Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1960

1

Nr 39

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändrad lydelse av i och 21 §§ lagen den 1 december
1950 (nr 596) om rätt till fiske; given Stockholms
slott den 5 februari 1960.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogat förslag till
lag angående ändrad lydelse av 4 och 21 §§ lagen den 1 december 1950 (nr
596) om rätt till fiske.

GUSTAF ADOLF

Gösta Netzén

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att utlänning, som sedan minst två år stadigvarande
är bosatt här i riket, skall vara likställd med svensk medborgare i
fråga om rätt att fiska på allmänt eller eljest fritt vatten. Därjämte förordas
lagändring av innebörd, att Kungl. Maj :t skall äga delegera till myndighet
att i övriga fall pröva ansökningar av utlänningar om rätt att fiska.

I propositionen uttalas vidare, att Kungl. Maj :t har för avsikt att — i huvudsaklig
överensstämmelse med vad som förordats av Nordiska rådet i rekommendation
den 12 november 1958 — utfärda bestämmelser av innebörd,
att medborgare i Danmark, Finland, Island och Norge blir likställda med
svenska medborgare i fråga om rätt att med spö, pilk och liknande redskap
utöva fritidsfiske vid havskust. Härvid avses dock att undantag skall göras
för Nedertorneå kommun i Norrbottens län.

Bestämmelserna skall träda i kraft den 1 juli 1960, då föreskrifter av liknande
innebörd väntas komma att vara genomförda jämväl i Danmark,
Finland och Norge.

1 Biliaiuj till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 39

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1960

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 4 och 21 §§ lagen den 1 december 1950
(nr 596) om rätt till fiske

Härigenom förordnas, att 4 och 21 §§ lagen den 1 december 1950 om rätt
till fiske skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

4 §.

Den som ej är svensk medborgare
må bedriva fiske i allmänt vatten endast
efter tillstånd av Konungen. Är
han innehavare av enskild fiskerätt,
skall han dock i fråga om rätt att
från det enskilda vattnet sträcka fast
redskap vidare ut i allmänt vatten
vara likställd med svensk medborgare.

21 §.

Konungen äger bestämma att fiske
enligt föreskrifterna i 6—20 §§
må bedrivas även av den som ej är
svensk medborgare.

(Föreslagen lydelse) :

4 §.

Utlänning, som sedan minst två år
är stadigvarande bosatt här i riket,
är likställd med svensk medborgare
med avseende å fiske i allmänt vatten.

I övrigt må den som ej är svensk
medborgare bedriva fiske i allmänt
vatten endast i den mån Konungen
eller myndighet som Konungen bestämmer
så medgiver. Är han innehavare
av enskild fiskerätt, skall han
dock i fråga om rätt att från det enskilda
vattnet sträcka fast redskap
vidare ut i allmänt vatten vara likställd
med svensk medborgare.

21 §.

Utlänning, som sedan minst två år
är stadigvarande bosatt här i riket,
är likställd med svensk medborgare
med avseende å fiske enligt föreskrifterna
i 6—20 §§.

I övrigt må den som ej är svensk
medborgare bedriva fiske enligt
nämnda föreskrifter endast i den
mån Konungen eller myndighet som
Konungen bestämmer så medgiver.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1960.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1960

3

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden hållet inför Hans
Maj:t Konungen å Stockholms slott den 15 januari

1960.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lindholm, Kling, Skoglund,

Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Efter gemensam beredning med cheferna för utrikes- och justitiedepartementen
anmäler chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Netzén, förslag
till lag angående ändrad hjdelse av 4 och 21 §§ lagen den 1 december
1950 (nr 596) om rätt till fiske samt anför därvid följande.

Nordiska rådet har den 12 november 1958 rekommenderat regeringarna
i Danmark, Finland, Norge och Sverige att genomföra likställighet mellan
egna medborgare och medborgare från annat nordiskt land beträffande
icke yrkesmässigt fiske i havet i överensstämmelse med vad som anföres
i rådets juridiska niomannakommittés utlåtande i SDÖrsmålet av den 3
februari 1958 med tillhörande lagförslag.

Lagförslagen samt motiven till rekommendationen framgår närmare av
Nordiska rådets tryck till Sak B 1/1958.

Vid möte i Oslo den 15 november 1958 enades representanter för regeringarna
om att Sverige skulle vara koordinerande land för detta spörsmål.

Över rekommendationen med därtill hörande handlingar har efter remiss
yttranden avgivits av kammarkollegiet, generaltullstyrelsen, fiskeristyrelsen,
chefen för försvarsstaben, hovrätten för Västra Sverige, länsstyrelserna
i Stockholms, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Malmöhus, Hallands, Göteborgs
och Bohus, Skaraborgs och Norrbottens län, Föreningen Norden, Sveriges
fiskares riksförbund, Svenska fiskevårdsförbundet, Fiskefrämjandet
och Svenska sportfiskareförbundet. Vid länsstyrelsernas remissvar har fogats
ett flertal yttranden från bl. a. hushållningssällskap, fiskeriintendenter
och fiskarorganisationer.

Den 29 oktober 1959 har i jordbruksdepartementet hållits ett sammanträde
på ämbetsmannanivå med representanter för de av frågan berörda departementen
i Danmark, Finland, Norge och Sverige. Före sammanträdet hade
till representanterna utsänts eu av chefen för det svenska jordbruksdepartementets
rättsavdelning den 25 september 1959 upprättad promemoria, vari
intagits utkast till svenska författningar i anledning av Nordiska rådets rekommendation
nr 2/1958 och remissyttrandena däröver. Vid sammanträdet
enades man om att slutliga förslag till författningar snarast borde utarbe -

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 39 år 1960

tas i de olika länderna. Varje lands förslag borde därefter tillställas de andra
ländernas representanter för yttrande.

Representanterna var vidare ense om att de nya bestämmelserna borde
träda i kraft den 1 juli 1960.

Jag anhåller nu att få upptaga Nordiska rådets rekommendation till behandling.

I skrivelse den 18 juli 1958 (nr B 56) har riksdagen i anledning av förslag
från riksdagens revisorer och statsutskottet uttalat, att vissa decentraliseringsförslag
borde bli föremål för positiv prövning från Kungl. Maj :ts
sida och att i anslutning därtill erforderliga åtgärder snarast möjligt borde
vidtagas. Ett av dessa förslag avser ärenden rörande tillstånd till fiske för
utländska medborgare.

Även denna fråga torde lämpligen behandlas i detta sammanhang.

Inledning

Nordiska rådets rekommendation har närmast föranletts av ett svenskt
regeringsförslag, vari Kungl. Maj :t berett Nordiska rådet tillfälle att avgiva
utlåtande i anledning av riksdagens skrivelse nr 176/1957. I denna skrivelse
har riksdagen givit tillkänna vad tredje lagutskottet anfört i sitt utlåtande
nr 13/1957 över motionerna I: 383 och II: 472 till 1957 års riksdag, i vilka
hemställts om sådan ändring i lagen om rätt till fiske, att nordiska medborgare
jämställdes med svenska med avseende å rätten att fritt bedriva fiske.

I utlåtandet gjorde utskottet bl. a. följande allmänna uttalande.

Utskottet finner det angeläget att betona vikten för de nordiska samarbetssträyandena
av att alla nordiska medborgare, så långt detta utan allvarligare
olägenheter kan ske, beredes största möjliga frihet vid vistelse i annat
nordiskt land. Den i motionerna upptagna frågan synes utskottet ur
denna synpunkt väl ägnad för snara åtgärder. När utskottet likväl stannat
för att icke tillstyrka motionärernas förslag utan i stället föreslår att problemet
särskilt skall utredas, har detta väsentligen berott på önskemålet att
få till stånd ett ömsesidigt handlande från alla de nordiska ländernas sida
samt på vissa praktiska svårigheter, som lämpligen först bör bli närmare
belysta. Om emellertid de nordiska regeringarna skulle finna former för
gemensamma anstalter i motionernas syfte, t. ex. genom konventioner, utan
att avvakta att hithörande frågor i sin helhet blivit utredda, anser utskottet
en sådan utveckling vara att hälsa med tillfredsställelse.

Enär kravet på ömsesidighet ej enbart är ett svenskt intresse och ovanberörda
praktiska svårigheter torde ha sina motsvarigheter i det övriga Nordens
länder, vill utskottet för sin del föreslå, att den avsedda utredningen
utföres genom försorg av något samnordiskt organ, exempelvis Nordiska
rådet, eller eljest under former som medger bästa möjliga samordning av
utredningsarbetet berörda länder emellan.

Utskottet hemställde, att riksdagen i anledning av motionerna i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte som sin mening giva tillkänna vad utskottet anfört.

Det i Nordiska rådets rekommendation åberopade, av dess juridiska nio -

o

Kungl. Maj.ts proposition nr 39 ur 1960

mannakommitté upprättade svenska lagutkastet torde som Bilaga 1 få fogas
till detta protokoll.

Gällande rätt

Innan de frågor som sammanhänger med rekommendationen behandlas,
torde det vara lämpligt att här lämna en kort orientering om i vad mån
fiske med rörliga redskap fritt får utövas av varje
svensk medborgare utan stöd av enskild fiskerätt.

Fisket i enskilt vatten är enligt huvudregeln i 5 § lagen den 1 december
1950 (nr 596) om rätt till fiske (fiskerättslagen) förbehållet jordägaren
eller den som på annan särskild grund (t. ex. avtal eller skattläggning) äger
fiskerätt. För avgränsningen mellan enskilt och allmänt vatten i havet finns
enligt lagen den 1 december 1950 om gräns mot allmänt vattenområde
(gränslagen) tre huvudregler. Beroende på vilken av dessa regler som är
tillämplig brukar man indela enskilt vatten i »strandvatten», »enklavvatten»
och »kilometervatten».

Strandvattensregeln (gränslagen 2 § 1.) innebär, att allt vatten inom
300 in från stranden är enskilt. Ligger tremetersdjupet mer än 300 m från
stranden går det enskilda vattnet dock ut till tremeterskurvan. Vid öar av
mindre längd än 100 in gäller ej strandvattensregeln.

Enligt enklavregeln (gränslagen 2 § 2.) är jämväl vatten, som har förbindelse
med öppna havet allenast över strandvatten, enskilt.

Kilometerregeln (gränslagen 3 §) gäller blott vid östra och södra kusterna
från gränsen mot Finland till Listershuvud i Blekinge (visst undantag
vid Gotland och Öland). Enligt denna regel utgöres enskilt vatten jämväl
av allt vatten, som väl har annan förbindelse med öppna havet än över
strandvatten men ej av större bredd än en kilometer räknat från fastlandet
eller från ö av minst 100 m längd. I 4 § gränslagen stadgas vissa undantag
från kilometerregeln. Enligt dessa är bl. a. praktiskt taget allt vatten i skärgården
utanför Torne älvs mynning i Nedertorneå kommun av Norrbottens
län enskilt. Vidare avser undantagen vissa vatten i Kalmar län.

Allt vatten i havet, som ej enligt nu angivna regler är enskilt, är allmänt
vatten. Allmänt vatten finns även i insjöarna Vänern, Vättern, Hjälmaren
och Storsjön (i Jämtland). Gränsdragningen sker även där i stort sett efter
de regler som gäller för havet.

I det allmänna vattnet äger varje svensk medborgare fiska med rörligt
redskap (1 § fiskerättslagen). Sådan rätt till »fritt fiske» gäller emellertid
i stor utsträckning även i enskilt vatten vid havskust (6—15 §§ fiskerältslagen).
Vid vissa kuststräckor omfattar det fria fisket i enskilt vatten blolt
fiske med skötar, nät och liknande redskap för fångst av sill eller strömming.
Delta fiske torde man här kunna bortse från. Fiske med rörliga redskap
över huvud laget, alltså hl. a. spinnspö och pi 1 k, får fritt ske på ostkusten
fr. o. in. gränsen mot Finland i norr t. o. in. Uppsala län i söder.
Fisket får dock ej avse lax. Vid Blekinge läns södra kust gäller att allt fiske

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1960

med rörligt redskap är fritt utom i strandvatten. Fiske med nät, tobisnot
och långrev får därjämte ske även i strandvattnet. På Skånes södra och
östra kuster är fisket fritt ända intill stranden. Detsamma gäller hela den
svenska västkusten, dock med undantag för ostronfiske inom 200 m från
stranden.

Fritt fiske på enskilt vatten får i viss utsträckning utövas även i de fyra
insjöar, där allmänt vatten finnes, samt i Mälaren. Bestämmelser härom
återfinnes i 16—20 §§ fiskerättslagen.

I fråga om utlännings fiskerätt gäller nu i Sverige att utlänning
ej får fiska på allmänt eller eljest fritt vatten utan tillstånd av Konungen.
Visst undantag har dock gjorts för den som är innehavare av enskild fiskerätt
(4 och 21 §§ fiskerättslagen). Tillstånd kan lämnas även till grupper
av personer, t. ex. medborgare i visst land eller medlemmar i viss förening.
Tillstånd kan avse allt fiske eller visst slags fiske.

I Danmark är utlänning, som är fast bosatt i landet sedan två år tillbaka,
jämställd med dansk medborgare i fråga om havsfiske. Fiskeriministeriet
kan dock meddela undantag.

I Finland äger endast finsk medborgare fiska i saltsjön på statens vatten
eller utanför byarå. I övrigt är utlänning i fråga om fiske jämställd med
annan invånare i by, vilken ej tillhör visst fiskelag. Detta tillämpas även
då utlänning är på tillfälligt besök. Fiskerätten avser endast husbehovs- och
rekreationsfiske.

I Norge får utlänning, som har sitt hemvist där, fiska på havsterritoriet.
I staten tillhöriga sötvatten kan »fjellstyret» med vederbörande departements
samtycke upplåta fiskerätt även till utlänning.

Frågan om fiskerätt för alla utlänningar som har hemvist i Sverige
Rekommendationen

Rekommendationen avser egentligen blott nordiska medborgares fiskerätt,
men däri hänvisas utan reservation till niomannakommitténs utlåtande. Detta
innehåller beträffande utlänningar i allmänhet följande förslag till lagändringar.

Norge. Förbudet för utlänning att fiska innanför den norska fiskerigränsen
i havet skall icke gälla »sportsfiske med håndredskap» (alltså ej inskränkning
till nordiska medborgare och ej krav på hemvist).

Sverige. Utlänning, »som sedan minst två år har hemvist i riket» skall
vara likställd med svensk medborgare med avseende å fiske såväl i allmänt
vatten som i enskilt vatten, där fisket helt eller delvis är fritt för envar svensk
medborgare. Det föreslås att bestämmelse härom införes i lagen (4 och
21 §§). I fråga om tillståndsgivningen beträffande icke domicilierade utlänningar
(andra än nordiska medborgare) föreslås ingen ändring. Den skall
enligt lagutkastet alltså fortfarande ankomma på Konungen. I motiven till
detta anföres följande.

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 39 år 1960

Skäl torde finnas att i detta sammanhang reglera frågan om de här i riket
bosatta utlänningarnas rätt till fiske. Lämpligen torde man i Sverige kunna
ansluta sig till den i övriga nordiska länder tillämpade grundsatsen, enligt
vilken med landets egna medborgare jämställes utlänningar som är bosatta
i landet. Det kan därvid vara rimligt att, i likhet med vad som är fallet i
Danmark, uppställa krav om två års bofasthet för uppnående av jämställdhet.
Då flertalet i Sverige bosatta personer, som icke har svenskt medborgarskap,
är medborgare i något av de nordiska grannländerna, kommer den
föreslagna lagändringen att framför allt avse personer från dessa länder.
Om den genomföres, skulle bl. a. en medborgare från annat nordiskt land
än Sverige efter två års vistelse i vårt land kunna bliva yrkesfiskare i Sverige.

Remissyttrandena

Av remissinstanserna har några uppehållit sig endast vid de nordiska medborgarnas
fiskerätt. Övriga har emellertid direkt uttalat sig i fråga om utkastet
i vad det avser utlänningar i allmänhet.

Förslaget i denna del tillstyrkes uttryckligen av hovrätten för Västra Sverige,
fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt, Fiskefråmjandet samt länsstyrelserna
i Kalmar, Gotlands, Blekinge, Skaraborgs, Göteborgs och Bohus
samt Norrbottens län.

Fiskeristyrelsen tar inte direkt ställning till förslaget men anser, att erforderliga
medgivanden bör göras genom bestämmelser, som utfärdas av
Kungl. Maj:t med stöd av 4 och 21 §§ fiskerättslagen.

Sveriges fiskares riksförbund har ingen erinran att göra, men anser att
lagändring inte är nödvändig. Det vore enligt förbundet enklast, att Kungl.
Maj :t gav generella dispenser i sådana fall, då så kunde vara lämpligt.

Chefen för försvarsstaben är tveksam, enär frågan faller utom det egentliga
internordiska samarbetet, men vill inte motsätta sig att förslaget genomföres.

Kammarkollegiet anser, att ytterligare utredning erfordras i denna fråga
och att tills vidare endast icke yrkesmässigt fiske bör regleras. Kollegiet
anför följande.

Enligt kollegiets mening är den föreliggande utredningen otillräcklig för
en närmare bedömning av frågan om här i riket bosatta utlänningars likställande
med svenska medborgare med avseende å rätten till yrkesmässigt
fiske. Utredning synes erforderlig för att belysa huru en dylik reform låter
inordna sig i eljest gällande bestämmelser om utlännings yrkesverksamhet
här i riket. Kollegiet vill för övrigt framhålla, att icke ens efter ett genomförande
av niomannakommitténs utkast till ändringar i resp. länders fiskerättslagstiflning
full ömsesidighet skulle föreligga mellan de nordiska länderna.

Med hänsyn till det anförda och då ömsesidighelskravct i vad avser yrkesmässigt
fiske måste anses göra sig starkare gällande än beträffande icke
yrkesmässigt sådant, torde man för närvarande böra begränsa sig till icke
yrkesmässigt fiske med bandredskap i havet, som föreslagits beträffande
här tillfälligt vistande nordiska medborgare. Den av niomannakommittén
uppställda fordringen, att utlänningen »sedan minst två år har hemvist i
riket» ifrägasättes härvid — i anslutning till uttryckssättet i de mellan Sve -

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 39 är 1960

rige och övriga nordiska länder ingångna avtalen för undvikande av dubbelbeskattning
— böra formuleras: »sedan minst två år antingen har sitt egentliga
bo och hemvist i riket eller där stadigvarande vistas.»

Länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter om fiskerätten skall gälla jämväl
fritt vatten i insjöarna och hyser betänkligheter mot att rätten skall avse
även yrkesmässigt fiske. Sedan länsstyrelsen påpekat, att tredje lagutskottet
blott uttalat sig rörande vidgade möjligheter för medborgare i övriga nordiska
länder att här bedriva sportfiske anför länsstyrelsen följande.

Det är självfallet angeläget att söka bringa de nordiska ländernas rättsregler
till sa nara överensstämmelse som möjligt. Niomannakommitténs förslag
skulle beträffande utlänning, som sedan minst två år har hemvist i riket,
bidraga till att skapa dylik överensstämmelse i vad avser kustfisket. I
fråga om insjöarna däremot synes -— beträffande såväl allmänt som enskilt
vatten —- de i 4 och 21 §§ fiskerätlslagen föreslagna ändringarna, innefat™n“e
fiskerätt för utlänning, som sedan minst två år har hemvist i riket,
åtminstone i vissa avseenden gå längre än vad som skulle bli fallet i övriga
nordiska länder. Delvis beror väl detta på att de lagar, som i de olika länderna
reglerar rätten till fiske, är uppbyggda efter helt skilda principer.

. .. an sålunda ifrågasättas om inte de föreslagna lagändringarna skulle

innebära ett tillmötesgående från svensk sida, som sträcker sig väl långt.

Men bortsett från invändningar av detta slag hyser länsstyrelsen rent allmänt
sett vissa betänkligheter mot förslaget i vad det avser annat fiske än
sportfiske. Man kan nämligen inte komma ifrån att förslagets realiserande
kan komma att medföra ökade svårigheter för yrkesfiskarna.

Fiskeriintendenten i övre södra distriktet avstyrker i ett yttrande till länsstyrelsen
i Skaraborgs län detta förslag. Han befarar, att utlänningar inte
skall ha kännedom om de bestämmelser av skilda slag som gäller för fritt
fiske i de stora sjöarna. Man finge därför räkna med att talrika överträdelser
skulle komma att ske. Möjligen skulle frågan komma i ett annat läge
om fiskekort (fiskevårdsavgift) infördes.

Fiskerätt för medborgare i andra nordiska länder, vilka ej är

bosatta i Sverige

Allmänna synpunkter

Motionerna

I motionerna I: 383 och II: 472 till 1957 års riksdag anfördes bl. a. följande.

De nuvarande reglerna innebär att utländska medborgare — däribland
också sådana från våra nordiska grannländer — som antingen varaktigt
uppehåller sig i landet eller befinner sig på tillfälligt besök i Sverige är förhindrade
bedriva nöjesfiske. En sådan person kanske gästar svenska vänner
som bor vid kusten men äger då icke deltaga i sitt värdfolks sportfiske med
mindre Kungl. Maj :t givit tillstånd därtill. Självfallet är det i allmänhet
ogorhgt för tillfällig besökare att utverka sådant tillstånd. Såsom framgår av''
ett yttrande i frågan från länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län kan bestämmelserna
icke heller efterlevas i praktiken. Flertalet gästande främ -

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1960

9

lingar torde överhuvudtaget icke känna till att de icke äger bedriva sportfiske
i allmänt och enskilt vatten på i huvudsak samma sätt som envar svensk
medborgare. Någon som helst praktisk olägenhet torde icke uppkomma, om
t. ex. nordiska medborgare jämställdes med svenska medborgare i förevarande
avseende. Ingen skulle lida skada därav. Någon minskning i fiskbeståndet
utanför våra kuster kan icke rimligen inträda. Icke heller kan den
yrkesidkande fiskarbefolkningen lida något intrång.

Å andra sidan är fördelarna av ändrade bestämmelser på denna punkt uppenbara.
Ur turistsynpunkt torde Sverige ha åtskilligt att vinna på att besökare
från andra nordiska länder tillåtes bedriva sportfiske längs A7åra kuster.
Det måste också anses som en enkel gärd av rättvisa att i ifrågavarande
avseende likställa alla dem från våra nordiska grannländer, som arbetar i
Sverige — det gäller här en både relativt stor och med hänsyn till vår produktion
betydelsefull människogrupp — och sålunda varaktigt vistas här i
landet med de svenska kamraterna. Det är icke motiverat att utestänga dem
från rätten att fiska i de vatten, som står öppna för alla svenska medborgare.

Som redan nämnts torde de ifrågavarande reglerna i praktiken upprätthållas
endast i ganska begränsad omfattning. Då emellertid ingripanden i
sådant syfte göres, uppkommer onödiga slitningar. I gränsområdena till
Norge förekommer exempelvis att svenska bevakningsbåtar jagar bort norska
nöjesfiskare, som kommer in på svenskt vatten. Sådana åtgärder är i full
överensstämmelse med gällande svensk rätt men bidrager till att skapa missstämning
mellan de båda länderna, vilket självfallet bör undvikas.

Motionärerna uttalade, att den eftersträvade likställigheten torde kunna
genomföras antingen så att generella föreskrifter utfärdades med stöd av
dispensreglerna i 4 och 21 §§ fiskerättslagen eller så att lagen ändrades därhän,
att i nyssnämnda paragrafer infogades bestämmelser om att nordiska
medborgare skulle vara likställda med svenska medborgare. Det senare alternativet
syntes enligt motionärerna vara att förorda.

Motionerna utmynnade i en hemställan, att riksdagen hos Kungl. Maj:t
måtte anhålla om framläggande av förslag till riksdagen om sådan ändring
av fiskerättslagen, att nordiska medborgare jämställdes med svenska med
avseende å rätten att fritt bedriva fiske.

Tredje lagutskottet

Tredje lagutskottet erinrade i sitt utlåtande nr 13/1957 om alt förevarande
fråga tidigare behandlats i Nordiska rådet vid andra sessionen år 1954 (rekommendation
nr 27), vid fjärde sessionen år 1956 (juridiska utskottets
utlåtande nr 6) samt vid femte sessionen år 1957 (sak D 22, förslag nr 13).

Efter redogörelse för de yttranden över motionerna, som utskottet inhämtat,
anförde utskottet följande.

Motionärernas hemställan går ut på att medborgare i de övriga nordiska
länderna skall jämställas med svenska med avseende å rätten att fritt bedriva
fiske i allmänt vatten och sådant enskilt vatten, där fiskerätt tillkommer
envar. Av motiveringen till motionerna förefaller det dock som om endast
sportfiske skulle åsyftas. Nordiska rådets rekommendation i augusti
1954, vartill motionerna hänvisar, innefattar heller icke annat än en hemställan
till de nordiska ländernas regeringar att undersöka möjligheterna för

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1960

nordiska medborgare att vid besök i annat nordiskt land få bedriva fritt fiske
av sådan icke yrkesmässig natur, som tillkommer vistelselandets medborgare.

Vad beträffar rätten till sportfiske (taget i samma bemärkelse som nöjesfiske
eller fritidsfiske) gäller i alla de nordiska länderna — med undantag
av Finland, där utlänningar i sådant avseende är likställda med landets
egna medborgare — att detta i vatten, där fiskerätten tillkommer envar,
icke utan särskilt tillstånd må bedrivas av utländsk medborgare, som icke
har stadigvarande bosättning i landet.

Däremot föreligger i princip icke i något av Nordens länder hinder för utlänning
att med tillstånd av fiskerättsinnehavaren fiska i enskilt vatten, i
den man denne äger att ensam förfoga över fiskerätten. Denna rätt beröres
likväl icke av den genom motionerna väckta frågan.

Såsom i motionerna påtalats råder följaktligen det förhållandet, att medborgare
från annat nordiskt land, vilken befinner sig på tillfälligt besök i
Sverige som turist eller som gäst hos svenska vänner, principiellt är förbjuden
att bedriva sportfiske i vatten, där rätt till frifiske eljest föreligger,
även om det sker i sällskap med samtidigt fiskande svenskar. På motsvarande
sätt förhåller det sig för svenskar som tillfälligt vistas i Danmark och
Norge. Del har emellertid visat sig ogörligt att i praktiken upprätthålla så
stränga bestämmelser, varför ett faktiskt "tillstånd uppkommit, där berörda
länders myndigheter i stor utsträckning ej reagerar mot sportfiske längs
havskusterna, som utövas med handredskap av medborgare från annat nordiskt
land.

Beträffande rätten till kustfiske för den som bär stadigvarande hemvist
inom vistelselandet är de danska och norska reglerna mera liberala än de
svenska, i det att sådan person där är jämställd med landets egna medborgare.
I Sverige saknar t. o. m. en här mantalsskriven utlänning fiskerätt
varom nu är fråga.

Av remissvaren framgår att något starkare motstånd icke reses annat än
från militärt håll mot att sportfiske med handredskap generellt tillätes även
för andra nordiska länders medborgare, under förutsättning att svenskar
tillerkännes samma rättigheter i det övriga Norden.

Vad gäller här i riket mantalsskrivna nordiska medborgare, bör Sverige
i och för sig genast kunna vidtaga åtgärder, som bringar oss till örnsesidighet
med Norden i övrigt. Likaså bör något principiellt hinder ej anses
föreligga mot ett svenskt åtagande, som endast fastställer ett faktiskt rådande
förhållande, utan att motsvarande åtgärder från de andra länderna
först inväntas, åtminstone om ett sådant initiativ kan antagas leda till snar
efterföljd.

Rekommendationen

Nordiska rådets juridiska niomannakommitté uttalar till en början, att
den bortsett från de isländska bestämmelserna, enär spörsmålet i fråga om
Island knappast har en sådan praktisk betydelse, att det skulle vara motiverat
att föreslå ändring i de bestämmelser, som där gäller. Kommittén uttalar
därefter följande (översatt från norska).

Kommittén har sig bekant att gällande bestämmelser icke överallt tillämpas
efter bokstaven, men det är å andra sidan klart, att reglerna icke sällan har
givit anledning till irritation hos personer på besök i ett annat nordiskt
land. Tillfredsställande förhållanden på området kan därför ernås endast
genom lagändringar i Danmark, Finland, Norge och Sverige.

11

Kungl. Maj. ts proposition nr 39 år 1960

Vid närmare behandling av spörsmålet har kommittén i övrigt begränsat
ämnet på sätt som anges i utlåtandet av rådets juridiska utskott under fjärde
sessionen, d. v. s. till icke yrkesmässigt fiske med handredskap längs kusterna.
När denna begränsning har förordats är orsaken härtill att rätten till fiske
i insjöar och floder (älvar, åar) i de olika länderna i allmänhet tillkommer
ägaren av ifrågavarande vatten (jordägaren) och av denne kan uthyras
till privatpersoner, oavsett om dessa är invånare i riket, eller, som icke
sällan är fallet, till organisationer för fritidsfiske.

Speciellt för Sveriges vidkommande bör rätten enligt kommitténs mening
avse fiske dels längs havskusten oavsett om vattnet är allmänt eller enskilt,
dels i allmänt vatten i de fyra stora insjöarna Vänern, Vättern, Hjälmaren
och Storsjön i Jämtland (vattnet är allmänt i dessa fyra sjöar utanför en
gräns 1500 meter från landet).

På detta som på andra områden där likställighetsspörsmålet är aktuellt är
det självklart att andra nordiska länders medborgare icke bör ställas gynnsammare
än ifrågavarande lands egna medborgare. I den omfattning rätt till
fiske för dessa beror på att fiskekort eller annan licens löses bör andra nordiska
länders medborgare naturligtvis underkastas samma regler. På samma
sätt måste medborgare från annat nordiskt land givetvis noga följa de
regler som kan vara givna för behandlingen av eventuell fångst.

Kommittén uttalar sig rörande önskvärdheten av att likartade bestämmelser
gäller i de skilda nordiska länderna och anför härom följande (översatt
från norska).

Den svenska riksdagens tredje lagutskott betonar önskvärdheten av ömsesidighet
mellan länderna på detta område. Kommittén delar denna synpunkt
såtillvida som den ansluter sig till tanken att likställighet snarast
bör genomföras i alla de nordiska länderna. Emellertid gäller — såsom också
i annat sammanhang har framhållits under förhandlingarna i Nordiska
rådet — att ett strängt fasthållande av kravet på ömesidighet kan medföra
en eljest opåkallad försening av arbetet med likställighet av nordiska medborgare.
Det kan därför just i förhållandet mellan de nordiska länderna vara
rimligt alt göra avkall på detta krav. Även om särskilda politiska eller tekniska
svårigheter skulle visa sig i ett eller liera av länderna bör detta således
enligt kommitténs mening icke hindra alt de nödvändiga lagändringarna
genomföres i de övriga. Vidare finner kommittén det riktigt att också isländska
medborgare likställes med ifrågavarande lands egna medborgare
på delta område, även om danska, finska, norska och svenska medborgare
icke i Island kan påräkna likställighet på området.

I fråga om de betänkligheter, som anförts ur militär synpunkt, uttalar
kommittén följande (översatt från norska).

Icke heller de invändningar, som ur militära synpunkter har blivit framlagda,
kan kommittén tillmäta avgörande vikt. Faran för spionage ökas knappast
genom att besökande från andra nordiska länder får samma rätt som
ifrågavarande lands egna medborgare till att bedriva fritidsfiske. Kommittén
önskar dock understryka att det naturligtvis icke är meningen att utlänningar
med stöd av en lag som medger rätt till fritidsfiske skall ha tillträde
till militära skyddsområden i vilka de eljest icke äger rätt att uppehålla sig.

I anmärkningar till det svenska lagutkastet uttalas, att likställiglietsfrågorna
i princip torde böra lösas i lag.

12

Kungi. Maj:ts proposition nr 39 år 1960

Remissyttrandena

Rekommendationen tillstyrkes i denna del av kammarkollegiet, generaltullstyrelsen,
hovrätten för Västra Sverige, länsstyrelserna i Stockholms, Kalmar,
Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Gotlands, Blekinge
och Norrbottens län, föreningen Norden, Svenska fiskevårdsförbundet,
Fiskefrämjandet och Svenska sportfiskareförbundet. I yttranden till länsstyrelser
tillstyrkes förslaget även av bl. a. fiskeriintendenlerna i Österhavets,
Västerhavets och Övre Norra distriktet samt av Norrbottens kustfiskareförbund,
Gotlands fiskareförbund och Malmöhus läns havsfiskeförening. Några
av dessa remissinstanser har dock påyrkat mindre jämkningar i förslaget.
Till dessa jämkningsförslag återkommer jag i senare avsnitt. Några synpunkter
och yrkanden av mera allmän natur torde jag emellertid redan i detta
sammanhang få redovisa.

Hovrätten för Västra Sverige och länsstyrelsen i Gotlands län anser, att
likställigheten även bör gälla i fråga om det fria fisket i de stora
insjöarna. Hovrätten anför härom följande.

Såvitt gäller rätten för våra nordiska grannländers medborgare att fiska i
svenskt vatten avser denna rätt enligt förslaget endast fiske i havet eller
med andra ord utefter kusterna och omfattar där såväl allmänt som enskilt
vatten. Någon motsvarande rätt har icke föreslagits beträffande fisket i de
insjöar, där fiske är tillåtet för varje svensk medborgare. Denna inskränkning
av fiskerätten till att avse endast kustvattnen synes finna sin enda förklaring
i det av Nordiska rådet år 1956 gjorda uttalandet, varigenom utskottet
i syfte att underlätta frågans lösning begränsat omfattningen av den
åsyftade regleringen. Även om man på detta''sätt löser frågan för de områden,
där onödiga slitningar måhända varit mest förnimbara, förefaller
den nämnda inskränkningen knappast vara motiverad. Det ligger nära till
hands att fråga sig varför besökande från grannländerna — som''alltså skulle
få bedriva fritidsfiske utefter kusterna — icke också skulle ha rätt att
fiska i de delar av Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön som utgöra
allmänt vatten eller i dessa sjöars och Mälarens enskilda vatten i den
mån fisket i de sistnämnda är tillåtet för svenska medborgare utan stöd
av enskild fiskerätt. Det kan visserligen sägas att svenskar på besök
exempelvis i Danmark och Norge icke kunna förväntas få en alldeles motsvarande
rätt att fiska i sötvatten beroende på att dessa länders lagstiftningar
förete väsentliga skiljaktigheter från den svenska just beträffande
sötvattensfisket, och att därför begränsningen till havsfisket är betingad av
kravet på ömsesidighet. Detta skäl för att göra åtskillnad mellan fiske i saltvatten
och i sötvatten synes dock vara föga vägande. För Sveriges vidkommande
förefaller differentieringen konstlad och onödig, och hovrätten anser
därför att rätten för de övriga nordiska ländernas medborgare att bedriva
bär i landet bör omfatta även fiske i sötvatten i den mån fiske
där är tillåtet för varje svensk medborgare.

Länsstyrelsen i Norrbottens län påyrkar i likhet med fiskeriintendenten i
Övre Norra distriktet och Norrbottens kustfiskareförbund, att undantag
skall göras för Nedertorneå kommun. Till stöd härför anför länsstyrelsen
följande.

Liksom Nordiska rådet anser länsstyrelsen det i och för sig lämpligt att
medborgarna i de nordiska länderna jämställes i fråga om''rätt att'' med

13

Kunyl. Maj. ts proposition nr 39 år 1960

handredskap bedriva fritidsfiske i havet. Detta principiella ställningstagande
gäller emellertid icke den del av Norrbottens kustområde, som upptages av
Nedertorneå skärgård. Inom detta område utövas det betydelsefullaste kustfisket
i länet och en stor del av befolkningen är för sin försörjning beroende
därav. Sålunda är — förutom ett flertal binäringsfiskare — länets flesta
yrkesfiskare bosatta bär. Enär laxtillgången under senare år starkt minskat,
är fiskets lönsamhet för närvarande dålig. Näringsgrenen är därför mycket
känslig för ingrepp, som kan medföra ytterligare fångstbortfall. Då fiskevattnen
i Nedertorneå skärgård i huvudsak är belägna på den svenska sidan,
kommer dessa vatten helt naturligt att utöva en stark lockelse på den
finska befolkningen, icke minst den från industriorten Kemi. Med hänsyn
till att enligt fiskerättslagen fiske på enskilt vatten i stort sett är fritt i Norrbotten,
synes finska medborgare även få en vidsträcktare fiskerätt i Sverige
än i sitt hemland.

Av det anförda framgår att en frigivning av fisket på föreslaget sätt
jämväl i Nedertorneå skärgård nödvändiggör en omfattande övervakning av
att endast fritidsfiske med handredskap utövas. En sådan skärpt övervakning
kan lätt komma att skapa irritation hos befolkningen på båda sidor
om gränsen. Man kan alltså få en effekt rakt motsatt den åsyftade.

Med hänsyn härtill anser länsstyrelsen, att bestämmelsen om nordiska
medborgares'' rätt att med handredskap bedriva fritidsfiske i havet icke bör
gälla inom Nedertorneå kommun. Länsstyrelsen vill i detta sammanhang
erinra om att fisket i dessa vatten redan nu är underkastat vissa särbestämmelser
enligt 4 § lagen om gräns mot allmänt vattenområde och stadgan
för fiskets bedrivande inom Torne älvs fiskeområde (SFS 1928:6). Sistnämnda
stadga är för närvarande föremål för översyn genom särskilda för
de båda länderna utsedda ombud.

Fiskeriintendenten lämnar i sitt yttrande till länsstyrelsen uppgifter om
laxfångsten i Nedertorneå skärgård under perioden 1946—1958. Av dessa
uppgifter må här nämnas, att laxfångsten år 1946 var 283 ton och sedan
nedgått till 176 ton år 1947, 107 ton år 1952, 45 ton år 1953 och 35 ton år 1958.
Sedan fiskeriintendenten framhållit, att de vid fisket använda redskapen
och båtarna har ett värde av ca två miljoner kr. och att fiskarna i arrende
årligen erlägger över 183 000 kr., anför han vidare följande.

Vid rådande dåliga tillgång på lax har flertalet fiskare svårt alt erlägga
fastställda fiskearrenden och amortera skulder på redskap, och de kan icke
få skälig ersättning för sitt arbete. För att upphjälpa fiskets ekonomi har
fisket efter andra fiskslag än lax intensifierats.

Den föreslagna frigivningen av fisket för övriga nordiska medborgare
kan komma att medföra, att inom svenska Nedertorneå skärgård utvecklas
ett omfattande finskt fiske med karaktär av binäringsfiske. En dylik utveckling
skulle för områdets svenska kust- och skärgårdsbefolkning innebära
ökade försörjningssvårigheter. Om elt större antal finska medborgare dagligen
passerar gränsen för fiske på svenskt vatten blir det för de svenska
myndigheterna icke praktiskt möjligt tillse, alt bestämmelsen om att endast
fritidsfiske får utövas efterleves. Härför skulle i varje särskilt fall bl. a. erfordras
registrering vid gränspassering och kontroll rörande eventuell försäljning
i hemorten.

Fiskeriintendenten anför som ytterligare skäl för elt undantag beträffande
Nedertorneå kommun alt — i motsats till vad som gäller för Norr -

14

Kungl. Maj. ts proposition nr 39 år 1960

bottens läns kust i övrigt — utterfiske med flugkrok där inte
är förbjudet. Han anför närmare härom följande.

Jämlikt 3 § 1 mom. stadgan den 15 februari 1955 för fisket inom vattenområdet
vid Norrbottens läns kust med undantag av Nedertorneå socken är
allt utterfiske med flugkrok förbjudet. Detta förbud har tillkommit främst
på tillskyndan av Norrbottens läns kustfiskareförbund. Utterfiske ger nämligen
ofta gott resultat i närheten av storryssjor, och det livliga utterfisket
invid ryssjorna medför att fisken skrämmes bort från ryssjorna, och därjämte
skadas desamma stundom genom översegling i samband med uttring.

Förbudet omfattar icke Nedertorneå socken, och orsaken därtill är att för
denna kuststräcka gäller särskilda bestämmelser rörande fisket, utfärdade
av Kungl. Maj:t den 13 januari 1928 i överensstämmelse med en den 10
maj 1927 mellan Sverige och Finland avgiven deklaration rörande fastställande
av stadga för fiskets bedrivande inom Torne älvs fiskeområde. Skulle
genom den ifrågasatta lagändringen finska medborgare erhålla rätt att bedriva
fiske med handredskap inom svenska Nedertorneå skärgård kan förutom
en fångstminskning för de svenska fiskarena förväntas, att irritation
uppkommer i samband med ett ökat utter- och spinnfiske intill storryssjor.
Att detta senare problem kan få betydande omfattning framgår av
det faktum, att inom svenska Nedertorneå skärgård år 1958 fanns 1 391 laxoch
sikryssjor — vilket är halva antalet dylika ryssjor inom Norrbottens
län — och 62 strömmings- och löjryssjor.

Norrbottens kustfiskareförbund anför till stöd för sitt yrkande i stort sett
samma skäl som fiskeriintendenten.

Chefen för försvarsstaben, fiskeristyrelsen, länsstyrelsen i Blekinge län
och Sveriges fiskares riksförbund uttalar tveksamhet inför förslaget, men
motsätter sig inte att det genomföres.

Chefen för försvarsstaben framhåller särskilt vikten av att bestämmelserna
om militära skyddsområden iakttages och anför följande.

Genom remiss 9/2 1957 anmodades chefen för försvarsstaben att avgiva
utlåtande till riksdagens tredje lagutskott över inom riksdagen väckta motionerna
1:383 och 11:472 angående nordiska medborgares jämställande
med svenska med avseende på rätten till fiske. I yttrande 8/3 1957 avstyrktes
bifall till framställningen vad beträffar kustfarvattnen men tillstyrktes
vad beträffar insjöar och floder, skyddsområdena undantagna. Nämnda avstyrkan
var främst motiverad av chefens för marinen synpunkter rörande
svårigheten att kontrollera att lödning och annan illegal verksamhet icke
bedrevs av utlänning i samband med fiske.

Chefen för marinen har emellertid nu funnit skäl ändra sin tidigare
ståndpunkt och anför följande:

Med hänsyn till senare års tekniska utveckling synes värdet av den illegala
verksamhet som kan bedrivas i samband med ifrågasatt fritidsfiske
med handredskap, icke längre vara av sådan betydelse ur säkerhetssynpunkt,
att CM vidhåller den i sitt yttrande den 16/11 1951 intagna ståndpunkten.
CM motsätter sig sålunda icke den föreslagna lagändringen under
den bestämda förutsättningen att den avses gälla endast under allmänt
fredstillstånd. CM vill även framhålla, att den rådande allmänna tendensen
att till förmån för turismen minska på utsträckningen av nuvarande
skyddsområden måste behandlas med ökad restriktivitet, därest lagförslaget
skulle fastställas. Trots innehållet i kommentaren (mom. 4) till lagförslaget,
vill CM framhålla att den föreslagna lydelsen av ,§ 4 i fiskelagen bör

Kungl. Maj.ts proposition nr 39 år 1960

15

kompletteras på ett sådant sätt, att det tydligt framgår, att berörda utlänningars
likställdhet med svenska medborgare ej skall gälla inom skyddsområdena.

Fiskeristyrelsen ingår i sitt yttrande på en teknisk granskning av författningsförslagen
utan att ta ställning till om förslaget bör genomföras eller
inte. Styrelsen framhåller dock, att åtminstone bland vissa yrkesfiskare
betänkligheter möter mot förslaget, och hänvisar därvid till ett av Svenska
västkustfiskarnas centralförbund till länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län avgivet yttrande, vari förbundet avstyrker förslaget och anför följande.

På grund av det alltmer ökande fritidsfisket kan man tyvärr inte komma
ifrån det faktum att visst intrång emellanåt göres i inomskärsfiskarnas
yrke. Tyvärr har inte alla sportfiskare en riktig inställning till denna fritidssysselsättning,
utan alltför många exempel finns på sportfiskare som tar
i land större fångster än nödvändigt och försäljer dessa till låga priser eller
skänker bort dem. Härigenom förstöres emellanåt försälj ningsmöjligheterna
för den grupp av yrkesfiskare som har de lägsta inkomsterna. Vidare
händer det alltför ofta att sportfiskare skadar utestående redskap för yrkesfiskarna.

Det finns grundad anledning befara att dessa svårigheter ytterligare kommer
att accentueras om de nordiska regeringarna i enlighet med förslaget
skulle genomföra likställighet mellan egna medborgare och medborgare från
de övriga nordiska länderna beträffande dylikt fiske. Centralförbundet vill
därför avstyrka den framlagda rekommendationen.

Sveriges fiskares riksförbund önskar helst att likställigheten skall omfatta
även yrkesmässigt fiske. Förbundet förklarar emellertid, att det inte
anser sig böra avstyrka förslaget. Därvid förutsättes dock att samma bestämmelser
genomföres i de övriga nordiska länderna. Förbundet anför i
denna del följande.

Från förbundets sida ha vi alltid hävdat, att vi icke ha något att invända
mot en fullständig frihet för nordiska medborgare att bedriva såväl yrkesmässigt
fiske som sportfiske och mera fritidsbetonat sådant innanför territorialgränserna
på samma villkor som det egna landets medborgare, under
förutsättning av att motsvarande medgivande lämnas 1 de övriga nordiska
länderna. Vi ha fortfarande samma uppfattning och anse, att en sådan
ömsesidig överenskommelse skulle vara en lämplig lösning på alla hithörande
frågor och därigenom skulle man också lättare kunna lösa de problem,
som uppkommer vid en eventuell framtida utflyttning av nuvarande
fiskegränser.

Med hänsyn emellertid till önskvärdheten av ett bättre samarbete mellan
de nordiska länderna anse vi oss icke böra avstyrka nu föreliggande förslag,
under förutsättning av att samma bestämmelser genomföres i respektive
länder. Dock vill vi samtidigt erinra om alt det alltmer tilltagande sportoch
fritidsfisket vållar de svenska yrkesfiskarna åtskilliga svårigheter genom
i vissa fall försvårade avsättningsförhållanden bl. a. därigenom att
fångsterna utbjudas utan någon som helst kontroll och utan hänsynstagande
till gällande prisreglering, varigenom störningar i den reguljära fisklumdeln
uppkomma. En förutsättning för genomförande av likställighet i enlighet
med förslaget måste därför vara att erhållna fångster från sport- och
fritidsfisket ej placeras på marknaden vare sig genom att desamma direkt
saluföras eller på annat sätt. Andra svåra olägenheter är också den ofta

16

Kungl. Maj. ts proposition nr 39 år 1960

förekommande skadegörelse på och ibland 1. o. in. förlust av fångstredskap,
som förorsakas av s. k. sportfiskare. Sådana skador och förluster kunna bil
ganska kännbara för yrkesfiskarna, dels genom i vissa fall utebliven fångst
och dels genom direkta kostnader. Redskapen utgöra en av de drygaste omkostnaderna
för yrkesfiskare och med hänsyn till att en betydande utökning
av sport- och fritidsfisket kan förväntas, om förslaget genomföres,
borde en ytterligare förutsättning vara, att bättre bevakning och kontroll
anordnas utmed de kuststräckor, som äro mest frekventerade av sportfiskare.
Detta skulle i viss mån kunna ge ett behövligt skydd åt yrkesfiskarnas
redskap och underlätta upprätthållandet av i andra avseenden behövlig
kontroll.

Ingen av de egentliga remissinstanserna motsätter sig förslaget. I yttranden
till dessa a v styrkes det emellertid — förutom av Svenska västkustfiskarnas
centralförbund — av Stockholms läns fiskareförbund och Vänerns
fiskareförbund. Stockholms läns fiskareförbnnd uttalar därvid, att förslaget
troligen skulle komma att medföra, att lönsamheten för det yrkesbetonade
fisket försämrades, i synnerhet inom Stockholms län med dess inbjudande
skärgård.

Avgränsningen mot yrkesmässigt fiske
Tredje lagutskottet

I tredje lagutskottets utlåtande framhålles, att gränsen mellan yrkesmässigt
bedrivet fiske och sportfiske, vilket uttryck utskottet som tidigare
nämnts använder i samma bemärkelse som nöjes- eller fritidsfiske, ingalunda
är klar. Utskottet anför härom vidare.

Den svenska fiskerättslagstiftningen lämnar ej någon begreppsmässigt definierad
skillnad mellan sportfiske och yrkesmässigt fiske utan bara mellan
fiske med fast och med rörligt redskap. Svårigheten att draga en gräns mellan
yrkesmässigt och annat fiske har även framhållits av ett par remissorgan.
Likaså har den norska regeringen uttalat, att den knappast kunde föreslå
en avvikelse särskilt beträffande sportfiske, eftersom detta är svårt att
skilja från yrkesmässigt fiske. Flera sportfiskeredskap kan med fördel nyttjas
även yrkesmässigt, medan åter andra är användbara praktiskt taget enbart
för sportfiske. Om sportfiske tillätes blott med sistnämnda redskap,
blir givetvis utrymmet för detsamma ganska begränsat. Tillätes däremot
sportfiske i vidare utsträckning, blir gränsdragningen lätt svävande och beroende
av sådana ofta svårbedömliga faktorer som fiskets omfattning,
fångstens användning etc. Därtill kommer att även ett typiskt sportfiske genom
att utövas av många eller på olämpligt sätt kan medföra skador för yrkesfiskarnas
och husbehovsfiskarnas verksamhet. Särskilt i gränstrakterna
kan frihet för övriga nordiska medborgare till sportfiske, även om detta inskränkes
till vissa handredskap, tänkas medföra en så ökad omfattning av
dylikt fiske, att det kan bli till avsevärd skada för det ekonomiskt mindre
bärkraftiga småfisket nära kusten. I några remissyttranden har även framhållits,
att det vore skäl att överväga, om icke en viss kontroll lämpligen
skulle kunna utövas genom ett stadgande om skyldighet att lösa fiskekort.
Utan att frågan först blivit utredd ur bl. a. dessa synpunkter anser utskottet,
att Sverige icke nu bör ensidigt vidtaga lagstiftningsåtgärd eller lämna
generellt tillstånd, som medför rätt till sportfiske i svenska Mitten för medborgare
från annat nordiskt land.

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1960

Utskottet väcker därefter frågan om man inte borde söka genomföra
lättnader även för det yrkesmässiga fisket och anför därom
följande.

Med hänsyn till de nyss berörda svårigheterna med gränsdragningen mellan
yrkesmässigt och icke yrkesmässigt fiske samt till önskvärdheten av
största möjliga likställighet nordiska medborgare emellan i deras näringsutövning
synes det vidare värt att pröva, om lättnader kunde genomföras även
för det yrkesmässiga fisket. Detta skulle eventuellt kunna ske genom konventioner
med övriga nordiska länder. Över huvud taget erbjuder förefintliga
skiljaktigheter i fiskerättshänseende mellan de nordiska länderna ävensom
de skillnader i de fiskerättsliga förhållandena, som föreligger i olika delar
av Sverige, särskilda olägenheter vid försök att genomföra en ömsesidighet,
som begränsas blott till sportfisket.

Rekommendationen

Nordiska rådets juridiska niomannakommitté anför i denna del följande
(översatt från norska).

Rådets rekommendation nr 27/1954 är uttryckligen begränsad till att angå
icke yrkesmässigt fiske. De problem, som uppstår med hänsyn till rätten
till yrkesmässigt fiske, kommer därför icke i betraktande (vissa problem på
detta område har för övrigt redan varit föremål för behandling i rådet; jfr
rådets rekommendation nr 1/1954 angående rättslig likställighet för nordiska
medborgare i fråga om yrkesfiske).

Kommittén är medveten om att det lagtekniskt kan vålla vissa problem
att avgränsa det icke yrkesmässiga fisket från yrkesfisket. Det kan vara fråga
om olika terminologiska lösningar, således utom icke yrkesmässigt fiske
fritidsfiske, sportfiske (lystfiskeri, sportsfiskeri). Avgörande är härvid allenast
att den valda terminologin klarast möjligt uttrycker att det blott är fråga
om fiske såsom fritidssysselsättning utan ekonomisk betydelse och i synnerhet
utan att fångsten avhändes mot betalning. Att detta är fallet bör preciseras
i lagförslagens motiv.

I begränsningen till fritidsfiske (»lystfiskeri») ligger i och för sig redan,
att blott sådana redskap som sedvanligen användes av fritidsfiskare, särskilt
kast- och metspön samt pilk och motsvarande redskap, är tillåtna. För att
undgå tvivel bör man dock enligt kommitténs mening i lagtexten uttryckligen
fastslå detta, vilket t. ex. kan ske genom att det bestämmes att rätten
blott avser fiske med handredskap.

Kommittén har sig bekant att till och med en så begränsad rätt för andra
nordiska medborgare till fiske kan möta motstånd från yrkesfiskares sida.
Det synes emellertid helt klart att det icke med fog kan resas någon invändning
mot att genomföra likställighet på detta område. Det är i själva verket
blott fråga om att avskaffa ett fullkomligt onödigt irritationsmoment för
personer som uppehåller sig i ett annat nordiskt land och önskar alt där
odla sina fritidsintressen på samma sätt som i hemlandet, och det måste
bestridas att härav följer konsekvenser som på något sätt kan skada de professionella
fiskarna i deras yrke. Erinras må härvid att det blott är fråga
om att tillerkänna besökande från andra nordiska länder eu rätt som landets
egna medborgare redan har. Den ökning av fritidsfiskarnas antal som
detta förorsakar torde vara relativt obetydlig och utan ekonomisk betydelse
för yrkesfisket.

2 Dihang till riksdagens protokoll 1960. 1 saml. Nr 39

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1960

Nordiska rådets rekommendation avser endast icke yrkesmässigt fiske. I
niomannakommitténs lagförslag har använts olika uttryck för avgränsningen
mot yrkesmässigt fiske.

I danska lagtexten föreslås »lystfiskeri med håndredskaber langs kysten».
I motiven anges, att med handredskap i detta sammanhang endast
avses sådana redskap, som sedvanligen användes vid lystfiskeri, »d. v. s.
kaste- og medestenger, pilk o. lign. redskaber».

I finska lagtexten göres begränsningen genom orden »husbehovs- och rekreationsfiske»,
vilket uttryck använts i annat sammanhang i lagen för att
utmärka fritidsfiske. Lagrummet avser blott fiske i allmänt vatten i saltsjön.

I norska lagtexten föreslås »sportsfiske med håndredskap». Lagen avser
blott saltvatten. I motiven framhålles, att avgränsning med hänsyn till redskapets
art är svår att göra. Det framhålles, att en metod vore att räkna upp
de olika slag av handredskap som skulle få brukas. Detta skulle emellertid
möta mycket stora svårigheter, då en del handredskap, t. ex. pilk och liknande,
ju också användes av yrkesfiskare. Den bästa lösningen för Norges
del torde därför vara, att man lade huvudvikten vid att fångsten icke fick
säljas. I motiven till lagförslaget borde det slås fast att fångsten icke fick
omsättas, då fisket eljest icke kunde betecknas som sportfiske. Varken lantbruks-
eller fiskeridepartementet hade ännu behandlat spörsmålet om en
närmare definition av begreppen sportfiske och handredskap.

I svenska lagtexten föreslår kommittén, att begränsningen sker genom orden
»med handredskap bedriva fritidsfiske i havet». I motiven anföres, att
det hade legat nära till hands att införa begreppet icke yrkesmässigt fiske.
Svårigheterna att avgränsa detta hade emellertid nyligen berörts i annat sammanhang
(se proposition nr 151/1957 och tredje lagutskottets utlåtande nr
21/1957, s. 17). Med hänsyn härtill hade i stället uttrycket fritidsfiske valts.
Utmärkande för detta var att fisket gav blott obetydliga fångster, vilka icke
försåldes och icke borde försäljas.

Vad angick begreppet handredskap anför kommittén, att icke heller detta
torde behöva föranleda större vanskligheter vid tillämpningen. Till denna
grupp, var att hänföra två av fritidsfiskares vanligaste redskap, nämligen
dels spö, dels pilk m. fl. liknande redskap. Även här kunde gränsfall tänkas
förekomma, vilka dock knappast behövde föranleda större svårigheter. Något
avgörande skäl mot att införa begreppet syntes icke föreligga.

Remissyttrandena

Flera remissinstanser uttalar, att uttrycket fritidsfiske kan ge anledning
till olika tolkningar. Kammarkollegiet ifrågasätter sålunda om inte
detta uttryck med hänsyn till utvecklingen mot en allt mer ökad fritid blir
för vitt och kan komma att inrymma även fiske, som har karaktär av binäring.
Det syntes därför — trots niomannakommitténs betänkligheter —

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1960

19

böra övervägas, om man inte hellre i anslutning till rekommendationens
ordalydelse borde använda uttrycket »icke yrkesmässigt fiske». Kammarkollegiet
anför i denna del följande.

Fiskerättskommittén använde i motiven till sitt förslag till fiskelag (SOU
1947:47, s. 251) beteckningarna amatörfiske och amatörfiskare, och innefattade
under sistnämnda beteckning alla de kategorier av fiskande, som i
olika sammanhang plägade kallas amatör-, sport-, nöjes- eller tillfällighetsfiskare,
för vilka alla vore gemensamt, att de bedreve fisket först och främst
som nöje och för rekreation, ehuru naturligtvis oftast också i avsikt att anskaffa
fisk till det egna hushållet. I kungörelsen den 8 juni 1951 (nr 395)
angående förvaltningen av kronans fisken förekommer begreppet fritidsfiske
i sammansättningar sådana som »sport- och fritidsfiskare» resp. »sporteller
fritidsfiske» (t. ex. 3 §). Det synes kunna ifrågasättas huruvida icke
med hänsyn till utvecklingen mot en allt mera ökad fritid under begreppet
fritidsfiske kan komma att inrymmas fiske, som har karaktären av binäring
eller, som 1957 års fiskearrendelag uttrycker det, »annat fiske (än yrkesfiske)
av väsentlig betydelse för arrendatorns försörjning» (1 §). Det
synes därför böra övervägas, om man icke hellre i anslutning till rekommendationens
ordalydelse bör använda uttrycket »icke yrkesmässigt fiske», i
synnerhet som begreppet yrkesmässigt fiske redan förekommer i fiskerättslagen
(16 § första stycket 1. och 27 § andra stycket).

Fiskeristyrelsen erinrar om att någon klar definition på »fritidsfiske» inte
torde finnas. Detta uttryck borde därför inte införas i lagen, men kunde dock
användas i en administrativ bestämmelse. Styrelsen uttalar härom följande.

Beträffande lagförslagens tekniska utformning får styrelsen till en början
erinra om, att 1950 års lag om rätt till fiske efter långvariga och omsorgsfulla
förarbeten uppbyggts på ett litet fåtal begreppsbestämningar, som gjorts
så enkla och klara som möjligt. Lagen behandlar sålunda väsentligen endast
två eller om man så vill tre arter av fiskevatten: allmänt vatten, enskilt
vatten och enskilt vatten, där fisket är fritt för varje svensk medborgare med
antingen all slags fiskeredskap (exempelvis västkusten) eller med vissa slag
av fiskeredskap (rörligt redskap) såsom vid norrlandskusten med undantag
för fiske efter lax. Under den rättsliga regleringen i fiskerättslagen har vidare
inbegripits endast två arter av fiskeredskap, nämligen fast redskap som
erhållit en legaldefinition i lagen och rörligt redskap, som bestämts negativt
såsom alla fiskeredskap, som icke är fasta fiskeredskap. Däremot har sådana
begrepp som »yrkesfiske», »binäringsfiske» och »fritidsfiske» icke upptagits
i fiskerättslagen lika litet som specialdefinitioner på rörligt fiskeredskap
såsom »handredskap» och liknande.

Styrelsen hyser den uppfattningen, att man icke utan synnerligen starka
skäl bör frångå systematiken i nu gällande fiskerättslag och således i lagen
införa där hittills icke brukade begrepp. Härav blir en följd, att om statsmakterna
skulle vara benägna att i sak tillmötesgå Nordiska rådets rekommendationer
på förevarande område, så bör detta ske i andra former än genom
lagändringar av den lydelse, för vilken ovan redogjorts.

Närmast till hands synes ligga att de erforderliga medgivandena till förmån
för medborgare i annat nordiskt land och här domicilierade andra
utlänningar sker genom ett Kungl. Maj :ts brev med stöd av de i 4 och 21 §8
i nuvarande lydelse givna bemyndigandena eller genom en Kungl. Maj:ts
kungörelse i kraft av samma bemyndiganden.

I ett brev eller eu kungörelse kan de tänkta begreppsbestämningarna
»handredskap» eller liknande och »fritidsfiske» eller liknande intagas utan

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1960

att detta stöter på de principiella betänkligheter som möter mot begreppens
intagande i en allmän lag (fiskerättslagen), som utformats från helt andra
synpunkter. Nämnas må, att i kungörelsen den 8 juni 1951 ang. förvaltningen
av kronans fisken och det i anslutning därtill utfärdade tillämpningscirkuläret
införts en del liknande begreppsbestämningar.

Under rubriken »Bemaerkninger til udkastet» å s. 23 i remisshandlingen
anföres på tal om begreppet »fritidsfiske» bl. a., att utmärkande för detta
vore att fisket gåve blott obetydliga fångster, vilka icke försåldes eller borde
försäljas. Styrelsen torde få erinra om, att någon klar rättslig eller praktisk
definition på »fritidsfiske» som sådant eller i relation till närbesläktade verksamheter
såsom »sportfiske» icke torde finnas. I varje fall upptar det stora
uppslagsverket »Svenskt Fiskelexikon» (1955) icke någon sådan bestämning.

Hovrätten för Västra Sverige framhåller i likhet med fiskeristyrelsen, att
uttrycken fritidsfiske och handredskap är för oklara att införas i lagen samt
att avgränsningen därför bör ske i en administrativ författning. Hovrätten
anför vidare i denna del följande.

Det kan befaras att ett införande i fiskelagen av de båda begreppen kan
komma att tagas till intäkt för en framtida användning av dem i andra
och större lagsammanhang. Härtill kommer att en reglering med så begränsad
räckvidd som den ifrågavarande knappast kan sägas "ha sin naturliga
plats i fiskelagen, som tar sikte endast å svenska medborgares rätt till
fiske och därutöver blott innehåller huvudstadgandena angående utlännings
ställning i fiskerättshänseende. Den nu åsyftade regleringen låter sig också
genomföras utan något ingrepp i fiskelagen. Med stöd av gällande bestämmelser
i 4 och 21 §§ fiskelagen äger nämligen Kungl. Maj :t att meddela generellt
tillstånd för de nordiska grannländernas medborgare att bedriva sådant
fritidsfiske varom fråga är. Ett dylikt sätt att genomföra regleringen
synes vara att föredraga. Hovrätten får därför såsom sin mening uttala att
de nya bestämmelserna om fritidsfisket icke böra införas i fiskelagen utan
meddelas i administrativ ordning.

Länsstyrelsen i Kalmar län och Svenska sportfiskareförbundet anser, att
en klarare definition av det slags fiske, som avses i rekommendationen,
bör ges — enligt länsstyrelsen redan i lagtexten.

Den i rekommendationen uttalade meningen att erhållen fångst inte
skall få säljas understrykes av fiskeristyrelsen, länsstyrelsen i Kalmar
län och Malmöhus låns havsfiskeförening.

Sveriges fiskares riksförbund har, som jag tidigare nämnt, tillstyrkt förslaget
under uttrycklig förutsättning, att fångst inte skall få placeras på
marknaden vare sig genom direkt saluförande eller på annat sätt.

Svenska sportfiskareförbundet uttalar, att uttrycket fritidsfiske måste anses
innebära att fisket skall avkasta relativt obetydliga fångster och att dessa
inte skall försäljas. Förbundet framhåller vidare, att ur yrkesfiskarnas synpunkt
skillnaden mellan att sälja och bortskänka fisk inte torde vara så stor
eftersom i båda fallen marknaden påverkas i ogynnsam riktning.

Som jag tidigare nämnt framhåller fiskeristyrelsen och hovrätten för
Västra Sverige att innebörden av uttrycket handredskap bör närmare
angivas. Fiskeristyrelsen framhåller särskilt, att detta är nödvändigt med

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1960

hänsyn till straffbestämmelserna. För att bestämmelserna skall bli klara
och enkla förordar styrelsen att endast fiske med spö och pilk skall tillåtas.
Styrelsen anför i denna del följande.

Begreppet »handredskap», finnes icke definierat i Svenskt Fiskelexikon.
Härunder lärer vara att hänföra icke blott de å s. 23 i remisshandlingen omnämnda
spö och pilk utan även andra redskap såsom drag, dörj, svirvel,
utter m. fl. Gränsdragningen här blir förvisso icke så enkel som det antagits
i remisshandlingen, ett förhållande som är bekymmersamt med tanke på
att det här rör sig om förhållanden, som kan få omedelbar betydelse ur
straffrättslig synpunkt. Närmare överväganden av hithörande spörsmål torde
vara nödvändiga, innan en lagstiftning eller kungörelse kommer till stånd.
För egen del anser styrelsen, alt endast spö och pilk bör medgivas. Detta för
att vinna så enkla och klara bestämmelser som möjligt.

Kammarkollegiet anser det vara tillräckligt, att begreppet handredskap
klarlägges i motiven och framhåller vidare följande.

Med begreppet handredskap synes man vid frågans behandling inom Nordiska
rådet ha åsyftat krokredskap av den enklare typ, som brukas vid icke
yrkesmässigt fiske. Utöver de av niomannakommittén särskilt nämnda redskapen
spö och pilk kunna till handredskap även räknas olika slag av drag
samt liåvar och eventuellt andra handmanövrerade nätredskap. Kommittén
har själv påpekat, att gränsfall här kunde tänkas förekomma. Någon
egentlig fördel med att i lagtexten närmare söka definiera begreppet handredskap
torde ej stå att vinna. Fiskerättskommittén framhöll på sin tid (s.
255) beträffande visst amatörfiske, bl. a. under åberopande av erfarenheter
från Finland, svårigheten att ge en fullt klarläggande definition på de tilllåtna
redskapen. Det torde därför vara tillfyllest, att innebörden av begreppet
handredskap närmare klarlägges i motiven och att gränsdragningsfrågan
får ankomma på rättstillämpningen.

Norrbottens kustfiskareförbund och Svenska sportfiskareförbundet uttalar,
att handredskap torde omfatta bl. a. sadana redskap som utter. Sistnämnda
förbund hemställer att, om blott sportfiske med spö och lina åsyftas,
detta klart angives.

Länsstyrelsen i Hallands län anser, att endast fiske med de egentliga sportfiskeredskapen
spinn- eller kastspö, flugspö och lättspinn bör tillåtas.

Delegation av tillståndsprövningen

Tillstånd för utlänning att fiska i allmänt eller eljest fritt vatten kan nu
endast meddelas av Konungen. Även om de av Nordiska rådet föreslagna
uppmjukningarna i utlännings fiskerätt genomföres kommer det att finnas
en hel del fall, då tillstånd måste sökas.

För nordiska medborgare, som inte är bär domicilieradc, kommer salunda
att erfordras tillstånd för att fiska i insjöarna och vidare för annat fiske
än fritidsfiske med handredskap. För övriga utlänningar, som inte har hemvist
här, fordras tillstånd för allt annat fiske än sådant som efter medgivande
av fiskerättsinnehavaren utövas i enskilt vatten.

I skrivelse den 18 juli 1958 (nr 856) har riksdagen meddelat sina beslut

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1960

i anledning av riksdagens år 1957 församlade revisorers berättelse angående
verkställd granskning av statsverket in. m.

På föredragning av chefen för finansdepartementet har Kungl. Maj:t den
22 maj 1959 förordnat, att tryckta exemplar av riksdagens ifrågavarande
skrivelse samt statsutskottets utlåtande nr B 34 skulle överlämnas bl. a. till
jordbruksdepartementet för handläggning av det under punkten 42 omförmälda
ärendet i vad detsamma berörde departementets verksamhetsområde.

I utlåtandet har statsutskottet under nyssnämnda punkt anfört bl. a. följande.

I hkhet med revisorerna finner utskottet angeläget, att förefintliga möjligheter
till decentralisering av beslutanderätten inom överståthållarämbetets
och lansstyrelsernas förvaltningsområde omsorgsfullt tillvaratagas,
bran denna principiella utgångspunkt och således utan ställningstagande i
de konkreta fallen anser sig utskottet böra förorda, att de i förevarande
sammanhang framförda decentraliseringsförslagen bli föremål för positiv
provning från Kungl. Maj:ts sida och att i anslutning därtill erforderliga
åtgärder komma till utförande snarast möjligt. Självfallet böra hithörande
frågor följas med uppmärksamhet även i fortsättningen.

Under § 44 i verksamhetsberättelsen redovisar riksdagens revisorer vissa
av de förslag till decentralisering som kommit revisorerna till handa efter
en rundskrivelse till överståthållarämbetet och länsstyrelserna och anför
därefter sammanfattningsvis bl. a. följande.

Länsstyrelserna ha, sasom redan antytts, vid besvarandet av den av revisorerna
utsända rundskrivelsen framfört åtskilliga konkreta förslag till
decentralisering. Revisorerna ha ansett sig icke böra ingå i någon närmare
provning därav utan vilja helt allmänt endast framhålla, att de framförda
decentraliseringsförslagen merendels synas välgrundade. Revisorerna få
därför förorda, att såväl de av revisorerna i det föregående redovisade förslagen
som de eljest framförda måtte upptagas till prövning, så att erforderliga
författningsändringar in. m. snarast kunna genomföras. Enligt revisorenias
mening erfordras icke någon särskild utredning för ändamålet,
utan åtgärderna torde kunna genomföras i annan ordning.

Ett av de förslag till decentralisering, som revisorerna redovisar avser
ärenden rörande tillstand till fiske för utländska medborgare.

I revisorernas berättelse framhålles, att länsstyrelserna i Södermanlands,
kalmar, Gotlands, Hallands, Göteborgs och Bohus, Gävleborgs och Västernorrlands
län hävdat, att ansökningar i dylika ärenden med fördel borde
kunna avgöras av länsstyrelserna samt att länsstyrelsen i Norrbottens län
ifrågasatt lämpligheten av att vidtaga någon åtgärd i denna fråga innan det
spörsmål, som numera upptagits i Nordiska rådets förevarande rekommendation,
behandlats.

I yttrande över Nordiska rådets rekommendation föreslår kammarkollegiet
att — för underlättande av den dispensprövning beträffande utlänningar
vilka inte är domicilierade här, som må finnas önskvärd med hänsyn till
exempelvis turistnäringens intressen — tillstånd enligt 4 § fiskerättslagen
bör kunna lämnas, förutom av Konungen, av myndighet som Konungen
bestämmer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1960

23

Departementschefen

Allmänna synpunkter

Varje svensk medborgare äger fiska med rörligt redskap i allmänt vatten
och i stor utsträckning även i enskilt vatten. Närmare redogörelse för omfattningen
av detta frifiske har jag tidigare lämnat i avsnittet om gällande
rätt. En utlänning måste emellertid för att få fiska i frivatten söka tillstånd
hos Kungl. Maj:t. Detta gäller även om han under en turistresa tillfälligt
vill utöva fritidsfiske t. ex. med kastspö eller pilk vid havskust.

Såsom jag redan nämnt är reglerna om utlännings fiskerätt i vissa avseenden
liberalare i våra nordiska grannländer. Detta gäller särskilt beträffande
utlänningar som är bosatta där.

Frågan om att ändra lagstiftningen i de nordiska länderna så att större
jämställdhet vinnes i fråga om fiskerätten har länge varit under diskussion.
Spörsmålet behandlades av Nordiska rådet år 1954 och har därefter
förekommit på rådets dagordning även åren 1956 och 1957. Sedan frågan
efter motioner upptagits av 1957 års riksdag och föranlett skrivelse till
Kungl. Maj :t, har Kungl. Maj :t berett Nordiska rådet tillfälle att avgiva yttrande
i anledning av skrivelsen. Nordiska rådet har i anledning härav den
12 november 1958 rekommenderat regeringarna i Danmark, Finland, Norge
och Sverige att genomföra likställighet mellan egna medborgare och medborgare
från annat nordiskt land beträffande icke yrkesmässigt fiske i havet
i överensstämmelse med vad som anförts i rådets juridiska niomannakommittés
utlåtande i spörsmålet den 3 februari 1958 med tillhörande lagutkast.
I dessa lagutkast har, såvitt gäller Norge och Sverige, även förordats
vissa ökade möjligheter för utlänningar över huvud taget att fiska utan att
särskilt tillstånd erfordras. Rörande den närmare innebörden av riksdagens
hemställan och Nordiska rådets rekommendation hänvisar jag till vad jag
tidigare anfört.

En allmän strävan har under senare år varit att i skilda avseenden jämställa
nordiska medborgare med medborgare i det egna landet och att även
i övrigt i vidgad utsträckning likställa utlänningar med egna medborgare.
Enighet torde nu inom Norden råda om att även på fiskets område en liberalisering
av gällande regler om utlännings rätt snarast bör ske såvitt gäller
icke yrkesmässigt fiske. Nuvarande krav på tillstånd har, när det gäller
fritidsfisket, inte kunnat upprätthållas och har stundom vållat irritation.
Tidigare har ur militär synpunkt starka invändningar rests mot en lindring
i kravet på att utlänningar blott efter särskilt tillstånd skall få fiska på frivattnen
i havet. Skälet härtill har främst varit den möjlighet att företaga
lödning som erbjudit sig i samband med fiske med pilk och liknande redskap.
Chefen för försvarsstaben har emellertid, efter hörande av chefen för
marinen, i sitt remissyttrande uttalat, att nyssnämnda form av illegal verksamhet
med hänsyn till den tekniska utvecklingen numera har mindre betydelse
och att han därför inte motsätter sig att rekommendationen genom -

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1960

föres. Han framhåller dock vikten av att likställigheten inte får gälla inom
militära skyddsområden. Då militära skäl sålunda inte torde hindra att åtgärder
i huvudsak enligt Nordiska rådets rekommendation genomföres, anser
jag att sådana nu bör vidtagas. Efter vad som framkommit vid överläggningen
med representanter för berörda departement i Danmark, Finland
och Norge torde denna åsikt delas av regeringarna i dessa länder. Det finns
stor sannolikhet för att lagstiftningsåtgärder i enlighet med rekommendationen
kommer att vara genomförda i grannländerna den 1 juli 1960.

Vid redogörelse för huvuddragen i de åtgärder jag föreslår torde jag först
1a behandla frågan om de ändringar som synes lämpliga i fråga om den
fiskerätt, som bör tillkomma alla utlänningar.

I niomannakommitténs lagutkast föreslås, alt utlänning, som sedan minst
två år har hemvist i riket, skall vara helt likställd med svensk medborgare i
avseende å fiske, alltså även yrkesmässigt fiske. I fråga om havsfisket motsvarar
detta förslag helt vad som gäller i Danmark. Likställigheten gäller
i Norge alla som har hemvist där utan krav på att bosättningen skall ha
varat viss tid, och skall enligt kommittéförslaget utvidgas såtillvida att rätt
till sportfiske med handredskap i havet skall föreligga för alla utlänningar,
alltså även för sådana som inte har hemvist i landet. Det rekommenderade
svenska lagutkastet innebär att utlänning, som har hemvist här sedan två
år, skall ha rätt att fiska även på frivattnet i insjöarna Vänern, Vättern,
Mälaren, Hjälmaren och Storsjön (i Jämtland).

Niomannakommitténs förslag i denna del har tillstyrkts av det stora flertalet
remissinstanser. Kammarkollegiet och länsstyrelsen i Stockholms län
har emellertid uttalat betänkligheter mot att likställigheten skall gälla även
jrkesmässigt fiske. Det stora flertalet av de utlänningar, som kommer att
beröras av förslaget, torde emellertid, såsom kommittén uttalat, vara medborgare
i något av de nordiska grannländerna. I Danmark och Norge gäller
beträffande domicilierade utlänningars rätt ingen inskränkning till icke yrkesmässigt
fiske. Vid dessa förhållanden anser jag inte motiverat att för
Sveriges del göra sådan inskränkning. Nyssnämnda länsstyrelse ifrågasätter
även om utlänningarnas fiskerätt skall gälla även i frivattnen i de stora
sjöarna. Detta spörsmål uppkommer inte i de övriga nordiska länderna.
Enligt min mening finns inte tillräckliga skäl att i denna del frångå niomannakommitténs
förslag. Fullständig likställighet mellan svenska medborgare
och här domicilierade utlänningar i fråga om rätt till fiske bör därför
genomföras.

Jag övergår häi efter till att behandla det spörsmål, som rekommendationen
närmast avser, eller rätt för medborgare i andra nordiska länder att,
oberoende av om de äga hemvist här i riket, bedriva icke yrkesmässigt fiske.
Niomannakommitténs svenska lagutkast innebär i denna del, att medborgare
i Danmark, Finland, Island och Norge skall bli likställda med svenska
medborgare i fråga om fritidsfiske med handredskap i havet. För Danmark,

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1960

25

Finland och Norge föreslås bestämmelser av i stort sett samma innebörd.

I enlighet med niomannakommitténs lagutkast bör fisket i princip få utövas
i allmänt vatten i havet och — i samma utsträckning som det är tillåtet
för envar svensk medborgare — jämväl i enskilt vatten i havet. I några
remissyttranden har emellertid påyrkats, att undantag skall göras för Nedertorneå
kommun i Norrbottens län. För skärgården utanför Torne älvs
mynning gäller vissa särskilda bestämmelser angående gränsdragningen
mellan allmänt och enskilt vattenområde (4 § gränslagen). Vidare gäller
enligt en konvention med Finland och kungörelsen 1928: 6 särskilda bestämmelser
för fiskets bedrivande i bl. a. allt vatten i skärgården utanför
Torne älvs mynning inom svenska och finska Nedertorneå socknar. Axbete
med översyn av nämnda konvention pågår. I Norrbottens län är fisket med
rörligt redskap liksom på övriga kuststräckor helt fritt i allmänt vatten. I
ensikilt vatten i havet är sådant fiske likaledes fritt, dock med den inskränkningen
att fisket inte får avse lax. De remissinstanser, som företräder Norrbottens
län, har gjort gällande, att en frigivning av fisket på rekommenderat
sätt i Nedertorneå skärgård skulle medföra avsevärt ökade olägenheter
för yrkesfiskarna samt nödvändiggöra en skärpt övervakning, som
kunde framkalla irritation. Det är givet att liknande synpunkter kan anläggas
även för andra kuststräckor. Emellertid gäller redan nu särskilda
regler för fiskevattnen i Nedertorneå skärgård och förhållandena där synes,
såsom nyssnämnda remissinstanser påpekat, vara så speciella att ett
undantag framstår som befogat. De finska representanterna vid de nordiska
överläggningarna har förklarat, att de inte hade något att erinra mot
att sådant undantag göres.

Enligt förslaget skall alla utlänningar, som bott här minst två år, få fiska
även i frivattnet i de stora sjöarna. Såsom bl. a. hovrätten för Västra Sverige
påpekat ligger det då nära till hands att medgiva nordiska medborgare
på mera tillfälligt besök samma rätt. En sådan utsträckning kan emellertid
tidvis medföra en avsevärd ökning av antalet fiskande i dessa sjöar,
där fiskbeståndet inte på samma sätt som i havet kan återställas utan särskilda
åtgärder. Nordiska medborgare på tillfälligt besök vid sjöarna torde
vidare relativt lätt kunna utverka medgivande av fiskerättsägare att där
fiska på enskilt vatten. Härtill kommer att den föreslagna rätten i de övriga
nordiska länderna blott avser fiske i havet. Det synes därför ej finnas
anledning att nu gå längre än som föreslagits i niomannakommitténs lagutkast.

Vid överläggningarna har man varit enig om att spörsmålet om en utökning
av likställigheten till att avse jämväl yrkesmässigt fiske i detta sammanhang
inte bör upptagas till behandling. För denna åsikt, vilken jag
delar, talar främst att rekommendationen endast avser icke yrkesmässigt
fiske.

Niomannakommittén har framhållit, att likställigheten endast bör avse
fiske såsom fritidssysselsättning utan ekonomisk betydelse och »i synner:<
Iiihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 39

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 39 år 1960

het utan att fångsten avhändes mot betalning». Även från yrkesfiskarnas
sida har såväl i Sverige som i Danmark och Norge bestämt påynkats, att
fångsten inte skall få försäljas. I Finland avses begränsningen mot det
yrkesmässiga fisket skola ske genom uttrycket »husbehovs- och rekreationsfiske».
Enligt vad som upplysts vid de tidigare nämnda överläggningarna
anses detta uttryck i Finland innebära att fångst inte får säljas. Då det är
tveksamt huruvida i uttrycket fritidsfiske ligger ett kategoriskt förbud mot
att fångst säljes, är det givetvis av stor vikt att bestämmelserna utformas
så att man iklart kan avgöra om en överträdelse skett. Med hänsyn härtill
och för att vinna överensstämmelse med de bestämmelser, som eiiligt uttalanden
vid de nordiska överläggningarna kommer att föreslås i Danmark
och Norge, synes det vara lämpligt, att i författningsbestämmelse direkt angives
att fångst inte får försäljas.

Niomannakommitténs förslag innebär vidare den inskränkningen, att fisket
endast skall få ske med handredskap. Av motiven framgår, att man
därvid endast avsett spö, pilk och liknande redskap. Såsom några remissinstanser
påpekat finns inte någon vedertagen definition av uttrycket handredskap.
Detta omfattar enligt vanligt språikbruk säkerligen — förutom
nyssnämnda redskap — bland annat handmanövrerade nätredskap. Enligt
Nordiska rådets rekommendation torde emellertid här avsett fiske få utövas
endast med vissa redskap, som är försedda med krok. Detta synes uttryckligen
böra angivas i författningstexten, lämpligen på sätt som, enligt
vad jag nyss anfört, angivits i niomannakommitténs motiv.

Även om de nu angivna lindringarna i fråga om fiskerätten för utlänningar
genomföres, kommer, som jag tidigare nämnt, att kvarstå en hel
del fall då utlänningar inte får fiska utan särskilt tillstånd. I många av
dessa framstår det som ett alltför tidsödande och omständligt förfarande
att tillståndsärendet skall prövas av Kungl. Maj :t, särskilt som de militära
synpunkter, vilka i sådant ärende bör beaktas, numera har minskat i betydelse.

Vill man effektivt upprätthålla kravet på att utlänningar på kortare besök
i Sverige skall utverka tillstånd för att fiska här, torde det vara nödvändigt
att finna en smidigare form för tillståndsgivningen än den nu gällande.
I enlighet med riksdagens rekommendation i anledning av 1957 års
riksdagsrevisorers berättelse samt kammarkollegiets förslag synes därför sådan
lagändring böra genomföras att Kungl. Maj :t kan delegera tillståndsgivningen
till myndighet. Delegationen synes emellertid tills vidare blott
böra avse tillstånd till fritidsfiske. I viss överensstämmelse med vad som
gäller beträffande tillstånd för svensk medborgare att med fast redskap fiska
i allmänt vatten torde delegationen böra ske till fiskeristyrelsen, då det
gäller generella tillstånd, samt jämväl till länsstyrelsen, då det gäller rätt
för viss person att fiska inom visst län. Avser tillståndet endast fritidsfiske
med handredskap under en kortare tid, förslagsvis 14 dagar, synes tillstånd

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1960

böra kunna lämnas även av polismyndigheten i orten. En sådan möjlighet
torde vara av stort värde för en utlänning under semesterresa eller
som provisorium i avbidan på att frågan om tillstånd avseende en längre tid
skall hinna prövas av fiskeristyrelsen eller länsstyrelsen.

Vad angår frågan om den författningsform, i vilken de föreslagna bestämmelserna
hör utfärdas, har niomannakommittén av principiella skäl
föreslagit, att såväl stadgandena om de domicilierade utlänningarnas rätt
som de speciella likställighetsreglerna för medborgare i andra nordiska länder
skall införas direkt i lagtexten. I remissyttrandena över rekommendationen
har i allmänhet denna fråga ej diskuterats. För egen del ansluter jag
mig till den av hovrätten för Västra Sverige uttryckta åsikten, att den för
domicilierade utlänningar föreslagna generella rätten till fiske bör inskrivas
direkt i lagtexten. I fråga om likställighetsreglerna för nordiska medborgare
synes däremot, såsom nämnda hovrätt och fiskeristyrelsen anfört,
starka skäl tala för att de införes i en kungörelse, som Kungl. Maj:t utfärdar
med stöd av bemyndiganden i 4 och 21 §§ fiskerättslagen. Såsom
nämnda myndigheter framhållit bör sådana begrepp som fritidsfiske och
handredskap inte utan tvingande skäl införas i fiskerättslagen. Mot en
sådan åtgärd talar även önskemålet att bestämmelserna smidigt skall kunna
anpassas efter vunna erfarenheter och utvecklingen av det nordiska samarbetet.
Sveriges fiskares riksförbund har framhållit, att man bör sträva
efter full jämställdhet för nordiska medborgare i fråga om fiske i nordiska
vatten. En lagändring, som inskränker jämställdheten till fritidsfiske med
handredskap i havet, kan försvåra en utvidgning av de nordiska medborgarnas
fiskerätt till att avse fritidsfiske även i de stora sjöarna eller yrkesfiske.
Det kan vidare erfarenhetsmässigt visa sig lämpligt att ändra omfattningen
av de redskap som skall få användas eller att karakterisera arten av
fisket med något annat ord än fritidsfiske. Jag förordar därför, att i lagen
blott införes bestämmelser om de domicilierade utlänningarnas fiskerätt
samt om bemyndigande för Kungl. Maj :t att delegera tillståndsprövningen
[ill myndighet, som Kungl. Maj:t bestämmer.

I enlighet med det anförda har inom departementet upprättats förslag till
lag angående ändrad lydelse av 4 och 21 §§ lagen den 1 december 1950 (nr
596) om rätt till fiske. Lagförslaget torde som Bilaga 2 få fogas till detta
protokoll.

Därest lagförslaget aulages, torde det 1’å ankomma på Kungl. Maj:t alt i
kungörelse meddela bestämmelser om de förutsättningar, under vilka medborgare
i andra nordiska länder utan särskilt tillstånd skall få fiska här i
riket på allmänt eller eljest fritt vallen, samt om delegation av den tillståndsprövning,
som även efter lagförslagets genomförande i vissa fall kommer
att erfordras. Ett utkast till sådan kungörelse har utarbetats inom de -

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 39 år 1960

partementet. Med hänsyn särskilt till vad Nordiska rådet uttalat rörande
den lämpliga författningsformen torde det vara av värde för riksdagen att
erhålla upplysning om hur en sådan kungörelse — med utgångspunkt från
utredningen i detta ärende — enligt min mening kan utformas. Utkastet
torde därför som Bilaga 3 få fogas till detta protokoll.

I den speciella motiveringen, till vilken jag nu övergår, kommer jag att
lämna några ytterligare kommentarer till såväl lagförslaget som kungörelseutkastet.

Speciell motivering

Lagförslaget

I niomannakommitténs lagutkast föreslås, att kravet på bosättning skall
uttryckas med orden »sedan minst två år har hemvist i riket».

Utlänningskungörelsen den 4 juni 1954 (nr 457) innehåller i 37 § 2 mom.
(efter författningsändring genom SFS 1958: 124) ett stadgande om att utlänningskommissionen
äger att från skyldighet att ha arbetstillstånd befria
bl. a. utlänning »som stadigvarande varit bosatt här i riket» under fem
år. I några äldre författningar anges bosättningskrav endast med orden
»har sitt hemvist i riket» eller »i riket bosatt».

Till förhindrande av dubbelbeskattning har träffats ett flertal överenskommelser
med främmande makter. Bosättningskravet definieras därvid
i avtal, som ingåtts under senare tid, på följande sätt: »Fysisk person anses
enligt detta avtal bosatt i en av staterna, om han där har sitt egentliga
bo och hemvist eller där stadigvarande vistas.» Som exempel härpå kan nämnas
avtalen med Danmark (SFS 1953: 747) och med Norge (SFS 1957: 26).

I förevarande sammanhang har jag ansett lämpligt, att angiva bosättningskravet
på samma sätt som i utlänningskungörelsen.

Kungörelseutkastet
1 §•

De bestämmelser, som reglerar varje svensk medborgares rätt att fiska
i enskilt vatten, återfinnes i 6—20 §§ fiskerättslagen. Av dessa innefattar
emellertid blott 6 samt 11—13 och 15 §§ sådant fiske som enligt kungörelseutkastet
bör fritt få utövas även av medborgare i andra nordiska länder.

Termen handredskap torde omfatta en mångfald redskap av olika slag.
Såsom tidigare anförts har avsikten varit att i författningstexten göra en
avgransning genom alt direkt angiva spö och pilk samt därjämte före ordet
handredskap inskjuta ordet »liknande». Härmed torde begränsning ske till
redskap, vilka består av krok i någon form samt lina, med eller utan spö.

Det bör emellertid understrykas, att på grund av lokala föreskrifter ytterligare
begränsning gäller. Som exempel härpå må i anledning av vissa uttalanden
i remissyttrandena nämnas, att utterfiske är helt eller delvis förbjudet
i flera län. Även om utter får anses vara ett redskap som enligt den

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1960

29

i utkastet använda författningstexten i och för sig är tillåtet, begränsas
alltså användningen av detta starkt genom lokala föreskrifter.

Fiskeristyrelsens förslag att som redskap blott skall tillåtas spö och pilk
torde inte vara lämpligt, då härigenom bland annat vanligt fiske med drag
skulle undantagas.

Vid avgränsningen mot det yrkesmässiga fisket kan många uttryck diskuteras.
Som alternativ till det av niomannakommittén och mig föreslagna
uttrycket fritidsfiske torde närmast kunna komma i fråga ordet sportfiske.
Innebörden av detta är emellertid oklar. Jag anser därför att det rekommenderade
uttrycket fritidsfiske är bättre än sportfiske. Härför talar även att i
cirkuläret (SFS 1951:396) rörande tillämpningen av kungörelsen den 8
juni 1951 (nr 395) angående förvaltningen av kronans fisken ordet fritidsfiske
redan använts för att beteckna den form av fiske som här avses. Kammarkollegiet
har ifrågasatt om inte uttrycket fritidsfiske med hänsyn till
utvecklingen mot en allt mera ökad fritid skulle bli för vitt och kunna inrymma
även fiske, som har karaktär av binäring. Denna synpunkt utgör ett
ytterligare skäl för att i kungörelsen direkt stadga, att fångst inte får säljas.

I 1 § andra stycket har gjorts en erinran om att de fiskande har att iaktiaga
föreskrifter om skyddsområden, fiskets vård och bedrivande samt fiskevårdsavgift.
Bestämmelser om fiskets vård och bedrivande (t. ex. om minimimått,
förbudstider och förbjudna redskap) finns såväl i den för riket gällande
fiskeristadgan som i lokala stadgor och föreskrifter, vilka utfärdats
av länsstyrelserna. Ett förslag till lokala fiskevårdsavgifter har framlagts
av fiskeristyrelsen. Därest det genomföres bör avgiftsskyldigheten givetvis
gälla även för utlänningar.

2 §•

2 § innehåller de förut berörda delegationsbestämmelserna. Tanken bakom
stadgandenas utformning är följande. Tillstånd skall alltid kunna lämnas
av fiskeristyrelsen. Därvid skall styrelsen äga meddela — förutom tillstånd
för viss person — tillstånd av generell natur, t. ex. för alla utlänningar
i fråga om fiske på en kuststräcka i närheten av en turistort, för alla
deltagare i en turistresa, för medlemmar i en viss utländsk sportfiskeförening
eller för utländska gäster på visst hotell. Tillstånd skall även kunna
avse fritidsfiske i de stora insjöarna eller sådant fiske med annat redskap
än de enligt kungörelsen tillåtna.

När frågan gäller rätt för viss person att fiska inom visst län bör utlänningar
även ha möjlighet att utverka tillstånd av länsstyrelsen. Länsstyrelserna
handhar redan nu en liknande uppgift, nämligen tillståndsgivningen i
fråga om rätt för svensk medborgare att med fast redskap fiska på allmänt
vatten.

För utlänning på kort besök vid en badort eller annan plats, där fiskemöjligheter
finnes, framstår det ofta som ett alltför tidsödande förfarande

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1960

att hos fiskeristyrelsen eller länsstyrelsen söka tillstånd att fiska. Önskar
han då fiska blott med handredskap under en kortare tid, bör det vara tillfyllest
att han får tillstånd av polismyndigheten i orten.

Varje länsstyrelse bör äga kännedom om meddelade tillstånd för utlänningar
att fiska inom länet. Påstår utlänning, som ertappats med inte tilllåtet
fiske, att han har tillstånd därtill, bör fiskeövervakaren nämligen alltid
hos länsstyrelsen kunna kontrollera detta. I anledning härav har i utkastet
införts ett stadgande om skyldighet för såväl fiskeristyrelsen som polismyndighet
att underrätta berörd länsstyrelse om meddelade tillstånd. Av
särskild betydelse är detta i sådana fall, då tillstånd av generell art utfärdas,
varvid den enskilde fiskaren inte erhåller personligt tillståndsbevis.

3 §•

Då för den fiskande utfärdats särskilt tillståndsbevis, bör detta givetvis
medföras vid fisket och på anmodan uppvisas för fiskeövervakare (t. ex.
fisketillsynsman, polisman eller befattningshavare vid tullverket). Underlåtenhet
i detta avseende bör straffas med böter, om beviset inte uppvisas
inom viss kortare tid.

3 § har avfattats efter förebild av motsvarande stadganden rörande jaktkort
(26 § 1 mom. och 32 § lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt).

4 §•

4 § innehåller bestämmelse om försäljningsförbud i fråga om fångst av
fisk i sådana fall då endast fritidsfiske får utövas. Som straff vid överträdelse
har stadgats dagsböter. Bestämmelser om förverkandepåföljdi har
inte ansetts erforderliga.

5 §•

I 5 § har intagits en erinran om att särskilda bestämmelser gäller i vissa
gränsområden. Dessa bestämmelser grundar sig på konventioner och återfinnes
i kungörelserna den 2 juni 1933 (nr 282) med vissa bestämmelser
rörande fiskeriförhållandena i de till Sverige och Danmark gränsande farvattnen,
den 13 januari 1928 (nr 6) angående tillämpningen av den genom
deklaration den 10 maj 1927 mellan Sverige och Finland fastställda stadgan
för fiskets bedrivande inom Torne älvs fiskeområde, den 18 mars 1949
(nr 97) med vissa bestämmelser rörande lax- och laxöringsfisket i Idefjorden
och Svinesund m. in. samt den 20 april 1951 (nr 164) om rätt för norska
fiskare att idka fiske på svenskt vattenområde i nordligaste delen av Bohuslän.

I enlighet med vad nu anförts föreligger förslag till lag angående ändrad
Igdelse av 4 och 21 §§ lagen den 1 december 1950 (nr 596) om rätt till fiske.

Föredraganden hemställer härefter att lagrådets utlåtande över lagförslaget,
av den lydelse Bilaga 2 till detta protokoll utvisar, måtte för det i

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1960 31

g 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av
protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

B. Siöalth

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1960

Bilaga 1
(Niomannakommitténs förslag)

Utkast till lag angående ändring i lagen den 1 december 1950 (nr 596)

om rätt till fiske

förordnas, att 4 och 21 §§ lagen den 1 december 1950 om rätt
till fiske skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

4 §.

Likställd med svensk medborgare med avseende å fiske i allmänt vat L0ri

sr

utlänning, som sedan minst två år har hemvist i riket •
medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge i’fråga om rätt att
med handredskap bedriva fritidsfiske i havet; samt

utländsk innehavare av enskild fiskerätt i fråga om rätt att från det en
skilda vattnet sträcka fast redskap vidare ut i allmän vatten

I ovngt må den som ej är svensk medborgare bedriva fiske i allmänt
vatten endast efter tillstånd av Konungen.

21 §•

tern?ffr—2o"|§ |JCnSk medborSare med avseende å fiske enligt föreskrif utlänning,

som sedan minst två år har hemvist i riket f

.IHldfb°,I’gare j ?an!naIk/ FinIand> Island eller Norge såvitt fråga är om
fritidsfiske med handredskap i havet; samt s

eljest utlänning, i den mån Konungen så bestämmer.

Denna lag träder i kraft den . ..

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1960

33

Bilaga 2

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 4 och 21 §§ lagen den 1 december 1950
(nr 5%) om rätt till fiske

Härigenom för ordnas, att 4 och 21 §§ lagen den 1 december 1950 om rätt
till fiske skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

4 §.

Den som ej är svensk medborgare
må bedriva fiske i allmänt vatten endast
efter tillstånd av Konungen. Är
han innehavare av enskild fiskerätt,
skall han dock i fråga om rått att
från det enskilda vattnet sträcka fast
redskap vidare ut i allmänt vatten
vara likställd med svensk medborgare.

21 §.

Konungen äger bestämma att fiske
enligt föreskrifterna i 6—20 §§
må bedrivas även av den som ej är
svensk medborgare.

(Föreslagen lydelse)

4 §.

Likställd med svensk medborgare
med avseende å fiske i allmänt vatten
är

utlänning, som stadigvarande varit
bosatt här i riket under minst två år;
samt

utländsk innehavare av enskild
fiskerätt i fråga om rätt att från det
enskilda vattnet sträcka fast redskap
vidare ut i allmänt vatten.

I övrigt må den som ej är svensk
medborgare bedriva fiske i allmänt
vatten endast i den mån Konungen
eller myndighet som Konungen bestämmer
så medgiver.

21 §.

Likställd med svensk medborgare
med avseende å fiske enligt föreskrifterna
i 6—20 §§ är

utlänning, som stadigvarande varit
bosatt här i riket under minst två år;
samt

annan utlänning, i den mån
Konungen eller myndighet som
Konungen bestämmer så medgiver.

Denna lag tråder i kraft den 1 juli
1960.

34

Kungl. Maj. ts proposition nr 39 år 1960

Bilaga 3

Utkast

till

kungörelse angående rätt för utlänning att fiska på allmänt

vatten m. in.

Kungl. Maj :t har, med stöd av 4 och 21 §§ lagen den 1 december 1950 (nr
596) om rätt till fiske, funnit gott förordna som följer.

1 §•

Medborgare i Danmark, Finland, Island och Norge må med spö, pilk och
liknande handredskap utöva fritidsfiske här i riket i allmänt vatten vid
havskust samt, enligt de i 6, 11—13 och 15 §§ lagen om rätt till fiske meddelade
föreskrifterna, jämväl i enskilt vatten. Den här avsedda rätten till
fiske gäller dock ej inom Nedertorneå kommun av Norrbottens län.

Vad i första stycket sägs medför ej inskränkning i den fiskandes skyldighet
att iakttaga vad särskilt stadgats eller kan komma att stadgas om skyddsområden,
fiskets vård och bedrivande samt fiskevårdsavgift.

2 §•

Då rätt till fiske ej föreligger för utlänning enligt 1 § eller på grund av
stadgande i 4 eller 21 § lagen om rätt till fiske, må fiskeristyrelsen meddela
tillstånd för utlänning att utöva fritidsfiske i allmänt vatten eller, enligt
föreskrifterna i 6—20 §§ lagen om rätt till fiske, i enskilt vatten. Sådant
tillstånd må meddelas såväl för viss person som för grupp av utlänningar.
Om meddelat tillstånd skall fiskeristyrelsen underrätta länsstyrelserna i
berörda län.

Tillstånd för viss person att inom visst län utöva fritidsfiske i allmänt vatten
eller, enligt nyssnämnda föreskrifter, i enskilt vatten må jämväl meddelas
av länsstyrelsen. Avser tillståndet blott fritidsfiske med handredskap
under en tid av högst fjorton dagar, må tillståndet meddelas av polismyndigheten
å orten. Anmälan om beviljat tillstånd skall av polismyndigheten
ofördröjligen göras till länsstyrelsen.

3 §■

Har särskilt tillståndsbevis utfärdats för den fiskande, är denne skyldig
att vid fisket medföra beviset och på anmodan uppvisa detta för fisketillsynsman
eller annan som enligt gällande bestämmelser äger övervaka fisket.
Fiskande, som underlåter att iakttaga vad sålunda åligger honom, straffas
med böter från och med fem till och med trehundra kronor. Styrker han
senast å tredje söckendagen efter det han avkrävdes beviset inför fiskeövervakaren
eller polismyndighet att han vid tiden för fisket innehade gällande
tillstånd, är han dock fri från ansvar.

4 §•

Fångst som erhållits vid fiske, vilket utövats med stöd av bestämmelserna
i 1 § eller tillstånd enligt 2 §, må icke säljas. Bryter någon häremot straffas
han med dagsböter.

Kungl. Maj. ts proposition nr 39 år 1960

35

I tillståndsbevis skall intagas erinran om det i första stycket stadgade försal
jningsförbudet.

5 §•

Rörande rätt för medborgare i Danmark, Finland och Norge att fiska i vissa
gränsområden är särskilt stadgat.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1960.

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1960

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 28 januari
1960.

N ärvarande:
justitieråden Beckman,

E. Söderlund,

Tammelin,
regeringsrådet Nevrell.

Enligt lagrådet den 23 januari 1960 tillhandakominet utdrag av protokoll
över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den
15 januari 1960, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över
upprättat förslag till lag angående ändrad lydelse av 4 och 21 §§ lagen den
1 december 1950 (nr 596) om rätt till fiske.

hörslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av chefen för rättsavdelningen i jordbruksdepartementet Arvid Ribbing.

Lagrådet yttrade:

Behovet och verkningarna av de föreslagna ändringarna i rätten att fiska
låta sig icke bedöma på grundval av den i remissprotokollet upptagna knapphändiga
utredningen. Lagrådet, vars granskning icke omfattat bestämmelserna
i den tilltänkta kungörelsen, måste därför begränsa sig till att göra
vissa erinringar mot de föreslagna lagbestämmelsernas avfattning.

I lagförslaget har i stället för det i gällande lag använda uttrycket »den
som ej är svensk medborgare» använts, i några fall »utlänning» och i ett
fall »utländsk innehavare». Enligt uttalanden i förarbetena till 1950 års
lag (prop. 1950:60 s. 104 och 111 samt SOU 1947: 47 s. 262) torde emellertid
de bestämmelser, vilka avse den som ej är svensk medborgare, vara tilllämpliga
icke blott på utlänningar utan även på såväl svenska som utländska
juridiska personer. De i den föreslagna lagtexten använda formuleringarna
synas därför medföra vissa icke avsedda sakliga ändringar. Vidare
må beträffande det föreslagna uttrycket »utlänning, som stadigvarande
varit bosatt här i riket under minst två år,» anmärkas, att därav icke med
önskvärd tydlighet framgår, att här endast avses utlänning, som alltjämt är
bosatt i riket. Lagtexten bör därför omarbetas, förslagsvis på följande sätt.

I 4 § första stycket bör stadgas, att utlänning, som sedan minst två år är
stadigvarande bosatt här i riket, är likställd med svensk medborgare med
avseende å fiske i allmänt vatten. Andra stycket bör inledas med tredje
stycket i det remitterade förslaget, varefter bör följa samma bestämmelse
som j 4 § andra punkten i gällande lag.

Kungl. Maj. ts proposition nr 39 år 1960

37

I 21 § första stycket bör stadgas, att utlänning, som sedan minst två år
är stadigvarande bosatt här i riket, är likställd med svensk medborgare med
avseende å fiske enligt föreskrifterna i fr—20 §§. I ett andra stycke torde
böra införas bestämmelse om att den, som ej är svensk medborgare, i övrigt
må bedriva fiske enligt nämnda föreskrifter endast i den mån Konungen
eller myndighet som Konungen bestämmer så medgiver.

Slutligen må framhållas, att enligt 1 § i kungörelseutkastet vad där sägs
om utländska medborgares rätt till fiske ej medför inskränkning i den fiskandes
skyldighet att iakttaga vad särskilt stadgats eller kan komma att
stadgas om bl. a. skyddsområden. Motsvarande gäller uppenbarligen utan
särskilt stadgande beträffande den i själva lagen föreslagna fiskerätten för
utländska medborgare.

Ur protokollet:
Trygve Hellners

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1960

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 5 februari 1960.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kung,
Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam, Nordlander.

Efter gemensam beredning med cheferna för utrikes- och justitiedepartementen
anmäler chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Gösta Netzén,
lagrådets den 28 januari 1960 avgivna utlåtande över det den 15 januari
1960 till lagrådet remitterade förslaget till lag angående ändrad lydelse
av t och 21 §§ lagen den 1 december 1950 (nr 596) om rätt till fiske.

Föredraganden redogör för utlåtandets innehåll och förordar, att de av
lagrådet föreslagna jämkningarna i lagförslaget vidtagas.

Föredraganden hemställer därefter, att lagförslaget måtte jämlikt § 87
regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet :
G. Liizell

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1960

Innehållsförteckning

Proposition ...........................................

Propositionens huvudsakliga innehåll.....................

Lagförslag .................................''•.........

Statsrådsprotokoll den 15 januari 1960 ...................

Inledning ...........................................

Gällande rätt .......................................

Fiskerätt för alla utlänningar, som har hemvist i Sverige

Fiskerätt för nordiska medborgare.....................

Delegation av tillståndsprövningen.....................

Departementschefen .................................

Niomannakommitténs lagförslag .......................

Lagförslag ...........................................

Utkast till kungörelse.................................

Lagrådets utlåtande ...................................

Statsrådsprotokoll den 5 februari 1960 ...................

591681

Stockholm 1960. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag