Kungl. Maj:ts proposition nr 165 år 1960

Nr 165

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om bidrag till vanföra ägare av motorfordon;
given Stockholms slott den 13 maj 1960.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) förordning om bidrag till vanföra ägare av motorfordon; samt

2) lag om ändrad lydelse av anvisningarna till 19 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att vanför ägare av motorfordon, som befriats
från fordonskatt, skall erhålla bidrag av staten med belopp som motsvarar
skattekostnaderna för viss mängd bensin eller brännolja.

Bidragen, som avses bli skattefria, föreslås skola utgå i efterskott för budgetår
och utbetalas av länsstyrelserna. Bidrag skall enligt förslaget första
gången utgå för budgetåret 1960/61.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 165

Kungl. Maj:ts proposition nr 165 år 1960

Förslag

till

förordning om bidrag till vanföra ägare av motorfordon

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Ägare av motorfordon, vilket jämlikt 2 § första stycket c) förordningen
den 2 juni 1922 om automobilskatt är frikallat från skatteplikt eller för vilket
befrielse från skatteplikt är medgiven enligt 2 § andra stycket nämnda
förordning, är berättigad till bidrag i enlighet med vad i denna förordning
sägs.

2 §•

Bidrag utgår efter ansökan årligen i efterskott till den, som under det sistförflutna
bidragsåret varit i bilregister antecknad såsom ägare av i 1 §
avsett motorfordon, dock endast för tid, varunder skattefrihet åtnjutits
för sadant fordon och detta innehafts av den vanföre.

Med bidragsår förstås tiden den 1 juli—den 30 juni.

3 §•

Till ägare av bil utgår bidrag för helt år räknat med belopp motsvarande
den skatt, som under bidragsåret belöpte på

480 liter bensin, då fråga är om bensindriven bil, och

340 liter brännolja, då fråga är om brännoljedriven bil. Bidragsbeloppen
skola avrundas till närmaste hela tiotal kronor.

Till ägare av motorcykel utgår bidrag för helt år räknat med hälften av
det till ägare av bensindriven bil för helt år utgående beloppet.

4 §.

Omfattar tid som i 2 § sägs mer än sex månader av bidragsåret, utgår
bidrag såsom för helt år. Är tiden mer än två men högst sex månader
av bidragsåret, utgår bidrag med hälften av vad som skulle hava utgått för
helt år. För tid, som ej överstiger två månader, utgår icke bidrag. Om fordon
av olika slag innehafts, bestämmes vid tillämpning av 3 § rätten till bidrag
av det sist innehavda fordonet.

5 §•

Ärenden rörande bidrag handläggas av länsstyrelserna.

Ansökning om bidrag skall göras hos den länsstyrelse, i vars bilregister
sökanden under den tid ansökningen avser senast varit antecknad såsom
ägare av i 1 § avsett motorfordon.

Ansökning om bidrag skall göras skriftligen inom tre månader från bidragsårets
utgång och skall innehålla uppgift om

sökandens fullständiga namn, yrke, hemvist och postadress;

den tid av bidragsåret sökanden innehaft i 1 § avsett fordon; samt

fordonsslag och registreringsnummer.

Kungl. Maj. ts proposition nr 165 år 1960
6 §.

Kungl. Maj:t äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga
föreskrifter.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1961, varvid bidrag enligt förordningen
första gången skall utgå för bidragsåret den 1 juli 1960—den 30
juni 1961. Förordningens bestämmelser skola äga giltighet redan före ikraftträdandet
med avseende på åtgärder, som erfordras för tillämpningen därefter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 165 år 1960

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av anvisningarna till 19 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att anvisningarna till 19 § kommunalskattelagen
den 28 september 19281 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

Anvisningar
till 19 §.

Socialhjälp, begravningshjälp — -—- — influtna medlemsavgifter.

Utbytes sådan---skatteplik tig

intäkt.

Bestämmelsen att —- — — sistnämnda
lag.

Skatteplikt föreligger icke för bidrag
från stat eller kommun, vilka
enligt av Kungl. Maj :t eller av statlig
myndighet meddelade bestämmelser
utgå, i samband med utbildning
eller omskolning, till arbetslösa och
partiellt arbetsföra samt med dem i
fråga om sådana bidrag likställda.

Enligt 46 § 2 mom.---och

32 §§.

(Föreslagen lydelse)

Anvisningar
till 19 §.

Socialhjälp, begravningshjälp —
--influtna medlemsavgifter.

Utbytes sådan---skatteplik tig

intäkt.

Bestämmelsen att — — — sistnämnda
lag.

Enligt 46 § 2 mom. — — — och
32 §§.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1961.

1 Senaste lydelse se 1960:00 (jfr prop. 1960: 76).

Kungl. Maj.ts proposition nr 165 år 1960

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj. t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 13 maj

1960.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lindholm, Kling, Skoglund,
Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam, Nordlander.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om restitution av
bensinskatt till vanföra ägare av motorfordon samt anför därvid följande.

I. Inledning

Riksdagen har under de sistförflutna åren vid två tillfällen behandlat
frågor om lättnader i bensinbeskattningen för invalider.

Vid 1954 års riksdag yrkades sålunda — i anslutning till proposition
(nr 112) med förslag till höjd beskattning av motorfordonstrafiken — i två
likalydande motioner (I: 480 och II: 608) bl. a. att, i enlighet med i motionerna
angivna riktlinjer, föreskrifter skulle utfärdas om restitution av bensinskatt,
som erlagts för av invalidfordon förbrukad bensin. Bevillningsutskottet
(betänkande nr 45) var icke berett att utan närmare utredning taga
ställning till det ifrågavarande spörsmålet och avstyrkte därutinnan motionerna.
Utskottet uttalade vidare att, därest ett av utskottet samtidigt framlagt
förslag om befrielse från fordonsskatt för invalidbilar bifölls, kunde,
sedan denna skattebefrielse varit i kraft någon tid, bättre utgångspunkter
erhållas för ett ställningstagande till spörsmålet om restitution av bensinskatt.
Utskottet förutsatte att Kungl. Maj:t ägnade fortsatt uppmärksamhet
åt denna fråga. Riksdagen biföll utskottets förslag om befrielse från fordonsskatt
för invalider. Frågan om restitution av bensinskatt föranledde — i enlighet
med utskottets hemställan —- icke någon riksdagens åtgärd.

År 1957 hade riksdagen ånyo att taga ställning till fråga om restitution för
invalider av skatt å bensin. Frågan väcktes genom två likalydande motioner
(I: 535 och II: 677) i anledning av propositionen (nr 175) med förslag till
förordning om allmän energiskatt. I motionerna hemställdes att riksdagen
måtte besluta medge restitution för invalidmotorfordon av den allmänna
energiskatt, som enligt den framlagda propositionen skulle påföras motorbensinen.
Efter att ha erinrat om behandlingen vid 1954 års riksdag av den
då väckta restitutionsfrågan anförde bevillningsutskottet (betänkande nr

Kungl. Maj. ts proposition nr 165 år 1960

47), att det till prövning föreliggande restitutionsyrkandel endast avsåg energiskatten
som sålunda utgjorde allenast en del av den skatt, som kom att belasta
bensinen. Enligt utskottets mening borde denna mindre fråga inte behandlas
för sig, ulan frågan om restitution av all skatt för bensin, som förbrukas
i invalidfordon, borde behandlas i ett sammanhang. Som emellertid
åtskilliga problem måste lösas, om en sådan restitution skulle genomföras,
var utskottet inte berett att utan närmare utredning taga ställning till restitutionsfrågan.
Utskottet fann sig med hänsyn därtill inte kunna tillstyrka motionerna.
Utskottet förutsatte dock, att Kungl. Maj :t snarast prövade frågan
om restitution i de avsedda fallen av såväl den särskilda skatten som energiskatten
på bensin samt, om restitution funnes böra ske, för riksdagen framlade
förslag i ämnet. Förslaget om allmän energiskatt bifölls av riksdagen,
medan det i nyssnämnda motioner framförda restitulionsyrkandet på utskottets
hemställan av riksdagen lämnades utan åtgärd.

Enligt bemyndigande av Kungl. Maj:t uppdrog jag den 14 februari 1958
åt byrådirektören E. Thelander att verkställa utredning om lättnader för
invalider i bensinbeskattningen m. m.

Utredningen har den 5 januari 1960 avlämnat en promemoria (stencilerad)
med förslag till förordning om bidrag till vissa vanföra ägare av motorfordon.
Förslaget innebär, att ägare av s. k. invalidmotorcykel, vilken
automatiskt är frikallad från skatteplikt enligt autoinobilskatteförordningen,
och höggradigt vanför ägare av annat motorfordon, vilket av länsstyrelse med
stöd av föreskrift i nyssnämnda förordning befriats från skatteplikt, skall
erhålla bidrag med belopp motsvarande skatten på viss mängd bensin eller
brännolja. Den mängd motorbränsle, som ger rätt till bidrag, bär bestämts
efter en beräknad genomsnittlig förbrukning för förvärvsverksamhet eller
för utbildning. Bidragsärendena skall enligt förslaget handläggas av länsstyrelserna.
Det vid betänkandet fogade författningsförslaget torde såsom
Bihang få fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende.

Utredningen har, i avvaktan på resultatet av den allmänna översyn av vägtrafikens
beskattning som pågår inom 1953 års trafikutredning, icke ansett
sig böra framlägga förslag till slutgiltig lösning av frågan om lättnader i
drivmedelsbeskattningen. Denna fråga bör enligt utredningens åsikt icke upptagas
till slutlig prövning, förrän definitiv ställning tagits i den grundläggande
frågan om befrielse från den enligt autoinobilskatteförordningen utgående
skatten. Utredningen syftar därför endast till att åstadkomma provisoriska
bestämmelser om lättnader för invalider i drivmedelsbeskattningen.

Under utredningsarbetet har samråd ägt rum med pensionsstyrelsen, De
vanföras riksförbund, Svenska vanförevårdens centralkommitté och huvudsekreteraren
i 1953 års trafikutredning.

Över utredningens förslag har efter remiss yttranden inkommit från statskontoret,
riksräkenskapsverket, kontrollstyrelsen, pensionsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,
medicinalstyrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna
i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar,
Blekinge, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs,

Kungl. Maj:ts proposition nr 165 år 1960

Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Västernorrlands, Västerbottens
och Norrbottens län, 1953 års trafikutredning, De vanföras riksförbund,
Svenska vanförevårdens centralkommitté samt Kungl. automobil klubben,
Motormännens riksförbund och Motorförarnas helnykterhetsförbund,
därvid de tre sistnämnda remissinstanserna avgivit gemensamt yttrande
genom sitt samarbetsorgan, Motororganisationernas samarbetsdelegation.

Vid det av länsstyrelsen i Malmöhus län avgivna yttrandet har fogats utlåtande
av förste bilinspektören i Malmö distrikt.

Utredningens förslag har i allt väsentligt godtagits vid remissbehandlingen.

Jag anhåller nu att få taga upp detta ärende och skall till en början lämna
några uppgifter om beskattningen av bensin och motorbrännolja samt redogöra
för gällande bestämmelser om skattelättnader för invalider med avseende
å skatt på motorfordon. I det sammanhanget ämnar jag även beröra
vissa andra förmåner, som kan komma invalider till del i närliggande hänseenden.

II. Gällande bestämmelser m. m.

Enligt 1 § förordningen den 3 maj 1929 (nr 62) om särskild skatt å bensin
och motorsprit skall för bensin sådan skatt erläggas med 32 öre per liter.
På bensin utgår vidare enligt 5 § förordningen den 31 maj 1957 (nr 262) om
allmän energiskatt dylik skatt med 9 öre per liter. Den sammanlagda skatten
på bensin utgör sålunda 41 öre per liter.

Brännolja, som förbrukas för drift av motorfordon, beskattas enligt 3 §
förordningen den 21 maj 1954 (nr 260) om brännoljeskatt med 30 öre per
liter. Härutöver utgår enligt den vid förordningen om allmän energiskatt
fogade förteckningen över vissa bränslen, för vilka skatt skall erläggas, allmän
energiskatt på motorbrännolja med 25 kronor för kubikmeter, d. v. s.

2.5 öre för liter. Sammanlagt utgår sålunda skatt på motorbrännolja med

32.5 öre för liter.

Genom förordningen den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt sker en
årlig beskattning av innehavet av motorfordon. Från denna skatt •— i det
följande benämnd fordonsskatten -— kan befrielse i vissa fall åtnjutas
för bl. a. invaliders fordon. Sålunda föreligger, såsom nyss berörts,
automatisk skattefrihet för s. k. invalidmotorcykel, d. v. s. motorcykel som
är inrättad såsom invalidfordon och vars maximihastighet icke överstiger
30 kilometer i timmen (2 § första stycket c). Vidare äger vederbörande länsstyrelse
under vissa förutsättningar medge befrielse från skatteplikt för personbil,
bil av skåpvagnstyp eller motorcykel, som äges av höggradigt vanför
person (2 § andra stycket). För att befrielse skall kunna medges fordras att
den vanföre innehar körkort för förande av fordonet samt att han för sin
huvudsakliga förvärvsverksamhet eller för sin utbildning är varaktigt beroende
av fordonet såsom fortskaffningsmedel. Befrielse får ej avse bil med
högre tjänstevikt än 1 800 kilogram.

Kungl. Maj:ts proposition nr 165 år 1960

De nu återgivna bestämmelserna om rätt för länsstyrelse att medge skattebefrielse
gäller —- enligt förordning den 15 maj 1959 (nr 163) angående
ändrad lydelse av 2 § automobilskatteförordningen — från och med den 1
januari 1960. Enligt den tidigare lydelsen av 2 § andra stycket automobilskatteförordningen
ägde länsstyrelse medge skattebefrielse allenast för personbil,
som var inrättad som invalidfordon och som ägdes av invalid. Vid
prövning av ärende om befrielse skulle hänsyn tagas till invaliditetens art
och grad samt behovet av bil för förvärvsverksamhet eller utbildning.

Enligt förordningen den 23 november 1956 (nr 545) angående omsättningsskatt
å motorfordon i vissa fall skall omsättningsskatt erläggas
för motorfordon, som tillverkas inom riket eller hit införes. Sådan skatt
skall dock icke utgå för invalidmotorcyklarna och ej heller för de invalidbilar
som befriats från fordonsskatt; har omsättningsskatt i angivna fall
erlagts, restitueras den (1 och 6 §§).

Antalet skattebefriade invalidmotorfordon uppgick vid en av länsstyrelserna
i slutet av år 1956 gjord sammanräkning till 1 748, varav 1 158 personbilar
och 590 motorcyklar. Invalidfordonsutredningen uppskattade vid framläggandet
i januari 1958 av sitt betänkande med förslag till ändrade bestämmelser
om beskattningen av invalidfordon antalet skattebefriade fordon till
ca 2 100. Utredningen redovisade även vissa beräkningar rörande konsekvenserna
från skattesynpunkt av det i betänkandet framlagda förslaget. Enligt
dessa beräkningar skulle antalet befrielsefall år 1961 stiga till 6 000, fördelade
med 4 500 på bilar och 1 500 på motorcyklar. I propositionen nr 77
till 1959 års riksdag med förslag till ändrad lydelse av 2 § automobilskatteförordningen
förordades vissa modifikationer i utredningens förslag, vilka
dock enligt vad i propositionen uttalades icke nämnvärt torde påverka antalet
befrielsefall. Propositionen bifölls av riksdagen.

Förutom möjligheterna till skattebefrielse för invalidfordon föreligger
även vissa bidrags- och rabattmöjligheter för invalider vid
anskaffande och brukande av motorfordon. Härom må nämnas följande.

Av pensionsstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen lämnade bidrag för inköp
av motorfordon. Partiellt arbetsföra kan erhålla statligt bidrag genom
pensionsstyrelsen eller arbetsmarknadsstyrelsen till anskaffande av motorfordon.
Bidrag kan utgå för motorfordon, som behövs till igångsättande av
självständig företagsverksamhet (t. ex. droskrörelse eller expressbyråverksamhet),
och vidare för motorfordon av vilket den partiellt arbetsföre är beroende
som fortskaffningsmedel för sin utkomst eller yrkesutbildning.

De flesta bidragen gäller det senare fallet. Vid prövningen av sådana ärenden
tages hänsyn till arten och graden av nedsättningen i sökandens arbetsförmåga,
hans eventuella möjligheter att anlita andra kommunikationsmedel,
avståndet mellan hemmet och arbetsplatsen samt hans anställningsförhållanden
m. in. Vidare sker en ekonomisk behovsprövning. Kan det antagas
att sökanden själv disponerar erforderliga medel eller att dylika kan anskaffas
från annat håll, utgår inget bidrag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 165 år 1960

Bidragsgivningen omfattar personer, behäftade med vanförhet eller lyte
eller lidande av kronisk sjukdom, vilka under kalenderåret fyller minst
22 år.

Det medicinska kravet för bidrag då det gäller vanföra, som är beroende
av motorfordon för sin utkomst eller yrkesutbildning, är att sökanden skall
vara höggradigt vanför och ha behov av fordonet för sin förflyttning.

Vidare fordras regelmässigt att sökanden innehar körkort. Sökanden avses
sålunda själv skola köra fordonet. Endast i rena undantagsfall (t. ex.
då hustrun kör förvärvsarbetande invalidiserad man) beviljas bidrag, om
den sökande ej själv är i stånd att köra fordonet.

Bidraget skall i princip endast gälla ett av vederbörande innehaft

motorfordon.

Inkomster upp till omkring 12 000 kronor för ensamstående person och
18 000 kronor för makar brukar i och för sig ej utesluta rätt till bidrag.
Vid högre inkomstlägen blir frågan om bidrag beroende av andra faktorer,
såsom underhållsskyldighet, den ekonomiska ställningen i övrigt och liknande.

Bidrag utgår med högst tre fjärdedelar av anskaffningskostnaden och är
dessutom begränsat till för närvarande högst 3 500 kronor. Det förutsättes
att återstoden av inköpskostnaden kan täckas genom medel från annat håll,
t. ex. bidrag från kommun eller landsting.

För budgetåret 1959/60 disponerar pensionsstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen
_enligt av Kungl. Maj :t bestämd fördelning styrelserna emellan —

anslagsmedel om tillhopa en miljon kronor för lämnande av näringshjälp i
invaliditetsförebyggande verksamhet. Av medlen utgår emellertid bidrag även
till annat än motorfordonsanskaffning. Under budgetåren 1951/52—1958/59
har bidrag till anskaffande av motorfordon lämnats i omkring 1 675 fall, varav
cirka 1 440 gällt bilar. De sista tre budgetåren uppgick antalet bidragsfall
genomsnittligt till ca 260 om året, varav ca 250 avsåg bilar. Arbetsmarknadsstyrelsens
bidragsgivning började först med budgetåret 1959/60.

Ur allmänna arvsfonden lämnade bidrag för inköp av motorfordon. Efter
beslut av Kungl. Maj :t i socialdepartementet lämnas bidrag ur allmänna
arvsfonden åt yngre invalidiserade personer för inköp av motorfordon. Bidrag
utgår i de flesta fallen till personer som lider av sviter av polio, muskelförlamningar
och amputationer och som fyllt högst 21 år. Vidare skall
fordonet vara behövligt för att sökanden skall kunna genomgå skol- eller
yrkesutbildning eller färdas till och från arbetsplats. Inkomstprövning äger
rum.

Vederbörande skall i princip själv kunna framföra fordonet, som för det
mesta brukar vara inrättat som invalidfordon.

Bidrag utgår i det enskilda fallet med högst 4 000 kronor, vanligen 3 000
kronor. Bidragsgivningen började år 1954 och har fram till den 1 april 1960
omfattat 208 motorfordon, huvudsakligast bilar.

Annan bidragsvcrksamhet. Bidrag för anskaffande av motorfordon åt in -

Kungl. Maj.ts proposition nr 165 år 1960

valid lämnas även av landsting, kommuner, De vanföras riksförbund och
vissa humanitära hjälporganisationer, bl. a. Riksföreningen mot polio.

Sveriges automobilimportörförbund och en del bilfabrikanter lämnar inköpsrabatt
vid invalids förvärv av bil. En del motorcykelimportörer medger
även rabatt vid invalids inköp av motorcykel, närmast s. k. scooter.

Företag inom gummibranschen lämnar även rabatter vid bilringsköp av
invalid.

Försäkringsbolagen slutligen beviljar viss rabatt å grundpremien för trafik-
eller helförsäkring, som avser skattebefriat invalidmotorfordon.

III. Utredningens promemoria

Kretsen av skattelättnadsberättigade

Utredningen erinrar till en början om att vid utformningen av bestämmelserna
om skattebefrielse för invalidfordon såsom allmän princip gällt,
att syftet med skattebefrielsen skall vara att bereda kombinerad näringsoch
förflyttningshjälp åt höggradigt vanföra. Beträffande skattebefrielsens
syfte att bereda näringshjälp skall behovet av motorfordon anknytas till vederbörandes
huvudsakliga förvärvsverksamhet eller utbildning.

Då en förutsättningslös utredning rörande villkoren för erhållande av
bensinskattelättnad ej bör göras i det förevarande sammanhanget, har utredningen
funnit sig böra utgå från att syftet med bensinskattelättnaderna
skall vara detsamma som med automobilskattebefrielsen, d. v. s. att bereda
kombinerad närings- och förflyttningshjälp åt höggradigt vanföra. Lättnader
i bensinbeskattningen bör därför enligt utredningens mening tills vidare
ifrågakomma för samma invalider som medges befrielse från skatteplikt
för motorfordon enligt 2 § andra stycket automobilskatteförordningen.

Enligt 2 § första stycket c) nämnda förordning är, anför utredningen
vidare, de s. k. invalidmotorcyklarna automatiskt frikallade från skatteplikt.
Skattefriheten är alltså icke villkorad av höggradig vanförhet och
behov av dylik motorcykel för huvudsaklig förvärvsverksamhet eller utbildning.
Det torde emellertid med hänsyn till dessa motorcyklars särskilda konstruktion
och begränsade användningsområde enligt utredningens mening
kunna antagas, att de vanföra som använder invalidmotorcykel i de allra
flesta fallen uppfyller förutsättningarna för skattebefrielse. Utredningen
anser därför, att jämväl ägare av invalidmotorcykel bör erhålla lättnader i
bensinbeskattningen.

Utredningen föreslår därjämte att bidrag skall utgå till den som enligt
övergångsbestämmelserna till förordningen den 15 maj 1959 angående ändrad
lydelse av 2 § automobilskatteförordningen medgivits befrielse från
skatteplikt för personbil med stöd av 2 § andra stycket automobilskatteförordningen
i dess lydelse före den 1 januari 1960.

Kungl. Maj:ts proposition nr 165 år 1960

Skattelättnadernas form och omfattning

Fordonsskatten utgår efter vissa schabloner samt med ett och samma belopp
oavsett i vilken utsträckning fordonet brukas och, i princip, oavsett för
vilket ändamål. Erläggande till fullo av denna skatt utgör villkor för fordonets
brukande. Mot denna bakgrund framstår det enligt utredningens
åsikt som naturligt, att skattebefrielsen för invalidfordon avser hela fordonsskatten.
Det i skattebefrielsens form givna bidraget täcker således jämväl
den del av skatten, som i det särskilda fallet kan hänföra sig till fordonets
brukande exempelvis för rekreationsändamål. Denna konsekvens av hel
skattebefrielse i angivna hänseende anser utredningen emellertid ej kunna
åberopas som skäl för att bensinskattelättnaderna bör avse vederbörandes
hela bensinförbrukning.

Vid övervägandet av i vilken omfattning lättnader i bensinbeskaltningen
nu bör medgivas har utredningen stannat för, att sådana lättnader i princip
bör ifrågakomma endast beträffande bensin som förbrukas dels i direkt anslutning
till vederbörandes förvärvsverksamhet (såväl huvudsaklig som annan)
eller utbildning, dels i mera medelbart samband med förvärvsverksamheten
eller utbildningen. En dylik ordning synes utredningen stå i god
överensstämmelse med de synpunkter som av statsmakterna lagts pa frågan
om villkoren för befrielse från fordonsskatt. Dragés gränsen på dylikt
sätt, kommer också, fortsätter utredningen, det viktigaste behovet av skattelättnader
att tillgodoses. Gränsdragningen synes ej heller innebära något
föregripande av det framtida ställningstagande i fragan, som aktualiseras
i samband med att spörsmålet om fordonsskattebefrielse för invaliders fordon
får sin definitiva lösning.

Skattelättnaderna bör enligt utredningens uppfattning beredas de berättigade
i form av direkta bidrag. I principiell överensstämmelse med vad som
gäller i fråga om befrielse från fordonsskatt bör bidragen ge täckning för
hela det skattebelopp, som belöper på den kvantitet bensin, för vilken bidrag
befinnes böra utgå.

Utredningen berör även frågan om lättnader i brännoljebeskattningen
för de — för närvarande fåtaliga — invalider, som har brännoljedrivna fordon.
Ehuru den totala skatten är betydligt lägre per liter brännolja än per liter
bensin och brännoljan har en effekt, i körsträcka räknat, som är större än
bensinens, anser utredningen det ej vara med billigheten förenligt att lämna
dessa invalider utan skattelättnader. Utredningen föreslår därför, att bidrag
skall utgå Ull invalider med brännolj edrivna fordon efter samma principer
som i fråga om invalider med bensindrivna fordon.

Utredningen upplyser att genom De vanföras riksförbunds försorg ca
1 000 slumpvis utvalda ägare av invalidfordon under år 1958 — antalet
skattebefriade invalidfordon beräknades, såsom förut nämnts, i början av
år 1958 uppgå till ca 2 100 — tillställts frågeformulär om bl. a. totalt körd
vägsträcka, bensinkostnader och totala driftkostnader samt avstånd mellan
bostad och arbetsplats. Av de tillfrågade har 691 insänt svar. Samtliga svar

Kungl. Maj:ts proposition nr 165 år 1960

är dock icke i alla hänseenden fullständiga. De inkomna svaren har, efter
viss bearbetning av materialet inom De vanföras riksförbund, överlämnats
till utredningen.

Uppgifter rörande avstånd mellan bostad och arbetsplats, lämnade av 442
i annans tjänst anställda ägare av skattebefriade personbilar, har
sammanställts i följande tabell.

Grupp	Avstånd km	Uppgiftslämnare
antal	o/ /o
1	0—5.........................	270	61,1
2	5—10....................	92	20,8
3	10—15........................	48	10''8
4	15—20......................	21	4,8
5	20— .........................	11	2,5

Utredningen anför härom.

Uppgiftslämnarna i grupp 1 har ibland anmärkt, att de färdas till och
från arbetsplatsen två gånger dagligen. Det torde emellertid kunna antagas
att i denna grupp antalet fall med dubbla dagliga resor till arbetsplatsen är
relativt stort. Genomsnittsavståndet mellan bostad och arbetsplats för gruppen
är ca 3 km. Utgår man härifrån och räknar med dubbla resor i drygt
hälften av fallen, kan den dagligen körda vägsträckan till och från arbetet
i medeltal för gruppen beräknas uppgå till 10 km. Räknat efter 280 arbetsdagar
per år skulle den årliga medelkörsträckan alltså bli 280 mil.

I grupp 5 varierar avståndet mellan 25 och 50 km.

Antalet egna företagare och hemmaarbetande uppgår såvitt kunnat inhämtas
av det tillgängliga materialet tillsammans till ca 15 procent av samtliga
ägare av skattebefriade personbilar. I vilken utsträckning dessa personer
använder sin bil i anslutning till sin huvudsakliga förvärvsverksamhet har
ej kunnat med° större säkerhet bedömas. Det torde emellertid kunna förutsättas
att den årligen för nämnda ändamål körda vägsträckan regelmässigt
är relativt ringa och sällan överstiger 280 mil.

Bland de inkomna svaren är några avgivna av personer, som använder
sin bil för färd till och från skola eller annan anstalt, där de undergår utbildning.
Givet är att den årliga körsträckan här varierar från fall till fall,
beroende av avståndet till utbildningsanstalten och utbildningsperiodernas

Vad angår den omfattning, i vilken invalidmotorcykel användes
i anslutning till vederbörandes huvudsakliga förvärvsverksamhet, anför
utredningen att de på denna punkt avgivna, fåtaliga svaren visar, att för
ägare av dylik motorcykel avståndet mellan bostad och arbetsplats är förhållandevis
kort, i allmänhet en eller ett par km.

Utredningens övervägande av frågan om bidragsbeloppens storlek har
skett från följande utgångspunkter. Bidragen bör i princip icke överstiga
skattekostnaderna för den bensin eller brännolja som förbrukas i direkt
anslutning till och i mera medelbart samband med vederbörandes förvärvs -

Kungl. Maj.ts proposition nr 165 år 1960

verksamhet eller utbildning. Vidare bör bidragen maximeras till vad som
kan anses skäligt vid en normal användning av bil. Slutligen bör en enkel
och billig administrering av bidragsgivningen åstadkommas.

En uppdelning av de vanföra i bidragshänseende på grundval av yrkestillhörighet
eller andra dylika förhållanden bär enligt utredningen icke visat
sig möjlig. Det enda sätt som står till buds att göra en differentiering anser
utredningen vara att låta denna direkt bygga på den omfattning, i vilken
de vanföra använder sina bilar i anslutning till huvudsaklig förvärvsverksamhet
eller utbildning. Härvid skulle kunna tänkas en ordning, enligt vilken
bidragen bestämdes efter medelkörsträckan exempelvis i det femkilometerssteg,
inom vilket den vanföres arbetsplats är belägen räknat från hans
bostad. En dylik ordning synes emellertid, anför utredningen, ej kunna genomföras
utan att avkall göres på de krav som nyss uppställts. Bidragen
skulle således ej bli maximerade till vad som kan anses skäligt vid en normal
användning av bil. Vidare skulle adininistreringen bli mera komplicerad
och kostnadskrävande, då hänsyn fick tagas till ändrade bostads- och
arbetsplatsförhållanden under bidragsåret och de i bidragsansökningarna
lämnade avståndsuppgifterna, i den mån de avsåg större avstånd än 5 km,
måste i varje fall stickprovsvis kontrolleras. Utredningen anser på grund
härav, att en sådan differentiering ej bör ifrågakomma.

Av den förut nämnda sammanställningen av uppgifter om avstånd mellan
bostad och arbetsplats framgår, anför utredningen, att drygt 61 procent
av i annans tjänst anställda ägare av skattebefriade personbilar har sin arbetsplats
belägen inom 5 km från bostaden. Den årliga m e d e 1 körsträckan
till och från arbetet har för nämnda grupp beräknats till
280 mil. De egna företagarna och de hemmaarbetande med skattebefriade
personbilar, tillsammans ca 15 procent av samtliga ägare av dylika bilar,
kan enligt utredningen för sin huvudsakliga förvärvsverksamhet antagas ha
en årlig medelkörsträcka, som i stort sett motsvarar den nyss nämnda.
Även för dem som använder sin skattebefriade personbil för sin utbildning
anser utredningen att man kan räkna med ungefär samma medelkörsträcka
per år. Det anförda innebär, att inemot 70 procent av de vanföra med skattebefriade
personbilar kan förutsättas årligen köra i genomsnitt ca 280 mil i
omedelbar anslutning till sin huvudsakliga förvärvsverksamhet eller utbildning.
Denna medelkörsträcka synes således enligt utredningen få anses
ge uttryck för vad som kan bedömas såsom en normal användning av bil i
förevarande hänseende. Utredningen har därför funnit nämnda medelkörsträcka
böra läggas till grund för bidragsbeloppens bestämmande.

Utredningen uttalar att, beträffande användningen av personbil i mera
medelbart samband med förvärvsverksamhet eller utbildning, fastare hållpunkter
ej kan erhållas för bedömande av i vilken omfattning dylik körning
förekommer. Utredningen har emellertid ansett skäligt att sådan körning
beräknas till 200 mil årligen.

Till ägare av personbil föreslås i enlighet med det anförda bidrag för år

Kungl. Maj:ts proposition nr 165 år 1960

räknat utgå med belopp svarande mot skatten på den bensin eller brännolja,
som åtgår för bilens framförande 480 mil.

Genom de från och med den 1 januari 1960 gällande bestämmelserna om
befrielse från fordonsskatt kommer dylik befrielse att kunna medgivas
även för bil av skåpvagnstyp, vars tjänstevikt ej överstiger 1 800 kg, och för
motorcykel.

Vad angår bidrag till ägare av sådan bil anser utredningen skäl ej föreligga
att låta detsamma utgå efter andra grunder än som föreslagits i fråga
om bidrag till ägare av personbil.

För ägare av invalidmotorcykel ävensom för ägare av annan motorcykel
har utredningen som underlag för bidragets bestämmande av praktiska skäl
lagt samma totala årliga körning som för ägare av person- eller lastbil, 480
mil, ehuru i vart fall för invalidmotorcykelägarnas del körningen enligt
utredningen kan antagas ha en något mindre omfattning.

Förbrukningen av bensin för drift av personbil anser utredningen
böra beräknas till 1 liter per mil. Även för drift av annan bil synes
bensinförbrukningen enligt utredningen böra beräknas till 1 liter per mil.
Bensinåtgången bör alltså beträffande såväl person- som annan bil vid en
körning av 480 mil beräknas till 480 liter, på vilken kvantitet skatten, 41
öre per liter, uppgår till 196 kronor 80 öre.

Förbrukningen av brännolja bör enligt utredningens åsikt beräknas till
0,7 liter per mil både för personbil och annan bil. Brännoljeåtgången bör
alltså för båda slagen av fordon vid en körning av 480 mil beräknas till 336
eller, avrundat, 340 liter, på vilken kvantitet skatten, 32,5 öre per liter, uppgår
till 110 kronor 50 öre.

För drift av motorcykel, såväl invalidmotorcykel som annan, synes bensinförbrukningen
— brännoljedrivna motorcyklar finnes enligt utredningen
ej i handeln — böra beräknas till 0,5 liter per mil. Bensinskattekostnaden
vid en körning av 480 mil bör alltså beräknas till (240 X 0,41 =) 98 kronor
40 öre.

För att ändring av bidragsförfattningen ej skall bli erforderlig i samband
med ändring av skattesatserna på bensin eller brännolja anser utredningen
att bidragen ej bör angivas i kronor och ören. I stället bör stadgas, att bidragen
för helt år räknat för bilar skall utgå med belopp motsvarande skatten
på 480 liter bensin respektive 340 liter brännolja. Utredningen uttalar sig
vidare för att nämnda bidrag av praktiska skäl bör utgå i hela tiotal kronor.
Därvid bör enligt utredningen iakttagas att bidragsbeloppen, där entalet
kronor överstiger fyra, avrundas uppåt och, där entalet kronor understiger
fem, avrundas nedåt till närmaste hela tiotal kronor. Vad beträffar motorcyklar
förordar utredningen, att bidrag för helt år räknat skall utgå med
hälften av det till ägare av bensindriven bil för helt år utgående bidraget.

Bidragen synes enligt utredningen böra utgå för kalenderår i efterskott.
För de fall där den vanföre icke innehaft sitt motorfordon under hela kalenderåret
anser utredningen lämpligen böra gälla, att bidrag skall utgå

Kungl. Maj.ts proposition nr 165 år 1960

såsom för helt kalenderår, om fordonet innehafts under mer än halva kalenderåret,
samt med hälften av årsbidraget, om fordonet innehafts under
kortare tid, dock minst två månader. Har fordonet innehafts under kortare
tid än två månader, bör bidrag ej utgå.

Utredningens förslag rörande bidragsbeloppens bestämmande innebär,
med nuvarande beskattning av bensin och brännolja, att bidrag skall utgå
enligt följande sammanställning.

Fordonet har under kalender-året innehafts

Bidrag för

bensin-driven bil

brännolje-driven bil

motorcykel

mer än 6 månader..........

2—6 månader ..............

mindre än 2 månader ......

200: —
100: —

110: —

55: —

100: —

50: —

För det fall att en ändrad skattesats på bensin eller brännolja skulle träda
i kraft vid annan tidpunkt än den 1 januari, bör enligt utredningens åsikt
bidragsbeloppet för hela det kalenderår, varunder den ändrade skattesatsen
trätt i kraft, bestämmas på grundval av en proportionell fördelning av kvantiteterna
bensin eller brännolja på de perioder, under vilka de olika skattesatserna
gällt. Till dem som innehaft sitt fordon endast under två—sex månader
av kalenderåret synes bidrag emellertid av praktiska skäl böra utgå
med hälften av årsbidraget, oavsett hur den tid de innehaft sitt fordon fördelar
sig på perioderna med högre och lägre skattesats. Under förutsättning
att skillnaden mellan de olika skattesatserna icke är väsentlig, medför en
dylik regel ej några ur rättvisesynpunkt stötande konsekvenser, uttalar utredningen.

Handläggningen av bidragsärenden

Utredningen framhåller att med det föreslagna bidragssystemet följer, att
prövningen av bidragsansökningar helt och hållet blir av formell karaktär.
Prövningen går således uteslutande ut på att konstatera, huruvida sökanden
under viss tid varit i bilregister antecknad såsom ägare av motorcykel, som
varit frikallad från skatteplikt enligt automobilskatteförordningen, eller
av motorfordon, för vilket befrielse från dylik skatteplikt åtnjutits. Behov
av central handläggning för vinnande av enhetlig tillämpning av bidragsbestämmelserna
föreligger således ej. Vid sådant förhållande anser utredningen
lämpligt, att prövningen av ansökningar och utbetalningen av bidrag
sker hos de myndigheter, hos vilka bilregister föres, d. v. s. hos länsstyrelserna.

Ansökning om bidrag bör i enlighet med det anförda göras hos den länsstyrelse,
i vars bilregister sökanden varit antecknad såsom ägare av motorfordon
under den tid, för vilken bidrag skall utgå. För det fall att någon
under nämnda tid varit antecknad såsom ägare av motorfordon i bilregister

Kungl. Maj:is proposition nr 165 år 1960

hos flera än en länsstyrelse, bör, anför utredningen, ansökning om bidrag
göras hos den länsstyrelse, i vars bilregister han senast varit antecknad såsom
ägare av motorfordon. På denna länsstyrelse bör ankomma att — sedan
utredning verkställts rörande den sammanlagda tid, för vilken bidrag skall
utgå — till sökanden utbetala hela det honom tillkommande bidraget.

Bidragsansökning bör enligt utredningens mening göras inom viss ej alltför
lång tid efter utgången av kalenderåret. Utredningen finner lämpligt att
ansökning skall göras inom en månad efter kalenderårets utgång. Den bör
göras skriftligen och innehålla uppgift om sökandes fullständiga namn, yrke,
hemvist och postadress. Vidare bör ansökningen innehålla uppgift om det
eller de registreringsnummer, som varit tilldelade sökanden tillhörigt motorfordon
under den tid, för vilken bidrag skall utgå.

Bidragskostnaderna

Utredningen föreslår att bidrag första gången skall utgå år 1961 och avse
år 1960. Bidragsutgifterna antages av utredningen under år 1961 uppgå till
inemot 1 miljon kronor och under de närmast därpå följande åren till drygt
nämnda belopp årligen. Därvid har utredningen utgått från att antalet fall
av befrielse från fordonsskatt — i enlighet med den förut berörda, av invalidfordonsutredningen
verkställda beräkningen — år 1961 stigit till 6 000,
fördelade med 4 500 på bilar och 1 500 på motorcyklar.

Utredningen utgår från att ett ställningstagande till frågan om finansieringen
av bidragen ligger utanför utredningsuppdraget och nämner därför
allenast de två alternativ, som enligt utredningens mening finnes. Det ena
innebär att bidragen helt finansieras med allmänna budgetmedel, medan enligt
det andra den del av bidragskostnaderna, som utgör ersättning för allmän
energiskatt, finansieras med allmänna budgetmedel och återstoden med
fordonsskattemedel.

IV. Remissyttrandena

Allmänna synpunkter

Betydelsen av det framlagda förslaget understrykes särskilt av pensionsstyrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen och medicinalstyrelsen. Vid remissbehandlingen
bar även i övrigt från flera håll uttalats tillfredsställelse med utredningens
förslag, som anses väl avvägt och lätt att tillämpa. Förslaget
tillstyrkes också eller lämnas — bortsett från ett fåtal påpekanden i vissa
särskilda hänseenden — utan erinran av så gott som alla remissinstanser.

I några yttranden framföres, såsom nyss antytts, vissa erinringar mot utredningens
förslag. Ett par länsstyrelser ifrågasätter sålunda huruvida icke
en prövning av det ekonomiska behovet av bidrag bör äga rum. En vidgning
av kretsen av bidragsberättigade utöver vad utredningen föreslagit föres också
på tal från länsstyrelsehåll. Mot vissa detaljer i förslaget har dessutom

Kungl. Maj.ts proposition nr 165 år 1960

enstaka invändningar gjorts. Förslagets karaktär av provisorium betonas
särskilt i flera yttranden.

Beträffande de allmänna synpunkter, som pensionsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen
och medicinalstyrelsen lagt på förslaget, kan nämnas följande.

Pensionsstyrelsen erinrar om att styrelsen genom sin bidragsverksamhet
med avseende å motorfordon för invalider har en ingående kännedom om
och erfarenhet av därmed sammanhängande frågor. Det synes styrelsen vara
av största betydelse för invalider att bensinskattelättnader införes så att fler
personer av denna kategori än som nu är fallet får råd icke bara att inköpa
en bil utan även att utnyttja densamma utan alltför höga driftskostnader.
Ur rehabiliteringssynpunkt är bensinskattelättnader sålunda, anför styrelsen,
ett värdefullt led i strävandena att förbättra invalidens utkomst- och
försörjningsmöjligheter och därigenom underlätta hans återanpassning till
förvärvslivet.

Arbetsmarknadsstyrelsen uttalar att styrelsen, med utgångspunkt från erfarenheterna
av den arbetsvårdande verksamheten, vill kraftigt understryka
betydelsen av föreslagna skattelättnader. Styrelsen anför vidare.

För bl. a. rörelsehindrade utgör ett fortskaffningsmedel i form av ett motorfordon
ofta en avgörande förutsättning för förvärvsverksamhet. Sedan
länge lämnar samhället även bidrag till anskaffningskostnader för invalidfordon.
Vid prövning av bidragsfrågan uppkommer emellertid ofta problem
angående den handikappades möjligheter att inom ramen för sina inkomster
svara för driftskostnaderna. Befrielse från bensinskatt skulle innebära ett
önskvärt förbilligande av dessa kostnader och därmed öka de handikappades
möjligheter att i förvärvslivet utnyttja invalidfordon. Med hänsyn härtill ansluter
sig styrelsen helt till utredningens förslag till bensinskattelättnader
för invalider.

Medicinalstyrelsen anlägger samma synpunkter som pensionsstyrelsen och
arbetsmarknadsstyrelsen på behovet av lättnader i drivmedelsbeskattningen
för invalider. Medicinalstyrelsen finner det angeläget att ett bidrag lämnas
som i flertalet fall utgör en skälig ersättning för driftskostnaderna vid användning
av fordonet i direkt anslutning till och i mera medelbart samband
med den vanföres förvärvsverksamhet eller utbildning.

Utredningens förslag avstyrkes av länsstyrelsen i Blekinge län. Länsstyrelsen
hänvisar till att höggradigt vanför person, som ej kan begagna sig
av kollektivt transportmedel, enligt taxeringsanvisningarna äger göra visst
avdrag för bilkostnad i sin allmänna självdeklaration. Vill man att invalider,
som är befriade från skyldighet att utge fordonsskatt, skall erhålla
täckning för större del av bilkostnaden än övriga avdragsberättigade invalider,
synes detta resultat enligt länsstyrelsens mening enklast kunna uppnås
genom utvidgning av denna invalidgrupps rätt att i självdeklaration
göra avdrag för bilkostnader. Länsstyrelsen anser att ett sådant system är
att föredraga framför det föreslagna.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 165

Kungl. Maj. ts proposition nr 165 år 1960

Länsstyrelsen i Uppsala län uttalar en viss tveksamhet inför utredningens
förslag. Länsstyrelsen har visserligen ingen erinran mot förslagets tekniska
uppläggning men vill ifrågasätta om den föreslagna lagstiftningen utgör en
lämplig väg att stödja invaliderna. Bidragssystemet är enligt länsstyrelsens
mening knappast ägnat att ge rättvisa; ett ökat stöd åt de invalidiserade
synes böra övervägas i vidare sammanhang.

Kretsen av skattelättnadsberättigade

Till utredningens ställningstagande i fråga om kretsen av dem som bör
åtnjuta lättnader ansluter sig det övervägande flertalet remissinstanser. I
åtskilliga yttranden betonas därvid det nära samband som föreligger mellan
frågan om lättnader i drivmedelsbeskattningen för invalider och spörsmålet
om befrielse från fordonsskatt för invaliders motorfordon. Vissa erinringar
mot utredningens förslag i förevarande del framställes dock av länsstyrelserna
i Stockholms, Jönköpings, Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs
län.

Länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter, huruvida bidrag bör utgå till
sådana invalider, för vilka bidraget ur ekonomisk synpunkt ej spelar någon
roll. Länsstyrelsen framhåller, att samhället i sådana fall genom arbetsvårdande
insatser redan kan ha medverkat till att invalidens inkomster tilllåter
belastningen av en bils hela driftskostnader. Likaså föreligger givetvis
fall, anför länsstyrelsen, där invaliden utan ekonomisk olägenhet redan
från början kan bära nuvarande driftskostnader. Om hänsyn skall tagas till
dylika omständigheter, synes bidrag böra utgå endast till sådana invalider,
vilkas beskattningsbara inkomst ej överstiger visst belopp. Vid en sådan
ordning bör, anför länsstyrelsen, till ansökan om bidrag fogas bestyrkt avskrift
av debetsedel å slutlig skatt enligt senaste årets taxering. Då detta
system emellertid innebär ett visst merarbete och måhända även andra omständigheter
bör uppmärksammas vid en behovsprövning, vill länsstyrelsen
icke förorda en sådan.

Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ställer sig tveksam till
lämpligheten av att bidrag utgår utan behovsprövning. Att så sker finner
länsstyrelsen visserligen värdefullt från den synpunkten, att ansökningar
om bidrag kan behandlas utan omgång och med ringa arbetsinsats. Länsstyrelsen
anser emellertid att det kan ifrågasättas, om det överhuvud taget
är sunt att lämna understöd utan avseende å vederbörandes ekonomiska
förhållanden. Länsstyrelsen anser att det också kan ifrågasättas, om det är
rättvist i förhållande till invalider, som saknar motorfordon, att lämna understöd
enbart till dem, som äger sådana fordon.

Länsstyrelsen i Jönköpings län erinrar om att utredningens förslag är avsett
att utgöra ett provisorium för att vid sidan av befrielse från fordonsskatt
möjliggöra förflyttningshjälp åt invalider, som är motorfordonsägare.
Mot förslagets utformning för att åstadkomma ekonomiskt stöd till en sålunda
begränsad krets av invalider bar länsstyrelsen icke någon erinran.
Länsstyrelsen fortsätter.

Kungl. Maj. ts proposition nr 165 år 1960

Emellertid torde det förhålla sig så, att förflyttningshjälp kan vara befogad
jämväl åt invalider, ofta med höggradig invaliditet, som av skilda anledningar
icke är ägare till motorfordon. Dessa invalider kan för sin förflyttning
vara hänvisade till annat än eget motorfordon, exempelvis droskbil.
Även denna kategori invalider bör beredas någon form av bidrag. Ett
rättvisare system för bidragsgivningen torde vara, att denna görs beroende
icke enbart av innehavet av motorfordon utan över huvud av behovet av
förflyttning med fordon i vederbörandes förvärvsverksamhet eller för utbildning.
Länsstyrelsen anser att det snarast möjligt bör utredas i vad mån
förutsättningar finns för en i fråga om kretsen av mottagare sålunda vidgad
förflyttningshjälp.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län vill rent principiellt ifrågasätta, huruvida
det kan anses riktigt att införa ett system med bidrag till invalider, där
bidraget är bundet till innehav av motorfordon, samt anför härutinnan
vidare.

Det torde finnas åtskilliga invalider, vilkas ekonomiska ställning icke
tillåter dem att anskaffa bil eller motorcykel men vilkas vanförhet är lika
höggradig och vilkas behov av motorfordon för förvärvsverksamhet eller utbildning
är lika stort som de invaliders, vilka enligt utredningens förslag
skall erhålla bidrag till sina bensinkostnader. Det förtjänar därför, enligt
länsstyrelsens mening, övervägas, om man inte i stället bör skapa en bidragsform,
som lämnar samtliga höggradigt vanföra personer, som behöver
anlita transportmedel för färd till och från arbetsplats eller utbildningsanstalt,
ekonomisk hjälp till kostnaderna för dylika resor.

Den vanföras riksförbund har — mot bakgrunden av att det är fråga om
provisoriska skattelättnadsbestämmelser — intet att erinra mot utredningens
synpunkter beträffande kretsen av skattelättnadsberättigade. Förbundet
vill emellertid understryka angelägenheten av att man vid de fortsatta övervägandena
beaktar att även icke yrkesverksamma vanföra med behov av
motorfordon för sin förflyttning bör bli bidragsberättigade.

Skattelättnadernas form och omfattning

Utredningens förslag att skattelättnader skall beredas de berättigade i
form av direkta bidrag har, på sätt nyss angivits, föranlett erinran
allenast från länsstyrelserna i Uppsala och Blekinge län. I övrigt har
remissinstanserna anslutit sig till den föreslagna bidragsformen.

Några egentliga erinringar mot utredningens förslag i fråga om den
körsträcka, som bör ligga till grund för bidragsberäkningen, förekommer
ej i remissyttrandena. Såsom nyss berörts, betonar man i flera yttranden,
att förslaget är väl avvägt och lätt att tillämpa. Några remissinstanser
anför dock vissa synpunkter på beräkningen av körsträckan.

Statskontoret anser sålunda, att det statistiska materialet rörande invalidernas
användning av sina motorfordon företer vissa brister — slutsatserna
rörande genomsnittliga årliga körsträckor synes statskontoret dragna på
osäkra grunder — och uttalar därför tvekan om lämpligheten av att utan
ytterligare undersökningar vidtaga åtgärder för eu skattelättnad. Med hänsyn
till att utredningens förslag endast är avsett som ett provisorium, vill

Kungl. Maj.ts proposition nr 165 år 1960

ämbetsverket emellertid inte motsätta sig att lättnader införes enligt de i
promemorian uppdragna riktlinjerna.

Även medicinalstyrelsen finner att den utredning, som ligger till grund
för den i promemorian angivna genomsnittliga körsträckan, är otillräcklig
för ett mera definitivt ställningstagande. Som emellertid endast ett provisorium
åsyftas, anser sig medicinalstyrelsen kunna tillstyrka att bidragsgränsen
dragés vid 480 mil per år. Styrelsen vill emellertid framhålla vikten av
att denna gräns höjes, om erfarenheterna skulle ge vid handen att detta är
önskvärt.

Med hänsyn till de stora avstånden och den på många håll glesa bebyggelsen
i övre Norrland anser länsstyrelsen i Västerbottens län, att det kan
ifrågasättas huruvida icke den kvantitet bensin och brännolja, 480 respektive
340 liter, som enligt förslaget skall ligga till grund för beräkningen av
bidraget, borde vara något större i denna del av landet. Från denna synpunkt
hade det, anför länsstyrelsen, varit av intresse att veta om de av utredningen
införskaffade uppgifterna rörande körsträckor m. m. genomsnittligt
visar några skillnader för olika delar av landet. Då emellertid en
differentiering av bidragen av antydd art måste bygga på säker grund för
att vara rättvis och det framlagda förslaget endast åsyftar en provisorisk
lösning, bör enligt länsstyrelsens mening de föreslagna drivmedelskvantiteterna
kunna godtagas tills vidare.

De vanföras riksförbund anser det vara synnerligen angeläget, att man
inte frestas att av kostnadsskäl beräkna ersättningen efter en orimligt snäv
förflyttningscirkel för den vanföre. Utredningens förslag att beräkna ersättning
även för sådan förflyttning, som står i mera medelbart samband med
de vanföras arbete eller utbildning, finner förbundet vara principiellt riktigt.
Förbundet anser dock att utredningen varit alltför restriktiv vid uppskattningen
av annan lika nödvändig förflyttning.

De vanföras riksförbund fortsätter.

Den vanföres körbehov och den därav betingade bensinförbrukningen har
i utredningen i huvudsak baserats på invalidens förflyttningsbehov i förvärvsarbete
eller utbildning. Genom att draga gränsen på detta sätt anser utredningen
att det viktigaste behovet av skattelättnader tillgodosetts. Häremot
vill förbundet emellertid uttala att det helt enkelt är omöjligt att anlägga en
ensidig »näringssynpunkt» på en sådan fråga som en vanför människas förflyttningsbehov".
Motorfordonet i den vanföres tjänst bör i princip jämställas
med den vanföres övriga tekniska hjälpmedel och därför icke bli föremål
för beskattning i någon form. Av administrativa skäl torde det i detta sammanhang
dock vara rimligt att man fastställer schablonmässigt framräknade
bidrag i stället för att ersätta av" den enskilde de facto erlagda skatteavgifter.

Förbundet anser sig i betraktande av förslagets provisoriska karaktär
kunna acceptera de framräknade kvantiteterna men vill dock understryka
angelägenheten av att man vid de fortsatta övervägandena tar verklig hänsyn
till de invalidiserades totala förflyttning.

Svenska vanförevårdens centralkommitté anser att det framlagda förslå -

Kungl. Maj:ts proposition nr 165 år 1960

get har den administrativa enkelhet, som eftersträvats, och därför bör godtagas
oaktat den olägenhet, som det innebär att verklig täckning av de individuella
kostnaderna i vissa fall ej erhålles.

Centralkommittén anför vidare.

I slutet av år 1959 gjorde centralkommittén en enquéte till ca 700 invalidiserade
motorförare rörande deras invaliditet, utrustning med speciella
tekniska hjälpmedel etc. En av frågorna avsåg längden av den sträcka, som
under år 1958 körts i samband med förvärvsarbete. Svar har hittills inkommit
från ett 500-tal tillfrågade, dock har endast ca 300 relativt fullständiga
svar på ovannämnda fråga om körsträcka lämnats. Svaren fördelade sig på
följande sätt:

Antal mil i arbetsutövning för 306 invalidiserade motorförare under år 1958

—	250	mil	19 %1	............... — 500	mil	50%
250—	500	»	31 %f .......
500—	750	»	14 %l	............... 500—1000	»	31%
750—	1 000	»	17 %J .............
			1 000—1 500	»	12%
				1 500—2 000	»	4%
				2 000—2 500	»	2%
				2 500—		1%

100 %

Således framgår det att närmare 1 /3 av samtliga ligger i gruppen, som kör
mellan 250—500 mil per år i förvärvsarbete.

Med hänsyn till att uppgifter av denna typ är behäftade med flera osäkerhetsmoment,
torde försiktigheten bjuda att desamma inte får utgöra underlag
för alltför kategoriska uttalanden. Det synes dock sannolikt, att den dominerande
delen av de invalidiserade motorförarna har en vägsträcka avseende
arbetsutövning, som ligger mellan 250—500 mil per år.

Utredarens uppfattning att 280 mil per år bör beräknas för sträcka till
och från arbetsplatsen samt därtill 200 mil för »mera medelbart samband
med förvärvsverksamhet eller utbildning» synes välgrundad. Centralkommittén
tillstyrker därför, att dessa miltal lägges till grund för bidragsgivningen.
Med hänsyn till den osäkerhet, som förklarligt nog dock måste vidlåda
även utredningsmannens ställningstagande på denna punkt, synes det
för eventuell senare revidering lämpligt att med uppmärksamhet följa utvecklingen.

Motororganisationernas samarbetsdelegution finner det lämpligt att en
viss bestämd körsträcka lägges till grund för bidragsgivningen. En differentiering
skulle bl. a., anför delegationen, kunna äventyra det enkla administrativa
förfarande som åstadkommes genom schablonberäkning. Ehuru
det förhållandet att en arbetsplats är belägen långt från bostaden kan verka
ogynnsamt, har alltid en mindre förmån beretts genom att viss körning i
mera medelbart samband med förvärvsverksamheten föreslagits bli bidragsberättigad.

Även i fråga om bidragsbeloppens bestämmande har utredningens
förslag godtagits av det övervägande flertalet remissinstanser. I
några yttranden har dock avvikande meningar framförts.

Kungl. Maj.ts proposition nr 165 år 1960

Länsstyrelsen i Stockholms län erinrar om att befrielse från fordonsskatteplikt
grundar sig på en prövning av bl. a. invalidens behov av bil för
förvärvsverksamhet eller utbildning. Beslut om skattebefrielse kan emellertid,
anför länsstyrelsen, meddelas senare än den dag, då invaliden i bilregister
blev antecknad såsom ägare av fordonet, på grund av att något kvalificerat
behov av bil vid den tidpunkten ej förelåg. En hemarbetande invalid
kan exempelvis efter en tid få större användning av bil i sin näringsutövning
och på grund härav erhålla befrielse från skatteplikt. Av denna anledning
synes bidragsgivningen enligt länsstyrelsens åsikt icke böra räknas
från dagen för äganderättsanteckning i bilregistret utan från den dag, då
skattebefrielse skall inträda. Denna dag bör också anges på vederbörligt bilregisterkort.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar, att anknytningen av bidraget
till den skatt, som lagts på flytande drivmedel, förefaller ganska
onödig och att konstruktionen skymmer blicken för bidragets natur. Bidraget
är, framhåller länsstyrelsen, att betrakta som understöd och icke som
restitution av skatt. Slopas anknytningen till drivmedelsskatten kan bidragsbeloppen
direkt anges i författningen.

Statskontoret och tre länsstyrelser är inte tillfredsställda med utredningens
förslag i vad det avser bidragsbelopps beräknande i förhållande till
längden av den tid vederbörande i bilregistret varit antecknad som fordonets
ägare.

Statskontoret erinrar om att enligt de bestämmelser, som fastställts för
restitution av skatt för bensin för jordbruksändamål, som villkor för hel
restitution krävs, att bensindriven traktor innehafts hela kalenderåret. Därest
traktor innehafts minst halva året, utgår restitution med halva beloppet,
medan innehav under kortare tid ej berättigar till restitution. Statskontoret
håller före att nu ifrågavarande bidrag lämpligen bör utformas efter
nämnda grunder.

Även länsstyrelsen i Älvsborgs län anser att i nu ifrågavarande hänseende
en annan beräkningsgrund än den föreslagna bör tillämpas samt anför.

Länsstyrelsen föreslår, att bidrag i förevarande fall skall utgå, därest vederbörande
under minst nio månader varit i bilregister antecknad såsom
ägare, med tre fjärdedelar av vad som skulle ha utgått för helt kalenderår,
därest han varit antecknad såsom ägare under minst sex månader, ined
hälften av beloppet för helt år och, därest han varit antecknad såsom ägare
under minst tre månader, med en fjärdedel av beloppet för helt år. Till den,
som varit antecknad såsom ägare under kortare tid än tre månader, skulle
bidrag icke utgå. Nu nämnda beräkningsgrund skulle för länsstyrelsens del
icke innebära något merarbete i jämförelse med utredningens förslag och
skulle dessutom ställa sig fördelaktigare ur rättvisesynpunkt.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län ifrågasätter om icke bidragsbeloppen bör
differentieras i större utsträckning än som föreslagits såvitt gäller bidrag
till den som endast under viss del av kalenderåret varit ägare av invalidfordon.
Bidrag bör enligt länsstyrelsens mening endast utgå för den eller

Kungl. Maj.ts proposition nr 165 år 1960

de kalendermånader fordonet innehafts av ägaren. Länsstyrelsen anser att
bidragsrätt därvid lämpligen kan föreligga på motsvarande sätt som gäller
i fråga om skatteplikt jämlikt 6 § automobilskatteförordningen.

Länsstyrelsen i Uppsala län finner förslaget ur rättvisesynpunkt väl summariskt.
Följden av detsamma blir sålunda, anför länsstyrelsen, bl. a. att
den som haft fordonet registrerat 2 månader får lika stort bidrag som den
som haft det registrerat t. ex. 5 månader och att den som haft fordonet registrerat
12 månader ej får mer än den som haft det registrerat 7 månader.
Vidare får den som kört obetydligt samma belopp som den som kört mycket
under samma tidsperiod. En som haft fordonet registrerat 7 månader
eller mera får sålunda fullt belopp även om han ej kört något alls, medan
t. ex. den som kört mycket under 6 månader får hälften av vad den förre
får. Dessa ojämnheter, anför länsstyrelsen, hänför sig i huvudsak dock allenast
till det år, varunder den vanföre första gången medgivits befrielse från
skatteplikt för sitt fordon, medan i fortsättningen ifrågavarande fordon i
regel kvarstår i registret hela året utan att reservregistreras.

Länsstyrelserna i Kronobergs samt Göteborgs och Bohus län uttalar sig för
att bidragen icke bör utgöra skattepliktig inkomst. Förstnämnda
länsstyrelse förordar därjämte, att utredningens författningsförslag kompletteras
med uttrycklig föreskrift om skattefrihet.

Handläggningen av bidragsärenden

Utredningens förslag rörande handläggningen av bidragsärendena har
överlag i princip godtagits vid remissbehandlingen. Fördelarna av ett enkelt
system för handläggningen har därvid understrukits. I ett par yttranden har
ytterligare förenklingar förts på tal.

Kontrollstyrelsen ifrågasätter sålunda om icke ansökningsförfarandet kan
slopas och bidragen i stället utbetalas av länsstyrelserna på grundval enbart
av hos dem befintliga uppgifter om bidragsberättigade invalider.

Även länsstyrelsen i Älvsborgs län anser att ansökningsförfarandet kan
slopas, enär ansökan är avsedd att innehålla upplysningar av endast formell
natur, vilka ändock är tillgängliga för länsstyrelsen. Länsstyrelsen föreslår,
att det i stället i förordningen intages en föreskrift om att det skall åligga
länsstyrelsen att inom en månad efter utgången av varje kalenderår — efter
vederbörlig utredning såvitt angår fordon som under nästföregående kalenderår
varit registrerat i mer än ett län — tillställa de personer, som är i vederbörande
länsstyrelses bilregister antecknade som ägare av i 1 § förordningen
avsett motorfordon, bidrag beräknat efter den tid vederbörande varit
i bilregistret sålunda antecknad.

Riksräkenskapsverket ifrågasätter huruvida icke den i författningsförslaget
intagna bestämmelsen om begränsad ansökningstid bör utgå.

Av motsatt uppfattning är länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. Denna
länsstyrelse anför, att den föreslagna föreskriften att ansökning om bidrag
skall göras skriftligen inom eu månad efter kalenderårets utgång synes inne -

Kungl. Maj.ts proposition nr 165 år 1960

bära att ansökan, som inkommer för sent, inte kan upptagas till prövning.
Till undvikande av tveksamhet om tolkningen bör emellertid enligt länsstyrelsens
mening ett förtydligande göras i författningstexten.

Länsstyrelsen i Örebro län förutsätter, att blankett för restitution kommer
att tillhandahållas centralt liksom fallet är beträffande restitution av traktorbensin.

Länsstyrelsen i Södermanlands län finner angeläget att, därest blanketter
av länsstyrelsen skall tillställas de bidragsberättigade, detta kan ske i december
månad innan arbetet med debitering av fordonsskatt påbörjas, samt
att med behandlingen av inkomna ansökningar får anstå till dess fordonsskattedebiteringen
avslutats.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser, att bidragen av arbetstekniska skäl
bör utgå för budgetår, samt anför.

Vid den tidpunkt, då sådana bidragsärenden skall handläggas, pågår arbetet
med den ordinarie bilskatteuppbörden. Denna kräver all inom bilregistret
tillgänglig personal och dessutom extra personal och pågår intill utgången
av juni månad. Till början av året har också förlagts arbetet med
ärenden angående restitution av skatt för bensin till jordbrukstraktorer.
Dessa arbetsuppgifter jämte det merarbete, som förorsakas av den under
våren större registreringsfrekvensen, medför redan nu en alltför stor arbetsbelastning
för personalen vid bilregistret. Inarbetandet av den eftersläpning
av ärenden, som uppstår vid denna tidpunkt, medhinnes först under
senare delen av året. Att förlägga ytterligare uppgifter till en redan alltför
arbetstyngd tidsperiod kan icke anses lämpligt. Hänsyn måste för övrigt
även tagas till tillgången på lokalutrymmen. Länsstyrelsen vill med hänsyn
härtill förorda, att ifrågavarande bidrag skall utgå för budgetår och ansökan
ingivas till länsstyrelsen inom en månad efter budgetårets utgång. Härigenom
skulle ärenden rörande ifrågavarande bidrag förläggas till andra halvåret
och kunna handläggas under september månad, vilket vore fördelaktigt
med hänsyn till de arbetsförhållanden, som för närvarande råder vid länsstyrelsernas
bilregister.

Länsstyrelsen i Jönköpings län, som enligt vad tidigare anförts uttalat sig
för att frågan om en vidgning av kretsen av skattelättnadsberättigade bör
utredas, anser att vid en sådan utredning även bör undersökas, huruvida
prövningen av ansökningar om bidrag lämpligen kan anknyta till den bidragsgivning
åt invalider, som redan nu handhas av pensionsstyrelsen.

De vanföras riksförbund finner det icke uteslutet att låta annan myndighet
än länsstyrelse bevilja och utbetala bidraget, sedan prövning av ärendet
skett av vederbörande länsstyrelse.

Bidragskostnaderna

Med hänsyn till bidragens sociala karaktär samt till önskvärdheten av alt
åstadkomma ett så enkelt administrativt förfarande som möjligt är statskontoret
närmast böjt att föreslå, att ett särskilt förslagsanslag anvisas un
der femte huvudtiteln för kostnadernas täckande. I sammanhanget framhålles,
att 1958 års besparingsutredning vid behandlingen av vägväsendet föreslagit,
att systemet med specialdestination på budgeten skulle upptagas till

Kungl. Maj:ts proposition nr 165 år 1960

omprövning, mot vilket förslag statskontoret i avgivet remissyttrande icke
funnit anledning till erinran. Emellertid är det här, anför statskontoret, fråga
om en provisorisk reglering i avbidan på slutförandet av 1953 års trafikutrednings
arbete, varför en omprövning av finansieringsfrågan lär vara att
emotse.

Riksräkenskapsverket anser att för bidragens bestridande ett särskilt förslagsanslag
bör anvisas under riksstatens femte huvudtitel. Då anslagsändamålet
har social karaktär, synes enligt ämbetsverkets åsikt någon avräkning
icke böra ske mot automobilskattemedlen.

Även länsstyrelsen i Jönköpings lån är av den-''åsikten att bidragen såsom
en form av socialhjälp i vidsträckt bemärkelse bör finansieras av allmänna
budgetmedel.

1953 års trafikutredning anser — på i yttrandet anförda skäl — att bidraget
till tre fjärdedelar bör avräknas mot automobilskattemedlen.

V. Departementschefen

Såsom framgått av den tidigare lämnade redogörelsen har man på flera
sätt underlättat för invaliderna att hålla sig med motorfordon. Olika former
av stöd lämnas såväl av staten som av kommuner, hjälporganisationer
och enskilda företag.

En invalid kan sålunda erhålla statligt bidrag till inköp av motorfordon
genom pensionsstyrelsen eller arbetsmarknadsstyrelsen eller ur allmänna
arvsfonden. Bidrag för anskaffande av motorfordon åt invalid lämnas även
av landsting, kommuner, De vanföras riksförbund m. fl. Vidare åtnjuter
invalider vissa rabatter dels vid inköp av motorfordon och tillbehör därtill
och dels vid försäkring av motorfordon.

Invalidernas motorfordon är därjämte i viss utsträckning fritagna från
fordonsskatt enligt 1922 års automobilskatteförordning. Sålunda föreligger
automatisk skattefrihet för s. k. invalidmotorcykel. Vidare äger länsstyrelsen
under vissa förutsättningar medge befrielse från skatteplikt för motorfordon,
som äges av höggradigt vanför person. En förutsättning är därvid
att vederbörande för sin huvudsakliga förvärvsverksamhet eller för sin utbildning
är varaktigt beroende av fordonet såsom fortskaffningsmedel. Befrielse
från fordonsskatt för fordon, som nu nämnts, medför även frihet i
förekommande fall från omsättningsskatten å motorfordon enligt 1956 års
härom gällande förordning.

Den nu föreliggande frågan om lättnader för invalider beträffande drivmedelsbeskattningen
hänger nära samman med spörsmålet om befrielse från
fordonsskatt för invaliders motorfordon. Detta spörsmål är icke löst på längre
sikt, utan bestämmelserna i ämnet är avsedda att gälla i avvaktan på
resultatet av den åt 1953 års trafikutredning uppdragna allmänna översynen
av vägtrafikens beskattning.

Såsom inledningsvis berörts är också det av särskild utredning nu fram -

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 165 år 1960

lagda förslaget om lättnad vid drivmedelsbeskattningen att anse som ett provisorium.

Utredningens förslag, som framlagts efter samråd med de vanföras organisationer,
innebär i korthet att ägare av invalidmotorcykel eller av motorfordon,
för vilket — i enlighet med vad nyss anförts — befrielse medgivits
från skatteplikt jämlikt automobilskatteförordningen, skall erhålla visst årligt
bidrag för bensin- eller brännoljekostnader för fordonet. Bidraget skall
motsvara skatten på en genomsnittlig mängd drivmedel.

Vid remissbehandlingen har utredningens förslag, såsom jag tidigare
redovisat, överlag fått ett gynnsamt mottagande. Angelägenheten av att lättnader
i drivmedelsbeskattningen genomföres i enlighet med förslaget har
betonats i flera yttranden. Även enligt min mening är det ett starkt önskemål
att genom lättnader i nu ifrågavarande hänseende förbättra invalidernas
utkomst- och försörjningsmöjligheter och därigenom underlätta deras
anpassning till förvärvslivet. Sådana lättnader framstår också som ett naturligt
komplement till befrielsen från fordonsskatt. Då det av utredningen
framlagda förslaget i allt väsentligt synes väl avvägt, tillstyrker jag att det
i princip genomföres. Till vissa jämkningar i förslaget återkommer jag i det
följande.

I fråga om kretsep av skattelättnadsberättigade har såsom
tidigare nämnts utredningen föreslagit att ägare av motorfordon, vilket
på grund av ägarens vanförhet är befriat från fordonsskatteplikt, skall erhålla
skattelättnad efter viss norm, lika för alla. Någon prövning av huruvida
ekonomiskt behov av lättnaden föreligger skall sålunda icke ske enligt
förslaget.

Vid remissbehandlingen har utredningens förslag i denna del i stort sett
lämnats ulan erinran. Från ett par håll har dock ifrågasatts en vidgning av
kretsen av skattelättnadsberättigade till att avse även vanföra, som visserligen
ej är ägare av motorfordon men som dock har behov av att anlita
transportmedel i förvärvsverksamhet eller för utbildning. Vidare har ett
par remissmyndigheter uttalat sig för en prövning av huruvida ekonomiskt
behov av den föreslagna skattelättnaden föreligger.

Den av utredningen valda lösningen av frågan om vilka invalider, som
skall erhålla skattelättnader, finner jag från flera synpunkter tillfredsställande.
Det ter sig sålunda i och för sig naturligt att anknyta skattelättnaden
för drivmedel till samma personkrets som erhåller lättnader i fordonsbeskattningen.
En sådan anknytning medger också ett förenklat förfarande
genom att den prövning av invaliditetsgraden och förflyttningsbehovet, som
sker vid behandlingen av frågor om befrielse från fordonsskatt, utnyttjas
även för nu ifrågavarande skattelättnad. Vidare inå framhållas att, oaktat
enligt förslaget skattelättnaden skall tillgodoföras vederbörande i form av
bidrag, det dock är fråga om en restitution av skatt. En naturlig följd härav
är att lättnaden — eller restitutionen — kommer allenast dem till del, som
betalat motsvarande skattebelopp. Stöd åt invalider, som ej äger motorfor -

Kungl. Maj:ts proposition nr 165 år 1960

don men har behov av att utnyttja transportmedel, bör prövas med utgångspunkt
från andra förutsättningar och därmed också i annat sammanhang.
Mot bakgrund av det anförda bör enligt min mening ej heller någon prövning
ske av det ekonomiska behovet av skattelättnad. Jag förordar sålunda
att kretsen av skattelättnadsberättigade bestämmes i enlighet med vad utredningen
föreslagit. — Det torde utan särskilt stadgande vara klart att
skattebefrielse, som erhållits enligt äldre härom gällande bestämmelser och
som fortfarande äger giltighet, medför rätt till bensinskattelättnad.

I förevarande sammanhang vill jag även till behandling upptaga ett spörsmål
som i viss mån kan sägas beröra avgränsningen av kretsen av skattelättnadsberättigade.
Jag åsyftar det förhållandet att den skattelättnad, varom
är fråga, enligt utredningens förslag kommer den som i bilregister varit antecknad
som ägare av skattebefriat fordon till del även för tid, varunder han
till äventyrs ej innehaft fordonet. En dylik ordning är enligt min mening
inte tillfredsställande. Jag förordar därför att författningstexten ges sådan
lydelse att, om någon i bilregistret kvarstår som ägare oaktat han t. ex. avhänt
sig sitt fordon eller avlidit, bidrag icke skall utgå för tid efter det hans
innehav av fordonet upphört.

Som jag tidigare anfört föreslår utredningen att till grund för bidragsberäkningen
skall läggas en körsträcka av 480 mil om året och att
denna körsträcka skall gälla för alla bidragsberättigade. Denna grund för bidragsberäkningen
har godtagits av samtliga remissinstanser. Även enligt
min mening bör samma körsträcka gälla för alla, och den föreslagna körsträckan
synes i och för sig väl avvägd. Eu differentiering av bidragsbeloppen
efter faktiskt körd våglängd skulle medföra avsevärda administrativa
svårigheter utan att ge några egentliga fördelar. En viss täckning för kostnader
för längre körsträckor än som legat till grund för utredningens ställningstagande
beredes för övrigt därigenom att i den föreslagna bidragsberättigande
våglängden, 480 mil, ingår 200 mil, som icke motsvarar det genomsnittliga
behovet av körning till och från arbetsplats eller utbildningsanstalt
utan hänför sig till körning i mera medelbart samband med förvärvsverksamhet
eller utbildning. Jag tillstyrker sålunda utredningens förslag
att en årlig körsträcka av 480 mil bör ligga till grund för bidragsbeläkningen.

Bensinförbrukningen per mil har av utredningen beräknats till en liter
för bil och en halv liter för motorcykel. För brännoljedriven bil beräknas
oljeåtgången till sju tiondels liter per mil. Dessa beräkningar, mot vilka
ingen erinran framställts vid remissbehandlingen, anser jag böra godtagas.

I fråga om bidragsbeloppens bestämmande innebär utredningens
förslag, såsom framgått av vad jag tidigare anfört, att bidrag skall
utgå för helt kalenderår med belopp som i fråga om bensin motsvarar skattekostnaderna
för 480 liter när det gäller bil och 240 liter när det gäller
motorcykel. För brännoljedriven bil skall bidragsbeloppet överensstämma
med skattekostnaderna för en till 340 liter avrundad bränslemängd. Med

Kungl. Maj. is proposition nr 165 år 1960

nuvarande skattesatser — sammanlagt 41 öre per liter för bensin och 32,5
öre per liter för motorbrännolja — blir de ifrågavarande skattekostnaderna
196 kronor 80 öre, 98 kronor 40 öre och 110 kronor 50 öre. Enligt utredningens
förslag skall bidragen utgå i hela tiotal kronor, därvid bidragsbeloppet
höjes om entalet kronor överstiger fyra och sänkes om detta tal understiger
fem. För att ändring av bidragsförfattningen ej skall bli erforderlig
vid ändring av skattesatserna på bensin eller brännolja föreslår utredningen,
att bidragen i författningen ej skall anges i kronor utan att i stället
skall stadgas, att bidragen för helt kalenderår räknat skall utgå med belopp
motsvarande skatten på nyss angivna mängder drivmedel.

Vid remissbehandlingen har utredningens förslag i denna del ej mött någon
gensaga i vidare mån än att länsstyrelsen i Stockholms län — under
hänvisning framför allt till arbetsbelastningen under första hälften av kalenderåret
— hemställt att bidragen skall utgå för budgetår.

Till utredningens förslag i vad det avser storleken av bidragsbeloppen för
helt år ansluter jag mig. Jag har inte någon erinran mot vad utredningen
uttalat om bidragsberäkningen vid ändring i skattesatserna.

Huruvida bidragen utgår för kalenderår eller för budgetår torde för de
bidragsberättigade vara utan egentlig betydelse. Däremot kan det — framför
allt för de större länsstyrelserna — vara till fördel att handläggningen
av bidragsärendena icke sker under tid då arbetsbelastningen för därmed
sysselsatt personal redan förut är förhållandevis stor, såsom kan vara fallet
då fordonsskatteuppbörden pågår under första hälften av kalenderåret.
Jag anser mig därför böra förorda att bidragsbeloppen utgår för budgetår.

Även i ett annat hänseende, som berör frågan om bidragsbeloppens bestämmande,
har jag funnit anledning frångå utredningens förslag. Såsom
det tidigare anförda torde ge vid handen, skulle med den av utredningen
valda begynnelsetidpunkten för bidragsberäkningen — dagen för äganderättsanteckning
i bilregistret — bidrag kunna erhållas för tid innan beslut
om befrielse från fordonsskatt meddelats. Så bör givetvis ej vara fallet. Jag
förordar därför att bidragsgivningen, såsom länsstyrelsen i Stockholms län
föreslagit, skall räknas från den dag befrielse från fordonsskatt inträtt.

Såsom framgått av den tidigare framställningen har utredningen föreslagit
att bidrag skall utga med belopp, beräknat för helt år, därest vederbörande
i bilregistret varit antecknad som ägare av fordonet under mer än
halva året. överstiger tiden för anteckning i bilregister två men icke sex
månader, anser utredningen att bidrag skall utgå med hälften av beloppet
för helt år. Kortare anteckningstid i bilregister än två månader bör enligt
utredningens mening ej grunda rätt till bidrag.

Vid remissbehandlingen har utredningens förslag i denna del föranlett
erinringar allenast från ett par myndigheter. Statskontoret har — under
hänvisning till vad som gäller för restitution av skatt för bensin för jordbruksändamål
— uttalat sig för att bidrag med fullt belopp bör utgå allenast
om fordonet innehafts helt år samt att innehav under minst halva året
bör medföra bidrag med hälften av beloppet för helt år, medan för kortare

Kungl. Maj:ts proposition nr 165 år 1960

tid något bidrag ej bör utgå. Från länsstyrelsehåll har ifrågasatts en längre
gående uppdelning av kvalifikationstiderna än vad utredningen föreslagit.

Statskontorets förslag är enligt min mening alltför restriktivt för skattelättnader
av det slag, varom är fråga. En längre gående uppdelning än utredningen
förordat anser jag ej heller påkallad. Jag finner mig sålunda -—
i likhet med det övervägande flertalet remissinstanser — böra godtaga de
av utredningen föreslagna kvalifikationstiderna.

I utredningens förslag har icke upptagits särskilda bestämmelser med
avseende å det fall att den vanföre bytt fordon under bidragsåret, t. ex. övergått
från motorcykel till bil. Jag förordar att för sådant fall skall gälla, att
årsbidraget beräknas som om det sista fordonet innehafts hela tiden.

Utredningen har föreslagit att handläggningen av bidragsärend
e n a skall ankomma på länsstyrelserna. Detta förslag har genomgående
tillstyrkts av remissmyndigheterna. Såsom framgått av vad jag tidigare
anfört anser även jag, att handläggningen bör anförtros åt länsstyrelserna.

Vid remissbehandlingen har ett par myndigheter ifrågasatt, huruvida icke
det av utredningen förordade ansökningsförfarandet kan undvaras. Ett slopande
därav skulle givetvis innebära en ytterligare förenkling. Bidrag bör
emellertid, i enlighet med vad jag tidigare anfört, icke utgå för längre tid
än vederbörande innehaft fordonet, även om han varit i bilregister antecknad
som ägare under längre tid. Det är därför enligt min mening ofrånkomligt
att ha någon form av kontroll. En viss kontroll kan ernås redan
genom ett ansökningsförfarande, särskilt därest i ansökningen uppgift skall
lämnas om den tid varunder fordonet innehafts. I fråga om kontrollverksamheten
i övrigt vill jag framhålla att denna bör inskränkas till fall, där
särskild anledning till kontroll föreligger. Dessa fall torde bli fåtaliga. Jag
förordar sålunda, att bidrag skall utgå först efter ansökan samt att i ansökan
— utöver vad utredningen föreslagit — även skall angivas den tid varunder
vederbörande innehaft fordonet.

Utredningen har, såsom tidigare nämnts, föreslagit att ansökan om bidrag
skall göras inom en månad efter kalenderårets utgång. Med den av
mig förordade lösningen — att bidrag skall utgå för budgetår —- synes ansökningstiden
böra bestämmas till förslagsvis tre månader från budgetårets
utgång.

Ett par länsstyrelser har förordat att de lämnade bidragen icke skall anses
som skattepliktig inkomst. Jag delar denna uppfattning. Bidragen
är avsedda att täcka den fördyring av levnadsomkostnaderna, som
är en följd av invaliditeten, och utgår för att underlätta invalidernas anpassning
till förvärvslivet. Bidragen är sålunda i viss mån likställda med
de omskolningsbidrag till partiellt arbetsföra, som enligt särskild bestämmelse
i anvisningarna till 19 § kommunalskattelagen är undantagna från
beskattning. Föreskrift om skattefrihet för nu ifrågavarande bidrag bör
meddelas i anvisningarna till nämnda lagrum.

I vissa fall äger vederbörande vid taxeringen rätt till avdrag för rese -

Kungl. Maj. ts proposition nr 165 år 1960

kostnader. Anledning att, såsom en följd av den föreslagna skattefriheten,
begränsa denna avdragsrätt synes med hänsyn till bidragens art inte föreligga.

Bidragsförordningen bör träda i kraft den 1 juli 1961 och bidrag första
gången utgå för bidragsåret den 1 juli 1960—den 30 juni 1961. Ett genomförande
av det framlagda förslaget kan beräknas medföra en årlig kostnad
för statsverket av omkring 1 000 000 kronor. Med hänsyn till den föreslagna
tidpunkten för ikraftträdandet torde ställning icke nu behöva tagas
till frågan om den budgetmässiga redovisningen av nämnda kostnad.

På grundval av vad här anförts har inom finansdepartementet upprättats
förslag till

1) förordning om bidrag till vanföra ägare av motorfordon; samt

2) lag om ändrad lydelse av anvisningarna till 19 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).

Med framhållande av att det inte torde vara något att erinra mot att propositionen
av riksdagen behandlas senare än under innevarande vårsession
hemställer jag, att nämnda författningsförslag måtte genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ragnar Sohlman

Kungl. Maj.ts proposition nr 165 år 1960

Bihang

Utredningens förslag
till

förordning om bidrag till vissa vanföra ägare av motorfordon

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Ägare av motorfordon, vilket jämlikt 2 § första stycket c) förordningen
den 2 juni 1922 om automobilskatt är frikallat från skatteplikt eller för
vilket befrielse från skatteplikt medgivits enligt 2 § andra stycket förordningen,
är berättigad till bidrag i enlighet med vad i denna förordning sägs.

2§.

Ärenden rörande bidrag handläggas av länsstyrelserna.

3 §.

Bidrag utgår årligen, efter ansökan, till den som varit i bilregister antecknad
såsom ägare av i 1 § avsett motorfordon minst två månader av nästföregående
kalenderår.

4 §.

Till ägare av person- eller lastbil utgår bidrag för helt kalenderår räknat
med belopp motsvarande den skatt, som under det kalenderår bidraget avser
belöpte på

480 liter bensin, då fråga är om bensindrivet fordon, och

340 liter brännolja, då fråga är om brännoljedrivet fordon. Bidragen skola
utgå i hela tiotal kronor, därvid iakttages att bidragsbeloppen, där entalet
kronor överstiger fyra, avrundas uppåt och, där entalet kronor understiger
fem, avrundas nedåt till närmaste hela tiotal kronor.

Till ägare av motorcykel utgår bidrag för helt kalenderår räknat med
hälften av det till ägare av bensindriven person- eller lastbil för helt kalenderår
utgående bidraget.

5 §•

Har någon varit i bilregister antecknad såsom ägare av i 1 § avsett motorfordon
allenast under viss del av nästföregående kalenderår ej understigande
två månader, utgår bidrag till honom såsom för helt kalenderår, om
han varit antecknad såsom ägare av dylikt fordon under mer än halva kalenderåret,
men eljest med hälften av vad som skulle ha utgått till honom
för helt kalenderår.

6 §•

Ansökning om bidrag skall göras hos den länsstyrelse, i vars bilregister
sökanden under den tid ansökningen avser varit antecknad såsom ägare av
i 1 § avsett motorfordon. Har någon under nämnda lid varit antecknad såsom
ägare av dylikt motorfordon i bilregister hos flera än en länsstyrelse,
skall han göra ansökning om bidrag hos den länsstyrelse, i vars bilregister
han senast varit antecknad såsom ägare av dylikt fordon.

Kungl. Maj:ts proposition nr 165 år 1960

Ansökning om bidrag skall göras skriftligen inom en månad efter kalenderårets
utgång och skall innehålla uppgift om:

dels sökandens fullständiga namn, yrke, hemvist och postadress;
dels den tid och det slag av motorfordon ansökningen avser;
dels ock det eller de registreringsnummer, som varit tilldelade sökanden
tillhörigt, i 1 § avsett motorfordon under den tid ansökningen avser.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1961.

Bidrag enligt förordningen skall utgå jämväl till den som enligt övergångsbestämmelserna
till förordningen den 15 maj 1959 angående ändrad
lydelse av 2 § förordningen den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt
medgivits befrielse från skatteplikt för personbil med stöd av 2 § andra
stycket förordningen om automobilskatt i dess lydelse före den 1 januari
1960.

Bidrag enligt förordningen skall första gången utgå för år 1960.

600918

Stockholm 1960. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag