Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1960

1

Nr 37

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 27 mars
1953 (nr 95) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
och om stadshypoteksföreningar, in. m.;
given Stockholms slott den 15 januari 1960.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till

1) förordning angående ändring i förordningen den 27 mars 1953 (nr 95)
om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar;
samt

2) förordning angående ändring i förordningen den 27 mars 1953 (nr 97)
om Svenska bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar;

dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 propositionen föreslås höjning av grundfonden för Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa från 525 till 725 miljoner kronor och av grundfonden
för Svenska bostadskreditkassan från 110 till 160 miljoner kronor. Vidare
förordas att Kungl. Maj:t skall få rätt att dispensera från kravet på
brandförsäkring, när det gäller kommunal fastighet som belånas i stadshypoteks-
eller bostadskreditförening. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 37

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1960

Förslag

till

förordning angående ändring i förordningen den 27 mars 1953 (nr 95)
om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om
stadshypoteksföreningar

Härigenom förordnas, att 2, 5, 23 och 24 §§ förordningen den 27 mars
1953 om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

2 §.

Såsom grundfond för kassan ställer
staten genom fullmäktige i riksgäldskontoret
till förfogande svenska
statens tre och en halv procent obligationer,
ouppsägbara från innehavarens
sida, till ett nominellt belopp
av femhundratjugufem miljoner kronor.

Grundfondsobligationerna fortfara
---äro fullgjorda. 5

5 §•

De obligationer, ---— fastställd

amortering.

Obligationslån skall--— låne avtalet

bestämd.

Därest grundfonden skulle genom
förluster, som uppkommit på kassans
rörelse i dess helhet, nedgå till
femhundratio miljoner kronor, må
kassan icke upptaga nytt lån med
mindre Konungen lämnar tillstånd
därtill. Om grundfonden av sådan
anledning skulle nedgå till femhundra
miljoner kronor, må nytt lån icke
upptagas med mindre riksdagen på
Konungens framställning det medgiver.

Finner kassans--— anmälan

därom.

23 §.

Förening må, bortsett från placeringen
av säkerhetsfonden enligt bestämmelserna
i 21 §, meddela lån allenast
mot säkerhet av inteckning i

1 Senaste lydelse av 2 och 5 §§ se 1958: 21.

(Föreslagen lydelse)

2 §•

Såsom grundfond för kassan ställer
staten genom fullmäktige i riksgäldskontoret
till förfogande svenska
statens tre och en halv procent obligationer,
ouppsägbara från innehavarens
sida, till ett nominellt belopp
av sjuhundratjugufem miljoner kronor.

Grundfondsobligationerna fortfara
---äro fullgjorda.

5 §•

De obligationer,---- fastställd

amortering.

Obligationslån skall -—--låne avtalet

bestämd.

Därest grundfonden skulle genom
förluster, som uppkommit på kassans
rörelse i dess helhet, nedgå till
sjuhundratio miljoner kronor, må
kassan icke upptaga nytt lån med
mindre Konungen lämnar tillstånd
därtill. Om grundfonden av sådan
anledning skulle nedgå till sjuhundra
miljoner kronor, må nytt lån
icke upptagas med mindre riksdagen
på Konungens framställning det medgiver.

Finner kassans — — — anmälan
därom.

23 §.

Förening må, bortsett från placeringen
av säkerhetsfonden enligt bestämmelserna
i 21 §, meddela lån allenast
mot säkerhet av inteckning i

3

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1960
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

fast egendom eller tomträtt. Härvid
skall tillika iakttagas, att den fasta
egendomen eller den med tomträtt
upplåtna tomten är belägen inom föreningens
verksamhetsområde, att
därå finnes uppförd byggnad, som är
nöjaktigt brandförsäkrad och som
huvudsakligen är avsedd för bostadsändamål
eller till affärslokaler, samt
att, då fråga är om lån mot säkerhet
av inteckning i tomträtt, kassans styrelse
godkänt det avtal, varigenom
tomträtten upplåtits.

Säkerhet, som —- — — till föreningen.

För förenings — ---- till kassan.

Lån må —- —• -— ettusen kronor.

Alla till---till kassan.

24 §.

Inteckning i fast egendom eller
tomträtt, som utgör säkerhet för
amorteringslån, skall lyda å minst
det belopp, till vilket lån beviljas, och
ligga inom hälften av det vid föreningens
värdering uppskattade värdet
å den fasta egendomen eller å
byggnad, som uppförts å den med
tomträtt upplåtna tomten. Inteckning
skall jämväl vara belägen inom gällande
brandförsäkringsvärde och
hälften av det värde, som vid taxering
enligt kommunalskattelagen
åsatts nyssnämnda egendom eller
byggnad; dock må, i den mån kassans
styrelse det medgiver, inteckning
kunna ligga inom sex tiondelar
av uppskattningsvärdet och taxeringsvärdet.

Vad sålunda —- — — hållbart
byggnadsämne.

Den årliga —---hållbart ämne.

fast egendom eller tomträtt. Härvid
skall tillika iakttagas, att den fasta
egendomen eller den med tomträtt
upplåtna tomten är belägen inom föreningens
verksamhetsområde, att
därå finnes uppförd byggnad, som är
nöjaktigt brandförsäkrad och som
huvudsakligen är avsedd för bostadsändamål
eller till affärslokaler, samt
att, då fråga är om lån mot säkerhet
av inteckning i tomträtt, kassans
styrelse godkänt det avtal, varigenom
tomträtten upplåtits. I fråga om lån
till kommun må i den omfattning och
på de villkor Konungen bestämmer
kravet på brandförsäkring eftergivas.

Säkerhet, som — — — till föreningen.

För förenings —--till kassan.

Lån må — -— — ettusen kronor.

Alla till —--till kassan.

24 §.

Inteckning i fast egendom eller
tomträtt, som utgör säkerhet för
amorteringslån, skall lyda å minst
det belopp, till vilket lån beviljas, och
ligga inom hälften av det vid föreningens
värdering uppskattade värdet
å den fasta egendomen eller å
byggnad, som uppförts å den med
tomträtt upplåtna tomten. Inteckning
skall jämväl vara belägen inom
gällande brandförsäkringsvärde, där
ej enligt vad i 23 § första stycket
stadgas kravet på brandförsäkring
eftergivits, samt inom hälften av det
värde, som vid taxering enligt kommunalskattelagen
åsatts nyssnämnda
egendom eller byggnad; dock må, i
den mån kassans styrelse det medgiver,
inteckning kunna ligga inom sex
tiondelar av uppskattningsvärdet och
taxeringsvärdet.

Vad sålunda — — — hållbart
byggnadsämne.

Den årliga--— hållbart äm ne.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
tf Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 37

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1960

Förslag

till

förordning angående ändring i förordningen den 27 mars 1953 (nr 97)
om Svenska bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar

Härigenom förordnas, att 2, 23 och 24 §§ förordningen den 27 mars 1953
om Svenska bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar1 skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 §•

Såsom grundfond för kassan ställer
staten genom fullmäktige i riksgäldskontoret
till förfogande svenska statens
fyra och en halv procent obligationer,
ouppsägbara från innehavarens
sida, till ett nominellt belopp
av etthundratio miljoner kronor.

Grundfondsobligationerna fortfara
---äro fullgjorda.

23 §.

Förening må, bortsett från placeringen
av säkerhetsfonden enligt bestämmelserna
i 21 §, meddela lån allenast
mot säkerhet av inteckning i
fast egendom eller tomträtt. Härvid
skall tillika iakttagas, att den fasta
egendomen eller den med tomträtt
upplåtna tomten är belägen inom föreningens
verksamhetsområde, att
därå finnes uppförd byggnad, som är
nöjaktigt brandförsäkrad och som
huvudsakligen är avsedd för bostadsändamål
eller till affärslokaler, samt
att, då fråga är om lån mot säkerhet
av inteckning i tomträtt, kassans styrelse
godkänt det avtal, varigenom
tomträtten upplåtits.

Säkerhet, som — — — till föreningen.

1 Senaste lydelse av 2 § se 1958: 22.

2 §•

Såsom grundfond för kassan ställer
staten genom fullmäktige i riksgäldskontoret
till förfogande svenska
statens fyra och en halv procent obligationer,
ouppsägbara från innehavarens
sida, till ett nominellt belopp av
etthundrasextio miljoner kronor.

Grundfondsobligationerna fortfara
---äro fullgjorda.

23 §.

Förening må, bortsett från placeringen
av säkerhetsfonden enligt bestämmelserna
i 21 §, meddela lån allenast
mot säkerhet av inteckning i
fast egendom eller tomträtt. Härvid
skall tillika iakttagas, att den fasta
egendomen eller den med tomträtt
upplåtna tomten är belägen inom föreningens
verksamhetsområde, att
därå finnes uppförd byggnad, som är
nöjaktigt brandförsäkrad och som
huvudsakligen är avsedd för bostadsändamål
eller till affärslokaler, samt
att, då fråga är om lån mot säkerhet
av inteckning i tomträtt, kassans styrelse
godkänt det avtal, varigenom
tomträtten upplåtits. I fråga om lån
till kommun må i den omfattning och
på de villkor Konungen bestämmer
kravet på brandförsäkring eftergivas.

Säkerhet, som — — — till föreningen.

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1960
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

För förenings — — — till kassan.

Lån må---ettusen kronor.

Alla till---till kassan.

24 §.

Inteckning i fast egendom eller
tomträtt, som utgör säkerhet för
lån, skall lyda å minst det belopp, till
vilket lån beviljas, och ligga inom tre
fjärdedelar av det vid föreningens
värdering uppskattade värdet å den
fasta egendomen eller å byggnad, som
uppförts å den med tomträtt upplåtna
tomten. Inteckning skall jämväl
vara belägen inom gällande brandförsäkringsvärde
och tre fjärdedelar av
det värde, som vid taxering enligt
kommunalskattelagen åsaitts nyssnämnda
egendom eller byggnad.

Lån må---kassans styrelse.

För förenings —--till kassan.

Lån må---ettusen kronor.

Alla till--— till kassan.

24 §.

Inteckning i fast egendom eller
tomträtt, som utgör säkerhet för
lån, skall lyda å minst det belopp, till
vilket lån beviljas, och ligga inom tre
fjärdedelar av det vid föreningens
värdering uppskattade värdet å den
fasta egendomen eller å byggnad, som
uppförts å den med tomträtt upplåtna
tomten. Inteckning skall jämväl
vara belägen inom gällande brandförsäkringsvärde,
där ej enligt vad i 23 §
första stycket stadgas kravet på
brandförsäkring eftergivits, samt
inom tre fjärdedelar av det värde,
som vid taxering enligt kommunalskattelagen
åsatts nyssnämnda egendom
eller byggnad.

Lån må--— kassans styrelse.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1960

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 15 januari
1960.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lindholm, Kling, Skoglund,

Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler fråga om höjning
av grundfonden för Konungariket Sveriges stadshgpotekskassa, m. m.
samt anför därvid följande.

Styrelserna för Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och Svenska bostadskreditkassan
har hos Kungl. Maj :t hemställt, dels att de grundfonder,
som staten ställer till kassornas förfogande och på vilkas storlek omfattningen
av kassornas utlåning ytterst beror, måtte höjas, och dels att stadshypoteks-
och bostadskreditföreningar i fråga om inteckningslån till kommun
skall kunna medges dispens från eljest gällande krav på att belånad
byggnad skall vara nöjaktigt brandförsäkrad.

Vad kassorna sålunda hemställt har vid företagen remissbehandling i huvudsak
lämnats utan erinran.

Grundfondsfrågan

I 2 § förordningen den 27 mars 1953 (nr 95) om Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar, sådan paragrafen lyder
enligt förordningen den 31 januari 1958, nr 21, stadgas, att staten genom
fullmäktige i riksgäldskontoret till förfogande såsom grundfond för
kassan ställer svenska statens 31/2 procent obligationer, ouppsägbara från
innehavarens sida, till ett nominellt belopp av 525 miljoner kronor.

Enligt 5 § tredje stycket i dess lydelse jämlikt förenämnda förordning den
31 januari 1958 må kassan, därest grundfonden genom på kassans rörelse i
dess helhet uppkomna förluster skulle nedgå till 510 miljoner kronor, icke
upptaga nytt lån med mindre Kungl. Maj:t därtill lämnar tillstånd’. Om
grundfonden av sådan anledning skulle nedgå till 500 miljoner kronor, må
nytt lån icke upptagas med mindre riksdagen på framställning av Kungl.
Maj :t det medgiver.

Vidare stadgas i 3 §, att sammanlagda beloppet av kassans utelöpande
obligationer icke må uppgå till mera än tio gånger beloppet av grundfonden.

Enligt 2 § förordningen den 27 mars 1953 (nr 97) om Svenska bostads -

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1960

kreditkassan och om bostadskreditföreningar, sådan paragrafen lyder enligt
förordningen den 31 januari 1958, nr 22, ställer staten genom fullmäktige
i riksgäldskontoret till förfogande såsom grundfond för kassan svenska
statens 41/2 procent obligationer, ouppsägbara från innehavarens sida, till
ett nominellt belopp av 110 miljoner kronor. Enligt 3 § må sammanlagda beloppet
av kassans utelöpande obligationer icke uppgå till mera än tio gånger
beloppet av grundfonden.

I gemensam skrivelse den 23 oktober 1959 har styrelserna för stadshypotekskassan
och bostadskreditkassan hemställt om ökning av kassornas
grundfonder. För stadshypotekskassans del begäres i skrivelsen att grundfondens
belopp måtte höjas med 200 miljoner kronor till 725 miljoner kronor
samt att 5 § tredje stycket i förordningen den 27 mars 1953, nr 95, måtte
ändras på så sätt, att de där angivna gränserna höjes från 510 miljoner till
710 miljoner kronor respektive från 500 miljoner till 700 miljoner kronor.
I fråga om bostadskreditkassan hemställes att grundfondens belopp måtte
höjas med 50 miljoner kronor till 160 miljoner kronor.

Utvecklingen under senare år av kassornas obligationsskulder och låneverksamhet
redovisas av styrelserna i följande sammanställningar.

Stadshypotekskassan

31/12

Utlämnade
obligationer
milj. kr.

Nettobelopp
utelöpande
obligationer
milj. kr.

År

Nettoökning
av utestående
hypotekslån
milj. kr.

1951..........................

2123

2 058

1951

169

1952 ..........................

2 262

2192

1952

135

1953 ..........................

2 441

2 363

1953

177

1954 ..........................

2 657

2 574

1954

201

1955 ..........................

3 021

2 933

1955

360

1956 ..........................

3 365

3 268

1956

337

1957 .........................

3 952

3 847

1957

583

1958 ..........................

4 463

4 342

1958

506

1959, 23/10....................

5 030

4 894

1959,Vi—2*/io

559

Bostadskreditkassan

Nettobelopp
utelöpande
obligationer
milj. kr.

Utlämnade
obligationer
milj. kr.

Nettoökning
av utestående
sekundärlån
milj. kr.

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1960

Styrelserna erinrar om att den utelöpande obligationsskulden enligt gällande
bestämmelser må uppgå till, för stadshypotekskassan 5 250 miljoner
och för bostadskreditkassan 1 100 miljoner kronor.

Till belysning av frågan i vad män den återstående upplåningsrätten, 356
miljoner respektive 101 miljoner kronor, kan anses tillfyllest för att möta
de anspråk, som under den närmaste tiden kan komma att ställas på kassorna,
uttaiar styrelserna vidare följande.

Det är givetvis icke möjligt att med någon större grad av säkerhet bilda
sig en uppfattning om de låneökningar, som kassornas rörelser kunna resultera
i under den närmaste framtiden. Med hänsyn till de betydande balanser
inneliggande beviljade låneansökningar, som kassorna — oaktat den
mycket omfattande utlåningsverksamheten under innevarande år — till
följd av läget på kapitalmarknaden ännu icke kunnat effektuera, och med
beaktande av den i övrigt rådande situationen i fråga om finansieringen av
bostadsbyggandet, synas kassorna dock böra vara "beredda att tills vidare
möta låneanspråk av i stort sett samma omfattning som under de senaste
åren. Under sådana förhållanden måste de kvarstående upplåningsmarginalerna
anses otillräckliga.

Styrelserna förklarar sig ha kommit till den uppfattningen att grundfonderna
nu bör ökas med belopp, soin icke understiger 200 miljoner kronor för
stadshypotekskassan och 50 miljoner kronor för bostadskreditkassan. Beträffande
storleken av ökningarna hänvisar styrelserna till de synpunkter,
som styrelserna i tidigare framställningar om fondökningar givit uttryck åt.
Sålunda hade styrelserna i sådana sammanhang framhållit, att styrelserna
var väl medvetna om kraven på en stram kreditpolitik men samtidigt ansett
sig böra understryka, att låneanspråken på stadshypoteks- och bostadskreditinstitutionerna
i främsta rummet var beroende av omfattningen av
det bostadsbyggande, som statsmakterna efter prövning ur bostadspolitiska
utgångspunkter funne vara av den angelägenhetsgrad, att del borde givas
utrymme i investeringsplanerna. Styrelserna hade vidare framhållit, att en
höjning av grundfonderna endast skapade formella förutsättningar för en
ökad obligationsutgivning och sålunda icke i och för sig beredde institutionerna
vidgade kreditgivningsmöjligheter. Kreditgivningens omfattning
och inriktning var beroende av andra faktorer. Slutligen hade stvrelserna
även uttalat, att det ur olika synpunkter synts önskvärt, att frågan om storleken
av grundfonderna icke skulle behöva prövas med alltför korta mellanrum.
Dessa uttalanden ägde enligt styrelsernas uppfattning tillämpning jämväl
beträffande de nu aktuella höjningarna. Det kunde tilläggas att de höjningar,
som genomfördes enligt förordningarna den 31 januari 1958, innebalen
ökning av fonderna med 125 miljoner kronor för stadshypotekskassan
och 30 miljoner kronor för bostadskreditkassan, vilka ökningar sålunda endast
möjliggjort cirka två års fortsatt låneverksamhet.

Över framställningen har, efter remiss, yttranden avgivits av fullmäktige
i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret samt bank- och fondinspektionen.
Remissinstanserna har härvid icke haft något att erinra mot
den föreslagna höjningen av grundfondernas belopp. Fullmäktige i riksban -

Kungl. Maj. ts proposition nr 37 år 1960

9

ken framhåller, med hänvisning till vad fullmäktige understrukit i yttrande
över tidigare framställningar om ökning av kassornas grundfonder, att eu
höjning av dessa allenast innebär att formella förutsättningar skapas för
instituten att öka sin på obligationer grundade upplåning och därmed sin
kreditgivning. Även fullmäktige i riksgäldskontoret anför sistnämnda synpunkt.
Fullmäktige i riksbanken samt bank- och fondinspektionen understryker
att grundfondernas storlek bör bestämmas så, att en omprövning
därav icke behöver ske med alltför korta mellanrum. Från denna synpunkt
finner riksbanksfullmäktige de föreslagna höjningarna motiverade. Bamkoch
fondinspektionen uttalar att höjningarna i varje fall icke är för stora.

Brandförsäkringsfrågan

I 23 § förordningen om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa föreskrives
att stadshypoteksförening — bortsett från placering av säkerhetsfond
— allenast får meddela lån mot säkerhet av inteckning i fast egendom
eller tomträtt. Därvid skall tillika, enligt föreskrift i samma paragraf,
iakttagas bl. a. att å den fasta egendomen eller den med tomträtt upplåtna
tomten finns uppförd byggnad som är nöjaktigt brandförsäkrad. Enligt
föreskrift i 24 § samma förordning skall inteckning, som utgör säkerhet för
amorteringslån, vara belägen inom gällande brandförsäkringsvärde. Kungl.
Maj :ts reglemente den 27 mars 1953 för Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
och för stadshypoteksföreningar innehåller i 18 § en bestämmelse
om att brandförsäkring, som i 23 § förordningen om kassan och om föreningarna
avses, skall vara meddelad av inländsk försäkringsinrättning
eller utländsk försäkringsanstalt med rätt att här i riket driva försäkringsrörelse.
I reglementets 23 § föreskrives att, därest för föreningen betryggande
brandförsäkring av byggnaden ej längre föreligger, lånet ofördröjligen
skall uppsägas att genast inbetalas. Motsvarande bestämmelser för
bostadskreditförening återfinnes i 23 och 24 §§ förordningen om Svenska
bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar samt i 18 och 23 §§
Kungl. Maj:ts reglemente den 27 mars 1953 för Svenska bostadskreditkassan
och för bostadskreditföreningar.

I gemensam skrivelse den 22 maj 1959 har styrelserna för stadshypotekskassan
och bostadskreditkassan hemställt om ändring av den i 18 § kassornas
reglementen meddelade föreskriften om brandförsäkring. Syftet med
styrelsernas framställning är att möjligheter skall skapas att utlämna lån
till kommuner -— i första hand Stockholms stad — oaktat byggnad, som
önskas belånad, ej är brandförsäkrad. Styrelserna upplyser att Stockholms
stad beträffande brandförsäkring av stadens fasta och lösa egendom tilllämpar
vissa av stadsfullmäktige antagna grunder. Dessa innebär att staden,
i den mån icke allframtidsförsäkring finnes, i regel själv står brand -

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1960

risken för sin egendom. Staden har, omtalar styrelsen, inrättat en särskild
fond för reglering av brandskada å viss egendom (brandskaderegleringsfonden),
enligt vars reglemente följande gäller.

Till fonden skall i de fall, då fastighetsnämnden prövar så böra ske, för
risk, som staden själv står, avsättas premie, vilkens storlek bestämmes av
fastighetsnämnden, dock högst till det belopp, som skulle utgå vid försäk^
svensk försäkringsanstalt. Å fondens medel inflytande räntor skola
tillföras fonden. Av fondens medel bestrides enligt fastighetsnämndens beslut
ersättning för brandskador å egendom, för vilken staden står självrisk.
Vid särskilt ogynnsamt skadeutfall må dock fastighetsnämnden föreslå
stadsfullmäktige annan ordning för timad brandskadas täckande. Fondens
medel förvaltas av drätselnämnden, som har att tillhandahålla fastighetsnämnden
de medel, som erfordras för bestridande av utgifterna till de ändamål,
för vilka fonden är avsedd.

I skrivelser till Stockholms stadshypoteksförening och Stockholms stads
bostadskreditförening, fortsätter styrelserna, framställde Stockholms stads
kammarkontor förfrågan, huruvida stadens brandskaderegleringsfond kunde
godkännas som försäkringsgivare beträffande stadens hos föreningarna
belånade fastigheter. Kammarkontoret upplyste därvid att Kungl. bostadsstyrelsen
på motsvarande förfrågan meddelat, att bostadsstyrelsen icke hade
något krav på att stadens hos bostadsstyrelsen belånade fastigheter skall
vara brandförsäkrade hos försäkringsanstalt.

Kassastyrelserna fortsätter.

Föreningsstyrelserna ha vid behandling av kammar kontorets förfrågan
uttalat, att styrelserna funnit stadens brandskaderegleringsfond erbjuda tillfyllestgörande
säkerhet för stadens hos föreningarna belånade fastigheter.
Föreningsstyrelserna ha i anslutning därtill, under förklaring att styrelserna
icke ägde befogenhet att göra avkall på de i 18 § i respektive reglementen
för institutionerna intagna bestämmelserna om brandförsäkring av belånad
egendom, beslutat hänskjuta den uppkomna frågan till prövning av
styrelserna för stadshypoteks- och bostadskreditkassorna.

Kassastyrelserna dela föreningsstyrelsernas uppfattning, att Stockholms
stads brandskaderegleringsfond får anses utgöra betryggande säkerhet i här
ifrågavarande avseende. Det torde visserligen formellt kunna invändas, att
lagen den 8 april 1927 om inteckningshavares rätt till betalning ur ersättning,
som utgår på grund av brandförsäkringsavtal, icke kan komma i
tillämpning vid skadefall å fastighet, där brandrisken täckes enligt av staden
tillämpade grunder. Vid inträffad brandskada å belånad egendom ankommer
det emellertid, jämlikt 23 § första stycket i för institutionerna
gällande reglementen, på vederbörande föreningsstyrelse att bestämma,
huruvida det lånebelopp, för vilket inteckning i egendomen utgör säkerhet,
skall inbetalas eller helt eller delvis kvarstå. Då någon förlustrisk på grund
av bristande betalningsförmåga icke föreligger i här avsedda fall, saknar
sålunda den berörda invändningen reell betydelse.

Kassastyrelserna finner det vara ett välgrundat intresse för Stockholms
stad att få tillämpa av staden antagna grunder för brandförsäkring av stadens
egendom även beträffande sådana fastigheter, som är belånade hos
stadshypoteks- och bostadskreditinstitutionerna. Detta intresse växer i styrka,
anför styrelserna, allt eftersom staden successivt förvärvar fastigheter,

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1960

som redan är belånade hos institutionerna. Då icke heller kassastyrelserna
äger lämna dispens från bestämmelsen om brandförsäkring av hos förening
belånad egendom, kan stadens önskemål, menar styrelserna, icke tillgodoses
annat än genom författningsändringar. Beträffande erforderliga ändringar
fortsätter styrelserna.

De av Stockholms stad antagna grunderna för brandförsäkring av stadens
egendom torde, särskilt med beaktande av att en särskild brandskaderegleringsfond
upplagts, få anses hava sådan innebörd, att fastighet, å vilken
sagda grunder äro tillämpliga, uppfyller nyssnämnda författningsrums
(23 § förordningarna) krav på att vara nöjaktigt brandförsäkrad. Någon
ändring av förordningarna för tillgodoseende av här avsett syfte synes sålunda
icke påkallad. Ändringarna torde därför kunna begränsas till att avse
18 § i respektive reglementen för institutionerna.

Beträffande utformningen av ändringarna må framhållas att även andra
fall än det nu ifrågavarande torde kunna uppstå, där till belåning ifrågasatt
egendom är nöjaktigt brandförsäkrad utan att bestämmelserna i 18 § i
respektive reglementen äro iakttagna. Man torde sålunda exempelvis kunna
räkna med att även andra större kommuner kunna finna det ändamålsenligt
att anordna brandförsäkring av kommunens egendom under former
liknande dem som Stockholms stad tillämpar.

Med hänsyn till vad sålunda anförts anser kassastyrelserna att en eventuell
ändring i institutionernas reglementen i här ifrågavarande avseende
icke bör begränsas till det nu aktuella fallet för Stockholms stad utan ges
en mera generell utformning.

Över framställningen har, efter remiss, yttranden avgivits av fullmäktige
i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, försäkringsinspektionen,
bank- och fondinspektionen samt bostadsstyrelsen. Remissmyndigheterna
har i allmänhet ansett att man under vissa förutsättningar bör
kunna dispensera från kravet på brandförsäkring när det gäller byggnad
tillhörig Stockholms stad eller annan större kommun. Bank- och fondinspektionen
anser sig emellertid ej kunna förorda någon dispensbestämmelse
utan att det föreliggande problemet närmare utredes.

Fullmäktige i riksbanken finner självfallet att författningsbestämmelserna
bör ges en sådan utformning, att Stockholms stad -— eller annan större
kommun -— ej diskvalificeras såsom låntagare på grund av att ett självrisksystem
för brandskadefall tillämpas. Fullmäktige ifrågasätter emellertid,
huruvida ej jämväl bestämmelserna i förordningarna för stadshypoteksoch
bostadskreditinstitutionerna om att belånad byggnad skall vara »nöjaktigt
brandförsäkrad» måste ändras. Det lär nämligen, säger fullmäktige,
ej överensstämma med gällande språkbruk — och torde ej heller ha varit
avsett — att ett självrisksystem skulle kunna betecknas såsom brandförsäkring.
Den omständigheten, att en särskild brandskaderegleringsfond
upplägges, synes cj kunna föranleda ändring härvidlag. Fullmäktige anser
därför att möjligheter till dispens behöver införas ej endast i reglementena
utan även i förordningarna. I den mån möjlighet ges till dispens från de
krav på säkerhet som statsmakterna ansett sig böra ställa på institutioner -

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1960

nas verksamhet, synes det fullmäktige naturligare att Kungl. Maj:t förbehålles
dessa dispensmöjligheter än att de anförtros åt kassornas styrelser.
Härför talar också, säger fullmäktige, det förhållandet att, i den mån dispenser
kommer att ges, de berörda stadshypoteks- och bostadskreditföreningarna
kommer i en juridiskt-teknisk sämre position genom att de vid
brandskadefall ej vidare skulle kunna direkt ianspråktaga brandförsäkringar
med stöd av lagen den 8 april 1927 om inteckningshavares rätt till
betalning ur ersättning, som utgår på grund av brandförsäkringsavtal.

Fullmäktige förklarar sig på det sätt vilja tillstyrka framställningen, att
23 § förordningarna för stadshypoteks- och bostadskreditinstitutionerna
och 18 § reglementena för samma institutioner ändras därhän, att Kungl.
Maj :t får möjlighet att dispensera från de i nämnda författningsrum uppställda
kraven på att belånad byggnad skall vara brandförsäkrad.

Fullmäktige i riksgäldskontoret anser att en sådan brandskaderegleringsfond
som den av Stockholms stad upplagda varken formellt eller reellt innebär
en verklig försäkring mot brand. Fullmäktige kan alltså inte dela kassastyrelsernas
uppfattning att fastighet, på vilken bestämmelserna för nämnda
fond är tillämpliga, uppfyller kravet på att vara nöjaktigt brandförsäkrad;
1927 års lag om inteckningshavares rätt till betalning ur ersättning, som
utgår på grund av brandförsäkringsavtal, skulle således ej bli tillämplig i
hithörande och liknande fall. Vad nyssnämnda fond beträffar påpekar fullmäktige,
att de nuvarande bestämmelserna för fonden är synnerligen knapphändiga
och vaga och inte innebär ovillkorlig skyldighet att avsätta premier.
Denna fondavsättning kan inte i och för sig sägas innebära samma trygghet
som en brandförsäkring ger, utan säkerheten blir i väsentlig mån beroende
på kommunens solvens. Under sådana förhållanden, uttalar fullmäktige,
synes den remitterade framställningen få tolkas så att därmed i realiteten
åsyftas, att kassastyrelserna skulle bemyndigas att vid belåning av fastigheter
i kommunal ägo dispensera från föreskriften om brandförsäkring
i sådana fall, där kommun träffat särskilda och enligt kassastyrelsernas bedömande
godtagbara anstalter för att begränsa den förlustrisk, som frånvaron
av brandförsäkring innebär.

Ett på angivet sätt avgränsat och i författningstexten klart preciserat bemyndigande
synes fullmäktige ur säkerhetssynpunkt kunna godtagas, såväl
när det gäller de långivande hypoteksinstitutionerna och deras solidariskt
ansvariga låntagare som ägarna av kassornas obligationer. Fullmäktige förutsätter
dock, att bemyndigandet kommer att utnyttjas restriktivt och med
iakttagande av all den försiktighet, som av omständigheterna kan påkallas.
Då härjämte det nu ifrågasatta bemyndigandet i viss mån berör grunderna
för stadshypoteks- och bostadskreditinstitutionernas verksamhet, bör enligt
fullmäktiges mening en ändring ske inte blott av de av Kungl. Maj :t
fastställda reglementena för dessa institutioner utan jämväl av de av riksdagen
godkända kassaförordningarna.

Försäkringsinspektionen finner med hänsyn till i ärendet anförda omständigheter
icke skäl till erinran mot att Stockholms stad eller annan kom -

13

Kungl. Maj. ts proposition nr 67 år 1960

mun med fastighetsinnehav av sådan storlek att viss riskutjänining kan
komma till stånd genom ändring av författningsbestämmelserna beredes
möjlighet att hos de ifrågavarande kreditinstitutionerna belåna fast egendom,
för vilken kommunen står brandrisken. Inspektionen förutsätter dock
att kommunen i så fall skall ha avsatt särskild brandskaderegleringsfond,
vars storlek bör avpassas efter omfattningen och spridningen av det ifrågakommande
kommunala fastighetsinnehavet och den därav följande riskutjämningen.

Försäkringsinspektionen anför vidare.

Vid granskning av ansökan om lån, för vilket inteckning i den fasta egendomen
utgör säkerhet, bör institutionerna ingående pröva de anordningar
som träffats. För att ett lånebehov i görligaste mån skall kunna tillgodoses,
när man vid en sådan bedömning finner sig icke böra helt avstå från det
eljest gällande brandförsäkringsvillkoret men dock finner möjlighet föreligga
för ett partiellt tillmötesgående, vill inspektionen förorda, att bestämmelserna
jämväl lämnar utrymme för en belåning av kominunalägd fastighet,
där kommun står för del av brandrisken, medan återstående del är avtäckt
genom s. k. självriskförsäkring. Denna självriskförsäkring torde i
flertalet fall med fördel kunna anordnas på sådant sätt, att kommunen
skyddar hela sitt fastighetsbestånd mot förlust överstigande något visst
lämpligt avvägt totalbelopp per år eller annan överenskommen tidsperiod.

I frågan, vilka författningsändringar som kan anses erforderliga därest
man vill skapa möjlighet att för belånad, kommun tillhörig byggnad ej kräva
brandförsäkring, anför försäkringsinspektionen.

I 23 § första stycket respektive förordningar för institutionerna föreskrives,
att byggnad å belånad egendom skall vara »nöjaktigt brandförsäkrad».
Enligt uttalanden i förarbetena till förordningarna (förslag till samförvaltning
av stadshypoteks- och bostadskreditorganisationerna; SOU 1952:
32 sid. 114) har man med sagda föreskrifter avsett, att fastigheten skall
vara försäkrad till sådant belopp, att den ersättning, som i händelse av
brandskada utgår, täcker den belånade inteekningssäkerheten, varvad hänsyn
skall tagas till föreskriften i 40 § av lagen om försäkringsavtal, att vid
underförsäkring ersättningsbeloppet kan reduceras. Vid tillkomsten av anförda
förordningar har man tydligen med »nöjaktigt brandförsäkrad» byggnad
icke avsett annan byggnad än sådan som är försäkrad i försäkringsanstalt.
Byggnad, som ej är i sådan anstalt brandförsäkrad, kan enligt inspektionens
mening icke anses uppfylla nämnda författningsrums krav på att
vara »nöjaktigt brandförsäkrad». För att institutionerna formellt skall bli
berättigade att tillhandahålla lån mot säkerhet i fastighet, för vilken låntagaren
står brandrisken, torde därför justering av författningsrummen i
fråga vara erforderlig.

Vidare föreskrives i 24 § första stycket förordningarna, att inteckning i
fast egendom eller tomträtt, som idgör säkerhet för amorteringslån, skall
vara belägen inom »gällande brandförsäkringsvärde». Sådant krav synes ej
kunna uppställas beträffande inteckning i fast egendom, för vilken innehavaren
själv står brandrisken. I anseende härtill torde i förekommande
fall jämväl sistnämnda föreskrift böra justeras.

För genomförande av föreliggande förslag torde slutligen vara påkallat
att justera den i 23 § sista stycket reglementena meddelade föreskriften rörande
uppsägning av lån, då »betryggande brandförsäkring» av byggnad ej
längre föreligger.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1960

Bank- och fondinspektionen anser sig, såsom nyss nämnts, icke kunna
utan en närmare utredning av problemet förorda någon dispensbestämmelse.
Den väckta frågan synes inspektionen böra bedömas mot bakgrunden av
de krav på säkerheter, som ställts i fråga om hypoteksinstitutionernas utlåningsverksamhet,
och dennas allmänna inriktning. Inspektionen framhåller
att hela hypoteksväsendet är grundat på saksäkerheter. Institutionerna
måste författningsenligt fordra inteckning som säkerhet — lån kan icke
beviljas endast mot kommunens skuldförbindelse.

Inspektionen kan inte dela kassastyrelsernas uppfattning att Stockholms
stads brandskaderegleringsfond skulle erbjuda betryggande säkerhet för
stadens hos föreningarna belånade fastigheter och därför kunna likställas
med i 18 § reglementena angiven försäkringsinrättning.

Bank- och fondinspektionen fortsätter.

För att ett försäkringsavtal i teknisk mening skall föreligga fordras att
ett utomstående subjekt, en tredje man, inträder som försäkringsgivare.
Så skulle ej bli förhållandet i förevarande fall, där Stockholms stad skulle
fungera både såsom låntagare och försäkringsgivare. I händelse av brand
skulle hypoteksföreningen ha endast staden att vända sig till. Förekomsten
av fonden lämnar därvid reellt icke samma skydd som en utfästelse av en
fristående försäkringsinrättning av den art som angives i 18 § reglementena,
och i juridiskt avseende är fondens betydelse diskutabel. Detaljerade
föreskrifter om densamma saknas och de bestämmelser som finns torde
när som helst kunna ändras av stadsfullmäktige. Något formellt hinder för
staden att besluta om fondmedlens användning för andra ändamål torde
icke föreligga; uppenbarligen kan de tagas i anspråk för fullgörande av stadens
övriga förbindelser. Den föreslagna anordningen är enligt inspektionens
mening i formellt avseende så löslig, att den inte kan tillmätas någon
avgörande betydelse i förevarande sammanhang. Staden måste binda sig
på ett betydligt fastare sätt för att en generell undantagsbestämmelse skall
kunna övervägas.

Mot det anförda kan naturligtvis invändas, fortsätter bank- och fondinspektionen,
att risken för utebliven betalning vid timad brandskada är ringa,
när en större stad är låntagare, och att man därför borde överväga andra
möjligheter att tillgodose syftet med framställningen. Ett alternativ är att
bereda Kungl. Maj:t möjlighet att beträffande större städer efter prövning
i varje särskilt fall dispensera från kravet på nöjaktig brandförsäkring. Såsom
oeftergivligt villkor för sådan dispens måste dock enligt inspektionens
uppfattning gälla att kommunen är personligt betalningsansvarig för skulden.
Inspektionen understryker att alternativet förutsätter ändringar ej blott
i reglementena utan även i 23 och 24 §§ förordningarna. Inspektionen påpekar,
att riskmomenten blir väsentliga vid katastrofbränder och krigsfall,
som påverkar kommunens ekonomiska ställning. Enligt inspektionens mening
medför alternativet konsekvenser i olika riktningar, som är svåra att
överblicka. Vill man pröva den antydda utvägen, måste därför problemet
närmare utredas. Utan en sådan utredning kan inspektionen ej förorda någon
dispensbestämmelse av nu antydd art.

Kungl. Maj. ts proposition nr 37 år 1960

15

Departementschefen

Stadshypotekskassans och bostadskreditkassans möjligheter till långivning
är, såsom framgår av det tidigare anförda, ytterst baserade på storleken
av de grundfonder, som staten ställer till kassornas förfogande. Dessa
grundfonder har tid efter annan — senast år 1958 — höjts för att ge kassorna
möjlighet att tillgodose föreliggande lånebehov. Utvecklingen av kassornas
verksamhet under de båda senaste åren visar emellertid att den år
1958 genomförda ökningen av grundfonderna icke längre är tillräcklig för
att möjliggöra att uppkommande lånebehov i önskvärd omfattning tillgodoses.
En ytterligare ökning av kassornas grundfonder är därför enligt min
mening motiverad. För att frågan om en författningsändring icke alltför
snart ånyo skall behöva uppkomma synes fonderna böra ökas med de av
kassorna nu begärda beloppen, mot vilkas storlek remissinstanserna ej haft
någon erinran.

Anordningen med statliga grundfondsobligationer har i förevarande sammanhang
— såsom även betonats i samband med tidigare beslut om fondökningar
— betydelse allenast för hypoteksinrättningarnas formella möjligheter
till upplåning mot obligationer. I fråga om den faktiska upplåningen
och den därpå grundade kreditgivningen har de båda kassorna självfallet
att även i fortsättningen följa de normer som gäller för den allmänna kreditpolitiken.

Jag tillstyrker sålunda den av kassornas styrelser påyrkade ökningen av
grundfonderna, stadshypotekskassans grundfond från 525 till 725 miljoner
kronor och bostadskreditkassans grundfond från 110 till 160 miljoner kronor.
I anslutning till en höjning av stadshypotekskassans grundfondsbelopp
bör de gränser, som angives i 5 § förordningen om Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar och vid vilka
särskilt tillstånd för stadshypotekskassan att upptaga nytt lån blir erforderligt,
bestämmas till 710 miljoner respektive 700 miljoner kronor. Därest
riksdagen biträder förslaget om höjning av grundfonderna, torde riksdagen
samtidigt böra besluta att obligationer i vederbörlig ordning skall ställas
till kassornas förfogande.

Den andra i förevarande sammanhang aktualiserade frågan är huruvida
man, då hypoteks- eller bostadskreditförening lämnar kommun inteckningslån,
kan avstå från det nu gällande kravet på att byggnaden skall vara
nöjaktigt brandförsäkrad. Vid ställningstagandet till denna fråga måste man
hålla i minnet, att kravet på brandförsäkring föreskrivits för att ge långivaren
erforderlig säkerhet att vid brandfall icke förlora det utlånade beloppet.
När kommun är låntagare torde visserligen i och för sig ett självrisksystem
— t. ex. genom någon form av skaderegleringsfond —■ kunna erbjuda
med brandförsäkring jämförbar säkerhet, men det låter sig cj gärna göra
att i förevarande fall generellt efterge kravet på sådan försäkring. Å andra

16

Kurtijl. Maj.ts proposition in- 37 år 1960

sidan kan man utan vidare räkna med att de största städerna är solventa
för sina förbindelser och har ett fastighetsinnehav som ger tillfredsställande
riskfördelning. Det synes under sådana förhållanden skäligt att de kan
begagna sig av de fördelar som ett självrisksystem kan bereda dem. Möjlighet
bör därför — såsom också flertalet remissmyndigheter funnit — skapas
att, då så befinnes påkallat, för kommun dispensera från kravet på
brandförsäkring. Med den restriktiva utformning av riktlinjerna för en sådan
dispensgivning, som jag i det följande förordar, anser jag det inte erforderligt
att — såsom bank- och fondinspektionen ifrågasatt — ytterligare
utreda saken. Jag tillstyrker sålunda att en dispensregel nu införes beträffande
kommunägda fastigheter. Dispensprövningen bör ankomma på Kungl.
Maj :t.

Beträffande de allmänna riktlinjer som bör följas vid dispensgivningen
vill jag framhålla följande. Ett oeftergivligt villkor för beviljande av dispens
måste, såsom bank- och fondinspektionen också framhållit, vara att
kommunen tecknar personligt betalningsansvar för skulden. Dispensen bör
vidare vara tidsbegränsad och ej gälla mer än förhållandevis kort tid. Ytterligare
synes i allmänhet böra fordras, att kommunen vidtagit särskilda åtgärder
— i form av en brandskaderegleringsfond eller på liknande sätt —
för att underlätta en reglering av uppkommande brandskador. Eventuellt
kan det även befinnas lämpligt att kräva, att dylika åtgärder skall kombineras
med någon form av katastrofriskförsäkring. Till sist må framhållas att
dispens som regel torde böra beviljas endast kommun med ett fastighetsinnehav
av sådan storleksordning att en betryggande riskutjämning kan ske.

Införande av den förordade möjligheten till dispensgivning fordrar ändring
av 23 och 24 §§ i de förut nämnda förordningarna.

Med de av mig föreslagna bestämmelserna blir den av kassastyrelserna
ifrågasatta ändringen av 18 § reglementena ej erforderlig. Däremot torde i
det stadgande i 23 § reglementena, som föreskriver skyldighet att uppsäga
lån då betryggande brandförsäkring ej längre föreligger, undantag böra göras
för fall då dispens beviljats från brandförsäkringskravet. Denna fråga
torde få anmälas framdeles.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj:t
måtte genom proposition föreslå riksdagen att

dels antaga inom finansdepartementet upprättade förslag
till

1) förordning angående ändring i förordningen den 27
mars 1953 (nr 95) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
och om stadshypoteksföreningar; samt

2) förordning angående ändring i förordningen den 27
mars 1953 (nr 97) om Svenska bostadskreditkassan och om
bostadskreditföreningar;

dels ock besluta

1) att staten skall, för ökning av Konungariket Sveriges

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1960

stadshypotekskassas grundfond, genom fullmäktige i riksgäldskontoret
ställa till förfogande svenska statens tre och
en halv procent obligationer, ouppsägbara från innehavarens
sida, till ett nominellt belopp av tvåhundra miljoner
kronor med rätt för kassan att i enlighet med de i förordningen
om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och
om stadshypoteksföreningar givna bestämmelserna taga obligationerna
i anspråk; samt

2) att staten skall, för ökning av Svenska bostadskreditkassans
grundfond, genom fullmäktige i riksgäldskontoret
ställa till förfogande svenska statens fyra och en halv procent
obligationer, ouppsägbara från innehavarens sida, till
ett nominellt belopp av femtio miljoner kronor med rätt för
kassan att taga obligationerna i anspråk i enlighet med bestämmelserna
i förordningen om Svenska bostadskreditkassan
och om bostadskreditföreningar.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,
att proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Alice Magnusson

G00097 Stockholm 1960. Isaac Marcils Boktryckeri Aktiebolag