Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1960

Nr 22

Kungl. Maj.ts propos’ition till riksdagen med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna konferens år 1959
vid dess fyrtiotredje sammanträde fattade beslut; given
Stockholms slott den 18 december 1959.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden
för denna dag vill Kungl. Maj :t härmed anhålla om riksdagens yttrande
angående vissa i nämnda protokoll omförmälda, av Internationella
arbetsorganisationens allmänna konferens år 1959 vid dess fyrtiotredje sammanträde
fattade beslut.

GUSTAF ADOLF

Torsten Nilsson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen hemställes om riksdagens yttrande angående följande av
Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens år 1959 antagna
konventioner och rekommendationer, nämligen konventionerna (nr 112)
angående minimiålder för tillträde till arbete inom fisket, (nr 113) angående
läkarundersökning av fiskare och (nr 114) angående fiskares anställningsavtal
samt rekommendationen (nr 112) angående företagshälsovård.
Ratificering från svensk sida av de tre konventionerna avstyrkes. Beträffande
rekommendationen förordas, att densamma överlämnas till arbetarskyddsstyrelsen
för prövning av frågan om och i vad mån rekommendationens
principer bör komma till uttryck i lagstiftning eller i särskilda av styrelsen
utfärdade anvisningar.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1060. i samt. Nr 22

Kungi. Maj.ts proposition nr 22 år 1960

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 18 december
1959.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Nilsson, Sträng, Andersson,

Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Netzén,

Johansson, af Geijerstam, Nordlander.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena samt cheferna
för jordbruks- och inrikesdepartementen anmäler chefen för socialdepartementet,
statsrådet Nilsson, vissa av Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens år 1959 vid dess fyrtiotredje sammanträde fattade
beslut samt anför.

Genom sin anslutning till Nationernas förbund den 9 mars 1920 inträdde
Sverige såsom medlem av Internationella arbetsorganisationen i Geneve.

Organisationens beslutande församling — den Internationella arbetskonferensen
— som sammanträder minst en gång varje år, har enligt artikel
19 i organisationens stadga att beträffande förslag, som uppförts på dess
dagordning, välja mellan två former för godtagande. Antingen skall beslutet
resultera i ett förslag till internationell konvention, avsedd att ratificeras
av organisationens medlemmar, eller ock skall det utmynna i en rekommendation,
avsedd att övervägas vid lagstiftning eller annorledes, men utan
den bindande karaktär, som tillkommer en ratificerad konvention. Därest
beslutet är av mindre räckvidd eller av väsentligen formell innebörd, t. ex.
då det gäller en begäran om utredning, plägar det ges formen av en resolution.

Varje medlem av organisationen skall inom ett år från avslutandet av
ett konferenssammanträde underställa därå antagna konventioner och rekommendationer
vederbörlig myndighet (i vårt land riksdagen) för vidtagande
av lagstiftnings- eller andra åtgärder. Varje medlem har vidare skyldighet
att underrätta Internationella arbetsbyråns generaldirektör om de åtgärder,
som vidtagits för att underställa konventioner vederbörlig myndighet,
samt om eljest vidtagna åtgärder. Medlem, som icke ratificerat viss konvention,
skall tid efter annan till Internationella arbetsbyråns generaldirektör
avge redogörelse för såväl lagstiftning och praxis med avseende å de i
konventionen behandlade frågorna som den omfattning, vari konventionens
bestämmelser genomförts eller avses att genomföras genom lagstiftning, administrativa
åtgärder, kollektivavtal eller annorledes, med angivande tillika
av de omständigheter, som förhindrar eller fördröjer ratificeringen av konventionen.
Motsvarande gäller i fråga om rekommendationer med tillägg,

Kungl. Maj.ts proposition nr 22 år 1960

att redovisning skall lämnas även för sådana jämkningar i rekommendationer,
som befunnits eller må befinnas erforderliga vid antagande eller tilllämpning
av bestämmelserna i desamma.

Generalsekreterarens i Nationernas förbund befattning med de konventioner
och rekommendationer, som beslutas av Internationella arbetsorganisationen,
har övertagits av generaldirektören för Internationella arbetsbyrån
(artiklarna 20 och 21), varvid emellertid föreskrivits, att ett av de två
officiella exemplaren av varje av Internationella arbetskonferensen antagen
konvention eller rekommendation skall deponeras hos Förenta Nationernas
generalsekreterare samt varje ratifikation av en sådan konvention delgivas
Förenta Nationernas generalsekreterare för registrering i enlighet med bestämmelsen
i artikel 102 av Förenta Nationernas stadga.

Internationella arbetskonferensens fyrtiotredje sammanträde hölls i Geneve
under tiden den 3—25 juni 1959. I sammanträdet deltog representanter
för 75 av organisationens 80 medlemsstater, av vilka det stora flertalet
sänt fullständiga delegationer, d. v. s. två regeringsombud samt ett ombud
från vardera av arbetar- och arbetsgivarsidan. Sverige deltog i sammanträdet
med en fullständig delegation.1

Dagordningen för detta konferenssammanträde — för vars förhandlingar
och beslut en fullständig redogörelse kommer att lämnas av delegationen
för det internationella socialpolitiska samarbetet i dess publikationsserie
»Internationella arbetsorganisationen» — omfattade följande överläggningsämnen: I.

Generaldirektörens för Internationella arbetsbyrån årsredogörelse.

II. Finansiella och budgetära frågor.

III. Upplysningar och årsrapporter rörande medlemsstaternas tillämpning
av internationella arbetskonventioner och rekommendationer.

IV. Organisation av företagshälsovård (andra behandling).

V. Fiskares arbetsförhållanden (andra behandling).

VI. Skydd för arbetstagare mot joniserande strålning (första behandling).

VII. Frågor rörande icke-manuella arbetstagare, däri inbegripna tekniker,
arbetsledare m. fl. (allmän diskussion).

''Genom Kungl. Maj :ts beslut den 24 april 1959 hade att deltaga i konferensen utsetts
såsom regeringsombud: f. d. generaldirektören Wilhelm Björck och statssekreteraren i
socialdepartementet Ernst Michanek samt såsom experter chefen för departementets
rättsavdelning, hovrättsrådet Liss Granqvist, kanslirådet Lars-Åke Åström och byrådirektören
Sten-Eric Heinrici i nämnda departement, byrådirektören hos arbctarskyddsstyrelsen
Signe Holst och civilingenjören Bo Lindell, radiofysiska institutionen;

såsom arbetsgivarombud: direktören i Svenska arbetsgivareföreningen Gullmar Bergenström
samt såsom experter direktörerna Curt-Steffan Gicsccke och Lennart Cronqvist,
professorn Sven Forssman, civilingenjören Gideon Gerhardsson och sekreteraren
lohan von Holten, samtliga i nämnda förening;

såsom arbetstagarombud: Landsorganisationens jurist advokaten Arnold Sölvén samt
såsom experter ombudsmannen i Landsorganisationen Ture Flyboo, ordföranden i Handelsanställdas
förbund Algot Jönsson, sekreteraren i Landsorganisationen Thorbjörn
Carlsson, sekreteraren i Tjänstemännens centralorganisation Per-Erik Rönquist samt
direktören i Sveriges akademikers centralorganisation Bertil östergren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1960

VIII. Samarbete på branschplanet och på det nationella planet mellan offentliga
myndigheter samt arbetsgivarnas och arbetarnas organisationer
(första behandling).

Under punkt II på dagordningen antog konferensen budget för Internationella
arbetsorganisationen avseende utgifter under år 1960; budgeten fastställdes
till 9 003 909 U. S. dollars.

Följande av konferensen fattade beslut, vilka hänför sig till punkterna IV
och V på dagordningen, är av beskaffenhet att i enlighet med artikel 19 av
Internationella arbetsorganisationens stadga skola underställas riksdagen,
nämligen

1) Konvention (nr 112) angående minimiålder för tillträde till arbete
inom fisket,

2) Konvention (nr 113) angående läkarundersökning av fiskare,

3) Konvention (nr 114) angående fiskares anställningsavtal,

4) Rekommendation (nr 112) angående företagshälsovård.

Texterna till konventionerna och rekommendationen i översättning torde
få såsom bilagor (Bilagor A—D) fogas till statsrådsprotokollet i detta
ärende.

I särskild bilaga (Bilaga E) lämnas en förteckning över samtliga vid konferensen
antagna resolutioner.

Konventionerna angående anställningsförhållanden inom fisket

Samtliga tre konventioner rörande anställningsförhållanden inom fisket
har varit föremål för behandling vid två på varandra följande arbetskonferenser.
En första diskussion rörande dessa instrument ägde sålunda rum år
1958 och ledde efter ytterligare överväganden vid 1959 års konferens till instrumentens
antagande.

Beträffande innehållet i konventionerna må följande anmärkas.

I konventionen angående minimiålder stadgas, att barn under 15 år icke
må användas till arbete ombord å fiskefartyg. I syfte att tillgodose de s. k.
famiijebåtarnas intresse har emellertid medgivits, att barn under 15 år må
tillfälligtvis under skolferierna deltaga i arbete ombord å fiskefartyg, under
förutsättning att arbetet icke är skadligt för deras hälsa eller normala utveckling,
att det icke inverkar menligt på deras skolgång samt att det icke
bedrives i vinstsyfte. Beträffande barn som fyllt 14 år må den nationella
lagstiftningen medgiva att bevis utfärdas, som tillåter användande av sådant
barn till arbete i fall då skol- eller annan lämplig myndighet finner, att arbetet
länder barnet till nytta. Slutligen föreskrives att minderåriga under 18
år icke må användas till arbete såsom kollämpare eller eldare ombord å
koleldade fartyg.

Konventionen angående läkarundersökning föreskriver, att ingen må anställas
för tjänst ombord å fiskefartyg, med mindre han företer ett av god -

Kungi. Maj:ts proposition nr 22 år 1960

känd läkare utfärdat intyg, utvisande att han är duglig för det arbete, med
vilket han skall sysselsättas till sjöss. De närmare reglerna för läkarundersökningens
utförande skall fastställas av vederbörande myndighet efter
samråd med berörda fiskebåtsägares och fiskares organisationer. I fråga
om minderåriga under 21 år skall läkarintyget äga giltighet högst ett år
från dagen för utfärdandet. Har någon efter undersökning förvägrats läkarintyg,
skall han kunna undergå förnyad undersökning av särskilt utsedd
läkare, som skall vara oberoende av parternas organisationer.

Konventionen om fiskares anställningsavtal, som innehåller bestämmelser
rörande slutande av sådant avtal mellan båtägare och fiskare, anger
vissa formaliteter som därvid skall iakttagas och vissa uppgifter, som avtalet
skall innehålla. Konventionen föreskriver i korthet, att i fråga om fiskare
skall tillämpas liknande bestämmelser rörande anställning och anteckningar
om tjänsteuppgifter som gäller för personal i handelsflottan.

Var och en av dessa tre konventioner blev å konferensen föremål för särskild
omröstning. Därvid antogs konventionen om minimiålder med 160
röster mot 46 och 29 nedlagda, konventionen om läkarundersökning med
159 röster mot 45 och 33 nedlagda samt konventionen om anställningsavtal
med 155 röster mot 41 och 37 nedlagda. Med hänsyn till det bestämda motstånd
mot en svensk anslutning till konventionerna, som kommit till uttryck
i fiskeristyrelsens och vederbörande fiskareorganisations remissyttranden
i samband med den förberedande behandlingen av konventionstexterna,
nedlade de svenska regeringsombuden sina röster vid samtliga tre omröstningar.
Arbetsgivarombudet röstade emot och arbetarombudet för konventionernas
antagande.

Yttranden

över konventionerna har yttrande inhämtats från delegationen för det
internationella socialpolitiska samarbetet, som sin tur hört fiskeristyrelsen
och Sveriges fiskares riksförbund.

Fiskeristyrelsen hänvisar till innehållet i ett tidigare till delegationen avgivet
utlåtande i ärendet, vari styrelsen bl. a. framhållit, att de förhållanden,
som man åsyftar att komma till rätta med genom de föreslagna konventionerna,
främst torde föreligga i sådana länder, där fisket bedrives med
anställt folk å stora trålare. Eftersom de fiskande i vårt land till nästan
100 procent är egna företagare, kan det enligt styrelsens mening icke anses
påkallat att föreskriva att bestämmelserna i fråga skall gälla även för
Sveriges del, och i vårt land har icke något behov av dylika bestämmelser
gjort sig gällande. Styrelsen vidhållér sin tidigare uttalade uppfattning, alt
en internationell reglering av här ifrågavarande ämnesområden bäst erhåller
formen av rekommendationer och icke av konventioner. Med hänsyn till del
anförda avstyrker fiskeristyrelsen ratificering från svensk sida av någon
av de tre konventionerna.

Sveriges fiskares riksförbund hänvisar likaledes till yttranden som förbundet
avgivit till delegationen i samband med förarbetena till de nu an -

Kungi. Maj:ts proposition nr 22 år 1960

tagna konventionerna. I dessa yttranden anmärkte förbundet, att de föreslagna
konventionerna icke kunde anses som aktuella för vårt lands vidkommande
på grund av det svenska fiskets struktur och det sätt, på vilket
detsamma bedrives. Inom det svenska fisket förekommer nämligen icke
några anställda, utan de fiskande är genomgående egna företagare. Vidare
sker samarbetet mellan båtägare och icke båtägare i enlighet med lokala
överenskommelser. Förbundet nämner slutligen, att man vid de överläggningar
i ärendet, som ägt rum vid västeuropeiska fiskerisammankomster,
enhälligt beslutat föreslå alt ifrågavarande internationella reglering borde
ske genom rekommendationer och icke genom konventioner.

Med åberopande av vad sålunda anförts motsätter sig förbundet bestämt
en svensk anslutning till förevarande konventioner.

Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet avstyrker
under hänvisning till innehållet i nu återgivna yttranden, att ifrågavarande
konventioner ratificeras av Sverige.

Departementschefen

Ifrågavarande konventioner tar närmast sikte på fiske, som bedrives under
andra förhållanden än det svenska. Konventionerna saknar därför — såsom
remissinstanserna framhållit — aktualitet för det svenska fisket.
Svensk ratificering av konventionerna har avstyrkts av samtliga remissinstanser.
Jag ansluter mig till denna ståndpunkt och finner således att konA-entionerna
icke bör ratificeras av Sverige.

Rekommendationen angående företagshälsovård

Sedan förevarande fråga varit föremål för en första behandling vid arbetskonferensens
sammanträde år 1958, varvid till grund för diskussionen lades
de synpunkter, som framkommit i svaren från vissa medlemsstater —
bland dem Sverige — å ett av Internationella arbetsbyrån utarbetat frågeformulär,
hade ärendet uppförts på dagordningen för 1959 års arbetskonferens
för slutligt avgörande.

Inför det för ärendets behandling vid konferensen tillsatta utskottet framlades
av arbetsbyrån ett efter konsultation av medlemsstaterna utarbetat
förslag till rekommendation i ämnet. Detta förslag togs till utgångspunkt för
utskottets förhandlingar.

Beträffande innehållet i rekommendationen må följande anmärkas.

Rekommendationen är tillämplig pa företagshälsovård, dvs. sådan verksamhet
som upprättas på eller i närheten av en arbetsplats i syfte att skydda
arbetstagarna mot varje hälsorisk, för vilken de kan bli utsatta till följd av
arbetet eller arbetsförhållandena, att medverka till arbetstagarnas fysiska
och psykiska anpassning, särskilt genom arbetets anpassning till arbetstagarna
samt genom anvisning av arbetsuppgifter, för vilka de är lämpade,

Kungl. Maj.ts proposition nr 22 år 1960

samt att medverka till att för arbetstagarna skapa och vidmakthålla högsta
möjliga grad av fysiskt och psykiskt välbefinnande.

Tillämpningsmetoderna för och organisationen av företagshälsovården
har utformats så smidigt, att hänsyn kunnat tagas till den nuvarande situationen
i olika länder samt till olikheter i lokala förhållanden. Bland de principer
som klart kommit till uttryck i rekommendationen må särskilt nämnas,
att företagshälsovården bör vara av huvudsakligen förebyggande natur,
att den icke bör medföra utgifter för arbetstagarna samt att den icke bör
handha kontrollen av bortovaro på grund av sjukdom.

Rekommendationen innehåller även en förteckning över de uppgifter som
hör ankomma på företagshälsovården. Denna förteckning, som är mycket
detaljerad, tager hänsyn till de senaste rönen på företagshälsovårdens område
och angiver hur dess tjänster bör samordnas med andra avdelningar i
företaget. De funktioner, som enligt förteckningen tillagts företagshälsovården,
motsvarar det mål, vilket man hör söka uppnå med all sådan vård, men
rekommendationen lämnar även utrymme för ett etappvis genomförande av
företagshälsovårdens program. Instrumentet angiver vidare vissa villkor,
som måste vara uppfyllda för att företagshälsovården skall kunna vederbörligen
fullgöra sina uppgifter. I sådant hänseende kräves bl. a. att läkaren
intager en helt oberoende ställning, såväl yrkesmässigt som moraliskt, i förhållande
till både arbetsgivare och arbetstagare samt att de yrkeshemligheter,
som må komma till den med företagshälsovården sysselsatta personalens
kännedom i tjänsten, till fullo respekteras.

Ytterligare uttalas i rekommendationen att företagshälsovården bör äga
fritt tillträde till företagets samtliga arbetsplatser och underställda anläggningar
samt få tillgång till upplysningar rörande de arbetsprocesser och arbetsmetoder,
som kommer till användning eller som man planerar att använda.
Företagshälsovården bör även äga befogenhet att utföra eller hos
godkända tekniska organ begära utförande av besiktningar och undersökningar
rörande hälsorisker, som kan hota arbetstagarna.

Slutligen innehåller rekommendationen vissa allmänna anvisningar rörande
metoder för finansiering och övervakning av företagshälsovården.

Rekommendationen antogs av konferensen med 240 röster mot 0 och två
nedlagda. Samtliga svenska ombud röstade för rekommendationens antagande.

Yttranden

Över rekommendationen har yttrande inhämtats från delegationen för det
internationella socialpolitiska samarbetet. Delegationen har i sin tur hört
arbetarskyddsstyrelsen, medicinalstyrelsen, Svenska arbetsgivareföreningen,
Landsorganisationen i Sverige samt Tjänstemännens centralorganisation.

Arbetarsskijddsstyrelsen har intet att erinra mot den i rekommendationen
föreslagna texten, som i stort sett sammanfaller med styrelsens åsikter då
det gäller organisation och arbetsuppgifter för cn företagshälsovård. I väsentliga
delar överensstämmer den också med Svenska arbetsgivareförening -

Kungl. Maj:Is proposition nr 22 år 1960

ens och Landsorganisationens normer för företagshälsovård och -sjukvård.
Då det gäller tillämpningsområdet lämnar rekommendationen stort spelrum
för de enskilda länderna att genomföra företagshälsovård på ett för det enskilda
landet lämpligt sätt. Enligt styrelsens åsikt är detta också den enda
framkomliga vägen för att en rekommendation av detta slag skall kunna
vinna burskap.

Styrelsen anmärker, att vissa av de åtgöranden, som föreskrives i rekommendationen,
redan påfordras i vårt land enligt gällande lagstiftning. Vad
rekommendationen därutöver syftar till synes lämpligen böra genomföras
genom överenskommelse mellan arbetsgivare och arbetstagare.

Slutligen framhåller styrelsen, att det stora flertalet av de frågor, som är
upptagna i rekommendationen, är av den natur, att de faller under bestämmelserna
i arbetarskyddslagen. Arbetarskyddsstyrelsen har således i dessa
delar de befogenheter, som skall tillkomma den myndighet, som enligt
punkt 25 i rekommendationen skall vara ansvarig för övervakningen av företagshälsovårdens
verksamhet. De frågor som icke faller under arbetarskyddsverkets
tillsynsområde, t. ex. de i kapitel V upptagna frågorna angående
personal och utrustning, torde böra handhas av annan myndighet, närmast
medicinalstyrelsen.

Medicinalstyrelsen, som finner det synnerligen tillfredsställande alt företagshälsovård
blivit föremål för Internationella arbetsorganisationens intresse,
kan i huvudsak ansluta sig till rekommendationens innehåll. Styrelsen
betonar inledningsvis att det direkta skyddet mot olycksfall och svårare
hälsorisker under arbetet endast utgör en del av ett modernt arbetarskydd.
Uppgiften är vida större och innefattar en rad åtgärder av socialhygienisk
och socialmedicinsk natur med positiva hälsobefordrande och prestationsbefordrande
syftemål. Modern arbetsfysiologi och arbetspsykologi
har, säger styrelsen, lämnat värdefulla bidrag till en verksamhet av denna
art, som skall syfta till skapandet av bästa möjliga arbetsmiljö med bästa
möjliga arbetsresultat. Arbetarskydd har intima relationer till den klassiska
omgivningshygienen, den egentliga medicinen och dess forskning samt
allmänsjukvård.

Beträffande vissa av punkterna i rekommendationen framför medicinalstyrelsen
följande synpunkter.

Punkt 2. Av de alternativa förslagen till reglering av företagshälsovårdens
genomförande framstår för medicinalstyrelsen det andra alternativet,
nämligen avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare, som det mest tilltalande.
Detta synes också bäst överensstämma med praxis inom andra områden
av svenskt arbetsliv.

Beträffande punkt 3 a) finner medicinalstyrelsen det vara att föredraga
att företagshälsovården organiseras i vederbörande företags egen regi, ehuru
enligt styrelsens erfarenhet även anslutning till en från företaget fristående
hälsocentral kan ge tillfredsställande resultat, särskilt för mindre
personalgrupper. En inom det egna företaget organiserad hälsocentral har
emellertid påtagliga fördelar; bl. a. får läkare lättare och smidigare tillfälle

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1960

att lära känna de sanitära förhållanden, under vilka personalen arbetar,
och de hälsorisker arbetet kan medföra, kan lättare få intim kontakt med
företagsledningen, med andra avdelningar inom företaget osv. samt kan
bättre följa arbetstagarna i deras dagliga arbete m. in.

Beträffande punkt 3 b i)—ii) torde svaret bli både och. Är företaget tillräckligt
stort, är en egen hälso- och sjukvårdsavdelning att föredraga. Mindre
företag tvingas emellertid ofta bl. a. av ekonomiska skäl att gå samman
med andra liknande företag om gemensam hälsovård.

Beträffande punkt -i- kan medicinalstyrelsen ansluta sig till den i styckena
a) och b) angivna prioriteten; jämlikt svensk arbetarskyddslagstiftning är
arbetstagare som avses under b) redan nu tillförsäkrad speciell hälsoövervakning
(silikos, bly, bensol, radiologiskt arbete).

Med avseende å punkt 4 c) ifrågasätter medicinalstyrelsen om företagshälsovården
författningsenligt eller genom allmänna direktiv av annat slag
bör begränsas till företag med viss personalstyrka. Icke minst vid de små
företagen torde det för arbetarna finnas hälsorisker som påkallar medicinsk
kontroll.

I punkt 6 sägs att företagshälsovården bör vara av huvudsakligen förebyggande
natur. Punkt 7 torde kunna ses som en utveckling av denna tes.
Medicinalstyrelsen, som livligt understöder kravet på förebyggande åtgärder
för alla medborgare, icke minst när det gäller åtgärder inom hälso- och
sjukvården, understryker dock kraftigt det intima samband som finns mellan
preventiva och kurativa åtgärder.

I enlighet med sekelgammal praxis inom svensk hälso- och sjukvård synes
inom företagshälsovården detta samband böra beaktas så långt möjligt
är. Åtskilliga svenska industriföretag bedriver också en framgångsrik industrihälsovård
enligt denna samordningsprincip. Detta har även bedömts
vara till fördel för arbetstagarna. När det i punkt 7 anges, att företagshälsovården
icke bör hindras vare sig från att utröna de förhållanden, som
kan ha lett till en arbetstagares sjukledighet, eller att inhämta upplysningar
om sjukdomens förlopp, så synes det medicinalstyrelsen som om den naturliga
vägen härför vore, att också sjukvården eller i varje fall kontrollen
av sjukfrånvaro förlädes till det lokala organ som handhar företagshygicnen
och det individuellt-profylaktiska arbetet d. v. s. till företagets hälsocentral.
I stället för att i rekommendationen direkt varna för en sammankoppling
av de olika medicinska funktionerna synes det medicinalstyrelsen som
en sådan samordning hellre borde uppmuntras. I den riktningen torde också
i Sverige böra tolkas stadgandet i 19 § 2 st. lagen om allmän sjukförsäkring.
Den principiella samordningen utesluter givetvis icke att företagets liälsovårdsorgan,
läkare osv. som komplettering av de egna resurserna anlitar
andra instanser för speciella uppgifter. Detta gäller såväl sjukvården som
hälsovården.

I fråga om punkt 15, där industriläkarnas anställningsvillkor behandlas,
anför medicinalstyrelsen endast, att det hittills icke ansetts böra ankomma

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1960

på statliga myndigheter att reglera sådana villkor; enligt styrelsens erfarenhet
har industriläkarnas intressen med framgång hävdats av läkarnas
egna fackorganisationer.

Punkt 20. Rättigheter för företagets läkare att taga del av alla för den
medicinska verksamheten viktiga faktorer inom företaget torde redan nu
förefinnas på alla svenska arbetsplatser. Det måste emellertid, vilket ju också
sägs i punkt 21, vara en förutsättning att icke härigenom tillverkningshemligheter
o. dyl. blottas.

Beträffande punkterna 23—24 vill medicinalstyrelsen, som i princip har
full förståelse för att hälso- och sjukvård icke skall ekonomiskt onödigt
betunga medborgarna, erinra om att i Sverige de enskilda individernas andel
i dessa kostnader regleras bl. a. genom bestämmelserna om allmän sjukförsäkring.
Någon anledning att lagstiftningsvägen bryta ut arbetstagare
ur detta sammanhang synes icke finnas, de olika parterna på arbetsmarknaden
givetvis obetaget att träffa särskilda avtal om kostnadsfördelningen för
hälso- och sjukvården vid viss verksamhet.

Vad slutligen beträffar punkt 25 erinrar medicinalstyrelsen om sina allmänna
skyldigheter och rättigheter att övervaka den medicinska och hygieniska
verksamheten i vårt land samt om medicinalpersonalens ansvar
inför den högsta medicinska instansen, medicinalstyrelsen. I princip har
styrelsen rätt att övervaka och bedöma medicinalpersonalens medicinska
handlande. Å andra sidan har även arbetarskyddsstyrelsen övervakningsskyldigheter
och rättigheter vis å vis arbetstagare. Några speciella föreskrifter
om inspektion av den medicinska verksamheten vid företagen finnes för
närvarande icke. Det vore enligt medicinalstyrelsens mening synnerligen
lämpligt att sådana utformades. Ett samgående mellan arbetarskyddsstyrelsen
och medicinalstyrelsen torde här kunna bli till stort gagn. För övervakningen
ute i fältet kan visserligen tänkas flera alternativ, men enligt medicinalstyrelsens
åsikt bör härvid främst förste provinsialläkarinstitutionen
komma i fråga. Frågan om dennas utbyggande till en mera allsidigt fungerande
länshälsovardsorganisation med den blivande länsläkaren som huvudagerande
har varit föremål för utredning av kommittén för översyn av
hälso- och sjukvården i riket och förslag till riksdagen om en sådan länsläkarorganisation,
med vilken yrkes- och socialinspektören skulle intimt samarbeta,
torde vara att förvänta relativt snart. Som ett annat alternativ vill
medicinalstyrelsen peka på den till förtroenderådet i varje yrkesinspektionsdistrikt
knutna läkaren.

Svenska arbetsgivareföreningen anser, att rekommendationen icke bör föranleda
några åtgärder från den svenska regeringens sida. I sak och i stort
sett ansluter sig rekommendationen visserligen till de i de flesta industriländer
tillämpade normerna för hälso- och sjukvård i företag. Ett flertal av
rekommendationens bestämmelser går emellertid utöver vad som kan anses
vara lämpligt och önskvärt i vårt land. Den svenska företagshälsovården
utvecklas framgångsrikt och snabbt under medverkan av föreningens medicinska
expertis och efter samråd med arbetarpartens organisationer. Det

Kungl. Maj.ts proposition nr 22 år 1960

vore därför olyckligt om genom lagstiftning eller andra åtgärder denna organiska
utveckling stördes eller hindrades.

Föreningen framhåller, att rekommendationen förutsätter att företagshälsovård
skall beredas alla arbetstagare. Att organisera sådan hälsovård möter
dock stora praktiska svårigheter för anställda inom småföretag samt ickeindustriella
företag, särskilt jordbruket. I dessa fall torde det för den enskilde
individen vara fördelaktigast att direkt anlita den allmänna hälsovården
och att särskild företagshälsovård sålunda icke inrättas.

Enligt föreningens mening är företagshälsovården huvudsakligen en arbetsgivarens
med företagsledandet sammanhängande angelägenhet. Erfarenheterna
i Sverige har emellertid visat, att riktlinjerna för företagshälsovården
med fördel kan behandlas i samråd med de anställda; sådant samråd
ägde rum vid arbetsmarknadskommitténs sammanträde i mars 1954, då
vissa grundläggande principer för företagshälsovårdens målsättning och utformning
accepterades av arbetsmarknadsparterna. Företagshälsovården
kan genom den valda metoden på ett smidigt sätt anpassas till förhållandena
i företagen och till dessas skiftande behov. Någon formlig överenskommelse,
vari arbetsgivarna åtagit sig att genomföra företagshälsovård, föreligger
alltså icke. Det är därför tveksamt huruvida den svenska ordningen
överensstämmer med rekommendationens olyckligt långt gående krav i
punkt 2, där det utsäges, att sådan hälsovård bör genomföras genom lagstiftning,
kollektivavtal, annan överenskommelse eller på annat sätt. En anslutning
till rekommendationens innehåll i detta avseende är på ovan anförda
grunder — att företagshälsovården huvudsakligen är en arbetsgivarens angelägenhet
och att den svårligen kan genomföras för alla företag — icke
önskvärd. I detta sammanhang framhåller föreningen, att punkt 19, vilken
beträffande lokaler och utrustning för företagshälsovården hänvisar till en
>av vederbörande myndighet föreskriven standard», rimmar mindre väl med
förhållandena i Sverige, där som antytts utformningen av företagshälsovården
gjorts i samråd mellan arbetsgivare och arbetstagare.

Vidare anför föreningen, att enligt den praxis, som tillämpas i åtskilliga
industriländer och även i Sverige, företagsläkaren är chef för företagshälsovården.
Såsom sådan är han företagets medicinske rådgivare. Det åligger
honom bl. a. att »hos företagsledningen föreslå erforderliga förebyggande
åtgärder» (företagsläkarens arbetsuppgifter sådana de godtagits vid arbetsmarknadskommitténs
ovannämnda sammanträde). Det vore icke lämpligt
alt i företagsläkarens åligganden infoga vad som innefattas i rekommendationens
punkt 20 e), enligt vilken »företagshälsovården hör äga befogenhet
att hos vederbörande myndigheter begära kontroll av tillämpningen av fastställda
normer för sundhet och säkerhet i arbetet». Det är nämligen klart
otillfredsställande att ett expertorgan inom ett företag helt på egen hand
och ulan företagsledningens vetskap på detta sätt skulle kunna tillkalla representanter
för vederbörande myndigheter. Företagshälsovården hör, som
ovan framhållits, om så erfordras framlägga förslag till förebyggande åtgärder
inom hälsovård och arbetarskydd. Om man inom företaget önskar upp -

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1960

lysning angående tillämpningen av fastställda normer för sundhet och säkerhet
i arbetet (arbetarskyddslagen in. m.) torde åtgärder härför ankomma
på företagsledningen. Om arbetstagarna bär klagomål på att hälsoförhållandena
och säkerheten icke uppfyller fastställda krav och frågorna inte
kan lösas på vanligt sätt genom förhandlingar mellan parterna, får det ankomma
på skyddsombuden eller arbetstagarnas organisation på platsen och
icke på företagsläkaren att taga kontakt med vederbörande myndighet.

Slutligen anmärker föreningen, att bestämmelserna i punkterna 23 och 2''t
om kostnaderna för företagshälsovården ej kan eller bör generellt tillämpas
för Sveriges del.

Landsorganisationen erinrar, alt organisationen vid tidigare tillfälle yttrat
sig över det sakliga innehållet i rekommendationen och att organisationen
därför i detta sammanhang endast har att taga ställning till spörsmålet,
om och i vad mån rekommendationens anvisningar för Sveriges del eventuellt
bör föranleda lagstiftning eller andra åtgärder från statsmakternas sida.

Enligt rekommendationen skall företagshälsovårdens organisation kunna
fastställas genom lagstiftning, genom kollektivavtal eller på annat, av vederbörande
myndighet efter samråd med arbetsgivarnas och arbetslagarnas
sammanslutningar godkänt sätt. Vad angår frågan om eventuella svenska
lagstiftningsåtgärder står valet tydligen, framhåller LO, mellan att helt eller
delvis införliva rekommendationens bestämmelser med vår gällande arbetarskyddslagstiftning
eller att skapa en specialförfattning. En lagreglering vare
sig i ena eller andra formen kräver emellertid dessförinnan utredning angående
i vilka särskilda delar en sådan reglering över huvud är möjlig och lämplig
med hänsyn till svenska förhållanden. Ett antal av i rekommendationen
behandlade frågor torde visserligen vara sådana att de för vårt lands vidkommande
bäst ägnar sig för reglering genom kollektivavtal. Beträffande den
närmare avgränsningen av sådana frågor från spörsmål, vilka ändamålsenligare
regleras genom lag eller medelst anvisningar är LO dock icke beredd
att nu framföra något förslag. Inte heller torde det vara möjligt för delegationen
för det internationella socialpolitiska samarbetet att på grundval
av i emissyttrandena framlägga några konkreta förslag till lagstiftningsåtgärder.

Med hänsyn till vad sålunda anförts anser LO för sin del det riktigaste
vara att rekommendationen överlämnas till arbetarskyddsstyrelsen med uppdrag
att, i den mån de behandlade frågorna är av natur att häst regleras
genom lag — och givetvis i den mån den svenska lagstiftningen icke redan
upptar mot rekommendationen svarande föreskrifter — utreda frågan om
eventuell komplettering av ifrågakommande författningar och därefter till
Kungl. Maj:t inkomma med de förslag som utredningen anses föranleda.

Tjänstemännens centralorganisation har icke funnit skäl till några särskilda
uttalanden med anledning av rekommendationen.

Majoriteten inom delegationen för det internationella socialpolitiska sam -

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1960

arbetet förordar i likhet med Landsorganisationen, att rekommendationen
överlämnas till arbetarskyddsstyrelsen för utredning av frågan om och i vad
mån principerna i rekommendationen lämpligen bör komma till uttryck
i svensk lagstiftning. Med hänsyn till de erinringar som medicinalstyrelsen
framfört i ärendet bör arbetarskyddsstyrelsen enligt delegationens mening
vid fullgörande av ett sådant uppdrag samråda med medicinalstyrelsen. Samråd
synes jämväl böra äga rum med arbetsmarknadens parter.

Gentemot detta utlåtande har Svenska arbetsgivareföreningens representant
i delegationen under åberopande av föreningens i ärendet avgivna yttrande
anmält reservation, vari yrkas att rekommendationen icke skall föranleda
någon åtgärd från svensk sida.

Departementschefen

Bestämmelser angående företagshälsovård saknas i stort sett i den svenska
arbetarskyddslagstiftningen. Vissa föreskrifter rörande organisationen
av första hjälp vid olycks- eller sjukdomsfall finns dock i 1949 års arbetarskyddslag
och den därtill anslutna arbetarskyddskungörelsen. Härutöver
finns bestämmelser om läkarkontroll av minderåriga dels i arbetarskyddslagen
och dels i kungörelsen den 6 maj 1949, nr 213, om läkarundersökning
och läkarbesiktning av minderåriga arbetstagare. Slutligen må erinras om
kungörelsen av samma dag, nr 211, om läkarundersökning och läkarbesiktning
till förebyggande av vissa yrkessjukdomar.

Beträffande flertalet av de i rekommendationen förekommande anvisningarna
saknas emellertid motsvarighet i svensk lagstiftning. Möjligen
bör, såsom arbetsgivareföreningen anser, företagshälsovården utvecklas fritt
under samråd mellan arbetsmarknadens parter. Detta hindrar givetvis inte,
att lagstiftningen i ett eller annat avseende kan behöva kompletteras till
följd av rekommendationen. Frågan huruvida så bör ske synes i första hand
böra prövas av arbetarskyddsstyrelsen, som jämväl bör överväga i vad mån
rekommendationens principer bör komma till uttryck i styrelsens anvisningar.
Jag förordar därför att rekommendationen för angivna ändamål
överlämnas till arbetarskyddsstyrelsen. I likhet med delegationen för det
internationella socialpolitiska samarbetet finner jag, att en sådan prövning
lämpligen bör äga rum i samråd med medicinalstyrelsen och arbetsmarknadens
parter.

Under åberopande av vad jag i det föregående anfört får jag hemställa,

alt Kungl. Maj :t måtte till riksdagen avlåta proposition
med anhållan om riksdagens yttrande angående omförmälda,
av Internationella arbetsorganisationens konferens år
1959 vid dess fyrtiotredje sammanträde antagna konventioner
och rekommendation.

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1960

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Bengt Lundin

Kungl. Maj. ts proposition nr 22 år 1960

Bilagn .1

Konvention (nr 112) angående minimiålder för tillträde till arbete inom fisket

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats
till Geneve och där samlats den 3 juni 1959 till sitt fyrtiotredje sammanträde,

och beslutat antaga vissa förslag angående minimiålder för tillträde
till arbete inom fisket, vilken fråga inbegripes i den femte punkten
på sammanträdets dagordning,

samt beslutat, att dessa förslag skola taga form av en konvention,

antager denna den nittonde dagen i juni månad år nittonhundrafemtionio
följande konvention, som må benämnas »konvention angående minimiålder
(fiskare), 1959» [Minimum Age (Fishermen) Convention, 1959].

Artikel 1

1. Med uttrycket »fiskefartyg» förstås i denna konvention varje slag av

fartyg eller båt, i allmän eller enskild ägo, som nyttjas vid havsfiske i saltvatten.
.

2. Denna konvention äger icke tillämpning å fiske i hamnar eller i flodmynningar,
ej heller å personer, som bedriva sport- eller nöjesfiske.

Artikel 2

1. Barn under femton år må icke användas till arbete ombord å fiskefartyg.

2. Barn som nyss nämnts må dock tillfälligtvis under skolferierna deltaga
i arbete ombord å fiskefartyg, under förutsättning att arbetet

a) icke är skadligt för deras hälsa eller normala utveckling;

b) icke inverkar menligt på deras skolgång; samt

c) icke bedrives i vinstsyfte.

3. Vidare må beträffande barn, som uppnått fjorton års ålder, den nationella
lagstiftningen medgiva utfärdande av bevis, som tillåter användande
av dylikt barn till arbete i fall då skol- eller annan lämplig av den nationella
lagstiftningen angiven myndighet, med vederbörlig hänsyn till barnets
hälsa och kroppsbeskaffenhet samt till de framtida och omedelbara
fördelar anställningen kan medföra, finner att denna skall lända barnet
till nytta.

Artikel 3

Minderåriga under aderton år må icke användas till arbete såsom kollämpare
eller eldare ombord å koleldade fartyg.

Artikel i

Bestämmelserna i artikel 2 äga icke tillämpning å arbete, som utföres av
barn å skol- eller övningsfartyg, därest arbetet är godkänt och övervakas av
offentlig myndighet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 22 år 1960

Artikel 5

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola delgivas Internationella
arbetsbyråns generaldirektör och registreras av honom.

Artikel 6

1. Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av Internationella
arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer registrerats av generaldirektören.

2. Den träder i kraft tolv månader efter det två medlemmars ratifikationer
registrerats av generaldirektören.

3. Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem tolv månader
efter den dag, då dess ratifikation registrerats.

Artikel 7

1. Varje medlem, som ratificerat denna konvention, kan, sedan tio år förilutit
från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga densamma
genom skrivelse, som delgives Internationella arbetsbyråns generaldirektör
för registrering. Uppsägningen träder icke i kraft förrän ett
år efter det den registrerats.

2. Varje medlem, som ratificerat denna konvention och icke inom ett år
efter utgången av den i föregående moment nämnda tioårsperioden gör bruk
av den i denna artikel stadgade uppsägningsrätten, skall vara bunden för en
ny period av tio år och kan därefter, med iakttagande av de i denna artikel
föreskrivna villkoren, uppsäga konventionen vid utgången av varje
följande tioårsperiod.

Artikel 8

1. Internationella arbetsbyråns generaldirektör skall underrätta samtliga
medlemmar av Internationella arbetsorganisationen om registreringen av
alla ratifikationer, förklaringar och uppsägningar, som delgivits honom av
organisationens medlemmar.

2. Då generaldirektören underrättar organisationens medlemmar om registreringen
av den andra ratifikationen i ordningen, som delgivits honom,
har han att fästa medlemmarnas uppmärksamhet på den dag, då konventionen
träder i kraft.

Artikel 9

Internationella arbetsbyråns generaldirektör skall, för registrering jämlikt
artikel 102 av Förenta Nationernas stadga, lämna Förenta Nationernas
generalsekreterare fullständiga upplysningar om varje ratifikation, förklaring
och uppsägning, som av honom registrerats i enlighet med bestämmelserna
i föregående artiklar.

Artikel 10

Närhelst Internationella arbetsbyråns styrelse finner det erforderligt, skall
styrelsen förelägga Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens
en redogörelse för konventionens tillämpning och taga under övervägande,
huruvida anledning föreligger att på konferensens dagordning uppföra
frågan om dess revision, helt eller delvis.

Artikel 11

1. Därest konferensen skulle antaga en ny konvention, innebärande revision,
helt eller delvis, av förevarande konvention, och den nya konventionen
icke föreskriver annat,

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1960

a) skall en medlems ratifikation av den nya, reviderade konventionen,
för såvitt denna trätt i kraft, ipso jure medföra omedelbar uppsägning av
förevarande konvention, utan hinder av vad i artikel 7 här ovan stadgas;

b) skall från den dag, då den nya, reviderade konventionen träder i
kraft, förevarande konvention icke längre kunna ratificeras av medlemmarna.

2. Förevarande konvention skall likväl förbliva gällande till form och
innehåll för de medlemmar, som ratificerat densamma och icke ratificera
den nya, reviderade konventionen.

Artikel 12

De engelska och franska texterna till denna konvention skola äga lika
vitsord.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 22

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1960

Bilaga B

Konvention (nr 113) angående läkarundersökning av fiskare

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats
till Geneve och där samlats den 3 juni 1959 till sitt fyrtiotredje sammanträde,

och beslutat antaga vissa förslag angående läkarundersökning av
fiskare, vilken fråga inbegripes i den femte punkten på sammanträdets
dagordning,

samt beslutat, att dessa förslag skola taga form av en konvention,

antager denna den nittonde dagen i juni månad år nittonhundrafemtionio
följande konvention, vilken skall benämnas »konvention angående läkarundersökning
(fiskare), 1959 [Medical Examination (Fishermen) Convention,
1959].

Artikel 1

1. Med uttrycket »fiskefartyg» förstås i denna konvention varje slag av
fartyg eller båt, i allmän eller enskild ägo, som nyttjas vid havsfiske i
saltvatten.

2. Vederbörande myndighet må efter hörande av berörda fiskebåtsägares
och fiskares organisationer, där sådana finnas, medgiva undantag från
bestämmelserna i denna konvention beträffande fartyg, vilka icke regelmässigt
vistas till sjöss under längre tid än tre dagar.

3. Denna konvention äger icke tillämpning å fiske i hamnar eller i flodmynningar,
ej heller å personer, som bedriva sport- eller nöjesfiske.

Artikel 2

Ej må någon anställas för tjänst ombord å fiskefartyg, med mindre han
företer intyg, utvisande att han är duglig för det arbete, med vilket han
skall sysselsättas till sjöss; intyget skall vara utfärdat av en av vederbörande
myndighet godkänd läkare.

Artikel 3

1. Vederbörande myndighet skall efter samråd med berörda fiskebåtsägares
och fiskares organisationer, där sådana finnas, föreskriva, huru läkarundersökningen
skall utföras och vad läkarintyget skall innehålla.

2. Vid fastställandet av regler för läkarundersökningen skall hänsyn tagas
till den undersöktes ålder samt det arbete han har att utföra.

3. Av läkarintyget skall särskilt framgå att vederbörande icke lider av
någon sjukdom, som kan antagas bliva förvärrad av eller göra honom oduglig
för tjänstgöring till sjöss eller som kan antagas medföra fara för övriga
ombordvarandes hälsa.

Artikel 4

1. Läkarintyget skall beträffande minderåriga under tjuguett år äga giltighet
högst ett år räknat från dagen för utfärdandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1960

2. Beträffande minderåriga, som uppnått tjuguett års ålder, skall vederbörande
myndighet bestämma läkarintygets giltighetstid.

3. Om tiden för intygets giltighet utlöper under pågående resa, skall det
fortfara att gälla till resans slut.

Artikel 5

Anordningar skola vidtagas i syfte att person, som efter undersökning
förvägrats läkarintyg, må erhålla tillfälle till förnyad undersökning av
en eller flera för ändamålet utsedda läkare, vilka skola vara oberoende av
varje fiskebåtsägare eller varje organisation av fiskebåtsägare eller fiskare.

Artiklarna 6—13

jDessa artiklar äro likalydande med artiklarna 5—12 av konventionen (nr
112) angående minimiålder för tillträde till arbete inom fisket, utom såtillvida
att, då i artikel 11 av konventionen nr 112 hänvisas till artikel 7, detta
i artikel 12 av förevarande konvention motsvaras av en hänvisning till artikel
8.]

Kiingl. Maj:ts proposition nr 22 år 1960

Bilaga C

Konvention (nr 114) angående fiskares anställningsavtal

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats
till Genéve och där samlats den 3 juni 1959 till sitt fyrtiotredje sammanträde,

och beslutat antaga vissa förslag angående fiskares anställningsavtal,
vilken fråga inbegripes i den femte punkten på sammanträdets dagordning,

samt beslutat, att dessa förslag skola taga form av en konvention,

antager denna den nittonde dagen i juni månad år nittonhundrafemtionio
följande konvention, som skall benämnas »konvention angående fiskares anställningsavtal,
1959 (Fishermen’s Artides of Agreement, 1959).

Artikel 1

1. Med uttrycket »fiskefartyg» förstås i denna konvention varje slag av
registrerade eller med skeppspapper försedda fartyg och båtar, i allmän
eller enski d ägo, som nyttjas vid havsfiske i saltvatten.

2. Vederbörande myndighet må efter samråd med berörda fiskebåtsägares
och fiskares organisationer, där sådana finnas, från bestämmelserna i förevarande
konvention undantaga fiskefartyg av viss typ och storlek.

3. Finner vederbörande myndighet, att i denna konvention behandlade
ämnen tillfredsställande regleras genom kollektivavtal, som slutits mellan
å ena sidan fiskebåtsägarna el er deras organisationer samt å andra sidan
fiskarnas organisationer, må myndigheten från konventionens bestämmelser
angående individue la anställningsavtal undantaga ägare och fiskare,
på vilka sådana kollektivavtal äro tillämpliga.

Artikel 2

I uttrycket »fiskare» inbegripes i denna konvention varje person, som i
vad egenskap som helst är anstä ld eller antagen ombord å fiskefartyg och
som införts i sjömansrullan, dock med undantag av lotsar, elever å skolfartyg
samt genom särskilt lärlingsavtal anställda lärlingar, besättningen å
krigsfartyg samt andra personer med fast statsanställning.

Artikel 3

1. Anstä’lningsavtal skall undertecknas av fiskefartygets ägare eller hans
befullmäktigade ombud samt av fiskaren. Tillfälle att granska avtalet skall,
innan det undertecknas, beredas fiskaren och dennes eventuelle rådgivare.

2. De förhållanden, under vilka fiskaren skall underteckna avtalet, skola
i den nationella lagstiftningen angivas på sådant sätt, att tillfredsställande
övervakning från vederbörande offentliga myndighets sida säkerställes.

3. Förestående bestämmelser sko''a anses iakttagna, därest vederbörande
myndighet intygar, att avtalets bestämmelser skriftligen företetts inför myndigheten
samt att de bekräftats av såväl fiskebåtsägaren eller hans befullmäktigade
ombud som fiskaren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1960

4. Den nationella lagstiftningen skall genom lämpliga föreskrifter trygga,
att fiskaren förstår avtalets innebörd.

5. Avta et må icke innehålla något som strider mot den nationella lagstiftningen.

6. Den nationella lagstiftningen skall föreskriva sådana ytterligare formaliteter
och garantier beträffande avtalets slutande, som må anses erforderliga
för att skydda fiskebåtsägarens och fiskarens intressen.

Artikel 4

1. Lämpliga åtgärder skola i enlighet med den nationella lagstiftningen
vidtagas för att garantera att avta et icke kommer att innehålla bestämmelse,
genom vilken parterna på förhand överenskomma att avvika från vanliga
regler angående domstolarnas behörighet att upptaga tvister rörande
avtalet.

2. Denna bestämmelse må icke tolkas så, att den utesluter anlitande av
skiljedom.

Artikel 5

För varje fiskare skola anteckningar rörande hans tjänsteuppgifter föras,
antingen av vederbörande myndighet eller enligt av myndigheten utfärdade
föreskrifter. Efter avslutandet av varje resa eller expedition skall ett tjänstgöringsintyg
beträffande resan eller expeditionen tillhandahållas fiskaren
eller införas i hans arbetsbok.

Artikel 6

1. Avtalet kan ingås antingen för bestämd tid eller för viss resa eller,
om den nationella lagstiftningen så medgiver, för obestämd tid.

2. Avtalet skall tydligt angiva vardera partens rättigheter och skyldigheter.

3. Det skall innehålla följande uppgifter, såvida icke införandet av en
eller flera av dessa uppgifter är obehövligt med hänsyn till att frågan redan
reglerats på annat sätt i den nationella lagstiftningen:

a) fiskarens fullständiga namn, födelsedag eller ålder samt födelseort;

b) ort och dag för avtalets slutande;

c) namn å det eller de fiskefartyg, varå fiskaren förbinder sig att tjänstgöra; d)

den eller de resor, som skola företagas, om dessa vid avtalets ingående
kunna angivas;

e) den tjänst, vari fiskaren skall användas;

f) såvitt möjligt plats och tid för fiskarens inställelse till tjänstgöring
ombord;

g) det kosthåll, som skall tillhandahållas fiskaren, där ej den nationella
lagstiftningen föreskriver annat system i förevarande avseende;

h) lönens belopp, andelens storlek samt sättet för dess beräkning, om
hans ersättning skall utgå i form av andel, eller lönens belopp och
andelens storlek samt sättet för den senares beräkning, om hans ersättning
skall utgå i båda dessa former i förening ävensom den minimilön,
som må ha överenskoinmits;

i) avtalets upphörande och villkoren härför, d. v. s.

i) om avtalet är ingånget för bestämd tid, dagen för avtalets utlöpande; ii)

om avtalet är ingånget för viss resa, destinationshamnen och den
tid som måste förflyta efter ankomsten, innan fiskaren har rätt att
lämna tjänsten;

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1960

iii) om avtalet är ingånget för obestämd tid, de villkor, under vilka
vardera parten kan uppsäga avtalet, ävensom uppsägningstiden,
vilken icke må vara kortare för fiskefartygets ägare än för fiskaren; j)

andra uppgifter, som den nationella lagstiftningen må föreskriva.

Artikel 7

Om den nationella lagstiftningen föreskriver, att sjömansrulla skall föras
ombord, skall anställningsavtalet antecknas i eller fogas vid rullan.

Artikel 8

För att fiskaren skall kunna erhålla kännedom om beskaffenheten och
omfattningen av sina rättigheter och skyldigheter, skall vederbörande myndighet
angiva vilka åtgärder som skola vidtagas för att möjliggöra för fiskaren
att ombord inhämta noggranna upplysningar om anställningsvillkoren.

Artikel 9

Avtal, som avser viss resa eller bestämd eller obestämd tid, skall anses
vara vederbörligen hävt genom

a) överenskommelse mellan parterna;

b) fiskarens död;

c) fartygets förolyckande eller fullständiga sjöovärdighet;

d) varje annan i den nationella lagstiftningen angiven orsak.

Artikel 10

Den nationella lagstiftningen, kollektiva eller individuella avtal skola angiva
de omständigheter, under vilka ägaren eller skepparen må omedelbart
avskeda fiskaren.

Artikel 11

Den nationella lagstiftningen, kollektiva eller individuella avtal skola
jämväl angiva de omständigheter, under vilka fiskaren äger rätt att erhålla
omedelbart entledigande.

Artikel 12

Såvida icke annorlunda stadgas i förevarande konvention, må tillämpningen
av densamma tryggas genom nationell lagstiftning eller genom kollektivavtal.

Artiklarna 13—20

[Dessa artiklar äro likalydande med artiklarna 5—12 av konventionen (nr
112) angående minimiålder för tillträde till arbete inom fisket, utom såtillvida
att, då i artikel 11 av konventionen nr 112 hänvisas till artikel 7, detta
i artikel 19 av förevarande konvention motsvaras av en hänvisnina till artikel
15.] y

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1960

Bilaga D

Rekommendation (nr 112) angående företagshälsovård

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats till
Geneve och där samlats den 3 juni 1959 till sitt fyrtiotredje sammanträde,

och beslutat antaga vissa förslag angående företagshälsovård, vilken
fråga utgör den fjärde punkten på sammanträdets dagordning,

samt beslutat att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,

antager denna den tjugofjärde dagen i juni månad år nittonhundr af em donio
följande rekommendation, vilken skall benämnas »rekommendation angående
företagshälsovård, 1959» (Occupational Health Services Recommendation,
1959).

I. Definition

1. Med uttrycket »företagshälsovård» avses i denna rekommendation en
på eller i närheten av arbetsplatsen upprättad verksamhet, som har till
syfte

a) att skydda arbetstagarna mot varje hälsorisk, för vilken de kunna bli
utsatta till följd av sitt arbete eller de förhållanden, under vilka detta
utföres;

b) att medverka till arbetstagarnas fysiska och psykiska anpassning, särskilt
genom arbetets anpassning till arbetstagarna samt genom anvisning
av arbetsuppgifter, för vilka de äro lämpade;

c) att medverka till att för arbetstagarna skapa och vidmakthålla högsta
möjliga grad av fysiskt och psykiskt välbefinnande.

II. Tillämpningsmetoder

2. Företagshälsovården bör med hänsyn till olikheterna i de enskilda ländernas
förhållanden och praxis, allt efter omständigheterna, genomföras

a) genom lagstiftning;

b) genom kollektivavtal eller annan mellan berörda arbetsgivare och arbetstagare
träffad överenskommelse; eller

c) på annat av vederbörande myndighet efter samråd med arbetsgivarnas
och arbetstagarnas organisationer godkänt sätt.

III. Organisation

3. Företagshälsovården bör, alltefter omständigheterna och med beaktande
av tillämpliga normer,

a) organiseras av vederbörande företag eller anslutas till ett utomstående
organ;

b) organiseras

i) såsom en särskild verksamhet inom ett enda företag; eller

ii) såsom en för flera företag gemensam verksamhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1960

4. I syfte att bereda alla arbetstagare tillfälle att komma i åtnjutande av
företagshälsovård, bör sådan anordnas för industriella och icke industriella
företag, för jordbruksföretag samt för allmän tjänst; dock att därest företagshälsovård
icke kan omedelbart anordnas för alla företag, dylik verksamhet
i första hand bör upprättas

a) för företag, där hälsoriskerna synas vara störst;

b) för företag, där arbetstagarna äro utsatta för speciella hälsorisker;

c) för företag, vilka sysselsätta mera än ett föreskrivet minimiantal arbetstagare.

5. Där företagshälsovård, enligt definitionen i denna rekommendation,
icke tills vidare kan genomföras av geografiska eller andra skäl, bör företaget
träffa avtal med en läkare eller ett lokalt hälsovårdsorgan rörande

a) handhavandet av första hjälpen vid olycks- och sjukdomsfall;

b) läkarundersökningar, föreskrivna i den nationella lagstiftningen;

c) övervakning av de hygieniska förhållandena inom företaget.

IV. Uppgifter

6. Företagshälsovården bör vara av huvudsakligen förebyggande natur.

7. Företagshälsovården bör icke handha kontrollen av bortovaro på grund
av sjukdom; den bör dock icke hindras vare sig från alt utröna de förhållanden
som kunna ha lett till en arbetstagares sjukledighet eller från att
inhämta upplysningar om sjukdomens förlopp, för att därigenom bättre
kunna planera sitt f örebyggande arbete, upptäcka yrke srisker samt föreslå
lämplig arbetsplacering i rehabiliterande syfte.

8. Företagshälsovårdens uppgifter böra, allt efter omständigheterna och
med beaktande av den utsträckning, i vilken en eller flera av sagda uppgifter
lösas på ett tillfredsställande sätt av andra lämpliga organ i enlighet
med nationell lagstiftning eller praxis, successivt utvecklas att omfatta i
synnerhet följande:

a) övervakning av alla inom ett företag förekommande faktorer, som
kunna påverka arbetstagarnas hälsa, samt rådgivning i detta hänseende
till företagsledning och arbetstagare eller deras representanter inom
företaget;

b) arbetsanalys eller deltagande i dylik från hygieniska, fysiologiska och
psykologiska synpunkter samt rådgivning till företagsledning och arbetstagare
rörande bästa möjliga anpassning av arbetet efter arbetstagaren
med beaktande av dessa synpunkter;

c) samverkan med andra berörda avdelningar och organ inom företaget
i förebyggandet av olycksfall och yrkessjukdomar samt i övervakningen
av personlig skyddsutrustning och dess användande ävensom
rådgivning till företagsledning och arbetstagare i detta hänseende;

d) övervakning av hygienen inom företagets sanitära anläggningar samt
övriga för arbetstagarna avsedda välfärdsanordningar, såsom kök,
marketenterier, barndaghem och vilohem samt i förekommande fall
övervakning av för arbetstagarnas räkning inrättade dietiska anordningar; e)

läkarundersökningar vid nyanställning samt periodiska och speciella
läkarbesiktningar — om så befinnes erforderligt även biologiska undersökningar
och röntgenundersökningar — vilka föreskrivas i nationell
lagstiftning eller i avtal mellan berörda parter eller organisationer
eller vilka industriläkaren finner tillrådliga i förebyggande
syfte; sådana undersökningar böra trygga en särskild övervakning
av vissa arbetstagarkategorier, såsom kvinnor, minderåriga arbetstagare
utsatta för speciella yrkesrisker samt partiellt arbetsföra;

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1960

f) övervakning av arbetets anpassning till arbetstagarna, särskilt de partiellt
arbetsföra, i överensstämmelse med deras fysiska förutsättningar,
deltagande i sådana arbetstagares rehabilitering och omskolning ävensom
rådgivning i detta hänseende;

g) rådgivning till företagsledning och arbetstagare i samband med placering
eller omflyttning av arbetstagare;

h) rådgivning på framställning av enskilda arbetstagare i fråga om sjukdomsbesvär,
som må uppkomma eller förvärras under arbetet;

i) första hjälpen vid olycks- eller sjukdomsfall samt under vissa omständigheter
och i samförstånd med berörda parter (arbetstagarens
egen läkare däri inbegripen) ambulant behandling av arbetstagare,
som ej avbrutit sitt arbete eller som återupptagit detsamma;

j) utbildning och regelbunden träning av personal för första hjälp vid
olycks- och sjukdomsfall samt övervakning och underhåll av utrustning
för sådan hjälp, där så befinnes lämpligt i samverkan med andra
avdelningar eller organ;

k) upplysningsverksamhet bland företagets personal i frågor rörande
hälsa och hygien;

l) sammanställning och periodisk granskning av statistiska uppgifter rörande
hälsotillståndet inom företaget;

m) forskning rörande företagshälsovård eller deltagande i sådan forskning
i samverkan med sakkunniga personer eller institutioner.

9. Där en eller flera av de i föregående punkt uppräknade uppgifterna i
enlighet med nationell lagstiftning eller praxis utövas av andra lämpliga
organ än det som omhänderhar företagshälsovården, böra dessa tillhandahålla
industriläkaren varje upplysning av betydelse, som han kan anse sig
behöva.

10. Företagshälsovården bör upprätthålla nära kontakt med andra berörda
avdelningar eller organ inom företaget rörande arbetstagarnas hälsa,
säkerhet eller välfärd, särskilt med social-, säkerhets- och personalavdelningarna,
fackföreningsrepresentanterna inom företaget, skydds- och hälsokommittéerna
liksom varje annan kommitté eller person inom företaget
som befattar sig med hälso- och välfärdsfrågor.

11. Företagshälsovården bör jämväl upprätthålla kontakt med tjänster
och organ utanför företaget, vilka befatta sig med frågor rörande arbetarnas
hälsa, säkerhet, omskolning, rehabilitering, omplacering och välfärd.

12. 1) Företagshälsovården bör vid undersökning av arbetstagaren i samband
med nyanställning eller vid hans första besök lägga upp ett personligt
konfidentiellt hälsokort, som kompletteras vid varje påföljande undersökning
eller besök.

2) Företagshälsovården bör dessutom föra lämpliga anteckningar, så att
erforderliga upplysningar kunna lämnas rörande dess verksamhet och rörande
arbetstagarnas allmänna hälsotillstånd, dock att därvid de i punkten
21 lämnade anvisningarna skola iakttagas.

V. Personal och utrustning

13. Varje tjänst inom företagshälsovården bör stå under ledning av eu
läkare, som har att svara för verksamheten antingen direkt inför företagsledningen
eller inför den myndighet som verksamheten är underställd.

14. Läkare inom företagshälsovården böra icke under sin vård ha ett
större antal arbetstagare än de effektivt kunna övervaka med beaktande av
de särskilda problem, som äro förenade med ifrågavarande industris typ
och natur.

!! Iiihang till riksdagens protokoll WHO. 1 saml. Yr 22

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år i960

15. Läkare inom företagshälsovården böra i yrkesmässigt och moraliskt
hänseende intaga en helt oberoende ställning i förhållande till såväl arbetsgivare
som arbetstagare. I syfte att trygga detta oberoende böra industriläkarnas
anställningsvillkor, särskilt med avseende på tillträde till och avgång
ur tjänst, regleras i den nationella lagstiftningen eller i avtal mellan
berörda parter eller organisationer.

16. Den läkare som anförtros ledningen av företagshälsovården bör såvitt
möjligt äga specialutbildning i sådan hälsovård eller bör åtminstone
vara fortrogen med yrkeshygieniska frågor, första hjälpen vid olycks- och
sjukdomsfall samt arbetspatologi ävensom med den lagstiftning som berör
hans olika åligganden. Läkaren bör beredas tillfälle att vidareutbilda sig på
dessa områden.

17. Den till företagshälsovården knutna sjukvårdspersonalen bör äga av
vederbörande myndighet föreskrivna kvalifikationer.

18. Personalen för den första hjälpen vid olycks- och sjukdomsfall bör

a) bestå uteslutande av lämpligt kvalificerade personer;

b) vara lätt tillgänglig under arbetstid.

19. Företagshälsovårdens lokaler och utrustning böra uppfylla en av vederbörande
myndighet föreskriven standard.

VI. Nödvändiga förutsättningar för uppgifternas fullgörande

20. För att framgångsrikt kunna fullgöra sina uppgifter bör företagshälsovården a)

äga fritt tillträde till företagets samtliga arbetsplatser och underställda
anläggningar;

b) inspektera arbetsplatserna med lämpliga mellanrum, om så erfordras
gemensamt med andra organ inom företaget;

c) äga tillgång till upplysningar rörande de arbetsprocesser och arbetsmetoder
som tillämpas och de ämnen som komma till användning eller
som man planerar att använda;

d) äga befogenhet att utföra eller hos godkända tekniska organ begära
utförande av

i) besiktningar och undersökningar beträffande potentiella hälsorisker
i arbetet, t. ex. genom provtagning och analys av luften i arbetslokalerna,
av produkter och ämnen, som användas i produktionen,
eller av annat material, som kan antagas vara skadligt;
ii) kontroll av förekomsten av skadliga fysiska faktorer;

e) äga befogenhet att hos vederbörande myndigheter begära kontroll av
tillämpningen av fastställda normer för sundhet och säkerhet i arbetet.

21. Varje till företagshälsovården knuten person bör åläggas tystnadsplikt
med avseende pa saväl medicinska som tekniska upplysningar, vilka
i samband med fullgörandet av deras ovan angivna uppgifter och verksamhet
må komma till deras kännedom, dock med de undantag som den nationella
lagstiftningen må föreskriva.

VII. Allmänna anvisningar

22. Alla arbetstagare och deras organisationer böra lämna sin fulla medverkan
till förverkligandet av företagshälsovårdens mål.

23. De tjänster som företagshälsovården tillhandahåller inom ramen för
denna rekommendation böra vara kostnadsfria för arbetstagarna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1960

24. Där den nationella lagstiftningen icke annorledes föreskriver och i avsaknad
av överenskommelse mellan berörda parter, böra kostnaderna föi
företagshälsovårdens organisation och verksamhet bestridas av arbetsgivaren.

25. Den nationella lagstiftningen bör föreskriva vilken myndighet som
skall vara ansvarig för övervakningen av företagshälsovårdens organisation
och verksamhet. I tillämpliga fall må rådgivningsverksamheten på detta
område delegeras på erkända tekniska organ.

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1960

Bilaga E

Resolutioner

I. Resolution angående frågor rörande unga arbetstagare.

II. Resolution angående Internationella arbetsorganisationens befattning
med frågor rörande hälsa och säkerhet inom industrien och organisauonens
deltagande i det föreslagna internationella medicinska forskningsåret.

verksamh^ an^aen(*e Internationella arbetsorganisationens praktiska

IV. Resolution angående utvecklingen av Internationella arbetsorganisationens
verksamhet beträffande mindre utvecklade länder.

''. Resolution angående Internationella arbetsorganisationens fortsatta
verksamhet för fiskare.

VL Resolution angående möjligheten av att antaga en konvention rörande
företagshälsovård.

VII. Resolution angående ersättning till arbetstagare, vilka skadats genom
joniserande strålning. s

VIII. Resolution angående uppförande på dagordningen för nästa allmänna
konferenssammanträde av frågan om skydd för arbetstagare mot joniserande
strålning. J

IX. Resolution angående uppförande på dagordningen för nästa allmänna
konterenssammanträde av frågan om samråd och samverkan på
branschplanet och det nationella planet mellan offentliga myndigheter
samt arbetsgivarnas och arbetstagarnas organisationer.

X. Resolution angående antagande av budget för 42 :a budgetåret (1960)
och fördelning av utgifterna för samma budgetår på olika medlems diurci.

XI. Resolution angående ändring av artikel 12 i finansreglementet.

Xll. Resolution angående Internationella arbetsorganisationens bidrag för
ar 1960 till arbetsbyråns tjänstepensionskassa.

XIII. Resolution angående viss ändring i beräkningen av pensionsgrundande
inkomst för högre tjänstemän, vilka tillhör Internationella arbetsbvrans
tjänstepensionskassa.

XIV. Resolution angående formuleringen av ny text till artikel 33 i reglementet
för Internationella arbetsbyråns tjänstepensionskassa.

AV. Resolution angående förordnande av ledamöter av Internationella arbetsbyrans
tjänstepensionskassas styrelse och av byråns tjänstepensionskommitté
(Förenta Nationernas gemensamma pensionsfond).

AVI. Resolution angående förordnande av ledamöter av Internationella arbetsorganisationens
administrativa domstol.

Stockholm 1960. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

591638