Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1960

1

Nr 45

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 56 § lagen den 31 mars 1955
(nr 183) om bankrörelse; given Stockholms slott den
12 februari 1960.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda i statsrådet och
lagrådet förda protokoll, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag
till lag angående ändrad lydelse av 56 § lagen den 31 mars 1955 (nr 183)
om bankrörelse.

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att affärsbankerna -—- i likhet med vad som redan
gäller för sparbankerna — skall erhålla en allmän rätt att lämna lån på upp
till 5 000 kronor utan särskild säkerhet.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 saml. Nr 45

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1960

Förslag

till

lag angående ändrad lydelse av 56 § lagen den 31 mars 1955 (nr 183)

om bankrörelse

Härigenom förordnas, att 56 § lagen den 31 mars 1955 om bankrörelse
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

56 §.

Bankaktiebolag må---må dock

1. stat, kommun---särskild säkerhet;

2. kortvarig kredit---anses föreligga;

3. av vederhäftig---erhållits; samt

4. kredit utan särskild säkerhet till
ett belopp i varje särskilt fall av högst
sjuttiofemtusen kronor och sammanlagt
högst en tiondel av bankbolagets
eget kapital kunna lämnas småföretagare.

4. annan kredit utan särskild säkerhet
kunna lämnas till sammanlagt
högst en tiondel av bankbolagets eget
kapital samt till ett belopp i varje
särskilt fall av högst sjuttiofemtusen
kronor, då krediten lämnas småföretagare
för hans rörelse, och eljest
högst femtusen kronor.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Kungl. Maj:Is proposition nr 45 år 1960

3

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 15 januari
1960.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lindholm, Kling, Skoglund,
Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om viss utvidgning av
rätten för bankaktiebolag att lämna blancokrediter samt anför.

Inledning

I 56 § lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse (banklagen) stadgas
att bankaktiebolag icke må bevilja kredit utan att säkerhet som av bolaget
prövas betryggande ställes antingen i fast eller lös egendom eller ock
i fordringsrätt jämväl mot annan än den, åt vilken krediten beviljas. Utan
hinder av vad sålunda stadgas må dock enligt föreskrift i samma paragraf
växel i visst fall kunna diskonteras utan accept samt kredit utan särskild
säkerhet kunna lämnas — förutom stat, kommun, bankbolag, sparbank m. fl.
samfälligheter och inrättningar — under vissa angivna förutsättningar affärsidkare
och småföretagare. Affärsidkare kan sålunda beviljas kortvarig
sådan kredit i och för sin rörelse, därest med hänsyn till omständigheterna
trygghet för förbindelsens fullgörande ändock kan anses föreligga. Åt småföretagare
kan kredit av angivet slag lämnas till ett belopp i varje särskilt
fall av högst 75 000 kronor och sammanlagt högst en tiondel av bankbolagets
eget kapital.

Utöver vad nu angivits får enligt banklagen bankaktiebolag icke bevilja
kredit utan särskild säkerhet. Däremot har sparbank medgivits en i viss
mån vidsträcktare rätt att lämna kredit av angivet slag. Enligt stadgande i
28 § lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker får sålunda sparbank
utan särskild säkerhet icke blott utlämna lån till kommun eller därmed
jämförlig samfällighet eller till annan sparbank utan även, rent allmänt, bevilja
lån till belopp i varje särskilt fall av högst 5 000 kronor och sammanlagt
motsvarande högst en femtedel av sparbankens fonder. Under iakttagande
av angivna begränsningar får sparbank alltså utan särskild säkerhet bevilja
lån till privatperson utan att det kräves att låntagaren skall vara affärsidkare
eller småföretagare eller eljest tillhöra viss kategori eller yrkesgrupp.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1960

Sedan hösten 1958 har svenska affärsbanker beviljat privatpersoner kortfristiga
amorteringslån på mindre belopp utan att kräva särskild säkerhet
av låntagaren. Frågan om säkerhet för dessa lån, s. k. privatlån, har tillsvidare
lösts på det sättet att varje bank för sig träffat avtal med något utomstående
företag, varigenom detta åtagit sig borgen eller annan garanti för
lånens återbetalande.

I en skrift den 19 december 1958 har nu tolv bankaktiebolag — Göteborgs
bank, Skandinaviska banken, Skaraborgs enskilda bank, Skånska banken,
Smålands bank, Stockholms enskilda bank, Sundsvalls enskilda bank, Svenska
handelsbanken, Sveriges kreditbank, Uplands enskilda bank, Wermlands
enskilda bank och Östergötlands enskilda bank — på anförda skäl förklarat
sig önska förfara på annat i skriften angivet sätt i fråga om garanti för privatlånen
och hemställt om Kungl. Maj :ts tillstånd i visst hänseende, där
detta med den av bankerna tilltänkta anordningen skulle bli erforderligt.
Närmare redogörelse för innehållet i skriften lämnas i det följande.

Bankernas framställning

Enligt stadgande i 54 § banklagen må bankaktiebolag, såframt tillstånd därtill
meddelas av Konungen, förvärva aktie i annat svenskt bankbolag, i utländskt
bankföretag eller i svenskt aktiebolag, vars ändamål kan anses gagneligt
för bankväsendet eller det allmänna, ävensom förlagsbevis, utfärdat
av bolag eller företag som nu nämnts. Stadgande av samma innehåll fanns
sedan 1934 i den närmast förut gällande banklagen av den 22 juni 1911.

De ovannämnda affärsbankerna äger samtliga aktier i Aktiebolaget Lånekassan
af 1914. Aktiekapitalet är 10 miljoner kronor. Företaget tillkom i
beredskapssyfte mot befarade börskriser. Sin nuvarande lydelse fick bolagsordningen
1946, då enligt beslut å extra bolagsstämma den 24 april 2 § avfattades
sålunda.

Bolaget skall hava till föremål för sin verksamhet att medverka till en axsociala
skäl påkallad långix-ning genom att ikläda sig proprieborgen för lån
hos affärsbank till fysisk person, som icke förmår ställa fullt bankmässig
säkerhet.

Genom beslut den 8 augusti 1946 gav Kungl. Maj:t de nu ifrågavarande
bankaktiebolagen jämte Göteborgs handelsbank och Inteckningsbanken tillstånd
att —- till i beslutet för var och en av bankerna angivet antal —- även
efter ändringen den 24 april samma år av 2 § i lånekassans bolagsordning
äga aktier i kassan. Sedermera har enligt vederbörliga medgivanden Skandinaviska
banken övertagit Göteborgs handelsbanks och Svenska handelsbanken
Inteckningsbankens aktieinnehav i lånekassan.

I sin framställning anför bankerna.

Syftet med 1946 års bolagsordningsändring var att bankerna skulle få
möjlighet att lämna lån till personer, xrilka råkat i ekonomiska svårigheter
och vilka på grund av oförmåga att ställa sådan säkerhet, som lagenligt
lcräves för bankkredit, kunde befaras bli tvungna att i stället vända sig till
privatdiskontörer av mer eller mindre utpräglad ockrartyp. Behov av att

5

Kungl. Mnj.ts proposition nr 45 år 1960

kunna ge kredit utan särskild säkerhet från låntagarens sida föreligger emellertid
även i andra fall än de nyss nämnda. Del är sålunda icke ovanligt,
att personer med i och för sig god ekonomi men utan nämnvärda kapitaltillgångar
tillfälligt behöver ett lån för att klara någon större utgift. Det kan
t. ex. vara fråga om att betala insatsen för en bostadsrättslägenhet, att köpa
en hushållsmaskin av något slag eller att bestrida utgifter i samband med
ett sjukdomsfall. Någon bankmässig realsäkerhet kan den lånebehövande i
dylika fall som regel icke prestera, och mången gång har han ej heller utsikter
att kunna anskaffa en borgen. För att likväl i någon mån kunna tillmötesgå
efterfrågan på krediter av nu ifrågavarande slag har svenska affärsbanker
nyligen börjat utlämna kortfristiga amorteringslån på mindre belopp
till privatpersoner utan att kräva pant eller borgen av låntagaren. Dessa lån
— som benämnes »Privatlån» — skall enligt överenskommelse mellan bankerna
i första hand avses för personer med regelbunden inkomst och ordnad
ekonomi, vilka för anskaffning av bostad, hemutrustning eller andra varaktiga
konsumentvaror eller av annan särskild anledning tillfälligt är i behov
av kredit. I överenskommelsen utsäges vidare, att därest det framgår att sökanden
ämnar använda lånet för att genomföra ett tilltänkt avbetalningsköp,
så bör lån icke beviljas, om banken finner att därigenom skulle öppnas möjlighet
att kringgå de kreditpolitiska begränsningar, som må gälla i fråga om
sådana köp. Lånebeloppet vid privatlån må enligt överenskommelsen i regel
ej överstiga 3 000 kr. Om särskilda skäl föreligger, må dock undantagsvis beviljas
lån på upp till 5 000 kr. Återbetalning skall ske genom månatliga
amorteringar, och löptiden skall i allmänhet utgöra högst två ar men kan,
vid lån å belopp över 3 000 kr, utsträckas till tre år.

Med hänsyn till kostnaderna och även av andra skäl skulle det, fortsätter
bankerna, vara synnerligen önskvärt att bankerna — i stället för att såsom
nu sker träffa avtal med utomstående företag om garanti från dessas sida
för utlämnade privatlån — kunde anlita Lånekassan af 1914 som garant.
En sådan anordning skulle enligt bankernas uppfattning också naturligt anknyta
till lånekassans nuvarande uppgifter. Bankerna förklarar sig därför
överväga en ändring i 2 § bolagsordningen för kassan så att föremålet för bolagets
verksamhet kommer att angivas på följande sätt.

Bolaget skall ha till föremål för sin verksamhet att genom att ikläda
sig proprieborgen gentemot svensk affärsbank — medverka till dels en av sociala
skäl påkallad långivning till fysisk person, som icke förmår ställa
fullt bankmässig säkerhet, dels ock beviljande av s. k. privatlån till fysisk
person, vilka kännetecknas av att de lämnas utan särskild av låntagaren
ställd säkerhet samt av att varje lån skall lyda å högst 5 000 kr. och vara
ställt att amorteras under liögst tre år.

Enligt bankernas förmenande bör en sådan ändring icke betaga dem rätt
att även i fortsättningen inneha aktier i bolaget. Bolagets ändamål bör nämligen,
anser bankerna, alltjämt kunna betecknas som gagneligt för bankväsendet
och det allmänna.

Under hänvisning till vad bankerna sålunda anfört anhåller de alt, även
om bolagsordningen för Lånekassan af 1914 ändras på sätt nyss angivits,
tillstånd måtte ges respektive bank att alltjämt äga de aktier i bolaget som
för närvarande tillhör banken i fråga.

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1960

Yttranden

över framställningen har, efter remiss, yttranden avgivits av fullmäktige
i riksbanken, bank- och fondinspektionen samt Svenska bankföreningen.

Remissinstanserna har intagit den slutliga ståndpunkten, att den av bankerna
gjorda framställningen bör tillgodoses på det sättet att viss utvidgning
sker av bankernas rätt att bevilja blancokrediter.

Bank- och fondinspektionen anför i ett första yttrande att privatlänen
synes fylla ett visst legitimt behov och att man därför torde få räkna med
att denna låneform mera varaktigt införlivas med den uppsättning låneformer,
som tillhandahålles allmänheten, även om det naturligtvis är mycket
svårt att förutse dess användning kvantitativt sett.

I yttrandet anför inspektionen vidare.

Vad som särskilt tilldragit sig inspektionens uppmärksamhet är självfallet
risk- och säkerhetsfrågorna. Lånen utlämnas, som framhållits av sökandena,
utan att särskild säkerhet avkräves låntagarna. Då lånen med hänsyn
till sitt syfte icke kan inrymmas bland sådana lån, som enligt banklagen
får lämnas utan säkerhet, har sådan ställts i form av garantier från
företag, som står utanför bankerna och som varit odiskutabelt vederhäftiga
för sina förbindelser. Någon erinran mot en sådan anordning har icke
kunnat göras från säkerhetssynpunkt. Det är emellertid ganska naturligt,
att bankerna, som för garantierna haft att erlägga provisioner till vederbörande
företag, överväger att överföra garantigivningen till AB Lånekassan
af 1914, som ju ägs av dem själva. Bolaget har ett eget kapital av 10
miljoner kronor, och dess borgen torde därför innefatta tillfredsställande
säkerhet för en kreditgivning av ifrågavarande slag även till mycket betydande
belopp. Riskerna i denna kreditgivning måste nämligen bedömas
som förhållandevis ringa; lånebeloppen är ju små — i regel får de icke
överstiga 3 000 kronor — amorteringstiden är kort och prövningen av låntagarnas
ekonomiska förhållanden särskilt noggrann.

Som ett tecken på att riskerna i en kreditgivning av ifrågavarande slag i
annat sammanhang bedömts som små erinrar inspektionen om den sparbankerna
medgivna rätten att i viss utsträckning lämna lån utan särskild
säkerhet. Även de provisionssatser, vilka för närvarande betingas av de företag,
som lämnar affärsbankerna garanti för privatlånen, ger enligt inspektionen
anledning till slutsatser i samma riktning. I flertalet fall har
företagen sålunda mot en provision, maximerad till en procent, visat sig
villiga att från bankerna avlyfta hela kreditrisken. Med hänsyn till vad inspektionen
anfört om å ena sidan lånekassans resurser och å andra sidan
de med privatlånen förenade kreditriskerna, torde enligt inspektionens mening
banklagens krav på betryggande säkerhet kunna anses nöjaktigt uppfyllt
genom borgen av lånekassan; i händelse av en utvidgning av låneverksamheten
framdeles torde det få ankomma på inspektionen att pröva
i vilken omfattning sagda borgen kan godtagas, därvid det synes naturligt
att maximivolymen fastställes som en multipel av det egna kapitalet. Då
den planerade utvidgningen av lånekassans verksamhet således icke i och
för sig föranleder några erinringar från de synpunkter inspektionen har

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1960

att beakta och bolagets ändamål torde kunna betecknas som gagneligt för
bankväsendet och det allmänna, tillstyrker inspektionen att sökandena även
i fortsättningen får inneha envar samma antal aktier i bolaget som förut.

Fullmäktige i riksbanken anser att det förevarande ärendet i och för sig
är av begränsad betydelse men att bankernas förslag dock kan ifrågasättas
innebära ett kringgående av banklagens huvudregel att kredit ej må utlämnas
utan säkerhet. Med hänsyn härtill vill fullmäktige ej underlåta
framföra tanken att i stället genom ändring av banklagen ge på lämpligt
sätt begränsade möjligheter att utlämna privatlån utan säkerhet. Genom att
sålunda låta varje bank stå sin egen risk kunde måhända, uttalar fullmäktige,
också vinnas en strängare prövning av dessa krediter, och med hänsyn
till privatlånens antal och belopp synes en fullt betryggande riskspridning
komma till stånd inom varje bank för sig. Betänkligheterna mot att på förevarande
punkt utvidga undantagen från kravet på säkerhet för lämnade
krediter torde enligt fullmäktige ej heller behöva väga så tungt. Fullmäktige
erinrar därvid om att gällande banklag gjort en väsentligt mer betydande
eftergift från det principiella säker hetsanspråket genom möjligheterna
att lämna småföretagare krediter utan säkerhet till ett belopp i varje
särskilt fall av högst sjuttiofemtusen kronor och att 1955 års sparbankslag
kan sägas för sparbankernas del redan ha infört en privatlånen motsvarande
möjlighet till blancokrediter genom att sparbankerna utan särskild säkerhet
kan bevilja lån till belopp i varje särskilt fall av högst femtusen
kronor. Med hänsyn till vad fullmäktige sålunda anfört finner fullmäktige
att en ändring i banklagen skulle på ett naturligare sätt än vad i den remitterade
framställningen föreslås leda till det önskade resultatet.

Sedan bank- och fondinspektionen anmodats att inkomma med det förnyade
yttrande, vartill innehållet i riksbanksfullmäktiges utlåtande kunde
föranleda, erinrar inspektionen i nytt yttrande till en början om att bolagsordningen
för Lånekassan af 1914 fick sin nuvarande lydelse 1946 i
samband med de då aktuella blancokrediterna — speciallånen — som skulle
lämnas till skötsamma personer för sanering av deras ekonomi; säkerheten
för dessa lån skulle utgöras av lånekassans borgen. Denna kreditgivning
blev emellertid, anför inspektionen, starkt temporär och av ringa omfattning.
När utlåningsvolymen var som störst uppgick den till cirka 4,7
miljoner kronor; för närvarande utgör dessa krediter icke fullt 300 000
kronor.

Inspektionen fortsätter.

Anordningen med Lånekassan innebar, att bankerna avskilt ett kapitalbelopp
för att täcka de förlustrisker, som den av bolaget bedrivna verksamheten
— som förutsatts vara »gagnelig för bankväsendet eller det allmän
na>> — kunde komma att medföra. För att banklagens solvensregel — inlåningsrättsbestämmelserna
— icke genom denna anordning skulle överträdas,
borde hos den enskilda banken bokföringsvärdet av det sålunda avskilda
kapitalet — aktieposten i det gemensamma bolaget — frånräknas ban -

8

Kungl. Maj. ts proposition nr 45 år 1960

kens eget marginalkapital. På grund av den ringa storlek, som rörelsen hos
Lånekassan hittills haft, har dock någon formell frånräkning icke gjorts.

Med hänsyn bland annat till erfarenheterna från speciallånen och det
hittills ytterst ringa utnyttjandet av den möjlighet att ge blancokrediter till
småföretagare, som infördes i nya banklagen, har inspektionen ansett det
befogat att avvakta erfarenheterna av de nya blancokrediternas utveckling
—• såväl från risksynpunkt som volymmässigt — innan en lagändring genomföres.
Inspektionen har därför tillstyrkt bifall till bankernas framställning
att få tills vidare använda Lånekassan som borgensman. Inspektionen
har då vid sitt ställningstagande fäst avseende vid det förhållandet att aktiekapitalet
är fördelat på praktiskt taget samtliga banker och anordningen
kunde utnyttjas endast för en begränsad volym.

Därest man anser sig redan nu vilja vidtaga en definitiv anordning för
att underlätta den konsumtionsbetonade privatlånekreditgivningen torde
detta, yttrar inspektionen, enklast kunna göras genom att den enligt 56 §
banklagen förefintliga rätten att utan särskild säkerhet lämna kredit åt
småföretagare på det sättet ändras, att begränsningen till nämnda kategori
borttages. Eu dylik ändring skulle innebära att bankerna finge en allmän
blancokreditvolym att disponera efter behov och att i denna volym följaktligen
kunde inräknas även sådana krediter som sparlån, krediter för anskaffande
av bostad och liknande. Mot en sådan lösning har inspektionen
ingenting att erinra.

I ett med anledning av innehållet i riksbanksfullmäktiges utlåtande avgivet
yttrande tillstyrker Svenska bankföreningen, att en utvidgning sker av
bankernas rätt till blancokreditgivning. Föreningen anför.

När det på hösten 1958 blev tal om att affärsbankerna skulle börja bevilja
s. k. privatlån, aktualiserades givetvis frågan om att hos statsmakterna
hemställa om sådan ändring av banklagen att dessa lån •— vid vilka
särskild säkerhet i form av pant eller borgen ej avkräves låntagaren —
skulle kunna utlämnas utan sådan säkerhet över huvud. Emellertid rådde
till en början på flera håll inom bankväsendet åtskillig tvekan inför den
nya låneformen, och saken ordnades därför tillsvidare så, att de banker som
ville införa privatlån var för sig träffade avtal med något utomstående företag,
varigenom detta åtog sig borgen eller annan garanti för lånens återbetalande.
I och med att systemet med privatlån vann ökad spridning hland
bankerna kom det dock snart att framstå som alltmera angeläget att finna
en annan lösning av säkerhetsfrågan. Vid de diskussioner, som i samband
därmed fördes inom bankföreningen, rådde allmän enighet om. att det
mest rationella på längre sikt skulle vara en utvidgning av rätten att lämna
blancokrediter. Med hänsyn till att svårigheter alltjämt förelåg att bedöma
privatlånesystemets livskraft och utvecklingsmöjligheter, beslöt bankerna
emellertid i stället att i första hand söka tillstånd att få anlita Lånekassan
af 1914 som garant.

Numera råder det knappast något tvivel om, framhåller bankföreningen,
att privatlånen kommer att varaktigt införlivas med den uppsättning låneformer
som flertalet affärsbanker tillhandahåller. Några skäl att dröja med
ett definitivt ställningstagande till frågan, i vad mån säkerhet skall krävas
för dylika lån, föreligger därför ej längre. Föreningen fortsätter.

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1960

Såsom redan antytts finner bankföreningen naturligast och mest rationellt
att kravet på särskild säkerhet eftergives. Bankföreningen ansluter sig
alltså till riksbanksfullmäktiges åsikt, att en utvidgning av affärsbankernas
rätt att lämna blancokrediter bör komma till stånd. Det bör tilläggas, att
en sådan utvidgning är önskvärd även från andra synpunkter än de som
sammanhänger med privatlånen. Den skulle t. ex. underlätta utbredningen
av det i vissa banker införda systemet med s. k. sparlan, vilket innebär,
att den som spar för att anskaffa en viss nyttighet kan, när anskaffningen
blir aktuell, erhålla ett amorteringslån i banken, vanligtvis på lika stort
belopp som det han sparat. Erfarenheten har visat att ett avsevärt intresse
föreligger för denna form av målsparande, särskilt i samband med bostadsanskaffning.

Från synpunkten av insättarnas trygghet bör ett medgivande för aftarsbankerna
att lämna blancokredit jämväl till andra än företagare lika litet
som beträffande sparbankerna behöva väcka nagra betänkligheter undei
förutsättning att rätten på lämpligt sätt begränsas. Vid avgörandet, vilka
spärrar som må vara påkallade, bör hänsyn tagas bl. a. till det skydd, som
i affärsbankerna finnes i form av betydande eget kapital, och till dessa
bankers stora vana vid kreditvärdighetsbedömning.

Under hänvisning till vad bankföreningen salunda anfört hemställei f öleningen
att Kungl. Maj :t ville förelägga riksdagen förslag att i 56 § banklagen
skall upptagas ett nytt stadgande, som ger affärsbank generell rätt att
bevilja kredit utan särskild säkerhet till lämpligt belopp. Bankföreningen
upplyser vidare att, därest en sådan lagändring genomföres, frågan om
ändring av bolagsordningen för Lånekassan af 1914 enligt vad föreningen
inhämtat kommer att få förfalla.

Departementschefen

Svenska affärsbanker startade hösten 1958 en ny form av kreditgivning
genom att bevilja privatpersoner kortfristiga amorteringslån å mindre bej0pp
— j allmänhet ej överstigande 3 000 kronor — utan att kräva särskild
säkerhet av låntagaren. Dessa lån, som benämnes privatlån, är enligt överenskommelse
mellan bankerna i första hand avsedda för personei med
regelbunden inkomst och ordnad ekonomi, vilka för anskaffning av bostad,
hemutrustning eller andra varaktiga konsumentvaror eller av annan särskild
anledning tillfälligt är i behov av kredit. Som den i 56 § banklagen
medgivna rätten att ge blancokrediter icke omfattar lån av nu ifrågavarande
art och ställande av säkerhet ej krävs av låntagaren, måste bankerna
skaffa annan säkerhet för lånen. Så haT skett genom alt varje bank för sig
träffat avtal med något utomstående företag, som iklätt sig borgen eller
annan garanti för lånens återbetalande. Bankerna är emellertid, bl. a. av
kostnadsskäl, ej tillfreds med delta system utan önskar få möjlighet att
bedriva låneverksamheten i fråga under andra betingelser än som nu
sker.

Fullmäktige i riksbanken har förordat att den av bankerna aktualiserade
frågan löses på det sättet att de i banklagen medgivna undantagen från
kravet på säkerhet för lämnade krediter utvidgas att omfatta även nu ifrå -

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1960

gavarande form av lån. Fullmäktige erinrar därvid om att sparbankerna
redan har rätt att ge blancokrediter till belopp i varje särskilt fall av högst
5 000 kronor och att för affärsbankerna i gällande banklag gjorts en betydligt
större eftergift från kravet på säkerhet än den, som nu ifrågasättes,
genom den bankerna medgivna rätten att lämna småföretagare krediter
utan särskild säkerhet till ett belopp i varje särskilt fall av högst 75 000
kronor.

Oavsett hur man ser på frågan om användningen och utvecklingen av
den nu aktuella låneforrnen, vilken ju införts först hösten 1958, synes någon
tvekan knappast behöva råda om att affärsbankerna bör medges samma
möjligheter som sparbankerna redan har att lämna krediter av det
slag varom nu är fråga. Jag ansluter mig därför till den av fullmäktige i
riksbanken förordade och av övriga remissinstanser biträdda lösningen alt
genom ändring av banklagen skapa möjlighet att lämna privatlån utan
särskild säkerhet. Lämpligast synes därvid vara att den i 56 § 4. banklagen
nu medgivna rätten att till ett sammanlagt belopp, som icke överstiger
en tiondel av bankens eget kapital, utan särskild säkerhet lämna
kredit åt småföretagare vidgas att omfatta även andra personer än sådana
som tillhör nämnda kategori. För annan än småföretagare bör därvid, i
likhet med vad som gäller för sparbankerna och i överensstämmelse med
vad affärsbankerna avsett med sin framställning, krediter i varje särskilt
fall icke få lämnas till högre belopp än 5 000 kronor.

I enlighet med vad som anförts i det föregående har inom finansdepartementet
upprättats förslag till lag angående ändrad lydelse av 56 § lagen den
31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse. Förslaget torde som Bilaga få fogas
till statsrådsprotokollet i förevarande ärende.

Föredraganden hemställer härefter att lagrådets utlåtande över lagförslaget
måtte för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas
genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Alice Magnusson

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1960

11

Bilaga

Förslag

till

lag angående ändrad lydelse av

om

56 § lagen den 31 mars 1955 (nr 183)
bankrörelse

Härigenom förordnas, att 56 § lagen den 31 mars 1955 om bankrörelse
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

56 §.

Bankaktiebolag må----må dock

1. stat, kommun---särskild säkerhet;

2. kortvarig kredit---anses föreligga;

3. av vederhäftig----erhållits; samt

4. kredit utan särskild säkerhet till 4. annan kredit utan särskild säker ett

belopp i varje särskilt fall av het kunna lämnas till sammanlagt
högst sjuttiofemtusen kronor och högst en tiondel av bankbolagets eget
sammanlagt högst en tiondel av kapital samt till ett belopp i varje särbankbolagets
eget kapital kunna skilt fall av högst sjuttiofemtusen
lämnas småföretagare. kronor för småföretagare och eljest

högst femtusen kronor.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

12

Knngl. Maj.ts proposition nr 45 år 1960

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 4 februari
1960.

Närvarande:

justitieråden Beckman,

E. Söderlund,

Tammelin,
regeringsrådet Nevrell.

Enligt lagrådet den 1 februari 1960 tillhandakommet utdrag av protokoll
över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 15
januari 1960, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag angående ändrad lydelse av 56 § lagen den 31 mars
1955 (nr 183) om bankrörelse.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
hovrättsassessorn B. G. Holmquist.

Lagrådet yttrade:

Lagrådet hemställer, att orden »för småföretagare» för tydlighets skull
ändras till »då krediten lämnas småföretagare för hans rörelse». I övrigt
föranleder förslaget ingen erinran från lagrådets sida.

Ur protokollet:
Trggve Hellners

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1960

13

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 12 februari
1960.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sträng, Andersson, Lindström, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman,

Netzén, Johansson, af Geijerstam, Nordlander.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 4 februari
1960 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 15 januari 1960 remitterade
förslaget till lag angående ändrad lydelse av 56 § lagen den 31 mars 1955 (nr
183) om bankrörelse samt anför därvid följande.

Lagrådet har i sitt utlåtande ej gjort annan erinran mot det remitterade
förslaget än att lagrådet hemställt om en jämkning av redaktionell natur i
lagrummets lydelse. Denna hemställan finner jag böra beaktas. Lagförslaget
har ändrats i enlighet med vad lagrådet förordat.

Föredraganden hemställer härefter att det sålunda ändrade förslaget måtte
genom proposition framläggas för riksdagen.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall
avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Ragnar Sohlman

000049

Stockholm 1960. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag