sig böra
föreslå att de, om synnerliga skäl därtill föranleder, av Konungen skall
kunna medgivas tillstånd att fullgöra sin civilförsvarsplikt genom att utföra
arbete utom civilförsvaret. Såsom benämning på sådan tjänstgöring har utredningen
med tanke på tjänstgöringens karaktär av substitut för tjänstgöring
i civilförsvaret föreslagit termen ersättningstjänst.

Därest som betingelse för att erhålla tillstånd att fullgöra civilförsvarsplikt
genom ersättningstjänst uppställes att synnerliga skäl skall vara för
handen, betonas bestämmelsens karaktär av undantagsregel. Tillstånd synes
böra meddelas blott när omständigheterna är sådana att det är motiverat
med hänsyn till såväl den civilförsvarspliktiges förhållanden som tillgången
på personal inom vederbörande civilförsvarsområde. Det synes sålunda böra
bero på en med hänsyn till nyss nämnda båda faktorer företagen lämplighetsavvägning
från fall till fall, om tillstånd skall meddelas.

Vidkommande arten av det arbete, som sålunda föreslås skola kunna träda
i stället för civilförsvar stjänstgöring, synes följande krav böra uppställas.

1. Arbetet bör vara sådant att den civilförsvarspliktige därigenom kan beredas
en viktig beredskapsuppgift.

2. Arbetet bör ej vara av så lindrig art, att arbetets beskaffenhet inbjuder
till civilförsvarsvägran.

3. Den tid, under vilken den civilförsvarspliktige tages i anspråk för det
ifrågavarande arbetet, bör vara lika lång som den tid, under vilken civilförsvarspliktiga
i allmänhet sättes att fullgöra tjänstgöring i civilförsvaret.
Såsom den längsta tid, under vilken den civilförsvarspliktige får tagas i
anspråk per år, har därför föreslagits samma antal timmar, som gäller beträffande
i civilförsvaret inskriven personal.

Såsom tänkbara områden för ersättningstjänsten nämner utredningsmannen
uppgifter för den allmänna samfärdselns upprätthållande, barnavården
och hemhjälpsverksamheten. Med hänsyn till att det största behovet av personal
för civila beredskapsuppgifter föreligger inom sjukvården anser utredningsmannen
emellertid, att detta arbetsområde främst bör komma
i fråga. Efter undersökning av de praktiska förutsättningarna för att anordna
ersättningstjänst inom den allmänt civila hälso- och sjukvården förordar
utredningsmannen att ersättningstjänsten utformas såsom sjukvårdsutbildning
i Svenska röda korsets regi.

Från Röda korset har utredningsmannen inhämtat yttrande rörande organisationens
villighet och förutsättningar att anordna ersättningstjänsten.
Röda korset har härvid förklarat sig vilja anordna kursutbildningen under
förutsättning alt deltagandet sker frivilligt. I anledning av förbehållet föreslår
utredningsmannen en viss modifiering av de eljest gällande sanktionerna
för civilförsvarsplikten. Utredningsmannen anför härutinnan.

Röda korsets åtagande att anordna den föreslagna kursutbildningcn har
--- — skett under förbehåll att deltagandet i utbildningen skall vara frivilligt.
Emellertid är uppenbart att vägran att inställa sig till tjänstgöring
6 — Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. AV 5

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

samt andra förseelser, begångna under ersättningstjänst, böra bestraffas
i samma mån som de beivras, då de begås under civilförsvarstjänstgöring.

Röda korsets önskemal beträffande frivilligt deltagande synes dock såtillvida
böra beaktas att tredskande samvetsömma icke jämlikt 87 § civilförsvarslagen
tvångsvis skola inställas till tjänstgöring. Utredningen har
därför avstått från att föreslå att reglerna i 87 § skola göras tillämpliga på
civilförsvarspliktiga, som erhållit tillstånd till ersättningstjänst. Vidare synes
i administrativ väg böra införas bestämmelser av innebörd att den som
straffats för vägran att deltaga i ersättningstjänst, anordnad av Röda korset,
icke vidare skall inkallas till sådan tjänstgöring.

Beträffande förfarandet vid prövning av ansökan om tillstånd att fullgöra
ersättningstjänst föreslår utredningsmannen att ansökan skall ingivas till
civilförsvarschefen. Denne bör, om det finnes påkallat, kalla den civilförsvarspliktige
för samtal och bör därvid söka utröna möjligheterna att bereda
honom sådan tjänstgöring inom civilförsvaret, som han från samvetssynpunkt
kan godtaga. Vidhåller emellertid den civilförsvarspliktige sin ansökan,
skall civilförsvarschefen översända denna jämte eget yttrande till
Kungl. Maj :t, som beslutar i ärendet.

Utredningsmannen föreslår slutligen att civilförsvarslagens straffbestämmelser
i fråga om olovligt undanhållande från tjänstgöring, lydnadsbrott
m. m. skall göras tillämpliga även å den, som fullgör ersättningstjänst.

Remissyttrandena

Enighet råder beträffande principen att hänsyn skall tagas till samvetsbetänkligheter
mot tjänstgöring, som medför skyldighet att bära vapen.

Även om några remissinstanser ger uttryck åt tvivel, huruvida de civilförsvarspliktiga,
som nu är i fråga, i nämnvärd utsträckning kommer att
acceptera annan av samhället ålagd tjänstgöring av betydelse för samhället
under beredskap och krig, godtar dock flertalet remissinstanser förslaget att
befrielse från tjänstgöring i civilförsvaret skall kunna
medgivas mot att den civilförsvarspliktige i stället fullgör ersättningstjänst
utom civilförsvaret. Civilförsvarsstyrelsen sammanfattar sin principiella
inställning sålunda, att samvetsbetänkligheter, som bevisligen grundar sig
på religiös övertygelse eller liknande, bör kunna medföra befrielse från
civilförsvarstjänstgöring eller utbildning härför, i den mån personalrekryteringen
till civilförsvaret icke härigenom äventyras. Därmed avser dock icke
styrelsen, att samvetsbetänkligheter bör medföra total befrielse från civilförsvarsplikten.
I likhet med utredningsmannen anser styrelsen nämligen,
att en person som av samvetsnöd vägrar göra någon tjänst inom civilförsvaret,
även sådan tjänst som är av klart civil och humanitär natur, rimligen
bör kunna åläggas att utföra ett motsvarande arbete av social beskaffenhet
utanför civilförsvaret. Visserligen är skillnaden mellan exempelvis
sjukvård inom civilförsvaret och sjukvård utom civilförsvaret obefintlig
eller oväsentlig, men om samvetet omöjliggör för någon att på något sätt

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

arbeta inom civilförsvaret, synes den av utredningsmannen föreslagna utvägen
med ersättningstjänst vara en kompromiss, som tillgodoser såväl
etiska som praktiska synpunkter. Civilförsvarsutredningen framhåller att
samvetsbetänkligheter, om de finnes grundade på en allvarlig uppfattning,
bör beaktas i den omfattning, som från samhällets synpunkt kan
anses rimlig. Detta synes böra innebära, att om den civilförsvarspliktige av
dylika skäl vägrar att deltaga i verksamhet, som kräver vapentjänst, bör
han i första hand hänvisas till annan tjänst inom civilförsvaret. Vid vägran
att över huvud fullgöra tjänst inom civilförsvaret bör befrielse härifrån förbindas
med skyldighet att fullgöra sådan ersättningstjänst, som kan ha betydelse
för det allmänna.

Med viss reservation för de förutsättningar, under vilka befrielse skall
kunna meddelas, tillstyrkes förslaget också av Frikyrkliga samarbetskommittén,
som finner förslaget om ersättningstjänst innebära ett från kommitténs
utgångspunkter avgjort framsteg. Kommittén vänder sig dock mot att
tillstånd till ersättningstjänst skall kunna meddelas endast om det kan anses
påkallat med hänsyn såväl till civilförsvarets personalbehov som den
civilförsvarspliktiges förhållande. Det är enligt kommittén icke möjligt att
på en gång vilja taga hänsyn till samvetsbetänkligheter och att göra sådant
hänsynstagande beroende av civilförsvarets personalbehov, enär någon relation
mellan samvetsbetänkligheterna och civilförsvarets personalbehov icke
finnes.

En mera kritisk inställning till förslaget kommer till uttryck i yttrandet
av länsstyrelsen i Jönköpings län. Länsstyrelsen erinrar om att det enligt
gällande anvisningar för inskrivning i civilförsvaret i möjligaste mån skall
tagas hänsyn till den civilförsvarspliktiges önskemål i fråga om avsedd
tjänstgörings art, varvid som exempel på skäl, som bör beaktas av civilförsvarschefen,
nämnes bl. a. betänkligheter av religiös eller därmed jämställd
natur mot viss tjänstgöring. Då möjlighet således redan finnes att placera
den civilförsvarspliktige inom rent humanitära tjänstegrenar såsom
sjukvårdstjänst samt utrymnings- och socialtjänst, sätter länsstyrelsen i
fråga om ytterligare bestämmelser kan vara erforderliga. Länsstyrelsen finner
emellertid i likhet med utredningen det vara önskvärt, att civilförsvarspliktiga,
vilka åberopar samvetsbetänkligheter mot varje slag av civilförsvarstjänst,
beredes möjlighet att fullgöra sin civilförsvarsplikt utom civilförsvaret.

Några remissinstanser uttalar sig för att den i praxis utbildade valfriheten
mellan olika tjänstegrenar inom civilförsvaret lagfästes. I denna riktning
uttalar sig länsstyrelsen i Malmöhus län, som också tillstyrker förslaget om
ersättningstjänst med reservation för lagtextens utformning. Länsstyrelsen
finner sålunda, att i lagen bör i stället för kravet på »synnerliga skäl» angivas
de grunder på vilka befrielse från civilförsvarstjänst skall kunna
medgivas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

Starka betänkligheter mot införandet av befrielse från all civilförsvarstjänst
uttalar överståthållarämbetet, som förklarar sig obetingat dela den
sakkunniges uppfattning, att det är förnuftsmässigt orimligt och etiskt oförsvarligt
att förebära samvetsnöd som grund för befrielse från de rent humanitära
tjänstegrenarna. Ämbetet anför.

_ Elntigt överståthållarämbetets mening borde det vara tillfyllest att alltjämt
följa den praxis, som redan tillämpas, nämligen att för civilförsvarsphktig
medgiva viss valfrihet inom civilförsvarets ram, därvid civilförsvarspliktig
icke mot uttalade samvetsbetänkligheter, som finnas grundade, inskrives
i den vapenbärande tjänstegrenen ordnings- och bevakningstjänst.
Med hänsyn till vad i det remitterade betänkandet uppgives därom, att det
på vissa håll mött svårigheter att på överenskommelsens väg ordna ett såförfarande,
bör den berörda valfriheten lagfästas. Mot en vidsträcktare
rätt till befrielse från civilförsvarsplikt hyser överståthållarämbetet av antydda
skäl starka betänkligheter.

Invändningar av olika slag framföres beträffande arten av den
föreslagna ersättningstjänsten samt sättet för dess
fullgörande.

Civilförsvarsstyr elsen, arbetsmarknadsstyrelsen och civilförsvarsutredningen
hävdar att ersättningstjänsten i fred ej bör avse utbildning för någon
bestämd beredskapsuppgift utan i stället gå ut på en ren arbetsinsats i samhällets
tjänst.

Vad gäller sättet för ersättningstjänstens fullgörande anser medicinalstyrelsens
sjukvårdsberedskapsnämnd att detta måste bestämmas från fall till
fall efter ingående prövning av den civilförsvarspliktiges lämplighet och
personliga kvalifikationer i övrigt. Nämnden förutsätter att endast sådan
samvetsöm civilförsvarspliktig hänvisas att fullgöra ersättningstjänst hos
Röda korset, som uttryckt önskemål härom eller eljest samtyckt härtill.

Röda korset förklarar sig icke vara berett att åtaga sig utbildning under
de villkor som utredningsmannen föreslagit, då dessa strider mot den för
Röda korsets verksamhet grundläggande principen om frivillighet. Organisationen
är emellertid villig att åtaga sig utbildningen, om garantier skapas
för att deltagandet i kurserna verkligen blir frivilligt. Skulle det befinnas
nödvändigt att sanktionera deltagandet med straffbestämmelser, bör utbildningen
omhänderhavas av statlig myndighet.

I likhet med den sakkunnige anser överståthållarämbetet sjukvårdskurser
vara en lämplig form för utbildning av ersättningstjänstskyldiga men vänder
sig mot utredningsmannens förslag att en civilförsvarsvägrare, sedan
han en gång bestraffats för utevaro, i praktiken skulle kunna undgå såväl
civilförsvarstjänst som ersättningstjänst. Svårigheterna synes ämbetet kunna
undvikas genom att kurserna äger rum helt i statlig regi med tillämpning av
samma tvångsmedel och påföljder för tredskande, som gäller beträffande
tjänstgöring inom civilförsvaret.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

Även civilförsvarsutredningen vänder sig mot utredningsmannens förslag
om sådana regler att bestraffning i själva verket skulle komma att innebära
att den civilförsvarspliktige köpte sig fri från vidare civilförsvarstjänst.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har intet att erinra mot att ersättningstjänsten
anordnas inom den civila sjukvården men sätter i fråga, om de
samvetsömma verkligen kommer att acceptera den föreslagna sjukvårdsutbildningen
i Röda korsets regi med hänsyn till att organisationen i vissa
fall har nära anknytning till det militära försvaret. Från praktisk synpunkt
framhåller länsstyrelsen vidare att kurser mera sällan torde kunna anordnas
lokalt, varför ej ringa kostnader för resor och förläggning ofta torde
uppkomma. Länsstyrelsen föreslår därför att ersättningstjänsten även får
utföras som mindre kvalificerad biträdestjänst vid sjukvårds- och socialvårdsinrättningar
samt inom hemhjälpsverksamheten. Inom sådan verksamhet
skulle den civilförsvarspliktige i regel icke behöva lämna hemorten och
ej heller behöva genomgå särskild utbildningskurs utan omedelbart kunna
utföra förelagt arbete.

Åtskilliga remissinstanser anser att ersättningstjänsten till tiden bör
göras längre än den jämförbara civilförsvarstjänsten. Hit hör civilförsvarsstyrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen, överståthållarämbetet och länsstyrelserna
i Södermanlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Örebro län.
Däremot uttalar sig länsstyrelsen i Stockholms län mot en dylik förlängning
av tjänstgöringstiden.

I fråga om förfarandet vid tillståndsprövningen anser
länsstyrelsen i Stockholms län, att dylika ärenden icke är av den beskaffenhet
att de normalt skall behöva handläggas av Kungl. Maj :t. Länsstyrelsen
är emellertid ej främmande för att Kungl. Maj:t förbehåller sig beslutanderätt
under en viss övergångstid i avbidan på erfarenheter. Ärendena bör därefter
decentraliseras till underordnade myndigheter, förslagsvis länsstyrelserna.

Överståthållarämbetet ifrågasätter om det icke är lämpligt att meddela
särskilda bestämmelser angående arten och omfattningen av den utredning,
som skall utgöra underlaget för tillståndsprövningen hos Kungl. Maj:t. Sådana
bestämmelser synes ämbetet vara ägnade att redan genom sin förefintlighet
minska antalet helt omotiverade ansökningar om rätt till ersättningstjänst.

Enligt Frikyrkliga samarbetskommittén bör det övervägas att i stället för
att kräva den samvetsömmes personliga inställelse inför civilförsvarschefen
utnyttja den redan förefintliga institutionen med utredningsmän, som har
att biträda vid prövningen av ansökningar om vapenfri tjänst. En föreskrift
att dessa skall anlitas för alt avgiva yttrande skulle innebära en större
tryggbet såväl för civilförsvarschefen som för de civilförsvarspliktiga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960
Departementschefen

Liksom för närvarande torde i paragrafen böra stadgas att Konungen
äger meddela bestämmelser om befrielse från fullgörande av civilförsvarsplikt.
Härigenom bibehålies den hittillsvarande möjligheten att i administrativ
ordning meddela generella beslut om att exempelvis vissa befattningshavare,
vilka bör få odelat ägna sig åt sina ordinarie arbetsuppgifter med
hänsyn till dessas betydelse för samhället även under beredslcapstillstånd
och krig, icke skall få tagas i anspråk inom civilförsvaret. Att stadgandet
icke avses utgöra ett bemyndigande för Konungen att meddela föreskrifter
om befrielse från civilförsvar stjänstgöring på grund av samvetsbetänkligheter
mot sådan tjänstgöring bör i fortsättningen komma till uttryck i
paragrafen.

I sistnämnda fråga har hittills föreskrifter saknats. Någon möjlighet till
befrielse från civilförsvarstjänstgöring på grund av samvetsbetänkligheter
har sålunda ej förelegat. Häri har reglerna för civilförsvarsplikten skilt sig
från motsvarande regler för värnplikten, vilka genom särskild lagstiftning
modifierats med hänsyn till sådana värnpliktiga, för vilka bruk av vapen
mot annan skulle medföra djup samvetsnöd. Dessa värnpliktiga kan efter
särskild prövning erhålla tillstånd att fullgöra sin värnpliktstjänstgöring
såsom vapenfria värnpliktiga, varvid tjänstgöringen kan anordnas förutom
lom vapenfri tjänst inom krigsmakten även som tjänstgöring i civilförsvaret
eller som annat civilt arbete för statens eller kommuns räkning. Att liknande
bestämmelser ej meddelats på civilförsvarets område har sin grund
i att civilförsvarets verksamhet väsentligen är inriktad på humanitära uppgifter.
Vapentjänst förekommer sålunda endast inom ordnings- och bevakningstjänsten.
Det kan anmärkas att huvuddelen av de vapenfria värnpliktiga,
som hänvisas till civilförsvaret, tilldelas brandtjänsten.

Självfallet kan man ställa anspråk på att sådana samvetsbetänkligheter,
som respekteras av samhället när det gäller värnpliktstjänstgöring, också
skall respekteras då fråga är om civilförsvarstjänstgöring. De samvetsbetänkligheter,
som på värnpliktens område ansetts förtjänta av respekt och motivera
en undantagsställning för den som hyser betänkligheterna, hänför sig
till religiös eller etisk övertygelse om det orätta i att döda, och undantagsställningen
sträcker sig i princip endast så långt, att den samvetsömme befrias
från skyldigheten att bära vapen. Någon rätt till befrielse från skyldigheten
att över huvud taget göra en insats inom krigsmakten föreligger
däremot ej, ehuru ersättningstjänstgöring kan anordnas utom krigsmakten
om förhållandena påkallar detta. I första hand ifrågakommer dock enligt
lagen om vapenfria värnpliktiga tjänstgöring inom krigsmakten för dessa.

När det gäller civilförsvarsplikten bör enligt min mening en mot reglerna
för samvetsömma värnpliktiga svarande ordning införas så långt det kan
anses erforderligt. Detta betyder, såvitt gäller själva principen, att icke
heller inom civilförsvaret någon bör mot sin på religiös eller etisk grund

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

byggda övertygelse tvingas att bära vapen mot annan. Såsom jag nyss angivit
förekommer vapentjänst endast inom ordnings- och bevakningstjänsten
och för att skapa principiell likformighet är det därför tillräckligt att införa
en rätt för den, för vilken bruk av vapen mot annan skulle medföra djup
samvetsnöd, att få fullgöra sin civilförsvarsplikt inom annan tjänstegren. I
praxis har man utan uttryckligt stöd av lag i allmänhet förfarit så, att den
som haft samvetsbetänkligheter mot vapentjänst uttagits till tjänstgöring
inom annan tjänstegren än ordnings- och bevakningstjänsten. Utredningsmannen
har med hänsyn till denna praxis icke funnit lagbestämmelser erforderliga
på denna punkt. För egen del anser jag emellertid att frågan,
huruvida någon skall kunna mot sitt samvete tvingas att bruka vapen mot
annan eller ej, är så betydelsefull, att man ej bör underlåta att reglera den
i lag. Jag förordar sålunda, att i förevarande paragraf stadgas, att civilförsvarspliktig,
för vilken bruk av vapen mot annan skulle medföra djup
samvetsnöd, icke må åläggas tjänstgöring inom ordnings- och bevakningstjänsten.

Däremot kan jag icke ansluta mig till utredningsmannens förslag att möjlighet
skulle öppnas att befria samvetsömma från all tjänstgöring inom civilförsvaret
och i stället anordna särskild ersättningstjänst för dem utanför
civilförsvaret. Redan den omständigheten att Röda korset, där ersättningstjänsten
enligt förslaget skulle anordnas, icke är berett att påtaga sig uppgiften
så länge ersättningstjänsten grundar sig på tvång gör att förslaget
icke kan realiseras. Mitt ställningstagande grundar sig emellertid främst på
den omständigheten att civilförsvarets verksamhet är — bortsett från ordnings-
och bevakningstjänsten — klart inriktad på att rädda liv och egendom,
låt vara att denna verksamhet ingår som ett led i försvaret av vårt folk.
Under sådana förhållanden kan jag icke finna det påkallat att göra någon
eftergift för dem som icke vill medverka i civilförsvaret över huvud taget
och, såvitt nu är i fråga, bereda dem en undantagsställning genom att anordna
en särskild form för fullgörandet av civilförsvarsplikten. Jag hyser dessutom
starka tvivel huruvida en ersättningstjänst över huvud taget skulle
komma i praktisk tillämpning i nämnvärd utsträckning. Även denna tjänst
måste självfallet anordnas på områden, där samhällets behov av en arbetsinsats
är påtagligt; det låter sig icke gärna tänka att samhället skulle anordna
en ersättningstjänst som vore onyttig eller likgiltig för det allmänna. Anordnas
sålunda ersättningstjänsten på samhällsviktiga områden är det
uppenbart att tjänstens fullgörande blir särskilt viktigt under krig. Den
samvetsömme civilförsvarspliktige skulle följaktligen även inom ersättningstjänsten
bidraga till försvarsansträngningarna; konsekvensen härav är
att han torde komma att vägra att fullgöra även ersättningstjänsten. Jag
finner det sålunda föga sannolikt att de civilförsvarsplikliga, som vägrar
civilförsvarstjänstgöring på grund av radikalpacifistisk övertygelse, skulle
komma att acceptera ersättningstjänst. Och de civilförsvarspliktiga, som på

Kungi. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

religiös grund vägrar civilförsvar stjänstgöring över huvud taget — med
något enstaka undantag tillhörande sekten Jehovas vittnen — vägrar, därför
att dé icke erkänner den världsliga staten och dess rätt att taga dem i anspråk.
Ej heller dessa civilförsvarspliktiga torde därför komma att underkasta
sig ersättningstjänst. Undantagsställningen för civilförsvarspliktiga
med samvetsbetänkligheter mot tjänstgöring inom civilförsvaret bör sålunda
enligt min mening begränsas till att de skall kunna befrias från tjänstgöring
inom den tjänstegren, där beväpning förekommer, nämligen ordnings- och
bevakningstjänsten.

Det kan sålunda förutses att civilförsvarspliktiga även i fortsättningen
i undantagsfall kan komma att ådömas straff för vägran att tjänstgöra. För
att undvika att bestraffning inträder opåkallat ofta torde i administrativ
ordning böra föreskrivas, att förnyat inkallande av den, som dömts för vägran
att fullgöra civilförsvarstjänstgöring, icke må ske med mindre särskilt
beslut härom föreligger. Denna prövning torde böra ankomma på Konungen.

Efter omorganisationen av civilförsvaret kommer dess personalbehov att
minska avsevärt och för ett mycket stort antal civilförsvarspliktiga blir det
icke aktuellt med någon tjänstgöring i civilförsvaret, åtminstone ej under
fredsförhållanden. Med hänsyn härtill synes förfarandet vid prövningen av
frågan, huruvida samvetsbetänkligheterna är allvarligt grundade, kunna
anordnas betydligt enklare än när det gäller samvetsbetänkligheter på
värnpliktens område. Helt formlöst bör prövningen dock ej ske, då frånvaron
av alla formaliteter kan tänkas medföra obefogade invändningar om
samvetsbetänkligheter och föranleda alltför stor ojämnhet i tillämpningen.
Med hänsyn till de nämnda omständigheterna anser jag det tillfyllest, om
det krävs av den, som anför samvetsbetänkligheter, endast att han genom
intyg av minst två trovärdiga personer gör det sannolikt att hans samvetsbetänkligheter
är allvarligt grundade. Prövningen bör anförtros vederbörande
civilförsvarsmyndighet.

Ansökan om befrielse från tjänstgöring inom ordnings- och bevakningstjänsten
bör, då den första gången ingives, på motsvarande sätt som på
värnpliktens område föranleda att den civilförsvarspliktige ej får åläggas
tjänstgöring inom nämnda tjänstegren, intill dess ärendet slutligt avgjorts.

15 §.

I förevarande paragraf har i enlighet med civilförsvarsutredningens förslag
endast vidtagits den ändringen att civilförsvarspliktig skall vara skyldig
att på anmaning jämväl av länsstyrelsen lämna i paragrafen avsedda
upplysningar. Ändringen sammanhänger med överflyttningen till länsstyrelserna
av civilförsvarets administration i fred.

16 §.

För närvarande gäller enligt denna paragraf den begränsningen i civilför -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

svarspliktigs skyldighet att inställa sig efter kallelse till tjänstgöring att
han icke behöver inställa sig om han vid mottagandet av kallelsen vistas utom
civilförsvarsområdet och icke utan avsevärd olägenhet kan inställa sig på
utsatt tid. Han skall då i stället anmäla förhindret.

Civilförsvarsutredningen föreslår att begränsningen borttages, så att endast
laga förfall får åberopas som hinder för inställelse. Laga förfall skall
anmälas så snart ske kan till den myndighet som utfärdat kallelsen. Förslaget
motiveras av utredningen med att en effektiv skadeavhjälpande organisation
fordrar att personalen inställer sig oavsett vistelseort, varjämte
utredningen framhåller att de skäl, som föranlett den hittillsvarande begränsningen
i inställelseskyldigheten icke har samma styrka vid en övergång
till större civilförsvarsområden.

Remissyttrandena

Av remissmyndigheterna har endast civilförsvarschefen i Stockholms civilförsvarsområde
haft någon erinran mot paragrafen i det han föreslagit
att laga förfall bör anmälas »ofördröjligen» i stället för »så snart ske kan».

Departementschefen

Med hänsyn till den fastare organisation som civilförsvaret avses få enligt
de nya planerna torde det vara lämpligt att skärpa inställelseskyldigheten
på sätt civilförsvarsutredningen föreslagit. Laga förfall bör anmälas så snart
det kan ske, d. v. s. så snart den förfallsgrundande omständigheten ej hindrar
den kallade att göra anmälningen.

17 §.

Såsom ändringar i denna paragraf, vilken behandlar inskrivning i civilförsvaret
och bl. a. innehåller föreskriften att personalbehovet såvitt möjligt
skall fyllas genom dem som anmäler sig frivilligt, föreslår civilförsvarsutredningen
dels att inskrivning skall få ske för tjänstgöring »i allmänt
civilförsvar eller verkskydd» i stället för enligt nuvarande lydelse »i civilförsvaret»,
dels att inskrivningen icke nödvändigtvis skall avse någon bestämd
tjänst utan få gälla tjänstgöring inom civilförsvaret överhuvud. Den
förstnämnda ändringen motiverar utredningen med att denna paragraf bör
ansluta sig till lydelsen av 7 §. I fråga om den sistnämnda ändringen anför
utredningen.

Enligt utredningens uppfattning bör bestämmelsen om inskrivning enligt
17 § civilförsvarslagen ändras så, att tjänstgöringsskyldigheten för vederbörande
under civilförsvarsbercdskap icke bindes till allenast viss verksamhetsgren
eller vissa uppgifter. Den inskrivnes placering å viss befattning
bör regleras genom särskild krigsplaceringsorder. Skyldighet bör föreligga
för den inskrivne att — därest ej särskilda förhållanden talar häremot —
utföra alla förekommande civilförsvarsuppgifter, för vilka han kan vara

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

lämplig och för vilka han har de fysiska förutsättningarna. Skyldighet att
fullgöra sadana ordnings- och bevakningsuppgifter, som kräver beväpning,
skall dock endast åligga personal, som krigsplacerats å befattning i ordnings-
och bevakningstjänst och som erhållit härför föreskriven utbildning.
Inskriven personal bör således med nu angiven begränsning vid behov
kunna åläggas av vederbörligt civilförsvarsbefäl att utföra även uppgifter,
som tillhör annan verksamhetsgren eller befattning än den vederbörandes
krigsplacering i första hand avser.

Remissyttrandena

Länsstyrelsen i Örebro län finner bestämmelsen att personalbehovet såvitt
möjligt skall fyllas genom dem som frivilligt anmäler sig till uttagning
vara alltför orealistisk för att försvara sin plats i lagen.

Beträffande stadgandet om uttagning av frivilliga anser länsstyrelsen i
Västernorrlands län att lagen bör uppställa krav på att den frivillige, för att
uttagning skall ske, skall vara lämpad för den uppgift, varom fråga är. En
liknande uppfattning har länsstyrelsen i Uppsala län.

En textkritisk anmärkning framförs av länsstyrelsen i Örebro län, som
anser ordet »målsman» föråldrat och moget att ersättas av föräldrabalkens
uttryckssätt »den som har vårdnaden om den minderårige».

Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller att reglerna i 21 § om skydd för
den som fullgör civilförsvarsplikt mot vissa skadeståndsanspråk m. m. torde
vara avsedda att gälla även beträffande den som inskrivits frivilligt utan att
vara civilförsvarspliktig. Med hänsyn härtill bör enligt länsstyrelsen ordet
»förut» i paragrafens sista stycke utgå.

Departementschefen

Med hänsyn till att länsstyrelsernas och civilförsvarsstyrelsens behov av
personal i krigsorganisationerna enligt vad jag angivit i anslutning till 11 §
icke bör täckas med stöd av civilförsvarsplikt, bör i förevarande paragraf
inskrivning anges kunna äga rum för tjänstgöring i det allmänna civilförsvaret
eller i verkskyddet.

Vissa fördelar från administrativ synpunkt torde otvivelaktigt kunna vinnas
genom att man slopar kravet på att inskrivningen skall ske för en bestämd
tjänst. Erforderliga omdispositioner av personalen kan då ske enkelt
utan att inskrivningsbeslutet ändras. Jag anser mig därför böra biträda utredningens
förslag till ändrad lydelse av paragrafen på denna punkt, men
vill framhålla att civilförsvarsmyndigheten självfallet redan vid inskrivningen
måste ha konkreta planer för placeringen av de inskrivna. Inskrivningen
sker ju just för att anskaffa personal till en redan planlagd organisation
och såsom ett första led i besättandet av befattningarna i denna med
civilförsvarspliktiga som är lämpade för sin uppgift.

Föreskriften att såvitt möjligt de, som frivilligt anmäler sig, bör uttagas
för att fylla personalbehovet torde böra bibehållas. I viss utsträckning erbjuder
nämligen denna föreskrift möjlighet att underlåta inskrivning av

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

sådana civilförsvarspliktiga, beträffande vilka anledning finnes till antagande
att de kommer att vägra all tjänstgöring i civilförsvaret.

Att de som inslcrives skall vara lämpliga för tjänstgöring i civilförsvaret
ligger i sakens natur och torde därför ej behöva angivas beträffande någon
kategori av dem som kan ifrågakomma för inskrivning. Föreskriften härom
i tredje stycket av 17 § i gällande lag bör därför utgå.

Då innebörden av ordet »målsman» numera är oklar, torde i stället böra
stadgas att vårdnadshavarens samtycke skall föreligga vid inskrivning av
minderårig.

Lydelsen av paragrafens sista stycke bör slutligen jämkas så att skyddet
för civilförsvarspliktig, som genom fullgörande av civilförsvarsplikt hindrats
att utföra åtaget arbete, mot vissa anspråk på skadestånd m. m. blir gällande
även för den, som utan att vara civilförsvarspliktig blivit frivilligt inskriven.

18 §.

Paragrafen behandlar civilförsvarspliktigs skyldighet att personligen inställa
sig till inskrivningsförrättning och upptager för närvarande i ett
andra moment föreskrift om skyldighet för inskriven civilförsvarspliktig att
anmäla adressförändring till civilförsvarschefen.

Förutom en jämkning av lydelsen med hänsyn till att fredsadministrationen
av civilförsvaret i civilförsvarsområde överföres till länsstyrelsen föreslår
civilförsvarsutredningen att i paragrafen inskrives den nu i ett straffstadgande
i 9 kap. intagna skyldigheten för civilförsvarspliktig, som av laga
förfall är hindrad inställa sig vid inskrivningsförrättning, att anmäla förfallet
så snart ske kan. Vidare föreslår utredningen att nuvarande bestämmelser
om skyldighet att anmäla adressförändring utgår. Utredningen har
nämligen funnit att föreskriften, som är straffsanktionerad, efterkommes
endast i ringa omfattning och att förseelserna sällan beivras, då svårigheter
föreligger att övervaka efterlevnaden. Enligt utredningens mening erhåller
civilförsvarsmyndigheterna tillräckliga upplysningar om inträffade adressförändringar
genom att folkbokföringsmyndigheten årligen lämnar dem uppgift
om vilka personer som flyttat. Viss kontroll av adresserna kan också
erhållas i samband med inkallelse till utbildning och övning och vid utsändandet
av krigsplaceringsorder.

Remissyttrandena

Länsstyrelsen i Jämtlands län förklarar sig hysa vissa betänkligheter mot
att skyldigheten att anmäla ändrad adress slopas, särskilt med hänsyn till
att markbevakningspersonal måste kunna inkallas snabbt. Av övriga remissinstanser
har endast länsstyrelsen i Norrbottens län någon erinran mot utredningens
förslag till ny lydelse av paragrafen, i det länsstyrelsen finner
det böra tydligare framgå vad som skall förstås med civilförsvarsområde, där
den civilförsvarspliktige vistas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960
Departementschefen

I paragrafen torde i likhet med vad som skett i 16 § böra upptagas föreskrift
om skyldighet att anmäla laga förfall.

På de skäl civilförsvarsutredningen anfört finner jag att den nuvarande
skyldigheten att anmäla ändrad adress bör upphöra.

I övrigt anser jag det icke erforderligt att företaga någon ändring i paragrafens
lydelse. För att civilförsvarspliktig skall anses vistas i ett civilförsvarsområde
och därmed vara skyldig inställa sig vid inskrivningsförrättning
inom detta bör självfallet fordras att vistelsen kan beräknas bli av sådan
varaktighet, att det är någon mening med att skriva in honom i civilförsvaret
inom området. Å andra sidan bör den civilförsvarspliktiges tillfälliga
vistelse inom annat civilförsvarsområde än det, där han mera stadigvarande
uppehåller sig, ej befria honom från skyldighet att inställa sig till
inskrivning i hemortens civilförsvarsområde. Jag förutsätter emellertid att
i sådana fall inställelse i hemorten icke påfordras under den civilförsvarspliktiges
bortovaro, om inskrivningen utan väsentliga olägenheter kan anstå
till hans återkomst.

19 §.

I förevarande paragraf, som med vissa begränsningar stadgar förbud för
inskriven civilförsvarspliktig att under högsta civilförsvarsberedskap lämna
civilförsvarsområdet utan tillstånd, skall enligt civilförsvarsutredningens
förslag undantag från förbudet göras för den, som enligt lagen om polisens
ställning under krig ålagts tjänstgöring utanför området.

Remissyttrandena

Av remissmyndigheterna påpekar civilförsvarsstyrelsen, att civilförsvarspliktig,
som inskrivits för tjänstgöring i det regionala civilförsvaret, kan
ha sin bostad eller arbetsplats inom annat civilförsvarsområde än det, där
hans inställelseplats är belägen. Förbudet att lämna civilförsvarsområdet
bör därför begränsas till personal, som är inskriven i det lokala civilförsvaret.

Departementschefen

Paragrafen torde böra kompletteras i enlighet med utredningens förslag.
Såsom civilförsvarsstyrelsen påpekat bör förbudet endast gälla det lokala
civilförsvarets personal, helst som undsättningskårernas personal under
högsta civilförsvarsberedskap torde bli kasernerad och ett förbud för dem
därför skulle komma att sakna betydelse.

20 och 21 §§.

I dessa paragrafer föreslår civilförsvarsutredningen icke någon ändring.
Utredningen framhåller emellertid att vad i 20 § stadgas om rätt för kommunalanställd
att i vissa fall tillgodoräkna sig tjänstgöring i civilförsvaret

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

som tjänstgöring i sin vanliga befattning bör få motsvarande tillämpning för
de statsanställdas vidkommande. Likformigheten bör emellertid enligt utredningen
åvägabringas genom ändringar i de författningar, som reglerar
statstjänstemännens anställningsförhållanden.

Remissyttrandena

Statens brandskola anser att 20 § bör ändras så att bestämmelserna skall
gälla även för statstjänstemän. Det är nämligen önskvärt att de bestämmelser,
som reglerar tjänstgöringsförhållandena för civilförsvarets olika
personalkategorier, koncentreras till de författningar, som gäller civilförsvaret.
Samma uppfattning har civilförsvarschefen i Göteborgs civilförsvarsområde.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att inledningsorden i 20 § i dess
nuvarande lydelse icke täcker alla de anställda som avses. Personal, anställd
hos kommunalförbund, torde nämligen icke språkligt sett kunna hänföras
under paragrafens uttryckssätt. »Kommunalt anställd personal» torde däremot
kunna anses täcka det avsedda begreppet.

Departementschefen

Såsom en remissmyndighet framhållit bör den i 20 § intagna regeln, som
berättigar hos kommun eller municipalsamhälle anställd personal, vilken
under civilförsvarsberedskap fullgör civilförsvar stjänstgöring med samma
eller i det närmaste samma uppgifter som i den vanliga anställningen, att
tillgodoräkna sig civilförsvarstjänstgöringen som fullgjord i denna anställning,
omformuleras så att all kommunalt anställd personal uttryckligen
omfattas av regeln. En jämkning av paragrafens lydelse påkallas vidare av
att inskrivning — såsom närmare angivits under 17 § — ej vidare skall ske
för viss befattning i civilförsvaret. Paragrafen synes slutligen kunna göras
lättillgängligare genom en omredigering.

Då det i 20 § är fråga om en regel, som avser att tillförsäkra viss personal
ordinarie löneförmåner, torde på det statliga området eventuellt erforderliga
bestämmelser böra meddelas i avlöningsförfattningarna för statstjänstemännen
och ej i civilförsvarslagen.

I 21 § har endast en redaktionell jämkning skett.

4 KAP.

Anordnande av skyddsrum

I detta kapitel meddelas föreskrifter om vilka olika slag av skyddsrum
som skall finnas, vilka ändamål de skall tjäna, var de skall anordnas och
hur de skall vara beskaffade, varjämte kapitlet upptager föreskrifter om
källarmursgenoinbrott och om kontrollen över att lagens bestämmelser om

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

skyddsrumsbyggnadsskyldighet iakttages vid nybyggnad. Vem skyldigheten
åligger regleras däremot icke i förevarande kapitel utan i kapitlen om kommunerna
och civilförsvaret samt om fastighetsägarna och civilförsvaret,
m. m.

Stadgandena i kapitlet har efter civilförsvarslagens tillkomst år 1944 vid
ett flertal tillfällen ändrats, främst med hänsyn till den vapentekniska utvecklingen,
vilken framtvingat en omprövning av hela frågan om skyddsrumsbyggandet
med beaktande av nya riktlinjer för utrymningen. De väsentligaste
ändringarna härvidlag ägde rum 1951 (prop. nr 176, rskr.nr
279) och 1956 (prop. nr 185, rskr.nr 376). I sistnämnda proposition lämnas
en ingående redogörelse för de problem, som tilldrar sig uppmärksamhet vid
regleringen av skyddsrumsbyggandet. De företagna ändringarna i kapitlet
har hänfört sig till enskilda paragrafer i detta och har icke föranlett någon
omarbetning i ett sammanhang av kapitlet i dess helhet, vilket därför blivit
tämligen svåröverskådligt. Kapitlet har nu i samband med överarbetningen
av civilförsvarslagen i enlighet med vad som förutsattes vid ändringarna
däri år 1956 reviderats i ett sammanhang och föreslås därvid erhålla en ny
disposition.

Kapitlet inledes efter omarbetningen med en allmän bestämmelse om att
skyddsrum för civilförsvarets verksamhet och befolkningens skydd under
krig skall anordnas enligt bestämmelserna i samma kapitel, varefter de på
förevarande område använda termerna presenteras (22 §). I nästa paragraf
lämnas föreskrifter om den avsedda användningen av allmänna skyddsrum
och var de skall anordnas (23 §). Motsvarande frågor i avseende å de enskilda
skyddsrummen regleras i de två följande paragraferna (24 och
25 §§). Därpå följande två paragrafer ger föreskrifter om beskaffenheten
av allmänna och enskilda skyddsrum med utgångspunkt från indelningen
i bergfasta skyddsrum, en nyskapad benämning för den motståndskraftigaste
typen av skyddsrum med avsevärt skydd även mot verkningar av
atomvapen, och normalskyddsrum, d. v. s. den typ av skyddsrum som, utom
vid fullträff, ger skydd mot verkningarna av konventionella vapen och mot
vissa verkningar av atomvapen (26 och 27 §§). De särskilda regler i avseende
å beskaffenheten av enskilda skyddsrum, som bör upptagas i lagen
med hänsyn till att ansvaret för skyddsrummens anordnande åvilar enskilda,
återfinnes i de nästföljande två paragraferna (28 och 29 §§). I kapitlets fyra
sista paragrafer upptages erforderliga undantagsbestämmelser samt föreskrifter
om källarmursgenombrott och tillsyn över bestämmelsernas efterlevnad
i överensstämmelse med kapitlets nuvarande disposition (30—33 §§).

22 §.

Paragrafen, vilken såsom självständig paragraf saknar motsvarighet i
nuvarande lag, upptager de benämningar på skyddsrum, som användes i
lagen. Benämningarna hänför sig till olika indelningsgrunder, nämligen

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

den tillämnade användningen av skyddsrummet och dettas beskaffenhet.
Härvidlag föreslår civilförsvarsutredningen icke någon ändring.

Remissyttrandena

Civilförsvar sstyrelsen, som finner en formell överarbetning av hela skyddsrumskapitlet
erforderlig till följd av den tekniska utvecklingen, anser att
en ny typ av skyddsrum, nämligen »radiakskyddsrum», bör införas och
regleras i lagen vid sidan av de hittillsvarande två skyddsrumstyperna. Styrelsen
framhåller att de enheter ur det allmänna civilförsvaret, som skall
förläggas utanför tätorterna, i allmänhet icke behöver normalskyddsrum
utan endast skydd mot radioaktiv strålning. För detta skydd skulle de föreslagna
radiakskyddsrummen anordnas såsom en enklare form av skyddsrum
än normalskyddsrum. Styrelsen påpekar vidare att behov av skydd mot
radioaktiv strålning föreligger även i andra fall, vilket civilförsvarsutredriingen
uppmärksammat, när den i 61 § d) i sitt lagförslag upptagit föreskrift
om att fastighetsägare skall vara skyldig att förse anläggning eller
byggnad med anordningar, som kan bereda skäligt skydd mot sådan strålning.
Även detta skydd bör enligt styrelsen formellt inlemmas i skyddsrumssystemet.

Med hänsyn till de nya stridsmedlens genomslagskraft och verkningar i
övrigt förordar styrelsen att benämningen »fullträffsäkert skyddsrum» utbytes
mot uttrycket »förstärkt skyddsrum». På sådant skyddsrums hållfasthet
bör i lagen endast uppställas det kravet att det skall ge ett starkare
skydd än ett normalskyddsrum. Preciserade krav på hållfastheten bör icke
uppställas, då skyddsvärdet måste komma att variera med hänsyn till belägenhet,
kostnader och för bergrum bergets kvalitet. Två reservanter inom
styrelsen anser att benämningen »högvärdigt skyddsrum» bör införas i stället
för »fullträffsäkert skyddsrum».

överbefälhavaren, civilförsvar schef en i Stockholms civilförsvarsområde
och Sveriges civilförsvarsförbund anser att uttrycket »förstärkt skyddsrum»
är bättre än »fullträffsäkert skyddsrum», medan försvarets forskningsanstalt
föreslår att benämningen »högvärdigt skyddsrum» införes. Ett flertal
remissinstanser påpekar att benämningen »fullträffsäkert skyddsrum»
är missvisande men har icke något förslag till annan beteckning.

Departementschefen

Skyddsrumskapitlet torde, såsom jag redan framhållit, böra inledas med
en paragraf, vari de olika benämningarna på skyddsrum presenteras. Redan
i detta sammanhang aktualiseras därför frågan huruvida en särskild typ
av skyddsrum, avsedda enbart att ge skydd mot radioaktiv strålning, bör
införas. Civilförsvarsstyrelsen har ansett det lämpligt, att så sker och att
denna skyddsrumstyp inordnas i skyddsrumssystemet. Emellertid förhåller
det sig så att redan vanliga källare ger ett förhållandevis gott radiakskydd,

Kungl. Maj. ts proposition nr 5 år 1960

om exempelvis sandsäckar placeras framför fönster och andra öppningar
eller ställen med tunnare ytterväggar. Dylika enkla anordningar kan knappast
sägas ge källaren karaktären av skyddsrum, vilket otvivelaktigt skulle
förutsätta mera stabila och stadigvarande byggnadstekniska anordningar.
I särskilda fall kan det visserligen tänkas att skyddet mot radioaktiv strålning
kan kräva anordningar av sådan art, men jag kan icke anse det erforderligt
att för sådana fall tillskapa en särskild skyddsrumstyp och närmare
reglera denna i lagen.

De hittills använda benämningarna »allmänt skyddsrum» och »enskilt
skyddsrum» torde böra behållas. Benämningen »allmänt skyddsrum» betecknar
dels sådana skyddsrum, som är avsedda att tillgodose tjänstgörande
civilförsvarspersonals behov av skydd under krig, dels skyddsrum för civilbefolkningen,
avsedda att bereda skydd åt envar skyddsbehövande utan
någon begränsning till personkretsen. Benämningen »enskilt skyddsrum»
avses liksom hittills skola täcka endast sådana skyddsrum, som är ämnade
för personer som har anknytning till den byggnad eller anläggning, vid
vilken skyddsrummet är inrättat.

I avseende å beskaffenheten har skyddsrummen hittills indelats i »fullträffsäkra
skyddsrum» och »normalskyddsrum». Den sistnämnda beteckningen,
som vunnit hävd och som ger en anvisning om att det är fråga om
en standardiserad typ av skyddsrum, anpassad efter ett genomsnittsbehov,
torde böra behållas. Benämningen »fullträffsäkert skyddsrum» bör däremot
ersättas med en ny beteckning. Efter atomvapnens tillkomst är nämligen
de hittillsvarande »fullträffsäkra» skyddsrummen icke längre fullträffsäkra
såtillvida att de icke motstår verkningarna av en atombombdetonation
i markytan eller på låg höjd över skyddsrummet. Anser man
emellertid att en fullträff med en atombomb föreligger, då den bringats att
explodera på sådan höjd, att de optimala verkningarna i fråga om bland
annat skadeområdets utbredning uppnås, d. v. s. en höjd av ca 600 meter
för en uranbomb av Japan-typ och 6 000—8 000 meter för en vätebomb av
den starkaste hittills kända typen, kan man säga att dessa skyddsrum alltjämt
är fullträffsäkra. De skall nämligen motstå verkningarna av dylika
höjddetonationer. Denna innebörd av ordet fullträff är emellertid uppenbarligen
främmande för det allmänna föreställningssättet och den hittillsvarande
benämningen »fullträffsäkra skyddsrum» måste anses vilseledande.
De under remissbehandlingen framkomna förslagen till ny benämning synes
mig emellertid från olika synpunkter mindre lämpliga. En benämning,
som däremot — utan att vara allför obestämd eller språkligt tvivelaktig —
leder tanken åt rätt håll, nämligen till skyddsrummens stabila beskaffenhet,
synes vara »bergfast skyddsrum». Ej endast skyddsrum, som sprängts in i
berg, utan även betongskyddsrum i lika massivt utförande torde kunna betecknas
som bergfasta skyddsrum. Jag förordar därför denna benämning
att träda i stället för beteckningen »fullträffsäkert skyddsrum».

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960
23 §.

Paragrafen motsvarar 22 § i nuvarande civilförsvarslag och reglerar frågan,
var allmänna skyddsrum skall inrättas, samt bestämmer användningsområdet
för sådana skyddsrum.

Civilförsvarsutredningen, som icke föreslår någon ändring i de allmänna
principer som kommer till uttryck i nuvarande 22 §, finner vissa mindre
jämkningar i paragrafens lydelse erforderliga. Sålunda föreslår utredningen
med hänsyn till att civilförsvaret enligt den nya organisationen skall erhålla
större rörlighet och mot bakgrunden av statsmakternas ställningstagande
år 1956 i utrymnings- och skyddsrumsfrågorna, att nuvarande föreskrift
om anordnande av allmänna skyddsrum för dem, som omhändertagits vid
förbandsplats, härbärge eller annan av civilförsvaret anordnad eller nyttjad
anstalt, utgår ur lagen. Härvid hänvisar utredningen till sitt i huvudbetänkandet
intagna förslag beträffande sjukvårdskårernas organisation, enligt
vilket bl. a. förbandsstationerna bör kunna etableras oberoende av tillgång
på fasta lokaler.

Utredningen finner det vidare obehövligt att i lagen särskilt ange att de
allmänna skyddsrummen skall ge skydd åt vägfarande och andra, som uppehåller
sig på allmän plats. De för befolkningen avsedda allmänna skyddsrummen
torde nämligen ändå kunna tillfälligt anlitas även av andra än
dem, för vilka skyddsrummen främst inrättats, nämligen den efter en utrymning
kvarvarande befolkningen i det område, där skyddsrummet är
beläget. Man torde enligt utredningen knappast behöva räkna med vägfarande
och andra, som uppehåller sig på allmän plats, vid den tidpunkt då
befolkningsskyddsrummen utnyttjas för denna primära uppgift.

I motsats till nuvarande ordning, enligt vilken den omfattning, vari allmänna
skyddsrum skall finnas, angives i organisationsplanen, bör enligt utredningen
föreskrivas att Konungen skall fastställa den omfattning, vari
allmänna skyddsrum skall finnas, ävensom plan för fördelningen av dem
på olika orter. Förslaget motiveras med behovet av en fast ram i fråga om
de statsmedel, som behöver tagas i anspråk för allmänna skyddsrum, och
utbyggnadsplanläggningens anpassning till denna ram samt med nödvändigheten
av enhetlighet vid bedömningen av skyddsrumsbehovet.

Slutligen föreslår utredningen att det enligt stadgande i denna paragraf
skall ankomma på civilförsvarsstyrelsen att bestämma belägenheten av de
allmänna skyddsrummen.

Remissyttrandena

Civilförsvarschefen i Stockholms civilförsvarsområde framhåller att allmänna
skyddsrum bör kunna anordnas med stöd av stadgande i förevarande
paragraf även för alt tillgodose behovet av skydd för trafikanter på sådana
platser, där stark trafik måste antagas förekomma också under krig och där
annan anledning att anordna allmänna skyddsrum ej föreligger. Vidare
7—Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 sand. AV 5

Kungi. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

finner civilförsvarschefen att länsstyrelsen bör få utöva inflytande på lokaliseringen
av allmänna skyddsrum, varför paragrafen bör föreskriva att de
allmänna skyddsrummens belägenhet fastställes av civilförsvarsstyrelsen
efter förslag av länsstyrelsen. Länsstyrelsen i Östergötlands län anser att de
allmänna skyddsrummens belägenhet bör fastställas i organisationsplanen,
varvid länsstyrelsen framhåller att endast med en sådan ordning överensstämmelse
vinnes med föreskrifterna om organisationsplan i 10 § och om
kommuns skyldighet att inrätta allmänt, i organisationsplanen upptaget
skyddsrum enligt nuvarande 45 § 1 mom. b) med flera lagrum.

Civilförsvarsstyrelsen, som utarbetat ett eget förslag till ny lydelse av
förevarande paragraf, godtager de av utredningen föreslagna jämkningarna
i fråga om användningsområdet för allmänna skyddsrum men föreslår —
vid sidan av vissa smärre jämkningar — att Konungen skall fastställa även
den typ, vari allmänt skyddsrum skall anordnas.

Departementschefen

Beträffande den avsedda användningen av allmänna skyddsrum har jag
under 22 § angivit de grundläggande principerna. I fråga om detalj spörsmålet
huruvida i lagen bör inskrivas att sådana skyddsrum skall anordnas
även för dem, som omhändertagits av civilförsvaret vid förbandsplats, härbärge
eller annan inrättning, delar jag civilförsvarsutredningens uppfattning,
att så ej bör ske. Utvecklingen har nämligen lett därhän att de omhändertagna
måste placeras så långt från områden, som kan antagas bli utsatta
för anfall, att behov av skyddsrum för denna verksamhet ej kan anses
föreligga. Ej heller synes det erforderligt att anordna särskilda allmänna
skyddsrum för vägfarande och andra, som uppehåller sig på allmän plats.
Personer tillhörande dessa kategorier bör kunna beredas plats i befolkningsskyddsrummen.
Vid anordnandet av sådana skyddsrum skall nämligen enligt
de 1956 fastställda principerna hänsyn tagas till behovet av katastrofskydd,
om orten anfalles innan den hunnit utrymmas i avsedd omfattning.

Angivandet av de orter, platser eller områden, där allmänna skyddsrum
skall anordnas, torde böra ske i nya lagen på samma sätt som i nuvarande
lag. Däremot bör, såsom utredningen föreslagit, en ändrad ordning införas
i fråga om fastställandet av den omfattning, vari allmänna skyddsrum skall
anordnas, såtillvida att Konungen tillägges ett omedelbart inflytande även
på frågan om antalet skyddsrum för civilförsvarspersonalens skydd. Detta
spörsmål är nämligen — liksom när det gäller befolkningsskyddsrumen
— dels en kostnadsfråga, vilken av naturliga skäl måste ankomma på statsmakternas
prövning, dels en beredskapsfråga, vars avgörande bör tillkomma
Konungen. Möjlighet synes emellertid böra finnas för Konungen
att överlämna till civilförsvarsstyrelsen att, såvitt gäller allmänna skyddsrum
som ej är befolkningsskyddsrum, utse de orter och platser, där skyddsrum
skall anordnas ävensom att bestämma antalet allmänna skyddsrum i

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år t960

varje sådan ort. Den närmare belägenheten av de allmänna skyddsrummen
bör angivas i organisationsplanen, som i denna del torde böra fastställas
av civilförsvarsstyrelsen enligt i administrativ ordning meddelade
föreskrifter.

24 §.

I denna paragraf, som motsvarar 24 § i nuvarande lag, regleras för de
enskilda skyddsrummens del samma frågor som i avseende å de allmänna
skyddsrummen behandlats i 23 §.

Civilförsvarsutredningen föreslår att paragrafen oförändrad överföres
till nya lagen.

Remissyttrandena

Sveriges civilförsvarsförbund anser att gällande lydelse av paragrafen
icke tillräckligt beaktar sambandet mellan skyddsrumsbehov och utrymningsplanläggning.
I många fall kan det sålunda enligt förbundet te sig
naturligare och mera praktiskt att icke knyta skyldigheten att anordna
skyddsrum till viss ort eller visst område utan i stället till det särskilda
företag, som på grund av sin betydelse i krig utgör ett primärt anfallsobjekt.
Förbundet förordar därför att paragrafen får en avfattning, som möjliggör
en väsentligt smidigare tillämpning, förslagsvis genom att föreskriva att enskilda
skyddsrum skall anordnas vid de i paragrafen uppräknade anläggningarna
och byggnaderna »i den omfattning» som bestämmes av Konungen
eller civilförsvarsstyrelsen.

Enligt luftfartsstyrelsen bör i 1 mom. 1. uttryckligen angivas även flygplats.

Svenska hamnförbundet framhåller att någon klar gränsdragning mellan
allmänna och enskilda skyddsrum i hamnar icke göres i lagförslaget och
finner ett förtydligande önskvärt. Förbundet anser att enskilda skyddsrum
i hamnar bör avses endast för hamnägarens egen personal i likhet med vad
som gäller för ägare av andra byggnader och industrianläggningar. Hamnar
bör sålunda icke, såsom skett i 24 § 1 mom. 1., jämställas med järnvägsstationer.
I den mån skyddsrum skall vara avsett för övrig i hamnen arbetande
personal bör det anordnas på vederbörande huvudmäns bekostnad.
Andra personer, vilka uppehåller sig i hamnarna, såsom fartygsbesättningar
och passagerare, bör hänvisas till allmänna skyddsrum.

Vid det i 1 mom. 2. angivna antalet vid industrianläggning sysselsatta
personer bör enligt överbefälhavaren tilläggas »i fredstid».

Frågan om skyldigheten att anordna skyddsrum för en- och tvåfamilj shus
tilldrager sig flera remissinstansers uppmärksamhet. Sålunda anser överslåthållarämbetet
och länsstyrelsen i Stockholms län att dessa hustyper bör
undantagas vid uppräkningen av de byggnader, som skall förses med skyddsrum,
enär frågan vållat ständigt återkommande problem, som måst lösas

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

dispensvägen. Länsstyrelsen i Jönköpings län har samma förslag och motiverar
detta med ekonomiska skäl. Även länsstyrelsen i Östergötlands län
har invändningar mot nuvarande ordning och ifrågasätter, om icke i 24 §
1 mom. 4. bör införas en bestämmelse som begränsar skyddsrumsbyggnadsskyldigheten
till byggnader med ett visst minimiantal boende, helst som
enligt civilförsvarsutredningens förslag nuvarande möjlighet jämlikt 26 §
att anordna normalskyddsrum, avsett för högst 25 personer, i förenklat utförande
slopas.

Civilförsvarsstyrelsen och länsstyrelsen i Hallands län finner det ej erforderligt
att bibehålla föreskriften i 1 mom. 5. Civilförsvarsstyrelsen förklarar
att ifrågavarande punkt enligt erfarenheten saknar praktisk betydelse,
särskilt sedan styrelsen i anvisningar till länsstyrelserna uttalat att
skyddsrum ej skall anordnas i rad- och kedjehus, medan länsstyrelsen hävdar
att, om punkten ej anses kunna helt utgå, de byggnader, som avses skola
omfattas av denna, bör närmare beskrivas med hänsyn till att tillämpningen
varit oenhetlig.

Enligt 33 § i förevarande kapitel ankommer det i vissa fall på byggnadsnämnd
att övervaka att skyddsrum anordnas enligt bestämmelserna i kapitlet
och med stöd därav meddelade föreskrifter. Länsstyrelsen i Hallands
län påpekar att det till följd av detta stadgande åligger byggnadsnämnd att
pröva huruvida gemensamt skyddsrum enligt 2 mom. i förevarande paragraf
må anordnas. Länsstyrelsen föreslår att denna prövning överföres på
länsstyrelsen.

Angelägenheten av att de föreskrifter, som rör byggnader och prövningen
av byggnadsfrågor enligt civilförsvarslagstiftningen, överensstämmer med
byggnadslagstiftningens motsvarande bestämmelser understrykes av riksbrandinspektören,
statens brandskola och länsstyrelsen i Älvsborgs län i anledning
av föreliggande förslag till ny byggnadsstadga.

Departementschefen

Vad först beträffar det i ett remissyttrande berörda spörsmålet om samband
mellan skyddsrumsbyggande och utrymningsplanläggning vill jag
erinra om att något direkt sådant samband i själva verket ej avsetts föreSkyddsrum
bygges sålunda enligt nu gällande riktlinjer även på
platser som avses skola slutligt utrymmas under krig och härvid icke enbart
för den befolkning, som efter en sådan slutlig utrymning oundgängligen
måste finnas kvar i det utrymda området. Anledningen till att så sker är
att man icke ansett sig kunna lita till att en utrymning alltid hinner genomföras,
innan ett anfall kommer. Om ett anfall kommer överraskande måste
tillgång till skyddsrum finnas. Dessa utgör då s. k. katastrofskydd. Såväl
enskilda normalskyddsrum som de allmänna befolkningsskyddsrummen avses
i utrymningsorterna utgöra sådant katastrof skydd, varjämte befolkningsskyddsrummen
efter den slutliga utrymningen skall utgöra permanent

101

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

skydd för de kvarvarande. Dessa principer bör även i fortsättningen vara
vägledande för skyddsrumsbyggandet.

Att såsom i samma remissyttrande föreslagits omreglera de i lagen givna
förutsättningarna för förordnande om skyddsrumsbyggnadsskyldighet i
syfte att möjliggöra åläggande av sådan skyldighet för en bestämd anläggning
utan att skyldigheten får gälla för ett område eller en plats synes icke
erforderligt. Redan den nu gällande lydelsen ger i praktiken möjlighet att
föreskriva skyddsrum för en bestämd anläggning genom att skyddsrumsbyggnadsskyldigheten
förklaras gälla den plats, där anläggningen är belägen.
Regelmässigt torde emellertid skyldigheten böra avse ett område —
mer eller mindre vidsträckt — med hänsyn till att även anläggningar och
byggnader i närheten av det primära anfallsobjektet är utsatta för risken
att skadas vid anfall mot detta.

I hamnar bör liksom hittills enskilda skyddsrum anordnas, under förutsättning
att hamnen är belägen inom område, för vilket skyddsrumsbyggnadsskyldighet
gäller. Enligt propositionen nr 114/1959 skall visserligen
verkskydd icke vidare organiseras i hamnarna; verkskyddens uppgifter
skall övertagas av det allmänna civilförsvaret. Härav följer emellertid ej att
behovet av enskilda skyddsrum i hamnarna bortfaller.

Med hänsyn till hamnarnas stora betydelse för försörjningen under krig
har enligt hittillsvarande ordning statsbidrag utgått till hamnägarna för
enskilda skyddsrum efter i huvudsak samma grunder som gäller för statsbidrag
till allmänna skyddsrum. Hamnägarna har härvid haft att dimensionera
skyddsrummen med hänsyn ej blott till hamnägarens egen personal
i hamnen utan även under beaktande av att i hamnarna arbetar olika kategorier
personal, som icke har anknytning till någon fast anläggning i hamnen,
exempelvis stuveriarbelare, fartygsbesättningar, speditions- och tullpersonal.
Det måste anses principiellt riktigare att hamnägarens skyddsrumsbyggnadsskyldighet
får omfatta skyddsrum för hans egen personal
utan statsbidrag liksom olika företag, som har sina magasin, fabriker eller
andra anläggningar inom hamnområdena, får svara för och bekosta skyddsrum
för sin personal. Eventuellt kan det här bli aktuellt med gemensamt
skyddsrum enligt 24 § 2 mom. för den egentliga hamnpersonalen och för
personalen vid dylika anläggningar, varvid kostnaderna får fördelas enligt
föreskriften i 55 §. För att tillgodose behovet av skydd för stuveriarbetare,
fartygsbesättningar med flera personalgrupper, som icke har fast anknytning
till någon särskild anläggning i hamnen, torde befogenheten för Konungen
enligt 29 § tredje stycket böra utnyttjas och föreskrift givas om alt
hamnägarens skyddsrum skall fylla större krav på utrymme än som eljest
följer av lagens bestämmelser. Härvid kan hamnägaren få ersättning av
statsmedel för merkostnaderna.

Bland kommunikationsanläggningar, vid vilka enskilda skyddsrum skall
anordnas, torde jämväl flygplatser böra upptagas.

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

Under punkten 4 torde med hänsyn till hittillsvarande erfarenheter av
lagens tillämpning en- och tvåfamiljshus böra undantagas från skyddsrumsbyggnadsskyldigheten.

Några remissinstanser har ställt frågan huruvida man bör bibehålla den
allmänna bestämmelsen under punkten 5, som möjliggör för länsstyrelsen
att, om det finnes erforderligt, förordna att annan anläggning eller byggnad
än de i paragrafen nämnda skall förses med skyddsrum. Även om stadgandet
självfallet ger utrymme för en oenhetlig praxis — vilket i och för sig är
en olägenhet, som emellertid bör kunna minskas genom centrala anvisningar
—- synes mig denna möjlighet att individuellt pröva skyddsrumsbehovet
böra bibehållas.

Den i nuvarande 24 § intagna regeln att vind skall anses som våning i
vissa fall, har icke upptagits i den nya 24 §. Regeln, som hämtats från byggnadsstadgan,
torde nämligen komma att sakna motsvarighet i den nya byggnadsstadgan,
där spörsmålet regleras på annat sätt.

I paragrafens andra moment bör införas ett tillägg, varigenom prövningen
huruvida anordnande av gemensamt skyddsrum kan ske utan eftergivande
av skäliga anspråk på skydd kan läggas på myndighet, som företräder sakkunskap
i civilförsvarsfrågor. Närmast kommer härvid länsstyrelsen ifråga.
Möjligheter bör emellertid föreligga att även framdeles låta byggnadsnämnd
handha prövningen, om nämnden kan antagas vara eller genom remissförfarande
bli kvalificerad för uppgiften.

25 §.

Paragrafen motsvarar 27 § i nuvarande lag och är frånsett en mindre,
redaktionell jämkning oförändrad.

26 §.

I förevarande paragraf lämnas föreskrifter om beskaffenheten av bergfasta
skyddsrum och normalskyddsrum. Motsvarande frågor regleras för
närvarande i 23 §, vari jämväl föreskrives att befolkningsskyddsrum och, i
den mån Konungen så bestämmer, andra allmänna skyddsrum skall anordnas
som fullträffsäkra skyddsrum och eljest som normalskyddsrum.

Enligt civilförsvarsutredningens förslag bör allmänna skyddsrum för
civilbefolkningen, vilka hittills kunnat anordnas endast som fullträffsäkra
skyddsrum, i fortsättningen kunna anordnas även som normalskyddsrum.
Behov av dylika skyddsrum kan nämligen enligt utredningen tänkas
föreligga för att skydda vägfarande och andra som uppehåller sig på allmän
plats i utrymningsorter eller områden, som ej förses med befolkningsskyddsrum.
Förutom av denna ståndpunkt föranledd jämkning av paragrafens
lydelse föreslår utredningen att de i lagen intagna kraven på fullträffsäkra
skyddsrums hållfasthet modifieras därhän, att det föreskrives
att fullträff säkert skyddsrum »skall giva högvärdigt skydd mot verkan
av sådana vapen, som kunna antagas komma till användning vid

103

Kungl. Mnj:ts proposition nr 5 år 1960

fientliga anfall mot större tätorter eller andra från försvars- eller försörjningssynpunkt
särskilt viktiga orter». På normalskyddsrum skall enligt utredningen
uppställas det kravet att det »skall giva ett med hänsyn till bedömbara
risker skäligt skydd men må ha mindre motståndskraft än fullträff
säkert skyddsrum», varjämte liksom hittills särskilt skall iakttagas att
det kan motstå den belastning, som kan uppkomma då byggnaden störtar
samman. Utredningen föreslår vidare att det skall ankomma på Konungen
att fastställa tekniska bestämmelser för de olika slagen av skyddsrum.

Remissyttrandena

Civilförsvarsstyrelsen, vilken såsom förut redovisats icke anser benämningen
»fullträffsäkert skyddsrum» böra bibehållas, föreslår att på »förstärkt
skyddsrum» uppställes endast det kravet, att det skall ge ett starkare
skydd än normalskyddsrummet. Anspråken på ett sådant bör enligt styrelsen
upptagas i lagen medelst avfattningen, att det »skall ge skäligt skydd
mot radioaktiv strålning, gas och splitter samt tåla det övertryck, som
Kungl. Maj :t i särskild ordning angiver». Styrelsen vänder sig också mot utredningens
förslag att Kungl. Maj :t skall fastställa tekniska bestämmelser
för de olika slagen av skyddsrum, en ordning som styrelsen antar kommer
att bli administrativt högst ohanterlig; fastställandet av dylika bestämmelser
bör liksom hittills ankomma på styrelsen.

Övriga remissmyndigheters synpunkter, vilka företrädesvis berör frågan
om benämningen på den kraftigaste typen av skyddsrum, har återgivits i
det föregående.

Departementschefen

Jag delar civilförsvarsutredningens uppfattning att lagen bör medge att
allmänna skyddsrum, avsedda för befolkningens skydd, anordnas även som
normalskyddsrum. Visserligen torde allmänna skyddsrum för civilbefolkningen
i enlighet med 1956 års riktlinjer böra i första hand inrättas såsom
bergfasta skyddsrum i de särskilt riskfyllda delarna av de mest hotade
orterna. Man bör emellertid i lagen icke avskära sig från möjligheten att
inom andra områden — varvid särskilt de största städernas ytterområden
torde kunna komma i fråga — anordna allmänna normalskyddsrum för
civilbefolkningen. Allmänna skyddsrum skall sålunda kunna anordnas
både som bergfasta skyddsrum och som normalskyddsrum såväl för befolkningens
som för civilförsvarspersonalens skydd. Det bör ankomma på
Konungen att bestämma i vilket utförande de allmänna skyddsrummen
skall anordnas. Stadgandet härom synes emellertid böra ingå såsom ett
första stycke i 28 §.

Att i lagen ange de krav på hållfasthet, som skall ställas pa de olika slagen
av skyddsrum, erbjuder efter kärnvapnens tillkomst otvivelaktigt vissa
svårigheter, enär fullträffsäkerheten icke längre lämpar sig som utgångs -

104

Kunyl. Maj. ts proposition nr 5 år 1960

punkt. På de bergfasta skyddsrummen kan sålunda icke ställas det anspråket
att de skall kunna stå emot mark- och låghöj dsdetonationer av
kärnvapen, men de skall alltjämt vara fullträffsäkra mot bomber och projektiler
av de typer som kan antagas komma till användning vid storanfall
med massinsats. Med denna bestämning undantages de största minbomberna,
som endast användes mot speciella anfallsobjekt, samt kärnvapen från
de vapen, mot vilka dessa skyddsrum skall kunna ge skydd. De bergfasta
skyddsrummen skall emellertid i icke oväsentlig grad kunna ge skydd också
mot kärnvapen. De skall sålunda i varje fall kunna motstå verkningarna av
kärnvapendetonationer på den höjd, som från verkningssynpunkt är optimal.
Vad som skall förstås med låghöjdsdetonation varierar alltefter vapnets
styrka. Något i förhållande till detonationscentrum fixerat avstånd,
inom vilket ett bergfast skyddsrum icke skall behöva giva hundraprocentigt
skydd, kan därför icke angivas utan man är hänvisad till en mera allmän
formulering, då man gör undantag från hållfasthetskravet för kärnvapenverkningar
nära själva detonationen. Lagen synes därför böra föreskriva att
beigfast skyddsrum skall så anordnas, att det giver skydd mot verkningarna
av alla slag av vapen som kan antagas komma till användning vid storanfall
med massinsats samt mot andra verkningar av kärnvapen än verkningarna
i och näimast omkring detonationscentrum. Härav framgår att bergfast
skyddsium skall kunna stå emot fullträff av s. k. konventionella vapen
utom av de största minbomberna samt ge skydd mot gas, biologiska stridsmedel
och mot samtliga verkningar av en kärnvapendetonation på ett visst
avstånd från denna. Hur detta avstånd skall beräknas får närmare övervägas
i samband med att tekniska bestämmelser fastställes för skyddsrummens
utförande. Härvid torde det bli nödvändigt att utgå från en viss, såsom
mest sannolik antagen atombombstorlek och schematiskt beräkna det
verkningsområde, inom vilket med rimliga kostnader ett tillfredsställande
skydd kan erhållas.

Kraven på normalskyddsrums skyddsförmåga måste uppenbarligen också
anpassas efter kärnvapnens verkningar. Jag anser mig emellertid icke
kunna förorda en så uttunnad beskrivning av hållfasthetskraven, som föreslagits
av civilförsvarsutredningen, allra minst som normalskyddsrum regelmässigt
är typen för de enskilda skyddsrummen, vilkas anordnande
åligger enskilda personer och företag. Hur långt de enskilda skyddsrumsanordnarnas
skyldigheter sträcker sig bör givetvis i möjligaste mån och åtminstone
till sina huvuddrag framgå av lagen. På normalskyddsrummen
skall, liksom för närvarande, icke uppställas kravet att de skall motstå fullträff
av konventionella vapen och självfallet än mindre verkningarna av
kärnvapen i eller närmast omkring detonationscentrum. Ej heller kan det krävas
att normalskyddsrummen skall ha sådant utförande, att de ger skydd mot
en kärnvapendetonation pa sadant avstand, att dess verkningar är jämförbara
med fullträff av konventionella vapen. Däremot skall normalskydds -

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 är 1960

rummen ge skydd mot verkningarna av kärnvapen så långt dessa verkningar
är jämförbara med verkningarna av andra konventionella vapen än
de största minbomberna, när fullträff ej föreligger. Verkningarna av konventionella
vapen och kärnvapen är emellertid endast till viss del jämförbara,
nämligen i fråga om tryckverkan och även i fråga om denna föreligger vissa
skillnader i tryckvågens natur. För kärnvapen specifik är värmestrålningen,
som vållar bränder på avsevärt avstånd från detonationen, och den radioaktiva
strålningen. Kärnvapnens brandverkan fordrar emellertid icke något
särskilt utförande av skyddsrummen, enär redan deras konstruktion för att
motstå tryckverkan medför att de ger skydd mot brand. Skyddet mot den
radioaktiva strålningen kräver däremot speciella filter i skyddsrummens
luftintag. Det måste vidare beaktas att sådan strålning kan medföra att människorna
måste bli kvar i skyddsrummet under avsevärd tid efter ett anfall,
något som kan ställa speciella anspråk på skyddsrummet. Det anförda torde
ge vid handen att de i lagen uppstäiida kraven på normalskyddsrum bör kompletteras
med hänsyn till behovet av skydd mot den radioaktiva strålningen
vid kärnvapendetonationer. Anspråken på dessa skyddsrums motståndskraft
mot tryckverkan torde bli i erforderlig utsträckning beskrivna i lagen,
om denna utformas med utgångspunkt i de för massinsats ifrågakommande
konventionella vapnens tryckverkningar, och det föreskrives att skyddsrummen
skall kunna motstå tryckverkningarna av kärnvapen i den mån
dessa verkningar till sin styrka icke överstiger de nämnda konventionella
vapnens tryckverkningar, då fullträff ej föreligger. Genom att hållfasthetskravet
anknyter även till kärnvapnens tryckverkningar göres klart att vissa
detaljer i skyddsrummet, exempelvis upphängningsanordningarna för dörrarna,
måste få ett annat utförande än då man endast syftar till skydd mot
konventionella vapens tryckverkan. Liksom i nuvarande lag bör föreskrivas
att normalskyddsrum skall kunna motstå belastningen, om byggnaden
störtar samman.

Såsom framgår av vad jag nu anfört är det icke möjligt att i lagen exakt
angiva de fordringar på hållfasthet, som ställes på skyddsrum av olika slag.
Konkret får dessa fordringar utformas i tekniska bestämmelser för skyddsrumsbyggandet.
Genom dessa bestämmelser kommer därför omfattningen
av de pålagor, som i fråga om anordnande av skyddsrum lägges på kommuner
och enskilda, att närmare regleras. Vid sådant förhållande finner jag
i likhet med civilförsvarsutredningen att det bör ankomma på Konungen
att fastställa de grundläggande tekniska bestämmelserna. Detaljerna kan
däremot anförtros åt civilförsvarsstyrelsen, som efter samråd med byggnadsstyrelsen
bör svara för utfärdandet av detalj föreskrifter och anvisningar.

Liksom hittills bör de byggnadstekniska anordningarna i både normalskyddsrum
och bergfasta skyddsrum vara av stadigvarande natur, vilket
dock ej bör utgöra hinder för alt skyddsrummen förses med löstagbara
stödpelare, som icke behöver sättas upp förrän vid beredskap.

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

27 §.

Paragrafen är, frånsett en redaktionell jämkning, av samma lydelse som
nuvarande 30 §. Även när det gäller föreskrifter om fredsanvändningen av
skyddsrum bör civilförsvarsstyrelsen samråda med byggnadsstyrelsen.

28 §.

De frågor, som regleras i denna paragraf, behandlas i den nuvarande lagen
i 23 § första stycket, 26 § första stycket och 29 §.

Paragrafen inledes med en föreskrift, enligt vilken det generellt ankommer
på Konungen att bestämma, i vilket utförande allmänt skyddsrum skall
inrättas. I sak innebär detta ingen ändring i förhållande till nuvarande ordning
men väl i viss utsträckning formellt, i det enligt nu gällande regler
befolkningsskyddsrum alltid skall inrättas som fullträffsäkert skyddsrum
och Konungens inflytande på frågan utövas genom att själva anordnandet
av skyddsrummet förutsätter Konungens beslut. Såsom anmärkts under 26 §
öppnas nu möjlighet att anordna allmänna skyddsrum för civilbefolkningen
även såsom normalskyddsrum.

Enligt nuvarande 26 § andra stycket får enskilt skyddsrum, avsett för
högst 25 personer, anordnas utan att det erbjuder skydd mot rök- och stridsgaser,
såvida icke länsstyrelsen i särskilt fall förordnar annorlunda med
hänsyn till belägenheten av anläggning eller byggnad, för vilken skyddsrummet
är avsett. Detta stycke bör enligt civilförsvarsutredningen utgå, då
det kan medföra, att civilbefolkningen i vissa områden till följd av bebyggelsens
art skulle komma att helt sakna kollektivt skydd mot stridsgaser.
Om särskilda detaljbestämmelser rörande den i stycket reglerade frågan
erfordras bör de enligt utredningen fastställas av Konungen såsom tekniska
bestämmelser för olika slag av skyddsrum. Utredningens förslag har icke
mött någon erinran under remissbehandlingen och torde böra följas i
huvudsak.

Liksom enligt 29 § nuvarande lag bör möjlighet föreligga för Konungen
att i särskilda fall föreskriva, att enskilt skyddsrum skall fylla större krav
på skyddsförmåga än som följer av bestämmelserna om normalskyddsrum
med rätt för den, som till följd av sådant förordnande får vidkännas kostnad
eller skada, att få ersättning av statsmedel.

29 §.

Paragrafen motsvarar 25 § och täcker delvis även 29 § i nuvarande lag.
Första stycket är oförändrat. Enskilda skyddsrum, avsedda för bostadshus,
skall sålunda alltjämt dimensioneras med hänsyn till det antal personer,
som beräknas under fredstid i allmänhet vara bosatta i huset. Regeln återger
den uppfattning, som 1943 års civilförsvarsutredning framförde, nämligen
att utrymmesbehovet icke bör beräknas efter någon uppskattning av
hur många personer, som av olika anledningar under krig kommer att

107

Kungl. Maj. ts proposition nr 5 år 1960

lämna sina bostäder. Härvidlag tillämpas en annan grund än den som gäller
för dimensioneringen av de allmänna befolkningsskyddsrummen och bestämmandet
av deras läge och antal. Befolkningens storlek under fredsförhållanden
är nämligen då icke utslagsgivande. Anknytningen i förevarande
paragraf till fredsförhållandena motiveras med angelägenheten av att
katastrofskydd skall finnas att tillgå även vid ett överraskande anfall
innan beredskapsutrymning hunnit genomföras. Frågan huruvida skyddsrummens
storlek bör bestämmas med utgångspunkt i att de skyddsökande
skall kunna ligga i skyddsrummet eller endast beredas sittplats torde
på sätt som hittills skett få regleras i anvisningar av civilförsvarsstyrelsen
eller eventuellt av Konungen i anslutning till fastställande av tekniska
bestämmelser för skyddsrummens utförande. Sannolikt torde det bli
nödvändigt att göra skyddsrummen så stora att åtminstone en del av dem
som under fred bor i huset kan beredas liggplats i skyddsrummet. Efter en
beredskapsutrymning skulle med en sådan dimensionering de kvarvarande
personerna kunna beredas skydd dygnet runt i skyddsrummet, vilket överensstämmer
med de principer för utrymning och skyddsrumsbyggande, som
kommit till uttryck i propositionen nr 185/1956.

Vad beträffar dimensioneringen av enskilda skyddsrum vid andra anläggningar
och byggnader än bostadshus föreskriver 25 § andra stycket i
den nuvarande lagen, att sådant skyddsrum med vissa undantag skall beräknas
för minst så många personer som kan antagas under krig i allmänhet
samtidigt besöka eller vara sysselsatta eller eljest vistas inom anläggningen
eller byggnaden. Civilförsvarsutredningen föreslår att dessa regler
ersättes med ett stadgande, att Konungen eller, efter Konungens bemyndigande,
civilförsvarsstyrelsen skall fastställa grunder, efter vilka det antal
personer skall bestämmas, som skyddsrummet skall kunna hysa. Ehuru
utredningen icke redovisat några motiv för ändringsförslaget torde bakom
detta ligga tanken att personalen vid åtskilliga industrier och andra företag,
vilkas verksamhet avses skola läggas ned under krig, med nuvarande anknytning
till de antagna förhållandena under krig skulle komma att sakna
tillräckligt skyddsutrymme vid överraskande anfall före beredskapsutrymning
eller vid anfall efter en sådan men innan omställningen till krigshushållning
hunnit genomföras. Det är tydligt att nuvarande ordning i det
angivna hänseendet innefattar betydande risker, och ändrade regler för
dimensioneringen av ifrågavarande skyddsrum torde därför vara påkallade.
På detta område uppkommer emellertid besvärliga avvägningsproblem
med hänsyn till den skiftande beskaffenheten av de utav skyddsrumsbyggnadsskyldigheten
omfattade anläggningarna och företagen. Å ena sidan finnes
företag, vilkas drift bör fortsättas in i det sista och nedläggas först då
kriget omöjliggör fortsatt verksamhet, å andra sidan återfinnes bland
företagen sådana, vilkas produktion är helt oväsentlig för försörjningen
och kanske närmast tar i anspråk råvaror, som behövs på annat håll i

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 är 1960

krigshushållningen, och därför bör inställas redan i samband med att
läget skärps. För att anordna skyddsrum vid industrier av det förra slaget
och dimensionera dessa för full arbetsstyrka i krig finnes uppenbarligen
starka skäl; att anordna skyddsrum vid företag av den andra kategorien
kan däremot motiveras endast av intresset att skapa ett katastrofskydd för
fredspersonalen. Preciserade regler för dimensioneringen av enskilda
skyddsrum vid andra anläggningar och byggnader än bostadshus torde
med hänsyn till det sagda knappast kunna uppställas i lagen utan synes
böra utfärdas i administrativ ordning. Det nära sambandet mellan hithörande
frågor och planläggningen av krigsbushållningen utgör likaså ett
starkt skäl för att överlåta på Konungen att utfärda föreskrifterna i ämnet.
Då man här rör sig på ett område, där det gäller alt bestämma kommunernas
och de enskildas skyldigheter, torde dock en övre gräns för vad
som kan krävas böra inskrivas i lagen. Denna gräns torde böra bestämmas
så, att större skyddsrum ej får krävas än som erfordras för att bereda
skydd åt det antal personer, som i allmänhet under fredstid uppehåller
sig i anläggningen eller byggnaden. Med en sådan begränsningsregel förhindras
att i administrativ ordning krav kan resas på en dimensionering
av skyddsrum för krigsuppgifter, som är av statlig eller eljest allmän karaktär
och vilkas fullföljande därför rimligen bör bekostas av staten. Som
exempel må nämnas inrättningar i landsorten, vilka avses i krig skola inrymma
beredskapssjukhus.

Liksom enligt nuvarande 29 § bör möjlighet finnas för Konungen att i
särskilda fall föreskriva att skyddsrum skall fylla större krav på utrymme
än som eljest följer av kapitlets stadganden eller med stöd därav meddelade
bestämmelser med rätt för den, som på grund av sådant förordnande fått
vidkännas kostnad eller skada, att få ersättning av statsmedel.

30 §.

Paragrafen motsvarar nuvarande 28 §.

Civilförsvarsutredningen föreslår icke någon ändring i paragrafen.
Remissyttrandena

Av remissmyndigheterna har endast länsstyrelserna i Östergötlands och
Västmanlands län haft några yrkanden i fråga om paragrafens innehåll.
Båda länsstyrelserna anser att dispensmöjligheterna bör vidgas. Länsstyrelsen
i Östergötlands län utvecklar skälen för denna ståndpunkt på följande
sätt.

Bestämmelsen täcker icke alla de fall, då dispens från skyddsruinsskyldigheten
kan vara motiverad. Vid viss nybyggnad, som fordrar skyddsrum
enligt 22—27 §§, och där byggande av skyddsrum icke kan anses medföra
oskälig kostnad, kan det vara känt att ytterligare nybyggnad, där skyddsrum
kan ordnas rationellare, kommer att inom någon tid uppföras Om
icke heller andra satsen i 28 § första stycket är tillämplig, kan dispens icke

109

Kunyl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

lämnas. Även vid ombyggnad, som är att betrakta som nybyggnad, kan svårighet
förefinnas att med stöd av 28 § nå en godtagbar lösning av skyddsrumsproblemet.
I nu berörda fall kan det framstå som meningslöst att kräva
skyddsrum.

Departementschefen

Den ändrade dispositionen av förevarande kapitel föranleder, förutom
ändring i paragrafhänvisningarna, att undantag från länsstyrelsens dispensrätt
göres för sådana fall, då enligt Konungens förordnande med stöd av 28
och 29 §§ normalskyddsrum skall fylla särskilda krav på skyddsförmåga
eller utrymme.

Med de förhållandevis vida dispensmöjligheter som föreligger enligt paragrafen,
särskilt enligt första styckets andra punkt, synes det mig ej erforderligt
att, såsom ett par remissmyndigheter begärt, upptaga ytterligare
dispensfall i lagtexten. I sådana situationer, som åsyftas i de ifrågavarande
remissvaren, synes dispens f. ö. redan nu böra kunna meddelas. Skäliga anspråk
på skydd kan nämligen knappast, åtminstone icke under fredsförhållanden,
anses bli eftergivna om det blott är fråga om en kortare tid intill
dess anläggningen eller byggnaden får sitt skyddsbehov tillgodosett genom
skyddsrum, som enligt vad man med säkerhet vet kommer att uppföras i
det omedelbara grannskapet.

31 §.

Paragrafen är oförändrad.

32 §.

I paragrafen föreslår civilförsvar sutredningen endast den jämkning, som
föranleds av att fredsadministrationen av det lokala civilförsvaret enligt
utredningens ställningstagande i huvudbetänkandet skall överföras från
civilförsvarschefen till länsstyrelsen.

Remissyttrandena

Av remissmyndigheterna har civilförsvarschefen i Stockholm framhållit
att behov av källarmursgenombrott föreligger också vid nybyggnad, vilket
behov bör tillgodoses redan vid uppförandet av byggnaden. Paragrafen bör
enligt civilförsvarschefen jämkas med hänsyn härtill. I remissvaret ifrågasättes
vidare med hänsyn till civilförsvarschefens ställning i den nya organisationen,
huruvida befogenheten att förordna om källarmursgenombrott
bör såsom föreslagits överflyttas till civilförsvarschefen vid beredskap.

Departementschefen

I enlighet med civilförsvarsutredningens förslag och de i propositionen
nr 114/1959 angivna, av riksdagen antagna formerna för fredsadministrationen
av civilförsvaret i länen har paragrafen jämkats så, att befogenheten

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

att förordna om källarmursgenombrott under tid, då civilförsvarsberedskap
ej råder, skall tillkomma länsstyrelsen, om fredsadministrationen ankommer
på denna. Under civilförsvarsberedskap synes det liksom hittills
alltid böra ankomma på civilförsvarschefen att förordna om sådant genombrott.
Denne har nämligen under sin verksamhet större möjligheter
än länsstyrelsen att uppmärksamma, var behov av källarmursgenombrott
föreligger och det skulle innebära en onödig omgång, om han i de särskilda
fallen vore hänvisad till att göra framställning till länsstyrelsen om
sådant förordnande.

I anledning av vad i ett remissvar uttalats om behovet av källarmursgenombrott
vid nybyggnad vill jag erinra om vad föredragande departementschefen
framhöll i samband med den nuvarande civilförsvarslagens
tillkomst, nämligen att källarmursgenombrott vid nybyggnad närmast är
att anse som ett tillbehör till skyddsrum, ett särskilt slag av reservutgång,
och icke ett källarmursgenombrott i den mening, vari uttrycket användes
i lagen. Till följd härav åligger ansvaret för sådant genombrott vid nybyggnad
fastighetsägaren och icke — såsom i övriga fall — det allmänna.

Paragrafen har i övrigt omredigerats.

33 §.

Enligt civilförsvarsutredningens förslag skall paragrafen oförändrad
överföras till nya lagen.

Remissyttrandena

Länsstyrelsen i Södermanlands län anser det böra åligga kommun, som
saknar erforderlig expertis, att alltid underställa länsstyrelsen frågor om
byggnadslov, där skyddsrumsbyggnadsskyldighet kan komma i fråga. Länsstyrelsen
anför.

Tillämpningen av 33 § i gällande lag, som motsvarar 33 § i förslaget, har
berett övervakande myndigheter stora svårigheter. Ett stort antal byggnadsnämnder
har icke haft tillgång till den tekniska expertis, som erfordras för
en riktig handläggning och prövning av dessa ärenden. Företagen utredning
har också visat, att övervakningen av skyddsrumsbestämmelsernas efterlevnad,
som främst åvilar byggnadsnämnder och civilförsvarschefer, icke varit
tillfredsställande. Enligt det av utredningen framlagda förslaget rörande
civilförsvarschefs åligganden i fred torde, såvitt länsstyrelsen kunnat bedöma,
det icke vara avsett att civilförsvarschef efter administrationens
centralisering till länsstyrelsen skall befatta sig med övervakning beträffande
skyddsrummen. I så fall lärer denna övervakning i fortsättningen böra
åvila länsstyrelsen och närmast ankomma på den tekniska expertis, som
förutsättes skola tillförsäkras civilförsvaret i länsinstansen.

Länsstyrelsen framhåller vidare att stadgandet att länsstyrelsens godkännande
ej erfordras beträffande allmän byggnad, vartill ritningar prövas av
statlig myndighet, visat sig icke vara fullt entydigt. Härom anför länsstyrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 dr 1''JGO

Ritningar beträffande allmänna byggnader granskas ----ofta av ett

eller kanske flera statliga organ men det har stundom visat sig att de endast
beaktat sina egna specialområden och icke ägnat någon som helst uppmärksamhet
åt skyddsrumsfrågan. Det torde därför vara erforderligt att närmare
klargöra i vilka fall de statliga myndigheterna skola i samband med remisser
eller eljest vid behandling av ärenden angående byggnader beakta
skyddsrumssynpunkterna.

Även länsstyrelsen i Kronobergs län konstaterar att det fortfarande brister
i fråga om byggnadsnämndernas sätt att handlägga ifrågavarande ärenden.
För att länsstyrelsen skall kunna utöva en någorlunda effektiv kontroll
på området synes det länsstyrelsen nödvändigt att paragrafen ändras i sådant
syfte. I anslutning härtill vill länsstyrelsen föreslå att i paragrafen inflyter
en hänvisning till de bestämmelser om kommuns skyldigheter, som i
den nuvarande lagen återfinnes i 45 §.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar att då länsstyrelsen enligt
32 § skall pröva och förordna om källarmursgenombrott bör även de ärenden
om byggnadslov, som beröres av 32 § men icke inrymmes under 33 §,
underställas länsstyrelsens prövning.

Departementschefen

Tillsynen över efterlevnaden av lagens föreskrifter om anordnande av
skyddsrum synes böra alltfort ske genom byggnadsnämnderna, även om det
i och för sig kan vara riktigt, att dessa nämnders kontroll på grund av brist
på experter i skyddsrumsfrågor understundom blir av mera formell karaktär.
I fråga om sådana skyddsrum, vilkas utförande kan bereda speciella problem
eller som är av mera komplicerad beskaffenhet, föreligger dock skyldighet
för byggnadsnämnden att underställa ärendet länsstyrelsens prövning,
och denna skyldighet bör uppenbarligen icke inskränkas. I övriga
fall torde ärendena icke vara mera komplicerade än att kontroll genom
granskning av byggnadsnämnd är tillfyllest, om den sker med tillbörlig
omsorg. En effektivisering av kontrollen kan vidare förutsättas ske genom
att civilförsvarsstyrelsen lämnar byggnadsnämnderna anvisningar, i vilka
hänseenden deras kontroll bör vara särskilt ingående och genom att styrelsen
gör klart för nämnderna att vissa brister i kontrollen uppmärksammats.
Även från länsstyrelsernas sida torde åtgärder kunna vidtagas
för att åvägabringa en effektivare kontroll genom byggnadsnämnderna.
Först om det skulle visa sig att dylika åtgärder ej förmår aktivisera byggnadsnämnderna
torde det böra övervägas att i större utsträckning än för
närvarande låta länsstyrelserna handha övervakningen av skyddsrumsbestämmelsernas
efterlevnad. Såsom jag anfört under 24 § skall emellertid
på ett speciellt område, nämligen i fråga om anordnande av gemensamma
skyddsrum, prövningen redan nu överflyttas från byggnadsnämnden till
länsstyrelsen.

Även när det gäller skyddsrum i anläggningar eller byggnader, vilkas

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

ritningar granskas av statlig myndighet, torde en effektivisering av kontrollen
kunna uppnås genom att civilförsvarsstyrelsen erinrar de myndigheter,
för vilka sådan granskning kan ifrågakomma, om att även civilförsvarssynpunkter
måste beaktas vid granskningen.

Paragrafens lydelse bör slutligen jämkas med hänsyn till det innehåll,
som den nya byggnadsstadgan torde komma att få i fråga om skyldighet
att söka byggnadslov. Sådan skyldighet torde komma att göras beroende av
att plan för bebyggelsen föreligger och icke såsom nu anknytas till vissa
typer av orter. I förevarande paragrafs första stycke bör sålunda uttrycket
»I ort, varest» ersättas med »I de fall, då» och lydelsen i andra stycket jämkas
i överensstämmelse härmed.

5 KAP.

Särskilda civilförsvarsåtgärder vid krig eller krigsfara

I kapitlet regleras för närvarande Konungens och civilförsvarsmyndigheternas
befogenheter i fråga om sådana civilförsvarsåtgärder under krig
eller vid krigsfara, som berör envar, nämligen utrymning och inkvartering,
bortflyttningsförbud och bortflyttningstillstånd, undanförsel och förstöring
samt allmänna påbud i fråga om alarmering, mörkläggning, trafik samt
allmän ordning och säkerhet. I motsvarande kapitel i den nya lagen har
bestämmelserna om undanförsel och förstöring utgått. Dessa åtgärder skall,
såsom tidigare anmärkts, enligt propositionen nr 114/1959 icke vidare tillhöra
civilförsvarets verksamhetsområde utan ankomma på organen för det
ekonomiska försvaret. Ej heller stadgandet om att enskilt näringsföretag
måste ha bortflyttningstillstånd för att under högsta civilförsvarsberedskap
få förflytta sin verksamhet till annan ort har upptagits i nya lagen. De återstående
paragraferna är i sina huvuddrag oförändrade. En väsentlig nyhet
är dock att möjlighet att förbjuda inflyttning till visst område öppnas och
inskrives i 37 §. I anledning härav ävensom med hänsyn till att bestämmelserna
om bortflyttningstillstånd utgår ur lagen ändras rubriken närmast
före 37 §.

Utrymning och inkvartering

34 och 35 §§.

Förevarande paragrafer bemyndigar Konungen eller av Konungen utsedd
myndighet att under krig eller vid krigsfara uppmana eller ålägga invånare
inom område, som kan antagas bli utsatt för fientlig verksamhet eller inom
vilket eljest militära åtgärder av synnerlig betydelse kan förväntas, att
lämna sin bostad och taga uppehåll utom området under den tid för vilken
uppmaningen eller åläggandet gäller. Härvid kan i samma ordning föreskrifter
meddelas om uppehållsplats för de utrymmande.

Enligt civilförsvarsutredningens förslag skall paragraferna oförändrade
överföras till nya lagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

113

Remissyttrandena

Av remissmyndigheterna föreslår länsstyrelsen i Malmöhus län omredigering
av förevarande paragrafer. Enligt länsstyrelsens mening bör ur 34 §
utgå dels föreskriften om att de utrymmande skall taga uppehåll utom det
med utrymningen avsedda området, vilket förhållande enligt länsstyrelsen
regleras i 35 §, dels bestämmelsen att uppehållet utom det angivna området
skall avse den tid, för vilken uppmaningen eller åläggandet gäller,
en bestämmelse som länsstyrelsen anser överflödig. Å andra sidan bör
34 § utbyggas så att den blir tillämplig även på myndigheter, företag, institutioner
och organisationer och innebära skyldighet för dem att förlägga sin
verksamhet utom det område, som skall utrymmas. 35 § bör enligt remissyttrandet
få en avfattning, som ger större möjligheter att reglera uppehållsplats
vid utrymning med beaktande av försörjningsmässiga och allmänt
administrativa synpunkter. Så sker om paragrafen får innefatta ett bemyndigande
för Konungen eller av Konungen utsedd myndighet att meddela föreskrifter
»rörande verksamhetsort, verksamhetsområde och uppehållsort för
utrymmande myndigheter, institutioner, organisationer och enskilda». Sina
synpunkter utvecklar länsstyrelsen närmare på följande sätt.

Det vill synas, som om utredningen icke riktigt dragit konsekvenserna av
den omställning av samhället, som den nya planläggningen medför. Man
skiljer på utrymning, avseende personer, och undanförsel, avseende förnödenheter
av olika slag. Till undanförsel hänföres även förflyttning från ort
till annan av viss industriell eller annan verksamhet av betydelse för försvaret,
folkförsörjningen eller eljest för det allmänna. Lämpligheten av
denna gränsdragning kan ifrågasättas. Att bortförande av varuförråd, maskiner,
boskap, fordon, fartyg och samlingar hänföres till undanförsel synes
tämligen självklart, liksom att förflyttning av en industri rubriceras på
detta sätt. Gäller det däremot förflyttning av en verksamhet i sådana fall, då
det icke kräves samtidigt bortförande av maskiner, varuförråd eller andra
förnödenheter i större kvantiteter, såsom då fråga är om förflyttning av
ämbetsverk eller andra myndigheter, av banker, försäkringsbolag, affärsföretag,
bransch- eller arbetsmarknadsorganisationer o. s. v., med eller utan
kontorsutrustning och aktuella arkivalier, torde det vara det naturliga, att
hänföra bortflyttningen till utrymning. Det gäller här att skydda och sammanhålla
en betydelsefull verksamhet samtidigt som personerna bringas i
säkerhet, och angelägenhetsgraden blir densamma som vid utrymning, medan
undanförseln, som avser förnödenheter, i regel får anses ha lägre
prioritet. Avgörande för gränsdragningen kan svårligen vara, om huvudansvaret
för planläggningen och verkställigheten skall åvila civilförsvaret
eller det ekonomiska försvaret; här måste man säkerligen räkna med ett
intimt samarbete och en uppdelning av arbetet efter vad som i varje fall
synes mest praktiskt.

De anförda synpunkterna synes böra föranleda omarbetning av den föreslagna
34 §. Det kan — bl. a. med hänsyn till administrativa fullmaktslagen
— synas tveksamt, om myndigheter därvid bör medtagas. Då utflyttning av
myndigheter är en synnerligen viktig del av den allmänna utrymningen och
då fullmaktslagen tillkommit ur andra synpunkter än förevarande lagstilt 8

— Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 5

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

ning, kan det icke vara riktigt att i detta sammanhang utelämna myndigheter,
även om jämkningar skulle erfordras i fullmaktslagen.

Även Sveriges civilförsvarsförbund betonar vikten av att ämbetsverk och
andra myndigheter, banker, försäkringsbolag, vissa affärsföretag samt handels-
och arbetsmarknadsorganisationer etc. i samband med utrymning hålles
samman och får tillfälle att inom inkvarteringsområdet helt eller delvis
fortsätta sin verksamhet. Beträffande lagens utformning framför förbundet
härvid samma synpunkter som länsstyrelsen i Malmöhus län.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser att 35 § bör upptaga en definition
av begreppet inkvartering.

Länsstyrelsen i Örebro län ifrågasätter om det med hänsyn till totalförsvarets
krav icke är motiverat att ersätta uttrycket »militära åtgärder» i
34 § med det vidare begreppet »försvarsåtgärder».

Departementschefen

Mot det sakliga innehållet i förevarande paragrafer har under remissbehandlingen
framförts den erinringen, att det icke tjänar som rättsligt underlag
för flyttning av myndigheters, institutioners, företags och organisationers
verksamhet från område, som skall utrymmas, till annan plats. Härvid
har påpekats att paragraferna för närvarande har en sådan formulering
att de gäller för invånare över huvud taget i utrymningsområde men icke
beaktar att vissa grupper av invånare måste hållas samman såsom arbetsenheter
för att viss verksamhet — allmän och enskild — skall kunna fortgå
även efter en utrymning. I anledning av dessa anmärkningar vill jag framhålla
att, såvitt gäller myndigheternas verksamhet under krig och vid
krigsfara, denna skall äga rum i enlighet med särskild planläggning och att
ansvaret för myndigheternas funktionsduglighet under krig eller vid krigsfara
icke åvilar civilförsvaret. Civilförsvarets utrymningsplanläggning omfattar
följaktligen icke förflyttning av myndigheter som sådana. På samma
sätt förhåller det sig med enskilda företag, institutioner och organisationer
som skall uppehålla verksamheten i krig, varvid planläggningen i huvudsak
sker genom organen för den ekonomiska försvarsberedskapen. I detta
sammanhang vill jag framhålla, att även om civilförsvaret sålunda icke har
något ansvar för utflyttningen av myndigheter och företag från hotade områden,
en samordning dock givetvis måste ske mellan planeringen för samhällsverksamheten
i krig och utrymningsplanläggningen. För den händelse
utflyttningen av myndigheter och företag enligt den särskilda planläggningen
ej kommit till stånd, innan slutlig utrymning beordras, kommer myndigheternas
och företagens personal att ingå i den utrymning, som civilförsvaret
verkställer. Myndigheter och företag torde därvid regelmässigt ej kunna
sammanhållas.

Av det anförda torde framgå att någon utvidgning i nu berört hänseende
av de befogenheter, som tillkommer Konungen eller av Konungen utsedd
myndighet i samband med utrymning enligt förevarande paragrafer, ej

115

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

kan anses erforderlig. I ett annat avseende bör däremot 34 § upptaga vidgade
befogenheter för myndighet som förordnar om utrymning. Såsom
förut berörts innebär de år 1956 beslutade riktlinjerna för utrymningsplanläggningen
att beredskapsutrymning i de största städerna och andra
särskilt utsatta orter skall kunna kombineras med en omflyttning av den
kvarvarande befolkningen från utrymningsorternas innerområden till
deras ytterområden, där riskerna bedömes vara mindre. Denna omflyttning
har hittills icke avspeglat sig i lagen. Ett klart rättsligt underlag för
förordnande om omflyttning torde emellertid böra skapas i den nya lagen.
I 34 § bör därför inskrivas att förordnande om omflyttning må meddelas i
samband med beslut om utrymning.

36 §.

För dem som i anledning av krigsskada eller utrymning eller andra med
krig eller krigsfara sammanhängande förhållanden blivit i behov av inkvartering
och utspisning samt av annat bistånd skall enligt 36 § i nuvarande lag
erforderliga hjälpåtgärder vidtagas inom civilförsvarsområde. Civilförsvarsutredningen
föreslår icke någon ändring i paragrafen. Utredningen erinrar
emellertid i motivuttalande till lagförslaget om de riktlinjer för civilförsvarsverksamheten,
såvitt rör i denna paragraf behandlade förhållanden, som utredningen
dragit upp i huvudbetänkandet. Dessa riktlinjer innebär att civilförsvarets
verksamhet skall begränsas till vad som krävs för omhändertagande
och bistånd åt befolkningen i direkt anslutning till utrymningar och
krigshandlingar, medan kommunala och andra myndigheter, vilkas verksamhet
i fred omfattar hjälpuppgifter av motsvarande slag, därefter skall
övertaga ansvaret för de hjälpbehövande. En redogörelse för utredningens
synpunkter på spörsmålet och för remissyttrandena i fragan finnes intagen
i propositionen nr 114/1959 å s. 43—44, respektive 46—47, vartill här må
hänvisas.

I förenämnda proposition, vilken härutinnan godkändes av riksdagen,
förordades att det skulle ankomma på civilförsvaret att se till att erforderliga
förberedelser för inkvarteringen av utrymmande blir vidtagna och även
svara för det första omhändertagandet på inkvarteringsorten. Det borde
emellertid åligga kommunerna att biträda civilförsvaret i denna verksamhet.
Sedan utrymningsrörelsen i och med inkvarteringen avslutats, borde
ansvaret för de evakuerade övergå från civilförsvaret till de övriga samhällsorgan,
som har att tillse att människor icke lider nöd.

Remissyttrandena

I anslutning till sitt remissyttrande över huvudbetänkandet framhåller
riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap att stadgandena i 36 § bör
helt utgå. Nämnden anser att de i paragrafen berörda uppgifterna helt faller
inom det ekonomiska området och att de på det lokala planet bör om -

116 Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

händerhavas av kommunerna, låt vara i vissa avseenden med bistånd av
civilförsvaret.

Överbefälhavaren, länsstyrelserna i Östergötlands och Kopparbergs län
samt statens jordbruksnämnd framhåller, att den begränsning i fråga om
varaktigheten av civilförsvarets ansvar för evakuerad befolkning, som civilförsvarsutredningen
förordat och som synes välmotiverad, icke kommit till
uttryck i lagtextförslaget. Ej heller återspeglas kommunernas vidgade skyldigheter
på området i 6 kap. av lagförslaget, där kommunernas skyldighet
att medverka i civilförsvaret regleras. Såväl 36 § som 6 kap. bör därför
förtydligas i detta hänseende.

Departementschefen

Det ställningstagande i fråga om civilförsvarets ansvar för hjälp och stöd
åt evakuerad befolkning, som skett från statsmakternas sida genom riksdagens
bifall till propositionen nr 114/1959, återverkar självfallet på innebörden
av förevarande paragraf. Dess nuvarande lydelse står dock icke i
motsatsställning till vad sålunda beslutats, i det paragrafen icke ger några
regler i frågan huru länge civilförsvaret skall sörja för att evakuerade icke
lider nöd. Paragrafen kan därför i och för sig överföras oförändrad till den
nya lagen, vilket civilförsvarsutredningen ansett böra ske. Självfallet är det
emellertid önskvärt, särskilt med hänsyn till att stor tveksamhet visat sig
rada om utsträckningen i tiden av civilförsvarets ansvar på förevarande
område, att såvitt möjligt otvetydiga regler härvidlag upptages i lagen.
Den i förhållande till hittillsvarande uppfattning om civilförsvarets uppgifter
beslutade begränsningen torde emellertid icke böra inskrivas i lagen
med mindre samtidigt utvidgningen av de ordinarie, kommunala hjälporganens
uppgifter får sin lagliga reglering. Bestämmelserna på de båda
områdena måste uppenbarligen ansluta sig till varandra. Vad det gäller utvidgningen
av kommunernas skyldigheter såvitt nu är i fråga pågår för
närvarande utredning genom sakkunniga, som jag med stöd av Kungl. Maj :ts
bemyndigande den 23 januari 1959 särskilt tillkallat och som bedriver utredningsarbetet
under namnet kommunalrättskommittén. De sakkunniga,
vilkas utredning omfattar ett flertal kommunalrättsliga spörsmål, har anmält
att de avser att behandla den nu berörda frågan såsom första punkt.
Vid sådant förhållande anser jag det böra undvikas att genom en närmare
reglering i 36 § av civilförsvarets uppgifter föregripa kommitténs arbete. På
grund härav och då som jag förut angivit den nuvarande lydelsen ej direkt
strider mot vad som upptagits i propositionen nr 114/1959 förordar jag att
paragrafen tills vidare oförändrad får ingå i nya lagen.

I anledning av att i några remissyttranden anmärkts att ej heller 6 kapitlets
regler för kommunernas medverkan i civilförsvaret återger den ändrade
uppfattningen om varaktigheten av civilförsvarets ansvar för evakuerade
och om kommunernas övertagande av vissa uppgifter vill jag i detta

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

sammanhang framhålla, att avsikten är att ansvaret på längre sikt för de
evakuerades välfärd över huvud taget icke skall vara en civilförsvarsuppgift
och följaktligen ej heller regleras i civilförsvarslagen.

Bortflyttnings- och inflyttningsförbud

37 §.

Enligt förevarande paragrafs nuvarande lydelse äger Konungen eller myndighet
som Konungen bestämmer vid krig eller krigsfara meddela bortflyttningsförbud,
innebärande förbud för den, som uppehåller sig inom visst område,
att lämna detta. Utan särskilt bemyndigande äger myndighet, som beslutat
om utrymning av visst område, meddela bortflyttningsförbud för dem
som icke omfattas av utrymningsbeslutet.

Civilförsvarsutredningen föreslår att i paragrafen, vars regler om bortflyttningsförbud
enligt utredningen bör bibehållas oförändrade, även införes
stadganden om inflyttningsförbud, innebärande att Konungen eller
av Konungen utsedd myndighet vid krig eller krigsfara äger meddela »förbud
mot inflyttning till visst område». Utredningen motiverar förslaget på
följande sätt.

Något mot bortflyttningsförbud svarande förbud mot inflyttning till visst
område innefattas ej i nu gällande lag. Ett dylikt förbud kan emellertid
under vissa förhållanden vara påkallat. Exempelvis om det gäller inflyttning
under krig eller krigsfara till ett område, där fientliga anfall kan förväntas
vara omedelbart förestående eller inflyttningen skulle kunna väsentligt försvåra
militära åtgärder av synnerlig betydelse eller åtgärder av synnerlig
betydelse för civilförsvaret. På grund härav har i paragrafen intagits ett
stadgande om rätt att meddela inflyttningsförbud. Härigenom skapas en
motsvarighet till vad som enligt nuvarande civilförsvarslag 42 § föreligger
beträffande egendom.

Remissyttrandena

Rörande bestämmelserna om bortflyttningsförbud framhåller länsstyrelsen
i Östergötlands län att de endast medger förbud att lämna visst område
men icke förbud att flytta inom området. Genom befolkningsrörelser inom
området kan i vissa fall militära förflyttningar avsevärt försvåras eller helt
omintetgöras. Det synes därför länsstyrelsen som om ytterligare en förbudsform
måste tillskapas, nämligen en sådan som hindrar människorna
inom område, där bortflyttningsförbud gäller, att lämna sina bostäder.
Länsstyrelsen framhåller emellertid att sådant förbud möjligen kan meddelas
av länsstyrelserna såsom högsta polismyndighet med stöd av 7 § länsstyrelseinstruktionen.

Förslaget att införa möjlighet att meddela inflyttningsförbud möter icke
någon erinran i sak från remissmyndigheternas sida, men däremot göres
anmärkningar mot lagtextförslagets utformning. Sålunda påpekar civilförsvarsstyrelsen
att innebörden av bortflyttningsförbud klargöres i lagen
genom att där utsäges att sådant förbud innebär förbud att lämna visst
område, medan någon motsvarande bestämning icke upptagits för inflytt -

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

ningsförbudets del. Styrelsen anser emellertid en sådan bestämning kunna
undvaras om orden »inflyttning» och »inflyttningsförbud» ersättes med
»inresa» och »inreseförbud». En liknande anmärkning har länsstyrelsen i
Jämtlands län, som förordar benämningen »inreseförbud», vilket uttryck
bör motsvaras av »bortreseförbud» i paragrafens första stycke. I varje fall
bör inflyttningsförbudet utformas som ett förbud »att begiva sig till» visst
område. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser uttrycket »förbud mot inflyttning
till visst område» vara alltför obestämt. Förbud bör enligt länsstyrelsen
kunna utfärdas mot »vistelse» inom området.

Departementschefen

Reglerna om bortflyttningsförbud torde oförändrade kunna överföras
till den nya lagen.

I ett remissyttrande har framhållits såsom en olägenhet att nuvarande
bestämmelser ej medger förbud för befolkningen inom område, för vilket
bortflyttningsförbud gäller, att flytta inom området, och har ifrågasatts
huruvida icke behov föreligger av ytterligare en förbudsform, varigenom
befolkningen skulle kunna hindras att över huvud taget lämna bostaden.
Jag finner emellertid ej nödvändigt eller lämpligt att införa en så ingripande
förbudsform. Visar det sig i särskilda lägen erforderligt med långt
gående begränsningar i befolkningens rörelsefrihet inom ett område kan
nämligen detta, oavsett huruvida med stöd av särskilda föreskrifter länsstyrelsen
kan meddela förordnanden i detta syfte, uppnås genom att det
större område, inom vilket befolkningsomflyttningar måste förhindras,
uppdelas i flera mindre områden, för vilka särskilda bortflyttningsförbud
meddelas. Generella förbud för befolkningen att lämna sina bostäder kan
knappast anses lämpliga med hänsyn icke minst till de psykologiska verkningarna
i ett hotande läge. Så långt möjligt bör uppenbarligen möjlighet
stå till buds för invånarna inom det av bortflyttningsförbudet omfattade
området att söka sig till mera skyddade platser, exempelvis till glest bebyggda
delar av området. Syftet med bortflyttningsförbudet torde knappast
kunna förfelas härigenom, alldenstund befolkningen i allt fall finnes kvar
inom det begränsade området.

Vad beträffar förslaget om införande av möjlighet att meddela förbud
mot inflyttning eller inresa till visst område, avsett att kunna tillgripas
under motsvarande betingelser som gäller för bortflyttningsförbud, synes
förslaget väl underbyggt. Särskilt kan det vara angeläget att i ett läge, då
enskilda på egen hand beger sig från områden, som de anser utsatta, kunna
förhindra att de söker sig till andra områden, vilka måhända avses skola
utrymmas eller där fientlig verksamhet eller egna militära åtgärder av
synnerlig vikt kan väntas. Däremot torde det icke vara erforderligt att beslut
om utrymning av visst område kombineras med dylikt förbud mot inflyttning
eller inresa i detsamma; av utrymningsbeslutet torde utan sär -

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

skild föreskrift omedelbart följa att det icke är tillåtet för personer av
samma kategori som de, vilka skall evakueras, att taga uppehåll i utrymningsområdet.

Förbudet synes böra utformas som ett förbud för dem, som icke är bosatta
inom det område, vilket avses med förbudet, att taga uppehåll inom detta.
Härigenom utsäges att tillfällig vistelse inom området, såsom för någon
kortvarig förrättning, icke hindras av inflyttningsförbudet; ej heller förbjudes
genomresa eller att den som är bosatt i området återvänder till sitt
hem. Å andra sidan behöver det ej vara fråga om stadigvarande bosättning
för att förbudet skall lägga hinder i vägen. Förbudet kan lämpligen kallas
inflyttningsförbud, vilken benämning svarar mot bortflyttningsförbud i
paragrafens första stycke.

38 §.

De särskilda förutsättningar, under vilka bortflyttningsförbud kan meddelas,
anges i förevarande paragraf. Sådant förbud får enligt nuvarande lag
meddelas endast då det kan befaras att militära åtgärder av synnerlig betydelse
inom området eljest skulle bli väsentligt försvårade, då tillgängliga
transportmedel är nödvändiga för transporter som bör äga företräde framför
bortflyttningen, då bortflyttningen är förenad med uppenbar livsfara
eller då civilförsvarets behov av arbetskraft i orten eljest icke skulle bli
tillgodosett.

Civilförsvar sutredningen föreslår — förutom sådan jämkning av paragrafen
som föranleds av att den skall reglera förutsättningarna också för
inflyttningsförbud — att de förbudsfall, som hänför sig till tillgången på
transportmedel och till civilförsvarets behov av arbetskraft utgår. Å andra
sidan förordar utredningen att civilförsvarsåtgärder av synnerlig betydelse
skall ha samma verkan som militära åtgärder av samma angelägenhetsgrad
har enligt nuvarande lydelse och sålunda kunna föranleda bortflyttningseller
inflyttningsförbud. Utredningen framhåller härvid att en frivillig
bortflyttning, som får karaktären av massflykt, kan hindra en utrymning
enligt 34 § genom civilförsvarets försorg eller förorsaka kaos vid genomförandet
av denna.

Förslaget att begränsa antalet förbudssituationer enligt paragrafen motiverar
utredningen med att behovet av transportmedel kan tillgodoses av
riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap och av civilforsvarsmyndighet
eller annan myndighet med rekvisitionsrätt och att behovet av arbetskraft
för civilförsvarets verksamhet kan fyllas genom tillämpning av lagen
om allmän tjänsteplikt. I sistnämnda hänseende erinrar utredningen om att
enligt en promemoria i anslutning till Kungl. Maj :ts brev den 20 september
1957 angående fortsatt revidering av utrymningsplanläggningen uttagning
av dem, som efter slutlig utrymning skall stanna kvar i utrymningsorten,
i största möjliga utsträckning skall ske redan i fredstid.

120 Kungi. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

Remissyttrandena

Civilförsvarsstyrelsen motsätter sig att möjligheten att meddela bortflyttningsförbud
för att tillgodose civilförsvarets behov av arbetskraft slopas.
Styrelsen anför.

Enligt bestämmelsen i 38 § d) gällande civilförsvarslag får förbud mot
bortflyttning meddelas, då behovet i orten av arbetskraft för civilförsvarets
verksamhet eljest icke skulle bliva tillgodosett. Under hänvisning till tillläinpningen
av allmänna förfogandelagen och lagen om allmän tjänsteplikt
har utredningen funnit denna bestämmelse överflödig. Styrelsen är emellertid
av annan mening och grundar sin uppfattning på det förhållandet, att icke
alla de personer, som efter slutlig utrymning skall kvarstanna i utrymningsorten
för upprätthållande av oundgängligen nödvändig krigsviktig
verksamhet, dessförinnan torde hava bundits vid sina arbetsuppgifter genom
tillämpningen av angivna två lagar, vartill kommer den önskvärda
psykologiska press på dem att, trots allmän utrymning, genom ett formligt
och kungjort bortflyttningsförbud för dem kvarbliva i hemorten. De sju
kategorier, varom här är fråga, är 1) civilförsvarets personal, 2) polispersonal
utanför civilförsvaret, 3) tillsyningsmän för fastigheter, 4) personal i
regional statlig och i kommunal administration, 5) personal för krigsförsörjning
och kommunikationer, 6) personal i allmän civil sjukvård och
7) servicepersonal för tidigare angiven personal. Samtliga dessa kategorier
torde omfattas av en så formulerad förutsättning för bortflyttningsförbud

(inflyttningsförbud saknar i detta fall aktualitet): »— ---då behovet i

orten av arbetskraft för försvaret eller folkförsörjningen eljest icke skulle
bliva tillgodosett».

Tveksamhet huruvida allmänna förfogandelagen och lagen om allmän
tjänsteplikt ger erforderlig trygghet för att personal, som skall kvarstanna
i utrymningsorterna, också kommer att stanna kvar vid verkställighet av
planerna uttalas av länsstyrelsen i Blekinge län. Länsstyrelsen anser möjligheterna
att under svåra förhållanden hålla personalen kvar bli större om
ett uttryckligt bortflyttningsförbud kan meddelas. I likhet med civilförsvarsstyrelsen
föreslår länsstyrelsen att nuvarande möjlighet att meddela
bortflyttningsförbud för att tillgodose arbetskraftsbehovet behålles och därjämte
utvidgas till att avse arbetskraftsbehov för krigsviktig verksamhet
över huvud taget.

Länsstyrelsen i Malmöhus län och Sveriges civilförsvarsförbund menar att
bortflyttnings- eller inflyttningsförbud kan bli aktuellt även för område som
utan att direkt beröras av den militära verksamhet eller de civilförsvarsåtgärder,
som motiverar förbudet, är beläget i nära anslutning till område,
där sådana åtgärder vidtages eller förberedes. Orden »inom området» i
fallet a) enligt paragrafens nuvarande lydelse bör därför utgå.

Departementschefen

Vad först beträffar den av utredningen föreslagna utvidgningen av möjligheterna
att förordna om bortflyttningsförbud såtillvida att även civilförsvarsåtgärder
av synnerlig vikt skall kunna utgöra grund för ett förbud
finner jag de av utredningen anförda skälen övertygande. Främst torde ut -

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

vidgningen få betydelse när det gäller utrymning, varvid det kan vara ett
intresse av största vikt att stabilisera läget för att kunna utföra utrymningen
planmässigt. Såsom jag anfört under föregående paragraf kan också
ett inflyttningsförbud i dylika situationer få sin stora betydelse.

Däremot kan jag icke biträda förslaget att ur lagen utmönstra de förbudsfall,
som hänför sig till behovet av transportmedel och arbetskraft för civilförsvarets
verksamhet. Visserligen må det vara riktigt att de nämnda behoven
kan tillgodoses med anlitande av förfoganderätt, respektive tjänsteplikt
men det är att märka att ianspråktagande av transportmedel och tjänster
med stöd av lagstiftningen om förfoganderätt och om tjänsteplikt lordrar
handläggning av varje ärende för sig, vilket självfallet tager viss tid. Då
frågorna aktualiseras är det uppenbarligen nödvändigt med snabba ingripanden
för att förhindra att man förlorar kontrollen över läget. Möjligheterna
att med förfoganderätt taga fordon i anspråk blir tydligtvis snabbt
illusoriska om fordonsägarna i det hotande läget beger sig från orten, innan
rekvisitionsförfarandet hunnit komma i gång. På samma sätt förhåller det
sig med ianspråktagande av personal med tjänsteplikt. Ett bortflyttningsförbud
kan i sådana situationer visa sig vara ett värdefullt instrument för
att stabilisera läget och bereda de rekvirerande och personaluttagande organen
rådrum. För civilförsvarets vidkommande gör sig denna synpunkt
gällande med särskild styrka sedan den nya organisationen förverkligats.
Antalet i fred inskrivna personer i civilförsvaret skall ju avsevärt nedbringas,
varvid förutsättes att personalen vid beredskap och i krig utökas
i mån av behov genom nyintagningar. Med hänsyn till det anförda finner jag
mig icke kunna tillstyrka att möjligheterna att förordna om bortflyttningsförbud
beskäres i förhållande till vad nu gäller. Å andra sidan är jag icke
heller beredd att — såsom några remissinstanser förordat — vidga möjligheterna
såtillvida att även personalbehovet inom annan för försvaret betydelsefull
verksamhet än civilförsvarets skall kunna föranleda bortflyttningsförbud.
Ej heller anser jag att militära åtgärder eller civilförsvarsverksamhet
inom ett område bör kunna utgöra grund för ett bortflyttnings- eller
inflyttningsförbud i ett intilliggande område.

Under 5 kap. i nuvarande lag upptages bestämmelser om att enskilt
näringsföretag under högsta civilförsvarsberedskap icke får förflytta sin
verksamhet till annan ort utan bortflyttningstillstånd, d. v. s. tillstånd av
civilförsvarsstyrelsen eller enligt dess bemyndigande av länsstyrelsen eller
civilförsvarscliefen. Sådant tillstånd må icke vägras med mindre hinder
mot bortflyttningen möter med hänsyn till försvaret eller folkförsörjningen
eller eljest till det allmänna.

Under rubriken undanförsel och förstöring upplager kapitlet därefter i

40_43 §§ stadganden om bortförande och utspridning av egendom i syfte

att förhindra att egendomen genom fiendens verksamhet förstöres eller eljest

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 är 1960

går förlorad samt om förstöring av egendom till undvikande av att den faller
i fiendens hand. Reglerna om bortförande och utspridning, vilka åtgärder
har den gemensamma benämningen undanförsel, kompletteras med stadganden
om förbud att flytta bortförd egendom och att införa egendom till
visst område samt om tillståndstvång i vissa fall.

Enligt civilförsvar sutredningens förslag skall någon motsvarighet till 39 §
ej upptagas i den nya lagen. Utredningen framhåller att paragrafens syfte
är att säkra den nödvändiga produktionen under krig men att reglerna
i deras nuvarande utformning ej kan tillgodose detta syfte enär förbudet
mot bortflyttning ej är kombinerat med någon skyldighet för företaget att
fortsätta driften. Men även bortsett härifrån bör stadgandet ej ingå i en
civilförsvarslag, enär det innefattar en regleringsåtgärd av ekonomisk natur;
sådana åtgärder bör ej ankomma på civilförsvarsmyndigheterna utan på
de myndigheter, som har att planera och vidtaga åtgärder för uppehållande
av industriell verksamhet och för tryggande av folkförsörjningen under beredskap
och krig, d. v. s. i första hand riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap,
statens jordbruksnämnd och arbetsmarknadsmyndigheten.
Åtgärder av ifrågavarande art bör ske med stöd av allmänna förfogandelagen
och lagen om allmän tjänsteplikt.

Förslaget att slopa nuvarande 39 § har icke mött någon gensaga av
remissinstanserna.

Enligt utredningens förslag bör undanförsel och förstöring alltjämt i viss
utsträckning tillhöra civilförsvarets uppgifter och den nya lagen bör därför
liksom den nuvarande upptaga bestämmelser, varigenom förutsättningarna
och formerna för dessa åtgärder regleras. Utredningens synpunkter på
omfattningen av civilförsvarets verksamhet på detta område återgives i
propositionen nr 114/1959 å s. 39—42, varefter å s. 42—43 en redogörelse
lämnas för innehållet i de remissyttranden över huvudbetänkandet, i vilka
frågan berörts.

I propositionen nr 11AI1959 föreslogs med hänsyn till att det vore naturligt
att ansvaret för planläggning och verkställighet av undanförsel och förstöring
nu lades på det ekonomiska försvarets organ att civilförsvaret
skulle befrias från dessa uppgifter. Detta borde dock icke hindra, att civilförsvaret
i verkställighetsskedet medverkar genom att ställa handräckningsmanskap
och transportmedel till förfogande, i den mån så kan ske utan att
de egna uppgifterna eftersättes. Propositionens förslag härvidlag föranledde
icke någon erinran från riksdagens sida.

Departementschefen

I likhet med civilförsvarsutredningen anser jag att någon motsvarighet
till nuvarande 39 § icke bör upptagas i den nya lagen, så mycket mindre som
genom riksdagens bifall till förslaget i propositionen nr 114/1959 såvitt gäller
undanförsel och förstöring fastslagits, att åtgärder på det ekonomiska

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

försvarets område icke skall höra under civilförsvaret. Hela avsnittet under
rubriken »Undanförsel och förstöring» kommer följaktligen också att sakna
motsvarighet i den nya lagen. Frågan om erforderliga ersättningsbestämmelser
i den lagstiftning, som rör det ekonomiska försvaret, torde få upptagas
i annat sammanhang. Såsom i det föregående anmärkts bör emellertid
de hittillsvarande bestämmelserna i 40—43 §§ gälla övergångsvis i avbidan
på denna lagstiftning.

Allmänna påbud

39 §.

Paragrafen motsvarar 44 § i nuvarande lag.

Civilförsvarsutredningen föreslår att paragrafen oförändrad överföres till
den nya lagen.

Remissyttrandena

Länsstyrelsen i Södermanlands län ifrågasätter huruvida behov föreligger
av en föreskrift om rätt för Konungen att meddela särskilda föreskrifter
om trafiken och den allmänna ordningen, eftersom Kungl. Maj :t oberoende
av sådant stadgande lärer kunna utfärda föreskrifter av denna art. Stadgandet
kan dessutom, framhåller länsstyrelsen, ge upphov till tveksamhet,
om länsstyrelsens befogenhet att meddela dylika föreskrifter med stöd av
länsstyrelseinstruktionen och vägtrafikförordningen är avsedd att begränsas
genom stadgandet.

Enligt länsstyrelsen i Malmöhus län bör paragrafen erhålla en sådan utformning
att den öppnar möjlighet att stadga förbud mot användande av
samlingslokaler även i sådana fall, då skyddsrum för de besökande finnes
men icke kan uppsökas i tid med hänsyn till de korta förvarningstiderna.
Länsstyrelsen föreslår att paragrafen får generellt medge förordnande om
inskränkning i rätten att använda samlingslokaler.

Länsstyrelsen i Östergötlands län föreslår att paragrafens tredje stycke
begränsas till att avse endast sådana samlingslokaler, som är belägna inom
områden och platser, där befolknings- och enskilda skyddsrum skall anordnas.
Ett liknande förslag framföres av länsstyrelsen i Kronobergs län.

Departementschefen

Syftet med bestämmelserna i paragrafens första stycke såvitt angår föreskrifter
om trafiken och den allmänna ordningen och säkerheten är självfallet
icke att betaga länsstyrelserna deras befogenheter härvidlag utan endast
— såsom framhölls vid den nuvarande lagens tillkomst — att bemyndiga
Konungen att i den mån det visar sig erforderligt stadga avvikelser
från författningsbestämmelser på ifrågavarande områden, vilka tillkommit
efter riksdagens hörande eller genom samfällt beslut av Kungl. Maj .t och
riksdagen. Denna möjlighet bör uppenbarligen bibehållas.

124

Kungi. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

Vad beträffar den i paragrafens sista stycke intagna befogenheten för
länsstyrelsen att stadga inskränkningar i rätten att använda samlingslokaler
synes mig anledning icke föreligga, vare sig att utvidga dessa befogenheter
till att gälla generellt, oavsett om skyddsrum finnes eller ej, eller att begränsa
dem till områden, där skyddsrumsbyggnadsskyldighet föreligger.
Blir förvarningstiderna så korta, att besökande i samlingslokal sannolikt ej
hinner uppsöka skyddsrummet, kan redan med den gällande lydelsen användningen
av lokalen förbjudas. Under sådana förhållanden finns nämligen
praktiskt sett icke något skyddsrum att tillgå. Mot en begränsning av
paragrafens tillämpningsområde enligt vad som föreslagits under remissbehandlingen,
talar att även inom områden, där skyddsrumsbyggnadsskyldighet
ej föreligger, anhopningar av människor kan innebära onödigt stora
risker, exempelvis inom områden i närheten av krigsoperationerna. I detta
sammanhang må erinras om att Konungen eller efter Konungens bemyndigande
länsstyrelsen enligt 2 § lagen om allmänna sammankomster äger
förordna att sådan sammankomst ej må hållas inom visst län eller del därav,
om det med hänsyn till bl. a. krig eller krigsfara finnes påkallat med ett
sådant förordnande.

Paragrafen torde sålunda böra med endast en mindre, redaktionell jämkning
såsom 39 § upptagas i den nya lagen.

6 KAP.

Kommunerna och civilförsvaret

I kapitlet regleras kommunernas skyldighet att i olika hänseenden medverka
i civilförsvaret såsom genom att anordna och vårda allmänna skyddsrum,
tillhandahålla lokaler och materiel, svara för avlöning till viss personal
och ombesörja vägledande belysning under mörkläggning på sådana vägar,
där kommunen eljest bär ansvaret för belysningen. Vidare gives föreskrifter
om sammansättning och arbetsformer för det kommunala organ, civilförsvarsnämnden,
som i varje kommun skall handha dennas civilförsvarsuPPgifter-
I kapitlet regleras vidare kommunernas rätt till ersättning av
statsmedel för kostnader, som följer av kommunernas skyldigheter på civilförsvarets
område.

Kapitlets disposition motsvarar den nu gällande och de olika frågorna
regleras i sina huvuddrag på samma sätt som för närvarande. Den viktigaste
ändringen hänför sig till bestämmelserna om civilförsvarsnämnd, i vilket
hänseende en anpassning skett till den nya kommunallagens stadganden om
nämnder för handhavande av särskilda förvaltnings- eller verkställighetsbestyr.

40 §.

Paragrafen motsvarar 45 och 45 a §§ i nuvarande lag.

125

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 19G0

Enligt civilförsvarsutredningens förslag skall i paragrafens första moment
under a) — förutom den jämkning som föranleds av att länsstyrelsen skall
handha den lokala civilförsvarsadministrationen i fred — i viss utsträckning
närmare angivas i vilka hänseenden kommun skall lämna civilförsvaret
biträde genom sina myndigheter, nämligen vid intagande av civilförsvarsberedskap,
vid utrymning och vid inkvartering, som åligger civilförsvaret,
allt i den mån åtgärderna har samband med de särskilda myndigheternas
verksamhetsområden. Beskrivningen av kommunens skyldighet att
i övrigt biträda civilförsvaret genom sina organ skall enligt förslaget i sak
oförändrad upptagas i den nya lagen, varvid även kravet på samband mellan
de kommunala myndigheternas verksamhetsområden och deras medverkan
i civilförsvaret bibehålies. Kommuns nuvarande skyldighet enligt 45 § 1 mom.
e) att förvara och underhålla viss för civilförsvaret anskaffad materiel föreslås
upphävd, varvid utredningen förutsätter att dessa förrådshållningsuppgifter
överföres på staten. I anslutning härtill föreslår utredningen en
utvidgning av kommuns skyldighet att tillhandahålla lokaler för förvaring
av materiel såtillvida att den nuvarande begränsningen till materiel som
icke omfattas av punkten e) i samma moment borttages. I fråga om skyldighet
att tillhandahålla lokaler föreslår utredningen vidare en lättnad för kommunerna,
i det civilförsvarets behov av administrationslolcaler ej längre
skall tillgodoses genom kommunens försorg efter överflyttningen av fredsadministrationen
till länsstyrelserna. Slutligen har utredningen inarbetat
nuvarande 45 a § som särskild punkt under förevarande paragrafs 1 mom.
samt föreslagit att stadgandet i nuvarande 3 mom. om redovisning till statsverket
av fastighetsägarbidrag, som kommunen mottagit, upphäves. Förslaget
sammanhänger med att reglerna om sådant bidrag samtidigt föreslås
slopade. Under 3 mom. införes i stället enligt utredningens förslag ett bemyndigande
för Konungen att stadga närmare grunder för samordningen
av civilförsvaret och de på kommun vilande uppgifterna.

De skäl, vilka utredningen funnit tala för att upphäva kommunernas skyldighet
att förvara och vårda viss civilförsvarsmateriel, redovisas å s. 208 i
propositionen nr 114/1959. I denna förordades emellertid att nuvarande
ordning för ansvarsfördelningen mellan stat och kommun i fråga om förrådshållningen
av materiel skulle bibehållas med hänsyn till de fördelar den
medförde, framför allt genom att erbjuda möjlighet till sakkunnig tillsyn
över sådana materielslag, som användes i den kommunala verksamheten.
Mot propositionens förslag hade riksdagen icke någon erinran.

Re miss yttrandena

Frånsett några textkritiska anmärkningar föranleder utredningens förslag
att under 1 mom. a) särskilt angiva vissa av kommunernas
skyldigheter att biträda civilförsvaret ej någon erinran från remissmyndigheternas
sida. I fråga om det föreslagna generella stadgandet under

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

samma punkt om skyldighet att i övrigt lämna biträde uttalar länsstyrelsen
i Göteborg och Bohus län att den begränsning i kommunernas åligganden
som följer av kravet på samband mellan de kommunala myndigheternas
medverkan i civilförsvaret och deras ordinarie verksamhetsområden ej är
ändamålsenlig.

Rörande kommunernas skyldigheter enligt punkten b) förklarar överståthållarämbetet
och länsstyrelsen i Stockholms län att det icke kan anses
lämpligt att kräva kommunal medverkan i den mån fråga uppkommer om
att inrätta allmänna skyddsrum på undsättningskårs förläggningsort. I 1
mom. b) synes därför begränsning böra ske till gällande organisationsplan
för civilförsvarsområde.

Stadgandet under punkten h) i nuvarande 45 § om skyldighet för kommun
att under civilförsvarsberedskap tillhandahålla allmänna civilförsvaret
kommunen tillhörig materiel, vilken punkt oförändrad återfinnes i utredningens
förslag, föranleder civilförsvarsstyrelsen att påpeka att civilförsvaret
icke, såsom troligen är avsett, tillförsäkras absolut förfoganderätt över
sådan materiel. Styrelsen, som hemställer om en översyn av gällande föreskrifter,
anför.

På grund av stadganden i kungörelse den 22 juni 1951 (nr 551) om en
allmän civil trafikledning i krig och militära uttagningsförordningen (SFS
1953:673) anser sig biluttagningsmyndigheten kunna för militära ändamål
utta dylik materiel (motorsprutor och fordon). Det är uppenbart att en sådan
ordning ej är tillfredsställande. Ifrågavarande materiel bör författningsmässigt
vara säkerställd för civilförsvarets behov. Kommer ett sådant säkerställande
icke till stånd, nödgas civilförsvaret och kommunerna genom nyanskaffning
fylla de brister i organisationsplanerna, som uppkomma genom
uttagning för militära ändamål.

Rörande kostnaderna för de civilförsvarsåtgärder, som kommunerna
har att vidtaga, framhåller Svenska stadsförbundet i enlighet med
sin tidigare deklarerade inställning, att kostnaderna för civilförsvaret principiellt
bör bäras av staten. Svenska landskommunernas förbund uttalar
att — enligt vad förbundet erfarit — framstår i vissa landskommuner kommunens
andel i kostnaderna för de i 1 mom. b)—d) avsedda åtgärderna som
oskäligt betungande, särskilt som de mest kostnadskrävande anläggningarna
för civilförsvaret enligt organisationsplanen oftast är belägna i den största
av de i civilförsvarsområdet ingående kommunerna. Denna kommun måste
förutsättas ha ett mera direkt intresse av anordningarna än närliggande
landskommuner. Härtill kommer att civilförsvarsanordningarna medför avsevärda
icke statsbidragsberättigade årliga driftkostnader för vård och underhåll.
Kommunerna kan härigenom bindas för framtida utgifter av betydande
storleksordning, oaktat de praktiskt taget saknar möjlighet att påverka
anordningarnas omfattning. Enligt förbundets mening kan därför
ifrågasättas om icke nuvarande kostnadsfördelnings- och statsbidragsregler

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

127

bör underkastas en översyn i syfte att åstadkomma en från här berörda
synpunkter rättvisare avvägning.

Utredningens förslag att i paragrafen införes ett bemyndigande för
Konungen att stadga grunder för samordningen mellan civilförsvaret
och kommunernas uppgifter tillstyrkes av riksnämnden för ekonomisk
försvarsberedskap och av länsstyrelsen i Västerbottens län. Åtskilliga remissinstanser
betonar det nära sambandet mellan den kommunalrättsliga regleringen
av kommunernas uppgifter och den reglering, som bör ske i civilförsvarslagen
och till denna anslutande författningar. Sålunda anför civilförsvar
sstyrelsen.

Hela frågan om gränsdragning mellan civilförsvaret och kommunerna
lämnas öppen. Det går ej att ur bestämmelserna i lagförslaget utläsa hur
utredningen anser att uppdelningen mellan civilförsvaret och kommunerna
skall ske. Först sedan förslag till ändring i kommunallagarna utarbetats
torde det bli möjligt att ta ställning till hela problemet. Därest de åtgärder,
som skall åligga kommunerna, icke skall anses som civilförsvarsåtgärder
— och styrelsen finner ett sådant betraktelsesätt riktigt — så torde civilförsvarslagen
böra innehålla bestämmelser, som anger civilförsvarets i anledning
härav begränsade verksamhetsfält. Det torde härvid bli nödvändigt att
i samband med ändringarna i kommunallagarna också omarbeta civilförsvarslagen.
Hela detta problem kan knappast lösas endast genom att en
generell befogenhet gives Kungl. Maj :t att meddela bestämmelser om samordning
av civilförsvarets och kommunernas verksamhet. Civilförsvarssty relsen

-— --förutsätter alltså att hela frågan kommer att tas upp senare

och att tillfälle då beredes civilförsvarsstyrelsen att närmare precisera sin
ståndpunkt.

överbefälhavaren finner nödvändigt att man i civilförsvarslagen klart anger
de uppgifter som skall lösas av kommunerna och icke begränsar civilförsvarslagen
till att ange exempel på uppgifter för kommunerna. Även om
kommunernas skyldigheter därutöver måste anges i särskilda författningar,
torde de uppgifter, som berör civilförsvarets verksamhet, böra redovisas i
civilförsvarslagen. Detta bör ske bl. a. därför att uppgifterna måste överföras
till kommunerna samtidigt som de fråntages civilförsvaret och icke
några år senare. Överbefälhavaren framhåller vidare bl. a. att nuvarande
bestämmelser om utrymningshjälp icke kan sättas ur kraft förrän beslut
fattats om vad som skall ersätta denna hjälpform. Även överståthållarämbetet
och länsstyrelserna i Stockholms och Södermanlands län samt Sveriges
civilförsvarsförbund anser att gränsdragningen mellan civilförsvarets
och kommunernas uppgifter bör göras så klar som möjligt.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser att kommunernas nya skyldigheter
måste inskrivas i kommunallagarna. Innan så skett och skyldigheterna närmare
preciserats, finner länsstyrelsen bestämmelsen i det föreslagna 3 mom.
av paragrafen vara tämligen omöjlig att effektuera.

Även statens jordbruksnämnd påpekar att en samordning mellan civilförsvarets
och kommunernas uppgifter måste ske men att den icke kan före -

128 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

tagas förrän kommunernas skyldigheter blivit närmare fixerade. Härom
anför nämnden.

De synpunkter, som jordbruksnämnden har att tillvarataga, blir vid nu
angivet förhållande aktuella först i samband med att förslag framkommer
till ändring av civilförsvarskungörelsen och andra till civilförsvarslagen anknytande
författningar samt av det författningsmässiga underlag, som kommer
att krävas för en fixering av kommunernas skyldigheter och befogenheter
på området. Nämnden räknar med att under arbetet på sådana bestämmelser
nödig hänsyn kommer att tagas till behovet av samordning och
tydlig fördelning av ansvar och befogenheter mellan militära myndigheter,
civilförsvarsmyndigheter och det ekonomiska försvarets myndigheter.

Jordbruksnämnden får i detta sammanhang även understryka, att de betydligt
ökade insatser från kommunernas sida, som civilförsvarsutredningens
förslag avser, i hög grad aktualiserar behovet av — förutom en författningsöversyn
— en noggrann personell och materiell planering på det kommunala
planet.

I anslutning till frågan om grunder för samordningen mellan civilförsvaret
och kommunerna berör länsstyrelsen i Jämtlands län frågan om direktivrätt
för civilförsvaret gentemot kommunerna och vänder sig mot att utredningen
icke föreslagit regler om en sådan. Länsstyrelsen anför.

Ett genomförande av utredningens under förevarande paragraf berörda
förslag skulle emellertid leda till att kommunerna i långt större utsträckning
än hittills komma att tagas i anspråk för medverkan vid lösandet av
uppgifter inom totalförsvarets ram. Det är därför viktigt att samhällets
skadeavhjälpande resurser samordnas i högre grad än vad hittills varit fallet.
Härför kan det icke anses tillfredsställande sörjt genom utredningens
förslag. Garantier för en effektiv ledning av civilförsvarsverksamheten och
erforderlig samordning av civilförsvarets och kommunernas samlade resurser
måste enligt länsstyrelsens uppfattning skapas genom införande av direktivrätt
för civilförsvarsmyndighet gentemot kommun. Denna fråga bör ej
regleras i av Kungl. Maj :t utfärdade tillämpningsföreskrifter, utan bör uttrycklig
föreskrift om sådan direktivrätt intagas i civilförsvarslagen förslagsvis
i 44 § 3 mom.

Rörande de förebyggande åtgärderna på brandförsvarets område under
beredskap och krig samt om behovet härvidlag av samordning med civilförsvarets
verksamhet anför 195k års brandlagsrevision, under erinran om att
utredningen icke upptagit något stadgande om skyldighet för kommun att
svara för det förebyggande brandförsvaret, följande.

Detta tyder närmast på att det förebyggande brandförsvaret icke ansetts
vara en civilförsvarets uppgift under beredskap eller krig. Under beredskap
och krig är behovet av brandsyn, besiktningar och dylik verksamhet icke
mindre än eljest. Utöver det normala arbetet tillkomma i stället här de förebyggande
brandskyddsåtgärder, som erfordras till följd av industrins omställning,
befolkningsomflyttningen och användningen av primitiva uppvärmningsanordningar
och ersättningsbränslen. Andra åtgärder, som vid
ett skärpt läge bli erforderliga, äro vindsröjningar samt åstadkommande av
»brandgator» eller annan uppröjning inom tätbebyggelse, där i fredstid

129

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

spridningsrisker i form av lagrade brännbara vätskor eller andra brännbara
ämnen, lagerskjul och annan träbebyggelse på gårdar och gator o. dyl. förekomma.

Jämlikt 69 § gällande civilförsvarslag, som motsvaras av 68 § i utredningens
förslag, samt 70 § gällande civilförsvarskungörelse synas vissa sådana
åtgärder kunna vidtagas av civilförsvaret, men så länge icke annorlunda
stadgas, lär huvuddelen av den förebyggande verksamheten få ske
enligt brandlagen och brandstadgan, vilka i detta hänseende icke förlora
giltighet under civilförsvarsberedskap. Civilförsvarsutredningen har ej yttrat
sig om dessa förhållanden, vilka synas böra klarläggas bland annat med
hänsyn till att svårigheter beträffande personaltillgången kunna uppkomma.
Därest det förebyggande brandförsvaret helt eller delvis skall vara en det
kommunala fredsbrandförsvarets uppgift och icke en civilförsvarsuppgift,
blir bestämmelsen i förslagets---3 inom. om samordning tillämplig.

Departementschefen

I förevarande paragraf synes lämpligen i enlighet med utredningens förslag
kunna inarbetas nuvarande 45 a §.

Vad beträffar utformningen av 1 mom. i paragrafen upptager nuvarande
lag ett stadgande av generell räckvidd, innebärande skyldighet för kommunerna
att genom sina myndigheter lämna civilförsvaret biträde i sådana
frågor rörande civilförsvaret, som har samband med de särskilda myndigheternas
verksamhetsområden. Enligt utredningens förslag skall denna
generella föreskrift utbytas mot ett angivande av vissa fall, då skyldighet att
biträda skall föreligga, vartill skall ansluta sig ett stadgande av generell
natur om skyldighet att i övrigt lämna biträde i den mån samband som nyss
sagts föreligger. Jag kan icke finna att något står att vinna med en sådan
omredigering, som i sak icke innebär vare sig någon utvidgning eller någon
begränsning av de hittillsvarande skyldigheterna att lämna biträde, och
förordar därför att 1 mom. — frånsett den jämkning som påkallas av den
ändrade fredsadministrationen av civilförsvaret — bibehåller sin nuvarande
lydelse under punkten a).

Under punkten b) torde någon jämkning i nuvarande regler om kommuns
skyldigheter under fredsförhållanden icke behöva ske i syfte att förhindra
att tillskapandet av det regionala civilförsvaret medför någon utvidgning
av kommunens skyldigheter att inrätta och utrusta allmänna skyddsrum.
Organisationsplan i den betydelse, vari ordet användes i lagen, innefattar
nämligen endast det lokala civilförsvarets anordningar. Allmänt skyddsrum,
som kan befinnas erforderligt för skyddet av undsättningskår på dess förläggningsort,
upptages sålunda ej i organisationsplan och skall följaktligen
anordnas och helt bekostas av staten. Däremot bör angivandet i denna punkt
av kommuns skyldigheter under civilförsvarsberedskap jämkas så, att
därav framgår att åtgärder för det regionala civilförsvarets behov ej ankommer
på kommunerna.

I fråga om ansvaret för förrådshållning av materiel har ställning redan
9—-Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 5

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

tagits av riksdagen i enlighet med propositionen nr 114/1959. Till följd härav
torde nuvarande regler på området böra oförändrade upptagas i den nya
lagen.

Civilförsvarets fredsadministration skall visserligen regelmässigt överflyttas
till länsstyrelserna och samma behov som tidigare av administrationslokaler
ute i kommunerna kommer därför icke att föreligga. I någon utsträckning
torde emellertid även framdeles lokalbehov kunna uppkomma,
exempelvis vid inskrivningsförrättningar och inom områden med lokal ledning
av civilförsvaret även i fredstid. Med hänsyn härtill anser jag nuvarande
skyldighet för kommunerna att ställa lokaler till förfogande även
för administrationen böra bibehållas.

I ett remissyttrande har framhållits att gällande bestämmelser om skyldighet
för kommun att tillhandahålla civilförsvaret kommunen tillhörig materiel
under civilförsvarsberedskap icke innefattar garanti för att sådan
materiel, särskilt brandfordon, ej tages i anspråk med rekvisitionsrätt av
krigsmakten. Detta är visserligen riktigt, men jag finner ej anledning att i
civilförsvarslagen införa en dylik garanti. Intresset av samordning mellan
civilförsvaret och krigsmakten i fråga om uttagning av dylika fordon torde
nämligen bli tillgodosett i erforderlig utsträckning genom att uttagningen
planlägges centralt av ett och samma organ såväl för civilförsvarets och
andra civila organs som för krigsmaktens behov, varvid civilförsvarets intressen
torde kunna tillbörligt beaktas. Skulle emellertid särskilda regler
befinnas erforderliga, torde dessa böra meddelas i administrativ ordning.

Vad beträffar kostnaderna för kommuns medverkan i civilförsvaret torde
några ändringar i nuvarande regler ej böra genomföras. Det bör emellertid
uppmärksammas, att övergången till nya, i allmänhet väsentligt större civilförsvarsområden
kan medföra att de nuvarande reglerna för kostnadsfördelningen
mellan flera i ett civilförsvarsområde ingående kommuner i vissa
fall kan leda till mindre tillfredsställande resultat i de hänseenden, som
landskommunernas förbund upptagit i sitt remissyttrande. Innan den nya
indelningen av civilförsvarsområdena fastställts och erfarenhet därav vunnits
från förevarande synpunkt, torde emellertid någon omläggning av fördelningsreglerna
icke böra göras.

Sambandet mellan civilförsvarets verksamhet, å ena, samt kommunernas
medverkan däri och kommunernas uppgifter i övrigt på områden, vilka beröres
av civilförsvarsverksamheten, å andra sidan, har jag redan i ett tidigare
sammanhang haft anledning att betona. Såvitt gäller kommunernas
medverkan i civilförsvaret genom direkta civilförsvarsåtgärder sker lagregleringen
i förevarande paragraf. Uppenbarligen kan behov föreligga av
tillämpningsföreskrifter, avsedda att närmare samordna civilförsvarets och
kommunernas verksamhet på det rena civilförsvarsområdet. Paragrafen
synes med hänsyn härtill böra avslutas med ett bemyndigande för Konungen
att stadga närmare grunder för denna samordning. Men därjämte

131

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

torde bemyndigandet böra gälla samordningsföreskrifter, som kan föranledas
av en blivande kommunalrättslig reglering av vissa uppgifter, som i
enlighet med utredningens förslag och vad som förutsatts i propositionen
nr 114/1959, avlastas civilförsvaret för att övertagas av kommunerna. I
denna del låter det sig självfallet ännu icke bedöma, i vilka hänseenden samordningsföreskrifter
kan visa sig nödvändiga eller i vilka former samordningen
lämpligen bör ske. Frågorna torde komma att beaktas av kommunalrättskommittén
och får närmare övervägas i samband med behandlingen av
de förslag, kommittén kan komma att framlägga.

Någon motsvarighet till nuvarande 45 § 3 mom. med föreskrifter om redovisning
av fastighetsägarbidrag, som kommunen uppburit, intages ej i den
nya lagen, enär stadgandena om sådant bidrag skall utgå enligt vad jag i
fortsättningen kommer att föreslå.

41 §.

Paragrafen motsvarar 46 § i gällande lag, i vilken paragraf civilförsvarsutredningen
ej föreslår annan ändring än att ordet »förbundsdirektion» i
1 mom. tredje stycket utbytes mot den numera antagna benämningen »förbundsstyrelse».

Remissyttrandena

Beträffande den av utredningen föreslagna jämkningen i paragrafens
lydelse erinrar Svenska landskommunernas förbund om att flera kommunala
uppgifter numera kan handhavas av samma kommunalförbund. Det
kan förmodas bli allt vanligare att så sker. Med hänsyn härtill bör lagtexten
utformas så, att den möjliggör att civilförsvarsuppgifter lägges på kommunalförbund,
som handhar annan eller andra kommunala angelägenheter
och att härvid antingen förbundsstyrelsen eller av förbundet särskilt tillsatt
nämnd må utgöra civilförsvarsnämnd för de i förbundet ingående kommunerna.

Åtskilliga remissinstanser framhåller att de organisatoriska bestämmelserna
i paragrafen i dennas nuvarande lydelse behöver överarbetas i syfte
att anpassa civilförsvarsnämndernas sammansättning och arbetsformer till
den nya kommunallagens regler för nämnder för särskilda förvaltnings- eller
verkställighetsbestyr. Svenska landskommunernas förbund anför härom genom
sin styrelse.

Styrelsen vill påpeka att de organisatoriska bestämmelserna i här berörda
paragraf---synes vara i behov av en överarbetning. Särskilt må er inras

om att i kommunallagskommitténs förslag till ny kommunallag
(SOU 1952: 14), sid. 211—212, i den därpå grundade propositionen (Kungl.
Maj:ts prop. nr 210 år 1953), sid. 53, och i konstitutionsutskottets utlåtande
(nr 22 år 1953), sid. 8, med skärpa uttalats vikten av att de organisatoriska
bestämmelserna i speciallagstiftningen icke onödigtvis konune att avvika
från kommunallagens motsvarande bestämmelser. I socialhjälpslagen har
man eftersträvat sådan uniformitet genom en enkel hänvisning till 32—42 §§

132

Kungl. Maj ris proposition nr 5 år 1960

kommunallagen. Även i nykterhetsvårdslagen, skolstyrelselagen och kommunalförbundslagen
har på liknande sätt hänvisningar gjorts till kommunallagens
ifrågavarande bestämmelser. Styrelsen finner det angeläget att
även de organisatoriska bestämmelserna i civilförsvarslagen i görligaste
mån anpassas efter bestämmelserna i kommunallagen. Någon anledning att

1 civilförsvarslagen bibehålla exempelvis bestämmelsen om att ordförande
och vice ordförande i särskild civilförsvarsnämnd skall utses av nämnden
för ett år i sänder synes inte föreligga. Detsamma gäller bestämmelsen att
endera av ordföranden och vice ordföranden i särskild civilförsvarsnämnd
skall vara icke krigstjänstskyldig person. I sistnämnda avseende bör enligt
styrelsens mening övervägas om inte i stället uppskovskungörelsen den

2 juli 1940 (SFS nr 717) lämpligen kan göras tillämplig även beträffande
ordförande i civilförsvarsnämnd.

Även Svenska stadsförbundet tar upp frågan i sitt av förbundsstyrelsen
avgivna yttrande och anför.

När det gäller civilförsvarsnämndens sammansättning och inre verksamhet
har civilförsvarsutredningen i huvudsak bibehållit nu gällande bestämmelser.
Styrelsen har i anslutning till kommunallagskommitténs på sin tid
gjorda uttalande i olika sammanhang förordat, att de specialreglerade
nämndernas verksamhetsformer såvitt är möjligt bör bringas i överensstämmelse
med reglerna i kommunallagen om kommunens styrelse och övriga
nämnder. Beträffande civilförsvarsnämndens arbetsformer torde detta i stor
utsträckning kunna ske utan nämnvärda olägenheter. Det kan exempelvis
icke anses nödvändigt att i fråga om minimiantalet ledamöter i civilförsvarsnämnd
behöva avvika från vad därom stadgas i kommunallagen angående
kommunens styrelse. Ej heller kan det anses motiverat att bibehålla de nuvarande
tvingande bestämmelserna om representationen. Något motiv för
att just beträffande civilförsvarsnämnd föreskriva att minst en av ledamöterna
skall vara kvinna har icke förebragts. Styrelsen förordar därför, att
denna föreskrift utgår och att bestämmelserna om civilförsvarsnämnd i
övrigt i huvudsak anknyts till kommunallagens regler om kommunens styrelse.
Det är givetvis av stort värde för kommunerna att, där så är möjligt,
kunna få enhetliga regler beträffande sammansättningen och arbetsformerna
för sina olika styrelser och nämnder.

Länsstyrelsen i Jämtlands län finner det opåkallat att civilförsvarsnämnd,
om sådan inrättas särskilt, ej skall vara underkastad i huvudsak samma
bestämmelser som gäller för övriga kommunala nämnder och förordar en
hänvisning i civilförsvarslagen till bestämmelserna om kommunala nämnder
i 45 § kommunallagen. Särregler för civilförsvarsnämnd bör emellertid
enligt länsstyrelsen gälla i fråga om ledamotsantal med föreskrift att minst
en ledamot skall vara kvinna, i fråga om varaktigheten av uppdraget att
vara ordförande eller vice ordförande, frihet från krigstjänstgöringsskyldighet
såsom kompetensvillkor för uppdraget samt rörande nämndens beslutförhet.
Däremot finner länsstyrelsen ej skäl föreligga att bibehålla
stadgandet, att civilförsvarschef är obehörig att vara ledamot av civilförsvarsnämnd.
Därvid erinrar länsstyrelsen om att tidigare stadgat hinder för
polischef att vara ledamot av polisnämnd numera upphävts.

133

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

Även överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands,
Kronobergs, Blekinge, Kopparbergs och Norrbottens län uttalar sig
för att regleringen av civilförsvarsnämnds sammansättning och arbetsformer
bringas i närmare överensstämmelse med vad som eljest gäller för kommunala
nämnder.

Departementschefen

I likhet med åtskilliga remissinstanser anser jag att en anpassning av
reglerna för särskilt bildad civilförsvarsnämnds sammansättning och arbetsformer
bör ske till vad den nya kommunallagen stadgar för nämnder i allmänhet.
Härvidlag bör sålunda den rekommendation följas, som uttalades
såväl i propositionen nr 210/1953 med förslag till ny kommunallag som
av riksdagen vid behandlingen av samma proposition. Jag delar jämväl
uppfattningen att lagen bör, med avvikelse från vad som f. n. gäller, få en
sådan avfattning att även kommunalförbund, som handhar annan eller
andra kommunala angelägenheter, skall kunna utöva civilförsvarsnämnds
funktioner. En sådan utvidgning av möjligheterna att anförtro kommunalförbund
de kommunala civilförsvarsangelägenheterna synes vara särskilt
motiverad vid övergången till större civilförsvarsområden, omspännande
flera kommuner än de hittillsvarande. Lagtekniskt torde denna utvidgning
enklast kunna ske genom att några regler om kommunalförbunds befattning
med civilförsvarsuppgifter över huvud taget icke upptages i den nya
lagen. Härigenom blir bestämmelserna i 1 § lagen om kommunalförbund att
tillämpa, enligt vilka sådant förbund kan bildas för handhavande av en eller
flera kommunala angelägenheter. Ej heller föreligger efter kommunalförbundslagens
tillkomst något behov av att föreskriva alt förbundsstyrelse
eller av förbundet tillsatt nämnd må utgöra civilförsvarsnämnd för de i förbundet
ingående kommunerna. Samma lags 2 § föreskriver nämligen att
om kommunalförbund handhar angelägenhet, som det enligt särskild författning
åligger kommun att vårda, författningens bestämmelser om kommun
skall avse förbundet.

Anpassningen av reglerna om särskild civilförsvarsnämnds sammansättning
och arbetsformer till kommunallagens hithörande bestämmelser synes
lämpligen kunna ske genom en hänvisning till 32—42 §§ samt 45 § andra
och tredje styckena kommunallagen såvitt gäller de hänseenden, i vilka
regleringen skall ske likformigt. För Stockholms vidkommande bör på motsvarande
sätt hänvisning göras till 51 § kommunallagen för Stockholm.
Speciella regler för särskilt bildad civilförsvarsnämnd synes böra undvikas,
något som ter sig desto mera naturligt som särregler — frånsett jäv för
civilförsvarschefen — ej gäller, då annat kommunalt organ samtidigt är
civilförsvarsnämnd. Antalet ledamöter i särskilt bildad civilförsvarsnämnd
synes — i likhet med vad som i allmänhet gäller för andra nämnder för
specialreglerad verksamhet och för kommuns styrelse — ej böra understiga

134

Kungl. Maj. ts proposition nr 5 år 1960

fem. En följd härav är att särskilda beslutförhetsregler kan undvaras. Ej
heller synes skäl föreligga att behålla det nuvarande kravet på att ordföranden
eller vice ordföranden skall vara icke krigstjänstgöringsskyldig
person, vilket kompetenskrav ju ej gäller då annat kommunalt organ tillika
är civilförsvarsnämnd. Intresset av civilförsvarsnämnds funktionsduglighet
under krig synes i stället böra kunna tillgodoses genom uppskov. Andra
hittills gällande särregler för civilförsvarsnämnd, vilka torde kunna slopas
utan att ändamålet med civilförsvarsnämnd äventyras, hänför sig till nämndens
sammansättning i fråga om ledamöternas kön samt val av ordförande
och vice ordförande ävensom varaktigheten av dessas uppdrag. Vidtages nu
berörda ändringar föreligger ej längre hinder för att föreskriva att val av
civilförsvarsnämnd skall förrättas proportionellt under samma förutsättning,
som gäller bl. a. vid val av kommunens styrelse. Föreskrift härom liksom
hänvisning rörande förfarandet till lagen om proportionellt valsätt vid
val inom landsting, kommunalfullmäktige in. m. har därför införts i
paragrafen.

Enligt nuvarande regler är vidare civilförsvarschef obehörig att vara ledamot
eller ersättare i särskilt bildad civilförsvarsnämnd; är annat kommunalt
organ tillika civilförsvarsnämnd och är civilförsvarschefen ledamot eller
ersättare i detta organ gäller jäv för honom vid avgörande av civilförsvarsärende.
I den mån civilförsvarschefen efter omorganisationen av fredsadministrationen
har förvaltande uppgifter inom civilförsvaret, synes dessa
emellertid ej vara av sådan beskaffenhet, att de bör utgöra hinder för
honom att ingå som ledamot eller ersättare i civilförsvarsnämnd eller deltaga
vid avgörande av civilförsvarsärende i annat kommunalt organ, i vilket
han ingår. Det kan snarare betraktas som en fördel, om civilförsvarschefen
såsom ledamot av civilförsvarsnämnd får en nära kontakt med civilförsvarsangelägenheterna
på det kommunala planet. I förevarande paragraf har i
enlighet härmed icke upptagits nuvarande jävs- och obehörighetsregler för
civilförsvarschef.

Civilförsvarschef, som ej ingår i civilförsvarsnämnd, bör liksom hittills
äga närvara vid nämndens överläggningar men ej deltaga i dess beslut. Hans
befogenhet att påkalla sammanträde med nämnden bör däremot gälla
endast då han har administrativa uppgifter inom civilförsvaret, d. v. s. under
civilförsvarsberedskap eller då enligt särskilt förordnande jämlikt 6 §
ledningen av det lokala civilförsvaret i fred ankommer på civilförsvarschefen.

42 §.

I paragrafen, som motsvarar 47 § i nuvarande lag, regleras kommunernas
rätt till statsbidrag och ordningen för bidragets fastställande.

Civilförsvarsutredningen föreslår såsom enda ändring i förevarande paragraf
att den tillföres ett nytt stycke av innehåll att åliggande för kommun

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

enligt organisationsplan eller eljest att vidtaga åtgärd, som sägs i paragrafens
första stycke, d. v. s. att inrätta och utrusta allmänna skyddsrum, vidtaga
reservanordningar för vatten-, gas- och elektricitetsförsörjningen, utföra
källarmursgenombrott in. m., icke skall träda i kraft förrän Konungen
anvisat medel till statsbidrag. Om åtgärden vidtages dessförinnan skall enligt
föreskrift i samma stycke kommunen ej äga rätt till statsbidrag, såvida
ej Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, civilförsvarsstyrelsen
medgivit att statsbidrag må utan hinder av arbetets påbörjande framdeles
åtnjutas. Utredningen anför som motivering för de angivna föreskrifterna.

I 23 § civilförsvarskungörelsen finns nu ett stadgande att organisationsplan
icke medför skyldighet för kommun att anskaffa viss utrustning eller
vidtaga viss anordning förrän länsstyrelsen, sedan erforderliga medel ställts
till förfogande, därom meddelat särskilt beslut. Det har emellertid det
oaktat i åtskilliga fall inträffat att kommun velat utnyttja tillfället att anordna
ett i organisationsplanen upptaget skyddsrum, trots att statsmedel ej
stått till förfogande, exempelvis i samband med byggandet av ett kommunalhus.
Kommunen synes därvid ha utgått från att statsbidrag framdeles skulle
komma att anvisas. Så har också i regel skett. Det har dock förekommit fall,
då civilförsvarsstyrelsens framställning om statsbidrag till kostnaden för
av kommun vidtagen åtgärd av ifrågavarande slag av Konungen lämnats
utan bifall. För att undvika sådana händelser har utredningen —--före slagit,

att Konungen skall fastställa den omfattning, vari allmänna skyddsrum
skall finnas, samt plan för deras fördelning å olika orter. Därjämte
anser utredningen lämpligt, att det av lagtexten framgår, att åliggande i
organisationsplan att anskaffa viss utrustning eller vidtaga viss anordning
ej träder i kraft förrän Konungen anvisat statsbidrag till åtgärden samt att,
om åtgärden vidtages dessförinnan, kommunen ej skall äga rätt till statsbidrag,
såvida ej Konungen eller efter Konungens bemyndigande civilförsvarsstyrelsen
medgivit, att statsbidrag må åtnjutas framdeles utan hinder
av att arbetet påbörjats.

Remissyttrandena

Förslaget om införandet av villkor för kommuns rätt till statsbidrag har
icke mött någon erinran under remissbehandlingen. Mot paragrafen i övrigt
har civilförsvar snämnden i Stockholm och Sveriges civilförsvarsförbund anfört,
att den icke ger tillräckligt klara regler för bestämmandet av statsbidraget,
särskilt i vad det gäller fastställande av fredsanvändningsvärdet
av skyddsrum.

Departementschefen

Civilförsvarskungörelsen upptar f. n. föreskrifter, enligt vilka organisationsplan
ej medför skyldighet för kommun att anskaffa viss utrustning eller
vidtaga viss anordning, förrän erforderliga medel ställts till förfogande.
Med hänsyn till dessa föreskrifters betydelse för kommunernas skyldigheter
torde motsvarande bestämmelser nu böra intagas i lagen. Däremot
finner jag det ej erforderligt att uppställa som villkor för kommuns rätt

136

Knngl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

till statsbidrag att den ej vidtager åtgärd enligt organisationsplanen, förrän
medel finnes tillgängliga. Syftet med ett sådant villkor, nämligen att centralt
få kontroll över materielanskaffningen och — framför allt _ ut byggnaden

av skyddsrummen, torde kunna vinnas med mindre rigorösa
medel än förlust av rätten till statsbidrag. Erforderliga föreskrifter härvidlag
torde få utfärdas i administrativ ordning.

Närmare regler för bestämmandet av statsbidragets storlek torde knappast
kunna intagas i lagen, som endast bör ange principerna för statsbidragsgivningen.
I den mån regler av detalj karaktär över huvud taget bör givas,
exempelvis rörande beräkningen av skyddsrums fredsanvändningsvärde,
torde detta få ske i administrativ ordning. Med hänsyn till de skiftande förhållandena
vid fredsanvändning av skyddsrum torde dock under alla omständigheter
åtskilliga spörsmål få överlämnas åt praxis för att lösas med tilllämpning
av eljest pa det ekonomiska området gällande beräkningsregler.

På grund av det anförda har paragrafen — förutom att den tillförts ett
nytt stycke enligt civilförsvarsutredningens förslag — endast undergått
mindre, redaktionella jämkningar.

43 §.

Paragrafen motsvarar 48 § i nuvarande lag och är i sak oförändrad.

44 §.

I förevarande paragraf, som motsvarar 49 § i nuvarande lag, regleras
kommuns rätt till ersättning av statsmedel för tillhandahållande av lokaler
för civilförsvarets administration, för viss förrådshållning och för utbildningsverksamhet.
Enligt nuvarande lydelsen skall ersättningen bestämmas
av länsstyrelsen, om överenskommelse ej kan träffas.

Civilförsvarsutredningen föreslår ej annan ändring i paragrafen än den
som föranledes av utredningens förslag till ny utformning av nuvarande
4a § 1 mom. såvitt gäller punkterna e) och f). Såsom framgår av vad som
anförts under 40 § har ifrågavarande punkter oförändrade upptagits i den
nya lagen.

Under remissbehandlingen har endast anmärkts att nuvarande föreskrift
om att ersättningen i brist på åsämjande skall bestämmas av länsstyrelsen
bör utgå, enär länsstyrelsen efter omorganisationen av civilförsvaret alltid
kommer att vara part i ersättningsärendet. Enligt 6 § kan det emellertid
förekomma att civilförsvarschefen omhänderhar även fredsadministrationen
och under civilförsvarsberedskap ankommer administrationen av det
lokala civilförsvaret alltid på civilförsvarschefen. Det oaktat har föreskriften
utelämnats enär frågan om ersättningen i tvistiga fall ändå alltid kan
komma under länsstyrelsens prövning i form av besvär.

Efter omorganisationen av civilförsvarets utbildningsverksamhet kommer
all utbildning att anordnas av civilförsvarsstyrelsen eller länsstyrelsen.

137

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

Kommun skulle därför, om nuvarande ersättningsregler bibehölls oförändrade,
få ersättning för alla lokalupplåtelser för utbildningsändamål i motsats
till f. n. då upplåtelser för lokalt anordnad utbildning icke berättigar
till ersättning. Den hittillsvarande fördelningen av kostnaderna bör alltjämt
gälla, vilket föranlett ytterligare jämkning i paragrafens lydelse.

45 §.

Paragrafen motsvarar 50 § i nuvarande lag och reglerar bl. a. kommuns
rätt till ersättning av statsmedel, om personal som är anställd hos och avlönad
av kommunen och som tillhör allmänna civilförsvaret tages i anspråk
för tjänstgöring utom det egna civilförsvarsområdet.

Civilförsvarsutredningen föreslår att paragrafen oförändrad överföres till
den nya lagen.

Remissyttrandena

Överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län hemställer att
paragrafen omformuleras så, att kommunens rätt till ersättning inträder,
om den kommunalanställda personalen tages i anspråk för »uppgifter» utom
det egna civilförsvarsområdet och ej såsom nu för »tjänstgöring» utom detta.
Härvid åberopas ett av civilförsvarschefen i Stockholm avgivet yttrande,
vari anföres.

Här må endast framhållas de praktiska olägenheter som kunna uppstå
om denna paragraf tolkas bokstavligt. Stockholms civilförsvarsområde tillhörande
styrkor måste i stor utsträckning grupperas (förläggas) och är till
viss del redan grupperade utanför civilförsvarsområdets gränser. Enbart förläggning
av i civilförsvaret tjänstgörande kommunal personal utanför eget
civilförsvarsområde bör i och för sig icke medföra, att gottgörelse för avlöning
eller annan ersättning skall utgå enligt bestämmelsen i denna
paragraf.

Sveriges civilförsvarsförbund anser att kommuns ersättningsrätt bör inträda
redan vid personalens tjänstgöring utanför den egna kommunen.

Departementschefen

I överensstämmelse med vad civilförsvarschefen i Stockholms civilförsvarsområde
anfört bör lydelsen av paragrafen jämkas så att avgörande för
kommuns rätt till bidrag blir, huruvida den kommunalanställda personalen
fullgjort uppgifter för annat civilförsvarsområdes räkning än det egna och
icke huruvida tjänstgöringen ägt rum utom det egna områdets gränser. Ersättningsrätt
skall sålunda ej inträda om arbetet avsett det egna området
men på grund av förhållandena utförts utanför detta; å andra sidan skall
rätt till ersättning föreligga om arbetet väl utförts inom det egna området
men gällt uppgifter inom annat område.

Med hänsyn till att civilförsvaret förutsätter samverkan de olika kommunerna
emellan inom civilförsvarsområdet till båtnad för dem alla torde

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

ersättningsrätt liksom hittills böra inträda först om den kommunalanställda
personalen tages i anspråk för uppgifter som ej rör det egna civilförsvarsområdet
och ej redan då uppgifterna gäller annan kommun än den egna. För
övrigt låter det sig i praktiken knappast göra att ur verksamheten inom
civilförsvarsområde skilja ut vad som hänför sig till de olika, däri ingående
kommunerna.

Paragrafen bör slutligen i likhet med 20 § gälla även personal som är
anställd hos kommunalförbund, vilket föranlett en mindre jämkning av dess
lydelse.

46 §.

Frånsett paragrafhänvisningarna är denna paragraf likalydande med 51 §
i nuvarande lag.

7 KAP.

Fastighetsägarna och civilförsvaret, m. m.

I 7 kap. i nuvarande lag upptages under särskilda underrubriker regler
om hemskydd och verkskydd — varunder även inbegripes särskilda åtgärder
till skydd mot spioneri och sabotage vid särskilt betydelsefulla anläggningar
— om skyddsrum och andra anordningar samt om utrymning, undanförsel
och förstöring. Härtill ansluter sig gemensamma bestämmelser i
kapitlets sista avsnitt, vilka reglerar vissa ersättningsfrågor men även ålägger
envar upplysningsplikt och ställer vissa tvångsmedel till myndigheternas
förfogande. Såvitt gäller enskilda skyddsrum ges i kapitlet föreskrifter
om vem skyldigheten att anordna sådant skyddsrum åligger. I anslutning
härtill regleras vissa speciella ersättningsfrågor, som uppkommer när —
med hänsyn till att skyddsbehovet kan tillgodoses genom allmänna skyddsrum
— enskilt skyddsrum ej påfordras, ehuru skyddsrumsbyggnadsskyldighet
föreligger enligt reglerna i 4 kap.

I överensstämmelse med vad som föreslogs i propositionen nr 114/1959
och bifölls av riksdagen har i 7 kap. i nya lagen ej upptagits motsvarighet
till nuvarande regler om hemskydd samt om undanförsel och förstöring.
Hemskyddsorganisationen skall nämligen icke behållas utan ersättas av
s. k. självskydd, d. v. s. envars egna, oberoende av en organisation vidtagna
åtgärder för att skydda sig själv och bistå andra. Även för självskyddsverksamheten
är det emellertid av vikt att enklare brandutrustning och förbandsmateriel
finnes tillgänglig i fastigheterna. För att trygga tillgången härpå
har i 53 § föreskrivits skyldighet för ägare eller innehavare av anläggning
eller byggnad, vid vilken enskilt skyddsrum skall anordnas, att anskaffa,
förvara och vårda sådan utrustning och materiel. Härigenom kommer den
nya lagen att upptaga en motsvarighet till det nuvarande stadgandet i 52 §.

I fråga om verkskyddet har vissa mindre jämkningar föranletts av vad

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960 139

som upptagits i propositionen nr 114/1959 rörande utbildningen av verkskyddspersonal.

De nuvarande föreskrifterna om särskilda åtgärder till förhindrande av
spioneri och sabotage i 57 § saknar motsvarighet i den nya lagen, enär
såsom förut anmärkts denna slcyddsuppgift ej längre skall ankomma på
civilförsvaret. På samma sätt förhåller det sig med de stadganden om undanförsel
och förstöring, som ingår i den gällande lagens 7 kap. I likhet med
bestämmelserna i 40—43 §§ i nuvarande lag skall emellertid 7 kapitlets regler
om undanförsel och förstöring gälla övergångsvis, varvid de befogenheter
som hittills tillkommit civilförsvarsmyndighet i stället skall tilläggas den
myndighet, som Konungen bestämmer.

Den nya lagen upptager ej heller motsvarighet till nuvarande regler i 59
och 59 b §§ om befrielse i vissa fall från skyldighet att inrätta enskilt
skyddsrum och om fastighetsägarbidrag. Härvidlag sker en definitiv anpassning
till de år 1956 i anledning av propositionen nr 185 av riksdagen antagna
nya riktlinjerna för skyddsrumsbyggandet.

I övrigt har någon ändring ej företagits i de principer, på vilka reglerna
i det nuvarande 7 kap. bygger. De enskildas skyldigheter att medverka i
civilförsvaret i de hänseenden, som kapitlet berör, har sålunda icke utvidgats
på någon väsentlig punkt.

Förändringarna i kapitlet har föranlett jämkningar i dettas underrubriker.

Verkskydd m. m.

47 §.

Paragrafen upptager med vissa jämkningar motsvarighet till de bestämmelser
om skyldighet för ägare av anläggning eller byggnad att vidtaga
verkskyddsåtgärder, som återfinnes i 53 § i gällande lag.

Enligt civilförsvarsutredningens förslag skall den nu föreliggande skyldigheten
att inrätta, utrusta och underhålla ledningscentral för verkskyddet
ersättas med den mera begränsade skyldigheten att ordna och underhålla
uppehållsplatser för personalen. Utredningen framhåller emellertid att
särskild ledningscentral undantagsvis kan erfordras och då bör upprättas.
Utredningen anför härom i huvudbetänkandet.

Behovet att skydda verkskyddets ledning och övrig personal bör tillgodoses
i direkt samband med att skyddsrumsfrågan i övrigt löses för anläggningen.
I regel torde det icke vara erforderligt att anordna särskilda skyddsrum
för verkskyddets personal. Denna personalgrupp torde i allmänhet
kunna uppehålla sig i skyddsrum, som är gemensamt för de anställda vid
företaget, varvid skyddsrummet, om så anses erforderligt, sektioneras. Uppmärksamhet
bör ägnas åt att den utrustning, som verkskyddsenheterna
skall föra med sig vid räddningsarbetet, förvaras så skyddad som möjligt.
Utrustning, som svårligen kan uppställas i personalskyddsrummen, t. ex.
motorsprutor och annan tyngre materiel, bör skyddas på annat sätt, exem -

140

Kungl. Maj. ts proposition nr 5 år 1960

pelvis genom splitterskydd. Möjligheterna bör också beaktas att placera utrustningen
på sådant avstånd från anläggningen att skäligt skydd därigenom
erhålles.

Enligt civilförsvarsstyrelsens nuvarande anvisningar skall ledningen av
verkskyddet under flyglarmtillstånd utövas från en för ändamålet inrättad
ledningscentral, som alltid skall vara förlagd till skyddsrum, helst fullträffsäkert.
I flertalet fall synes ledningens utövande på detta sätt innebära en
alltför tungrodd och omständlig ledningsapparat. Ett snabbare och mer
effektivt ingripande kan ske, om ledningen sker direkt vid skadestället. Vid
sådant förhållande synes behov av särskilda ledningscentraler i regel ej
föreligga. Ledningen bör dock under alla förhållanden ha tillgång till erforderliga
telefonförbindelser.

Dylika centraler kan erfordras undantagsvis, om verkskydden är avsedda
för stora industriområden, där erforderlig överblick och sammanhållning
av räddningsarbetet väsentligt underlättas, om ledningen utövas från en
fast och särskilt inredd ledningscentral.

Utredningen vill sålunda framhålla vikten av att civilförsvarslagens bestämmelse
(53 §) om skyldighet för ägare av anläggning eller byggnad att i
mån av behov inrätta, utrusta och underhålla ledningscentral och andra
uppehållsplatser för verkskyddspersonal m. in. icke ges vidare tillämpning
än vad som är oundgängligen nödvändigt.

I propositionen nr 114/1959 uttalades (s. 123) i fråga om behovet av ledningscentraler
för verkskydden att det icke vore påkallat att ledningscentraler
för verkskydden alltid iordningställes. Inrättandet av sådana borde i
stället vara beroende av förhållandena i det enskilda fallet, såsom att företagets
anläggningar ligger utspridda över ett större område eller liknande.

Den i nuvarande 53 § intagna uppräkningen av särskilda skyldigheter
för ägare av anläggning eller byggnad, där verkskydd skall vara anordnat,
bör enligt utredningen kompletteras med en föreskrift om att ägaren skall
vara skyldig alt på anmodan lämna civilförsvarsmyndighet de upplysningar
och tillhandahålla de handlingar rörande anläggningen eller byggnaden
eller verksamhet som pågår eller är avsedd att pågå där, som är erforderliga
för myndighetens befattning med verkskyddet.

Slutligen föreslår utredningen att paragrafen, vars regler om skyldighet
för ägaren att sörja för verkskyddspersonalens utbildning bör ändras till att
avse endast skyldighet att bekosta sådan utbildning, tillföres ett nytt stycke
med föreskrift om att utbildningen skall genomföras av civilförsvarsmyndighet,
dock att, i den mån civilförsvarsstyrelsen medger det, viss utbildning
må ske genom ägarens försorg.

I fråga om utbildningen av verkskyddspersonalen uttalades i propositionen
nr 114/1959 (s. 124) att civilförsvarets utbildningsorganisation borde
kunna påtaga sig utbildningen av verkskyddens personal med hänsyn till
likformigheten i verkskyddets och det allmänna civilförsvarets utbildning.
Kostnaderna för verkskyddsutbildningen, utom såvitt avsåg personalen i
högsta ledningen, borde emellertid liksom hittills bäras av det företag, som

141

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

verkskyddet tillhör. Hinder borde med hänsyn till ansvaret för kostnaderna
ej föreligga för det enskilda företaget att självt anordna erforderlig
utbildning med anlitande av enskilda organisationer, som kunde vara beredda
att åtaga sig uppgiften.

Remissyttrandena

Civilförsvarsstyrelsen förordar under hänvisning till sin i remissutlåtandet
över huvudbetänkandet uttalade mening om behovet av särskild ledningscentral
för verkskyddet, att punkt c) i 53 § gällande civilförsvar slag i
oförändrat skick intages i motsvarande paragraf i den nya lagen. Behovet
av dylika centraler framhålles även av Sveriges civilförsvarsförbund, Industriens
verkskyddsinstitut AB samt länsstyrelserna i Jönköpings, Göteborgs
och Bohus, Värmlands och Västmanlands län.

Sveriges civilförsvarsförbund anser att motsvarighet till de dispensmöjligheter
som gäller i fråga om anordnande av enskilt skyddsrum bör finnas
när det gäller uppehållsplatser för verkskyddspersonal.

Medgivande för ägare av anläggning eller byggnad att själv ombesörja utbildningen
av verkskyddspersonal bör enligt länsstyrelserna i Göteborgs och
Bohus samt i Jämtlands län få lämnas av länsstyrelsen enligt anvisningar
av civilförsvarsstyrelsen. Samma uppfattning framför Sveriges civilförsvarsförbund.

Statens brandskola framhåller att föreskriften om skyldighet för ägare av
anläggning eller byggnad att anskaffa, förvara och underhålla brandmateriel
enligt punkten b) kan medföra oklarhet om skyldighetens omfattning
i sådana fall då det kommunala fredsbrandförsvarets angelägenheter enligt
avtal handhaves av brandförsvarsorganisationen vid någon industri. Även
riksbrandinspektören berör denna fråga under erinran om att problemen
möjligen kan lösas om verkskyddet och det lokala allmänna civilförsvaret
i sådana fall går samman i en gemensam organisation. Riksbrandinspektören
anför.

Företaget har —--en ovillkorlig skyldighet — för vilken det erhåller

årlig ekonomisk gottgörelse av kommunen — att fortlöpande i fall av behov
ställa personal och brandmateriel till förfogande för släckning eller övning
inom kommunen. Därigenom undandrages den aktuella materielen företagets
(verkskyddets) disposition i ett givet läge, och företaget får finna sig
i att anskaffa ytterligare material för verkskyddets behov. Riksbrandinspektören
har velat fästa uppmärksamheten på detta problem, som måhända
kan komma alt skapa vissa svårigheter. Möjligen kan dessa svårigheter emellertid
elimineras, om i sådana fall den föreslagna 54 § träder i tillämpning.

Utredningens förslag att upplysningsplikt skall införas för ägare av anläggning
eller byggnad såvitt gäller förhållanden av betydelse för myndigheternas
befattning med verkskyddet har icke föranlett någon erinran under
remissbehandlingen.

142

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

Departementschefen

Vad beträffar spörsmålet om skyldighet att anordna ledningscentral för
verkskyddet har utredningen framhållit att sådan central som regel ej bör
inrättas men att den i vissa fall kan visa sig erforderlig. I propositionen nr
114/1959 har jag förklarat mig dela utredningens uppfattning. Vad i propositionen
anförts har godkänts av riksdagen. I sådana fall, då ledningscentral
ej kan undvaras måste tydligtvis ett lagstadgande kunna åberopas
för att man skall kunna ålägga anläggningens eller byggnadens ägare att
inrätta sådan central. Lagen bör därför på denna punkt upptaga samma
föreskrift som tidigare, nämligen att ägaren skall vara skyldig att i mån av
behov inrätta, utrusta och underhålla ledningscentral. Stadgandet får emellertid
tillämpas väsentligt restriktivare än hittills under beaktande av de uttalanden
om behovet av ledningscentraler, som gjorts i den förenämnda
propositionen.

Skäl att införa dispensmöjligheter i fråga om skyldigheten att anordna
uppehållsplatser för verkskyddets personal torde icke föreligga, eftersom
sådana uppehållsplatser skall inrättas endast om behov därav finnes föreligga.
Konstateras att behov av uppehållsplats är för handen, bör också sådan
plats under alla förhållanden komma till stånd, då eljest verkskyddets
funktionsduglighet i krig äventyras.

På brandförsvarets område torde nuvarande regler böra behållas oförändrade.
Den omständigheten att kommun ordnat sitt brandförsvar genom
avtal med enskilt företag om anlitande av dess brandförsvarsorganisation
bör icke föranleda att detta företag till följd av civilförsvarslagens bestämmelser
drabbas av längre gående skyldigheter än andra företag, som icke
är bundna av dylika avtal. I flertalet fall av samgående på brandförsvarets
område torde f. ö. förutsättningar finnas för en gemensam organisation för
det lokala allmänna civilförsvaret och verkskyddet, varvid problemen får
lösas genom avtal.

I fråga om utbildningen av verkskyddspersonalen torde paragrafen böra
utformas i enlighet med civilförsvarsutredningens förslag, vilket överensstämmer
med de principer, som upptagits i propositionen nr 114/1959 och
godkänts av riksdagen. Det torde emellertid ej vara erforderligt att belasta
civilförsvarsstyrelsen med ärenden om medgivande för ägare av anläggning
eller byggnad att själv sörja för utbildningen av verkskyddspersonalen;
sådana frågor torde med fördel kunna avgöras av länsstyrelserna.

Jag biträder utredningens förslag om viss upplysningsskyldighet för
ägare av anläggning eller byggnad, vid vilken verkskydd skall vara anordnat.

48 och 49 §§.

Paragraferna motsvarar 54 och 55 §§ i gällande lag. Jämkningar i lydelsen
har skett med hänsyn till hemskyddets avskaffande och, såvitt rör

143

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

48 §, överförandet av ansvaret för verkskyddsutbildningen till civilförsvarets
myndigheter och införandet av upplysningsskyldighet enligt 47 § första
stycket e).

50 §.

Paragrafen ger närmare regler för det sammanförande av verkskydd och
lokalt allmänt civilförsvar i en organisation, vilket enligt 7 § sista stycket må
ske, om det finnes lämpligt med hänsyn till förhållandena på viss ort eller
inom visst område. Sådant samgående är f. n. icke möjligt och paragrafen
saknar sålunda motsvarighet i gällande lag.

Såsom förutsättning för anordnandet av gemensam organisation bör enligt
civilförsvarsutredningen föreskrivas, att det skall befinnas ändamålsenligt
och kan ske utan minskning av civilförsvarets förmåga att fullgöra
sina uppgifter. Är så fallet, skall länsstyrelsen äga träffa avtal om den gemensamma
organisationen med den eller dem, som är skyldiga att på
platsen eller inom området anordna verkskydd. Gemensam organisation
skall däremot ej kunna genomföras mot verkskyddsintressenternas vilja. I
avtalet skall angivas grunderna för organisationen och för fördelningen av
kostnaderna för denna. Avtalet skall ej vara gällande med mindre det efter
underställning godkänts av civilförsvarsstyrelsen. Sistnämnda regel finner
utredningen erforderlig med hänsyn till att samgåendet utgör ett undantag
från eljest gällande regler samt att enhetlighet bör råda i tillämpningen.

Remissyttrandena

Länsstyrelsen i Uppsala län ifrågasätter om icke gemensam organisation
för det allmänna civilförsvaret och verkskydd bör kunna genomföras med
tvång, därest en rationell organisation icke kan genomföras på annat sätt.

Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller att lagen enligt utredningens
förslag synes ge möjlighet att anordna gemensam organisation även i de
fall, då verkskyddet hänför sig till byggnader eller anläggningar vid vilka
enligt 88 § civilförsvarskungörelsen särskilda bestämmelser för verkskyddet
skall gälla. Om så emellertid icke är meningen bör undantagsbestämmelser
intagas i civilförsvarskungörelsen.

Avtal om gemensam organisation kommer att beröra även vederbörande
kommun, framhåller civilförsvarschefen i Göteborgs civilförsvarsområde.
Kommunen bör därför erhålla en viss medbestämmanderätt.

De föreslagna reglerna om civilförsvarsstyrelsens godkännande av avtal
om gemensam organisation bör enligt länsstyrelsen i Kronobergs län kunna
undvaras. Länsstyrelsen åberopar härvid vad den anfört i anledning av utredningens
förslag under 10 § att organisationsplan skall fastställas av civilförsvarsstyrelsen.

Vattenfallsstyrelsen finner det erforderligt att avtal av förevarande slag,
som ingåtls av verkskydd, vilket är underställt styrelsen, godkänncs även
av denna innan det blir gällande.

144

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960
Departementschefen

Förutsättningarna för anordnande av gemensam organisation för verkskydd
och lokalt allmänt civilförsvar har angivits redan under 7 § i samband
med att möjligheter att anordna sådan organisation inskrivits i nämnda
paragraf. Härvid har uppställts som villkor att det skall finnas vara
ändamålsenligt med en gemensam organisation samt att samgåendet kan
ske utan att civilförsvarets effektivitet blir lidande. I förevarande paragraf
bör därför endast regleras formerna och förfarandet, när sådan organisation
skall bildas.

I likhet med utredningen finner jag härvid avtal vara den lämpligaste
vägen för att åvägabringa ett samgående. I avtalets form kan nämligen de
i varje särskilt fall föreliggande speciella frågorna finna den ändamålsenligaste
lösningen, något som icke alltid torde bli fallet, om lagen skulle
medge tvångsanslutning och samtidigt ge generella regler för skyldigheter
och rättigheter å ömse sidor. På det allmännas sida bör länsstyrelsen vara
part i avtalet. Enbart det förhållandet att anordnandet av gemensam organisation
utgör ett undantag från eljest gällande ordning synes icke motivera,
att man uppställer krav på civilförsvarsstyrelsens godkännande av avtalet.
På detta område, där förhållandena tydligtvis kommer att skifta avsevärt på
olika orter, gör sig ej heller intresset av enhetlighet gällande med sådan
styrka att underställning av denna anledning skulle vara påkallad. På
grund härav och då ej heller eljest anledning torde finnas att tillägga civilförsvarsstyrelsen
ett direkt inflytande på avtalens utformning i de enskilda
fallen bör lagen ej upptaga regler om underställning. I sådana fall, då i den
gemensamma organisationen avses ingå verkskydd, för vilket särskilda
föreskrifter gäller enligt 88 § civilförsvarskungörelsen, torde det däremot
vara erforderligt att den för verlcskyddet ansvariga myndigheten får inflytande
på avtalets utformning. Närmare föreskrifter härom torde böra meddelas
i administrativ ordning. I vad mån kommun, som beröres av en tillämnad
gemensam organisation, bör få tillfälle yttra sig i ärendet, torde likaledes
böra regleras administrativt.

51 §.

Paragrafen motsvarar 56 § i gällande lag. Någon saklig ändring har ej
skett.

52 §.

Förevarande paragraf upptager innehållet i 58 § i nuvarande lag med den
jämkning som föranledes av att länsstyrelsen regelmässigt skall handha
civilförsvarets fredsadministration.

Civilförsvarsutredningen föreslår att i ett andra moment under paragrafen
upptages regler om skyldighet för ägare eller innehavare av anläggning eller
byggnad, vilken skall förses med skyddsrum men vid vilken verkskydd ej

145

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

skall anordnas, att under civilförsvarsberedskap på anmodan av civilförsvarschefen
utse en eller flera personer med uppgift att inom anläggningen
eller byggnaden leda de enskildas självskyddsverksamhet eller ock att själv
åtaga sig sådant uppdrag.

1 propositionen nr 114/1959, vars förslag härutinnan icke mötte någon
erinran från riksdagens sida, anfördes (s. 125), att man icke i fred borde
tillskapa någon särskild organisation för självskyddsverksamheten. Möjlighet
borde däremot finnas för civilförsvarsmyndigheterna att under beredskap
och krig låta utse ledare för självskyddet inom de särskilda fastigheterna
eller inom större enheter.

Remissyttrandena

Bortsett från de — efter ställningstagandet i anledning av propositionen
nr 114/1959 ej aktuella — remissvar, i vilka hävdats att självskyddsledare
bör utses redan i fred, har i åtskilliga yttranden kritik riktats mot civilförsvarsutredningens
förslag i fråga om uttagning av sådana ledare. Sålunda
uttalar civilförsvarsstyrelsen tvekan, huruvida det står i överensstämmelse
med gängse rättsuppfattning att enskild person skall äga utse annan till
ifrågavarande uppdrag och därigenom befria sig själv från detta. Det bör
enligt styrelsens mening i stället ankomma på befattningshavare i civilförsvaret
att bland dem, som bor i en fastighet, utse ledare för räddningsverksamheten
där. Vid bifall till styrelsens i utlåtandet över huvudbetänkandet
framförda förslag, att en självskyddsledarkår skall organiseras med uppgift
bl. a. att utse husombud, bör det föreslagna andra momentet i paragrafen
utgå anser styrelsen.

Samma uppfattning uttalar länsstyrelsen i Jämtlands län. Ej heller Sveriges
civilförsvarsförbund anser det rimligt och riktigt att ålägga en enskild
person uppgiften att utse självskyddsledare. Uppgiften bör begränsas till
att avse förslag på sådan ledare. Förbundet vänder sig vidare mot att stadgandet
upptagits under rubriken »Verkskydd» i utredningens lagförslag.

Länsstyrelsen i Blekinge län anser att man icke kan eller bör förutsätta
att en husägare normalt har en sådan auktoritet bland hyresgästerna, att de
ställer sig till efterrättelse vad han förordnar i nu aktuella hänseenden.
Länsstyrelsen föreslår i stället att de personer, som skall leda räddningsverksamheten,
vid civilförsvarsberedskap utses genom civilförsvarsmyndigheternas
försorg. Samma mening har länsstyrelsen i Norrbottens län.

Den föreslagna bestämmelsen lämnar enligt länsstyrelsen i Östergötlands
län ingen garanti för att lämplig och kvalificerad person kommer att uttagas
av fastighetsägaren för den mycket betydelsefulla ledarverksamhet,
varom här är fråga. Fastighetsägaren tillerkännes dessutom gentemot enskild
person en befogenhet, vars utövande lämnar möjlighet till ett icke
önskvärt godtycke. Självskyddsverksamhetens princip, dess omfattning och
organisation, är enligt länsstyrelsen av så grundläggande betydelse för hela
10—Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 5

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

civilförsvarets skadeavhjälpande insats, att den kräver en ingående utredning,
innan den lagfästes.

Civilförsvarschefen i Stockholm påpekar, att självskyddsledare bör utses
bland dem, som skall stanna kvar inom civilförsvarsområdet under krig,
d. v. s. bland personer, som tillhör krigsviktiga anläggningar och företag.
Vid sådant förhållande ifrågasätter civilförsvarschefen om icke bestämmelser
om skyldighet att åtaga sig uppdrag som självskyddsledare bör upptagas
under 3 kap.

Länsstyrelsen i Malmöhus län finner det mindre välbetänkt att låta personvalet
i förevarande fall helt ankomma på ägaren av anläggningen eller
byggnaden i fråga. Valet av självskyddsledare bör enligt länsstyrelsen göras
beroende av civilförsvarschefens godkännande, varom paragrafen bör upptaga
föreskrift.

Departementschefen

I enlighet med vad som redan beslutats i överensstämmelse med propositionen
nr 114/1959 skall någon uttagning av självskyddsledare icke ske
redan i fred. Möjlighet skall däremot finnas för civilförsvarsmyndigheterna
att under beredskap och krig låta utse ledare för självskyddsverksamheten.
Under förevarande paragraf har civilförsvarsutredningen föreslagit införande
av skyldighet för ägare eller innehavare av anläggning eller byggnad
att ombesörja denna uttagning eller att själv åtaga sig uppgiften. Förslaget
har under remissbehandlingen mött stark kritik.

För egen del anser jag det icke böra komma i fråga att ålägga enskilda
personer att utse andra enskilda personer att fullgöra vissa civilförsvarsuppgifter,
så mycket mindre som det enligt förslaget skulle åligga den enskilde,
som icke utsåg annan, att själv påtaga sig uppgifterna. Frånsett de
principiella betänkligheterna mot den föreslagna ordningen torde denna ej
heller kunna godtagas från effektivitetssynpunkt. Uttagningen av självskyddsledare
bör därför ske genom civilförsvarsmyndigheternas försorg
på grundval av infordrade upplysningar rörande dem som bor eller eljest
vistas inom den anläggning eller byggnad, där särskild ledning av självskyddet
är aktuell. De erforderliga upplysningarna kan härvid erhållas med stöd
av skyldigheten enligt förevarande paragraf för ägare eller innehavare av
anläggning eller byggnad och för arbetsgivare att medverka vid insamlandet
av uppgifter.

Uppdraget att leda självskyddet inom viss anläggning, byggnad eller annan
större eller mindre enhet kan och bör alltid grundas på civilförsvarsplikten.
Några särskilda regler för att tillgodose behovet av självskyddsledare är
därför icke erforderliga. Att märka är att skyldigheten för civilförsvarspliktig
att tjänstgöra som självskyddsledare ej gäller endast i orter, där verkskydd
skall anordnas, utan gäller överhuvudtaget liksom skyldigheten en -

147

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

ligt förevarande paragraf för ägare eller innehavare av anläggning eller
byggnad att överbringa meddelanden och upplysningar.

I paragrafen bör — förutom redaktionella jämkningar — vidtagas den
ändringen i förhållande till nuvarande lydelse, att skyldigheten för ägare
eller innehavare att insamla och överbringa upplysningar och meddelanden
utvidgas till att gälla i förhållande till civilförsvarsmyndighet överhuvudtaget
och ej endast gentemot civilförsvarschefen eller annan som förrättar
inskrivning. Ändringen betingas delvis av länsstyrelsens övertagande av
civilförsvarsadministrationen i fred. Det torde emellertid vara lämpligt att
även annan civilförsvarsmyndighet än den som handhar inskrivning kan
utnyttja fastighetsägare eller ägare av anläggningar för kontakter med de
enskilda.

Skyddsrum och andra anordningar

53 §.

Paragrafen upptager efter redaktionell omarbetning de stadganden, som
i gällande lag återfinnes i 59 § 1 mom. I paragrafen regleras vem som skall
inrätta enskilt skyddsrum, som enligt bestämmelserna i 24 § skall finnas
vid vissa anläggningar och byggnader. Vidare har däri införts föreskrift
om att i enskilt skyddsrums utrustning skall ingå brand- och sjukvårdsmateriel
enligt civilförsvarsstyrelsens anvisningar. Däremot upptager paragrafen
ej någon motsvarighet till de regler om befrielse på vissa villkor från
skyddsrumsbyggnadsskyldighet, som innefattas i 59 § 2 mom. i gällande
lag. Slopandet av nämnda regler har skett i överensstämmelse med civilförsvarsutredningens
förslag, vilket motiveras med att det — enligt de år 1956
antagna principerna för skyddsrumsbyggandet — framdeles ej torde bli
aktuellt att meddela beslut om befrielse från skyddsrumsbyggnadsskyldighet,
eftersom sådan skyldighet ej kommer att föreligga inom områden,
där skyddsbehovet kan tillgodoses genom allmänna skyddsrum. För de fall,
då enligt nuvarande lag befrielse medgivits från skyldighet att anordna
skyddsrum på villkor att fastighetsägarbidrag erlägges, bör enligt utredningen
en reglering ske genom en övergångsbestämmelse till nya lagen
av innehåll att bidraget, om det med hänsyn till omständigheterna finnes
skäligt, efterskänkes eller, om det redan erlagts, återbetalas.

De förenämnda riktlinjerna för skyddsrumsbyggandet innebär i stort sett
följande. Skyddsrum skall i princip även i fortsättningen inrättas i alla tätorter,
som kan betraktas som anfallsmål. I de mest utsatta orterna, i synnerhet
de där man måste räkna med risk för atomvapenanfall, skall i inner -områden och eljest särskilt riskfyllda delar endast bergrum eller likvärdiga
betongskyddsrum byggas. Dessa områden skall undantagas från det enskilda
skyddsrumsbyggandet och i den mån efter utrymning skyddsbehov
för civilbefolkningen inom samma områden förefinnes skall det tillgodoses
genom befolkningsskyddsrum. I övriga delar av nämnda orter och i de

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

mindre utsatta orterna skall skyddsrummen anordnas såsom normalskyddsrum.
Förläggningen och dimensioneringen av befolkningsskyddsrummen
bestämmes med hänsyn till den verksamhet, som under krig skall fortgå i
berörda särskilt riskfyllda områden. Detta innebär att plats i skyddsrummen
skall beräknas endast för det mycket begränsade antal människor, som
efter slutlig utrymning förutsättes finnas kvar i dessa områden. Å andra
sidan avses platserna skola anordnas som liggplatser. Fyra gånger så många
personer kan därför få sittplats i skyddsrummen, vilket blir av betydelse
om de behöver tagas i anspråk innan den slutliga utrymningen hunnit genomföras.
De redan uppförda eller under byggnad varande befolkningsskyddsrummen
antages komma att fylla en väsentlig uppgift även enligt de
nya riktlinjerna. Det konstaterades i propositionen nr 185/1956, vari de nya
riktlinjerna förelädes riksdagen för godkännande, att skyldigheten att erlägga
fastighetsägarbidrag, vilken är avhängig av plikten att inrätta enskilda
skyddsrum, kommer att bortfalla i de områden, där befolkningsskyddsrum
anordnas.

Problemet på vilket sätt tillgången på brand- och sjukvårdsmateriel för
självskyddsverksamheten bör tryggas, sedan hemskyddsorganisationen slopats,
finner utredningen böra lösas genom att ifrågavarande materiel betraktas
som en del av de enskilda skyddsrummens utrustning. Utredningen,
som icke föreslår något lagstadgande på denna punkt, anför.

I 52 § gällande lag stadgas skyldighet för ägare av byggnad, för vilken hemskydd
skall vara organiserat, att anskaffa, förvara och underhålla materiel
och utrustning, som erfordras för hemskyddets verksamhet. Den materiel,
som enligt detta stadgande skall anskaffas, angives närmare i de allmänna
anvisningar för hemskyddet, som på sin tid utfärdades av luftskyddsinspektionen
och allt fortfarande i huvudsak är gällande. Denna materiel omfattar
huvudsakligen enklare brandredskap och förbandsartiklar. Därest utredningens
förslag om slopande av hemskyddsorganisationen vinner bifall, kommer
givetvis även skyldigheten att anskaffa för ifrågavarande organisation
föreskriven materiel att upphöra. Då densamma emellertid har beaktansvärt
skyddsvärde för dem vilka bor eller vistas i de byggnader, som beröres
av stadgandet, föreligger skäl att söka tillgodose ifrågavarande behov i annan
ordning.

Med bortseende från de områden, som enligt principerna för utrymning
skall totalutrymmas, torde de byggnader, där enligt bestämmelsen i 7 § gällande
lag hemskydd skall organiseras, i stort sett utgöras av bostadshus, för
vilka enskilda skyddsrum enligt av Konungen jämlikt 24 § utfärdad bestämmelse
numera skall inrättas.

Föreliggande fråga torde praktiskt kunna lösas på det sätt att i utrustningen
av nämnda skyddsrum skall ingå bl. a. brandskydds- och förbandsmateriel
i skälig omfattning. Det synes lämpligen böra ankomma på civilförsvarsstyrelsen
att med stöd av Konungens bemyndigande utfärda anvisningar
härom. Härvid bör beaktas skyldighet, som jämlikt författningar på
brandväsendets område kan gälla beträffande fastighets förseende med eldsläckningsmateriel.
Skyldigheterna enligt brandlag och civilförsvarslag bör
i möjligaste mån samordnas.

149

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 är 1960

Vad här sagts om skyldigheten för vissa ägare av anläggning eller byggnad
att anskaffa för självskyddsverksamheten erforderlig materiel bör gälla
även redan befintliga skyddsrum i fastigheter, för vilka hemskydd tidigare
organiserats och för vilka skyldighet numera föreligger att anordna skyddsrum.
Härom stadgas i övergångsbestämmelserna.

Remissyttrandena

Utredningens förslag att ur lagen utmönstra nuvarande bestämmelser om
befrielse från skyldighet att anordna enskilt skyddsrum mot skyldighet att
erlägga fastighetsägarbidrag har icke mött någon erinran under remissbehandlingen.

I fråga om anläggningars och byggnaders utrustning med brand- och sjukvårdsmateriel
för självskyddets behov har vissa från utredningens förslag
avvikande synpunkter framkommit, främst i vad det gäller brandmaterielen.
Sålunda anser länsstyrelsen i Jämtlands län det tveksamt om den föreslagna
anknytningen till de enskilda skyddsrummen medför att behovet av materielen
kommer att täckas i alla de byggnader, som icke på grund av brandlagstiftningen
har handeldsläckningsredskap såsom pytssprutor, handsprutor
och vattenhinkar. Länsstyrelsen anför härom.

Skyldigheten enligt nämnda lagstiftning att hålla dylika redskap framgår
i det enskilda fallet av den kommunala brandordningen. Någon enhetlighet
för hela riket synes härvidlag icke råda. I detta län torde i stort sett fredsbrandordningarna
tillgodose behovet av dylika brandredskap. Men enligt
vad länsstyrelsen har sig bekant har man i vissa orter, där en brandkår
snabbt kan ingripa, på senare år för bebyggelse av mindre brandfarlig art
icke stadgat sådan skyldighet. Vidare finnes i landet en hel del orter, där
skyldighet att inrätta enskilda skyddsrum icke förekommer men där risk
för fientliga stridshandlingar kan vara förhanden.

För utövandet av självskyddsverksamheten måste vidare vattentillgången
vid avbrott å vattenledningsnätet säkras genom utplacerande av vattenbehållare
på vindar och i trapphus. Likaså måste t. ex. sandlådor finnas på
vissa ställen. Helt säkert kan det med hänsyn till krigsteknikens utveckling
slutligen förutsättas att även annan utrustning än nu berörd måste finnas
i de enskilda fastigheterna.

För att i detta hänseende säkerställa tillgången på för självskyddsverksamheten
in. in. erforderlig utrustning i de enskilda fastigheterna torde
det kunna ifrågasättas, om det icke i början av det nu berörda 7 kap. under
den föreslagna rubriken »Allmänna bestämmelser» borde intagas föreskrifter
om skyldighet för fastighetsägare in. fl. att anskaffa, förvara och underhålla
den materiel och utrustning, som erfordras för den läddningsverksamhet
(självskyddsverksamhet), som vid inträffad skada till följd av fientligt
anfall skäligen kan fullgöras av dem, som bo eller hava sin verksamhet inom
eller i omedelbar närhet av byggnaden eller anläggningen.

Ej heller riksbrandinspektören anser att skyldigheten att hålla brandmateriel
bör sammankopplas med skyddsrumsbyggnadsskyldigheten utan
den bör i stället gälla för vissa fastigheter och byggnader, oavsett om skyddsrum
behöver anordnas där. Den för fredsbrandförsvaret anskaffade mate -

150

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

rielens sammansättning är oenhetlig, beroende på lokala brandordningar.
Kontrollen av att den för civilförsvarets behov föreskrivna materielen verkligen
anskaffats och underhålles bör ej åläggas brandchefen eller brandsynenämnden
utan bör ske genom civilförsvarsmyndigheternas försorg.
Även 195''f års brandlagsrevision framhåller, att brandutrustningen i fastigheterna
är oenhetlig och påpekar, att man på senare år i vissa orter icke
stadgat skyldighet att hålla brandmateriel inom områden med bebyggelse
av mindre brandfarlig karaktär. Brandlagsrevisionen anför.

Under civilförsvarsberedskap kan man icke räkna med att en brandkår,
låt vara med kort utryckningstid, alltid står till förfogande i orter, där förekomsten
av dylik brandkår ansetts kunna under fred motivera befrielse
från hållande av handeldsläckningsredskap i alla fastigheter. I vissa fastigheter
kan alltså uppstå den situationen att fredsförhållandena ej kräva
handeldsläckningsredskap medan sådana åter erfordras under civilförsvarsberedskap.
Den praktiskt enkla utvägen att helt anknyta behövlig materiel
till fredsbrandförsvaret är icke genomförbar, därest man vill strängt hålla
på åtskillnaden mellan fredsbrandförsvar och civilförsvar på denna punkt.
I civilförsvarslagstiftningen erfordras i sådant fall alltjämt föreskrift om
skyldighet för fastighetsägare att hålla dylik materiel. Däremot är ej helt
säkert, att den nu föreslagna anknytningen till enskilda skyddsrum täcker
alla de byggnader, som icke skola utrymmas och som på grund av fredsförhållandena
icke ha handeldsläckningsredskap. Brandlagsrevisionen, som
har den uppfattningen att man bör hålla på skillnaden mellan fredsbrandförsvarets
och civilförsvarets behov i detta hänseende, har för avsikt att till
behandling upptaga och i sitt förslag yttra sig om de här berörda frågorna.
Resultatet av brandlagsrevisionens överväganden kan möjligen medföra att
de av civilförsvarsutredningen nu föreslagna bestämmelserna komma i
annat läge.

Anknytningen av skyldigheten att hålla brandmateriel till skyddsrumsoyggnadsskyldigheten
föranleder ingen erinran av Svenska brandskyddsföreningen,
som emellertid anser att en samordning av skyldigheterna att
hålla brandmateriel enligt brandlag och civilförsvarslag icke bör ske på annat
sätt än att skyldigheterna enligt civilförsvarslagen anpassas till skyldigheterna
enligt brandlagen på sådant sätt att skyddsrummen får en skälig
utrustning för förvaring i själva skyddsrummet.

Frågan vilken materiel som bör finnas tillgänglig för de enskildas egen
räddningsverksamhet upptages endast av försvarets forskningsanstalt som
påpekar, att även personsaneringsmedel kan erfordras.

Departementschefen

I enlighet med vad som föreslogs i propositionen nr 185/1956 gäller numera
såsom riktlinjer för skyddsrumsbyggandet att skyldighet att anordna
enskilda skyddsrum icke skall föreskrivas inom sådana innerområden av
tätorter, där skyddsbehovet tillgodoses genom allmänna skyddsrum. Vid
sådant förhållande uppkommer ej vidare den situation, på vilken de nu -

151

Kungl. Maj. ts proposition nr 5 år 1960

varande reglerna i 59 § 2 mom. tager sikte, nämligen att befrielse från
skyddsrumsbyggnadsskyldighet inom sådant område är påkallad och meddelas
i form av dispens, vilken förenas med skyldighet att utgiva fastighetsägarbidrag.
Efter lagändring år 1957 (prop. 70, rskr. 147) föreligger
enligt 59 b § andra stycket vittgående möjligheter för länsstyrelsen att
medge befrielse även från skyldigheten att utgiva fastighetsägarbidrag. Vid
denna lagändring, som innebar en viss anpassning till de nya riktlinjerna
för skyddsrumsbyggandet förutskickades att en definitiv anpassning skulle
ske i samband med behandlingen av civilförsvarsutredningens slutbetänkande.
I överensstämmelse härmed torde den nya lagen icke böra upptaga
några regler vare sig om befrielse från skyddsrumsbyggnadsskyldighet i nu
avsedda fall eller om fastighetsägarbidrag. Systemet med sådana bidrag har
i viss mån motiverats med ekonomiska synpunkter, i det man syftat till att
nedbringa det allmännas kostnader för skyddsrumsbyggandet. Dess betydelse
härvidlag har dock, såsom uttalades i propositionen nr 70/1957, varit
ringa. Det viktigaste skälet för införandet av reglerna om fastighetsägarbidrag
har emellertid varit att åvägabringa rättvisa fastighetsägarna emellan,
så att icke somliga fastigheter i en tätort skulle belastas med skyddsrumskostnader
medan andra skulle undgå dem, därför att det allmänna
anordnade skyddsrum, vilka gjorde enskilda skyddsrum överflödiga. Rättvisesynpunkten
måste emellertid numera anses ha förlorat väsentligt i betydelse
med hänsyn till att befolkningen i sådana innerområden, där enskilda
skyddsrum ej skall anordnas, icke har någon företrädesrätt till de
inom området anordnade allmänna skyddsrummen. De som bor i en fastighet,
i vilken enskilt skyddsrum ej behövt anordnas, är sålunda icke garanterade
plats i det allmänna skyddsrum, som ursprungligen avsetts för deras
skydd, oaktat de genom fastighetsägarbidraget — som påverkar hyran —
fått bidraga till kostnaderna för det allmänna skyddsrummet. I den mån
allmänna skyddsrum tjänar som katastrof skydd innan slutlig utrymning
hunnit genomföras står de nämligen öppna för envar, oavsett bostadens belägenhet,
och efter slutlig utrymning skall de tagas i anspråk för kontinuerligt
skydd av de kvarvarande, vilka kommer från olika håll inom orten eller
i vissa fall rentav kan komma från någon annan ort.

För kommunernas vidkommande innebär slopandet av reglerna om fastighetsägarbidrag
i den mån sådana efter lagändringen år 1957 verkligen
uttagits ett visst inkomstbortfall. Under remissbehandlingen har emellertid
detta förhållande, som särskilt påpekades i propositionen nr 70/1957, icke
föranlett någon erinran från kommunalt håll. Ej heller från denna synpunkt
torde därför skäl föreligga att behålla nuvarande ordning.

Till frågan om en reglering övergångsvis av redan fastställda fastighetsägarbidrag
återkommer jag i samband med övergångsbestämmelserna till
lagen.

Vad härefter beträffar frågan, på vilket sätt man bör tillgodose intresset

152

Kungl. Maj. ts proposition nr 5 år 1960

av att brand- och sjukvårdsmateriel finnes tillgänglig för självskyddsverksamheten,
synes efter hemskyddsorganisationens avskaffande det lämpligaste
vara att knyta materielhållningen till skyldigheten att anordna enskilt
skyddsrum. Med en sådan anknytning vinnes att materielen anskaffas
inom de områden, som kan antagas bli utsatta för sådana anfall, att materielen
får någon betydelse för självskyddet. Vidare möjliggör anknytningen,
att kontrollen av materielhållningen kan ske samtidigt med inspektionerna
av de enskilda skyddsrummen. Ehuru brand- och sjukvårdsmateriel i strängt
teknisk bemärkelse ej är att hänföra till utrustning av skyddsrum, torde av
praktiska skäl böra föreskrivas alt ifrågavarande materiel skall ingå i
skyddsrum sutrustningen. Materielen blir därmed under krig tillgänglig i
skyddsrummen, där människorna uppehåller sig under anfall eller således
när det kan bli aktuellt att taga den i bruk.

Den närmare sammansättningen av brand- och sjukvårdsmaterielen torde
böra bestämmas av civilförsvarsstyrelsen, varvid även kan ifrågakomma att
upptaga materiel för sanering av personer såsom sjukvårdsmateriel. Vad
beträffar brandmaterielen torde i icke oväsentlig utsträckning en samordning
med fredsbrandförsvarets utrustningsföreskrifter kunna ske så att
materiel, anskaffad för detta, kan få tillgodoräknas i civilförsvarshänseende.

I ett andra moment under förevarande paragraf torde böra intagas regler
av samma innehåll, som upptogs i övergångsbestämmelserna vid 1956 års
ändring i civilförsvarslagen. Med stöd av dessa regler kan det påfordras att
enskilda skyddsrum som redan inrättats men ej färdigställts inom område
eller å plats, där skyddsrumsbyggnadsskyldighet upphäves med hänsyn till
att befolkningsskyddsrum anordnas där, blir färdigställda och underhållna.

54—56 §§.

Paragraferna har, bortsett från en terminologisk jämkning i 54 §, samma
lydelse som 59 a, 60 och 61 §§ gällande lag.

57 §.

Paragrafen, som motsvarar 62 § gällande lag med tillägg — i huvudsaklig
överensstämmelse med civilförsvarsutredningens förslag — av en ny punkt

d), föreskriver skyldighet för ägare av anläggning eller byggnad att vidtaga
anordningar för alarmering och mörkläggning samt i vissa fall maskering
ävensom för skydd mot radioaktiv strålning.

Enligt civilförsvarsutredningens förslag beträffande radiakskyddet skall
ägare eller innehavare av anläggning eller byggnad vara skyldig att, enligt
vad Konungen må därom förordna, under civilförsvarsberedskap förse anläggningen
eller byggnaden med anordningar, som kan bereda dem som vistas
där skäligt skydd mot skada till följd av radioaktiv strålning. Utredningen
hänvisar såsom motiv för sitt förslag till de redogörelser för vätebombens
verkningar, som utredningen lämnat i sitt delbetänkande år 1955,

153

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 är 1960

samt till sitt däri gjorda uttalande att skydd mot skador på grund av radioaktiv
strålning kan erhållas i skyddsrum eller källare, dock att källare i
vissa fall kräver särskilda anordningar av relativt enkelt slag. Utredningen
hänvisar också till civilförsvarsstyrelsens och försvarsstabens uttalande i
den s. k. marspromemorian år 1955 (se prop. nr 185/1956), enligt vilket uttalande
egentliga skyddsrum icke kan anses erforderliga på landsbygden;
förbättrade källare kan beräknas ge fullt skydd mot radioaktiv fjärrbeläggning
inom hela verkningsområdet och inom stora delar av detta ger sannolikt
vistelse i väl tätade rum tillräckligt skydd.

Remissyttrandena

Civilförsvar schef en i Stockholms civilförsvarsområde påpekar att den nuvarande
utformningen av bestämmelserna under a) och b) i 62 § föranlett
den tolkningen, att däri berörda åtgärder icke skulle behöva vidtagas förrän
efter anbefalld civilförsvarsberedskap, vilket äventyrar beredskapen. Civilförsvarschefen
hemställer om sådan omredigering av ifrågavarande bestämmelser
att den angivna tolkningen uteslutes. En textkritisk anmärkning
framföres också av försvarets forskningsanstalt, som finner ordet ytterligare»
i paragrafens ingress böra utgå, då det kan föranleda den felaktiga
tolkningen att de i paragrafen angivna skyldigheterna gäller endast för sådana
ägare och innehavare av anläggningar och byggnader, som de föregående
bestämmelserna avsett, och icke för alla.

Med anledning av förslaget till bestämmelser om radiakskydd framhåller
överbefälhavaren, att skyldighet att vidtaga förberedelser för skyddsanordningarna
bör föreligga redan i fred. För anordningarna, som företrädesvis
består av säckar, fyllda med sand, beräknas nämligen ungefär hälften av
landets årsproduktion av säckar åtgå. Dessutom måste hänsyn tagas till att
den tid det tar att ordna skyddet är väsentligt olika vid olika hustyper. Försvarets
forskningsanstalt påpekar att ett utnyttjande av bemyndigandet att
föreskriva anordningar till skydd mot radiakstrålning medför ekonomiska
konsekvenser för den enskilde. Kostnaderna har emellertid icke redovisats
av utredningen, varför det enligt anstalten kan ifrågasättas, om stadgandet
bör tillämpas innan kostnadsfrågan klarlagts i samband med att ställning
tages till spörsmålet, vad som kan anses utgöra skäligt skydd i förevarande
sammanhang.

Sveriges civilförsvarsförbund finner att den av utredningen föreslagna bestämmelsen
under d) jämte utredningens special motivering lämnar flera
frågor öppna. Sålunda kan lagring av viss materiel behövas, och den materiel
som måste upphandlas och lagras av staten, bör tillhandahållas kostnadsfritt.
En annan fråga gäller storleken av skyddet. Den föreslagna lagbestämmelsen
talar om skydd för »den som där vistas». Det är oklart, säger förbundet,
om man avser förhållandet i fredstid, vid civilförsvarsberedskap eller
efter inkvartering. Det är uppenbart att skyddet måste dimensioneras med

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

hänsyn till det antal personer, som beräknas komma att vistas i byggnaden
vid sådant tillfälle, då radiakbeläggning kan komma att uppstå. Det innebär
att fastighetsägaren kan komma att bli skyldig att anordna skydd inte bara
för dem, som i fred bor i byggnaden och som under civilförsvarsberedskap
beräknas bo kvar där, utan även för andra, utomstående personer. Detta
blir fallet om fastigheten skall tagas i anspråk för inkvartering av evakuerade.
Det måste, anför förbundet, te sig obilligt att ålägga en fastighetsägare
kostnadskrävande åtgärder för skyddet av evakuerade, som inkvarteras
i hans byggnad.

En utvidgning av föreskriften under d) till att avse även anordningar till
skydd mot stridsgaser och biologiska stridsmedel förordas slutligen av försvarets
forskningsanstalt.

Departementschefen

De påpekanden rörande paragrafens redaktionella utformning, som gjorts
under remissbehandlingen, torde böra föranleda jämkningar i dess lydelse.
Till undvikande av missförstånd bör uttrycket »under civilförsvarsberedskap»
utgå under punkterna a) och b) i gällande lydelse. Det bör då tydligt
framgå att åtgärderna kan påfordras under fredsförhållanden. Att skyldigheten
endast avser sådana anordningar som har betydelse för alarmering
och mörkläggning under civilförsvarsberedskap torde framgå vid en
jämförelse med 39 §. Jag vill i detta sammanhang framhålla att förevarande
paragraf, lika litet som 62 § i gällande lag, syftar till att tvinga alla fastighetsägare
att nu vidtaga i paragrafen berörda åtgärder utan endast avses
utgöra underlag för vad som i ett skärpt läge kan i administrativ ordning
krävas och därvid närmare bestämmas.

För att ett rimligt skydd mot radioaktiv beläggning skall kunna åvägabringas
även inom områden, där skyddsrum ej anordnas, är det uppenbarligen
erforderligt att skyldighet kan åläggas ägare eller innehavare av anläggning
eller byggnad, varhelst denna är belägen, att vidtaga särskilda
skyddsåtgärder. Paragrafen bör därför tillföras en ny punkt, vari denna
skyldighet inskrives och får sin principiella räckvidd bestämd. Närmare
regler om skyddets beskaffenhet torde däremot få meddelas i administrativ
ordning. Jag vill emellertid i detta sammanhang påpeka, att antalet personer,
för vilka skyddet skall anordnas, regelmässigt icke torde återverka på
omfattningen av åtgärderna. Dessa avser nämligen vissa anordningar i
redan befintliga utrymmen, vilka måste anbringas vare sig flera eller färre
skall vistas där. Såsom överbefälhavaren framhållit bör med hänsyn till kraven
på beredskap möjlighet föreligga att redan under fredsförhållanden anbefalla
förberedelser för radiakskyddets anordnande, företrädesvis anskaffning
av papperssäckar. I fråga om radiakskyddet torde i övrigt fördelningen
av skyldigheterna mellan ägaren och nyttjanderättshavaren böra ske på

155

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

samma sätt som gäller i fråga om mörkläggning, d. v. s. ägaren skall svara
för anskaffningen av materielen medan nyttjanderättshavaren skall bära
ansvaret för att materielen används, när det påfordras.

Till den i ett remissyttrande berörda frågan om införande av skyldighet
att anordna skydd jämväl mot stridsgaser och biologiska stridsmedel är jag
icke beredd att nu taga ställning. Ett sådant skydd synes kräva väsentligt
mera komplicerade anordningar än radiakskyddet, varför räckvidden av
den föreslagna skyldigheten icke låter sig överblicka utan en närmare
undersökning.

58 §.

Paragrafen motsvarar 63 § i gällande lag.

Utrymning

59 och 60 §§.

I förevarande paragrafer upptages utan saklig ändring de regler, som i
gällande lag återfinnes i 64 och 65 §§.

Gemensamma bestämmelser

61—65 §§.

Paragraferna motsvarar 69—73 §§ gällande lag. I sakligt hänseende har
de jämkningar företagits som följer av hemskyddets avskaffande samt överförandet
av skyddet mot spioneri och sabotage enligt nuvarande 57 § från
civilförsvaret till polismyndighet enligt särskild lagstiftning.

66 §.

Paragrafens första stycke, som ålägger envar upplysningsskyldighet i
fråga om egendom, som kan erfordras för civilförsvaret eller bli föremål för
åtgärd enligt civilförsvarslagen, är likalydande med 74 § första stycket i gällande
lag. Andra stycket upptager regler, som medger undersökning av kontor,
lagerlokal eller annan lägenhet samt granskning av handelsböcker och
affärshandlingar i de fall, då någon vägrar att lämna begärd upplysning
eller skälig anledning föreligger till misstanke, att han söker vilseleda myndighet
rörande förhållanden, om vilka upplysning begärts. Härutinnan motsvarar
paragrafen vad som f. n. föreskrives i 74 § andra stycket. Enligt där
givna regler skall i fråga om befogenhet att besluta om sådan undersökning
eller granskning samt beträffande tid, då undersökning må äga rum och
förfarandet därvid, bestämmelserna om husrannsakan äga tillämpning. I
denna del upptager den nya paragrafen avvikande regler med hänsyn till
att förfarandet vid husrannsakan blivit omreglerat i den nya rättegångsbalken.

Civilförsvarsutredningen, som icke föreslår annan ändring i paragrafen
än såvitt rör hänvisningen till reglerna om husrannsakan, har i sitt lagför -

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

slag upptagit en regel av innehåll att vid undersökning eller granskning enligt
förevarande paragraf skall vad i 28 kap. rättegångsbalken är stadgat om
husrannsakan gälla i tillämpliga delar, dock att länsstyrelse eller under
civilförsvarsberedskap civilförsvarschefen därvid skall utöva den befogenhet,
som vid husrannsakan tillkommer undersökningsledare, åklagare eller
domstol.

Remissyttrandena

Länsstyrelsen i Östergötlands län påpekar att då undersökning eller
granskning enligt förevarande paragraf endast kan ske under civilförsvarsberedskap,
bör ej — såsom skett i utredningens förslag — sägas, att civilförsvarschefen
»under civilförsvarsberedskap» skall utöva den befogenhet,
som enligt rättegångsbalkens regler tillkommer undersökningsledaren, åklagaren
eller rätten. Samma erinran framföres av länsstyrelserna i Jönköpings,
Värmlands, Västernorrlands och Jämtlands län.

Departementschefen

De i gällande civilförsvarslag under 75 § upptagna reglerna om upplysningsplikt
och om rätt under civilförsvarsberedskap för myndighet att företaga
undersökning av den uppgiftsskyldiges kontor m. m. samt granskning
av hans handelsböcker och affärshandlingar, då upplysning vägras eller då
anledning finnes till antagande att den är oriktig, torde i sak oförändrade
böra upptagas i den nya lagen. Förfarandet vid sådan undersökning torde
böra anknyta till rättegångsbalkens regler om husrannsakan. Befogenhet att
förordna om sådan undersökning och granskning torde böra tillkomma såväl
länsstyrelsen som civilförsvarschefen, enär undersökningen kan erfordras
både för det regionala och det lokala civilförsvarets behov.

Då undersökning endast kan ske under civilförsvarsberedskap, torde den
textkritiska anmärkning mot utredningens förslag, som framförts under
remissbehandlingen, böra beaktas.

67 §.

Under denna paragraf har bestämmelserna i 75 § i gällande lag upptagits
med oförändrad lydelse.

8 KAP.

Förfoganderätt för civilförsvarets behov

I kapitlet regleras den särskilda förfoganderätt, som tillkommer vissa
civilförsvarsmyndigheter och som i motsats till förfoganderätten enligt allmänna
förfogandelagen i viss utsträckning kan utövas även under normala
förhållanden, nämligen i fråga om egendom som erfordras för att kommun

157

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 ur 1960

skall kunna fullgöra skyldighet att utföra byggnadsanordning och källarmursgenombrott.
Kapitlets disposition överensstämmer med den nuvarande.
I sakligt hänseende har endast den ändringen vidtagits att förfoganderätt
under civilförsvarsberedskap tillagts även chef för undsättningskår och
länsstyrelse i stället för såsom nu enbart civilförsvarschef.

68 §.

Paragrafen motsvarar 76 § gällande lag och ger de grundläggande stadgandena
om förfoganderätten för civilförsvarets behov med angivande av
vem som äger utöva denna.

Civilförsvar sutredningen har icke föreslagit annan ändring i förhållande
till gällande lag än att civilförsvarschef skall äga utöva förfoganderätt för
kommuns räkning även när det finnes erforderligt för att kommunen skall
kunna bereda bostad åt husvilla enligt vad därom framdeles kan bli stadgat.
Utredningen hänvisar i motiveringen till ändringsförslaget till sitt i huvudbetänkandet
å s. 212—214 framförda förslag, att civilförsvaret skall befrias
från ansvaret för det mera varaktiga omhändertagandet av utrymd befolkning,
vilket i stället skall åvila kommunerna. Såsom förut angivits har utredningens
förslag härutinnan upptagits i propositionen nr 114/1959, som
på denna punkt icke föranlett någon erinran från riksdagens sida. Frågan
om ett närmare bestämmande av kommunernas skyldigheter i anledning av
detta ställningstagande är, såsom likaledes anmärkts i det föregående, under
utredning av kommunalrättskominittén.

Remissyttrandena

Endast civilbefälhavaren i första civilområdet yttrar sig i frågan vilka civilförsvarsorgan
som skall tilläggas förfoganderätt och framhåller härvid att
länsstyrelse i egenskap av regional civilförsvarsmyndighet bör erhålla sådan
rätt. Civilbefälhavaren anför härom.

I gällande civilförsvarslag är icke något bestämt om länsstyrelses befogenheter
i vad gäller förfoganderätt för civilförsvarets behov. Utredningens förslag
innehåller ej heller något närmare därom. Enligt min mening är detta
en brist. Man får nämligen räkna med att åtskilliga tjänster, som erfordras
för iståndsättande av anläggningar eller frambringande av materiel för
civilförsvarets behov, bör — särskilt i samband med intagande av civilförsvarsberedskap
— rekvireras genom länsstyrelsens försorg innan allmänna
förfogandelagen trätt i tillämpning. Det kan vidare — i nämnt beredskapsskede
— förekomma behov av att mellan de olika civilförsvarsområdena
omfördela sådan materiel som skall tas i anspråk med förfoganderätt. 8 kap.
bör därför kompletteras med bestämmelser rörande länsstyrelses, i dess
egenskap av regional civilförsvarsmyndighet, förfoganderätt.

Vattenfallsstyrelsen erinrar om att enligt gällande bestämmelser, i vilka
någon ändring ej föreslås, endast statlig egendom är undantagen från

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

ianspråktagande med förfoganderätt. Enligt styrelsen bör även egendom,
som tillhör icke statliga kraftföretag, i detta hänseende jämställas med
statlig egendom.

Frågan om förfoganderätt för kommuns behov beröres endast i två yttranden.
Civilförsvarsstyrelsen motsätter sig den av utredningen härvidlag
föreslagna utvidgningen, enär kommuns skyldighet att bereda bostad åt
husvilla ej skall ha civilförsvarskaraktär utan vara en följd av kommunens
fredsmässiga skyldigheter. Förfoganderätt för att denna skyldighet skall
kunna fullgöras bör sålunda ej inskrivas i civilförsvarslagen utan grundas
på den allmänna förfogandelagen. Länsstyrelsen i Kristianstads län föreslår
att kommun berättigas att under civilförsvarsberedskap själv utöva förfoganderätt.
Länsstyrelsen anför.

I den nuvarande civilförsvarsorganisationen med endast ett fåtal kommuner
inom varje civilförsvarsområde har det ansetts tillfyllest att enbart
civilförsvarschef haft befogenhet att, om så skulle vara erforderligt, utnyttja
sig av förfoganderätten för att täcka civilförsvarsområdets behov av förnödenheter
av olika slag. Med tanke på det stora antal kommuner, som enligt
förslaget till ny civilförsvarsområdesindelning kommer att ingå i varje
civilförsvarsområde och den utökade medverkan från kommunernas sida,
som 1953 års civilförsvarsutredning förutsätter beträffande såväl förberedande
av som deltagande i verkställigheten vid lösande av civilförsvarsuppgifter,
synes det länsstyrelsen nödvändigt att kommun meddelas rätt att
under civilförsvarsberedskap taga i anspråk sådan egendom, som oundgängligen
erfordras för att kommun skall kunna fullgöra sina skyldigheter.

Departementschefen

Med tillkomsten av ett regionalt civilförsvar i överensstämmelse med propositionen
nr 114/1959 aktualiseras frågan om förfoganderätt även för detta
civilförsvar, vilket först och främst skall omfatta undsättningskårer men
även kan förutses utgöra organisationsformen för skydd mot biologisk
krigföring och visst gasskydd m. m. Att undsättningskårerna, vilka omfattar
förhållandevis stora personella enheter, stundom kan för sin funktionsduglighet
bli beroende av att förfoganderätt kan utövas torde vara uppenbart.
Likaså låter det sig väl tänka att förfoganderätt kan vara betydelsefull för
andra former av regionalt civilförsvar, exempelvis om ett gasskyddslaboratorium
hastigt måste förflyttas till annan ort och där inrätta sig för tillfällig
verksamhet. Jag anser därför att förfoganderätt för civilförsvarets behov
bör kunna utövas även av det regionala civilförsvarets organ. Då undsättningskår
skall vara i hög grad rörlig — den skall bl. a. kunna sättas
in inom annat område än det, för vilket den i första hand är avsedd, varvid
snabba förflyttningar över olika län kan bli aktuella — synes förfoganderätten
för undsättningskårs behov böra kunna utövas av chefen för
denna. Även länsstyrelse bör tilläggas den speciella förfoganderätten enligt
civilförsvarslagen. Andra rörliga enheter inom det regionala civilförsvaret
än undsättningskårerna, exempelvis laboratorier, kan då genom hänvän -

159

Kungi. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

delse till länsstyrelsen få sina behov av förnödenheter tillgodosedda. Självfallet
bör också chef för undsättningskår kunna begära att länsstyrelsen
utövar förfoganderätt för kårernas behov, därest han är förhindrad av
andra uppgifter att själv ordna med anskaffningen av erforderliga förnödenheter.
Liksom när det gäller civilförsvarschefs förfoganderätt bör
länsstyrelses förfoganderätt kunna utövas endast inom det egna verksamhetsområdet,
varigenom konkurrens mellan flera länsstyrelser om samma
förnödenheter undvikes. Chef för undsättningskår bör däremot kunna utöva
förfoganderätten, varhelst kåren befinner sig, en ordning som torde vara
nödvändig med hänsyn till kårernas rörlighet.

Vad beträffar den av utredningen föreslagna utvidgningen av möjligheterna
att utöva förfoganderätt för kommuns behov delar jag civilförsvarsstyrelsens
uppfattning, att en sådan utvidgning icke bör ske i civilförsvarslagen.
Förklarar man nämligen, att det icke är en civilförsvarsuppgift
utan en uppgift för de fredsmässiga kommunala organen att omhändertaga
utrymd befolkning på längre sikt, bör förfoganderätt, som eventuellt kan
visa sig nödvändig för denna uppgift, icke inskrivas i civilförsvarslagen.
Ej heller finner jag skäl föreligga att tillägga kommunerna befogenhet att
utöva förfoganderätt för civilförsvar sbehov; denna bör såsom hittills utövas
av civilförsvarsmyndighet för vederbörande kommuns räkning.

Jag kan icke biträda det under remissbehandlingen framförda förslaget
att egendom i enskilt kraftföretags ägo skall generellt jämställas med statlig
egendom, när det gäller förfoganderätten. Självfallet finns det även inom
andra företag eller verksamhetsgrenar egendom, som regelmässigt icke kan
undvaras, om driften skall fortgå; skäl att i lagen särskilt undantaga kraftföretagens
egendom torde icke föreligga. Intresset av att för driften nödvändiga
förnödenheter icke berövas sådana företag torde liksom eljest vid utövande
av förfoganderätt få beaktas med hänsyn till förhållandena i varje
enskilt fall. Det må anmärkas att enligt civilförsvarskungörelsen Kungl.
Maj :ts tillstånd fordras för ianspråktagande med förfoganderätt av bl. a.
kraftverk, som är anslutet till den centrala driftledningsorganisationen,
jämte byggnader, utrustning och förråd.

69—72 §§.

I förevarande paragrafer, som motsvarar 77—80 §§ i gällande lag, har
förutom redaktionella omarbetningar, endast vidtagits sådana ändringar,
som föranleds av att även länsstyrelse och chef för undsättningskår enligt
68 § skall äga utöva förfoganderätt. I »utrymmande befolkningsgrupp» i
70 § 2 mom. innefattas självfallet även befolkningsgrupp, som omfattas av
förordnande om omflyttning enligt 34 §.

73 §.

Paragrafen motsvarar 81--83 §§ i gällande lag, i vilka rätten till ersättning
för egendom, som tagits i anspråk, regleras med angivande av grun -

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

derna för ersättningens bestämmande. Dessa grunder överensstämmer helt
med vad som gäller enligt rekvisitionslagen den 30 juni 1942. Då civilförsvarslagen
enligt sin nuvarande lydelse hänvisar till rekvisitionslagen såvitt
gäller förfarandet vid ersättningens bestämmande måste det anses ändamålsenligt
att låta den nya civilförsvarslagen hänvisa till rekvisitionslagen även
i fråga om ersättningsgrunderna. Eventuella ändringar i rekvisitionslagens
ersättningsregler blir därigenom automatiskt gällande även i fråga om ersättning
för egendom, som tagits i anspråk för civilförsvarets behov.

74—76 §§.

Dessa paragrafer motsvarar 84—86 §§ i gällande lag. Frånsett redaktionella
jämkningar har i paragraferna endast vidtagits följdändringar.

9 KAP.

Ansvarsbestämmelser m. m.

I kapitlet upptages liksom i motsvarande kapitel i gällande lag bestämmelser
om hämtning, vite, straff, tystnadsplikt och besvär ävensom regler
om undantag från lagens bestämmelser i fråga om vissa anläggningar. Nuvarande
regler i 92 § om tillrättavisning och i 94 § om medgivande av civilförsvarsnämnd
som förutsättning för åtal i vissa fall mot den, som är under
18 år, saknar motsvarighet i nya lagen, då de intressen som nämnda regler
avser att beakta kan tillgodoses genom bestämmelserna om åtalseftergift i
20 kap. 7 § rättegångsbalken och i lagen om eftergift av åtal mot vissa underåriga.
Jämväl i övrigt har vissa regler i nuvarande 9 kap. uteslutits såsom
obehövliga med hänsyn till nytillkommen lagstiftning.

Kapitlet avslutas med ett generellt bemyndigande för Konungen att meddela
tillämpningsföreskrifter.

77 §.

Paragrafen motsvarar 87 § gällande lag. I förhållande till nuvarande lydelse
har förutom smärre redaktionella jämkningar vidtagits den ändringen
att rätt att förordna om hämtning tillagts även länsstyrelsen och chef för
undsättningskår. Ändringen sammanhänger med överflyttningen av fredsadministrationen
av det lokala civilförsvaret till länsstyrelserna och med
tillkomsten av regionalt civilförsvar.

78 §.

Denna paragraf motsvarar 88 § i gällande lag. Till de fall då länsstyrelse
äger förelägga vite för att framtvinga fullgörandet av en skyldighet enligt
lagen har hänförts även fall, som avses i 80 § andra stycket, motsvarande
90 § andra stycket i gällande lag.

161

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

Andra stycket av 88 § i gällande lag saknar motsvarighet i förevarande
paragraf, enär regler om fastighetsägarbidrag icke upptages i nya lagen.

79 §.

Paragrafen, som motsvarar 89 § i gällande lag, upptager ansvarsbestämmelser
i fråga om lindrigare förseelser mot civilförsvarslagen.

Civilförsvarsutredningen föreslår att i paragrafen införes en ny straffbestämmelse,
enligt vilken civilförsvarspliktig, som underlåter att efterkomma
kallelse till tjänstgöring eller eljest olovligen undanhåller sig därifrån,
skall straffas även i andra fall än som avses i nuvarande 91 § under
punkt 1. Därigenom fylles ett enligt utredningens mening föreliggande behov
att även kunna bestraffa lindrigare fall av utevaro utan laga förfall.
Straffet bör med hänsyn till förseelsens art enligt utredningen sättas till
böter högst 100 kronor.

Utredningen föreslår vidare att underlåtenhet att anmäla laga förfall för
utevaro från tjänstgöring skall bestraffas på samma sätt som enahanda
förseelse vid utevaro efter kallelse enligt 18 §.

I gällande 89 § angivna bötesbelopp bör enligt utredningen höjas med hänsyn
till den ekonomiska utvecklingen. Härvid föreslår utredningen 25 kronor
såsom bötesbelopp för underlåtenhet att lämna upplysningar enligt 15 §
och att anmäla laga förfall för utevaro. Med böter, högst 100 kronor, skall
enligt utredningen bestraffas underlåtenhet att inställa sig efter kallelse,
såväl i fall som avses i 18 § som när det gäller tjänstgöring.

Slutligen föreslår utredningen att underlåtenhet att tillhandahålla upplysningar
eller handlingar enligt 47 § första stycket e) straffbelägges, varvid
straffet skall utgöra dagsböter.

Remissyttrandena

Föreningen Sveriges landsfogdar framför vissa erinringar mot utredningens
förslag till straffsatser enligt paragrafen, vilken i utredningens förslag
betecknas 88 §. Föreningen anför:

Enligt 88 § 2 mom. straffes med böter högst etthundra kronor dels enligt
punkt 1. civilförsvarspliktig som enligt 18 § kallats att inställa sig personligen
men utan laga förfall uteblir och dels enligt punkt 2. civilförsvarspliktig
som i visst fall underlåter att efter vederbörlig kallelse inställa sig till
tjänstgöring i civilförsvaret eller eljest olovligen undanhåller sig därifrån.
Såsom ett andra stycke under nämnda punkt 2 har införts en bestämmelse
om att civilförsvarspliktig som har laga förfall för sin utevaro men underlåter
att så snart ske kan anmäla förfallet hos civilförsvarsmyndighet, skall
böta tjugofem kronor.

Förevarande moment i 88 § synes ge anledning till uppmärksamhet i två
avseenden. För det första synes det med skäl kunna göras gällande, att andra
stycket under punkt 2, som handlar om böter för underlåten anmälan av
laga förfall, bör avse såväl punkt 1 som punkt 2, första stycket. Skulle detta
vara riktigt synes andra stycket under punkt 2 böra upptas som en särskild
11 — Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 5

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

punkt med sifferbeteckning 3. För det andra synes det vara befogat att
ifrågasätta huruvida straffsatserna för de olika förseelserna — å ena sidan
underlåten inställelse enligt punkt 1 och punkt 2, första stycket, samt å
andra sidan underlåten anmälan om laga förfall enligt andra stycket
under punkt 2 — äro väl avvägda. Eftersom det kan antagas att underlåten
inställelse utan laga förfall åtminstone i allmänhet torde kunna
bedömas som en svårare förseelse än underlåten anmälan av ett laga
förfall, så synes det lämpligt att lagen antingen stadgar samma bötesskala
för de olika förseelserna som här är i fråga eller också föreskriver att straffet
för underlåten inställelse skall vara böter 25—100 kronor. Såsom lagen
nu är skriven torde knappast komma i fråga att utdöma lägre straff än
böter tjugofem kronor för underlåten inställelse och då har faktiskt ett annat
straffminimum tillkommit än det som lagen innehåller.

Departementschefen

I likhet med civilförsvarsutredningen finner jag det påkallat att såsom en
särskild förseelse upptaga fall av utevaro utan laga förfall eller av olovligt
undanhållande, då den tjänstgöringsskyldige uteblir eller håller sig undan,
icke i avsikt att undandraga sig sina skyldigheter utan av vårdslöshet eller
av likgiltighet för civilförsvarstjänstgöringen. Ringa oaktsamhet bör dock
ej föranleda straff. Förseelsen torde böra förskylla dagsböter i likhet med
underlåtenhet att taga del av försändelse från civilförsvarsmyndighet. Påföljden
blir härvid densamma vare sig den tjänstgöringsskyldige försummat
att taga del av kallelse eller han väl gjort detta men av försumlighet
underlåtit att inställa sig.

Underlåtenhet alt anmäla laga förfall för utevaro från tjänstgöring torde
böra bestraffas på samma sätt som underlåtenhet att anmäla laga förfall
vid utevaro från inskrivningsförrättning. Ett stadgande av detta innehåll
har upptagits i 3 mom. första stycket.

Beloppet av böter, som enligt förevarande paragraf ådömes omedelbart
i penningar, synes böra bestämmas inom en betydligt vidare skala än för
närvarande är fallet. Med hänsyn till de ökade krav på effektivitet, som
den nya, i personellt hänseende väsentligt minskade organisationen ställer
på civilförsvaret, blir det nämligen mera angeläget än hittills att begärda
upplysningar lämnas och att anmälningar om laga förfall inkommer. Hittillsvarande
ordning med fasta bötesbelopp i vissa fall synes sålunda böra
övergivas och en bötesskala i stället införas. Denna synes böra omfatta böter
upp till 300 kronor. Samma skala torde böra gälla för de fall, då redan nu en
skala, ehuru med väsentligt lägre maximum, gäller för vissa förseelser enligt
89 § i gällande lag.

Underlåtenhet att tillhandahålla upplysningar eller handlingar enligt
47 § första stycket e) torde böra straffbeläggas i enlighet med civilförsvarsutredningens
förslag.

80 §.

Paragrafen motsvarar 90 § i gällande lag.

163

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

81 §.

Denna paragraf upptager de allvarligare överträdelserna av civilförsvarslagen
och motsvarar 91 § i gällande lag. Såsom en nyhet har under punkt 3
uppsåtligt lämnande av oriktig uppgift i fall som avses i 47 § första stycket

e) straffbelagts. Även överträdelse av inflyttningsförbud kriminaliseras i
paragrafen under punkt 4. Å andra sidan saknar flera, i nuvarande 91 §
kriminaliserade förfaranden motsvarighet i den nya paragrafen, enär de
hänför sig till åligganden som icke längre blir aktuella inom civilförsvarets
ram.

I paragrafens sista stycke har angivits att egendom, som förklarats förverkad,
tillfaller kronan. Motsvarande föreskrift finnes i gällande lag i 94 §
sista stycket.

82 §.

Paragrafen motsvarar 93 § och 94 § fjärde stycket i gällande lag. Tystnadsplikten
har i enlighet med civilförsvarsutredningens förslag utsträckts
att gälla även förhållanden, som kommer till civilförsvarsmyndighets kännedom
till följd av den nyinförda upplysningsskyldigheten enligt 47 § första
stycket e).

83 §.

Denna paragraf reglerar besvärsordningen, vilken i gällande lag upptages
i 95 §. Med hänsyn till lagen den 4 juni 1954 om besvärstid vid talan mot
förvaltande myndighets beslut har reglerna kunnat förenklas.

84 och 85 §§.

Till dessa paragrafer har oförändrade överförts reglerna i 96 och 97 §§ i
gällande lag.

övergångsbestämmelserna

I motiveringen till sitt förslag till övergångsbestämmelser till nya lagen
uppehåller sig civilförsvarsutredningen särskilt vid frågan om avvecklingen
av fastighelsägarbidragen. Utredningen redogör härvid på följande sätt för
det nu rådande läget.

Frågan om fastighetsägarbidraget behandlades i propositionen nr 70/1957
med förslag till lag om ändring i gällande civilförsvarslag.

Den ändring av 59 b §, som föreslogs i propositionen, antogs av riksdagen
och trädde i kraft den 1 juli 1957. Ändringen innebar, att länsstyrelserna
fick vidgad befogenhet att meddela befrielse från skyldighet alt utgiva fastighetsägarbidrag.

I propositionen förutskickades, att en utredning skulle göras beträffande
de ärenden, där fastighetsägarbidrag fastställts, att på en prövning av omständigheterna
i de enskilda fallen skulle bero, huruvida bidrag skulle efterskänkas
och erlagda bidrag återställas, samt att i avvaktan på sådan prövning
länsstyrelserna skulle beredas möjlighet att medgiva anstånd med er -

164

Kungl. Maj. ts proposition nr o år 1960

jäggande av fastställda bidrag utan iakttagande av de bestämmelser härutinnan,
som meddelats i 73 § 2 mom. civilförsvarskungörelsen.

Genom brev den 31 maj 1957 har Kungl. Maj:t uppdragit åt civilförsvarsstyrelsen
att verkställa berörda utredning och till Kungl. Maj:t inkomma
med de förslag vartill utredningen föranledde. Vidare föreskrev Kungl. Maj :t
genom samma brev, att länsstyrelserna fr. o. in. den 1 juli 1957 intill dess
Kungl. Maj :t annorlunda förordnade skulle äga medgiva anstånd med
gäldandet av fastställda fastighetsägarbidrag utan iakttagande av de i 73 a §
2 mom. civilförsvarskungörelsen angivna begränsningarna. För tid varunder
sådant anstånd gällde skulle ränta ej erläggas å oguldet belopp.

Den anbefallda utredningen har ännu ej verkställts av civilförsvar sstyrelse11
beroende på att styrelsen ansett sig böra avvakta resultatet av den ännu
pågående utredning rörande fullträffsäkra skyddsrum, som f. n. verkställes
av särskilt förordnad utredningsman.

Civilförsvarsutredningen anser sig emellertid kunna, utan att avvakta att
berörda utredningar slutföres, framlägga förslag till övergångsbestämmelser
i frågan. Härvid erinrar utredningen om att det i propositionen nr 70/1957
förutskickades, att på en prövning av omständigheterna i de enskilda fallen
skulle bero, huruvida fastställda fastighetsägarbidrag skulle efterskänkas
och erlagda bidrag återbetalas. Civilförsvarsutredningen utgår från
att lagens övergångsbestämmelser i frågan skall innehålla endast de allmänna
bestämmelser, som möjliggör ett sådant förfarande.

Mot bakgrunden av de principiella synpunkter på frågan om efterskänkande
eller återbetalande av fastighetsägarbidrag, som dåvarande chefen för
inrikesdepartementet framförde i förenämnda proposition (s. 13—16) och
till vilka utredningen hänvisar, behandlar utredningen de fall, då dispens
givits från skyddsrumsbyggnadsskyldigheten inom visst område eller å viss
plats, innan denna skyldighet bortfallit genom generellt beslut för området
eller platsen. Utredningen anför.

Problemen i dessa fall kan enligt propositionen indelas i tre grupper, nämligen
1) dispens har beviljats men fastighetsägarbidrag har ännu ej bestämts,
2) bidraget har fastställts och 3) bidraget har även erlagts.

Beträffande grupp 1) har departementschefen ansett att befrielse från
bidragsplikt bör medgivas utan prövning av omständigheterna i de särskilda
fallen, då det nämligen över huvud taget ej borde komma i fråga att fastställa
fastighetsägarbidraget, då grunden för bidragsplikten bortfallit. Efter
den ändring av 59 b § gällande lag, som den 1 juli 1957 trätt i kraft, möter ej
hinder för länsstyrelserna att på de av departementschefen angivna principiella
grunderna befria från bidragsplikt i fall som avses i grupp 1. Man
kan utgå från att i dessa fall fastställelse av bidrag ej vidare kommer att ske
med stöd av gällande lag. Skulle så ske kommer det uppkomna förhållandet
att bli hänförligt till grupp 2) eller 3). Beträffande grupp 1) synes därför
övergångsbestämmelser i ny lag ej vara behövliga.

De principiella skäl, som departementschefen funnit tala för befrielse
från bidragsplikt i fall, hänförliga till grupp 1), torde jämväl föreligga beträffande
de två övriga grupperna. Även här har nämligen grunden för bidragsplikten
bortfallit genom det generella beslutet om skyddsrumspliktens

165

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

upphävande. Emellertid kan, såsom departementschefen framhållit, särskilda
förhållanden i enskilda fall motivera ett frångående av nämnda
princip.

Vad nu sagts bör givetvis gälla ej enbart fall, då dispensen avsett befrielse
från skyldighet att anordna skyddsrum utan även fall, då dispensen avsett
plikt att utrusta och underhålla enskilt skyddsrum.

Med hänsyn till de skiftande förhållanden, som i olika fall kan vara av
betydelse för bedömande, huruvida ett återbetalande eller efterskänkande
av fastställt bidrag bör ske, synes allmänna regler i detta avseende ej lämpligen
kunna fastställas i övergångsbestämmelserna. Av skäl som departementschefen
anfört bör därför de på frågan inverkande omständigheterna
upptagas till prövning i varje särskilt fall. Då frågan även berör kommunernas
intressen bör denna prövning ankomma på Konungen.

Utredningen berör därefter de i samma proposition likaledes behandlade
fallen, då inom visst område skyldighet att inrätta enskilt skyddsrum föreligger
ännu vid den nya lagens ikraftträdande oaktat skyddsrumsbehovet
enligt gällande organisationsplan skall tillgodoses genom allmänna skyddsrum
för civilbefolkningen. Även inom sådana områden kan det förekomma
att fastighetsägare genom dispens befriats från skyldigheten att inrätta
skyddsrum mot erläggande av fastighetsägarbidrag, medan andra fastighetsägare
ej sökt dispens utan fullgjort skyddsrumsbyggnadsskyldigheten. Utredningen
anför rörande dessa dispensfall.

Beträffande frågan hur man bör förfara med de dispenser, som avser
fastigheter inom dessa områden, har departementschefen uttalat att avgörande
för denna fråga bör vara, vilken användning befolkningsskyddsrummet
där skall få, samt i detta hänseende angivit vissa principiella riktlinjer.

Även i fall som nu avses lär det vara nödvändigt att frågan om hur med
fastighetsägarbidragen bör förfaras prövas med hänsyn till omständigheterna
i varje särskilt fall. Dylik prövning bör av skäl som förut anförts ankomma
på Konungen.

Härvid må framhållas, att omständigheterna kan vara sådana, att uppställandet
av vissa villkor för befrielse från skyldighet att utgiva fastställt
fastighetsägarbidrag eller för rätt att återfå erlagt bidrag kan vara befogat.
Så synes exempelvis kunna vara fallet inom de områden, där befintligt befolkningsskyddsrum
ej längre skall primärt avse skydd för hela befolkningen
inom området, på grund varav gällande skyldighet att där inrätta
enskilt skyddsrum bör kvarstå. För befrielse från skyldighet att utgiva
fastställt fastighetsägarbidrag eller för rätt att återfå erlagt bidrag kan det
där under vissa förhållanden vara befogat att såsom villkor uppställa att
fastighetsägaren vidtager anordningar för ersättande av det skydd, som
befolkningsskyddsrummet tidigare avsett att bereda fastigheten. I varje
fall synes Konungen böra äga att fastställa villkor i den mån så prövas
lämpligt och skäligt.

Då frågan om efterskänkande eller återbetalning av fastighetsägarbidrag
bör prövas med hänsyn till omständigheterna i varje enskilt fall bör det
enligt utredningen ankomma på vederbörande fastighetsägare att påkalla
sådan prövning. Utredningen föreslår, att framställning därom skall in -

166

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

givas till vederbörande kommun, som har att underställa framställningen
Konungens prövning. För att en samlad överblick beträffande de uppkomna
kraven skall vinnas inom relativt kort tid, torde enligt utredningen böra
föreskrivas, att framställningen skall ingivas till kommunen inom ett år
från det den nya lagen trätt i kraft. Detta bör även gälla för det fall att användningen
av befolkningsskyddsrum inom visst område ej blivit fastställd
vid sistnämnda tidpunkt. Redan dessförinnan lär nämligen fastighetsägare
inom dessa områden kunna avgöra, huruvida de vill bibehållas vid möjligheten
att få fastighetsägarbidrag efterskänkt eller återbetalat. Konungens
avgörande av frågan torde däremot ej kunna påräknas förrän befolkningsskyddsrummets
användning bestämts.

Enligt utredningens förslag skall det ankomma på vederbörande kommun
att verkställa återbetalning av bidrag, som fastighetsägare enligt Konungens
beslut är berättigad återfå. Kommun skall därefter utfå % av det
återbetalade beloppet av statsmedel.

Utredningen föreslår vidare, att i övergångsbestämmelserna stadgas bl. a.
dels att vid den nya lagens ikraftträdande gällande organisationsplaner
skall lända till efterrättelse tills nya organisationsplaner upprättats, dels
att enskilt skyddsrum som redan godkänts icke skall behöva ändras till
följd av stadgande i nya lagen med mindre särskilda skäl föreligger därtill.

Remissyttrandena

Av remissinstanserna berör endast Sveriges civilförsvarsförbund utredningens
förslag till övergångsbestämmelser rörande fastighetsägarbidragen.
Förbundet förklarar sig härvid ställa sig tvekande till utredningens förslag.
Både efterskänkande och framförallt återbetalning kan nämligen, anför
förbundet, komma att medföra stora svårigheter och kan i vissa fall
verka rent av obilligt. Vissa praktiska svårigheter måste enligt förbundet
leda till att det för alla parter vore bäst, att åtminstone redan inbetalade
fastighetsägarbidrag icke återbetalas och att fastställda bidrag erlägges,
om byggnaden färdigställts och lånefrågorna, hyressättning o. dyl. redan
ordnats.

Beträffande övergångsbestämmelserna i övrigt framhåller länsstyrelsen
i Malmöhus län, att — intill dess kommunernas skyldigheter författningsmässigt
bestämts i fråga om uppgifter, som i fortsättningen icke skall åvila
civilförsvaret utan kommunerna — tvekan kan råda om ansvarsfördelningen
mellan civilförsvaret och dessa. Länsstyrelsen anför.

Enligt utredningen skall vissa civilförsvaret för närvarande åvilande uppgifter
överflyttas på kommunerna. Detta gäller exempelvis efteranfallsuppgifter
samt vissa uppgifter i anslutning till utrymning och inkvartering.
Innan den föreslagna författningsmässiga översynen av kommunernas skyldigheter
i dessa avseenden kommit till stånd samt resulterat i därav föranledda
planläggnings- och beredskapsåtgärder torde kommunerna svårligen
vara i stånd att lösa dem sålunda ålagda uppgifter. Det torde därför

167

Kungi. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

vara nödvändigt ålägga civilförsvarsmyndigheterna att under ett övergångsskede
ansvara för sagda uppgifter. I övergångsbestämmelserna upptaget
stadgande, innebärande att hittills gällande planer skall lända till
efterrättelse i avvaktan på nya, ger ej klart besked i fråga om nu berörda
ansvarsfördelning under övergångsperioden.

Civilförsvarschefen i Stockholms civilförsvarsområde förutsätter att såsom
särskilt skäl att påfordra ändring av redan godkänt skyddsrum kan
betraktas nya krav på skydd, som utvecklingen kan komma att ställa,
exempelvis i fråga om anordningar för gas- och radiakskydd. Om den föreslagna
bestämmelsen ej medger en sådan tolkning bör enligt civilförsvarschefen
ett förtydligande inflyta i denna av innehåll, att ägare av byggnad
eller anläggning kan åläggas att komplettera tidigare inrättade skyddsrum
med vissa anordningar, t. ex. för gas- och radiakskydd.

Departemen tschefen

I likhet med vad som skedde vid antagandet av 1944 års civilförsvarslag
bör i övergångsbestämmelserna till nya lagen föreskrivas att vid dennas
ikraftträdande gällande organisationsplaner skall lända till efterrättelse
intill dess nya sådana planer föreligger. Härigenom tillgodoses intresset av
att beredskapen icke minskas under övergångstiden. Särskilda problem
uppkommer emellertid, såsom i ett remissyttrande berörts, på de områden
där hittillsvarande civilförsvarsuppgifter i fortsättningen skall ankomma
på kommunerna, ehuru kommunernas skyldigheter härvidlag ännu icke
närmare reglerats. Intill dess den pågående utredningen härom och den
därtill anslutande författningsmässiga översynen slutförts blir det uppenbarligen,
för att beredskapen ej skall eftersättas, nödvändigt att gällande
organisationsplaner i dessa delar får lända till efterrättelse, fastän nya
organisationsplaner upprättas i övrigt. Frågan torde emellertid ej kräva
någon detaljerad reglering i övergångsbestämmelserna till lagen, då överflyttningen
av dessa uppgifter ej återspeglas i denna.

I en särskild punkt i övergångsbestämmelserna bör, såsom jag förut angivit,
nuvarande civilförsvarslagens stadganden om undanförsel och förstöring,
nämligen 40—43 och 66—68 §§, förklaras alltjämt skola gälla.
Intill dess särskild lagstiftning på detta område kommit till stånd, kan
härigenom nuvarande regler ge underlag för undanförsel och förstöring,
som i ett skärpt läge kan befinnas nödvändiga. De befogenheter som i 66
och 68 §§ tillagts civilförsvar smyndighet på ifrågavarande område bör
emellertid tillkomma den myndighet, som Konungen utser, varvid i första
hand organ inom det ekonomiska försvaret kommer i fråga.

De nya reglerna om särskilt bildad civilförsvarsnämnd påkallar övergångsbestämmelser,
varigenom civilförsvarsnämndernas tjänstgöringstid
bringas att löpa parallellt med andra kommunala nämnders. Sådana nämnder
skall, bortsett från Stockholm, utses år 1963, varför de nya reglerna för

168

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

civilförsvarsnämnderna bör komma i allmän tillämpning först under detta
år. För Stockholms del bör de dock gälla redan vid det val, som förrättas
under hösten 1960 och som avser den civilförsvarsnämnd, vilken skall
tjänstgöra från och med år 1961. Någon särregel i fråga om nya lagens
ikraftträdande är för Stockholms del med hänsyn härtill ej erforderlig i
vidare mån än att det bör föreskrivas att tjänstgöringstiden för nu utsedda
nämnder löper ut först med utgången av år 1960. Nya lagens ikraftträdande
den 1 juli 1960 medför sålunda icke i något fall, att nya nämnder måste
utses omedelbart. I den mån nya val till civilförsvarsnämnder skall ske
under tiden fram till dess de nya reglerna skall tillämpas får mandattiden
göras kortare än fyra år.

Har enskilt skyddsrum godkänts före nya lagens ikraftträdande bör liksom
i enlighet med övergångsbestämmelse till 1944 års lag ej ifrågakomma
att med stöd av nya lagen påfordra nybyggnad eller ändring av skyddsrummet,
med mindre särskilda skäl föreligger därtill. Såsom sådant särskilt
skäl bör emellertid kunna betraktas tillkomsten av nya stridsmedel
eller stridsmetoder ävensom nya rön inom skyddstekniken. I den mån det
skulle bli aktuellt med mera genomgripande omändringar av befintliga
enskilda skyddsrum torde emellertid särskild lagstiftning bli nödvändig.

Vad slutligen beträffar de problem som uppkommer i anledning av avvecklingen
av fastighetsägarbidragen har ställning i princip tagits redan
i propositionen nr 70/1957, vilken godkänts av riksdagen. De övergångsbestämmelser
som utredningen föreslagit på denna punkt ligger helt i linje
med 1957 års ställningstagande och jag finner mig därför kunna förorda
att bestämmelserna i huvudsak får den utformning, som utredningen föreslagit.
I den mån återbetalning av redan erlagda fastighetsägarbidrag medgi\es
kommer detta att medföra en viss ekonomisk belastning för kommunerna.
Under remissbehandlingen av förslaget har emellertid någon erinran
häremot ej förekommit från kommunalt håll, ehuru förhållandet särskilt
påpekats av utredningen. Ej heller i detta hänseende torde därför betänkligheter
böra möta mot den av utredningen föreslagna ordningen.

Den nya lagen bör träda i kraft den 1 juli 1960, då enligt propositionen
nr 114/1959 den nya organisationen skall träda i tillämpning.

B. Förslaget till lag om ändring i lagen den 17 maj 1940 med vissa
bestämmelser till skydd för försvaret m. m.

Såsom inledningsvis angivits har civilförsvarsutredningen föreslagit att
det särskilda skydd mot spioneri och sabotage, varom de grundläggande bestämmelserna
f. n. finnes i 57 § civilförsvarslagen, regleras i särskild lag
i samband med att skyddsuppgiften avlastas civilförsvaret. Utredningens
lagförslag, vilket bär rubriken »lag om särskilda åtgärder till förhindrande
av spioneri m. m. i fråga om vissa anläggningar», inledes med ett stad -

169

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

gande av i huvudsak samma innehåll som 57 § i gällande civilförsvarslag.

I följande paragrafer i förslaget upptager utredningen väsentligen sådana
regler i civilförsvarslagen, som kan vara av betydelse även i avseende å
det särskilda skyddet mot spioneri och sabotage, såsom beträffande skyldighet
för ägare eller innehavare av anläggning att tåla skyddsåtgärd, som
skall vidtagas av annan, ersättningsrätt i vissa fall, upplysningsskyldighet
och skyldighet att tåla besiktning av anläggning samt om vite, straff och
besvär.

Remissyttrandena

Utredningens lagförslag har lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser.
I några remissyttranden har spörsmålet huruvida det ifrågavarande
skyddet mot spioneri och sabotage bör regleras i en särskild lag
eller om bestämmelserna i ämnet lämpligen bör upptagas i annan lagstiftning
berörts. Härvid har några remissinstanser även aktualiserat frågan
om en översyn av lagen med vissa bestämmelser till skydd för försvaret
m. m. Bland dessa remissinstanser återfinnes civilförsvarsstyrelsen, länsstyrelsen
i Kronobergs lån och stats polisintendenten, vilka anser det lämpligt
att det särskilda skyddet mot spioneri och sabotage regleras i nämnda
lag och att härvid en samordning sker av reglerna i denna och de från
civilförsvarslagens 57 § hämtade bestämmelserna såväl i fråga om de
objekt, vilka kan bli föremål för särskilt skydd, som beträffande den tid,
vid vilken man kan förordna om de olika skyddsåtgärderna. Även föreningen
Sveriges polismästare förordar en översyn i ett sammanhang av
de skyddsbestämmelser som gäller enligt förenämnda lag och enligt gällande
civilförsvarslag.

Länsstyrelsen i Malmöhus lån och landsfogden i Kronobergs län anser
det lämpligast att behålla bestämmelserna om det särskilda skyddet mot
spioneri och sabotage i civilförsvarslagen.

Departementschefen

Såväl de nuvarande stadgandena i 57 § civilförsvarslagen som bestämmelserna
i 2 § lagen med särskilda bestämmelser till skydd för försvaret
m. m. syftar till att tillgodose behovet av särskilt skydd för bl. a. anläggningar
av betydelse för försvaret och för folkförsörjningen. I båda fallen
är det också länsstyrelsen som handhar skyddsuppgifterna, och dessas fullföljande
medför vissa förpliktelser för den enskilde, nämligen enligt 57 §
civilförsvarslagen att vidtaga eller tåla skyddsåtgärder och enligt den särskilda
skyddslagen att tåla sådana åtgärder. Med hänsyn till denna överensstämmelse
i fråga om syfte, verkningar och handhavande av skyddsuppgifter
synes det naturligt att bestämmelserna i ämnet sammanföres i en
lag, nämligen i lagen med särskilda bestämmelser till skydd för försvaret
m. m. Såsom framhållits i några remissyttranden är det riktigt att, om be -

170

Kungi. Maj:ts proposition nr 5 år 1900

stämmelserna i 57 § i gällande civilförsvarslag i huvudsak oförändrade intages
i den särskilda skyddslagen, denna kommer att uppvisa en mera
framträdande oenhetlighet än för närvarande i fråga om de förutsättningar,
som gäller för förordnande om skyddsåtgärder av olika slag. Tillträdesoch
fotograferingsförbud samt förbud att inneha sprängämnen kan sålunda
meddelas redan under fredsförhållanden, såvitt gäller anläggning
eller område av betydelse för försvarsväsendet, medan motsvarande förbud
i fråga om anläggning eller område av betydelse för folkförsörjningen kan
meddelas endast vid krig eller krigsfara. Särskild skyddsåtgärd till skydd
mot spioneri och sabotage enligt de från civilförsvarslagen hämtade bestämmelserna
skall återigen kunna påfordras även under fredsförhållanden.
Ehuru skäl måhända kan föreligga att bestämma förutsättningarna
ensartat samt att även åvägabringa enhetlighet i fråga om objekten för de
olika skyddsåtgärderna torde nu ej böra företagas andra ändringar i den
särskilda skyddslagen än som betingas av att skyddet mot spioneri och
sabotage enligt 57 § i gällande civilförsvarslag i fortsättningen ej skall
vara en civilförsvarsuppgift utan ankomma på länsstyrelsen såsom polismyndighet.
Frågan om en översyn av den särskilda skyddslagen i dess helhet
torde, i den mån det finnes påkallat, få övervägas i annat sammanhang.

Vid inarbetandet i den särskilda skyddslagen av bestämmelserna i nuvarande
57 § civilförsvarslagen är det erforderligt att jämväl vissa andra
till detta lagrum anslutande stadganden i civilförsvarslagen får sin motsvarighet
i förstnämnda lag. De nytillkomna stadgandena synes böra införas
efter 3 § i den särskilda skyddslagen, vilket medför en förskjutning
av paragrafnumreringen i denna.

Jag övergår härefter till att närmare behandla de nya reglerna i den särskilda
skyddslagen.

4 §•

Under detta paragrafnummer har efter redaktionell omarbetning intagits
de grundläggande stadgandena i 57 § i gällande civilförsvarslag. Enligt
detta lagrum kan särskild skyddsåtgärd påfordras vid anläggning eller
byggnad, vid vilken industriell eller annan verksamhet av väsentlig betydelse
för försvaret eller folkförsörjningen bedrives, om det med hänsyn till
fara för fientlig verksamhet är påkallat med sådan åtgärd till förhindrande
av spioneri och sabotage eller eljest till säkerställande av driften.

Enligt utredningens förslag skall i en särskild paragraf i den av utredningen
föreslagna lagen de olika åtgärder, som kan påfordras för det särskilda
skyddet mot spioneri och sabotage, beskrivas såsom anordnande
av bevakning, inhägnad, maskinskydd, förstärkning av anläggningarnas
skydd mot skada genom brand eller explosion, anordningar för snabbt
avhjälpande av driftavbrott samt reservförråd ävensom, i den mån driften
vid anläggningen är avsedd att fortgå under krig, skyddsanordningar för

171

Kungi. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

personalen i den omfattning, som prövas erforderlig. Åtgärd, som skulle
vara oskäligt betungande, skall enligt förslaget ej få krävas.

I fråga om ansvaret för kostnaderna för de särskilda skyddsåtgärderna
innebär utredningens förslag att nuvarande ordning bibehålies, d. v. s. kostnaderna
skall i princip bäras av staten.

Remissyttrandena

Frågan vid vilka objekt särskilda skyddsåtgärder skall kunna påfordras
beröres av civilförsvarsstyrelsen, som anser det olämpligt att behålla den
nuvarande begränsningen till sådana anläggningar, där industriell eller
annan verksamhet bedrives. Även andra objekt, vid vilka någon verksamhet
ej äger rum, bör enligt styrelsen kunna göras till föremål för de särskilda
skyddsåtgärderna redan i fred. Styrelsen anför härom.

Under beredskap och krig skall markbevakning anordnas icke blott vid
ett betydande antal av de anläggningar, som omfattas av 57 § civilförsvarslagen,
utan även vid anläggningar, som väl är av väsentlig betydelse för
försvaret och/eller folkförsörjningen men vid vilka någon verksamhet i lagrummets
mening icke bedrives. Exempel härpå är främst landsvägs- och
gatubroar men hit kan också räknas upplag av viktiga förnödenheter såsom
kol, metaller och maskiner samt i vissa fall fartyg och luftfartyg. Icke
minst på grund av den begränsade personalstyrka som står till buds för
bevakningsuppgifter är det uppenbarligen av stor vikt, att den personella
bevakningen stödes på och organiseras med hänsyn till tekniska skyddsanordningar
såsom inhägnader, larmanordningar, vaktkurar, splitterskydd
och skyttevärn. Åtskilliga av dessa anordningar kan svårligen improviseras
i krig, utan måste vidtagas eller förberedas i fred. På sin tid verkställde
styrelsen en utredning om möjligheten att på frivillig väg få tekniska anordningar
till stånd vid viktigare landsvägs- och gatubroar. Därvid förklarade
sig väg- och vattenbyggnadsverket villigt att ombesörja skyddsanordningarna
vid de broar, vilkas underhåll åligger verket. Med några
få undantag visades icke motsvarande tillmötesgående från kommunernas
sida i fråga om de kommunalt underhållna broarna; Svenska stadsförbundet
hade också tillrått sina medlemmar att av principiella skäl avböja det
ifrågasatta åtagandet. Väg- och valtenbyggnadsstyrelsen har avvisat civilförsvarsstyrelsens
framställning till verket att ombesörja skyddsanordningar
vid de kommunala broarna.

Även i fredstid kan det finnas skäl att vidta skyddsåtgärder vid en anläggning
utan att någon »verksamhet» bedrives vid densamma.

Samma synpunkter framföres av överbefälhavaren och statspolisintendenten.

överbefälhavaren påpekar därjämte att enligt nuvarande regler, i vilka
utredningen ej föreslagit någon ändring, en förutsättning lör att skyddsåtgärd
skall kunna påfordras är att åtgärden är påkallad med hänsyn till
fara för fientlig verksamhet. Erfarenheterna från senare ar visar emellertid
att behovet av skyddsåtgärder bör bedömas med hänsyn till faran för
landsskadlig verksamhet.

Vattenfallsstyrelsen anser att det bör framgå klarare av lagen än för

172 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

närvarande, att det kan påfordras att skyddsåtgärderna vidtages redan i
fredstid.

Spörsmålet vilka åtgärder som skall kunna påfordras beröres av några
remissinstanser med utgångspunkt från den i utredningens lagförslag under
5 § intagna uttömmande uppräkningen av sådana åtgärder. Civilförsvarsshjrelsen
anser härvid att anordnande av reservförråd är en åtgärd,
som faller inom det ekonomiska försvarets ram och därför icke bör upptagas
bland åtgärder till skydd mot spioneri och sabotage. Samma uppfattning
har överbefälhavaren, som därjämte särskilt berör frågan om tekniska
anordningar till skydd mot spioneri. I överbefälhavarens yttrande anföres.

I 5 § fastställs skyddsåtgärderna såsom anordnande av bevakning, inhägnad,
maskinskydd, förstärkning av anläggningarnas skydd mot skada
genom brand eller explosion in. m. Dessa åtgärder verka främst mot
sabotage, varav följer att de i regel böra vidtas först i ett skärpt läge. Vunnen
erfarenhet visar emellertid klart behovet av en kontinuerlig skyddsverksamhet
i all synnerhet då det gäller industrier och anläggningar av betydelse
för totalförsvaret (se huvudbetänkandet sid. 140). Detta förhållande kräver
att skyddsåtgärderna mot spioneri måste ges en mera framträdande plats
an vad nu blivit fallet. På grund härav är det påkallat att uttrycket »inhägnad
explosion» ersättes med »tekniska anordningar mot spio neri,

sabotage eller annan skadegörelse». I anslutning härtill bör vad som
sägs i lagrummet om reservförråd och om anordningar mot driftavbrott
utgå, då de mera äro att hänföra till centrala myndigheter på försvarsekonomiska
områden än till polismyndigheten.

Utredningens förslag att såsom särskild skyddsåtgärd skall angivas förstärkning
av anläggningarnas skydd mot skada genom brand eller explosion
föranleder 195A års brandlagsrevision att påpeka, att det här skulle bli fråga
om en brandskyddsverksamhet som äger rum parallellt med fredsbrandförsvarets
industribrandförsvar ehuru under ledning av länsstyrelsen som
polismyndighet. Brandlagsrevisionen finner en sådan ordning olämplig och
föreslår att ifrågavarande åtgärd icke upptages i lagen. Ståndpunkten motiveras
på följande sätt.

Att den föreslagna lydelsen syftar på sådana åtgärder som förstärkning
av den brandsläckningsorganisation, som skall finnas enligt brand- och
civilförsvar slagarna, förefaller tydligt. Brandförsvaret i fred för en industri
av ifrågavarande slag skulle sålunda kunna bli bestämt dels enligt byggnadsstadgan
och brandlagen, dels enligt föreliggande förslag till spionerilag.
Därtill kan komma försäkringsgivarens föreskrifter vid industribrandförsäkring
samt det planlagda verkskyddet, för vilket viss materiel och

utrustning redan i fredstid kan linnas.---I den mån icke med---

förbehållet för oskäligt betungande åtgärder förstås annan avvägning än
den som i brandlagen uttryckes så att åtgärden ej får medföra oskälig
kostnad, kan det måhända ifrågasättas, huruvida ur brandförsvarssynpunkt
så mycket återstår att ålägga vederbörande med stöd av särskild
ytterligare lagstiftning såsom det nu framlagda förslaget. I detta sammanhang
ma ock påpekas, att förslagets bestämmelser om vem av ägare eller
innehavare som skall bekosta åtgärderna skilja sig såväl från brandlagens

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960 173

som civilförsvarslagens och civilförsvarslagförslagets motsvarande bestämmelser.

Mot bakgrunden av det sagda kan ifrågasättas om icke erforderliga åtgärder
till skydd mot av sabotage föranledd brandskada å ifrågavarande
anläggningar — sedan dessa bestämts i den ordning förslaget innebär och
initiativ utgått från däri berörda myndigheter — kunde av länsstyrelsen
vidtagas inom fredsbrandförsvarets ram och med anlitande av dess myndigheter
och, i förekommande fall, byggmyndigheterna. Ty som nämnts
bygger förslaget på att sabotagerisken föreligger även i fred. Förslagets
konsekvens (se huvudbetänkandet sid. 141) att landsfogden i egenskap av
länspolischef skall föreslå länsstyrelsen även åtgärder till förstärkning av
industribrandförsvaret lär ej vara lycklig. Brandlagsrevisionen vill på
grund av det anförda föreslå, att uttrycket förstärkning av anläggningarnas
skydd mot skada genom brand eller explosion uteslutes ur den i lagförslagets
5 § gjorda uppräkningen av ifrågakommande åtgärder.

Riksbrandinspektören finner det oklart vad som avses med uttrycket
»förstärkning av anläggningarnas skydd mot skada genom brand eller
explosion,---». Det kan sålunda ifrågasättas om lagtexten kan inne bära

krav på omfattande förebyggande byggnadstekniska åtgärder på vissa
byggnader, uppförande av brandmur, åstadkommande av betryggande avstånd
mellan olika byggnader o. s. v.

Då utredningen ej motiverat sitt lagförslag finner sig Svenska brandskyddsföreningen
icke kunna bedöma, vilka skyddsåtgärder på brandförsvarets
område, som utredningen åsyftat. Föreningen understryker emellertid
att det torde vara nödvändigt med en samordning av brandskyddsåtgärderna
på fredsbrandförsvarets och civilförsvarets område och de särskilda
brandskyddsåtgärder som utredningen kan ha åsyftat i detta sammanhang.

Länsstyrelsen i Gotlands lån finner behov föreligga att i lagen upptaga
föreskrift om att innehavare av anläggning, vid vilken bevakning skall anordnas
med stöd av förevarande regler, även skall vara skyldig att anskaffa,
utrusta och underhålla förläggnings- och utspisningslokal för vaktpersonalen.

Beträffande ansvaret för kostnaderna för skyddsåtgärd, som innehavare
av anläggning kan åläggas vidtaga, uttalar Svenska hamnförbundet, att det
är uppenbart oskäligt att de omfattande och mycket dyrbara anordningar
som kan bli aktuella i hamnarna skall bekostas av hamnägarna. Förbundet
framhåller att det här i första hand gäller skydd av fartyg och deras
besättningar samt av den för landet i dess helhet livsviktiga införseln
under krig. Dylika kostnader bör enligt förbundet bäras av det allmänna
och ej av de enskilda hamnarna.

Departementschef en

Den förevarande lagändringen sammanhänger omedelbart med och betingas
uteslutande av att civilförsvaret skall befrias från ansvaret för det

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

särskilda skydd mot spioneri och sabotage, som hittills reglerats i 57 § civilförsvarslagen.
Då detta skydd emellertid alltfort måste tillgodoses, är det
nödvändigt att överföra reglerna till annan lagstiftning och jag har härvid
funnit det naturligast att reglerna på området intages i 1940 års lag med
särskilda bestämmelser till skydd för försvaret in. m. Däremot kan det icke
i detta sammanhang ifrågakomma att i materiellt hänseende genomgripande
revidera reglerna om spioneri- och sabotageskyddet; en sådan revision, berörande
bland annat frågan vilka ytterligare objekt som skulle kunna omfattas
av skyddet, skulle otvivelaktigt förutsätta en mera ingående undersökning
än den som civilförsvarsutredningen verkställt, varvid även de ekonomiska
konsekvenserna måste belysas. Jag finner mig med hänsyn härtill
icke kunna nu närmare gå in på de frågor om en utvidgning av skyddsobjekten,
som tagits upp i några remissyttranden. Däremot bör, såsom
överbefälhavaren påpekat, skyddsåtgärderna kunna påfordras även vid fara
för spioneri och sabotage som ej är att hänföra till fientlig verksamhet.

Vad beträffar angivandet i lagen av de skyddsåtgärder, som skall kunna
påfordras, finner jag det lämpligast att behålla det i 57 § civilförsvarslagen
nu förekommande uttryckssättet, varigenom endast exempel på skyddsåtgärder
angives. Det torde nämligen icke låta sig göra att uttömmande
beskriva alla de skyddsåtgärder, som kan visa sig erforderliga, med hänsyn
till att förhållandena uppenbarligen skiftar avsevärt alltefter anläggningens
och verksamhetens belägenhet, omfattning och beskaffenhet. Utrymme
bör också finnas för att med tekniska anordningar, som ej kan
närmare angivas i lagen, åstadkomma erforderligt skydd. Att särskilt upptaga
brandskyddsåtgärder i lagen synes på de skäl som brandlagsrevisionen
anfört i sitt remissyttrande icke lämpligt. Ehuru det i och för sig kan
äga sin riktighet att uppläggande av reservförråd vid ett företag för att
trygga driften är en åtgärd på det ekonomiska området, torde sådan förrådshållning
likväl tills vidare böra upptagas såsom en skyddsåtgärd i
förevarande sammanhang. Åtgärden kan nämligen ses som ett komplement
till övriga skyddsåtgärder, avsett att eliminera skadeverkningarna av sabotage.

Jag finner det ej erforderligt att i lagen särskilt inskriva att skyldighet
att anordna bevakning även innebär skyldighet att sörja för de anordningar,
som kan befinnas nödvändiga för att bevakningspersonalen skall
kunna fullgöra sina uppgifter. Att så är fallet torde följa av sakens natur.

Kostnad eller skada som vidtagandet av särskild skyddsåtgärd medför
för anläggningens innehavare eller ägare bör liksom hittills enligt 70 §
civilförsvarslagen i väsentlig utsträckning kunna ersättas av statsmedel. De
nu gällande reglerna för kostnadsansvaret har därför i sak oförändrade
överförts till förevarande paragraf. Jämväl den föreslagna ordningen för
prövning av ersättningsanspråk överensstämmer med vad som f. n. gäller
enligt 70 § civilförsvar slagen.

175

Kungl. Maj. ts proposition nr 5 år 1960

5 §•

I förevarande paragraf har upptagits motsvarighet till den skyldighet att
tillåta besiktning av anläggning, som f. n. gäller enligt 73 § civilförsvarslagen.
Paragrafen föreskriver vidare skyldighet för ägare eller innehavare
av anläggning att tåla skyddsåtgärd, när han icke själv är skyldig vidtaga
den. Om i sådant fall åtgärden medför skada eller förlust för honom, är
han dock berättigad till ersättning av statsmedel i samma utsträckning
och i samma ordning som den, vilken själv är skyldig att anordna särskilt
skydd. I fråga om ersättningsrätten överensstämmer paragrafens regler
med vad som f. n. föreskrives i 69 och 70 §§ civilförsvarslagen.

6 §.

Paragrafen medger länsstyrelsen rätt att förelägga vite för att framtvinga
fullgörandet av skyldighet att vidtaga åtgärd eller tillåta besiktning
samt att i sista hand låta ombesörja åtgärden på den försumliges bekostnad
i den mån han icke är berättigad till ersättning för åtgärden. Motsvarande
remedier står enligt civilförsvarslagen till förfogande i fråga om den
som uraktlåter att vidtaga vissa civilförsvarsåtgärder.

7 §•

I förevarande paragraf upptages dels de ansvarsbestämmelser som gäller
enligt 4 § i lagen i dess nuvarande lydelse, dels ett nytt stadgande varigenom
skyldigheten att tillåta besiktning av anläggning straffsanktioneras.
Denna skyldighet är f. n. i civilförsvarslagen belagd med dagsböter eller
fängelse eller, om omständigheterna är synnerligen försvårande och brottet
begåtts under högsta civilförsvarsberedskap, med straffarbete i högst två år.
Den begränsning av strafflatituden, som skett i samband med överflyttningen
till den särskilda skyddslagen, nämligen till endast dagsböter eller
fängelse, torde i praktiken sakna betydelse.

Någon straffsanktionering av skyldigheten att vidtaga särskilda skyddsåtgärder
torde icke vara erforderlig, då dessa i stället kan framtvingas medelst
vite eller, sedan ett eller flera viteförelägganden visat sig ändamålslösa,
kan ombesörjas av länsstyrelsen på den försumliges bekostnad.

11 §.

Regeln i nuvarande 8 § om att böter, som ådömes enligt lagen, tillfaller
kronan, kan efter tillkomsten av lagen den 20 april 1951 med vissa bestämmelser
om böter och viten utgå. I denna regels ställe har i paragrafen inskrivits
ett bemyndigande för Konungen att meddela tillämpningsföreskrifter
till lagen.

Lagen bör träda i kraft samtidigt med civilförsvarslagen, eller alltså
den 1 juli 1960.

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

De förordnanden om skyddsåtgärder, som meddelats med stöd av 57 §
civilförsvarslagen i dess nuvarande lydelse bör kunna bestå även sedan
nämnda lagrum upphävts utan att det fördenskull är nödvändigt att förordnandena
formellt meddelas på nytt med stöd av förevarande lag. I en
övergångsbestämmelse har därför föreskrivits att dylika förordnanden,
som meddelats före ikraftträdandet av lagen om ändring i den särskilda
skyddslagen, skall anses meddelade med stöd av ändringslagen.

5. Departementschefens hemställan

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande
över de inom inrikesdepartementet upprättade förslagen till civilförsvarslag
och lag om ändring i lagen den 17 maj 1940 (nr 358) med vissa
bestämmelser till skydd för försvaret m. m., båda av den lydelse som bilagor
till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda
ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

C.-G. Hesser

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

177

Bilaga 1

Förslag

till

Civilförsvarslag

Härigenom förordnas som följer.

1 KAP.

Allmänna bestämmelser
1 §•

För olika slag av civilförsvarsverksamhet skola finnas särskilda tjänstegrenar.

2 §.

Befinner sig riket i krig eller krigsfara, äger Konungen förordna, att
inom riket eller del därav civilförsvaret skall intaga förstärkt beredskap
( civilförsvarsber edskap ).

Närmare bestämmelser angående olika grader av civilförsvarsberedskap
(beredskapsgrader) meddelas av Konungen.

2 KAP.

Grunddragen av civilförsvaret

3 §•

Den centrala ledningen av civilförsvaret utövas under Konungen av civilförsvar
sstgrelsen.

12 — Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 saml. Nr 5

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

4 §•

Inom varje län handhar länsstyrelsen ledningen av civilförsvaret.

Om civilbefälhavares befattning med civilförsvaret stadgas särskilt.

5 §•

Ingå i civilförsvarsområde delar av skilda län, bestämmer Konungen till
vilket län området skall höra i civilförsvarshänseende.

Länsstyrelsen äger, då det finnes ändamålsenligt, förordna om indelning
av civilförsvarsområde i civilförsvar sdistrikt.

6 §•

Civilförsvarschef och ställföreträdare utses av länsstyrelsen, om ej Konungen
för visst civilförsvarsområde annorlunda förordnar.

För ledningen under civilförsvarsberedskap av civilförsvaret inom civiliorsvarsdistrikt
må länsstyrelsen förordna en distriktschef.

Befattningshavare vid polis- och brandväsendet är skyldig att mottaga
uppdrag som avses i denna paragraf.

7 §•

8 §•

9 §•

Om det för nödig samordning av civilförsvaret och krigsmakten prövas

179

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

10 §.

Civilförsvarets omfattning och beskaffenhet inom varje civilförsvarsområde
skall till sina huvuddrag angivas i särskild organisationsplan.

Organisationsplan upprättas av länsstyrelsen och skall, liksom ändring
däri, fastställas av civilförsvarsstyrelsen i den mån Konungen så förordnar.

3 KAP.

Civilförsvarsplikt
11 §•

Konungen äger i den utsträckning som finnes lämplig förordna, att vad
sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning å utlänning här i riket.

12 §.

2 mom. Under annan tid än i 1 mom. sägs är civilförsvarspliktig icke
skyldig att tjänstgöra i civilförsvaret annat än för utbildning och övning.

Civilförsvarspliktig, som jämlikt 17 § inskrivits i civilförsvaret, må för
utbildning tagas i anspråk under högst trettio dagar; dock må utbildningstiden
för civilförsvarspliktig som krigsplacerats i högre befälsbefattning eller
i annan befattning, vilken kräver särskilda insikter eller färdigheter, utsträckas
till högst sextio dagar.

Envar civilförsvarspliktig är skyldig att under varje följd av tre kalenderår
deltaga högst sextio timmar i övning, som anordnas av civilförsvarsmyndighet.

3 mom. Utan hinder av vad i 2 mom. stadgas må värnpliktig, som inskrivits
i civilförsvaret, åläggas att deltaga i utbildning och övning under
den längre tid, som han efter inskrivningen i civilförsvaret kunnat åläggas
att för motsvarande ändamål tjänstgöra vid krigsmakten.

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

4 mom. Konungen meddelar närmare bestämmelser om den utsträckning,
vari olika grupper av civilförsvarspliktiga må tagas i anspråk vid
olika tider.

13 §.

Ej må utan tillstånd av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande,
av överbefälhavaren tjänstgöring i civilförsvaret åläggas någon å sådan
tid, att han därigenom hindras fullgöra honom på grund av värnplikt eller
såsom hemvärnsman eller eljest åvilande skyldighet att tjänstgöra vid
krigsmakten.

14 §.

Om befrielse för vissa befattningshavare eller yrkesgrupper från fullgörande
av civilförsvarsplikt äger Konungen meddela bestämmelser.

Då civilförsvarspliktig första gången hemställt om befrielse från tjänstgöring
inom ordnings- och bevakningstjänsten, skall han, intill dess ärendet
slutligt avgjorts, vara fri från skyldighet att tjänstgöra inom nämnda
tjänstegren.

15 §.

16 §.

Den som kallas till tjänstgöring i civilförsvaret är skyldig efterkomma
kallelsen. Är han av laga förfall hindrad inställa sig, skall han så snart
ske kan anmäla förfallet till den civilförsvarsmyndighet, som utfärdat kallelsen.

I avseende å tjänstgöringen skall han ställa sig till efterrättelse de föreskrifter
som meddelas honom av vederbörande befäl.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960 181

17 §.

Inskrivning må kunna avse, förutom civilförsvarspliktig, jämväl annan
som förklarat sig villig därtill, minderårig likväl icke utan samtycke av
vårdnadshavare^

Har annan än civilförsvarspliktig inskrivits, skall beträffande honom i
tillämpliga delar gälla vad i detta kapitel stadgas om civilförsvarspliktig.

18 §.

Civilförsvarspliktig åligger att, då fråga uppkommer om hans inskrivning
i civilförsvaret, efter kallelse personligen inställa sig å utsatt tid och
plats inom det civilförsvarsområde, där han vistas. Är han av laga förfall
förhindrad att inställa sig, skall han så snart ske kan anmäla förfallet till
den civilförsvar smyndighet, som utfärdat kallelsen.

19 §.

Under högsta civilförsvarsberedskap må ej den, som är inskriven i civilförsvaret
och krigsplacerad för tjänstgöring i lokalt civilförsvar, utan medgivande
av civilförsvarschefen eller den civilförsvarschefen bestämmer
lämna civilförsvarsområdet, såvida han ej enligt lagen den 17 december
1943 om polisens ställning under krig ålagts tjänstgöring utanför området.

20 §.

21 §.

Hindras någon genom fullgörande av civilförsvarsplikt att utföra åtaget
arbete, må det icke åberopas mot honom såsom grund för skadestånd eller
eljest.

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

Om arbetstagares rätt att under tjänstgöring åt det allmänna bibehållas
vid anställning och vissa med denna förenade förmåner är särskilt stadgat.

4 KAP.

Anordnande av skyddsrum

22 §.

För civilförsvarets verksamhet och befolkningens skydd under krig
skola skyddsrum anordnas enligt bestämmelserna i detta kapitel.

Skyddsrum benämnes med hänsyn till den avsedda användningen allmänt
skyddsrum eller enskilt skyddsrum.

I avseende å beskaffenheten skall skyddsrum inrättas som beryfast
skyddsrum eller som normalskyddsrum.

23 §.

24 §.

1. mom. Enskilda skyddsrum skola inom område eller å plats, som bestämmes
av Konungen eller efter Konungens bemyndigande av civilförsvarsstyrelsen,
anordnas vid följande anläggningar och byggnader till
skydd för dem, som uppehålla sig där, nämligen vid

1. hamnar, flygplatser, järnvägsstationer och därmed jämförliga anläggningar,
som äro av vikt för den allmänna samfärdseln;

3. anläggningar, som inrymma undervisnings- eller vårdanstalter eller
hotell eller pensionat och äro avsedda att hysa minst tjugufem personer;

4- byggnader som äro uppförda i mera än två våningar och som till
väsentlig del äro avsedda för bostads-, kontors- eller affärsändamål, dock
ej en- eller tvåfamilj shus; samt

183

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

25 §.

Enskilt skyddsrum skall vara anordnat på sådan plats inom eller i närheten
av anläggning eller byggnad, för vilken det är avsett, att det snabbt
kan uppnås av dem, som vistas i anläggningen eller byggnaden.

26 §.

Normalskyddsrum skall erhålla sådant utförande, att det giver skydd mot

a) andra verkningar av alla slag av vapen, som kunna antagas komma
till användning vid luftanfall med massinsats, än omedelbar träffverkan;

b) tryckverkan av kärnvapen i den mån denna till sin styrka ej överstiger
tryckverkan, mot vilken normalskyddsrum skall giva skydd enligt

a); samt

c) radioaktiv strålning, som härrör från kärnvapen.

Tekniska bestämmelser för de olika slagen av skyddsrum fastställas av
Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av civilförsvarsstyrelsen.

27 §.

Skyddsrum bör om möjligt inrättas på sådant sätt att det kan nyttjas
under fred. Föreskrifter om fredsanvändning av skyddsrum utfärdas av
civilförsvarsstyrelsen.

28 §.

Allmänt skyddsrum skall enligt Konungens bestämmande anordnas som
bergfast skyddsrum eller som normalskyddsrum.

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

Enskilt skyddsrum skall vara anordnat som normalskyddsrum, om ej
Konungen för särskilt fall förordnar, att det skall fylla större krav på
skyddsförmåga.

29 §.

Enskilt skyddsrum, avsett för bostadshus, skall kunna hysa minst så
många personer som beräknas under fredstid i allmänhet vara bosatta inom
byggnaden.

Det antal personer som enskilt skyddsrum, avsett för annan anläggning
eller byggnad, skall kunna hysa bestämmes enligt grunder, som Konungen
eller, efter Konungens bemyndigande, civilförsvarsstyrelsen fastställer. Härvid
må ej krävas att skyddsrummet skall kunna hysa flera personer än som
under fredstid i allmänhet vistas i anläggningen eller byggnaden.

Konungen äger för särskilda fall förordna alt enskilt skyddsrum skall
fylla större krav på utrymme än som följer av denna paragraf.

30 §.

Därest anordnande jämlikt bestämmelserna i 23—26 samt 29 §§ avskyddsrum,
som skall vara normalskyddsrum och som icke enligt Konungens
förordnande skall fylla särskilda krav på skyddsförmåga eller utrymme,
prövas medföra oskälig kostnad, äger länsstyrelsen medgiva undantag
från bestämmelserna om normalskyddsrum. Dylikt undantag må ock
eljest medgivas i den mån det kan ske utan eftergivande av skäliga anspråk
på skydd mot skada av fientlig verksamhet.

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, civilförsvarsstyrelsen
äger medgiva undantag från bestämmelserna i 26 § om beskaffenheten av
bergfast skyddsrum.

31 §.

32 §.

Har på grund av föreskrift i denna lag skyddsrum anordnats i källare
till byggnad eller byggnader, som utgöra eller tillhöra sluten kvartersbebyggelse
eller annan sammanhängande bebyggelse av minst fyrtio meters
längd, och finnes i bebyggelsen byggnad med mer än två våningar, må
civilförsvarschefen, då ledningen av civilförsvaret ankommer på honom,
och eljest länsstyrelsen förordna, att öppning skall upptagas i källarmur
mellan olika delar av bebyggelsen (källarmursgenombrott), därest föreskrivna
reservutgångar prövas icke säkerställa de förbindelser utåt, som äro
nödiga i händelse av byggnadsras.

185

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960
33 §.

Vad i denna paragraf sägs om nybyggnad skall ock gälla om sådan
förändring av befintlig byggnad som enligt vad Konungen därom stadgat
är att hänföra till nybyggnad.

5 KAP.

Särskilda civilförsvarsåtgärder vid krig eller krigsfara

Utrymning och inkvartering

34 §.

35 §.

I den mån det prövas nödigt för vinnande av det med utrymning avsedda
syftet, äger Konungen eller den myndighet Konungen bestämmer meddela

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

föreskrifter rörande uppehållsplats för dem, som på grund av beslutet om
utrymning lämna sin bostad.

36 §.

Bortflyttnings- och inflyttningsförbud

37 §.

38 §.

Bortflyttningsförbud må meddelas allenast,

b) då tillgängliga transportmedel äro nödvändiga för transporter, som
böra äga företräde framför bortflyttningen;

c) då bortflyttning är förenad med uppenbar livsfara; eller

d) då behovet i orten av arbetskraft för civilförsvarets verksamhet eljest
icke skulle bliva tillgodosett.

Inflyttningsförbud må meddelas allenast, då förhållande som angivits
ovan under a) föreligger eller då inflyttningen är förenad med uppenbar
livsfara.

Allmänna påbnd

39 §.

Om alarmering och mörkläggning, så ock om trafiken samt den allmänna
ordningen och säkerheten under civilförsvarsberedskap äger Konungen
meddela särskilda bestämmelser.

Länsstyrelsen äger förordna, att sålunda utfärdade bestämmelser skola
äga tillämpning jämväl under civilförsvarsövning, och därvid tillika meddela

187

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

föreskrifter, i vad män allmänheten samt industrier och andra företag
skola medverka vid övningen; dock skall, om denna är avsedd att pågå
längre tid än tre dagar, Konungens medgivande till förordnandet inhämtas.

Under högsta civilförsvarsberedskap äger länsstyrelsen förordna om förbud
mot användande av samlingslokal, såvitt för besökande i lokalen beräknat
skyddsrum icke finnes att tillgå.

6 KAP.

Kommunerna och civilförsvaret
40 §.

1 mom. Det åligger kommun att

c) utföra källarmursgenombrott för allmänna och enskilda skyddsrum;

d) vårda och underhålla de under b) omförmälda anordningarna;

g) svara för avlöning och annan ersättning till personal, vars tjänstgöring
i civilförsvaret enligt 20 § skall anses fullgjord i kommunal anställning; h)

i) å trafikled eller annan allmän plats, där kommunen ansvarar för
gatu- eller vägbelysning, vidtaga erforderliga anordningar för den vägle -

188 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

dande belysning, som enligt organisationsplanen skall finnas där under
mörkläggning.

2 mom. Därest åtgärd, som avses i 1 mom. b)—e), enligt organisationsplanen
hänför sig till flera i samma civilförsvarsområde helt eller delvis ingående
kommuner, skall den kommun länsstyrelsen bestämmer vidtaga
åtgärden och förskjuta kostnaderna därför.

3 mom. Närmare bestämmelser rörande samordningen av de kommunala
myndigheternas verksamhet med civilförsvaret meddelas av Konungen.

41 §.

1 mom. I varje kommun skola de kommunen med avseende å civilförsvaret
åvilande uppgifterna handhavas av en civilförsvarsnämnd.

Kommun äger tillsätta särskild civilförsvarsnämnd. Under civilförsvarsberedskap
må Konungen förordna, att särskild civilförsvarsnämnd skall
tillsättas.

2 mom. Ledamöter och suppleanter i särskilt bildad civilförsvarsnämnd
väljas av kommunens fullmäktige till det antal fullmäktige bestämma. An -

189

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

42 §.

Innan medel finnas tillgängliga för beräknat statsbidrag må skyldighet
för kommun att vidtaga åtgärd enligt 40 § 1 mom. b) eller c) ej göras gällande
mot kommunen.

Statsbidrag fastställes för varje kalenderår av länsstyrelsen, om ej
Konungen annorlunda förordnar. Ansökan om statsbidrag för visst kalenderår
skall göras före utgången av nästa kalenderår. När skäl äro därtill,
må dock ansökan prövas, oaktat den göres senare. Finner länsstyrelsen

190

Kungi. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

ansökningen såsom för sent inkommen ej böra upptagas till prövning, skall
avvisningsbeslutet underställas Konungen.

Länsstyrelsen äger att till kommun utgiva förskott å statsbidrag i enlighet
med de närmare föreskrifter Konungen meddelar.

43 §.

44 §.

45 §.

Har kommunalt anställd personal, lillhörande det allmänna civilförsvaret,
jämlikt 8 § tagits i anspråk för uppgifter som ej röra det egna civilförsvarsområdet,
äger kommunen av statsmedel erhålla skälig gottgörelse för
avlöning och annan ersättning, som kommunen till följd av bestämmelserna
i 20 § utgivit för tjänstgöringen.

Om under högsta civilförsvarsberedskap materiel eller annan egendom,
som kommun enligt gällande organisationsplan ställt till allmänna civilförsvarets
förfogande, avsevärt skadats på grund av fientlig verksamhet
eller ock under användning utom det egna civilförsvarsområdet, äger kommunen
erhålla skälig gottgörelse av statsmedel.

Gottgörelse enligt denna paragraf bestämmes av länsstyrelsen i det län,
där den ersättningsberättigade kommunen är belägen.

46 §.

Ingår municipalsamhälle eller del därav i civilförsvarsområde skola följande
särskilda bestämmelser gälla:

1) Vad som stadgas i 40 § 1 mom. a) samt g), h) och i) jämte därtill
anslutande bestämmelser i 40 § 2 mom. skall äga motsvarande tillämpning
å municipalsamhället.

2) Municipalsamhället äger samma rätt till gottgörelse av statsmedel
som beträffande kommun stadgas i 45 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

191

7 KAP.

Fastighetsägarna och civilförsvaret, m. m.

Verkskydd m. m.

47 §.

Ägare av anläggning eller byggnad, för vilken verkskydd skall vara organiserat,
är pliktig

a) att planlägga verkskyddet;

b) att anskaffa, förvara och underhålla materiel, utrustning och andra
förnödenheter, som erfordras för verkskyddets verksamhet;

c) att i mån av behov inrätta, utrusta och underhålla ledningscentral och
andra uppehållsplatser för verkskyddspersonalen;

d) att enligt bestämmelser, som Konungen utfärdar, bestrida kostnader
för utbildning av verkskyddspersonalen;

f) att i övrigt vidtaga de särskilda anordningar och åtgärder, som äro
erforderliga för verkskyddets verksamhet.

Utbildning av verkskyddspersonal genomföres av civilförsvarsmyndighet
i den mån länsstyrelsen ej medgiver att utbildning må ske genom ägarens
försorg.

48 §.

Är anläggning eller byggnad i sin helhet upplåten till någon med nyttjanderätt,
skall vad i 47 § stadgas om ägare i stället gälla nyttjanderättshavaren,
om ej länsstyrelsen för visst fall annorlunda förordnar; dock att,
då nyttjanderätten avser kortare tid än två år, det allenast skall åligga
nyttjanderättshavaren att planlägga verkskyddet, bestrida kostnad för utbildning
av dess personal, tillhandahålla upplysningar och handlingar samt
vårda verkskyddets materiel.

49 §.

192

Kungi. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

50 §.

51 §.

Anspråk på ersättning prövas i den ordning som är stadgad beträffande
rekvisition för krigsmaktens behov.

52 §.

Ägare eller innehavare av anläggning eller byggnad, så ock den som i
fråga om tillsyn därå företräder ägaren eller innehavaren är pliktig att
tillhandagå civilförsvarsmyndighet med att anskaffa upplysningar om dem
som bo eller äro verksamma inom anläggningen eller byggnaden samt att
till dem förmedla ålägganden och andra meddelanden från civilförsvarsmyndighet.

Vad nu sagts skall, såvitt gäller anställda, äga motsvarande tillämpning å
arbetsgivaren och den som företräder honom.

Skyddsrum och andra anordningar

53 §.

1 mom. Enskilt skyddsrum, som enligt 24 § skall finnas för anläggning
eller byggnad, skall inrättas, utrustas och underhållas av dennas ägare.

Den som med nyttjanderätt innehar fastighet eller byggnad eller del
därav må ej hindra ägaren att där inrätta skyddsrum.

1 skyddsrummets utrustning skall ingå brand- och sjukvårdsmateriel enligt
anvisningar, som utfärdas av civilförsvarsstyrelsen.

2 mom. Upphör inom visst område eller å viss plats skyldighet att anordna
enskilt skyddsrum, må Konungen eller myndighet, som Konungen bestämmer,
förordna, att inom området eller å platsen befintliga skyddsrum likväl
skola utrustas och underhållas.

54 §.

193

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år i960

rätta och utrusta skyddsrummet, därest det kan ske utan olägenhet för
skyddsrumsfrågans ordnande. Anordnaren äger för sådant fall att enligt
de allmänna föreskrifter Konungen meddelar av kommunen utfå den del
av anläggningskostnaden, som överstiger skäligt fredsanvändningsvärde. Fördelningen
av kostnaden i fall som här avses bestämmes av länsstyrelsen.

55 §.

56 §.

Hos länsstyrelsen skall i förväg ställas pant eller borgen för ersättningens
gäldande; dock skall vad sålunda stadgas icke gälla kronan eller kommun.

57 §.

Ägare av anläggning eller byggnad är pliktig

a) att vidtaga erforderliga anordningar för alarmering av dem som vistas
i eller vid anläggningen eller byggnaden;

b) att vidtaga erforderliga anordningar för mörkläggning av anläggningen
eller byggnaden;

Är anläggningen eller byggnaden helt eller delvis upplåten till annan,
skall i fråga om skyldighet som angivcs under b) och d) ägaren vara an13
— Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 5

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

58 §.

Har byggnad, som användes eller lämpligen kan användas för bostadsändamål,
skadats genom fientlig verksamhet, är byggnadens ägare eller
innehavare under högsta civilförsvarsberedskap pliktig alt följa de föreskrifter
i fråga om byggnadens iordningställande, som meddelas av länsstyrelsen
eller civilförsvarschefen. Ej må dock någon åläggas att ombesörja
åtgärd, som skulle medföra oskälig kostnad eller väsentlig olägenhet för
honom.

Utrymning

59 §.

Har beslut meddelats om utrymning av viss ort, åligger det envar, som
omfattas av beslutet, att följa de särskilda föreskrifter, som utfärdas i
anledning härav.

Den som i orten driver sjukhus, barnhem, ålderdomshem eller annan
vårdanstalt är skyldig att utan ersättning tillhandahålla civilförsvarsmyndighet
utrustning, som efter utrymningen icke erfordras för anstaltens
verksamhet i orten, för förläggning, i vilken personer från anstalten skola
inkvarteras.

60 §.

Finner länsstyrelsen i fråga om viss egendom annan åtgärd än förut i
detta kapitel sägs oundgänglig för tillgodoseende av ändamål, som civilförsvaret
har alt ombesörja, äger länsstyrelsen ålägga egendomens ägare
eller innehavare att tåla eller vidtaga åtgärden.

62 §.

195

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

Anspråk på ersättning prövas i den ordning som är stadgad beträffande
rekvisition för krigsmaktens behov.

63 §.

Om anläggning eller byggnad eller del därav innehaves med nyttjanderätt
vid fullbordandet av sådan särskild anordning eller åtgärd, som jämlikt
denna lag eller med stöd därav lämnad föreskrift åligger ägaren, är nyttjanderättshavaren,
såframt därefter minst två år återstå av tiden för
nyttjanderätten och det finnes uppenbart obilligt, att ägaren skall vidkännas
hela kostnaden, pliktig att på yrkande av ägaren utgiva skäligt bidrag
härtill.

64 §.

1. lagen om bostadsrättsföreningar är stadgat ej äga tillämpning.

65 §.

66 §.

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

gälla i tillämpliga delar, varvid länsstyrelsen eller civilförsvarschefen skall
utöva den befogenhet, som vid husrannsakan tillkommer undersökningsledaren,
åklagaren eller rätten.

67 §.

Såsom ägare av anläggning, byggnad eller annan egendom anses i denna
lag jämväl den, som innehar egendomen med fri förfoganderätt eller fideikommissrätt
eller därmed jämförlig rätt.

8 KAP.

Förfoganderätt för civilförsvarets behov

68 §.

Civilförsvarschef och chef för undsättningskår ävensom länsstyrelse
äga under civilförsvarsberedskap taga i anspråk markområden, byggnader,
utrymmen, livsmedel, transportmedel, utrustningspersedlar, materiel och
annan egendom, som innehaves av annan än staten, därest det finnes erforderligt
för att statlig civilförsvarsuppgift skall kunna fullgöras och
överenskommelse om egendomens avstående ej kan träffas tillräckligt
skyndsamt. Civilförsvarschef och länsstyrelse äga härvid endast taga i
anspråk sådan egendom, som finnes inom deras verksamhetsområde; dock
må efter länsstyrelsens medgivande civilförsvarschef taga motorfordon,
släpfordon och motorredskap i anspråk, även om de finnas inom annat till
länet hörande civilförsvarsområde.

69 §.

Då egendom tages i anspråk, skall såvitt möjligt hänsyn tagas till ägarens
eller innehavarens tillgång till egendom, varom fråga är, och behov
därav för sin näring. Vad som oundgängligen erfordras för någons näring
må ej utan tvingande skäl tagas i anspråk.

70 §.

1 mom. Har ägare eller innehavare av byggnad som tages i anspråk

197

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

stadigvarande bostad i byggnaden, skall på anfordran nödigt bostadsutrymme
där anvisas honom och hans familj.

2 mom. Den som äger eller har nyttjanderätt till byggnad eller del av
byggnad, vilken tages i anspråk för inkvartering av utrymmande befolkningsgrupp,
skall, om han tillhör denna grupp och önskar taga bostad i
byggnaden, få nödigt bostadsutrymme anvisat åt sig i denna. Detsamma
skall gälla om äganderätten eller nyttjanderätten tillkommer någon i den
utrymmandes familj.

71 §.

72 §.

73 §.

Ersättning gäldas, om egendomen tagits i anspråk för kommuns räkning,
av kommunen och eljest av staten.

74 §.

Har någon till säkerhet för fordran panträtt i egendom, som tagits i

198 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

75 §.

76 §.

9 KAP.

Ansvarsbestämmelser m. m.

77 §.

78 §.

År någon jämlikt bestämmelse i 6 eller 7 kap. eller föreskrift, som med -

199

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

delats med stöd av dylik bestämmelse, eller jämlikt 80 § andra stycket
skyldig att fullgöra något och underlåter han det, äger länsstyrelsen förelägga
honom lämpligt vite. Länsstyrelsen må ock i sådant fall lämna erforderlig
handräckning eller ombesörja föreskriven åtgärd samt uttaga
kostnaden härför av den försumlige, i den mån han icke på grund av stadgande
i denna lag är berättigad till ersättning för kostnaden.

79 §.

1 mom. Den som underlåter att lämna upplysningar i enlighet med 15 §
straffes med böter, högst trehundra kronor.

Fälles någon till ansvar för förseelse, som avses i första stycket, äger
rätten förelägga honom vid vite att fullgöra sin upplysningsskyldighet.

4 mom. Med dagsböter straffes

1. den som underlåter att tillhandahålla upplysningar eller handlingar i
enlighet med vad som stadgas i 47 § första stycket e); samt

2. den som underlåter att tillhandagå med anskaffning av upplysningar
eller att förmedla ålägganden och andra meddelanden efter vad som stadgas
i 52 §.

80 §.

Den som underlåter att i förväg inhämta länsstyrelsens godkännande i
fall, då så skall ske enligt 33 §, straffes med dagsböter.

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960
81 §.

Med dagsböter eller fängelse eller, om omständigheterna äro synnerligen
försvårande och brottet begåtts under högsta civilförsvarsberedskap, med
straffarbete i högst två år straffes

2. den som under tjänstgöring i civilförsvaret vägrar att åtlyda vad
vederbörande befäl under tjänsten befallt honom rörande denna eller som
eljest gör sig skyldig till oaktsamhet, som ej är ringa, vid fullgörande av
sin tjänstgöringsskyldighet;

3. den som uppsåtligen lämnar oriktig uppgift om förhållande, varom
han enligt 15 § eller 47 § första stycket e) är pliktig att lämna upplysning;

4. den som i strid mot föreskriften i 19 § eller särskilt meddelat bortflyttningsförbud
lämnar sin vistelseort ävensom den som överträder särskilt
meddelat inflyttningsförbud;

5. den som uppenbart vanvårdar materiel, utrustning eller annan egendom,
som han mottagit av civilförsvarsmyndighet för förvaring;

6. den som utan skälig anledning vägrar att låta civilförsvarsmyndighet
besiktiga anläggning eller byggnad efter vad i 65 § sägs;

Har någon övertygats om gärning, som enligt denna paragraf är belagd
med straff, ma rätten, i den man det finnes skäligt, förklara egendom, som
undanhållits genom gärningen, förverkad till kronan eller, om egendomen
ej kan tillrättaskaffas, förplikta honom att utgiva ersättning till kronan
för egendomens värde.

82 §.

Vad som inhämtats genom sådan upplysning eller sådant tillhandahållande
av handlingar som avses i 47 § första stycket e), vid besiktning jäm -

201

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

likt 65 § eller vid sådan förfrågan, undersökning eller granskning som avses
i 66 § må ej yppas i vidare mån än som erfordras för vinnande av det avsedda
syftet. Bryter någon häremot, straffes med dagsböter eller fängelse.

Förseelse som i första stycket sägs må åtalas av allmän åklagare endast
efter angivelse av målsäganden.

83 §.

Över civilförsvarschefs beslut i ärende, som avses i denna lag, ma besvär
anföras hos länsstyrelsen.

Beslut, som enligt denna lag meddelats av länsstyrelse eller civilförsvarsstyrelsen,
må överklagas hos Konungen.

Talan må icke föras mot beslut, som meddelats enligt 19, 34, 35, 37
eller 58 §.

84 §.

Vad i denna lag stadgas äger icke tillämpning, i den mån motsvarande
förhållanden regleras i lagen om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar.

85 §.

Konungen äger meddela närmare bestämmelser rörande tillämpningen av
denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1960, då civilförsvarslagen den 15 juli
1944 (nr 536) skall, med de undantag som angivas nedan, upphöra att gälla.

1. Vad i lag eller författning är stadgat om luftskyddschef skall efter
denna lags ikraftträdande i stället gälla om civilförsvarschef. Då i lag eller
författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts genom bestämmelse
i denna lag, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.

2. Intill dess nya organisationsplaner upprättats skola vid denna lags
ikraftträdande gällande organisationsplaner lända till efterrättelse.

3. Vad i 40—43 och 66—68 §§ i 1944 års civilförsvarslag stadgas i avseende
å undanförsel och förstöring skall jämte till nämnda paragrafer anslutande
bestämmelser i 9 kap. av samma lag alltjämt gälla, intill dess annorlunda

202

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

förordnas. Härvid skall vad i 66 och 68 §§ sägs om civilförsvarsmyndighet i
stället gälla den myndighet, som Konungen bestämmer.

4. Val av särskild civilförsvarsnämnd enligt nya lagens bestämmelser
skall i annan kommun än Stockholm första gången äga rum under år
1963. Tjänstgöringstiden för enligt äldre bestämmelser valda ledamöter
och suppleanter i civilförsvarsnämnd skall i Stockholm upphöra med utgången
av år 1960 och i annan kommun med utgången av år 1963.

Vad nu sagts skall även gälla enskilt skyddsrum, för vilket före lagens
ikraftträdande byggnadslov föreligger.

6. Beträffande fastighetsägarbidrag, som fastställts jämlikt 59 b § i
1944 års civilförsvarslag, må Konungen, om med hänsyn till föreliggande
omständigheter så prövas skäligt, på framställning av fastighetsägaren
efterskänka bidraget eller, i den mån det redan erlagts, förordna om dess
återbetalning. Vid beslut om efterskänkande eller återbetalning äger Koningen
fästa villkor.

Framställning, som avses i föregående stycke, skall ingivas av fastighetsägaren
till den kommun, där fastigheten är belägen, inom ett år från
denna lags ikraftträdande och skall, åtföljd av kommunens yttrande, av
kommunen underställas Konungens prövning. Berättigas fastighetsägaren
att återfå erlagt bidragsbelopp, skall detta utbetalas av kommunen med
rätt för denna att av statsmedel återfå två tredjedelar av det utbetalda beloppet.

Konungen äger meddela närmare bestämmelser för tillämpningen av vad
som stadgas under denna punkt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

203

Bilaga 2

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 17 maj 1940 (nr 358) med vissa bestämmelser
till skydd för försvaret m. m.

(Gällande lydelse)
1 §•

(Föreslagen lydelse)
1 §•

2 §•

2 §.

1 Nuvarande lydelse av hittillsvarande 7 och 8 §§, se SFS 1951: 266.

204

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

(Gällande lydelse) (Föreslagen Igdelse)

3 §• 3 §.

4 §■

Länsstyrelsen äger ålägga den
som driver industriell eller annan
verksamhet av väsentlig betydelse
för försvaret eller folkförsörjningen
att vidtaga särskilda skyddsåtgärder
inom anläggning för driften, såsom
anordnande av bevakning, inhägnad,
maskinskydd eller reservförråd, om
sådan åtgärd med hänsyn till fara
för spioneri eller sabotage eller för
skada genom fientlig verksamhet
finnes påkallad för att förhindra
obehörig insyn eller för att säkerställa
driften. I den mån driften avses
skola fortgå även då platsen omedelbart
hotas av fientligt anfall, må
länsstyrelsen tillika förordna att härav
betingade särskilda anordningar
för personalens skydd skola vidtagas.

Om särskilda skäl åro därtill, må
länsstyrelsen ålägga jämväl anläggningens
ägare att vidtaga åtgärd,
som avses i första stycket.

Den som ålagts vidtaga åtgärd,
som avses i denna paragraf, är berättigad
till skälig ersättning av statsmedel
för kostnad eller skada, som
åsamkas honom härigenom. Vid er -

205

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

sättningens bestämmande skall hänsyn
tagas till den nytta, som åtgärden
kan medföra för honom. Är kostnaden
eller skadan ringa, utgår icke
ersättning.

Anspråk på ersättning prövas i den
ordning, som är stadgad beträffande
rekvisition för krigsmaktens behov.

5 §•

Ägare eller innehavare av anläggning,
som avses i 4 §, år skyldig att
tillåta besiktning av anläggningen
genom länsstyrelsens försorg för utrönande
av vilka åtgärder enligt 4 §
som kunna erfordras ävensom att
tåla sådan åtgärd, om han icke själv
är skyldig att vidtaga den. Medför
åtgärden kostnad eller skada för honom
är han berättigad till ersättning
enligt vad som stadgas i 4 §.

6 §.

4 §. 7 §.

Bryter någon mot förbud, varom Bryter någon mot förbud, varom
i 1, 2 eller 3 § sägs, dörnes till dags- i 1, 2 eller 3 § sägs, eller vägrar nåböter
eller fängelse. gon utan skälig anledning att låta

206

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

anläggning besiktigas efter vad som
stadgas i 5 §, dömes till dagsböter
eller fängelse.

5 §• 8 §.

6 §• 9 §.

7 §• 10 §.

Enligt de närmare bestämmelser Konungen utfärdar äger bevaknings personal

vid anläggning, inrättning, fartyg, luftfartyg eller område som
skyddas enligt 1—3 §§ befogenhet att i den omfattning som kräves för fullgörande
av bevakningsuppgiften företaga kroppsvisitation å personer, som
där söka vinna tillträde eller uppehålla sig, samt undersöka föremål som
de medföra, så ock på platsen eller i dess närhet tillfälligt omhändertaga
personer och av dem medförda föremål.

8 §. 11 §.

Böter som ådömas enligt denna Närmare föreskrifter rörande tilllag
tillfalla kronan. låmpningen av denna lag meddelas

av Konungen.

207

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1960.

208

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 1 december
1959.

Närvarande:

justitieråden Beckman,

E. Söderlund,

Tammelin,
regeringsrådet Nevrell.

Enligt lagrådet den 9 oktober 1959 tillhandakommet utdrag av protokoll
över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den
30 juni 1959, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till civilförsvarslag och lag om ändring i lagen den 17 maj
1940 (nr 358) med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m. m.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Eskil Hellner.

Lagrådet yttrade:

Förslaget till civilförsvarslag.

Förslaget, som både i sina huvuddrag och i åtskilliga detaljer nära ansluter
sig till gällande lag, föranleder allenast på enstaka punkter erinringar
från lagrådets sida.

14 §.

Enligt andra stycket får tjänstgöring inom ordnings- och bevakningstjänsten
icke åläggas civilförsvarspliktig, om han förklarar och på närmare
angivet sätt gör sannolikt, att det skulle vålla honom djup samvetsnöd
att bruka vapen mot annan. I tredje stycket stadgas, att då civilförsvarspliktig
första gången hemställt om befrielse från tjänstgöring inom
ordnings- och bevakningstjänsten, skall han, intill dess ärendet slutligt avgjorts,
vara fri från skyldighet att tjänstgöra inom nämnda tjänstegren.

Med tredje stycket torde ha åsyftats endast fall, då civilförsvarspliktig
gjort framställning under åberopande av samvetsnöd såsom i andra stycket
sägs. Meningen har således icke varit att där reglera förfarandet, då någon
på annan grund hemställer om befrielse från tjänstgöring inom ordningsoch
bevakningstjänsten. Denna begränsning har knappast tillräckligt tydligt
kommit till uttryck i lagtexten. Från en annan synpunkt åter kan

209

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

göras gällande, att tredje stycket måste givas en innebörd som sträcker sig
något längre än vad ordalagen synas utvisa. Självfallet måste sålunda lagrummet
tillämpas även om sökanden trott sig på grund av samvetsnöd
kunna bli helt befriad från fullgörande av civilförsvarsplikt och därför
icke uttryckligen begränsat ansökningen till att gälla befrielse från tjänstgöring
inom ordnings- och bevakningstjänsten.

För att missförstånd ej skall behöva uppkomma i nu nämnda hänseenden
hemställer lagrådet om sådant förtydligande av tredje stycket, att den där
angivna verkan förklaras skola inträda, då civilförsvarspliktig första gången
gjort framställning som avses i andra stycket. Rörande tillämpningen av
en sålunda avfattad bestämmelse utgår lagrådet från, att om den civilförsvarspliktige
avgivit förklaring enligt andra stycket men underlåtit att
inkomma med föreskrivet intyg, ärendet ej skall avgöras förrän han erhållit
skäligt rådrum att inkomma med sådant intyg.

17 §.

Ordet minderårig användes i skilda betydelser i olika författningar. I
detta sammanhang torde emellertid någon tvekan ej behöva råda om ordéts
innebörd. Civilförsvarsplikt föreligger enligt 11 § från och med det kalenderår,
varunder vederbörande fyller 16 år. Före ingången av detta kalenderår
är han tydligen att anse som minderårig.

24 §.

Ehuru en- och tvåfamilj shus nämnas såsom undantagna i fjärde punkten,
äro de tydligen att hänföra till sådana »andra» byggnader, å vilka
femte punkten äger tillämpning.

53 §.

Genom 1956 års ändringar i den nuvarande civilförsvarslagen inskränktes
skyldigheten att inrätta enskilt skyddsrum. Enligt en vid 1956 års lagstiftning
fogad övergångsbestämmelse äger emellertid Konungen eller, efter
Konungens bemyndigande, civilförsvarsstyrelsen förordna, att den i civilförsvarslagen
stadgade skyldigheten att utrusta och underhålla enskilt
skyddsrum skall avse jämväl skyddsrum, som finnes inrättat inom område
eller å plats, där skyldigheten att förse anläggningar och byggnader
med skyddsrum kommer att upphöra.

Ett mot denna övergångsbestämmelse svarande stadgande har upptagits
i 2 mom. av förevarande paragraf. Stadgandet avser emellertid endast
sådana fall, då det i framtiden kan befinnas lämpligt att upphäva skyldighet
att anordna enskilt skyddsrum. Inom områden, där skyldigheten att
inrätta skyddsrum upphört enligt 1956 års lagstiftning, har enligt vad för
lagrådet upplysts det då övergångsvis givna bemyndigandet att förordna
om bibehållande av skyddsrum utnyttjats i samtliga fall. Det är avsett att
14 — Biluing till riksdagens protokoll 1960. 1 saml. Nr 5

210 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

dessa förordnanden skola fortbestå. Detta bör enligt lagrådets mening
komma till uttryck i övergångsbestämmelserna, vid vilka lagrådet återkommer
till frågan.

78 och 79 §§.

I 79 § 1 mom. upptagas i nära anslutning till stadgandet i 89 § 1 mom.
gällande civilförsvarslag bestämmelser om dels bötesstraff för den som
underlåter att lämna upplysningar i enlighet med 15 § dels möjlighet för
rätten att, om någon fälles till ansvar för sådan förseelse, förelägga honom
vid vite att fullgöra sin upplysningsskyldighet. Lagrådet har vid granskning
av detta lagrum funnit den föreslagna ordningen kunna ge anledning
till erinran i olika avseenden. Enär straffskalan utgör böter, högst 300 kronor,
bör, såvitt angår ansvarsbestämmelsen, strafföreläggande normalt kunna
träda i stället för domstolsförfarande. Förslaget synes emellertid knappast
ha räknat med denna möjlighet. Så som föreskrifterna om vitesföreläggande
utformats ligger i allt fall nära till hands att antaga, att domstolsförfarande
i allmänhet skall komma att anses behövligt både vad angår
ansvar och vite, något som ur praktisk synpunkt kan innebära onödig
omgång. Även om den föreslagna ordningen i princip godtages, kan dock
vara behövligt att meddela vissa kompletterande bestämmelser om det processuella
förfarandet, när vitesföreläggande anses påkallat. Under det närmare
övervägandet av dessa spörsmål har emellertid lagrådet haft anledning
att taga ställning till frågan, om det över huvud vore följdriktigt att i
dessa fall kräva domstols medverkan för vitesföreläggande, då förslaget i
andra fall intagit den ståndpunkten, att vitesföreläggande skall meddelas
av länsstyrelsen. Härom må anmärkas följande.

Enligt 47 § första stycket e) har ägare av anläggning eller byggnad, för
vilken verkskydd skall vara organiserat, att på anmodan av civilförsvarsmyndighet
tillhandahålla denna de upplysningar och handlingar rörande
anläggningen eller byggnaden eller där bedriven eller tillämnad verksamhet,
som äro erforderliga för myndighetens befattning med verkskyddet. Ägare
av anläggning eller byggnad och vissa med honom jämställda personer äro
vidare enligt 52 § pliktiga bl. a. att tillhandagå civilförsvarsmyndighet med
att anskaffa upplysningar om dem som bo eller äro verksamma inom anläggningen
eller byggnaden. Ytterligare gäller enligt 66 § första stycket att
envar är pliktig att vid förfrågan av vederbörlig myndighet lämna upplysning,
huruvida och till vilken myckenhet han innehar egendom som kan
komma att erfordras för civilförsvaret eller bli föremål för åtgärd enligt
lagen.

Åsidosättande av dessa skyldigheter är straffbelagt, vad angår de två förstnämnda
fallen i 79 § 4 mom. 1) resp. 2) samt vad angår 66 §:ns fall i 81 §
första stycket 7). Därutöver gäller, att länsstyrelsen enligt 78 § äger förelägga
lämpligt vite för att framtvinga de begärda upplysningarna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

211

Enligt 15 § är civilförsvarspliktig skyldig att på anmaning av länsstyrelsen
eller civilförsvarschefen lämna erforderliga upplysningar rörande
personliga förhållanden av betydelse för frågan om den civilförsvarspliktiges
tjänstgöring i civilförsvaret. Då dessa myndigheter således ha rätt att
få kännedom om dylika personliga omständigheter, kan svårligen hänsyn
till behovet av skydd för den enskildes privata förhållanden sägas göra det
nödvändigt att frågan om meddelande av vitesföreläggande för uppgiftsskyldighetens
fullgörande i detta fall anförtros domstol i stället för
såsom i övriga här berörda fall länsstyrelsen. Icke heller eljest föreligger
såvitt lagrådet kan finna tillräcklig anledning varför just i 15 §:ns fall
skulle förbehållas domstol att meddela vitesförelägganden. Med hänsyn
härtill och då enligt vad ovan antytts praktiska olägenheter skulle vara att
förvänta, om den i andra stycket av 79 § 1 mom. föreslagna ordningen genomfördes,
finner sig lagrådet böra hemställa om att detta stycke får utgå och
att i stället 78 § så ändras, att länsstyrelsen erhåller befogenhet att, om civilförsvarspliktig
underlåter att efterkomma anmaning enligt 15 §, förelägga
honom lämpligt vite för skyldighetens fullgörande. Ändringen kunde ske
genom att efter de tre första orden i 78 §, »Är någon jämlikt», inskötes orden
»15 § eller», varefter paragrafen i övrigt skulle bibehållas i oförändrad lydelse.

I 78 § behandlas även andra åtgärder än meddelande av vitesföreläggande,
t. ex. förordnande om handräckning. Uppenbarligen blir det icke
fråga om att tillgripa dylika åtgärder för att framtvinga fullgörande av uppgiftsskyldighet
enligt 15 §.

Enligt den här förordade ändringen göres meddelande av vitesföreläggande
icke längre uttryckligen beroende av att vederbörande fälles till
straff. Även utan sådant förbehåll kan emellertid förväntas att som regel
vitesföreläggande utfärdas först sedan straff ådömts. Skulle undantagsvis
i ett brådskande läge anses nödvändigt att söka genom vitesföreläggande
snabbt infordra felande uppgifter utan att den försumlige dessförinnan
bötfällts, bör tillses att vederbörande sedan icke dörnes till straff för underlåtenhet
under tid som omfattas av vitesföreläggandet.

Ett av länsstyrelsen meddelat vitesföreläggande kan enligt 83 §, jämförd
med 2 § 17 :o) regeringsrättslagen, överklagas hos Kungl. Maj :t i statsrådet.
Om så erfordras torde länsstyrelsen dock enligt sista stycket i 83 § kunna
förordna alt föreläggandet omedelbart skall lända till efterrättelse. Enär
enligt förslaget länsstyrelsen icke har att utdöma försuttet vite, ankommer
detta på allmän domstol. Rörande förfarandet gäller härvid bestämmelsen
i 18 § rättegångsbalkens promulgationslag.

Utöver vad nu anförts synes en jämkning böra ske i 79 § 3 mom. Den
där upptagna bestämmelsen om straff för den som underlåter att efter
vederbörlig kallelse inställa sig till tjänstgöring eller eljest olovligen undanhåller
sig därifrån avser endast fall, då brottet skett av oaktsamhet, som ej

212

Kungi. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

är ringa. Att detta rekvisit hänför sig till båda leden i den objektiva beskrivningen
bör tydligare angivas genom att tillägga ordet »antingen» framför
det första ledet.

81 §.

I första punkten bör efter orden »i avsikt att undandraga sig sina skyldigheter»
tilläggas ordet »antingen» för att markera, att denna avsikt är
en förutsättning för straffbarhet i båda de därefter angivna fallen.

I andra punkten stadgas straff för den som vägrar att åtlyda befallning
eller eljest gör sig skyldig till oaktsamhet, som ej är ringa, vid fullgörande
av sin tjänstgöringsskyldighet. I 91 § andra punkten gällande lag stadgas
straff för den som vägrar att åtlyda befallning eller eljest gör sig skyldig
till vårdslöshet eller försummelse vid fullgörande av sin tjänsteplikt. Den
nya bestämmelsen synes böra utformas med ledning av 26 kap. 18 § strafflagen
men det straffbara området göras mera inskränkt än vad som där
stadgas i fråga om tjänstefel av krigsman. För den som tjänstgör i civilförsvaret
bör ansvar icke inträda för vad som sker av oförstånd eller
oskicklighet utan blott för vad som göres uppsåtligen eller av oaktsamhet,
som ej är ringa. I objektivt avseende bör straffbudet avse åsidosättande
av tjänsteåliggande, varvid det synes för strängt att vid straffansvar fordra
fullgörande av vad som enligt tjänstens beskaffenhet åligger en civilförsvarspliktig.
På nu anförda skäl hemställer lagrådet, att straffbarheten
inskränkes till den som under tjänstgöring i civilförsvaret vägrar att åtlyda
vad vederbörande befäl under tjänsten befallt honom rörande denna
eller som eljest under tjänstgöring uppsåtligen eller av oaktsamhet, som
ej är ringa, åsidosätter vad som åligger honom enligt reglementen, instruktioner
eller andra allmänna bestämmelser eller särskilda föreskrifter.

I anledning av förverkandebestämmelsen i sista stycket erinrar lagrådet,
att 17 § rättegångsbalkens promulgationslag kan bli att tillämpa beträffande
förfarandet.

82 §.

Lagrådet vill framhålla, att de här upptagna stadgandena om tystnadsplikt
skola — även om den brottslige är underkastad ämbetsansvar — tilllämpas
i stället för 25 kap. 3 och 12 §§ strafflagen (jfr 6 § promulgationslagen
till 1948 års strafflagsändringar).

övergångsbestämmelserna.

Såsom vid 53 § framhållits erfordras en uttrycklig föreskrift om fortsatt
giltighet av Konungens eller civilförsvarsstyrelsens förordnanden att enskilt
skyddsrum skall utrustas och underhållas även inom områden, där skyldigheten
att inrätta enskilda skyddsrum kommit att upphöra enligt 1956 års
lagstiftning. Meningen är nämligen, att sådana förordnanden skola fort -

213

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

bestå. Detsamma gäller åtskilliga andra med stöd av den nuvarande civilförsvarslagen
meddelade beslut, förordnanden och föreskrifter. Lagrådet
hemställer därför, att i övergångsbestämmelsernas andra punkt upptages
ett stadgande av innehåll att beslut, förordnande eller föreskrift, som meddelats
med stöd av sådant stadgande i äldre lagen som ersatts genom bestämmelse
i nya lagen, skall alltjämt gälla intill dess annorlunda förordnas.

Förslaget till lag om ändring i lagen den 11 maj 19W med vissa bestämmelser
till skydd för försvaret m. m.

Mot förslaget, som väsentligen innebär att hit skola överföras vissa i den
nuvarande civilförsvarslagen upptagna bestämmelser, har lagrådet intet att
invända.

I anledning av förverkandebestämmelsen i 9 § må erinras om de numera
tillkomna bestämmelserna i 2 kap. 17 § strafflagen och i 17 § rättegångsbalkens
promulgationslag.

Ur protokollet:

Trygve Hellners

214

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 18 december
1959.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Nilsson, Sträng, Andersson,
Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Netzén,

Johansson, af Geijerstam, Nordlander.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, lagrådets den 1 december
1959 avgivna utlåtande över de den 30 juni 1959 till lagrådet remitterade
förslagen till ny civilförsvarslag och lag om ändring i lagen den 17
maj 1940 (nr 358) med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m. m.
och anför.

Lagrådet har i huvudsak lämnat de framlagda lagförslagen utan erinran.
Beträffande vissa paragrafer har lagrådet gjort uttalanden rörande tolkningen
och tillämpningen, och därutöver har lagrådet endast framfört vissa
detalj anmärkningar.

Den jämkning av 14 paragrafens lydelse, som lagrådet föreslagit, torde
böra vidtagas. Däremot finner jag det ej erforderligt att jämka även lydelsen
av 79 § 3 mom. första stycket och 81 § första stycket första punkten. Såväl
av den språkliga utformningen av de båda lagrummen som av en jämförelse
mellan dem torde nämligen med tillräcklig tydlighet framgå att 79 § 3 mom.
första styckets första punkt endast avser oaktsamhetsbrolt, medan 81 §
första stycket första punkten gäller endast fall av uppsåt.

I enlighet med vad lagrådet anfört rörande 78 § och 79 § 1 mom. bör det
i fortsättningen ankomma på länsstyrelsen att förelägga vite för fullgörande
av upplysningsskyldighet enligt 15 §. Med en sådan ordning vinnes — förutom
en förenkling av förfarandet i fall, då strafföreläggande användes i
ansvarsfrågan — att bedömningen, huruvida vitesföreläggande är motiverat,
fåi göras av civilförsvarsmyndighet. Denna torde bättre än domstol kunna
avgöra, huruvida det i det enskilda fallet är så angeläget att begärda upplysningar
lämnas, att vitesföreläggande bör tillgripas.

Till vad lagrådet anfört om utformningen av straffbestämmelsen i 81 §
första stycket andra punkten i fråga om åsidosättande av tjänsteåliggande
kan jag helt ansluta mig. Jag delar även lagrådets mening om behovet av
en ytterligare övergångsbestämmelse, vari beslut, förordnanden och före -

215

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

skrifter som meddelats med stöd av gamla lagen förklaras gälla även efter
dennas upphävande i den mån de grundar sig på stadgande, vartill motsvarighet
upptagits i nya lagen.

I överensstämmelse med vad jag sålunda anfört bör de berörda stadgandena
ändras eller kompletteras. Därjämte bör vissa smärre redaktionella
jämkningar vidtagas i förhållande till det till lagrådet remitterade förslaget.

Mot förslaget till lag om ändring i 1940 års lag med vissa bestämmelser
till skydd för försvaret in. in. har lagrådet icke haft någon erinran.

Föredraganden hemställer härefter, att ifrågavarande båda lagförslag
måtte med de nu förordade ändringarna och kompletteringarna, jämlikt
§ 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

C.-G. Hesser

216

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

Propositionen ...................................................... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll ................................. 1

Författningsförslag.................................................. 3

Förslag till civilförsvarslag....................................... 3

Förslag till lag om ändring i lagen den 17 maj 1940 med vissa bestämmelser
till skydd för försvaret m. m................................... 29

Utdrag av statsrådsprotokollet den 30 juni 1959 .......................... 34

1. Inledning...................................................... 34

2. Översikt av det nuvarande civilförsvaret .......................... 37

3. Huvuddragen av erforderliga ändringar i civilförsvarslagstiftningen 46

4. Specialmotivering .............................................. 49

A. Förslaget till civilförsvarslag.................................. 49

1 kap. Allmänna bestämmelser................................ 49

2 kap. Grunddragen av civilförsvaret .......................... 57

3 kap. Civilförsvarsplikt...................................... 70

4 kap. Anordnande av skyddsrum............................. 93

5 kap. Särskilda civilförsvarsåtgärder vid krig eller krigsfara...... 112

6 kap. Kommunerna och civilförsvaret......................... 124

7 kap. Fastighetsägarna och civilförsvaret, m. m................. 138

8 kap. Förfoganderätt för civilförsvarets behov ................. 156

9 kap. Ansvarsbestämmelser m. m............................. 160

Övergångsbestämmelserna.................................... 163

B. Förslaget till lag om ändring i lagen den 17 maj 1940 med vissa

bestämmelser till skydd för försvaret m. m...................... 168

5. Departementschefens hemställan................................. 176

Departementsförslagen till

Civilförsvarslag ................................................ 177

Lag om ändring i lagen den 17 maj 1940 med vissa bestämmelser till
skydd för försvaret m. m........................................ 203

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd........................ 208

Utdrag av statsrådsprotokollet den 18 december 1959 ...................... 214

IDUNS TRYCKERI, ESSELTE, STHLM 60