Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

1

Nr 17

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk,
m. m.'', given Stockholms slott den 27 november 1959.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed

dels föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk;

2) lag om rätt till fotografisk bild; samt

3) lag angående ändrad lydelse av 9 och 11 §§ lagen den 29 maj 1931
(nr 152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens,

dels ock till riksdagens prövning i grundlagsenlig ordning framlägga härvid
fogade förslag till ändrad lydelse av 1 kap. 8 § tryckfrihetsförordningen.

GUSTAF ADOLF

Ingvar Lindell

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en revision av lagstiftningen till skydd för författare,
tonsättare, bildkonstnärer, konsthantverkare och andra upphovsmän
till litterära och konstnärliga verk (upphovsrätt). Nu gällande lagbestämmelser
på detta område är i åtskilliga delar föråldrade, bl. a. med hänsyn
till utvecklingen inom film, grammofon, radio och television. Vissa
ändringar påkallas även för att möjliggöra för Sverige, som är medlem av
den s. k. Bernkonventionen, att tillträda en år 1948 reviderad text av konventionen,
ävensom den år 1952 i Geneve ingångna Världskonventionen om
upphovsrätt. Slutligen har beaktats intresset av att på detta område erhålla
största möjliga nordiska rättslikhet; det förberedande lagstiftningsarbetet
har därför utförts i samverkan med utredningar i Danmark, Finland och
Norge.

Den nya lagstiftning som föreslås innebär i vissa avseenden en förstärkning
av upphovsmannens rätt. Bl. a. ges ökat skydd åt de ideella och personliga
intressen han förbinder med verket. Skyddstiden, som för närva 1

Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 17

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

rande i princip är 30 år från upphovsmannens död men beträffande litterära
och musikaliska verk provisoriskt förlängts till 50 år, föreslås nu beträffande
samtliga verk till 50 år. I fråga om alster av konsthantverk och
konstindustri behålles dock, i avbidan på pågående utredning om mönsterskyddet,
den hittillsvarande skyddstiden oförändrad.

Å andra sidan har beaktats att utvecklingen medfört behov av nya inskränkningar
i upphovsrätten till förmån för vissa kulturella eller eljest
samhälleliga ändamål. Bl. a. föreslås sålunda, att arkiv och bibliotek skall
aga fotokopiera skyddade verk och att skolorna skall kunna göra bandinspelningar
av radioprogram o. dyl. Vidare märkes, att de avtal om radiooch
television sutsändningar av skyddade verk, som Sveriges radio har med
Stim och andra upphovsmannaorganisationer, principiellt skall ge rätt att
sanda ut verk även av upphovsman som icke är ansluten till dessa organisationer.

Forslaget behandlar icke blott den egentliga upphovsrätten utan upptager
också regler om skydd för musiker, skådespelare och andra utövande konstnärer
och i samband därmed också för grammofonindustrien och radion.
Dessa grupper får skydd mot vissa inspelnings- öch utsändningsåtgärder.
Vidare skall utövande konstnärer och grammofonfabrikanter äga rätt till ersättning
för grammofonmusiken i radio och television. Utövande konstnärer
får dessutom skydd för sina ideella och personliga intressen.

I förslaget har även upptagits offentligrättsliga stadganden till skydd för
vissa allmänna intressen. Bl. a. beredes sålunda möjlighet åt det allmänna
att ingripa till skydd för ideella värden hos klassiska och andra äldre litterära
och konstnärliga verk.

Beträffande rätten till fotografier föreslås särskilda bestämmelser. Här
märkes att skyddstiden, vilken nu som huvudregel är 15 år från året för utgivningen,
sättes till 25 år från framställningsåret. I en del fall, där det
för närvarande är fritt att använda fotografier som illustrationer, införes
rätt till ersättning för fotografen.

Förslaget föranleder följdändringar i tryckfrihetsförordningen och i lagen
mot illojal konkurrens.

Den nya lagstiftningen skall enligt förslaget träda i kraft den 1 juli 1960.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

3

>;t •ilnirttmru nviunuri^/oriqoui a a a lav. *>:•» *>» 1 -s- ■ -

•mtthrus hno tlrx.» !n. l!i! no : !

Förslag

till

La§ •)(! ;

om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk

. j>ItövU;xruinvj i];, >h: u:r,iritj Jnm s \ • n''i-u> ;r-.:ui''r” ‘ iöVn?

Härigenom förordnas som följer.

ro;" vi’ •«•••.*■ r.d i■ aat.ix ... ... .vv tjätbi'' ''ta

1 KAP.

Upphovsrättens föremål och innehåll

■;« h. 1 1

Den som skapat ett litterärt eller konstnärligt verk har upphovsrätt till
verket, vare sig det utgör skönlitterär eller beskrivande framställning i skrift
eller tal, musikaliskt eller sceniskt verk, filmverk eller alster av bildkonst,
byggnadskonst, konsthantverk eller konstindustri eller kommit till uttryck
på annat sätt.

Till litterärt verk hänföres karta, så ock annat i teckning eller grafik eller
i plastisk form utfört verk av beskrivande art.

2 §.

Upphovsrätt innefattar, med de inskränkningar som nedan stadgas, uteslutande
rätt att förfoga över verket genom att framställa exemplar därav
och genom att göra det tillgängligt för allmänheten, i ursprungligt eller ändrat
skick, i översättning eller bearbetning, i annan litteratur- eller konstart
eller i annan teknik.

Såsom framställning av exemplar anses även att verket överföres på anordning,
genom vilken det kan återgivas.

Verket göres tillgängligt för allmänheten då det framföres offentligt, så ock
då exemplar därav utbjudes till försäljning, uthyrning eller utlåning eller
eljest sprides till allmänheten eller visas offentligt. Lika med offentligt framförande
anses framförande som i förvärvsverksamhet anordnas inför en
större sluten krets.

3 §•

Då exemplar av ett verk framställes eller verket göres tillgängligt för allmänheten,
skall upphovsmannen angivas i den omfattning och på det sätt
god sed kräver.

Ett verk må icke ändras så, att upphovsmannens litterära eller konstnärliga
anseende eller egenart kränkes; ej heller må verket göras tillgängligt

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

för allmänheten i sådan form eller i sådant sammanhang som är på angivet
sätt kränkande för upphovsmannen.

Sin rätt enligt denna paragraf kan upphovsmannen med bindande verkan
eftergiva endast såvitt angår en till art och omfattning begränsad användning
av verket.

4 §.

Den som översatt eller bearbetat ett verk eller överfört det till annan
litteratur- eller konstart har upphovsrätt till verket i denna gestalt, men han
äger icke förfoga däröver i strid mot upphovsrätten till originalverket.

Har någon i fri anslutning till ett verk åstadkommit ett nytt och självständigt
verk, är hans upphovsrätt ej beroende av rätten till originalverket.

5 §.

Den som genom att sammanställa verk eller delar av verk åstadkommit
ett litterärt eller konstnärligt samlingsverk har upphovsrätt till detta, men
hans rätt inskränker icke rätten till de särskilda verken.

6 §.

Har ett verk två eller flera upphovsmän, vilkas bidrag icke utgöra självständiga
verk, tillkommer upphovsrätten dem gemensamt. De äga dock var
för sig beivra intrång i rätten.

7 §•

Såsom upphovsman anses, där ej annat visas, den vars namn eller ock
allmänt kända pseudonym eller signatur på sedvanligt sätt utsättes på exemplar
av verket eller angives då detta göres tillgängligt för allmänheten.

Är ett verk utgivet utan att upphovsmannen är angiven såsom i första
stycket sägs, äger utgivaren, om sådan är nämnd, och eljest förläggaren företräda
upphovsmannen, till dess denne blivit angiven på ny upplaga eller
genom anmälan i justitiedepartementet.

8 §.

Ett verk anses offentliggjort, då det lovligen gjorts tillgängligt för allmänheten.

Verket anses utgivet, då exemplar därav lovligen förts i handeln eller eljest
blivit spridda till allmänheten.

9 §•

Författningar samt beslut och yttranden av myndighet, som avses i 2 kap.
3 § tryckfrihetsförordningen, äro icke föremål för upphovsrätt.

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 dr 1960

10 §.

Fotografisk bild är icke föremål för upphovsrätt enligt denna lag; om rätt
till sådan bild gäller vad särskilt är stadgat.

Har ett verk registrerats såsom mönster eller modell enligt vad därom är
stadgat, må utan hinder därav upphovsrätt till verket göras gällande.

2 KAP.

Inskränkningar i upphovsrätten

11 §.

Av offentliggjort verk må enstaka exemplar framställas för enskilt bruk.
Vad sålunda framställts må ej utnyttjas för annat ändamål.

Vad i första stycket sägs medför ej rätt att för eget bruk låta annan framställa
bruksföremål eller skulptur eller genom konstnärligt förfarande efterbilda
annat konstverk, ej heller rätt att utföra byggnadsverk.

12 §.

Med Konungens tillstånd och på de villkor, som däri angivas, må arkiv
och bibliotek för sin verksamhet framställa exemplar av verk genom fotografi.

13 §.

Byggnad eller bruksföremål må av ägaren ändras utan upphovsmannens
lov, såvitt det kräves av tekniska skäl eller för ändamålsenlig användning.

14 §.

Ur offentliggjort verk må, i överensstämmelse med god sed, citat göras
i den omfattning som betingas av ändamålet.

I kritisk eller vetenskaplig framställning må ock i anslutning till texten
återgivas offentliggjort konstverk. Återgivas i populärvetenskaplig framställning
två eller flera konstverk av samma upphovsman, äger han rätt till
ersättning.

15 §.

I tidning eller tidskrift må ur annan tidning eller tidskrift intagas artikel
i religiös, politisk eller ekonomisk dagsfråga, såframt ej förbud mot eftertryck
är utsatt.

Offentliggjort konstverk må avbildas i tidning eller tidskrift i samband
med redogörelse för dagshändelse på konstens område.

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 11 år 1960

16 §.

I samlingsverk till bruk vid gudstjänst eller undervisning, sammanställt
ur verk från ett större antal upphovsmän, må återgivas mindre delar av litterärt
eller musikaliskt verk eller sådant verk av ringa omfång, såframt fem
år förflutit efter det år, då verket utgavs. I anslutning till texten må återgivas
konstverk, därest fem år förflutit efter det år, då verket offentliggjordes.
Verk som tillkommit för att brukas vid undervisning må ej medtagas i samling
för sådant ändamål.

För återgivande som avses i denna paragraf äger upphovsmannen rätt till
ersättning.

17 §.

Inom undervisningsverksamhet må för tillfälligt bruk exemplar av offentliggjort
verk framställas genom ljudupptagning; dock må grammofonskiva
eller liknande anordning, som framställts i förvärvssyfte, ej direkt eftergöras.
Exemplar som framställts med stöd av denna paragraf må ej utnyttjas
på annat sätt.

18 §.

Av utgivet litterärt eller musikaliskt verk må exemplar framställas i blindskrift.

19 §.

Har utgiven mindre dikt eller del av dikt blivit tonsatt, må den soni text
till det musikaliska verket återgivas i samband med notskrift och framföras
offentligt, såframt ej förbud däremot utsatts vid utgivandet. För återgivande
eller framförande som nu sagts äger författaren rätt till ersättning.

Då ett musikaliskt verk framföres med text, må till bruk för åhörarna texten
återgivas i konsertprogram eller dylikt.

20 §.

Verk som är utgivet må framföras offentligt vid gudstjänst eller undervisning.

Utgivet verk må ock framföras offentligt vid tillfälle, där framförande
av sådana verk ej är det huvudsakliga samt tillträdet är avgiftsfritt och
anordnandet sker utan förvärvssyfte. Det må jämväl framföras offentligt
i folkbildningsverksamhet, för välgörande ändamål eller i annat allmännyttigt
syfte, om den som framför verket eller, vid framförande i samverkan,
alla de medverkande göra det utan ersättning.

Vad i andra stycket är stadgat gäller ej sceniskt verk eller filmverk.

21 §.

Vid återgivande genom ljudradio, television eller film av dagshändelse må
korta avsnitt av verk som framföres eller visas såsom ett led i dagshändelsen
medtagas.

7

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

22 §.

Har radio- eller televisionsföretag rätt att i utsändning återgiva verk, må
företaget ock, under villkor som Konungen bestämmer, för bruk vid egna
utsändningar upptaga verket på anordning, genom vilken det kan återgivas.
Om rätten att göra sålunda upptaget verk tillgängligt för allmänheten
gäller vad eljest är stadgat.

Svenskt radio- eller televisionsföretag som Konungen bestämmer må, om
företaget på grund av avtal med organisation som företräder ett flertal svenska
upphovsmän på området äger rätt att utsända litterära och musikaliska
verk, jämväl utsända utgivet dylikt verk av upphovsman som icke företrädes
av organisationen; för utsändningen äger upphovsmannen rätt till ersättning.
Vad sålunda stadgats gäller dock icke sceniskt verk, ej heller annat
verk om upphovsmannen meddelat förbud mot utsändning eller det eljest
föreligger särskild anledning antaga att han motsätter sig utsändningen.

23 §.

Sedan litterärt eller musikaliskt verk utgivits, må exemplar, som omfattas
av utgivningen, spridas vidare ävensom visas offentligt; dock må noter
till musikaliskt verk ej utan upphovsmannens samtycke uthyras till allmänheten.

Konungen äger föreskriva, att avgift skall utgå för sådan utlåning och
uthyrning av exemplar, som enligt första stycket må ske utan upphovsmans
samtycke, ävensom förordna om medlens fördelning.

24 §.

Vad som muntligen eller skriftligen anföres inför myndighet eller i statlig
eller kommunal representation eller vid offentlig sammankomst för överläggning
om allmänna angelägenheter må återgivas utan upphovsmans samtycke;
dock att utlåtanden, såsom bevis åberopade skrifter och dylikt må
återgivas allenast i samband med redogörelse för mål eller ärende vari de
förekommit och i den omfattning som betingas av ändamålet med redogörelsen.
Upphovsman äger ensam utgiva samling av sina anföranden.

25 §.

Sedan upphovsmannen överlåtit exemplar av konstverk eller verket utgivits,
må exemplar, som överlåtits eller omfattas av utgivningen, spridas
vidare samt verket visas offentligt. Verket må ock medtagas vid inspelning
av film eller televisionsprogram, om återgivningen är av underordnad betydelse
med hänsyn till filmens eller programmets innehåll.

Konstverk, som ingår i en samling eller som utställes eller utbjudes till
salu, må avbildas i katalog eller i meddelande om utställningen eller försäljningen.
Konstverk må även eljest avbildas, om det är stadigvarande anbragt
på eller vid allmän plats utomhus.

Byggnad må fritt avbildas.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

26 §.

Bestämmelserna i detta kapitel medföra icke inskränkning i upphovsmannens
rätt enligt 3 § i vidare mån än som följer av vad i 13 § sägs.

Då med stöd av bestämmelse i detta kapitel ett verk återgives offentligt,
skall källan nämnas i den omfattning och på det sätt god sed kräver. Verket
må icke utan upphovsmannens samtycke ändras i vidare mån än som kräves
för den medgivna användningen.

3 KAP.

Upphovsrättens övergång
Allmänna bestämmelser om överlåtelse
27 §.

Upphovsrätt må, med den begränsning som följer av vad i 3 § sägs, helt
eller delvis överlåtas.

överlåtelse av exemplar innefattar icke överlåtelse av upphovsrätt. I fråga
om beställd porträttbild äger upphovsmannen dock icke utöva sin rätt
utan tillstånd av beställaren eller, efter dennes död, av hans efterlevande
make och arvingar.

Beträffande överlåtelse av upphovsrätt i vissa särskilda avseenden stadgas
i 30—40 §§; dock skola nämnda bestämmelser tillämpas allenast i den mån
ej annat avtalats.

28 §.

Om ej annat avtalats, äger den till vilken upphovsrätt överlåtits icke
ändra verket samt ej heller överlåta rätten vidare. Ingår rätten i en rörelse,
må den överlåtas i samband med överlåtelse av rörelsen eller del därav;
överlåtaren svarar dock alltjämt för avtalets fullgörande.

29 §.

Skulle tillämpning av villkor som upptagits i avtal om överlåtelse av upphovsrätt
uppenbarligen vara stridande mot god sed på upphovsrättens område
eller eljest otillbörlig, må villkoret jämkas eller lämnas utan avseende.

Avtal om offentligt framförande

30 §.

Överlåtes rätt att framföra ett verk offentligt, skall överlåtelsen gälla för
en tid av tre år och icke medföra ensamrätt. Har längre giltighetstid än
tre år bestämts och är ensamrätt avtalad, må upphovsmannen likväl själv
framföra verket eller överlåta rätt därtill åt annan, såframt rätten under en
tid av tre år ej tagits i bruk.

Vad i denna paragraf är stadgat gäller icke filmverk.

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 är 1960

Förlagsavtal

31 §.

Genom förlagsavtal överlåter upphovsmannen till förläggare rätt att genom
tryck eller liknande förfarande mångfaldiga och utgiva litterärt eller
konstnärligt verk.

Manuskript eller annat exemplar av verket, efter vilket detta skall återgivas,
förblir i upphovsmannens ägo.

32 §.

Förläggaren har rätt att utgiva en upplaga, vilken ej må överstiga av litterärt
verk 2 000, av musikaliskt verk 1 000 och av konstverk 200 exemplar.

Med upplaga förstås vad förläggaren på en gång låter framställa.

33 §.

Förläggaren är pliktig att utgiva verket inom skälig tid, på sedvanligt sätt
sörja för dess spridning samt fullfölja utgivningen i den omfattning som betingas
av möjligheterna till avsättning och övriga omständigheter. Försummas
det, äger upphovsmannen häva avtalet och därvid behålla uppburet
honorar. Har upphovsmannen lidit skada, som ej täckes därav, skall den ock
ersättas.

34 §.

Om verket icke är utgivet inom två år eller, såvitt angår musikaliskt verk,
inom fyra år från det upphovsmannen avlämnat fullständigt manuskript
eller annat exemplar som skall mångfaldigas, äger upphovsmannen, ändå
att försummelse ej ligger förläggaren till last, häva avtalet och därvid behålla
uppburet honorar. Samma lag vare, om verket är utgånget och förläggaren
har rätt att utgiva ny upplaga men icke inom ett år efter det upphovsmannen
hos honom begärt sådan utgivning utnyttjar sin rätt.

35 §.

Förläggaren är skyldig att tillställa upphovsmannen intyg från tryckeriet
eller den som eljest mångfaldigar verket om antalet framställda exemplar.

Har under räkenskapsår skett försäljning för vilken upphovsmannen har
rätt till honorar, skall förläggaren inom nio månader efter årets slut tillställa
honom redovisning, angivande försäljningen under året samt restupplagan
vid årsskiftet. Även eljest äger upphovsmannen efter redovisningsfristens
utgång på begäran erhålla uppgift om restupplagan vid årsskiftet.

36 §.

Påbörjas framställning av ny upplaga senare än ett år efter det föregående
upplaga utgavs, skall upphovsmannen före framställningen erhålla tillfälle
att göra sådana ändringar i verket, som kunna vidtagas utan oskälig
kostnad och icke ändra verkets karaktär.

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

37 §.

Upphovsmannen har icke rätt att på nytt utgiva verket i den form och på
det sätt som avses i avtalet, förrän den eller de upplagor som förläggaren
äger utgiva blivit slutsålda.

Litterärt verk må dock sedan femton år förflutit efter det år, då utgivningen
påbörjades, av upphovsmannen intagas i upplaga av hans samlade
eller valda arbeten.

38 §.

Bestämmelserna om förlagsavtal äga icke tillämpning på bidrag till tidning
eller tidskrift. För bidrag till annat samlingsverk gälla icke 33 och
34 §§.

Avtal om filmning

39 §.

överlåtelse av rätt till inspelning av ett litterärt eller konstnärligt verk på
film omfattar rätt att genom filmen på biograf, i television eller annorledes
göra verket tillgängligt för allmänheten.

40 §.

överlåtes rätt att utnyttja ett litterärt eller musikaliskt verk för film, som
är avsedd för offentlig visning, är förvärvaren pliktig att inom skälig tid
inspela filmverket och sörja för att det göres tillgängligt för allmänheten.
Försummas det, äger upphovsmannen häva avtalet och därvid behålla uppburet
honorar. Har upphovsmannen lidit skada, som ej täckes därav, skall
den ock ersättas.

Om filmverket icke är inspelat inom fem år från det upphovsmannen fullgjort
vad på honom ankommer, äger upphovsmannen, ändå att försummelse
ej ligger förvärvaren till last, häva avtalet och därvid behålla uppburet
honorar.

Upphovsrättens övergång vid upphovsmannens död, m. m.

41 §.

Efter upphovsmannens död äga reglerna om giftorätt, arv och testamente
tillämpning på upphovsrätten. Avträdes boet till förvaltning av boutredningsman,
äger denne icke utan dödsbodelägarnas samtycke utnyttja verket
på annat sätt än förut skett.

Upphovsmannen äger genom testamente, med bindande verkan även för
efterlevande make och bröstarvingar, giva föreskrifter om rättens utövande
eller bemyndiga annan att meddela dylika föreskrifter.

42 §.

Upphovsrätt må ej tagas i mät hos upphovsmannen själv eller hos någon,
till vilken rätten övergått på grund av giftorätt, arv eller testamente. Samma
lag vare beträffande manuskript, så ock i fråga om exemplar av sådant

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960 11

konstverk som ej blivit utställt, utbjudet till salu eller eljest godkänt för
offentliggörande.

4 KAP.

Upphovsrättens giltighetstid

43 §.

Upphovsrätt till ett verk gäller, där ej annat följer av vad i andra stycket
sägs, intill utgången av femtionde året efter det år, då upphovsmannen avled,
eller, beträffande verk som i 6 § sägs, efter den sist avlidne upphovsmannens
dödsår.

För alster av konsthantverk eller konstindustri gäller rätten intill utgången
av tionde året efter det år, då alstret offentliggjordes. Var sådant alster
icke offentliggjort vid konstnärens död, gäller rätten intill utgången av tionde
året efter hans dödsår.

44 §.

För verk, som offentliggjorts utan att upphovsmannen blivit angiven med
sitt namn eller med sin allmänt kända pseudonym eller signatur, gäller
upphovsrätten intill utgången av femtionde året efter det ar, då verket offentliggjordes.
Består verket av två eller flera delar med inbördes sammanhang,
räknas tiden från det år, då sista delen offentliggjordes.

Blir upphovsmannen inom nämnda tid angiven såsom i 7 § sägs eller visas
att han avlidit innan verket offentliggjordes, gäller vad i 43 § stadgas.

Vad i denna paragraf stadgas gäller ej alster av konsthantverk eller konstindustri.

5 KAP.

Vissa upphovsrätten närstående rättigheter
45 §.

En utövande konstnärs framförande av ett litterärt eller konstnärligt verk
må icke utan hans samtycke upptagas på grammofonskiva, film eller annan
anordning, genom vilken det kan återgivas, och ej heller utsändas i ljudradio
eller television eller genom direkt överföring göras tillgängligt för allmänheten.

Ej må framförande, som upptagits på anordning varom i första stycket
sägs, utan konstnärens samtycke överföras från en sådan anordning till en
annan, förrän tjugufem år förflutit efter det år, då upptagningen ägde rum.

Beträffande upptagning, utsändning och överföring, som avses i denna
paragraf, skall vad i 3 §, 11 § första stycket, 14 § första stycket, 17, 20 och
21 §§, 22 § första stycket, 27—29 samt 41 och 42 §§ sägs äga motsvarande
tillämpning.

12

Kungl. Maj:ts, proposition nr 17 år 1960

46 §.

Grammofonskiva eller annan anordning, på vilken ljud upptagits, må ej
utan framställarens samtycke eftergöras förrän tjugufem år förflutit efter
det år, då upptagningen ägde rum. Såsom eftergörande anses även att upptagningen
överföres från en sådan anordning till en annan.

Beträffande förfarande, som enligt denna paragraf är beroende av framställares
samtycke, skall vad i 11 § första stycket, 14 § första stycket, 17
och 21 §§ samt 22 § första stycket sägs äga motsvarande tillämpning.

47 §.

Användes anordning som i 46 § sägs vid ljudradio- eller televisionsutsändning,
skall, om utsändningen äger rum inom tid som i nämnda paragraf stadgas,
ersättning utgå till framställaren ävensom till utövande konstnär, vars
framförande upptagits på anordningen. Hava två eller flera konstnärer samverkat
vid framförandet, kan dem tillkommande rätt endast göras gällande
av dem gemensamt. Gentemot radio- eller televisionsföretaget göres utövande
konstnärs rätt gällande genom framställaren.

Bestämmelserna i 14 § första stycket samt 20 och 21 §§ skola äga motsvarande
tillämpning i fall som avses i denna paragraf. Beträffande utövande
konstnärs rätt skola jämväl föreskrifterna i 27—29, 41 och 42 §§ i motsvarande
mån gälla.

Vad i denna paragraf stadgas gäller icke ljudfilm.

48 §.

Ljudradio- eller televisionsutsändning må icke utan radio- eller televisionstöretagets
samtycke återutsändas eller upptagas på anordning, genom
vilken den kan återgivas. Utan sadant samtycke må ej heller televisionsutsändning
återgivas för allmänheten i biograf eller därmed jämförlig lokal.

Ej må utsändning, som upptagits på anordning varom i första stycket sägs,
utan radio- eller televisionsföretagets samtycke överföras från en sådan anordning
till en annan, förrän tjugufem år förflutit efter det år, då utsändningen
ägde rum.

Vad i 11 § första stycket, 14 § första stycket, 17, 20 och 21 §§ samt 22 §
första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning i fall som avses i denna
paragraf.

49 §.

Katalog, tabell eller annat dylikt arbete, vari sammanställts ett stort antal
uppgifter, må ej utan framställarens samtycke eftergöras, förrän tio år
förflutit efter det år, då arbetet utgavs.

Samma lag vare om reklamalster, som bildmässigt sammanställts på ett
särpräglat sätt.

Vad i 11 § första stycket och 14 § sägs skall äga motsvarande tillämpning
beträffande arbete eller alster som avses i denna paragraf. År sådant arbete
eller alster eller del därav föremål för upphovsrätt, må den ock göras gällande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

13

6 KAP.

Särskilda bestämmelser

50 §.

Litterärt eller konstnärligt verk må ej göras tillgängligt för allmänheten
under sådan titel, pseudonym eller signatur, att verket eller dess upphovsman
lätt kan förväxlas med förut offentliggjort verk eller dess upphovsman.

51 §.

Om litterärt eller konstnärligt verk återgives offentligt på ett sätt som
kränker den andliga odlingens intressen eller om sådant återgivande förberedes,
äger domstol på talan av myndighet som Konungen bestämmer vid
vite meddela förbud mot återgivandet. Vad nu är sagt skall ej gälla återgivande
som sker under upphovsmannens livstid.

52 §.

I samband med utdömande av vite äger rätten efter vad som finnes skäligt
föreskriva åtgärder för att förebygga missbruk av exemplar som avses
med förbud enligt 51 §, så ock av föremål som kan användas endast för
framställning därav. Sådan föreskrift må avse, att egendomen skall förstöras
eller på visst sätt ändras.

Vad i denna paragraf stadgas gäller ej mot den som i god tro förvärvat
egendomen eller särskild rätt därtill.

Egendom som avses i första stycket må i avbidan på föreskrift som där
sägs tagas i beslag; därvid skall vad om beslag i brottmål i allmänhet är
stadgat äga motsvarande tillämpning.

7 KAP.

Ansvar och ersättningsskyldighet
53 §.

Den som beträffande ett litterärt eller konstnärligt verk vidtager åtgärd,
som innebär intrång i den till verket jämlikt 1 och 2 kap. knutna upphovsrätten
eller som strider mot föreskrift enligt 41 § andra stycket eller mot
50 §, dömes, såframt det sker uppsåtligen eller av grov oaktsamhet, till böter
eller fängelse i högst sex månader.

Samma lag vare, om någon till riket för spridning till allmänheten inför
exemplar av verk, där exemplaret framställts utom riket under sådana omständigheter,
att en dylik framställning här i riket skulle hava varit straffbar
enligt vad i första stycket sägs.

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

54 §.

. i KA '' ‘

Den som i strid mot denna lag eller mot föreskrift enligt 41 § andra stycket
utnyttjar ett verk skall till upphovsmannen eller hans rättsinnehavare
gälda ersättning, utgörande skäligt vederlag för utnyttjandet.

Sker det uppsåtligen eller av oaktsamhet, skall ersättning jämväl utgå för
annan förlust än uteblivet vederlag, så ock för lidande eller annat förfång.

Den som eljest uppsåtligen eller av oaktsamhet vidtager åtgärd, som innebär
intrång eller överträdelse varom i 53 § sägs, skall ersätta upphovsmannen
eller hans rättsinnehavare förlust, lidande eller annat förfång av åtgärden.

55 §.

Den som vidtager åtgärd som innebär intrång eller överträdelse varom i
53 § sägs är pliktig att, såvitt det finnes skäligt, mot lösen avstå egendom
med avseende å vilken intrång eller överträdelse föreligger till upphovsmannen
eller hans rättsinnehavare. På yrkande av denne äger ock rätten
efter vad som finnes skäligt föreskriva, att sådan egendom skall förstöras
eller på visst sätt ändras eller att andra åtgärder skola vidtagas därmed
för att förebygga missbruk.

Vad i denna paragraf stadgas gäller ej mot den som i god tro förvärvat
egendomen eller särskild rätt därtill och ej heller om det olagliga förfarandet
bestått i utförande av byggnadsverk.

56 §.

Utan hinder av vad i 55 § är stadgat äger rätten, om det med hänsyn till
det konstnärliga eller ekonomiska värdet hos exemplar av verk eller övriga
omständigheter finnes skäligt, på därom framställt yrkande meddela tillstånd
att exemplaret mot särskild ersättning till upphovsmannen eller hans
rättsinnehavare göres tillgängligt för allmänheten eller eljest användes för
avsett ändamål.

57 §.

Vad i 53—56 §§ sägs skall äga motsvarande tillämpning med avseende å
rättighet, som skyddas genom föreskrift i 5 kap.

58 §.

Rätt domstol i mål om ljudradio- eller televisionsutsändning i strid mot
denna lag är Stockholms rådhusrätt. Samma lag vare i mål om ersättning
som avses i 14 § andra stycket, 16 §, 19 § första stycket, 22 § andra stycket
eller 47 §.

59 §.

Brott som avses i denna lag må ej åtalas av allmän åklagare, där det ej
angives till åtal av målsägande.

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

överträdelse av stadgandet i 3 § eller av föreskrift enligt 41 § andra stycket
må städse beivras av efterlevande make, skyldeman i rätt upp- och nedstigande
led eller syskon eller den som på grund av adoption står i motsvarande
förhållande till upphovsmannen.

Egendom varom i 55 § sägs må, där brott som avses i denna lag skäligen
kan antagas föreligga, tagas i beslag; därvid skall vad om beslag i brottmål
i allmänhet är stadgat äga motsvarande tillämpning.

8 KAP.

Lagens tillämpningsområde

60 §.

Vad i denna lag är stadgat om upphovsrätt är tillämpligt på verk av den
som är svensk medborgare eller har hemvist i Sverige, på verk av sådan
statslös eller flykting, som här i riket har sin vanliga vistelseort, ävensom
eljest på verk, som först utgivits i Sverige, på här utfört byggnadsverk och
på konstverk, som infogats i här belägen byggnad.

Vad i 50 och 51 §§ stadgas äger tillämpning på varje litterärt eller konstnärligt
verk, oberoende av dess ursprung.

61 §.

Föreskrifterna i 45—48 §§ äro tillämpliga på framförande, ljudupptagning
samt ljudradio- och televisionsutsändning, som äger rum i Sverige.

Vad i 49 § stadgas är tillämpligt på arbete eller alster, framställt av
svensk medborgare eller svensk juridisk person eller av den som har hemvist
i Sverige eller av sådan statslös eller flykting, som här i riket har sin
vanliga vistelseort, så ock eljest på arbete eller alster som först utgivits i
Sverige.

62 §.

Konungen äger, under förutsättning av ömsesidighet, meddela föreskrifter
om denna lags tillämpning med avseende å annat land. Föreskrift må
ock meddelas om tillämpning av lagen på verk, som först utgivits av mellanfolklig
organisation, samt på icke utgivet verk, som dylik organisation
äger utgiva.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

9 KAP.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

63 §.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1960; dock att 51 § och därtill anslutande
bestämmelser i 6 och 8 kap. skola, såvitt angår återgivande i
tryckt skrift, träda i kraft den dag Konungen förordnar.

64 §.

Genom denna lag upphävas:

1) lagen den 30 maj 1919 (nr 381) om rätt till litterära och musikaliska
verk;

2) lagen den 30 maj 1919 (nr 382) om rätt till verk av bildande konst;

3) lagen den 14 december 1956 (nr 590) om skydd för vissa kartor; samt

4) lagen den 1 mars 1957 (nr 32) om tillfällig förlängning av skyddstid
för litterära och musikaliska verk.

65 §.

Den nya lagen skall, med iakttagande av vad i 66—69 §§ sägs, äga tillämpning
jämväl med avseende å litterärt eller konstnärligt verk, som tillkommit
före ikraftträdandet.

Rätt till alster av konsthantverk eller konstindustri skall, om rätten eljest
skulle upphöra vid utgången av något av åren 1960—1969, gälla intill utgången
av år 1970.

66 §.

Sådana exemplar av ett verk, som framställts med stöd av äldre lag, må
fritt spridas och visas, dock att vad i 23 § stadgas om uthyrning av noter
till musikaliskt verk och om bemyndigande för Konungen att föreskriva
om viss avgift skall äga tillämpning.

67 §.

Trycksatser, klichéer, formar och andra hjälpmedel, som med stöd av
äldre lag framställts för mångfaldigande av visst verk, må utan hinder av
vad i nya lagen är stadgat fritt användas för sitt ändamål till utgången av
år 1962. På exemplar, som framställts med stöd härav, skall vad i 66 § sägs
äga motsvarande tillämpning.

68 §.

Beträffande tidning, tidskrift eller annat verk, som består av självständiga
bidrag från särskilda medarbetare och som utgivits före nya lagens
ikraftträdande, skall upphovsrätt enligt 5 § tillkomma utgivaren eller, om
han ej är känd, förläggaren.

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

Om såsom utgivare angivits offentlig undervisningsanstalt eller akademi
eller ock bolag, förening eller annan samfällighet eller, där utgivare ej är
känd, dylik samfällighet är förläggare, skall skyddstiden beräknas enligt
44 §.

69 §.

Äldre lag skall tillämpas på sådant avtal om överlåtelse av upphovsrätt,
som tillkommit före nya lagens ikraftträdande, dock att 29 § skall lända
till efterrättelse i fråga om sådant avtal.

70 §.

Vad i 65—67 §§ sägs skall äga motsvarande tillämpning med avseende
å rättighet, som skyddas genom föreskrift i 5 kap.

Har avtal om upptagning som sägs i 45 § tillkommit före nya lagens
ikraftträdande, skall vad i 69 § sägs äga motsvarande tillämpning.

2 Bihany till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 17

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

Förslag

till

Lag

om rätt till fotografisk bild

Härigenom förordnas som följer.

1 §■

Den som framställt en fotografisk bild har, med de inskränkningar som
nedan stadgas, uteslutande rätt att genom fotografi, tryck, teckning eller
annat förfarande framställa exemplar av bilden ävensom att visa den offentligt.

Som fotografisk bild anses även vad som framställes genom ett med
fotografi jämförligt förfarande.

2 §•

Då exemplar av fotografisk bild framställes eller bilden visas offentligt,
skall fotografen angivas i den omfattning och på det sätt god sed kräver.

Bilden må icke ändras så, att framställarens anseende som fotograf kränkes;
ej heller må bilden visas offentligt i sådan form eller i sådant sammanhang
som är på angivet sätt kränkande för fotografen.

3 §.

Såsom fotograf anses, där ej annat visas, den vars namn, firma eller allmänt
kända signatur på sedvanligt sätt utsättes på exemplar av bilden eller
angives då denna visas offentligt.

4 §.

En fotografisk bild anses offentliggjord, då den lovligen utgivits, utställts
offentligt eller eljest gjorts tillgänglig för allmänheten.

5 §•

Av fotografisk bild må enstaka exemplar framställas för enskilt bruk.
Vad sålunda framställts må ej utnyttjas för annat ändamål.

6 §.

Med Konungens tillstånd och på de villkor, som däri angivas, må arkiv
och bibliotek för sin verksamhet framställa exemplar av fotografisk bild.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

19

7 §•

I kritisk eller vetenskaplig framställning må i anslutning till texten återgivas
offentliggjord fotografisk bild, såvitt gäller populärvetenskaplig framställning
dock endast mot ersättning.

Offentliggjord fotografisk bild må, mot ersättning, i anslutning till texten
intagas i arbete till bruk vid undervisning.

8 §.

Vid återgivande genom television eller film av dagshändelse må fotografisk
bild som visas såsom ett led i dagshändelsen medtagas.

9 §•

Svenskt televisionsföretag som Konungen bestämmer må, mot ersättning,
visa offentliggjord fotografisk bild, såframt fotografen icke meddelat förbud
mot visning eller det eljest föreligger särskild anledning antaga att
han motsätter sig visningen. Vad nu sagts gäller ej film.

10 §.

Sedan fotografen överlåtit exemplar av fotografisk bild eller bilden blivit
utgiven, må exemplar, som överlåtits eller omfattas av utgivningen, utställas
offentligt.

Offentliggjord fotografisk bild må även eljest visas offentligt i samband
med undervisning, så ock om det sker avgiftsfritt och utan förvärvssyfte
eller i folkbildningsverksamhet, för välgörande ändamål eller i annat allmännyttigt
syfte. Vad nu sagts gäller ej film.

11 §.

Har televisionsföretag rätt att i utsändning visa fotografisk bild, må företaget
ock, under villkor som Konungen bestämmer, för bruk vid egna utsändningar
upptaga bilden på film eller liknande anordning. Om rätten att
visa sålunda upptagen bild offentligt gäller vad eljest är stadgat.

12 §.

I rättsvårdens och den allmänna säkerhetens intresse må fotografisk bild
fritt utnyttjas.

13 §.

Då fotografisk bild återgives med stöd av 6—11 §§, skall källan nämnas
i den omfattning och på det sätt god sed kräver.

14 §.

Rätten till fotografisk bild, som utförts på beställning, tillkommer beställaren,
där ej annat uttryckligen avtalats. Fotografen äger dock på sedvanligt
sätt utställa bilden i reklamsyfte, såframt ej beställaren förbjuder det.

Beställare av fotografiskt porträtt äger, ändå att fotografen förbehållit sig
rätten till bilden, låta intaga porträttet i tidning eller tidskrift eller i skrift

20 Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

med biografiskt innehåll, såframt fotografen icke gjort särskilt förbehåll
däremot.

15 §.

Rätten till fotografisk bild gäller intill utgången av tjugufemte året efter
det år, då bilden framställdes.

16 §.

Den som beträffande en fotografisk bild vidtager åtgärd, som innebär intrång
i den till bilden jämlikt denna lag knutna rätten, eller till försäljning
utbjuder eller eljest till allmänheten sprider exemplar av fotografisk bild,
som framställts i strid mot lagen, dömes, såframt det sker uppsåtligen
eller av grov oaktsamhet, till böter eller fängelse i högst sex månader.

Samma lag vare, om någon till allmänheten sprider eller till riket för sådan
spridning inför exemplar av fotografisk bild, där exemplaret framställts
utom riket under sådana omständigheter, att en dylik framställning
här i riket skulle varit straffbar enligt vad i första stycket sägs.

17 §.

Den som i strid mot denna lag utnyttjar en fotografisk bild skall till fotografen
eller lians rättsinnehavare gälda ersättning, utgörande skäligt vederlag
för utnyttjandet.

Sker det uppsåtligen eller av oaktsamhet, skall ersättning jämväl utgå för
annan förlust än uteblivet vederlag, så ock för lidande eller annat förfång.

Den som eljest uppsåtligen eller av oaktsamhet vidtager åtgärd, som innebär
intrång eller överträdelse varom i 16 § sägs, skall ersätta fotografen
eller hans rättsinnehavare förlust, lidande eller annat förfång av åtgärden.

18 §.

Den som vidtager åtgärd som innebär intrång eller överträdelse varom i
16 § sägs är pliktig att, såvitt det finnes skäligt, mot lösen avstå egendom
med avseende å vilken intrång eller överträdelse föreligger till fotografen
eller hans rättsinnehavare. På yrkande av denne äger ock rätten efter vad
som finnes skäligt föreskriva, att sådan egendom skall förstöras eller på
visst sätt ändras eller att andra åtgärder skola vidtagas därmed för att
förebygga missbruk.

Vad i denna paragraf stadgas gäller ej mot den som i god tro förvärvat
egendomen eller särskild rätt därtill.

19 §.

Utan hinder av vad i 18 § är stadgat äger rätten, om det med hänsyn till
det konstnärliga eller ekonomiska värdet hos exemplar av bild eller övriga
omständigheter finnes skäligt, på därom framställt yrkande meddela tillstånd
att exemplaret mot särskild ersättning till fotografen eller hans rättsinnehavare
göres tillgängligt för allmänheten eller eljest användes för avsett
ändamål.

21

Kungl. Maj.ts proposition nr il år 1960

20 §.

Rätt domstol i mål om televisionsutsändning i strid mot denna lag är
Stockholms rådhusrätt. Samma lag vare i mål om ersättning som avses i
7 eller 9 §.

21 §.

Brott som avses i denna lag må ej åtalas av allmän åklagare, där det ej
angives till åtal av målsägande.

Egendom varom i 18 § sägs må, där brott som avses i denna lag skäligen
kan antagas föreligga, tagas i beslag; därvid skall vad om beslag i brottmål
i allmänhet är stadgat äga motsvarande tillämpning.

22 §.

Denna lag äger tillämpning på fotografisk bild, framställd av den som är
svensk medborgare eller har hemvist i Sverige eller av sådan statslös eller
flykting, som här i riket har sin vanliga vistelseort, ävensom eljest på fotografisk
bild, som först utgivits i Sverige.

23 §.

Konungen äger, under förutsättning av ömsesidighet, meddela föreskrifter
om denna lags tillämpning med avseende å annat land. Föreskrift må ock
meddelas om tillämpning av lagen på fotografisk bild, som först utgivits av
mellanfolklig organisation, samt på icke utgiven bild, som dylik organisation
äger utgiva.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1960.

Genom lagen upphäves lagen den 30 maj 1919 (nr 383) om rätt till fotografiska
bilder.

Den nya lagen skall äga tillämpning jämväl med avseende å fotografisk
bild, som framställts före ikraftträdandet, dock med följande undantag:

1) Sådana exemplar av en fotografisk bild, som framställts med stöd av
äldre lag, må fritt spridas och visas.

2) Klichéer och andra hjälpmedel, som med stöd av äldre lag framställts
för mångfaldigande av viss fotografisk bild, må utan hinder av vad i nya
lagen är stadgat fritt användas för sitt ändamål till utgången av år 1962.
Exemplar, som framställts med stöd härav, må fritt spridas och visas.

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 9 och 11 §§ lagen den 29 maj 1931
(nr 152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens

Härigenom förordnas, att 9 och 11 §§ lagen den 29 maj 1931 med vissa
bestämmelser mot illojal konkurrens1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

9 §•

Använder någon---—----uppkommen skada.

Lag samma vare, där någon i näringsverksamhet
eller eljest offentliggör
eller mångfaldigar litterärt
eller musikaliskt verk eller verk av
bildande konst under egenartad titel
eller diktat namn, varigenom lätt kan
föranledas förväxling med annans
förut offentliggjorda verk eller dess
upphovsman, och gärningen sker
med uppsåt att framkalla sådan förväxling.

11 §•

Berättigad att----— —----lag är:

1) i de--------inför domstol;

2) i de---------eller röjts;

3) i de--------handen; samt

4) i de uti 9 § avsedda fall den, 4) i de uti 9 § avsedda fall den,
vilkens inarbetade kännetecken kan vilkens inarbetade kännetecken kan
bliva föremål för förväxling, eller, bliva föremål för förväxling.

där fråga är om litterärt eller musi -

1 Senaste lydelse av 9 och It §§ se SFS 1942:246.

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

kaliskt verk eller verk av bildande
konst, upphovsmannen till verket så
ock annan innehavare av rätt till
detsamma.

Allmän åklagare —--------sådant brott.

Denna lag träder i kraft den 1
juli 1960.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

Förslag

till

ändrad lydelse av 1 kap. 8 § tryckfrihetsförordningen

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 KAP.

8

Privilegier å--------

Om den uteslutande rätt att genom
tryck mångfaldiga litterära och
musikaliska verk eller verk av bildande
konst, som tillkommer upphovsmannen
till sådant verk, gälle
vad i lag är stadgat.

§•

- tjugu år.

Om den rätt, som tillkommer upphovsman
till litterärt eller konstnärligt
verk eller framställare av fotografisk
bild, och om förbud mot att
återgiva litterärt eller konstnärligt
verk på ett sätt, som kränker den
andliga odlingens intressen, gälle vad
i lag är stadgat.

Kurigl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

25

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 9 januari 1959.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,

Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga rörande ny lagstiftning
om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, m. m. samt anför
därvid följande.

Lagstiftningen om den rätt som tillkommer författare, tonsättare, bildkonstnärer,
konsthantverkare m. fl. med avseende å deras verk (författar-
och konstnärsrätt, auktorrätt) innefattas för närvarande i lagarna
den 30 maj 1919 om rätt till litterära och musikaliska verk och om rätt
till verk av bildande konst, vanligen benämnda författarlagen och konstverkslagen.
Till dessa ansluter sig en samma dag utfärdad lag om rätt till
fotografiska bilder.

I anledning av en år 1928 företagen revision av den för områdets internationella
reglering grundläggande Bernkonventionen för skydd av litterära
och konstnärliga verk genomfördes ändringar i de båda förstnämnda
författningarna genom lagar den 24 april 1931. Dessa ändringar berörde
emellertid icke lagstiftningens systematik och principiella uppbyggnad. Redan
under de följande åren aktualiserades i olika sammanhang önskemål
om en mera genomgripande reform på området. I anledning härav förordnades
år 1936 hovrättsrådet, filosofie doktorn Hjalmar Himmelstrand att
såsom sakkunnig inom justitiedepartementet verkställa en förberedande undersökning
rörande grunderna för en sådan reform. Himmelstrand avgav
en promemoria i ämnet den 15 februari 1937 (SOU 1937: 18).

Även i Danmark och Finland hade vid denna tid frågan om en revision
av författar- och konstnärsrätten sedan några år tillbaka stått på dagordningen.
Parallellt härmed hade inom samtliga nordiska länder framkommit
önskemål om en gemensam nordisk lagstiftning på området. År 1938 enades
de danska, finska, norska och svenska regeringarna om att utreda förutsättningarna
härför. I beslut den 28 oktober samma år erhöll chefen för

26

Kungl. Maj.ls proposition nr 17 år 1960

justitiedepartementet Kungl. Maj :ts bemyndigande att dels tillkalla svenska
sakkunniga för ändamålet, dels ock utse personer, företrädande olika intressen
eller besittande speciell sakkunskap, att på kallelse av de sakkunnigas
ordförande deltaga i överläggningar med dessa.

Med stöd av detta bemyndigande tillkallades den 10 november 1938 såsom
sakkunniga presidenten, numera riksmarskalken Birger Ekeberg, tilllika
ordförande, och professorn Gösta Eberstein. Såsom företrädare för olika
intressen, som komme att beröras av utredningen, utsågs dåvarande ordföranden
i Sveriges författareförening och i filmförfattareföreningen i Sverige,
advokaten Axel Hemming-SjÖberg, dåvarande ordföranden i föreningen
svenska tonsättares internationella musikbyrå (Stim) u.p.a., byrådirektören
Kurt Atterberg, dåvarande ordföranden i publicistklubben, chefredaktören
Sten Dehlgren, rektorn vid Brunnsviks folkhögskola, filosofie doktorn
Alf Ahlberg samt dåvarande överbibliotekarien vid Uppsala universitetsbibliotek,
filosofie doktorn Anders Grape. Sedermera har att i nämnda egenskap
deltaga i överläggningar med de sakkunniga ytterligare utsetts följande
personer: den 29 april 1939 dåvarande verkställande direktören i aktiebolaget
Badiotjänst, filosofie licentiaten Carl Anders Dymling, dåvarande
juridiske rådgivaren åt skandinaviska grammophoneaktiebolaget m. fl. företag,
advokaten Harald Flodin, dåvarande ordföranden i svenska musikerförbundet
C. G. Lernon, dåvarande ordföranden i svenska bokförläggareföreningen,
f. d. hovrättsrådet Tryggve Liljestrand, dåvarande sekreteraren
i akademien för de fria konsterna, vice-professorn Erik Lindberg samt dåvarande
ordföranden i styrelsen för aktiebolaget svensk filmindustri, revisionssekreteraren,
sedermera häradshövdingen Gösta Siljeström, den 25
april 1941 dåvarande ombudsmannen i Sveriges författareförening och i
Stim, advokaten Ulf von Konow samt den 5 oktober 1943 dåvarande direktören
i aktiebolaget P. A. Norstedt & Söner, numera direktören i aktiebolaget
Sveriges litografiska tryckerier, f. d. revisionssekreteraren Johan Nordenfalk
(efter Liljestrand, som avlidit under år 1942) och dåvarande verkställande
direktören i aktiebolaget Badiotjänst, filosofie kandidaten Yngve
Hugo (efter Dymling, som avsagt sig sitt uppdrag). Lemon avled år 1946
och Dehlgren år 1947; efterträdare till dessa har icke utsetts.

Till sekreterare åt de sakkunniga förordnades den 28 februari 1939 hovrättsassessorn,
numera presidenten Herman Zetterberg. Sedan Zetterberg
utnämnts till statsråd och chef för justitiedepartementet och i anledning därav
den 2 augusti 1945 entledigats såsom sekreterare, förordnades lagbyråchefen,
numera justitierådet Erik Hedfeldt den 10 maj 1946 till denna befattning.
Hedfeldt har sedermera, med stöd av ett av Kungl. Maj:t den
27 november 1953 meddelat bemyndigande, samma dag förordnats att vara
ledamot i kommittén. Samtidigt förordnades hovrättsassessorn, numera hovrättsrådet
Torwald Hesser till sekreterare.

De sakkunniga, som antagit benämningen auktorrättskommittén, har avgivit
ett den 20 augusti 1956 dagtecknat betänkande med förslag till lag
om upphovsmannarätt till litterära och konstnärliga verk, in. m. (SOU

27

Kurigl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

1956:25). Förslaget bygger i det väsentliga på resultat som uppnåtts vid
överläggningar med motsvarande sakkunniga i Danmark, Finland och Norge.

Över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av Svea hovrätt,
hovrätten över Skåne och Blekinge, Stockholms radhusrätt, riksåklagarämbetet,
som bifogat yttranden från statsåklagarna i Stockholm, Göteborg och
Malmö samt från föreningarna Sveriges landsfogdar, Sveriges stadsfiskaler
och Sveriges landsfiskaler, skolöverstyrelsen, vars yttrande är åtföljt av ett
av enhetsskolans modersmålskommitté avgivet utlåtande, statens konstråd,
överintendenten och chefen för Nationalmuseum, länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län samt länsstyrelsen i Uppsala län; sistnämnda länsstyrelse
har inhämtat yttrande av juridiska fakulteten vid Uppsala universitet, vilken
i sådant hänseende åberopat ett av professorn Åke Malmström avgivet
utlåtande.

Från några myndigheter har infordrats yttrande i särskilda frågor, nämligen
från rikets allmänna kartverk och sjöfartsstyrelsen, såvitt angår skydd
för officiella kartor, från riksarkivet, riksbibliotekarien och Uppsala universitetsbibliotek,
såvitt angår fotokopiering av skyddade verk, från Sveriges
författarfond, såvitt angår biblioteksutlåning, från socialstyrelsen och telestyrelsen,
såvitt angår skydd för utövande konstnärer, grammofonfabrikanter
och radioföretag, samt från statens organisationsnämnd, statens reproduktionsanstalt
och statskontorets tryckeriintendent, såvitt angår skydd för
formulär.

Yttranden över betänkandet har därjämte efter remiss avgivits av svenska
akademien, musikaliska akademien (som jämväl i allt väsentligt åberopat
ett i det följande omnämnt yttrande av Stim m. fl.), akademien för
de fria konsterna, styrelsen för Sveriges advokatsamfund, svenska föreningen
för upphovsmannarätt, Sveriges författareförening och Minerva, förening
för Sveriges vetenskapliga och populärvetenskapliga författare (vilka båda
föreningar avgivit gemensamt yttrande), Sveriges ungdomsförfattareförening,
svenska översättarförbundet, fria litterära yrkesutövarnas centralorganisation
(Flyco), Sveriges dramatikerförbund, filmförfattareföreningen i
Sverige, publicistklubben, svenska journalistförbundet, föreningen svenska
tonsättares internationella musikbyrå (Stim) u. p. a., föreningen svenska
tonsättare, föreningen svenska kompositörer av populärmusik (Skap) och
svenska musikförläggareföreningen (vilka fyra sistnämnda föreningar avgivit
gemensamt yttrande), styrelsen för konstnärernas riksorganisation, föreningen
svenska tecknare, svenska slöjdföreningen, svenska arkitekters riksförbund,
föreningen svenska trädgårdsarkitekter, svenska inredningsarkitekters
riksförbund, svenska bokförläggareföreningen, tcaterförlag Arvid
Englind aktiebolag, svenska tidningsutgivareföreningen, teatrarnas riksförbund,
folketshusföreningarnas riksorganisation, styrelsen för kungl. teatern,
konsertföreningen i Stockholm, musiketablissementens förening, föreningen
Sveriges filmproducenter, Sveriges biografägareförbund, Sveriges radio aktiebolag,
audiovisuella sällskapet, föreningen konst i skolan, Sveriges allmänna
konstförening, svenska boktryckareföreningen, Sveriges allmänna

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

biblioteksförening, de blindas förening u. p. a., svenska teaterförbundets
fackorganisation, svenska tonkonstnärsförbundet, svenska musikerförbundet,
svenska gruppen av the international federation of the phonographic
industry, svenska försäljnings- och reklamförbundet, annonsbyråernas förening,
konsultativa reklambyråers förbund, svenska annonsörers förening,
föreningen svenska affischtecknare, tidningarnas telegrambyrå, svenska fotografernas
förbund och bildleverantörernas förening (vilka båda föreningar
avgivit gemensamt yttrande), vetenskapsakademien, lärarkollegiet vid karolinska
mediko-kirurgiska institutet, ingeniörsvetenskapsakademien, överbibliotekarien
vid tekniska högskolans bibliotek, tekniska litteratursällskapet,
svenska stadsförbundets styrelse, styrelsen för svenska landskommunernas
förbund, Sveriges industriförbund — som bifogat yttranden av konfektionsindustriföreningen,
Sveriges grafiska industriförbund (vilken organisation
åberopat det av svenska boktryckareföreningen avgivna yttrandet),
textilrådet och Upsala-Ekeby aktiebolag — samt Stockholms handelskammare.
Samverkande bildningsförbunden, som erhållit tillfälle avge utlåtande
över betänkandet, har inkommit med yttrande av studieförbundet medborgarskolan.

Vissa yrkanden i ärendet har framställts av svenska regissörsförbundet,
nordisk union for komponistrettigheder och nordiska fotografförbundet.
Även enskilda personer har inkommit med synpunkter och förslag.

Tillfälle att avge utlåtande över betänkandet har vidare beretts föreningen
Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare, folkparkernas
centralorganisation, styrelsen för kungl. dramatiska teatern, Sveriges orkesterföreningars
riksförbund, Göteborgs orkesterförening, Malmö konserthusstiftelse,
konsert- & teater-bureau aktiebolag, nordiska musikförlagets
konsertbyrå, svenska bokhandlareföreningen, svenska musikhandlareföreningen,
svenska grammofonhandlareföreningen, folkrörelsernas konstfrämjande,
riksförbundet för bildande konst, generalstabens litografiska
anstalt, grafiska standardiseringskommittén, svenska magnetofonklubben,
riksförbundet svensk fotografi, fotohandlarnas riksförbund, pressfotografernas
klubb, kopieringsanstalternas riksförening och svenska arbetsgivareföreningen.
Dessa organisationer har emellertid icke inkommit med yttrande.

Sedan ärendet varit föremål för överväganden inom justitiedepartementet,
anhåller jag nu att få upptaga det till behandling.

I. Huvuddragen i lagstiftningen

Äldre rätt. Författar- och konstnärsrätten har hos oss, liksom i de flesta
andra länder, växt fram ur ett på privilegier grundat boktryckar- och förläggarskydd.
Sitt första erkännande fick den i 1810 års tryckfrihetsförordning,
vars hithörande bestämmelser innebar att författare till skrift ägde

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

ensamrätt att mångfaldiga denna genom tryck; uttrycket skrift hade härvid
en vidsträckt innebörd, så att rätten även avsåg mångfaldigande av musikaliskt
verk i noter och av konstverk genom träsnitt, kopparstick, litografi och
jämförliga förfaranden. Genom en förordning 1855 hänfördes under författares
rätt jämväl ensamrätt att bestämma om dramatiskt eller musikdramatiskt
verks uppförande på scenen. Skydd mot efterbildning av konstverk i
andra än de i tryckfrihetsförordningen avsedda fallen stadgades genom en
lag den 3 maj 1867. Ett decennium senare genomfördes en allmän revision
av auktorrätten, varvid det författarrättsliga skyddet upptogs till reglering
i en särskild lag, lagen den 10 augusti 1877 om äganderätt till skrift, och
det konstnärsrättsliga helt underlades den förut nämnda lagen av 1867.
Denna ersattes sedermera av lagen den 28 maj 1897 om rätt att efterbilda
konstverk. I samband härmed gavs vårt första fotografiskydd genom eu
samma dag utfärdad lag angående rätt att återge fotografisk bild.

Förarbetena till den nu gällande lagstiftningen påbörjades år 1911, närmast
med anledning av att den för området grundläggande Bernkonventionen
för skydd av litterära och konstnärliga verk år 1908 reviderats. Tillkallade
sakkunniga avgav år 1914 ett betänkande i ämnet, vilket i huvudsak
lades till grund för de fem år senare utfärdade författar- och konstverkslagarna
samt lagen om rätt till fotografiska bilder.

Internationella överenskommelser. I Sverige liksom i de flesta andra länder
gäller det auktorrättsliga skyddet omedelbart endast för verk som äger
ursprung i det egna landet. Utsträckning av skyddet till verk från annat
land förutsätter särskild överenskommelse på grundval av ömsesidighet. Mellan
länderna har ingåtts åtskilliga överenskommelser av detta slag.

1) Bernkonventionen. Den viktigaste av hithörande överenskommelser är
den förut berörda, år 1886 tillkomna Bernkonventionen för skydd av litterära
och konstnärliga verk. Anslutna stater bildar en union för skydd av
upphovsmännens rättigheter; i denna inträdde Sverige år 1904. Konventionen
revideras vid återkommande konferenser mellan unionsländerna. Sådana
har tidigare ägt rum i Paris 1896, i Berlin 1908 och i Rom 1928. Under
kommitténs utredningsarbete har konventionen ånyo reviderats vid en konferens
i Bryssel 1948.

För närvarande är till Bernunionen anslutna ett fyrtiotal länder. Bland
dem som står utanför märkes flertalet av de amerikanska staterna samt
Sovjetunionen.

Konventionens grundprincip är att upphovsman, som är medborgare i ett
unionsland, i övriga unionsländer skall för sina verk åtnjuta samma rättigheter
som varje lands lagar tillerkänner eller framdeles kan komma att tillerkänna
landets egna medborgare (principen om s. k. nationell behandling).
Sådan upphovsman är vidare berättigad att i andra länder än verkets hemland
— d. v. s. det land som upphovsmannen tillhör eller, i fråga om utgivna
verk, det land där verket 1''örst utgivits — åtnjuta vissa i konventionen
stadgade minimirättigheter. Eu viktig begränsning är, att skydd icke till -

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

kommer verk som först utgivits utom unionen. I viss omfattning kan jämväl
upphovsman, som icke tillhör unionsland, erhålla skydd; för verk, som
sådan upphovsman först utgivit i unionsland, åtnjuter han i utgivningslandet
rätt till nationell behandling och i övriga länder de särskilda minimirätt>gheterna.
En annan ledande princip i konventionen är, att skyddet icke
får göras beroende av formaliteter av något slag.

Av det anförda framgår att konventionens bestämmelser om minimirättigheter
icke avser verkets hemland, och formellt gäller dessa bestämmelser
därför i huvudsak till förmån för utländska upphovsmän. Då det ligger i
sakens natur, att ett land icke ger utländska upphovsmän bättre skydd än
sina egna, får bestämmelserna dock i praktiken den betydelsen att ett land,
som ansluter sig till konventionen, genomför dessa rättigheter även i sin interna
lagstiftning.

Gällande svenska författar- och konstverkslagar uppfyller för närvarande
de krav i fråga om minimirättigheternas innehåll, som konventionens Romtext
uppställer. Vid Brysselkonferensen har emellertid området för dessa
rättigheter i vissa delar något utvidgats eller preciserats. För att Sverige
skall kunna tillträda Brysseltexten kräves därför, att den svenska lagstiftningen
i dessa punkter bringas till överensstämmelse med de nya reglerna.

Kommittén har utgått från att det är ett önskemål att Sverige tillträder
Brysseltexten, och dess förslag har utformats så att det enligt kommitténs
mening tillåter ratifikation av denna text.

2) Världskonventionen om upphovsrätt. År 1952 har, under Unescos auspicier,
tillkommit ytterligare en viktig internationell konvention på området,
Världskonventionen om upphovsrätt. Till denna hör tre tilläggsprotokoll,
nr 1 och 2 avseende tillämpning av konventionen på verk av statslösa
och flyktingar ävensom på verk av vissa mellanfolkliga organisationer samt
nr 3 avseende möjlighet att förena ratifikation av konventionen med visst
villkor. Konventionen berör i princip icke förhållandet mellan Bernunionens
medlemsstater, men är för dem av betydelse såvitt angår relationerna till
länder utanför denna union.

Till konventionen, som trätt i kraft den 16 september 1955, har hittills
anslutit sig ett trettiotal stater, bland vilka märkes de större västeuropeiska
länderna samt USA.

Konventionen kan sägas ha ett dubbelt syfte. Det ena är att göra det
möjligt för länder med ett ännu outvecklat rättsskydd på auktorrättens
områae att vinna anslutning till en internationell reglering i ämnet, även
om deras inre lagstiftning icke är eller inom överskådlig tid kan väntas bli
så beskaffad som kräves för anslutning till Bernunionen. Det andra och
för många deltagande stater väsentliga syftet är att överbrygga vissa motsättningar,
som på området består mellan Bernunionens medlemsstater och
de amerikanska länderna. Framför allt märkes att man i Amerika i regel
för skydd kräver officiell registrering av verket eller liknande formaliteter,
något som är helt främmande för Bernkonventionens system, t detta avseende
har genom Världskonventionen nåtts en stor framgång, i det man

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

från amerikansk sida i allt väsentligt givit efter på nämnda princip såvitt
angår verk från andra länder. Enligt konventionen skall för skydd endast
krävas iakttagande av en enkel form, bestående däri att från verkets första
utgivning varje exemplar skall vara åsatt dels ett särskilt märke, (T), dels
rättsinnehavarens namn, dels årtalet för första utgivningen.

Vad angår skyddets innehåll bygger konventionen, liksom Bernkonventionen,
på principen om nationell behandling. Några särskilda rättigheter som
obligatoriskt skall tillkomma upphovsmännen anges i princip icke; ett
undantag gäller endast beträffande rätten att översätta verk.

Kommittén har utgått från att Sverige bör tillträda konventionen. Med
hänsyn till den ringa omfattningen av det däri föreskrivna obligatoriska
skyddet har emellertid detta ställningstagande ej påverkat utformningen
av de materiella bestämmelserna i lagförslagen utan varit av betydelse endast
beträffande reglerna om lagbestämmelsernas tillämplighet med avseende
å utlandet.

I anslutning härtill framhåller kommittén, att ett tillträde till konventionen
främst medför den fördelen att svenska upphovsmän får det väsentligt
lättare än nu att erhålla skydd i USA. För närvarande regleras denna fråga
av en särskild överenskommelse av år 1920, vilken emellertid för skydd kräver
iakttagande av en rad formaliteter. Såsom förut berörts innebär konventionen
att formkravet reduceras till ett minimum.

Kommitténs lagförslag. Kommittén framhåller att det förhållandet, att dess
arbete bedrivits i nordisk samverkan och även har internationell inriktning,
såtillvida bestämt arbetsmetoden, att kommittén icke, såsom eljest varit naturligt,
kunnat taga till utgångspunkt den gällande svenska lagstiftningen
och överväga, vilka ändringar i denna som kunde anses påkallade. Både formellt
och sakligt har förslaget utarbetats utan direkt anknytning till gällande
svensk rätt; uppslag och förebilder har hämtats från olika håll, till stor
del från de två modernaste nordiska lagarna på området, den norska och den
finska.

I kommitténs förslag har de auktorrättsliga reglerna sammanförts i en
gemensam lag om upphovsmannarätt1 till litterära och konstnärliga verk.
Den nuvarande fotografilagen föreslås ersatt av en ny lag om rätt till fotografisk
bild.

Förslaget till lag om upphovsmannarätt uppbäres av grundtanken, att
rättsordningen bör skydda det litterära och konstnärliga skapandet, oavsett
vilka uttrycksformer detta väljer, samt att rättsreglerna hör utformas så att
de, så långt möjligt är, bereder författarna och konstnärerna gynnsamma
arbetsförhållanden och därjämte innefattar skydd för de ideella och personliga
intressen, som dessa förbinder med sina verk. Samtidigt har hänsyn
tagits till samhällets krav och till att utvecklingen medfört behov av nya

1 Kommittén har använt ordet upphovsmannarätt såsom sammanfattande beteckning på
hithörande rättigheter. I departementsförslaget har i stället brukats ordet upphovsrätt. Se
vidare s. 40.

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

inskränkningar i upphovsrätten till förmån för religiösa, kulturella eller
eljest samhälleliga intressen. I lagtekniskt avseende har kommittén eftersträvat
att ersätta de nuvarande, enligt en äldre, mera kasuistisk lagstiftningsmetod
avfattade reglerna med allmänt och principiellt hållna stadganden.

Förslaget är uppdelat på nio kapitel. I de fyra första behandlas upphovsrättens
föremål och innehåll, inskränkningar i rätten, rättens övergång och
skyddstiden. Till 5 kap. har förts helt nya regler om skydd för vissa med
upphovsrätten besläktade rättigheter. I 6 kap. upptages vissa specialbestämmelser,
bl. a. om titelskydd och skydd mot förvanskning av klassiska verk.
De sista kapitlen innehåller regler om straff och skadestånd och om lagens
tillämplighet i internationellt avseende samt övergångsbestämmelser.

De grundläggande bestämmelserna om rättens föremål och innehåll har
utformats på ett mer generellt sätt än motsvarande regler i gällande lag. Såsom
föremål anges sålunda, i stället för den nuvarande uppräkningen
av olika skyddade objekt (tal, skrift o. s. v.), litterärt eller konstnärligt verk
(1 §). Kommittén framhåller att denna utvidgning av skyddsområdet icke
för närvarande torde vara av större praktisk vikt men att den kan få betydelse
för en framtida, nu icke förutsebar utveckling av de litterära och
konstnärliga uttrycksformerna.

Liksom hittills skall skydd även tillkomma alster av konsthantverk och
konstindustri. Det undantag, som för närvarande gäller i fråga om beklädnadsartiklar
och vävnader, avsedda för dylika artiklar, har icke bibehållits.

Fotografisk bild skall icke vara föremål för upphovsrätt. Skyddet för fotografier
skall sålunda uteslutande regleras enligt den särskilda lagen härom.

Vad angår rättens innehåll kommer den förut angivna grundtanken
till uttryck däri, att de principiella bestämmelserna om upphovsmannens
befogenheter uppdelats på två stadganden, av vilka det ena i huvudsak behandlar
rättens praktisk-ekonomiska sida (2 §) och det andra innehåller
vissa bestämmelser till skydd för hans ideella och personliga intressen (3 §).
1 det förra stadgandet har upphovsmannen förklarats äga uteslutande rätt
att förfoga över verket i två huvudhänseenden, nämligen genom att framställa
exemplar därav och genom att göra det tillgängligt för allmänheten.
Rätten att framställa exemplar av verket — böcker, grammofonskivor,
filmer o. s. v. — motsvarar den nuvarande ensamrätten att mångfaldiga
litterära och musikaliska verk och att efterbilda konstverk. Rätten att göra
verket tillgängligt för allmänheten motsvarar de för närvarande i författarlagen
särskilt angivna ensamrätterna att offentligt föredraga, utföra och
uppföra verket, att offentligt framföra det medelst kinematografi och att
genom radio utsända det, men är mera omfattande. Den täcker även andra
sätt att framföra verket, som kan möjliggöras genom teknikens landvinningar,
och inbegriper därjämte alla åtgärder, genom vilka exemplar av
verket utbjudes till försäljning, uthyrning eller utlåning eller eljest sprides
till allmänheten eller visas offentligt.

33

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

Det sist sagda innebär att rätten även avser utlåning inom den offentliga
biblioteksverksamheten. I denna del föreslås visserligen långtgående inskränkningar
i rätten (23 §), vilka innebär att utlåning skall kunna ske utan
tillstånd från författarnas sida, men principiellt står förslaget pa standpun
ten, att författarna äger ett i upphovsrätten grundat anspråk pa ersättning
för det utnyttjande av deras böcker, som sker i denna verksamhet. Med
hänsyn till att författarna för närvarande erhåller sådan gottgorelse av statsmedel,
har några bestämmelser om ersättning dock icke intagits i forslaget
I stället har däri givits ett bemyndigande för Kungl. Maj :t att belagga
verksamhet för utlåning med avgift till förmån för författarna. Kommittén
har avsett att därmed skapa en legal grund för författarnas biblioteksersättning,
som kan tagas i anspråk, om det nu tillämpade systemet med ersättning
direkt av statsmedel framdeles skulle överges.

Genom ett särskilt stadgande har s. k. industrimusik och andra framföranden
av liknande slag — sådana som sker i förvärvsverksamhet infor en
större sluten krets — i upphovsrättsligt hänseende jämställts med offentliga
framföranden.

Stadgandet till skydd för den ideella rätten föreskriver dels att da exemplar
av verket framställes eller verket göres tillgängligt för allmänheten,
upphovsmannen skall anges i överensstämmelse med vad god sed kraver och
dels att verket icke må ändras eller göras tillgängligt för allmänheten på
ett sätt som är kränkande för upphovsmannens litterära eller konstnärliga
anseende eller egenart. Den ideella rätten skall i princip vara oförytterlig;
en eftergift skall vara giltig endast såvitt angår en till art och omfattning
begränsad användning av verket, t. ex. viss filminspelning.

De nuvarande inskränkningarna i upphovsrätten till förmån för
religiösa, kulturella och eljest samhälleliga ändamål bibehålies i stort sett
men har i olika hänseenden modifierats. Upphovsmannen föreslås få rätt
till ersättning i några fall där verket enligt gällande lag kan utnyttjas helt
fritt. Detta gäller bl. a. då ett flertal konstverk av samma konstnär återges i
anslutning till populärvetenskaplig framställning (14 §), då verk tages i
anspråk för skolböcker, koralböcker och liknande (16 §) och då dikter användes
som sångtexter (19 §). Ersättningen skall i händelse av tvist bestämmas
i den ordning Kungl. Maj:t föreskriver (52 §). Det är avsett, att
sådana ersättningsfrågor skall regleras i kollektiva överenskommelser samt,
i individuella fall av tvist, av särskild skiljenämnd. Vidare har i vissa fall
uppställts nya villkor för rätten att använda verk utan upphovsmannens tillstånd;
bl. a. har för återgivning i skolböcker och liknande uppställts en karenstid
på fem år. Nya regler föreslås om fotokopiering inom arkiv och bibliotek
(12 §), om bruket av bandinspelningsapparater inom skolorna (17 §)
och om radions inspelningar (22 §). Nytt är också ett stadgande, som tilllåter
att verk mångfaldigas i blindskrift (18 §).

Liksom nu är förhållandet skall allmänna handlingar principiellt få
återges utan hinder av att de innehåller upphovsrättsligt skyddat material
(9 och 24 §§). Bestämmelserna härom har dock gjorts något mer restriktiva,

3 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 17

34: Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

och enligt förslaget kommer sådana handlingar som av myndighet utgivna
handböcker o. dyl. att bli skyddade mot reproduktion.

I fråga om upphovsrättens övergång innehåller förslaget dels
allmänna bestämmelser om överlåtelse av upphovsrätt (27—29 §§), om rättens
övergång vid dödsfall (30 §) och om utmätning (31 §), dels, i begränsad
utsträckning, en reglering av vissa typer av överlåtelseavtal (avtal om
offentligt framförande, förlagsavtal och filmavtal; 32—42 §§). I de allmänna
bestämmelserna har upptagits ett stadgande om möjlighet att i ytterlighetsfall
jämka överlåtelseavtal (29 §), vilket utgör en motsvarighet till bestämmelser
av samma slag i skuldebrevslagen och några andra lagar på civilrättens
område.

Skyddstiden, som enligt 1919 års lagar är 30 år från upphovsmannens
dödsår, föreslås förlängd till 50 år (43 §). Kommittén framhåller att
en övergång underlättas av alt under utredningsarbetet genomförts lagstiftning
om provisorisk förlängning av skyddstiden för litterära och musikaliska
verk (»Lex Strindbergs-). Nuvarande särbestämmelser om kortare
skyddstid för alster av konsthantverk och konstindustri har icke bibehållits.

Såsom förut antytts behandlar förslaget icke endast den egentliga upphovsrätten.
Som en betydelsefull nyhet innehåller det även regler till skydd
för musiker, skådespelare och andra utövande konstnärer och i
samband därmed även för grammofonindustrien och radion
(45—48 §§). Konstnärliga framträdanden skall icke få inspelas eller radieras
utan konstnärens tillstånd. Utan sådant tillstånd skall icke heller inspelningar
få kopieras eller återinspelas. Grammofonindustrien får skydd mot
kopiering av dess produkter. Utövande konstnärer och grammofonskivefabrikanter
berättigas till ersättning för grammofonmusiken i radio. De
utövande konstnärerna skall äga motsätta sig att inspelningar på grammofon
och film utnyttjas på ett för deras konstnärsära kränkande sätt. För
radioföretagen föreslås skydd mot obehörig återutsändning och kopiering
av deras sändningar. Televisionsutsändningar skall icke få göras tillgängliga
för allmänheten utan sändningsföretagets samtycke.

Skyddstiden föreslås i hithörande fall till 25 år från året för den första
inspelningen eller utsändningen.

I förevarande sammanhang föreslås också förbud mot eftergörande av
mera omfattande kataloger, tabeller och liknande arbet
e n samt av vissa r e k 1 a m a 1 s t e r (49 §); här är skyddstiden satt till
10 år från utgivningsåret.

Till den nya lagen har överförts vissa för närvarande i lagen mot illojal
konkurrens upptagna regler om skydd för titel på litterärt eller konstnärligt
verk ävensom för pseudonym och signatur (50 §). Vidare
har här givits ett stadgande, som främst åsyftar att skydda de ideella
vardena hos fria verk, särskilt de klassiska mästerverken (51 §).
Sedan skyddstiden utgått står det principiellt envar fritt att begagna verket,
och detta kan ske i vilken form som helst. Det saknas emellertid icke exem -

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

pel på att denna frihet missbrukats på ett sätt, som varit ägnat att skada betydelsefulla
kulturella intressen. I viss anslutning till vad som gäller i övriga
nordiska länder och även i några andra stater stadgar förslaget rätt för det
allmänna att ingripa mot dylika missbruk. Reglerna innebär att då ett litterärt
eller konstnärligt verk återges offentligt på ett sätt som kränker den
andliga odlingens intressen eller sådant återgivande förberedes, domstol
skall på särskilt yrkande kunna meddela förbud mot återgivandet. Sådant
yrkande skall göras av myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer. Kommittén
har avsett, att uppgiften att fungera som övervakande organ skall anförtros
åt svenska akademien, musikaliska akademien och akademien för de fria
konsterna, var och en för dess område.

Reglerna om ansvar och ersättningsskyldighet innebär
vissa nyheter. Sålunda har straffet för brott mot lagens bestämmelser något
skärpts. Gällande regler om skyldighet att utge s. k. obehörig vinst har
ersatts med en skadeståndsregel. Bestämmelserna om olagligen framställda
exemplar m. m. har något modifierats.

En viktig nyhet är att intrång i upphovsrätt, som för närvarande utgör
målsägandebrott, lägges under allmänt åtal; för åtal skall dock fordras angivelse
av målsäganden.

I förslaget till lag om rätt till fotografisk bild föreslås rätten, som för
närvarande omfattar mångfaldigande genom fotografi och offentlig visning
genom film, utsträckt till att avse framställning av exemplar och
offentlig visning, oberoende av de metoder som användes; beträffande utställning
göres dock långtgående inskränkningar. Nya regler föreslås till
skydd för fotografens ideella rätt. Skyddstiden, vilken nu såsom huvudregel
är 15 år från utgivningsåret, föreslås till 25 år från framställningsåret.

Kommitténs förslag föranleder följdändringar i trgckfrihetsförordningen
och i lagen mot illojal konkurrens.

Vad angår den av kommittén för rättsområdet föreslagna termen upphovsmannarätt
framhålles i motiven att man i svenskt lagspråk hittills
saknar en gemensam beteckning för detta rättsområde, beroende på
att ämnet varit uppdelat på skilda lagar. I författarlagen sammanfattas dithörande
regler såsom författarrätt, medan en motsvarande samlingsbeteckning
saknas i konstverkslagen. I doktrinen har man emellertid vid sidan av
författarrätt talat om konstnärsrätt, och såsom samlande benämning har
sedan gammalt brukats ordet auktorrätt. Enligt kommitténs mening är
emellertid denna term knappast lämplig i lagstil. Med hänsyn till språkbruket
i grannländerna kommer närmast i betraktande endera av termerna
upphovsmannarätt eller upphovsrätt. Den förra användes i den finska lagen,
den senare i den norska lagen (opphavsrett) och det danska förslaget
(ophavsret). I svenskt språkbruk har orden upphov och upphovsman redan
burskap medan termerna upphovsrätt och upphovsmannarätt torde få anses
som nvbildningar. Vid valet mellan dessa talar till förmån för upphovs -

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

rätt, att detta ord är kortare, vilket utgör en särskild fördel, då det gäller
att bilda avledningar såsom upphovsrättslig, upphovsrättsverk o. s. v. Vidare
kan anföras att ordet skulle bidraga till önskvärd dansk-norsk-svensk
enhetlighet i terminologien. Å andra sidan kan för formen upphovsmannarätt
anföras dels att den redan sedan länge använts i Finland, dels att den
kan anses som en ordagrann översättning av den i rättsvetenskapen gängse
termen auktorrätt, liksom av dess motsvarigheter i tyskt och franskt språkbruk.
Härtill kommer att termen under kommitténs arbete brukats som
»arbetsnamn» och därför i viss mån kommit till användning i den diskussion
som uppstått i anslutning därtill. Kommittén har av anförda skäl
stannat för att förorda formen upphovsmannarätt.

Remissyttrandena. Kommitténs förslag har i huvudsak fått ett gynnsamt
mottagande i remissyttrandena och det anses i allmänhet väl ägnat att
läggas till grund för lagstiftning.

Svenska föreningen för upphovsmannarätt och flera andra remissinstanser
understryker värdet av att förutsättningar nu synes föreligga för en
enhetlig nordisk reglering av rättsområdet.

Om förslaget uttalar styrelsen för Sveriges advokatsamfund:

Den föreslagna lagstiftningen avser ett område av allra största betydelse
för vårt lands kultur. Behovet av ny lagstiftning på området har bhvit alltmer
framträdande, och efter att ha tagit del av betänkandet kan man med
tillfredsställelse konstatera att känslan för upphovsmannens rätt med åren
blivit allt starkare. Det omfattande arbete som nedlagts på förslaget har
givit ett imponerande resultat, och styrelsen vill uttala den förhoppningen
att en lagstiftning i enlighet med förslagets principer snarast mätte genomföras.
För det praktiska livet kommer kommitténs i regel utförliga och
klargörande motivering att bli en värdefull vägledning.

Statens konstråd anser betänkandet innefatta ett i såväl sakligt som formellt
hänseende förträffligt lagstiftningsverk, mot vars grundprinciper och
flertalet av dess detaljer konstrådet icke har något att erinra. Överintendenten
och chefen för Nationalmuseum finner det angeläget betyga sin tillfredsställelse
med det skydd i viktiga hänseenden, som ett genomförande av
förslaget skulle innebära för konstnärernas rätt, och kan i huvudsak tillstyrka
förslaget i hithörande delar. Liknande uttalanden göres av akademien
för de fria konsterna samt åtskilliga enskilda organisationer på konstlivets
område, bl. a. styrelsen för konstnärernas riksorganisation, Sveriges
allmänna konstförening, svenska slöjdföreningen och föreningen svenska
affischtecknare.

Svenska akademien, som särskilt ägnat sin uppmärksamhet åt de delar
av förslaget som avser den litterära upphovsrätten, har i princip intet att
erinra mot de nya bestämmelser som föreslås och finner dessa genomgående
val agnade att skydda författarnas rättmätiga intressen. Med särskild
tillfredsställelse har akademien beaktat, att även översättarnas uppovsratt
i detta sammanhang blivit erkänd, så att det litterära arbetet in -

37

Kungl. Mnj:ts proposition nr 17 år 1960

om denna kategori bättre kan tillgodoses både i fråga om kvalitet och ersättning.
Musikaliska akademien vill ge uttryck åt sin glädje över att en
översyn av gällande rätt, som av olika skäl tett sig alltmera nödvändig, nu
förts fram till ett nytt lagförslag och att vissa speciellt med tonkonsten
sammanhängande problem därvid beaktats. Med särskild tillfredsställelse
hälsar akademien det föreslagna skyddet mot förvanskningar av klassiska
verk.

Även olika organisationer representerande författare, kompositörer och
musikförläggare uttalar i princip tillfredsställelse med förslaget, varvid
bl. a. framhålles såsom värdefullt att den ideella rätten stärkts, att skyddstiden
förlängts och att skydd föreslås mot förvanskningar av klassiska verk.
Vissa allmänna erinringar göres emellertid. Stim, svenska tonsättares förening,
Skap och svenska musikförläggareföreningen beklagar sålunda, att
förslaget icke blott bibehållit utan även i vissa hänseenden utvidgat det allmännas
rätt att för sina olika syften utnyttja skyddade verk utan tillstånd
av upphovsmannen och ofta utan ersättning åt denne; det göres också gällande
att förslaget i flera punkter strider mot Bernkonventionen. Föreningarna
finner det vidare vara en märkbar tendens i förslaget, att man icke
velat lagstifta i de fall, där möjligheter för en tillfredsställande ordning
efter fria avtalsförhandlingar ansetts föreligga. Ehuru vissa skäl talar för
denna ståndpunkt, skulle föreningarna på flera punkter ha föredragit klara
bestämmelser till skydd för upphovsmannens intressen. Sveriges författareförening
och föreningen Minerva förklarar sig hysa allvarlig oro i anledning
av att de skyldigheter, som tvångsvis ålägges upphovsmännen till förmån
för allmänna intressen och som redan för närvarande kännes betungande,
kommer att ökas i en omfattning som man icke tidigare kunnat tänka sig
och bl. a. utsträckas till nya områden.

Publicistklubben framhåller, att det ämnesområde som behandlas i förslaget
på det närmaste berör svensk press, och hälsar med tillfredsställelse, att
Sverige kan påräkna att inom kort erhålla en modern och huvudsakligen
ändamålsenlig lagstiftning på det centrala område som auktorrätten utgör.

Sveriges radio uttrycker sin tillfredsställelse över att kommitténs arbete
slutförts och givit ett så värdefullt resultat som det föreliggande betänkandet.
Kommitténs förslag är enligt Sveriges radios mening väl ägnat att i huvudsak
läggas till grund för en ny lag om upphovsrätt; att en sådan lag
utan onödigt dröjsmål bör antagas synes uppenbart.

Av några remissinstanser har mot förslaget erinrats, att det upphovsrättsliga
skyddet därigenom i vissa avseenden gjorts alltför omfattande. Sveriges
industriförbund, som helt vill ansluta sig till kommitténs principiella målsättning
om ett förstärkt skydd, kan likväl icke underlåta att framhålla, att
kommittén i sin strävan att tillgodose upphovsmännens intressen föreslagit
bestämmelser, som i en del hänseenden är så långtgående att de kan medföra
risk för att utvecklingen hämmas. Stockholms handelskammare finner
det uppenbart, att de andliga prestationer som behandlas i förslaget bör åtnjuta
bästa möjliga skydd. Handelskammaren vill emellertid påpeka att

38

Kungl. Maj:ls proposition nr 17 år 1960

om skyddet göres alltför omfattande, detta kan lända upphovsmännen
själva till skada. I den mån investering i upphovsmännens produkter icke
göres lockande för dem som vill förvärva rättigheterna därtill kommer nämligen
efterfrågan på produkterna att minska. Handelskammaren anser vidare
att kommittén speciellt i fråga om överlåtelse av upphovsrätt på flera
punkter gått alltför långt i sina strävanden att skydda de andliga prestationerna.
Att ett all för långtgående skydd kan motverka det syfte man vill
främja understrykes också av publicistklubben. —- Handelskammarens uppfattning
om förslagets avtalsregler delas av flera andra remissinstanser.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har intet att erinra mot
syftet med förslaget men framhåller helt allmänt, att metoden att på privaträttslig
väg stärka upphovsmannens ställning har sin begränsning; det är
icke givet att det förstärkta skyddet verkligen kommer dem till del som man
främst avsett att stödja.

Publicistklubben och svenska tidningsulgivareföreningen anser, att man i
förslaget icke i tillräcklig grad tagit hänsyn till tryckfrihetsrättens regler.

I ett par remissvar framträder en allmänt kritisk inställning till förslaget.
Svenska bokförläggareföreningen anser, att detta i sakligt hänseende går
längre än önskligt och nödvändigt; enligt föreningens mening borde man
ha inskränkt sig till att föreslå den utsträckning av skyddstiden som alla
iörutsatt skola bli genomförd och därutöver till en jämkning av de bestämmelser
som kunde vara i behov av en översyn för att komma i samklang med
internationella konventioner och aktuell lagstiftning i övriga nordiska länder.
Föreningen Sveriges filmproducenter uttalar, utan att närmare utveckla ämnet,
tvekan mot kommitténs allmänna uppläggning av förslaget, särskilt i vad
avser terminologi och de abstraktioner som ligger till grund för dess utformning.

I några fall har remissinstanser företrädande speciella grupper riktat anmäl
aningar mot att förslaget icke i tillräcklig grad tillgodoser dessa gruppers
intressen; uttalanden i denna riktning göres av svenska dramatikerförbundet,
svenska översättarförbundet, svenska journalistförbundet, föreningen
Sveriges filmproducenter och Sveriges biograf ägareförbund.

\ad angår granskningen av de särskilda bestämmelserna framhåller Svea
hovrätt, att dess bedömning, med hänsyn till föreliggande lagstiftnings internationella
och nordiska inriktning, blivit i viss män på förhand bunden.
Liknande uttalanden göres av hovrätten över Skåne och Blekinge, publicistklubben
och svenska försäljnings- och reklamförbundet.

Den av kommittén såsom ny beteckning på förevarande rättsområde föreslagna
termen upphovsmannarätt möter invändningar på ett par
håll. Sveriges radio anser termen ha betydande praktiska olägenheter på
grund av sin otymplighet, särskilt i sammanställningar; från praktisk synpunkt
och med hänsyn till intresset av att erhålla en samnordisk term vore
nybildningen upphovsrätt att föredraga, även om den måhända icke är helt
idealisk. Även juridiska fakulteten vid Uppsala universitet anser detta ord
kunna övervägas. En ledamot i Svea hovrätt föreslår uttrvcket upphovsmans
rätt.

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

Departementschefen. Lagstiftningen till skydd för det litterära och konstnärliga
skapandet är av utomordentligt stor betydelse för den andliga odlingen.
Det är ur allmän synpunkt liksom även för den enskilde skaparen
av litterära eller konstnärliga verk angeläget, att denna lagstiftning håller
jämna steg med utvecklingen. Icke minst måste beaktas att den snabba tekniska
utvecklingen successivt frambringar nya former för utnyttjande av de
litterära och konstnärliga verken och av andra konstnärliga prestationer.

De nu i vårt land gällande författar- och konstverkslagarna tillkom för
snart 40 år sedan och måste, trots vissa år 1931 genomförda ändringar, anses
i stora delar föråldrade. Redan vid auktorrättskommitténs tillkomst år
1938 ansågs allmänt behov föreligga av en genomgripande revision av lagstiftningen.
De senare årens tekniska utveckling på området har ytterligare
framhävt detta behov. Även internationellt har rättsområdet undergått en
stark utveckling under senare år, och den svenska lagstiftningen måste anpassas
till denna. Det är vidare angeläget att på området åstadkomma rättslikhet
inom de nordiska staterna. För detta ändamål har utredningsarbetet
bedrivits i samverkan med motsvarande kommittéer i Danmark, Finland
och Norge. Såvitt angår den egentliga auktorrätten har samarbetet resulterat
i förslag till lagtexter, som i allt väsentligt överensstämmer.

Enligt det av kommittén framlagda förslaget skall de auktorrättsliga bestämmelserna
sammanföras i en lag om upphovsmannarätt till litterära och
konstnärliga verk. Rätten till fotografisk bild skall liksom hittills behandlas
i en särskild lag. Förslaget till förstnämnda lag innebär att den rätt
som tillkommer upphovsman till litterärt eller konstnärligt verk i åtskilliga
hänseenden stärkes. Sålunda föreslås rätten utvidgad till sitt innehåll, så
att den i princip omfattar alla former för utnyttjanden, genom vilka verket
mångfaldigas eller göres tillgängligt för allmänheten; under vissa förutsättningar
skall rätten även avse framföranden inför slutna kretsar. Skyddet
för upphovsmannens personliga och ideella rätt utbygges och göres i princip
oförytterligt. I några fall, då verk för närvarande får utnyttjas helt fritt,
införes rätt till ersättning för upphovsmannen. Skyddstiden, som enligt gällande
författar- och konstverkslagar är 30 år från upphovsmannens dödsår,
föreslås förlängd till 50 år. Jämväl de regler som föreslås rörande upphovsrättsliga
avtalsförhållanden och om straff och skadestånd innebär ett ökat
skydd för upphovsmannen. Å andra sidan har beaktats att utvecklingen
medfört behov av nya inskränkningar i upphovsrätten till förmån för speciella
samhälleliga intressen; bl. a. föreslås att det i viss utsträckning skall
vara tillåtet att inom arkiv och bibliotek fotokopiera verk och att inom skolväsendet
inspela verk på magnetofon o. dyl. Som en betydelsefull nyhet innehåller
förslaget vidare regler till skydd för musiker, skådespelare och
andra utövande konstnärer och i samband därmed även för grammofonindustrien
och radion. Jämväl beträffande kataloger, tabeller m. in. samt
reklamalster föreslås speciella skyddsregler. Förslaget upptager också vissa
bestämmelser av offentligrättslig natur till skydd mot att äldre litterära
eller konstnärliga verk återges på ett sätt som kränker den andliga odlingens

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

intressen. Vad angår fotografirätten föreslås även denna vidgad till sitt in
nehåll; bl. a. skall den i princip omfatta samtliga former för mångfaldigande
och offentlig visning av fotografi, varjämte nya regler föreslås till skydd
för fotografens ideella rätt. Skyddstiden, vilken nu som huvudregel är 15 år
från utgivningsåret, föreslås till 25 år från framställningsåret.

Kommitténs förslag, vilket som förut nämnts tillkommit i nordiskt samarbete,
har vid remissbehandlingen i allmänhet fått ett gynnsamt mottagande.
Även enligt min mening har förslaget betydande förtjänster såväl med
hänsyn till det sakliga innehållet som ur formell och systematisk synpunkt.
Kommittén synes mig i allmänhet ha nått fram till lämpliga lösningar i de
ofla starkt kontroversiella frågor som aktualiseras inom detta rättsområde.
Också då det gällt att avgöra i vilken utsträckning hänsyn bör tagas till den
internationella rätten och till förhållandena i grannländerna har jag i huvudsak
funnit mig kunna biträda kommitténs överväganden. Jag anser därför
att förslaget i stort sett är ägnat att läggas till grund för revisionen av
lagstiftningen. Det är att hälsa med särskild tillfredsställelse, att förutsättningar
nu synes föreligga för en i det väsentliga enhetlig nordisk lagstiftning
på området.

Även om alltså huvudlinjerna i kommitténs förslag bör följas, har den
granskning av förslaget som med beaktande av de avgivna remissyttrandena
verkställts inom departementet visat, att en del jämkningar är påkallade.
Också i grannländerna har de där avgivna förslagen befunnits böra
ytterligare överarbetas. I detta läge har det ansetts lämpligt att fortsätta det
nordiska samarbetet genom överläggningar mellan representanter för vederbörande
departement och ministerier. För ändamålet har sådana representanter
på inbjudan av danska undervisningsministeriet sammanträtt i Köpenhamn
under tiden den 28 oktober—den 7 november 1957.1 Vid det fortsatta
arbetet inom justitiedepartementet har jag sökt att så långt som möjligt
taga hänsyn till resultatet av de delegerades överläggningar.

Då de auktorrättsliga bestämmelserna skall sammanföras i en lag, uppstår
behov av en gemensam beteckning för de rättigheter om vilka här är fråga.
Den av kommittén föreslagna termen upphovsmannarätt har vid remissbehandlingen
från ett par håll kritiserats såsom varande alltför otymplig.
Enligt min mening är också den av kommittén alternativt förordade kortare
formen upphovsrätt att föredraga; då här är fråga om nordisk lagstiftning
är det även en fördel att man med denna term vinner anknytning
till språkbruket i Danmark och Norge. I departementsförslaget betecknas
därför hithörande rättigheter såsom upphovsrätt.

.lag övergår härefter till en redogörelse för de särskilda lagförslagen.

1 Svenska representanter var hovrättspresidenten Herman Zetterberg, hovrättsrådet Torwald
Hesser och lagbyråchefen Sten Rudholm.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

41

II. De särskilda lagförslagen

Förslaget till lag om upphovsrätt till litterära och
konstnärliga verk

1 KAP.

Om upphovsrättens föremål och innehåll

1 §•

I förevarande paragraf, som frånsett ett par redaktionella jämkningar är
likalydande med 1 § kommittéförslaget, behandlas upphovsrättens föremål.

Gällande rätt. Författarlagen bär i 1 § följande uppräkning över de verk
som skyddas:

1) skrift och muntligt föredrag;

2) musikaliskt verk;

3) teckning samt grafisk eller plastisk avbildning, där teckningen eller
avbildningen är av vetenskaplig eller teknisk art samt ej, efter sitt huvudsakliga
ändamål, att betrakta såsom konstverk;

4) mimiskt verk (balett eller pantomim);

5) kinematografiskt verk, vartill i denna lag hänföres jämväl verk, avsett
att återgivas genom ett kinematografi liknande förfarande.

Uppräkningen avser, enligt vad som uttalas i lagens förarbeten, att vara
uttömmande.

I konstverkslagen anges i 1 § som föremål »verk av bildande konst, såsom
teckning och annan grafisk konst, målarkonst, bildhuggarkonst samt byggnadskonst».
Till verk av bildande konst hänföres efter lagändring 1926
jämväl alster av konsthantverk och konstindustri; dock att beklädnadsartiklar
och vävnader, avsedda för dylika artiklar, icke är föremål för skydd
enligt lagen. Anmärkas må att skyddstiden för konsthantverk och konstindustri
är kortare än eljest; jfr 43 §.

Kommittén. Kommittén framhåller inledningsvis, att uppgiften för den upphovsrättsliga
lagstiftningen är att lämna rättsskydd åt det andliga skapandet
inom litteraturens och konstens område. I gällande lag har rättens föremål
bestämts genom en uppräkning av särskilda former av det individuella
andliga skapandet som skall vara skyddade. En dylik uppräkning har nackdelen,
att utvecklingen lätt gör den otidsenlig; nya former för att meddela
sig med omvärlden framträder, och även det andliga skapandet tager nya
hjälpmedel i bruk. I moderna lagar i ämnet är det därför vanligt, att man
anger tillämpningsområdet på ett mera allmänt sätt. Detta är även Bernkonventionens
metod. Enligt kommitténs mening bör tillämpningsområdet
för den lag som nu föreslås bestämmas genom en dylik, mera allmänt hållen

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

beskrivning. I anslutning till den strävan att i detta hänseende nöja sig med
en helt kort formulering, som kommit till synes i nyare lagar och lagförslag
och även framträder i Bernkonventionens motsvarande formulering, har
kommittén funnit det tillräckligt, att såsom föremål för upphovsrätt anges
litterärt eller konstnärligt verk. I enlighet härmed har i förslaget upphovsrätt
förklarats tillkomma den som skapat ett dylikt verk.

I det följande utlägger kommittén den närmare innebörden av den valda
formuleringen; härom hänvisas till betänkandet s. 65 ff. Bl. a. framhålles att
med litterärt verk i första hand avses — i anslutning till ordets egentliga
språkliga innebörd — ett av de viktigaste uttryckssätten för det andliga
skapandet, nämligen framställningar i ord, antingen talade, skrivna eller
Iryckta. Den vidsträckta betydelse vari ordet litterär användes i förevarande
Paragraf inbegriper emellertid även andra uttryckssätt, såsom då man i beskrivande
framställningar — exempelvis för att åskådliggöra kvantitativa
förhållanden — använder icke blott text utan också siffror (tabeller) eller
grafiska framställningar (kurvor eller andra bilder). Med litterärt verk avses
även beskrivande framställningar, som göres med filmen som medel.
Vad angår uttrycket konstnärligt verk tages detta i så vidsträckt betydelse,
att det i princip omfattar alla former, i vilka det förekommer att verk tillskapas
med konstnärlig ambition och i syfte att nå en konstnärlig verkan.
Stundom användes därvid ordet som uttrycksmedel, och verket är i så fall
både litterärt och konstnärligt, men verket kan också framträda i bild, i rörelse
eller i toner. Formuleringen täcker även uttrycksmedel för konstnärligt
skapande, vilka nu är okända eller obrukade för konstnärliga ändamål men
i framtiden kan tagas i det konstnärliga skapandets tjänst.

Kommittén framhåller att den icke funnit erforderligt att, såsom skett
exempelvis i Bernkonventionen, vid sidan av litteraturen och konsten även
nämna vetenskapen; vetenskapliga framställningar skyddas endast i den
litterära form, i vilken de framlagts, och detta är tillräckligt uttryckt genom
att litterära verk av alla slag är skyddade.

I fortsättningen framhålles att den valda formuleringen innebär krav på
att produkten, för att åtnjuta skydd, skall utgöra resultatet av en skapande
verksamhet samt bära prägel av en viss självständighet och originalitet. I
anslutning till en utläggning härav undersöks också vilka i verket ingående
element som omfattas av rätten. I dessa delar må hänvisas till betänkandet
s. 66 ff.

Kommittén har ansett att den föreslagna bestämningen av rättens föremål
bör utfyllas med en exemplifiering. Upphovsrätt har sålunda förklarats
föreligga evad verket framträder i skrift eller tal, som musikaliskt eller
sceniskt verk eller filmverk, som alster av bildkonst, byggnadskonst, konstindustri
eller konsthantverk eller i annan form. I motiven (s. 70 ff.) utvecklas
narmare vilken betydelse som inlagts i de olika i exemplifieringen
använda orden. Bl. a. framhålles att med sceniskt verk avses alla slags
skådespel i vidsträckt bemärkelse: drama, komedi, fars, opera, operett, revy,
vådevill o. s. v. Därjämte avses sådana verk för scenen som endast använ -

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

der uttrycksmedlet rörelse, baletter och pantomimer, liksom även marionettteater.
Med filmverk åsyftas icke blott konstnärliga utan även enbart beskrivande
filmer, exempelvis vetenskapliga filmer, pedagogiska filmer för
olika ändamål, reportage- och journalfilmer. Samtidigt framhålles att i
ordet verk ligger ett krav på en självständig skapande insats, som från det
skyddade området avskiljer enklare produkter, exempelvis ett blott registrerande
i bild och ljud av ett händelseförlopp; en del upptagningar för pedagogiskt
bruk och de flesta journalfilmer torde ej nå upp till denna gräns.
Slutet av exemplifieringen avser vad som i gällande konstverkslag sammanfattas
såsom bildande konst. Detta uttryck omfattar icke blott måleri, teckning,
gravyr, skulptur och liknande konstformer utan även byggnadskonst
samt konstindustri och konsthantverk. Bl. a. med hänsyn till att man i
grannländerna ej velat använda uttrycket bildande konst har kommittén i
stället särskilt nämnt byggnadskonsten, konsthantverket och konstindustrien
samt för återstoden av det här avsedda området använt den nya beteckningen
bildkonst. För de alster som är att hänföra till hela detta område
användes den i gällande lag brukade termen konstverk såsom samlingsbeteckning.
Produkter av konsthantverk och konstindustri betecknas i
ett par stadganden såsom bruksföremål. Till byggnadskonst har ansetts böra
hänföras även fartygsbyggande och trädgårdsarkitektur.

Kommittén har icke bibehållit den inskränkning i skyddet av konstindustriens
och konsthantverkets produkter, som den gällande svenska konstverkslagen
gör genom att undantaga beklädnadsartiklar och vävnader, avsedda
för dylika artiklar. Kommittén anför bl. a. att denna inskränkning
saknas i övriga nordiska länder och att tillräckliga skäl ej föreligger för
att Sverige alltjämt skulle intaga en särställning. Principiellt är den nuvarande
ordningen enligt kommitténs mening föga tilltalande. Den bottnar
i uppfattningen att Sverige på vissa områden av konsthantverk och konstindustri,
såsom glastillverkning och konstvävnad, har en internationell
marknad och därmed egna intressen att försvara, men i ett annat avseende,
nämligen modebranschen, är endast tagande part och därför icke vill ge
skydd för denna. Gällande rätt är visserligen formellt förenlig med Bernkonventionen
i dess lydelse före Brysselkonferensen men den måste sägas
strida mot grundtanken i konventionen. Härtill kommer att, sedan vid
Brysselkonferensen verk av nyttokonst förts in i konventionens katalog
över skyddade verk, det är tvivelaktigt huruvida ens formell överensstämmelse
med konventionen kan åberopas. De praktiska skäl som anförts för
inskränkningen är överdrivna. Ett skydd för hithörande artiklar skulle
icke utgöra hinder för den svenska konfektionsindustrien och fabrikationen
av tyger, skodon, hattar o. dyl. att, liksom hittills, följa de stora linjerna
i modeutvecklingen. Det skulle endast utgöra hinder mot att produkter
av originellt och självständigt konsthantverk på området kopierades.
Något lojalt behov för svenska fabrikanter att fritt kopiera dylika artiklar
kan icke sägas föreligga.

I andra stycket har upptagits bestämmelse, att lika med litterärt verk an -

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

ses karta, så ock teckning och grafiskt eller plastiskt verk av beskrivande
art. Kommittén framhåller, att den svenska lagstiftningen om skydd för
»skrift» alltifrån sin tillkomst skyddat även vissa framställningar i bild.
Kommitténs förslag åsyftar på denna punkt icke någon saklig ändring av
betydelse. Bestämmelsen innebär, genom att den anknyter till första stycket,
att det krav på viss självständighet och originalitet, som ligger i ordet verk,
i princip upprätthålles även ifråga om nu avsedda arbetsprodukter. Beträffande
den valda formuleringen i övrigt anföres bl. a. att skyddade framställningar
kan vara två- eller tredimensionella. Av de förra namnes i lagtexten
teckningar och grafiska verk; grafisk har en dubbel betydelse: dels
av grafisk framställning, såsom staplar, kurvor och liknande, för att åskådliggöra
kvantiteter eller utvecklingsförlopp, dels en sammanfattning av
vissa reproduceringsmetoder, träsnitt, kopparstick o. s. v. I fråga om karta
uttalas, att sådan väl även utan uttryckligt omnämnande skulle täckas av
stadgandet. Kartor har emellertid ansetts vara så särpräglade arbetsprodukter
att de förtjänar nämnas särskilt, liksom sker i gällande norsk och
finsk lag. Det anföres vidare bl. a. att vad som tekniskt må hänföras under
begreppet karta stundom faller utanför skyddet, enär det rör sig endast om
sådana kartografiska element (gränser, orters belägenhet o. s. v.) vilka är
faktiskt givna och därför naturligt bör ingå i en karta av den typ och med
den precisering, varom fråga är i det särskilda fallet.

Sammanfattningsvis uttalar kommittén, att det knappast kan antagas att
den föreslagna allmänna bestämningen av upphovsrättens föremål i praktiken
för närvarande skulle medföra att något större antal verk, som nu
ligger utanför lagens tillämpningsområde, hädanefter skulle innefattas däri.
Möjligen kunde detta bli händelsen i sådana gränsfall som exempelvis verk
av trädgårdsarkitektur, där det torde vara tvivelaktigt om den gällande lagen
är tillämplig. Den nya formuleringen kan däremot få betydelse för en
framtida, nu icke förutsebar utveckling av de litterära och konstnärliga
uttrycksformerna.

Remissyttrandena, ‘en av kommittén förordade principen att ange upphovsrättens
föremr genom en generell bestämning och dess förslag
till utformning av stadgandet härom tillstyrkes eller lämnas utan erinran
av så gott som samtliga remissinstanser. En allmän anmärkning mot
förslaget göres av föreningen Sveriges filmproducenter, som anser bestämningen
ha blivit sa allmän och oklar att vid tillämpningen faran för misstag
ligger nära till hands.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anmärker mot det för beskrivningen
av rättens föremål använda uttrycket litterärt eller konstnärligt
verk att av detta icke framgår att, såsom åsyftats, även vetenskapliga
verk och beskrivande verk i övrigt skall åtnjuta skydd. Hovrätten ifrågasätter
därför om icke i lagen vid sidan av litteraturen och konsten bör
nämnas även vetenskapen; om denna utväg ej väljes, synes i vart fall, till
ledning för tolkningen av ordet litterär i dess av kommittén använda, ut -

45

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

sträckta bemärkelse, vetenskapliga verk böra upptagas i den i första stycket
givna exemplifieringen. Vad angår andra beskrivande verk finner hovrätten
möjligen större klarhet vinnas genom att de i andra stycket anförda
verken av beskrivande art upptages såsom litterära och likaledes inarbetas
i exemplifieringen i första stycket. Det synes dock vara att föredraga, att
benämningen »litterärt eller konstnärligt» i första stycket utökas med ett
adekvat uttryck för verk av enbart beskrivande art; möjligen bör i så fall
även rubriken till lagen ändras.

Stockholms rådhusrätt anser motivens uttalande, att ordet filmverk i paragrafens
första stycke skulle utvisa att jämväl enbart beskrivande filmer vore
skyddade, med hänsyn till lagrummets uppbyggnad knappast vara riktigt;
det torde fordras att i andra stycket införes ett tillägg av innebörd, att
skyddet enligt detta stycke omfattar även filmer av beskrivande art. Begreppet
filmverk bör, enligt rådhusrättens mening, förbehållas sådana verk
av konstnärlig halt.

I några remissvar behandlas det för skydd grundläggande kravet, att produkten
skall äga viss självständighet och originalitet. En
ledamot av Stockholms rådhusrätt anser, att detta krav bör markeras genom
att såsom föremål för rätten anges »alster av skapande andlig verksamhet».
I övrigt hänför sig uttalandena till vilken innebörd detta krav skall anses
äga beträffande olika objekt.

Publicistklubben anför i detta hänseende om innehållet i tidninga
r att flertalet rent faktiska uppgifter som införskaffas och publiceras i en
tidning icke är skyddade. En mängd gränsfall måste emellertid uppkomma.
Så snart en medarbetare givit en klar personlig utformning åt en artikel eller
åt ett bidrag av annan natur bör detta anses som ett litterärt verk i lagens
mening.

Svenska tidningsutgivareföreningen, som helt allmänt anser 1 § böra tolkas
restriktivt, framhåller att det icke minst för pressens del skulle medföra
avsevärda praktiska svårigheter, om begreppet verk skulle innefatta alltför
många okvalificerade objekt.

Några remissinstanser behandlar frågan om skyddet för intervjuer.
Sveriges radio påpekar, i anledning av ett uttalande i kommitténs motiv,
att även radiointervjuer är skyddade, om intervjuaren utfört ett kvalificerat
planerings- och avfattningsarbete; beträffande intervjuer inspelade på
band kan till och med ett betydelsefullt redigeringsarbete i efterhand förekomma.
Publicistklubben berör frågan vem som är upphovsman till eu
tidningsintervju och framhåller, att det regelmässigt är intervjuaren som
förvärvar upphovsrätten, låt vara alt huvuddelen av denna rätt genom anställningsavtalet
med tidningens ägare överlåtes till denne. Om emellertid
den intervjuade själv nedskrivit och till tidningen eller dess medarbetare
överlämnat ett enkätsvar eller liknande uttalande eller om medarbetaren
stenografiskt upptagit ett uttalande utan att företaga någon egen omarbetning,
blir dock den intervjuade att betrakta som upphovsman. Hovrätten
over Skåne och Blekinge menar å andra sidan att man i allmänhet kan utgå

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

från att det är den intervjuade som är att anse som upphovsman. Är intervjuarens
insats av självständig och skapande art, synes han emellertid kunna
erhålla skydd såsom bearbetare. I sådana fall kan ingendera parten förfoga
över intervjun utan den andres samtycke, en lösning som ur skilda
synpunkter synes hovrätten tillfredsställande.

Sveriges industriförbund tager upp frågan om gränsen mellan skyddat
och oskyddat objekt såvitt angår byggnadsverk och betonar, att endast
sådana objekt bör tillerkännas skydd som verkligen är uttryck för ett
nyskapande, så att icke en önskvärd och kostnadsbesparande standardisering
av bostadsbyggandet försvåras.

Svenska slöjdföreningen diskuterar samma spörsmål beträffande alster
av konsthantverk och konstindustri. Rättsskyddets effektivitet
blir, framhålles det, beroende av den gränsdragning det här gäller. Näringslivet
har härvid behov av fastare linjer för vad som är skyddat och icke
skyddat än kommittén angivit. Föreningen finner det i detta sammanhang
angeläget att beröra sådana produkter som betecknas med termen industrial
design, d. v. s. av konstnärer formade, som regel i stora serier framställda
industriprodukter, t. ex. skrivmaskiner, matbestick, telefonapparater och
vissa möbler. Sådana kan enligt föreningens mening icke tillmätas mindre
betydelse än exklusivt konsthantverk, t. ex. i form av ett smycke eller en
konstvävnad. Det synes mindre tillfredsställande att denna viktiga och i
Iramtiden sannolikt alltmer dominerande verksamhetsgren, som det vill
synas, blir hänvisad till ett gränsområde. Sveriges industriförbund framhåller,
att det långtgående skydd som enligt förslaget skall tillkomma alster
av konsthantverk och konstindustri bör, för att utvecklingen icke skall hämmas,
reserveras för produkter som uppfyller höga krav på originalitet och
konstnärlighet.

I anslutning till de i stadgandet upptagna exemplen på olika kategorier av
verk framhåller akademien för de fria konsterna, att med byggnadskonst bör
avses icke endast byggnadsverket och dess delar utan också ett komplex
av byggnader, en platsbildning och en anläggning,
där byggnader, öppna platser, terrasser, trädgårdsanläggningar och vägar
utgör en konstnärlig helhet. Detta är av vikt att understryka, eftersom
arkitekterna i våra dagar allt oftare ställes inför problem, där det gäller
att utforma en hel miljö och där det för det konstnärliga helhetsresultatet
är av största betydelse, att icke något av de ingående partierna förvanskas.
Svenska arkitekters riksförbund betonar att stads- och andra bebyggelseplaner
kan ha konstnärligt värde och alltså utgöra skyddsobjekt;
förbundet hemställer att lagtexten kompletteras i detta hänseende.
Svenska försäljnings- och reklamförbundet anser att alster av reklamkonst
bör omnämnas i lagtexten.

Sveriges radio tager upp frågan, huruvida inom televisionen
producerad film är att hänföra till filmverk i lagens mening och
sålunda underkastad de för filmverk särskilt gällande reglerna. För television
icke särpräglade former av sådan film — journalfilm, dokumentär -

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

47

film (kortfilm) och spelfilm — bör, framhållas det, bedömas som filmverk,
i den mån de uppfyller lagens minimifordringar. Om ett vanligt televisionsprogram
filmas, bör produkten däremot i regel ej anses som filmverk.
Ej heller kan upptagningar av direktsända program utgöra filmverk.
Film, som ingår som en integrerande del i ett direktsänt program (inserat),
bör tillsammans med programmet i övrigt anses utgöra ett verk av blandad,
originell karaktär.

Kommitténs förslag att icke bibehålla den inskränkning i skyddet av
konsthantverkets och konstindustriens produkter, som konstverkslagen gör
genom att undantaga beklädnadsartiklar och vävnader, avsedda
för dylika artiklar, beröres av några remissinstanser.
Textilrådet har i princip icke något att invända mot att värdefullt konstnärligt
skapande skyddas även på beklädnadstextiliernas område, men anser
frågan böra utredas ytterligare innan en lagändring företages, varvid
industriell sakkunskap inom branschen bör medverka. Rådet framhåller
vidare att ett skydd på området måste förutsätta, att mycket höga krav
ställes på skyddsföremålens originalitet, självständighet och konstnärliga
halt; det skall vara fråga om verkliga nyskapelser eller konstverk. Eljest
skulle en lagändring medföra osäkerhet och onödiga konflikter på marknaden
samt verka hämmande på många textilfabrikers dagliga arbete, vilket i
sin tur skulle inkräkta på den variationsrikedom på textilvaruområdet,
som nu erbjudes konsumenterna. Vidare måste domstolarna garanteras tillgång
till sakkunskap vid prövning av tvister på området. Konfektionsindustriföreningen
uttalar sig i avstyrkande riktning och anlägger delvis samma
synpunkter som textilrådet; det framhålles också att något behov av skydd
på området icke finnes. Liksom textilrådet understryker föreningen, att ett
skydd måste förutsätta mycket stränga krav på självständighet och originalitet
hos produkterna; vidare måste skyddstiden sättas väsentligt kortare
än för andra verk. Sveriges industriförbund ställer sig ytterst tveksamt till
förslaget i denna punkt. Förbundet framhåller att de praktiska svårigheterna
att avgöra vad som är skyddat eller ej och den därav följande rättsosäkerheten
i särskilt hög grad gäller detta område och att man får taga
hänsyn till textil- och konfektionsindustriens speciella arbetsförhållanden
med mycket stora mönstersortiment och med snabba säsong- och modeväxlingar.
Stort beaktande måste också tillmätas branschens egen uppfattning,
att något behov av rättsskydd icke föreligger. I övrigt uttalar sig förbundet
på samma sätt som konfektionsindustriföreningen och textilrådet.

Vad härefter angår de i andra stycket nämnda objekten karta, teckning
samt grafiskt eller plastiskt verk av beskrivande
art erinrar hovrätten över Skåne och Blekinge om att enligt
motiven även för skydd av karta och teckning skall gälla kravet, att produkten
utgör ett verk i lagens mening. Detta bör enligt hovrättens mening
uttryckligen anges i lagtexten. Därest ordet litterär bibehålies vid sin av
kommittén utsträckta innebörd, synes det kunna inbegripa jämväl karta;
karta synes härvid böra upptagas i första stycket som exempel på litterärt

48

Kungi. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

verk. Sjöfartsstyrelsen anser att andra stycket bör redaktionellt omarbetas,
eftersom karta torde innefattas i begreppet teckning och grafiskt eller plastiskt
verk av beskrivande art.

Innebörden av skyddet för karta beröres av rikets allmänna kartverk,
som ifrågasätter om icke det faktiska kartinnehållet är skyddat i större utsträckning
än kommittén angivit. I varje fall synes skyddet för karta,
eftersom den i ett verk redovisade kombinationen av fakta är skyddad,
böra inbegripa omfattningen av i kartan medtagna detaljer och deras placering.

I redaktionellt avseende förordar Sveriges radio, att ett par stadganden
i 2 och 4 §§, såsom uppenbarligen avseende rättens föremål, överföres till
1 §•

Departementschefen. Genom den upphovsrättsliga lagstiftningen bereder
samhället rättsskydd åt det andliga skapandet inom litteraturens och konstens
område. Då det gäller att närmare bestämma vad som är föremål för
rätten, tillämpas i gällande lag den tidigare allmänt använda metoden att
man som skyddsobjekt uppräknar särskilda former av sådant skapande.
Vid den revision av lagstiftningen som nu är aktuell är det emellertid av
vikt att själva grundbegreppen därinom utformas på sådant sätt, att de
kan antagas behålla sin giltighet och användbarhet under så lång tid som
möjligt. Ur denna synpunkt är metoden att ange rättens föremål genom uppräkning
icke ändamålsenlig; det andliga skapandet söker sig nya uttrycksformer
och med nämnda metod riskerar man att dessa kommer att falla
utanför det skyddade området. Jag vill därför liksom kommittén förorda att
rättens föremål bestämmes genom en mera allmänt hållen beskrivning. I
anslutning till Bernkonventionens uttryckssätt synes man härvid, såsom
kommittén föreslagit, böra som föremål för skydd ange litterärt eller konstnärligt
verk. I enlighet härmed förklaras i förevarande paragraf upphovsrätt
tillkomma den som skapat ett dylikt verk.

Såsom kommittén understrukit tages uttrycket »litterärt eller konstnärligt
verk» här i mycket vidsträckt mening. Särskilt må framhållas att med
litterärt verk avses ej endast skönlitteratur utan även beskrivande framställningar,
såsom vetenskapliga arbeten, reseskildringar, handböcker o.
dyl.; till denna grupp hänföres även framställningar genom tabeller, kurvor,
bilder o. dyl. Denna utsträckta betydelse av begreppet litterärt verk är allmänt
godtagen i upphovsrätten och tillämpas bl. a. i Bernkonventionen. Jag
finner det därför ej behövligt att, såsom en remissinstans yrkat, uttryckligen
upptaga även vetenskapliga och andra beskrivande verk som skyddsobjekt.

Till de skyddade objekten hör även filmverk av olika slag. Såsom filmverk
är att räkna icke blott dramatiska filmer utan även, under förutsättning
av erforderlig kvalitet, andra filmer, såsom kortfilmer, reportage- och
journalfilmer o. dyl. Enligt kommitténs mening är en del icke dramatiska
filmer av beskrivande karaktär att hänföra till de litterära verken. Även

49

Kungl. Mnj:is proposition nr 17 år 19(10

om skäl kan anföras för denna åsikt, finner jag det — i anslutning till
vad som allmänt är godtaget inom Bernunionen — naturligare att anse
filmverk generellt tillhöra det konstnärliga området i vidsträckt mening.
Med hänsyn härtill torde det icke vara erforderligt att särskilt ange att
även beskrivande filmer är skyddade. Det bör i detta sammanhang framhållas
att frågan huruvida ett verk skyddas såsom litterärt eller såsom
konstnärligt alster saknar betydelse såvitt angår de grundläggande reglerna,
vilka är gemensamma för alla slags verk. Däremot har frågan praktisk
vikt vid tillämpning av vissa specialregler i 2 och 3 kap., vilka endast
gäller litterära verk. Av vad jag nyss anfört framgår att dessa specialregler
icke i något fall skall användas på filmverk.

Den valda bestämningen av rättens föremål innebär, såsom kommittén
understrukit, att för skydd kräves ett visst mått av självständighet och originalitet
hos produkten. Den närmare innebörden härav har utförligt diskuterats
av kommittén, och i några remissvar har gjorts uttalanden om hur
kravet bör tolkas i vissa särskilda fall, såsom i fråga om tidnings- och radiointervjuer,
byggnadsverk m. m. Det är tydligt att några fasta och fullt klara
gränslinjer ej kan lagstiftningsvägen uppdragas, utan det närmare bedömandet
får liksom hittills ankomma på rättsvetenskap och praxis. Härvid
bör med hänsyn till detta rättsområdes internationella inriktnmg jämväl
utvecklingen i andra jämförbara länder beaktas.

Vid remissbehandlingen har gränsdragningen mellan skyddade och oskyddade
objekt särskilt berörts såvitt avser konstindustrien, där problemet har
stor praktisk betydelse. Med anledning av vad som här yttrats vill jag understryka,
att bedömningen i hithörande fall skall ske enligt samma normer
som eljest gäller. Vad det kommer an på är sålunda uteslutande huruvida
produkten i sin utformning företer sådan konstnärlig självständighet och
originalitet som i allmänhet kräves för upphovsrättsligt skydd; den omständigheten
att produkten är avsedd för industriellt mångfaldigande saknar
betydelse för skyddsfrågan. Förslaget står här i överensstämmelse med
gällande rätt, sådan den tolkats i en nyligen meddelad dom i högsta instansen
(NJA 1958 s. G8). Ett särskilt spörsmål, till vilket jag återkommer vid
13 g, är hur skyddstiden skall bestämmas i hithörande fall.

Den allmänna bestämningen av upphovsrättens föremål hör, såsom kommittén
föreslagit, i lagtexten kompletteras med en exemplifiering. Mot kommitténs
förslag i detta avseende synes ej vara anledning till erinran. Det
torde ej vara behövligt all, som ett par remissinstanser yrkat, tillfoga ytterligare
exempel. Beträffande byggnadskonst har akademien för de fria konsterna
uttalat, att därmed under vissa förhållanden bör avses även ett komplex
av byggnader, en platsbildning eller en anläggning. Påpekandet synes
riktigt, men jag vill erinra om att den praktiska betydelsen av ett skydd på
området icke är stor, hl. a. med hänsyn till att ägaren måste ha ganska vidsträckt
rätt att vidtaga ändringar och andra omdispositioner, jfr 13 §. Till
de synpunkter som Sveriges radio anfört beträffande televisionsfilm kan jag
i det väsentliga ansluta mig.

1 llihang till riksdagens protokoll 1960. I samt. Nr 17

50

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

I exemplifieringen nämnes bl. a. alster av konsthantverk och konstindustri.
Kommittén har icke bibehållit det undantag som gällande konstverkslag här
gör för heklädnadsartiklar och vävnader, avsedda för dylika artiklar. Mot
denna ståndpunkt, som innebär att skydd införes för hithörande produkter
— i den mån de fyller erforderliga kvalifikationer — har företrädare för
industriintressen ställt sig starkt kritiska. Det har hl. a. framhållits att det
icke finns något behov av skydd på området samt att de praktiska svårigheterna
att avgöra vad som vore skyddat skulle medföra rättsosäkerhet och
verka hämmande på industriens arbete.

Beträffande detta spörsmål må till en början framhållas, att saken icke
torde vara av någon större praktisk betydelse, då det tyd ligt vis endast sällan
lörekommer sådant nyskapande på området, att förutsättningar för skydd
föreligger. Rent principiellt är det dock icke tillfredsställande, att värdefullt
konstnärligt skapande inom detta verksamhetsfält skall kunna tillägnas av
andra. Även om den svenska industrien anser sig kunna undvara skydd,
måste hänsyn tagas till de befogade anspråk i detta hänseende som konstnärer
och företag i andra länder kan ha vid försäljning av sina produkter i
Sverige. En viktig synpunkt är här, att skydd på området numera kräves av
Bernkonventionen. Vad angår de betänkligheter industrien i övrigt givit uttryck
åt, torde dessa med hänsyn till vad som nyss anförts om frågans ringa
praktiska betydelse vara överdrivna. Det kan i detta sammanhang erinras
om att skydd för här avsedda produkter sedan lång lid funnits i våra grannlander
utan alt man i dessa förmärkt några olägenheter därav. Jag anser
darfor i likhet med kommittén att det nu diskuterade undanlaget i konstverkslagen
icke bör bibehållas. Såsom jag förut anfört återkommer jag vid
43 § till frågan hur skyddstiden bör bestämmas för hithörande alster.

Gällande författarlag nämner, i anslutning till Bernkonventionen, såsom
skyddsobjekl särskilt sådan teckning samt grafisk och plastisk avbildning,
som ar av vetenskaplig eller teknisk art. Att dylika produkter principiellt
åtnjuter skydd enligt förslaget framgår av vad jag förut anfört därom
att såsom litterärt verk även räknas framställningar av beskrivande art. Likväl
synes det vara av visst värde, att, såsom kommittén föreslagit dessa
alster alltjämt särskilt anges och att därvid även karta medtages. En bestämmelse
i ämnet bör såsom kommittén föreslagit upptagas i andra stycket
av forevarande paragraf. Den av kommittén föreslagna formuleringen torde
dock bora redaktionellt jämkas, så att det framgår att det för skydd gälande
kravet, att produkten är att anse som ett verk i lagens mening, skall
galla aven kartor och teckningar. I anslutning härtill vill jag med aniednin«
8''V-,T„SOm anförls * ett remissyttrande framhålla, att skyddet för karta
sj al vfallet icke kan avse de kartografiska elementen — angivande av orters
och gransers belägenhet o. s. v. — som sådana utan endast det urval och
den kombination av dessa som gjorts för den föreliggande produkten

Vad angår upphovsrättens subjekt skall enligt förslaget rätten tillkomma
i*n.so™ skaPat ver! stadse ar att betrakta den författare, tonsättare eller konstnär, som åstad -

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

kommit verket. Detta gäller även om vederbörande utfört verket på beställning
eller i anställning hos annan. På grund av föreliggande avtal eller anställningsförhållande
övergår rätten emellertid ofta omedelbart på beställaren
eller arbetsgivaren. Härmed sammanhängande frågor behandlas vid
27 §.

Ett par remissinstanser har särskilt uppehållit sig vid frågan vem som
är att anse som upphovsman till en intervju. Med anledning av yttrandena
i denna del vill jag understryka att bedömningen här skall ske enligt samma
grunder som eljest gäller. Om det är intervjuaren som utfört planerings- och
avfattningsarbetet, bör han anses som upphovsman. Har å andra sidan den
intervjuade själv skrivit eller dikterat intervjun, är det självfallet han som
får rätten till denna. Stundom är tänkbart att rätten tillkommer intervjuaren
och den intervjuade gemensamt, vilket innebär att för senare återgivning
kräves samtycke både av intervjuaren — vars rätt dock i allmänhet enligt
det nyss anförda torde tillkomma arbetsgivaren — och den intervjuade.

Beträffande bestämmelserna i förevarande paragraf samt i 2 och 4 §§ har
i ett remissyttrande förordats vissa omdisposilioner. Den av kommittén valda
uppställningen synes mig emellertid ändamålsenlig och jag har ej funnit
anledning att frångå den.

2 §•

I paragrafen, som frånsett en redaktionell ändring i tredje stycket är likalydande
med 2 § kommittéförslaget, behandlas upphovsrättens innehåll såvitt
rör dess praktisk-ekonomiska sida.

Gällande rätt. Upphovsmannens rätt att förfoga över verket är i gällande
rätt bestämd genom en uppräkning av vissa befogenheter att utnyttja verket,
som i skilda avseenden tillagts honom.

Vad först angår litterära och musikaliska verk, bestämmes i 2 § första
stycket förfatlarlagen, att författare — med de inskränkningar, varom stadgas
i vissa angivna paragrafer i lagen — äger uteslutande rätt

att genom tryck, fotografi eller på annat sätt mångfaldiga sitt verk;
att offentligen föredraga skrift eller muntligt föredrag, utföra musikaliskt
verk eller uppföra dramatiskt eller mimiskt verk;

att medelst kinematografi offentligen framföra eller genom radio utsända
sitt verk.

Enligt andra stycket hänföres till mångfaldigande jämväl att överföra ett
verk på mekaniskt tal- eller musikinstrument eller på vals, platta, band eller
annan till dylikt instrument hörande inrättning. Härjämte stadgas, att
där ett sålunda överfört verk genom instrumentet återges, detta anses såsom
föredragande eller utförande av verket.

Vad angår rätten alt offentligt utföra musikaliskt verk må nämnas, att
praxis (se NJA 1933 s. 639) härunder hänfört även det fallet, att ett i radio
utsänt verk återges för allmänheten i högtalare.

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

Vissa i 24 § författarlagen upptagna ansvarsregler, för vilkas innehåll
redogörelse lämnas vid 53 § i förslaget, ger vidare författaren skydd mot att
olovligen eller allenast för enskilt bruk framställda exemplar av verket hålles
till salu eller sprides. På samma sätt åtnjuter han skydd mot att i riket till
spridande införes sådant exemplar av verket, som framställts utan hans
tillstånd i fall, da sådant tillstånd skulle ha erfordrats för dess mångfaldigande
här i riket, eller att infört exemplar av detta slag hålles till salu eller
sprides.

Den uppräkning av författarens rättigheter, som upptagits i 2 §, är uttömmande.
Andra former för verkets utnyttjande faller således utanför ensamrätten,
exempelvis offentlig uthyrning eller utlåning samt offentlig utställning
eller annan visning av exemplar av verket.

Författarens befogenheter enligt 2 § har icke allenast avseende å verket i
dess ursprungliga form. Enligt 3 § första stycket innebär dessa befogenheter
även uteslutande rätt för honom att mångfaldiga ävensom offentligen
föredraga, utföra eller uppföra eller ock medelst kinematografi framföra
eller genom radio utsända verket i översättning till annat språk, så ock i
bearbetning.

Enligt 3 § andra stycket anses såsom bearbetning i synnerhet:

1) dramatisering eller eljest överförande av en skrift från en litterär form
till en annan ävensom skrifts överförande till en form, avsedd att återges
genom kinematografi;

2) ett musikaliskt verks omsättning för ett eller flera instrument eller
för en eller flera sångstämmor.

I 3 § tredje stycket stadgas slutligen, att såsom bearbetning icke anses,
att i fri anslutning till ett verk framställes ett nytt, i det väsentliga självständigt
sådant.

Vad härefter angår konstverk, gäller enligt 2 § konstverkslagen, att konstnär
— med de inskränkningar, varom stadgas i vissa angivna paragrafer i
lagen ägei uteslutande rätt att efterbilda sitt konstverk, vare sig'' genom
konstnärligt förfarande eller genom mångfaldigande medelst tryck, fotografi,
avgjutning eller pa annat sätt. Till efterbildande hänföres jämväl alt bygga
efter byggnadsverk eller efter ritning eller modell till sådant. Såsom efterbildande
anses icke alt i fri anslutning till ett konstverk framställes ett nytt,
i det väsentliga självständigt sådant.

Vissa i 15 § upptagna ansvarsregler — jämför här vid 53 § i förslaget —
ger konstnären skydd mot att olovligen eller allenast för studieändamål eller
enskilt bruk framställda efterbildningar av konstverket hålles till salu,
sprides eller offentligen utställes; han åtnjuter jämväl skydd mot att i riket
till spridande eller offentligt utställande införes sådan efterbildning av verket,
som framställts utan hans tillstånd i fall, då sådant tillstånd skulle ha
erfordrats för dess efterbildande här i riket, eller att införd efterbildnhm av
detta slag hålles till salu, sprides eller offentligen utställes.

53

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 ur 1960

Kommittén. Kommittén framhåller inledningsvis, alt man vid utformandet
av huvudbestämmelsen om upphovsrättens praktiskt-ekonomiska innehåll
— vad som i kommittéförslaget benämnes upphovsmannens rätt att förfoga
över verket — kan välja mellan en allmän formel och en uppräkning
av olika befogenheter. Med den historiska utvecklingen sammanhänger att
den senare metoden hittills varit den vanliga. En mera allmän formulering
är emellertid att föredraga: det är önskvärt att finna en beskrivning av rätten
som icke snabbt blir omodern genom teknikens utveckling. En sådan allmän
beskrivning bör täcka alla förfoganden över verket som har ekonomisk
betydelse. Enligt kommitténs mening kan detta ske om upphovsmannen
förklaras äga uteslutande rätt att förfoga över verket i två huvudformer,
nämligen genom att framställa exemplar därav och genom att göra det tillgängligt
för allmänheten; en regel av detta innehåll har upptagits i paragrafens
första stycke.

Den första befogenheten motsvarar författarlagens ensami ält att mångfaldiga
verk och konslverkslagens ensamrätt att efterbilda verk. Att kommittén
icke bibehållit uttrycket mångfaldiga sammanhänger med att regeln
bör täcka även det fallet att ett enda eller några få exemplar framställes.
Kommittén utvecklar i anslutning härtill vad som avses med exemplar i
förslagets mening. Därmed förstås varje föremål, i vilket verket är nedlagt
eller fixerat, likgiltigt med vilken teknik detta skett; ett litterärt eller musikaliskt
verk kan ligga i manuskript, tryck, grammofonskiva eller upptagning
av annat slag, en målning eller skulptur i original eller reproduktion,
en byggnad eller ett konstinduslriföremål i skiss, arbetsrilning, modell ellei
färdig produkt och så vidare i växlande mångfald. Såsom exemplar är även
att anse trycksatser, klichéer, formar och andra föremål och anordningar,
med vilkas hjälp verket kan komma till utförande i normal form eller nya
exemplar kan framställas. Slutligen är som exemplar att betrakta kopior
och avbildningar av verket, även om de väsentligt avviker från originalet i
utförande och format eller om efterbildningen sker i helt annan teknik än
den för originalet använda. EU fotografi av ett byggnadsverk är i enlighet
härmed att anse som ett exemplar av detta. Ett exemplar i förslagets mening
föreligger även om det endast är en del av verket som reproducerats.
Med hänsyn till den praktiska betydelsen av sådana exemplar som grammofonskivor,
filmband, tonband o. dyl. har i paragrafens andra stycke uttryckligen
angivits att såsom framställning av exemplar även anses att verket
överföres på anordning, genom vilken det kan återges.

Vad som avses med att verket göres tillgängligt för allmänheten utlägges
i tredje stycket. Främst räknas bil fall då verket framföres offentligt. Utan
betydelse är härvid, om verket förmedlas omedelbart till en vid framförandet
närvarande publik eller om förmedlingen sker med hjälp av särskilda tekniska
anordningar, såsom filmförevisning, radiering, television eller återgivande
genom ljusbilder, grammofon eller högtalare. 1 denna del motsvarar
stadgandet författarlagens bestämmelser om rätt att offentligen föredraga,
utföra och uppföra, att medelst kinematografi offentligen framtöra

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

samt genom radio utsända verk, men det täcker även andra fall, där man
kan tala om ett framförande.

Under uttrycket göra verket tillgängligt för allmänheten är vidare att
hänföra åtgärder genom vilka exemplar av verket utbjudes till försäljning,
uthyrning eller utlåning eller eljest sprides till allmänheten eller visas offentligt.
Kommittén framhåller att upphovsmannens befogenhet i denna del,
såvitt angår exemplar som icke omfattas av en utgivning — d. v. s. exemplar
som icke lagligen förts i handeln eller eljest lagligen kommit i omlopp
bland allmänheten — i första hand framstår som ett komplement till rätten
att mångfaldiga verket, men att nämnda befogenhet i vissa fall kan få självständig
betydelse, t. ex. då det gäller att förhindra spridning av olovligen
framställda eller obehörigen importerade exemplar. Beträffande exemplar,
som omfattas av en utgivning, bör spridningsrätten principiellt icke gälla
vidareöverlåtelse, t. ex. försäljning i antikvariat eller på bokauktion. Ehuru
detta torde ligga i sakens natur, bör enligt kommitténs mening en uttryckhg
begränsning i detta hänseende uppställas; systematiskt borde detta ske i
iörevarande paragraf men av lagtekniska skäl har frågan behandlats i 2
kap. (23 och 25 §§). Däremot intager förslaget ståndpunkten att upphovsmannens
rätt principiellt oinfattar uthyrning och utlåning av sådana exemplar
som här avses; exemplaren sättes genom dessa åtgärder i en cirkulation,
som innebär att verket göres tillgängligt för allmänheten. Praktiskt viktigast
är här utlåningen inom den offentliga biblioteksverksamheten. Även i
denna del föreslås emellertid vittgående modifikationer i 23 och 25 §§.

Såsom anförts äger upphovsmannen med stöd av spridningsrätten förhindra
spridning av obehörigen importerade exemplar. Hans intresse av att
i hithörande fall redan själva importen förhindras tillgodoses genom eu
straffbestämmelse i 53 §’.

Eu fråga som kommittén särskilt diskuterar är ofientlighetsbegreppet i
uttrycket »göra verket tillgängligt för allmänheten». Detta uttryck bör enligt
kommitténs mening omfatta icke blott framföranden vid tillställningar som
är offentliga i vanlig mening utan även framföranden vid tillställningar som
eljest har offentlig karaktär, ehuru arrangören genom vissa yttre former, såsom
anmälan om medlemskap eller »inval» i eu förening, formella inbjudningar
och liknande, sökt ge kretsen av deltagare sken av att tillhöra en sluten
grupp. I en del förvaltnings- och finansrättsliga författningar om kontroll
eller beskattning av offentliga föreställningar bär dylika »föreningsarrangeinang»
uttryckligen likställts med offentliga föreställningar i äldre
mening. Detta har skett genom att författningarna förklarats tillämpliga
jämväl på tillställning, till vilken tillträde är beroende av medlemskap i viss
förening eller av inbjudning, därest tillställningen uppenbarligen utgör del
av en uteslutande eller väsentligen för anordnande av dylika tillställningar
driven rörelse eller tillställningen eljest, såsom med avseende å sin omfattning
eller de villkor, varunder tillträde lämnas, är att jämställa med tillställning,
till vilken allmänheten har tillträde. Enligt kommitténs mening är det
emellertid icke nödvändigt att införa en motsvarande bestämmelse i lagen

55

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

om upphovsrätt; även utan sådan måste offentlighetsrekvisilet anses ha den
innebörd som angivits. Det är sålunda uppenbart, framliålles det, att såsom
offentligt framförande i upphovsrättslig mening måste anses utförande av
skådespel eller musik i teaterklubbar, konsertföreningar, föreläsningsföreningar
och liknande sammanslutningar, och detta även om av utrymmesskäl
endast medlemmar äger tillträde eller tillträdet för nya medlemmar är
begränsat. Som särskilt skäl mot att göra ett tillägg till lagtexten i denna
punkt anföres att grannländernas kommittéer ansett ett sådant överflödigt.

I tredje styckets andra punkt har upptagits stadgande, enligt vilket med
offentligt framförande jämställes att verket framföres i förvärvsverksamhet
inför en större sluten krets. Främst syftas här på den s. k. industrimusiken,
d. v. s. framförande av musik genom grammofon eller radio inom fabriker
och andra företag. Kommittén anför, att det vid liden för avgivande av dess
betänkande var omtvistat, huruvida sådana framföranden omfattades av
upphovsrätten. En grundläggande synpunkt i förslaget är emellertid, att
inom upphovsmannens ensamrätt hör falla allt sådant utnyttjande av verket
i ekonomiskt syfte, vilket icke är alt hänföra till privatlivets område. Industrimusiken
är enligt kommitténs mening i allmänhet att hänföia till dylikt
utnyttjande. För att avgränsa vissa mindre arbetsmiljöer som tillhör
privatlivet, exempelvis mindre företag inom småindustrien och hantverket,
har emellertid som krav för att framföranden av hithörande slag skall gå in
under ensamrätten uppställts att åhörarna kan anses som en »större» krets.
Kommittén framhåller att gränsdragningen är otillfredsställande, men att
en närmare precisering icke synes vara möjlig. Att fixera ett visst antal personer,
vid vilket gränsen bör gå, synes vara en alltför stel metod. Det är även
andra omständigheter än antalet åhörare, som bör inverka på bedömningen.
En sådan omständighet är att fråga kan vara om en privat radiomottagare
eller dylikt, som endast delvis användes för de i rörelsen anställda. En annan
omständighet hänför sig till hur pass regelbundet arrangemanget är. Det
kan även vara vanskligt att avgöra, vilka som bör räknas till åhörarskaran,
om utsändning äger rum i flera lokaler inom ett företag och en del anställda
kanske går in och ut i dessa under arbetet. Som en allmän riktpunkt för
bedömningen anföres att om icke särskilda omständigheter föranleder till annat,
kretsen skall anses större, om framförandet inom ett och samma företag
lätt kan avlyssnas av mer än 50 personer. Omvänt bör under samma förutsättningar
stadgandet knappast anses tillämpligt, om antalet möjliga lyssnare
stannar under 20. Mellan dessa ytlergränser måste avgörandet självfallet
bli beroende på omständigheterna, varvid dock i tveksamt fall stadgandet
icke bör anses tillämpligt. Kommittén tillägger att eu dylik bestämmelse i
gränsfallen måste tillämpas med all varsamhet. I sakens natur ligger, att
om det gjorts ett ursäktligt antagande, alt en viss åhörarkrets enligt praxis
icke vore att hänföra till de större, intrång i ensamrätten ej skall anses
föreligga.

I fortsättningen framhåller kommittén alt stadgandet icke endast avser
industrimusik utan även andra framföranden i förvärvsverksamhet infor eu

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 11 år 1960

större sluten krets. Som exempel nämnes musik och annan underhållning
på passagerarfartyg under langkryssningar samt vid privata sammankomster
i restaurangs festvåning. Kommittén framhåller helt allmänt att även i dessa
lall vid avgörande huruvida stadgandet är tillämpligt den kvantitativa synpunkten
och gränsdragningen mot privatlivet är av betydelse. Särskilt i fråga
om pensionat och liknande finns en serie övergångsfall från helt privata miljöer
till stora etablissemang som står offentligheten nära. Uppenbart är.
uttalar kommittén, att om några tiotal fasta gäster — och inga »utomståen''
pä ett pensionat eller ett turisthotell samlas kring radion i dagligluinmet
eller dansar till grammofonmusik, delta icke bör hänföras under
upphovsmannens ensamrätt.

Enligt förevarande paragraf innefattar upphovsrätten uteslutande rätt att
i förut angivna hänseenden förfoga över »verkets». För tydlighetens skull
bär uttalats, att rätten avser verket i ursprunglig eller ändrad form, i översättning
eller bearbetning, i annan litteratur- eller konstart eller i annan teknik.
Stadgandet motsvarar här gällande rätt.

Angående förevarande paragraf är en av de sakkunniga, professorn Ebcrstein,
av skiljaktig mening såvitt angår sättet för beskrivande av upphovsmannens
ensamrätt afl förfoga över exemplar av sitt verk. Eberstein anför
härom:

Såsom jag i en uppsats i Tidsskrift for Rettsvitenskap 1955 s. 127 ff. närmare
utvecklat, ställes lagstiftaren vid denna frågas lösande inför valet att

antingen tillerkänna upphovsmannen en allmän s. k. exemplarrätt _ med

lorsteg framför de enskildas äganderätt till sina exemplar — och att däretter
genom en rad undantagsbestämmelser till förmån för exemplarägaren
inskränka den blott teoretiska allmänrätten till ett minimum eller att låta
upphovsmannens allmänna ensamrätt omfatta allenast befogenhet att
mångfaldiga och offentligen framföra verket samt därtill lägga de jämförelsevis
få enstaka befogenheter att förfoga över exemplar, vilka böra förtal
å i* S uPPhovsmannen; framför allt kommer härvid i betraktande rätten
till offentlig utlåning och uthyrning, där icke sådan rätt i annan ordning
~j®xemPelvls som yår biblioteksavgift genom statsanslag — blir tillgodo ,

^?..rsJa§e*..har den förra vägen och givit upphovsmannen ensamrätt
att torioga over exemplar av verket, då sådant »utbjudes till försäljning, uthyrning
eller utlåning eller eljest sprides till allmänheten eller visas offenthgts»
(2 § tredje stycket), och sedermera har man i anslutning till denna
»principiella» huvudregel närmare preciserat de många undantagen härifrån.

För mm del har jag trott, att den andra metoden — att i lagtexten fastslå
allenast de fa befogenheter av denna natur, som bör förbehållas upphovsmannen
— skulle göra lagtexten mera lättförståelig, då den komme alt utgå
rån ett betraktelsesätt, vilket bättre stode i överensstämmelse med gängse
rättsuppfattning än den »principiella» ensamrätt, som lagförslaget i 2 §
t ast siar och som, även med den motivering varmed man sökt underbvgga
den, för mig framstar såsom en teoretiskt sett icke tillfyllest motiverad konstruktion,
baserad på alllför knappt verklighetsunderlag.

57

Kungl. Muj.ts proposition nr 17 år 1900

Remissyttrandena. Kommitténs förslag att bestämma upphovsrätten såsom
innefattande uteslutande rätt att förfoga över verket genom
att framställa exemplar av verket och göra det
tillgängligt för allmänheten tillslyrkes eller lämnas utan erinran
av det övervägande antalet remissinstanser.

Det av professor Eberstein i särskilt yttrande framförda förslaget angående
sättet att beskriva rätten vinner anslutning från svenska försäljningsoch
reklamförbundet som bl. a. framhåller, att en lagstiftning enligt denna
metod är lättare att överblicka för lekmannen. I samma riktning som reservanten
uttalar sig vidare juridiska fakulteten vid Uppsala universitet, i vars
yttrande länsstyrelsen i Uppsala län instämmer, samt styrelsen för svenska
landskommunernas förbund. Sistnämnda remissinstans framhåller att man
för ett rättvist tillgodoseende av skyddet för det litterära och konstnärliga
skapandet ej behöver konstruera rättigheter av den totala karaktär som utredningen
föreslår. Ett exempel på de svårigheter, som mött vid tillämpningen
av denna teknik, är det sätt på vilket rätten till utlåning behandlats
i förslaget. Eftersom hinder för privat underhandsutlåning av köpta bokexemplar
icke skall föreligga och biblioteksutlåningen åtminstone tills vidare
skall lämnas fri, återstår för författarnas del icke mycket av den i 2 § proklamerade
rätten för upphovsmannen att förfoga över verkens utlåning till
allmänheten. Även i övrigt synes korrespondensen mellan 2 och 23 §§ oklar
och ägnad alt vålla missförstånd. Beträffande biblioteksutlåningen tillkommer,
alt något på internationella överenskommelser grundat tvång att i
denna del utvidga upphovsrätten ej förelegat.

Föreningen Sveriges filmproducenter framställer helt allmänt anmärkningen
att uttrycket »göra verket tillgängligt för allmänheten» är oklart och
för filmens del olämpligt.

I övrigt har mot förslaget i förevarande del endast riktats redaktionella
anmärkningar. Sveriges radio anser orden »förfoga över verket» böra utgå
som överflödiga; där uttrycket i övrigt förekommer i lagen, bör del ersättas
med ordet upphovsrätt. Akademien för de fria konsterna finner uttrycket
»framställa exemplar av verket», ur konstens förhållanden betraktat, kunna
orsaka missförstånd. Enligt kommittén är varje reproduktion, av vilket slag
det vara må, ett exemplar av verket. När eu skulptör eller grafiker talar
om exemplar, menar han dock identiska eller i det närmaste identiska konstverk,
som utgör nummer i en serie och som har det gemensamt, att de samtliga
gjutits i samma form, präglats av samma stamp eller mottagit avtryck
av samma plåt, stock eller sten. De olika exemplaren av ett verk behöver
däremot icke vara utförda i samma material. Klarare skillnad måste göras
mellan exemplar, reproduktion, kopia och replik. En liknande anmärkning
framföres av Sveriges allmänna konstförening och, i annat sammanhang, av
statens konstråd.

Det sätt på vilket den närmare innebörden av de grundläggande
befogenheterna beskrivits i andra och tredje styckena bo -

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

röres av några remissinstanser. Sveriges radio anser det i andra stycket använda
ordet anordning såsom beteckning på grammofonskivor, band, filmremsor
o. dyl. vara mindre lämpligt. Hovrätten över Skåne och Blekinge ifrågasätter
om det icke bör komma till uttryck i lagtexten att, såsom avsetts, upphovsmannens
rätt att göra verket tillgängligt för allmänheten även omfattar utföranden
vid föreställningar av den art, som enligt de i motiven berörda offentligrättsliga
författningarna — och sedermera även i 1956 års allmänna ordningsstadga
— jämslälles med offentliga föreställningar i äldre mening. För den
enskilde festarrangören, som vill låta offentligen framföra ett upphovsrättsligt
verk vid en »föreningssammankomsts. av här åsyftat slag och därvid har
att taga ställning till frågor om såväl t. ex. nöjesskatt som tillstånd av och
ersättning till upphovsmannen, måste det te sig förvirrande, att samma lagtekniska
term givits olika innebörd i författningar, som ur hans synvinkel
kan framstå som varandra närstående. Mot ett motivuttalande anför föreningen
Sveriges filmproducenter, alt det enligt dess mening icke är uppenbart
all exempelvis teaterklubbars föreställningar för medlemmar är att betrakta
såsom offentliga; den livliga verksamhet, som sedan flera år tillbaka bedrives
av ett stort antal filmstudios i landet, har i praxis icke ansetts nöjesskattebelagd.
I anledning av ett annat motivuttalande framhåller Sveriges
radio, att under offentligt framförande bör ingå icke blott fall, där man på
ett naturligt sätt talar om framförande, utan överhuvudtaget varje framställning
av verket, som icke innebär dess fixering i ett exemplar. Vidare
Irainhåller Sveriges radio, att offenllighetsbegreppet vid spridning till allmänheten
är ett annat än vid offentligt framförande; spridning till allmänheten
får anses ha skett, så snart ett enda exemplar har överlämnats till
någon person som icke tillhör den närmaste familje- eller vänkretsen —
med vissa undantag, såsom då exemplaret lämnas till en hantverkare för
reparation. Förhållandet har betydelse särskilt beträffande konstverk.

Den i tredje stycket föreslagna utvidgningen av upphovsmannens rätt till
att omfatta även industrimusik och andra framföranden i förvärvsverksamhet
inför eu större sluten krets tillstyrkes eller lämnas utan erinran
av så gott som samtliga remissinstanser. Det avstyrkes endast av Sveriges
industriförbund och konfektionsindustriföreningen. Industriförbundet
framhåller bl. a., att induslrimusik icke användes i förvärvssyfte och alt det
icke heller är visat, att den positivt påverkar produktionsresultatet. Åtgärden
syftar — på samma sätt som exempelvis färgkonditionering och arbetslokalers
prydande med blommor och konstverk -- till att helt allmänt befrämja
trevnaden på arbetsplatsen och har alltså en rent social karaktär. Vidare är
det föreslagna stadgandet, närmast uttrycket större krets, så obestämt att
den praktiska tillämpningen lätt kan leda till ur rättssäkerhetssynpunkt
mycket otillfredsställande konsekvenser, i vart fall intill dess att erforderligt
antal vägledande prejudikat föreligger. Det är ej heller tillfredsställande
att ersättningsrätten, såsom följer av förslaget, skall vara beroende av vem
som formellt arrangerar framförandet, företaget eller de anställda. Viss tvekan
mot förslaget uttalas av juridiska fakulteten vid Uppsala universitet.

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

som framhåller att det lätt kan vålla svårigheter i tillämpningen. Till fakultetens
yttrande ansluter sig länsstyrelsen i Uppsala län.

Förslagets ståndpunkt att framföranden av hithörande slag, för att gå in
under upphovsrätten, skall ske inför en större krets upptages till särskild
granskning i några yttranden. Hovrätten över Skåne och Blekinge har
icke principiellt något att invända mot detta krav men anser att den gränsdragning
det här är fråga om bör göras klarare. Hovrätten har ej närmare
undersökt, hur en sådan gräns lämpligen skulle kunna dragas, men
erinrar om att i annan lagstiftning berörande företag, som här är i fråga —
industrier, hotellrörelser etc. — redan tillämpas olika fixa gränser, såsom
i lagstiftningen om arbetstidens begränsning och om tillstånd till drivande
av hotell- och pensionatrörelse. Även om anknytning till dylika redan fixerade
gränser ej finnes lämplig, synes det hovrätten som om en bestämd gränsdragning,
med de olägenheter som må följa av en sådan, vore att föredraga
framför en motivhänvisning till eu blivande praxis och till ursäktliga misstag
rörande denna.

Stim, föreningen svenska tonsättare, Skap och svenska musikförläggarcföreningen
anser att ordet större bör utgå; upphovsmannens rätt hör enligt
föreningarnas mening omfatta varje framförande i förvärvsverksamhet,
oavsett antalet åhörare. Upphovsmannen bör — likaväl som exekutören —
ha möjlighet till ersättning så snart verket utnyttjas i förvärvsverksamhet.
Det framhålles vidare att inom industrier begreppet större krets är otidsenligt.
Härom anföres följande:

På alla områden strävar man ju efter att kunna prestera ett maximum
av arbete med ett minimum av mänsklig arbetskraft. Den alltmer tilltagande
automationen är ett utslag av denna strävan. Personalen kan bestå av
en enda man, och tillgång till »industrimusik» kan vara av största betydelse
för hans effektivitet genom att göra hans ensamma och monotona arbetsförhållanden
drägliga. Exempel finns redan nu, där en eller ett par personer
har att sköta miilionleveranser t. ex. vid kraftstationer. Här kan i vissa fall
»industrimusik» också befordra arbetets effektivitet. Fastän arbetsstyrkan
icke kan betecknas såsom en större krets, gäller dock för företaget lagar och
förordningar om arbetstid, arbetarskydd etc. I analogi därmed hör också
auktorrättslagen vara tillämplig.

I andra hand anför föreningarna alt de siffror, som kommittén angivit
vid sin bestämning av begreppet större krets, ej får bli normgivande. Det
framhålles också att ett turisthotell eller ett pensionat aldrig kan anses tillhöra
privatlivets område.

Till föreningarnas nu berörda uppfattning ansluter sig i allt väsentligt
musikaliska akademien.

Kravet alt framföranden av hithörande slag, för att omfattas av upphovsmannens
rätt, skall ske i förvärvsverksamhet upptages till granskning
i några yttranden. Stockholms rådhusrätt anser stadgandet böra förtydligas
så all det klart framgår, att man här åsyftar arrangörens verksamhet.
Stim, föreningen svenska tonsättare, Skap och svenska musikförläggareföreningen
menar däremot, att kravet bör anses uppfyllt även då framfö -

60

Kungl. Maj:Is proposition nr 17 år 1960

iandet skei'' i eu verksamhet, där förvärvssyfte visserligen icke finns hos
arrangören men föreligger hos exekutören. Ett stort antal musiker och sångare
har numera begränsat sina yrkesmässiga framträdanden till slutna fester
och tillställningar. Dessa exekutörer borde vara skyldiga erlägga ersättning
till de upphovsmän, med hjälp av vilkas verk de skaffar sig inkomst.
Liknande synpunkter anlägges av Sveriges dramatikerförbund, som framhåller
att skådespelare icke sällan engageras för enskilda tillställningar. Enligt
förbundets mening bör orden »i förvärvsverksamhet» utgå.

Musiketablissementcns förening anser att stadgandet ej i något fall bör
vara tillämpligt, då musik i särskild ordning anordnas för slutet sällskap i
festvåning. Redan av förslaget följer att stadgandet icke skall tillämpas, då
den som hyr festvåningen anordnar musiken, men detsamma bör gälla även
om det är restauratören som förmedlar eller ordnar musiken; det är här fråga
om en serviceåtgärd, som ej kan anses ingå i restauratörens normala verksamhet,
och han får merendels ej någon förtjänst av sådan musik.

Sveriges radio förordar att stadgandet, för bättre överskådlighets skull,
föres till ett särskilt stycke.

Departementschefen. I nyare upphovsrättslig lagstiftning är den principiella
utgångspunkten, att åt upphovsmannen bör förbehållas rätt att ekonomiskt
tillgodogöra sig alla sådana utnyttjanden av verket som har praktisk betydelse,
låt vara att man med hänsyn till religiösa, kulturella och eljest samhälleliga
behov gör vissa inskränkningar i denna rätt. Vid utformandet av de
grundläggande bestämmelserna härom har man att välja mellan att särskilt
ange de olika former av utnyttjanden som skall omfattas av rätten
eller att söka sammanfatta dessa i en mera allmän formulering. I gällande
lag tillämpas den förra metoden; lagstiftningen bär successivt kompletterats
allt eftersom nya former för användande av litterära och konstnärliga verk
framträtt. Då lagstiftningen nu skall revideras, bör man emellertid såsom
kommittén anfört söka att här, liksom då det gäller att ange rättens föremål,
finna en mera generell formulering. Den bestämning som kommittén förordat
och som tillstyrkts eller lämnats utan erinran av det stora flertalet
remissinstanser synes mig kunna accepteras. I enlighet med förslaget bör
sålunda upphovsrätten bestämmas såsom innefattande en uteslutande rätt
att förfoga över verket i två huvudhänseenden, nämligen genom att framställa
exemplar av verket och genom att göra det tillgängligt för allmänheten.

Vad först angår befogenheten att framställa exemplar av verket motsvarar
denna författarlagens ensamrätt att mångfaldiga musikaliska och litterära
verk och konstverkslagens ensamrätt alt efterbilda konstverk. Med
exemplar förstås, såsom kommittén närmare utvecklat, varje föremål, i vilket
verket är nedlagt eller fixerat, likgiltigt med vilken teknik detta skett,
såsom böcker, noter och konstreproduktioner. Såsom exemplar är jämväl
att anse anordning, genom vilken verket kan återges, t. ex. trycksatser och
matriser samt grammofonskivor, tonband och filmband. Ett särskilt stadgande
härom torde såsom kommittén föreslagit böra upptagas till kom -

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

plettering av den generella definitionen. I ett remissyttrande har termen anordning
kritiserats. Den har emellertid vunnit hävd i detta sammanhang och
torde böra bibehållas.

I anledning av en i remissvaren från företrädare för den bildande konsten
framförd anmärkning vill jag framhålla, att uttrycket exemplar i förslaget
är en juridisk-teknisk term och att det icke anknyter till den åtskillnad
som man på berörda område gör mellan exemplar, reproduktion, kopia
och replik. Uttrycket framställa exemplar avser alltså såvitt angår konstverk
alla slags metoder för att efterbilda sådana verk. Det må framhållas,
att i några stadganden i 2 kap., som endast avser konstverk, ordet efterbilda
användes i stället för det generella uttrycket. Ordet exemplar avser i och
för sig både original och alla slags efterbildningar.

I detta sammanhang må anmärkas att en avbildning av ett konstverk
principiellt är att anse som exemplar även om den ingår i ett större helt,
exempelvis om eu skulptur på en offentlig plats medtages vid avbildning
av platsen. I sakens natur ligger dock, att om konstverket utgör bakgrund
eller eljest ingår som en oväsentlig del i bilden, det icke kan anses föreligga
något exemplar därav. Filmning eller fotografering av en interiör, i vilken
ingår olika konstverk, kan därför i regel ske utan upphovsmännens tillfdånd.

Vad härefter beträffar den andra grundläggande befogenheten, nämligen
att göra verket tillgängligt för allmänheten, omfattar denna främst fall då
verket framföres offentligt. Den motsvarar här de i författarlagen stadgade
ensamrätterna att offentligt föredraga, utföra och uppföra, att medelst kinematografi
offentligt framföra samt genom radio utsända verk. I fråga om
konstverk innebär förevarande befogenhet rätt att visa det offentligt genom
film, skioptikon o. dyl.; i denna del stadgas dock betydelsefulla inskränkningar
i 25 §. Det stadgande i ämnet som upptages i förevarande paragraf
bör få en generell avfattning, vilken täcker även andra sätt att framföra
verket offentligt som teknikens utveckling kan möjliggöra; det är avsett att
varje framställning av verket, som icke innebär dess fixering i ett exemplar,
skall innefattas under bestämmelsen.

En betydelsefull nyhet i kommitténs förslag är att befogenheten att göra
verket tillgängligt för allmänheten även skall inbegripa vissa förfaranden
beträffande exemplar av verket, nämligen åtgärder genom vilka exemplar
försäljes, uthyres eller utlånas eller eljest sprides till allmänheten eller visas
offentligt. Viktigast är att förslaget härigenom innebär ett principiellt
erkännande av att den vanliga biblioteksutlåningen omfattas av upphovsrätten.
Denna ståndpunkt är en konsekvens av förslagets grundtanke att upphovsmannen
bör äga ekonomiskt tillgodogöra sig alla sådana utnyttjanden
av verket som har praktisk betydelse. Jag vill emellertid redan i detta sammanhang
framhålla all upphovsmannens rätt i denna del, såsom kommittén
anfört, av praktiska skäl måste underkastas vittgående modifikationer. Närmare
regler härom har upptagits i 23 §, vid vilket stadgande jag återkommer
med en närmare redogörelse för hithörande frågor. Upphovsmannens
nu förevarande befogenhet ger honom vidare möjlighet att i olika avseen -

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år W60

den kontrollera hur exemplar av verket användes. Bl. a. får han skydd mot
att hans originalmanuskript och originalkonstverk utan hans samtycke utlämnas
till eller företes för obehöriga. Han erhåller vidare möjlighet att
bestämma om formerna för verkets utgivning och att ingripa mot spridning
av olagliga upplagor; i sistnämnda hänseende ersätter stadgandet vissa nu
gällande straffbestämmelser. Även i nu berörda delar bör rätten på olika
sätt begränsas och regler härom har likaledes förts till 23 § samt, beträffande
konstverk, till 25 §.

Det bör här framhållas att undantagsbestämmelserna i sistberörda paragrafer,
såsom redan antytts, är tämligen vittgående och i väsentlig grad begränsar
omfånget av spridningsrätten sådan den bestämis genom förevarande
stadgande. Det kunde därför ifrågasättas, om det icke vore lämpligare
att, såsom en reservant inom kommittén förordat, direkt i 2 § ange
vilka befogenheter denna rätt faktiskt omfattar. Den av kommitténs majoritet
föreslagna metoden äger emellertid enligt min mening företräde ur
principiell synpunkt. Framför allt synes det mig vara av betydelse att man
fastslår att biblioteksutlåningen principiellt faller under rätten. Även lagtekniskt
har denna lösning bestämda fördelar och jag förordar att lagen avfattas
i enlighet härmed.

Ett särskilt spörsmål, som vid remissbehandlingen berörts i flera yttranden,
är hur man närmare skall bestämma offentlighetsbegreppet i fråga om
rätten att framföra verket offentligt och att sprida exemplar därav till allmänheten.
Vad först angår offentligt framförande intager förslaget, såsom
kommittén anfört, den ståndpunkten att därmed avses icke blott framföranden
vid tillställningar som är offentliga i vanlig mening utan även framföranden
vid tillställningar som eljest har offentlig karaktär, ehuru arrangören
genom vissa yttre former, såsom anmälan om medlemskap eller inval i
en förening, formella inbjudningar och liknande, sökt ge kretsen av deltagare
sken av att tillhöra en sluten grupp. I ett yttrande har ifrågasatts
huruvida man icke, på sätt skett i en del förvaltnings- och finansrättsliga författningar
om kontroll eller beskattning av offentliga föreställningar — senast
i 1956 års allmänna ordningsstadga — borde i lagtexten uttryckligen ange
att offentlighetsbegreppet även i upphovsrätten har denna vidsträckta innebörd.
I huvudsak avses också pa detta område samma gränsdragning som
i de nämnda författningarna. Det skulle emellertid knappast vara lämpligt
att i lagen om upphovsrätt upptaga en så detaljerad gränsdragning som i
dessa. Att det ej är meningen att från upphovsmannens rätt utesluta framföranden
vid sådana tillställningar som nu berörts torde framgå av att enligt
sista punkten i förevarande paragraf rätten i vissa fall skall omfatta
även framföranden som äger rum inför helt slutna kretsar.

Vad angår spridning till allmänheten sker sådan i regel genom att ett större
antal exemplar föres i handeln, tillhandahålles \ offentliga bibliotek
o. dyl. Principiellt beröres emellertid upphovsmannens rätt även om åtgärden
avser ett enda exemplar, och i stadgandet har därför valts uttrycket
spridning »till» allmänheten. Enligt min mening bör sådan spridning i
regel anses ha skett så snart ett exemplar överlämnats till någon person som

63

Kungl. Maj.ts proposition nr 11 år 1960

icke tillhör den närmaste familje- eller vänkretsen. Har ett konstverk av upphovsmannen
överlåtits till en utomstående, får i enlighet härmed konstverket
anses offentliggjort i lagens mening; se härom vid 8 §.

Kommittén har i sitt förslag upptagit en beslämmelse, varigenom även
vissa framföranden som ej är offentliga hänföres under upphovsmannens
rätt; enligt stadgandet skall lika med offentligt framförande anses att verket
framföres i förvärvsverksamhet inför en större sluten krets. Såsom kommittén
utvecklat i sina motiv avses härmed främst den s. k. industrimusiken,
d. v. s. musik genom grammofon eller radio, som inom industrier och
företag ordnas i arbetslokaler, lunchrum o. dyl. Genom elt avgörande av
högsta domstolen (NJA 1958 s. 80) är numera fastslaget att dylika utföranden
icke kan anses som offentliga. Kommittén har emellertid ansett att hithörande
fall, såvida de icke såsom i mindre företag inom småindustrien och
hantverket kan räknas till privatlivet, bör hänföras under upphovsmannens
ensamrätt. Denna uppfattning har i allmänhet godtagits vid remissbehandlingen.
Även enligt min mening bör upphovsrätten utvidgas på denna punkt;
i Danmark och Norge, liksom i åtskilliga andra västeuropeiska länder, har
en sådan utvidgning redan genomförts i rättspraxis.

Vad angår utformningen av stadgandet i detta ämne har kommittén föreslagit
att den erforderliga gränsdragningen mot privata miljöer göres så, att
upphovsmannens rätt förklaras omfatta endast fall, där fråga är om en
»större» krets av åhörare. Enligt min mening måste det också anses riktigt
att här gå efter den kvantitativa synpunkten. Vid remissbehandlingen har
från några håll gjorts gällande, att den av kommittén föreslagna bestämningen
är alltför vag. Tydligtvis kan man dock icke gärna fixera gränsen
vid ett visst antal personer. De uttalanden om innebörden av förevarande
krav som kommittén gjort och till vilka jag i det väsentliga kan ansluta mig
torde ge tillräcklig ledning för rättstillämpningen.

Såsom kommittén förordat bör stadgandet icke begränsas till framföranden
i industriell verksamhet ulan bör avse varje framförande inför en större
krets som sker i förvärvsverksamhet, t. ex. då en restaurangägare i sin festvåning
ordnar musik för ett större middagssällskap. Förvärvsverksamheten
bör föreligga hos arrangören; att inbegripa framförande vid en av en privatperson
ordnad fest synes föra för långt, även om yrkesmusiker engagerats
och framförandet alltså sker i dennes förvärvsverksamhet. För att klargöra
nu berörda begränsning torde kommitténs förslag få jämkas något i
redaktionellt avseende.

Med anledning av vad kommittén och några remissinstanser anfört rörande
musikutföranden på hotell och pensionat vill jag framhålla, att sådana
utföranden i regel torde få betraktas som offentliga och sålunda redan enligt
huvudregeln i paragrafens första stycke omfattas av upphovsmannens
ensamrätt. För att utförandet skall anses såsom offentligt förutsattes dock,
att det är fråga om verklig hotell- eller pensionatsrörelse och ej t. ex. om
ett mindre skolhushåll eller annat enskilt hushåll som, låt vara mot betalning,
mottar några få gäster.

64 Kungl. Maj.ts proposition nr 17 är 1!)60

Upphovsmannens rättigheter enligt paragrafen har i första stycket sammanfattningsvis
betecknats som hans rätt att förfoga över verket. Ur systematisk
synpunkt är det lämpligt med ett samlande uttryck; då man här
endast avser de praktisk-ekonomiska rättigheterna, bör man icke använda
den generella termen upphovsrätt.

3 §.

I förevarande paragraf, som i sak överensstämmer med 3 § kommittéförslaget,
behandlas upphovsmannens s. k. ideella rätt, d. v. s. hans rätt att bli
namngiven i förbindelse med verket och alt motsätta sig att verket återges
i förvanskat eller stympat skick eller eljest utsättes för förfaranden som
är kränkande för honom.

Gällande rätt. Generella bestämmelser till skydd för upphovsmannens
ideella rätt finns icke i 1919 års lagar. För särskilda fall ges dock föreskrifter
härom. Vad först angår hans intresse att bli namngiven gäller enligt 16 §
andra stycket författarlagen att författare, som å annan överlåtit rätt till ett
verks mångfaldigande, äger påfordra att hans namn eller ock diktat namn,
varunder han plägar framträda, anges vid mångfaldigandet. På motsvarande
sätt äger enligt 11 § andra stycket konstverkslagen konstnär, som å annan
överlåtit rätt att efterbilda konstverk, påfordra att hans namn anges å efterbildningen.
Vidare föreskrives för vissa fall då verket med stöd av lag begagnas
fritt att upphovsmannens namn eller signatur skall anges (13 § författarlagen,
6 § andra stycket konstverkslagen). I fråga om upphovsmannens
intresse av att verket icke ändras på det sätt varom här är fråga, är
av betydelse stadgandet i 16 § första stycket författarlagen att den, till vilken
författarrätt med avseende å ett verk överlåtits, icke må utan tillstånd
av författaren eller hans lagliga successorer förändra verket i vidare män än
som nödvändiggöres av det med överlåtelsen avsedda ändamålet. Vid överlåtelse
av rätt att efterbilda konstverk gäller enligt 11 § första stycket konstverkslagen,
att förvärvaren icke utan tillstånd av motsvarande slag äger förändra
verket i vidare mån än som nödvändiggöres av det för efterbildandet
använda förfarandet. Gällande rätt innehåller vidare för vissa fall, då verket
med stöd av lag utnyttjas fritt, regler som principiellt förbjuder att
verket ändras; se vid 26 § i förslaget.

Kommittén. Kommittén har ansett det lämpligt att uppställa generella,
över upphovsrättens hela område gällande bestämmelser om skydd för upphovsmannens
ideella rätt. Dessa har upptagits i förevarande paragraf, vilken
med hänsyn till att de ideella befogenheterna utgör ett betydelsefullt moment
i själva upphovsrätten fått sin placering i omedelbar anslutning till de
i 2 § givna föreskrifterna om upphovsmannens förfoganderätt.

I första stycket har kommittén upptagit stadgande, att då exemplar avverket
framställes eller verket göres tillgängligt för allmänheten, upphovsmannen
skall anges i överensstämmelse med vad god sed kräver. I motiven
framhålles bl. a. att en regel om skyldighet att nämna upphovsmannen av
praktiska och andra skäl ej kan göras undantagslös. Att i lagtexten närmare

65

Kanyl. Maj:Is proposition nr 17 år 1900

bestämma vilka undantag som bör gälla är emellertid icke möjligt. Enligt
kommitténs mening bör förhållandet i stället regleras genom hänvisning till
vad god sed kräver. Regeln avser dels att sanktionera en rådande sedvänja,
om den kan tagas för god, dels att främja en sedvanebildning på området,
där en god sed i detta hänseende icke stadgat sig. De rättstillämpande myndigheterna
skall alltså ha möjlighet att — i förekommande fall med stöd
av uttalanden från sakkunniga institutioner — vägleda praxis och hindra
uppkomsten av icke önskvärda sedvänjor. Regeln innebär vidare, att även
frågan på vad sätt och i vilken omfattning angivandet av upphovsmannen
hör ske, får besvaras med utgångspunkt från vad god sed kräver.

Paragrafens andra stycke innehåller förbud mot att verket ändras eller göres
tillgängligt för allmänheten på ett sätt som är kränkande för upphovsmannens
litterära eller konstnärliga anseende eller egenart. Kommittén anför
hl. a., att stadgandet nära motsvarar en bestämmelse i Bernkonventionen,
enligt vilken upphovsmannen skall äga motsätta sig förfaranden med avseende
å verket, vilka är till men för hans sära eller anseende». Enligt kommitténs
mening bör emellertid av lagtexten framgå, att man i förevarande
sammanhang åsyftar upphovsmannens litterära eller konstnärliga anseende,
icke den uppfattning hans omgivning har om honom såsom samhällsmedlem;
det medborgerliga anseendet skyddas av strafflagens bestämmelser om
ärekränkning. Vidare bör beaktas, att upphovsmannen äger anspråk på
skydd jämväl mot förfaranden som, även om de icke är menliga för hans
anseende i andras ögon, innebär ett angrepp mot verkets integritet och
kränker den känsla han som konstnär hyser för det verk han skapat. Som
exempel nämnes alt ett allvarligt syftande skådespel genom — kanske icke
så omfattande — ändringar får en komedibetonad prägel, som är författaren
alldeles främmande; även om verket i den nya versionen vinner allmänhetens
och kritikens uppskattning, kan de företagna ingreppen av författaren
erfaras som kränkande. I syfte att bereda skydd mot dylika förfaranden
har stadgandet gjorts tillämpligt även på åtgärder, som är kränkande för
upphovsmannens litterära eller konstnärliga egenart.

I fortsättningen anför kommittén, att de förfaranden som förbjudes genom
stadgandet hänför sig till tre huvudfall. För det första avses för upphovsmannen
kränkande ändringar i verket, då exemplar därav framställes eller
det framföres offentligt. Kommittén framhåller alt man vid bedömandet
huruvida företagna ändringar kan anses kränkande skall se saken från
upphovsmannens synpunkt men att i övrigt skall anläggas eu objektiv måttstock.
Obetydliga tryckfel och översättningsfel kan alltså icke hänföras hit.
Bedömningen skall ske med utgångspunkt från förhållandena inom den
konstart det är fråga om och med beaktande av omständigheterna i det
särskilda fallet. Största hänsyn bör tagas till verkets art och dess betydelse
i litterärt eller konstnärligt avseende. Vidare bör beaktas om återgivningen
gör anspråk på att presentera verket i ursprunglig form eller om det klart
framgår, att fråga är om en bearbetning eller att verket eljest icke återges i
ursprungligt skick. Som exempel i denna del anföres bl. a., att en betydande

ö Dikant/ till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. AV 17

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

roman sammandrages till en underhaltig novell eller eljest utges i förkortat
skick, på ett sätt som framstår som en förvrängning av originalet,
eller att romanen presenteras i en översättning som är under all kritik. Ytterligare
exempel, som nämnes, är att ett seriöst musikaliskt verk göres om
till en revyvisa eller eu schlager eller framföres i jazztakt, att ett drama förses
med »happy end» eller att en pacifistisk roman, som överflyttas till film,
därvid tillägges en nationalistisk innebörd. För det andra åsyftas med stadgandet
obehöriga ingrepp i konstverk och överhuvudtaget i exemplar av
verk, om åtgärden är kränkande för upphovsmannen. Som exempel anföres,
att målningar eller skulpturer obehörigen ändras för att tillgodose förmenta
anständighetssynpunkter eller ägarens personliga smak eller av andra
skäl. För det tredje avses fall då verket, även om det icke ändras, återges
lör allmänheten i sådant sammanhang, att det är kränkande för upphovsmannen.
Som exempel nämnes bl. a., att ett seriöst musikstycke begagnas som
melodi till en revyvisa, att ett allvarligt litterärt verk illustreras med anstötliga
teckningar och att ett verk utnyttjas som varumärke eller eljest i
reklam på ett sätt som är verket ovärdigt.

Kommittén framhåller, att förevarande stadgande icke avser åtgärder genom
vilka ett konstverk helt förstöres. Enligt kommitténs mening talar vissa
skäl för att det stadgas skydd mot dylika förfaranden, exempelvis i form
av förbud för ägaren av originalkonstverk att förstöra detta. Kommittén anser
dock att det skulle möta betydande svårigheter att genomföra bestämmelser
härom och har därför stannat för att icke förorda lagstiftning i
amnet. 0

I tredje stycket har upptagits stadgande att upphovsmannen kan efterge
sin rätt enligt paragrafen endast såvitt angår eu till art och omfattning begränsad
användning av verket. Kommittén erinrar om att det stundom i samband
med överlåtelse av förfoganderätt till verket eller eljest förekommer att
upphovsmannen förklarar sig avslå från sin ideella rätt. Om upphovsmannen
mer eller mindre generellt överlåter rätt till verket, kan överlåtelsen
ofta anses formellt innefatta även den ideella rätten, så att förvärvaren teoretiskt
skulle vara berättigad att utge det under annan upphovsmannabetecknmg
an den av upphovsmannen bestämda eller godtyckligt ändra verket eller
ramfora det i vilket sammanhang som helst. I andra fall tager eu överlåtelse
av den ideella rätten den formen, att den som förvärvar rätt till verket
gor uttryckligt förbehåll att upphovsmannen icke skall äga utöva sina
ideella befogenheter. Enligt kommitténs mening bör emellertid rättsverkan
icke tillaggas avtal, genom vilka upphovsmannen generellt betages möilighet
att gora gällande den ideella rätten. Ett eftergivande av denna kunde
dar det vore av mera generell räckvidd, få verkan långt in i framtiden och''
tomma att galla de mest skiftande former för verkets utnyttjande. För upphovsmannen
ar det emellertid i sådana fall vid avtalsslutandet omöjligt att
överblicka, vad eftergiften i själva verket betyder för hans personliga inti
essen Enligt det föreslagna stadgandet gäller därför som huvudregel att
om upphovsmannen överlåtit rätt till sitt verk, han principiellt _ oavsett

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

vad avtalet må innehålla därom — kan fordra att bli angiven som verkets
upphovsman, liksom att han kan motsätta sig att verket utsättes för förvanskande
ingrepp eller utnyttjas i ovärdiga sammanhang. I fortsättningen
anför kommittén att huvudregeln bör begränsas så att en eftergift blir möjlig,
såvitt angår en till art och omfattning begränsad användning av verket.
Huvudregeln skulle eljest föra för långt och stundom kunna utgöra hinder
för upphovsmannen att ekonomiskt utnyttja verket. Detta gäller främst då
verket överlåtes för att efter bearbetning eller omgestaltning användas för ett
visst på förhand bestämt ändamål. Som exempel nämnes, att upphovsmannen
överlåter rätt att använda verket för filminspelning. I praktiken kan
här ofta vara svårt att avgöra, om företagna ändringar faller inom ramen
för förvärvarens i avtalet grundade rätt att omgestalta verket med hänsyn
till filmens krav eller om de går utöver denna gräns och måste anses kränkande
för upphovsmannen. För att inte riskera att upphovsmannen i etterhand
framställer mer eller mindre grundade påståenden om att verket i den
nya versionen kränker hans ideella rätt, kan det därför vara av vikt för
filmföretaget att i förväg erhålla ett bindande besked att denne avstår från
att göra rätten gällande. Även för upphovsmannen är det av betydelse att
ett sådant avstående tillerkännes rättslig giltighet; skulle han icke vara
bunden därav, kunde detta försvåra möjligheten för honom att nå en uppgörelse
med filmföretaget. Att en eftergift av rätten i ett dylikt fall tillägges
verkan kan icke heller antagas leda till mera allvarligt förfång för upphovsmannens
personliga intressen, eftersom användningsområdet för verket
är på förhand begränsat. Såsom ytterligare exempel anföres att verket
skall begagnas för en viss utgåva, t. ex. för skolbruk, eller för ett visst framförande
på teater, i radio eller i television eller för en serie sådana framföranden.
Från ett annat område anföres, att en konstnär medger att ett av
honom utfört konstverk får utnyttjas för visst reklamändamål.

Remissyttrandena. Kommitténs förslag att upptaga föreskrifter om den
ideella rätten i ett särskilt stadgande, som placeras bland de inledande
bestämmelserna i lagen, godtages av samtliga remissinstanser. Även
kommitténs förslag till utformning av stadgandet tillstyrkes eller lämnas
utan erinran i det övervägande antalet yttranden.

Sveriges radio anser det av lagtexten höra tydligare framgå, att här avsedda
befogenheter innefattas i upphovsrätten; man kan exempelvis förklara
att upphovsrätt även inbegriper rätt att kräva, att upphovsmannen
anges i överensstämmelse med god sed och alt verket icke ändras eller göres
lillgängligt för allmänheten på ett för upphovsmannen kränkande sätt.

Vad angår stadgandet i första stycket om rätt för upphovsmannen att bli
angiven i överensstämmelse med vad god sed kräver, framhåller
svenska försäljnings- och reklam förbundet all det med en viss oro ser en
så vag bestämmelse, där vad god sed kräver lillmätes avgörande betydelse,
tillämpad på det kommersiella livets område. Även piiblicislklubben finner
bestämmelsen vagt utformad och förutsätter att god sed, såvitt angår pres -

68

Kungl. Maj.-ls proposition nr 17 år 1960

sen, innebär vad som för närvarande är vedertagen praxis. Svenska tidningsutgivareföreningen
har ett liknande uttalande. Sveriges radio framhåller
att man, såvitt avser ljudradion, torde kunna tillämpa de riktlinjer som
hittills följts; beträffande lelevisionsutsändningar, där någon praxis ännu
ej utbildat sig, torde man i viss utsträckning kunna anknyta till praxis i andra
länder.

Svenska journalistförbundet hemställer att man bibehåller gällande lags
bestämmelse om ovillkorlig befogenhet för författare, som överlåtit rätt till
mångfaldigande, att påfordra att han anges på exemplaren. Då tidningar
trycker av artiklar i andra tidningar, strykes ofta journalistens signatur.
Förbundet befarar att det föreslagna stadgandet kan komma att tolkas som
ett godkännande av denna praxis.

I redaktionellt avseende anmärker statens konstråd, att den föreslagna bestämmelsen,
sådan den utformats, synes ålägga upphovsmannen själv att,
då han framställer konstverket, signera detsamma i överensstämmelse med
vad god sed kräver; konstrådet anknyter bär till den kritik av uttrycket
»framställa exemplar av konstverk» som redovisats under 2 §. Efter ordalagen
ger enligt konstrådets mening stadgandet vidare den felaktiga föreställningen,
att upphovsmannen städse skall anges i hithörande fall. Stadgandet
synes sålunda även avse bl. a. anonym upphovsman. I sistnämnda
avseende riktar också publicistklubben en anmärkning mot lagtexten.

Beträffande det i andra stycket föreslagna förbudet att ändra verk
e t eller göra det tillgängligt för allmänheten på ett sätt som är kränkande
för upphovsmannens litterära eller konstnärliga anseende eller
egenart föreslår Sveriges radio, att man i stället för orden »anseende
eller egenart» upptager Bernkonventionens uttryck »ära (heder) eller anseende».
Kommitténs uttryck, som är ganska utpräglat subjektivt, lämnar
alltför stort spelrum åt vissa upphovsmäns erfarenhetsmässigt dokumenterade
»yrkeskverulans» eller egensinnighet och utgör ett incitament till onödiga
friktioner mellan upphovsmännen och lojala förmedlare av deras verk
eller rentav till ekonomisk utpressning mot sådana förmedlare. Föreningen
Sveriges filmproducenter menar att ordet anseende bör räcka; det kan icke
objektivt bedömas, när en upphovsmans egenart skall anses vara kränkt.

Akademien för de fria konsterna hemställer att ändringsförbudet, såvitt
angår konstverk, göres ovillkorligt. Ett konstverk bör icke i något avseende
få ändras utan konstnärens medgivande; endast konstnären själv kan bedöma,
om en ändring sker i enlighet med hans intentioner eller icke. Yrkandet
biträdes av Sveriges allmänna konstförening. Det framställes även av
styrelsen för konstnärernas riksorganisation, som anför, att organisationen
visserligen hälsar denna del av lagförslaget med speciell tillfredsställelse,
då bristen på klara bestämmelser till skydd mot ändring av konstnärs verk
vållat den svenska konstnärskåren svårt obehag. Men om tvister på detta
område i framtiden skall undvikas, bör steget tagas fullt ut och ett generellt
ändringsförbud införas. I samma riktning uttalar sig föreningen svenska
tecknare, som befarar att med förslagets avfattning också obefogade och ur
strängt konstnärlig synpunkt svåra ingrepp förblir oåtkomliga.

69

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 ur 1060

Vad angår stadgandeis tillämpning framhåller Sveriges radio bl. a., att nu
ifrågavarande befogenhet måste anses utgöra en tämligen exklusiv rätt, som
endast kan förenas med prestationer, vilka har en hög kvalitet och är resultatet
av ett självständigt arbete. Vidare torde sådan befogenhet sällan förekomma
i de fall, då upphovsmanen i enlighet med god sed icke nämnts. Det
anförda bör särskilt beaktas vid samlingsverk, eftersom det för den som utger
verket skulle vara synnerligen hinderligt, om detta alltid skulle vara belastat
med en principiellt oöverlåtbar befogenhet av nu förevarande slag till
förmån för varje upphovsman som deltagit i sammanställningsarbetet. Publicistklubben
anför att ändringsförbudet icke går att tillämpa vid utgivande
av en tidning. Den som har hand om den slutliga redaktionen av tidningen
måste kunna göra strykningar och omläggningar i artiklar, så att dessa kan
inpassas i tidningen. Vidare måste ansvarige utgivarens ställning observeras.
Den tryckfrihetsrättsliga regleringen korsar här i viss mån den föreslagna
upphovsrättsliga. Ansvarige utgivaren måste nämligen alltid vara berättigad
att utesluta sådant, för vilket han icke vill taga det tryckfrihetsrättsliga ansvaret.
Svenska tidningsutgivareföreningen uttalar sig på liknande sätt.

Förslagets ståndpunkt att icke stadga förbud mot förstörelse av
konstverk möter erinringar hos akademien för de fria konsterna. Särskilt
när det gäller konstverk, som tillhör det allmänna eller juridisk person,
synes enligt akademiens mening bestämmelser kunna utfärdas, som förhindrar
att konstverk helt eller delvis förstöres, antingen det nu sker av okunnighet,
likgiltighet, smakuppfattning eller av ekonomiska skäl. överintendenten
och chefen för Nationalmuseum anser att det vore önskvärt med skydd i någon
form mot avsiktlig förstörelse, men förklarar sig medveten om att det
kan vara svårt att genom lagstiftning komma till rätta med dylika fall.

Paragrafens tredje stycke, enligt vilket den ideella rätten i princip skall
vara oför ytterlig men kunna efterges såvitt angår eu
till art och omfattning begränsad användning av verket,
avstyrkes av publicistklubben, som finner det tillfyllest att i förevarande
avseende tillämpa vanliga avtalsmässiga principer, och av svenska tidningsutgivareföreningen,
som framhåller att den tydligen till grund för stadgandet
liggande föreställningen, alt upphovsmannen städse är den svagare
parten i hithörande avtalsförhållanden, är felaktig; skall stadgandet bibehållas,
måste det klargöras att parterna, såvitt angår förhållandena på pressens
område, icke är betagna rätten att själva bestämma vad som menas
med en till art och omfattning begränsad användning av verket. Studieförbundet
medborgarskolan ifrågasätter helt allmänt, huruvida upphovsmannens
rätt att förfoga över verket bör inskränkas på det sätt som förevarande
stadgande anger. Svenska boktryckareföreningen finner en föreskrift om
att eftergift kan ske, därest upphovsmannen uttryckligen förklarar sig avstå
från sin ideella rätt, innebära tillräckligt skydd för denne; eu bestämmelse
härom bör enligt föreningens mening upptagas i .‘1 kap.

Sveriges radio förordar, att de särskilda inskränkningar i rätten alt frivilligt
överlåta de ideella befogenhelerna som må anses nödvändiga upptages

70 Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

i 27 §; härigenom vinner man bl. a. fördelen, att alla problem rörande övergång
av upphovsrätt — och därmed också av den ideella rätten -— samlas i 3
kap. samt att bestämmelserna i 3 kap., särskilt jämkningsregeln i 29 §, får
tillämpning även på sådana överenskommelser om begränsad eftergift av
den ideella rätten, som enligt 3 § tredje stycket i förslaget skall vara möjliga.
Vad beträffar den närmare utformningen av ett stadgande i ämnet synes det
tillfyllest, för att eftergiften skall kunna tolereras, att den angår en bestämt
angiven användning; även i fall då den angår eu användning, som icke kan
sägas vara till art och omfattning begränsad, kan upphovsmannen nämligen
vara i stånd att överblicka vad en eftergift betyder för hans personliga
intressen. Även i övrigt måste tillses, att stadgandet icke över hövan inskränker
avtalsfriheten. Det hör bl. a. vara möjligt för en författare, som
önskar att i lugn och ro få sysselsätta sig med sin författarverksamhet, att
uppdraga åt en person, för vilken han hyser förtroende, eller åt sin organisation
att för hans räkning pröva och med för upphovsmannen bindande
verkan godkänna alla ändringar av hans verk, som kan påkallas av utomstående;
däremot torde det icke vara förenligt med stadgandet, att ombudets
tullmakt göres oåterkallelig. Sveriges radio framhåller slutligen som
en annan tänkbar lösning, att man icke har någon särskild bestämmelse
i förevarande fråga utan låter denna helt regleras av 29 § i förslaget.

Ett uttalande i motiven att såsom en till art och omfattning begränsad
användning kan anses verks användning för visst reklamändamål
föranleder yttranden från ett par håll. Föreningen svenska affischtecknare
förutsätter, att man här uteslutande syftar på verk, vilka ej i något hänseende
tillkommit för alt tjäna reklamen, alltså icke på reklamalster.
Svenska försäljnings- och reklamförbundet delar uppfattningen att reklamalster
ej bör åsyftas, men anser den härav följande konsekvensen, att även
vid överlåtelse av dylika alster den ideella rätten skulle vara principiellt
oförytterlig, icke kunna godtagas; förbundet föreslår därför att reklamalster
undantages från förevarande stadgande, så att upphovsmannen till sådant
städse skulle kunna efterge sin ideella rätt.

Departementschefen. Upphovsrätten bör bereda skydd icke blott åt upphovsmannens
intresse att ekonomiskt tillgodogöra sig verket ulan också åt
de personliga och ideella intressen som beröres då verket utnyttjas. Denna
sida av skyddet, den s. k. ideella rätten, har under senare år alltmera uppmärksammats.
Den ideella rätten framträder främst i två huvudhänseenden:
upphovsmannen har anspråk på alt hans namn anges då verket göres
tillgängligt för allmänheten och på att verket därvid icke återges i för\anskat

ehuru ganska ofullständigt, genom en rad särskilda bestämmelser för olika
fall av utnyttjanden. Vid den revision av lagstiftningen som nu företages
bör, såsom kommittén föreslagit och av remissinstanserna lämnats utan
erinran, meddelas för samtliga fall gemensamma bestämmelser med generell
räckvidd. Bestämmelserna synes i enlighet med vad kommittén föreslå -

71

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

git böra placeras i anslutning till de grundläggande reglerna i 2 § om upphovsmannens
ensamrätt att förfoga över verket.

Kommittén har till en början föreslagit en regel av innebörd att, då exemplar
av verket framställes eller verket göres tillgängligt för allmänheten,
upphovsmannen skall anges i överensstämmelse med vad god sed kräver.
Ett par remissinstanser har ansett att bestämmelsen genom hänvisningen
till god sed blivit alltför vag. Det är dock knappast möjligt att ge mera detaljerade
regler i ämnet och sådana kan ej heller anses oundgängligen behövliga.
I stort sett lär den praxis beträffande namngivning som nu följes
på skilda områden kunna godtagas och lagens huvudsyfte bör, såsom kommittén
anfört, vara att sanktionera denna praxis. Den föreslagna formuleringen
innebär emellertid icke att domstolarna är förhindrade att rubba en
sedvänja som finnes vara menlig för upphovsmännen eller eljest icke önskvärd.
Vad jag nu anfört synes även böra leda till att man icke, såsom yrkats
i ett annat yttrande, bör uppställa ovillkorliga regler om skyldighet att
nämna upphovsmannen.

Med anledning av vissa remissyttranden vill jag framhålla, att stadgandet
självfallet icke riktar sig mot upphovsmannen själv. Denne måste naturligtvis
städse vara berättigad att publicera sitt arbete anonymt. Om så
skett, skall hans önskan om anonymitet respekteras av andra som sedermera
återger verket. Det sist sagda får anses framgå av hänvisningen till att
god sed skall iakttagas.

Det av kommittén föreslagna stadgandet upptager även förbud mot att
ändra verket eller göra det tillgängligt för allmänheten på ett sätt som är
kränkande för upphovsmannens litterära eller konstnärliga anseende eller
egenart. Bestämmelsen torde böra upptagas i lagen, varvid skyddet för upphovsmannens
egenart synes böra avse förfaranden, vilka — även om de till
äventyrs ej skadar upphovsmannens anseende — likväl kränker hans personlighet,
sådan den kommit till uttryck i verket. I ett par remissyttranden
har uttalats farhågor för att man genom att bereda skydd även i detta hänseende
skulle lämna alltför stort spelrum åt subjektiva synpunkter. Med anledning
härav vill jag understryka att bedömningen i detta fall liksom eljest
bör ske efter en såvitt möjligt objektiv måttstock.

I fråga om en särskild grupp verk, nämligen originalkonstverk, har företrädare
för den bildande konsten under remissbehandlingen hemställt att
förbudet mot ändring göres ovillkorligt. Då det gäller de fall som man här
i första hand torde avse, nämligen mera framstående originalarbeten, följer
emellertid redan av det föreslagna stadgandet att ändringar eller andra ingrepp
i allmänhet icke får företagas; sådana ändringar måste nämligen i
hithörande fall så gott som alltid anses kränkande för upphovsmannen.
Beträffande produkter av enklare karaktär skulle ett ovillkorligt ändringsförbud
tydligtvis föra alltför långt.

Vad angår den föreslagna regelns tillämpning kan jag, utöver det förut
sagda, i huvudsak hänvisa till kommitténs uttalanden. Med anledning av
vissa remissuttalanden från pressens sida vill jag understryka att regeln

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

endast avser sådana ändringar, som är kränkande för upphovsmannen i
iörut nämnd mening. Stadgandet utgör därför i regel icke hinder mot justeringar
som av redaktionella skäl företages i tidningsartiklar o. dyl. Göres
ändringar av andra skäl, t. ex. för att utgivaren anser artikeln i sitt ursprungliga
skick olämplig ur tryckfrihetssynpunkt, kan det emellertid ofta
vara fråga om sådana ingrepp som är förbjudna enligt stadgandet. Dylika
ändringar måste alltså underställas författaren för godkännande. Då det
gäller verk av flera upphovsmän, torde skyddet i allmänhet böra förbehållas
åt den eller dem som enligt paragrafens första stycke bör nämnas som
upphovsmän.

Förbudet mot ändring avser icke åtgärder, genom vilka konstverk helt
1''örstöres. Jag ansluter mig till kommitténs uppfattning, att frågan om skydd
mot dylika förfaranden icke är av beskaffenhet att böra lösas genom en sådan
förbudsregel, varom här är fråga.

Såsom inledningsvis tramhållits utgör den genom de föreslagna reglerna
skyddade ideella rätten en väsentlig sida av själva upphovsrätten. Detta
ligger i sakens natur, och det synes ej erforderligt att särskilt ange förhållandet
i lagtexten. Det bör i anslutning härtill påpekas, att upphovsmannens
skydd i förevarande del ej bör göras beroende av att han framställer
särskilt krav att komma i åtnjutande därav.

I enlighet med det anförda bör stadgandet i sak utformas på sätt kommittén
föreslagit. Andra stycket torde för bättre överskådlighets skull böra uppdelas
på två punkter.

Kommittén har jämväl upptagit frågan om eftergift av den ideella rätten.
Denna fråga kan bli aktuell i olika lägen. Särskilt kan spörsmål uppkomma
huruvida eu mer eller mindre generell överlåtelse av upphovsrätt skall
kunna innefatta avstående även av den ideella rätten, så att förvärvaren
skall äga att använda verket utan att namnge upphovsmannen och i godtyckligt
ändrad form. Det kan även tänkas att upphovsmannen direkt förklarar
sig avstå från den ideella rätten. Kommittén har ansett att dylika
generella eftergifter icke bör äga verkan; om eftergiften endast gäller en
till art och omfattning begränsad användning av verket, t. ex. en viss upplaga
eller en viss filminspelning, skall den emellertid vara giltig.

Kommitténs ståndpunkt att man sålunda i princip bör frånkänna eftergift
rättsverkan bär mött gensaga hos några remissinstanser, som ansett att
full avtalsfrihet bör erkännas på området. För egen del vill jag emellertid
ansluta mig till kommitténs uppfattning. Vid en generell eftergift saknar
upphovsmannen i regel möjlighet att överblicka i vilka olika sammanhang
verket kan komma alt utnyttjas och eftergiften kan därför få helt oberäkneliga
följder för honom. I princip bör därför ett avstående av detta slag
val a ogiltigt. Principen bör gälla i fråga om alla slags verk; anledning att
undantaga vissa grupper synes icke föreligga. I enlighet med vad kommittén
anfört bor det emellertid vara möjligt att efterge rätten, då det gäller
en mera begransad användning. Begränsningen bör härvid, såsom kommittén
föreslagit, hänföra sig både till arten av den åsyftade användningen och

73

Kunql. Maj:ts proposition nr 17 år WHO

till omfattningen därav; det torde icke vara lämpligt att, såsom i ett remissyttrande
förordats, medge att eftergift kan ske så snart användningen blivit
bestämt angiven. Stadgandet bör därför utformas i enlighet med kommitténs
förslag.

Med hänsyn till det samband som förevarande fråga har med spörsmål
angående överlåtelse av ekonomiska rättigheter till verket kunde det finnas
vissa skäl att placera bestämmelsen härom i 3 kap. En eftergift av den
ideella rätten kan dock icke direkt jämställas med överlåtelse av de ekonomiska
rättigheterna. Det har också ett visst värde att den i princip oförvtterliga
karaktären hos den ideella rätten framgår redan av det grundläggande
stadgandet om denna. Jag vill därför biträda kommitténs förslag
att bestämmelsen upptages i förevarande paragraf.

I anslutning till den nu diskuterade bestämmelsen må anmärkas, att ändringar
i verk städse får anses tillåtna i den mån de blivit granskade och godkända
av upphovsmannen. Dylikt godkännande bör även i vissa fall på upphovsmannens
vägnar kunna meddelas av person eller organisation som erhållit
hans bemyndigande i sådant hänseende. Till de synpunkter som Sveriges
radio anfört i denna del kan jag i allt väsentligt ansluta mig.

4 §.

I förevarande paragraf, som frånsett ett par smärre redaktionella jämkningar
är likalydande med 4 § kommittéförslaget, behandlas upphovsrätten
till översättningar, bearbetningar och liknande andrahandsverk.

Gällande rätt. Enligt 4 § författarlagen har den, som översatt eller bearbetat
ett verk, författarrätt för sin översättning eller bearbetning; oförkränkt
dock den rätt, som må tillkomma originalverkets författare. På liknande
sätt stadgas i 3 § konstverkslagen att den, som efterbildat ett konstverk
medelst annat konstnärligt förfarande än det för originalverket använda, för
sin efterbildning äger samma rätt som enligt lagen tillkommer konstnär;
oförkränkt dock den rätt, som må tillkomma originalverkets upphovsman.

I detta sammanhang må även hänvisas till de vid 2 § i departeinentsförslaget
berörda bestämmelserna i 3 § tredje stycket författarlagen och 2 §
andra stycket konstverkslagen, enligt vilka såsom bearbetning eller efterbildning
icke anses att i fri anslutning till ett verk framställes ett nytt, i det
väsentliga självständigt sådant.

Kommittén. I paragrafens första stycke har kommittén upptagit stadgande,
att den som översatt eller bearbetat ett verk eller överfört det till annan
litterär eller konstnärlig form har upphovsrätt till verket i denna gestalt,
men att hans rätt att förfoga däröver är beroende av upphovsrätten till originalverket.
I motiven anföres, alt upphovsrättsligt skydd endast åtnjutes
för sådana omarbetningar av verk, vilka utgör resultat av en individuell
andlig verksamhet. I princip ställes härvid samma krav på den andliga verk -

74

Kungl. Maj:Is proposition nr 17 år 1960

samhetens art som i fråga om verk i allmänhet, blott med den skillnaden
att för bearbetning icke fordras att verksamheten är av nyskapande slag.
Då ett verk överförts till annan litterär eller konstnärlig form, torde nu angivna
krav i regel vara uppfyllt. Detsamma gäller då ett verk blivit översatt.
I fråga om bearbetningar av annat slag ligger förevarande fordran i själva
uttrycket bearbetning. Såsom bearbetning kan sålunda icke anses sådana
ändringar i ett verk, som är resultat av ett allenast mekaniskt eller rutinmässigt
arbete, t. ex. rättelser av skriv- och språkfel eller transponering av
en musikalisk komposition.

En fråga som i motiven ägnas särskild uppmärksamhet är huruvida teaterregi
kan skyddas såsom bearbetning. Till en början framhålles, att sådant
skydd kan ifrågakomma där regissören för iscensättningen företager
ändringar i verkets text, scenföljd, rollista o. s. v. Vad angår iscensättningen
som sådan anser kommittén det icke vara uteslutet, att en iscensättning kan
utgöra en sådan originell prestation, att den bör anses som en skyddad bearbetning
av skådespelet. Som exempel ur teaterhistorien, vilka förtjänar
beaktande i sådant hänseende, nämnes från 1920-talet några internationellt
uppmärksammade iscensättningar av Max Reinhardt och från senare tid
Olof Molanders märkliga iscensättningar av August Strindbergs skådespel.
En regi, som utan egentliga originella insatser endast utför författarens intentioner,
kan däremot, anför kommittén, ej — även om den i sitt slag är
av hög klass och utgör resultatet av lång erfarenhet och mycket arbete -anses som en bearbetning av verket. Det framhålles även att isolerade detaljer
i en iscensättning, såsom grupperingar, placering av rekvisita o. dyl., lika
litet skyddas som isolerade idéer på andra områden av litterär och konstnärlig
verksamhet.

Vad angår bearbetningsskyddets innehåll framhåller kommittén bl. a.,
att bearbetarens samtycke erfordras, då bearbetningen skall utnyttjas. Av
sista punkten i det föreslagna stadgandet framgår att för utnyttjandet av
\eiket
hovsman.

I andra stycket har upptagits stadgande, att om någon i fri anslutning till
ett verk framställt ett nytt och självständigt verk, hans upphovsrätt ej är
beroende på det sätt som anföres i första stycket. Kommittén framhåller, att
\ad sålunda utsäges följer redan av den allmänna bestämning av begreppet
verk, som ligger till grund för den upphovsrättsliga lagstiftningen, men att
en uttrycklig regel ansetts motiverad i tydlighetens intresse.

Remissyttrandena. Stadgandet har i allmänhet lämnats utan erinran av remissinstanserna.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser, att det av kommittén i motiven
behandlade kravet för skydd, att bearbetningen skall utgöra ett
''er k, bör komma till uttryck i lagtexten. Svenska bokförläggareföreningen
och svenska tidningsntgivareföreningen framför samma önskemål beträffande
översättningar. Lärarkollegiet vid karolinska mediko-kirurgiska insti -

75

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

Jutet berör spörsmålet såvitt angår vetenskapliga uppsatser. Det skulle enligt
kollegiets mening vara en stor olägenhet, om översättaren i dylikt fall
skulle äga göra gällande någon rätt. Kollegiet utgår dock från att sådana
översättningar i regel ej kan anses som verk i lagens mening.

Kommitténs utläggning i motiven om skydd för regikonst behandlas
av några remissinstanser, som hävdar att regissörer bör skyddas i större
omfattning än kommittén angivit. Ett allmänt uttalande i denna riktning
göres av Sveriges radio, som därvid åsyftar icke blott vanlig teater utan även
radioteater och televisionsleater. Teatrarnas riksförbund anser regissörerna
regelmässigt böra åtnjuta skydd såsom bearbetare. Förbundet anför bl. a.:

Kommitténs uppfattning av regissörens insats finna vi icke svara mot de
faktiska förhållandena. Även i en relativt enkel pjäs ger författarens intentioner
utrymme för skilda tolkningar, och i fråga om mångtydiga och djupare
verk erbjuder sig ett otal. Av de klassiska verken torde ytterst sällan
två föreställningar ge samma tolkning, såvida det icke är fråga om påverkan
eller medvetet plagiat. Det är valet av tolkning, som i huvudsak ger åt den
färdiga föreställningen det speciella drag, som skiljer den från det nedtecknade
verket, och valet av tolkning är väsentligen regissörens sak. Det är
han som har att för artisterna analysera dramat, omsätta dess inre dynamik
i rörelse på scenen samt svara för dess rytmik i ternpi och accenter och
likaså genom ljud, ljus och dekorutkast ge det dess jttre inramning. Hans
arbete låter sig även lätt urskilja, då det i regel är nedtecknat genom scenerier
— d. v. s. planskisser över rörelseschemata —- analysutkast, direktskisser,
anteckningar om ljusmoment etc. i regiexemplaret. Vi ha här otvivelaktigt
att göra med skapandet av ett konstnärligt verk av minst lika hög
grad som vid exempelvis en översättning. Det torde också böra framhållas,
att praxis varit, att regissörens rätt till sitt verk mot betalning kan överlåtas
till annan teater. Förslaget synes här icke ens skydda en redan utvecklad
praxis.

Svenska teaterförbundets fackorganisalion går ett steg längre och anser,
att regissörer städse bör åtnjuta skydd såsom bearbetare. Svenska regissörsförbundet
uttalar sig i samma riktning.

Sveriges dramatikerförbund finner det naturligt, att regissörens viktiga
insats skyddas, men framhåller såsom angeläget, att betingelserna för skyddet
utformas så afl regissören icke lockas frångå författarens intentioner;
ur denna synpunkt är kommitténs uttalande om alt såsom bearbetning icke
skulle kunna anses regi, som utan egentliga originella insatser utför författarens
intentioner, utomordentligt betänkligt. Förbundet påpekar att frågan
är aktuell även vid den särart av regi, som förekommer då cn teaterföreställning
sändes i television. I motsats till vad kommittén uttalat kräver
cn sådan sändning en speciell bearbetning, som väsentligt kan ändra pjäsens
atmosfär. Av betydelse vore att författaren tillerkändes rätt att laga del
av televisionsprogramledarens intentioner, innan sändningen sker.

Föreningen Sveriges filmproducenter framhåller, att filmregi i regel måste
anses utgöra föremål för upphovsrättsligt skydd.

Svenska översättarförbundet framställer en erinran mot avfattningen av
bestämmelsen i första styckets sista punkt, all bearbclares eller översättares
rätt är beroende av upphovsrätten till originalverket. Härigenom tycks

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

rätten ha gjorts till själva sin existens beroende av originalförfattarens rätt.
Förbundet hemställer att bestämmelsen formuleras i enlighet med gällande
lag eller Bernkonventionen.

Beträffande stadgandet i andra stycket om det fall, alt i fri anslutning till
ett verk framställes ett nytt och självständigt verk, understryker
Stim, föreningen svenska tonsättare, Skap och svenska mnsikförläggaref
öreningen att bestämmelsen bör tolkas restriktivt; i anledning av
vissa uttalanden i kommitténs motiv vill föreningarna betona, att den som
vill komponera ett nytt verk med utnyttjande av värdefulla uppslag ur redan
existerande verk bör begära originalupphovsmannens tillstånd.

Akademien för de fria konsterna framhåller afl frågan, huruvida visst
arbete är att anse som otillåten efterbildning av tidigare verk eller som självständigt
skapande, ofta uppkommer på byggnadskonstens område.
Att här göra en riklig och rättvis gränsdragning kräver stort omdöme, vartill
i viktigare fall torde erfordras särskilt sakkunnigt forum. En permanent
nämnd för sådana och liknande frågor torde böra inrättas, förslagsvis sammansatt
av representanter för byggnadsstyrelsen, akademien och svenska
arkitekters riksförbund. Detta förslag biträdes av svenska arkitekters riksförbund.

Departementschefen. I enlighet med kommitténs förslag bör i lagen fastslås
att upphovsrättsligt skydd jämväl åtnjutes för bearbetningar, översättningar
och liknande andrahandsverk. Det synes ej erforderligt att uttryckligen
ange, att skyddet är beroende av att produkten utgör ett verk i lagens
mening. Alt delta krav gäller synes klart framgå av sammanhanget. Med
anledning av ett remissuttalande vill jag även framhålla, att kravet i fråga
om översättningar i regel torde vara uppfyllt om originalförfattaren eller
hans rättsinnehavare ansett sig kunna använda översättningen för verkets
publicering.

Såsom kommittén framhållit är stadgandet även tillämpligt på regikonst.
1 motiven har kommittén utförligt uppehållit sig vid frågan vilka krav som
bör uppställas för att sådan konst skall åtnjuta skydd. Den kritik som från
en del remissinstanser framförts mot kommitténs ståndpunkt såsom alltför
restriktiv synes till en viss grad befogad. Det är visserligen givet, att icke
vilken rutinmässig iscensättning som helst går in under stadgandet. Å andra
sidan kan för skydd knappast fordras att regissören företagit en egentlig omarbetning
av det dramatiska verket. Så snart regin tillfört verket något nytt
som resultat av regissörens personligt skapande insats, bör den kunna anses
som skyddad enligt stadgandet.

Kommittéförslaget upptager jämväl eu regel, att om någon i fri anslutning
till ett verk skapat ett nytt och självständigt verk, hans upphovsrätt ej
är beroende av rätten till originalverket. Vad sålunda stadgas följer redan
av den allmänna bestämning av begreppet verk, som ligger till grund för
förslaget. Då den gränsdragning det här gäller har särskild betydelse i bearbetningsfallen,
synes det emellertid lämpligt att införa en särskild bestäm -

77

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

melse härom. Av det sagda följer att stadgandet får tolkas med ledning av
vad som vid 1 § sagts om begreppet verk. I anledning av ett remissuttalande
av akademien för de fria konsterna vill jag framhålla, att det självfallet är
värdefullt om man på olika områden, där behov i denna riktning framträder,
inrättar sakkunniga organ, som i tveksamma fall kan avge vägledande
utlåtanden. Så har på konsthantverkets och konstindustriens område skett
genom instiftandet av svenska slöjdföreningens opinionsnämnd. Det bör
emellertid ankomma på vederbörande organisationer att frivilligt föranstalta
om sådana organ; något initiativ från det allmännas sida synes icke vara
erforderligt.

Kommitténs förslag beträffande förevarande paragraf synes i övrigt ej ge
anledning till erinran, frånsett alt avfattningen i fråga om förhållandet till
skyddet för originalverket torde böra jämkas i förtydligande syfte.

5 §•

I förevarande paragraf, som frånsett en redaktionell jämkning överensstämmer
med 5 § kommittéförslaget, behandlas upphovsrätten till samlingsverk.

Gällande rätt. Enligt 5 § förfaltarlagen skall utgivare av tidning, tidskrift
eller annat verk, som består av självständiga bidrag från särskilda medarbetare,
anses såsom författare till verket såsom en helhet betraktat. År utgivare
till sådant samlingsverk ej känd, betraktas verkets förläggare såsom
utgivare. Författare till särskilt bidrag behåller författarrätten till detta.
Några häremot svarande bestämmelser finns icke i konstverkslagen.

Kommittén. Kommittén erinrar om sitt uttalande vid 1 § att upphovsrätt
kan grundläggas redan genom en verksamhet, som framträder allenast i ett
instruktivt urval eller sammanställande, en systematisk anordning av ett
verks olika delar. Då genom ett sådant arbete sammanställes verk eller delar
av verk, brukar samlingen betecknas som ett samlingsverk. Som exempel
på dylika samlingsverk anföres kalendrar, läseböcker, diktsamlingar, samlingar
av musikstycken, planschverk och andra samlingar, vilka sammanställes
av redan föreliggande verk eller utdrag ur sådana. Som en annan
viktig grupp nämnes tidningar, tidskrifter, uppslagsverk, vetenskapliga publikationer
med bidrag från flera författare, handböcker och liknande, vilka
upptager verk som särskilt författats för ändamålet. 1 hithörande fall åtnjutes
upphovsrätt för själva sammanställandet. Rätten avser icke de särskilda
bidragen; för utgivning av ett samlingsverk fordras därför tillstånd
även av bidragsgivarna. I enlighet med det anförda har kommittén i förevarande
paragraf upptagit stadgande, att den som genom att sammanställa
verk eller delar av verk åstadkommit ett litterärt eller konstnärligt samlingsverk
har upphovsrätt till detta, utan inskränkning i rätten till de särskilda
verken.

78

Kungl. Maj.ts proposition nr i7 år 1960

I motiven betonas att icke varje sammanställning av verk eller delar av
verk kan betecknas såsom samlingsverk. Härför fordras att sammanställningen
är resultatet av en intellektuell prestation av viss kvalitet eller —
såsom det uttryckts i förarbetena till författarlagen — av »en planläggande,
samlande, sovrande och redigerande verksamhet»; detta krav får anses ligga
i uttrycket samlingsverk. I princip ställes härvid samma fordringar på
verksamhetens art som gäller i fråga om verk i allmänhet.

Kommittén framhåller, att förslaget i fråga om subjektet för skyddet
principiellt skiljer sig från gällande rätt. Enligt denna skall såsom upphovsman
anses samlingsverkets utgivare eller, i visst fall, dess förläggare; enligt
förslaget skall skyddet tillkomma den som åstadkommit samlingsverket,
oavsett om han utgivit det. En ordning enligt vilken rätten på grund
av lag flyttas över på annan än den verkliga upphovsmannen är enligt kommitténs
mening icke förenlig med moderna upphovsrättsliga principer. I
motsats till gällande bestämmelser är stadgandet tillämpligt även på samlingsverk,
som sammanställes av verk eller delar av verk ur en enda upphovsmans
produktion, ävensom på konstnärligt samlingsverk, t. ex. planschverk.

Remissyttrandena. Stadgandet har i allmänhet lämnats utan erinran i remissvaren.

Föreningen Sveriges filmproducenter uttalar sig för att upphovsrätten till
samlingsverk, såsom i gällande lag, förklaras tillkomma utgivaren; enligt
föreningens mening har det icke anförts något godtagbart skäl för den av
kommittén föreslagna ändringen, vilken torde medföra att risken för komplikationer
blir väsentligt större än förut.

Även Sveriges radio anmäler viss tvekan mot den föreslagna ändringen.
Enligt dess mening talar åtskilliga praktiska skäl för alt juridiska personer
skall kunna som utgivare förvärva ursprunglig upphovsrätt till ett samlingsverk,
vilket t. ex. skapats genom lagarbete inom ett företag och möjliggjorts
genom företagets egna ekonomiska och tekniska resurser. Sveriges
radio vill dock icke motsätta sig förslagets ståndpunkt, att en juridisk person
aldrig kan förvärva ursprunglig upphovsrätt. En förutsättning är likväl,
att parterna får frihet att överenskomma om praktiskt taget total övergång
av upphovsrätten på företaget.

Publicistklubben ifrågasätter, om stadgandet kan tillämpas beträffande
tidning eller tidskrift; upphovsrätten får här anses tillkomma det kollektiv,
som samverkat vid framställning av publikationen. Å andra sidan hemställer
svenska tidning sut givar eföreningen, att i stadgandet som exempel på
samlingsverk nämnes tidning och tidskrift. I båda yttrandena understrykes
den principiella skillnaden mellan att utge ett pressalster och att sammanställa
en antologi eller ett planschverk.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser den förkortade satsen »utan inskränkning
i rätten till de särskilda verken» böra fullständigas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 11 år 1960

79

Departementschefen. I enlighet med kommitténs förslag bör i lagen fastslås
att upphovsrätt åtnjutes för s. k. samlingsverk, d. v. s. sådana sammanställningar
av verk eller delar av verk som kalendrar, läseböcker, antologier,
uppslagsböcker o. dyl. Skyddet avser själva sammanställandet — redaktionen
— men icke de särskilda bidragen; rätten till dessa får i vanlig ordning
förvärvas från upphovsmännen.

Det torde icke vara erforderligt, att såsom vid remissbehandlingen yrkats
från presshåll, särskilt nämna tidning eller tidskrift som exempel på samlingsverk;
sådana fall, då det kan bli aktuellt att åberopa skydd för det
sätt på vilket ett tidnings- eller tidskriftsnummer redigerats, torde för övrigt
vara sällsynta.

I fråga om subjektet för rätten skiljer sig kommittéförslaget principiellt
från gällande rätt. Enligt denna skall såsom upphovsman anses samlingsverkets
utgivare eller, i visst fall, dess förläggare. Enligt förslaget skall rätten
tillkomma den som åstadkommit samlingsverket, oavsett om han utgivit
det. Denna ändring har kritiserats i ett par remissyttranden. Kommitténs
förslag synes dock principiellt riktigt. Liksom i alla andra fall bör även beträffande
samlingsverk gälla, att rätten anses uppstå hos den verklige upphovsmannen.
I allmänhet kommer den emellertid att i sin helhet övergå på
utgivaren eller förläggaren i kraft av dennes avtal med upphovsmannen. Det
praktiska resultatet av förslagets reglering kommer därför i regel att överensstämma
med gällande rätt.

Med anledning av vad hovrätten över Skåne och Blekinge anfört torde avfattningen
av paragrafen böra redaktionellt jämkas.

6 §•

I förevarande paragraf, som i sak överensstämmer med 6 § kommittéförslaget,
ges föreskrifter om upphovsrätt till verk med flera upphovsmän.

Gällande rätt. I 7 § förfatlarlagen stadgas att om flera är gemensamt författare
till ett verk, som ej består av självständiga bidrag från de särskilda
medarbetarna, samtliga författares samtycke erfordras för förfogande över
författarrätten till verket. Någon häremot svarande bestämmelse finns icke
i konstverkslagen.

Kommittén. I paragrafen har kommittén upptagit stadgande att i fall då ett
verk har två eller flera upphovsmän, vilkas bidrag icke utgör självständiga
verk, upphovsrätten tillkommer dem gemensamt; envar av dem skall dock
äga beivra intrång i rätten. I motiven anföres som exempel på sådana verk
operettlibretter, lustspel och revysketcher, som utarbetas av två eller flera
personer i förening. Från ett annat område nämnes redogörelser av vetenskapliga
forskningsgrupper. Det föreslagna stadgandet innebär att upphovsmännen
endast i förening äger förfoga över verket. För offentliggörande av
verket liksom för senare utgivningar och offentliga framföranden av detta
fordras således tillstånd av samtliga upphovsmän. På grund av andra punk -

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

ten i förslaget skall detta krav emellertid icke gälla i fråga om intrång i
rätten. Kommittén anför att den enskilde upphovsmannens intresse att föra
talan om sådant intrång ofta är av den personliga natur — detta gäller särskilt
där fråga är om kränkning av den ideella rätten — att han bör äga
rätt därtill oberoende av övriga upphovsmäns inställning. Krav på enhällighet
för sådan talan skulle också leda till att den skyldige undginge påföljd,
om faktiskt hinder möter att inhämta samtycke därtill hos någon av
upphovsmännen, t. ex. därför att denne vistas på okänd eller avlägsen ort.

Kommittén har övervägt att göra ytterligare undantag, närmast i den riktningen
att varje upphovsman skulle ha rätt att med bindande verkan för
de övriga ge tillstånd till att verket utnyttjas ånyo på samma sätt som förut
skett med allas tillstånd, t. ex. då det gäller att utge ny upplaga av en bok
eller att på nytt uppföra en pjäs på teatern. En dylik regel skulle dock, anför
kommittén, utgöra ett väsentligt ingrepp i de övriga upphovsmännens
rätt, särskilt den ideella sidan därav, ett ingrepp som man icke bör företaga
utan mycket vägande skäl. Veterligen har det ej heller yppat sig något
praktiskt behov av en sådan regel.

Förslaget innehåller icke någon motsvarighet till bestämmelsen i 6 § författarlagen,
att om skrift förbindes med musikaliskt verk eller med teckning
eller avbildning, vartdera verkets författare behåller den honom tillkommande
författarrätten. Att så skall vara fallet har ansetts utan särskild
bestämmelse motsättningsvis framgå av det nu föreslagna stadgandet.

I förevarande sammanhang har kommittén till behandling upptagit frågan
huruvida det bör stadgas särskilda regler angående upphovsrätt till
filmverk. Efter en ingående undersökning anför kommittén sammanfattningsvis,
att en modern spelfilm bygger på insatser av ett ofta mycket stort
antal upphovsmän och att det för förfoganden över filmen principiellt fordras
tillstånd av samtliga dessa upphovsmän. För filmbranschen är det ett
önskemål att rättigheterna koncentreras hos det företag som inspelat filmen.
Hittills bär detta i praxis skett genom att rättigheterna — utom såvitt
angår filmmusik — i regel avtalsvis överförts på filmföretagen. Filmbranschen
har emellertid befarat att denna praxis kunde ändras och har
även anmärkt att den nuvarande ordningen medför rättsosäkerhet. I anledning
härav bär filmbranschen yrkat att det, i anslutning till vad som
gäller på sina håll i utlandet, måtte genomföras en ordning, enligt vilken
de till en film anknutna upphovsrättigheterna städse tillkommer filmföretaget.
Kommittén har funnit principiella skäl tala för en särreglering i denna
riktning men har icke ansett det möjligt att finna en form därför som
är godtagbar med hänsyn till upphovsmännens intresse och Bemkonventionens
hithörande bestämmelser. Kommittén bär därför stannat för den mindre
genomgripande lösningen, att filmavtalen underkastas en särskild tolkningsregel;
en sådan har upptagits i 42 § kommittéförslaget.

Remissyttrandena. Stadgandet har i allmänhet lämnats utan erinran i remissvaren.

81

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

Några remissorgan har anmärkt mot att förslaget icke upptager regler
för fall då meningsmotsättningar råder mellan upphovsmännen
rörande verkets användning. Styrelsen för konstnärernas
riksorganisation förordar en bestämmelse att domstol i sådant läge skulle
kunna meddela beslut, som ersätter upphovsmans samtycke, eller att lagen
om samäganderätt skulle vara tillämplig. Liknande yrkanden framställes
av föreningen svenska affischtecknare, konsultativa reklambyråers förbund
och svenska boktryckareföreningen. Styrelsen för Sveriges advokatsamfund
påpekar, att motsvarande spörsmål kan uppstå beträffande patent, och finner
det angeläget att framhålla behovet av en lagstiftning, som reglerar förhållandet
då två eller flera innehavare av en immateriell rättighet icke kan
enas om utnyttjandet av denna.

Frågan beröres även av lärarkollegiet vid karolinska mediko-kirurgiska
institutet såvitt rör vetenskapligt samförfattande. Enligt kollegiets mening
skulle stora praktiska olägenheter uppkomma, om exempelvis vid översättning,
avtal om publicering, bearbetning för föredrag o. s. v. ingenting kunde
företagas utan att hela gruppen varje gång gåve ett juridiskt giltigt godkännande.
Man torde dock få lov att i hithörande fall förutsätta ett av sakens
natur följande tyst avtal om överlåtelse av delar i förfoganderätten till någon
eller några av författarna i gruppen.

I anslutning till vissa motivuttalanden tar Stim, föreningen svenska tonsättare,
Skap och svenska musikförläggareföreningen upp spörsmålet om
s. k. e n h e t s v e r k. Det framhålles såsom ur upphovsmännens synpunkt
särskilt viktigt att vokalverk, d. v. s. musikaliskt verk med text, där musik
och text skapats av en och samma person eller av flera personer i intimt
samarbete, kan behandlas som ett enhetligt verk och att musiken till ifrågavarande
text icke får ersättas av annan musik eller texten till originalmusiken
icke får utbytas mot ny text utan upphovsmännens tillstånd. Det
kan vara tveksamt, på vilket sätt lagstiftaren skall taga hänsyn till detta
önskemål. Måhända skulle det kunna tillfredsställas genom att i lagtext
eller motiv konstatera att ett verk, som första gången utgivits såsom ett
verk med text och musik, utgör ett enhetsverk. Liknande synpunkter framföres
av teaterförlag Arvid Englind aktiebolag.

Kommitténs ståndpunkt att i förslaget icke upptaga särskilda regler om
filmföretags rätt till av dem framställda filmer godtages i allmänhet i
remissvaren. Sveriges radio framhåller att tiden ännu icke är mogen för en
dylik reglering; även med hänsyn till frågans oklara läge på det internationella
planet synes det vara klokt att förhålla sig avvaktande.

Mot kommitténs ståndpunkt i detta avseende uttalar sig dock några remissinstanser.
Stark kritik anföres av föreningen Sveriges filmproducenter,
som förklarar sig i princip vidhålla filmbranschens tidigare förslag i ämnet;
i nuvarande läge finner föreningen det emellertid gagnlöst att för dagen’vidare
kämpa för detta. I filmproducentföreningens uttalande instämmer
folkctshusföreningarnas riksorganisation och Sveriges biograf agareforbund.

K Ilihang till riksdagens protokoll 19C>0. i samt. Nr 11

82

Kungl. Maj.ts proposition nr il år 1960

Länsstyrelsen i Uppsala län anser, med hänsyn till den viktiga roll som
den kommersiella filmen numera spelar i samhällslivet, trängande behovav
en reglering på området föreligga; en sådan förordas också av studieförbundet
medborgarskolan och, beträffande reklamfilm, av svenska annonsörers
förening.

Departementschefen. Det sladgande som kommittén föreslagit rörande rätten
till verk av flera upphovsmän innebär att rätten i princip skall tillkomma
upphovsmännen gemensamt men att envar av dem skall äga beivra intrång
i rätten. Några remissinstanser har riktat anmärkning mot att det
sålunda för förfogande över verket skall fordras tillstånd av samtliga upphovsmän.
Det har förordats, att domstol måtte erhålla befogenhet att meddela
beslut som ersätter bristande samtycke, eller att lagen om samäganderätt
skall göras tillämplig. Även enligt min mening kan det vara förenat
med vissa olägenheter att eventuell oenighet mellan upphovsmännen kan
omöjliggöra varje förfogande över verket, särskilt i sådana fall då
någon eller några av medarbetarna endast i ringa mån bidragit till
utformningen av detta. Betänkligheter anmäler sig emellertid även mot
att ge utrymme för tvångsingripande. Ofta torde det vara ogörligt för utomstående
att bedöma huruvida en upphovsmans vägran att lämna tillstånd
skall anses befogad eller icke; hans ståndpunkt kan vara grundad på överväganden
av högst personlig art. Anmärkas må att den överenskommelse
om samarbete, som föreligger mellan upphovsmännen, ej sällan torde innebära
att rätten endast skall tillkomma någon eller några av medarbetarna.
Den eller de berättigade äga i sådant fall ensamma förfoga över verket.

I några remissyttranden har framhållits att såsom gemensamt verk bör
betraktas varje alster, som första gången utges såsom ett enhetligt verk
med text och musik; härav skulle följa att musiken icke utan upphovsmännens
tillstånd finge ersättas med annan musik och att texten icke utan sådant
tillstånd finge utbytas mot ny text. Frågan huruvida i hithörande fall
föreligger ett enhetligt verk eller i stället en kombination av flera i upphovsrättsligt
hänseende från varandra fristående verk beror dock icke endast
av sättet för utgivningen utan måste bedömas med hänsyn tagen till
samtliga omständigheter. Om upphovsmannen vill hindra att hans alster
användes i förbindelse med andra verk, kan förbud däremot ges i samband
med att tillstånd till framförande lämnas.

En praktiskt synnerligen betydelsefull fråga, som äger visst samband med
de i förevarande paragraf behandlade spörsmålen, är huruvida det bör införas
särskilda regler angående upphovsrätt till filmverk. I första hand
gäller frågan huruvida filmföretagen bör i lag förklaras vara innehavare
av de upphovsrättigheter som är knutna till de av dem framställda filmerna.
Det synes emellertid icke lämpligt att nu taga någon ståndpunkt till detta
invecklade spörsmål. Med stor sannolikhet kommer ämnet att i hela sin
vidd behandlas vid nästkommande konferens för revision av Bemkonventionen
och man bör icke nu föregripa den lösning som därvid kan komma

83

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 är 19(>0

att antagas. Förslagets ståndpunkt i denna del innebär, att frågan om omfattningen
av filmföretagens rätt, liksom hittills, får bedömas med ledning
av deras avtal med upphovsmännen. Till skapande av ökad klarhet i hithörande
avtalsförhållanden bör emellertid, såsom kommittén föreslagit,
meddelas en särskild tolkningsregel i ämnet. En sådan har upptagits i 39 §
i departementsförslaget.

7 §•

I förevarande paragraf, som överensstämmer med 7 § kommittéförslaget,
uppställes vissa presumtions- och behörighetsregler.

Gällande rätt. Enligt 8 § första stycket i författarlagen skall, där ej annat
visas, den anses såsom författare till ett litterärt eller musikaliskt verk,
vilken på sedvanligt sätt å verket angivits såsom sådan. För konstverk innehålles
motsvarande regel i 4 § första stycket konstverkslagen; enligt denna
gäller presumtionen om upphovsmannaskap till förmån för den, vilkens signatur
är anbragt å verket.

Författar- och konstverkslagarna upptager vidare regler om att upphovsmannen,
där fråga är om verk av författare eller konstnär utan uppgivet
namn eller under diktat namn, i sin rätts utövning företrädes av den, vilken
finnes å verket nämnd såsom utgivare eller, där sådan ej angivits, såsom
förläggare (8 § andra stycket författarlagen, 4 § andra stycket konstverkslagen).
Beträffande litterärt eller musikaliskt verk varar behörigheten intill
dess författaren ger sig tillkänna genom att låta sitt namn utsättas på
en ny upplaga av verket eller ock genom anmälan i justitiedepartementet
samt tre gånger i allmänna tidningarna införd kungörelse.

Kommittén. Kommittén har i paragrafens första stycke upptagit stadgande,
att såsom upphovsman anses, där ej annat visas, den vars namn eller ock
allmänt kända pseudonym eller signatur på sedvanligt sätt anges på exemplar
av verket eller då detta göres tillgängligt för allmänheten. I andra
stycket föreslås bestämmelse, att om ett verk är utgivet utan att upphovsmannen
är angiven såsom i första stycket sägs, utgivaren, om sådan är
nämnd, och eljest förläggaren skall äga företräda upphovsmannen, till dess
denne blivit angiven på ny upplaga eller genom anmälan i justitiedepartementet.

I motiven framhålles beträffande första stycket att presumtion om upphovsmannaskap
bör gälla icke blott, såsom för närvarande, då upphovsmannabeteckning
utsättes på exemplar av verk utan även då den anges i samband
med att verket göres tillgängligt för allmänheten. Såsom presumtionsgrundande
bör anses varje beteckning, som med säkerhet kan återföras på
viss upphovsman; i anslutning till Bernkonventionens senaste lydelse har
utsagts att detta även gäller pseudonym eller signatur i fall då sådan beteckning
är allmänt känd, d. v. s. då det för allmänheten är bekant vem som

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

avses därmed. Regeln i andra stycket överensstämmer i stort sett med gällande
rätt. Behörighet att företräda pseudonym författare har dock, i konsekvens
med nyssnämnda tillägg till första stycket, förklarats icke skola
gälla i fall då pseudonymen är allmänt känd. Behörigheten skall liksom en-,
ligt författarlagen gälla till dess upphovsmannen blir angiven på ny upplaga
eller genom anmälan i justitiedepartementet. Gällande föreskrift att sådan
anmälan skall förenas med kungörelseförfarande har såsom opraktisk
fått utgå.

Remissyttrandena. Stadgandet har i allmänhet lämnats utan erinran i remissvaren.

Svenska arkitekters riksförbund anser presumtionsregeln i
första stycket icke vara tillräckligt tydlig och uttömmande; enligt denna
synes juridisk person kunna presumeras vara upphovsman. För arkitekterna
är det väsentligt att upphovsmannabegreppet knytes till den fysiska person,
som bär ansvaret för verkets skapande och vars namn i regel bör vara
angivet å ritningarna.

Sveriges radio anmärker, att man av grunderna för stadgandet torde kunna
sluta att en likartad presumtion för behörighet att företräda upphovsmannen
kan anses föreligga i vissa situationer. I den omfattande verksamhet
Sveriges radio bedriver är det av praktiska skäl nödvändigt att utgå
från vissa hävdvunna presumtioner om företrädarskap, t. ex. vid innehav
av en filmkopia.

Svenska arkitekters riksförbund hemställer, att andra stycket kompletteras
med föreskrift, att vid tävlingar rörande litterära eller
konstnärliga verk med anonyma deltagare tävlingsjuryn
skall äga företräda upphovsmannen till dess anonymiteten häves. Även styrelsen
för konstnärernas riksorganisation, Sveriges allmänna konstförening
och föreningen svenska tecknare understryker vikten av att man vid lagtextens
utformning tar hänsyn till behovet av rättsskydd för anonyma deltagare
i allmänna konsttävlingar.

Departementschefen. I förevarande paragraf torde i enlighet med kommitténs
förslag böra upptagas vissa presumtionsregler angående upphovsmannen
och behörigheten att företräda denne. Såsom upphovsman bör sålunda,
om ej annat visas, anses den vars namn eller allmänt kända pseudonym
eller signatur på sedvanligt sätt utsättes på exemplar av verket eller anges då
detta göres tillgängligt för allmänheten. Med anledning av en anmärkning av
svenska arkitekters riksförbund vill jag framhålla att enligt förslaget endast
fysisk person kan anses som upphovsman. Utsättes ett företags namn
på ett exemplar eller anges företaget eljest på det berörda sättet, blir företaget
icke därför att anse som upphovsman. I hithörande fall torde företaget
dock i regel på grund av föreliggande tjänsteavtal äga att i vissa avseenden
förfoga över verket, och faktiskt uppstår här en presumtion likartad
med den som föreskrives i stadgandet. Såsom Sveriges radio påpekat torde

85

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

också i viss utsträckning andra presumtioner gälla i praxis; filmbyråer
torde exempelvis — utom såvitt angår filmmusiken — anses äga rättsligt
disponera över de filmkopior de uthyr. I här avsedda fall är praxis dock ej
så enhetlig att den bör lagfästas.

Den av kommittén föreslagna bestämmelsen om rätt att företräda anonym
eller pseudonym upphovsman innebär, att sådan rätt skall föreligga för utgivaren,
om sådan är nämnd, och eljest för förläggaren, till dess upphovsmannen
blivit angiven på ny upplaga eller genom anmälan i justitiedepartementet.
Förslaget, som i det väsentliga överensstämmer med gällande rätt,
har ej föranlett erinran vid remissbehandlingen. Från arkitekt- och konstnär
shåll har emellertid hemställts om en motsvarande regel beträffande
anonyma eller pseudonyma deltagare i konsttävlingar o. dyl., varvid föreslagits
att tävlingsjuryn skulle äga företräda upphovsmannen. En annan
tänkbar lösning skulle vara att behörigheten att företräda upphovsmannen
lämnas åt vederbörande arrangör. Enligt min mening skulle en bestämmelse
i ämnet emellertid knappast bli av något egentligt praktiskt värde, då en
jury eller arrangör i allmänhet ej torde vara benägen att åtaga sig kostna.
derna och besväret att på upphovsmannens vägnar tillvarataga dennes rätt,
exempelvis i rättegång; i motsats till en förläggare har juryn eller arrangören
i regel icke något eget ekonomiskt intresse härav. Jag anser därför
att det ej finns anledning att i lagen upptaga en dylik lagregel, som för övrigt
saknar motsvarighet i utländsk lagstiftning.

8 §.

Paragrafen överensstämmer, frånsett en mindre jämkning i andra stycket,
med 8 § kommitténs förslag.

Kommittén. Enligt förslaget knytes i olika hänseenden särskilda rättsverkningar
till det faktum, att ett verk offentliggöres eller utges. Framför allt
märkes att verket därefter fritt får användas för olika kulturella och samhälleliga
ändamål enligt närmare regler därom i 2 kap. I förevarande paragraf
har kommittén upptagit stadgande vad som förstås med offentliggörande
och utgivning i förslagets mening.

Enligt första stycket skall ett verk anses offentliggjort, då det lagligen
gjorts tillgängligt för allmänheten. Som typiska fall nämnes i motiven att
dramatiska och musikaliska verk framföres för allmänheten och att verk
av bildkonst uppställes på allmän plats eller utställes. Beträffande samtliga
verk gäller att de kan offentliggöras genom spridningsåtgärder av olika slag.
Som exempel anföres att ett verk utges eller att ett konstverk salubjudes i
en konsthandel. Kravet att åtgärden skall ha skett lagligen innebär i allmänhet,
att upphovsmannens samtycke skall föreligga. Stundom kan offentliggörande
emellertid ske omedelbart med stöd av bestämmelse i 2 kap. Som
exempel nämnes att den som av upphovsmannen förvärvar ett icke offentliggjort
konstverk, enligt 25 § äger utställa detta ulan särskilt samtycke.

I andra stycket föreslås att verket skall anses utgivet, då exemplar därav

86

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

i större antal lagligen förts i handeln eller eljest blivit spridda bland allmänheten.
I motiven anföres som det i praktiken viktigaste fallet att utgivningen
sker i tryck, t. ex. att litterära verk utges i bokform, musikaliska verk såsom
tryckta noter och konstverk såsom bokillustrationer. Litterära och musikaliska
verk kan även utges såsom inspelningar på grammofonskivor eller
band, filmverk i form av filmkopior o. s. v. Som exempel från ett annat område
nämnes, att alster av konsthantverk kan framställas i serie och i denna
form bli föremål för utgivning.

Remissyttrandena. Sveriges radio anser, att den i andra stycket upptagna
definitionen på utgivet verk icke helt passar på musikaliskt verk. Ett
dylikt anses nämligen enligt gängse uppfattning vara utgivet, så snart det
överlämnats till en musikförläggare och denne gjort något eller några exemplar
tillgängliga för allmänheten. Bibehåller man orden »i större antal»,
skulle ett sådant musikverk aldrig anses vara utgivet, även om några exemplar
genom uthyrning gjorts tillgängliga för ganska vida kretsar av allmänheten.
Lagtexten bör därför omformuleras. Jämväl föreningen svenska affischtecknare
och konsultativa reklambyråers förbund anser förevarande
ord böra utgå.

I redaktionellt avseende hemställer Sveriges radio att ordet »lagligen» i
paragrafens båda stycken utbytes mot »lovligen».

Departementschefen. I överensstämmelse med kommitténs förslag torde i
förevarande paragraf böra upptagas stadganden med definition på vad offentliggörande
och utgivande av ett verk innebär. Förslaget har vid remissbehandlingen
föranlett diskussion såvitt angår den beträffande utgivande
upptagna förutsättningen, att åtgärden skall beröra ett större antal exemplar.
Det är givet, att denna förutsättning som regel bör vara uppfylld för att åtgärden
skall medföra den grad av offentlighet som här avses. Även i det
gängse språkbruket förbinder man normalt med ordet utgivning tanken
på att upplagan omfattar ett större antal exemplar, t. ex. i fråga om böcker
och grammofonskivor. Beträffande noter till seriösa musikaliska verk är
emellertid att beakta den form av publicering som sker genom att något eller
några få exemplar hålles tillgängliga för allmänheten genom uthyrning,
Också härigenom kan verket få en hög grad av offentlighet, och dylika åtgärder
bör därför jämställas med utgivning i normal mening. Tänkbart är
också att i andra sammanhang spridning av ett mindre antal exemplar kan
få en liknande effekt. Det nämnda villkoret torde därför böra utgå ur
lagtexten. Att det normalt icke räcker med att enstaka exemplar saluförts
eller eljest utlämnats till spridning torde ändock framgå av den valda formuleringen.

Den praktiskt viktiga frågan om innebörden av begreppet offentliggörande
då fråga är om konstverk har berörts vid 2 §.

Enligt kommittéförslaget skall däri avsedda åtgärder, för att medföra att
verket blir offentliggjort resp. utgivet, företagas lagligen, varmed avses att

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

de skall ske med upphovsmannens samtycke eller med stöd av bestämmelse
i 2 kap. Anledning att, såsom yrkats i ett remissyttrande, utbyta ordet
»lagligen» mot »lovligen» anser jag icke föreligga.

9 §•

I paragrafen, som är likalydande med 9 § kommittéförslaget, behandlas
frågan om upphovsrätt till allmänna handlingar.

Gällande rätt. Enligt 9 § 1) författarlagen är från skydd uteslutna lagar,
förordningar, kungörelser, offentliga myndigheters, riksdagens, beredningars
och kommittéers samt kyrkliga, kommunala och andra offentliga representationers
handlingar, protokoll, beslut och skrivelser, så ock andra allmänna
handlingar.

I avbidan på revisionen av upphovsrätten har genom speciallagstiftning
införts skydd för en viss grupp allmänna handlingar, nämligen de officiella
kartorna. Enligt lag den 14 december 1956 skall sålunda inom rikets allmänna
kartverk, sjökarteverket eller sjöfartsstyrelsen upprättad officiell
karta, utan hinder av nämnda stadgande i författarlagen, vara föremål för
skydd enligt denna lag.

Kommittén. Kommittén framhåller inledningsvis, att det i svensk tryckfrihetsrätt
är en viktig och sedan lång tid tillbaka erkänd grundsats att allmänna
handlingar fritt må offentliggöras. I den nya tryckfrihetsförordningen
av år 1949 kommer denna princip till uttryck redan i det inledande stadgandet
(1 kap. 1 §7 som anger tryckfrihetens allmänna innehåll. Enligt detta
skall det stå varje svensk medborgare fritt att, med iakttagande av de bestämmelser
som är i förordningen meddelade till skydd för enskild rätt och
allmän säkerhet, i tryckt skrift yttra sina tankar och åsikter, offentliggöra
allmänna handlingar samt meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne
som helst. I 2 kap. 2 § upptages en definition av vad som avses med allmänna
handlingar; hit hänföres alla hos stats- eller kommunalmyndighet förvarade
handlingar, vare sig de till myndigheten inkommit eller blivit där upprättade.
Vad som härvid förstås med stats- och kommunalmyndighet utlägges
närmare i 3 § av samma kapitel.

Vid bedömande av hur långt den rätt att offentliggöra allmänna handlingar,
som sålunda stadgas i tryckfrihetsförordningen, sträcker sig måste
emellertid, framhåller kommittén, beaktas, att i vissa fall handlingar av detta
slag kan utgöra föremål för upphovsrätt. I princip medför detta, att handlingen
icke får utges i tryck utan tillstånd av vederbörande rättsinnehavare.
Rätten kan härvid tillkomma enskild eller, på grund av avtal eller anställningsförhållande,
hans arbetsgivare, som i hithörande fall ofta är staten.
Det sagda innebär en tillämpning av en allmän princip i tryckfrihetsförordningen,
att dess bestämmelser icke ingriper i gällande privaträttsliga
regler och rättsgrundsatser; tryckfriheten begränsar icke annans rätt. Av
intresse i förevarande sammanhang är, att en erinran om detta förhållande

88

Kungl. Muj.ts proposition nr 17 är 1960

ansetts böra komma till direkt uttryck i förordningen, såvitt avser just de
i upphovsrätten grundade rättigheterna. I 1 kap. 8 § hänvisas sålunda till att
vad i lag är stadgat skall gälla om den uteslutande rätt att genom tryck
mångfaldiga litterära och musikaliska verk eller verk av bildande konst,
som tillkommer upphovsmannen till sådant verk.

Av det anförda följer, uttalar kommittén, att det publicitetsintresse, som
ligger till grund för tryckfrihetsförordningens bestämmelser om rätt att
offentliggöra allmänna handlingar, måste tillgodoses jämväl genom särskilda
regler inom den upphovsrättsliga lagstiftningen.

I gällande rätt har detta skett genom undantagsstadgandet i 9 § 1) författarlagen.
Vilken innebörd detta stadgande har torde enligt kommittén
i viss mån vara oklart. Visserligen avslutas uppräkningen av olika handlingar
med det generella uttrycket »så ock andra allmänna handlingar», men
att härav draga slutsatsen att därmed skulle avses alla sådana handlingar,
som numera i tryckfrihetsförordningen betecknas såsom allmänna, torde
vara förhastat; uttrycket förekom nämligen icke i den vid tiden för stadgandets
tillkomst gällande 1812 års tryckfrihetsförordning.

Då det gäller att avgöra, i vilken mån allmänna handlingar bör undantagas
från det upphovsrättsliga skyddet, är det enligt kommitténs mening
klart, att man icke med den omfattning statsverksamheten tagit i nutida
samhällsliv utan vidare bör förklara sådant undantag avse samtliga allmänna
handlingar och sålunda generellt ge dessa fria för eftertryck. Statliga organ
ombesörjer numera i en omfattning, som tidigare var okänd, affärsmässiga
och kulturella uppgifter, där statens verksamhet organisatoriskt och
praktiskt bedrives i former motsvarande den enskilda företagsamhetens. I
denna verksamhet publiceras exempelvis kartor, handböcker, kataloger, författningskommentarer
och liknande arbeten, för vilka staten ur affärsmässig
synpunkt är i behov av skydd mot eftertryck i samma utsträckning som
privata företag utan att något samhällsintresse påkallar begränsning i sådant
skydd. Även då det gäller handlingar, som härrör från enskilda men
blir allmänna genom att de inkommer till myndighet, föreligger i vissa fall
behov av ett skydd mot eftertryck. Enligt kommitténs mening bör därför
hithörande undantagsstadganden i förslaget utformas så, att skydd beredes
åt nu avsedda statliga och enskilda intressen. Olika synpunkter gör sig härvid
gällande i fråga om å ena sidan handlingar, som är allmänna därför att
de upprättats av myndighet, och å andra sidan handlingar, som är allmänna
därför att de inkommit till myndighet. Den förra gruppen behandlas
i förevarande paragraf. Beträffande den senare gruppen är stadgandet i 24 §
i förslaget av betydelse.

I fråga om handlingar, som upprättats av myndighet, synes enligt kommittén
tryckfrihetsförordningens publicitetsintresse tillgodoses, om från det
upphovsrättsliga skyddet undantages författningar samt beslut och yttranden
av myndighet eller annat offentligt organ. Kommittén tillägger, att ett
dylikt undantag kan motiveras även från rent upphovsrättsliga synpunkter
och ofta förekommer i utländsk lagstiftning. En lag, en dom, ett beslut av

89

Kungl. Maj.ts proposition nr 11 år 1960

myndighet eller annat yttrande av offentligt organ utgör visserligen resultatet
av en författande verksamhet, vilken i och för sig kan grunda upphovsrätt.
Men i och med den stats- eller förvaltningsrättsliga akt, varigenom
den av en eller flera medverkande författade texten blivit en lag, en dom
o. s. v., måste anses, att ett aktstycke av annan rättslig valör tillkommit än
de litterära arbetsprodukter som är föremål för upphovsrätt. Riktigast synes
därför vara att förklara handlingar och yttranden av detta slag överhuvudtaget
icke utgöra föremål för upphovsrätt. Ett stadgande av detta innehåll
har upptagits i förevarande paragraf.

Vad angår det föreslagna stadgandets närmare innebörd anför kommittén
följande.

För att stadgandet skall vara tillämpligt på ett beslut eller yttrande fordras,
att detta härrör från myndighet eller annat offentligt organ. I allmänhet
torde vara klart vad som avses härmed. Gränsfall kan emellertid uppstå.
I stats- och kommunalförvaltningens förgreningar utövas sålunda verksamheten
i vissa fall under former, där det är svårt att avgöra huruvida det
organ, som beslutar eller avger yttrande, är att anse som offentligt eller
icke. Att i lag närmare bestämma, hur gränsen här skall dragas, torde emellertid
icke vara möjligt. Åt rättstillämpningen får överlämnas att lösa denna
uppgift, huvudsakligen med ledning av förvaltningsrättsliga grundsatser.

Såsom exempel på yttranden av offentligt organ anföres av sådant organ
avgivna berättelser, förslag, utlåtanden och betänkanden. Även yttranden
av särskilda myndighetspersoner, t. ex. avvikande votum av domstolsledamot,
faller under stadgandet. Stundom kan i beslut eller yttrande ske hänvisning
till i ärendet uppgjorda kartor eller teckningar; även dessa är då
undantagna från upphovsrättsligt skydd. Som exempel nämnes i stadsplaneärenden
upprättade kartor och planer. Med yttranden avses även redogörelser
i tabell- och diagramform, t. ex. statistiska uppgifter.

Kommittén framhåller vidare, att stadgandet endast är tillämpligt på uttalanden,
som härrör från det offentliga organet självt. Vissa offentliga aktstycken,
t. ex. rättegångsprotokoll, innehåller förutom beslut eller yttranden
av myndigheten jämväl utlåtanden av enskilda personer, vilka kan utgöra
föremål för upphovsrätt. Förevarande paragraf är icke tillämplig på sådana
från enskilda härrörande yttranden; principiellt kan därför upphovsrätt
göras gällande till dessa. På grund av stadgandet i 24 § får emellertid
yttranden av delta slag i allmänhet återges utan upphovsmans samtycke.
Ett gränsfall är att till ett kommittébetänkande fogas ett av kommittén anskaffat
sakkunnigutlåtande. Detta kan i viss mån anses utgöra en del av
den utredning, som kommittén framlägger. Ä andra sidan kan utlåtandet
icke sägas utgöra ett yttrande av kommittén. Det torde därför i regel icke
böra omfattas av förevarande bestämmelse, möjligen med undantag för sådana
fall, där ett nära samband finns mellan kommitténs eget uttalande
och sakkunnigutlåtandet, så att ett återgivande av det förra framstår såsom
ofullständigt, om icke sakkunnigutlåtandet samtidigt återges. I den mån en
myndighet i sitt beslut eller yttrande återger enskildas eller sakkunnigas

90

Kungl. Maj.ls proposition nr 17 ur 1960

utlåtanden, blir återgivna avsnitt att anse som eu del av yttrandet och faller
under stadgandet.

Stadgandet är begränsat till sådana uttalanden, som kan betecknas som
beslut eller yttranden. Det är icke tillämpligt t. ex. på författningskommentarer
och handböcker, som utges genom myndighets försorg. Som andra exempel
på handlingar, vilka faller utanför stadgandets tillämpningsområde,
nämnes av myndighet utgivna kartor, sjökort, tidtabeller, museikataloger,
studiehandböcker, program o. dyl. I nu avsedda fall tillkommer upphovsrätten
principiellt de tjänstemän, som författat handlingarna; rätten har
dock i regel förvärvats av myndigheten genom avtal eller på grund av författarens
tjänsteställning. En annan sak är, uttalar kommittén, att det i
vissa fall torde inträffa, att handlingar av denna karaktär faktiskt kan fritt
återges, därför att myndigheten icke önskar göra sin upphovsrätt gällande.

Att sådana handlingar som avses i stadgandet icke är föremål för upphovsrätt
innebär framför allt, att de får fritt utges. Det är även tillåtet att
publicera dylika handlingar i bearbetat skick; ett praktiskt fall är att någon
utger författningar eller liknande i översättning.

Remissyttrandena. Kommitténs förslag till lösning av frågan om upphovsrätt
till allmänna handlingar godtages av det stora flertalet remissinstanser.

Några remissinstanser har dock under åberopande av tryckfrihetsrättsliga
synpunkter ansett, att sådana handlingar bör undantagas från upphovsrätt
i större omfattning än kommittén förordat.

Svenska tidningsutgivareföreningen anser allmänna handlingar böra helt
undantagas från upphovsrätt. Att skydda handlingar, som upprättas av
myndighet, synes föreningen strida mot tryckfrihetsförordningen. Vad kommittén
anför om att staten har behov av skydd mot eftertryck för vissa
grupper allmänna handlingar kan icke vara av den vikt, att det kan motivera
ett avsteg från gällande principer om allmänna handlingars offentlighet.
Beträffande allmänna handlingar, som härrör från enskilda personer,
kan i och för sig anföras starkare skäl för kommitténs förslag, men ej heller
i denna del kan detta godtagas. Förslaget är enligt föreningens mening
olämpligt ur allmänna synpunkter och innebär även en försämring av pressens
möjligheter att utnyttja allmänna handlingar som informationskällor.
Hittills tillämpad praxis har icke heller synts medföra olägenhet för någon.

Publicistklubben framhåller, att upphovsrätt till allmänna handlingar
icke kan omfatta offentliggörande i tryck utan får begränsas till framställning
i annan form, t. ex. i radio, vid uppläsning o. dyl., och hemställer att
lagen om upphovsrätt omarbetas med beaktande härav. Härom anföres följande: Enligt

1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen skall det stå varje svensk medborgare
fritt att offentliggöra allmänna handlingar. Detta stadgande innebär
uppenbarligen, att auktorrättsliga inskränkningar av civillags natur
icke äro möjliga i envars rätt att i tryck publicera allmänna handlingar.

91

Kungl. Maj.ts proposition nr ii år 1 it (i 0

Däråt kan intet göras utan att tryckfrihetsförordningen ändras. Vad som i
detta hänseende kan bli stadgat ‘i lagen om upphovsrätt kan icke ha verkan
gentemot tryckfrihetsförordningens tydliga grundlagsbud. Självfallet
är det möjligt att i upphovsrättslagen instifta en upphovsrätt för allmänna
handlingar, men i sådant fall kan denna icke omfatta offentliggörande i
tryckt skrift. — ---

Därest ett behov föreligger för staten att erhålla eu upphovsrätt för vissa
verk, som äro att anse som allmänna handlingar, omfattande även återgivande
i tryckt skrift, måste tryckfrihetsförordningen i förevarande avseende
ändras. Detsamma gäller, därest — såsom i och för sig kan vara rimligt
— upphovsrätten skall bevaras för enskild person till verk, till vilket han
ursprungligen haft upphovsrätt, men som inkommit till myndighet och där
blivit allmän handling. — — — En revision av tryckfrihetslagstiftningen
kan på förevarande punkt övervägas för att möjliggöra ett hänsynstagande
till berörda auktorrättsliga regler.

Publicistklubben framhåller slutligen, att det ur allmän pressynpunkt är
av mycket stor betydelse att inga onödiga begränsningar stadgas i pressens
tillgång till allmänna handlingar, vilka är bland de viktigaste informationskällorna
den svenska pressen äger. Varje inskränkning härvidlag kräver
noggranna överväganden.

Även styrelsen för Sveriges advokatsamfund och svenska bokförläggareföreningen
anser, att kommittén icke tillräckligt beaktat principen om allmänna
handlingars offentlighet. Dessa instanser har dock icke något att
erinra mot att frågan löses inom den upphovsrättsliga lagstiftningen, men
anser berörda princip påkalla att allmänna handlingar undantages från
upphovsrätt i högre grad än kommittén förordat.

Advokatsamfundets styrelse framhåller, att i vårt demokratiska samhälle
ifrågavarande undantag, med hänsyn till varje medborgares grundlagsenliga
rätt att genom trycket utge allmänna handlingar, icke får begränsas
mer än vad är oundgängligen erforderligt. Det synes styrelsen som om
samma synpunkter, som motiverar de i förslaget gjorda undantagen, kan
motivera ytterligare undantag. Omfattningen av begreppet allmänna handlingar
ur upphovsrättslig synpunkt synes icke vara närmare utrett. Utan
en fullständig utredning härutinnan torde det ej låta sig göra att närmare
ange, vilka dessa ytterligare undantag skulle vara. Styrelsen ifrågasätter
om ej denna synnerligen viktiga fråga skulle kunna lösas genom ett stadgande,
att allmänna handlingar i tryckfrihetsförordningens mening icke
skall vara föremål för upphovsrätt annat än i vissa, i lagtexten särskilt angivna
undantagsfall. Angående principen vid angivande av sådana fall anför
styrelsen:

I lagstiftningen särskiljas mellan två olika slags allmänna handlingar,
nämligen dels sådana som inkommit till myndighet och dels de som där
bli upprättade. Det förefaller som om man i denna uppdelning skulle kunna
finna en principiell skiljelinje mellan de handlingar som böra åtnjuta pub*
liceringsskydd och andra verk. De handlingar som upprättats hos offentlig
myndighet skulle således i regel fritt få tryckas av envar, under det att
till myndigheten inkomna handlingar skulle åtnjuta skydd enligt lagen
om upphovsrätt, beträffande den första gruppen av handlingar skulle möj -

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

ligen en undantagsregel bli erforderlig, så att upphovsmannaskydd skulle
föreskrivas i vissa i lagen bestämt angivna fall. Att den andra gruppen
handlingar stundom kan återgivas utan upphovsmannens samtycke framgår
av 24 §.

Styrelsen framför vidare tanken att på detta område stadga tvångslicensbestämmelser.

Bokförläggareföreningen anför, att de undantag från principen om allmänna
handlingars frihet, som förslaget vill införa, icke låter sig överblickas
och bedömas och i varje fall är alltför snäva. I stället bör man generellt
undantaga allmänna handlingar från upphovsrätt och låta det upphovsrättsliga
skyddet vara beroende av särskilt stadgande därom. Inskränkningar
i huvudregeln om allmänna handlingars frihet måste — vare sig de
stadgas nu eller införes genom senare företagna lagändringar — i tryckfrihetens
intresse i varje enskilt fall bli föremål för debatt och därmed följande
kontroll att de är förenliga med tryckfrihetslagstiftningens anda.
Till stöd för sin uppfattning åberopar föreningen ett vid dess yttrande fogat
utlåtande av professorn Ole Westerberg.

Från andra håll göres gällande, att allmänna handlingar bör undantagas
från upphovsrätt i något mindre omfattning än enligt förslaget.
Stim, föreningen svenska tonsättare, Skap och svenska musikförläggareföreningen
anser sålunda att litterära och musikaliska verk, vilka blir
föremål för offentlig myndighets beslut och fogas som bilagor till kungl.
kungörelser, icke därigenom bör förlora upphovsrättsligt skydd. Det måste
enligt föreningarnas mening anses som en allvarlig konsekvens av förslaget
att exempelvis en koralbok, vilken genom kungörelse anbefallts för användning
i svenska kyrkan och som bilaga fogats till kungörelsen, icke
skulle bli föremål för upphovsrätt.

Vad angår stadgandets tillämpning understryker rikets allmänna
kartverk att, såsom följer av förslaget, alla kartor, som är bilagor
till lantmäteriorganisationens förrättningsakter, bär vara uteslutna från
skydd. Sjöfartsstyrelsen förutsätter, att seglingsbeskrivningar och liknande
officiella av sjöfartsstyrelsen utgivna handlingar, såsom Svensk Fyrlista
och Sveriges Skeppslista, icke genom stadgandet undantages från skydd.

Departementschefen. Enligt gällande författarlag är allmänna handlingar
generellt undantagna från skydd enligt lagen. Kommittén har ansett, att
ett dylikt generellt undantag går för långt och att upphovsrätt i viss omfattning
bör beredas även på detta område. Kommitténs förslag innebär,
att författningar samt beslut och yttranden av myndighet eller annat offentligt
organ ej skall vara föremål för upphovsrätt. I princip har kommitténs
uppfattning godtagits av det övervägande antalet remissinstanser, låt vara
att kommitténs förslag till gränsdragning mellan handlingar som skall vara
föremål för upphovsrätt och sådana som icke skall vara det kritiserats från
några håli.

För min del finner jag också kommitténs ställningstagande i princip na -

93

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

turligt och riktigt. Det kan självfallet icke komma i fråga, att upphovsrätt
skulle gälla beträffande vad som kan kallas allmänna handlingar i egentlig
mening, d. v. s. lagar, förordningar, kungörelser, domstolars och andra
myndigheters beslut och yttranden, protokoll och handlingar hos riksdagen,
kommunala organ och andra offentliga representationer eller överhuvudtaget
handlingar som redovisar de offentliga organens överläggningar och
beslut. Begreppet allmänna handlingar är emellertid mer vidsträckt och
omfattar samtliga hos stats- eller kommunalmyndighet förvarade handlingar,
vare sig de till myndigheten inkommit eller blivit där upprättade.
Såsom allmänna handlingar är därför även att anse olika tryckalster, som
publiceras i statens affärsmässiga eller kulturella verksamhet och som ofta
är av alldeles samma slag som av enskilda företag utgivna arbetsprodukter;
hit hör av staten utgivna handböcker, kartor, kataloger, författningskommentarer
o. dyl. Beträffande sådana alster är egenskapen av allmän
handling mera formell och den bör icke utgöra hinder mot att erkänna
upphovsrättsligt skydd i vanlig ordning. Staten är här likaväl som motsvarande
enskilda organ i behov av skydd mot obehörigt utnyttjande, främst
eftertryck; jag vill erinra om att behovet av skydd beträffande en viss
grupp statliga arbetsprodukter av hithörande slag, nämligen de officiella
kartorna, visat sig så trängande, att man icke ansett sig kunna avvakta
frågans lösning i samband med revisionen av upphovsrätten, utan 1956
infört skydd genom en särskild lag. Begreppet allmän handling innesluter
vidare skrifter och andra handlingar som inges till myndighet av enskilda.
Också beträffande sådana aktstycken föreligger i vissa fall behov av upphovsrättsligt
skydd, t. ex. då fråga är om vetenskapliga arbeten som inges
i ett befordringsärende.

Mot förslaget att bereda upphovsrätt för vissa allmänna handlingar har
invänts, att ett genomförande därav skulle komma i strid med principen
i tryckfrihetsförordningen om allmänna handlingars offentlighet. Denna
synpunkt berördes vid tillkomsten av 1956 års provisoriska lagstiftning och
har återkommit i ett par yttranden över det nu föreliggande förslaget. Såsom
framhölls i 1956 års lagstiftningsärende (se prop. 1956: 184 s. 16) ingriper
emellertid sagda princip icke, liksom ej heller tryckfrihetsförordningens
övriga bestämmelser, i gällande privaträttsliga regler och grundsatser. En
erinran om detta förhållande har ansetts böra komma till direkt uttryck
i förordningen, såvitt avser just de i upphovsrätten grundade rättigheterna.
I 1 kap. 8 § av förordningen hänvisas sålunda till att vad i lag är stadgat
skall gälla om den uteslutande rätt att genom tryck mångfaldiga litterära
och musikaliska verk eller verk av bildande konst, som tillkommer upphovsmannen
till sådant verk. Av förarbetena framgår att detta stadgande
avser även upphovsrätt till allmänna handlingar. Nu berörda förhållande
innebär att upphovsrätt kan erkännas till dylika handlingar i den utsträckning
som är förenlig med principerna inom detta rättsområde, varvid dock
självfallet måste tillses att man icke kommer i strid med tryckfrihetsförordningens
anda.

94

Kumjl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

Jag anser alltså att man vid den revision av upphovsrätten som nu företages
bör tillgodose behovet att bereda upphovsrätt för allmänna handlingar,
med behörigt beaktande av det publicitetsintresse tryckfrihetsförordningen
avser att skydda.

Vad härefter angår frågan om den närmare omfattning i vilket ett dylikt
skydd bör genomföras, innebär kommitténs förslag att det undantag från
upphovsrätt, som bör gälla beträffande allmänna handlingar, begränsas till
vad som här förut kallats allmänna handlingar i egentlig mening, nämligen
författningar samt beslut och yttranden av myndighet eller annat offentligt
organ. Härav följer då, att övriga hos myndighet upprättade handlingar, i
huvudsak sådana handböcker, kartor in. m. som förut nämnts, blir föremål
för skydd. Även tal och anföranden som inflyter i offentliga protokoll och
akter samt till myndighet ingivna handlingar blir principiellt föremål för
skydd; i denna del föreslås emellertid särskilda undantagsbestämmelser i
24 §. Vad kommittén sålunda föreslagit har godtagits av det övervägande
antalet remissinstanser, men avvikande meningar har också kommit till
synes. På några håll har man sålunda ansett att frågan bör lösas så, att
man behåller ett i princip generellt undantag och låter skyddet för olika
grupper allmänna handlingar vara beroende av särskilt stadgande. I samband
härmed har man gjort gällande att det upphovsrättsliga skyddet med
kommitténs förslag skulle bli alltför vidsträckt. Enligt min mening är kommitténs
metod emellertid mera följdriktig och samtidigt enklare och jag
finner den förtjäna företräde. När det gäller avgränsningen av den grupp
handlingar som bör undantagas från upphovsrätt, kan självfallet olika
alternativ komma i fråga. Det av kommittén valda innefattar dock enligt
min mening en lämplig gränsdragning, som måste anses i tillräcklig grad
beakta tryckfrihetsförordningens publicitetsintresse. De farhågor som anförts
att allmänna handlingar härigenom skulle bli föremål för upphovsrätt
i alltför stor utsträckning anser jag sålunda icke befogade.

Beträffande stadgandets tillämpning kan jag i allt väsentligt ansluta mig
till kommitténs motiv; jag har ej heller något att erinra mot vad rikets
allmänna kartverk och sjöfartsstyrelsen anfört i ett par hithörande specialfrågor.

Såsom förut berörts innebär förslaget, att skrifter som upprättats av enskilda
i princip kan vara föremål för upphovsrätt även om de inflyter i
officiella akter eller inges till myndighet och sålunda blir att anse som allmänna
handlingar. Till fragan i vilken utsträckning man bör genomföra
undantagsbestämmelser, som tillåter att dylika handlingar kan återges utan
upphovsmans samtycke, återkommer jag vid 24 §.

10 §.

I förevarande paragraf, som frånsett formell jämkning överensstämmer
med 10 § kommittéförslaget, behandlas förhållandet mellan upphovsrätten
samt fotografi- och mönsterrätten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

95

Kommittén. Kommittén anför inledningsvis, att det inom upphovsrätten
är en omstridd fråga, på vad sätt skyddet för fotografiska bilder bör anordnas.
Särskilt har diskuterats, huruvida fotografier kan betraktas som
konstverk och i sådan egenskap utgöra föremål för upphovsrätt. Enligt en
äldre uppfattning var detta uteslutet, då det fotografiska förfarandet till sin
natur ansågs väsentligen skilt från den konstnärliga verksamheten. I stället
ansågs fotografier böra erhålla ett rättsskydd av särskilt slag, som borde
tillkomma alla slags fotografier, oavsett deras värde ur fotografisk eller annan
synpunkt. På denna uppfattning bygger gällande rätt, som upptager
hithörande bestämmelser i en särskild författning, lagen den 30 maj 1919
om rätt till fotografiska bilder. Kommittén fastslår emellertid att denna
uppfattning icke längre är hållbar. Med hänsyn till den betydande utveckling,
som under senare årtionden ägt rum inom fotografien, torde det numera,
anföres det, vara en övervägande mening, att det fotografiska förfarandet
kan utgöra medel att åstadkomma konstnärliga resultat. I allmänhet
torde sålunda fotografien anses utgöra en art av konst eller kanske snarare
av konsthantverk, som kan ge konstnärligt betydande värden. Enligt kommitténs
mening är det i varje fall klart, att alster av fotografi bör kunna
gå in under det mera vidsträckta konstverksbegrepp, som numera är vedertaget
inom upphovsrätten och som innefattar icke endast ren konst utan
även nyttokonst, såsom arkitektur, konsthantverk och konstindustri.

Kommittén framhåller härefter, att det med denna utgångspunkt vore
teoretiskt riktigast att ge upphovsrättsligt skydd åt de fotografier, vilka framstår
såsom i rättslig mening konstnärliga alster, och att skydda övriga fotografier
i särskild ordning. Att sålunda reglera rätten till fotografier enligt
olika stadganden, allt efter fotografiets art i det särskilda fallet, skulle dock
enligt kommitténs mening innebära vissa praktiska olägenheter; om man
med en enhetlig fotografilagstiftning kunde även för de kvalificerade fotografiernas
del uppnå i allt väsentligt det rättsskydd som erfordras, vore
detta att föredraga. Det rent principiella skälet för att hänföra de konstnärliga
fotografierna under upphovsrätten skulle i så fall kunna vika.

Olägenheterna med en uppdelning av rättsskyddet på olika komplex av
regler består enligt kommittén framför allt i de gränsdragningsproblem,
som därvid skulle uppkomma; att i särskilda fall draga gränsen mellan
konstnärliga fotografier och andra måste bli utomordentligt svårt. Liknande
problem finnes även beträffande andra alster, men är i regel här utan praktisk
betydelse; de objekt, som ligger nära gränsen, har i allmänhet intet
värde för andra och behöver därför ej skyddas mot obehörigt utnyttjande
och efterbildning. Ett undantag utgör produkter av industri och hantverk,
vilka kan ha värde som förebilder även om de icke anses hänförliga till
konstindustri eller konsthantverk. Här föreligger, inom upphovsrättens hittillsvarande
ram, ett gränsdragningsproblem som är allvarligt nog. Att så är
fallet betingas emellertid av ett särskilt förhållande, nämligen att det i
Sverige saknas ett tillfredsställande skydd för mönster och modeller; den
rättsliga behandlingen av konstnärliga produkter av industri och hantverk

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

måste anses som en nödlösning, som icke manar till efterföljd. Framför allt
bör understrykas, att antalet praktiska fall, där tvekan skulle uppkomma,
måste befaras bli mycket större beträffande fotografier än de gränsfall av
nyss antydd art, som nu kan vålla tvist.

Å andra sidan bör det enligt kommitténs mening vara möjligt att i en
enhetlig fotografilagstiftning genomföra regler av sådan beskaffenhet, att
de tillgodoser även det skyddsbehov som kan anses föreligga för den mera
kvalificerade gruppen fotografier. En dylik lösning medför visserligen, att
reglerna för den stora massan mindre kvalificerade fotografier går längre
än vad som kan anses strängt behövligt för denna kategori, men någon påtaglig
olägenhet torde icke behöva följa därmed. Det är en allmän iakttagelse
inom detta rättsområde, att skyddsreglerna utformas med tanke på de
främsta verken men ter sig alltför långt gående beträffande de enklare produkterna.

Kommittén föreslår därför en lösning efter nu angivna riktlinjer, d. v. s.
för alla slag av fotografier enhetliga regler, vilka utformas med tanke främst
på fotografier av kvalificerad art.

Slutligen framhåller kommittén, att nu behandlade spörsmål uppstår
även beträffande sådana vetenskapliga och tekniska fotografier, vilka principiellt
kan jämställas med alster som avses i 1 § andra stycket av förslaget.
De skäl som anförts för att undantaga de konstnärliga fotografierna från
upphovsrätten äger emellertid här motsvarande tillämpning.

I enlighet med det anförda har i första stycket av förevarande paragraf
upptagits stadgande, att fotografisk bild icke är föremål för upphovsrätt.
Särskilt förslag har upprättats till lag om rätt till fotografisk bild.

En av kommitténs ledamöter, professorn Eberstein, har i särskilt yttrande
anmält reservation mot förslaget i denna del. Enligt reservanten bör fotografier
icke undantagas från skydd enligt upphovsrätten; i stället bör fastslås
att upphovsrätt till ett verk må göras gällande utan hinder av att det
åtnjuter skydd såsom fotografisk bild. I motiveringen hävdas bl. a., att den
konstnärliga fotografien måste anses skyddad redan i gällande konstverkslag,
som omfattar »verk av bildande konst» överhuvud, vare sig de tagit sig
uttryck i den ena eller andra formen. I anslutning härtill anföres vidare:

När man vill utesluta den nya konstarten från upphovsrätt, synes mig
detta fördenskull vara ett steg bakåt. Huvudskälet för ett sådant avsteg från
förslagets ledande principer är svårigheten att draga en gräns mellan det
jämförelsevis ringa antalet fotografiska bilder, som kunna sägas ha naturen
av auktorverk, och den stora mängden vanliga fotografier som sakna
denna karaktär. Emellertid är upprätthållandet av den allmänna regeln om
skydd för konstnärligt skapande i vilken form det än framträder så viktigt,
att man i fråga om fotografiskyddet, liksom tidigare då upphovsrätten utsträcktes
till nya konstarter (konsthantverket och konstindustrien), måste
taga olägenheten att lägga dylika — låt vara vanskliga — avgöranden på
domstolarna, till vilkas hjälp ju ock kvalificerade sakkunniga stå till förfogande.
Alldeles likartade problem ha domstolarna redan tidigare upprepade
gånger måst lösa, då de ställts inför sådana frågor som exempelvis

97

Kungl. Maj.is proposition nr 17 år 1960

huruvida ett orreforsglas eller en stålrörsstol vore att anse som alster av
konsthantverk eller konstindustri. Även om någon i ett eller annat av dessa
fall förmenat, att ett domstolsbeslut bort gå i en annan riktning än som
skett, faller det ingen in att av denna grund vilja utesluta konsthantverket
och konstindustrien från upphovsrätt. På samma sätt bör man resonera
även i fråga om de konstnärliga fotografierna. Förslagets egen ställning till
rörliga fotografiska bilder pekar i samma riktning, i det man också beträffande
bildserie, allteftersom den är eller icke är auktorverk, måste draga en
gräns, analog med den mellan konstnärliga och icke konstnärliga fotogra iier.

... .

Den föreslagna utsträckningen av skyddstiden för de vanliga fotografierna
till tjugufem år lär ock bidraga till att de fall, då frågan om upphovsrätt
till ett konstnärligt fotografi ställes på sin spets, nedbringas i antal.
Genom tjugufemårsregeln har ju den kritiska tidpunkten, då ett auktorskydd
erhåller praktisk betydelse, framflyttats så långt, att det kan antagas
under denna tid ha försiggått en utkristallisering av de fotografiska
bilder, som genom sin konstnärliga halt alltjämt ha kvar sin aktualitet.

Reservanten framhåller vidare att majoritetens ståndpunkt leder till otillfredsställande
resultat även i fråga om de vetenskapliga fotografierna. Bl. a.
anföres i denna del, att uteslutningen av de fotografiska bilderna från skydd
kan äventyra upphovsrätten till själva det vetenskapliga verket i sådana
fall, då det väsentliga i en vetenskaplig studie, t. ex. av astronomisk eller
biologisk art, framlägges i form av fotografier, vilka då har vetenskaplig
karaktär, och texten blott utgör en beskrivande kommentar till dessa.

Angående reservationen hänvisas i övrigt till betänkandet s. 498 ff.

I andra stycket har kommittén upptagit bestämmelse, att registrering av
ett verk såsom mönster eller modell icke utgör hinder mot att upphovsrätt
till verket göres gällande. Kommittén anför, att detta torde gälla även
utan särskilt stadgande men att bestämmelsen synts påkallad för tydlighetens
skull.

Remissyttrandena. I frågan hur skyddet för totografier bör anordnas
har kommittémajoritetens ståndpunkt, att fotografier bör förklaras icke
vara föremål för upphovsrätt utan i stället skyddas
i särskild ordning, godtagits eller lämnats utan erinran i det stora
flertalet remissvar.

Några remissinstanser intager en mera tveksam hållning. Publicistklubben
anser sålunda nämnda lösning principiellt mindre tillfredsställande men
finner dock de praktiska skäl, som anförts till stöd därför, vara övertygande.
I samma riktning uttalar sig svenska tidningsutgivareföreningen. Svea
hovrätt anser den i professorn Ebersteins reservation förordade lösningen,
att kvalificerade fotografier erhåller upphovsrättsligt skydd och övriga fotografier
skyddas i särskild ordning, vara principiellt riktigast men understryker
att en sådan lösning, såsom kommittén anfört, skulle vålla svåra
gränsdragningsproblem. Särskilt framhålles att risken för tvister skulle bli
aktuell i ett mycket stort antal fall och att domstolsprövning av hilhöran 7

Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Sr 11

98

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

de frågor skulle bli kostsam och tidskrävande för parterna. På grund härav
och då den föreslagna fotografilagen enligt hovrättens mening erbjuder tillräckligt
skydd även för de kvalificerade fotografierna, ansluter sig hovrätten
till kommittémajoritetens linje. Sveriges radio finner likaledes reservationen
vara principiellt befogad men anser, med någon tvekan, de av kommittémajoriteten
anförda praktiska skälen väga tyngre och tillstyrker därför
dess förslag. Inom televisionen använder man i icke ringa utsträckning
fotografier för historiska återblickar o. dyl. Stora praktiska svårigheter
skulle uppstå, om man vid urvalet av fotografier från äldre tid alltid måste
gå in på en — särskilt för lekmannen — synnerligen delikat bedömning
av huruvida den fotografiska bilden har auktorrättslig kvalitet eller ej. I
samband härmed skulle många tvister och mycken irritation kunna uppkomma;
för att förekomma detta föredrar man kanske till och med att
välja bilder av lägre kvalitet än vad som eljest skolat ske.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser, att den principiellt riktigaste
lösningen skulle ha varit att skydda kvalificerade fotografier i lagen om
upphovsrätt och övriga fotografier på sätt i 5 kap. skett för vissa med upphovsrätten
besläktade rättigheter. Hovrätten, som icke haft tillfälle att
undersöka de praktiska konsekvenserna med hänsyn till lagtextens utformning
vid en sådan ordning, vill emellertid för sin del icke påyrka annan
lösning än den av kommittén valda.

Lärarkollegiet vid karolinska mediko-kirurgiska institutet berör frågan såvitt
rör vetenskapliga fotografier och finner de skäl kommittén anfört att
från upphovsrättsligt skydd undantaga sådana fotografier måhända ej vara
alldeles övertygande. Härom anföres:

Man kan fråga sig om ett vetenskapligt fotografi eller en annan optisk
återgivning, åstadkommen efter en kvalificerad preparering av ett biologiskt
material eller efter en omständlig fysiologisk operation, ej borde falla under
upphovsrättens område såtillvida som själva fotograferandet, vilket fixerar
slutresultatet, kanske bara avslutar ett mycket komplicerat och självständigt
vetenskapligt arbete, som är implicerat i den erhållna fotografiska bilden.
Skillnaden i den juridiska synen på ett vetenskapligt diagram och på
ett vetenskapligt fotografi framstår ej heller särskilt övertygande.

Kollegiet anser emellertid den föreslagna fotografilagen tillvarataga de
rimliga pretentioner en upphovsman till ett vetenskapligt fotografi kan ställa
och finner därför kommitténs förslag vara utan större praktiska olägenheter.

Till den av professorn Eberstein i särskilt yttrande framförda meningen
att kvalificerade fotografier bör skyddas inom upphovsrätten
ansluter sig Stockholms rådhusrätt, statsåklagaren i Göteborg, rikets allmänna
kartverk, konsultativa reklambyråers förbund och Stockholms handelskammare.
Även juridiska fakulteten vid Uppsala universitet, i vars yttrande
länsstyrelsen i Uppsala län instämmer, svenska försäljnings- och reklamförbundet
och styrelsen för Sveriges advokatsamfund uttalar sig i denna
riktning.

99

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 ar 1960

Stockholms rådhusrätt anser, att reservanten på ett övertygande sätt visat
att upphovsrättsligt skydd för konstnärliga och vetenskapliga fotografier
är påkallat. Det torde enligt rådhusrättens mening knappast behöva befaras
att de gränsdragningsproblem, som kommittén berört i sin argumentering,
kommer att bereda domstolarna större besvär. Det synes rådhusrätten
långt mera angeläget, att lagstiftningen upprätthåller den allmänna regeln
om skydd för konstnärligt skapande, i vilken form det än framträder,
än att man söker undvika möjligen uppkommande svårigheter av nyss angivet
slag.

Rikets allmänna kartverk framhåller, att hithörande spörsmål ur dess
synpunkt är av särskild betydelse såvitt angår kartverkets fotokartor, samt
anför vidare:

En fotokarta består av en mosaik av flygbilder. För att erhålla dessas
rätta läge på kartan har nedlagts ett omfattande arbete avseende bl. a. mätningar
på marken, stereomätningar i bilderna, omfotografering av bilderna
till lämpligaste storlek och form samt sammansättning och retuschering.
Utom bilden kan fotokartan innehålla namnuppgifter, höj dkurvor, ritade
detaljer eller text. Det torde vara uppenbart, att de i fotokartan ingående
bilderna kommer att åtnjuta skydd enligt lagen om rätt till fotografisk bild.
Däremot är det tveksamt, om en eventuellt med namnuppgifter, höjdkurvor
samt vissa ritade detaljer (kartografiska element) försedd fotokarta
kan komma under skydd av lagen om upphovsrätt.

Kartverket framhåller, att problemet ur praktiska synpunkter torde vara
mera begränsat, då den 25-åriga skyddstiden enligt den förstnämnda lagen
i allmänhet torde tillgodose behovet av skydd för dessa kartor. Ur principiella
synpunkter synes emellertid upphovsrättsligt skydd vara att föredraga.
Fotokartorna utnyttjas i allt större utsträckning för olika ändamål.
Det torde icke finnas anledning, att de i det nu aktuella hänseendet icke
skulle jämställas med andra kartor. I fråga om framställning och utnyttjande
av olika slag av kartor finnes icke någon sådan principiell skillnad.

Svenska försäljnings- och reklamförbundet yttrar:

Förbundet anser vad reservanten anfört synnerligen vägande och ifrågasätter,
om icke det riktiga vore att på fotografirättens område, när det
gäller de ur konstnärlig synpunkt kvalificerade verken, öppna möjlighet för
ett dubbelt skydd genom både upphovsrättslagen och en fotografilag. Härmed
skulle man kunna få ett tillfredsställande skydd för de kvalificerade
fotografiska verken och ett skydd av i allt väsentligt samma omfattning,
som det gällande fotografilag erbjuder, för övriga mindre skyddsvärda fotografier.
" Det må emellertid anmärkas att icke heller denna lösning är i
allo tillfredsställande. En specifik och praktiskt ingalunda oviktig grupp
fotografier, nämligen reportagebilder av hög klass, skulle genom ett så uppbyggt
skyddssystem knappast få det skydd, som i och för sig kunde vara
motiverat.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund vill ifrågasätta om det kan vara
lämpligt att ur en lag, som avser att generellt reglera rättsförhållandena
beträffande upphovsrätt, bryta ut en speciell form av konstnärligt skapande
och undantaga densamma från lagens stadganden. Styrelsen är icke av

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

den uppfattningen, att gränsdragningen mellan konstnärliga och icke konstnärliga
fotografier behöver ställa sig avsevärt svårare än den åtskillnad mellan
konstnärliga verk och andra verk, som i andra fall ofta måste göras.

En tredje lösning förordas av svenska fotografernas förbund och bildleverantörernas
förening, vilka anser att fotografier bör generellt jämställas
med verk av bildande konst så att samtliga fotografier, oberoende av sin
art, blir föremål för upphovsrätt. Organisationerna erinrar om att i fransk
och engelsk rätt fotografier generellt faller under det allmänna konstverksskyddet
och att i tysk rätt fotografier jämställes med konstverk. Man kan
fråga sig om icke Sverige kunde taga steget fullt ut och införa någon av
dessa lösningar. Organisationerna är av den bestämda uppfattningen, att
det i längden icke går att upprätthålla skillnaden i skyddsomfång mellan
fotografiskt verk och verk av bildande konst. Skyddet för måleri och skulptur
mötte länge motstånd men detta förefaller nu obegripligt. I framtiden
torde man med samma undran se på det motstånd, som nu reses mot att
tillerkänna fotografier upphovsrättsligt skydd. Några olägenheter av skyddslagstiftningen
i Frankrike, England och Tyskland har veterligen icke förmärkts.
Skulle organisationernas förslag emellertid icke bifallas, bör frågan
lösas enligt den av professorn Eberstein förordade linjen. De av kommittén
anförda svårigheterna att draga gränsen mellan konstnärliga och andra fotografier
får icke vara avgörande.

Ytterligare en lösning diskuteras av svenska bokförläggareföreningen, som
anser upphovsrättsligt skydd böra beredas för fotografier, vilka kan betraktas
som verk, men ifrågasätter huruvida andra fotografier överhuvudtaget
böT skyddas.

Vad härefter angår formen för det särskilda skyddet för
fotografier godtages kommitténs förslag, att detta bör ske genom en särskild
lag, i allmänhet av de remissinstanser som i huvudfrågan biträtt kommitténs
mening. Sveriges radio anser emellertid att hithörande bestämmelser
bör inarbetas i lagen om upphovsrätt, förslagsvis i ett särskilt kapitel i
nära anslutning till 5 kap.; för den som i likhet med Sveriges radio har att
utnyttja verk, som på en gång är skyddade enligt rent upphovsrättsliga regler,
enligt regler i 5 kap. och enligt fotografirättsliga regler (t. ex. filmverk)
är en sådan disposition önskvärd i överskådlighetens och enhetlighetens intresse.

Även de remissinstanser, som principiellt biträtt professorn Ebersteins reservation,
anser i allmänhet att skyddet för okvalificerade fotografier bör
lämnas genom en särskild lag. Styrelsen för Sveriges advokatsamfund ifrågasätter
dock om icke regleringen kunde ske genom bestämmelser i 5 kap.
lagen om upphovsrätt.

Stockholms rådhusrätt och styrelsen för konstnärernas riksorganisation
anser andra stycket kunna utgå, eftersom vad där sägs torde gälla
utan särskilt stadgande.

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 är 1960

Departementschefen. Vid tillkomsten av den gällande upphovsrättsliga lagstiftningen
ansågs fotografier generellt falla ntanför det författar- och konstnärsrättsliga
skyddet. I enlighet härmed ansågs skyddet för fotografier böra
regleras i en särskild författning, lagen om rätt till fotografiska bilder. Denna
lag ger ett skydd av samma natur som det upphovsrättsliga, men skyddet
är i olika avseenden mindre omfattande; bl. a. är skyddstiden kortare.

Under de årtionden som därefter förflutit har en betydande utveckling ägt
rum inom fotografien i skilda avseenden. Numera torde det, såsom kommittén
uttalat och remissyttrandena bestyrkt, vara en övervägande uppfattning
att fotografien kan utgöra ett medel för konstnärligt skapande. Man har också
att taga hänsyn till att fotografier av teknisk och vetenskaplig art i vissa
fall principiellt är att jämställa med sådana teckningar och avbildningar som
åtnjuter upphovsrättsligt skydd. Nu nämnda förhållanden aktualiserar frågan,
huruvida skyddet för fotografier alltjämt bör regleras genom särskilda
lagbestämmelser eller om en annan ordning bör införas.

Vid frågans behandling inom kommittén har framträtt skilda meningar.
Kommitténs majoritet anser, att det i det förändrade läget teoretiskt vore
riktigast att dela upp fotografiskyddet, så att kvalificerade fotografier skyddas
inom upphovsrätten och de övriga genom särskild lagstiftning. Starka
praktiska skäl anses emellertid påkalla, att skyddet för alla slag av fotografier
regleras genom enhetliga bestämmelser. Enligt majoritetens mening
bör fotografier därför undantagas från upphovsrätt och i stället bör den fotografirättsliga
lagstiftningen utformas så, att den täcker skyddsbehovet även
för de kvalificerade fotografierna. En ledamot är av skiljaktig mening och
anser att de kvalificerade fotografierna bör skyddas inom upphovsrätten.

Då det gäller att taga ställning till föreliggande spörsmål, må till en början
uppmärksammas, att enligt reservantens mening konstnärliga fotografier
redan i nuvarande lagstiftning skulle åtnjuta skydd såsom konstverk och att
majoritetens förslag därför skulle medföra en försämring av rättsskyddet för
dessa alster. Huruvida gällande rätt är av denna innebörd torde dock få anses
vara i hög grad tveksamt. I varje fall torde man i det praktiska rättslivet
hittills vanligtvis ha utgått från att fotografier är skyddade endast genom den
särskilda lagen därom. Jag anser därför att man ur förevarande synpunkt
har fria händer vid utformandet av den nya lagstiftningen.

Vad härefter angår själva sakfrågan är det tydligt att principiella synpunkter
talar till förmån för reservantens mening att kvalificerade fotografier
skyddas inom upphovsrätten; detta har även framhävts i kommittémajoritetens
motivering och i åtskilliga remissyttranden. Ä andra sidan kan,
på sätt kommittémajoriteten utvecklat, praktiska skäl åberopas för lösningen
att man låter den fotografirättsliga lagstiftningen uttömmande reglera
skyddet för alla slags fotografier och sålunda generellt undantager
fotografier från upphovsrätt. Huruvida dessa praktiska synpunkter är av
den styrka, att de motiverar att man frångår den principiella ståndpunkten
är dock tveksamt, och för egen del är jag knappast beredd att enbart under
hänvisning till denna argumentering förorda kommittémajoritetens linje.

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

Vid frågans bedömande bör emellertid hänsyn även tagas till förhållandena
i grannländerna. Under de nordiska överläggningarna — senast vid det
nordiska upphovsrättsmötet 1957 — har man enat sig om den lösning som
kommittémajoriteten förordat. Med hänsyn till det betydelsefulla intresset
att nordisk rättslikhet uppnås inom detta praktiskt viktiga område vill jag
därför för min del tillstyrka kommittémajoritetens förslag.

Det må tilläggas, att spörsmålet för de närmast intresserade, nämligen
fotograferna själva, icke torde ha så stor saklig betydelse som man måhända
föreställer sig. Den för dessa praktiskt viktigaste frågan är hur skyddstiden
för fotografier skall bestämmas, men detta är ett spörsmål som bör avgöras
oberoende av vilken form för skyddet man väljer. Jag vill i detta sammanhang
erinra om att Bernkonventionen uttryckligen tillåter att skyddstiden för
fotografier sättes kortare än för andra alster.

Av nu angivna skäl vill jag liksom kommitténs majoritet förorda, att
skyddet för fotografier ordnas genom en för alla slags hithörande alster enhetlig
lagstiftning, som utformas främst med tanke på de kvalificerade fotografierna,
samt att i enlighet härmed fotografi förklaras icke utgöra föremål
för upphovsrätt.

De särskilda bestämmelserna om skydd för fotografi bör, såsom kommittén
föreslagit och remissinstanserna i allmänhet lämnat utan erinran, ges
i en särskild lag.

I enlighet med det anförda bör i första stycket av förevarande paragraf
upptagas stadgande, att fotografisk bild icke utgör föremål för upphovsrätt
enligt förevarande lag. Förslag till särskild lag om rätt till fotografisk bild
föreligger. Paragrafen torde böra upptaga en hänvisning till denna särskilda
lagstiftning.

Den av kommittén i andra stycket föreslagna bestämmelsen, att registrering
av ett verk såsom mönster eller modell icke skall vara hinder mot att
göra gällande upphovsrätt till verket, har av ett par remissinstanser ansetts
överflödig, då vad sålunda utsäges torde gälla utan stadgande. Särskilt med
hänsyn till att enligt första stycket annan reglering skall tillämpas beträffande
fotografisk bild, synes emellertid uttrycklig föreskrift i ämnet böra
upptagas.

2 KAP.

Inskränkningar i upphovsrätten

11 §•

I förevarande paragraf, som frånsett en mindre ändring i slutet av andra
stycket överensstämmer med 11 § kommittéförslaget, behandlas rätten att
framställa exemplar för enskilt bruk.

103

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 är 1960

Gällande rätt. Enligt 10 § 1) författarlagen är det, utan hinder av vad i lagen
stadgas, tillåtet att mångfaldiga litterärt eller musikaliskt verk för enskilt
bruk. På motsvarande sätt stadgas i 5 § konstverkslagen, att envar
må, utan konstnärens tillstånd, efterbilda konstverk för studieändamål
eller till sitt enskilda bruk. Härifrån uppställes två undantag. Enligt
det ena gäller att om någon vill låta ett konstverk till sitt enskilda bruk
efterbildas genom annan, konstnärens tillstånd är erforderligt, där efterbildandet
skall ske genom konstnärligt förfarande. Enligt det andra undantaget
skall huvudregeln icke äga tillämpning i fråga om byggande efter
byggnadsverk eller efter ritning eller modell till sådant.

Exemplar eller efterbildning som framställts med stöd av dessa stadganden
får icke användas för annat ändamål än enskilt bruk. Enligt 24 § 2)
författarlagen är sålunda belagt med straff att saluhålla eller sprida sådant
exemplar. I fråga om efterbildning stadgas motsvarande i 15 § 2) konstverkslagen,
som dessutom straffbelägger offentligt utställande av efterbildningen.

Kommittén. Kommittén framhåller inledningsvis, att upphovsmannens ensamrätt
att framställa exemplar av verket icke kan omfatta vad som förekommer
inom privatlivet och att det sålunda, liksom för närvarande, bör
vara tillåtet att framställa exemplar för enskilt bruk. Denna rätt bör dock
endast gälla om verket offentliggjorts; innan så skett bör det vara skyddat
även mot att spridas inom enskilda kretsar. Vidare bör rätten begränsas
så, att blott enstaka exemplar får framställas. Framställning av större
upplaga kan, även om verket icke sprides till allmänheten, av upphovsmannen
kännas som ett intrång i hans rätt. Risken för att något av exemplaren
i en framtid kan komma i cirkulation inom allmänheten blir också
mera beaktansvärd ju större den privata upplagan är. I enlighet härmed
har kommittén i första stycket av förevarande paragraf upptagit stadgande,
att av offentliggjort verk enstaka exemplar må framställas för enskilt
bruk; härtill har fogats bestämmelse att vad sålunda framställts ej må
utnyttjas för annat ändamål.

I motiven anför kommittén åtskilliga exempel på enskilt bruk. Bl. a.
framhålles att i allmänhet härunder ej kan föras fall då förvärvssyfte
föreligger. Att helt generellt säga, att enskilt bruk ej kan förekomma inom
förvärvslivet, är emellertid enligt kommitténs mening att gå för långt.
Det måste sålunda anses tillåtet för en yrkcsmusiker att skriva av ett nothäfte
för att använda avskriften för övning. Likaså har en läkare eller en
advokat rätt att i yrkesintresse göra excerpter ur facklitteraturen. Sådan
rätt bör också tillerkännas t. ex. eu föreståndare för ett kemiskt företags
laboratorium, även om hans studier kan anses komma jämväl företaget
tillgodo. Om däremot i sistnämnda fall avskrifter distribueras till de på
laboratoriet anställda eller hålles tillgängliga för dem i företagets bibliotek,
kan enskilt bruk icke längre anses föreligga. Kommittén berör vidare

104

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

förhållandet i läroanstalter. Enligt dess mening är det i princip icke tillåtet
att i skolornas verksamhet mångfaldiga läroböcker och annat material
som användes för undervisningen. För visst fall, nämligen framställning
av exemplar genom ljudupptagning, har dock i förslaget gjorts ett särskilt
undantag, se 17 §.

I fråga om den begränsning som ligger i att endast enstaka exemplar får
framställas anför kommittén, att uttrycket enstaka med hänsyn till syftet
med begränsningen får olika innebörd beträffande olika föremål för upphovsrätt.
Beträffande alster av bildkonst gäller i många fall, att ett särpräglat
originalverk icke tål att flera repliker därav förekommer; risken
för banalisering och förflackning av den direkt genom originalverket förmedlade
konstupplevelsen ligger här nära. Å andra sidan torde det i och
för sig knappast spela någon roll för upphovsmannen, om t. ex. en visa,
som redan tryckts i tusentals exemplar och är allmänt känd, mångfaldigas
i ett eller annat tiotal exemplar för en privat fest. Med detta exempel har
också antytts den övre gränsen för det antal exemplar, som kan framställas
med stöd av förevarande paragraf. Att därunder hänföra framställning
av mer än några tiotal exemplar av samma verk strider mot den rent språkliga
innebörden av uttrycket enstaka.

Kommittén framhåller, att stadgandet i första stycket som huvudregel
är tillämpligt även då den som önskar ett exemplar för sitt enskilda bruk
för framställningen anlitar biträde av annan person. I paragrafens andra
stycke har emellertid i detta hänseende gjorts vissa undantag beträffande
konstverk. Enligt bestämmelsen skall sålunda vad i första stycket sägs icke
medföra rätt att för egen räkning låta annan framställa bruksföremål eller
skulptur eller genom konstnärligt förfarande efterbilda annat konstverk.
I motiven framhålles att sådan beställningsverksamhet som här avses eljest
kunde få alltför stor omfattning; framställning av ytterligare exemplar kan
i hithörande fall i hög grad förringa värdet av det först utförda. Även i
denna del överensstämmer förslaget i princip med gällande rätt; nytt är
dock det generella förbudet mot att låta annan framställa bruksföremål
eller skulptur.

I andra stycket har i anslutning till gällande rätt jämväl upptagits bestämmelse
varigenom från paragrafen helt undantagits utförande av
byggnadsverk. Som en nyhet har kommittén emellertid föreslagit, att det
vid utvidgning av byggnad skall vara tillåtet att tillgodogöra upphovsmannens
verk mot ersättning. Rätten till ersättning motiveras därmed, att arkitektarvodena
ofta utmätes efter byggnadsföretagets storlek och totalkostnad;
det har då ansetts befogat att arkitekten erhåller något tillägg till sitt
arvode, om byggnadens storlek sedermera ökas.

Kommittén framhåller, att huvudregeln i första stycket i princip är
tillämplig oavsett vilka metoder som användes för mångfaldigandet. I ett
särskilt avsnitt har kommittén upptagit spörsmålet, huruvida det bör införas
specialregler rörande sådant mångfaldigande för enskilt bruk som
sker genom fotokopiering eller ljudupptagning. Vad först angår fotokopie -

105

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

ringen användes denna metod numera i stor omfattning som hjälpmedel
att erhålla för enskilt bruk avsedda kopior av olika tryckta alster. Särskilt
begagnas metoden inom forskning och näringsliv för kopiering av vetenskapliga
och tekniska tidskriftsuppsatser. Det har gjorts gällande att avsättningen
av tidskrifterna härigenom lider intrång och att kompensation
bör beredas genom att fotokopieringen belägges med avgift till förmån för
utgivningen. Kommittén har emellertid icke ansett sig behöva närmare
utreda förevarande spörsmål. Det framhålles, att fotokopiering för här avsedda
ändamål utomlands i regel bedrives helt fritt. Om man i vårt land
avgiftsbelade fotokopieringen, skulle detta å ena sidan — eftersom tidskrifterna
mestadels är av utländskt ursprung — i huvudsak komma utländska
tidskrifter tillgodo utan att svenska tidskrifter i utlandet erhölle
ett motsvarande skvdd, och a andra sidan medföra att svenska forskningsinstitutioner
komme i sämre ställning än de utländska, såvitt rörde möjligheterna
att använda fotokopiering. Enligt kommitténs mening bör därför
den internationella utvecklingen på området avvaktas, innan frågan om
en reglering av fotokopieringen för nu avsedda ändamål upptages till närmare
övervägande för svensk rätts del. Ej heller då det gäller privat fotokopiering
av skönlitterära och musikaliska verk anser kommittén särskilda
regler böra införas.

I anslutning härtill anför kommittén, att man i hithörande fall ibland
överskrider gränsen för det enskilda bruket; detta kan särskilt vara fallet
inom arkiv och bibliotek och inom större företag. I praxis bedriver man
emellertid det oaktat kopieringen helt fritt och önskemål har framkommit
om en legalisering av denna praxis. Då det gäller arkiv och bibliotek anser
kommittén att dessa önskemål bör tillgodoses och ett stadgande i ämnet
har upptagits i 12 §. I övrigt bör enligt kommitténs mening den internationella
utvecklingen avvaktas innan man tager ståndpunkt i frågan.

Vad angår ljudupptagning för enskilt bruk anför kommittén att under
senare år apparater för ändamålet (bandinspelningsapparater o. dyl.) funnit
en viss spridning i hemmen, där de bl. a. användes för inspelning av
skyddade verk från grammofonskivor eller direkt från radioutsändningar.
Kompositörerna har bär framfört krav på kompensation genom avgiftsbeläggning
av apparaterna och de för dessa avsedda banden. Enligt kommitténs
mening är emellertid behovet av en reglering på området ej så framträdande,
att man för närvarande behöver överväga att införa dylika avgifter.

Remissyttrandena. Kommitténs förslag till reglering av rätten att framställa
exemplar av verk för enskilt bruk har i allmänhet godtagits av remissinstanserna.

Stockholms rådhusrätt kritiserar att rätten endast skall avse offentliggjort
verk och anser den böra omfatta även icke offentliggjorda verk,
varav exemplar överlåtits.

I anslutning till kommitténs uttalande om vad som skall anses vara e nskilt
bruk anför hovrätten över Skåne och Blekinge, att enligt föreva -

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

rande stadgande bör godtagas sådana förfaranden som då fiskal till huvudförhandling
i mål upprättar promemoria med redogörelse för rättsfrågor i
målet och därvid gör excerpter ur facklitteratur. Hovrätten berör vidare förhållandet
inom skolorna och ifrågasätter, om icke rätten att för undervisningsändamål
i skrift fritt mångfaldiga eljest skyddat material här givits
en i jämförelse med 17 § för snäv begränsning.

I flera yttranden dryftas frågan om vad som menas med enskilt lnuk,
då mångfaldigande sker inom företag. Sveriges radio förklarar sig utgå
från att företaget icke kan kalla sitt interna bruk för enskilt bruk; endast
enskilda personer inom företaget kan — inom eller utom tjänsten — utöva
enskilt bruk, t. ex. när de förfärdigar avskrifter att användas under förberedelse
till ett framträdande i radio eller television. På andra håll anses
emellertid innebörden av uttrycket i förevarande hänseende vara oklar.
Bl. a. ställer svenska försäljnings- och reklamförbundet frågan, huruvida
ett mångfaldigande inom en näringsorganisation, som har ideellt syfte eller
som icke direkt främjar medlemmarnas näringsutövning, skall anses ske i
förvärvssyfte; enligt förbundets mening bör lagtexten förtydligas.

I detta sammanhang framhåller Sveriges radio, att tillstånd till radioutsändning
av ett verk även utan formlig bestämmelse därom måste anses
innefatta medgivande för företaget att göra de avskrifter som erfordras för
att framförandet tekniskt skall kunna ske. På grund av särskild överenskommelse
torde något avvikande regler gälla beträffande notmaterial.

Sveriges författareförening och föreningen Minerva gör invändningar
mot den utläggning, som kommittén givit åt uttrycket enstaka exemplar.
Enligt gängse språkbruk synes uttrycket liktydigt med ett eller annat
exemplar. Att bestämma uttrycket på ett så flytande sätt som enligt
förslaget skulle kunna lända upphovsmännen till men och dessutom i många
fall försvåra tillämpningen av bestämmelserna om ansvar och ersättningsskyldighet.
Det är också av vikt för upphovsmännen, att rätten att framställa
exemplar för enskilt bruk icke utvidgas. Den av förslaget hävdade
tolkningen skulle kunna bidraga till att så sker. Liknande synpunkter anlägges
av Stim, föreningen svenska tonsättare, Skap och svenska musikförläggareföreningen
samt av föreningen svenska tecknare och studieförbundet
medborgarskolan.

Förslagets ståndpunkt, att rätten att framställa exemplar för enskilt bruk
som huvudregel skall kunna åberopas även då exemplar framställes g en
o m annan, möter principiella invändningar hos några remissinstanser,
främst med hänsyn till möjligheterna att anlita kopieringsanstalter och
inspelningsateljéer. Stim, föreningen svenska tonsättare, Skap och svenska
musikförläggareföreningen anser det icke rimligt, att mångfaldigande
skall kunna ske genom annan, om denne bedriver mångfaldigandet i förvärvssyfte;
en eventuellt medgiven framställning av exemplar för enskilt
bruk bör endast kunna företagas av den som själv skall bruka exemplaret.
Det är föreningarnas bestämda uppfattning, att den av kommittén i detta
hänseende för bruksföremål och skulpturer föreslagna regleringen bör

107

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år WHO

gälla även litterära oeh musikaliska verk. Till föreningarnas uppfattning
ansluter sig musikaliska akademien. Svenska bokförläggareföreningen
anser att rätten att framställa exemplar för enskilt bruk bör begränsas så
att endast sådan privat hemmakopiering, som icke kan kontrolleras, lämnas
fri.

Till undantagsbestämmelserna i andra stycket anmärker Stockholms rådhusrätt,
att under ordet bruksföremål icke synes falla rena prydnadsföremål.
Då även sådana bör omfattas av stadgandet, föreslås att man
i stället väljer uttrycket »alster av konstindustri och konsthantverk». En
liknande anmärkning göres av styrelsen för Sveriges advokatsamfund.

Flera remissinstanser tager upp frågan, huruvida speciella regler erfordras
med hänsyn till yrkesmän, som i sin verksamhet sysslar med att
framställa exemplar av konstverk på grundval av det av konstnären skapade
originalet, exempelvis konstgjutare, koppartryckare och litografer. Styrelsen
för Sveriges advokatsamfund framhåller, att det med den utformning
som lagtexten fått står dessa yrkesmän fritt att vid sidan av det beställda
exemplaret framställa ytterligare exemplar för eget bruk. Detta är särskilt
betänkligt då det gäller skulpturer, som signerats redan i originalet,
t. ex. av gips. Styrelsen föreslår en sådan ändring av lagtexten, att därav
framgår att nyssnämnda förfarande ej är tillåtet. Liknande synpunkter anföres
av akademien för de fria konsterna, styrelsen för konstnärernas riksorganisation,
föreningen svenska affischtecknare, föreningen svenska tecknare
och Sveriges allmänna konstförening. Statens konstråd, som endast berör
spörsmålet såvitt rör konstgjutare, anser däremot särbestämmelser
ej vara erforderliga; bl. a. framhålles att sådan yrkesman ej för
eget bruk äger framställa exemplar som är signerat och att de garantier förslaget
innehåller mot att för enskilt bruk framställda exemplar kommer ut
i marknaden är så tillfredsställande som gärna är möjligt.

Bestämmelsen om rätt att vid utvidgning av byggnad tillgodogöra
upphovsmannens verk mot ersättning möter gensaga hos akademien
för de fria konsterna, som anser att arkitektens konstnärliga intressen bör
skyddas genom att han beredes tillfälle att granska förslag om utvidgning.
Sådan särskild nämnd, som akademien förordat vid 4 §, bör avgöra uppkommande
tvist eller på domstols anmodan avge utlåtande därom. Svenska
arkitekters riksförbund uttalar att bestämmelsen med all sannolikhet
skulle få ej önskvärda konsekvenser och äventyra de värden arkitekten velat
skapa och bevara. Båda instanserna anser att frågan om ersättning är
sekundär i sammanhanget.

Mot den föreslagna regeln att för enskilt bruk framställt exemplar ej
må utnyttjas för annat ändamål framhåller akademien för
de fria konsterna att kopior, som en konstnär gjort i studiesyfte av andra
målares verk, efter konstnärens död bör kunna utställas eller överlåtas, under
förutsättning att de är betecknade eller märkta på ett sätt, som anger
upphovsmannen och arbetets egenskap av kopia; kopior, som är utförda av
goda konstnärer, har ej sällan utöver sin egenskap av att efterbilda ett an -

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

nät konstverk också intresse såsom ett uttryck för den kopierande konstnärens
egen uppfattning.

Kommitténs ståndpunkt att särskilda regler ej bör uppställas beträffande
mångfaldigande för enskilt bruk genom foto kopiering eller
ljudupptagning lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser.
Konsertföreningen i Stockholm förklarar sig, såvitt angår fotokopiering av
musikaliska verk, gärna vilja vitsorda behovet av en viss rörelsefrihet. Vad
särskilt beträffar orkesterverk framhålles, att upphovsmannen har möjlighet
att vid uthyrning träffa avtalsbestämmelser i ämnet och att huvuddelen
av inkomsterna härrör från ersättning för det offentliga framförandet.
Fotokopieringen torde därför icke medföra någon nämnvärd inskränkning
i upphovsmannens möjligheter att draga inkomst av sådana verk.

De av hithörande frågor närmast intresserade remissinstanserna har
emellertid i olika hänseenden anmält avvikande mening. Vad först angår
fotokopiering för enskilt bruk uttalar flera remissorgan, företrädande
upphovsmän och förläggare, önskemål om att lagstiftningen utformas
sa att upphovsmännen får kontroll över den fotokopiering
som bedrives inom företag och reprodu ktionsanstalter.
Stim, föreningen svenska tonsättare, Skap och svenska
musikförläggareföreningen framhåller, att privatpersoner i stor utsträckning
låter kopiera noter i reproduktionsanstalterna och att notförsäljningen
till följd därav alltmer minskat. Föreningarna — vilka såsom
förut berörts i första hand önskar en allmän begränsning av rätten att
mångfaldiga skyddade verk för enskilt bruk — hemställer därför i andra
hand om förbud för sådana anstalter, att utan upphovsmannens tillstånd
kopiera skyddade verk, även om exemplaret uppges vara avsett för enskilt
bruk. Till föreningarnas hemställan ansluter sig musikaliska akademien.
Samma yrkande framställes av Sveriges författareförening och föreningen
Minerva, vilka framhåller att upphovsmännen i varje fall bör beredas ersättning
för det utnyttjande av deras verk som fotokopieringen innebär.
Svenska bokförläggareföreningen hyser förhoppningen att frågan skall
kunna lösas genom samråd mellan intresserade parter; de undersökningar
föreningen gjort tyder på alt de flesta avnämarna av fotokopior är beredda
att betala rimliga författarlionorar.

Flera remissorgan, företrädande forskning och näringsliv, anser däremot
att de rättsliga möjligheterna att fritt fotokopiera
skyddade verk bör vidgas, så att den verksamhet i detta hänseende
som förekommer inom forskningsinstitutioner och företag av olika
slag legaliseras. Tekniska litteratursällskapet betonar den utomordentliga
betydelsen av att bestämmelser om användning av fotokopiering inom teknisk
biblioteksverksamhet och dokumentation utformas så att man icke begränsar
nu tillämpad praxis; varje inskränkning skulle innebära allvarliga
olägenheter för industriell och annan verksamhet, särskilt beträffande forsknings-
och utvecklingsarbete. Behovet av att rådande praxis legaliseras understrykes
vidare av vetenskapsakademien, ingeniörsvetenskapsakademien,

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

lärarkollegiet vid karolinska mediko-kirurgiska institutet, Sveriges industriförbund,
Stockholms handelskammare, svenska försäljnings- och reklamförbundet
och svenska boktrgckareföreningen.

Överbibliotekarien vid tekniska högskolans bibliotek ifrågasätter, om icke
nuvarande praxis skulle vara förenlig med 11 § i förslaget såsom denna tolkas
av kommittén, men ansluter sig, om så icke skulle vara fallet, till
uppfattningen att praxis bör legaliseras.

Vad angår ljudupptagning för enskilt bruk hemställer Stim, föreningen
svenska tonsättare, Skap och svenska musikförläggareföreningen
om förbud för inspelningsateljéer, vilka i förvärvssyfte bedriver reproduktionsverksamhet,
att ulan upphovsmannens tillstånd framställa exemplar av
skyddade verk, även om exemplaren uppges vara avsedda för enskilt bruk.
Därjämte hemställer föreningarna att det måtte införas bestämmelser om
licensavgift på bandinspelningsapparater och band till sådana. I dessa
yrkanden instämmer musikaliska akademien, Sveriges författareförening
och föreningen Minerva.

Departementschefen. Liksom i gällande rätt bör upphovsrätten icke omfatta
åtgärder inom privatlivet. Mångfaldigande för ändamål som är att
anse som enskilt bruk bör alltså fortfarande vara tillåtet. Frågan vad som
är enskilt bruk kan självfallet föranleda vissa gränsdragningsproblem. I ett
remissyttrande har också ifrågasatts om icke här avsedda ändamål i klarhetens
intresse borde närmare anges i lagtexten. Med hänsyn till de skiftande
förhållanden som här avses synes detta dock knappast möjligt; liksom
hittills bör det få ankomma på rättstillämpningen att mera i detalj avgränsa
det fria området.

Kommittén har emellertid i motiven angivit en rad vägledande exempel
och frågan har också belysts i ett par remissyttranden. I anslutning till de
gjorda uttalandena vill jag ytterligare beröra ett par hithörande spörsmål
av särskilt praktiskt intresse. Vad angår förhållandena inom olika slags
företag bör enligt min mening som huvudregel kunna gälla, att enskilda
tjänstemän är berättigade att för sitt personliga bruk, även i tjänsten,
göra sådana excerpter ur facklitteraturen av vilka de anser sig ha behov.
Däremot kan det icke anses godtagbart att företaget på detta sätt tillhandahåller
sina anställda material av detta slag. En liknande uppdelning
kan göras beträffande mångfaldigande inom undervisningsväsendet. Det
bör vara tillåtet att en lärare stencilerar räkneuppgifter ur en exempelsamling,
material för en lektion i diktanalys o. s. v.; förfarandet anknyter här
till hans personliga undervisning och bör därför anses berättigat. Men det
kan icke anses tillåtet att ett skoldistrikt mångfaldigar undervisningsmaterial
till bruk i skoldistriktets klasser. Av det anförda framgår att arrangörer
av offentliga framföranden i allmänhet ej kan anses berättigade att
framställa de avskrifter som erfordras för framförandet; ibland kan dock
tillståndet till framförandet anses innefatta medgivande även i detta hänseende.

no

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år W60

I jämförelse med gällande rätt har kommittén föreslagit den begränsningen,
att verket skall vara offentliggjort. Denna begränsning synes välmotiverad.
Vidare skall enligt förslaget endast enstaka exemplar få framställas.
Såsom framgår av kommitténs motiv har uttrycket enstaka en mer begränsad
innebörd beträffande konstverk än i fråga om litterära och musikaliska
verk. Förhållandet torde få anses ligga i sakens natur och jag anser det ej
nödvändigt att, såsom yrkats i några remissyttranden, närmare precisera
förevarande villkor i lagtexten.

Kommittén har ansett, att rätten att mångfaldiga ett verk för enskilt
bruk skall få åberopas även då för framställningen anlitas biträde av annan
person, t. ex. då avskrifter och kopior beställes i en skrivbyrå eller reproduktionsanstalt.
Några remissinstanser har ansett att rätten icke bör ha
denna räckvidd. I huvudsak sammanhänger denna fråga med spörsmålet,
huruvida det bör stadgas särskilda regler rörande sådant mångfaldigande
för enskilt bruk som sker genom fotokopiering och ljudupptagning. Jag
återkommer i det följande till denna punkt men vill här förutskicka att jag
icke ansett sådana regler böra uppställas. Ej heller i övrigt synes det motiverat
att generellt begränsa huvudregeln ur den synpunkt varom här är
fråga.

Däremot bör såsom kommittén anfört i förevarande hänseende uppställas
speciella undantagsregler såvitt rör en särskild grupp alster, nämligen
konstverk. I anslutning till kommitténs förslag bör sålunda upptagas stadgande,
att huvudregeln ej skall medföra rätt att för eget bruk låta annan
framställa bruksföremål eller skulptur eller genom konstnärligt förfarande
efterbilda annat konstverk. Med anledning av ett remissuttalande må anmärkas,
att ordet bruksföremål, som är förslagets term för alster av konsthantverk
och konstindustri, även täcker prydnadsföremål.

Några remissinstanser har ansett att man i fråga om efterbildning av
konstverk bör gå ännu ett steg i inskränkande riktning och införa förbud
för sådana yrkesmän som konstgjutare, koppartryckare och biografer, vilka
i sin verksamhet framställer exemplar av konstverk på grundval av det
av konstnären skapade originalet, att göra kopior för eget bruk. Ett generellt
förbud, som skulle avse exempelvis även kopior av i handeln köpta arbeten,
skulle dock föra för långt. Främst torde man också ha åsyftat ett
särskilt förbud mot kopiering av original som vederbörande i sin yrkesverksamhet
mottager direkt av konstnären. I detta fall synes konstnären emellertid
vara tillräckligt skyddad genom att avtalet med yrkesmannen i regel
måste anses innebära, att endast de av konstnären beställda exemplaren
får framställas, och några lagbestämmelser därutöver torde icke vara erforderliga.

Såsom kommittén föreslagit bör, i anslutning till gällande rätt, från tilllämpningsområdet
för paragrafen undantagas utförande av byggnadsverk.
Kommittén har förordat den modifikationen i regeln härom, att det vid utvidgning
av byggnad skall vara tillåtet att tillgodogöra upphovsmannens verk
mot ersättning. Med anledning av den kritik som från arkitekthåll riktats mot

Kungl. Maj:is proposition nr 17 ur 1900

in

bestämmelsen har frågan upptagits till behandling vid det nordiska upphovsrättsmötet
1957. De delegerade enade sig härvid om att visst fog fanns för
den framförda kritiken och att den nu åsyftade bestämmelsen borde utgå.
Jag vill för min del ansluta mig till de delegerades uppfattning. Tillbyggnadsföretag,
som verkligen innebär att de ursprungliga arkitektoniska lösningarna
ytterligare utnyttjas, bör alltså underställas arkitekten. Det bör emellertid
anmärkas att en tillbyggnad ofta är av teknisk art och icke innefattar
ett dylikt utnyttjande. Den är då upphovsrättsligt endast att betrakta
som en ändring i byggnaden och för sådan skall i allmänhet icke krävas tillstånd,
jfr 13 §.

Exemplar som framställts för enskilt bruk får sedermera ej utnyttjas för
annat ändamål. Från konstnärshåll har hemställts om undantag för kopior
som en konstnär i studiesyfte gör av andra målares verk, så att dylika kopior
skulle kunna utställas eller överlåtas efter konstnärens död. Enligt
min mening föreligger dock icke skäl till en sådan undantagsbestämmelse.
Självfallet kan finnas intresse att ge offentlighet åt sådana alster, men upphovsmannen
till originalet bör då tillfrågas.

I några remissyttranden har yrkats att man vid utformande av reglerna i
förevarande paragraf borde taga särskild hänsyn till de metoder för mångfaldigande
som erbjudes genom fotokopiering och ljudupptagning (inspelning
med hjälp av bandinspelningsapparat o. dyl.). Vad som anförts härom,
exempelvis av Stim in. fl. beträffande fotokopiering av noter, ger anledning
att överväga särregler i ämnet. Från andra håll har emellertid framförts
beaktansvärda skäl mot att införa restriktioner i detta avseende. Frågan
om rätten att för enskilt bruk fotokopiera och inspela skyddade verk
synes mig därför, liksom hittills, böra bedömas enligt sannna normer som
gäller för andra sätt att mångfaldiga verk.

Vid remissbehandlingen har även framställts yrkanden om att fotokopiering
av vetenskapliga och tekniska tidskriftsuppsatser o. dyl. borde tillåtas i
större omfattning än som följer av reglerna om enskilt brnk. Såvitt angår
arkiv och bibliotek föreslås särskilda regler i detta hänseende i 12 §. I övrigt
anser jag icke att särbestämmelser i ämnet bör uppställas.

12 §.

I denna paragraf, som är likalydande med 12 § kommittéförslaget, behandlas
fotokopiering inom arkiv och bibliotek.

Kommittén. Kommittén erinrar om att i nutiden s. k. folokopiering kommit
till vidsträckt användning då det gäller att framställa enstaka kopior
av tryckta arbeten och andra handlingar. Olika metoder användes, främst
kopiering direkt på papper samt mikrofilmning. Ett viktigt användningsområde
bär fotokopieringen fått inom arkiv- och biblioteksväsendet. Till
en början utgör den ett viktigt hjälpmedel för att skydda ömtåligt och dyrbart
material mot förslitning genom alltför flitigt begagnande; åt allmän -

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

heten tillhandahålles materialet i form av fotokopior, och originalen kan
med hänsyn härtill undantagas från den löpande användningen. Även originalens
skyddande mot brand- och krigsskador är ett betydelsefullt intresse
som tillgodoses på samma sätt. Original på trähaltigt papper — främst tidningar
— faller så småningom sönder, och i fråga om sådana utgör fotokopieringen
det enda sättet att rädda materialet åt framtiden. Beträffande
tidningar motiveras fotokopieringen för övrigt även därav att kopiorna tager
så mycket mindre plats än originalen; metoden innebär här eu lösning
av ett för det moderna biblioteksväsendet i detta hänseende brännande utrymmesproblem.
Genom fotokopieringen har institutionerna vidare erhållit
möjlighet att komplettera sina samlingar med sådana verk, som är utgångna
i den ordinarie bokhandeln eller eljest svåråtkomliga, exempelvis utländska
arbeten, opublicerade akademiska avhandlingar o. dyl. Det förekommer
sålunda att ett bibliotek från ett annat bibliotek eller från privat
håll lånar ett sådant verk och framställer en fotokopia därav för sina egna
samlingar. Slutligen användes fotokopieringen såsom ett hjälpmedel i utlåningsverksamheten,
särskilt i den s. k. interurbana utlåningen, d. v. s. utlåning
till rekvirenter på annan ort. Denna är ofta förenad med olägenheter,
särskilt när fråga är om tidskriftsband. I allmänhet vill den som önskar
låna ett sådant endast taga del av en enstaka uppsats. För att slippa kostnaden
för transporten av bandet och bestyret att ombesörja denna och för
att kunna hålla bandet till tjänst för andra forskare brukar man i stället
lämna rekvirenten en fotokopia av den önskade uppsatsen.

Kommittén framhåller att fotokopieringen principiellt är beroende av
upphovsmannens tillstånd i de fall då de kopierade verken är skyddade;
endast om kopior på beställning göres för en rekvirents enskilda bruk och
11 § alltså är tillämplig, kan kopieringen ske fritt. I regel inhämtas dock
icke tillstånd och beträffande de skyddade verken saknar därför nuvarande
praxis i allmänhet stöd i lag. Enligt kommitténs mening utgör emellertid
fotokopieringen ett så betydelsefullt hjälpmedel för arkiv och bibliotek, att
praxis bör legaliseras, i den mån detta kan ske utan att berättigade intressen
å upphovsmännens sida trädes för nära.

Vad först angår den fotokopiering som bedrives i ändamål alt skydda
samlingarna finner kommittén det uppenbart att förfarandet icke kan innebära
något intrång för upphovsmännen och att invändning icke kan resas
mot att detta förklaras tillåtet. Motsvarande synes i allmänhet gälla i fråga
om fotokopiering som sker för att komplettera samlingarna, i den mån metoden
användes i den begränsade omfattning som förut angivits. Något större
tvekan gör sig gällande i frågan huruvida institutionerna även bör äga rätt
att framställa fotokopior för utlåningsverksamheten; till skillnad från de
förut berörda fallen kan framställningen här komma att röra ett större
antal kopior av samma arbete. Kommittén erinrar emellertid om att fotokopieringen
är tillåten i sådana fall då den sker på rekvirentens beställning
och för hans enskilda bruk. Den utvidgning av denna rätt, som
den nu diskuterade befogenheten att framställa kopior för utlåningsverk -

113

Kungl. Maj:is proposition nr 17 år 1960

samheten skulle innebära, torde enligt kommitténs mening icke äga större
betydelse för upphovsmännen. På grund härav och då starka praktiska skäl
talar därför, finner kommittén institutionernas praxis även i förevarande
hänseende böra legaliseras.

I motiven uttalas vidare att man vid utformandet av ett stadgande i ämnet
måste skapa garantier för att rätten utnyttjas endast i det allmännas intresse
och inom behöriga gränser. Inskränkningar bör därför gälla såväl
med hänsyn till vilka institutioner som skall komma i åtnjutande av rätten
som i fråga om de ändamål för vilka den skall få utövas. Beträffande det
första spörsmålet synes det kommittén icke möjligt att i lagtexten ange vilka
institutioner som skall erhålla rätt att fotokopiera; det bör därför tillkomma
Kungl. Maj :t att bestämma i sådant hänseende, vilket bör ske i form
av tillstånd som meddelas åt särskilda institutioner eller grupper av institutioner.
Ej heller såvitt gäller de ändamål, för vilka fotokopiering skall vara
tillåten, är det lämpligt att i lagtexten upptaga närmare bestämmelser; det
synes tillräckligt med en allmänt hållen föreskrift, att kopieringen skall ske
för institutionernas verksamhet samt att det får ankomma på Kungl. Maj :t
att i samband med tillstånd ange närmare villkor för rättens utövande. I
enlighet härmed har kommittén i förevarande paragraf upptagit stadgande,
att arkiv och bibliotek med Konungens tillstånd och på de villkor, som däri
anges, för sin verksamhet må framställa exemplar av verk genom fotografi.

Slutligen framhåller kommittén att det i första hand är avsett att tillstånd
skall meddelas åt de större vetenskapliga biblioteken av skilda slag.
Vad angår de villkor, som bör förenas med sådant tillstånd, synes för närvarande
endast behöva föreskrivas alt fotokopieringen må ske för skyddsändamål,
för komplettering av institutionens samlingar med svåråtkomligt
material eller för ett rationellt bedrivande av institutionens utlåningsverksamhet.

Remissyttrandena. Förslaget om en legalisering av fotokopieringen
inom arkiv och bibliotek får starkt slöd från remissinstanser
företrädande biblioteksintressen. Riksbibliotekarien betonar att en
inskränkning i nuvarande praxis skulle innebära ett ytterst betänkligt steg
tillbaka i fråga om arbetsrationalisering och forskarservice inom biblioteken.
överbibliotekarien vid Uppsala universitet anser fotokopiering till skydd
för och komplettering av bibliotekens samlingar vara oumbärlig och utgöra
en bibliotekens skyldighet mot landets kulturliv; även fotokopieringen för
utlåningsändamål är av sådan vikt, att det framstår som ett uppenbart och
svåravvisligt forskningskrav att möjligheterna härtill bibehålies. Jämväl
Sveriges allmänna biblioteksförening understryker att det är av största vikt
att praxis på området legaliseras.

Uttalanden i samma riktning göres av remissorgan företrädande olika
vetenskapliga intresseriktningar, bl. a. vetenskapsakademien och lärarkollegiet
vid karolinska mediko-kirurgiska institutet.

Förslaget tillstyrkes vidare av bl. a. riksarkivet samt av svenska akade H

llihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 17

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

mien, vilken senare remissinstans framhåller att akademiens arkiv förvarar
oersättliga originalhandlingar, som ej kan utlånas utan endast ställas till förfogande
i fotografisk kopia.

Tekniska litteratursällskapet anser likaledes att fotokopiering för utlåningsändamål
bör vara fri men menar att detta följer redan av 11 § och att
något särskilt stadgande i ämnet icke är erforderligt. Även överbibliotekarien
vid tekniska högskolans bibliotek ifrågasätter om icke nuvarande praxis i
huvudsak är förenlig med 11 g.

Förslaget avstyrkes i huvudsak av remissorgan företrädande upphovsmän
och förläggare. Enligt dessa remissorgans mening saknar förslaget stöd i
Bernkonvenlionen. Sveriges författarförening och föreningen Minerva har
visserligen icke något att erinra mot att arkiv och bibliotek får rätt att använda
fotokopiering för alt skydda eller komplettera sina samlingar. Däremot
motsätter sig föreningarna bestämt, att fotokopiering för utlåningsändamål
friges. Fotokopieringen kan här komma att röra ett större antal kopior
av ett och samma verk och drivas rent affärsmässigt; det finns ingen
rimlig anledning varför upphovsmännens verk skulle ställas till allmänhe -

tens förfogande för sådant ändamål. Under alla förhållanden bör upphovsmannen
äga rätt till ersättning. Liknande synpunkter anlägges av Stim, föreningen
svenska tonsättare, Skap och svenska musikförläggareföreningen.
Svenska bokförläggarcföreningen har intet att erinra mot arkivfotografering
i enstaka exemplar sasom skydd mot brand- och krigsskador, om garantier
lämnas mot att de sålunda framställda exemplaren utnyttjas för
annat ändamål. Då fråga blir om framställning av läs- och utlåningsexemplar,
uppkommer däremot så ömtåliga avvägningsproblem, att det icke bör
överlämnas till Kungl. Maj:t att bestämma inskränkningarna i upphovsrätten.

Bokförläggareföreningens uppfattning biträdes av Stockholms handelskammare,
som helt avstyrker det föreslagna stadgandet. Spörsmålet bör enligt
handelskammarens mening göras till föremål för utredning med deltagande
av representanter för de berörda intressena.

Viss tvekan mot den föreslagna kopieringsrätten uttalas också av musikaliska
akademien, som understryker att bestämmelser i ämnet måste tilllämpas
med försiktighet, särskilt på det musikaliska området. Tillika framhålles
att ersättning bör utgå till upphovsmannen.

Vad angår frågan vilka institutioner som bör få tillstånd
att bedriva fotokopiering anser styrelsen för Sveriges
advokatsamfund att endast sådana arkiv och bibliotek som regelmässigt
är tillgängliga för allmänheten bör komma i fråga; denne begränsning bör
enhgt styrelsens mening anges i lagrummet. Tekniska litteratursällskapet
anser däremot att tillstånd bör lämnas åt alla slags bibliotek, sålunda även
specialbibliotek och företagsbibliotek. I samma riktning uttalar sig svenska
boktryckareföreningen, som nämner bibliotek och arkiv hos olika näringsorganisationer,
större industrier, forskningslaboratorier m. fl. Sveriges allmänna
biblioteksförening och svenska stadsförbundets styrelse hävdar att

115

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

tillstånd bör kunna ges även åt folkbiblioteken. Skolöverstyrelsen är av samma
mening samt anser att jämväl skolornas bibliotek bör kunna fa tillstånd,
eftersom man i skolundervisningen behöver exempelvis ett flertal ordbokseller
tidskriftsartiklar, men särtryck av dylika ibland ej är att tillgå.

Lärarkollegiet vid karolinska mediko-kirurgiska institutet hemställer att
föreskrifter i ämnet hålles allmänt, så att man icke oktrojerar ■vissa uppräknade
bibliotek.

Förslaget att de närmare föreskrifterna om kopiering srätten
skall ges i administrativ ordning föranleder i övrigt
icke någon erinran i remissvaren.

I redaktionellt avseende anmärker styrelsen för konstnärernas riksorganisation
att orden »genom fotografi» synes ge stadgandet ett alltföi vidsträckt
tillämpningsområde då därunder kan intolkas även andra förfaranden
än fotokopiering.

Departementschefen. Såsom kommittén närmare beskrivit förekommer
inom arkiv och bibliotek av skilda slag, att man mångfaldigar skyddade
verk genom fotografiska metoder. Metoderna användes dels för vissa skyddsändamål,
dels för framställning av exemplar av verk som ej kan förvärvas
i original och dels för framställning av fotokopior i utlåningsverksamhet.
I sistnämnda hänseende är främst fråga om fotokopior av tidskriftsartiklar,
som utlämnas till allmänheten i stället för de originalvolymer i vilka
artikeln ingår. I praxis har man ansett sig i hithörande fall icke behöva inhämta
tillstånd av upphovsmännen.

I likhet med kommittén och flertalet remissinstanser anser jag att den
praxis som sålunda utbildats bör legaliseras. Några remissinstanser, främst
organisationer företrädande upphovsmän och förläggare, har motsatt sig
att man tillåter framställning av fotokopior i utlåningsverksamhet. Jag vill
dock erinra om att praxis här till viss del har stöd redan i reglerna om framställning
för enskilt bruk. Frågan gäller närmast sådan fotokopiering inom
arkiv och bibliotek, för vilka dessa regler ej kan åberopas. Hit hör exempelvis
fall, då beställningen icke göres av en enskild person utan av ett företag
eller eu vetenskaplig institution. Det synes icke sannolikt, att ett medgivande
till fotokopiering även i dessa fall skulle ha någon större betydelse för
upphovsmännen och förläggarna. Från bibliotekshåll bär understrukits vikten
av att man medger fotokopiering i samtliga hithörande fall. Jag anser
därför att en legalisering bör omfatta även nu berörda ändamål.

Såsom kommittén anfört bör ett stadgande i ämnet utformas som en
fullmakt för Kungl. Maj :t att meddela arkiv och bibliotek tillstånd att för
sin verksamhet framställa exemplar av verk genom fotografi och att därvid
föreskriva erforderliga villkor. Tillstand bör lämnas åt större vetenskapliga
arkiv och bibliotek av olika slag liksom åt större folkbibliotek, och bör även
kunna medges institutioner som icke är offentliga i vanlig mening utan
öppna exempelvis endast för forskare. För tillstånd bör bl. a. föreskrivas, att
kopia endast får utlämnas för forsknings- och studieändamål. I speciella

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

fall bör dock även andra ändamål kunna tillgodoses; det bör sålunda kunna
medges att böcker filmas på band, avsedda att utlånas till polioskadade och
andra handikappade för användning i läsapparater.

Vid remissbehandlingen har från ett håll gjorts gällande att det i stadgandet
använda uttrycket »genom fotografi» vore alltför vidsträckt. Att man
här endast avser sådana fotografiska metoder, som normalt användes inom
arkiv och bibliotek, torde emellertid framgå av sammanhanget.

13 §.

Paragrafen, som är likalydande med 13 § kommittéförslaget, behandlar
rätten att göra ändringar i byggnad eller bruksföremål.

Kommittén. Kommittén framhåller, att stadgandet i 3 § om att verket icke
må ändras på ett sätt som är kränkande för upphovsmannens litterära eller
konstnärliga anseende eller egenart, principiellt är tillämpligt även på byggnader
samt alster av konsthantverk och konstindustri. Där förvanskande
ändringar i sådana objekt företages helt godtyckligt eller endast i syfte
att tillgodose ägarens privata uppfattning i estetiskt avseende eller av annat
ovidkommande skäl, finns icke anledning att göra inskränkning i skyddet
för upphovsmannens ideella intressen. Eftersom byggnader och bruksföremål
även fyller en praktisk funktion, kan det emellertid inträffa att sådana
långtgående åtgärder, om vilka nu är tal, är betingade av tekniska skäl
eller nödvändiga för att objektet skall komma till ändamålsenlig användning.
I denna intressekollision kan icke undvikas, att det konstnärliga inslaget
får sättas i efterhand och att åtgärderna bör anses som tillåtna. Ehuru
hithörande fall icke torde vara vanliga — oftast kan erforderliga ändringar
i byggnader och bruksföremål vidtagas utan mera väsentligt men för den
konstnärliga utformningen — bör enligt kommitténs mening förhållandet
regleras genom en särskild lagbestämmelse. I enlighet med det anförda har
kommittén i förevarande paragraf upptagit stadgande, att byggnad eller
bruksföremål må av ägaren ändras utan upphovsmannens lov, såvitt det
kräves av tekniska skäl eller för ändamålsenlig användning.

Remissyttrandena. Stadgandet har i allmänhet lämnats utan erinran i remissyttrandena.

I avstyrkande riktning uttalar sig akademien för de fria konsterna. Även
om praktiska skäl för ändring av en byggnad eller ett bruksföremål kan föreligga,
är det enligt akademiens mening en rimlig fordran, att sådan ändring
icke verkar kränkande för upphovsmannens konstnärliga anseende eller
egenart. Vad särskilt angår ändring av byggnad kan det självfallet förekomma,
att praktiska skäl gör en ändring önskvärd eller nödvändig, men det
bör beaktas, att nästan varje avvikelse, som en byggherre -—• kanske av
smakskäl — önskar, skenbart kan ges en praktisk eller ekonomisk motivering.
Upphovsmannens skydd blir då illusoriskt. I varje fall bör denne

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960 117

enligt akademiens mening erhålla rätt att yttra sig över planerade ändringar.
Även svenska arkitekters riksförbund anser att upphovsmannen bör
tillerkännas sådan rätt och hemställer att bestämmelse härom intages i stadgandet.
Förbundet anser denna fråga vara en av de väsentligaste i försöken
att hindra den förstörelse, som ofta övergår värdefulla byggnadsverk vid
ändringsarbeten, då upphovsmannen varit ovetande eller ställts åt sidan. I
anslutning härtill uttalar förbundet, att vid stadgandets tillämpning principen
bör vara att betydande konstnärliga värden icke får uppoffras, om det
ej kan ledas i bevis att väsentliga praktiska eller ekonomiska fördelar vinnes.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund anmärker att stadgandet i sin föreslagna
avfattning jämväl gäller det inre av en byggnad, även i den mån
den användes för någons bostad. Den motsättning, som kan föreligga mellan
upphovsmannens rätt att förhindra ändring av sitt verk och en persons
intresse att få anordna sitt hem på det sätt han för sin trivsel finner lämpligt,
bör enligt styrelsens mening lösas så, att sistnämnda intresse tillgodoses.
Styrelsen föreslår därför att lagen ändras på det sätt, att det inre av en
byggnad, som användes till bostad, fritt kan ändras utan upphovsmannens
samtycke. I detta sammanhang upptager styrelsen även frågan om rätt att
ändra trädgårdsanläggningar. Styrelsen anser att det föreligger ett så stort
intresse för en trädgårdsinnehavare att efter gottfinnande kunna ändra en
sådan anläggning, att en ovillkorlig rätt härtill bör lagligen föreligga.

Upsala-Ekeby aktiebolag hemställer att i lagtexten efter ordet ägaren
insättes »för eget bruk»; det har förekommit att signerade konstindustriföremål
av försäljaren, upphovsmannen ovetande, försetts med ytterligare
»utsmyckning».

Departementschefen. Det stadgande om rätt att vidtaga ändringar av byggnad
eller bruksföremål som föreslagits av kommittén är påkallat av praktiska
skäl, och det synes ej vara anledning till erinran mot att det upptages
i lagen. Praktiska skäl föranleder även att stadgandet icke bör tolkas alltför
restriktivt. I ett remissyttrande har anförts, att ändringar i det inre av
en byggnad, som användes till bostad, borde få vidtagas helt efter gottfinnande,
eftersom det här gäller ägarens intresse att ordna sitt eget hem. Ändringar
av detta slag torde emellertid sällan eller aldrig beröra arkitektens
ideella rätt och någon särskild undantagsbestämmelse synes icke vara erforderlig.
Beträffande det i yttrandet omnämnda fallet att ändringar företages
i eu trädgårdsanläggning bör gälla samma principer som i fråga om
byggnader. Fallet är emellertid så speciellt att man icke lämpligen bör belasta
lagtexten med en bestämmelse därom; det torde vara tillräckligt att
här hänvisa till en analogisk tillämpning.

Med anledning av vissa uttalanden av företrädare för byggnadskonsten
må framhållas, att det självfallet är ett berättigat önskemål att man vid mera
långtgående ingrepp i byggnader låter arkitekten uttala sin mening; att så
sker torde oftast ligga i ägarens eget intresse. Någon skyldighet i detta avseende
lär dock knappast kunna föreskrivas. .Tåg vill tillägga att sådana

118

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

mera betydande byggnadsverk, där ändringar överhuvudtaget kan anses beröra
arkitektens ideella intressen, ofta är i offentlig ägo och att det i dessa
fail bör kunna förväntas att här avsedda önskemål beaktas även utan särskilda
bestämmelser.

Stadgandet bör vara tillämpligt vare sig ägaren avser att själv behålla
objektet eller att i ändrat skick överlåta detta. Ett sådant vid remissbehandlingen
omnämnt fall som att signerade konstindustriföremål av en försäljare
förses med ovidkommande »utsmyckning» utgör emellertid ett exempel
på ändring som icke är tillåten enligt stadgandet.

14 §.

Denna paragraf, som frånsett en mindre ändring i andra stycket överensstämmer
med 14 § kommittéförslaget, behandlar rätten att citera verk och
rätten att återge konstverk i kritisk eller vetenskaplig framställning.

Gällande rätt. Enligt 11 § första stycket 1) författarlagen är det tillåtet
att, vid författande av nytt i det väsentliga självständigt verk, utgiven
skrift eller offentligen hållet föredrag begagnas på det sätt, att ordagrant
eller i sammandrag anföres delar därav, som åberopas till bevis eller upptages
till granskning, belysning eller ytterligare utveckling. Vetenskaplig
teckning o. dyl. må enligt tredje stycket i samma paragraf såsom förklaring
till texten intagas i vetenskaplig framställning. Som förutsättning gäller dock
att teckningen utgivits eller varit offentligen utställd. Enligt 12 § första
stycket 1) är det vidare tillåtet att delar av ett utgivet musikaliskt verk, oförändrade
eller i utdrag, anföres i ett i det väsentliga självständigt litterärt
verk. Slutligen förklaras i 6 § första stycket konstverkslagen tillåtet att i vetenskaplig
framställning till förklaring av texten efterbilda konstverk, som
utgivits eller varit offentligen utställt.

Kommittén. Kommittén har i paragrafens första stycke upptagit stadgande,
att ur offentliggjort verk citat må göras i överensstämmelse med god sed
och i den omfattning som betingas av ändamålet. I motiven framhålles bl. a.
att en återgivning för att vara berättigad som citat måste uppbäras av ett lojalt
syfte. I gällande svensk rätt har det ansetts erforderligt att särskilt ange
vilka syften som här avses. Det är emellertid vanskligt att utforma dylika
bestämningar så att de fullt täcker alla fall, där enligt sedvänja och allmän
rättsuppfattning citaträtt bör föreligga. Enligt kommitténs mening bör det
vara tillräckligt att i lagen hänvisa till de allmänt godtagna regler, som faktiskt
utbildat sig pa området. Angående den allmänna betydelse av den bestämmelse
om tillämpning av god sed som i enlighet härmed uppställts
gäller vad därom anförts vid 3 § första stycket, som avfattats på ett liknande
sätt.

I andra stycket har kommittén intagit stadgande, att i kritisk eller vetenskaplig
framställning i anslutning till texten må återges offentliggjort konst -

119

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

verk; återges i populärvetenskaplig framställning ett flertal konstverk av
samma upphovsman, äger han rätt till ersättning. Kommittén uttalar bl. a.,
att en låneregel beträffande konstverk bör begränsas till återgivning i kritisk
eller vetenskaplig framställning; utan en dylik begränsning skulle
rätten bli alltför vidsträckt. Liksom beträffande citaträtten bör som villkor
gälla att återgivandet fyller en funktion i den framställning det är
fråga om. I förslaget uttryckes detta genom kravet att återgivandet skall
ske i anslutning till framställningen. Detta innebär att framställningen
skall vara det huvudsakliga och att konstverket återges endast för att ytterligare
belysa denna. Kommittén anför vidare att stadgandet, liksom gällande
bestämmelser, avser återgivning även i populärvetenskaplig framställning.
Enligt kommitténs mening bör emellertid konstnären vid sådan
återgivning i vissa fall äga rätt till ersättning, eftersom arbeten av hithörande
slag ofta får sådan utstyrsel och sådant utförande, att de hos allmänheten
röner efterfrågan som bild- eller planschverk. Med hänsyn till den
kritiska och vetenskapliga debattens behov av en i förevarande avseende
principiellt obegränsad lånerätt bör rätten till ersättning dock begränsas. I
förslaget bar detta skett så, att ersättning skall utgå endast där återgivningen
avser ett flertal konstverk av samma upphovsman. Angående det sätt
på vilket ersättningen skall bestämmas hänvisar kommittén till 52 §.

Remissyttrandena. Förslagets utformning av citaträtten i första stycket
hälsas med tillfredsställelse av bl. a. publicislklubben, svenska tidnmgsutgivareföreningen
och Sveriges radio samt möter i allmänhet icke erinringar
i övriga remissvar. Sveriges ungdomsförfattareförening anser emellertid
att hänvisningen till god sed gör stadgandet alltför vagt och hemställer
att omfattningen av citaträtten fastslås i lagtexten.

Angående citaträttens innebörd förekommer några uttalanden. Publicistklubben
och svenska tidning sutgivar ef öreningen förutsätter att med god sed,
såvitt angår pressens förhållande, får anses härskande praxis på området.
Sveriges radio framhåller att det bör vara tillåtet att återge avsnitt ur auktorverk
i ett radioprogram blott och bart för att skapa en viss stämning;
en sådan citering måste sägas vara uppburen av ett lojalt syfte. I anledning
av ett uttalande i motiven, att citalrälten ej kan anses medge att man exempelvis
i en annons om livsmedel för in ett skönlitterärt citat med uppgift
att tjänstgöra såsom blickfång, önskar Stim, svenska tonsättares förening,
Skap och svenska musikförläggareföreningen framhålla, alt förbudet mot
citering i sådant sammanhang bör gälla alla slag av litterära och musikaliska
verk.

Jämväl bestämmelsen i andra stycket om återgivning av konstverk
i kritisk eller vetenskaplig framställning godtages i allmänhet av
remissinstanserna. Att rätten skall omfatta återgivning även i populärvetenskaplig
framställning avstyrkes dock av styrelsen för konstnärernas riksorganisation,
som framhåller att snart sagt varje bok om konst kan sägas
fylla kraven på populärvetenskap och att en med kommentar försedd port -

120

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

följ med populära reproduktioner således skulle kunna skapas utan någon
gottgörelse åt konstnärerna. Den föreslagna ersättningsbestämmelsen torde
enligt styrelsens mening endast leda till att utgivarna av populärvetenskapliga
framställningar, då de vill reproducera ett flertal konstverk, tager arbeten
från olika håll så att varje upphovsman blir representerad med mindre
än ett flertal konstverk. Ur liknande synpunkt avstyrker även svenska affischtecknares
förening och föreningen svenska tecknare förslaget i denna
del.

Någon tvekan mot den föreslagna ersättningsbestämmelsen uttalas av
överintendenten och chefen för Nationalmuseum, som anför att den kan
komma att vålla viss olägenhet för museet; museet vill dock icke motsätta
sig förslaget.

Sveriges radio anser det böra vara tillåtet att återge konstverk i företagets
programtidning i anslutning till en presentation av ett radio- eller
televisionsprogram, som utgöres av en kritisk eller vetenskaplig framställning,
och hemställer om jämkning av stadgandet i denna riktning.

Svenska bokförläggareföreningen hemställer, att lånerätten göres tillämplig
på varje konstverk som överlåtits.

I förevarande sammanhang må nämnas ett önskemål av föreningen konst
i skolan om att det måtte införas en allmän rätt för de kulturvårdande organen
på den bildande konstens område att utan upphovsmannens tillstånd
framställa exemplar av offentliggjorda konstverk och visa sådana exemplar
offentligt, under förutsättning att det sker i ideellt syfte; enligt föreningens
mening bör i en helt utan förvärvssyfte bedriven verksamhet på
konstbildningens område konstverk få återges även då, såsom exempelvis
i en pedagogisk sammanställning av bildmaterial på skärmar, av naturliga
skäl det avbildade konstverket oftast blir det huvudsakliga och den åtföljande
texten endast har till uppgift att ytterligare belysa bildmaterialet. I
föreningens önskemål instämmer skolöverstyrelsen.

Departementschefen. Det av kommittén föreslagna stadgandet om rätt att
ur offentliggjort verk göra citat i överensstämmelse med god sed och i den
omfattning som betingas av ändamålet torde få anses innebära, att citering
får ske väsentligen i enlighet med gällande praxis. Stadgandet har i
allmänhet godtagits vid remissbehandlingen, och jag vill även för egen del
förorda att det upptages i lagen. Kommitténs motiv och ett par remissuttalanden
belyser närmare innebörden av stadgandet.

Vad angår den av kommittén föreslagna regeln om återgivning av konstverk
i kritisk eller vetenskaplig framställning, har vid remissbehandlingen
från konstnärshåll framställts invändningar mot att även återgivning i populärvetenskaplig
framställning inbegripes. Det måste emellertid anses vara
ett allmänt folkbildningsintresse att man, liksom enligt gällande lag, också
i sådana framställningar har möjlighet att på det sätt som här avses använda
konstverk utan att inhämta tillstånd från upphovsmannen. Med hänsyn
till den ökade betydelse som illustrationsmaterialet i populärveten -

121

Kungl. Majds proposition nr 17 år 1960

skapliga arbeten, med reproduktionsteknikens utveckling fått bör dock, såsom
kommittén anfört, ersättning utgå vid användandet. Kommittén har
ansett, att såsom förutsättning bör gälla att man återger ett flertal konstverk
av samma konstnär. Med anledning av de från konstnärshall framförda
invändningarna häremot var denna punkt föremål för diskussion vid
det nordiska upphovsrättsmötet 1957. Enligt de delegerades mening talade
övervägande skäl för att man principiellt erkände ersättningsrätt i samtliga
hithörande fall. Om endast ett konstverk lånades, syntes detta dock kunna
ske helt fritt; det borde exempelvis vara tillåtet att i anslutning till ett arbete
om konstnären fritt återge ett enstaka verk som prov på hans konst. Jag
vill för min del biträda den uppfattning vartill de delegerade sålunda kommit.

Den föreslagna regeln om återgivande av konstverk bör kunna anses tilllämplig
även på det av Sveriges radio anförda fallet, att konstverk återges
i företagets programtidning i anslutning till en presentation av ett radioeller
televisionsprogram, som utgöres av en kritisk eller vetenskaplig framställning.
o . ,

För tillämpning av citat- eller återgivningsrätten bör såsom kommittén
föreslagit krävas, att verket är offentliggjort. Att såsom yrkats i ett remissyttrande
låta återgivningsrätten omfatta varje konstverk som överlåtits
skulle enligt min mening innebära ett alltför kraftigt ingrepp i upphovsrätten.
Detsamma gäller framställda önskemål om införande av en generell rätt
att återge konstverk för ideella syften.

15 §.

Paragrafen, som i huvudsak överensstämmer med 15 § kommittéförslaget,
innehåller låneregler som tillgodoser pressens särskilda behov.

Gällande rätt. Enligt 14 § första stycket författarlagen är det tillåtet att i
tidning eller tidskrift intaga ur annan tidning eller tidskrift hämtade artiklar
i ekonomiska, politiska eller religiösa dagsfrågor, såframt ej förbehåll
mot eftertryck blivit vid artikeln utsatt.

Kommittén. Kommittén har ansett att den nuvarande regeln om pressens
lånerätt bör bibehållas i princip oförändrad. I enlighet härmed har kommittén
i förevarande paragrafs första stycke upptagit stadgande, att i tidning
eller tidskrift må ur annan tidning eller tidskrift intagas artikel i religiös,
politisk eller ekonomisk dagsfråga, såframt ej förbud mot eftertryck
är utsatt. En mindre skiljaktighet i förhållande till gällande rätt är att man
icke bibehållit föreskriften om att förbud i här avsedda fall skall utsättas
»vid artikeln».

Till andra stycket har förts en ny regel om rätt att i tidning eller tidskrift
efterbilda offentliggjort konstverk i samband med redogörelse för
dagshändelse på konstens område. I motiven framhålles bl. a., att en artikel

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

eller ett reportage om en dagshändelse på konstens område ofta kan levandegöras
eller fullständigas genom att illustreras med konstverk som beröres
av dagshändelsen. Att här upprätthålla det principiella kravet på tillstånd
från konstnärens sida skulle försvåra för pressen att lämna allmänheten
information på detta åskådliga sätt. Vad angår konstnärens intressen
kan dessa knappast beröras, om ett eller annat av hans verk begagnas för
angivna ändamål.

Remissyttrandena. Förslaget att bibehålla gällande bestämmelser om 1 ånerätt
för pressen beträffande vissa pressartiklar avstyrkes av svenska
journalistförbundet. Förbundet konstaterar att denna lånerätt visserligen
återgår på en bestämmelse i Bernkonventionen, men framhåller att den
icke överallt betraktats eller betraktas som självklar och principiellt erkänd.
Vid Brysselkonferensen förelåg förslag från belgiskt håll att inskränka rätten,
och detta förslag fick stöd från fransk sida. Vid en av internationella
journalistfederationen år 1956 anordnad kongress antogs ett uttalande, som
utmynnade i ett krav på upphävande av berörda stadgande i konventionen
eller sådan ändring därav, att journalisternas upphovsrätt garanterades
även beträffande artiklar i religiösa, politiska eller ekonomiska frågor. Förbundet
ansluter sig helt till detta revisionskrav, vars förverkligande icke
skulle åsidosätta vare sig intresset av en fri och obunden samhällsdebatt i
press och radio eller intresset av en fri och obunden nyhetsförmedling. Förbundet
hemställer att hänsyn måtte tagas till detta för journalistkåren vitala
krav samt att en revision av de bestämmelser, som berör Bernkonventionens
nu förevarande stadgande, får anstå till efter Bernunionens nästkommande
medlemsmöte.

Å andra sidan hemställer publicistklubben, att det måtte tagas under
övervägande att utvidga lånerätten till sådana områden som teknik, medicin
m. m., där en ständig opinionsbildning genom pressens försorg pågår.
Publicistklubben uttalar sig vidare för att rätten borde gälla också i förhållandet
mellan pressen och radion. Jämväl svenska tidningsutgivareföreningen
anser skäl tala för en utvidgning i dessa båda hänseenden, men vill
icke framställa något yrkande därom.

Frågan om en lånerätt mellan press och radio behandlas även av Sveriges
radio, som förklarar sig icke vidhålla tidigare yrkanden om en sådan rätt.

Vad angår stadgandets utformning hemställer studieförbundet medborgarskolan
om en precisering av uttrycket »artikel i religiös, politisk eller
ekonomisk dagsfråga».

Förslaget att införa en rätt att för journalistiskt ändamål efterbilda
konstverk i pressen har i princip godtagits i remissvaren. Beträffande
utformningen av bestämmelsen härom ifrågasätter svenska tidningsutgivareföreningen,
om rätten icke gjorts något för snäv. Svenska bokförläggareföreningen
hemställer att bestämmelsen göres tillämplig på varje
konstverk som överlåtits.

123

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

Departementschefen. Kommitténs förslag att bibehålla gällande regel om
pressens lånerätt har såsom framgår av den lämnade redogörelsen mött
stark kritik hos svenska journalistförbundet. Rätten är emellertid fastslagen
i Bernkonventionen och har även upptagits i åtskilliga umonsländers
inre lagstiftning, bl. a. i de nordiska länderna. Jag finner därför ej anledning
att nu föreslå upphävande av denna rätt, som hos oss funnits sedan
lång tid tillbaka. Skulle Bernkonventionens bestämmelser komma att ändras,
får frågan självfallet omprövas.

Publicistklubben och svenska tidningsutgivareföreningen har uttalat sig
för att rätten förklaras gälla även i förhållandet mellan pressen och radion.
En sådan utsträckning av rätten är emellertid ej förenlig med Bernkonventionen.
Den rätt som finns att fritt återge pressartiklar och radioinslag
genom citat och referat torde räcka för det praktiska behovet.

Jag anser alltså, liksom kommittén, att de nuvarande bestämmelserna om
pressens lånerätt bör bibehållas i princip oförändrade.

Kommitténs förslag att införa en rätt att för journalistiskt ändamål återge
konstverk i tidning eller tidskrift har i princip godtagits i remissvaren.
Från presshåll har emellertid ifrågasatts huruvida icke rätten i förslaget
gjorts något för snäv. I grannländerna har kritiken på denna punkt varit
stark och frågan har med anledning härav tagits upp till behandling vid det
nordiska upphovsrättsmötet 1957. Man enades härvid om att stadgandet
borde få något ökad räckvidd och föreslog i detta syfte att orden »på konstens
område» borde utgå. För att i denna del uppna nordisk rättslikhet anser
jag mig böra biträda de delegerades förslag.

16 §.

I paragrafen, som i sak överensstämmer med 16 § kommittéförslaget,
har upptagits regler om lånerätt till förmån för samlingar till bruk vid
gudstjänst eller undervisning.

Gällande rätt. I detta ämne innehåller författar- och konstverkslagarna
åtskilliga, delvis invecklade bestämmelser. Vad först angår lån av litterära
verk är enligt 11 § första stycket 3) författarlagen tillåtet, att mindre delar
av utgiven skrift eller, där den är av ringa omfång, hela skriften intages i
sådan, ur flera författares skrifter hämtad samling, som efter sin beskaffenhet
är avsedd att tjäna till bruk vid gudstjänst eller i skolor eller eljest
vid elementär undervisning. I en dylik för den elementära undervisningen
avsedd samling må dock icke intagas mer av samma författares skrifter än
som motsvarar ett tryckark av dessa; ej heller må i sådan samling helt eller
delvis intagas skrift, som är författad för att användas vid den elementära
undervisningen. I paragrafens tredje stycke stadgas att i skrift, som är avsedd
att tjäna till bruk vid undervisning, till förklaring av texten må intagas
teckning eller avbildning, som utgivits eller varit offentligen utställd.

Beträffande musikaliska verk är enligt 12 § första stycket 2) tillåtet, att

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

ett utgivet sådant verk eller del därav intages i sådan ur flera tonsättares
verk hämtad samling, som efter sin beskaffenhet är avsedd att tjäna till
bruk vid gudstjänst eller i skolor, musikskolor dock undantagna, eller eljest
vid elementär undervisning. I en dylik för den elementära undervisningen
avsedd samling må dock ej av en och samma tonsättare intagas flera
verk eller delar därav än som motsvarar en tjugondei av samlingens hela
antal och högst fem, ej heller något verk eller del därav med flera än trettiotvå
takter. Ej må i sådan samling helt eller delvis intagas verk, som är
författat för att användas vid den elementära undervisningen.

Vad slutligen angår konstverk är enligt 6 § första stycket konstverkslagen
tillåtet att i skrift, som är avsedd att tjäna till bruk vid undervisning,
till förklaring av texten efterbilda sådant verk, som utgivits eller varit offentligen
utställt.

Kommittén. Kommittén anser, efter en ingående motivering, att rätten att
tör här avsedda ändamål låna utdrag av litterära och musikaliska verk
bör bibehållas, men att man bör förena denna med en rätt för upphovsmannen
att erhålla ersättning. Såsom huvudsynpunkt anföres att det är ett
samhällsintresse att samlingar av hithörande slag — skolböcker, koralböcker
och liknande — utges och att utgivaren härvid kan åstadkomma del
bästa möjliga i fråga om urval, samlingens disposition och uppläggning.
Detta samhällsintresse är av den styrka, att utgivningen icke bör vara beroende
av den omständigheten, huruvida tillstånd kan erhållas från upphovsmännen.
Å andra sidan finns icke något giltigt skäl för att detta, såsom
nu är fallet skall kunna ske utan att dessa erhåller ersättning.

Såsom skydd för upphovsmannen mot ett alltför tidigt bruk av lånerätten
bör enligt kommitténs mening stadgas en särskild karenstid, under vilken
verket icke får utnyttjas. Tiden bör sättas till fem år från utgivningsåret.

Vad beträffar lånerättens innehåll i övrigt anser kommittén den förut
anförda huvudsynpunkten, att rätten endast bör få tagas i anspråk för
samlingar som sammanställts efter en viss plan, böra komma til! uttryck
genom krav att fråga skall vara om ett samlingsverk, sammanställt från ett
större antal upphovsmän. I huvudsaklig anslutning till nuvarande bestämmelser
bör lånerätten vidare endast gälla samlingsverk till bruk vid gudstjänst
eller undervisning. Lånerätten bör begränsas till mindre delar av
verk eller verk av ringa omfång. Från lånerätten bör slutligen undantagas
verk som tillkommit för att brukas vid undervisning.

I anslutning till bestämmelser om lånerätt beträffande litterära och musikaliska
verk bör enligt kommitténs mening upptagas efter enahanda principer
utformade regler om rätt att låna konstverk som illustrationer till
samlingarna. Karenstiden bör här räknas från året för offentliggörandet.

Enligt det anförda utformade bestämmelser om lånerätten har av kommittén
upptagits i första stycket av förevarande paragraf. I andra stycket har
intagits bestämmelse att upphovsmannen äger rätt till ersättning. Angående

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960 125

det sätt på vilket ersättningen skall bestämmas hänvisar kommittén till
52 §.

Beträffande förslagets förhållande till gällande rätt framhåller kommittén
i övrigt bl. a., att det i fråga om litterära och musikaliska verk i vissa hänseenden
går något längre än nuvarande bestämmelser. Den begränsning som
för närvarande gäller genom att lånerätten endast avser undervisning som
är elementär har icke bibehållits. Termen elementär, som numera icke brukas
inom undervisningsväsendet, åsyftade ursprungligen skolgången upp till
studentexamen. Kommittén anför att behovet av en dylik begränsning, som
för övrigt torde vara av ringa praktisk betydelse, i huvudsak faller bort, om
man godtager förslagets ståndpunkt att upphovsmännen erhåller rätt till
ersättning. På grund härav och då det med hänsyn till de skilda undervisningsformer,
som numera förekomer, är svårt att finna uttryck för och praktiskt
genomföra en lämplig gränsdragning, har kommittén ansett berörda
inskränkning böra utgå. I förslaget har ej heller bibehållits det undantag
som gällande bestämmelser gör för samlingar till bruk vid musikskolor. Enligt
kommitténs mening bör även på detta område gälla en ordning, som
möjliggör för en utgivare att sammanställa stycken efter en för undervisningsändamål
lämplig plan. Frågan får också mindre betydelse när, som enligt
förslaget, tonsättaren har rätt till ersättning. En annan avvikelse från
gällande rätt är att bestämmelserna om begränsning till ett tryckark, visst
antal takter o. dyl. slopats. Kommittén åberopar jämväl här synpunkten att
upphovsmannen skall få ersättning och tillägger att nuvarande bestämmelser
framstår som alltför schematiska och stela.

Såsom särskilt villkor för lånerätten uppställes för närvarande, att samlingen
efter sin beskaffenhet skall vara avsedd för de privilegierade ändamålen.
Att detta bör gälla ligger enligt kommitténs mening i sakens natur;
kommittén har icke ansett erforderligt att särskilt framhäva detta i lagtexten.

Kommittén uttalar, att det naturliga tillämpningsområdet för stadgandet
är utgivning av skolböcker, koralböcker, samlingar för musikundervisning
och liknande i allmänhet genom tryck mångfaldigade samlingar. Principiellt
tillåter bestämmelserna emellertid även utgivning i andra former, exempelvis
utgivning av magnetofonband på vilka för undervisningsändamål upptagits
utdrag av litterära eller musikaliska verk. Kommittén erinrar om att i
sådana fall 17 g kan vara tillämplig; upphovsman till utnyttjat verk är då
icke berättigad till ersättning. Däremot kan det nu föreslagna stadgandet
icke åberopas, om exempelvis en för undervisningsbruk avsedd film åstadkommes
genom sammanställning av brottstycken från andra filmer; något
praktiskt behov av lånerätt i denna riktning torde enligt kommitténs mening
icke föreligga.

Remissyttrandena. Förslaget att bibehålla lånerätten till förmån
för samlingar till bruk vid gudstjänst och undervisning
men förena denna med rätt för upphovsmannen att erhålla

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

ersättning har i princip godtagits av så gott som samtliga remissinstanser.
Endast i det av Stim, föreningen svenska tonsättare, Skap och svenska
musikförläggareföreningen gemensamt avgivna yttrandet göres en reservation
såvitt angår lånerätt för samlingar till bruk vid gudstjänst. Föreningarna
uttalar sig i denna del i avstyrkande riktning, varvid bl. a. göres gällande
att Bernkonventionen ej ger stöd för lån i detta fall. Den frivilliga, av ideella
skäl förestavade medverkan i kyrklig verksamhet begränsas alltmer.
De i gudstjänster, andaktsstunder, musikandakter o. dyl. medverkande torde
i allt större omfattning — åtminstone då det gäller statskyrkan och de
större frikyrkosamfunden -— erhålla ersättning. Det är därför svårt att förstå,
att något särskilt tvång skall behöva åläggas upphovsmännen att ställa
sina verk till förfogande.

Vad angår rätten till ersättning framhåller enhetsskolans modersmålskommitté
att en sådan kan komma att påverka innehållet i skolantologierna,
genom att textvalet blir beroende av författarens ersättningsanspråk.
Modersmålskommittén anser likväl principen om ersättning riktig
men finner det önskvärt, att i lagen intages riktlinjer för hur ersättningarna
skall bestämmas. Förslagsvis borde vid utgivning av antologier utgå
royalty såsom för läroböcker i allmänhet, varvid 2/3 därav borde tillfalla
utgivaren och 1/3 författarna. Till detta förslag ansluter sig skolöverstyrelsen.

Förslaget om karenstid för lånerätten beröres av några remissinstanser.
Sveriges författareförening och föreningen Minerva samt Stim m. fl.
hemställer att tiden sättes till minst tio år. Å andra sidan hemställer skolöverstyrelsen
att karenstid ej måtte stadgas, huvudsakligen under åberopande
av att denna kommer att försvåra en lämplig redigering av läseböckerna.

Beträffande den närmare utformningen av reglerna framhålles i det av
Stim m. fl. avgivna yttrandet, att om en lånerätt för samlingar till bruk vid
gudstjänst överhuvud anses nödvändig, den under alla omständigheter
icke bör utsträckas utöver det verkliga behovet och endast bör gälla, vad
svenska kyrkan angår, sådana samlingsverk som skall fastställas av Kungl.
Maj :t och, för andra trossamfund, samlingar avsedda för motsvarande ändamål,
d. v. s. koral-, psalm- och mässböcker.

Vad angår samlingar för undervisning hemställer Sveriges författareförening
och föreningen Minerva, att man bibehåller det nu gällande
villkoret för lånerätten att undervisningen skall vara elementär. Mot kommitténs
argumentering hävdas bl. a. att systemet med tvångslicens icke skulle
erkännas i Bernkonventionen. I det av Stim m. fl. avgivna yttrandet göres
motsvarande uttalanden, varvid särskilt framhålles att med den utvidgning
av den allmänna folkbildningsverksamheten, som med statsmakternas ekonomiska
stöd äger rum, en lånerätt för alla former av undervisning i studiecirklar
skulle kunna få betydande konsekvenser. Vidare framhålles att lånerätt
för samlingsverk till bruk i musikskolor ej bör medges. Å andra sidan
anser skolöverstyrelsen att lånerätten bör gälla även för arbeten till bruk
vid fackutbildning.

o

127

Kungl. Maj.ls proposition nr 17 år 1960

Sveriges författareförening, föreningen Minerva samt Stim in. fl. hemställer
vidare, att man bibehåller det i gällande lag intagna villkoret för lånerätt,
att samlingen efter sin beskaffenhet skall vara avsedd
att tjäna till bruk för nu förevarande ändamål; bl. a. erinras
i detta sammanhang om att lånerätten enligt Barnkonventionen endast
får gälla i den omfattning som rättfärdigas av ändamålet. I anslutning härtill
framhålles att frågan, huruvida en samling är av privilegierad karaktär,
lämpligen kunde göras beroende av om samlingen av statens läroboksnämnd
upptagits i läroboksförteckningen eller eljest anmälts till nämnden.

Rörande den omfattning, i vilken verk får tagas i anspråk med stöd av
lånerätten, framföres önskemål om att man, såvitt angår litterära verk, bibehåller
den nuvarande begränsningen till ett tryckark av Sveriges
författareförening, föreningen Minerva, svenska bokförläggareföreningen,
svenska tidningsutgivareföreningen och svenska boktrgckareföreningen.

Det föreslagna undantaget i lånerätten, att denna ej skall gälla verk som
tillkommit för att brukas vid undervisning anses av
Sveriges radio böra förklaras gälla verk som huvudsakligen tillkommit för
berörda ändamål; ett musikverk kan av en tillfällighet komma att första
gången inflyta i en lärobok, ehuru dess huvudsakliga ekonomiska utnyttjande
har kunnat ske på vanligt sätt.

Mot kommitténs uttalande att lånerätten ej skulle gälla filmer anmärker
hovrätten över Skåne och Blekinge att detta ej synes följa av den
föreslagna lagtexten; i sakligt avseende synes ej heller en sådan begränsning
befogad. Samma påpekande göres av skolöverstgrelsen.

Rätten att låna konstverk som illustrationer i samlingar av hithörande
slag beröres icke av remissinstanserna i vidare mån än att svenska
bokförläggareföreningen diskuterar frågan om beräkningen av karenstiden
i detta fall; föreningen anser tiden böra räknas från konstverkets tillkomst,
med hänsyn till svårigheten att fastställa om och i så fall när ett konstverk
offentliggjorts.

Departementschefen. Kommitténs förslag att bibehålla lånerätten till förmån
för samlingar till bruk vid gudstjänst och undervisning men förena
denna med rätt för upphovsmannen att erhålla ersättning har i princip
godtagits av det stora flertalet remissinstanser, bland dem Sveriges författareförening
och föreningen Minerva, och utgör enligt min mening en
lämplig lösning av den här föreliggande frågan. Såvitt angår samlingar för
gudstjänstbruk har invändningar framställ Is av företrädare för kompositörer
och musikförläggare, vilka anser att lånerätten i denna del bör upphävas;
bl. a. har gjorts gällande att förslaget i denna del skulle strida mot
Bcrnkonventionen. Det måste emellertid anses vara ett viktigt samhällsintresse
att en lånerätt medges även i detta fall. Inom gudstjänstlivet behöver
man tillgång till enhetliga samlingar av texter och melodier, ordnade
i nummerföljd eller på annat sätt, vilka innehåller vad som lämpar sig
för olika tillfällen. Utgivningen av sådana samlingar kunde betänkligt för -

128

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

svåras, om utgivaren skulle behöva träffa avtal med varje upphovsman.
Om lånerätten, såsom föreslagits, förenas med rätt till ersättning för upphovsmännen,
torde anordningen även ur deras synpunkt kunna betraktas
som rimlig. Beträffande förhållandet till Bernkonventionen må framhållas,
att denna icke ansetts utgöra hinder mot att i gällande författarlag upptagits
bestämmelser om lånerätt för gudstjänstbruk, och jag vill ansluta mig
till uppfattningen att något hinder i förevarande avseende icke föreligger.
.lag har därför även i denna del ansett mig böra biträda kommitténs principiella
ståndpunkt.

I fråga om övriga villkor för rätten har under remissbehandlingen framställts
olika önskemål om ändringar i och tillägg till kommitténs förslag.
Företrädare för allmänna intressen har sålunda i olika hänseenden förordat
en utvidgning av lånerätten, medan upphovsmän och förläggare hemställt
om begränsning därav. De av kommittén föreslagna bestämmelserna
synes emellertid innefatta en lämplig avvägning mellan de intressen som
här står mot varandra och jag förordar att de oförändrade upptages i lagen.
Vad särskilt angår de nya reglerna om karenstid har skolöverstyrelsen anmält
farhågor för att dessa skulle försvåra redigeringen av läseböcker. I
det sannolikt ringa antalet fall, då man vill återge utdrag ur ett nyutkommet
verk, torde det emellertid i allmänhet finnas möjlighet att i vanlig ordning
sluta avtal därom med författaren.

Med anledning av vissa remissuttalanden vill jag framhålla att stadgandet,
liksom motsvarande regler i författarlagen, endast är tillämpligt på
samlingar, som efter sin beskaffenhet är avsedda att tjäna till bruk för de
privilegierade ändamålen. Att särskilt framhäva detta i lagtexten synes
emellertid icke behövligt. Ej heller bör lånerätten göras beroende av anmälan
till myndighet eller dylikt.

Såsom anförts vid 1 § avser förslagets regler om litterära verk icke i något
fall filmverk. Förevarande stadgande kan därför icke åberopas om
exempelvis en för undervisningsbruk avsedd film åstadkommes genom sammanställning
av brottstycken från andra filmer. Något praktiskt behov av
en lånerätt i denna riktning torde icke heller föreligga. Däremot torde s. k.
stillbilder ur filmer kunna användas som illustrationer till samlingar enligt
de för konstverk gällande reglerna, vilka här torde kunna anses analogt
tillämpliga.

Vad angår den ersättning som enligt förslaget skall utgå till upphovsmannen
kan, såsom vid 52 § utvecklas, förväntas, att berörda organisationer
kommer att enas om de taxor och tariffer som här bör tillämpas. Skulle
ändock tvist uppstå, skall avgörande ske genom skiljedom av särskild
nämnd. Det torde ej vara lämpligt att, såsom företrädare för skolintressen
yrkat, i lagen upptaga riktlinjer för bedömandet i hithörande fall.

17 §.

Paragrafen, som motsvarar 17 § kommittéförslaget, innehåller en ny bestämmelse
om ljudupptagning för undervisning.

129

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

Kommittén. Kommittén erinrar om att man numera i skolorna i stor utsträckning
begagnar ljudupptagning såsom hjälpmedel vid undervisningen
(bändinspelningsapparater o. dyl.). Användningsformerna är skiftande. Sålunda
inspelas skolradioprogram i sådana fall, då utsändningen icke kan
fogas in i schemat; inspelningen avlyssnas senare vid lämplig tidpunkt.
Många lärare spelar också in andra programpunkter i radioutsändningarna,
t. ex. uppläsningar av litterära verk och avsnitt ur historiska skådespel, för
att använda upptagningarna såsom illustrationer till undervisningen i litteraturhistoria
eller historia. I andra fall göres inspelningar från grammofonskivor,
både från talskivor, lämpliga för språkundervisning, och från
skivor med barnvisor o. dyl., lämpliga för sångundervisning. Inspelningar
användes vidare såsom ett kontrollmedel vid språk och sångundervisningen.
Man låter också infödda tala in den läsebok som användes, antingen hela
textmaterialet eller delar därav, varefter det inspelade återges som hörövning,
som diktamensövning eller för övning och korrektion av uttal.

I det följande framhålles, att inspelningar av hithörande slag, i den mån
de avser skyddade verk, principiellt omfattas av upphovsmannens rätt. I
praktiken torde förhållandet emellertid sällan eller aldrig uppmärksammas;
från upphovsmännens sida torde man icke heller göra anspråk på några
rättigheter i detta sammanhang, så länge verksamheten bedrives under
hittills förekommande former.

Enligt kommitténs mening bör den praxis som sålunda utbildats legaliseras.
Det är uppenbart att ljudupptagning i nu avsedda fall utgör ett så
värdefullt hjälpmedel för undervisningen, att den bör förklaras tillåten.
Samtidigt bör skapas garantier mot att förfarandet får så vidsträckt omfattning,
att det kan komma att göra intrång i upphovsmännens berättigade
intressen. Enligt kommittén bör detta främst ske genom att ljudupptagning
i hithörande fall förklaras tillåten endast om den sker för tillfälligt bruk. I
enlighet härmed har kommittén i förevarande paragraf upptagit stadgande
att inom undervisningsverksamhet må för tillfälligt bruk exemplar av offentliggjort
verk framställas genom ljudupptagning; härtill har fogats bestämmelse
att vad sålunda framställts ej må utnyttjas för annat ändamål
och skall efter användningen göras obrukbart.

Kommittén framhåller att det normala torde vara att inspelningarna
framställes inom vederbörande skola eller undervisningsanstalt. I diskussionen
har emellertid framförts önskemål om att inom skolväsendet anordnas
inspelningscentraler, från vilka valda språkband och inspelningar av
radioprogram distribueras till skolorna. Om inspelningarna härvid är avsedda
att inom skolorna användas endast för tillfälligt bruk, bör förfarandet
anses förenligt med stadgandet.

Remissyttrandena. Det föreslagna stadgandet om rätt att inom
undervisningsverksamhet göra ljudupptagningar av
skyddade verk för tillfälligt bruk tillstyrkes eller lämnas utan
erinran av flertalet remissinstanser. Det avstyrkes av organisationer före i)

liihamj till riksdagens protokoll 11)60. 1 samt. Nr 17

130

Kungi. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

trädande upphovsmän och förläggare. Sålunda framhålles av Stim, föreningen
svenska tonsättare, Skap och svenska musikförläggareföreningen,
att stadgandet saknar motsvarighet både i Bernkonventionen och i utländsk
lagstiftning. Någon invändning behöver visserligen icke resas mot
att en lärare i en skola på skolans egen bandapparat gör en upptagning för
tillfälligt bruk i sin klass. Men det tillfälliga bruket kan icke kontrolleras
och resultatet blir kanske i stället ett bandbibliotek för undervisningen i
skolans olika klasser, vilket gör inköp av annars nödvändiga grammofonskivor
och band överflödigt. Bestämmelsen att upptagningen efter det tillfälliga
bruket skall förstöras är ej en garanti mot missbruk; det är ytterligt
svårt att avgöra vad som är tillfälligt bruk, och ännu svårare att kontrollera
att förstöringen äger rum. Särskilt synes det oriktigt att stadgandet
skulle kunna åberopas även av vissa inspelningscentraler. Antingen finansieras
sådana centraler genom att upptagningarna försäljes eller uthyres
eller också genom statliga eller kommunala subventioner. I båda fallen
bör upphovsmannens rätt att bestämma över mångfaldigandet och ersättningen
vara uppenbar. Liknande synpunkter framföres av Sveriges författareförening
och föreningen Minerva, vilka dessutom understryker att om
upphovsmännen icke hittills reagerat inför det intrång i deras intressen som
här skett och sker, detta icke kan tolkas som ett samtycke från deras sida
till de inspelningar som företagits och ej heller får uppfattas såsom ett bevis
för att de icke skulle haft något att erinra mot att nämnda praxis utbildat
sig.

Svenska bokförläggareföreningen framhåller att stadgandet skulle medföra,
att skolboksförlagen måste nedlägga tillverkningen av ljudband till
textböcker. Praktiskt skulle det mycket lätt gå att ordna, att överläraredistrikten
gemensamt köpte ljudband, som sedan spelades över på band för
var och en av distriktens skolor. Men därigenom skulle efterfrågan minska
så, att banden icke längre kunde framställas. Skolornas berättigade intressen
torde utan lagstadgande kunna tillgodoses genom att Sveriges radio för
de program, som utsändes för skolbruk, träffar överenskommelse med
upphovsmännen om att ljudupptagning skall få ske. Detta kan meddelas
skolorna, exempelvis genom radioprogrammen.

Av de remissinstanser, som i princip tillstyrkt stadgandet, anser ett par
den uppställda begränsningen att inspelning får ske endast för tillfälligt
bruk böra utgå. Skolöverstyrelsen framhåller att vissa radioprogram
med fördel kan användas år efter år, t. ex. den uppskattade serien
Tavlan och tiden. Om med tillfälligt bruk menas användning i eu eller flera
klasser omedelbart efter det programmet sänts, går kommande årsklasser
på samma stadium miste om det kunskapsstoff och den intressestimulans,
som ett värdefullt radioprogram kan skänka. I paragrafen bör därför föreskrivas,
att exemplar av offentliggjort verk må inom undervisningsverksamhet
och för bruk endast inom sådan verksamhet framställas genom
ljudupptagning. Häri skulle även innefattas medgivande för skolan att låta
lärare och utländska språkassistenter, för användning inom viss skola eller

131

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

skoldistrikt, på ljudupptagningsapparater läsa in partier ur utgivna läroböcker.
Liknande synpunkter anlägges av Stockholms rådhusrätt, som
dessutom anser föreskriften om att upptagningen skall göras obrukbar kunna
utgå, eftersom upptagningen ej får användas för annat än undervisningsändamål.
Audiovisuella sällskapet ifrågasätter huruvida inspelningarna icke
bör få användas under en tid av åtminstone sex månader.

Beträffande utformningen av stadgandet i övrigt erinrar Sveriges radio
om att det enligt motiven skall vara tillåtet att med stöd av stadgandet företaga
ljudupptagningar i inspelningscentraler; för att erhålla kvalitativt
högtstående inspelningar synes lämpligt att Sveriges radio anordnar en
sådan central. Med hänsyn till det anförda bör måhända uttrycket »inom
undervisningsverksamhet» utbytas mot t. ex. »för undervisningsverksamhet».
Svenska bokförläggareföreningen framhåller att det, i analogi med vad
som föreskrives i 16 § första stycket i förslaget, bör stadgas att ljudband,
som framställts för att brukas vid undervisning, ej får kopieras.

Departementschefen. Såsom kommittén närmare beskrivit användes numera
i stor utsträckning apparater för ljudupptagning (bandinspelningsapparater
o. dyl.) såsom hjälpmedel i skolundervisningen. Denna verksamhet avser
till betydande del även skyddade verk. I praktiken har man emellertid
med hänsyn till det särskilda ändamålet med inspelningarna ansett sig icke
behöva inhämta tillstånd av upphovsmännen.

I likhet med kommittén och flertalet remissinstanser finner jag denna
praxis böra legaliseras såvitt rör inspelningar som är avsedda för tillfälligt
bruk. Ett behov härav finns huvudsakligen i fråga om inspelningar från
skolradion. Dess program äger ibland rum på en tid som icke passar klassens
schema; med hjälp av en inspelning kan då programmet uppskjutas
till en mera lämplig tidpunkt. Även i fråga om andra programpunkter i
radio synes det önskvärt att inspelningar för här avsedda ändamål skall
kunna äga rum utan tillstånd. Tillstånd bör ej heller fordras i ett sådant
fall som att en infödd lärare under ett besök talar in avsnitt ur en textbok,
som sedan kan avlyssnas av flera olika klasser. Om rätten att göra inspelningar
för nu antydda och liknande ändamål såsom kommittén föreslagit
begränsas till fall, där de är avsedda för tillfälligt bruk, synes upphovsmännens
intressen icke kunna lida skada, och jag förordar att en bestämmelse
härom upptages i lagen.

Med »tillfälligt bruk» avses i princip, att inspelningen blott far anvandas
vid något eller några tillfällen och i uttrycket ligger också att detta icke får
ske inom alltför lång tid från det inspelningen företogs.

Med hänsyn till de invändningar som företrädare för upphovsmannen och
förläggarna rest mot kommitténs förslag, har de delegerade vid det nordiska
upphovsrättsmötet 1957 förordat ytterligare den inskränkningen, att inspelning
icke får göras direkt från grammofonskivor, band etc. Jag vill biträda
detta förslag. Begränsningen har särskilt betydelse med hansyn till

132

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

språkskivor och ljudband till textböcker. Då endast »direkt» eftergöring
undantages, skall det vara tillåtet att göra upptagning av radioprogram,
även om sändningen sker med hjälp av inspelning.

Det normala torde vara att inspelningarna framställes inom vederbörande
skola eller undervisningsanstalt. Såsom kommittén anfört bör stadgandet
emellertid vara tillämpligt även beträffande verksamheten i inspelningscentraler
som anordnas inom skolväsendet. Däremot synes det icke föreligga
tillräcklig anledning att, såsom Sveriges radio yrkat, låta stadgandet
gälla till förmån jämväl för detta företag; radion bör i hithörande fall träffa
överenskommelse om inspelning med upphovsmännen.

I paragrafen bör intagas föreskrift att inspelning som gjorts med stöd
därav icke får utnyttjas på annat sätt. Att såsom kommittén föreslagit därutöver
stadga att den efter användningen skall göras obrukbar synes knappast
nödvändigt och stadgandet härom bör därför utgå.

18 §.

Paragrafen, som är likalydande med 18 § kommittéförslaget, avser framställning
av litterärt eller musikaliskt verk i blindskrift.

Kommittén. Kommittén har här upptagit stadgande att av utgivet litterärt
eller musikaliskt verk exemplar må framställas i blindskrift. I motiven
framhålles att stadgandet, som saknar motsvarighet i gällande rätt, uppbäres
av humanitära grunder. I praktiken torde lånerätten komma att utnyttjas
endast av organisationer, som bedriver verksamhet för de blindas väl.

Remissyttrandena. Stadgandet möter gensaga endast hos studieförbundet
medborgarskolan. Förbundet anser de humanitära skäl som åberopas vara
behjärtansvärda. Emellertid torde de blindas intressen bättre tillgodoses genom
statsbidrag o. dyl. än genom ett stadgande sådant som det föreslagna,
som innebär en konfiskation av upphovsmannens rättigheter.

De blindas förening hemställer att stadgandet måtte utvidgas till att omfatta
all för blinda avsedd framställning av litterära och konstnärliga verk,
oberoende av vilken teknik som använts. Föreningen konstaterar med tillfredsställelse,
att kommittén tagit viss hänsyn till de blindas behov genom
förslaget att från upphovsrätten skall undantagas framställning av exemplar
i blindskrift. Blindskriftens användning begränsas emellertid starkt av
det förhållandet, att personer som drabbats av blindhet vid vuxen ålder
endast undantagsvis kan förvärva sådan färdighet vid läsning av denna
skrift, att de med behållning kan tillgodogöra sig skönlitteratur. Flertalet
av dessa blinda är därför utestängda från utnyttjandet av blindskriftsbiblioteken.
För att tillgodose litteraturbehovet även för denna grupp tillämpas
numera metoden med inläsning av böcker på tonband. Framställning av sådana
s. k. talböcker påbörjades i vårt land under år 1955 och vann omedelbart
stor uppskattning bland de blinda. Utlåningen av talböcker handhas av
föreningens lånebibliotek och sker efter samma principer som utlåningen

133

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

av böcker i blindskrift. Förevarande stadgande bör därför under alla förhållanden
avse framställning även genom inläsning på tonband. Enligt föreningens
mening är det emellertid rimligt att antaga, att tekniken efter
hand kommer att kunna erbjuda ytterligare former för framställning av
böcker för blinda, varför hänsyn härtill bör tagas vid utformandet av lagstiftningen
på området.

Sveriges allmänna biblioteksförening menar, att man bör tillgodose icke
blott de blinda utan även poliopatienter och andra personer, som är förhindrade
att taga del av litterära eller musikaliska verk i konventionellt utförande.
Stadgandet bör i följd härav utsträckas till att avse alla litterära
och musikaliska verk, av vilka genom bandinspelning, grammofoninspelning
eller på annat sätt kopior kan framställas till tjänst för sådana personer.
Liknande synpunkter anlägges av skolöverstyrelsen, som särskilt nämner
möjligheten att filma litterära verk för visning i läsapparater.

Departementschefen. Den av kommittén föreslagna regeln om framställning
av verk i blindskrift är förestavad av humanitära skäl, och jag vill även för
egen del förorda att en bestämmelse i ämnet upptages i lagen.

Vid remissbehandlingen har representanter för de blinda uttalat önskemål
om att även upptagning av litterära verk på tonband till bruk för blinda
— s. k. talböcker — måtte förklaras fri. En generell regel i denna riktning
synes dock kunna föra för långt; ljudupptagningar av litterära verk kan
användas även av andra än blinda och man torde icke kunna bortse från
möjligheten av att bestämmelser i ämnet skulle missbrukas. Däremot kunde
det i och för sig övervägas att ge de blindas egna organisationer samt
folkbiblioteken rätt att framställa ljudupptagningar av litterära verk, under
villkor att dessa endast finge användas för utlåning åt blinda. Man
torde dock kunna antaga att tillstånd till dylika upptagningar utan större
svårigheter skall kunna erhållas från författarna. Skulle denna förmodan
visa sig oriktig, synes det föreligga anledning att återkomma till frågan.

Den i ett par remissyttranden berörda frågan om filmning av böcker på
band, avsedda att utlånas till poliopatienter och andra handikappade för
användning i läsapparater, har behandlats vid 12 §.

19 §.

I förevarande paragraf, som i sak överensstämmer med 19 § kommittéförslaget,
behandlas rätten att mångfaldiga och offentligt framföra dikter
såsom text till musikaliska verk.

Gällande rätt. Enligt 11 § första stycket 2) författarlagen är tillåtet, att utgiven
dikt mångfaldigas i musikaliskt verk såsom text till notskriften eller
upptages på konsertprogram. Sådan dikt får också framföras offentligt såsom
text till musikaliskt verk; i 10 § 2) göres nämligen det undantaget i
författares ensamrätt att offentligen föredraga skrift, att utgiven skrift må

134

Kungl. Maj:ts proposition nr i7 år 1960

föredragas »annorledes än genom uppläsning». Undantagsbestämmelsen är
endast tillämplig då fråga är om ett »föredragande» i lagens mening, d. v. s.
i första hand då dikten såsom sångtext föredrages vid ett personligt framträdande
inför publik. På grund av regeln i 2 § andra stycket sista punkten
är bestämmelsen emellertid tillämplig även vid återgivning genom grammofonskiva
eller liknande anordning. Enligt vissa uttalanden vid stadgandets
tillkomst (prop. 1931:2 s. 41, 42 och 57) torde bestämmelsen icke kunna
åberopas vid utsändning i radio eller återgivning genom ljudfilm; dessa
framförandeformer är nämligen icke att hänföra till »föredragande» utan
har i 2 § fått utgöra en särskild kategori.

Kommittén. Kommittén framhåller att rätten att fritt begagna dikter för
här avsedda ändamål starkt kritiserats, varvid framför allt anförts att den
kan leda till intrång i författarnas ideella intressen. På grund av lånerätten
kan sålunda en betydande diktare nödgas finna sig i, alt hans verk av en
medelmåttig kompositör behandlas på ett sätt som är ovärdigt texten; exemplen
härpå i praktiken är talrika. Enligt kommitténs mening måste stor betydelse
tillmätas denna invändning. Även författarnas ekonomiska intressen
sättes genom lånerätten åt sidan till förmån för kompositörerna. Å andra
sidan måste hänsyn tagas till allmänhetens och kulturlivets intresse, att
kompositörernas frihet icke i alltför hög grad kringskäres. Vid övervägande
av olika förslag till en lämplig lösning har kommittén funnit goda skäl tala
till förmån för ett — i huvudsak efter dansk förebild utformat —■ system,
enligt vilket lånerätten principiellt bibehålies, men författaren erhåller möjlighet
att genom ett särskilt, vid utgivningen av dikten meddelat förbud sätta
lånerätten ur kraft. Författaren kan på detta sätt förbehålla sig rätt att vara
medbestämmande, då dikten skall begagnas såsom text till kompositioner.
Har sådant förbehåll gjorts, vet å andra sidan kompositören på förhand, att
han icke ensam kan disponera över båda verken.

Vidare framhåller kommittén, att anledning icke föreligger att dikten,
såsom är fallet enligt gällande bestämmelser, skall få tillgodogöras utan
att författaren kan göra anspråk på ersättning. Rätt i sådant hänseende
bör tillerkännas denne.

Även då det gäller lånerättens omfattning bör enligt kommitténs mening
ett par ändringar vidtagas i förhållande till gällande lag. Rätten bör sålunda
begränsas så att endast mindre dikt eller del av dikt får lånas. Den bör å
andra sidan förklaras avse alla slags offentliga framföranden, således även
t. ex. radioutsändning och återgivning genom ljudfilm.

I enlighet med det anförda har kommittén i första stycket av förevarande
paragraf upptagit stadgande att i fall då utgiven mindre dikt eller del av
dikt blivit tonsatt, den må som text till det musikaliska verket återges i noter
och framföras offentligt, såframt ej förbud däremot utsatts vid utgivandet;
härtill har fogats bestämmelse att författaren äger rätt till ersättning.
Angående det sätt på vilket ersättningen skall bestämmas hänvisar kommittén
till 52 §.

135

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

Till andra stycket har förts en regel att då verket framföres, må städse
till bruk för åhörarna texten återges i konsertprogram och dylikt. Regeln
ansluter sig till gällande rätt. I motiven uttalas hl. a., att regeln ej kan åberopas
i fråga om återgivning i tidning eller tidskrift, t. ex. i en publikation
för radiolyssnare.

Remissyttrandena. Förslaget att i princip bibehålla rätten att
använda dikter som text till musikaliska verk men göra
denna beroende av att förbud däremot icke utsatts och därjämte tilleikänna
diktens upphovsman rätt till ersättning tillstyrkcs eller lämnas
utan erinran av det övervägande antalet remissinstanser.

Mot förslaget uttalar sig Sveriges dramatikerförbund; förbundet finner
det visserligen utgöra ett framsteg, att textförfattaren skall kunna förbjuda
tonsättning, men vad denne önskar är icke att förbjuda utan att få kontroll
över av vem, på vad sätt och för vilka ändamål hans texter tonsättes. Av
principiella skäl kan förbundet icke undgå att finna den inskränkning som
genom stadgandet göres till förmån för tonsättarna obillig och stötande.
Förslaget avstyrkes vidare av svenska bokförläggareföreningen, som instämmer
i den i motiven åberopade kritiken mot att dikter får fritt utnyttjas i
kombination med musikaliska verk. Den nu föreslagna regeln, varigenom
lånerätten gjorts beroende av att förbud mot lån ej utsatts vid utgivandet,
finner föreningen opraktisk. Den kommer nämligen att leda till att alla förlag
vid all utgivning av dikter skyddar författarens rätt genom att utsätta
törbud. Dessutom finns emellertid skalder som utger sina verk på eget förlag,
och av dessa som icke är yrkesförläggare kan man knappast begära, att
de skall känna till vilka förbehåll de bör trycka på verket. I avstyrkande
riktning uttalar sig vidare studieförbundet medborgarskolan.

Vad angår stadgandets närmare utformning anför Sveriges författareförening
och föreningen Minerva att lånerätten endast bör avse i tryck utgivna
verk. Om utgivning sker på grammofon, band eller film, kan det icke alltid
praktiskt genomföras att förbud utsättes på exemplaret (skivan, bandet,
filmen). Vidare bör gälla att förbudet endast behöver utsättas vid första
publiceringen i bok, tidning eller annat tryckalster, ej vid senare utgåvor.
Stim, föreningen svenska tonsättare, Skap och svenska musikförläggareföreningen
anför liknande synpunkter. Hovrätten över Skåne och Blekinge
erinrar om att även pressens lånerätt enligt 15 § gjorts beroende av att förbud
ej utsatts, men att enligt motiven sättet för angivande av förbudet skulle
vara något olika i de båda fallen. Om en sådan åtskillnad avses, bör den
enligt hovrättens mening komma till tydligt uttryck i lagtexten.

Sveriges radio ifrågasätter om icke texten borde få återges även, såsom i
praktiken ibland sker, på omslag till grammofonskivor, och icke blott i noter.

I redaktionellt avseende anmärker hovrätten över Skåne och Blekinge att
ordet noter synes mindre väl valt; återgivande i noter för lätt tanken på
återgivande i nottecken.

Beträffande stadgandet i andra stycket om rätt att återge sång -

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

text i konsertprogram hemställer hovrätten över Skåne och
Blekinge samt Sveriges radio om ett förtydligande av uttrycket »då verket
framföres»; att här åsyftas alla musikverk med text, oavsett om texten
är av det slag som avses i första stycket eller ej, framgår icke av uttrycket.
Angående stadgandets innebörd i övrigt gör Sveriges radio erinringar mot
kommitténs uttalande, att detta ej skulle vara tillämpligt vid återgivning
i en publikation för radiolyssnare; så bör vara fallet.

Departementschefen. Såsom kommittén framhållit kan i olika avseenden
invändningar riktas mot den nuvarande ordningen att dikter helt fritt kan
begagnas som sångtexter. Kommittén har här föreslagit att författarnas intressen
skall tillgodoses dels genom att det införes en möjlighet att genom
förbud sätta lånerätten ur kraft och dels genom att författaren tillerkännes
rätt till ersättning. Denna lösning, som godtagits av flertalet remissinstanser,
bland dem Sveriges författareförening, innebär enligt min mening
en lämplig avvägning mellan de intressen som här står mot varandra
och jag förordar att den lägges till grund för bestämmelsen i ämnet.

I enlighet med kommitténs förslag bör rätten begränsas till mindre dikt
eller del av dikt varjämte kravet på att dikten skall ha utgivits bör bibehållas.
Att såsom några remissinstanser yrkat göra den ytterligare begränsningen
att rätten blott skall avse verk som utgivits i tryck synes icke motiverat.

Lånerätten skall enligt förslaget bestå i att dikten må som text till det
musikaliska verket återges i noter och framföras offentligt. Av sammanhanget
torde framgå att ordet noter avser nothäften o. dyl. Det synes icke,
såsom i ett remissvar föreslagits, påkallat att tillåta återgivning även på
omslag till grammofonskivor o. dyl. Bestämmelsen avser alla slags offentliga
framföranden, alltså även utsändning i radio och återgivning genom
ljudfilm.

Vad angår den förslagna möjligheten att genom förbud sätta lånerätten
ur kraft, må framhållas att detta bör ske så att det tydligt framgår att författaren
avser det utnyttjande som det här är fråga om. En allmän klausul
såsom »Copyright» o. dyl. torde i allmänhet uppfattas såsom syftande på
det formkrav för bibehållande av upphovsrätt överhuvudtaget som på sina
håll kräves för skydd utomlands och torde därför icke kunna godtagas. Det
bör dock vara tillåtet att använda förkortade uttryck, t. ex. »Tonsättning
förbjudes». Utges nya upplagor, måste förbudet upprepas i dessa; eljest får
anses att författaren eftergivit det.

Den av kommittén föreslagna regeln om återgivande av text i konsertprogram
o. dyl. ger ej anledning till annan erinran än att en redaktionell
jämkning torde erfordras för att tydliggöra att rätten gäller i samtliga fall
då musikaliskt verk framföres med text. Såsom kommittén anfört kan
stadgandet ej anses tillämpligt vid återgivning i tidning eller tidskrift.

137

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

20 §.

I paragrafen, som motsvarar 20 § kommittéförslaget, behandlas rätten
att fritt framföra verk offentligt för olika religiösa, kulturella och andra
samhälleliga ändamål.

Gällande rätt. I författariagen behandlas delta ämne i 10 g. Enligt denna
får såväl litterära som musikaliska verk i vissa fall fritt framföras offentligt.
Gemensam förutsättning är, att verket är utgivet.

Vad först angår litterära verk stadgas i 10 § 2), att sådant må offentligen
uppläsas av den, som icke yrkesmässigt ägnar sig åt uppläsning. Även yrkesuppläsare
får fritt uppläsa verk, om han icke erhåller någon ersättning
eller uppläsningen blivit i folkbildningssyfte anordnad av statsunderstödd
folkbildningsorganisation. Att offentligt föredraga litterära verk såsom
sångtext är generellt tillåtet; se härom redogörelsen under 19 § i förslaget.
Dramatiska verk får ej i något fall uppfö-as utan upphovsmannens tillstånd.

Musikaliska verk får enligt 10 § 3) fritt utföras offentligt i två fall. För
det ena uppställes såsom förutsättning, att allmänheten äger utan avgift
övervara utförandet och att detta ej heller sker i förvärvssyfte. På
grund av detta stadgande får musik fritt utföras vid gudstjänst ävensom
vid parkkonserter o. dyl. För det andra fallet gäller såsom villkor, att den
av utförandet härflytande inkomsten är avsedd för välgörande ändamål
och att den utförande icke erhåller någon ersättning.

Undantagsreglerna är ej tillämpliga, då en uppläsning eller ett musikutförande
skall utsändas genom radio. Här uppställes i 10 § 4) särskilda
regler. Enligt dessa får ett verk utan tillstånd utsändas genom radio för
religiös uppbyggelse eller för elementär undervisning. Vidare får ett verks
offentliga föredragande eller utförande utan tillstånd återges genom radio,
då allmänheten äger utan avgift övervara föredragandet eller utförandet och
detta ej heller sker i förvärvssyfte.

Kommittén. Kommittén anför inledningsvis att hithörande bestämmelser
i stort sett bör utformas efter samma principer som nu gäller för musikutföranden.

I första stycket har kommittén upptagit stadgande att utgivet verk må
framföras offentligt vid gudstjänst och undervisning, så ock eljest om
det sker avgiftsfritt och utan förvärvssyfte. 1 motiven nämnes som exempel
olika slags framföranden vid kyrkliga och liknande förrättningar, som
äger rum i för allmänheten tillgängliga lokaler, samt musikutföranden vid
militärparader, processioner genom gator och organisationers möten på allmänna
platser. I anslutning härtill framhålles, alt den föreslagna bestämmelsen
även täcker vissa fall, där det i och för sig kan vara tveksamt huruvida
framförandet bör vara fritt, exempelvis konserter som eu stad sommartid
anordnar i parker och på andra allmänna platser, avgiftsfria kyrko -

138 Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

konserter o. dyl. Sådana konserter anordnas som vanliga offentliga konserter;
enda skillnaden är, att åhörarna äger fritt tillträde. Med hänsyn
härtill kunde med visst fog göras gällande, att dessa fall borde omfattas
av upphovsmannens ensamrätt. Att i praktiken draga en gräns mellan olika
slags avgiftsfria framföranden är emellertid enligt kommitténs mening
knappast möjligt.

Till andra stycket har förts stadgande, att utgivet verk ock må framföras
offentligt i folkbildningsverksamhet, för välgörande ändamål eller i annat
allmännyttigt syfte, om den som utför verket eller, vid utförande i
samverkan, alla de medverkande gör det utan ersättning; vad sålunda
stadgats skall dock ej gälla sceniskt verk. Kommittén anför att huvudregeln
bör vara att framföranden för här angivna syften omfattas av ensamrätten;
om exempelvis vid en välgörenhetssoaré engageras en populär yrkesartist
för att locka publik, bör ersättning utgå för de verk denne utför. Om
emellertid artisten avstår från honorar för den goda sakens skull eller de
uppträdande är amatörer som icke gör anspråk på ersättning, kan det)
vara motiverat att framförandet skall vara fritt även gentemot upphovsmännen.
Framföranden om vilka nu är fråga har därför förklarats fria
under förutsättning, att den som utför verket gör det utan ersättning. Att
sceniska verk undantagits motiveras med att det finns en produktion av
skådespel, som huvudsakligen riktar sig till amatörteatern och som icke
skulle kunna bestå, om den ej honorerades av denna.

Såsom förut anförts motsvarar den föreslagna paragrafen i fråga om
musikutföranden i stort sett nuvarande bestämmelser; andra stycket innebär
dock en viss utvidgning av det fria området. Däremot medför de nya
bestämmelserna i huvudsak en inskränkning i den nuvarande, mycket
långtgående rätten att fritt uppläsa verk. Bl. a. kommer uppläsning inom
statsunderstödd folkbildningsverksamhet, som för närvarande städse må
äga rum utan författarens samtycke, att vara fri endast om uppläsaren
icke får någon ersättning. Enligt kommitténs mening finns ej anledning
att här avvika från de regler, som eljest bör gälla om rätten att fritt framföra
verk. Förslaget innebär vidare en viss inskränkning i radions rätt att
fritt utsända verk, som dock enligt kommittén torde vara av ringa praktisk
betydelse.

Remissyttrandena. Förslagets utformning av rätten till fria framföranden
lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser.

Mot förslaget göres erinringar bl. a. av organisationer företrädande upphovsmän
och musikförläggare. Stim, föreningen svenska tonsättare, Skap
och svenska musikförläggarefÖreningen finner sålunda förslaget innefatta
en synnerligen allvarlig inskränkning i upphovsmannens rätt och hävdar,
att det går längre än Bernkonventionen sådan denna tolkats vid Brysselkonferensen.
Mot bestämmelsen i första stycket, att framföranden som sker
avgiftsfritt och utan förvärvssyfte generellt skall vara fria, framhålles att
tonsättare och författare säkerligen icke gör några svårigheter, då det gäl -

139

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

ler att nyttja deras verk till religiösa och kulturella syften. Den allmänna
utvecklingen under senare år visar emellertid, att man numera mycket sällan
för religiösa, kulturella, patriotiska eller välgörande syften erhåller
ohonorerad medverkan. Man frågar sig under sadana omständigheter, varför
just de andliga verkens skapare skall behöva ställa sina prestationer
gratis till förfogande. Det bör också påpekas, att litterära och konstnärliga
verk numera i mycket stor utsträckning genom samhällets försorg
sprides till allmänheten, utan att allmänheten erlägger någon avgift för
åhörandet. Regelbundna parkkonserter och dramatiska föreställningar anordnas
i stor omfattning. Alla övriga medverkande erhåller av statliga eller
kommunala medel ersättning för sina prestationer. Enligt stadgandet skulle
tonsättare och författare tvingas att lämna sina andliga produkter gratis.
Det är även oriktigt att upphovsmännens rätt skall vara beroende av om
entréavgift uppbäres eller ej. Den i andra stycket gjorda utvidgningen av
det fria området till framföranden i folkbildningsverksamhet och i annat
allmännyttigt syfte synes icke heller godtagbar. Det allmänna tager alltmera
hand om folkbildning och allmän kulturell verksamhet och ger stora
subventioner till studieverksamhet. Vad beträffar undantaget till förmån
för välgörande ändamål framhålles, att upphovsmännen gärna önskar
själva bestämma över sin välgörenhet och att de icke önskar vara beroende
av andras avgörande på denna punkt. Upphovsmännen kommer härvid
icke att visa sig oförstående — tvärtom. Undantaget finns redan i gällande
lag men bör, såsom oförenligt med Bernkonventionen, ej bibehållas.
Sammanfattningsvis hemställer föreningarna, att paragrafen principiellt
begränsas till fall som medges i Bernkonventionen. Med hänsyn till svårigheten
att göra tillförlitliga definitioner av »folkbildningsverksamhet»,
»allmännyttigt syfte» och »välgörande ändamål» samt även svårigheten
att kontrollera, huruvida alla de medverkande deltagit utan ersättning,
liksom också till det oriktiga i att exekutörens ersättningskrav skall vara
avgörande för upphovsmannens honorering, anser föreningarna emellertid
att andra stycket bör utgå. Liknande synpunkter framföres av Sveriges
författareförening, som anser att paragrafen bör begränsas till framföranden
vid gudstjänst och elementär undervisning. Föreningen Minerva instämmer
i önskemålet att andra stycket måtte utgå, men anser med hänsyn
till de starka skäl, som torde tala för att verk får framföras fritt i folkhögskole-
och folkbildningsverksamhet, att begränsning av första stycket
till elementär undervisning ej bör ske.

Även Svea hovrätt ifrågasätter om icke stadgandet i alltför stor utsträckning
inskränker upphovsmännens rätt och anför:

Det må särskilt framhållas, att städer, kommuner och organisationer
numera i helt annan omfattning än tidigare uppträda såsom arrangörer av
avgiftsfria konserter och föreställningar av olika slag. Det finnes även anledning
till antagande, att dessa arrangemang komma att framdeles få ökad
omfattning, särskilt om nu berörda stadgande i dess föreslagna lydelse
lagfästes. För upphovsmännen kunna dylika offentliga framföranden medföra
olägenhet ur ekonomisk synpunkt. Så t. ex. kan uppförandet av ett skå -

140

Kurigl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

despel under angivna omständigheter innebära försämrade möjligheter
för upphovsmannen att få ekonomiskt utbyte av sitt verk. Upphovsmannen
måste nämligen räkna med minskat publikintresse för skådespelet i orter,
där framförande redan skett. Redan av nu nämnda skäl kunde måhända
anledning finnas att med hänsyn till upphovsmannens intresse göra stadgandet
ifråga något mindre vittgående än som skett enligt förslaget. Ur
upphovsmannens synpunkt torde det vidare te sig obilligt att, då verk framföres
avgiftsfritt och utan förvärvssyfte, musiker och skådespelare kunna
erhålla ersättning av arrangören för framförandet, medan upphovsmannen
själv icke får någon ersättning för verkets utnyttjande. Det må i detta
sammanhang erinras om att de i andra stycket av 20 § behandlade framförandena
förklarats fria endast under förutsättning att den, som utför verket,
gör det utan ersättning. Det kan med visst fog ifrågasättas, huruvida
icke enahanda förutsättning bör vara uppfylld för att de i första stycket
omförmälda framförandena — såvida dessa icke ske vid gudstjänst och
undervisning — skola vara fria.

Under åberopande härav finner hovrätten det beträffande sist avsedda
framföranden kunna övervägas, om icke upphovsmannen bör erhålla rätt
till ersättning för nyttjandet, eller om icke såsom förutsättning för att
framförandet skall vara fritt bör föreskrivas att den som utför verket gör
det utan ersättning.

Sveriges dramatikerförbund hemställer att det i andra stycket för
sceniska verk gjorda undantaget måtte utsträckas till hela paragrafen.
Förbundet framhåller att flera svenska städer driver en viss parkteaterverksamhet,
som tenderar till att bli allt mera omfattande; det vore
högst oskäligt, om föreställningarna i sådan verksamhet skulle kunna äga
rum utan upphovsmannens tillstånd. Vad särskilt angår undantaget för
framförande vid gudstjänst framhålles, att under senare år byggts upp
flera omfattande organisationer för sceniska framföranden i gudstjänstlokaler,
och det synes vara svårt att avgöra, var gränsen mellan gudstjänst
och teater här går. Åtminstone en av dessa organisationer håller sig med
avlönad teaterledare. Beträffande framföranden i undervisning betonas,
att krav på tillstånd från upphovsmännens sida torde vara till gagn även
för det allmänna; den sceniska repertoaren för skolbruk är nu ytterligt
mager, ett faktum som flera svenska författare med pedagogiska intressen
hai uppmärksammat men naturligtvis icke har råd att göra någonting åt,
så länge lagen frånkänner dem rätten till deras verk på detta område.
Teatrarnas riksförbund anför liknande synpunkter och yrkar att undantaget
för sceniska verk förklaras omfatta alla fall som avses i andra punkten
av första stycket, d. v. s. andra avgiftsfria framföranden utan förvärvssyfte
än sådana som sker vid gudstjänst eller i undervising.

Föreningen Sveriges filmproducenter hemställer att från paragrafen undantages
filmverk samt anför härom:

Samma motivering som föranlett, att sceniska verk undantagits, kan åberopas
för undantagande av filmverk från bestämmelsen. Det finns nämligen
en icke oväsentlig filmproduktion, som lever just på undervisningsfilm
och bildningsfilm samt även annan film vars karaktär är sådan, att den

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

141

måste räkna föreställningar av sådan art som i 20 § avses såsom viktiga
inkomstkällor. Även beträffande dessa filmer gäller givetvis, att distributören
förfogar över kopiorna och kan föreskriva villkor för dessas utnyttjande.
Bestämmelsen i 20 § kan emellertid lätt leda till tråkiga missuppfattningar:
en person som hyrt en filmkopia kan med hänsyn till bestämmelsen
tro sig ha rätt att utan filmägarens tillstånd visa filmen vid föreställningar
av nu ifrågavarande slag. Till undanröjande av denna risk —
som måste betecknas såsom påtaglig — skulle vid uthyrning av kopior särskilda
påpekanden behöva göras i avtalen. I den mån detaljerade skriftliga
avtal hittills icke förekommit — och detta torde ofta vara fallet beträffande
filmer av ifrågavarande slag — måste sådana införas.

Beträffande det föreslagna stadgandets innebörd i fråga om radioutsändningar
anför Sveriges radio, att en utsändning, sådan som av den
stora soarén hösten 1956 för Ungernhjälpen, sker för välgörande ändamål
i förslagets mening, under exempelvis den förutsättningen, att radion till det
välgörande ändamålet avsätter en summa, motsvarande normal ersättning
till alla medverkande.

I förevarande sammanhang må anmärkas, att Stockholms rådhusrätt
hemställt om upptagande av en regel om att verk må i rättsvårdens
och den allmänna säkerhetens intresse fritt utnyttjas.
Regeln borde gälla även beträffande rättigheter som avses i 5 kap.

Departementschefen. Kommitténs principiella uppfattning att det alltjämt
bör finnas en viss rätt att fritt framföra verk för olika religiösa, kulturella
och andra samhälleliga ändamål har under remissbehandlingen icke varit
föremål för invändningar. Däremot har framförts erinringar mot det sätt
på vilket det fria området avgränsats i kommitténs förslag.

Kommittén har till en början föreslagit en regel om att utgivet verk skall
få framföras offentligt vid gudstjänst och undervisning och även eljest om
det sker avgiftsfritt och utan förvärvssyfte. Redan kommittén har emellertid
framhållit, att det i och för sig vore tveksamt huruvida stadgandet, på
sätt föreslagits, jämväl borde omfatta sådana avgiftsfria parkkonserter, friluftsföreställningar
o. dyl., som numera i stor omfattning anordnas av kommuner
och andra allmänna organ; kommittén har dock ansett det möta
praktiska svårigheter att draga en gräns mellan olika slags avgiftsfria framföranden.
Vid remissbehandlingen har förslaget i denna del starkt kritiserats
av företrädare för upphovsmän och musikförläggare, och även Svea
hovrätt har givit kritiken sitt stöd. Vid det nordiska upphovsrättsmötet 1957
enade sig också de danska, finska och svenska delegerade om att det av
hänsyn till upphovsmännen vore angeläget att söka finna en annan gränsdragning.
Enligt de delegerades mening vore utmärkande för de tillfällen
som borde omfattas av stadgandet — kyrkliga ceremonier, militära parader
o. dyl. — att de musikutföranden och andra framföranden som förekomme
endast utgjorde beledsagande inslag i programmet. Vore åter fråga om exempelvis
en parkkonsert, utgjorde framförandet av verken själva ändamålet
med arrangemanget. Om man i stadgandet införde ytterligare det vill -

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

koret, att framförandet ej skall vara det huvudsakliga vid det tillfälle som
avses, syntes man enligt de delegerades mening ernå en avgränsning, som
det icke i praktiken borde vålla alltför stora svårigheter att tillämpa. Jag
vill för min del biträda detta förslag.

Kommittén har även föreslagit att det fria området skall utvidgas till
framföranden i folkbildningsverksamhet och i annat allmännyttigt syfte,
under förutsättning att de medverkande ej uppbär ersättning. Även detta
förslag har mött gensaga av representanter för upphovsmän och musikförläggare.
Jag vill emellertid i denna del ansluta mig till kommitténs förslag.
Det bör framhållas att rätt att utnyttja verket skall föreligga endast under
förutsättning att samtliga medverkande artister gratis ställer sig till förfogande.
Med hänsyn till de allmännyttiga intressen det här gäller synes det i
sådant fall motiverat att även vederbörande upphovsmän avstår från honorar,
vilket säkerligen i de flesta fall motsvarar deras inställning. I praktiken
innebär det en betydande lättnad, att kravet på inhämtande av tillstånd
får bortfalla i dessa fall. Det angivna villkoret gör för övrigt att stadgandet
jämförelsevis sällan torde få betydelse. I anslutning härtill vill jag
framhålla, att stadgandet, med hänsyn till de förhållanden under vilka radion
bedriver sin verksamhet, endast undantagsvis torde kunna tillämpas
beträffande radioutsändningar.

Från den nu berörda rätten till offentligt framförande i folkbildningsverksamhet
o. dyl. har i kommitténs förslag undantagits sceniska verk. Undantaget
synes med hänsyn till vad som anförts i ett remissyttrande böra
omfatta även filmverk. Vid remissbehandlingen har bl. a. Sveriges dramatikerförbund
gjort gällande, att sceniska verk bör undantagas inom hela
det område som paragrafen avser. Efter den jämkning av kommitténs förslag
som i det föregående förordats torde emellertid detta ej vara erforderligt.

En regel som tillåter att skyddade objekt fritt utnyttjas i rättsvårdens och
den allmänna säkerhetens intresse har upptagits i förslaget till fotografilag
men torde då det gäller litterära och konstnärliga verk icke ha någon praktisk
betydelse. Jag anser därför att en sådan bestämmelse icke är erforderlig
i lagen om upphovsrätt.

21 §.

I paragrafen, som motsvarar 21 § kommittéförslaget, behandlas rätten att
medtaga verk i radio- och filmreportage.

Gällande rätt. Enligt 10 g 4) författarlagen, är det tillåtet att i radio sända
ut ett verk, då utsändandet ingår i återgivande av en fortlöpande dagshändelse.

Kommittén. Kommittén har i förevarande paragraf upptagit stadgande, att
i fall då framförande eller visning av ett verk ingår såsom led i en dagshändelse,
som återges genom radio, television eller film, verket därvid må med -

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

143

tagas. I motiven framhålles att den nuvarande bestämmelsen bör utvidgas
till att avse jämväl filmreportage. Den föreslagna bestämmelsen är endast
tillämplig om framförandet eller visningen ingår som ett led i dagshändelsen.
Om framförandet eller visningen däremot utgör själva dagshändelsen
eller det huvudsakliga inslaget i denna, kräves tillstånd i vanlig ordning.

I motiven diskuteras frågan om upphovsmannen bör äga rätt till ersättning,
men kommittén har stannat för att icke föreslå någon bestämmelse
härom.

Remissyttrandena. Förslaget att utvidga den nuvarande rätten att återge
skyddade verk i radio- och televisionsreportage till att avse
även film reportage har i princip godtagits i remissvaren.

Vad angår stadgandets utformning hemställes i det av Stim, föreningen
svenska tonsättare, Skap och svenska musikförläggareföreningen avgivna
yttrandet, att rätten i överensstämmelse med Bernkonventionen begränsas
till att avse »korta fragment» av verket. Det kan enligt föreningarnas mening
bli avsevärda svårigheter i tolkningshänseende om vad som skall få ingå i reportaget
från en dagshändelse, om det icke strängt betonas att det gäller uteslutande
korta fragment; med den lydelse paragrafen nu fått kan mycket
väl hela kantater, operaavsnitt vid festföreställningar m. m. betraktas såsom
inslag i dagshändelser. Samma yrkande framföres av Sveriges författareförening
och föreningen Minerva liksom av Sveriges dramatikerförbund.

Sveriges radio hemställer att rätten, såsom åsyftats, uttryckligen förklaras
avse även inspelningsåtgärder.

Stim, föreningen svenska tonsättare, Skap, svenska musikförläggaref öreningen,
Sveriges författareförening, föreningen Minerva, Sveriges dramatikerförbund,
styrelsen för konstnärernas riksorganisation, föreningen svenska
affischtecknare och konsultativa reklambyråers förbund anser att upphovsmannen
i förevarande fall bör äga rätt till ersättning.

Svenska tidningsutgivareföreningen framhåller att en med 21 § likartad
bestämmelse till förmån för pressen vore önskvärd.

Departementschefen. Kommitténs förslag beträffande återgivande genom
radio eller television av verk, som framföres eller visas i samband med
dagshändelse, går något längre än Bernkonventionen, som blott tillåter att
korta avsnitt av verket medtages. Enligt min mening finns det ej anledning
att frångå konventionen på denna punkt.

I terminologiskt avseende må framhållas att uttrycket radio i tekniskt
språkbruk omfattar även television och i vissa specialförfattningar användes
i denna vidsträckta mening. Med hänsyn härtill torde i lagtexten böra
användas det tydligare ordet ljudradio.

Då det förklaras alt verket må »medtagas» vid återgivandet, innebär
detta att även inspelningsåtgärder är tillåtna; uttrycklig bestämmelse härom
torde ej vara erforderlig.

Flera remissinstanser har hävdat, att upphovsmannen i hithörande fall
bör äga rätt till ersättning. Enligt gällande lag föreligger emellertid ej så -

144 Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

dan rätt och tillräckliga skäl synes icke föreligga att nu införa en bestämmelse
därom.

I ett remissyttrande har uttryckts önskemål om en likartad bestämmelse
till förmån för pressen. Då det gäller tidningsreportage, synes dock rätten
att citera och referera vara tillfyllest, och en bestämmelse i antydd riktning
skulle för övrigt icke ha något stöd i Bernkonventionen.

22 §.

Första stycket

Detta lagrum, som i sak överensstämmer med 22 § kommittéförslaget,
innehåller en ny bestämmelse om rätt för radio- och televisionsföretag att
göra inspelningar av sina program i och för sin utsändningsverksamhet.

Kommittén. Kommittén framhåller att radioutsändningar av konserter,
hörspel, uppläsningar o. dyl. i allt större utsträckning äger rum med hjälp
av inspelningar, som sändningsföretaget gör av framförandet. De moderna
radioprogrammen planeras för flera veckor framåt, och tidpunkten för
de olika programinslagen fastställes därför långt i förväg. Av olika skäl
är det emellertid ofta svårt för de medverkande artisterna att ställa sig
till förfogande vid det tillfälle, då utsändningen enligt den uppgjorda planen
skall äga rum. Framförandet arrangeras då vid någon tidigare, mera
lämplig tidpunkt och spelas in, varefter inspelningen användes för radieringen.
I andra fall inspelar man själva utsändningen för att några timmar
senare på kortvåg förmedla den till lyssnare i utlandet eller för att
möjliggöra reprissändningar. Sedan inspelningarna kommit till avsedd användning,
brukar de förstöras eller neutraliseras. I vissa länder, bland dem
Sverige, bevaras emellertid en del av materialet, varvid syftet är att skapa
ett ur allmän kulturell och historisk synpunkt värdefullt arkiv för framtiden.
Vad nu sagts gäller närmast ljudradio. Även då det gäller television
göres inspelningar för nu angivna ändamål, vilka då upptages på film.

I fortsättningen anföres att inspelningarna i hithörande fall — även om
tillstånd föreligger till själva utsändningen — principiellt kräver upphovsmännens
särskilda samtycke. I Bernkonventionen har emellertid 1948 intagits
ett stadgande enligt vilket unionsländerna i viss omfattning äger
tillerkänna radio- och televisionsföretagen av sådant samtycke oberoende
inspelningsrätt. Som förutsättning gäller att inspelningarna är att anse
som »efemära» samt att de är avsedda för företagens egna sändningar och
framställda med deras egna hjälpmedel.

Enligt kommitténs mening bör häremot svarande regler upptagas i
svensk rätt. Det framhålles att radions inspelningar huvudsakligen har
karaktär av tekniska hjälpmedel för sändningarna och ingår som ett led
i anordnandet av dessa; det förefaller med hänsyn härtill konstlat att särskilt
samtycke skulle krävas till inspelningarna, något som i vissa fall kan
vålla tidsutdräkt och andra olägenheter. Ett principiellt stadgande om viss

145

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

inspelningsrätt för radion bör införas i lagen om upphovsrätt, medan de
närmare villkoren för denna rätt bör utfärdas i administrativ ordning. I
enlighet härmed har kommittén i förevarande paragraf upptagit stadgande,
att i fall då företag, som med vederbörligt tillstånd bedriver radio- eller
televisionsutsändning, har rätt att därvid återge verk, företaget ock må,
under villkor som Konungen bestämmer, för bruk vid egna utsändningar
upptaga verket på anordning, genom vilken det kan återges; om rätten
att göra sålunda upptaget verk tillgängligt för allmänheten skall gälla vad
eljest är stadgat.

Vad angår de föreskrifter om inspelningsrätten, som enligt förslaget skall
meddelas i administrativ väg, anför kommittén följande. Det bör föreskrivas
att inspelningen skall åstadkommas med sändningsföretagets egen tekniska
utrustning. Vidare bör, med hänsyn till att Bernkonventionen endast
tillåter »efemära» inspelningar, begränsningar uppställas beträffande den
tid, under vilken inspelningarna får bevaras, och det antal gånger de får
användas för sändning. I förstnämnda hänseende bör beaktas, att programarbetet
hos oss, bl. a. med hänsyn till semesterförhållanden, planlägges
på rätt lång sikt och att t. ex. under vintern inspelas program, som är avsedda
att sändas under sommaren. Den tid, under vilken inspelningarna
högst får bevaras, bör därför vara jämförelsevis lång, förslagsvis ett år.
Vad beträffar det antal gånger de skall få användas, bör det avgörande
vara radions intresse att med hjälp av inspelning ge programpunkter i
repris en eller ett par gånger; antalet tillåtna användningar kan därför förslagsvis
sättas till fyra. På grund av det anförda bör såsom ytterligare
villkor för den särskilda inspelningsrätten uppställas, att med stöd därav
gjord inspelning får bevaras under högst ett år och användas för utsändning
högst fyra gånger. Föreskrift bör utfärdas om att inspelningen eftei
angiven tid eller sedan den använts tillåtet antal gånger förstöres eller utplånas.
Härvid bör dock, i enlighet med ett medgivande i Bernkonventionen,
stadgas undantag för inspelningar som är av särskilt dokumentariskt värde;
tillstånd bör lämnas till att sådana får bevaras i vissa officiella arkiv.
Hit hör inspelningar av framträdanden av kända kulturpersonligheter, författares
uppläsning av egna verk, skådespelares avskedsföreställningai
o. s. v. Praktisk användning har dylika inspelningar bland annat i krönikor,
minnesprogram och liknande återblickar, och huruvida ett program
har dokumentariskt värde bör bedömas ur denna synpunkt. Undantagsbestämmelsen
torde knappast behöva tolkas restriktivt. Kungl. Maj :t bör
vidare bestämma i vilka arkiv, som inspelningarna skall bevaras. För narvarande
bör Sveriges radios arkiv förklaras utgöra officiellt arkiv för dokumentarinspelningar.

Kommittén framhåller, att de nu diskuterade bestämmelserna närmast
avser ljudupptagningar. De kan emellertid även tillämpas på televisionsfilm.

10 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 17

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

Remissyttrandena. Sveriges radio understryker att det föreslagna stadgandet
är av största värde för dess verksamhet. Särskilt framhålles att det
är av största betydelse, icke minst ur allmän kulturell synpunkt, att inspelningar
av dokumentarisk karaktär får bevaras. Sveriges radio har redan i
sitt arkiv ett synnerligen stort antal värdefulla dokumentarinspelningar.

Mot stadgandet framföres erinringar av organisationer företrädande upphovsmän
och musikförläggare. Sålunda hemställer Stim, föreningen svenska
tonsättare, Skap och svenska musikförläggareföreningen att inspelningsrätten,
i anslutning till Bernkonventionens bestämmelser, förklaras avse efemära
upptagningar samt att det i lagtexten föreskrives, att upptagningarna
skall göras med radioföretagets egna hjälpmedel. Föreningarna framhåller
att de icke kan godtaga kommitténs tolkning av uttrycket efemär i Bernkonventionen.
Med konventionens undantagsbestämmelse har man avsett
att bereda radio- och televisionsföretag möjlighet att på förhand upptaga
och kort därefter utsända program, för vars utförande vissa artister var
oundgängliga, vilka icke kunde disponeras vid tiden för utsändningen. Då
inspelningsverksamheten har karaktären av programmagasinering, t. ex.
för att under vissa perioder av året nedbringa kostnaden för radioprogrammet
eller i syfte att möjliggöra eller förbilliga repriser, faller detta icke under
berörda undantagsbestämmelse. Liknande synpunkter anföres av Sveriges
författareförening och föreningen Minerva.

I redaktionellt avseende hemställer Sveriges radio, att uttrycket »företag,
som med vederbörligt tillstånd bedriver radio- eller televisionsutsändning»
måtte jämkas. Av motiven framgår att här avses tillstånd enligt lagen
den 3 maj 1946 om radioanläggningar in. in. Denna lag avser utsändning
av radiovågor. Dylik utsändning handhas icke av Sveriges radio utan
av telestyrelsen, som därför formellt kan sägas utgöra ett sådant sändarföretag,
varom talas i 48 § i förslaget. Vid radio- eller televisionsutsändning
förekommer överhuvudtaget intet tillstånd enligt 1946 års lag, eftersom
utsändningen handhas av staten själv genom telestyrelsen. Sveriges radios
ställning som programföretag regleras helt genom en rent privaträttslig
överenskommelse av den 14 juni 1947 med Kungl. Maj :t.

Departementschefen. Såsom kommittén föreslagit och remissinstanserna i
princip lämnat utan erinran bör i lagen upptagas en bestämmelse om rätt
för radio- och televisionsföretag att, under villkor som Kungl. Maj :t bestämmer,
utan särskilt tillstånd av upphovsmännen göra inspelningar i och
för sin utsändningsverksamhet. Företrädare för upphovsmän och musikförläggare
har yrkat, att vissa av de villkor som avsetts skola anges i de
administrativa föreskrifterna — nämligen att inspelningen skall vara avsedd
för ett mera tillfälligt bruk och att upptagningarna skall göras med
radioföretagets egna hjälpmedel — skall upptagas i själva lagtexten. Det
synes emellertid cj vara anledning att på detta sätt uppdela villkoren i olika
kategorier utan de bör i sin helhet regleras i administrativ väg.

De synpunkter beträffande innehållet i de blivande administrativa före -

147

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

skrifterna som kommittén framlagt i motiven har starkt kritiserats av representanter
för upphovsmän och musikförläggare. De har ansett att vad
kommittén föreslagit strider mot Bernkonventionen och ger en alltför vidsträckt
inspelningsrätt. Det är tydligt att konventionen på denna punkt
ger visst utrymme för skilda tolkningar. Enligt min mening kan det emellertid
ej med fog göras gällande att den gränsdragning som kommittén rekommenderat
avviker från konventionen. Det synes böra framhållas att
upphovsmännen icke i och för sig torde önska hindra radion från att tilllämpa
den nuvarande i väsentlig utsträckning på inspelningar byggda programtekniken;
vad man önskar är väsentligen att ha möjlighet att begära
särskild ersättning för inspelningarna. Såsom kommittén framhållit utgör
inspelningarna emellertid endast ett tekniskt led i utsändningsverksamheten
och det förefaller oegentligt att särskild ersättning skulle erläggas för
dessa. Den ersättning som utgår bör avse själva utsändningen av verken.
Vilken denna ersättning skall vara är emellertid en avtalsfråga som icke
kräver lagstiftning. En sådan samordning av ersättningsfrågorna som här
förordas torde vara till fördel för parterna å ömse sidor, bl. a. därför att den
bör leda till besparingar i administrativt hänseende.

I redaktionellt avseende torde lagtexten få jämkas på sätt som föreslagits
av Sveriges radio.

Andra stycket

Kommittén. I förevarande sammanhang har kommittén övervägt vissa
framställningar från Sveriges radio om införande av tvångslicensbestämmelser
till förmån för radion, d. v. s. regler om rätt för radion att i sina
sändningar utnyttja skyddade verk utan upphovsmannens samtycke men
mot skyldighet att till honom utge skälig ersättning.

Kommittén framhåller, att dessa framställningar berör ett spörsmål, som
länge rönt stor uppmärksamhet i den internationella upphovsrättsliga diskussionen.
I de flesta länder har radioföretagen alltsedan radions första tid
rest krav om generella tvångslicensregler på området; som motivering har
anförts att radioföretagen i sin för det kulturella livet utomordentligt betydelsefulla
verksamhet måste äga fri tillgång till de litterära och musikaliska
verken. Vid revisionen av Bernkonventionen i Rom 1928 utgjorde denna
fråga ett viktigt överläggningsämnc. Radioföretagens önskemål blev dock
i konventionen endast delvis tillgodosedda. Såsom huvudregel fastslogs sålunda,
att upphovsmännen äger ensamrätt att bestämma om sina verks utsändande
i radio. Härtill fogades emellertid ett stadgande, enligt vilket
unionsländerna i sin lagstiftning skulle äga inskränka rätten genom tvångslicensbestämmelser.
Vid konferensen var man ense om att delta medgivande
ej finge utnyttjas med mindre vederbörande land funnit erfarenheten
påkalla det.

Frågan var föremål för behandling även vid Brysselkonferensen, det
framställdes här förslag både att bestämmelserna om tvångslicens skulle

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

utvidgas och att de skulle upphävas. Resultatet blev emellertid att de i Romtexten
upptagna reglerna lämnades i princip oförändrade.

Bestämmelser om tvångslicens har införts i Norge men har där icke fått
någon praktisk betydelse. Av övriga västeuropeiska stater synes endast
Italien och Monaco ha genomfört institutet.

I Sverige har frågan tidigare övervägts i samband med att vid 1931 års
revision av författarlagen upphovsmännens rätt till radioutsändning av
sina verk upptogs till reglering. Redan tidigare hade i praxis erkänts, att i
varje fall kompositörerna ägde ensamrätt i sådant hänseende. Under förarbetena
till revisionen hade från företrädare för radions intressen framhållits,
att denna ordning givit kompositörernas organisationer möjlighet att
göra gällande överdrivna ersättningsanspråk. I det till grund för revisionen
liggande sakkunnigbetänkandet ansågs dock, att upphovsmännens rätt till
radioutsändning borde utformas som en ensamrätt, utan inskränkning av
några tvångslicensbestämmelser. Avgörande för denna ståndpunkt var, att
det under de sakkunnigas arbete lyckats de i saken intresserade huvudparterna
— dåvarande aktiebolaget Radiotjänst samt upphovsmännens organisationer
—- att träffa överenskommelser, enligt vilka uppkomna tvister om
honorar skulle avgöras genom skiljemannaförfarande. De sakkunnigas förslag
godtogs av lagstiftningsinstanserna.

Under kommitténs arbete har Sveriges radio ånyo framfört begäran om
införande av vissa tvångslicensbestämmelser till förmån för radion; motsvarande
krav har framställts i övriga nordiska länder. Som skäl har emellertid
icke längre anförts argument av ekonomisk natur utan i stället åberopats,
att en tvångslicensordning är nödvändig för att undanröja vissa
olägenheter av administrativ art som föranledes av lagens principiella krav
att radion i förväg skall inhämta tillstånd av upphovsmännen till sändningarna.
I praktiken bär denna fråga lösts så, att Sveriges radio genom kollektiva
avtal med olika svenska upphovsmannaorganisationer — Stim, Sveriges
författareförening, Minerva och Sveriges dramatikerförbund — erhållit generella
tillstånd att använda medlemmarnas verk; av Stim meddelade tillstånd
gäller även verk av medlemmar i motsvarande utländska sammanslutningar.
Beträffande upphovsmän som icke är medlemmar i hithörande organisationer
kvarstår emellertid det principiella kravet på förhandstillstånd.
I praxis handlar man likväl som om de generella tillstånden avsåge även
dessa fall. Att efterforska vilka upphovsmän som ej är medlemmar och
att erhålla kontakt med dessa skulle nämligen möta betydande och ibland
oöverstigliga praktiska svårigheter. Denna praxis har godtagits av upphovsmännen;
dessa har garanti mot missbruk därigenom att ersättning för ickemedlemmar
utgår efter samma regler som för medlemmar. Enligt radions
mening borde i anslutning till denna praxis införas lagbestämmelser om en
principiellt generell rätt för radion att, mot ersättning, använda litterära
och musikaliska verk i radio utan förhandstillstånd; dock borde uppställas
vissa undantag, bl. a. beträffande sceniska verk.

149

Kungl. Maj:ts proposition nr i7 år 1960

Kommittén har icke funnit skäl föreligga att bifalla radions önskemål. I
motiveringen anföres bl. a. att lagens krav på samtycke av upphovsmannen
eller hans rättsinnehavare för rätt att offentligt framföra exempelvis mindre
musikaliska och litterära verk ofta kan vara svårt att uppfylla i praktiken,
där rättsinnehavarna icke företrädes av organisationer med vilka arrangörerna
kan ingå generella avtal. Det är uppenbart, att arrangörer ofta nödgas
utgå ifrån att tyst samtycke föreligger, då verket framförts offentligt
tidigare och särskilda förbehåll icke gjorts. Om en lättnad i detta hänseende
skulle genomföras för vissa arrangörer, skulle väl en sådan motiveras med
att nämnda svårigheter för deras del vore särskilt framträdande. Så kan
dock ej sägas vara fallet beträffande radioföretagen i Sverige och grannländerna.
Snarare torde det förhålla sig så, att bland arrangörerna just dessa
företag är relativt väl utrustade administrativt och torde ha lättare än de
flesta att etablera erforderliga kontakter med upphovsmän och deras rättsinnehavare.
Med hänsyn härtill och till vad som i samband med de berörda
konventionsbestämmelserna anförts om att dessa borde tillämpas restriktivt,
har kommittén funnit sig icke böra i förslaget upptaga några regler
i ämnet.

Remissyttrandena. I sitt remissvar understryker Sveriges radio ånyo, att
vissa tvångslicensbestämmelser är nödvändiga för att radion skall erhålla
praktiska arbetsmöjligheter. Radion är självfallet obenägen att upprätthålla
en praxis som strider mot lag, och om lagen ej ändras synes följden kunna
bli att radion måste skapa en stor och kostnadskrävande organisation för
inhämtande av förhandstillstånd. Detta skulle troligen vara till nackdel
även för upphovsmännen, då systemet med största sannolikhet skulle minska
upphovsmännens samlade ekonomiska utbyte från radion. Tidigare förslag
i ämnet torde emellertid icke kunna genomföras utan stark kritik från upphovsmännen.
Sveriges radio vill därför nu föreslå en modifierad ordning,
som icke går utöver rådande praxis; såsom radion tidigare framhållit har
denna praxis godtagits av upphovsmännen.

I huvudsak innebär radions nya förslag följande.

1) Radioföretags rätt att utan förhandstillstånd använda auktorverk begränsas
till områden, där det föreligger generella förhandstillstånd av förut
berört slag. Licensen skulle således endast innebära, att generella tillstånd
i kollektiva avtal utsträcktes till att gälla även i förhållande till upphovsmän
utanför de avtalsslutande organisationerna. På områden där avtal om
generella tillstånd ej ingåtts skulle tillämpas vanliga regler om individuella
tillstånd.

2) Licensen skall förutsätta, att de avtalsslutande parterna uppfyller
vissa behörighetskrav. Den ena parten skall vara ett av staten i vanlig oidning
auktoriserat radioföretag, den andra en organisation som ensam -eller flera organisationer som tillsammans — representerar flertalet av upphovsmännen
inom sitt område.

3) Enskild upphovsman eller avtalsslutande organisation skall kunna
göra förbehåll mot licensen.

150

Kungi. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

4) Har radioföretag med utnyttjande av sin licens använt ett verk av en
upphovsman, som står utanför avtalsslutande organisation, skall denne erhålla
vederlag enligt gängse grunder. I händelse av tvist skall ersättningen
bestämmas av skiljenämnd enligt 52 § i kommittéförslaget.

Sveriges radio framhåller till slut att det är av största vikt för radion att
dess förslag genomföres.

Över Sveriges radios förslag har efter särskild remiss yttranden avgivits
av Stim, föreningen svenska tonsättare och Skap (gemensamt yttrande),
Sveriges författareförening och föreningen Minerva (gemensamt yttrande),
Sveriges ungdomsförfattareförening, Sveriges dramatikerförbund och svenska
översättarförbundet.

I yttrandena avstyrkes radions förslag av samtliga organisationer. Stim,
föreningen svenska tonsättare och Skap inlägger en bestämd gensaga däremot.
Föreningarna framhåller att de principiellt är emot varje form av
tvångslicens; någon inskränkning i upphovsmannens rätt att bestämma hur
och när verket skall framföras kan icke godtagas. Beträffande det nu aktuella
förslaget understrykes, att föreningarna icke kan taga något ansvar
för den praxis beträffande utnyttjandet av generella tillstånd som radion
utbildat. Förslaget kan därför icke motiveras med hänvisning till denna
praxis. Den kontrollapparat, som ett strikt iakttagande av de av kommittén
föreslagna lagbestämmelserna skulle erfordra, behöver icke bli så omfattande
som radion gör gällande; för sin del kan Stim tillhandahålla radion förteckning
över de in- och utländska upphovsmän, vilkas rätt Stim bevakar. I
varje fall bör kostnaderna för kontrollen icke drabba upphovsmännen
utan — likaväl som andra kostnadsökningar — bestridas genom högre tilldelning
av licensmedel. Den föreslagna ordningen förefaller i och för sig
egendomlig; en person, som icke önskar bli medlem av en organisation, bör
ej vara skyldig att ställa sitt verk till förfogande på denna organisations
villkor. Under alla förhållanden måste dramatiska och musikdramatiska
verk undantagas.

Åtskilliga av nu anförda synpunkter återkommer i övriga yttranden. Sveriges
dramatikerförbund understryker särskilt, att de av radion berörda
svårigheterna ej föreligger i fråga om dramatiska arbeten, då upphovsmännen
på detta område är väl kända för radion.

Departementschefen. I sin omfattande programverksamhet, som avser både
ljudradio och television, använder Sveriges radio ett mycket stort antal skyddade
verk av skilda kategorier. Erforderliga tillstånd till utsändningen har
i allmänhet erhållits genom kollektiva överenskommelser med olika svenska
upphovsmannaorganisationer. Radion berättigas genom dessa att utnyttja
de verk vederbörande organisation bevakar utan att för varje särskilt fall
i förväg begära tillstånd av upphovsmannen eller den avtalsslutande organisationen.
Ersättning utgår efter olika system.

Radion har framhållit att de generella tillstånden i praktiken, på grund
av de administrativa och praktiska svårigheterna att i varje särskilt fall inhämta
individuella förhandstillstånd, i praktiken fått en större räckvidd,

151

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

så att de i allmänhet åberopas även beträffande verk av upphovsmän som
icke tillhör organisationen på sitt område. I anslutning härtill har radion
hemställt att denna praxis legaliseras genom alt radion erhåller en i princip
generell rätt att, mot ersättning, använda skyddade verk utan att i förväg
inhämta tillstånd därtill. Kommittén har emellertid ansett, att sådana lagbestämmelser
ej bör införas, varvid kommittén främst åberopat att radion
icke bör beredas en särställning i förhållande till andra arrangörer.

Vid remissbehandlingen av kommittébetänkandet har radion ånyo understrukit
vikten av att lättnader beviljas beträffande kravet på förhandstillstånd.
Med hänsyn till kritiken mot yrkandet om en generell rätt till utsändning
har radion emellertid framlagt ett modifierat förslag till lösning av
frågan. Enligt detta skall man i princip upprätthålla lagens krav på att tillstånd
skall inhämtas. Om radion emellertid på ett område erhållit ett sådant
generellt tillstånd som förut nämnts, skall radion äga sända verk av
ifrågavarande slag, även om upphovsmannen icke är medlem av organisationen;
ett generellt tillstånd skall alltså, så länge det gäller, kunna åberopas
beträffande samtliga verk på området. Ersättning skall utgå enligt
gängse grunder. Vidare skall enskild upphovsman eller avtalsslutande organisation
äga göra förbehåll mot bestämmelsernas tillämpning. Som ytterligare
skydd för upphovsmännen skall enligt radions förslag gälla att bestämmelserna
endast skall avse utgivna verk.

Även i grannländerna har radion framfört önskemål om lättnader rörande
kravet på förhandstillstånd och frågan bär med hänsyn härtill tagits
upp till diskussion vid det nordiska upphovsrättsmötet 1957. Efter ingående
studium av spörsmålet enade sig härvid de delegerade om att radions
önskemål i viss utsträckning borde tillgodoses.

Vad angår mitt eget ställningstagande vill jag till en början understryka,
att det tydligtvis finns beaktansvärda skäl för båda de motstridiga ståndpunkter
som här föreligger. Såsom kommittén påpekat, kan även för andra
arrangörer finnas praktiska svårigheter att inhämta individuella förhandstillstånd,
och det kan te sig omotiverat att bereda just radion speciella förmåner.
Emellertid föreligger i fråga om radion i flera hänseenden förhållanden,
som gör att hithörande problem för dess del blir särskilt framträdande.
Främst gäller att någon jämförelse med andra arrangörer överhuvud icke
kan göras då det gäller programverksamhetens omfattning. Radion skall
varje dag tillhandahålla nya program, vilka måste varieras inom eu mycket
vid ram; åtskilliga programpunkter hänför sig dessutom till aktuella händelser,
varvid tiden för det förberedande arbetet är starkt begränsad. Behovet
för radion att erhålla lättnader beträffande kravet på förhandstillstånd
är därför av en helt annan storleksordning än för andra företag. Till förmån
för sådana lättnader talar även alt radion jämväl som folkbildande och kulturfrämjande
faktor intar en speciell ställning genom att den når en så
mycket större publik än andra spridningsmedel; endast pressen kan här
upptaga tävlan med radion. Slutligen bör beaktas att radions verksamhet i
Sverige — liksom i övriga nordiska länder — är förbehållen ett enda före -

152

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

tag, som är av halvofficiell karaktär. Risken för missbruk av bestämmelser
till radions förmån synes därför vara ringa. Det är å andra sidan tydligt, att
man för att tillgodose radions intressen icke kan göra mera väsentliga inskränkningar
i upphovsmännens rätt. Det av Sveriges radio under remissbehandlingen
framlagda förslaget, som förordats av de nordiska delegerade,
synes emellertid beakta denna synpunkt. Jag vill särskilt framhålla att
enligt denna lösning lagens krav på att upphovsmännens tillstånd till sändningarna
skall inhämtas i princip upprätthålles; systemet får på visst område
verkan först då upphovsmännens organisationer givit sådant generellt
tillstånd som förut berörts och upphör att gälla då sådant tillstånd förfaller.
Något intrång i organisationernas förhandlingsmöjligheter göres alltså
icke. Av stor betydelse är också att enskild upphovsman städse skall
äga göra förbehåll mot bestämmelsernas tillämpning, överhuvudtaget innefattar
den föreslagna ordningen endast en legalisering av det system som
redan faktiskt utbildat sig. Bestämmelser av detta slag torde enligt min
mening knappast kunna medföra olägenheter för upphovsmännen men
skulle å andra sidan medföra betydande lättnader för radion. Jag vill alltså
i princip förorda att radions förslag genomföres.

Ett särskilt spörsmål är huruvida bestämmelserna, såsom radion föreslagit,
bör avse alla kategorier av litterära och musikaliska verk. Vid det nordiska
upphovsrättsmötet 1957 ansåg man sig från norsk sida böra biträda
denna stådpunkt; dock borde sceniska verk undantagas. Även den danska
delegationen ansåg att denna lösning — om man i princip gick på den
svenska radions linje — var lämplig. De svenska och finska delegerade hävdade
emellertid, att bestämmelserna borde begränsas till musikaliska verk
och texter till sadana verk, eftersom beträffande andra verk systemet med
generella tillstånd ännu icke vunnit allmän tillämpning internationellt. Enligt
min mening talar vissa skäl för att man i enlighet med sistnämnda delegerades
åsikt tager hänsyn till internationell praxis på området. Ä andra sidan
skulle en begränsning av detta slag väsentligt minska det praktiska
värdet av bestämmelserna. Med hänsyn härtill och då man i Danmark och
Norge torde komma att låta bestämmelserna avse även litterära verk — utom
sceniska verk — anser jag mig böra förorda denna mera vidsträckta tillämpning.
Tilläggas må att någon reglering i förevarande hänseende icke erfordras
i fråga om konstverk; visning av sådana i television är nämligen i regel
fri på grund av stadgandet i 25 § första stycket.

Som förutsättning för bestämmelsernas användning bör enligt det förut
anförda gälla, att en upphovsmannaorganisation lämnat radion generellt tillstånd
till utsändning av sina medlemmars verk. Det bör härvid krävas att
organisationen representerar ett flertal av de svenska upphovsmännen på
området. I allmänhet torde det icke uppkomma svårighet att avgöra om detta
krav är uppfyllt; för närvarande intages sålunda den ställning som här avses
av Stim, Sveriges författareförening och föreningen Minerva. Som ytterligare
förutsättning bör gälla att verket är utgivet.

I enlighet med vad förut angivits bör från bestämmelserna undantagas

153

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

verk, i fråga om vilket upphovsmannen meddelat förbud mot utsändning.
Enligt min mening bör undantaget emellertid ej begränsas härtill. Understundom
kan omständigheterna vara sådana, att det även utan uttryckligt
förbud är tydligt att upphovsmannen icke finner en utsändning önskvärd,
och sådan bör då ej äga rum. Ofta kan det sålunda antagas, att om upphovsmannen
ändrat uppfattning i konstnärligt, politiskt eller religiöst hänseende,
han icke önskar förnyad offentlighet för den del av sin produktion som
återspeglar hans tidigare ståndpunkt. Ett annat exempel är att ett verk mött
för upphovsmannen ofördelaktigt uppseende hos allmänheten och att han
därför kan antagas icke önska ytterligare offentlighet åt detta. Från bestämmelserna
bör därför jämväl undantagas fall, då det finns särskild anledning
antaga att upphovsmannen motsätter sig utsändningen.

Enligt radions förslag skulle även avtalsslutande organisation kunna meddela
förbud mot bestämmelsernas tillämpning. Genom en dylik möjlighet
skulle emellertid hela systemet lätt kunna sättas ur kraft, och jag anser ej
någon regel härom böra upptagas.

Bestämmelserna bör för närvarande endast gälla till förman för Sveriges
radio. Då det emellertid bör finnas möjlighet att göra dem tillämpliga även
på andra företag som i en framtid kan komma att intaga en liknande ställning,
synes mest ändamålsenligt att låta dem gälla till förman för svenskt
radio- eller televisionsföretag som Kungl. Maj :t bestämmer.

Bestämmelser utformade i enlighet med det anförda torde böra upptagas
som andra stycke i förevarande paragraf.

23 §.

Paragrafen, som i det väsentliga överensstämmer med 23 § kommittéförslaget,
upptager vissa inskränkningar i upphovsmannens ensamrätt i fråga
om spridande av exemplar av litterära och musikaliska verk till allmänheten
m. m.

Kommittén. Enligt den allmänna beskrivningen av upphovsrätten i förslaget
innefattar denna ensamrätt att till allmänheten sprida exemplar —
böcker, noter, grammofonskivor o. s. v. —■ och att visa sadana exemplar
offentligt, exempelvis på utställning. I förevarande paragraf har kommittén
upptagit stadgande, varigenom denna ensamrätt begränsas. Enligt stadgandet
skall som huvudregel gälla, att sedan litterärt eller musikaliskt verk
blivit utgivet, exemplar som omfattas av utgivningen må spridas vidare
ävensom visas offentligt.

Såvitt avser andra förfoganden än uthyrning och utlåning följer den föreslagna
regeln av vad kommittén vid 2 § anfört om upphovsrättens principiella
gränser. Beträffande uthyrning och utlåning, som enligt förslaget i
princip omfattas av upphovsrätten, grundas regeln däremot på överväganden
av praktisk art. Härom och om regleringen i övrigt av upphovsmännens
rätt i detta hänseende anför kommittén följande.

Vad först angår offentlig utlåning av exemplar av litterärt verk erinrar

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

kommittén till eu början om att numera från och med budgetåret 1954/55
av statsanslag utgår ersättning åt författare för utlåning av deras verk genom
bibliotek. Anslaget avsättes i sin helhet till en särskild fond, benämnd
Sveriges författarfond. Närmare föreskrifter om fonden är meddelade i
kungl. kungörelse den 17 juni 1955 (nr 464), ändrad genom kungörelse den
8 november 1957 (nr 597). Rätt till ersättning ur fonden (författarpenning)
tillkommer svensk medborgare för den beräknade användningen geom
landsbibliotek, statsunderstödda folkbibliotek samt skolbibliotek av exemplar
av hans litterära verk i original, vilka är föremål för skydd enligt
författarlagen. Ersättningen står i proportion till den omfattning i vilken
vederbörande författares verk utlånats eller tillhandahållits som referensexemplar.
Oaktat spörsmålet sålunda erhållit en lösning, som i praktiken
tillgodoser vad statsmakterna funnit vara rimliga anspråk från författarnas
sida, har kommittén ansett sig böra förutsättningslöst pröva på vad
sätt frågan bör regleras, om den bedömes från upphovsrättsliga synpunkter.
Undersökningen utmynnar i resultatet att någon ensamrätt ej bör införas
pa området; en sådan skulle otvivelaktigt vålla biblioteken mycket merarbete
och framför allt kunna orsaka icke önskvärda luckor i bokbeståndet.
Biblioteksutlåningen bör därför alltjämt kunna bedrivas utan författarnas
samtycke. Å andra sidan kan icke anföras något godtagbart skäl mot
att författarna i princip erhåller befogenhet att kräva ersättning för utlåningen.
Principiellt riktigast vore därför att på området införa ett privatriittsligt
ersättningssystem. Enligt kommitténs mening skulle emellertid ett
sådant i praktiken få samma verkningar som den nuvarande ordningen.
Denna bör därför bibehållas. Den nya lagen bör dock innehålla en regel, som
garanterar att författarnas rättmätiga ersättningsanspråk tillgodoses även
om det nuvarande statsanslaget ej skulle förnyas. Kommittén har härvid
lunnit en lämplig utväg vara, att i lagen inrymmes fullmakt åt Kungl. Maj:t
att utfärda bestämmelser om skyldighet för bibliotekens huvudmän att utge
ersättning åt författarna. Ett stadgande av denna innebörd har upptagits
i andra stycket av förevarande paragraf. Enligt detta äger Kungl. Maj:t
töreskriva, att avgift skall utgå för offentlig utlåning, samt förordna om
medlens fördelning.

Kommittén uttalar, att om det i framtiden skulle bli aktuellt att taga
den föreslagna fullmakten i anspråk, bestämmelser i ämnet bör meddelas
i en av Kungl. Maj :t utfärdad författning. Av frågans vikt torde följa, att
riksdagen höres över författningens huvudgrunder.

I fråga om offentlig uthyrning av exemplar av litterärt verk (i bokbarer
och liknande) anför kommittén likaledes, att en ensamrätt för författarna
av praktiska skäl ej kan upprätthållas. Däremot bör dessa äga rätt till gottgörelse.
Ersättningarna bör få karaktär av en avgift på uthyrningen, som
tillföres en central institution. För fördelning av influtna medel kan tänkas
olika system. Att ge föreskrifter härom i lag synes kommittén icke påkallat,
utan enligt förslaget överlämnas regleringen till Kungl. Maj:t. Den av
kommittén föreslagna fullmakten för Kungl. Maj:t täcker även detta fall.

155

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

Beträffande offentlig utlåning av exemplar av musikaliskt verk (noter
och grammofonskivor) anföres, att verksamheten härutinnan för närvarande
är mycket ringa och knappast kan äga ekonomisk betydelse för tonsättarna.
Principiellt och med hänsyn till möjligheten att verksamheten
framdeles utvidgas bör dock här gälla samma regler som beträffande böcker.
Tonsättarna bör, där utlåningens omfattning motiverar detta, äga rätt
till ersättning av statsanslag eller direkt av biblioteken. Då inom folkbiblioteksväsendet
musikalier bibliotekstekniskt behandlas på samma sätt som
böcker, är det också i praktiken lätt att jämställa författare och tonsättare.
Den av kommittén föreslagna fullmakten för Kungl. Maj :t avser även detta
fall. Kommittén anser dock att någon ersättning icke för närvarande är motiverad.

Vad slutligen angår offentlig uthyrning av exemplar av musikaliskt verk
föreslår kommittén att denna skall omfattas av upphovsmannens ensamrätt.
Till stöd härför anföres att inom musikförlagsbranschen uthyrning
blivit en normal form för distribution av mer omfattande notmaterial, såsom
noter till orkester- och körverk. De svenska musikförlagen ombesörjer
i regel själva spridningen av sådana noter, varvid dessa i allmänhet uthyres
mot viss avgift för varje utförande; kända svenska köpare brukar dock
få förvärva exemplar med äganderätt. Förlagen har utan stöd av lagbestämmelser
kunnat upprätthålla ett rätt effektivt uthyrningsmonopol, vilket
i de flesta fall är en förutsättning för att verkets utgivning skall kunna
finansieras. Då uthyrning emellertid blivit en normal form att förfoga över
musikverk av detta slag, synes det kommittén riktigast att hänföra uthyrningen
till tonsättarens ensamrätt. Därigenom ger man bl. a. musikförlagen
rättslig möjlighet att inskrida mot uthyrning, som äger rum utan tillstånd.
Kommittén anför härefter, att uthyrning av noter till mindre musikverk
torde sakna nämnvärd betydelse. Ej heller uthyrning av grammofonskivor
eller andra ljudupptagningar torde för närvarande förekomma i
större omfattning. I fråga om ljudupptagningar skulle emellertid uthyrning
i framtiden väl kunna tänkas bli en praktisk form för distribution.
Det synes därför enligt kommittén saknas anledning att i förevarande hänseende
göra skillnad mellan olika slag av musikverk eller exemplar.

I enlighet med det anförda har i den genom paragrafen uppställda huvudregeln
om att exemplar som omfattas av utgivning ma fritt spridas vidare
gjorts undantag för uthyrning av exemplar av musikaliskt verk; härtill
skall enligt förslaget städse fordras upphovsmannens samtycke.

Remissyttrandena. Kommitténs förslag till reglering av upphovsmannens
rätt med avseende å offentlig uthyrning eller utlåning av
e x e m p 1 a r tillstyrkes eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser.

Styrelsen för Sveriges författarfond framhåller att kommitténs motivering
i princip överensstämmer med de riktlinjer, som varit vägledande för statsmakterna
vid genomförandet av nu gällande bestämmelser om ersättning åt

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

författare för biblioteksutlåningen. I likhet med kommittén finner styrelsen
det ovedersägligt, att författarna äger ett i upphovsrätten grundat anspråk
på sådan ersättning. Styrelsen vill särskilt understryka, att samma rätt bör
tillkomma bearbetare och översättare, och föreslår, att denna fråga blir föremål
för statsmakternas övervägande. Styrelsen tillstyrker förslaget att ersättning
skall utgå jämväl för uthyrning av böcker och få formen av avgift
på uthyrningen, som tillföres en central institution. Av lämplighetsskäl
synes uthyrningsavgiften böra tillföras författarfonden. Styrelsen finner det
angeläget att ett avgiftssystem snarast kommer till stånd och utgår från
att den närmare regleringen härav sker efter styrelsens hörande. Även
svenska översättarförbundet berör frågan om översättarnas rätt till ersättning
för biblioteksutlåning. De praktiska svårigheterna alt införa en sådan
rätt är icke större än att de kan övervinnas, varvid förbundet är berett att
på allt sätt medverka. En sådan ersättning skulle fylla ett mycket stort behov,
särskilt med hänsyn till de för yrkesutövningen oumbärliga studier och
utlandsresor som översättarna i brist på stipendier måste bekosta med egna
medel.

Svenska tidningsutgivareföreningen utgår från att systemet med avgift
på uthyrning kommer att tillämpas även beträffande tidskrifter. Det förefaller
inte osannolikt, att tidskrifter — i synnerhet sådana med litterärt eller
allmänt kulturellt innehåll — kan behöva stöd i detta hänseende.

Ett antal läroboksförfattare framhåller att ersättning i vissa fall bör utgå
även beträffande utlåning av läroböcker o. dyl. vid undervisningsanstalter.

Mot kommitténs förslag anmäles principiella invändningar av Svea hovrätt.
Hovrätten uttalar inledningsvis att den kan ansluta sig till kommitténs
uppfattning, att upphovsmannen för sådant utnyttjande som här avses
bör vara berättigad till ersättning, samt fortsätter:

Mot den av kommittén föreslagna ordningen, att den offentliga biblioteksutlåningen
skall vara fri och författarna även i fortsättningen erhålla gottgörelse
av statsmedel, måste invändas att densamma icke vilar på privaträttslig
grund. Kommittén har dock själv uttalat, att författarna äga ett i
upphovsrätten grundat anspråk på ersättning för offentlig utlåning och uthyrning
av deras verk. Den av kommittén föreslagna ordningen låter sig icke
väl förena med sistnämnda principiella ståndpunkt. Visserligen torde praktiska
överväganden tala för kommitténs förslag, men däres''t statsmedel ej
längre skulle ställas till förfogande på sätt hittills skett, kan med än större
fog hävdas, att frågan om författarnas rätt till ersättning bör lösas helt på
privaträttslig grund. Det kan även framhållas, att det läge som påkallar tilllämpning
av andra stycket i förevarande lagrum beträffande biblioteksutlåningen
ännu ej inträtt, att stadgandet kan komma att få verkan under
förhållanden, vilka nu äro svåra att bedöma, samt att de bestämmelser, vilka
med stöd av stadgandet skola utfärdas och vilka komma att närmare reglera
författarnas ersättningsfråga, ännu ej utformats. De praktiska konsekvenserna
av stadgandet kunna därför för närvarande ej överblickas.

Med hänsyn till det anförda anser hovrätten att fullmaktsstadgandet i andra
stycket bör utgå och att i stället författarnas principiella rätt till ersättning
för den offentliga utlåningen och uthyrningen av deras verk bör komma
till uttryck i paragrafen.

157

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

Även styrelsen för svenska landskommunernas förbund och svenska stadsförbundets
styrelse anser, ehuru av andra skäl än Svea hovrätt, att fullmaktsstadgandet
bör utgå. Styrelsen för landskommunernas förbund, vilken såsom
vid 2 § anförts uttalar sig kritiskt mot att upphovsmannens rätt utvidgas
till att principiellt avse även biblioteksutlåning, säger sig visserligen förstå
de teoretiska skäl som föranlett utredningen att införa fullmaktsstadgandct.
Det är emellertid överflödigt, därför att riksdagen ändock förutsättes bli i
tillfälle att uttala sin mening innan fullmakten begagnas. Det är även olämpligt,
eftersom dess införande kan befaras återuppväcka den nyligen bilagda
striden om författarersättningar vid biblioteksutlåning. Delta vore beklagligt,
då det nu gällande kompensationssystemet visat sig fungera tillfredsställande
både för författarna och biblioteken. Stadsförbundets styrelse finner
stadgandet föranleda starka betänkligheter, framför allt ur praktisk synpunkt.
Det nuvarande systemet med ersättning genom författarfonden fungerar
relativt smidigt för bibliotekens del. De årligen företagna stickprovsundersökningarna
för beräkning av ersättningsberättigade lån kan utan större
olägenheter fullgöras inom ramen för bibliotekens normala verksamhet.
Om man överflyttade ersättningspliklen på bibliotekens huvudmän, kunde
det bli nödvändigt med ett omständligt och tidsödande merarbete för att uträkna
de ersättningsbelopp som skulle påföras varje särskild huvudman.
Även om, såsom kommittén påpekat, fullmaktsstadgandet måhända aldrig
behöver tillämpas, anser sig styrelsen med hänsyn till de anförda olägenheterna
icke kunna godtaga detta. Jämväl Sveriges allmänna biblioteksförening
anmäler tveksamhet i förevarande del. Föreningen framhåller att den
aktivt medverkat i arbetet att skapa former för en tillfredsställande ersättning
åt författare för bibliotekens utnyttjande av dessas verk, och givetvis
är i högsta grad angelägen att den form av sådan ersättning, som tillkomsten
av Sveriges författarfond innebär, blir lagligt stadfäst. Då kommittén, oaktat
frågan erhållit en praktisk lösning som åtminstone tillsvidare tillfredsställer
berörda parter, upptagit frågan till prövning ur upphovsrättsliga synpunkter,
vill föreningen kraftigt understryka, att fullmaktsstadgandet underställes
riksdagens prövning.

Ett par av de remissinstanser, som tillstyrkt kommitténs förslag, har gjort
reservationer på vissa punkter.

Förslaget att ersättning även skall utgå vid utlåning av musikaliska
verk möter sålunda en viss tvekan hos konsertföreningen i Stockholm.
Det synes föreningen mera praktiskt alt här inbegripa ersättningsanspråket
i avgiften till tonsättarnas organisation. I motsats till vad som
gäller för de litterära verken torde nämligen de flesta lån av orkestermaterial
enligt föreningens erfarenhet ske för offentligt framförande. Föreningen ser
dock ingen anledning att direkt motsätta sig stadgandet, för vilket principiella
skäl kan åberopas.

Frågan om upphovsmannens rätt vid uthyrning av musikaliska
verk upptages till särskild granskning av styrelsen för Sveriges advokatsamfund.
Såvitt angår uthyrning av noter har styrelsen ej något att erinra

158

Kungi. Maj.ts proposition nr 17 är 1960

mot kommitténs förslag, att uthyrningen skall ligga under ensamrätten. Uthyrning
av grammofonskivor och andra ljudupptagningar bör däremot behandlas
på samma sätt som uthyrning av böcker, d. v. s. så att den avgiftsbelägges
men eljest kan ske fritt. Härom anföres:

Kommittén anmärker, säkerligen fullt riktigt, att uthyrning av grammofonskivor
för närvarande icke förekommer i större omfattning, men tillägger
att uthyrning i framtiden väl kan tänkas bli en praktisk form för distribution.
Det synes styrelsen som om förslagets 23 § skulle omöjliggöra för
framtiden, att nämnda distributionsform skulle kunna förekomma, då det
praktiskt sett icke torde vara genomförbart för ett företag, som yrkesmässigt
driver uthyrning av grammofonskivor, att kunna träffa avtal med innehavarna
av kompositörernas upphovsrätt om tillstånd till en sådan uthyrning.

Enligt uppgift har det under de senaste åren i USA blivit allt vanligare,
att affärsmässig uthyrning av grammofonskivor förekommer. Även i Sverige,
i varje fall i Stockholm, förekommer sådan uthyrning. Enligt vad styrelsen
inhämtat har sistnämnda uthyrning särskilt på senaste tid fått en ökad
omfattning. Anledningen härtill torde vara att grammofonskivor av hög
kvalitet numera äro förhållandevis dyra, och detta gäller särskilt s. k. LPskivor.
Priset för dylika skivor är för närvarande i handeln 16—21 kronor
lör mindre och 27—29 kronor för större skivor. Den kundkrets, till vilken
uthyrare av grammofonskivor vänder sig, består framför allt av skolungdom
och kännare av klassisk musik. Enligt styrelsens mening föreligger ett samhällsintresse,
att en sådan uthyrning av grammofonskivor kan ske.

Sveriges radio anmäler en viss tvekan inför förslaget, att uthyrning av
musikaliska verk skall ligga under ensamrätten, men vill icke motsätta sig
detta förslag, då samma reglering faktiskt har uppnåtts utan lagbestämmelse.

I förevarande sammanhang tager Stim, föreningen svenska tonsättare,
Skap och svenska musik förläggar ef öreningen upp frågan om rätten att
använda utlånade in usi kalier för offentligt utförand
e. Med hänsyn till den alltmer utbredda tendensen att införliva musikaliska
verk med bibliotekens utlåningsmaterial och med hänsyn till förlagsverksamhetens
brydsamma läge anser föreningen det önskvärt, att denna
rätt göres beroende av upphovsmannens eller hans rättsinnehavares tillstånd.

Departementschefen. Såsom kommittén framhållit bör upphovsmannens
ensamrätt att sprida exemplar av sitt verk som huvudregel begränsas, så
att den icke avser åtgärder genom vilka exemplar, som omfattas av’ en
lagligen företagen utgivning, sprides vidare eller visas offentligt. I förevarande
paragraf uttalas denna huvudregel såvitt angår exemplar av litterära
och musikaliska verk.

I detta sammanhang uppkommer emellertid fråga huruvida och i vilken
omfattning upphovsmannen bör tillerkännas rätt med avseende å offentlig
utlåning och uthyrning av sådana exemplar som här avses.

Vad först angår utlåningen av böcker vid de offentliga biblioteken har
författarna sedan gammalt hävdat att denna form för tillgodogörande av
deras verk borde berättiga till ersättning. Praktiskt har frågan fått sin lös -

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

159

ning för några år sedan genom inrättandet av Sveriges författarfond. Från
fonden erhåller svenska författare ersättning för utlåningen vid folkbiblioteken.
Fonden finansieras av statsanslag.

Kommitténs förslag i denna del bygger på uppfattningen att författarnas
anspråk är grundat i upphovsrätten och att det därför principiellt vore
riktigast att i stället för gällande ordning införa ett privaträttsligt ersättningssystem.
Praktiska skäl har emellertid ansetts tala mot en sådan förändring.
För att garantera författarna ersättning även för det fall att statsanslaget
i framtiden skulle indragas, har dock i förslaget upptagits en
fullmakt för Kungl. Maj :t att belägga utlåningsverksamheten med avgift
samt förordna om medlens fördelning.

Förslaget att sålunda bibehålla ordningen med statsanslag har i allmänhet
icke mött invändningar vid remissbehandlingen och är även enligt
min mening den mest tillfredsställande lösningen av frågan. Såsom kommittén
understrukit torde visserligen enligt förslagets grunder ett privaträttsligt
ersättningssystem vara principiellt riktigare och man kan, såsom
Svea hovrätt, göra gällande att denna princip borde komma till direkt uttryck
i lagen. Ur praktiska synpunkter är det dock olämpligt att frångå
den nu gällande ordningen, som visat, sig fungera väl och som i stort sett
leder till samma resultat. Även med ett privaträttsligt system skulle nämligen
resultatet sannolikt bli att ersättningarna helt eller till stor del finge
gäldas av staten, eftersom bibliotekens utgifter i detta hänseende troligen
skulle anses motivera höjda statsbidrag. Jag förordar därför, i likhet med
kommittén, att författarna även i fortsättningen tillgodoses genom ersättning
från Sveriges författarfond. Frågan huruvida även översättare och
andra bearbetare skall tillgodoses från fonden kan icke avgöras i förevarande
sammanhang.

Mot förslaget att i lagen upptaga en fullmakt för Kungl. Maj:t att framdeles
genomföra ett privaträttsligt system har invändningar framställts
av styrelsen för svenska landskommunernas förbund och svenska stadsförbundets
styrelse. Även Sveriges allmänna biblioteksförening har anmält
tveksamhet i denna del. I huvudsak anföres, att det gällande systemet visat
sig fungera fullt tillfredsställande och att man icke redan nu bör taga ställning
till eventuellt ändrade förhållanden. Jag vill emellertid understryka,
att den nuvarande ordningen är beroende av att statsanslag står till förfogande
i erforderlig utsträckning. Skulle samhällsförhållandena ändras och
sådanl anslag ej längre beviljas, är det en fördel att omedelbart genom
beslut i administrativ väg kunna tillgodose de berättigade intressen som
bär föreligger. Jag förordar därför att i lagen upptages en fullmakt av föreslaget
innehåll.

Vad härefter beträffar uthyrning av böcker — i s. k. bokbarer och liknande
— gäller för närvarande att författarna icke åtnjuter någon gottgörelse.
Kommitténs förslag att rätt till ersättning här skall stadgas innebär
därför eu nyhet, vilken dock med hänsyn till den ringa omfattningen av
den verksamhet som här avses är av mindre praktisk betydelse. Förslaget

160

Kungl. Maj:ls proposition nr 17 år 1960

har ej föranlett erinran vid remissbehandlingen och bör enligt min mening
genomföras. Den förut berörda fullmakten för Kungl. Maj :t avser enligt
förslaget även detta fall och ett ersättningssystem skall alltså kunna sättas
i kraft genom ett förordnande av Kungl. Maj :t. Ersättningarna bör få karaktär
av en avgift på uthyrningen. Avgifterna bör lämpligen, såsom styrelsen
för Sveriges författarfond föreslagit, tillföras denna fond. Den närmare
regleringen av frågan bör ske i samråd med styrelsen.

Beträffande utlåning och uthyrning av musikalier föreligger mera speciella
förhållanden. Vad först angår utlåning bedrives sådan verksamhet
för närvarande i så ringa omfattning, att den kan anses sakna ekonomisk
betydelse. Såsom kommittén anfört och remissinstanserna godtagit bör
emellertid möjlighet finnas att ge tonsättarna gottgörelse, om verksamheten
skulle vidgas. Fullmaktsstadgandet bör därför inbegripa jämväl detta fall.

Uthyrning av musikalier utgör däremot en med försäljning sidoordnad
form för utnyttjande; då det gäller mera omfattande notmaterial är denna
distributionsform den vanliga. Kommittén har med anledning härav ansett
uthyrning böra hänföras under upphovsmannens ensamrätt, varigenom bl. a.
beredes möjlighet åt musikförläggarna att inskrida mot uthyrning som äger
rum utan tillstånd. Förslaget har i princip godtagits vid remissbehandlingen
och bör genomföras. På en punkt synes emellertid föreligga anledning att
vidtaga en mindre jämkning. Det har framförts kritik mot att ensamrätten
enligt kommitténs förslag skulle avse även uthyrning av grammofonskivor,
tonband o. dyl. Vid det nordiska upphovsrättsmötet 1957 enade sig de
danska, finska och svenska delegerade om att dylika inspelningar borde liksom
böcker få uthyras utan tillstånd. I anslutning härtill har de svenska
delegerade framhållit att upphovsmännen principiellt borde äga rätt till
ersättning om uthyrningens omfattning motiverade detta; liksom beträffande
böcker borde ett ersättningssystem kunna införas av Kungl. Maj :t. Jag
anser för min del övervägande skäl tala för de delegerades uppfattning. Den
av kommittén föreslagna regeln torde därför böra modifieras så att den
endast avser uthyrning av noter; samtidigt bör fullmakten avfattas så att
den även täcker uthyrning av grammofonskivor o. dyl. För närvarande synes
dock sådan uthyrning vara av så obetydlig omfattning att det ej finns
anledning att taga fullmakten i anspråk.

I detta sammanhang vill jag slutligen framhålla att jag icke anser det
påkallat att, såsom representanter för kompositörer och musikförläggare
yrkat, införa bestämmelser som gör användandet av lånade musikalier
för offentligt framförande beroende av upphovsmannens tillstånd.

24 §.

Paragrafen, som i sak överensstämmer med 24 § kommittéförslaget, behandlar
rätten att återge offentliga förhandlingar utan upphovsmans samtycke.

161

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

Gällande rätt. Enligt det vid 9 § förslaget berörda stadgandet i 9 § 1) författarlagen
uteslutes från skydd enligt lagen, såvitt nu är i fråga, offentliga
myndigheters, riksdagens, beredningars och kommittéers samt kyrkliga,
kommunala och andra offentliga representationers handlingar, protokoll,
beslut och skrivelser, så ock andra allmänna handlingar. Bestämmelsen avser
verk, som tryckts eller eljest avfattats i skrift. Ett häremot svarande
undantag beträffande muntliga förhandlingar har upptagits under 2) i samma
paragraf. Här stadgas att sådana förhandlingar i riksdagen och andra
offentliga representationer, så ock yttranden vid domstolar och eljest inför
offentliga myndigheter är uteslutna från skydd enligt lagen. Detsamma gäller
även yttranden vid offentliga sammankomster för överläggning om allmänna
angelägenheter.

Kommittén. Kommittén framhåller inledningsvis att tal och yttranden vid
överläggningar och diskussioner i princip, likaväl som andra muntliga anföranden,
är föremål för upphovsrätt, där de fyller de krav som ställes på
ett verk. Motsvarande gäller skriftliga inlägg i förhandlingar av olika slag.
Det är emellertid ett viktigt samhällsintresse, att sådana yttranden och inlägg
kan obehindrat återges, då de ingår som led i offentliga förhandlingar
om allmänna angelägenheter; i ett fritt samhälle bör envar äga rätt att
sprida upplysning om allt som förekommer i dylika sammanhang. Nu berörda
samhällsintresse påkallar särskilda undantagsbestämmelser i den
upphovsrättsliga lagstiftningen.

I frågan hur man bör avgränsa tillämplighetsområdet för ett stadgande
i ämnet erinrar kommittén till en början om att anföranden och skriftliga
inlägg av hithörande slag ofta inflyter i protokoll och akter, vilka är att
anse som allmänna handlingar i tryckfrihetsförordningens mening. Såsom
vid 9 § berörts är det en viktig princip i förordningen, att sådana handlingar
fritt må offentliggöras. Nu avsedda undantag bör därför, framhåller
kommittén, utformas så att det publicitetsintresse, som ligger till grund för
denna princip, behörigen tillgodoses. I gällande rätt har detta beaktats genom
en regel, vilken efter orden innebär att samtliga allmänna handlingar
är undantagna från upphovsrättsligt skydd. Vid 9 § har kommittén emellertid
anfört, att det i viss mån är tveksamt vilken tolkning som bör ges åt
denna regel. Vid den nu föreslagna revisionen av upphovsrätten synes det
i allt fall klart, att en så vittgående bestämmelse icke bör bibehållas. Att
generellt från skydd undantaga vad som i tryckfrihetsförordningens mening
utgör allmänna handlingar skulle i vissa fall leda till orimliga resultat.
Som exempel anföres, att om ett vetenskapligt arbete åberopas vid sökande
av professur eller annan befattning och inges till den myndighet som handlägger
ärendet, arbetet därigenom blir att anse som allmän handling och
att det alltså med angivna ståndpunkt skulle vara fritt för envar att avtrycka
det. Enligt kommitténs mening bör ett undantagsstadgande därför
erhålla en något mer begränsad räckvidd än den nuvarande regeln efter
orden äger. Lämpligt synes vara att det förklaras avse förhandlingar i offentliga
representationer och inför myndigheter. Stadgandet bör härvid icke

II liihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 17

162 Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

inskränkas till skriftliga förhandlingar utan bör gälla även muntliga sådana.

För närvarande friges icke blott sådana förhandlingar varom hittills varit
tal utan även yttranden vid offentliga sammankomster för överläggning
om allmänna angelägenheter. Kommittén har ansett ett undantag av liknande
innehåll böra bibehållas i förslaget.

Ett särskilt spörsmål är, fortsätter kommittén, hur nu avsedda bestämmelser
bör utformas i rättsligt hänseende. För närvarande gäller alt förhandlingar
och yttranden av hithörande slag är helt uteslutna från upphovsrättsligt
skydd. Det är emellertid riktigare att utgå från att förhandlingarna och
yttrandena är skyddade som verk, i den mån de uppfyller kraven härutinnan.
men tillåta att de må återges utan upphovsmans samtycke. En sådan konstruktion
innebär, att upphovsmannen principiellt är bevarad vid sin rätt
och äger hävda sina ideella befogenheter mot den som utnyttjar verket.
Härav följer att bestämmelserna bör anses vara av samma natur som övriga
i 2 kap. stadgade inskränkningar i upphovsmannens rätt och placeras i detta
kapitel.

I enlighet med det anförda har kommittén i förevarande paragrafs första
punkt upptagit stadgande, att förhandlingar i offentliga representationer,
inför myndigheter samt vid offentliga sammankomster för överläggning om
allmänna angelägenheter må återges utan upphovsmans samtycke.

Om stadgandets innebörd anför kommittén bl. a., att till offentliga representationer
främst är att hänföra riksdagen, allmänt kyrkomöte och kommunala
representationer ävensom av representationerna tillsatta utskott,
nämnder och andra organ. Redan på grund av 9 § gäller, att beslut och yttranden
av representationerna icke är föremål för upphovsrätt. Enligt nu
lorevarande stadgande får även vad som i övrigt förekommer under förhandlingarna
fritt återges. Med myndigheter avses såväl domstolar och
andra judiciella organ som administrativa myndigheter. Uttrycket förhandlingar
får i detta sammanhang fattas i vidsträckt bemärkelse. Härunder
taller icke blott förhandlingar i proeessuell mening utan även inlägg och
yttranden i hos myndighet anhängiggjorda ärenden av olika slag. I första
hand må återges allt som vid förhandlingen yttras muntligen, men stadgandet
är tillämpligt även på sådana i skrift avfattade yttranden och inlägg,
'' ilka ingår som ett led i förhandlingen. Till mål och ärenden hör emellertid
ofta även uttalanden eller annat material, som icke direkt ingår som led i förhandlingen.
Som exempel nämner kommittén yttranden av sakkunniga eller
i rättegång allenast såsom bevismedel ingivna böcker eller konstverk; vidare
erinras om det förut nämnda fallet att vetenskapliga arbeten inges i ett
befordringsärende. I regel är förevarande stadgande icke tillämpligt på handlingar
av detta slag. I dessa fall är upphovsmannen därför i allmänhet bibehållen
vid sin rätt. Vissa undantag är dock enligt kommittén tänkbara- avgörande
är, i vilket sammanhang återgivandet äger rum. I ett mål ingivna
sakkunnigutlåtanden bör visserligen icke få publiceras separat, men om
handlingarna i målet skall utges in extenso eller om målet skall refereras i en

163

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

facktidskrift, bör utlåtandena få medtagas. Vad nu sagts äger motsvarande
tillämpning i fråga om handlingar, vilka delvis åberopas inom ramen för förhandlingen
men i övrigt faller utanför denna. Har en bok ingivits i en på
vissa uttalanden i boken grundad ärekränkningsprocess, är del klart att de
delar av boken som uppläses vid rättegången får fritt återges, t. ex. i referat
av processen. Men även sådana delar av boken som icke direkt åberopas får
återges, om det t. ex. sker inom ramen för eu kritisk granskning av frågor
som sammanhänger med rättegången. I sistnämnda fall kan eitaträtten enligt
14 g sägas leda till en viss utvidgning av den rätt, som gäller enligt förevarande
stadgande. Å andra sidan är det naturligtvis icke tillåtet att utge hela
boken i en särskild upplaga allenast under åberopande av att den ingivits i
rättegång och därför är av allmänt intresse. Kommittén framhåller att beslut
och yttranden under förhandlingarna, som härrör från myndigheten själv,
på grund av regeln i 9 § icke är föremål för upphovsrätt.

Rätten att återge förhandlingar får utövas både genom att förhandlingarna
mångfaldigas, framför allt i tryck, men även genom inspelning, t. ex. på
ljudband eller film, och genom att de göres tillgängliga för allmänheten,
t. ex. genom utsändning i radio eller television eller genom filmförevisning.

I anslutning till vad som gäller i Danmark och Norge har kommittén ansett,
att upphovsmannen bör förbehållas rätt att ensam utge samling av sina
anföranden, ett stadgande härom har upptagits i paragrafens andra punkt.

Remissyttrandena. Angående de allmänna invändningar som svenska tidningsutgivareföreningen,
publicistklubben, styrelsen för Sveriges advokatsamfund
och svenska bokförläggareföreningen riktat mot kommitténs förslag
till lösning av frågan om upphovsrätt till allmänna handlingar hänvisas till
9 §•

I övrigt har förevarande stadgande lämnats utan principiella erinringar i
remissvaren.

Vissa anmärkningar mot stadgandets utformning har gjorts av hovrätten
över Skåne och Blekinge. Hovrätten framhåller, att de alster som avses i 24 §
är närbesläktade med dem som behandlas i 9 §, och ifrågasätter huruvida
paragraferna, såsom skett, bör konstrueras på olika sätt. Hovrätten berör vidare
kommitténs uttalande, att rätten till återgivande i vissa fall skulle vara
beroende av i vilket sammanhang detta äger rum. Hovrätten har ej invändning
häremot men framhåller att vad kommittén åsyftar ej framgår av lagtexten.
Tolkningen av ordet förhandling kan nämligen icke rimligen ställa sig
olika beroende på i vilket sammanhang återgivande senare sker. Hovrätten
hemställer att paragrafen omarbetas med beaktande av vad sålunda anföris.

Departementschefen. Av vad som anförts vid 9 § framgår, att anföranden,
yttranden och skrifter som icke härrör från myndighet enligt förslaget principiellt
skall vara föremål för upphovsrätt, även om de inflyter i sådana
protokoll och akter som är att anse som allmänna handlingar. Med hänsyn
till tryckfrihetsförordningens publicitetsprincip bör emellertid dylika anföranden
och skrifter i stor utsträckning kunna fritt återges. Kommittén har
föreslagit att man skall frige allt som kan betecknas som förhandlingar i

164

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

offentliga representationer och inför myndigheter; upphovsman skall dock
äga ensam utge samling av sina anföranden. Denna gränsdragning har godtagits
av det stora flertalet remissinstanser och ger cj heller enligt min mening
i princip anledning till invändningar. I praktiken leder en sådan regel
i de flesta fall till samma resultat som den nuvarande bestämmelsen, att
allmänna handlingar generellt är undantagna från upphovsrättsligt skydd.
Det föreslagna stadgandet innebär emellertid att upphovsrätt blir förbehållen
i fråga om sådant material, som icke ingår som led i förhandling, exempelvis
vetenskapliga arbeten som inges vid sökande av professur eller annan
befattning, eller böcker och konstverk, vilka inges i rättegång allenast såsom
bevismedel. Det synes påkallat att upphovsrättsligt skydd beredes i sist avsedda
och andra jämförliga fall. Av vad jag anfört vid 9 § framgår att
tryckfrihetsförordningen icke kan anses utgöra hinder mot att dessa speciella
grupper av handlingar skyddas.

Sasom kommittén anfört bör stadgandet även gälla muntliga anföranden
vid sådana förhandlingar som här avses ävensom yttranden vid offentliga
sammankomster för överläggning om allmänna angelägenheter. Med anledning
av en remissanmärkning vill jag även framhålla, att det i hithörande
fall, i motsats till vad som gäller beträffande de i 9 § avsedda handlingarna,
ofta är fråga om anföranden och skrifter som framlägges i enskilda personers
namn och att det därför här kan finnas behov av att skydda upphovsmans
ideella intressen; sasom kommittén anfört bör därför genom förevarande
stadgande icke göras inskränkning i upphovsmans rätt i vidare mån
än att återgivande må ske utan hans samtycke.

Det ligger i sakens natur, att det emellanåt kan uppstå svårigheter att avgöra,
huruvida ett visst aktstycke skall anses ingå som led i förhandling och
sålunda vara fritt för återgivning. Såsom kommittén anfört bör man vid
bedömandet stundom taga hänsyn även till omständigheterna vid återgivningen.
Det bör i regel icke vara tillåtet att publicera ett i en rättegång ingivet
sakkunnigutlåtande separat, men om handlingarna i målet skall utges
in extenso eller om målet skall refereras i en facktidskrift bör utlåtandet
få medtagas. Att stadgandet bör tolkas på angivet sätt ligger i viss mån i
sakens natur och kan även anses framgå av att det såsom föremål för återgivande
icke nämner enskilda objekt utan »förhandlingar».

25 §.

I paragrafen, som frånsett ett tillägg till första stycket i sak överensstämmer
med 25 § kommittéförslaget, stadgas vissa inskränkningar i upphovsmans
rätt med avseende å konstverk.

Gallande rätt. Enligt 2 § första stycket konstverkslagen är konstnärens
rätt begränsad till en uteslutande befogenhet att efterbilda konstverket; han
äger icke någon rätt med avseende å utställning eller annan offentlig visning
av detta. Det står därför envar fritt att utnyttja konstverk för dessa ändamål.

165

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

I 7 § samma lag stadgas, att det är tillåtet alt genom teckning eller annan
grafisk konst, målarkonst eller fotografi efterbilda konstverk, som finnes å
eller vid väg eller gata, torg eller annan allmän plats; av byggnadsverk må
dock allenast det yttre efterbildas.

Kommittén. Enligt den allmänna beskrivningen av upphovsrätten i förslaget
innefattar denna ensamrätt för upphovsmannen att visa konstverk offentligt.
Kommittén framhåller att ensamrättens funktion här bör vara att skydda
upphovsmannen mot att konstverk, som han ännu har i sin ägo, obehörigen
utlämnas till offentligheten. Sedan upphovsmannen överlåtit exemplar av
verket, hör detta kunna fritt visas, både genom utställning och genom sådana
anordningar som skioptikon, film, television o. s. v. Så bör även kunna
ske om verket utges. Kommittén erinrar vidare om att upphovsrätten även
innefattar ensamrätt att sprida exemplar av verket. På samma sätt som
i 23 § skett i fråga om litterära och musikaliska verk bör emellertid även
beträffande konstverk stadgas, att exemplar som omfattas av utgivning fritt
må spridas vidare. Detsamma bör gälla beträffande exemplar som upphovsmannen
överlåtit. I enlighet med det anförda har kommittén i första stycket
av förevarande paragraf upptagit stadgande att sedan upphovsmannen överlåtit
exemplar av konstverk eller verket blivit utgivet, exemplar, som överlåtits
eller omfattas av utgivningen, må spridas vidare samt verket visas
offentligt.

Till andra stycket har förts regler om att konstverk, som ingår i en samling
eller som utställes eller utbjudes till salu, må avbildas i katalog eller
i meddelande om utställningen eller försäljningen och att konstverk må
avbildas, om det är stadigvarande anbragt på eller vid allmän plats. Den
förra regeln är ny. Den senare överensstämmer med gällande rätt; kravet
att konstverket skall vara »stadigvarande» anbragt är dock nytt. I tredje
stycket har upptagits en bestämmelse att byggnad må fritt avbildas. Även
denna bestämmelse motsvarar i huvudsak gällande rätt; den nuvarande
begränsningen att endast det yttre av byggnaden får avbildas har emellertid
ej ansetts böra bibehållas.

Remissyttrandena. Den i första stycket upptagna regleringen av rätten att
sprida och visa konstverk ävensom bestämmelsen i andra stycket
om rätt alt avbilda konstverk i katalog in. m. har i allmänhet
lämnats utan erinran i remissvaren. Sveriges radio förordar emellertid
att rätten att visa konstverk förklaras avse dels offentliggjorda konstverk
och dels icke offentliggjorda konstverk i den omfattning som kan anses
lämplig; som exempel i sistnämnda hänseende nämnes konstverk, som
överlämnats till den närmaste familje- och vänkretsen.

Föreningen Sveriges filmproducenter påpekar att vid filminspelning rekvisita
av olika slag avbildas på filmen, t. ex. möbler, tavlor, kläder, vaser, lampor
och andra prydnads- eller bruksföremål. Om sådana föremål endast

166

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 dr 1960

tjänar som bakgrund eller eljest återges mera tillfälligt, bör de få medtagas
utan hinder av att upphovsrätt kan föreligga till dem. Föreningen hemställer
att förevarande paragraf kompletteras med en bestämmelse härom. Liknande
påpekanden göres av Sveriges radio beträffande televisionsfilm, av
föreningen svenska affischtecknare i fråga om reportagebilder och liknande
återgivning samt av svenska försäljnings- och reklam förbundet beträffande
bilder som brukas i reklamsammanhang.

Till bestämmelsen i andra stycket om rätt att avbilda konst v er k
å allmän plats framhåller publicistklubben att man icke i praktiken
torde kunna upprätthålla kravet, att konstverket skall vara stadigvarande
anbragt på eller vid allmän plats; från publicistisk synpunkt är det önskvärt
att alla konstverk, som är anbragta publikt, får fritt återges. I samma
riktning uttalar sig svenska tidningsutgivareföreningen; pressen måste ha
rätt att fotografera och återge verk i museer, kyrkor och andra mer eller
mindre offentliga byggnader.

I fråga om uttrycket »allmän plats» erinrar Svea hovrätt, att detta i förslaget
användes i annan betydelse än i strafflagen 11 kap. 10 och 11 §§
samt 14 kap. 45 §, där samma uttryck förekommer. Ändamålsenligt vore att
till orden »allmän plats» i förslaget foga ordet »utomhus». Även hovrätten
över Skåne och Blekinge, Stockholms rådhusrätt och styrelsen för Sveriges
advokatsamfund hemställer om ett förtydligande på denna punkt.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anmärker vidare, att man i förslaget
använt bestämningen »på eller vid» allmän plats utan att i motiveringen
ange innebörden av att dubbla prepositioner brukats. Härom anföres ytterligare: Tolkat

efter ordalydelsen synes stadgandet innebära, att även konstverk,
uppställda på plats som icke är allmän — t. ex. i en privat trädgård — omtattas,
blott de kunna sägas stå »vid» en allmän plats, t. ex. vid gatan. Uppenbart
är, att det mången gång skulle vålla svårigheter att t. ex. på ett vykort
avbilda en stadsvy, om icke konstverk som nu sagts finge medtagas.
Tvekan synes kunna råda, om dessa konstverk alltid fylla det för stadgandet
angivna grundläggande kravet, att de skola i viss mening utgöra allmän
egendom. En väsentlig skillnad föreligger mellan fall då konstverket utgör
huvudmotivet för avbildningen och fall då dess medtagande är nödvändigt
för att en stads- eller landskapsbild skall kunna återges. Innebörden av stadgandet
i nu berörda delar synes, i vart fall genom några vägledande exempel
i motiveringen, böra närmare klargöras.

Stockholms rådhusrätt och styrelsen för Sveriges advokatsamfund anmärker,
att uttrycket »avbilda», som enligt motiven innebär reproduktion i planet,
språkligt torde ha en mera vidsträckt innebörd och hemställer om ett
förtydligande av lagtexten.

Vad angår bestämmelsen i tredje stycket om rätt att avbilda byggnad
erinrar svenska arkitekters riksförbund om att rätten i gällande lag
är begränsad till det yttre av byggnaden och att denna begränsning icke
saknar betydelse för arkitekterna. Särskilt vid återgivning, t. ex. genom fotografering,
av en interiör som förändrats eller förvanskats, kan arkitektens

167

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

konstnärliga anseende kränkas. Avbildning av sådant verk kan spridas i
stora upplagor, t. ex. i tidskrifter, varvid skadan kan bli betydande för den
ursprunglige upphovsmannen.

Departementschefen. I enlighet med kommitténs förslag vill jag förorda
att i förevarande paragraf upptages en regel om rätt till spridning och offentlig
visning av konstverk, varav exemplar överlåtits eller som blivit utgivet.
Rätten gäller även vid förevisning som sker genom film och television, men
är här i praktiken inskränkt genom att själva inspelningen av filmen eller

— i fall då utsändning av televisionsprogram sker med hjälp av inspelning

— av televisionsprogrammet är beroende av upphovsmannens samtycke. Vid
remissbehandlingen har anförts, att vid sådan inspelning som här avses konstverk
och bruksföremål ofta ingår i bakgrunden eller eljest återges mera
tillfälligt och att inspelningen bör vara fri i dessa fall. Vid det nordiska upphovsrättsmötet
1957 har detta önskemål ansetts välgrundat och de delegerade
har förordat en komplettering av stadgandet på denna punkt. Jag
vill för min del ansluta mig till de delegerades uppfattning. Bestämmelsen
torde därför böra kompletteras med stadgande, att konstverk må medtagas
vid inspelning av film eller televisionsprogram, om återgivningen är av underordnad
betydelse med hänsyn till filmens eller programmets innehåll.
Det kan anmärkas att problemet är aktuellt endast om inspelningen innebär
ett mångfaldigande i upphovsrättslig mening. Såsom vid 2 § anförts är
detta icke fallet, om en interiör fotograferas eller filmas och däri ingående
konstverk endast återges som mera obetydliga moment i bilden.

Konstverk som ingår i en samling eller som utställes eller utbjudes till
salu bör såsom föreslagits av kommittén fritt få avbildas i katalog eller i
meddelande om utställningen eller försäljningen. Vad angår den föreslagna
regeln om rätt att avbilda konstverk som stadigvarande anbragts på eller
vid allmän plats, bör med sistnämnda uttryck avses plats under bar himmel;
anledning att, såsom representanter för pressen yrkat, utvidga stadgandet
till konstverk i kyrkor, museer o. dyl. föreligger icke. För att klargöra denna
begränsning torde böra anges att verket skall vara anbragt utomhus. Enligt
stadgandet får även konstverk »vid» allmän plats avbildas; om konstverket
är så placerat att det ingår i stads- eller landskapsbilden, bör det få återges
fritt, oberoende av huruvida det område det befinner sig på är i allmän
eller privat ägo. Att med avbilda menas reproduktion i planet torde framgå
av sammanhanget.

Slutligen har kommittén föreslagit en regel om rätt att fritt avbilda byggnad.
I motsats till gällande rätt avser denna regel även det inre av byggnad.
Från arkitekthåll har riktats kritik häremot och framhållits att vid återgivning,
t. ex. genom fotografering, av en interiör som förändrats eller förvanskats,
arkitektens konstnärliga anseende kan kränkas. Denna farhåga synes
dock överdriven. Den nuvarande begränsningen kan i det särskilda fallet
stundom te sig konstlad och otillräckligt motiverad, exempelvis då man vill,

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 11 år 1960

jämte det yttre av en byggnad, avbilda några inre partier såsom hallar eller
trapphus. Bestämmelsen synes därför böra utformas enligt kommitténs förslag.

26 §.

I paragrafen, som i huvudsak överensstämmer med 26 § kommittéförslaget,
ges vissa regler till skydd för upphovsmannens ideella rätt då verket utnyttjas
med stöd av bestämmelse i 2 kap.

Gällande rätt. I gällande rätt är i förevarande hänseende av intresse dels
en bestämmelse i 14 § andra stycket författarlagen, enligt vilken då en artikel
återges med stöd av pressens lånerätt, den nyttjade tidningens eller tidskriftens
titel skall tydligt anges, och dels vissa regler i författar- och konstverkslagarna
angående ändringar i verket vid fria utnyttjanden. Enligt 11 §
andra stycket författarlagen gäller sålunda, att då dikt användes för konsertändamål
eller litterärt verk återges i skolböcker m. in., del nyttjade verket
icke må förändras utan tillstånd av författaren eller dem, på vilka hans
rätt övergått enligt 15 § första stycket, d. v. s. hans lagliga successorer; dock
är, där så erfordras, översättning tillåten. På motsvarande sätt stadgas i 12 §
andra stycket, att då musikaliskt verk återges i skolböcker m. in., det nyttjade
verket icke må förändras utan tillstånd av tonsättaren eller hans lagliga
successorer; dock är det tillåtet att för ett instrument eller en sångstämma
omsätta verk, som är satt för flera instrument eller stämmor. Intages
sådan teckning eller avbildning, som är att hänföra till litterärt verk,
i vetenskaplig framställning eller i skolböcker, gäller enligt 11 § tredje
stycket att teckningen eller avbildningen icke må utan tillstånd av författaren
eller hans lagliga successorer förändras i vidare mån än som nödvändiggöres
av det för återgivandet använda förfarandet. Motsvarande gäller,
enligt 8 § konstverkslagen, då konstverk efterbildas i vetenskaplig framställning
eller i skolböcker eller då konstverk, som finnes å eller vid allmän
plats, efterbildas. I andra fall är själva låneregeln utformad så att därav
framgår, att verket icke får ändras vid återgivningen. Detta gäller bestämmelserna
om citaträtt och i viss mån också bestämmelserna om pressens lånerätt.

Kommittén. Kommittén framhåller att bestämmelserna i 2 kap. — frånsett
13 § — endast inskränker upphovsmannens förfoganderätt; principiellt
skall hans ideella rätt enligt 3 § iakttagas, även då verket med stöd av
dessa bestämmelser återges utan hans samtycke. Ehuru detta torde ligga i
sakens natur, har en erinran om förhållandet ansetts böra inflyta i förslaget.
Ett stadgande i denna riktning har upptagits i första stycket av förevarande
paragraf.

Enligt kommitténs mening bör emellertid uppställas ytterligare föreskrifter
till skydd för den ideella rätten vid fria utnyttjanden, nämligen dels bestäm -

169

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

melser om skyldighet att vid dylika tillfällen ange källan och dels förbud
mot opåkallade ändringar. I förstnämnda hänseende framhålles att verket
vid fria utnyttjanden ofta återges endast i mer eller mindre omfattande delar
eller utdrag. Där så sker, har upphovsmannen ett intresse av att det lämnas
uppgift om ur vilket verk det begagnade partiet tagits eller att eljest
upplysning ges om vilken källan är för lånet; bl. a. vinner han att allmänheten
därigenom får ökad kännedom om hans produktion. Enligt gällande rätt
föreligger skyldighet att nämna källan blott då artiklar återges med stöd av
pressens lånerätt. Sådan skyldighet bör emellertid enligt kommitténs mening
stadgas även för andra fall, exempelvis vid citat och lån till skolböcker. Att
närmare fastställa i vilka fall källan skall anges är dock knappast möjligt;
tillräckligt bör vara att här, liksom skett i fråga om skyldigheten att nämna
upphovsmannen, hänvisning göres till vad god sed kräver. En bestämmelse
i denna riktning har upptagits i andra styckets första punkt.

Vad angår opåkallade ändringar framhåller kommittén, att redan första
stycket innebär att verket icke må ändras på ett sätt som är kränkande för
upphovsmannens litterära eller konstnärliga anseende eller egenart. Då upphovsmannen
vid fria utnyttjanden icke har möjlighet att bestämma om det
sätt på vilket återgivningen skall ske, kräver emellertid hänsyn till honom i
första hand att verket återges i helt oförändrat skick eller med allenast sådana
ändringar, som nödvändiggöres av det ändamål för vilket verket begagnas.
På grund härav har i andra stycket ytterligare föreskrivits, att verket
i nu avsedda fall icke må utan upphovsmannens samtycke ändras i vidare
mån än som följer av den medgivna användningen.

Remissyttrandena. Beträffande stadgandet i andra styckets första punkt
om skyldighet att vid fria utnyttjanden ange källan anför statens konstråd,
svenska journalistförbundet, svenska tidningsutgivareföreningen och
Sveriges radio mot formuleringen, att detta skall ske »i överensstämmelse
med vad god sed kräver», samma synpunkter som i fråga om motsvarande
uttryck i 3 §.

Svenska bokförläggareföreningen hemställer om bestämmelse, att varje
fotokopia, som framställes med stöd av 11 eller 12 §, förses med uppgift om
originalet och namnet på den som framställt kopian. Ett liknande önskemål
anföres av vetenskapsakademien.

Det i andra styckets andra punkt stadgade principiella förbudet mot opåkallade
ändringar anses av några remissinstanser vara otillfredsställande
utformat. Stim, föreningen svenska tonsättare, Skap och svenska
musikförläggareföreningen finner tillåtelsen att göra ändringar som »följer
av den medgivna användningen» kunna inbjuda till olika tolkningar och
rentav leda till missbruk. Den som t. ex. med stöd av 16 § i förslaget återger
ett musikverk i samlingsverk till bruk vid gudstjänst eller undervisning,
får fria händer att avgöra vad som skall anses följa av användningen och
kan tillåta sig långtgående förändringar, som icke ens förläggaren till verket
har rätt till. Skyddet i 3 § mot kränkande ändringar är här icke tillfyl -

170 Kungi. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

lest. Om en sång med piano arrangeras för kör, om en 4-stämmig körkomposition
sammandrages till 2-stämmig eller ett orkesterstycke av »ringa omfång»
arrangeras för skolorkester, vilken icke torde kunna skiljas från »salongsorkester»,
eller för blockflöjts- eller inandolinensemble, måste förändringarna
anses strida mot vanliga pietetsbegrepp och vara otillåtna, även om
de icke skulle befinnas direkt kränkande. Att medge så stora friheter, som det
bär är fråga om, synes dessutom vara helt överflödigt, eftersom de flesta
upphovsmän i allmänhet visat sig villiga att lämna tillstånd till förändringar
av nu avsett slag, om de blott är gjorda med kunnighet och takt. Något stöd
tör att den som fritt utnyttjar ett verk skall äga bearbeta det finns ej i Bernkonventionen,
och sådan bearbetning är i gällande rätt endast tillåten i visst
begränsat hänseende. Föreningarna yrkar i första hand, att bearbetningar
och ändringar av musikaliska verk överhuvud icke får ske utan upphovsmannens
samtycke, och i andra hand, att medgivandet, i viss anslutning till
gällande lag, begränsas till omsättning för en melodistämma av verk av
mindre omfång.

Sveriges författareförening och föreningen Minerva anser stadgandet i sin
föreslagna utformning kunna ge anledning till missförstånd. Det förefaller
som om en viss detaljering av bestämmelserna till skydd för upphovsmannens
nu förevarande intresse kunde vara lämplig, i riktning mot det i nuvarande
lag tillämpade systemet med särskilda skyddsföreskrifter för olika
iall av fria utnyttjanden. Bibehålies stadgandet, bör i varje fall ordet »följer»
utbytas mot »nödvändiggöres».

Departementschefen. Ett viktigt förbehåll i fråga om alla de begränsningar
i upphovsrätten som stadgas i förevarande kapitel är — bortsett från regeln
i 13 § angående ändring i byggnad eller bruksföremål —- att det skydd för
upphovsmannen som 3 § innehåller skall upprätthållas. Upphovsmannen
skall alltså anges i överensstämmelse med vad god sed kräver, och verket
får ej ändras eller göras tillgängligt för allmänheten på ett sätt som är kränkande
för hans anseende eller egenart. Såsom kommittén förordat torde för
tydlighets skull eu erinran härom höra intagas.

Härutöver har kommittén föreslagit ytterligare förbehåll i syfte att stärka
upphovsmannens skydd. Enligt förslaget skall sålunda källan anges i överensstämmelse
med god sed, och verket skall ej utan upphovsmannens samtycke
få ändras i vidare mån än som följer av den medgivna användningen.

Några remissinstanser har beträffande skyldigheten att ange källan''ansett
att bestämmelsen genom hänvisningen till att detta skall ske i överensstämmelse
med god sed blivit alltför vag. Såsom jag anfört vid 3 §, där
motsvarande anmärkningar framställts, är det emellertid knappast möjligt
att ge mera detaljerade bestämmelser i ämnet och heller icke önskvärt med
hansyn till behovet av att kunna anpassa praxis efter utvecklingen. Jag förordar
därför att den av kommittén föreslagna formuleringen bibehålies.

Jag anser mig ej kunna biträda ett vid remissbehandlingen framfört önskemål
om införande av skyldighet att förse fotokopior av skyddade verk med

171

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

vissa uppgifter om vem som framställt kopian in. in. Det är visserligen klart
att det i en del sammanhang skulle vara av värde att äga tillgång till dylika
uppgifter, men att föreskriva en generell skyldighet skulle enligt min mening
föra allt för långt.

Mot den av kommittén föreslagna bestämmelsen om förbud mot opåkallade
ändringar har riktats vissa anmärkningar av organisationer företrädande
upphovsmän och musikförläggare. Kritiken går i huvudsak ut på att tilllåtelsen
att göra ändringar som »följer av den medgivna användningen»
skulle kunna inbjuda till olika tolkningar och rentav leda till missbruk.
Särskilt framhålles alt bestämmelsen synes ge den som utnyttjar ett musikaliskt
verk rätt att bearbeta detta; för bearbetning eller ändring av sådant
verk borde emellertid, uttalar dessa organisationer, städse fordras kompositörens
tillstånd. Enligt min mening är det dock tydligt, att vissa förkortningar
och omsättningar bör vara tillåtna, om de utföres med kunnighet och
takt. Stadgandet bör likväl tolkas tämligen restriktivt och till understrykande
härav torde i viss anslutning till ett av Sveriges författareförening och
föreningen Minerva framfört yrkande ordet »följer» utbytas mot »kräves».

3 KAP.

Upphovsrättens övergång

Allmänna bestämmelser om överlåtelse

27 §.

Paragrafen, som med vissa tillägg motsvarar 27 § första stycket kommittéförslaget,
innehåller inledande bestämmelser om överlåtelse av upphovsrätt.

Gällande rätt. Enligt 15 § andra stycket författarlagen må författarrätt,
med eller utan inskränkning, överlåtas till annan.

För konstnärsrättens del finns en motsvarande bestämmelse i 9 § andra
stycket konstverkslagen. I 10 § första stycket samma lag stadgas vidare, att
där konstverk övergår i annans ägo, konstnärens rätt enligt lagen ej är
innefattad i överlåtelsen. Härifrån göres i andra och tredje styckena två
undantag. Enligt andra stycket skall, där konstverk av konstnären eller
hans lagliga successorer överlåtes till staten eller menighet, överlåtelsen
anses innefatta jämväl rätt att genom fotografi efterbilda verket, oförkränkt
dock den rätt, som i enahanda avseende tillkommer överlåtaren. Enligt
tredje stycket må porträttbild, som är utförd efter beställning, ej efterbildas
av konstnären eller hans rättsinnehavare utan tillstånd av beställaren
eller, efter dennes död, av hans efterlevande make och arvingar.

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

Kommittén. I anslutning till gällande rätt har kommittén i första stycket
första punkten av förevarande paragraf upptagit stadgande, alt upphovsmannen
helt eller delvis må överlåta sin rätt att förfoga över verket. I motiven
framhålles bl. a., att överlåtelse vanligen endast gäller rätt att i vissa
begränsade hänseenden utnyttja verket. Hinder bör emellertid icke möta
att upphovsmannen överlåter rätten med hela det innehåll den har vid tiden
för avtalet. I vissa fall kan det vara en fördel för upphovsmannen att göra
så. Ett avtal av denna innebörd kan dock visa sig leda till uppenbar obillighet;
härvid finns enligt 29 § i förslaget möjlighet att få avtalet jämkat.

Till första stycket andra punkten har kommittén fört stadgande, att överlåtelse
av exemplar icke innefattar rätt att förfoga över verket. I gällande
rätt har denna princip uttalats i 10 § första stycket konstverkslagen. Förslaget
upptager icke motsvarighet till de förut berörda undantag från principen
som gäller enligt andra och tredje styckena i nämnda paragraf. Vad
först angår bestämmelsen i andra stycket om rätt för staten eller menighet
att genom fotografi efterbilda konstverk som förvärvats direkt från konstnären
eller hans lagliga successorer framhålles, att dess väsentliga betydelse
torde vara att tillgodose museernas och andra offentliga institutioners
behov att avbilda konstverk i kataloger o. dyl. Enligt förslaget skall
sådan avbildning emellertid vara generellt tillåten på grund av en regel i
25 § andra stycket. Det nuvarande stadgandet ger även möjlighet åt museerna
att framställa och sälja vykort och andra reproduktioner av vissa
utställda konstverk. I denna del anser kommittén det emellertid vara riktigare
att förvärvaren får göra förbehåll om reproduktionsrätt. I fråga om
bestämmelsen i tredje stycket av förevarande paragraf i konstverkslagen
om beställares rätt med avseende å beställd porträttbild anföres, att det i
regel lär vara förutsatt mellan parterna, att konstverket skall förbli unikt
eller att i vart fall inga andra repliker skall framställas än de beställaren
avsett. Skulle undantagsvis så icke vara fallet, hör emellertid enligt kommitténs
mening gälla, att beställaren får skydda sina intressen genom uttryckligt
förbehåll.

I andra stycket av förevarande paragraf har kommittén upptagit stadgande,
att i fall då överlåtelse av upphovsrätt innefattar sådan utvidgning
av rätten, som efter överlåtelsen kan ske genom lagstiftning eller överenskommelse
med främmande makt, överlåtelsen i denna del skall vara giltig
allenast såframt vid överlåtelsen utvidgningen blivit bestämt angiven och
kunnat bedömas vara sannolik. I motiven framhålles, alt överlåtelse av
upphovsrätt stundom icke närmare begränsas till viss eller vissa former
för utnyttjande utan göres mera generell. Om parterna härvid avsett, att
förvärvaren skall äga göra gällande rätten även med det utvidgade innehåll
den kan få genom framtida lagstiftning, bör överlåtelsen i denna del
som huvudregel icke kunna åberopas mot upphovsmannen. Parterna saknar
nämligen i allmänhet möjlighet att bedöma vilka rättigheter, som i en
framtid kan komma att omfattas av avtalet; avtalet bär då karaktär av
hasard och det är föga tilltalande att upphovsmannen skulle vara bunden av

173

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

det. I vissa fall bör det dock vara möjligt att bedöma värdet även av framtida
rättigheter. Så är händelsen om exempelvis ny lagstiftning är nära
förestående. Om parterna härvid som föremål för överlåtelsen direkt anger
en sådan utvidgning av rätten, som åsyftas i den planerade lagstiftningen,
synes övervägande skäl tala för att avtalet skall vara bindande. Motsvarande
bör gälla även i andra fall, där den utvidgning av rätten varom fråga är
blivit bestämt angiven i avtalet och kunnat bedömas vara sannolik. Vad
nu sagts gäller även då upphovsmannens befogenheter genom en överenskommelse
med främmande makt utvidgas till denna makts område liksom
beträffande sådana framtida ändringar i främmande länders lagstiftning,
vilka enligt överenskommelser kommer svenska upphovsmän tillgodo.

Kommittén anför, att ett problem likartat med det nu behandlade kan
uppstå om efter en överlåtelse rätten får ökat ekonomiskt värde genom att
nya metoder tillkommer för verkets utnyttjande. Av olika skäl har kommittén
emellertid stannat för att icke föreslå särskilda avtalsregler på detta
område. Kommittén framhåller emellertid att jämkningsregeln i 29 § kan
bli tillämplig i hithörande fall.

Om överlåtelse av upphovsrätt skall enligt kommitténs förslag gälla dels
allmänna bestämmelser i förevarande paragraf och i 28—29 §§ och dels,
beträffande speciella avtalstyper, bestämmelser i 32—42 §§. Kommittén har
ansett att vissa av bestämmelserna skall vara tvingande. Övriga regler är
dispositiva, vilket i allmänhet kommit till uttryck genom föreskrift i varje
särskilt stadgande, att detta skall gälla där ej annat är eller må anses
vara avtalat.

Remissyttrandena. Mot förslagets ståndpunkt att överlåtelse av
upphovsrätt även skall kunna avse rätten i dess helhet reses
invändningar av svenska översättarförbundet. Förbundet, som framhåller
att frågan ur dess synpunkt i första hand är av betydelse för översättarna,
anser det vara ett oeftergivligt krav att det honorar, som fixeras i översättningsavtal,
skall få avse endast det utnyttjande av verket, som är aktuellt
vid avtalstillfället. Översättaren bör sålunda under alla omständigheter
behålla förfoganderätten till sin översättning beträffande allt framtida
utnyttjande, av samma motpart eller annan, i samma form eller annan
form. I den del ett avtal innefattar överlåtelse även i sådant avseende bör
det vara ogiltigt. En regel härom bör vara tvingande, då översättarna icke
har möjlighet att genom förhandlingar uppnå skäliga avtalsvillkor. Ej heller
stadgandet i 29 § ger här erforderligt skydd; så som stadgandet är utformat
är det tvivelaktigt, om en översättare kan få ens det mest ofördelaktiga
avtal jämkat. Den av förbundet förordade regeln synes ändamålsenlig
även till skydd för originalförfattare, eftersom konsekvenserna av en total
rättsöverlåtelse icke kan överblickas.

Den föreslagna bestämmelsen om att överlåtelse av exemplar
icke innefattar rätt att förfoga över verket väcker viss tvekan hos svenska
försäljnings- och reklamförbundct, som framhåller att denna princip knap -

174

Kanyl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

past kan vara generellt tillämplig på reklamens område. Förbundet vil!
dock ej motsätta sig bestämmelsen, eftersom den är ägnad att driva fram
en enhetligare praxis i ämnet, när det gäller avtal mellan reklamframställare
och reklambeställare; då bestämmelsen är dispositiv, kan berörda parter
eller partsorganisationer fritt överenskomma om en ur praktisk synpunkt
rimlig lösning av frågan.

överintendenten och chefen för Nationalmuseum gör erinringar mot att
i förslaget icke upptagits motsvarighet till bestämmelsen i 10 § andra stycket
konstverkslagen om rätt för staten eller menighet att
genom fotografi efterbilda konstverk som förvärvats direkt
från konstnären eller hans lagliga successorer. Det framhålles att museet
måste i aktivt konstbildningsarbete på olika sätt återge de konstverk
som museet äger, exempelvis på fotografier, vykort, skioptikonbilder o. dyl.
Konstnärerna har ej heller veterligen rest invändningar mot museets rätt
att fotografera, så mycket mindre som här ej är fråga om ensamrätt till verket
utan konstnären bibehåller sina fulla rättigheter gentemot t. ex. förläggare
och kopister. Vidare framhålles att förslaget i praktiken skulle medföra
ett väsentligt merarbete för museet i form av en till övervägande delen
ofruktbar pappersexercis; man torde nämligen få utgå från att i varje särskilt
fall måste träffas skriftligt avtal om museets rätt att fotografera och
att dessa avtal måste registreras. Dessa svårigheter blir särskilt framträdande
i fråga om utländska konstnärer. En generell, i lagen inskriven fotograferingsrätt
av nuvarande innehåll för statens konstsamlingar, helst utsträckt
till att gälla även konstverk som inköpts i andra hand, skulle innebära bättre
möjligheter för museets konstbildande uppgifter och mindre arbete än
vad kommitténs förslag skulle medföra. För konstnärerna skulle en sådan
rätt säkerligen icke innebära någon nackdel av betydelse. Mot att den nuvarande
regeln i ämnet upphäves uttalar sig även svenska stadsförbundets
styrelse och styrelsen för svenska landskommunernas förbund.

Stockholms rådhusrätt hemställer, att i den nya lagen upptages motsvarighet
till bestämmelsen i 10 § tredje stycket konstverkslagen om beställares
rätt med avseende å beställd porträttbild. Mot
kommittéens uttalande, att det i regel torde vara förutsatt mellan parterna
att konstverket skall förbli unikt eller att i vart fall inga andra repliker
skall framställas än de beställaren avsett, anföres, att vad som i en avtalssituation
kan anses vara förutsatt mellan parterna ofta är ytterst vanskligt
att avgöra och icke utan vidare torde vara givet i fall som de förevarande.
På grund härav och då kommitténs förslag innebär ändring av gällande rätt
på området, bör det nuvarande stadgandet bibehållas. Samma yrkande framställes
av styrelsen för Sveriges advokatsamfund. Länsstyrelsen i Uppsala
län anser att principen i berörda stadgande bör tillämpas även beträffande
andra konstverk än porträttbilder och även vid andra förvärv hos konstnären
än genom beställning.

I anslutning till den i 33 § andra stycket kommittéförslaget beträffande
förlagsavtal upptagna regeln om att manuskript eller annat exemplar av ver -

Kungl. Maj.ts proposition nr il år 1960

175

ket, efter vilket detta skall återges, förblir i upphovsmannens ägo, framhåller
föreningen svenska affischtecknare och konsultativa reklambyråers förbund
att motsvarande bör gälla även utanför förlagsavtalet och hemställer att ett
generellt stadgande härom upptages i förevarande paragraf. Sveriges radio
understryker däremot, att regeln i 33 § icke kan anses normerande för alla
områden utanför förlagsavtalet. Beträffande olika auktorrättsliga prestationer,
som utsändes i radio, gäller sedan gammalt, att i de allra flesta fall
ett manuskriptexemplar eller en inspelning arkiveras. Det finns inga skäl
att ändra denna ur kulturhistorisk synpunkt säkerligen mycket värdefulla
praxis. En annan fråga är i vad mån dessa arkiverade exemplar får ställas
till förfogande för forskare eller för andra intresserade utan upphovsmannens
samtycke.

Det av kommittén i andra stycket av förevarande paragraf upptagna stadgandet
om verkan av överlåtelse av framtida rättigheter
avstyrkes av Svea hovrätt, Sveriges radio, svenska bokförläggareföreningen,
svenska tidning sutgivar ef''öreningen, Stockholms handelskammare och
svenska boktryckareföreningen. Dessa instanser framhåller bl. a., att det
är lämpligare att i ytterlighetsfall jämka avtal av förevarande slag med stöd
av 29 § i förslaget.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund anser att hithörande situationer
bör regleras i lag men finner kommitténs förslag icke kunna godtagas;
spörsmålet bör i stället rimligen lösas på det sätt, att den som förvärvat verket
skall ha en ovillkorlig option att förvärva den rätt som utvidgningen
avser men att han skall vara skyldig att erlägga skälig ersättning härför.

Föreningen Sveriges filmproducenter hemställer att från andra stycket av
förevarande paragraf undantages överlåtelse av upphovsrätt för filmning.

Den av kommittén i motiven diskuterade frågan om upphovsmannens
befogenheter, då efter överlåtelse av upphovsrätt nya metoder tillkommer
för verkets utnyttjande, beröres av styrelsen för Sveriges
advokatsamfund, som anser spörsmålet böra lösas genom en till 29 §
fogad föreskrift, att upphovsmannen i sådant fall skall äga rätt till ytterligare
ersättning.

I anslutning till de i 32—42 §§ kommittéförslaget upptagna bestämmelserna
om särskilda avtalstyper uttalar svenska annonsörers förening,
att lagen även bör innehålla vissa regler angående avtal om överlåtelse
av upphovsrätt för reklamändamål.

Sveriges radio gör en allmän anmärkning mot alt vissa av de särskilda
avtalsbestämmelserna utformats såsom tvingande. Bl. a. framhålles,
att det skydd för en svagare avtalspart, som är de tvingande reglernas ändamål,