Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

Nr 17

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk,
m. m.'', given Stockholms slott den 27 november 1959.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed

dels föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk;

2) lag om rätt till fotografisk bild; samt

3) lag angående ändrad lydelse av 9 och 11 §§ lagen den 29 maj 1931
(nr 152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens,

dels ock till riksdagens prövning i grundlagsenlig ordning framlägga härvid
fogade förslag till ändrad lydelse av 1 kap. 8 § tryckfrihetsförordningen.

GUSTAF ADOLF

Ingvar Lindell

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en revision av lagstiftningen till skydd för författare,
tonsättare, bildkonstnärer, konsthantverkare och andra upphovsmän
till litterära och konstnärliga verk (upphovsrätt). Nu gällande lagbestämmelser
på detta område är i åtskilliga delar föråldrade, bl. a. med hänsyn
till utvecklingen inom film, grammofon, radio och television. Vissa
ändringar påkallas även för att möjliggöra för Sverige, som är medlem av
den s. k. Bernkonventionen, att tillträda en år 1948 reviderad text av konventionen,
ävensom den år 1952 i Geneve ingångna Världskonventionen om
upphovsrätt. Slutligen har beaktats intresset av att på detta område erhålla
största möjliga nordiska rättslikhet; det förberedande lagstiftningsarbetet
har därför utförts i samverkan med utredningar i Danmark, Finland och
Norge.

Den nya lagstiftning som föreslås innebär i vissa avseenden en förstärkning
av upphovsmannens rätt. Bl. a. ges ökat skydd åt de ideella och personliga
intressen han förbinder med verket. Skyddstiden, som för närva 1

Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 17

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

rande i princip är 30 år från upphovsmannens död men beträffande litterära
och musikaliska verk provisoriskt förlängts till 50 år, föreslås nu beträffande
samtliga verk till 50 år. I fråga om alster av konsthantverk och
konstindustri behålles dock, i avbidan på pågående utredning om mönsterskyddet,
den hittillsvarande skyddstiden oförändrad.

Å andra sidan har beaktats att utvecklingen medfört behov av nya inskränkningar
i upphovsrätten till förmån för vissa kulturella eller eljest
samhälleliga ändamål. Bl. a. föreslås sålunda, att arkiv och bibliotek skall
aga fotokopiera skyddade verk och att skolorna skall kunna göra bandinspelningar
av radioprogram o. dyl. Vidare märkes, att de avtal om radiooch
television sutsändningar av skyddade verk, som Sveriges radio har med
Stim och andra upphovsmannaorganisationer, principiellt skall ge rätt att
sanda ut verk även av upphovsman som icke är ansluten till dessa organisationer.

Forslaget behandlar icke blott den egentliga upphovsrätten utan upptager
också regler om skydd för musiker, skådespelare och andra utövande konstnärer
och i samband därmed också för grammofonindustrien och radion.
Dessa grupper får skydd mot vissa inspelnings- öch utsändningsåtgärder.
Vidare skall utövande konstnärer och grammofonfabrikanter äga rätt till ersättning
för grammofonmusiken i radio och television. Utövande konstnärer
får dessutom skydd för sina ideella och personliga intressen.

I förslaget har även upptagits offentligrättsliga stadganden till skydd för
vissa allmänna intressen. Bl. a. beredes sålunda möjlighet åt det allmänna
att ingripa till skydd för ideella värden hos klassiska och andra äldre litterära
och konstnärliga verk.

Beträffande rätten till fotografier föreslås särskilda bestämmelser. Här
märkes att skyddstiden, vilken nu som huvudregel är 15 år från året för utgivningen,
sättes till 25 år från framställningsåret. I en del fall, där det
för närvarande är fritt att använda fotografier som illustrationer, införes
rätt till ersättning för fotografen.

Förslaget föranleder följdändringar i tryckfrihetsförordningen och i lagen
mot illojal konkurrens.

Den nya lagstiftningen skall enligt förslaget träda i kraft den 1 juli 1960.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

>;t •ilnirttmru nviunuri^/oriqoui a a a lav. *>:•» *>» 1 -s- ■ -

•mtthrus hno tlrx.» !n. l!i! no : !

Förslag

till

La§ •)(! ;

om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk

. j>ItövU;xruinvj i];, >h: u:r,iritj Jnm s \ • n''i-u> ;r-.:ui''r” ‘ iöVn?

Härigenom förordnas som följer.

ro;" vi’ •«•••.*■ r.d i■ aat.ix ... ... .vv tjätbi'' ''ta

1 KAP.

Upphovsrättens föremål och innehåll

■;« h. 1 1

Den som skapat ett litterärt eller konstnärligt verk har upphovsrätt till
verket, vare sig det utgör skönlitterär eller beskrivande framställning i skrift
eller tal, musikaliskt eller sceniskt verk, filmverk eller alster av bildkonst,
byggnadskonst, konsthantverk eller konstindustri eller kommit till uttryck
på annat sätt.

Till litterärt verk hänföres karta, så ock annat i teckning eller grafik eller
i plastisk form utfört verk av beskrivande art.

2 §.

Upphovsrätt innefattar, med de inskränkningar som nedan stadgas, uteslutande
rätt att förfoga över verket genom att framställa exemplar därav
och genom att göra det tillgängligt för allmänheten, i ursprungligt eller ändrat
skick, i översättning eller bearbetning, i annan litteratur- eller konstart
eller i annan teknik.

Såsom framställning av exemplar anses även att verket överföres på anordning,
genom vilken det kan återgivas.

Verket göres tillgängligt för allmänheten då det framföres offentligt, så ock
då exemplar därav utbjudes till försäljning, uthyrning eller utlåning eller
eljest sprides till allmänheten eller visas offentligt. Lika med offentligt framförande
anses framförande som i förvärvsverksamhet anordnas inför en
större sluten krets.

3 §•

Då exemplar av ett verk framställes eller verket göres tillgängligt för allmänheten,
skall upphovsmannen angivas i den omfattning och på det sätt
god sed kräver.

Ett verk må icke ändras så, att upphovsmannens litterära eller konstnärliga
anseende eller egenart kränkes; ej heller må verket göras tillgängligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

för allmänheten i sådan form eller i sådant sammanhang som är på angivet
sätt kränkande för upphovsmannen.

Sin rätt enligt denna paragraf kan upphovsmannen med bindande verkan
eftergiva endast såvitt angår en till art och omfattning begränsad användning
av verket.

4 §.

Den som översatt eller bearbetat ett verk eller överfört det till annan
litteratur- eller konstart har upphovsrätt till verket i denna gestalt, men han
äger icke förfoga däröver i strid mot upphovsrätten till originalverket.

Har någon i fri anslutning till ett verk åstadkommit ett nytt och självständigt
verk, är hans upphovsrätt ej beroende av rätten till originalverket.

5 §.

Den som genom att sammanställa verk eller delar av verk åstadkommit
ett litterärt eller konstnärligt samlingsverk har upphovsrätt till detta, men
hans rätt inskränker icke rätten till de särskilda verken.

6 §.

Har ett verk två eller flera upphovsmän, vilkas bidrag icke utgöra självständiga
verk, tillkommer upphovsrätten dem gemensamt. De äga dock var
för sig beivra intrång i rätten.

7 §•

Såsom upphovsman anses, där ej annat visas, den vars namn eller ock
allmänt kända pseudonym eller signatur på sedvanligt sätt utsättes på exemplar
av verket eller angives då detta göres tillgängligt för allmänheten.

Är ett verk utgivet utan att upphovsmannen är angiven såsom i första
stycket sägs, äger utgivaren, om sådan är nämnd, och eljest förläggaren företräda
upphovsmannen, till dess denne blivit angiven på ny upplaga eller
genom anmälan i justitiedepartementet.

8 §.

Ett verk anses offentliggjort, då det lovligen gjorts tillgängligt för allmänheten.

Verket anses utgivet, då exemplar därav lovligen förts i handeln eller eljest
blivit spridda till allmänheten.

9 §•

Författningar samt beslut och yttranden av myndighet, som avses i 2 kap.
3 § tryckfrihetsförordningen, äro icke föremål för upphovsrätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 dr 1960

10 §.

Fotografisk bild är icke föremål för upphovsrätt enligt denna lag; om rätt
till sådan bild gäller vad särskilt är stadgat.

Har ett verk registrerats såsom mönster eller modell enligt vad därom är
stadgat, må utan hinder därav upphovsrätt till verket göras gällande.

2 KAP.

Inskränkningar i upphovsrätten

11 §.

Av offentliggjort verk må enstaka exemplar framställas för enskilt bruk.
Vad sålunda framställts må ej utnyttjas för annat ändamål.

Vad i första stycket sägs medför ej rätt att för eget bruk låta annan framställa
bruksföremål eller skulptur eller genom konstnärligt förfarande efterbilda
annat konstverk, ej heller rätt att utföra byggnadsverk.

12 §.

Med Konungens tillstånd och på de villkor, som däri angivas, må arkiv
och bibliotek för sin verksamhet framställa exemplar av verk genom fotografi.

13 §.

Byggnad eller bruksföremål må av ägaren ändras utan upphovsmannens
lov, såvitt det kräves av tekniska skäl eller för ändamålsenlig användning.

14 §.

Ur offentliggjort verk må, i överensstämmelse med god sed, citat göras
i den omfattning som betingas av ändamålet.

I kritisk eller vetenskaplig framställning må ock i anslutning till texten
återgivas offentliggjort konstverk. Återgivas i populärvetenskaplig framställning
två eller flera konstverk av samma upphovsman, äger han rätt till
ersättning.

15 §.

I tidning eller tidskrift må ur annan tidning eller tidskrift intagas artikel
i religiös, politisk eller ekonomisk dagsfråga, såframt ej förbud mot eftertryck
är utsatt.

Offentliggjort konstverk må avbildas i tidning eller tidskrift i samband
med redogörelse för dagshändelse på konstens område.

Kungl. Maj.ts proposition nr 11 år 1960

16 §.

I samlingsverk till bruk vid gudstjänst eller undervisning, sammanställt
ur verk från ett större antal upphovsmän, må återgivas mindre delar av litterärt
eller musikaliskt verk eller sådant verk av ringa omfång, såframt fem
år förflutit efter det år, då verket utgavs. I anslutning till texten må återgivas
konstverk, därest fem år förflutit efter det år, då verket offentliggjordes.
Verk som tillkommit för att brukas vid undervisning må ej medtagas i samling
för sådant ändamål.

För återgivande som avses i denna paragraf äger upphovsmannen rätt till
ersättning.

17 §.

Inom undervisningsverksamhet må för tillfälligt bruk exemplar av offentliggjort
verk framställas genom ljudupptagning; dock må grammofonskiva
eller liknande anordning, som framställts i förvärvssyfte, ej direkt eftergöras.
Exemplar som framställts med stöd av denna paragraf må ej utnyttjas
på annat sätt.

18 §.

Av utgivet litterärt eller musikaliskt verk må exemplar framställas i blindskrift.

19 §.

Har utgiven mindre dikt eller del av dikt blivit tonsatt, må den soni text
till det musikaliska verket återgivas i samband med notskrift och framföras
offentligt, såframt ej förbud däremot utsatts vid utgivandet. För återgivande
eller framförande som nu sagts äger författaren rätt till ersättning.

Då ett musikaliskt verk framföres med text, må till bruk för åhörarna texten
återgivas i konsertprogram eller dylikt.

20 §.

Verk som är utgivet må framföras offentligt vid gudstjänst eller undervisning.

Utgivet verk må ock framföras offentligt vid tillfälle, där framförande
av sådana verk ej är det huvudsakliga samt tillträdet är avgiftsfritt och
anordnandet sker utan förvärvssyfte. Det må jämväl framföras offentligt
i folkbildningsverksamhet, för välgörande ändamål eller i annat allmännyttigt
syfte, om den som framför verket eller, vid framförande i samverkan,
alla de medverkande göra det utan ersättning.

Vad i andra stycket är stadgat gäller ej sceniskt verk eller filmverk.

21 §.

Vid återgivande genom ljudradio, television eller film av dagshändelse må
korta avsnitt av verk som framföres eller visas såsom ett led i dagshändelsen
medtagas.

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

22 §.

Har radio- eller televisionsföretag rätt att i utsändning återgiva verk, må
företaget ock, under villkor som Konungen bestämmer, för bruk vid egna
utsändningar upptaga verket på anordning, genom vilken det kan återgivas.
Om rätten att göra sålunda upptaget verk tillgängligt för allmänheten
gäller vad eljest är stadgat.

Svenskt radio- eller televisionsföretag som Konungen bestämmer må, om
företaget på grund av avtal med organisation som företräder ett flertal svenska
upphovsmän på området äger rätt att utsända litterära och musikaliska
verk, jämväl utsända utgivet dylikt verk av upphovsman som icke företrädes
av organisationen; för utsändningen äger upphovsmannen rätt till ersättning.
Vad sålunda stadgats gäller dock icke sceniskt verk, ej heller annat
verk om upphovsmannen meddelat förbud mot utsändning eller det eljest
föreligger särskild anledning antaga att han motsätter sig utsändningen.

23 §.

Sedan litterärt eller musikaliskt verk utgivits, må exemplar, som omfattas
av utgivningen, spridas vidare ävensom visas offentligt; dock må noter
till musikaliskt verk ej utan upphovsmannens samtycke uthyras till allmänheten.

Konungen äger föreskriva, att avgift skall utgå för sådan utlåning och
uthyrning av exemplar, som enligt första stycket må ske utan upphovsmans
samtycke, ävensom förordna om medlens fördelning.

24 §.

Vad som muntligen eller skriftligen anföres inför myndighet eller i statlig
eller kommunal representation eller vid offentlig sammankomst för överläggning
om allmänna angelägenheter må återgivas utan upphovsmans samtycke;
dock att utlåtanden, såsom bevis åberopade skrifter och dylikt må
återgivas allenast i samband med redogörelse för mål eller ärende vari de
förekommit och i den omfattning som betingas av ändamålet med redogörelsen.
Upphovsman äger ensam utgiva samling av sina anföranden.

25 §.

Sedan upphovsmannen överlåtit exemplar av konstverk eller verket utgivits,
må exemplar, som överlåtits eller omfattas av utgivningen, spridas
vidare samt verket visas offentligt. Verket må ock medtagas vid inspelning
av film eller televisionsprogram, om återgivningen är av underordnad betydelse
med hänsyn till filmens eller programmets innehåll.

Konstverk, som ingår i en samling eller som utställes eller utbjudes till
salu, må avbildas i katalog eller i meddelande om utställningen eller försäljningen.
Konstverk må även eljest avbildas, om det är stadigvarande anbragt
på eller vid allmän plats utomhus.

Byggnad må fritt avbildas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

26 §.

Bestämmelserna i detta kapitel medföra icke inskränkning i upphovsmannens
rätt enligt 3 § i vidare mån än som följer av vad i 13 § sägs.

Då med stöd av bestämmelse i detta kapitel ett verk återgives offentligt,
skall källan nämnas i den omfattning och på det sätt god sed kräver. Verket
må icke utan upphovsmannens samtycke ändras i vidare mån än som kräves
för den medgivna användningen.

3 KAP.

Upphovsrättens övergång
Allmänna bestämmelser om överlåtelse
27 §.

Upphovsrätt må, med den begränsning som följer av vad i 3 § sägs, helt
eller delvis överlåtas.

överlåtelse av exemplar innefattar icke överlåtelse av upphovsrätt. I fråga
om beställd porträttbild äger upphovsmannen dock icke utöva sin rätt
utan tillstånd av beställaren eller, efter dennes död, av hans efterlevande
make och arvingar.

Beträffande överlåtelse av upphovsrätt i vissa särskilda avseenden stadgas
i 30—40 §§; dock skola nämnda bestämmelser tillämpas allenast i den mån
ej annat avtalats.

28 §.

Om ej annat avtalats, äger den till vilken upphovsrätt överlåtits icke
ändra verket samt ej heller överlåta rätten vidare. Ingår rätten i en rörelse,
må den överlåtas i samband med överlåtelse av rörelsen eller del därav;
överlåtaren svarar dock alltjämt för avtalets fullgörande.

29 §.

Skulle tillämpning av villkor som upptagits i avtal om överlåtelse av upphovsrätt
uppenbarligen vara stridande mot god sed på upphovsrättens område
eller eljest otillbörlig, må villkoret jämkas eller lämnas utan avseende.

Avtal om offentligt framförande

30 §.

Överlåtes rätt att framföra ett verk offentligt, skall överlåtelsen gälla för
en tid av tre år och icke medföra ensamrätt. Har längre giltighetstid än
tre år bestämts och är ensamrätt avtalad, må upphovsmannen likväl själv
framföra verket eller överlåta rätt därtill åt annan, såframt rätten under en
tid av tre år ej tagits i bruk.

Vad i denna paragraf är stadgat gäller icke filmverk.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 är 1960

Förlagsavtal

31 §.

Genom förlagsavtal överlåter upphovsmannen till förläggare rätt att genom
tryck eller liknande förfarande mångfaldiga och utgiva litterärt eller
konstnärligt verk.

Manuskript eller annat exemplar av verket, efter vilket detta skall återgivas,
förblir i upphovsmannens ägo.

32 §.

Förläggaren har rätt att utgiva en upplaga, vilken ej må överstiga av litterärt
verk 2 000, av musikaliskt verk 1 000 och av konstverk 200 exemplar.

Med upplaga förstås vad förläggaren på en gång låter framställa.

33 §.

Förläggaren är pliktig att utgiva verket inom skälig tid, på sedvanligt sätt
sörja för dess spridning samt fullfölja utgivningen i den omfattning som betingas
av möjligheterna till avsättning och övriga omständigheter. Försummas
det, äger upphovsmannen häva avtalet och därvid behålla uppburet
honorar. Har upphovsmannen lidit skada, som ej täckes därav, skall den ock
ersättas.

34 §.

Om verket icke är utgivet inom två år eller, såvitt angår musikaliskt verk,
inom fyra år från det upphovsmannen avlämnat fullständigt manuskript
eller annat exemplar som skall mångfaldigas, äger upphovsmannen, ändå
att försummelse ej ligger förläggaren till last, häva avtalet och därvid behålla
uppburet honorar. Samma lag vare, om verket är utgånget och förläggaren
har rätt att utgiva ny upplaga men icke inom ett år efter det upphovsmannen
hos honom begärt sådan utgivning utnyttjar sin rätt.

35 §.

Förläggaren är skyldig att tillställa upphovsmannen intyg från tryckeriet
eller den som eljest mångfaldigar verket om antalet framställda exemplar.

Har under räkenskapsår skett försäljning för vilken upphovsmannen har
rätt till honorar, skall förläggaren inom nio månader efter årets slut tillställa
honom redovisning, angivande försäljningen under året samt restupplagan
vid årsskiftet. Även eljest äger upphovsmannen efter redovisningsfristens
utgång på begäran erhålla uppgift om restupplagan vid årsskiftet.

36 §.

Påbörjas framställning av ny upplaga senare än ett år efter det föregående
upplaga utgavs, skall upphovsmannen före framställningen erhålla tillfälle
att göra sådana ändringar i verket, som kunna vidtagas utan oskälig
kostnad och icke ändra verkets karaktär.

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

37 §.

Upphovsmannen har icke rätt att på nytt utgiva verket i den form och på
det sätt som avses i avtalet, förrän den eller de upplagor som förläggaren
äger utgiva blivit slutsålda.

Litterärt verk må dock sedan femton år förflutit efter det år, då utgivningen
påbörjades, av upphovsmannen intagas i upplaga av hans samlade
eller valda arbeten.

38 §.

Bestämmelserna om förlagsavtal äga icke tillämpning på bidrag till tidning
eller tidskrift. För bidrag till annat samlingsverk gälla icke 33 och
34 §§.

Avtal om filmning

39 §.

överlåtelse av rätt till inspelning av ett litterärt eller konstnärligt verk på
film omfattar rätt att genom filmen på biograf, i television eller annorledes
göra verket tillgängligt för allmänheten.

40 §.

överlåtes rätt att utnyttja ett litterärt eller musikaliskt verk för film, som
är avsedd för offentlig visning, är förvärvaren pliktig att inom skälig tid
inspela filmverket och sörja för att det göres tillgängligt för allmänheten.
Försummas det, äger upphovsmannen häva avtalet och därvid behålla uppburet
honorar. Har upphovsmannen lidit skada, som ej täckes därav, skall
den ock ersättas.

Om filmverket icke är inspelat inom fem år från det upphovsmannen fullgjort
vad på honom ankommer, äger upphovsmannen, ändå att försummelse
ej ligger förvärvaren till last, häva avtalet och därvid behålla uppburet
honorar.

Upphovsrättens övergång vid upphovsmannens död, m. m.

41 §.

Efter upphovsmannens död äga reglerna om giftorätt, arv och testamente
tillämpning på upphovsrätten. Avträdes boet till förvaltning av boutredningsman,
äger denne icke utan dödsbodelägarnas samtycke utnyttja verket
på annat sätt än förut skett.

Upphovsmannen äger genom testamente, med bindande verkan även för
efterlevande make och bröstarvingar, giva föreskrifter om rättens utövande
eller bemyndiga annan att meddela dylika föreskrifter.

42 §.

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960 11

konstverk som ej blivit utställt, utbjudet till salu eller eljest godkänt för
offentliggörande.

4 KAP.

Upphovsrättens giltighetstid

43 §.

Upphovsrätt till ett verk gäller, där ej annat följer av vad i andra stycket
sägs, intill utgången av femtionde året efter det år, då upphovsmannen avled,
eller, beträffande verk som i 6 § sägs, efter den sist avlidne upphovsmannens
dödsår.

För alster av konsthantverk eller konstindustri gäller rätten intill utgången
av tionde året efter det år, då alstret offentliggjordes. Var sådant alster
icke offentliggjort vid konstnärens död, gäller rätten intill utgången av tionde
året efter hans dödsår.

44 §.

För verk, som offentliggjorts utan att upphovsmannen blivit angiven med
sitt namn eller med sin allmänt kända pseudonym eller signatur, gäller
upphovsrätten intill utgången av femtionde året efter det ar, då verket offentliggjordes.
Består verket av två eller flera delar med inbördes sammanhang,
räknas tiden från det år, då sista delen offentliggjordes.

Blir upphovsmannen inom nämnda tid angiven såsom i 7 § sägs eller visas
att han avlidit innan verket offentliggjordes, gäller vad i 43 § stadgas.

Vad i denna paragraf stadgas gäller ej alster av konsthantverk eller konstindustri.

5 KAP.

Vissa upphovsrätten närstående rättigheter
45 §.

En utövande konstnärs framförande av ett litterärt eller konstnärligt verk
må icke utan hans samtycke upptagas på grammofonskiva, film eller annan
anordning, genom vilken det kan återgivas, och ej heller utsändas i ljudradio
eller television eller genom direkt överföring göras tillgängligt för allmänheten.

Ej må framförande, som upptagits på anordning varom i första stycket
sägs, utan konstnärens samtycke överföras från en sådan anordning till en
annan, förrän tjugufem år förflutit efter det år, då upptagningen ägde rum.

Beträffande upptagning, utsändning och överföring, som avses i denna
paragraf, skall vad i 3 §, 11 § första stycket, 14 § första stycket, 17, 20 och
21 §§, 22 § första stycket, 27—29 samt 41 och 42 §§ sägs äga motsvarande
tillämpning.

Kungl. Maj:ts, proposition nr 17 år 1960

46 §.

Grammofonskiva eller annan anordning, på vilken ljud upptagits, må ej
utan framställarens samtycke eftergöras förrän tjugufem år förflutit efter
det år, då upptagningen ägde rum. Såsom eftergörande anses även att upptagningen
överföres från en sådan anordning till en annan.

Beträffande förfarande, som enligt denna paragraf är beroende av framställares
samtycke, skall vad i 11 § första stycket, 14 § första stycket, 17
och 21 §§ samt 22 § första stycket sägs äga motsvarande tillämpning.

47 §.

Användes anordning som i 46 § sägs vid ljudradio- eller televisionsutsändning,
skall, om utsändningen äger rum inom tid som i nämnda paragraf stadgas,
ersättning utgå till framställaren ävensom till utövande konstnär, vars
framförande upptagits på anordningen. Hava två eller flera konstnärer samverkat
vid framförandet, kan dem tillkommande rätt endast göras gällande
av dem gemensamt. Gentemot radio- eller televisionsföretaget göres utövande
konstnärs rätt gällande genom framställaren.

Bestämmelserna i 14 § första stycket samt 20 och 21 §§ skola äga motsvarande
tillämpning i fall som avses i denna paragraf. Beträffande utövande
konstnärs rätt skola jämväl föreskrifterna i 27—29, 41 och 42 §§ i motsvarande
mån gälla.

Vad i denna paragraf stadgas gäller icke ljudfilm.

48 §.

Ljudradio- eller televisionsutsändning må icke utan radio- eller televisionstöretagets
samtycke återutsändas eller upptagas på anordning, genom
vilken den kan återgivas. Utan sadant samtycke må ej heller televisionsutsändning
återgivas för allmänheten i biograf eller därmed jämförlig lokal.

Ej må utsändning, som upptagits på anordning varom i första stycket sägs,
utan radio- eller televisionsföretagets samtycke överföras från en sådan anordning
till en annan, förrän tjugufem år förflutit efter det år, då utsändningen
ägde rum.

Vad i 11 § första stycket, 14 § första stycket, 17, 20 och 21 §§ samt 22 §
första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning i fall som avses i denna
paragraf.

49 §.

Katalog, tabell eller annat dylikt arbete, vari sammanställts ett stort antal
uppgifter, må ej utan framställarens samtycke eftergöras, förrän tio år
förflutit efter det år, då arbetet utgavs.

Samma lag vare om reklamalster, som bildmässigt sammanställts på ett
särpräglat sätt.

Vad i 11 § första stycket och 14 § sägs skall äga motsvarande tillämpning
beträffande arbete eller alster som avses i denna paragraf. År sådant arbete
eller alster eller del därav föremål för upphovsrätt, må den ock göras gällande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

6 KAP.

Särskilda bestämmelser

50 §.

Litterärt eller konstnärligt verk må ej göras tillgängligt för allmänheten
under sådan titel, pseudonym eller signatur, att verket eller dess upphovsman
lätt kan förväxlas med förut offentliggjort verk eller dess upphovsman.

51 §.

Om litterärt eller konstnärligt verk återgives offentligt på ett sätt som
kränker den andliga odlingens intressen eller om sådant återgivande förberedes,
äger domstol på talan av myndighet som Konungen bestämmer vid
vite meddela förbud mot återgivandet. Vad nu är sagt skall ej gälla återgivande
som sker under upphovsmannens livstid.

52 §.

I samband med utdömande av vite äger rätten efter vad som finnes skäligt
föreskriva åtgärder för att förebygga missbruk av exemplar som avses
med förbud enligt 51 §, så ock av föremål som kan användas endast för
framställning därav. Sådan föreskrift må avse, att egendomen skall förstöras
eller på visst sätt ändras.

Vad i denna paragraf stadgas gäller ej mot den som i god tro förvärvat
egendomen eller särskild rätt därtill.

Egendom som avses i första stycket må i avbidan på föreskrift som där
sägs tagas i beslag; därvid skall vad om beslag i brottmål i allmänhet är
stadgat äga motsvarande tillämpning.

7 KAP.

Ansvar och ersättningsskyldighet
53 §.

Den som beträffande ett litterärt eller konstnärligt verk vidtager åtgärd,
som innebär intrång i den till verket jämlikt 1 och 2 kap. knutna upphovsrätten
eller som strider mot föreskrift enligt 41 § andra stycket eller mot
50 §, dömes, såframt det sker uppsåtligen eller av grov oaktsamhet, till böter
eller fängelse i högst sex månader.

Samma lag vare, om någon till riket för spridning till allmänheten inför
exemplar av verk, där exemplaret framställts utom riket under sådana omständigheter,
att en dylik framställning här i riket skulle hava varit straffbar
enligt vad i första stycket sägs.

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

54 §.

. i KA '' ‘

Den som i strid mot denna lag eller mot föreskrift enligt 41 § andra stycket
utnyttjar ett verk skall till upphovsmannen eller hans rättsinnehavare
gälda ersättning, utgörande skäligt vederlag för utnyttjandet.

Sker det uppsåtligen eller av oaktsamhet, skall ersättning jämväl utgå för
annan förlust än uteblivet vederlag, så ock för lidande eller annat förfång.

Den som eljest uppsåtligen eller av oaktsamhet vidtager åtgärd, som innebär
intrång eller överträdelse varom i 53 § sägs, skall ersätta upphovsmannen
eller hans rättsinnehavare förlust, lidande eller annat förfång av åtgärden.

55 §.

Den som vidtager åtgärd som innebär intrång eller överträdelse varom i
53 § sägs är pliktig att, såvitt det finnes skäligt, mot lösen avstå egendom
med avseende å vilken intrång eller överträdelse föreligger till upphovsmannen
eller hans rättsinnehavare. På yrkande av denne äger ock rätten
efter vad som finnes skäligt föreskriva, att sådan egendom skall förstöras
eller på visst sätt ändras eller att andra åtgärder skola vidtagas därmed
för att förebygga missbruk.

Vad i denna paragraf stadgas gäller ej mot den som i god tro förvärvat
egendomen eller särskild rätt därtill och ej heller om det olagliga förfarandet
bestått i utförande av byggnadsverk.

56 §.

Utan hinder av vad i 55 § är stadgat äger rätten, om det med hänsyn till
det konstnärliga eller ekonomiska värdet hos exemplar av verk eller övriga
omständigheter finnes skäligt, på därom framställt yrkande meddela tillstånd
att exemplaret mot särskild ersättning till upphovsmannen eller hans
rättsinnehavare göres tillgängligt för allmänheten eller eljest användes för
avsett ändamål.

57 §.

Vad i 53—56 §§ sägs skall äga motsvarande tillämpning med avseende å
rättighet, som skyddas genom föreskrift i 5 kap.

58 §.

Rätt domstol i mål om ljudradio- eller televisionsutsändning i strid mot
denna lag är Stockholms rådhusrätt. Samma lag vare i mål om ersättning
som avses i 14 § andra stycket, 16 §, 19 § första stycket, 22 § andra stycket
eller 47 §.

59 §.

Brott som avses i denna lag må ej åtalas av allmän åklagare, där det ej
angives till åtal av målsägande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

överträdelse av stadgandet i 3 § eller av föreskrift enligt 41 § andra stycket
må städse beivras av efterlevande make, skyldeman i rätt upp- och nedstigande
led eller syskon eller den som på grund av adoption står i motsvarande
förhållande till upphovsmannen.

Egendom varom i 55 § sägs må, där brott som avses i denna lag skäligen
kan antagas föreligga, tagas i beslag; därvid skall vad om beslag i brottmål
i allmänhet är stadgat äga motsvarande tillämpning.

8 KAP.

Lagens tillämpningsområde

60 §.

Vad i denna lag är stadgat om upphovsrätt är tillämpligt på verk av den
som är svensk medborgare eller har hemvist i Sverige, på verk av sådan
statslös eller flykting, som här i riket har sin vanliga vistelseort, ävensom
eljest på verk, som först utgivits i Sverige, på här utfört byggnadsverk och
på konstverk, som infogats i här belägen byggnad.

Vad i 50 och 51 §§ stadgas äger tillämpning på varje litterärt eller konstnärligt
verk, oberoende av dess ursprung.

61 §.

Föreskrifterna i 45—48 §§ äro tillämpliga på framförande, ljudupptagning
samt ljudradio- och televisionsutsändning, som äger rum i Sverige.

Vad i 49 § stadgas är tillämpligt på arbete eller alster, framställt av
svensk medborgare eller svensk juridisk person eller av den som har hemvist
i Sverige eller av sådan statslös eller flykting, som här i riket har sin
vanliga vistelseort, så ock eljest på arbete eller alster som först utgivits i
Sverige.

62 §.

Konungen äger, under förutsättning av ömsesidighet, meddela föreskrifter
om denna lags tillämpning med avseende å annat land. Föreskrift må
ock meddelas om tillämpning av lagen på verk, som först utgivits av mellanfolklig
organisation, samt på icke utgivet verk, som dylik organisation
äger utgiva.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

9 KAP.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

63 §.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1960; dock att 51 § och därtill anslutande
bestämmelser i 6 och 8 kap. skola, såvitt angår återgivande i
tryckt skrift, träda i kraft den dag Konungen förordnar.

64 §.

Genom denna lag upphävas:

1) lagen den 30 maj 1919 (nr 381) om rätt till litterära och musikaliska
verk;

2) lagen den 30 maj 1919 (nr 382) om rätt till verk av bildande konst;

3) lagen den 14 december 1956 (nr 590) om skydd för vissa kartor; samt

4) lagen den 1 mars 1957 (nr 32) om tillfällig förlängning av skyddstid
för litterära och musikaliska verk.

65 §.

Den nya lagen skall, med iakttagande av vad i 66—69 §§ sägs, äga tillämpning
jämväl med avseende å litterärt eller konstnärligt verk, som tillkommit
före ikraftträdandet.

Rätt till alster av konsthantverk eller konstindustri skall, om rätten eljest
skulle upphöra vid utgången av något av åren 1960—1969, gälla intill utgången
av år 1970.

66 §.

Sådana exemplar av ett verk, som framställts med stöd av äldre lag, må
fritt spridas och visas, dock att vad i 23 § stadgas om uthyrning av noter
till musikaliskt verk och om bemyndigande för Konungen att föreskriva
om viss avgift skall äga tillämpning.

67 §.

Trycksatser, klichéer, formar och andra hjälpmedel, som med stöd av
äldre lag framställts för mångfaldigande av visst verk, må utan hinder av
vad i nya lagen är stadgat fritt användas för sitt ändamål till utgången av
år 1962. På exemplar, som framställts med stöd härav, skall vad i 66 § sägs
äga motsvarande tillämpning.

68 §.

Beträffande tidning, tidskrift eller annat verk, som består av självständiga
bidrag från särskilda medarbetare och som utgivits före nya lagens
ikraftträdande, skall upphovsrätt enligt 5 § tillkomma utgivaren eller, om
han ej är känd, förläggaren.

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

Om såsom utgivare angivits offentlig undervisningsanstalt eller akademi
eller ock bolag, förening eller annan samfällighet eller, där utgivare ej är
känd, dylik samfällighet är förläggare, skall skyddstiden beräknas enligt
44 §.

69 §.

Äldre lag skall tillämpas på sådant avtal om överlåtelse av upphovsrätt,
som tillkommit före nya lagens ikraftträdande, dock att 29 § skall lända
till efterrättelse i fråga om sådant avtal.

70 §.

Vad i 65—67 §§ sägs skall äga motsvarande tillämpning med avseende
å rättighet, som skyddas genom föreskrift i 5 kap.

Har avtal om upptagning som sägs i 45 § tillkommit före nya lagens
ikraftträdande, skall vad i 69 § sägs äga motsvarande tillämpning.

2 Bihany till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 17

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

Förslag

till

Lag

om rätt till fotografisk bild

Härigenom förordnas som följer.

1 §■

Den som framställt en fotografisk bild har, med de inskränkningar som
nedan stadgas, uteslutande rätt att genom fotografi, tryck, teckning eller
annat förfarande framställa exemplar av bilden ävensom att visa den offentligt.

Som fotografisk bild anses även vad som framställes genom ett med
fotografi jämförligt förfarande.

2 §•

Då exemplar av fotografisk bild framställes eller bilden visas offentligt,
skall fotografen angivas i den omfattning och på det sätt god sed kräver.

Bilden må icke ändras så, att framställarens anseende som fotograf kränkes;
ej heller må bilden visas offentligt i sådan form eller i sådant sammanhang
som är på angivet sätt kränkande för fotografen.

3 §.

Såsom fotograf anses, där ej annat visas, den vars namn, firma eller allmänt
kända signatur på sedvanligt sätt utsättes på exemplar av bilden eller
angives då denna visas offentligt.

4 §.

En fotografisk bild anses offentliggjord, då den lovligen utgivits, utställts
offentligt eller eljest gjorts tillgänglig för allmänheten.

5 §•

Av fotografisk bild må enstaka exemplar framställas för enskilt bruk.
Vad sålunda framställts må ej utnyttjas för annat ändamål.

6 §.

Med Konungens tillstånd och på de villkor, som däri angivas, må arkiv
och bibliotek för sin verksamhet framställa exemplar av fotografisk bild.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

7 §•

I kritisk eller vetenskaplig framställning må i anslutning till texten återgivas
offentliggjord fotografisk bild, såvitt gäller populärvetenskaplig framställning
dock endast mot ersättning.

Offentliggjord fotografisk bild må, mot ersättning, i anslutning till texten
intagas i arbete till bruk vid undervisning.

8 §.

Vid återgivande genom television eller film av dagshändelse må fotografisk
bild som visas såsom ett led i dagshändelsen medtagas.

9 §•

Svenskt televisionsföretag som Konungen bestämmer må, mot ersättning,
visa offentliggjord fotografisk bild, såframt fotografen icke meddelat förbud
mot visning eller det eljest föreligger särskild anledning antaga att
han motsätter sig visningen. Vad nu sagts gäller ej film.

10 §.

Sedan fotografen överlåtit exemplar av fotografisk bild eller bilden blivit
utgiven, må exemplar, som överlåtits eller omfattas av utgivningen, utställas
offentligt.

Offentliggjord fotografisk bild må även eljest visas offentligt i samband
med undervisning, så ock om det sker avgiftsfritt och utan förvärvssyfte
eller i folkbildningsverksamhet, för välgörande ändamål eller i annat allmännyttigt
syfte. Vad nu sagts gäller ej film.

11 §.

Har televisionsföretag rätt att i utsändning visa fotografisk bild, må företaget
ock, under villkor som Konungen bestämmer, för bruk vid egna utsändningar
upptaga bilden på film eller liknande anordning. Om rätten att
visa sålunda upptagen bild offentligt gäller vad eljest är stadgat.

12 §.

I rättsvårdens och den allmänna säkerhetens intresse må fotografisk bild
fritt utnyttjas.

13 §.

Då fotografisk bild återgives med stöd av 6—11 §§, skall källan nämnas
i den omfattning och på det sätt god sed kräver.

14 §.

Rätten till fotografisk bild, som utförts på beställning, tillkommer beställaren,
där ej annat uttryckligen avtalats. Fotografen äger dock på sedvanligt
sätt utställa bilden i reklamsyfte, såframt ej beställaren förbjuder det.

Beställare av fotografiskt porträtt äger, ändå att fotografen förbehållit sig
rätten till bilden, låta intaga porträttet i tidning eller tidskrift eller i skrift

20 Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

med biografiskt innehåll, såframt fotografen icke gjort särskilt förbehåll
däremot.

15 §.

Rätten till fotografisk bild gäller intill utgången av tjugufemte året efter
det år, då bilden framställdes.

16 §.

Den som beträffande en fotografisk bild vidtager åtgärd, som innebär intrång
i den till bilden jämlikt denna lag knutna rätten, eller till försäljning
utbjuder eller eljest till allmänheten sprider exemplar av fotografisk bild,
som framställts i strid mot lagen, dömes, såframt det sker uppsåtligen
eller av grov oaktsamhet, till böter eller fängelse i högst sex månader.

Samma lag vare, om någon till allmänheten sprider eller till riket för sådan
spridning inför exemplar av fotografisk bild, där exemplaret framställts
utom riket under sådana omständigheter, att en dylik framställning
här i riket skulle varit straffbar enligt vad i första stycket sägs.

17 §.

Den som i strid mot denna lag utnyttjar en fotografisk bild skall till fotografen
eller lians rättsinnehavare gälda ersättning, utgörande skäligt vederlag
för utnyttjandet.

Sker det uppsåtligen eller av oaktsamhet, skall ersättning jämväl utgå för
annan förlust än uteblivet vederlag, så ock för lidande eller annat förfång.

Den som eljest uppsåtligen eller av oaktsamhet vidtager åtgärd, som innebär
intrång eller överträdelse varom i 16 § sägs, skall ersätta fotografen
eller hans rättsinnehavare förlust, lidande eller annat förfång av åtgärden.

18 §.

Den som vidtager åtgärd som innebär intrång eller överträdelse varom i
16 § sägs är pliktig att, såvitt det finnes skäligt, mot lösen avstå egendom
med avseende å vilken intrång eller överträdelse föreligger till fotografen
eller hans rättsinnehavare. På yrkande av denne äger ock rätten efter vad
som finnes skäligt föreskriva, att sådan egendom skall förstöras eller på
visst sätt ändras eller att andra åtgärder skola vidtagas därmed för att
förebygga missbruk.

Vad i denna paragraf stadgas gäller ej mot den som i god tro förvärvat
egendomen eller särskild rätt därtill.

19 §.

Utan hinder av vad i 18 § är stadgat äger rätten, om det med hänsyn till
det konstnärliga eller ekonomiska värdet hos exemplar av bild eller övriga
omständigheter finnes skäligt, på därom framställt yrkande meddela tillstånd
att exemplaret mot särskild ersättning till fotografen eller hans rättsinnehavare
göres tillgängligt för allmänheten eller eljest användes för avsett
ändamål.

Kungl. Maj.ts proposition nr il år 1960

20 §.

Rätt domstol i mål om televisionsutsändning i strid mot denna lag är
Stockholms rådhusrätt. Samma lag vare i mål om ersättning som avses i
7 eller 9 §.

21 §.

Brott som avses i denna lag må ej åtalas av allmän åklagare, där det ej
angives till åtal av målsägande.

Egendom varom i 18 § sägs må, där brott som avses i denna lag skäligen
kan antagas föreligga, tagas i beslag; därvid skall vad om beslag i brottmål
i allmänhet är stadgat äga motsvarande tillämpning.

22 §.

Denna lag äger tillämpning på fotografisk bild, framställd av den som är
svensk medborgare eller har hemvist i Sverige eller av sådan statslös eller
flykting, som här i riket har sin vanliga vistelseort, ävensom eljest på fotografisk
bild, som först utgivits i Sverige.

23 §.

Konungen äger, under förutsättning av ömsesidighet, meddela föreskrifter
om denna lags tillämpning med avseende å annat land. Föreskrift må ock
meddelas om tillämpning av lagen på fotografisk bild, som först utgivits av
mellanfolklig organisation, samt på icke utgiven bild, som dylik organisation
äger utgiva.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1960.

Genom lagen upphäves lagen den 30 maj 1919 (nr 383) om rätt till fotografiska
bilder.

Den nya lagen skall äga tillämpning jämväl med avseende å fotografisk
bild, som framställts före ikraftträdandet, dock med följande undantag:

1) Sådana exemplar av en fotografisk bild, som framställts med stöd av
äldre lag, må fritt spridas och visas.

2) Klichéer och andra hjälpmedel, som med stöd av äldre lag framställts
för mångfaldigande av viss fotografisk bild, må utan hinder av vad i nya
lagen är stadgat fritt användas för sitt ändamål till utgången av år 1962.
Exemplar, som framställts med stöd härav, må fritt spridas och visas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 9 och 11 §§ lagen den 29 maj 1931
(nr 152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens

Härigenom förordnas, att 9 och 11 §§ lagen den 29 maj 1931 med vissa
bestämmelser mot illojal konkurrens1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

9 §•

Använder någon---—----uppkommen skada.

Lag samma vare, där någon i näringsverksamhet
eller eljest offentliggör
eller mångfaldigar litterärt
eller musikaliskt verk eller verk av
bildande konst under egenartad titel
eller diktat namn, varigenom lätt kan
föranledas förväxling med annans
förut offentliggjorda verk eller dess
upphovsman, och gärningen sker
med uppsåt att framkalla sådan förväxling.

11 §•

Berättigad att----— —----lag är:

1) i de--------inför domstol;

2) i de---------eller röjts;

3) i de--------handen; samt

4) i de uti 9 § avsedda fall den, 4) i de uti 9 § avsedda fall den,
vilkens inarbetade kännetecken kan vilkens inarbetade kännetecken kan
bliva föremål för förväxling, eller, bliva föremål för förväxling.

där fråga är om litterärt eller musi -

1 Senaste lydelse av 9 och It §§ se SFS 1942:246.

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

kaliskt verk eller verk av bildande
konst, upphovsmannen till verket så
ock annan innehavare av rätt till
detsamma.

Allmän åklagare —--------sådant brott.

Denna lag träder i kraft den 1
juli 1960.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

Förslag

till

ändrad lydelse av 1 kap. 8 § tryckfrihetsförordningen

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 KAP.

Privilegier å--------

Om den uteslutande rätt att genom
tryck mångfaldiga litterära och
musikaliska verk eller verk av bildande
konst, som tillkommer upphovsmannen
till sådant verk, gälle
vad i lag är stadgat.

§•

- tjugu år.

Om den rätt, som tillkommer upphovsman
till litterärt eller konstnärligt
verk eller framställare av fotografisk
bild, och om förbud mot att
återgiva litterärt eller konstnärligt
verk på ett sätt, som kränker den
andliga odlingens intressen, gälle vad
i lag är stadgat.

Kurigl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 9 januari 1959.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,

Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga rörande ny lagstiftning
om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, m. m. samt anför
därvid följande.

Lagstiftningen om den rätt som tillkommer författare, tonsättare, bildkonstnärer,
konsthantverkare m. fl. med avseende å deras verk (författar-
och konstnärsrätt, auktorrätt) innefattas för närvarande i lagarna
den 30 maj 1919 om rätt till litterära och musikaliska verk och om rätt
till verk av bildande konst, vanligen benämnda författarlagen och konstverkslagen.
Till dessa ansluter sig en samma dag utfärdad lag om rätt till
fotografiska bilder.

I anledning av en år 1928 företagen revision av den för områdets internationella
reglering grundläggande Bernkonventionen för skydd av litterära
och konstnärliga verk genomfördes ändringar i de båda förstnämnda
författningarna genom lagar den 24 april 1931. Dessa ändringar berörde
emellertid icke lagstiftningens systematik och principiella uppbyggnad. Redan
under de följande åren aktualiserades i olika sammanhang önskemål
om en mera genomgripande reform på området. I anledning härav förordnades
år 1936 hovrättsrådet, filosofie doktorn Hjalmar Himmelstrand att
såsom sakkunnig inom justitiedepartementet verkställa en förberedande undersökning
rörande grunderna för en sådan reform. Himmelstrand avgav
en promemoria i ämnet den 15 februari 1937 (SOU 1937: 18).

Även i Danmark och Finland hade vid denna tid frågan om en revision
av författar- och konstnärsrätten sedan några år tillbaka stått på dagordningen.
Parallellt härmed hade inom samtliga nordiska länder framkommit
önskemål om en gemensam nordisk lagstiftning på området. År 1938 enades
de danska, finska, norska och svenska regeringarna om att utreda förutsättningarna
härför. I beslut den 28 oktober samma år erhöll chefen för

Kungl. Maj.ls proposition nr 17 år 1960

justitiedepartementet Kungl. Maj :ts bemyndigande att dels tillkalla svenska
sakkunniga för ändamålet, dels ock utse personer, företrädande olika intressen
eller besittande speciell sakkunskap, att på kallelse av de sakkunnigas
ordförande deltaga i överläggningar med dessa.

Med stöd av detta bemyndigande tillkallades den 10 november 1938 såsom
sakkunniga presidenten, numera riksmarskalken Birger Ekeberg, tilllika
ordförande, och professorn Gösta Eberstein. Såsom företrädare för olika
intressen, som komme att beröras av utredningen, utsågs dåvarande ordföranden
i Sveriges författareförening och i filmförfattareföreningen i Sverige,
advokaten Axel Hemming-SjÖberg, dåvarande ordföranden i föreningen
svenska tonsättares internationella musikbyrå (Stim) u.p.a., byrådirektören
Kurt Atterberg, dåvarande ordföranden i publicistklubben, chefredaktören
Sten Dehlgren, rektorn vid Brunnsviks folkhögskola, filosofie doktorn
Alf Ahlberg samt dåvarande överbibliotekarien vid Uppsala universitetsbibliotek,
filosofie doktorn Anders Grape. Sedermera har att i nämnda egenskap
deltaga i överläggningar med de sakkunniga ytterligare utsetts följande
personer: den 29 april 1939 dåvarande verkställande direktören i aktiebolaget
Badiotjänst, filosofie licentiaten Carl Anders Dymling, dåvarande
juridiske rådgivaren åt skandinaviska grammophoneaktiebolaget m. fl. företag,
advokaten Harald Flodin, dåvarande ordföranden i svenska musikerförbundet
C. G. Lernon, dåvarande ordföranden i svenska bokförläggareföreningen,
f. d. hovrättsrådet Tryggve Liljestrand, dåvarande sekreteraren
i akademien för de fria konsterna, vice-professorn Erik Lindberg samt dåvarande
ordföranden i styrelsen för aktiebolaget svensk filmindustri, revisionssekreteraren,
sedermera häradshövdingen Gösta Siljeström, den 25
april 1941 dåvarande ombudsmannen i Sveriges författareförening och i
Stim, advokaten Ulf von Konow samt den 5 oktober 1943 dåvarande direktören
i aktiebolaget P. A. Norstedt & Söner, numera direktören i aktiebolaget
Sveriges litografiska tryckerier, f. d. revisionssekreteraren Johan Nordenfalk
(efter Liljestrand, som avlidit under år 1942) och dåvarande verkställande
direktören i aktiebolaget Badiotjänst, filosofie kandidaten Yngve
Hugo (efter Dymling, som avsagt sig sitt uppdrag). Lemon avled år 1946
och Dehlgren år 1947; efterträdare till dessa har icke utsetts.

Till sekreterare åt de sakkunniga förordnades den 28 februari 1939 hovrättsassessorn,
numera presidenten Herman Zetterberg. Sedan Zetterberg
utnämnts till statsråd och chef för justitiedepartementet och i anledning därav
den 2 augusti 1945 entledigats såsom sekreterare, förordnades lagbyråchefen,
numera justitierådet Erik Hedfeldt den 10 maj 1946 till denna befattning.
Hedfeldt har sedermera, med stöd av ett av Kungl. Maj:t den
27 november 1953 meddelat bemyndigande, samma dag förordnats att vara
ledamot i kommittén. Samtidigt förordnades hovrättsassessorn, numera hovrättsrådet
Torwald Hesser till sekreterare.

De sakkunniga, som antagit benämningen auktorrättskommittén, har avgivit
ett den 20 augusti 1956 dagtecknat betänkande med förslag till lag
om upphovsmannarätt till litterära och konstnärliga verk, in. m. (SOU

Kurigl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

1956:25). Förslaget bygger i det väsentliga på resultat som uppnåtts vid
överläggningar med motsvarande sakkunniga i Danmark, Finland och Norge.

Över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av Svea hovrätt,
hovrätten över Skåne och Blekinge, Stockholms radhusrätt, riksåklagarämbetet,
som bifogat yttranden från statsåklagarna i Stockholm, Göteborg och
Malmö samt från föreningarna Sveriges landsfogdar, Sveriges stadsfiskaler
och Sveriges landsfiskaler, skolöverstyrelsen, vars yttrande är åtföljt av ett
av enhetsskolans modersmålskommitté avgivet utlåtande, statens konstråd,
överintendenten och chefen för Nationalmuseum, länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län samt länsstyrelsen i Uppsala län; sistnämnda länsstyrelse
har inhämtat yttrande av juridiska fakulteten vid Uppsala universitet, vilken
i sådant hänseende åberopat ett av professorn Åke Malmström avgivet
utlåtande.

Från några myndigheter har infordrats yttrande i särskilda frågor, nämligen
från rikets allmänna kartverk och sjöfartsstyrelsen, såvitt angår skydd
för officiella kartor, från riksarkivet, riksbibliotekarien och Uppsala universitetsbibliotek,
såvitt angår fotokopiering av skyddade verk, från Sveriges
författarfond, såvitt angår biblioteksutlåning, från socialstyrelsen och telestyrelsen,
såvitt angår skydd för utövande konstnärer, grammofonfabrikanter
och radioföretag, samt från statens organisationsnämnd, statens reproduktionsanstalt
och statskontorets tryckeriintendent, såvitt angår skydd för
formulär.

Yttranden över betänkandet har därjämte efter remiss avgivits av svenska
akademien, musikaliska akademien (som jämväl i allt väsentligt åberopat
ett i det följande omnämnt yttrande av Stim m. fl.), akademien för
de fria konsterna, styrelsen för Sveriges advokatsamfund, svenska föreningen
för upphovsmannarätt, Sveriges författareförening och Minerva, förening
för Sveriges vetenskapliga och populärvetenskapliga författare (vilka båda
föreningar avgivit gemensamt yttrande), Sveriges ungdomsförfattareförening,
svenska översättarförbundet, fria litterära yrkesutövarnas centralorganisation
(Flyco), Sveriges dramatikerförbund, filmförfattareföreningen i
Sverige, publicistklubben, svenska journalistförbundet, föreningen svenska
tonsättares internationella musikbyrå (Stim) u. p. a., föreningen svenska
tonsättare, föreningen svenska kompositörer av populärmusik (Skap) och
svenska musikförläggareföreningen (vilka fyra sistnämnda föreningar avgivit
gemensamt yttrande), styrelsen för konstnärernas riksorganisation, föreningen
svenska tecknare, svenska slöjdföreningen, svenska arkitekters riksförbund,
föreningen svenska trädgårdsarkitekter, svenska inredningsarkitekters
riksförbund, svenska bokförläggareföreningen, tcaterförlag Arvid
Englind aktiebolag, svenska tidningsutgivareföreningen, teatrarnas riksförbund,
folketshusföreningarnas riksorganisation, styrelsen för kungl. teatern,
konsertföreningen i Stockholm, musiketablissementens förening, föreningen
Sveriges filmproducenter, Sveriges biografägareförbund, Sveriges radio aktiebolag,
audiovisuella sällskapet, föreningen konst i skolan, Sveriges allmänna
konstförening, svenska boktryckareföreningen, Sveriges allmänna

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

biblioteksförening, de blindas förening u. p. a., svenska teaterförbundets
fackorganisation, svenska tonkonstnärsförbundet, svenska musikerförbundet,
svenska gruppen av the international federation of the phonographic
industry, svenska försäljnings- och reklamförbundet, annonsbyråernas förening,
konsultativa reklambyråers förbund, svenska annonsörers förening,
föreningen svenska affischtecknare, tidningarnas telegrambyrå, svenska fotografernas
förbund och bildleverantörernas förening (vilka båda föreningar
avgivit gemensamt yttrande), vetenskapsakademien, lärarkollegiet vid karolinska
mediko-kirurgiska institutet, ingeniörsvetenskapsakademien, överbibliotekarien
vid tekniska högskolans bibliotek, tekniska litteratursällskapet,
svenska stadsförbundets styrelse, styrelsen för svenska landskommunernas
förbund, Sveriges industriförbund — som bifogat yttranden av konfektionsindustriföreningen,
Sveriges grafiska industriförbund (vilken organisation
åberopat det av svenska boktryckareföreningen avgivna yttrandet),
textilrådet och Upsala-Ekeby aktiebolag — samt Stockholms handelskammare.
Samverkande bildningsförbunden, som erhållit tillfälle avge utlåtande
över betänkandet, har inkommit med yttrande av studieförbundet medborgarskolan.

Vissa yrkanden i ärendet har framställts av svenska regissörsförbundet,
nordisk union for komponistrettigheder och nordiska fotografförbundet.
Även enskilda personer har inkommit med synpunkter och förslag.

Tillfälle att avge utlåtande över betänkandet har vidare beretts föreningen
Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare, folkparkernas
centralorganisation, styrelsen för kungl. dramatiska teatern, Sveriges orkesterföreningars
riksförbund, Göteborgs orkesterförening, Malmö konserthusstiftelse,
konsert- & teater-bureau aktiebolag, nordiska musikförlagets
konsertbyrå, svenska bokhandlareföreningen, svenska musikhandlareföreningen,
svenska grammofonhandlareföreningen, folkrörelsernas konstfrämjande,
riksförbundet för bildande konst, generalstabens litografiska
anstalt, grafiska standardiseringskommittén, svenska magnetofonklubben,
riksförbundet svensk fotografi, fotohandlarnas riksförbund, pressfotografernas
klubb, kopieringsanstalternas riksförening och svenska arbetsgivareföreningen.
Dessa organisationer har emellertid icke inkommit med yttrande.

Sedan ärendet varit föremål för överväganden inom justitiedepartementet,
anhåller jag nu att få upptaga det till behandling.

I. Huvuddragen i lagstiftningen

Äldre rätt. Författar- och konstnärsrätten har hos oss, liksom i de flesta
andra länder, växt fram ur ett på privilegier grundat boktryckar- och förläggarskydd.
Sitt första erkännande fick den i 1810 års tryckfrihetsförordning,
vars hithörande bestämmelser innebar att författare till skrift ägde

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

ensamrätt att mångfaldiga denna genom tryck; uttrycket skrift hade härvid
en vidsträckt innebörd, så att rätten även avsåg mångfaldigande av musikaliskt
verk i noter och av konstverk genom träsnitt, kopparstick, litografi och
jämförliga förfaranden. Genom en förordning 1855 hänfördes under författares
rätt jämväl ensamrätt att bestämma om dramatiskt eller musikdramatiskt
verks uppförande på scenen. Skydd mot efterbildning av konstverk i
andra än de i tryckfrihetsförordningen avsedda fallen stadgades genom en
lag den 3 maj 1867. Ett decennium senare genomfördes en allmän revision
av auktorrätten, varvid det författarrättsliga skyddet upptogs till reglering
i en särskild lag, lagen den 10 augusti 1877 om äganderätt till skrift, och
det konstnärsrättsliga helt underlades den förut nämnda lagen av 1867.
Denna ersattes sedermera av lagen den 28 maj 1897 om rätt att efterbilda
konstverk. I samband härmed gavs vårt första fotografiskydd genom eu
samma dag utfärdad lag angående rätt att återge fotografisk bild.

Förarbetena till den nu gällande lagstiftningen påbörjades år 1911, närmast
med anledning av att den för området grundläggande Bernkonventionen
för skydd av litterära och konstnärliga verk år 1908 reviderats. Tillkallade
sakkunniga avgav år 1914 ett betänkande i ämnet, vilket i huvudsak
lades till grund för de fem år senare utfärdade författar- och konstverkslagarna
samt lagen om rätt till fotografiska bilder.

Internationella överenskommelser. I Sverige liksom i de flesta andra länder
gäller det auktorrättsliga skyddet omedelbart endast för verk som äger
ursprung i det egna landet. Utsträckning av skyddet till verk från annat
land förutsätter särskild överenskommelse på grundval av ömsesidighet. Mellan
länderna har ingåtts åtskilliga överenskommelser av detta slag.

1) Bernkonventionen. Den viktigaste av hithörande överenskommelser är
den förut berörda, år 1886 tillkomna Bernkonventionen för skydd av litterära
och konstnärliga verk. Anslutna stater bildar en union för skydd av
upphovsmännens rättigheter; i denna inträdde Sverige år 1904. Konventionen
revideras vid återkommande konferenser mellan unionsländerna. Sådana
har tidigare ägt rum i Paris 1896, i Berlin 1908 och i Rom 1928. Under
kommitténs utredningsarbete har konventionen ånyo reviderats vid en konferens
i Bryssel 1948.

För närvarande är till Bernunionen anslutna ett fyrtiotal länder. Bland
dem som står utanför märkes flertalet av de amerikanska staterna samt
Sovjetunionen.

Konventionens grundprincip är att upphovsman, som är medborgare i ett
unionsland, i övriga unionsländer skall för sina verk åtnjuta samma rättigheter
som varje lands lagar tillerkänner eller framdeles kan komma att tillerkänna
landets egna medborgare (principen om s. k. nationell behandling).
Sådan upphovsman är vidare berättigad att i andra länder än verkets hemland
— d. v. s. det land som upphovsmannen tillhör eller, i fråga om utgivna
verk, det land där verket 1''örst utgivits — åtnjuta vissa i konventionen
stadgade minimirättigheter. Eu viktig begränsning är, att skydd icke till -

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

kommer verk som först utgivits utom unionen. I viss omfattning kan jämväl
upphovsman, som icke tillhör unionsland, erhålla skydd; för verk, som
sådan upphovsman först utgivit i unionsland, åtnjuter han i utgivningslandet
rätt till nationell behandling och i övriga länder de särskilda minimirätt>gheterna.
En annan ledande princip i konventionen är, att skyddet icke
får göras beroende av formaliteter av något slag.

Av det anförda framgår att konventionens bestämmelser om minimirättigheter
icke avser verkets hemland, och formellt gäller dessa bestämmelser
därför i huvudsak till förmån för utländska upphovsmän. Då det ligger i
sakens natur, att ett land icke ger utländska upphovsmän bättre skydd än
sina egna, får bestämmelserna dock i praktiken den betydelsen att ett land,
som ansluter sig till konventionen, genomför dessa rättigheter även i sin interna
lagstiftning.

Gällande svenska författar- och konstverkslagar uppfyller för närvarande
de krav i fråga om minimirättigheternas innehåll, som konventionens Romtext
uppställer. Vid Brysselkonferensen har emellertid området för dessa
rättigheter i vissa delar något utvidgats eller preciserats. För att Sverige
skall kunna tillträda Brysseltexten kräves därför, att den svenska lagstiftningen
i dessa punkter bringas till överensstämmelse med de nya reglerna.

Kommittén har utgått från att det är ett önskemål att Sverige tillträder
Brysseltexten, och dess förslag har utformats så att det enligt kommitténs
mening tillåter ratifikation av denna text.

2) Världskonventionen om upphovsrätt. År 1952 har, under Unescos auspicier,
tillkommit ytterligare en viktig internationell konvention på området,
Världskonventionen om upphovsrätt. Till denna hör tre tilläggsprotokoll,
nr 1 och 2 avseende tillämpning av konventionen på verk av statslösa
och flyktingar ävensom på verk av vissa mellanfolkliga organisationer samt
nr 3 avseende möjlighet att förena ratifikation av konventionen med visst
villkor. Konventionen berör i princip icke förhållandet mellan Bernunionens
medlemsstater, men är för dem av betydelse såvitt angår relationerna till
länder utanför denna union.

Till konventionen, som trätt i kraft den 16 september 1955, har hittills
anslutit sig ett trettiotal stater, bland vilka märkes de större västeuropeiska
länderna samt USA.

Konventionen kan sägas ha ett dubbelt syfte. Det ena är att göra det
möjligt för länder med ett ännu outvecklat rättsskydd på auktorrättens
områae att vinna anslutning till en internationell reglering i ämnet, även
om deras inre lagstiftning icke är eller inom överskådlig tid kan väntas bli
så beskaffad som kräves för anslutning till Bernunionen. Det andra och
för många deltagande stater väsentliga syftet är att överbrygga vissa motsättningar,
som på området består mellan Bernunionens medlemsstater och
de amerikanska länderna. Framför allt märkes att man i Amerika i regel
för skydd kräver officiell registrering av verket eller liknande formaliteter,
något som är helt främmande för Bernkonventionens system, t detta avseende
har genom Världskonventionen nåtts en stor framgång, i det man

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

från amerikansk sida i allt väsentligt givit efter på nämnda princip såvitt
angår verk från andra länder. Enligt konventionen skall för skydd endast
krävas iakttagande av en enkel form, bestående däri att från verkets första
utgivning varje exemplar skall vara åsatt dels ett särskilt märke, (T), dels
rättsinnehavarens namn, dels årtalet för första utgivningen.

Vad angår skyddets innehåll bygger konventionen, liksom Bernkonventionen,
på principen om nationell behandling. Några särskilda rättigheter som
obligatoriskt skall tillkomma upphovsmännen anges i princip icke; ett
undantag gäller endast beträffande rätten att översätta verk.

Kommittén har utgått från att Sverige bör tillträda konventionen. Med
hänsyn till den ringa omfattningen av det däri föreskrivna obligatoriska
skyddet har emellertid detta ställningstagande ej påverkat utformningen
av de materiella bestämmelserna i lagförslagen utan varit av betydelse endast
beträffande reglerna om lagbestämmelsernas tillämplighet med avseende
å utlandet.

I anslutning härtill framhåller kommittén, att ett tillträde till konventionen
främst medför den fördelen att svenska upphovsmän får det väsentligt
lättare än nu att erhålla skydd i USA. För närvarande regleras denna fråga
av en särskild överenskommelse av år 1920, vilken emellertid för skydd kräver
iakttagande av en rad formaliteter. Såsom förut berörts innebär konventionen
att formkravet reduceras till ett minimum.

Kommitténs lagförslag. Kommittén framhåller att det förhållandet, att dess
arbete bedrivits i nordisk samverkan och även har internationell inriktning,
såtillvida bestämt arbetsmetoden, att kommittén icke, såsom eljest varit naturligt,
kunnat taga till utgångspunkt den gällande svenska lagstiftningen
och överväga, vilka ändringar i denna som kunde anses påkallade. Både formellt
och sakligt har förslaget utarbetats utan direkt anknytning till gällande
svensk rätt; uppslag och förebilder har hämtats från olika håll, till stor
del från de två modernaste nordiska lagarna på området, den norska och den
finska.

I kommitténs förslag har de auktorrättsliga reglerna sammanförts i en
gemensam lag om upphovsmannarätt1 till litterära och konstnärliga verk.
Den nuvarande fotografilagen föreslås ersatt av en ny lag om rätt till fotografisk
bild.

Förslaget till lag om upphovsmannarätt uppbäres av grundtanken, att
rättsordningen bör skydda det litterära och konstnärliga skapandet, oavsett
vilka uttrycksformer detta väljer, samt att rättsreglerna hör utformas så att
de, så långt möjligt är, bereder författarna och konstnärerna gynnsamma
arbetsförhållanden och därjämte innefattar skydd för de ideella och personliga
intressen, som dessa förbinder med sina verk. Samtidigt har hänsyn
tagits till samhällets krav och till att utvecklingen medfört behov av nya

1 Kommittén har använt ordet upphovsmannarätt såsom sammanfattande beteckning på
hithörande rättigheter. I departementsförslaget har i stället brukats ordet upphovsrätt. Se
vidare s. 40.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

inskränkningar i upphovsrätten till förmån för religiösa, kulturella eller
eljest samhälleliga intressen. I lagtekniskt avseende har kommittén eftersträvat
att ersätta de nuvarande, enligt en äldre, mera kasuistisk lagstiftningsmetod
avfattade reglerna med allmänt och principiellt hållna stadganden.

Förslaget är uppdelat på nio kapitel. I de fyra första behandlas upphovsrättens
föremål och innehåll, inskränkningar i rätten, rättens övergång och
skyddstiden. Till 5 kap. har förts helt nya regler om skydd för vissa med
upphovsrätten besläktade rättigheter. I 6 kap. upptages vissa specialbestämmelser,
bl. a. om titelskydd och skydd mot förvanskning av klassiska verk.
De sista kapitlen innehåller regler om straff och skadestånd och om lagens
tillämplighet i internationellt avseende samt övergångsbestämmelser.

De grundläggande bestämmelserna om rättens föremål och innehåll har
utformats på ett mer generellt sätt än motsvarande regler i gällande lag. Såsom
föremål anges sålunda, i stället för den nuvarande uppräkningen
av olika skyddade objekt (tal, skrift o. s. v.), litterärt eller konstnärligt verk
(1 §). Kommittén framhåller att denna utvidgning av skyddsområdet icke
för närvarande torde vara av större praktisk vikt men att den kan få betydelse
för en framtida, nu icke förutsebar utveckling av de litterära och
konstnärliga uttrycksformerna.

Liksom hittills skall skydd även tillkomma alster av konsthantverk och
konstindustri. Det undantag, som för närvarande gäller i fråga om beklädnadsartiklar
och vävnader, avsedda för dylika artiklar, har icke bibehållits.

Fotografisk bild skall icke vara föremål för upphovsrätt. Skyddet för fotografier
skall sålunda uteslutande regleras enligt den särskilda lagen härom.

Vad angår rättens innehåll kommer den förut angivna grundtanken
till uttryck däri, att de principiella bestämmelserna om upphovsmannens
befogenheter uppdelats på två stadganden, av vilka det ena i huvudsak behandlar
rättens praktisk-ekonomiska sida (2 §) och det andra innehåller
vissa bestämmelser till skydd för hans ideella och personliga intressen (3 §).
1 det förra stadgandet har upphovsmannen förklarats äga uteslutande rätt
att förfoga över verket i två huvudhänseenden, nämligen genom att framställa
exemplar därav och genom att göra det tillgängligt för allmänheten.
Rätten att framställa exemplar av verket — böcker, grammofonskivor,
filmer o. s. v. — motsvarar den nuvarande ensamrätten att mångfaldiga
litterära och musikaliska verk och att efterbilda konstverk. Rätten att göra
verket tillgängligt för allmänheten motsvarar de för närvarande i författarlagen
särskilt angivna ensamrätterna att offentligt föredraga, utföra och
uppföra verket, att offentligt framföra det medelst kinematografi och att
genom radio utsända det, men är mera omfattande. Den täcker även andra
sätt att framföra verket, som kan möjliggöras genom teknikens landvinningar,
och inbegriper därjämte alla åtgärder, genom vilka exemplar av
verket utbjudes till försäljning, uthyrning eller utlåning eller eljest sprides
till allmänheten eller visas offentligt.

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

Det sist sagda innebär att rätten även avser utlåning inom den offentliga
biblioteksverksamheten. I denna del föreslås visserligen långtgående inskränkningar
i rätten (23 §), vilka innebär att utlåning skall kunna ske utan
tillstånd från författarnas sida, men principiellt står förslaget pa standpun
ten, att författarna äger ett i upphovsrätten grundat anspråk pa ersättning
för det utnyttjande av deras böcker, som sker i denna verksamhet. Med
hänsyn till att författarna för närvarande erhåller sådan gottgorelse av statsmedel,
har några bestämmelser om ersättning dock icke intagits i forslaget
I stället har däri givits ett bemyndigande för Kungl. Maj :t att belagga
verksamhet för utlåning med avgift till förmån för författarna. Kommittén
har avsett att därmed skapa en legal grund för författarnas biblioteksersättning,
som kan tagas i anspråk, om det nu tillämpade systemet med ersättning
direkt av statsmedel framdeles skulle överges.

Genom ett särskilt stadgande har s. k. industrimusik och andra framföranden
av liknande slag — sådana som sker i förvärvsverksamhet infor en
större sluten krets — i upphovsrättsligt hänseende jämställts med offentliga
framföranden.

Stadgandet till skydd för den ideella rätten föreskriver dels att da exemplar
av verket framställes eller verket göres tillgängligt för allmänheten,
upphovsmannen skall anges i överensstämmelse med vad god sed kraver och
dels att verket icke må ändras eller göras tillgängligt för allmänheten på
ett sätt som är kränkande för upphovsmannens litterära eller konstnärliga
anseende eller egenart. Den ideella rätten skall i princip vara oförytterlig;
en eftergift skall vara giltig endast såvitt angår en till art och omfattning
begränsad användning av verket, t. ex. viss filminspelning.

De nuvarande inskränkningarna i upphovsrätten till förmån för
religiösa, kulturella och eljest samhälleliga ändamål bibehålies i stort sett
men har i olika hänseenden modifierats. Upphovsmannen föreslås få rätt
till ersättning i några fall där verket enligt gällande lag kan utnyttjas helt
fritt. Detta gäller bl. a. då ett flertal konstverk av samma konstnär återges i
anslutning till populärvetenskaplig framställning (14 §), då verk tages i
anspråk för skolböcker, koralböcker och liknande (16 §) och då dikter användes
som sångtexter (19 §). Ersättningen skall i händelse av tvist bestämmas
i den ordning Kungl. Maj:t föreskriver (52 §). Det är avsett, att
sådana ersättningsfrågor skall regleras i kollektiva överenskommelser samt,
i individuella fall av tvist, av särskild skiljenämnd. Vidare har i vissa fall
uppställts nya villkor för rätten att använda verk utan upphovsmannens tillstånd;
bl. a. har för återgivning i skolböcker och liknande uppställts en karenstid
på fem år. Nya regler föreslås om fotokopiering inom arkiv och bibliotek
(12 §), om bruket av bandinspelningsapparater inom skolorna (17 §)
och om radions inspelningar (22 §). Nytt är också ett stadgande, som tilllåter
att verk mångfaldigas i blindskrift (18 §).

Liksom nu är förhållandet skall allmänna handlingar principiellt få
återges utan hinder av att de innehåller upphovsrättsligt skyddat material
(9 och 24 §§). Bestämmelserna härom har dock gjorts något mer restriktiva,

3 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 17

34: Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

och enligt förslaget kommer sådana handlingar som av myndighet utgivna
handböcker o. dyl. att bli skyddade mot reproduktion.

I fråga om upphovsrättens övergång innehåller förslaget dels
allmänna bestämmelser om överlåtelse av upphovsrätt (27—29 §§), om rättens
övergång vid dödsfall (30 §) och om utmätning (31 §), dels, i begränsad
utsträckning, en reglering av vissa typer av överlåtelseavtal (avtal om
offentligt framförande, förlagsavtal och filmavtal; 32—42 §§). I de allmänna
bestämmelserna har upptagits ett stadgande om möjlighet att i ytterlighetsfall
jämka överlåtelseavtal (29 §), vilket utgör en motsvarighet till bestämmelser
av samma slag i skuldebrevslagen och några andra lagar på civilrättens
område.

Skyddstiden, som enligt 1919 års lagar är 30 år från upphovsmannens
dödsår, föreslås förlängd till 50 år (43 §). Kommittén framhåller att
en övergång underlättas av alt under utredningsarbetet genomförts lagstiftning
om provisorisk förlängning av skyddstiden för litterära och musikaliska
verk (»Lex Strindbergs-). Nuvarande särbestämmelser om kortare
skyddstid för alster av konsthantverk och konstindustri har icke bibehållits.

Såsom förut antytts behandlar förslaget icke endast den egentliga upphovsrätten.
Som en betydelsefull nyhet innehåller det även regler till skydd
för musiker, skådespelare och andra utövande konstnärer och i
samband därmed även för grammofonindustrien och radion
(45—48 §§). Konstnärliga framträdanden skall icke få inspelas eller radieras
utan konstnärens tillstånd. Utan sådant tillstånd skall icke heller inspelningar
få kopieras eller återinspelas. Grammofonindustrien får skydd mot
kopiering av dess produkter. Utövande konstnärer och grammofonskivefabrikanter
berättigas till ersättning för grammofonmusiken i radio. De
utövande konstnärerna skall äga motsätta sig att inspelningar på grammofon
och film utnyttjas på ett för deras konstnärsära kränkande sätt. För
radioföretagen föreslås skydd mot obehörig återutsändning och kopiering
av deras sändningar. Televisionsutsändningar skall icke få göras tillgängliga
för allmänheten utan sändningsföretagets samtycke.

Skyddstiden föreslås i hithörande fall till 25 år från året för den första
inspelningen eller utsändningen.

I förevarande sammanhang föreslås också förbud mot eftergörande av
mera omfattande kataloger, tabeller och liknande arbet
e n samt av vissa r e k 1 a m a 1 s t e r (49 §); här är skyddstiden satt till
10 år från utgivningsåret.

Till den nya lagen har överförts vissa för närvarande i lagen mot illojal
konkurrens upptagna regler om skydd för titel på litterärt eller konstnärligt
verk ävensom för pseudonym och signatur (50 §). Vidare
har här givits ett stadgande, som främst åsyftar att skydda de ideella
vardena hos fria verk, särskilt de klassiska mästerverken (51 §).
Sedan skyddstiden utgått står det principiellt envar fritt att begagna verket,
och detta kan ske i vilken form som helst. Det saknas emellertid icke exem -

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

pel på att denna frihet missbrukats på ett sätt, som varit ägnat att skada betydelsefulla
kulturella intressen. I viss anslutning till vad som gäller i övriga
nordiska länder och även i några andra stater stadgar förslaget rätt för det
allmänna att ingripa mot dylika missbruk. Reglerna innebär att då ett litterärt
eller konstnärligt verk återges offentligt på ett sätt som kränker den
andliga odlingens intressen eller sådant återgivande förberedes, domstol
skall på särskilt yrkande kunna meddela förbud mot återgivandet. Sådant
yrkande skall göras av myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer. Kommittén
har avsett, att uppgiften att fungera som övervakande organ skall anförtros
åt svenska akademien, musikaliska akademien och akademien för de fria
konsterna, var och en för dess område.

Reglerna om ansvar och ersättningsskyldighet innebär
vissa nyheter. Sålunda har straffet för brott mot lagens bestämmelser något
skärpts. Gällande regler om skyldighet att utge s. k. obehörig vinst har
ersatts med en skadeståndsregel. Bestämmelserna om olagligen framställda
exemplar m. m. har något modifierats.

En viktig nyhet är att intrång i upphovsrätt, som för närvarande utgör
målsägandebrott, lägges under allmänt åtal; för åtal skall dock fordras angivelse
av målsäganden.

I förslaget till lag om rätt till fotografisk bild föreslås rätten, som för
närvarande omfattar mångfaldigande genom fotografi och offentlig visning
genom film, utsträckt till att avse framställning av exemplar och
offentlig visning, oberoende av de metoder som användes; beträffande utställning
göres dock långtgående inskränkningar. Nya regler föreslås till
skydd för fotografens ideella rätt. Skyddstiden, vilken nu såsom huvudregel
är 15 år från utgivningsåret, föreslås till 25 år från framställningsåret.

Kommitténs förslag föranleder följdändringar i trgckfrihetsförordningen
och i lagen mot illojal konkurrens.

Vad angår den av kommittén för rättsområdet föreslagna termen upphovsmannarätt
framhålles i motiven att man i svenskt lagspråk hittills
saknar en gemensam beteckning för detta rättsområde, beroende på
att ämnet varit uppdelat på skilda lagar. I författarlagen sammanfattas dithörande
regler såsom författarrätt, medan en motsvarande samlingsbeteckning
saknas i konstverkslagen. I doktrinen har man emellertid vid sidan av
författarrätt talat om konstnärsrätt, och såsom samlande benämning har
sedan gammalt brukats ordet auktorrätt. Enligt kommitténs mening är
emellertid denna term knappast lämplig i lagstil. Med hänsyn till språkbruket
i grannländerna kommer närmast i betraktande endera av termerna
upphovsmannarätt eller upphovsrätt. Den förra användes i den finska lagen,
den senare i den norska lagen (opphavsrett) och det danska förslaget
(ophavsret). I svenskt språkbruk har orden upphov och upphovsman redan
burskap medan termerna upphovsrätt och upphovsmannarätt torde få anses
som nvbildningar. Vid valet mellan dessa talar till förmån för upphovs -

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

rätt, att detta ord är kortare, vilket utgör en särskild fördel, då det gäller
att bilda avledningar såsom upphovsrättslig, upphovsrättsverk o. s. v. Vidare
kan anföras att ordet skulle bidraga till önskvärd dansk-norsk-svensk
enhetlighet i terminologien. Å andra sidan kan för formen upphovsmannarätt
anföras dels att den redan sedan länge använts i Finland, dels att den
kan anses som en ordagrann översättning av den i rättsvetenskapen gängse
termen auktorrätt, liksom av dess motsvarigheter i tyskt och franskt språkbruk.
Härtill kommer att termen under kommitténs arbete brukats som
»arbetsnamn» och därför i viss mån kommit till användning i den diskussion
som uppstått i anslutning därtill. Kommittén har av anförda skäl
stannat för att förorda formen upphovsmannarätt.

Remissyttrandena. Kommitténs förslag har i huvudsak fått ett gynnsamt
mottagande i remissyttrandena och det anses i allmänhet väl ägnat att
läggas till grund för lagstiftning.

Svenska föreningen för upphovsmannarätt och flera andra remissinstanser
understryker värdet av att förutsättningar nu synes föreligga för en
enhetlig nordisk reglering av rättsområdet.

Om förslaget uttalar styrelsen för Sveriges advokatsamfund:

Den föreslagna lagstiftningen avser ett område av allra största betydelse
för vårt lands kultur. Behovet av ny lagstiftning på området har bhvit alltmer
framträdande, och efter att ha tagit del av betänkandet kan man med
tillfredsställelse konstatera att känslan för upphovsmannens rätt med åren
blivit allt starkare. Det omfattande arbete som nedlagts på förslaget har
givit ett imponerande resultat, och styrelsen vill uttala den förhoppningen
att en lagstiftning i enlighet med förslagets principer snarast mätte genomföras.
För det praktiska livet kommer kommitténs i regel utförliga och
klargörande motivering att bli en värdefull vägledning.

Statens konstråd anser betänkandet innefatta ett i såväl sakligt som formellt
hänseende förträffligt lagstiftningsverk, mot vars grundprinciper och
flertalet av dess detaljer konstrådet icke har något att erinra. Överintendenten
och chefen för Nationalmuseum finner det angeläget betyga sin tillfredsställelse
med det skydd i viktiga hänseenden, som ett genomförande av
förslaget skulle innebära för konstnärernas rätt, och kan i huvudsak tillstyrka
förslaget i hithörande delar. Liknande uttalanden göres av akademien
för de fria konsterna samt åtskilliga enskilda organisationer på konstlivets
område, bl. a. styrelsen för konstnärernas riksorganisation, Sveriges
allmänna konstförening, svenska slöjdföreningen och föreningen svenska
affischtecknare.

Svenska akademien, som särskilt ägnat sin uppmärksamhet åt de delar
av förslaget som avser den litterära upphovsrätten, har i princip intet att
erinra mot de nya bestämmelser som föreslås och finner dessa genomgående
val agnade att skydda författarnas rättmätiga intressen. Med särskild
tillfredsställelse har akademien beaktat, att även översättarnas uppovsratt
i detta sammanhang blivit erkänd, så att det litterära arbetet in -

Kungl. Mnj:ts proposition nr 17 år 1960

om denna kategori bättre kan tillgodoses både i fråga om kvalitet och ersättning.
Musikaliska akademien vill ge uttryck åt sin glädje över att en
översyn av gällande rätt, som av olika skäl tett sig alltmera nödvändig, nu
förts fram till ett nytt lagförslag och att vissa speciellt med tonkonsten
sammanhängande problem därvid beaktats. Med särskild tillfredsställelse
hälsar akademien det föreslagna skyddet mot förvanskningar av klassiska
verk.

Även olika organisationer representerande författare, kompositörer och
musikförläggare uttalar i princip tillfredsställelse med förslaget, varvid
bl. a. framhålles såsom värdefullt att den ideella rätten stärkts, att skyddstiden
förlängts och att skydd föreslås mot förvanskningar av klassiska verk.
Vissa allmänna erinringar göres emellertid. Stim, svenska tonsättares förening,
Skap och svenska musikförläggareföreningen beklagar sålunda, att
förslaget icke blott bibehållit utan även i vissa hänseenden utvidgat det allmännas
rätt att för sina olika syften utnyttja skyddade verk utan tillstånd
av upphovsmannen och ofta utan ersättning åt denne; det göres också gällande
att förslaget i flera punkter strider mot Bernkonventionen. Föreningarna
finner det vidare vara en märkbar tendens i förslaget, att man icke
velat lagstifta i de fall, där möjligheter för en tillfredsställande ordning
efter fria avtalsförhandlingar ansetts föreligga. Ehuru vissa skäl talar för
denna ståndpunkt, skulle föreningarna på flera punkter ha föredragit klara
bestämmelser till skydd för upphovsmannens intressen. Sveriges författareförening
och föreningen Minerva förklarar sig hysa allvarlig oro i anledning
av att de skyldigheter, som tvångsvis ålägges upphovsmännen till förmån
för allmänna intressen och som redan för närvarande kännes betungande,
kommer att ökas i en omfattning som man icke tidigare kunnat tänka sig
och bl. a. utsträckas till nya områden.

Publicistklubben framhåller, att det ämnesområde som behandlas i förslaget
på det närmaste berör svensk press, och hälsar med tillfredsställelse, att
Sverige kan påräkna att inom kort erhålla en modern och huvudsakligen
ändamålsenlig lagstiftning på det centrala område som auktorrätten utgör.

Sveriges radio uttrycker sin tillfredsställelse över att kommitténs arbete
slutförts och givit ett så värdefullt resultat som det föreliggande betänkandet.
Kommitténs förslag är enligt Sveriges radios mening väl ägnat att i huvudsak
läggas till grund för en ny lag om upphovsrätt; att en sådan lag
utan onödigt dröjsmål bör antagas synes uppenbart.

Av några remissinstanser har mot förslaget erinrats, att det upphovsrättsliga
skyddet därigenom i vissa avseenden gjorts alltför omfattande. Sveriges
industriförbund, som helt vill ansluta sig till kommitténs principiella målsättning
om ett förstärkt skydd, kan likväl icke underlåta att framhålla, att
kommittén i sin strävan att tillgodose upphovsmännens intressen föreslagit
bestämmelser, som i en del hänseenden är så långtgående att de kan medföra
risk för att utvecklingen hämmas. Stockholms handelskammare finner
det uppenbart, att de andliga prestationer som behandlas i förslaget bör åtnjuta
bästa möjliga skydd. Handelskammaren vill emellertid påpeka att

Kungl. Maj:ls proposition nr 17 år 1960

om skyddet göres alltför omfattande, detta kan lända upphovsmännen
själva till skada. I den mån investering i upphovsmännens produkter icke
göres lockande för dem som vill förvärva rättigheterna därtill kommer nämligen
efterfrågan på produkterna att minska. Handelskammaren anser vidare
att kommittén speciellt i fråga om överlåtelse av upphovsrätt på flera
punkter gått alltför långt i sina strävanden att skydda de andliga prestationerna.
Att ett all för långtgående skydd kan motverka det syfte man vill
främja understrykes också av publicistklubben. —- Handelskammarens uppfattning
om förslagets avtalsregler delas av flera andra remissinstanser.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har intet att erinra mot
syftet med förslaget men framhåller helt allmänt, att metoden att på privaträttslig
väg stärka upphovsmannens ställning har sin begränsning; det är
icke givet att det förstärkta skyddet verkligen kommer dem till del som man
främst avsett att stödja.

Publicistklubben och svenska tidningsulgivareföreningen anser, att man i
förslaget icke i tillräcklig grad tagit hänsyn till tryckfrihetsrättens regler.

I ett par remissvar framträder en allmänt kritisk inställning till förslaget.
Svenska bokförläggareföreningen anser, att detta i sakligt hänseende går
längre än önskligt och nödvändigt; enligt föreningens mening borde man
ha inskränkt sig till att föreslå den utsträckning av skyddstiden som alla
iörutsatt skola bli genomförd och därutöver till en jämkning av de bestämmelser
som kunde vara i behov av en översyn för att komma i samklang med
internationella konventioner och aktuell lagstiftning i övriga nordiska länder.
Föreningen Sveriges filmproducenter uttalar, utan att närmare utveckla ämnet,
tvekan mot kommitténs allmänna uppläggning av förslaget, särskilt i vad
avser terminologi och de abstraktioner som ligger till grund för dess utformning.

I några fall har remissinstanser företrädande speciella grupper riktat anmäl
aningar mot att förslaget icke i tillräcklig grad tillgodoser dessa gruppers
intressen; uttalanden i denna riktning göres av svenska dramatikerförbundet,
svenska översättarförbundet, svenska journalistförbundet, föreningen
Sveriges filmproducenter och Sveriges biograf ägareförbund.

\ad angår granskningen av de särskilda bestämmelserna framhåller Svea
hovrätt, att dess bedömning, med hänsyn till föreliggande lagstiftnings internationella
och nordiska inriktning, blivit i viss män på förhand bunden.
Liknande uttalanden göres av hovrätten över Skåne och Blekinge, publicistklubben
och svenska försäljnings- och reklamförbundet.

Den av kommittén såsom ny beteckning på förevarande rättsområde föreslagna
termen upphovsmannarätt möter invändningar på ett par
håll. Sveriges radio anser termen ha betydande praktiska olägenheter på
grund av sin otymplighet, särskilt i sammanställningar; från praktisk synpunkt
och med hänsyn till intresset av att erhålla en samnordisk term vore
nybildningen upphovsrätt att föredraga, även om den måhända icke är helt
idealisk. Även juridiska fakulteten vid Uppsala universitet anser detta ord
kunna övervägas. En ledamot i Svea hovrätt föreslår uttrvcket upphovsmans
rätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

Departementschefen. Lagstiftningen till skydd för det litterära och konstnärliga
skapandet är av utomordentligt stor betydelse för den andliga odlingen.
Det är ur allmän synpunkt liksom även för den enskilde skaparen
av litterära eller konstnärliga verk angeläget, att denna lagstiftning håller
jämna steg med utvecklingen. Icke minst måste beaktas att den snabba tekniska
utvecklingen successivt frambringar nya former för utnyttjande av de
litterära och konstnärliga verken och av andra konstnärliga prestationer.

De nu i vårt land gällande författar- och konstverkslagarna tillkom för
snart 40 år sedan och måste, trots vissa år 1931 genomförda ändringar, anses
i stora delar föråldrade. Redan vid auktorrättskommitténs tillkomst år
1938 ansågs allmänt behov föreligga av en genomgripande revision av lagstiftningen.
De senare årens tekniska utveckling på området har ytterligare
framhävt detta behov. Även internationellt har rättsområdet undergått en
stark utveckling under senare år, och den svenska lagstiftningen måste anpassas
till denna. Det är vidare angeläget att på området åstadkomma rättslikhet
inom de nordiska staterna. För detta ändamål har utredningsarbetet
bedrivits i samverkan med motsvarande kommittéer i Danmark, Finland
och Norge. Såvitt angår den egentliga auktorrätten har samarbetet resulterat
i förslag till lagtexter, som i allt väsentligt överensstämmer.

Enligt det av kommittén framlagda förslaget skall de auktorrättsliga bestämmelserna
sammanföras i en lag om upphovsmannarätt till litterära och
konstnärliga verk. Rätten till fotografisk bild skall liksom hittills behandlas
i en särskild lag. Förslaget till förstnämnda lag innebär att den rätt
som tillkommer upphovsman till litterärt eller konstnärligt verk i åtskilliga
hänseenden stärkes. Sålunda föreslås rätten utvidgad till sitt innehåll, så
att den i princip omfattar alla former för utnyttjanden, genom vilka verket
mångfaldigas eller göres tillgängligt för allmänheten; under vissa förutsättningar
skall rätten även avse framföranden inför slutna kretsar. Skyddet
för upphovsmannens personliga och ideella rätt utbygges och göres i princip
oförytterligt. I några fall, då verk för närvarande får utnyttjas helt fritt,
införes rätt till ersättning för upphovsmannen. Skyddstiden, som enligt gällande
författar- och konstverkslagar är 30 år från upphovsmannens dödsår,
föreslås förlängd till 50 år. Jämväl de regler som föreslås rörande upphovsrättsliga
avtalsförhållanden och om straff och skadestånd innebär ett ökat
skydd för upphovsmannen. Å andra sidan har beaktats att utvecklingen
medfört behov av nya inskränkningar i upphovsrätten till förmån för speciella
samhälleliga intressen; bl. a. föreslås att det i viss utsträckning skall
vara tillåtet att inom arkiv och bibliotek fotokopiera verk och att inom skolväsendet
inspela verk på magnetofon o. dyl. Som en betydelsefull nyhet innehåller
förslaget vidare regler till skydd för musiker, skådespelare och
andra utövande konstnärer och i samband därmed även för grammofonindustrien
och radion. Jämväl beträffande kataloger, tabeller m. in. samt
reklamalster föreslås speciella skyddsregler. Förslaget upptager också vissa
bestämmelser av offentligrättslig natur till skydd mot att äldre litterära
eller konstnärliga verk återges på ett sätt som kränker den andliga odlingens

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

intressen. Vad angår fotografirätten föreslås även denna vidgad till sitt in
nehåll; bl. a. skall den i princip omfatta samtliga former för mångfaldigande
och offentlig visning av fotografi, varjämte nya regler föreslås till skydd
för fotografens ideella rätt. Skyddstiden, vilken nu som huvudregel är 15 år
från utgivningsåret, föreslås till 25 år från framställningsåret.

Kommitténs förslag, vilket som förut nämnts tillkommit i nordiskt samarbete,
har vid remissbehandlingen i allmänhet fått ett gynnsamt mottagande.
Även enligt min mening har förslaget betydande förtjänster såväl med
hänsyn till det sakliga innehållet som ur formell och systematisk synpunkt.
Kommittén synes mig i allmänhet ha nått fram till lämpliga lösningar i de
ofla starkt kontroversiella frågor som aktualiseras inom detta rättsområde.
Också då det gällt att avgöra i vilken utsträckning hänsyn bör tagas till den
internationella rätten och till förhållandena i grannländerna har jag i huvudsak
funnit mig kunna biträda kommitténs överväganden. Jag anser därför
att förslaget i stort sett är ägnat att läggas till grund för revisionen av
lagstiftningen. Det är att hälsa med särskild tillfredsställelse, att förutsättningar
nu synes föreligga för en i det väsentliga enhetlig nordisk lagstiftning
på området.

Även om alltså huvudlinjerna i kommitténs förslag bör följas, har den
granskning av förslaget som med beaktande av de avgivna remissyttrandena
verkställts inom departementet visat, att en del jämkningar är påkallade.
Också i grannländerna har de där avgivna förslagen befunnits böra
ytterligare överarbetas. I detta läge har det ansetts lämpligt att fortsätta det
nordiska samarbetet genom överläggningar mellan representanter för vederbörande
departement och ministerier. För ändamålet har sådana representanter
på inbjudan av danska undervisningsministeriet sammanträtt i Köpenhamn
under tiden den 28 oktober—den 7 november 1957.1 Vid det fortsatta
arbetet inom justitiedepartementet har jag sökt att så långt som möjligt
taga hänsyn till resultatet av de delegerades överläggningar.

Då de auktorrättsliga bestämmelserna skall sammanföras i en lag, uppstår
behov av en gemensam beteckning för de rättigheter om vilka här är fråga.
Den av kommittén föreslagna termen upphovsmannarätt har vid remissbehandlingen
från ett par håll kritiserats såsom varande alltför otymplig.
Enligt min mening är också den av kommittén alternativt förordade kortare
formen upphovsrätt att föredraga; då här är fråga om nordisk lagstiftning
är det även en fördel att man med denna term vinner anknytning
till språkbruket i Danmark och Norge. I departementsförslaget betecknas
därför hithörande rättigheter såsom upphovsrätt.

.lag övergår härefter till en redogörelse för de särskilda lagförslagen.

1 Svenska representanter var hovrättspresidenten Herman Zetterberg, hovrättsrådet Torwald
Hesser och lagbyråchefen Sten Rudholm.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

II. De särskilda lagförslagen

Förslaget till lag om upphovsrätt till litterära och
konstnärliga verk

1 KAP.

Om upphovsrättens föremål och innehåll

1 §•

I förevarande paragraf, som frånsett ett par redaktionella jämkningar är
likalydande med 1 § kommittéförslaget, behandlas upphovsrättens föremål.

Gällande rätt. Författarlagen bär i 1 § följande uppräkning över de verk
som skyddas:

1) skrift och muntligt föredrag;

2) musikaliskt verk;

3) teckning samt grafisk eller plastisk avbildning, där teckningen eller
avbildningen är av vetenskaplig eller teknisk art samt ej, efter sitt huvudsakliga
ändamål, att betrakta såsom konstverk;

4) mimiskt verk (balett eller pantomim);

5) kinematografiskt verk, vartill i denna lag hänföres jämväl verk, avsett
att återgivas genom ett kinematografi liknande förfarande.

Uppräkningen avser, enligt vad som uttalas i lagens förarbeten, att vara
uttömmande.

I konstverkslagen anges i 1 § som föremål »verk av bildande konst, såsom
teckning och annan grafisk konst, målarkonst, bildhuggarkonst samt byggnadskonst».
Till verk av bildande konst hänföres efter lagändring 1926
jämväl alster av konsthantverk och konstindustri; dock att beklädnadsartiklar
och vävnader, avsedda för dylika artiklar, icke är föremål för skydd
enligt lagen. Anmärkas må att skyddstiden för konsthantverk och konstindustri
är kortare än eljest; jfr 43 §.

Kommittén. Kommittén framhåller inledningsvis, att uppgiften för den upphovsrättsliga
lagstiftningen är att lämna rättsskydd åt det andliga skapandet
inom litteraturens och konstens område. I gällande lag har rättens föremål
bestämts genom en uppräkning av särskilda former av det individuella
andliga skapandet som skall vara skyddade. En dylik uppräkning har nackdelen,
att utvecklingen lätt gör den otidsenlig; nya former för att meddela
sig med omvärlden framträder, och även det andliga skapandet tager nya
hjälpmedel i bruk. I moderna lagar i ämnet är det därför vanligt, att man
anger tillämpningsområdet på ett mera allmänt sätt. Detta är även Bernkonventionens
metod. Enligt kommitténs mening bör tillämpningsområdet
för den lag som nu föreslås bestämmas genom en dylik, mera allmänt hållen

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

beskrivning. I anslutning till den strävan att i detta hänseende nöja sig med
en helt kort formulering, som kommit till synes i nyare lagar och lagförslag
och även framträder i Bernkonventionens motsvarande formulering, har
kommittén funnit det tillräckligt, att såsom föremål för upphovsrätt anges
litterärt eller konstnärligt verk. I enlighet härmed har i förslaget upphovsrätt
förklarats tillkomma den som skapat ett dylikt verk.

I det följande utlägger kommittén den närmare innebörden av den valda
formuleringen; härom hänvisas till betänkandet s. 65 ff. Bl. a. framhålles att
med litterärt verk i första hand avses — i anslutning till ordets egentliga
språkliga innebörd — ett av de viktigaste uttryckssätten för det andliga
skapandet, nämligen framställningar i ord, antingen talade, skrivna eller
Iryckta. Den vidsträckta betydelse vari ordet litterär användes i förevarande
Paragraf inbegriper emellertid även andra uttryckssätt, såsom då man i beskrivande
framställningar — exempelvis för att åskådliggöra kvantitativa
förhållanden — använder icke blott text utan också siffror (tabeller) eller
grafiska framställningar (kurvor eller andra bilder). Med litterärt verk avses
även beskrivande framställningar, som göres med filmen som medel.
Vad angår uttrycket konstnärligt verk tages detta i så vidsträckt betydelse,
att det i princip omfattar alla former, i vilka det förekommer att verk tillskapas
med konstnärlig ambition och i syfte att nå en konstnärlig verkan.
Stundom användes därvid ordet som uttrycksmedel, och verket är i så fall
både litterärt och konstnärligt, men verket kan också framträda i bild, i rörelse
eller i toner. Formuleringen täcker även uttrycksmedel för konstnärligt
skapande, vilka nu är okända eller obrukade för konstnärliga ändamål men
i framtiden kan tagas i det konstnärliga skapandets tjänst.

Kommittén framhåller att den icke funnit erforderligt att, såsom skett
exempelvis i Bernkonventionen, vid sidan av litteraturen och konsten även
nämna vetenskapen; vetenskapliga framställningar skyddas endast i den
litterära form, i vilken de framlagts, och detta är tillräckligt uttryckt genom
att litterära verk av alla slag är skyddade.

I fortsättningen framhålles att den valda formuleringen innebär krav på
att produkten, för att åtnjuta skydd, skall utgöra resultatet av en skapande
verksamhet samt bära prägel av en viss självständighet och originalitet. I
anslutning till en utläggning härav undersöks också vilka i verket ingående
element som omfattas av rätten. I dessa delar må hänvisas till betänkandet
s. 66 ff.

Kommittén har ansett att den föreslagna bestämningen av rättens föremål
bör utfyllas med en exemplifiering. Upphovsrätt har sålunda förklarats
föreligga evad verket framträder i skrift eller tal, som musikaliskt eller
sceniskt verk eller filmverk, som alster av bildkonst, byggnadskonst, konstindustri
eller konsthantverk eller i annan form. I motiven (s. 70 ff.) utvecklas
narmare vilken betydelse som inlagts i de olika i exemplifieringen
använda orden. Bl. a. framhålles att med sceniskt verk avses alla slags
skådespel i vidsträckt bemärkelse: drama, komedi, fars, opera, operett, revy,
vådevill o. s. v. Därjämte avses sådana verk för scenen som endast använ -

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

der uttrycksmedlet rörelse, baletter och pantomimer, liksom även marionettteater.
Med filmverk åsyftas icke blott konstnärliga utan även enbart beskrivande
filmer, exempelvis vetenskapliga filmer, pedagogiska filmer för
olika ändamål, reportage- och journalfilmer. Samtidigt framhålles att i
ordet verk ligger ett krav på en självständig skapande insats, som från det
skyddade området avskiljer enklare produkter, exempelvis ett blott registrerande
i bild och ljud av ett händelseförlopp; en del upptagningar för pedagogiskt
bruk och de flesta journalfilmer torde ej nå upp till denna gräns.
Slutet av exemplifieringen avser vad som i gällande konstverkslag sammanfattas
såsom bildande konst. Detta uttryck omfattar icke blott måleri, teckning,
gravyr, skulptur och liknande konstformer utan även byggnadskonst
samt konstindustri och konsthantverk. Bl. a. med hänsyn till att man i
grannländerna ej velat använda uttrycket bildande konst har kommittén i
stället särskilt nämnt byggnadskonsten, konsthantverket och konstindustrien
samt för återstoden av det här avsedda området använt den nya beteckningen
bildkonst. För de alster som är att hänföra till hela detta område
användes den i gällande lag brukade termen konstverk såsom samlingsbeteckning.
Produkter av konsthantverk och konstindustri betecknas i
ett par stadganden såsom bruksföremål. Till byggnadskonst har ansetts böra
hänföras även fartygsbyggande och trädgårdsarkitektur.

Kommittén har icke bibehållit den inskränkning i skyddet av konstindustriens
och konsthantverkets produkter, som den gällande svenska konstverkslagen
gör genom att undantaga beklädnadsartiklar och vävnader, avsedda
för dylika artiklar. Kommittén anför bl. a. att denna inskränkning
saknas i övriga nordiska länder och att tillräckliga skäl ej föreligger för
att Sverige alltjämt skulle intaga en särställning. Principiellt är den nuvarande
ordningen enligt kommitténs mening föga tilltalande. Den bottnar
i uppfattningen att Sverige på vissa områden av konsthantverk och konstindustri,
såsom glastillverkning och konstvävnad, har en internationell
marknad och därmed egna intressen att försvara, men i ett annat avseende,
nämligen modebranschen, är endast tagande part och därför icke vill ge
skydd för denna. Gällande rätt är visserligen formellt förenlig med Bernkonventionen
i dess lydelse före Brysselkonferensen men den måste sägas
strida mot grundtanken i konventionen. Härtill kommer att, sedan vid
Brysselkonferensen verk av nyttokonst förts in i konventionens katalog
över skyddade verk, det är tvivelaktigt huruvida ens formell överensstämmelse
med konventionen kan åberopas. De praktiska skäl som anförts för
inskränkningen är överdrivna. Ett skydd för hithörande artiklar skulle
icke utgöra hinder för den svenska konfektionsindustrien och fabrikationen
av tyger, skodon, hattar o. dyl. att, liksom hittills, följa de stora linjerna
i modeutvecklingen. Det skulle endast utgöra hinder mot att produkter
av originellt och självständigt konsthantverk på området kopierades.
Något lojalt behov för svenska fabrikanter att fritt kopiera dylika artiklar
kan icke sägas föreligga.

I andra stycket har upptagits bestämmelse, att lika med litterärt verk an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

ses karta, så ock teckning och grafiskt eller plastiskt verk av beskrivande
art. Kommittén framhåller, att den svenska lagstiftningen om skydd för
»skrift» alltifrån sin tillkomst skyddat även vissa framställningar i bild.
Kommitténs förslag åsyftar på denna punkt icke någon saklig ändring av
betydelse. Bestämmelsen innebär, genom att den anknyter till första stycket,
att det krav på viss självständighet och originalitet, som ligger i ordet verk,
i princip upprätthålles även ifråga om nu avsedda arbetsprodukter. Beträffande
den valda formuleringen i övrigt anföres bl. a. att skyddade framställningar
kan vara två- eller tredimensionella. Av de förra namnes i lagtexten
teckningar och grafiska verk; grafisk har en dubbel betydelse: dels
av grafisk framställning, såsom staplar, kurvor och liknande, för att åskådliggöra
kvantiteter eller utvecklingsförlopp, dels en sammanfattning av
vissa reproduceringsmetoder, träsnitt, kopparstick o. s. v. I fråga om karta
uttalas, att sådan väl även utan uttryckligt omnämnande skulle täckas av
stadgandet. Kartor har emellertid ansetts vara så särpräglade arbetsprodukter
att de förtjänar nämnas särskilt, liksom sker i gällande norsk och
finsk lag. Det anföres vidare bl. a. att vad som tekniskt må hänföras under
begreppet karta stundom faller utanför skyddet, enär det rör sig endast om
sådana kartografiska element (gränser, orters belägenhet o. s. v.) vilka är
faktiskt givna och därför naturligt bör ingå i en karta av den typ och med
den precisering, varom fråga är i det särskilda fallet.

Sammanfattningsvis uttalar kommittén, att det knappast kan antagas att
den föreslagna allmänna bestämningen av upphovsrättens föremål i praktiken
för närvarande skulle medföra att något större antal verk, som nu
ligger utanför lagens tillämpningsområde, hädanefter skulle innefattas däri.
Möjligen kunde detta bli händelsen i sådana gränsfall som exempelvis verk
av trädgårdsarkitektur, där det torde vara tvivelaktigt om den gällande lagen
är tillämplig. Den nya formuleringen kan däremot få betydelse för en
framtida, nu icke förutsebar utveckling av de litterära och konstnärliga
uttrycksformerna.

Remissyttrandena, ‘en av kommittén förordade principen att ange upphovsrättens
föremr genom en generell bestämning och dess förslag
till utformning av stadgandet härom tillstyrkes eller lämnas utan erinran
av så gott som samtliga remissinstanser. En allmän anmärkning mot
förslaget göres av föreningen Sveriges filmproducenter, som anser bestämningen
ha blivit sa allmän och oklar att vid tillämpningen faran för misstag
ligger nära till hands.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anmärker mot det för beskrivningen
av rättens föremål använda uttrycket litterärt eller konstnärligt
verk att av detta icke framgår att, såsom åsyftats, även vetenskapliga
verk och beskrivande verk i övrigt skall åtnjuta skydd. Hovrätten ifrågasätter
därför om icke i lagen vid sidan av litteraturen och konsten bör
nämnas även vetenskapen; om denna utväg ej väljes, synes i vart fall, till
ledning för tolkningen av ordet litterär i dess av kommittén använda, ut -

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

sträckta bemärkelse, vetenskapliga verk böra upptagas i den i första stycket
givna exemplifieringen. Vad angår andra beskrivande verk finner hovrätten
möjligen större klarhet vinnas genom att de i andra stycket anförda
verken av beskrivande art upptages såsom litterära och likaledes inarbetas
i exemplifieringen i första stycket. Det synes dock vara att föredraga, att
benämningen »litterärt eller konstnärligt» i första stycket utökas med ett
adekvat uttryck för verk av enbart beskrivande art; möjligen bör i så fall
även rubriken till lagen ändras.

Stockholms rådhusrätt anser motivens uttalande, att ordet filmverk i paragrafens
första stycke skulle utvisa att jämväl enbart beskrivande filmer vore
skyddade, med hänsyn till lagrummets uppbyggnad knappast vara riktigt;
det torde fordras att i andra stycket införes ett tillägg av innebörd, att
skyddet enligt detta stycke omfattar även filmer av beskrivande art. Begreppet
filmverk bör, enligt rådhusrättens mening, förbehållas sådana verk
av konstnärlig halt.

I några remissvar behandlas det för skydd grundläggande kravet, att produkten
skall äga viss självständighet och originalitet. En
ledamot av Stockholms rådhusrätt anser, att detta krav bör markeras genom
att såsom föremål för rätten anges »alster av skapande andlig verksamhet».
I övrigt hänför sig uttalandena till vilken innebörd detta krav skall anses
äga beträffande olika objekt.

Publicistklubben anför i detta hänseende om innehållet i tidninga
r att flertalet rent faktiska uppgifter som införskaffas och publiceras i en
tidning icke är skyddade. En mängd gränsfall måste emellertid uppkomma.
Så snart en medarbetare givit en klar personlig utformning åt en artikel eller
åt ett bidrag av annan natur bör detta anses som ett litterärt verk i lagens
mening.

Svenska tidningsutgivareföreningen, som helt allmänt anser 1 § böra tolkas
restriktivt, framhåller att det icke minst för pressens del skulle medföra
avsevärda praktiska svårigheter, om begreppet verk skulle innefatta alltför
många okvalificerade objekt.

Några remissinstanser behandlar frågan om skyddet för intervjuer.
Sveriges radio påpekar, i anledning av ett uttalande i kommitténs motiv,
att även radiointervjuer är skyddade, om intervjuaren utfört ett kvalificerat
planerings- och avfattningsarbete; beträffande intervjuer inspelade på
band kan till och med ett betydelsefullt redigeringsarbete i efterhand förekomma.
Publicistklubben berör frågan vem som är upphovsman till eu
tidningsintervju och framhåller, att det regelmässigt är intervjuaren som
förvärvar upphovsrätten, låt vara alt huvuddelen av denna rätt genom anställningsavtalet
med tidningens ägare överlåtes till denne. Om emellertid
den intervjuade själv nedskrivit och till tidningen eller dess medarbetare
överlämnat ett enkätsvar eller liknande uttalande eller om medarbetaren
stenografiskt upptagit ett uttalande utan att företaga någon egen omarbetning,
blir dock den intervjuade att betrakta som upphovsman. Hovrätten
over Skåne och Blekinge menar å andra sidan att man i allmänhet kan utgå

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

från att det är den intervjuade som är att anse som upphovsman. Är intervjuarens
insats av självständig och skapande art, synes han emellertid kunna
erhålla skydd såsom bearbetare. I sådana fall kan ingendera parten förfoga
över intervjun utan den andres samtycke, en lösning som ur skilda
synpunkter synes hovrätten tillfredsställande.

Sveriges industriförbund tager upp frågan om gränsen mellan skyddat
och oskyddat objekt såvitt angår byggnadsverk och betonar, att endast
sådana objekt bör tillerkännas skydd som verkligen är uttryck för ett
nyskapande, så att icke en önskvärd och kostnadsbesparande standardisering
av bostadsbyggandet försvåras.

Svenska slöjdföreningen diskuterar samma spörsmål beträffande alster
av konsthantverk och konstindustri. Rättsskyddets effektivitet
blir, framhålles det, beroende av den gränsdragning det här gäller. Näringslivet
har härvid behov av fastare linjer för vad som är skyddat och icke
skyddat än kommittén angivit. Föreningen finner det i detta sammanhang
angeläget att beröra sådana produkter som betecknas med termen industrial
design, d. v. s. av konstnärer formade, som regel i stora serier framställda
industriprodukter, t. ex. skrivmaskiner, matbestick, telefonapparater och
vissa möbler. Sådana kan enligt föreningens mening icke tillmätas mindre
betydelse än exklusivt konsthantverk, t. ex. i form av ett smycke eller en
konstvävnad. Det synes mindre tillfredsställande att denna viktiga och i
Iramtiden sannolikt alltmer dominerande verksamhetsgren, som det vill
synas, blir hänvisad till ett gränsområde. Sveriges industriförbund framhåller,
att det långtgående skydd som enligt förslaget skall tillkomma alster
av konsthantverk och konstindustri bör, för att utvecklingen icke skall hämmas,
reserveras för produkter som uppfyller höga krav på originalitet och
konstnärlighet.

I anslutning till de i stadgandet upptagna exemplen på olika kategorier av
verk framhåller akademien för de fria konsterna, att med byggnadskonst bör
avses icke endast byggnadsverket och dess delar utan också ett komplex
av byggnader, en platsbildning och en anläggning,
där byggnader, öppna platser, terrasser, trädgårdsanläggningar och vägar
utgör en konstnärlig helhet. Detta är av vikt att understryka, eftersom
arkitekterna i våra dagar allt oftare ställes inför problem, där det gäller
att utforma en hel miljö och där det för det konstnärliga helhetsresultatet
är av största betydelse, att icke något av de ingående partierna förvanskas.
Svenska arkitekters riksförbund betonar att stads- och andra bebyggelseplaner
kan ha konstnärligt värde och alltså utgöra skyddsobjekt;
förbundet hemställer att lagtexten kompletteras i detta hänseende.
Svenska försäljnings- och reklamförbundet anser att alster av reklamkonst
bör omnämnas i lagtexten.

Sveriges radio tager upp frågan, huruvida inom televisionen
producerad film är att hänföra till filmverk i lagens mening och
sålunda underkastad de för filmverk särskilt gällande reglerna. För television
icke särpräglade former av sådan film — journalfilm, dokumentär -

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

film (kortfilm) och spelfilm — bör, framhållas det, bedömas som filmverk,
i den mån de uppfyller lagens minimifordringar. Om ett vanligt televisionsprogram
filmas, bör produkten däremot i regel ej anses som filmverk.
Ej heller kan upptagningar av direktsända program utgöra filmverk.
Film, som ingår som en integrerande del i ett direktsänt program (inserat),
bör tillsammans med programmet i övrigt anses utgöra ett verk av blandad,
originell karaktär.

Kommitténs förslag att icke bibehålla den inskränkning i skyddet av
konsthantverkets och konstindustriens produkter, som konstverkslagen gör
genom att undantaga beklädnadsartiklar och vävnader, avsedda
för dylika artiklar, beröres av några remissinstanser.
Textilrådet har i princip icke något att invända mot att värdefullt konstnärligt
skapande skyddas även på beklädnadstextiliernas område, men anser
frågan böra utredas ytterligare innan en lagändring företages, varvid
industriell sakkunskap inom branschen bör medverka. Rådet framhåller
vidare att ett skydd på området måste förutsätta, att mycket höga krav
ställes på skyddsföremålens originalitet, självständighet och konstnärliga
halt; det skall vara fråga om verkliga nyskapelser eller konstverk. Eljest
skulle en lagändring medföra osäkerhet och onödiga konflikter på marknaden
samt verka hämmande på många textilfabrikers dagliga arbete, vilket i
sin tur skulle inkräkta på den variationsrikedom på textilvaruområdet,
som nu erbjudes konsumenterna. Vidare måste domstolarna garanteras tillgång
till sakkunskap vid prövning av tvister på området. Konfektionsindustriföreningen
uttalar sig i avstyrkande riktning och anlägger delvis samma
synpunkter som textilrådet; det framhålles också att något behov av skydd
på området icke finnes. Liksom textilrådet understryker föreningen, att ett
skydd måste förutsätta mycket stränga krav på självständighet och originalitet
hos produkterna; vidare måste skyddstiden sättas väsentligt kortare
än för andra verk. Sveriges industriförbund ställer sig ytterst tveksamt till
förslaget i denna punkt. Förbundet framhåller att de praktiska svårigheterna
att avgöra vad som är skyddat eller ej och den därav följande rättsosäkerheten
i särskilt hög grad gäller detta område och att man får taga
hänsyn till textil- och konfektionsindustriens speciella arbetsförhållanden
med mycket stora mönstersortiment och med snabba säsong- och modeväxlingar.
Stort beaktande måste också tillmätas branschens egen uppfattning,
att något behov av rättsskydd icke föreligger. I övrigt uttalar sig förbundet
på samma sätt som konfektionsindustriföreningen och textilrådet.

Vad härefter angår de i andra stycket nämnda objekten karta, teckning
samt grafiskt eller plastiskt verk av beskrivande
art erinrar hovrätten över Skåne och Blekinge om att enligt
motiven även för skydd av karta och teckning skall gälla kravet, att produkten
utgör ett verk i lagens mening. Detta bör enligt hovrättens mening
uttryckligen anges i lagtexten. Därest ordet litterär bibehålies vid sin av
kommittén utsträckta innebörd, synes det kunna inbegripa jämväl karta;
karta synes härvid böra upptagas i första stycket som exempel på litterärt

Kungi. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

verk. Sjöfartsstyrelsen anser att andra stycket bör redaktionellt omarbetas,
eftersom karta torde innefattas i begreppet teckning och grafiskt eller plastiskt
verk av beskrivande art.

Innebörden av skyddet för karta beröres av rikets allmänna kartverk,
som ifrågasätter om icke det faktiska kartinnehållet är skyddat i större utsträckning
än kommittén angivit. I varje fall synes skyddet för karta,
eftersom den i ett verk redovisade kombinationen av fakta är skyddad,
böra inbegripa omfattningen av i kartan medtagna detaljer och deras placering.

I redaktionellt avseende förordar Sveriges radio, att ett par stadganden
i 2 och 4 §§, såsom uppenbarligen avseende rättens föremål, överföres till
1 §•

Departementschefen. Genom den upphovsrättsliga lagstiftningen bereder
samhället rättsskydd åt det andliga skapandet inom litteraturens och konstens
område. Då det gäller att närmare bestämma vad som är föremål för
rätten, tillämpas i gällande lag den tidigare allmänt använda metoden att
man som skyddsobjekt uppräknar särskilda former av sådant skapande.
Vid den revision av lagstiftningen som nu är aktuell är det emellertid av
vikt att själva grundbegreppen därinom utformas på sådant sätt, att de
kan antagas behålla sin giltighet och användbarhet under så lång tid som
möjligt. Ur denna synpunkt är metoden att ange rättens föremål genom uppräkning
icke ändamålsenlig; det andliga skapandet söker sig nya uttrycksformer
och med nämnda metod riskerar man att dessa kommer att falla
utanför det skyddade området. Jag vill därför liksom kommittén förorda att
rättens föremål bestämmes genom en mera allmänt hållen beskrivning. I
anslutning till Bernkonventionens uttryckssätt synes man härvid, såsom
kommittén föreslagit, böra som föremål för skydd ange litterärt eller konstnärligt
verk. I enlighet härmed förklaras i förevarande paragraf upphovsrätt
tillkomma den som skapat ett dylikt verk.

Såsom kommittén understrukit tages uttrycket »litterärt eller konstnärligt
verk» här i mycket vidsträckt mening. Särskilt må framhållas att med
litterärt verk avses ej endast skönlitteratur utan även beskrivande framställningar,
såsom vetenskapliga arbeten, reseskildringar, handböcker o.
dyl.; till denna grupp hänföres även framställningar genom tabeller, kurvor,
bilder o. dyl. Denna utsträckta betydelse av begreppet litterärt verk är allmänt
godtagen i upphovsrätten och tillämpas bl. a. i Bernkonventionen. Jag
finner det därför ej behövligt att, såsom en remissinstans yrkat, uttryckligen
upptaga även vetenskapliga och andra beskrivande verk som skyddsobjekt.

Till de skyddade objekten hör även filmverk av olika slag. Såsom filmverk
är att räkna icke blott dramatiska filmer utan även, under förutsättning
av erforderlig kvalitet, andra filmer, såsom kortfilmer, reportage- och
journalfilmer o. dyl. Enligt kommitténs mening är en del icke dramatiska
filmer av beskrivande karaktär att hänföra till de litterära verken. Även

Kungl. Mnj:is proposition nr 17 år 19(10

om skäl kan anföras för denna åsikt, finner jag det — i anslutning till
vad som allmänt är godtaget inom Bernunionen — naturligare att anse
filmverk generellt tillhöra det konstnärliga området i vidsträckt mening.
Med hänsyn härtill torde det icke vara erforderligt att särskilt ange att
även beskrivande filmer är skyddade. Det bör i detta sammanhang framhållas
att frågan huruvida ett verk skyddas såsom litterärt eller såsom
konstnärligt alster saknar betydelse såvitt angår de grundläggande reglerna,
vilka är gemensamma för alla slags verk. Däremot har frågan praktisk
vikt vid tillämpning av vissa specialregler i 2 och 3 kap., vilka endast
gäller litterära verk. Av vad jag nyss anfört framgår att dessa specialregler
icke i något fall skall användas på filmverk.

Den valda bestämningen av rättens föremål innebär, såsom kommittén
understrukit, att för skydd kräves ett visst mått av självständighet och originalitet
hos produkten. Den närmare innebörden härav har utförligt diskuterats
av kommittén, och i några remissvar har gjorts uttalanden om hur
kravet bör tolkas i vissa särskilda fall, såsom i fråga om tidnings- och radiointervjuer,
byggnadsverk m. m. Det är tydligt att några fasta och fullt klara
gränslinjer ej kan lagstiftningsvägen uppdragas, utan det närmare bedömandet
får liksom hittills ankomma på rättsvetenskap och praxis. Härvid
bör med hänsyn till detta rättsområdes internationella inriktnmg jämväl
utvecklingen i andra jämförbara länder beaktas.

Vid remissbehandlingen har gränsdragningen mellan skyddade och oskyddade
objekt särskilt berörts såvitt avser konstindustrien, där problemet har
stor praktisk betydelse. Med anledning av vad som här yttrats vill jag understryka,
att bedömningen i hithörande fall skall ske enligt samma normer
som eljest gäller. Vad det kommer an på är sålunda uteslutande huruvida
produkten i sin utformning företer sådan konstnärlig självständighet och
originalitet som i allmänhet kräves för upphovsrättsligt skydd; den omständigheten
att produkten är avsedd för industriellt mångfaldigande saknar
betydelse för skyddsfrågan. Förslaget står här i överensstämmelse med
gällande rätt, sådan den tolkats i en nyligen meddelad dom i högsta instansen
(NJA 1958 s. G8). Ett särskilt spörsmål, till vilket jag återkommer vid
13 g, är hur skyddstiden skall bestämmas i hithörande fall.

Den allmänna bestämningen av upphovsrättens föremål hör, såsom kommittén
föreslagit, i lagtexten kompletteras med en exemplifiering. Mot kommitténs
förslag i detta avseende synes ej vara anledning till erinran. Det
torde ej vara behövligt all, som ett par remissinstanser yrkat, tillfoga ytterligare
exempel. Beträffande byggnadskonst har akademien för de fria konsterna
uttalat, att därmed under vissa förhållanden bör avses även ett komplex
av byggnader, en platsbildning eller en anläggning. Påpekandet synes
riktigt, men jag vill erinra om att den praktiska betydelsen av ett skydd på
området icke är stor, hl. a. med hänsyn till att ägaren måste ha ganska vidsträckt
rätt att vidtaga ändringar och andra omdispositioner, jfr 13 §. Till
de synpunkter som Sveriges radio anfört beträffande televisionsfilm kan jag
i det väsentliga ansluta mig.

1 llihang till riksdagens protokoll 1960. I samt. Nr 17

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

I exemplifieringen nämnes bl. a. alster av konsthantverk och konstindustri.
Kommittén har icke bibehållit det undantag som gällande konstverkslag här
gör för heklädnadsartiklar och vävnader, avsedda för dylika artiklar. Mot
denna ståndpunkt, som innebär att skydd införes för hithörande produkter
— i den mån de fyller erforderliga kvalifikationer — har företrädare för
industriintressen ställt sig starkt kritiska. Det har hl. a. framhållits att det
icke finns något behov av skydd på området samt att de praktiska svårigheterna
att avgöra vad som vore skyddat skulle medföra rättsosäkerhet och
verka hämmande på industriens arbete.

Beträffande detta spörsmål må till en början framhållas, att saken icke
torde vara av någon större praktisk betydelse, då det tyd ligt vis endast sällan
lörekommer sådant nyskapande på området, att förutsättningar för skydd
föreligger. Rent principiellt är det dock icke tillfredsställande, att värdefullt
konstnärligt skapande inom detta verksamhetsfält skall kunna tillägnas av
andra. Även om den svenska industrien anser sig kunna undvara skydd,
måste hänsyn tagas till de befogade anspråk i detta hänseende som konstnärer
och företag i andra länder kan ha vid försäljning av sina produkter i
Sverige. En viktig synpunkt är här, att skydd på området numera kräves av
Bernkonventionen. Vad angår de betänkligheter industrien i övrigt givit uttryck
åt, torde dessa med hänsyn till vad som nyss anförts om frågans ringa
praktiska betydelse vara överdrivna. Det kan i detta sammanhang erinras
om att skydd för här avsedda produkter sedan lång lid funnits i våra grannlander
utan alt man i dessa förmärkt några olägenheter därav. Jag anser
darfor i likhet med kommittén att det nu diskuterade undanlaget i konstverkslagen
icke bör bibehållas. Såsom jag förut anfört återkommer jag vid
43 § till frågan hur skyddstiden bör bestämmas för hithörande alster.

Gällande författarlag nämner, i anslutning till Bernkonventionen, såsom
skyddsobjekl särskilt sådan teckning samt grafisk och plastisk avbildning,
som ar av vetenskaplig eller teknisk art. Att dylika produkter principiellt
åtnjuter skydd enligt förslaget framgår av vad jag förut anfört därom
att såsom litterärt verk även räknas framställningar av beskrivande art. Likväl
synes det vara av visst värde, att, såsom kommittén föreslagit dessa
alster alltjämt särskilt anges och att därvid även karta medtages. En bestämmelse
i ämnet bör såsom kommittén föreslagit upptagas i andra stycket
av forevarande paragraf. Den av kommittén föreslagna formuleringen torde
dock bora redaktionellt jämkas, så att det framgår att det för skydd gälande
kravet, att produkten är att anse som ett verk i lagens mening, skall
galla aven kartor och teckningar. I anslutning härtill vill jag med aniednin«
8''V-,T„SOm anförls * ett remissyttrande framhålla, att skyddet för karta
sj al vfallet icke kan avse de kartografiska elementen — angivande av orters
och gransers belägenhet o. s. v. — som sådana utan endast det urval och
den kombination av dessa som gjorts för den föreliggande produkten

Vad angår upphovsrättens subjekt skall enligt förslaget rätten tillkomma
i*n.so™ skaPat ver! stadse ar att betrakta den författare, tonsättare eller konstnär, som åstad -

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

kommit verket. Detta gäller även om vederbörande utfört verket på beställning
eller i anställning hos annan. På grund av föreliggande avtal eller anställningsförhållande
övergår rätten emellertid ofta omedelbart på beställaren
eller arbetsgivaren. Härmed sammanhängande frågor behandlas vid
27 §.

Ett par remissinstanser har särskilt uppehållit sig vid frågan vem som
är att anse som upphovsman till en intervju. Med anledning av yttrandena
i denna del vill jag understryka att bedömningen här skall ske enligt samma
grunder som eljest gäller. Om det är intervjuaren som utfört planerings- och
avfattningsarbetet, bör han anses som upphovsman. Har å andra sidan den
intervjuade själv skrivit eller dikterat intervjun, är det självfallet han som
får rätten till denna. Stundom är tänkbart att rätten tillkommer intervjuaren
och den intervjuade gemensamt, vilket innebär att för senare återgivning
kräves samtycke både av intervjuaren — vars rätt dock i allmänhet enligt
det nyss anförda torde tillkomma arbetsgivaren — och den intervjuade.

Beträffande bestämmelserna i förevarande paragraf samt i 2 och 4 §§ har
i ett remissyttrande förordats vissa omdisposilioner. Den av kommittén valda
uppställningen synes mig emellertid ändamålsenlig och jag har ej funnit
anledning att frångå den.

2 §•

I paragrafen, som frånsett en redaktionell ändring i tredje stycket är likalydande
med 2 § kommittéförslaget, behandlas upphovsrättens innehåll såvitt
rör dess praktisk-ekonomiska sida.

Gällande rätt. Upphovsmannens rätt att förfoga över verket är i gällande
rätt bestämd genom en uppräkning av vissa befogenheter att utnyttja verket,
som i skilda avseenden tillagts honom.

Vad först angår litterära och musikaliska verk, bestämmes i 2 § första
stycket förfatlarlagen, att författare — med de inskränkningar, varom stadgas
i vissa angivna paragrafer i lagen — äger uteslutande rätt

att genom tryck, fotografi eller på annat sätt mångfaldiga sitt verk;
att offentligen föredraga skrift eller muntligt föredrag, utföra musikaliskt
verk eller uppföra dramatiskt eller mimiskt verk;

att medelst kinematografi offentligen framföra eller genom radio utsända
sitt verk.

Enligt andra stycket hänföres till mångfaldigande jämväl att överföra ett
verk på mekaniskt tal- eller musikinstrument eller på vals, platta, band eller
annan till dylikt instrument hörande inrättning. Härjämte stadgas, att
där ett sålunda överfört verk genom instrumentet återges, detta anses såsom
föredragande eller utförande av verket.

Vad angår rätten alt offentligt utföra musikaliskt verk må nämnas, att
praxis (se NJA 1933 s. 639) härunder hänfört även det fallet, att ett i radio
utsänt verk återges för allmänheten i högtalare.

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

Vissa i 24 § författarlagen upptagna ansvarsregler, för vilkas innehåll
redogörelse lämnas vid 53 § i förslaget, ger vidare författaren skydd mot att
olovligen eller allenast för enskilt bruk framställda exemplar av verket hålles
till salu eller sprides. På samma sätt åtnjuter han skydd mot att i riket till
spridande införes sådant exemplar av verket, som framställts utan hans
tillstånd i fall, da sådant tillstånd skulle ha erfordrats för dess mångfaldigande
här i riket, eller att infört exemplar av detta slag hålles till salu eller
sprides.

Den uppräkning av författarens rättigheter, som upptagits i 2 §, är uttömmande.
Andra former för verkets utnyttjande faller således utanför ensamrätten,
exempelvis offentlig uthyrning eller utlåning samt offentlig utställning
eller annan visning av exemplar av verket.

Författarens befogenheter enligt 2 § har icke allenast avseende å verket i
dess ursprungliga form. Enligt 3 § första stycket innebär dessa befogenheter
även uteslutande rätt för honom att mångfaldiga ävensom offentligen
föredraga, utföra eller uppföra eller ock medelst kinematografi framföra
eller genom radio utsända verket i översättning till annat språk, så ock i
bearbetning.

Enligt 3 § andra stycket anses såsom bearbetning i synnerhet:

1) dramatisering eller eljest överförande av en skrift från en litterär form
till en annan ävensom skrifts överförande till en form, avsedd att återges
genom kinematografi;

2) ett musikaliskt verks omsättning för ett eller flera instrument eller
för en eller flera sångstämmor.

I 3 § tredje stycket stadgas slutligen, att såsom bearbetning icke anses,
att i fri anslutning till ett verk framställes ett nytt, i det väsentliga självständigt
sådant.

Vad härefter angår konstverk, gäller enligt 2 § konstverkslagen, att konstnär
— med de inskränkningar, varom stadgas i vissa angivna paragrafer i
lagen ägei uteslutande rätt att efterbilda sitt konstverk, vare sig'' genom
konstnärligt förfarande eller genom mångfaldigande medelst tryck, fotografi,
avgjutning eller pa annat sätt. Till efterbildande hänföres jämväl alt bygga
efter byggnadsverk eller efter ritning eller modell till sådant. Såsom efterbildande
anses icke alt i fri anslutning till ett konstverk framställes ett nytt,
i det väsentliga självständigt sådant.

Vissa i 15 § upptagna ansvarsregler — jämför här vid 53 § i förslaget —
ger konstnären skydd mot att olovligen eller allenast för studieändamål eller
enskilt bruk framställda efterbildningar av konstverket hålles till salu,
sprides eller offentligen utställes; han åtnjuter jämväl skydd mot att i riket
till spridande eller offentligt utställande införes sådan efterbildning av verket,
som framställts utan hans tillstånd i fall, då sådant tillstånd skulle ha
erfordrats för dess efterbildande här i riket, eller att införd efterbildnhm av
detta slag hålles till salu, sprides eller offentligen utställes.

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 ur 1960

Kommittén. Kommittén framhåller inledningsvis, alt man vid utformandet
av huvudbestämmelsen om upphovsrättens praktiskt-ekonomiska innehåll
— vad som i kommittéförslaget benämnes upphovsmannens rätt att förfoga
över verket — kan välja mellan en allmän formel och en uppräkning
av olika befogenheter. Med den historiska utvecklingen sammanhänger att
den senare metoden hittills varit den vanliga. En mera allmän formulering
är emellertid att föredraga: det är önskvärt att finna en beskrivning av rätten
som icke snabbt blir omodern genom teknikens utveckling. En sådan allmän
beskrivning bör täcka alla förfoganden över verket som har ekonomisk
betydelse. Enligt kommitténs mening kan detta ske om upphovsmannen
förklaras äga uteslutande rätt att förfoga över verket i två huvudformer,
nämligen genom att framställa exemplar därav och genom att göra det tillgängligt
för allmänheten; en regel av detta innehåll har upptagits i paragrafens
första stycke.

Den första befogenheten motsvarar författarlagens ensami ält att mångfaldiga
verk och konslverkslagens ensamrätt att efterbilda verk. Att kommittén
icke bibehållit uttrycket mångfaldiga sammanhänger med att regeln
bör täcka även det fallet att ett enda eller några få exemplar framställes.
Kommittén utvecklar i anslutning härtill vad som avses med exemplar i
förslagets mening. Därmed förstås varje föremål, i vilket verket är nedlagt
eller fixerat, likgiltigt med vilken teknik detta skett; ett litterärt eller musikaliskt
verk kan ligga i manuskript, tryck, grammofonskiva eller upptagning
av annat slag, en målning eller skulptur i original eller reproduktion,
en byggnad eller ett konstinduslriföremål i skiss, arbetsrilning, modell ellei
färdig produkt och så vidare i växlande mångfald. Såsom exemplar är även
att anse trycksatser, klichéer, formar och andra föremål och anordningar,
med vilkas hjälp verket kan komma till utförande i normal form eller nya
exemplar kan framställas. Slutligen är som exemplar att betrakta kopior
och avbildningar av verket, även om de väsentligt avviker från originalet i
utförande och format eller om efterbildningen sker i helt annan teknik än
den för originalet använda. EU fotografi av ett byggnadsverk är i enlighet
härmed att anse som ett exemplar av detta. Ett exemplar i förslagets mening
föreligger även om det endast är en del av verket som reproducerats.
Med hänsyn till den praktiska betydelsen av sådana exemplar som grammofonskivor,
filmband, tonband o. dyl. har i paragrafens andra stycke uttryckligen
angivits att såsom framställning av exemplar även anses att verket
överföres på anordning, genom vilken det kan återges.

Vad som avses med att verket göres tillgängligt för allmänheten utlägges
i tredje stycket. Främst räknas bil fall då verket framföres offentligt. Utan
betydelse är härvid, om verket förmedlas omedelbart till en vid framförandet
närvarande publik eller om förmedlingen sker med hjälp av särskilda tekniska
anordningar, såsom filmförevisning, radiering, television eller återgivande
genom ljusbilder, grammofon eller högtalare. 1 denna del motsvarar
stadgandet författarlagens bestämmelser om rätt att offentligen föredraga,
utföra och uppföra, att medelst kinematografi offentligen framtöra

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

samt genom radio utsända verk, men det täcker även andra fall, där man
kan tala om ett framförande.

Under uttrycket göra verket tillgängligt för allmänheten är vidare att
hänföra åtgärder genom vilka exemplar av verket utbjudes till försäljning,
uthyrning eller utlåning eller eljest sprides till allmänheten eller visas offentligt.
Kommittén framhåller att upphovsmannens befogenhet i denna del,
såvitt angår exemplar som icke omfattas av en utgivning — d. v. s. exemplar
som icke lagligen förts i handeln eller eljest lagligen kommit i omlopp
bland allmänheten — i första hand framstår som ett komplement till rätten
att mångfaldiga verket, men att nämnda befogenhet i vissa fall kan få självständig
betydelse, t. ex. då det gäller att förhindra spridning av olovligen
framställda eller obehörigen importerade exemplar. Beträffande exemplar,
som omfattas av en utgivning, bör spridningsrätten principiellt icke gälla
vidareöverlåtelse, t. ex. försäljning i antikvariat eller på bokauktion. Ehuru
detta torde ligga i sakens natur, bör enligt kommitténs mening en uttryckhg
begränsning i detta hänseende uppställas; systematiskt borde detta ske i
iörevarande paragraf men av lagtekniska skäl har frågan behandlats i 2
kap. (23 och 25 §§). Däremot intager förslaget ståndpunkten att upphovsmannens
rätt principiellt oinfattar uthyrning och utlåning av sådana exemplar
som här avses; exemplaren sättes genom dessa åtgärder i en cirkulation,
som innebär att verket göres tillgängligt för allmänheten. Praktiskt viktigast
är här utlåningen inom den offentliga biblioteksverksamheten. Även i
denna del föreslås emellertid vittgående modifikationer i 23 och 25 §§.

Såsom anförts äger upphovsmannen med stöd av spridningsrätten förhindra
spridning av obehörigen importerade exemplar. Hans intresse av att
i hithörande fall redan själva importen förhindras tillgodoses genom eu
straffbestämmelse i 53 §’.

Eu fråga som kommittén särskilt diskuterar är ofientlighetsbegreppet i
uttrycket »göra verket tillgängligt för allmänheten». Detta uttryck bör enligt
kommitténs mening omfatta icke blott framföranden vid tillställningar som
är offentliga i vanlig mening utan även framföranden vid tillställningar som
eljest har offentlig karaktär, ehuru arrangören genom vissa yttre former, såsom
anmälan om medlemskap eller »inval» i eu förening, formella inbjudningar
och liknande, sökt ge kretsen av deltagare sken av att tillhöra en sluten
grupp. I en del förvaltnings- och finansrättsliga författningar om kontroll
eller beskattning av offentliga föreställningar bär dylika »föreningsarrangeinang»
uttryckligen likställts med offentliga föreställningar i äldre
mening. Detta har skett genom att författningarna förklarats tillämpliga
jämväl på tillställning, till vilken tillträde är beroende av medlemskap i viss
förening eller av inbjudning, därest tillställningen uppenbarligen utgör del
av en uteslutande eller väsentligen för anordnande av dylika tillställningar
driven rörelse eller tillställningen eljest, såsom med avseende å sin omfattning
eller de villkor, varunder tillträde lämnas, är att jämställa med tillställning,
till vilken allmänheten har tillträde. Enligt kommitténs mening är det
emellertid icke nödvändigt att införa en motsvarande bestämmelse i lagen

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

om upphovsrätt; även utan sådan måste offentlighetsrekvisilet anses ha den
innebörd som angivits. Det är sålunda uppenbart, framliålles det, att såsom
offentligt framförande i upphovsrättslig mening måste anses utförande av
skådespel eller musik i teaterklubbar, konsertföreningar, föreläsningsföreningar
och liknande sammanslutningar, och detta även om av utrymmesskäl
endast medlemmar äger tillträde eller tillträdet för nya medlemmar är
begränsat. Som särskilt skäl mot att göra ett tillägg till lagtexten i denna
punkt anföres att grannländernas kommittéer ansett ett sådant överflödigt.

I tredje styckets andra punkt har upptagits stadgande, enligt vilket med
offentligt framförande jämställes att verket framföres i förvärvsverksamhet
inför en större sluten krets. Främst syftas här på den s. k. industrimusiken,
d. v. s. framförande av musik genom grammofon eller radio inom fabriker
och andra företag. Kommittén anför, att det vid liden för avgivande av dess
betänkande var omtvistat, huruvida sådana framföranden omfattades av
upphovsrätten. En grundläggande synpunkt i förslaget är emellertid, att
inom upphovsmannens ensamrätt hör falla allt sådant utnyttjande av verket
i ekonomiskt syfte, vilket icke är alt hänföra till privatlivets område. Industrimusiken
är enligt kommitténs mening i allmänhet att hänföia till dylikt
utnyttjande. För att avgränsa vissa mindre arbetsmiljöer som tillhör
privatlivet, exempelvis mindre företag inom småindustrien och hantverket,
har emellertid som krav för att framföranden av hithörande slag skall gå in
under ensamrätten uppställts att åhörarna kan anses som en »större» krets.
Kommittén framhåller att gränsdragningen är otillfredsställande, men att
en närmare precisering icke synes vara möjlig. Att fixera ett visst antal personer,
vid vilket gränsen bör gå, synes vara en alltför stel metod. Det är även
andra omständigheter än antalet åhörare, som bör inverka på bedömningen.
En sådan omständighet är att fråga kan vara om en privat radiomottagare
eller dylikt, som endast delvis användes för de i rörelsen anställda. En annan
omständighet hänför sig till hur pass regelbundet arrangemanget är. Det
kan även vara vanskligt att avgöra, vilka som bör räknas till åhörarskaran,
om utsändning äger rum i flera lokaler inom ett företag och en del anställda
kanske går in och ut i dessa under arbetet. Som en allmän riktpunkt för
bedömningen anföres att om icke särskilda omständigheter föranleder till annat,
kretsen skall anses större, om framförandet inom ett och samma företag
lätt kan avlyssnas av mer än 50 personer. Omvänt bör under samma förutsättningar
stadgandet knappast anses tillämpligt, om antalet möjliga lyssnare
stannar under 20. Mellan dessa ytlergränser måste avgörandet självfallet
bli beroende på omständigheterna, varvid dock i tveksamt fall stadgandet
icke bör anses tillämpligt. Kommittén tillägger att eu dylik bestämmelse i
gränsfallen måste tillämpas med all varsamhet. I sakens natur ligger, att
om det gjorts ett ursäktligt antagande, alt en viss åhörarkrets enligt praxis
icke vore att hänföra till de större, intrång i ensamrätten ej skall anses
föreligga.

I fortsättningen framhåller kommittén alt stadgandet icke endast avser
industrimusik utan även andra framföranden i förvärvsverksamhet infor eu

Kungl. Maj:ts proposition nr 11 år 1960

större sluten krets. Som exempel nämnes musik och annan underhållning
på passagerarfartyg under langkryssningar samt vid privata sammankomster
i restaurangs festvåning. Kommittén framhåller helt allmänt att även i dessa
lall vid avgörande huruvida stadgandet är tillämpligt den kvantitativa synpunkten
och gränsdragningen mot privatlivet är av betydelse. Särskilt i fråga
om pensionat och liknande finns en serie övergångsfall från helt privata miljöer
till stora etablissemang som står offentligheten nära. Uppenbart är.
uttalar kommittén, att om några tiotal fasta gäster — och inga »utomståen''
pä ett pensionat eller ett turisthotell samlas kring radion i dagligluinmet
eller dansar till grammofonmusik, delta icke bör hänföras under
upphovsmannens ensamrätt.

Enligt förevarande paragraf innefattar upphovsrätten uteslutande rätt att
i förut angivna hänseenden förfoga över »verkets». För tydlighetens skull
bär uttalats, att rätten avser verket i ursprunglig eller ändrad form, i översättning
eller bearbetning, i annan litteratur- eller konstart eller i annan teknik.
Stadgandet motsvarar här gällande rätt.

Angående förevarande paragraf är en av de sakkunniga, professorn Ebcrstein,
av skiljaktig mening såvitt angår sättet för beskrivande av upphovsmannens
ensamrätt afl förfoga över exemplar av sitt verk. Eberstein anför
härom:

Såsom jag i en uppsats i Tidsskrift for Rettsvitenskap 1955 s. 127 ff. närmare
utvecklat, ställes lagstiftaren vid denna frågas lösande inför valet att

antingen tillerkänna upphovsmannen en allmän s. k. exemplarrätt _ med

lorsteg framför de enskildas äganderätt till sina exemplar — och att däretter
genom en rad undantagsbestämmelser till förmån för exemplarägaren
inskränka den blott teoretiska allmänrätten till ett minimum eller att låta
upphovsmannens allmänna ensamrätt omfatta allenast befogenhet att
mångfaldiga och offentligen framföra verket samt därtill lägga de jämförelsevis
få enstaka befogenheter att förfoga över exemplar, vilka böra förtal
å i* S uPPhovsmannen; framför allt kommer härvid i betraktande rätten
till offentlig utlåning och uthyrning, där icke sådan rätt i annan ordning
~j®xemPelvls som yår biblioteksavgift genom statsanslag — blir tillgodo ,

^?..rsJa§e*..har den förra vägen och givit upphovsmannen ensamrätt
att torioga over exemplar av verket, då sådant »utbjudes till försäljning, uthyrning
eller utlåning eller eljest sprides till allmänheten eller visas offenthgts»
(2 § tredje stycket), och sedermera har man i anslutning till denna
»principiella» huvudregel närmare preciserat de många undantagen härifrån.

För mm del har jag trott, att den andra metoden — att i lagtexten fastslå
allenast de fa befogenheter av denna natur, som bör förbehållas upphovsmannen
— skulle göra lagtexten mera lättförståelig, då den komme alt utgå
rån ett betraktelsesätt, vilket bättre stode i överensstämmelse med gängse
rättsuppfattning än den »principiella» ensamrätt, som lagförslaget i 2 §
t ast siar och som, även med den motivering varmed man sökt underbvgga
den, för mig framstar såsom en teoretiskt sett icke tillfyllest motiverad konstruktion,
baserad på alllför knappt verklighetsunderlag.

Kungl. Muj.ts proposition nr 17 år 1900

Remissyttrandena. Kommitténs förslag att bestämma upphovsrätten såsom
innefattande uteslutande rätt att förfoga över verket genom
att framställa exemplar av verket och göra det
tillgängligt för allmänheten tillslyrkes eller lämnas utan erinran
av det övervägande antalet remissinstanser.

Det av professor Eberstein i särskilt yttrande framförda förslaget angående
sättet att beskriva rätten vinner anslutning från svenska försäljningsoch
reklamförbundet som bl. a. framhåller, att en lagstiftning enligt denna
metod är lättare att överblicka för lekmannen. I samma riktning som reservanten
uttalar sig vidare juridiska fakulteten vid Uppsala universitet, i vars
yttrande länsstyrelsen i Uppsala län instämmer, samt styrelsen för svenska
landskommunernas förbund. Sistnämnda remissinstans framhåller att man
för ett rättvist tillgodoseende av skyddet för det litterära och konstnärliga
skapandet ej behöver konstruera rättigheter av den totala karaktär som utredningen
föreslår. Ett exempel på de svårigheter, som mött vid tillämpningen
av denna teknik, är det sätt på vilket rätten till utlåning behandlats
i förslaget. Eftersom hinder för privat underhandsutlåning av köpta bokexemplar
icke skall föreligga och biblioteksutlåningen åtminstone tills vidare
skall lämnas fri, återstår för författarnas del icke mycket av den i 2 § proklamerade
rätten för upphovsmannen att förfoga över verkens utlåning till
allmänheten. Även i övrigt synes korrespondensen mellan 2 och 23 §§ oklar
och ägnad alt vålla missförstånd. Beträffande biblioteksutlåningen tillkommer,
alt något på internationella överenskommelser grundat tvång att i
denna del utvidga upphovsrätten ej förelegat.

Föreningen Sveriges filmproducenter framställer helt allmänt anmärkningen
att uttrycket »göra verket tillgängligt för allmänheten» är oklart och
för filmens del olämpligt.

I övrigt har mot förslaget i förevarande del endast riktats redaktionella
anmärkningar. Sveriges radio anser orden »förfoga över verket» böra utgå
som överflödiga; där uttrycket i övrigt förekommer i lagen, bör del ersättas
med ordet upphovsrätt. Akademien för de fria konsterna finner uttrycket
»framställa exemplar av verket», ur konstens förhållanden betraktat, kunna
orsaka missförstånd. Enligt kommittén är varje reproduktion, av vilket slag
det vara må, ett exemplar av verket. När eu skulptör eller grafiker talar
om exemplar, menar han dock identiska eller i det närmaste identiska konstverk,
som utgör nummer i en serie och som har det gemensamt, att de samtliga
gjutits i samma form, präglats av samma stamp eller mottagit avtryck
av samma plåt, stock eller sten. De olika exemplaren av ett verk behöver
däremot icke vara utförda i samma material. Klarare skillnad måste göras
mellan exemplar, reproduktion, kopia och replik. En liknande anmärkning
framföres av Sveriges allmänna konstförening och, i annat sammanhang, av
statens konstråd.

Det sätt på vilket den närmare innebörden av de grundläggande
befogenheterna beskrivits i andra och tredje styckena bo -

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

röres av några remissinstanser. Sveriges radio anser det i andra stycket använda
ordet anordning såsom beteckning på grammofonskivor, band, filmremsor
o. dyl. vara mindre lämpligt. Hovrätten över Skåne och Blekinge ifrågasätter
om det icke bör komma till uttryck i lagtexten att, såsom avsetts, upphovsmannens
rätt att göra verket tillgängligt för allmänheten även omfattar utföranden
vid föreställningar av den art, som enligt de i motiven berörda offentligrättsliga
författningarna — och sedermera även i 1956 års allmänna ordningsstadga
— jämslälles med offentliga föreställningar i äldre mening. För den
enskilde festarrangören, som vill låta offentligen framföra ett upphovsrättsligt
verk vid en »föreningssammankomsts. av här åsyftat slag och därvid har
att taga ställning till frågor om såväl t. ex. nöjesskatt som tillstånd av och
ersättning till upphovsmannen, måste det te sig förvirrande, att samma lagtekniska
term givits olika innebörd i författningar, som ur hans synvinkel
kan framstå som varandra närstående. Mot ett motivuttalande anför föreningen
Sveriges filmproducenter, alt det enligt dess mening icke är uppenbart
all exempelvis teaterklubbars föreställningar för medlemmar är att betrakta
såsom offentliga; den livliga verksamhet, som sedan flera år tillbaka bedrives
av ett stort antal filmstudios i landet, har i praxis icke ansetts nöjesskattebelagd.
I anledning av ett annat motivuttalande framhåller Sveriges
radio, att under offentligt framförande bör ingå icke blott fall, där man på
ett naturligt sätt talar om framförande, utan överhuvudtaget varje framställning
av verket, som icke innebär dess fixering i ett exemplar. Vidare
Irainhåller Sveriges radio, att offenllighetsbegreppet vid spridning till allmänheten
är ett annat än vid offentligt framförande; spridning till allmänheten
får anses ha skett, så snart ett enda exemplar har överlämnats till
någon person som icke tillhör den närmaste familje- eller vänkretsen —
med vissa undantag, såsom då exemplaret lämnas till en hantverkare för
reparation. Förhållandet har betydelse särskilt beträffande konstverk.

Den i tredje stycket föreslagna utvidgningen av upphovsmannens rätt till
att omfatta även industrimusik och andra framföranden i förvärvsverksamhet
inför eu större sluten krets tillstyrkes eller lämnas utan erinran
av så gott som samtliga remissinstanser. Det avstyrkes endast av Sveriges
industriförbund och konfektionsindustriföreningen. Industriförbundet
framhåller bl. a., att induslrimusik icke användes i förvärvssyfte och alt det
icke heller är visat, att den positivt påverkar produktionsresultatet. Åtgärden
syftar — på samma sätt som exempelvis färgkonditionering och arbetslokalers
prydande med blommor och konstverk -- till att helt allmänt befrämja
trevnaden på arbetsplatsen och har alltså en rent social karaktär. Vidare är
det föreslagna stadgandet, närmast uttrycket större krets, så obestämt att
den praktiska tillämpningen lätt kan leda till ur rättssäkerhetssynpunkt
mycket otillfredsställande konsekvenser, i vart fall intill dess att erforderligt
antal vägledande prejudikat föreligger. Det är ej heller tillfredsställande
att ersättningsrätten, såsom följer av förslaget, skall vara beroende av vem
som formellt arrangerar framförandet, företaget eller de anställda. Viss tvekan
mot förslaget uttalas av juridiska fakulteten vid Uppsala universitet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

som framhåller att det lätt kan vålla svårigheter i tillämpningen. Till fakultetens
yttrande ansluter sig länsstyrelsen i Uppsala län.

Förslagets ståndpunkt att framföranden av hithörande slag, för att gå in
under upphovsrätten, skall ske inför en större krets upptages till särskild
granskning i några yttranden. Hovrätten över Skåne och Blekinge har
icke principiellt något att invända mot detta krav men anser att den gränsdragning
det här är fråga om bör göras klarare. Hovrätten har ej närmare
undersökt, hur en sådan gräns lämpligen skulle kunna dragas, men
erinrar om att i annan lagstiftning berörande företag, som här är i fråga —
industrier, hotellrörelser etc. — redan tillämpas olika fixa gränser, såsom
i lagstiftningen om arbetstidens begränsning och om tillstånd till drivande
av hotell- och pensionatrörelse. Även om anknytning till dylika redan fixerade
gränser ej finnes lämplig, synes det hovrätten som om en bestämd gränsdragning,
med de olägenheter som må följa av en sådan, vore att föredraga
framför en motivhänvisning till eu blivande praxis och till ursäktliga misstag
rörande denna.

Stim, föreningen svenska tonsättare, Skap och svenska musikförläggarcföreningen
anser att ordet större bör utgå; upphovsmannens rätt hör enligt
föreningarnas mening omfatta varje framförande i förvärvsverksamhet,
oavsett antalet åhörare. Upphovsmannen bör — likaväl som exekutören —
ha möjlighet till ersättning så snart verket utnyttjas i förvärvsverksamhet.
Det framhålles vidare att inom industrier begreppet större krets är otidsenligt.
Härom anföres följande:

På alla områden strävar man ju efter att kunna prestera ett maximum
av arbete med ett minimum av mänsklig arbetskraft. Den alltmer tilltagande
automationen är ett utslag av denna strävan. Personalen kan bestå av
en enda man, och tillgång till »industrimusik» kan vara av största betydelse
för hans effektivitet genom att göra hans ensamma och monotona arbetsförhållanden
drägliga. Exempel finns redan nu, där en eller ett par personer
har att sköta miilionleveranser t. ex. vid kraftstationer. Här kan i vissa fall
»industrimusik» också befordra arbetets effektivitet. Fastän arbetsstyrkan
icke kan betecknas såsom en större krets, gäller dock för företaget lagar och
förordningar om arbetstid, arbetarskydd etc. I analogi därmed hör också
auktorrättslagen vara tillämplig.

I andra hand anför föreningarna alt de siffror, som kommittén angivit
vid sin bestämning av begreppet större krets, ej får bli normgivande. Det
framhålles också att ett turisthotell eller ett pensionat aldrig kan anses tillhöra
privatlivets område.

Till föreningarnas nu berörda uppfattning ansluter sig i allt väsentligt
musikaliska akademien.

Kravet alt framföranden av hithörande slag, för att omfattas av upphovsmannens
rätt, skall ske i förvärvsverksamhet upptages till granskning
i några yttranden. Stockholms rådhusrätt anser stadgandet böra förtydligas
så all det klart framgår, att man här åsyftar arrangörens verksamhet.
Stim, föreningen svenska tonsättare, Skap och svenska musikförläggareföreningen
menar däremot, att kravet bör anses uppfyllt även då framfö -

Kungl. Maj:Is proposition nr 17 år 1960

iandet skei'' i eu verksamhet, där förvärvssyfte visserligen icke finns hos
arrangören men föreligger hos exekutören. Ett stort antal musiker och sångare
har numera begränsat sina yrkesmässiga framträdanden till slutna fester
och tillställningar. Dessa exekutörer borde vara skyldiga erlägga ersättning
till de upphovsmän, med hjälp av vilkas verk de skaffar sig inkomst.
Liknande synpunkter anlägges av Sveriges dramatikerförbund, som framhåller
att skådespelare icke sällan engageras för enskilda tillställningar. Enligt
förbundets mening bör orden »i förvärvsverksamhet» utgå.

Musiketablissementcns förening anser att stadgandet ej i något fall bör
vara tillämpligt, då musik i särskild ordning anordnas för slutet sällskap i
festvåning. Redan av förslaget följer att stadgandet icke skall tillämpas, då
den som hyr festvåningen anordnar musiken, men detsamma bör gälla även
om det är restauratören som förmedlar eller ordnar musiken; det är här fråga
om en serviceåtgärd, som ej kan anses ingå i restauratörens normala verksamhet,
och han får merendels ej någon förtjänst av sådan musik.

Sveriges radio förordar att stadgandet, för bättre överskådlighets skull,
föres till ett särskilt stycke.

Departementschefen. I nyare upphovsrättslig lagstiftning är den principiella
utgångspunkten, att åt upphovsmannen bör förbehållas rätt att ekonomiskt
tillgodogöra sig alla sådana utnyttjanden av verket som har praktisk betydelse,
låt vara att man med hänsyn till religiösa, kulturella och eljest samhälleliga
behov gör vissa inskränkningar i denna rätt. Vid utformandet av de
grundläggande bestämmelserna härom har man att välja mellan att särskilt
ange de olika former av utnyttjanden som skall omfattas av rätten
eller att söka sammanfatta dessa i en mera allmän formulering. I gällande
lag tillämpas den förra metoden; lagstiftningen bär successivt kompletterats
allt eftersom nya former för användande av litterära och konstnärliga verk
framträtt. Då lagstiftningen nu skall revideras, bör man emellertid såsom
kommittén anfört söka att här, liksom då det gäller att ange rättens föremål,
finna en mera generell formulering. Den bestämning som kommittén förordat
och som tillstyrkts eller lämnats utan erinran av det stora flertalet
remissinstanser synes mig kunna accepteras. I enlighet med förslaget bör
sålunda upphovsrätten bestämmas såsom innefattande en uteslutande rätt
att förfoga över verket i två huvudhänseenden, nämligen genom att framställa
exemplar av verket och genom att göra det tillgängligt för allmänheten.

Vad först angår befogenheten att framställa exemplar av verket motsvarar
denna författarlagens ensamrätt att mångfaldiga musikaliska och litterära
verk och konstverkslagens ensamrätt alt efterbilda konstverk. Med
exemplar förstås, såsom kommittén närmare utvecklat, varje föremål, i vilket
verket är nedlagt eller fixerat, likgiltigt med vilken teknik detta skett,
såsom böcker, noter och konstreproduktioner. Såsom exemplar är jämväl
att anse anordning, genom vilken verket kan återges, t. ex. trycksatser och
matriser samt grammofonskivor, tonband och filmband. Ett särskilt stadgande
härom torde såsom kommittén föreslagit böra upptagas till kom -

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

plettering av den generella definitionen. I ett remissyttrande har termen anordning
kritiserats. Den har emellertid vunnit hävd i detta sammanhang och
torde böra bibehållas.

I anledning av en i remissvaren från företrädare för den bildande konsten
framförd anmärkning vill jag framhålla, att uttrycket exemplar i förslaget
är en juridisk-teknisk term och att det icke anknyter till den åtskillnad
som man på berörda område gör mellan exemplar, reproduktion, kopia
och replik. Uttrycket framställa exemplar avser alltså såvitt angår konstverk
alla slags metoder för att efterbilda sådana verk. Det må framhållas,
att i några stadganden i 2 kap., som endast avser konstverk, ordet efterbilda
användes i stället för det generella uttrycket. Ordet exemplar avser i och
för sig både original och alla slags efterbildningar.

I detta sammanhang må anmärkas att en avbildning av ett konstverk
principiellt är att anse som exemplar även om den ingår i ett större helt,
exempelvis om eu skulptur på en offentlig plats medtages vid avbildning
av platsen. I sakens natur ligger dock, att om konstverket utgör bakgrund
eller eljest ingår som en oväsentlig del i bilden, det icke kan anses föreligga
något exemplar därav. Filmning eller fotografering av en interiör, i vilken
ingår olika konstverk, kan därför i regel ske utan upphovsmännens tillfdånd.

Vad härefter beträffar den andra grundläggande befogenheten, nämligen
att göra verket tillgängligt för allmänheten, omfattar denna främst fall då
verket framföres offentligt. Den motsvarar här de i författarlagen stadgade
ensamrätterna att offentligt föredraga, utföra och uppföra, att medelst kinematografi
offentligt framföra samt genom radio utsända verk. I fråga om
konstverk innebär förevarande befogenhet rätt att visa det offentligt genom
film, skioptikon o. dyl.; i denna del stadgas dock betydelsefulla inskränkningar
i 25 §. Det stadgande i ämnet som upptages i förevarande paragraf
bör få en generell avfattning, vilken täcker även andra sätt att framföra
verket offentligt som teknikens utveckling kan möjliggöra; det är avsett att
varje framställning av verket, som icke innebär dess fixering i ett exemplar,
skall innefattas under bestämmelsen.

En betydelsefull nyhet i kommitténs förslag är att befogenheten att göra
verket tillgängligt för allmänheten även skall inbegripa vissa förfaranden
beträffande exemplar av verket, nämligen åtgärder genom vilka exemplar
försäljes, uthyres eller utlånas eller eljest sprides till allmänheten eller visas
offentligt. Viktigast är att förslaget härigenom innebär ett principiellt
erkännande av att den vanliga biblioteksutlåningen omfattas av upphovsrätten.
Denna ståndpunkt är en konsekvens av förslagets grundtanke att upphovsmannen
bör äga ekonomiskt tillgodogöra sig alla sådana utnyttjanden
av verket som har praktisk betydelse. Jag vill emellertid redan i detta sammanhang
framhålla all upphovsmannens rätt i denna del, såsom kommittén
anfört, av praktiska skäl måste underkastas vittgående modifikationer. Närmare
regler härom har upptagits i 23 §, vid vilket stadgande jag återkommer
med en närmare redogörelse för hithörande frågor. Upphovsmannens
nu förevarande befogenhet ger honom vidare möjlighet att i olika avseen -

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år W60

den kontrollera hur exemplar av verket användes. Bl. a. får han skydd mot
att hans originalmanuskript och originalkonstverk utan hans samtycke utlämnas
till eller företes för obehöriga. Han erhåller vidare möjlighet att
bestämma om formerna för verkets utgivning och att ingripa mot spridning
av olagliga upplagor; i sistnämnda hänseende ersätter stadgandet vissa nu
gällande straffbestämmelser. Även i nu berörda delar bör rätten på olika
sätt begränsas och regler härom har likaledes förts till 23 § samt, beträffande
konstverk, till 25 §.

Det bör här framhållas att undantagsbestämmelserna i sistberörda paragrafer,
såsom redan antytts, är tämligen vittgående och i väsentlig grad begränsar
omfånget av spridningsrätten sådan den bestämis genom förevarande
stadgande. Det kunde därför ifrågasättas, om det icke vore lämpligare
att, såsom en reservant inom kommittén förordat, direkt i 2 § ange
vilka befogenheter denna rätt faktiskt omfattar. Den av kommitténs majoritet
föreslagna metoden äger emellertid enligt min mening företräde ur
principiell synpunkt. Framför allt synes det mig vara av betydelse att man
fastslår att biblioteksutlåningen principiellt faller under rätten. Även lagtekniskt
har denna lösning bestämda fördelar och jag förordar att lagen avfattas
i enlighet härmed.

Ett särskilt spörsmål, som vid remissbehandlingen berörts i flera yttranden,
är hur man närmare skall bestämma offentlighetsbegreppet i fråga om
rätten att framföra verket offentligt och att sprida exemplar därav till allmänheten.
Vad först angår offentligt framförande intager förslaget, såsom
kommittén anfört, den ståndpunkten att därmed avses icke blott framföranden
vid tillställningar som är offentliga i vanlig mening utan även framföranden
vid tillställningar som eljest har offentlig karaktär, ehuru arrangören
genom vissa yttre former, såsom anmälan om medlemskap eller inval i
en förening, formella inbjudningar och liknande, sökt ge kretsen av deltagare
sken av att tillhöra en sluten grupp. I ett yttrande har ifrågasatts
huruvida man icke, på sätt skett i en del förvaltnings- och finansrättsliga författningar
om kontroll eller beskattning av offentliga föreställningar — senast
i 1956 års allmänna ordningsstadga — borde i lagtexten uttryckligen ange
att offentlighetsbegreppet även i upphovsrätten har denna vidsträckta innebörd.
I huvudsak avses också pa detta område samma gränsdragning som
i de nämnda författningarna. Det skulle emellertid knappast vara lämpligt
att i lagen om upphovsrätt upptaga en så detaljerad gränsdragning som i
dessa. Att det ej är meningen att från upphovsmannens rätt utesluta framföranden
vid sådana tillställningar som nu berörts torde framgå av att enligt
sista punkten i förevarande paragraf rätten i vissa fall skall omfatta
även framföranden som äger rum inför helt slutna kretsar.

Vad angår spridning till allmänheten sker sådan i regel genom att ett större
antal exemplar föres i handeln, tillhandahålles \ offentliga bibliotek
o. dyl. Principiellt beröres emellertid upphovsmannens rätt även om åtgärden
avser ett enda exemplar, och i stadgandet har därför valts uttrycket
spridning »till» allmänheten. Enligt min mening bör sådan spridning i
regel anses ha skett så snart ett exemplar överlämnats till någon person som

Kungl. Maj.ts proposition nr 11 år 1960

icke tillhör den närmaste familje- eller vänkretsen. Har ett konstverk av upphovsmannen
överlåtits till en utomstående, får i enlighet härmed konstverket
anses offentliggjort i lagens mening; se härom vid 8 §.

Kommittén har i sitt förslag upptagit en beslämmelse, varigenom även
vissa framföranden som ej är offentliga hänföres under upphovsmannens
rätt; enligt stadgandet skall lika med offentligt framförande anses att verket
framföres i förvärvsverksamhet inför en större sluten krets. Såsom kommittén
utvecklat i sina motiv avses härmed främst den s. k. industrimusiken,
d. v. s. musik genom grammofon eller radio, som inom industrier och
företag ordnas i arbetslokaler, lunchrum o. dyl. Genom elt avgörande av
högsta domstolen (NJA 1958 s. 80) är numera fastslaget att dylika utföranden
icke kan anses som offentliga. Kommittén har emellertid ansett att hithörande
fall, såvida de icke såsom i mindre företag inom småindustrien och
hantverket kan räknas till privatlivet, bör hänföras under upphovsmannens
ensamrätt. Denna uppfattning har i allmänhet godtagits vid remissbehandlingen.
Även enligt min mening bör upphovsrätten utvidgas på denna punkt;
i Danmark och Norge, liksom i åtskilliga andra västeuropeiska länder, har
en sådan utvidgning redan genomförts i rättspraxis.

Vad angår utformningen av stadgandet i detta ämne har kommittén föreslagit
att den erforderliga gränsdragningen mot privata miljöer göres så, att
upphovsmannens rätt förklaras omfatta endast fall, där fråga är om en
»större» krets av åhörare. Enligt min mening måste det också anses riktigt
att här gå efter den kvantitativa synpunkten. Vid remissbehandlingen har
från några håll gjorts gällande, att den av kommittén föreslagna bestämningen
är alltför vag. Tydligtvis kan man dock icke gärna fixera gränsen
vid ett visst antal personer. De uttalanden om innebörden av förevarande
krav som kommittén gjort och till vilka jag i det väsentliga kan ansluta mig
torde ge tillräcklig ledning för rättstillämpningen.

Såsom kommittén förordat bör stadgandet icke begränsas till framföranden
i industriell verksamhet ulan bör avse varje framförande inför en större
krets som sker i förvärvsverksamhet, t. ex. då en restaurangägare i sin festvåning
ordnar musik för ett större middagssällskap. Förvärvsverksamheten
bör föreligga hos arrangören; att inbegripa framförande vid en av en privatperson
ordnad fest synes föra för långt, även om yrkesmusiker engagerats
och framförandet alltså sker i dennes förvärvsverksamhet. För att klargöra
nu berörda begränsning torde kommitténs förslag få jämkas något i
redaktionellt avseende.

Med anledning av vad kommittén och några remissinstanser anfört rörande
musikutföranden på hotell och pensionat vill jag framhålla, att sådana
utföranden i regel torde få betraktas som offentliga och sålunda redan enligt
huvudregeln i paragrafens första stycke omfattas av upphovsmannens
ensamrätt. För att utförandet skall anses såsom offentligt förutsattes dock,
att det är fråga om verklig hotell- eller pensionatsrörelse och ej t. ex. om
ett mindre skolhushåll eller annat enskilt hushåll som, låt vara mot betalning,
mottar några få gäster.

64 Kungl. Maj.ts proposition nr 17 är 1!)60

Upphovsmannens rättigheter enligt paragrafen har i första stycket sammanfattningsvis
betecknats som hans rätt att förfoga över verket. Ur systematisk
synpunkt är det lämpligt med ett samlande uttryck; då man här
endast avser de praktisk-ekonomiska rättigheterna, bör man icke använda
den generella termen upphovsrätt.

3 §.

I förevarande paragraf, som i sak överensstämmer med 3 § kommittéförslaget,
behandlas upphovsmannens s. k. ideella rätt, d. v. s. hans rätt att bli
namngiven i förbindelse med verket och alt motsätta sig att verket återges
i förvanskat eller stympat skick eller eljest utsättes för förfaranden som
är kränkande för honom.

Gällande rätt. Generella bestämmelser till skydd för upphovsmannens
ideella rätt finns icke i 1919 års lagar. För särskilda fall ges dock föreskrifter
härom. Vad först angår hans intresse att bli namngiven gäller enligt 16 §
andra stycket författarlagen att författare, som å annan överlåtit rätt till ett
verks mångfaldigande, äger påfordra att hans namn eller ock diktat namn,
varunder han plägar framträda, anges vid mångfaldigandet. På motsvarande
sätt äger enligt 11 § andra stycket konstverkslagen konstnär, som å annan
överlåtit rätt att efterbilda konstverk, påfordra att hans namn anges å efterbildningen.
Vidare föreskrives för vissa fall då verket med stöd av lag begagnas
fritt att upphovsmannens namn eller signatur skall anges (13 § författarlagen,
6 § andra stycket konstverkslagen). I fråga om upphovsmannens
intresse av att verket icke ändras på det sätt varom här är fråga, är
av betydelse stadgandet i 16 § första stycket författarlagen att den, till vilken
författarrätt med avseende å ett verk överlåtits, icke må utan tillstånd
av författaren eller hans lagliga successorer förändra verket i vidare män än
som nödvändiggöres av det med överlåtelsen avsedda ändamålet. Vid överlåtelse
av rätt att efterbilda konstverk gäller enligt 11 § första stycket konstverkslagen,
att förvärvaren icke utan tillstånd av motsvarande slag äger förändra
verket i vidare mån än som nödvändiggöres av det för efterbildandet
använda förfarandet. Gällande rätt innehåller vidare för vissa fall, då verket
med stöd av lag utnyttjas fritt, regler som principiellt förbjuder att
verket ändras; se vid 26 § i förslaget.

Kommittén. Kommittén har ansett det lämpligt att uppställa generella,
över upphovsrättens hela område gällande bestämmelser om skydd för upphovsmannens
ideella rätt. Dessa har upptagits i förevarande paragraf, vilken
med hänsyn till att de ideella befogenheterna utgör ett betydelsefullt moment
i själva upphovsrätten fått sin placering i omedelbar anslutning till de
i 2 § givna föreskrifterna om upphovsmannens förfoganderätt.

I första stycket har kommittén upptagit stadgande, att då exemplar avverket
framställes eller verket göres tillgängligt för allmänheten, upphovsmannen
skall anges i överensstämmelse med vad god sed kräver. I motiven
framhålles bl. a. att en regel om skyldighet att nämna upphovsmannen av
praktiska och andra skäl ej kan göras undantagslös. Att i lagtexten närmare

Kanyl. Maj:Is proposition nr 17 år 1900

bestämma vilka undantag som bör gälla är emellertid icke möjligt. Enligt
kommitténs mening bör förhållandet i stället regleras genom hänvisning till
vad god sed kräver. Regeln avser dels att sanktionera en rådande sedvänja,
om den kan tagas för god, dels att främja en sedvanebildning på området,
där en god sed i detta hänseende icke stadgat sig. De rättstillämpande myndigheterna
skall alltså ha möjlighet att — i förekommande fall med stöd
av uttalanden från sakkunniga institutioner — vägleda praxis och hindra
uppkomsten av icke önskvärda sedvänjor. Regeln innebär vidare, att även
frågan på vad sätt och i vilken omfattning angivandet av upphovsmannen
hör ske, får besvaras med utgångspunkt från vad god sed kräver.

Paragrafens andra stycke innehåller förbud mot att verket ändras eller göres
tillgängligt för allmänheten på ett sätt som är kränkande för upphovsmannens
litterära eller konstnärliga anseende eller egenart. Kommittén anför
hl. a., att stadgandet nära motsvarar en bestämmelse i Bernkonventionen,
enligt vilken upphovsmannen skall äga motsätta sig förfaranden med avseende
å verket, vilka är till men för hans sära eller anseende». Enligt kommitténs
mening bör emellertid av lagtexten framgå, att man i förevarande
sammanhang åsyftar upphovsmannens litterära eller konstnärliga anseende,
icke den uppfattning hans omgivning har om honom såsom samhällsmedlem;
det medborgerliga anseendet skyddas av strafflagens bestämmelser om
ärekränkning. Vidare bör beaktas, att upphovsmannen äger anspråk på
skydd jämväl mot förfaranden som, även om de icke är menliga för hans
anseende i andras ögon, innebär ett angrepp mot verkets integritet och
kränker den känsla han som konstnär hyser för det verk han skapat. Som
exempel nämnes alt ett allvarligt syftande skådespel genom — kanske icke
så omfattande — ändringar får en komedibetonad prägel, som är författaren
alldeles främmande; även om verket i den nya versionen vinner allmänhetens
och kritikens uppskattning, kan de företagna ingreppen av författaren
erfaras som kränkande. I syfte att bereda skydd mot dylika förfaranden
har stadgandet gjorts tillämpligt även på åtgärder, som är kränkande för
upphovsmannens litterära eller konstnärliga egenart.

I fortsättningen anför kommittén, att de förfaranden som förbjudes genom
stadgandet hänför sig till tre huvudfall. För det första avses för upphovsmannen
kränkande ändringar i verket, då exemplar därav framställes eller
det framföres offentligt. Kommittén framhåller alt man vid bedömandet
huruvida företagna ändringar kan anses kränkande skall se saken från
upphovsmannens synpunkt men att i övrigt skall anläggas eu objektiv måttstock.
Obetydliga tryckfel och översättningsfel kan alltså icke hänföras hit.
Bedömningen skall ske med utgångspunkt från förhållandena inom den
konstart det är fråga om och med beaktande av omständigheterna i det
särskilda fallet. Största hänsyn bör tagas till verkets art och dess betydelse
i litterärt eller konstnärligt avseende. Vidare bör beaktas om återgivningen
gör anspråk på att presentera verket i ursprunglig form eller om det klart
framgår, att fråga är om en bearbetning eller att verket eljest icke återges i
ursprungligt skick. Som exempel i denna del anföres bl. a., att en betydande

ö Dikant/ till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. AV 17

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

roman sammandrages till en underhaltig novell eller eljest utges i förkortat
skick, på ett sätt som framstår som en förvrängning av originalet,
eller att romanen presenteras i en översättning som är under all kritik. Ytterligare
exempel, som nämnes, är att ett seriöst musikaliskt verk göres om
till en revyvisa eller eu schlager eller framföres i jazztakt, att ett drama förses
med »happy end» eller att en pacifistisk roman, som överflyttas till film,
därvid tillägges en nationalistisk innebörd. För det andra åsyftas med stadgandet
obehöriga ingrepp i konstverk och överhuvudtaget i exemplar av
verk, om åtgärden är kränkande för upphovsmannen. Som exempel anföres,
att målningar eller skulpturer obehörigen ändras för att tillgodose förmenta
anständighetssynpunkter eller ägarens personliga smak eller av andra
skäl. För det tredje avses fall då verket, även om det icke ändras, återges
lör allmänheten i sådant sammanhang, att det är kränkande för upphovsmannen.
Som exempel nämnes bl. a., att ett seriöst musikstycke begagnas som
melodi till en revyvisa, att ett allvarligt litterärt verk illustreras med anstötliga
teckningar och att ett verk utnyttjas som varumärke eller eljest i
reklam på ett sätt som är verket ovärdigt.

Kommittén framhåller, att förevarande stadgande icke avser åtgärder genom
vilka ett konstverk helt förstöres. Enligt kommitténs mening talar vissa
skäl för att det stadgas skydd mot dylika förfaranden, exempelvis i form
av förbud för ägaren av originalkonstverk att förstöra detta. Kommittén anser
dock att det skulle möta betydande svårigheter att genomföra bestämmelser
härom och har därför stannat för att icke förorda lagstiftning i
amnet. 0

I tredje stycket har upptagits stadgande att upphovsmannen kan efterge
sin rätt enligt paragrafen endast såvitt angår eu till art och omfattning begränsad
användning av verket. Kommittén erinrar om att det stundom i samband
med överlåtelse av förfoganderätt till verket eller eljest förekommer att
upphovsmannen förklarar sig avslå från sin ideella rätt. Om upphovsmannen
mer eller mindre generellt överlåter rätt till verket, kan överlåtelsen
ofta anses formellt innefatta även den ideella rätten, så att förvärvaren teoretiskt
skulle vara berättigad att utge det under annan upphovsmannabetecknmg
an den av upphovsmannen bestämda eller godtyckligt ändra verket eller
ramfora det i vilket sammanhang som helst. I andra fall tager eu överlåtelse
av den ideella rätten den formen, att den som förvärvar rätt till verket
gor uttryckligt förbehåll att upphovsmannen icke skall äga utöva sina
ideella befogenheter. Enligt kommitténs mening bör emellertid rättsverkan
icke tillaggas avtal, genom vilka upphovsmannen generellt betages möilighet
att gora gällande den ideella rätten. Ett eftergivande av denna kunde
dar det vore av mera generell räckvidd, få verkan långt in i framtiden och''
tomma att galla de mest skiftande former för verkets utnyttjande. För upphovsmannen
ar det emellertid i sådana fall vid avtalsslutandet omöjligt att
överblicka, vad eftergiften i själva verket betyder för hans personliga inti
essen Enligt det föreslagna stadgandet gäller därför som huvudregel att
om upphovsmannen överlåtit rätt till sitt verk, han principiellt _ oavsett

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

vad avtalet må innehålla därom — kan fordra att bli angiven som verkets
upphovsman, liksom att han kan motsätta sig att verket utsättes för förvanskande
ingrepp eller utnyttjas i ovärdiga sammanhang. I fortsättningen
anför kommittén att huvudregeln bör begränsas så att en eftergift blir möjlig,
såvitt angår en till art och omfattning begränsad användning av verket.
Huvudregeln skulle eljest föra för långt och stundom kunna utgöra hinder
för upphovsmannen att ekonomiskt utnyttja verket. Detta gäller främst då
verket överlåtes för att efter bearbetning eller omgestaltning användas för ett
visst på förhand bestämt ändamål. Som exempel nämnes, att upphovsmannen
överlåter rätt att använda verket för filminspelning. I praktiken kan
här ofta vara svårt att avgöra, om företagna ändringar faller inom ramen
för förvärvarens i avtalet grundade rätt att omgestalta verket med hänsyn
till filmens krav eller om de går utöver denna gräns och måste anses kränkande
för upphovsmannen. För att inte riskera att upphovsmannen i etterhand
framställer mer eller mindre grundade påståenden om att verket i den
nya versionen kränker hans ideella rätt, kan det därför vara av vikt för
filmföretaget att i förväg erhålla ett bindande besked att denne avstår från
att göra rätten gällande. Även för upphovsmannen är det av betydelse att
ett sådant avstående tillerkännes rättslig giltighet; skulle han icke vara
bunden därav, kunde detta försvåra möjligheten för honom att nå en uppgörelse
med filmföretaget. Att en eftergift av rätten i ett dylikt fall tillägges
verkan kan icke heller antagas leda till mera allvarligt förfång för upphovsmannens
personliga intressen, eftersom användningsområdet för verket
är på förhand begränsat. Såsom ytterligare exempel anföres att verket
skall begagnas för en viss utgåva, t. ex. för skolbruk, eller för ett visst framförande
på teater, i radio eller i television eller för en serie sådana framföranden.
Från ett annat område anföres, att en konstnär medger att ett av
honom utfört konstverk får utnyttjas för visst reklamändamål.

Remissyttrandena. Kommitténs förslag att upptaga föreskrifter om den
ideella rätten i ett särskilt stadgande, som placeras bland de inledande
bestämmelserna i lagen, godtages av samtliga remissinstanser. Även
kommitténs förslag till utformning av stadgandet tillstyrkes eller lämnas
utan erinran i det övervägande antalet yttranden.

Sveriges radio anser det av lagtexten höra tydligare framgå, att här avsedda
befogenheter innefattas i upphovsrätten; man kan exempelvis förklara
att upphovsrätt även inbegriper rätt att kräva, att upphovsmannen
anges i överensstämmelse med god sed och alt verket icke ändras eller göres
lillgängligt för allmänheten på ett för upphovsmannen kränkande sätt.

Vad angår stadgandet i första stycket om rätt för upphovsmannen att bli
angiven i överensstämmelse med vad god sed kräver, framhåller
svenska försäljnings- och reklam förbundet all det med en viss oro ser en
så vag bestämmelse, där vad god sed kräver lillmätes avgörande betydelse,
tillämpad på det kommersiella livets område. Även piiblicislklubben finner
bestämmelsen vagt utformad och förutsätter att god sed, såvitt angår pres -

Kungl. Maj.-ls proposition nr 17 år 1960

sen, innebär vad som för närvarande är vedertagen praxis. Svenska tidningsutgivareföreningen
har ett liknande uttalande. Sveriges radio framhåller
att man, såvitt avser ljudradion, torde kunna tillämpa de riktlinjer som
hittills följts; beträffande lelevisionsutsändningar, där någon praxis ännu
ej utbildat sig, torde man i viss utsträckning kunna anknyta till praxis i andra
länder.

Svenska journalistförbundet hemställer att man bibehåller gällande lags
bestämmelse om ovillkorlig befogenhet för författare, som överlåtit rätt till
mångfaldigande, att påfordra att han anges på exemplaren. Då tidningar
trycker av artiklar i andra tidningar, strykes ofta journalistens signatur.
Förbundet befarar att det föreslagna stadgandet kan komma att tolkas som
ett godkännande av denna praxis.

I redaktionellt avseende anmärker statens konstråd, att den föreslagna bestämmelsen,
sådan den utformats, synes ålägga upphovsmannen själv att,
då han framställer konstverket, signera detsamma i överensstämmelse med
vad god sed kräver; konstrådet anknyter bär till den kritik av uttrycket
»framställa exemplar av konstverk» som redovisats under 2 §. Efter ordalagen
ger enligt konstrådets mening stadgandet vidare den felaktiga föreställningen,
att upphovsmannen städse skall anges i hithörande fall. Stadgandet
synes sålunda även avse bl. a. anonym upphovsman. I sistnämnda
avseende riktar också publicistklubben en anmärkning mot lagtexten.

Beträffande det i andra stycket föreslagna förbudet att ändra verk
e t eller göra det tillgängligt för allmänheten på ett sätt som är kränkande
för upphovsmannens litterära eller konstnärliga anseende eller
egenart föreslår Sveriges radio, att man i stället för orden »anseende
eller egenart» upptager Bernkonventionens uttryck »ära (heder) eller anseende».
Kommitténs uttryck, som är ganska utpräglat subjektivt, lämnar
alltför stort spelrum åt vissa upphovsmäns erfarenhetsmässigt dokumenterade
»yrkeskverulans» eller egensinnighet och utgör ett incitament till onödiga
friktioner mellan upphovsmännen och lojala förmedlare av deras verk
eller rentav till ekonomisk utpressning mot sådana förmedlare. Föreningen
Sveriges filmproducenter menar att ordet anseende bör räcka; det kan icke
objektivt bedömas, när en upphovsmans egenart skall anses vara kränkt.

Akademien för de fria konsterna hemställer att ändringsförbudet, såvitt
angår konstverk, göres ovillkorligt. Ett konstverk bör icke i något avseende
få ändras utan konstnärens medgivande; endast konstnären själv kan bedöma,
om en ändring sker i enlighet med hans intentioner eller icke. Yrkandet
biträdes av Sveriges allmänna konstförening. Det framställes även av
styrelsen för konstnärernas riksorganisation, som anför, att organisationen
visserligen hälsar denna del av lagförslaget med speciell tillfredsställelse,
då bristen på klara bestämmelser till skydd mot ändring av konstnärs verk
vållat den svenska konstnärskåren svårt obehag. Men om tvister på detta
område i framtiden skall undvikas, bör steget tagas fullt ut och ett generellt
ändringsförbud införas. I samma riktning uttalar sig föreningen svenska
tecknare, som befarar att med förslagets avfattning också obefogade och ur
strängt konstnärlig synpunkt svåra ingrepp förblir oåtkomliga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 ur 1060

Vad angår stadgandeis tillämpning framhåller Sveriges radio bl. a., att nu
ifrågavarande befogenhet måste anses utgöra en tämligen exklusiv rätt, som
endast kan förenas med prestationer, vilka har en hög kvalitet och är resultatet
av ett självständigt arbete. Vidare torde sådan befogenhet sällan förekomma
i de fall, då upphovsmanen i enlighet med god sed icke nämnts. Det
anförda bör särskilt beaktas vid samlingsverk, eftersom det för den som utger
verket skulle vara synnerligen hinderligt, om detta alltid skulle vara belastat
med en principiellt oöverlåtbar befogenhet av nu förevarande slag till
förmån för varje upphovsman som deltagit i sammanställningsarbetet. Publicistklubben
anför att ändringsförbudet icke går att tillämpa vid utgivande
av en tidning. Den som har hand om den slutliga redaktionen av tidningen
måste kunna göra strykningar och omläggningar i artiklar, så att dessa kan
inpassas i tidningen. Vidare måste ansvarige utgivarens ställning observeras.
Den tryckfrihetsrättsliga regleringen korsar här i viss mån den föreslagna
upphovsrättsliga. Ansvarige utgivaren måste nämligen alltid vara berättigad
att utesluta sådant, för vilket han icke vill taga det tryckfrihetsrättsliga ansvaret.
Svenska tidningsutgivareföreningen uttalar sig på liknande sätt.

Förslagets ståndpunkt att icke stadga förbud mot förstörelse av
konstverk möter erinringar hos akademien för de fria konsterna. Särskilt
när det gäller konstverk, som tillhör det allmänna eller juridisk person,
synes enligt akademiens mening bestämmelser kunna utfärdas, som förhindrar
att konstverk helt eller delvis förstöres, antingen det nu sker av okunnighet,
likgiltighet, smakuppfattning eller av ekonomiska skäl. överintendenten
och chefen för Nationalmuseum anser att det vore önskvärt med skydd i någon
form mot avsiktlig förstörelse, men förklarar sig medveten om att det
kan vara svårt att genom lagstiftning komma till rätta med dylika fall.

Paragrafens tredje stycke, enligt vilket den ideella rätten i princip skall
vara oför ytterlig men kunna efterges såvitt angår eu
till art och omfattning begränsad användning av verket,
avstyrkes av publicistklubben, som finner det tillfyllest att i förevarande
avseende tillämpa vanliga avtalsmässiga principer, och av svenska tidningsutgivareföreningen,
som framhåller att den tydligen till grund för stadgandet
liggande föreställningen, alt upphovsmannen städse är den svagare
parten i hithörande avtalsförhållanden, är felaktig; skall stadgandet bibehållas,
måste det klargöras att parterna, såvitt angår förhållandena på pressens
område, icke är betagna rätten att själva bestämma vad som menas
med en till art och omfattning begränsad användning av verket. Studieförbundet
medborgarskolan ifrågasätter helt allmänt, huruvida upphovsmannens
rätt att förfoga över verket bör inskränkas på det sätt som förevarande
stadgande anger. Svenska boktryckareföreningen finner en föreskrift om
att eftergift kan ske, därest upphovsmannen uttryckligen förklarar sig avstå
från sin ideella rätt, innebära tillräckligt skydd för denne; eu bestämmelse
härom bör enligt föreningens mening upptagas i .‘1 kap.

Sveriges radio förordar, att de särskilda inskränkningar i rätten alt frivilligt
överlåta de ideella befogenhelerna som må anses nödvändiga upptages

70 Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

i 27 §; härigenom vinner man bl. a. fördelen, att alla problem rörande övergång
av upphovsrätt — och därmed också av den ideella rätten -— samlas i 3
kap. samt att bestämmelserna i 3 kap., särskilt jämkningsregeln i 29 §, får
tillämpning även på sådana överenskommelser om begränsad eftergift av
den ideella rätten, som enligt 3 § tredje stycket i förslaget skall vara möjliga.
Vad beträffar den närmare utformningen av ett stadgande i ämnet synes det
tillfyllest, för att eftergiften skall kunna tolereras, att den angår en bestämt
angiven användning; även i fall då den angår eu användning, som icke kan
sägas vara till art och omfattning begränsad, kan upphovsmannen nämligen
vara i stånd att överblicka vad en eftergift betyder för hans personliga
intressen. Även i övrigt måste tillses, att stadgandet icke över hövan inskränker
avtalsfriheten. Det hör bl. a. vara möjligt för en författare, som
önskar att i lugn och ro få sysselsätta sig med sin författarverksamhet, att
uppdraga åt en person, för vilken han hyser förtroende, eller åt sin organisation
att för hans räkning pröva och med för upphovsmannen bindande
verkan godkänna alla ändringar av hans verk, som kan påkallas av utomstående;
däremot torde det icke vara förenligt med stadgandet, att ombudets
tullmakt göres oåterkallelig. Sveriges radio framhåller slutligen som
en annan tänkbar lösning, att man icke har någon särskild bestämmelse
i förevarande fråga utan låter denna helt regleras av 29 § i förslaget.

Ett uttalande i motiven att såsom en till art och omfattning begränsad
användning kan anses verks användning för visst reklamändamål
föranleder yttranden från ett par håll. Föreningen svenska affischtecknare
förutsätter, att man här uteslutande syftar på verk, vilka ej i något hänseende
tillkommit för alt tjäna reklamen, alltså icke på reklamalster.
Svenska försäljnings- och reklamförbundet delar uppfattningen att reklamalster
ej bör åsyftas, men anser den härav följande konsekvensen, att även
vid överlåtelse av dylika alster den ideella rätten skulle vara principiellt
oförytterlig, icke kunna godtagas; förbundet föreslår därför att reklamalster
undantages från förevarande stadgande, så att upphovsmannen till sådant
städse skulle kunna efterge sin ideella rätt.

Departementschefen. Upphovsrätten bör bereda skydd icke blott åt upphovsmannens
intresse att ekonomiskt tillgodogöra sig verket ulan också åt
de personliga och ideella intressen som beröres då verket utnyttjas. Denna
sida av skyddet, den s. k. ideella rätten, har under senare år alltmera uppmärksammats.
Den ideella rätten framträder främst i två huvudhänseenden:
upphovsmannen har anspråk på alt hans namn anges då verket göres
tillgängligt för allmänheten och på att verket därvid icke återges i för\anskat

ehuru ganska ofullständigt, genom en rad särskilda bestämmelser för olika
fall av utnyttjanden. Vid den revision av lagstiftningen som nu företages
bör, såsom kommittén föreslagit och av remissinstanserna lämnats utan
erinran, meddelas för samtliga fall gemensamma bestämmelser med generell
räckvidd. Bestämmelserna synes i enlighet med vad kommittén föreslå -

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

git böra placeras i anslutning till de grundläggande reglerna i 2 § om upphovsmannens
ensamrätt att förfoga över verket.

Kommittén har till en början föreslagit en regel av innebörd att, då exemplar
av verket framställes eller verket göres tillgängligt för allmänheten,
upphovsmannen skall anges i överensstämmelse med vad god sed kräver.
Ett par remissinstanser har ansett att bestämmelsen genom hänvisningen
till god sed blivit alltför vag. Det är dock knappast möjligt att ge mera detaljerade
regler i ämnet och sådana kan ej heller anses oundgängligen behövliga.
I stort sett lär den praxis beträffande namngivning som nu följes
på skilda områden kunna godtagas och lagens huvudsyfte bör, såsom kommittén
anfört, vara att sanktionera denna praxis. Den föreslagna formuleringen
innebär emellertid icke att domstolarna är förhindrade att rubba en
sedvänja som finnes vara menlig för upphovsmännen eller eljest icke önskvärd.
Vad jag nu anfört synes även böra leda till att man icke, såsom yrkats
i ett annat yttrande, bör uppställa ovillkorliga regler om skyldighet att
nämna upphovsmannen.

Med anledning av vissa remissyttranden vill jag framhålla, att stadgandet
självfallet icke riktar sig mot upphovsmannen själv. Denne måste naturligtvis
städse vara berättigad att publicera sitt arbete anonymt. Om så
skett, skall hans önskan om anonymitet respekteras av andra som sedermera
återger verket. Det sist sagda får anses framgå av hänvisningen till att
god sed skall iakttagas.

Det av kommittén föreslagna stadgandet upptager även förbud mot att
ändra verket eller göra det tillgängligt för allmänheten på ett sätt som är
kränkande för upphovsmannens litterära eller konstnärliga anseende eller
egenart. Bestämmelsen torde böra upptagas i lagen, varvid skyddet för upphovsmannens
egenart synes böra avse förfaranden, vilka — även om de till
äventyrs ej skadar upphovsmannens anseende — likväl kränker hans personlighet,
sådan den kommit till uttryck i verket. I ett par remissyttranden
har uttalats farhågor för att man genom att bereda skydd även i detta hänseende
skulle lämna alltför stort spelrum åt subjektiva synpunkter. Med anledning
härav vill jag understryka att bedömningen i detta fall liksom eljest
bör ske efter en såvitt möjligt objektiv måttstock.

I fråga om en särskild grupp verk, nämligen originalkonstverk, har företrädare
för den bildande konsten under remissbehandlingen hemställt att
förbudet mot ändring göres ovillkorligt. Då det gäller de fall som man här
i första hand torde avse, nämligen mera framstående originalarbeten, följer
emellertid redan av det föreslagna stadgandet att ändringar eller andra ingrepp
i allmänhet icke får företagas; sådana ändringar måste nämligen i
hithörande fall så gott som alltid anses kränkande för upphovsmannen.
Beträffande produkter av enklare karaktär skulle ett ovillkorligt ändringsförbud
tydligtvis föra alltför långt.

Vad angår den föreslagna regelns tillämpning kan jag, utöver det förut
sagda, i huvudsak hänvisa till kommitténs uttalanden. Med anledning av
vissa remissuttalanden från pressens sida vill jag understryka att regeln

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

endast avser sådana ändringar, som är kränkande för upphovsmannen i
iörut nämnd mening. Stadgandet utgör därför i regel icke hinder mot justeringar
som av redaktionella skäl företages i tidningsartiklar o. dyl. Göres
ändringar av andra skäl, t. ex. för att utgivaren anser artikeln i sitt ursprungliga
skick olämplig ur tryckfrihetssynpunkt, kan det emellertid ofta
vara fråga om sådana ingrepp som är förbjudna enligt stadgandet. Dylika
ändringar måste alltså underställas författaren för godkännande. Då det
gäller verk av flera upphovsmän, torde skyddet i allmänhet böra förbehållas
åt den eller dem som enligt paragrafens första stycke bör nämnas som
upphovsmän.

Förbudet mot ändring avser icke åtgärder, genom vilka konstverk helt
1''örstöres. Jag ansluter mig till kommitténs uppfattning, att frågan om skydd
mot dylika förfaranden icke är av beskaffenhet att böra lösas genom en sådan
förbudsregel, varom här är fråga.

Såsom inledningsvis tramhållits utgör den genom de föreslagna reglerna
skyddade ideella rätten en väsentlig sida av själva upphovsrätten. Detta
ligger i sakens natur, och det synes ej erforderligt att särskilt ange förhållandet
i lagtexten. Det bör i anslutning härtill påpekas, att upphovsmannens
skydd i förevarande del ej bör göras beroende av att han framställer
särskilt krav att komma i åtnjutande därav.

I enlighet med det anförda bör stadgandet i sak utformas på sätt kommittén
föreslagit. Andra stycket torde för bättre överskådlighets skull böra uppdelas
på två punkter.

Kommittén har jämväl upptagit frågan om eftergift av den ideella rätten.
Denna fråga kan bli aktuell i olika lägen. Särskilt kan spörsmål uppkomma
huruvida eu mer eller mindre generell överlåtelse av upphovsrätt skall
kunna innefatta avstående även av den ideella rätten, så att förvärvaren
skall äga att använda verket utan att namnge upphovsmannen och i godtyckligt
ändrad form. Det kan även tänkas att upphovsmannen direkt förklarar
sig avstå från den ideella rätten. Kommittén har ansett att dylika
generella eftergifter icke bör äga verkan; om eftergiften endast gäller en
till art och omfattning begränsad användning av verket, t. ex. en viss upplaga
eller en viss filminspelning, skall den emellertid vara giltig.

Kommitténs ståndpunkt att man sålunda i princip bör frånkänna eftergift
rättsverkan bär mött gensaga hos några remissinstanser, som ansett att
full avtalsfrihet bör erkännas på området. För egen del vill jag emellertid
ansluta mig till kommitténs uppfattning. Vid en generell eftergift saknar
upphovsmannen i regel möjlighet att överblicka i vilka olika sammanhang
verket kan komma alt utnyttjas och eftergiften kan därför få helt oberäkneliga
följder för honom. I princip bör därför ett avstående av detta slag
val a ogiltigt. Principen bör gälla i fråga om alla slags verk; anledning att
undantaga vissa grupper synes icke föreligga. I enlighet med vad kommittén
anfört bor det emellertid vara möjligt att efterge rätten, då det gäller
en mera begransad användning. Begränsningen bör härvid, såsom kommittén
föreslagit, hänföra sig både till arten av den åsyftade användningen och

Kunql. Maj:ts proposition nr 17 år WHO

till omfattningen därav; det torde icke vara lämpligt att, såsom i ett remissyttrande
förordats, medge att eftergift kan ske så snart användningen blivit
bestämt angiven. Stadgandet bör därför utformas i enlighet med kommitténs
förslag.

Med hänsyn till det samband som förevarande fråga har med spörsmål
angående överlåtelse av ekonomiska rättigheter till verket kunde det finnas
vissa skäl att placera bestämmelsen härom i 3 kap. En eftergift av den
ideella rätten kan dock icke direkt jämställas med överlåtelse av de ekonomiska
rättigheterna. Det har också ett visst värde att den i princip oförvtterliga
karaktären hos den ideella rätten framgår redan av det grundläggande
stadgandet om denna. Jag vill därför biträda kommitténs förslag
att bestämmelsen upptages i förevarande paragraf.

I anslutning till den nu diskuterade bestämmelsen må anmärkas, att ändringar
i verk städse får anses tillåtna i den mån de blivit granskade och godkända
av upphovsmannen. Dylikt godkännande bör även i vissa fall på upphovsmannens
vägnar kunna meddelas av person eller organisation som erhållit
hans bemyndigande i sådant hänseende. Till de synpunkter som Sveriges
radio anfört i denna del kan jag i allt väsentligt ansluta mig.

4 §.

I förevarande paragraf, som frånsett ett par smärre redaktionella jämkningar
är likalydande med 4 § kommittéförslaget, behandlas upphovsrätten
till översättningar, bearbetningar och liknande andrahandsverk.

Gällande rätt. Enligt 4 § författarlagen har den, som översatt eller bearbetat
ett verk, författarrätt för sin översättning eller bearbetning; oförkränkt
dock den rätt, som må tillkomma originalverkets författare. På liknande
sätt stadgas i 3 § konstverkslagen att den, som efterbildat ett konstverk
medelst annat konstnärligt förfarande än det för originalverket använda, för
sin efterbildning äger samma rätt som enligt lagen tillkommer konstnär;
oförkränkt dock den rätt, som må tillkomma originalverkets upphovsman.

I detta sammanhang må även hänvisas till de vid 2 § i departeinentsförslaget
berörda bestämmelserna i 3 § tredje stycket författarlagen och 2 §
andra stycket konstverkslagen, enligt vilka såsom bearbetning eller efterbildning
icke anses att i fri anslutning till ett verk framställes ett nytt, i det
väsentliga självständigt sådant.

Kommittén. I paragrafens första stycke har kommittén upptagit stadgande,
att den som översatt eller bearbetat ett verk eller överfört det till annan
litterär eller konstnärlig form har upphovsrätt till verket i denna gestalt,
men att hans rätt att förfoga däröver är beroende av upphovsrätten till originalverket.
I motiven anföres, alt upphovsrättsligt skydd endast åtnjutes
för sådana omarbetningar av verk, vilka utgör resultat av en individuell
andlig verksamhet. I princip ställes härvid samma krav på den andliga verk -

Kungl. Maj:Is proposition nr 17 år 1960

samhetens art som i fråga om verk i allmänhet, blott med den skillnaden
att för bearbetning icke fordras att verksamheten är av nyskapande slag.
Då ett verk överförts till annan litterär eller konstnärlig form, torde nu angivna
krav i regel vara uppfyllt. Detsamma gäller då ett verk blivit översatt.
I fråga om bearbetningar av annat slag ligger förevarande fordran i själva
uttrycket bearbetning. Såsom bearbetning kan sålunda icke anses sådana
ändringar i ett verk, som är resultat av ett allenast mekaniskt eller rutinmässigt
arbete, t. ex. rättelser av skriv- och språkfel eller transponering av
en musikalisk komposition.

En fråga som i motiven ägnas särskild uppmärksamhet är huruvida teaterregi
kan skyddas såsom bearbetning. Till en början framhålles, att sådant
skydd kan ifrågakomma där regissören för iscensättningen företager
ändringar i verkets text, scenföljd, rollista o. s. v. Vad angår iscensättningen
som sådan anser kommittén det icke vara uteslutet, att en iscensättning kan
utgöra en sådan originell prestation, att den bör anses som en skyddad bearbetning
av skådespelet. Som exempel ur teaterhistorien, vilka förtjänar
beaktande i sådant hänseende, nämnes från 1920-talet några internationellt
uppmärksammade iscensättningar av Max Reinhardt och från senare tid
Olof Molanders märkliga iscensättningar av August Strindbergs skådespel.
En regi, som utan egentliga originella insatser endast utför författarens intentioner,
kan däremot, anför kommittén, ej — även om den i sitt slag är
av hög klass och utgör resultatet av lång erfarenhet och mycket arbete -anses som en bearbetning av verket. Det framhålles även att isolerade detaljer
i en iscensättning, såsom grupperingar, placering av rekvisita o. dyl., lika
litet skyddas som isolerade idéer på andra områden av litterär och konstnärlig
verksamhet.

Vad angår bearbetningsskyddets innehåll framhåller kommittén bl. a.,
att bearbetarens samtycke erfordras, då bearbetningen skall utnyttjas. Av
sista punkten i det föreslagna stadgandet framgår att för utnyttjandet av
\eiket
hovsman.

I andra stycket har upptagits stadgande, att om någon i fri anslutning till
ett verk framställt ett nytt och självständigt verk, hans upphovsrätt ej är
beroende på det sätt som anföres i första stycket. Kommittén framhåller, att
\ad sålunda utsäges följer redan av den allmänna bestämning av begreppet
verk, som ligger till grund för den upphovsrättsliga lagstiftningen, men att
en uttrycklig regel ansetts motiverad i tydlighetens intresse.

Remissyttrandena. Stadgandet har i allmänhet lämnats utan erinran av remissinstanserna.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser, att det av kommittén i motiven
behandlade kravet för skydd, att bearbetningen skall utgöra ett
''er k, bör komma till uttryck i lagtexten. Svenska bokförläggareföreningen
och svenska tidningsntgivareföreningen framför samma önskemål beträffande
översättningar. Lärarkollegiet vid karolinska mediko-kirurgiska insti -

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

Jutet berör spörsmålet såvitt angår vetenskapliga uppsatser. Det skulle enligt
kollegiets mening vara en stor olägenhet, om översättaren i dylikt fall
skulle äga göra gällande någon rätt. Kollegiet utgår dock från att sådana
översättningar i regel ej kan anses som verk i lagens mening.

Kommitténs utläggning i motiven om skydd för regikonst behandlas
av några remissinstanser, som hävdar att regissörer bör skyddas i större
omfattning än kommittén angivit. Ett allmänt uttalande i denna riktning
göres av Sveriges radio, som därvid åsyftar icke blott vanlig teater utan även
radioteater och televisionsleater. Teatrarnas riksförbund anser regissörerna
regelmässigt böra åtnjuta skydd såsom bearbetare. Förbundet anför bl. a.:

Kommitténs uppfattning av regissörens insats finna vi icke svara mot de
faktiska förhållandena. Även i en relativt enkel pjäs ger författarens intentioner
utrymme för skilda tolkningar, och i fråga om mångtydiga och djupare
verk erbjuder sig ett otal. Av de klassiska verken torde ytterst sällan
två föreställningar ge samma tolkning, såvida det icke är fråga om påverkan
eller medvetet plagiat. Det är valet av tolkning, som i huvudsak ger åt den
färdiga föreställningen det speciella drag, som skiljer den från det nedtecknade
verket, och valet av tolkning är väsentligen regissörens sak. Det är
han som har att för artisterna analysera dramat, omsätta dess inre dynamik
i rörelse på scenen samt svara för dess rytmik i ternpi och accenter och
likaså genom ljud, ljus och dekorutkast ge det dess jttre inramning. Hans
arbete låter sig även lätt urskilja, då det i regel är nedtecknat genom scenerier
— d. v. s. planskisser över rörelseschemata —- analysutkast, direktskisser,
anteckningar om ljusmoment etc. i regiexemplaret. Vi ha här otvivelaktigt
att göra med skapandet av ett konstnärligt verk av minst lika hög
grad som vid exempelvis en översättning. Det torde också böra framhållas,
att praxis varit, att regissörens rätt till sitt verk mot betalning kan överlåtas
till annan teater. Förslaget synes här icke ens skydda en redan utvecklad
praxis.

Svenska teaterförbundets fackorganisalion går ett steg längre och anser,
att regissörer städse bör åtnjuta skydd såsom bearbetare. Svenska regissörsförbundet
uttalar sig i samma riktning.

Sveriges dramatikerförbund finner det naturligt, att regissörens viktiga
insats skyddas, men framhåller såsom angeläget, att betingelserna för skyddet
utformas så afl regissören icke lockas frångå författarens intentioner;
ur denna synpunkt är kommitténs uttalande om alt såsom bearbetning icke
skulle kunna anses regi, som utan egentliga originella insatser utför författarens
intentioner, utomordentligt betänkligt. Förbundet påpekar att frågan
är aktuell även vid den särart av regi, som förekommer då cn teaterföreställning
sändes i television. I motsats till vad kommittén uttalat kräver
cn sådan sändning en speciell bearbetning, som väsentligt kan ändra pjäsens
atmosfär. Av betydelse vore att författaren tillerkändes rätt att laga del
av televisionsprogramledarens intentioner, innan sändningen sker.

Föreningen Sveriges filmproducenter framhåller, att filmregi i regel måste
anses utgöra föremål för upphovsrättsligt skydd.

Svenska översättarförbundet framställer en erinran mot avfattningen av
bestämmelsen i första styckets sista punkt, all bearbclares eller översättares
rätt är beroende av upphovsrätten till originalverket. Härigenom tycks

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

rätten ha gjorts till själva sin existens beroende av originalförfattarens rätt.
Förbundet hemställer att bestämmelsen formuleras i enlighet med gällande
lag eller Bernkonventionen.

Beträffande stadgandet i andra stycket om det fall, alt i fri anslutning till
ett verk framställes ett nytt och självständigt verk, understryker
Stim, föreningen svenska tonsättare, Skap och svenska mnsikförläggaref
öreningen att bestämmelsen bör tolkas restriktivt; i anledning av
vissa uttalanden i kommitténs motiv vill föreningarna betona, att den som
vill komponera ett nytt verk med utnyttjande av värdefulla uppslag ur redan
existerande verk bör begära originalupphovsmannens tillstånd.

Akademien för de fria konsterna framhåller afl frågan, huruvida visst
arbete är att anse som otillåten efterbildning av tidigare verk eller som självständigt
skapande, ofta uppkommer på byggnadskonstens område.
Att här göra en riklig och rättvis gränsdragning kräver stort omdöme, vartill
i viktigare fall torde erfordras särskilt sakkunnigt forum. En permanent
nämnd för sådana och liknande frågor torde böra inrättas, förslagsvis sammansatt
av representanter för byggnadsstyrelsen, akademien och svenska
arkitekters riksförbund. Detta förslag biträdes av svenska arkitekters riksförbund.

Departementschefen. I enlighet med kommitténs förslag bör i lagen fastslås
att upphovsrättsligt skydd jämväl åtnjutes för bearbetningar, översättningar
och liknande andrahandsverk. Det synes ej erforderligt att uttryckligen
ange, att skyddet är beroende av att produkten utgör ett verk i lagens
mening. Alt delta krav gäller synes klart framgå av sammanhanget. Med
anledning av ett remissuttalande vill jag även framhålla, att kravet i fråga
om översättningar i regel torde vara uppfyllt om originalförfattaren eller
hans rättsinnehavare ansett sig kunna använda översättningen för verkets
publicering.

Såsom kommittén framhållit är stadgandet även tillämpligt på regikonst.
1 motiven har kommittén utförligt uppehållit sig vid frågan vilka krav som
bör uppställas för att sådan konst skall åtnjuta skydd. Den kritik som från
en del remissinstanser framförts mot kommitténs ståndpunkt såsom alltför
restriktiv synes till en viss grad befogad. Det är visserligen givet, att icke
vilken rutinmässig iscensättning som helst går in under stadgandet. Å andra
sidan kan för skydd knappast fordras att regissören företagit en egentlig omarbetning
av det dramatiska verket. Så snart regin tillfört verket något nytt
som resultat av regissörens personligt skapande insats, bör den kunna anses
som skyddad enligt stadgandet.

Kommittéförslaget upptager jämväl eu regel, att om någon i fri anslutning
till ett verk skapat ett nytt och självständigt verk, hans upphovsrätt ej
är beroende av rätten till originalverket. Vad sålunda stadgas följer redan
av den allmänna bestämning av begreppet verk, som ligger till grund för
förslaget. Då den gränsdragning det här gäller har särskild betydelse i bearbetningsfallen,
synes det emellertid lämpligt att införa en särskild bestäm -

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

melse härom. Av det sagda följer att stadgandet får tolkas med ledning av
vad som vid 1 § sagts om begreppet verk. I anledning av ett remissuttalande
av akademien för de fria konsterna vill jag framhålla, att det självfallet är
värdefullt om man på olika områden, där behov i denna riktning framträder,
inrättar sakkunniga organ, som i tveksamma fall kan avge vägledande
utlåtanden. Så har på konsthantverkets och konstindustriens område skett
genom instiftandet av svenska slöjdföreningens opinionsnämnd. Det bör
emellertid ankomma på vederbörande organisationer att frivilligt föranstalta
om sådana organ; något initiativ från det allmännas sida synes icke vara
erforderligt.

Kommitténs förslag beträffande förevarande paragraf synes i övrigt ej ge
anledning till erinran, frånsett alt avfattningen i fråga om förhållandet till
skyddet för originalverket torde böra jämkas i förtydligande syfte.

5 §•

I förevarande paragraf, som frånsett en redaktionell jämkning överensstämmer
med 5 § kommittéförslaget, behandlas upphovsrätten till samlingsverk.

Gällande rätt. Enligt 5 § förfaltarlagen skall utgivare av tidning, tidskrift
eller annat verk, som består av självständiga bidrag från särskilda medarbetare,
anses såsom författare till verket såsom en helhet betraktat. År utgivare
till sådant samlingsverk ej känd, betraktas verkets förläggare såsom
utgivare. Författare till särskilt bidrag behåller författarrätten till detta.
Några häremot svarande bestämmelser finns icke i konstverkslagen.

Kommittén. Kommittén erinrar om sitt uttalande vid 1 § att upphovsrätt
kan grundläggas redan genom en verksamhet, som framträder allenast i ett
instruktivt urval eller sammanställande, en systematisk anordning av ett
verks olika delar. Då genom ett sådant arbete sammanställes verk eller delar
av verk, brukar samlingen betecknas som ett samlingsverk. Som exempel
på dylika samlingsverk anföres kalendrar, läseböcker, diktsamlingar, samlingar
av musikstycken, planschverk och andra samlingar, vilka sammanställes
av redan föreliggande verk eller utdrag ur sådana. Som en annan
viktig grupp nämnes tidningar, tidskrifter, uppslagsverk, vetenskapliga publikationer
med bidrag från flera författare, handböcker och liknande, vilka
upptager verk som särskilt författats för ändamålet. 1 hithörande fall åtnjutes
upphovsrätt för själva sammanställandet. Rätten avser icke de särskilda
bidragen; för utgivning av ett samlingsverk fordras därför tillstånd
även av bidragsgivarna. I enlighet med det anförda har kommittén i förevarande
paragraf upptagit stadgande, att den som genom att sammanställa
verk eller delar av verk åstadkommit ett litterärt eller konstnärligt samlingsverk
har upphovsrätt till detta, utan inskränkning i rätten till de särskilda
verken.

Kungl. Maj.ts proposition nr i7 år 1960

I motiven betonas att icke varje sammanställning av verk eller delar av
verk kan betecknas såsom samlingsverk. Härför fordras att sammanställningen
är resultatet av en intellektuell prestation av viss kvalitet eller —
såsom det uttryckts i förarbetena till författarlagen — av »en planläggande,
samlande, sovrande och redigerande verksamhet»; detta krav får anses ligga
i uttrycket samlingsverk. I princip ställes härvid samma fordringar på
verksamhetens art som gäller i fråga om verk i allmänhet.

Kommittén framhåller, att förslaget i fråga om subjektet för skyddet
principiellt skiljer sig från gällande rätt. Enligt denna skall såsom upphovsman
anses samlingsverkets utgivare eller, i visst fall, dess förläggare; enligt
förslaget skall skyddet tillkomma den som åstadkommit samlingsverket,
oavsett om han utgivit det. En ordning enligt vilken rätten på grund
av lag flyttas över på annan än den verkliga upphovsmannen är enligt kommitténs
mening icke förenlig med moderna upphovsrättsliga principer. I
motsats till gällande bestämmelser är stadgandet tillämpligt även på samlingsverk,
som sammanställes av verk eller delar av verk ur en enda upphovsmans
produktion, ävensom på konstnärligt samlingsverk, t. ex. planschverk.

Remissyttrandena. Stadgandet har i allmänhet lämnats utan erinran i remissvaren.

Föreningen Sveriges filmproducenter uttalar sig för att upphovsrätten till
samlingsverk, såsom i gällande lag, förklaras tillkomma utgivaren; enligt
föreningens mening har det icke anförts något godtagbart skäl för den av
kommittén föreslagna ändringen, vilken torde medföra att risken för komplikationer
blir väsentligt större än förut.

Även Sveriges radio anmäler viss tvekan mot den föreslagna ändringen.
Enligt dess mening talar åtskilliga praktiska skäl för alt juridiska personer
skall kunna som utgivare förvärva ursprunglig upphovsrätt till ett samlingsverk,
vilket t. ex. skapats genom lagarbete inom ett företag och möjliggjorts
genom företagets egna ekonomiska och tekniska resurser. Sveriges
radio vill dock icke motsätta sig förslagets ståndpunkt, att en juridisk person
aldrig kan förvärva ursprunglig upphovsrätt. En förutsättning är likväl,
att parterna får frihet att överenskomma om praktiskt taget total övergång
av upphovsrätten på företaget.

Publicistklubben ifrågasätter, om stadgandet kan tillämpas beträffande
tidning eller tidskrift; upphovsrätten får här anses tillkomma det kollektiv,
som samverkat vid framställning av publikationen. Å andra sidan hemställer
svenska tidning sut givar eföreningen, att i stadgandet som exempel på
samlingsverk nämnes tidning och tidskrift. I båda yttrandena understrykes
den principiella skillnaden mellan att utge ett pressalster och att sammanställa
en antologi eller ett planschverk.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser den förkortade satsen »utan inskränkning
i rätten till de särskilda verken» böra fullständigas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 11 år 1960

Departementschefen. I enlighet med kommitténs förslag bör i lagen fastslås
att upphovsrätt åtnjutes för s. k. samlingsverk, d. v. s. sådana sammanställningar
av verk eller delar av verk som kalendrar, läseböcker, antologier,
uppslagsböcker o. dyl. Skyddet avser själva sammanställandet — redaktionen
— men icke de särskilda bidragen; rätten till dessa får i vanlig ordning
förvärvas från upphovsmännen.

Det torde icke vara erforderligt, att såsom vid remissbehandlingen yrkats
från presshåll, särskilt nämna tidning eller tidskrift som exempel på samlingsverk;
sådana fall, då det kan bli aktuellt att åberopa skydd för det
sätt på vilket ett tidnings- eller tidskriftsnummer redigerats, torde för övrigt
vara sällsynta.

I fråga om subjektet för rätten skiljer sig kommittéförslaget principiellt
från gällande rätt. Enligt denna skall såsom upphovsman anses samlingsverkets
utgivare eller, i visst fall, dess förläggare. Enligt förslaget skall rätten
tillkomma den som åstadkommit samlingsverket, oavsett om han utgivit
det. Denna ändring har kritiserats i ett par remissyttranden. Kommitténs
förslag synes dock principiellt riktigt. Liksom i alla andra fall bör även beträffande
samlingsverk gälla, att rätten anses uppstå hos den verklige upphovsmannen.
I allmänhet kommer den emellertid att i sin helhet övergå på
utgivaren eller förläggaren i kraft av dennes avtal med upphovsmannen. Det
praktiska resultatet av förslagets reglering kommer därför i regel att överensstämma
med gällande rätt.

Med anledning av vad hovrätten över Skåne och Blekinge anfört torde avfattningen
av paragrafen böra redaktionellt jämkas.

6 §•

I förevarande paragraf, som i sak överensstämmer med 6 § kommittéförslaget,
ges föreskrifter om upphovsrätt till verk med flera upphovsmän.

Gällande rätt. I 7 § förfatlarlagen stadgas att om flera är gemensamt författare
till ett verk, som ej består av självständiga bidrag från de särskilda
medarbetarna, samtliga författares samtycke erfordras för förfogande över
författarrätten till verket. Någon häremot svarande bestämmelse finns icke
i konstverkslagen.

Kommittén. I paragrafen har kommittén upptagit stadgande att i fall då ett
verk har två eller flera upphovsmän, vilkas bidrag icke utgör självständiga
verk, upphovsrätten tillkommer dem gemensamt; envar av dem skall dock
äga beivra intrång i rätten. I motiven anföres som exempel på sådana verk
operettlibretter, lustspel och revysketcher, som utarbetas av två eller flera
personer i förening. Från ett annat område nämnes redogörelser av vetenskapliga
forskningsgrupper. Det föreslagna stadgandet innebär att upphovsmännen
endast i förening äger förfoga över verket. För offentliggörande av
verket liksom för senare utgivningar och offentliga framföranden av detta
fordras således tillstånd av samtliga upphovsmän. På grund av andra punk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

ten i förslaget skall detta krav emellertid icke gälla i fråga om intrång i
rätten. Kommittén anför att den enskilde upphovsmannens intresse att föra
talan om sådant intrång ofta är av den personliga natur — detta gäller särskilt
där fråga är om kränkning av den ideella rätten — att han bör äga
rätt därtill oberoende av övriga upphovsmäns inställning. Krav på enhällighet
för sådan talan skulle också leda till att den skyldige undginge påföljd,
om faktiskt hinder möter att inhämta samtycke därtill hos någon av
upphovsmännen, t. ex. därför att denne vistas på okänd eller avlägsen ort.

Kommittén har övervägt att göra ytterligare undantag, närmast i den riktningen
att varje upphovsman skulle ha rätt att med bindande verkan för
de övriga ge tillstånd till att verket utnyttjas ånyo på samma sätt som förut
skett med allas tillstånd, t. ex. då det gäller att utge ny upplaga av en bok
eller att på nytt uppföra en pjäs på teatern. En dylik regel skulle dock, anför
kommittén, utgöra ett väsentligt ingrepp i de övriga upphovsmännens
rätt, särskilt den ideella sidan därav, ett ingrepp som man icke bör företaga
utan mycket vägande skäl. Veterligen har det ej heller yppat sig något
praktiskt behov av en sådan regel.

Förslaget innehåller icke någon motsvarighet till bestämmelsen i 6 § författarlagen,
att om skrift förbindes med musikaliskt verk eller med teckning
eller avbildning, vartdera verkets författare behåller den honom tillkommande
författarrätten. Att så skall vara fallet har ansetts utan särskild
bestämmelse motsättningsvis framgå av det nu föreslagna stadgandet.

I förevarande sammanhang har kommittén till behandling upptagit frågan
huruvida det bör stadgas särskilda regler angående upphovsrätt till
filmverk. Efter en ingående undersökning anför kommittén sammanfattningsvis,
att en modern spelfilm bygger på insatser av ett ofta mycket stort
antal upphovsmän och att det för förfoganden över filmen principiellt fordras
tillstånd av samtliga dessa upphovsmän. För filmbranschen är det ett
önskemål att rättigheterna koncentreras hos det företag som inspelat filmen.
Hittills bär detta i praxis skett genom att rättigheterna — utom såvitt
angår filmmusik — i regel avtalsvis överförts på filmföretagen. Filmbranschen
har emellertid befarat att denna praxis kunde ändras och har
även anmärkt att den nuvarande ordningen medför rättsosäkerhet. I anledning
härav bär filmbranschen yrkat att det, i anslutning till vad som
gäller på sina håll i utlandet, måtte genomföras en ordning, enligt vilken
de till en film anknutna upphovsrättigheterna städse tillkommer filmföretaget.
Kommittén har funnit principiella skäl tala för en särreglering i denna
riktning men har icke ansett det möjligt att finna en form därför som
är godtagbar med hänsyn till upphovsmännens intresse och Bemkonventionens
hithörande bestämmelser. Kommittén bär därför stannat för den mindre
genomgripande lösningen, att filmavtalen underkastas en särskild tolkningsregel;
en sådan har upptagits i 42 § kommittéförslaget.

Remissyttrandena. Stadgandet har i allmänhet lämnats utan erinran i remissvaren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

Några remissorgan har anmärkt mot att förslaget icke upptager regler
för fall då meningsmotsättningar råder mellan upphovsmännen
rörande verkets användning. Styrelsen för konstnärernas
riksorganisation förordar en bestämmelse att domstol i sådant läge skulle
kunna meddela beslut, som ersätter upphovsmans samtycke, eller att lagen
om samäganderätt skulle vara tillämplig. Liknande yrkanden framställes
av föreningen svenska affischtecknare, konsultativa reklambyråers förbund
och svenska boktryckareföreningen. Styrelsen för Sveriges advokatsamfund
påpekar, att motsvarande spörsmål kan uppstå beträffande patent, och finner
det angeläget att framhålla behovet av en lagstiftning, som reglerar förhållandet
då två eller flera innehavare av en immateriell rättighet icke kan
enas om utnyttjandet av denna.

Frågan beröres även av lärarkollegiet vid karolinska mediko-kirurgiska
institutet såvitt rör vetenskapligt samförfattande. Enligt kollegiets mening
skulle stora praktiska olägenheter uppkomma, om exempelvis vid översättning,
avtal om publicering, bearbetning för föredrag o. s. v. ingenting kunde
företagas utan att hela gruppen varje gång gåve ett juridiskt giltigt godkännande.
Man torde dock få lov att i hithörande fall förutsätta ett av sakens
natur följande tyst avtal om överlåtelse av delar i förfoganderätten till någon
eller några av författarna i gruppen.

I anslutning till vissa motivuttalanden tar Stim, föreningen svenska tonsättare,
Skap och svenska musikförläggareföreningen upp spörsmålet om
s. k. e n h e t s v e r k. Det framhålles såsom ur upphovsmännens synpunkt
särskilt viktigt att vokalverk, d. v. s. musikaliskt verk med text, där musik
och text skapats av en och samma person eller av flera personer i intimt
samarbete, kan behandlas som ett enhetligt verk och att musiken till ifrågavarande
text icke får ersättas av annan musik eller texten till originalmusiken
icke får utbytas mot ny text utan upphovsmännens tillstånd. Det
kan vara tveksamt, på vilket sätt lagstiftaren skall taga hänsyn till detta
önskemål. Måhända skulle det kunna tillfredsställas genom att i lagtext
eller motiv konstatera att ett verk, som första gången utgivits såsom ett
verk med text och musik, utgör ett enhetsverk. Liknande synpunkter framföres
av teaterförlag Arvid Englind aktiebolag.

Kommitténs ståndpunkt att i förslaget icke upptaga särskilda regler om
filmföretags rätt till av dem framställda filmer godtages i allmänhet i
remissvaren. Sveriges radio framhåller att tiden ännu icke är mogen för en
dylik reglering; även med hänsyn till frågans oklara läge på det internationella
planet synes det vara klokt att förhålla sig avvaktande.

Mot kommitténs ståndpunkt i detta avseende uttalar sig dock några remissinstanser.
Stark kritik anföres av föreningen Sveriges filmproducenter,
som förklarar sig i princip vidhålla filmbranschens tidigare förslag i ämnet;
i nuvarande läge finner föreningen det emellertid gagnlöst att för dagen’vidare
kämpa för detta. I filmproducentföreningens uttalande instämmer
folkctshusföreningarnas riksorganisation och Sveriges biograf agareforbund.

K Ilihang till riksdagens protokoll 19C>0. i samt. Nr 11

Kungl. Maj.ts proposition nr il år 1960

Länsstyrelsen i Uppsala län anser, med hänsyn till den viktiga roll som
den kommersiella filmen numera spelar i samhällslivet, trängande behovav
en reglering på området föreligga; en sådan förordas också av studieförbundet
medborgarskolan och, beträffande reklamfilm, av svenska annonsörers
förening.

Departementschefen. Det sladgande som kommittén föreslagit rörande rätten
till verk av flera upphovsmän innebär att rätten i princip skall tillkomma
upphovsmännen gemensamt men att envar av dem skall äga beivra intrång
i rätten. Några remissinstanser har riktat anmärkning mot att det
sålunda för förfogande över verket skall fordras tillstånd av samtliga upphovsmän.
Det har förordats, att domstol måtte erhålla befogenhet att meddela
beslut som ersätter bristande samtycke, eller att lagen om samäganderätt
skall göras tillämplig. Även enligt min mening kan det vara förenat
med vissa olägenheter att eventuell oenighet mellan upphovsmännen kan
omöjliggöra varje förfogande över verket, särskilt i sådana fall då
någon eller några av medarbetarna endast i ringa mån bidragit till
utformningen av detta. Betänkligheter anmäler sig emellertid även mot
att ge utrymme för tvångsingripande. Ofta torde det vara ogörligt för utomstående
att bedöma huruvida en upphovsmans vägran att lämna tillstånd
skall anses befogad eller icke; hans ståndpunkt kan vara grundad på överväganden
av högst personlig art. Anmärkas må att den överenskommelse
om samarbete, som föreligger mellan upphovsmännen, ej sällan torde innebära
att rätten endast skall tillkomma någon eller några av medarbetarna.
Den eller de berättigade äga i sådant fall ensamma förfoga över verket.

I några remissyttranden har framhållits att såsom gemensamt verk bör
betraktas varje alster, som första gången utges såsom ett enhetligt verk
med text och musik; härav skulle följa att musiken icke utan upphovsmännens
tillstånd finge ersättas med annan musik och att texten icke utan sådant
tillstånd finge utbytas mot ny text. Frågan huruvida i hithörande fall
föreligger ett enhetligt verk eller i stället en kombination av flera i upphovsrättsligt
hänseende från varandra fristående verk beror dock icke endast
av sättet för utgivningen utan måste bedömas med hänsyn tagen till
samtliga omständigheter. Om upphovsmannen vill hindra att hans alster
användes i förbindelse med andra verk, kan förbud däremot ges i samband
med att tillstånd till framförande lämnas.

En praktiskt synnerligen betydelsefull fråga, som äger visst samband med
de i förevarande paragraf behandlade spörsmålen, är huruvida det bör införas
särskilda regler angående upphovsrätt till filmverk. I första hand
gäller frågan huruvida filmföretagen bör i lag förklaras vara innehavare
av de upphovsrättigheter som är knutna till de av dem framställda filmerna.
Det synes emellertid icke lämpligt att nu taga någon ståndpunkt till detta
invecklade spörsmål. Med stor sannolikhet kommer ämnet att i hela sin
vidd behandlas vid nästkommande konferens för revision av Bemkonventionen
och man bör icke nu föregripa den lösning som därvid kan komma

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 är 19(>0

att antagas. Förslagets ståndpunkt i denna del innebär, att frågan om omfattningen
av filmföretagens rätt, liksom hittills, får bedömas med ledning
av deras avtal med upphovsmännen. Till skapande av ökad klarhet i hithörande
avtalsförhållanden bör emellertid, såsom kommittén föreslagit,
meddelas en särskild tolkningsregel i ämnet. En sådan har upptagits i 39 §
i departementsförslaget.

7 §•

I förevarande paragraf, som överensstämmer med 7 § kommittéförslaget,
uppställes vissa presumtions- och behörighetsregler.

Gällande rätt. Enligt 8 § första stycket i författarlagen skall, där ej annat
visas, den anses såsom författare till ett litterärt eller musikaliskt verk,
vilken på sedvanligt sätt å verket angivits såsom sådan. För konstverk innehålles
motsvarande regel i 4 § första stycket konstverkslagen; enligt denna
gäller presumtionen om upphovsmannaskap till förmån för den, vilkens signatur
är anbragt å verket.

Författar- och konstverkslagarna upptager vidare regler om att upphovsmannen,
där fråga är om verk av författare eller konstnär utan uppgivet
namn eller under diktat namn, i sin rätts utövning företrädes av den, vilken
finnes å verket nämnd såsom utgivare eller, där sådan ej angivits, såsom
förläggare (8 § andra stycket författarlagen, 4 § andra stycket konstverkslagen).
Beträffande litterärt eller musikaliskt verk varar behörigheten intill
dess författaren ger sig tillkänna genom att låta sitt namn utsättas på
en ny upplaga av verket eller ock genom anmälan i justitiedepartementet
samt tre gånger i allmänna tidningarna införd kungörelse.

Kommittén. Kommittén har i paragrafens första stycke upptagit stadgande,
att såsom upphovsman anses, där ej annat visas, den vars namn eller ock
allmänt kända pseudonym eller signatur på sedvanligt sätt anges på exemplar
av verket eller då detta göres tillgängligt för allmänheten. I andra
stycket föreslås bestämmelse, att om ett verk är utgivet utan att upphovsmannen
är angiven såsom i första stycket sägs, utgivaren, om sådan är
nämnd, och eljest förläggaren skall äga företräda upphovsmannen, till dess
denne blivit angiven på ny upplaga eller genom anmälan i justitiedepartementet.

I motiven framhålles beträffande första stycket att presumtion om upphovsmannaskap
bör gälla icke blott, såsom för närvarande, då upphovsmannabeteckning
utsättes på exemplar av verk utan även då den anges i samband
med att verket göres tillgängligt för allmänheten. Såsom presumtionsgrundande
bör anses varje beteckning, som med säkerhet kan återföras på
viss upphovsman; i anslutning till Bernkonventionens senaste lydelse har
utsagts att detta även gäller pseudonym eller signatur i fall då sådan beteckning
är allmänt känd, d. v. s. då det för allmänheten är bekant vem som

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

avses därmed. Regeln i andra stycket överensstämmer i stort sett med gällande
rätt. Behörighet att företräda pseudonym författare har dock, i konsekvens
med nyssnämnda tillägg till första stycket, förklarats icke skola
gälla i fall då pseudonymen är allmänt känd. Behörigheten skall liksom en-,
ligt författarlagen gälla till dess upphovsmannen blir angiven på ny upplaga
eller genom anmälan i justitiedepartementet. Gällande föreskrift att sådan
anmälan skall förenas med kungörelseförfarande har såsom opraktisk
fått utgå.

Remissyttrandena. Stadgandet har i allmänhet lämnats utan erinran i remissvaren.

Svenska arkitekters riksförbund anser presumtionsregeln i
första stycket icke vara tillräckligt tydlig och uttömmande; enligt denna
synes juridisk person kunna presumeras vara upphovsman. För arkitekterna
är det väsentligt att upphovsmannabegreppet knytes till den fysiska person,
som bär ansvaret för verkets skapande och vars namn i regel bör vara
angivet å ritningarna.

Sveriges radio anmärker, att man av grunderna för stadgandet torde kunna
sluta att en likartad presumtion för behörighet att företräda upphovsmannen
kan anses föreligga i vissa situationer. I den omfattande verksamhet
Sveriges radio bedriver är det av praktiska skäl nödvändigt att utgå
från vissa hävdvunna presumtioner om företrädarskap, t. ex. vid innehav
av en filmkopia.

Svenska arkitekters riksförbund hemställer, att andra stycket kompletteras
med föreskrift, att vid tävlingar rörande litterära eller
konstnärliga verk med anonyma deltagare tävlingsjuryn
skall äga företräda upphovsmannen till dess anonymiteten häves. Även styrelsen
för konstnärernas riksorganisation, Sveriges allmänna konstförening
och föreningen svenska tecknare understryker vikten av att man vid lagtextens
utformning tar hänsyn till behovet av rättsskydd för anonyma deltagare
i allmänna konsttävlingar.

Departementschefen. I förevarande paragraf torde i enlighet med kommitténs
förslag böra upptagas vissa presumtionsregler angående upphovsmannen
och behörigheten att företräda denne. Såsom upphovsman bör sålunda,
om ej annat visas, anses den vars namn eller allmänt kända pseudonym
eller signatur på sedvanligt sätt utsättes på exemplar av verket eller anges då
detta göres tillgängligt för allmänheten. Med anledning av en anmärkning av
svenska arkitekters riksförbund vill jag framhålla att enligt förslaget endast
fysisk person kan anses som upphovsman. Utsättes ett företags namn
på ett exemplar eller anges företaget eljest på det berörda sättet, blir företaget
icke därför att anse som upphovsman. I hithörande fall torde företaget
dock i regel på grund av föreliggande tjänsteavtal äga att i vissa avseenden
förfoga över verket, och faktiskt uppstår här en presumtion likartad
med den som föreskrives i stadgandet. Såsom Sveriges radio påpekat torde

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

också i viss utsträckning andra presumtioner gälla i praxis; filmbyråer
torde exempelvis — utom såvitt angår filmmusiken — anses äga rättsligt
disponera över de filmkopior de uthyr. I här avsedda fall är praxis dock ej
så enhetlig att den bör lagfästas.

Den av kommittén föreslagna bestämmelsen om rätt att företräda anonym
eller pseudonym upphovsman innebär, att sådan rätt skall föreligga för utgivaren,
om sådan är nämnd, och eljest för förläggaren, till dess upphovsmannen
blivit angiven på ny upplaga eller genom anmälan i justitiedepartementet.
Förslaget, som i det väsentliga överensstämmer med gällande rätt,
har ej föranlett erinran vid remissbehandlingen. Från arkitekt- och konstnär
shåll har emellertid hemställts om en motsvarande regel beträffande
anonyma eller pseudonyma deltagare i konsttävlingar o. dyl., varvid föreslagits
att tävlingsjuryn skulle äga företräda upphovsmannen. En annan
tänkbar lösning skulle vara att behörigheten att företräda upphovsmannen
lämnas åt vederbörande arrangör. Enligt min mening skulle en bestämmelse
i ämnet emellertid knappast bli av något egentligt praktiskt värde, då en
jury eller arrangör i allmänhet ej torde vara benägen att åtaga sig kostna.
derna och besväret att på upphovsmannens vägnar tillvarataga dennes rätt,
exempelvis i rättegång; i motsats till en förläggare har juryn eller arrangören
i regel icke något eget ekonomiskt intresse härav. Jag anser därför
att det ej finns anledning att i lagen upptaga en dylik lagregel, som för övrigt
saknar motsvarighet i utländsk lagstiftning.

8 §.

Paragrafen överensstämmer, frånsett en mindre jämkning i andra stycket,
med 8 § kommitténs förslag.

Kommittén. Enligt förslaget knytes i olika hänseenden särskilda rättsverkningar
till det faktum, att ett verk offentliggöres eller utges. Framför allt
märkes att verket därefter fritt får användas för olika kulturella och samhälleliga
ändamål enligt närmare regler därom i 2 kap. I förevarande paragraf
har kommittén upptagit stadgande vad som förstås med offentliggörande
och utgivning i förslagets mening.

Enligt första stycket skall ett verk anses offentliggjort, då det lagligen
gjorts tillgängligt för allmänheten. Som typiska fall nämnes i motiven att
dramatiska och musikaliska verk framföres för allmänheten och att verk
av bildkonst uppställes på allmän plats eller utställes. Beträffande samtliga
verk gäller att de kan offentliggöras genom spridningsåtgärder av olika slag.
Som exempel anföres att ett verk utges eller att ett konstverk salubjudes i
en konsthandel. Kravet att åtgärden skall ha skett lagligen innebär i allmänhet,
att upphovsmannens samtycke skall föreligga. Stundom kan offentliggörande
emellertid ske omedelbart med stöd av bestämmelse i 2 kap. Som
exempel nämnes att den som av upphovsmannen förvärvar ett icke offentliggjort
konstverk, enligt 25 § äger utställa detta ulan särskilt samtycke.

I andra stycket föreslås att verket skall anses utgivet, då exemplar därav

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

i större antal lagligen förts i handeln eller eljest blivit spridda bland allmänheten.
I motiven anföres som det i praktiken viktigaste fallet att utgivningen
sker i tryck, t. ex. att litterära verk utges i bokform, musikaliska verk såsom
tryckta noter och konstverk såsom bokillustrationer. Litterära och musikaliska
verk kan även utges såsom inspelningar på grammofonskivor eller
band, filmverk i form av filmkopior o. s. v. Som exempel från ett annat område
nämnes, att alster av konsthantverk kan framställas i serie och i denna
form bli föremål för utgivning.

Remissyttrandena. Sveriges radio anser, att den i andra stycket upptagna
definitionen på utgivet verk icke helt passar på musikaliskt verk. Ett
dylikt anses nämligen enligt gängse uppfattning vara utgivet, så snart det
överlämnats till en musikförläggare och denne gjort något eller några exemplar
tillgängliga för allmänheten. Bibehåller man orden »i större antal»,
skulle ett sådant musikverk aldrig anses vara utgivet, även om några exemplar
genom uthyrning gjorts tillgängliga för ganska vida kretsar av allmänheten.
Lagtexten bör därför omformuleras. Jämväl föreningen svenska affischtecknare
och konsultativa reklambyråers förbund anser förevarande
ord böra utgå.

I redaktionellt avseende hemställer Sveriges radio att ordet »lagligen» i
paragrafens båda stycken utbytes mot »lovligen».

Departementschefen. I överensstämmelse med kommitténs förslag torde i
förevarande paragraf böra upptagas stadganden med definition på vad offentliggörande
och utgivande av ett verk innebär. Förslaget har vid remissbehandlingen
föranlett diskussion såvitt angår den beträffande utgivande
upptagna förutsättningen, att åtgärden skall beröra ett större antal exemplar.
Det är givet, att denna förutsättning som regel bör vara uppfylld för att åtgärden
skall medföra den grad av offentlighet som här avses. Även i det
gängse språkbruket förbinder man normalt med ordet utgivning tanken
på att upplagan omfattar ett större antal exemplar, t. ex. i fråga om böcker
och grammofonskivor. Beträffande noter till seriösa musikaliska verk är
emellertid att beakta den form av publicering som sker genom att något eller
några få exemplar hålles tillgängliga för allmänheten genom uthyrning,
Också härigenom kan verket få en hög grad av offentlighet, och dylika åtgärder
bör därför jämställas med utgivning i normal mening. Tänkbart är
också att i andra sammanhang spridning av ett mindre antal exemplar kan
få en liknande effekt. Det nämnda villkoret torde därför böra utgå ur
lagtexten. Att det normalt icke räcker med att enstaka exemplar saluförts
eller eljest utlämnats till spridning torde ändock framgå av den valda formuleringen.

Den praktiskt viktiga frågan om innebörden av begreppet offentliggörande
då fråga är om konstverk har berörts vid 2 §.

Enligt kommittéförslaget skall däri avsedda åtgärder, för att medföra att
verket blir offentliggjort resp. utgivet, företagas lagligen, varmed avses att

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

de skall ske med upphovsmannens samtycke eller med stöd av bestämmelse
i 2 kap. Anledning att, såsom yrkats i ett remissyttrande, utbyta ordet
»lagligen» mot »lovligen» anser jag icke föreligga.

9 §•

I paragrafen, som är likalydande med 9 § kommittéförslaget, behandlas
frågan om upphovsrätt till allmänna handlingar.

Gällande rätt. Enligt 9 § 1) författarlagen är från skydd uteslutna lagar,
förordningar, kungörelser, offentliga myndigheters, riksdagens, beredningars
och kommittéers samt kyrkliga, kommunala och andra offentliga representationers
handlingar, protokoll, beslut och skrivelser, så ock andra allmänna
handlingar.

I avbidan på revisionen av upphovsrätten har genom speciallagstiftning
införts skydd för en viss grupp allmänna handlingar, nämligen de officiella
kartorna. Enligt lag den 14 december 1956 skall sålunda inom rikets allmänna
kartverk, sjökarteverket eller sjöfartsstyrelsen upprättad officiell
karta, utan hinder av nämnda stadgande i författarlagen, vara föremål för
skydd enligt denna lag.

Kommittén. Kommittén framhåller inledningsvis, att det i svensk tryckfrihetsrätt
är en viktig och sedan lång tid tillbaka erkänd grundsats att allmänna
handlingar fritt må offentliggöras. I den nya tryckfrihetsförordningen
av år 1949 kommer denna princip till uttryck redan i det inledande stadgandet
(1 kap. 1 §7 som anger tryckfrihetens allmänna innehåll. Enligt detta
skall det stå varje svensk medborgare fritt att, med iakttagande av de bestämmelser
som är i förordningen meddelade till skydd för enskild rätt och
allmän säkerhet, i tryckt skrift yttra sina tankar och åsikter, offentliggöra
allmänna handlingar samt meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne
som helst. I 2 kap. 2 § upptages en definition av vad som avses med allmänna
handlingar; hit hänföres alla hos stats- eller kommunalmyndighet förvarade
handlingar, vare sig de till myndigheten inkommit eller blivit där upprättade.
Vad som härvid förstås med stats- och kommunalmyndighet utlägges
närmare i 3 § av samma kapitel.

Vid bedömande av hur långt den rätt att offentliggöra allmänna handlingar,
som sålunda stadgas i tryckfrihetsförordningen, sträcker sig måste
emellertid, framhåller kommittén, beaktas, att i vissa fall handlingar av detta
slag kan utgöra föremål för upphovsrätt. I princip medför detta, att handlingen
icke får utges i tryck utan tillstånd av vederbörande rättsinnehavare.
Rätten kan härvid tillkomma enskild eller, på grund av avtal eller anställningsförhållande,
hans arbetsgivare, som i hithörande fall ofta är staten.
Det sagda innebär en tillämpning av en allmän princip i tryckfrihetsförordningen,
att dess bestämmelser icke ingriper i gällande privaträttsliga
regler och rättsgrundsatser; tryckfriheten begränsar icke annans rätt. Av
intresse i förevarande sammanhang är, att en erinran om detta förhållande

Kungl. Muj.ts proposition nr 17 är 1960

ansetts böra komma till direkt uttryck i förordningen, såvitt avser just de
i upphovsrätten grundade rättigheterna. I 1 kap. 8 § hänvisas sålunda till att
vad i lag är stadgat skall gälla om den uteslutande rätt att genom tryck
mångfaldiga litterära och musikaliska verk eller verk av bildande konst,
som tillkommer upphovsmannen till sådant verk.

Av det anförda följer, uttalar kommittén, att det publicitetsintresse, som
ligger till grund för tryckfrihetsförordningens bestämmelser om rätt att
offentliggöra allmänna handlingar, måste tillgodoses jämväl genom särskilda
regler inom den upphovsrättsliga lagstiftningen.

I gällande rätt har detta skett genom undantagsstadgandet i 9 § 1) författarlagen.
Vilken innebörd detta stadgande har torde enligt kommittén
i viss mån vara oklart. Visserligen avslutas uppräkningen av olika handlingar
med det generella uttrycket »så ock andra allmänna handlingar», men
att härav draga slutsatsen att därmed skulle avses alla sådana handlingar,
som numera i tryckfrihetsförordningen betecknas såsom allmänna, torde
vara förhastat; uttrycket förekom nämligen icke i den vid tiden för stadgandets
tillkomst gällande 1812 års tryckfrihetsförordning.

Då det gäller att avgöra, i vilken mån allmänna handlingar bör undantagas
från det upphovsrättsliga skyddet, är det enligt kommitténs mening
klart, att man icke med den omfattning statsverksamheten tagit i nutida
samhällsliv utan vidare bör förklara sådant undantag avse samtliga allmänna
handlingar och sålunda generellt ge dessa fria för eftertryck. Statliga organ
ombesörjer numera i en omfattning, som tidigare var okänd, affärsmässiga
och kulturella uppgifter, där statens verksamhet organisatoriskt och
praktiskt bedrives i former motsvarande den enskilda företagsamhetens. I
denna verksamhet publiceras exempelvis kartor, handböcker, kataloger, författningskommentarer
och liknande arbeten, för vilka staten ur affärsmässig
synpunkt är i behov av skydd mot eftertryck i samma utsträckning som
privata företag utan att något samhällsintresse påkallar begränsning i sådant
skydd. Även då det gäller handlingar, som härrör från enskilda men
blir allmänna genom att de inkommer till myndighet, föreligger i vissa fall
behov av ett skydd mot eftertryck. Enligt kommitténs mening bör därför
hithörande undantagsstadganden i förslaget utformas så, att skydd beredes
åt nu avsedda statliga och enskilda intressen. Olika synpunkter gör sig härvid
gällande i fråga om å ena sidan handlingar, som är allmänna därför att
de upprättats av myndighet, och å andra sidan handlingar, som är allmänna
därför att de inkommit till myndighet. Den förra gruppen behandlas
i förevarande paragraf. Beträffande den senare gruppen är stadgandet i 24 §
i förslaget av betydelse.

I fråga om handlingar, som upprättats av myndighet, synes enligt kommittén
tryckfrihetsförordningens publicitetsintresse tillgodoses, om från det
upphovsrättsliga skyddet undantages författningar samt beslut och yttranden
av myndighet eller annat offentligt organ. Kommittén tillägger, att ett
dylikt undantag kan motiveras även från rent upphovsrättsliga synpunkter
och ofta förekommer i utländsk lagstiftning. En lag, en dom, ett beslut av

Kungl. Maj.ts proposition nr 11 år 1960

myndighet eller annat yttrande av offentligt organ utgör visserligen resultatet
av en författande verksamhet, vilken i och för sig kan grunda upphovsrätt.
Men i och med den stats- eller förvaltningsrättsliga akt, varigenom
den av en eller flera medverkande författade texten blivit en lag, en dom
o. s. v., måste anses, att ett aktstycke av annan rättslig valör tillkommit än
de litterära arbetsprodukter som är föremål för upphovsrätt. Riktigast synes
därför vara att förklara handlingar och yttranden av detta slag överhuvudtaget
icke utgöra föremål för upphovsrätt. Ett stadgande av detta innehåll
har upptagits i förevarande paragraf.

Vad angår det föreslagna stadgandets närmare innebörd anför kommittén
följande.

För att stadgandet skall vara tillämpligt på ett beslut eller yttrande fordras,
att detta härrör från myndighet eller annat offentligt organ. I allmänhet
torde vara klart vad som avses härmed. Gränsfall kan emellertid uppstå.
I stats- och kommunalförvaltningens förgreningar utövas sålunda verksamheten
i vissa fall under former, där det är svårt att avgöra huruvida det
organ, som beslutar eller avger yttrande, är att anse som offentligt eller
icke. Att i lag närmare bestämma, hur gränsen här skall dragas, torde emellertid
icke vara möjligt. Åt rättstillämpningen får överlämnas att lösa denna
uppgift, huvudsakligen med ledning av förvaltningsrättsliga grundsatser.

Såsom exempel på yttranden av offentligt organ anföres av sådant organ
avgivna berättelser, förslag, utlåtanden och betänkanden. Även yttranden
av särskilda myndighetspersoner, t. ex. avvikande votum av domstolsledamot,
faller under stadgandet. Stundom kan i beslut eller yttrande ske hänvisning
till i ärendet uppgjorda kartor eller teckningar; även dessa är då
undantagna från upphovsrättsligt skydd. Som exempel nämnes i stadsplaneärenden
upprättade kartor och planer. Med yttranden avses även redogörelser
i tabell- och diagramform, t. ex. statistiska uppgifter.

Kommittén framhåller vidare, att stadgandet endast är tillämpligt på uttalanden,
som härrör från det offentliga organet självt. Vissa offentliga aktstycken,
t. ex. rättegångsprotokoll, innehåller förutom beslut eller yttranden
av myndigheten jämväl utlåtanden av enskilda personer, vilka kan utgöra
föremål för upphovsrätt. Förevarande paragraf är icke tillämplig på sådana
från enskilda härrörande yttranden; principiellt kan därför upphovsrätt
göras gällande till dessa. På grund av stadgandet i 24 § får emellertid
yttranden av delta slag i allmänhet återges utan upphovsmans samtycke.
Ett gränsfall är att till ett kommittébetänkande fogas ett av kommittén anskaffat
sakkunnigutlåtande. Detta kan i viss mån anses utgöra en del av
den utredning, som kommittén framlägger. Ä andra sidan kan utlåtandet
icke sägas utgöra ett yttrande av kommittén. Det torde därför i regel icke
böra omfattas av förevarande bestämmelse, möjligen med undantag för sådana
fall, där ett nära samband finns mellan kommitténs eget uttalande
och sakkunnigutlåtandet, så att ett återgivande av det förra framstår såsom
ofullständigt, om icke sakkunnigutlåtandet samtidigt återges. I den mån en
myndighet i sitt beslut eller yttrande återger enskildas eller sakkunnigas

Kungl. Maj.ls proposition nr 17 ur 1960

utlåtanden, blir återgivna avsnitt att anse som eu del av yttrandet och faller
under stadgandet.

Stadgandet är begränsat till sådana uttalanden, som kan betecknas som
beslut eller yttranden. Det är icke tillämpligt t. ex. på författningskommentarer
och handböcker, som utges genom myndighets försorg. Som andra exempel
på handlingar, vilka faller utanför stadgandets tillämpningsområde,
nämnes av myndighet utgivna kartor, sjökort, tidtabeller, museikataloger,
studiehandböcker, program o. dyl. I nu avsedda fall tillkommer upphovsrätten
principiellt de tjänstemän, som författat handlingarna; rätten har
dock i regel förvärvats av myndigheten genom avtal eller på grund av författarens
tjänsteställning. En annan sak är, uttalar kommittén, att det i
vissa fall torde inträffa, att handlingar av denna karaktär faktiskt kan fritt
återges, därför att myndigheten icke önskar göra sin upphovsrätt gällande.

Att sådana handlingar som avses i stadgandet icke är föremål för upphovsrätt
innebär framför allt, att de får fritt utges. Det är även tillåtet att
publicera dylika handlingar i bearbetat skick; ett praktiskt fall är att någon
utger författningar eller liknande i översättning.

Remissyttrandena. Kommitténs förslag till lösning av frågan om upphovsrätt
till allmänna handlingar godtages av det stora flertalet remissinstanser.

Några remissinstanser har dock under åberopande av tryckfrihetsrättsliga
synpunkter ansett, att sådana handlingar bör undantagas från upphovsrätt
i större omfattning än kommittén förordat.

Svenska tidningsutgivareföreningen anser allmänna handlingar böra helt
undantagas från upphovsrätt. Att skydda handlingar, som upprättas av
myndighet, synes föreningen strida mot tryckfrihetsförordningen. Vad kommittén
anför om att staten har behov av skydd mot eftertryck för vissa
grupper allmänna handlingar kan icke vara av den vikt, att det kan motivera
ett avsteg från gällande principer om allmänna handlingars offentlighet.
Beträffande allmänna handlingar, som härrör från enskilda personer,
kan i och för sig anföras starkare skäl för kommitténs förslag, men ej heller
i denna del kan detta godtagas. Förslaget är enligt föreningens mening
olämpligt ur allmänna synpunkter och innebär även en försämring av pressens
möjligheter att utnyttja allmänna handlingar som informationskällor.
Hittills tillämpad praxis har icke heller synts medföra olägenhet för någon.

Publicistklubben framhåller, att upphovsrätt till allmänna handlingar
icke kan omfatta offentliggörande i tryck utan får begränsas till framställning
i annan form, t. ex. i radio, vid uppläsning o. dyl., och hemställer att
lagen om upphovsrätt omarbetas med beaktande härav. Härom anföres följande: Enligt

1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen skall det stå varje svensk medborgare
fritt att offentliggöra allmänna handlingar. Detta stadgande innebär
uppenbarligen, att auktorrättsliga inskränkningar av civillags natur
icke äro möjliga i envars rätt att i tryck publicera allmänna handlingar.

Kungl. Maj.ts proposition nr ii år 1 it (i 0

Däråt kan intet göras utan att tryckfrihetsförordningen ändras. Vad som i
detta hänseende kan bli stadgat ‘i lagen om upphovsrätt kan icke ha verkan
gentemot tryckfrihetsförordningens tydliga grundlagsbud. Självfallet
är det möjligt att i upphovsrättslagen instifta en upphovsrätt för allmänna
handlingar, men i sådant fall kan denna icke omfatta offentliggörande i
tryckt skrift. — ---

Därest ett behov föreligger för staten att erhålla eu upphovsrätt för vissa
verk, som äro att anse som allmänna handlingar, omfattande även återgivande
i tryckt skrift, måste tryckfrihetsförordningen i förevarande avseende
ändras. Detsamma gäller, därest — såsom i och för sig kan vara rimligt
— upphovsrätten skall bevaras för enskild person till verk, till vilket han
ursprungligen haft upphovsrätt, men som inkommit till myndighet och där
blivit allmän handling. — — — En revision av tryckfrihetslagstiftningen
kan på förevarande punkt övervägas för att möjliggöra ett hänsynstagande
till berörda auktorrättsliga regler.

Publicistklubben framhåller slutligen, att det ur allmän pressynpunkt är
av mycket stor betydelse att inga onödiga begränsningar stadgas i pressens
tillgång till allmänna handlingar, vilka är bland de viktigaste informationskällorna
den svenska pressen äger. Varje inskränkning härvidlag kräver
noggranna överväganden.

Även styrelsen för Sveriges advokatsamfund och svenska bokförläggareföreningen
anser, att kommittén icke tillräckligt beaktat principen om allmänna
handlingars offentlighet. Dessa instanser har dock icke något att
erinra mot att frågan löses inom den upphovsrättsliga lagstiftningen, men
anser berörda princip påkalla att allmänna handlingar undantages från
upphovsrätt i högre grad än kommittén förordat.

Advokatsamfundets styrelse framhåller, att i vårt demokratiska samhälle
ifrågavarande undantag, med hänsyn till varje medborgares grundlagsenliga
rätt att genom trycket utge allmänna handlingar, icke får begränsas
mer än vad är oundgängligen erforderligt. Det synes styrelsen som om
samma synpunkter, som motiverar de i förslaget gjorda undantagen, kan
motivera ytterligare undantag. Omfattningen av begreppet allmänna handlingar
ur upphovsrättslig synpunkt synes icke vara närmare utrett. Utan
en fullständig utredning härutinnan torde det ej låta sig göra att närmare
ange, vilka dessa ytterligare undantag skulle vara. Styrelsen ifrågasätter
om ej denna synnerligen viktiga fråga skulle kunna lösas genom ett stadgande,
att allmänna handlingar i tryckfrihetsförordningens mening icke
skall vara föremål för upphovsrätt annat än i vissa, i lagtexten särskilt angivna
undantagsfall. Angående principen vid angivande av sådana fall anför
styrelsen:

I lagstiftningen särskiljas mellan två olika slags allmänna handlingar,
nämligen dels sådana som inkommit till myndighet och dels de som där
bli upprättade. Det förefaller som om man i denna uppdelning skulle kunna
finna en principiell skiljelinje mellan de handlingar som böra åtnjuta pub*
liceringsskydd och andra verk. De handlingar som upprättats hos offentlig
myndighet skulle således i regel fritt få tryckas av envar, under det att
till myndigheten inkomna handlingar skulle åtnjuta skydd enligt lagen
om upphovsrätt, beträffande den första gruppen av handlingar skulle möj -

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

ligen en undantagsregel bli erforderlig, så att upphovsmannaskydd skulle
föreskrivas i vissa i lagen bestämt angivna fall. Att den andra gruppen
handlingar stundom kan återgivas utan upphovsmannens samtycke framgår
av 24 §.

Styrelsen framför vidare tanken att på detta område stadga tvångslicensbestämmelser.

Bokförläggareföreningen anför, att de undantag från principen om allmänna
handlingars frihet, som förslaget vill införa, icke låter sig överblickas
och bedömas och i varje fall är alltför snäva. I stället bör man generellt
undantaga allmänna handlingar från upphovsrätt och låta det upphovsrättsliga
skyddet vara beroende av särskilt stadgande därom. Inskränkningar
i huvudregeln om allmänna handlingars frihet måste — vare sig de
stadgas nu eller införes genom senare företagna lagändringar — i tryckfrihetens
intresse i varje enskilt fall bli föremål för debatt och därmed följande
kontroll att de är förenliga med tryckfrihetslagstiftningens anda.
Till stöd för sin uppfattning åberopar föreningen ett vid dess yttrande fogat
utlåtande av professorn Ole Westerberg.

Från andra håll göres gällande, att allmänna handlingar bör undantagas
från upphovsrätt i något mindre omfattning än enligt förslaget.
Stim, föreningen svenska tonsättare, Skap och svenska musikförläggareföreningen
anser sålunda att litterära och musikaliska verk, vilka blir
föremål för offentlig myndighets beslut och fogas som bilagor till kungl.
kungörelser, icke därigenom bör förlora upphovsrättsligt skydd. Det måste
enligt föreningarnas mening anses som en allvarlig konsekvens av förslaget
att exempelvis en koralbok, vilken genom kungörelse anbefallts för användning
i svenska kyrkan och som bilaga fogats till kungörelsen, icke
skulle bli föremål för upphovsrätt.

Vad angår stadgandets tillämpning understryker rikets allmänna
kartverk att, såsom följer av förslaget, alla kartor, som är bilagor
till lantmäteriorganisationens förrättningsakter, bär vara uteslutna från
skydd. Sjöfartsstyrelsen förutsätter, att seglingsbeskrivningar och liknande
officiella av sjöfartsstyrelsen utgivna handlingar, såsom Svensk Fyrlista
och Sveriges Skeppslista, icke genom stadgandet undantages från skydd.

Departementschefen. Enligt gällande författarlag är allmänna handlingar
generellt undantagna från skydd enligt lagen. Kommittén har ansett, att
ett dylikt generellt undantag går för långt och att upphovsrätt i viss omfattning
bör beredas även på detta område. Kommitténs förslag innebär,
att författningar samt beslut och yttranden av myndighet eller annat offentligt
organ ej skall vara föremål för upphovsrätt. I princip har kommitténs
uppfattning godtagits av det övervägande antalet remissinstanser, låt vara
att kommitténs förslag till gränsdragning mellan handlingar som skall vara
föremål för upphovsrätt och sådana som icke skall vara det kritiserats från
några håli.

För min del finner jag också kommitténs ställningstagande i princip na -

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

turligt och riktigt. Det kan självfallet icke komma i fråga, att upphovsrätt
skulle gälla beträffande vad som kan kallas allmänna handlingar i egentlig
mening, d. v. s. lagar, förordningar, kungörelser, domstolars och andra
myndigheters beslut och yttranden, protokoll och handlingar hos riksdagen,
kommunala organ och andra offentliga representationer eller överhuvudtaget
handlingar som redovisar de offentliga organens överläggningar och
beslut. Begreppet allmänna handlingar är emellertid mer vidsträckt och
omfattar samtliga hos stats- eller kommunalmyndighet förvarade handlingar,
vare sig de till myndigheten inkommit eller blivit där upprättade.
Såsom allmänna handlingar är därför även att anse olika tryckalster, som
publiceras i statens affärsmässiga eller kulturella verksamhet och som ofta
är av alldeles samma slag som av enskilda företag utgivna arbetsprodukter;
hit hör av staten utgivna handböcker, kartor, kataloger, författningskommentarer
o. dyl. Beträffande sådana alster är egenskapen av allmän
handling mera formell och den bör icke utgöra hinder mot att erkänna
upphovsrättsligt skydd i vanlig ordning. Staten är här likaväl som motsvarande
enskilda organ i behov av skydd mot obehörigt utnyttjande, främst
eftertryck; jag vill erinra om att behovet av skydd beträffande en viss
grupp statliga arbetsprodukter av hithörande slag, nämligen de officiella
kartorna, visat sig så trängande, att man icke ansett sig kunna avvakta
frågans lösning i samband med revisionen av upphovsrätten, utan 1956
infört skydd genom en särskild lag. Begreppet allmän handling innesluter
vidare skrifter och andra handlingar som inges till myndighet av enskilda.
Också beträffande sådana aktstycken föreligger i vissa fall behov av upphovsrättsligt
skydd, t. ex. då fråga är om vetenskapliga arbeten som inges
i ett befordringsärende.

Mot förslaget att bereda upphovsrätt för vissa allmänna handlingar har
invänts, att ett genomförande därav skulle komma i strid med principen
i tryckfrihetsförordningen om allmänna handlingars offentlighet. Denna
synpunkt berördes vid tillkomsten av 1956 års provisoriska lagstiftning och
har återkommit i ett par yttranden över det nu föreliggande förslaget. Såsom
framhölls i 1956 års lagstiftningsärende (se prop. 1956: 184 s. 16) ingriper
emellertid sagda princip icke, liksom ej heller tryckfrihetsförordningens
övriga bestämmelser, i gällande privaträttsliga regler och grundsatser. En
erinran om detta förhållande har ansetts böra komma till direkt uttryck
i förordningen, såvitt avser just de i upphovsrätten grundade rättigheterna.
I 1 kap. 8 § av förordningen hänvisas sålunda till att vad i lag är stadgat
skall gälla om den uteslutande rätt att genom tryck mångfaldiga litterära
och musikaliska verk eller verk av bildande konst, som tillkommer upphovsmannen
till sådant verk. Av förarbetena framgår att detta stadgande
avser även upphovsrätt till allmänna handlingar. Nu berörda förhållande
innebär att upphovsrätt kan erkännas till dylika handlingar i den utsträckning
som är förenlig med principerna inom detta rättsområde, varvid dock
självfallet måste tillses att man icke kommer i strid med tryckfrihetsförordningens
anda.

Kumjl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

Jag anser alltså att man vid den revision av upphovsrätten som nu företages
bör tillgodose behovet att bereda upphovsrätt för allmänna handlingar,
med behörigt beaktande av det publicitetsintresse tryckfrihetsförordningen
avser att skydda.

Vad härefter angår frågan om den närmare omfattning i vilket ett dylikt
skydd bör genomföras, innebär kommitténs förslag att det undantag från
upphovsrätt, som bör gälla beträffande allmänna handlingar, begränsas till
vad som här förut kallats allmänna handlingar i egentlig mening, nämligen
författningar samt beslut och yttranden av myndighet eller annat offentligt
organ. Härav följer då, att övriga hos myndighet upprättade handlingar, i
huvudsak sådana handböcker, kartor in. m. som förut nämnts, blir föremål
för skydd. Även tal och anföranden som inflyter i offentliga protokoll och
akter samt till myndighet ingivna handlingar blir principiellt föremål för
skydd; i denna del föreslås emellertid särskilda undantagsbestämmelser i
24 §. Vad kommittén sålunda föreslagit har godtagits av det övervägande
antalet remissinstanser, men avvikande meningar har också kommit till
synes. På några håll har man sålunda ansett att frågan bör lösas så, att
man behåller ett i princip generellt undantag och låter skyddet för olika
grupper allmänna handlingar vara beroende av särskilt stadgande. I samband
härmed har man gjort gällande att det upphovsrättsliga skyddet med
kommitténs förslag skulle bli alltför vidsträckt. Enligt min mening är kommitténs
metod emellertid mera följdriktig och samtidigt enklare och jag
finner den förtjäna företräde. När det gäller avgränsningen av den grupp
handlingar som bör undantagas från upphovsrätt, kan självfallet olika
alternativ komma i fråga. Det av kommittén valda innefattar dock enligt
min mening en lämplig gränsdragning, som måste anses i tillräcklig grad
beakta tryckfrihetsförordningens publicitetsintresse. De farhågor som anförts
att allmänna handlingar härigenom skulle bli föremål för upphovsrätt
i alltför stor utsträckning anser jag sålunda icke befogade.

Beträffande stadgandets tillämpning kan jag i allt väsentligt ansluta mig
till kommitténs motiv; jag har ej heller något att erinra mot vad rikets
allmänna kartverk och sjöfartsstyrelsen anfört i ett par hithörande specialfrågor.

Såsom förut berörts innebär förslaget, att skrifter som upprättats av enskilda
i princip kan vara föremål för upphovsrätt även om de inflyter i
officiella akter eller inges till myndighet och sålunda blir att anse som allmänna
handlingar. Till fragan i vilken utsträckning man bör genomföra
undantagsbestämmelser, som tillåter att dylika handlingar kan återges utan
upphovsmans samtycke, återkommer jag vid 24 §.

10 §.

I förevarande paragraf, som frånsett formell jämkning överensstämmer
med 10 § kommittéförslaget, behandlas förhållandet mellan upphovsrätten
samt fotografi- och mönsterrätten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

Kommittén. Kommittén anför inledningsvis, att det inom upphovsrätten
är en omstridd fråga, på vad sätt skyddet för fotografiska bilder bör anordnas.
Särskilt har diskuterats, huruvida fotografier kan betraktas som
konstverk och i sådan egenskap utgöra föremål för upphovsrätt. Enligt en
äldre uppfattning var detta uteslutet, då det fotografiska förfarandet till sin
natur ansågs väsentligen skilt från den konstnärliga verksamheten. I stället
ansågs fotografier böra erhålla ett rättsskydd av särskilt slag, som borde
tillkomma alla slags fotografier, oavsett deras värde ur fotografisk eller annan
synpunkt. På denna uppfattning bygger gällande rätt, som upptager
hithörande bestämmelser i en särskild författning, lagen den 30 maj 1919
om rätt till fotografiska bilder. Kommittén fastslår emellertid att denna
uppfattning icke längre är hållbar. Med hänsyn till den betydande utveckling,
som under senare årtionden ägt rum inom fotografien, torde det numera,
anföres det, vara en övervägande mening, att det fotografiska förfarandet
kan utgöra medel att åstadkomma konstnärliga resultat. I allmänhet
torde sålunda fotografien anses utgöra en art av konst eller kanske snarare
av konsthantverk, som kan ge konstnärligt betydande värden. Enligt kommitténs
mening är det i varje fall klart, att alster av fotografi bör kunna
gå in under det mera vidsträckta konstverksbegrepp, som numera är vedertaget
inom upphovsrätten och som innefattar icke endast ren konst utan
även nyttokonst, såsom arkitektur, konsthantverk och konstindustri.

Kommittén framhåller härefter, att det med denna utgångspunkt vore
teoretiskt riktigast att ge upphovsrättsligt skydd åt de fotografier, vilka framstår
såsom i rättslig mening konstnärliga alster, och att skydda övriga fotografier
i särskild ordning. Att sålunda reglera rätten till fotografier enligt
olika stadganden, allt efter fotografiets art i det särskilda fallet, skulle dock
enligt kommitténs mening innebära vissa praktiska olägenheter; om man
med en enhetlig fotografilagstiftning kunde även för de kvalificerade fotografiernas
del uppnå i allt väsentligt det rättsskydd som erfordras, vore
detta att föredraga. Det rent principiella skälet för att hänföra de konstnärliga
fotografierna under upphovsrätten skulle i så fall kunna vika.

Olägenheterna med en uppdelning av rättsskyddet på olika komplex av
regler består enligt kommittén framför allt i de gränsdragningsproblem,
som därvid skulle uppkomma; att i särskilda fall draga gränsen mellan
konstnärliga fotografier och andra måste bli utomordentligt svårt. Liknande
problem finnes även beträffande andra alster, men är i regel här utan praktisk
betydelse; de objekt, som ligger nära gränsen, har i allmänhet intet
värde för andra och behöver därför ej skyddas mot obehörigt utnyttjande
och efterbildning. Ett undantag utgör produkter av industri och hantverk,
vilka kan ha värde som förebilder även om de icke anses hänförliga till
konstindustri eller konsthantverk. Här föreligger, inom upphovsrättens hittillsvarande
ram, ett gränsdragningsproblem som är allvarligt nog. Att så är
fallet betingas emellertid av ett särskilt förhållande, nämligen att det i
Sverige saknas ett tillfredsställande skydd för mönster och modeller; den
rättsliga behandlingen av konstnärliga produkter av industri och hantverk

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

måste anses som en nödlösning, som icke manar till efterföljd. Framför allt
bör understrykas, att antalet praktiska fall, där tvekan skulle uppkomma,
måste befaras bli mycket större beträffande fotografier än de gränsfall av
nyss antydd art, som nu kan vålla tvist.

Å andra sidan bör det enligt kommitténs mening vara möjligt att i en
enhetlig fotografilagstiftning genomföra regler av sådan beskaffenhet, att
de tillgodoser även det skyddsbehov som kan anses föreligga för den mera
kvalificerade gruppen fotografier. En dylik lösning medför visserligen, att
reglerna för den stora massan mindre kvalificerade fotografier går längre
än vad som kan anses strängt behövligt för denna kategori, men någon påtaglig
olägenhet torde icke behöva följa därmed. Det är en allmän iakttagelse
inom detta rättsområde, att skyddsreglerna utformas med tanke på de
främsta verken men ter sig alltför långt gående beträffande de enklare produkterna.

Kommittén föreslår därför en lösning efter nu angivna riktlinjer, d. v. s.
för alla slag av fotografier enhetliga regler, vilka utformas med tanke främst
på fotografier av kvalificerad art.

Slutligen framhåller kommittén, att nu behandlade spörsmål uppstår
även beträffande sådana vetenskapliga och tekniska fotografier, vilka principiellt
kan jämställas med alster som avses i 1 § andra stycket av förslaget.
De skäl som anförts för att undantaga de konstnärliga fotografierna från
upphovsrätten äger emellertid här motsvarande tillämpning.

I enlighet med det anförda har i första stycket av förevarande paragraf
upptagits stadgande, att fotografisk bild icke är föremål för upphovsrätt.
Särskilt förslag har upprättats till lag om rätt till fotografisk bild.

En av kommitténs ledamöter, professorn Eberstein, har i särskilt yttrande
anmält reservation mot förslaget i denna del. Enligt reservanten bör fotografier
icke undantagas från skydd enligt upphovsrätten; i stället bör fastslås
att upphovsrätt till ett verk må göras gällande utan hinder av att det
åtnjuter skydd såsom fotografisk bild. I motiveringen hävdas bl. a., att den
konstnärliga fotografien måste anses skyddad redan i gällande konstverkslag,
som omfattar »verk av bildande konst» överhuvud, vare sig de tagit sig
uttryck i den ena eller andra formen. I anslutning härtill anföres vidare:

När man vill utesluta den nya konstarten från upphovsrätt, synes mig
detta fördenskull vara ett steg bakåt. Huvudskälet för ett sådant avsteg från
förslagets ledande principer är svårigheten att draga en gräns mellan det
jämförelsevis ringa antalet fotografiska bilder, som kunna sägas ha naturen
av auktorverk, och den stora mängden vanliga fotografier som sakna
denna karaktär. Emellertid är upprätthållandet av den allmänna regeln om
skydd för konstnärligt skapande i vilken form det än framträder så viktigt,
att man i fråga om fotografiskyddet, liksom tidigare då upphovsrätten utsträcktes
till nya konstarter (konsthantverket och konstindustrien), måste
taga olägenheten att lägga dylika — låt vara vanskliga — avgöranden på
domstolarna, till vilkas hjälp ju ock kvalificerade sakkunniga stå till förfogande.
Alldeles likartade problem ha domstolarna redan tidigare upprepade
gånger måst lösa, då de ställts inför sådana frågor som exempelvis

Kungl. Maj.is proposition nr 17 år 1960

huruvida ett orreforsglas eller en stålrörsstol vore att anse som alster av
konsthantverk eller konstindustri. Även om någon i ett eller annat av dessa
fall förmenat, att ett domstolsbeslut bort gå i en annan riktning än som
skett, faller det ingen in att av denna grund vilja utesluta konsthantverket
och konstindustrien från upphovsrätt. På samma sätt bör man resonera
även i fråga om de konstnärliga fotografierna. Förslagets egen ställning till
rörliga fotografiska bilder pekar i samma riktning, i det man också beträffande
bildserie, allteftersom den är eller icke är auktorverk, måste draga en
gräns, analog med den mellan konstnärliga och icke konstnärliga fotogra iier.

... .

Den föreslagna utsträckningen av skyddstiden för de vanliga fotografierna
till tjugufem år lär ock bidraga till att de fall, då frågan om upphovsrätt
till ett konstnärligt fotografi ställes på sin spets, nedbringas i antal.
Genom tjugufemårsregeln har ju den kritiska tidpunkten, då ett auktorskydd
erhåller praktisk betydelse, framflyttats så långt, att det kan antagas
under denna tid ha försiggått en utkristallisering av de fotografiska
bilder, som genom sin konstnärliga halt alltjämt ha kvar sin aktualitet.

Reservanten framhåller vidare att majoritetens ståndpunkt leder till otillfredsställande
resultat även i fråga om de vetenskapliga fotografierna. Bl. a.
anföres i denna del, att uteslutningen av de fotografiska bilderna från skydd
kan äventyra upphovsrätten till själva det vetenskapliga verket i sådana
fall, då det väsentliga i en vetenskaplig studie, t. ex. av astronomisk eller
biologisk art, framlägges i form av fotografier, vilka då har vetenskaplig
karaktär, och texten blott utgör en beskrivande kommentar till dessa.

Angående reservationen hänvisas i övrigt till betänkandet s. 498 ff.

I andra stycket har kommittén upptagit bestämmelse, att registrering av
ett verk såsom mönster eller modell icke utgör hinder mot att upphovsrätt
till verket göres gällande. Kommittén anför, att detta torde gälla även
utan särskilt stadgande men att bestämmelsen synts påkallad för tydlighetens
skull.

Remissyttrandena. I frågan hur skyddet för totografier bör anordnas
har kommittémajoritetens ståndpunkt, att fotografier bör förklaras icke
vara föremål för upphovsrätt utan i stället skyddas
i särskild ordning, godtagits eller lämnats utan erinran i det stora
flertalet remissvar.

Några remissinstanser intager en mera tveksam hållning. Publicistklubben
anser sålunda nämnda lösning principiellt mindre tillfredsställande men
finner dock de praktiska skäl, som anförts till stöd därför, vara övertygande.
I samma riktning uttalar sig svenska tidningsutgivareföreningen. Svea
hovrätt anser den i professorn Ebersteins reservation förordade lösningen,
att kvalificerade fotografier erhåller upphovsrättsligt skydd och övriga fotografier
skyddas i särskild ordning, vara principiellt riktigast men understryker
att en sådan lösning, såsom kommittén anfört, skulle vålla svåra
gränsdragningsproblem. Särskilt framhålles att risken för tvister skulle bli
aktuell i ett mycket stort antal fall och att domstolsprövning av hilhöran 7

Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Sr 11

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

de frågor skulle bli kostsam och tidskrävande för parterna. På grund härav
och då den föreslagna fotografilagen enligt hovrättens mening erbjuder tillräckligt
skydd även för de kvalificerade fotografierna, ansluter sig hovrätten
till kommittémajoritetens linje. Sveriges radio finner likaledes reservationen
vara principiellt befogad men anser, med någon tvekan, de av kommittémajoriteten
anförda praktiska skälen väga tyngre och tillstyrker därför
dess förslag. Inom televisionen använder man i icke ringa utsträckning
fotografier för historiska återblickar o. dyl. Stora praktiska svårigheter
skulle uppstå, om man vid urvalet av fotografier från äldre tid alltid måste
gå in på en — särskilt för lekmannen — synnerligen delikat bedömning
av huruvida den fotografiska bilden har auktorrättslig kvalitet eller ej. I
samband härmed skulle många tvister och mycken irritation kunna uppkomma;
för att förekomma detta föredrar man kanske till och med att
välja bilder av lägre kvalitet än vad som eljest skolat ske.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser, att den principiellt riktigaste
lösningen skulle ha varit att skydda kvalificerade fotografier i lagen om
upphovsrätt och övriga fotografier på sätt i 5 kap. skett för vissa med upphovsrätten
besläktade rättigheter. Hovrätten, som icke haft tillfälle att
undersöka de praktiska konsekvenserna med hänsyn till lagtextens utformning
vid en sådan ordning, vill emellertid för sin del icke påyrka annan
lösning än den av kommittén valda.

Lärarkollegiet vid karolinska mediko-kirurgiska institutet berör frågan såvitt
rör vetenskapliga fotografier och finner de skäl kommittén anfört att
från upphovsrättsligt skydd undantaga sådana fotografier måhända ej vara
alldeles övertygande. Härom anföres:

Man kan fråga sig om ett vetenskapligt fotografi eller en annan optisk
återgivning, åstadkommen efter en kvalificerad preparering av ett biologiskt
material eller efter en omständlig fysiologisk operation, ej borde falla under
upphovsrättens område såtillvida som själva fotograferandet, vilket fixerar
slutresultatet, kanske bara avslutar ett mycket komplicerat och självständigt
vetenskapligt arbete, som är implicerat i den erhållna fotografiska bilden.
Skillnaden i den juridiska synen på ett vetenskapligt diagram och på
ett vetenskapligt fotografi framstår ej heller särskilt övertygande.

Kollegiet anser emellertid den föreslagna fotografilagen tillvarataga de
rimliga pretentioner en upphovsman till ett vetenskapligt fotografi kan ställa
och finner därför kommitténs förslag vara utan större praktiska olägenheter.

Till den av professorn Eberstein i särskilt yttrande framförda meningen
att kvalificerade fotografier bör skyddas inom upphovsrätten
ansluter sig Stockholms rådhusrätt, statsåklagaren i Göteborg, rikets allmänna
kartverk, konsultativa reklambyråers förbund och Stockholms handelskammare.
Även juridiska fakulteten vid Uppsala universitet, i vars yttrande
länsstyrelsen i Uppsala län instämmer, svenska försäljnings- och reklamförbundet
och styrelsen för Sveriges advokatsamfund uttalar sig i denna
riktning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 ar 1960

Stockholms rådhusrätt anser, att reservanten på ett övertygande sätt visat
att upphovsrättsligt skydd för konstnärliga och vetenskapliga fotografier
är påkallat. Det torde enligt rådhusrättens mening knappast behöva befaras
att de gränsdragningsproblem, som kommittén berört i sin argumentering,
kommer att bereda domstolarna större besvär. Det synes rådhusrätten
långt mera angeläget, att lagstiftningen upprätthåller den allmänna regeln
om skydd för konstnärligt skapande, i vilken form det än framträder,
än att man söker undvika möjligen uppkommande svårigheter av nyss angivet
slag.

Rikets allmänna kartverk framhåller, att hithörande spörsmål ur dess
synpunkt är av särskild betydelse såvitt angår kartverkets fotokartor, samt
anför vidare:

En fotokarta består av en mosaik av flygbilder. För att erhålla dessas
rätta läge på kartan har nedlagts ett omfattande arbete avseende bl. a. mätningar
på marken, stereomätningar i bilderna, omfotografering av bilderna
till lämpligaste storlek och form samt sammansättning och retuschering.
Utom bilden kan fotokartan innehålla namnuppgifter, höj dkurvor, ritade
detaljer eller text. Det torde vara uppenbart, att de i fotokartan ingående
bilderna kommer att åtnjuta skydd enligt lagen om rätt till fotografisk bild.
Däremot är det tveksamt, om en eventuellt med namnuppgifter, höjdkurvor
samt vissa ritade detaljer (kartografiska element) försedd fotokarta
kan komma under skydd av lagen om upphovsrätt.

Kartverket framhåller, att problemet ur praktiska synpunkter torde vara
mera begränsat, då den 25-åriga skyddstiden enligt den förstnämnda lagen
i allmänhet torde tillgodose behovet av skydd för dessa kartor. Ur principiella
synpunkter synes emellertid upphovsrättsligt skydd vara att föredraga.
Fotokartorna utnyttjas i allt större utsträckning för olika ändamål.
Det torde icke finnas anledning, att de i det nu aktuella hänseendet icke
skulle jämställas med andra kartor. I fråga om framställning och utnyttjande
av olika slag av kartor finnes icke någon sådan principiell skillnad.

Svenska försäljnings- och reklamförbundet yttrar:

Förbundet anser vad reservanten anfört synnerligen vägande och ifrågasätter,
om icke det riktiga vore att på fotografirättens område, när det
gäller de ur konstnärlig synpunkt kvalificerade verken, öppna möjlighet för
ett dubbelt skydd genom både upphovsrättslagen och en fotografilag. Härmed
skulle man kunna få ett tillfredsställande skydd för de kvalificerade
fotografiska verken och ett skydd av i allt väsentligt samma omfattning,
som det gällande fotografilag erbjuder, för övriga mindre skyddsvärda fotografier.
" Det må emellertid anmärkas att icke heller denna lösning är i
allo tillfredsställande. En specifik och praktiskt ingalunda oviktig grupp
fotografier, nämligen reportagebilder av hög klass, skulle genom ett så uppbyggt
skyddssystem knappast få det skydd, som i och för sig kunde vara
motiverat.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund vill ifrågasätta om det kan vara
lämpligt att ur en lag, som avser att generellt reglera rättsförhållandena
beträffande upphovsrätt, bryta ut en speciell form av konstnärligt skapande
och undantaga densamma från lagens stadganden. Styrelsen är icke av

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

den uppfattningen, att gränsdragningen mellan konstnärliga och icke konstnärliga
fotografier behöver ställa sig avsevärt svårare än den åtskillnad mellan
konstnärliga verk och andra verk, som i andra fall ofta måste göras.

En tredje lösning förordas av svenska fotografernas förbund och bildleverantörernas
förening, vilka anser att fotografier bör generellt jämställas
med verk av bildande konst så att samtliga fotografier, oberoende av sin
art, blir föremål för upphovsrätt. Organisationerna erinrar om att i fransk
och engelsk rätt fotografier generellt faller under det allmänna konstverksskyddet
och att i tysk rätt fotografier jämställes med konstverk. Man kan
fråga sig om icke Sverige kunde taga steget fullt ut och införa någon av
dessa lösningar. Organisationerna är av den bestämda uppfattningen, att
det i längden icke går att upprätthålla skillnaden i skyddsomfång mellan
fotografiskt verk och verk av bildande konst. Skyddet för måleri och skulptur
mötte länge motstånd men detta förefaller nu obegripligt. I framtiden
torde man med samma undran se på det motstånd, som nu reses mot att
tillerkänna fotografier upphovsrättsligt skydd. Några olägenheter av skyddslagstiftningen
i Frankrike, England och Tyskland har veterligen icke förmärkts.
Skulle organisationernas förslag emellertid icke bifallas, bör frågan
lösas enligt den av professorn Eberstein förordade linjen. De av kommittén
anförda svårigheterna att draga gränsen mellan konstnärliga och andra fotografier
får icke vara avgörande.

Ytterligare en lösning diskuteras av svenska bokförläggareföreningen, som
anser upphovsrättsligt skydd böra beredas för fotografier, vilka kan betraktas
som verk, men ifrågasätter huruvida andra fotografier överhuvudtaget
böT skyddas.

Vad härefter angår formen för det särskilda skyddet för
fotografier godtages kommitténs förslag, att detta bör ske genom en särskild
lag, i allmänhet av de remissinstanser som i huvudfrågan biträtt kommitténs
mening. Sveriges radio anser emellertid att hithörande bestämmelser
bör inarbetas i lagen om upphovsrätt, förslagsvis i ett särskilt kapitel i
nära anslutning till 5 kap.; för den som i likhet med Sveriges radio har att
utnyttja verk, som på en gång är skyddade enligt rent upphovsrättsliga regler,
enligt regler i 5 kap. och enligt fotografirättsliga regler (t. ex. filmverk)
är en sådan disposition önskvärd i överskådlighetens och enhetlighetens intresse.

Även de remissinstanser, som principiellt biträtt professorn Ebersteins reservation,
anser i allmänhet att skyddet för okvalificerade fotografier bör
lämnas genom en särskild lag. Styrelsen för Sveriges advokatsamfund ifrågasätter
dock om icke regleringen kunde ske genom bestämmelser i 5 kap.
lagen om upphovsrätt.

Stockholms rådhusrätt och styrelsen för konstnärernas riksorganisation
anser andra stycket kunna utgå, eftersom vad där sägs torde gälla
utan särskilt stadgande.

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 är 1960

Departementschefen. Vid tillkomsten av den gällande upphovsrättsliga lagstiftningen
ansågs fotografier generellt falla ntanför det författar- och konstnärsrättsliga
skyddet. I enlighet härmed ansågs skyddet för fotografier böra
regleras i en särskild författning, lagen om rätt till fotografiska bilder. Denna
lag ger ett skydd av samma natur som det upphovsrättsliga, men skyddet
är i olika avseenden mindre omfattande; bl. a. är skyddstiden kortare.

Under de årtionden som därefter förflutit har en betydande utveckling ägt
rum inom fotografien i skilda avseenden. Numera torde det, såsom kommittén
uttalat och remissyttrandena bestyrkt, vara en övervägande uppfattning
att fotografien kan utgöra ett medel för konstnärligt skapande. Man har också
att taga hänsyn till att fotografier av teknisk och vetenskaplig art i vissa
fall principiellt är att jämställa med sådana teckningar och avbildningar som
åtnjuter upphovsrättsligt skydd. Nu nämnda förhållanden aktualiserar frågan,
huruvida skyddet för fotografier alltjämt bör regleras genom särskilda
lagbestämmelser eller om en annan ordning bör införas.

Vid frågans behandling inom kommittén har framträtt skilda meningar.
Kommitténs majoritet anser, att det i det förändrade läget teoretiskt vore
riktigast att dela upp fotografiskyddet, så att kvalificerade fotografier skyddas
inom upphovsrätten och de övriga genom särskild lagstiftning. Starka
praktiska skäl anses emellertid påkalla, att skyddet för alla slag av fotografier
regleras genom enhetliga bestämmelser. Enligt majoritetens mening
bör fotografier därför undantagas från upphovsrätt och i stället bör den fotografirättsliga
lagstiftningen utformas så, att den täcker skyddsbehovet även
för de kvalificerade fotografierna. En ledamot är av skiljaktig mening och
anser att de kvalificerade fotografierna bör skyddas inom upphovsrätten.

Då det gäller att taga ställning till föreliggande spörsmål, må till en början
uppmärksammas, att enligt reservantens mening konstnärliga fotografier
redan i nuvarande lagstiftning skulle åtnjuta skydd såsom konstverk och att
majoritetens förslag därför skulle medföra en försämring av rättsskyddet för
dessa alster. Huruvida gällande rätt är av denna innebörd torde dock få anses
vara i hög grad tveksamt. I varje fall torde man i det praktiska rättslivet
hittills vanligtvis ha utgått från att fotografier är skyddade endast genom den
särskilda lagen därom. Jag anser därför att man ur förevarande synpunkt
har fria händer vid utformandet av den nya lagstiftningen.

Vad härefter angår själva sakfrågan är det tydligt att principiella synpunkter
talar till förmån för reservantens mening att kvalificerade fotografier
skyddas inom upphovsrätten; detta har även framhävts i kommittémajoritetens
motivering och i åtskilliga remissyttranden. Ä andra sidan kan,
på sätt kommittémajoriteten utvecklat, praktiska skäl åberopas för lösningen
att man låter den fotografirättsliga lagstiftningen uttömmande reglera
skyddet för alla slags fotografier och sålunda generellt undantager
fotografier från upphovsrätt. Huruvida dessa praktiska synpunkter är av
den styrka, att de motiverar att man frångår den principiella ståndpunkten
är dock tveksamt, och för egen del är jag knappast beredd att enbart under
hänvisning till denna argumentering förorda kommittémajoritetens linje.

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

Vid frågans bedömande bör emellertid hänsyn även tagas till förhållandena
i grannländerna. Under de nordiska överläggningarna — senast vid det
nordiska upphovsrättsmötet 1957 — har man enat sig om den lösning som
kommittémajoriteten förordat. Med hänsyn till det betydelsefulla intresset
att nordisk rättslikhet uppnås inom detta praktiskt viktiga område vill jag
därför för min del tillstyrka kommittémajoritetens förslag.

Det må tilläggas, att spörsmålet för de närmast intresserade, nämligen
fotograferna själva, icke torde ha så stor saklig betydelse som man måhända
föreställer sig. Den för dessa praktiskt viktigaste frågan är hur skyddstiden
för fotografier skall bestämmas, men detta är ett spörsmål som bör avgöras
oberoende av vilken form för skyddet man väljer. Jag vill i detta sammanhang
erinra om att Bernkonventionen uttryckligen tillåter att skyddstiden för
fotografier sättes kortare än för andra alster.

Av nu angivna skäl vill jag liksom kommitténs majoritet förorda, att
skyddet för fotografier ordnas genom en för alla slags hithörande alster enhetlig
lagstiftning, som utformas främst med tanke på de kvalificerade fotografierna,
samt att i enlighet härmed fotografi förklaras icke utgöra föremål
för upphovsrätt.

De särskilda bestämmelserna om skydd för fotografi bör, såsom kommittén
föreslagit och remissinstanserna i allmänhet lämnat utan erinran, ges
i en särskild lag.

I enlighet med det anförda bör i första stycket av förevarande paragraf
upptagas stadgande, att fotografisk bild icke utgör föremål för upphovsrätt
enligt förevarande lag. Förslag till särskild lag om rätt till fotografisk bild
föreligger. Paragrafen torde böra upptaga en hänvisning till denna särskilda
lagstiftning.

Den av kommittén i andra stycket föreslagna bestämmelsen, att registrering
av ett verk såsom mönster eller modell icke skall vara hinder mot att
göra gällande upphovsrätt till verket, har av ett par remissinstanser ansetts
överflödig, då vad sålunda utsäges torde gälla utan stadgande. Särskilt med
hänsyn till att enligt första stycket annan reglering skall tillämpas beträffande
fotografisk bild, synes emellertid uttrycklig föreskrift i ämnet böra
upptagas.

2 KAP.

Inskränkningar i upphovsrätten

11 §•

I förevarande paragraf, som frånsett en mindre ändring i slutet av andra
stycket överensstämmer med 11 § kommittéförslaget, behandlas rätten att
framställa exemplar för enskilt bruk.

103

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 är 1960

Gällande rätt. Enligt 10 § 1) författarlagen är det, utan hinder av vad i lagen
stadgas, tillåtet att mångfaldiga litterärt eller musikaliskt verk för enskilt
bruk. På motsvarande sätt stadgas i 5 § konstverkslagen, att envar
må, utan konstnärens tillstånd, efterbilda konstverk för studieändamål
eller till sitt enskilda bruk. Härifrån uppställes två undantag. Enligt
det ena gäller att om någon vill låta ett konstverk till sitt enskilda bruk
efterbildas genom annan, konstnärens tillstånd är erforderligt, där efterbildandet
skall ske genom konstnärligt förfarande. Enligt det andra undantaget
skall huvudregeln icke äga tillämpning i fråga om byggande efter
byggnadsverk eller efter ritning eller modell till sådant.

Exemplar eller efterbildning som framställts med stöd av dessa stadganden
får icke användas för annat ändamål än enskilt bruk. Enligt 24 § 2)
författarlagen är sålunda belagt med straff att saluhålla eller sprida sådant
exemplar. I fråga om efterbildning stadgas motsvarande i 15 § 2) konstverkslagen,
som dessutom straffbelägger offentligt utställande av efterbildningen.

Kommittén. Kommittén framhåller inledningsvis, att upphovsmannens ensamrätt
att framställa exemplar av verket icke kan omfatta vad som förekommer
inom privatlivet och att det sålunda, liksom för närvarande, bör
vara tillåtet att framställa exemplar för enskilt bruk. Denna rätt bör dock
endast gälla om verket offentliggjorts; innan så skett bör det vara skyddat
även mot att spridas inom enskilda kretsar. Vidare bör rätten begränsas
så, att blott enstaka exemplar får framställas. Framställning av större
upplaga kan, även om verket icke sprides till allmänheten, av upphovsmannen
kännas som ett intrång i hans rätt. Risken för att något av exemplaren
i en framtid kan komma i cirkulation inom allmänheten blir också
mera beaktansvärd ju större den privata upplagan är. I enlighet härmed
har kommittén i första stycket av förevarande paragraf upptagit stadgande,
att av offentliggjort verk enstaka exemplar må framställas för enskilt
bruk; härtill har fogats bestämmelse att vad sålunda framställts ej må
utnyttjas för annat ändamål.

I motiven anför kommittén åtskilliga exempel på enskilt bruk. Bl. a.
framhålles att i allmänhet härunder ej kan föras fall då förvärvssyfte
föreligger. Att helt generellt säga, att enskilt bruk ej kan förekomma inom
förvärvslivet, är emellertid enligt kommitténs mening att gå för långt.
Det måste sålunda anses tillåtet för en yrkcsmusiker att skriva av ett nothäfte
för att använda avskriften för övning. Likaså har en läkare eller en
advokat rätt att i yrkesintresse göra excerpter ur facklitteraturen. Sådan
rätt bör också tillerkännas t. ex. eu föreståndare för ett kemiskt företags
laboratorium, även om hans studier kan anses komma jämväl företaget
tillgodo. Om däremot i sistnämnda fall avskrifter distribueras till de på
laboratoriet anställda eller hålles tillgängliga för dem i företagets bibliotek,
kan enskilt bruk icke längre anses föreligga. Kommittén berör vidare

104

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

förhållandet i läroanstalter. Enligt dess mening är det i princip icke tillåtet
att i skolornas verksamhet mångfaldiga läroböcker och annat material
som användes för undervisningen. För visst fall, nämligen framställning
av exemplar genom ljudupptagning, har dock i förslaget gjorts ett särskilt
undantag, se 17 §.

I fråga om den begränsning som ligger i att endast enstaka exemplar får
framställas anför kommittén, att uttrycket enstaka med hänsyn till syftet
med begränsningen får olika innebörd beträffande olika föremål för upphovsrätt.
Beträffande alster av bildkonst gäller i många fall, att ett särpräglat
originalverk icke tål att flera repliker därav förekommer; risken
för banalisering och förflackning av den direkt genom originalverket förmedlade
konstupplevelsen ligger här nära. Å andra sidan torde det i och
för sig knappast spela någon roll för upphovsmannen, om t. ex. en visa,
som redan tryckts i tusentals exemplar och är allmänt känd, mångfaldigas
i ett eller annat tiotal exemplar för en privat fest. Med detta exempel har
också antytts den övre gränsen för det antal exemplar, som kan framställas
med stöd av förevarande paragraf. Att därunder hänföra framställning
av mer än några tiotal exemplar av samma verk strider mot den rent språkliga
innebörden av uttrycket enstaka.

Kommittén framhåller, att stadgandet i första stycket som huvudregel
är tillämpligt även då den som önskar ett exemplar för sitt enskilda bruk
för framställningen anlitar biträde av annan person. I paragrafens andra
stycke har emellertid i detta hänseende gjorts vissa undantag beträffande
konstverk. Enligt bestämmelsen skall sålunda vad i första stycket sägs icke
medföra rätt att för egen räkning låta annan framställa bruksföremål eller
skulptur eller genom konstnärligt förfarande efterbilda annat konstverk.
I motiven framhålles att sådan beställningsverksamhet som här avses eljest
kunde få alltför stor omfattning; framställning av ytterligare exemplar kan
i hithörande fall i hög grad förringa värdet av det först utförda. Även i
denna del överensstämmer förslaget i princip med gällande rätt; nytt är
dock det generella förbudet mot att låta annan framställa bruksföremål
eller skulptur.

I andra stycket har i anslutning till gällande rätt jämväl upptagits bestämmelse
varigenom från paragrafen helt undantagits utförande av
byggnadsverk. Som en nyhet har kommittén emellertid föreslagit, att det
vid utvidgning av byggnad skall vara tillåtet att tillgodogöra upphovsmannens
verk mot ersättning. Rätten till ersättning motiveras därmed, att arkitektarvodena
ofta utmätes efter byggnadsföretagets storlek och totalkostnad;
det har då ansetts befogat att arkitekten erhåller något tillägg till sitt
arvode, om byggnadens storlek sedermera ökas.

Kommittén framhåller, att huvudregeln i första stycket i princip är
tillämplig oavsett vilka metoder som användes för mångfaldigandet. I ett
särskilt avsnitt har kommittén upptagit spörsmålet, huruvida det bör införas
specialregler rörande sådant mångfaldigande för enskilt bruk som
sker genom fotokopiering eller ljudupptagning. Vad först angår fotokopie -

105

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

ringen användes denna metod numera i stor omfattning som hjälpmedel
att erhålla för enskilt bruk avsedda kopior av olika tryckta alster. Särskilt
begagnas metoden inom forskning och näringsliv för kopiering av vetenskapliga
och tekniska tidskriftsuppsatser. Det har gjorts gällande att avsättningen
av tidskrifterna härigenom lider intrång och att kompensation
bör beredas genom att fotokopieringen belägges med avgift till förmån för
utgivningen. Kommittén har emellertid icke ansett sig behöva närmare
utreda förevarande spörsmål. Det framhålles, att fotokopiering för här avsedda
ändamål utomlands i regel bedrives helt fritt. Om man i vårt land
avgiftsbelade fotokopieringen, skulle detta å ena sidan — eftersom tidskrifterna
mestadels är av utländskt ursprung — i huvudsak komma utländska
tidskrifter tillgodo utan att svenska tidskrifter i utlandet erhölle
ett motsvarande skvdd, och a andra sidan medföra att svenska forskningsinstitutioner
komme i sämre ställning än de utländska, såvitt rörde möjligheterna
att använda fotokopiering. Enligt kommitténs mening bör därför
den internationella utvecklingen på området avvaktas, innan frågan om
en reglering av fotokopieringen för nu avsedda ändamål upptages till närmare
övervägande för svensk rätts del. Ej heller då det gäller privat fotokopiering
av skönlitterära och musikaliska verk anser kommittén särskilda
regler böra införas.

I anslutning härtill anför kommittén, att man i hithörande fall ibland
överskrider gränsen för det enskilda bruket; detta kan särskilt vara fallet
inom arkiv och bibliotek och inom större företag. I praxis bedriver man
emellertid det oaktat kopieringen helt fritt och önskemål har framkommit
om en legalisering av denna praxis. Då det gäller arkiv och bibliotek anser
kommittén att dessa önskemål bör tillgodoses och ett stadgande i ämnet
har upptagits i 12 §. I övrigt bör enligt kommitténs mening den internationella
utvecklingen avvaktas innan man tager ståndpunkt i frågan.

Vad angår ljudupptagning för enskilt bruk anför kommittén att under
senare år apparater för ändamålet (bandinspelningsapparater o. dyl.) funnit
en viss spridning i hemmen, där de bl. a. användes för inspelning av
skyddade verk från grammofonskivor eller direkt från radioutsändningar.
Kompositörerna har bär framfört krav på kompensation genom avgiftsbeläggning
av apparaterna och de för dessa avsedda banden. Enligt kommitténs
mening är emellertid behovet av en reglering på området ej så framträdande,
att man för närvarande behöver överväga att införa dylika avgifter.

Remissyttrandena. Kommitténs förslag till reglering av rätten att framställa
exemplar av verk för enskilt bruk har i allmänhet godtagits av remissinstanserna.

Stockholms rådhusrätt kritiserar att rätten endast skall avse offentliggjort
verk och anser den böra omfatta även icke offentliggjorda verk,
varav exemplar överlåtits.

I anslutning till kommitténs uttalande om vad som skall anses vara e nskilt
bruk anför hovrätten över Skåne och Blekinge, att enligt föreva -

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

rande stadgande bör godtagas sådana förfaranden som då fiskal till huvudförhandling
i mål upprättar promemoria med redogörelse för rättsfrågor i
målet och därvid gör excerpter ur facklitteratur. Hovrätten berör vidare förhållandet
inom skolorna och ifrågasätter, om icke rätten att för undervisningsändamål
i skrift fritt mångfaldiga eljest skyddat material här givits
en i jämförelse med 17 § för snäv begränsning.

I flera yttranden dryftas frågan om vad som menas med enskilt lnuk,
då mångfaldigande sker inom företag. Sveriges radio förklarar sig utgå
från att företaget icke kan kalla sitt interna bruk för enskilt bruk; endast
enskilda personer inom företaget kan — inom eller utom tjänsten — utöva
enskilt bruk, t. ex. när de förfärdigar avskrifter att användas under förberedelse
till ett framträdande i radio eller television. På andra håll anses
emellertid innebörden av uttrycket i förevarande hänseende vara oklar.
Bl. a. ställer svenska försäljnings- och reklamförbundet frågan, huruvida
ett mångfaldigande inom en näringsorganisation, som har ideellt syfte eller
som icke direkt främjar medlemmarnas näringsutövning, skall anses ske i
förvärvssyfte; enligt förbundets mening bör lagtexten förtydligas.

I detta sammanhang framhåller Sveriges radio, att tillstånd till radioutsändning
av ett verk även utan formlig bestämmelse därom måste anses
innefatta medgivande för företaget att göra de avskrifter som erfordras för
att framförandet tekniskt skall kunna ske. På grund av särskild överenskommelse
torde något avvikande regler gälla beträffande notmaterial.

Sveriges författareförening och föreningen Minerva gör invändningar
mot den utläggning, som kommittén givit åt uttrycket enstaka exemplar.
Enligt gängse språkbruk synes uttrycket liktydigt med ett eller annat
exemplar. Att bestämma uttrycket på ett så flytande sätt som enligt
förslaget skulle kunna lända upphovsmännen till men och dessutom i många
fall försvåra tillämpningen av bestämmelserna om ansvar och ersättningsskyldighet.
Det är också av vikt för upphovsmännen, att rätten att framställa
exemplar för enskilt bruk icke utvidgas. Den av förslaget hävdade
tolkningen skulle kunna bidraga till att så sker. Liknande synpunkter anlägges
av Stim, föreningen svenska tonsättare, Skap och svenska musikförläggareföreningen
samt av föreningen svenska tecknare och studieförbundet
medborgarskolan.

Förslagets ståndpunkt, att rätten att framställa exemplar för enskilt bruk
som huvudregel skall kunna åberopas även då exemplar framställes g en
o m annan, möter principiella invändningar hos några remissinstanser,
främst med hänsyn till möjligheterna att anlita kopieringsanstalter och
inspelningsateljéer. Stim, föreningen svenska tonsättare, Skap och svenska
musikförläggareföreningen anser det icke rimligt, att mångfaldigande
skall kunna ske genom annan, om denne bedriver mångfaldigandet i förvärvssyfte;
en eventuellt medgiven framställning av exemplar för enskilt
bruk bör endast kunna företagas av den som själv skall bruka exemplaret.
Det är föreningarnas bestämda uppfattning, att den av kommittén i detta
hänseende för bruksföremål och skulpturer föreslagna regleringen bör

107

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år WHO

gälla även litterära oeh musikaliska verk. Till föreningarnas uppfattning
ansluter sig musikaliska akademien. Svenska bokförläggareföreningen
anser att rätten att framställa exemplar för enskilt bruk bör begränsas så
att endast sådan privat hemmakopiering, som icke kan kontrolleras, lämnas
fri.

Till undantagsbestämmelserna i andra stycket anmärker Stockholms rådhusrätt,
att under ordet bruksföremål icke synes falla rena prydnadsföremål.
Då även sådana bör omfattas av stadgandet, föreslås att man
i stället väljer uttrycket »alster av konstindustri och konsthantverk». En
liknande anmärkning göres av styrelsen för Sveriges advokatsamfund.

Flera remissinstanser tager upp frågan, huruvida speciella regler erfordras
med hänsyn till yrkesmän, som i sin verksamhet sysslar med att
framställa exemplar av konstverk på grundval av det av konstnären skapade
originalet, exempelvis konstgjutare, koppartryckare och litografer. Styrelsen
för Sveriges advokatsamfund framhåller, att det med den utformning
som lagtexten fått står dessa yrkesmän fritt att vid sidan av det beställda
exemplaret framställa ytterligare exemplar för eget bruk. Detta är särskilt
betänkligt då det gäller skulpturer, som signerats redan i originalet,
t. ex. av gips. Styrelsen föreslår en sådan ändring av lagtexten, att därav
framgår att nyssnämnda förfarande ej är tillåtet. Liknande synpunkter anföres
av akademien för de fria konsterna, styrelsen för konstnärernas riksorganisation,
föreningen svenska affischtecknare, föreningen svenska tecknare
och Sveriges allmänna konstförening. Statens konstråd, som endast berör
spörsmålet såvitt rör konstgjutare, anser däremot särbestämmelser
ej vara erforderliga; bl. a. framhålles att sådan yrkesman ej för
eget bruk äger framställa exemplar som är signerat och att de garantier förslaget
innehåller mot att för enskilt bruk framställda exemplar kommer ut
i marknaden är så tillfredsställande som gärna är möjligt.

Bestämmelsen om rätt att vid utvidgning av byggnad tillgodogöra
upphovsmannens verk mot ersättning möter gensaga hos akademien
för de fria konsterna, som anser att arkitektens konstnärliga intressen bör
skyddas genom att han beredes tillfälle att granska förslag om utvidgning.
Sådan särskild nämnd, som akademien förordat vid 4 §, bör avgöra uppkommande
tvist eller på domstols anmodan avge utlåtande därom. Svenska
arkitekters riksförbund uttalar att bestämmelsen med all sannolikhet
skulle få ej önskvärda konsekvenser och äventyra de värden arkitekten velat
skapa och bevara. Båda instanserna anser att frågan om ersättning är
sekundär i sammanhanget.

Mot den föreslagna regeln att för enskilt bruk framställt exemplar ej
må utnyttjas för annat ändamål framhåller akademien för
de fria konsterna att kopior, som en konstnär gjort i studiesyfte av andra
målares verk, efter konstnärens död bör kunna utställas eller överlåtas, under
förutsättning att de är betecknade eller märkta på ett sätt, som anger
upphovsmannen och arbetets egenskap av kopia; kopior, som är utförda av
goda konstnärer, har ej sällan utöver sin egenskap av att efterbilda ett an -

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

nät konstverk också intresse såsom ett uttryck för den kopierande konstnärens
egen uppfattning.

Kommitténs ståndpunkt att särskilda regler ej bör uppställas beträffande
mångfaldigande för enskilt bruk genom foto kopiering eller
ljudupptagning lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser.
Konsertföreningen i Stockholm förklarar sig, såvitt angår fotokopiering av
musikaliska verk, gärna vilja vitsorda behovet av en viss rörelsefrihet. Vad
särskilt beträffar orkesterverk framhålles, att upphovsmannen har möjlighet
att vid uthyrning träffa avtalsbestämmelser i ämnet och att huvuddelen
av inkomsterna härrör från ersättning för det offentliga framförandet.
Fotokopieringen torde därför icke medföra någon nämnvärd inskränkning
i upphovsmannens möjligheter att draga inkomst av sådana verk.

De av hithörande frågor närmast intresserade remissinstanserna har
emellertid i olika hänseenden anmält avvikande mening. Vad först angår
fotokopiering för enskilt bruk uttalar flera remissorgan, företrädande
upphovsmän och förläggare, önskemål om att lagstiftningen utformas
sa att upphovsmännen får kontroll över den fotokopiering
som bedrives inom företag och reprodu ktionsanstalter.
Stim, föreningen svenska tonsättare, Skap och svenska
musikförläggareföreningen framhåller, att privatpersoner i stor utsträckning
låter kopiera noter i reproduktionsanstalterna och att notförsäljningen
till följd därav alltmer minskat. Föreningarna — vilka såsom
förut berörts i första hand önskar en allmän begränsning av rätten att
mångfaldiga skyddade verk för enskilt bruk — hemställer därför i andra
hand om förbud för sådana anstalter, att utan upphovsmannens tillstånd
kopiera skyddade verk, även om exemplaret uppges vara avsett för enskilt
bruk. Till föreningarnas hemställan ansluter sig musikaliska akademien.
Samma yrkande framställes av Sveriges författareförening och föreningen
Minerva, vilka framhåller att upphovsmännen i varje fall bör beredas ersättning
för det utnyttjande av deras verk som fotokopieringen innebär.
Svenska bokförläggareföreningen hyser förhoppningen att frågan skall
kunna lösas genom samråd mellan intresserade parter; de undersökningar
föreningen gjort tyder på alt de flesta avnämarna av fotokopior är beredda
att betala rimliga författarlionorar.

Flera remissorgan, företrädande forskning och näringsliv, anser däremot
att de rättsliga möjligheterna att fritt fotokopiera
skyddade verk bör vidgas, så att den verksamhet i detta hänseende
som förekommer inom forskningsinstitutioner och företag av olika
slag legaliseras. Tekniska litteratursällskapet betonar den utomordentliga
betydelsen av att bestämmelser om användning av fotokopiering inom teknisk
biblioteksverksamhet och dokumentation utformas så att man icke begränsar
nu tillämpad praxis; varje inskränkning skulle innebära allvarliga
olägenheter för industriell och annan verksamhet, särskilt beträffande forsknings-
och utvecklingsarbete. Behovet av att rådande praxis legaliseras understrykes
vidare av vetenskapsakademien, ingeniörsvetenskapsakademien,

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

lärarkollegiet vid karolinska mediko-kirurgiska institutet, Sveriges industriförbund,
Stockholms handelskammare, svenska försäljnings- och reklamförbundet
och svenska boktrgckareföreningen.

Överbibliotekarien vid tekniska högskolans bibliotek ifrågasätter, om icke
nuvarande praxis skulle vara förenlig med 11 § i förslaget såsom denna tolkas
av kommittén, men ansluter sig, om så icke skulle vara fallet, till
uppfattningen att praxis bör legaliseras.

Vad angår ljudupptagning för enskilt bruk hemställer Stim, föreningen
svenska tonsättare, Skap och svenska musikförläggareföreningen
om förbud för inspelningsateljéer, vilka i förvärvssyfte bedriver reproduktionsverksamhet,
att ulan upphovsmannens tillstånd framställa exemplar av
skyddade verk, även om exemplaren uppges vara avsedda för enskilt bruk.
Därjämte hemställer föreningarna att det måtte införas bestämmelser om
licensavgift på bandinspelningsapparater och band till sådana. I dessa
yrkanden instämmer musikaliska akademien, Sveriges författareförening
och föreningen Minerva.

Departementschefen. Liksom i gällande rätt bör upphovsrätten icke omfatta
åtgärder inom privatlivet. Mångfaldigande för ändamål som är att
anse som enskilt bruk bör alltså fortfarande vara tillåtet. Frågan vad som
är enskilt bruk kan självfallet föranleda vissa gränsdragningsproblem. I ett
remissyttrande har också ifrågasatts om icke här avsedda ändamål i klarhetens
intresse borde närmare anges i lagtexten. Med hänsyn till de skiftande
förhållanden som här avses synes detta dock knappast möjligt; liksom
hittills bör det få ankomma på rättstillämpningen att mera i detalj avgränsa
det fria området.

Kommittén har emellertid i motiven angivit en rad vägledande exempel
och frågan har också belysts i ett par remissyttranden. I anslutning till de
gjorda uttalandena vill jag ytterligare beröra ett par hithörande spörsmål
av särskilt praktiskt intresse. Vad angår förhållandena inom olika slags
företag bör enligt min mening som huvudregel kunna gälla, att enskilda
tjänstemän är berättigade att för sitt personliga bruk, även i tjänsten,
göra sådana excerpter ur facklitteraturen av vilka de anser sig ha behov.
Däremot kan det icke anses godtagbart att företaget på detta sätt tillhandahåller
sina anställda material av detta slag. En liknande uppdelning
kan göras beträffande mångfaldigande inom undervisningsväsendet. Det
bör vara tillåtet att en lärare stencilerar räkneuppgifter ur en exempelsamling,
material för en lektion i diktanalys o. s. v.; förfarandet anknyter här
till hans personliga undervisning och bör därför anses berättigat. Men det
kan icke anses tillåtet att ett skoldistrikt mångfaldigar undervisningsmaterial
till bruk i skoldistriktets klasser. Av det anförda framgår att arrangörer
av offentliga framföranden i allmänhet ej kan anses berättigade att
framställa de avskrifter som erfordras för framförandet; ibland kan dock
tillståndet till framförandet anses innefatta medgivande även i detta hänseende.

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år W60

I jämförelse med gällande rätt har kommittén föreslagit den begränsningen,
att verket skall vara offentliggjort. Denna begränsning synes välmotiverad.
Vidare skall enligt förslaget endast enstaka exemplar få framställas.
Såsom framgår av kommitténs motiv har uttrycket enstaka en mer begränsad
innebörd beträffande konstverk än i fråga om litterära och musikaliska
verk. Förhållandet torde få anses ligga i sakens natur och jag anser det ej
nödvändigt att, såsom yrkats i några remissyttranden, närmare precisera
förevarande villkor i lagtexten.

Kommittén har ansett, att rätten att mångfaldiga ett verk för enskilt
bruk skall få åberopas även då för framställningen anlitas biträde av annan
person, t. ex. då avskrifter och kopior beställes i en skrivbyrå eller reproduktionsanstalt.
Några remissinstanser har ansett att rätten icke bör ha
denna räckvidd. I huvudsak sammanhänger denna fråga med spörsmålet,
huruvida det bör stadgas särskilda regler rörande sådant mångfaldigande
för enskilt bruk som sker genom fotokopiering och ljudupptagning. Jag
återkommer i det följande till denna punkt men vill här förutskicka att jag
icke ansett sådana regler böra uppställas. Ej heller i övrigt synes det motiverat
att generellt begränsa huvudregeln ur den synpunkt varom här är
fråga.

Däremot bör såsom kommittén anfört i förevarande hänseende uppställas
speciella undantagsregler såvitt rör en särskild grupp alster, nämligen
konstverk. I anslutning till kommitténs förslag bör sålunda upptagas stadgande,
att huvudregeln ej skall medföra rätt att för eget bruk låta annan
framställa bruksföremål eller skulptur eller genom konstnärligt förfarande
efterbilda annat konstverk. Med anledning av ett remissuttalande må anmärkas,
att ordet bruksföremål, som är förslagets term för alster av konsthantverk
och konstindustri, även täcker prydnadsföremål.

Några remissinstanser har ansett att man i fråga om efterbildning av
konstverk bör gå ännu ett steg i inskränkande riktning och införa förbud
för sådana yrkesmän som konstgjutare, koppartryckare och biografer, vilka
i sin verksamhet framställer exemplar av konstverk på grundval av det
av konstnären skapade originalet, att göra kopior för eget bruk. Ett generellt
förbud, som skulle avse exempelvis även kopior av i handeln köpta arbeten,
skulle dock föra för långt. Främst torde man också ha åsyftat ett
särskilt förbud mot kopiering av original som vederbörande i sin yrkesverksamhet
mottager direkt av konstnären. I detta fall synes konstnären emellertid
vara tillräckligt skyddad genom att avtalet med yrkesmannen i regel
måste anses innebära, att endast de av konstnären beställda exemplaren
får framställas, och några lagbestämmelser därutöver torde icke vara erforderliga.

Såsom kommittén föreslagit bör, i anslutning till gällande rätt, från tilllämpningsområdet
för paragrafen undantagas utförande av byggnadsverk.
Kommittén har förordat den modifikationen i regeln härom, att det vid utvidgning
av byggnad skall vara tillåtet att tillgodogöra upphovsmannens verk
mot ersättning. Med anledning av den kritik som från arkitekthåll riktats mot

Kungl. Maj:is proposition nr 17 ur 1900

bestämmelsen har frågan upptagits till behandling vid det nordiska upphovsrättsmötet
1957. De delegerade enade sig härvid om att visst fog fanns för
den framförda kritiken och att den nu åsyftade bestämmelsen borde utgå.
Jag vill för min del ansluta mig till de delegerades uppfattning. Tillbyggnadsföretag,
som verkligen innebär att de ursprungliga arkitektoniska lösningarna
ytterligare utnyttjas, bör alltså underställas arkitekten. Det bör emellertid
anmärkas att en tillbyggnad ofta är av teknisk art och icke innefattar
ett dylikt utnyttjande. Den är då upphovsrättsligt endast att betrakta
som en ändring i byggnaden och för sådan skall i allmänhet icke krävas tillstånd,
jfr 13 §.

Exemplar som framställts för enskilt bruk får sedermera ej utnyttjas för
annat ändamål. Från konstnärshåll har hemställts om undantag för kopior
som en konstnär i studiesyfte gör av andra målares verk, så att dylika kopior
skulle kunna utställas eller överlåtas efter konstnärens död. Enligt
min mening föreligger dock icke skäl till en sådan undantagsbestämmelse.
Självfallet kan finnas intresse att ge offentlighet åt sådana alster, men upphovsmannen
till originalet bör då tillfrågas.

I några remissyttranden har yrkats att man vid utformande av reglerna i
förevarande paragraf borde taga särskild hänsyn till de metoder för mångfaldigande
som erbjudes genom fotokopiering och ljudupptagning (inspelning
med hjälp av bandinspelningsapparat o. dyl.). Vad som anförts härom,
exempelvis av Stim in. fl. beträffande fotokopiering av noter, ger anledning
att överväga särregler i ämnet. Från andra håll har emellertid framförts
beaktansvärda skäl mot att införa restriktioner i detta avseende. Frågan
om rätten att för enskilt bruk fotokopiera och inspela skyddade verk
synes mig därför, liksom hittills, böra bedömas enligt sannna normer som
gäller för andra sätt att mångfaldiga verk.

Vid remissbehandlingen har även framställts yrkanden om att fotokopiering
av vetenskapliga och tekniska tidskriftsuppsatser o. dyl. borde tillåtas i
större omfattning än som följer av reglerna om enskilt brnk. Såvitt angår
arkiv och bibliotek föreslås särskilda regler i detta hänseende i 12 §. I övrigt
anser jag icke att särbestämmelser i ämnet bör uppställas.

12 §.

I denna paragraf, som är likalydande med 12 § kommittéförslaget, behandlas
fotokopiering inom arkiv och bibliotek.

Kommittén. Kommittén erinrar om att i nutiden s. k. folokopiering kommit
till vidsträckt användning då det gäller att framställa enstaka kopior
av tryckta arbeten och andra handlingar. Olika metoder användes, främst
kopiering direkt på papper samt mikrofilmning. Ett viktigt användningsområde
bär fotokopieringen fått inom arkiv- och biblioteksväsendet. Till
en början utgör den ett viktigt hjälpmedel för att skydda ömtåligt och dyrbart
material mot förslitning genom alltför flitigt begagnande; åt allmän -

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

heten tillhandahålles materialet i form av fotokopior, och originalen kan
med hänsyn härtill undantagas från den löpande användningen. Även originalens
skyddande mot brand- och krigsskador är ett betydelsefullt intresse
som tillgodoses på samma sätt. Original på trähaltigt papper — främst tidningar
— faller så småningom sönder, och i fråga om sådana utgör fotokopieringen
det enda sättet att rädda materialet åt framtiden. Beträffande
tidningar motiveras fotokopieringen för övrigt även därav att kopiorna tager
så mycket mindre plats än originalen; metoden innebär här eu lösning
av ett för det moderna biblioteksväsendet i detta hänseende brännande utrymmesproblem.
Genom fotokopieringen har institutionerna vidare erhållit
möjlighet att komplettera sina samlingar med sådana verk, som är utgångna
i den ordinarie bokhandeln eller eljest svåråtkomliga, exempelvis utländska
arbeten, opublicerade akademiska avhandlingar o. dyl. Det förekommer
sålunda att ett bibliotek från ett annat bibliotek eller från privat
håll lånar ett sådant verk och framställer en fotokopia därav för sina egna
samlingar. Slutligen användes fotokopieringen såsom ett hjälpmedel i utlåningsverksamheten,
särskilt i den s. k. interurbana utlåningen, d. v. s. utlåning
till rekvirenter på annan ort. Denna är ofta förenad med olägenheter,
särskilt när fråga är om tidskriftsband. I allmänhet vill den som önskar
låna ett sådant endast taga del av en enstaka uppsats. För att slippa kostnaden
för transporten av bandet och bestyret att ombesörja denna och för
att kunna hålla bandet till tjänst för andra forskare brukar man i stället
lämna rekvirenten en fotokopia av den önskade uppsatsen.

Kommittén framhåller att fotokopieringen principiellt är beroende av
upphovsmannens tillstånd i de fall då de kopierade verken är skyddade;
endast om kopior på beställning göres för en rekvirents enskilda bruk och
11 § alltså är tillämplig, kan kopieringen ske fritt. I regel inhämtas dock
icke tillstånd och beträffande de skyddade verken saknar därför nuvarande
praxis i allmänhet stöd i lag. Enligt kommitténs mening utgör emellertid
fotokopieringen ett så betydelsefullt hjälpmedel för arkiv och bibliotek, att
praxis bör legaliseras, i den mån detta kan ske utan att berättigade intressen
å upphovsmännens sida trädes för nära.

Vad först angår den fotokopiering som bedrives i ändamål alt skydda
samlingarna finner kommittén det uppenbart att förfarandet icke kan innebära
något intrång för upphovsmännen och att invändning icke kan resas
mot att detta förklaras tillåtet. Motsvarande synes i allmänhet gälla i fråga
om fotokopiering som sker för att komplettera samlingarna, i den mån metoden
användes i den begränsade omfattning som förut angivits. Något större
tvekan gör sig gällande i frågan huruvida institutionerna även bör äga rätt
att framställa fotokopior för utlåningsverksamheten; till skillnad från de
förut berörda fallen kan framställningen här komma att röra ett större
antal kopior av samma arbete. Kommittén erinrar emellertid om att fotokopieringen
är tillåten i sådana fall då den sker på rekvirentens beställning
och för hans enskilda bruk. Den utvidgning av denna rätt, som
den nu diskuterade befogenheten att framställa kopior för utlåningsverk -

113

Kungl. Maj:is proposition nr 17 år 1960

samheten skulle innebära, torde enligt kommitténs mening icke äga större
betydelse för upphovsmännen. På grund härav och då starka praktiska skäl
talar därför, finner kommittén institutionernas praxis även i förevarande
hänseende böra legaliseras.

I motiven uttalas vidare att man vid utformandet av ett stadgande i ämnet
måste skapa garantier för att rätten utnyttjas endast i det allmännas intresse
och inom behöriga gränser. Inskränkningar bör därför gälla såväl
med hänsyn till vilka institutioner som skall komma i åtnjutande av rätten
som i fråga om de ändamål för vilka den skall få utövas. Beträffande det
första spörsmålet synes det kommittén icke möjligt att i lagtexten ange vilka
institutioner som skall erhålla rätt att fotokopiera; det bör därför tillkomma
Kungl. Maj :t att bestämma i sådant hänseende, vilket bör ske i form
av tillstånd som meddelas åt särskilda institutioner eller grupper av institutioner.
Ej heller såvitt gäller de ändamål, för vilka fotokopiering skall vara
tillåten, är det lämpligt att i lagtexten upptaga närmare bestämmelser; det
synes tillräckligt med en allmänt hållen föreskrift, att kopieringen skall ske
för institutionernas verksamhet samt att det får ankomma på Kungl. Maj :t
att i samband med tillstånd ange närmare villkor för rättens utövande. I
enlighet härmed har kommittén i förevarande paragraf upptagit stadgande,
att arkiv och bibliotek med Konungens tillstånd och på de villkor, som däri
anges, för sin verksamhet må framställa exemplar av verk genom fotografi.

Slutligen framhåller kommittén att det i första hand är avsett att tillstånd
skall meddelas åt de större vetenskapliga biblioteken av skilda slag.
Vad angår de villkor, som bör förenas med sådant tillstånd, synes för närvarande
endast behöva föreskrivas alt fotokopieringen må ske för skyddsändamål,
för komplettering av institutionens samlingar med svåråtkomligt
material eller för ett rationellt bedrivande av institutionens utlåningsverksamhet.

Remissyttrandena. Förslaget om en legalisering av fotokopieringen
inom arkiv och bibliotek får starkt slöd från remissinstanser
företrädande biblioteksintressen. Riksbibliotekarien betonar att en
inskränkning i nuvarande praxis skulle innebära ett ytterst betänkligt steg
tillbaka i fråga om arbetsrationalisering och forskarservice inom biblioteken.
överbibliotekarien vid Uppsala universitet anser fotokopiering till skydd
för och komplettering av bibliotekens samlingar vara oumbärlig och utgöra
en bibliotekens skyldighet mot landets kulturliv; även fotokopieringen för
utlåningsändamål är av sådan vikt, att det framstår som ett uppenbart och
svåravvisligt forskningskrav att möjligheterna härtill bibehålies. Jämväl
Sveriges allmänna biblioteksförening understryker att det är av största vikt
att praxis på området legaliseras.

Uttalanden i samma riktning göres av remissorgan företrädande olika
vetenskapliga intresseriktningar, bl. a. vetenskapsakademien och lärarkollegiet
vid karolinska mediko-kirurgiska institutet.

Förslaget tillstyrkes vidare av bl. a. riksarkivet samt av svenska akade H

llihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 17

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

mien, vilken senare remissinstans framhåller att akademiens arkiv förvarar
oersättliga originalhandlingar, som ej kan utlånas utan endast ställas till förfogande
i fotografisk kopia.

Tekniska litteratursällskapet anser likaledes att fotokopiering för utlåningsändamål
bör vara fri men menar att detta följer redan av 11 § och att
något särskilt stadgande i ämnet icke är erforderligt. Även överbibliotekarien
vid tekniska högskolans bibliotek ifrågasätter om icke nuvarande praxis i
huvudsak är förenlig med 11 g.

Förslaget avstyrkes i huvudsak av remissorgan företrädande upphovsmän
och förläggare. Enligt dessa remissorgans mening saknar förslaget stöd i
Bernkonvenlionen. Sveriges författarförening och föreningen Minerva har
visserligen icke något att erinra mot att arkiv och bibliotek får rätt att använda
fotokopiering för alt skydda eller komplettera sina samlingar. Däremot
motsätter sig föreningarna bestämt, att fotokopiering för utlåningsändamål
friges. Fotokopieringen kan här komma att röra ett större antal kopior
av ett och samma verk och drivas rent affärsmässigt; det finns ingen
rimlig anledning varför upphovsmännens verk skulle ställas till allmänhe -

tens förfogande för sådant ändamål. Under alla förhållanden bör upphovsmannen
äga rätt till ersättning. Liknande synpunkter anlägges av Stim, föreningen
svenska tonsättare, Skap och svenska musikförläggareföreningen.
Svenska bokförläggarcföreningen har intet att erinra mot arkivfotografering
i enstaka exemplar sasom skydd mot brand- och krigsskador, om garantier
lämnas mot att de sålunda framställda exemplaren utnyttjas för
annat ändamål. Då fråga blir om framställning av läs- och utlåningsexemplar,
uppkommer däremot så ömtåliga avvägningsproblem, att det icke bör
överlämnas till Kungl. Maj:t att bestämma inskränkningarna i upphovsrätten.

Bokförläggareföreningens uppfattning biträdes av Stockholms handelskammare,
som helt avstyrker det föreslagna stadgandet. Spörsmålet bör enligt
handelskammarens mening göras till föremål för utredning med deltagande
av representanter för de berörda intressena.

Viss tvekan mot den föreslagna kopieringsrätten uttalas också av musikaliska
akademien, som understryker att bestämmelser i ämnet måste tilllämpas
med försiktighet, särskilt på det musikaliska området. Tillika framhålles
att ersättning bör utgå till upphovsmannen.

Vad angår frågan vilka institutioner som bör få tillstånd
att bedriva fotokopiering anser styrelsen för Sveriges
advokatsamfund att endast sådana arkiv och bibliotek som regelmässigt
är tillgängliga för allmänheten bör komma i fråga; denne begränsning bör
enhgt styrelsens mening anges i lagrummet. Tekniska litteratursällskapet
anser däremot att tillstånd bör lämnas åt alla slags bibliotek, sålunda även
specialbibliotek och företagsbibliotek. I samma riktning uttalar sig svenska
boktryckareföreningen, som nämner bibliotek och arkiv hos olika näringsorganisationer,
större industrier, forskningslaboratorier m. fl. Sveriges allmänna
biblioteksförening och svenska stadsförbundets styrelse hävdar att

115

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

tillstånd bör kunna ges även åt folkbiblioteken. Skolöverstyrelsen är av samma
mening samt anser att jämväl skolornas bibliotek bör kunna fa tillstånd,
eftersom man i skolundervisningen behöver exempelvis ett flertal ordbokseller
tidskriftsartiklar, men särtryck av dylika ibland ej är att tillgå.

Lärarkollegiet vid karolinska mediko-kirurgiska institutet hemställer att
föreskrifter i ämnet hålles allmänt, så att man icke oktrojerar ■vissa uppräknade
bibliotek.

Förslaget att de närmare föreskrifterna om kopiering srätten
skall ges i administrativ ordning föranleder i övrigt
icke någon erinran i remissvaren.

I redaktionellt avseende anmärker styrelsen för konstnärernas riksorganisation
att orden »genom fotografi» synes ge stadgandet ett alltföi vidsträckt
tillämpningsområde då därunder kan intolkas även andra förfaranden
än fotokopiering.

Departementschefen. Såsom kommittén närmare beskrivit förekommer
inom arkiv och bibliotek av skilda slag, att man mångfaldigar skyddade
verk genom fotografiska metoder. Metoderna användes dels för vissa skyddsändamål,
dels för framställning av exemplar av verk som ej kan förvärvas
i original och dels för framställning av fotokopior i utlåningsverksamhet.
I sistnämnda hänseende är främst fråga om fotokopior av tidskriftsartiklar,
som utlämnas till allmänheten i stället för de originalvolymer i vilka
artikeln ingår. I praxis har man ansett sig i hithörande fall icke behöva inhämta
tillstånd av upphovsmännen.

I likhet med kommittén och flertalet remissinstanser anser jag att den
praxis som sålunda utbildats bör legaliseras. Några remissinstanser, främst
organisationer företrädande upphovsmän och förläggare, har motsatt sig
att man tillåter framställning av fotokopior i utlåningsverksamhet. Jag vill
dock erinra om att praxis här till viss del har stöd redan i reglerna om framställning
för enskilt bruk. Frågan gäller närmast sådan fotokopiering inom
arkiv och bibliotek, för vilka dessa regler ej kan åberopas. Hit hör exempelvis
fall, då beställningen icke göres av en enskild person utan av ett företag
eller eu vetenskaplig institution. Det synes icke sannolikt, att ett medgivande
till fotokopiering även i dessa fall skulle ha någon större betydelse för
upphovsmännen och förläggarna. Från bibliotekshåll bär understrukits vikten
av att man medger fotokopiering i samtliga hithörande fall. Jag anser
därför att en legalisering bör omfatta även nu berörda ändamål.

Såsom kommittén anfört bör ett stadgande i ämnet utformas som en
fullmakt för Kungl. Maj :t att meddela arkiv och bibliotek tillstånd att för
sin verksamhet framställa exemplar av verk genom fotografi och att därvid
föreskriva erforderliga villkor. Tillstand bör lämnas åt större vetenskapliga
arkiv och bibliotek av olika slag liksom åt större folkbibliotek, och bör även
kunna medges institutioner som icke är offentliga i vanlig mening utan
öppna exempelvis endast för forskare. För tillstånd bör bl. a. föreskrivas, att
kopia endast får utlämnas för forsknings- och studieändamål. I speciella

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

fall bör dock även andra ändamål kunna tillgodoses; det bör sålunda kunna
medges att böcker filmas på band, avsedda att utlånas till polioskadade och
andra handikappade för användning i läsapparater.

Vid remissbehandlingen har från ett håll gjorts gällande att det i stadgandet
använda uttrycket »genom fotografi» vore alltför vidsträckt. Att man
här endast avser sådana fotografiska metoder, som normalt användes inom
arkiv och bibliotek, torde emellertid framgå av sammanhanget.

13 §.

Paragrafen, som är likalydande med 13 § kommittéförslaget, behandlar
rätten att göra ändringar i byggnad eller bruksföremål.

Kommittén. Kommittén framhåller, att stadgandet i 3 § om att verket icke
må ändras på ett sätt som är kränkande för upphovsmannens litterära eller
konstnärliga anseende eller egenart, principiellt är tillämpligt även på byggnader
samt alster av konsthantverk och konstindustri. Där förvanskande
ändringar i sådana objekt företages helt godtyckligt eller endast i syfte
att tillgodose ägarens privata uppfattning i estetiskt avseende eller av annat
ovidkommande skäl, finns icke anledning att göra inskränkning i skyddet
för upphovsmannens ideella intressen. Eftersom byggnader och bruksföremål
även fyller en praktisk funktion, kan det emellertid inträffa att sådana
långtgående åtgärder, om vilka nu är tal, är betingade av tekniska skäl
eller nödvändiga för att objektet skall komma till ändamålsenlig användning.
I denna intressekollision kan icke undvikas, att det konstnärliga inslaget
får sättas i efterhand och att åtgärderna bör anses som tillåtna. Ehuru
hithörande fall icke torde vara vanliga — oftast kan erforderliga ändringar
i byggnader och bruksföremål vidtagas utan mera väsentligt men för den
konstnärliga utformningen — bör enligt kommitténs mening förhållandet
regleras genom en särskild lagbestämmelse. I enlighet med det anförda har
kommittén i förevarande paragraf upptagit stadgande, att byggnad eller
bruksföremål må av ägaren ändras utan upphovsmannens lov, såvitt det
kräves av tekniska skäl eller för ändamålsenlig användning.

Remissyttrandena. Stadgandet har i allmänhet lämnats utan erinran i remissyttrandena.

I avstyrkande riktning uttalar sig akademien för de fria konsterna. Även
om praktiska skäl för ändring av en byggnad eller ett bruksföremål kan föreligga,
är det enligt akademiens mening en rimlig fordran, att sådan ändring
icke verkar kränkande för upphovsmannens konstnärliga anseende eller
egenart. Vad särskilt angår ändring av byggnad kan det självfallet förekomma,
att praktiska skäl gör en ändring önskvärd eller nödvändig, men det
bör beaktas, att nästan varje avvikelse, som en byggherre -—• kanske av
smakskäl — önskar, skenbart kan ges en praktisk eller ekonomisk motivering.
Upphovsmannens skydd blir då illusoriskt. I varje fall bör denne

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960 117

enligt akademiens mening erhålla rätt att yttra sig över planerade ändringar.
Även svenska arkitekters riksförbund anser att upphovsmannen bör
tillerkännas sådan rätt och hemställer att bestämmelse härom intages i stadgandet.
Förbundet anser denna fråga vara en av de väsentligaste i försöken
att hindra den förstörelse, som ofta övergår värdefulla byggnadsverk vid
ändringsarbeten, då upphovsmannen varit ovetande eller ställts åt sidan. I
anslutning härtill uttalar förbundet, att vid stadgandets tillämpning principen
bör vara att betydande konstnärliga värden icke får uppoffras, om det
ej kan ledas i bevis att väsentliga praktiska eller ekonomiska fördelar vinnes.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund anmärker att stadgandet i sin föreslagna
avfattning jämväl gäller det inre av en byggnad, även i den mån
den användes för någons bostad. Den motsättning, som kan föreligga mellan
upphovsmannens rätt att förhindra ändring av sitt verk och en persons
intresse att få anordna sitt hem på det sätt han för sin trivsel finner lämpligt,
bör enligt styrelsens mening lösas så, att sistnämnda intresse tillgodoses.
Styrelsen föreslår därför att lagen ändras på det sätt, att det inre av en
byggnad, som användes till bostad, fritt kan ändras utan upphovsmannens
samtycke. I detta sammanhang upptager styrelsen även frågan om rätt att
ändra trädgårdsanläggningar. Styrelsen anser att det föreligger ett så stort
intresse för en trädgårdsinnehavare att efter gottfinnande kunna ändra en
sådan anläggning, att en ovillkorlig rätt härtill bör lagligen föreligga.

Upsala-Ekeby aktiebolag hemställer att i lagtexten efter ordet ägaren
insättes »för eget bruk»; det har förekommit att signerade konstindustriföremål
av försäljaren, upphovsmannen ovetande, försetts med ytterligare
»utsmyckning».

Departementschefen. Det stadgande om rätt att vidtaga ändringar av byggnad
eller bruksföremål som föreslagits av kommittén är påkallat av praktiska
skäl, och det synes ej vara anledning till erinran mot att det upptages
i lagen. Praktiska skäl föranleder även att stadgandet icke bör tolkas alltför
restriktivt. I ett remissyttrande har anförts, att ändringar i det inre av
en byggnad, som användes till bostad, borde få vidtagas helt efter gottfinnande,
eftersom det här gäller ägarens intresse att ordna sitt eget hem. Ändringar
av detta slag torde emellertid sällan eller aldrig beröra arkitektens
ideella rätt och någon särskild undantagsbestämmelse synes icke vara erforderlig.
Beträffande det i yttrandet omnämnda fallet att ändringar företages
i eu trädgårdsanläggning bör gälla samma principer som i fråga om
byggnader. Fallet är emellertid så speciellt att man icke lämpligen bör belasta
lagtexten med en bestämmelse därom; det torde vara tillräckligt att
här hänvisa till en analogisk tillämpning.

Med anledning av vissa uttalanden av företrädare för byggnadskonsten
må framhållas, att det självfallet är ett berättigat önskemål att man vid mera
långtgående ingrepp i byggnader låter arkitekten uttala sin mening; att så
sker torde oftast ligga i ägarens eget intresse. Någon skyldighet i detta avseende
lär dock knappast kunna föreskrivas. .Tåg vill tillägga att sådana

118

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

mera betydande byggnadsverk, där ändringar överhuvudtaget kan anses beröra
arkitektens ideella intressen, ofta är i offentlig ägo och att det i dessa
fail bör kunna förväntas att här avsedda önskemål beaktas även utan särskilda
bestämmelser.

Stadgandet bör vara tillämpligt vare sig ägaren avser att själv behålla
objektet eller att i ändrat skick överlåta detta. Ett sådant vid remissbehandlingen
omnämnt fall som att signerade konstindustriföremål av en försäljare
förses med ovidkommande »utsmyckning» utgör emellertid ett exempel
på ändring som icke är tillåten enligt stadgandet.

14 §.

Denna paragraf, som frånsett en mindre ändring i andra stycket överensstämmer
med 14 § kommittéförslaget, behandlar rätten att citera verk och
rätten att återge konstverk i kritisk eller vetenskaplig framställning.

Gällande rätt. Enligt 11 § första stycket 1) författarlagen är det tillåtet
att, vid författande av nytt i det väsentliga självständigt verk, utgiven
skrift eller offentligen hållet föredrag begagnas på det sätt, att ordagrant
eller i sammandrag anföres delar därav, som åberopas till bevis eller upptages
till granskning, belysning eller ytterligare utveckling. Vetenskaplig
teckning o. dyl. må enligt tredje stycket i samma paragraf såsom förklaring
till texten intagas i vetenskaplig framställning. Som förutsättning gäller dock
att teckningen utgivits eller varit offentligen utställd. Enligt 12 § första
stycket 1) är det vidare tillåtet att delar av ett utgivet musikaliskt verk, oförändrade
eller i utdrag, anföres i ett i det väsentliga självständigt litterärt
verk. Slutligen förklaras i 6 § första stycket konstverkslagen tillåtet att i vetenskaplig
framställning till förklaring av texten efterbilda konstverk, som
utgivits eller varit offentligen utställt.

Kommittén. Kommittén har i paragrafens första stycke upptagit stadgande,
att ur offentliggjort verk citat må göras i överensstämmelse med god sed
och i den omfattning som betingas av ändamålet. I motiven framhålles bl. a.
att en återgivning för att vara berättigad som citat måste uppbäras av ett lojalt
syfte. I gällande svensk rätt har det ansetts erforderligt att särskilt ange
vilka syften som här avses. Det är emellertid vanskligt att utforma dylika
bestämningar så att de fullt täcker alla fall, där enligt sedvänja och allmän
rättsuppfattning citaträtt bör föreligga. Enligt kommitténs mening bör det
vara tillräckligt att i lagen hänvisa till de allmänt godtagna regler, som faktiskt
utbildat sig pa området. Angående den allmänna betydelse av den bestämmelse
om tillämpning av god sed som i enlighet härmed uppställts
gäller vad därom anförts vid 3 § första stycket, som avfattats på ett liknande
sätt.

I andra stycket har kommittén intagit stadgande, att i kritisk eller vetenskaplig
framställning i anslutning till texten må återges offentliggjort konst -

119

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

verk; återges i populärvetenskaplig framställning ett flertal konstverk av
samma upphovsman, äger han rätt till ersättning. Kommittén uttalar bl. a.,
att en låneregel beträffande konstverk bör begränsas till återgivning i kritisk
eller vetenskaplig framställning; utan en dylik begränsning skulle
rätten bli alltför vidsträckt. Liksom beträffande citaträtten bör som villkor
gälla att återgivandet fyller en funktion i den framställning det är
fråga om. I förslaget uttryckes detta genom kravet att återgivandet skall
ske i anslutning till framställningen. Detta innebär att framställningen
skall vara det huvudsakliga och att konstverket återges endast för att ytterligare
belysa denna. Kommittén anför vidare att stadgandet, liksom gällande
bestämmelser, avser återgivning även i populärvetenskaplig framställning.
Enligt kommitténs mening bör emellertid konstnären vid sådan
återgivning i vissa fall äga rätt till ersättning, eftersom arbeten av hithörande
slag ofta får sådan utstyrsel och sådant utförande, att de hos allmänheten
röner efterfrågan som bild- eller planschverk. Med hänsyn till den
kritiska och vetenskapliga debattens behov av en i förevarande avseende
principiellt obegränsad lånerätt bör rätten till ersättning dock begränsas. I
förslaget bar detta skett så, att ersättning skall utgå endast där återgivningen
avser ett flertal konstverk av samma upphovsman. Angående det sätt
på vilket ersättningen skall bestämmas hänvisar kommittén till 52 §.

Remissyttrandena. Förslagets utformning av citaträtten i första stycket
hälsas med tillfredsställelse av bl. a. publicislklubben, svenska tidnmgsutgivareföreningen
och Sveriges radio samt möter i allmänhet icke erinringar
i övriga remissvar. Sveriges ungdomsförfattareförening anser emellertid
att hänvisningen till god sed gör stadgandet alltför vagt och hemställer
att omfattningen av citaträtten fastslås i lagtexten.

Angående citaträttens innebörd förekommer några uttalanden. Publicistklubben
och svenska tidning sutgivar ef öreningen förutsätter att med god sed,
såvitt angår pressens förhållande, får anses härskande praxis på området.
Sveriges radio framhåller att det bör vara tillåtet att återge avsnitt ur auktorverk
i ett radioprogram blott och bart för att skapa en viss stämning;
en sådan citering måste sägas vara uppburen av ett lojalt syfte. I anledning
av ett uttalande i motiven, att citalrälten ej kan anses medge att man exempelvis
i en annons om livsmedel för in ett skönlitterärt citat med uppgift
att tjänstgöra såsom blickfång, önskar Stim, svenska tonsättares förening,
Skap och svenska musikförläggareföreningen framhålla, alt förbudet mot
citering i sådant sammanhang bör gälla alla slag av litterära och musikaliska
verk.

Jämväl bestämmelsen i andra stycket om återgivning av konstverk
i kritisk eller vetenskaplig framställning godtages i allmänhet av
remissinstanserna. Att rätten skall omfatta återgivning även i populärvetenskaplig
framställning avstyrkes dock av styrelsen för konstnärernas riksorganisation,
som framhåller att snart sagt varje bok om konst kan sägas
fylla kraven på populärvetenskap och att en med kommentar försedd port -

120

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

följ med populära reproduktioner således skulle kunna skapas utan någon
gottgörelse åt konstnärerna. Den föreslagna ersättningsbestämmelsen torde
enligt styrelsens mening endast leda till att utgivarna av populärvetenskapliga
framställningar, då de vill reproducera ett flertal konstverk, tager arbeten
från olika håll så att varje upphovsman blir representerad med mindre
än ett flertal konstverk. Ur liknande synpunkt avstyrker även svenska affischtecknares
förening och föreningen svenska tecknare förslaget i denna
del.

Någon tvekan mot den föreslagna ersättningsbestämmelsen uttalas av
överintendenten och chefen för Nationalmuseum, som anför att den kan
komma att vålla viss olägenhet för museet; museet vill dock icke motsätta
sig förslaget.

Sveriges radio anser det böra vara tillåtet att återge konstverk i företagets
programtidning i anslutning till en presentation av ett radio- eller
televisionsprogram, som utgöres av en kritisk eller vetenskaplig framställning,
och hemställer om jämkning av stadgandet i denna riktning.

Svenska bokförläggareföreningen hemställer, att lånerätten göres tillämplig
på varje konstverk som överlåtits.

I förevarande sammanhang må nämnas ett önskemål av föreningen konst
i skolan om att det måtte införas en allmän rätt för de kulturvårdande organen
på den bildande konstens område att utan upphovsmannens tillstånd
framställa exemplar av offentliggjorda konstverk och visa sådana exemplar
offentligt, under förutsättning att det sker i ideellt syfte; enligt föreningens
mening bör i en helt utan förvärvssyfte bedriven verksamhet på
konstbildningens område konstverk få återges även då, såsom exempelvis
i en pedagogisk sammanställning av bildmaterial på skärmar, av naturliga
skäl det avbildade konstverket oftast blir det huvudsakliga och den åtföljande
texten endast har till uppgift att ytterligare belysa bildmaterialet. I
föreningens önskemål instämmer skolöverstyrelsen.

Departementschefen. Det av kommittén föreslagna stadgandet om rätt att
ur offentliggjort verk göra citat i överensstämmelse med god sed och i den
omfattning som betingas av ändamålet torde få anses innebära, att citering
får ske väsentligen i enlighet med gällande praxis. Stadgandet har i
allmänhet godtagits vid remissbehandlingen, och jag vill även för egen del
förorda att det upptages i lagen. Kommitténs motiv och ett par remissuttalanden
belyser närmare innebörden av stadgandet.

Vad angår den av kommittén föreslagna regeln om återgivning av konstverk
i kritisk eller vetenskaplig framställning, har vid remissbehandlingen
från konstnärshåll framställts invändningar mot att även återgivning i populärvetenskaplig
framställning inbegripes. Det måste emellertid anses vara
ett allmänt folkbildningsintresse att man, liksom enligt gällande lag, också
i sådana framställningar har möjlighet att på det sätt som här avses använda
konstverk utan att inhämta tillstånd från upphovsmannen. Med hänsyn
till den ökade betydelse som illustrationsmaterialet i populärveten -

121

Kungl. Majds proposition nr 17 år 1960

skapliga arbeten, med reproduktionsteknikens utveckling fått bör dock, såsom
kommittén anfört, ersättning utgå vid användandet. Kommittén har
ansett, att såsom förutsättning bör gälla att man återger ett flertal konstverk
av samma konstnär. Med anledning av de från konstnärshall framförda
invändningarna häremot var denna punkt föremål för diskussion vid
det nordiska upphovsrättsmötet 1957. Enligt de delegerades mening talade
övervägande skäl för att man principiellt erkände ersättningsrätt i samtliga
hithörande fall. Om endast ett konstverk lånades, syntes detta dock kunna
ske helt fritt; det borde exempelvis vara tillåtet att i anslutning till ett arbete
om konstnären fritt återge ett enstaka verk som prov på hans konst. Jag
vill för min del biträda den uppfattning vartill de delegerade sålunda kommit.

Den föreslagna regeln om återgivande av konstverk bör kunna anses tilllämplig
även på det av Sveriges radio anförda fallet, att konstverk återges
i företagets programtidning i anslutning till en presentation av ett radioeller
televisionsprogram, som utgöres av en kritisk eller vetenskaplig framställning.
o . ,

För tillämpning av citat- eller återgivningsrätten bör såsom kommittén
föreslagit krävas, att verket är offentliggjort. Att såsom yrkats i ett remissyttrande
låta återgivningsrätten omfatta varje konstverk som överlåtits
skulle enligt min mening innebära ett alltför kraftigt ingrepp i upphovsrätten.
Detsamma gäller framställda önskemål om införande av en generell rätt
att återge konstverk för ideella syften.

15 §.

Paragrafen, som i huvudsak överensstämmer med 15 § kommittéförslaget,
innehåller låneregler som tillgodoser pressens särskilda behov.

Gällande rätt. Enligt 14 § första stycket författarlagen är det tillåtet att i
tidning eller tidskrift intaga ur annan tidning eller tidskrift hämtade artiklar
i ekonomiska, politiska eller religiösa dagsfrågor, såframt ej förbehåll
mot eftertryck blivit vid artikeln utsatt.

Kommittén. Kommittén har ansett att den nuvarande regeln om pressens
lånerätt bör bibehållas i princip oförändrad. I enlighet härmed har kommittén
i förevarande paragrafs första stycke upptagit stadgande, att i tidning
eller tidskrift må ur annan tidning eller tidskrift intagas artikel i religiös,
politisk eller ekonomisk dagsfråga, såframt ej förbud mot eftertryck
är utsatt. En mindre skiljaktighet i förhållande till gällande rätt är att man
icke bibehållit föreskriften om att förbud i här avsedda fall skall utsättas
»vid artikeln».

Till andra stycket har förts en ny regel om rätt att i tidning eller tidskrift
efterbilda offentliggjort konstverk i samband med redogörelse för
dagshändelse på konstens område. I motiven framhålles bl. a., att en artikel

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

eller ett reportage om en dagshändelse på konstens område ofta kan levandegöras
eller fullständigas genom att illustreras med konstverk som beröres
av dagshändelsen. Att här upprätthålla det principiella kravet på tillstånd
från konstnärens sida skulle försvåra för pressen att lämna allmänheten
information på detta åskådliga sätt. Vad angår konstnärens intressen
kan dessa knappast beröras, om ett eller annat av hans verk begagnas för
angivna ändamål.

Remissyttrandena. Förslaget att bibehålla gällande bestämmelser om 1 ånerätt
för pressen beträffande vissa pressartiklar avstyrkes av svenska
journalistförbundet. Förbundet konstaterar att denna lånerätt visserligen
återgår på en bestämmelse i Bernkonventionen, men framhåller att den
icke överallt betraktats eller betraktas som självklar och principiellt erkänd.
Vid Brysselkonferensen förelåg förslag från belgiskt håll att inskränka rätten,
och detta förslag fick stöd från fransk sida. Vid en av internationella
journalistfederationen år 1956 anordnad kongress antogs ett uttalande, som
utmynnade i ett krav på upphävande av berörda stadgande i konventionen
eller sådan ändring därav, att journalisternas upphovsrätt garanterades
även beträffande artiklar i religiösa, politiska eller ekonomiska frågor. Förbundet
ansluter sig helt till detta revisionskrav, vars förverkligande icke
skulle åsidosätta vare sig intresset av en fri och obunden samhällsdebatt i
press och radio eller intresset av en fri och obunden nyhetsförmedling. Förbundet
hemställer att hänsyn måtte tagas till detta för journalistkåren vitala
krav samt att en revision av de bestämmelser, som berör Bernkonventionens
nu förevarande stadgande, får anstå till efter Bernunionens nästkommande
medlemsmöte.

Å andra sidan hemställer publicistklubben, att det måtte tagas under
övervägande att utvidga lånerätten till sådana områden som teknik, medicin
m. m., där en ständig opinionsbildning genom pressens försorg pågår.
Publicistklubben uttalar sig vidare för att rätten borde gälla också i förhållandet
mellan pressen och radion. Jämväl svenska tidningsutgivareföreningen
anser skäl tala för en utvidgning i dessa båda hänseenden, men vill
icke framställa något yrkande därom.

Frågan om en lånerätt mellan press och radio behandlas även av Sveriges
radio, som förklarar sig icke vidhålla tidigare yrkanden om en sådan rätt.

Vad angår stadgandets utformning hemställer studieförbundet medborgarskolan
om en precisering av uttrycket »artikel i religiös, politisk eller
ekonomisk dagsfråga».

Förslaget att införa en rätt att för journalistiskt ändamål efterbilda
konstverk i pressen har i princip godtagits i remissvaren. Beträffande
utformningen av bestämmelsen härom ifrågasätter svenska tidningsutgivareföreningen,
om rätten icke gjorts något för snäv. Svenska bokförläggareföreningen
hemställer att bestämmelsen göres tillämplig på varje
konstverk som överlåtits.

123

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

Departementschefen. Kommitténs förslag att bibehålla gällande regel om
pressens lånerätt har såsom framgår av den lämnade redogörelsen mött
stark kritik hos svenska journalistförbundet. Rätten är emellertid fastslagen
i Bernkonventionen och har även upptagits i åtskilliga umonsländers
inre lagstiftning, bl. a. i de nordiska länderna. Jag finner därför ej anledning
att nu föreslå upphävande av denna rätt, som hos oss funnits sedan
lång tid tillbaka. Skulle Bernkonventionens bestämmelser komma att ändras,
får frågan självfallet omprövas.

Publicistklubben och svenska tidningsutgivareföreningen har uttalat sig
för att rätten förklaras gälla även i förhållandet mellan pressen och radion.
En sådan utsträckning av rätten är emellertid ej förenlig med Bernkonventionen.
Den rätt som finns att fritt återge pressartiklar och radioinslag
genom citat och referat torde räcka för det praktiska behovet.

Jag anser alltså, liksom kommittén, att de nuvarande bestämmelserna om
pressens lånerätt bör bibehållas i princip oförändrade.

Kommitténs förslag att införa en rätt att för journalistiskt ändamål återge
konstverk i tidning eller tidskrift har i princip godtagits i remissvaren.
Från presshåll har emellertid ifrågasatts huruvida icke rätten i förslaget
gjorts något för snäv. I grannländerna har kritiken på denna punkt varit
stark och frågan har med anledning härav tagits upp till behandling vid det
nordiska upphovsrättsmötet 1957. Man enades härvid om att stadgandet
borde få något ökad räckvidd och föreslog i detta syfte att orden »på konstens
område» borde utgå. För att i denna del uppna nordisk rättslikhet anser
jag mig böra biträda de delegerades förslag.

16 §.

I paragrafen, som i sak överensstämmer med 16 § kommittéförslaget,
har upptagits regler om lånerätt till förmån för samlingar till bruk vid
gudstjänst eller undervisning.

Gällande rätt. I detta ämne innehåller författar- och konstverkslagarna
åtskilliga, delvis invecklade bestämmelser. Vad först angår lån av litterära
verk är enligt 11 § första stycket 3) författarlagen tillåtet, att mindre delar
av utgiven skrift eller, där den är av ringa omfång, hela skriften intages i
sådan, ur flera författares skrifter hämtad samling, som efter sin beskaffenhet
är avsedd att tjäna till bruk vid gudstjänst eller i skolor eller eljest
vid elementär undervisning. I en dylik för den elementära undervisningen
avsedd samling må dock icke intagas mer av samma författares skrifter än
som motsvarar ett tryckark av dessa; ej heller må i sådan samling helt eller
delvis intagas skrift, som är författad för att användas vid den elementära
undervisningen. I paragrafens tredje stycke stadgas att i skrift, som är avsedd
att tjäna till bruk vid undervisning, till förklaring av texten må intagas
teckning eller avbildning, som utgivits eller varit offentligen utställd.

Beträffande musikaliska verk är enligt 12 § första stycket 2) tillåtet, att

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

ett utgivet sådant verk eller del därav intages i sådan ur flera tonsättares
verk hämtad samling, som efter sin beskaffenhet är avsedd att tjäna till
bruk vid gudstjänst eller i skolor, musikskolor dock undantagna, eller eljest
vid elementär undervisning. I en dylik för den elementära undervisningen
avsedd samling må dock ej av en och samma tonsättare intagas flera
verk eller delar därav än som motsvarar en tjugondei av samlingens hela
antal och högst fem, ej heller något verk eller del därav med flera än trettiotvå
takter. Ej må i sådan samling helt eller delvis intagas verk, som är
författat för att användas vid den elementära undervisningen.

Vad slutligen angår konstverk är enligt 6 § första stycket konstverkslagen
tillåtet att i skrift, som är avsedd att tjäna till bruk vid undervisning,
till förklaring av texten efterbilda sådant verk, som utgivits eller varit offentligen
utställt.

Kommittén. Kommittén anser, efter en ingående motivering, att rätten att
tör här avsedda ändamål låna utdrag av litterära och musikaliska verk
bör bibehållas, men att man bör förena denna med en rätt för upphovsmannen
att erhålla ersättning. Såsom huvudsynpunkt anföres att det är ett
samhällsintresse att samlingar av hithörande slag — skolböcker, koralböcker
och liknande — utges och att utgivaren härvid kan åstadkomma del
bästa möjliga i fråga om urval, samlingens disposition och uppläggning.
Detta samhällsintresse är av den styrka, att utgivningen icke bör vara beroende
av den omständigheten, huruvida tillstånd kan erhållas från upphovsmännen.
Å andra sidan finns icke något giltigt skäl för att detta, såsom
nu är fallet skall kunna ske utan att dessa erhåller ersättning.

Såsom skydd för upphovsmannen mot ett alltför tidigt bruk av lånerätten
bör enligt kommitténs mening stadgas en särskild karenstid, under vilken
verket icke får utnyttjas. Tiden bör sättas till fem år från utgivningsåret.

Vad beträffar lånerättens innehåll i övrigt anser kommittén den förut
anförda huvudsynpunkten, att rätten endast bör få tagas i anspråk för
samlingar som sammanställts efter en viss plan, böra komma til! uttryck
genom krav att fråga skall vara om ett samlingsverk, sammanställt från ett
större antal upphovsmän. I huvudsaklig anslutning till nuvarande bestämmelser
bör lånerätten vidare endast gälla samlingsverk till bruk vid gudstjänst
eller undervisning. Lånerätten bör begränsas till mindre delar av
verk eller verk av ringa omfång. Från lånerätten bör slutligen undantagas
verk som tillkommit för att brukas vid undervisning.

I anslutning till bestämmelser om lånerätt beträffande litterära och musikaliska
verk bör enligt kommitténs mening upptagas efter enahanda principer
utformade regler om rätt att låna konstverk som illustrationer till
samlingarna. Karenstiden bör här räknas från året för offentliggörandet.

Enligt det anförda utformade bestämmelser om lånerätten har av kommittén
upptagits i första stycket av förevarande paragraf. I andra stycket har
intagits bestämmelse att upphovsmannen äger rätt till ersättning. Angående

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960 125

det sätt på vilket ersättningen skall bestämmas hänvisar kommittén till
52 §.

Beträffande förslagets förhållande till gällande rätt framhåller kommittén
i övrigt bl. a., att det i fråga om litterära och musikaliska verk i vissa hänseenden
går något längre än nuvarande bestämmelser. Den begränsning som
för närvarande gäller genom att lånerätten endast avser undervisning som
är elementär har icke bibehållits. Termen elementär, som numera icke brukas
inom undervisningsväsendet, åsyftade ursprungligen skolgången upp till
studentexamen. Kommittén anför att behovet av en dylik begränsning, som
för övrigt torde vara av ringa praktisk betydelse, i huvudsak faller bort, om
man godtager förslagets ståndpunkt att upphovsmännen erhåller rätt till
ersättning. På grund härav och då det med hänsyn till de skilda undervisningsformer,
som numera förekomer, är svårt att finna uttryck för och praktiskt
genomföra en lämplig gränsdragning, har kommittén ansett berörda
inskränkning böra utgå. I förslaget har ej heller bibehållits det undantag
som gällande bestämmelser gör för samlingar till bruk vid musikskolor. Enligt
kommitténs mening bör även på detta område gälla en ordning, som
möjliggör för en utgivare att sammanställa stycken efter en för undervisningsändamål
lämplig plan. Frågan får också mindre betydelse när, som enligt
förslaget, tonsättaren har rätt till ersättning. En annan avvikelse från
gällande rätt är att bestämmelserna om begränsning till ett tryckark, visst
antal takter o. dyl. slopats. Kommittén åberopar jämväl här synpunkten att
upphovsmannen skall få ersättning och tillägger att nuvarande bestämmelser
framstår som alltför schematiska och stela.

Såsom särskilt villkor för lånerätten uppställes för närvarande, att samlingen
efter sin beskaffenhet skall vara avsedd för de privilegierade ändamålen.
Att detta bör gälla ligger enligt kommitténs mening i sakens natur;
kommittén har icke ansett erforderligt att särskilt framhäva detta i lagtexten.

Kommittén uttalar, att det naturliga tillämpningsområdet för stadgandet
är utgivning av skolböcker, koralböcker, samlingar för musikundervisning
och liknande i allmänhet genom tryck mångfaldigade samlingar. Principiellt
tillåter bestämmelserna emellertid även utgivning i andra former, exempelvis
utgivning av magnetofonband på vilka för undervisningsändamål upptagits
utdrag av litterära eller musikaliska verk. Kommittén erinrar om att i
sådana fall 17 g kan vara tillämplig; upphovsman till utnyttjat verk är då
icke berättigad till ersättning. Däremot kan det nu föreslagna stadgandet
icke åberopas, om exempelvis en för undervisningsbruk avsedd film åstadkommes
genom sammanställning av brottstycken från andra filmer; något
praktiskt behov av lånerätt i denna riktning torde enligt kommitténs mening
icke föreligga.

Remissyttrandena. Förslaget att bibehålla lånerätten till förmån
för samlingar till bruk vid gudstjänst och undervisning
men förena denna med rätt för upphovsmannen att erhålla

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

ersättning har i princip godtagits av så gott som samtliga remissinstanser.
Endast i det av Stim, föreningen svenska tonsättare, Skap och svenska
musikförläggareföreningen gemensamt avgivna yttrandet göres en reservation
såvitt angår lånerätt för samlingar till bruk vid gudstjänst. Föreningarna
uttalar sig i denna del i avstyrkande riktning, varvid bl. a. göres gällande
att Bernkonventionen ej ger stöd för lån i detta fall. Den frivilliga, av ideella
skäl förestavade medverkan i kyrklig verksamhet begränsas alltmer.
De i gudstjänster, andaktsstunder, musikandakter o. dyl. medverkande torde
i allt större omfattning — åtminstone då det gäller statskyrkan och de
större frikyrkosamfunden -— erhålla ersättning. Det är därför svårt att förstå,
att något särskilt tvång skall behöva åläggas upphovsmännen att ställa
sina verk till förfogande.

Vad angår rätten till ersättning framhåller enhetsskolans modersmålskommitté
att en sådan kan komma att påverka innehållet i skolantologierna,
genom att textvalet blir beroende av författarens ersättningsanspråk.
Modersmålskommittén anser likväl principen om ersättning riktig
men finner det önskvärt, att i lagen intages riktlinjer för hur ersättningarna
skall bestämmas. Förslagsvis borde vid utgivning av antologier utgå
royalty såsom för läroböcker i allmänhet, varvid 2/3 därav borde tillfalla
utgivaren och 1/3 författarna. Till detta förslag ansluter sig skolöverstyrelsen.

Förslaget om karenstid för lånerätten beröres av några remissinstanser.
Sveriges författareförening och föreningen Minerva samt Stim m. fl.
hemställer att tiden sättes till minst tio år. Å andra sidan hemställer skolöverstyrelsen
att karenstid ej måtte stadgas, huvudsakligen under åberopande
av att denna kommer att försvåra en lämplig redigering av läseböckerna.

Beträffande den närmare utformningen av reglerna framhålles i det av
Stim m. fl. avgivna yttrandet, att om en lånerätt för samlingar till bruk vid
gudstjänst överhuvud anses nödvändig, den under alla omständigheter
icke bör utsträckas utöver det verkliga behovet och endast bör gälla, vad
svenska kyrkan angår, sådana samlingsverk som skall fastställas av Kungl.
Maj :t och, för andra trossamfund, samlingar avsedda för motsvarande ändamål,
d. v. s. koral-, psalm- och mässböcker.

Vad angår samlingar för undervisning hemställer Sveriges författareförening
och föreningen Minerva, att man bibehåller det nu gällande
villkoret för lånerätten att undervisningen skall vara elementär. Mot kommitténs
argumentering hävdas bl. a. att systemet med tvångslicens icke skulle
erkännas i Bernkonventionen. I det av Stim m. fl. avgivna yttrandet göres
motsvarande uttalanden, varvid särskilt framhålles att med den utvidgning
av den allmänna folkbildningsverksamheten, som med statsmakternas ekonomiska
stöd äger rum, en lånerätt för alla former av undervisning i studiecirklar
skulle kunna få betydande konsekvenser. Vidare framhålles att lånerätt
för samlingsverk till bruk i musikskolor ej bör medges. Å andra sidan
anser skolöverstyrelsen att lånerätten bör gälla även för arbeten till bruk
vid fackutbildning.

127

Kungl. Maj.ls proposition nr 17 år 1960

Sveriges författareförening, föreningen Minerva samt Stim in. fl. hemställer
vidare, att man bibehåller det i gällande lag intagna villkoret för lånerätt,
att samlingen efter sin beskaffenhet skall vara avsedd
att tjäna till bruk för nu förevarande ändamål; bl. a. erinras
i detta sammanhang om att lånerätten enligt Barnkonventionen endast
får gälla i den omfattning som rättfärdigas av ändamålet. I anslutning härtill
framhålles att frågan, huruvida en samling är av privilegierad karaktär,
lämpligen kunde göras beroende av om samlingen av statens läroboksnämnd
upptagits i läroboksförteckningen eller eljest anmälts till nämnden.

Rörande den omfattning, i vilken verk får tagas i anspråk med stöd av
lånerätten, framföres önskemål om att man, såvitt angår litterära verk, bibehåller
den nuvarande begränsningen till ett tryckark av Sveriges
författareförening, föreningen Minerva, svenska bokförläggareföreningen,
svenska tidningsutgivareföreningen och svenska boktrgckareföreningen.

Det föreslagna undantaget i lånerätten, att denna ej skall gälla verk som
tillkommit för att brukas vid undervisning anses av
Sveriges radio böra förklaras gälla verk som huvudsakligen tillkommit för
berörda ändamål; ett musikverk kan av en tillfällighet komma att första
gången inflyta i en lärobok, ehuru dess huvudsakliga ekonomiska utnyttjande
har kunnat ske på vanligt sätt.

Mot kommitténs uttalande att lånerätten ej skulle gälla filmer anmärker
hovrätten över Skåne och Blekinge att detta ej synes följa av den
föreslagna lagtexten; i sakligt avseende synes ej heller en sådan begränsning
befogad. Samma påpekande göres av skolöverstgrelsen.

Rätten att låna konstverk som illustrationer i samlingar av hithörande
slag beröres icke av remissinstanserna i vidare mån än att svenska
bokförläggareföreningen diskuterar frågan om beräkningen av karenstiden
i detta fall; föreningen anser tiden böra räknas från konstverkets tillkomst,
med hänsyn till svårigheten att fastställa om och i så fall när ett konstverk
offentliggjorts.

Departementschefen. Kommitténs förslag att bibehålla lånerätten till förmån
för samlingar till bruk vid gudstjänst och undervisning men förena
denna med rätt för upphovsmannen att erhålla ersättning har i princip
godtagits av det stora flertalet remissinstanser, bland dem Sveriges författareförening
och föreningen Minerva, och utgör enligt min mening en
lämplig lösning av den här föreliggande frågan. Såvitt angår samlingar för
gudstjänstbruk har invändningar framställ Is av företrädare för kompositörer
och musikförläggare, vilka anser att lånerätten i denna del bör upphävas;
bl. a. har gjorts gällande att förslaget i denna del skulle strida mot
Bcrnkonventionen. Det måste emellertid anses vara ett viktigt samhällsintresse
att en lånerätt medges även i detta fall. Inom gudstjänstlivet behöver
man tillgång till enhetliga samlingar av texter och melodier, ordnade
i nummerföljd eller på annat sätt, vilka innehåller vad som lämpar sig
för olika tillfällen. Utgivningen av sådana samlingar kunde betänkligt för -

128

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

svåras, om utgivaren skulle behöva träffa avtal med varje upphovsman.
Om lånerätten, såsom föreslagits, förenas med rätt till ersättning för upphovsmännen,
torde anordningen även ur deras synpunkt kunna betraktas
som rimlig. Beträffande förhållandet till Bernkonventionen må framhållas,
att denna icke ansetts utgöra hinder mot att i gällande författarlag upptagits
bestämmelser om lånerätt för gudstjänstbruk, och jag vill ansluta mig
till uppfattningen att något hinder i förevarande avseende icke föreligger.
.lag har därför även i denna del ansett mig böra biträda kommitténs principiella
ståndpunkt.

I fråga om övriga villkor för rätten har under remissbehandlingen framställts
olika önskemål om ändringar i och tillägg till kommitténs förslag.
Företrädare för allmänna intressen har sålunda i olika hänseenden förordat
en utvidgning av lånerätten, medan upphovsmän och förläggare hemställt
om begränsning därav. De av kommittén föreslagna bestämmelserna
synes emellertid innefatta en lämplig avvägning mellan de intressen som
här står mot varandra och jag förordar att de oförändrade upptages i lagen.
Vad särskilt angår de nya reglerna om karenstid har skolöverstyrelsen anmält
farhågor för att dessa skulle försvåra redigeringen av läseböcker. I
det sannolikt ringa antalet fall, då man vill återge utdrag ur ett nyutkommet
verk, torde det emellertid i allmänhet finnas möjlighet att i vanlig ordning
sluta avtal därom med författaren.

Med anledning av vissa remissuttalanden vill jag framhålla att stadgandet,
liksom motsvarande regler i författarlagen, endast är tillämpligt på
samlingar, som efter sin beskaffenhet är avsedda att tjäna till bruk för de
privilegierade ändamålen. Att särskilt framhäva detta i lagtexten synes
emellertid icke behövligt. Ej heller bör lånerätten göras beroende av anmälan
till myndighet eller dylikt.

Såsom anförts vid 1 § avser förslagets regler om litterära verk icke i något
fall filmverk. Förevarande stadgande kan därför icke åberopas om
exempelvis en för undervisningsbruk avsedd film åstadkommes genom sammanställning
av brottstycken från andra filmer. Något praktiskt behov av
en lånerätt i denna riktning torde icke heller föreligga. Däremot torde s. k.
stillbilder ur filmer kunna användas som illustrationer till samlingar enligt
de för konstverk gällande reglerna, vilka här torde kunna anses analogt
tillämpliga.

Vad angår den ersättning som enligt förslaget skall utgå till upphovsmannen
kan, såsom vid 52 § utvecklas, förväntas, att berörda organisationer
kommer att enas om de taxor och tariffer som här bör tillämpas. Skulle
ändock tvist uppstå, skall avgörande ske genom skiljedom av särskild
nämnd. Det torde ej vara lämpligt att, såsom företrädare för skolintressen
yrkat, i lagen upptaga riktlinjer för bedömandet i hithörande fall.

17 §.

Paragrafen, som motsvarar 17 § kommittéförslaget, innehåller en ny bestämmelse
om ljudupptagning för undervisning.

129

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

Kommittén. Kommittén erinrar om att man numera i skolorna i stor utsträckning
begagnar ljudupptagning såsom hjälpmedel vid undervisningen
(bändinspelningsapparater o. dyl.). Användningsformerna är skiftande. Sålunda
inspelas skolradioprogram i sådana fall, då utsändningen icke kan
fogas in i schemat; inspelningen avlyssnas senare vid lämplig tidpunkt.
Många lärare spelar också in andra programpunkter i radioutsändningarna,
t. ex. uppläsningar av litterära verk och avsnitt ur historiska skådespel, för
att använda upptagningarna såsom illustrationer till undervisningen i litteraturhistoria
eller historia. I andra fall göres inspelningar från grammofonskivor,
både från talskivor, lämpliga för språkundervisning, och från
skivor med barnvisor o. dyl., lämpliga för sångundervisning. Inspelningar
användes vidare såsom ett kontrollmedel vid språk och sångundervisningen.
Man låter också infödda tala in den läsebok som användes, antingen hela
textmaterialet eller delar därav, varefter det inspelade återges som hörövning,
som diktamensövning eller för övning och korrektion av uttal.

I det följande framhålles, att inspelningar av hithörande slag, i den mån
de avser skyddade verk, principiellt omfattas av upphovsmannens rätt. I
praktiken torde förhållandet emellertid sällan eller aldrig uppmärksammas;
från upphovsmännens sida torde man icke heller göra anspråk på några
rättigheter i detta sammanhang, så länge verksamheten bedrives under
hittills förekommande former.

Enligt kommitténs mening bör den praxis som sålunda utbildats legaliseras.
Det är uppenbart att ljudupptagning i nu avsedda fall utgör ett så
värdefullt hjälpmedel för undervisningen, att den bör förklaras tillåten.
Samtidigt bör skapas garantier mot att förfarandet får så vidsträckt omfattning,
att det kan komma att göra intrång i upphovsmännens berättigade
intressen. Enligt kommittén bör detta främst ske genom att ljudupptagning
i hithörande fall förklaras tillåten endast om den sker för tillfälligt bruk. I
enlighet härmed har kommittén i förevarande paragraf upptagit stadgande
att inom undervisningsverksamhet må för tillfälligt bruk exemplar av offentliggjort
verk framställas genom ljudupptagning; härtill har fogats bestämmelse
att vad sålunda framställts ej må utnyttjas för annat ändamål
och skall efter användningen göras obrukbart.

Kommittén framhåller att det normala torde vara att inspelningarna
framställes inom vederbörande skola eller undervisningsanstalt. I diskussionen
har emellertid framförts önskemål om att inom skolväsendet anordnas
inspelningscentraler, från vilka valda språkband och inspelningar av
radioprogram distribueras till skolorna. Om inspelningarna härvid är avsedda
att inom skolorna användas endast för tillfälligt bruk, bör förfarandet
anses förenligt med stadgandet.

Remissyttrandena. Det föreslagna stadgandet om rätt att inom
undervisningsverksamhet göra ljudupptagningar av
skyddade verk för tillfälligt bruk tillstyrkes eller lämnas utan
erinran av flertalet remissinstanser. Det avstyrkes av organisationer före i)

liihamj till riksdagens protokoll 11)60. 1 samt. Nr 17

130

Kungi. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

trädande upphovsmän och förläggare. Sålunda framhålles av Stim, föreningen
svenska tonsättare, Skap och svenska musikförläggareföreningen,
att stadgandet saknar motsvarighet både i Bernkonventionen och i utländsk
lagstiftning. Någon invändning behöver visserligen icke resas mot
att en lärare i en skola på skolans egen bandapparat gör en upptagning för
tillfälligt bruk i sin klass. Men det tillfälliga bruket kan icke kontrolleras
och resultatet blir kanske i stället ett bandbibliotek för undervisningen i
skolans olika klasser, vilket gör inköp av annars nödvändiga grammofonskivor
och band överflödigt. Bestämmelsen att upptagningen efter det tillfälliga
bruket skall förstöras är ej en garanti mot missbruk; det är ytterligt
svårt att avgöra vad som är tillfälligt bruk, och ännu svårare att kontrollera
att förstöringen äger rum. Särskilt synes det oriktigt att stadgandet
skulle kunna åberopas även av vissa inspelningscentraler. Antingen finansieras
sådana centraler genom att upptagningarna försäljes eller uthyres
eller också genom statliga eller kommunala subventioner. I båda fallen
bör upphovsmannens rätt att bestämma över mångfaldigandet och ersättningen
vara uppenbar. Liknande synpunkter framföres av Sveriges författareförening
och föreningen Minerva, vilka dessutom understryker att om
upphovsmännen icke hittills reagerat inför det intrång i deras intressen som
här skett och sker, detta icke kan tolkas som ett samtycke från deras sida
till de inspelningar som företagits och ej heller får uppfattas såsom ett bevis
för att de icke skulle haft något att erinra mot att nämnda praxis utbildat
sig.

Svenska bokförläggareföreningen framhåller att stadgandet skulle medföra,
att skolboksförlagen måste nedlägga tillverkningen av ljudband till
textböcker. Praktiskt skulle det mycket lätt gå att ordna, att överläraredistrikten
gemensamt köpte ljudband, som sedan spelades över på band för
var och en av distriktens skolor. Men därigenom skulle efterfrågan minska
så, att banden icke längre kunde framställas. Skolornas berättigade intressen
torde utan lagstadgande kunna tillgodoses genom att Sveriges radio för
de program, som utsändes för skolbruk, träffar överenskommelse med
upphovsmännen om att ljudupptagning skall få ske. Detta kan meddelas
skolorna, exempelvis genom radioprogrammen.

Av de remissinstanser, som i princip tillstyrkt stadgandet, anser ett par
den uppställda begränsningen att inspelning får ske endast för tillfälligt
bruk böra utgå. Skolöverstyrelsen framhåller att vissa radioprogram
med fördel kan användas år efter år, t. ex. den uppskattade serien
Tavlan och tiden. Om med tillfälligt bruk menas användning i eu eller flera
klasser omedelbart efter det programmet sänts, går kommande årsklasser
på samma stadium miste om det kunskapsstoff och den intressestimulans,
som ett värdefullt radioprogram kan skänka. I paragrafen bör därför föreskrivas,
att exemplar av offentliggjort verk må inom undervisningsverksamhet
och för bruk endast inom sådan verksamhet framställas genom
ljudupptagning. Häri skulle även innefattas medgivande för skolan att låta
lärare och utländska språkassistenter, för användning inom viss skola eller

131

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

skoldistrikt, på ljudupptagningsapparater läsa in partier ur utgivna läroböcker.
Liknande synpunkter anlägges av Stockholms rådhusrätt, som
dessutom anser föreskriften om att upptagningen skall göras obrukbar kunna
utgå, eftersom upptagningen ej får användas för annat än undervisningsändamål.
Audiovisuella sällskapet ifrågasätter huruvida inspelningarna icke
bör få användas under en tid av åtminstone sex månader.

Beträffande utformningen av stadgandet i övrigt erinrar Sveriges radio
om att det enligt motiven skall vara tillåtet att med stöd av stadgandet företaga
ljudupptagningar i inspelningscentraler; för att erhålla kvalitativt
högtstående inspelningar synes lämpligt att Sveriges radio anordnar en
sådan central. Med hänsyn till det anförda bör måhända uttrycket »inom
undervisningsverksamhet» utbytas mot t. ex. »för undervisningsverksamhet».
Svenska bokförläggareföreningen framhåller att det, i analogi med vad
som föreskrives i 16 § första stycket i förslaget, bör stadgas att ljudband,
som framställts för att brukas vid undervisning, ej får kopieras.

Departementschefen. Såsom kommittén närmare beskrivit användes numera
i stor utsträckning apparater för ljudupptagning (bandinspelningsapparater
o. dyl.) såsom hjälpmedel i skolundervisningen. Denna verksamhet avser
till betydande del även skyddade verk. I praktiken har man emellertid
med hänsyn till det särskilda ändamålet med inspelningarna ansett sig icke
behöva inhämta tillstånd av upphovsmännen.

I likhet med kommittén och flertalet remissinstanser finner jag denna
praxis böra legaliseras såvitt rör inspelningar som är avsedda för tillfälligt
bruk. Ett behov härav finns huvudsakligen i fråga om inspelningar från
skolradion. Dess program äger ibland rum på en tid som icke passar klassens
schema; med hjälp av en inspelning kan då programmet uppskjutas
till en mera lämplig tidpunkt. Även i fråga om andra programpunkter i
radio synes det önskvärt att inspelningar för här avsedda ändamål skall
kunna äga rum utan tillstånd. Tillstånd bör ej heller fordras i ett sådant
fall som att en infödd lärare under ett besök talar in avsnitt ur en textbok,
som sedan kan avlyssnas av flera olika klasser. Om rätten att göra inspelningar
för nu antydda och liknande ändamål såsom kommittén föreslagit
begränsas till fall, där de är avsedda för tillfälligt bruk, synes upphovsmännens
intressen icke kunna lida skada, och jag förordar att en bestämmelse
härom upptages i lagen.

Med »tillfälligt bruk» avses i princip, att inspelningen blott far anvandas
vid något eller några tillfällen och i uttrycket ligger också att detta icke får
ske inom alltför lång tid från det inspelningen företogs.

Med hänsyn till de invändningar som företrädare för upphovsmannen och
förläggarna rest mot kommitténs förslag, har de delegerade vid det nordiska
upphovsrättsmötet 1957 förordat ytterligare den inskränkningen, att inspelning
icke får göras direkt från grammofonskivor, band etc. Jag vill biträda
detta förslag. Begränsningen har särskilt betydelse med hansyn till

132

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

språkskivor och ljudband till textböcker. Då endast »direkt» eftergöring
undantages, skall det vara tillåtet att göra upptagning av radioprogram,
även om sändningen sker med hjälp av inspelning.

Det normala torde vara att inspelningarna framställes inom vederbörande
skola eller undervisningsanstalt. Såsom kommittén anfört bör stadgandet
emellertid vara tillämpligt även beträffande verksamheten i inspelningscentraler
som anordnas inom skolväsendet. Däremot synes det icke föreligga
tillräcklig anledning att, såsom Sveriges radio yrkat, låta stadgandet
gälla till förmån jämväl för detta företag; radion bör i hithörande fall träffa
överenskommelse om inspelning med upphovsmännen.

I paragrafen bör intagas föreskrift att inspelning som gjorts med stöd
därav icke får utnyttjas på annat sätt. Att såsom kommittén föreslagit därutöver
stadga att den efter användningen skall göras obrukbar synes knappast
nödvändigt och stadgandet härom bör därför utgå.

18 §.

Paragrafen, som är likalydande med 18 § kommittéförslaget, avser framställning
av litterärt eller musikaliskt verk i blindskrift.

Kommittén. Kommittén har här upptagit stadgande att av utgivet litterärt
eller musikaliskt verk exemplar må framställas i blindskrift. I motiven
framhålles att stadgandet, som saknar motsvarighet i gällande rätt, uppbäres
av humanitära grunder. I praktiken torde lånerätten komma att utnyttjas
endast av organisationer, som bedriver verksamhet för de blindas väl.

Remissyttrandena. Stadgandet möter gensaga endast hos studieförbundet
medborgarskolan. Förbundet anser de humanitära skäl som åberopas vara
behjärtansvärda. Emellertid torde de blindas intressen bättre tillgodoses genom
statsbidrag o. dyl. än genom ett stadgande sådant som det föreslagna,
som innebär en konfiskation av upphovsmannens rättigheter.

De blindas förening hemställer att stadgandet måtte utvidgas till att omfatta
all för blinda avsedd framställning av litterära och konstnärliga verk,
oberoende av vilken teknik som använts. Föreningen konstaterar med tillfredsställelse,
att kommittén tagit viss hänsyn till de blindas behov genom
förslaget att från upphovsrätten skall undantagas framställning av exemplar
i blindskrift. Blindskriftens användning begränsas emellertid starkt av
det förhållandet, att personer som drabbats av blindhet vid vuxen ålder
endast undantagsvis kan förvärva sådan färdighet vid läsning av denna
skrift, att de med behållning kan tillgodogöra sig skönlitteratur. Flertalet
av dessa blinda är därför utestängda från utnyttjandet av blindskriftsbiblioteken.
För att tillgodose litteraturbehovet även för denna grupp tillämpas
numera metoden med inläsning av böcker på tonband. Framställning av sådana
s. k. talböcker påbörjades i vårt land under år 1955 och vann omedelbart
stor uppskattning bland de blinda. Utlåningen av talböcker handhas av
föreningens lånebibliotek och sker efter samma principer som utlåningen

133

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

av böcker i blindskrift. Förevarande stadgande bör därför under alla förhållanden
avse framställning även genom inläsning på tonband. Enligt föreningens
mening är det emellertid rimligt att antaga, att tekniken efter
hand kommer att kunna erbjuda ytterligare former för framställning av
böcker för blinda, varför hänsyn härtill bör tagas vid utformandet av lagstiftningen
på området.

Sveriges allmänna biblioteksförening menar, att man bör tillgodose icke
blott de blinda utan även poliopatienter och andra personer, som är förhindrade
att taga del av litterära eller musikaliska verk i konventionellt utförande.
Stadgandet bör i följd härav utsträckas till att avse alla litterära
och musikaliska verk, av vilka genom bandinspelning, grammofoninspelning
eller på annat sätt kopior kan framställas till tjänst för sådana personer.
Liknande synpunkter anlägges av skolöverstyrelsen, som särskilt nämner
möjligheten att filma litterära verk för visning i läsapparater.

Departementschefen. Den av kommittén föreslagna regeln om framställning
av verk i blindskrift är förestavad av humanitära skäl, och jag vill även för
egen del förorda att en bestämmelse i ämnet upptages i lagen.

Vid remissbehandlingen har representanter för de blinda uttalat önskemål
om att även upptagning av litterära verk på tonband till bruk för blinda
— s. k. talböcker — måtte förklaras fri. En generell regel i denna riktning
synes dock kunna föra för långt; ljudupptagningar av litterära verk kan
användas även av andra än blinda och man torde icke kunna bortse från
möjligheten av att bestämmelser i ämnet skulle missbrukas. Däremot kunde
det i och för sig övervägas att ge de blindas egna organisationer samt
folkbiblioteken rätt att framställa ljudupptagningar av litterära verk, under
villkor att dessa endast finge användas för utlåning åt blinda. Man
torde dock kunna antaga att tillstånd till dylika upptagningar utan större
svårigheter skall kunna erhållas från författarna. Skulle denna förmodan
visa sig oriktig, synes det föreligga anledning att återkomma till frågan.

Den i ett par remissyttranden berörda frågan om filmning av böcker på
band, avsedda att utlånas till poliopatienter och andra handikappade för
användning i läsapparater, har behandlats vid 12 §.

19 §.

I förevarande paragraf, som i sak överensstämmer med 19 § kommittéförslaget,
behandlas rätten att mångfaldiga och offentligt framföra dikter
såsom text till musikaliska verk.

Gällande rätt. Enligt 11 § första stycket 2) författarlagen är tillåtet, att utgiven
dikt mångfaldigas i musikaliskt verk såsom text till notskriften eller
upptages på konsertprogram. Sådan dikt får också framföras offentligt såsom
text till musikaliskt verk; i 10 § 2) göres nämligen det undantaget i
författares ensamrätt att offentligen föredraga skrift, att utgiven skrift må

134

Kungl. Maj:ts proposition nr i7 år 1960

föredragas »annorledes än genom uppläsning». Undantagsbestämmelsen är
endast tillämplig då fråga är om ett »föredragande» i lagens mening, d. v. s.
i första hand då dikten såsom sångtext föredrages vid ett personligt framträdande
inför publik. På grund av regeln i 2 § andra stycket sista punkten
är bestämmelsen emellertid tillämplig även vid återgivning genom grammofonskiva
eller liknande anordning. Enligt vissa uttalanden vid stadgandets
tillkomst (prop. 1931:2 s. 41, 42 och 57) torde bestämmelsen icke kunna
åberopas vid utsändning i radio eller återgivning genom ljudfilm; dessa
framförandeformer är nämligen icke att hänföra till »föredragande» utan
har i 2 § fått utgöra en särskild kategori.

Kommittén. Kommittén framhåller att rätten att fritt begagna dikter för
här avsedda ändamål starkt kritiserats, varvid framför allt anförts att den
kan leda till intrång i författarnas ideella intressen. På grund av lånerätten
kan sålunda en betydande diktare nödgas finna sig i, alt hans verk av en
medelmåttig kompositör behandlas på ett sätt som är ovärdigt texten; exemplen
härpå i praktiken är talrika. Enligt kommitténs mening måste stor betydelse
tillmätas denna invändning. Även författarnas ekonomiska intressen
sättes genom lånerätten åt sidan till förmån för kompositörerna. Å andra
sidan måste hänsyn tagas till allmänhetens och kulturlivets intresse, att
kompositörernas frihet icke i alltför hög grad kringskäres. Vid övervägande
av olika förslag till en lämplig lösning har kommittén funnit goda skäl tala
till förmån för ett — i huvudsak efter dansk förebild utformat —■ system,
enligt vilket lånerätten principiellt bibehålies, men författaren erhåller möjlighet
att genom ett särskilt, vid utgivningen av dikten meddelat förbud sätta
lånerätten ur kraft. Författaren kan på detta sätt förbehålla sig rätt att vara
medbestämmande, då dikten skall begagnas såsom text till kompositioner.
Har sådant förbehåll gjorts, vet å andra sidan kompositören på förhand, att
han icke ensam kan disponera över båda verken.

Vidare framhåller kommittén, att anledning icke föreligger att dikten,
såsom är fallet enligt gällande bestämmelser, skall få tillgodogöras utan
att författaren kan göra anspråk på ersättning. Rätt i sådant hänseende
bör tillerkännas denne.

Även då det gäller lånerättens omfattning bör enligt kommitténs mening
ett par ändringar vidtagas i förhållande till gällande lag. Rätten bör sålunda
begränsas så att endast mindre dikt eller del av dikt får lånas. Den bör å
andra sidan förklaras avse alla slags offentliga framföranden, således även
t. ex. radioutsändning och återgivning genom ljudfilm.

I enlighet med det anförda har kommittén i första stycket av förevarande
paragraf upptagit stadgande att i fall då utgiven mindre dikt eller del av
dikt blivit tonsatt, den må som text till det musikaliska verket återges i noter
och framföras offentligt, såframt ej förbud däremot utsatts vid utgivandet;
härtill har fogats bestämmelse att författaren äger rätt till ersättning.
Angående det sätt på vilket ersättningen skall bestämmas hänvisar kommittén
till 52 §.

135

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

Till andra stycket har förts en regel att då verket framföres, må städse
till bruk för åhörarna texten återges i konsertprogram och dylikt. Regeln
ansluter sig till gällande rätt. I motiven uttalas hl. a., att regeln ej kan åberopas
i fråga om återgivning i tidning eller tidskrift, t. ex. i en publikation
för radiolyssnare.

Remissyttrandena. Förslaget att i princip bibehålla rätten att
använda dikter som text till musikaliska verk men göra
denna beroende av att förbud däremot icke utsatts och därjämte tilleikänna
diktens upphovsman rätt till ersättning tillstyrkcs eller lämnas
utan erinran av det övervägande antalet remissinstanser.

Mot förslaget uttalar sig Sveriges dramatikerförbund; förbundet finner
det visserligen utgöra ett framsteg, att textförfattaren skall kunna förbjuda
tonsättning, men vad denne önskar är icke att förbjuda utan att få kontroll
över av vem, på vad sätt och för vilka ändamål hans texter tonsättes. Av
principiella skäl kan förbundet icke undgå att finna den inskränkning som
genom stadgandet göres till förmån för tonsättarna obillig och stötande.
Förslaget avstyrkes vidare av svenska bokförläggareföreningen, som instämmer
i den i motiven åberopade kritiken mot att dikter får fritt utnyttjas i
kombination med musikaliska verk. Den nu föreslagna regeln, varigenom
lånerätten gjorts beroende av att förbud mot lån ej utsatts vid utgivandet,
finner föreningen opraktisk. Den kommer nämligen att leda till att alla förlag
vid all utgivning av dikter skyddar författarens rätt genom att utsätta
törbud. Dessutom finns emellertid skalder som utger sina verk på eget förlag,
och av dessa som icke är yrkesförläggare kan man knappast begära, att
de skall känna till vilka förbehåll de bör trycka på verket. I avstyrkande
riktning uttalar sig vidare studieförbundet medborgarskolan.

Vad angår stadgandets närmare utformning anför Sveriges författareförening
och föreningen Minerva att lånerätten endast bör avse i tryck utgivna
verk. Om utgivning sker på grammofon, band eller film, kan det icke alltid
praktiskt genomföras att förbud utsättes på exemplaret (skivan, bandet,
filmen). Vidare bör gälla att förbudet endast behöver utsättas vid första
publiceringen i bok, tidning eller annat tryckalster, ej vid senare utgåvor.
Stim, föreningen svenska tonsättare, Skap och svenska musikförläggareföreningen
anför liknande synpunkter. Hovrätten över Skåne och Blekinge
erinrar om att även pressens lånerätt enligt 15 § gjorts beroende av att förbud
ej utsatts, men att enligt motiven sättet för angivande av förbudet skulle
vara något olika i de båda fallen. Om en sådan åtskillnad avses, bör den
enligt hovrättens mening komma till tydligt uttryck i lagtexten.

Sveriges radio ifrågasätter om icke texten borde få återges även, såsom i
praktiken ibland sker, på omslag till grammofonskivor, och icke blott i noter.

I redaktionellt avseende anmärker hovrätten över Skåne och Blekinge att
ordet noter synes mindre väl valt; återgivande i noter för lätt tanken på
återgivande i nottecken.

Beträffande stadgandet i andra stycket om rätt att återge sång -

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

text i konsertprogram hemställer hovrätten över Skåne och
Blekinge samt Sveriges radio om ett förtydligande av uttrycket »då verket
framföres»; att här åsyftas alla musikverk med text, oavsett om texten
är av det slag som avses i första stycket eller ej, framgår icke av uttrycket.
Angående stadgandets innebörd i övrigt gör Sveriges radio erinringar mot
kommitténs uttalande, att detta ej skulle vara tillämpligt vid återgivning
i en publikation för radiolyssnare; så bör vara fallet.

Departementschefen. Såsom kommittén framhållit kan i olika avseenden
invändningar riktas mot den nuvarande ordningen att dikter helt fritt kan
begagnas som sångtexter. Kommittén har här föreslagit att författarnas intressen
skall tillgodoses dels genom att det införes en möjlighet att genom
förbud sätta lånerätten ur kraft och dels genom att författaren tillerkännes
rätt till ersättning. Denna lösning, som godtagits av flertalet remissinstanser,
bland dem Sveriges författareförening, innebär enligt min mening
en lämplig avvägning mellan de intressen som här står mot varandra
och jag förordar att den lägges till grund för bestämmelsen i ämnet.

I enlighet med kommitténs förslag bör rätten begränsas till mindre dikt
eller del av dikt varjämte kravet på att dikten skall ha utgivits bör bibehållas.
Att såsom några remissinstanser yrkat göra den ytterligare begränsningen
att rätten blott skall avse verk som utgivits i tryck synes icke motiverat.

Lånerätten skall enligt förslaget bestå i att dikten må som text till det
musikaliska verket återges i noter och framföras offentligt. Av sammanhanget
torde framgå att ordet noter avser nothäften o. dyl. Det synes icke,
såsom i ett remissvar föreslagits, påkallat att tillåta återgivning även på
omslag till grammofonskivor o. dyl. Bestämmelsen avser alla slags offentliga
framföranden, alltså även utsändning i radio och återgivning genom
ljudfilm.

Vad angår den förslagna möjligheten att genom förbud sätta lånerätten
ur kraft, må framhållas att detta bör ske så att det tydligt framgår att författaren
avser det utnyttjande som det här är fråga om. En allmän klausul
såsom »Copyright» o. dyl. torde i allmänhet uppfattas såsom syftande på
det formkrav för bibehållande av upphovsrätt överhuvudtaget som på sina
håll kräves för skydd utomlands och torde därför icke kunna godtagas. Det
bör dock vara tillåtet att använda förkortade uttryck, t. ex. »Tonsättning
förbjudes». Utges nya upplagor, måste förbudet upprepas i dessa; eljest får
anses att författaren eftergivit det.

Den av kommittén föreslagna regeln om återgivande av text i konsertprogram
o. dyl. ger ej anledning till annan erinran än att en redaktionell
jämkning torde erfordras för att tydliggöra att rätten gäller i samtliga fall
då musikaliskt verk framföres med text. Såsom kommittén anfört kan
stadgandet ej anses tillämpligt vid återgivning i tidning eller tidskrift.

137

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

20 §.

I paragrafen, som motsvarar 20 § kommittéförslaget, behandlas rätten
att fritt framföra verk offentligt för olika religiösa, kulturella och andra
samhälleliga ändamål.

Gällande rätt. I författariagen behandlas delta ämne i 10 g. Enligt denna
får såväl litterära som musikaliska verk i vissa fall fritt framföras offentligt.
Gemensam förutsättning är, att verket är utgivet.

Vad först angår litterära verk stadgas i 10 § 2), att sådant må offentligen
uppläsas av den, som icke yrkesmässigt ägnar sig åt uppläsning. Även yrkesuppläsare
får fritt uppläsa verk, om han icke erhåller någon ersättning
eller uppläsningen blivit i folkbildningssyfte anordnad av statsunderstödd
folkbildningsorganisation. Att offentligt föredraga litterära verk såsom
sångtext är generellt tillåtet; se härom redogörelsen under 19 § i förslaget.
Dramatiska verk får ej i något fall uppfö-as utan upphovsmannens tillstånd.

Musikaliska verk får enligt 10 § 3) fritt utföras offentligt i två fall. För
det ena uppställes såsom förutsättning, att allmänheten äger utan avgift
övervara utförandet och att detta ej heller sker i förvärvssyfte. På
grund av detta stadgande får musik fritt utföras vid gudstjänst ävensom
vid parkkonserter o. dyl. För det andra fallet gäller såsom villkor, att den
av utförandet härflytande inkomsten är avsedd för välgörande ändamål
och att den utförande icke erhåller någon ersättning.

Undantagsreglerna är ej tillämpliga, då en uppläsning eller ett musikutförande
skall utsändas genom radio. Här uppställes i 10 § 4) särskilda
regler. Enligt dessa får ett verk utan tillstånd utsändas genom radio för
religiös uppbyggelse eller för elementär undervisning. Vidare får ett verks
offentliga föredragande eller utförande utan tillstånd återges genom radio,
då allmänheten äger utan avgift övervara föredragandet eller utförandet och
detta ej heller sker i förvärvssyfte.

Kommittén. Kommittén anför inledningsvis att hithörande bestämmelser
i stort sett bör utformas efter samma principer som nu gäller för musikutföranden.

I första stycket har kommittén upptagit stadgande att utgivet verk må
framföras offentligt vid gudstjänst och undervisning, så ock eljest om
det sker avgiftsfritt och utan förvärvssyfte. 1 motiven nämnes som exempel
olika slags framföranden vid kyrkliga och liknande förrättningar, som
äger rum i för allmänheten tillgängliga lokaler, samt musikutföranden vid
militärparader, processioner genom gator och organisationers möten på allmänna
platser. I anslutning härtill framhålles, alt den föreslagna bestämmelsen
även täcker vissa fall, där det i och för sig kan vara tveksamt huruvida
framförandet bör vara fritt, exempelvis konserter som eu stad sommartid
anordnar i parker och på andra allmänna platser, avgiftsfria kyrko -

138 Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

konserter o. dyl. Sådana konserter anordnas som vanliga offentliga konserter;
enda skillnaden är, att åhörarna äger fritt tillträde. Med hänsyn
härtill kunde med visst fog göras gällande, att dessa fall borde omfattas
av upphovsmannens ensamrätt. Att i praktiken draga en gräns mellan olika
slags avgiftsfria framföranden är emellertid enligt kommitténs mening
knappast möjligt.

Till andra stycket har förts stadgande, att utgivet verk ock må framföras
offentligt i folkbildningsverksamhet, för välgörande ändamål eller i annat
allmännyttigt syfte, om den som utför verket eller, vid utförande i
samverkan, alla de medverkande gör det utan ersättning; vad sålunda
stadgats skall dock ej gälla sceniskt verk. Kommittén anför att huvudregeln
bör vara att framföranden för här angivna syften omfattas av ensamrätten;
om exempelvis vid en välgörenhetssoaré engageras en populär yrkesartist
för att locka publik, bör ersättning utgå för de verk denne utför. Om
emellertid artisten avstår från honorar för den goda sakens skull eller de
uppträdande är amatörer som icke gör anspråk på ersättning, kan det)
vara motiverat att framförandet skall vara fritt även gentemot upphovsmännen.
Framföranden om vilka nu är fråga har därför förklarats fria
under förutsättning, att den som utför verket gör det utan ersättning. Att
sceniska verk undantagits motiveras med att det finns en produktion av
skådespel, som huvudsakligen riktar sig till amatörteatern och som icke
skulle kunna bestå, om den ej honorerades av denna.

Såsom förut anförts motsvarar den föreslagna paragrafen i fråga om
musikutföranden i stort sett nuvarande bestämmelser; andra stycket innebär
dock en viss utvidgning av det fria området. Däremot medför de nya
bestämmelserna i huvudsak en inskränkning i den nuvarande, mycket
långtgående rätten att fritt uppläsa verk. Bl. a. kommer uppläsning inom
statsunderstödd folkbildningsverksamhet, som för närvarande städse må
äga rum utan författarens samtycke, att vara fri endast om uppläsaren
icke får någon ersättning. Enligt kommitténs mening finns ej anledning
att här avvika från de regler, som eljest bör gälla om rätten att fritt framföra
verk. Förslaget innebär vidare en viss inskränkning i radions rätt att
fritt utsända verk, som dock enligt kommittén torde vara av ringa praktisk
betydelse.

Remissyttrandena. Förslagets utformning av rätten till fria framföranden
lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser.

Mot förslaget göres erinringar bl. a. av organisationer företrädande upphovsmän
och musikförläggare. Stim, föreningen svenska tonsättare, Skap
och svenska musikförläggarefÖreningen finner sålunda förslaget innefatta
en synnerligen allvarlig inskränkning i upphovsmannens rätt och hävdar,
att det går längre än Bernkonventionen sådan denna tolkats vid Brysselkonferensen.
Mot bestämmelsen i första stycket, att framföranden som sker
avgiftsfritt och utan förvärvssyfte generellt skall vara fria, framhålles att
tonsättare och författare säkerligen icke gör några svårigheter, då det gäl -

139

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

ler att nyttja deras verk till religiösa och kulturella syften. Den allmänna
utvecklingen under senare år visar emellertid, att man numera mycket sällan
för religiösa, kulturella, patriotiska eller välgörande syften erhåller
ohonorerad medverkan. Man frågar sig under sadana omständigheter, varför
just de andliga verkens skapare skall behöva ställa sina prestationer
gratis till förfogande. Det bör också påpekas, att litterära och konstnärliga
verk numera i mycket stor utsträckning genom samhällets försorg
sprides till allmänheten, utan att allmänheten erlägger någon avgift för
åhörandet. Regelbundna parkkonserter och dramatiska föreställningar anordnas
i stor omfattning. Alla övriga medverkande erhåller av statliga eller
kommunala medel ersättning för sina prestationer. Enligt stadgandet skulle
tonsättare och författare tvingas att lämna sina andliga produkter gratis.
Det är även oriktigt att upphovsmännens rätt skall vara beroende av om
entréavgift uppbäres eller ej. Den i andra stycket gjorda utvidgningen av
det fria området till framföranden i folkbildningsverksamhet och i annat
allmännyttigt syfte synes icke heller godtagbar. Det allmänna tager alltmera
hand om folkbildning och allmän kulturell verksamhet och ger stora
subventioner till studieverksamhet. Vad beträffar undantaget till förmån
för välgörande ändamål framhålles, att upphovsmännen gärna önskar
själva bestämma över sin välgörenhet och att de icke önskar vara beroende
av andras avgörande på denna punkt. Upphovsmännen kommer härvid
icke att visa sig oförstående — tvärtom. Undantaget finns redan i gällande
lag men bör, såsom oförenligt med Bernkonventionen, ej bibehållas.
Sammanfattningsvis hemställer föreningarna, att paragrafen principiellt
begränsas till fall som medges i Bernkonventionen. Med hänsyn till svårigheten
att göra tillförlitliga definitioner av »folkbildningsverksamhet»,
»allmännyttigt syfte» och »välgörande ändamål» samt även svårigheten
att kontrollera, huruvida alla de medverkande deltagit utan ersättning,
liksom också till det oriktiga i att exekutörens ersättningskrav skall vara
avgörande för upphovsmannens honorering, anser föreningarna emellertid
att andra stycket bör utgå. Liknande synpunkter framföres av Sveriges
författareförening, som anser att paragrafen bör begränsas till framföranden
vid gudstjänst och elementär undervisning. Föreningen Minerva instämmer
i önskemålet att andra stycket måtte utgå, men anser med hänsyn
till de starka skäl, som torde tala för att verk får framföras fritt i folkhögskole-
och folkbildningsverksamhet, att begränsning av första stycket
till elementär undervisning ej bör ske.

Även Svea hovrätt ifrågasätter om icke stadgandet i alltför stor utsträckning
inskränker upphovsmännens rätt och anför:

Det må särskilt framhållas, att städer, kommuner och organisationer
numera i helt annan omfattning än tidigare uppträda såsom arrangörer av
avgiftsfria konserter och föreställningar av olika slag. Det finnes även anledning
till antagande, att dessa arrangemang komma att framdeles få ökad
omfattning, särskilt om nu berörda stadgande i dess föreslagna lydelse
lagfästes. För upphovsmännen kunna dylika offentliga framföranden medföra
olägenhet ur ekonomisk synpunkt. Så t. ex. kan uppförandet av ett skå -

140

Kurigl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

despel under angivna omständigheter innebära försämrade möjligheter
för upphovsmannen att få ekonomiskt utbyte av sitt verk. Upphovsmannen
måste nämligen räkna med minskat publikintresse för skådespelet i orter,
där framförande redan skett. Redan av nu nämnda skäl kunde måhända
anledning finnas att med hänsyn till upphovsmannens intresse göra stadgandet
ifråga något mindre vittgående än som skett enligt förslaget. Ur
upphovsmannens synpunkt torde det vidare te sig obilligt att, då verk framföres
avgiftsfritt och utan förvärvssyfte, musiker och skådespelare kunna
erhålla ersättning av arrangören för framförandet, medan upphovsmannen
själv icke får någon ersättning för verkets utnyttjande. Det må i detta
sammanhang erinras om att de i andra stycket av 20 § behandlade framförandena
förklarats fria endast under förutsättning att den, som utför verket,
gör det utan ersättning. Det kan med visst fog ifrågasättas, huruvida
icke enahanda förutsättning bör vara uppfylld för att de i första stycket
omförmälda framförandena — såvida dessa icke ske vid gudstjänst och
undervisning — skola vara fria.

Under åberopande härav finner hovrätten det beträffande sist avsedda
framföranden kunna övervägas, om icke upphovsmannen bör erhålla rätt
till ersättning för nyttjandet, eller om icke såsom förutsättning för att
framförandet skall vara fritt bör föreskrivas att den som utför verket gör
det utan ersättning.

Sveriges dramatikerförbund hemställer att det i andra stycket för
sceniska verk gjorda undantaget måtte utsträckas till hela paragrafen.
Förbundet framhåller att flera svenska städer driver en viss parkteaterverksamhet,
som tenderar till att bli allt mera omfattande; det vore
högst oskäligt, om föreställningarna i sådan verksamhet skulle kunna äga
rum utan upphovsmannens tillstånd. Vad särskilt angår undantaget för
framförande vid gudstjänst framhålles, att under senare år byggts upp
flera omfattande organisationer för sceniska framföranden i gudstjänstlokaler,
och det synes vara svårt att avgöra, var gränsen mellan gudstjänst
och teater här går. Åtminstone en av dessa organisationer håller sig med
avlönad teaterledare. Beträffande framföranden i undervisning betonas,
att krav på tillstånd från upphovsmännens sida torde vara till gagn även
för det allmänna; den sceniska repertoaren för skolbruk är nu ytterligt
mager, ett faktum som flera svenska författare med pedagogiska intressen
hai uppmärksammat men naturligtvis icke har råd att göra någonting åt,
så länge lagen frånkänner dem rätten till deras verk på detta område.
Teatrarnas riksförbund anför liknande synpunkter och yrkar att undantaget
för sceniska verk förklaras omfatta alla fall som avses i andra punkten
av första stycket, d. v. s. andra avgiftsfria framföranden utan förvärvssyfte
än sådana som sker vid gudstjänst eller i undervising.

Föreningen Sveriges filmproducenter hemställer att från paragrafen undantages
filmverk samt anför härom:

Samma motivering som föranlett, att sceniska verk undantagits, kan åberopas
för undantagande av filmverk från bestämmelsen. Det finns nämligen
en icke oväsentlig filmproduktion, som lever just på undervisningsfilm
och bildningsfilm samt även annan film vars karaktär är sådan, att den

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

141

måste räkna föreställningar av sådan art som i 20 § avses såsom viktiga
inkomstkällor. Även beträffande dessa filmer gäller givetvis, att distributören
förfogar över kopiorna och kan föreskriva villkor för dessas utnyttjande.
Bestämmelsen i 20 § kan emellertid lätt leda till tråkiga missuppfattningar:
en person som hyrt en filmkopia kan med hänsyn till bestämmelsen
tro sig ha rätt att utan filmägarens tillstånd visa filmen vid föreställningar
av nu ifrågavarande slag. Till undanröjande av denna risk —
som måste betecknas såsom påtaglig — skulle vid uthyrning av kopior särskilda
påpekanden behöva göras i avtalen. I den mån detaljerade skriftliga
avtal hittills icke förekommit — och detta torde ofta vara fallet beträffande
filmer av ifrågavarande slag — måste sådana införas.

Beträffande det föreslagna stadgandets innebörd i fråga om radioutsändningar
anför Sveriges radio, att en utsändning, sådan som av den
stora soarén hösten 1956 för Ungernhjälpen, sker för välgörande ändamål
i förslagets mening, under exempelvis den förutsättningen, att radion till det
välgörande ändamålet avsätter en summa, motsvarande normal ersättning
till alla medverkande.

I förevarande sammanhang må anmärkas, att Stockholms rådhusrätt
hemställt om upptagande av en regel om att verk må i rättsvårdens
och den allmänna säkerhetens intresse fritt utnyttjas.
Regeln borde gälla även beträffande rättigheter som avses i 5 kap.

Departementschefen. Kommitténs principiella uppfattning att det alltjämt
bör finnas en viss rätt att fritt framföra verk för olika religiösa, kulturella
och andra samhälleliga ändamål har under remissbehandlingen icke varit
föremål för invändningar. Däremot har framförts erinringar mot det sätt
på vilket det fria området avgränsats i kommitténs förslag.

Kommittén har till en början föreslagit en regel om att utgivet verk skall
få framföras offentligt vid gudstjänst och undervisning och även eljest om
det sker avgiftsfritt och utan förvärvssyfte. Redan kommittén har emellertid
framhållit, att det i och för sig vore tveksamt huruvida stadgandet, på
sätt föreslagits, jämväl borde omfatta sådana avgiftsfria parkkonserter, friluftsföreställningar
o. dyl., som numera i stor omfattning anordnas av kommuner
och andra allmänna organ; kommittén har dock ansett det möta
praktiska svårigheter att draga en gräns mellan olika slags avgiftsfria framföranden.
Vid remissbehandlingen har förslaget i denna del starkt kritiserats
av företrädare för upphovsmän och musikförläggare, och även Svea
hovrätt har givit kritiken sitt stöd. Vid det nordiska upphovsrättsmötet 1957
enade sig också de danska, finska och svenska delegerade om att det av
hänsyn till upphovsmännen vore angeläget att söka finna en annan gränsdragning.
Enligt de delegerades mening vore utmärkande för de tillfällen
som borde omfattas av stadgandet — kyrkliga ceremonier, militära parader
o. dyl. — att de musikutföranden och andra framföranden som förekomme
endast utgjorde beledsagande inslag i programmet. Vore åter fråga om exempelvis
en parkkonsert, utgjorde framförandet av verken själva ändamålet
med arrangemanget. Om man i stadgandet införde ytterligare det vill -

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

koret, att framförandet ej skall vara det huvudsakliga vid det tillfälle som
avses, syntes man enligt de delegerades mening ernå en avgränsning, som
det icke i praktiken borde vålla alltför stora svårigheter att tillämpa. Jag
vill för min del biträda detta förslag.

Kommittén har även föreslagit att det fria området skall utvidgas till
framföranden i folkbildningsverksamhet och i annat allmännyttigt syfte,
under förutsättning att de medverkande ej uppbär ersättning. Även detta
förslag har mött gensaga av representanter för upphovsmän och musikförläggare.
Jag vill emellertid i denna del ansluta mig till kommitténs förslag.
Det bör framhållas att rätt att utnyttja verket skall föreligga endast under
förutsättning att samtliga medverkande artister gratis ställer sig till förfogande.
Med hänsyn till de allmännyttiga intressen det här gäller synes det i
sådant fall motiverat att även vederbörande upphovsmän avstår från honorar,
vilket säkerligen i de flesta fall motsvarar deras inställning. I praktiken
innebär det en betydande lättnad, att kravet på inhämtande av tillstånd
får bortfalla i dessa fall. Det angivna villkoret gör för övrigt att stadgandet
jämförelsevis sällan torde få betydelse. I anslutning härtill vill jag
framhålla, att stadgandet, med hänsyn till de förhållanden under vilka radion
bedriver sin verksamhet, endast undantagsvis torde kunna tillämpas
beträffande radioutsändningar.

Från den nu berörda rätten till offentligt framförande i folkbildningsverksamhet
o. dyl. har i kommitténs förslag undantagits sceniska verk. Undantaget
synes med hänsyn till vad som anförts i ett remissyttrande böra
omfatta även filmverk. Vid remissbehandlingen har bl. a. Sveriges dramatikerförbund
gjort gällande, att sceniska verk bör undantagas inom hela
det område som paragrafen avser. Efter den jämkning av kommitténs förslag
som i det föregående förordats torde emellertid detta ej vara erforderligt.

En regel som tillåter att skyddade objekt fritt utnyttjas i rättsvårdens och
den allmänna säkerhetens intresse har upptagits i förslaget till fotografilag
men torde då det gäller litterära och konstnärliga verk icke ha någon praktisk
betydelse. Jag anser därför att en sådan bestämmelse icke är erforderlig
i lagen om upphovsrätt.

21 §.

I paragrafen, som motsvarar 21 § kommittéförslaget, behandlas rätten att
medtaga verk i radio- och filmreportage.

Gällande rätt. Enligt 10 g 4) författarlagen, är det tillåtet att i radio sända
ut ett verk, då utsändandet ingår i återgivande av en fortlöpande dagshändelse.

Kommittén. Kommittén har i förevarande paragraf upptagit stadgande, att
i fall då framförande eller visning av ett verk ingår såsom led i en dagshändelse,
som återges genom radio, television eller film, verket därvid må med -

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

143

tagas. I motiven framhålles att den nuvarande bestämmelsen bör utvidgas
till att avse jämväl filmreportage. Den föreslagna bestämmelsen är endast
tillämplig om framförandet eller visningen ingår som ett led i dagshändelsen.
Om framförandet eller visningen däremot utgör själva dagshändelsen
eller det huvudsakliga inslaget i denna, kräves tillstånd i vanlig ordning.

I motiven diskuteras frågan om upphovsmannen bör äga rätt till ersättning,
men kommittén har stannat för att icke föreslå någon bestämmelse
härom.

Remissyttrandena. Förslaget att utvidga den nuvarande rätten att återge
skyddade verk i radio- och televisionsreportage till att avse
även film reportage har i princip godtagits i remissvaren.

Vad angår stadgandets utformning hemställes i det av Stim, föreningen
svenska tonsättare, Skap och svenska musikförläggareföreningen avgivna
yttrandet, att rätten i överensstämmelse med Bernkonventionen begränsas
till att avse »korta fragment» av verket. Det kan enligt föreningarnas mening
bli avsevärda svårigheter i tolkningshänseende om vad som skall få ingå i reportaget
från en dagshändelse, om det icke strängt betonas att det gäller uteslutande
korta fragment; med den lydelse paragrafen nu fått kan mycket
väl hela kantater, operaavsnitt vid festföreställningar m. m. betraktas såsom
inslag i dagshändelser. Samma yrkande framföres av Sveriges författareförening
och föreningen Minerva liksom av Sveriges dramatikerförbund.

Sveriges radio hemställer att rätten, såsom åsyftats, uttryckligen förklaras
avse även inspelningsåtgärder.

Stim, föreningen svenska tonsättare, Skap, svenska musikförläggaref öreningen,
Sveriges författareförening, föreningen Minerva, Sveriges dramatikerförbund,
styrelsen för konstnärernas riksorganisation, föreningen svenska
affischtecknare och konsultativa reklambyråers förbund anser att upphovsmannen
i förevarande fall bör äga rätt till ersättning.

Svenska tidningsutgivareföreningen framhåller att en med 21 § likartad
bestämmelse till förmån för pressen vore önskvärd.

Departementschefen. Kommitténs förslag beträffande återgivande genom
radio eller television av verk, som framföres eller visas i samband med
dagshändelse, går något längre än Bernkonventionen, som blott tillåter att
korta avsnitt av verket medtages. Enligt min mening finns det ej anledning
att frångå konventionen på denna punkt.

I terminologiskt avseende må framhållas att uttrycket radio i tekniskt
språkbruk omfattar även television och i vissa specialförfattningar användes
i denna vidsträckta mening. Med hänsyn härtill torde i lagtexten böra
användas det tydligare ordet ljudradio.

Då det förklaras alt verket må »medtagas» vid återgivandet, innebär
detta att även inspelningsåtgärder är tillåtna; uttrycklig bestämmelse härom
torde ej vara erforderlig.

Flera remissinstanser har hävdat, att upphovsmannen i hithörande fall
bör äga rätt till ersättning. Enligt gällande lag föreligger emellertid ej så -

144 Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

dan rätt och tillräckliga skäl synes icke föreligga att nu införa en bestämmelse
därom.

I ett remissyttrande har uttryckts önskemål om en likartad bestämmelse
till förmån för pressen. Då det gäller tidningsreportage, synes dock rätten
att citera och referera vara tillfyllest, och en bestämmelse i antydd riktning
skulle för övrigt icke ha något stöd i Bernkonventionen.

22 §.

Första stycket

Detta lagrum, som i sak överensstämmer med 22 § kommittéförslaget,
innehåller en ny bestämmelse om rätt för radio- och televisionsföretag att
göra inspelningar av sina program i och för sin utsändningsverksamhet.

Kommittén. Kommittén framhåller att radioutsändningar av konserter,
hörspel, uppläsningar o. dyl. i allt större utsträckning äger rum med hjälp
av inspelningar, som sändningsföretaget gör av framförandet. De moderna
radioprogrammen planeras för flera veckor framåt, och tidpunkten för
de olika programinslagen fastställes därför långt i förväg. Av olika skäl
är det emellertid ofta svårt för de medverkande artisterna att ställa sig
till förfogande vid det tillfälle, då utsändningen enligt den uppgjorda planen
skall äga rum. Framförandet arrangeras då vid någon tidigare, mera
lämplig tidpunkt och spelas in, varefter inspelningen användes för radieringen.
I andra fall inspelar man själva utsändningen för att några timmar
senare på kortvåg förmedla den till lyssnare i utlandet eller för att
möjliggöra reprissändningar. Sedan inspelningarna kommit till avsedd användning,
brukar de förstöras eller neutraliseras. I vissa länder, bland dem
Sverige, bevaras emellertid en del av materialet, varvid syftet är att skapa
ett ur allmän kulturell och historisk synpunkt värdefullt arkiv för framtiden.
Vad nu sagts gäller närmast ljudradio. Även då det gäller television
göres inspelningar för nu angivna ändamål, vilka då upptages på film.

I fortsättningen anföres att inspelningarna i hithörande fall — även om
tillstånd föreligger till själva utsändningen — principiellt kräver upphovsmännens
särskilda samtycke. I Bernkonventionen har emellertid 1948 intagits
ett stadgande enligt vilket unionsländerna i viss omfattning äger
tillerkänna radio- och televisionsföretagen av sådant samtycke oberoende
inspelningsrätt. Som förutsättning gäller att inspelningarna är att anse
som »efemära» samt att de är avsedda för företagens egna sändningar och
framställda med deras egna hjälpmedel.

Enligt kommitténs mening bör häremot svarande regler upptagas i
svensk rätt. Det framhålles att radions inspelningar huvudsakligen har
karaktär av tekniska hjälpmedel för sändningarna och ingår som ett led
i anordnandet av dessa; det förefaller med hänsyn härtill konstlat att särskilt
samtycke skulle krävas till inspelningarna, något som i vissa fall kan
vålla tidsutdräkt och andra olägenheter. Ett principiellt stadgande om viss

145

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

inspelningsrätt för radion bör införas i lagen om upphovsrätt, medan de
närmare villkoren för denna rätt bör utfärdas i administrativ ordning. I
enlighet härmed har kommittén i förevarande paragraf upptagit stadgande,
att i fall då företag, som med vederbörligt tillstånd bedriver radio- eller
televisionsutsändning, har rätt att därvid återge verk, företaget ock må,
under villkor som Konungen bestämmer, för bruk vid egna utsändningar
upptaga verket på anordning, genom vilken det kan återges; om rätten
att göra sålunda upptaget verk tillgängligt för allmänheten skall gälla vad
eljest är stadgat.

Vad angår de föreskrifter om inspelningsrätten, som enligt förslaget skall
meddelas i administrativ väg, anför kommittén följande. Det bör föreskrivas
att inspelningen skall åstadkommas med sändningsföretagets egen tekniska
utrustning. Vidare bör, med hänsyn till att Bernkonventionen endast
tillåter »efemära» inspelningar, begränsningar uppställas beträffande den
tid, under vilken inspelningarna får bevaras, och det antal gånger de får
användas för sändning. I förstnämnda hänseende bör beaktas, att programarbetet
hos oss, bl. a. med hänsyn till semesterförhållanden, planlägges
på rätt lång sikt och att t. ex. under vintern inspelas program, som är avsedda
att sändas under sommaren. Den tid, under vilken inspelningarna
högst får bevaras, bör därför vara jämförelsevis lång, förslagsvis ett år.
Vad beträffar det antal gånger de skall få användas, bör det avgörande
vara radions intresse att med hjälp av inspelning ge programpunkter i
repris en eller ett par gånger; antalet tillåtna användningar kan därför förslagsvis
sättas till fyra. På grund av det anförda bör såsom ytterligare
villkor för den särskilda inspelningsrätten uppställas, att med stöd därav
gjord inspelning får bevaras under högst ett år och användas för utsändning
högst fyra gånger. Föreskrift bör utfärdas om att inspelningen eftei
angiven tid eller sedan den använts tillåtet antal gånger förstöres eller utplånas.
Härvid bör dock, i enlighet med ett medgivande i Bernkonventionen,
stadgas undantag för inspelningar som är av särskilt dokumentariskt värde;
tillstånd bör lämnas till att sådana får bevaras i vissa officiella arkiv.
Hit hör inspelningar av framträdanden av kända kulturpersonligheter, författares
uppläsning av egna verk, skådespelares avskedsföreställningai
o. s. v. Praktisk användning har dylika inspelningar bland annat i krönikor,
minnesprogram och liknande återblickar, och huruvida ett program
har dokumentariskt värde bör bedömas ur denna synpunkt. Undantagsbestämmelsen
torde knappast behöva tolkas restriktivt. Kungl. Maj :t bör
vidare bestämma i vilka arkiv, som inspelningarna skall bevaras. För narvarande
bör Sveriges radios arkiv förklaras utgöra officiellt arkiv för dokumentarinspelningar.

Kommittén framhåller, att de nu diskuterade bestämmelserna närmast
avser ljudupptagningar. De kan emellertid även tillämpas på televisionsfilm.

10 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 17

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

Remissyttrandena. Sveriges radio understryker att det föreslagna stadgandet
är av största värde för dess verksamhet. Särskilt framhålles att det
är av största betydelse, icke minst ur allmän kulturell synpunkt, att inspelningar
av dokumentarisk karaktär får bevaras. Sveriges radio har redan i
sitt arkiv ett synnerligen stort antal värdefulla dokumentarinspelningar.

Mot stadgandet framföres erinringar av organisationer företrädande upphovsmän
och musikförläggare. Sålunda hemställer Stim, föreningen svenska
tonsättare, Skap och svenska musikförläggareföreningen att inspelningsrätten,
i anslutning till Bernkonventionens bestämmelser, förklaras avse efemära
upptagningar samt att det i lagtexten föreskrives, att upptagningarna
skall göras med radioföretagets egna hjälpmedel. Föreningarna framhåller
att de icke kan godtaga kommitténs tolkning av uttrycket efemär i Bernkonventionen.
Med konventionens undantagsbestämmelse har man avsett
att bereda radio- och televisionsföretag möjlighet att på förhand upptaga
och kort därefter utsända program, för vars utförande vissa artister var
oundgängliga, vilka icke kunde disponeras vid tiden för utsändningen. Då
inspelningsverksamheten har karaktären av programmagasinering, t. ex.
för att under vissa perioder av året nedbringa kostnaden för radioprogrammet
eller i syfte att möjliggöra eller förbilliga repriser, faller detta icke under
berörda undantagsbestämmelse. Liknande synpunkter anföres av Sveriges
författareförening och föreningen Minerva.

I redaktionellt avseende hemställer Sveriges radio, att uttrycket »företag,
som med vederbörligt tillstånd bedriver radio- eller televisionsutsändning»
måtte jämkas. Av motiven framgår att här avses tillstånd enligt lagen
den 3 maj 1946 om radioanläggningar in. in. Denna lag avser utsändning
av radiovågor. Dylik utsändning handhas icke av Sveriges radio utan
av telestyrelsen, som därför formellt kan sägas utgöra ett sådant sändarföretag,
varom talas i 48 § i förslaget. Vid radio- eller televisionsutsändning
förekommer överhuvudtaget intet tillstånd enligt 1946 års lag, eftersom
utsändningen handhas av staten själv genom telestyrelsen. Sveriges radios
ställning som programföretag regleras helt genom en rent privaträttslig
överenskommelse av den 14 juni 1947 med Kungl. Maj :t.

Departementschefen. Såsom kommittén föreslagit och remissinstanserna i
princip lämnat utan erinran bör i lagen upptagas en bestämmelse om rätt
för radio- och televisionsföretag att, under villkor som Kungl. Maj :t bestämmer,
utan särskilt tillstånd av upphovsmännen göra inspelningar i och
för sin utsändningsverksamhet. Företrädare för upphovsmän och musikförläggare
har yrkat, att vissa av de villkor som avsetts skola anges i de
administrativa föreskrifterna — nämligen att inspelningen skall vara avsedd
för ett mera tillfälligt bruk och att upptagningarna skall göras med
radioföretagets egna hjälpmedel — skall upptagas i själva lagtexten. Det
synes emellertid cj vara anledning att på detta sätt uppdela villkoren i olika
kategorier utan de bör i sin helhet regleras i administrativ väg.

De synpunkter beträffande innehållet i de blivande administrativa före -

147

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

skrifterna som kommittén framlagt i motiven har starkt kritiserats av representanter
för upphovsmän och musikförläggare. De har ansett att vad
kommittén föreslagit strider mot Bernkonventionen och ger en alltför vidsträckt
inspelningsrätt. Det är tydligt att konventionen på denna punkt
ger visst utrymme för skilda tolkningar. Enligt min mening kan det emellertid
ej med fog göras gällande att den gränsdragning som kommittén rekommenderat
avviker från konventionen. Det synes böra framhållas att
upphovsmännen icke i och för sig torde önska hindra radion från att tilllämpa
den nuvarande i väsentlig utsträckning på inspelningar byggda programtekniken;
vad man önskar är väsentligen att ha möjlighet att begära
särskild ersättning för inspelningarna. Såsom kommittén framhållit utgör
inspelningarna emellertid endast ett tekniskt led i utsändningsverksamheten
och det förefaller oegentligt att särskild ersättning skulle erläggas för
dessa. Den ersättning som utgår bör avse själva utsändningen av verken.
Vilken denna ersättning skall vara är emellertid en avtalsfråga som icke
kräver lagstiftning. En sådan samordning av ersättningsfrågorna som här
förordas torde vara till fördel för parterna å ömse sidor, bl. a. därför att den
bör leda till besparingar i administrativt hänseende.

I redaktionellt avseende torde lagtexten få jämkas på sätt som föreslagits
av Sveriges radio.

Andra stycket

Kommittén. I förevarande sammanhang har kommittén övervägt vissa
framställningar från Sveriges radio om införande av tvångslicensbestämmelser
till förmån för radion, d. v. s. regler om rätt för radion att i sina
sändningar utnyttja skyddade verk utan upphovsmannens samtycke men
mot skyldighet att till honom utge skälig ersättning.

Kommittén framhåller, att dessa framställningar berör ett spörsmål, som
länge rönt stor uppmärksamhet i den internationella upphovsrättsliga diskussionen.
I de flesta länder har radioföretagen alltsedan radions första tid
rest krav om generella tvångslicensregler på området; som motivering har
anförts att radioföretagen i sin för det kulturella livet utomordentligt betydelsefulla
verksamhet måste äga fri tillgång till de litterära och musikaliska
verken. Vid revisionen av Bernkonventionen i Rom 1928 utgjorde denna
fråga ett viktigt överläggningsämnc. Radioföretagens önskemål blev dock
i konventionen endast delvis tillgodosedda. Såsom huvudregel fastslogs sålunda,
att upphovsmännen äger ensamrätt att bestämma om sina verks utsändande
i radio. Härtill fogades emellertid ett stadgande, enligt vilket
unionsländerna i sin lagstiftning skulle äga inskränka rätten genom tvångslicensbestämmelser.
Vid konferensen var man ense om att delta medgivande
ej finge utnyttjas med mindre vederbörande land funnit erfarenheten
påkalla det.

Frågan var föremål för behandling även vid Brysselkonferensen, det
framställdes här förslag både att bestämmelserna om tvångslicens skulle

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

utvidgas och att de skulle upphävas. Resultatet blev emellertid att de i Romtexten
upptagna reglerna lämnades i princip oförändrade.

Bestämmelser om tvångslicens har införts i Norge men har där icke fått
någon praktisk betydelse. Av övriga västeuropeiska stater synes endast
Italien och Monaco ha genomfört institutet.

I Sverige har frågan tidigare övervägts i samband med att vid 1931 års
revision av författarlagen upphovsmännens rätt till radioutsändning av
sina verk upptogs till reglering. Redan tidigare hade i praxis erkänts, att i
varje fall kompositörerna ägde ensamrätt i sådant hänseende. Under förarbetena
till revisionen hade från företrädare för radions intressen framhållits,
att denna ordning givit kompositörernas organisationer möjlighet att
göra gällande överdrivna ersättningsanspråk. I det till grund för revisionen
liggande sakkunnigbetänkandet ansågs dock, att upphovsmännens rätt till
radioutsändning borde utformas som en ensamrätt, utan inskränkning av
några tvångslicensbestämmelser. Avgörande för denna ståndpunkt var, att
det under de sakkunnigas arbete lyckats de i saken intresserade huvudparterna
— dåvarande aktiebolaget Radiotjänst samt upphovsmännens organisationer
—- att träffa överenskommelser, enligt vilka uppkomna tvister om
honorar skulle avgöras genom skiljemannaförfarande. De sakkunnigas förslag
godtogs av lagstiftningsinstanserna.

Under kommitténs arbete har Sveriges radio ånyo framfört begäran om
införande av vissa tvångslicensbestämmelser till förmån för radion; motsvarande
krav har framställts i övriga nordiska länder. Som skäl har emellertid
icke längre anförts argument av ekonomisk natur utan i stället åberopats,
att en tvångslicensordning är nödvändig för att undanröja vissa
olägenheter av administrativ art som föranledes av lagens principiella krav
att radion i förväg skall inhämta tillstånd av upphovsmännen till sändningarna.
I praktiken bär denna fråga lösts så, att Sveriges radio genom kollektiva
avtal med olika svenska upphovsmannaorganisationer — Stim, Sveriges
författareförening, Minerva och Sveriges dramatikerförbund — erhållit generella
tillstånd att använda medlemmarnas verk; av Stim meddelade tillstånd
gäller även verk av medlemmar i motsvarande utländska sammanslutningar.
Beträffande upphovsmän som icke är medlemmar i hithörande organisationer
kvarstår emellertid det principiella kravet på förhandstillstånd.
I praxis handlar man likväl som om de generella tillstånden avsåge även
dessa fall. Att efterforska vilka upphovsmän som ej är medlemmar och
att erhålla kontakt med dessa skulle nämligen möta betydande och ibland
oöverstigliga praktiska svårigheter. Denna praxis har godtagits av upphovsmännen;
dessa har garanti mot missbruk därigenom att ersättning för ickemedlemmar
utgår efter samma regler som för medlemmar. Enligt radions
mening borde i anslutning till denna praxis införas lagbestämmelser om en
principiellt generell rätt för radion att, mot ersättning, använda litterära
och musikaliska verk i radio utan förhandstillstånd; dock borde uppställas
vissa undantag, bl. a. beträffande sceniska verk.

149

Kungl. Maj:ts proposition nr i7 år 1960

Kommittén har icke funnit skäl föreligga att bifalla radions önskemål. I
motiveringen anföres bl. a. att lagens krav på samtycke av upphovsmannen
eller hans rättsinnehavare för rätt att offentligt framföra exempelvis mindre
musikaliska och litterära verk ofta kan vara svårt att uppfylla i praktiken,
där rättsinnehavarna icke företrädes av organisationer med vilka arrangörerna
kan ingå generella avtal. Det är uppenbart, att arrangörer ofta nödgas
utgå ifrån att tyst samtycke föreligger, då verket framförts offentligt
tidigare och särskilda förbehåll icke gjorts. Om en lättnad i detta hänseende
skulle genomföras för vissa arrangörer, skulle väl en sådan motiveras med
att nämnda svårigheter för deras del vore särskilt framträdande. Så kan
dock ej sägas vara fallet beträffande radioföretagen i Sverige och grannländerna.
Snarare torde det förhålla sig så, att bland arrangörerna just dessa
företag är relativt väl utrustade administrativt och torde ha lättare än de
flesta att etablera erforderliga kontakter med upphovsmän och deras rättsinnehavare.
Med hänsyn härtill och till vad som i samband med de berörda
konventionsbestämmelserna anförts om att dessa borde tillämpas restriktivt,
har kommittén funnit sig icke böra i förslaget upptaga några regler
i ämnet.

Remissyttrandena. I sitt remissvar understryker Sveriges radio ånyo, att
vissa tvångslicensbestämmelser är nödvändiga för att radion skall erhålla
praktiska arbetsmöjligheter. Radion är självfallet obenägen att upprätthålla
en praxis som strider mot lag, och om lagen ej ändras synes följden kunna
bli att radion måste skapa en stor och kostnadskrävande organisation för
inhämtande av förhandstillstånd. Detta skulle troligen vara till nackdel
även för upphovsmännen, då systemet med största sannolikhet skulle minska
upphovsmännens samlade ekonomiska utbyte från radion. Tidigare förslag
i ämnet torde emellertid icke kunna genomföras utan stark kritik från upphovsmännen.
Sveriges radio vill därför nu föreslå en modifierad ordning,
som icke går utöver rådande praxis; såsom radion tidigare framhållit har
denna praxis godtagits av upphovsmännen.

I huvudsak innebär radions nya förslag följande.

1) Radioföretags rätt att utan förhandstillstånd använda auktorverk begränsas
till områden, där det föreligger generella förhandstillstånd av förut
berört slag. Licensen skulle således endast innebära, att generella tillstånd
i kollektiva avtal utsträcktes till att gälla även i förhållande till upphovsmän
utanför de avtalsslutande organisationerna. På områden där avtal om
generella tillstånd ej ingåtts skulle tillämpas vanliga regler om individuella
tillstånd.

2) Licensen skall förutsätta, att de avtalsslutande parterna uppfyller
vissa behörighetskrav. Den ena parten skall vara ett av staten i vanlig oidning
auktoriserat radioföretag, den andra en organisation som ensam -eller flera organisationer som tillsammans — representerar flertalet av upphovsmännen
inom sitt område.

3) Enskild upphovsman eller avtalsslutande organisation skall kunna
göra förbehåll mot licensen.

150

Kungi. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

4) Har radioföretag med utnyttjande av sin licens använt ett verk av en
upphovsman, som står utanför avtalsslutande organisation, skall denne erhålla
vederlag enligt gängse grunder. I händelse av tvist skall ersättningen
bestämmas av skiljenämnd enligt 52 § i kommittéförslaget.

Sveriges radio framhåller till slut att det är av största vikt för radion att
dess förslag genomföres.

Över Sveriges radios förslag har efter särskild remiss yttranden avgivits
av Stim, föreningen svenska tonsättare och Skap (gemensamt yttrande),
Sveriges författareförening och föreningen Minerva (gemensamt yttrande),
Sveriges ungdomsförfattareförening, Sveriges dramatikerförbund och svenska
översättarförbundet.

I yttrandena avstyrkes radions förslag av samtliga organisationer. Stim,
föreningen svenska tonsättare och Skap inlägger en bestämd gensaga däremot.
Föreningarna framhåller att de principiellt är emot varje form av
tvångslicens; någon inskränkning i upphovsmannens rätt att bestämma hur
och när verket skall framföras kan icke godtagas. Beträffande det nu aktuella
förslaget understrykes, att föreningarna icke kan taga något ansvar
för den praxis beträffande utnyttjandet av generella tillstånd som radion
utbildat. Förslaget kan därför icke motiveras med hänvisning till denna
praxis. Den kontrollapparat, som ett strikt iakttagande av de av kommittén
föreslagna lagbestämmelserna skulle erfordra, behöver icke bli så omfattande
som radion gör gällande; för sin del kan Stim tillhandahålla radion förteckning
över de in- och utländska upphovsmän, vilkas rätt Stim bevakar. I
varje fall bör kostnaderna för kontrollen icke drabba upphovsmännen
utan — likaväl som andra kostnadsökningar — bestridas genom högre tilldelning
av licensmedel. Den föreslagna ordningen förefaller i och för sig
egendomlig; en person, som icke önskar bli medlem av en organisation, bör
ej vara skyldig att ställa sitt verk till förfogande på denna organisations
villkor. Under alla förhållanden måste dramatiska och musikdramatiska
verk undantagas.

Åtskilliga av nu anförda synpunkter återkommer i övriga yttranden. Sveriges
dramatikerförbund understryker särskilt, att de av radion berörda
svårigheterna ej föreligger i fråga om dramatiska arbeten, då upphovsmännen
på detta område är väl kända för radion.

Departementschefen. I sin omfattande programverksamhet, som avser både
ljudradio och television, använder Sveriges radio ett mycket stort antal skyddade
verk av skilda kategorier. Erforderliga tillstånd till utsändningen har
i allmänhet erhållits genom kollektiva överenskommelser med olika svenska
upphovsmannaorganisationer. Radion berättigas genom dessa att utnyttja
de verk vederbörande organisation bevakar utan att för varje särskilt fall
i förväg begära tillstånd av upphovsmannen eller den avtalsslutande organisationen.
Ersättning utgår efter olika system.

Radion har framhållit att de generella tillstånden i praktiken, på grund
av de administrativa och praktiska svårigheterna att i varje särskilt fall inhämta
individuella förhandstillstånd, i praktiken fått en större räckvidd,

151

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

så att de i allmänhet åberopas även beträffande verk av upphovsmän som
icke tillhör organisationen på sitt område. I anslutning härtill har radion
hemställt att denna praxis legaliseras genom alt radion erhåller en i princip
generell rätt att, mot ersättning, använda skyddade verk utan att i förväg
inhämta tillstånd därtill. Kommittén har emellertid ansett, att sådana lagbestämmelser
ej bör införas, varvid kommittén främst åberopat att radion
icke bör beredas en särställning i förhållande till andra arrangörer.

Vid remissbehandlingen av kommittébetänkandet har radion ånyo understrukit
vikten av att lättnader beviljas beträffande kravet på förhandstillstånd.
Med hänsyn till kritiken mot yrkandet om en generell rätt till utsändning
har radion emellertid framlagt ett modifierat förslag till lösning av
frågan. Enligt detta skall man i princip upprätthålla lagens krav på att tillstånd
skall inhämtas. Om radion emellertid på ett område erhållit ett sådant
generellt tillstånd som förut nämnts, skall radion äga sända verk av
ifrågavarande slag, även om upphovsmannen icke är medlem av organisationen;
ett generellt tillstånd skall alltså, så länge det gäller, kunna åberopas
beträffande samtliga verk på området. Ersättning skall utgå enligt
gängse grunder. Vidare skall enskild upphovsman eller avtalsslutande organisation
äga göra förbehåll mot bestämmelsernas tillämpning. Som ytterligare
skydd för upphovsmännen skall enligt radions förslag gälla att bestämmelserna
endast skall avse utgivna verk.

Även i grannländerna har radion framfört önskemål om lättnader rörande
kravet på förhandstillstånd och frågan bär med hänsyn härtill tagits
upp till diskussion vid det nordiska upphovsrättsmötet 1957. Efter ingående
studium av spörsmålet enade sig härvid de delegerade om att radions
önskemål i viss utsträckning borde tillgodoses.

Vad angår mitt eget ställningstagande vill jag till en början understryka,
att det tydligtvis finns beaktansvärda skäl för båda de motstridiga ståndpunkter
som här föreligger. Såsom kommittén påpekat, kan även för andra
arrangörer finnas praktiska svårigheter att inhämta individuella förhandstillstånd,
och det kan te sig omotiverat att bereda just radion speciella förmåner.
Emellertid föreligger i fråga om radion i flera hänseenden förhållanden,
som gör att hithörande problem för dess del blir särskilt framträdande.
Främst gäller att någon jämförelse med andra arrangörer överhuvud icke
kan göras då det gäller programverksamhetens omfattning. Radion skall
varje dag tillhandahålla nya program, vilka måste varieras inom eu mycket
vid ram; åtskilliga programpunkter hänför sig dessutom till aktuella händelser,
varvid tiden för det förberedande arbetet är starkt begränsad. Behovet
för radion att erhålla lättnader beträffande kravet på förhandstillstånd
är därför av en helt annan storleksordning än för andra företag. Till förmån
för sådana lättnader talar även alt radion jämväl som folkbildande och kulturfrämjande
faktor intar en speciell ställning genom att den når en så
mycket större publik än andra spridningsmedel; endast pressen kan här
upptaga tävlan med radion. Slutligen bör beaktas att radions verksamhet i
Sverige — liksom i övriga nordiska länder — är förbehållen ett enda före -

152

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

tag, som är av halvofficiell karaktär. Risken för missbruk av bestämmelser
till radions förmån synes därför vara ringa. Det är å andra sidan tydligt, att
man för att tillgodose radions intressen icke kan göra mera väsentliga inskränkningar
i upphovsmännens rätt. Det av Sveriges radio under remissbehandlingen
framlagda förslaget, som förordats av de nordiska delegerade,
synes emellertid beakta denna synpunkt. Jag vill särskilt framhålla att
enligt denna lösning lagens krav på att upphovsmännens tillstånd till sändningarna
skall inhämtas i princip upprätthålles; systemet får på visst område
verkan först då upphovsmännens organisationer givit sådant generellt
tillstånd som förut berörts och upphör att gälla då sådant tillstånd förfaller.
Något intrång i organisationernas förhandlingsmöjligheter göres alltså
icke. Av stor betydelse är också att enskild upphovsman städse skall
äga göra förbehåll mot bestämmelsernas tillämpning, överhuvudtaget innefattar
den föreslagna ordningen endast en legalisering av det system som
redan faktiskt utbildat sig. Bestämmelser av detta slag torde enligt min
mening knappast kunna medföra olägenheter för upphovsmännen men
skulle å andra sidan medföra betydande lättnader för radion. Jag vill alltså
i princip förorda att radions förslag genomföres.

Ett särskilt spörsmål är huruvida bestämmelserna, såsom radion föreslagit,
bör avse alla kategorier av litterära och musikaliska verk. Vid det nordiska
upphovsrättsmötet 1957 ansåg man sig från norsk sida böra biträda
denna stådpunkt; dock borde sceniska verk undantagas. Även den danska
delegationen ansåg att denna lösning — om man i princip gick på den
svenska radions linje — var lämplig. De svenska och finska delegerade hävdade
emellertid, att bestämmelserna borde begränsas till musikaliska verk
och texter till sadana verk, eftersom beträffande andra verk systemet med
generella tillstånd ännu icke vunnit allmän tillämpning internationellt. Enligt
min mening talar vissa skäl för att man i enlighet med sistnämnda delegerades
åsikt tager hänsyn till internationell praxis på området. Ä andra sidan
skulle en begränsning av detta slag väsentligt minska det praktiska
värdet av bestämmelserna. Med hänsyn härtill och då man i Danmark och
Norge torde komma att låta bestämmelserna avse även litterära verk — utom
sceniska verk — anser jag mig böra förorda denna mera vidsträckta tillämpning.
Tilläggas må att någon reglering i förevarande hänseende icke erfordras
i fråga om konstverk; visning av sådana i television är nämligen i regel
fri på grund av stadgandet i 25 § första stycket.

Som förutsättning för bestämmelsernas användning bör enligt det förut
anförda gälla, att en upphovsmannaorganisation lämnat radion generellt tillstånd
till utsändning av sina medlemmars verk. Det bör härvid krävas att
organisationen representerar ett flertal av de svenska upphovsmännen på
området. I allmänhet torde det icke uppkomma svårighet att avgöra om detta
krav är uppfyllt; för närvarande intages sålunda den ställning som här avses
av Stim, Sveriges författareförening och föreningen Minerva. Som ytterligare
förutsättning bör gälla att verket är utgivet.

I enlighet med vad förut angivits bör från bestämmelserna undantagas

153

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

verk, i fråga om vilket upphovsmannen meddelat förbud mot utsändning.
Enligt min mening bör undantaget emellertid ej begränsas härtill. Understundom
kan omständigheterna vara sådana, att det även utan uttryckligt
förbud är tydligt att upphovsmannen icke finner en utsändning önskvärd,
och sådan bör då ej äga rum. Ofta kan det sålunda antagas, att om upphovsmannen
ändrat uppfattning i konstnärligt, politiskt eller religiöst hänseende,
han icke önskar förnyad offentlighet för den del av sin produktion som
återspeglar hans tidigare ståndpunkt. Ett annat exempel är att ett verk mött
för upphovsmannen ofördelaktigt uppseende hos allmänheten och att han
därför kan antagas icke önska ytterligare offentlighet åt detta. Från bestämmelserna
bör därför jämväl undantagas fall, då det finns särskild anledning
antaga att upphovsmannen motsätter sig utsändningen.

Enligt radions förslag skulle även avtalsslutande organisation kunna meddela
förbud mot bestämmelsernas tillämpning. Genom en dylik möjlighet
skulle emellertid hela systemet lätt kunna sättas ur kraft, och jag anser ej
någon regel härom böra upptagas.

Bestämmelserna bör för närvarande endast gälla till förman för Sveriges
radio. Då det emellertid bör finnas möjlighet att göra dem tillämpliga även
på andra företag som i en framtid kan komma att intaga en liknande ställning,
synes mest ändamålsenligt att låta dem gälla till förman för svenskt
radio- eller televisionsföretag som Kungl. Maj :t bestämmer.

Bestämmelser utformade i enlighet med det anförda torde böra upptagas
som andra stycke i förevarande paragraf.

23 §.

Paragrafen, som i det väsentliga överensstämmer med 23 § kommittéförslaget,
upptager vissa inskränkningar i upphovsmannens ensamrätt i fråga
om spridande av exemplar av litterära och musikaliska verk till allmänheten
m. m.

Kommittén. Enligt den allmänna beskrivningen av upphovsrätten i förslaget
innefattar denna ensamrätt att till allmänheten sprida exemplar —
böcker, noter, grammofonskivor o. s. v. —■ och att visa sadana exemplar
offentligt, exempelvis på utställning. I förevarande paragraf har kommittén
upptagit stadgande, varigenom denna ensamrätt begränsas. Enligt stadgandet
skall som huvudregel gälla, att sedan litterärt eller musikaliskt verk
blivit utgivet, exemplar som omfattas av utgivningen må spridas vidare
ävensom visas offentligt.

Såvitt avser andra förfoganden än uthyrning och utlåning följer den föreslagna
regeln av vad kommittén vid 2 § anfört om upphovsrättens principiella
gränser. Beträffande uthyrning och utlåning, som enligt förslaget i
princip omfattas av upphovsrätten, grundas regeln däremot på överväganden
av praktisk art. Härom och om regleringen i övrigt av upphovsmännens
rätt i detta hänseende anför kommittén följande.

Vad först angår offentlig utlåning av exemplar av litterärt verk erinrar

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

kommittén till eu början om att numera från och med budgetåret 1954/55
av statsanslag utgår ersättning åt författare för utlåning av deras verk genom
bibliotek. Anslaget avsättes i sin helhet till en särskild fond, benämnd
Sveriges författarfond. Närmare föreskrifter om fonden är meddelade i
kungl. kungörelse den 17 juni 1955 (nr 464), ändrad genom kungörelse den
8 november 1957 (nr 597). Rätt till ersättning ur fonden (författarpenning)
tillkommer svensk medborgare för den beräknade användningen geom
landsbibliotek, statsunderstödda folkbibliotek samt skolbibliotek av exemplar
av hans litterära verk i original, vilka är föremål för skydd enligt
författarlagen. Ersättningen står i proportion till den omfattning i vilken
vederbörande författares verk utlånats eller tillhandahållits som referensexemplar.
Oaktat spörsmålet sålunda erhållit en lösning, som i praktiken
tillgodoser vad statsmakterna funnit vara rimliga anspråk från författarnas
sida, har kommittén ansett sig böra förutsättningslöst pröva på vad
sätt frågan bör regleras, om den bedömes från upphovsrättsliga synpunkter.
Undersökningen utmynnar i resultatet att någon ensamrätt ej bör införas
pa området; en sådan skulle otvivelaktigt vålla biblioteken mycket merarbete
och framför allt kunna orsaka icke önskvärda luckor i bokbeståndet.
Biblioteksutlåningen bör därför alltjämt kunna bedrivas utan författarnas
samtycke. Å andra sidan kan icke anföras något godtagbart skäl mot
att författarna i princip erhåller befogenhet att kräva ersättning för utlåningen.
Principiellt riktigast vore därför att på området införa ett privatriittsligt
ersättningssystem. Enligt kommitténs mening skulle emellertid ett
sådant i praktiken få samma verkningar som den nuvarande ordningen.
Denna bör därför bibehållas. Den nya lagen bör dock innehålla en regel, som
garanterar att författarnas rättmätiga ersättningsanspråk tillgodoses även
om det nuvarande statsanslaget ej skulle förnyas. Kommittén har härvid
lunnit en lämplig utväg vara, att i lagen inrymmes fullmakt åt Kungl. Maj:t
att utfärda bestämmelser om skyldighet för bibliotekens huvudmän att utge
ersättning åt författarna. Ett stadgande av denna innebörd har upptagits
i andra stycket av förevarande paragraf. Enligt detta äger Kungl. Maj:t
töreskriva, att avgift skall utgå för offentlig utlåning, samt förordna om
medlens fördelning.

Kommittén uttalar, att om det i framtiden skulle bli aktuellt att taga
den föreslagna fullmakten i anspråk, bestämmelser i ämnet bör meddelas
i en av Kungl. Maj :t utfärdad författning. Av frågans vikt torde följa, att
riksdagen höres över författningens huvudgrunder.

I fråga om offentlig uthyrning av exemplar av litterärt verk (i bokbarer
och liknande) anför kommittén likaledes, att en ensamrätt för författarna
av praktiska skäl ej kan upprätthållas. Däremot bör dessa äga rätt till gottgörelse.
Ersättningarna bör få karaktär av en avgift på uthyrningen, som
tillföres en central institution. För fördelning av influtna medel kan tänkas
olika system. Att ge föreskrifter härom i lag synes kommittén icke påkallat,
utan enligt förslaget överlämnas regleringen till Kungl. Maj:t. Den av
kommittén föreslagna fullmakten för Kungl. Maj:t täcker även detta fall.

155

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

Beträffande offentlig utlåning av exemplar av musikaliskt verk (noter
och grammofonskivor) anföres, att verksamheten härutinnan för närvarande
är mycket ringa och knappast kan äga ekonomisk betydelse för tonsättarna.
Principiellt och med hänsyn till möjligheten att verksamheten
framdeles utvidgas bör dock här gälla samma regler som beträffande böcker.
Tonsättarna bör, där utlåningens omfattning motiverar detta, äga rätt
till ersättning av statsanslag eller direkt av biblioteken. Då inom folkbiblioteksväsendet
musikalier bibliotekstekniskt behandlas på samma sätt som
böcker, är det också i praktiken lätt att jämställa författare och tonsättare.
Den av kommittén föreslagna fullmakten för Kungl. Maj :t avser även detta
fall. Kommittén anser dock att någon ersättning icke för närvarande är motiverad.

Vad slutligen angår offentlig uthyrning av exemplar av musikaliskt verk
föreslår kommittén att denna skall omfattas av upphovsmannens ensamrätt.
Till stöd härför anföres att inom musikförlagsbranschen uthyrning
blivit en normal form för distribution av mer omfattande notmaterial, såsom
noter till orkester- och körverk. De svenska musikförlagen ombesörjer
i regel själva spridningen av sådana noter, varvid dessa i allmänhet uthyres
mot viss avgift för varje utförande; kända svenska köpare brukar dock
få förvärva exemplar med äganderätt. Förlagen har utan stöd av lagbestämmelser
kunnat upprätthålla ett rätt effektivt uthyrningsmonopol, vilket
i de flesta fall är en förutsättning för att verkets utgivning skall kunna
finansieras. Då uthyrning emellertid blivit en normal form att förfoga över
musikverk av detta slag, synes det kommittén riktigast att hänföra uthyrningen
till tonsättarens ensamrätt. Därigenom ger man bl. a. musikförlagen
rättslig möjlighet att inskrida mot uthyrning, som äger rum utan tillstånd.
Kommittén anför härefter, att uthyrning av noter till mindre musikverk
torde sakna nämnvärd betydelse. Ej heller uthyrning av grammofonskivor
eller andra ljudupptagningar torde för närvarande förekomma i
större omfattning. I fråga om ljudupptagningar skulle emellertid uthyrning
i framtiden väl kunna tänkas bli en praktisk form för distribution.
Det synes därför enligt kommittén saknas anledning att i förevarande hänseende
göra skillnad mellan olika slag av musikverk eller exemplar.

I enlighet med det anförda har i den genom paragrafen uppställda huvudregeln
om att exemplar som omfattas av utgivning ma fritt spridas vidare
gjorts undantag för uthyrning av exemplar av musikaliskt verk; härtill
skall enligt förslaget städse fordras upphovsmannens samtycke.

Remissyttrandena. Kommitténs förslag till reglering av upphovsmannens
rätt med avseende å offentlig uthyrning eller utlåning av
e x e m p 1 a r tillstyrkes eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser.

Styrelsen för Sveriges författarfond framhåller att kommitténs motivering
i princip överensstämmer med de riktlinjer, som varit vägledande för statsmakterna
vid genomförandet av nu gällande bestämmelser om ersättning åt

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

författare för biblioteksutlåningen. I likhet med kommittén finner styrelsen
det ovedersägligt, att författarna äger ett i upphovsrätten grundat anspråk
på sådan ersättning. Styrelsen vill särskilt understryka, att samma rätt bör
tillkomma bearbetare och översättare, och föreslår, att denna fråga blir föremål
för statsmakternas övervägande. Styrelsen tillstyrker förslaget att ersättning
skall utgå jämväl för uthyrning av böcker och få formen av avgift
på uthyrningen, som tillföres en central institution. Av lämplighetsskäl
synes uthyrningsavgiften böra tillföras författarfonden. Styrelsen finner det
angeläget att ett avgiftssystem snarast kommer till stånd och utgår från
att den närmare regleringen härav sker efter styrelsens hörande. Även
svenska översättarförbundet berör frågan om översättarnas rätt till ersättning
för biblioteksutlåning. De praktiska svårigheterna alt införa en sådan
rätt är icke större än att de kan övervinnas, varvid förbundet är berett att
på allt sätt medverka. En sådan ersättning skulle fylla ett mycket stort behov,
särskilt med hänsyn till de för yrkesutövningen oumbärliga studier och
utlandsresor som översättarna i brist på stipendier måste bekosta med egna
medel.

Svenska tidningsutgivareföreningen utgår från att systemet med avgift
på uthyrning kommer att tillämpas även beträffande tidskrifter. Det förefaller
inte osannolikt, att tidskrifter — i synnerhet sådana med litterärt eller
allmänt kulturellt innehåll — kan behöva stöd i detta hänseende.

Ett antal läroboksförfattare framhåller att ersättning i vissa fall bör utgå
även beträffande utlåning av läroböcker o. dyl. vid undervisningsanstalter.

Mot kommitténs förslag anmäles principiella invändningar av Svea hovrätt.
Hovrätten uttalar inledningsvis att den kan ansluta sig till kommitténs
uppfattning, att upphovsmannen för sådant utnyttjande som här avses
bör vara berättigad till ersättning, samt fortsätter:

Mot den av kommittén föreslagna ordningen, att den offentliga biblioteksutlåningen
skall vara fri och författarna även i fortsättningen erhålla gottgörelse
av statsmedel, måste invändas att densamma icke vilar på privaträttslig
grund. Kommittén har dock själv uttalat, att författarna äga ett i
upphovsrätten grundat anspråk på ersättning för offentlig utlåning och uthyrning
av deras verk. Den av kommittén föreslagna ordningen låter sig icke
väl förena med sistnämnda principiella ståndpunkt. Visserligen torde praktiska
överväganden tala för kommitténs förslag, men däres''t statsmedel ej
längre skulle ställas till förfogande på sätt hittills skett, kan med än större
fog hävdas, att frågan om författarnas rätt till ersättning bör lösas helt på
privaträttslig grund. Det kan även framhållas, att det läge som påkallar tilllämpning
av andra stycket i förevarande lagrum beträffande biblioteksutlåningen
ännu ej inträtt, att stadgandet kan komma att få verkan under
förhållanden, vilka nu äro svåra att bedöma, samt att de bestämmelser, vilka
med stöd av stadgandet skola utfärdas och vilka komma att närmare reglera
författarnas ersättningsfråga, ännu ej utformats. De praktiska konsekvenserna
av stadgandet kunna därför för närvarande ej överblickas.

Med hänsyn till det anförda anser hovrätten att fullmaktsstadgandet i andra
stycket bör utgå och att i stället författarnas principiella rätt till ersättning
för den offentliga utlåningen och uthyrningen av deras verk bör komma
till uttryck i paragrafen.

157

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

Även styrelsen för svenska landskommunernas förbund och svenska stadsförbundets
styrelse anser, ehuru av andra skäl än Svea hovrätt, att fullmaktsstadgandet
bör utgå. Styrelsen för landskommunernas förbund, vilken såsom
vid 2 § anförts uttalar sig kritiskt mot att upphovsmannens rätt utvidgas
till att principiellt avse även biblioteksutlåning, säger sig visserligen förstå
de teoretiska skäl som föranlett utredningen att införa fullmaktsstadgandct.
Det är emellertid överflödigt, därför att riksdagen ändock förutsättes bli i
tillfälle att uttala sin mening innan fullmakten begagnas. Det är även olämpligt,
eftersom dess införande kan befaras återuppväcka den nyligen bilagda
striden om författarersättningar vid biblioteksutlåning. Delta vore beklagligt,
då det nu gällande kompensationssystemet visat sig fungera tillfredsställande
både för författarna och biblioteken. Stadsförbundets styrelse finner
stadgandet föranleda starka betänkligheter, framför allt ur praktisk synpunkt.
Det nuvarande systemet med ersättning genom författarfonden fungerar
relativt smidigt för bibliotekens del. De årligen företagna stickprovsundersökningarna
för beräkning av ersättningsberättigade lån kan utan större
olägenheter fullgöras inom ramen för bibliotekens normala verksamhet.
Om man överflyttade ersättningspliklen på bibliotekens huvudmän, kunde
det bli nödvändigt med ett omständligt och tidsödande merarbete för att uträkna
de ersättningsbelopp som skulle påföras varje särskild huvudman.
Även om, såsom kommittén påpekat, fullmaktsstadgandet måhända aldrig
behöver tillämpas, anser sig styrelsen med hänsyn till de anförda olägenheterna
icke kunna godtaga detta. Jämväl Sveriges allmänna biblioteksförening
anmäler tveksamhet i förevarande del. Föreningen framhåller att den
aktivt medverkat i arbetet att skapa former för en tillfredsställande ersättning
åt författare för bibliotekens utnyttjande av dessas verk, och givetvis
är i högsta grad angelägen att den form av sådan ersättning, som tillkomsten
av Sveriges författarfond innebär, blir lagligt stadfäst. Då kommittén, oaktat
frågan erhållit en praktisk lösning som åtminstone tillsvidare tillfredsställer
berörda parter, upptagit frågan till prövning ur upphovsrättsliga synpunkter,
vill föreningen kraftigt understryka, att fullmaktsstadgandet underställes
riksdagens prövning.

Ett par av de remissinstanser, som tillstyrkt kommitténs förslag, har gjort
reservationer på vissa punkter.

Förslaget att ersättning även skall utgå vid utlåning av musikaliska
verk möter sålunda en viss tvekan hos konsertföreningen i Stockholm.
Det synes föreningen mera praktiskt alt här inbegripa ersättningsanspråket
i avgiften till tonsättarnas organisation. I motsats till vad som
gäller för de litterära verken torde nämligen de flesta lån av orkestermaterial
enligt föreningens erfarenhet ske för offentligt framförande. Föreningen ser
dock ingen anledning att direkt motsätta sig stadgandet, för vilket principiella
skäl kan åberopas.

Frågan om upphovsmannens rätt vid uthyrning av musikaliska
verk upptages till särskild granskning av styrelsen för Sveriges advokatsamfund.
Såvitt angår uthyrning av noter har styrelsen ej något att erinra

158

Kungi. Maj.ts proposition nr 17 är 1960

mot kommitténs förslag, att uthyrningen skall ligga under ensamrätten. Uthyrning
av grammofonskivor och andra ljudupptagningar bör däremot behandlas
på samma sätt som uthyrning av böcker, d. v. s. så att den avgiftsbelägges
men eljest kan ske fritt. Härom anföres:

Kommittén anmärker, säkerligen fullt riktigt, att uthyrning av grammofonskivor
för närvarande icke förekommer i större omfattning, men tillägger
att uthyrning i framtiden väl kan tänkas bli en praktisk form för distribution.
Det synes styrelsen som om förslagets 23 § skulle omöjliggöra för
framtiden, att nämnda distributionsform skulle kunna förekomma, då det
praktiskt sett icke torde vara genomförbart för ett företag, som yrkesmässigt
driver uthyrning av grammofonskivor, att kunna träffa avtal med innehavarna
av kompositörernas upphovsrätt om tillstånd till en sådan uthyrning.

Enligt uppgift har det under de senaste åren i USA blivit allt vanligare,
att affärsmässig uthyrning av grammofonskivor förekommer. Även i Sverige,
i varje fall i Stockholm, förekommer sådan uthyrning. Enligt vad styrelsen
inhämtat har sistnämnda uthyrning särskilt på senaste tid fått en ökad
omfattning. Anledningen härtill torde vara att grammofonskivor av hög
kvalitet numera äro förhållandevis dyra, och detta gäller särskilt s. k. LPskivor.
Priset för dylika skivor är för närvarande i handeln 16—21 kronor
lör mindre och 27—29 kronor för större skivor. Den kundkrets, till vilken
uthyrare av grammofonskivor vänder sig, består framför allt av skolungdom
och kännare av klassisk musik. Enligt styrelsens mening föreligger ett samhällsintresse,
att en sådan uthyrning av grammofonskivor kan ske.

Sveriges radio anmäler en viss tvekan inför förslaget, att uthyrning av
musikaliska verk skall ligga under ensamrätten, men vill icke motsätta sig
detta förslag, då samma reglering faktiskt har uppnåtts utan lagbestämmelse.

I förevarande sammanhang tager Stim, föreningen svenska tonsättare,
Skap och svenska musik förläggar ef öreningen upp frågan om rätten att
använda utlånade in usi kalier för offentligt utförand
e. Med hänsyn till den alltmer utbredda tendensen att införliva musikaliska
verk med bibliotekens utlåningsmaterial och med hänsyn till förlagsverksamhetens
brydsamma läge anser föreningen det önskvärt, att denna
rätt göres beroende av upphovsmannens eller hans rättsinnehavares tillstånd.

Departementschefen. Såsom kommittén framhållit bör upphovsmannens
ensamrätt att sprida exemplar av sitt verk som huvudregel begränsas, så
att den icke avser åtgärder genom vilka exemplar, som omfattas av’ en
lagligen företagen utgivning, sprides vidare eller visas offentligt. I förevarande
paragraf uttalas denna huvudregel såvitt angår exemplar av litterära
och musikaliska verk.

I detta sammanhang uppkommer emellertid fråga huruvida och i vilken
omfattning upphovsmannen bör tillerkännas rätt med avseende å offentlig
utlåning och uthyrning av sådana exemplar som här avses.

Vad först angår utlåningen av böcker vid de offentliga biblioteken har
författarna sedan gammalt hävdat att denna form för tillgodogörande av
deras verk borde berättiga till ersättning. Praktiskt har frågan fått sin lös -

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

159

ning för några år sedan genom inrättandet av Sveriges författarfond. Från
fonden erhåller svenska författare ersättning för utlåningen vid folkbiblioteken.
Fonden finansieras av statsanslag.

Kommitténs förslag i denna del bygger på uppfattningen att författarnas
anspråk är grundat i upphovsrätten och att det därför principiellt vore
riktigast att i stället för gällande ordning införa ett privaträttsligt ersättningssystem.
Praktiska skäl har emellertid ansetts tala mot en sådan förändring.
För att garantera författarna ersättning även för det fall att statsanslaget
i framtiden skulle indragas, har dock i förslaget upptagits en
fullmakt för Kungl. Maj :t att belägga utlåningsverksamheten med avgift
samt förordna om medlens fördelning.

Förslaget att sålunda bibehålla ordningen med statsanslag har i allmänhet
icke mött invändningar vid remissbehandlingen och är även enligt
min mening den mest tillfredsställande lösningen av frågan. Såsom kommittén
understrukit torde visserligen enligt förslagets grunder ett privaträttsligt
ersättningssystem vara principiellt riktigare och man kan, såsom
Svea hovrätt, göra gällande att denna princip borde komma till direkt uttryck
i lagen. Ur praktiska synpunkter är det dock olämpligt att frångå
den nu gällande ordningen, som visat, sig fungera väl och som i stort sett
leder till samma resultat. Även med ett privaträttsligt system skulle nämligen
resultatet sannolikt bli att ersättningarna helt eller till stor del finge
gäldas av staten, eftersom bibliotekens utgifter i detta hänseende troligen
skulle anses motivera höjda statsbidrag. Jag förordar därför, i likhet med
kommittén, att författarna även i fortsättningen tillgodoses genom ersättning
från Sveriges författarfond. Frågan huruvida även översättare och
andra bearbetare skall tillgodoses från fonden kan icke avgöras i förevarande
sammanhang.

Mot förslaget att i lagen upptaga en fullmakt för Kungl. Maj:t att framdeles
genomföra ett privaträttsligt system har invändningar framställts
av styrelsen för svenska landskommunernas förbund och svenska stadsförbundets
styrelse. Även Sveriges allmänna biblioteksförening har anmält
tveksamhet i denna del. I huvudsak anföres, att det gällande systemet visat
sig fungera fullt tillfredsställande och att man icke redan nu bör taga ställning
till eventuellt ändrade förhållanden. Jag vill emellertid understryka,
att den nuvarande ordningen är beroende av att statsanslag står till förfogande
i erforderlig utsträckning. Skulle samhällsförhållandena ändras och
sådanl anslag ej längre beviljas, är det en fördel att omedelbart genom
beslut i administrativ väg kunna tillgodose de berättigade intressen som
bär föreligger. Jag förordar därför att i lagen upptages en fullmakt av föreslaget
innehåll.

Vad härefter beträffar uthyrning av böcker — i s. k. bokbarer och liknande
— gäller för närvarande att författarna icke åtnjuter någon gottgörelse.
Kommitténs förslag att rätt till ersättning här skall stadgas innebär
därför eu nyhet, vilken dock med hänsyn till den ringa omfattningen av
den verksamhet som här avses är av mindre praktisk betydelse. Förslaget

160

Kungl. Maj:ls proposition nr 17 år 1960

har ej föranlett erinran vid remissbehandlingen och bör enligt min mening
genomföras. Den förut berörda fullmakten för Kungl. Maj :t avser enligt
förslaget även detta fall och ett ersättningssystem skall alltså kunna sättas
i kraft genom ett förordnande av Kungl. Maj :t. Ersättningarna bör få karaktär
av en avgift på uthyrningen. Avgifterna bör lämpligen, såsom styrelsen
för Sveriges författarfond föreslagit, tillföras denna fond. Den närmare
regleringen av frågan bör ske i samråd med styrelsen.

Beträffande utlåning och uthyrning av musikalier föreligger mera speciella
förhållanden. Vad först angår utlåning bedrives sådan verksamhet
för närvarande i så ringa omfattning, att den kan anses sakna ekonomisk
betydelse. Såsom kommittén anfört och remissinstanserna godtagit bör
emellertid möjlighet finnas att ge tonsättarna gottgörelse, om verksamheten
skulle vidgas. Fullmaktsstadgandet bör därför inbegripa jämväl detta fall.

Uthyrning av musikalier utgör däremot en med försäljning sidoordnad
form för utnyttjande; då det gäller mera omfattande notmaterial är denna
distributionsform den vanliga. Kommittén har med anledning härav ansett
uthyrning böra hänföras under upphovsmannens ensamrätt, varigenom bl. a.
beredes möjlighet åt musikförläggarna att inskrida mot uthyrning som äger
rum utan tillstånd. Förslaget har i princip godtagits vid remissbehandlingen
och bör genomföras. På en punkt synes emellertid föreligga anledning att
vidtaga en mindre jämkning. Det har framförts kritik mot att ensamrätten
enligt kommitténs förslag skulle avse även uthyrning av grammofonskivor,
tonband o. dyl. Vid det nordiska upphovsrättsmötet 1957 enade sig de
danska, finska och svenska delegerade om att dylika inspelningar borde liksom
böcker få uthyras utan tillstånd. I anslutning härtill har de svenska
delegerade framhållit att upphovsmännen principiellt borde äga rätt till
ersättning om uthyrningens omfattning motiverade detta; liksom beträffande
böcker borde ett ersättningssystem kunna införas av Kungl. Maj :t. Jag
anser för min del övervägande skäl tala för de delegerades uppfattning. Den
av kommittén föreslagna regeln torde därför böra modifieras så att den
endast avser uthyrning av noter; samtidigt bör fullmakten avfattas så att
den även täcker uthyrning av grammofonskivor o. dyl. För närvarande synes
dock sådan uthyrning vara av så obetydlig omfattning att det ej finns
anledning att taga fullmakten i anspråk.

I detta sammanhang vill jag slutligen framhålla att jag icke anser det
påkallat att, såsom representanter för kompositörer och musikförläggare
yrkat, införa bestämmelser som gör användandet av lånade musikalier
för offentligt framförande beroende av upphovsmannens tillstånd.

24 §.

Paragrafen, som i sak överensstämmer med 24 § kommittéförslaget, behandlar
rätten att återge offentliga förhandlingar utan upphovsmans samtycke.

161

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

Gällande rätt. Enligt det vid 9 § förslaget berörda stadgandet i 9 § 1) författarlagen
uteslutes från skydd enligt lagen, såvitt nu är i fråga, offentliga
myndigheters, riksdagens, beredningars och kommittéers samt kyrkliga,
kommunala och andra offentliga representationers handlingar, protokoll,
beslut och skrivelser, så ock andra allmänna handlingar. Bestämmelsen avser
verk, som tryckts eller eljest avfattats i skrift. Ett häremot svarande
undantag beträffande muntliga förhandlingar har upptagits under 2) i samma
paragraf. Här stadgas att sådana förhandlingar i riksdagen och andra
offentliga representationer, så ock yttranden vid domstolar och eljest inför
offentliga myndigheter är uteslutna från skydd enligt lagen. Detsamma gäller
även yttranden vid offentliga sammankomster för överläggning om allmänna
angelägenheter.

Kommittén. Kommittén framhåller inledningsvis att tal och yttranden vid
överläggningar och diskussioner i princip, likaväl som andra muntliga anföranden,
är föremål för upphovsrätt, där de fyller de krav som ställes på
ett verk. Motsvarande gäller skriftliga inlägg i förhandlingar av olika slag.
Det är emellertid ett viktigt samhällsintresse, att sådana yttranden och inlägg
kan obehindrat återges, då de ingår som led i offentliga förhandlingar
om allmänna angelägenheter; i ett fritt samhälle bör envar äga rätt att
sprida upplysning om allt som förekommer i dylika sammanhang. Nu berörda
samhällsintresse påkallar särskilda undantagsbestämmelser i den
upphovsrättsliga lagstiftningen.

I frågan hur man bör avgränsa tillämplighetsområdet för ett stadgande
i ämnet erinrar kommittén till en början om att anföranden och skriftliga
inlägg av hithörande slag ofta inflyter i protokoll och akter, vilka är att
anse som allmänna handlingar i tryckfrihetsförordningens mening. Såsom
vid 9 § berörts är det en viktig princip i förordningen, att sådana handlingar
fritt må offentliggöras. Nu avsedda undantag bör därför, framhåller
kommittén, utformas så att det publicitetsintresse, som ligger till grund för
denna princip, behörigen tillgodoses. I gällande rätt har detta beaktats genom
en regel, vilken efter orden innebär att samtliga allmänna handlingar
är undantagna från upphovsrättsligt skydd. Vid 9 § har kommittén emellertid
anfört, att det i viss mån är tveksamt vilken tolkning som bör ges åt
denna regel. Vid den nu föreslagna revisionen av upphovsrätten synes det
i allt fall klart, att en så vittgående bestämmelse icke bör bibehållas. Att
generellt från skydd undantaga vad som i tryckfrihetsförordningens mening
utgör allmänna handlingar skulle i vissa fall leda till orimliga resultat.
Som exempel anföres, att om ett vetenskapligt arbete åberopas vid sökande
av professur eller annan befattning och inges till den myndighet som handlägger
ärendet, arbetet därigenom blir att anse som allmän handling och
att det alltså med angivna ståndpunkt skulle vara fritt för envar att avtrycka
det. Enligt kommitténs mening bör ett undantagsstadgande därför
erhålla en något mer begränsad räckvidd än den nuvarande regeln efter
orden äger. Lämpligt synes vara att det förklaras avse förhandlingar i offentliga
representationer och inför myndigheter. Stadgandet bör härvid icke

II liihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 17

162 Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

inskränkas till skriftliga förhandlingar utan bör gälla även muntliga sådana.

För närvarande friges icke blott sådana förhandlingar varom hittills varit
tal utan även yttranden vid offentliga sammankomster för överläggning
om allmänna angelägenheter. Kommittén har ansett ett undantag av liknande
innehåll böra bibehållas i förslaget.

Ett särskilt spörsmål är, fortsätter kommittén, hur nu avsedda bestämmelser
bör utformas i rättsligt hänseende. För närvarande gäller alt förhandlingar
och yttranden av hithörande slag är helt uteslutna från upphovsrättsligt
skydd. Det är emellertid riktigare att utgå från att förhandlingarna och
yttrandena är skyddade som verk, i den mån de uppfyller kraven härutinnan.
men tillåta att de må återges utan upphovsmans samtycke. En sådan konstruktion
innebär, att upphovsmannen principiellt är bevarad vid sin rätt
och äger hävda sina ideella befogenheter mot den som utnyttjar verket.
Härav följer att bestämmelserna bör anses vara av samma natur som övriga
i 2 kap. stadgade inskränkningar i upphovsmannens rätt och placeras i detta
kapitel.

I enlighet med det anförda har kommittén i förevarande paragrafs första
punkt upptagit stadgande, att förhandlingar i offentliga representationer,
inför myndigheter samt vid offentliga sammankomster för överläggning om
allmänna angelägenheter må återges utan upphovsmans samtycke.

Om stadgandets innebörd anför kommittén bl. a., att till offentliga representationer
främst är att hänföra riksdagen, allmänt kyrkomöte och kommunala
representationer ävensom av representationerna tillsatta utskott,
nämnder och andra organ. Redan på grund av 9 § gäller, att beslut och yttranden
av representationerna icke är föremål för upphovsrätt. Enligt nu
lorevarande stadgande får även vad som i övrigt förekommer under förhandlingarna
fritt återges. Med myndigheter avses såväl domstolar och
andra judiciella organ som administrativa myndigheter. Uttrycket förhandlingar
får i detta sammanhang fattas i vidsträckt bemärkelse. Härunder
taller icke blott förhandlingar i proeessuell mening utan även inlägg och
yttranden i hos myndighet anhängiggjorda ärenden av olika slag. I första
hand må återges allt som vid förhandlingen yttras muntligen, men stadgandet
är tillämpligt även på sådana i skrift avfattade yttranden och inlägg,
'' ilka ingår som ett led i förhandlingen. Till mål och ärenden hör emellertid
ofta även uttalanden eller annat material, som icke direkt ingår som led i förhandlingen.
Som exempel nämner kommittén yttranden av sakkunniga eller
i rättegång allenast såsom bevismedel ingivna böcker eller konstverk; vidare
erinras om det förut nämnda fallet att vetenskapliga arbeten inges i ett
befordringsärende. I regel är förevarande stadgande icke tillämpligt på handlingar
av detta slag. I dessa fall är upphovsmannen därför i allmänhet bibehållen
vid sin rätt. Vissa undantag är dock enligt kommittén tänkbara- avgörande
är, i vilket sammanhang återgivandet äger rum. I ett mål ingivna
sakkunnigutlåtanden bör visserligen icke få publiceras separat, men om
handlingarna i målet skall utges in extenso eller om målet skall refereras i en

163

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

facktidskrift, bör utlåtandena få medtagas. Vad nu sagts äger motsvarande
tillämpning i fråga om handlingar, vilka delvis åberopas inom ramen för förhandlingen
men i övrigt faller utanför denna. Har en bok ingivits i en på
vissa uttalanden i boken grundad ärekränkningsprocess, är del klart att de
delar av boken som uppläses vid rättegången får fritt återges, t. ex. i referat
av processen. Men även sådana delar av boken som icke direkt åberopas får
återges, om det t. ex. sker inom ramen för eu kritisk granskning av frågor
som sammanhänger med rättegången. I sistnämnda fall kan eitaträtten enligt
14 g sägas leda till en viss utvidgning av den rätt, som gäller enligt förevarande
stadgande. Å andra sidan är det naturligtvis icke tillåtet att utge hela
boken i en särskild upplaga allenast under åberopande av att den ingivits i
rättegång och därför är av allmänt intresse. Kommittén framhåller att beslut
och yttranden under förhandlingarna, som härrör från myndigheten själv,
på grund av regeln i 9 § icke är föremål för upphovsrätt.

Rätten att återge förhandlingar får utövas både genom att förhandlingarna
mångfaldigas, framför allt i tryck, men även genom inspelning, t. ex. på
ljudband eller film, och genom att de göres tillgängliga för allmänheten,
t. ex. genom utsändning i radio eller television eller genom filmförevisning.

I anslutning till vad som gäller i Danmark och Norge har kommittén ansett,
att upphovsmannen bör förbehållas rätt att ensam utge samling av sina
anföranden, ett stadgande härom har upptagits i paragrafens andra punkt.

Remissyttrandena. Angående de allmänna invändningar som svenska tidningsutgivareföreningen,
publicistklubben, styrelsen för Sveriges advokatsamfund
och svenska bokförläggareföreningen riktat mot kommitténs förslag
till lösning av frågan om upphovsrätt till allmänna handlingar hänvisas till
9 §•

I övrigt har förevarande stadgande lämnats utan principiella erinringar i
remissvaren.

Vissa anmärkningar mot stadgandets utformning har gjorts av hovrätten
över Skåne och Blekinge. Hovrätten framhåller, att de alster som avses i 24 §
är närbesläktade med dem som behandlas i 9 §, och ifrågasätter huruvida
paragraferna, såsom skett, bör konstrueras på olika sätt. Hovrätten berör vidare
kommitténs uttalande, att rätten till återgivande i vissa fall skulle vara
beroende av i vilket sammanhang detta äger rum. Hovrätten har ej invändning
häremot men framhåller att vad kommittén åsyftar ej framgår av lagtexten.
Tolkningen av ordet förhandling kan nämligen icke rimligen ställa sig
olika beroende på i vilket sammanhang återgivande senare sker. Hovrätten
hemställer att paragrafen omarbetas med beaktande av vad sålunda anföris.

Departementschefen. Av vad som anförts vid 9 § framgår, att anföranden,
yttranden och skrifter som icke härrör från myndighet enligt förslaget principiellt
skall vara föremål för upphovsrätt, även om de inflyter i sådana
protokoll och akter som är att anse som allmänna handlingar. Med hänsyn
till tryckfrihetsförordningens publicitetsprincip bör emellertid dylika anföranden
och skrifter i stor utsträckning kunna fritt återges. Kommittén har
föreslagit att man skall frige allt som kan betecknas som förhandlingar i

164

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

offentliga representationer och inför myndigheter; upphovsman skall dock
äga ensam utge samling av sina anföranden. Denna gränsdragning har godtagits
av det stora flertalet remissinstanser och ger cj heller enligt min mening
i princip anledning till invändningar. I praktiken leder en sådan regel
i de flesta fall till samma resultat som den nuvarande bestämmelsen, att
allmänna handlingar generellt är undantagna från upphovsrättsligt skydd.
Det föreslagna stadgandet innebär emellertid att upphovsrätt blir förbehållen
i fråga om sådant material, som icke ingår som led i förhandling, exempelvis
vetenskapliga arbeten som inges vid sökande av professur eller annan
befattning, eller böcker och konstverk, vilka inges i rättegång allenast såsom
bevismedel. Det synes påkallat att upphovsrättsligt skydd beredes i sist avsedda
och andra jämförliga fall. Av vad jag anfört vid 9 § framgår att
tryckfrihetsförordningen icke kan anses utgöra hinder mot att dessa speciella
grupper av handlingar skyddas.

Sasom kommittén anfört bör stadgandet även gälla muntliga anföranden
vid sådana förhandlingar som här avses ävensom yttranden vid offentliga
sammankomster för överläggning om allmänna angelägenheter. Med anledning
av en remissanmärkning vill jag även framhålla, att det i hithörande
fall, i motsats till vad som gäller beträffande de i 9 § avsedda handlingarna,
ofta är fråga om anföranden och skrifter som framlägges i enskilda personers
namn och att det därför här kan finnas behov av att skydda upphovsmans
ideella intressen; sasom kommittén anfört bör därför genom förevarande
stadgande icke göras inskränkning i upphovsmans rätt i vidare mån
än att återgivande må ske utan hans samtycke.

Det ligger i sakens natur, att det emellanåt kan uppstå svårigheter att avgöra,
huruvida ett visst aktstycke skall anses ingå som led i förhandling och
sålunda vara fritt för återgivning. Såsom kommittén anfört bör man vid
bedömandet stundom taga hänsyn även till omständigheterna vid återgivningen.
Det bör i regel icke vara tillåtet att publicera ett i en rättegång ingivet
sakkunnigutlåtande separat, men om handlingarna i målet skall utges
in extenso eller om målet skall refereras i en facktidskrift bör utlåtandet
få medtagas. Att stadgandet bör tolkas på angivet sätt ligger i viss mån i
sakens natur och kan även anses framgå av att det såsom föremål för återgivande
icke nämner enskilda objekt utan »förhandlingar».

25 §.

I paragrafen, som frånsett ett tillägg till första stycket i sak överensstämmer
med 25 § kommittéförslaget, stadgas vissa inskränkningar i upphovsmans
rätt med avseende å konstverk.

Gallande rätt. Enligt 2 § första stycket konstverkslagen är konstnärens
rätt begränsad till en uteslutande befogenhet att efterbilda konstverket; han
äger icke någon rätt med avseende å utställning eller annan offentlig visning
av detta. Det står därför envar fritt att utnyttja konstverk för dessa ändamål.

165

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

I 7 § samma lag stadgas, att det är tillåtet alt genom teckning eller annan
grafisk konst, målarkonst eller fotografi efterbilda konstverk, som finnes å
eller vid väg eller gata, torg eller annan allmän plats; av byggnadsverk må
dock allenast det yttre efterbildas.

Kommittén. Enligt den allmänna beskrivningen av upphovsrätten i förslaget
innefattar denna ensamrätt för upphovsmannen att visa konstverk offentligt.
Kommittén framhåller att ensamrättens funktion här bör vara att skydda
upphovsmannen mot att konstverk, som han ännu har i sin ägo, obehörigen
utlämnas till offentligheten. Sedan upphovsmannen överlåtit exemplar av
verket, hör detta kunna fritt visas, både genom utställning och genom sådana
anordningar som skioptikon, film, television o. s. v. Så bör även kunna
ske om verket utges. Kommittén erinrar vidare om att upphovsrätten även
innefattar ensamrätt att sprida exemplar av verket. På samma sätt som
i 23 § skett i fråga om litterära och musikaliska verk bör emellertid även
beträffande konstverk stadgas, att exemplar som omfattas av utgivning fritt
må spridas vidare. Detsamma bör gälla beträffande exemplar som upphovsmannen
överlåtit. I enlighet med det anförda har kommittén i första stycket
av förevarande paragraf upptagit stadgande att sedan upphovsmannen överlåtit
exemplar av konstverk eller verket blivit utgivet, exemplar, som överlåtits
eller omfattas av utgivningen, må spridas vidare samt verket visas
offentligt.

Till andra stycket har förts regler om att konstverk, som ingår i en samling
eller som utställes eller utbjudes till salu, må avbildas i katalog eller
i meddelande om utställningen eller försäljningen och att konstverk må
avbildas, om det är stadigvarande anbragt på eller vid allmän plats. Den
förra regeln är ny. Den senare överensstämmer med gällande rätt; kravet
att konstverket skall vara »stadigvarande» anbragt är dock nytt. I tredje
stycket har upptagits en bestämmelse att byggnad må fritt avbildas. Även
denna bestämmelse motsvarar i huvudsak gällande rätt; den nuvarande
begränsningen att endast det yttre av byggnaden får avbildas har emellertid
ej ansetts böra bibehållas.

Remissyttrandena. Den i första stycket upptagna regleringen av rätten att
sprida och visa konstverk ävensom bestämmelsen i andra stycket
om rätt alt avbilda konstverk i katalog in. m. har i allmänhet
lämnats utan erinran i remissvaren. Sveriges radio förordar emellertid
att rätten att visa konstverk förklaras avse dels offentliggjorda konstverk
och dels icke offentliggjorda konstverk i den omfattning som kan anses
lämplig; som exempel i sistnämnda hänseende nämnes konstverk, som
överlämnats till den närmaste familje- och vänkretsen.

Föreningen Sveriges filmproducenter påpekar att vid filminspelning rekvisita
av olika slag avbildas på filmen, t. ex. möbler, tavlor, kläder, vaser, lampor
och andra prydnads- eller bruksföremål. Om sådana föremål endast

166

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 dr 1960

tjänar som bakgrund eller eljest återges mera tillfälligt, bör de få medtagas
utan hinder av att upphovsrätt kan föreligga till dem. Föreningen hemställer
att förevarande paragraf kompletteras med en bestämmelse härom. Liknande
påpekanden göres av Sveriges radio beträffande televisionsfilm, av
föreningen svenska affischtecknare i fråga om reportagebilder och liknande
återgivning samt av svenska försäljnings- och reklam förbundet beträffande
bilder som brukas i reklamsammanhang.

Till bestämmelsen i andra stycket om rätt att avbilda konst v er k
å allmän plats framhåller publicistklubben att man icke i praktiken
torde kunna upprätthålla kravet, att konstverket skall vara stadigvarande
anbragt på eller vid allmän plats; från publicistisk synpunkt är det önskvärt
att alla konstverk, som är anbragta publikt, får fritt återges. I samma
riktning uttalar sig svenska tidningsutgivareföreningen; pressen måste ha
rätt att fotografera och återge verk i museer, kyrkor och andra mer eller
mindre offentliga byggnader.

I fråga om uttrycket »allmän plats» erinrar Svea hovrätt, att detta i förslaget
användes i annan betydelse än i strafflagen 11 kap. 10 och 11 §§
samt 14 kap. 45 §, där samma uttryck förekommer. Ändamålsenligt vore att
till orden »allmän plats» i förslaget foga ordet »utomhus». Även hovrätten
över Skåne och Blekinge, Stockholms rådhusrätt och styrelsen för Sveriges
advokatsamfund hemställer om ett förtydligande på denna punkt.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anmärker vidare, att man i förslaget
använt bestämningen »på eller vid» allmän plats utan att i motiveringen
ange innebörden av att dubbla prepositioner brukats. Härom anföres ytterligare: Tolkat

efter ordalydelsen synes stadgandet innebära, att även konstverk,
uppställda på plats som icke är allmän — t. ex. i en privat trädgård — omtattas,
blott de kunna sägas stå »vid» en allmän plats, t. ex. vid gatan. Uppenbart
är, att det mången gång skulle vålla svårigheter att t. ex. på ett vykort
avbilda en stadsvy, om icke konstverk som nu sagts finge medtagas.
Tvekan synes kunna råda, om dessa konstverk alltid fylla det för stadgandet
angivna grundläggande kravet, att de skola i viss mening utgöra allmän
egendom. En väsentlig skillnad föreligger mellan fall då konstverket utgör
huvudmotivet för avbildningen och fall då dess medtagande är nödvändigt
för att en stads- eller landskapsbild skall kunna återges. Innebörden av stadgandet
i nu berörda delar synes, i vart fall genom några vägledande exempel
i motiveringen, böra närmare klargöras.

Stockholms rådhusrätt och styrelsen för Sveriges advokatsamfund anmärker,
att uttrycket »avbilda», som enligt motiven innebär reproduktion i planet,
språkligt torde ha en mera vidsträckt innebörd och hemställer om ett
förtydligande av lagtexten.

Vad angår bestämmelsen i tredje stycket om rätt att avbilda byggnad
erinrar svenska arkitekters riksförbund om att rätten i gällande lag
är begränsad till det yttre av byggnaden och att denna begränsning icke
saknar betydelse för arkitekterna. Särskilt vid återgivning, t. ex. genom fotografering,
av en interiör som förändrats eller förvanskats, kan arkitektens

167

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

konstnärliga anseende kränkas. Avbildning av sådant verk kan spridas i
stora upplagor, t. ex. i tidskrifter, varvid skadan kan bli betydande för den
ursprunglige upphovsmannen.

Departementschefen. I enlighet med kommitténs förslag vill jag förorda
att i förevarande paragraf upptages en regel om rätt till spridning och offentlig
visning av konstverk, varav exemplar överlåtits eller som blivit utgivet.
Rätten gäller även vid förevisning som sker genom film och television, men
är här i praktiken inskränkt genom att själva inspelningen av filmen eller

— i fall då utsändning av televisionsprogram sker med hjälp av inspelning

— av televisionsprogrammet är beroende av upphovsmannens samtycke. Vid
remissbehandlingen har anförts, att vid sådan inspelning som här avses konstverk
och bruksföremål ofta ingår i bakgrunden eller eljest återges mera
tillfälligt och att inspelningen bör vara fri i dessa fall. Vid det nordiska upphovsrättsmötet
1957 har detta önskemål ansetts välgrundat och de delegerade
har förordat en komplettering av stadgandet på denna punkt. Jag
vill för min del ansluta mig till de delegerades uppfattning. Bestämmelsen
torde därför böra kompletteras med stadgande, att konstverk må medtagas
vid inspelning av film eller televisionsprogram, om återgivningen är av underordnad
betydelse med hänsyn till filmens eller programmets innehåll.
Det kan anmärkas att problemet är aktuellt endast om inspelningen innebär
ett mångfaldigande i upphovsrättslig mening. Såsom vid 2 § anförts är
detta icke fallet, om en interiör fotograferas eller filmas och däri ingående
konstverk endast återges som mera obetydliga moment i bilden.

Konstverk som ingår i en samling eller som utställes eller utbjudes till
salu bör såsom föreslagits av kommittén fritt få avbildas i katalog eller i
meddelande om utställningen eller försäljningen. Vad angår den föreslagna
regeln om rätt att avbilda konstverk som stadigvarande anbragts på eller
vid allmän plats, bör med sistnämnda uttryck avses plats under bar himmel;
anledning att, såsom representanter för pressen yrkat, utvidga stadgandet
till konstverk i kyrkor, museer o. dyl. föreligger icke. För att klargöra denna
begränsning torde böra anges att verket skall vara anbragt utomhus. Enligt
stadgandet får även konstverk »vid» allmän plats avbildas; om konstverket
är så placerat att det ingår i stads- eller landskapsbilden, bör det få återges
fritt, oberoende av huruvida det område det befinner sig på är i allmän
eller privat ägo. Att med avbilda menas reproduktion i planet torde framgå
av sammanhanget.

Slutligen har kommittén föreslagit en regel om rätt att fritt avbilda byggnad.
I motsats till gällande rätt avser denna regel även det inre av byggnad.
Från arkitekthåll har riktats kritik häremot och framhållits att vid återgivning,
t. ex. genom fotografering, av en interiör som förändrats eller förvanskats,
arkitektens konstnärliga anseende kan kränkas. Denna farhåga synes
dock överdriven. Den nuvarande begränsningen kan i det särskilda fallet
stundom te sig konstlad och otillräckligt motiverad, exempelvis då man vill,

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 11 år 1960

jämte det yttre av en byggnad, avbilda några inre partier såsom hallar eller
trapphus. Bestämmelsen synes därför böra utformas enligt kommitténs förslag.

26 §.

I paragrafen, som i huvudsak överensstämmer med 26 § kommittéförslaget,
ges vissa regler till skydd för upphovsmannens ideella rätt då verket utnyttjas
med stöd av bestämmelse i 2 kap.

Gällande rätt. I gällande rätt är i förevarande hänseende av intresse dels
en bestämmelse i 14 § andra stycket författarlagen, enligt vilken då en artikel
återges med stöd av pressens lånerätt, den nyttjade tidningens eller tidskriftens
titel skall tydligt anges, och dels vissa regler i författar- och konstverkslagarna
angående ändringar i verket vid fria utnyttjanden. Enligt 11 §
andra stycket författarlagen gäller sålunda, att då dikt användes för konsertändamål
eller litterärt verk återges i skolböcker m. in., del nyttjade verket
icke må förändras utan tillstånd av författaren eller dem, på vilka hans
rätt övergått enligt 15 § första stycket, d. v. s. hans lagliga successorer; dock
är, där så erfordras, översättning tillåten. På motsvarande sätt stadgas i 12 §
andra stycket, att då musikaliskt verk återges i skolböcker m. in., det nyttjade
verket icke må förändras utan tillstånd av tonsättaren eller hans lagliga
successorer; dock är det tillåtet att för ett instrument eller en sångstämma
omsätta verk, som är satt för flera instrument eller stämmor. Intages
sådan teckning eller avbildning, som är att hänföra till litterärt verk,
i vetenskaplig framställning eller i skolböcker, gäller enligt 11 § tredje
stycket att teckningen eller avbildningen icke må utan tillstånd av författaren
eller hans lagliga successorer förändras i vidare mån än som nödvändiggöres
av det för återgivandet använda förfarandet. Motsvarande gäller,
enligt 8 § konstverkslagen, då konstverk efterbildas i vetenskaplig framställning
eller i skolböcker eller då konstverk, som finnes å eller vid allmän
plats, efterbildas. I andra fall är själva låneregeln utformad så att därav
framgår, att verket icke får ändras vid återgivningen. Detta gäller bestämmelserna
om citaträtt och i viss mån också bestämmelserna om pressens lånerätt.

Kommittén. Kommittén framhåller att bestämmelserna i 2 kap. — frånsett
13 § — endast inskränker upphovsmannens förfoganderätt; principiellt
skall hans ideella rätt enligt 3 § iakttagas, även då verket med stöd av
dessa bestämmelser återges utan hans samtycke. Ehuru detta torde ligga i
sakens natur, har en erinran om förhållandet ansetts böra inflyta i förslaget.
Ett stadgande i denna riktning har upptagits i första stycket av förevarande
paragraf.

Enligt kommitténs mening bör emellertid uppställas ytterligare föreskrifter
till skydd för den ideella rätten vid fria utnyttjanden, nämligen dels bestäm -

169

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

melser om skyldighet att vid dylika tillfällen ange källan och dels förbud
mot opåkallade ändringar. I förstnämnda hänseende framhålles att verket
vid fria utnyttjanden ofta återges endast i mer eller mindre omfattande delar
eller utdrag. Där så sker, har upphovsmannen ett intresse av att det lämnas
uppgift om ur vilket verk det begagnade partiet tagits eller att eljest
upplysning ges om vilken källan är för lånet; bl. a. vinner han att allmänheten
därigenom får ökad kännedom om hans produktion. Enligt gällande rätt
föreligger skyldighet att nämna källan blott då artiklar återges med stöd av
pressens lånerätt. Sådan skyldighet bör emellertid enligt kommitténs mening
stadgas även för andra fall, exempelvis vid citat och lån till skolböcker. Att
närmare fastställa i vilka fall källan skall anges är dock knappast möjligt;
tillräckligt bör vara att här, liksom skett i fråga om skyldigheten att nämna
upphovsmannen, hänvisning göres till vad god sed kräver. En bestämmelse
i denna riktning har upptagits i andra styckets första punkt.

Vad angår opåkallade ändringar framhåller kommittén, att redan första
stycket innebär att verket icke må ändras på ett sätt som är kränkande för
upphovsmannens litterära eller konstnärliga anseende eller egenart. Då upphovsmannen
vid fria utnyttjanden icke har möjlighet att bestämma om det
sätt på vilket återgivningen skall ske, kräver emellertid hänsyn till honom i
första hand att verket återges i helt oförändrat skick eller med allenast sådana
ändringar, som nödvändiggöres av det ändamål för vilket verket begagnas.
På grund härav har i andra stycket ytterligare föreskrivits, att verket
i nu avsedda fall icke må utan upphovsmannens samtycke ändras i vidare
mån än som följer av den medgivna användningen.

Remissyttrandena. Beträffande stadgandet i andra styckets första punkt
om skyldighet att vid fria utnyttjanden ange källan anför statens konstråd,
svenska journalistförbundet, svenska tidningsutgivareföreningen och
Sveriges radio mot formuleringen, att detta skall ske »i överensstämmelse
med vad god sed kräver», samma synpunkter som i fråga om motsvarande
uttryck i 3 §.

Svenska bokförläggareföreningen hemställer om bestämmelse, att varje
fotokopia, som framställes med stöd av 11 eller 12 §, förses med uppgift om
originalet och namnet på den som framställt kopian. Ett liknande önskemål
anföres av vetenskapsakademien.

Det i andra styckets andra punkt stadgade principiella förbudet mot opåkallade
ändringar anses av några remissinstanser vara otillfredsställande
utformat. Stim, föreningen svenska tonsättare, Skap och svenska
musikförläggareföreningen finner tillåtelsen att göra ändringar som »följer
av den medgivna användningen» kunna inbjuda till olika tolkningar och
rentav leda till missbruk. Den som t. ex. med stöd av 16 § i förslaget återger
ett musikverk i samlingsverk till bruk vid gudstjänst eller undervisning,
får fria händer att avgöra vad som skall anses följa av användningen och
kan tillåta sig långtgående förändringar, som icke ens förläggaren till verket
har rätt till. Skyddet i 3 § mot kränkande ändringar är här icke tillfyl -

170 Kungi. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

lest. Om en sång med piano arrangeras för kör, om en 4-stämmig körkomposition
sammandrages till 2-stämmig eller ett orkesterstycke av »ringa omfång»
arrangeras för skolorkester, vilken icke torde kunna skiljas från »salongsorkester»,
eller för blockflöjts- eller inandolinensemble, måste förändringarna
anses strida mot vanliga pietetsbegrepp och vara otillåtna, även om
de icke skulle befinnas direkt kränkande. Att medge så stora friheter, som det
bär är fråga om, synes dessutom vara helt överflödigt, eftersom de flesta
upphovsmän i allmänhet visat sig villiga att lämna tillstånd till förändringar
av nu avsett slag, om de blott är gjorda med kunnighet och takt. Något stöd
tör att den som fritt utnyttjar ett verk skall äga bearbeta det finns ej i Bernkonventionen,
och sådan bearbetning är i gällande rätt endast tillåten i visst
begränsat hänseende. Föreningarna yrkar i första hand, att bearbetningar
och ändringar av musikaliska verk överhuvud icke får ske utan upphovsmannens
samtycke, och i andra hand, att medgivandet, i viss anslutning till
gällande lag, begränsas till omsättning för en melodistämma av verk av
mindre omfång.

Sveriges författareförening och föreningen Minerva anser stadgandet i sin
föreslagna utformning kunna ge anledning till missförstånd. Det förefaller
som om en viss detaljering av bestämmelserna till skydd för upphovsmannens
nu förevarande intresse kunde vara lämplig, i riktning mot det i nuvarande
lag tillämpade systemet med särskilda skyddsföreskrifter för olika
iall av fria utnyttjanden. Bibehålies stadgandet, bör i varje fall ordet »följer»
utbytas mot »nödvändiggöres».

Departementschefen. Ett viktigt förbehåll i fråga om alla de begränsningar
i upphovsrätten som stadgas i förevarande kapitel är — bortsett från regeln
i 13 § angående ändring i byggnad eller bruksföremål —- att det skydd för
upphovsmannen som 3 § innehåller skall upprätthållas. Upphovsmannen
skall alltså anges i överensstämmelse med vad god sed kräver, och verket
får ej ändras eller göras tillgängligt för allmänheten på ett sätt som är kränkande
för hans anseende eller egenart. Såsom kommittén förordat torde för
tydlighets skull eu erinran härom höra intagas.

Härutöver har kommittén föreslagit ytterligare förbehåll i syfte att stärka
upphovsmannens skydd. Enligt förslaget skall sålunda källan anges i överensstämmelse
med god sed, och verket skall ej utan upphovsmannens samtycke
få ändras i vidare mån än som följer av den medgivna användningen.

Några remissinstanser har beträffande skyldigheten att ange källan''ansett
att bestämmelsen genom hänvisningen till att detta skall ske i överensstämmelse
med god sed blivit alltför vag. Såsom jag anfört vid 3 §, där
motsvarande anmärkningar framställts, är det emellertid knappast möjligt
att ge mera detaljerade bestämmelser i ämnet och heller icke önskvärt med
hansyn till behovet av att kunna anpassa praxis efter utvecklingen. Jag förordar
därför att den av kommittén föreslagna formuleringen bibehålies.

Jag anser mig ej kunna biträda ett vid remissbehandlingen framfört önskemål
om införande av skyldighet att förse fotokopior av skyddade verk med

171

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

vissa uppgifter om vem som framställt kopian in. in. Det är visserligen klart
att det i en del sammanhang skulle vara av värde att äga tillgång till dylika
uppgifter, men att föreskriva en generell skyldighet skulle enligt min mening
föra allt för långt.

Mot den av kommittén föreslagna bestämmelsen om förbud mot opåkallade
ändringar har riktats vissa anmärkningar av organisationer företrädande
upphovsmän och musikförläggare. Kritiken går i huvudsak ut på att tilllåtelsen
att göra ändringar som »följer av den medgivna användningen»
skulle kunna inbjuda till olika tolkningar och rentav leda till missbruk.
Särskilt framhålles alt bestämmelsen synes ge den som utnyttjar ett musikaliskt
verk rätt att bearbeta detta; för bearbetning eller ändring av sådant
verk borde emellertid, uttalar dessa organisationer, städse fordras kompositörens
tillstånd. Enligt min mening är det dock tydligt, att vissa förkortningar
och omsättningar bör vara tillåtna, om de utföres med kunnighet och
takt. Stadgandet bör likväl tolkas tämligen restriktivt och till understrykande
härav torde i viss anslutning till ett av Sveriges författareförening och
föreningen Minerva framfört yrkande ordet »följer» utbytas mot »kräves».

3 KAP.

Upphovsrättens övergång

Allmänna bestämmelser om överlåtelse

27 §.

Paragrafen, som med vissa tillägg motsvarar 27 § första stycket kommittéförslaget,
innehåller inledande bestämmelser om överlåtelse av upphovsrätt.

Gällande rätt. Enligt 15 § andra stycket författarlagen må författarrätt,
med eller utan inskränkning, överlåtas till annan.

För konstnärsrättens del finns en motsvarande bestämmelse i 9 § andra
stycket konstverkslagen. I 10 § första stycket samma lag stadgas vidare, att
där konstverk övergår i annans ägo, konstnärens rätt enligt lagen ej är
innefattad i överlåtelsen. Härifrån göres i andra och tredje styckena två
undantag. Enligt andra stycket skall, där konstverk av konstnären eller
hans lagliga successorer överlåtes till staten eller menighet, överlåtelsen
anses innefatta jämväl rätt att genom fotografi efterbilda verket, oförkränkt
dock den rätt, som i enahanda avseende tillkommer överlåtaren. Enligt
tredje stycket må porträttbild, som är utförd efter beställning, ej efterbildas
av konstnären eller hans rättsinnehavare utan tillstånd av beställaren
eller, efter dennes död, av hans efterlevande make och arvingar.

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

Kommittén. I anslutning till gällande rätt har kommittén i första stycket
första punkten av förevarande paragraf upptagit stadgande, alt upphovsmannen
helt eller delvis må överlåta sin rätt att förfoga över verket. I motiven
framhålles bl. a., att överlåtelse vanligen endast gäller rätt att i vissa
begränsade hänseenden utnyttja verket. Hinder bör emellertid icke möta
att upphovsmannen överlåter rätten med hela det innehåll den har vid tiden
för avtalet. I vissa fall kan det vara en fördel för upphovsmannen att göra
så. Ett avtal av denna innebörd kan dock visa sig leda till uppenbar obillighet;
härvid finns enligt 29 § i förslaget möjlighet att få avtalet jämkat.

Till första stycket andra punkten har kommittén fört stadgande, att överlåtelse
av exemplar icke innefattar rätt att förfoga över verket. I gällande
rätt har denna princip uttalats i 10 § första stycket konstverkslagen. Förslaget
upptager icke motsvarighet till de förut berörda undantag från principen
som gäller enligt andra och tredje styckena i nämnda paragraf. Vad
först angår bestämmelsen i andra stycket om rätt för staten eller menighet
att genom fotografi efterbilda konstverk som förvärvats direkt från konstnären
eller hans lagliga successorer framhålles, att dess väsentliga betydelse
torde vara att tillgodose museernas och andra offentliga institutioners
behov att avbilda konstverk i kataloger o. dyl. Enligt förslaget skall
sådan avbildning emellertid vara generellt tillåten på grund av en regel i
25 § andra stycket. Det nuvarande stadgandet ger även möjlighet åt museerna
att framställa och sälja vykort och andra reproduktioner av vissa
utställda konstverk. I denna del anser kommittén det emellertid vara riktigare
att förvärvaren får göra förbehåll om reproduktionsrätt. I fråga om
bestämmelsen i tredje stycket av förevarande paragraf i konstverkslagen
om beställares rätt med avseende å beställd porträttbild anföres, att det i
regel lär vara förutsatt mellan parterna, att konstverket skall förbli unikt
eller att i vart fall inga andra repliker skall framställas än de beställaren
avsett. Skulle undantagsvis så icke vara fallet, hör emellertid enligt kommitténs
mening gälla, att beställaren får skydda sina intressen genom uttryckligt
förbehåll.

I andra stycket av förevarande paragraf har kommittén upptagit stadgande,
att i fall då överlåtelse av upphovsrätt innefattar sådan utvidgning
av rätten, som efter överlåtelsen kan ske genom lagstiftning eller överenskommelse
med främmande makt, överlåtelsen i denna del skall vara giltig
allenast såframt vid överlåtelsen utvidgningen blivit bestämt angiven och
kunnat bedömas vara sannolik. I motiven framhålles, alt överlåtelse av
upphovsrätt stundom icke närmare begränsas till viss eller vissa former
för utnyttjande utan göres mera generell. Om parterna härvid avsett, att
förvärvaren skall äga göra gällande rätten även med det utvidgade innehåll
den kan få genom framtida lagstiftning, bör överlåtelsen i denna del
som huvudregel icke kunna åberopas mot upphovsmannen. Parterna saknar
nämligen i allmänhet möjlighet att bedöma vilka rättigheter, som i en
framtid kan komma att omfattas av avtalet; avtalet bär då karaktär av
hasard och det är föga tilltalande att upphovsmannen skulle vara bunden av

173

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

det. I vissa fall bör det dock vara möjligt att bedöma värdet även av framtida
rättigheter. Så är händelsen om exempelvis ny lagstiftning är nära
förestående. Om parterna härvid som föremål för överlåtelsen direkt anger
en sådan utvidgning av rätten, som åsyftas i den planerade lagstiftningen,
synes övervägande skäl tala för att avtalet skall vara bindande. Motsvarande
bör gälla även i andra fall, där den utvidgning av rätten varom fråga är
blivit bestämt angiven i avtalet och kunnat bedömas vara sannolik. Vad
nu sagts gäller även då upphovsmannens befogenheter genom en överenskommelse
med främmande makt utvidgas till denna makts område liksom
beträffande sådana framtida ändringar i främmande länders lagstiftning,
vilka enligt överenskommelser kommer svenska upphovsmän tillgodo.

Kommittén anför, att ett problem likartat med det nu behandlade kan
uppstå om efter en överlåtelse rätten får ökat ekonomiskt värde genom att
nya metoder tillkommer för verkets utnyttjande. Av olika skäl har kommittén
emellertid stannat för att icke föreslå särskilda avtalsregler på detta
område. Kommittén framhåller emellertid att jämkningsregeln i 29 § kan
bli tillämplig i hithörande fall.

Om överlåtelse av upphovsrätt skall enligt kommitténs förslag gälla dels
allmänna bestämmelser i förevarande paragraf och i 28—29 §§ och dels,
beträffande speciella avtalstyper, bestämmelser i 32—42 §§. Kommittén har
ansett att vissa av bestämmelserna skall vara tvingande. Övriga regler är
dispositiva, vilket i allmänhet kommit till uttryck genom föreskrift i varje
särskilt stadgande, att detta skall gälla där ej annat är eller må anses
vara avtalat.

Remissyttrandena. Mot förslagets ståndpunkt att överlåtelse av
upphovsrätt även skall kunna avse rätten i dess helhet reses
invändningar av svenska översättarförbundet. Förbundet, som framhåller
att frågan ur dess synpunkt i första hand är av betydelse för översättarna,
anser det vara ett oeftergivligt krav att det honorar, som fixeras i översättningsavtal,
skall få avse endast det utnyttjande av verket, som är aktuellt
vid avtalstillfället. Översättaren bör sålunda under alla omständigheter
behålla förfoganderätten till sin översättning beträffande allt framtida
utnyttjande, av samma motpart eller annan, i samma form eller annan
form. I den del ett avtal innefattar överlåtelse även i sådant avseende bör
det vara ogiltigt. En regel härom bör vara tvingande, då översättarna icke
har möjlighet att genom förhandlingar uppnå skäliga avtalsvillkor. Ej heller
stadgandet i 29 § ger här erforderligt skydd; så som stadgandet är utformat
är det tvivelaktigt, om en översättare kan få ens det mest ofördelaktiga
avtal jämkat. Den av förbundet förordade regeln synes ändamålsenlig
även till skydd för originalförfattare, eftersom konsekvenserna av en total
rättsöverlåtelse icke kan överblickas.

Den föreslagna bestämmelsen om att överlåtelse av exemplar
icke innefattar rätt att förfoga över verket väcker viss tvekan hos svenska
försäljnings- och reklamförbundct, som framhåller att denna princip knap -

174

Kanyl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

past kan vara generellt tillämplig på reklamens område. Förbundet vil!
dock ej motsätta sig bestämmelsen, eftersom den är ägnad att driva fram
en enhetligare praxis i ämnet, när det gäller avtal mellan reklamframställare
och reklambeställare; då bestämmelsen är dispositiv, kan berörda parter
eller partsorganisationer fritt överenskomma om en ur praktisk synpunkt
rimlig lösning av frågan.

överintendenten och chefen för Nationalmuseum gör erinringar mot att
i förslaget icke upptagits motsvarighet till bestämmelsen i 10 § andra stycket
konstverkslagen om rätt för staten eller menighet att
genom fotografi efterbilda konstverk som förvärvats direkt
från konstnären eller hans lagliga successorer. Det framhålles att museet
måste i aktivt konstbildningsarbete på olika sätt återge de konstverk
som museet äger, exempelvis på fotografier, vykort, skioptikonbilder o. dyl.
Konstnärerna har ej heller veterligen rest invändningar mot museets rätt
att fotografera, så mycket mindre som här ej är fråga om ensamrätt till verket
utan konstnären bibehåller sina fulla rättigheter gentemot t. ex. förläggare
och kopister. Vidare framhålles att förslaget i praktiken skulle medföra
ett väsentligt merarbete för museet i form av en till övervägande delen
ofruktbar pappersexercis; man torde nämligen få utgå från att i varje särskilt
fall måste träffas skriftligt avtal om museets rätt att fotografera och
att dessa avtal måste registreras. Dessa svårigheter blir särskilt framträdande
i fråga om utländska konstnärer. En generell, i lagen inskriven fotograferingsrätt
av nuvarande innehåll för statens konstsamlingar, helst utsträckt
till att gälla även konstverk som inköpts i andra hand, skulle innebära bättre
möjligheter för museets konstbildande uppgifter och mindre arbete än
vad kommitténs förslag skulle medföra. För konstnärerna skulle en sådan
rätt säkerligen icke innebära någon nackdel av betydelse. Mot att den nuvarande
regeln i ämnet upphäves uttalar sig även svenska stadsförbundets
styrelse och styrelsen för svenska landskommunernas förbund.

Stockholms rådhusrätt hemställer, att i den nya lagen upptages motsvarighet
till bestämmelsen i 10 § tredje stycket konstverkslagen om beställares
rätt med avseende å beställd porträttbild. Mot
kommittéens uttalande, att det i regel torde vara förutsatt mellan parterna
att konstverket skall förbli unikt eller att i vart fall inga andra repliker
skall framställas än de beställaren avsett, anföres, att vad som i en avtalssituation
kan anses vara förutsatt mellan parterna ofta är ytterst vanskligt
att avgöra och icke utan vidare torde vara givet i fall som de förevarande.
På grund härav och då kommitténs förslag innebär ändring av gällande rätt
på området, bör det nuvarande stadgandet bibehållas. Samma yrkande framställes
av styrelsen för Sveriges advokatsamfund. Länsstyrelsen i Uppsala
län anser att principen i berörda stadgande bör tillämpas även beträffande
andra konstverk än porträttbilder och även vid andra förvärv hos konstnären
än genom beställning.

I anslutning till den i 33 § andra stycket kommittéförslaget beträffande
förlagsavtal upptagna regeln om att manuskript eller annat exemplar av ver -

Kungl. Maj.ts proposition nr il år 1960

175

ket, efter vilket detta skall återges, förblir i upphovsmannens ägo, framhåller
föreningen svenska affischtecknare och konsultativa reklambyråers förbund
att motsvarande bör gälla även utanför förlagsavtalet och hemställer att ett
generellt stadgande härom upptages i förevarande paragraf. Sveriges radio
understryker däremot, att regeln i 33 § icke kan anses normerande för alla
områden utanför förlagsavtalet. Beträffande olika auktorrättsliga prestationer,
som utsändes i radio, gäller sedan gammalt, att i de allra flesta fall
ett manuskriptexemplar eller en inspelning arkiveras. Det finns inga skäl
att ändra denna ur kulturhistorisk synpunkt säkerligen mycket värdefulla
praxis. En annan fråga är i vad mån dessa arkiverade exemplar får ställas
till förfogande för forskare eller för andra intresserade utan upphovsmannens
samtycke.

Det av kommittén i andra stycket av förevarande paragraf upptagna stadgandet
om verkan av överlåtelse av framtida rättigheter
avstyrkes av Svea hovrätt, Sveriges radio, svenska bokförläggareföreningen,
svenska tidning sutgivar ef''öreningen, Stockholms handelskammare och
svenska boktryckareföreningen. Dessa instanser framhåller bl. a., att det
är lämpligare att i ytterlighetsfall jämka avtal av förevarande slag med stöd
av 29 § i förslaget.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund anser att hithörande situationer
bör regleras i lag men finner kommitténs förslag icke kunna godtagas;
spörsmålet bör i stället rimligen lösas på det sätt, att den som förvärvat verket
skall ha en ovillkorlig option att förvärva den rätt som utvidgningen
avser men att han skall vara skyldig att erlägga skälig ersättning härför.

Föreningen Sveriges filmproducenter hemställer att från andra stycket av
förevarande paragraf undantages överlåtelse av upphovsrätt för filmning.

Den av kommittén i motiven diskuterade frågan om upphovsmannens
befogenheter, då efter överlåtelse av upphovsrätt nya metoder tillkommer
för verkets utnyttjande, beröres av styrelsen för Sveriges
advokatsamfund, som anser spörsmålet böra lösas genom en till 29 §
fogad föreskrift, att upphovsmannen i sådant fall skall äga rätt till ytterligare
ersättning.

I anslutning till de i 32—42 §§ kommittéförslaget upptagna bestämmelserna
om särskilda avtalstyper uttalar svenska annonsörers förening,
att lagen även bör innehålla vissa regler angående avtal om överlåtelse
av upphovsrätt för reklamändamål.

Sveriges radio gör en allmän anmärkning mot alt vissa av de särskilda
avtalsbestämmelserna utformats såsom tvingande. Bl. a. framhålles,
att det skydd för en svagare avtalspart, som är de tvingande reglernas ändamål,
icke är behövligt vid avtal mellan en organisation av upphovsmän och
förmedlare av auktorverk. I de fall, då ett skydd är erforderligt, kan detta
i tillräcklig grad lämnas av 29 § i förslaget. Liknande synpunkter framhålles
av svenska tidningsutgivareföreningen, Stockholms handelskammare
och svenska försäljnings- och reklamförbundet. Mot de tvingande reglerna

176 Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

uttalar sig även andra remissinstanser, på sätt närmare anföres vid dessa
bestämmelser.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund kritiserar det i de dispositiva bestämmelserna
använda uttrycket »där ej annat är eller må anses vara avtalat»
och föreslår i stället »där ej annat må anses vara avtalat». Stockholms
rådhusrätt och svenska översättarförbundet förordar uttrycket »där
ej annat avtalats».

Departementschefen. Mot kommitténs ståndpunkt att det alltjämt skall
vara möjligt att överlåta upphovsrätt i dess helhet har invändningar rests
av en remissinstans, svenska översättarförbundet, som anser att överlåtelse
beträffande annat framtida utnyttjande än det som är aktuellt vid avtalet
bör vara ogiltig. Förbundet understryker att denna princip i varje fall
bör gälla för översättningar; översättarna skulle härigenom få möjlighet
att genomföra sina befogade anspråk på tilläggsersättning då en översättning
senare skall användas för andra ändamål. Såsom kommittén anfört
kan det emellertid i vissa lägen vara en fördel för upphovsmannen att träffa
avtal om totalöverlåtelse och detta kan i speciella fall även gälla beträffande
översättningar. Jag anser det därför icke tillrådligt, att göra ett så
kraftigt ingrepp i avtalsfriheten som den av förbundet ifrågasatta regeln
skulle innebära. Liksom på andra områden bör det lämnas åt parterna och
deras organisationer att förhandla om de villkor som bör gälla. Framhållas
må att uppenbart otillbörliga villkor enligt förslaget skall kunna jämkas
med stöd av 29 §. Det av kommittén föreslagna stadgandet synes alltså böra
bibehållas.

Den av kommittén i anslutning till gällande rätt föreslagna regeln, att
överlåtelse av exemplar icke innefattar överlåtelse av upphovsrätt, vilken
lämnats utan erinran i remissbehandlingen, torde jämväl få upptagas i paragrafen.

Några remissinstanser har framställt anmärkningar mot att kommittén
icke bibehållit vissa nu gällande undantag från sistnämnda regel. Det ena
av dessa innebär, att museer och andra offentliga institutioner som förvärvar
ett konstverk direkt från konstnären eller hans lagliga successorer erhåller
rätt att genom fotografi efterbilda konstverket, överintendenten och
chefen för Nationalmuseum har framhållit, att museet måste ha möjlighet
att återge sina konstverk på fotografier, vykort o. s. v. och att, om den berörda
regeln upphäves, museet i stället måste sluta skriftliga avtal med
konstnärerna, något som bleve synnerligen arbetskrävande. Rätten att framställa
fotografiska reproduktioner har emellertid i vår tid blivit allt viktigare
för konstnärerna och det bör knappast i en lagregel fastslås att de
förvärvare som här avses skall ha en generell sådan rätt. Frågan bör lösas
genom avtal, varvid kollektiva överenskommelser med konstnärernas organisationer
synes kunna läggas till grund.

Den andra i gällande rätt förefintliga undantagsregeln som uteslutits av
. kommittén gäller beställda porträtt och innebär att sådana ej får efterbildas

177

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

utan tillstånd av beställaren eller hans efterlevande. Mot kommitténs förslag
att slopa denna regel och låta frågan lösas genom avtalstolkning har i
ett par remissyttranden invänts, att en sådan tolkning ofta måste bli ytterst
vansklig. Även i denna del vill jag emellertid biträda kommitténs mening.
Den av kommittén förordade lösningen torde i alla normala fall leda till
samma resultat som den nuvarande regeln. Den har likväl företräde ur
principiell synpunkt och är mera ändamålsenlig i de •—- visserligen sällsynt
förekommande — fall, då det får antagas ha varit parternas avsikt att konstnären
skulle behålla reproduktionsrätten.

Enligt 31 § andra stycket i departementsförslaget gäller beträffande förlagsavtal,
att manuskript eller annat exemplar av verket, efter vilket detta
skall återges, förblir i upphovsmannens ägo. I många fall torde detta gälla
även utanför förlagsavtalet, och ett par remissinstanser har ansett att en
generell regel i ämnet borde upptagas i förevarande paragraf. Praxis är dock
här icke så enhetlig att en sådan generell regel kan anses lämplig.

I förevarande paragraf har kommittén även upptagit en regel som innebär
att avtal rörande s. k. framtida rättigheter — rättigheter som uppstår på
grund av att upphovsrätten efter avtalstillfället utvidgas genom lagstiftning
eller internationella överenskommelser — i princip skall vara ogiltiga; undantag
har endast gjorts för fall, då utvidgningen vid överlåtelsen blivit bestämt
angiven och kunnat bedömas vara sannolik. Regeln har kritiserats vid
remissbehandlingen och vid det nordiska upphovsrättsmötet 1957 har förordats
att den utgår. För egen del har jag också ansett övervägande skäl tala
för att regeln slopas. Ogiltighet synes sålunda icke alltid böra inträda i de
lägen som här avses. Om exempelvis avtalet honoreras med royalty, kan det
i vissa fall vara naturligt att det får gälla även beträffande den utvidgade
rätten. I andra lägen kan en jämkning vara mera motiverad än en total ogiltighetsverkan.
Det torde därför vara lämpligare att hithörande fall regleras
av den allmänna jämkningsbestämmelsen i 29 §.

Liksom kommittén anser jag att frågan om upphovsmannens befogenheter,
då efter överlåtelse av upphovsrätt nya metoder tillkommer för verkets
utnyttjande, bör regleras av 29 §.

Om överlåtelse av upphovsrätt skall enligt förslaget gälla dels allmänna
regler i förevarande paragraf och i 28—29 §§ och dels, beträffande speciella
avtalstyper, vissa särskilda bestämmelser. Dessa bestämmelser synes böra
upptagas i 30—40 §§. Kommittén har ansett att några av dem bör vara
tvingande. Av skäl som jag kommer att utveckla vid de särskilda stadgandena
har jag icke kunnat biträda denna uppfattning; enligt min mening bör
samtliga bestämmelser vara disposiliva. I förevarande paragraf torde böra
intagas en allmän föreskrift härom. I anslutning till den av kommittén
valda formuleringen synes förhållandet böra uttryckas så, att bestämmelserna
skall tillämpas allenast i den mån annat ej är eller må anses avtalat.
Det synes ändamålsenligt, att det av lagtexten tydligt framgår att rättsförhållandet
skall regleras enligt vad parterna avsett icke blott då det föreligger
mer eller mindre uttryckliga avtalsbestämmelser utan också då det

12 Iiihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 17

178

Kungl. Maj.ts proposition nr il år 1960

av omständigheterna framgår vilken parternas mening varit. En omständighet
som i delta avseende är av stor betydelse är självfallet vilken sedvana
som iakttages på området.

28 §.

I paragrafen, som överensstämmer med 28 § kommittéförslaget, upptages
avtalstolkningsregler i frågor om rätt för den, som genom överlåtelse
förvärvat upphovsrätt till ett verk, att ändra detta samt att överlåta rätten
vidare.

Gällande rätt. Enligt 16 § första stycket författarlagen må den, till vilken
författarrätt med avseende å ett verk överlåtits, icke utan tillstånd av författaren
eller hans lagliga successorer förändra verket i vidare mån än som
nödvändiggöres av det med överlåtelsen avsedda ändamålet. Vid överlåtelse
av rätt att efterbilda konstverk gäller enligt 11 § första stycket konstverkslagen,
att förvärvaren icke utan tillstånd av motsvarande slag äger
förändra verket i vidare mån än som nödvändiggöres av det för efterbildandet
använda förfarandet.

Regler om vidareöverlåtelse saknas i gällande rätt.

Kommittén. Kommittén framhåller, att den som förvärvar rätt att mångfaldiga
eller offentligt framföra ett verk ofta har ett intresse att företaga
ändringar i detta. En förläggare kan av olika skäl finna det önskvärt, att
det göres strykningar eller omformuleringar i ett litterärt verk, som skall
publiceras i bokform. Om en musikalisk komposition skall utges i populärupplaga,
kan det vara erforderligt att förenkla sättningen. Skall ett konstnärligt
bruksföremål mångfaldigas i industriell skala, kan det vara nödvändigt
att ge produkten en något annan utformning än konstnären avsett.
FÖr uPPhovsmannen är i sådana och liknande fall av betydande intresse att
själv få bestämma, huruvida och i vilken utsträckning ändringar skall få
företagas i verket. Förvärvaren bör därför icke vara berättigad att ändra
verket utan att upphovsmannen uttryckligen medgivit honom detta eller det
av omständigheterna eljest framgår, att han skall äga sådan rätt. I enlighet
härmed har kommittén i första punkten av förevarande paragraf upptagit
stadgande, att där ej annat är eller får anses vara avtalat, den till vilken
upphovsrätt överlåtits icke må ändra verket.

Det framhålles vidare, att en överlåtelse icke blott har ekonomisk betydelse
för upphovsmannen utan också berör hans personliga intressen i verket.
Om ej annat är eller får anses vara avtalat, bör förfoganderätten därför
blott få utövas av den, som upphovsmannen själv betrott med uppgiften att
framlägga verket för offentligheten, så att förvärvaren icke äger att överlåta
ratten vidare. En regel i denna riktning har upptagits i slutet av förevarande
paragrafs första punkt.

Till utläggning av sistnämnda regel anför kommittén bl. a., att avtal om
rätt till vidareöverlåtelse kan träffas redan i samband med den ursprung -

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

179

liga överlåtelsen genom att upphovsmannen därvid ger förvärvaren en mer
eller mindre generell rätt i sådant hänseende. Upphovsmannen kan också
lämna dylikt tillstånd genom att godkänna en vidareöverlåtelse, då frågan
därom blir aktuell. Av lagtexten framgår, att förvärvaren äger överlåta rätten
vidare icke blott då upphovsmannen uttryckligen medgivit honom detta
utan även då omständigheterna eljest är sådana, att upphovsmannen får
anses ha samtyckt härtill. Som exempel anföres att en reklambyrå i allmänhet
är berättigad att till sina kunder överlåta alster, som de hos byrån
anställda konstnärerna skapar i anställningen och till vilka byrån äger
förfoganderätt på grund av själva anställningsavtalet.

Såsom undantag från kravet på samtycke till vidareöverlåtelse har i paragrafens
andra punkt upptagits stadgande, att om rätten ingår i en rörelse,
den må överlåtas i samband med rörelsen eller avdelning därav; härtill har
fogats bestämmelse, att överlåtaren dock alltjämt skall vara ansvarig för
avtalets fullgörande. I motiven anföres som exempel, att en förläggare överlåter
hela sin förlagsrörelse. Det kan härvid icke skäligen fordras, att förläggaren
skall taga tillstånd till rättigheternas överlåtelse av samtliga de
upphovsmän vilkas verk ingår i rörelsen. Detsamma gäller då en förläggare
överlåter en viss avdelning av sin rörelse, t. ex. en avdelning för skolböcker.
I fortsättningen anföres, att där rätten lagligen överlåtits vidare
förvärvaren äger utnyttja verket på de villkor, som stadgats i överlåtarens
avtal med upphovsmannen, och de ytterligare villkor, som må uppställas vid
den senare överlåtelsen. Häremot svarar en skyldighet för förvärvaren att
gentemot upphovsmannen uppfylla det ursprungliga avtalet, såvitt avser
förpliktelser som inträder efter avtalets ingående. Av allmänna rättsgrundsatser
följer emellertid, att överlåtaren det oaktat alltjämt är ansvarig för
avtalets fullgörande, såvida upphovsmannen icke fritagit honom från detta
ansvar. Detta gäller även i det fallet, att rätten överlåtes i samband med
rörelse eller avdelning av rörelse, i vilken rätten ingår. För tydlighetens
skull har sistnämnda förhållande ansetts böra komma till direkt uttryck
i lagtexten.

Remissyttrandena. Det föreslagna stadgandet har i allmänhet lämnats
utan erinran i remissvaren.

I anslutning till kommitténs uttalande, att rätt till ändring och
vidareöverlåtelse i vissa fall bör föreligga även utan uttryckligt
avtal därom, framhåller svenska tidningsutgivar ef öreningen, att en generell
rätt till smärre ändringar städse måste anses tillkomma förläggare och
utgivare oavsett särskilt avtal och att det på pressens område är uteslutet
att generellt ogiltigförklara vidareöverlåtclser; sådana överlåtelser av företrädesvis
mer kvalificerade bidrag förekommer i allt mer ökad utsträckning
och ett försvårande av denna verksamhet innebär risk för försämring av
pressens kulturella standard.

Akademien för de fria konsterna betonar att ändringsförbudet har betydelse
även i fråga om ritningar till byggnadsverk; en beställare bör icke

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

ha rätt att frångå sådana, vare sig de är på skiss-, huvudritnings- eller arbetsritningsstadiet.

I anledning av ett uttalande i motiven, att en reklambyrå äger fritt förfoga
över de alster som de hos byrån anställda skapar i anställningen, understryker
föreningen svenska affischtecknare och konsultativa reklambyråers
förbund att denna uppfattning icke kan godtagas av konstnärerna.

Beträffande stadgandets sista punkt om överlåtarens ansvar för
avtalets fullgörande framför svenska boktryckareföreningen som sin mening,
att ansvaret städse bör upphöra, om upphovsmannen ej inom viss
tid efter det att han underrättats om överlåtelsen framfört erinringar däremot.

Departementschefen. Det stadgande som kommittén föreslagit angående
rätt till ändring och vidareöverlåtelse av överlåtet verk har i allmänhet godtagits
i remissvaren och torde böra intagas i lagen. I några remissvar anföres
synpunkter på frågan om tillåtlighet av ändringar och vidareöverlåtelse
i vissa särskilda fall. Med anledning härav vill jag understryka att,
såsom även kommittén betonat, hänsyn i alla hithörande fall måste tagas
icke blott till vad som uttryckligen avtalats utan också till samtliga övriga
omständigheter, främst den sedvana som må ha utbildat sig i branschen.

Beträffande den av kommittén föreslagna regeln om överlåtarens ansvar
för avtalets fullgörande har i ett remissyttrande framförts den åsikten, att
ansvaret städse bör upphöra om upphovsmannen ej inom viss tid efter det
han underrättats om överlåtelsen framfört erinringar däremot. Det torde
väl också vara riktigt att en sådan underlåtenhet ofta får anses innebära,
att upphovsmannen fritager överlåtaren från ansvar, men så kan dock icke
alltid anses vara fallet; frågan får städse bedömas med beaktande av samtliga
föreliggande omständigheter.

29 §.

I paragrafen, som motsvarar 29 § kommittéförslaget, har upptagits en bestämmelse
om jämkning av avtal i vissa fall.

Kommittén. Kommittén erinrar om att på sina håll i nyare lagar principen
om avtals bindande verkan ansetts böra begränsas i sådana fall, där
tillämpning av visst avtalsvillkor skulle vara stridande mot god sed på det
ifrågavarande området eller villkoret eljest är av den art att det icke kan
godtagas av rättsordningen. Sådan begränsning sker genom regler, som ger
domstol möjlighet att i ytterlighetsfall av detta slag jämka eller åsidosätta
eljest bindande avtalsvillkor.

En dylik bestämmelse har upptagits i lagen den 8 april 1927 om försäkringsavtal.
Enligt dess 34 § kan i fall, då ett från lagen avvikande försäkringsvillkor
finnes leda till uppenbar obillighet, villkoret jämkas eller lämnas
utan avseende, där sådant kan anses överensstämma med god försäkringspraxis.
En regel i samma riktning återfinnes vidare i lagen den 27

181

Kungl. Mnj:ts proposition nr 17 år 1960

mars 1936 om skuldebrev. Dess 8 § stadgar, att i fall, då tillämpning av villkor
som upptagits i skuldebrev uppenbarligen skulle vara stridande mot
gott affärsskick eller eljest otillbörlig, villkoret må jämkas eller lämnas
utan avseende. Detta stadgande har utgjort förebild för en regel av motsvarande
innehåll i den år 1939 reviderade lagstiftningen om hyresförhållanden
i 3 kap. lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom.
I 43 § i sagda kapitel stadgas sålunda, att om tillämpning av villkor som
upptagits i hyresavtal uppenbarligen är stridande mot god sed i hyresförhållanden
eller eljest otillbörlig, villkoret må jämkas eller lämnas utan avseende.
Ett ytterligare exempel är 9 § i lagen den 18 juni 1949 om rätten
till arbetstagares uppfinningar, som ger möjlighet till jämkning eller åsidosättande
av villkor i avtal rörande rätten till sådan uppfinning; förutsättning
för regelns användning är, att tillämpning av villkoret uppenbarligen
är stridande mot god sed eller eljest otillbörlig. Slutligen har vid 1953 års
revision av lagen den 11 juni 1915 om avbetalningsköp i dess 8 § införts en
bestämmelse, som helt ansluter sig till det förut nämnda stadgandet i skuldebrevslagen.
I motivuttalanden till ett par av dessa stadganden har desamma
ansetts som uttryck för en allmän rättsgrundsats.

Kommittén framhåller, att även vid överlåtelse av upphovsrätt kan förekomma,
att villkor träffas som är av den art eller leder till sådana konsekvenser
att de icke bör godtagas av rättsordningen. Till en början kan man
sålunda icke bortse från möjligheten, att den som förvärvar upphovsrätt till
ett verk genomdriver villkor, som står i strid med god sed på upphovsrättens
område eller som eljest är uppenbart obilliga för upphovsmannen. I
detta sammanhang får beaktas att författare och konstnärer icke sällan står
främmande för affärsmässiga och ekonomiska överväganden och saknar den
erfarenhet, som erfordras för att bedöma det ekonomiska värdet av den
rätt de överlåter. Av praktisk betydelse är vidare den omständigheten, att
det på förevarande område — i högre grad än som eljest är vanligt i avtalsförhållanden
— är svårt för parterna att överblicka de konsekvenser, som
avtalet kan medföra för framtiden. Som exempel kan anföras det fallet, att
upphovsmannen överlåter rätt till verket mot engångsersättning. Mot ett sådant
avtal kan i många fall icke i och för sig riktas några berättigade anmärkningar.
Verket kan emellertid få en framgång, som vida överträffar
vad parterna väntat sig vid avtalets ingående, och ge förvärvaren en vinst,
som icke står i någon som helst proportion till den utgivna engångsersättningen.
Samma resultat kan uppkomma om förvärvaren erhållit en mer eller
mindre generell rätt att utnyttja verket och nya metoder för verkets utnyttjande
överraskande slår igenom. För rättskänslan maste anses i hög giad
stötande, om förvärvaren i sådana och liknande fall skulle äga att under
åberopande av avtalet ensam behålla hela det ekonomiska utbytet av verket.

Med hänsyn till det anförda föreligger enligt kommitténs mening särskdd
anledning att i lagstiftning om hithörande avtalsförhållanden upptaga en
motsvarighet till de förut återgivna bestämmelserna i vissa andra viktiga
lagar på civilrättens område. Enligt stadgandet härom, som fått sin plats i

182

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

förevarande paragraf, må i fall, då för rätt att förfoga över ett verk avtalats
villkor, som strider mot god sed på upphovsrättens område, eller då avtalet
eljest leder till uppenbar obillighet, avtalet jämkas efter ty prövas
skäligt.

Kommittén anför att stadgandet, såvitt rör villkor som strider mot god
sed på upphovsrättens område, är tillämpligt såväl då villkoret redan vid
sin tillkomst är oförenligt med god sed som då dess åberopande på grund av
sedermera inträffade omständigheter skulle strida däremot. Av uttrycket
god sed följer att domstolen icke generellt skall lägga rådande praxis på
området till grund för sitt bedömande; avgörandet skall ske med hänsyn till
sådan sedvana, som enligt domstolens uppfattning kan godtagas. Angående
möjligheten att åberopa stadgandet vid avtal som leder till uppenbar obillighet
hänvisar kommittén till de i det föregående givna exemplen; det behöver
emellertid knappast framhållas, tillägger kommittén, att icke varje
disproportion mellan det upphovsmannen tillkommande vederlaget och förvärvarens
ekonomiska utbyte av den överlåtna rätten kan betecknas som
en uppenbar obillighet mot upphovsmannen. Kommittén framhåller vidare
att stadgandet i förekommande fall även kan åberopas av upphovsmannens
medkontrahent. Angående sättet för jämkning uttalar kommittén, att jämkning
även kan ske sålunda att visst avtalsvillkor lämnas helt utan avseende.

Att de föreslagna bestämmelserna icke får sättas ur kraft genom avtal
ligger enligt kommitténs mening i sakens natur och har ej ansetts behöva
uttalas i lagtexten.

Remissyttrandena. Förslaget att i den nya lagen införa ett stadgande om
möjlighet att i särskilda fall jämka avtal om överlåtelse
av upphovsrätt tillstyrkes eller lämnas utan erinran av
så gott som samtliga remissinstanser. Endast svenska försäljnings- och reklamförbundet
ifrågasätter, huruvida särskilda bestämmelser i ämnet är
erforderliga med hänsyn till gällande rätts allmänna regler om jämkning
av obilliga avtal.

Mot det föreslagna stadgandets utformning anmärkes från ett par
håll, att det lämnar alltför stort utrymme för jämkning. Stockholms rådhusrätt
hemställer att stadgandet, i anslutning till formuleringen av motsvarande
lagrum i vissa andra lagar, begränsas till fall då tillämpning av
villkor, som ingår i avtal om rätt att förfoga över ett verk, uppenbarligen
skulle vara stridande mot god sed på upphovsrättens område eller eljest
otillbörlig. Härigenom skulle vinnas bl. a., att ordalagen klarare gåve uttryck
åt att lagrummet är tillämpligt endast i vissa ytterlighetsfall samt att
eventuella billighetskrav icke skall beaktas, med mindre de kan hänföras
till vad som måste anses vara i egentlig mening otillbörligt eller stridande
mot god sed på det auktorrättsliga området. Samma synpunkter anlägges av
svenska boktryckareföreningen. Styrelsen för Sveriges advokatsamfund förordar
att stadgandet begränsas till fall, då avtalat villkor strider mot god
sed på upphovsrättens område eller eljest är otillbörligt. Styrelsen befarar

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

183

att kommitténs förslag kan leda till rättsosäkerhet och anför härom i anslutning
till ett av kommittén diskuterat exempel på tillämpning av paragrafen: Det

synes styrelsen icke rimligt — annat än i rena undantagsfall — att
en upphovsman, som mot engångsersättning överlåtit ett verk, lång tid därefter
skall kunna vända sig till förvärvaren och avkräva denne ytterligare
ersättning, om verket skulle ha visat sig få en större framgång än parterna
väntat sig vid avtalets ingående. Förhållandena torde vara sådana att de
som yrkesmässigt förvärva upphovsrätter mot engångsersättning ha att kalkylera
med att vissa verk kunna medföra förhållandevis stora vinster och
andra verk förluster. Frågan om en vinst kan betraktas som oskäligt hög
måste därför bedömas mot bakgrunden av förvärvarens hela rörelse och icke
enbart på grund av ett enstaka förvärv. Härtill kommer att en förvärvare
icke rimligen bör bli skyldig att återbetala en uppburen vinst, sedan kanske
lång tid förflutit efter förvärvet och den uppburna vinsten ingått i förvärvarens
rörelse samt beskattats. Enligt styrelsens mening måste en förvärvare
i en sådan situation ha ett legitimt krav på att veta, att han icke kan
krävas på ytterligare betalning, även om verket skulle få oväntat stor framgång.

Jämväl svenska bokförläggareföreningen anser att stadgandet, så som det
utlagts i motiven, erhållit alltför stor räckvidd. Enligt föreningens mening
kan emellertid den föreslagna lagtexten bibehållas, om det klargöres att möjligheterna
att få avtalsvillkor jämkade icke är så vittgående som motiven
antyder. I anslutning till kommitténs exempel anför föreningen:

Verkets framgång kan icke i och för sig berättiga till jämkning. Det avgörande
måste enligt föreningens mening vara, om den betalade engångsersättningen
vid jämförelse med de ersättningar författare med motsvarande
kvalifikationer vid samma tidpunkt kunnat påräkna befinns rimlig
eller icke. Har bidragsgivare till uppslagsverk, vilka allmänt betalas genom
engångshonorar, fått normal betalning för sina bidrag, bör de uppenbarligen
icke kunna begära tilläggshonorar, hur stor den försålda upplagan av
verket än blir liksom ingen heller kommer på idén att de skall betala igen
något, om verket blir ett ekonomiskt fiasko. Icke heller författare av skönlitteratur
kan givetvis om de erhållit ett skäligt engångshonorar räkna med
att få ytterligare betalning, även om verkets förläggare gör en stor vinst på
bokförsäljningen. En framstående norsk förläggare har såsom något typiskt
visat att av hans skönlitterära utgivning såldes cirka 75 % i så liten upplaga
att icke ens de direkta framställningskostnaderna täcktes.

Skulle ett verks framgång stå i direkt proportion till dess höga konstnärliga
värde, nödgades man kanske på förlagsavtalen anlägga helt andra synpunkter
än inom avtalsrätten i allmänhet. Så är emellertid icke fallet utan
en boks försäljningsframgång beror av ett lika komplicerat orsakssammanhang
som det lyckosamma genomförandet av varuförsäljning inom många
andra branscher.

Föreningen framhåller att stadgandet även med den begränsade räckvidd
som föreningen förordar säkerligen kommer att utgöra ett värdefullt stöd
för bokbranschens organisationer, då det gäller att upprätthålla god sed och
att jämka obilliga avtal på upphovsrättens område. Stadgandet om eu särskild
förlagsavtalsnämnd i den svenska versionen av det nordiska normal -

184

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

formuläret till förlagsavtal har redan fått efterföljd i 1953 års normalformulär
för ungdomsboksförfattare. Sådana nämnder bestående av representanter
för förläggare- och författareorganisationerna under en opartisk ordförande
kommer genom förevarande stadgande att få ökad auktoritet, då de
anmodas yttra sig i frågor rörande förlagsavtalsrättens innebörd eller om
vad som vid avtalens tillämpning i visst hänseende skall anses riktigt eller
skäligt.

Svenska tidningsutgivar ef öreningen förklarar att den godtager stadgandet
under förutsättning, att detta endast blir tillämpligt på fall, där villkoren uppenbart
strider mot god sed eller medför en iögonfallande disproportion mellan
vederlaget och medkontrahentens vinst.

Å andra sidan anser svenska översättarförbundet att stadgandet i den föreslagna
utformningen icke ger tillräckliga jämkningsmöjligheter. Genom att
det hänvisar till god sed på området kommer det enligt förbundets mening
knappast att vara till hjälp för översättarna. Någon god sed tillämpas nämligen
icke på översättningsområdet; ersättning utgår i form av synnerligen
blygsamma engångsbelopp och tilläggsersättning ifrågakommer icke, även
om översättningen utges i mycket stora upplagor. Det är därför tvivelaktigt,
om en översättare skulle kunna få ens det mest ofördelaktiga avtal jämkat.

Ett par remissorgan berör särskilt frågan om jämkning av avtal om reklamalster.
Svenska försäljnings- och reklamförbundet anser det tveksamt,
om formuleringen »god sed på upphovsrättens område» är alldeles
lämplig när det gäller dylika alster. Här måste såväl rent upphovsrättsliga
som mer kommersiellt färgade (affärseliska) aspekter komma med i bilden
vid värderingen av vad som är rätt och rimligt i det konkreta fallet. Att generellt
ange att de kommersiella eller de upphovsrättsliga synpunkterna skall
tillerkännas företräde synes icke vara möjligt. Reklamalstrets karaktär
måste givetvis tillmätas avsevärd betydelse vid värderingen. Svenska annonsörers
förening hemställer att avtal om reklamalster, med hänsyn till de särskilda
förhållandena på området, undantages från förevarande paragraf;
jämkning i sådana avtal bör endast kunna ske enligt avtalslagens bestämmelser.

I redaktionellt avseende anmärker Stockholms rådhusrätt att det sist i lagrummet
gjorda tillägget »efter ty prövas skäligt» synes överflödigt; genom
lagrummet bör förklaras, att villkoret må jämkas eller lämnas utan avseende.

Departementschefen. I flera nya lagar på förmögenhetsrättens område har
upptagits s. k. generalklausuler, som innebär att domstol kan jämka avtalsvillkor,
om tillämpning därav skulle uppenbarligen vara stridande mot
god sed eller eljest otillbörlig. Sådana klausuler finns bl. a. i skuldebrevslagen,
nyttjanderättslagen, lagen om rätten till arbetstagares uppfinningar
och lagen om avbetalningsköp. I likhet med kommittén anser jag det lämpligt
att en bestämmelse i denna riktning upptages även i lagen om upphovsrätt.

Vad angår stadgandets närmare utformning avviker kommitténs förslag

185

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

såtillvida från bestämmelserna i de nyss berörda lagarna, att såsom förutsättning
för jämkning icke angivits att tillämpning av avtalsvillkor är uppenbarligen
otillbörlig utan att avtalet leder till uppenbar obillighet. Vid remissbehandlingen
har anmärkts att skäl till sådan avvikelse icke föreligger.
Ej heller enligt min mening finns anledning att ange förutsättningarna för
jämkning på annat sätt än i de nämnda bestämmelserna. Genom stadgandet
torde sålunda böra föreskrivas att i fall, då tillämpning av villkor som
upptagits i avtal om överlåtelse av upphovsrätt skulle uppenbarligen vara
stridande mot god sed på upphovsrättens område eller eljest otillbörlig,
villkoret må jämkas eller lämnas utan avseende.

Svenska försäljnings- och reklamförbundet har ansett det tveksamt huruvida
hänvisningen till god sed på upphovsrättens område är alldeles lämplig
när det gäller reklamalster; även kommersiella och af färsetiska synpunkter
måste här inverka. Med anledning härav bör framhållas, att det
självfallet icke för de bedömanden det här gäller kan finnas enhetliga normer
över upphovsrättens hela fält utan att speciella förhållanden kan föreligga
inom särskilda områden, vilka då måste beaktas vid prövningen, överhuvudtaget
måste man taga hänsyn till samtliga föreliggande omständigheter,
då fråga om jämkning uppkommer.

Beträffande stadgandets tillämpning har i kommitténs motiv och vid remissbehandlingen
särskilt diskuterats det fallet, att mot engångsersättning
överlåtits en mer eller mindre generell rätt till verket och det sedermera
visar sig att förvärvaren erhåller en avsevärt större vinst än som kunnat
beräknas. För egen del finner jag det vanskligt att göra något mera generellt
uttalande om stadgandets tillämpning i dylikt fall. Hänsyn bör ej
tagas allenast till missförhållande mellan honorar och vinst; såsom förut
understrukits är det nödvändigt att beakta samtliga i det särskilda fallet
föreliggande omständigheter.

Paragrafen bör i princip vara tillämplig pa alla slags överlåtelseavtal, anledning
att undantaga avtal rörande vissa kategorier verk anser jag icke
föreligga.

Avtal om offentligt framförande
30 §.

I paragrafen, som i sak överensstämmer med 32 § kommittéförslaget,
ges regler angående avtal om offentligt framförande.

Gällande rätt. Vissa regler om avtal varigenom författare å annan överlåtit
rätt att offentligen föredraga, utföra eller uppföra ett verk stadgas i
18 § författarlagen. Enligt dess första stycke gäller, att den till vilken rätten
överlåtits är berättigad att, på det sätt överlåtelsen avser, återge verket
överallt och så ofta han finner för gott, men ej att på annan överlåta någon
rätt därtill. Enligt andra stycket skall överlåtelse av detta slag anses

186

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

gälla för en tid av fem år. Vidare stadgas, att i fall då uteslutande rätt att
föredraga, utföra eller uppföra ett verk till någon överlåtits för längre tid
än fem ar, denne under fem på varandra följande år ej begagnat sig därav,
den som överlåtit rätten skall vara oförhindrad att lämna tillstånd till
verkets återgivande även åt andra.

Kommittén. Kommittén framhåller att det endast i några få punkter, som
delvis redan reglerats i gällande rätt, ansetts möjligt och lämpligt att ge
generella stadganden angående avtal om offentligt framförande av litterära
eller konstnärliga verk.

I första stycket första punkten av förevarande paragraf har kommittén
upptagit ett dispositivt stadgande att i fall då rätt att framföra ett verk offentligt
överlåtes, överlåtelsen skall gälla för en tid av tre år och icke medföra
ensamrätt. Beträffande stadgandets första del framhåller kommittén,
att det vore orimligt att ett avtal som icke tidsbegränsats skulle bestå under
hela skyddstiden. Giltighetstiden bör därför begränsas genom bestämmelse
i lag, varvid tiden icke bör sättas alltför lång. Efter några års förlopp
kan förutsättningarna för avtalet vara helt ändrade; exekutörens förmåga
att framföra verket blir en annan, en sångare åldras, en teatergrupp
får en ny sammansättning. Även de ekonomiska förutsättningarna för avtalet
kan ändras. Den föreslagna treårstiden innebär en viss nedsättning i
förhållande till gällande rätt. I fråga om stadgandets senare del erinrar
kommittén om att överlåtelse av rätt till offentligt framförande antingen
kan avse ensamrätt eller också innebära att förvärvaren allenast erhåller
tillstånd att framföra verket (licens), med rätt för upphovsmannen att
lämna sådant tillstånd även åt andra. Där av avtalet framgår vilkendera
överlåtelseformen som åsyftas, skall detta naturligtvis lända till efterrättelse.
Emellertid bör i lagen anges, vilken rätt som tillkommer förvärvaren,
där avtalet icke lämnar tillräcklig ledning för frågans bedömande. Huruvida
på detta område ensamrätt eller licens skall anses vara det normala
är att besvara olika för olika slag av verk, exempelvis teaterpjäser och
musikverk, men i syfte att framtvinga klargörande avtalsbestämmelser har
det ansetts motiverat med en dispositiv regel att överlåtelsen icke medför
ensamrätt. Stadgandet saknar i denna del motsvarighet i gällande rätt.

I första stycket andra punkten har föreslagits en likaledes dispositiv bestämmelse,
att i fall då ensamrätt är avtalad, upphovsmannen likväl själv
må framföra verket eller överlåta rätt därtill åt annan, såframt rätten undei
en tid av tre år ej tagits i bruk. Kommittén anför att motsvarande spörsmål
på förlagsrättens område ansetts böra bedömas med utgångspunkt från
uppfattningen, att förläggaren är skyldig utge verket. Vid överlåtelse av
rätt till offentligt framförande torde man emellertid icke generellt kunna
anse, att förvärvaren är pliktig utnyttja sin rätt; huruvida så är förhållandet
får avgöras med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet.
Ofta är läget sådant, att förvärvaren icke har dylik skyldighet och att passivitet
från hans sida icke i och för sig medför några påföljder. Om förvär -

187

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

varen erhållit ensamrätt att framföra verket, leder emellertid hans underlåtenhet
till att verket överhuvudtaget ej kommer att framläggas för allmänheten;
på grund av ensamrätten är upphovsmannen förhindrad att föranstalta
om framförande i annan ordning. Av hänsyn såväl till upphovsmannen
som till allmänna kulturintressen bör förhindras att förvärvaren
på detta sätt lägger en död hand på verket. Om förvärvaren under viss tid
icke tager rätten i bruk, bör därför gälla att upphovsmannen själv äger
framföra verket eller överlåta rätt därtill åt annan. Bestämmelsen motsvarar
i princip gällande rätt, där tiden dock är satt till fem år.

Till andra stycket har förts bestämmelse att paragrafens regler gäller
endast där ej annat är eller må anses vara avtalat och icke äger tillämpning
på filmverk.

Vad angår stadgandet i 18 § första stycket författar lagen, att den till vilken
rätten överlåtits är berättigad att, på det sätt överlåtelsen avser, återge
verket överallt och så ofta han finner för gott, men ej att på annan överlåta
någon rätt därtill, anför kommittén att det knappast generellt kan sägas,
att förvärvarens rätt skall vara så vidsträckt som anges i stadgandets första
punkt; spörsmålet bör avgöras med hänsyn till omständigheterna i det särskilda
fallet och rådande sedvana. Någon motsvarighet till stadgandet i
denna del har därför icke upptagits i förslaget. Den i stadgandets senare
punkt behandlade frågan om vidareöverlåtelse regleras i förslaget i 28 §.

Remissyttrandena. Det föreslagna stadgandet har icke mött erinringar hos
remissinstanserna. En viss tvekan mot nedsättningen av tidsfristen
n a från nu gällande fem till tre år kommer dock till synes i det av folketshus
föreningarnas riksorganisation avgivna yttrandet; då bestämmelsen är
dispositiv, finner organisationen likväl ej anledning till anmärkning. Teatrarnas
riksförbund understryker att överlåtelse av förevarande slag, om ej
annat avtalats, icke bör gälla kortare tid än tre år. Uppföranderätten överlåtes
i regel av författaren till ett teaterförlag, vilket i sin tur säljer rätten
till teatrarna, vanligen med premiärfrist på minst två år. Förlagen behöver
sålunda tid för placeringen.

Stim, föreningen svenska tonsättare, Skap och svenska musikförläggareföreningen
hemställer, att det måtte införas bestämmelser om skyldighet
för arrangörer av offentliga framföranden att till upphovsmannen eller hans
rättsinnehavare avlämna rapporter om de litterära eller konstnäiliga
verk som ingår i programmet. Ett liknande önskemål framföres av teaterförlag
Arvid Englind aktiebolag.

Departementschefen. De av kommittén föreslagna reglerna angående avtal
om offentligt framförande, vilka i stort sett överensstämmer med gällande
rätt, har lämnats utan erinran vid remissbehandlingen och torde böra upptagas
i lagen med viss redaktionell jämkning. Att reglerna skall gälla endast
där ej annat är eller må anses avtalat framgår av 27 § andra stycket i departementsförslaget.

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

Representanter för kompositörer, musikförläggare och teaterförläggare
har framfört önskemål om skyldighet för arrangörer av offentliga framföranden
att avge rapporter om de litterära eller konstnärliga verk som ingår
i programmet. Rapportskyldigheten kan emellertid regleras i samband med
avtalet om det offentliga framförandet, och någon lagregel i ämnet synes
icke behövlig.

Förlagsavtal
31 §.

I 31—38 §§, vilka motsvarar 33—40 §§ kommittéförslaget, har upptagits
bestämmelser om förlagsavtal. I förevarande paragraf, som motsvarar 33 §
kommittéförslaget, behandlas förlagsavtalets begrepp m. m.

Kommittén. Kommittén anför inledningsvis, att den beträffande förlagsavtal
— i typiska fall avtal varigenom en författare eller kompositör till en
förläggare överlåter rätt att i tryck utge ett litterärt eller musikaliskt verk
— icke funnit skäl föreslå en mera fullständig reglering. Det har dock ansetts
motiverat att införa något mera ingående bestämmelser än dem som nu
gäller. Av stor betydelse vid utformningen av förslagets regler härom har
varit ett normalformulär till förlagsavtal, som 1947 antogs gemensamt av
författarnas och bokförläggarnas nordiska organisationer, nordiska författarrådet
och nordiska bokförläggarrådet. Formuläret är ej avsett för alla
förlagsavtal utan endast för avtal om »romaner, noveller, lyrik och därmed
jämförliga verk» men det torde vara i viss mån vägledande även utanför
detta sitt direkta tillämpningsområde. Det benämnes i kommitténs motiv
det nordiska normalkontraktet. Några bestämmelser har av skäl som anförts
vid dessa ansetts böra erhålla tvingande karaktär.

I första stycket av förevarande paragraf har kommittén upptagit en definition
på förlagsavtal, varigenom anges på vilka slags överlåtelser av upphovsrätt
som de särskilda reglerna om denna avtalstyp skall vara tillämpliga.
Enligt definitionen hänföres härunder avtal, varigenom upphovsmannen
till förläggaren överlåter rätt att genom tryck eller annat dylikt förfarande
mångfaldiga och utge litterärt eller musikaliskt verk eller alster av
bildkonst. Att de förlagsavtalsrättsliga bestämmelserna sålunda gjorts tilllämpliga
även på alster av bildkonst innefattar en utvidgning i förhållande
till gällande rätt; konstverkslagen upptager icke några regler om förlagsrätt.
Utvidgningen motiveras med att även alster av bildkonst mångfaldigas
och utges under former, som är likartade med dem som förekommer vid
utgivning av litterära och musikaliska verk.

Kommittén framhåller att med uttrycket »genom tryck eller annat dylikt
förfarande» endast avses mångfaldigande som sker med tryckpress och liknande.
Typiska exempel är avtal om utgivning av litterärt verk i bokform
och om utgivning av musikaliskt verk i nottryck samt avtal om utgivning
av konstverk i reproduktionstryrck. Såsom tryck kan ej anses stencilering,

189

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

hektografering eller liknande dupliceringsmetoder. Ej heller kan hit foras
mångfaldigande genom fotografi eller ljuskopiering; om reproduktion sker
genom tryck med kliché, som i sin tur framställts genom fotografiska metoder,
sker mångfaldigandet emellertid »genom tryck».

I ett andra stycke har kommittén upptagit stadgande, att manuskript
eller annat exemplar av verket, efter vilket detta skall återges, förblir i upphovsmannens
ägo. Kommittén uttalar att detta i viss mån ligger i sakens
natur, men att en uttrycklig bestämmelse i ämnet ansetts böra inflyta i förslaget.

Remissyttrandena. Beträffande de föreslagna förlagsavtalsreglerna
i allmänhet understryker Flyco, Sveriges författareförening
och föreningen Minerva att dessa, särskilt de tvingande, innefattar en värdefull
förbättring ur upphovsmännens synpunkt.

Å andra sidan ifrågasätter svenska bokförläggareföreningen huruvida förlagsavtalet
överhuvudtaget bör upptagas till reglering; enligt föreningens
mening är i varje fall tvingande regler ej påkallade eller lämpliga. Vid revisionsarbetets
påbörjande i slutet av 1930-talet kunde det möjligen anses nödvändigt
med ett ingripande för att stödja förläggare- och författareorganisationernas
strävan mot vissa enhetliga och tydliga kontraktsformulär, men
situationen är en annan sedan det nordiska normalkontraktet och sedermera
även 1953 års normalkontrakt för ungdomsböcker tillkommit.

Den i förevarande paragraf gjorda bestämningen av tillämpningsområdet
för förlagsavtalsreglerna anses av svenska
bokförläggareföreningen vara för trång. Föreningen påpekar att böcker redan
nu kan framställas genom sådana metoder som fotografi, ljuskopiering,
stencilering, hektografering och liknande duplicering. Det finns anledning
antaga att särskilt fotografiskt mångfaldigande snart kan bli vanligt för
bokframställning. Det bör därför komma till klart uttryck att »annat dylikt
förfarande» avser alla metoder att för läsning eller betraktande mångfaldiga
litterära eller musikaliska verk eller alster av bildkonst. Flgco instämmer
i att ett förtydligande här bör göras. Stim, föreningen svenska tonsättare,
Skap och svenska musikförläggar ef öreningen framför samma yrkande i
fråga om musikaliska verk. Föreningarna framhåller, att enligt praxis inom
musikförlagsbranschen förlagsavtal alltid upprättas, även om verket endast
skall mångfaldigas genom ljuskopiering eller fotokopiering. Särskilt vid
publicering av större orkesterverk nyttjas detta förfarande.

Svea hovrätt ifrågasätter om icke förlagsavtalsbestämmelserna bör äga
tillämpning även på nyttokonst, som ju ofta återges i bildverk.

I redaktionellt avseende framhåller statens konstråd, i anslutning till sin
vid 2 § gjorda anmärkning beträffande uttrycket »framställa exemplar av
verket», att det är språkligt otillfredsställande när i förevarande paragraf
stadgas om rätt alt mångfaldiga och utge alster av bildkonst. Samma erinran
gäller 36 och 37 §§ kommittéförslaget.

Förslaget upptager icke någon begränsning av förlagsavtals giltig -

190

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

h e t s t i d. Styrelsen för svenska landskommunernas förbund ifrågasätter,
med hänsyn till författarnas som regel svaga ställning på bokmarknaden, om
icke giltighetstiden för förlagsavtal borde maximeras till förslagsvis 25 år;
en sådan tvingande regel skulle främja inte bara författarnas utan även den
bokköpande allmänhetens och därmed samhällets intressen.

Departementschefen. Jag biträder kommitténs uppfattning att den nya
lagen bör innehålla vissa bestämmelser rörande förlagsavtal. Frågan i vad
mån bestämmelserna bör göras tvingande kan icke bedömas efter någon generell
princip utan bör prövas med hänsyn till förhållandena i varje särskild
avtalssituation som föreligger till reglering. Jag återkommer till detta spörsmål
vid de stadganden där frågan är aktuell.

Vad angår den av kommittén i förevarande paragraf föreslagna bestämningen
av tillämpningsområdet för förlagsavtalsreglerna har i ett par remissyttranden
uttalats, att hit bör föras även avtal som avser framställning
genom sådana metoder som fotografi, ljuskopiering, stencilering, hektografering
och liknande duplicering, eftersom dessa metoder i stigande omfattning
användes för framställning av böcker och noter. Vidare har ifrågasatts
om icke förlagsavtalsreglerna bör äga tillämpning även på nyttokonst, som
ju ofta återges i bildverk. Vid det nordiska upphovsrättsmötet 1957 har de
danska, finska och svenska delegerade ansett dessa synpunkter befogade;
vad angår det senare påpekandet har de delegerade framhållit att det överhuvudtaget
icke föreligger anledning att inskränka tillämpningen av förlagsavtalsreglerna
med hänsyn till arten av det verk som utgivningen avser.
Jag biträder den uppfattning, varåt de delegerade sålunda givit uttryck.

Angående en av statens konstråd framställd anmärkning mot uttrycket
»mångfaldiga» alster av bildkonst hänvisar jag till vad jag i denna fråga
anfört vid 2 §.

I enlighet med kommitténs förslag torde böra stadgas, att manuskript eller
annat exemplar av verket, efter vilket detta skall återges, förblir i upphovsmannens
ägo.

Såsom vid 27 § berörts skall enligt förslaget upphovsrätt kunna överlåtas
i sin helhet. Jag anser därför icke skäl föreligga att, såsom ifrågasatts i ett
yttrande, genom en tvingande regel maximera tiden för förlagsavtal.

32 §.

I paragrafen, som motsvarar 34 § kommittéförslaget, behandlas utgivningens
omfattning för det fall att särskilt avtal därom saknas.

Gällande rätt. Enligt 17 § första stycket författarlagen må den, som genom
överlåtelse erhållit förlagsrätt till ett verk, ej utge mer än en upplaga, vilken
ej må överstiga ettusen exemplar. I konstverkslagen finns, såsom förut
berörts, överhuvud icke några bestämmelser om förlagsrätt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

191

Kommittén. Kommittén framhåller att parterna vid ingåendet av förlagsavtal
har att taga ställning till vilken omfattning utgivningen skall få. Förläggarens
rätt kan härvid på förhand inskränkas till en eller visst antal upplagor,
men han kan också erhålla rätt att utge verket i obegränsad utsträckning.
Enligt det nordiska normalkontraktet har förläggaren rätt att utge
verket dels i en första upplaga omfattande visst av parterna bestämt antal
exemplar, dels därefter i nya upplagor i det antal exemplar som förläggaren
bestämmer. Att omfattningen av förläggarens utgivningsrätt fastställes i avtalet
är av särskild vikt, när upphovsmannens honorar utgår som engångsersättning.
Såsom en anvisning för parterna att i avtalet intaga föreskrift
härom bör i lagen anges, vilken rätt som skall tillkomma förläggaren, om
parterna underlåter att själva träffa överenskommelse i ämnet. Naturligt
är, att förläggaren i sådant fall icke skall äga utge mer än en upplaga, omfattande
ett visst högsta antal exemplar. I enlighet härmed har kommittén
i förevarande paragraf upptagit stadgande att förläggaren, där ej annat är
eller må anses vara avtalat, har rätt att utge en upplaga, vilken ej må överstiga
av litterärt verk 2 000, av musikaliskt verk 500 och av konstverk 200
exemplar.

I paragrafens andra stycke har upptagits en definition på det inom förlagsrätten
betydelsefulla begreppet upplaga; härmed skall förstås vad förläggaren
på en gång låter framställa. Genom stadgandet bestämmes i första
hand vilken innebörd begreppet äger i förslaget, bl. a. i paragrafens första
stycke. Bestämmelsen fastslår tillika, vilken betydelse termen skall tilläggas
där den användes i förlagsavtal; då bestämmelsen är dispositiv, kan parterna
emellertid överenskomma att använda uttrycket i annan mening än enligt
förslaget. I motiven anföres, att en upplaga är i stadgandets mening
framställd då den är tryckt; till framställningen hänföres således icke häftning
eller bindning. I sådana fall då vissa ark av tekniska eller ekonomiska
skäl tryckes i större antal exemplar än andra får upplagan anses tryckt
endast i så stort antal exemplar som motsvaras av antalet kompletta exemplar
av verket. Om delar av verket tryckes i skilda repriser, kan det naturligtvis
stundom vara svårt att direkt tillämpa den föreslagna definitionen; i
dylika fall får efter omständigheterna avgöras, när en upplaga av verket är
tryckt och framställningen av en ny upplaga vidtager.

Remissyttrandena. Stim, föreningen svenska tonsättare, Skap och svenska
musikförläggareföreningen anser upplagesiffran för musikaliska
verk böra sättas till 1 000 exemplar, vilket antal enligt föreningarnas mening
bättre skulle motsvara praxis i fråga om utgåvor i tryck. Föreningen svenska
affischtecknare anser den för konstverk angivna upplagesiffran böra sättas
högre, med hänsyn till förhållandena inom reklambranschen.

Sveriges författareförening och föreningen Minerva framför önskemål om
att förläggarens rätt att framställa överskottscxemplar regleras genom
särskilt stadgande. Det nordiska normalkontraktet innehåller vissa regler
härom. Anledning finns emellertid för antagande, att överskottsexemplar

192

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

i åtskilliga fall tryckes i större antal än som förläggaren varit berättigad till
enligt kontraktet eller att överskottsexemplar sålts av förläggaren, utan att
författaren erhållit honorar. Det synes uteslutet för författarna att utan en
uttrycklig, tvingande lagbestämmelse vinna respekt för sina berättigade intressen
i detta hänseende.

Departementschefen. Såsom kommittén föreslagit bör utgivningsrätten,
om ej annat är eller må anses avtalat, endast omfatta en upplaga. Beträffande
litterära verk och konstverk torde upplagesiffran böra bestämmas
enligt kommitténs förslag, d. v. s. till 2 000 resp. 200 exemplar. I fråga om
musikaliska verk torde, såsom framhållits i några remissyttranden, ett
något högre antal än de 500 exemplar som föreslagits av kommittén bättre
motsvara praxis. I enlighet med en rekommendation av det nordiska upphovsrättsmötet
1957 vill jag föreslå att antalet sättes till 1 000.

I förevarande paragraf torde jämväl i överensstämmelse med kommitténs
förslag anges vad som avses med upplaga.

Ett par remissinstanser har yrkat att förläggarens rätt att framställa
överskottsexemplar skall regleras genom särskilt, tvingande stadgande.
Några befogade anmärkningar mot den praxis som tillämpas vid upprättande
av avtal på området synes emellertid ej ha framkommit och jag anser
lagbestämmelser i ämnet icke vara erforderliga.

33 §.

Paragrafen, som motsvarar 35 § första stycket kommittéförslaget, innehåller
regler om förläggarens utgivningsplikt.

Kommittén. Kommittén anför inledningsvis, att förlagsavtalet som en betydelsefull
rättsföljd medför skyldighet för förläggaren att utge verket och
sörja för dess spridning. Ur upphovsmannens synpunkt är förlagsavtalets
funktion, att verket blir utgivet och sålunda når ut till publiken. Genom avtalet
måste förläggaren anses åtaga sig att med sin erfarenhet, sin förmåga
som affärsman och sin organisation verka för tillgodoseende av detta upphovsmannens
intresse. Gällande svensk rätt innehåller icke några uttryckliga
föreskrifter i ämnet. I praxis har emellertid fastslagits, att förläggarens
försummelse att utge verket medför skyldighet för honom att ersätta
den skada, som därigenom vållas upphovsmannen (NJA 1899 s. 38). Däremot
torde ovisshet råda om vilken innebörd utgivningsplikten i övrigt
äger. Enligt kommitténs mening är detta spörsmål så betydelsefullt att det
bör upptagas till reglering i lag. Ett stadgande härom har fått sin plats i
förevarande paragraf. I första stycket har kommittén upptagit föreskrift, att
förläggaren skall vara pliktig att utge verket inom skälig tid, på sedvanligt
sätt sörja för dess spridning och fullfölja utgivningen i den omfattning, som
betingas av möjligheterna till avsättning och övriga omständigheter. Försummas
det, skall upphovsmannen äga häva avtalet och behålla uppburet
honorar. Har upphovsmannen lidit skada, som ej därav täckes, skall den

193

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

ock ersättas. Enligt andra stycket skall avtalsbestämmelse, som till upphovsmannens
nackdel avviker från vad i paragrafen stadgas, vara utan verkan.

I motiven anför kommittén till en början, att frågan vad som är skälig
tid självfallet får avgöras med ledning av rådande sedvana, i den mån
denna kan godtagas, och under beaktande av omständigheterna i det särskilda
fallet. Stor häns>n måste härvid tagas till verkets art och omfatning.
För verk av högaktuellt intresse, exempelvis vissa reportageböcker,
inlägg i den politiska eller kulturella debatten och liknande, har upphovsmannen
anspråk på större skyndsamhet än eljest. I andra fall är det klart
att utgivningen måste taga mycket lång tid, t. ex. då fråga är om större
handböcker och liknande arbeten. Ett annat exempel är att utgivning av
musikaliska verk av tekniska skäl ofta kan kräva avsevärd lid. I vad mån
oförutsedda hinder, såsom pappersransonering, arbetskonflikt och liknande,
kan medföra en förlängning av den tid, som eljest skulle ansetts skälig,
får avgöras enligt allmänna rättsgrundsatser.

Kommittén anför härefter att en i diskussionen livligt uppmärksammad
fråga är, huruvida utgivningsplikten bör begränsas till verkets första upplaga
eller om förläggaren, där han har rätt att utge ytterligare upplagor,
också har skyldighet att göra detta i den mån marknaden erbjuder möjlighet
härtill. Vilken ståndpunkt gällande svensk rätt intager av tveksamt.
Från förläggarhåll har gjorts gällande, att utgivningsplikten endast bör avse
första upplagan; sedan denna utkommit, bör det stå förläggaren helt fritt
att ensam avgöra, huruvida och i vilken omfattning utgivningen bör fortsättas.
Enligt kommitténs mening leder emellertid de överväganden, som
överhuvudtaget motiverar att förlagsavtalet anses innefatta en plikt för
förläggaren att utge verket, till att denna skyldighet icke alltid kan begränsas
på detta sätt. Om en första upplaga slutsålts men tydligt är, att
det fortfarande finns sådan efterfrågan på verket att en ny upplaga kan få
avsättning, bör upphovsmannen kunna kräva att en sådan kommer ut.
Hans ideella intresse att nå ut till publiken påkallar, att exemplar bålles tillgängliga
för den köpande allmänheten. Vad angår upphovsmannens ekonomiska
intressen må beaktas, att han i allmänhet har royalty på försålda
exemplar och att del alltså är av betydelse för honom, att så många exemplar
som möjligt säljes. Även om han erhållit engångshonorar, är det av
vikt för honom, att hans namn genom fortsatt utgivning blir känt i så vida
kretsar som möjligt; i huvudsak tillhör detta den ideella sidan av spörsmålet,
men förhållandet kan ha betydelse även för upphovsmannens utkomstmöjligheter
i framtiden. Av anförda skäl bör förläggaren principiellt
vara skyldig fullfölja utgivningen, där försäljningsmöjligheterna kan anses
motivera detta.

1 fortsättningen framhåller kommittén, att vissa svårigheter möter, då
det gäller att i lagtext bestämma i vilken omfattning utgivning av nya upplagor
bör äga rum. Såsom nyss antytts bör i första hand hänsyn tagas till
marknadens efterfrågan. Det avgörande bör vara, om man kan räkna med

111 liihaiKj till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 17

194 Kungi. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

så stor avsättning, att det är affärsmässigt motiverat att utge en ny upplaga.
Ett typiskt exempel härpå är, att utgivningen avser ett högaktuellt
verk, som röner stor efterfrågan i bokhandeln; förläggaren är här icke berättigad
att godtyckligt avbryta utgivningen. Å andra sidan bör förläggaren
i vissa fall vara berättigad underlåta utgivning. Frågan härom är ett specialfall
av det allmänna, i förslaget icke reglerade spörsmålet under vilka
omständigheter det bör vara tillåtet för en part att rygga ett förlagsavtal.
Kommittén har icke funnit tillräckliga skäl att besvara detta spörsmål på
annat sätt än att det blir att bedöma enligt allmänna rättsgrundsatser. I
anslutning härtill framhåller kommittén att en förläggare bör vara berättigad
att rygga avtalet på grund av bristande förutsättning, exempelvis om
vad som tidigare framstått som ett diktat verk befinnes vara en kränkande
eller indiskret skildring av levande människor, eller om eljest verket befinnes
vara av helt annan art eller valör än vad förläggaren förstått eller
bort förstå då det blev antaget. Däremot kan i regel icke den omständigheten,
att förläggaren kommer till en annan uppfattning om verket i konstnärligt,
moraliskt, politiskt eller religiöst hänseende, berättiga honom att
avbryta utgivningen. Nu anförda synpunkter har kommittén sökt sammanlatta
i bestämmelsen, att utgivningen skall fullföljas i den omfattning, som
betingas av möjligheterna till avsättning och övriga omständigheter.

Såsom förut berörts innefattar utgivningsplikten jämväl skyldighet att
sörja för att verket sprides. Kommittén framhåller, att inom olika branscher
olika former för spridningen kan ifrågakomma. I sakens natur ligger,
att spridningen bör ske på det inom den ifrågavarande branschen sedvanliga
sättet; för fullständighetens skull har detta utsagts i texten.

Vad angår de påföljder, som bör inträda om förläggaren försummar sin
utgivningsplikt, erinrar kommittén om att enligt gällande rätt sådan försummelse
medför skyldighet för honom att ersätta den skada, som därigenom
vållas upphovsmannen. Att dylik skadeståndsskyldighet föreligger
bör fastslås i lag. Enligt kommitténs mening bör upphovsmannen emellertid
jämväl äga häva avtalet; upphovsmannen bör nämligen erhålla möjlighet
att utge verket på annat håll. I överensstämmelse med det anförda gäller
enligt det föreslagna stadgandet att upphovsmannen, om förläggaren
försummar sin utgivningsplikt, äger häva avtalet och fordra skadestånd.
Kommittén anför vidare, att förläggaren på skadeståndet bör äga avräkna
i förskott utgivet honorar. Skulle skadan understiga detta, borde överskjutande
del av forskottet eller, där skada ej uppstått, hela förskottet återbaras.
Emellertid är det kännetecknande för honorarpraxis på detta område,
att i avtalet stadgade förskott aldrig behöver återbetalas utan betraktas
på samma sätt som en handpenning eller liknande. I enlighet härmed
skall upphovsmannen enligt förslaget städse äga behålla uppburet honorar.

Beträffande det föreslagna andra stycket framhåller kommittén att utgivnmgsphkten
är att anse som grundad i förlagsavtalets natur. Den utgör en
så väsentlig rättsföljd av detta, att det icke bör tillåtas förläggaren att genom
förbehåll sätta reglerna härom ur kraft.

195

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

Kommittén uttalar slutligen, att förläggaren i vissa fall kan ha ett berättigat
intresse att få ett verk på hand utan skyldighet att utge det, och att det
i så fall finns möjlighet att utforma överenskommelsen såsom ett optionsavtal.
Intresse härav kan förläggaren särskilt ha beträffande arbeten som
utföres på förläggarens beställning; denne kan ju vid avtalet icke på förhand
veta om arbetet blir sådant, att han vill åtaga sig ansvar för utgivning
därav, men han bör å andra sidan vara skyddad mot att författaren till annan
förläggare överlåter rätten till arbetet.

Remissyttrandena. Mot utformningen av bestämmelserna om förläggarens
utgivningsplikt i första stycket har riktats erinran endast
av Sveriges ungdomsförfattareförening, som anser uttrycket »skälig tid» vara
alltför vagt.

Flyco understryker betydelsen för upphovsmannen av att bestämmelserna,
såsom föreslås i stadgandets andra stycke, göres tvingande. Det finns
en allmän tendens hos förläggarna att genom utnyttjande av sin ekonomiska
överlägsenhet förskaffa sig fördelaktiga villkor. Nordiska normalkontraktet
innehåller visserligen bestämmelser om utgivningsplikt men kontraktet utgör
ej tillräckligt skydd, då det när som helst kan uppsägas och dessutom
har ett strängt begränsat tillämpningsområde; det gäller endast mellan författareföreningens
och bokförläggareföreningens medlemmar och blott beträffande
de kategorier av verk som däri anges. Att lösa hithörande frågor
med tillämpning av jämkningsregeln i 29 § skulle medföra besvär och kostnader
för upphovsmannen, något som ofta kunde få honom att avstå från
att hävda sin rätt. En rättegång kan också medföra dröjsmål med och extra
svårigheter för utgivningen.

Flera remissinstanser avstyrker att bestämmelserna göres tvingande.
Stockholms rådhusrätt framhåller att tvingande bestämmelser på avtalsrättens
område i allmänhet stadgas för att bereda skydd åt part, som antages
på grund av sin svagare ställning i avtalsförhållandet vara i särskilt behov
därav. Det kan också förekomma, att en tvingande regel motiveras av något
mera renodlat samhällsintresse. I förevarande fråga synes — med beaktande
bl. a. av innehållet i 29 § — icke något skäl kunna med fog åberopas till
stöd för det föreslagna stadgandet. I varje fall bör bestämmelsen om att
upphovsmannen skall äga behålla uppburet honorar icke göras tvingande.
Styrelsen för Sveriges advokatsamfund anser att tvingande bestämmelser,
vilka är avsedda att vara ett skydd för författaren, sannolikt ofta kommer
alt verka till dennes nackdel; med tanke på den skadeståndsskyldighet, som
enligt förslaget skulle förekomma, torde förläggaren icke våga binda sig för
ett kontrakt förrän han kunnat fastslå, att samtliga förutsättningar för eu
utgivning föreligger. Man kommer därför, på sätt kommittén antytt, i stor
utsträckning att använda sig av optionsavtal. I så fall kommer lagbestämmelserna
att vara tämligen meningslösa.

Svenska bokförläggareföreningen anför betänkligheter mot att göra hithörande
bestämmelser tvingande främst såvitt avser utgivning av översätt -

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

ningar och utgivning av nya upplagor. Frågan om behandlingen av översättningar
diskuteras av föreningen i anslutning till 40 § kommittéförslaget.
Vad angår nya upplagor anföres att det ofta är ett affärsmässigt svårt avgörande
förläggaren har att träffa, då han skall besluta om tryckning av
nya upplagor. Även om ett verk snabbt tager slut hos förlaget, händer det
icke sällan att bokhandlarna missräknat sig på dess säljbarhet och efter
något halvår returnerar så stort antal exemplar, att ett tilltryck av en ny
upplaga skulle vara en förlustaffär. Å andra sidan kan det kanske i efterhand
visa sig, att utöver vad som faktiskt tryckts en ytterligare upplaga
skulle ha kunnat säljas. Det är enligt föreningens mening en förutsättning
för en sund och även för författarna givande förlagsverksamhet, att förläggarna
har möjlighet att avgöra, om de vill trycka nya upplagor, utan att ha
ett latent skadeståndshot hängande över sig. Enligt det nordiska normalkonliaktet,
som är utformat som en kombination av förlags- och optionsavtal,
har förläggaren också sådan möjlighet. Att döma av uttalanden från ledamöter
av kommittén skulle normalkontraktet emellertid icke vara förenligt
med förslaget. Förslagets genomförande skulle då framtvinga en omläggning
av kontraktet, trots att detta i snart tio år fungerat tillfredsställande och
icke i något enda fall givit anledning till anmärkning. Överhuvudtaget är
frågan om förläggarnas utgivningsplikt beträffande nya upplagor mera principiell
än praktiskt betydelsefull; det synes då icke föreligga skäl att göra
bestämmelserna härom tvingande. Oskäliga utgivningsfrister och andra avtalsklausuler,
som är oförenliga med god sed på upphovsrättens område, kan
tillräckligt effektivt angripas med stöd av stadgandet i förslagets 29 §. Utan
tvivel är det, då fråga är om första utgivningen av originalverk, riktigt, såsom
i motiven sägs, att utgivningsplikten är grundad i förlagsavtalets natur
och att det icke bör tillåtas förläggarna att genom förbehåll undandraga sig
denna plikt. Men att därför göra förevarande paragraf tvingande synes onödigt.

Förslaget avstyrkes vidare av Sveriges radio, som åberopar sin principiella
tveksamhet mot att tvingande avtalsregler införes i den nya lagen, och av
Stockholms handelskammare, som hänvisar till att det nordiska normalkontraktet
ingående reglerar utgivningsplikten och att några olägenheter vid
den praktiska tillämpningen av detta icke försports.

Svea hovrätt intager en tveksam hållning till förslaget. Hovrätten förklarar
att den icke äger närmare kännedom om de missförhållanden, som kan
förekomma på förlagsavtalens område och kan påkalla införandet av den
föreslagna regeln, och att hovrätten därför icke ansett sig böra avge något
bestämt uttalande om nödvändigheten av att i nu berörda hänseende inskränka
avtalsfriheten. Hovrätten finner emellertid stadgandet ge anledning
till viss erinran och anför härutinnan i stort sett samma synpunkter som
övriga mot förslaget kritiska instanser.

Departementschefen. Såsom kommittén anfört bör i förlagsavtalet anses
ligga att förläggaren påtager sig skyldighet att utge verket och sörja för dess

197

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

spridning. Det synes lämpligt att innebörden av denna skyldighet regleras
i lagen. Kommitténs förslag i detta avseende går ut på, att förläggaren skall
vara pliktig att utge verket inom skälig tid, på sedvanligt sätt sörja för dess
spridning och fullfölja utgivningen i den omfattning, som betingas av möjligheterna
till avsättning och övriga omständigheter. Förslaget synes väsentligen
ej ge anledning till erinran. Att, såsom yrkats i ett remissyttrande,
närmare ange när utgivningen skall ske är självfallet icke möjligt med hänsyn
till det sätt på vilket förhållandena kan växla i de enskilda fallen. Då
förläggarens plikt förklarats innefatta jämväl skyldighet att fullfölja utgivningen
i den omfattning, som betingas av möjligheterna till avsättning och
övriga omständigheter, innebär detta på sätt kommittén utvecklat, att även
nya upplagor skall utges om de angivna betingelserna föreligger. Med hänsyn
till vad svenska hokförläggareföreningen anfört vill jag understryka,
att förslaget icke förutsätter en mera ingående prövning av föreliggande
försäljningsmöjligheter än som normalt förekommer i den bransch varom
fråga är. Om å andra sidan en sådan prövning skulle ge vid handen att eu
ny upplaga är affärsmässigt motiverad, hör förläggaren vara skyldig föranstalta
därom. Uppkommer i efterhand fråga huruvida ny upplaga borde ha
givits ut, skall bedömningen självfallet avse förhållandena sådana de gestaltade
sig då frågan om utgivningen var aktuell; om dessa icke innefattade
tillräckliga skäl att ge ut en ny upplaga, är det utan betydelse att man till
äventyrs efteråt kan påvisa att en ny upplaga skulle ha kunnat säljas.

I enlighet med kommitténs förslag bör jämväl upptagas stadgande om
rätt för upphovsmannen att vid försummelse från förläggarens sida häva
avtalet samt därvid behålla uppburet honorar och eventuellt uppbära skadestånd.

Principen om förläggarens utgivningsplikt är självfallet av väsentlig betydelse
för upphovsmannen och kommittén har med hänsyn härtill föreslagit
att bestämmelserna härom skall vara tvingande. Mot förslaget i denna
del har emellertid riktats invändningar, icke blott av representanter för förläggarna
och andra företagare utan också från andra hall, bl. a. Svea hovrätt,
Stockholms rådhusrätt och advokatsamfundets styrelse. I praktiken
torde denna fråga vara av jämförelsevis ringa betydelse, eftersom en förläggare
regelmässigt har samma intresse som upphovsmannen av att verket
vinner största möjliga avsättning; några exempel på missbruk av den
nuvarande avtalsfriheten är knappast kända, i varje fall icke från senare
år. Spörsmålet bör emellertid övervägas även ur principiella synpunkter. I
princip bör gälla att man i de normala fallen icke godtager klausuler genom
vilka förläggaren åsidosätter utgivningsplikten. 1 mera speciella lägen
kan det emellertid föreligga ett legitimt intresse att göra törbehåll beträffande
utgivningen; om fråga exempelvis är om ett beställt arbete, är det
rimligt alt förläggaren äger göra utgivningen beroende av att han finner sig
kunna godtaga arbetet när detta framlägges eller av alt marknadsförhållandena
då icke väsentligen ändrats. Denna synpunkt har även anförts av kommittén,
som emellertid ansett frågan i detta fall böra lösas genom att par -

198

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

terna icke upprättar förlagsavtal utan optionsavtal. Då enligt förslaget varje
avtal som ger förläggaren rätt att utge verket är ett förlagsavtal, skulle det
dock många gånger vara svårt att ur den synpunkt varom nu är fråga skilja
mellan options- och förlagsavtal. Att generellt göra reglerna om utgivningsplikten
tvingande torde därför ej vara lämpligt. Ett system med undantagsbestämmelser
för särskilda fall torde å andra sidan bli onödigt komplicerat
och skulle för övrigt knappast kunna utformas så att det täckte alla de särskilda
situationer som här kunde uppstå. Den mest ändamålsenliga lösningen
synes vara att göra stadgandet dispositivt. Denna ståndpunkt har
också intagits av de delegerade vid det nordiska upphovsrättsmötet år 1957.
De med största sannolikhet sällsynta fall då fråga uppkommer huruvida
en förläggare äger åberopa ett avtalsvis gjort förbehåll om att han icke
skulle vara skyldig utge verket torde få lösas på grundval av den allmänna
jämkningsregeln i 29 §. I enlighet med det anförda torde andra stycket i
kommitténs förslag få utgå. Den allmänna hänvisningen om dispositiva
regler i 27 § andra stycket i departementsförslaget omfattar även förevarande
paragraf.

34 §.

I paragrafen, som i sak överensstämmer med 36 § kommittéförslaget,
stadgas vissa frister för utgivningen.

Gällande rätt. Enligt 17 § andra stycket författarlagen gäller, att om innehavare
av förlagsrätt till ett verk icke inom två år efter det författaren avlämnat
fullständigt manuskript utgivit verket, hans förlagsrätt förfaller
och författaren äger behålla vad han redan må ha uppburit i betalning. I
tredje stycket stadgas, att om utgivet verk utgått ur bokhandeln och förläggaren
har rätt att utge ny upplaga, författaren äger påfordra verkets förnyade
utgivande; utges verket icke på nytt inom ett år från det han därom
gjort framställning hos förläggaren, skall vad i andra stycket sägs gälla.
Reglerna är dispositiva.

Kommittén. Kommittén framhåller att det, såsom berörts vid 35 § i dess
förslag, i ett förlagsrättsligt avtalsförhållande är av stor betydelse för upphovsmannen,
att han äger rätt att häva avtalet om verket icke blir utgivet,
så att han kommer i tillfälle att få detta antaget på annat förlag. I överensstämmelse
härmed gäller enligt nämnda stadgande, att upphovsmannen äger
häva avtalet om förläggaren försummar sin utgivningsplikt, d. v. s. om
denne dröjer oskäligt länge med att utge verket. Den omständigheten, att
verket ännu efter en längre tids förlopp icke utkommit, behöver likväl icke
alltid betyda att förläggaren gjort sig skyldig till försummelse, och även
om så är händelsen, kan upphovsmannen sakna möjlighet att styrka förhållandet.
I ett sådant fall kan upphovsmannen därför icke häva avtalet
med stöd av 35 §. Där den tid som förflutit är mera avsevärd, bör upphovsmannen
emellertid, enligt kommitténs mening, oavsett om dröjsmålet är

199

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

att tillskriva försummelse från förläggarens sida, äga möjlighet att vända
sig till annan förläggare. Av anförda skäl har i förevarande paragraf stadgats
frister för utgivningen, efter vilkas utgång upphovsmannen, om verket
ännu ej blivit utgivet, skall äga rätt att häva avtalet.

Enligt bestämmelse i första punkten skall fristen i allmänhet vara två
år; i det nordiska normalkontraktet har motsvarande tid, i enlighet med internationell
sedvänja rörande utgivning av skönlitteratur, satts till 18 månader.
För musikaliska verk skall tiden vara fyra år, vilket sammanhänger
med att utgivning av sådana verk regelmässigt måste planeras på tämligen
lång sikt. Frist skall enligt bestämmelsen räknas från det upphovsmannen
avlämnat fullständigt manuskript eller annat exemplar som skall mångfaldigas;
som exempel nämner kommittén teckning eller skiss.

Där avtalet häves, borde enligt allmänna regler upphovsmannen återbära
erhållet förskottshonorar. Av samma skäl som kommittén anfört under 35 §
stadgar emellertid förslaget, att upphovsmannen skall äga behålla vad han
i sådant hänseende uppburit.

Vad hittills sagts har avseende på det fallet, att verket överhuvudtaget
icke utges. Motsvarande spörsmål uppkommer, uttalar kommittén, om verket
utgivits men sedermera utgått i handeln och förläggaren, oaktat han
har rätt därtill, icke föranstaltar om ny upplaga. Särskilt i detta läge torde
det ofta vara svårt att göra gällande, att förläggarens underlåtenhet är att
anse som försummelse; såsom kommittén anfört vid 35 § är förläggaren
skyldig utge ny upplaga endast om det kan beräknas, att en sådan vinner
erforderlig avsättning. Om förläggaren icke vill utge en ny upplaga, bör
emellertid upphovsmannen själv ha möjlighet att göra detta. Även i detta
fall bör han därför vara berättigad att häva avtalet. Förläggaren har emellertid
ett anspråk på, att en sådan åtgärd icke vidtages förrän viss tid förflutit
efter det, att upphovsmannen uttryckligen begärt att en ny upplaga
skall utges. Tiden, som alltså bör räknas från det att sådan begäran gjorts,
synes enligt kommitténs mening lämpligen kunna sättas till ett år; i det
nordiska normalkontraktet är motsvarande tid nio månader. Även i förevarande
fall bör gälla, att upphovsmannen äger behålla uppburet honorar.
I enlighet med det anförda utformade bestämmelser har upptagits i paragrafens
andra punkt.

Paragrafens bestämmelser skall enligt förslaget gälla endast där annat ej
är eller må anses vara avtalat. Kommittén framhåller att längre frister än
de i lagen föreskrivna i många fall är erforderliga; dessa är nämligen främst
avpassade för utgivning av skönlitterära och musikaliska verk men i allmänhet
för korta för exempelvis facklitteratur.

Remissyttrandena. Mot det föreslagna stadgandet har under remissbehandlingen
riktats anmärkningar endast av Sveriges författareförening och
föreningen Minerva, som förordar att utgivningsfristerna beträffande litterära
verk, i anslutning till det nordiska normalkontraktet, sättes till 18
månader för första upplagan och nio månader för ny upplaga.

200

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

Departementschefen. Förevarande i kommittéförslaget upptagna stadgande
om viosa frister för utgivningen synes ej ge anledning till erinran. Eftersom
paragrafen principiellt avser alla slags verk, synes fristerna böra göras
något längre än enligt det nordiska normalkontraktet som har ett begränsat
tillämpningsområde. I speciella fall kan skälig utgivningstid för övrigt vara
betydligt längre än de i paragrafen stadgade fristerna. Då stadgandet såsom
framgår av 27 § andra stycket i departementsförslaget är dispositivt, kan
parterna emellertid i sådana fall förlänga utgivningstiden.

35 §.

I paragrafen, som motsvarar 37 § första och andra styckena kommittéförslaget,
har upptagits ett stadgande med vissa bestämmelser om redovisning
m. m.

Kommittén. I anslutning till gammal praxis och till ett motsvarande stadgande
i det nordiska normalkontraktet har kommittén i paragrafens första
stycke upptagit en regel om skyldighet för förläggaren att tillställa upphovsmannen
intyg från tryckeriet eller den som eljest mångfaldigar verket
om antalet framställda exemplar, s. k. tryckerisedel. Andra stycket behandlar
förläggarens redovisningsskyldighet. Har under räkenskapsår skett försäljning
för vilken upphovsmannen har rätt till honorar, skall förläggaren
inom nio månader efter årets slut tillställa honom redovisning, angivande
försäljningen under året samt restupplagen vid årsskiftet. Även eljest äger
upphovsmannen efter redovisningsfristens utgång på begäran erhålla uppgift
om restupplagan vid årsskiftet. Jämväl dessa regler har förebild i det
nordiska normalkontraktet. Enligt tredje stycket skall avtalsbestämmelse,
som till upphovsmannens nackdel väsentligen avviker från vad i paragrafen
stadgas, vara utan verkan.

Remissyttrandena. Bestämmelserna i första och andra styckena föranleder
icke erinringar i remissvaren i vidare män än att Stim, föreningen svenska
tonsättare, Skap och svenska musikförlåggareföreningen anser undantag
från förläggarens skyldighet att avlämna tryckerisedel böra göras
lör fall, då bearbetare och liknande upphovsmän endast i mindre mån medarbetat
i verket och enligt förlagsavtalet blott har rätt till engångsersättning.
Som exempel nämnes, att någon utför piano- och orkesterarrangemang
av schlagermelodier eller redigerar och översätter allsångsblad, körblad
o. dyl. för skolundervisning. Sådan upphovsman har ej något intresse att
få uppgift om tryckningen. Skyldighet att lämna tryckerisedel skulle å andra
sidan medföra en utomordentligt hård belastning på förlagen, både ekonomiskt
och ansvarsmässigt, och i sista hand leda till kostnadsfördyringar
för den köpande allmänheten. Undantag bör vidare göras för fall, då verket
mångfaldigas i ett begränsat antal exemplar genom andra metoder än
iryck, exempelvis ljuskopiering och fotostatkopiering.

201

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

Flyco understryker att föreskrifterna, såsom föreslagits i tredje stycket,
bör vara tvingande. Bestämmelsen härom avstyrkes däremot av styrelsen
för Sveriges advokatsamfund, Sveriges radio och Stockholms rådhusrätt.

Departementschefen. Såsom kommittén föreslagit bör upphovsmannens
principiella anspråk på att från förläggaren erhålla s. k. tryckerisedel samt
redovisning fastslås i lagen. Att göra reglerna härom tvingande synes dock
ej erforderligt. Behovet av skydd för upphovsmannen mot oförmånliga avtalsbestämmelser
synes vara tillräckligt tillgodosett genom föreskriften i
29 §.

I fråga om skyldigheten att avlämna tryckerisedel har vid remissbehandlingen
anmärkts, att undantag borde göras för fall, då bearbetare och
liknande upphovsmän endast i mindre mån medarbetat i verket och blott
har rätt till engångsersättning. Det synes också riktigt, att tryckerisedel ej
skall behöva lämnas i dylika fall. Om stadgandet blir dispositivt, kan förläggaren
emellertid avtalsvis fritaga sig från skyldighet i detta avseende.

Det torde ligga i sakens natur, att förläggaren icke kan med laga verkan
friskriva sig från den principiella skyldigheten att redovisa; möjligheten att
— inom ramen för vad som enligt 29 § är godtagbart — avtala andra regler
än de lagstadgade hänför sig alltså närmast till formen för redovisningen.

36 §.

I paragrafen, som i sak överensstämmer med 38 § kommittéförslaget, har
upptagits ett stadgande om ändringar i ny upplaga.

Kommittén. Kommittén anför att då verket utges i ny upplaga, detta vanligen
sker i oförändrad form. I åtskilliga fall, såsom då partier av verket
tryckts i förväg eller verket tryckes med stående sats, är det också ett ekonomiskt
intresse för förläggaren alt ändringar icke utan skäl vidtages i verket.
Å andra sidan kan det under vissa förhållanden vara av betydelse för
upphovsmannen att göra ändringar för nya upplagor. Särskilt beträffande
facklitteratur, handböcker, populärvetenskaplig litteratur, skolböcker och
liknande har upphovsmannen intresse att genomse verket för tillägg och
ändringar, som kan föranledas t. ex. av den senaste tidens utveckling eller
av att upphovsmannen i en eller annan punkt ändrat åsikt. I fråga om skönlitterära
och musikaliska verk kan upphovsmannen av konstnärliga skäl
vilja företaga ändringar i senare upplagor. I regel torde det också vara förenligt
med förläggarens intressen att upphovsmannen i nu berörda fall får
tillfälle att göra ändringar, i den mån de kan vidtagas utan oskälig kostnad
och icke ändrar verkets karaktär. Då konfliktsituationer kan uppstå,
bör emellertid enligt kommitténs mening, i viss anslutning till bestämmelser
därom i det nordiska normalkontraktet, genom en dispositiv regel fastslås,
att upphovsmannen under nämnda förutsättningar äger vidtaga änd -

202

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

ringar i verket. Enligt det i ämnet föreslagna stadgandet, som upptagits i
förevarande paragraf, skall i fall då framställning av ny upplaga påbörjas
senare än ett år efter det föregående upplaga utgavs, upphovsmannen, där
ej annat är eller må anses vara avtalat, dessförinnan erhålla tillfälle att
göra sådana ändringar, som kan vidtagas utan oskälig kostnad och icke
ändrar verkets karaktär.

Departementschefen. Förevarande paragraf, som innehåller ett nytt, dispositivt
stadgande om rätt för upphovsmannen att göra ändringar i verket
för ny upplaga, har lämnats utan erinran vid remissbehandlingen och bör
upptagas i lagen. Att bestämmelserna i stadgandet skall gälla endast där
annat ej är eller må anses avtalat framgår av 27 § andra stycket i departementsförslaget.

37 §.

Paragrafen, som motsvarar 39 § kommittéförslaget, upptager regler om
förläggarens ensamrätt.

Kommittén. Kommittén framhåller att i förlagsavtalets begrepp, sådant
detta bestämts i förslaget, icke ingår att förläggaren äger ensamrätt att
utge verket. Om annat icke är eller må anses vara avtalat, bör förlagsavtalet
emellertid — i motsats till vad fallet är vid avtal om offentligt framförande
— grunda ensamrätt för förläggaren, så att upphovsmannen icke har
rätt att på nytt utge verket förrän den eller de upplagor som förläggaren
äger utge blivit slutsålda. En regel med detta innehåll har upptagits i paragrafens
första stycke. Frågan är ej reglerad i gällande rätt. Till grund för
dess regler om förlagsavtal ligger emellertid uppfattningen att ett sådant
inrymmer ensamrätt åt förläggaren.

I fortsättningen erinrar kommittén om att ensamrätten genom avtal kan
begränsas. I ett särskilt hänseende är behovet av begränsning enligt kommitténs
mening så normalt och även så betydelsefullt, att en bestämmelse
därom bör upptagas i förslaget. Det gäller rätt för författare av litterärt
verk att medtaga detta i en utgåva av sina samlade eller valda arbeten. En
sådan bestämmelse är särskilt viktig om författaren anlitat olika förlag.
I detta hänseende ligger svårigheten i att avväga den tid, efter vars förlopp
verket skall få medtagas i utgåvan, även om det ännu icke är slutsålt hos
den förre förläggaren. Ä ena sidan skall denne ha skälig tid på sig att i huvudsak
uttömma försäljningsmöjligheterna för det separata verket; å andra
sidan bör tiden för utgivningen av den samlade upplagan bestämmas med
hänsyn till författarens levnadsålder och produktionsförmåga, i vad mån
intresset för honom och hans produktion kan väntas öka eller minska och
andra liknande bedömanden. Kommittén har icke ansett sig kunna finna en
bättre avvägning härav än den kompromiss, som i detta hänseende träffades
vid tillkomsten av det nordiska normalkontraktet, nämligen att tiden
bestämmes till 15 år. En bestämmelse i ämnet bör, med hänsyn till det

203

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

starka intresse som författaren har av att den upprätlhålles, vara tvingande.

I enlighet med det anförda har kommittén i andra stycket upptagit stadgande
att litterärt verk, även om annat är avtalat, sedan 15 år förflutit efter
det, då utgivningen påbörjades, av upphovsmannen må intagas i upplaga
av hans samlade eller valda arbeten.

Remissyttrandena. Under remissbehandlingen har anmärkningar mot det
föreslagna stadgandet endast framförts av Sveriges ungdomsförfattareförening.
Föreningen framhåller att förläggaren enligt stadgandets ordalydelse
skulle, genom att i sitt lager behålla en mindre del av den sista upplagan,
kunna hindra författaren att utge arbetet på nytt, t. ex. i någon billighetsupplaga.
Enligt föreningens mening bör spärren för ny utgivning begränsas
till en relativt kort tid, förslagsvis två år från den första upplagans utgivande.

Departementschefen. Det stadgande som kommittén föreslagit beträffande
förläggarens ensamrätt synes väsentligen ej ge anledning till erinran. Det
synes dock ej erforderligt att ge tvingande karaktär åt bestämmelsen om
rätt för upphovsman till litterärt verk att medtaga verket i upplaga av hans
samlade eller valda arbeten. Behovet av skydd för upphovsmannen mot oförmånliga
avtalsvillkor torde vara tillräckligt tillgodosett genom föreskriften
i 29 §.

Med anledning av vad Sveriges ungdomsförfattareförening anfört må påpekas,
att ensamrätten självfallet förutsätter att förläggaren i normal ordning
distribuerar verket till bokhandeln; om så ej sker, föreligger ett kontraktsbrott,
som berättigar upphovsmannen att häva avtalet.

38 §.

I paragrafen, som motsvarar 40 § kommittéförslaget, ges regler om förlagsavtalsbestämmelsernas
tillämplighet på bidrag till samlingsverk.

Kommittén. Kommittén framhåller att bestämmelserna om förlagsavtal
i allmänhet tager sikte på utgivning i bokform av ett verk av en enda författare.
Då det gäller samlingsverk passar de i viss utsträckning mindre
väl. Bestämmelserna bör sålunda överhuvudtaget icke tillämpas på bidrag
till tidning eller tidskrift; en bestämmelse härom har av kommittén upptagits
i paragrafens första punkt. Då det gäller bidrag till andra samlingsverk,
t. ex. konversationslexika och handböcker, bör huvudregeln vara att
bestämmelserna är tillämpliga och att parterna avtalsvis får göra de undantag
som är erforderliga. Kommittén framhåller emellertid, att särskild uppmärksamhet
här påkallas av reglerna i 35 och 37 §§ av dess förslag, vilka
utformats såsom tvingande och sålunda ej skulle kunna frångås genom avtal.
Vad först angår 35 § om förläggarens utgivningsplikt, är det enligt kommitténs
mening tydligt, att denna icke passar för konversationslexika och

204

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

liknande samlingsverk. I vissa fall måste utgivning av sådana, på skäl som
förläggaren ej råder över, avbrytas. Där utgivning sker, kan vid den slutliga
redigeringen visa sig att bidrag helt eller delvis måste uteslutas, t. ex.
för att få lämpliga proportioner mellan olika avsnitt eller av den grund att
två eller flera författare skrivit om samma ämne. Huruvida dröjsmål med
utgivningen berättigar författaren att häva avtalet, bör avgöras med hänsyn
till omständigheterna i det särskilda fallet. Beträffande den i 37 § första
stycket stadgade skyldigheten att lämna tryckerisedel anföres, att det för
förläggaren till exempelvis eu stor uppslagsbok skulle vara synnerligen betungande
att behöva sända tryckerisedel till varje särskild bidragsgivare;
det kanske är fråga om hundratals sådana. De skäl som förestavat bestämmelsen
har icke heller i dessa fall samma vikt som eljest. Sålunda torde det
på detta område vara ovanligt, att honorar utgår i form av royalty eller att
eljest sådana omständigheter föreligger, att bidragsgivarna har intresse av
att kontrollera antalet framställda exemplar. Av anförda skäl har kommittén
i andra punkten av förevarande paragraf upptagit stadgande, att 35 §
och den därmed sammanhängande 36 § samt 37 § första stycket icke gäller
för bidrag till sådant samlingsverk, varom nu är fråga. Anledning har icke
ansetts föreligga att göra sådant undantag beträffande 37 § andra stycket.

I motiven undersöker kommittén huruvida från förlagsavtalet bör undantagas
även översättningsavtal. Det anföres att översättningar kan vara av
mycket olika värde. I vissa fall kan översättningar och tolkningar av t. ex.
poesi och dramatik vara av så hög klass, att de ur förlagsrättslig synpunkt
utan tvivel bör behandlas som originalverk. Det övervägande antalet översättningar
når visserligen icke upp till denna nivå; och ej sällan kan en
översättning vara av den rutinmässiga opersonliga karaktär, att det ter sig
opåkallat att kringgärda avtal om dess utnyttjande med samma speciella
skyddsföreskrifter, som vid förlagsavtal om originalverk gäller till förmån
för upphovsmannens ekonomiska och ideella intressen. Att i lag göra skillnad
mellan översättningar efter deras konstnärliga eller ekonomiska värde
låter sig dock enligt kommitténs mening knappast göra. Tages de värdefulla
översättningarna till utgångspunkt, blir därför resultatet att översättningsavtal
principiellt bör följa förlagsrättens regler. I de fall då dessa icke passar,
kan parterna avtalsvis göra erforderliga undantag. Förslagets principiella
ståndpunkt får härvid den betydelsen, att den nödvändiggör en mera
omsorgsfull utformning av översättningsavtalen än som för närvarande
förekommer.

Enligt kommitténs mening bör jämväl de i dess förslag tvingande reglerna
om utgivningsplikt, redovisning m. m. tillämpas på översättningsavtal.
Vad särskilt angår utgivningsplikten framhålles, att här i särskild grad
föreligger svårigheter att finna regler, som förefaller naturliga och riktiga
för vitt skilda kategorier av översättningar. För de högklassiga översättningarna
gäller samma skäl, som förestavat reglerna om utgivningsplikt
beträffande originalverk; den som utfört ett sådant arbete har samma behov
som en originalförfattare att »komma ut», att få sitt verk till offentlig -

205

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

heten. För enklare produkter återigen ter sig denna synpunkt mera främmande;
särskilt gäller detta då översättaren är fast anställd eller åtminstone
fast knuten till förlaget och utför sin uppgift i tjänsten eller på beställning.
I de sistnämnda fallen är dock enligt kommitténs mening att märka, att
förslagets bestämmelser om utgivningsplikt egentligen endast får den innebörden,
att om förläggaren icke inom skälig tid begagnar sig av översättningen,
översättaren får rätt att häva avtalet och behålla uppburet honorar;
något skadestånd lär nämligen i allmänhet icke kunna komma i fråga, eftersom
regeln är att översättaren erhållit engångshonorar. Vad angår rätten
att häva avtalet, torde anledningen till att förläggaren icke utger översättningen
i allmänhet vara, att han helt enkelt ej har användning för den. Det
kan då knappast ha någon betydelse för honom, om översättaren får möjlighet
att utge översättningen på annat håll. Det anmärkes att hävningsrätten
saknar betydelse även för översättaren, om översättningen, såsom oftast
är förhållandet, avser ett skyddat verk till vilket förläggaren har förlagsrätt;
i sådant fall är andra förläggare hindrade utge översättningen. Beträffande
översättarens rätt till honoraret kan enligt kommitténs mening tvekan
icke råda om att han under alla omständigheter bör äga behålla detta. Med
hänsyn till vad nu anförts och då det knappast är möjligt att genomföra
olika regler för olika slags översättarprestationer, har kommittén funnit
bestämmelserna om utgivningsplikt böra gälla samtliga översättningar.

Remissyttrandena. De undantag från reglerna om förlagsavtal, som gjorts
i förevarande stadgande, föranleder ej erinringar i remissvaren. Lärarkollegiet
vid karolinska mediko-kirurgiska institutet anmäler dock viss tveksamhet
mot att reglerna om utgivningsplikt, på grund av det allmänna undantaget
för bidrag till samlingsverk, icke kommer att få tilllämpning
på bidrag till vetenskapliga facktidskrifter och de vanliga typerna
av vetenskapliga polygrafier i ett eller få band. Det är ofta av väsentligt intresse
för författaren av en vetenskaplig artikel, som han överlåter för
publicering, att denna kommer i tryck inom rimlig tid och får spridning.
Då författaren i hithörande fall i praktiken ej torde vara förhindrad att
taga sitt arbete tillbaka och ombesörja dess publicering på annat sätt om
förläggaren ej tillgodoser hans rimliga pretentioner i de nämnda avseendena,
finner kollegiet emellertid knappast anledning att göra invändning mot
förslaget.

Flgco och svenska översättarförbundet understryker att förlagsavtalsreglerna,
såsom följer av förslaget, bör äga tillämpning även på översättningsavtal.
översättningslitteraturen har en kulturell betydelse för
vårt land, som gör frågan om översättarnas ställning till ett allmänt intresse,
översättarförbundet befarar dock, att förslaget blir av föga praktiskt värde
för översättarna, då förläggarna med eller utan avtal kan få stöd i lagtexten
för en praxis som åsidosätter hithörande bestämmelser.

Däremot möter förslaget i denna del stark kritik hos svenska bokförläggareföreningen,
som särskilt vänder sig mot att bestämmelserna om utgiv -

206

Kungi. Maj:is proposition nr 11 år 1960

ningsplikt skall tillämpas på översättningsavtal. Föreningen framhåller, att
ett sådant avtal står arbetsbeting nära och att det i praxis anses inbegripa
hela rätten till översättningen. Vidare anföres att de flesta översättningarna
torde beställas av förlag, som sedan låter bearbeta dessa genom sin fast
anställda redaktionspersonal. Att tillämpa förlagsavtalsregler på sådana översättningar
måste anses verklighetsfrämmande, eftersom dessa regler tager
sikte på utgivning av ett verk av en enda författare. Det måste också anses
orimligt att utgivningsplikt skulle föreligga för översättningar, som helt tillverkas
av förlagens fast anställda personal. Det ifrågasättes om icke kommittén
tagit väl lätt på de ekonomiska konsekvenserna av ståndpunkten, att
översättarna i vissa fall skulle äga hävningsrätt. Har förläggaren beställt och
betalt en översättning, som han av någon anledning blir förhindrad att utge,
är det för honom betydelsefullt att kunna minska förlusten genom att sälja
översättningen på annat håll. Det synes naturligare att han också får göra
det, än att översättaren skall få möjlighet att erhålla betalning för sitt utförda
arbete en gång till. Hävningsrätten skulle också i fråga om ett skyddat
verk, vars utgivning uppskjutits i samförstånd med originalförfattaren,
göra det möjligt för översättaren att begära tilläggsbetalning. I fortsättningen
kritiserar föreningen de principiella skäl kommittén anfört till stöd för sin
ståndpunkt. Det avgörande bör enligt föreningen vara, att reglerna blir praktiskt
användbara och icke försvårar den viktiga verksamhet som består i att
överföra främmande länders litteratur till vårt språk. Något försök från förlagens
sida att förhindra utgivning av litterärt högklassiga översättningar
har aldrig förekommit och kan knappast tänkas. Att under sådana förhållanden
stadga utgivningstvång av principiella skäl, och det för samtliga
översättningar, förefaller orimligt. Möjligen skulle ett ur både praktiska
och teoretiska synpunkter godtagbart resultat kunna nås, om man skilde
mellan översättningar, som beställts av förlag, och andra översättningar. På
grund av det anförda hemställer föreningen, att om reglerna rörande utgivningsplikt
göres tvingande, dessa regler förklaras icke gälla för översättningar
eller eventuellt icke gälla för översättningar utförda på beställning.
Vidare yrkar föreningen, att den i 37 § första stycket kommittéförslaget
upptagna regeln om tryckerisedel förklaras icke gälla för översättningar.

Även Stockholms handelskammare anser att man från förlagsavtalet borde
utesluta i varje fall beställda översättningar; om utgivningsplikten göres
tvingande, talar mycket starka skäl för att samtliga översättningar uteslutes.

I ett par yttranden diskuteras, huruvida undantag från förlagsavtalsreglerna
bör göras även i andra hänseenden. Svenska bokförläggareföreningen
yrkar att från reglerna om utgivningsplikt, vilka är avpassade huvudsakligen
för förstagångsutgivning, undantages sådan utgivning av samlade
och valda arbeten, som avses i 39 § andra stycket kommittéförslaget.
Utgivning av samlade och valda arbeten planeras på lång sikt även av den
anledningen, att löpande upplagor måste gå ut ur handeln och vara borta
någon tid, innan marknad kan finnas för den nya utgåvan. Svenska försäljnings-
och reklamförbundet ifrågasätter, huruvida man icke från regler -

207

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

na om förlagsavtal borde undantaga reklamalster. Dessa regler synes
visserligen mera sällan kunna få direkt tillämpning på reklamområdet. Det
förekommer dock, särskilt i fråga om större reklamalster, att det skapande
arbetet på beställning utföres av specialister, fristående i förhållande till det
företag som handhar mångfaldigandet av alstret. Reglerna om förlagsavtal
är föga lämpade att användas i dessa situationer. Förbundet vill emellertid
framhålla, att dess förslag icke innebär något principiellt avståndstagande
från att låta förlagsavtalsreglerna i vissa hänseenden få analog tillämpning
på reklamområdet.

Departementschefen. I förevarande stadgande har kommittén föreslagit,
att samlingsverk i viss utsträckning skall undantagas från förlagsavtalsbestämmelsernas
tillämpningsområde. Vid övervägande av spörsmålet har
kommittén särskilt beaktat, att åtskilliga bestämmelser, bl. a. reglerna om
utgivningsplikten, enligt dess förslag skulle vara tvingande. Med departementsförslagets
ståndpunkt att bestämmelserna skall vara dispositiva, kommer
frågan i viss mån i annat läge; förläggaren kan enligt förslaget, då behov
därav föreligger, alltid -— inom ramen för vad som enligt 29 § är godtagbart
— göra förbehåll beträffande den ena eller den andra bestämmelsen.

Även med beaktande härav torde det emellertid vara lämpligt att, såsom
kommittén föreslagit, uppställa särskilda undantag beträffande samlingsverk.
Förlagsavtalsbestämmelserna bör sålunda icke i något avseende äga
tillämpning på bidrag till tidning eller tidskrift. Beträffande bidrag till annat
samlingsverk bör undantag göras för de i 33 och 34 §§ i departementsförslaget
upptagna reglerna om utgivningsplikten. Däremot föreligger knappast
anledning att, såsom kommittén förordat, göra undantag jämväl beträffande
den i 35 § första stycket stadgade skyldigheten att lämna tryckerisedel.
I åtskilliga fall kan upphovsman till sådant bidrag varom bär är fråga ha
ett berättigat intresse att få meddelande om upplagans storlek, t. ex. då bidraget
ingår i en handbok. I andra fall skulle visserligen, såsom kommittén
anfört, skyldigheten att lämna tryckerisedel vara synnerligen betungande
för förläggaren. Förläggaren har emellertid möjlighet att i dessa fall avtalsvis
fritaga sig från sådan skyldighet.

Kommittén har i motiven diskuterat, huruvida från förlagsavtalsbestämmelserna
bör undantagas jämväl översättningsavtal men funnit så icke böra
vara fallet. Vid remissbehandlingen har kritik mot denna ståndpunkt framförts
av förläggarna, vilka som huvudskäl anför, att reglerna om utgivningsplikten
icke passar i hithörande fall. Då det gäller beställda översättningar
synes det enligt min mening ej heller i allmänhet knnna göras gällande att
förläggaren i förhållande till översättaren har skyldighet att utge verket.
Även andra av de föreslagna förlagsavtalsbestämmelserna kan, såsom även
kommittén framhållit, passa mindre väl på översättningar. Av skäl som
kommittén anfört bör emellertid den principiella utgångspunkten vara, att
översättningsavtal följer förlagsrättens regler. Parterna får sedan avtalsvis
göra de modifikationer, som kan anses påkallade och skäliga. Enligt depar -

208

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

tementsförslaget blir detta möjligt, eftersom samtliga förlagsavtalsbestämmelser
däri är dispositiva.

Vad som anförts beträffande översättningar har motsvarande tillämpning
även i andra fall, där det kan vara tveksamt om de föreslagna förlagsavtalsbestämmelserna
kan tillämpas utan modifikation, t. ex. då det gäller utgivning
av valda och samlade arbeten samt utgivning av reklamalster.

Avtal om filmning
39 §.

I 39—40 §§ bär upptagits bestämmelser rörande avtal om filmning. I förevarande
paragraf, som motsvarar 42 § kommittéförslaget, ges en bestämmelse
om filmföretags rätt att visa av företagei framställd film.

Kommittén. Kommittén anför inledningsvis, att i upphovsmannens befogenheter
ingår bl. a. ensamrätt att utnyttja verket för film, d. v. s. att tilllåta
att verket filmatiseras eller att det lägges till grund vid inspelning av
film, ävensom att bestämma om de villkor under vilka filmen får visas för
allmänheten. Genom avtal om filmning överlåter upphovsmannen sådana
rättigheter till ett filmföretag. Enligt förslaget är dylikt avtal underkastat
de allmänna bestämmelserna i 27—29 §§ om överlåtelse av upphovsrätt;
filmföretaget är vidare skyldigt iakttaga upphovsmannens rätt enligt 3 §.
Med hänsyn till filmens stora ekonomiska och kulturella betydelse har
kommittén övervägt, om icke filmavtalet härutöver borde underkastas särskild
reglering. Något behov av mera i detalj gående lagbestämmelser har
dock enligt kommittén icke framträtt. Kommittén har därför ansett att regleringen
kan begränsas till de principiellt och praktiskt viktiga frågorna om
filmföretags visningsrättigheter och filmföretags skyldighet att inspela förvärvade
litterära och konstnärliga verk.

Beträffande förstnämnda spörsmål anför kommittén, att från filmbranschens
sida framställts yrkande om att i lagen måtte upptagas en tolkningsregel
av innebörd, att avtal om filmning, där annat icke överenskommits,
skall inbegripa generell rätt för filmföretaget att göra filmverket tillgängligt
för allmänheten; en dylik regel skulle i viss utsträckning tillgodose
branschens önskemål att samtliga upphovsrättigheter till filmen koncentreras
hos filmföretaget. Enligt kommitténs mening föreligger också behov
av en tolkningsbestämmelse på området. I allmänhet lär det visserligen,
även utan stöd av särskild lagregel, vara klart att ett avtal om filmning,
där icke annat överenskommits, ger filmföretaget rätt att visa filmen i
biografsalonger. Däremot kan det vara tveksamt, om avtalet också innefattar
rätt att visa filmen på annat sätt, exempelvis i television. Särskilt
med hänsyn till sist anförda förhållande synes det kommittén lämpligt att
spörsmålet regleras i lag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

209

Enligt kommitténs mening talar övervägande skäl för att en bestämmelse
i ämnet erhåller det innehåll som filmbranschen föreslagit. Att filmföretaget,
där annat ej avtalats, bör äga rätt att visa filmen i biografsalonger,
är såsom antytts uppenbart. Även i fråga om annan visning synes det kommittén
naturligast att rätten därtill in dubio anses överförd på filmföretaget.
Motsvarande gäller beträffande andra — i praktiken mindre betydelsefulla
—- moment i upphovsmannens rätt, främst befogenheten att sprida
kopior av filmen. Tillämpning av regeln bör vara utesluten icke blott vid
uttryckligt förbehåll från upphovsmannens sida utan även då omständigheterna
eljest är sådana att förbehåll måste anses vara gjort. I enlighet
med vad sålunda anförts har kommittén i förevarande paragraf upptagit
stadgande, att överlåtelse av rätt att utnyttja ett verk för film, där ej annat
är eller må anses vara avtalat, skall omfatta rätt att göra filmverket tillgängligt
för allmänheten.

Remissyttrandena. Det föreslagna stadgandet tillslyrkes eller lämnas utan
erinran av samtliga remissinstanser. Föreningen Sveriges filmproducenter
uttalar, att förslaget innefattar en kodifiering av praxis som bör genomföras.
Sveriges biografägareförbund anser det ur filmbranschens synpunkt
vara ett minimikrav att så sker. Sveriges radio understryker, att stadgandet
är av stort värde vid de för televisionsverksamheten betydelsefulla förhandlingarna
om förvärv av rätten att visa film.

Svenska försäljnings- och reklamförbundet hemställer att från stadgandet
undantages reklamfilmer.

Departementschefen. Jag biträder kommitténs uppfattning att regleringen
av filmavtalen bör begränsas till de principiellt och praktiskt viktiga spörsmålen
om filmföretags visningsrättigheter och filmföretags skyldighet att
inspela förvärvade litterära och konstnärliga verk. Såsom anförts i annat
sammanhang torde hela problemkomplexet om upphovsrätt till film med
stor sannolikhet komma att behandlas vid nästa konferens för revision av
Bernkonventionen, och mera genomgripande lagstiftningsåtgärder bör icke
vidtagas innan resultatet härav föreligger.

Vad angår frågan om filmföretags visningsrättigheter torde, såsom kommittén
föreslagit och vid remissbehandlingen lämnats utan erinran, i lagen
böra upptagas ett stadgande om att överlåtelse av rätt till filminspelning av
ett verk, där annat ej är eller må anses avtalat, skall anses innefatta generell
rätt att göra filmen tillgänglig för allmänheten. Ett sådant stadgande utsäger
icke mer än som redan för närvarande torde få anses gälla i praxis men
en uttrycklig lagbestämmelse är av värde, då frågan om räckvidden av
filmföretagens visningsrättigheter i framtiden kan väntas bli mer aktuell
än hittills, bl. a. då det gäller visning i television. En lagbestämmelse av föreslaget
innehåll är ägnad att förebygga tvister i hithörande fall.

Enligt den utformning bestämmelsen fått i kommitténs förslag skulle den
vara tillämplig endast i fall, där överlåtelsen avser ett verk som föreligger

14 Ilihany till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 17

210

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

färdigt före inspelningen. Den synes emellertid böra avse samtliga de upphovsrättigheter
som är knutna till filmen, alltså även sådana som grundas
på insatser under själva inspelningsarbetet och kan sägas vara föremål för
överlåtelse i det anställnings- eller uppdragsavtal, varigenom vederbörande
förbundit sig att medverka i filmen. Bestämmelsen bör sålunda generellt
gälla överlåtelse av rätt till inspelning av ett litterärt eller konstnärligt
verk. Vad angår den befogenhet som genom stadgandet ges åt filmföretaget
har denna i kommitténs förslag bestämts som en rätt att göra filmverket
tillgängligt för allmänheten. Formuleringen täcker det normala fallet
att filmen är att anse som ett verk. Stadgandet synes emellertid böra omfatta
även fall där filmen själv icke kan anses som ett verk utan endast
begagnats som medel för registrering, exempelvis då ett konstnärligt framträdande
utan extra arrangemang upptages på film. I enlighet härmed torde
filmföretaget böra förklaras äga rätt att genom filmen göra det överlåtna
verket tillgängligt för allmänheten.

Framhållas må att avtal rörande rätt att inspela musikaliska verk med
hänsyn till de särskilda förhållandena på området i regel torde få anses
förbundna med förbehåll att avtalet ej skall ge rätt till offentligt framförande.

Den filmföretaget enligt paragrafen tillkommande rätten kan självfallet
övergå på andra. Om filmen framställts på beställning, torde avtalet härom
i regel innebära att rätten skall tillkomma beställaren.

Då paragrafen är dispositiv finns icke anledning att, på sätt hemställts
i ett yttrande, därifrån undantaga särskilda kategorier filmer.

Det ligger i sakens natur att ett filmföretag, som är berättigat visa en av
företaget framställd film offentligt, tillika har rätt att framställa för visningen
erforderliga kopior. Särskilt stadgande härom torde vara obehövligt.

40 §.

Paragrafen, som motsvarar 41 § kommittéförslaget, behandlar filmföretagets
skyldighet att utföra den inspelning som avses i filmavtalet.

Kommittén. Inledningsvis framhåller kommittén, att då ett filmföretag
förvärvar rätt att filma romaner eller andra litterära verk eller särskilt för
filmen skrivna filmmanuskript, detta i regel sker med ensamrätt. Då särskilda
regler i ämnet saknas, anses filmföretaget emellertid ej ha någon
skyldighet att utnyttja den förvärvade rätten. Författaren torde därför ej
kunna fordra skadestånd eller göra gällande annan påföljd, om filmföretaget
underlåter att spela in filmen; har överlåtelsen skett med ensamrätt,
kan han ej heller erbjuda verket åt annat företag.

Enligt kommitténs mening kan det knappast råda något tvivel om att ett
avtal om filmning bör ha den rättsverkan, att företaget ej blott är berättigat
utan även förpliktat att inspela verket; en analogi från förlagsavtalets
område ligger här nära till hands. För filmförfattaren såsom skapande
konstnär är det ett livsvillkor att få »komma ut», att få sitt verk framfört

211

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

på den vita duken. Även i sådana fall, då verket icke direkt skrivits för filmen
— avtalet innefattar t. ex. rätt att filma en roman — och filmningen
sålunda är en mera sekundär form för verkets offentliggörande, gör sig i
viss mån samma synpunkt gällande. Härtill kommer att honorai bestämmelserna
kan vara så utformade, att det också är av ekonomisk betydelse för
författaren att inspelningen genomföres. Ur allmän kulturell synpunkt äi
det otillfredsställande, att ett affärsföretag skall kunna lägga en död hand
på ett verk, som kanske är av stort värde, litterärt eller såsom film.

Det framhålles vidare, att man i praktiken icke saknat exempel på att
mindre nogräknade företag missbrukat den avtalsfrihet som för närvarande
råder. Det har sålunda förekommit, att filmrättigheter inköpts endast i
avsikt att förhindra konkurrerande företag att utnyttja dessa; man kan
peka på fall där verk av högsta litterära värde på detta sätt undandragits
offentligheten. Redan med hänsyn till önskvärdheten av att kunna ingripa
mot sådana missförhållanden ter det sig pakallat att till laglig reglering
upptaga frågan om filmföretagens inspelningsskyldighet. Mera allmänt sett
torde bestämmelser härom få betydelse genom att befordra god affärssed
inom branschen och genom att utgöra ett stöd för författarna vid deras uppgörelser
med företagen.

Bestämmelser i ämnet, som enligt kommitténs mening bör utformas i
analogi med de i dess förslag i 35 och 36 §§ upptagna reglerna om förläggares
utgivningsplikt, har meddelats i förevarande stadgande. Enligt första
stycket skall överlåtelse av rätt att utnyttja ett verk för film medföra skyldighet
för förvärvaren att inom skälig tid inspela filmverket och sörja föi
att det göres tillgängligt för allmänheten. Försummas det, skall vad i 35 §
stadgas äga motsvarande tillämpning. Denna hänvisning innebär att upphovsmannen
skall vara berättigad att häva avtalet, behålla uppburet honorar
samt fordra ersättning för skada som ej täckes av detta. Vidare stadgas
att avtalsbestämmelse, som till upphovsmannens nackdel avviker från vad
nu sagts, skall vara utan verkan. Enligt andra stycket skall upphovsmannen,
där ej annat är eller må anses vara avtalat, oavsett om förvärvaren
försummat sin plikt enligt första stycket, äga häva avtalet och behålla uppburet
honorar, därest filmverket icke är inspelat inom fyra år från det upphovsmannen
fullgjort vad på honom ankommer.

Remissyttrandena. Förslaget att införa bestämmelser om skyldighet
för film företaget att utföra den inspelning som avses
i avtalet godtages av flertalet remissinstanser. Det avstyrkes emellertid
i åtskilliga yttranden. Stark kritik mot förslaget framföres sålunda av föreningen
Sveriges filmproducenter och Sveriges biograf ägareförbund. Filmproducentföreningen
bestrider till en början att det, såsom kommittén uttalat,
förekommit att filmföretag förvärvat filmrätt till ett verk i annan avsikt
än att spela in verket. Däremot måste vid bedömningen, om och när denna
avsikt kan fullföljas, hänsyn tagas till ett stort antal omständigheter av
konstnärlig, teknisk, ekonomisk och organisatorisk art. Att här draga analo -

212 Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

giska slutsatser från förlagsavtalets område är icke möjligt. I fortsättningen
göres gällande att kommitténs förslag i olika riktningar leder till orimliga
resultat. Enligt förslaget skall ett företag, som exempelvis förvärvat en film*
ningsrätt för 10 000 kronor, vara skyldigt att satsa den kanske till en halv
miljon kronor uppgående kostnaden för inspelningen; i detta sammanhang
påpekas, att honoraret för filmmanuskriptet ej utgör mer än 4—5 procent
av hela inspelningskostnaden. Vid förvärv av filmidéer och synopsis är det i
regel omöjligt att i förväg göra noggranna ekonomiska kalkyler, och det kan
efter förvärvet visa sig att filmen ej kan beräknas inbringa erforderligt belopp;
det oaktat skulle företaget enligt förslaget vara pliktigt fullfölja inspel*
ningen. Vidare framhålles att vid filminspelning, utom den upphovsman
varom fråga är, ett stort antal andra personer medverkar, främst regissör
och skådespelare; förslaget innebär att dessa skulle vara tvungna att göra
sina insatser på basis av ett föreliggande manuskript, oavsett om detta är
undermåligt. Dessa medverkande har i mycket högre grad än filmförfattaren
det intresse att »komma ut», som kommittén talat om; beträffande dessa
har det dock icke ansetts behövligt att föreslå någon motsvarande reglering.
Överhuvud kan det icke anses godtagbart, att den enskilde upphovsmannens
intressen på sätt kommittén föreslagit skall få dominera, med åsidosättande
av alla övriga i filmproduktionen verksamma personers intressen av både
ekonomisk och ideell art. Föreningen berör härefter ett par fall, där den föreslagna
regleringen enligt dess mening ter sig särskilt egendomlig. Då såsom
vanligen är händelsen, en film inspelas på grundval av ett filmmanuskript,
som på företagets uppdrag successivt bearbetas av flera författare,
kan ifrågasättas hur regler om inspelningsplikt överhuvud skall tillämpas.
Vidare borde det, då ett filmföretag för en film förvärvar sådana alster som
musikaliska och koreografiska kompositioner eller skisser till dekorationer
och dräkter, icke vara tänkbart att företaget därigenom skulle ådraga sig
skyldighet att inspela filmen. Detta är emellertid förslagets innebörd. I anslutning
härtill påpekas att det ibland icke ens står klart vid förvärvet, för
vilken film alstren skall användas. Slutligen framhålles att förslaget, om det
genomföres, sannolikt kommer att föranleda filmföretagen till en så restriktiv
politik som möjligt, när det gäller inköp av romaner, noveller, filmberättelser
och manuskript, och sålunda verka oförmånligt för författarna.
Biografägareförbundet anser att frågan i förslaget givits överdrivna proportioner.
Något exempel på att nuvarande avtalsfrihet på området missbrukats
har icke kunnat åberopas. Det vill synas som om det anspråk på rättsskydd,
som förslaget avser att beakta, blir tillräckligt tillgodosett genom föreskriften
i 29 §. Även om förslaget icke åsyftar naturaluppfyllelse, är det illa nog
att filmföretag, som är mana om sitt anseende, kan riskera en skadeståndsprocess
efter de lösliga linjer stadgandet anger. Skulle förslaget genomföras,
utgår förbundet från att vad kommittén i motiven till 35 § i sitt förslag
anfört om optionsavtal också gäller för filmens område.

Förslaget avstyrkes vidare av teatrarnas riksförbund ävensom av folketshusföreningarnas
riksorganisation, vilken organisation emellertid finner det

213

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

tänkbart alt reglera området genom en föreskrift liknande den som i 32 §
första stycket andra punkten kommittéförslaget stadgats för övriga offentliga
framföranden; tidsfristen för filmens del kunde därvid lämpligen sättas
till fem år.

I avstyrkande riktning uttalar sig även Svea Hovrätt och Stockholms handelskammare.
Svea hovrätt anser en — låt vara endast principiell -— inspelningsskyldighet
för filmföretaget icke utgöra en rimlig följd av förvärvet
med hänsyn till det omfattande arbete och de mycket betydande kostnader,
varmed en filminspelning är förenad, och till det förhållandet, att den färdiga
filmen är ett självständigt verk, som förutsätter skapande verksamhet
av ett flertal personer. Handelskammaren ifrågasätter, huruvida verkligen
något behov av en reglering på området föreligger.

De remissinstanser som nu angivits understryker samtliga, att föreskrifter
i ämnet i varje fall icke bör vara tvingande. Denna uppfattning uttalas
även av några remissorgan, som eljest i och för sig godtagit kommitténs förslag,
nämligen Stockholms rådhusrätt, styrelsen för Sveriges advokatsamfund
och Sveriges radio; dessa åberopar härvid samma skäl som av dem anförts
beträffande motsvarande fråga vid 35 § kommittéförslaget.

Vad angår den närmare utformningen av det föreslagna stadgandet anser
föreningen Sveriges filmproducenter bestämmelsen om skyldighet för filmföretaget
att göra verket tillgängligt för allmänheten vara olämplig, exempelvis
beträffande beställda kortfilmer. Uppdragsgivaren använder ofta
sådana i undervisning för ett mindre antal specialarbetare eller vill ibland
blott ha filmen för arkivering eller framtida bruk. Att dylika filmer skall
visas för allmänheten kan icke vara meningen.

Sveriges biograf ägareförbund finner uttrycket »skälig tid» kunna ge
upphov till tolkningssvårigheter och anser den i andra stycket satta tidsfristen
om fyra år vara något för kort.

Svenska försäljnings- och reklamförbundet hemställer att från stadgandet
undantages reklamfilm eller att i varje fall från stadgandet om
att inspelningsplikten är tvingande undantages av filmföretag beställt manuskript,
scenario o. dyl. Reklamfilmer bygger ofta på sådana. Det kan emellertid
tänkas, att ett manuskript ursprungligen beställts i anledning av underhandlingar
mellan filmföretaget och en annonser, men att någon inspelning
icke sker samt att sedermera annan annonsör kan intresseras för en
film som bygger på samma manuskript. Även en viss »lagerhållning» av
manuskript förekommer inom branschen. Att filmföretagel i dylika fall
skall behöva riskera process med författaren förefaller förbundet stötande.

Departementschefen. Kommittén har i förevarande paragraf föreslagit en
regel, vilken innebär att ett företag, som förvärvar rätt att filmatisera ett
verk, är pliktigt att inom skälig tid utnyttja denna rätt genom att utföra
den inspelning som avses. Enligt förslaget skulle regeln vara tvingande. Vid
remissbehandlingen har från åtskilliga håll framförts kritik mot det föreslagna
stadgandet, varvid framhållits att det icke framträtt något behov av

"214

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

att på området ingripa med lagregler, samt att förslaget sådant det utformats
skulle leda till orimliga konsekvenser.

Det är tveksamt hur denna ej oviktiga fråga bör lösas. Vid det nordiska
upphovsrättsmötet 1957 har det ej heller varit möjligt att komma fram till
en gemensam ståndpunkt i frågan. Efter ingående överläggningar stannade
de finska, norska och svenska delegerade för att vissa regler i ämnet borde
gälla men att dessa å andra sidan icke borde vara tvingande. De danska delegerade
ifrågasatte huruvida några lagbestämmelser borde införas men
lämnade tillsvidare spörsmålet öppet.

Jag vill för min del ansluta mig till den åsikten att detta område ej bör
lämnas oreglerat. Om exempelvis författaren av en framgångsrik roman lämnar
ett filmföretag ensamrätt att filmatisera romanen, torde han självfallet
utgå från att filmatiseringen skall genomföras. Enligt gällande rätt torde
företaget emellertid principiellt ej ha någon skyldighet härtill och kan alltså
utan godtagbart skäl underlåta detta. Det behöver knappast framhållas att
detta för författaren kan innebära betydande skada, både ekonomiskt och
ideellt; det bör härvid beaktas att han, om filmföretaget såsom i allmänhet
är fallet förvärvat ensamrätt till filmatiseringen, trots företagets underlåtenhet
är förhindrad att erbjuda sitt verk åt annat håll. Å andra sidan är
det klart att ett filmföretag i åtskilliga fall kan ha behov av att köpa filmrättigheter
på hand utan att ikläda sig skyldighet att föranstalta om inspelning.
Kommitténs förslag att varje förvärv skulle medföra inspelningsplikt
synes därför gå för långt. Den lämpligaste lösningen synes vara att man, i
analogi med vad som i departementsförslaget skett beträffande förlagsavtal,
uppställer ett dispositivt stadgande i ämnet och låter upphovsmannens behov
av rättsskydd regleras av föreskriften i 29 §.

Vad angår den närmare utformningen av ett dylikt stadgande synes man
i stort sett kunna ansluta till kommitténs förslag. Stadgandet bör emellertid
begränsas till litterära och musikaliska verk; det synes ej böra äga tillämpning
då förvärvet avser rätt att utnyttja dräktskisser, arkitektritningar o. dvl.
Genom en sådan begränsning kommer även koreografiska verk att falla utanför,
något som i och för sig är mindre tillfredsställande men torde vara av
ringa praktisk betydelse. Stadgandet bör vidare begränsas till fall, då filmen
är avsedd för offentlig visning.

Såsom kommittén anfört bör regeln om inspelningsplikt kompletteras med
bestämmelser om frist för inspelningen. Stadgandet härom torde kunna i
huvudsak utformas efter kommitténs förslag. Fristen, som enligt detta skulle
vara fyra år, torde emellertid böra sättas till fem år.

I fråga om paragrafens tillämpning må i anslutning till det förut anförda
exemplet framhållas, att den är av huvudsaklig betydelse beträffande verk
som är avsedda att läggas till grund för filmen i dess helhet, sålunda främst
vid överlåtelse av rätt att filmatisera filmmanuskript, romaner, noveller,
operetter och operor. Vid förvärv av litterära eller musikaliska verk, som
endast skall ingå som kortare avsnitt i filmen, lär avtalet i regel, även om

215

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

uttrycklig överenskommelse därom ej ingås, innebära att någon inspelnmgs plikt

icke skall föreligga. t ... , . ,. c

Med hänsyn till den innebörd paragrafen fått i departementsforslaget finns

icke anledning att, på sätt hemställts i ett yttrande, därifrån undantaga särskilda
kategorier filmer.

Upphovsrättens övergång vid

död, m. m.

upphovsmannens

41 §.

I paragrafen, som motsvarar SO § första och andra styckena kommittéförslaget,
ges regler om upphovsrättens övergång vid dödsfall.

Gällande rätt. Enligt 15 § första stycket författarlagen går efter författares
död hans rätt enligt lagen över till dem, som jämlikt lagstiftningen om
giftorätt, arv och testamente är berättigade till hans kvarlåtenskap, och från
dessa vidare enligt enahanda grunder. Ett motsvarande stadgande ar upptaget
i 9 § första stycket konstverkslagen.

Kommittén. Kommittén framhåller att upphovsrätten, med hänsyn till sin
personliga karaktär, vid upphovsmannens död icke kan behandlas som en
vanlig tillgång av förmögenhetsnatur. Det är emellertid allmänt erkänt, att
upphovsmannens arvingar eller av honom utsedda testamentstagare äger inträda
i rätten. Enligt nordisk uppfattning kan även upphovsmannens efterlevande
make göra gällande giftorätt däri. Vid upphovsmannens död bor
därför reglerna om giftorätt, arv och testamente äga tillämpning pa ratten.
En bestämmelse med detta innehåll har upptagits i förevarande paragraf
första stycket första punkten. I anslutning härtill erinrar kommittén om att
boutredningsman äger att träffa förfoganden med avseende å upphovsrätten,
där det fordras för boets utredning. Med hänsyn till det personliga momentet
i rätten bör emellertid gälla, att boutredningsmannen icke utan dödsbodelägarnas
samtycke äger utnyttja verket på annat sätt an som förut skett.
En bestämmelse med detta innehåll har influtit i första stycket andra punk andra

stycket har upptagits stadgande, att upphovsmannen, med bindande
verkan även för efterlevande make och bröstarvingar, äger genom testamente
ge föreskrifter om rättens utövande eller bemyndiga annan att meddela
dylika föreskrifter. Kommittén framhåller att upphovsmannen redan
enligt allmänna regler kan meddela förordnande rörande rätten som är bindande
för testamentstagare. Till den del egendom faller på efterlevande makes
giftorättsandel eller bröstarvinges laglott äger mottagaren emellertid
principiellt att förfoga fritt över rätten och är icke bunden av inskränkande
föreskrifter, som kan vara givna med avseende å hans förfogande. Genom det

216

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

föreslagna stadgandet skyddas upphovsmannen mot att verket på grund
härav kommer att utnyttjas i strid mot meddelade föreskrifter.

Angående eu av kommittén i tredje stycket upptagen föreskrift om talerätt
vid överträdelse av testamentarisk föreskrift in. m. hänvisas till 59 8
departementsförslaget.

Departementschefen. Jag tillstyrker kommitténs förslag,
anlett erinringar vid remissbehandlingen.

som icke för -

42 §.

I paragrafen, som i sak överensstämmer med 31 § kommittéförslaget,
behandlas frågor om utmätning av upphovsrätt och därmed sammanhängande
spörsmål. °

Gallande rätt. Enligt 19 § författarlagen må författares i lagen stadgade
rätt ej for gald tagas i mät i författarens bo eller hos någon, till vilken den
övergått enligt 15 § första stycket, d. v. s. författarens lagliga successorer.
1 12 § konstverkslagen stadgas motsvarande skydd mot utmätning av konstnärs
rätt med avseende å konstverk.

Kommittén. I förevarande paragraf första punkten har kommittén, i ans
utning till gällande rätt, upptagit stadgande att upphovsmans rätt att förfoga
over sitt verk ej må tagas i mät hos honom själv eller hos någon, till
vilken den övergått på grund av giftorätt, arv eller testamente. I andra punkten
uttalas, att detsamma skall gälla om manuskript, så ock om konstverk,
som ej blivit utställt, utbjudet till salu eller eljest godkänt för offentliggörande.
Till motivering av sistnämnda stadgande, som utgör en nyhet i
orslaget, anföres, att det beträffande manuskript är uppenbart att upphovsmannen
eller successorerna i regel knyter så starka personliga intressen
till sådana, att utmätning icke i något fall bör tillåtas. Av samma skäl
kunde ifrågasattas att från utmätning generellt undantaga även konstverk,
som befinner sig i upphovsmannens eller successorernas ägo. Sådana kan
dock ha ett betydande förmögenhetsvärde, och borgenärerna har ett legitimt
intresse att taga detta värde i anspråk; såsom huvudregel bör därför gälla
att konstverk får utmätas. I fråga om icke fullbordade konstverk är konstnärens
intresse, att dessa icke kommer ut i marknaden, emellertid av den
styrka, att det bör gå före borgenärernas ekonomiska intressen. Då utomstående
icke kan avgöra om konstverket är färdigt, bör utmätning endast
få ske om konstverket godkänts för offentliggörande; har konstnären eller
successorerna låtit utställa konstverket eller utbjudit det till salu, ligger
han ett sådant godkännande. Stadgandet står i överensstämmelse med principer,
som redan genomförts i dansk och norsk rätt.

217

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

Remissyttrandena. Stadgandet har i remissvaren icke föranlett erinringar
i vidare mån än att statens konstråd framhållit, att förbudet mot utmätning
av originalkonstverk, som befinner sig i upphovsmannens
eller hans successorers ägo, måste anses följa redan av huvudregeln i stadgandets
första punkt och därvid gälla även i fall, då konstverket t. ex. förut
utställts. Om och i den mån särskilda regler om utmätning av originalkonstverk
anses erforderliga, bör de enligt konstrådets mening utformas icke som
tillägg till utan som undantag från huvudregeln. Kommittén synes ha anfört
övertygande skäl för sin mening att konstverk, som blivit utställt eller
utbjudet till salu, bör kunna utmätas även om det befinner sig i upphovsmannens
eller hans successorers ägo. Mot ett undantag av nu berörd innebörd
har konstrådet därför intet att erinra.

Departementschefen. Mot de av kommittén föreslagna bestämmelserna om
förbud mot utmätning av upphovsrätt, vilka i princip ansluter sig till gällande
rätt men utvidgats till att avse även manuskript och sådant konstverk,
som ej godkänts för offentliggörande, har invändningar framställts
av en remissinstans, statens konstråd. Dessa är närmast av lagteknisk natur
och går ut på att utmätningsförbudet rörande konstverk icke, såsom
kommittén föreslagit, bör utformas som ett tillägg till huvudregeln om förbud
mot utmätning av upphovsrätt utan som ett undantag från denna. Den
av kommittén föreslagna avfattningen synes dock tydligare och jag förordar
att den, med vissa redaktionella jämkningar, bibehålies.

4 KAP.

Upphovsrättens giltighetstid

43 §.

Paragrafen, som överensstämmer med 43 § kommittéförslaget, innehåller
bestämmelser om den allmänna skyddstiden.

1919 års lagar. Enligt 1919 års lagar varar skyddstiden såväl för litterära
och musikaliska verk som för konstverk i princip intill utgången av trettionde
året efter det, under vilket upphovsmannen avlidit (20 § författarlagen;
13 § första stycket konstverkslagen). För litterära och musikaliska verk,
som tillkommit i samarbete mellan flera upphovsmän och ej består av självständiga
bidrag från medarbetarna, räknas trettioårstiden från den senast
avlidne upphovsmannens dödsår (21 § författarlagen).

Särskilda regler gäller för alster av konsthantverk och konstindustri. Då
skydd här infördes genom 1926 års lagstiftning, sattes skyddstiden till 10 år

218

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

efter det, under vilket verket först offentliggjordes; var dylikt verk vid
konstnärens död icke offentliggjort, gäller skyddet intill utgången av tionde
året efter konstnärens dödsår (14 § konstverkslagen).

Provisorisk lagstiftning. I avbidan på den allmänna reformen av den upphovsrättsliga
lagstiftningen har skyddstiden för litterära och musikaliska
verk provisoriskt förlängts genom särskild lagstiftning. Det har ansetts
oskäligt att de rättigheter, för vilka skyddstiden utlöper under arbetet på
lagreformen, skulle gå förlorade, även om tiden sedermera i princip utsträcktes.
Med de särskilda bestämmelserna har man emellertid ej avsett att
taga ställning till lagstiftningens slutliga utformning.

Den provisoriska förlängningen har genomförts i fyra etapper, därvid
skyddstiden varje gång förlängts med fem år. Vad som ursprungligen aktualiserade
frågan om förlängning var att år 1942 skyddstiden för rätten
att uppföra August Strindbergs dramatiska arbeten skulle ha utgått —
beträffande rätten till utgivning i tryck och annat mångfaldigande av hans
verk gäller på grund av en övergångsbestämmelse i författarlagen alltjämt
äldre bestämmelser om 50-årig skyddstid — och detta ansågs olyckligt icke
minst därför att hans arvingar var mycket beroende av inkomsterna från
dessa rättigheter. En viktig synpunkt var också behovet av skydd mot förvanskningar
av Strindbergs verk. Med hänsyn härtill förlängdes skyddstiden
för rätten att föredraga, uppföra, filma och radiera litterära verk genom
en särskild lag 1942, vilken vanligen betecknas som »lex Strindberg».
År 1946 ersattes denna av en ny lagstiftning i ämnet, som inbegrep alla
rättigheter till såväl litterära som musikaliska verk. Giltighetstiden för
1946 års lag utlöpte 1951 och denna ersattes då av en ny lag. I dess ställe
har sedermera trätt den nu gällande lagen den 1 mars 1957 om tillfällig förlängning
av skyddstid för litterära och musikaliska verk. Enligt denna skall
den författare tillkommande uteslutande rätten till sådana verk, i den mån
rätten enligt bestämmelserna i författarlagen skolat upphöra något av åren
1942—1961, gälla intill utgången av år 1962.

Utländsk rätt. I de flesta av Bernunionens medlemsländer är skyddstiden
50 år från upphovsmannens död eller längre tid. Endast i Bulgarien, Japan,
Polen, Bumänien och Siam gäller kortare tid.

I Bemkonventionen har vid Brysselkonferensen en tid av 50 år från upphovsmannens
död stadgats som obligatoriskt minimum.

Svensk rättsutveckling. I kommitténs betänkande har lämnats en ingående
redogörelse för de bestämmelser om skyddstid som tidigare gällt i
svensk lagstiftning. Här må endast nämnas, att närmast före 1919 års lagar
skyddstiden för den då viktigaste befogenheten — mångfaldigande genom
tryck — var 50 år från upphovsmannens död; beträffande uppförande av
dramatiskt verk varade skyddet 30 år från upphovsmannens död och i fråga
om efterbildande av konstverk i konstnärens livstid och i visst avseende

219

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

ytterligare 10 år. Vid 1919 års revision ansågs med hänsyn härtill en skyddstid
av 30 år vara en lämplig medelväg. Vidare åberopades att denna skyddstid
då var gällande i Tyskland, Schweiz och Österrike. Slutligen anfördes
att på ansvarigt håll i Danmark uttalats önskemål om att skyddstiden såväl
i Danmark som i Norge och Sverige borde nedsättas till 30 år.

Kommittén. Inledningsvis erinrar kommittén om att skyddstiden i Sverige
tidigare — i fråga om den då viktigaste befogenheten, mångfaldigande genom
tryck -— var 50 år från upphovsmannens dödsår men att en nedsättning
till 30 år skedde genom 1919 års lagstiftning. Kommittén anser att den
allmänna skyddstiden nu ånyo bör sättas till 50 år och anför till stöd härför
följande.

Till en början framhålles, att frågan om skyddstidens längd icke är av
så stor praktisk betydelse som den i ämnet förda livliga diskussionen kunde
ge anledning förmoda. Den övervägande delen av de litterära och konstnärliga
alstren förlorar intresse redan under upphovsmannens livstid eller
kort tid efter hans frånfälle; endast i fråga om mästerverken gäller något
annat. Helt allmänt kan dock sägas, att den längre skyddstiden skulle innebära
en förstärkning av det upphovsrättsliga skyddet. Stundom skulle
fördelen härav komma upphovsmannen själv tillgodo; om en framstående
författare säljer förlagsrätten till en bok för hela skyddstiden, kan honoraret
röna inverkan av den tid under vilken förläggaren äger ensamrätt till
utgivningen. I allmänhet är det emellertid upphovsmannens arvingar och
andra efterlevande rättsinnehavare, som skulle draga nytta av en förlängning
av skyddstiden. Så är fallet där honorar för förlagsrätt, såsom numera
oftast sker, utgår i form av royalty. Detsamma gäller i fråga om befogenheten
att offentligt framföra dramatiska och musikaliska verk; i regel utgår
här ersättning för varje särskilt framförande. Vanligtvis är det nu berörda
synpunkter som åberopas till stöd för en förlängning av skyddstiden,
varvid framhålles att författare och konstnärer sällan efterlämnar annan
kvarlåtenskap än de ekonomiska rättigheterna till sina verk. Det anföres
vidare att det intresse, som upphovsmannen och hans successorer har av
cn längre skyddstid, icke blott är av ekonomisk art. Det är för dem betydelsefullt
att under så lång tid som möjligt behålla de befogenheter att
värna de ideella värdena hos upphovsmannens produktion, som upphovsrätten
ger dem.

Mot upphovsmannens och hans efterlevandes ekonomiska och ideella intressen
av en längre skyddstid står emellertid samhällets intresse att de
bestående och värdefulla verken så snart som möjligt göres fritt tillgängliga,
d. v. s. samma intresse som överhuvudtaget motiverar alt upphovsrätten begränsas
i tiden. Vad särskilt angår utgivning av litterära verk har gjorts
gällande, att en förlängning av skyddstiden skulle uppskjuta den tidpunkt
då verket kan göras tillgängligt för allmänheten i billigare upplagor. Kommittén
framhåller emellertid, att enligt vad erfarenheten visat skyddstiden
ej betyder så mycket för prisbildningen; utgivning av billighetsupplagor

220

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

redan under skyddstiden utgör numera ofta ett normalt led i förlagsverksamheten.
Det är ej ens säkert att ett verk efter skyddstidens utgång kan
delges allmänheten på fördelaktigare villkor än förut. Det förhållandet, att
efter skyddstidens utgång en utgivning icke längre är förbunden med ensamrätt,
kan här verka återhållande på förläggarens villighet att taga risken
av utgivningen. De farhågor, som hysts för att en längre skyddstid skulle
hindra eller fördyra utgivningen av litterära verk, synes därför knappast
vara grundade. I fråga om musikaliska verk framliålles vidare, att en längre
skyddstid tvärtom kan underlätta utgivandet av inhemska sådana verk.
Framställningen av fullgott nottryck är nämligen så dyrbar, att en utgivning
är riskabel, om den skall finansieras enbart genom försäljning av noterna.
Förläggarna måste därför räkna med den andel i ersättningarna för verkets
framförande, som de numera regelmässigt uppbär enligt utföranderättsorganisationernas
bestämmelser. En längre skyddstid kan således skapa möjligheter
att utge ett verk, som med en kortare skyddstid icke skulle ha kunnat
publiceras. Vad angår offentliga framföranden av verk skulle en förlängning
av skyddstiden, såsom redan berörts, leda till att framförandet
förenades med avgift till upphovsmannens rättsinnehavare under motsvarande
längre tid. Detta kan påverka teaterföretagens och musikarrangörernas
val av program. Däremot torde avgifterna i regel icke inverka vid bestämmandet
av entréavgifter o. dyl.; konsekvenserna av en längre skyddstid
skulle därför knappast vara av någon ekonomisk betydelse för den konsert-
och teaterbesökande allmänheten.

A\ det sagda framgår enligt kommitténs mening, att en förlängning av
skyddstiden, som i vissa fall för upphovsmannen och hans efterlevande skulle
vara av betydelse ur såväl ekonomisk som ideell synpunkt, knappast skulle
medföra de olägenheter, som man tidigare velat göra gällande. Redan detta
förhållande talar för att man bör överväga, om icke tiden är mogen för att
i vårt land övergå till femtioårig skyddstid. Då kommittén vill förorda att
detta steg nu tages, har emellertid det avgörande skälet varit hänsyn till
läget i grannländerna och till utvecklingen i den internationella upphovsrätten.

Vad först angår förhållandena i det övriga Norden har här sedan länge
gällt femtioårig skyddstid. Någon anledning att frångå denna har grannländernas
delegerade vid det nordiska samarbetet på detta område icke ansett
föreligga; veterligen har i dessa länder icke under senare år framförts
förslag om nedsättning av skyddstiden, och inom Bernunionen har en femtioårig
sådan numera godtagits som norm. I enlighet härmed har i de danska,
finska och norska förslagen upptagits en skyddstid på 50 år. Det torde,
anför kommittén, få anses som en naturlig och given sak, att lagstiftningen
i grannländerna här kommer att följa de delegerades förslag. Nordisk likformighet
i detta avseende kan således endast uppnås genom att vårt land
inför samma skyddstid. Detta förhållande utgör uppenbarligen ett starkt
vägande skäl för en lagändring i denna riktning. I förevarande lagstiftningsärende
framträder denna synpunkt med större styrka än vid tidigare revi -

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

221

sioner, eftersom avsikten nu är att över hela upphovsrättens område skapa
såvitt möjligt enhetliga regler i Norden och skyddstidens längd är av sådan
betydelse, att det icke utan viktiga skäl bör komma i fråga att de nordiska
länderna här har skiljaktiga regler. I detta sammanhang framhåller
kommittén, att då den 30-åriga skyddstiden infördes 1919, beslutet därom
torde ha påverkats av förmodanden att samma tid skulle komma att införas
i Danmark och möjligen också i Norge; detta har dock icke blivit fallet.

I fråga om den internationella upphovsrätten erinrar kommittén om att vid
1919 års revision till förmån för den kortare skyddstiden åberopats att denna
var gällande i Tyskland, Schweiz och Österrike. Öessa länder har emellertid
numera — Tyskland och Österrike under 1930-talet och Schweiz år
1955 — övergått till femtioårstiden. Utom några få ost- och sydösteuropeiska
samt asiatiska länder finns det inom Bernunionen icke någon annan stat än
Sverige som tillämpar kortare skyddstid än 50 år. Den omsvängning, som sålunda
ägt rum inom den internationella upphovsrätten, har fått ett betydelsefullt
uttry-k däri att nämnda skyddstid vid Brysselkonferensen upptagits
som obligatoriskt minimum i Bernkonventionen. Med hänsyn till vad nu anförts
bör det enligt kommitténs mening icke gärna komma i fråga, att Sverige
skulle fasthålla vid sin nuvarande ståndpunkt och därigenom tvingas
att avstå från att ratificera Bernkonventionens Brysseltext.

Kommittén framhåller slutligen att den svenska lagstiftningens bestämmelser
om skyddstid är av betydelse icke blott i fråga om verk som utges
inom riket, utan också vid bestämmande av det skydd som skall tillkomma
svenska verk i andra länder inom Bernunionen; dessa länder är icke förpliktade
att skydda sådana verk under längre tid än som stadgas i Sverige. Ett
fasthållande vid gällande rätts ståndpunkt skulle alltså utgöra hinder för
svenska verk att få tillgodonjuta den längre skyddstid, som nu allmänt gäller
i övriga unionsländer. Att detta i vissa fall skulle kunna leda till stötande
resultat är uppenbart.

I enlighet med det anförda har i förevarande paragraf föreslagits, att den
allmänna skyddstiden skall vara 50 år från upphovsmannens död. I anslutning
till gällande rätt skall tiden räknas från utgången av det år då upphovsmannen
avled; beträffande verk med två eller flera upphovsmän skall
tiden räknas från den sist avlidnes dödsår.

Kommittén har icke ansett skäl föreligga att, såsom skett i gällande rätt,
stadga en särskild, kortare skyddstid för alster av konsthantverk och konstindustri.
De nuvarande bestämmelserna har motiverats med att behov av
skvdd mot illojal efterbildning här föreligger blott under jämförelsevis begränsad
tid. Rätten att utnyttja produkter av konstslöjd kan emellertid
enligt kommitténs mening i många fall vara av betydande ekonomiskt och
ideellt värde under lång tid. Den bör därför förbehållas åt upphovsmannen
och hans successorer under samma tid som gäller för alster av annan konstnärlig
verksamhet. I sådana fall då behov av skydd mot efterbildning icke
föreligger är här, liksom eljest, utan praktisk betydelse vilken skyddstid som
gäller.

222

Knngl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

Även i fråga om filmverk har kommittén diskuterat huruvida det bör stadgas
särskild skyddstid; så har på sina håll skett utomlands. Enligt kommitténs
mening bör emellertid här gälla samma regler som för andra verk.

Remissyttrandena. Förslaget att förlänga den allmänna
skyddstiden till 50 år från upphovsmannens dödsår
hälsas med tillfredsställelse av åtskilliga remissinstanser och föranleder icke
erinran från något håll.

Att denna skyddstid skall gälla även för alster av konsthantverk
och konstindustri väcker tillfredsställelse hos svenska inredningsarkitekters
riksförbund; enligt förbundets mening kan den omständigheten,
att en femtioårig skyddstid för konsthantverk i många fall kommer att sakna
praktisk betydelse, då konsthantverk torde vara föremål för snabba omvärderingar,
icke förringa värdet av att dess principiella likställighet med
t. ex. bildkonsten blir auktoritativt fastslagen. Däremot uttalas viss tveksamhet
på denna punkt av svenska slöjdföreningen, som anför:

Det kan enligt föreningens mening invändas, att även ett för upphovsmannen
praktiskt betydelselöst skydd dock kan ställa till besvär och trassel för
näringslivet. Man måste ju i varje särskilt fall undersöka, huruvida upphovsmän
finnas, som kunna tänkas göra anspråk på skydd. För konstindustriens
del kan det förlängda skyddet för hithörande alster, vilka ofta icke
signerats, på grund härav vålla osäkerhet. Tidsödande efterforskningar kunna
bli nödvändiga. Full visshet om skyddsfrågans läge kan måhända ändock
icke vinnas. I den moderna produktionen är den första tiden efter offentliggörandet
av en nyhet den ekonomiskt mest betydelsefulla. Värdet av
den kraftigt förlängda skyddstiden och den förändrade utgångspunkten för
dess beräkning är därför på detta område icke oomtvistligt. Särskilt för modeskapelsernas
del, där mycket återkommer med jämna mellanrum, framstår
det långa skyddet såsom en onödig belastning på den allmänna rörelsefriheten.

Stockholms handelskammare finner skäl tala för att skyddstiden för alster
av konsthantverk och konstindustri göres avsevärt kortare än enligt förslaget
samt bestämmes att löpa från det år, då verket offentliggjorts. Handelskammaren
vill icke för sin del avge något bestämt förslag angående skyddstidens
längd. Den för patent gällande skyddstiden av 17 år bör dock enligt
handelskammarens mening tagas till utgångspunkt vid bedömandet. Även
Sveriges industriförbund ifrågasätter, huruvida icke skyddstiden för hithörande
alster bör vara kortare än enligt förslaget. Det påpekas bl. a. att
industrien, om förslaget genomföres, beträffande äldre produkter skulle ha
svårt att avgöra, om skyddstiden alltjämt löper.

Vid 1 § har anförts att Sveriges industriförbund och konfektionsindustriföreningen
anser skyddstiden för beklädnadsartiklar och vävnader
avsedda för dylika artiklar böra sättas väsentligt
kortare än för andra verk; enligt konfektionsindustriföreningens mening
bör tiden ej överstiga fem år.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser att i den nya lagen bör upptagas särskilda
regler om skyddstid för filmverk.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

223

Departementschefen. Tidigare har i fråga om skyddstidens längd rått i hög
grad stridiga meningar och lagstiftningen har i denna fråga gång efter annan
intagit vitt skilda ståndpunkter. Då skyddstiden genom 1919 års lagar
bestämdes till 30 år från upphovsmannens död innefattade detta i viss mån
en eftergift åt dem, som i den lagärendet föregående diskussionen förordat
en relativt kort skyddsperiod. Trettioårstiden innebar nämligen — låt vara
att den i vissa hänseenden var fördelaktigare för upphovsmännen än tidigare
bestämmelser — såvitt gällde den viktigaste upphovsrättsliga befogenheten,
mångfaldigande genom tryck, en nedsättning med 20 år i förhållande
till vad som dittills gällt. Från upphovsmännens sida har man emellertid
alltid gjort gällande, att denna tid är otillräcklig, och i olika sammanhang
har framförts krav på en förlängning. Kommittén har också ansett, att tiden
nu bör sättas till 50 år från upphovsmannens död. Dess ställningstagande
har främst influerats av att femtioårstiden sedan länge gäller i grannländerna.
Vidare har framhållits att denna — eller längre — tid numera tilllämpas
även i de flesta andra länder inom Bernunionen och att den enligl
Bernkonventionens lydelse efter revisionen 1948 skall vara obligatoriskt
minimum för medlemsländerna.

Kommitténs förslag har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga
remissinstanser; icke från något håll har framställts invändning däremot.
För egen del finner jag det också naturligt och rimligt att Sverige här ansluter
till rättstillståndet i grannländerna och till den internationella rättsutvecklingen.
I alla andra länder inom hela Västeuropa tillämpas numera
en skyddstid på 50 år eller mera och det kan icke vara lämpligt att Sverige
här skulle bibehålla en särställning. Den enhälliga remissopinionen tyder
också på att även hos oss i det allmänna betraktelsesättet inträtt en förskjutning
till förmån för den längre skyddstiden. Jag vill alltså förorda att
skyddstiden i enlighet med kommitténs förslag bestämmes till 50 år från
upphovsmannens död.

Enligt kommitténs förslag skulle femtioårstiden gälla generellt och sålunda
även för alster av konsthantverk och konstindustri. Förslaget innebär
här en kraftig förlängning av den skyddstid som gäller för närvarande;
enligt konstverkslagen är denna begränsad till tio år, varvid är att märka
att tiden räknas från offentliggörandet och icke från konstnärens död. I
denna del har förslaget väckt kritik hos företrädare för företagarintressen
på området, varvid gjorts gällande att skyddstiden, om förslaget genomfördes,
skulle bli alltför lång samt att konstindustrien skulle få stora svårigheter
att i de särskilda fallen avgöra huruvida skyddstiden löper; i sistnämnda
hänseende har bl. a. framhållits att hithörande produkter ofta är
osignerade och att tidsödande efterforskningar efter upphovsmannen därför
kunde bli nödvändiga. Vid bedömande av spörsmålet bör man hålla i
minnet, att frågan endast gäller produkter av sådan originalitet att de är att
anse som konstverk. Även produkter som ej fullt når upp till denna nivå
är otvivelaktigt förtjänta av skydd i någon form — frågan behandlas inom
mönsterskyddsutredningen — men detta skydd bör självfallet vara mer

224

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

kortvarigt än det egentliga konstverksskyddet. Är åter fråga om alster av
verklig konst, synes knappast skäl föreligga att stadga kortare skyddstid
än för konstverk i allmänhet. Den konstnärliga verksamheten söker sig
i ökad utsträckning till hantverk och industri och är här i samma behov av
skydd, ekonomiskt och ideellt, som inom andra områden. Vad angår synpunkten
att det i sådant fall då produkten är osignerad skulle vara särskilt
svårt att fastställa huruvida skyddstiden löper, må erinras att tiden härArid,
enligt 44 § i förslaget, skall räknas från offentliggörandet. Utgångspunkten
för beräkningen blir alltså densamma som enligt gällande rätt.
Några speciella svårigheter i antytt hänseende uppstår därför ej. I grannländerna
har också sedan länge gällt femtioårig skyddstid även för hithörande
produkter utan att man förmärkt några olägenheter därav. Detsamma
gäller i flera andra länder inom Bernunionen. Av anförda skäl har jag ansett
att specialbestämmelser rörande skyddstiden för alster av konsthantverk
och konstindustri ej bör uppställas.

I ett remissyttrande har förordats specialbestämmelser rörande en annan
grupp, nämligen filmverk. Frågan har ingående behandlats av kommittén,
som emellertid ansett att något behov härav ej finnes. För egen del biträder
jag kommitténs mening på denna punkt.

44 §.

Paragrafen, som överensstämmer med 44 § kommittéförslaget, upptager
regler om beräkning av skyddstid för anonyma och pseudonyma verk.

Gällande rätt. Enligt författar- och konstverkslagarna åtnjutes för verk
av författare eller konstnär, som ej uppgivit namn eller som framträtt under
diktat namn, skydd under 30 år efter det, då verket först offentliggjordes;
för alster av konstslöjd är tiden dock satt till 10 år (22 § första stycket
första punkten författarlagen; 13 § andra stycket och 14 § konstverkslagen).
I författarlagen är huvudregeln kompletterad med vissa specialföreskrifter.
Om författaren, innan trettioårstiden gått till ända, ger sig tillkänna
antingen genom att låta sitt namn utsättas på en ny upplaga av verket
eller ock genom anmälan i justitiedepartementet samt tre gånger i allmänna
tidningarna införd kungörelse, skall tiden räknas från hans dödsår
(22 § första stycket andra punkten). Utges verket i flera avdelningar, vilka
tillsammans bildar ett helt, skall skyddstiden räknas från det år, den sista
avdelningen utgavs; dock skall, där en avdelning utgivits senare än två år
efter det år, under vilket den närmast föregående utgavs, skyddstiden för
den äldre av dessa avdelningar räknas från sistnämnda år (23 §).

Författarlagen innehåller även en särskild bestämmelse rörande sådant
samlingsverk, beträffande vilket offentlig undervisningsanstalt, akademi
eller enskild juridisk person står som eller enligt lagen skall betraktas som
utgivare; för dylikt verk räknas trettioårstiden från det år, under vilket
verket först utgavs (22 § andra stycket). Regeln i 23 § gäller även för sådana
verk.

225

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

Kommittén. I första stycket av förevarande paragraf har kommittén föreslagit
att skyddstiden för anonyma och pseudonyma verk i likhet med den allmänna
skyddstiden sättes till 50 år. Såsom enligt gällande rätt skall tiden
räknas från det år, då verket offentliggjordes. Vidare föreslås en specialregel
för det fall, att verket består av flera delar med inbördes sammanhang;
tiden skall här räknas från det år då sista delen offentliggjordes. Regeln
överensstämmer med vad som för närvarande gäller. Däremot har icke ansetts
behövligt att bibehålla nu gällande specialföreskrift om särskild beräkning
för det fall, att de olika delarna utkommer med långt mellanrum.

Andra stycket innehåller en föreskrift att skyddstiden skall beräknas
enligt huvudregeln i 43 §, om upphovsmannen före skyddstidens utgång
blir angiven såsom i 7 § sägs. Regeln motsvarar i huvudsak gällande rätt.
Ny är en föreskrift att huvudregeln även skall tillämpas, där det visas att
upphovsmannen avlidit innan verket offentliggjordes.

Den i 22 § andra stycket författarlagen upptagna specialbestämmelsen
rörande verk som utges av offentlig undervisningsanstalt m. m. har ej bibehållits.

Departementschefen. Jag tillstyrker kommitténs förslag, som icke föranlett
erinringar vid remissbehandlingen.

5 KAP.

Vissa upphovsrätten närstående rättigheter

j 45_48 §§ har upptagits helt nya bestämmelser om skydd för utövande

konstnärer, tillverkare av grammofonskivor och andra ljudupptagningar
(grammofonfabrikanter) samt radioföretag. Till 49 § har förts en likaledes
ny bestämmelse om skydd för framställare av kataloger och reklamalster.

Kapitlets rubrik, som i kommittéförslaget angivits som »Vissa med upphovsmannarätten
besläktade rättigheter», har i departementsförslaget något
jämkats.

45—48 §§.

Inledning. Frågan om rättsskydd för prestationer av sångare, musiker,
skådespelare, recitatörer och andra utövande konstnärer har sedan
länge intagit en framskjuten plats i den upphovsrättsliga diskussionen.
Här avsedda spörsmål har aktualiserats genom tillkomsten av de tekniska
metoder, som gjort det möjligt dels att inspela eller på annat sätt fixera de
utövande konstnärernas prestationer i föremål, med vilkas hjälp prestationerna
därefter kan reproduceras praktiskt taget i det oändliga, dels att göra
prestationerna syn- eller hörbara för stora publikskaror: grammofon, film,
radio och television. Den omfattning, i vilken dessa metoder kommit till an 15

Bihctng till riksdagens protokoll 1960. i samt. Nr 17

226

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

vändning i nulida samhällsliv, har för de utövande konstnärerna skapat en
råd rättsliga, ekonomiska och sociala problem och föranlett att för deras
del rests krav om rättsskydd i olika hänseenden. Främst har man härvid
avsett forbud mot att deras prestationer inspelas eller utsändes utan deras
samtycke samt rätt till ersättning då grammofonskivor och andra inspelningar
återges i radio eller television eller eljest offentligt. Ursprungligen
har dessa anspråk uppburits av rena rättssynpunkter, men under senare år
hai också åberopats sociala skäl, varvid man hänvisat till den försämring
av de utövande konstnärernas försörjningsmöjligheter som de mekaniska
reproduktionsmetoderna medfört.

I förevarande sammanhang har även uppkommit spörsmål om särskilt
rättsskydd för de industrier och företag, vilka bedriver verksamhet för att
inspela eller sprida de utövande konstnärernas prestationer. Härvid har
filmindustriens anspråk i allmänhet behandlats för sig. Däremot har sedan
länge med frågan om de utövande konstnärernas rättsställning brukat sammanföras
spörsmålet om rättsskydd för grammofonindustrien och radioföretagen.
Grammofonindustriens anspråk har härvid avsett
skydd mot obehörig kopiering samt rätt till ersättning då grammofonskivor
o. dyl. återges i radio eller television eller eljest offentligt. För r a d i o f öretagens
del har man yrkat skydd mot att deras sändningar olovligen
återutsändes eller inspelas eller, såvitt gäller televisionsutsändningar, visas
offentligt utan samtycke av vederbörande företag.

Frånsett vissa bestämmelser om radiolicenser in. in. innehåller svensk
lagstiftning icke några regler till skydd för här förevarande grupper. Sådana
regler finnes däremot i åtskilliga främmande länder. Av en redogörelse
härför i kommitténs betänkande må här endast nämnas att vissa lagbestämmelser
till skydd för utövande konstnärer gäller bl. a. i Italien,
Schweiz, Storbritannien, Tyskland och Österrike. Skyddet är dock tämligen
svagt och inbegriper icke i något av länderna, åtminstone icke i praktiken,
någon rätt till ersättning vid offentlig återgivning av inspelningar. Grammofonindustrien
åtnjuter skydd i nästan alla västeuropeiska länder, utom
Sverige och Finland. I allmänhet innefattar detta skydd både förbud mot
obehörig kopiering och rätt till ersättning då grammofonskivor återges i
radio eller television; i en del länder utgår sådan ersättning vid offentlig
återgivning överhuvud. Radioföretagen skyddas i vissa länder, bl. a. Danmark
och Italien, genom speciella föreskrifter mot obehörig återutsändning
eller inspelning av radio- och televisionsutsändningar. I systematiskt häuseende
märkes, att hithörande föreskrifter i äldre utländsk lagstiftning i
allmänhet är kasuellt betonade och icke genomarbetade från principiell
synpunkt. I njare lagar och lagförslag är emellertid vanligt att man utformar
dem efter vissa gemensamma principer och man har härvid i regel
funnit det lämpligt att upptaga dem inom ramen för den upphovsrättsliga
lagstiftningen.

I de flesta av de västeuropeiska länder där grammofonindustrien har rätt
till ersättning för grammofonmusiken i radio har den träffat överenskom -

227

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

melse med musikernas organisationer att en viss del av beloppen skall tillfalla
dessa organisationer. Till grund för denna ordning ligger ett år 1954
ingånget avtal mellan grammofonindustriens och musikernas internationella
federationer. I princip gäller en motsvarande överenskommelse även i
Sverige, men den saknar för närvarande praktisk betydelse, eftersom grammofonindustrien
hos oss ej har rätt till någon ersättning från radion.

Internationell reglering. Sedan 1930-talet har pågått strävanden att skapa
ett internationellt skydd inom området. Arbetet härpå har bedrivits dels
inom Bernunionen och dels inom Internationella arbetsorganisationen
(ILO). Under senare år har frågan även studerats av Unesco i egenskap av
övervakande organ för Världskonvenlionen om upphovsrätt, och samarbete
har inletts mellan denna organisation och Bernunionen. Mellan Bernunionen
och Unesco, å ena, samt ILO, å andra sidan, råder starka meningsskiljaktigheter
rörande skyddets närmare syfte och utformning. Inom Bernunionen
och Unesco hävdar man att här är fråga om rättigheter som står
upphovsrätten nära (droits voisins) och att en reglering alltså bör utformas
efter upphovsrättsliga principer och knytas till de internationella upphovsrättskonventionerna.
Inom ILO åter betraktar man frågan huvudsakligen
som ett arbetsmarknadsproblem; det primära syftet bör vara att motverka
den arbetslöshet som de tekniska metoderna vållat de utövande konstnärerna,
främst musikerna. Frågan anses alltså icke ha samband med upphovsrätten
och upphovsrättskonventionerna utan regleringen anses böra ske
i en skvddskonvention av den typ ILO genomfört på andra områden. Framhållas
må att Sverige hittills icke haft anledning att inom någon av organisationerna
taga ställning till de omdiskuterade frågorna.

Vid den tidpunkt då auktorrättskommittén fattade slutlig ståndpunkt till
hithörande spörsmål hade ett visst närmande ägt rum mellan Bernunionen
och ILO. Ett resultat härav utgjorde ett utkast till konvention, som år 1951
lades fram av en i Rom församlad expertkommitté; i denna var såväl Bernunionen
som ILO representerade. Principerna i detta utkast ligger i väsentlig
utsträckning till grund för kommitténs förslag.

Romutkastets principer. Enligt Romutkastet är skyddet för utövande konstnär
begränsat till ett skydd mot att hans personliga framträdande (originalframträdandet)
medan det pågår inspelas eller utsändes utan hans samtycke.
Däremot ges icke något skydd mot obehörig kopiering av inspelningar
och ej heller någon rätt till ersättning för offentlig återgivning av
inspelningar. För grammofonfabrikanterna upptages dels skydd mot att
grammofonskivor o. dyl. kopieras utan fabrikantens samtycke och dels rätt
till ersättning då skivorna återges i radio eller eljest offentligt. Vad slutligen
angår radioföretag föreslås skydd mot att radio- eller televisionsutsändning
återutsändes eller inspelas utan företagets samtycke; beträffande
tclevisionsuIsändning skall dessutom gälla att sådan ej må återges offentligt
utan företagets samtycke.

228

Kungl. Mnj:is proposition nr 11 år 1960

I diskussionen kring utkastet har från många håll riktats stark kritik
mot det sätt, på vilket de utövande konstnärernas rätt däri reglerats. Särskilt
har som en brist ansetts att dessa icke erhållit någon sådan rätt till
ersättning vid offentlig återgivning av grammofonskivor, som enligt utkastet
skall tillkomma grammofonfabrikanterna. Från radiohåll har framlagts
förslag att — i anslutning till den praxis som i flera länder utbildat sig —
tillgodose de utövande konstnärernas anspråk på det sättet, att dessa erhåller
rätt till andel i de grammofonfabrikanterna tillkommande ersättningsbeloppen.
I diskussionen har detta förslag tilldragit sig stort intresse.

Norsk provisorisk lag. Helt nya vägar att lösa frågan om skydd för utövande
konstnärer och grammofonfabrikanter har prövats i Norge, där en provisorisk
reglering av ämnet införts genom lov den 14 december 1956 om
avgift på offentlig framföring av utövende kunstneres prestasjoner m.v.
Enligt lagen utgår en offentligrättslig avgift på bruk i förvärvssyfte av
grammofonskivor, ljudband och liknande samt på återgivande i sådant
syfte av i radio utsänd musik m. m.; influtna belopp går till en fond, vilken
i första hand skall användas till stöd åt norska utövande konstnärer
och deras efterlevande. Från fonden skall även utgå ersättning till de
norska grammofonfabrikanterna. I övrigt upptager lagen icke några bestämmelser
om skydd för de förevarande grupperna. För att ha fria händer
när det föreligger en lösning av problemet på nordisk eller internationell
grundval, har lagen gjorts provisorisk; dess giltighetstid utlöper den 30
juni 1960.

Kommittén. Kommittén framhåller, att vid ett principiellt ställningstagande
till frågan, huruvida skydd för nu åsyftade grupper bör införas i svensk
lagstiftning, uppmärksamhet i första hand påkallas av spörsmålet om en
reglering av de utövande konstnärernas rättsställning. Utvecklingen torde
här ha gått i riktning mot att det befogade i de framställda skyddsanspråken
alltmera erkänts. Att, såsom tidigare skett i olika sammanhang, motivera
dessa från upphovsrättsliga synpunkter är visserligen enligt kommitténs
mening knappast möjligt; även om undantagsvis ett annat bedömande
kan ifrågakomma beträffande insatser av regissörer, är en utövande
konstnärs framförande av ett verk i allmänhet ej ett skapande av det
slag, som grundlägger upphovsrätt. I viss mening är dock här fråga om
konstnärliga prestationer besläktade med dem som skyddas inom upphovsrätten;
stundom kan en utövande konstnärs tolkning av ett verk skattas
högre än verket självt. Det synes därför uppenbart att sådana prestationer
bör skyddas mot obehöriga utnyttjanden; det praktiska behovet härav gör
sig med stor styrka gällande. Det kan visserligen invändas att utövande
konstnärers prestationer mången gång har karaktär av rutinmässigt arbete
snarare än av konstnärliga tolkningar. Inom upphovsrätten och angränsande
områden anses emellertid skydd böra beredas oberoende av om

229

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

prestationen ur konstnärlig synpunkt är av högre eller lägre värde. Skyddet
för de utövande konstnärerna bör därför avse alla slags framträdanden.

Även för grammofonindustriens del synes enligt kommitténs mening anspråken
på rättsskydd i vissa hänseenden motiverade. Att ej heller dessa
kan hämta stöd i upphovsrätten är visserligen tydligt. Ur andra synpunkter
är emellertid skydd befogat. Den verksamhet, som resulterar i de färdiga
grammofonskivorna, är av synnerligen komplicerad beskaffenhet. Den innefattar
val av repertoar och utövande konstnärer, anordnande av lokaliteter
med lämpliga akustiska förhållanden, inspelningen som kräver
mångahanda arrangemang, slutligen framställningen av matrisen och avdragen
av denna, själva skivorna. Uppenbarligen kräves härför uppdriven
teknik, behärskad av konstnärlig smak. Kostnaderna för fabrikationen är
också betydande. Att utomstående skulle ha rätt att utan vidare tillgodogöra
sig resultaten av en sådan verksamhet kan icke vara riktigt. Även här
föreligger ett starkt praktiskt behov av skydd. Helt allmänt synes därför
böra gälla, att grammofonfabrikanter erhåller skydd mot obehörigt utnyttjande
av de färdiga produkterna. Av nu anförda skäl bör sådant skydd beredas
även för andra slags ljudupptagningar, främst ljudfilm.

Principiellt kan enligt kommitténs mening liknande skäl åberopas även
till förmån för radioföretagens skyddsanspråk.

Kommittén anför härefter, att även om en reglering av skyddet för förevarande
grupper sålunda principiellt är motiverad, det kunde ifrågasättas
huruvida icke lagstiftning i ämnet borde anstå i avvaktan pa den internationella
utvecklingen. De berörda grupperna är emellertid, framhålles
det, i starkt behov av att skyddsregler så snart som möjligt införes och ett
ytterligare uppskov av denna fråga, som sedan 1930-talet statt pa dagordningen,
skulle av dem uppfattas som en svår motgång. Kommittén tillstyrker
därför, att en reglering införes redan nu.

Vad angår lagstiftningens allmänna principer framhåller kommittén, att
en grundläggande fråga är huruvida skyddet för utövande konstnärer bör
anordnas så att man tillägger dem privaträttsliga rättigheter eller så att
man inför ett offentligrättsligt avgiftssystem av den typ som provisoriskt
gäller i Norge. Enligt kommitténs mening är sistnämnda lösning förenad
med vissa fördelar. Ett avgiftssystem torde sålunda vara lättare att administrera
än en privaträttslig ordning. En annan vinst är att utgående ersättningar
kommer att stanna inom landet; i ett mindre land som använder
övervägande utländska inspelningar är denna synpunkt av vikt. Slutligen
framhålles, att fördelningen av influtna medel kan ske på ett friare
sätt. Mot ett dylikt system kan emellertid enligt kommittén riktas invändningar.
Främst gäller att ett sådant icke innefattar någon reglering av de
utövande konstnärernas rättigheter ulan närmast innebär eu ur sociala och
kulturella synpunkter motiverad beskattning till deras förmån. Enligt kommitténs
mening äger de utövande konstnärerna emellertid en verklig rättsgrund
för sina anspråk, nämligen att den enskilde konstnärens tolkning
av verket utgör eu skyddsvärd prestation. Lagstiftningen på området bör

230

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

då utformas så, att konstnärerna erhåller ett privaträttsligt skydd för sina
prestationer. Utom denna principiella synpunkt åberopar kommittén även
praktiska skäl. Bl. a. framhålles att ett avgiftssystem för att ge effektivt
skydd måste kompletteras med privaträttsliga regler angående skydd mot
obehörig inspelning och utsändning. En sådan kombination med subjektiva
rättigheter skulle emellertid i vissa fall kunna medföra att den som ville
utnyttja en viss inspelning nödgades erlägga dubbelbetalning, något som
icke vore tillfredsställande. Slutligen anföres, att ett avgiftssystem skulle stå
i strid med de principer som framkommit i det internationella arbetet. Av
anförda skäl har kommittén ansett att området bör helt regleras inom privaträtten.

I fråga om reglernas innehåll i övrigt bör man enligt kommitténs mening
söka anslutning till den internationella utvecklingen. Det bör kunna
antagas, att en blivande konvention anordnas i stort sett efter de principer,
som kommit till uttryck i Romutkastet och i diskussionen kring detta. Kommittén
har därför i sitt förslag nära följt sagda principer men har beaktat
vissa förhållanden som ur svensk synpunkt motiverar jämkning i dessa.

Remissyttrandena. Förslaget att i den nya lagen upptaga bestämmelser
till skydd för utövande konstnärer, grammofonfabrikanter
och radioföretag tillstyrkes eller lämnas utan
erinran av så gott som samtliga remissinstanser.

Särskild tillfredsställelse över förslaget uttalas av de sammanslutningar
som företräder de utövande konstnärerna och grammofonindustrien.
Svenska teater förbundets fackorganisation anför, att därmed ett stort steg
tagits mot förverkligandet av det skydd för de utövande konstnärerna som
dessa sedan lång tid tillbaka saknat och krävt. Organisationen vill livligt
instämma i kommitténs uppfattning, att förslaget bör genomföras nu och
icke ytterligare uppskjutas i avvaktan på den internationella utvecklingen,
i synnerhet som en svensk lag efter förslagets huvudprinciper knappast
kan komma att medföra någon svårighet för Sverige att sedermera ansluta
sig till en eventuell konvention på området. Liknande uttalanden göres av
svenska tonkonstnärsförbundet och svenska musikerförbundet. För grammofonindustriens
del framföres motsvarande synpunkter av svenska gruppen
av thc international federation of the phonograpbic industry.

Att de utövande konstnärernas rätt upptagits till reglering väcker tillfredsställelse
även på andra håll, bl. a. hos juridiska fakulteten vid Uppsala
universitet ■— i vars yttrande länsstyrelsen i Uppsala län instämmer -—
musikaliska akademien, styrelsen för Sveriges advokatsamfund och konsertföreningen
i Stockholm.

I några remissvar kommer en viss tvekan inför förslaget till synes. Sålunda
anför Sveriges radio:

Risken är ju att man inom några år, då en internationell konvention kan
ha kommit till stånd, blir tvungen att genomföra en kanske genomgripande
revision av lagstiftningen. En sådan revision har bl. a. den nackdelen, att den

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

231

kan riva upp en mängd på den tidigare lagstiftningens grund byggda avtalsregJeringar,
efter vilka parterna inrättat sig. Klart är vidare, att det icke
möter några större tekniska svårigheter att bryta ut 45—48 §§ ur förslaget.
Dessa stadganden, vilka icke längre synes vara omfattade av det nordiska
samarbetet, faller ju i princip utanför en lag om upphovsrätt, ehuru det av
praktiska skäl är högst lämpligt att en eventuell reglering av detta slag får
sin plats i nära anslutning till en lag om upphovsrätt.

Trots dessa farhågor vill Sveriges radio — som framhåller att radion kanske
mer än någon annan ålägges nya ekonomiska förpliktelser genom förslaget
— icke motsätta sig att detta i huvudsak upphöjes till lag.

Teatrarnas riksförbund finner skyddet för utövande konstnärer motiverat
i den form det fått i förslaget. Förbundet vill dock understryka, att man på
detta område bör gå fram med stor varsamhet och beakta att dessa konstnärer
i regel erhåller ersättning för originalframträdandet. Härom anföres vidare: Man

har icke endast att ta hänsyn till den utövande konstnärens intresse
av ekonomiskt vederlag för rätten till inspelning eller utsändning utan även
till det allmänna intresset av att utsändning eller inspelning kommer till
stånd, och att därigenom exempelvis operakonsten föres ut till vidare kretsar
av vårt folk. Kommittén utgår uppenbarligen från att den medverkande artisten
alltid skall vara villig att medverka vid en utsändning. Praktiken ser
emellertid annorlunda ut. I gällande avtal för Kungl. teaterns orkester, kör
och balett har intagits en bestämmelse om skyldighet för dessa kårer att
medverka vid av teatern anordnad utsändning i radio eller television. Det
har emellertid även uttalats, att särskild ersättning skall utgå för sändningsrätten
och att dennas storlek skall bestämmas vid förhandlingar mellan personalorganisationen
samt radio- och televisionsföretaget. Någon operautsändning
har därefter icke kunnat komma till stånd, därför att personalorganisationen
begär en ersättning, som radioföretaget anser sig icke kunna
betala. Att märka är att arbetet utföres på ordinarie, genom lönen från
Kungl. teatern betald tid.

Enligt förbundets mening bör därför skyddsföreskrifter på området förenas
med bestämmelser om skyldighet för utövande konstnär att deltaga i upptagning
och utsändning av föreställning, i vilken han medverkar såsom anställd
vid vederbörande teater, och om rätt för teatern att härvid företräda
den anställde vid fastställande av ersättning för utsändnings- eller inspelningsrätten.
Tvist om de ekonomiska villkoren kan lösas i den ordning, som
föreskrives i 52 §.

Sveriges förfaltareförening och föreningen Minerna finner det i och för sig
skäligt att bestämmelser införes till skydd för nu förevarande grupper men
anser att ämnet principiellt icke bör regleras inom ramen för en lagstiftning
om upphovsrätt. Föreningarna vill emellertid icke motsätta sig att så
sker, under förutsättning att de rättigheter, som tillerkännes dessa grupper,
icke i något avseende kommer att inkräkta på upphovsmännens rättigheter.
Ett liknande uttalande göres av Stim, föreningen svenska tonsättare,
Skap och svenska musikförluggareföreningen, vilka hemställer alt i lagtexten
intages uttryckligt förbehåll för sistnämnda rättigheter; i denna hemställan
instämmer musikaliska akademien.

232

Kungl. Maj.ts proposition nr ii år W60

Svenska bokförläggareföreningen anför att ämnet icke direkt berör dess
medlemmar och att föreningen icke närmare behandlat det. Föreningen vill
dock framhålla, att även om en utövande konstnärs framförande av ett verk
kan innebära en så originell prestation alt jämväl den bör skyddas som ett
verk, det förefaller diskutabelt att gå längre och ge även radioföretag och
grammofonfabrikanter skydd i detta sammanhang.

Kungl. teaterns stgrelse uttalar sig icke om hithörande rättsliga spörsmål
men framhåller att förslagets genomförande kommer att medföra stegrade
omkostnader för teatern.

I fråga om förslagets allmänna principer har kommitténs uppfattning att
skyddet för de utövande konstnärerna bör anordnas så att man tillägger
dem individuella privaträttsliga rättigheter godtagits
av samtliga remissinstanser utom svenska musikerförbundet och svenska
tonkonstnärsförbundet. Socialstyrelsen och konsert föreningen i Stockholm
understryker att detta betraktelsesätt tillämpas i det internationella arbetet
på området. Konsertföreningen i Stockholm framhåller därjämte att en ordning,
enligt vilken varje enskild konstnär tillförsäkras den ekonomiska frukten
av sin egen insats, måste medföra en verkningsfull stimulans för unga
musikbegåvade personer att ägna sig åt professionell musikutövning. En dylik
stimulans behövs, då föreningen kunnat konstatera en på senare år alltmera
ökad svårighet att finna verkligt kvalificerade svenska musiker icke
blott för blåsinstrumentstämmorna utan även och framför allt beträffande
stråkinstrumenten, där tillgången på sökande tidigare varit god. Enligt föreningens
mening måste denna tendens sättas i samband med att villkoren
för musikeryrket försämrats i förhållande till andra yrken, åtminstone då
det gäller den seriösa musiken. Det kan heller icke anses ur rättvisesynpunkt
tillfredsställande, att t. ex. en orkester, vilken som föreningens består uteslutande
av elitmusiker, skulle helt få avstå inflytande avgifter för mekaniska
inspelningar till mindre lyckligt lottade kolleger eller deras närmaste, vilket
väl bleve fallet enligt det norska systemet. Föreningen nämner emellertid
att inom dess styrelse också uttalats sympatier för en motsatt åsikt.

Vissa reservationer göres av svenska teaterförbundets fackorganisation
och svenska gruppen av the international federation of the phonographic
industry. Svenska teaterförbundets fackorganisation framhåller att organisationen
ansluter sig till förslaget men att detta icke innebär att det kollektiva
betraktelsesätt, som ligger till grund för det norska systemet, enligt
dess mening i och för sig skulle vara ovidkommande. Tvärtom kommer den
tekniska utvecklingen att medföra en ekonomisk påfrestning på hela grupper,
som därigenom kan behöva stöd i form av en viss återbäring från de
framträdanden som i större eller mindre utsträckning berövar dem deras
utkomstmöjligheter. Emellertid torde möjligheterna till en kollektiv reglering
av detta problem i och för sig icke uteslutas genom att skyddsreglerna
baseras på den utövande konstnärens subjektiva rätt. Dessa rättigheter kan,
som kommittén anfört, tillvaratagas genom konstnärernas organisationer. De
har därvid möjlighet att också åstadkomma en viss fördelning av det eko -

233

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

nomiska vederlaget för prestationerna. Även svenska gruppen av the international
federation of the phonographic industry förklarar sig i princip biträda
förslaget men uttalar att sådana ersättningsbelopp som enligt detta
skall tillkomma utövande konstnärer av praktiska skäl bör utbetalas till
konstnärernas organisationer; det skulle vara ogenomförbart för grammofonbolagen
att förhandla med enskilda rättsägare om dessa ersättningar.

Svenska musikerförbundet anser att de utövande konstnärernas rätt bör
ges formen av en kollektiv rätt för vederbörande konstnärsorganisationer.
Inledningsvis framhåller förbundet, att frågan för dess del framstått
som ett socialt och icke som ett privaträttsligt problem. Den alltmer
fortskridande mekaniseringen av musiken har skapat en ständigt foitsatt
ökning av arbetslösheten inom musikeryrket. Varje gång en grammofonskiva
"eller liknande spelas i radio, på en restaurang, på ett konditori eller
vid en större idrottstävling förlorar ett visst antal musiker ett arbetstillfälle.
Detsamma gäller då en radioutsändning repeteras mekaniskt eller da man
överför en musikinspelning från ett mekaniskt instrument till ett annat.
Antalet förlorade arbetstillfällen står i proportion till den utsträckning i
vilken mekanisk musik användes. Förhållandena tvingar fullt utbildade musiker
att för sin försörjning, i sina allra bästa år, övergå till helt okvalificerade
arbeten inom andra yrken. Därav följer en avsevärt försämrad rekrytering
till musikeryrket. Att lösa detta problem genom att stipulera en individuell
rätt, d. v. s. att ge rätten till dem som gjort inspelningarna, kan
icke vara den rätta vägen. Endast de musiker, som redan nått en någorlunda
god position inom yrket, engageras för inspelningar. Fastställer man
en individuell rätt, kommer dessa musiker att önska, att deras inspelningar
brukas kommersiellt så mycket som möjligt, tv ju mer detta sker, desto
högre blir deras ersättningar. Därigenom ökas arbetslösheten bland övriga
musiker mer och mer. Det blir en för varje dag växande kategori, som varken
får vara med om inspelningar eller erhåller nagra ersättningar för inspelningarnas
kommersiella utnyttjande. Att försöka lösa frågan på den
individuella rättens väg synes vara detsamma som att försöka avskaffa arbetslöshet
genom att väsentligt höja lönerna för dem som har arbete. Skyldighet
bör åläggas dem som förtjänar på mekaniseringen att av vinsten
avstå viss de! till dem som förlorar genom denna. Ytterligare framhålles att
den privaträttsliga linjen skulle innebära att de svenska musikerna erhölle
ersättning för blott 20 procent av den i radio spelade grammofonmusiken;
till återstående del utgöres nämligen denna av utländska inspelningar. Av
anförda skäl framför förbundet som sin bestämda uppfattning, att de utövande
konstnärernas rätt bör fastställas som en kollektiv rätt. Kan detta
icke ske torde det ändå vara möjligt att kombinera en i lag fastställd individuell
rätt med bestämmelser, att rätten endast kan utövas kollektivt,
genom organisation stående under kontroll av Kungl. Maj:t.

Enligt svenska tonkonstnärsförbundets mening bör för prestationer av
namngivna artisler utgå individuell ersättning, under det att cisättning för
kollektiva prestationer (orkestrar, körer etc.) bör tillföras en fond att an -

234

Kungi. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

vändas för musikernas syften. Gäller det t. ex. en pianokonsert, får ersättningen
uppdelas med vissa andelar till dirigenten och pianisten. Den på orkestern
belöpande delen av ersättningen skulle däremot icke fördelas på
orkestermedlemmarna utan inlevereras till den berörda fonden.

Redogörelse för yttrandena i övrigt lämnas vid de särskilda sladgandena.
Här må endast ytterligare anmärkas alt termen utövande konstnär
av statens konstråd, styrelsen för Sveriges advokatsamfund, styrelsen
för konstnärernas riksorganisation, föreningen svenska tecknare, föreningen
svenska affischtecknare och konsertföreningen i Stockholm anses
vara mindre lämplig. Det anmärkes att därmed enligt gängse språkbruk
åsyftas en konstnär som är aktivt verksam inom sitt yrke. I stället förordas
återgivande konstnär, exekverande konstnär, utförande konstnär, framförande
konstnär eller tribunartist.

I samband med den föreslagna regleringen bör enligt teatrarnas riksförbunds
mening även upptagas frågan om skydd åt teaterföretag för
deras föreställningar. Den naturligaste lösningen vore, framhåller förbundet,
att ge producenten-teatern en upphovsrätt i det färdiga sceniska verket
eller en ställning, vilken så nära som möjligt svarar häremot. I andra
hand synes vissa av teaterns intressen kunna tillgodoses genom bestämmelser
liknande dem som i förslaget upptagits till skydd för grammofonfabrikanter
samt radio- och televisionsföretag. Kungl. teaterns styrelse ansluter
sig principiellt till dessa önskemål.

Departementschefen. Frågan om rättsskydd för sångare, musiker, skådespelare
och andra utövande konstnärer har under senare år varit föremål för
li\lig uppmärksamhet inom den auktorrättsliga diskussionen. Man avser här
en regleiing av de speciella problem, som för dessa yrkesgruppers del uppstått
genom tillkomsten av sådana tekniska metoder för masspridning av
konstnärliga framträdanden som grammofon, film, radio och television. Utmärkande
för dessa metoder är att ett konstnärligt framträdande med deras
hjälp kan ges praktiskt taget hur stor utbredning som helst, både i tid och
rum, ett en gång givet framträdande kan sedermera, utan konstnärens medveikan,
leproduceras för ständigt nya publikskaror. Huvudsyftet med en
reglering är här att i viss omfattning ge konstnärerna kontroll över mekanisk
upptagning och spridning av deras prestationer eller tillerkänna dem
extra ersättning för det utnyttjande som sker genom det mekaniska reproducerandet.

Under senare år har det blivit vanligt att sammankoppla frågan om en
reglering av de utövande konstnärernas ställning med spörsmålet om skydd
för tillverkare av grammofonskivor och andra ljudupptagningar (grammofonfabrikanter)
och för radioföretag. Beträffande grammofonfabrikanterna
avses skydd mot olovlig kopiering samt rätt till ersättning då deras produkter
användes i radio eller television eller eljest för offentlig återgivning. I
fråga om radioföretag är huvudintresset att bereda skydd mot obehörig återutsändning
och inspelning av deras sändningar.

235

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

Liksom den egentliga upphovsrätten har förevarande område betydelsefulla
internationella aspekter, och för ett effektivt skydd kräves en internationell
reglering. Arbete på att åstadkomma en sådan har också bedrivits
under många år. Hittills har dock icke uppnåtts något resultat, i huvudsak
beroende på konflikter mellan de internationella organ — Bernunionen och
Unesco, å ena, samt Internationella arbetsorganisationen, å andra sidan —
som sysslar med frågan. Såsom kommittén anfört hade vid tiden för dess
ställningstagande visserligen framträtt tendenser till samverkan och ett gemensamt
konventionsutkast hade framlagts av Bernunionen och arbetsorganisationen.
Det påbörjade samarbetet har dock tyvärr icke fullföljts. De
båda sidorna har sedermera framlagt var sitt nytt förslag till reglering och
för närvarande kan man icke säga något bestämt om vid vilken tidpunkt en
internationell överenskommelse kan komma till stånd.

Kommittén har nu föreslagit, att lagbestämmelser till skydd för här förevarande
grupper införes i svensk rätt. Då frågan ännu icke fått sin lösning
på det internationella planet kunde det visserligen, framhåller kommittén,
ifrågasättas om icke utvecklingen i detta hänseende borde avvaktas innan
man för svensk rätts del skrider till lagstiftning. De berörda grupperna är
dock enligt kommitténs mening i starkt behov av att denna fråga så snart
som möjligt hringas till sin lösning. Kommittén förordar därför, att en reglering
införes utan ytterligare uppskov.

Vid remissbehandlingen har denna kommitténs principiella ståndpunkt
tillstyrkts eller godtagits av samtliga hörda myndigheter och sammanslutningar,
låt vara att någon tvekan kommit till synes på ett par håll. Även jag
vill för min del biträda kommitténs mening, att denna lagstiftningsfråga
icke bör ytterligare uppskjutas. För interna svenska förhållanden är skyddsregler
i hög grad påkallade.

Enligt kommitténs förslag bör skyddsbestämmelserna inflyta i ett särskilt
avsnitt inom lagen om upphovsrätt. Ett par remissinstanser har ifrågasatt
om ämnet äger sådant samband med upphovsrätten att denna disposition är
riktig. Med hänsyn till att frågan om skyddet för de utövande konstnärerna
äger nära beröringspunkter med skyddet för upphovsmännen synes dock
kommitténs förslag böra följas.

Några remissinstanser har begärt att i lagen uppställes uttryckligt förbehåll
att de nya rättigheterna icke får inkräkta på upphovsmännens rättigheter.
Då här är fråga om helt olika skyddsföremål, torde emellertid någon
konflikt av rättslig art icke kunna uppstå, och ett förbehåll av den antydda
arten synes alltså icke erforderligt.

Syftet med en reglering på området bör bl. a. vara att skapa möjlighet för
de utövande konstnärerna att i den utsträckning som anses skälig erhålla
ersättning, då deras prestationer utnyttjas på mekanisk väg. Frågan är om
detta bör ske genom att man tillerkänner de utövande konstnärerna sedvanliga
privalrätlsliga anspråk eller genom ett offentligrättsligt avgiftssystem av
den typ som provisoriskt gäller i Norge. Enligt det senare systemet erhåller
den enskilde konstnären icke någon rätt till sin prestation, vare sig av pri -

236

Kungl. Mcij.ts proposition nr 17 år W60

valrättslig eller annan natur. Det är alltså tillåtet för olika företag att, såvitt
angår förhållandet till konstnären, fritt utnyttja inspelningar av hans prestationer
in. m. Däremot skall för sådant utnyttjande erläggas avgifter till eu
särskild fond, från vilken understöd lämnas till landets konstnärer och deras
efterlevande.

Enligt kommitténs mening bör man icke införa ett avgiftssystem utan
reglera frågan inom privaträtten. Vid remissbehandlingen har denna ståndpunkt
i allmänhet godtagits. Icke någon remissinstans har sålunda förordat
ett renodlat avgiftssystem. Från ett par håll har emellertid föreslagits melJanlösningar.
Svenska musikerförbundets yttrande innebär, att man i princip
tillstyrker en privaträttslig reglering i den meningen att det skall ankomma
på parterna att bestämma om ersättningarna, men samtidigt anser
man att rätten att framställa anspråk icke skall tillkomma de utövande
konstnärerna individuellt utan vederbörande konstnärsgrupper kollektivt
genom deras organisationer; avsikten är att dessa skulle fördela medlen med
hänsyn till sociala och kulturella behov inom musiklivet. Svenska tonkonstnärsförbundet
anser att namngivna artister bör äga individuella ersättningsanspråk
men att ersättning för kollektiva prestationer — orkestrar, körer
etc. — bör tillföras en fond för sådana ändamål som nyss nämnts. Synpunkten
att ersättningarna åtminstone till viss del bör gå till olika konstnärsgrupper
kollektivt företrädes även av skådespelarnas fackorganisation. Här
framhålles emellertid alt detta bör kunna genomföras även inom ramen för
principiellt individuella rättigheter genom att dessa tillvaratages av konstnärernas
organisationer.

Då det gäller att taga ställning till förevarande spörsmål bör man självfallet
beakta det sociala problem som uppkommit genom att den fortgående
mekaniseringen av de konstnärliga uttrycksmedlen minskar utrymmet för
vissa konstnärsgruppers yrkesutövning. Detta problem bör dock ses mera
som ett allmänt motiv för att upptaga hithörande frågor till reglering. Utgångspunkten
bör enligt min mening vara, att den enskilde konstnären
i princip måste anses äga ett verkligt rättsanspråk på ersättning då hans
prestationer utnyttjas av andra. Behovet att understödja eftersatta konstnärsgrupper
bör icke tillgodoses på bekostnad av de rättsanspråk som sålunda
tillkommer enskilda konstnärer. Detta behov bör i stället i främsta
rummet avhjälpas genom generella åtgärder inom ramen för samhällets allmänna
kultur- och socialpolitik. Anlägger man detta betraktelsesätt, blir
resultatet, att frågan icke bör lösas genom ett offentligrättsligt avgiftssystem
och icke heller genom ett system med ersättningsanspråk som tillkommer
konstnärskollektiv. I stället bör de utövande konstnärerna tillerkännas individuella
rättigheter av i princip samma natur som tillkommer upphovsmän.
Såsom kommittén anfört synes också denna uppfattning vara den förhärskande
inom det internationella arbetet. Jag vill alltså förorda att, såsom
kommittén föreslagit, de utövande konstnärernas rättsställning i dess
helhet regleras genom privaträttsliga bestämmelser i egentlig mening.

I ett remissyttrande har gjorts gällande att skyddsbestämmelser rörande

237

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1060

de utövande konstnärerna såvitt gäller teaterskådespclare borde förenas med
föreskrifter om skyldighet för dessa att deltaga i inspelning och utsändning
av föreställningar. Denna fråga bör emellertid, liksom motsvarande spörsmål
på andra områden, lösas avtalsvägen. För närvarande synes ej föreligga
anledning att införa lagbestämmelser i ämnet.

Till de föreslagna bestämmelserna i övrigt återkommer jag vid de särskilda
stadgandena. Här må ytterligare omnämnas endast, att några remissinstanser
framfört erinringar mot termen utövande konstnär; man har ansett
att därmed enligt gängse språkbruk åsyftas en konstnär som är aktivt verksam
inom sitt yrke. Det måste också medges att termen icke är helt tillfredsställande.
Den synes dock kunna godtagas, då något påtagligt bättre alternativ
knappast finnes och termen i grannländerna befunnits lämplig,
i Norge har den upptagits i den förut nämnda provisoriska lagen av år 1956.

I ett par remissyttranden har föreslagits att man i förevarande sammanhang
skulle skydda även teaterföretags intressen med avseende å deras föreställningar.
Något dylikt skydd är emellertid enligt min mening knappast
påkallat.

45 §.

Förevarande paragraf, som motsvarar 45 § kommittéförslaget, innehåller
regler om skydd för utövande konstnär mot obehöriga inspelnings- och utsändningsåtgärder.

Kommittén. Enligt kommitténs mening är det vid en reglering av de utövande
konstnärernas rättsställning ur principiell synpunkt grundläggande, att
konstnären erhåller skydd mot att hans originalframträdande göres till föremål
för obehöriga inspelnings- eller utsändningsåtgärder. Det av kommittén
i detta avseende föreslagna stadgandet, som upptagits i första stycket av
förevarande paragraf, har erhållit utformningen, att då en utövande konstnär
framför ett verk, framförandet icke utan hans samtycke må upptagas
på grammofonskiva, film eller annan anordning, genom vilken det kan återges,
och ej heller utsändas i radio eller television eller genom direkt överföring
göras tillgängligt för allmänheten. Kommittén framhåller, att stadgandet
endast avser fall då det är ett litterärt eller konstnärligt verk som
framföres. I diskussionen har ibland gjorts gällande, att även andra artister
än sådana som framför verk — t. ex. imitatörer, illusionister, akrobater
o. s. v. _ borde åtnjuta skydd mot att deras prestationer obehörigen inspelas
på film eller utsändes i radio eller television. Det synes dock kommittén
uppenbart att skyddsbestämmelser i sådant hänseende ej bör upptagas
i förevarande sammanhang. Förbudet mot utsändning i radio eller television
avser både direktutsändning och återutsändning över andra radio- eller televisionsstationer.
Med direkt överföring avses ett sådant fall som att ett framförande
i en konsertsal genom tekniska anordningar förmedlas till en annan
lokal än den där detta äger rum. Om arrangören önskar anordna dylik överföring,
bör han, framhåller kommittén, taga tillstånd därtill av konstnären.

238

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

Enligt sakens natur måste dylikt tillstånd i vissa fall anses föreligga även
utan uttrycklig överenskommelse, om konstnären på förhand känner till att
arrangören vidtagit anordningar för överföring.

Om framförandet inspelats, skall konstnären enligt andra stycket vara
skyddad mot att inspelningen kopieras utan hans samtycke; för att täcka
alla förekommande fall har kommittén valt uttrycket att framförandet icke
utan konstnärens samtycke må överföras från en sådan anordning till en
annan. Skyddet skall gälla i 25 år, räknat från utgången av det år, då upptagningen
ägde rum.

I tredje stycket har intagits hänvisningar till olika stadganden i 1—3 kap.,
vilka skall äga motsvarande tillämpning. Till en början gäller detta föreskrifterna
i 3 § om upphovsmans ideella rätt. Enligt kommitténs mening bör
konstnären i detta hänseende principiellt åtnjuta samma skydd som enligt
förslaget skall tillkomma upphovsman. Han bör således kunna kräva, att
hans namn anges i överensstämmelse med god sed, då inspelningar av hans
prestationer framställes eller då dessa återges för allmänheten. Vidare bör han
skyddas mot att inspelningar göres eller återges offentligt på ett sätt, som
kränker hans konstnärliga anseende eller egenart. Ur praktisk synpunkt är
emellertid viktigast, att hans intressen tillgodoses i samband med att framförandet
inspelas eller då detta eljest utnyttjas på ett sätt som enligt förevarande
paragraf är förbehållet åt honom. Det har därför synts kommittén
vara tillräckligt med en föreskrift, att reglerna i 3 § här skall äga motsvarande
tillämpning.

Hänvisningen i tredje stycket gäller vidare de i 11 § första stycket, 17 §
samt 20—22 §§ kommittéförslaget givna föreskrifterna om vissa inskränkningar
i upphovmans rätt. Som motivering anföres, att då ett konstnärligt
framförande inspelas eller utsändes under sådana förhållanden, att ett motsvarande
utnyttjande av ett upphovsrättsligt skyddat verk är fritt, åtgärden
bör kunna företagas utan att konstnärens samtycke inhämtas.

Slutligen avser hänvisningen i tredje stycket de i 27—31 §§ kommittéförslaget
upptagna reglerna om upphovsrätts övergång. Kommittén framhåller att
bestämmelserna i förevarande paragraf i praktiken innebär en ensamrätt för
konstnären till inspelning och utsändning av hans originalframträdande
samt till mångfaldigande av gjorda inspelningar. Sedvanliga avtal, genom
vilka konstnären förbinder sig att medverka vid inspelning eller utsändning,
framstår därför såsom överlåtelser av denna rätt i det hänseende varom
fråga är. Ett annat fall där överlåtelse av rätten kan anses föreligga är att
en konstnär medger att en av honom gjord inspelning kopieras, t. ex. på
ljudfilm. Även andra typer av sådan överlåtelse kan förekomma. Rätten kan
vidare övergå på annan enligt reglerna om giftorätt, arv och testamente. För
rättens övergång i samtliga nu berörda fall bör enligt kommitténs mening
de allmänna reglerna om upphovsrätts övergång äga motsvarande tillämpning.

Vad angår den praktiska tillämpningen av förslaget fäster kommittén
uppmärksamheten på att konstnärliga framföranden oftast sker i samvcr -

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

239

kan mellan två eller flera konstnärer. I sådant fall äger varje medverkande
att självständigt göra gällande rätt enligt bestämmelserna. Om exempelvis
en filmproducent vill begagna en grammofoninspelning av ett orkesterverk
till en ljudfilm, skall han därför, framhålles det, principiellt taga samtycke
av varje orkestermedlem. Teoretiskt kan detta framstå såsom alltför hindersamt.
Kommittén har dock utgått från att rättigheterna i praktiken kommer
att tillvaratagas av organisationer på samma sätt som skett i fråga om
kompositörernas s. k. mekaniska rättigheter. Förslaget innebär vidare att
varje medverkande principiellt har rätt att beivra otillåten kopiering av
gjorda inspelningar. I och för sig kunde det synas mindre behövligt att ge
sådan rätt även åt medverkande, vilkas insatser är av mera underordnat slag.
Att här göra en gränsdragning alltefter värdet av den medverkandes insatser
är emellertid enligt kommitténs mening icke möjligt. Då rättigheterna i
praktiken torde komma att tillvaratagas av organisationer, synes några olägenheter
icke behöva uppstå i tillämpningen.

Remissyttrandena. Förslaget att införa skydd för utövande
konstnär mot obehöriga åtgärder för inspelning och
utsändning av hans prestationer föranleder i princip icke
särskilda erinringar i remissvaren.

Mot förslagets ståndpunkt att begränsa skyddet till konstnär
som framför litterärt eller konstnärligt verk gör
svenska teaterförbundets fackorganisation principiella invändningar. För
närvarande påyrkar fackorganisationen dock icke någon ändring men framhåller
att en sadan kan bli önskvärd, om det skulle visa sig att begränsningen
leder till men för de artister vilkas prestationer därigenom uteslutes från
skydd. Även föreningen Sveriges filmproducenter uttalar sig mot denna inskränkning.

Vad angår skyddets innehåll avstyrker musiketablissementens
förening att konstnärens rätt förklaras avse fall då originalframträdandet
direkt överföres från en lokal till en annan. Dessa fall är ej särskilt vanliga
och lätten torde fa relativt ringa ekonomisk betydelse. Vid tillämpningen
skulle det vara svårt att avgöra om det förelåge en överföring av hithörande
slag ellei endast en förstärkning av ljudet. Det torde knappast vara möjligt
alt fastställa ett för alla olika förhållanden bestämt tilläggsbelopp, utan ersättningen
finge varieras efter ett flertal faktorer. Gällande kollektivavtal
innefattar ej några bestämmelser om högre ersättning, då musik framföres
i en lokal som är särskilt stor. Sveriges radio förordar att första stycket för
tydlighetens skull uttryckligen begränsas till originalframträdandet.

Svenska teaterförbundets fackorganisation hemställer att s k y d d s t id
e n sättes till 50 år från inspelningstillfället. Fn utövande konstnärs behov
av kontroll över vad som sker med hans tidigare inspelningar växer i vissa
avseenden ju längre bort från inspelningstillfället man kommer. Både för
hans ideella och hans ekonomiska intressen kan det i vissa fall bli förödande
om t. ex. en gammal film tages upp på nytt och eventuellt begagnas för

240

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

ändamål som ursprungligen aldrig varit avsedda. I och för sig saknas anledning
att avvika från den tidsgräns som satts beträffande upphovsrätten. Även
för de utövande konstnärerna borde rätten således gälla intill utgången av
femtionde året efter konstnärens död. Fackorganisationens förslag att tiden
skall räknas från inspelningstillfället betingas av det praktiska önskemålet
att här tillämpa samma regel som beträffande grammofonfabrikanternas rätt.

I fråga om de i tredje stycket gjorda hänvisningarna till tidigare
paragrafer i lagförslaget hemställer Sveriges radio, att hänvisning göres även
till 14 §. Det bör nämligen vara tillåtet att citera en utövande konstnärs prestation
på en grammofonskiva, även om citatet skall upptagas på band, film
el. dyl. För övrigt kan man enligt radions mening ifrågasätta, om det icke
vore enklare att ersätta de detaljerade hänvisningarna till enskilda paragrafer
i 2 kap. — vilka trots allt lätt blir ofullständiga —- med en allmän hänvisning
till undantagsbestämmelserna däri; samma påpekande gäller 46 och
48 §§. Vad angår hänvisningen till 22 § anser radion stadgandet ge frihet att
överföra dokumentarinspelningar på band el. dyl., som kommer till användning
vid utsändning. Svenska teaterförbundets fackorganisation yrkar att den
genom hänvisningen till 21 § reglerade rätten att återge utövande konstnärers
framföranden i film- och radioreportage måtte begränsas till kortare
avsnitt av sådana framföranden. Härvid åberopas samma skäl som för motsvarande
fall anförts av författarnas och tonsättarnas organisationer. Stockholms
rådhusrätt hemställer om uttryckligt stadgande när rätt inträder att
kommersiellt eller genom offentliggörande, som eljest ej skulle vara tillåtet,
utnyttja exempelvis en för enskilt bruk gjord inspelning. Motsvarande hemställan
göres vid 46 och 48 §§.

Teatrarnas riksförbund erinrar om att det bl. a. i teaterverksamhet förekommer
att grammofonskivor o. dyl. överföres på band för tillfällig användning
och anser att sådant förfarande bör förklaras tillåtet.

I anslutning till hänvisningen till 29 § framhåller stgrelsen för Sveriges
advokatsamfund, att detta stadgande, om icke särskilda förhållanden motiverar
annat, bör kunna tillämpas i fall då en arbetsgivare, exempelvis ett
teater- eller filmföretag eller en grammofonfabrikant, vid engagemang träffar
avtal om att den utövande konstnärens rättigheter utan särskild ersättning
skall tillkomma arbetsgivaren. Sveriges radio påpekar, att det icke är uteslutet,
att en organisation av utövande konstnärer kan komma att på sig överföra
den enskilde konstnärens rätt enligt förevarande paragraf och därigenom
i vissa fall göra det omöjligt för denne att medverka i radio- eller televisionsprogram.
Tillämpningen av en dylik avtalsreglering kan i vissa fall
strida mot god sed, enär den utesluter konstnären från engagemang, som
lör honom kan vara av största betydelse, och därför över hövan hindrar
honom i hans förvärvsverksamhet. Sveriges radio utgår från att ett sådant
avtal kan jämkas enligt 29 §.

Frågan om skyddsbestämmelsernas tillämpning vid framföranden av o rk
e s t r a r och ensembler upptages av Sveriges radio, som härom anför
:

241

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

Det kan anmärkas, att kommitténs förslag i princip innebar, att samtycke
till exempelvis en televisionsutsändning av en operaföreställning maste
inhämtas från varje enskild utövande konstnär, även i orkester och kor.
Ett dylikt förfarande är för Sveriges radios del i regel praktiskt ogenomförbart,
särskilt på grund av dess omständlighet, och kommittén har knappast
tänkt sig att det skulle förekomma i praktiken. Enligt ett uttalande i motiven
anses nämligen kommitténs principiella system icke behova mediora
några olägenheter i tillämpningen, därför att rättigheterna i praktiken torde
komma att tillvaratas av organisationer. Detta resonemang är icke i allo hållbart.
Antag att utsändningen av en operaföreställning sedan lange ar förberedd,
varvid bl. a. vederbörligt tillstånd från de utövande konstnärernas organisationer
inhämtats. Strax före utsändningen råkar en orkester- eller
körmedlem bli ersatt av en person, som icke är medlem av någon organisation.
Teoretiskt kan denne i sista stund — av egen drift eller på tillskyndan
av andra — omintetgöra hela föreställningen genom att vagra att ge sitt
samtycke.

Med hänvisning till att för hithörande fall upptagits regler om legalt ställföreträdarskap
i utländsk rätt och i internationella konventionsförslag,
framhåller Sveriges radio att förevarande paragraf bör kompletteras med
dylika regler. Man kan t. ex. tänka sig att orkesterdirigenten legalt företräder
orkestern, körledaren kören o. s. v. Reglernas närmare utformning
torde lämpligen ske efter hörande av berörda organisationer.

Departementschefen. I enlighet med kommitténs förslag bör i lagen upptagas
bestämmelser till skydd för utövande konstnär mot obehöriga åtgärder
för inspelning och utsändning av hans prestationer. Kommitténs förslag,
som innebär förbud dels mot att konstnärens originalframförande utan
hans samtycke inspelas, utsändes i ljudradio eller television eller genom direkt
överföring göres tillgängligt för allmänheten, och dels mot att gjorda
inspelningar utan hans samtycke mångfaldigas, synes väsentligen ej ge anledning
till erinran.

Förutsättning för skyddet bör vara att framförandet avser ett litterärt eller
konstnärligt verk; för tydlighetens skull torde detta uttryckligen höra utsägas
i lagtexten. Ett par remissinstanser har uttalat sig mot den begränsning
som detta innebär. Enligt min mening bör dock frågan om skydd för
andra slags framföranden — särskilt torde man avse varieténummer som
saknar litterärt eller konstnärligt inslag — icke upptagas i förevarande
sammanhang.

Med direkt överföring avses ett sådant fall som att ett framträdande i
en lokal genom tråd överföres till en annan. I anledning av vad som i ett
remissyttrande invänts mot alt låta skyddet gälla även sådan åtgärd, vill
jag framhålla att hit icke kan räknas sedvanliga förstärkningsanordnmgar
inom lokaliteter vilka utgör ett sammanhängande helt. I tveksamma fall
bör konstnären underrättas om de anordningar som planeras så att han får
tillfälle att bestämma om han vill godtaga dessa.

Den av kommittén föreslagna skyddstiden — 25 år har av skådespelarnas
fackorganisation ansetts otillräcklig. T avbidan pa erfarenhet av hur

16 Bihang till riksdagens protokoll 1960. I samt. Xr 17

242 Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

förevarande skyddslagstiftning verkar, synes emellertid detta förslag böra
godtagas.

Såsom kommittén föreslagit bör vissa upphovsrättsliga bestämmelser äga
motsvarande tillämpning i fall varom bär är fråga.

Till en början bör hänvisning ske till bestämmelserna i 3 § om upphovsmans
ideella rätt. Konstnärens namn skall alltså anges i överensstämmelse
med vad god sed kräver, och framförandet får icke förvanskas på ett för
hans konstnärsära kränkande sätt.

Hänvisning bör vidare göras till vissa bestämmelser i 2 kap. om inskränkningar-
i upphovsrätt. Då 11 § första stycket nänrnes innebär detta, att t. ex.
en bandupptagning av ett konstnärligt framförande får göras för enskilt
bruk. Av det anförda lagrummet följer att inspelningen ej får utnyttjas för
annat ändamål. Liksom inom upphovsrätten bortfaller självfallet denna inskränkning
i och med att skyddstiden utgått; en särskild föreskrift härom,
som påyrkats i ett remissvar, synes icke erforderlig. Kommitténs förslag
upptager ej någon hänvisning till 14 § första stycket angående citeringsrätt.
Det synes emellertid böra tillatas att citera ett konstnärligt framförande på
band, film el. dyl. Genom hänvisning till 21 § får ett konstnärligt framförande
under där angivna villkor återges i film- eller radioreportage; framhållas
må att medgivandet, med hänsyn till den avfattning nämnda paragraf
fått i departementsförslaget, endast avser korta avsnitt av framförandet.
Bland hänvisningarna till 2 kap. må även nämnas 22 § första stycket,
som medför rätt för radion att göra s. k. efemära inspelningar av konstnärliga
framföranden. Såsom vid nämnda stadgande framhålles skall närmare
föreskrifter om dylika inspelningar ges i administrativ ordning. Härvid
får bl. a. prövas den av Sveriges radio väckta frågan huruvida inspelningar
som är av sådan beskaffenhet att de skall få arkiveras också skall
få kopieras, om detta av tekniska skäl är erforderligt. Anledning synes ej
föreligga att, såsom yrkats i ett remisssvar, medge kopiering av inspelningar
på band att användas i teaterverksamhet o. dyl.

Även de allmänna reglerna i 3 kap. om överlåtelse av upphovsrätt och
om upphovsrätts övergång -säd dödsfall m. in. bör äga motsvarande tillämpning
i förevarande fall. Ett par remissinstanser har i detta sammanhang
berört vissa typfall, där överlåtelse av konstnärs rätt enligt deras mening
skulle kunna jämkas enligt 29 §. Jag anser mig för egen del ej kunna taga
närmare ståndpunkt härtill; uppkommande frågor får bedömas i rättstilllämpningen
med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet.

Vad angår de särskilda avtalsbestämmelserna i 3 kap. kunde det, med
hänsyn till att avtal om filmning utgör en viktig kontraktsform även för utövande
konstnärer, ifrågasättas om icke hänvisning borde ske till presumtionsregeln
i 39 § om rätt för filmföretag att visa av företaget framställda
filmer offentligt. Med hänsyn till det sätt, på vilket utövande konstnärs
rätt avgränsats i förevarande paragraf, gäller emellertid även utan en sådan
hänvisning att filmföretaget äger dylik rätt där ej annat är eller må
anses avtalat.

243

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

En speciell fråga, nämligen om bestämmelsernas tillämpning vid framföranden
av orkestrar och körer, har berörts av Sveriges radio, som anser
att regler om ställföreträdarskap här bör införas, exempelvis av innehåll
att en orkester legalt företrädes av dirigenten, en kör av körledaren o. s. v.
Ett sådant ställföreträdarskap torde ej sällan få anses gälla redan enligt
allmänna regler om ställningsfullmakt. Man bör emellertid ej genom sådana
specialregler som här avses hindra enskilda orkester- och körmedlemmar
att låta sina rättigheter bevakas av organisationer. Att stadga dylika regler
skulle för övrigt möta avsevärda praktiska svårigheter, då det gäller smärre
ensembler och andra mellanformer mellan solist- och kollektivprestationer.

46 §.

I paragrafen, som motsvarar 46 § kommittéförslaget, har uppställts förbud
mot obehörig kopiering av ljudupptagningar.

Kommittén. Kommittén framhåller att det avsedda skyddet för grammofonfabrikanterna
i första hand bör innefatta ett förbud mot obehörig kopiering
av deras produkter. Sådant förbud bör emellertid gälla även i fråga
om andra ljudupptagningar, exempelvis ljudfilm samt upptagningar på
band, tråd och liknande. Såsom i 45 § torde en skyddstid om 25 år vara
lämplig. I enlighet härmed har i första stycket av förevarande paragraf
föreslagits stadgande, att grammofonskiva eller annan anordning, på vilken
ljud upptagits, ej må utan framställarens samtycke eftergöras förrän 25 år
förflutit efter det, då upptagningen ägde rum.

Kommittén anför vidare, att eftergörande kan ske på rent mekanisk väg,
t. ex. genom avgjutning av grammofonskivor. Vanligen tillämpas emellertid
elektromagnetiska metoder. Ljudupptagningen kan medelst sådana överföras
till upptagningsmedier av olika slag -— band, tråd, film -—- och överföringen
kan ske successivt från medium till medium i obegränsad utsträckning.
För att klargöra att även förfaranden av sist berörd art är att hänföra
under stadgandet har därtill fogats bestämmelse, att såsom eftergörande
även anses att upptagningen överföres från en anordning av förevarande
slag till en annan.

Då en ljudupptagning eftergöres eller kopieras under sådana förhållanden,
att en inspelning av ett uppliovsrättsligt skyddat verk är fri, bör åtgärden
enligt kommitténs mening kunna företagas utan samtycke av framställaren.
I andra stycket av förevarande paragraf har därför 11 § första
stycket, 17, 21 och 22 §§ kommittéförslaget förklarats skola äga motsvarande
tillämpning.

Remissyttrandena. Förslaget att införa förbud in o t eftergörande
av ljudupptagningar föranleder i princip icke särskilda erinringar
i remissvaren.

244

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1060

Sveriges radio hemställer att man, i överensstämmelse med vad som stadgas
i den engelska lagen och sannolikt kommer att Mi den internationella
konventionens ståndpunkt, från stadgandet undantager 1 j u d f i 1 in. Det
framhålles att konsekvensen eljest bleve, att filmproducenter enligt 47 § vore
berättigade till särskild ersättning vid visning av filmen i television och att
de utövande konstnärer som medverkat vid inspelning av filmen och därvid
gjort prestationer av akustisk art — men inga andra konstnärer — enligt
samma paragraf vore berättigade till andel i filmproducentens ersättning.
Härigenom skulle emellertid lagen komma in på ett med hänsyn till dess
grunder ovidkommande område. Samma yrkande framställes av föreningen
Sveriges filmproducenter.

Förslagets ståndpunkt, att skydd endast skall tillkomma f r a in ställ ar
e n, d. v. s. det företag, som anordnat inspelningen, väcker stark kritik
hos svenska gruppen av the international federation of the phonographic industrg.
Gruppen framhåller att förslaget, med hänsyn till bestämmelserna
i 61 §, innebär att den svenska grammofonindustrien i första hand får skydd
endast för skivor som härrör från inspelningar i Sverige; för skydd av skivor
som härrör från utländska inspelningar skall krävas särskilt förordnande
av Kungl. Maj :t. Industrien bör emellertid åtnjuta skydd även för sådana
skivor som den låtit pressa i Sverige med matriser, vilka importerats eller
vilka framställts av svensk matristillverkare på basis av i utlandet inspelade
tonband, ävensom för skivor i dess försäljning, som framställts av utländska
bolag, representerade av vederbörande svenska bolag. Försäljningen i Sverige
av grammofonskivor omfattar till endast 10 å 15 % inhemska inspelningar.
Skulle förslaget upphöjas till lag i oförändrat skick, kommer de
otillfredsställande förhållanden, som ur grammofonindustriens synpunkt
för närvarande råder både med avseende på obehörig kopiering av grammofonskivor
och i fråga om offentlig återgivning av grammofonmusik, att
kunna fortsätta i ungefär samma utsträckning som tidigare utan möjlighet
för fabrikanterna att ingripa eller erhålla skälig kompensation. Det skulle
också innebära en ur nationell synpunkt märklig konsekvens av förslaget,
att det av flera skäl skulle bli fördelaktigare för en »musikförbrukare» att
vid sin exploatering av skivor föredraga den utländska repertoaren framför
den inhemska. Han behöver ju nämligen i så fall varken ha samtycke till
kopiering eller erlägga avgift för offentlig återgivning. Det framhålles vidare,
att det i många fall skulle vara svårt för allmänheten att avgöra, om
en viss grammofonskiva vore föremål för skydd enligt 5 kap. eller ej. Särskilt
skulle musikförbrukarna ofta komma att sväva i ovisshet om i vilka
fall de kunde kommersiellt använda en grammofonskiva utan grammofonbolagens
samtycke och i vilka fall de skulle begå lagbrott genom att ej inhämta
samtycke. Slutligen understrykes, att förslaget, då den i 47 § stadgade
rätten för utövande konstnärer till ersättning för grammofonmusik i radio
endast gäller för skivor som är skyddade enligt förevarande paragraf,
är till nackdel även för de utövande konstnärerna; dessa skulle få ersättning
endast för de svenska skivorna, vilka icke utgör mer än 20 % av radions

245

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

repertoar. I anslutning härtill påpekas att enligt den överenskommelse, som
redan i princip gäller mellan den svenska grammofonindustrien och svenska
musikerförbundet om ersättning för offentlig återgivning av grammofonskivor,
förbundets andel skall omfatta även den ersättning som grammofonindustrien
kan komma att uppbära för skivor av utländskt ursprung. Under
åberopande av de anförda synpunkterna hemställer grammofonindustrien
att det med förslaget avsedda skyddet förklaras tillkomma alla de skivor
som omfattas av grammofonbolagens verksamhet i landet.

Grammofonindustrien får stöd av Stockholms handelskammare, som ifrågasätter
huruvida reglerna icke bör utformas så att åtminstone alla grammofonskivor
som pressats i Sverige kommer i åtnjutande av skydd.

Vad beträffar skyddets utformning i övrigt hemställer Sveriges
radio, att man, i enlighet med vad som skett i den engelska lagen och
vissa konventionsförslag, såsom villkor för skydd föreskriver att skyddsobjektet
är försett med ett årtal, angivande tidpunkten för dess framställning.
En sådan angivelse torde ofta vara oundgänglig för att t. ex. den,
som vill utnyttja en grammofonskiva för »lojala» syften, t. ex. för upptagning
på ett ljudband, skall utan tidsödande efterforskningar kunna avgöra,
om en grammofonskiva är framställd inom skyddstiden eller ej. Utan angivelse
av årtal blir resultatet i praktiken, att grammofonskivorna ofta kommer
att i brist på säkra uppgifter om tidpunkten för framställningen fa ett
förlängt skydd, vilket icke är skäligt.

Departementschefen. Såsom kommittén föreslagit bör framställare av ljudupptagning
beredas skydd mot att upptagningen utan hans samtycke eftergöres.
Liksom beträffande utövande konstnärers framföranden bör härvid
gälla en skyddstid av 25 år.

Ett par remissinstanser har hemställt att från stadgandet måtte undantagas
ljudfilm. Bl. a. har framhållits att sådant undantag göres i internationella
konventionsförslag ävensom att den del av skyddet för ljudupptagning
som består i rätt att erhålla ersättning enligt 47 § uppenbarligen ej
bör gälla ljudfilm. Enligt min mening finns emellertid icke i och för sig någon
anledning alt utesluta ljudfilm från skydd mot kopiering; en uttrycklig
föreskrift därom skulle för övrigt kunna ge anledning till missbruk. Att
undantag göres i de åsyftade konventionsförslagen beror av de särskilda
hänsyn som måste tagas vid en internationell reglering. Däremot är riktigt
att stadgandet om ersättning i 47 § ej bör avse ljudfilm, och i departementsförslaget
har detta beaktats vid utformningen av sagda paragraf.

Som subjekt för skyddet anges i det föreslagna stadgandet framställaren,
d. v. s. det företag som anordnat inspelningen. År framställaren utländsk,
kommer han enligt tillämpningsreglerna i 8 kap. att åtnjuta skydd endast
om det föreligger vederbörligt förordnande av Kungl. Maj :t. Grammofonindustrien
har framhållit, att den bör oberoende av sådant förordnande åtnjuta
skydd för samtliga grammofonskivor som omfattas av de svenska
grammofonbolagens verksamhet i Sverige, således även för skivor som dessa

246

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

importerat eller tillverkat på grundval av inspelningar gjorda i utlandet. Vid
bedömande av frågan bör beaktas att själva grunden för stadgandet är att
anordnandet av inspelningar är en skyddsvärd prestation. Något skäl till att
den som exempelvis importerat en ljudupptagning skulle äga självständig
rätt att bestämma om kopiering av den kan ej anföras. Härtill kommer att
ett skydd jämväl för andra än framställaren kan medföra kompetenskonflikter,
då det t. ex. gäller att ge tillstånd till viss kopiering. Av dessa skäl
bör den materiella skyddsregeln, såsom kommittén föreslagit, vara att skyddet
åtnjutes av tramställaren ensam. En annan fråga är huruvida skyddet
för framställaren bör göras oberoende av var inspelningen ägt rum; till detta
spörsmål återkommer jag vid 62 §.

Sveriges radio bär hemställt att man såsom villkor för skydd föreskriver
att objektet är försett med ett årtal, angivande tidpunkten för framställningen.
Vid det nordiska upphovsrättsmötet 1&57 har de norska delegerade
ansett sådant villkor böra uppställas. Övriga delegerade har emellertid ansett,
att även om det ur olika synpunkter självfallet vore av värde att årtal
utsattes, absolut krav härpå sannolikt skulle vålla rättsförluster. Även enligt
min mening talar övervägande skäl för att man icke fordrar utsättande
av årtal.

De hänvisningar till andra stadganden som kommittéförslaget upptager
torde i likhet med vad jag förordat vid föregående paragraf böra kompletteras
med hänvisning till 14 § första stycket.

47 §.

I paragrafen, som motsvarar 47 § kommittéförslaget, har upptagits stadgande
om rätt för utövande konstnärer och grammofonfabrikanter till ersättning,
då grammofonskivor och liknande anordningar användes i radiooch
televisionsutsändningar.

Kommittén. Kommittén framhåller att vid bedömande av frågan huruvida
de utövande konstnärerna bör erhålla rätt till ersättning då inspelningar av
deras framträdanden återges offentligt, olika synpunkter gör sig gällande
beträffande filmer, å ena, och grammofonskivor o. dyl., å andra sidan. Vad
angår den förra gruppen anföres, att kommersiella spelfilmer — för andra
filmer torde spörsmålet sakna praktisk betydelse — endast utnyttjas av filmföretagen
själva eller av personer eller företag, till vilka dessa uthyr filmerna.
Redan enligt gällande rätt finns därför möjlighet för dem som medverkar
i en film att genom förbehåll om royalty på intäkterna av filmens visning
uppnå samma resultat som om de ägde en självständig ersättningsrätt
mot dem som visar filmen. Sådana förbehåll göres dock sällan, och detta
tyder på att de medverkande föredrager att erhålla ersättning i annan form.
Men även om de i en framtid skulle vilja övergå till ett system, där ersättningen
sattes i relation till den omfattning i vilken filmerna visas, är det på
grund av anförda förhållanden icke för dem erforderligt att äga tillgång till

247

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

en särskild ersättningsrätt av nyssnämnt slag. Krav på en sådan framföres
också mera sällan och har i den internationella diskussionen icke vunnit
nämnvärt beaktande. Icke heller i förslaget har upptagits bestämmelser
i detta hänseende.

I fråga om grammofonskivor gäller däremot att de, som använder dem för
offentlig återgivning, i allmänhet köper skivorna i detaljhandeln och således
icke kommer i något rättsförhållande vare sig till vederbörande grammofonfabrikanter
eller till de utövande konstnärer som medverkat i inspelningen.
Enligt gällande rätt saknar dessa därför möjlighet att betinga sig någon
ersättning för det offentliga återgivandet av skivan (jfr NJA 1949 s. 645)
och frågan om särskild ersättningsrätt blir därför här aktuell.

Enligt kommitténs mening talar åtskilliga skäl för att musikerna erhåller
rätt till ersättning då deras grammofoninspelningar återges offentligt. Redan
den principiella synpunkten, att här är fråga om ett utnyttjande av en
skyddsvärd prestation, kan åberopas till förmån härför. Härtill kommer att
det tilltagande bruket av s. k. mekanisk musik medfört en försämring av
musikeryrkets villkor. Utvecklingen bär minskat behovet av att för musikutföranden
anlita musiker och lett till ett avsevärt bortfall av arbetstillfällen
för kåren. Rekryteringen till yrket har också försvårats. Denna utveckling är
olycklig icke minst ur allmänna kulturella synpunkter. För att upprätthålla
den elit av yrkesmusiker, på vilka ett aktivt musikliv ytterst vilar, fordras
nämligen ett brett rekryteringsunderlag. Ur förevarande synpunkt är det därför
angeläget, att åt musikerna beredes en viss kompensation för det bruk
av deras prestationer som sker genom den mekaniska musiken. Att skapa
en ordning som medger detta är enligt kommitténs mening en viktig uppgift
för den nya lagstiftningen.

Principiellt borde, framhålles det, ersättningsrätt föreligga vid varje offentlig
återgivning av grammofonskivor. Av praktiska skäl bör rätten dock
begränsas; enligt kommitténs mening bör ersättning utgå endast då grammofonskivor
användes för radioutsändningar. Det kunde visserligen ifrågakomma
att medge ersättning även i fall då skivor eljest spelas för ett betydande
antal åhörare, t. ex. vid en större idrottsfest. Ett annat fall, där ersättningsrätt
kunde tänkas, är då grammofonskivor användes för s. k. industrimusik;
antalet åhörare i den lokal där musiken utföres behöver här icke vara
så stort, men genom att skivorna användes dag efter dag kan utnyttjandet
ändå bli ganska intensivt. Det utnyttjande av skivorna, som sker då dessa
spelas i radio, är emellertid ur den synpunkt varom nu är fråga av ojämförligt
mycket större betydelse än alla andra användningssätt. Ett handhavande
av en till detta fall begränsad ersättningsrätt kräver heller icke någon
dyrbar inkasseringsorganisation. Så är däremot förhållandet med en rätt
till ersättning, som skulle rikta sig mot ett större antal »musikförbrukare».
Därest ersättningsrätten utsträcktes till att omfatta även sist avsedda fall,
skulle detta därför troligen i praktiken icke få det ekonomiska värde som
man måhända räknat med.

Vad härefter angår spörsmålet huruvida jämväl grammofonfabrikanterna

248 Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 11)60

bör erhålla rätt till ersättning, då deras produkter användes för offentlig
återgivning, framhåller kommittén att frågan i första hand är av betydelse
då det gäller återgivning i radio. Kommittén anför att gallande svensk rätt
icke ger fabrikanterna möjlighet att betinga sig ersättning i detta hänseende
(se NJA 1949 s. 645). Enligt kommitténs mening är emellertid deras anspråk
på ersättning befogade och särskild rätt härtill bör därför införas. Skälen
för denna ståndpunkt utvecklar kommittén sålunda. Den moderna radion
når med sina sändningar en publik omfattande hundratusentals, stundom
miljontals lyssnare. För att kunna tillhandahålla så goda program som möjligt
uppbär radion licensavgifter till betydande belopp. Ett väsentligt inslag
i programmen utgöres av musik, och lyssnarna har här ett krav att få del av
värdefulla konserter och solistframträdanden. Radion anordnar också direktutsändningar
av sådana programpunkter; dessa är ofta synnerligen kostsamma
att arrangera. Delvis infriar radion emellertid sin skyldighet att ge
lyssnarna goda musikprogram helt enkelt genom att spela kommersiella
grammofonskivor. Härigenom gör radion avsevärda besparingar, men detta
är möjligt endast genom alt radion kan utnyttja det arbete och de kostnader,
som grammofonfabrikanterna nedlagt på att framställa skivorna. Det är
då knappast tillfredsställande, att detla skall kunna ske utan att radion erlägger
annat vederlag än den i sammanhanget helt obetydliga ersättningen
tör skivornas inköp i detaljhandeln; i viss mån kan radion här sägas göra
en vinst på grammofonfabrikanternas bekostnad. Från en annan synvinkel
sett innebär det sagda att radion icke bidrager till den för kulturlivet värdefulla
verksamhet för inspelning av musik, som bedrives av grammofonfabrikanterna,
annat än med de nämnda mycket obetydliga belopp, som erlägges
tör inköp av skivorna; i huvudsak finansieras denna verksamhet av den
skivinköpande allmänheten i övrigt. Med hänsyn till det synnerligen intensiva
utnyttjande av skivorna som sker i radion är det emellertid skäligt,
att radions bidrag till denna finansiering ökas. Från de svenska gramrnotonfabrikanternas
sida har framhållits att denna synpunkt är av särskild
betydelse i ett land med så liten folkmängd som Sverige, där de ekonomiska
möjligheterna att verkställa i nationellt kulturellt hänseende önskvärda
inspelningar av klassisk och folklig repertoar har sin givna begränsning; i
anslutning härtill har uttalats, att om ersättning komme att utgå från radion,
medlen i första hand torde komma att användas för inspelningar av
nu antydd art.

Kommittén framhåller i detta sammanhang, att fabrikanterna i de flesta
västeuropeiska länderna erhåller ersättning från radioföretagen; så är fallet
i Belgien, Danmark, England, Frankrike, Irland, Italien, Nederländerna,
Norge, Schweiz, Spanien, Västtyskland och Österrike. I åskilliga av dessa
länder är rätten till ersättning direkt reglerad i lag; ehuru hithörande regler
härvid utformats på olika sätt, torde de ytterst grunda sig på överväganden
av den art som nu antytts.

I frågan huruvida ersättning bör utgå även då grammofonskivor eljest
återges offentligt anföres, att åtminstone då fråga är om mera intensiva ut -

249

Kungl. Maj.ts proposition nr il år 1960

nyttjanden — främst då återgivningen sker inför ett betydande antal åhörare
_- till förmån för ersättning principiellt kan åberopas samma syn punkter,

som beträffande återgivning i radio. De skäl, som för de utövande
konstnärernas del motiverar, att ersättningen begränsas till fall då skivorna
spelas i radio, äger emellertid enligt kommitténs mening motsvarande giltighet
i fråga om grammofonfabrikanlerna.

Kommittén övergår härefter till frågan hur rättigheterna tekniskt bör
anordnas. Naturligast kunde bär synas vara, anföres det, att både grammofonfabrikanter
och utövande konstnärer erhölle en direkt mot ladioföietaget
riktad rätt alt kräva ersättning. Det är emellertid av praktiska skäl viktigt
att begränsa antalet omedelbart berättigade; man bör skapa eu ordning
som gör det möjligt för radion att nå uppgörelse utan att behöva förhandla
med flera rättsägare än som är nödvändigt. Kommittén förordar därför att
man ansluter till det i den internationella diskussionen framkomna förslaget,
att allenast den ena gruppen förklaras ersättningsberättigad i förhållande
till radion, medan den andra gruppen erhåller en rätt till andel i utgående
ersättningar. För berörda rättsägare själva torde det nämligen knappast
vara av större betydelse vilka som förhandlar med radion; inom vissa gränser
torde det vara tämligen givet vad som av licensmedel bör utgå för radions
rätt att använda grammofonskivor, och detta oberoende av vilka som
gör ersättningsrätten gällande. Däremot är frågan om fördelningen av utgående
ersättningsbelopp av stor vikt för intressenterna, men denna fråga äger
icke något egentligt samband med spörsmålet vilka som i första hand bör
äga uppbära beloppen av radion.

Då det gäller att avgöra, vilkendera gruppen som i förhållande till radion
bör stå som berättigad, vore det, framhåller kommittén, principiellt riktigast
att rätten tillädes de utövande konstnärerna. Enligt kommitténs mening
talar emellertid praktiska skäl för att rätten utövas av grammofonfabrikanterna.
På grammofonskivorna finns fabrikatet angivet, och radiotöretaget
vet därför vilka grammofonfabrikanter som är ersättningsberättigade.
Däremot kan det för företaget vara svårt och i vissa fall omöjligt
att fastställa vilka konstnärer som medverkat vid inspelningen. Vidare är
att märka, att det från grammofonindustriens sida endast är fråga om ett
fåtal ersättningskrävande, huvudsakligen de större välkända grammofonbolagen;
dessa är dessutom fast organiserade och kan ingå för samtliga
medlemsföretag bindande överenskommelser. De utövande konstnärerna saknar
ännu sammanslutningar, som kan uppträda på samtliga rättsinnehavares
vägnar. Slutligen anföres att en ordning, enligt vilken grammofonfabrikanterna
är primärt berättigade till ersättning men till konstnärerna
avstår andel av influtna belopp, redan vunnit praktisk tillämpning i åtskilliga
kulturländer och även ligger till grund för den år 1954 ingångna
överenskommelsen i ämnet mellan grammofonindustriens och musikernas
internationella federationer. Det synes därför kommittén troligt att denna
praxis kommer att kodifieras, om frågan blir föremål för lösning i en internationell
konvention.

250

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

I enlighet med det anförda bör spörsmålet enligt kommitténs mening lösas
så, att grammofonfabrikanterna förklaras berättigade till ersättning i
förhållande till radion samt att de utövande konstnärerna erhåller rätt till
andel i utgående ersättningsbelopp. Ersättningsrätten bör ej blott gälla
grammofonskivor utan även andra ljudupptagningar; med utsändning i
radio bör jämställas utsändning i television.

Ett stadgande byggt på nu angivna principer har av kommittén upptagits
i förevarande paragraf. Till första stycket har förts en bestämmelse om
grammofonfabrikanternas rätt till ersättning. Rätten har ansetts böra bestå
lika länge som skyddet mot eftergörande i 46 §, d. v. s. 25 år efter inspelningsåret.
Till andra stycket har förts bestämmelse om rätt för utövande
konstnär som medverkat vid inspelningen att erhålla skälig andel i ersättning
enligt första stycket. Härtill har fogats en bestämmelse om sättet
för framställande av anspråk, då fråga är om inspelningar av orkester- eller
ensembleutföranden eller eljest om inspelningar, i vilka mer än en konstnär
medverkat. Principiellt borde, anför kommittén, varje medverkande äga
framställa anspråk. Praktiska skäl talar emellertid för att rätten endast
skall kunna göras gällande av de medverkande gemensamt, och bestämmelsen
har utformats i enlighet härmed. Kommittén framhåller att rättigheterna
i tillämpningen, på samma sätt som skett i fråga om kompositörernas
s. k. utföranderättigheter, torde komma att tillvaratagas av organisationer.
Kommittén anför vidare, att rätt till ersättning ej bör föreligga, om
utsändningen sker under sådana förhållanden, att det är fritt att därvid
återge upphovsrättsligt skyddade verk, d. v. s. när 20 eller 21 § kan åberopas.
I tredje stycket första punkten har dessa stadganden därför förklarats
skola äga motsvarande tillämpning. Kommittén uttalar slutligen, att
den ersättningsrätt som tillkommer grammofonfabrikant är av sedvanligt
förmögenhetsrättsligt slag och kan överlåtas i obegränsad utsträckning.
Principiellt kan den även ingå i bodelning eller arvskifte, men då rättsägaren
i regel är juridisk person, uppkommer sällan eller aldrig fråga om
tillämpning av hithörande regler. Vad angår övergång av utövande konstnärs
rätt enligt stadgandet bör däremot, på grund av de särskilda hänsyn
som här gör sig gällande, samma regler tillämpas som beträffande övergång
av upphovsrätt. I tredje stycket andra punkten har därför de i 27—31 §§
kommittéförslagct upptagna reglerna förklarats skola äga motsvarande tilllämpning
på ersättningsrätt som tillkommer utövande konstnär.

Vad beträffar beloppet av den ersättning, som skall utgå från radion, och
av den andel, som skall tillkomma de utövande konstnärerna, är av kommittén
avsett att detta skall fastställas genom överenskommelse mellan
parterna. I den mån dessa — vilket kommittén förutsätter bli fallet_före trädes

av organisationer, är det enligt kommitténs mening naturligt, att
^PP§öielse i båda fragorna träffas i ett sammanhang. I händelse överenskommelse
ej kan nås, bör avgörande meddelas av särskild skiljenämnd;
en bestämmelse härom har upptagits i 52 §.

1 fråga om förslagets tillämpningsområde framhåller kommittén, att be -

251

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

^tämmelserna kommer att gälla endast till förmån för svenska intressen,
så länge sådana internationella överenskommelser som avses i f>2 § icke
ingås.

Remissyttrandena. Kommitténs förslag att g r a in in ofonfabr ikanter
och utövande konstnärer skall äga rätt till ersättning
för grammofonmusik i radio och television tillstyrkes
eller lämnas utan erinran av det övervägande antalet remissinstanser.

Sveriges radio vill icke motsätta sig förslaget i denna del inen önskar
understryka kommitténs uttalande, att det inom vissa gränser torde vara
tämligen givet vad som av licensmedel bör utgå för radions rätt att använda
grammofonskivor. Sveriges radio finner den föreslagna lösningen, enligt
vilken radion i princip endast har att erlägga avgift till en kategori, nämligen
grammofonfabrikanterna, vara från praktisk synpunkt synnerligen
ändamålsenlig. Sådan avgift torde böra erläggas blott av ett radioföretag
för varje utsändning. Om t. ex. svensk radio återutsänder ett danskt program,
vari grammofonmusik ingår, skall Sveriges radio icke betala ersättning
vid sidan av det danska radioföretaget. En erinran härom bör lämpligen
intagas i motiven. Då frågan hur hithörande ersättningar skall fördelas
mellan grammofonfabrikanter och utövande konstnärer i princip icke
angår Sveriges radio, avstår radion från att yttra sig härom.

Mot förslaget riktas invändningar dels av ett par remissinsl anser, som
uttalar sig mot att grammofonfabrikanter får rätt till ersättning, och dels
av företrädare för utövande konstnärer och för grammofonindustrien, vilka
anser att ersättning till förevarande båda kategorier bör utgå även i andra
fall än kommittén föreslagit.

Vad först angår ersättningsrätten för utövande konstnärer
hemställer remissinstanser, företrädande skådespelare och musiker,
att rätten utsträckes till all slags offentlig återgivning av både grammofon-
och filminspelningar. Svenska teaterförbundets fackorganisation
understryker att ersättning bör utgå även vid offentlig visning av film,
särskilt vid visning i television. Ekonomiskt betyder en televisionsvisning
en »realisation» av artistens insats; publiken kan få se denna för en bråkdel
av vad ett bio- eller teaterbesök skulle ha kostat. Samtidigt innebär
varje televisionsframträdande en risk för att andra arbetstillfällen för skådespelarna
försvinner genom att publiken dragés ifrån teatrarna och i synnerhet
biograferna. I de länder där televisionen på allvar slagit igenom bär
den följts av arbetslöshet bland skådespelarna, framför allt på grund av
alt filmproduktionen minskat. Mot denna bakgrund blir det särskilt oroande
för skådespelarkåren att televisionsföretagen i stor utsträckning kunnat
ersätta artisternas direkta framträdanden i televisionen med att i stället
visa förhyrda filmer. Någon som helst ersättning till artisterna utgår
härvid icke från vare sig televisionsföretaget eller filmproducenten. Alla
försök från fackorganisationens sida att genom förhandlingar med de

252

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

svenska filmproducenterna lösa denna fråga har varit fruktlösa. Kan en
generell rätt till ersättning för offentlig återgivning av inspelningar icke
införas, bör åtminstone sådan rätt stadgas, utom i det i förslaget angivna
fallet att grammofonskivor återges i radio eller television, även i fall da
film visas i television. Svenska tonkonstnärsförbundet uttalar att med förslagets
begränsning av ersättningsrätten vinsten för de konstnärer förbundet
företräder icke lär bli alltför imponerande. Mot en generell ersättningsrätt
har kommittén främst anfört organisatoriska skäl. Man bör emellertid
icke avstå från att skydda en rätt som principiellt borde föreligga, därför
att vissa praktiska arrangemang kräves i sammanhanget. Kompositörernas
rätt hade i lag erkänts långt innan man år 1923 skapade Stim. En
motsvarighet till Slim för de utövande konstnärerna är enligt förbundets
mening mycket väl praktiskt genomförbar och det bör överlåtas åt musikerna
att skapa och handhava ett sådant instrument för skyddandet av
rätten vid sekundärt bruk. En generell ersättningsrätt i förevarande avseende
yrkas vidare av svenska musikerförbundet, som dessutom anser att
konstnärerna bör vara berättigade till andel i sådan ersättning, som radioeller
televisionsföretag kan erhålla med stöd av 48 § i förslaget. Till förmån
för en generell ersättningrätt uttalar sig jämväl konsert föreningen i Stockholm.

I fråga om ersättningsrätten för grammofonfabrikanter
uttalar styrelsen för Sveriges advokatsamfund att den efter övervägande
av samtliga skäl, som åberopats för och emot en sådan rätt, funnit sig
böra avstyrka förslaget i denna del. Vad som från den svenska grammofonindustriens
sida uttalats därom, att ersättningsbeloppen i första hand torde
komma alt användas för att verkställa i nationellt kulturellt hänseende
önskvärda inspelningar av klassisk och folklig repertoar synes icke ha något
egentligt värde, då uttalandet knappast torde vara rättsligt förpliktande
samt en större del av de grammofonskivor som säljes på den svenska marknaden
torde tillverkas av utländska grammofonfabrikanter. Om det åberopade
skälet skulle anses vara av avgörande betydelse, synes det vara lämpligare
att framställare av ur svensk kulturell synpunkt önskvärda inspelningar
erhåller ekonomiskt bidrag härför av licensmedel än att de tillförsäkras
en laglig ersättningsrätt. Stark tvekan mot förslaget anföres vidare
av konsertföreningen i Stockholm. Det mest bärande skälet för en sådan
rätt torde vara att fabrikanterna i stor utsträckning uppnått motsvarande
skydd utomlands och att sålunda en enhetlig internationell lösning skulle
underlättas. Föreningen vill dock ej direkt avstyrka en ersättningsrätt men
vill framhålla, att enligt dess mening en huvuddel av ersättningen från radion
bör tillfalla de utövande konstnärerna.

Svenska gruppen av the international federation of the phonographic industry
hemställer att den föreslagna ersättningsrätten utsträckes till att avse
allt slags offentlig återgivning av grammofonskivor. Kommitténs förmodan,
att en utvidgning av rätten skulle kräva en dyrbar inkasseringsorganisation
och sakna större ekonomiskt värde, är icke hållbar. I Danmark, där

253

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

grammofonindustrien har en mera omfattande rätt, har inkasseringsproblemet
lösts genom att upphovsmännen och grammofonindustrien bildat ett gemensamt
bolag, vilket inkasserar den ersättning som upphovsmännen och
industrien var för sig äger uppbära. Det ekonomiska värdet av en utsträckt
ersättningsrätt är högst betydande; det hör påpekas att offentlig återgivning
av grammofonskivor i framtiden kommer att än mer öka, bl. a. i samband
med nya reklamformer och nya återgivningsmetoder. Frågan har betydelse
även för de utövande konstnärerna, vilkas ekonomi påverkas av den
ersättning som grammofonindustrien kommer att uppbära. Grammofonindustriens
yrkande får stöd av Sveriges industriförbund och Stockholms
handelskammare.

Förslagets utformning av de utövande konstnärernas ersättningsrätt som
ett anspråk på andel i grammofonfabrikanternas ersättningar väcker
kritik hos svenska teaterförbundets fackorganisation, som bestämt hävdar
att rätten måste kunna utövas mot radion direkt, om den skall ge åsyftat
resultat. Härför talar erfarenheterna från de uppgörelser som Sveriges radio
träffat med olika teatrar om radiering och televisionsutsändning av föreställningar
och revyer. Ersättningen åt artisterna har därvid blivit ytterst
otillfredsställande och har ofta helt uteblivit. Godtagbara förhållanden har
uppnåtts först sedan överenskommelse träffats att artisternas gager skulle
fastställas vid förhandlingar direkt mellan Sveriges radio och fackorganisationen.

Mot förslagets ståndpunkt att rätt till ersättning som tillkommer samverkande
konstnärer (orkestrar, ensembler) endast skall kunna
göras gällande av dem gemensamt uttalar sig stgrelsen för Sveriges advokatsamfund,
som anser denna regel ge möjlighet åt enskilda medlemmar att sabotera
kravet på ersättning. Det finns enligt styrelsens mening icke någon
anledning varför ej envar av de medverkande skall äga självständigt göra
sin rätt gällande.

Beträffande tillvaratagandet i praktiken av de utövande
konstnärernas anspråk må hänvisas till vissa vid inledningen till 45—48 §§
återgivna yrkanden och synpunkter av svenska teaterförbundets fackorganisation,
svenska tonkonstnärsförbundet, svenska musikerförbundet och
svenska gruppen av the international federation of the phonographic indus
t ry.

Telestyrelsen ifrågasätter huruvida icke från paragrafen bör undantagas
utsändningar avsedda för provning och injustering av den radiotekniska
utrustningen. Sådana sändningar annonseras ej och ligger helt vid
sidan om den egentliga programverksamheten. Genom ett undantag skulle
man slippa bestyret med att hålla reda på och redovisa de obetydliga ersättningsbelopp,
om vilka här kan bli fråga.

Departementschefen. Ett betydelsefullt spörsmål då det gäller att bygga
upp ett regelsystem till skydd för de utövande konstnärerna är huruvida
dessa bör åtnjuta ersättning när inspelningar av deras framträdanden åter -

254

Kungl. Maj ris proposition nr 17 år 1960

ges offentligt. I nära samband härmed står frågan huruvida även grammofonfabrikanter
bör äga rätt till ersättning då deras produkter användes för
offentlig återgivning.

Det har ej varit möjligt att uppnå nordisk enighet på delta område. I
Norge torde den ordning som införts genom den förut omnämnda provisoriska
lagstiftningen tills vidare komma att bibehållas. För Finlands del kan
det antagas att frågan kommer att regleras genom separata ersättningsrättigheter
för utövande konstnärer och grammofonfabrikanter. Kommitténs
förslag, som i huvudsak överensstämmer med den danska ståndpunkten, innebär
ersättningsrätt för grammofonfabrikanterna med andelsrätt för de
utövande konstnärerna.

Vad först angår konstnärerna har kommittén föreslagit rätt till gottgörelse
i fall då grammofonskivor o. dyl. återges i ljudradio eller television.
Däremot har kommittén icke ansett att sådan rätt bör stadgas beträffande
återgivning av grammofonskivor o. dyl. i andra fall och ej heller vid visning
av filmer.

Kommitténs förslag har i allmänhet godtagits av remissinstanserna. Icke
från något håll har rests invändningar mot att rätt till ersättning stadgas
för grammofonmusiken i radio och television. Även radion själv har sålunda
medgivit det berättigade i en dylik ersättningsrätt. Jag anser det också för
egen del rimligt och naturligt att konstnärer som medverkar vid grammofoninspelningar
äger uppbära viss ersättning för det omfattande bruk av
skivorna som sker i radio- och televisionsutsändningarna. Att märka är att
konstnärerna icke står i något kontraktsförhållande till radion och alltså
icke kan avtalsvägen betinga sig sådan ersättning.

Organisationer företrädande skådespelare och musiker har hemställt att
rätten utsträckes till all slags offentlig återgivning av både grammofon- och
filminspelningar, varvid skådespelarna särskilt åsyftat visning av film i television.
Man befinner sig emellertid här i början av rättsområdets utveckling,
och det synes försiktigast att utbyggnaden därav sker steg för steg.
Vidare är att märka att tillvaratagandet av ersättningsanspråken, såsom i
det följande kommer att beröras, erbjuder stora praktiska problem; det bör
betonas att dessa av olika skäl är mera svårbemästrade här än då det gäller
kompositörernas ersättningsanspråk, med vilka jämförelse gjorts i debatten.
Enligt min mening bör man icke vidga ersättningsrätten utöver kommitténs
förslag innan erfarenhet vunnits av på vad sätt dessa problem lämpligast
kan lösas när det gäller den begränsade och därför i och för sig mer
lätthanterliga rätten mot radion. Vad särskilt angår frågan om rätt till extra
ersättning vid visning av film i television må även framhållas att här föreligger
helt andra möjligheter att lösa ersättningsfrågan kontraktsvägen än
då det gäller grammofonskivor. De utövande konstnärernas rätt till ersättning
synes enligt det anförda för närvarande böra begränsas till att avse
grammofonmusiken i ljudradio och television.

Vad härefter angår frågan om grammofonfabrikanternas ställning, har
kommittén jämväl i denna del intagit ståndpunkten, att en ersättningsrätt

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 av 1960

255

bör införas men att den bör begränsas till återgivning i ljudradio och television.
Även i denna del vill jag biträda kommitténs förslag, som i allmänhet
godtagits vid remissbehandlingen. Den ingående motivering kommittén anfört
till stöd för att grammofonfabrikanterna bör erhålla rätt till ersättning
för grammofonmusiken i radio och television är enligt min mening övertygande.
Förslaget innebär även anslutning till en allmän västeuropeisk rättsuppfattning.
Den svenska radion har också förklarat att den icke vill motsätta
sig förslaget.

Företrädare för industriintressen, främst grammofonindustrien själv, har
hemställt att ersättningsrätten utvidgas till allt slags offentlig återgivning.
1 likhet med vad som föreslagits i fråga om konstnärernas prestationer bör
emellertid ersättningsrätten begränsas till det fallet, att återgivningen sker
i ljudradio eller television.

Ett särskilt spörsmål är på vad sätt de ersättningsberättigades anspråk
skall tillvaratagas. Kommittén har framhållit att systemet av praktiska skäl
måste ordnas så att antalet rättsägare med vilka radion skall förhandla blir
det minsta möjliga. Enligt kommitténs mening kan detta syfte nås, om endast
den ena gruppen rättsägare förklaras omedelbart berättigad i förhållande
till radion och den andra gruppen erhåller en rätt till andel i utgående
ersättningsbelopp. Av olika skäl har kommittén ansett att man härvid
bör låta grammofonfabrikanterna vara primärt berättigade och tillerkänna
de utövande konstnärerna rätt till andel. Förslaget har i allmänhet
lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Radion har understrukit att
det från praktisk synpunkt är synnerligen ändamålsenligt. Även tonkonstnärernas
och musikernas organisationer har godtagit denna ordning; däremot
har skådespelarnas facksammanslutning bestämt hävdat att de utövande
konstnärerna måste äga göra gällande sin rätt mot radion direkt.

Vad angår mitt eget ställningstagande vill jag till en början understryka,
att det av praktiska skäl är angeläget undvika att de ersättningsrättigheter
som här avses göres gällande mot radion av rättsägarna enskilt. För grammofonfabrikanternas
del kan detta önskemål förutsättas bli uppfyllt utan
särskilda föreskrifter, eftersom grammofonindustrien redan har nationella
och internationella organisationer som är beredda tillvarataga fabrikanternas
intressen i förevarande hänseende. Beträffande de utövande konstnärerna
torde däremot speciella regler vara erfox-derliga, då dessa icke är organiserade
på samma sätt. Om man endast hade svenska intressen att taga hänsyn till,
vore det tänkbart att lösa spörsmålet genom föreskrifter om viss organisationsbildning.
Området har emellertid stark internationell anknytning och i
fråga om utländska konstnärer torde denna väg icke vara framkomlig. I stället
synes, såsom kommittén förordat, lämpligt alt anknyta till den i utlandet
på många håll avtalsvis tillämpade ordningen att utbetalningen till de
utövande konstnärerna förmedlas av grammofonfabrikanterna; samtliga belopp
utbetalas till grammofonfabrikanterna men dessa är förpliktade att i
sin tur utbetala viss del av beloppen till de utövande konstnärerna. Jag vill

256 Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

i princip biträda kommitténs förslag att frågan även i vårt land löses på
detta sätt.

Såsom förut anförts har kommittén med denna utgångspunkt konstruerat
utövande konstnärs ersättningsanspråk som en rätt att av framställaren erhålla
andel i den ersättning som tillkommer denne. Stadgandet bör emellertid
enligt min mening utformas så att därav framgår att konstnären har ett
självständigt ersättningsanspråk, låt vara att man av praktiska skäl låter
framställaren företräda honom i förhållande till radion.

Såsom kommittén föreslagit torde jämväl böra stadgas att i fall då två
eller flera konstnärer samverkat vid framförandet, dem tillkommande rätt
endast kan göras gällande av dem gemensamt.

Det synes icke föreligga anledning att, såsom telestyrelsen ifrågasatt, från
paragrafen undantaga utsändningar för provning och injustering av den
radiotekniska utrustningen.

Enligt det anförda utformade regler om utövande konstnärers och grammofonfabrikanters
ersättningsrätt torde böra upptagas i första stycket av
förevarande paragraf. Såsom andra stycke bör upptagas regler motsvarande
tredje stycket i kommitténs förslag, dock med hänvisning även till 14 §
första stycket. I ett tredje stycke bör, i enlighet med vad som anförts vid
46 § i departementsförslaget, från tillämpningsområdet för förevarande paragraf
undantagas ljudfilm.

I anledning av ett remissuttalande av Sveriges radio torde böra framhållas,
att stadgandet innebär att ersättning endast skall utgå då radioföretaget
självt använder grammofonskivor, icke vid återutsändning även om det återutsända
programmet utgöres av grammofonmusik.

Så länge överenskommelser med andra länder ej ingåtts, gäller de föreslagna
ersättningsbestämmelserna på grund av stadgandet i 61 § till förmån
endast för svenska intressen. Till frågan i vilken utsträckning sådana
överenskommelser bör ingås återkommer jag vid 62 §.

48 §.

I paragrafen, som motsvarar 48 § kommittéförslaget, har upptagits bestämmelser
om skydd för radio- och televisionsutsändningar.

Gällande rätt. Inom rundradioverksamheten, som omfattar både ljudradio
och television, skiljer man mellan produktion av program (programverksamhet)
och distribution, trådlös eller per tråd, av programmen. Programverksamheten
handhas av Sveriges radio aktiebolag enligt avtal den 14 juni
1947 med Kungl. Maj :t. Distributionen ombesörjes av staten genom telestyrelsen.

Enligt lag den 3 maj 1946 om radioanläggningar m. m. är rätten att inneha
eller nyttja sådan anläggning beroende av tillstånd av Kungl. Maj:t eller,
efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, av telestyrelsen; närmare bestämmelser
härom har meddelats i kungl. kungörelse den 4 juni 1954 (nr 471) med vissa

257

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

bestämmelser rörande radioanläggningar. I fråga om anläggning för rundradio
meddelas tillstånd av Kungl. Maj:t. Frånsett viss försöksverksamhet
har emellertid dylikt tillstånd hittills icke meddelats i något fall. På grund
av lagen åtnjuter Sveriges radio skydd mot att dess program obehörigen
återutsändes här i riket.

Beträffande frågan i vad mån Sveriges radio kan förhindra, att innehavare
av radiomottagningsapparat illojalt utnyttjar sändningarna, må anföras
följande. För rätt att här i riket eller å svenskt fartyg eller svenskt
luftfartyg inneha sådan apparat fordras enligt kungl. kungörelse den 23
maj 1958 (nr 231) tillstånd av telestyrelsen (ljudradiolicens, televisionsradiolicens).
Vid meddelande av tillstånd föreskriver styrelsen, under förbehåll
av enskild rätt, på vilket sätt och under vilka villkor apparaten må innehas
och nyttjas. Ur de synpunkter varom här är fråga innebär detta, att
telestyrelsen i licensvillkoren kan stadga det skydd som anses erforderligt.

I nu gällande villkor har visserligen icke ansetts nödvändigt att uppställa
förbud mot utnyttjande av radioprogrammen i vidare mån än att det förklarats
otillåtet att genom vidarebefordran eller reproduktion kommersiellt
utnyttja radierat nyhetsmaterial. Det föreligger dock icke något hinder att
skyddet vidgas; tidigare har gällt ett numera upphävt förbud mot att upptaga
sändningarna på inspelningsapparat.

Kommittén. Kommittén hänvisar inledningsvis till sitt tidigare uttalande,
att principiell grund finnes för radio- och televisionsföretagens anspråk på
skydd för sina sändningar. Vad angår svenska förhållanden gör visserligen
möjligheterna till ingripande på administrativ väg behovet av ett privaträttsligt
skydd mindre framträdande. Kommittén anser likväl att ett sådant bör
införas. Till förmån härför talar främst, att en blivande internationell reglering
av de utövande konstnärernas rätt synes komma att omfatta även
radion. Om så blir förhållandet, torde det vara nödvändigt att de deltagande
länderna i sin civilrättsliga lagstiftning upptager motsvarande regler. Även
ur mera begränsad nationell synpunkt är en privaträttslig reglering av ämnet
i vissa hänseenden motiverad; främst gäller att radion otvivelaktigt är i
behov av ett effektivare skydd mot obehöriga inspelningsåtgärder än som
kan vinnas i administrativ ordning.

Skyddet bör enligt kommitténs mening innefatta förbud mot obehörig
återutsändning och inspelning av sändningarna. I den internationella diskussionen
har radioförelagen även hemställt om förbud mot att televisionsutsändningar
visas offentligt utan samtycke av sändar företaget; man anser, att
ett sådant förbud skulle göra det lättare att utverka medgivanden till utsändningar
från sport- och idrottstävlingar. Huruvida med hänsyn till svenska
förhållanden något behov av skyddsbestämmelser i detta syfte föreligger
eller kan väntas föreligga, sedan televisionsverksamheten blivit mer
omfattande, är enligt kommitténs mening svårt att bedöma. Då en rätt för
sändarföretagen i berörda hänseende ur principiell synpunkt ter sig berättigad
och då en blivande internationell reglering på området torde komma

17 Iiihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr il

258 Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

att tillerkänna företagen sådan rätt, har en regel i ämnet ansetts böra upptagas
i förslaget.

Bestämmelser i ämnet har influtit i förevarande paragraf. Enligt första
stycket skall radio- eller lelevisionsutsändning icke utan sändarföretagets
samtycke få återutsändas eller överföras på anordning, genom vilken den
kan återges. Utan sådant samtycke skall ej heller televisionsutsändning få
göras tillgänglig för allmänheten. Har utsändning upptagits på anordning,
som i första stycket sägs, skall den enligt andra stycket icke utan sändarföretagets
samtycke få överföras från en sådan anordning till en annan,
förrän 25 år förflutit efter det, då utsändningen ägde rum. Enligt tredje stycket
skall vad i 11 § första stycket, 17 § och 20—22 §§ kommittéförslaget sägs
äga motsvarande tillämpning.

Remissyttrandena. Det föreslagna stadgandet har i allmänhet tillstyrkts eller
lämnats utan erinran i remissvaren. Sveriges radio understryker att stadgandet
är värdefullt för dess verksamhet.

I fråga om det i första stycket stadgade förbudet att göra televisionsutsändningar
tillgängliga för allmänheten utan
sändarföretagets samtycke framhåller Sveriges radio — i anslutning till
kommitténs uttalande att man med bestämmelsen främst vill underlätta för

radioföretagen att utverka tillstånd till sändning från sportevenemang_att

det redan uppkommit svårigheter att på rimliga villkor erhålla sådana tillstånd;
bestämmelsen är därför väl motiverad.

Bestämmelsen avstyrkes av Stockholms rådhusrätt, som anser att en generell
regel av detta slag icke bör införas, såvida icke påtagliga skäl förebringas
därför; så har emellertid icke skett. Även musiketablissementens förening
anser att bestämmelsen bör utgå. Varken principiella eller, sedan televisionsverksamheten
blivit mera omfattande, praktiska skäl föranleder att
andra regler tillämpas för televisionsutsändningar än för vanliga radioutsändningar.
Föreningen erinrar vidare om att telegrafstyrelsen har möjlighet
att utfärda de licensvillkor som anses påkallade och att företaga en
mindre höjning av vissa licensavgifter.

Sveriges radio anför till förbudet i andra stycket mot obehörig kopiering
av inspelningar av radio- och televisionsprogram, att förbud även bör
gälla mot att sådan inspelning obehörigen användes för utsändning.

I redaktionellt avseende anmärker Sveriges radio, under åberopande av
vad företaget härom anfört vid 22 §, att ordet »sändarföretagets bör utbytas
mot »programföretagets och att ordet »utsändning» bör utbytas mot
»program som utsändes». Stockholms rådhusrätt och styrelsen för Sveriges
advokatsamfund hemställer att orden »göras tillgänglig» i andra punkten
utbytes mot »återgivas».

Departementschefen. Såsom kommittén föreslagit bör i lagen upptagas vissa
regler till skydd mot obehöriga utnyttjanden av ljudradio- och televisionsutsändningar.

259

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

Sveriges radio har förordat att som föremål för skyddet anges det program
som utsändes. I likhet med kommittén anser jag emellertid lämpligare, att
skyddet knytes till utsändningen. Om programmet skulle anges som skyddsobjekt,
kunde detta föranleda missförståndet att programmet generellt vore
skyddat till sitt innehåll, så att exempelvis annat företag icke skulle aga
utsända ett program som vore komponerat på samma sätt. Någon ensamrätt
för programmet i denna mening avses emellertid ej med stadgandet.

Skyddet bör, såsom kommittén anfört, tillkomma vederbörande radio- eller
televisionsföretag.

Ett par remissinstanser har uttalat sig emot det i den föreslagna paragrafen
meddelade förbudet att återge televisionsutsändningar offentligt utan televisionsföretagets
samtycke. För Sveriges radio — och för andra företag
som framdeles kan erhålla tillstånd att bedriva televisionsutsändning — kan
det emellertid vara av viss betydelse att ha möjlighet kontrollera den offentliga
visningen av televisionsprogrammen, bl. a. då det gäller att utverka
tillstånd till sändning av sportevenemang; Sveriges radio har framhållit att
det redan uppkommit svårigheter att på rimliga villkor erhålla sådant tillstånd.
En förbudsregel på området bör därför införas. Ä andra sidan bör en
sådan regel begränsas till fall som ur förevarande synpunkt har praktisk
betydelse. Lämpligt synes vara att den får avse visning i biograf eller därmed
jämförlig lokal. Härigenom kommer bl. a. visning för gästerna på ett
hotell eller pensionat att lämnas utanför.

Enligt andra stycket skall inspelning av utsändning icke få kopieras utan
radio- eller televisionsföretagets tillstånd. Sveriges radio har hemställt att
även rätten att använda inspelningen för utsändning göres beroende av dylikt
tillstånd. I praktiken avser emellertid stadgandet främst inspelning som
enligt 11 § första stycket eller 17 § göres för enskilt bruk eller undervisning;
i dessa fall gäller redan enligt dessa bestämmelser att inspelningen ej får
utnyttjas för annat ändamål. I övrigt synes icke finnas anledning att uppställa
någon begränsning i berörda hänseende.

Enligt tredje stycket skall vissa stadganden om inskränkningar i upphovsrätt
äga motsvarande tillämpning. Utöver vad kommittén föreslagit bör
här intagas hänvisning till 14 § första stycket.

49 §.

I paragrafen, som i sak överensstämmer med 49 § kommittéförslaget, har
upptagits regler om skydd mot eftergörande dels av kataloger och liknande
arbeten och dels av vissa reklamalster.

Kommittén. Första stycket: Kataloger och liknande arbeten.
Kommittén framhåller att i praktiken ej sällan uppkommer fråga om
skydd mot eftergörande av sådana produkter som kataloger, prislistor, adresskalendrar
och liknande trycksaker, i vilka sammanställts ett stort antal
uppgifter. Sådana alster representerar ofta ett betydande värde med hän -

260

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

syn till det arbete och de kostnader, som utgivaren måste lägga ned på att
insamla och anordna materialet. Obehöriga kopieringar, som ofta kan utföras
med billiga metoder (fotografi), är därför ägnade att vålla denne kännbara
förluster. I någon utsträckning har dylika förfaranden kunnat beivras
med stöd av upphovsrättens regler; en förutsättning härför är att redigeringsarbetet
framstår som en intellektuell prestation av viss kvalitet. I allmänhet
sammanställes dock produkterna efter skäligen enkla principer och
helt rutinmässigt. Upphovsrättsligt skydd kan då ej åberopas. Enligt gällande
rätt finns ej heller möjlighet att ingripa i annan ordning. Detta är
enligt kommitténs mening uppenbarligen otillfredsställande, och produkterna
bör därför erhålla ett självständigt skydd mot eftergörande. Ett stadgande
i denna riktning har av kommittén upptagits i första stycket av förevarande
paragraf.

Såsom skyddsobjekt har i enlighet med det anförda angivits katalog, tabell
eller annat dylikt arbete, vari sammanställts ett stort antal uppgifter.
Som exempel nämner kommittén försäljningskataloger, utställningskataloger,
adresskalendrar, tidtabeller, speciella räknetabeller o. s. v., allt under
förutsättning att fråga är om ett arbete av större omfattning; enklare alster
såsom en uppställning över nöjeslokalerna i en stad, lokala tidtabeller, sammanställningar
av statistiska uppgifter i fickkalendrar o. dyl. kan däremot
icke göra anspråk på skydd.

Under stadgandet har kommittén även hänfört program; härmed avses
främst teaterprogram, radioprogram och liknande. Visserligen förutsätter
sammanställningen av uppgifterna i ett program icke något större arbete.
Vederbörande arrangör måste emellertid av naturliga skäl sörja för att tryckta
program finnes att tillgå; enligt kommitténs mening bör han då, för att
trygga avsättningen av sin upplaga, kunna hindra andra att trycka och
sälja programmet.

Kommittén har övervägt att såsom skyddsobjekt upptaga ytterligare en
typ av arbeten, nämligen formulär till sådana blanketter, som numera i stor
utsträckning och för skilda ändamål användes inom administrationen och
affärslivet, men har av flera skäl ansett detta icke böra ske.

Vad angår skyddets innehåll består detta enligt det föreslagna stadgandet
i att arbetet icke må eftergöras utan framställarens samtycke. Kommittén
anför, att såsom framställare får anses det företag, som föranstaltat om
produktens utarbetande. Ordet eftergöra avser främst direkt kopiering genom
tryck eller på annat sätt, men täcker även mer eller mindre beslöjade
plagiat. Stadgandet bereder emellertid icke något skydd för de särskilda
sakuppgifter som samlats i arbetet. Dessa får återges av andra; det är endast
sammanställningen av dem som är skyddad. Skyddstiden har satts till
tio år, räknat från utgivningsåret.

Andra stycket: Reklamalster. Redan på ett tidigt stadium

av kommitténs arbete framställde svenska reklamförbundet i skrivelse till
Kungl. Maj :t begäran om att revisionen av upphovsrätten även måtte omfatta
en reglering av rättsskyddet för sådana reklamalster som annonser,

261

Kungl. Maj:ts proposition nr 11 år 1960

affischer, broschyrer, prospekt, vikblad och liknande. Förbundet, som 1952
ombildats till svenska försäljnings- och reklamförbundet, har även senare
hos kommittén gjort hänvändelser i ämnet.

Kommittén framhåller alt förbud att eftergöra reklamalster kan ifrågakomma
ur två skilda synpunkter. Produkter av detta slag kan skyddas såsom
bärare av ett goodwillvärde, tillskapat av det företag som använt dem.
Skyddet meddelas då direkt i företagets intresse och begränsas till fall, där
ett goodwillvärde av antydd art står på spel. Vid sidan härav kan ett förbud
mot eftergörande stadgas ur synpunkten att reklamalster anses vara resultat
av en så kvalificerad verksamhet att de, om de uppfyller vissa minimifordringar,
bör skyddas mot obehöriga tillägnanden. Ett sådant skydd tillkommer
i första hand den reklamman som utformat produkten, varvid hans rätt
att hindra plagiat och liknande åtgärder dock kan förvärvas av det företag
som använder denna.

I anslutning härtill erinrar kommittén om att företagens intresse av skydd
för reklamalsters goodwillvärde tillgodoses genom en regel i lagen den 29
maj 1931 med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens. Enligt dess 9 §,
införd i lagen år 1942, är det under vissa omständigheter straffbelagt att i
utövning av näringsverksamhet använda namn, firma, varumärke, utstyrsel
eller annat kännetecken, som lätt kan förväxlas med förut bär i riket inarbetat
kännetecken för annans näringsverksamhet eller däri utbjudna varor
eller prestationer. Ehuru sådana reklamalster om vilka nu är tal icke direkt
nämnes i texten, är dock avsett att även de skall omfattas av skyddet. Enligt
förarbetena kan sålunda skydd tillkomma annonser och kataloger, som erhållit
sådan utstyrsel att de kännetecknar företaget. Som exempel nämnes
vidare bl. a. sådana kännetecken, som framkommit genom en viss komposition
av text eller bild eller båda delarna i ett reklamverk (»lay-out»). För
skydd kräves att kännetecknet inarbetats i den egna näringsverksamheten.
Skyddet tillkommer i enlighet härmed det företag som inarbetat kännetecknet,
icke den som utformat det.

Kommittén framhåller härefter att det däremot för närvarande saknas
särskilda bestämmelser som förbjuder eftergörande av reklamalster ur synpunkten,
att de är resultat av en kvalificerad verksamhet. Upphovsrättens
och fotografirättens allmänna regler kan dock här vara tillämpliga och medföra
skydd i en icke obetydlig utsträckning. Ett reklamalster består vanligtvis
av både text och bild. Vad angår texten är denna stundom att anse
som litterär framställning och grundar i sådant fall författarrätt; detta kan
gälla exempelvis längre upplysande texter. Bildelementen kan bestå av teckningar
och liknande; sådana är ofta, åtminstone i mera kvalificerade alster,
att anse som konstnärliga verk och åtnjuter då skydd i denna egenskap. I
andra fall användes fotografiska avbildningar, och dessa är — oberoende av
kvalitet — skyddade inom fotografirätten. Även ett reklamalsters lay-out
torde någon gång kunna skyddas inom upphovsrätten såsom konstnärligt
verk; att alstret har ett praktiskt och ekonomiskt syfte är självfallet icke
något hinder härför. Enligt kommitténs mening torde emellertid i allmän -

262

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

het en reklamkomposition, även om den är fyndig och reklammässigt slagkraftig,
knappast fylla de krav som fordras för upphovsrättsligt skydd. Detta
innebär att exempelvis en originellt utformad annons i allmänhet kan utan
hinder av upphovsrättens regler eftergöras på det sättet, att de särskilda
bild- och textelementen bytes ut mot andra; ehuru något plagiat i detalj icke
föreligger, kommer härvid den nya annonsen att ge samma bildverkan som
originalet.

Sammanfattningsvis framhåller kommittén att eftergörande av reklamalster
i många fall torde kunna beivras såsom intrång i upphovsrätt eller
fotografirätt men att detta i regel icke gäller vid eftergörande av reklamalsters
layout. I förevarande lagstiftningsärende är därför enligt kommitténs
mening anledning undersöka, huruvida upphovsrättens och fotografirättens
regler här bör kompletteras med särskilda skyddsföreskrifter.

Vid övervägande av frågan synes det till en början kommittén klart att
något behov av generellt skydd för reklamkompositioner icke föreligger;
krav härpå framföres icke heller på något håll inom berörda intressegrupper.
Däremot torde enighet råda om att mera säreget utformade kompositioner
bör vara skyddade mot plagiat. Enligt kommitténs mening är det också
tydligt, att dylika plagiat bör betraktas som otillåtna. Man befinner sig
här nära området för det egentliga upphovsrättsliga skyddet. I vissa fall
torde, såsom förut berörts, en reklamkomposition av förevarande slag kunna
anses som ett konstnärligt verk. Även om så icke är fallet, representerar
kompositionen sådana insatser av kunnande och erfarenhet att den bör
skyddas mot eftergörande.

I fortsättningen berör kommittén den verksamhet för beivran av missförhållanden
på området som bedrives av den inom svenska försäljnings- och
reklamförbundets ram arbetande opinionsnämnden för reklam. 1 diskussionen
har gjorts gällande att med hänsyn till denna verksamhet lagstiftning
ej vore erforderlig. Kommittén framhåller att enligt dess mening nämnden
varit till största gagn. Enligt vad kommittén funnit skulle emellertid de
skyddsberätligade själva anse det vara en väsentlig fördel, om det faktiska
skydd som utbildats på området även erhölle en legal grund. En lagstiftning
synes också kunna ge ytterligare stöd åt strävandena att förhindra illojala
förfaranden på området.

Av anförda skäl har kommittén funnit sig böra förorda, att vissa föreskrifter
mot eftergörande av reklamalsters komposition införes; ett stadgande
i ämnet har av kommittén upptagits i andra stycket av förevarande paragraf.

Såsom föremål för skydd har angivits reklamalster, bestående av bild eller
text som sammanställts på ett säreget sätt. Kommittén anför, att skydd tillkommer
icke blott tryckta eller eljest mångfaldigade produkter utan även
skisser och andra förarbeten. I regel ingår såväl bild- som textelement i kompositionen,
men stadgandet kan åberopas även i fråga om sammanställningar
av enbart bilder eller enbart textelement. Av sammanhanget torde framgå att
beträffande textelement endast sådan sammanställning som har bildverkan

263

Kungl. Mcij:ts proposition nr 17 år 1960

är av betydelse. Kravet att sammanställningen skall ha gjorts på ett säreget
sätt innebär att den skall vara ny och originell; stadgandet är icke tillämpligt
på alster, som sammanställts i enlighet med sedvanliga kompositionsmetoder.

Om skyddets innehåll skall enligt stadgandet gälla samma lag som i första
stycket. Reklamalster skall alltså icke utan framställarens samtycke få eftergöras,
förrän tio år förflutit från utgivningsåret. Kommittén uttalar, att med
framställare avses den som åstadkommit produkten, d. v. s. vederbörande
reklamman eller, där produkten tillkommit i samverkan mellan flera, samtliga
som i mera avgörande grad medverkat. Utför reklammannen sitt arbete
i tjänst hos annan, torde rätten på grund av anställningsavtalet i allmänhet
tillkomma arbetsgivaren. Eftergörande föreligger i första hand, om alstret
direkt kopieras. Då det är själva sammanställningen av bild och text som
skyddas, kan stadgandet emellertid vara tillämpligt även om de särskilda
bild- eller textelementen bytes ut mot andra, som icke företer likhet med de
i originalet använda.

Kommittén har i sitt förslag närmast tagit sikte på reklamtryck av olika
slag, men har övervägt, huruvida skydd bör beredas även åt andra former
av reklam; särskilt har härvid beaktats frågan om skydd för s. k. slogans.
Av olika skäl har kommittén emellertid ansett att skyddet bör inskränkas
på föreslaget sätt.

Tredje stycket. Arbeten, som avses i förevarande paragraf, kan
vara föremål för upphovsrätt; beträffande reklamalster gäller detta även om
element, av vilka alstret komponerats. Där så är fallet, bör enligt kommitténs
mening skydd enligt paragrafen icke utesluta att upphovsrätten kan
göras gällande; som en parallell nämnes att enligt 10 § den omständigheten,
att ett verk åtnjuter mönsterskydd, icke skall utesluta att upphovsrätt till
verket får åberopas. En bestämmelse i antydd riktning har upptagits i tredje
stycket första punkten. I andra punkten har föreskrivits, att reglerna i 11 §
första stycket (kopiering för enskilt bruk) och 14 § (citat) skall äga motsvarande
tillämpning.

Remissyttrandena. Förslaget att införa ett förbud mot eftergörande
av mera omfattande kataloger, tabeller
o. d y 1. tillstyrkes eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser.

En viss tveksamhet mot förslaget kommer till synes hos svenska försäljnings-
och reklamförbundet, som anför:

Det synes oklart vad som i själva verket utgör grunden för kravet på
skydd för katalogarbete: Om det är materialsamlandet och sammanställningen
av materialet eller om det är den arbetsinsats som skulle kunna
sammanfattas under typografisk planering och tryckning. Utgår man ifrån
att bestämmelsen förekommer i en lagstiftning, som tillkommit för att
skydda upphovsrättsliga alster, förefaller det första alternativet rimligast.
Skillnaden mellan ett större katalog- eller tabellverk och ett lexikografiskt
arbete, vilket ju skyddas som litterärt verk enligt 1 §, kan mången gång

264

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 11)60

också vara hårfin. Den nytillkomna formuleringen »vari sammanställts ett
stort antal uppgifter», liksom även motiven, torde visa alt lagstiftarens tankegång
närmast varit denna. Å andra sidan betonas i motiven att själva anordnandet
av materialet, varmed väl avses den typografiska planeringen och
sättningen, på ett otillbörligt sätt kan kopieras med hjälp av billiga metoder,
vilka kan vara ägnade vålla framställaren kännbara förluster — dock
kanske snarare plagiatorn en otillbörlig vinst. Om avsikten skulle vara att
skydda även den typografiska utformningen mot eftergörande (plagiat),
synes emellertid konsekvensen därav bli att även konstnärligt utförda typografiska
planeringsarbeten av annan art, t. ex. konstnärlig sättning av en
boksida, borde vara på samma sätt föremål för skydd mot plagiat. Så torde
emellertid ej vara fallet enligt kommitténs förslag. I detta sammanhang förtjänai
även anmärkas att kommittén med framställare synes ha avsett icke
den som skapat (redigerat) katalog- eller tabellverket utan den för vars
räkning detta skett. Genom första stycket skyddas alltså ej »upphovsmannen»
utan beställaren. Bestämmelsen får härigenom starkt släkttycke med
stadgandet i 9 § lagen mot illojal konkurrens. Med det sagda bär förbundet
velat understryka svårigheterna att lagstifta på detta området och anföra
vissa betänkligheter emot den utformning skyddet för kataloger fått. Förbundet
ifrågasätter om icke betydelsen av såväl upphovsmannens insats
som den topografiska planeringen i detta sammanhang undervärderats av
kommittén.

Även svenska tidningsutgivareföreningen ställer sig tveksam till förslaget
och godtager detta endast som en förbättring av gällande auktorrättsliga
regler.

Mot förslaget uttalar sig svenska bokförläggareföreningen, som anser ett
stadgande i ämnet icke höra hemma i lagstiftningen om upphovsrätt. Behovet
av skydd bör i stället beaktas vid omarbetning av lagstiftningen mot
illojal konkurrens. Att helt allmänt ge katalogutgivare en ensamrätt är enligt
föreningens mening onödigt konkurrenshämmande och prishöjande. Sålunda
torde exempelvis utgivning av en del nu förekommande lokala tågtidtabeller
bli beroende av samtycke från utgivaren av publikationen Sveriges
kommunikationer. Förslaget avstyrkes vidare av svenska boktryckareföreningen,
som ifrågasätter huruvida något behov av skydd på området föreligger,
och av svenska annonsörers förening, som framhåller att förslaget
skulle leda till osäkerhet; näringslivet har behov av statistiska data av olika
slag, register över kunder och kundämnen in. in., men om förslaget genomfördes
skulle man vid varje tillfälle behöva fråga sig huruvida en viss sammanställning
av sådana uppgifter vore skyddad eller icke.

Beträffande förslaget att i förevarande sammanhang bereda skydd även
för program understryker Sveriges radio, att skydd för det tryckta radioprogrammet
skulle vara av stor betydelse för dess programtidning.

Mot förslaget i denna del uttalar sig emellertid åtskilliga instanser, som
eljest godtager förevarande stadgande. Stockholms rådhusrätt anser att ett
skydd av denna art icke bör upptagas i lagen om upphovsrätt; möjligen hör
frågan hemma i lagstiftningen mot illojal konkurrens. Svenska försåljningsoch
reklamförbundet finner det icke tilltalande att under auktorrättslig
täckmantel ge arrangören ett monopol, som möjliggör för honom — om han

265

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

så vill — att på programmen uttaga en orimligt hög avans. Det synes icke
heller kunna hävdas som skäl för ett programskydd, att arrangörens program
måste vara »bättre» än konkurrerande program. Förbundet anser vidare
att skydd för så omfattande programkungörelser som radioprogram
och liknande under inga förhållanden bör förekomma. Enligt förbundets
uppfattning föreligger ej heller något behov av skydd på området. Att det ej
finns något praktiskt behov av skydd framhålles också av styrelsen för Sveriges
advokatsamfund, Stockholms handelskammare och svenska boktryckareföreningen.
Advokatsamfundets styrelse anför därjämte, att bestämmelsen
kan hindra en legitim tryckning av program för t. ex. ett skådespel,
som skall framföras av annan arrangör men med samma rollbesättning.
I avstyrkande riktning uttalar sig även svenska tidningsutgivareföreningen,
som bl. a. förklarar sig icke kunna godtaga att en kort sammanställning av
ett radioprogram skulle bli skyddad.

Statens organisationsnämnd, statens reproduktionsanstalt och statskontorets
tryckeriintendent uttalar sin anslutning till kommitténs uppfattning
att bestämmelser till skydd för formulär icke bör införas.

Vad angår stadgandets utformning kritiserar svenska tidningsutgivareföreningen
och svenska boktryckareföreningen uttrycket »ett stort antal
uppgifter» såsom alltför oklart. Stockholms handelskammare framhåller,
att bakom ett alster av hithörande slag kan ligga ett betydande arbete
utan att produkten i den form den utges kan sägas utgöra en sammanställning
av ett stort antal uppgifter. Sålunda kan insamlandet av uppgifter
kräva genomgång av ett avsevärt antal verk, och den typografiska form i
vilken uppgifterna framlägges kan vara resultatet av kvalificerat arbete av
teknisk natur. Stadgandet synes därför böra erhålla sådan utformning, att
jämväl alster av denna art kommer i åtnjutande av skydd. Här må även
hänvisas till svenska försäljnings- och reklamförbundets förut återgivna
uttalande.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund påpekar, att stadgandet enligt ordalagen
skulle omfatta t. ex. logaritmtabeller, räknetabeller och räntetabeller
av det slag som redan tidigare utgivits. Då detta ej kan ha varit avsett,
synes det styrelsen lämpligt att i motiven tydligare klargöres den begränsade
räckvidd som åsyftats.

Den föreslagna skyddstiden anses av svenska försäljnings- och
reklamförbundet vara väl lång med hänsyn till önskvärdheten av att icke
låsa utvecklingen på området. Stockholms rådhusrätt hemställer om bestämmelse
när rätt inträder att kommersiellt eller eljest genom offentliggörande
utnyttja exempelvis för enskilt bruk framställda exemplar.

Förslaget att införa förbud mot eftergörande av vissa
reklamalster tillstyrkes eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser.

Annonsbyråernas förening understryker att det med tanke på de stora
ekonomiska värden, som kan ligga i ett reklamverk, är betydelsefullt att

266

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

upphovsmannens-reklammannens rätt till sitt verk fastslås i lag. Vad angår
annonsbyråerna fungerar dessa både som inköpare och som producentersäljare
av reklamalster. De finner det lika naturligt och riktigt att respektera
sina konkurrenters och leverantörers — fotografer, tecknare m. fl. _

upphovsrätt som de finner värdefullt att i sin tur kunna skydda sin rätt mot
obehörigt utnyttjande. I fortsättningen framhåller föreningen, att reklammän
och annonsbyråer enligt gällande lag befinner sig i ett mycket osäkert
rättsläge och anför härom:

En upphovsman till ett reklamalster har för närvarande icke alltid möjlighet
att kontrollera hur hans alster utnyttjas. Reklamverksamheten uppvisar
ett obundet, relativt komplicerat mönster, där relationerna till klienterna
endast i undantagsfall baseras på kontrakt. Det kan då uppstå konfliktsituationer,
där upphovsmannens rätt stundom blir åsidosatt. En freelance-tecknare
kan exempelvis finna, att hans alster utnyttjas i en utsträckning,
som icke var förutsedd när beställningen gjordes, och en annonsbyrå,
som utformat en omfattande och arbetskrävande reklamkampanj för en
kund, kanske redan efter mycket kort tid ställs inför det faktum, att kunden
övergår till en annan byrå eller sköter reklamen själv och därvid använder
den ursprungliga annonsbyråns material. Upphovsmannen eller hans rättsinnehavare
kan på detta sätt åsamkas betydande skada. Detta gäller i utpräglad
grad om annonsbyrån, vars inkomster till största delen utgörs av
försäljningsprovision från olika reklammedia. Det bör här understrykas,
att först när annonsen är införd och betald utgår denna provision till den
annonsförmedlare, som förmedlat annonsen, vilket icke nödvändigtvis behöver
vara samma annonsförmedlare, som utarbetat annonsen. Om nu —
såsom upprepade^ gånger hänt — annonsören låter införa annonsen endast
någon enstaka gang genom den byrå, som utfört arbetet, och sedan överlämnar
materialet till annan byrå eller direkt till tidningarna, så går den
ursprungliga byrån miste om provisionen från tidningarna och befinner sig
i ett mycket osäkert rättsläge med små möjligheter att utkräva ersättning
för den uteblivna provisionen. — — ■—

Opinionsnämnderna befattar sig ej med ärenden av denna typ. De betraktas
ej som plagiatfall. En del annonsbyråer och även andra reklamproducenter
har visserligen klausuler i sina leveransvillkor som förbehåller
rätten till utnyttjande av s. k. idéarbete, men formuleringen varierar mycket
från företag till företag och hållfastheten i en dylik klausul har veterligen
aldrig rättsligt prövats i vårt land.

Föreningen anför härefter att det föreslagna skyddet icke kommer att
medföra några direkta förändringar i praxis. Det kommer icke heller att på
något sätt binda utvecklingen på området utan tvärtom att möjliggöra en
gynnsam utveckling av reklamen. Sammanfattningsvis uttalar föreningen
att den finner det vara ytterst värdefullt, att kvalificerade reklamalster erhåller
upphovsrättsligt skydd. Även om skyddet ur renodlade annonsbyråsynpunkter
skulle kunna synas överdimensionerat och ägnat att skapa svårigheter
för byråernas verksamhet, finner föreningen detta branschintresse
böra vika för de fördelar en klar och entydig lagstiftning medför i det långa
loppet.

Svenska försäljnings- och reklamförbundet anser ett skydd för säregen
reklamkomposition i och för sig vara motiverat. Inom förbundet har emeller -

267

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

tid yppat sig olika meningar när det gäller frågan hur skyddet lagstiftningstekniskt
bör anordnas. Härom anföres följande:

Ä ena sidan har hävdats att sådant skydd borde kunna beredas inom
ramen för 1 § i den nya lagen. Å andra sidan har det gjorts gällande att det
är riktigare att separat behandla skyddet för särpräglade reklamkompositioner,
efter de linjer kommittén föreslagit. Bakom denna olikhet i uppfattning
synes emellertid kunna spåras även en nyansskillnad i åsikt beträffande
skyddets omfång. De, som företräder den förra uppfattningen, vill
draga gränsen kring kompositionsbegreppet något snävare än de, som förordar
kommitténs lösning.---

Sammanfattningsvis vill förbundet uttala att det är av största vikt att i
lagtexten — och motiven -— preciseras vad kompositionsskyddet innebar.
Förbundet önskar särskilt betona att det finnes anledning att vid lagstiftning
om reklamkompositioner framgå med försiktighet så att man ej genom
nya upphovsrättsliga ensamrätter bromsar utvecklingen och försvårar det
dagliga reklamarbetet. Man måste noggrant vakta sig mot att s.a.s. bakvägen
genom upphovsrättslagen införa något, som skulle kunna ve™a S0IP
ett idéskydd. Hur man sedan i detalj drager gränsen mellan skyddat och
oskyddat blir en sekundär fråga.

Förbundet finner det slutligen angeläget framhålla vikten av att skyddsbestämmelser
på området handhaves med varsamhet av domstolarna.

Förslaget avstyrkes av några remissinstanser. Svenska bokförläggareföreningen
åberopar mot skydd för reklamalster samma skäl som föreningen
anfört mot skydd för kataloger. Liknande synpunkter anföres av Stockholms
handelskammare. Svenska tidning sutgivar ef öreningen framhåller att
lagen mot illojal konkurrens innebär en effektiv hämsko mot medvetna
plagiat. Det har icke kunnat påvisas något missbruk av sådan art och omfattning,
att det föreslagna stadgandet är påkallat. Detta torde komma att
verka avsevärt hämmande på reklamens område och dessutom vara vanskligt
att tillämpa. Den under friare former arbetande näringslivets opinionsnämnd
får anses besitta sådan sakkunskap och branschkännedom, att de
fall av påstådda plagiat som kommer under dess bedömande blir smidigt
och korrekt bedömda. De skilda avtal och leveransvillkor som under årens
lopp vuxit fram inom branschen, innefattar även möjligheter att ingripa mot
missbruk. Föreningen föreslår att stadgandet utgår eller i varje fall grundligt
omarbetas. Förslaget avstyrkes vidare av svenska annonsörers förening
och svenska boktryckareföreningen, vilka bl. a. likaledes framhåller att det
föreslagna stadgandet är obehövligt samt att det skulle hämma utvecklingen
och vara svårt att tillämpa.

Kommitténs förslag till utformning av stadgandet väcker såsom
förut antytts kritik hos svenska försäljnings- och reklamförbundet, som anser
en formulering i linje med den i motiven berörda, att skydd skall tillkomma
reklamalster som »förmedlar ett enhetligt och särpräglat bildintryck»,
vara alt föredraga. Även föreningen svenska affischtecknare och
konsultativa reklambyråers förbund hemställer att denna formulering väljes.
Det i förslaget använda ordet säreget har enligt dessa organisationers
mening närmast en förringande innebörd. Affischtecknaretöreningen för -

268

Kungl. Maj:ts proposition nr il år 1960

klarar sig i detta sammanhang utgå från att genom stadgandet endast skall
skyddas reklamalster, som representerar insatser av konstnärligt kunnande
och erfarenhet.

Vad angår sammanställning av text framhåller svenska boktryckareföreningen
att det i motiven uttalade syftet, att endast sammanställning med
bildverkan är av betydelse, icke kommit till uttryck i lagtexten.

Svenska försäljnings- och reklamförbundet påpekar att med framställare
i förevarande stadgande avses upphovsmannen, icke såsom i första stycket
beställaren; ur denna synpunkt förefaller formuleringen att »samma lag»
iskall gälla mindre väl vald.

I fråga om den föreslagna skyddstiden framför svenska försäljnings-
och reklamförbundet och Stockholms rådhusrätt samma synpunkter
som beträffande första stycket.

Angående stadgandet i tredje stycket första punkten fäster styrelsen för
Sveriges advokatsamfund uppmärksamheten på förhållandet då upphovsrätt
föreligger till katalog och tillkommer annan än framställaren. I sådant
fall blir framställarens rätt inskränkt; han har exempelvis, enligt 34 §
kommittéförslaget, endast rätt att utge en begränsad upplaga, om ej annat
avtalats. Å andra sidan skulle han kunna förbjuda att verket inom viss tid
eftergöres. Framställarens och upphovsmannens rätt skulle då kunna kollidera.
Något behov att särskilt skydda framställaren föreligger ej heller, om
verket är föremål för upphovsrätt. Lagtexten bör så ändras, att framställaren
tillerkännes den här avsedda rätten endast i det fall att arbetet ej är
skyddat genom upphovsrätt. Styrelsen för konstnärernas riksorganisation
anser nu berörda stadgande i förevarande paragraf kunna såsom överflödigt
utgå.

Förslagets ståndpunkt att skydd i detta sammanhang ej bör införas för
slogans godtages i allmänhet och biträdes uttryckligen av svenska försäljnings-
och reklamförbundet. Konsultativa reklambyråers förbund förordar
emellertid skydd både för slogans och för annan särpräglad text.

Departementschefen. I förevarande paragraf har kommittén upptagit bestämmelser
om skydd för ett par speciella grupper av arbetsprodukter, vilka
stundom kan vara föremål för upphovsrätt men som i allmänhet icke fyller
de krav som ställes för sådant skydd, nämligen dels, i första stycket, kataloger
m. m. och dels, i andra stycket, vissa reklamalster.

Vad angår den första gruppen framhåller kommittén, att upphovsrättsligt
skydd endast i begränsad utsträckning åtnjutes för sådana produkter som
kataloger, prislistor, adresskalendrar och liknande trycksaker, i vilka sammanställts
ett stort antal uppgifter. Det är emellertid otillfredsställande att
produkter av denna art skall kunna fritt eftergöras; ofta representerar de ett
betydande värde med hänsyn till det arbete och de kostnader som nedlagts
på insamlandet och anordnandet av materialet. Enligt kommitténs mening
är det därför anledning att här stadga ett särskilt, kortare skydd.

Förslaget har i princip godtagits av flertalet remissinstanser, och även

269

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

jag anser förslaget motiverat. Jag vill särskilt framhålla, att specialbestämmelser
på området är av betydelse även ur den synpunkten att de minskar
behovet av att åberopa upphovsrättsligt skydd och sålunda är ägnade att
motverka att domstolarna — för att nå materiellt tillfredsställande resultat
— medger sådant skydd även där det bakomliggande arbetet är mindre kvalificerat.
Några olägenheter av sådana specialbestämmelser som här avses är
enligt min mening knappast att befara. I ett remissyttrande har gjorts gällande
att de skulle kunna verka konkurrenshämmande; exempelvis kunde
utgivning av lokala tågtidtabeller bli beroende av samtycke från utgivaren
av Sveriges kommunikationer. Det bör emellertid understrykas att själva de
sakuppgifter som hithörande arbeten innehåller ej kan skyddas; det är
sammanställningen av ett stort antal sådana uppgifter som är objekt för
skyddet. För att anknyta till det nämnda exemplet måste det självfallet vara
tillåtet att i lokala tidtabeller eller eljest återge uppgifter om tågtider, biljettpriser
o. dyl. utan hinder av att sådana uppgifter sammanställts i Sveriges
kommunikationer; för ett direkt avtryckande av nämnda publikation bör
däremot inhämtas tillstånd av utgivaren.

Beträffande en särskild grupp produkter, nämligen program, har kommittén
ansett att skydd bör beredas även i fall då fråga icke är om en sammanställning
av ett större antal uppgifter. Förslaget härom har emellertid
väckt kritik vid remissbehandlingen, varvid bl. a. framhållits att något behov
av lagstiftning ej framträtt. Vid det nordiska upphovsrättsmötet 1957
har de finska och svenska delegerade anslutit sig till denna uppfattning.
Även jag finner övervägande skäl tala för att program icke upptages som
skyddsobjekt. I likhet med kommittén anser jag vidare anledning saknas
att införa skydd för formulär till sådana blanketter som för olika ändamål
användes inom administrationen och affärslivet. Enligt min mening bör
alltså skyddet begränsas till kataloger m. m. av det slag som förut nämnts.

Såsom föremål för skydd bör sålunda anges katalog, tabell eller annat
dylikt arbete, vari sammanställts ett stort antal uppgifter. Några remissinstanser
har ansett att även mindre omfattande produkter borde skyddas i
fall, där det bakomliggande arbetet varit avsevärt, exempelvis bestått i genomgång
av ett större material. Härigenom skulle man dock komma betänkligt
nära ett skydd för själva de sakuppgifter som sammanställts, något
som ej kan komma i fråga.

Då det är sammanställandet som skyddas, följer att den som utger ett material,
vilket redan tidigare sammanställts, icke får eget skydd för utgivningen.
Räknetabeller o. dyl. av det slag som förut publicerats blir alltså
icke genom ny utgivning föremål för nytt skydd.

Som subjekt för skyddet näinnes i det föreslagna stadgandet »framställaren».
Enligt kommittén förstås härmed det företag, som föranstaltat om produktens
utarbetande. Det vanliga torde också vara alt produkterna utarbetas
inom ett företag och att man icke kan ange någon eller några särskilda personer
därinom såsom framställare; företaget blir då omedelbar bärare av
skyddet. Det är dock icke uteslutet att en enskild person kan utföra ett så -

270

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

dant arbete som berättigar till skydd, och även inom ett företag kan tänkas
att skyddet i första hand tillkommer någon anställd; härvid torde dock rätten
att åberopa det så gott som alltid övergå till företaget på grund av anställningsavtalet.

Skyddets innehåll är att arbetet icke må eftergöras utan framställarens
samtycke. I enlighet med vad kommittén anfört gäller skyddet sålunda mot
eftertryck eller annat eftergörande av uppgifterna i samma eller liknande
uppställning. I anledning av ett par remissuttalanden vill jag framhålla att
skyddet ej avser arbetets typografiska utstyrsel som sådan; skulle en liknande
utstyrsel användas vid sammanställning av andra slags uppgifter utgör
detta icke ett intrång i den förste framställarens rätt enligt stadgandet.
Ett generellt skydd av denna art skulle uppenbarligen föra för långt. I speciella
fall är emellertid användande av utstyrsel som brukas av annat företag
otillåtet enligt 9 § första stycket lagen mot illojal konkurrens.

Såsom föreslagits av kommittén bör skyddet i fall varom nu är fråga gälla
i tio år från utgivningsåret.

Vad härefter angår frågan om skydd för reklamalster, framhåller kommittén
att ett dylikt alster vanligen består av både bild och text samt att
dessa olika moment var för sig kan vara föremål för upphovsrätt och, i
fråga om bildinslag, fotografirätt. Däremot åtnjutes i regel icke sådant
skydd för kompositionen av de olika momenten till ett helt (»lay-out»). Ej
heller eljest har den som framställt kompositionen någon självständig rätt
till denna; lagen mot illojal konkurrens stadgar visserligen s. k. känneteckensskydd
lör hithörande produkter, men dessa bestämmelser gäller till
förmån endast för det företag som inarbetat produkterna. Rör det sig om
en mera säreget utformad komposition, är det emellertid enligt kommitténs
mening tydligt att framställaren bör åtnjuta ett eget skydd mot plagiat och
att lagbestämmelser härom bör uppställas.

Förslaget har i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet
remissinstanser. Även enligt min mening är det icke tillfredsställande alt det
för näringslivets utveckling viktiga medel som reklamen utgör skall stå utan
lagligt skydd i det hänseende varom här är fråga. Reklambranschen har visserligen
på ett föredömligt sätt bedrivit en självsanering på området, främst
genom den inom svenska försäljnings- och reklamförbundets ram verksamma
opinionsnämnden för reklam. Vid remissbehandlingen har emellertid företrädare
för branschen ansett lagstiftning det oaktat vara motiverad. En sådan
torde också kunna utgöra ett stöd i dess fortsatta strävanden att verka
för en sund utveckling av reklamen. Lagregler på området skulle vidare
vara av värde genom att föranleda klarare avtalsbestämmelser vid överlåtelse
av reklamalster. Med anledning av farhågor som från en del representanter
för företagarintressen uttalats mot lagstiftning vill jag emellertid framhålla,
att en förutsättning för en gynnsam verkan är att lagregler på området
tillämpas med en viss försiktighet och med beaktande av rådande sedvänjor.

Den avfattning som kommittén givit stadgandet synes väsentligen ej ge

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

271

anledning till erinran. Med anledning av en anmärkning från företrädare för
reklambransehen torde emellertid i satsen att reklamalstret, för att åtnjuta
skydd, skall ha sammanställts på ett säreget sätt, ordet »säreget» utbytas
mot »särpräglat». Någon egentlig saklig ändring åsyftas ej. Såsom kommittén
framhållit ligger alltså i uttrycket att kompositionen skall vara ny
och originell; skydd åtnjutes ej för alster, som sammanställes enligt sedvanliga
kompositionsmetoder. Föreningen svenska affischtecknare har som
sin uppfattning understrukit, att skydd endast bör åtnjutas för alster, som
representerar insatser av konstnärligt kunnande och erfarenhet. Av vad som
förut sagts om grunden för skyddet följer emellertid att denna formulering
är för snäv. Ett reklamalster kan vara särpräglat i förslagets mening även
om det icke är att anse som konstnärligt i ordets vedertagna betydelse.

I stadgandet torde vidare böra uttryckligen anges att endast bildmassig
sammanställning avses.

Skyddets innehåll anges i stadgandet genom en hänvisning till första
stycket; det består alltså i att produkten icke får eftergöras utan framstäl1
arens samtycke. Såsom kommittén anfört föreligger eftergörande icke blott
vid direkt kopiering utan också då plagiat beslöjas genom att särskilda textoch
bildelement utbytes mot andra. I detta sammanhang är emellertid särskild
anledning understryka vad jag förut yttrat om att stadgandet bör
tillämpas med viss försiktighet. Eftergörande bör sålunda anses föreligga
endast om produkten så nära följer originalet att detta kan anses vara direkt
utnyttjat. Hänvisningen till första stycket innebär vidare, att skyddstiden
skall vara tio år från utgivningsåret. Kortare skyddstid som yrkats i
ett remissvar synes knappast böra komma i fråga.

Kommitténs ståndpunkt att skydd ej bör införas för andra reklamalster
än dem som avses i förevarande paragraf har i allmänhet godtagits av remissinstanserna
och även jag anser att skyddet bör begränsas på detta sätt.

I enlighet med kommitténs förslag bör i tredje stycket hänvisning ske till
It § första stycket och 14 §. Hänvisningen till förstnämnda stadgande innebär
att kataloger och reklamalster får kopieras för enskilt bruk. Av sagda
stadgande följer, att kopian ej får utnyttjas för annat ändamål. Liksom inom
upphovsrätten bortfaller självfallet denna inskränkning i och med att skyddstiden
utgått; en särskild föreskrift härom, som påyrkats i ett remissvar,
synes icke erforderlig.

Vidare torde, såsom kommittén föreslagit, böra stadgas, att i fall då arbete
eller alster som här avses eller del därav är föremål för upphovsrätt, denna
ock må göras gällande. Advokatsamfundets styrelse har invänt att stadgandet,
såvitt angår kataloger o. dyl., kunde medföra att en och samma produkt
bleve föremål för olika skyddsanspråk från olika håll, vilket vore otillfredsställande.
Med den uppfattning som förut utvecklats om vem som är subjekt
för skydd enligt förevarande paragraf bör en sådan uppdelning av anspråken
emellertid normalt icke inträda; inom upphovsrättens område är för
övrigt i och för sig godtaget att flera skyddsanspråk kan göras gällande till
en och samma produkt.

272

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

6 KAP.

Särskilda bestämmelser

50 §.

Till förevarande paragraf, som är likalydande med 50 § kommittéförslaget,
har, med vissa jämkningar, överförts ett för närvarande i 9 § andra
stycket lagen mot illojal konkurrens upptaget stadgande till skydd för boktitlar
och pseudonymer.

Enligt nämnda stadgande i lagen mot illojal konkurrens, som infördes
däri 1942, skall straff och skadeståndsskyldighet ådömas den som i näringsverksamhet
eller eljest offentliggör eller mångfaldigar litterärt eller
musikaliskt verk eller verk av bildande konst under egenartad titel eller
diktat namn, varigenom lätt kan föranledas förväxling med annans förut
offentliggjorda verk eller dess upphovsman, om gärningen sker med uppsåt
att framkalla sådan förväxling.

Kommittén. Vid 1942 års lagändring uttalades, att frågan huruvida bestämmelser
om skydd för boktitlar och pseudonymer även i framtiden borde
behandlas i lagen mot illojal konkurrens syntes få bedömas i samband
med revisionen av upphovsrätten. Till förmån för att ävenå fortsättningen
låta ämnet regleras i sagda lag talar enligt kommitténs mening, att vissa
av de situationer, där det föreligger behov av skydd på området, är besläktade
med dem som avses med de allmänna bestämmelserna om skydd mot
illojal konkurrens, exempelvis illojal reklam. Å andra sidan är det uppenbart,
framhålles det, att frågan om skydd för titlar och pseudonymer även
har anknytning till upphovsrätten. Särskilt bör beaktas, att det personliga
momentet här många gånger gör sig gällande med betydligt större
styrka än inom den egentliga konkurrensrätten. Ett tillägnande av en titel
eller pseudonym kan återverka på upphovsmannens litterära eller konstnärliga
anseende, och förfarandet berör således de intressen, som skyddas
genom upphovsrättens regler om värn för den ideella rätten. Då det gäller
att närmare ange betingelserna för skyddet, föreligger vidare ett behov att
anknyta till upphovsrättsliga termer och förhållanden. Rent allmänt är det
också naturligt att samma lag, som bereder skydd för verket, även behandlar
frågan om skydd för verkets beteckning. I enlighet härmed har kommittén
funnit övervägande skäl tala för att överföra bestämmelserna om
skydd för titel och pseudonym till lagen om upphovsrätt. Det i förevarande
paragraf upptagna stadgandet i ämnet har fått utformningen att litterärt
eller konstnärligt verk ej må göras tillgängligt för allmänheten under sådan
titel, pseudonym eller signatur, att verket eller dess upphovsman lätt kan
förväxlas med förut offentliggjort verk eller dess upphovsman. Uttryckligt
krav på att titel för att vara skyddad skall vara egenartad har alltså icke

273

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

bibehållits; kommittén anför att kravet knappast synes äga självständig
betydelse, då titel som ej är egenartad icke gärna kan ge anledning till förväxling.
Ej heller har bibehållits särskilt förbud att mångfaldiga verk under
användande av förväxlingsbart individualiseringsmedel; ett sådant har
ansetts överflödigt då det föreslagna stadgandet icke blott avser offentliggörande
utan även spridningsåtgärder av olika slag.

I fråga om påföljder vid överträdelse av stadgandet skall enligt förslaget
gälla samma regler som vid intrång i upphovsrätt. En konsekvens härav är
att överträdelse skall vara straffbar icke blott, såsom för närvarande, då
det föreligger uppsåt att framkalla förväxling utan även då det allenast såtillvida
föreligger uppsåt, att vederbörande haft kännedom om att han tillägnat
sig annans boktitel, pseudonym el. dyl., eller då sådant tillägnande
skett av oaktsamhet. Att bibehålla kravet på kvalificerat uppsåt har icke
synts kommittén motiverat med hänsyn till att stadgandets syfte bl. a.
är att skydda allmänheten mot att förväxlingsfara faktiskt tillskapas. Vad
angår förfaranden av oaktsamhet anmärker kommittén, att om vederbörande
icke vetat att han begagnat annans här avsedda individualiseringsmedel,
det endast sällan torde kunna göras gällande att han bort ha kännedom
därom. I praktiken torde den utvidgning av det straffbara området,
som förslaget här innebär, enligt kommitténs mening icke bli av större betydelse.

Remissyttrandena. Förslaget att överföra de i lagen mot illojal konkurrens
upptagna bestämmelserna om skydd för boktitel m. m. till den nya
lagen har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran i remissvaren.
Några remissorgan uttalar sig emellertid mot förslaget i denna del.

Svenska bokförlåggar ef öreningen avstyrker bestämt den av kommittén
föreslagna bestämmelsen. Föreningen anser att utgivning av böcker med
1''örväxlingsbara titlar utan uppsåt att åstadkomma förväxling måste betraktas
såsom en normal olyckshändelse. Föreningen anför en rad exempel
från senare år på att böcker av ansedda förlag utgivits med titlar som associerar
till, mycket liknar eller rent av är identiska med titlarna på tidigare
eller ungefär samtidigt utkomna böcker, samt fortsätter:

Allmänheten skyddas i dylika fall mot förväxling genom att förläggarna
får intensifiera sin reklam. Däremot skulle det knappast vara rimligt om
en förläggare, som finner att cn annan utger ett litterärt verk med samma
titel som en på hans eget förlag färdigställd men ej utgiven bok, skulle
tvingas trycka nya titelblad, omslag och pärmar samt göra om hela inbindningen.
Uppsåt att åstadkomma förväxling har ej förelegat även om det varit
tydligt att förväxling skulle kunna uppkomma.

Föreningen framhåller slutligen att branschen är bättre betjänt med det
skydd som ges i 9 § andra stycket i lagen mot illojal konkurrens. Detta stadgande
bör enligt föreningens mening icke flyttas över till den nya lagen,
då titlar endast i ytterst sällsynta undantagsfall kan betraktas såsom verk.

Även svenska boktryckareföreningen anser det nuvarande stadgandet i

IN Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 17

274

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

lagen mot illojal konkurrens vara tillräckligt och hemställer att förevarande
paragraf utgår.

Svenska tidning sutgivar ef öreningen har i och för sig icke något att invända
mot att bestämmelser i ämnet upptages i den nya lagen men finner
det föreslagna stadgandet alltför strängt och föreslår att det omarbetas i
mildrande riktning. Sanktioner bör finnas mot handlingar, varigenom någon
uppsåtligt och i vinningssyfte efterliknar förut begagnad titel. I detta
avseende är dock skyddet redan nu — bl. a. genom bestämmelser i tryckfrihetsförordningen,
lagen mot illojal konkurrens och olika författningar
avseende postens tidningsrörelse — i det stora hela väl utbyggt. Beträffande
pseudonymer och signaturer delar föreningen kommitténs uppfattning
om skyddsbehovet men vill å andra sidan understryka att rena oaktsamlietsförseelser
bör vara undantagna från straffsanktioner.

Departementschefen. Liksom kommittén anser jag övervägande skäl tala
för att man till lagen om upphovsrätt överför de bestämmelser till skvdd
för boktitel och pseudonym som hittills varit upptagna i lagen mot illojal
konkurrens.

I fråga om påföljder vid överträdelse av stadgandet skall enligt förslaget
gälla samma regler som vid intrång i upphovsrätt. En konsekvens härav är
att överträdelse skall vara straffbar även vid oaktsamhet. Denna utvidgning
av det straffbara området avstyrkes bestämt av svenska bokförläggareföreningen
och anses även av svenska tidningsutgivareföreningen komma
att medföra en för sträng bedömning. Det är emellertid icke oviktigt, att
titlar och pseudonymer väljes på sådant sätt att man undviker fara för
lörväxling med tidigare verk och deras upphovsmän; både upphovsmännens
och allmänhetens intressen beröres här. I den mån förslaget principiellt innebär
att kraven på aktsamhet härvidlag något skärpes, synes detta vara
ett steg i rätt riktning. Jag vill emellertid framhålla, att enligt departementsförslaget
straff skall inträda endast vid grov oaktsamhet, se 53 §.

51 §.

I paragrafen, som överensstämmer med 51 § kommittéförslaget, har upptagits
ett stadgande till skydd mot att äldre verk återges offentligt på ett
sätt som kränker allmänna kulturintressen.

Kommittén. Inledningsvis anför kommittén, att verk som icke åtnjuter
upphovsrättsligt skydd — vare sig fråga är om förut skyddade verk för vilka
skyddstiden utlöpt eller om verk som aldrig varit skyddade — får utnyttjas
av envar och att detta principiellt får ske i vilken form som helst.
Det har emellertid icke saknats exempel, att denna frihet missbrukats på
ett sätt som varit kränkande för allmänna kulturintressen. Det har sålunda
förekommit, att värdefulla verk ur den äldre litteraturen, i syfte att öka
möjligheterna till avsättning hos okritiska läsare, utgivits i »bearbetningar»

275

Kungl. Maj:ts proposition nr 11 år 1960

som inneburit en vandalisering av originalverket. Klassiska musikverk har
gjorts till föremål för jazzparafraser och andra förvanskningar. Även på
konstreproduktionens område har förekommit svåra missbruk; mästerverk
har utgivits i en form och utstyrsel, som inneburit ett grovt åsidosättande
av konstnärlig pietet och ansvarskänsla.

Kommittén framhåller härefter, att i åtskilliga främmande länder —
bland dem de nordiska grannländerna — vidtagits åtgärder för att bereda
den klassiska litteraturen och konsten skydd mot förfaranden av nu angivet
slag. Även i Sverige har vid flera tillfällen framkommit önskemål om
lagstiftning i ämnet. Efter en redogörelse i dessa delar uttalar kommittén,
att de strävanden som sålunda gjort sig gällande att åstadkomma ett skydd
på området uppenbarligen är förtjänta av beaktande. Att de klassiska verken
bjudes allmänheten i en värdig form måste anses vara ett samhällsintresse
av vikt. Enligt kommitténs mening bör därför i någon form anordnas
en möjlighet för det allmänna att ingripa mot sådana missbruk, om vilka
här är tal.

I fortsättningen undersöker kommittén olika vägar att anordna ett skydd
och diskuterar bl. a. om skyddet såsom skett i flera andra länder bör anknytas
till reglerna om upphovsmannens ideella rätt. Den enklaste lösningen
är emellertid, framhålles det, att tillerkänna det allmänna en självständig
befogenhet att inskrida mot missbruk. Enligt kommitténs mening bör
detta ske genom att domstol tillägges befogenhet att i fall, då litterärt eller
konstnärligt verk återges offentligt på ett sätt som kränker den andliga odlingens
intressen eller om sådant återgivande förberedes, meddela förbud
mot återgivandet. Befogenhet att föra talan om förbud bör tillkomma myndighet
som Kungl. Maj:t bestämmer. Ett stadgande av detta innehåll har av
kommittén upptagits i förevarande paragraf. Kommittén betonar, att den
med det starka uttrycket »kränker» velat markera att stadgandet endast
är tillämpligt på sådana fall, som ur allmänt kulturell synpunkt måste anses
som grova. Det räcker härvid icke att den som är särskilt sakkunnig anser
återgivandet behäftat med brister, utan fråga skall vara om ett återgivande
som för den bildade allmänheten i stort ter sig grovt stötande, varvid
hänsyn skall tagas till samtliga föreliggande omständigheter. Uppdrag
att öva tillsyn över området bör lämnas till svenska akademien, musikaliska
akademien och akademien för de fria konsterna, var för dess område.
Närmare instruktioner rörande handhavandet av uppdraget bör utfärdas i
administrativ ordning. Den övervakande myndigheten bör åläggas att avge
förhandsbesked huruvida den beträffande viss återgivning kommer att föra
talan om förbud eller icke. Myndigheten bör ingripa med begäran om förbud
när det på grund av anmälan eller eljest kommer till dess kännedom
alt skäl därtill föreligger.

Såsom anförts åsyftar det föreslagna stadgandet i första hand att meddela
skydd för de fria verken; i enlighet härmed upplager stadgandet icke någon
tidsbegränsning, och det skall således kunna tillämpas jämväl med avseende
å de äldre och klassiska verken. Kommittén framhåller emellertid,

276

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

att även verk som ännu icke är fria kan vara av den betydelse att de prin-*
cipiellt bör åtnjuta skydd i förevarande ordning. Att det allmänna redan
medan upphovsmannen lever skulle äga ingripa i dennes förfoganden över
sitt verk synes kommittén emellertid knappast lämpligt. I paragrafens andra
punkt har därför upptagits bestämmelse, att vad i paragrafen sägs ej
skall gälla under upphovsmannens livstid.

Kommittén framhåller, att paragrafen icke avser ingrepp i exemplar av
verk. Frågan om skydd för äldre verk i sådant hänseende faller utom ramen
för det nu diskuterade spörsmålet, där syftet är att förhindra att verk återges
i förvanskat skick; den utgör en del av det större kulturpolitiska problemet
om hur märkliga byggnader, målningar, skulpturer, handskrifter
o. s. v. skall bevaras och skyddas. Detta ämne måste behandlas i särskild
ordning.

Remissyttrandena. Förslaget att införa bestämmelser till
skydd mot förvanskningar av äldre verk hälsas med tillfredsställelse
av åtskilliga remissinstanser. Även övriga remissorgan tillstyrker
i allmänhet förslaget eller lämnar detta utan erinran.

Svenska akademien anför i sitt tillstyrkande yttrande:

För akademien kan ingen tvekan råda om huvudsyftets vikt och berättigande,
ej minst i fråga om förekommande praxis att stympa klassiska verk.
Dock bör härvidlag framhållas, att förvanskning i många fall är ett synnerligen
svårdefinierbart begrepp; den litterära satiren har t. ex. i alla tider med
förkärlek använt sig av travestier och parodier, som otvivelaktigt sprida löje
över sitt föremål utan att det fördenskull kan sägas, att den andliga odlingens
intressen på något sätt kränkas. Rättsligt förbud på talan av en därtill
utsedd myndighet kan i vissa tidslägen tänkas leda till något som erinrar
om ett censurinstitut. Risken synes dock närmast vara av teoretisk art och
torde i varje fall förminskas, därest övervakningen anförtros åt ett fristående
samfund med erfarenhet av hithörande bedömningsfrågor och ansvar för de
kritiska normer som böra tillämpas.

Några remissinstanser har likväl avstyrkt förslaget i denna del. Svenska
lidningsutgivareföreningen finner förslaget olämpligt; lagstiftning förefaller
vara ett mindre lämpligt medel mot dålig smak och dåligt omdöme hos förläggare
och utgivare. Ett liknande uttalande göres av studieförbundet medborgarskolan.
Inom Stockholms rådhusrätt är meningarna delade; två ledamöter
anser det icke ådagalagt att behov av skydd föreligger och finner den
föreslagna bestämmelsen i varje fall vara olämplig, då den torde komma att
erbjuda stora tolkningssvårigheter, medan en ledamot anser förslaget befogat.

I ett par yttranden hävdas alt stadgandets tillämpningsområde
bör utvidgas. Styrelsen för konstnärernas riksorganisation menar, att
det allmänna bör äga ingripa även mot vandaliseringar av byggnader, skulpturer,
målningar och andra exemplar av verk. Samma uppfattning uttalas av
föreningen svenska tecknare såvitt angår alster av bildkonst. Stim, föreningen
svenska tonsättare, Skap och svenska musikförläggareföreningen framhål -

277

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

ler, atl ingripande bör kunna ske även då det gäller kränkningar av den enskilde
upphovsmannens litterära eller konstnärliga anseende eller egenart.
Det är mycket vanligt att konstnärligt högtstående verk, som dock icke kan
rubriceras som litteraturens eller konstens klassiska alster, blir utsatta föi
ingrepp som bör kunna beivras. I anslutning till detta yttrande uttalar musikaliska
akademien, att den utgår från att enligt förslaget skall skyddas icke
endast sådana verk, som åtnjuter ett allmänt internationellt anseende som
obestridliga mästerverk, utan också sådana produkter, som inom ett enskilt
lands odling kommit att tillmätas betydande konstnärligt och kulturellt
värde.

Vad angår det för ingripande uppställda kravet att återgivandet k r ä nker
den andliga odlingens intressen hävdar Stim, föreningen
svenska tonsättare, Skap och svenska musikförläggar ef öreningen, att man
ej, såsom kommittén uttalat, bör fordra att den bildade allmänheten i stort
uppfattar ändringen som grovt stötande; det bör räcka att denna uppfattning
hyses av den på området intresserade, bildade allmänheten. Svenska boktryckareföreningen
anser, att i lagtexten ordet kränker bör ersättas med »grovt
kränker», »grovt stöter» eller liknande. Svenska tidningsutgivareföreningen
yttrar, att om meningen är att skydda de klassiska mästerverken, detta begrepp,
ehuru ytterst tänjbart, likväl ger en klarare föreställning om vad som
föreslås skyddat. Konsertföreningen i Stockholm uttalar förhoppningen, att
stadgandet kommer att tillämpas med en viss försiktighet, så att icke den
musikaliska lekfullheten stänges inom alltför trånga gränser. Föreningen
svenska affischtecknare och konsultativa reklambyråers förbund förutsätter,
att stadgandet ej skall hindra att man med utgångspunkt från ett känt konstverk
i satiriskt syfte framställer en travesti på verket.

Förslaget att ingripande skall ske genom förbud av domstol väcker
i och för sig icke några invändningar. Stockholms rådhusrätt anser dock
att förbud icke, såsom enligt förslaget, bör vara straffsanktionerat utan att
det bör meddelas vid vite.

Svenska akademien, musikaliska akademien och akademien för de fria
konsterna förklarar sig i princip godtaga att uppdraget att öva tillsyn
över området lämnas åt dessa akademier. Svenska akademien
finner emellertid en förutsättning vara, att uppdraget icke medför någon
alltför påtaglig belastning för dess verksamhet. Akademien förutsätter även,
atl den beredes tillfälle att yttra sig på denna punkt innan närmare instruktioner
om uppdraget utfärdas. Sveriges radio ställer sig något tveksam till
förslaget i denna del. Akademierna är icke organiserade med tanke på att
fylla bär avsedda uppgifter och det vore kanske från principiell synpunkt
lämpligare, om de övervakande organen finge eu allsidigare sammansättning.
Svenska tidningsutgivaref öreningen uttalar sig i samma riktning.

Departementschefen. Den klassiska litteraturen och konsten utgör allmän
egendom och får fritt återges för vilka ändamål som helst. Den som åtager
sig all förmedla de äldre verken till allmänheten ikläder sig emellertid

278

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

därmed ett kulturellt ansvar för uppgiften. Understundom har inträffat att
ansvarskänslan brustit och att man utnyttjat verken under former som kränker
de kulturvärden det här gäller. I likhet med kommittén och flertalet remissinstanser
anser jag att man vid revisionen av upphovsrätten bör beakta
behovet av skydd mot dylika kränkningar och införa möjlighet för det
allmänna att ingripa i erforderlig utsträckning.

Skyddet kan såsom kommittén föreslagit lämpligen anordnas så, att domstol
erhåller möjlighet att meddela förbud mot sådana åtgärder som här
åsyftas. Skyddet bör avse bokutgivning, teaterföreställningar, musikutföranden
och andra fall där fråga är om återgivning av ett verk. Däremot bör i
förevarande sammanhang icke ges bestämmelser som går ut på att skydda
existerande exemplar av äldre verk mot förstöring o. dyl.; detta ämne måste
såsom kommittén framhållit behandlas i särskild ordning. Som förutsättning
för tillämpning av stadgandet bör gälla, att återgivningen kränker den
andliga odlingens intressen. Att, såsom yrkats i några remissvar, i förevarande
ordning bereda skydd även mot åtgärder som berör enskilda intressen
anser jag principiellt icke böra ske. Det bör emellertid framhållas, att på
detta område enskilda och allmänna intressen ofta sammanfaller; är fråga
om ett betydande verk, kommer ett förfarande som är kränkande för upphovsmannen
i regel att samtidigt utgöra en kränkning av den andliga odlingens
intressen och alltså kunna föranleda ingripande. För att en åtgärd skall
anses kränkande i förslagets mening bör, såsom kommittén uttalat, fordras
att den uppfattas på detta sätt av den bildade allmänheten i stort; att man
sålunda anlägger en mera generell måttstock är uttryck för det huvudsyfte
som ligger till grund för stadgandet. Ordet »kränker» innebär att endast
åtgärder som är grovt stötande avses. Med anledning av ett par remissuttalanden
vill jag framhålla att man här icke, lika litet som då det gäller skyddet
för upphovsmans ideella rätt, avser att hindra travestier och parodier.

Enligt kommitténs förslag skall domstolsprövning ske på talan av myndighet
som Kungl. Maj :t bestämmer, varvid avsetts att tillsyn över området
skall utövas av svenska akademien, musikaliska akademien och akademien
föi de fria konsterna, var för sitt område. Förslaget synes i denna del
ej ge anledning till erinran.

Meddelat förbud bör, såsom kommittén föreslagit, sanktioneras på samma
sätt som lagens bestämmelser till skydd för upphovsrätt.

52 §.

I paragrafen, som motsvarar 52 § kommittéförslaget, har upptagits regler
angående bestämmande av ersättning i vissa fall.

Kommittén. Kommittén erinrar om att några av de i 2 kap. meddelade
reglerna om inskränkningar i upphovsrätten utformats som s. k. tvångslicenser:
verket får utnyttjas utan upphovsmannens samtycke, men denne
är berättigad till ersättning. Detta gäller bl. a. då verk utnyttjas för skol -

279

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

böcker o. dyl. (16 §), då dikter användes såsom sångtexter (19 §) samt i
vissa fall då konstverk återges i populärvetenskaplig framställning (14 §
andra stycket).

Kommittén förutsätter, att berörda organisationer kollektivt avtalar om
taxor och tariffer till ledning för ersättningens bestämmande i olika hänseenden
och att därför uppgörelse i godo kommer att träffas i det stora fleitalet
särskilda fall. Vare sig förhandlingar äger rum mellan parterna
personligen eller mellan organisationerna, finns emellertid risk att någon
uppgörelse ej kommer till stånd, och där så är förhållandet måste ersättningen
bestämmas på annat sätt. Kommittén framhåller, att man här bör
finna så enkla och kostnadsbesparande former som möjligt. Mest praktiskt
är enligt dess mening att låta frågor av förevarande slag avgöras av en särskilt
inrättad skiljenämnd. I enkla fall bör förfarandet inför nämnden kunna
inskränkas till en kortare skriftväxling. För skiljenämnd eller annat
organ, som inrättas för dessa ändamål, bör det även vara en uppgift att
verka för tillkomsten av kollektiva uppgörelser, som nyss berörts, och medla
i tvister därom. Närmare bestämmelser om tillsättande av sådan nämnd,
om dess uppgifter och om förfarandet i övrigt bör utfärdas av Kungl. Maj :t.
Åt Kungl. Maj :t bör därför lämnas en allmän fullmakt att föreskriva den
ordning, enligt vilken ersättning skall bestämmas i händelse av tvist. En
sådan fullmakt har av kommittén upptagits i förevarande paragraf.

Enligt 47 § skall grammofonfabrikanter och utövande konstnärer äga rätt
till ersättning, då grammofonskivor o. dyl. användes för radio- och televisionsutsändningar.
Kommittén erinrar om att i motiveringen till stadgandet
anförts, att ersättningen i händelse av tvist bör bestämmas av särskild
skiljenämnd. Den nu föreslagna fullmakten åt Kungl. Maj :t skall avse även
dessa ersättningsfall.

Remissyttrandena. Förslaget att hithörande ersättningsfrågor i händelse
av tvist skall avgöras i särskild ordning enligt av Kungl. Maj :t utfärdade
föreskrifter möter i allmänhet icke erinran i remissvaren. Sveriges radio
understryker att förslaget är av stort praktiskt värde.

Ett par remissinstanser har dock anmält avvikande mening. Stockholms
rådhusrätt anser att tvister på området bör avgöras av allmän domstol.
Härom anföres:

Här får anses vara fråga om rent privaträttslig gottgörelse för utnyttjande
av verk-----. Det kan icke vara lämpligt att tillskapa ett obli gatoriskt

skiljedomsförfarande för dessa fall; ett sådant institut torde
sakna motstycke inom privaträtten i övrigt. Såsom kommittén på goda
grunder anför synes uppgörelse i godo kunna förväntas i det stora flertalet
särskilda fall. Man har därför icke anledning tro, att antalet ersättningstvister,
som måste hänskjutas till avgörande, blir stort; och de tvister, om
vilka härutinnan kan bli fråga, komina sannolikt att röra spörsmål av principiell
eller normativ innebörd. Dessa frågor böra, enligt rådhusrättens mening,
uppenbarligen -— i mån av tvist — handhavas av allmän domstol.
Emot ett införande av den av kommittén föreslagna skiljenämnden talar yt -

280

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

terligare den omständigheten, att nämnden — enligt kommitténs mening
skulle ha att jämväl verka för tillkomsten av kollektiva uppgörelser på
området och fungera som medlare i tvister därom. Det måste betraktas såsom
synnerligen olämpligt, att samma organ skall anförtros dessa båda
funktioner och vara slutligen dömande myndighet.

Även socialstyrelsen, som dock endast yttrar sig om hur ersättning åt utövande
konstnärer enligt 47 § i förslaget skall bestämmas, uttalar sig i
samma riktning. Styrelsen anför härom:

Ur rent principiella synpunkter förefaller det styrelsen tveksamt, om man
bor inrätta en obligatorisk skiljenämnd för de tvister varom här är fråga.
Ehuiu det här tydligen är fråga om rättstvister, står de likväl intressetvisterna
ganska nära. På den svenska arbetsmarknaden har man städse ställt
sig avvisande till tanken på obligatorisk skiljedom i intressetvister och detta
även i sådana situationer då det gällt att söka hindra ur samhällets synpunkt
mera allvarliga konflikter. Visserligen kan det med visst fog göras
gällande, att avgöranden om storleken av här aktuella ersättningar är av
sådan natui, att dessa icke ligger särskilt väl till för de allmänna domstolarna,
men denna omständighet bör enligt styrelsens mening icke vara utslagsgivande
för frågans bedömande. Särskilt" vill styrelsen rikta uppmärk®®mheten
Pa det mindre tillfredsställande i att låta ett och samma organ -—
såsom här föreslagits •— utöva dömande verksamhet, samtidigt som det anförtrotts
uppgifterna att verka för tillkomsten av kollektiva uppgifter samt
medla i tvister härom. Enligt styrelsens mening torde man utan olägenhet
kunna avstå från att i lag reglera domstolsfrågan; i vart fall synes man
kunna avvakta utvecklingen. Det är nämligen att förvänta, att parterna genom
sina intresseorganisationer på frivillighetens väg tillser att ett skiljemannainstitut
kommer till stånd, som är lämpligt att lösa de här aktuella
tvisterna. Härigenom torde förutsättningar skapas för en enhetlig praxis
på området, samtidigt som det är part obetaget att hänvända sig till domstol.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund framhåller att här är fråga om
rent civilrättsliga förhållanden och föreslår att tvisterna skall lösas antingen
av domstol eller av en skiljenämnd bestående av kvalificerade jurister.
Till tryggande av nämndens opartiskhet bör ej till ledamot utses person,
vilken är anknuten till organisation som har att tillvarataga partsintressen
på området.

Frågan om sammansättningen av det organ som utses har även berörts
av ett par andra remissinstanser. Sveriges författareförening och föreningen
Minerva understryker att upphovsmännen bör bli väl företrädda däri.
Svenska tidningsutgivareföreningen förutsätter att representanter för både
upphovsmän och deras medlcontrahenter kommer att deltaga. Föreningen
anser att man redan nu bör lösa dessa organisationsfrågor.

Svea hovrätt, som i princip tillstyrker förslaget, hävdar att de närmare
föreskrifterna i ämnet bör erhålla karaktär av allmän civillag. De bör därför
utformas redan nu och intagas i den nya lagen.

Konsertföreningen i Stockholm anser att i förevarande ordning bör avgöras
även hur sådana ersättningar, som enligt 47 § i förslaget skall utgå
till utövande konstnärer, skall fördelas mellan medlemmar i orkestrar,
ensembler och liknande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

281

Departementschefen. I några fall, där det hittills varit helt fritt att utnyttja
skyddade verk, skall enligt den nya lagen utgå ersättning till upphovsmannen.
Enligt departementsförslaget gäller detta då verk utnyttjas
i skolböcker o. dyl. (16 §), då dikter användes såsom sångtexter (19 §)
och, under viss förutsättning, då konstverk återges i populärvetenskaplig
framställning (14 § andra stycket). Enligt förslaget skall vidare grammofonfabrikanter
och utövande konstnärer åtnjuta ersättning, då grammofonmusik
spelas i radio (47 §). Kommittén har föreslagit att ersättning i
hithörande fall, i händelse av tvist, skall bestämmas i den ordning Kungl.
Maj :t föreskriver. Härvid är avsett, att frågorna skall behandlas av särskild
skiljenämnd eller annat organ; kommittén uttalar i detta sammanhang, att
dylikt organ även borde ha till uppgift att verka för tillkomsten av kollektiva
uppgörelser beträffande taxor, tariffer o. dyl. och medla i uppkommande
tvister. Förslaget har i allmänhet godtagits vid remissbehandlingen.
Några remissinstanser har emellertid ansett att ersättningsfrågorna bör avgöras
av allmän domstol; mot kommitténs förslag har bl. a. invänts, att
ett organ som skall medverka vid uppgörelser och medla i tvister icke samtidigt
bör fungera som avgörande instans.

I likhet med kommittén anser jag det icke troligt att tvister skall bli vanliga
på området; man torde kunna förvänta att parterna och deras organisationer
skall kunna förhandlingsvägen nå skäliga överenskommelser. Skulle
emellertid tvist uppkomma, synes det av olika skäl vara mest ändamålsenligt
att, såsom kommittén föreslagit, låta den slitas av särskilt inrättad
skiljenämnd. Det är här icke fråga om invecklade juridiska spörsmål utan
om en skönsmässig bedömning inom ett rättsområde av speciell typ. Avgörandet
synes kunna anförtros åt särskilt utsedda personer som representerar
speciell sakkunskap på området. I enklare fall bör finnas möjlighet
att meddela beslut enbart efter skriftväxling, vilket icke är möjligt vid en
domstolsprocedur. Nämndens uppgifter bör emellertid enligt min mening
begränsas till att avgöra dit hänskjutna tvister. Frågor om upprättande av
kollektiva avtal, tariffer o. dyl. bör lämnas åt parterna och deras organisationer;
det finns, såsom nyss anförts, ej anledning betvivla att dylika frågor
här, som på andra områden, skall kunna lösas på detta sätt.

Skiljenämnden bör tillsättas av Kungl. Maj :t, som även bör fastställa
föreskrifter för dess verksamhet. Nämnden bör bestå av fem personer; för
varje ledamot hör finnas en ersättare. Ledamöter och ersättare bör utses
bland personer som äger särskild sakkunskap på upphovsrättens område
och som icke företräder partsintressen; erforderliga informationer om förhållandena
inom speciella branscher på området bör —■ i den mån de icke
lämnas av parterna — kunna infordras från särskilt tillkallade sakkunniga.
Beträffande ordföranden och en av ledamöterna, som förordnas alt
vara vice ordförande, ävensom ersättare för dessa bör gälla, att de skall vara
lagkunniga och i domarvärv erfarna. Kostnaderna för nämndens verksamhet
bör bestridas av allmänna medel.

Sådant skiljedomsförfarande som här föreslagits bör tillämpas även bo -

282

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

träffande ersättning vid utsändning i radio eller television, som sker med
stöd av bestämmelserna i 22 § andra stycket.

En remissinstans har gjort gällande, att i förevarande ordning även borde
avgöras hur ersättning som avses i 47 § skall fördelas mellan flera medverkande
artister. Det torde dock kunna förutsättas, att frågor av denna
art kommer att lösas organisationsvägen.

7 KAP.

Ansvar och ersättningsskyldighet
53 §.

Paragrafen, som motsvarar 53 § kommittéförslaget, innehåller straffbestämmelser.

Gällande rätt. Straffbestämmelserna i författar- och konstverkslagarna är
invecklade och synnerligen detaljerade. Angående deras närmare innehåll
må anföras följande, varvid till en början behandlas ansvarsreglerna i författarlagen.

Direkta intrång i ensamrätten är här straffbelagda i 24 § under 1) och

4); påföljden är dagsböter. Det straffbara förfarandet anges genom i huvudsak
samma ordalag, som lagen i 2 § använder för beskrivningen av ensamrättens
materiella innehåll. Böter skall sålunda enligt 1) ådömas den
som i strid mot lagen mångfaldigar ett verk eller del därav i ett eller flera
exemplar, och enligt 4) den som i strid mot lagen föredrager, utför elldr
uppför eller ock medelst kinematografi framför eller genom radio utsänder
ett verk eller del därav. Såsom komplement härtill gäller enligt 24 § 2),
att böter även skall ådömas den som saluhåller eller genom försäljning,
utdelande, uthyrande eller annorledes sprider sådant exemplar av ett verk,
som honom veterligen blivit av annan framställt i strid mot lagen eller
framställts och lagligen kunnat framställas allenast för enskilt bruk. Detsamma
skall enligt 3) gälla om någon i riket till spridande inför sådant
exemplar av ett verk, som honom veterligen framställts utan författarens
tillstånd i fall, då sådant tillstånd skulle ha erfordrats för verkets mångfaldigande
här i riket, eller saluhåller eller sprider till riket infört exemplar
av detta slag.

För vissa förseelser, vilka ansetts vara av lindrigare beskaffenhet, stadgar
lagen penningböter såsom påföljd. Enligt 26 § skall böter från och med fem
till och med tvåhundra kronor ådömas den som i strid mot lagen förändrar
ett verk, så ock den som, ändå att han vet att sådan ändring blivit av annan
vidtagen, håller till salu eller sprider exemplar av det ändrade verket;
sådana böter skall ock ådömas den som vid mångfaldigande av verket åsidosätter
den skyldighet att ange författarens verkliga eller diktade namn.

283

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

som åligger honom enligt 16 § andra stycket i lagen. Slutligen stadgas i
27 § att böter från och med fem till och med etthundra kronor skall ådömas
den som underlåter att iakttaga föreskriften i 13 § om skyldighet att
ange författarens namn vid vissa fria utnyttjande!! eller föreskriften i 14 §
om skyldighet att ange titel å tidning eller tidskrift, vars innehåll tagits i
anspråk med stöd av pressens lånerätt.

Motsvarande reglering är genomförd i konstverkslagen (15, 17 och 20 §§);
med saluhållande eller spridande av exemplar -— lagen talar här om efterbildning
av verket — jämställes offentligt utställande av efterbildningen.

Kommittén. I kommitténs förslag har straffbestämmelserna direkt knutits
till föreskrifterna om rättens materiella innehåll; enligt första stycket av
förevarande paragraf straffbelägges brott mot bestämmelse, som är given
i 1 eller 2 kap. till skydd för upphovsrätt. I enlighet härmed inträder enligt
förslaget till en början straff vid intrång i upphovsmannens förfoganderätt
enligt 2 §, d. v. s. då verket, utan att tillstånd föreligger eller bestämmelse
i 2 kap. kan åberopas, mångfaldigas eller göres tillgängligt för allmänheten.
Då förfoganderätten i sistnämnda hänseende innefattar rätt att
sprida exemplar av verket, kommer med denna konstruktion även spridning
som sker utan tillstånd att falla under stadgandet; särskilda straffbestämmelser
i detta hänseende är därför, uttalar kommittén, icke erforderliga.
Motsvarande gäller i fråga om rätten att visa konstverk, i den mån
denna rätt är förbehållen upphovsmannen. Straff inträder vidare vid intrång
i upphovsmannens rätt enligt 3 §. Vad härefter angår hänvisningen
till 2 kap. avser denna bl. a. föreskrifterna i 26 § om skyldighet att vid fria
utnyttj anden ange källan och att återge verket utan andra ändringar än sådana
som följer av den medgivna användningen. Hänvisningen syftar vidare
på reglerna i 11 och 17 §§ att exemplar, som framställts med stöd av
dessa stadganden, icke får utnyttjas för andra ändamål än där avses.

Normalstraffet har alltjämt ansetts böra vara dagsböter; där omständigheterna
är försvårande, bör emellertid enligt kommitténs mening finnas
möjlighet att ådöma fängelse, och straff latituden har utvidgats i enlighet
härmed.

Vad angår det subjektiva rekvisitet framhåller kommittén, att för närvarande
såsom huvudregel gäller att straff inträder icke blott vid uppsåtliga
förfaranden utan även vid överträdelser som sker av oaktsamhet. Denna
ståndpunkt har bibehållits i förslaget. Kommittén diskuterar i detta sammanhang
det undantag från huvudregeln som för närvarande gäller beträffande
obehöriga spridningsåtgärder; förutsättning för straffbarhet är
här att åtgärden sker med vetskap om det förhållande som gör den otillåten.
Efter vägande av skälen för och emot har kommittén emellertid stannat
för att även i detta fall straff bör inträda vid oaktsamhet, och undantaget
har icke bibehållits i förslaget.

Kommittén framhåller, att såsom gärningsman i regel är att anse den
som utför den olovliga handlingen. Där denna företages för annans räk -

284

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

ning, bör emellertid den senare betraktas som gärningsman; den som faktiskt
utför den olovliga handlingen — t. ex. den som på beställning trycker
ett arbete, oaktat beställaren ej har tillstånd därtill — går i sådant fall i allmänhet
fri från ansvar.

Med intrång i upphovsrätt har i förslaget jämställts brott mot föreskrift
enligt 30 § andra stycket, mot 50 § eller mot förbud enligt 51 §.

I andra stycket av förevarande paragraf har kommittén upptagit ett
stadgande, som straffbelägger import av exemplar i vissa fall. Enligt stadgandet,
som står i huvudsaklig överensstämmelse med gällande rätt, skall
första styckets straffbestämmelser tillämpas om någon till riket för spridning
till allmänheten inför exemplar, som framställts utom riket under sådana
omständigheter, att en dylik framställning här i riket skulle varit
straffbar enligt vad i första stycket sägs. Enligt gällande rätt är import av
efterbildning av konstverk straffbelagd även då åtgärden sker i avsikt att
offentligt utställa efterbildningen. Något praktiskt behov av en straffbestämmelse
i detta hänseende torde dock enligt kommitténs mening icke föreligga,
och någon motsvarighet till det åsyftade stadgandet har icke upptagits
i förslaget.

Kommittén framhåller, att upphovsmannen som en reflexverkan av stadgandet
erhåller en viss befogenhet att bestämma om import av utan samftycke
framställda exemplar. Någon gång kan det tänkas att han utövar
denna rätt så, att han lämnar tillstånd till importen; detta kan vara fallet,
om t. ex. en upplaga av en bok framställts utomlands med stöd av tvångslicens
och framställaren begär att få sälja upplagan på den svenska marknaden.
Att importen, där sådant tillstånd lämnas, icke är straffbar ligger enligt
kommitténs mening i sakens natur och har icke ansetts behöva särskilt
uttalas.

Remissyttrandena. De föreslagna straffbestämmelserna tillstyrkes eller
lämnas utan erinran i flertalet remissyttranden. Av de remissinstanser som
har avvikande mening ifrågasätter statsåklagaren i Göteborg huruvida det
överhuvudtaget är erforderligt att bibehålla straff som sanktion på förevarande
område. I övrigt anföres erinringar mot särskilda punkter i paragrafen.

Vad först angår de straffbara gärningarna finner hovrätten
över Skåne och Blekinge det mindre lämpligt att beskriva dessa som brott
mot »bestämmelse, som är given i 1 eller 2 kap. till skydd för upphovsrätt»;
formellt är nämligen bestämmelserna i 2 kap. utformade som undantag i
upphovsmannens rätt. Enligt hovrättens mening bör paragrafen med hänsyn
härtill omarbetas.

Svea hovrätt avstyrker förslaget att straff skall inträda även vid överträdelse
av föreskrift som med stöd av 30 § andra stycket kommittéförslaget
meddelas i testamente. Härom anföres:

Det är icke ovanligt att svårigheter uppkomma vid tolkningen av testamentariska
förordnanden. Ofta blir det nödvändigt att för fastställande av

285

Kuncjl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

ett testamentes rätta innebörd taga hänsyn till andra omständigheter än
ordalydelsen. Särskilt svårbedömbara frågor kunna bl. a. uppstå, då testamente
avfattats med tanke på förhållanden, vilka sedermera väsentligt förändrats.
Det kan icke antagas, att de särskilda föreskrifter, som avse upphovsrättens
utövande efter upphovsmannens död, i mindre omfattning än
vad gäller testamentariska förordnanden i allmänhet skola giva anledning
till dylika tolkningssvårigheter. Vid nu angivna förhållanden synes det
tveksamt om det kan vara lämpligt att låta dessa privat tillkomna föreskrifter
utgöra grund för straffrättsliga avgöranden. Betänkligheter häremot
kunna dessutom hysas av det skälet att straffbestämmelserna i denna del
_såvitt synes — medföra möjlighet att beivra jämväl överträdelser av sådana
föreskrifter, som visserligen beröra rättens utövande men icke gagna
något beaktansvärt intresse för upphovsmannen. Fall kunna dessutom säkerligen
förekomma, då upphovsmannen knappast avsett att öveiträdelse
av hans givna föreskrifter om rättens utövande skall kunna föranleda
straffansvar. Det kan även ifrågasättas om större skäl finnas att tillämpa
straffsanktioner vid överträdelser av förevarande slags föreskrifter än vid
överträdelser av testamentariska ändamålsbestämmelser i allmänhet.

En ledamot av hovrätten är emellertid av skiljaktig mening och tillstyrker
förslaget i förevarande del.

Beträffande härefter det subjektiva re k v is i tet framför ett
par remissinstanser kritik mot förslaget att även oaktsamma handlingar
skall vara straffbara. Stockholms rådhusrätt finner synnerliga skäl
tala häremot. Inledningsvis framhåller rådhusrätten, att man måste ställa
sig tveksam till kommitténs uttalande att oaktsamma handlingar skulle
vara straffbara enligt gällande rätt. Något uttryckligt stadgande härom
finns icke i författar- och konstverkslagarna. Olika uttalanden under lagstiftningsarbetet
på området ger visserligen vid handen, att avsikten varit
att straff skall följa även å oaktsamhetsbrott. En sådan lagstiftarens avsikt
torde emellertid icke utan vidare bli beaktad av domstolarna till nackdel
för en tilltalad. De fåtaliga rättsfallen på området ger icke någon säker
ledning för bedömandet av gällande rätts innehåll. Bådhusrätten anför härefter
att enligt dess mening på upphovsrättens område straff icke bör förekomma
annat än i fråga om uppsåtliga förbrytelser samt yttrar vidare:

Immaterialrättsområdet utgör i många avseenden ett från andra rättsområden
avvikande och särpräglat system av regler, där man i nära nog
varje situation har att taga hänsyn till speciella förhållanden. I fråga om
de subjektiva kraven på straffbarhet vid kränkningar av immaterialrätt
synes icke finnas anledning till annat än att upprätthålla för hela området
enhetliga regler. Vad beträffar patentförordningen och varumärkeslagen,
två ur praktisk synpunkt viktiga författningar på området, gäller att
endast uppsåtliga förbrytelser äro straffbara. Det kan i betraktande härav
icke vara lämpligt att för intrång i upphovsrätt stadga, att det för ansvar
skall vara tillräckligt med gärning, som begåtts av oaktsamhet, med mindre
alldeles särskilda skäl tala härför. Enligt rådhusrättens mening bär straffet
när det gäller förbrytelser mot upphovsmäns rätt, högst obetydlig verkan
såsom sanktion. Antalet fall då givna bestämmelser åsidosattas kan
icke antagas bli mindre genom eu regel om inträdande av straffansvar
för culpösa gärningar. Ur upphovsmännens synpunkt torde därför föga vara
att vinna med eu sådan regel. Det väsentliga för upphovsmännen torde va -

286

Kungi. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

ra, att begångna kränkningar föranleda ersättningsskyldighet; och gentemot
regler om skadestånd även vid intrång som skett av oaktsamhet finnes
intet att invända. Det är för övrigt att märka, att skadeståndet anses ha
en preventiv funktion jämte den reparativa. Vid en närmare granskning
av kommitténs lagförslag, såvitt gäller fall som skulle vara straffbara även
vid oaktsamhet, har rådhusrätten funnit, att på åtskilliga ställen förekomma
beskrivningar, vilkas tolkning är i mycket hög grad beroende av skönsmässiga
bedömanden eller i allt fall överväganden, som kräva insikt i vad
som anses vara god sed på upphovsrättens område. Detta förhållande gör,
att frågan om bestämmandet i ett givet fall av culpabegreppets omfattning
blir synnerligen vansklig.

Under anförande av liknande synpunkter avstyrker även styrelsen för
Sveriges advokatsamfund att straff stadgas för oaktsamhet.

Några remissinstanser, som i princip icke har något att erinra mot att
straff stadgas för oaktsamhet, anser undantag böra göras för oaktsamhet
som är ringa. Sålunda anför Svea hovrätt:

Då fråga är om bagatellförseelser, vilka icke förorsakat någon skada, kunna
förhållandena ofta vara sådana att det varken är erforderligt eller ens
önskvärt med straffansvar. Enligt förslaget torde emellertid straffansvar
städse kunna inträda i dylika fall, exempelvis då av förbiseende upphovsmannens
namn icke blivit angivet vid verkets framförande i överensstämmelse
med vad god sed kräver eller då citat gjorts ur ett verk men källan
av förbiseende icke vederbörligen angivits. Oftast kan den oaktsamhet, som
ådagalagts i dessa fall, vara så ringa att det måste anses stötande att ådöma
straffpåföljd om än i form av obetydligt bötesstraff. Hänsynen till de
upphovsrättsliga reglernas effektivitet förefaller ej heller kräva att straff
skall utdömas även då en blott ringa grad av oaktsamhet föreligger.

Hovrätten erinrar vidare om att i straffrättskommitténs förslag till brottsbalk
i 22 kap. 1 § intagits ett stadgande, enligt vilket straff ej skall ådömas
om oaktsamheten var ringa. Om detta förslag uppböjes till lag, förefaller
skäl knappast finnas att inom upphovsrätten sätta den nedre gränsen för
straffbar oaktsamhet lägre än då fråga är om brott enligt brottsbalken.

Att handlingar av ringa oaktsamhet undantages från straff förordas vidare
av hovrätten över Skåne och Blekinge, föreningen Sveriges landsfiskaler
och Sveriges radio samt ifrågasättes jämväl av statsåklagaren i Göteborg.

Ett steg längre går publicistklubben, svenska tidningsutgivareföreningen
och svenska boktryckareföreningen, vilka anser att endast handlingar av
grov oaktsamhet bör beläggas med straff. Publicistklubben befarar
att domstolarna, om förslaget genomföres, kommer att visa sig benägna att
ställa relativt höga krav på aktsamhet. Obilliga konsekvenser kan då lätt
uppkomma vad beträffar pressens folk, vilka ofta arbetar under krävande
yttre förhållanden.

Vad angår strafflatituden avstyrkes förslaget att däri införa
fängelse för fall, då omständigheterna är försvårande, av svenska bokförläggareföreningen,
svenska tidningsutgivareföreningen, svenska boktryckareföreningen
och Stockholms handelskammare; det anföres bl. a. att något

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

287

behov av en sådan straffskärpning icke föreligger och att denna, med hänsyn
till att hithörande brott i förslaget utformats såsom angivelsebrott,
kan medföra risk för utpressning. I avstyrkande riktning uttalar sig även
publicistklubben.

Publicistklubben berör vidare frågan vem som vid en överträdelse skall
anses som gärningsman. Kommitténs uttalande att såsom sådan bör
betraktas den som utför den olovliga gärningen skulle för pressens del innebära
att den medarbetare, som är närmast ansvarig för att intrång i någons
upphovsrätt skett, också är den som skall åtalas. Därest polisundersökning
göres på tidningsredaktion för att utröna vem som företagit den
åtalbara gärningen, föreligger emellertid allvarlig risk för att den grundlagsskyddade
anonymitelsrätten sättes i fara. Det synes därför önskvärt
att — med stöd av reglerna om företagaran svaret -—- alltid tidningens
ägare får bära det straffrättsliga ansvaret för överträdelsen, icke den enskilde
publicisten. Endast på detta sätt torde anonymitetsskyddet kunna
upprätthållas.

Den i andra stycket beträffande import av exemplar föreslagna
straffbestämmelsen behandlas av några remissinstanser. Styrelsen för Svcrikes
advokatsamfund kritiserar det för straffbarhet uppställda kravet att
importen sker i avsikt att sprida exemplaret till allmänheten; straff bör
inträda även om den som importerar exemplaret avser att själv behålla
det. I samma riktning uttalar sig styrelsen för konstnärernas riksorganisation
och föreningen svenska affischtecknare. Stim, föreningen svenska tonsättare,
Skap och svenska musikförlåggareföreningen framhåller, att det
på det musikaliska området är vanligt att originalförläggaren förvärvar
rätten till verket för hela världen men sedan i vissa fall söker ökad spridning
för detta genom subförläggare i olika länder. Föreningarna förutsätter
att en svensk subförläggare, som erhållit ensamrätt för Sverige till ett
utländskt verk, enligt förslaget skall vara skyddad mot att andra importerar
för annat land avsedda exemplar. Om så ej skulle vara fallet, bör klara
bestämmelser i denna riktning utfärdas.

Departementschefen. I de av kommittén upptagna straffbestämmelserna
har med intrång i upphovsrätt jämställts bl. a. brott mot föreskrift som meddelas
i testamente. Inom Svea hovrätt har rests invändningar häremot, varvid
bl. a. åberopats att det ofta uppkommer svårigheter vid tolkning av
dylika föreskrifter. Med hänsyn till de personliga intressen, som här beröres,
synes emellertid upphovsmannen böra erhålla garanti för att av
honom givna föreskrifter verkligen kommer att åtföljas. Beaktas bör dock
att i paragrafen endast avses brott mot föreskrift som rör »rättens utövande».
Sådant brott föreligger endast då någon förfogar över verket på ett
sätt som i upphovsrättslig mening strider mot testamentet. Hit hör alltså
icke del fallet, alt dödsbodelägare underlåter att verkställa förordnande
om viss utgivning, visst framförande o. s. v.; en dylik föreskrift kan självfallet
icke sanktioneras genom straffbestämmelse. Ej heller hör hit ett så -

288

Kungi. Maj.ls proposition nr 17 år 1960

dant fall som att verket utges i annan utstyrsel än testator bestämt. Om
testamentet däremot innehåller föreskrift, att visst manuskript ej får publiceras
utan exempelvis skall deponeras i ett arkiv, men manuskriptet det
oaktat utges, innebär detta ett utövande av rätten till verket som strider
mot testamentet och som bör kunna föranleda beivran.

Beträffande utformningen av det subjektiva rekvisitet har kommitténs
förslag, att icke endast uppsåtliga utan även oaktsamma handlingar skall
vara straffbara, väckt viss kritik vid remissbehandlingen. Ett par remissinstanser
har uttalat sig mot att oaktsamhet överhuvudtaget straffbelägges;
i flera andra yttranden framhålles, att undantag bör göras för oaklsamhet
som är ringa eller att straffbarheten bör begränsas till fall av grov
oaktsamhet. Av Stockholms rådhusrätt har härvid bl. a. gjorts gällande, att
förslaget skulle innebära en förändring i förhållande till gällande rätt. Det
torde emellertid vara en allmänt omfattad åsikt att oaktsamhet redan
för närvarande är straffbar, och anledning att i princip frångå denna
ståndpunkt anser jag icke föreligga; det skulle innebära en betänklig försvagning
av rättsskyddet, om endast uppsåtliga handlingar skulle kunna
beivras. Å andra sidan kan på detta område ofta vara fråga om bagatellförseelser,
vilka icke erfordrar straffrättslig reaktion utan där det tvärtom
många gånger kunde framstå som stötande att ådöma ens ett lågt bötesbelopp.
Att generellt göra oaktsamhet straffbar är därför enligt min mening
att gå för långt. Gränsen bör lämpligen dragas på det sättet, att straffbarhet
endast skall inträda vid grov oaktsamhet.

Straffbestämmelserna skall enligt förslaget gälla även vid obehöriga spridningsåtgärder.
För detta speciella fall uppställer gällande rätt krav på vetskap
och förslaget innebär alltså här en utvidgning av det kriminaliserade
området. I praktiken är här främst fråga om sådan spridning av olagliga
exemplar, som sker i tillfälliga butiker, genom agenter, postorder o. s. v.
Det kan i dylika fall ofta vara svårt att nå huvudintressenten i det brottsliga
förfarandet. Möjligheterna till beivrande är då beroende av i vilken mån
ingripande kan ske beträffande olika led i distributionen. Det kan icke
anses rimligt, att i sådant fall de som handhaft distributionen skulle —
hur misstänkta omständigheterna än varit — kunna försvara sig med att
de icke hade direkt vetskap om det brottsliga i framställningen. Den omständigheten
att även oaktsamt förfarande i viss utsträckning straffbelägges,
bör dock icke innebära, att en i vanliga former verkande företagare
skall behöva vidtaga alltför betungande kontrollåtgärder.

Vad angår strafflatituden har kommittén föreslagit att däri införes fängelse
för svårare fall. Några remissinstanser har gjort invändningar mot
denna skärpning. I speciella fall kan intrång i upphovsrätt emellertid vara
mycket kännbart för målsäganden och jag vill biträda kommitténs förslag.
Det synes dock tillräckligt att bestämma strafflatituden till böter eller
fängelse i högst sex månader, varvid icke torde behöva särskilt anges att
fängelse är avsett för svårare fall.

Förslaget upptager icke någon reglering av frågan vem som skall anses

289

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

som gärningsman. Här får allmänna principer tillämpas. Jag anser det icke
motiverat att, såsom föreslagits i ett remissyttrande, stadga särskilda regler
i detta hänseende såvitt rör pressens förhållanden.

Såsom kommittén anfört bör straffbestämmelserna kompletteras med
föreskrifter om straff för import av exemplar, som framställts utom riket
under sådana omständigheter, att framställningen skulle ha varit straffbar i
Sverige. Intresse att ingripa mot dylik import har upphovsmannen i första
hand, då framställningen är tillåten i framställningslandet och sålunda icke
där kan påtalas. Även om framställningen är olaglig och kan beivras av
upphovsmannen, är det emellertid värdefullt för honom att äga en självständig
rätt att förhindra import till det egna landet. Kommitténs förslag
i denna del svnes väsentligen icke ge anledning till erinran. Några remissinstanser
bär kritiserat det för straffbarhet uppställda kravet att importen
sker i avsikt att sprida exemplar till allmänheten. Att utvidga stadgandet
till att avse import även för den importerandes privata bruk skulle dock
föra för långt. Såsom nyss berörts avser stadgandet icke blott exemplar,
som är olagliga i framställningslandet utan även exemplar, vars framställning
där var fullt laglig. Om någon under en utlandsresa köper ett sådant
exemplar, exempelvis i detaljhandeln, måste han äga rätt att föi eget bruk
taga med sig exemplaret vid hemfärden. Att åter göra skillnad mellan olika
slags exemplar skulle föranleda en reglering som vore alltför invecklad med
hänsyn till frågans ringa betydelse.

Stim m. fl. remissinstanser har ansett förslaget innebära, att en svensk
förläggare, som erhållit ensamrätt för Sverige till ett utländskt verk, skall
vara skyddad mot att andra importerar för annat land avsedda exemplar.
Förevarande stadgande avser emellertid ej detta fall. Ett visst skydd ger
däremot upphovsmannens spridningsrätt. Om importen sker direkt från
tramställaren, äger importören i regel icke utan upphovsmannens samtycke
sprida exemplaren på den svenska marknaden; enligt 23 § blir exemplar
fria för vidarespridning först sedan de utgivits, men normalt torde
överlåtelsen till importören icke innefatta utgivning. Det skydd som ligger
häri torde vara tillräckligt för det praktiska behovet.

I redaktionellt avseende torde vissa ändringar böra vidtagas i den av
kommittén föreslagna lagtexten.

54 §•

Paragrafen, som i sak överensstämmer med 54 § kommittéförslaget, innehåller
regler om ersättningsskyldighet vid intrång i upphovsrätt m. in.

Gällande rätt. Enligt 27 a § första stycket författarlagcn är den som gjort
sig förfallen till ansvar enligt lagen pliktig att gälda ersättning för förlust,
lidande eller annat förfång, som tillskyndats målsägande!! genom den
brottsliga gärningen; ersättningen må ej i något fall understiga femton kronor.
I viss utsträckning kan ersättningsskyldighet ådörnas även den som
på grund av bristande subjektiva förutsättningar icke kan ådörnas ansvar.

1!) llihang till riksdagens protokoll IDtiO. 1 samt. -Vr It

290

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

Enligt paragrafens andra stycke gäller sålunda, att om någon företagit
handling, som avses i vissa angivna stadganden i lagen, eller ej fullgjort
skyldighet, som avses i vissa andra stadganden däri, och om härav uppkommit
vinst för honom, han, ändå att ansvar icke kan ådömas honom, är
pliktig att intill vinstens belopp utge ersättning för målsäganden tillskyndat
förfång.

Bestämmelser av motsvarande innehåll återfinnes i 20 a § konstverkslagen.

Kommittén. Kommittén behandlar till en början ersättningsskyldighet vid
straffbara intrång. Inledningsvis anföres att den, som uppsåtligen eller av
oaktsamhet gör intrång i någons upphovsrätt, bör ersätta all ekonomisk
skada som vållats därav; härjämte bör den skyldige utge skadestånd för
det personliga lidande och obehag, som orsakats målsäganden genom åtgärden.
Kommittén uttalar att en skadeståndsregel på området sålunda
skulle kunna avfattas i nära anslutning till ersättningsbestämmelserna i
gällande rätt. Särskild uppmärksamhet påkallar emellertid frågan, i vilken
omfattning den skyldige bör utge ersättning, då intrånget bestått i att verket
utnyttjats i strid mot lagen, t. ex. genom att det utan tillstånd mångfaldigats
eller framförts offentligt. I typiska fall torde visserligen en allmän
skadeståndsregel av det slag som gällande rätt uppställer här vara tillräcklig.
Med stöd av en sådan regel kan till en början vanligen utdömas skäligt
honorar eller liknande vederlag för utnyttjandet; detta torde böra bestämmas
efter gällande tariffer, kollektivöverenskommelser o. dyl. eller efter eljest
inom branschen gängse grunder. Vidare föreligger rätt till ersättning
för skadliga biverkningar av åtgärden, t. ex. nedgång i försäljning av lagligen
tillkomna upplagor, uteblivna beställningar, förlorad möjlighet att placera
verket på ett särskilt vinstgivande sätt o. s. v. Slutligen skall ersättning
utgå för målsägandens personliga obehag och olägenheter av åtgärden. I
speciella fall kan dock förekomma, att ett verk utnyttjas obehörigen utan
att en skadeståndsregel av detta slag skulle grunda rätt till ersättning. Som
exempel nämnes, att en komposition olovligen utsändes i radio och det visar
sig att åtgärden medför vissa fördelar för kompositören, t. ex. genom att
avsättningen av royaltybelagda grammofoninspelningar av verket ökar. I
dylikt fall torde, framhåller kommittén, en tillämpning av allmänna skadeståndsrättsliga
grundsatser innebära att skadestånd icke utgår, om fördelarna
uppväger kompositörens omedelbara förfång av åtgärden. Det bör
emellertid enligt kommitténs mening icke i något fall förekomma, att verk
utnyttjas obehörigen utan att målsäganden erhåller skäligt vederlag därför;
den skyldige skulle eljest kunna komma i bättre ställning än den som
vid verkets utnyttjande iakttager lagens föreskrifter. Såsom generell regel
synes därför böra gälla, att då ett verk utnyttjas i strid mot lagen, den
skyldige skall vara pliktig att till målsäganden oavkortat utge sådant vederlag,
beräknat på sätt förut angivits.

Kommittén framhåller vidare, att vid straffbara intrång ersättningen för

291

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

uteblivet vederlag är att se som ett minimum för skadeståndet. Där målsäganden
lidit även annan förlust än uteblivet vederlag, bör jämväl denna
ersättas. Såsom förut anförts bör den skyldige även utge gottgörelse för lidande
eller annat förfång, som genom åtgärden tillfogats målsäganden.

Bestämmelser av nu angivet innehall har av kommittén upptagits i första
och andra styckena av förevarande paragraf, varvid emellertid — av motiv
som framgår av det följande — första stycket även avser förtal anden som
sker i god tro och alltså ej är straffbara. Enligt första stycket skall den som
i strid mot lagen om upphovsrätt eller mot föreskrift enligt 30 § andra stycket
utnyttjar ett verk till målsäganden utge vederlag därför enligt gängse
grunder. I andra stycket stadgas, att om det sker uppsåtligen eller av oaktsamhet,
den brottslige jämväl skall ersätta målsäganden för annan förlust
än uteblivet vederlag, så ock för lidande eller annat förfång som orsakats
genom brottet.

Kommittén framhåller härefter att även andra former av intrång än de
som nu behandlats kan vålla målsäganden ekonomisk eller ideell skada,
exempelvis förfaranden, som innebär kränkning av upphovsmannens rätt
enligt 3 §. För dessa fall har kommittén ansett en allmän skadeståndsregel
av samma slag som den för närvarande gällande böra bibehållas. Regeln,
vilken upptagits i tredje stycket, har utformats så, att den som i annat fall
än i andra stycket sägs gör sig förfallen till ansvar enligt 53 § skall ersätta
målsäganden förlust, lidande eller annat förfång av brottet.

Gällande regler om visst minimibelopp för skadestånd saknar enligt kommitténs
mening praktisk betydelse och har icke ansetts böra bibehållas; såvitt
angår sådant intrång, som består i att verket utnyttjas olagligen, kan
de i viss mån anses ersatta av stadgandet i första stycket.

I det följande övergår kommittén till frågan om ersättningsskyldighet
vid icke straffbara intrång. Kommittén anför att gällande regler här i
många fall innebär att ersättningen, då intrånget bestått i att verket utnyttjats
i strid mot lagen, skall bestämmas till skäligt vederlag men att den i
andra fall kan bli större eller mindre. Enligt kommitténs mening vore det
emellertid ur olika synpunkter mest ändamålsenligt, att ersättningen städse
utginge med belopp motsvarande skäligt vederlag. Å ena sidan förefallei
det sålunda knappast riktigt, att den som är i god tro skall behöva utge ersättning
för annan skada än uteblivet vederlag. Å andra sidan är det ganska
rimligt att vederlag alltid skall utgå. Det synes kommittén vara en naturlig
grundprincip på hela detta område att den, som •— oavsett om det sker i
ond eller god tro — obehörigen utnyttjar ett verk, skall utge vederlag därför.
Att en förläggare, en filmproducent eller annan dylik företagare utan
egen skuld råkar utnyttja ett verk och därigenom ådrager sig en oväntad
utgift är väl jämförbart med liknande yrkesrisker, där i rörelsen sedvanliga
omkostnader i efterhand visar sig bli större än vad man kalkylerat.
I enlighet med det anförda har den i första stycket upptagna regeln om
vederlag enligt gängse grunder utformats så, att den är tillämplig även i
fall, där intrånget icke är straffbart.

292

Kungl. Maj.ts proposition nr 11 år 1960

Om intrång i upphovsrätt i god tro äger rum på annat sätt än att verket
utnyttjas, bör enligt kommitténs mening icke i något fall ersättningsskyldighet
åläggas.

I särskilt yttrande har en av kommitténs ledamöter, justitierådet Hcdjeldt,
förordat att det vederlag, som enligt förslaget skall utgå som minimigottgörelse,
vid uppsåt eller oaktsamhet bör kunna efter skälighctsprövning
höjas till det dubbla. I motiveringen anföres bl. a. följande:

Ur målsägandens synpunkt framstår ett skadestånd överstigande beloppet
för gängse honorar som väl motiverat. Ett obehörigt utnyttjande och
darav föranlett ingripande nödvändiggör en aktivitet från hans sida, som
av flertalet rättsägare på detta område uppfattas som ett stort personligt
obehag och verkar störande på deras produktiva verksamhet. Obehaget kan
dock knappast sägas vara av den art, att särskilt skadestånd såsom för
ideell skada bör utgå därför, och även inverkan på vederbörandes arbetsro
kan vara alltför obestämd som underlag för en skadeståndsberäkning. Ej
heller kan man här tala om rättegångskostnader i egentlig mening. Även
ur en annan synpunkt kan ett förhöjt skadestånd motiveras, nämligen som
ett slags riskpremie. Det måste befaras, att åtskilliga fall av obehörigt utnyttjande
bli opåtalade, varigenom målsägandena göra förluster och de felande
göra obehöriga vinster, och det är rimligt att de fall, som bli upptäckta,
drabba de felande och soulagera målsägandena med större belopp än
ordinära honorar.

Ser man samma fråga från den brottsliges synpunkt, är det framför allt
riskpremietanken som framträder. Uppsåtliga intrång i upphovsrätt torde
vara sällsynta; de praktiskt viktigaste fallen lära vara sådana, där man i
ett stort och brådskande företag, såsom utgivning av en stor tidning, inspelning
av en film eller liknande, icke ger sig tid att närmare undersöka rättsförhållandet
utan medvetet tager risken av ett skadeståndskrav i efterhand.
För en affärsmässigt arbetande företagare — vars dagliga gärning till stor
del består i att taga risker av olika slag och beräkna deras ekonomiska räckvidd—
Hgger en sådan utväg nära till hands. Men utan tvivel skulle det fölen
sådan företagare te sig lika överraskande som för hans motpart stötande,
om det visade sig att han i själva verket icke riskerat något alls, utan
i skadestånd utginge endast vad han under alla förhållanden haft att betala
vid en lojal uppgörelse.

Det kan invändas, att den felande dessutom riskerar straff och eventuellt
törverkande. Emellertid torde inom olika områden av immaterialrätten erfarenheten
visa, att straffet har underordnad betydelse som sanktion och
att utformningen av skadeståndsreglerna är det viktigaste i detta sammanhang.
Både målsäganden och den tilltalade ha i allmänhet en önskan att
göra upp i godo, och om målsäganden därvid får skadestånd med det belopp
som kan väntas bli utdömt, har han intet intresse att driva saken till
rättegång.

Reservanten uttalar i anslutning härtill, att det är mot nu anförda bakgrund
man bör se det från upphovsmännens sida ofta framförda klagomålet,
att skadestånd i hithörande mål utmätes alltför knappt. Det av reservanten
förordade systemet har ansetts påkallat till avhjälpande härav.

Beträffande innehållet i reservationen hänvisas i övrigt till betänkandet
s. 503 f.

293

Kungi. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

Remissyttrandena. De av kommittén föreslagna skadeståndsbestämmelserna
tillstyrkes eller lämnas utan erinran av det övervägande antalet remissinstanser.

Svea hovrätt uttalar i sitt tillstyrkande yttrande:

Gällande regler om skyldighet att utgiva s. k. obehörig vinst torde icke
alltid vara lätta att tillämpa i praktiken, särskilt som det ofta är förenat
med svårigheter att bestämma »vinsten» av det förfarande, som inneburit
intrång i upphovsmannens rätt. Den av kommittén föreslagna generella regeln,
enligt vilken den skyldige vid obehörigt nyttjande av ett verk skall
vara pliktig att till målsäganden utgiva vederlag för nyttjandet, synes vara
ändamålsenlig samt ägnad att leda till enkelhet och säkerhet i rättstillämpningen.
De föreslagna bestämmelserna torde även medföra större möjligheter
till förlikning om skadeståndets storlek, enär parterna säkerligen ha
lättare att enas om ett skäligt vederlag för nyttjandet än om den vinst, som
den skyldige gjort genom sitt förfarande. För de fall, där det obehöriga
nyttjandet skett uppsåtligen eller av oaktsamhet, torde enligt hovrättens
mening anledning knappast finnas att, på sätt regeringsrådet Hedfeldt föreslagit,
införa en särskild regel, enligt vilken vederlaget finge efter ty prövas
skäligt höjas till det dubbla. Det tilläggsskadestånd, som enligt en dylik
regel skulle utgå utöver gängse vederlag och ersättning för ideell och
indirekt skada, finge mer karaktär av privatbot vid sidan av straffet. Enligt
hovrättens uppfattning torde straff och skadestånd, beräknat på vanligt
sätt och utan förhöjt vederlag, utgöra tillräcklig reaktion mot intrång i
upphovsrätten.

Liknande synpunkter anlägges av hovrätten över Skåne och Blekinge.
Riksåklagarämbetet uttalar, att ämbetet finner de föreslagna skadeståndsbestämmelserna
ändamålsenliga.

Svenska tidningsutgivar ef öreningen anser, att skadestånd beträffande
icke straffbara överträdelser principiellt bör begränsas till den vinst som
kan ha uppstått; till förmån för den av kommittén föreslagna regeln talar
dock att den underlättar behandlingen av skadeståndsfrågan.

Den av justitierådet Hedfeldt i särskilt yttrande föreslagna skadeståndsregeln
förordas av statsåklagaren i Göteborg, statens konstråd, Sveriges författareförening,
föreningen Minerva, Sveriges ungdomsförfattareförening,
Stim, föreningen svenska tonsättare, Skap, svenska musikförläggareföreningen
och föreningen svenska tecknare.

Sveriges radio anser, att skadeståndsskyldighet bör kunna åläggas även
den som till förfång för annan utnyttjar sådan titel som avses i 50
samt anför härom:

Det är icke otänkbart, att rätten till titeln finns på en band och rätten till
auktorverket på en annan. Ett praktiskt fall är en programscrie i radio eller
television, i vilken verk av olika upphovsmän kan komma att framföras.
Rätten till titeln på programserien, t. ex. »Snurran» eller »Karusellen»,
torde vanligen ha förvärvats av Sveriges radio, medan rätten till de framförda
verkan kan tillhöra respektive upphovsmän. I praktiken förekommer
ofta alt den goodwill, som genom Sveriges radios program tillförts dessa
titlar, på ett otillbörligt sätt utnyttjas för vinnings skull av utomstående.
Det förefaller praktiskt att Sveriges radio i ett dylikt fall ensam kan upp -

294

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

träda som målsägande och begära skadestånd. Ett annat praktiskt fall är,
att ett filmbolag önskar använda titeln för en film; även i ett dylikt fall är
det lämpligt att Sveriges radio ensam kan avgöra frågan.

Departementschefen. De av kommittén föreslagna skadeståndsbestämmelserna,
som i princip tillstyrkts eller godtagits av det stora flertalet remissinstanser,
innebär en välkommen förenkling av gällande regler och synes
väsentligen ej ge anledning till erinran. En reservant inom kommittén har
förordat en regel, att sådant vederlag, som enligt första stycket i förslaget
skall vara minimigottgörelse vid obehörigt utnyttjande av verket, i fall av
uppsåt eller oaktsamhet skall kunna efter skälighetsprövning höjas till det
dubbla; härmed åsyftas bl. a. att tillgodose från upphovsmännens sida framförda
önskemål om garantier för att skadestånden icke, såsom man gör gällande
att nu ofta är fallet, utmätes alltför knappt. Sådana omständigheter,
som skulle påkalla att vederlag på detta sätt borde höjas, torde emellertid
i allmänhet föranleda att skadeståndet redan enligt regeln om rätt till ersättning
för annan förlust än uteblivet vederlag höjes utöver skäligt vederlag.
Skulle man höja ersättningen även i andra fall, finge detta närmast karaktär
av privatbot, en påföljd som är tämligen främmande för svensk
rättsuppfattning.

I detta sammanhang vill jag emellertid understryka, att vid skadeståndsberälcning
i hithörande fall bör tillfullo beaktas, vad intrånget betytt för
målsäganden i ekonomiskt och ideellt avseende. Erinras må att domstolen,
där full bevisning om skadan icke alls eller allenast med svårighet kan föras,
har att med stöd av 35 kap. 5 § rättegångsbalken uppskatta skadan till
skäligt belopp.

Sveriges radio har framhållit, att skadeståndsskyldighet bör kunna åläggas
även den som till förfång för annan utnyttjar sådan titel på skyddat
verk, som avses i 50 §; rätten till titeln kan finnas på en hand och rättep
till det skyddade verket på en annan och den som har rätt till titeln bör då
äga en självständig talerätt. Denna uppfattning synes i princip riktig; föreligger
uppsåt eller ovarsamhet täckes fallet av den generella skadeståndsregeln
i det föreslagna tredje stycket.

Den omständigheten att skadeståndsskyldighet men ej straff skall inträda
vid oaktsamhet som ej är grov föranleder vissa jämkningar i paragrafens
avfattning i jämförelse med kommitténs förslag. Även eljest påkallas vissa
redaktionella jämkningar i förslaget.

55 §.

I paragrafen, som i sak överensstämmer med 55 § kommittéförslaget, har
upptagits regler om rätt för domstol att föreskriva åtgärder till förebyggande
av missbruk av olagligen framställda exemplar m. m.

Gällande rätt. I fråga om litterära och musikaliska verk upptages huvudbestämmelser
i ämnet i 25 § författarlagen. Enligt första stycket i detta lag -

295

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

rum skall där ett verk av denna art mångfaldigats i strid mot lagen eller
eljest framställts utan författarens tillstånd i fall, da sadant tillstånd skulle
ha erfordrats för verkets mångfaldigande här i riket, de därvid framställda
exemplaren efter målsägande^ val antingen förstöras eller ock utlämnas
till målsäganden mot ersättning för värdet eller mot avdrag därför å honom
tillkommande skadestånd. Det sagda skall äga tillämpning även i fråga
om exemplar, som framställts och lagligen kunnat framställas allenast
för enskilt bruk, där det hålles till salu eller sprides eller ock nyttjas vid
verkets offentliga återgivande. I andra stycket upptages ett särskilt stadgande
om formar, stenar, stereotyper, plåtar och andra dylika, uteslutande
för det olovliga mångfaldigandet användbara materialier; med sådana skall,
om målsäganden det yrkar, så förfaras, att missbruk därmed ej må ske.
Enligt tredje stycket gäller bestämmelserna i paragrafen endast om sådana
exemplar eller materialier, som fortfarande finnes i den brottsliges besittning
eller över vilka han eljest förfogar.

Enligt 26 § första stycket andra punkten skall vad i 25 § stadgas äga motsvarande
tillämpning, där någon förändrar ett verk i strid mot lagen liksom
där någon, ändå att han vet att sådan ändring blivit av annan vidtagen,
håller till salu eller sprider exemplar av det ändrade verket.

Beträffande konstverk återfinnes regler av samma innehåll i 16 § och
17 § första stycket andra punkten konstverkslagen; till de fall, då såsom
förutsättning för ingripande gäller att exemplar — lagen talar här om efterbildning
av verket — hålles till salu eller sprides, kommer här det fallet
att efterbildningen utställes offentligt. Från tillämpningsområdet för dessa
stadganden undantages byggnadsverk.

Kommittén. Syftet med gällande regler är enligt förarbetena att bereda
domstol möjlighet att förebygga, att den som olovligen framställt exemplar
kommer i tillfälle att utnyttja dem i konkurrens med upphovsmannen.
Kommittén anser det också uppenbart, att denne har ett berättigat anspråk
på att sådan konkurrens förhindras. Enligt kommitténs mening kan
emellertid även i andra fall än som förutsatts i de nu gällande bestämmelserna
vara erforderligt att hindra missbruk av olagliga exemplar, och föreskrifter
härom bör kunna avse även andra åtgärder än de för närvarande
tillåtna. Domstolen bör därför erhålla en generell rätt att föreskriva åtgärder
för att förebygga missbruk av olagliga exemplar.

Enligt den föreslagna texten skall åtgärder till en början kunna föreskrivas
i fråga om exemplar av verk, som framställts eller införts till riket i
strid mot lagen. Vad angår framställning av exemplar består det olagliga
förfarandet vanligen i att vederbörligt tillstånd icke inhämtats. Kommittén
framhåller att stadgandet emellertid kan vara tillämpligt även då sådant
tillstånd givits, men företaget genomförts på ett sätt som kränker upphovsmannens
ideella rätt. Har exempelvis ett litterärt verk med författarens
samtycke utgivits i bearbetning, men denna utförts så undermåligt att
författarens litterära eller konstnärliga anseende skulle lida skada, om

296

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

iipplägan finge fortsatt spridning, bör detta uppenbarligen kunna förhindras.
Kommittén anför vidare, att den ideella rätten kan lida intrång även
då färdiga exemplar, framför allt originalexemplar av konstverk, stympas
eller eljest förvanskas. Jämväl i sådant fall har upphovsmannen ett berättigat
intresse, att spridning av det förvanskade exemplaret förhindras. För
att tillgodose detta intresse har stadgandet gjorts tillämpligt även där exemplar
ändrats i strid mot lagen. Enligt stadgandet skall slutligen åtgärder
kunna ifrågakomma med avseende å exemplar, som visserligen framställts
eller införts rättsenligt men gjorts tillgängligt för allmänheten i strid mot
lagen. Här syftas främst på sådana fall, då mångfaldigandet med stöd av
bestämmelserna i 11 eller 17 § skett för enskilt bruk eller för tillfälligt
bruk vid undervisning, men vad som framställts sedermera i strid mot
nämnda paragrafer användes för annat ändamål.

Kommittén anför härefter, att åtgärder bör kunna föreskrivas icke blott
beträffande olagliga exemplar utan även i fråga om vissa hjälpmedel, som
begagnats för framställningen; eljest riskerar upphovsmannen, att dessa i
framtiden ånyo kommer till obehörig användning. Hit hör sådana saker
som trycksatser, klichéer och formar. I detta syfte har stadgandet, i överensstämmelse
med gällande rätt, förklarats tillämpligt på hjälpmedel, som
kan användas endast för den ifrågavarande framställningen.

Till förfaranden, som strider mot lagen, är att hänföra icke blott åtgärder,
som innefattar intrång i upphovsrätt, utan även fall, då exemplar av
verk spritts till allmänheten i strid mot bestämmelsen i 50 §. Det föreslagna
stadgandet har även förklarats tillämpligt på förfaranden, som sker i
strid mot föreskrift enligt 30 § andra stycket eller mot förbud enligt 51 §.

Såsom förutsättning för stadgandets tillämpning bär icke uppställts, att
den bakomliggande gärningen är straffbar. På grund härav skall åtgärder
kunna föreskrivas även då på grund av bristande subjektiva förutsättningar
ansvar ej kan ådömas. Kommittén framhåller, att det tydligen även i ett
sadant fall är av vikt för upphovsmannen, att missbruk av exemplar och
hjälpmedel förebygges.

Vad angår innehållet i de föreskrifter, som skall kunna meddelas, bör
rätten enligt kommittén principiellt äga frihet att träffa avgörande från
fall till fall och under beaktande av samtliga föreliggande omständigheter.
Efter att ha anfört åtskilliga exempel uttalar kommittén, att det knappast
är möjligt och i varje fall icke lämpligt att i lagtext uttömmande ange de
olika möjligheter, som här föreligger. Åt rätten har därför lämnats att efter
skälighetsprövning besluta om lämpliga åtgärder; till vägledning i de
praktiskt viktigaste fallen har i texten som exempel nämnts, att föreskrift
må avse att föremålet skall förstöras, på visst sätt ändras eller ock utlämnas
till målsäganden mot lösen.

I motsats till nu gällande bestämmelser innefattar det föreslagna stadgandet
icke ovillkorlig skyldighet för rätten att bifalla yrkande att föreskrifter
skall meddelas. Stundom kan omständigheterna vara sådana, att
stadgandets tillämpning skulle verka stötande. Detta spörsmål behandlas

297

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

närmare vid 56 §. I ett särskilt fall, nämligen då det olagliga förfarandet
bestått i utförande av byggnadsverk, anser kommittén att stadgandet överhuvudtaget
icke bör vara tillämpligt. Även om arkitektens rätt åsidosatts
vid utförandet, kan det av naturliga skäl icke komma i fråga, att byggnaden
skulle rivas eller att målsägande!! skulle äga tillösa sig denna. Andra
åtgärder torde någon gång vara tänkbara, men något praktiskt behov av att
föreskriva sådana torde enligt kommittén icke föreligga. Fallet har därför
i andra stycket undantagits från paragrafens tillämpningsområde.

Det föreslagna stadgandet bör enligt kommittén principiellt kunna åberopas
vare sig föremålet innehaves av den som gjort sig skyldig till det
olagliga förfarandet eller övergått i tredje mans ägo. Enligt allmänna grundsatser
bör det emellertid ej gälla mot den som i god tro förvärvat föremålet
eller särskild rätt därtill, såsom panträtt. En bestämmelse i denna riktning
har likaledes upptagits i paragrafens andra stycke.

Remissyttrandena. Stadgandet har vid remissbehandlingen berörts endast
av svenska tidningsutgivareföreningen, som hemställt om föreskrift, att
tidningarnas och tidskrifternas arkivexemplar ävensom tekniskt material
undantages från förstöring. Missbruk i sådana fall kan anses uteslutet. Vid
tillämpningen av bestämmelserna bör enligt föreningens mening särskild
hänsyn tagas till pressens speciella förhållanden, icke minst med tanke på
kontinuitetsfrågan och de höga framställningskostnaderna.

Departementschefen. Förevarande stadgande har lämnats utan erinran
vid remissbehandlingen, och jag vill även för egen del förorda att det upptages
i lagen. Svenska tidningsutgivareföreningen har hemställt om föreskrift,
att tidningarnas och tidskrifternas arkivexemplar ävensom tekniskt
material undantages från förstöring. Det föreslagna stadgandet är så avfattat
att dylikt undantag, om det befinnes skäligt, kan göras. Att meddela
en ovillkorlig föreskrift i ämnet synes mig vara att gå för långt.

56 §.

Paragrafen, som i sak överensstämmer med 56 § kommittéförslaget, innehåller
en regel om befogenhet för domstol att meddela tillstånd att använda
exemplar i vissa fall. Stadgandet saknar motsvarighet i gällande rätt.

Kommittén. Kommittén framhåller, att då fråga uppkommer att med avseende
å olagliga exemplar meddela föreskrifter om förstöring eller liknande
åtgärder, en avvägning bör ske mellan de intressen som står mot varandra.
I vissa fall skulle det härvid vara obilligt mot den felande att genomföra
sådana åtgärder. Detta gäller framför allt i situationer, där å ena sidan
det olagliga förfarandet skett i god tro eller är att tillskriva förbiseende
och å andra sidan de föreliggande exemplaren representerar ett betydande
konstnärligt eller ekonomiskt värde. Som exempel nämnes, att ett
filmföretag, som med stora kostnader framställt en film, av förbiseende un -

298 Kangl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

derlåtit att utverka tillstånd att tillgodogöra sig ett i filmen utnyttjat verk;
om filmen i sådant fall förstördes, skulle detta vålla oproportionerliga förluster.
Yrkanden om förstöring och liknande åtgärder bör därför enligt
kommittén som regel icke bifallas i dylika fall. Det bör emellertid uppmärksammas,
fortsätter kommittén, att målsäganden, även om domstolen
anser föreskrifter i angiven riktning icke böra meddelas, i kraft av sin upphovsrätt
vanligen kan förhindra, att de olagliga exemplaren sprides till allmänheten
eller eljest kommer till avsedd användning. I det anförda exemplet
kan målsäganden sålunda, även om filmföretaget erbjuder sig att erlägga
skäligt vederlag, vägra tillstånd till att filmkopiorna uthyres och visas
offentligt. Detta förhållande är uppenbarligen icke tillfredsställande;
om domstolen efter prövning finner att exemplaren ej bör förstöras, bör
målsäganden i regel ej heller kunna förhindra att de kommer till avsedd
användning. Åt domstolen bör därför enligt kommitténs mening inrymmas
befogenhet, att om målsäganden vägrar sin medverkan, efter skälighetsprövning
meddela tillstånd att exemplaren göres tillgängliga för allmänheten
eller eljest användes för avsett ändamål mot särskild ersättning till
målsäganden. Ett stadgande i denna riktning har av kommittén upptagits
i förevarande paragraf.

Då domstolen meddelar tillstånd, skall även fastställas den ersättning,
till vilken målsäganden är berättigad. Ersättningen bör enligt kommittén i
regel bestämmas efter de grunder, vilka kan antagas ha blivit avtalade mellan
parterna, om godvillig uppgörelse skett; det ligger i sakens natur, uttalar
kommittén, att det här liksom vid andra tvångsförvärv är motiverat
att bestämma ersättningen generöst.

Departementschefen. Stadgandet, som icke föranlett erinran vid remissbehandlingen,
torde med viss redaktionell jämkning böra upptagas i lagen.

57 §.

Paragrafen motsvarar 57 § kommittéförslaget.

Kommittén. Kommittén har här upptagit stadgande, att vad i 53—56 §§
sägs skall äga motsvarande tillämpning med avseende å rättighet, som skyddas
genom föreskrift i 5 kap. Stadgandet innebär, att ansvars- och ersättningsreglerna
i 53 och 54 §§ skall tillämpas jämväl vid överträdelse av sagda
skyddsföreskrifter samt beträffande olovlig import av grammofonskivor
och andra föremål som avses i dessa. Vidare skall 55 och 56 §§ tillämpas i
fråga om dylika föremål, som framställts i strid mot lagen. Vad som i varje
särskilt fall är föremål för skydd har angivits i samband med redogörelsen
för hithörande föreskrifter.

Departementschefen. Det föreslagna stadgandet synes ej ge anledning till
erinran, och jag tillstyrker att det upptages i lagen.

299

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960
58 §.

I paragrafen, som överensstämmer med 58 § kommittéförslaget, har upptagits
en forumbestämmelse för mål om radio- eller televisionsutsändning.

Gällande rätt. Enligt 27 b § första stycket författarlagen skall Stockholms
rådhusrätt vara rätt domstol i mål om ansvar eller skadestånd för olovlig
radioutsändning av verk, som avses i lagen. I andra stycket stadgas att i fall
då dramatiskt eller musikaliskt-dramatiskt verk olovligen uppförts inom
olika underrätters domvärjo, talan om ansvar eller skadestånd på grund
härav må anhängiggöras vid envar av dessa domstolar.

Kommittén. I förevarande paragraf har kommittén upptagit stadgande, att
rätt domstol i mål om radio- eller televisionsutsändning i strid mot lagen om
upphovsrätt skall vara Stockholms rådhusrätt. Kommittén framhåller att
stadgandet helt motsvarar bestämmelsen i 27 b § första stycket författarlagen.

Kommittén har i sitt förslag icke upptagit motsvarighet till forumregeln
i andra stycket av nämnda lagrum rörande mål om uppförande av dramatiskt
eller musikdramatiskt verk inom olika underrätters domvärjo. I motiven
framhålles att bestämmelsen med nya rättegångsbalkens forumregler är
överflödig. Anhängiggöres ett mål av denna beskaffenhet i den för tvistemål
stadgade ordningen, blir 10 kap. 8 § rättegångsbalken tillämplig. Enligt
detta lagrum må talan i anledning av skadegörande handling väckas vid
rätten i den ort, där handlingen företogs eller skadan uppkom; företogs
handlingen eller uppkom skadan å orter under skilda domstolar, må talan
väckas vid envar av dem. Behandlas saken såsom brottmål, blir 19 kap. 6 §
rättegångsbalken tillämplig; enligt detta lagrum må, där någon förövat
flera brott, åtal för samtliga brotten upptagas av den rätt, som är behörig
att upptaga åtal för något av dem, om denna med hänsyn till utredningen
samt kostnader och andra omständigheter finner det lämpligt.

Remissyttrandena. Stockholms rådhusrätt avstyrker den föreslagna forumregeln.
Rådhusrätten finner det oklart, huruvida regeln är avsedd allenast
för sådana överträdelser av förslagets 48 §, som innebär olovlig radioeller
televisionsutsändning, eller därjämte för andra brott mot sistnämnda
lagrum, exempelvis ett olovligt tillgängliggörande för allmänheten av televisionsutsändning.
Enligt rådhusrättens mening fordras emellertid icke någon
regel om exklusivt forum i någotdera hänseendet. Härom yttras:

När man granskar vad som låg bakom införandet år 1931 av den nu gällande
forumregeln för mål om ansvar och skadestånd för olovlig radioutsändning
av skyddade verk, finner man, att davarande departementschefen
efter hemställan av aktiebolaget Radiotjänst ansett stadgandet påkallat med
hänsyn till att »forumfrågan över huvud torde kunna anses oklar då det
gäller radioutsändning». I vilket hänseende frågan skulle varit oklar lämnas
emellertid icke någon upplysning om. Oavsett huru förhållandena då tett
sig, måste emellertid numera anses, att några oklarheter icke äro rådande.

300

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

Rättegångsbalkens regler om forum i såväl brottmål som tvistemål äro så
utformade, att några tillämpningssvårigheter icke synas vara för handen.
Härutinnan må bl. a. hänvisas till den år 1954 i 19 kap. 1 § rättegångsbalken
tillkomna regeln om vistelseforum i brottmål.

I detta sammanhang må anmärkas, att styrelsen för konstnärernas riksorganisation,
föreningen svenska affischtecknare och konsultativa reklambyråers
förbund föreslår, att en eller flera underrätter i skilda delar av landet
förklaras utgöra exklusiva fora för rättstvister på upphovsrättens område.
Det framhålles att man härigenom skulle uppnå större sakkunskap vid bedömningen
av dessa speciella mål, något som måste anses särskilt nödvändigt
då de förekommer jämförelsevis sällan.

Departementschefen. I paragrafen föreslår kommittén, i anslutning till
gällande rätt, en forumregel av innehåll att Stockholms rådhusrätt skall vara
rätt domstol i mål om ljudradio- eller televisionsutsändning i strid mot lagen
om upphovsrätt. Regeln har avstyrkts av Stockholms rådhusrätt, som anser
något behov därav icke finnas; det synes enligt rådhusrätten icke föreligga
svårigheter att i hithörande fall tillämpa nya rättegångsbalkens forumregler.
Jag vill emellertid förorda kommitténs förslag. Det är av olika skäl
praktiskt att Stockholms rådhusrätt i dessa fall göres till exklusivt forum.
Stadgandet gäller samtliga fall där själva utsändningen strider mot lagen
om upphovsrätt, således både då därigenom sker intrång i upphovsrätt och
då sändningen sker i strid mot 48 §. Däremot gäller det ej i något fall beträffande
offentligt återgivande av utsändning, vare sig genom högtalare
eller televisionsmottagare; beträffande dylika återgivanden skall tillämpas
rättegångsbalkens forumregler.

Några remissinstanser har hemställt, att en eller flera underrätter i skilda
delar av landet förklaras utgöra exklusiva fora för rättstvister på upphovsrättens
område i allmänhet. Jag är emellertid ej beredd att biträda dessa
önskemål.

I förslaget har icke bibehållits en i 27 b § andra stycket författarlagen
upptagen forumregel rörande mål om olovligt uppförande av dramatiskt
eller musikdramatiskt verk; en särbestämmelse härom har efter nya rättegångsbalkens
genomförande blivit överflödig.

59 §.

I paragi afen, som motsvarar 59 § kommittéförslaget, har upptagits regler
om atal och några andra processuella bestämmelser.

Gällande rätt. Enligt 28 § författarlagen får brott mot lagen ej åtalas av
annan än målsägande. Motsvarande gäller — med visst undantag varom här
ej är fråga — enligt 21 § konstverkslagen.

Kommittén. Enligt kommitténs mening talar övervägande skäl för att
brott mot den upphovsrättsliga lagstiftningen i åtalshänseende behandlas

301

Knngl. Maj.ls proposition nr 17 år 1960

såsom angivelsebrott. Den nuvarande ordningen, enligt vilken det ankommer
på målsäganden att utföra åtalet, gör att det skydd, som rättsordningen
avser alt bereda åt upphovsmannen, i praktiken ej sällan blir otillfredsställande.
De målsägande det här gäller står ofta främmande för rättsliga
och ekonomiska spörsmål och förhåller sig ofta hellre passiva inför intrång
i deras rätt än de utsätter sig för det obehag och de besvär, som är förenade
med att föra en rättegång. Kommittén framhåller vidare, att i mål av hithörande
slag omfattande och kostsam utredning ej sällan är erforderlig;
även detta förhållande kan verka avskräckande för den enskilde att söka
tillvarataga sin rätt genom process. Med nya rättegångsbalkens införande
har de enskilda snarast fått ökad anledning att förhålla sig passiva, eftersom
denna ställer större krav på parternas förmåga att utföra sin talan än den
tidigare processordningen. För att den upphovsrättsliga lagstiftningen skall
bli respekterad i praktiken är det emellertid uppenbarligen av vikt, att åtal
kommer till stånd, om skäl därtill finns och upphovsmannen önskar det. För
att underlätta för upphovsmännen att få detta sitt intresse tillgodosett bör
mål av hithörande slag läggas under allmänt åtal.

I detta sammanhang framhålles, att enligt nya rättegångsbalken åklagare
är på målsägandens begäran skyldig att i samband med åtalet förbereda och
utföra målsägandens anspråk på skadestånd, om det kan ske utan olägenhet
och hans anspråk ej finnes obefogat (22 kap. 2 §). Om brott av förevarande
slag lägges under allmänt åtal, vinner målsäganden således även den
fördelen att han i åtskilliga fall kan få sina skadeståndsanspråk utförda genom
åklagaren, och det är uppenbarligen väl motiverat att åt upphovsmännen
beredes den lättnad detta innebär.

Å andra sidan bör, uttalar kommittén, det allmänna åtalet göras beroende
av angivelse från målsägandens sida. De intressen som beröres i mål av förevarande
slag är ofta av den personliga art, att polisutredning och rättegång
icke bör anställas utan att målsäganden uttryckligen hemställt om
åtal. Stundom kan målsäganden ha ett direkt intresse av att rättegång undvikes;
har exempelvis intrång skett i den ideella rätten, kan en process medföra
ytterligare lidanden för målsäganden, då saken därigenom erhåller ökad
offentlighet. Många gånger är de överträdelser som förekommer av så ringa
vikt, att i det enskilda fallet icke kan påfordras att åklagaren — om han
överhuvudtaget får kännedom om överträdelsen — skulle självmant upptaga
den till behandling. Göres åtalet beroende av angivelse, öppnas också
möjlighet för målsäganden och hans motpart att ingå bindande förlikning
(jfr 20 kap. 12 § rättegångsbalken), något som på detta speciella omlråde
ofta framstår såsom önskvärt.

I enlighet med dessa överväganden har kommittén i förevarande paragrafs
första stycke upptagit stadgande, att brott mot lagen ej må åtalas av allmän
åklagare, där det ej anges till åtal av målsägande.

Vid överträdelse av förbud, som meddelats med stöd av 51 §, finns icke
någon målsägande i egentlig mening. Här bör enligt kommittén sådan myn -

802

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

dighet, som sägs i nämnda paragraf, äga ange överträdelsen till åtal. En bestämmelse
därom har fogats till det nu föreslagna stadgandet.

I detta sammanhang må nämnas att kommittén i 30 § tredje stycket upptagit
bestämmelse, att överträdelse av sådan testamentarisk föreskrift som
avses i lagrummets andra stycke eller av stadgandet i 3 § städse må beivras
av efterlevande make, skyldeman i rätt upp- och nedstigande led, adoptant,
adoptivbarn eller syskon. I motiven framhålles, att även om upphovsrätten
övergått på utomstående, upphovsmannens anhöriga bör äga ingripa till
skydd för den ideella rätten. I praktiken torde emellertid talerätten endast
komma att utnyttjas i fall, då de eljest berättigade underlåter att inskrida;
den torde följaktligen komina att verka såsom eu subsidiär talerätt. I sakens
natur ligger, att de anhöriga icke äger ingripa mot förfaranden, till vilka
upphovsmannens successorer jämlikt 3 § tredje stycket lämnat sitt samtycke
eller som dessa eljest godkänt.

I förevarande paragraf har kommittén vidare behandlat ett par processuclla
frågor rörande talan om förstörande av olagliga exemplar o. dyl. Inledningsvis
erinrar kommittén om att domstol enligt 55 § skall, under där angivna
förutsättningar, äga föreskriva åtgärder till förebyggande av missbruk
av olagligen framställda exemplar m. m. Formellt erinrar detta stadgande
visserligen om sådana bestämmelser inom andra rättsområden, som
innebär att genom brott framställt föremål skall vara förverkat åt det allmänna.
En åtgärd enligt 55 § är emellertid, framhåller kommittén, närmast
jämförlig med att gods, som blivit någon avhänt genom brott, återställes till
rätt ägare. Då skyddsobjektet här är immateriellt, kan detta objekt icke som
sådant återställas, utan åtgärden måste taga sikte på det eller de fysiska ting,
i vilka det immateriella verket är nedlagt: bokexemplaret, målningen o. s. v.
Om detta fysiska ting förstöres, ändras eller utlämnas till målsäganden, sker
med det immateriella objektet något liknande som då ett stulet fysiskt ting
återställes till ägaren. Till sin natur är målsägandens intresse att få här
ifrågavarande åtgärder genomförda därför närmast hänförligt till vad som
i rättegångsbalken benämnes enskilt anspråk. Det förfarande, som där regleras
för anspråk av detta slag, lämpar sig praktiskt även i stort sett för här
avsedda fall. För tydlighetens skull bör det dock uttryckligen sägas, att talan
om föreskrift enligt 55 § är att behandla enligt reglerna om enskilt
anspråk. En bestämmelse härom har upptagits i andra stycket första punkten
av förevarande paragraf.

Av praktisk vikt är, fortsätter kommittén, att föremål varom nu är fråga
skall kunna, till tryggande av målsägandens rätt, läggas under beslag. Beträffande
de vanliga förmögenhetsbrotten är i förevarande hänseende 27 kap.
I § rättegångsbalken av betydelse. Enligt detta lagrum kan beslag läggas
bl. a. på föremål, som skäligen kan antagas vara genom brott någon avhänt.
Om exemplar, klichéer o. s. v. framställts olagligen, har målsäganden emellertid
icke någon äganderätt till dem. Sådant föremål kan således icke sägas
vara avhänt honom, och den nämnda beslagsregeln kan icke tillämpas. Den
bör därför kompletteras med en analog bestämmelse för nu avsedda fall. I

303

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år W60

enlighet härmed har i tredje stycket stadgats, att egendom som avses i 55 §
må, där brott mot 53 § skäligen kan antagas föreligga, tagas i beslag samt
att därvid vad om beslag i allmänhet är stadgat skall äga motsvarande tilllämpning.

Regeln, att talan om föreskrift skall behandlas som enskilt anspråk, kan
icke tillämpas i mål om överträdelse av förbud enligt 51 §. I hithörande fall
—- utgivning av klassiska verk i grovt förvanskade upplagor o. s. v. — riktar
sig gärningen direkt mot allmänna intressen; någon målsägande finns icke.
Fråga om åtgärd enligt 55 § bör här, uttalar kommittén, behandlas enligt de
regler, som i allmänhet gäller om förverkande av föremål på grund av brott.
En bestämmelse härom har upptagits i andra stycket andra punkten av förevarande
paragraf. Bestämmelsen innebär bl. a., att domstolen ex officio skall
beakta spörsmålet huruvida åtgärder bör föreskrivas. Den medför också, att
i hithörande fall beslag kan äga rum redan med stöd av stadgandet i 27 kap.
1 § rättegångsbalken; enligt detta kan sådant tvångsmedel användas bl. a.
beträffande föremål, som skäligen kan antagas vara på grund av brott förverkat.

Enligt 56 § skall domstol i vissa fall kunna meddela tillstånd att sådant
exemplar, som avses i 55 §, mot särskild ersättning till målsäganden göres
tillgängligt för allmänheten eller eljest användes för avsett ändamål. För tilllämpning
av stadgandet förutsättes självfallet, att målsägande^ motpart
framställer yrkande därom. Kommittén har utgått från att dylikt yrkande
normalt väckes i rättegång, i vilken målsäganden för talan om åtgärd enligt
55 §. Det framhålles emellertid, att hinder ej bör möta att talan om tillstånd
enligt 56 § anställes utan samband med sådan rättegång. Några föreskrifter
i nu berörda hänseenden har icke ansetts behöva upptagas i lagtexten.

Remissyttrandena. Förslaget att brott mot den upphovsrättsliga lagstiftningen
skall läggas under allmänt åtal och därvid göras
till angivelsebrott tillstyrkes eller lämnas utan erinran av det övervägande
antalet remissinstanser.

Någon tvekan kommer till synes i riksåklagarämbetets yttrande. Ämbetet
erinrar inledningsvis om att förevarande spörsmål var på tal redan i samband
med 1931 års ändringar i författar- och konstverkslagarna. Enligt det
till lagrådet remitterade förslaget skulle sålunda brott mot dessa lagar vara
angivelsebrott. På hemställan av lagrådet upptogs emellertid icke något förslag
härom i propositionen. Lagrådet framhöll i sitt yttrande, att det visserligen
ur kulturell synpunkt vore av vikt, att det straffskydd, varmed man
ville omgärda författarens befogenheter, icke bleve illusoriskt därigenom, att
författare, som utsatts för intrång i sin rätt, till följd av svårigheter -— måhända
av ekonomisk art — som för honom kunde uppstå vid anställande av
talan inför domstol, måste avstå från beivrande av rättskränkningen. Att
märka vore emellertid, att den viktigaste av de befogenheter, som inginge i
författarrätten, eller rättigheten att mångfaldiga verket, merendels av för -

304

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 är 1960

fattaren överlåtits åt en förläggare och att anledning syntes saknas att bereda
denne den hjälp, som låge i möjligheten att få talan utförd genom åtalsmyndighetens
försorg. Lika litet syntes det lagrådet påkallat att lämna dylikt
bistånd åt de starka sammanslutningar, som bildats av tonsättare för tillvaratagande
av medlemmarnas rätt. Ur den angivna synpunkten förelåge
därför enligt lagrådets mening icke något större behov att genomföra den
föreslagna ändringen beträffande åtalsrätten, och ej heller i annat hänseende
syntes skäl kunna anföras för att i Sverige, där i fråga om åklagarens åtalsplikt
opportunitetsprincipen icke gällde, en sådan ändring vidtoges med avseende
å brott, vilka i så hög grad som de ifrågavarande vore av privat natur.
Ämbetet framhåller, att de av lagrådet anförda synpunkterna uppenbarligen
även i dag förtjänar beaktande, samt uttalar vidare:

Härutöver må framhållas, att ett genomförande av kommitténs förslag att
lägga brott mot den upphovsrättsliga lagstiftningen under allmänt åtal efter
allt att döma kommer att medföra en högst betydande ökning av polis- och
åklagarmyndigheternas redan nu mycket stora arbetsbörda, främst därför
att utredningarna i dessa mål bli både komplicerade och omfattande. Man
kan vidare räkna med att åtalsskyldigheten i stor utsträckning kommer att
av målsägandena användas som påtryckningsmedel för att få till stånd ekonomisk
uppgörelse. I många fall lärer angivelsen komma att återkallas sedan
väl uppgörelse träffats. Uteslutet är icke, att anspråken på polis- och åklagarmakten
i detta hänseende komma att sträckas mycket långt. Det är t. ex.
tänkbart, att man från tonsättarehåll kommer att begära, att polisen skall
kontrollera den musik, som utföres vid offentliga tillställningar. Givetvis
kan ifrågasättas, om det är lämpligt att ha en åtalsregel som medför, att
åklagaren i stor omfattning blir utnyttjad som indrivningsmyndighet för privata
ekonomiska anspråk. Det kan i detta sammanhang erinras om att det
var olägenheter av liknande slag, som medverkat till att förskingring av avbetalningsgods
år 1934 gjordes till målsägandebrott från att tidigare i likhet
med annan förskingring ha legat under allmänt åtal. Ett syfte med lagändringen
angavs uttryckligen vara att man ville undvika att polis- och åklagarmyndigheterna
användes för kostnadsfri inkassering av enskildas fordringar.

Har man emellertid, fortsätter ämbetet, accepterat grundtanken, alt upphovsrätten
i det moderna samhället är av den vikt, att den bör skyddas i
paritet med de gamla sakrätterna — och denna grundsyn är enligt ämbetets
mening riktig — synes det svårt att undgå att draga konsekvenserna
därav i åtalshänseende och ge målsägande!! möjlighet att påkalla det allmännas
ingripande vid kränkningar av rätten. Att målsäganden härigenom får till -fälle att använda polis- och åldagarinakten som påtryckningsmedel, när han
söker tillvarataga sina privata anspråk, förefaller ämbetet icke ägnat att
väcka några allvarliga betänkligheter. Ämbetet anför härom:

För en äldre uppfattning, som strängt höll isär, å ena sidan, straffpåföljder
och, å andra sidan, civila påföljder av brott, kunde måhända detta te
sig stötande. Utvecklingen har emellertid alltmera tenderat mot att minska
skillnaden mellan straff och skadestånd. Detta sammanhänger därmed, att
den moderna kriminalpolitiken — vilken ser som straffrättens uppgift att förebygga
brott — kommit att tillmäta skadeståndet en avsevärd brottspreveneran -

305

Kungl. Maj.ls proposition nr 17 år 1!)60

de effekt. (Jfr Strahl, Förberedande utredning angående lagstiftning på skadeståndsrättens
område, SOU 1950: 16 s. 154—155.) Ur kriininalpolitisk synpunkt
är det därför måhända det riktigaste, att målsägande!! skall ha en
sådan möjlighet att använda sig av polis- och åklagarmakten för att skaffa
sig gottgörelse. Härutöver må framhållas, att målsäganden i många fall icke
är ett större bokförlag eller en organisation utan upphovsmannen själv. I
dylika fall medför uppenbarligen de nuvarande åtalsreglerna ej sällan, att
det skydd, som rättsordningen avser att bereda åt upphovsmannen, blir otillfredsställande.
Ämbetet vill i detta sammanhang understryka, att polis- och
åklagarmakten har helt andra förutsättningar att genomföra en undersökning"
än en enskild målsägande, även om målsäganden har tillgång till advokathjälp.
Därtill kommer, att själva utförandet av talan efter rättegångsbalkens
genomförande blivit betydligt kostsammare än tidigare, något som
bl. a. visat sig däri, att den målsäganden tillerkända subsidiära åtalsrätten i
praktiken så gott som aldrig utövas.

På anförda skäl vill ämbetet icke i princip motsätta sig kommitténs förslag
att systemet med angivelsebrott införes.

Viss tvekan inför förslaget anmäles även av svenska tidningsutgivareföreningen,
som bl. a. understryker att detta kan medföra risk för utpressning.

Förslaget avstyrkes av Stockholms rådhusrätt, föreningen Sveriges landsfogdar
och svenska boktryckareföreningen; i avstyrkande riktning uttalar
sig också föreningen Sveriges stadsfiskaler. Stockholms rådhusrätt framhåller
inledningsvis, att på immaterialrättens område för närvarande gäller
att brottsligt intrång ligger under allmänt åtal allenast enligt varumärkeslagen
och lagen med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens, medan
enligt övriga författningar såsom patentförordningen, författarlagen, konstverkslagen,
lagen om rätt till fotografiska bilder samt lagen om skydd för
vissa mönster och modeller åtalsrätten är förbehållen målsäganden. I fortsättningen
framhålles, att det förut berörda lagrådsyttrandet i 1931 års lagstiftningsärende
alltjämt väger tungt; synpunkten att intresseorganisationerna
har möjlighet att tillvarataga upphovsmännens rätt har i dagens samhälle
än mer ökad betydelse. Rådhusrätten understryker vidare särskilt,
att brott av hithörande slag i hög grad är att betrakta såsom varande avprivat
natur; det förhåller sig säkerligen så, att straffet här visat sig ha underordnad
betydelse som sanktion. Enligt rådhusrättens erfarenhet framställes
endast i ungefär hälften av förekommande auktorrättsmål yrkande
om ansvar för påtalad kränkning. Ytterligare framhåller rådhusrätten, att
det av kommittén för dess förslag anförda skälet att man i görligaste mån
bör befria upphovsmannen från omfattande och kostsam utredning icke
utan vidare kan lämnas obeaktat men att detta skäl icke, med hänsyn till
det förut sagda, kan tillmätas någon avgörande betydelse. Rådhusrätten
finner det slutligen synnerligen betydelsefullt, att man tager hänsyn till hur
förlikningssituationen ter sig vid de båda olika åtalsregler om vilka bär är
fråga, och anför härom:

Därest bestämmelse om allmänt åtal gäller, torde åklagaren, sedan åtal
väckts, icke kunna nedlägga sin talan, om efter målets anhängiggörande
målsäganden och den tilltalade träffat förlikning. Målet måste alltså fort 20

llihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 17

306

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

sättas till dom, oaktat de enskilda parterna i inålet kunna ha intresse av att
så icke sker. Därest åter regeln om målsägandens exklusiva åtalsrätt gäller,
står förlikningsmöjligheten till buds för parterna ända fram till tiden för
domen, och uppgörelsen hindrar målets fortsättande. Såsom kommittén uttalat
äro tvister av upphovsrättslig natur sådana, att det ofta framstår såsom
önskvärt med förlikning, och rådhusrätten anser sig med stöd av vunnen
erfarenhet kunna göra det uttalandet, att domstolarna ha goda förutsättningar
att i sådana mål åvägabringa godvillig uppgörelse mellan parterna.

På grund av det anförda finner rådhusrätten mycket starka skäl tala för
att rätten till åtal alltjämt förbehålles åt målsäganden.

Några av de remissinstanser som i princip godtager förslaget, nämligen
Svea hovrätt, riksåklagarämbetet och Sveriges radio, anser att såsom förutsättning
för åtal bör gälla, utom att angivelse sker, att åtal finnes påkallat
ur allmän synpunkt. Svea hovrätt anser en begränsning
av åklagarens åtalsplikt önskvärd särskilt i fall, där upphovsmannens intresse
närmast är att göra ersättningsanspråk gällande. Vidare bör beaktas
fall, där ett straffrättsligt beivrande endast är ett enskilt intresse. Detta
torde i synnerhet gälla sådana kränkningar av den ideella rätten, som företer
likhet med ärekränkningsbrotten. I anslutning härtill erinras om att enligt
straffrättskommitténs förslag till brottsbalk för brott av sistnämnda
slag skall gälla en åtalsregel av nu förevarande innehåll. Slutligen anför
hovrätten att en sådan åtalsregel synes ändamålsenlig även av den anledningen,
att åtalseftergift enligt 20 kap. 7 § första stycket 1. rättegångsbalken
icke, om förslagets straffbestämmelser genomföres, kommer att kunna
ske för hithörande brott, eftersom strafflatituden upptager fängelse. Riksåklagarämbetet
framhåller, att det bör finnas möjlighet för åklagaren att
underlåta åtal i bagatellfallen; som exempel nämnes att ett filmbolag vid
en filminspelning av förbiseende använt en melodi utan tonsättarens tillstånd
men efter påpekande av felet förklarat sig berett att lämna skäligt vederlag
för utnyttjandet. Vid prövning huruvida åtal är påkallat ur allmän
synpunkt bör emellertid även eljest gärningsmannens vilja att bereda målsäganden
gottgörelse tillmätas stor betydelse. Den förordade regeln bör därför
jämväl kunna åstadkomma en viss arbetsbesparing för åklagaren.

Att åtalsplikten begränsas på angivet sätt förordas också av föreningen
Sveriges landsfogdar och föreningen Sveriges stadsfiskaler.

I anledning av kommitténs uttalande att målsägande, om kommitténs
förslag genomföres, i åtskilliga fall på grund av regeln i 22 kap. 2 § rättegångsbalken
kan få sina skadeståndsanspråk utförda geno
in åklagaren framhåller riksåklagarämbetet, att avsikten med berörda
stadgande är, att målsäganden skall kunna få sin talan utförd genom
åklagaren endast om hans anspråk är av mera enkel beskaffenhet och dess
bevakande genom åklagaren kan ske utan att det inkräktar på dennes Övriga
tjänsteåligganden. Dessa förutsättningar torde endast i undantagsfall
vara uppfyllda i fråga om skadeståndsanspråk av nu förevarande slag. Som
regel torde det alltså icke kunna begäras att åklagaren här skall föra måls -

307

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

ägandens skadeståndstalan. Uttalanden i samma riktning göres av hovrätlen
över Skåne och Blekinge, Stockholms rådhusrätt samt statsåklagarna i
Stockholm och Göteborg.

Beträffande det av kommittén i 30 § tredje stycket upptagna stadgandet
om talerätt vid överträdelse av testa mentarisk föreskrift
eller av stadgandet i 3 § hemställer svenska bokförläggareföreningen,
att orden »eller av stadgandet i 3 §s> utgår. Innan en
förläggare investerar kapital i utgivningen av bearbetningar av en avliden
författares verk, bör han ha möjlighet övertyga sig om att icke någon enskild
intressent kommer att göra invändningar mot utgivningen. Det skulle
han i många fall icke ha med den föreslagna avfattningen av stadgandet.
Den enligt 51 § efter författarens död anordnade övervakningen mot förvanskning
av litterära verk bör ur författarnas synpunkt kunna anses tillfyllest.
Intresserade anförvanter har alltid möjligheten att anmäla missförhållanden
till den övervakande myndigheten. Akademien för de fria konsterna
anser, att i fråga om byggnadsverk avliden upphovsmans intressen
bör tillvaratagas genom en institution, som har arkitektkårens förtroende.

I redaktionellt avseende anmärker Stockholms rådhusrätt, att orden
»brott mot 53 §» i tredje stycket av förevarande paragraf bör ersättas av
»brott mot denna lag».

Departementschefen. Intrång i upphovsrätt är för närvarande målsägandebrott;
det får åtalas endast av målsäganden. Kommittén föreslår nu att
sådant intrång göres till angivelsebrott, så att åklagare skall vara pliktig
att väcka åtal, då målsäganden gör angivelse.

Förslaget har lämnats utan principiella invändningar av det stora flertalet
remissinstanser; bl. a. har riksåklagarämbetet, som ägnat frågan en ingående
prövning, uttalat att ämbetet — med visst förbehåll till vilket jag återkommer
— icke vill motsätta sig denna lösning. Enligt min mening talar
också övervägande skäl för kommitténs förslag. Detta utgör en naturlig
konsekvens av grundtanken i den nya lagstiftningen att upphovsmannen
bör erhålla ett förstärkt skydd. Intrång i upphovsrätt kan ofta medföra
ekonomisk skada i samma utsträckning som vanliga förmögenhetsbrott och
då det gäller beivrande härav bör upphovsmannen eller hans rättsinnehavare
vara berättigad att erhålla det allmännas bistånd i samma utsträckning
som andra målsägande, vilka genom brott tillfogas förinögenhetsförlust.
Principiellt bör alltså gälla att ansvaret och kostnaderna för den utredning,
som är nödvändig i mål av förevarande beskaffenhet, pålägges det
allmänna. Ett särskilt skäl för denna ståndpunkt är att utredningen i hithörande
fall ofta är mera invecklad än vid vanliga förmögenhetsbrott och
att man kan befara att målsägandena av detta skäl ej sällan drager sig för
att själva inskrida. Att med nuvarande system sanktioner sålunda kan utebli
även vid allvarliga överträdelser är uppenbarligen otillfredsställande.
.lag kan i övrigt i denna del åberopa de skäl som kommittén och riksåklagarämbetet
anfört.

308 Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

Med hänsyn, till de speciella förhållandena inom förevarande rättsområde
bör emellertid, såsom kommittén föreslagit, allmänt åtal göras beroende av
angivelse. Några remissinstanser har ansett, att såsom förutsättning för allmänt
atal därjämte bör gälla att åtal finnes påkallat ur allmän synpunkt.
Främst avses härmed att bereda möjlighet att underlåta åtal i bagatellfallen.
I huvudsak torde man här ha sådana fall för ögonen, där den felande gjort
sig skyldig till oaktsamhet men denna är av lindrig art. Med departementsförslagets
standpunkt att straff endast skall inträda vid grov oaktsamhet behövs
dock icke någon särskild åtalsregel för detta fall. Det har också anförts,
att åtal borde kunna underlåtas vid vissa kränkningar där ett straffrättsligt
beivrande endast är ett enskilt intresse, varvid som exempel särskilt
nämnts intrång i den ideella rätten. Skyddet för författare och konstnärer
tillgodoser emellertid då det gäller den ideella rätten i betydande utsträckning
jämväl allmänna kulturella synpunkter och det torde endast
vara sällan som ett beivrande av intrång däri är enbart ett enskilt intresse.
Jag finner därför icke tillräckliga skäl att uppställa en åtalsregel av nu diskuterat
innehåll.

Enligt 22 kap. 2 § rättegångsbalken äger målsägande få sitt skadeståndsanspråk
utfört genom åklagaren, om det kan ske utan olägenhet och anspråket
ej finnes obefogat. Denna regel är självfallet också tillämplig vid
intrång i upphovsrätt. Vid prövning huruvida de angivna förutsättningarna
föreligger bör tydligtvis tillämpas samma normer som eljest.

I 30 § tredje stycket av sitt förslag har kommittén upptagit bestämmelse,
att överträdelse av sådan testamentarisk föreskrift som avses i lagrummets
andra stycke eller av stadgandet i 3 § städse må beivras av efterlevande
make, skyldeman i rätt upp- och nedstigande led, adoptant, adoptivbarn eller
syskon. En bestämmelse av detta innehåll, som i huvudsak lämnats utan
erinran vid remissbehandlingen, bör upptagas i förevarande paragraf. Svenska
bokförläggareföreningen har invänt, att de anhöriga ej bör äga talerätt
vid överträdelse av 3 §; skyddet enligt 51 § i förslaget bör här enligt föreningens
mening vara tillfyllest. Enligt min uppfattning har emellertid de
anhöriga ett berättigat intresse att kunna inskrida i hithörande fall.

Såsom kommittén föreslagit bör vidare i förevarande paragraf upptagas
stadgande, att överträdelse av förbud enligt 51 § anges till åtal av myndighet
som där sägs.

De regler som av kommittén föreslagits beträffande talan om åtgärder
avseende olagliga exemplar och om beslag synes ej ge anledning till erinran.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

309

8 KAP.

Lagens tillämpningsområde

60 §.

Paragrafen, som i sak överensstämmer med 60 § kommittéförslaget, bestämmer
det omedelbara tillämpningsområdet för lagens regler om upphovsrätt.

Gällande rätt. I gällande rätt återfinnes hithörande regler i 30 § författarlagen
och 23 § konstverkslagen. Enligt dessa regler är nämnda lagar i första
hand tillämpliga endast på verk av svensk medborgare samt på verk av utländsk
medborgare, vilket först utgivits här i riket. Bestämmelserna i lagarna
kan emellertid, under förutsättning av ömsesidighet, av Kungl. Maj :t
förklaras delvis eller helt och hållet gälla även verk av annat lands medborgare
samt verk, som först utgivits i samma land. I kravet på ömsesidighet
göres undantag för alster av konsthantverk och konstindustri.

Förordnande med avseende å utlandet har av Kungl. Maj :t meddelats senast
genom en kungörelse den 11 juni 1937 (nr 318). Förordnandet gäller
dels, på grund av Bernkonventionen, länderna inom Bernunionen och dels, i
anledning av ett år 1920 ingånget avtal med USA, detta land.

Kommittén. Kommittén framhåller, att man inom Bernunionen allmänt
fasthåller vid principen, att medlemsstaterna genom sin lagstiftning bereder
omedelbart skydd endast åt verk, vilka äger ursprung i det egna landet;
utsträckning av skyddet till utländska verk anses icke böra ske annorledes
än på grundval av ömsesidighet. Ett efter denna princip utformat stadgande,
som anger på vilka verk lagens bestämmelser om upphovsrätt skall
vara omedelbart tillämpliga, har av kommittén upptagits i första stycket
av förevarande paragraf. I överensstämmelse med gällande rätt har här till
en början nämnts verk av svensk medborgare och verk som först utgivits i
Sverige. Vidare har, i enlighet med vissa bestämmelser i Världskonventionen
om upphovsrätt och dess tilläggsprotokoll 1 ävensom i Förenta nationernas
flyktingkonvention, upptagits verk av den som har sitt hemvist i
Sverige samt verk av sådan statslös eller flykting, som här har sin vanliga
vistelseort. Slutligen har, enligt en bestämmelse i Bernkonventionens Brysseltext,
nämnts i Sverige utfört byggnadsverk samt konstverk, som infogats
i här belägen byggnad.

Kommittén framhåller, att nu berörda begränsning ej bör gälla i fråga
om bestämmelserna i 50 och 51 §§. I andra stycket har därför upptagits
stadgande att dessa paragrafer skall äga tillämpning på varje verk som sägs

i 1 §•

310

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

I 62 § har intagits bemyndigande för Kungl. Maj:t att, under förutsättning
av ömsesidighet, meddela föreskrifter om lagens tillämpning med avseende
å annat land.

Remissyttrandena. Sveriges ungdomsförfattareförening anser, att lagen
omedelbart bör vara tillämplig ej endast på verk som anges i förevarande
stadgande utan även på övriga på svenskt språk författade originalarbeten;
härigenom skulle framför allt den finlandssvenska litteraturen, som har
att kämpa med stora svårigheter, kunna beredas ett synnerligen välbehövligt
stöd från rikssvenskt håll.

Departementschefen. Sveriges ungdomsförfattareförening har föreslagit, att
till sådana verk av svenskt ursprung, på vilka lagens bestämmelser enligt
första stycket i förevarande paragraf skall vara direkt tillämpliga, skall
räknas alla på svenska språket författade original arbeten, oavsett var verket
först utgivits. Man har här särskilt avsett behovet att bereda skydd åt
den finlandssvenska litteraturen. Att för detta ändamål utvidga stadgandet
är emellertid ej erforderligt. Finland tillhör nämligen Bernunionen och
Sverige är således enligt Bernkonventionen pliktigt att bereda skydd åt där
utgivna arbeten oavsett hur förevarande stadgande utformas; detta sker genom
förordnande enligt 62 §.

Vissa redaktionella jämkningar i den av kommittén föreslagna lagtexten
torde böra vidtagas.

61 §.

Genom paragrafen, som motsvarar 61 § kommittéförslaget, regleras tilllämpningsområdet
för de i 5 kap. upptagna föreskrifterna.

Kommittén. Kommittén anför att här, liksom i 60 §, såsom grundläggande
princip bör gälla, att föreskrifterna är omedelbart tillämpliga endast på
sådana prestationer, som äger ursprung i Sverige; för utsträckning av skyddet
till förmån för utländska intressen bör fordras ömsesidighet. I första
hand bör föreskrifterna vara tillämpliga om den vars rätt är i fråga är
svensk medborgare eller har hemvist i Sverige eller är sådan statslös eller
flykting, som här har sin vanliga vistelseort. Där skyddet, såsom i allmänhet
är fallet beträffande grammofonskivor och liknande anordningar samt
radio- och televisionsutsändningar, tillkommer ett företag, bör krävas att
företaget är svenskt. En i enlighet härmed utformad regel har i kommitténs
förslag upptagits i paragrafens första punkt.

Enligt 60 § skyddas litterära och konstnärliga verk även då de först utgivits
i Sverige. I fråga om kataloger och reklamalster, som avses i 49 §,
synes det också kommittén, med hänsyn till den likhet som föreligger mellan
skyddet för sådana prestationer och skyddet för vissa slags litterära
och konstnärliga verk, berättigat att genomföra samma princip. Däremot
finner kommittén det mera tveksamt, om motsvarancte bör gälla i fråga om

311

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

inspelningar, som avses i 45, 46 och 48 §§. Kommittén hänvisar till de pågående
arbetena att genomföra en internationell reglering av hithörande
frågor och framhåller att man ännu ej kan bedöma vilka prestationer, som
härvid kommer att anses omedelbart hänförliga under de särskilda ländernas
lagstiftning. Innan en internationell lösning genomförts, synes det kommittén
försiktigast att begränsa skyddsreglernas tillämpning så, att de icke
i något fall gäller för utländska intressen. Med hänsyn till det anförda skall
enligt andra punkten i förevarande paragraf utgivning i Sverige medföra
tillämplighet av skyddsreglerna allenast såvitt angår arbete som i 49 § sägs.

Remissyttrandena. Den i stadgandet föreslagna principiella begränsningen
av det omedelbara tillämpningsområdet för skyddsföreskrifterna i 5 kap.
till prestationer, som äger ursprung i Sverige, har i allmänhet icke föranlett
erinran i remissvaren.

Sveriges radio framhåller, att man i förslaget vid fastställande av vilka
verk som skall anses ha ursprung i Sverige gått efter den skyddssökandes
nationalitet (nationalitetsprincipen). Vad angår de prestationer, som avses
i 45_48 §§, synes man dock i det internationella konventionsarbetet i all mänhet

förorda en annan princip, nämligen att skydd åtnjutes mom ett
land för sådana prestationer som företagits inom detta land, oavsett konstnärens
eller fabrikantens nationalitet (territorialitetsprincipen). Sveriges
radio föreslår, att sistnämnda princip lägges till grund för skyddet enligt
de angivna paragraferna. Härigenom skulle man undvika en framtida, besvärlig
omläggning av den svenska lagen på denna punkt; även av praktiska
skäl är denna princip att föredraga.

Svenska musikerförbundet anser, i överensstämmelse med sin uppfattning
om grunden för rättsskyddet för utövande konstnärer, att
ersättning vid offentlig återgivning av inspelningar och radioutsändningar
principiellt bör utgå även där prestationen är av utländskt ursprung. I avvaktan
på att frågan löses konventionsvägen, bör lagen innehålla föreskrift
om att för dylik prestation skall utgå samma ersättning som om prestationen
varit av inhemskt ursprung.

Svenska gruppen av the international federation of the phonographic
industry och Stockholms handelskammare har uttalat önskemål i fråga om
tillämpningsområdet för skyddsföreskrifterna beträffande g i a in m o f o nskivor;
härom hänvisas till 46 §.

Departementschefen. I fråga om tillämpningsområdet för bestämmelserna

i 45_48 §§ om skydd för utövande konstnärer, grammofonfabrikanter och

radioföretag synes i överensstämmelse med kommitténs förslag böra gälla
den upphovsrättsliga principen att skyddet i första hand begränsas till prestationer
med ursprung i Sverige; för utsträckning till förmån för utländska
intressen bör fordras ömsesidighet. Företrädare för grammofonindustrien
har gjort gällande, att tillämpningsområdet härigenom bleve alltför inskränkt
och att skyddet bör gälla samtliga grammofonskivor som omfattas

312

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

av de svenska grammofonbolagens verksamhet i Sverige, oavsett deras ursprung.
Det är dock en allmän uppfattning inom andra länder, där grammofonindustrien
åtnjuter likartade rättigheter, att skyddet icke bör gälla
för utländska intressen utan att ömsesidighet föreligger. Principen torde
anses ha värde som ett medel att förmå länder utan rättsskydd att vidtaga
åtgärder för att genomföra ett sådant. Den ligger också till grund för de
förslag till en internationell reglering av området som framkommit. Med
hänsyn till det anförda synes den böra upprätthållas även för svensk rätts
del.

Även svenska musikerförbundet har riktat kritik mot att skyddet för utländska
inspelningar gjorts beroende av ömsesidighet. Denna ståndpunkt
torde emellertid sammanhänga med förbundets uppfattning att ersättning
vid återgivning av inspelningar städse bör gå till de svenska musikernas
organisationer — oberoende av inspelningens ursprung — och torde icke
kunna göras gällande, om man, såsom enligt föreliggande förslag, principiellt
endast erkänner individuella ersättningsanspråk.

Då det gäller att fastställa vilka prestationer som skall anses ha ursprung
i Sverige, har kommittén ansett huvudregeln böra vara att man, liksom i
upphovsrätten, går efter den skyddssökandes nationalitet (nationalitetsprincipen).
I framkomna förslag till internationell reglering av ämnet synes
man emellertid numera allmänt vilja förorda en annan princip, nämligen
att skydd åtnjutes inom ett land för sådana prestationer som företagits
inom detta (territorialitetsprincipen). I praktiken leder de båda principerna
oftast till samma resultat. Med hänsyn till nämnda tendenser i det
internationella arbetet synes det emellertid, såsom Sveriges radio framhållit,
lämpligast att lägga territorialitetsprincipen till grund; att så sker har
också vid det nordiska upphovsrättsmötet 1957 förordats av de danska,
finska och svenska delegerade. Även av praktiska skäl är denna princip
att förediaga; den är bl. a. lättare att tillämpa, då det gäller prestationer av
flera samverkande konstnärer.

Vad beträffar skyddet för framställare av sådana kataloger och reklamalster,
som avses i 49 §, bör detta i enlighet med kommitténs förslag, som
vid remissbehandlingen lämnats utan erinran, följa samma tillämpningsregler
som det upphovsrättsliga skyddet.

62 §.

I paragrafen, som överensstämmer med 62 § kommittéförslaget, har upptagits
föreskrifter angående lagens tillämpning med avseende å utlandet.

Kommittén. Såsom framgår av 60 och 61 §§ skall lagens bestämmelser i
föi sta hand gälla endast till förmån för sådana verk och andra skyddade
prestationer, som äger ursprung i Sverige. För tillämpning med avseende å
utlandet skall liksom hittills krävas av Kungl. Maj :t, under förutsättning av
ömsesidighet, meddelat förordnande. I förevarande paragraf har kommittén
upptagit bemyndigande för Kungl. Maj :t i detta ämne.

313

Kungi. Maj:ts proposition nr 17 är 1960

Kommittén erinrar i detta sammanhang om att revisionen av den svenska
upphovsrättsliga lagstiftningen bl. a. avser att möjliggöra Sveriges anslutning
till Bernkonventionen i dess i Bryssel år 1948 reviderade lydelse samt
till Världskonventionen om upphovsrätt och dess tre tilläggsprotokoll. Med
stöd av den i förevarande paragraf lämnade fullmakten skall Kungl. Maj :t
äga utfärda härför erforderliga tillämpningsföreskrifter. I anslutning härtill
framhåller kommittén, att det vid 60 § nämnda avtalet mellan Sverige och
USA av år 1920 torde komma att ersättas av Världskonventionen i och med
att Sverige tillträder denna; konventionen har redan biträtts av USA.

Med stöd av bemyndigandet i förevarande paragraf skall Kungl. Maj:t
även kunna förklara de i 5 kap. upptagna föreskrifterna tillämpliga med
avseende å annat land, under förutsättning av ömsesidighet. Vad först angår
de till skydd för utövande konstnärer, grammofonfabrikanter och radioföretag
givna bestämmelserna (45—48 §§) är, såsom i motiveringen till
dessa anförts, en internationell konvention på området under arbete; de
nämnda bestämmelserna har anpassats efter hittills föreliggande utkast i
ämnet. Om en konvention genomföres, får, uttalar kommittén, närmare övervägas
huruvida den svenska lagstiftningen på området är så utformad, att den
möjliggör anslutning, eller om den för sådant ändamål kan behöva jämkas i
vissa avseenden. På grund av bemyndigandet skall Kungl. Maj:t i allt fall
äga möjlighet att med särskilda länder sluta de överenskommelser om ömsesidigt
skydd, som kan befinnas påkallade med hänsyn till svenska intressen.
Beträffande särskilt det i 47 § kommittéförslaget upptagna ersättningssystemet
erinrar kommittén om att en viss motsvarighet därtill finns i åtskilliga
västeuropeiska länder. Då systemet emellertid, såvitt angår de utövande
konstnärernas rätt, icke i något av dessa länder synes vara lagstadgat,
torde enligt kommitténs mening för närvarande saknas förutsättning
att meddela föreskrift om tillämpning av de svenska bestämmelserna med
avseende å annat land. Vad härefter angår skyddet i 49 § för kataloger
m. m. synes enligt kommitténs mening saknas förutsättningar att inga
överenskommelser med andra länder ån de nordiska.

I andra punkten av förevarande paragraf har kommittén upptagit stadgande,
att Kungl. Maj :t skall äga meddela föreskrift om tillämpning på
verk, som först utgivits av mellanfolklig organisation, samt på icke utgivet
verk, som dylik organisation äger utge. Stadgandet är föranlett av vissa
bestämmelser i Världskonventionens tilläggsprotokoll 2.

Remissyttrandena. I anslutning till sitt yttrande beträffande 46 § framför
svenska gruppen av the international federation of the phonographic industry
erinringar mot alt utsträckning av skyddet för grammofonskivor
till utländska produkter skall ske i den ordning som föreslagits i förevarande
stadgande. Skulle icke, såsom gruppen yrkat, skyddet förklaras
omedelbart gälla samtliga grammofonskivor som omfattas av de svenska
grammofonbolagens verksamhet i Sverige, synes det enklare och ändamålsenligare
med en bestämmelse, att grammofonskivor som framställts i annat

314

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

land skall åtnjuta skydd i Sverige enligt 46 och 47 §§ eller endera av dessa
paragrafer, om här framställda grammofonskivor åtnjuter motsvarande
skydd i berörda land. Det bör härvid icke ha någon betydelse, om sistnämnda
skydd åtnjutes på grund av bestämmelser i landets upphovsrättsliga lagstiftning
eller i dess lagstiftning mot illojal konkurrens eller eventuellt på
annat sätt, exempelvis genom privaträttsliga avtal mellan radion och grammofonbolagen
i landet.

Frågan beröres även av Sveriges industriförbund, som framhåller att möjligheterna
att med stöd av förevarande stadgande bereda skydd för utländska
inspelningar är i viss mån begränsade, eftersom lagstiftningen i åtskilliga
andra länder torde sakna motsvarighet till de rättsregler som nu föreslås
för Sveriges del. Förbundet ifrågasätter om icke ett vidgat rättsskydd skulle,
såsom i vissa andra länder, kunna åvägabringas genom lagstiftningen mot
illojal konkurrens och föreslår utredning härom.

Departementschefen. Såsom berörts vid 60 och 61 §§ bör lagens bestämmelser
om upphovsrätt och om denna närstående rättigheter gälla med avseende
å främmande stat endast på grundval av ömsesidighet. Prövningen
huruvida erforderliga förutsättningar för utsträckning av skyddet till annat
land föreligger bör, såsom kommittén föreslagit, ankomma på Kungl.
Maj :t. Bemyndigande för Kungl. Maj :t att meddela förordnande i ämnet har
upptagits i förevarande paragraf.

Grammofonindustrien har ansett att skyddet för grammofonskivor o. dyl.
bör gälla beträffande produkter från främmande stat redan då ömsesidighet
faktiskt föreligger; det skulle alltså icke erfordras förordnande av Kungl.
Maj :t. Tillräckliga skäl att här stadga annan ordning än eljest synes emellertid
icke föreligga.

Såsom förut berörts är avsett att Sverige, med genomförandet av den nya
lagstiftningen, skall ansluta sig till Bernkonventionen i dess i Bryssel år
1948 reviderade lydelse och till Världskonventionen om upphovsrätt. Denna
fråga torde komma att anmälas av chefen för utrikesdepartementet. Med
stöd av bemyndigandet i förevarande paragraf äger Kungl. Maj :t utfärda de
tillämpningsföreskrifter som blir erforderliga vid ett tillträde till konventionerna.

Även då det gäller det i 5 kap. stadgade skyddet för utövande konstnärer,
grammofonfabrikanter och radioföretag föreligger såsom tidigare berörts
planer på att åstadkomma en internationell reglering. I avvaktan på
genomförandet härav torde det vara lämpligt att Sverige ingår separata
överenskommelser med vissa länder såvitt angår skydd för utövande konstnärer
och grammofonindustrien. Vid prövning huruvida ömsesidighetskravet
i förhållande till visst land kan anses uppfyllt, bör det anses tillräckligt
att ett skydd likartat med det som nu föreslås för svensk rätts del faktiskt
beredes i detta land; det bör icke utgöra något hinder att den rättsliga
grunden eventuellt är en annan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1900

315

9 KAP.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

63—64 §§.

Paragraferna motsvarar 63—64 §§ kommittéförslaget.

Kommittén. I 63 § bör enligt kommitténs förslag upptagas bestämmelse om
tidpunkt för den nya lagens ikraftträdande och i 64 § stadgande, att genom
den nya lagen upphäves 1919 års författar- och konstverkslagar ävensom
gällande lagstiftning om tillfällig förlängning av skyddstid för litterära och
musikaliska verk»

Det må i detta sammanhang anmärkas, att konstverkslagen i sin 8 a § innehåller
vissa bestämmelser mot signaturförfalskning, vilka enligt kommitténs
mening icke bör överföras till nya lagen. Enligt första stycket första
punkten i detta lagrum gäller förbud mot att utan tillstånd av konstnären
själv anbringa hans signatur å konstverk. I andra punkten stadgas, att om
verk av grafisk konst är tillkommet genom avtryck från platta av metall,
sten, trä eller annat material, signering ej må av annan verkställas, andå att
konstnären därtill samtyckt. Enligt andra stycket må å efterbildning av
konstverk ej i något fall konstnärens signatur anbringas på sådant sätt, att
därav kan uppkomma förväxling mellan efterbildningen och originalverket.
Kommittén uttalar, att bestämmelserna i första stycket första punkten och
i andra stycket i huvudsak förlorat självständig betydelse sedan år 1948 i
12 kap. 5 § strafflagen införts en allmän straffbestämmelse mot signaturförfalskning.
Piörande specialregeln i första stycket andra punkten om s. k.
grafiska blad anför kommittén, att denna får ses mot bakgrunden av vissa
missförhållanden vid tiden för regelns tillkomst. I förarbetena framhölls, att
det i ett eller annat fall förekommit att etsade och graverade plåtar av konstnären
överlåtits med generell rätt till reproduktion och att konstnären därvid
även lämnat förvärvaren rätt att signera avtrycken. Ur synpunkten av allmänhetens
intresse syntes det nödigt, att varje rättsverkan frånkändes en dylik
förhandsöverlåtelse av signeringsrätten. Enligt kommitténs mening har
förfaranden av nu berört slag emellertid utgjort en tidsföreteelse originaltrogna
exemplar av etsningar och andra grafiska blad framställes i vara dagar
genom fotografiska reproduktionsmetoder — och något praktiskt behov
av att bibehålla den nuvarande specialregeln, som gäller framställning med
hjälp av originalplåtar o. dyl., torde därför enligt kommitténs mening knappast
föreligga.

Remissyttrandena. Statens konstråd kan icke dela kommitténs uppfattning
att specialregeln rörande grafiska blad skulle ha förlorat praktisk betydelse.
Det finns alltjämt en urskiljbar skillnad mellan ett grafiskt blad, som

316

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

framställts genom avtryck från originalplattan, och en fotografisk reproduktion
av ett sådant blad. Även om denna skillnad endast kan uppfattas vid
en mer eller mindre ingående expertundersökning, är det dock den som gör
att den s. k. originalgrafiken kan behålla sitt värde på konstmarknaden. Uteslutet
är därför ingalunda, att det just är det i specialregeln uppställda förbudet
mot överlåtelse av signeringsrätt, som gjort det möjligt för kommittén
att beteckna sådana överlåtelser som en lidsföreteelse, att förbudet med
andra ord haft och alltjämt har den därmed avsedda effekten. Det synes
dock konstrådet tveksamt huruvida förbudet lämpligen bör bibehållas i en
ny lag om upphovsrätt till bl. a. konstnärliga verk. Systematiskt innebär det
en ofoimlighet att i en lag, som är avsedd att reglera konstnärernas rättigheter,
även stadga ett mot dem riktat förbud. Enligt konstrådets mening
måste ett förfarande i strid mot det nu gällande förbudet anses innebära ett
visst mått av oärlighet mot den konstköpande allmänheten, nära besläktat
med sådant vilseledande, som enligt 21 kap. 1 och 2 §§ strafflagen föranleder
straff för bedrägeri eller bedrägligt beteende. Att upphäva straffet för förfarandet
och alltså göra detta tillåtligt synes konstrådet motbjudande.

Departementschefen. Den nya lagen torde böra träda i kraft den 1 juli
1960.

En särskild bestämmelse synes påkallad beträffande stadgandet i 51 § om
rätt för domstol att efter upphovsmannens död meddela förbud mot att ett
verk återges på ett sätt som kränker den andliga odlingens intressen. Såvitt
gäller återgivande i tryckt skrift bör stadgandet, i enlighet med vad jag i det
följande kommer att föreslå, kompletteras med en ändring av tryckfrihetsförordningen.
I nämnda del bör stadgandet därför ej träda i kraft, förrän berörda
ändring genomförts. Lämpligt synes vara att ikraftträdandet göres beroende
av särskilt förordnande därom av Kungl. Maj :t.

Den nya lagen ersätter 1919 års författar- och konstverkslagar, som alltså
bör upphävas. Detsamma gäller lagen den 14 december 1956 (nr 590) om
skydd för vissa kartor samt lagen den 1 mars 1957 (nr 32) om tillfällig förlängning
av skyddstid för litterära och musikaliska verk.

Såsom kommittén anfört saknas efter revisionen av strafflagens bestämmelser
om förfalskningsbrott anledning att bibehålla bestämmelserna i 8 a §
konstverkslagen mot förfalskning av signatur å konstverk in. m. Vad angår
det i samma paragraf upptagna förbudet mot överlåtelse av signeringsrätt
beträffande grafiska blad har kommittén jämväl föreslagit att någon
motsvarighet ej skall upptagas i nya lagen, enär förbudet numera knappast
torde ha någon praktisk betydelse. Statens konstråd har på denna punkt givit
uttryck åt en annan uppfattning och framhållit, att det måhända just är det
gällande förbudet som medfört att icke önskvärda förfaranden på området
numera icke förekommer i nämnvärd omfattning. Såsom även konstrådet anfört
skulle det emellertid vara oformligt att upptaga en bestämmelse i ämnet
i förevarande lag, och en särlagstiftning bör enligt min mening genomföras,
först om ei farenheten adagalägger att behov därav verkligen föreligger.

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

317

65—67 §§.

Paragraferna överensstämmer i huvudsak med 65—67 §§ kommittéförslaget.

Kommittén. Inom kulturländerna är det, framhåller kommittén, en allmänt
antagen grundsats, att nya lagar på upphovsrättens område principiellt tilllämpas
på samtliga verk, alltså även på sådana som tillkommit före den nya
lagen. Med ett i någon mån missvisande uttryck säges den upphovsrättsliga
lagstiftningen äga tillbakaverkande kraft. Principen, som redan är erkänd
i svensk rätt, bör enligt kommitténs mening läggas till grund för övergångsbestämmelserna
till den nu föreslagna lagen. Ett stadgande av denna innebörd
har upptagits i 65 §.

Regeln innebär bl. a., att där den nya lagen utvidgar tillämpningsområdet
till förut oskyddade objekt, skydd kommer att åtnjutas för sådana, även
om de tillkommit före ikraftträdandet. Vidare blir de nya bestämmelserna
om rättens innehåll tillämpliga även på äldre verk. Motsvarande gäller angående
beräkning av skyddstidens längd; efter den nya lagens ikraftträdande
avgöres frågan, hur länge ett visst verk är skyddat, städse med ledning
av dess bestämmelser härom. Det sist sagda innebär, att skyddet kommer
att återupplivas för vissa verk, som enligt nuvarande bestämmelser redan
hunnit bli fria eller kommer att bli fria före den nya lagens ikraftträdande;
på grund av lagstiftningen om provisorisk förlängning av skyddstiden gäller
detta dock i huvudsak endast andra verk än litterära och musikaliska. Kommiltén
framhåller, att det kan diskuteras om man bör godtaga ett sådant
återupplivande; det kan invändas att ett dylikt kan medföra svårigheter för
lojala företag för utnyttjande av ett verk, vilka planerats eller påbörjats med
den utgångspunkten att verket vore fritt. Enligt kommitténs mening är detta
emellertid en specialfråga, som bör lösas genom särskilda övergångsbestämmelser.
För sådana fall, då vid lagens ikraftträdande ett verk icke är föremål
för utnyttjande och förberedelser därtill ej heller vidtagits, synes hinder
ej föreligga att återuppliva upphovsmannens rätt för den tid, som återstår
av normal skyddstid enligt den nya lagen. Enligt kommitténs mening bör
alltså icke i förevarande avseende stadgas något undantag från regeln i 65 §.

Kommittén uttalar vidare, att exemplar som framställts före ikraftträdandet
bör fritt få spridas och visas. Dock bör även beträffande sådana exemplar
tillämpas vad i 23 § kommittéförslaget stadgas om uthyrning av exemplar
av musikaliskt verk och om bemyndigande för Kungl. Maj:t att föreskriva
om viss avgift. Ett stadgande av förevarande innehåll bar av kommittén
upptagits i 66 §.

Slutligen behandlar kommittén den förut berörda frågan om spccialbestämmelser
till skydd för sådana företag som vid lagens ikraftträdande redan
påbörjat verksamhet för utnyttjande av ett visst verk, vilket dessförinnan
var fritt men efter ikraftträdandet blir skyddat. Kommittén framhåller, att
regler i ämnet av olika skäl bör begränsas till verksamhet för mångfaldigande

318

Kungi. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

och att de bör utformas schematiskt. Enligt dess mening bör principen vara,
att om verksamheten vid ikraftträdandet resulterat i framställning av trycksatser,
klichéer, formar eller andra hjälpmedel, som kan användas endast
för mångfaldigande av visst verk, dessa hjälpmedel fritt får användas för
sitt ändamål. Att företagaren under obegränsad tid skulle ha rätt att använda
hjälpmedlen skulle emellertid enligt kommitténs mening kunna föranleda
missbruk. Rätten bör därför endast gälla under viss tid, förslagsvis ett
år. Beträffande spridning av exemplar som framställts under övergångsfristen
bör 66 § äga motsvarande tillämpning. Bestämmelser med det innehåll
som nu angivits har av kommittén upptagits i 67 §. Då det förklaras
fritt att i vissa fall använda hjälpmedel för mångfaldigande, avses härmed
i första hand att verksamheten får bedrivas utan eljest erforderligt tillstånd.
Är fråga om framställning, som på grund av den nya lagens regler om
s. k. tvångslicens i vissa fall må företagas utan tillstånd men mot skyldighet
att till upphovsmannen utge ersättning, innebär stadgandet att sådan ersättning
ej behöver erläggas.

Remissyttrandena. Svenska försäljnings- och reklamförbundet anser, att
den nya lagen i princip icke bör få tillbakaverkande kraft när det gäller alster,
vilka varit skyddade genom tidigare lagstiftning; endast i fråga om skyddstidens
längd synes ett undantag böra göras från denna princip. Länsstyrelsen
i Uppsala län ifrågasätter om skydd bör återupplivas för verk, som redan
hunnit bli fria eller kommer att bli fria före den nya lagens ikraftträdande;
har ett verk blivit fritt, synes det av principiella skäl knappast lämpligt
att förfoganderätten däröver åter underkastas inskränkande bestämmelser.
Även svenska tidningsutgivareföreningen och svenska slöjdföreningen
anmäler tvekan mot förslagets ståndpunkt i denna del.

Svenska bokförläggareföreningen anser att fristen för användning av trycksatser
in. m. bör göras avsevärt mycket längre än ett år. Särskilt i fråga om
skolböcker, där trycksatserna ofta hålles stående längre tid, förefaller det
betydelsefullt att den prisfördyring den nya lagen kommer att medföra först
successivt får göra sig gällande. Även övergångsbestämmelserna till 1919
års lagar innehöll regler om rätt att använda redan framställda klichéer och
andra hjälpmedel för mångfaldigande, men någon tidsinskränkning stadgades
då icke. Svenska försäljnings- och reklamförbundet finner en övergångstid
av fem år vara ett absolut minimum. Svenska boktryckareföreningen menar
att någon tidsbegränsning icke bör stadgas; fristen bör i varje fall icke
understiga 10 år. Mot en tidsbegränsning uttalar sig också svenska slöjdföreningen
och svenska tidningsutgivareföreningen.

Departementschefen. I enlighet med vad som är allmänt godtaget inom den
upphovsrättsliga lagstiftningen bör den nya lagen i princip äga tillämpning
jämväl med avseende å litterärt eller konstnärligt verk, som tillkommit före
ikraftträdandet. Det kan visserligen diskuteras, om man i fall då den nya
lagen stadgar längre skyddstid än som nu gäller, bör draga även den kon

Kungl. Mnj.ls proposition nr 17 år 1960

319

sekvensen av berörda princip, att skyddet återupplivas för verk vilka enligt
gällande skyddstidsbestämmelser hunnit bli fria men som enligt de nya bestämmelserna
alltjämt skulle vara skyddade. Jag finner emellertid i likhet
med det stora flertalet remissinstanser övervägande skäl tala för kommitténs
ståndpunkt att man bör likställa dessa fall med sådana, då förut helt oskyddade
objekt föres in under skyddet.

Även i övrigt biträder jag i huvudsak kommitténs förslag. Sista punkten
i 66 § om uthyrning av exemplar av musikaliskt verk bör dock modifieras
med hänsyn till den avfattning som 23 § erhållit i departementsförslaget.
Vad angår den i 67 § angivna fristen för användning av äldre trycksatser
m. m. har flera remissinstanser ansett att någon tidsbegränsning ej bör
gälla eller att fristen i varje fall bör göras avsevärt längre än ett år. Tidsbegränsning
synes emellertid erforderlig för att förebygga missbruk och av
samma skäl bör fristen icke göras alltför lång. Den synes dock böra vara
något längre än kommittén föreslagit och jag vill för min del förorda att den
bestämmes till två och ett halvt år eller till utgången av år 1962.

68 §.

Paragrafen överensstämmer med 68 § kommittéförslaget.

Kommittén. Enligt 5 § författarlagen skall utgivare av tidning, tidskrift
eller annat verk, som består av självständiga bidrag från särskilda medarbetare,
anses såsom författare till verket som en helhet betraktat; är utgivare
till sådant samlingsverk ej känd, betraktas verkets förläggare såsom
utgivare. Bestämmelserna har ej bibehållits i förslaget; enligt 5 § däri
gäller att den som sammanställt verket städse är ursprunglig bärare av rätten.
Kommittén framhåller, att om särskild övergångsbestämmelse ej meddelades,
här i ett eller annat fall kunde uppstå rättsförluster. I första stycket
av förevarande paragraf har kommittén därför upptagit stadgande att beträffande
här avsedda verk, som utgivits före den nya lagens ikraftträdande,
upphovsrätt enligt 5 § skall tillkomma utgivaren eller, om han ej är känd,
förläggaren.

I fråga om skyddstiden innebär stadgandet att denna skall vara 50 år från
utgivarens eller förläggarens dödsår. Har såsom utgivare angivits offentlig
undervisningsanstalt eller akademi eller ock bolag, förening eller annan samfällighet
eller om, där utgivare ej är känd, dylik samfällighet är förläggare,
bör skyddstiden enligt kommitténs mening, i anslutning till äldre rätt, beräknas
på samma sätt som för anonyma och pseudonyma verk. En bestämmelse
härom har upptagits i paragrafens andra stycke.

Remissyttrandena. Publicistklubben inlägger en bestämd gensaga mot att
upphovsrätt till tidningar och andra hithörande alster förklaras tillkomma
utgivaren. Termen torde i allmänhet åsyfta ansvarige utgivaren enligt tryckfrihetsförordningen,
men det kan knappast komma i fråga att upphovsrätt

320

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

till en tidning skall tilläggas den som händelsevis varit ansvarig utgivare för
tidningen. Svenska tidningsutgivareföreningen förutsätter att med utgivare
i förevarande fall menas tidningens ägare. 1 övrigt hänvisas till dessa remissinstansers
yttranden vid 5 §.

Departementschefen. Med anledning av vad publicistklubben och svenska
tidningsutgivareföreningen anfört vill jag understryka, att det här endast är
fråga om att övergångsvis fastslå gällande rättsläge. Stadgandet torde böra
utformas i överensstämmelse med kommitténs förslag.

69 §.

Paragrafen motsvarar 69 § första stycket kommittéförslaget.

Kommittén. Den nya lagens bestämmelser om förlagsavtal och om vissa
andra former för överlåtelse av upphovsrätt är, liksom de allmänna bestämmelserna
om sådan överlåtelse i 27—29 §§, delvis av annat innehåll än motsvarande
föreskrifter i gällande rätt och är i andra fall helt nya. Kommittén
uttalar att de nya bestämmelserna enligt allmänna rättsgrundsatser principiellt
icke bör användas på avtal om överlåtelse som tilikommit dessförinnan.
Såsom huvudregel bör därför gälla, att äldre lag skall tillämpas på
dessa. Dock bör 29 § lända till efterrättelse även i fråga om sådant avtal;
beträffande stadganden av denna typ brukar retroaktiv verkan allmänt föreskrivas.
Bestämmelser i angivna hänseenden har i kommitténs förslag
upptagits i 69 § första stycket.

I andra stycket har föreslagits stadgande, att i fall då överlåtelse av upphovsrätt
innefattar sådan utvidgning av rätten, som sker genom den nya
lagen, överlåtelsen i denna del skall vara giltig allenast såframt vid överlåtelsen
utvidgningen blivit bestämt angiven och kunnat bedömas vara sannolik.
Stadgandet står i överensstämmelse med principen i 27 § andra stycket
kommittéförslaget.

Remissyttrandena. Mot bestämmelsen i andra stycket framföres erinringar
i några remissyttranden. Svenska bokförläggareföreningen framhåller, att
stadgandet bl. a. skall tillämpas pa den föreslagna förlängningen av skyddstiden
från 30 till 50 år. Enligt föreningens mening är det orimligt, att överlåtelse
av rätt under den förlängda skyddstiden för att kunna godkännas
skall ha blivit bestämt angiven. Föreningen hemställer därför att stadgandet
uteslutes; detta är så mycket mer påkallat, som dess syfte tillräckligt torde
kunna tillgodoses genom rimlig jämkning med stöd av bestämmelserna i
förslagets 29 §. I föreningens yrkande instämmer Stockholms handelskammare.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund befarar, att stadgandet under en
längre övergångstid kan medföra kaotiska förhållanden särskilt för konstindustrien.
Genom den föreslagna förlängningen av skyddstiden kommer åt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

321

skilliga bruksföremål o. dyl., vilkas skydd enligt nu gällande rätt upphört eller
snart upphör, att få skyddet återupplivat eller förlängt för avsevärd tid. Industriföretagen
har säkerligen icke varit så förutseende, att de tecknat sådana
avtal med sina konstnärer att överlåtelse av den nu aktuella utvidgningen
av rätten blivit »bestämt angiven». Upphovsmannen respektive hans
rättsinnehavare skulle därför efter den nya lagens ikraftträdande eller kort
tid därefter kunna förbjuda vederbörande företag att i fortsättningen tillverka
varan och kunna överlåta tillverkningen på en konkurrent. Företagen
har emellertid ett berättigat intresse att behålla upphovsrätten till sina produkter.
Samma synpunkter torde även gälla på andra områden. I anslutning
till sitt förslag vid 27 § föreslår styrelsen att frågan löses på det sättet, att
den som ursprungligen förvärvat verket skall ha en ovillkorlig option att förvärva
den rätt som utvidgningen avser men att han skall vara skyldig att
erlägga ersättning härför.

Departementschefen. Stadgandet i kommittéförslagets första stycke synes
ej ge anledning till erinran. Däremot bör andra stycket, av samma skäl som
anförts för uteslutning av 27 § andra stycket kommittéförslaget, ej upptagas
i lagen.

Något behov av sådana bestämmelser om optionsrätt, som advokatsamfundets
styrelse förordat, har ej ansetts föreligga vid tidigare genomförda revisioner
av upphovsrätten, ehuru även genom dessa i olika hänseenden införts
skydd för objekt som dessförinnan kunnat vara fria. Enligt min mening
är ej heller anledning antaga, att de ändringar som nu föreslås skulle medföra
behov i detta hänseende.

70 §.

Paragrafen överensstämmer i sak med 70 § kommittéförslaget.

Kommittén. Enligt 10 § tredje stycket konstverkslagen gäller, att om porträttbild
utförts efter beställning, den ej må efterbildas utan tillstånd av
beställaren eller, efter dennes död, av hans efterlevande make och arvingar.
Någon motsvarighet till regeln har icke upptagits i förslaget; det har ansetts
riktigare, att beställaren här skyddar sina intressen genom uttryckligt förbehåll.
Då sådant förbehåll hittills icke varit erforderligt i något fall, bör
emellertid enligt kommitténs mening i övergångshänseende stadgas, att äldre
porträtt icke får efterbildas utan beställarens tillstånd.

Departementschefen. Det föreslagna stadgandet har lämnats utan erinran
i yttrandena och torde böra upptagas i lagen.

VI §•

Paragrafen motsvarar 71 § och 72 § första stycket kommittéförslaget.

21 llilumg till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 17

322

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

Kommittén. Kommittén har i 71 § upptagit stadgande, att bestämmelserna
i 65—67 §§ skall äga motsvarande tillämpning med avseende å rättighet, som
skyddas genom föreskrift i 5 kap. Vad angår utövande konstnärer och grammofonfabrikanter
(45—47 §§) skall skyddet mot kopiering av inspelningar
och rätten till ersättning för grammofonmusik i radio sålunda kunna göras
gällande även beträffande inspelningar, som tillkommit före den nya lagen.
Den som redan framställt kopior — grammofonskivor, filmband o. s. v. —
av en enligt den nya lagen skyddad inspelning skall emellertid äga fritt
sprida dessa, och den som förfärdigat exempelvis en matris för tillverkning
av grammofonskivor, återgivande ett visst framförande, skall äga använda
denna för framställning under viss övergångstid samt sprida sålunda framställda
exemplar. I fråga om radioutsändningar (48 §) saknar övergångsbestämmelserna
praktisk betydelse. Beträffande kataloger och reklamalster
(49 §) innebär bestämmelserna, att skyddet mot eftergörande åtnjutes även
för arbeten som tillkommit före den nya lagen; dock får den som redan
lramställt exemplar av sådana arbeten fritt sprida dessa, och den som tillverkat
klichéer o. s. v. för dylik framställning får använda dessa för avsett
ändamål under viss övergångstid samt sprida sålunda framställda exemplar.

I 72 § första stycket har kommittén föreslagit en övergångsbestämmelse
rörande föreskrifterna i 45 § i vad dessa innebär reglering av avtal om inspelning
av utövande konstnärs framträdande. Enligt kommitténs mening
bör här, liksom beträffande avtal om överlåtelse av upphovsrätt, gälla principen
att bestämmelserna icke skall äga tillämpning på avtal som tillkommit
före den nya lagen; dock bör även här göras undantag för 29 §. I enlighet
med denna ståndpunkt uttalas i det föreslagna stadgandet, att 69 §
första stycket skall äga motsvarande tillämpning beträffande äldre inspelningsavtal.

Till 72 § andra stycket kommittéförslaget har förts stadgande, att avtal,
varigenom utövande konstnär före ikraftträdandet förfogat över rätt till ersättning
enligt 47 §, skall vara utan verkan. Kommittén framhåller, att möjligheterna
av en sådan rätts införande i regel måste ha legat helt utanför
vad parterna kunnat räkna med. I överensstämmelse med den i 27 § andra
stycket kommittéförslaget angivna principen bör därför rättsverkan frånkännas
sådana överlåtelser.

Remissyttrandena. Beträffande 71 § framhåller svenska tidningsutgivareföreningen,
att skyddet för reklamalster — som avstyrkes av föreningen
— i varje fall ej bör tillämpas på arbeten som tillkommit före den
nya lagen.

I anslutning till 72 § uttalar konsertföreningen i Stockholm, att det beträffande
äldre inspelningar är nödvändigt att frågan om fördelning
mellan flera medverkande artister (orkestrar, ensembler o. dyl.) av ersättning
enligt 47 § i förslaget avgöres av skiljenämnd eller liknande organ enligt
52 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

323

Departementschefen. De av kommittén i 71 § och 72 § första stycket föreslagna
övergångsbestämmelserna rörande föreskrifterna i 5 kap. synes ej
föranleda erinran. Anledning att, såsom yrkats i ett remissvar, uppställa
särskilda övergångsregler rörande reklamalster föreligger enligt min mening
icke.

I sitt förslag har kommittén i 72 § andra stycket upptagit stadgande, att
avtal varigenom konstnären före ikraftträdandet förfogat över rätt till ersättning
enligt 47 §, skall vara utan verkan. Då såsom kommittén framhållit
möjligheten av en sådan rätts införande i regel måste ha legat helt utanför
vad parterna räknat med, bör också dylika överlåtelser i allmänhet icke
äga verkan. Det kan emellertid förutsättas att konstnärerna för tillvaratagande
av sina rättigheter kommer att överlåta dessa på organisationer, och
en överlåtelse av detta speciella slag måste självfallet vara giltig även om
den ingås före ikraftträdandet. Den av kommittén föreslagna regeln går därför
för långt. Enligt min mening erfordras knappast någon särskild regel i
ämnet. Det behov av rättsskydd som finns torde i tillräcklig grad vara tillgodosett
genom jämkningsregeln i 29 §. Det föreslagna stadgandet har därför
fått utgå.

I ett yttrande har framhållits att beträffande äldre inspelningar frågan
om fördelning mellan flera medverkande artister av ersättning enligt 47 §
bör avgöras i den ordning som anges i 52 §. Det torde emellertid kunna förutsättas
att dylika spörsmål kommer att lösas organisationsvägen, och lagbestämmelser
i ämnet synes icke var erforderliga.

Förslaget till lag om rätt till fotografisk bild

Kommittén. Av skäl som anförts vid 10 § i förslaget till lag om upphovsrätt
till litterära och konstnärliga verk har kommittén ansett bestämmelser om
skydd för fotografier alltjämt böra upptagas i en särskild lag, vilken omfattar
samtliga fotografier, oberoende av deras art eller kvalitet; i enlighet
härmed har fotografier generellt undantagits från tillämpningsområdet för
lagen om upphovsrätt. En förutsättning för denna lösning har ansetts vara,
att de fotografirättsliga reglerna utformas så, att de tillgodoser det skyddsbehov
som gör sig gällande för de kvalificerade fotografiernas del. Kommitténs
förslag till ny lagstiftning på området innebär därför, att reglerna närmats
till de upphovsrättsliga skyddsföreskrifterna och i väsentliga avseenden
erbjuder samma skydd som dessa; den viktigaste avvikelsen är, att
skyddstiden för fotografier alltjämt ansetts böra sättas kortare än för litterära
och konstnärliga verk.

Förslaget har rubricerats Lag om rätt till fotografisk bild. Vid dispositionen
bär följts samma principer som i förslaget till lag om upphovsrätt. Då
reglerna hänför sig till en enda typ av skyddsobjekt, har de emellertid kun -

324

Kungl. Maj.is proposition nr 17 år 1960

nät göras enklare än i sistnämnda förslag och deras antal har kunnat inskränkas.
Någon indelning i kapitel har icke ansetts nödvändig.

De inledande bestämmelserna i kommitténs förslag behandlar rättens föremål,
subjekt och innehåll (1—2 §§). Efter ett par stadganden, upptagande
en presumtionsregel och en bestämning av det i förslaget använda begreppet
»offentliggjord fotografisk bild» (3—4 §§), följer en rad bestämmelser
om inskränkningar i rätten. Sålunda ges regler om framställning för enskilt
bruk (5 §), om fotokopiering inom arkiv och bibliotek (6 §) samt om rätt
att återge fotografier i kritisk eller vetenskaplig framställning (7 §) och i
skolböcker m. in. (8 §). Särskilda bestämmelser meddelas om visning av
fotografier (9 §) och om beställningsarbeten (10 §). Hithörande föreskrifter
avslutas med ett stadgande om rätt att återge fotografier i rättsvårdens och
den allmänna säkerhetens intresse (11 §). Följande paragraf innehåller en
regel om skyddstiden (12 §). Efter en bestämmelse, som behandlar i vilken
ordning vissa ersättningsfrågor skall avgöras (13 §), följer ansvars- och skadeståndsregler
samt vissa processuella föreskrifter (14—19 §§). I en särskild
paragraf stadgas om lagens tillämpningsområde (20 §). Förslaget avslutas
med övergångsbestämmelser.

Remissyttrandena. Såsom vid 10 § i förslaget till lag om upphovsrätt anförts
har det stora flertalet remissinstanser godtagit kommitténs ståndpunkt,
att skyddet för fotografier bör regleras i en särskild lag. Kommitténs förslag
till lag i ämnet har i allmänhet icke föranlett mera principiella invändningar.
Svenska tidningsutgivareföreningen, svenska annonsörers förening och föreningen
svenska affischtecknare anser emellertid att förslaget ger ett alltför
vidsträckt skydd; sistnämnda förening ifrågasätter om detta lagstiftningsområde
icke borde bli föremål för omprövning.

Av de remissinstanser, som anser att kvalificerade fotografier bör skyddas
i upphovsrätten, menar konsultativa reklambyråers förbund att ny lagstiftning
för övriga fotografier icke är erforderlig; förbundet finner det synnerligen
angeläget att gällande fotografilag bibehålies oförändrad. Även Stockholms
handelskammare ifrågasätter om icke denna lag erbjuder tillräckligt
skydd. Övriga hithörande remissinstanser gör ej mera principiella invändningar
mot kommitténs förslag.

Departementschefen. Såsom jag anfört vid 10 § i förslaget till lag om upphovsrätt
har jag funnit övervägande skäl tala för att man, i likhet med vad
kommittén föreslagit, låter lagstiftningen om rätt till fotografisk bild uttömmande
reglera rätten till alla slags fotografier, alltså även sådana kvalificerade
bilder som i princip kan jämställas med de inom upphovsrätten skyddade
verken. En förutsättning för denna lösning är att fotografilagstiftningen
utformas så, att den erbjuder tillräckligt skydd även för de kvalificerade
alstren. Reglerna bör därför, såsom kommittén förordat, i olika hänseenden
närmas till de upphovsrättsliga.

Kommitténs med angivna utgångspunkt upprättade förslag har i allmän -

Kungi. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

325

het icke mött principiella erinringar vid remissbehandlingen och bör enligt
min mening läggas till grund för lagstiftning i ämnet. Endast vissa smärre
jämkningar torde påkallas.

1 §•

I paragrafen, som överensstämmer med 1 § första stycket kommittéförslaget,
behandlas fotografirättens föremål och innehåll.

Gällande rätt. Enligt 1 § gällande fotografilag skyddar lagens bestämmelser
rätten till bild, som framställts genom fotografi. Till fotografi hänföres
jämväl annat, fotografi liknande förfarande. Enligt 2 § har den som framställt
en fotografisk bild uteslutande rätt att genom fotografi mångfaldiga
den. Fotografen har även uteslutande rätt att genom kinematografi offentligen
förevisa av honom framställda fotografiska bilder. Såsom kinematografi
anses jämväl annat, kinematografi liknande förfarande.

Kommittén. I kommitténs förslag bar såsom föremål för rätten angivits
fotografisk bild. Med uttrycket får, uttalar kommittén, i överensstämmelse
med tekniskt språkbruk förstås bild, som uppkommit genom inverkan av
ljus på därför känsliga ämnen. I allmänhet är fråga om synligt ljus, men
även bilder som uppkommit under inverkan av annan strålning, såsom ultraröd
eller ultraviolett sådan, röntgenstrålar o. s. v., är att hänföra under lagen.
Vanligen upptages bilden på ett negativ av glas eller celluloid. Med hjälp
av negativet framställes färdiga bilder genom fotokemiskt förfarande (vanliga
kopior, förstoringar, diapositiv o. s. v.). Negativet kan vidare läggas
till grund för framställning av bilder genom fotomekaniskt förfarande (ljustryck,
djuptryck, autotypi, fototypi o. s. v.). Oberoende av framställningssättet
utgör de färdiga bilderna ur rättslig synpunkt mångfaldigade exemplar
av den fotografiska bild, som upptagits på negativet, och åtnjuter på grund
härav samma skydd som tillkommer denna; kommittén hänvisar här till vad
som i det följande anföres om rättens innehåll. Skydd åtnjutes även för
bilder, som direkt och utan förmedling av negativ upptages på ljuskänsligt
papper o. dyl.

I gällande fotografilag likställes med fotografi, i anslutning till en bestämmelse
i Bernkonventionen, »annat, fotografi liknande förfarande». Av lagens
förarbeten framgår att här avses fotomekaniska förfaranden, d. v. s. framställning
med hjälp av kliché o. dyl. I förarbetena anfördes att bestämmelsen
är överflödig, då på detta sätt framställda bilder åtnjuter skydd såsom mångfaldigade
exemplar av den ursprungliga fotografiska bilden. Det ansågs emellertid
lämpligt att upptaga konventionens formulering för att vinna formell
överensstämmelse mellan den inhemska och den internationella rätten. Av
samma skäl har kommittén ansett en motsvarande bestämmelse böra inflyta
i den nya lagen; i sitt förslag har kommittén upptagit den såsom andra
stycke i förevarande paragraf.

326

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

Enligt förslaget skyddas fotografisk bild, liksom för närvarande, oberoende
av vad den återger. Under lagen är sålunda att hänföra icke blott fotografier
av personer, naturscenerier, händelser o. dyl. utan även fotografier
av föremål, konstverk o. s. v. I sakens natur ligger dock, uttalar kommittén,
att fotografiska kopior i originalstorlek av affärshandlingar, ritningar o. dyl.
knappast kan anses som »bilder» och därför icke är föremål för skydd. Däremot
torde s. k. mikrokopior av handlingar principiellt böra anses som skyddade.

Kommittén framhåller, att det utan särskilt stadgande torde vara klart
att fotografisk bild är skyddad även där upptagningen sker på film, avsedd
för kinematografisk visning.

Härefter övergår kommittén till frågan om fotografirättens innehåll. Enligt
kommittén gör sig här, liksom inom upphovsrätten, två huvudsynpunkter
gällande. Fotografen bör erhålla rättsliga möjligheter att ekonomiskt utnyttja
sitt alster. Han är dessutom, där fråga är om mera kvalificerade produkter,
i behov av skydd för vissa ideella intressen som han knyter till alstret.
I förevarande paragraf upptages regler om rättens innehåll i det förra
avseendet; bestämmelser som väsentligen avser att skydda de ideella intressena
har förts till 2 §.

I fråga om den ekonomiska rätten framhålles, att i stort sett samma synpunkter
gör sig gällande som vid motsvarande spörsmål inom upphovsrätten.
Kommittén hänvisar till den utläggning av ämnet, som givits under 2 § i förslaget
till lag om upphovsrätt, samt uttalar att vad där anförts, tillämpat
på nu förevarande område, innebär att ett fotografi kan ekonomiskt utnyttjas
i huvudsak på två olika vägar: genom att det mångfaldigas i olika former
(fotografiska kopior, film, tryck o. s. v.) och genom att det visas för
allmänheten (skioptikon, film o. s. v.). Principiellt hör båda dessa huvudformer
för utnyttjande förbehållas åt fotografen. I enlighet härmed har denne
i förslaget förklarats äga uteslutande rätt att framställa exemplar av bilden
och att visa den offentligt.

Vad angår befogenheten att framställa exemplar av bilden motsvarar denna
den nuvarande rätten att genom fotografi mångfaldiga bilden. Att uttrycket
mångfaldiga ersatts med orden »framställa exemplar av» innebär, framhåller
kommittén, icke någon ändring i sak; härmed avses blott, liksom i
förslaget till lag om upphovsrätt, att göra klart att framställning även av
ett enda exemplar principiellt omfattas av rätten. Däremot föreligger en
utvidgning såvitt angår de metoder för mångfaldigande som avses. För närvarande
gäller fotografens rätt endast mångfaldigande genom fotografi. De
fotografiska metoderna, under vilka är att hänföra även fotomekaniska förfaranden
såsom djuptryck, fotogravyr o. s. v., är också de mest betydelsefulla.
Fotografier användes emellertid ofta, särskilt inom reklambranschen,
såsom förlaga för teckningar av olika slag. Även andra former för efterbildning
kan tänkas; ett fotografi kan återges genom etsning eller annat grafiskt
förfarande eller genom målning. Samtliga dessa fall bör enligt kommitténs
mening omfattas av rätten och täckes av den valda generella formule -

327

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

ringen. För att underlätta förståelsen av stadgandet har i lagtexten såsom
exempel på olika fotografen förbehållna framställningsmetoder nämnts fotografi,
tryck och teckning.

Befogenheten att offentligt visa den fotografiska bilden innebär en utvidgning
av den för närvarande gällande rätten att visa sådana bilder genom
kinematografi. Ej heller i denna del finns enligt kommittén anledning att begränsa
rätten med hänsyn till sättet för återgivningen. Även andra metoder
för visning än kinematografi är av ekonomisk betydelse, exempelvis visning
i skioptikon i samband med föredrag eller visning i television. I betraktande
kommer även att fotografen, innan hans bild offeniliggjorts, bör vara skyddad
mot att den överhuvudtaget visas för allmänheten. Förslagets generella
formulering täcker alla nu avsedda fall.

Rätten har principiellt ansetts icke böra omfatta utställning av offentliggjorda
bilder; av lagtekniska skäl har inskränkningen härutinnan förts till
ett särskilt stadgande i 9 § av kommittéförslaget.

I ett tredje stycke av förevarande paragraf av kommittéförslaget har uttalats,
att framställaren av fotografisk bild i förslaget kallas fotograf.

Remissyttrandena. Frågan om rättens föremål behandlas av några
remissinstanser. Styrelsen för konstnärernas riksorganisation framhåller, att
genom klichétryck o. dyl. åstadkomna reproduktioner
av konstverk enligt förslaget skyddas som fotografiska bilder.
Att skyddet sålunda skall gälla gängse reproduktionsförfaranden kan icke
anses motiverat. Enligt förslaget skulle reproduktionsföretaget kunna hindra
konstnären att utöva sin rätt till reproduktionerna. En avgränsning av begreppet
bild är ofrånkomlig; styrelsen vill bestämt understryka, att skydd
icke bör tillkomma ett återgivande, som helt saknar självständigt bildmässigt
uttryck. I styrelsens yttrande instämmer föreningen svenska tecknare

I den i motiven berörda frågan om skydd för fotografier av handlingar
uttalar styrelsen för Sveriges advokatsamfund att sådana fotografier
icke i något fall bör vara skyddade, vare sig de är i originalformat eller
i annat format. I samma riktning yttrar sig styrelsen för konstnärernas riksorganisation,
föreningen svenska tecknare och föreningen svenska affischtecknare
ävensom svenska försäljnings- och reklamförbundet, vilket anser
att cn bestämmelse härom bör intagas i lagen.

Vad angår rättens innehåll hemställer svenska fotografernas förbund
och bildleverantörernas förening, att fotografens ensamrätt att visa bilden
offentligt utvidgas till en generell rätt att göra bilden tillgänglig för allmänheten.
Hans ideella intressen kräver att han i varje särskilt fall äger bestämma,
om han överhuvudtaget vill utge bilden. Många skäl kan föranleda
att han ej vill det, även om han håller den kvar i sitt arkiv.

Styrelsen för konstnärernas riksorganisation och föreningen svenska tecknare
anser den av kommittén föreslagna utvidgningen av rätten till att omfatta
även återgivande på annat sätt än genom fotografi lämna rum för tolkningssvårigheter
i de talrika fall, då en konstnär hämtar ett visst verklighets -

328

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

stoff från fotografier; även i detta fall synes en avgränsning av begreppet
bild ofrånkomlig. Föreningen svenska affischtecknare diskuterar samma fråga;
för sin del förutsätter föreningen att absolut identitet mellan bild och
teckning måste töreligga för att bilden skall anses eftergjord. Svenska försäljnings-
och reklamförbundet behandlar spörsmålet ur reklamens synpunkter
och anför:

Förslaget innebär en betydande utvidgning av fotografens rätt jämfört
med nu gällande lag, enligt vilken fotografens uteslutande rätt gäller endast
mångfaldigande genom fotografi. Alltjämt synes emellertid avsikten vara
att fotografen icke skall ha något skydd för själva bildinnehållet, verket. Det
står sålunda i princip förfarande envar fritt att taga en identiskt likadan
bild som en annan fotograf tidigare framställt. Ur reklamens synpunkt förefaller
denna uppläggning av skyddet icke alldeles tillfredsställande. En originell
och konstnärligt högtstående fotografisk skapelse i en annons eller annan
reklam synes nämligen härigenom icke åtnjuta skydd mot efterbildning. Ett
problem, som uppkommer i och med att icke blott mångfaldigande genom
fotografi utan även »framställande av exemplar» genom »teckning eller annat
förfarande» faller inom skyddssfären, synes vara bur likhetsgraden skall
bestämmas. Såvitt förbundet kunnat finna har kommittén med lätt hand förbigått
detta icke minst för reklamen viktiga problem. Utan kännedom om
hur kommittén tänkt sig lösa detta, finner förbundet det svårt att taga
någon definitiv ställning till den utvidgning av skyddet, som kommittén sålunda
föreslagit. Förbundet vill emellertid betona att det synes betänkligt
att förbjuda avtecknande av helt »triviala» fotografiska bilder och menar att
skyddet för fotografi mot efterritning under alla förhållanden måste begränsas
till att avse särpräglade (högklassiga) fotografiska alster.

Statens konstråd understryker att en konstnär, oaktat förslaget icke upptager
motsvarighet till 4 § andra stycket i förslaget till lag om upphovsrätt,
måste anses äga att i fri anslutning till ett fotografi framställa ett nytt och
självständigt verk.

Svenska försäljnings- och reklamförbundet anför i fråga om rättens
s u b j e k t:

Innehavare av fotografirätten är enligt förslaget »den som framställt fotografisk
bild». Härmed avses väl i första hand den, som ställt in kameran
samt utlöst slutaren. I praktiken kan emellertid säkerligen tvekan uppstå
vem som är att anse såsom fotograf. Som exempel kan anges, att det inom
reklamen ofta förekommer att bildarrangemanget ombesörjes av en ickefotograf
i samråd och samarbete med yrkesfotografen. Om förbundet förstått
motiven rätt, torde i regel den som arrangerat bilden sakna all rätt, eftersom
själva bildinnehållet icke åtnjuter skydd.

Förbundet framhåller, att det anförda utgör ytterligare ett argument för
dess uppfattning att vissa fotografier bör skyddas i upphovsrätten.

Svenska bokförläggareföreningen anser, att såsom villkor för skydd
bör stadgas att originalfotografier på baksidan är försedda med anteckning
om fotografens namn och adress samt framställningsåret.

Departementschefen. I den nya lagstiftning till skydd för fotografier som
nu skall genomföras bör i enlighet med kommitténs förslag skyddsobjektet,

329

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

i anslutning till gällande rätt, anges som fotografisk bild. Begreppet är på
sätt kommittén utvecklat rent tekniskt; principiellt ställes icke någon fordran
på viss kvalitet hos bilden. En viss begränsning ligger emellertid i kravet
att produkten skall utgöra en »bild». Som kommittén anfört undantages
härigenom från skydd vanliga ljuskopior och liknande kopior av ritningar
och handlingar; gemensamt för här avsedda fall är att den fotografiska metoden
användes som medel för rent mångfaldigande. Det kunde ifrågasättas
om man icke, såsom yrkats i några remissyttranden, i tydlighetens intresse
borde uppställa uttryckligt undantag i detta hänseende. Det är likväl förenat
med vissa svårigheter att i lagtext avgränsa det undantag man här avser. Att
helt allmänt låta detta avse fotografier av ritningar och handlingar skulle
föra för långt; om speciella metoder använts, exempelvis i syfte att för
forskningsändamål framhäva detaljer, tydliggöra tillägg och över strykningar
o. dyl., bör fotografiet vara skyddat. Med hänsyn härtill och då något
praktiskt behov av ett stadgande i ämnet knappast torde föreligga, anser jag
ett sådant, liksom hittills, kunna undvaras. Jag anser icke heller anledning
finnas att, på sätt yrkats från konstnärshåll, från skydd utesluta fotografier
av skulpturer, målningar och andra konstverk eller reproduktioner framställda
med hjälp av sådana fotografier.

Såsom kommittén anfört är lagen tillämplig även då bilden upptages på
film, avsedd för kinematografisk visning. Utan särskilt stadgande torde vara
tydligt att den också är tillämplig på sådan upptagning av bild på elektromagnetiskt
band, som inom televisionen väntas få användning vid sidan av
upptagning på film.

I kommitténs förslag har, i anslutning till gällande rätt, jämväl intagits
stadgande, att som fotografisk bild anses även bild som framställes genom
ett med fotografi jämförligt förfarande. Tillägget anknyter till en motsvarande
bestämmelse i Bernkonventionen. I förslaget har uttrycket fotografisk
bild emellertid en så vid innebörd, att tillämpningsområdet även utan dylikt
tillägg motsvarar vad som föreskrives i konventionen, och det berörda stadgandet
synes därför kunna utgå.

Vad härefter angår rättens innehåll bör, i enlighet med kommitténs förslag,
fotografen tillerkännas uteslutande rätt att framställa exemplar av
bilden och att visa den offentligt. Rätten att framställa exemplar avser icke
blott, såsom i gällande lag, mångfaldigande genom fotografi utan även mångfaldigande
på andra sätt; i lagtexten har utom fotografi såsom praktiskt viktiga
exempel nämnts tryck och teckning. Denna utvidgning av rätten har vid
remissbehandlingen väckt kritik hos företrädare för konstnärerna, vilka anser
att skyddet kan komma att utgöra hinder för deras legitima behov av att
hämta visst verklighetsstoff från fotografier. Representanter för reklambranschen
finner likaledes utvidgningen betänklig såvilt gäller fotografier
av enklare typ men anser å andra sidan skyddet otillräckligt i fråga om högklassiga
fotografier, då ju själva bildinnehållet icke kommer att skyddas.
Av praktiska skäl bör dock samma regler gälla för alla slags fotografier.
Enligt min mening är det härvid välmotiverat att genomföra ett skydd mot

330

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

obehörigt avtecknande o. dyl., ett skydd som för fotograferna är av stort värde.
Några praktiska svårigheter att tillämpa de nya reglerna torde knappast
behöva befaras. Självfallet måste det stå envar fritt att genom fotografi, teckning
eller på annat sätt, konstnärligt eller icke konstnärligt, återge föremål,
situationer, landskapsbilder o. s. v. utan hinder av att de tidigare upptagits
på ett fotografi. Detta innebär att motivet för ett fotografi aldrig i och för sig
kan ånjuta skydd enligt fotografilagen. Det är också klart att det måste vara
tillåtet för konstnärer att skaffa sig verklighetsstoff genom att studera andras
fotografi. Det ligger därför i sakens natur att ett skydd mot efterbildning
av fotografi genom ritning o. dyl. icke i regel kan avse mer än ett direkt
kopierande av själva fotografiet eller ett eftergörande med ändringar som
uppenbarligen blott avser att beslöja ett sådant direkt kopierande. Göres
längre gående ändringar, föreligger i allmänhet icke ett efterbildande av fotografiet
utan ett återgivande av motivet; sådant är tillåtet, eftersom fotografen,
såsom nämnts, icke har någon ensamrätt till detta.

Vad härefter beträffar rätten att visa bilden offentligt innebär även den
en utvidgning i förhållande till gällande lag, där motsvarande befogenhet
blott gäller visning genom kinematografi; enligt förslaget avses jämväl visning
exempelvis genom skioptikon eller television. Företrädare för fotograferna
har yrkat att rätten i denna del, på samma sätt som motsvarande befogenhet
inom upphovsrätten, utformas som en generell rätt att göra bilden
tillgänglig för allmänheten; fotografen skulle härigenom få kontroll
även över olika spridningsåtgärder. Beträffande fotografier är det emellertid
en enklare utväg att, såsom kommittén föreslagit, bereda skydd i detta hänseende
genom speciella straffbestämmelser; se härom vid 17 §. I praktiken
blir skyddet i stort sett detsamma enligt de båda metoderna.

Rätten till fotografisk bild skall enligt förslaget, liksom för närvarande,
tillkomma den som framställt bilden. I allmänhet är självfallet att såsom
fotograf anse den person som manövrerat själva kameran, som »tagit bilden».
Om någon annan anvisat eller arrangerat motivet bör detta icke medföra
att denne erhåller någon rätt till bilden, eftersom enligt vad förut utvecklats
rätten icke avser motivet. Understundom kan tänkas att ansvaret för
kameraarbetet är fördelat på flera personer; dessa får då gemensamt rätt
till bilden.

I förslaget kallas den som framställt bilden för fotograf. Det torde icke
vara nödvändigt att, såsom skett i kommitténs förslag, särskilt uttala detta
förhållande i lagtexten.

Att, såsom i ett remissvar förordats, göra skyddet beroende av vissa formaliteter
skulle strida mot Bernkonventionen, och jag kan icke biträda detta
förslag.

2 §•

Paragrafen, som i sak överensstämmer med 2 § kommittéförslaget, behandlar
fotografens ideella rätt.

331

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

Gällande rätt. Generella bestämmelser i ämnet saknas i gällande fotografilag.
En specialbestämmelse om fotografs namn återfinnes i 4 § andra stycket;
här stadgas, i anslutning till bestämmelser om rätt att mångfaldiga
fotografi i vetenskapliga framställningar, skolböcker m. m., att då fotografi
sålunda användes, fotografens namn och hemvist, därest uppgift därom
finnes på bilden, skall anges vid avbildningen.

Kommittén. Enligt kommittén bör i förslaget upptagas motsvarighet till
bestämmelserna om upphovsmans ideella rätt i 3 § första och andra styckena
i förslaget till lag om upphovsrätt. I fråga om mera kvalificerade fotografier
kräves detta av Bernkonventionen i dess i Bryssel 1948 antagna
lydelse. Ett stadgande i ämnet, som utformats i nära anslutning till de
nämnda bestämmelserna, har influtit i förevarande paragraf. Enligt första
stycket skall, då exemplar av fotografisk bild framställes eller bilden visas
offentligt, fotografen anges i överensstämmelse med vad god sed kräver. I
andra stycket stadgas, att bilden icke må ändras eller visas offentligt på
ett sätt som är kränkande för framställarens anseende som fotograf. Sistberörda
bestämmelse torde enligt kommittén i praktiken icke bli av större
betydelse. Det har dock synts motiverat att bereda möjlighet till ingripande
exempelvis i sådana fall, då framstående konstnärliga fotografier användes
som »blickfång» vid skyltning med tvivelaktiga varor eller som illustrationer
till pornografiska alster.

Det har icke ansetts föreligga anledning att uppställa motsvarighet till
3 § tredje stycket i förslaget till lag om upphovsrätt.

Remissyttrandena. Svenska tidningsutgivareföreningen förutsätter att »god
sed» för tidningarnas del motsvarar tillämpad praxis. Enligt gällande överenskommelse
med fotograforganisationerna »förklarar sig tidningarna och
tidskrifterna villiga att medverka till att fotografens eller bildleverantörens
namn eller signatur anges vid publicerandet av bilder av mera fotografisktkonstnärligt
värde». Varje krav på att härutöver ange fotografens namn
måste avvisas. Vad beträffar ändringsförbudet framhålles de svårigheter
av redaktionell och teknisk art, som en tillämpning av stadgandet måste
medföra för tidningarna; föreningen hänvisar här till sitt yttrande vid 3 §
i förslaget till lag om upphovsrätt. Publicistklubben anser god sed inom
tidningsvärlden icke innebära att fotografen behöver anges i normala fall.
Stundom kan fotografen ha ett motsatt intresse, nämligen att få utnyttja
sin grundlagsskyddade rätt till anonymitet. Den närmare innebörden av
uttrycket »god sed» torde få göras avhängig av de branschnormer, som
tillämpas på området. Det måste tillses att någon kollision mellan tryckfrihetsrättsliga
och auktorrättsliga principer icke uppkommer.

Svenska fotografernas förbund och bildleverantörernas förening hemställer
att stadgandet kompletteras med en bestämmelse motsvarande 3 §

332

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

tredje stycket i förslaget till lag om upphovsrätt. Fotografens ideella rätt
bör i princip vara oöverlåtbar; han kan lika ofta som andra upphovsmän,
kanske oftare, bli föremål för ekonomisk press.

Departementschefen. Sasom kommittén anfört bör i den nya lagen intagas
bestämmelser till skydd för fotografs ideella rätt, i huvudsak överensstämmande
med 3 § i förslaget till lag om upphovsrätt. Angående innebörden
av hänvisningen till god sed i första stycket gäller vad därom anförts vid
nämnda paragraf.

Liksom kommittén anser jag det dock icke erforderligt att uppställa
motsvarighet till regeln i tredje stycket av sagda paragraf om viss begränsning
i möjligheten att efterge den ideella rätten. Sådana särskilda förhållanden
som beträffande litterära och konstnärliga verk motiverar eu
dylik regel synes i stort sett icke föreligga då det gäller fotografier.

3 §.

Paragrafen är likalydande med 3 § kommittéförslaget.

Kommittén. Kommittén har här upptagit stadgande, att såsom fotograf anses,
där ej annat visas, den vars namn, firma eller allmänt kända signatur
på sedvanligt sätt anges på exemplar av bilden eller då denna visas offentligt.
Stadgandet motsvarar 7 § första stycket i förslaget till lag om upphovsrätt.
Att även angivande av firma förklarats grunda presumtion motiveras
med hänvisning till att utövandet av fotografyrket betraktas som
rörelse och därför ofta drives under firma. Däremot har icke ansetts behövligt
att i texten omnämna angivande av pseudonym, eftersom det knappast
förekommer att fotografer är verksamma under sådan.

Departementschefen. Det föreslagna stadgandet, som lämnats utan erinran
i remissvaren, torde böra upptagas i lagen.

4 §-

Paiagrafen är likalydande med 4 § kommittéförslaget.

Kommittén. Till skydd för fotografens ideella rätt har beträffande förslagets
regler om rätt att fritt återge fotografisk bild i allmänhet såsom förutsättning
uppställts, att bilden är offentliggjord. En bestämning av detta
begrepp har upptagits i förevarande paragraf. I enlighet med motsvarande
etimtion i 8 § i förslaget till lag om upphovsrätt skall fotografisk bild
anses offenthggjord, då den lagligen gjorts tillgänglig för allmänheten; i
regel forutsattes alltså, att fotografen samtyckt till åtgärden. Såsom praktiskt
viktiga exempel nämnes i lagtexten, att bilden utgivits eller utställts
offentligt. Ett annat i praktiken viktigt fall är, att fotografiet överlämnats
till en kommersiellt driven bildbyrå eller till ett för allmänheten tillgängligt

333

Kungl. Mnj:ts proposition nr 17 år 1960

Departementschefen. Förevarande stadgande i förslaget har lämnats utan
erinran i remissvaren och torde böra upptagas i lagen.

5 §•

Paragrafen, som överensstämmer med 5 § kommittéförslaget, behandlar
rätten att framställa exemplar för enskilt bruk.

Gällande rätt. Enligt 3 § gällande fotografilag är tillåtet för envar att utan
fotografens tillstånd mångfaldiga fotografisk bild till sitt enskilda bruk.

Kommittén. I förslaget har rätten, på motsvarande sätt som skett i It § i
förslaget till lag om upphovsrätt, inskränkts till att avse enstaka exemplar.
Däremot har icke upptagits någon motsvarighet till det i nämnda stadgande
uppställda villkoret för rätten, att verket skall ha offentliggjorts. Kommittén
framhåller att offentliggörande i fråga om fotografier icke är något regelmässigt
och normalt; en inskränkning av den enskildes kopieringsrätt till
enbart offentliggjorda fotografier skulle draga alltför snäva gränser för
denna.

Liksom It § i förslaget till lag om upphovsrätt är den föreslagna bestämmelsen
tillämplig även då den enskilde låter mångfaldigandet ske genom
annan. De nordiska fotografförbunden har hemställt, att stadgandet i detta
hänseende måtte inskränkas, så att mångfaldigande genom annan skulle
förutsätta tillstånd av fotografen, om sådant tillstånd utan större omgång
kunde inhämtas. Därvid har framhållits, att det ofta förekommer att en
person hos en första klassens ateljé beställer en enda bild och därefter hos
en billigare fotograf låter taga kopior härav för ett lägre pris. Dessa är av
lägre kvalitet, eftersom de framställts utan hjälp av det ursprungliga negativet.
Då de eftergjorda kopiorna återge originalets signatur, bibringas
allmänheten föreställningen att fotografen bär ansvaret för dessa och förhållandet
kan menligt inverka på fotografens yrkesanseende. Enligt kommitténs
mening saknas icke fog för det sålunda framställda önskemålet. Av
praktiska skäl synes det dock kommittén icke möjligt att tillgodose detta;
att införa en generell regel i föreslagen riktning skulle medföra onödigt
hinder vid mångfaldigande för enskilt bruk av ordinära fotografier, och
att uppställa särskilda regler för konstnärligt mera högtstående fotografier
skulle i tillämpningen vålla svåra gränsdragningsproblem.

Remissyttrandena. Svenska fotografernas förbund och bildleverantörernas
förening anser att rätt enligt stadgandet endast bär gälla fotografi som offentliggjorts.
Det kan inträffa att fotografen lånar ut en icke offentliggjord
bild, och någon rätt för låntagaren att för enskilt bruk kopiera en sådan
bild bör icke finnas. Ett uttalande i samma riktning göres av länsstyrelsen
i Uppsala län.

De båda förstnämnda remissinstanserna hemställer, att stadgandet kom -

334

Kungl. Mcij:is proposition nr 17 år 1960

pletteras med bestämmelse, att om mångfaldigande skall ske genom annan,
tillstånd skall erfordras från fotografen, där sådant tillstånd utan större
omgång kan inhämtas.

Svenska tidningsutgivareföreningen anser begränsningen till enstaka
exemplar vara överflödig.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund hänvisar beträffande paragrafen
till de erinringar styrelsen framfört mot It § i förslaget till lag om upphovsrätt.

Departementschefen. Såsom kommittén föreslagit bör den för närvarande
gällande rätten att kopiera fotografier för enskilt bruk begränsas så att
den endast avser framställning av enstaka exemplar. Företrädare för fotograferna
har framställt önskemål om att begränsningar skall genomföras
i ytterligare ett par hänseenden. De skäl som kommittén anfört häremot
synes emellertid bärande, och jag anser mig därför ej kunna tillmötesgå
dessa önskemål.

6 §•

Paragrafen överensstämmer med 6 § kommittéförslaget.

Kommittén. Kommittén har här upptagit stadgande, att arkiv och bibliotek,
med Konungens tillstånd och på de villkor, som däri anges, må för sin
verksamhet framställa exemplar av fotografisk bild. Stadgandet utgör en
parallell till 12 § i förslaget till lag om upphovsrätt och motiveras framför
allt därav, att åtskilliga av de objekt, som enligt nämnda stadgande skall
kunna fotograferas av arkiv och bibliotek, utom litterära och konstnärliga
verk innehåller även fotografiska bilder. Detta gäller icke minst tidningar
och tidskrifter.

Remissyttrandena. Svenska fotografernas förbund och bildleverantörernas
förening anser, att kopieringsrätt enligt stadgandet endast bör kunna meddelas
åt offentliga arkiv och bibliotek och hemställer att detta anges i lagtexten.
I denna bör också intagas föreskrift, att kopior endast får framställas
för internt bruk och för utlåning; det har förekommit att arkiv utan
tillstånd kopierat fotografier för reklamändamål.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund hänvisar beträffande paragrafen
till de erinringar styrelsen framfört mot 12 § i förslaget till lag om upphovsrätt.

Departementschefen. I fråga om de invändningar mot förevarande paragraf
i förslaget som vid remissbehandlingen framförts från ett par håll får jag
hänvisa till vad jag uttalat vid 12 § i förslaget till lag om upphovsrätt. Stadgandet
torde böra upptagas i lagen i överensstämmelse med kommitténs förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

335

7 §•

Paragrafen, som motsvarar 7 och 8 §§ kommittéförslaget, behandlar rätten
att återge fotografi i kritisk eller vetenskaplig framställning samt i skolböcker
o. dyl.

Gällande rätt. Enligt 4 § första stycket gällande fotografilag är tillåtet
att i vetenskaplig framställning eller i skrift, som är avsedd att tjäna till
bruk vid undervisning, till förklaring av texten mångfaldiga fotografisk bild,
som utgivits eller varit offentligen utställd.

Kommittén. Kommittén har i 7 § av sitt förslag upptagit stadgande, att i
kritisk eller vetenskaplig framställning må i anslutning till texten återges
offentliggjord fotografisk bild; återges i populärvetenskaplig framställning
ett flertal bilder av samma fotograf, äger han rätt till ersättning. Stadgandet
har utformats efter förebild av motsvarande bestämmelse i 14 § andra stycket
i förslaget till lag om upphovsrätt. I 8 § av sitt förslag har kommittén
upptagit stadgande, att i arbete till bruk vid undervisning må i anslutning
till texten intagas offentliggjord fotografisk bild. På motsvarande sätt som
i 16 § i förslaget till lag om upphovsrätt föreslås att fotografen skall äga
rätt till ersättning. Däremot har det icke ansetts behövligt att upptaga motsvarighet
till det där stadgade villkoret för lånerätt, att viss tid förflutit
efter verkets offentliggörande.

Remissyttrandena. Svenska fotografernas förbund och bildleverantörernas
förening anser, att lånerätten enligt 7 § kommittéförslaget bör begränsas
till återgivning i vetenskapliga framställningar, så att den ej får åberopas
beträffande kritiska eller populärvetenskapliga arbeten. Tillätes återgivning
i kritiska framställningar, kan befaras att stadgandet kommer att åberopas
för återgivning i vanliga reportage, om dessa blott innehåller en del
kritiska jämförelser. Vad angår populärvetenskapliga framställningar är detta
begrepp mycket mångtydigt; varje författare kan ge sitt arbete en anstrykning
av populärvetenskap. Skall överhuvudtaget lånerätt stadgas till förmån
för populärvetenskapliga framställningar, bör rätten begränsas till enstaka
bilder. Förslaget kan medföra att en förläggare utger en populärvetenskaplig
bok om exempelvis fotografi, där förläggaren utan att inhämta tillstånd
och utan att betala ersättning illustrerar boken med en å två bilder från en
stor del av landets bästa fotografer. De återgivna bilderna kan t. o. m. hämtas
ur en av fotografen utgiven bildbok, vilken genom återgivningen helt
eller delvis kan mista sitt nyhetsvärde, Redan nu finns tendenser till sådana
utgåvor. Under alla förhållanden bör fotografen ha rätt till honorar för varje
bild, som med stöd av lånerätten intages i populärvetenskapligt verk. Beträffande
lånerätten enligt 8 § kommittéförslaget framhålles, att man bör
bibehålla det nuvarande villkoret att det arbete, vari återgivningen sker, skall
vara avsett att tjäna till bruk vid undervisning. Vidare bör stadgas samma

336

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

bestämmelse om karenstid, som enligt 16 § i förslaget till lag om upphovsrätt
skall gälla för konstverk. Det är ännu mera angeläget med karenstid för
fotografier än för konstverk, eftersom fotografier ofta har ett nyhetsvärde,
vilket genom publicering i skolböcker o. dyl. försvinner eller nedsättes. I
fråga om båda paragraferna framföres önskemål om att man bibehåller den
nuvarande formuleringen att återgivningen skall ske »till förklaring av texten».
Det av kommittén valda uttrycket »i anslutning till texten» öppnar
vida större möjligheter till otillbörligt återgivande.

Svenska bokförläggareföreningen framhåller, att de föreslagna ersättningsbestämmelserna
kommer att göra många böcker, som användes i skolorna,
väsentligt mycket dyrare än för närvarande. Även i sådana fall, då
fotografen ej begär ersättning för sin bild eller rätten till bilden utlöpt,
måste förlagen för nya upplagor räkna med full ersättning, om de ej kan
få besked av fotografen eller eljest kan fastställa när bilden framställts.
Väljer förlagen i en sådan situation för att undvika tvister den utvägen,
att de ur böckerna utmönstrar alla bilder beträffande vilka uppgörelse ej
kunnat träffas, blir de äldre upplagorna oftast oanvändbara.

Publicistklubben och svenska tidningsutgivareföreningen anser att det
bör införas en allmän rätt att mot ersättning återge fotografi i tidning.

Departementschefen. I enlighet med kommitténs förslag bör gällande regler
om rätt att utan tillstånd använda fotografier som illustration i vetenskapliga
framställningar i princip bibehållas. Därvid hör, liksom i 14 §
i förslaget till lag om upphovsrätt, med vetenskaplig framställning jämställas
kritisk framställning. Såsom kommittén förordat bör emellertid beträffande
populärvetenskapliga framställningar införas rätt till ersättning
för fotografen. Populärvetenskapliga arbeten utges ofta i kommersiellt syfte
och med hänsyn till den betydelse som fotografiskt illustrationsmaterial
ofta har för arbetets framgång är det skäligt att honorar lämnas för de
fotografier som utnyttjas. I kommitténs förslag har, i anslutning till vad
som förordats beträffande konstverk, såsom villkor för ersättning uppställts
att återgivningen avser ett flertal fotografier av samma fotograf. Jag vill
här erinra om att jag i fråga om konstverk föreslagit den jämkningen i
kommitténs förslag att ersättning skall utgå så snart mer än ett verk
återgivits. Då det gäller fotografier bör man emellertid enligt min mening
införa en generell rätt till ersättning, sålunda även om endast ett fotografi
återges. För fotografier är återgivning i populärvetenskapliga arbeten
ett viktigt användningsområde, som med reproduktionsteknikens utveckling
och den ökade avsättningen av sådana arbeten fått allt större betydelse,
och det föreligger knappast anledning att i något fall tillåta återgivning
utan ersättning. Någon parallell med konstverk kan här ej dragas;
fotografier utnyttjas som illustrationer under helt andra förutsättningar
än konstverk. I överensstämmelse med det anförda bör vidtagas den jämkningen
i kommitténs förslag, att återgivning i populärvetenskaplig fram -

337

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

ställning endast får äga rum mot ersättning. Jämkningen står i överensstämmelse
med en rekommendation av de danska, finska och svenska delegerade
vid det nordiska upphovsrättsmötet 1957.

Såsom kommittén föreslagit bör även nuvarande bestämmelse om rätt
att utan tillstånd använda fotografier som illustrationer i skolböcker och
andra arbeten avsedda att tjäna till bruk vid undervisning kompletteras med
en regel att det endast må ske mot ersättning. Att såsom representanter för
fotograferna yrkat jämväl införa en föreskrift om karenstid för lånerättens
utövande anser jag icke vara påkallat.

En förutsättning för lånerätt skall i samtliga här avsedda fall vara att
återgivningen sker i anslutning till texten. Uttrycket torde på ett lämpligare
sätt än det nu nyttjade »till förklaring av texten» ange det samband mellan
framställning och illustrationsmaterial som kräves. Det bör nämligen icke
alltid krävas att fotografiet utgör en förklaring av texten; det bör räcka att
det ytterligare belyser och illustrerar vad som sagts i denna. Någon egentlig
utvidgning av det fria området är dock knappast avsedd, överhuvudtaget
får frågan mindre betydelse i och med att det erkännes en generell
rätt till honorar för fotografen.

Ersättning enligt bestämmelserna bör tydligen utges till fotografen eller
om rätten till fotografiet i sin helhet övergått på annan person, t. ex. en beställare,
till denne. Då kommitténs förslag möjligen skulle kunna föranleda
misstolkningen att ersättningen städse skall utges till fotografen personligen,
bör bestämmelserna i denna punkt något omredigeras.

Jag anser det icke föreligga anledning att, såsom yrkats i ett par remissyttranden,
införa lånerätt till förmån för pressen.

8 §.

Paragrafen saknar motsvarighet i kommittéförslaget.

Departementschefen. Sveriges radio har vid remissbehandlingen hemställt
att det införes bestämmelse om rätt att i televisionsreportage från dagshändelse
medtaga fotografi som visas såsom ett led i dagshändelsen. Behovet
härav synes visserligen vara ringa men för fullständighetens skull torde en
regel i ämnet böra upptagas. För de speciella fall som här avses synes rätt
till ersättning ej böra stadgas.

9 §•

Paragrafen saknar motsvarighet i kommittéförslaget.

Departementschefen. I likhet med vad som föreslagits beträffande utsändning
i ljudradio eller television av litterära och musikaliska verk (se
22 § andra stycket i förslaget till lag om upphovsrätt) torde av praktiska
skäl böra införas tvångslicensbestämmelser rörande visning av fotografier i
television. På förevarande område är det emellertid knappast möjligt att
uppställa krav, att organisation skall ha givit generellt tillstånd till utsänd 22

Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 saml. Nr 17

338

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

ning av medlemmarnas verk; det torde nämligen vara vanligt, att en fotograf
överlåter hela rätten till sina bilder till bildbyråer, tidningar och andra.
Bestämmelserna bör därför utformas som vanliga tvångslicensregler. På
motsvarande sätt som föreslagits beträffande utsändning av litterära och
musikaliska verk bör dock gälla, att de ej skall äga tillämpning om fotografen
meddelat förbud mot visning eller det eljest föreligger särskild anledning
antaga att han motsätter sig visning. Bestämmelserna bör gälla till förmån
för svenskt televisionsföretag som Kungl. Maj :t bestämmer. Från deras
tillämpningsområde bör undantagas film.

10 §.

I paragrafen, som i huvudsak överensstämmer med 9 § kommittéförslaget,
har upptagits regler om utställning och annan visning av fotografier.

Kommittén. Enligt 25 § i förslaget till lag om upphovsrätt skall upphovsmans
rätt att visa konstverk upphöra sedan han överlåtit exemplar av verket
eller detta blivit utgivet. För fotografier bör enligt kommittén motsvarande
gälla i fråga om visning genom offentlig utställning. Av de nordiska
fotografförbunden har visserligen framhållits, att sådant utnyttjande kan ha
kommersiell betydelse, t. ex. då fotografier användes som »blickfång» i skyltfönster.
Det torde emellertid vara en fast rotad uppfattning, att den som
äger ett fotografi är berättigad att fritt förfoga över detta och att i hans rätt.
även ingår befogenhet att använda fotografiet för utställningsändamål; eu
förändring härutinnan torde den allmänna uppfattningen ha svårt att godtaga.

Beträffande andra former för visning torde det däremot enligt kommitténs
mening icke vara lämpligt att draga en parallell med vad som enligt
förslaget till lag om upphovsrätt gäller om konstverk. Visning av fotografi
genom kinematografi är sålunda en viktig form för utnyttjande, som redan
är erkänd i gällande rätt. Även visning exempelvis genom skioptikon eller
television i samband med föredrag är ett betydelsefullt sätt att utnyttja fotografier.
Principiellt bör fotografen därför ha rätten till sådan visning i behåll,
även sedan han överlåtit exemplar av fotografiet eller utgivit detta.

I enlighet med det anförda har kommittén i första stycket av förevarande
Paragraf upptagit stadgande, att sedan fotografen överlåtit exemplar av bilden
eller denna blivit utgiven, exemplar, som överlåtits eller omfattas av utgivningen,
må utställas offentligt.

Visning av filmer och ljusbilder förekommer ej sällan i samband med
undervisning, vid välgörenhetsfester och i andra sammanhang, där det enligt
20 § i förslaget till lag om upphovsrätt skall vara tillåtet att framföra
upphovsrättsligt skyddade verk. I dylika fall bör det enligt kommitténs mening
även vara fritt att visa fotografisk bild. En undantagsbestämmelse i
denna riktning har upptagits i andra stycket.

Kungl. Maj.ts proposition nr il år 1960 339

Remissyttrandena. Svenska fotografernas förbund och bildleverantörernas
förening yrkar att rätten att fritt utställa fotografier begränsas, så att den
icke gäller i fråga om utställning i kommersiellt syfte. Yrkesfotograferna har
hittills alltid betingat sig särskild ersättning, om kopian skall användas i
sådant syfte. Genomföres förslaget, kommer denna inkomstkälla att falla
bort. Vad angår rätten att eljest visa fotografier utan tillstånd hemställer
organisationerna att denna, i överensstämmelse med principen i 20 § i förslaget
till lag om upphovsrätt, göres beroende av att den eller de som visar
bilden gör det utan ersättning. Vidare anföres att begreppet folkbildningsverksamhet
är oklart och ägnat att leda till att paragrafen får ett alltför vidsträckt
tillämpningsområde. Slutligen ifrågasättes om icke fotografen bör
äga rätt till ersättning, om visningen sker för undervisningsändamål; han
har ju sådan rätt i det näraliggande fallet, att fotografier återges i skolböcker.

Departementschefen. Gentemot det av kommittén föreslagna stadgandet om
rätt att fritt utställa fotografi har företrädare för fotograferna gjort gällande,
att dessa hittills alltid brukat betinga sig extra ersättning vid försäljning
av kopior som skall utställas i kommersiellt syfte och att, om förslaget genomföres,
denna inkomstkälla kommer att falla bort. Det bör emellertid
framhållas att förslaget icke innebär någon begränsning av fotografernas
möjligheter i förevarande hänseende. Enligt gällande rätt saknar fotograferna
överhuvudtaget en självständig rätt till offentlig utställning och i den
mån ersättning betingas, sker detta alltså uteslutande på avtal srättslig grund.
Om fotograferna, såsom naturligt är, vill fordra särskild ersättning beträffande
kopior som skall utställas, står detta dem alltjämt fritt. Det är däremot
icke tillfredsställande att införa en ordning enligt vilken den som —-utan inskränkande avtalsvillkor — förvärvat ett fotografi skulle vara förhindrad
utställa detta.

Ej heller det i andra stycket föreslagna stadgandet om rätt att genom
skioptikon o. dyl. visa fotografier i samband med undervisning m. m. synes
ge anledning till erinran; till stadgandet bör dock, i analogi med det tillägg
som i departementsförslaget gjorts till 20 § i förslaget till lag om upphovsrätt,
fogas bestämmelse att stadgandet ej skall gälla film. I ett par remissyttranden
har hemställts att i stadgandet skall införas motsvarighet till det i
nämnda paragraf föreskrivna villkoret, att den som framför verket gör det
utan ersättning. Detta villkor avser emellertid framförande av utövande
konstnär och kan alltså icke tillämpas vid visning av fotografier.

11 §•

Paragrafen saknar motsvarighet i kommittéförslaget.

Departementschefen. I sitt remissvar har Sveriges radio hemställt om bestämmelse
att televisionsföretag, som äger rätt att i utsändning visa fotografisk
bild, jämväl skall vara berättigat alt medtaga bilden i sådan s. k.

340

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

efemär inspelning som avses i 22 § första stycket i förslaget till lag om upphovsrätt.
Detta önskemål torde böra tillgodoses. I det normala fallet, att
företagets rätt grundar sig på avtal med fotografen, synes en bestämmelse
av förevarande innehåll visserligen knappast behövlig; i regel lär tillstånd
till utsändning få anses omfatta jämväl tillstånd att vidtaga för utsändningen
erforderliga tekniska åtgärder, däribland att bilden medtages i sådan inspelning
som här avses. Den är emellertid av värde i fall då utsändningen med
stöd av lagen äger rum utan tillstånd, exempelvis då fotografi enligt 10 §
visas i utsändning som sker för undervisningsändamål.

12 §.

Paragrafen är likalydande med 11 § kommittéförslaget.

Kommittén. Kommittén har här upptagit stadgande, att fotografisk bild
fritt må utnyttjas i rättsvårdens och den allmänna säkerhetens intresse.
Kommittén anför som exempel, att polisen skall äga mångfaldiga och publicera
tillgängliga fotografier av efterspanade personer, av brottsplatser o. s. v.,
oavsett vem som framställt bilderna.

Remissyttrandena. Hovrätten över Skåne och Blekinge ifrågasätter om icke
rätten enligt stadgandet bör så begränsas, att den skall tillkomma endast
myndighet, på vilken det ankommer att svara för här ifrågavarande intresse.

Departementschefen. Förevarande stadgande torde böra upptagas i lagen
i enlighet med kommitténs förslag; anledning att begränsa det på sätt ifrågasatts
av en hovrätt synes ej föreligga. Stadgandet är tillämpligt både då
vederbörande myndigheter själva utnyttjar fotografier och i ett sådant fall
som att pressen, på begäran av polisen, publicerar bilder av efterspanade.

13 §.

Paragrafen saknar motsvarighet i kommittéförslaget.

Departementschefen. Stadgandet i 2 § att fotografens namn skall anges i
överensstämmelse med vad god sed kräver, då exemplar av fotografisk bild
framställes eller bilden visas offentligt, är tillämpligt även då fotografi återges
fritt med stöd av någon av de i 6—12 §§ upptagna bestämmelserna. Vid
sådan återgivning bör även källan nämnas i överensstämmelse med vad god
sed kräver; om exempelvis ett fotografi i en populärvetenskaplig framställning
hämtats från ett memoarverk, bör namnet på detta anges. Undantag
bör dock göras för fall som avses i 12 §. Ett stadgande i ämnet, som motsvarar
26 § i förslaget till lag om upphovsrätt och som för kvalificerade fotografiers
del kräves av Bernkonventionen, har upptagits i förevarande paragraf.

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

341

14 §.

I paragrafen, som motsvarar 10 § kommittéförslaget, regleras rätten till beställda
fotografier.

Gällande rätt. Enligt 5 § första stycket gällande fotografilag går vid fotografs
död hans rätt enligt lagen över till hans dödsbodelägare. Enligt andra
stycket må fotografs rätt enligt lagen, med eller utan villkor eller inskränkning,
överlåtas till annan. I anslutning härtill stadgas i 6 § första stycket,
att om fotografisk bild övergår i annans ägo, fotografens rätt ej är innefattad
i överlåtelsen, med mindre särskilt avtal därom skett. Enligt andra stycket
skall dock, om bilden är framställd efter beställning, rätten övergå till beställaren,
där ej annat uttryckligen avtalats.

Kommittén. Att rätt till fotografisk bild helt eller delvis kan överlåtas har
kommittén icke ansett behöva uttalas i lagtexten; dess förslag upptager därför
icke någon motsvarighet till den nu gällande bestämmelsen härom.

Kommittén har övervägt, huruvida i fråga om överlåtelse av rätten borde
upptagas särskilda avtalsregler, motsvarande dem som influtit i 3 kap. i förslaget
till lag om upphovsrätt. På detta område har dock, framhålles det,
ännu icke utbildats så fasta sedvanor och kutymer, att de kan läggas till
grund för en sådan reglering. Kommittén har därför icke ansett tiden mogen
att föreslå lagstiftning i ämnet. Endast i ett praktiskt betydelsefullt
spörsmål, nämligen frågan hur med avseende å beställda bilder rättsförhållandet
gestaltar sig mellan fotografen och beställaren, har det synts kommittén
påkallat att upptaga särskilda regler.

I denna fråga uttalar kommittén, att det enligt dess mening icke kan anföras
något giltigt skäl för att bibehålla den nu gällande presumtionsregeln,
att fotografens rätt, där ej annat uttryckligen avtalats, övergår till beställaren.
Huruvida och i vad mån beställaren skall äga rätt att förfoga över
bilden bör avgöras med ledning av beställningsavtalets innehåll och omständigheterna
i övrigt. I vissa fall lär avtalet visserligen, även om det icke
upptager några bestämmelser därom, kunna tolkas så, att beställaren förvärvat
hela rätten till bilden. I andra fall leder emellertid en avtalstolkning
till att beställaren endast erhållit rätt att använda bilden för det ändamål, för
vilket den beställts, och att rätten i övrigt stannar kvar hos fotografen. Då
den nu gällande presumtionsregeln innebär ett hinder för en sådan fri avtalstolkning,
har kommittén ansett den icke böra överföras till förslaget.

Om presumtionsregeln upphäves, blir huvudregeln att fotografen, där
annat icke avtalats eller får anses vara avtalat, har fotografirätten i behåll.
Enligt kommitténs mening bör beställaren emellertid skyddas mot att fotografen
utan hans tillstånd mångfaldigar bilden eller gör den tillgänglig för
allmänheten. Detta gäller i första hand i fråga om porträtt och liknande;
även eljest har beställaren ofta sådant personligt intresse i bilden, att det
icke bör förekomma att fotografen förfogar över denna utan hans samtycke.
Till skydd för beställarens här avsedda intresse har kommittén i första

342

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

stycket av förevarande paragraf upptagit stadgande, att i fall som nu avses
ytterligare exemplar av bilden ej må framställas eller bilden göras tillgänglig
för allmänheten utan samtycke av beställaren; dock att fotografen skall
äga på sedvanligt sätt utställa bilden i reklamsyfte, såframt ej beställaren
förbjuder det.

I andra stycket bär meddelats en specialregel rörande beställda porträtt;
beställaren skall utan fotografens samtycke äga intaga porträttet i tidning,
tidskrift eller skrift med biografiskt innehåll. Kommittén framhåller att
beställaren enligt gällande rätt i allmänhet är berättigad härtill enligt den
förut nämnda presumtionsregeln. Starka praktiska skäl talar enligt kommitténs
mening för att denna ordning får gälla även om presumtionsregeln
upphäves.

Till sist framhåller kommittén, att vad som utsäges i gällande fotografilag
därom att vid fotografens död hans rätt enligt lagen övergår till hans
dödsbodelägare och att i fall, där fotografisk bild övergår i annans ägo, fotografens
rätt ej är innefattad i överlåtelsen med mindre särskilt avtal därom
skett, torde gälla utan uttryckliga bestämmelser. Häremot svarande föreskrifter
har därför ej ansetts behöva upptagas i förslaget.

Remissyttrandena. Förslaget att upphäva den nuvarande presumtionsregeln
om att vid beställning fotografens rätt, där ej annat uttryckligen avtalats,
övergår till beställaren biträdes av rikets allmänna kartverk. Kartverket
anser emellertid den i förevarande paragraf till skydd för beställaren
givna bestämmelsen, att fotografen icke utan hans samtycke äger förfoga
över bilden, icke kunna godtagas såvitt angår fotografier, som på beställning
framställes i dess flygfotograferingsverksamhet. Ur beredskapssynpunkt
måste understrykas vikten av att kartverket får oinskränkt rätt att
utnyttja dylika fotografier. Kartverket föreslår därför att paragrafen förklaras
icke tillämplig på sådana.

Åtskilliga remissinstanser anser att nyssberörda presumtionsregel bör bibehållas.
Sålunda anför styrelsen för Sveriges advokatsamfund:

Enligt styrelsens mening föreligger icke något bärande skäl för att fotografens
rätt till beställda bilder skall utökas såsom kommittén föreslagit. I
praktiken torde det i regel icke förekomma, att något särskilt avtal om fotografirätten
träffas mellan fotografen och beställaren. Fotografen torde därför
ofta icke känna till om beställaren avser t. ex. att få ett fotografi, som
han kan offentliggöra eller mångfaldiga. Det kan visserligen sägas att det
ofta ligger i sakens natur, att beställningsavtalet måste ha inneburit att beställaren
har rätt att använda fotografiet för det avsedda ändamålet, men om
fotografen varit helt ovetande om ändamålet, torde ett sådant innehåll i avtalet
icke kunna hävdas utan stöd av nu gällande presumtionsregel. Det
synes styrelsen som om den nu gällande presumtionsregeln ur alla synpunkter
är den lämpligaste lösningen av förevarande fråga. Enligt denna regel
ankommer det på fotografen som yrkesman, om han av något skäl önskar
förbehålla sig fotografirätten, att träffa avtal härom. Att lägga skyldigheten
att träffa avtal om fotografirätten på beställaren synes orimligt.

343

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

Styrelsen föreslår därför att förevarande stadgande ändras så, att beträffande
beställda bilder fotografens rätt, där ej annat uttryckligen avtalats,
övergår till beställaren. Svenska bokförläggareföreningen understryker
synpunkten, att beställningsfotografer regelmässigt är yrkesmän, under det
att beställarna ofta är amatörer; det bör därför åligga fotografen-yrkesmannen
att genom påstämpling på bilden eller på annat sätt göra förbehåll,
om han ej överlåter hela sin rätt till beställaren. Liknande uttalanden göres
av Stockholms handelskammare och svenska försäljnings- och reklamförbundet.
Svenska tidningsutgivareföreningen hemställer bestämt att nuvarande
regel bibehålies. I praxis, exempelvis i gällande avtal mellan föreningen
och fotograforganisationerna, anses rätten till beställda bilder tillhöra
beställaren. Av allmänheten torde det också uppfattas såsom fullkomligt
självklart, att den som exempelvis beställer ett porträtt har rätt att
fritt förfoga däröver. Till förmån för nuvarande ordning uttalar sig vidare
publicistklubben, stgrelsen för konstnärernas riksorganisation, föreningen
svenska tecknare, föreningen svenska affischtecknare och svenska annonsörers
förening.

Statens konstråd behandlar frågan såvitt rör fotografier, som en konstnär
beställer av sina verk. Konstrådet framhåller att värdet av den rätt, som
enligt den nuvarande presumtionsregeln tillkommer konstnären-beställaren,
är tämligen begränsat, då fotografen behåller äganderätten till negativet.
Förslagets ståndpunkt kommer därför måhända icke att för konstnären
innebära någon ändring av större saklig betydelse; fortfarande liksom hittills
torde det bli nödvändigt för konstnären och fotografen, om de vill ha
klarhet rörande rätten till mångfaldigande, att närmare avtala därom. En
viss försämring av konstnärens rättsläge innebär dock den föreslagna ändringen.
Han skulle icke längre utan vidare kunna med hjälp av ett av honom
beställt fotografi utöva sin upphovsrätt. Konstrådet anser icke denna
försämring vara befogad. Hur kvalificerat ett sådant fotografi än må vara
ur fotografisk synpunkt, måste det dock såsom en produkt av andligt skapande
till alldeles övervägande del tillgodoräknas konstnären såsom upphovsman.
Den som har upphovsrätt till ett konstverk och som beställer ett
fotografi av detta bör därför få begagna fotografiet för utövande av sin
upphovsrätt. Konstrådet hemställer, att till förevarande stadgande måtte
fogas en bestämmelse av denna innebörd.

Svenska fotografernas förbund, bildleverantörernas förening och Sveriges
radio anser att i förslaget borde upptagas ytterligare vissa regler angående
övergång av fotografs rätt; särskilt framhålles att principen i 29 § i förslaget
till lag om upphovsrätt bör vinna tillämpning även på avtal rörande
fotografier. Sistnämnda synpunkt anföres jämväl av stgrelsen för Sveriges
advokatsamfund.

Departementschefen. Lagförslaget bygger, liksom gällande rätt, på uppfattningen
att rätten till fotografisk bild kan överlåtas. Såsom, kommittén
anfört torde något uttryckligt stadgande härom icke vara erforderligt.

344

Kungl. Maj:is proposition nr 17 år 1960

För närvarande innehåller lagen icke någon allmän reglering av avtal
rörande överlåtelse av rätt till fotografisk bild. Endast beträffande bilder
som utförts på beställning finns vissa specialbestämmelser. Kommittén har
övervägt huruvida man vid revisionen av lagstiftningen borde i förevarande
hänseende upptaga mera fullständiga regler. Enligt kommitténs mening är
tiden dock icke mogen härför utan regleringen bör alltjämt begränsas till
beställda bilder. Några remissinstanser har riktat kritik mot denna begränsning
och har ansett att ytterligare avtalsregler borde uppställas i vissa
hänseenden; särskilt har framhållits att motsvarighet borde införas till den
allmänna jämkningsregeln i 29 § i förslaget till lag om upphovsrätt. För
egen del vill jag emellertid biträda kommitténs ståndpunkt, överlåtelse av
rätt till fotografi är i allmänhet icke av sådan ekonomisk betydelse att en
mera omfattande avtalsreglering ter sig påkallad. Ej heller kan här anses
föreligga sådana särskilda förhållanden som beträffande överlåtelse av rätt
till auktorverk motiverar en föreskrift om jämkning av otillbörliga avtalsvillkor.
Däremot bör lagen alltjämt innehålla särskilda regler rörande beställda
bilder.

I sistnämnda hänseende stadgar gällande fotografilag att fotografens rätt,
där ej annat uttryckligen avtalats, övergår till beställaren. Kommittén har
ansett skäl saknas för en dylik presumtionsregel och i dess förslag har icke
upptagits motsvarighet därtill. Vid remissbehandlingen har emellertid ett
stort antal instanser hemställt att den nuvarande regleringen måtte bibehållas.
Det är tveksamt vilken lösning som här bör väljas. Till förmån för
kommitténs förslag talar principiella synpunkter. Enligt min mening väger
emellertid de praktiska skäl som i remisskritiken anförts till förmån för den
motsatta lösningen tyngre. Ytterst är här fråga om på vem av parterna som
man bör lägga bördan att vid avtalets ingående göra förbehåll rörande rätten.
Det synes härvid mest ändamålsenligt att det skall ankomma på fotografen,
som är yrkesman, att om han av något skäl önskar att förbehålla
sig fotografirätten, träffa avtal därom; dylikt förbehåll kan lätt göras exempelvis
genom påstämpling av de kopior som utlämnas till beställaren. Det
kan vidare anföras, att kommitténs förslag är ägnat att medföra en viss
oklarhet rörande rättsförhållandet; det måste i många fall vara svårt att
genom tolkning av beställningsavtalet bestämt fastställa hur långt beställalens
rätt sträcker sig. Jag vill av anförda skäl förorda, att nu gällande presumtionsregel
beträffande beställda bilder bibehålies. Departementsförslaget
står här i överensstämmelse med vad de delegerade vid det nordiska
upphovsrättsmötet 1957 rekommenderat.

Enligt det sagda bör huvudregeln vara att rätten till beställd bild tillkommer
beställaren, där ej annat uttryckligen avtalats. Fotografen bör dock
på sedvanligt sätt äga utställa bilden i reklamsyfte, såframt ej beställaren

förbjuder det. Regler av detta innehåll bör upptagas i paragrafens första
stycke.

Sasom kommittén anfört gör sig särskilda synpunkter gällande beträffande
beställda porträtt. Om fotografen gjort förbehåll, innebär detta att

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

345

beställaren principiellt icke äger att utan särskild överenskommelse mångfaldiga
bilden eller eljest utöva någon rätt till den. I allmänhet torde fotografen
dock med förbehållet åsyfta mera kommersiellt utnyttjande. Förbehållet
bör därför som huvudregel icke utgöra hinder för beställaren att
låta intaga porträttet i tidning eller tidskrift eller i skrift med biografiskt
innehåll, t. ex. memoarverk, personartiklar i uppslagsböcker och föreningsmatriklar.
Då fotografen emellertid i speciella fall kan ha intresse av att
förbjuda även sådant utnyttjande, bör det vara möjligt för honom att göra
särskilt förbehåll däremot. Bestämmelser av nu berört innehåll bör ingå
i paragrafens andra stycke.

Såsom kommittén anfört torde det icke vara behövligt att uttryckligen
fastslå, att överlåtelse av exemplar av fotografisk bild icke innefattar överlåtelse
av rätten till bilden. Likaledes torde det utan särskilt stadgande vara
tydligt, att rätten vid fotografens död övergår på hans dödsbodelägare.

Det av rikets allmänna kartverk berörda önskemålet om rätt för kartverket
att utnyttja vissa fotografier torde få tillgodoses genom förbehåll i
de beställningsavtal om vilka här är fråga.

15 §.

I förevarande paragraf, som överensstämmer med 12 § kommittéförslaget,
har upptagits stadgande om skyddstiden.

Gällande svensk och utländsk rätt. Enligt 7 § gällande fotografilag varar
skyddet intill utgången av femtonde året efter det, under vilket bilden först
utgavs; för bild, som vid fotografens död icke var utgiven, njutes skydd
intill utgången av femtonde året efter det, under vilket han avlidit.

Vad angår nordisk rätt i övrigt må anföras följande uppgifter. Den danska
rätten — som för skydd fordrar iakttagande av vissa formaliteter, bl. a.
anmälan till Undervisningsministeriet -— föreskriver en skyddstid på 10 år.
Det är tveksamt från vilken tidpunkt fristen skall räknas, men en övervägande
mening torde vara att den löper från nämnda anmälan. Finsk rätt
stadgar skydd under 10 år efter det år, då bilden först offentliggjordes; för
bild, som vid fotografens död icke var offentliggjord, njutes skydd intill
utgången av tionde året efter det år, under vilket han avlidit. I Norge varar
skyddet under fotografens eller, beträffande beställda bilder, beställarens
livstid och 15 år därefter. Fotografier av skyddade konstverk åtnjuter dock
skydd under minst samma tid som det återgivna konstverket. Särbestämmelser
finns för de fall, att rätten tillkommer flera i förening och att fotografi
publiceras under firmabeteckning utan angivande av personnamn.

Angående skyddstiden i vissa utomnordiska länder må nämnas följande.
I Tyskland är tiden 25 år från utgivningen; var bilden icke utgiven vid fotografens
död, räknas tiden från dödsåret. Enligt österrikisk rätt är tiden
20 år från offentliggörandet; skyddet upphör dock 20 år efter framställningen,
om bilden icke offentliggjorts inom denna frist. I Italien varar

346

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år WHO

skyddet som regel 20 år från framställningen; för fotografier av konstverk
eller byggnadsverk och för tekniska eller vetenskapliga fotografier är
skyddstiden 40 år, under förutsättning dock att vissa formaliteter iakttagas.
I Frankrike, där fotografier skyddas såsom konstverk, varar skyddet lika
länge som för sådana verk, d. v. s. under fotografens livstid och 50 år därefter.
Engelsk rätt, som även den principiellt ger samma skydd åt fotografier
som åt konstverk, har likväl särskild skyddstid för fotografier; den
varar 50 år från framställningen.

Kommittén. Enligt kommitténs mening måste den nuvarande skyddstiden
på 15 år från utgivningen betraktas som alltför kort; fotografier kan ej
sällan utnyttjas ekonomiskt även efter utgången av denna frist. Kommittén
framhåller emellertid att skyddstiden icke bör vara lika lång som inom
upphovsrätten. Ett fotografi kan många gånger äga värde ur historiska,
biografiska eller liknande synpunkter och med den betydelse, som bilden
fyller i pressen och eljest inom det nutida samhällslivet, är det ett allmänt
intresse, att möjligheten att återge fotografier icke är bunden under så
lång tid, som detta skulle innebära. Denna synpunkt leder också till att
skyddets varaktighet icke bör göras beroende av fotografens livstid; skyddet
skulle då i vissa fall bli utsträckt över många decennier. Skyddet bör i
stället bestämmas till ett visst antal år, som räknas antingen från det bilden
framställdes eller från det den offentliggjordes.

En lämplig avvägning av de intressen, som här står mot varandra, nås
enligt kommitténs mening, om skyddstiden bestämmes till 25 år. Vad angår
frågan huruvida skyddet skall räknas från framställningen eller offentliggörandet,
kunde det i och för sig vara naturligast att räkna tiden från
offentliggörandet. Där fråga är om fotografier, som icke offentliggjorts,
leder detta beräkningssält emellertid till att de aldrig blir fria för återgivning;
de får obegränsad skyddstid. Med hänsyn härtill synes det kommittén
lämpligare att såsom utgångspunkt för beräkningen välja tiden för framställningen.
Då det gäller offentliggjorda bilder, blir den praktiska konsekvensen
av regeln ofta densamma som om tiden skulle räknas från offentliggörandet.
I allmänhet har en utomstående svårt att få kännedom om när
bilden framställdes. I sådana fall kan han med säkerhet räkna med att bilden
är fri endast om 25 år förflutit från offentliggörandet. Den föreslagna
regeln innebär emellertid att man i de fall, då tidpunkten för framställningen
kan fastställas med ledning av bildens innehåll eller eljest är känd,
får en utgångspunkt för skyddstidsberäkningen, som är oberoende av om
bilden publicerats.

I överensstämmelse med vanliga principer skall tiden enligt förslaget räknas,
icke från den dag då bilden framställdes, utan från utgången av det
år då så skedde.

Remissyttrandena. Svenska fotografernas förbund och bildlevcrantörernas
förening hemställer, att fotografier erhåller samma skyddstid som lit -

347

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

terära och konstnärliga verk, d. v. s. 50 år från fotografens dödsår. För en
fotograf utgör hans bildarkiv ofta en pensionering för äldre dagar eller
pension för hans efterlevande. Med den aktualitet som ofta präglar en fotografisk
bild skulle man visserligen kunna tycka, att en bild icke vore säljbar
efter den av kommittén föreslagna tiden, 25 år från framställningsårel.
Vid återblickar i pressen, vid jubileer etc. kommer emellertid gamla
bilder till användning. Å andra sidan finner svenska tidningsutgivareföreningen
det tveksamt om man överhuvudtaget bör förlänga den nu gällande
skyddstiden; en längre skyddstid försvårar tidningarnas arbete. Även
publicistklubben uttalar tvekan på denna punkt. Stgrelsen för Sveriges
advokatsamfund anser att en skyddstid på tio år skulle motsvara behovet.

Svenska försäljnings- och reklamförbundet anser att skyddstiden, i enlighet
med nu gällande princip, bör beräknas från året efter det år, då
bilden offentliggjordes.

Departementschefen. Skyddstiden för fotografier är för närvarande hos oss
som huvudregel 15 år från året för utgivningen. I Danmark är den 10 ar
från viss anmälan och i Finland 10 år från året för offentliggörandet. I
Norge är den längre och varar som huvudregel i fotografens livstid och
15 år därefter. Kommittén har nu föreslagit att tiden bestämmes till 25 år
från framställningsåret; motsvarande förslag har framförts i Danmark och
Finland — det finska förslaget avviker dock såtillvida att tiden skall räknas
från året för offentliggörandet — varemot man i Norge närmast synes avse
att behålla de nu gällande reglerna. För egen del finner jag kommitténs
förslag, som i allmänhet lämnats utan erinran vid remissbehandlingen, innefatta
en lämplig avvägning av de intressen som här står mot varandra.
Femtonårstiden understiger vad som i allmänhet gäller i de större västeuropeiska
länderna och måste med hänsyn till de alltmer ökade möjligheterna
att kommersiellt utnyttja fotografier anses alltför kort. Ä andra
sidan är icke påkallat att införa så lång skyddstid som för auktorverk. Då
det gäller de mest kvalificerade fotografierna är självfallet ett tämligen
långvarigt skydd motiverat, men ej heller sådana brukar inom Bernunionen
i skyddstidshänseende jämställas med auktorverk. Av praktiska skäl måste
gälla samma skyddstid för alla slags fotografier.

Enligt det föreslagna stadgandet skall tiden sasom nämnts räknas från
året för framställningen. I ett yttrande har förordats att tiden i stället räknas
från året för offentliggörandet. Beträffande kommersiella bilder i allmänhet,
som offentliggöres omedelbart eller kort tid efter framställningen,
leder de båda beräkningssätten till samma resultat. Såsom kommittén utvecklat
är emellertid framställningsåret en lämpligare utgångspunkt för
beräkningen i fall, då bilden ej publicerats.

16 §.

Paragrafen motsvarar 13 § kommittéförslaget.

348

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

Departementschefen. Ersättning, som avses i 7 eller 9 §, bör i händelse avtvist
bestämmas av den särskilda skiljenämnd, varom stadgas i 52 § i förslaget
till lag om upphovsrätt. Stadgande härom har upptagits i förevarande
paragraf.

17 §.

Paragrafen, som motsvarar 14 § kommittéförslaget, innehåller straffbestämmelser.

Gällande rätt. För närvarande bestraffas intrång i fotografs rätt med dagsböter;
se 8 § första stycket gällande fotografilag. De straffbara förfarandena
anges här genom i huvudsak samma ordalag som lagen i 2 § använder för
beskrivning av rättens materiella innehåll. Dagsböter skall jämväl ådömas
den som till salu håller eller genom försäljning, utdelande, uthyrande eller
annorledes sprider eller offentligen utställer eller ock i riket till spridande
eller offentligt utställande inför sådan fotografisk avbildning av fotografisk
bild, som honom veterligen framställts utan tillstånd; undantag göres
för fall då avbildningen framställts med stöd av låneregeln i 4 §. Enligt
10 § skall böter från och med fem till och med etthundra kronor ådömas
den som åsidosatt skyldigheten att vid lån av fotografier till vetenskapliga
framställningar, skolböcker m. m. ange fotografens namn och hemvist.

Kommittén. I kommitténs förslag har straffbestämmelserna, på motsvarande
sätt som i 53 § i förslaget till lag om upphovsrätt, direkt knutits till
föreskrifterna om skydd för rätten till fotografisk bild; enligt första stycket
av förevarande paragraf straffbelägges brott mot bestämmelse som i
lagen är given till skydd för rätten till fotografisk bild. I enlighet härmed
inträder till en början straff vid intrång i fotografens rätt enligt 1 §, d. v. s.
då fotografisk bild mångfaldigas eller visas offentligt utan att tillstånd
föreligger eller bestämmelse i 5—11 §§ kommittéförslaget kan åberopas.
Straff inträder vidare vid överträdelse av föreskrifterna i 2 § samt i fall
då fotografisk bild, som framställts för enskilt bruk, i strid mot 5 § andra
punkten utnyttjas för annat ändamål. Kommittén framhåller att straffbestämmelserna
även skyddar den rätt, som enligt 10 § i dess förslag tillkommer
beställare av fotografi. Då fotografens rätt enligt förslaget icke innefattar
befogenhet att bestämma om spridning av exemplar, har under
straffbestämmelserna också förts fall, då till försäljning utbjudes eller eljest
till allmänheten sprides exemplar av fotografisk bild, som framställts i
strid mot lagen.

Enligt andra stycket skall straffbestämmelserna vara tillämpliga jämväl
om någon till allmänheten sprider eller till riket för sådan spridning inför
exemplar av fotografisk bild, där exemplaret framställts utom riket under
sådana omständigheter, att en dylik framställning här i riket skulle
varit straffbar enligt första stycket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

349

Straffbestämmelserna har i övrigt utformats helt efter förebild av 53 §
i förslaget till lag om upphovsrätt. Normalstraffet skall således alltjämt
vara dagsböter, men i fall där omständigheterna är försvårande skall fängelse
kunna ådömas. Straff skall inträda icke blott vid uppsåtliga utan även
vid oaktsamma förfaranden.

Remissyttrandena. Svenska tidningsutgivareföreningen framhåller beträffande
strafflatituden att de skäl, på vilka föreningen avstyrkt att i lagen om
upphovsrätt införes möjlighet att i vissa fall ådöma fängelse, i fråga om
fotografilagen synes vara om möjligt ännu starkare. De ideella och ekonomiska
intressen som skyddas på detta område är väsentligt svagare än inom
upphovsrätten i övrigt.

Departementschefen. I det av kommittén föreslagna stadgandet torde böra
vidtagas samma ändringar som i 53 § i förslaget till lag om upphovsrätt. Anledning
att bestämma strafflatituden på annat sätt än i nämnda paragraf
anser jag icke föreligga.

18—22 §§.

Paragraferna motsvarar 15—19 §§ kommittéförslaget.

Departementschefen. Förevarande bestämmelser om ersättningsskyldighet
m. m. har utformats helt i anslutning till motsvarande stadganden i 54—56
och 58—59 §§ i förslaget till lag om upphovsrätt.

23 §.

Paragrafen överensstämmer i sak med 20 § kommittéförslaget.

Departementschefen. I förevarande paragraf har upptagits bestämmelser
om lagens tillämpningsområde, svarande mot 8 kap. i förslaget till lag om
upphovsrätt. För närvarande regleras detta ämne i 13 § fotografilagen.

Vad angår förhållandet till utlandet har gällande fotografilag genom den
vid 62 § i förslaget till lag om upphovsrätt berörda 1937 års kungörelse förklarats
tillämplig med avseende å Bernunionens medlemsstater samt USA.
Såsom vid nämnda stadgande anförts är avsett att Sverige med den nya
lagstiftningens genomförande skall tillträda Bernkonventionens i Bryssel år
1948 reviderade text samt 1952 års Världskonvention om upphovsrätt.
Med stöd av bemyndigandet i förevarande paragrafs andra stycke skall
Kungl. Maj:t äga utfärda de tillämpningsföreskrifter som föranledes härav,
såvitt angår skyddet för fotografier.

350 Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

övergångsbestämmelser

Kommittén. Kommittén anför att den nya lagen ersätter 1919 års fotografilag,
vilken alltså bör förklaras upphävd. Vidare har här upptagits bestämmelser
motsvarande 65—67 §§ i förslaget till lag om upphovsrätt ävensom
en särskild föreskrift rörande fotografisk bild som framställts efter
beställning.

Remissyttrandena. Publicistklubben anser att man med hänsyn till pressens
behov något bör mildra regeln om att den nya lagen skall äga tillämpning
även med avseende på bild, som framställts före lagens ikraftträdande.
På många håll har man för närvarande ett mycket omfattande bildarkiv.
Det synes icke rimligt att lagens ikraftträdande skulle medföra, att rätten
till en rad av bilderna i dessa arkiv plötsligt överginge från arkivets innehavare
till fotograferna.

Departementschefen. Den nya lagen torde böra träda i kraft den 1 juli
1960. Den ersätter 1919 års fotografilag, som alltså bör upphävas.

I enlighet med kommitténs förslag bör vidare i övergångsbestämmelserna
upptagas föreskrifter motsvarande 65—67 §§ i förslaget till lag om upphovsrätt.
Med anledning av vad publicistklubben anfört vill jag framhålla,
att den som förut förvärvat rätt till viss fotografisk bild självfallet behåller
denna rätt även sedan den nya lagen trätt i kraft.

En av kommittén i dess förslag upptagen övergångsbestämmelse rörande
fotografisk bild som framställts efter beställning har fått utgå, då rätten till
sådan bild i departementsförslaget principiellt regleras på samma sätt som
för närvarande.

Förslaget till ändrad lydelse av 1 kap. 8 § tryckfrihetsförordningen

Kommittén. Kommittén erinrar om sitt uttalande vid 9 § i förslaget till
lag om upphovsrätt, att bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen icke ingriper
i gällande privaträttsliga regler och rättsgrundsatser. En uttrycklig
erinran om detta förhållande har influtit i förordningen, såvitt avser de i
upphovsrätten grundade rättigheterna. I 1 kap. 8 § har sålunda hänvisats
till att vad i lag är stadgat skall gälla om den uteslutande rätt att genom
tryck mångfaldiga litterära och musikaliska verk eller verk av bildande
konst, som tillkommer upphovsmannen till sådant verk. Kommittén framhåller,
att den föreslagna revisionen av upphovsrätten föranleder att vissa
ändringar måste göras i denna hänvisning. För närvarande är stadgandet i
viss mån begränsat genom att det endast gäller upphovsmannens uteslutande
rätt att genom tryck mångfaldiga skyddade verk. Med hänsyn till att upphovsmannens
rätt enligt förslaget även innefattar vissa ideella befogenheter.

Kungi. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

351

vilka måste respekteras vid tryckfrihetens utövande, synes det kommittén
lämpligare att hänvisningen helt allmänt förklaras avse den rätt som tillkommer
upphovsman till skyddat verk; i anslutning till förslagets terminologi
bör härvid det nu i tryckfrihetsförordningen använda uttrycket »litterära
och musikaliska verk eller verk av bildande konst» utbytas mot »litterärt
eller konstnärligt verk». Vidare bör, då vissa hithörande alster kan utgöra
fotografier eller eljest utföras med fotografiska metoder under sådana
former att fotografirättsligt skydd kan åberopas, hänvisningen även avse den
rätt som tillkommer framställare av fotografisk bild.

Kommittén anför härefter, att särskild uppmärksamhet påkallas av stadgandet
i 51 § i förslaget till lag om upphovsrätt, enligt vilket domstol efter
upphovsmannens död skall äga meddela förbud mot att ett verk återges på
ett sätt som kränker den andliga odlingens intressen. Ehuru dylikt förbud
icke är avsett att i första hand tillgodose de personliga intressen, som kan
stå på spel för upphovsmannens efterlevande eller andra personer, utan
meddelas till skydd för allmänna kulturintressen, är det, uttalar kommittén,
uppenbart att frågan äger sådant samband med skyddet för upphovsmannens
ideella rätt, att överträdelse av meddelat förbud ur tryckfrihetssynpunkt bör
likställas med intrång i upphovsrätt. Hänvisningen i tryckfrihetsförordningen
bör därför jämväl avse förbud av nu ifrågavarande slag.

Departementschefen. Mot vad kommittén här föreslagit, vilket icke blivit
föremål för några anmärkningar i yttrandena, har icke heller jag funnit anledning
till erinran.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 9 och 11 §§ lagen den
29 maj 1931 (nr 152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens

Till 50 § i förslaget till lag om upphovsrätt har förts vissa bestämmelser
om skydd för titel på litterärt eller konstnärligt verk samt för pseudonym
och signatur, vilka motsvarar 9 § andra stycket i lagen den 29 maj 1931 (nr
152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens. Detta stadgande och en
därtill hörande bestämmelse om talerätt i 11 § första stycket 4) sistnämnda
lag bör därför upphävas.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom justitiedepartementet
upprättats såsom bilaga till detta protokoll fogade förslag till

1) lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk;

2) lag om rätt till fotografisk bild;

3) ändrad lydelse av 1 kap. 8 § tryckfrihetsförordningen; samt

4) lag angående ändrad lydelse av .9 och 11 §§ lagen den 29 maj 1931
(nr 152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens.

352

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över de under 1) och

2) samt 4) omförmälda lagförslagen måtte för det i 87 § regeringsformen
avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
Margit Hirén

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

353

Bilaga

Förslag

till

Lag

om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk

Härigenom förordnas som följer.

1 KAP.

Upphovsrättens föremål och innehåll
1 §•

Den som skapat ett litterärt eller konstnärligt verk har upphovsrätt till
verket, vare sig det framträder i skrift eller tal, som musikaliskt eller sceniskt
verk eller filmverk, som alster av bildkonst, byggnadskonst, konsthantverk
eller konstindustri eller i annan form.

Till litterärt verk hänföres karta, så ock annat i teckning eller grafik eller
i plastisk form utfört verk av beskrivande art.

2 §.

Upphovsrätt innefattar, med de inskränkningar som nedan stadgas, uteslutande
rätt att förfoga över verket genom att framställa exemplar därav
och genom att göra det tillgängligt för allmänheten, i ursprunglig eller ändrad
form, i översättning eller bearbetning, i annan litteratur- eller konstart
eller i annan teknik.

Såsom framställning av exemplar anses även att verket överföres på anordning,
genom vilken det kan återgivas.

3 §•

Då exemplar av ett verk framställes eller verket göres tillgängligt för allmänheten,
skall upphovsmannen angivas i överensstämmelse med vad god
sed kräver.

Ett verk må icke ändras så, att upphovsmannens litterära eller konstnärliga
anseende eller egenart kränkes; ej heller må verket göras tillgängligt
23 Ilihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 17

354

Kungi. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

för allmänheten i sådan form eller i sådant sammanhang som är på angivet
sätt kränkande för upphovsmannen.

Sin rätt enligt denna paragraf kan upphovsmannen med bindande verkan
eftergiva endast såvitt angår en till art och omfattning begränsad användning
av verket.

4 §.

Den som översatt eller bearbetat ett verk eller överfört det till annan
litterär eller konstnärlig form har upphovsrätt till verket i denna gestalt,
men han äger icke förfoga däröver i strid mot upphovsrätten till originalverket.

Har någon i fri anslutning till ett verk skapat ett nytt och självständigt
verk, är hans upphovsrätt ej beroende av rätten till originalverket.

5 §•

6 §.

Har ett verk två eller flera upphovsmän, vilkas bidrag icke utgöra självständiga
verk, tillkommer upphovsrätten dem gemensamt. De äga dock var
för sig beivra intrång i rätten.

7 §•

8 §•

Ett verk anses offentliggjort, då det lagligen gjorts tillgängligt för allmänheten.

Verket anses utgivet, då exemplar därav lagligen förts i handeln eller eljest
blivit spridda bland allmänheten.

9 §.

Författningar samt beslut och yttranden av myndighet eller annat offentligt
organ äro icke föremål för upphovsrätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

355

10 §.

Fotografisk bild är icke föremål för upphovsrätt enligt denna lag; om rätt
till sådan bild gäller vad särskilt är stadgat.

Har ett verk registrerats såsom mönster eller modell enligt vad därom är
stadgat, må utan hinder därav upphovsrätt till verket göras gällande.

2 KAP.

Inskränkningar i upphovsrätten

11 §.

Av offentliggjort verk må enstaka exemplar framställas för enskilt bruk.
Vad sålunda framställts må ej utnyttjas för annat ändamål.

12 §.

Med Konungens tillstånd och på de villkor, som däri angivas, må arkiv
och bibliotek för sin verksamhet framställa exemplar av verk genom fotografi.

13 §.

Byggnad eller bruksföremål må av ägaren ändras utan upphovsmannens
lov, såvitt det kräves av tekniska skäl eller för ändamålsenlig användning.

14 §.

Ur offentliggjort verk må, i överensstämmelse med god sed, citat göras
i den omfattning som betingas av ändamålet.

15 §.

I tidning eller tidskrift må ur annan tidning eller tidskrift intagas artikel
i religiös, politisk eller ekonomisk dagsfråga, såframt ej förbud mot eftertryck
är utsatt.

Offentliggjort konstverk må avbildas i tidning eller tidskrift i samband
med redogörelse för dagshändelse.

356

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960
16 §.

I samlingsverk till bruk vid gudstjänst eller undervisning, sammanställt
från ett större antal upphovsmän, må återgivas mindre delar av litterärt
eller musikaliskt verk eller sådant verk av ringa omfång, såframt fem år
förflutit efter det år, då verket utgavs. I anslutning till texten må återgivas
konstverk, därest fem år förflutit efter det år, då verket offentliggjordes.
Verk som tillkommit för att brukas vid undervisning må ej medtagas i samling
för sådant ändamål.

För återgivande som avses i denna paragraf äger upphovsmannen rätt till
ersättning.

17 §.

18 §.

Av utgivet litterärt eller musikaliskt verk må exemplar framställas i blindskrift.

19 §.

Har utgiven mindre dikt eller del av dikt blivit tonsatt, må den som text
till det musikaliska verket återgivas i noter och framföras offentligt, såframt
ej förbud däremot utsatts vid utgivandet. För återgivande eller framförande
som nu sagts äger författaren rätt till ersättning.

Då ett musikaliskt verk framföres med text, må till bruk för åhörarna texten
återgivas i konsertprogram och dylikt.

20 §.

Verk som är utgivet må framföras offentligt vid gudstjänst och undervisning,
så ock eljest vid tillfälle, där framförandet ej är det huvudsakliga
samt tillträdet är avgiftsfritt och anordnandet sker utan förvärvssyfte.

Utgivet verk, dock ej sceniskt verk eller filmverk, må ock framföras offentligt
i folkbildningsverksamhet, för välgörande ändamål eller i annat allmännyttigt
syfte, om den som framför verket eller, vid framförande i samverkan,
alla de medverkande göra det utan ersättning.

21 §.

Vid återgivande genom ljudradio, television eller film av dagshändelse må
korta avsnitt av verk som framföres eller visas såsom ett led i dagshändelsen
medtagas.

Kungl. Maj:is proposition nr 17 år 1960

357

22 §.

23 §.

Sedan litterärt eller musikaliskt verk blivit utgivet, må exemplar, som
omfattas av utgivningen, spridas vidare ävensom visas offentligt; dock må
noter till musikaliskt verk ej utan upphovsmannens samtycke uthyras till
allmänheten.

24 §.

Muntliga och skriftliga förhandlingar i offentliga representationer, inför
myndigheter samt vid offentliga sammankomster för överläggning om allmänna
angelägenheter må återgivas utan upphovsmans samtycke. Upphovsman
äger dock ensam utgiva samling av sina anföranden.

25 §.

Byggnad må fritt avbildas.

26 §.

Bestämmelserna i detta kapitel medföra icke inskränkning i upphovsmannens
rätt enligt 3 § i vidare mån än som följer av vad i 13 § sägs.

358

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

Då med stöd av bestämmelse i detta kapitel ett verk återgives offentligt,
skall källan nämnas i överensstämmelse med vad god sed kräver. Verket
må icke utan upphovsmannens samtycke ändras i vidare mån än som kräves
av den medgivna användningen.

3 KAP.

Upphovsrättens övergång
Allmänna bestämmelser om överlåtelse
27 §.

Upphovsrätt må, med den begränsning som följer av vad i 3 § sägs, helt
eller delvis överlåtas. Överlåtelse av exemplar innefattar icke överlåtelse av
sådan rätt.

Beträffande överlåtelse av upphovsrätt i vissa särskilda avseenden stadgas
i 30—40 §§; dock skola nämnda bestämmelser tillämpas allenast i den mån
annat ej är eller må anses avtalat.

28 §.

Om ej annat är eller må anses avtalat, äger den till vilken upphovsrätt
överlåtits icke ändra verket samt ej heller överlåta rätten vidare. Ingår rätten
i en rörelse, må den överlåtas i samband med överlåtelse av rörelsen eller
del därav; överlåtaren svarar dock alltjämt för avtalets fullgörande.

29 §.

Avtal om offentligt framförande

30 §.

Vad i denna paragraf är stadgat gäller icke filmverk.

Förlagsavtal

31 §.

Genom förlagsavtal överlåter upphovsmannen till förläggare rätt att genom
tryck eller liknande förfarande mångfaldiga och utgiva litterärt eller
konstnärligt verk.

359

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

Manuskript eller annat exemplar av verket, efter vilket detta skall återgivas,
förblir i upphovsmannens ägo.

32 §.

Förläggaren har rätt att utgiva en upplaga, vilken ej må överstiga av litterärt
verk 2 000, av musikaliskt verk 1 000 och av konstverk 200 exemplar.

Med upplaga förstås vad förläggaren på en gång låter framställa.

33 §.

34 §.

Om verket icke är utgivet inom två år eller, såvitt angår musikaliskt verk,
inom fyra år från det upphovsmannen avlämnat fullständigt manuskript
eller annat exemplar som skall mångfaldigas, äger upphovsmannen, ändå
att försummelse ej ligger förläggaren till last, häva avtalet och därvid behalla
uppburet honorar. Samma lag vare, om verket är utgånget och förläggaren
har rätt att utgiva ny upplaga men icke inom ett år efter det upphovsmannen
hos honom begärt sådan utgivning utnyttjar sin rätt.

35 §.

Förläggaren är skyldig att tillställa upphovsmannen intyg från tryckeriet
eller den som eljest mångfaldigar verket om antalet framställda exemplar.

36 §.

37 §.

Upphovsmannen har icke rätt att på nytt utgiva verket i den form och på
det sätt som avses i avtalet, förrän den eller de upplagor som förläggaren
äger utgiva blivit slutsålda.

360

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

Litterärt verk må dock sedan femton år förflutit efter det år, då utgivningen
påbörjades, av upphovsmannen intagas i upplaga av hans samlade
eller valda arbeten.

38 §.

Bestämmelserna om förlagsavtal äga icke tillämpning på bidrag till tidning
eller tidskrift. För bidrag till annat samlingsverk gälla icke 33 och
34 §§.

Avtal om filmning

39 §.

överlåtelse av rätt till inspelning av ett litterärt eller konstnärligt verk på
film omfattar rätt att genom filmen göra verket tillgängligt för allmänheten.

40 §.

Upphovsrättens övergång vid upphovsmannens död, m. m.

41 §.

42 §.

Upphovsrätt må ej tagas i mät hos upphovsmannen själv eller hos någon,
till vilken rätten övergått på grund av giftorätt, arv eller testamente. Samma
lag vare beträffande manuskript, så ock i fråga om exemplar av sådant
konstverk som ej blivit utställt, utbjudet till salu eller eljest godkänt för
offentliggörande.

Kungl. Maj:is proposition nr 17 år 1960

361

4 KAP.

Upphovsrättens giltighetstid

43 §.

Upphovsrätt till ett verk gäller intill utgången av femtionde året efter
det år, då upphovsmannen avled, eller, beträffande verk som i 6 § sägs, efter
den sist avlidne upphovsmannens dödsår.

44 §.

För verk, som offentliggjorts utan att upphovsmannen blivit angiven med
sitt namn eller med sin allmänt kända pseudonym eller signatur, gäller
upphovsrätten intill utgången av femtionde året efter det år, då verket offentliggjordes.
Består verket av två eller flera delar med inbördes sammanhang,
räknas tiden från det år, då sista delen offentliggjordes.

Blir upphovsmannen inom nämnda tid angiven såsom i 7 § sägs eller visas
ait han avlidit innan verket offentliggjordes, gäller vad i 43 § stadgas.

5 KAP.

Vissa upphovsrätten närstående rättigheter

45 §.

Beträffande upptagning, utsändning och överföring, som avses i denna
paragraf, skall vad i 3 §, 11 § första stycket, 14 § första stycket, 17, 20 och
21 §§, 22 § första stycket samt 27—29 och 41—42 §§ sägs äga motsvarande
tillämpning.

46 §.

362

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

47 §.

Bestämmelserna i 14 § första stycket, 20 och 21 §§ skola äga motsvarande
tillämpning i fall som avses i denna paragraf. Beträffande utövande konstnärs
rätt skola jämväl föreskrifterna i 27—29 och 41—42 §§ i motsvarande
mån gälla.

Vad i denna paragraf stadgas gäller icke ljudfilm.

48 §.

Ljudradio- eller televisionsutsändning må icke utan radio- eller televisionsföretagets
samtycke återutsändas eller upptagas på anordning, genom vilken
den kan återgivas. Utan sådant samtycke må ej heller televisionsutsändning
återgivas för allmänheten i biograf eller därmed jämförlig lokal.

Vad i 11 § första stycket, 14 § första stycket, 17, 20 och 21 §§ samt 22 §
första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning i fall som avses i denna
paragraf.

49 §.

Samma lag vare om reklamalster, som bildmässigt sammanställts på ett
särpräglat sätt.

6 KAP.

Särskilda bestämmelser
50 §.

363

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

51 §•

Om litterärt eller konstnärligt verk återgives offentligt på ett sätt som
kränker den andliga odlingens intressen eller om sådant återgivande förberedes,
äger domstol på talan av myndighet som Konungen bestämmer meddela
förbud mot återgivandet. Vad nu är sagt skall ej gälla återgivande som
sker under upphovsmannens livstid.

52 §.

Ersättning, som avses i 14 § andra stycket, 16 §, 19 § första stycket, 22 §
andra stycket eller 47 §, bestämmes i händelse av tvist av särskild skiljenämnd.
Denna skall bestå av ordförande och fyra ledamöter. För varje ledamot
skall finnas en ersättare.

Ledamöter och ersättare förordnas av Konungen för viss tid bland personer
som äga särskild sakkunskap på upphovsrättens område och som icke
företräda partsintressen. Ordföranden och en av ledamöterna, som förordnas
att vara vice ordförande, ävensom ersättare för dessa skola vara lagkunniga
och i domarvärv erfarna.

Kostnaderna för nämndens verksamhet bestridas av allmänna medel. Närmare
föreskrifter angående verksamheten meddelas av Konungen.

7 KAP.

Ansvar och ersättningsskyldighet

53 §.

Den som beträffande ett litterärt eller konstnärligt verk vidtager åtgärd,
som innebär intrång i den till verket jämlikt 1 och 2 kap. knutna upphovsrätten
eller som strider mot föreskrift enligt 41 § andra stycket, mot 50 §
eller mot förbud enligt 51 §, dömes, såframt det sker uppsåtligen eller
av grov oaktsamhet, till böter eller fängelse i högst sex månader.

54 §.

Sker det uppsåtligen eller av oaktsamhet, skall ersättning jämväl utgå för
annan förlust än uteblivet vederlag, så ock för lidande eller annat förfång.

Den som eljest uppsåtligen eller av oaktsamhet vidtager åtgärd, som inne -

364

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

bär intrång eller överträdelse varom i 53 § sägs, skall ersätta upphovsmannen
eller hans rättsinnehavare förlust, lidande eller annat förfång av åtgärden.

55 §.

Har exemplar av verk framställts, införts till riket, ändrats eller gjorts
tillgängligt för allmänheten i strid mot denna lag eller mot föreskrift enligt
41 § andra stycket eller mot förbud enligt 51 §, äger rätten efter vad som
finnes skäligt föreskriva åtgärder för att förebygga missbruk av exemplaret,
så ock av trycksats, kliché, form eller annat hjälpmedel som kan användas
endast för framställning därav. Sådan föreskrift må avse, att egendomen
skall förstöras, på visst sätt ändras eller ock utlämnas till målsäganden mot
lösen.

Vad i denna paragraf stadgas gäller ej mot den som i god tro förvärvat
egendomen eller särskild rätt därtill och ej heller om det olagliga förfarandet
bestått i utförande av byggnadsverk.

56 §.

I fall som avses i 55 § äger rätten, om det med hänsyn till det konstnärliga
eller ekonomiska värdet hos exemplaret eller övriga omständigheter finnes
skäligt, meddela tillstånd att exemplaret mot särskild ersättning till upphovsmannen
eller hans rättsinnehavare göres tillgängligt för allmänheten eller
eljest användes för avsett ändamål.

57 §.

Vad i 53—56 §§ sägs skall äga motsvarande tillämpning med avseende å
rättighet, som skyddas genom föreskrift i 5 kap.

58 §.

Rätt domstol i mål om ljudradio- eller televisionsutsändning i strid mot
denna lag är Stockholms rådhusrätt.

59 §.

Brott som avses i denna lag må ej åtalas av allmän åklagare, där det ej
angives till åtal av målsägande.

Överträdelse av stadgandet i 3 § eller av föreskrift enligt 41 § andra stycket
må städse beivras av efterlevande make, skyldeman i rätt upp- och nedstigande
led, adoptant, adoptivbarn eller syskon, överträdelse av förbud enligt
51 § angives till åtal av myndighet som där sägs.

Angående talan om föreskrift enligt 55 § gäller vad i allmänhet är stadgat
om enskilt anspråk; dock att i mål om överträdelse av förbud enligt
51 § skall tillämpas vad som finnes föreskrivet om förverkande av föremål
på grund av brott.

365

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

8 KAP.

Lagens tillämpningsområde

60 §.

Vad i 50 och 51 §§ stadgas äger tillämpning på varje litterärt eller konstnärligt
verk, oberoende av dess ursprung.

61 §.

Föreskrifterna i 45—48 §§ äro tillämpliga på framförande, ljudupptagning
samt ljudradio- och televisionsutsändning, som äger rum i Sverige.

62 §.

9 KAP.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
63 §.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1960; dock att 51 § och därtill anslutande
bestämmelser i 7 och 8 kap. skola, såvitt angår återgivande i tryckt
skrift, träda i kraft den dag Konungen förordnar.

366

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

64 §.

Genom denna lag upphävas:

1) lagen den 30 maj 1919 (nr 381) om rätt till litterära och musikaliska
verk;

2) lagen den 30 maj 1919 (nr 382) om rätt till verk av bildande konst;

3) lagen den 14 december 1956 (nr 590) om skydd för vissa kartor; samt

4) lagen den 1 mars 1957 (nr 32) om tillfällig förlängning av skyddstid för
litterära och musikaliska verk.

65 §.

Den nya lagen skall, med iakttagande av vad i 66—69 §§ sägs, äga tillämpning
jämväl med avseende å litterärt eller konstnärligt verk, som tillkommit
före ikraftträdandet.

66 §.

Sådana exemplar av ett verk, som framställts med stöd av äldre lag, må
fritt spridas och visas. Vad i 23 § stadgas om uthyrning av noter till musikaliskt
verk och om bemyndigande för Konungen att stadga viss avgift skall
dock äga tillämpning på dylika exemplar.

67 §.

68 §.

Beträffande tidning, tidskrift eller annat verk, som består av självständiga
bidrag från särskilda medarbetare och som utgivits före den nya lagens
ikraftträdande, skall upphovsrätt enligt 5 § tillkomma utgivaren eller, om
han ej är känd, förläggaren.

69 §.

367

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

70 §.

Porträttbild, som beställts före nya lagens ikraftträdande, må ej efterbildas
utan tillstånd av beställaren eller, efter dennes död, av hans efterlevande
make och arvingar.

71 §.

Vad i 65—67 §§ sägs skall äga motsvarande tillämpning med avseende å
rättighet, som skyddas genom föreskrift i 5 kap.

Har avtal om upptagning som sägs i 45 § tillkommit före nya lagens ikraftträdande,
skall vad i 69 § sägs äga motsvarande tillämpning.

368

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

Förslag

till

Lag

om rätt till fotografisk bild

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Den som framställt en fotografisk bild har, med de inskränkningar som
nedan stadgas, uteslutande rätt att genom fotografi, tryck, teckning eller annat
förfarande framställa exemplar av bilden ävensom att visa den offentligt.

2 §•

Då exemplar av fotografisk bild framställes eller bilden visas offentligt,
skall fotografen angivas i överensstämmelse med vad god sed kräver.

3 §•

Såsom fotograf anses, där ej annat visas, den vars namn, firma eller allmänt
kända signatur på sedvanligt sätt angives på exemplar av bilden eller
då denna visas offentligt.

4 §•

En fotografisk bild anses offentliggjord, då den lagligen utgivits, utställts
offentligt eller eljest gjorts tillgänglig för allmänheten.

5 §•

Av fotografisk bild må enstaka exemplar framställas för enskilt bruk.
Vad sålunda framställts må ej utnyttjas för annat ändamål.

6 §.

Med Konungens tillstånd och på de villkor, som däri angivas, må arkiv
och bibliotek för sin verksamhet framställa exemplar av fotografisk bild.

369

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1960

7 §•

I kritisk eller vetenskaplig framställning må i anslutning till texten återgivas
offentliggjord fotografisk bild, såvitt gäller populärvetenskaplig framställning
dock endast mot ersättning.

Offentliggjord fotografisk bild må, mot ersättning, i anslutning till texten
intagas i arbete till bruk vid undervisning.

8 §*

Vid återgivande genom television eller film av dagshändelse må fotografisk
bild som visas såsom ett led i dagshändelsen medtagas.

9 §-

Svenskt televisionsföretag som Konungen bestämmer må, mot ersättning,
visa offentliggjord fotografisk bild, såframt fotografen icke meddelat förbud
mot visning eller det eljest föreligger särskild anledning antaga att han motsätter
sig visningen. Vad nu sagts gäller ej film.

10 §.

Sedan fotografen överlåtit exemplar av fotografisk bild eller bilden blivit
utgiven, må exemplar, som överlåtits eller omfattas av utgivningen, utställas
offentligt.

11 §•

I rättsvårdens och den allmänna
fritt utnyttjas.

12 §.

säkerhetens intresse
13 §.

må fotografisk bild

Då fotografisk bild återgives med stöd av 6—11 §§, skall källan nämnas i
överensstämmelse med vad god sed kräver.

14 §.

Beställare av fotografiskt porträtt äger, ändå att fotografen förbehållit sig
rätten till bilden, låta intaga porträttet i tidning eller tidskrift eller i skrift
med biografiskt innehåll, såframt fotografen icke gjort särskilt förbehåll
däremot.

24 Hilumg till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 17

370

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

15 §.

Rätten till fotografisk bild gäller intill utgången av tjugufemte året efter
det år, då bilden framställdes.

16 §.

Ersättning, som avses i 7 eller 9 §, bestämmes i händelse av tvist av den
särskilda skiljenämnd, varom stadgas i 52 § lagen om upphovsrätt till litterära
och konstnärliga verk.

17 §.

Samma lag vare, om någon till allmänheten sprider eller till riket för sådan
spridning inför exemplar av fotografisk bild, där exemplaret framställts
utom riket under sadana omständigheter, att en dylik framställning
här i riket skulle hava varit straffbar enligt vad i första stycket sägs.

18 §.

Den som i strid mot denna lag utnyttjar en fotografisk bild skall till fotografen
eller hans rättsinnehavare gälda ersättning, utgörande skäligt vederlag
för utnyttjandet.

Sker det uppsåtligen eller av oaktsamhet, skall ersättning jämväl utgå
för annan förlust än uteblivet vederlag, så ock för lidande eller annat förfång.

Den som eljest uppsåtligen eller av oaktsamhet vidtager åtgärd, som innebär
intrång varom i 17 § sägs, skall ersätta fotografen eller hans rättsinnehavare
förlust, lidande eller annat förfång av åtgärden.

19 §.

Har exemplar av fotografisk bild framställts, införts till riket, ändrats
eller gjorts tillgängligt för allmänheten i strid mot denna lag, äger rätten
efter vad som finnes skäligt föreskriva åtgärder för att före^ gga missbruk
av exemplaret, så ock av kliché eller annat hjälpmedel som kan användas
endast för framställning därav. Sådan föreskrift må avse, att egendomen
skall förstöras, på visst sätt ändras eller ock utlämnas till målsäganden mot
lösen.

Vad i denna paragraf stadgas gäller ej mot den som i god tro förvärvat
egendomen eller särskild rätt därtill.

371

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

20 §.

I fall som avses i 19 § äger rätten, om det med hänsyn till det konstnärliga
eller ekonomiska värdet hos exemplaret eller övriga omständigheter finnes
skäligt, meddela tillstånd att exemplaret mot särskild ersättning till fotografen
eller hans rättsinnehavare göres tillgängligt för allmänheten eller eljest
användes för avsett ändamål.

21 §.

Rätt domstol i mål om televisionsutsändning i strid mot denna lag är Stockholms
rådhusrätt.

22 §.

Brott som avses i denna lag må ej åtalas av allmän åklagare, där det ej
angives till åtal av målsägande.

Angående talan om föreskrift enligt 19 § gäller vad i allmänhet är stadgat
om enskilt anspråk.

Egendom varom i 19 § sägs må, där brott som avses i denna lag skäligen
kan antagas föreligga, tagas i beslag; därvid skall vad om beslag i brottmål
i allmänhet är stadgat äga motsvarande tillämpning.

23 §.

Konungen äger, under förutsättning av ömsesidighet, meddela föreskrifter
om denna lags tillämpning med avseende å annat land. Föreskrift må ock
meddelas om tillämpning av lagen på fotografisk bild, som först utgivits av
mellanfolklig organisation, samt på icke utgiven bild, som dylik organisation
äger utgiva.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1960.

Genom lagen upphäves lagen den 30 maj 1919 (nr 383) om rätt till fotografiska
bilder.

Den nya lagen skall äga tillämpning jämväl med avseende å fotografisk
bild, som framställts före ikraftträdandet, dock med följande undantag:

1) Sådana exemplar av en fotografisk bild, som framställts med stöd av
äldre lag, må fritt spridas och visas.

372

Knngl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

Förslag

till

ändrad lydelse av 1 kap. 8 § tryckfrihetsförordningen

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 KAP.

Privilegier å —-------

Om den uteslutande rätt att genom
tryck mångfaldiga litterära och
musikaliska verk eller verk av bildande
konst, som tillkommer upphovsmannen
till sådant verk, gälle
vad i lag är stadgat.

§•

tjugu år.

Om den rätt, som tillkommer upphovsman
till litterärt eller konstnärligt
verk eller framställare av fotografisk
bild, och om förbud mot att
återgiva sådant verk på ett sått, som
kränker den andliga odlingens intressen,
gälle vad i lag är stadgat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

373

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 9 och 11 §§ lagen den 29 maj 1931
(nr 152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens

Härigenom förordnas, att 9 och 11 §§ lagen den 29 maj 1931 med vissa
bestämmelser mot illojal konkurrens1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

9 §•

Använder någon----------uppkommen skada.

11 §.

Berättigad att---------lag är:

1) i de — —--—----inför domstol;

2) i de — —------eller röjts;

3) i de —--------handen; samt

4) i de uti 9 § avsedda fall den, 4) i de uti 9 § avsedda fall den,

vilkens inarbetade kännetecken kan vilkens inarbetade kännetecken kan
bliva föremål för förväxling, eller, bliva föremål för förväxling.
där fråga är om litterärt eller musi -

1 Senaste lydelse av 9 och 11 §§ se SFS 1942: 246.

374

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

kaliskt verk eller verk av bildande
konst, upphovsmannen till verket så
ock annan innehavare av rätt till
detsamma.

Allmän åklagare---------sådant brott.

Denna lag träder i kraft den 1
juli 1960.

Kungi. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

375

Utdrag av protokollet, hållet i Kungi. Maj.ts lagråd den 18 juni
1959.

Närvarande:

justitieråden Beckman,

E. SÖDERLUND,

Tammelin,
regeringsrådet Nevrell.

Enligt lagrådet den 31 mars 1959 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i
statsrådet den 9 januari 1959, hade Kungi. Maj :t förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till

1) lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk;

2) lag om rätt till fotografisk bild; samt

3) lag angående ändrad lydelse av 9 och 11 §§ lagen den 29 maj 1931
(nr 152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsrådet Torwald Hesser.

Lagrådet yttrade:

Förslaget till lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk.

Förslaget avser införande av en helt ny lagstiftning om rätt till litterära,
konstnärliga och andra liknande verk. Med hänsyn till den pågående
snabba kulturella och tekniska utvecklingen på detta betydelsefulla område
är ny lagstiftning otvivelaktigt av behovet påkallad. På grund av att lagstiftningsarbetet
bedrivits i nordisk samverkan och även haft internationell
inriktning har emellertid auktorrättskommittén icke kunnat i första hand
inrikta sig på att i den gällande svenska lagstiftningen verkställa de ändringar
som påkallats av utvecklingen. Förslaget har i stället utarbetats utan
direkt anknytning till gällande svensk rätt med begagnande av uppslag
och förebilder från olika håll, särskilt de modernaste nordiska lagarna på
området. Nordisk och internationell inriktning har alltså i viss mån bundit
kommittéarbetet. Även lagrådet, som måste vitsorda angelägenheten av
att lagstiftningen erhåller nordisk och internationell anknytning, har härigenom
blivit på liknande sätt bundet vid sin granskning. Denna har icke
i lika hög grad som eljest kunnat grundas på överväganden i vad mån föreslagna
avvikelser från gällande rätt kunde anses påkallade. Emellertid innefattar
förslaget i stort sett en så skicklig och omdömesgill avvägning, att

376

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

de önskemål, vid vilka arbetet enligt det sagda varit bundet, tillgodoset Is
utan att andra berättigade synpunkter blivit eftersatta.

I departementsförslaget bar såsom en gemensam beteckning för det ifrågavarande
rättsområdet använts uttrycket upphovsrätt, under det att kommittén
förordade formen upphovsmannarätt. Den sistnämnda beteckningen
har vid remissbehandlingen från ett par håll ansetts alltför otymplig.
Departementschefen, som funnit den kortare formen vara att föredraga,
har därvid framhållit, att då här är fråga om nordisk lagstiftning det även
är en fördel att man med denna term vinner anknytning till språkbruket
i Danmark och Norge. I ett för lagrådet tillgängligt yttrande har nämnden
för svensk språkvård uttalat, att formen upphovsrätt skulle bidraga till
en önskvärd dansk-norsk-svensk enhetlighet i terminologin, som icke minst
inom rättsväsendet traditionellt eftersträvats. Lagrådet vill för sin del ansluta
sig till departementschefens förslag i denna fråga.

Vidkommande lagens rubrik, lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga
verk, föreslår lagrådet, att den förkortas till upphovsrättslag.

1 §•

Första stycket innehåller lagens huvudstadgande, att den som skapat
ett litterärt eller konstnärligt verk har upphovsrätt till verket. Till detta
huvudstadgande, som formellt är uttömmande, har fogats en uppräkning
av olika slags verk. Denna torde främst vara av värde för att klargöra att
nya lagen — i motsats till äldre rätt, där litterära och musikaliska verk
behandlades i en lag och verk av bildande konst i en annan — omfattar alla
litteratur- och konstarter. Emellertid angiver uppräkningen icke blott olika
sådana arter, utan det framhålles därjämte, att verket kan framträda i
visst utförande, t. ex. i skrift eller tal. I sistnämnda del följes alltså en
annan indelningsgrund, nämligen sättet för verkets utförande, vilket icke
är tillfredsställande, då de båda indelningsgrunderna delvis skära varandra.
Musikaliskt verk, vilket nämnes särskilt, tillhör exempelvis en och samma
konstart, oavsett huruvida det spelas offentligt eller finnes upptecknat i
notskrift. Notskrift bör i enlighet med vanligt språkbruk betraktas som ett
slag av skrift, låt vara att gällande lag på området ej betraktar tryckta eller
i manuskript föreliggande musikaliska kompositioner som skrifter (jfr betänkandet
s. 42). För att uppräkningens huvudsyfte att ange olika litteratur-
och konstarter icke skall undanskymmas bör den inledas och avslutas
på annat sätt än genom omnämnande att ett verk kan framträda i olika former.
I stället för att tala om att verket framträder i skrift eller tal kan
man förslagsvis använda uttrycket, att det utgör framställning i skrift
eller tal.

Vidare brister det till synes i balans mellan den utförliga uppräkningen
av verk tillhörande skilda konstarter eller grupper av konstarter, å ena
sidan, samt det korta omnämnandet av de litterära verken, å andra sidan.
Huvudgruppen av litterära verk — vilken i kommitténs betänkande (s. 65)
karakteriseras som framställningar i ord, antingen talade, skrivna eller

377

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

tryckta — beskrives i lagtexten endast genom nyss berörda erinran om att
verket kan framträda i skrift eller tal. Lämpligen bör emellertid i detta
sammanhang nämnas såväl skönlitterär som beskrivande framställning.
Uttrycket litterärt verk för nämligen lätt tanken till skönlitterära verk, och
det kan icke förutsättas vara mera allmänt bekant, att lagstiftningen inbegriper
även beskrivande framställningar av olika slag, såsom vetenskapliga
eu beten, reseskildringar, biografier, lexika och liknande samlingar
samt reportage i tidningar eller radio, förutsatt att de hålla måttet för att
kunna anses som skapade verk.

Vad angår slutet på uppräkningen, följer efter exemplen en hänvisning
till att verket kan framträda i annan form. Härmed har kommittén enligt
motiven (betänkandet s. 81) särskilt velat utmärka, att de uppräknade
verkskategorierna, om de än i allt väsentligt täckte nu brukliga former föi
litterärt och konstnärligt skapande, likväl endast vore exempel. Det tillfogas,
att man väl kunde tänka sig att utvecklingen komme att föra fram
nya former av konstnärliga uttrycksmedel. Genom att tala om att ett skapat
verk kan framträda i olika form har man antagligen också velat ge
en antydan om att den som är i färd med att frambringa ett litterärt ellei
konstnärligt verk kan ha att välja mellan flera olika uttryckssätt. Denna
tankegång kan emellertid ej sägas ha kommit till något klart och entydigt
uttryck, eftersom ordet form i förarbetena användes i vitt skiftande betydelser
och bland skapande konstnärer torde användas i än flera. Det viktigaste
synes i detta hänseende vara att fasthålla, att upphovsrättsligt skydd
enligt lagen icke inträder förrän verket kommit till uttryck på visst sätt.
Detta kan, liksom vad kommittén i första hand velat uttrycka, komma tydligare
fram, om uppräkningen avslutas med en hänvisning till att verket
kan ha kommit till uttryck på annat sätt.

I enlighet med det anförda hemställer lagrådet, att uppräkningen i första
stycket inledes med uttrycket »utgör skönlitterär eller beskrivande framställning
i skrift eller tal» i stället för »framträder i skrift eller tal» samt
att fortsättningen jämkas därefter och avslutas med orden »kommit till
uttryck på annat sätt» i stället för »i annan form».

2 §.

Avfattningen av första stycket ger närmast vid handen, att »ändrad
form» ställts i motsättning till översättning, bearbetning, överforande till
annan litteratur- eller konstart och utförande i annan teknik. Detta intryck
förstärkes av att i 4 § orden översatt och bearbetat ställts i motsättning
till att ett verk överförts till annan litterär eller konstnärlig form.
Emellertid synes i förslaget uttrycket form vanligen tilläggas en så vidsträckt
betydelse, att de i 2 § första stycket särskilt omnämnda åtgärderna
väl kunde tänkas utgöra endast exempel på »ändrad form». I betänkandet
uttalas (s. 100), att de i 2 § valda uttrycken delvis äro synonyma. Då formuleringen
med sistnämnda uppfattning knappast är tillfredsställande och
osäkerhet i allt fall råder om de anförda uttryckens innebörd föreslår lag -

378

Kungi. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

rådet att ordet form ersättes med ett i detta sammanhang mera neutralt
ord, förslagsvis skick. Härigenom skulle enligt lagrådets mening klarare
framgå stadgandets innebörd, nämligen att upphovsrätten gäller även om
verket ändrats; detta må ha skett på vad sätt som helst och även om ändringen
är så långtgående som översättning eller bearbetning, överföring till
annan litteratur- eller konstart eller utförande i annan teknik.

Vad därefter angår sista stycket, innefattar upphovsrätten redan enligt
gällande lag uteslutande rätt att förfoga över verket bl. a. genom offentligt
framförande. I paragrafens sista punkt föreslås ett tillägg, att lika med
offentligt framförande skall anses framförande som i förvärvsverksamhet
anordnas inför en större sluten krets. Då upphovsrätten enligt lagstiftningens
grunder otvivelaktigt bör avse även dylika framföranden, till vilka
främst hör s. k. industrimusik, samt i andra länder, bl. a. Danmark och
Tvorge, bestämmelser om offentligt utförande, nära motsvarande den gällande
svenska, i rättspraxis ansetts omfatta även sådana fall, hade det i
och för sig varit önskvärt att kunna införa dem under den grundläggande
bestämmelsen och icke under en tilläggsbestämmelse. I anslutning till tolkningen
av offentlighetsrekvisitet i andra lagar har emellertid genom högsta
domstolens avgörande i NJA 1958 s. 80 fastslagits att dylika utföranden
icke kunna anses som offentliga. En tilläggsbestämmelse är alltså erforderlig
för att markera att den svenska lagstiftningen om upphovsrätt icke bygger
på ett snävare grundbegrepp än de utländska rättssystem där utvidgningen
redan genomförts i praxis.

Beträffande innebörden av att musiken sker i förvärvsverksamhet har
departementschefen uttalat, att förvärvsverksamheten bör föreligga hos arrangören.
I anledning av vad i ett remissyttrande uttalats därom, att ersättningsrätten
enligt förslaget skulle vara beroende av vem som formellt
arrangerar framförandet, företaget eller de anställda, vill lagrådet understryka,
att stadgandet icke kan kringgås exempelvis genom att ett industriföretag
till sina anställda skänker den anläggning varigenom musiken
utföres.

3 §.

Paragrafen avser upphovsmannens s. k. ideella rätt, omfattande bl. a.
hans rätt att bli namngiven i förbindelse med verket. Att detta är en sida
av själva upphovsrätten har ansetts ligga i sakens natur och därför icke
särskilt angivits i lagtexten. Lagrådet ifrågasätter emellertid huruvida icke
en antydan härom lämpligen borde upptagas i första stycket. Enligt dess
lydelse i det remitterade förslaget skall, då exemplar av ett verk framställes
eller verket göres tillgängligt för allmänheten, upphovsmannen angivas
i överensstämmelse med vad god sed kräver. Det har anmärkts, att bebestämmelsen
i denna utformning syntes ålägga upphovsmannen själv att,
då han framställer verket, signera detsamma i överensstämmelse med vad
god sed kräver. Att här är fråga om en rätt, icke en plikt, för upphovsmannen
har i föreliggande danska och norska texter uttryckts så, att han har

379

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

rätt till eller krav på att bli namngiven. Departementschefen har emellertid
påpekat, att upphovsmannens skydd i förevarande del ej bör göras beroende
av att han framställer särskilt krav att komma i åtnjutande därav.
Med beaktande härav kan det av lagrådet önskade tillägget formuleras så,
att upphovsmannen skall angivas, vare sig han påfordrar det eller ej.

Enligt förslaget skall upphovsmannen angivas i överensstämmelse med
vad god sed kräver. Härmed åsyftas enligt motiveringen, att angivande
skall ske i den omfattning och på det sätt god sed kräver. Lagrådet hemställer,
att detta kommer till uttryck i lagtexten.

4§.

Enligt första stycket har den som översatt eller bearbetat ett verk eller
överfört det till annan litterär eller konstnärlig form upphovsrätt till verket
i denna gestalt, men han äger icke förfoga däröver i strid mot upphovsrätten
till originalverket. Lagrådet hemställer, att uttrycket »annan
litterär eller konstnärlig form» jämkas till överensstämmelse med det i 2 §
använda »annan litteratur- eller konstart». Med arter får tydligen i detta
sammanhang förstås ej blott sådana huvudarter som skönlitteratur och
musik utan även underarter därav, t. ex. roman, drama och opera.

I andra stycket talas om att någon i fri anslutning till ett verk skapat ett
nytt och självständigt verk. Enligt motiveringen till 1 § ligger emellertid
redan i verbet skapa, att verket uppfyller de krav på självständighet och
originalitet som förutsättas för upphovsrätt. Då dessa krav här angivits särskilt,
bör verbet skapa ej användas. Lagrådet hemställer, att ordet »skapat»
ändras till »åstadkommit».

8 §•

För att medföra att ett verk blir att anse som offentliggjort eller utgivet
skola de här angivna åtgärderna enligt förslaget företagas lagligen. Härmed
avses att de skola ske med upphovsmannens samtycke eller med stöd
av bestämmelse i 2 kap. Både i fall av sistnämnda slag, t. ex. då köpare av
ett konstverk med stöd av 25 § visar verket offentligt, och i fall av samtycke
kan emellertid åtgärden sägas ske lovligen. Lagrådet hemställer därför,
att ordet »lovligen» användes i stället för det i sammanhanget mera
svårförståeliga »lagligen».

I 8 § andra stycket talas om spridning »bland» allmänheten. I 2 § sista
stycket har däremot valts uttrycket spridning »till» allmänheten, detta därför
att upphovsmannens rätt principiellt beröres även om åtgärden avser ett
enda exemplar. Då den teoretiska grunden är densamma i båda fallen, låt
vara att spridning av ett enda exemplar knappast är praktisk i 8 §, hemställer
lagrådet, att dess lydelse jämkas till överensstämmelse med 2 §.

9 §•

Med denna paragraf avses att från upphovsrättsligt skydd utesluta vissa
hos stats- eller kommunalmyndighet upprättade handlingar. Handlingar

380

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

av detta slag äro, i den mån de förvaras hos myndighet, enligt 2 kap. 2 §
tryckfrihetsförordningen att beteckna som allmänna handlingar. Med avseende
å allmänna handlingar anges i 2 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen
närmare vad som förstås med stats- eller kommunalmyndighet.

Förslaget anknyter ej till de sålunda givna definitionerna på myndighet
utan inför i stället uttrycket »myndighet eller annat offentligt organ». I
betänkandet (s. 168) förekommer en antydan om att stadgandet ansetts
böra erhålla en generell avfattning med tanke på att lagen efter överenskommelse
kunde komma att gälla i förhållande till främmande länder.
Härigenom skulle författningar eller andra officiella handlingar, härrörande
från sådant land, få fritt utgivas i Sverige. Möjligen har man med
hänsyn härtill ansett mindre lämpligt att direkt hänvisa till närmare angivna
svenska myndigheter.

Det kan dock knappast vara tillrådligt att av sådan anledning avstå från
att ange de i stadgandet avsedda myndigheterna i överensstämmelse med
tryckfrihetsförordningen. Kommittén har själv framhållit, att stadgandet
främst vore av betydelse vid återgivning av svenska författningar samt av
beslut och yttranden av svenska myndigheter. Det framgår också att kommittén
ansett förslaget på denna punkt kunna föranleda tolkningssvårigheter.
Det må erinras att i 43 § 1937 års lag om inskränkningar i rätten
att utbekomma allmänna handlingar stats- och kommunalmyndigheter definierats
på samma sätt som i tryckfrihetsförordningen. Ifrågavarande definitioner
ha även tagits till ledning vid bestämmande av tillämpningsområdet
för lagen den 13 mars 1942 med särskilda bestämmelser angående
stats- och kommunalmyndigheterna och deras verksamhet vid krig eller
krigsfara m. m.

Lagrådet hemställer med hänsyn till det anförda om sådan jämkning,
att stadgandet göres tillämpligt på myndighet, som avses i 2 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen.
Detta synes kunna ske genom en hänvisning.

Den omständigheten, att tillämpningsområdet angives genom hänvisning
till tryckfrihetsförordningens uppräkning av svenska myndigheter, torde
icke utesluta att, om lagen får vidgad giltighet genom överenskommelse
med annat land, stadgandet i viss utsträckning kan erhålla motsvarande
tillämpning på verk av utländskt ursprung.

I övrigt må framhållas, att oberoende av den upphovsrättsliga regleringen
hinder för återgivande av i lagrummet avsedda handlingar kan föreligga
på annan grund, närmast sekretessbestämmelser i 1937 års lag.

Om vissa närliggande frågor yttrar sig lagrådet vid 24 §.

13 §.

Kommittén har beträffande tillämpningen av denna paragraf uttalat, att
i de fall, då långtgående åtgärder för ändring av byggnad eller bruksföremål
äro betingade av tekniska skäl eller nödvändiga för att objektet skall
komma till ändamålsenlig användning, det icke kan undvikas att det konstnärliga
inslaget får sättas i efterhand. Enligt departementschefens mening

381

Kungl. Maj.ts proposition nr li år 1''JOO

bör stadgandet med hänsyn till praktiska skäl icke tolkas alltför restriktivt.
Lagrådet, som icke har något att erinra mot lagrummet i och för sig, vill
framhålla, att avvägningen mellan å ena sidan de praktiska och ekonomiska
skäl, som kunna åberopas för att söka motivera en önskad ändring,
och å andra sidan de konstnärliga värden, som till följd av ändringen måste
uppoffras, i det särskilda fallet kan bliva förenad med avsevärda svårigheter
och måste verkställas på sådant sätt att dylika värden av stort enskilt
och allmänt inLresse icke spolieras. Akademien för de fria konsterna
har i sitt remissyttrande förklarat sig befara att upphovsmannens skydd
till följd av förevar ande stadgande kan bliva illusoriskt. En sådan fara
måste otvivelaktigt ägnas uppmärksamhet vid tillämpning av lagrummet.
Det är icke uteslutet, att de konstnärliga värdena stundom kunna anses
väga tyngre än i och för sig påtagliga praktiska och ekonomiska fördelar.

15 §.

i andra stycket föreslås en ny regel om rätt att i tidning eller tidskrift
avbilda offentliggjort konstverk i samband med redogörelse för dagshändelse.
Enligt kommittéförslaget skulle denna nya rätt föreligga endast
vid redogörelse för dagshändelse på konstens område. Kommittén ansåg sitt
förslag i huvudsak täcka pressens behov. Under uttrycket dagshändelse
på konstens område borde nämligen enligt kommitténs mening föras icke
blott händelser som rent kulturellt berörde konstlivet — såsom då en utställning
öppnades, en staty avtäcktes eller en konstnär beviljade en intervju
— utan även andra händelser som hade anknytning till särskilda
konstverk eller konstnärspersonligheter. Såsom dagshändelse på konstens
område borde sålunda anses, att en konstnär tilldelades en utmärkelse ellei
firade en högtidsdag eller att ett konstverk såldes. Även en sådan händelse,
som att ett konstverk förfalskats, utsatts för åverkan eller stulits, borde
kunna räknas som en dagshändelse på konstens område i den mening
varom nu vore fråga.

I remissyttrandena har kommitténs förslag i princip godtagits. Svenska
tidningsutgivareföreningen har dock ifrågasatt, om rätten icke gjorts något
för snäv. För att uppnå likhet med föreliggande förslag i de andra nordiska
länderna ha i det remitterade förslaget orden »på konstens område»
fått utgå. Om dessa ord borttagas, leder emellertid lagtexten närmast tanken
på dagshändelser av helt annat slag. Bestämmelsen skulle kunna åberopas
till stöd för fri användning av exempelvis teckningar, som i karikatyrens
form eller på annat sätt åskådliggjort en politisk dagshändelse. Da
pressen väsentligen sysslar med dagshändelser, skulle för övrigt eu hänvisning
till samband därmed knappast innefatta någon begränsning. Rätten
alt i tidning eller tidskrift avbilda offentliggjort konstverk skulle alltså
bliva praktiskt taget obegränsad. Då det här gäller en nyhet i svensk lagstiftning
samt någon motsvarande inskränkning i upphovsrätten icke iinnes
vare sig i Bernkonventionen eller veterligen i lagstiftning utanför Norden,
bör man emellertid enligt lagrådets mening framgå med försiktighet och icke

382

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

utan grundligare förarbeten sträcka sig längre än kommittén föreslagit.
Lagrådet hemställer därför, att orden »på konstens område» medtagas i
lagtexten.

19 §.

Enligt gällande lag får utgiven dikt mångfaldigas i musikaliskt verk såsom
text till notskriften. I förslaget heter det, att tonsatt dikt må »som text
till det musikaliska verket återgivas i noter». Ordet noter användes här icke
i betydelsen nottecken utan i betydelsen av bok eller liknande med skrivna
eller tryckta noter, nothäften, partitur, vissa visböcker m. m. Lagrådet hemställer
om en omformulering till närmare anslutning med gällande lag, förslagsvis
så att uttrycket »i noter» ersättes med »i samband med notskrift».
En sådan formulering synes också i sak bättre överensstämma med förslagets
mening. Det lärer nämligen vara avsett att den som tonsatt en vers i
en dikt, som består av flera verser, på sådant sätt att tonsättningen passar
in även på var och en av de övriga verserna, äger rätt att i det musikaliska
verket trycka dels den första versen i direkt anslutning till notskriften och
dels de övriga verserna efteråt utan sådan anslutning.

20 §.

Beträffande utformningen av förevarande paragraf vill lagrådet till en
början framhålla, att innebörden av uttrycket »framförandet» i första
stycket kan vålla tveksamhet. Av motiveringen torde emellertid framgå, att
härmed åsyftas att utgivna verk må framföras vid tillfälle, där framförande
av sådana verk ej är det huvudsakliga. Lagrådet får hemställa, att stadgandet
förtydligas i enlighet härmed.

Enligt det remitterade förslaget har i paragrafens andra stycke undantagits
sceniskt verk eller filmverk, vilket däremot icke skett i första stycket.

I ett par remissyttranden ha framställts yrkanden, att det ifrågavarande
undantaget måtte utsträckas till hela paragrafen. Enligt lagrådets mening
ha starka skäl anförts för denna uppfattning. Framhållas må, att motsvarande
stadgande i gällande lag endast medger att vid sådana tillfällen, som
avses i första stycket, under vissa villkor få fritt framföras litterära eller
musikaliska verk. Den enligt förslaget gjorda utvidgningen till jämväl sceniska
verk och filmverk har ej närmare motiverats och synes ej heller påkallad.
Av nu anförda skäl får lagrådet hemställa, att från paragrafens
tillämpning generellt undantages sceniskt verk eller filmverk. Detta synes
lämpligen kunna ske genom att ett stadgande av dylik innebörd fogas till
paragrafen som ett tredje stycke, varvid andra stycket i motsvarande mån
jämkas.

22 §.

I andra stycket av förevarande paragraf ha i det remitterade förslaget
intagits bestämmelser om tvångslicensrätt för radio- eller televisionsföretag.
Enligt de föreslagna reglerna skall dylikt företag under vissa närmare

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

383

angivna förutsättningar äga att i sina sändningar utnyttja skyddade verk
utan upphovsmannens samtycke men mot skyldighet att till honom utgiva
ersättning.

Frågan om införande av dylika tvångslicensbestämmelser har varit föremål
för ingående behandling av kommittén (betänkandet s. 243—246).
Därvid har lämnats en redogörelse för den internationella diskussionen om
hithörande spörsmål samt för de från den svenska radions sida framförda
önskemålen om införande av dylika tvångsbestämmelser till förmån för
radioföretag. Därav framgår bland annat att bestämmelserna tidigare ansetts
behövliga för att skydda radioföretagen mot överdrivna ersättningsanspråk
från upphovsmännens sida. I senare framställningar har emellertid
Sveriges radio som skäl för en tvångslicensordning icke längre anfört
argument av ekonomisk natur utan i stället vissa olägenheter av administrativ
art. Dessa föranleddes av lagens principiella krav att radion i förväg
skall inhämta tillstånd till sändningarna av upphovsmännen.

Kommittén har som sin mening uttalat, att det knappast funnes skäl att
bifalla de från radions sida framställda önskemålen. Ur principiell synpunkt
vore det icke tilltalande att fråntaga upphovsmannen möjligheten
att förbjuda radioutsändning — däri inbegripet även televisionsutsändning
— av verket; han kunde äga beaktansvärda skäl härtill av såväl ekonomisk
som ideell art.

Kommittén har även avvisat en från de nordiska radioföretagen framförd
tanke på en begränsad tvångslicensrätt, som skulle få betydelse huvudsakligen
i fråga om utföranden av musikaliska verk och uppläsning av
litterära verk, och detta först sedan upphovsmännen avlidit. I samband
därmed har kommittén framhållit, att de från radions sida påtalade svårigheterna
att erhålla samtycke från upphovsmännen även gällde andra arrangörer
än radioföretagen, vilka sistnämnda dock vore relativt väl utrustade
administrativt och torde ha lättare än de flesta att etablera erforderliga
kontakter med upphovsmän och deras rättsinnehavare.

Med hänsyn härtill och till vad som i samband med förekommande konventionsbest.
ämmelser om tvångslicens anförts om att dessa borde tillämpas
restriktivt har kommittén funnit sig icke böra i förslaget upptaga
några regler i ämnet.

Av remissprotokollet framgår, att Sveriges radio i sitt yttrande över kommitténs
betänkande återkommit till frågan och därvid framlagt ett något
modifierat förslag, vilket efter remissbehandling avstyrkts av samtliga berörda
intresseorganisationer.

Lagrådet anser ur principiella synpunkter betänkligt att vidtaga så betydande
inskränkningar i upphovsrätten som ett tvångslicensförfarande
alltid måste innebära och detta även i den modifierade form, som avses med
det remitterade förslaget. Det är att märka att upphovsmannens anspråk
att få bestämma om framförandet av sitt verk icke närmast är en ekonomisk
angelägenhet utan sammanhänger med överväganden av ideell och
personlig art. Enligt lagrådets mening kunna endast mycket starka skäl

384

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

åberopas för tvångsingripanden på detta område och några sådana ha knappast
blivit anförda. De administrativa olägenheter, som åberopats till stöd
för en tvångslicensordning, synas lagrådet icke böra tillmätas avgörande
betydelse vid bedömandet av denna principiellt betydelsefulla fråga. Av de
redovisade remissyttrandena torde för övrigt framgå, att den erforderliga
kontrollapparaten icke skall behöva bli alltför betungande, helst som
upphovsmannaorganisationerna i viss utsträckning torde kunna medverka.
Vad vidare angår hittillsvarande praxis på området synes densamma mot
organisationernas bestridande svårligen kunna åberopas till stöd för lagstiftningsåtgärder.
Det torde även böra uppmärksammas, att bestämmelser
om tvångslicensförfarande till förmån för radio- eller televisionsföretag
endast i ett par enstaka fall upptagits i utländsk lagstiftning.

På nu anförda skäl av i första hand principiell art ansluter sig lagrådet
till uppfattningen, att regler om tvångslicens icke böra införas på nu ifrågavarande
område. I enlighet härmed hemställer lagrådet, att andra stycket av
förevarande paragraf måtte utgå. Härav föranledas följdändringar i 45,
46, 48 och 52 §§.

23 §.

Kommittén har framhållit (betänkandet s. 246), att upphovsmannens
ensamrätt att till allmänheten sprida exemplar av litterära och musikaliska
verk principiellt omfattar även offentlig uthyrning och utlåning av exemplaren.
Upphovsmannen äger således i princip ett i upphovsrätten grundat
anspråk på ersättning för sådan uthyrning och utlåning av utgivna verk.

Då det gäller ersättning till författare för utlåning av litterära verk vid
de offentliga biblioteken, står valet mellan å ena sidan ett bibehållande av
den nuvarande ordningen med gottgörelse till författarna från en särskild
genom statsanslag bildad fond och å andra sidan införande av ett privaträttsligt
ersättningssystem, tvångslicens. Kommittén har ansett sig böra
av praktiska skäl förorda det förstnämnda alternativet, och förslaget har
i denna del biträtts av departementschefen.

Ehuru de föreslagna bestämmelserna måste sägas vara ur privaträttslig
synpunkt egenartade och det, såsom kommittén jämväl framhållit, vore
principiellt riktigast att på området införa ett privaträttsligt ersättningssystem,
finner lagrådet tillräckliga skäl icke föreligga att föreslå sådan
ändring i förslaget, särskilt som yrkande därom icke under remissbehandlingen
framförts från författarnas sida.

I lagförslagets 4 § första stycket fastslås, att upphovsrättsligt skydd föreligger
även i fråga om översättningar, bearbetningar och liknande andrahandsverk.
Det finnes icke något bärande skäl för att i fråga om ersättning
för offentlig utlåning giva översättares och bearbetares upphovsrätt annat
innehåll än den upphovsrätt som tillkommer författare till originalverk.
Därest ett privaträttsligt ersättningssystem infördes genom ett stadgande
av innehåll att upphovsman äger rätt till ersättning för sådan utlåning av
exemplar, som enligt 23 § första stycket må ske utan upphovsmannens

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

387

lämna tillräckligt stöd för en tillämpning i den riktning som nyss angivits.
Lagrådet förordar, att den avsedda inskränkningen i upphovsrätten förklaras
gälla vad som muntligen eller skriftligen anföres inför myndighet
eller i statlig eller kommunal representation eller vid offentlig sammankomst
för överläggning om allmänna angelägenheter. Genom uttrycklig
föreskrift bör därjämte sörjas för att utlåtanden och bevis m. in., som
man ej velat helt frige, komma i åtnjutande av skydd i avsedd omfattning.
Förslagsvis kunde detta ske genom en bestämmelse, att utlåtanden, såsom
bevis åberopade skrifter och dylikt må återgivas allenast i samband med
redogörelse för mål eller ärende vari de förekommit och i den omfattning
som betingas av ändamålet med redogörelsen. Liksom i förslaget skulle
vidare stadgas, att upphovsman äger ensam utgiva samling av sina anföranden.

Lagrådet hemställer, att paragrafens lydelse jämkas i enlighet med vad
ovan angivits.

Det bör framhållas, att i detta sammanhang endast är fråga om den
upphovsrättsliga regleringen. Att ur denna synpunkt hinder i ett givet fall
ej möter mot att återge innehållet i muntliga anföranden eller skriftliga
handlingar utesluter ej att på annan grund hinder därför kan föreligga,
såsom enligt sekretessbestämmelserna i 1937 års lag om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar eller för det fall att domstol
eller åklagare enligt 5 kap. 4 § eller 23 kap. 10 § rättegångsbalken meddelat
förbud mot uppenbarande av vad som muntligen förekommit vid
domstolsförhandling inom stängda dörrar eller vid förhör under förundersökning
i brottmål. — Det lär icke vara avsett att myndighet, som har att
tillse huruvida ur sekretessynpunkt hinder möter att utlämna allmänna
handlingar, tillika skall bevaka upphovsmans intresse enligt nu förevarande
lag; detta intresse tillkommer det upphovsmannen att själv tillvarataga.

26 §.

Lagrådet hemställer, att uttrycket »i överensstämmelse med vad god sed
kräver» liksom i 3 § förtydligas till »i den omfattning och på det sätt god
sed kräver».

27 §.

I 10 § tredje stycket konstverkslagen finnes intagen en bestämmelse om
att porträttbild, som är utförd efter beställning, ej må efterbildas av konstnären
eller hans rättsinnehavare utan tillstånd av beställaren eller, efter
dennes död, av hans efterlevande make och arvingar. Beträffande denna
bestämmelse har kommittén anfört, att det i regel torde vara förutsatt
mellan parterna, att konstverket skall förbli unikt eller att i vart fall inga
andra repliker skall framställas än de beställaren avsett. Skulle undantagsvis
så icke vara fallet, bör emellertid enligt kommitténs mening gälla, alt
beställaren får skydda sina intressen genom uttryckligt förbehåll. Någon

388

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

motsvarighet till det nu berörda stadgandet har därför icke upptagits i
kommitténs förslag.

Mot förslaget att slopa den nuvarande regeln och låta frågan lösas genom
avtalstolkning har i ett par remissyttranden invänts, att en sådan
tolkning ofta måste bli ytterst vansklig. Föredragande departementschefen
har emellertid biträtt kommitténs mening och därvid anfört, att den av
kommittén förordade lösningen i alla normala fall torde leda till samma
resultat som den nuvarande regeln. Enligt departementschefens mening
har denna likväl företräde ur principiell synpunkt och är mer ändamålsenlig
i de — visserligen sällsynt förekommande — fall, då det får antagas
ha varit parternas avsikt att konstnären skulle behålla reproduktionsrätten.

Lagrådet delar de uttalade farhågorna för tolkningssvårigheter med den
föreslagna lösningen av frågan. Även om det ligger i sakens natur att antalet
förekommande fall alltid måste vara jämförelsevis ringa, är det likväl angeläget
att bestämmelserna utformas så att tvister i möjligaste mån undvikas.
Med denna utgångspunkt synes det naturligare att konstnären får förbehålla
sig reproduktionsrätt än att av beställaren kräva uttryckligt förbehåll
att konstverket skall förbli unikt, något som han säkerligen i de flesta
fall utgår från såsom självklart. Med hänsyn till det anförda kunna de till
stöd för förslaget åberopade synpunkterna enligt lagrådets mening icke utgöra
tillräckliga skäl för en ändring av gällande rätt. Lagrådet får för den
skull hemställa, att i förevarande paragraf intages en motsvarighet till det
nuvarande stadgandet i konstverkslagen om beställares rätt med avseende
å beställd porträttbild. Systematiskt synes detta lämpligen kunna ske genom
att stadgandet i första styckets andra punkt, att överlåtelse av exemplar
icke innefattar överlåtelse av upphovsrätt, flyttas till ett nytt andra
stycke, vari jämväl upptages ett stadgande, att i fråga om beställd porträttbild
äger upphovsmannen dock icke utöva sin rätt utan tillstånd av beställaren
eller, efter dennes död, av hans efterlevande make och arvingar. Genom
en sådan ändring skulle övergångsbestämmelsen i 70 § bli obehövlig.

I sista stycket av förevarande paragraf har stadgats, att vissa bestämmelser
skola tillämpas allenast i den mån annat ej är eller må anses avtalat.
Detta uttryckssätt har kritiserats i flera remissyttranden, varvid förordats
slutordens förkortande till antingen »där ej annat må anses vara
avtalat» eller »där ej annat avtalats». Kritiken synes lagrådet berättigad.
Meningen är nämligen blott, att bestämmelserna skola vara dispositwa på
samma sätt som andra dispositiva lagregler. Samma tankegång uttryckes i
köplagens 1 § så, att i denna lag givna stadganden skola lända till efterrättelse,
såvitt ej annat är uttryckligen överenskommet eller eljest må anses
avtalat eller ock följer av handelsbruk eller annan sedvänja. Vill man ej
uttrycka sig så omständligt och alltså sätta vad som uttryckligen överenskommits
i motsats till vad som eljest må anses avtalat, lärer det icke vara
möjligt att såsom två sidoordnade led nämna vad som är avtalat och vad
som må anses avtalat. Även vad som utan särskild avtalsföreskrift fram -

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

385

samtycke, skulle därigenom översättares och bearbetares berättigade krav
på ersättning tillgodoses. Om emellertid det nuvarande ersättningssystemet
bibehålies, bör enligt lagrådets mening i stället frågan om rätt til)
gottgörelse ur författarfonden för offentlig utlåning av översättningar och
bearbetningar snarast möjligt regleras. Lagrådet vill i samband härmed
erinra om att styrelsen för Sveriges författarfond, enligt vad som framgår
av styrelsens förslag om anslag till fonden för budgetåret 1958/59, uppdragit
riktlinjerna för bur ersättning till översättarna bör bestämmas och
fördelas. Styrelsen synes således vara beredd att möta de organisatoriska
problem, som kunna vara förenade med ett ersättningssystem, vilket även
omfattar översättarna.

Jämväl det av ett antal läroboksförfattare under remissbehandlingen
gjorda uttalandet att ersättning i vissa fall bör utgå för utlåning av läroböcker
och dylikt vid undervisningsanstalter förtjänar beaktande. I fråga
om dylik utlåning tarvas emellertid närmare utredning av spörsmålet i vad
mån den är att anse såsom offentlig.

Den tilltänkta regleringen av frågan om ersättning till författare för uthyrning
av böcker i bokbarer och liknande bör avse även översättare och
bearbetare.

I första stycket av förevarande paragraf har beträffande noter till musikaliskt
verk föreslagits en undantagsbestämmelse av innehåll att uthyrning
därav till allmänheten icke får ske utan upphovsmannens samtycke. Med
uttrycket »noter» avses här, enligt vad som framgår av remissprotokollet,
nothäften och liknande notmaterial. Olika meningar ha yppats beträffande
frågan om tonsättares ensamrätt även bör omfatta uthyrning av grammofonskivor,
tonband och dylikt. Det synes antagligt att sådan uthyrning kommer
att med tiden få alltmera ökad omfattning, och lagrådet finner i likhet
med kommittén anledning saknas att i förevarande avseende göra skillnad
mellan olika slags exemplar av musikverk. Det har uttalats farhågor
för att den kundkrets, till vilken uthyrare av grammofonskivor och dylikt
vänder sig, icke skulle, för det fall att tonsättarnas ensamrätt utsträcktes
på nu angivet sätt, kunna få sina intressen tillräckligt tillgodosedda. Emellertid
bör man enligt lagrådets mening kunna räkna med alt avtal för tillgodoseende
av nämnda intressen skola kunna träffas mellan uthyrarna och
tonsättarnas organisationer. Under åberopande av vad nu anförts hemställer
lagrådet, att i omförmälda undantagsbestämmelse uttrycket »noter til!» utbytes
mot »exemplar av». Härav föranledes eu följdändring i 66 §.

24 g.

Förslagets 9 § avser alt från upphovsrätt helt utesluta statliga och kommunala
myndigheters beslut och yttranden. Ett i viss mån annat betraktelsesätt
bär ansetts motiverat beträffande anföranden som av parter, sökande
eller andra hållas inför sådan myndighet, liksom beträffande vad
som anföres i offentliga representationer. I fråga om sådana anföranden
har upphovsrätt i och för sig ansells kunna föreligga, försåvift de över ‘25

llihang till riksdagens protokoll 1960. i samt. Nr 17

386

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

huvud äro av beskaffenhet att kunna betecknas som verk. Allmänna intressen
ha dock ansetts betinga en sådan inskränkning i upphovsrätten,
att dylika anföranden i regel skola få återgivas utan upphovsmans samtycke.
I detta sammanhang är av betydelse, att anföranden av ifrågavarande
slag ej sällan upptagas i myndighets protokoll eller eljest ingå i myndighets
akt samt att de på detta sätt kunna utgöra allmänna handlingar i
tiyckfrihetsförordningens mening. Förevarande paragraf avser att från nu
antydda utgångspunkter reglera vad i upphovsrättsligt hänseende skall
gälla om dylika anföranden, vare sig de hållits muntligen eller enbart eller
tillika föreligga i skrift. I samband härmed behandlas i paragrafen motsvarande
spörsmål såvitt angår offentliga sammankomster för överläggning
om allmänna angelägenheter. Rörande paragrafens avfattning är från
lagrådets sida att framhålla följande.

Lagrådet har vid 9 § hemställt, att begreppet myndighet där bestämmes
genom hänvisning till de i 2 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen givna definitionerna
på stats- och kommunalmyndigheter. Bifalles denna hemställan,
bör detta tydligen återverka på förevarande paragraf, så att begreppet myndighet
även här skall uppfattas i överensstämmelse med definitionerna i
nämnda grundlagstadgande. Det synes icke erforderligt att detta särskilt
kommer till uttryck i lagtexten.

Den föreslagna benämningen »offentliga representationer» motsvaras i
tryckfrihetsförordningens definitioner av en kortfattad specificering av
statliga och kommunala representationer, vilka därvid ingå bland övriga
uppräknade stats- och kommunalmyndigheter. Att begreppet myndighet
således enligt dessa definitioner är ett vidare begrepp än offentlig representation
samt att i tryckfrihetsförordningen skiljes mellan statliga och
kommunala representationer synes göra vissa jämkningar påkallade i förevarande
paragraf. Sålunda böra lämpligen anföranden inför myndighet
behandlas först samt därnäst anföranden i »statlig eller kommunal representation».
Införandet av sistnämnda uttryck torde innebära en förbättring
även såtillvida, att man undgår att i samma mening använda ordet »offentliga»
i två olika betydelser.

Som en gemensam beteckning på de anföranden av skilda slag som enligt
paragrafen skola få återges utan upphovsmans samtycke användes i
förslaget »muntliga och skriftliga förhandlingar». Man har ansett sig därigenom
begränsa stadgandets räckvidd till att avse sådant som kunde sägas
innebära en förhandling i inskränkt bemärkelse. På sådan grund har man
förmenat, att det ej skulle vara tillåtet att fritt återgiva t. ex. böcker eller
konstverk, som i rättegång åberopades som bevis, och än mindre vetenskapliga
skrifter som ingåves till myndighet i ett befordringsärende. Även
sakkunnigutlåtanden ha ansetts kunna falla utanför stadgandet; dock att
det skulle vara medgivet att utan upphovsmans samtycke återgiva sådana
i samband med en redogörelse för mål eller ärende, vari de förekommit.

Lagrådet kan icke finna, att »förhandlingar» i detta sammanhang är
en lämplig beteckning. Ej heller eljest synes den föreslagna formuleringen

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960 389

står såsom avsett måste nämligen anses vara avtalat och är alltså i lagens
mening avtaiat. Då detta torde stå klart utan längre förklaringar, hemställer
lagrådet, att slutorden i 27 § förkortas till »i den mån ej annat avtalats».

28 §.

På skäl som framgå av vad under 27 § anförts hemställer lagrådet, att
begynnelseorden i 28 § föx-kortas till »om ej annat avtalats».

29 §.

Enligt kommitténs förslag skulle ett avtal kunna jämkas om det ledde
till uppenbar obillighet. Mot detta förslag, såsom det utlagts i motiven, har
från förläggarhåll invänts, att upphovsmän, som fått normal betalning för
sina verk, icke borde kunna begära tilläggshonorar, hur stor den försålda
upplagan av verket än bleve, liksom ingen komme på idén att de skulle
betala igen något, om verket bleve ett ekonomiskt fiasko. I det till lagrådet
remitterade förslaget har — med beaktande av den framförda kritiken ■—
stadgandet utformats i närmare anslutning till andra liknande generalklausuler
i nya lagar på förmögenhetsrättens område, bl. a. skuldebrevslagen och
nyttjanderätt slagen. Såsom förutsättning för jämkning bär icke angivits att
avtalet leder till uppenbar obillighet utan att tillämpning av avtalsvillkor är
uppenbarligen otillbörlig.

Lagrådet, som anser att kritiken mot kommitténs förslag haft visst fog
för sig, finner det vara en fördel, att stadgandet avfattats i närmare överensstämmelse
med liknande generalklausuler i andra lagar. Erinras må, att
9 § lagen om rätt till arbetstagares uppfinningar på lagrådets hemställan
avfattades i anslutning till motsvarande bestämmelser i 8 § lagen om skuldebrev
och 3 kap. 43 § lagen om nyttjanderätt (prop. 1949 nr 101 s. 102 och
103). Emellertid vill lagrådet understryka, att stadgandet i upphovsrättslagen
icke bör tillämpas så återhållsamt som skuldebrevslagens generalklausul.
De sociala förutsättningarna i fråga om parternas ekonomiska
jämnspelthet äro nämligen olika. Under nuvarande förhållanden torde upphovsmannen
vanligen vara den svagare parten, som behöver lagens skydd.
Liksom den nyss angivna generalklausulen i nyttjanderättslagen i åtskilliga
fall använts till hyresgästers skydd bör därför motsvarande stadgande i upphovrättslagen
tillämpas i sådan omfattning att upphovsmännen erhålla
nödigt skydd.

30-40 §§.

I dessa paragrafer meddelas bestämmelser om överlåtelse av upphovsrätt
i vissa särskilda avseenden, framför allt genom förlagsavtal. Under remissbehandlingen
har ifrågasatts huruvida förlagsavtalet överhuvud borde upptagas
till reglering. Enligt kommittéförslaget skulle bestämmelserna fått
större betydelse genom att vissa av dem — bl. a. om förläggares utgivningsplikt
och filmföretags inspelningsplikt — skulle vara tvingande. Enligt det

390

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

remitterade förslaget skola emellertid, såsom framgår av 27 § andra stycket,
samtliga dessa bestämmelser vara dispositiva. Lagrådet, som finner de mot
tvingande reglering åberopade skälen vara övertygande, anser en reglering
genom dispositiva regler vara av värde. Att bestämmelserna i 30—40 §§ icke
bliva tvingande gör det emellertid än mer angeläget att vid tillämpningen av
29 § iakttages vad lagrådet anfört under sistnämnda paragraf.

Den i 39 g upptagna bestämmelsen, att överlåtelse av rätt till inspelning
på film omfattar rätt att genom filmen göra verket tillgängligt för allmänheten,
avser främst att klargöra, att rätten in dubio omfattar jämväl visning
i television. Då uttrycket »genom filmen» kan uppfattas såsom liktydigt med
»på biograf», hemställer lagrådet, att avsikten klargöres genom att till orden
»genom filmen» lägges »på biograf, i television eller annorledes».

43 §.

I fråga om alster av konsthantverk och konstindustri innebär kommitténs
förslag en förlängning av skyddstiden från den i gällande lag bestämda tiden
av tio år, räknat från offentliggörandet, till en tid av femtio år från
upphovsmannens dödsår. Till stöd härför har kommittén anfört, att rätten
att utnyttja produkter av konstslöjd i många fall kunde vara av betydande
ekonomiskt och ideellt värde under lång tid. Mot förslaget har framförts
skarp kritik av företrädare för näringslivet. Ej ens svenska slöjdföreningen,
som dock även representerar upphovsmän på området, har tillstyrkt förslaget
utan fastmer uttalat, att värdet av den kraftigt förlängda skyddstiden
och den förändrade utgångspunkten för dess beräkning av olika skäl
icke kunde anses på ifrågavarande område oomtvistligt. Departementschefen
har emellertid ansett skäl knappast föreligga att, då fråga vore om alster
av verklig konst, stadga kortare skyddstid än för konstverk i allmänhet.
Därjämte har departementschefen framhållit, att i flera länder inom Bernunionen,
bl. a. i grannländerna, sedan länge gällt femtioårig skyddstid
även för hithörande produkter utan att man förmärkt några olägenheter
härav.

Att förslaget skulle leda till betänkliga konsekvenser för näringslivet hävdas
bestämt i en från justitiedepartementet till lagrådet för kännedom
överlämnad skrift från kooperativa förbundet, Stockholms handelskammare,
Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Sveriges industriförbund
och Sveriges köpmannaförbund.

Beträffande den föreliggande frågan om skyddstidens längd för alster
av konsthantverk och konstindustri har någon mera ingående utredning
icke redovisats i kommitténs betänkande. Förslaget synes icke så mycket
grunda sig på några erfarenheter av att den nu gällande skyddstiden är för
kort som mera på önskemål om nordisk och internationell anknytning i
förening med den formella svårigheten att draga en gräns mellan bruksföremål
och andra konstverk.

Enligt lagrådets mening ha de överväganden, som sålunda torde varit
vägledande för kommitténs förslag, fog för sig. Å andra sidan kan icke för -

391

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

nekas, att konstnärliga bruksföremål förete beröringspunkter även med
patent, mönster och modeller, alltså områden, där kortare skyddstider överlag
gälla. Även åtskilliga rent praktiska skäl tala för kortare skyddstid och
det torde vara ofrånkomligt att en lång skyddstid kan verka hindrande
för vissa näringsidkare och även medföra olägenheter ur konsumentsynpunkt.
Det kan för övrigt ifrågasättas, om icke en lång skyddstid understundom
är till hinder även för de på området skapande konstnärerna
själva.

Ur nu anförda synpunkter kunna vissa skäl tala för en kortare skyddstid
för alster av konsthantverk och konstindustri. Emellertid torde det vara
svårt att utan närmare utredning bortse från det förhållandet, att jämväl
för dylika alster en femtioårig skyddstid gäller i de allra flesta länder.
Även om i dylika fall upphovsrätten understundom kan vara något mera
begränsad till sin omfattning, får dock utvecklingen anses ha gått i riktning
mot en skyddstid av femtio år även för bruksföremål. Med hänsyn till
önskvärdheten av såvitt möjligt enhetliga internationella bestämmelser beträffande
en så viktig fråga som skyddstidens längd har lagrådet ansett
sig icke kunna utan ytterligare utredning förorda annan lösning av detta
spörsmål än kommittén föreslagit.

45, 46 och 48 §§.

Därest 22 § andra stycket, såsom lagrådet hemställt, kommer att utgå,
böra de hänvisningar till nämnda stycke, som upptagas i 45, 46 och 48 §§,
omformuleras så att de i stället avse 22 §. Därjämte torde vissa andra
mindre jämkningar böra ske i de här givna paragrafhänvisningarna.

51 §.

I denna paragraf föreslås åtgärder huvudsakligen till skydd mot att
äldre verk återges offentligt på ett sätt som kränker allmänna kulturintressen.
Myndighet som Konungen bestämmer skall sålunda äga hos domstol
utverka förbud mot dylikt återgivande. Enligt vad som framgår av
53, 55 och 59 §§ är avsett, att överträdelse av förbudet skall kunna föranleda
straff och förverkandepåföljd. Brottet skall höra under allmänt åtal,
men för åtal förutsättes angivelse av myndighet som nyss berörts. Det är
avsett att åt svenska akademien, musikaliska akademien och akademien
för de fria konsterna skall uppdragas att, var för sitt område, fungera såsom
myndighet, om vilken här är fråga.

Angående behovet och lämpligheten av de föreslagna anordningarna kunna
väl föreligga delade meningar. Särskilt erfarenheterna från Danmark,
där skydd för äldre verk redan genomförts, tyda dock på att det föreslagna
stadgandet skulle ha en uppgift att fylla. Obefogade ingripanden torde ej
vara att befara i betraktande av övervakningsmyndighetens kompetens och
de stränga förutsättningar som enligt ordalydelsen och motiven skola gälla
för stadgandets tillämpning. Som ägnat att minska olägenheterna för dem,
mot vilka förbud kunde ifrågakomma, framstår, att övervakningsmyndig -

392

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

heten tankes skola ha att på begäran lämna förhandsbesked, huruvida ett
tillämnat återgivande kommer att föranleda förbudstalan från myndighetens
sida.

Lagrådet har under dessa omständigheter intet att erinra mot att bestämmelser
i ämnet upptagas i lagen. I fråga om det närmare utformandet av
bestämmelserna vill emellertid lagrådet förorda vässa ändringar.

Med de föreslagna anordningarna synes kriminaliseringen närmast framstå
som påföljd för att en viss person, svaranden i förbudsprocessen, brutit
mot ett enbart för honom gällande förbud. Även om liknande straffbestämmelser
kunna uppletas inom andra rättsområden, anser lagrådet för nu
ifrågavarande fall vite vara att föredraga framför straff. I 51 § bör därför
tilläggas, att domstol äger vid vite meddela förbud.

Då akademierna räknats som myndighet, blir uppenbarligen 20 § promulgationslagen
till rättegångsbalken tillämplig å förbudsprocessen. Detta
innebär — om ej annan bestämmelse meddelas — bl. a., att det ankommer
på riksåklagaren att å det allmännas vägnar besluta om fullföljd av talan
i målet till högsta domstolen. Det torde vara tydligt, att akademierna för
sin talan i underrätt och hovrätt behöva anlita biträde av lämplig tjänsteman
eller advokat. Med stöd av 15 kap. 3 § rättegångsbalken bör vid behov
interimistiskt förbud kunna utverkas redan i början av rättegången.

Vite bör bestämmas i pengar. Om det ifrågakommer att begära utdömande
av försuttet väte, förutsätter lagrådet, att akademien bör hemställa hos
åklagare att föra talan därom. Bestämmelserna i 18 § promulgationslagen
till rättegångsbalken bli i sådant fall tillämpliga. I samband med utdömande
av vite bör rätten äga förordna om förverkande. Det kan tänkas att i
detta hänseende föreskrifterna i 17 § nyssnämnda lag få betydelse.

Vad närmare beträffar frågan om förverkande upptar förslaget — som
enligt vad redan angivits utgår från att överträdelse av förbud skall vara
belagt med straff — i 55 §, gemensamt för sådan överträdelse och andra
förfaranden i strid mot lagen, vissa bestämmelser för att förebygga att
egendom i fortsättningen användes i strid mot lagen. Den talan som med
stöd därav föres skall enligt 59 § tredje stycket anses som talan om förverkande,
såvitt det gäller överträdelse av förbud enligt 51 §, men eljest som
talan om enskilt anspråk.

Lagrådet finner det ur olika synpunkter vara att föredraga att de påföljder,
som sålunda hänföra sig till överträdelse av förbud enligt 51 § och
som till skillnad mot övriga i 55 § berörda åtgärder ansetts ha karaktär av
förverkande, utbrytas till särskild behandling i anslutning till bestämmelserna
i 51 §. Då lagrådet har för avsikt att föreslå att de i 52 § av förslaget
upptagna bestämmelserna skola utgå, räknar lagrådet med att under sistnämnda
paragraf i stället kunna upptagas ifrågavarande föreskrifter om
förverkande. Dessa bestämmelser kunde i ett första stycke innehålla till en
början, att i samband med utdömande av vite rätten äger efter vad som
tinnes skäligt föreskriva åtgärder för att förebygga missbruk av exemplar
som avses med förbud enligt 51 § så ock av föremål som kan användas en -

393

Knngl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

dast för framställning därav. Vidare borde stadgas dels att sådan föreskrift
må avse, att egendomen skall förstöras eller på visst sätt ändras, dels —
i ett andra stycke — att påföljden ej skall gälla mot den som i god tro
förvärvat egendomen eller rätt därtill. För att möjliggöra beslag borde slutligen
i detta sammanhang även föreskrivas, att egendom, som avses i första
stycket av den nya förverkandeparagrafen, må i avbidan på föreskrift som
där sägs tagas i beslag.

Till de ändringar, som härav påkallas i 53, 55, 59 och 63 §§, återkommer
lagrådet i det följande.

52 §.

Under denna paragraf föreslås inrättande av en särskild skiljenämnd
för avgörande av tvister rörande vissa ersättningar, nämligen ersättning
till upphovsman, då verk utnyttjas i skolböcker och dylikt, dikt användes
i sångtext eller konstverk återges i populärvetenskaplig framställning, vidare
ersättning till grammofonfabrikanter och utövande konstnärer, då
grammofonmusik spelas i radio eller television, samt ersättning vid sådan
utsändning i radio eller television, som enligt 22 § andra stycket sker utan
upphovsmans samtycke. Liknande uppgifter skulle tillkomma nämnden
enligt 16 § förslaget till lag om rätt till fotografisk bild. Av ifrågavarande
grupper skulle ett par bortfalla, om lagrådets hemställan vid 22 § och en
motsvarande hemställan vid 9 § fotografirättslagen godtages.

Mot kommitténs förslag i denna del ha under remissbehandlingen Stockholms
rådhusrätt och socialstyrelsen framställt vägande erinringar. En
kritisk inställning framträder jämväl i advokatsamfundets yttrande. Ehuru
kritiken delvis beaktats, föreligga enligt lagrådets mening avgörande betänkligheter
även mot det nu framlagda förslaget.

Visserligen gäller i åtskilliga fall, att tvist enligt lag eller författning skall
omedelbart prövas av skiljemän. Vanligen torde emellertid härvid den som
ej godtar avgörandet äga draga tvisten under domstols prövning. Enligt
förevarande stadgande åter skulle skiljenämnden vara ensam behörig att
upptaga tvist varom i lagrummet är fråga; allmän domstol skulle ej ens
om båda parterna önskade det vara behörig att taga befattning med tvisten.
Nämnden, som förutsättes vara permanent, skulle, såvitt nu kan bedömas,
komma att sakna de möjligheter till bevisupptagning som eljest stå domstolarna
till buds.

Till den svaghet som detta innebär kommer, att i detta fall det överhuvud
är ovisst, om nämnden skulle fylla något nämnvärt praktiskt behov. Kommittén
har framhållit (betänkandet s. 411), att berörda organisationer kunna
förutsättas kollektivt avtala om vissa taxor och tariffer till ledning för
ersättningens bestämmande i olika hänseenden och att därför uppgörelse
i godo torde komma att träffas i det stora flertalet särskilda fall. Som motiv
för nämndens inrättande anföres emellertid, att vare sig förhandlingar äga
rum mellan parterna personligen eller mellan organisationerna risk finnes
att uppgörelse ej kommer till stånd. För sådant fall borde man finna så

394:

Kungi. Maj:ts proposition nr i7 år 1960

enkla och kostnadsbesparande former som möjligt. Inför den föreslagna
nämnden kunde förfarandet i enkla fall inskränkas till en kortare skriftväxling.

Enligt lagrådets mening kan dock icke tagas för givet, att i de tvisliga
fallen vanlig domstolsprövning överlag kan undvaras. Även i den allmänna
processen finnes för de enkla fallen möjlighet att snabbt avgöra målen i
enkla former (jfr t. ex. 42 kap. 20 § andra stycket samt 17 och 18 §§ rättegångsbalken).
För det fall, att prövningen väsentligen skulle inskränka
sig till fastställande av ersättningens belopp, må erinras, att det visserligen
tidigare förekom att domstolarna hänsköto uppskattningsfrågor till gode
män men att numera allmänt torde anses att även uppskattningsfrågor böra
ankomma på domstolen.

Under hänvisning till det anförda kan lagrådet icke finna att tillräckliga
skäl förebragts för inrättande av den särskilda nämnden. Däremot vill
lagrådet föreslå, att tvister av detta slag skola upptagas av Stockholms
rådhusrätt som första domstol. Bestämmelse därom kan införas i 58 §, varemot
föreskrifterna i denna paragraf böra utgå; där kunna i stället intagas
föreskrifter om förverkande m. m. vid överträdelse av förbud enligt 51 §
på sätt lagrådet vid nämnda paragraf föreslagit.

Lagrådet erinrar, att därest i denna paragraf i en eller annan form likväl
upptagas bestämmelser om skiljenämnd, bifall till lagrådets hemställan
vid 22 § föranleder, att hänvisningen till 22 § andra stycket utgår.

53 §.

Av lagrådets hemställan vid 51 § betingas den ändringen i 53 §, att straffbestämmelsen
ej göres tillämplig på åtgärd som strider mot förbud enligt
51 §.

55 §.

Lagrådet har vid 51 § hemställt, att ur 55 § utbrytes vad som hänför sig
till förverkandepåföljder för överträdelse av förbud enligt 51 §; enligt vad
lagrådet förutsatt kunde bestämmelser därom meddelas i 52 §. Vad 55 §
i övrigt innehåller avser icke förverkande; i fråga om talan som föres med
stöd av 55 § skall enligt 59 § tredje stycket gälla vad i allmänhet är stadgat
om enskilt anspråk. Det vore under dessa förhållanden icke tillfredsställande,
om lagrummet bibehölles i sin föreslagna avfattning, vilken otvivelaktigt
tyder på att fråga skulle vara om förverkandepåföljder. Lagrådet
ifrågasätter, huruvida ej avfattningen kunde ske i nära anslutning till de
motsvarande bestämmelser, som återfinnas i 19 § 3 mom. patentförordningen.
I enlighet härmed kunde lämpligen till en början förordnas, att den
som vidtager åtgärd som innebär intrång eller överträdelse varom i 53 §
sägs är pliktig att, såvitt det finnes skäligt, mot lösen avstå egendom med
avseende å vilken intrång eller överträdelse föreligger till upphovsmannen
eller hans rättsinnehavare. Vidare kunde stadgas, att på yrkande av den -

395

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

ne äger ock rätten efter vad som finnes skäligt föreskriva, att sådan egendom
skall förstöras eller på visst sätt ändras eller att andra åtgärder skola
vidtagas därmed för att förebygga missbruk. Andra stycket i förslaget kunde
därefter bibehållas oförändrat.

Såsom egendom med avseende å vilken intrång eller överträdelse föreligger
äro att anse ej blott olovligen mångfaldigade exemplar av verket
utan även trycksats, kliché, form eller annat hjälpmedel som kan användas
endast för framställning därav och detta även om hjälpmedlet framställts
lovligen.

Lagrådet förutsätter, att bestämmelsen även med den av lagrådet föreslagna
omformuleringen tillämpas i enlighet med de riktlinjer kommittén
angivit.

56 §.

Av den formella omarbetning, som ifrågasatts beträffande 55 §, torde
påkallas viss formell jämkning i denna paragraf, t. ex. så, att rätten förklaras
äga, utan hinder av vad i 55 § är stadgat, om det med hänsyn till det
konstnärliga eller ekonomiska värdet hos exemplar av verk eller övriga
omständigheter finnes skäligt, på därom framställt yrkande meddela tillstånd
att exemplaret mot särskild ersättning till upphovsmannen eller
hans rättsinnehavare göres tillgängligt för allmänheten eller eljest användes
för avsett ändamål.

Det må erinras, att stadgandet har en viss motsvarighet i 21 § 1 mom.
patentförordningen.

58 §.

Enligt vad lagrådet förordat vid 52 § samt med beaktande av den hemställan,
som gjorts vid 22 §, finner lagrådet, att i denna paragraf som en
andra punkt bör tilläggas, att samma lag vare i mål om ersättning som
avses i 14 § andra stycket, 16 §, 19 § första stycket eller 47 §.

59 §.

Uppräkningen i andra styckets första punkt torde — på sätt genom lag
den 12 december 1958 skett med en liknande uppräkning i 20 kap. 13 §
rättegångsbalken — böra jämkas med hänsyn till nya ärvdabalkens införande.
Lagrådet hemställer om sådan ändring att uppräkningen, förutom efterlevande
make, skyldeman i rätt upp- och nedstigande led eller syskon, kommer
att avse den som på grund av adoption står i motsvarande förhållande
till upphovsmannen.

I enlighet med lagrådets hemställan vid 51 och 53 §§ bör sista punkten
i andra stycket utgå. Av samma skäl och i anslutning till den förordade omarbetningen
av 55 § bör tredje stycket utgå.

Vidkommande bestämmelserna i fjärde stycket om beslag bör, såsom
lagrådet vid 51 § framhållit, särskilt stadgande meddelas om beslag av
egendom som kan drabbas av förverkandepåföljd vid överträdelse av för -

396 Kungl. Maj:ls proposition nr 17 år 1960

bud enligt 51 §. Lagrådet har förutsatt, att detta stadgande skulle upptagas
i 52 §, som även i övrigt skulle erhålla helt ändrat innehåll. Det återstår då
att taga ståndpunkt till frågan, om beslag bör medges för säkerställande av
upphovsmans talan enligt 55 §.

Sådan talan avser enligt förslaget ej förverkande. Åtminstone efter orden
kan den ej heller sägas angå återbekommande av föremål som avhänts
upphovsmannen genom brott. Förutsättningar för tillämpning av 27 kap.
1 § rättegångsbalken skulle då ej föreligga. I detta läge torde man, såsom
antytts i förarbetena till nämnda balk (jfr SOU 1938:44 s. 278), såvitt ej
särskild bestämmelse meddelas, vara hänvisad att även i brottmål anlita
handiäckning enligt lo kap. 3 § rättegångsbalken, eventuellt motsvarande
bestämmelser i 8 kap. utsökningslagen. Särskilt som det framhållits såsom
önskvärt och antagligt, att i mål av förevarande slag förlikning i stor
utsträckning träffas mellan enskilda parter, kan det förefalla tveksamt, om
en särbestämmelse angående beslag här skall vara påkallad för säkerställande
av ett enskilt anspråk. Under antagande, att talan om enskilt anspråk
för upphovsmannen ofta kommer att föras av åklagaren i samband med
ansvarstalan samt att det härvid även för åklagaren kan vara en lättnad,
om beslag må anlitas i stället för handräckning, vill lagrådet dock icke
motsätta sig att sista stycket i 59 § bibehålies oförändrat. Som kommittén
framhållit (betänkandet s. 443) gäller stadgandet endast för brottmål, ej
när talan föres i den för tvistemål stadgade ordningen.

63 §.

Bifall till lagrådets hemställan vid 51 § föranleder hänvisning till 6 kap.
i stället för 7 kap.

64 §.

I denna paragraf föreslås upphävande av bl. a. lagen den 14 december
1956 om skydd för vissa kartor och lagen den 1 mars 1957 om tillfällig förlängning
av skyddstid för litterära och musikaliska verk. Några övergångsbestämmelser
härutinnan ha ej föreslagits.

Enligt övergångsbestämmelserna till 1956 års lag om skydd för vissa
kartor gäller att lagen äger tillämpning jämväl å karta, som upprättats
dessförinnan. Från denna huvudregel ha emellertid stadgats två undantag.
Sålunda må redan framställda exemplar fritt spridas av karta, som mångfaldigats
före lagens ikraftträdande. Vidare fingo äldre klichéer m. m. fritt
användas till utgången av år 1957 och exemplar, som framställts med stöd
härav, må fritt spridas.

Det synes uppenbart, att exemplar som avses med det förstnämnda undantaget
få spridas jämväl efter ikraftträdandet av upphovsrättslagen.
Ifrågavarande fall omfattas givetvis av bestämmelserna i 66 §. Vad beträffar
de i det andra undantaget till kartlagen avsedda klichéerna in. in. innebär
även den nya lagen, att dessa ej få användas. I 67 § anges visserligen
att dylika föremål, som framställts med stöd av äldre lag, få fritt användas

397

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

till utgången av år 1962. Det synes emellertid klart, att medgivandet ej avser
klichéer m. m. vilka, såsom de förevarande, visserligen framställts med
stöd av äldre lag, men vilkas användande sedermera blivit otillåtet.

Några särskilda övergångsbestämmelser beträffande de båda undantagen
i kartlagen synas sålunda icke påkallade i nu förevarande sammanhang.

I 1957 års lag om tillfällig förlängning av skyddstiden för litterära och
musikaliska verk har i slutet av första stycket stadgats, att vad där sagts
ej skall medföra förlängning av den skyddstid som angives i 32 § 1) författar
lagen.

Sistnämnda stadgande är en övergångsbestämmelse till författarlagen,
som undantar vissa äldre verk från lagens bestämmelser om 30-årig skyddstid.
Av intresse är här andra punkten, vilken stadgar att skyddstid för
A-erk, utgivet före den 1 januari 1920, skall vara 50 år från författarens
dödsår. Efter förlängningslagens ordalydelse skulle även sådan 50-årig
skyddstid förlängas i fall, då den utgår under tiden 1942—1961. Detta dr
emellertid icke meningen och hithörande fall ha därför undantagits.

I den nya lagen, som ej knyter någon verkan till det faktum att skyddstid
utlöper under viss period, behövs ej motsvarighet till stadgandet i
fråga.

65 §.

På skäl som angivits vid 43 § anser sig lagrådet kunna — om ock med
tvekan ■— biträda förslaget i \ad det avser alster av konsthant\erk och
konstindustri.

66 §.

Under förutsättning att den av lagrådet föreslagna ändringen i 23 § vidtages
vill lagrådet förorda, att 66 § gives den av kommittén föreslagna
lydelsen.

70 §.

Iakttages lagrådets hemställan vid 27 §, kan övergångsbestämmelsen i
70 § utgå.

71 §•

Iakttages vad lagrådet vid 27 och 70 §§ hemställt, skulle denna paragraf
bli 70 §.

Förslaget till lag om rätt till fotografisk bild.
Lagrådet hemställer, att rubriken förenklas till fotografirättslag.

1 §•

Den i lagen reglerade rätten tillkommer enligt 1 § den som framställt en
fotografisk bild. För skydd förutsättes emellertid icke att en färdig bild

398

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

framkallats utan blott att en bild tagits med fotografiapparaten. Föremål
för skydd är alltså redan fotograferingens första (på negativet upptagna)
konkreta produkt, varur de färdiga (positiva) bilderna kunna framkallas.
Den färdiga bilden är ur rättslig synpunkt icke den egentliga fotografiska
bilden utan ett mångfaldigat exemplar därav. Med denna terminologi, som
överensstämmer med gällande lags, har det ansetts obehövligt att bibehålla
ett i lagen nu upptaget stadgande, enligt vilket till fotografi jämväl hänföres
annat, fotografi liknande förfarande. Detta stadgande upptogs nämligen
i lagen för att vinna formell överensstämmelse med en bestämmelse i
Bernkonventionen, varmed åsyftades fotomekaniska förfaranden för framställning
av färdiga bilder. Sådana bilder åtnjuta emellertid, särskilt stadgande
förutan, skydd såsom mångfaldigade exemplar av den ursprungliga
fotografiska bilden.

Den valda terminologin synes kunna godtagas därför att den överensstämmer
med gällande lags och blivit hävdvunnen bland yrkesfotografer.
Emellertid är lagen, enligt departementschefens uttalande till remissprotokollet,
tillämplig också på sådan upptagning av »bild» på elektromagnetiska
band, som inom televisionen väntas få användning vid sidan av upptagning
på film. Då inga bilder kunna ses på sådana band, kunna de svårligen utan
särskilt stöd i lag jämställas med fotografisk bild. Ett dylikt stöd kunde
vinnas genom att, i viss anslutning till gällande lag, med fotografi likställa
därmed jämförligt förfarande.

På nu anförda skäl hemställer lagrådet, att till paragrafen lägges ett
andra stycke, enligt vilket som fotografisk bild anses även vad som framställes
genom ett med fotografi jämförligt förfarande.

2 §.

På skäl som anförts vid 3 § i förslaget till lag om upphovsrätt hemställes,
att till bestämmelsen om att fotografen skall angivas lägges »vare sig han
påfordrar det eller ej» samt att uttrycket »i överensstämmelse med vad
god sed kräver» ändras till »i den omfattning och på det sätt god sed
kräver».

Andra styckets formulering synes böra jämkas för att komma i överensstämmelse
med den eljest använda terminologin i lagen. Den som framställer
en fotografisk bild kallas i lagen fotograf, låt vara att uttrycklig bestämmelse
därom i 1 § ansetts obehövlig. I 2 § första stycket talas däremot
om att exemplar av fotografisk bild framställes. Fotografen bör därför icke
kallas framställaren i 2 § andra stycket. Lagrådet hemställer att, till undvikande
härav, uttrycket »framställarens anseende som fotograf» ändras
till »fotografens anseende som framställare av bilden».

3 §•

Paragrafen motsvarar 7 § första stycket i förslaget till lag om upphovsrätt.
För att uppnå överensstämmelse med det där använda uttryckssättet
hemställes om sådan ändring av 3 §:s lydelse, att såsom fotograf anses, där

399

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

ej annat visas, den vars namn, firma eller allmänt kända signatur på sedvanligt
sätt utsättes på exemplar av bilden eller angives då denna visas offentligt.

4 §.

På skäl som anförts vid 8 § i förslaget till lag om upphovsrätt hemställes,
att ordet »lagligen» ändras till »lovligen».

Angående innebörden av att en fotografisk bild utgivits torde — ulan särskilt
stadgande — 8 § andra stycket i förslaget till lag om upphovsrätt få
anses äga motsvarande tillämpning.

7—9 §§.

Då 9 § motsvarar 22 § andra stycket i förslaget till lag om upphovsrätt och
sistnämnda lagrum enligt lagrådets mening bör utgå, hemställer lagrådet,
att jämväl 9 § i förevarande förslag får utgå. Härav föranledes en följdändring
i 16 §.

Lämpligt synes vara, att de båda styckena i det remitterade förslagets
7 § få, såsom kommittén föreslagit, utgöra var sin paragraf. I så fall skulle
det remitterade förslagets 8 § bli 9 § och paragrafordningen i övrigt kunna
bibehållas oförändrad.

13 §.

Lagrådet hemställer om samma ändring som i 2 § första stycket.

16 §.

På skäl som angivits vid 52 § i förslaget till lag om upphovsrätt hemställer
lagrådet, att stadgandet i denna paragraf utbytes mot en bestämmelse i
21 § om Stockholms rådshusrätt som exklusivt forum. I följd härav måste
de följande paragrafernas numrering ändras.

Iakttages icke vad nyss hemställts, bör hänvisningen till 9 § — på skäl
som där angivits — utgå.

17 §.

Kommer i enlighet med lagrådets hemställan 16 § i det remitterade förslaget
att utgå, skulle denna paragraf bli 16 §, varav föranledes en följdändring
i nästföljande paragraf.

18 §.

I motsats till förslaget till lag om upphovsrätt, i vars 2 § upphovsmannen
tillerkänts uteslutande rätt att göra verket tillgängligt för allmänheten, stadgar
förslaget till lag om rätt till fotografisk bild icke någon motsvarande
ensamrätt till spridning av fotografisk bild. Meningen är emellertid att
åstadkomma praktiskt taget samma skydd genom att i 17 § stadga straff
för olovlig spridning och i 18 § rätt för fotografen eller dennes rättsinnehavare
till ersättning för intrång varom i 17 § sägs. Det avviker från lagens
vanliga terminologi att tala om intrång utan att först lagfästa den rätt vari

400

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1!)60

intrång skulle ske. Praktiska skäl kunna dock åberopas för att här göra en
sådan avvikelse, och samma metod har så till vida kommit till användning
i förslaget till lag om upphovsrätt att den i 54 § stadgade ersättningsrätten
avser även det först i straffbestämmelsen i 53 § andra stycket omnämnda
fallet. Emellertid stadgas i 17 § av förslaget till lag om rätt till fotografisk
bild straff dels för intrång i den till bilden jämlikt denna lag knutna rätten
dels för utbjudande till försäljning eller annan spridning till allmänheten
av exemplar av bilden. Ersättningsrätten enligt 18 § skall omfatta båda fallen,
men detta framgår ej klart, då där talas om åtgärd som innebär intrång
varom i 17 § sägs. Lagrådet hemställer därför att — i viss anslutning till uttryckssättet
i 54 § i förslaget till lag om upphovsrätt — lydelsen av 18 §
i förslaget till lag om rätt till fotografisk bild förtydligas genom att där
tala om åtgärd, som innebär intrång eller överträdelse varom i 17 § sägs.

Iakttages vad lagrådet vid 16 § hemställt, skulle förevarande paragraf bli
17 § och hänvisningen komma att avse 16 §.

19 §.

Lagrådet hemställer, att första stycket i denna paragraf — vilken med
iakttagande av vad lagrådet vid 16 § anfört skulle bli 18 § — omformuleras
i enlighet med lagrådets förslag vid 55 § i förslaget till lag om upphovsrätt.
Den som vidtager åtgärd som innebär intrång eller överträdelse varom i
16 § sägs bör alltså förklaras pliktig att, såvitt det finnes skäligt, mot lösen
avstå egendom med avseende å vilken intrång eller överträdelse föreligger
till fotografen eller lians rättsinnehavare. På yrkande av denne bör rätten
ock äga efter vad som finnes skäligt föreskriva, att sådan egendom skall
förstöras eller på visst sätt ändras eller att andra åtgärder skola vidtagas
därmed för att förebygga missbruk.

Hänvisningarna i remitterade förslagets 20 och 22 §§ få jämkas efter den
av lagrådet förordade omparagraferingen.

20 §.

Med iakttagande av vad lagrådet anfört vid 16 § bör denna paragraf bli
19 § och hänvisningen till näst föregående paragraf avse 18 §. Vidare hemställer
lagrådet, att paragrafen omformuleras i överensstämmelse med vad
lagrådet föreslagit vid 56 § i förslaget till lag om upphovsrätt. Paragrafen
bör alltså inledas med orden »Utan hinder av vad i 18 § är stadgat», ordet
»exemplaret» första gången det förekommer ändras till »exemplar av bild»
samt orden »på därom framställt yrkande» tilläggas framför »meddela tillstånd».

21 §.

I enlighet med vad som anförts vid 16 § hemställer lagrådet, att till denna
paragraf, som torde bli 20 §, lägges en andra punkt, enligt vilken vad som
sägs i första punkten skall gälla även i mål om ersättning som avses i förslagets
7 §, med lagrådets numrering 7 eller 8 §.

401

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960
22 §.

I enlighet med vad som anförts vid 16 § torde denna paragraf bli 21 §.

På skäl som angivits vid 59 § i förslaget till lag om upphovsrätt hemställer
lagrådet, att paragrafens andra stycke får utgå.

Hänvisningen i tredje stycket till 19 § bör efter den av lagrådet föreslagna
omparagraferingen avse 18 §.

Enligt 59 § i förslaget till lag om upphovsrätt må överträdelse av stadgandet
i 3 §, som rör upphovsmannens ideella rätt, städse beivras av efterlevande
make, skyldeman i rätt upp- och nedstigande led, adoptant, adoptivbarn
eller syskon. Något motsvarande stadgande har icke meddelats om den
ideella rätten enligt 2 § i förslaget om rätt till fotografisk bild. Detta sammanhänger
med att enligt 3 § tredje stycket i förslaget till lag om upphovsrätt,
vilket lagrum saknar motsvarighet i förslaget till lag om rätt till fotografisk
bild, upphovsmannens ideella rätt har en rent personlig karaktär
samt att därför särskilda regler om rättens övergång vid dödsfall ansetts
erforderliga beträffande upphovsmän men ej beträffande fotografer. Såsom
i remissprotokollet framhållits torde det utan särskilt stadgande vara
tydligt, att fotografens rätt vid hans död övergår på hans dödsbodelägare.
Lagrådet vill understryka, att dessa kunna beivra även överträdelser av den
ideella rätten.

23 §.

Lagrådet hemställer, att de båda styckena — i överensstämmelse med 60
och 62 §§ i förslaget till lag om upphovsrätt — få utgöra var sin paragraf.
Med iakttagande av vad vid 16 § anförts skulle då första stycket bli 22 §
och andra stycket 23 §.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 9 och 11 §§ lagen den 29 maj
1931 (nr 152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens.

Förslaget föranleder ingen erinran från lagrådets sida.

Ur protokollet:
Clas Amilon

Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 17

402

Kungl. Maj:ts proposition nr 11 år i960

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland,
i statsrådet i Stockholm den 13 november 1959.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,

Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 18 juni 1959
avgivna utlåtande över de den 9 januari 1959 till lagrådet remitterade förslagen
till

1) lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk;

2) lag om rätt till fotografisk bild; samt

3) lag angående ändrad lydelse av 9 och 11 §§ lagen den 29 maj 1931
(nr 152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens.

Föredraganden anför följande.

Efter beslutet om remiss till lagrådet av ifrågavarande lagförslag har ytterligare
ett antal skrifter i lagstiftningsärendet inkommit från vissa organisationer
och företag. Bland dessa märkes en den 28 maj 1959 dagtecknad skrift
från kooperativa förbundet, Stockholms handelskammare, Sveriges hantverks-
och småindustriorganisation, Sveriges industriförbund och Sveriges
köpmannaförbund (omförmäld i lagrådets utlåtande under 43 § i förslaget
till lag om upphovsrätt) samt en den 20 oktober 1959 dagtecknad skrift från
svenska slöjdföreningens arbetsutskott. De nämnda båda skrifterna avser
frågan om skyddstiden för alster av konsthantverk och konstindustri. I syfte
att få denna fråga ytterligare belyst har yttrande över de båda skrifterna inhämtats
från kommerskollegium.

Förslaget till lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk

Lagrådet har föreslagit att lagens rubrik förkortas till upphovsrättslag.
Särskilt med hänsyn till att ordet upphovsrätt är en nybildning synes det
föreslagna uttrycket dock knappast tillräckligt tydligt ange lagens huvudsakliga
tillämpningsområde. Jag förordar därför att den i det remitterade
förslaget upptagna rubriken bibehålies.

Beträffande regeln i 3 § första stycket om upphovsmannens rätt att bli
namngiven har lagrådet hemställt, att det i lagtexten måtte komma till ut -

403

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

tryck att angivandet, såsom åsyftat är, skall ske, vare sig upphovsmannen
påfordrar det eller ej. Ett så avfattat stadgande kan emellertid möjligen
läsas som om det förelåge en ovillkorlig skyldighet alt ange upphovsmannen.
Såsom jag anfört vid remissen till lagrådet är detta icke fallet; om upphovsmannen
vill vara anonym, skall han icke anges. Vad som åsyftas torde tillräckligt
tydligt komma till uttryck genom hänvisningen till vad god sed
kräver. Stadgandet synes därför i denna del böra bibehållas i den lydelse
som upptagits i det remitterade förslaget.

Rörande stadgandet i 20 § om rätt att i vissa fall framföra verk offentligt
har lagrådet bl. a. förordat, att det i andra stycket upptagna undantaget för
sceniskt verk och filmverk utsträckes till hela paragrafen. Enligt min mening
kan det emellertid knappast anses lämpligt att uppställa sådant undantag
beträffande de i första punkten av första stycket nämnda fallen av
framförande vid gudstjänst eller undervisning; beträffande dessa torde frågan
för övrigt vara av mycket liten praktisk betydelse. Däremot kan föreligga
skäl att låta undantaget avse övriga i första stycket nämnda fall. Paragrafen
torde böra omarbetas i enlighet härmed.

Lagrådet har avstyrkt de i 22 § andra stycket upptagna bestämmelserna
om rätt för svenskt radioföretag, som erhållit tillstånd av upphovsmannaorganisation
att sända medlemmarnas verk, att under vissa villkor sända
jämväl verk av upphovsman som icke är medlem av organisationen. Till
grund för sitt avstyrkande har lagrådet främst anfört, att det ur principiella
synpunkter vore betänkligt att vidtaga så betydande inskränkningar i upphovsrätten
som ett tvångslicensförfarande alltid måste innebära och detta
även i den modifierade form, som avses med det remitterade förslaget. Lagrådet
har även framhållit, att upphovsmannens anspråk att få bestämma om
framförandet av sitt verk icke närmast är en ekonomisk angelägenhet utan
sammanhänger med överväganden av ideell och personlig art. Enligt lagrådets
mening kan endast mycket starka skäl åberopas för tvångsingripanden
på detta område och några sådana har knappast blivit anförda.

För egen del finner jag mig emellertid böra vidhålla den ståndpunkt som
intagits i det remitterade förslaget och som där utförligt motiverats. Med anledning
av vad lagrådet anfört vill jag här ytterligare understryka, att förevarande
regler ej utgör tvångslicensbestämmelser i egentlig mening, eftersom
de kan tillämpas endast under förutsättning att tillstånd av upphovsmannaorganisation
föreligger; dessutom har från stadgandet undantagits fall
då upphovsmannen meddelat förbud mot utsändning eller det eljest föreligger
särskild anledning antaga att han motsätter sig utsändningen. Genom
sistnämnda bestämmelse synes upphovsmännens ideella och personliga intressen
vara i tillbörlig grad tillgodosedda. Förslaget kan alltså enligt min
mening knappast sägas innebära någon mera betydande inskränkning i upphovsrätten.
Ä andra sidan är det tydligt att bestämmelser av förevarande
slag innebär högst väsentliga lättnader för radion. Om sådana bestämmelser
ej skulle meddelas, torde Sveriges radio finna sig nödsakad att inrätta en
särskild avdelning för kontroll av programmen ur upphovsrättslig synpunkt.

404

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

Det är emellertid uppenbart, att de betydande kostnaderna härför icke i
någon mån skulle medföra motsvarande fördelar för upphovsmännen eller
överhuvudtaget ge något nämnvärt praktiskt utbyte.

Jag finner alltså ej anledning att i förevarande del frångå det remitterade
förslaget; med hänsyn härtill bör även de i 45, 46 och 48 §§ gjorda
hänvisningarna till 22 § första stycket bibehållas.

Beträffande 23 § har lagrådet hemställt, att regeln om att noter till musikaliskt
verk ej utan upphovsmannens samtycke må uthyras till allmänheten
måtte utvidgas till att avse även andra slags exemplar av sådant verk. Detta
innebär, att även uthyrning av grammofonskivor o. dyl., som för närvarande
får ske fritt, skulle göras beroende av upphovsmannens tillstånd. Vad
lagrådet anfört har emellertid ej övertygat mig om att en dylik utvidgning
av upphovsmannens ensamrätt bör genomföras. Som jag yttrat vid remissen
till lagrådet synes övervägande skäl tala för att samma regler får gälla beträffande
uthyrning av grammofonskivor som i fråga om uthyrning av böcker.
Förevar ande lagrum och den därtill hörande övergångsbestämmelsen i 66 §
bör alltså bibehållas i sak oförändrade.

Vad angår stadgandet i 43 § om skyddstiden har lagrådet anfört betänkligheter
mot det remitterade förslagets ståndpunkt att låta den för verk i
allmänhet föreslagna skyddstiden om femtio år från upphovsmannens död
gälla även för alster av konsthantverk och konstindustri; för närvarande är
skyddstiden för dylika alster som huvudregel icke mer än tio år från offentliggörandet.
Lagrådet har bl. a. framhållit, att konstnärliga bruksföremål
företer beröringspunkter även med patent, mönster och modeller, alltså
områden, där kortare skyddstider överlag gäller, samt att även åtskilliga
rent praktiska skäl talar för kortare skyddstid än den föreslagna. Med
hänsyn till önskvärdheten av såvitt möjligt enhetliga internationella bestämmelser
beträffande en så viktig fråga som skyddstidens längd har lagrådet
likväl ansett sig icke kunna utan ytterligare utredning förorda annan
lösning av detta spörsmål än den i det remitterade förslaget upptagna.

I lagrådets utlåtande har även åberopats den förut omförmälda, från
kooperativa förbundet m. fl. inkomna skriften. I denna har hemställts, att
gällande regler om skyddstid för alster av konsthantverk och konstindustri
bibehålies oförändrade och omprövas först i samband med revisionen av
mönsterskyddslagstiftningen.

I anslutning härtill har svenska slöjdföreningens arbetsutskott i sin efter
lagrådsutlåtandet inkomna skrift framhållit, att erfarenheterna enligt utskottets
mening bestyrkt, att den nuvarande skyddstiden för här avsedda
alster många gånger visat sig klart otillräcklig för att åt formgivaren säkra
en skälig ersättning ens under den tid, då hans formskapelse varit allmänt
efterfrågad på marknaden. Såsom exempel nämnes, att verkligt nya och originella
formgivningar inom glas- och porslinsindustrien kunnat säljas i betydande
omfattning långt efter det tio år förflutit från det första offentliggörandet.
Vidare framhålles, att i vissa fall, t. ex. vid tillverkning av konstnärliga
matbestick, verktygskostnaderna för en ny formgivning är så avsevär -

405

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1!)60

da, att varans pris blir oproportionerligt högt, om man måste kalkylera med
en endast tioårig skyddstid. Slutligen understrykes, att den nuvarande
skyddstiden utgör en allvarlig olägenhet, då det gäller att finna a\ sättning
utomlands för svensk konstslöjd. Oftast önskar tillverkare på den främmande
marknaden introducera alster, som redan visat sig slå an i hemlandet.
Erfarenheten bestyrker, att härvid lioårsfristen från offentliggörandet ej
sällan hunnit utlöpa i Sverige, vilket enligt rådande konventionssystem
medför att skydd icke heller kan påfordras i det främmande landet, trots att
där i och för sig gäller en betydligt längre skyddstid. I ett läge, då den svenska
konstindustrien, delvis med statligt stöd, söker nya marknader utomlands,
måste enligt utskottet en sådan ordning te sig otillfredsställande. Med
det anförda har utskottet icke velat motsätta sig, att frågan om skyddstidens
längd för konsthantverk och konstindustri, på sätt föreslagits, uppskjutes
till slutligt avgörande i samband med revisionen av mönsterskyddslagstiftningen.
Beaktansvärda skäl torde tvärtom kunna anföras för att skyddstiden
beträffande de båda skyddsformerna avväges i ett sammanhang. Det vore
emellertid olyckligt, anför utskottet, om ett uppskov skulle medföra att den
nuvarande enligt utskottets bestämda åsikt alltför korta upphovsrättsliga
skyddstiden skulle behållas till dess frågan erhållit en slutgiltig lösning. Utskottet
hemställer därför, att ett uppskov kombineras med en provisorisk
förlängning av skyddstiden intill dess frågan hunnit slutligen prövas.

Kommerskollegium har i sitt remissutlåtande anslutit sig till de sålunda
framställda förslagen. Vad särskilt angår den förordade provisoriska förlängningen
av skvddstiden föreslår kollegium att denna bestämmes till tio ar.

Enligt vad jag anfört i remissprotokollet talar principiella skäl för att
skvddstiden för alster av konsthantverk och konstindustri bestämmes på
samma sätt som för annan konst. Såsom i olika sammanhang tidigare framhållits
och nu även understrukits av lagrådet och de förut nämnda organisationerna
som har intressen att bevaka på området äger frågan om skydd
för dylika alster emellertid sammanhang även med mönsterrätten. Denna
är för närvarande föremål för översyn av särskilda sakkunniga. Med hänsyn
till vad som i ärendet numera anförts kan det finnas skäl att icke taga
slutlig ståndpunkt till den föreliggande frågan förrän detta arbete avslutats
och man får tillfälle att i ett sammanhang bedöma den upphovsrättsliga och
den mönsterrättsliga sidan av problemet. Jag vill därför förorda, att man
tillsvidare icke gör någon principiell ändring i vad som för närvarande gäller
beträffande skyddstiden för alster av konsthantverk och konstindustri. Genom
särskild övergångsbestämmelse bör dock, såsom i ärendet föreslagits,
tillses att rätt till alster, som med tioårig skyddstid skulle utgå under de närmaste
åren, alltjämt får gälla i avbidan på det slutliga ståndpunktstagandet i
frågan. Tiden för dylik provisorisk förlängning synes lämpligen kunna bestämmas
till lio år.

I enlighet med det anförda föreslår jag, all särskilda bestämmelser om
skyddstid för alster av konsthantverk och konstindustri upptages såsom cll
nytt andra stycke i förevarande paragraf. Här bör i överensstämmelse med

406

Kangl. Maj:ts proposition nr il år 1960

nuvarande lag föreskrivas, att för sådant alster upphovsrätten gäller intill utgången
av tionde året efter det år, då alstret offentliggjordes, samt att i fall,
då alstret icke var offentliggjort vid konstnärens död, rätten gäller intill
utgången av tionde året efter hans dödsår. I stadgandet om den allmänna
skyddstiden i förevarande paragraf, vilket alltså kommer att bilda ett första
stycke däri, bör göras hänvisning till det nya andra stycket. Vidare bör en
övergångsbestämmelse av förut angivet innehåll upptagas såsom ett nytt
andra stycke i 65 §. Här bör föreskrivas, att rätt till alster av förevarande slag
skall, om rätten eljest skulle upphöra vid utgången av något av åren 1960—
1969, gälla intill utgången av år 1970.

Lagrådet har avstyrkt de i 52 § upptagna bestämmelserna om särskild skiljenämnd
för avgörande av vissa ersättningsfrågor. Med hänsyn till vad
lagrådet i denna del anfört finner jag icke tillräckliga skäl att vidhålla det
remitterade förslaget. I stället synes, såsom lagrådet förordat, hithörande
tvister böra upptagas av Stockholms rådhusrätt såsom första domstol. Ett
stadgande härom, vilket i enlighet med lagrådets förslag bör placeras i 58 §,
bör avse jämväl mål om ersättning som avses i 22 § andra stycket.

Av lagrådet i övrigt föreslagna ändringar i lagförslaget torde böra godtagas.

Förslaget till lag om rätt till fotografisk bild

Lagrådet har föreslagit att lagens rubrik förkortas till fotografirättslag. 1
likhet med vad jag förordat beträffande rubriken till lagen om upphovsrätt
synes den i det remitterade förslaget upptagna rubriken emellertid böra
bibehållas.

Beträffande lagrådets förslag om tillägg till 2 § första stycket får jag hänvisa
till vad jag anfört vid 3 § första stycket i förslaget till lag om upphovsrätt.

Rörande 2 § andra stycket har lagrådet gjort en redaktionell anmärkning.
Enligt min mening bör stadgandet emellertid bibehållas i den i det
remitterade förslaget upptagna lydelsen.

Lagrådet har avstyrkt bestämmelserna i 9 § om rätt för svenskt televisionsföretag
att under vissa villkor visa fotografier. I överensstämmelse med
den ståndpunkt jag intagit beträffande motsvarande bestämmelser i 22 §
andra stycket i lagen om upphovsrätt anser jag emellertid att stadgandet bör
bibehållas. Med hänsyn härtill bör även 7 och 8 §§ kvarstå oförändrade.

På motsvarande sätt som jag förordat vid 52 § i förslaget till lag om upphovsrätt
bör, i enlighet med lagrådets hemställan, bestämmelserna i 16 §
av förevarande förslag utbytas mot en bestämmelse i 21 § om Stockholms
rådhusrätt som första domstol. Denna bör avse jämväl mål om ersättning
som avses i 9 §.

Av lagrådet i övrigt föreslagna ändringar i förevarande lagförslag torde
böra godtagas.

Utöver de ändringar som förordats i det föregående bör i lagförslagen vidtagas
smärre ändringar av redaktionell natur.

407

Kungi. Maj:ts proposition nr il år 1960

Innan proposition i ärendet förelägges riksdagen torde lagrådets utlåtande
böra inhämtas beträffande de nu föreslagna reglerna rörande skyddstiden
för alster av konsthantverk och konstindustri.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande i fråga om den föreslagna
avfattningen av 43 § och 65 § andra stycket i lagen om upphovsrätt
till litterära och konstnärliga verk måtte för det i 87 § regeringsformen avsedda
ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Regenten.

Ur protokollet:
Clas Amilon

408

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 23 november
1959.

Närvarande:

justitieråden Beckman,

E. Söderlund,

Tammelin,
regeringsrådet Nevrell.

Enligt lagrådet den 18 november 1959 tillhändakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten,
Hertigen av Halland, i statsrådet den 13 november 1959, hade Kungl.
Maj :t — vid anmälan av lagrådets den 18 juni 1959 avgivna utlåtande över
det den 9 januari 1959 till lagrådet remitterade förslaget till lag om upphovsrätt
till litterära och konstnärliga verk — förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
i fråga om nu föreslagen ändrad avfattning av 43 och 65 §§ i lagen.

Förslaget om ändring, vilket finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför
lagrådet av hovrättsrådet Torwald Hesser.

Lagrådet yttrade:

Lagrådet, som finner sina tidigare framförda synpunkter i den föreliggande
frågan beaktade, lämnar den nu föreslagna avfattningen av 43 och 65 §§
utan erinran. Emellertid äro de nya bestämmelserna i 43 § om skyddstid för
alster av nyttokonst så avfattade, att de täcka även anonyma och pseudonyma
verk. Bestämmelserna därom i 44 § böra alltså icke gälla sådana alster.
Med hänsyn till den generella avfattningen av 44 § hemställer lagrådet, att
däri upptages en uttrycklig föreskrift om att vad i denna paragraf stadgas
icke gäller alster av konsthantverk eller konstindustri.

Ur protokollet:
Clas Amilon

Kutigl. Maj:hs proposition nr 17 år 1960

409

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 27 november 1959.

N ärvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,

Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 23 november
1959 avgivna utlåtande över det den 13 november 1959 till lagrådet
remitterade förslaget till ändrad avfattning av 43 oeh 65 §§ i det tidigare
till lagrådet den 9 januari 1959 remitterade förslaget till lag om upphovsrätt
till litterära och konstnärliga verk.

Föredraganden anför följande.

Lagrådet har lämnat den nya avfattningen av 43 och 65 § § i lagförslaget
utan erinran. I enlighet med lagrådets hemställan bör i 44 § upptagas uttrycklig
föreskrift om att vad i denna paragraf stadgas icke gäller alster av
konsthantverk eller konstindustri.

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj:t måtte genom proposition
till 1960 års riksdag

dels föreslå riksdagen att antaga förslag till

1) lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk;

2) tag om rätt till fotografisk bild; samt

3) lag angående ändrad lydelse av 9 och 11 §§ lagen den 29 maj 1931 (nr

1152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens, ''''i t • .: -

dels ock till riksdagens prövning i grundlagsenlig ordning framlägga det
i statsrådsprotokollet för den 9 januari 1959 omförmälda förslaget till ändrad
lydelse av 1 kap. 8 § tryckfrihetsförordningen.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
1960 års riksdag skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Ulla Larsson

£7 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 17

410

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Propositionen ........................................................ 1

Propositionens huvudsakliga innehåll .................................. 1

Lagförslag

Förslag till lag om rätt till litterära och konstnärliga verk .............. 3

Förslag till lag om rätt till fotografisk bild ............................ 18

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 9 och 11 §§ lagen den 29 maj

1931 (nr 152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens .......... 22

Förslag till ändrad lydelse av 1 kap. 8 § tryckfrihetsförordningen ........ 24

Utdrag av statsrådsprotokollet den 9 januari 1959 ........................ 25

I. Huvuddragen i lagstiftningen ...................................... 28

II. De särskilda lagförslagen ......................................... 41

Förslaget till lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk .... 41

1 Kap. Om upphovsrättens föremål och innehåll .................. 41

2 Kap. Inskränkningar i upphovsrätten .............................. 102

3 Kap. Upphovsrättens övergång .................................. 171

4 Kap. Upphovsrättens giltighetstid ................................ 217

5 Kap. Vissa upphovsrätten närstående rättigheter ................ 225

6 Kap. Särskilda bestämmelser .................................... 272

7 Kap. Ansvar och ersättningsskyldighet .......................... 282

8 Kap. Lagens tillämpningsområde ................................ 309

9 Kap. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser ................ 315

Förslaget till lag om rätt till fotografisk bild .......................... 323

Förslaget till ändrad lydelse av 1 kap. 8 § tryckfrihetsförordningen ...... 350

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 9 och 11 §§ lagen den 29 maj

1931 (nr 152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens.......... 351

Bilaga. Till lagrådet remitterade lagförslag ............................ 353

Utdrag av lagrådets protokoll den 18 juni 1959 ............. 375

Utdrag av statsrådsprotokollet den 13 november 1959 ...................... 402

Utdrag av lagrådets protokoll den 23 november 1959 ...................... 408

Utdrag av statsrådsprotokollet den 27 november 1959 ...................... 409

Stockholm 1960. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

6SHS2