Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1060
1
Nr 160
Kungl. Maj. ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
rätt att undersöka och bearbeta fyndigheter ao uranhaltigt
mineral m. m. (uranlag), m. m.; given Stockholms
slott den 13 maj 1960.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed jämlikt 87 § regeringsformen föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till
1) lag om rätt att undersöka och bearbeta fyndigheter av uranhaltigt
mineral m. m. (uranlag);
2) lag om ändring i gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314);
3) lag om ändring i lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkolsfyndigheter
m. m.; samt
4) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 1 juni 1956 (nr 306) om
rätt att utvinna atomenergi m. m. (atomenergilag).
GUSTAF ADOLF
Herman Kling
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen framlägges förslag till ny lagstiftning angående uranfyndigheter.
Enligt förslaget skall de nuvarande bestämmelserna angående sådana
fyndigheter i 9 kap. stenkolslagen ersättas med en särskild lag. Den
föreslagna regleringen bygger liksom den nu gällande på ett koncessionssystem.
Eftersökande av uran (prospektering), som icke inkräktar på jordägarens
rätt, lämnas utanför regleringen. I övrigt skiljes i förslaget mellan
undersökning och bearbetning av fyndighet. Undersökningsarbete får enligt
förslaget i största utsträckning utföras utan särskilt tillstånd. Sålunda skall
jordägare på sin mark samt innehavare av gruvrätt på sitt gruvområde äga
utföra undersökningsarbete utan tillstånd av myndighet. Kan den som vill
utföra undersökningsarbete icke utverka jordägarens medgivande därtill eller
vill undersökaren erhålla en skyddad ensamrätt att utföra undersökningsarbete,
skall han av kommerskollegium kunna utverka särskilt tillstånd (undersökningstillstånd).
För bearbetning av fyndighet skall alltid fordras lill
1
liihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 160
2 Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960
stånd av Kungl. Maj:t (koncession). Frågan huruvida undersökningstillstånd
eller koncession skall beviljas sökanden skall i första hand bedömas
med hänsyn till det allmännas intresse.
Koncessionsområdes maximistorlek föreslås minskad från nuvarande 1 600
hektar till 100 hektar. Även undersökningstillstånd föreslås få omfatta ett
område om högst 100 hektar.
Mark inom eller utom koncessionsområde, som koncessionsinnehavare bebehöver
för gruvarbetet, skall anvisas*,vid bergmästareförrättning i huvudsaklig
överensstämmelse med reglerna i gruvlagen angående utmålsförrättning.
Jämväl i fråga om koncessionsinnehavares skyldighet att lösa mark
och utgiva ersättning för skada och intrång föreslås bestämmelser, som i
allt väsentligt överensstämmer med gruvlagens motsvarande regler.,
Avgäld till jordägaren för brutna mineral skall i regel utgå enligt gruvlagens
regler.
Förfarandet vid ansökan om undersökningstillstånd, koncession och bergmästareförrättning
för markanvisning är i huvudsak utformat efter förebild
från reglerna i gruvlagen angående inmutning och utmålsförrättning.
Uranlagsförslaget föranleder vissa följdändringar i gruvlagen, stenkolslagen
och atomenergilagen. Därutöver föreslås vissa fristående ändringar i
gruvlagen och stenkolslagen. Med hänsyn till den förändring av penningvärdet
som inträtt efter gruvlagens ikraftträdande föreslås sålunda, att (det
i 53 § gruvlagen stadgade maximibeloppet för jordägareavgäld höjes från
5 000 till 10 000 kronor. Vidare föreslås, att den i 55 § gruvlagen stadgade
gruvförsvarsavgiften höjes från 10 till 20 kronor för hektar av utmålsarealen.
I samband därmed föreslås vissa ytterligare ändringar i 55 § gruvlagen
i syfte att undvika ur administrativ synpunkt arbets- och kostnadskrävande
utbetalning av alltför små jordägarandelar <i försvarsavgiften.
Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1961.
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960
a
Förslag
till
Lag
om rätt att undersöka och bearbeta fyndigheter av uranhaltigt
mineral m. m. (uranlag)
Härigenom förordnas som följer.
1 KAP.
Inledande bestämmelser
1 §•
Rätt att för utrönande av möjligheterna att utvinna uran eller uranförening
undersöka fyndighet av uranhaltigt mineral är, med de undantag som
i 2 § sägs, beroende av särskilt tillstånd (undersökningstillstånd). Tillståndet
medför rätt att, med uteslutande av andra, på de villkor och med de inskränkningar
denna lag innehåller, inom det område tillståndet omfattar
utföra arbete för undersökning av fyndighet av uranhaltigt mineral (undersökningsarbete).
För rätt att bearbeta sådan fyndighet med syfte att utvinna uran eller
uranförening kräves ock särskilt tillstånd (koncession).
Angående rätt att förvärva eller eljest taga befattning med uran eller annat
ämne, som användes såsom bränsle i anläggning för utvinning av atomenergi,
är särskilt stadgat.
2 §•
Rätt att utan undersökningstillstånd, med uteslutande av andra som ej
hava undersökningstillstånd eller koncession, undersöka fyndighet tillkommer,
på de villkor och med de inskränkningar denna lag innehåller:
1) inmutare å inmutat område;
2) gruvinnehavare å utmålsområde och därmed likställt område;
3) innehavare av koncession enligt denna lag eller lagen angående stenkolsfyndiglieter
in. in. å koncessionsområdet;
4) jordägare å annan mark än sådan som avses under 1)—3);
5) den som av vederbörande rättsägare fått å sig överlåten rätt som avses
under 1)—4).
Inmutare, gruvinnehavare, koncessionsinnehavare och deras rättsinnehavare
äga dock icke utan undersökningstillstånd utföra undersökningsarbete
å område som avses under 1)—3), om genom undersökningsarbetet intrång
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960
sker i jordägarens rätt till området och medgivande till arbetet ej lämnats
av denne och innehavare av nyttjanderätt till området.
3 §.
1 mom. Ej må undersökningstillstånd eller koncession omfatta eller undersökningsarbete
eller bearbetning av fyndighet äga rum å
1) område å kronojord som genom beslut av Konungen och riksdagen
förklarats skola utgöra statsgruvefält eller om vars förklarande för statsgruvefält
statlig myndighet väckt förslag hos Konungen; dock skall vad
sålunda stadgats ej äga tillämpning, därest tillstånd sökes eller arbetet utföres
för kronans räkning, varjämte Konungen i andra fall, när synnerliga
skäl äro därtill, äger medgiva undantag från vad nu föreskrivits;
2) område som enligt vad därom är stadgat blivit avsatt till nationalpark
eller om vars förklarande för nationalpark statlig myndighet väckt förslag
hos Konungen; dock äger Konungen medgiva undantag från vad nu stadgats,
när synnerliga skäl äro därtill;
3) befästningsområde eller område utanför detta till den utsträckning
Konungen bestämmer;
4) kyrkogård eller begravningsplats;
5) område på mindre avstånd än trettio meter från sådan järnväg eller
kanal som är upplåten för allmän trafik, såvida ej medgivande lämnats av
vederbörande ämbetsmyndighet; och skall nämnda avstånd räknas från
ytterkant av bank eller skärning eller, där sådan ej finnes, från själva anläggningens
ytterkant;
6) område beläget på mindre avstånd än etthundra meter i horisontalplanet
räknat från byggnad, som är avsedd att stadigvarande användas till
bostad, eller från annan åbyggnad som är uppförd vid gård, eller från tomtplats
eller trädgård vid bostadsbyggnad som nyss nämnts, med mindre antingen
medgivande lämnats av såväl ägaren till byggnaden, tomtplatsen eller
trädgården som den vilken därtill har nyttjanderätt eller ock Konungen
lämnat tillstånd, vilket må ske när synnerliga skäl äro därtill; dock skall
under byggnad som nu sagts ej innefattas byggnad som är belägen å område,
till vilket rätt till inmutning, utmål, koncession eller undersökningsarbete
äger bestånd;
7) område som upptages av elektrisk kraftstation eller industriell anläggning,
med mindre medgivande lämnats av ägaren till kraftstationen eller
anläggningen eller Konungen lämnat tillstånd därtill.
2 mom. Undersökningstillstånd eller koncession beträffande inmutat område
eller utlagt utmål eller område, varå koncession meddelats, så ock annat
område som avses i 5 § 8) gruvlagen, må ej meddelas annan än inmutaren,
gruvinnehavaren eller koncessionsinnehavaren, med mindre synnerliga
skäl äro därtill.
3 mom. Har sökanden inmutningsrätt eller koncessionsrätt till område
varom i denna paragraf är fråga, skall vad i 1 mom. är stadgat icke utgöra
hinder för att undersökningstillstånd och rätt till undersökningsarbete eller
koncession utsträckas även till sådant område.
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960
5
2 KAP.
Undersökning av fyndighet
Undersökningstillstånd
4 §.
Undersökningstillstånd meddelas av kommerskollegium.
5 §.
1 inom. Till kommerskollegium ställd ansökan om undersökningstillstånd
jämte bilagor skall i tre exemplar ingivas till bergmästaren i det distrikt
där fyndigheten är belägen.
2 mom. I ansökningen skall uppgivas:
1) sökandens namn, yrke, hemvist och postadress;
2) fyndighetens art;
3) det område, varå tillstånd sökes, med angivande av församling och
län där området är beläget;
4) med bevis om ingivandet försedd fyndanmälan enligt 44 §, där sådan
anmälan skett.
Sökanden skall tillika lämna uppgifter, i den mån sådana äro för honom
tillgängliga, om fastigheter, jordägare, nyttjanderättshavare, inmutare, gruvinnehavare,
koncessionsinnehavare samt innehavare av undersökningstillstånd
inom området.
3 mom. Vid ansökningen skall sökanden foga:
1) karta eller kartskiss jämte beskrivning över det med ansökningen avsedda
området av sådan beskaffenhet som kommerskollegium bestämmer,
2) där sökanden önskar att undersökningstillståndet skall omfatta område,
för vilket medgivande kräves enligt 3 §, handling utvisande att sådant
medgivande lämnats eller, där Konungens tillstånd är erforderligt, till
Konungen ställd ansökan om sådant tillstånd;
3) ansökningsavgift av femtio kronor för varje undersökningstillstånd
samt förskott till stämpel för tillståndsbevis och till beräknad kostnad för
kungörelse av ansökningen.
6 §■
Finner bergmästaren att ansökningshandlingarna äro ofullständiga i något
av de avseenden som angivas i 5 § eller att eljest upplysning erfordras
rörande omständighet som är av betydelse för ansökningens bedömande, eller
har sökanden underlåtit att erlägga ansökningsavgift eller förskott, skall
bergmästaren förelägga sökanden att inom viss tid avhjälpa bristen vid
äventyr, om det försummas, att ansökningen förfaller i sin helhet eller såvitt
angår viss del av det med ansökningen avsedda området.
6
Kungl. Ulaj. ts proposition nr 160 år 1960
7 §•
Då ansökan om undersökningstillstånd inkommit, skall bergmästaren
utan dröjsmål införa kungörelse därom i allmänna tidningarna och tidning
i orten. I den mån tillgängliga uppgifter göra det möjligt och därtill giva anledning,
bör även meddelande om ansökningen med posten tillställas fastighetsägare,
nyttjanderättshavare och industriella företag som beröras av ansökningen,
innehavare av inmutning, utmål, undersökningstillstånd eller
koncession ävensom den som gjort anmälan om fynd inom området. I kungörelsen
och meddelandena skall angivas, att den som anser sin rätt vara
av frågan beroende äger inom viss angiven tid, minst trettio dagar efter det
att kungörelse var införd i allmänna tidningarna, hos bergmästaren skriftligen
anföra vad han aktar nödigt till bevarande av sin rätt.
Innehar sökanden förut beträffande området inmutningsrätt eller rätt till
utmål eller cck koncessionsrätt enligt lagen angående stenkolsfyndigheter
in. in., må ärendet behandlas utan iakttagande av vad i första stycket är
stadgat.
Efter utgången av den i första stycket angivna tiden och sedan bergmästaren
ombesörjt erforderliga kompletteringar, skall han till kommerskollegium
insända samtliga handlingar i ärendet jämte eget yttrande.
8 §.
Innehålla handlingarna i ärendet ansökan om Konungens tillstånd i något
hänseende, skall kommerskollegium insända sådan ansökan jämte eget
utlåtande till Konungen. I avbidan på Konungens beslut skall ansökningen
om undersökningstillstånd vila.
9 §•
Vid prövning av ansökan om undersökningstillstånd skall beaktas huruvida
ur det allmännas synpunkt tillstånd kan medgivas sökanden.
Söka flera undersökningstillstånd å samma område, skall vid bedömande
av frågan vilken av sökandena som må äga företräde särskilt beaktas,
förutom det allmännas intresse, om någon av sökandena gjort fyndanmälan
som i 44 § sägs eller eljest visar sig hava gjort fynd eller verkställt undersökningsarbete
å området.
10 §.
Undersökningstillstånd må icke omfatta område överstigande etthundra
hektar. Gränserna på djupet skola räknas lodräta, såvitt det kan ske utan
förnärmande av annans rätt.
11 §•
Undersökningstillstånd skall beviljas för viss tid, längst till utgången av
tredje kalenderåret efter det då tillståndet beviljades. Förlängning av undersökningstiden
kan ske på sätt stadgas i 14 §.
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960
Undersökningstillstånd må ej överlåtas utan medgivande av kommers
kollegium.
12 §.
Kommerskollegium äger, där så befinnes erforderligt, uppställa säl skilda
villkor för undersökningstillstånd. I sådant hänseende må föreskrivas, i
vilken omfattning undersökning får ske och vilka åtgärder som skola vidtagas
för att återställa marken i lämpligt skick sedan undersökningsarbetet
slutförts. Vid tillståndet må ock fogas föreskrifter, som finnas påkallade
för att förebygga att industriellt företag hindras. Även andra villkor, som
erfordras för att skydda allmänna intressen eller enskild ratt, må uppställas.
Iakttages icke uppställt villkor eller föreligga eljest synnerliga skäl, äger
kommerskollegium återkalla undersökningstillstånd.
13 §.
1 undersökningstillståndet skall upptagas:
1) det område tillståndet avser;
2) tiden för tillståndets giltighet;
3) erinran om hinder enligt 3 §;
4) de villkor i övrigt som gälla för tillståndet;
5) benämning på området.
14 §.
På ansökan, som göres innan giltighetstiden för undersökningstillståndet
gått till ända, äger kommerskollegium, om skäl visas föreligga, förlänga tiden
med högst tre år.
När synnerliga skäl äro därtill, må kommerskollegium medgiva ytterligare
förlängning av undersökningstiden med högst tre år, såframt ansökan
därom göres före utgången av den förlängda tiden.
Ansökan om förlängning enligt första eller andra stycket skall ingivas
till bergmästaren. Vid ansökningen skall fogas, förutom handlingar till bevis
om de omständigheter som sökanden vill åberopa som skäl för förlängningen,
berättelse över de av honom utförda undersökningarna. Berättelsen
bör vara till riktigheten vitsordad av två allmänt betrodda personer. Bergmästaren
skall till kommerskollegium insända samtliga handlingar i ärendet
jämte eget yttrande.
Kommerskollegium äger vid förlängning av undersökningstiden begransa
undersökningsområdet, där så befinnes skäligt. Om förlängning av undersökningstiden
skall kollegium underrätta jordägaren och bergmästaren.
Är vid utgången av undersökningstiden ansökan om koncession eller om
förlängning av tiden beroende på prövning, må undersökningsarbetet fortgå
intill dess ansökningen slutligen prövats.
15 §•
Vill innehavare av undersökningstillstånd helt eller delvis frånträda tillståndet,
innan tiden för detta gått till ända, skall han därom till bergmästa
-
8
Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960
ren ingiva till kommerskollegium ställd anmälan, och upphör rätten till det
område anmälan avser från den dag anmälan inkommit till bergmästaren.
Denne skall översända anmälan till kollegium.
Har den mark som anmälan avser genom undersökningsarbetet tagit skada
för framtiden, skall den som innehaft tillståndet, intill dess ersättning
for sådan skada blivit erlagd, årligen betala avgift såsom för markens be^
gagnande.
Undersökningsarbete
16 §.
Minst fjorton dagar innan något undersökningsarbete börjas skall innehavare
av undersökningstillstånd, i den ordning som för delgivande av stämuom§
* tvistemål ar stadgad eller annorledes bevisligen, härom underrätta
saval agaren av den mark varå han ämnar bedriva arbetet som den vilken
med nyttjanderätt innehar sådan mark; dock må, där marken äges eller innehaves
av enskild person som är frånvarande och låter egendomen förvaltas
av annan, underrättelsen lämnas förvaltaren.
Det åligger därjämte annan tillståndsinnehavare än kronan att, innan något
arbete börjas, ställa pant eller borgen för all den ersättning vartill han
ar förbunden enligt 21 §, såframt icke den till ersättning berättigade annat
medgivit. Denna säkerhet skall, där den icke antages av den till ersättning
berättigade, vara godkänd av överexekutor i den ort där undersökningsområdet
eller större delen därav finnes.
17 §.
Undersökningsarbetet må allenast bestå i sådana åtgärder, vilka erfordras
for att adagalägga att inom undersökningsområdet förekommer fyndighet
av det slag som avses i lagen samt för att vinna närmare kännedom
om fyndighetens storlek, beskaffenhet och brytvärdhet. Allt arbete skall uttoras
så, att minsta möjliga skada förorsakas.
Å undersökningsområdet må den som verkställer undersökning icke utan
tillstånd av jordens ägare och innehavare uppföra andra byggnader än sådana
som oundgängligen erfordras för undersökningsarbetet. Undersökaren
ager begagna eller anlägga erforderlig väg till och inom undersöknings
-
18 §.
Rån ej med jordägaren eller annan rättsinnehavare träffas överenskommelse
om var arbetet i dagen får verkställas eller om väg till eller inom området,
skall bergmästaren, på ansökan av innehavaren av undersökningstillståndet
och efter kallelse å rättsinnehavarna, på stället anvisa, antingen
pa en gang vid arbetets början eller i den mån behov därav sedermera uppkommer
under undersökningstiden, det område som får användas för ända
-
Kiingl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960
9
19 §.
1 mom. Under arbetet brutna mineral av beskaffenhet som avses i denna
lag må den undersökande icke använda på annat sätt eller i större omfattning
än som är nödvändigt för undersökning av deras beskaffenhet och
lämplighet för teknisk bearbetning. Därvid utvunna produkter äger undersökaren
fritt tillgodogöra sig.
På enahanda sätt äger undersökaren utnyttja inom undersökningsområdet
befintligt varp, som förutvarande rättsinnehavare icke, enligt vad i 35 §
stadgas, äger bortföra och som icke är föremål för rätt på grund av särskild
inmutning enligt äldre författning.
2 mom. Andra mineraliska ämnen än som avses i denna lag må av undersökaren
brytas allenast i den mån det erfordras för undersökningsarbetets
ändamålsenliga bedrivande. Undersökaren äger därav använda vad för undersökningsarbetet
å fyndigheten behöves.
20 §.
I syfte att förebygga att undersökaren överskrider den rätt som enligt
17 § första stycket och 19 § tillkommer honom äger bergmästaren meddela
särskilda föreskrifter. Dessa skola omedelbart lända till efterrättelse samt
gälla intill dess på förd klagan annorlunda förordnas av högre myndighet.
21 §.
1 mom. För begagnandet av den mark som innehavare av undersökningstillstånd
tager i anspråk enligt 17 § skall han till innehavaren av jorden
giva full ersättning i årlig avgift, som skall betalas förskottsvis för år. Tillståndsinnehavaren
skall jämväl ersätta skada, som marken kan hava tagit
för framtiden; och åligger det honom att, intill dess denna ersättning blivit
erlagd, årligen betala avgift såsom för markens begagnande.
Då eljest av undersökningsarbetet förorsakas förlust, skada eller intrång,
skall ock full ersättning därför givas.
2 mom. Avser undersökningstillståndet område, varå innehavaren av tillståndet
har inmutningsrätt, skall frågan om årlig avgift och annan ersättning
bedömas som om fråga vore om ett enda undersökningsarbete.
22 §.
Sämjas ej parterna om beloppet av årlig avgift eller annan ersättning
som enligt 21 § skall utgå, äger den som fordrar ersättning påkalla att densamma
bestämmes av skiljemän; och skall beträffande sådan tvist vad i lagen
om skiljemän stadgas äga motsvarande tillämpning, dock med iakttagande
av vad nedan i andra stycket finnes särskilt föreskrivet.
Skiljedomskostnaderna skola gäldas av den som skiljemännen pröva därtill
skyldig; ej må dock sådan skyldighet åläggas den ersättningsberättigade,
utan så är att han uppenbarligen påkallat förfarandet utan skäl.
10
Knngl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960
Vill den som fordrar ersättning, hellre än att låta tvisten avgöras av skiljemän,
draga densamma under domstols prövning, skall det stå honom öppet.
3 KAP.
Bearbetning av fyndighet
Koncession
23 §.
Koncession meddelas av Konungen.
24 §.
Den solm erhållit koncession äger med uteslutande av andra rätt att, på
de villkor och med de inskränkningar denna lag innehåller, inom det område
koncessionen omfattar undersöka och bearbeta fyndigheter av de slag
som avses i lagen.
Från äldre gruvbrytning härrörande icke uppfordrat uranhaltigt mineral
ävensom uppfordrat sådant mineral, som kvarligger inom koncessionsområdet
på löst mark, må koncessionsinnehavaren tillgodogöra sig, i den
mån det icke enligt vad i 35 § stadgas av den tidigare rättsinnehavaren bortföres.
Även andra mineraliska ämnen må av koncessionsinnehavaren brytas i
den mån sådant erfordras för arbetets ändamålsenliga bedrivande. Av dessa
ämnen må han använda vad vid gruvarbetet behöves samt dessutom tillgodogöra
sig allt som ej förrän vid anrikning eller därmed likställt förfarande
kan avskiljas från det uranhaltiga mineralet. Koncessionsinnehavaren må
ock i övrigt tillgodogöra sig sådana ämnen, såframt de icke av jordägaren
eller annan rättsinnehavare, mot erläggande av kostnader som koncessionsinnehavaren
nedlagt därå, avhämtas inom sex månader efter tillsägelse.
Vad i tredje stycket är stadgat medför ej rätt att utan inmutning eller
koncession bearbeta brytvärd fyndighet av inmutningsbart mineral eller
mineral som avses i lagen angående stenkolsfyndigheter m. m.
Uppstår tvist om beloppet av gottgörelse varom i tredje stycket stadgas,
skall vad i 22 § är för där avsett fall föreskrivet äga motsvarande tillämpning;
dock skola parterna stå var sina kostnader för skilj edomsförfarandet
och gälda vardera halva kostnaden för skiljemännens sammanträde. Tiden
för avhämtandet skall räknas från det gottgörelsens belopp blivit slutligen
bestämt.
25 §.
Koncessionsinnehavaren äger icke använda koncessionsområdet i dagen
eller under jord för annat ändamål än gruvarbete och därmed samman
-
11
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960
hängande verksamhet för produkternas tillgodogörande och ej heller område,
som han utom koncessionsområdet fått sig anvisat enligt 37 §, för annat
än där avsett ändamål.
I dagen må koncessionsområdet på sätt i första stycket är sagt användas
allenast till den del det blivit anvisat vid förrättning som i 36 § sägs.
Det åligger koncessionsinnehavaren att å mark inom eller utom koncessionsområde,
vilken tagits i anspråk för ändamål som avses i första stycket,
ensam hålla det stängsel som är nödigt.
26 §.
1 mom. Till Konungen ställd ansökan om koncession jämte bilagor skall
i fyra exemplar ingivas till bergmästaren i det distrikt där fyndigheten är
belägen.
2 mom. I ansökningen skall uppgivas:
1) sökandens namn, yrke, hemvist och postadress;
2) undersökningstillstånd som gäller för område som avses med ansökningen;
3)
fastighet, församling och län, där det med ansökningen avsedda området
är beläget;
4) de personers namn, hemvist och postadress vilka äro ägare av ifrågavarande
område eller med avseende därå hava nyttjanderätt; dock må, där
mark är samfälld för flera fastigheter med skilda ägare och för samfälligheten
finnes känd styrelse eller annan som är satt att förvalta densamma,
uppgifterna i stället avse ledamöterna i styrelsen eller förvaltaren;
5) inmutningar, utmål och koncessioner inom området;
6) vilka fynd av uranhaltigt mineral som gjorts på området med hänvisning
till fyndanmälan enligt 44 §, där sådan anmälan skett, ävensom den
omfattning vari arbetet är avsett att bedrivas.
3 mom. Vid ansökningen skall sökanden foga:
1) av lantmätare eller annan sakkunnig person upprättad karta över det
med ansökningen avsedda området i skala om minst 1: 4 000 eller ock, där
kommerskollegium det medgivit, i annan skala om minst 1:20 000, utom
såvitt angår mark som är avsedd endast för väg, transportbana eller ledning,
i vilket fall kartan skall vara upprättad i därför lämplig skala; och
skall av kartan jämte beskrivning framgå fastigheternas registerbeteckningar,
områdets belägenhet, därå befintliga fastighetsgränser, inmutningar, utmål
och koncessionsområden ävensom byggnader, platser och anordningar
av de slag som omförmälas i 3 § 1 mom.;
2) redogörelse av sakkunnig person för resultatet av utförd undersökning;
3)
intyg som sökanden vill åberopa för att styrka att arbetet kan av honom
ändamålsenligt utföras och att nödiga tillgångar därtill stå till hans förfogande;
4)
där jämlikt 3 § särskilt medgivande kräves antingen för koncessionen
över huvud taget eller beträffande någon del av det med ansökningen
12
Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960
avsedda området, handling utvisande att sådant medgivande lämnats eller,
då fråga är om tillstånd av Konungen, ansökan om dylikt tillstånd;
5) förskott å beräknad kostnad för kungörelse av ansökningen.
4 mom. I fall som avses i 27 § andra stycket må de i 2 och 3 mom. föreskrivna
uppgifterna inskränkas i den mån det betingas av det i förstnämnda
lagrum avsedda förenklade förfarandet.
5 mom. I fråga om erforderlig komplettering av ansökningen skall vad i
6 § är stadgat äga motsvarande tillämpning.
27 §.
Då ansökan om koncession inkommit, skall bergmästaren utan dröjsmål
införa kungörelse därom i allmänna tidningarna och tidning i orten. Han
skall ock genom meddelande med posten underrätta fastighetsägare, nyttjanderättshavare
och industriella företag, som beröras av ansökningen,
innehavare av inmutning, utmål, undersökningstillstånd eller koncession
ävensom den som gjort anmälan om fynd inom området. I kungörelsen och
meddelandena skall angivas, att den som anser sin rätt vara av frågan beroende
äger inom viss angiven tid, minst trettio dagar efter det att kungörelsen
var införd i allmänna tidningarna, hos bergmästaren skriftligen anföra
vad han aktar nödigt till bevarande av sin rätt.
Innehar sökanden förut beträffande området inmutningsrätt eller rätt till
utmål eller ock koncessionsrätt enligt lagen angående stenkolsfyndigheter
m. m., må ärendet behandlas utan iakttagande av vad i första stycket är
stadgat.
Efter utgången av den i första stycket angivna tiden och sedan bergmästaren
ombesörjt erforderliga kompletteringar, skall han till kommerskollegium
insända samtliga handlingar i ärendet jämte eget yttrande.
28 §.
Sedan ärendet inkommit till kommerskollegium, skall kollegium med eget
yttrande översända handlingarna till Konungen.
29 §.
Framgår av ansökningshandlingarna, att å området förekommer brytvärd
fyndighet av uranhaltigt mineral, prövar Konungen, huruvida ur det allmännas
synpunkt koncession bör meddelas sökanden.
Söka flera koncession å samma område, bestämmer Konungen vilken av
sökandena som med hänsyn till det allmännas intresse bör äga företräde
till erhållande av koncession.
30 §.
Koncession må icke omfatta område överstigande etthundra hektar. Gränserna
på djupet skola räknas lodräta, såvitt det kan ske utan förnärmande
av annans rätt.
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960
31 §.
Konungen äger för koncessionen uppställa särskilda villkor. I sådant hänseende
må meddelas föreskrifter som finnas påkallade för att förebygga att
annat industriellt företag hindras i sin utveckling. Därest koncession beviljas
å område vartill gruvrätt tillkommer annan, må bestämmelser meddelas för
att, med iakttagande av vad i 46 § är stadgat, reglera förhållandet mellan
sökanden och innehavare av sådan rätt. När särskilda skäl föranleda det,
må föreskrivas vilka åtgärder som skola vidtagas för att återställa marken
i lämpligt skick, sedan fyndigheten eller del därav tillgodogjorts. Även andra
villkor, som erfordras för att skydda allmänna intressen eller enskild
rätt, må uppställas.
Konungen äger tillika, när särskilda skäl äro därtill, vid meddelande av
koncession bestämma, i vilken omfattning fyndigheten skall utnyttjas.
Konungen kan sedermera meddela ändrade bestämmelser i detta hänseende.
32 §.
I koncessionen skall upptagas:
1) gränserna för det område koncessionen omfattar;
2) erinran om hinder enligt 3 §;
3) de villkor som gälla för koncessionen;
4) benämning på koncessionen.
33 §.
Koncession må av Konungen återkallas, om uppställt villkor icke uppfyllts
eller om eljest synnerliga skäl äro därtill. Har återkallelse skett, skall
beträffande rätten till marken och annan egendom inom koncessionsområdet
gälla vad i 35 § är stadgat.
Koncession må ej överlåtas utan medgivande av Konungen.
34 §.
Vill koncessionsinnehavaren frånträda koncessionen, skall han till bergmästaren
ingiva till kommerskollegium ställd anmälan därom, och upphör
koncessionen från den dag sådan anmälan skett. Bergmästaren skall
ofördröjligen översända anmälan till kollegium samt på koncessionsinnehavarens
bekostnad låta införa kungörelse om anmälan i allmänna tidningarna
och tidning i orten. Bergmästaren skall därjämte genom meddelande
med posten underrätta berörda markägare om att koncessionen upphört.
Önskar koncessionsinnehavaren avstå endast från viss del av det område
koncessionen omfattar, skall han göra ansökan därom hos Konungen.
Ärendet skall behandlas i den ordning som är föreskriven för erhållande av
koncession.
35 §.
Då koncession upphör att gälla, skall koncessionsinnehavaren vara förlustig
all rätt dels till sådant ej uppfordrat uranhaltigt mineral, som vid ti
-
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960
den för upphörandet finnes inom koncessionsområdet, dels till byggnader
som verkställts för gruvans styrka och bestånd, dels till den mark som inom
eller utom koncessionsområdet blivit upplåten till gruvdriften, dels ock till
stängsel som det ålegat koncessionsinnehavaren att hålla.
Andra för gruvdriften gjorda anläggningar ävensom ur gruvan uppfordrat
uranhaltigt mineral må under högst två år efter koncessionens upphörande
avgiftsfritt kvarligga för koncessionsinnehavarens räkning; till det
som icke inom nämnda tid borttagits har koncessionsinnehavaren förlorat
all rätt.
Efter koncessionens upphörande är jordägaren berättigad att utan lösen
förfoga över den mark som varit upplåten för gruvdriften. Annan egendom,
som koncessionsinnehavaren enligt vad förut sagts går förlustig, tillfaller
likaledes jordägaren; dock skola byggnader och stängsel som i första stycket
sägs utan lösen övergå till den som i laga ordning förvärvar rätt till
fyndighetens bearbetande och skall beträffande brutet uranhaltigt mineral
gälla vad därom i 24 § andra stycket är stadgat.
Anvisande av mark
36 §.
1 mom. Det område i dagen inom koncessionsområdet, som innehavare
av koncessionen behöver för arbete eller för väg, skall vid förrättning på
stället anvisas antingen på en gång vid arbetets början eller efter hand som
senare yppas behov därav.
2 mom. Ansökan om förrättning som avses i 1 mom. skall ingivas till
bergmästaren. I ansökningen skall uppgivas:
1) sökandens namn, yrke, hemvist och postadress;
2) fastighet, församling och län, där det område är beläget som sökanden
önskar få sig anvisat;
3) de personers namn, hemvist och postadress vilka äro ägare av det under
2) angivna området eller med avseende därå hava nyttjanderätt, återköpsrätt,
rätt till elektrisk kraft eller till avkomst eller annan förmån eller
rätt till servitut; dock må, där mark är samfälld för flera fastigheter med
skilda ägare och för samfälligheten finnes känd styrelse eller annan som
är satt att förvalta densamma, uppgifterna i stället avse ledamöterna i styrelsen
eller förvaltaren.
Vid ansökningen skall sökanden foga karta och beskrivning som i 26 §
3 mom. 1) sägs.
Kostnaderna för förrättningen, kungörelsekostnaden däri inberäknad,
skola gäldas av sökanden; och skall han vara pliktig att, där bergmästaren
det fordrar, förskjuta dessa kostnader.
I övrigt skall beträffande förrättningen i tillämpliga delar gälla vad i 22
24 §§, 25 § andra stycket, 26—29, 32, 33 och 40 §§ gruvlagen är för motsvarande
fall stadgat om ulmålsförrättning.
15
Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960
37 §.
Utom koncessionsområdet äger koncessionsinnehavaren vid förrättning få
sig anvisad nödig mark dels för uppläggande av malm samt varp och andra
avfallsprodukter dels ock för sådan byggnad eller annan anläggning, väg,
transportbana, kraftledning, vattenledning eller avloppsledning, som är erforderlig
för gruvdriften eller därmed sammanhängande verksamhet. Hotas
visst område av ras eller sättningar, må det ock anvisas.
Därest för utförande av elektrisk kraftledning erfordras särskilt tillstånd
eller fråga är om anläggning av järnväg, som jämväl är avsedd för allmän
trafik, skall iakttagas vad därom är särskilt stadgat.
Vad som är stadgat angående förrättning som avses i 36 § skall gälla jämväl
beträffande förrättning enligt denna paragraf; karta må dock upprättas
i den skala som prövas lämplig för ändamålet.
38 §.
1 mom. Mark inom koncessionsområdet, som anvisas för arbete i dagen
eller för väg, skall med det undantag som i 2 mom. sägs lösas av koncessionsinnehavaren.
Upplåtes för ändamål som avses i 37 § mark utom koncessionsområdet
skall, såframt marken helt tages i anspråk för ändamålet
eller lider synnerligt men av upplåtelsen, erläggas lösen för marken och i
annat fall utgå ersättning för skada eller intrång som förorsakas.
Skall en del av en fastighet avstås och lider genom avståendet eller markens
begagnande för gruvdriften en återstående del av fastigheten synnerligt
men, skall jämväl denna del lösas, om ägaren det begär. Uppkommer
eljest skada eller intrång å återstoden av fastigheten, skall ersättning därför
givas.
Är nyttjanderätt till mark, för vilken lösen skall utgå eller som lider skada
eller intrång, av ägaren åt annan upplåten, eller är marken besvärad av
rätt till avkomst eller annan förmån eller till servitut eller till elektrisk
kraft eller av återköpsrätt, och går till följd av anvisandet av mark sådan
särskild rätt förlorad eller lider den intrång, skall ersättning jämväl utgå
därför.
Förorsakas annan skada eller förlust än nu nämnts, skall ock sådan skada
eller förlust ersättas.
2 mom. Är område som anvisas för arbete i dagen avsett endast för undersökningsarbete
eller för väg och vill innehavaren av koncessionen icke
förfoga däröver under längre tid än högst tre år, är han ej skyldig att lösa
området.
Angående årlig avgift och annan ersättning i fall som i detta moment avses
samt förfarandet vid bestämmande av sådan ersättning skall vad i 21
och 22 §§ är för där avsett fall stadgat äga motsvarande tillämpning.
39 §.
Lösen och annan ersättning som avses i 38 § 1 mom. skola bestämmas i
penningar att utgå på en gång, särskilt för varje sakägare. Lösen för mark,
16
Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960
ersättning för skada eller intrång å fastighet samt annan ersättning till
jordägaren skola ock bestämmas var för sig.
Lösen skall bestämmas till den avträdda markens fulla värde och hälften
därutöver. Annan ersättning beräknas till belopp motsvarande full gottgörelse
och hälften därutöver för förlusten, skadan eller intrånget. Medför sådan
särskild rättighet, varom förmäles i 38 § 1 mom tredje stycket, förminskning
av markens värde, skall till grund för den ägaren tillkommande
ersättningen läggas det värde marken med därå vilande besvär äger.
Vid uppskattning av återköpsrätts inverkan till förminskande av markens
värde skall hänsyn tagas jämväl till det i samband med återköpsrätten
avtalade villkoret angående fastighetens användning. Värdet av återköpsrätten
skall anses uppgå till belopp motsvarande den sålunda uppskattade
förminskningen av markens värde.
40 §.
Sämjas ej parterna om lösen eller annan ersättning som avses i 38 § 1
inom., skall den bestämmas av bergmästaren och gode männen vid förrättningen.
Yppas därvid skiljaktiga meningar, gäller vad de flesta säga. Har var
och en sin särskilda mening, gäller den mening till vilken jämkning kan ske.
41 §.
Angående utbetalning av ersättning som avses i 40 § skall vad i 42__
44 §§ gruvlagen är stadgat äga motsvarande tillämpning. Erfordras för tilllämpning
av reglerna i 43 § andra stycket nämnda lag, att särskild värdering
sker av marken dels med och dels utan visst besvär som vilar därå,
skall sådan värdering verkställas i samband med ersättningens fastställande.
42 §.
Uppstår efter förrättning skada eller intrång, som ej förutsetts vid förrättningen,
ma särskild talan om ersättning därför föras vid domstol.
Avgäld
43 §.
Jordägaren är berättigad att av koncessionsinnehavaren erhålla en avgäld,
motsvarande en procent av värdet av sådant uranhaltigt mineral, som brutits
och uppfordrats inom koncessionsområdet. Avgälden skall dock ej för
något år beräknas högre än till 10 000 kronor och skall upphöra att utgå, sedan
regelbunden brytning av sådant mineral pågått inom koncessionsområdet
under sammanlagt tjugu år. Finnas inom koncessionsområdet flera
jordägare, skola de njuta lott i avgälden efter som de äga del i jorden.
Avgälden skall för varje år erläggas inom mars månad nästföljande år
till jordagaren eller, där flera jordägare finnas, till den person som de utse.
Uppstår tvist om beloppet av avgälden, skall vad i 22 § är för där avsett
fall stadgat äga motsvarande tillämpning.
Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960
17
Förekommer uran tillsammans med mineral som äro inmutade enligt
gruvlagen eller för vilka koncession meddelats enligt lagen angående stenkölsfyndigheter
m. m., skall i fråga om avgäld till jordägaren uran i varje
särskilt fall likställas med de mineral, för vilka avgäld eller avgift till jordägaren
skäll utgå.
4 KAP.
Fyndanmälan och ersättning åt upptäckare
44 §.
Den som upptäckt fyndighet av uranhaltigt mineral må därom göra skriftlig
anmälan till bergmästaren. Anmälan skall ingivas i tre exemplar, av
vilka bergmästaren utan dröjsmål skall översända ett till kommerskollegium
och återlämna ett till sökanden, försett med bevis om ingivandet.
Anmälan bör innehålla noggranna uppgifter om tiden för fyndet, stället
där fyndet gjorts med angivande av fastighet, församling och län där fyndplatsen
är belägen samt utförliga uppgifter om fyndets beskaffenhet. Fyndplatsen
bör angivas på karta jämte detaljskiss.
45 §.
Den som upptäckt fyndighet av uranhaltigt mineral är berättigad att, om
annan erhåller koncession, av denne få skälig gottgörelse.
5 KAP.
Ordningsstadganden m. m.
46 §.
Beviljas inmutning enligt gruvlagen eller koncession enligt lagen angående
stenkolsfyndigheter m. m. å område, till vilket rätt enligt reglerna om
undersökningstillstånd eller koncession i denna lag föreligger, eller meddelas
undersökningstillstånd eller koncession beträffande uran å område som
är inmutat enligt gruvlagen eller föremål för koncession enligt lagen om
stenkolsfyndigheter m. in., må arbete för fyndighetens undersökning och
bearbetande, som verkställes på grund av först uppkommen rättighet, icke
hindras eller uppehållas av arbete på grund av rättighet som tillkommit senare.
Uppstår tvist om sättet för drivande av de särskilda slagen av arbete,
skall bergmästaren, med iakttagande av vad därom blivit i undersökningstillstånd
jämlikt 12 § eller i koncession jämlikt 31 § föreskrivet, bestämma,
hur arbetena skola ordnas, så att innehavaren av äldre rättighet kan ändamålsenligt
driva sitt arbete med minsta förfång för den senare rättsinnehavaren.
- Bihang till riksdagens protokoll 1900. I samt. Nr 160
18
Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960
47 §.
Kommerskollegium och bergsstatstjänstemännen skola utöva sådan tillsyn
över gruvarbetet, att icke därigenom fara uppstår för annans egendom.
Om arbetstagares skyddande mot ohälsa och olycksfall i arbetet samt
tillsyn däröver gäller vad som är stadgat i arbetarskyddslagen.
48 §.
De i 47 § nämnda tillsynsmyndigheterna skola jämväl tillse, att gruvarbetet
icke bedrives på sådant sätt, att gruvans framtida bestånd äventyras
eller tillgodogörandet av kvarlämnad känd tillgång på malm omöjliggöres
eller i väsentlig mån försvåras eller eljest uppenbar misshushållning med
malm äger rum.
Utfraktsvägar och orter, som leda till gruvans obrutna delar, skola underhållas
på ett betryggande sätt samt städse hållas tillgängliga. Vill någon
igenlägga utfraktsväg eller ort som nu sagts, skall han därtill söka bergmästarens
tillstånd, vare sig gruvrätten äger bestånd eller icke.
Är gruva ej under arbete och kan annan i arbete varande gruva därigenom
bliva besvärad av ökat vattentillopp, skall bergmästaren vare sig rätten
till förstnämnda gruva äger bestånd eller icke, tillse att till förekommande
härav lämpliga åtgärder vidtagas.
49 §.
Vid påbörjande av gruvarbete så ock vid nedläggande av arbetet eller vid
dess avbrytande för längre tid än två månader samt vid dess återupptagande
skall anmälan därom utan dröjsmål göras hos bergmästaren.
50 §.
Finner bergmästaren nödigt att i gruva vidtagas åtgärder till förekommande
av fara för gruvans bestånd eller annans egendom eller till tryggande
av tillträde till gruvans obrutna delar eller till förhindrande av sådan
misshushållning med malm varom förmäles i 48 §, äger bergmästaren förelägga
koncessionsinnehavaren att inom viss tid utföra sådana åtgärder vid
äventyr, om det försummas, förutom ansvar enligt vad i 58 § sägs, att efter
omständigheterna åtgärderna på hans bekostnad utföras genom bergmästarens
försorg eller gruvarbetet inställes, till dess åtgärderna utförts. Bergmästaren
äger ock i syfte som nu sagts meddela andra föreskrifter i fråga
om gruvarbetets bedrivande.
Bedrives gruvarbete på sådant sätt, att uppenbar fara för gruvans bestånd
eller annans egendom därigenom uppstår, äger bergmästaren förbjuda
gruvarbetets fortsatta bedrivande. Sådant förbud skall omedelbart gå i verkställighet
samt gälla intill dess på förd klagan högre myndighet annorlunda
förordnar. Då bergmästaren förordnat om gruvarbetets inställande, må han,
där så är nödigt, för verkställighet därav anlita polismyndighetens biträde.
19
Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960
51 §.
över gruva som är under arbete skall i minst tre exemplar upprättas fullständig
och noggrann gruvkarta. Alla nya gruvarbeten böra inmätas och inläggas
å kartan sist inom påföljande årets utgång. Av kartan skall ett exemplar
finnas vid gruvan samt ett exemplar insändas till bergmästaren och
ett till kommerskollegium.
Upprättande av gruvkarta så ock komplettering av sådan karta skall verkställas
av bergsstatstjänsteman eller annan, som av kommerskollegium förklarats
behörig att verkställa gruvmätningar. Kostnaderna för upprättandet
av kartan samt kompletteringen av det vid gruvan förvarade exemplaret
skola gäldas av koncessionsinnehavaren. Denne är även skyldig att tillhandahålla
erforderligt material för komplettering av de exemplar av kartan
vilka förvaras av bergmästaren och kommerskollegium.
Närmare föreskrifter om kartans upprättande och komplettering meddelas
av kommerskollegium.
52 §.
Försummar koncessionsinnehavaren vad i fråga om kartas upprättande
och komplettering är föreskrivet, äger bergmästaren förelägga honom, vid
vite ej överstigande femhundra kronor, att inom viss tid antingen inkomma
med karta eller ock lämna erforderligt förskott för arbetets utförande genom
bergmästarens försorg.
53 §.
Gruva må icke utan bergmästarens tillstånd nedläggas, förrän alla gruvarbeten
blivit inmätta och inlagda å karta.
54 §.
Före den 1 mars varje år skall koncessionsinnehavaren till bergmästaren
insända uppgift å den under föregående år utvunna malmen jämte de övriga
statistiska redogörelser som kommerskollegium föreskriver.
Försummar koncessionsinnehavaren vad i första stycket föreskrives, ägei
bergmästaren förelägga ytterligare tid för uppgiftsskyldighetens fullgörande,
varje gång vid vite ej överstigande tvåhundra kronor.
55 §.
Den som utför undersökningsarbete eller bearbetar fyndighet skall till
kommerskollegium lämna de uppgifter rörande omfattningen av arbetet som
kollegium begär.
Sveriges geologiska undersökning eller annan myndighet som Konungen
bestämmer skall på begäran beredas tillfälle att genom geologisk sakkunnig
följa arbetet och taga del av de vetenskapliga resultaten av detsamma.
Vägrar den som utför undersökningsarbete eller bearbetar fyndighet att
ställa sig till efterrättelse vad som enligt första och andra styckena åligger
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960
honom, äger länsstyrelsen på anmälan av vederbörande myndighet vid vite
ålägga honom att fullgöra sin skyldighet.
56 §.
Bergmästaren skall över undersökningstillstånd och koncessioner, varom
i denna lag är fråga, föra register (uranregister). I registret skola göras anteckningar
om alla sådana av bergmästaren, domstol eller annan myndighet
meddelade beslut eller vidtagna åtgärder, som röra undersökningsområdet
eller koncessionsområdet ävensom beträffande fyndanmälan och andra
omständigheter som äro av betydelse för bedömande av rätten till området.
Har domstol eller annan myndighet meddelat beslut, varom anteckning
bör ske i uranregistret, skall underrättelse om beslutet så snart kan ske sändas
till bergmästaren.
Närmare föreskrifter om uranregistrets inrättande och förande meddelas
av kommerskollegium.
57 §.
Vad som är stadgat i 58—64 §§ gruvlagen om samäganderätt i gruva
samt i 65 §, 66 § första, andra, tredje och fjärde styckena ävensom 67 §
samma lag om övergång av rätt till gruva skall i tillämpliga delar gälla beträffande
fyndigheter av uranhaltigt mineral.
6 KAP.
Påföljder m. m.
58 §.
1 mom. Den som utan undersökningstillstånd, där sådant erfordras, för
utrönande av möjligheterna att utvinna uran eller uranförening undersöker
fyndighet av uranhaltigt mineral eller som, utan koncession, för utvinnande
av uran eller uranförening bearbetar sådan fyndighet straffes med dagsböter.
1 fall som avses i första stycket må uran eller uranförening som utvunnits
förklaras helt eller delvis förverkat till kronan.
2 mom. Med dagsböter straffes ock
1. den som bryter mot villkor som enligt 12 § första stycket eller 31 §
första stycket föreskrivits för undersökningstillstånd eller koncession;
2. den som åsidosätter av bergmästare enligt 20 eller 50 § meddelad föreskrift;
3.
den som påbörjar undersökningsarbete, innan han fullgjort vad som
åligger honom enligt 16 §;
4. den som i strid mot 48 § andra stycket utan bergmästares tillstånd
igenlägger utfraktsväg eller ort som leder till fyndighetens obrutna delar,
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 dr 1960 21
eller som nedlägger arbetet å fyndighet, innan han fullgjort vad som åligger
honom enligt 53 §; samt
5. den som försummar att fullgöra i 49 § stadgad anmälningsskyldighet
eller som underlåter att fullgöra till följd av hänvisningen i 57 § föreliggande
skyldighet att göra anmälan om övergång av rätt till fyndighet av
uranhaltigt mineral.
59 §.
Med böter tjugufem kronor straffes den som försummar att avlämna statistiska
uppgifter i enlighet med vad i 54 §'' stadgas.
60 §,
Har undersökningsarbete påbörjats, innan den undersökande fullgjort
vad som åligger honom enligt 16 § andra stycket, eller har den undersökande
inom undersökningsområdet uppfört annan byggnad än han enligt 17 § andra
stycket ägt uppföra, ankommer på överexekutor att på ansökan av jordens
ägare eller innehavare förordna, i förra fallet om inställande av arbetet intill
dess nämnda åliggande blivit fullgjort och i senare fallet om byggnadens
borttagande på undersökarens bekostnad. Avser undersökningen kronojord,
må ansökan som nyss sagts göras av allmän åklagare; och skall i sådant
fall kostnaden för förrättningen, där utmätningsmannen det äskar, förskjutas
av allmänna medel. I övrigt gälla enahanda bestämmelser, som i 191 §
utsökningslagen äro för där avsett fall stadgade.
61 §.
Vidtager koncessionsinnehavare olovligen å annans mark förfoganden
över område i dagen, som icke blivit anvisat vid förrättning som avses i 36
och 37 §§, skall bergmästaren förordna om inställande av arbetet, intill dess
vad i fråga om markanvisning är föreskrivet blivit fullgjort; och åligger det
utmätningsmannen i orten, då han därför anlitas, att lämna nödig handräckning
för arbetets inställande.
62 §.
överträdelse som avses i 58 § 2 mom. första punkten må av allmän åklagare
åtalas allenast efter anmälan av vederbörande bergsstatstjänsteman
eller angivelse av målsägande.
överträdelse som avses i 58 § 2 mom. andra punkten, i vad gäller enligl
20 § meddelad föreskrift, eller i tredje punkten må ej, där densamma endast
förnärmar enskild persons rätt, åtalas av annan än målsägande.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960
7 KAP.
Fullföljd av talan mot bergmästares beslut
63 §.
År någon missnöjd med bergmästares åtgärd eller beslut under förrättning
som avses i 36 och 37 §§ i vad gäller annan fråga än som rör anvisat
områdes storlek, form eller sträckning eller anvisande av mark utanför koncessionsområdet,
äger han till domstol instämma sin talan därom, vid äventyr
av dess förlust, sist inom ett år från förrättningens avslutande.
Klagan över bergmästares i annat fall enligt denna lag meddelade beslut
föres hos kommerskollegium genom besvär, vilka skola ingivas till kommerskollegium.
8 KAP.
Särskilda bestämmelser
64 §.
Å kronan tillhörig mark som innehaves under stadgad åborätt skall åbon
njuta de rättigheter, vilka enligt denna lag tillkomma jordägaren.
65 §.
Vad i denna lag föreskrives om uran eller uranförening eller fyndighet
av uranhaltigt mineral skall gälla även torium eller toriumförening eller fyndighet
av toriumhaltigt mineral.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961.
Genom nya lagen upphäves 9 kap. lagen den 28 maj 1886 angående stenkolsfyndigheter
m. m.
Har koncession jämlikt stadgandena i nämnda kapitel beviljats före nya
lagens ikraftträdande, skola äldre bestämmelser fortfarande gälla utom i
följande hänseenden:
1) Koncession, som beviljats enbart för uranfyndighet eller enbart för toriumfyndighet,
skall anses avse båda dessa slag av fyndigheter.
2) Vad i 47—57 §§ jämte därtill anslutande straffbestämmelser i 58 och
59 §§ är stadgat skall gälla i stället för motsvarande bestämmelser enligt
äldre rätt.
Har koncession sökts men ej beviljats före nya lagens ikraftträdande, bestämmer
Konungen, huruvida sökanden skall beviljas koncession på grund
av bestämmelserna i äldre rätt eller undersökningstillstånd eller koncession
enligt nya lagen. Innan beslut meddelas, skall sökandens yttrande inhämtas.
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960
23
Förslag
till
Lag
om ändring i gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314)
Härigenom förordnas, att 5 §, 6 § 3 mom., 11 § 1 mom., 52, 53, 55 och 80 §§
gruvlagen den 3 juni 1938 samt punkt 7 i övergångsbestämmelserna till samma
lag1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
5§.
Inmutningspunkten må icke vara
belägen å, ej heller inmutat område
omfatta:
1) område å — — — för utvidgningen
;
■ 9) område, varå koncession förut
meddelats för eftersökande och bearhetande
av stenkol, såvida begärd inmutning
avser mineral som ingår i
stenkolen och ej kan utvinnas utan
stenkolens förbränning, eller av alunskiffer,
såvida begärd inmutning avser
mineral som förekommer i sådant
samband med skiffern att det ej
kan tillgodogöras för sig eller utan
skada för skifferfyndigheten; dock
att hinder mot inmutning ej föreligger,
om koncessionsinnehavaren lämnat
medgivande därtill.
Inmutningspunkten må icke vara
belägen å, ej heller inmutat område
omfatta:
1) område å---för utvidg
ningen
;
9) område, varå koncession förut
meddelats för eftersökande och bearbetande
av stenkol, såvida begärd
inmutning avser mineral som ingår i
stenkolen och ej kan utvinnas utan
stenkolens förbränning, eller av alunskiffer,
såvida begärd inmutning avser
mineral som förekommer i sådant
samband med skiffern att det
ej kan tillgodogöras för sig eller utan
skada för skifferfyndigheten, ävensom
område, varå undersökningstillstånd
eller koncession enligt uranlagen
sökts eller meddelats, såvida begärd
inmutning avser mineral som
förekommer i sådant samband med
ämne avsett i nämnda lag, afl det ej
kan tillgodogöras för sig; dock att
hinder mot inmutning ej föreligger
om, såvitt angår koncession å stenkol
eller alunskiffer, koncessionsinnehavaren
lämnat medgivande därtill eller,
då fråga är om undersökningstillstånd
eller koncession enligt uran
-
'' Senaste lydelse, se beträffande 5 § och 6 § 3 mom. ävensom 53 och 55 §§ SFS 1952: 148
samt beträffande 52 § och punkt 7 i övergångsbestämmelserna SFS 1953: 211.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
6
3 mom. Vid ansökningen foge sökanden
:
1) karta eller — — medgivande
lämnats;
3) där sökanden är svenskt bolag
eller svensk ekonomisk förening eller
där jämlikt 5 § 1), 2) eller 7)
Konungens tillstånd erfordras för inmutning,
handlingar utvisande sökandens
rätt att verkställa inmutningen
eller, om sökanden icke innehar
sådan rätt, till Konungen ställd
ansökning om tillstånd att verkställa
inmutningen;
4) en ansökningsavgift — — -—
10 § stadgas.
11
1 mom. Är sökanden missnöjd med
bergmästarens beslut över ansökningen
om inmutningsrätt, må talan
mot beslutet föras hos kommerskollegium
genom besvär, vilka vid äventyr
av talans förlust skola vara dit
inkomna sist å trettionde dagen efter
det sökanden fått del av beslutet.
52
Gruvinnehavaren må —- --in
mu
tningsbara mineralen.
Av de---efter tillsägelse.
Uppstår tvist — — — slutligen bestämt.
Vad i denna paragraf stadgas om
rätt för gruvinnehavaren att tillgo
-
lagen, sökanden eller innehavaren av
undersökningstillstånd eller koncession
lämnat medgivande till inmutningen
eller Konungen medgivit undantag
från vad nu stadgats.
§•
3 mom. Vid ansökningen foge sökanden:
1)
karta eller —--; — medgivan
de
lämnats;
3) där sökanden är svenskt bolag
eller svensk ekonomisk förening eller
där jämlikt 5 § 1), 2), 7) eller 9)
Konungens tillstånd erfordras för inmutning,
handlingar utvisande sökandens
rätt att verkställa inmutningen
eller, om sökanden icke innehar
sådan rätt, till Konungen ställd
ansökning om tillstånd att verkställa
inmutningen;
4) en ansökningsavgift —---—
10 § stadgas.
§•
1 mom. Är sökanden missnöjd med
bergmästarens beslut över ansökningen
om inmutningsrätt, må talan
mot beslutet föras hos kommerskollegium
genom besvär, vilka skola ingivas
till kommerskollegium.
§•
Gruvinnehavaren må — ---iu
mutningsbara
mineralen.
Av de---efter tillsägelse.
Uppstår tvist — — — slutligen bestämt.
Vad i denna paragraf stadgas om
rätt för gruvinnehavaren att tillgo
-
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 ar 1960
(Gällande lydelse)
dogöra sig icke inmutningsbara mineraliska
ämnen skall icke gälla
uran, torium eller beryllium eller
förening, vari någon av dessa metaller
ingår.
53
Jordägaren vare berättigad att av
gruvinnehavaren erhålla en avgäld,
motsvarande en procent av värdet av
alla de inmutningsbara mineral som
inom utmålet brutits och uppfordrats.
Avgäld varom nu är sagt beräknas
dock ej för något år högre än
till 5 600 kronor och skall upphöra
att utgå, sedan regelbunden brytning
av inmutningsbara mineral pågått
.inom utmålet under sammanlagt tjugu
år. Sker sammanläggning eller
uppdelning av utrnål vare sådan åtgärd
utan verkan i de hänseenden,
varom nu är fråga. Finnas inom utmålet
flera jordägare, njute de lott
i avgälden efter som de äga del i jorden.
Avgälden skall — — — motsvarande
tillämpning.
55
Det åligger gruvinnehavaren, vare
sig arbete bedrives eller icke, att
från och med året efter det varunder
utmålsförrättningen avslutats utgiva
en årlig försvarsavgift av tio kronor
för varje hektar eller överskjutande
del av hektar av utmålets areal. Av
avgiften tillfaller hälften kronan och
hälften den jordägare på vilkens
mark utmålet är beläget. Finnas
inom utmålet flera jordägare, njute
de lott i avgiften, efter som de äga
del i jorden. Är gruvinnehavaren till
-
(Föreslagen lydelse)
dogöra sig icke inmutningsbara mineraliska
ämnen skall icke gälla
ämnen som avses med uranlagen,
med mindre fråga är allenast om uttagande
av material ur fyndighet för
analys eller anrikningsförsök.
§•
Jordägaren vare berättigad att av
gruvinnehavaren erhålla en avgäld,
motsvarande en procent av värdet av
alla de inmutningsbara mineral som
inom utmålet brutits och uppfordrats.
Avgäld varom nu är sagt beräknas
dock ej för något år högre än
till 10 000 kronor och skall upphöra
att utgå, sedan regelbunden brytning
av inmutningsbara mineral pågått
inom utmålet under sammanlagt tjugu
år. Sker sammanläggning eller
uppdelning av utmål vare sådan åtgärd
utan verkan i de hänseenden,
varom nu är fråga. Finnas inom utmålet
flera jordägare, njute de lott i
avgälden efter som de äga del i jorden.
Avgälden skall -— -— — motsvarande
tillämpning.
§•
Det åligger gruvinnehavaren, vare
sig arbete bedrives eller icke, att
från och med året efter det varunder
utmålsförrättningen avslutats utgiva
en årlig försvarsavgift av tjugu
kronor för varje hektar eller överskjutande
del av hektar av utmålets
areal. Av avgiften tillfaller, med den
jämkning som kan föranledas av
stadgandet i andra stycket, hälften
kronan och hälften den jordägare på
vilkens mark utmålet är beläget.
Finnas inom utmålet flera jordägare,
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960
(Gällande lydelse)
lika ägare av mark inom utmålet,
skall den honom tillkommande andelen
i avgiften icke uttagas.
Avgiften skall---i avgiften.
80
Där ej förut i denna lag annorlunda
stadgats, må klagan över bergmästarens
enligt denna lag meddelade beslut
föras hos kommerskollegium genom
besvär, vilka vid äventyr av talans
förlust skola vara dit inkomna
sist å trettionde dagen från delfåendet
av det beslut som överklagas.
7. Vad enligt äldre författning gäller
med avseende å rätt för inmutaren
att tillgodogöra sig icke inmutningsbara
mineraliska ämnen skall icke
äga tillämpning å uran, torium eller
beryllium eller förening, vari någon
av dessa metaller ingår.
(Föreslagen lydelse)
njute de lott i avgiften, efter som de
äga del i jorden. Är gruvinnehavaren
tillika ägare av mark inom utmålet,
skall den honom tillkommande
andelen i avgiften icke uttagas.
Därest den jordägaren enligt första
stycket för viss jordlott tillkommande
andelen i gruvförsvarsavgift
icke utgör helt krontal, skola överskjutande
ören tillfalla kronan. Uppgår
andelen icke till fem kronor, skall
andelen i sin helhet tillfalla kronan.
Avgiften skall---i avgiften.
§•
Där ej förut i denna lag annorlunda
stadgats, må klagan över bergmästarens
enligt denna lag meddelade beslut
föras hos kommerskollegium genom
besvär, vilka skola ingivas till
kommerskol legium.
7. Vad enligt äldre författning gäller
med avseende å rätt för inmutaren
att tillgodogöra sig icke inmutningsbara
mineraliska ämnen skall icke
äga tillämpning å ämnen som avses
med uranlagen, med mindre fråga är
allenast om uttagande av material ur
fyndighet för analys eller anrikningsförsök.
Denna lag träder i kraft den 1 januari
1961, dock att 55 § i sin äldre
lydelse fortfarande skall tillämpas beträffande
försvarsavgifter för tidigare
år än 1962.
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960
27
Förslag
till
Lag
om ändring i lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående
stenkolsfyndigheter m. m.
Härigenom förordnas, att 2, 10, 48 och 58 §§ lagen den 28 maj 1886 angående
stenkolsfyndigheter m. m.1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.
'' (Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
2 §.
Ansökning om koncession göres
skriftligen och ingives till Konungens
Befallningshavande i länet. Sådan
ansökning skall innehålla uppgift å
sökandens namn, hemvist och
yrke;
det jordområde, varå koncession
sökes, med angivande av hemman eller
lägenhet samt socken, där området
är beläget;
huru stor ytvidd i dagen inom sagda
område, som sökanden anser sig
för arbetet behöva; samt den mark
för väg till området, som kan vara
erforderlig.
Ansökningen skall åtföljas av karta
över området i skala av 1:4 000,
upprättad av behörig lantmätare, enligt
de för kartor vid ägoskiften gällande
bestämmelser, samt upptagande
de å området befintliga byggnader
och platser av det slag, varom i 13 §
sägs.
Ansökning om koncession göres
skriftligen och ingives till Konungens
Befallningshavande i länet. Sådan
ansökning skall innehålla uppgift å
sökandens namn, yrke, hemvist och
postadress;
det jordområde, varå koncession
sökes, med angivande av fastighet,
församling och län, där området är
beläget; ",
huru stor ytvidd i dagen inom sagda
område, som sökanden anser sig
för arbetet behöva; samt den mark
för väg till området, som kan vara
erforderlig.
Ansökningen skall åtföljas av karta
över området, upprättad av lantmätare
eller annan sakkunnig person,
i skala om minst 1: 4 000, eller,
där kommerskollegium det medgivit,
i annan skala, dock om minst
1: 20 000; och skall av kartan jämte
beskrivning framgå fastigheternas registerbeteckningar,
områdets belägenhet,
därå befintliga fastighetsgränser,
inmutningar, utmål och koncessionsområdcn
ävensom byggnader,
platser och anordningar av de slag
som omförmälas i 13 §.
Senaste lydelse so beträffande 10 § SFS 1917: 185 och beträffande 58 § SFS 1942: 511.
28
Kuhgl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Sökanden skall---sökandens Sökanden skall---sökandens
förfogande.
10
Den, som — — — fyndigheter förekomma.
Övriga på — -— — eller boställsinnehavaren.
Är mineralfyndighet---17 §
sägs.
48
Klagan över bergmästares beslut
må föras hos bergsöverstyrelsen genom
besvär, som skola, vid talans förlust,
dit insändas i mål från Norrbottens,
Västerbottens, Jämtlands och
Västernorrlands län innan klockan
tolv å fyrtiofemte dagen och i mål
från övriga orter i riket innan klockan
tolv å trettionde dagen från delfåendet
av det beslut, som överklagas.
58
Den, som---till efterrättelse.
Koncessionsinnehavaren må — —
—- av koncessionsinnehavaren.
Är mineralfyndighet---där
sägs.
förfogande.
§•
Den, som---fyndigheter fö
rekomma.
Övriga på--— eller boställs
inneliavaren.
Är mineralfyndighet------IT §
sägs.
Vad i andra stycket är stadgat om
rätt för koncessionsinnehavaren att
tillgodogöra sig övriga mineraliska
ämnen skall icke gälla ämnen som
avses med uranlagen, med mindre
fråga är allenast om uttagande av
material ur fyndighet för analys eller
anrikningsförsök.
§•
Klagan över bergmästares beslut
må föras hos kommerskollegium genom
besvär, vilka skola ingivas till
kommerskollegium.
§•
Den, som —--— till efterrättelse.
Koncessionsinnehavaren må — —
— av koncessionsinnehavaren.
Är mineralfyndighet — —- — där
sägs.
Vad i andra stycket är stadgat om
rätt för koncessionsinnehavaren att
tillgodogöra sig där avsedda mineraliska
ämnen skall icke gälla ämnen
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
som avses med uranlagen, med mindre
fråga är allenast om uttagande av
material ur fyndighet för analys eller
anrikningsförsök.
Denna lag träder i kraft den 1 januari
1961.
30
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 1 juni 1956 (nr 306) om rätt
att utvinna atomenergi m. m. (atomenergilag)
Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 1 juni 1956 om rätt att utvinna
atomenergi m. m. (atomenergilag) skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.
(Gällande lydelse)
1
Ej må---ämne ingår.
Vad nu —--i atomreaktor.
Om rättighet att för utvinnande av
uran eller torium eller förening vari
något av dessa ämnen ingår eftersöka
och bearbeta samt tillgodogöra
sig mineralfyndighet gäller vad därom
är särskilt stadgat.
(Föreslagen lydelse)
§•
Ej må---ämne ingår.
Vad nu---i atomreaktor.
Om rättighet att för utvinnande av
uran eller torium eller förening vari
något av dessa ämnen ingår undersöka
och bearbeta samt tillgodogöra
sig mineralfyndighet gäller vad därom
är särskilt stadgat.
Denna lag tråder i kraft den 1 januari
1961.
Kungl. Maj:ts proposition nr t60 år 1960
31
Utdrag au protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 26 februari 1960.
Närvarande:
Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Nilsson, Sträng, Andersson,
Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson,
af Geijerstam, Nordlander.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Kling, fråga om lagstiftning angående
fyndigheter av uranhaltigt mineral m. m. samt anför därvid följande.
Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallades den 12 december
1957 justitierådet Hugo Digman för att såsom utredningsman verkställa en
översyn av lagstiftningen om fyndigheter av uranhaltigt mineral m. m.
Kommerserådet Ingemar Sahlin samt överingenjörerna Sven Dalhammar,
Magnus Smedberg och Erik Svenke förordnades sedermera att såsom experter
biträda utredningsmannen. Till fullgörande av sitt uppdrag har utredningsmannen
avlämnat ett den 6 december 1958 dagtecknat betänkande
med förslag till lagstiftning angående undersökning och bearbetning av
fvndigheter av uranhaltigt mineral m. m. (SOU 1958:41). Vid betänkandet
fogat förslag till uranlag torde få fogas såsom bilaga till statsrådsprotokollet
(Bilaga B). „
Vidare har kommerskollegium dels i skrivelse den 23 december 1958
framlagt vissa förslag berörande avgifter enligt gruvlagen, dels i skrive se
den 13 februari 1959 hemställt om ändring i stenkolslagens bestämmelser
angående karta, som skall åtfölja ansökan om koncession enligt nämnda
lag.
över betänkandet med förslag till uranlag har efter remiss yttranden avgivits
av hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Övre Norrland,
kommerskollegium, som bifogat yttranden från samtliga fyra bergmastarambeten
ävensom från Skånes handelskammare, handelskammaren för Örebro
och Västmanlands län samt handelskammaren i Gävle, Sveriges geologiska
undersökning, domänstyrelsen, lantbruksstyrelscn, som bifogat yttranden
från lantbruksnämnderna i Skaraborgs län, Örebro lan och Norrbottens
län, lantmäteristyrelsen, som bifogat yttranden från överlantmataren
i Skaraborgs län och från överlantmätaren i Örebro lan, atomkommittén,
länsstyrelsen i Malmöhus län, som bifogat yttranden från överlantmätaren
32
Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960
i länet och från Sydsvenska kraftaktiebolaget, länsstyrelsen i Skaraborgs
län, länsstyrelsen i Värmlands län, länsstyrelsen i Örebro län, länsstyrelsen
i Västmanlands län, länsstyrelsen i Kopparbergs län, länsstyrelsen i Västernorrlands
län, som bifogat ett av Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare
avgivet yttrande, länsstyrelsen i Västerbottens län, länsstyrelsen
i Norrbottens län, som bifogat yttrande från överlantmätaren i länet,
samt delegationen för atomenergifrågor.
Yttranden över betänkandet har vidare efter remiss avgivits av Aktiebolaget
Atomenergi, Svenska gruvföreningen, Sveriges industriförbund, som
åberopat det av Svenska gruvföreningen avgivna yttrandet som sitt eget,
Svenska teknologföreningen, Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet
Landsbygdens folk, vilka båda förbund avgivit gemensamt yttrande,
Svenska skifferoljeaktiebolaget och Sveriges advokatsamfund.
Jämväl de förut nämnda båda skrivelserna från kommerskollegium har
remissbehandlats. Yttranden över skrivelsen den 23 december 1958 har såiunda
avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket, domänstyrelsen, länsstyrelsen
i Örebro län, som bifogat ett av handelskammaren för Örebro
och Västmanlands län avgivet utlåtande, länsstyrelsen i Kopparbergs län,
länsstyrelsen i Västerbottens län och länsstyrelsen i Norrbottens län, som
bifogat yttrande från Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag, samt av de fyra
bergmästareämbetena, Svenska gruvföreningen, Sveriges lantbruksförbund
och Riksförbundet Landsbygdens folk. Sistnämnda båda förbund har
avgivit gemensamt yttrande.
Över skrivelsen den 13 februari 1959 har yttranden avgivits av lantmäteristyrelsen,
rikets allmänna kartverk, Sveriges geologiska undersökning, länsstyrelsen
i Malmöhus län, som bifogat yttranden från överlantmätaren i
länet och från bergmästarämbetet i västra distriktet, länsstyrelsen i Örebro
län, som åberopat ett bifogat, av överlantmätaren i länet avgivet yttrande,
länsstyrelsen i Västmanlands län, som bifogat yttrande från bergmästarämbetet
i östra distriktet, länsstyrelsen i Norrbottens län, som bifogat
yttranden från överlantmätaren i länet och från bergmästareämbetet
i norra distriktet, samt Svenska gruvföreningen.
Sedan dessa frågor varit föremål för övervägande inom justitiedepartementet,
anhåller jag nu att få anmäla dem till prövning. I.
I. Inledning
De grundämnen som tilldrar sig särskilt intresse vid utformandet av en
lagstiftning angående fyndigheter av betydelse för atomenergien är uran,
torium och beryllium.
Uran, som för närvarande har central betydelse för framställning av atomenergi,
är ett metalliskt grundämne, som i olika föreningar förekommer
relativt allmänt i jordskorpan. Som regel är fyndigheterna mycket lågvärdiga,
oftast endast några gram per ton. De enda urantillgångar i vårt land,
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960
33
som man för närvarande säkert vet kan utnyttjas, förekommer i alunskiffer,
de s. k. kambriska skiffrarna i Närke och Västergötland. Uranhalten
är även i dessa låg, 200—300 gram per ton i de gynnsammaste skikten. I de
mellansvenska skiffrarna finns sparsamt små linser, s. k. kolm, som innehåller
cirka 3 000 gram uran per ton. I de oljeförande skikten av skiffrarna,
där utvinning av olja sker efter koncession enligt stenkolslagen, förekommer
uranhalter av 100—150 gram per ton. Uranmängden i Billingen,
Falbygden och Närke torde uppgå till åtminstone en miljon ton, men uranhalten
är som nämnts låg. Uranletning försiggår emellertid i stor utsträckning
utanför alunskiffrarna och många företag är intresserade av denna
prospektering. Uran förekommer understundom i mineral, som är inmutningsbara
enligt gruvlagen, men man har ännu icke gjort brytvärda sådana
fynd. Granit innehåller i vissa fall cirka 25 gram uran per ton. Man har
alltså att räkna med att uran förekommer dels i inmutningsbara mineral,
dels i mineral reglerade enligt stenkolslagens bestämmelser och dels i mineral,
som ligger under jordägarens fria förfogande.
Torium är ett grundämne, som till sin natur liknar uran. Forskningen
är inriktad på att få fram en metod, varigenom torium kan omvandlas på
sådant sätt att atombränsle erhålles därav. Nämnvärda fynd av torium
har ännu ej gjorts i Sverige. Detta ämne kan liksom uran förekomma i mineral
av olika slag. Torium användes nu som legeringsmetall i volframtråd
för glödlampor. Även vid tillverkningen av kvartslampor och ultravioletta
lampor har torium funnit viss användning. Detsamma gäller tillverkningen
av vissa högeldfasta rör och deglar.
Reryllium är ett grundämne med sådana egenskaper, att det kan ersätta
tungt vatten som moderator vid atomdrift i reaktor. Därjämte kan det
ingå som konstruktionsmaterial i reaktorer. Det förekommer vanligast tillsammans
med aluminium och kisel i ett aluminiumsilikat kallat beryll,
innehållande omkring 5,3 procent beryllium. Beryll finns i viss utsträckning
i kvarts- och fältspatsfyndigheter, vilka ligger under jordägarens fria
förfogande. Beryll förekommer emellertid också i malmförekomster av sådant
slag som avses i gruvlagen. Tidigare har beryllium haft sin största
användning för vissa legeringar, bl. a. vissa slag av rostfritt stål. Den rena
metallen beryllium användes som fönster i röntgenrör. Importerade berylliumsalter
användes för lysämnesrör (elektroder för neonljus). I högeldfasta
rör och deglar ingår beryllium i form av oxid. II.
II. Gällande rätt
Stenkolslagens bestämmelser angående uranfgndiglietcr
Nu gällande bestämmelser angående undersökning och bearbetning av
fyndigheter av uranhaltigt, toriiunhaltigt och berylliumhaltigt mineral återfinnes
i 9 kap. lagen den 28 mars 1886 angående stenkolsfgndiglieter m. m.
Denna lag avsåg ursprungligen endast stenkolsfyndigheter (1—5 kap.) men
?} Bihaiu/ till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 160
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960
genom senare vid skilda tillfällen gjorda tillägg har lagen utvidgats till att
omfatta även saltfyndigheter (6 kap.), olje- och gasfyndigheter (7 kap.),
alunskifferfyndigheter för utvinnande av olja (8 kap.) samt fyndigheter
av uranhaltigt mineral (9 kap.).
9 kap. stenkolslagen, som numera omfattar 63—67 §§, tillkom genom
lag den 21 december 1945. Dessförinnan var rätten att tillgodogöra sig
uranhaltigt mineral förbehållen jordägaren. Uran tillhörde nämligen icke
de inmutningsbara mineralen, vilkas tillgodogörande regleras av gruvlagen,
och ej heller de fyndigheter, för vilkas bearbetande och tillgodogörande
fordrades särskilt tillstånd av Kungl. Maj :t (koncession) enligt stenkolslagen.
Genom 1945 års lagstiftning, som endast avsåg uran (sålunda icke
torium och beryllium), gjordes rätten att eftersöka och bearbeta fyndighet
av uranhaltigt mineral beroende av koncession. Som motivering härför
åberopades, att ämnet uran genom konstruktionen av atombomben och de
tekniska uppfinningar som ligger till grund för denna fått en försvarspolitisk
och utrikespolitisk betydelse, som icke torde kunna överskattas, och
att uran och vissa uranföreningar jämväl torde kunna utnyttjas för andra,
fredliga ändamål (prop. nr 372/1945 s. 6). Då såvitt var bekant uranhaltigt
mineral av sådan beskaffenhet att det kunde praktiskt tillgodogöras i vårt
land huvudsakligen förekom inom alunskifferfyndigheter, ansågs i stort
sett de bestämmelser som givits i stenkolslagen beträffande sådana fyndigheter
kunna erhålla motsvarande tillämpning beträffande fyndighet av uranhaltigt
mineral. Genom lagändring 1953 (prop. nr 207/1953) utvidgades
den i 9 kap. stenkolslagen givna regleringen till att avse jämväl fyndigheter
av torium- och berylliumhaltigt mineral.
I 9 kap. stenkolslagen reglerades ursprungligen icke endast rätten att
eftersöka och bearbeta fyndighet av uranhaltigt mineral utan även rätten
att bearbeta utvunnet uran ävensom rätten att föra detsamma ur riket. I
detta avseende avvek 9 kap. i systematiskt hänseende från bestämmelserna
i stenkolslagen beträffande andra av lagen omfattade fyndigheter. I samband
med tillkomsten av lagen den 1 juni 1956 om rätt att utvinna atomenergi
m. m. (atomenergilagen) överfördes från 9 kap. stenkolslagen till
nämnda lag de bestämmelser som avsåg rätt till bearbetning av uran samt
rätt till utförsel därav.
Som framgått av det förut anförda är de nu gällande bestämmelserna på
ifrågavarande område utformade på grundval av ett (koncession ssystem.
Koncessionssystemet innebär, i princip, att Kungl. Maj:ts tillstånd
erfordras för eftersökande och bearbetning av fyndigheter av uranhaltigt,
toriumhaltigt och berylliumhaltigt mineral (63 § första stycket
stenkolslagen). Koncession kan enligt samma lagrum begränsas till att avse
endast undersökning. Vid beviljandet av koncession har Kungl. Maj:t att
pröva, huruvida med hänsyn främst till det allmännas intresse koncession
skall beviljas viss sökande. I motsats till vad som är fallet vid inmutning
blir alltså sökanden beroende av den koncessionsbeviljande myndighetens
bedömning i det särskilda fallet.
35
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960
Koncessionstvånget är emellertid — efter lagändring år 1950 — ej undantagslöst.
I 63 § andra stycket stenkolslagen infördes år 1950 (prop. nr
201/1950) ett stadgande av innehåll, att föreskriften om koncession icke
skall utgöra hinder mot att endast för erhållande av prov ur fyndighet
för analys verkställa borrning eller sprängning eller upptaga provgropar eller
vidtaga andra liknande åtgärder. Detta stadgande innebär, att man för
där avsett undersökningsarbete ej behöver söka koncession men att man
kan erhålla koncession, om man ej kan träffa överenskommelse med markägaren.
Vill man utföra undersökningsarbete av större omfattning än i stadgandet
anges, måste man däremot alltjämt söka koncession och detta även
om överenskommelse med markägaren kan uppnås.
Förfarandet i fråga om koncession å uranfyndigheter följer i stort
sett samma regler som gäller för koncession i allmänhet enligt stenkolslagen.
Ansökning om koncession ingives till vederbörande länsstyrelse (2 g
stenkolslagen). I ansökningen, som skall åtföljas av karta, skall uppgift
lämnas bl. a. angående vilka fastigheter som beröres av ansökningen och
vilken ytvidd i dagen som erfordras för arbete. Ansökningen skall kungöras,
och den som anser sin rätt vara av frågan beroende äger avgiva yttrande
till länsstyrelsen (3 och 4 §§). Sedan jämväl vederbörande bergmästare avgivit
yttrande, insänder länsstyrelsen handlingarna jämte eget utlåtande till
Kungl. Maj :t, som prövar, huruvida med avseende å företagets gagn för orten
och det allmänna koncession må beviljas sökanden. Söker flera koncession
å samma område, bestämmer Kungl. Maj:t, oberoende av tiden då ansökningarna
inkommit, vilken av sökandena, vare sig de är jordägare, upptäckare
eller andra, som skall äga företräde till koncession (7 §).
Nu berörda bestämmelser beträffande ansokningsförfarandet behöver enligt
64 § andra stycket ej iakttagas i fråga om fyndighet av uranhaltigt och
därmed jämställt mineral, om ansökningen endast avser rätt till undersökning
av fyndigheten eller sökanden redan förut har koncession till området
eller detta anvisats honom som utmål enligt gruvlagen. I nu nämnda fall
har förfarandet i praxis fått följande gestaltning. Ansökningen inges i regel
direkt till handelsdepartementet. Därifrån remitteras den — efter viss teknisk
förhandsgranskning — till vederbörande länsstyrelse för yttrande samt
för hörande av bergmästaren i distriktet. Genom länsstyrelsens försorg anordnas
ett i jämförelse med vad som gäller för bearbetningskoncessioner
förenklat kungörelseförfarande, varvid markägare beredes tillfälle att inom
tre veckor yttra sig över ansökningen. Sedan ärendet återkommit till departementet,
överlämnas det till kommerskollegium för granskning och yttrande.
Därefter går ärendet till delegationen för atomenergifrågor och när
dess yttrande föreligger, är ärendet färdigt för avgörande. Ibland händer det
att ansökningen inges till vederbörande länsstyrelse. I sådant fall behandlas
ärendet i länsstyrelsen på samma sätt som vid remissförfarandet, varefter
det vidarebefordras till handelsdepartementet.
Konccssionsområdet må enligt 5 § omfatta högst 1 600 hektar. I koncessionen
skall angivas gränserna för koncessionsområdct, den ytvidd i dagen
36
Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960
inom området som må anvisas sökanden för arbete, den mark för väg till
området som sökanden äger begagna samt den årliga arbetsskyldighet han
minst skall fullgöra (8 §). Ytvidden för arbete i dagen skall därefter, med
iakttagande av vad i koncessionen föreskrivits om maximiareal för sådant
arbete, anvisas av bergmästaren vid särskild förrättning (12 § 1 inom.). Enligt
13 § är vissa områden fredade från anvisning genom s. k. hindersbestämmelser.
Det anvisade området skall vid förrättningen utstakas på marken
och förses med rösen eller andra skiljemärken samt inläggas å koncessionskarta.
Sålunda anvisat område ävensom mark som i koncessionen kan
ha anvisats för väg skall enligt 14 § 1 inom. i allmänhet lösas, därvid vad
i expropriationslagen stadgas skall äga motsvarande tillämpning; dock att
förhöjning av ersättningen skall ske med hälften av det belopp som skall
utgå jämlikt de i nämnda lag stadgade grunderna. — Innan koncessionsinnehavaren
får taga i besittning anvisat område eller mark till väg, då rätt
därtill är medgiven i koncessionen, åligger det honom att för lösen av området
eller marken ställa borgen hos länsstyrelsen (12 § 2 inom.). Är området
avsett endast för fyndighetens undersökning medelst borrning och vill
koncessionsinnehavaren icke förfoga däröver under längre tid än högst tre
år, är han emellertid enligt 14 § 2 mom. icke skyldig lösa området. Han
skall då i stället, så länge området användes, till innehavaren av jorden
förskottsvis för varje år utgiva ersättning, motsvarande dubbla beloppet av
jordens avkastning utan avdrag för brukningskostnaden. Därjämte skall
han, då området icke längre begagnas, utgiva ersättning för all skada som
marken genom arbetet kan ha tagit för framtiden. Motsvarande gäller för
vägmark (14 § 3 inom.). Koncessionsinnehavaren äger icke rätt att ovan
jord taga i besittning eller eljest förfoga över annan del av koncessionsområdet
än som anvisats honom vid bergmästareförrättning (15 §). Sker det
kan koncessionsinnehavare ådömas bötesstraff (20 § 1 inom.).
Beträffande marklösen gäller som nyss berörts för koncession i allmänhet
enligt stenkolslagen, att ersättning skall utgå med 50 procents förhöjning
(14 § 1 mom.). I fråga om koncession enligt 9 kap. stadgas emellertid
i 64 § fjärde stycket, att 50 procents förhöjning skall ske — förutom
i ett speciellt fall som sammanhänger med dispens enligt 64 § tredje stycket
från hindersbestämmelse — allenast då fråga är om mark, för vilken
avgäld till jordägare enligt 60 § stenkolslagen ej skall utgå, emedan marken
ej är avsedd för brytning, t. ex. mark som löses för uppförande av fabriksbyggnad.
Tillskyndas jordägare eller annan genom arbete som verkställes på grund
av koncession skada eller intrång som ej förutsetts vid inlösen, skall ersättning
därför givas av koncessionsinnehavaren (18 §).
Vid tvist om ersättning som skall utgå enligt stenkolslagen skall frågan,
om den ej gäller jordlösen, prövas av skiljemän. Vill den som fordrar ersättning
hellre genast anlita domstol, står detta honom fritt (19 §).
Den som erhållit koncession skall enligt 11 § som pant för skada och in
37
Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960
trång som genom arbetet kan tillskyndas jordägare eller annan, hos länsstyrelsen
nedsätta i penningar eller vissa slag av obligationer 2 000 kronor,
innan något arbete får börjas samt därutöver, innan annat arbete än undersökning
medelst borrning sker, ett belopp av 50 kronor för varje hektar av
koncessionsområdet. Är koncessionsinnehavaren ägare av området, må i
koncessionen meddelas honom befrielse till hela heloppet eller del därav.
Efter hand som nedsatt belopp tages i anspråk för ersättningar skall beloppet
åter fyllas. Verkställes arbete innan pant nedsatts, kan koncessionsinnehavaren
ådömas bötesstraff härför (20 § 1 inom.).
Huvudstadgandet i stenkolslagen om koncession sområdes användning
finns i 10 §. Detta stadgande, som primärt avser stenkolstyndigheter
och som väsentligen överensstämmer med motsvarande bestämmelser
i 51 och 52 §§ gruvlagen, skall enligt 64 § första stycket stenkolslagen
äga motsvarande tillämpning på fyndigheter av torium- eller berylliumhaltigt
mineral men däremot icke på uranhaltigt mineral. Stadgandet innebär,
i vad det har avseende å torium och beryllium, att den som erhållit koncession
äger uteslutande rätt att inom det område koncessionen omfattar eftersöka
samt bearbeta och tillgodogöra sig därstädes befintliga fyndigheter som
avses med koncessionen. Övriga på djupet inom koncessionsområdet anträflade
mineraliska ämnen må även brytas, i den mån detta är erforderligt för
arbetets ändamålsenliga bedrivande, och koncessionsinnehavaren äger därav
använda vad för gruvdriftens ändamål behöves. Vad sålunda icke användes
får koncessionsinnehavaren också behålla, såframt det icke av jordägaren
mot erläggande av gottgörelse för brytnings- och uppfordringskoslnader
avhämtas inom 60 dagar efter tillsägelse. Vad här sägs om »övriga
mineraliska ämnen» gäller emellertid enligt uttryckligt stadgande i 65 § icke
uran, torium eller beryllium eller förening vari något av dessa ämnen ingår.
Som nyss nämnts är 10 § stenkolslagen ej tillämplig på fyndighet av uranhaltigt
mineral. För urankoncessionernas del gäller i stället vad i 58 § stenkolslagen
är stadgat beträffande koncession för utvinnande av olja ur alunskifferfyndighet.
Med hänsyn till att uran förekommer i samband med dylika
fyndigheter har det nämligen ansetts lämpligt, att 58 § erhåller motsvarande
tillämpning på uranfyndigheter (se prop. nr 372/1945 s. 8). Specialreglerna
i 58 § innebär, i vad de har avseende å uranfyndighet, att innehavare
av urankoncession äger uteslutande rätt att inom koncessionsområdet
för utvinnande av uran eller uranförening eftersöka samt bearbeta och tillgodogöra
sig därstädes befintlig fyndighet av uranhaltigt mineral. Sedan
område för arbete i dagen anvisats för inlösen, får fyndigheten därinom ej
heller i annat syfte utnyttjas av annan. I 58 § upptages icke såsom i 10 g
någon allmän regel om att koncessionsinnehavaren äger rätt till »övriga mincraliska
ämnen» inom koncessionsområdet med eller utan hembud till
jordägaren. Koncessionsinnehavaren kan emellertid tillgodogöra sig —
förutom uranfyndigheter —- jämväl kalksten och andra mineraliska ämnen
38
Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960
som måste brytas för tillgodogörandet av det uranhaltiga mineralet eller
som eljest förekommer i sådant samband med detta att de ej kan tillgodogöras
för sig. I sådant fall behöver hembud till jordägaren ej ske.
Enligt 56 § andra stycket stenkolslagen gäller beträffande koncession för
utvinnande av olja ur alunskifferfyndighet, att Kungl. Maj:t i koncessionen
bestämmer, i vilken omfattning fyndigheten årligen må utnyttjas och vilka
åtgärder som skall vidtagas för att återställa marken i lämpligt skick efter
avslutad brytning. Vid koncession skall vidare fogas de föreskrifter, som
finnes påkallade till förebyggandet av att annat industriellt företag hindras
i sin utveckling eller eljest finnes erforderliga ur allmän eller enskild synpunkt.
Enligt 56 § tredje stycket äger Kungl. Maj:t tillika vid meddelande av
koncession bestämma, i vilken omfattning skifferfyndighet skall utnyttjas,
för att den rätt som grundas på koncessionen skall äga bestånd. Dessa särskilda
bestämmelser är enligt hänvisning i 64 § stenkolslagen tillämpliga
jämväl å fyndigheter av uran-, torium- eller berylliumhaltigt mineral. Beträffande
dessa fyndigheter äger sålunda de allmänna bestämmelserna i 3
kap. stenkolslagen om arbetsskyldighet och vilostånd ej tillämpning.
I 17 § regleras vissa frågor rörande kollision mellan olika slag
av gruvrättigheter. Denna paragraf är tillämplig jämväl å fyndigheter
av mineral som avses i 9 kap. stenkolslagen. Sker på område, varå
koncession meddelats, inmutning av mineralfyndighet enligt gruvlagen eller
meddelas koncession å område som förut är inmutat, må arbete för fyndighetens
eftersökande och bearbetande, som verkställes på grund av först
vunnen rättighet, icke hindras eller uppehållas av arbete på grund av inmutning
eller koncession som uppkommit senare. Uppstår i detta fall tvist
om sättet för drivande av de särskilda slagen av arbete, ankommer det på
bergmästaren att bestämma, hur arbetena skall ordnas så att minsta möjliga
förfång uppstår.
I 60 § stenkolslagen meddelas bestämmelser om avgift till jordägaren.
Bestämmelserna, som primärt gäller koncession för utvinnande
av olja ur alunskifferfyndighet, innebär, att jordägaren är berättigad att av
koncessionsinnehavaren erhålla en avgift med 15 kronor för ar av mark
inom vilken skiffer brutits i dagen eller under jorden eller olja utvunnits,
vare sig marken blivit löst eller ej. Bestämmelsen är tillämplig jämväl å
fyndighet som avses i 9 kap. stenkolslagen. Enligt särskilt stadgande i 64 §
femte stycket skall dock bestämmelserna i 60 § ej föranleda, att den som
erhållit koncession jämväl för utvinnande av olja ur alunskiffer skall erlägga
större avgift än i 60 § sägs för mark, inom vilken han företagit brytning,
förutom av skiffer för utvinnande av olja, även av uranhaltigt mineral.
Om frånträdande eller förverkande av koncession meddelas
närmare bestämmelser i 21 §. Då koncession förverkats eller eljest
39
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960
upphört att gälla, tillfaller enligt 32 § all mark som blivit löst jordägaren
utan ersättning, dock att koncessionsinnehavaren har rätt att under två år
därefter avgiftsfritt behålla kvar å området byggnader och andra tillhörigheter.
Schakt och gruvöppningar samt i gruvan befintliga, för dess styrka
och bestånd nödiga byggnader skall utan lösen tillfalla den som sedermera
i laga ordning förvärvar rätt till gruvans bearbetande.
Utredningsmannen har (s. 14 i betänkandet) från kommerskollegium inhämtat
statistiska uppgifter angående ansökningar enligt 9 kap. stenkolslagen,
avseende tiden intill den 10 oktober 1958. Enligt sedermera verkställd
komplettering fördelar sig de till och med den 9 december 1959 inkomna
ansökningarna enligt följande uppställning:
Ansökningar avseende |
Uran, to-rium och |
Uran |
Uran och torium |
Olja och uran |
Beryl- lium |
Obekant |
Summa |
Undersökning |
|||||||
Under handläggning .... |
59 |
1 |
60 |
||||
Beviljade .............. |
94 |
24 |
1 |
119 |
|||
Avslagna ............. |
12 |
2 |
14 |
||||
Återkallade ............ |
25 |
12 |
2 |
39 |
|||
Bearbetning |
|||||||
Under handläggning .... |
4 |
2 |
6 |
||||
Beviljade .............. |
1 |
1 |
|||||
Avslagna .............. |
1 |
1 |
2 |
||||
Återkallade ............ |
5 |
1 |
2 |
8 |
|||
Summa |
200 |
41 |
1 |
1 |
2 |
4 |
249 |
Koncessionssökandena utgöres huvudsakligen av gruv- och industriföretag
men även ett antal privatpersoner står som sökande. Ett stort antal
gruvföretag har sökt koncession för områden, till vilka de har gruvrätt.
Inmutningsförfarandet enligt gruvlagen
Med hänsyn till att utredningsmannens förslag till uranlag i väsentliga
delar anknyter till bestämmelserna i gruvlagen den 3 juni 1938, skall här redogöras
för inmutningsförfarandet sådant det är utformat i nämnda lag.
Gruvlagen bygger till skillnad från stenkolslagen på inmutningsystem
e t, som innebär, att envar äger genom inmutning erhålla rätt att å
egen eller annans mark undersöka och bearbeta fyndigheter av vissa i gruvlagens
1 § angivna mineral, varibland märkes våra vanligaste malmer. Den
som först söker inmutning — i regel upptäckaren — får utan förutgående
diskretionär prövning från myndighets sida en rätt till den fyndighet ansökningen
avser. Sker inmutning av annan än kronan, är kronan enligt 46 §
gruvlagen berättigad att till hälften med inmutaren deltaga i företaget fkronoandel).
Beträffande gruva som tillkommit före gruvlagens ikraftträdande
tillkommer motsvarande rätt i stället jordägaren (jordägareandel).
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960
Inmutning sökes hos vederbörande bergmästare (6 § gruvlagen). I ansökningen,
som skall åtföljas av karta, skall uppgift lämnas bl. a. angående
de fastigheter och ägare därav som beröres av ansökningen samt om
den s. k. inmutningspunktens belägenhet. Något kungörelseförfarande är
icke föreskrivet. Sist inom trettio dagar från det ärendet blivit komplett
skall bergmästaren företaga ärendet till slutligt avgörande (9 § 1 inom,).
Ansökningen skall avslås, om sökanden icke är behörig att inmuta mineralfyndighet
i riket och icke erhållit Kungl. Maj :ts tillstånd därtill, om fyndigheten
icke är av det slag som avses i gruvlagen eller om inmutningspunkten
är belägen å område som enligt hindersbestämmelserna i 5 § är fredat för
inmutning. Vid bifall till inmutningsansökan har bergmästaren att utfärda
mntsedel för sökanden (2 §). Mutsedeln skall översändas till inmutaren och
en avskrift till jordägaren. Mutsedeln skall dessutom kungöras i allmänna
tidningarna och tidning i orten. — Inmutningsrätten gäller enligt 3 § första
stycket i förhållande till andra inmutare från och med den dag då ansökningen
därom inkom till bergmästaren. Om å samma dag flera inkommit
med ansökningar, som helt eller delvis avser samma område, njuter de lika
rätt med avseende å det gemensamma området (3 § andra stycket). Dock
skall, om någon av sökandena kan visa, att han innan ansökningarna inkommit,
först upptäckte inmutningsbar mineralfyndighet inom det område
hans ansökning avser samt fyndstället icke är beläget å område som förut
varit inmutat eller belagt med utmål, inmutningsrätten till det gemensamma
området tillkomma honom ensam. För att få denna fråga prövad skall bergmästaren
förelägga envar av de sökande alt, om han vill göra gällande ensamrätt
till det gemensamma området, inom viss tid väcka talan därom vid
domstol (7 § andra stycket). Innan tvisten avgjorts av domstolen, får inmutningsärcndet
icke avgöras.
Inmutningsområde skall enligt 4 § vara cirkelformigt och ha en radie
av 200 meter, dock med den inskränkning i områdets yta som betingas av
hindersbestämmelserna i 5 §. När särskilda skäl därtill är, må även annan
inskränkning i områdets yta ske på begäran av inmutaren. Medelpunkten
i cirkeln (inmutningspunkten) skall vara till sitt läge på marken bestämd.
Gränserna skall vara lodräta, såvida intrång icke därigenom sker på äldre
utmål.
Å inmutat område får bedrivas undersökningsarbete beträffande
inmutningsbara mineral (2 § andra stycket). Detta arbete får enligt
13 § endast bestå i sådana åtgärder som erfordras för att ådagalägga, att
inom inmutningsområdet förekommer fyndighet av inmutningsbart mineral
samt för att vinna närmare kännedom om fyndighetens storlek, beskaffenhet
och brytvärdhet. På det inmutade området får inmutaren icke uppföra
andra byggnader än som oundgängligen erfordras för undersökningsarbetet.
Inmutaren äger begagna eller anlägga erforderlig väg till och inom
det inmutade området. För begagnandet av marken för undersökningsarbete
skall inmutaren enligt 17 § till jordägaren giva full ersättning i årlig
avgift. Inmutaren skall jämväl ersätta skada som marken kan ha tagit för
41
Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960
framtiden. Då eljest av undersökningsarbetet vållas förlust, skada eller intrång,
skall full ersättning därför givas. Om parterna ej kan sämjas om den
ersättning som skall utgå enligt 17 §, skall frågan avgöras av skiljemän.
Den ersättningsberättigade äger dock, om han det hellre vill, omedelbart
draga tvisten inför domstol (18 §). Minst fjorton dagar innan undersökningsarbete
påbörjas skall inmutaren underrätta markägaren och eventuell
nyttjanderättshavare därom (12 § första stycket). Annan inmutare än
kronan skall därjämte, om annat ej överenskommes, innan arbete påbörjas,
ställa av överexekutor godkänd pant eller borgen för all den ersättning han
enligt 17 § kan vara skyldig utgiva. Undersökningsarbete skall vara utfört
inom tre år från dagen för mutsedelns utfärdande. Tiden kan dock i vissa
fall på ansökan förlängas (19 §).
Enligt 14 § 1 mom. må inmutaren icke använda vid undersökningsarbetet
brutna inmutningsbara mineral på annat sätt eller i större omfattning än
som är nödvändigt för undersökning av deras beskaffenhet och lämplighet
för teknisk bearbetning. Icke inmutningsbara mineraliska ämnen må enligt
2 inom. av inmutaren brytas endast om det ei''fordras för undersökningsarbetets
ändamålsenliga bedrivande och av dem äger inmutaren använda vad
som behöves för undersökningsarbetet.
Visar inmutaren, att inom det inmutade området finnes inniutningsbart
mineral som lämpar sig för teknisk bearbetning och förekommer i sådan
myckenhet att fyndigheten sannolikt kan göras till föremål för gruvdrift,
äger han enligt 2 § tredje stycket gruvlagen efter ansökning vid särskild
förrättning (ntmålsförrättning) av bergmästaren få sig anvisat visst arbetsområde
(ut mål). Utmålets areal får icke överstiga 16 hektar (30 §). Utmålet,
som skall avpassas efter fyndighetens sannolika utsträckning och giu\-driftens behov samt i regel vara fyrsidigt med räta vinklar och begränsas
av räta linjer, skall enligt 32 § vid förrättningen utstakas samt förses med
rösen och skiljemärken ävensom inläggas å karta. För utmål gäller i huvudsak
samma hindersbestämmelser som för inmutning (31 §)• Sökanden
äger själv bestämma hur stort utrymme inom utmålet han vill taga i anspråk
för arbete ovan jord (33 §). Detta område skall särskilt utstakas och
inläggas å kartan. Utanför utmålet äger sökanden enligt 34 § vid förrättningen
få sig anvisad nödig mark för upplagsplats, väg in. in. Gruvinnehavaren
äger enligt 54 § icke använda utmålet i dagen eller under jord for
annat ändamål än gruvarbete och därmed sammanhängande verksamhet
för produkternas tillgodogörande, och område som anvisats utom utmål fåi
användas ondast för i 34 § angivet ändamål. I dagen får utmålet användas
endast till den del det blivit löst. Ä område inom eller utom utmål åligger
det gruvinnehavaren att ensam hålla stängsel.
Mark inom utmålet, som gruvinnehavaren tager i anspråk för arbetet
ovan jord, skall av honom lösas (36 §). Jämväl mark som enligt 34 § upplåtes
utom utmålet skall, om den helt tages i anspråk för avsett ändamål
eller lider synnerligt men av upplåtelsen, lösas. I annat fall skall för den
42
Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960
utom utmålet upplåtna marken ersättning utgå för skada och intrång.
Skall en del av fastighet avstås och lider därigenom eller genom markens
begagnande för gruvdriften en återstående del av fastigheten synnerligt men,
skall jämväl denna del lösas, om ägaren begär det. Uppkommer eljest skada
eller intrång å återstod av fastighet, skall ersättning gäldas härför. Jämväl
innehavare av nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fastigheten kan
vara berättigad till ersättning, om rätten går förlorad eller intrång förorsakas
till följd av utmålsläggningen. Då till följd av utmålsläggningen förorsakas
annan skada eller förlust än nu nämnts, skall också sådan skada och
förlust ersättas.
Lösen och annan ersättning skall enligt 37 § bestämmas i penningar att
utgå på en gång, särskilt för varje sakägare. 50 procents förhöjning utgår.
Sämjas ej parterna om lösen eller annan ersättning, skall denna bestämmas
av bergmästaren med gode män (38 §). Uppstår efter utmålsförrättnings
avslutande skada eller intrång, som ej kunnat förutses vid förrättningen,
kan särskild talan härom föras vid domstol (39 §). Vid utmålsförrättning
fastställd lösen och annan ersättning skall inom 90 dagar från dagen
för förrättningens avslutande oavsett förd talan utbetalas till den ersättningsberättigade
(42 § första stycket). I vissa fall, såsom då den lösta
marken är intecknad för fordran, skall ersättningsbeloppet dock i stället
nedsättas hos länsstyrelsen, som har att fördela ersättningssumman i huvudsak
i enlighet med reglerna om fördelning av köpeskilling för utmätningsvis
såld fast egendom. Försummelse med avseende å utbetalning eller nedsättning
av ersättningsmedel kan medföra, bland annat, att handräckning
kan påkallas för gruvarbetets inställande.
Gruvinnehavaren är enligt 53 § skyldig att årligen till jordägaren erlägga
en avgäld motsvarande en procent av värdet av alla inmutningsbara
mineral som inom utmålet brutits och uppfordrats. Avgälden är dock maximerad
till 5 000 kronor för år och skall upphöra att utgå, sedan regelbunden
brytning pågått under sammanlagt 20 år. Gruvinnehavaren är vidare
enligt 55 § gruvlagen pliktig att, vare sig arbete bedrives eller icke, utgiva
en årlig försvarsavgift av tio kronor för varje hektar eller överskjutande
del därav som utmålet omfattar. Av denna avgift tillfaller hälften jordägaren
och hälften kronan. År gruvinnehavaren själv ägare av mark inom utmålet,
skall den honom tillkommande andelen i avgiften ej uttagas.
Om försvarsavgift trots påminnelse icke erlägges inom föreskriven tid,
kan bergmästaren meddela beslut om gruvrättens förverkande
(56 §). Genom förverkandet går gruvinnehavare förlustig all rätt dels till inom
utmålet befintliga icke uppfordrade inmutningsbara mineral, dels till de
för gruvans styrka och bestånd verkställda byggnader, dels till den mark
som inom eller utom utmålet blivit upplåten till gruvdriften, dels ock till
stängsel som det ålegat gruvinnehavaren att hålla (57 § första stycket).
Andra för gruvdriften gjorda anläggningar än de nu nämnda ävensom ur
gruvan uppfordrade inmutningsbara mineral må under högst två år efter
förverkandet avgiftsfritt kvarligga för gruvinnehavarens räkning; till det
43
Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960
som icke inom denna tid bortförts, förlorar gruvinnehavaren all rätt. Marken
äger jordägaren förfoga över utan lösen. Annan förverkad egendom
tillfaller också jordägaren; dock att de för gruvans styrka och bestånd verkställda
byggnaderna samt stängsel utan lösen övergår till den som i laga
ordning förvärvar rätt till gruvans bearbetande. Icke uppfordrade inmutningsbara
mineral ävensom uppfordrade sådana som kvarligger inom utmålet
å löst mark, tillfaller likaledes ny gruvinnehavare, i den mån desamma
icke enligt vad nyss sagts må bortföras av den förre gruvinnehavaren.
Beträffande den rätt som tillkommer gruvinnehavaren
med avseende å mineral inom utmålet meddelas bestämmelser
i 51 och 52 §§ gruvlagen. Sedan utmål blivit anvisat, äger gruvinnehavaren
rätt att bryta och tillgodogöra sig alla inom utmålet befintliga inmutningsbara
mineral (51 § första stycket). Även brutna sådana mineral, som
härrör från äldre gruvbrytning, tillfaller gruvinnehavaren i den mån de antingen
icke alls uppfordrats eller, uppfordrade, kvarligger inom utmålet
på löst mark, dock med förbehåll för den rätt den förre gruvinnehavaren
enligt 57 § kan äga att bortföra de brutna mineralen. Beträffande icke inmutningsbara
mineral gäller, att dessa må av gruvinnehavaren brytas i
den mån så erfordras för gruvarbetets ändamålsenliga bedrivande i fråga
om de inmutningsbara mineralen (52 § första stycket). Av dessa icke inmutningsbara
mineral får gruvinnehavaren använda vad vid gruvarbetet
behövs och dessutom tillgodogöra sig allt som ej förrän vid anrikning eller
därmed likställt förfarande kan avskiljas från de inmutningsbara mineralen.
Han får även i övrigt tillgodogöra sig icke inmutningsbara mineraliska
ämnen, såvida icke dessa — mot erläggande av dära nedlagda kostnader
av jordägaren avhämtas inom sex månader efter tillsägelse (52 § andra
stycket). Vad sålunda gäller om rätt för gruvinnehavaren att tillgodogöra
sig icke inmutningsbara mineral gäller dock — enligt uttryckligt stadgande
i 52 § tredje stycket — ej uran, torium eller beryllium eller förening, vari
något av dessa ämnen ingår.
I 8 kap. gruvlagen (58—64 §§) finnes bestämmelser för det fall att två
eller flera deltaga i samma gruvrörelse (samäganderätt i gruva). I sådant
fall skall för gruvans förvaltning årligen utses en gruvföreståndare, som har
att iakttaga de föreskrifter om tillsyn över gruvdriften som är meddelade
i 10 kap. gruvlagen (59 §). I 9 kap. gruvlagen (65—67 §§) regleras formerna
för överlåtelse av gruva eller andel däri och i 10 kap. (68—78 §§) meddelas
åtskilliga bestämmelser om tillsyn över gruvdriften. I 11 kap. slutligen meddelas
vissa särskilda bestämmelser angående den rätt i gruvrättsligt hänseende
som tillkommer innehavare av stadgad åborätt samt regler om talan
mot bergmästarens beslut i vissa fall ävensom vissa forum- och atalsbestämmelser.
För innehållet i dessa kapitel redogöres närmare i det följande i
anslutning till behandlingen av de särskilda paragraferna i uranlagsförslaget.
44
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960
-4 tomenergilagen
Med den förut omnämnda atomenergilagen hav avsetts att skapa möjligheter
till erforderlig kontroll och tillsyn över verksamheten på atomenergiområdet.
Enligt lagen fordras särskilt tillstånd av Kungl. Maj:t eller myndighet
som Kungl. Maj:t bestämmer för förvärv, innehav, överlåtelse och
bearbetning av eller annan befattning med samt utförsel av uran, plutonium
eller annat ämne, som användes såsom atombränsle i atomreaktor, eller förening
^ ari sådant ämne ingår. Detsamma skall gälla i fråga om torium och
annat ämne, som är ägnat att omvandlas till atombränsle, ävensom förening,
vari sådant ämne ingår, så ock beträffande atombränsle som använts i atomreaktor.
Särskilt tillstånd fordras även för uppförande, innehav och drift
av atomreaktor eller anläggning för bearbetning av ämne eller förening som
förut angivits. Lagen innehåller också vissa allmännna regler om sådana tillstånd
samt bestämmelser rörande tillsyn å efterlevnaden av lagen och med
stöd av denna meddelade föreskrifter ävensom ansvarsbestämmelser m. m.
III. Huvuddragen i förslaget
Utredningsmannen
En huvudfråga vid utformningen av lagförslaget har gällt, om ocli i vad
män koncessionssystemet bör bibehållas beträffande nu ifrågavarande
fyndigheter. Utredningsmannen påpekar, att syftet med lagstiftningen
angående rätten alt eftersöka och bearbeta fyndigheter av betydelse
för atomenergin i vart fall från början i första hand var, att utnyttjandet
av naturtillgångar av sådant slag samt användningen av mineralen skulle
slå under statlig kontroll. I prop. nr 372 till 1945 års riksdag, vilken proposition
ligger till grund för den nu gällande lagstiftningen, uttalades sålunda,
att det med hänsyn till den utomordentliga och säregna betvdelse som uran
redan hade och framdeles kunde få framstod som uppenbart, att avsevärda
olägenheter och vådor var förbundna med en ordning, enligt vilken vem
som helst ägde förfoga över naturtillgångar av sådan beskaffenhet. Det
framhölls vidare, att de främmande stater, vilka inom sina gränser ägde
urantillgångar, kunde förutsättas komma att snabbt vidtaga åtgärder för
sådan kontroll. Utredningsmannen framhåller, att man får se dessa uttalanden
mot bakgrunden av att man vid denna tid betraktade dessa frågor
Irämst med hänsyn till uranets försvarspolitiska och utrikespolitiska betydelse.
Numera träder däremot atomkraftens fredliga användning alltmera
i förgrunden såväl i vårt land som i andra länder. Med hänsyn härtill och
till en önskan att uppmuntra enskilda att söka efter uran bär man, påpekar
utredningsmannen, tillägnat sig en delvis annan syn på problemet. Det allmännas
intresse är nu främst, att man skall få kännedom om fyndigheterna
och att vi i vårt land skall få fram material för den atoindrift som man räknar
med kan bli av så stor betydelse i framtiden. Även i utlandet är det
så att man, efter alt till en början ha haft den inställningen att det
45
Kuncjl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960
gällde att snabbt skaffa staten eu långtgående kontroll över dessa naturtillgångar,
numera funnit att det allmännas intresse bäst betjänas av att den
enskildes insatser stimuleras genom lättnader i lagstiftningen. Kontrollbehovet
anser utredningsmannen väsentligen kunna tillgodoses på sätt som
skett genom tillkomsten år 1956 av vår atomenergilag. Utredningsmannen
framhåller att man redan genom 1950 års ändringar i 9 kap. stenkolslagen
kom in på en väg, som ledde till lättnader i den statliga kontrollen. Då
gjordes undersökningsförfarandet väsentligen fritt; för undersökningsarbete
av viss begränsad omfattning erfordrades ej längre koncession. Det ansågs
i sådant fall tillräckligt, att jordägarens och annan rättsägares intressen
tillgodosågs. Möjlighet att även för undersökningsarbete förvärva koncession
ansågs dock böra stå öppen; det kunde anses erforderligt exempelvis
om rätt att företaga undersökning ej kunde erhållas genom frivillig
överenskommelse eller om någon ville skaffa sig ensamrätt till undersökning
av en fyndighet eller rätt till undersökningsarbete av större omfattning.
De synpunkter som enligt utredningsmannens uppfattning vid den nya
lagstiftningen torde böra särskilt beaktas är följande:
man bör eftersträva stimulans av de enskildas intresse att söka efter,
undersöka och bearbeta uranfyndigheter genom att skapa dels så stor frihet
och så enkla förfaranden som möjligt, dels ock ett skydd för den enskildes
rätt till eftersökande och till de resultat som därigenom uppnås;
man måste skapa möjlighet för den som vill söka efter uran att även mot
jordägares eller andra rättsinnehavares vilja och givetvis med tillgodoseende
av dessas intressen få vara verksam för att eftersöka, undersöka och bearbeta
uranfyndigheter så att dessa fyndigheter blir upptäckta och utnyttjade
genom enskilt initiativ.
Det har vidare synts utredningsmannen vara ett det allmännas intresse,
att en väsentlig del av landets behov av uran i framtiden kan täckas genom
inhemsk uranutvinning och alt en viss kontroll kan utövas över fyndigheterna
och deras utnyttjande. Även kontrollen kan i detta sammanhang,
påpekar utredningsmannen, tjäna effektiviteten i produktionen; kontrollen
kan nämligen inriktas på att man får kännedom om fyndigheterna och
på att de resurser som finnes på bästa sätt utnyttjas.
Utredningsmannen anser för sin del, att de syften som man enligt vad
nyss sagts främst synes böra tillgodose med en ny lagstiftning på ifrågavarande
område otvivelaktigt kan uppnås såväl med inmutnings- som koneessionssystemet
samt anför i fortsättningen bl. a. följande.
Då man skall taga ståndpunkt till spörsmålet, vilket system — inmutning
eller koncession - - som är att föredraga i fråga om rättigheten att eftersöka
och bearbeta uranfyndigheter, har man att bedöma dels huruvida uran
har och kan förväntas få den betydelse att koncession ur denna synpunkt
får anses motiverad och dels vilket system som framstår såsom det ur praktisk
och rättslig synpunkt mest ändamålsenliga.
Vad beträffar uranets betydelse bedömes detta under närmast överskådlig
tid komma att spela cn avgörande roll såsom primärt bränsle för de
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960
civila atomenergiprogrammen med en alltmer stegrad efterfrågan som följd.
Den effektivare utnyttjning av uranet, som kan komma till stånd genom
principiella och tekniska förbättringar, kommer sannolikt icke att medföra
någon revolutionerande förändring i detta förhållande. Uranets betydelse i
och föi sig torde sålunda motivera fortsatt tillämpning av7 koncessionssystc
Om
man betraktar de praktiska och rättsliga skälen, är det alltjämt så
att våra enda kända brytvärda fyndigheter av uran finns i alunskiffrarna.
Man vet emellertid att uran finns även i inmutningsbara och andra mineral
och intresset är i hög grad inriktat på att få fram''brytvärda fyndigheler av
uran aven där. Man torde vid lagstiftningen böra räkna med att dessa strävanden^
kommer att vinna framgång och att inmutningsbara mineral och
uran därför i framtiden kommer att brytas samtidigt ur samma fyndigheter.
Uran kan alltså beräknas förekomma dels i fyndigheter, som nu regleras
enligt stenkolslagens koncessionssystem, dels i fyndigheter som är inmutningsbara
enligt gruvlagen. Detta försvårar ett rationellt ordnande av uranlagstiftningen.
För vissa fall kan det framstå som mest ändamålsenligt att
tillämpa stenkolslagens regler, för andra åter är gruvlagens regler lämpligare.
Man maste sträva eftex* att såvitt möjligt eliminera de olägenheter
som skulle uppstå i ett fall då till samma fyndighetex- finns skilda rättsägare
beträffande olika mineral som är underkastade olika regler.
Den anpassning i det särskilda fallet, som sålunda är önskvärd eller nödvändig,
är i och för sig ett skäl för att man använder koncessionssystemet.
I samband med att koncession beviljas kan en sådan anpassning ske, medan
inniutningsrätten är bunden av mera bestämda regler. Om en koncessionsrätt
redan föreligger till ett område, är det ägnat att skapa konfliktsituationex,
om en inmxitare utan vidare föi7värvai* en konkuiTerande rätt
till samma onxrade. Dylika konflikter kan väl uppkomma i''edan inom ramen
för nuvarande lagstiftning, men det gäller då mera speciella situationer.
I 5 § punkt 9 gruvlagen har ett par sådana fall reglerats genom bestämmelser
om inmutningshinder. Skulle uran i framtiden kunna uttagas
ur eu mängd olika fyndigheter, skulle konfliktsituationerna kunna komma
att bli allmänna.
Inniutningsrätten tillämpad på våra gruvor av klassisk typ äi* en vidsträckt
rätt, som ofta närmar sig äganderätten i sina verkningar. Det vore
ägnat att ingiva betänkligheter att tillämpa en sådan rätt för utvinnande av
uran ur fyndigheter som sträcker sig över stora områden. Såsom förut
nämnts förekommer uran allmänt, ehuru i små kvantiteter, i jordskorpan.
Att märka är även, att atomenergiverksamheten under de närmaste åren
ej kan beräknas bli en ekonomisk verksamhet av vanlig typ. Den är på nuvarande
stadium beroende av insatser av subventionskaraklär. Avsättningen
av och prisbildningen på uran kommer att sammanhänga därmed.
Fördelarna med inmutningssystemet — dess stimulerande inverkan på
prospekteringsyerksamheten, dess innebörd av rättsligt förfarande oberoende
av diskretionär prövning samt den automatiska lösningen av rätten till
uran inom områden, som redan omfattas av rätt till andra mineral enligt
gruvlagen — synes ej uppväga de skäl som talar för koncession. Man kan
för övrigt ordna ett koncessionssystem med sikte på att tillgodose enskildas
intressen. I den män gruvlagen har fördelar framför stenkolslagen, kan de
beaktas vid utformningen av lagstiftningen. Det är så mycket mera naturligt
som en samordning av reglerna om uran och inmutningsbara mineral
bör eftersträvas. Skulle det i framtiden visa sig att uran ej kominer att ha
den speciella betydelse, som man nu synes böra räkna med, kan man måhända
då överväga att upptaga uran som inmutningsbart mineral i gruv
-
47
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960
lagen. Man har då också en säkrare uppfattning om vilken gestaltning
uranfyndigheterna får, särskilt i fråga om utsträckning och belägenhet. Att
i nuvarande läge taga steget att göra uran inmutningsbart synes ej tillrådligt.
Härefter övergår utredningsmannen till att behandla frågan, hur man
med tillämpning av koncessionssystemet skall kunna uppnå en ändamålsenlig
ordning på förevarande område. Utredningsmannen uttalar, att det
allmännas intresse av kontroll inträder först när bearbetning av en fyndighet
skall komma till stånd. Särskilt under nuvarande förhållanden, då det
gäller att erhålla kännedom om uranförekomsterna i vårt land, finnes anledning
att bereda största möjliga frihet och uppmuntran åt dem som önskar
och har förutsättningar för att söka efter uran. Utredningsmannen konstaterar,
att intresse för en sådan verksamhet föreligger och att den relativt
allmänna förekomsten av uran gör, att eftersökandet redan är ganska utbrett
och kan bli det i än högre grad i den mån tekniken ytterligare utvecklas
och uranbehovet allt starkare aktualiseras. Man måste emellertid
också räkna med att de brytvärda fynden kan bli förhållandevis fåtaliga.
Vad som ur allmän eller enskild synpunkt kan krävas beträffande bearbetning
av uranfyndigheter bör därför ej inverka på ordningen för eftersökande
och undersökning av fyndigheter. Detta är av vikt för att förfarandet icke
skall bli onödigt betungande för den enskilde och taga den administrativa
apparaten i anspråk på ett sätt som ej motiveras av behovet. I detta sammanhang
erinrar utredningsmannen om föredragande departementschefens
uttalanden i samband med 1950 års ändringar i 9 kap. stenkolslagen, vilka
ändringar innebar, att föreskriften om koncession ej vidare skulle utgöra
hinder mot att endast för erhållande av prov ur uranfyndighet för analys
verkställa borrning eller sprängning eller upptaga provgropar eller vidtaga
andra liknande åtgärder (prop. nr 201/1950 s. 8 f).
Utredningsmannen konstaterar, att det utan vidare torde kunna sägas, att
något behov av reglering icke föreligger beträffande eftersökande
av uranfyndighet. Därvid utgår utredningsmannen från att gränsen
mellan eftersökande och undersökning dragés i enlighet med de i 24
kap. strafflagen angivna objektiva rekvisiten för skadegörelse och åverkan.
När det gäller undersökning av fyndighet framhåller utredningsmannen
att behov kan föreligga dels av en under viss tid för undersökaren
skyddad rätt, som bör kunna förvärvas även mot jordägarens vilja,
och dels av garantier för jordägarens och annan rättsägares rättigheter och
intressen. Vidare hör, anför utredningsmannen, klargöras, vad en frihet
från skyldighet att söka tillstånd innebär i förhållande till behovet av skydd
för den som verkställer undersökning -—- om han behöver riskera, att annan
genom att söka tillstånd skaffar sig företräde till fyndigheten. Därtill kommer
möjligen också det allmännas intresse av att få kännedom om fyndigheterna.
På undersökningsstadiet får man emellertid också ha i sikte, atl
den som får tillstånd till undersökning — eller får göra undersökning utan
48
Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960
tillstånd — även får ett befogat intresse av att sedan kunna tillgodogöra sig
sina fynd antingen genom tillstånd att bearbeta fyndigheten eller — om
denna rätt överlämnas till annan — genom rätt till skälig ersättning för de
fynd han gjort.
På det stadium, då bearbetning av en fyndighet skall ske.
tillkommer, påpekar utredningsmannen, det allmännas intresse av att den
som bearbetar fyndigheten har tekniska och ekonomiska resurser att effektivt
utnyttja fyndigheten och att denne över huvud är lämplig att —- även
ur kontrollsynpunkt — utnyttja en för vårt land utomordentligt betydelsefull
naturtillgång. Detta är emellertid även ett jordägareintresse. Det intrång
som sker i jordägarens egendom medför rätt till ersättning och anspråk
på att arbetet utföres på sådant sätt, att större intrång ej sker än som
är nödvändigt. Tillgodoses jordägarens intresse dessutom genom någon
form av avgäld, har han ett intresse av att den som utövar brytningsrätten
har vilja och förmåga att inom rimlig tid åstadkomma brytningsresultat.
De synpunkter som nu anförts har synts utredningsmannen i stort sett
kunna tillgodoses med ett system av följande innebörd:
1} Rätten att eftersöka uranfyndigheter och göra undersökningsarbeten
på sådana fyndigheter kan lämnas i princip fri. Detta betyder, att vem som
helst får söka efter sådana fyndigheter, om han ej inkräktar på jordägarens
rätt samt att jordägaren har rätt att göra undersökningsarbete på sin mark
utan att särskilt tillstånd därtill erhållits. Jordägaren kan också genom
avtal upplåta sina befogenheter åt annan, och denne kan då verkställa undersökningsarbete
utan att ha erhållit tillstånd därtill av myndighet. Vad
nu sagts innebär en utvidgning av friheten från koncessionsplikt i förhållande
till gällande rätt, där friheten är begränsad till eftersökande och
undersökningsarbete av det slag som angives i 63 § andra stycket stenkolslagen.
En särskild fråga, som behandlas i annat sammanhang, är vilken rätt
innehavare av gruvrätt bör äga att undersöka uranfyndigheter på sitt gruvområde.
2) Den som vill förvärva en rätt att med uteslutande av andra undersöka
uranfyndigheter på visst område bör kunna få tillstånd därtill av myndighet.
Lämnas eftersökandet helt fritt betyder det, att en meddelad rätt att
undersöka ett område ej hindrar andra att eftersöka uran på samma område.
3) Rätten att bearbeta en uranfyndighet bör vara beroende av koncession.
Den koncessionsbeviljande myndigheten bör i princip ha frihet vid
bestämmandet av koncessionsinnehavare. Innehavare av gruvrätt bör dock
även i detta avseende intaga en särställning.
4) De väsentliga olikheter som föreligger mellan undersökning och bearbetning
bör föranleda, att man reglerar dessa förhållanden var för sig
med särskilda regler för undersökning (undcrsökningstillstånd) och särskilda
regler för bearbetning (koncession).
Härtill fogar utredningsmannen följande båda spörsmål:
49
Kungi. Maj. ts proposition nr 160 år 1960
a) Hur skall man kunna utnyttja fördelen —- för såväl den enskilde som
det allmänna — av att undersökningstillstånd ej behöver sökas för det stora
antalet fall, då den som gör undersökning behöver icke endast en rätt och
frihet att göra undersökning utan också ett skydd för sina intressen inom
det område där han undersöker?
b) Hur skall man få till stånd enkla regler för prövning av vem som
skall få företräde då flera gör anspråk på undersökningstillstånd? Det är
av vikt att den tillståndsgivande myndigheten här ej ställes inför svåra
överväganden, som kanske har avgörande betydelse för den framtida rätten
till en värdefull fyndighet.
Utredningsmannen framhåller härefter, att det knappast kan komma i
fråga, att en jordägare i denna sin egenskap får en skyddad rätt gentemot
andra, som vill göra undersökning. Det är fastmera just mot jordägaren
som möjligheten att få undersökningstillstånd erfordras. Man kan
knappast heller som en allmän regel uppställa, att ansökan om tillstånd
för annan än jordägaren skall avslås, om jordägaren kan påvisa, att han
själv har ett aktuellt intresse av att göra undersökning. Med en sådan regel
skulle kunna uppkomma ömtåliga och svåra bevisfrågor. Situationen är i
viss mån en annan, om jordägaren åt annan, exempelvis ett gruvföretag
eller annat industriellt företag, upplåtit sin rätt till undersökning beträffande
ifrågavarande ämnen. Om företaget på grund av sådant avtal igångsatt
undersökning, kan det framstå som obilligt, att man ej respekterar en sådan
rätt utan ger undersökningstillstånd åt annan. Utredningsmannen påpekar
att när undersökningsarbete i egentlig mening igångsättes det är av
vikt för den som utför arbetet, att han får ostörd av andra slutföra detsamma.
En möjlighet att undvika ett tillståndsförfarande i det stora antalet fall
skulle vara att införa ett enkelt anmälningsförfarande för de fall, då tillstånd
ej är erforderligt för att få en rätt gentemot jordägaren. Ett sådant
anmälningsförfarande skulle emellertid kunna missbrukas och utnyttjas
för att skaffa företrädesrätt till stora områden för framtiden. Man måste
nämligen räkna med, att många företag skulle genom anmälningar söka
åt sig garantera så stora områden som möjligt. Olägenheterna härav skulle
dock kunna begränsas genom att anmälan ej medförde företrädesrätt mer
än under viss kortare tid. Det vill emellertid synas, framhåller utredningsmannen,
som om man skulle kunna komma fram till ett användbart system
med enkel anmälan, om man kvalificerar den till en fyndanmälan
till myndighet. Det allmänna har ett intresse av att gjorda fynd blir anmälda.
Om den enskildes intresse av att anmäla fynd till myndighet stimuleras
genom att möjligheterna att erhålla undersökningstillstånd eller koncession
i konkurrens med annan i viss mån göres beroende av sådan anmälan,
bör man kunna få en lämplig grund för att skilja mellan olika sökande.
Ur prioritetssynpunkt synes rent sakligt en väl underbyggd fyndanmälan
—- och som sådan bör allmänt sett anses anmälan om fynd som har
ett sådant värde, att sökanden är beredd att därå bekosta undersöknings
4
Biharnj till riksdagens protokoll 1960. t samt. Nr 100
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960
arbete — böra tillmätas större betydelse än tidpunkten för ansökning om
undersökningstillstånd.
Jämväl frågan om inmutares, gruvinnehavares och koncessionsinnehavares
rättsställning i fråga om rätten att undersöka uranfyndighet på eget
gruvområde kräver, påpekar utredningsmannen, särskilda överväganden.
Utredningsmannen framhåller i detta sammanhang, att ur allmän synpunkt
hinder ej torde föreligga att medge innehavare av gruvrätter en på visst sätt
skyddad företrädesrätt att inom sina områden undersöka uranfyndigheter.
Det skulle ligga väl i linje med principerna i koncessionslagstiftningen sådan
den hittills utformats. Principen i 17 § stenkolslagen är sålunda, som
i det föregående i samband med redogörelsen för gällande rätt berörts, ali
vid konkurrens mellan flera rättigheter först vunnen rättighet i första hand
skall tillgodoses. Vidare hävdades starkt vid införandet av reglerna om
koncession å alunskifferfyndigheter för utvinnande av olja, att sådan rätt
icke fick hindra redan befintliga företag. Kan man ej bereda innehavarna
av gruvrättigheter en utan tillstånd skyddad rätt, får man räkna med att
dessa — och de spelar en betydande roll i detta sammanhang, då ovisshet
ännu råder om förekomsten av brytvärda mängder uran i inmutningsbara
mineral — i stor utsträckning söker undersökningstillsitånd beträffande
uran på sina gruvområden för att skydda sina intressen. Ur administrativ
synpunkt uppkommer härigenom mycket arbete som måste bedömas vara
till föga nytta.
För bedömandet av den rättsställning som bör tillkomma innehavare av
gruvrätt med avseende å rätten till uran uppställer sig först, framhåller utredningsmannen,
den frågan, huruvida man kan — med hänsyn icke blott
till undersökningstiden utan även till det stadium, då en fyndighet skall
bearbetas — med allmänna gruvrättsliga principer lösa de problem som
uppkommer, om beträffande samma fyndighet en person har rätt till uran
och en annan till de inmutningsbara mineralen. Efter att ha erinrat om
vissa uttalanden i frågan av första lagutskottet i samband med tillkomsten
av 1945 års uranlagstiftning (uti. nr 54 år 1945) och av kommerskollegium
i samband med handläggningen av ett koncessionsärende (jfr Från departement
och nämnder 1957 nr 4 s. 66) anför utredningsmannen, att man till
en början kan konstatera, att då uran förekommer i förening med inmutningsbart
mineral brytning av bådadera måste ske samtidigt. Gruvlagen
har i 8 kap. bestämmelser om samäganderätt i gruva och i förevarande fall
skulle en liknande situation föreligga. Det är emellertid ett känt förhållande,
att reglerna om samäganderätt i gruva är mycket svåra att tillämpa i
praktiken, ehuru delägarskapet i en enhetlig gruvrörelse oftast har karaktär
av andelsrätt till viss kvotdel i en fyndighet. Vanligen framtvingas ett uppordnande
av rättsförhållandet genom bildandet av ett aktiebolag. Man skalle
kunna tänka sig, att det inbördes rättsförhållandet mellan innehavare av
urankoncession och innehavare av gruvrätt enligt gruvlagen reglerades på
samma sätt men man måste dock ha regler att falla tillbaka på, om en sådan
ordning ej går att frivilligt genomföra. Kvotdelarna av de olika del
-
51
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 ur 1960
ägarnas rätt måste då fastställas, en åtgärd som måste bedömas som mycket
svår att genomföra. Hittillsvarande erfarenhet ger vid handen, att man
måste räkna med att urankoncessionen i regel kommer att representera ett
värde mindre än hälften av rätten till hela fyndigheten. Detta medför, att
man — med tillämpning av gruvlagens regler om brytningsvitsord — skulle
komma till att innehavaren av urankoncession ej skulle kunna framtvinga
brytning, eftersom för brytningsvitsord kräves, att den som begär brytning
innehar minst hälften av »gruvan». Om man inför en regel, att innehavaren
av urankoncession får sådant vitsord även om han äger mindre än hälften
i gruvan, inkräktar man å andra sidan på gruvinnehavarens rätt på ett sätt,
som knappast kan godtagas. I regel torde ej uranet få den ekonomiska betydelse
vid bearbetandet av en gruva, att brytningen av uran bör få bli bestämmande
för uttaget av inmutningsbara mineral. För att man i nu berörda
hänseende skall kunna komma fram till en rimlig lösning med olika
rättsägare beträffande uran, å ena, samt inmutningsbara mineral, å andra
sidan, måste man kunna bygga på en överenskommelse mellan delägarna
eller en uppdelning av ett visst område dem emellan.
Med nu gällande regler kan man, påpekar utredningsmannen, komma till
rätta med svårigheterna i de fall då urankoncession sökes på gruvområde
genom att normalt meddela sådan koncession endast till gruvinnehavaren.
Men om någon söker inmutning å ett område, beträffande vilket koncession
å uran redan meddelats annan, finns ej möjlighet att hindra inmutningsrättens
uppkomst. Detta fall anser utredningsmannen böra betraktas på
följande sätt.
Om en person eller ett företag sökt uran och funnit sådant i inmutningsbart
mineral, torde meddelande av koncession böra göras beroende av att inmutning
sökts och utmål lagts. Det bör sålunda ej komma i fråga, att en
person på grund av en koncession för utvinnande av uran, som utgör ett
mycket ringa inslag i det inmutningsbara mineralet, skall få bryta och tillgodogöra
sig detta senare utan inmutning och utmålsläggning. Det skulle
innebära, att man kunde sätta hela gruvlagen ur funktion. Redan existensen
av bestämmelserna om kronoandel visar att ett sådant kringgående av gruvlagens
regler ej kan godtagas. Vad nu sagts medför den fördelen, att man i
regel ej behöver riskera, att inmutning senare sökes av annan å område,
som omfattas av urankoncession. Det är dock tänkbart, att så kan ske, om
upptäckten av de inmutningsbara mineralen sker senare än upptäckten av
uranet eller om en inmutningsbar fyndighet vid viss tidpunkt ej anses
brytvärd men senare befinnes vara det. Med hänsyn härtill bör i gruvlagen
såsom uteslutet från inmutning upptagas även område, varå undersökningstillstånd
eller koncession sökts eller meddelats för uran, såvida
begärd inmutning avser mineral, som förekommer i sådant samband med
uran, att det ej kan tillgodogöras för sig, ddck att hinder för inmutning
ej bör föreligga, om innehavaren av undersökningstillstånd eller koncession
lämnat medgivande därtill eller tillstånd till inmutningen lämnas
av Kungl. Maj:t. Genom en sådan bestämmelse och ctl stadgande i
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960
uranlagen, att undersökningstillstånd eller koncession beträffande uran å
område som omfattas av existerande gruvrätt (inmutning, utmål eller koncession)
icke kan annat än undantagsvis, när synnerliga skäl är därtill,
meddelas annan än innehavaren av gruvrätten får man en garanti för att
beträffande fyndigheterna normalt kommer att gälla enhetliga rättsförhållanden.
Där så undantagsvis befinnes önskvärt eller lämpligt, kan genom
överenskommelse eller på grund av Kungl. Maj:ts prövning åstadkommas
en uppdelning mellan olika intressenter av det område, varom fråga är.
Tänkbart är, framhåller utredningsmannen, att fall kan uppkomma, där det
framstår som en möjlig lösning att bereda en innehavare av gruvrätt ersättning
för det intrång som göres i hans rätt. Man torde, anser utredningsmannen,
åtminstone för närvarande kunna förutsätta, att uppgörelse i sådana
speciella fall kan komma till stånd utan särskilda regler därom i lag.
Gentemot en sådan anordning som den föreslagna kan, påpekar utredningsmannen,
invändas, att, om man gör undersökningstillstånd till hinder
mot inmutning, ett sådant tillstånd kan på ett obehörigt sätt hindra inmutningsverksamhet
på ett kanske stort och värdefullt område med inmutningsbara
mineral. Ansökning om undersökningstillstånd för uran kan
vidare tänkas bli utnyttjat för att skapa ett skydd för sökanden även beträffande
inmutningsbara mineral utan att inmutning sökes. Det torde emellertid
få ankomma på den tillståndsgivande myndigheten att söka motverka
dylika olägenheter. Inmutning skall i vanlig ordning kunna sökas av annan
än innehavaren av undersökningstillstånd, och Kungl. Maj :t torde vid prövning
av ansökan om medgivande till inmutning enligt det föreslagna tillägget
till gruvlagen böra såtillvida väga de konkurrerande intressena mot varandra,
att det tillses, att inmutningssökandens intressen ej på ett obehörigt
sätt motverkas av ett kanske svagt grundat undersökningstillstånd beträffande
uran. Hinder bör ej föreligga för Kungl. Maj:t att dröja med avgörandet
av frågan om inmutningsrätt till dess det visar sig, vad undersökningen
beträffande uran leder till. Med hänsyn till Kungl. Maj :ts prövningsrätt
torde man knappast heller behöva räkna med att ett företag, som har intresse
av inmutningsbara mineral på ett visst område, söker försvara rätten
till sådana mineral med ett undersökningstillstånd beträffande uran. Risken
att annan söker inmutning och möjligheten att Kungl. Maj:t lämnar
medgivande till inmutningen är sannolikt i regel alltför betydande för att
företaget skall avstå från att för egen del söka inmutning. Utredningsmannen
påpekar emellertid, att nu berörda förhållanden bör beaktas, när man
tar ståndpunkt till frågorna om storleken av undersökningsområde, tiden
för undersökningstillstånds giltighet och möjligen även kostnaderna för
undersökningstillstånd.
Den sålunda föreslagna samordnade behandlingen av frågorna om koncession
å uran, å ena, samt inmutning och utmål, å andra sidan, ger enligt
utredningsmannen en anvisning om hur man bör se på frågan om förhållandet
mellan urankoncession och kronans rätt till
kr o noandel i inmutningsbara fyndigheter. Om kronan
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960
53
redan begagnat eller i samband med gruvrättighetens uppkomst begagnar
sin rätt till kronoandel, blir kronan gruvinnehavare tillsammans med
inmutaren. Det är då naturligt, att rätten till koncession å uran i samma
fyndighet meddelas för gruvinnehavaren d. v. s. inmutaren och kronan,
åtminstone om kronan begagnar sig av sin rätt till kronoandel. Har kronan
utarrenderat sin kronoandel torde frågan få bedömas från fall till fall med
hänsyn till föreliggande förhållanden. Har inmutaren gjort fyndet av uran
samt haft arbete och kostnader därför, bör det kunna ifrågakomma, att
kronan gottgör inmutaren härför på samma sätt som när koncession eljest
meddelas åt annan än den som gjort fyndet och eventuellt dessutom enligt
reglerna i 49 § gruvlagen. Ersättningsskyldighet för fyndet bör dock ej
ifrågakomma, när uranet på ett normalt och förutsebart sätt kommer fram
tillsammans med de inmutningsbara mineralen så att man ej kan tala om
ett särskilt fynd av uran. Om kronan avstår från att begagna sig av sin rätt
till kronoandel, bör koncession kunna meddelas för inmutaren ensam. Utarrendering
av kronoandel bör väl i regel kombineras med utarrendering av
andel i uran.
Ansöker någon om tillstånd att söka efter uran, bör enligt det anförda
i regel undantag vid tillståndsgivningen göras för områden för befintliga
gruvrättigheter, såvida ej innehavaren av gruvrättigheten lämnat medgivande
till att tillståndet även får omfatta hans område. Om gruvrättsinnehavaren
emellertid själv ej uttnyttjar området för undersökning beträffande
uran och den som söker tillstånd kan visa synnerliga skäl för att gruvområdet
eller del därav bör ingå i undersökningsområdet, bör tillståndet kunna
omfatta även nämnda gruvområde. I regel torde det därvid i praktiken få
tillgå så, att innehavaren av gruvområdet en tid får tillfälle att själv göra
undersökning antingen separat eller tillsammans med tillståndssökanden.
Underlåter han detta, kan tillståndet utsträckas exempelvis i samband med
förlängning av undersökningstiden. Vid den prövning som sålunda måste
ske från den tillståndsgivande myndighetens sida bör emellertid särskilt beaktas,
att exempelvis ett större gruvföretag kan äga ett befogat intresse av
att med viss planmässighet verkställa sina undersökningar och gruvarbeten
och att en utomstående ej bör få rubba dessa genom onödiga anspråk.
Gruvföretaget bör emellertid ej heller utan vidare kunna onödigtvis hindra
en rationellt upplagd undersökning beträffande uran allenast för att kunna
tillgodose sitt intresse av att någon gång i en ganska avlägsen framtid disponera
sina mineraltillgångar.
När det gäller inmutare, utmålsinnehavare och innehavare av koncession
enligt stenkolslagen får man emellertid, påpekar utredningsmannen, jämväl
uppmärksamma frågan i vilken utsträckning dessa skall äga att oberoende
av tillstånd företaga undersökningsarbete beträffande uranfyndigheter.
Utredningsmannen erinrar sålunda om att inmutare enligt 14 § 2
mom. gruvlagen äger bryta icke inmutningsbara ämnen, vartill ju även uran
är att hänföra, allenast i den mån sådant är erforderligt för undersökningsarbetets
ändamålsenliga bedrivande. Metoderna för sökande efter inmut
-
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960
uingsbara mineral överensstämmer måhända ej alltid med metoderna för
undersökning beträffande uran. Vill inmutaren lägga upp en undersökning
av sistnämnda slag, kan det måhända ej ske inom gränserna för ett undersökningsarbete
enligt 14 § 2 mom. gruvlagen. Inmutaren måste då träffa
särskild överenskommelse med jordägaren. Lyckas det ej, får han söka särskilt
undersökningstillstånd beträffande uran. — När det gäller utmål äger
gruvinnehavaren enligt 52 § gruvlagen av icke inmutningsbara mineral använda
vad vid gruvarbetet behöves och dessutom tillgodogöra sig allt som
ej förrän vid anrikning eller därmed likställt förfarande kan avskiljas från
de inmutningsbara mineralen. Uran torde, påpekar utredningsmannen, höra
till denna senare kategori, men i 52 § fjärde stycket göres undantag just
för detta mineral samt för torium och beryllium. Utredningsmannen anser
emellertid, att gruvinnehavaren icke av dessa bestämmelser bör hindras att
undersöka uranfyndighet. Viss jämkning i lagtexten i 52 § fjärde stycket
bör därför ske så att uttagande av material för analys eller anrikningsförsök
uttryckligen undantages från förbudet. Utredningsmannen påpekar vidare,
att i förevarande sammanhang jämväl reglerna i 54 § gruvlagen måste
beaktas. Enligt detta lagrum får utmålsområde ovan jord tagas i anspråk
endast i den mån det blivit löst och då endast för sådant gruvarbete som avses
i gruvlagen. Utredningsmannen anser, att av bestämmelserna i 54 §
gruvlagen framgår att gruvinnehavaren under jord äger rätt att verkställa
undersökningsarbete beträffande uran, eftersom han därigenom icke kan
anses inkräkta på jordägarens rätt till marken. Detta bör gälla såväl löst
som icke löst mark. Vill gruvinnehavaren däremot lägga upp en uranundersökning
i dagen på icke löst utmålsmark, bör han få verkställa sådan undersökning
endast om han kan träffa uppgörelse därom med jordägaren.
Kan sådan uppgörelse ej träffas, får han söka undersökningstillstånd enligt
uranlagen och därmed träder bestämmelserna om sådan undersökning
i tillämpning med skyldighet för gruvinnehavaren att utgiva ersättning till
jordägaren för ianspråktagen mark. — I vad gäller koncessionsområde anser
utredningsmannen, att samma principer bör gälla som nu angivits i
fråga om utmålsmark.
Då utomstående person söker undersökningstillstånd för uran å mark,
vartill annan har gruvrätt, bör enligt utredningsmannen likaledes viss skillnad
få göras mellan löst och olöst mark. Synnerligen starka skäl måste
kunna åberopas för att en utomstående skall kunna få sådant tillstånd beträffande
en gruvinnehavares lösta område, såvida ej fråga är om exempelvis
en gammal gruva, beträffande vilken gruvrätten numera har ingen
eller ringa betydelse. Däremot anser utredningsmannen, att man måhända
kan vara något mindre restriktiv i tillämpningen, då fråga är om icke löst
utmålsmark eller koncessionsområde, om arbete ej heller pågår eller förväntas
snart komma till stånd under jord. Riskerna för kollision i arbetet är
då mindre. Även i fall som nu berörts bör dock givetvis gruvinnehavarens
intresse av att vara ostörd av annans arbete inom utmål eller koncessionsområde
vederbörligen beaktas och man bör också tillse, att man ej mot
55
Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960
gruvinnehavarens önskan utan starka skäl skapar en sådan situation, att
gruvinnehavaren tvingas att utgiva ersättning för fynd, som måhända sedan
naturligt skulle ha kommit fram under hans gruvarbete.
Utredningsmannen påpekar vidare, att när fråga är om förhållandet mellan
innehavare av undersökningstillstånd eller koncession å uran, å ena
sidan, samt koncessionsinnehavare beträffande annat mineral, å andra sidan,
alunskiffer intar en särställning. Koncession å alunskifferfyndighet
fordras för utvinnande av olja, d. v. s. för rätt att för dylikt ändamål
eftersöka och bearbeta sådan fyndighet. Uttagande av olja ur alunskiffer
kan i vissa fall ske även utan brytning. 1 sådana fall kan man måhända
i praktiken lättare ordna rättsförhållandet mellan två koncessionsinnehavare,
en å uran och en å olja, vid sidan av varandra, exempelvis genom
att fyndigheten utnyttjas för de olika ändamålen vid skilda tider.
Detta torde, framhåller utredningsmannen, kunna ske genom föreskrifter
av den art som avses i 56 § andra stycket stenkolslagen.
På grundval av de nu redovisade övervägandena har utredningsmannen
utarbetat förslag till lag angående rätt att undersöka och bearbeta fyndigheter
av uranhaltigt mineral m. m. (uranlag), avsedd att ersätta de nuvarande
i 9 kap. stenkolslagen upptagna bestämmelserna. Genom lagen regleras
rätten att för utvinnande av uran eller uranförening undersöka och bearbeta
fyndighet av uranhaltigt mineral. För närvarande föreslås, att torium
likställes med uran. Däremot omfattar den föreslagna regleringen ej
beryllium, vilket sålunda åter blir oreglerat och faller under jordägarens
direkta rådighet på samma sätt som granit, gnejs, kvarts, fältspat etc.
Lagförslaget bygger i enlighet med det förut anförda på ett koncessionssystem,
men utformningen anknytes i största utsträckning till gruvlagens
regler. I förslaget skiljes mellan undersökningstillstånd och
koncession. Undersökningstillstånd avser undersökning, koncession bearbetning
av en fyndighet. Undersökning skall i största möjliga utsträckning
kunna ske utan undersökningstillstånd. Jordägaren får sålunda utan
tillstånd göra undersökningsarbete på sin mark. Han kan också överlåta
denna rätt på annan. Om den som vill göra undersökningsarbete kan träffa
överenskommelse med jordägaren, behöver han alltså ej söka undersökningstillstånd.
För prospektering som ej inkräktar på jordägarens rätt krävcs
ej ens medgivande av jordägaren. Först då fråga blir om bearbetande
av en fyndighet blir tillstånd från myndighet obligatoriskt; bearbetande
förutsätter alltid att koncession meddelats. Den som har gruvrätt (inmutning
eller utmål enligt gruvlagen eller koncession enligt stenkolslagen) får
likaledes enligt förslaget utan undersökningstillstånd verkställa undersökningsarbete
beträffande uran och torium på sitt gruvområde i den mån
han ej kommer i kollision med jordägarens rätt; i sistnämnda fall räcker
det med överenskommelse med jordägaren. Innehavare av gruvrätt får sålunda
automatiskt och utan undersökningstillstånd en skyddad rätt att företaga
undersökningsarbete. Han behöver icke riskera att överraskas av att
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960
annan får undersökningstillstånd beträffande hans gruvområde och han behöver
ej söka sådant tillstånd för viss begränsad tid. Om en gruvinnehavare
ej vill söka efter uran och det framstår som ett allmänt intresse att visst
område blir undersökt, kan dock undersökningstillstånd meddelas annan,
dock i regel ej förrän gruvrättsinnehavaren beretts tillfälle att själv göra
undersökning om han så vill.
Den som gjort fynd kan insända fyndanmälan till myndighet med
vissa preciserade uppgifter om tiden för fyndet, fyndstället och fyndets beskaffenhet.
Fyndanmälan medför ej i och för sig en rätt i visst avseende,
men den kan få betydelse för rätten att få undersökningstillstånd eller koncession
i konkurrens med annan. Fyndanmälan kan även antagas få betydelse
som grund för ersättningsanspråk av upptäckare av fyndighet.
Enligt förslaget skall ärenden enligt lagen handläggas inom bergsstaten.
Ansökningar och anmälningar skall ingivas till bergmästaren. Frågor om
undersökningstillstånd skall avgöras av kommerskollegium, medan beslut
om koncession meddelas av Kungl. Maj :t.
Maximiarealen för såväl undersökningstillstånd som koncession föreslås
till 100 hektar mot nuvarande 1 600 hektar.
Undersökningsarbete skall i stort sett ske enligt samma regler som gäller
för undersökningsarbete enligt gruvlagen. Maximitiden är tre år och förlängning
kan ske med tre år (i undantagsfall ytterligare tre år). Ersättning
till jordägaren skall utgå i form av årlig avgift samt gottgörelse för
skada och intrång.
Frågan om anvisande av mark för arbete skall ej såsom nu upptagas i
själva koncessionen utan anvisande skall ske i enlighet med gruvlagens regler
vid bergmästareförrättning. Möjlighet skall även föreligga att, i likhet
med vad som gäller för utmål enligt gruvlagen, för vissa ändamål anvisa
mark utanför koncessionsområdet. Ersättningsfrågor skall avgöras vid bergmästareförrättning
enligt de principer som gäller enligt gruvlagen. Lösen
skall ske av mark som behövs för arbete med 50 procents förhöjning på värdet.
Om viss mark endast skall användas för undersökningsarbete under
högst tre år, behöver marken dock ej lösas, utan årlig avgift och ersättning
för skada och intrång skall då utgå liksom vid undersökningsarbete på
grund av undersökningstillstånd.
A v g ä 1 d skall enligt förslaget utgå till jordägaren enligt de bestämmelser
som gäller enligt gruvlagen; förekommer uran tillsammans med alunskiffer,
skall dock reglerna om avgift för sådan fyndighet tillämpas även
på uran.
Förhållandet mellan rätt till uranfyndigheter samt
gruvrättigheter av annat slag har föranlett särskilda bestämmelser
i förslaget. Gruvinnehavare får, som förut nämnts, en skyddad ställning.
Förfarandet i sådana fall då sökanden tidigare har en gruvrätt till området
föreslås på flera punkter bli avsevärt förenklat. Vidare föreslås en
ändring i gruvlagen avseende kollision mellan inmutningsansökan, å ena,
samt undersökningstillstånd eller koncession å andra sidan. Ansökan av
57
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960
de senare slagen blir såtillvida inmutningshinder att medgivande av vederbörande
rättsägare eller Kungl. Maj :ts tillstånd kräves för inmutning, detta
för att ej någon skall kunna med en inmutningsansökan komplicera
rättsförhållandet på ett jordområde, där någon ansökt om rätt att undersöka
eller bearbeta uranfyndighet.
Bland ordningsföreskrifterna kan nämnas uppgiftsskyldighet
till kommerskollegium och skyldighet att låta Sveriges geologiska undersökning
genom geolog följa arbetet och ta del av de vetenskapliga resultaten.
Vidare skall bergmästarna föra register över undersökningstillstånd
och koncessioner (uranregister). I övrigt ansluter sig dessa föreskrifter nära
till motsvarande bestämmelser i gruvlagen, vars regler om samäganderätt
i gruva och om övergång av rätt till gruva ävenledes i största utsträckning
gjorts tillämpliga på fyndigheter som avses i uranlagen.
Frågan om rätten till ersättning åt upptäckare regleras
ej närmare i förslaget, men principen om rätt till ersättning kommer till uttryck.
Den som upptäckt uranfyndighet är berättigad att, om annan får koncession,
av denne få skälig gottgörelse och detta -— i motsats till vad som nu
gäller -— oavsett om upptäckaren själv sökt koncession å fyndigheten. Parterna
får emellertid själva träffa uppgörelse om beloppet. Kan överenskommelse
ej träffas, får frågan i vanlig ordning avgöras av domstol eller, om
parterna enas därom, genom skiljemannaförfarande enligt lagen om skiljemän.
I gruvlagen och stenkolslagen föreslås -— som delvis redan antytts •— vissa
följdändringar. Därjämte torde uranlagsförslaget föranleda vissa ändringar
i regeringsrättslagen samt i stämpel- och lösenförordningarna.
Yttrandena
Utredningsmannens förslag har i yttrandena i allmänhet fått ett välvilligt
mottagande, och det stora flertalet remissorgan har tillstyrkt, att förslaget
lägges till grund för lagstiftning.
Kommerskollegium uttalar sålunda, att utredningsmannen i stort sett lyckats
lösa de uppkommande svårigheterna på ett sätt som skäligen tillgodoser
de skilda intressen som beröres av en lagstiftning på området. Liknande
uttalande göres av hovrätten för Övre Norrland. Sveriges advokatsamfund
finner, att förslaget föregåtts av ett omsorgsfullt utredningsarbete och anser
förslaget i allt väsentligt väl ägnat att tillgodose syftet med en lagstiftning
på ifrågavarande område.
Utredningsmannens uppfattning att koncessionssystemet i
princip bör bibehållas har vunnit anslutning hos de flesta remissinstanserna.
Svenska gruvföreningen, i vars yttrande Sveriges industriförbund
instämmer, diskuterar ingående skälen för och emot ett koncessionssystem
och tillstyrker att lagstiftningen även i fortsättningen uppbygges på
grundval av ett sådant system; emellertid framhålles, att förhållandena kan
komma att framdeles förändras på sådant sätt, att eu övergång till inmut
-
58
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960
ningssystem kan te sig motiverad. Kommerskollegium anser likaledes, med
utförlig motivering, att koncessionssystemet bör bibehållas. Kollegiet framhåller
önskvärdheten av att statsmakterna fortfarande har kontroll över de
inom landet befintliga urantillgångarna, vilka kan få den största betydelse
för den tekniska utvecklingen på skilda områden. Länsstyrelsen i Skaraborgs
län påpekar i likhet med överlantmätaren i länet, att de intressen på naturskyddets
och vattenvårdens område, som bör beaktas vid uranexploateringen,
kan bli bättre tillgodosedda vid ett koncessionsförfarande än vid inmutning.
Avvikande mening beträffande lämpligheten av att bibehålla koncessionssystemet
uttalas av länsstyrelserna i Västmanlands och Norrbottens län,
samtliga bergmästarämbeten samt Sydsvenska kraftaktiebolaget. Dessa remissinstanser
förordar, att uranlialtigt mineral göres inmutningsbart enligt
gruvlagen.
Länsstyrelsen i Västmanlands län framhåller, att uranet tidigare ansetts
ha en exklusiv militär- och utrikespolitisk betydelse. Vidare torde man förut
ha utgått från att uranhaltigt mineral i brytvärda koncentrationer i vårt
land i huvudsak kunde tänkas förekomma endast i samband med fyndigheter
av alunskiffer, vilka senare ej regleras av den egentliga gruvlagstiftningen.
Dessa förhållanden har emellertid sedan dess ändrats. Tyngdpunkten
torde nu ha förskjutits till uranets fredliga användning inom atomkraftsindustrin.
Vidare vill det synas som om avsevärda koncentrationer av uranhaltigt
mineral kan förväntas förekomma såväl i samband med fyndigheter,
vilka är underkastade gruvlagen, som i fyndigheter tillsammans med oreglerade
urbergsmineral. Vad som främst talar för ett koncessionssystem skulle
val vara, att uranets betydelse anses vara så stor, särskilt i samband med
ett fullföljande av det civila atomenergiprogrammet, att det allmänna icke
bor avhända sig den direkta kontrollen över dess eftersökande och utvinning.
Inmulningsförfarandet innefattar en vidsträckt enskild rätt, som ofta
narmar sig äganderätten i sina verkningar. Ä andra sidan må anmärkas, att
i fråga om förvärv, innehav, försäljning och bearbetning av uran_där be
hovet
av det allmännas kontroll torde vara starkast — detsamma får anses
vara väl tillgodosett genom bestämmelserna i 1956 års atomenergilag. Eftersom
uran förekommer i samband med mineral, som är underkastade bestämmelserna
i 1938 års gruvlag, skapar ett koncessionssystem konfliktsituationer
i förhållande till den egentliga gruvrätten. Utredningsmannen har
sokt utvägar att lösa dessa. Resultatet förefaller dock ej helt övertygande,
vilket emellertid icke är ägnat att förvåna med hänsyn till uppgiftens svårighetsgrad.
Övriga av stenkolslagens koncessionssystem omfattade naturtillgångar
(stenkol, alunskiffer, salt, gas och olja) föranleder genom själva
sin beskaffenhet och sitt förekomstsätt ej på samma sätt som de uranhaltiga
mineralen kollisioner med inmutningsrätten och andra institut i gruvlagen.
Dessa konfliktsituationer och det föreslagna sättet för deras lösande kan i
vissa fall befaras få för bergshanteringen menliga verkningar, kanske särskilt
bestämmelsen att tillstånd till undersökning av uranfyndigheter i all
-
59
Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960
mänhet skall utgöra hinder för inmutning enligt gruvlagen. En annan olägenhet
av koncessionssystemet är tidsutdräkten. Ett 20-tal ansökningar om
koncession för undersökning av uranfyndigheter har under åren 1957 och
1958 passerat denna länsstyrelse. Beslut föreligger ännu ej, ehuru flertalet
ansökningar nu är mellan 2 och 3 år gamla. -— Liknande synpunkter anföres
av bergmästarämbetet i norra distriktet.
Jämväl länsstyrelsen i Norrbottens län frågar sig, om en särskild uranlag
inom koncessionssystemets ram kan anses motiverad för att uppnå de av
utredningsmannen angivna syftena med lagstiftningen. Från såväl allmänhetens
som myndigheternas synpunkt är det önskvärt, att gruvlagstiftningen
icke ytterligare splittras utan om möjligt koncentreras till en gemensam
författning. Kontrollen över uranfyndigheterna bör givetvis icke sträcka
sig längre än som kan anses erforderligt för att tillförsäkra det allmänna
nödigt inflytande över fyndigheternas utnyttjande. Detta krav synes enligt
länsstyrelsens mening tillgodosett genom gällande atomenergilag. \ ärdet av
en uranfyndighet för den enskilde torde i hög grad vara beroende av vilka
möjligheter han har att för egen räkning tillgodogöra sig de mineral (ämnen),
som kan utvinnas. Då detta emellertid redan gjorts beroende av Kungl.
Maj :ts prövning, har länsstyrelsen svårt att inse betydelsen av att bibehålla
kontrollen jämväl över fyndigheterna. Vad angår syftemålet att stimulera
intresset för uranletning synes delade meningar icke råda om att
inmutningssystemet i detta avseende är överlägset koncessionssystemet. Den
relativt osäkra rätt till ersättning, som är beroende av en diskretionär prövning
från Kungl. Maj:ts sida, torde aldrig få samma stimulerande effekt,
som den i gruvlagen garanterade rätten till viss andel i påträffade fyndigheter
uppenbarligen innebär. Den allmänna tendensen inom uranlagstiftningen
går såväl i Sverige som i utlandet i riktning mot minskad kontroll
och därmed ökad frihet för den enskilde att disponera över fyndigheterna,
allt i syfte att stimulera intresset för uranletning.
Sydsvenska kraftaktiebolaget framhåller, att tillgången på uranhaltiga mineraler
är ganska riklig såväl i Sverige som på andra platser i världen. Utomlands
synes för övrigt på flera ställen koncentrationen av uran i fyndigheter
vara betydligt högre än i de svenska tillgångarna. Redan nu överstiger
världsproduktionen av uran ganska betydligt konsumtionen. Man räknar
med att delta förhållande skall bestå även sedan uran tagits i mera allmänt
bruk för användning i atomkraftverk och andra fredliga ändamål. Under sådana
omständigheter är det icke orealistiskt att räkna med att handeln med
uran för dylika ändamål kommer att släppas fri. Det torde därefter bli möjligt
att importera uran till betydligt lägre priser än det skulle kosta att utvinna
uran ur våra svenska skiffrar. Enligt bolagets mening borde delta motivera
att man i stället för koncession anknyter lagstiftningen om rätten att
söka och bearbeta uranfyndighet till gruvlagen och dess bestämmelser om
inmutning.
Bergmästarämbetet i västra distriktet anför, att den bästa sporren för
fyndigheters uppsökande är att upptäckaren är säker på att få tillgodogöra
60
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960
sig vinsten av sitt arbete. En sådan säkerhet erbjuder icke förslaget. Visserligen
skall enligt förslaget särskild hänsyn tagas till gjord fyndanmälan,
men detta innebär icke någon säkerhet för upptäckaren. Ej heller den omständigheten
att upptäckaren, om annan erhåller koncession å fyndigheten,
är berättigad till viss gottgörelse medför trygghet för upptäckaren; i förslaget
anges för övrigt icke efter vilka grunder gottgörelsen skall beräknas.
Ej ens jordägare, som upptäckt fyndighet på egen mark, har erforderlig
trygghet, eftersom koncession kan meddelas annan. Om förslaget genomföres
kan det vidare väntas, att stora, jordägande bolag kommer att söka
åvägabringa fältspärr för all malmletning över huvud taget på sin mark.
Ansökan om undersökningstillstånd föreslås ju skola utgöra hinder för inmutning.
Tendenser åt detta håll har redan förmärkts. Arealen av de områden
för vilka koncession sökts uppgår exempelvis —- beräknat i procent av
vederbörande läns landareal — i Göteborgs och Bohus län till 11,8 procent,
i Skaraborgs län till 9,4 procent, i Värmlands län till 6 procent och i Örebro
län till 19,1 procent. Genomsnittet för västra bergmästardistriktet uppgår till
7,1 pi ocent. Situationen är betänklig speciellt i Örebro län. Ännu betänkligare
ter sig emellertid läget i de sju bergslagssocknarna i Örebro län. Här
uppgår den sammanlagda arealen av områden för vilka ansökan om koncession
skett till 1 160 kvadratkilometer eller 49,6 % av socknarnas hela
landareal.
Viss tvekan beträffande frågan, huruvida man vid en reglering på förevarande
område skall bygga på koncessions- eller inmutningssystemet kommer
till uttryck särskilt i yttrandena från länsstyrelsen i Malmöhus län.
länsstyrelsen i Västernorrlands län, Skånes handelskammare samt handelskammaren
i Gävle.
Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att utvecklingen för närvarande
synes gå i den riktningen, att uranet mer och mer förlorar den betydelse ur
allmän synpunkt, som utgör ett skäl för att koncessionssystemet skulle vara
att föredraga. Frågan huruvida man redan kommit därhän, att uranet ej
längre äger sådan betydelse, torde emellertid ännu ej kunna bestämt besvaras.
Med hänsyn härtill och till de av utredningsmannen åberopade praktiska
och rättsliga skälen för ett koncessionssystem anser sig länsstyrelsen
icke hora framstalla någon erinran mot utredningsmannens förslag i denna
del; Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser, att koncessionssystemet bör
tillampas tills vidare till dess säkrare erfarenheter vunnits om uranfvndigheternas
betydelse och gestaltning. Skånes handelskammare påpekar, att förhållandena
snart nog kan bli sådana, att inmutningssystemet framstår som
lämpligare än ett koncessionssystem. Skulle sålunda tillgången på uran på
en internationella marknaden bli god och en fri marknad upprättas, finns
det från del allmännas synpunkt knappast någon anledning att längre upprätthålla
den kontroll som koncessionssystemet innebär. En sådan marknadsutveckling
synes icke vara osannolik. Handelskammaren i Gävle påpekar
att del efter hand visat sig, att landets tillgångar på uranhaltigt mineral
icke — såsom man tidigare antagit — är begränsade till de kambriska
61
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960
skifferavlagringarna utan att mineralet kan utvinnas även som biprodukt
bl. a. vid järnmalmsbrytning. Synpunkterna på uranets betydelse har likaså
förändrats därhän, att mineralets värde för atomkraftens fredliga användning
alltmer trätt i förgrunden. Det har därigenom kommit att framstå som
nödvändigt att från det allmännas sida aktivt stimulera enskilda initiativ
att eftersöka och utvinna uran. Den osäkerhet, som råder beträffande uranets
framtida betydelse, gör det enligt handelskammarens uppfattning tveksamt,
huruvida det kan anses lämpligt att i dagens läge på längre sikt avgöra
om brytning av uran skall vara underkastad krav på koncession eller
om mineralet skall kunna inordnas i gruvlagen. Ett slutgiltigt ställningstagande
i denna fråga skulle enligt handelskammarens förmenande kunna undvikas
antingen genom att den kommande lagen gives en begränsad giltighetstid
på förslagsvis 10 år eller att det i propositionen uttryckligen fastslås att
lagen efter sagda tidsperiod omprövas. Det senare förfarandet vore måhända
att föredraga med hänsyn till de koncessioner, som beviljats under
den tid lagen varit i kraft.
Beträffande den formella utformningen av lagförslaget har
erinringar framförts från flera håll, varvid särskilt anmärkts att de talrikt
förekommande hänvisningarna till gruvlagen gör lagen onödigt svåröverskådlig.
Hovrätten över Skåne och Blekinge anser det vara rimligt, att den som
för sin praktiska verksamhet vill sätta sig in i de regler som gäller på ifrågavarande
område bör kunna skaffa sig kunskap om alla väsentliga bestämmelser
utan att behöva forska i annan lag. Ur denna synpunkt synes särskilt
hänvisningarna i 15 § 1 inom., 17 § sista stycket, 30 § 1 mom. sista stycket,
32 § andra stycket och 39 § vara olämpliga. I flera fall kan dessutom anmärkning
riktas mot hänvisningarna ur saklig synpunkt. Hovrätten för
Övre Norrland gör i huvudsak samma invändningar mot det av utredningsmannen
tillämpade hänvisningssystemet. Advokatsamfundet framhåller, att
den jämförelsevis ringa olägenhet som kan föranledas därav att lagen, därest
hänvisningssystemet frångås, blir längre mer än väl uppväges av att
den blir lättare att läsa och förstå.
Aktiebolaget Atomenergi påpekar, att bolaget för sin del observerat nackdelarna
med de i nu gällande lag på området förekommande hänvisningarna
till gruvlagen och andra författningar, bl. a. i samband med det på flera håll
utomlands pågående arbetet med att samla olika länders författningar på
atomenergiområdet. Ett tillfälle synes bolaget nu erbjuda sig att samla
hithörande bestämmelser i en författning. Bolaget påpekar vidare, att strävandena
att vidga intresset för uranprospektering i Sverige skulle underlättas,
om uranlagen innefattade alla väsentliga bestämmelser; så viktiga föreskrifter
som t. ex. de beträffande omfattningen av undersökningsarbete och
villkoren härför samt om ersättning vid marklösen och avgäld till jordägaren
återfinnes ej i själva uranlagen men bör enligt bolagets uppfattning inarbetas
direkt i denna. Enligt bolagets mening kan det också —- för att öka
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960
överskådligheten — vara lämpligt att uppdela lagtexten på flera kapitel eller
förse kapitlen med underrubriker.
Jämväl atomkommittén, delegationen för atomenergifrågor, bergmästarämbetena
i västra och östra distrikten samt Sydsvenska kraftaktiebolaget
anser, att de talrika hänvisningarna till annan lag gör förslaget svårläst och
oöverskådligt.
Departementschefen
När genom lagstiftning år 1945 stenkolslagens koncessionssystem gjordes
tillämpligt på uranfyndigheter, torde motivet i första hand ha varit den stora
betydelse som dessa fyndigheter ansågs ha framför allt ur försvars- och utrikespolitisk
synpunkt. Genom den utveckling som därefter ägt rum har
uranets betydelse som energikälla för fredliga behov starkt ökat. Man kan
räkna med att allt vidare fält kommer att öppnas för atomkraftens användning
på det rent civila området, och uranfyndigheterna kommer av allt att
döma att i en nära framtid spela en betydande roll för folkhushållet. I
detta sammanhang bör jämväl beaktas, att vår för närvarande viktigaste
energikälla, vattenkraften, senast inom ett eller annat årtionde kan beräknas
vara utnyttjad intill gränsen för vad som är ur ekonomisk och andra synpunkter
försvarligt. Det är uppenbarligen angeläget, att samhället söker att
i möjligaste mån befordra utvinning inom landet av ämnen av betydelse för
atomkraftframställning. Med hänsyn till avspärrningsrisken bör vi icke för
vår framställning av atomenergi vara i alltför hög grad beroende av utländskt
råmaterial.
På grund av den betydelse uranet sålunda redan nu har och än mer
kan antagas få måste starka skäl föreligga för att samhället skall avhända
sig de möjligheter att befordra och kontrollera tillgodogörandet av uranfyndigheter,
som en tillämpning av koncessionssystemet i vad gäller bearbetning
av sådana fyndigheter innebär. Det kan enligt min mening icke med
fog hävdas, att den kontroll samhället kan utöva med stöd av atomenergilagen
— som reglerar rätten att inneha, överlåta och bearbeta uran och
andra atombränslen — därvid är tillfyllest. Endast om tillämpningen av ett
koncessionssystem på förevarande område är på ett eller annat sätt förenat
med olägenheter av allvarligare art, bör det övervägas att överge detta system
i vad gäller tillgodogörandet av uranfyndigheter. Det av utredningsmannen
framlagda förslaget synes emellertid visa, att ett koncessionssystem på
förevarande område kan utformas på sådant sätt, att andra intressen icke
blir otillbörligen åsidosatta och utan att tillämpningen av bestämmelserna
behöver bereda alltför stora svårigheter.
Mot förslaget att bibehålla koncessionerna för bearbetning av fyndigheter
har bl. a. invänts, att därav skulle föranledas en onödig splittring av
gruvrätten. Denna splittring föreligger emellertid redan enligt nu gällande
lagstiftning. Åvägabringandet av enhetlighet inom gruvlagstiftningen får
för övrigt ej bli ett självändamål, utan en avvägning måste ske mellan fördelar
och nackdelar därav. Det bör också beaktas, att därest man önskar upp
-
63
Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960
taga uran bland de enligt gruvlagen inmutningsbara mineralen, detta ofrånkomligt
skulle föra med sig att gruvlagen i ett flertal hänseenden finge kompletteras
med nya stadganden. De skäl som talar för koncessionssystemets
bibehållande i enlighet med utredningsmannens förslag synes vara så starka,
att i och för sig beaktansvärda önskemål om ett förenhetligande av gruvlagstiftningen
bör stå tillbaka.
Vidare har från ett par håll hävdats, att konflikterna mellan gruvrättigheter
av olika slag skulle komma att öka vid en tillämpning av koncessionssystemet.
Utredningsmannen synes emellertid ha anvisat möjligheter att
komma tillrätta med dessa svårigheter på ett tillfredsställande sätt.
Det har gjorts gällande, att inmutningssystemet till sin natur är bättre
ägnat än koncessionssystemet att uppmuntra till eftersökande av fyndigheter
av betydelse för atomenergiutvinning. Emellertid bör erinras om att
redan den nu gällande lagstiftningen på ifrågavarande område bygger på
koncessionssystemet samt att de erfarenheter man hittills haft av denna
lagstiftning icke ger belägg för ett antagande att uranprospekteringen på
ett för landet menligt sätt hämmats genom koncessionstvånget, som i sin
nuvarande utformning är mera omfattande än det av utredningsmannen
föreslagna. Genom införandet av det av utredningsmannen föreslagna institutet
fyndanmälan och — än mer — genom den föreslagna, utvidgade
rätten till ersättning åt upptäckare torde dessutom olägenheterna i detta
hänseende med koncessionssystemet vara i betydande mån undanröjda.
Av betydelse är vidare att koncessionssystemet ger större möjligheter än
inmutningssystemet att tillgodose natur- och kulturvårdssynpunkter. Även
fastighetsbildnings- och planintressena torde lättare kunna tillgodoses genom
ett koncessionsförfarande än genom tillämpning av det mera stela inmutningssystemet.
Av stor vikt synes mig även vara att man inom koncessionssystemets
ram har lättare att hävda de anspråk i fråga om ekonomiska
resurser samt allmän lämplighet över huvud, som måste kunna ställas på
dem som anförtros utvinningen av en för vårt land så viktig naturtillgång
som uran utgör.
Även om sålunda skäl ej föreligger att i dagens läge uppge kravet på
koncession för rätt att bearbeta uranfyndighet, kan man givetvis icke bortse
från möjligheten att förhållandena i framtiden kan ändra sig på sådant sätt,
att det framstår som naturligt att lätta på den kontroll som enligt den föreslagna
lagstiftningen skall utövas från samhällets sida på förevarande område.
Utvecklingen på området bör följas med uppmärksamhet, så att lagstiftningen
efter hand kan anpassas efter uppkommande behov.
Såsom utredningsmannen funnit torde behov av reglering icke föreligga
beträffande eftersökande av uranfyndighet (prospektering). I likhet med
utredningsmannen anser jag det icke heller påkallat, att ur allmän synpunkt
krav å myndighets tillstånd uppställes för rätt att få utföra undersökning
av uranfyndighet. Redan 1950 års ändring i 63 § stenkolslagen medförde
en viss uppmjukning av kravet på tillstånd för undersökningsarbeten,
64
Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960
och tiden synes nu vara inne att gå vidare på denna väg. Möjlighet att utverka
tillstånd till undersökning av fyndighet bör dock finnas exempelvis
för sådana fall, då arbetet inkräktar på jordägares rätt och uppgörelse med
jordägaren ej kan träffas. Tillstånd till undersökning bör såsom utredningsmannen
förordat medföra en ensamrätt till undersökning. Ensamrätt bör
jämväl — intill dess, såsom förutsättes kunna ske, annan utverkar undersökningstillstånd
eller koncession — utan tillstånd tillkomma jordägaren
eller, såvitt avser gruvområde, den som innehar inmutning, utmål eller koncession.
I vad gäller bearbetning av uranfyndighet bör tillstånd krävas över
hela linjen.
Särskilda bestämmelser är påkallade för ernående av enhetliga rättsförhållanden
beträffande uranfyndigheter, å ena, samt övriga fyndigheter, å
andra sidan, inom samma område. Vid tillämpningen av den nu gällande
lagstiftningen har man delvis kunnat nå detta mål genom att i de fall då
urankoncession sökes för gruvområde normalt endast meddela sådan koncession
åt gruvinnehavaren. Men om någon söker inmutning på ett område,
beträffande vilket koncession å uran meddelats annan person, kan man
för närvarande ej hindra inmutningsrättens uppkomst. Utredningsmannen
föreslår i huvudsaklig överensstämmelse med nuvarande praxis, att tillstånd
att undersöka uranfyndighet eller att bearbeta sådan fyndighet beträffande
gruvområde icke annat än i undantagsfall skall meddelas annan än
den som redan har gruvrätt till området. Vidare föreslås sådan ändring i
gruvlagen, att hinder mot inmutning i princip skall föreligga beträffande
område, varå undersökningstillstånd eller koncession för uran sökts eller
meddelats, såvida den begärda inmutningen avser mineral som förekommer
i sådant samband med uran, att det ej kan tillgodogöras för sig. De sålunda
föreslagna bestämmelserna synes ändamålsenliga och har ej föranlett principiell
erinran vid remissbehandlingen. Det ligger i sakens natur, att tilllämpningen
av hithörande bestämmelser stundom kommer att ställa prövningsmyndigheterna
inför besvärliga avgöranden. Till ledning för prövningen
har emellertid i betänkandet anförts vissa synpunkter, vilka i huvudsak
ej synes giva anledning till erinran. Det är av särskild vikt, att all tillbörlig
hänsyn tages till den enskilde gruvrättsinnehavarens intressen.
Av betydelse för den praktiska tillämpningen av den nya lagstiftningen
är det förenklade förfarande som föreslås för prövning av fråga om ansökan
om undersökningstillstånd. Undersökningsärendena är redan nu
många och man kan vänta, att intresset för undersökning av hithörande
fyndigheter skall bli än större i framtiden. Det framstår under sådana förhållanden
som angeläget att undersökningsförfarandet är enkelt. Koncessionsärendena
kan däremot beräknas bli förhållandevis fåtaliga, eftersom
de förutsätter, att brytvärda fynd gjorts. I dessa ärenden kräves ett fullständigare
förfarande till skydd för exempelvis jordägare vid de mera omfattande
och definitiva ingrepp som då sker i deras rätt. Kontrollbehovet från
det allmännas sida blir också här mera framträdande.
65
Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960
I formellt avseende innebär utredningsförslaget, att bestämmelserna om
rätt att undersöka och bearbeta uranfyndigheter skall brytas ut ur stenkolslagen
och upptagas i en särskild lag. Det av utredningsmannen framlagda
lagförslaget innehåller emellertid talrika och omfattande hänvisningar
till gruvlagen. Såsom påpekats i flera remissyttranden är detta system ägnat
att göra lagen svårläst och svåröverskådlig. Vid den överarbetning av förslaget
som skett i departementet har därför hänvisningarna i betydande
utsträckning ersatts med direkta lagstadganden. Även eljest har lagförslaget
i vissa avseenden redaktionellt omarbetats.
Förslaget till uranlag föranleder vissa följdändringar i gruvlagen, stenkolslagen
och atomenergilagen. I detta sammanhang har även behandlats
några framställningar från kommerskollegium angående vissa frågor, som
berör gruvlagen och stenkolslagen utan alt äga direkt samband med den
nya uranlagen. Ett av kommerskollegium framlagt förslag om indragning
till statsverket av jordägarens andel i den enligt gruvlagen utgående försvarsavgiften
har jag ej funnit anledning att upptaga, då en sådan åtgärd
skulle innebära ett väsentligt avsteg från den avvägning mellan statens, inmutarens
och jordägarens intresse, som skett i gruvlagen. Däremot förordar
jag på grundval av kommerskollegiets nämnda framställningar vissa andra
ändringar i gruvlagen och stenkolslagen. Dessa ändringsförslag beröres närmare
i det följande i den speciella motiveringen (se vid 53 och 55 §§ gruvlagen
samt 2 § stenkolslagen).
Av uranlagsförslaget föranledda ändringar i regeringsrättslagen samt lösen-
och stämpelförordningarna torde få anmälas i annat sammanhang.
IV. De särskilda lagförslagen
Förslaget till lag om rätt att undersöka och bearbeta fyndigheter
av uranhaltigt mineral m. m. (uranlag)
1 KAP.
Inledande bestämmelser
1 och 2 §§.
Dessa båda paragrafer motsvarar 1 § första stycket och 3 § i utredningsmannens
förslag.
Utredningsmannen har, som framgår av den förut lämnade redogörelsen,
ansett eftersökande av uran böra falla utanför den föreslagna regleringen.
Även undersökningsarbete skulle kunna vara fritt från tillståndstvång, om
man bortser från enskilds rätt. Sett ur allmän synpunkt kan undersökningsarbete
tillåtas utan särskilt tillstånd. Jordägaren får sålunda utan tillstånd
utföra undersökningsarbete på sin mark och han kan överlåta denna sin
5 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 160
66
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1060
rätt å annan person. Rätten består till dess annan utverkar undersökningstillstånd
beträffande marken. Därest jordägaren eller den som från honom
fått på sig överlåten rätt att göra undersökningsarbete vill erhålla skydd
mot andra, måste han sålunda själv söka undersökningstillstånd. Huruvida
en nyttjanderättshavare skall äga utföra arbete på det arrenderade området
är en fråga mellan honom och jordägaren. Ett vanligt arrendeavtal torde
icke innefatta rätt att använda marken för sådant arbete. Ä andra sidan
torde en jordägare icke kunna utan arrendatorns medgivande utföra undersökningsarbete
på utarrenderad mark eller upplåta rätt därtill åt annan.
Det principiellt nya i förslaget är, att inmulare samt gruv- och koncessionsinnehavare
med avseende på sina gruvområden föreslås komma att intaga
en ställning liknande den jordägaren har till mark som ej är föremål
för gruvrätt; de äger på dessa områden utföra undersökningsarbete utan
undersökningstillstånd. Inkräktar de därvid på jordägarens eller arrendators
rätt, måste de emellertid, om överenskommelse ej kan uppnås, söka sådant
tillstånd. På löst mark och under jord torde det knappast kunna anses,
att gruvrättsinnehavaren inkräktar på jordägarens rätt genom att bedriva
undersökningsarbete beträffande uran. För att jordägare skall kunna
utföra sådant arbete på gruvområde måste han, om uppgörelse ej kan nås
med gruvrättsinnehavaren, söka undersökningstillstånd.
Utredningsmannen framhåller, att en annan sida av den föreslagna regleringen
är, att den ger jordägaren och gruvrättsinnehavare ävensom dem
som härleder sin rätt från dessa ett skydd mot andra som ej har undersökningstillstånd
eller koncession enligt uranlagen. I detta hänseende är bestämmelsernas
viktigaste funktion dock att ge uttryck åt den begränsning
som ligger i skyddet. Om annan person erhåller undersökningstillstånd eller
koncession, övergår nämligen rätten till undersökningsarbete å denne.
Det är på denna punkt den föreslagna regleringen ger ett väsentligt utökat
skydd för gruvrättsinnehavare genom föreskriften i 4 § 2 mom. i förslaget,
att undersökningstillstånd till område som omfattas av gruvrätt ej må meddelas
annan än gruvrättsinnehavaren med mindre synnerliga skäl är därtill.
Utredningsmannen erinrar om att stenkolslagen icke innehåller någon
motsvarighet till den i 1 § gruvlagen upptagna hänvisningen till de särskilda
bestämmelser angående utländska rättssubjekts behörighet att förvärva gruvrätt
som upptages i 1916 års lag om vissa inskränkningar i rätten att
förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag samt 1934 års
lag om bulvanförhållande i fråga om aktier i vissa bolag. Att stenkolslagen
saknar sådan hänvisning torde bero på att koncessionsrätten alltid är beroende
av Kungl. Maj:ts prövning. Utredningsmannen framhåller, att det
kunde övervägas att i 1 § i förslaget upptaga en erinran om nyssnämnda särskilda
bestämmelser och därtill knyta en föreskrift, att undersökningstillstånd
enligt uranlagen i här avsedda fall ej får meddelas utan Kungl. Maj:ts
medgivande. Med hänsyn till att undersökningsförfarandet i princip är fritt
så att det enligt förslaget kan utövas utan undersökningstillstånd, om jordägaren
lämnat sitt medgivande, har utredningsmannen dock ej ansett sådan
föreskrift erforderlig.
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960
67
Hovrätten över Skåne och Blekinge anmärker, att det på flera ställen i
betänkandet uttalade syftet, att uranfyndigheter i största utsräckning skall
få undersökas utan tillstånd icke kommit till klart uttryck i lagtexten. Enligt
hovrättens mening är det önskvärt, att den principiella friheten för envar
att -— i förekommande fall med jordägarens medgivande •— undersöka
uranfyndighet fastslås i lagen. Hovrätten ifrågasätter, om icke 2 kap. i lagförslaget
bör inledas med en bestämmelse av sådant innehåll. I fortsättningen
av kapitlet torde i så fall böra upptagas regler om inmutares, gruvinnehavares
och koncessionshavares rätt samt stadganden, som reglerar i vilka
fall undersökningstillstånd kräves av hänsyn till andra rättsägare eller erfordras
till skydd för den som vill företaga undersökningsarbete. Hovrätten
påpekar vidare, att förslaget icke ger någon antydan om sambandet med
atomenergilagen. Det hade varit naturligt att på något sätt erinra om hur
lagarna förhåller sig till varandra. I varje fall synes det hovrätten som om
den föreslagna bestämningen av begreppen »eftersöka», »undersöka» och
»bearbeta» fyndighet av uranhaltigt mineral borde föranleda en jämkning i
atomenergilagen.
Hovrätten för övre Norrland befarar, att lagens tystnad beträffande eftersökande
av uran kan vålla komplikationer vid tillämpningen. Även om en
gränsdragning mellan de båda slagen av arbete efter de riktlinjer utredningsmannen
uppdragit i betänkandet givetvis kan möta lagtekniska svårigheter,
synes det hovrätten likväl påkallat, att ytterligare överväganden ägnas
detta spörsmål. Ett beaktande av hovrättens önskemål kan möjligen medföra
behov av ändringar och förtydliganden jämväl i annan lagstiftning. Hovrätten
påpekar vidare, att fall torde kunna förekomma, då ett rättssubjekt
äger inmutningsrätt/utmål och ett annat koncession enligt stenkolslagen
till samma område. Såvitt hovrätten kunnat finna är frågan om deras inbördes
rättigheter i de avseenden varom nu är fråga icke löst i förslaget.
Kommerskollegium samt bergmästarämbetet i norra distriktet förordar,
att, därest med uttrycket »därmed likställt område» i 3 § första stycket 2)
avses inlöst mark utom utmål, detta anges i lagtexten.
Departementschefen. I dessa båda inledande paragrafer angives de grundläggande
principerna för regleringen av rätten till uranfyndigheter. Beträffande
motiven till och innebörden av bestämmelserna kan jag i huvudsak
hänvisa till den allmänna motiveringen.
Enligt vad i den allmänna motiveringen framhållits är det avsett att undersökning
av uranfyndighet i princip skall kunna ske utan undersökningstillstånd.
Det torde emellertid ej vara behövligt att i lagtexten uttryckligen
angiva denna principiella frihet, utan regleringen torde såsom
utredningsmannen föreslagit få ske så, att det stadgas att rätt till undersökning
med närmare angivna undantag kräver undersökningstillstånd.
Vid remissbehandlingen har från något håll uttalats farhågor för att
frånvaron av ett direkt stadgande i uranlagen att eftersökande av uran
skall stå fritt för envar, kan vålla komplikationer vid tillämpningen av
lagen. Såsom utvecklats i den allmänna motiveringen avses med eflcrsökan
-
68
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960
de sådana åtgärder för uppspårande av uranfyndigheter, som icke inkräktar
på jordägarens rätt. Därvid förutsättes, att gränsen mellan eftersökande
och undersökning uppdrages i anslutning till de objektiva rekvisiten i
strafflagen för skadegörelse och åverkan. Under sådana förhållanden synes
mig rätten för envar att utan särskilt tillstånd eftersöka uranfyndigheter
vara så klarlagd, att särskilt stadgande härom icke erfordras i lagen.
I likhet med utredningsmannen finner jag det icke heller vara erforderligt
att i uranlagen upptages hänvisning till de särskilda bestämmelser angående
utländska rättssubjekts rätt att förvärva bl. a. gruva eller idka gruvdrift
som upptages i 1916 och 1934 års lagar i ämnet. Däremot torde det vara
lämpligt att, såsom ifrågasatts vid remissbehandlingen, införa en hänvisning
till atomenergilagen. I 1 § nämnda lag, vari förekommer en motsvarande
hänvisning, bör till undvikande av oklarhet göras en terminologisk
jämkning.
Under remissbehandlingen har från något håll påpekats, att fall torde kunna
förekomma, då ett rättssubjekt äger inmutningsrätt eller rätt till utmål
och ett annat koncessionsrätt enligt stenkolslagen till samma område samt
att frågan om dessa rättssubjekts inbördes rättigheter icke berörts i uranlagsförslaget.
De mycket sällsynta undantagsfall, då ett sådant rättsläge
kan uppkomma, torde få lösas med utgångspunkt från att de rättigheter
med avseende å uranfyndigheter som enligt uranlagen avses tillkomma
gruvrättsinnehavare får utövas av den som innehar gruvrätt till det mineral
med vilket uranet förekommer i närmaste samband. Det synes mig icke
vara påkallat att för dessa ganska teoretiska fall tynga lagtexten med särskilda
bestämmelser.
Från ett par håll har förordats att, därest med uttrycket »därmed likställt
område» i första stycket andra punkten av 3 § (2 § i departementsförslaget)
avses inlöst mark utom utmål, detta bör angivas i lagtexten. Med
anledning härav vill jag framhålla, att med uttrycket »därmed likställt område»
icke avses endast löst mark utom utmål. Uttrycket innefattar sålunda
exempelvis även mark som omfattas av ansökning om utvidgning av utmål.
1 uttrycket torde jämväl få innefattas vissa områden, vilka visserligen icke
formellt blivit utmålslagda, men som enligt äldre bestämmelser får anses
åtnjuta i huvudsak samma skydd som utmålsområde.
2 KAP.
Undersökning av fyndighet
U ndersökningsiills tånd
3 §•
Förevarande paragraf motsvarar 2 § i utredningsmannens förslag.
Utredningsmannen framhåller, att det synes lämpligt, att Kungl. Maj:t
frigöres från handläggningen av ärenden rörande undersökningstillstånd.
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960
69
Antalet sådana ärenden kan beräknas bli stort och då eftersökande och undersökande
av uranfyndigheter i princip göres fritt, kan de allmänna intressen
som i detta sammanhang skall bevakas icke sägas vara av särskild
betydelse. Det torde ligga väl i linje med strävandena att befria Kungl.
Maj :t från ärenden som kan handläggas av annan myndighet att överflytta
dessa ärenden från Kungl. Maj :ts prövning.
Önskvärt är även, framhåller utredningsmannen, att ej heller länsstyrelserna
betungas med ärenden om undersökningstillstånd. Om det vore fråga
om tillståndsgivning av sådan natur som avses i 71 § expropriationslagen,
skulle det måhända vara naturligast att anlita länsstyrelserna. Emellertid
är de frågor av mera tveksam natur, som kan tänkas uppkomma i samband
med beviljande av undersökningstillstånd, av gruvrättslig natur. Att bergsstaten
på grund härav måste vara inkopplad på dessa ärenden är självfallet
och det synes som om ärendena också kan avgöras av bergsstatens myndigheter.
Bergmästarna skulle väl med sin stora sakkunskap och kännedom
om de lokala förhållandena i det stora antalet fall kunna i första instans avgöra
ärendena. Det skulle ur arbetssynpunkt och med hänsyn till registrering
av tillstånden vara önskvärt att så kunde ske. Eftersom fråga dock är
om beslut av koncessionskaraktär, anser utredningsmannen det vara förenat
med betänkligheter att avgörande sker av lokal myndighet. Tillståndsprövningen
beträffande undersökning blir självfallet av betydelse, då fråga
sedermera uppkommer om vem som skall få koncession. På grund av vad
nu anförts föreslår utredningsmannen, att ansökningar om undersökningstillstånd
väl skall ingivas till bergmästaren och handläggas hos honom men
att ärendena av honom med eget yttrande skall sändas till kommerskollegium
för avgörande. Utredningsmannen anser det vara av betydelse att den centrala
myndigheten på detta betydelsefulla område leder och övervakar utvecklingen
även på undersökningsstadiet. Behovet av kontakt med Sveriges
geologiska undersökning bör i sammanhanget även beaktas. De intressen
länsstyrelserna har att bevaka torde på detta stadium vara mindre framträdande.
Undersökningsarbetet är i allmänhet ej så omfattande och ingripande
att exempelvis naturskyddsintresset och andra industriers intressen
kan bli i nämnvärd grad förnärmade. Kommerskollegium torde komma
att beakta när sådana fall uppkommer och då genom remiss till vederbörande
länsstyrelse bereda denna tillfälle att yttra sig.
I fråga om den rätt ett meddelat undersökningstillstånd bör medföra
framhåller utredningsmannen, att en väsentlig sida av den föreslagna regleringen
är att rätten till undersökningsarbete skall vara skyddad, så att
andra ej får göra undersökningar på området med de konsekvenser detta
kan ha i fråga om rätt till koncession eller ersättning om fynd göres. Det
skydd uranlagen ger hindrar emellertid ej att annan söker efter uran på sätt
som kan ske utan intrång i jordägarens rätt. EU eftersökande i sådan form
faller nämligen utanför lagen och torde kunna ske även på område som
omfattas av undersökningstillstånd eller koncession. Fynd som en sådan
utomstående kan göra på område, där annan än jordägaren har rätt till
70
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960
undersökning, anser utredningsmannen dock i regel ej böra medföra förmåner
av nyss angivna slag.
Meddelas undersökningslillstånd för ett mineral av de slag som avses
med uranlagen, bör tillståndet automatiskt gälla även för övriga. Denna
princip överensstämmer med gruvlagen, enligt vilken inmutningsansökan
beträffande ett inmutningsbart mineral, t. ex. järn, medför rätt att undersöka
och sedermera bearbeta fyndigheter av alla inmutningsbara mineral
inom utmålet.
Utredningsmannen påpekar att frågan huruvida tidpunkten för ansökning
eller meddelande av undersökningstillstånd skall vara avgörande vid
bedömande av frågor om prioritet i regel rent principiellt ej ställes på sin
spets i en koncessionslagstiftning av uranlagens natur, eftersom den tillståndsgivande
myndigheten ej är bunden av vilken av flera ansökningar
som först inkommit. Några rättsverkningar knytes enligt nuvarande lagstiftning
ej till dagen för ansökning om koncession utan först till den tidpunkt
då koncession beviljas. Det synes dock utredningsmannen nödvändigt,
att vid lösandet av konkurrensfrågor mellan inmutning och undersökningstillstånd
även beträffande den senare rättigheten låta dagen för ansökningen
vara avgörande, eftersom eljest den rättsliga situationen alltid skulle kunna
ändras genom en inmutningsansökan medan ärendet om undersökningstillstånd
är under prövning. Härom hänvisas till förslaget om ändring i 5 § 9)
gruvlagen.
Länsstyrelsen i Örebro län samt bergmästarämbetena i östra och västra
distrikten anser, att undersökningstillstånd bör meddelas av vederbörande
bergmästare. Länsstyrelsen i Örebro län anför som motivering härför, att
bergmästarna torde äga erforderlig erfarenhet och sakkunskap för att pröva
nämnda ärenden. En fördel är också, att de känner till de lokala förhållandena
inom sina distrikt. Genom en sådan decentralisering skulle man kunna
uppnå en förenkling av ärendenas handläggning och snabbare avgörande.
För att möjliggöra en enhetlig praxis torde i så fält kommerskollegium böra
bemyndigas utfärda erforderliga anvisningar. Bergmästarämbetet i västra
distriktet påpekar, att kommerskollegium förvaltar kronans andelar i gruvor,
varför risk kan föreligga, att ämbetsverket vid avgörandet av frågor om
undersökningstillstånd kan komma i konfliktsituationer, som kan rubba
tilliten till verkets objektivitet.
Kommerskollegium finner det däremot naturligt, att kollegiet såsom
bergsöverstyrelse anförtros prövningen av ansökningar om undersökningstillstånd
samt påpekar det angelägna i att prövningen av dessa ansökningar
sker centralt efter enhetliga linjer.
Departementschefen. Det synes vara av stor vikt att, då en ny lagstiftning
av förevarande typ skall börja tillämpas, prövningen av de ofta ganska
tveksamma spörsmål som kan väntas möta kommer att i möjligaste mån
ske efter enhetliga linjer så att en fast praxis så snart som möjligt utbildas
71
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960
på området. Förutsättningarna för att så kommer att ske torde vara betydligt
större, om prövningen av tillståndsärenden lägges i händerna på det
ämbetsverk som i egenskap av bergsöverstyrelse har det centrala överinseendet
över gruvdriften i landet, än om prövningen får ankomma på de lokala
organen. Uppenbart är också att kommerskollegium kan uppträda med
större auktoritet gentemot sökandena, särskilt när fråga uppkommer om
att helt avslå ansökningar om undersökningstillstånd eller i något hänseende
begränsa den rätt som skall tillkomma viss sökande. I anledning av
vad bergmästarämbetet i västra distriktet uttalat må framhållas, att klagan
över bergmästarnas beslut under alla förhållanden skulle få föras hos kommerskollegium.
Med hänsyn härtill och till vad utredningsmannen i övrigt
anfört vill jag förorda att tillståndsgivningen anförtros åt kommerskollegium.
4 §•
Denna paragraf motsvarar 4 § i utredningsmannens förslag.
Enligt 5 § gruvlagen föreligger hinder mot inmutning beträffande följande
slag av områden:
1) statsgruvefält med dispensrätt för Kungl. Maj:t,
2) nationalpark med dispensrätt för Kungl. Maj:t,
3) befästningsområde i den utsträckning Kungl. Maj :t bestämmer,
4) kyrkogård och begravningsplats,
5) område på mindre avstånd än 30 meter från järnväg eller kanal som
är upplåten för allmän trafik, såvida ej medgivande lämnats av vederbörande
ämbetsmyndighet,
6) område på mindre avstånd än 100 meter från bostad, tomt eller trädgård,
7) område som upptages av elektrisk kraftstation eller industriell anläggning
med dispensrätt för Kungl. Maj:t,
8) förut inmutat område eller utlagt utmål,
9) stenkols- eller alunskifferkoncession, därest inmutning avser mineral
som ingår i stenkolen eller skiffern på sådant sätt att tillgodogörande ej
kan ske för sig.
Enligt 31 § gruvlagen föreligger i nu angivna fall i regel även hinder mot
utläggande av utmål.
Stenkolslagen har, till skillnad från gruvlagen, särskilda bestämmelser
för arbete ovan jord och för arbete under jord. Enligt 13 § stenkolslagen
gäller såsom hinder för arbete ovan jord i huvudsak vad som stadgas i
5 § punkterna 4)—6) gruvlagen. Enligt 64 § tredje stycket stenkolslagen har
Kungl. Maj :t emellertid när fråga är om koncession för uran, torium och
beryllium dispensrätt i fall som avses i 13 § 1 mom. stenkolslagen (motsvarande
5 § 6) gruvlagen), när synnerliga skäl är därtill. Beträffande arbete
under jord gäller enligt 16 § stenkolslagen att sådant arbete i princip
får drivas å hela koncessionsområdet. Sådant arbete får dock icke äga rum:
1) lodrätt under kyrkogård och begravningsplats samt under ett område i
72
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960
dagen med utsträckning av 15 meter från kyrka; 2) under ett område i dagen
med utsträckning av 15 meter från boningshus och 30 meter från järnväg
eller kanal; 3) på mindre djup än 30 meter under ett område i dagen
med utsträckning av 15 meter från annan åbyggnad vid gård än boningshus
eller från tomtplats eller trädgård.
Utredningsmannen framhåller, att en principiell skillnad mellan gruvlagens
och stenkolslagens hindersbestämmelser är, att enligt gruvlagen inmutat
eller utmålslagt område ej får omfatta områden av de slag som uppräknas
i 5 §, medan i stenkolslagen allenast föreskrives hinder för anvisande
av område för arbete i dagen respektive hinder för arbete under jord.
Utredningsmannen anser att man bör sträva efter att få enhetliga hindersbestämmelser
och att därvid anknytning bör ske till gruvlagens regler. Att
märka är emellertid, att i de fall då enligt gruvlagen Kungl. Maj :t har dispensmöjlighet
hinder i egentlig mening ej föreligger i ett koncessionsfall,
eftersom Kungl. Maj :t då kan göra de begränsningar som ur allmän eller
enskild synpunkt kan befinnas erforderliga. Eftersom motsvarande regler
emellertid bör tillämpas av kommerskollegium vid meddelande av undersökningstillslånd
och bergmästaren skall iakttaga hindersbestämmelserna då
område för arbete ovan jord anvisas, synes även dispensfallen böra upptagas
och dessa områdens användning för undersökningstillstånd och koncession
göras beroende av Konungens prövning. Med tillämpning av denna
princip bör enligt utredningsmannens åsikt såsom hindersfall upptagas:
1) statsgruvefält med dispensrätt för Kungl. Maj:t,
2) nationalpark med dispensrätt för Kungl. Maj:t,
3) befästningsområde i den utsträckning Kungl. Maj:t bestämmer,
4) kyrkogård eller begravningsplats,
5) område på mindre avstånd än 30 meter från järnväg eller kanal som
är upplåten för allmän trafik, såvida ej medgivande lämnats av vederbörande
ämbetsmyndighet,
6) område på mindre avstånd än 100 meter från bostad, tomt eller trädgård
med dispensrätt för Kungl. Maj :t,
7) område som upptages av elektrisk kraftstation eller industriell anläggning
med dispensrätt för Kungl. Maj:t.
Beträffande inmutat område, utmål och koncessionsområde föreslår utredningsmannen
-— på grundval av synpunkter som redovisats i den allmänna
motiveringen — att undersökningstillstånd eller koncession beträffande
uran ej må meddelas annan än inmutaren, gruvinnehavaren eller koncessionsinnehavaren
med mindre synnerliga skäl är därtill. I samband härmed
föreslås viss ändring i 5 § 9) gruvlagen.
Man kan emellertid, påpekar utredningsmannen, tänka sig fall, där inmutningsrätt
eller rätt på grund av koncession sträcker sig längre än nu
föreslagna hindersbestämmelser beträffande uran medger. Det kan sammanhänga
med skilda hindersbestämmelser eller med ett lämnat medgivande
som undanröjt hinder. I sådana fall synes det omotiverat att uran ej
skulle kunna uttagas även på område där gruvdrift likväl äger rum. Därför
73
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960
torde hindersbestämmelserna böra kompletteras med ett stadgande att,
där inmutningsrätt eller koncession för sökanden gäller till område varom
nu är fråga, rätt att göra undersökning beträffande uran eller bearbeta
uranfyndighet må utsträckas att avse även sådant område.
Frågan om väg såsom hinder har i detta sammanhang övervägts av utredningsmannen.
Det har därvid synts honom uppenbart att i vart fall undersökningsarbetet
ej behöver inkräkta på vägområden. Någon bestämmelse
härom har emellertid ej upptagits, eftersom gruvlagen och stenkolslagen
saknar regler därom.
I utredningsmannens förslag har i 1 mom. första stycket upptagits regler
om bostadsbyggnad m. m. såsom hinder. De avviker från 5 § 6) gruvlagen
därigenom att dispensmöjligheten enligt 64 § tredje stycket stenkolslagen
inarbetats. Beträffande sista satsen i det föreslagna stycket har denna
motsvarighet i 5 § 6) gruvlagen, där den införts för att hindra fältspärrning
genom uppförande av byggnad i kanten av en inmutning eller ett utmål.
Såsom andra stycke i 1 mom. har upptagits hänvisning till hindersbestämmelserna
i 5 § 1)—5) och 7) gruvlagen.
I 5 § 8) och 9) gruvlagen återfinnes stadganden om tidigare inmutning
och utmål såsom hinder samt vissa hindersbestämmelser som har avseende
å stenkols- och alunskifferkoncessioner. Förslagets motsvarande stadgande
i 2 mom. i förevarande paragraf har, påpekar utredningsmannen, mera karaktär
av instruktion för tillståndsgivning än av verklig hindersbestämmelse.
Utredningsmannen har likväl ansett det vara lämpligt, särskilt med hänsyn
till anknytningen till gruvlagen, att upptaga stadgandet i detta sammanhang.
Som exempel på situationer, då inmutning kan befinnas ej böra hindra
undersökningstillstånd för annan än inmutaren eller gruvinnehavaren,
nämner utredningsmannen dels det fall att inmutaren uppenbarligen sökt inmutning
för att få företrädesrätt till koncession å uran och dels det fall att
fråga är om ett gammalt utmål, där allt gruvarbete nedlagts och något
intresse för gruvrättens existens ej föreligger.
Den i 3 mom. upptagna bestämmelsen avser som förut nämnts att skapa
likformighet med andra mineral inom viss fyndighet i hindershänseende.
Utredningsmannen framhåller att hindersbestämmelserna i praktiken torde
få tillämpas på det sättet att i tillståndsbevisen göres undantag genom
hänvisning till 4 § eller genom att bestämmelserna i denna paragraf upplages
i bevisen. Därvid måste dock observeras att bestående gruvrättigheter
ej utgör absolut hinder, varför en sådan hänvisning måste kompletteras
med en uttrycklig föreskrift om undantag av dylika områden i det särskilda
fallet. Genom eu sådan mera generell behandling av hindersfrågorna
som här föreslagits undvikes mycket onödigt arbete med att närmare fixera
vilka områden som är undantagna. Med hänsyn till undersökningsarbetets
natur föreligger i regel ej behov av sådan fixering (jfr 13 § 3) och 32 §
2) i departementsförslaget). Om visst område på grund av hinder blivit
undantaget, kan innehavaren av tillståndet likväl utföra arbete på området,
om han får medgivande därtill av vederbörande rättsägare. Någon ändring
av själva tillståndet är sålunda cj erforderligt.
74
Kungi. Maj. ts proposition nr 160 år 1960
Kommerskollegium framhåller, att 1 mom. första stycket och 3 mom. i
utredningsmannens förslag (motsvarande 1 mom. 6) och 3 mom. i departementsförslaget)
fått eu avfattning, som kan få icke avsedda följder. Kollegiet
anför:
Detta sammanhänger med att koncession enligt stenkolslagen — till skillnad
från vad som gäller beträffande inmutning enligt gruvlagen samt rätt
till undersökningsarbete och koncession enligt förslaget till uranlag — kan
beviljas oberoende av bebyggelsen inom koncessionsområdet; i stenkolslagen
hänföra sig hindersbestämmelserna med avseende å byggnad till arbete
i dagen respektive under jord. Med hänsyn till nu angivna förhållanden
kommer stadgandet i sista meningen i 4 § 1 mom. första stycket att giva
uranprospekteraren och innehavaren av urankoncession en alltför vidsträckt
rätt. Såsom utredningsmannen utformat förslaget skulle t. ex. innehavaren
av en stenkolskoncession med stöd av detta stadgande samt 3 § 3) vara i
princip berättigad att bedriva undersökningsarbete avseende uran utan
hinder av den inom koncessionsområdet befintliga bebyggelsen.
Jämväl Svenska skifferoljeaktiebolaget har anmärkt på avfattningen av
nämnda stadganden och därvid anfört:
_ Hindersbestämmelserna i 4 § 1 mom. första stycket uranlagsförslaget
jämte den kompletterande föreskriften i 3 mom. samma paragraf synes vara
tämligen svårtillgängliga. Bestämmelserna är, såvitt framgår av 1 mom.
forsta stycket, ej tillämpliga t. ex. om en alunskifferfyndighet redan är belagd
med alunskifferkoncession. Huruvida innebörden härav — såsom ordalydelsen
närmast antyder — är, att undersökningstillstånd kan beviljas
under hänvisning till den befintliga alunskifferkoncessionen oberoende av
såväl uranlagens hindersbestämmelser i 1 mom. första stycket som stenkolslagens
hindersbestämmelser beträffande markanvisning, eller — såsom
vissa uttalanden i motiven kunde tyda på och såsom synes naturligast ■— att
undersökningstillstånd ej kan beviljas i strid mot stenkolslagens hindersbestammelser
för markanvisning, synes kunna vara föremål för tvekan, särskilt
som det i praktiken kan inträffa, att en alunskifferkoncession föreligger,
ehuru markanvisning inom ramen för densamma ej ägt rum på det
ifragavarande området och hindersfragan alltså ej varit föremål för prövning
enligt stenkolslagen, när ansökan om undersökningstillstånd skall avgöras.
Jämlikt 3 mom. kan, därest sökanden enligt därom gällande föreskrifter
erhållit dispens från stenkolslagens hindersbestämmelser för markanvisning,
motsvarande dispens utsträckas att gälla även beträffande underoch
koncession för uran. Sistnämnda stadgande vore utan
självständig betydelse, om hänvisningen i 1 mom. första stycket till andra
gruvrättigheter skulle innebära, att undersökningslillstånd"kunde beviljas
oberoende av såväl uranlagens hindersbestämmelser i 1 mom. första stycket
som stenkolslagens hindersbestämmelser för markanvisning. Följaktligen
torde det få antagas, att hindersfrågan enligt 1 mom. första stycket primärt
regleras av den äldre rättighetens hindersbestämmelser. Det synes önskvärt,
att de åsyftade bestämmelserna underkastas en redaktionell överarbetmng
i syfte att eliminera föreliggande tolkningssvårigheter.
Bergmästarämbetet i västra distriktet förordar, att hindersbestämmelserna
i 4 § 2 mom. göres ovillkorliga.
Departementschefen. I utredningsmannens förslag har hindersbestämmelserna
utformats i nära anslutning till motsvarande bestämmelser i gruv
-
75
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960
lagen. Den utformning bestämmelserna erhållit i förslaget har icke föranlett
principiell erinran vid remissbehandlingen. Även jag finner förslaget i denna
del i sakligt hänseende välmotiverat. Då det emellertid torde vara till
fördel, att samtliga hindersbestämmelser beträffande uranfyndigheter kan
utläsas ur själva uranlagen, bör hänvisningen till gruvlagen i 1 mom. andra
stycket ersättas med direkta lagbestämmelser.
Beträffande 1 mom. 3 punkten i departementsförslaget vill jag framhålla,
att åt begreppet befästningsområde icke bör ges en alltför snäv tolkning. Med
befästning åsyftas sålunda ej blott egentliga fästningsverk utan även andra
fasta försvarsanstalter för det totala försvarets behov. I detta sammanhang
må erinras om att 4 § lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar kan bli tillämplig i fråga om förordnande som avses i
förevarande punkt.
Med anledning av vad kommerskollegium och Svenska skifferoljeaktiebolaget
anfört beträffande stadgandena i 1 mom. första stycket (1 mom. 6
punkten i departementsförslaget) och 3 mom. vill jag framhålla, att innebörden
av ifrågavarande stadganden tydligtvis är att undersökningstillstånd
icke under åberopande av förstnämnda lagrum kan beviljas i strid
mot stenkolslagens motsvarande hindersbestämmelser. Därest så kunde
ske, vore stadgandet i 3 mom. i viss mån utan självständig betydelse. För att
stadgandets innebörd skall komma till klarare uttryck torde en viss jämkning
böra vidtagas i utredningsmannens förslag.
5 §•
Paragrafen motsvarar 5 § i utredningsmannens förslag.
Utredningsmannen framhåller det angelägna i att förfarandet i samband
med beviljande av undersökningstillstånd göres så enkelt som möjligt. Syftet
med tillståndet — att bereda den som vill söka efter uran möjlighet att
få taga mark i anspråk mot jordägarens vilja eller att åstadkomma en skyddad
rätt till undersökningsarbete -— gör emellertid att man genom förfarandet
måste sörja för att jordägaren och annan rättsägare får tillfälle att
bevaka sina intressen i samband med ansökningen eller efter beviljandet
av tillstånd genom överklagande eller i vart fall när undersökningsarbetet
skall påbörjas.
Utredningsmannen anför vidare:
Förfarandet gestaltar sig olika enligt stenkolslagen och gruvlagen. Enligt
stenkolslagen göres ansökan hos länsstyrelsen och kungörelse sker för att
rättsägare skall få tillfälle att yttra sig. I fråga om undersökningskoncession
å uran in. m. behöver dock dessa regler ej iakttagas. Förfarandet vid
inmutning enligt gruvlagen innebär att ansökan göres hos bergmästaren.
Något kungörelseförfarande förekommer ej förrän denne fattat beslut. Då
översändes mutsedeln till inmutaren och avskrifter av densamma till jordägarna,
varjämte kungörelse sker. Meningen är att rättsägare härigenom
skall beredas tillfälle att överklaga beslutet. Undersökningsarbete får sedan
76 Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960
ej påbörjas utan att jordägare och nyttjanderättshavare i förväg underrättats.
De olika metoderna i stenkolslagen och gruvlagen torde sammanhänga
med koncessionsrättens och inmutningsrättens olika natur. Ett koncessionsbeslut
skall föregås av en prövning och avvägning av olika intressen, medan
ansökan om inmutning bygger på en lagligen reglerad rätt att under givna
förutsättningar få mutsedel. Ett koncessionsbeslut som meddelas av Kungl.
Maj :t kan ej överklagas.
Det naturliga förfarandet vid ansökan om undersökningslillstånd å uran
synes vara att man tillämpar principerna i stenkolslagen. Eftersom möjlighet
föreligger att överklaga ett beslut av kommerskollegium hos Kungl.
Maj :t, är det val tänkbart att vänta med kungörelseförfarandet till dess kollegium
fattat sitt beslut, men det framstår såsom mindre lämpligt att den
prövning som dock skall ske hos kollegium försiggår utan att rättsägare
fått tillfälle att yttra sig i ärendet.
Ansökan om undersökningstillstånd bör, ställd till kommerskollegium,
ingivas till bergmästaren i det distrikt där området i fråga är beläget. — ---
Bergmästaren skall låta införa kungörelse om ansökningen i allmänna
tidningarna och tidning i orten. Bergmästaren bör dessutom, i den mån
tillgängliga uppgifter gör det möjligt och därtill giver anledning, genom
meddelanden med posten underrätta jordägare och andra intressenter; se
härom närmare 7 § i förslaget. Tiden för yttrande synes kunna bestämmas
till minst trettio dagar efter det kungörelsen var införd i allmänna tidningarna.
Sedan denna tid gått till ända, skall bergmästaren insända handlingarna
i ärendet med eget yttrande till kommerskollegium för avgörande.
Därest sökanden önskar erhålla undersökningstillstånd till ett område
som ligger inom två olika bergmästaredistrikt, måste två ansökningar göras
och området inom vartdera distriktet behandlas såsom ett särskilt undersökningsområde.
Det är mycket angeläget att förfarandet i ärenden om undersökningstillstånd
ej göres onödigt betungande. I detta hänseende spelar det ofta en betydande
roll hur pass omfattande och grundlig utredningen om fastighetsoch
äganderättsförhållandena inom området behöver vara. Vill man skapa
en garanti för att alla jordägare och nyttjanderättshavare genom personliga
kallelser beredes tillfälle att i ärendet framföra sina synpunkter och eventuellt
överklaga beslutet, måste man skaffa en fullständig utredning i berörda
hänseenden och tillse att personliga kallelser utgår till samtliga intressenter.
En sådan utredning är emellertid ofta mycket arbetskrävande ooh
förenad med betydande svårigheter.
Det intrång som sker genom undersökningsarbetet är i regel relativt ringa
och begränsat till viss tid. Hindersbestämmelserna bereder automatiskt
skydd för hus och hem i vidsträckt bemärkelse. Ersättning utgår för begagnande
av marken inom undersökningsområdet liksom för skada och intrång
som sker. Innan undersökningsarbete på visst område påbörjas skall
jordägare och nyttjanderättshavare bevisligen underrättas (12 § gruvlagen;.
Undersökningsarbetet får endast bestå av sådana åtgärder som erfordras för
att ådagalägga att inom området förekommer mineralfyndighet av det slag
varom är fråga samt för att vinna närmare kännedom om fyndighetens storlek,
beskaffenhet och brytvärdhet; allt arbete skall utföras så att minsta
möjliga skada förorsakas (13 §). I syfte att förebygga att innehavaren av
tillståndet överskrider den rätt som tillkommer honom äger bergmästaren
meddela särskilda föreskrifter (15 §). Straffpåföljd är stadgad i 16 §. Jordägare
och nyttjanderättshavare har sålunda ett betydande skydd under själva
undersökningstiden.
77
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960
På grund härav har i denna paragraf och 7 § ej upptagits obligatoriska
föreskrifter om uppgiftsskyldighet rörande rättsägare och särskilda meddelanden
till dessa. Att märka är alt ärendet genom kungörelse bringas till
allmän kännedom.
Vad beträffar innehavare av tidigare gruvrättigheter på det område som
avses med ansökningen kan det givetvis vara en angelägenhet av största
vikt för innehavare av dylika rättigheter att annan ej får undersökningstillstånd
till deras gruvområden. I regel kommer emellertid sådana områden att
generellt undantagas från tillstånden. Skulle i något fall ej så ske, är det
av vikt att beslut om undersökningstillstånd ej meddelas förrän sådana rättsägare
fått tillfälle att yttra sig. Det torde få ankomma på bergmästaren att
särskilt beakta detta förhållande; endast han torde ha möjligheter att kontrollera
vilka gruvrätter som finns inom visst område.
Bestämmelserna i 5 § har mot bakgrunden av vad nu sagts givits en sådan
formulering, att utredning i berörda hänseenden kan begränsas. Vad
som föreslagits innebär en lättnad för sökande till undersökningstillstånd
i jämförelse med vad som gäller för inmutare enligt gruvlagen. Jämför 6 §
nämnda lag angående de uppgifter som skall lämnas i ansökning om inmutning.
Kungörelseförfarandet och delgivning med jordägarna sker vid inmutning
efter mutsedelns utfärdande; se 10 § gruvlagen. I ärende om undersökningstillstånd
skall sökandens rätt prövas på ett annat sätt än då fråga
är om inmutning och därför bör rättsägare beredas tillfälle att yttra sig innan
beslut meddelas.
För att området skall kunna ordentligt identifieras i kungörelsen måste
under alla förhållanden uppgifter föreligga om de huvudsakliga fastigheter
som är i fråga. Vidare bör för berörda ändamål områdets belägenhet angivas
på ett sådant sätt att man av den beskrivning som sker i kungörelsen får en
klar uppfattning om områdets belägenhet, exempelvis i förhållande till sjö,
älv, järnväg el. dyl.
I 3 mom. har upptagits en bestämmelse om företeende i ansökningsärende
om undersökningstillstånd av medgivande beträffande hindersområde.
Såsom förut anförts vid 4 § bör i tillståndsbevisen i regel göras generellt
undantag för hindersområden. Beträffande visst sådant område — kanske
ett av större betydelse eller större omfattning •— kan emellertid sökanden
ha ett speciellt intresse av att området får tagas i anspråk för undersökning.
Det kan rent av tänkas att hela det område ansökningen avser är hindersområde
och i sådant fall är medgivandet en förutsättning för att tillstånd
överhuvud skall kunna beviljas. Därest ansökningen avser visst område med
de undantag som betingas av hindersbestämmelserna, behöver givetvis medgivanden
ej företes.
I vissa fall kan det tänkas leda till missbruk av rätten att söka undersökningstillstånd
om bland annat kostnaderna för sådant tillstånd är mindre
än för inmutning. Genom att maximiområdet för undersökningstillstånd
är betydligt större än för inmutning blir vid lika avgifter för varje enhet
kostnaderna mindre för undersökningstillstånd än för inmutning. Ansökningsavgiften
för inmutning är enligt 6 § 3 mom. 4) gruvlagen 10 kr., vartill
kommer kungörelsekostnad, lösen 2 kr. 50 öre och stämpel 20 kr. Det
vill dock synas som om dessa kostnader ej har den betydelse att högre avgifter
behöver bestämmas för undersökningstillstånd. Den i 5 § föreslagna
bestämmelsen om lösen och stämpel torde föranleda tillägg i 1883 års förordning
om expeditionslösen och 1914 års förordning om stämpelavgiften.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län ifrågasätter lämpligheten av att ansökan
om undersökningstillstånd skall inges icke till länsstyrelsen utan till ve
-
78
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 dr 1960
derbörande bergmästare. Länsstyrelsen såsom det centrala statliga organet
inom länsförvaltningen bör ha kännedom om samtliga de förhållanden som
är av vikt för länets utveckling och behov. Det är därför av stor betydelse,
att länsstyrelsen på ett tidigt stadium erhåller vetskap om eventuella uranfyndigheter.
Medverkan vid ansökningsförfarandet ger länsstyrelsen den
upplysning i dessa frågor som länsstyrelsen behöver i sin verksamhet. Länsstyrelsen
har genom tillgången till den lokala landsfiskalsorganisationen
större möjligheter än bergmästarna att handha kungörelse- och delgivningsförfarandet.
Bergmästarämbetet i södra distriktet betraktar det däremot som en förbättring
i förhållande till vad nu gäller att länsstyrelserna enligt förslaget
ej skall behöva taga befattning med ansökningar om undersökningstillstånd
och pekar därvid på att förslaget innebär en förenkling av förfarandet.
Atomkommittén ifrågasätter helt allmänt, huruvida icke förfarandet vid
meddelande av undersökningstillstånd kan ytterligare förenklas.
Kommerskollegium samt bergmästarämbetena i norra och västra distrikten
anser 4et erforderligt, att vi(l ansökning om undersökningstillstånd
uppgift alltid lämnas av sökanden om de fastigheter som avses med ansökningen.
Kommerskollegium ifrågasätter i anslutning härtill, om det är
påkallat att i lagen upptaga föreskrift om skyldighet för sökanden att lämna
för honom tillgängliga uppgifter angående fastigheter, jordägare etc. (2
mom. andra stycket). Stadgandet synes icke förplikta till något och vikten
av att uppgifterna lämnas är icke särskilt stor. I den mån uppgifter om inmutare,
gruvinnehavare och koncessionshavare anses nödvändiga för prövningen
av ansökningen, måste det i allt fall ankomma på bergmästaren att
svara för att uppgifterna är riktiga och fullständiga. Därest uppgiftsskyldigheten
bibehålies, bör den för övrigt avse jämväl undersökningstillstånd.
Sveriges advokatsamfund anser, att det i 2 mom. andra stycket föreslagna
stadgandet bör jämkas på så sätt, att sökanden skall lämna uppgift jämväl
om eventuella nyttjanderättshavare.
Bergmästarämbetet i västra distriktet uttalar, att den i 3 mom. 3) föreskrivna
ansökningsavgiften för att få avsedd verkan bör höjas till 50 kronor
per område.
Lantmäteristyrelsen, Svenska teknologföreningen och Svenska gruvföreningen
ifrågasätter, om ej flera av de i förevarande paragraf meddelade
föreskrifterna (exempelvis om ansöknings innehåll, kartors beskaffenhet
etc.) är av sådan art att de -— med hänsyn till att de tid efter annan kan
behöva ändras lämpligen bör utgå ur själva lagen och upptagas i en
särskild tillämpningskungörelse.
Departementschefen. För närvarande är förfarandet vid ansökan om undersökningskoncession
beträffande uran och därmed likställda ämnen oreglerat
i lagen. Det är av vikt att denna lucka i gällande reglering fylles. Det
av utredningsmannen nu föreslagna förfarandet vid ansökan om undersök
-
79
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960
ningstillstånd innebär att ansökan skall ingivas till vederbörande bergmästare
och avgöras av kommerskollegium. Förslaget har vid remissbehandlingen
i huvudsak ej föranlett erinringar, och även jag vill biträda detsamma.
Det möter givetvis ej hinder att kommerskollegium, i fall där det anses
påkallat, före ärendets avgörande inhämtar yttrande över ansökningen
från vederbörande länsstyrelse.
Som utredningsmannen framhållit är det angeläget, att förfarandet i
ärenden av förevarande slag ej göres onödigt betungande. De av utredningsmannen
anförda skälen för att obligatorisk föreskrift om uppgiftsskyldighet
rörande fastigheter och rättsägare ej bör föreskrivas finner jag vara
övertygande. Däremot bör, såsom utredningsmannen föreslagit, i paragrafen
upptagas en bestämmelse om skyldighet för sökanden att lämna de uppgifter
i berörda hänseende, som är för honom tillgängliga (2 mom. andra
stycket). Såsom advokatsamfundet förordat bör bland rättsägarna upptagas
även nyttjanderättshavare. Lämpligt synes också vara, att bland rättsägarna
jämväl nämna innehavare av undersökningstillstånd enligt uranlagen.
Med hänsyn till att undersökningsområde kan vara beläget inom
stad bör »socken» i 2 mom. första stycket 3) utbytas mot »församling»
(jämför motsvarande stadgande i 6 § 2 mom. gruvlagen).
Från ett håll har föreslagits, att den i 3 mom. 3) stadgade anmälningsavgiften
bör höjas till 50 kronor. Som skäl härför har åberopats, att avgiften
eljest icke skulle få tillräckligt avhållande verkan. Den av utredningsmannen
förordade avgiften 10 kronor överensstämmer med motsvarande
avgift enligt gruvlagen. Man bör emellertid beakta att ett undersökningsområde
när det gäller uran normalt kan antagas komma att omfatta ett
flera gånger större markområde än en inmutning. Bl. a. för att i någon mån
motverka eventuella tendenser att utnyttja undersökningstillstånd för
åstadkommande av fältspärr mot undersökning av inmutningsbara mineral
synes ansökningsavgiften för undersökningstillstånd böra sättas högre
än för inmutning. Å andra sidan synes det knappast vara anledning befara.,
att en ansökningsavgift av storleksordningen 50 kronor kommer att inverka
menligt på den enskildes villighet att vara verksam för uppspårande av
uranfyndigheter. Jag vill därför biträda förslaget om höjning av avgiften
till nämnda belopp.
Bevis om undersökningstillstånd bör som utredningsmannen funnit beläggas
med stämpel. Däremot torde det inte vara påkallat att även uttaga
särskilt lösenbelopp för sådant tillstånd. Lagtexten har jämkats i enlighet
härmed.
Vid remissbehandlingen har ifrågasatts, huruvida icke flera av de i förslaget
upptagna föreskrifterna (exempelvis angående ansöknings innehåll,
kartas beskaffenhet etc.) är av sådan natur att de lämpligen bör upptagas i
en särskild tillämpningskungörelse. Denna anmärkning har visst fog för
sig. Gruvlagen och stenkolslagen innehåller emellertid ett flertal detaljbestämmelser
om förfarandet, och det kan inte ifrågakomina att i detta sammanhang
bryta ut dessa bestämmelser ur lagstiftningen. Särskilt med hän
-
80
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960
syn härtill synes samma metod lämpligen böra användas även i uranlagen.
Det innebär vissa fördelar att ha hithörande bestämmelser samlade på ett
ställe.
6 §.
Denna paragraf, vari meddelas anvisning om förfarandet då ansökan om
undersökningstillstånd är i ett eller annat hänseende bristfällig, överensstämmer
med 6 § i utredningsmannens förslag.
7 §•
Förevarande paragraf motsvarar 7 § i utredningsmannens förslag.
Beträffande utredningsmannens motivering till denna paragraf, som reglerar
kungörelseförfarandet vid ansökan om undersökningstillstånd, må
hänvisas till vad som anförts i anslutning till 5 §. Utredningsmannen påpekar,
att det torde få ankomma på bergmästaren att bedöma, huruvida och
i vilken omfattning erforderliga kompletteringar behöver göras före kungörandet
av ansökningen.
Kommerskollegium framhåller, att det med hänsyn till stadgandena i
första stycket 4) och 5) av 3 § (2 § i departementsförslaget) är av särskild
vikt, att markägarna erhåller kännedom om ingiven ansökan om undersökningstillstånd.
Ur denna synpunkt vore det onekligen lämpligast om ansökningen
delgåves markägarna personligen. En sådan ordning kan emellertid
befaras bli alltför omständlig i många fall. På grund härav biträder kollegium
utredningsmannens förslag att tillkännagivandet av ansökningen
skall ske i form av kungörelse i allmänna tidningarna och tidning i orten.
I detta sammanhang erinrar kollegiet om att enligt förslaget undersökningsarbetet
icke får igångsättas utan att markägaren underrättats härom.
Enligt kollegiets åsikt bör andra meningen i 7 § första stycket utgå. Denna
bestämmelse är ej förpliktande; allmänheten skulle lätt få en oriktig uppfattning
om de skyldigheter som egentligen åvilar bergmästaren. Om institutet
»fyndanmälan» upptages i lagen, bör det föreskrivas ovillkorlig skyldighet
för bergmästaren att i förekommande fall underrätta fyndanmälaren
om ansökningen. Detta bör då gälla också i fall varom i 7 § andra stycket
förmäles.
Bergmästarämbetet i norra distriktet anser, att kungörelseförfarandet bör
väsentligt inskränkas samt påpekar i detta sammanhang, att en inmutning,
som har mera vittgående rättsverkningar än ett undersökningstillstånd,
kan beviljas utan föregående kungörelse och delgivning. Offentliggörandet
av beviljat undersökningstillstånd bör ske på samma sätt som i fråga om
mutsedel med den skillnaden, att delgivningen med markägare får ankomma
på innehavaren av tillståndet.
Bergmästarämbetet i västra distriktet uttalar, att bergmästarens skyldighet
att utsända meddelande med posten om ansökning bör inskränkas till
81
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960
att avse endast fastighetsägare och påpekar i detta sammanhang, att befintliga
industrier i regel också torde vara fastighetsägare. Övriga som kan beröras
av ansökningen bör däremot få nöja sig med tidningskungörelsen.
Sveriges advokatsamfund anser, å andra sidan, att underrättelseplikten
bör utökas på så sätt att meddelande skall utsändas även till nyttjanderättshavare.
Aktiebolaget Atomenergi betonar vikten av att kungörandet sker inom
mycket kort tid efter det att ansökningen ingivits, vilket bör vara möjligt,
eftersom kungörelsen i förevarande fall icke behöver innefatta särskilt detaljerade
uppgifter.
I formellt avseende förordar kommerskollegium, att paragrafen förtydligas
på så sätt att däri direkt utsäges, att kungörandet skall ske på sökandens
bekostnad.
Departementschefen. De av utredningsmannen föreslagna bestämmelserna
om kungörande av ansökan om undersökningstillstånd har endast på
några punkter föranlett erinran vid remissbehandlingen.
Från ett håll har förordats att kungörelseförfarandet utformas i anslutning
till vad som enligt gruvlagen gäller för inmutning. Offentliggörandet
skulle i enlighet härmed ske först efter det beslut meddelats av kommerskollegium.
Som utredningsmannen framhållit är det med hänsyn till att
klagorätt mot kommerskollegiets beslut föreligger väl tänkbart att vänta
med kungörelseförfarandet tills kollegiet fattat sitt beslut. I likhet med utredningsmannen
finner jag det emellertid mindre lämpligt, att kollegiet
skall fatta beslut i ett ärende av förevarande art utan att rättsägarna haft
tillfälle att yttra sig.
Beträffande frågan i vilken omfattning personliga underrättelser om ansökningen
bör utsändas har delade meningar framkommit i remissyttrandena.
Det gäller här att avväga önskemålet om enkelhet i tillämpningen
mot rättssäkerhetsintresset. Enligt min mening är det resultat utredningsmannen
i detta avseende kommit fram till i huvudsak tillfredsställande.
Dock bör bland de rättsägare som bör erhålla personlig underrättelse om
ansökningen upptagas jämväl nyttjanderättshavare och innehavare av undersökningstillstånd.
För att i möjligaste mån motverka den tidsutdräkt med avseende å ärendenas
handläggning som måhända kan följa av att beslutanderätten föreslås
centraliserad till kommerskollegium är det givetvis angeläget att den
förberedande behandlingen av ärendena hos bergmästarna påskyndas. Som
Aktiebolaget Atomenergi påpekat, bör kungörandet av ansökning ske så
snart som möjligt. Det kan förväntas, att den avkortning av erinrings!iden
som skett i förslaget i jämförelse med vad som nu gäller (från tre månader
till 30 dagar) kommer att medverka till en snabbare handläggning av ärendena.
Med hänsyn till det föreslagna stadgandet i 5 § 3 mom. 3) om skyldighet
för sökande att lämna förskott å kungörelsekostnaden synes det icke erfor
6
Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 160
82
Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960
derligt att, såsom kommerskollegium föreslagit, i förevarande paragraf särskilt
utmärka att kungörandet skall ske på sökandens bekostnad.
8 §•
I denna paragraf, som överensstämmer med 8 § i utredningsmannnens
förslag, meddelas bestämmelser om handläggningen hos kommerskollegium
av ärenden, vari fråga uppkommer om Kungl. Maj:ts tillstånd.
9 §.
Paragrafen motsvarar 9 § i utredningsmannens förslag.
Utredningsmannen framhåller, att man vid bedömandet efter vilka grunder
ansökningar om undersökningstillstånd och koncession bör prövas i
första hand torde få taga i betraktande vilka synpunkter Kungl. Maj :t bör
anlägga vid beviljandet av koncession. Utredningsmannen erinrar om bestämmelsen
i 4 § andra stycket stenkolslagen, alt Konungen prövar huruvida
med avseende å företagets gagn för orten och det allmänna koncession
bör beviljas. I denna bestämmelse torde, påpekar utredningsmannen, ligga
ett dubbelt krav, nämligen dels att fråga är om en fyndighet som kan anses
brytvärd och dels att sökanden kan utnyttja fyndigheten till gagn för
orten och det allmänna.
Utredningsmannen anser att en förutsättning för beviljande av koncession
bör vara att fråga är om en fyndighet som kan tillgodogöras med avseende
å uran. Förutsättningarna härför kan vara olika i olika fall. Är
fråga om ett självständigt tillgodogörande av uran, måste kraven ställas
högre än då fråga endast är om att i samband med annan gruvrörelse taga
ut uran som biprodukt. Det kan synas som om denna fråga automatiskt
regleras av att de ekonomiska förutsättningarna måste vara sådana att arbetet
lönar sig. Det kan emellertid tänkas att en sökande med koncessionen
huvudsakligen avser att komma åt mineral av annat slag. I ett sådant fall
bör koncession ej beviljas förrän sökanden ordnat förutsättningar för att
tillgodogöra sig dessa andra mineral antingen genom inmutning, koncession
eller avtal med jordägaren.
Vidare skall sökanden vara lämplig för att utföra det arbete som avses
med koncessionen och äga nödiga resurser därför. I 2 § stenkolslagen stadgas,
att sökande av koncession skall vid sin ansökan foga intyg som han
vill åberopa för att styrka att arbetet kan av honom ändamålsenligt utföras
och att nödiga tillgångar därtill står till hans förfogande. I utlandet synes
stränga krav uppställas i detta hänseende. I 7 g stenkolslagen stadgas för
det fall att flera söker koncession till samma område att Konungen bestämmer,
oberoende av tiden då ansökningarna inkommit, vilken av sökandena,
vare sig de är jordägare, upptäckare eller andra, må äga företräde
till koncessionens erhållande. Denna princip anser utredningsmannen, som
förut sagts, böra modifieras så att beträffande område, till vilket gruvrätt
förut gäller, koncession endast undantagsvis meddelas annan än innehava
-
83
Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960
ren av gruvrätten. Denna modifikation är dock ett uttryck för att gruvinnehavaren
i regel är den lämpligaste, eftersom det knappast är möjligt att,
annat än i undantagsfall, fördela brytningsrätten till uran och andra mineral
på olika företagare.
Vad beträffar prövningen av ansökan om undersökningstillstånd anser
utredningsmannen att även för denna bör gälla den särskilda regeln till förmån
för tidigare innehavare av gruvrätt till området. Vidare förordar utredningsmannen
att vikt lägges vid gjord fyndanmälan; i vart fall bör en väl
underbyggd fyndanmälan tillmätas större betydelse än prioritet i fråga om
tiden för ingivande av ansökning om undersökningstillstånd. Utredningsmannen
anser att det främst bör vara dessa synpunkter som får vara avgörande
för den prövning kommerskollegium har att göra vid meddelande av
undersökningstillstånd. Den mera kvalificerade prövningen av olika pretendenters
lämplighet torde få anstå till prövningen av en eventuell koncessionsansökan.
Det synes dock utredningsmannen angeläget att kommerskollegium
vid sin prövning beaktar de principer som sedermera kan förväntas
bli av betydelse i koncessionsärendet. Ansökning om undersökningstillstånd
syftar dock ytterst till att komma fram till koncession. Den som ej
har utsikt att få koncession är kanske ofta föga betjänt av att få tillstånd
att göra undersökning. En särskild ställning intar dock, påpekar utredningsmannen,
den som driver undersökningsarbete med sikte på att till
annan mot ersättning tillhandahålla de fynd han gör. Det kan vara önskvärt
att i vissa fall i ärende om undersökningstillstånd ett sådant förhållande
konstateras, nämligen att ansökningen syftar till att eftersöka och undersöka
fyndigheter och ej att driva gruvrörelse. Det kan underlätta att i koncessionsärendet
bevilja koncession åt annan.
Om flera ingivit fyndanmälan beträffande samma fyndighet, anser utredningsmannen
dagen för ingivandet ej utan vidare vara avgörande, när
sedermera ansökning om undersökningstillstånd sker. Kommerskollegium bör
äga bedöma innehållet i fyndanmälan och även bilda sig en uppfattning om
vem som verkligen gjort fyndet. Om anmälningarna avser olika ställen
på samma fyndområde, kan vidare övervägas att fördela området mellan de
sökande.
En ledande princip vid kommerskollegiets prövning av ansökan om undersökningstillstånd
bör även vara alt genom meddelande av tillstånd den
trygghet som lagen i särskilda hänseenden avser att bereda utan sådant tillstånd
ej blir äventyrad. Den i 9 § förekommande hänvisningen till 4 § avser
där upptagna hindersbestämmelser. I detta avseende bör särskilt förhållandet
till existerande gruvrättigheter beaktas. Utredningsmannen framhåller
vidare att om det är ett allmänt intresse att på ett visst område en snabb
och effektiv undersökning kommer till stånd en sökande, som ej har förutsättningar
att uppfylla ett sådant krav, kan få stå tillbaka.
Tidsprioriteten har som nämnts ej av utredningsmannen upptagits som
grund för att skilja mellan flera sökande. Utredningsmannen framhåller
emellertid alt det måhända ligger i sakens natur att kommerskollegium in
84
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960
dubio faller tillbaka på denna. I princip bör dock denna omständighet ej
vara ensamt avgörande, vilket den kanske alltför ofta kunde bli om den
upptogs i lagtexten. Den prövning kollegium har att göra kan, enligt vad
utredningsmannen påpekar, i vissa fall vara av den natur, att frågan lämpligen
borde avgöras av den högsta administrativa myndigheten, Kungl. Maj :t.
Det står emellertid den förlorande parten fritt att bringa frågan under
Kungl. Maj :ts prövning genom besvär.
Kommerskollegium, som anser att det föreslagna institutet fyndanmälan
bör utgå ur lagen, förordar att andra meningen i förevarande paragraf utgår.
Kollegiet anser vidare, att orden »ävensom vad i 4 § stadgas om hinder»
i första meningen såsom varande självklara bör utgå. Kollegiet ifrågasätter
jämväl, huruvida första delen av meningen fyller något egentligt ändamål.
Jämväl bergmästarämbetet i västra distiiktet anser, att andra meningen
i paragrafen bör utgå, enär lagen icke medger någon absolut företrädesrätt
till undersökningstillstånd för upptäckare.
Aktiebolaget Atomenergi anser, att en positiv avfattning av stadgandet i
paragrafens första punkt hade varit att föredraga av innebörd, att undersökningstillstånd
skall meddelas sökande, såvida hinder däremot icke föreligger
ur det allmännas synpunkt eller till följd av hindersbestämmelserna i
4 §•
Departementschefen. De av utredningsmannen angivna principerna för
kommerskollegiets prövning av ansökning om undersökningstillstånd överensstämmer
i huvudsak med vad som för närvarande gäller vid prövning
av ansökan om undersökningskoncession. En nyhet är föreskrift om att vid
konkurrens mellan flera sökande särskild hänsyn skall tagas till tidigare
fynd eller undersökningsarbete. Ett par remissmyndigheter har förordat
att denna föreskrift skall utgå. Som framgår av det följande har jag funnit
övervägande skäl tala för att det av utredningsmannen föreslagna institutet
fyndanmälan upptages i lagen. Det synes naturligt att vid prövningen
av ansökning om undersökningstillstånd jämväl tidigare fynd eller undersökningsarbete
beaktas. Jag ansluter mig sålunda till vad utredningsmannen
i detta avseende föreslagit.
Paragrafen torde jämväl i övrigt få utformas i enlighet med utredningsmannens
förslag. Dock torde hänvisningen till 4 § kunna utgå såsom onödig,
varjämte eljest viss redaktionell jämkning torde få vidtagas.
10 §.
Förevarande paragraf svarar mot 10 § i utredningsmannens förslag.
Utredningsmannen erinrar om att maximiarealen för koncession enligt
stenkolslagen är 1 600 hektar, d. v. s. ett område motsvarande en kvadrat
med 4 kilometers sida. Ett utmål enligt gruvlagen får vara högst 16 hektar,
Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960
85
d. v. s. ett område motsvarande en kvadrat med 400 meters sida. En inmutning
utgöres alltid av ett cirkelformigt område med 200 meters radie. Inmutningsområdets
diameter motsvarar alltså den tänkta ntmålskvadratens
sida.
Uran förekommer allmänt i jordskorpan och man får räkna med att uranfyndigheter
kan förekomma såväl i flacka fyndigheter som i de vanligen
brant stående fyndigheter som regleras genom gruvlagen. Innan undersökning
skett kan man ej alltid bedöma vilken natur fyndigheten har. Att
märka är också, påpekar utredningsmannen, att utmålets maximiareal
ingalunda alltid är tillräcklig för gruvföretag enligt gruvlagen. Ofta måste
ett gruvområde beläggas med ett flertal utmål vid sidan av varandra.
Då fråga är om ett ämne som i likhet med uran förekommer i mycket
små kvantiteter inom stora områden, synes det utredningsmannen icke vara
i och för sig omotiverat att för undersökningar upplåtes relativt stora
områden. Det kan vara till fördel för en systematiskt genomförd undersökning
att så kan ske. Det har också visat sig att även med nuvarande höga
maximiareal, 1 600 hektar, ansökningar i många fall avser ett flertal områden
vid sidan av varandra.
Utredningsmannen anser emellertid beaktansvärda synpunkter tala för
att undersökningsområdena ej tillätes bli alltför omfattande. Avsikten med
ett undersökningstillstånd är ju att sökanden skall få ett skydd gentemot
andra att verkställa undersökning på visst område. Göres området onödigt
stort, blir det emellertid ett icke önskvärt hinder för andra att göra undersökning.
Denna olägenhet framträder så mycket starkare om, såsom nu
föreslås, undersökningstillstånd blir ett, låt vara dispensabelt, hinder mot
inmutning. Utredningsmannen anser det också vara angeläget att intrång på
annans mark ej tillätes ske i större utsträckning än som är nödvändigt. Även
om man i lagen har en stor maximiareal, föreligger naturligtvis ej hinder
att den tillståndsgivande myndigheten i det särskilda fallet begränsar tillståndet
till det mindre område som kan befinnas lämpligt och skäligt. Erfarenheten
visar emellertid att en benägenhet finns att söka tillstånd för maximiarealen
och att det ej är så lätt för den tillståndsgivande myndigheten atL
finna en grund för att beskära sökandens önskemål i fråga om områdets
storlek.
En lämplig avvägning av maximiarealen för ett undersökningstillstånd synes
utredningsmannen vara att den bestämmes till 100 hektar, d. v. s. ett
område motsvarande en kvadrat med 1 kilometers sida.
En fråga som är av stor betydelse då det gäller att göra förfarandet i fråga
om undersökningstillstånd så enkelt som möjligt är, framhåller utredningsmannen,
hur noggrant undersökningsområdet behöver bestämmas. Att fastställa
gränserna för ett område av den storlek, varom bär är fråga, kan vara
förenat med betydande arbete liksom att åstadkomma en fullständig utredning
om äganderättsförhållandena inom ett sådant område. Enligt gruvlagen
är eLt inmutningsområde cirkelformigt, vilket medför den fördelen att man
endast behöver närmare bestämma läget av medelpunkten (inmutningspunk
-
86
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960
ten). I vissa fall kan det åter vara mest praktiskt att angiva området på
annat sätt, t. ex. till viss eller vissa fastigheter eller, då fråga är om inmutningar
och utmål, till de områden som omfattas av sådan gruvrätt. Hinder
synes utredningsmannen ej föreligga att lämna öppet att i det särskilda fallet
använda den metod som befinnes lämpligast ur praktisk synpunkt. Fall
torde kunna förekomma, då det ur rättssäkerhetssynpunkt är angeläget att
större noggrannhet iakttages vid områdets bestämmande. Den tillståndsgivande
myndigheten bör då ha möjlighet att kräva en sådan större noggrannhet.
Jordägarnas intresse är i fråga om undersökningsområde huvudsakligen
förknippat med användningen av mark för arbete och det är först i
detta sammanhang som en närmare bestämning normalt har betydelse. Utredningsmannen
påpekar att det torde få ankomma på kommerskollegium
att utfärda föreskrifter i förevarande ämne.
Den i paragrafen föreslagna bestämmelsen om gränserna på djupet har.
enligt vad utredningsmannen påpekar, motsvarigheter i 4 § gruvlagen och
9 § stenkolslagen. Eftersom inmutning och koncession ej utgör absoluta
hinder, skulle det i och för sig vara möjligt att för alla fall föreskriva lodräta
gränser. I fall då ett område avseende gruvrätt enligt äldre lagstiftning undantagits
från undersökningstillstånd eller koncession rörande uran, anser
utredningsmannen emellertid att den äldre gruvrättens gränser på djupet
— vilka ej alltid är lodräta — bör respekteras.
Bergmästarämbetet i västra distriktet anser det bäst om undersökningstillståndet
normalt får omfatta en cirkel på 500 meters radie, detta för att
förenkla beskrivningen av området. Nu förekommande områdesbeskrivningar
är enligt ämbetets erfarenhet obegripliga för gemene man. Samma
möjlighet att inskränka cirkelns yta, som medgives i 4 § första stycket
gruvlagen beträffande inmutning, bör i så fall upptagas i en blivande uranlag.
Jämväl kommerskollegium framhåller, att det skulle vara en fördel, om
undersökningsområde finge formen av en cirkel. Kollegiet förordar därför,
att till paragrafen fogas en mening av följande innehåll: »Där särskilda skäl
ej till annat föranleda, skall området vara cirkelformigt.»
Aktiebolaget Atomenergi understryker vikten av att kommerskollegium
som tillsynsmyndighet föreskriver enkla metoder för att bestämma området
för undersökningstillstånd.
Departementschefen. Såsom utredningsmannen föreslagit torde madmiarealen
för undersökningsområde böra sättas till 100 hektar. Efter förhållandena
i varje särskilt fall bör bedömas huruvida området skall vara kvadratiskt,
cirkelrunt eller ha annan form. Några bestämmelser härom i lagen
synes ej erforderliga. Det torde få ankomma på kommerskollegium att, om
behov yppas, utfärda närmare anvisningar i fråga om utläggandet av undersökningsområde.
87
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960
11 §.
Denna paragraf överensstämmer med 11 § i utredningsmannens förslag.
Utredningsmannen erinrar beträffande giltighetstiden för undersökningstillstånd
och koncession att stenkolslagen ej har några regler därom. Det
torde förutsättas att koncession gäller utan någon begränsning i tiden. Koncessionen
kan emellertid göras beroende av att arbetsskyldighet och andra
villkor fullgöres och Kungl. Maj :t äger även i övrigt återkalla koncessionen
när skäl är därtill. I den praxis som börjat utbildas rörande urankoncessioner
har man emellertid för undersökningskoncessionernas del tillämpat en
begränsning till viss tid. Hänsyn till såväl det allmännas som enskildas intressen
kräver att undersökningstillstånden begränsas till tiden. Det ligger i
dessa tillstånds natur att så sker.
I gruvlagen är undersökningstiden bestämd till tre år med möjlighet att
i olika fall erhålla förlängning av tiden: a) med den tid varunder arbetet
på grund av tvist icke bedrivits; b) på grund av markens beskaffenhet, arbetsinställelse
etc. med viss tid dock högst två år; c) när synnerliga skäl
därtill föranleda med ytterligare högst tre år efter särskild prövning av kommerskollegium.
Sedan utmål blivit lagt är beståndet av gruvrätten beroende
av att den försvaras genom erläggande av försvarsavgift, en metod som ersatt
de tidigare även på detta område gällande reglerna om arbetsskyldighet.
Då fråga är om undersökningstillstånd för uran synes enligt utredningsmannen
den metod som tillämpas i fråga om undersökningsarbete enligt
gruvlagen kunna i stort sett användas. En lämplig avvägning synes vara,
att undersökningstillståndet beviljas för viss tid, längst till utgången av
kalenderåret då tre år förflutit från det tillståndet gavs. Utredningsmannen
anser det vara av värde att ej fixera en minimitid utan lämna den möjligheten
öppen att för visst fall sätta tiden kortare, exempelvis om det är av
allmänt eller enskilt intresse att undersökningen snabbt kommer till utförande
eller om man har anledning ifrågasätta sökandens önskan eller förmåga
att åstadkomma ett effektivt undersökningsarbete. Förlängning av tiden
bör kunna medgivas, exempelvis med högst tre år, när skäl därtill visas
föreligga. För särskilda fall av undantagsnatur anser utredningsmannen
möjlighet böra föreligga att medgiva ytterligare förlängning med högst tre
år. En förutsättning bör då vara att synnerliga skäl föranleder därtill,
exempelvis att force-majeuresituation förelegat eller att starka skäl för arbetets
planmässiga utförande motiverar att tiden förlänges och detta kan
ske utan att andras intressen oskäligt trädes för nära. Vid förlängning av
undersökningstillstånd bör, där så finnes motiverat, en begränsning av undersökningsområdet
kunna göras. Möjlighet bör vidare föreligga att i undantagsfall
återkalla undersökningstillstånd. Härom hänvisas till 12 § andra
stycket i förslaget.
Beträffande den närmare innebörden av det föreslagna stadgandet om
tidsbegränsning för undersökningstillstånd framhåller utredningsmannen,
88
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960
att undersökningstiden enligt förslaget ej såsom i gruvlagen är fixerad till
viss tid utan angiven såsom en maximitid; det får ankomma på kommerskollegium
att i det särskilda fallet avgöra hur lång undersökningstiden inom
den sålunda angivna maximitiden bör vara. I fall då kollision uppkommer
mellan olika ansökningar om inmutning och undersökningstillstånd kan
det, påpekar utredningsmannen, vara motiverat att begränsa tiden för undersökningstillståndet
för att därigenom påskynda avgörandet i inmutningsärendet.
Söker samme person såväl inmutning som undersökningstillstånd
till ett område, bör tiden för tillståndet såvitt möjligt samordnas med
inmutningstiden, eftersom undersökningarna sammanfaller. Undersökningstillstånd
upphör att gälla, när den för tillståndet bestämda tiden eller eventuellt
förlängda tiden gått till ända. Vidare har kommerskollegium enligt
12 § andra stycket i förslaget möjlighet att undantagsvis återkalla sådant
tillstånd. Undersökningstillstånd kan vidare enligt förslaget (15 §) bringas
att upphöra på grund av ansökan därom av innehavaren av tillståndet. Att
inmutningsrätt ej kan på sådant sätt upphöra sammanhänger med att man
vill förhindra ommutning. Sådant skäl föreligger ej då fråga är om en rätt
som är beroende på prövning av myndighet.
Utredningsmannen anser, att motsvarighet till det i stenkolslagen upptagna
förbudet mot fri överlåtelse av koncession bör gälla beträffande undersökningstillstånd
enligt uranlagen.
Departementschefen. Utredningsmannens förslag beträffande giltighetstiden
för undersökningstillstånd synes ej giva anledning till erinran. Jag vill
endast förorda viss redaktionell jämkning av de föreslagna bestämmelserna.
Beträffande förlängning av giltighetstiden stadgas i 14 §.
12 §.
Förevarande paragraf svarar mot 12 § i utredningsmannens förslag.
Utredningsmannen framhåller, att de allmänna reglerna om arbetsskyldighet
i 3 kap. stenkolslagen ej är tillämpliga på uran-, torium- och berylliumkoncessioner.
I stället gäller en motsvarande bestämmelse i 56 § tredje
stycket om ett slags arbetsskyldighet som villkor i koncession. Vidare äger
Kungl. Maj :t enligt andra stycket i samma paragraf vid meddelande av
koncession bestämma i vilken omfattning fyndigheten årligen må nyttjas
och vilka åtgärder som skall vidtagas för att återställa marken i lämpligt
skick sedan fyndigheten eller del därav tillgodogjorts. Vid koncessionen må
fogas de föreskrifter som finns påkallade för att förebygga att annat industriellt
företag hindras i sin utveckling eller som eljest finnes erforderliga
ur allmän eller enskild synpunkt. Motsvarighet till dessa bestämmelser bör,
även när fråga är om undersökningstillstånd, upptagas i en ny uranlagstiftning.
Med hänsyn till de föreslagna bestämmelserna om begränsning av
undersökningstiden torde emellertid åläggande av arbetsskyldighet under
denna tid ej komma i fråga.
89
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960
Utredningsmannen anser vidare, att möjlighet bör föreligga att återkalla
undersökningstillstånd och koncession men att det ligger i sakens natur att
en sådan möjlighet skall utnyttjas med långt gående hänsyn till den enskildes
rätt. Detta gäller särskilt återkallelse av koncession, då en omfattande
verksamhet kanske byggts upp på existensen av rättigheten till en fyndighet.
Konsekvenserna kan, framhåller utredningsmannen, vara mindre kännbara
då fråga är om ett undersökningstillstånd, som måhända ej utnyttjas.
Det torde dock vara främst i det fall då innehavaren av tillståndet utövar sin
iättighet på ett sätt som visar likgiltighet för annans intressen som bör föranleda
ingripande med ett återkallande. Utredningsmannen påpekar vidare
att det kan tänkas uppkomma en sådan försörjningssituation i fråga om
uran att återkallelse kan vara försvarlig för att få till stånd en produktion
av synnerlig betydelse för det allmänna.
I förslaget har upptagits en straffbestämmelse (58 § i departementsförslaget)
för det fall att någon bryter mot föreskrift enligt 12 §. Utredningsmannen
påpekar att det i vissa fall torde vara lämpligare att på detta sätt ingripa
mot den som överträder villkor än genom att återkalla tillståndet.
Återkallelsebestämmelsen har formulerats i anslutning till 4 § tredje stycket
atomenergilagen.
Bergmäslarämbetet i västra distriktet har uttalat, att för undersökningstillstånd
icke bör föreskrivas andra villkor än som föranledes av hindersbestämmelserna
i 4 §.
Svenska teknologföreningen har understrukit utredningsmannens uttalande,
att återkallelsemöjligheten bör utnyttjas »med långt gående hänsyn till
den enskildes rätt».
Departementschefen. För att syftet med reglerna om undersökningstillstånd
skall nås, måste givetvis den tillståndsgivande myndigheten, i likhet
med vad som nu är fallet i fråga om undersökningskoncession, äga befogenhet
att vid behov göra tillståndet beroende av att vissa villkor uppfylles. Vad
utredningsmannen i denna del föreslagit överensstämmer i huvudsak med
vad som nu gäller enligt 56 § andra stycket stenkolslagen. Som utredningsmannen
framhållit synes anledning saknas att medge befogenhet för den
tillståndsgivande myndigheten att meddela föreskrift om viss arbetsskyldighet.
Jag har ej heller i övrigt någon erinran i sak mot utredningsmannens
förslag, som godtagits av nästan alla remissinstanserna.
Ehuru tillstånd till undersökningsarbete enligt förslaget gäller endast
under viss bestämd tid och efter utgången av denna tid automatiskt förfaller,
torde situationer kunna uppkomma, då det ter sig berättigat, att ett meddelat
tillstånd mot tillståndsinnehavarens vilja bringas att upphöra i förtid.
Jag tillstyrker att bestämmelser härom upptages i uranlagen i enlighet med
vad utredningsmannen föreslagit. Givet är att bestämmelsen bör tillämpas
med den största varsamhet, så att icke enskild person tillskyndas ekonomisk
skada genom otillräckligt grundat återkallelscbeslut.
90
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960
13 §.
Paragrafen motsvarar 13 § i utredningsmannens förslag.
Utredningsmannen framhåller, att enligt stenkolslagen (8 och 64 §§) den
koncessionsbeviljande myndigheten i koncessionen bestämmer hur stor
ytvidd av koncessionsområdet som får användas för arbete ovan jord. Sedan
anvisas områden för sådant ändamål vid särskild förrättning av bergmästaren
antingen på en gång eller i mån av behov (12 § 1 mom. stenkolslagen).
Enligt gruvlagen åter står hela inmutningsområdet till inmutarens förfogande
för undersökningsarbete. Beträffande utmålsområde gäller att gruvinnehavaren
får bestämma hur stort område inom utmålet han vill använda
för arbete ovan jord (33 § gruvlagen). Detta område skall lösas (36 § gruvlagen).
Sedermera kan området för arbete ovan jord utvidgas (45 § gruvlagen).
I rättstillämpningen har man beträffande undersökningskoncession
för uran i regel medgivit att en femtedel av området får användas för arbete.
Avvägningen har skett med hänsyn till de metoder som användes
vid undersökningsarbete varom här är fråga.
När man strävar efter att gestalta en ny lagstiftning om uranfyndigheter
i anslutning till gruvlagen uppkommer frågan, huruvida man kan avstå från
att låta den tillståndsgivande eller koncessionsbeviljande myndigheten bestämma
storleken av området för arbete i dagen. Den föreslagna minskningen
av maximiarealen från 1 600 till 100 hektar talar för att så kan
ske. Det vill också synas, framhåller utredningsmannen, som om den schematiska
prövningen av tillståndsmyndigheten har rätt ringa värde. På
grund härav föreslås, att den som får undersökningstillstånd i princip får
använda hela området för undersökningsarbete, i den mån ej hindersbestämmelserna
begränsar hans rätt, och att det i första hand överlåtes åt tillståndsinnehavaren
att med jordägarna och andra rättsägare göra upp om
vilka områden som skall användas för undersökningsarbetet. Innehavaren
av tillståndet har ett intresse av att begränsa sina anspråk, eftersom storleken
av den årliga avgift, som enligt 21 § i förslaget skall utgå till jordägaren,
blir beroende av hur stora områden som tages i anspråk. Kan överenskommelse
ej träffas angående områdena för arbete i dagen, bör_i lik
het
med vad som nu gäller enligt stenkolslagen — områdena bestämmas vid
bergmästarförrättning (se 18 § i departementsförslaget).
Bergmastardmbetet i västra distriktet har i konsekvens med sin hemställan
i anslutning till 12 § i förslaget förordat, att punkt 4) i 13 § utgår.
Departementschefen. Såsom utredningsmannen framhållit synes det icke
vara påkallat, att i undersökningstillstånd angives det område i dagen som
får anvisas for arbete. Det torde få ankomma på parterna att träffa överenskommelse
i berörda avseende. Om enighet icke kan nås, får frågan hänskjutas
till avgörande vid bergmästarförrättning. Föreskrift härom upp
-
91
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960
tages i 18 § i departementsförslaget (motsvarande 15 § 2 mom. i utredningsmannens
förslag). Om annan rättsägare än jordägare beröres, t. ex. innehavare
av nyttjanderätt eller gruvrätt, skall även dennes rätt beaktas och överenskommelse
således träffas även med sadan rättsinnehavare.
14 §.
Denna paragraf motsvarar 14 § i utredningsmannens förslag.
Utredningsmannen har i förevarande paragraf föreslagit vissa regler om
törlängning av undersökningstillstånd. Om skäl visas föreligga, skall kommerskollegium
äga medgiva förlängning med högst tre år. Om synnerliga
skäl föreligger, skall kollegium kunna medgiva ytterligare förlängning med
likaledes högst tre år. Vid förlängning kan undersökningsområdet begränsas.
Beträffande utredningsmannens motivering för bestämmelserna hänvisas
till vad som anförts vid 11 §.
Bergmästarämbetet i södra distriktet ifrågasätter, om ej förlängningsperioderna
bör vara desamma som vid inmutning (två -j- tre år). Ämbetet anser
vidare att förlängning bör ske endast då synnerliga skäl föreligger därliH.
Kommerskollegium anser i likhet med bergmästarämbetet i norra distriktet,
att av lagrummet bör framgå till vilken myndighet ansökan om förlängning
skall ingivas. Lämpligast synes vara, att ansökningen ingives till vederbörande
bergmästare, som därefter har att med eget yttrande översända
ansökningen till kommerskollegium. Bestämmelser härom kan lämpligen
intagas i paragrafens tredje stycke.
Hovrätten för Övre Norrland framhåller, att fall lätt kan tänkas, där en
förlängning kan för jordägaren — eller annan rättsägare ■— innebära avsevärda
ekonomiska uppoffringar. Även om beslutet om förlängning kan överklagas,
synes det hovrätten som om sådan rättsägare borde äga rätt och möjlighet
att redan före beslutet göra sina synpunkter på förlängningsfrågan
gällande.
Kommerskollegium finner däremot, att redan ett åläggande för kollegiet
att underrätta jordägaren om skedd förlängning av undersökningstid skulle
bli alltför betungande, främst därför att kollegiet saknar uppgifter om jordägarna.
Visserligen finnes i 19 § sista stycket gruvlagen ett motsvarande
stadgande, men då är alt beakta, att i inmutningsansökan skall lämnas fullständiga
uppgifter angående jordägarna. Motsvarande krav uppställes icke
på ansökan om undersökningstillstånd. Enligt kollegiets uppfattning bör
det ankomma på undersökningstillståndets innehavare att fullgöra underrättelseskyldigheten
gentemot jordägare.
Bergmästarämbetet i västra distriktet anser, att även vederbörande bergmästare
bör underrättas om förlängning av undersökningstillstånd, eftersom
sådant tillstånd enligt förslaget till ändring av 5 § 9) gruvlagen avses skola
utgöra hinder för inmutning.
92
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960
Departementschefen. Det är tydligt att man får räkna med möjligheten att
undersökaren, oaktat han gjort vad på honom rimligen ankommer, icke hinner
slutföra undersökningsarbetet inom den i tillståndet föreskrivna tiden,
enligt förslaget högst tre år. I lagen bör därför upptagas bestämmelser om
förlängning av undersökningstiden. Jag tillstyrker de av utredningsmannen
föreslagna förlängningsterminerna, som godtagits av praktiskt laget alla
remissinstanser. Avser undersökningstillstånd inmutat område, kan det vara
lämpligt att anpassa förlängningen till giltighetstiden för inmutningen.
Frågan om förlängning av undersökningstid bör prövas av samma myndighet
som meddelat tillståndet, d. v. s. kommerskollegium. Det torde böra föreskrivas,
att ansökningen skall ingivas till bergmästaren, som därefter har
att med eget yttrande insända ansökningen till kommerskollegium.
Det synes icke böra ifrågakomma att stadga ovillkorlig skyldighet för
kommerskollegium att bereda vederbörande rättsägare tillfälle att yttra sig
i förlängningsärende innan detta avgöres. Genom en sådan föreskrift skulle
förfarandet onödigt tyngas. Detta utesluter givetvis icke att det i särskilda
fall kan befinnas erforderligt att redan under handläggningen inhämta exempelvis
jordägarens syn på förlängningsfrågan. Såsom utredningsmannen
föreslagit bör jordägaren underrättas om meddelat beslut om förlängning.
Om han är missnöjd med beslutet, får han därefter föra talan mot detta i
vanlig ordning. Såsom i ett yttrande föreslagits bör underrättelse om förlängningsbeslut
tillställas jämväl vederbörande bergmästare. Bestämmelse
härom har upptagits i departementsförslaget.
15 §.
Förevarande paragraf motsvarar 15 § 4 inom. i utredningsmannens förslag.
Utredningsmannen erinrar om att enligt 21 § stenkolslagen gäller, att koncessionsinnehavare,
som vill frånträda koncessionen, skall göra skriftlig
anmälan därom hos länsstyrelsen. Underrättelse om anmälningen skall intagas
i länskungörelserna. Om koncessionsinnehavaren vill avstå allenast
viss del av koncessionsområdet, skall han göra ansökan därom hos Kungl.
Maj.t. Äiendet skall behandlas i den ordning som är stadgad för erhållande
av koncession. Utredningsmannen anser, att jämväl undersökningstillstånd
enligt uranlagen bör kunna bringas att upphöra på begäran av tillståndsinnehavaren.
Anmälan bör ställas till kommerskollegium men ingivas till
vederbörande bergmästare, som har att översända anmälan till kommerskollegium.
Rätten till området skall upphöra samma dag anmälan inkommer
till bergmästaren. Anteckning om anmälan skall ske i det i förslaget
föreskrivna uranregistret (se 56 § i departementsförslaget). Därest den
mark undersökningstillståndet omfattat tagit skada för framtiden till följd
av undersökningsarbetet, skall tillståndsinnehavaren vara skyldig att intill
dess skadan ersatts betala årlig avgift till jordägaren såsom för markens
begagnande (jfr 21 § i departementsförslaget).
93
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960
Departementschefen. Bestämmelser om frånträdande av undersökningslillstånd
torde böra upptagas i förevarande paragraf i huvudsaklig överensstämmelse
med utredningsmannens förslag.
Undersökningsarbete
16 §.
Denna paragraf innehåller i första stycket bestämmelser om underrättelse
till jordägare m. fl., innan undersökningsarbete påbörjas, och i andra stycket
föreskrifter om ställande av pant eller borgen. Paragrafen överensstämmer
i sak med 12 § gruvlagen. Utredningsmannens förslag innehåller i 15 §
1 mom. hänvisning till nämnda paragraf i gruvlagen, men i departementsförslaget
upptages direkta stadganden i ämnet.
17 §.
Paragrafen innehåller vissa anvisningar om hur undersökningsarbetet må
bedrivas. I sak överensstämmer stadgandet med 13 § gruvlagen. Till skillnad
mot utredningsförslaget, som innehåller allenast en hänvisning till nämnda
paragraf i gruvlagen, har i departementsförslaget upptagits direkta bestämmelser.
18 §.
Paragrafen svarar mot 15 § 2 mom. i utredningsmannens förslag.
Utredningsmannen föreslår i denna paragraf regler om förfarandet i fall
då det råder oenighet mellan undersökaren, å ena, samt jordägaren eller
annan rättsinnehavare, å andra sidan, om var inom undersökningsområdet
arbete i dagen får bedrivas. Enligt förslaget skall tvisten lösas av bergmästaren
vid särskild förrättning. Beträffande utredningsmannens motivering
till förslaget i denna del hänvisas till vad som i det föregående anförts vid
13 §.
Kommerskollegium anser i likhet med bcrgmästarämbetet i norra distriktet,
att det föreslagna stadgandet bör utgå, enär det medför en alltför stark
begränsning av lillståndshavaren medgivna rättigheter. Genom det föreslagna
stadgandet har jordägaren tillerkänts ett slags vetorätt, som kan komma
att föranleda onödiga hänvändelser till vederbörande bergmästare; hänvisningen
till stadgandet i 15 § gruvlagen (se 20 § i departementsförslaget) synes
vara tillfyllest för att skydda jordägaren mot alltför långtgående åtgärder
från tillståndsliavarens sida. Bcrgmästarämbetet i norra distriktet påpekar
i anslutning härtill, att föreskrift motsvarande den nu ifrågavarande
icke ansetts behövlig beträffande inmutningar.
Bcrgmästarämbetet i västra distriktet anser, att i förevarande paragraf
bör anges hur och i vilken omfattning kallelse skall ske.
94
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960
Departementschefen. Som regel torde uppgörelse mellan innehavaren av
undersökningstillståndet och vederbörande rättsägare kunna träffas om var
undersökningsarbetet må bedrivas inom tillslåndsområdet. Bestämmelser
för lösandet av de konflikter som kan uppkomma synes emellertid ej kunna
undvaras. Att lita till den bergmästaren enligt 20 § i departementsförslaget
medgivna instruktionsrätten bör ej komma i fråga. Man torde emellertid
ha grundad anledning antaga, att bestämmelserna i förevarande paragraf
kommer att få ringa praktisk användning. Med hänsyn särskilt härtill kan
det ej anses nödvändigt att belasta lagtexten med särskilda procedurregler.
Det torde få ankomma på vederbörande bergmästare att i det särskilda fallet
avgöra hur och i vilken omfattning kallelse skall ske samt träffa avgörande
i övriga procedurfrågor. Ledning torde härvid kunna erhållas från
reglerna i 36 § angående bergmästarförrättning för anvisande av mark vid
bearbetning av fyndighet.
19 §.
I 15 § 1 mom. i utredningsmannens förslag hänvisas till bestämmelserna
i 14 § gruvlagen om undersökares rätt att förfoga över mineralfyndiglieter
inom undersökningsområdet; vad i 14 § 2 mom. nämnda lag sägs om icke
inmutningsbara mineraliska ämnen skall därvid avse andra mineraliska
ämnen än de med uranlagen avsedda. De ifrågavarande föreskrifterna har i
departementsförslaget upptagits i denna paragraf i form av direkta bestämmelser.
20 §.
I paragrafen — som i utredningsmannens förslag (15 § 1 mom.) återfinnes
i form av hänvisning till 15 § gruvlagen — medges bergmästaren befogenhet
att meddela särskilda föreskrifter till förebyggande av att innehavare
av undersökningstillstånd överskrider den rätt som enligt 17 § första stycket
och 19 § tillkommer honom.
21 §.
1 mom. av förevarande paragraf har i utredningsförslaget motsvarighet i
en i 15 § 1 mom. upptagen hänvisning till 17 § gruvlagen. 2 mom. svarar
mot 15 § 3 mom. i utredningsmannens förslag.
Utredningsmannen erinrar om att enligt 17 § gruvlagen full ersättning
skall utgå till jordägaren för markens begagnande för undersökningsarbete
i form av en årlig avgift, varjämte skall utgå ersättning för skada för framtiden.
Några grunder för ersättningens bestämmande angives ej. I 14 § 2
mom. stenkolslagen stadgas, att den årliga avgiften skall motsvara dubbla
beloppet av jordens avkastning utan avdrag för brukningskostnaden. Därjämte
skall gottgörelse utgå för den skada som marken genom arbetet kan
ha tagit för framtiden. Den här angivna särskilda grunden för bestämmandet
av den årliga avgiften torde sammanhänga med att ersättningen är ett
95
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960
för visst fall stadgat alternativ till lösen av mark med 50 procents förhöjning
ävensom med att ersättningen avser meddelad koncession. Utredningsmannen
anser för sin del önskvärt att strävan efter enhetliga regler leder till
alt man bibehåller den allmännare föreskriften i gruvlagen. Därest denna till
äventyrs skulle medföra en ändring till jordägarens nackdel, anser utredningsmannen
att detta mer än väl uppväges av den övergång till gruvlagens
ersättningsregler som även i övrigt föreslås i uranlagen.
Utredningsmannen anser det vara påkallat, att i uranlagen i förevarande
sammanhang upptages ett särskilt stadgande av innehåll att, därest innehavaren
av undersökningstillstånd redan förut har inmutningsrätt till undersökningsområdet,
frågan om årlig avgift och annan ersättning skall bedömas
som om fråga vore om ett enda undersökningsarbete. Dubbel ersättning
skall sålunda icke utgå.
Hovrätten över Skåne och Blekinge har ansett bestämmelsen i 2 mom. av
förevarande paragraf böra såsom obehövlig utgå.
Departementschefen. I likhet med utredningsmannen anser jag det vara
till fördel att i uranlagen för undanröjande av tveksamhet upptages ett
stadgande angående avgift och annan ersättning i det fall då innehavaren
av undersökningstillstånd redan förut har inmutningsrätt. Ej heller i övrigt
har jag funnit anledning till erinran mot förslaget i de avseenden varom nu
är fråga. Den i utredningsförslaget upptagna hänvisningen till 17 § gruvlagen
har dock i departementsförslaget ersatts med direkta bestämmelser.
22 §.
Denna paragraf, som i sakligt hänseende överensstämmer med 18 § 1 mom.
gruvlagen, upptager bestämmelser om förfarandet, då enighet om ersättningsbelopp,
som avses i 21 §, ej kan uppnås mellan parterna. I utredningsmannens
förslag motsvaras paragrafen av en i 15 § 1 mom. upptagen hänvisning
till nämnda stadgande i gruvlagen.
3 KAP.
Bearbetning av fyndighet
Koncession
23 §.
I förevarande paragraf, som motsvarar 16 § i utredningsmannens förslag,
utsäges att koncession meddelas av Kungl. Maj :t.
24 §.
Denna paragraf motsvarar i huvudsak 17 § i utredningsmannens förslag.
Vad beträffar rätten att utnyttja koncessionsområdet och där befintliga
mineral hänvisar utredningsmannen till vad som är stadgat i 10, 17 och
96
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960
58 §§ stenkolslagen samt i 51 och 52 §§ gruvlagen (se härom den i avd.
I lämnade redogörelsen för gällande rätt). Utredningsmannen anser att frågan
närmast är huruvida man skall för urankoncessionernas del tillämpa
principerna i 52 § gruvlagen (och 10 § stenkolslagen) eller principerna i
58 § stenkolslagen. Skillnaden torde, framhåller utredningsmannen, ej vara
synnerligen stor, eftersom uran ej lär kunna avskiljas förrän genom anrikning
eller därmed likställt förfarande. För detta fall stadgas i 52 § gruvlagen,
att gruvinnehavaren får behålla icke inmutningsbara mineral, som
brytes tillsammans med de inmutningsbara, utan hembud till jordägaren. Befrielsen
från hembud i 58 § stenkolslagen torde sålunda i praktiken ej spela
någon roll i förevarande sammanhang. Anknytning till 52 § gruvlagen synes
under sådana förhållanden vara att föredraga, eftersom enhetliga regler
för uran och inmutningsbara mineral bör eftersträvas. Ett förtydligande synes
dock utredningsmannen böra ske. Koncession å uran bör ej medföra
rätt att utan inmutning eller koncession bearbeta och tillgodogöra sig fyndighet
av inmutningsbara mineral eller mineral som avses i stenkolslagen
utan att rätt därtill förvärvats i den ordning som är för sådana fyndigheter
särskilt stadgad. Man kan, påpekar utredningsmannen, måhända göra gällande
att denna regel gäller utan särskilt stadgande och därvid hänvisa till
straffbestämmelsen i 73 § gruvlagen för den som bearbetar inmutningsbar
mineralfyndighet utan att ha förvärvat inmutningsrätt. Någon motsvarande
bestämmelse finns dock ej i stenkolslagen. Föreligger tvekan huruvida
en fyndighet är med hänsyn till andra mineral än uran brytvärd, torde frågan
såvitt möjligt böra utredas eller undersökas i koncessionsärendet. Om
innehavare av koncession å uran bryter en malm, vari inmutningsbara mineral
ingår, dock ej i sådan mängd att utmål kan anvisas, torde reglerna i
52 § gruvlagen om icke inmutningsbara mineral bli tillämpliga på malmen.
I princip tillkommer sådan malm jordägaren men får i viss utsträckning och
viss ordning tillgodogöras av gruvinnehavaren. I regel torde utmål ej komma
att vägras på en fyndighet med inmutningsbara mineral av någon betydelse,
om brytning skall ske för uttagande av uran.
Departementschefen. Vad utredningsmannen föreslagit i fråga om den rätt
till fyndigheter inom koncessionsområde som skall tillkomma koncessionsinnehavaren
synes i sak ej giva anledning till erinran. Utöver vad utredningsmannen
föreslagit torde i paragrafen böra ingå motsvarighet till de i
54 § gruvlagen upptagna bestämmelserna med vissa inskränkningar i fråga
om rätten att använda utmål och om skyldighet att hålla stängsel. Därjämte
bör hänvisningen till 52 § gruvlagen ersättas med direkt lagtext. I
samband med dessa kompletteringar torde paragrafen böra uppdelas i två
moment.
25 §.
Förevarande paragraf, som motsvarar 18 § i utredningsmannens förslag,
innefattar en hänvisning av innehåll att de i 4 § i förslaget i fråga om undersökningstillstånd
stadgade hindersbestämmelserna m. m. skall gälla jämväl
beträffande koncession enligt uranlagen.
Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1060
97
26 §.
Paragrafen motsvarar 19 § i utredningsmannens förslag. Jfr 5 § i departementsförslaget.
Utredningsmannen anser, att de skäl som anförts för ett förenklat förfarande
i fråga om ärenden angående undersökningstillstånd ej är tillämpliga
då fråga är om koncession, som avser mera definitiva anspråk på mark
och intrång i markägarens rätt av en helt annan omfattning och natur än
som följer av tillstånd till undersökning. Därtill kommer den rent praktiska
synpunkten att koncessionsärendena kan förväntas bli relativt fåtaliga
i förhållande till ärendena om undersökningstillstånd, eftersom koncession
förutsätter att man gjort fynd som kan leda till verklig gruvdrift. Kraven
på utredning om rättsägare kan och bör därför ställas högre i detta fall,
ehuru själva ianspråktagandet av mark äger rum vid en senare förrättning.
Liksom i fråga om undersökningstillstånd bör när fråga är om koncession
ansökningsförfarandet kunna förenklas genom undantag från kungörelseförfarandet
för det fall att sökanden redan har gruvrätt till det område varom
är fråga (se 27 § andra stycket i departementsförslaget). En sådan förenkling
överensstämmer med vad som redan nu gäller enligt 64 § andra
stycket stenkolslagen. Eftersom kungörelseförfarande i sådant fall kan underlåtas,
kan även uppgiftsskyldigheten i ansökningen i motsvarande mån
begränsas (26 § 4 mom. i departementsförslaget).
Till Kungl. Maj :t ställd ansökan om koncession bör ingivas till bergmästaren.
I detta fall bör, som nämnts, kraven på uppgifter och övrig utredning
ställas högre än då fråga är om undersökningstillstånd. Eftersom det skall
vara en förutsättning för koncession att på området finns brytvärd fyndighet,
skall utredning om förefintligheten därav tillhandahållas. Beträffande
den redogörelse som skall lämnas rörande förekomsten av brytvärd fyndighet
framhåller utredningsmannen, att strålningskarta icke kan anses tillfyllest.
Till skillnad från gällande rätt föreslås ej att koncessionsmyndigheten
skall bestämma angående mark för arbete i dagen och för väg, utan frågorna
därom skall upptagas vid bergmästarförrättning i överensstämmelse med
vad som gäller för utmålsförrättning enligt gruvlagen.
Utredningsmannen erinrar om att utmålskarta enligt 21 § 2 mom. gruvlagen
skall vara utförd i skala om minst 1: 4 000 eller, där kommerskollegium
det medgivit, i annan skala om minst 1: 10 000. Ansökan om koncession
skall enligt 2 § stenkolslagen åtföljas av karta i skala 1:4 000. Med
hänsyn till de betydande kostnader som är förenade med att på stora områden
upprätta karta i skala 1: 4 000 och då kartverkets ekonomiska karta
i skala 1 : 10 000 synes vara tillräcklig för det ändamål varom här är fråga,
föreslår utredningsmannen, att skalan normalt bestämmes till 1: 10 000.
I vissa fall, exempelvis där fråga är om stora områden utan större ägosplittring
och bebyggelse, torde man, särskilt där ekonomiska kartor ännu ej föreligger
och särskild karta därför måste upprättas, kunna nöja sig med en
7 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 160
98
Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960
skala om 1: 20 000. Utredningsmannen anser det böra ankomma på kommerskollegium
att utfärda föreskrifter om i vilka fall avvikelse från skalan
1: 10 000 må ske. Liksom enligt 21 § gruvlagen bör någon bestämd skala ej
föreskrivas för mark som är avsedd endast för väg, transportbana eller ledning.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser, att länsstyrelsen såsom det centrala
statliga organet inom länsförvaltningen bör på ett tidigt stadium erhålla
kännedom om eventuella uranfyndiglieter inom länet. Medverkan vid
ansökningsförfarandet bidrar till att ge länsstyrelsen kunskap om samtliga
de förhållanden som är av vikt för länets utveckling och behov. Länsstyrelsen
ifrågasätter därför lämpligheten av att ansökningar om undersökningstillstånd
och koncession skall inges till bergmästaren samt påpekar i
detta sammanhang, att länsstyrelsen genom landsfiskalsorganisationen har
större möjligheter än bergmästarna att ombesörja delgivnings- och kungörelseförfarandet.
Lantmäteristyrelsen uttalar önskemål om att i koncessionsansökan angives
icke blott nyttjanderättshavare utan jämväl innehavare av servitutsrätt.
Styrelsen framhåller, att förefintliga servitut, som för den härskande fastigheten
kan vara mycket betydelsefulla, kan bli äventyrade genom att koncession
beviljas.
Bergmästarämbetet i västra distriktet anser, att bestämmelsen i 3 mom.
3) om skyldighet för sökanden att förete intyg angående sin förmåga alt
utföra tillämnat gruvarbete bör utgå. Det anges icke i lagen, hur de i lagrummet
angivna förhållandena skall styrkas och det torde enligt ämbetets
uppfattning över huvud icke vara möjligt att vid tiden för koncessionsansökningen
bedöma, vilka arbeten som skall utföras och vilka tillgångar som
erfordras härför.
Lantmäteristyrelsen framhåller, att fastighetsredovisningen å den ekonomiska
kartan i skala 1: 10 000 icke är fullständig. Å densamma har sålunda
redovisning av fastigheter och särskilt samfälligheter icke kunnat drivas
längre än kartskalan medger. Därest fastighetsredovisningen å den till
ansökningen fogade kartan skall läggas till grund för den i 20 § (27 § departementsförslaget)
intagna underrättelseskyldigheten, kan därför i många
fall skala 1: 10 000 visa sig otillräcklig. Styrelsen säger sig vidare icke vara
övertygad om att medgivandet att undantagsvis upprätta karta i mindre
skala, lägst 1: 20 000, medför fördelar. Stora svårigheter torde nämligen enligt
styrelsens åsikt möta att å karta i denna skala på ett överskådligt sätt
utmärka registerbeteckningar, fastighetsgränser, byggnader m. m. Därtill
kommer att, då det å kartan upptagna området med hänsyn till den föreslagna
bestämmelsen om koncessionsområdets maximala storlek knappast
lär väsentligt överstiga 100 hektar, utrymmesbesparingen vid en övergång
från skala 1: 10 000 till skala 1: 20 000 blir tämligen blygsam.
Överlantmätaren i Malmöhus län anser icke tillräckliga skäl föreligga att
i uranlagen föreskriva mindre kartskalor än i gruvlagen, överlantmätaren
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960
99
påpekar, att föreskrifterna om kartans innehåll i förslaget gjorts mera detaljerade
än i gruvlagen. Kartan skall användas ej blott för att bestämma
koncessionsområdets gränser utan också för att ange det område i dagen,
som innehavaren av koncessionen behöver för arbete eller för väg och även
som underlag för bestämmande av lösen för sistnämnda område. Kartskalan
bör då enligt överlantmätarens åsikt ej vara alltför liten. Vid expropriation
användes i regel betydligt större skalor än de ovan angivna. Enligt
förslaget må koncession icke omfatta område överstigande 100 hektar. På
en karta i skala 1: 10 000 motsvarar detta en dm2. Upprättande av en sådan
karta i ett koncessionsärende kan knappast vara betungande. Ej heller
kan det betyda nämnvärd lättnad att minska skalan till 1: 20 000 och därmed
kartbilden till 25 cm2.
Överlantmätaren i Nori-bottens län anser, att det av utredningsmannen föreslagna
redovisningssättet synes vara tillfyllest för områdets identifiering
och för fastighetsredovisningen; koncessionskartan har ju i viss mån karaktär
av översiktskarta och det är ju i allmänhet fråga om tämligen stora
områden, upp till 100 hektar. Skalan 1: 20 000 synes dock överlantmätaren
böra användas restriktivt. Över det område som koncessionsinneliavaren
avser för arbete i dagen torde man emellertid enligt överlantmätarens mening
som hittills behöva större skala exempelvis 1: 4 000. I annat fall kan
risk för rättsosäkerhet föreligga. Genom gruvdriften torde nämligen ofta
rösen och skiljemärken på marken komma att förstöras. Det synes därför
vara av vikt att denna olägenhet motverkas genom att en tämligen detaljerad
karta över områdena finnes. Utom kartskalan är emellertid härutinnan
av betydelse de mätningsmetoder och den mätningsnoggrannhet som användes.
Mätningsförordningen synes böra tillämpas för kartläggning av arbetsområden.
Överlantmätaren i Skaraborgs län anser, att den nya ekonomiska kartan
i skala 1: 10 000 i allmänhet torde vara lämplig som koncessionskarta. Därest
denna skala emellertid i visst fall — exempelvis vid splittrat fastighetsbestånd
•— icke finnes vara tillfredsställande, bör sökanden dock kunna
åläggas att förete karta i större skala beträffande de delar som ej kan tillfredsställande
återges i normalskalan.
Kommerskollegium erinrar om att kollegiet i skrivelse den 13 februari
1959 hemställt om vissa ändringar i 2 § stenkolslagen bl. a. i fråga om den
karta som skall åtfölja koncessionsansökan (jfr det i det följande berörda
förslaget till lag om ändring i stenkolslagen). Enligt kollegiets mening
bör de sålunda föreslagna bestämmelserna i tillämpliga delar inflyta i 3
mom. 1) i förevarande paragraf. Kollegiet förordar den föreskriften att
kartan skall vara upprättad av lantmätare eller annan sakkunnig person.
Härigenom förebygges, att bristfälliga eller undermåliga kartor åberopas
i tillståndsärenden. Kollegiet anser det vidare icke vara lämpligt, att kartan
normalt skall få vara upprättad i godtyckliga skalor ned till 1: 10 000. Det
bör i stället föreskrivas, att kartan skall vara i skala 1: 4 000 eller 1:10 000
med rätt för kollegiet att medgiva undantag för annan skala, dock ej mindre
100
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960
än 1: 20 000. Kollegiet föreslår vidare, att den av utredningsmannen föreslagna,
från 21 § gruvlagen hämtade särskilda bestämmelsen om karta som
angår mark, avsedd för väg m. m. flyttas till 36 § 3 mom. Som motivering
härför åberopar kollegiet, att frågan om sådan mark knappast blir aktuell
redan vid ansökningstillfället.
Sveriges advokatsamfund påpekar, att bestämmelsen i 3 mom. 4) i förevarande
paragraf enligt ordalagen innebär, att då fråga är om särskilt tillstånd
av Kungl. Maj :t, särskild ansökningshandling skall ingivas beträffande
tillståndet. Samfundet anser en sådan ordning icke vara motiverad
utan finner det enklare och naturligare, att ansökningen sker i samma ansökningshandling
som avser själva koncessionen.
Departementschefen. I likhet med utredningsmannen anser jag, att koncessionsansökan
liksom ansökan om undersökningstillstånd bör ingivas direkt
till vederbörande bergmästare. Det skulle medföra onödig omgång, om
koncessionsansökan skulle ingivas till länsstyrelse. Det naturligaste synes
mig vara, att koncessionsansökan redan från början handlägges inom bergsstaten.
Givetvis utesluter detta icke, att länsstyrelsens yttrande inhämtas
innan ärendet avgöres av Kungl. Maj :t. Såsom i anslutning till 28 § i departementsförslaget
anföres torde i själva verket anledning ofta föreligga att
i koncessionsärende inhämta vederbörande länsstyrelses åsikt i koncessionsfrågan.
Av lantmäteristyrelsen har ifrågasatts, huruvida icke i koncessionsansökan
bör lämnas uppgift även om eventuella servitutshavare. Uppgift om
alla befintliga servitut kan emellertid ej inhämtas ur fastighetsböckerna
eller fastighetsregistren. Många servitut har tillkommit vid jorddelningstorrättningar
och uppgift om dessa kan i regel inhämtas allenast ur lantmäteriakterna.
Likaledes förekommer i betydande utsträckning av ålder
bestående servitut, beträffande vilka över huvud skriftlig handling ej finns
bevarad. Det skulle sålunda för sökanden kunna medföra ett betydande arbete,
om det ålades honom som en obligatorisk skyldighet att i koncessionsansökan
lämna uppgift jämväl om befintliga servitutshavare. Givetvis
bör det emellertid ligga i sökandens eget intresse att i ansökningen lämna
så fullständiga uppgifter som möjligt om berörda rättsägare, eftersom
detta är ägnat att påskynda ärendets handläggning. I övrigt torde man böra
få lita till det kungörelseförfarande som föreslås beträffande koncessionsansökan.
I fråga om beskaffenheten av det kartmaterial som enligt 3 mom. 1) skall
företes i koncessionsärende har vid remissbehandlingen ifrågasatts, huruvida
den som normalskala föreslagna skalan 1: 10 000 medger en tillräckligt
tydlig fastighetsredovisning. Därvid har särskilt pekats på de krav i
fråga om kartas tydlighet som bör gälla beträffande mark, som anvisas för
arbete i dagen. Den tveksamhet gentemot utredningsmannens förslag i denna
del som sålunda kommit till uttryck kan enligt min mening ej frånkännas
visst fog. Jag anser därför att som normalskala för koncessionskarta bör
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960
101
bibehållas den nu i stenkolslagen föreskrivna skalan 1: 4 000. Tydligt är
emellertid — särskilt med hänsyn till att koncessionsområde kan omfatta
arealer upp till 100 hektar med ofta ganska okomplicerade fastighetsförhållanden
—- att möjlighet bör föreligga att i särskilda fall nyttja mindre skalor
än normalskalan. Jag anser därför att kommerskollegium bör få befogenhet
att i förekommande fall medge att mindre skala, dock minst 1:20 000, får
användas. Det torde dock endast undantagsvis böra ifrågakomma att koncessionskarta
må upprättas i mindre skala än 1: 10 000. Lämpligt synes mig
vara, att i lagen angives, att kartan skall vara upprättad av lantmätare eller
annan sakkunnig person.
Den föreslagna avfattningen av 3 mom. 4) synes mig icke böra föranleda
att sådan ansökan som där avses skall vara särskilt för sig upprättad. Hinder
bör ej anses föreligga, att ansökan göres i själva koncessionsansökningen.
Jag har i övrigt ej någon erinran mot utredningsmannens förslag, frånsett
att vissa formella jämkningar torde få vidtagas.
27 §.
Denna paragraf motsvarar 20 § i utredningsmannens förslag. Jfr 7 § i
departementsförslaget.
Utredningsmannen föreslår, att kungörelse och särskilda meddelanden
angående ansökan om koncession skall ombesörjas av bergmästaren i likhet
med vad som föreslås beträffande ärenden om undersökningstillstånd.
Sedan tiden för yttrande av rättsägare utgått •— även i detta fall föreslås
trettio dagar efter det att kungörelsen var införd i allmänna tidningarna
— skall bergmästaren översända handlingarna med eget yttrande till kommerskollegium,
som i sin tur med eget yttrande överlämnar ärendet till
Kungl. Maj :t för avgörande.
Bergmästarämbetet i norra distriktet förordar, att kungörelse och delgivning
icke skall ske förrän eventuellt erforderlig komplettering skett (jfr
26 § 5 mom. i departementsförslaget).
Lantmäteristgrelsen anser, som en följd av vad styrelsen föreslagit beträffande
25 § 2 mom. 4), att bergmästares underrättelseskyldighet enligt
förevarande paragraf bör avse jämväl servitutshavare.
Kommerskollegium uttalar, att det av lagtexten bör direkt framgå, att
kungörandet skall ske på sökandens bekostnad. Därest bestämmelse om
fyndamnälan upptages i lagen, bör underrättelse alltid tillställas jämväl
fyndanmälare.
Departementschefen. I anslutning till 26 § i departementsförslaget har
jag uttalat, att obligatorisk skyldighet för koncessionssökandcn att lämna
uppgift om servitutshavare icke synes böra föreskrivas i uranlagen. Den underrättelseskyldighet,
som enligt förevarande paragraf skall åvila bergmästaren
bör i konsekvens härmed icke omfatta servitutshavare. Om sökanden
emellertid i det särskilda fallet har lämnat uppgift om servitutshavare, kan
102
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960
det givetvis vara lämpligt att bergmästaren underrättar jämväl sådan rättsägare
om den gjorda ansökningen.
Bland de rättsägare som skall underrättas om ansökningen torde böra
upptagas jämväl den som innehar undersökningstillstånd samt den som i
vederbörlig ordning gjort fyndanmälan.
För undvikande av onödig tidsutdräkt vid handläggningen av koncessionsansökan
är det angeläget att kungörelse utfärdas så snart som möjligt.
Kungörelse bör därför utfärdas så snart erforderliga uppgifter föreligger.
Det får ankomma på vederbörande bergmästare att i det särskilda
fallet bedöma, när så fullständiga uppgifter föreligger att kungörelse kan
utfärdas. Det torde icke alltid vara nödvändigt att alla kompletteringar
som bergmästaren enligt 26 § 5 mom. funnit erforderliga avvaktas, innan
kungörelseförfarandet igångsättes.
Med hänsyn till stadgandet i 26 § 3 mom. 5) om skyldighet för sökanden
att gälda förskott å den beräknade kostnaden för kungörelseförfarandet synes
det icke vara erforderligt att i förevarande paragraf intages direkt föreskrift
om att kungörandet skall ske på sökandens bekostnad.
28 §.
Denna paragraf svarar mot 21 § i utredningsmannens förslag.
Utredningsmannen framhåller, att kommerskollegium regelmässigt torde
böra inhämta yttranden från vederbörande länsstyrelse och Sveriges geologiska
undersökning. Någon föreskrift därom har ej upptagits i lagtexten,
eftersom sådana yttranden knappast bör vara obligatoriska. Då fråga är
om koncessionsansökningar avseende exempelvis rätt för gruvföretag att
uttaga uran tillsammans med inmutningsbara mineral ur redan existerande
gruvor, torde remissförfarande ofta kunna underlåtas eller i vart fall begränsas.
Föreligger skäl att höra länsstyrelse, kan det lämpligen ske på
ett tidigt stadium av ärendets behandling. I sista hand får det bero på Kungl.
Maj:ts bedömande, om länsstyrelsens hörande är erforderligt. Yttrande från
delegationen för atomenergifrågor bör enligt utredningsmannens åsikt inhämtas
av Kungl. Maj :t, innan koncessionsärendet avgöres.
Länsstyrelsen i Örebro län förordar i likhet med länsstyrelsen i Skaraborgs
län föreskrift om att länsstyrelse skall beredas tillfälle att yttra sig
över ansökningen. Förstnämnda länsstyrelse erinrar i detta sammanhang
om att, därest arbetsföretag som avser annat än bebyggelse kan komma att
väsentligt ändra landskapsbilden, samråd enligt 19 § naturskyddslagen bör
ske med länsarkitekten eller den han anvisar, innan företaget utföres. Jämlikt
20 § nämnda lag äger länsstyrelsen vidare i fall som avses i 19 § vid vite
förelägga vederbörande företagare att vidtaga de åtgärder som, utan att
vara oskäligt betungande, må anses erforderliga för att begränsa eller motverka
skada å landskapsbilden.
Jämväl länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller vikten av att vederbörande
länsstyrelse hålles underrättad om de beslutande myndigheternas
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960
103
åtgärder på här förevarande område och pekar därvid på den betydelse som
i synnerhet beviljade koncessioner kan få för länsstyrelses planläggande
verksamhet inom länet.
Lantbruksstijrelsen och lantbruksnämnden i Norrbottens län påpekar helt
allmänt vikten av att de myndigheter som har att bevaka plan- och jordbruksintressena
beredes tillfälle att yttra sig i koncessionsärenden, innan
dessa avgöres.
Lantmäteristijrelsen framhåller, att kollision kan uppkomma mellan de
rättigheter, som med stöd av en blivande uranlag kan förvärvas i avseende
å marks utnyttjande, och de intressen, som är avsedda att tillgodoses genom
byggnadslagstiftningen samt anför härom:
Ehuru förhållandet mellan vad som sammanfattningsvis kan kallas gruvrättigheter
samt byggnads- och fastighetsbildningslagstiftningen icke närmare
reglerats i lag, är det enligt lantmäteristyrelsens mening uppenbart
att hänsyn till att gruvdrift ej motverkas eller hindras skall tagas vid de
överväganden angående marks disposition för bebyggelse som ske jämlikt
byggnadslagstiftningen och vid de bedömanden som enligt fastighetsbildnlngslagstif
t ningen skola ske då fråga är om ändring i fastighetsindelningen.
Sådant hänsynstagande förutsätter emellertid att förekomsten av gruvrättigheter,
som ju understundom kunna sträcka sig utanför gränserna för
utmål eller koncessionsområde, är känd för planförfattare och fastighetsbildningsmyndigheter.
Särskilt vid prövningen av fastighetsbildningsfrågor,
vilka var för sig ofta avse mycket begränsade områden men som förekomma
i stort antal, framstår den nu möjliga utvägen att i varje särskilt fall
hos bergmästarämbetena inhämta upplysningar angående eventuella gruvrättigheter
såsom betungande. Lantmäteristyrelsen anser därför den av
överlantmätaren i Örebro län föreslagna underrättelsen angående gruvrättigheter
till länslantmäterikontoren vara angelägen. Framhållas bör att såväl
andra länsmyndigheter som allmänheten härigenom skulle på ett bekvämare
sätt än "nu kunna förskaffa sig kännedom om ifrågavarande rättigheter.
Då angivna problem uppkommer icke endast i anledning av det nu
föreliggande lagförslaget utan även föreligger i anledning av gruvlagen och
stenkolslagen, anser sig styrelsen dock icke i förevarande sammanhang
böra föreslå bestämmelser i ämnet.
I det föregående har lantmäteristyrelsen främst uppehållit sig vid befintliga
gruvrättigheters betydelse för tillämpningen av byggnads- och fastighetsbildningslagstiftningen.
Enligt styrelsens mening är det emellertid vid
tillkomsten av nya gruvrältigheter önskvärt att i den mån så är möjligt hänsyn
tages till de intentioner angående marks utnyttjande för vissa ändamål,
som kommit till uttryck genom verkställd planering enligt byggnadslagcn
eller genom fastighetsbildningsåtgärder. Särskilt framträder önskvärdheten
av att ett dylikt hänsynstagande om möjligt sker, då fråga är om
tillskapande av gruvrätligheter i omedelbar närhet av tätorter. Här kan
nämligen berörd mark, ehuru den ännu icke blivit bebyggd och sålunda
icke omfattas av de i lagutkastets 4 och 18 §§ givna skyddsbestämmelserna,
exempelvis genom detaljplanläggning enligt byggnadslagens regler ha avsetts
för tätortens utbyggnad. Framhållas hör alt denna planläggning, som
för övrigt kan ha dragit betydande kostnader, kan ha övat inflytande å utformningen
av anläggningar, såsom gatunät, vatten- och avloppsledningar
och reningsverk, inom den redan utbyggda delen av tätorten. Tillskapande
av gruvrätligheter å sådan mark kan således medföra betydande olägenheter.
Ehuru lantmäteristyrelsen väl är medveten om betydelsen av de fyn
-
104
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960
digheter, för vilkas tillvaratagande gruvrättigheter tillskapas, anser styrelsen
det vara angeläget att nyss angivna synpunkter beaktas vid den prövning
som enligt lagutkastet skall föregå meddelande av undersökningstillstånd
och koncession. Framhållas bör att, därest koncession beviljas i fall
som det nyss angivna, det enligt lanlmäteristyrelsens mening kan vara befogat
att ersättning utgår till vederbörande kommun.
Under åberopande av vad sålunda anförts framhåller lantmäteristyrelsen
angelägenheten av att, då fråga är om koncession, yttrande inhämtas från
vederbörande länsstyrelse, som i sin tur får förutsättas inhämta yttranden
från andra länsmyndigheter såsom överlantmätare och länsarkitekt.
Frågan om sambandet mellan gruvlagstiftningen och byggnadslagstiftningen
beröres även av länsstyrelsen i Örebro län som påpekar, att den oklarhet
som får anses råda i fråga om detta samband föranlett osäkerhet och
svårigheter. Länsstyrelsen anför härom:
Byggnadslagen innehåller icke bestämmelser, som utgöra hinder för fastställande
av stadsplan eller byggnadsplan å inmutat eller utmålslagt område.
Bestämmelserna angående grundkartor för sådana planer förutsätta
icke ens redovisning av befintliga utmål, och utmålsinnehavarna erhålla
icke meddelande om planförslagens utställande för granskning. Å andra
sidan saknas i såväl gruvlagen som förslaget till uranlag bestämmelser i
fråga om inmutning, utmålsläggning eller urankoncession inom planlagt
område. De speciella frågor, som uppkomma vid dylika kollisioner mellan
plan- och gruvintressen, synas överhuvud taget icke hava beaktats i lagstiftningen.
Med hänsyn härtill och då planläggning i flera fall förekommit inom
utmålsbelagda områden med tillhörande skyddszoner, får länsstyrelsen föreslå,
att frågan om sambandet mellan byggnads- och gruvlagstiftningen
blir föremål för en särskild utredning.
Liknande synpunkter uttalas av överlantmätaren i Örebro län och av
överlantmätaren i Norrbottens län.
Lantbruksnämnden i Norrbottens län anser, att såväl planmyndigheterna
som de organ som har att bevaka jordbruksintressena bör erhålla underrättelse
om meddelade koncessioner och undersökningstillstånd.
Lantbruksnämnden i Örebro län påpekar, att det skulle vara värdefullt
för lantbruksnämndernas planeringsverksamhet att ha en lättillgänglig uppgift
om de områden som beröres av koncession och ifrågasätter därför, huruvida
icke notering om meddelad koncession kan ske i jordregistret.
Skånes handelskammai’e anser det vara en brist i nuvarande lagstiftning,
att de betydelsefulla rättigheter till mark som enligt gruv-, stenkols- och
vattenlagarna kan tillkomma annan än jordägaren icke antecknas i fastighetsböckerna
och inflyter i gravationsbevis samt hemställer därför, att man
vidtager sådana lagändringar, att underrättelse om beviljade gruv- och valtenrättigheter
samt lösen av markområden kommer att tillställas inskrivningsdomaren
och inflyta i fastighetsböcker och gravationsbevis.
Departementschefen. I överensstämmelse med utredningsmannens förslag
bör i förevarande paragraf upptagas stadgande, att kommerskollegium har
att jämte eget yttrande översända handlingarna i koncessionsärende till
105
Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960
Kungl. Maj :t. Som utredningsmannen och flera remissinstanser framhållit
torde ofta anledning föreligga att före avgörandet av koncessionsansökan
yttrande inhämtas från vederbörande länsstyrelse. En föreskrift om obligatorisk
skyldighet att inhämta yttrande från länsstyrelsen synes dock ej erforderlig.
I flera remissyttranden uttalas önskemål om att förhållandet mellan gruvlagstiftningen,
å ena, samt byggnads- och planlagstiftningen, å andra sidan,
måtte bli närmare klarlagt. Därvid bär särskilt framhållits, att det i lagstiftningen
ej är sörjt för att bestående gruvrättigheter blir vederbörligen
beaktade vid tillämpningen av byggnads- och planlagstiftningen ävensom
att gruvrättigheter ofta tillskapas på ett sätt som är ägnat att motverka en
rationell planeringsverksamhet. Det är tydligt, att detta är en fråga, som
är av komplicerad natur och det torde icke låta sig göra att i förevarande
sammanhang taga upp hithörande problem till närmare granskning. För
att man i nuvarande läge i görligaste mån skall kunna komma tillrätta med
det problem som här aktualiserats, är det emellertid önskvärt, att vid tillskapandet
av gruvrättigheter som är beroende av myndighets tillstånd ett
nära samarbete etableras mellan de olika myndigheter, vilkas synpunkter
bör beaktas vid tillståndsgivningen. Jag vill nämna, att ifrågavarande problem
uppmärksammats i en skrivelse den 31 juli 1958 från byggnadsstyrelsen
till samtliga länsarkitekter. I skrivelsen har styrelsen framhållit att det,
ehuru förhållandet mellan gruvrättigheter och byggnadslagstiftningen icke
närmare reglerats i lag, synes vara klart, att vid den bebyggelseplanering,
som äger rum med stöd av byggnadslagstiftningen, nödig hänsyn skall tagas
till befintliga gruvrättigheter, så att gruvdriften ej motverkas eller hindras
men att gruvdriften å andra sidan kan medföra betydande olägenheter för
den bebyggelse som sker inom och i närheten av gruvområden. Styrelsen har
i nämnda skrivelse hemställt, att länsarkitekterna i de län där dessa frågor
kan vara aktuella gör vederbörande kommunala organ, planförfattare m. fl.
uppmärksamma på frågorna och verkar för att behovet av samordning beaktas
vid bebyggelseplaneringen.
29 §.
Paragrafen motsvarar 22 § i utredningsmannens förslag.
Vad utredningsmannen anför i fråga om förutsättningarna för beviljande
av koncession har redovisats vid motiveringen av 9 §.
Utredningsmannen påpekar att stenkolslagens bestämmelse i 7 § om föicträde
till koncession är utformad med hänsyn till ett enhetligt koncessionssystem.
Fråga uppkommer då, när man skiljer mellan undersökningstillstånd
och koncession, om Kungl. Maj .ts prövning ej skall påverkas av vem
som erhållit undersökningstillstånd. Det ligger i sakens natur att, om innehavaren
av undersökningstillstånd bär nödiga kvalifikationer, han ligger
närmast till att erhålla koncession. I princip bör dock Kungl. Maj:t vara
obunden av att undersökningstillstånd meddelats. Det är därvid att märka
att kommerskollegium vid sin prövning av frågan om beviljande av under
-
106
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960
sökningstillstånd i allmänhet ej kan pröva vilken av flera sökande som är
lämpligast för att erhålla koncession.
Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län ifrågasätter, om det
är välbetänkt att, då flera söker koncession å samma område, vid prövningen
av frågan vilken sökande skall erhålla koncession helt bortse från tidpunkterna
då ansökningarna inkommit. Även om rätt till ersättning tillförsäkras
den, som upptäckt fyndigheten, därest denne ej erhåller koncession,
torde bestämmelsen komma att orsaka viss osäkerhet och icke stimulera
till eftersökande av fyndigheter. I lagförslaget förutsättes tydligen, att
den ersättning som skall utgå till den, som upptäckt fyndigheten, skall fastställas
i anslutning till det värde fyndigheten bedömes äga då koncession
meddelas. Ett sådant bedömande måste bli beroende av en mängd i varje
fall i dagens läge osäkra prognoser. Å andra sidan är det självfallet, att den
som erhåller koncession skall äga de nödvändiga resurserna och förutsättningar
att på tillfredsställande sätt bearbeta fyndigheten. Handelskammaren
ifrågasätter därför, om icke bestämmelsen borde omarbetas på sådant
sätt, att den, som först inkommit med ansökan bör erhålla koncession under
förutsättning, att denne kan förväntas tillfredsställande bearbeta fyndigheten.
Departementschefen. Utredningsmannen har intagit den ståndpunkten,
alt vid prövning av flera samtidigt föreliggande koncessionsansökningar beträffande
samma område avseende i princip icke skall fästas vid tidpunkterna
för ansökningarnas ingivande. Denna ståndpunkt, som godtagits avpraktiskt
taget alla remissinstanser, är även enligt min mening den rimligaste.
För att syftet med koncessionssystemet skall tillfullo nås torde det
vara nödvändigt att vid prövningen av vem som skall erhålla koncession
till visst område i princip bortse från tidsprioriteten. Som jag tidigare framhållit
synes med hänsyn till de erfarenheter man haft av den nu gällande
lagstiftningen farhågorna för att detta skulle inverka menligt på prospekteringsverksamheten
vara betydligt överdrivna. Tidsprioriteten bör tillmätas
självständig betydelse endast i fall då valet av koncessionsinnehavare står
mellan i övrigt jämbördiga sökande. Med hänsyn till stadgandets innehåll i
övrigt synes mig någon uttrycklig bestämmelse om att tidsprioriteten sålunda
i princip skall vara utan betydelse dock inte vara erforderlig.
De i utredningsförslaget upptagna hänvisningarna till hindersbestämmelserna
och till bestämmelsen om ersättning åt upptäckare torde såsom onödiga
kunna utgå.
30 §.
Denna paragraf svarar mot 23 § i utredningsmannens förslag. Jfr 10 § i
departementsförslaget.
107
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960
Beträffande koncessionsområdes omfattning uttalar utredningsmannen,
att man har anledning antaga att efter verkställda undersökningar fyndet
ofta kan lokaliseras så att arealen kan begränsas i förhållande till undersökningsområdet.
Jordägareintresset är i detta fall än staikare framträdande
än i fråga om undersökningstillstånd, eftersom fråga är om ett intrång
av helt annan natur än på undersökningsstadiet. Vidare bör jordägarnas
intresse i ett speciellt hänseende särskilt beaktas i detta sammanhang.
Det gäller rätten till avgäld. Antingen en avgäld konstrueras enligt reglerna
i 53 § gruvlagen och 22 § stenkolslagen eller enligt 60 § stenkolslagen, har
jordägaren ett intresse av att koncessionsområdet ej är för stort. I förra fallet
skall avgälden nämligen fördelas mellan alla jordägarna, i senare fallet
skall avgälden tillfalla den på vilkens område brytning skett. Det är sålunda
ett jordägareintresse både att fördelningen ej sker på ett alltför stort antal
jordägare och att en jordägare ej skall behöva vänta alltför länge, innan han
får ut någon avgäld.
Vid övervägande av de olika omständigheter som inverkar på fragan har
det synts utredningsmannen som om den föreslagna maximiarealen för undersökningstillstånd,
d. v. s. 100 hektar, bör kunna gälla även för koncessionernas
del.
Utredningsmannen anser att närmare föreskrifter om koncessionsområdes
form ej erfordras. Det torde få ankomma på myndigheterna att tillse
att formen blir ur skilda synpunkter så ändamålsenlig som möjligt. Regelmässigt
bör emellertid tillses att området såvitt möjligt begränsas av räta
linjer. Koncessionsområdets gränser måste fixeras på ett betryggande sätt.
I fråga om gränsdragningen på djupet hänvisar utredningsmannen till vad
som föreslagits i 10 § beträffande undersökningsområde.
Lantbriiksförbundet och Riksförbundet Landsbygdens folk har ifrågasatt,
huruvida med hänsyn till jordägareintressena maximiarealen för koncessionsområde
bör sättas så högt som 100 hektar. Bergmästarämbetet i södra
distriktet har ansett, att det skulle ha varit av värde, om paragrafen utformats
i anslutning till 30 § gruvlagen, så att däri intagits föreskrift om att
koncessionsområde skall begränsas och utformas efter fyndighetens sannolika
sträckning och gruvdriftens behov samt givits anvisning beträffande
förhållandet mellan områdets sidor.
Departementschefen. Utredningsmannens förslag i fråga om koncessionsområdes
storlek — högst 100 hektar — innebär en väsentlig minskning
av den nu för koncession stadgade maximiarealen, som är 1 600 hektar. Att
såsom från ett par håll föreslagits ytterligare minska maximiarealen synes
mig, innan erfarenhet vunnits av den nya lagstiftningen, icke vara tillrådligt.
Ej heller torde det med hänsyn till de växlande förhållanden som kan
låda vara lämpligt att i lagtexten giva anvisningar beträffande gränsdragningen
kring koncessionsområde utöver vad av utredningsmannen föreslagits.
108
Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960
31 §.
Förevarande paragraf motsvarar 24 § i utredningsmannens förslag. Jfr
12 § första stycket i departementsförslaget.
De allmänna reglerna om arbetsskyldighet i 3 kap. stenkolslagen är, såsom
framgår av 64 § första stycket stenkolslagen, ej tillämpliga på urankoncessioner.
I stället gäller en motsvarande bestämmelse i 56 § tredje stycket
om ett slags arbetsskyldighet som villkor i koncessionen. Kungl. Maj :t
äger enligt nämnda lagrum bestämma, i vilken omfattning fyndigheten
skall nyttjas för att koncessionsrätten skall äga bestånd. Kungl. Maj:t äger
vidare enligt 56 § andra stycket vid meddelande av koncession bestämma,
i vilken omfattning fyndigheten årligen må utnyttjas och vilka åtgärder
som skall vidtagas för att återställa marken i lämpligt skick sedan fyndigheten
eller del därav tillgodogjorts. Vid koncession må fogas de föreskrifter,
som finnes påkallade för att förebygga att annat industriellt företag
hindras i sin utveckling eller som eljest finnes erforderliga ur allmän eller
enskild synpunkt.
Utredningsmannen anser, att motsvarighet till bestämmelserna i 56 § stenkolslagen
om villkor vid koncession lämpligen bör upptagas i en ny lagstiftning.
Arbetsskyldighet bör dock ej vara en normal företeelse utan tillämpas
endast i fall då det är särskilt motiverat av omständigheterna. En uttrycklig
föreskrift torde böra upptagas om att bestämmelser må meddelas
för att reglera förhållandet mellan sökanden och innehavare av annan
gruvrätt å samma område.
I detta sammanhang må nämnas, att utredningsmannen i 27 § i sitt förslag
efter förebild från It § stenkolslagen upptagit stadganden om skyldighet
för koncessionsinnehavare att ställa pant för skada eller intrång, som genom
dennes arbete tillskyndas jordägare eller annan. Utredningsmannens
förslag i detta avseende innebär i huvudsak, att koncessionsinneliavaren,
innan något arbete börjas, skall hos vederbörande länsstyrelse nedsätta i
penningar eller obligationer 2 000 kronor samt därutöver, innan annat arbete
än fyndighetens undersökning medelst borrning får äga rum, ett belopp
av 50 kronor för varje hektar av det område koncessionen omfattar.
Utredningsmannen framhåller, att med de föreslagna bestämmelserna det
belopp som skall nedsättas för ett koncessionsområde av maximal storlek
(100 hektar) uppgår till 7 000 kronor, medan motsvarande pant enligt 11 §
stenkolslagen för ett koncessionsområde av maximal storlek (1 600 hektar)
uppgår till 82 000 kronor. Ett sådant belopp som 7 000 kronor anser utredningsmannen
icke vara alltför betungande för den som fått koncession på
en brytvärd uranfyndighet; tvärtom kan beloppet måhända anses alltför
obetydligt som trygghet för dem, vilkas rätt kan komma att skadas.
Lantbruksnämnden i Skaraborgs län har påpekat, att möjligheten alt
uppställa villkor bör kunna utnyttjas för att minska de olägenheter som
vållas av avfall vid uranutvinning. Lantbruksstyrelsen förklarar sig förut
-
109
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960
sälta, att Kungl. Maj:t beaktar jämväl jordbrukets synpunkter och sålunda,
om jordbruksjord tages i anspråk, föreskriver, att koncessionshavaren efter
utnyttjandet har att såvitt möjligt återställa området i ett för jordbruk användbart
skick.
Advokatsamfundet anser att bestämmelserna om ställande av säkerhet
bör utgå ur förslaget. Med den noggranna prövning som med all sannolikhet
kommer att ske, innan någon får koncession, synes det ytterst osannolikt
att koncession kommer att medgivas någon, vars ekonomiska förhållanden
är sådana att en pant av förevarande slag och storleksordning kan
anses erforderlig. Skulle i något särskilt fall pantnedsättning anses vara av
behovet påkallad, bör föreskrift härom kunna intagas bland de villkor
Kungl. Maj:t äger uppställa för koncessionen, bl. a. till skyddande av allmän
eller enskild rätt. Sådan pant skulle därvid givetvis icke behöva vara
begränsad till det blygsamma belopp som utredningsmannen föreslagit och
som går tillbaka på bestämmelser i stenkolslagen, tillkomna på en tid då
penningvärdet var flera gånger högre än för närvarande. Därest bestämmelser
om pantnedsättning likväl skulle finnas böra upptagas i uranlagen,
anser advokatsamfundet med hänsyn till obligationernas bristande värdebeständighet
att nedsättning alltid skall ske i penningar.
Jämväl bergmästarämbetet i norra distriktet har ansett, att bestämmelserna
om pantnedsättning bör utgå ur förslaget och därvid påpekat, att i
fråga om utmål sådana bestämmelser ansetts kunna undvaras.
Departementschefen. De föreskrifter utredningsmannen föreslagit om
uppställande av villkor vid koncession synes ej giva anledning till erinran.
Vad angår förslaget om skyldighet för koncessionshavaren att ställa pant
eller borgen till säkerhet för skada och intrång vill jag i likhet med ett par
remissinstanser ifrågasätta om detta är erforderligt. Såsom framhållits av
advokatsamfundet sker en noggrann prövning av koncessionssökandenas
kvalifikationer icke minst i ekonomiskt hänseende. Med hänsyn till de krav
på ekonomisk soliditet som måste upprätthållas beträffande innehavare av
urankoncession torde vederbörande rättsägare icke vara i behov av den ytterligare
säkerhet, som en nedsatt pant kan innebära. Om så i särskilt fall
skulle anses erforderligt, kan Kungl. Maj:t meddela föreskrift härom i samband
med övriga villkor för koncessionen. Jag anser sålunda att de föreslagna
bestämmelserna i 27 § i utredningsmannens förslag icke bör upptagas i
uranlagen.
32 §.
Denna paragraf motsvarar 25 § i utredningsmannens förslag. Jfr 13 § i
departementsförslaget.
Utredningsmannen har, såsom framgår av vad i anslutning till 13 § anförts,
ansett att det med hänsyn till den föreslagna minskningen av maximiarealen
för undersöknings- och koncessionsområde icke längre är erfor
-
no
Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960
derligt, att den ytvidd som må anvisas för arbete i dagen bestämmes av den
myndighet som meddelar undersökningstillstånd eller koncession. I fråga
om koncession bör koncessionsinnehavaren vid bergmästarförrättning få
anmäla, vilka områden han vill använda för arbete i dagen. Motsvarande bör
gälla beträffande mark för väg till koncessionsområdet. Det får därefter
ankomma på bergmästaren att anvisa sådana områden. Någon risk för att
koncessionsinnehavaren skall missbruka möjligheten att taga mark i anspråk
föreligger enligt utredningsmannens åsikt så mycket mindre som ersättning
för marken föreslås skola utgå med 50 procents förhöjning. -—
Hindersbestämmelserna bör, anser utredningsmannen, i praktiken tillämpas
på det sättet att i koncessionerna göres undantag genom hänvisning
till 4 § i förslaget eller genom att bestämmelserna i nämnda paragraf upptages
i koncessionen. Därvid måste dock observeras, att gruvrättigheter ej
utgör absoluta hinder, varför en sådan hänvisning måste kompletteras med
en uttrycklig föreskrift om undantag av dylika områden i det särskilda
fallet.
Departementschefen. Utredningsmannens förslag ger ej anledning till erinran.
Paragrafen bör sålunda upptagas i överensstämmelse med förslaget,
frånsett redaktionell jämkning.
33 §.
Paragrafen motsvarar 26 § i utredningsmannens förslag. Jfr 11 § andra
stycket och 12 § andra stycket i departementsförslaget.
Utredningsmannen anser, att meddelad koncession bör — i likhet med
undersökningstillstånd -— kunna under givna förutsättningar återkallas av
Kungl. Maj :t. Därjämte bör förbud mot överlåtelse av koncession uppställas.
Beträffande utredningsmannens motivering hänvisas till 11 och 12 §§
i departementsförslaget.
Aktiebolaget Atomenergi har understrukit, att återkallelse bör ifrågakomma
endast i undantagsfall; ett skäl för återkallande av koncession kan vara
att det ur landets synpunkt föreligger trängande behov av uran från en
viss fyndighet men att den som innehar koncession icke önskar bearbeta
fyndigheten. Bolaget erinrar om att Kungl. Maj :t enligt förslaget kan föreskriva
arbetsskyldighet men påpekar, att sådan föreskrift icke synes kunna
meddelas efter det att koncessionen beviljats.
Svenska teknologföreningen betonar, att vid prövning av återkallelsefråga
den allra största hänsyn bör tagas till enskilds rätt.
Departementschefen. Förevarande paragraf torde böra upptagas i huvudsaklig
överensstämmelse med utredningsmannens förslag. Såsom jag framhållit
i anslutning till 12 § andra stycket bör stor försiktighet iakttagas vid
tillämpningen av bestämmelserna om återkallelse av undersökningstillstånd.
in
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960
Vad jag där anfört har i än högre grad giltighet när det gäller fråga om återkallelse
av koncession, eftersom en sådan återkallelse regelmässigt kan medföra
ett betydligt större ekonomiskt avbräck för gruvrättsinnehavaren än en
återkallelse av undersökningstillstånd.
34 §.
Denna paragraf motsvarar 33 § i utredningsmannens förslag. Jfr 15 § i
departementsförslaget.
Utredningsmannen erinrar om att enligt 21 § stenkolslagen gäller, att
koncessionsinnehavare, som vill frånträda koncession, skall göra skriftlig
anmälan därom hos länsstyrelsen. Underrättelse om anmälan skall intagas
i länskungörelserna. Om koncessionsinnehavaren vill avstå endast viss del
av koncessionsområdet, skall han göra ansökan hos Kungl. Maj :t. Ärendet
skall behandlas i den ordning som är stadgad för erhållande av koncession.
Dessa regler synes enligt utredningsmannen kunna bibehållas i den
nya lagstiftningen med den ändringen, att anmälan om frånträdande av
koncession skall ske till kommerskollegium i stället för till länsstyrelsen
och att kungörande skall ske i Post- och inrikes tidningar och tidning i orten
i stället för i länskungörelserna. Anteckning skall i båda fallen ske i
uranregistret. Reglering av nedsatta säkerheter anser utredningsmannen
böra ske på sätt är stadgat i 21 § stenkolslagen.
Bergmästarämbetet i norra distriktet har ifrågasatt, huruvida icke markägare
bör underrättas om anmälan angående frånträdande av koncession.
Departementschefen. Vad utredningsmannen föreslagit i denna paragraf
synes i huvudsak kunna biträdas. Stadgandet bör dock kompletteras med
en föreskrift om skyldighet för bergmästaren att underrätta jordägaren i
det fall då koncessionen helt upphört att gälla. Beträffande ett partiellt upphörande
av koncession erfordras ej någon föreskrift härom, eftersom sådant
ärende skall behandlas i samma ordning som är föreskriven för erhållande
av koncession.
35 §.
Denna paragraf, som reglerar frågor rörande rätt till mark och annan
egendom då koncession upphör, motsvaras i utredningsmannens förslag av
en i 34 § upplagen hänvisning till 57 § gruvlagen. I departementsförslaget
har bestämmelserna införts i form av direkta lagregler.
Förrättning för anvisande av mark, m. m.
3G §.
Denna paragraf motsvarar 28 § i utredningsmannens förslag.
Utredningsmannen föreslår, att mark för arbete i dagen och för väg skall
anvisas vid bergmästarförrättning. Anvisande av erforderlig mark bör ske
112 Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960
antingen på en gång (jfr 33 § gruvlagen) eller sedermera då behov yppas
(jfr 45 § första stycket samma lag).
För själva förfarandet anser utredningsmannen motsvarande bestämmelser
i gruvlagen kunna i tillämpliga delar gälla. I vissa avseenden bör dock
utformningen av ansökningen avvika från vad i 20 och 21 §§ gruvlagen
stadgas och anslutning i stället ske till vad som enligt föreliggande förslag
skall gälla beträffande ansökan om koncession.
Enligt 33 § andra punkten gruvlagen, som jämväl bör vinna tillämpning i
förevarande fall, skall område som anvisas inläggas å karta samt anmärkas
i protokollet. I fall då anvisande av ytterligare mark sker, torde denna
bestämmelse få tolkas så att området ej inritas på koncessionskartan utan
upptages på en kopia till denna.
Bestämmelsen i sista mom. av paragrafen är utformad efter förebild av
15 § första stycket stenkolslagen.
Sveriges advokatsamfund ifrågasätter, om man icke i vissa fall bör kunna
avstå från det i gruvlagen reglerade, tämligen omständliga och tidsödande
förfarandet och i stället intaga bestämmelser som möjliggör en enklare procedur
i sådana fall, där det är uppenbart, att det mera komplicerade förfarandet
är onödigt och onyttigt. Samfundet åsyftar därvid exempelvis fall,
där det styrkes, att det på jordägarsidan finns endast en eller få rättsägare
och att överenskommelse redan träffats om de frågor som skall avgöras vid
förrättningen.
Liknande synpunkter anföres av Aktiebolaget Atomenergi.
Hovrätten för Övre Norrland föreslår, att det uttryckligen angives, att
bergmästarförrättning skall ske på ansökan av koncessionsinnehavaren.
Departementschefen. I enlighet med utredningsmannens förslag torde beträffande
bergmästarförrättning för anvisande av mark för arbete och för
väg i huvudsak böra gälla motsvarande bestämmelser i gruvlagen. Att såsom
från ett par håll föreslagits införa särskilda regler om ett förenklat
förfarande för de fall då antalet rättsägare är ringa och enighet föreligger
mellan dem, kan visserligen i och för sig synas önskvärt. Emellertid torde
särskilda bestämmelser i lagen i förevarande hänseende ej vara erforderliga.
Självfallet är, att redan det förhållandet att i ett visst fall endast ett fåtal
inbördes eniga rättsägare föreligger kommer att rent faktiskt även med de
av utredningsmannen föreslagna bestämmelserna förenkla proceduren inför
bergmästaren.
I redaktionellt hänseende föreslår jag den ändringen i utredningsmannens
förslag, att hänvisningen i andra punkten av 1 mom. upptages som ett särskilt
stycke sist i paragrafen. Hänvisningen synes utöver vad utredningsmannen
föreslagit böra omfatta jämväl 40 § gruvlagen, som innehåller stadganden
om utmålsförrättnings avslutande. Sista mom. i utredningsförslaget
torde med hänsyn till det föreslagna stadgandet i 24 § 2 mom. andra stycket
kunna utgå (jfr straffbestämmelsen i 58 § 2 mom. 4. departementsförsla
-
H3
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960
get). Jämväl i övrigt torde vissa ändringar av redaktionell natur böra vidtagas
i utredningsmannens förslag.
37 §.
I denna paragraf, som motsvarar 29 § i utredningsmannens förslag, regleras
frågan om koncessionsinnehavares rätt att få mark anvisad utom koncessionsområdet.
Paragrafen överensstämmer i huvudsak med 34 § gruvlagen.
38 §.
Förevarande paragraf, som upptar vissa regler om marklösen och annan
ersättning, motsvarar 30 § 1 mom. första, andra, tredje och fjärde styckena
samt 2 mom. i utredningsmannens förslag. Reglerna har förebilder i
36 § gruvlagen och 14 § stenkolslagen.
39 §.
I denna paragraf, som i sakligt hänseende överensstämmer med 37 § första,
andra och fjärde styckena gruvlagen, anges grunderna för bestämmande av
lösen och annan ersättning. Paragrafen motsvaras i utredningsmannens förslag
av en hänvisning i 30 § 1 mom. femte stycket. Motsvarighet till 37 §
tredje stycket gruvlagen har i departementsförslaget upptagits i 41 §.
40 §.
Paragrafen motsvaras i utredningsmannens förslag av en hänvisning till
gruvlagen i 30 § 1 mom. femte stycket.
Utredningsmannen framhåller, att de ersättningsfrågor som uppkommer
i samband med koncession väl kan tänkas komma att avse betydande belopp
med hänsyn till de relativt stora arealer som kan ifrågakomma. Ur denna
synpunkt kunde det vara av betydelse att inkoppla expropriationsdomstol
på dessa ersättningsfrågor. Med hänsyn till att det system som tillämpas
enligt gruvlagen alltid fungerat på ett tillfredsställande sätt och med hänsyn
till värdet av enhetliga regler inom hela gruvrätten, förordar utredningsmannen
dock att ersättning — även då fråga är om lösen för mark — får
liksom enligt gruvlagen bestämmas av bergmästare och gode män. Då fråga
är om betydande belopp, torde parterna ombesörja sakkunnig utredning
och möjlighet torde föreligga att enligt 26 § gruvlagen hos länsstyrelsen
begära förordnande av sakkunnigt biträde.
Utredningsmannen framhåller att om man tillämpar gruvlagens regler
frågan om ställande av borgen enligt 12 § 2 mom. stenkolslagen torde förfalla.
Den bestämmelse som finns i 42 § gruvlagen angående ersättningsbeloppets
erläggande anser utredningsmannen innebära tillräcklig trygghet
för den ersättningsberättigade. Där stadgas att vid utmålsförrättning fastställd
lösen och annan ersättning jämte 6 procent ränta därå från dagen
för förrättningens avslutande skall inom 90 dagar från samma tid, oavsett
8 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 160
114
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960
mot förrättningen förd talan, erläggas till den ersättningsberättigade. Under
vissa förutsättningar skall beloppet i stället nedsättas hos länsstyrelsen.
Erlägges eller nedsättes ej beloppet inom sålunda föreskriven tid, kan
överexekutor förordna om skyndsam handräckning för uttagande av beloppet
samt förordna om arbetets inställande till dess ersättningen erlagts eller
uttagits.
Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet Landsbygdens folk föreslår,
att expropriationsförfarandet även i fortsättningen skall tillämpas vid bestämmandet
av marklösenersättning i anledning av meddelad koncession.
Härom anför förbunden:
Enligt nu gällande regler för uran skall Konungen i samband med meddelandet
av koncession anvisa det markområde, som omfattas av koncessionen.
Ersättningsfrågorna handlägges därefter av vederbörande expropriationsdomstol.
Detta förfarande anser förbunden ur rättssäkerhetssynpunkt vida
överlägset det, som tillämpas enligt gruvlagen och som nu föreslås bli tilllämpligt
enligt uranlagsförslaget. Ersättningsfrågorna behandlas jämlikt gruvlagen
av bergmästaren i första instans. Vederbörande markägare kan vid ett
sådant förfarande vanligtvis icke på ett ur hans synpunkt önskvärt sätt bevaka
sin rätt därigenom att han — i motsats till vad som gäller vid förfarandet
vid expropriation — icke har möjlighet att erhålla gottgörelse för sina kostnader
för juridiskt och tekniskt biträde. Visserligen kan vederbörande markägare
genom att inom ett år från det bergmästaren meddelat beslut beträffande
förrättningen ansöka om stämning å vederbörande sökande få till stånd en
omprövning av ersättningsfrågorna. Men med hänsyn till att vanliga rältegångskostnadsregler
är tillämpliga på sådana mål, torde domstolsprövning
i praktiken vara utesluten. Markägaren måste alltid räkna med risken att
bli ansedd som tappande part och på grund därav stå samtliga kostnader å
målet. Förbunden kan därför ej godtaga utredningsmannens uttalande, att
gruvlagens system »alltid fungerat på ett tillfredsställande sätt». Det bör
också i detta sammanhang särskilt poängteras, att de markområden, som
kommer att bli föremål för lösen enligt uranlagsförslaget, blir av betydande
storlek, medan gruvlagens regler närmast hänför sig till markområden om
högst 16 har.
Förbunden förordar med stöd av det anförda i första hand, att expropriationsförfarande
skall tillämpas vid bestämmandet av marklösenersättningar
och skadestånd i övrigt i anledning av meddelad koncession. I andra hand
hävdar förbunden, att regler bör införas i såväl gruvlagen som blivande
uranlag, att markägare och annan rättsinnehavare skall erhålla ersättning för
nödiga kostnader för juridiskt och tekniskt biträde i överensstämmelse med
de regler, som i detta hänseende gäller beträffande andra tvångsförfoganden.
Departementschefen. Det stora flertalet remissinstanser har godtagit utredningsmannens
förslag, att marklösen vid oenighet mellan parterna skall
bestämmas vid bergmästarförrättning och således icke, såsom för närvarande
sker, av expropriationsdomstol. Från ett par remissinstanser har emellertid
förordats att expropriationsförfarandet skall bibehållas. Som min egen
uppfattning vill jag framhålla, att det i gruvlagen reglerade förfarandet
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960
115
synes ändamålsenligt särskilt genom att onödig omgång och tidsutdräkt undvikes.
Den omständigheten, att koncessionsområde enligt förslaget kan omfatta
större areal än utmål synes icke behöva föranleda att en annan ordning
väljes. Att märka är, att erfarenheterna från det föregående undersökningsarbetet
ofta torde ge koncessionsinnehavaren anledning att begränsa
brytningsarbetet till att avse betydligt mindre markområden än som omfattas
av koncessionen. Jag vill sålunda biträda utredningsmannens förslag i
denna del.
Den i 36 § i departementsförslaget upptagna bestämmelsen att sökanden
skall gälda kostnaderna för bergmästarförrättning har motsvarighet i 21 §
4 mom. gruvlagen. De kostnader som här avses innefattar icke ersättning för
sakägares inställelser eller biträdeskostnader. I jämförelse med nuvarande
ordning i fråga om uranfyndigheter innebär detta en försämring av jordägarens
ställning i vad gäller frågan om ersättning för egna kostnader. Det torde
emellertid icke vara lämpligt att för uranlagens del införa särregler i berörda
hänseende, och att nu företaga ändring i gruvlagens bestämmelser på
ifrågavarande område kan icke heller gärna ifrågakomma. Beaktas bör, att
den föreslagna tillämpningen av gruvlagens ersättningsregler i övrigt torde
medföra ej oväsentliga fördelar för jordägarna i jämförelse med vad som nu
gäller enligt stenkolslagen.
För den händelse någon är missnöjd med vad vid bergmästarförrättning
bestämts i ersättningsfråga, skall han på samma sätt som gäller enligt gruvlagen
kunna instämma sin talan till allmän domstol inom ett år från förrättningens
avslutande (se 63 § i departementsförslaget).
41 §.
De i 30 § 1 mom. femte stycket i utredningsmannens förslag upptagna
hänvisningarna till 42—44 §§ gruvlagen om utbetalning av ersättningsandel
har införts i förevarande paragraf. Därjämte upptages motsvarighet till
37 § tredje stycket gruvlagen.
42 §.
Denna paragraf, som överensstämmer med 31 § i utredningsmannens
förslag och äger motsvarighet i 39 § gruvlagen, avser rätt att föra talan om
ersättning för oförutsedd skada.
Avgäld
43 §.
Förevarande paragraf motsvarar 32 § i utredningsmannens förslag.
Utredningsmannen framhåller att bestämmelser om jordägareavgäld givetvis
ifrågakommer endast beträffande koncession och ej i fråga om undersökningstillstånd.
Enligt 53 § gruvlagen gäller för utmål som tillkommit
enligt gruvlagens regler — men ej beträffande äldre utmål, där jord
-
116
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960
ägaren i princip har rätt till jordägareandel — att jordägaren har rätt till
en avgäld motsvarande en procent av värdet av alla inmutningsbara mineral
som inom utmålet brutits och uppfordrats. Avgälden skall dock ej för något
år uppgå till högre belopp än 5 000 kronor och tiden är begränsad till 20 år.
Fördelning skall ske mellan jordägarna efter som de äger del i jorden. Den
allmänna regeln om avgäld för stenkolslagens del finns i 22 §. Avgälden
skall motsvara värdet av 1/75-del av vad som brutits och uppfordrats. Beträffande
alunskiffer och uran m. m. gäller emellertid enligt 60 § att jordägaren
skall vara berättigad till en avgift av 15 kronor för ar av den mark
inom vilken brytning skett eller olja utvunnits. Bestämmelsen i 60 § skall
dock, enligt 64 § femte stycket, ej föranleda att den som erhållit koncession
å alunskiffer såväl för utvinnande av olja som för erhållande av uran etc.
skall erlägga större avgift än 15 kronor för ar för mark, inom vilken han företagit
brytning, förutom av skiffer för utvinnande av olja, även av uranhaltigt
mineral.
Eftersom uran alltid förekommer tillsammans med andra mineral av
olika slag, synes det utredningsmannen mest rationellt att uppställa en
regel, enligt vilken uran i varje särskilt fall betraktas på samma sätt som
övriga mineral inom fyndigheten, för vilka avgäld skall utgå. Förekommer
»ålunda uran tillsammans med inmutningsbara mineral, skall i fråga om
avgäld så anses som om uran varit inmutningsbart. Förekommer uran tillsammans
med alunskiffer, för vilken koncession erhållits för utvinnande
av olja, skall avgiften av 15 kronor för ar utgå på samma sätt som enligt
nuvarande bestämmelser. Den nu nämnda regeln måste emellertid kompletteras
med en bestämmelse för det fall att uran förekommer tillsamman^
med mineral, för vilka avgäld ej är stadgad. Då bör avgäld för uran utgå
enligt reglerna i 53 § gruvlagen. En sådan bestämmelse innebär, att om
uran uttages ur exempelvis granit och gnejs, kvarts eller fältspat avgäld
skall utgå för uran enligt sistnämnda regler. Uttages uran ur en gruva, beträffande
vilken äldre gruvförfattningar gäller och avgäld sålunda ej är
stadgad, får jordägaren avgäld för uranet. Har däremot tiden om 20 år
enligt 53 § gruvlagen för viss gruva utgått när uran börjar brytas, inträder
ej någon ny rätt till avgäld beräknad på uranet.
Man kan, framhåller utredningsmannen, måhända uppställa frågan, huruvida
ej förekomsten av uran och inmutningsbara mineral i samma fyndighet
bör föranleda förhöjning av maximibeloppet 5 000 kronor i 53 § gruvlagen.
Utredningsmannen anser det emellertid vara angeläget att man, såvitt
möjligt, ej komplicerar reglerna om avgäld med specialregler i alltför
stor utsträckning. Frågan om nämnda maximibelopp torde få bedömas
som en schematisk regel, som ej kan differentieras med hänsyn till fyndigheter
av olika värde och natur. Det kan också ifrågasättas huruvida icke
maximibeloppet för uran bör höjas med hänsyn till att maximiarealen för
urankoncession är mycket större än den högsta areal som är medgiven för
utmål. Det vill emellertid synas som om arealen i detta sammanhang ej
har den betydelse att en specialregel är erforderlig. Frågan om avgälden
117
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960
bör också ses i samband med att ersättningen till jordägare nu föreslås bli
avsevärt förbättrad genom förhöjningen med 50 procent.
För att belysa hur de föreslagna reglerna verkar i kollisionsfall, anför
utredningsmannen följande exempel:
Förutsättningarna i exemplen är att en urankoncession meddelats å ett
område om 64 hektar. Området täckes till 1/4-del eller 16 hektar även av
ett utmål enligt gruvlagen. Markägare är A, som äger 32 hektar, vari utmålet
ingår, samt B, som äger återstående 32 hektar. Inom utmålet bry tes järnmalm
och på en annan del av koncessionsområdet brytes uranmalm. För
utmålet har utgått avgäld i 19 år.
Exempel 1. Brytning inom utmålsområdet har skett i sådan utsträckning
att avgäldsbeloppet enligt huvudregeln uppgår till maximibeloppet 5 000
kronor och brytningen av uran berättigar också till maximiavgälden 5 000
kronor. Vid beräkning av avgäld för 20 :e året skall avgälden för uran —
frånsett maximiregeln — fördelas mellan A och B till hälften vardera, medan
A skall uppbära avgälden för de inmutningsbara mineralen inom utmålet.
Vid maximeringen skall man iakttaga att för utmålsområdet ej kan
utgå mer än maximibeloppet. A äger därför uppbära 5 000 kronor för utmålsområdet
och 1 250 kronor för återstoden av sin mark inom koncessionen,
medan B får uppbära 2 500 kronor för sin del av koncessionsområdet.
Maximiregeln gör att 1 250 kronor faller bort, nämligen vad som belöper på
den del av koncessionen, som sammanfaller med utmålet.
Under 21 :a året skall någon avgäld för utmålsområdet ej utgå. För återstoden
av koncessionsområdet blir maximiavgälden 1 250 kronor för A och
2 500 kronor för B.
Exempel 2. Om avgälden för utmålet uppgår till 2 500 kronor och för
koncessionen till 5 000 kronor, får under 19 :e året A för utmålsmarken
2 500 + 1 250 kronor och för återstoden av sin del i koncessionen 1 250
kronor, medan B för sin andel i koncessionen får 2 500 kronor. Under 21 :a
året får A 1 250 kronor och B 2 500 kronor.
Exempel 3. Om avgälden för utmålet uppgår till 2 500 ''kronor och för
koncessionen till 2 500 kronor, får under 19 :e året A för utmålsmarken
2 500 + 625 kronor och för återstoden av sin andel i koncessionen 625
kronor, medan B för sin andel i koncessionen får 1 250 kronor. Under 21 :a
året får A 625 kronor och B 1 250 kronor.
Utredningsmannen påpekar att, om i de anförda exemplen utmålet och
koncessionen innehaves av olika personer eller företag, betalningsskyldigheten
torde få fördelas i proportion till vad vardera skulle fått utgiva om
den andres rätt ej existerat. ,,
Aktiebolaget Atomenergi anser det önskvärt, att enhetliga avgäldsregler
kunde föreskrivas oberoende av om uranet förekommer i mineral som är
inmutade enligt gruvlagen eller för vilka koncession meddelats enligt stenkolslagen.
Förslaget ger — framhåller bolaget vidare — icke någon ledning,
hur avgälden skall beräknas i det fall då uran förekommer tillsammans med
såväl »gruvlagsmineral» som »stenkolsmineral». Även ur denna synpunkt
skulle enligt bolagets mening en enhetlig grund för avgäldsberäkningen
vara att föredraga.
Jämväl kommerskollegium, bergmästarämbetet i västra distriktet, tant -
118
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960
bruksnämnden i Örebro län samt Svenska skifferoljeaktiebolaget påpekar,
att förslaget icke ger någon ledning för avgäldens beräknande för det fall
att uran förekommer tillsammans både med mineral som inmutats och mineral
för vilket koncession meddelats enligt stenkolslagen. Kommerskollegium
anför härom:
Fallet är visserligen speciellt men torde dock kunna inträffa. Frågan synes
kunna lösas på så sätt, att uran i avgäldshänseende likställes med det
mineral, med vilket det förekommer i närmaste mineralogiska sammanhang.
Det torde nämligen knappast inträffa, att alla de tre mineralen — uranmineralet,
det inmutade mineralet och det enligt stenkolslagen koncessionerade
mineralet ■— förekomma inmängda i varandra, utan åtminstone de två senare
förekomma i regel i lager, skilda från varandra; avgäld för dessa två
mineral skall också beräknas var för sig enligt gruvlagen respektive stenkolslagen.
Kollegium får för den skull föreslå, att till första stycket i paragrafen göres
ett tillägg av exempelvis följande lydelse: »Finnes uran tillsammans med
såväl inmutningsbart mineral som mineral för vilket koncession meddelats
enligt stenkolslagen, skall uranet i fråga om avgäld likställas med det mineral,
med vilket det förekommer i närmaste samband.»
Till följd av den nyss föreslagna formuleringen kan, om uran förekommer
tillsammans med inmutningsbart och koncessionerbart mineral men
i olika lager, avgäld för en del av uranet komma att beräknas efter gruvlagen
och för en annan del efter stenkolslagen, varemot intet synes vara att
erinra.
Sveriges advokatsamfund anser det nödvändigt, att bestämmelserna om
jordägareavgäld med där förekommande hänvisningar till gruvlag och stenkolslag
utformas så att de blir lättare att förstå, eftersom man icke kan räkna
med att de personer som i praktiken skall tillämpa lagen kommer att
ha tillgång till de i betänkandet förekommande, i och för sig klarläggande
exemplen; det synes här vara fråga om bestämmelser, som kan komma att
ha betydelse vid beräkningen av avgälden för en stor mängd enskilda jordägare,
vilka knappast kan förväntas ha förmåga att förstå en alltför invecklad
lagtext.
Jämväl lantbruksstgrelsen anmärker, att de föreslagna bestämmelserna
synes svårtolkade.
Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet Landsbygdens folk förordar,
att maximibeloppet för jordägareavgälden höjes till ett belopp motsvarande
200 procent av vad som gäller enligt gruvlagen. Enligt förbundens
uppfattning förorsakas nämligen markägaren större intrång genom att en
urankoncession meddelas än om ett utmål enligt gruvlagen utlägges, detta
med hänsyn till att koncessionen omfattar avsevärt större areal än utmålet.
Departementschefen. Som utredningsmannen påpekat medför det sätt på
vilket uranet förekommer i olika fyndigheter vissa svårigheter vid bestämmandet
av den avgäld som koncessionsinnehavaren har att erlägga till jordägaren.
Den av utredningsmannen föreslagna lösningen, att avgälden alltefter
uranets förekomst i det särskilda fallet beräknas enligt gruvlagens
119
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960
eller enligt stenkolslagens regler synes naturlig och ändamålsenlig, önskvärt
vore givetvis att, såsom från ett par hall förordats, få fram ett enhetligt
avgäldssystem. Det synes emellertid vara förenat med stora svårigheter
att konstruera ett sådant system. De av utredningsmannen föreslagna avgäldsreglerna,
vilka i princip godtagits av det stora flertalet remissinstanser,
synes mig därför böra upptagas i uranlagen.
I allmänhet torde de föreslagna reglerna icke komma att förorsaka svårigheter
vid tillämpningen. Undantagsvis kan föreligga mera komplicerade
förhållanden, som kan bereda svårigheter vid uträknandet av avgäldsbeloppen.
I förekommande fall torde bergmästarna härvid kunna stå till tjänst
med råd och anvisningar. Lämpligt synes vara, att kommerskollegium utfärdar
praktiska anvisningar för beräkningen av avgälden.
Beträffande den av flera remissinstanser berörda frågan om beräknandet
av avgäld vid brytning av uran som förekommer tillsammans med såväl
inmutningsbara mineral som mineral som är föremål för koncession enligt
stenkolslagen torde lösningen av de problem i samband med avgäldsberäkningen
som därvid kan uppkomma få sökas enligt de linjer som angivits av
kommerskollegium. Avgälden bör alltså bestämmas enligt reglerna för det
mineral, varmed uranet förekommer i närmaste samband. Att tynga lagtexten
med särskilda bestämmelser härom synes icke vara erforderligt.
Vad angår det framförda förslaget om höjning av maximibeloppet för
jordägareavgälden till ett belopp motsvarande 200 procent av vad som gäller
enligt gruvlagen vill jag nämna att jag såsom framgår av det följande
biträder ett av kommerskollegium i framställning den 23 december 1958
framlagt förslag om höjning av den enligt 53 § gruvlagen stadgade avgäldens
maximibelopp från 5 000 till 10 000 kronor Detta maximibelopp bör
jämväl upptagas i förevarande paragraf.
I redaktionellt avseende torde paragrafen få omarbetas i syfte att göra
reglerna mera lättöverskådliga. Därvid synes lämpligast att såsom huvudregel
upptaga de okomplicerade fall, då uran förekommer tillsammans med
mineral som ej är föremål för gruvrättighet av något slag.
4 KAP.
Fyndanmälan och ersättning åt upptäckare
44 §.
Denna paragraf motsvarar 35 § i utredningsmannens förslag.
Utredningsmannen. Beträffande de allmänna överväganden som ligger
till grund för utredningsmannens förslag om införande av institutet fyndanmälan
hänvisas till den allmänna motiveringen.
Utredningsmannen påpekar att, utöver de anvisningar om beskaffenheten
av fyndanmälan som upptages i andra stycket av förevarande paragraf,
kommerskollegium lämpligen, efter hand som erfarenheter vinnes, därut
-
120
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960
över bör lämna ytterligare anvisningar. Det är enligt utredningsmannens
uppfattning av vikt att relativt stränga krav ställes på en fyndanmälan, om
den skall kunna göra anspråk på att tillmätas betydelse i olika hänseenden.
I regel torde analysattest från sakkunnigt laboratorium böra fogas vid en
sådan anmälan och uppgift bör lämnas om vem som uttagit provet. I detta
sammanhang betonar utredningsmannen att fyndanmälan icke i och för sig
medför någon rätt i visst avseende. Den är att betrakta som ett bevismedel
för att visa att ett fynd gjorts vid viss tidpunkt. Vilken betydelse detta bär
för rätten till undersökningstillstånd eller koncession tillkommer det i varje
särskilt fall den tillståndsgivande myndigheten att bedöma. Fyndanmälan
kan vidare vara ett bevismedel i en tvist om rätt till ersättning åt upptäckare.
Kommer skollegium anser — i likhet med bergmästarämbetena i norra,
östra och västra distrikten — att bestämmelserna om fyndanmälan bör utgå
ur förslaget. Kommerskollegium anser det osannolikt, att institutet med
hänsyn till att det icke bereder upptäckaren någon verklig rätt skulle komma
att användas i nämnvärd omfattning; en upptäckare torde icke finna
det vara förenligt med sina intressen att i förväg bekantgöra sitt fynd. Vidare
befarar kollegium, att dessa bestämmelser är ägnade att väcka falska
förhoppningar hos den som icke är förtrogen med lagstiftningens uppbyggnad.
Kollegiet ifrågasätter även, om bestämmelserna blivit så utformade, att
de med säkerhet kan tillgodose det avsedda syftet. Möjligheten att missbruka
rätten att göra fyndanmälan synes kollegiet vara ganska stor; det kräves
sålunda i förslaget ej bevis om att fynd verkligen föreligger.
Bergmästarämbetet i norra distriktet kan icke finna, att institutet fyndanmälan
fyller något verkligt behov. Enligt utredningsmannens uttalande
är det endast »en väl underbyggd fyndanmälan» som ger prioritet. Kriteriet
på en sådan anmälan är, att fyndet är av sådan betydelse, »att sökanden är
beredd att därå bekosta undersökningsarbete». Om så är förhållandet, bör
han enligt ämbetets mening icke draga sig för att trygga sin rätt genom
att utverka undersökningstillstånd. Man kan befara, att bestämmelsen om
fyndanmälan främst kommer att utnyttjas av uranletare med mer fantasi
än sakkunskap, vilket skulle komma att medföra ett betydande arbete med
registrering, sovring och bevakning av anmälningar.
Viss tveksamhet beträffande lämpligheten av regler angående fyndanmälan
kommer till uttryck i ett par yttranden. Aktiebolaget Atomenergi anför sålunda:
För
att en undersökare skall kunna skydda sina intressen utan att behöva
ansöka om undersökningstillstånd har utredningsmannen antytt ett enkelt
anmälningsförfarande. Detta anses emellertid kunna missbrukas och utnyttjas
för att skaffa företrädesrätt till stora områden för framtiden. I stället
föreslår utredningsmannen ett system med fyndanmälan. Om flera begär
undersökningstillstånd eller koncession kan den som tidigare gjort fyndanmälan
ha viss prioritetsrätt. En fyndanmälan kan också vara bevismedel
vid tvist om ersättning åt upptäckare. I anslutning till förslaget om fynd
-
121
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960
anmälan vill bolaget framhålla att även detta system kan missbrukas. Även
om man, som betänkandet förutsätter, ställer stränga krav på en fyndanmälan,
bl. a. analysattest från laboratorium, kan det vara svårt att bevisa
att fyndet kommer från viss angiven plats. Om fyndanmälan skall tillmätas
värde vid tvist om upptäckarersättning kan svårigheter uppstå i de fall,
då någon som vill bryta gör gällande att brytningen grundar sig på hans
egna fvnd och icke på en fyndanmälan inom ett närbeläget område. Bolaget
vill ej "motsätta sig det föreslagna systemet med fyndanmälan, som i varje
fall bör prövas, ehuru man icke bör förbise, att dess tillämpning understundom
kan bli förenad med vissa svårigheter av här antydd art.
Liknande synpunkter anföres av atomkommittén.
Lantbruksstyrelsen uttalar, att därest styrelsens antagande att fyndanmälan
skall kunna göras jämväl av vederbörande jordägare är riktigt, styrelsen
icke har något att erinra mot bestämmelserna i förevarande paragraf.
Departementschefen. Som förut framhållits är det icke med ett koncessionssystem
förenligt att tillmäta tidsprioriteten avgörande betydelse i fall
då flera pretendenter föreligger i fråga om samma markområde. Den tillståndsgivande
myndigheten bör principiellt ha fria händer vid sin prövning.
Detta utesluter emellertid icke att vid prövningen —- bland andra omständigheter
— avseende fästes jämväl vid tidsprioriteten. Av vikt är då att det
utan större omgång kan fastställas när och av vem en viss fyndighet upptäckts.
Som ett bevismedel i förevarande avseende har utredningsmannen
föreslagit regler om s. k. fyndanmälan. Förslaget härom har vid remissbehandlingen
rönt motstånd från några håll cfch även jag ställer mig i viss
mån tveksam därtill. Bestämmelserna om fyndanmälan synes mig dock
kunna vara betydelsefulla just för att på ett enkelt sätt få fastslaget när
och av vem en viss fyndighet blivit upptäckt. Det torde också finnas visst
fog för antagande, att reglerna om fyndanmälan i förening med bestämmelser
om ersättning åt upptäckare är ägnade att stimulera prospekteringsverksamheten
och därmed också i väsentlig mån motverka den prospekteringshämmande
effekt som koncessionssystemet anses i viss mån medföra.
En ytterligare fördel med ett institut sådant som fyndanmälan är,
att man därigenom erhåller ett bättre underlag för de regler om ersättning
till upptäckare som föreslås i nästföljande paragraf. Med hänsyn härtill
förordar jag, att bestämmelserna om fyndanmälan godtages som ett försök.
Rätten att göra fyndanmälan bör stå öppen för envar som gjort fynd,
således även för ägaren av den mark där fyndigheten anträffats.
45 §.
Denna paragraf motsvarar 36 § i utredningsmannens förslag.
Utredningsmannen framhåller, att det av ålder har varit regel i vår gruvlagstiftning
att den som upptäckt en nyttig fyndighet skulle därför erhålla
belöning. Man kan exempelvis hänvisa till bestämmelserna i punkterna 5
122
Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960
och 7 i 1723 års förordning angående de förmåner, vilka de ha att njuta som
några metall- samt mineralstreck och nyttiga bergarter uppfinna, angiva och
i gång bringa, där det sägs att vilken som helst som till bergskollegium anmälde
något metallstreck eller mineral på annans grund och ägor skulle
först efter vanligheten ha hittelön och, där något beständigt streck eller
verk sedan blev därav, vidare få en »anständig och vacker vedergällning i
sölf eller penningar» och jämväl äga tillstånd att participera i verket till i regel
en fjärdedel.
I senare gruvförfattningar har ej upptagits några bestämmelser om hittelön
och annan ersättning till den som gjort fynd. Det torde sammanhänga
med att upptäckaren har möjlighet att själv bevaka sina intressen genom att
söka inmutning. Därmed har han fått en rätt till fyndigheten, som han sedan
kunnat överlåta mot ersättning.
Stenkolslagen behandlar, i 7 §, endast det fall då flera söker koncession
och den som visar sig ha upptäckt fyndigheten får träda tillbaka för annan.
Då skall den som får koncessionen utgiva skälig gottgörelse till upptäckaren,
och beloppet av denna gottgörelse skall bestämmas i koncessionen. När
förslaget till 1886 års stenkolslag behandlades i högsta domstolen anförde
tre ledamöter av domstolen i anslutning till 7 § (prop. nr 4 år 1886) att ett
sådant stadgande skulle haft berättigande, om eftersökande av fyndighet
föreginge koncession och finge företagas på grund av särskilt tillstånd av
offentlig myndighet. När, såsom vore fallet enligt stenkolslagen, rättighet till
eftersökande vore beroende av koncession, borde enligt dessa ledamöters
mening någon gottgörelse för upptäckande av fyndighet, som skett före koncessionens
meddelande, följdriktigt icke kunna bestämmas i lagen. I propositionen
bibehölls emellertid bestämmelsen. Där åberopades principen att
den som funnit en fyndighet borde ha rätt till belöning. Upptäckt utan sökande
kunde tänkas äga rum och en belöning för fyndighetens angivande
syntes då icke sakna skäl. Jordägaren kunde också på egen grund nedlägga
arbete på eftersökande utan att på förhand genom koncession ha tillförsäkrat
sig rätt till fyndigheten. Vid sådant förhållande vore det, anfördes i propositionen,
hårt om han ej skulle få någon ersättning ens för sitt arbete.
Med det system som nu föreslås för reglering av rätten till uranfyndigheter
aktualiseras givetvis frågan om ersättning åt upptäckare. För att uppmuntra
till eftersökande göres rätten att eftersöka fyndighet i princip fri.
Rätt till undersökning kan erhållas genom särskilt tillstånd, som ger ett
skydd för rätten att undersöka. Därefter förbehålles åt Kungl. Maj :t fri prövningsrätt
i fråga om vem som skall få koncession att bearbeta fyndigheten.
Frågan om rätt till ersättning åt upptäckare i allmänhet torde, påpekar
utredningsmannen, få bedömas enligt allmänna rättsprinciper. Vad som i
förevarande sammanhang bör upptagas är det fall att någon upptäckt en
fyndighet — med eller utan undersökningstillstånd — och annan erhåller
koncession. För sådant fall bör gälla, att upptäckaren har rätt till skälig
gottgörelse. Utredningsmannen anser däremot icke, att förutsättningarna
för att anses som upptäckare och ersättningens storlek bör regleras i före
-
123
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960
varande lag. Det får bero på parterna själva att träffa uppgörelse eller eventuellt
vid domstol eller inför skiljemän få frågan avgjord. Träffas uppgörelse
innan koncession meddelas, bör ersättningsbeloppet utsättas i koncessionen.
Stundom kanske Kungl. Maj:t finner situationen vara sådan att koncession
ej meddelas förrän uppgörelse skett. Utredningsmannen anser emellertid
icke att uppgörelse om ersättningsbeloppet bör göras till förutsättning för
koncessionens meddelande. Det kan i ett visst fall vara ett allmänt intresse
att koncession meddelas snabbt, medan frågan om ersättning åt upptäckaren
kan kräva lång tid för förhandlingar eller tvist. Vidare kan parterna kanske
ha ett intresse av att före avgörandet avvakta resultatet av vissa arbeten.
Den som eftersöker uran på område, till vilket särskild rätt till undersökning
tillkommer annan, bör enligt utredningsmannens åsikt i regel ej vara
berättigad till ersättning för fynd som han gör på sådant område.
Bergmästarämbetet i västra distriktet anser att stadgandet bör utgå och
hänvisar därvid till att de fåtaliga mer eller mindre professionella malmletare
som finnes liksom hittills torde kunna göra sig betalda för sitt arbete
genom att hembjuda sina fynd till exploatörer; om upptäckaren åter
själv önskar exploatera fyndighet, står det denne fritt att begära undersökningstillstånd
och koncession.
Kommerskollegium uttalar däremot, att bestämmelser om ersättning till
upptäckare är ägnade att minska den olägenhet som avsaknaden av lagstadgad
förtursrätt till fyndighet utgör.
I några yttranden efterlyses ett närmare angivande i lagtexten av de grunder
enligt vilka ersättningen till upptäckare skall bestämmas. Sveriges advokatsamfund
anför härom:
I motiven uttalas allenast att parterna får träffa uppgörelse om beloppet
samt att, därest uppgörelse ej kan träffas, frågan får i vanlig ordning avgöras
av domstol eller, om parterna enas därom, genom skiljemannaförfarande
enligt lagen om skiljemän. Samfundet är väl medvetet om svårigheterna
att någorlunda fullständigt redovisa de grunder efter vilka ersättningen
till upptäckare av uranhaltig fyndighet skall beräknas, men måste dock
beteckna det som en brist i lagförslaget, att inga försök gjorts att ange dessa
grunder. Det måste komma att bli svårt för såväl parterna som domstolarna
att veta vad som skall anses såsom skälig gottgörelse, om inga beräkningsgrunder
angivits i lagen eller dess motiv. Man måste befara att osäkerheten
i detta avseende kommer att medföra tvister, som med närmare
angivna beräkningsgrunder skulle kunnat undvikas.
Bergmästarämbetet i norra distriktet anser, att bestämmelsen bör kompletteras
så att det åtminstone framgår, huruvida gottgörelsen avses skola
utgöra ersättning endast för nedlagda kostnader eller om hänsyn skall tagas
även till den förlust upptäckaren lider genom att ej kunna tillgodogöra
sig brytningsvinst.
Kommerskollegium framhåller, å andra sidan, att det visserligen skulle
vara önskvärt, att säkrare hållpunkter lämnades för beräkningen av upptäckares
ersättning, men att detta av praktiska skäl icke torde kunna ske.
124
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960
Länsstyrelsen i Västmanlands län ifrågasätter, huruvida icke genom en
särskild övergångsbestämmelse den föreslagna ersättningsrätten skulle kunna
göras tillämplig jämväl på fall, då koncession beträffande uranfyndighet
meddelats redan före den nya lagens ikraftträdande. Länsstyrelsen påpekar
att någon särskild övergångsbestämmelse för detta fall ej föreslagits.
Skulle alltså i ett fall då upptäckaren ej är koncessionssökande koncession
meddelas annan, innan uranlagsförslaget upptagits till lag, får upptäckaren
på grund av det föreslagna allmänna övergångsstadgandet — nämligen att
bestämmelserna i äldre författning med vissa angivna undantag skall gälla
beträffande före lagens ikraftträdande beviljad koncession — icke någon
laglig rätt till ersättning.
Departementschef en. I likhet med utredningsmannen anser jag det vara
av värde att i uranlagen upptages stadgande av innebörd, att en upptäckare
av uranfyndighet i princip skall ha rätt till ersättning, om annan erhåller
koncession å fyndigheten. Att så sker måste anses vara ägnat att stimulera
till ökat eftersökande av fyndigheter och torde vara påkallat även ur billig—
hetssynpunkt. Utredningsmannens förslag i denna del har också i princip
godtagits av praktiskt taget alla remissinstanser.
Liksom fallet är med motsvarande stadgande i 7 § stenkolslagen har i
förevarande paragraf ej angivits, efter vilka grunder ersättningen skall bestämmas.
Som kommerskollegium framhållit torde detta knappast vara
praktiskt genomförbart. Med hänsyn till de mycket skiftande förhållanden
som kan föreligga torde det vara riktigast att frågan lämnas öppen. Avsikten
är ju att ersättningen i möjligaste mån skall bestämmas genom överenskommelse
mellan parterna. Först om detta ej lyckas, överlämnas frågan
till avgörande av domstol eller skiljemän. I allmänhet torde upptäckaren
böra erhålla ersättning för sina kostnader för upptäckten, däri givetvis inbegripet
beräknad kostnad för egen arbetsinsats. Därutöver bör upptäckaren
emellertid uppenbarligen vara berättigad till något slag av >hittelön», varvid
hänsyn bör tagas till fyndighetens beräknade värde.
Från något håll har ifrågasatts, huruvida icke genom ett särskilt övergångsstadgande
möjlighet borde beredas upptäckare som själv ej ansökt
om koncession att erhålla ersättning även för den händelse koncession meddelats
före uranlagens ikraftträdande. I sådant fall synes emellertid frågan
om ersättning till upptäckare böra bedömas enligt den nu gällande rättens
principer (jfr i detta hänseende 7 § stenkolslagen).
Träffar parterna uppgörelse i fråga om ersättningen innan koncession
meddelas, kan det som utredningsmannen föreslagit vara lämpligt att ersättningsbeloppet
utsättes i koncessionen. Någon uttrycklig föreskrift härom
i lagen anser jag emellertid inte behövlig.
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960
125
5 KAP.
Ordningsstadganden m. m.
46 §.
Denna paragraf, som motsvarar 37 § i utredningsmannens förslag, reglerar
vissa frågor om kollision mellan olika gruvrättigheter. Bestämmelserna
i paragrafen har i huvudsak förebild i 17 § stenkolslagen.
47—54 §§.
Dessa paragrafer överensstämmer, om man bortser från vissa redaktionella
jämkningar, med 68—71 samt 74—77 §§ gruvlagen, dock att i 76
och 77 §§ förekommande straffstadganden inarbetats bland övriga straffbestämmelser
i 6 kap. I utredningsmannens förslag har paragraferna motsvarighet
i 39 §, där hänvisningar till nämnda bestämmelser i gruvlagen
upptagits.
55 §.
Paragrafen motsvarar 40 § och 43 § 4 mom. i utredningsmannens förslag.
Utredningsmannen anför, att kommerskollegium beträffande frågan om
insyn i undersökningsarbete å urankoncessioner framhållit följande synpunkter
i ett remissyttrande angående koncession (se Från departement
och nämnder 1957 nr 4 s. 68 f). Det torde vara ett legitimt intresse för det
allmänna att få viss insyn i den undersökningsverksamhet som bedrives
inom meddelade koncessioner. För den geologiska vetenskapen, här självfallet
företrädd av Sveriges geologiska undersökning (SGU), är det angeläget
att få följa undersökningsarbetena i geologiskt hänseende och taga
del av de vetenskapliga resultaten av arbetet. Särskilt under den utvecklingsperiod,
i vilken sökandet efter uranhaltiga och närliggande mineral nu
befinner sig, är det vidare ett stort allmänt intresse, att erfarenheter och
rön inom själva prospekteringstekniken samlas och tillgodogöres på ett
ändamålsenligt sätt. Det förefaller naturligt att även denna uppgift tillkommer
SGU. Det allmänna har emellertid även ett intresse av att tid efter
annan få en överblick över omfattningen av pågående undersökningsarbeten
och i vad mån arbete bedrives på de meddelade koncessionerna. Dessa
uppgifter synes närmast ligga inom kommerskollegiets verksamhetsområde
som bergsöverstyrelse, särskilt i den mån kollegiet fortsättningsvis kommer
att fungera som central remissinstans för ifrågavarande koncessionsärenden
och fördenskull har behov av såväl en god allmän överblick som detaljkännedom
om koncessionsförhållandena. — I anslutning härtill föreslog
kommerskollegium, att vederbörande koncessionsinnehavare skulle åläggas
att till kollegium lämna de uppgifter rörande undersökningsarbetet som av
kollegium begärdes. Vidare borde SGU äga rätt att genom geolog följa un
-
126
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960
dersökningsarbetena samt taga del av därvid använda prospekteringsförfaranden
och av de vetenskapliga resultaten av arbetet.
Atomenergidelegationen, som avgav remissyttrande i samma ärende, fann
för sin del, att uppgiftsskyldigheten till kommerskollegium borde begränsas
att avse omfattningen av verkställda undersökningsarbeten. En sådan
uppgiftsskyldighet ansågs befogad med hänsyn till att koncessionsinnehavaren
förutsattes icke bli ålagd någon arbetsskyldighet. Beträffande den insyn
SGU skulle erhålla föreslog delegationen även härvidlag en begränsning
av uppgiftsskyldigheten av innebörd att SGU skulle äga rätt att genom
geolog följa undersökningsarbetet samt taga del av de geologiska och mineralogiska
resultaten av detsamma, men att insynen icke skulle gälla
själva prospekteringsförfarandet, d. v. s. den tekniska apparaturen. Delegationen
underströk det alldeles särskilda intresse som Aktiebolaget Atomenergi
hade av att få så fullständiga informationer som möjligt rörande de
svenska urantillgångarna och erinrade därvid om de statsanslag, som utgår
till bolaget för stödjande av prospekteringsverksamheten. Delegationen anförde
i detta sammanhang följande:
Med anlitande av dessa medel främjar bolaget på olika sätt den enskilda
verksamheten på området bl. a. genom att utföra kostnadsfria analytiska
respektive mineralogiska bestämningar, genom aktivitetsmätning av prover,
berggrund och borrhål samt genom allmän geologisk rådgivning. Enskilda
personer och företag, som ägna sig åt uranprospektering, har redan härigenom
intresse av ett nära samarbete med bolaget, men detta förstärkes i hög
grad av det förhållandet att endast bolaget torde ifrågakomma som köpare
av den råvara, som eventuellt kan utvinnas från brytvärda uranförekomster.
Den intressegemenskap beträffande uranprospekteringen, som sålunda föreligger
mellan bolaget å ena och enskilda personer eller företag å andra
sidan har lett till att bolaget redan i flera fall träffat samarbetsavtal med vederbörande,
omfattande bl. a. bestämmelser om fritt utbyte av erfarenheter
av allmän geologisk eller prospekteringskaraktär. I den män bolaget emellertid
ej på denna väg eller eljest genom direkta kontakter kan erhålla de
informationer, som bolaget anser sig vara i behov av, torde bolaget genom
kommerskollegium respektive SGU kunna få del av det material som----
— inkommer till dessa organ. Bolagets intresse av att i vissa fall kunna få
informationer på detta sätt utgör sålunda ett särskilt skäl för att i koncessionerna
införa villkor av---— angivet slag. Det bör dock framhållas, att
bolaget sannolikt icke kommer att behöva anlita denna utväg. I
I koncessionsbeslutet i det ärende, vari berörda yttranden avgavs, föreskrevs
beträffande insynen »att koncessionsinnehavaren skall till kommerskollegium
lämna de uppgifter rörande omfattningen av undersökningsarbetet
som kollegium begär samt att SGU skall äga rätt att genom geolog
följa arbetet och taga del av de vetenskapliga resultaten av detsamma».
Remissinstansernas yttranden avsåg koncessioner i allmänhet och den formulering
koncessionsvillkoret fått i Kungl. Maj:ts beslut torde, framhåller
utredningsmannen, ge uttryck för vad som nu anses böra gälla i förevarande
hänseende.
SGU torde för närvarande ej syssla med uranletning utanför alunskiffer -
127
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960
områdena. I detta avseende är de enskilda företagen verksamma. SGU ägnar
sig åt den grundforskning som behövs för framtiden och undersöker områden
med större strålning. Vidare samlar SGU de rön som göres på olika
håll och det torde vara av intresse att SGU får del av de vetenskapliga resultat
som uppnås.
Utredningsmannen anser, att de skyldigheter i nu berörda hänseende som
kommit till uttryck i Kungl. Maj :ts beslut är väl avvägda och bör kunna
gälla för såväl undersökningsarbete å som bearbetning av uranfyndighet.
De synes utredningsmannen utgöra ett lämpligt komplement till de föreskrifter
om viss uppgiftsskyldighet som lämnas i 77 § gruvlagen och som
föreslås bli tillämpliga jämväl beträffande uranfyndigheter (54 § i departementsförslaget).
Utredningsmannen påpekar, att det givetvis är möjligt
att bibehålla ordningen att meddela föreskrifter om uppgifter till kommerskollegium
och viss insyn för SGU i form av villkor i undersökningstillsfånd
och koncession. Nackdelen med en sådan ordning är, att den enda påföljd
en vägran kan medföra torde vara att tillståndet eller koncessionen återkallas.
Med hänsyn härtill föreslås att i lagen upptages ett stadgande av
innebörd, att innehavare av undersökningstillstånd eller koncession skall
åläggas uppgiftsskyldighet gentemot kommerskollegium samt att SGU eller
annan myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer skall äga viss insyn i arbetet.
Lagförslaget innehåller även föreskrift att vederbörande kan åläggas
vid vite att fullgöra sin skyldighet. Det torde därvid få åligga länsstyrelse
att på anmälan av vederbörande myndighet meddela vitesföreläggande (se
43 § 4 mom. i utredningsmannens förslag).
Utredningsmannen framhåller att i samband med föreskrifter om insyn
även frågan om sekretess beträffande vad som yppas genom en sådan aktualiseras.
Enskildas handlingar och förhållanden är ej offentliga, och en
föreskrift om insyn innebär därför ett inkräktande på den enskildes rätt
att undandraga sådana uppgifter offentligheten. Bestämmelser av detta
slag finns i ett flertal lagar och författningar, såsom aktiebolagslagen och
skattelagstiftningen, bank- och försäkringslagstiftningen. Grundlagen lägger
enligt utredningsmannens åsikt ej hinder i vägen för bestämmelser om
sådan insyn. Utredningsmannen hänvisar därvid till vad 1944 års tryckfrihetssakkunniga
anför härom i SOU 1947: 60 s. 71.
Följande bestämmelser i 1937 års sekretesslag är, påpekar utredningsmannen,
i delta sammanhang av intresse. Enligt 16 § må för statlig statistik
lämnade uppgifter och myndighets bearbetningar därav, såframt de avser
namngivna enskilda personer, bolag eller andra enskilda samfälligheter,
icke utlämnas förrän 20 år förflutit från uppgiftens datum, därest ej den
som däri avses samtycker till ett tidigare utlämnande eller ock, med hänsyn
till uppgiftens eller bearbetningens natur eller det ändamål för vilket den
åstundats och omständigheterna i övrigt, trygghet kan anses vara för handen
att utlämnandet ej kommer att missbrukas till hans skada. I 21 § stadgas
beträffande handlingar, vilka i andra fall än eljest i sekretesslagen sägs
rör statlig utredning, kontroll eller stödverksamhet med avseende å pro
-
128
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960
duktion, handel etc. eller eljest med avseende å näringslivet, att Kungl. Maj :t
äger, i den mån de innefattar sådana upplysningar om enskilda företags
eller sammanslutningars affärs- eller driftförhållanden vilkas offentliggörande
kan lända vederbörande företag eller sammanslutning till men, förordna,
att handlingarna ej må utlämnas förrän viss tid, högst 20 år, förflutit
från deras datum. I 27 § slutligen stadgas med avseende å handlingar,
vilka angår myndighets verksamhet för införskaffande eller meddelande
av upplysningar till enskildas tjänst eller vilka till myndighet inkommit
eller där upprättats för utredningar eller undersökningar som myndigheten
utför för enskildas räkning, att Kungl. Maj :t äger förordna, att de ej må
utlämnas i andra fall eller annan ordning än Kungl. Maj :t bestämmer.
Nu återgivna bestämmelser i sekretesslagen innebär, påpekar utredningsmannen,
följande. Enligt 16 § föreligger utan vidare ett sekretesskydd för
där avsedda fall. Bestämmelserna i 21 och 27 §§ ger Kungl. Maj :t befogenhet
att meddela sekretesskydd i speciella fall av de slag som avses med bestämmelserna.
Skulle det befinnas önskvärt och erforderligt att på förevarande
område bereda skydd av sistnämnda slag, finns sålunda möjlighet att
åstadkomma ett sådant genom föreskrifter av Kungl. Maj :t. Något förslag
om sådana föreskrifter synes dock utredningsmannen för närvarande ej erforderligt.
Utredningsmannen påpekar vidare, att stundom genom särskild bestämmelse
i lag ålägges tystnadsplikt beträffande uppgifter av hemlig natur.
Till skydd för yrkeshemligheter eller enskildas förhållanden i övrigt finns
åtskilliga sådana bestämmelser, exempelvis i 51 § 1949 års arbetarskyddslag
och i 56 § 1954 års lag om yrkesskadeförsäkring (jämför SOU 1947:60 s.
125). Sådana bestämmelser, som även i stor utsträckning fanns i kristidsförfattningarna,
riktar sig i regel mot allmänna befattningshavare, men
hinder torde ej föreligga att i ett speciellt fall meddela bestämmelser om
tystnadsplikt även för enskilda befattningshavare. Ej heller i sist berörda
hänseende anser utredningsmannen det vara erforderligt att för närvarande
upptaga någon bestämmelse.
Sveriges geologiska undersökning har i sitt yttrande betonat, att det är
ett legitimt intresse för det allmänna att få viss insyn i pågående undersökningsarbeten
på förevarande område och att det allmänna därvid självfallet
bör företrädas av SGU. Ämbetsverket föreslår, att stadgandet ges det innehållet,
att SGU skall beredas tillfälle att genom geologisk sakkunnig följa
arbetet och taga del av de vetenskapliga resultaten av detsamma.
Departementschefen. Vad utredningsmannen föreslagit om viss uppgiftsskyldighet
för innehavare av undersökningstillstånd eller koncession överensstämmer
med vad som i praxis redan nu tillämpas, och jag har i huvudsak
ingen erinran mot förslaget i denna del. Med hänsyn till att undersökningsarbete
i princip skall få bedrivas utan särskilt tillstånd torde emel
-
129
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960
lertid uppgiftsskyldigheten böra åläggas den som utför undersökningsarbete
eller bearbetar fyndighet.
I fråga om den föreslagna bestämmelsen om skyldighet för tillståndshavaren
att låta sakkunnig följa arbetet har Sveriges geologiska undersökning
föreslagit viss ändring av innehållet. Jag vill emellertid biträda den av utredningsmannen
föreslagna lydelsen i fråga om denna bestämmelse.
Det i 43 § 4 mom. i utredningsmannens förslag upptagna stadgandet om
befogenhet för länsstyrelse att meddela vitesföreläggande i fall, då föreskrifterna
i nu ifrågavarande paragraf åsidosättes, torde böra införas som ett
tredje stycke i denna paragraf.
56 §.
Denna paragraf motsvarar 41 § i utredningsmannens förslag.
Utredningsmannen anser avsaknaden av registreringsregler vara en uppenbar
brist i stenkolslagen. Från bergsstatens sida har också för utredningsmannen
uppgivits, att frågan om uppläggande av ett register över urankoncessioner
är under övervägande. Ärenden av ifrågavarande slag föres nu i
det allmänna diariet. Utredningsmannen anser, att föreskrift bör införas i
uranlagen om skyldighet för bergmästaren att föra ett register, förslagsvis
kallat uranregister, över undersökningstillstånd och koncessioner. I detta
register skall göras anteckning, förutom om övergång av rätt varom nu är
fråga och vad därmed sammanhänger, om alla sådana av bergmästaren, domstol
eller annan myndighet meddelade beslut eller vidtagna åtgärder, som
rör undersöknings- eller koncessionsområdet ävensom beträffande fyndanmälan
och andra omständigheter som är av betydelse för bedömandet av rätten
till mineralfynd inom visst område. Närmare föreskrifter om registrets
förande torde få meddelas av kommerskollegium. Det kan därvid, påpekar
utredningsmannen, övervägas att låta ifrågavarande register omfatta jämväl
koncessioner enligt stenkolslagen.
Departementschefen. Som utredningsmannen framhållit är det en brist
i stenkolslagen, att föreskrifter om registrering av fyndigheter saknas. Utredningsmannens
förslag till bestämmelser om uranregister har icke mött
gensaga vid remissbehandlingen. Förslaget synes vara ändamålsenligt och
tillstyrkes därför. Det torde såsom utredningsmannen föreslagit få ankomma
på kommerskollegium att utfärda närmare anvisningar om uranregistrets
inrättande och förande.
57 §.
Förevarande paragraf motsvarar i huvudsak 38 § i utredningsmannens
förslag.
Utredningsmannen anser, att i uranlagen bör, i likhet med vad som skett
i stenkolslagen och i gruvlagen, upptagas bestämmelser om gruvförestån
9
Biliang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 160
130
Kunyl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960
dare. Utredningsmannen påpekar, att den väsentliga skillnaden mellan gruvlagens
och stenkolslagens regler om gruvföreståndare är att enligt sistnämnda
lag till skillnad från gruvlagen föreskrives, att gruvföreståndare
skall finnas, förutom då flera har del i koncession, då sådan innehaves av
bolag. Utredningsmannen anser det lämpligast att i sistnämnda fall låta de
allmänna principerna om ansvarighet och befogenheter för företrädare av
bolag gälla och föreslår därför att gruvlagens bestämmelser om gruvföreståndare
göres tillämpliga jämväl på uranfyndigheter. För särskilda fall
torde det, påpekar utredningsmannen, vara erforderligt att övriga regler om
samäganderätt i gruva (beträffande stämma, omröstning, brytningsvitsord
samt förverkande av gruvlott) kan vinna tillämpning jämväl i fråga om
uranfyndigheter. Hänvisning bör därför ske till 58—64 §§ gruvlagen.
Utredningsmannen har jämväl föreslagit hänvisning till reglerna i 65—
67 §§ gruvlagen om övergång av rätt till gruva.
Aktiebolaget Atomenergi anser i likhet med Svenska skifferoljeaktiebolaget,
att reglerna om gruvföreståndare bör utformas i enlighet med motsvarande
bestämmelser i stenkolslagen samt framhåller som motivering härför,
att koncession för bearbetning av uranfyndigheter som regel torde
komma att beviljas ett bolag och icke enskild person. För koncessionsinnehavaren
vore det då värdefullt om ansvaret för bearbetningen i viss utsträckning
kunde åvila den som på platsen förestår verksamheten. Med
hänsyn härtill föreslår bolaget att reglerna om gruvföreståndare utformas i
enlighet med bestämmelserna i stenkolslagen eller i varje fall så, att bolag
skall ha rätt att utse gruvföreståndare med självständigt ansvar i vissa
hänseenden.
Sveriges advokatsamfund förordar, att i uranlagen intages en bestämmelse,
att bolag som erhåller koncession enligt lagen må — eventuellt efter
särskilt tillstånd av myndighet — utse en gruvföreståndare, som skall vara
ansvarig för fullgörandet av åtminstone vissa av de föreskrifter som uranlagen
innehåller eller som i enlighet med denna lag meddelas av myndighet.
Det synes samfundet sannolikt, att urankoncessioner som regel kommer att
meddelas stora bolag. I sådana fall är det i praktiken omöjligt för bolagets
legala ställföreträdare att personligen övervaka föreskrifternas efterlevnad
särskilt som fyndigheterna i de flesta fall kommer att vara belägna på annan
ort än den där styrelseledamöter och verkställande direktör är bosatta.
Departementschefen. Som utredningsmannen påpekat skiljer sig stenkolslagens
regler om föreståndare för arbetet från gruvlagens bestämmelser
om gruvföreståndare huvudsakligen därigenom att enligt stenkolslagen
föreståndare skall utses jämväl då fyndighet innehaves av bolag. Utredningsmannens
förslag följer i detta avseende den ordning som gäller enligt
gruvlagen. Förslaget upptar alltså ej någon bestämmelse om utseende
av gruvföreståndare i sådana fall då koncessionsinnehavaren är ett bolag.
131
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960
Jag vill för egen del biträda denna ståndpunkt. I de avsedda fallen bör, såsom
utredningsmannen anfört, vanliga ansvarighetsbestämmelser tillämpas.
Enligt allmänna straffrättsliga principer torde åtminstone i viss omfattning
delegation av straffrättsligt företagareansvar kunna tillerkännas rättslig
verkan, när fråga är om straffbestämmelser som utgöra sanktion för iakttagandet
av ordningsföreskrifter inom näringsverksamhet.
Utredningsmannens förslag synes i övrigt ej giva anledning till erinran.
Hänvisningen till 66 § femte stycket gruvlagen bör dock utgå; motsvarighet
till nämnda lagrum återfinnes i 58 § i departementsförslaget.
6 KAP.
Påföljder m. m.
58 §.
I denna paragraf har sammanförts ett antal bestämmelser om straffpåföljder
in. m. i vissa fall.
1 mom.
Detta mom. motsvarar 43 § 1 mom. i utredningsmannens förslag.
Utredningsmannen framhåller, att påföljdsbestämmelserna för det fall
att någon utan koncession eftersöker eller bearbetar fyndighet av uranhaltigt
mineral i gällande lag är mycket stränga: straff maximum är två års
straffarbete men minimum går ned till bötesminimum. Vidare medför överträdelse
obligatoriskt förverkande av utvunna ämnen. Påföljden för den
som utan att ha förvärvat inmutningsrätt bearbetar inmutningsbar mineralfyndighet
enligt 73 § gruvlagen är endast dagsböter. Utredningsmannen påpekar
att de stränga påföljderna i 9 kap. stenkolslagen vid sin tillkomst
torde ha motiverats av fall som nu regleras i atomenergilagen. Anledning
synes ej föreligga att i den blivande uranlagstiftningen i förevarande fall
upptaga annan straffpåföljd än dagsböter. Förverkandepåföljden torde kunna
bibehållas i den formen att vad som utvunnits må förklaras helt eller delvis
förverkat till kronan.
Departementschefen. Vad utredningsmannen föreslagit synes ej giva anledning
till erinran, varför stadgandet bör upptagas i överensstämmelse med
hans förslag.
2 mom. 1 punkten.
Detta stadgande, som motsvarar 43 § 2 mom. första stycket i utredningsmannens
förslag, stadgar straff för den som bryter mot villkor som enligt
12 § första stycket eller 31 § första stycket föreskrivits för undersökningsiillstånd
eller koncession.
132
Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960
2 mom. 2 och 3 punkterna.
Stadgandena föreskriver straff för den som åsidosätter av bergmästare
enligt 20 eller 50 § meddelad föreskrift och för den som påbörjar undersökningsarbete
innan han fullgjort vad som åligger honom enligt 16 §. I utredningsförslaget
finnes motsvarighet till stadgandena i form av hänvisningar
i 15 och 39 §§ till motsvarande regler i gruvlagen.
2 mom. 4 punkten.
Förevarande moment motsvarar det senare ledet i 43 § 3 mom. första
stycket i utredningsmannens förslag.
Utredningsmannen erinrar om att i 20 § 1 mom. stenkolslagen finns påfölj
dsbestämmelser bl. a. för fall, då innehavare av koncession vidtager förfoganden
över område i dagen, som icke blivit anvisat av bergmästaren enligt
12 § nämnda lag. Han skall då svara såsom för åverkan enligt 24 kap.
strafflagen. Utredningsmannen anser, att i den nya lagen hänvisningen i
20 § stenkolslagen till åverkansreglerna bör ersättas med ett stadgande om
bötespåföljd.
Svenska skifferoljeaktiebolaget har hävdat, att nu ifrågavarande straffbestämmelse
enligt sin lydelse innebär en skärpning i jämförelse med motsvarande
stadgande i 20 § stenkolslagen. Bolaget påpekar, att det föreslagna
stadgandet enligt motiven utgör en överflyttning av bestämmelsen i 20 §
stenkolslagen, varvid hänvisningen till åverkansreglerna ersatts med en bestämmelse
om bötesstraff. Beträffande 20 § stenkolslagen har enligt bolaget
från sakkunnigt håll den åsikten uttalats, att stadgandet icke avser åtgärder,
som koncessionshavaren vidtager på egen mark. Det nu föreslagna
stadgandet avser däremot enligt sin lydelse jämväl dessa fall. Av motiven
framgår dock icke, att någon ändring i detta hänseende varit avsedd. Frågan
kan enligt bolagets uppfattning få praktisk betydelse vid bearbetning
av en alunskifferfyndighet för såväl olje- som uranutvinning.
Departementschefen. Med anledning av vad en remissinstans anfört torde
i förevarande stadgande böra uttryckligen angivas, att det endast avser förfoganden
å annans mark.
2 mom. 5 och 6 punkterna.
Dessa straffbestämmelser återfinnes i utredningsförslaget i form av hänvisningar
i 38 och 39 §§ till motsvarande regler i gruvlagen.
59 §.
I denna paragraf stadgas bötesstraff, 25 kronor, för den som underlåter
att lämna statistiska uppgifter i enlighet med vad i 54 § i departementsförslaget
stadgas. Paragrafen motsvaras i utredningsförslaget av en hänvisning
i 39 § till gruvlagen.
Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960
133
60 §.
Denna paragraf, som i utredningsmannens förslag äger motsvarighet genom
den i 15 § 1 mom. upptagna hänvisningen till bl. a. 16 § gruvlagen,
upptar bestämmelser om ingripande av överexekutor i vissa fall.
61 §.
Paragrafen, som motsvarar 43 § 3 mom. andra stycket i utredningsmannens
förslag, utgör komplement till straffbestämmelsen i 58 § 2 mom. 4
punkten. I den mån nämnda stadgande i utredningsmannens förslag har avseende
på pantnedsättning, har motsvarighet härtill ej upptagits i förevarande
paragraf; som framgår av det föregående har de bestämmelser som
utredningsmannen föreslagit beträffande skyldighet för koncessionsinneliavare
att ställa pant ansetts böra utgå.
62 §.
I denna paragraf meddelas bestämmelser om åtalsrätt m. m.
Första stycket, som avser överträdelser enligt 58 § 2 mom. 1 och 4 punkterna,
motsvaras i utredningsmannens förslag av 44 § 1 mom.
Andra stycket avser överträdelser enligt 58 § 2 mom. 2 punkten, i vad den
avser föreskrift som meddelats enligt 20 §, och överträdelser enligt 58 § 2
mom. 3 punkten. Jfr hänvisning till 16 § gruvlagen i 15 § utredningsmannens
förslag ävensom 82 § gruvlagen.
7 KAP.
Fullföljd av talan mot bergmästares beslut
63 §.
Denna paragraf motsvarar i utredningsmannens förslag 45 § samt den i
30 § 1 mom. femte stycket förekommande hänvisningen till bl. a. 41 §
gruvlagen.
Enligt 48 § stenkolslagen gäller, att klagan över bergmästares beslut skall
föras hos kommerskollegium genom besvär, som skall vara inkomna sist å
trettionde (beträffande norrlandslänen fyrtiofemte) dagen från delfåendet.
I gruvlagen är fullföljdsbestämmelserna mera komplicerade. I 80 § föreskrives
att, om annat ej förut i lagen är stadgat, klagan över bergmästares
enligt gruvlagen meddelade beslut skall föras hos kommerskollegium genom
besvär, vilka skall vara inkomna sist å trettionde dagen från beslutets
delfående. Särskilda fullföljdsregler gäller i fråga om beslut, som meddelats
i samband med utmålsförrättning. Enligt 41 § 1 mom. gruvlagen äger
sålunda part, som är missnöjd med åtgärd eller beslut under utmålsförrättning
i vissa i lagrummet angivna frågor av övervägande teknisk natur
anföra besvär hos kommerskollegium. De frågor som avses är 1) huruvida
de i 2 § tredje stycket gruvlagen angivna förutsättningarna för erhållande
av utmål är uppfyllda, 2) huruvida anvisat område erhållit den storlek,
134 Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960
form eller sträckning som betingas av fyndighetens sträckning och gruvdriftens
behov samt 3) anvisande av mark utanför utmålet enligt 34 § gruvlagen.
Besvären skola vara inkomna till kommerskollegium sist å nittionde
dagen från förrättningens avslutande. För andra vid utmålsförrättningen
behandlade frågor av övervägande rättslig natur, såsom exempelvis lösenoch
andra ersättningsfrågor, meddelas fullfölj dsregler i 41 § 2 mom. gruvlagen.
Är någon missnöjd med åtgärd eller beslut i sådan fråga, skall han
instämma sin talan till domstol. Detta skall i allmänhet ske inom ett år
från förrättningens avslutande. När det gäller utmålsförrättning är vidare
att observera, att enligt särskilt stadgande i 41 § 2 mom. andra stycket
gruvlagen talan mot förrättningen i vissa fall kan föras av allmän åklagare.
Beträffande klagan över bergmästares beslut i anledning av ansökan om
inmutning gäller ävenledes särskilda fullföljdsbestämmelser (11 § gruvlagen).
Utredningsmannen anser, att vid fullföljd av talan mot bergmästarförrättning
enligt uranlagen fullfölj dsbestämmelserna i 41 § gruvlagen bör vinna
motsvarande tillämpning. Beträffande övriga av bergmästaren enligt
uranlagen meddelade beslut föreslår utredningsmannen i anslutning till
SO § gruvlagen en besvärsregel av innehåll, att talan skall föras genom besvär,
vilka skall vara inkomna till kommerskollegium sist å trettionde dagen
från delfåendet av det beslut som överklagas.
Mot beslut av kommerskollegium skall enligt utredningsmannens förslag
som nu klagan föras hos Kungl. Maj :t. Utredningsmannen anser, att fråga
om rätt till undersökningstillstånd därvid bör avgöras av Kungl. Maj:t i
statsrådet, medan övriga frågor bör falla under regeringsrättens prövning.
Härav föranledes visst tillägg i regeringsrättslagen.
Hovrätten över Skåne och Blekinge anser det vara en brist i utredningsmannens
förslag, att i dess 45 § icke ges någon antydan om att på grund av
hänvisningen i förslaget till 41 § gruvlagen i vissa fall gäller andra regler
för talan mot bergmästares beslut än de i 45 § angivna. Enligt hovrättens
mening vore det lämpligast om alla fullföljdsbestämmelser sammanfördes
på ett ställe.
Kommerskollegium anser, att fullföljdsstadgandet i 45 § i utredningsförslaget
bör formuleras på sådant sätt, att därav tydligt framgår, att talan
mot bergmästares beslut i ersättningsfrågor skall prövas av domstol och
icke av kommerskollegium.
Båda de nämnda remissinstanserna anser vidare anledning saknas att
frångå den numera antagna principen, att besvärstiden vid talan mot administrativ
myndighets beslut skall vara tre veckor.
Departementschefen. Med hänsyn till att gruvlagens regler om särskild
förrättning inför bergmästaren för anvisande av mark för gruvarbetet och
för fastställande av lösen och annan ersättning till jordägare m. fl. före
-
135
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960
slås få motsvarighet i uranlagen synes det naturligt, att jämväl de särskilda
fullföljdsbestämmelserna i 41 § gruvlagen får vinna tillämpning beträffande
uranfyndigheter etc. Hithörande bestämmelser synes emellertid
böra upptagas i form av direkta regler i uranlagen. I första stycket av förevarande
paragraf föreslås därför regler om domstolsprövning av vissa rättsfrågor
i huvudsaklig överensstämmelse med vad som föreskrives i 41 § 2
mom. första stycket gruvlagen. Beträffande övriga frågor, i vilka beslut
meddelas vid bergmästarförrättning, synes det icke vara nödvändigt att
för uranlagens del behålla den i 41 § 1 mom. gruvlagen föreskrivna särskilda
besvärstiden (90 dagar från förrättningens avslutande). Beträffande
dessa frågor föreslås därför, att den allmänna besvärsbestämmelsen —
upptagen i andra stycket av förevarande paragraf — blir tillämplig. Anledning
att i uranlagen upptaga motsvarighet till bestämmelsen i gruvlagen om
rätt för allmän åklagare att i vissa fall föra talan mot utmålsförrättning synes
icke föreligga.
Enligt lagen den 4 juni 1954 om besvärstid vid talan mot förvaltande
myndighets beslut skall besvär över sådant beslut, om ej annat följer av
lag eller författning, ha inkommit till vederbörande myndighet inom tre
veckor från det klaganden erhöll del av beslutet; dock att besvärstiden för
menighet skall vara fem veckor. I likhet med ett par remissinstanser anser
jag, att dessa regler bör göras tillämpliga i fall varom nu är fråga. Därest
denna ändring i förhållande till utredningsförslaget vidtages, synes det önskvärt
att i enhetlighetens intresse motsvarande ändringar vidtages i 48 §
stenkolslagen samt 11 § 1 mom. och 80 § gruvlagen. Härom hänvisas till det
följande.
8 KAP.
Särskilda bestämmelser
64 §.
1 förevarande paragraf, som motsvarar 42 § i utredningsmannens förslag,
meddelas bestämmelser om den rätt till uranfyndigheter som skall tillkomma
innehavare av stadgad åborätt å kronojord. Bestämmelserna har
förebild i 79 § gruvlagen.
65 §.
Paragrafen motsvarar 1 § andra stycket i utredningsmannens förslag.
Utredningsmannen anser, att den nya lagstiftningen i likhet med den nuvarande
i första hand bör avse uranhaltigt mineral. Det torde ej heller,
anser utredningsmannen, kunna ifrågasättas annat än att lagen även skall
omfatta toriumhaltigt mineral, oaktat man ännu icke funnit nämnvärda
kvantiteter därav i vårt land. Beryllium åter intar en särställning i förhållande
till uran och torium. Beryllium är visserligen av betydelse för atom
-
136
Knngl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960
driften men ej som »bränsle» utan som moderatormaterial i likhet med
tungt vatten. Utredningsmannen uttalar, att beryllets betydelse för närvarande
är ganska ringa och att behov av reglering ej längre torde föreligga
beträffande beryllium. Koncession för enbart beryllium har hittills sökts
endast i ett fall. Erforderliga kontrollmöjligheter finns alltjämt genom exportregleringen.
Beträffande frågan, huruvida beryllium skall omfattas av den föreslagna
regleringen uttalar endast bergmästarämbetena i östra och västra distrikten
annan mening än utredningsmannen och förmenar att detta ämne
— i likhet med vad nämnda remissinstanser förordat beträffande uran
och torium — bör göras inmutningsbart enligt gruvlagen.
Departementschefen. Såsom utredningsmannen föreslagit och de flesta
remissinstanserna godtagit torde regleringen förutom uran böra avse endast
torium. Beryllium bör alltså lämnas utanför nu ifrågavarande lagstiftning.
Övergångsbestämmelserna
Utredningsmannen anser det vara angeläget att i framtiden ej kommer
att finnas ett antal koncessioner, för vilka den äldre lagstiftningen — som i
åtskilliga avseenden är mindre rationell — skall tillämpas. En sådan ordning
kan undvikas, om under tiden till den nya lagstiftningens ikraftträdande
koncession för bearbetande av uranfyndighet ej beviljas och om,
efter den nya lagens ikraftträdande, koncession även på grund av äldre
ansökning beviljas enligt reglerna i den nya lagen. Utredningsmannen påpekar,
att situationen för närvarande är den, att endast en enda koncession
för bearbetande av uranfyndighet är beviljad. Koncession för undersökning
gäller för viss tid och det torde ej medföra olägenheter av någon omfattning
att för sådana fall reglerna i äldre rätt gäller. Blir framdeles fråga om koncession
för bearbetande i anslutning till sådan undersökningskoncession, blir
givetvis den nya lagen tillämplig. Rättsligt hinder synes emellertid ej föreligga
att, då ansökning om koncession föreligger när den nya lagen träder i
kraft, låta Kungl. Maj:t bestämma, huruvida ansökningen skall bifallas
enligt den nya lagen i form av undersökningstillstånd. Ett sådant beslut
bör dock ej meddelas utan att sökandens yttrande därom inhämtas.
Under alla förhållanden bör dock enligt utredningsmannens åsikt de nya
ordningsstadgandena gälla även för äldre koncession. Utredningsmannen
hänvisar i detta sammanhang till gruvlagens övergångsbestämmelser.
För att åstadkomma klarhet och konsekvens anser utredningsmannen
det vidare vara lämpligt att i övergångsbestämmelserna förklara att, om
före den nya lagens ikraftträdande koncession beviljats för uran eller torium,
den rätt som beviljats automatiskt skall avse båda dessa ämnen. De
principiella invändningar som skulle kunna göras mot en sådan bestämmelse
saknar i den föreliggande situationen all praktisk betydelse.
137
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960
Länsstyrelsen i Västmanlands län har, såsom framgår av redogörelsen vid
45 §, förordat, att möjlighet beredes upptäckare att även i sådana fall, då
koncession redan meddelats enligt nu gällande bestämmelser, erhålla ersättning
enligt samma regler som föreslås gälla enligt uranlagen, alltså oberoende
av om upptäckaren själv ansöker om koncession.
Departementschefen. Beträffande det av länsstyrelsen i Västmanlands län
framförda önskemålet må hänvisas till vad som anförts vid 45 §. Utredningsmannens
förslag synes i övrigt ej giva anledning till erinran, bortsett
från att vissa redaktionella jämkningar torde få vidtagas.
Förslaget till lag om ändring i gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314)
5 §•
Utredningsmannen har föreslagit ett tillägg till mom. 9) i förevarande paragraf,
innebärande att enligt uranlagen sökt eller beviljat undersökningstillstånd
samt sökt eller meddelad koncession i princip skall utgöra hinder
mot inmutning å samma markområde, dock endast såvitt den begärda inmutningen
avser mineral som förekommer i sådant samband med i uranlagen
avsett mineral, att det ej kan tillgodogöras för sig; inmutning må dock även
i sådant fall ske, om innehavaren av tillståndet eller koncessionen lämnar
medgivande eller Kungl. Maj :t meddelar tillstånd till inmutningen. Beträffande
de överväganden som ligger till grund för utredningsmannens förslag
i denna del må hänvisas till den allmänna motiveringen.
Kommerskollegium anser att utredningsmannens förslag är väl avvägt i
sådant fall där fråga är om sökt eller beviljad urankoncession. Då bör utförda
undersökningsarbeten ha klarlagt, i vilket samband uranfyndigheten
står till det med inmutningsansökningen avsedda mineralet. Är sambandet
så nära som beskrives i den förordade lagtexten, synes det ej vara något
att erinra mot att inmutningssökanden normalt icke lillåtes inkräkta på
koncessionssökandens eller koncessionsinnehavarens äldre rätt. Kan vägande
skäl anföras för en annan bedömning, bär inmutningssökanden möjligheten
att utverka Kungl. Maj:ts medgivande. Kollegiet anser emellertid, att
saken i viss mån kommer i ett annat läge, när det gäller förhållandet mellan
inmutningsansökan samt sökt eller beviljat undersökningstillstånd avseende
uran samt anför härom vidare:
Härvidlag kan med fog hävdas att utredningsmannens förslag icke tillräckligt
beaktar intresset av att prospekteringen efter inmutningsbara mineral
ej i onödan försvåras. Spörsmålet sammanhänger närmast med den omständigheten
att enligt gruvlagen inmutat område ej får överstiga omkring
12,G hektar, medan undersökningstillstånd enligt förslaget till uranlag skulle
kunna avse ett område med en yta av ända upp till 100 hektar — en skillnad
som enligt kollegiets mening är i och för sig befogad ur sakliga synpunkter.
Uppenbart är emellertid att denna skillnad skulle leda till ej åsyttade
resultat. De rättsliga verkningarna av ett undersökningstillstånd skulle
138
Kungl. Mctj.ts proposition nr 160 år 1960
nämligen i praktiken komma att bli i stort sell desamma som när det gäller
inmutning. Om bergmästaren i ett fall som detta — där mineralförhållandena
normalt torde vara tämligen okända — skall pröva en inmutningsansökan,
lärer han nämligen i övervägande antalet fall tvingas att jämlikt
5 §'' 9; i dess föreslagna lydelse och 9 § 2 mom. 3) gruvlagen avslå ansökningen,
eftersom det vanligen måste bli omöjligt för honom att fastslå att
det med ansökningen avsedda mineralet icke förekommer i sådant samband
med uran att det kan utvinnas för sig; Kungl. Maj:ts medgivande torde
väl endast i undantagsfall komma att lämnas. Detta innebär, att innehavare
av undersökningstillstånd kan upprätthålla »fältspärr», såvitt avser det
med tillståndet avsedda området, ävensom i skydd av tillståndet med uteslutande
av andra där eftersöka icke endasl uran utan även inmutningsbart
mineral, varefter han, om han finner sådant mineral inom området, kan utnyttja
möjligheten att erhålla inmutning för egen räkning.
Till synes skulle detta problem enkelt lösas genom ett avgiftssystem så
utformat, att bevis om undersökningstillstånd i verkligheten skulle komma
att kosta lika mycket som mutsedlar beträffande samma område; avsåge
tillståndet t. ex. 100 hektar skulle sålunda avgiften sättas åtta gånger högre
än avgiften för en mutsedel. En dylik ordning skulle dock i praktiken beröva
koncessionssystemet en av dess fördelar framför inmutningssystemet,
varför den ej bör komma i fråga.
Kollegium förordar en annan lösning, som enligt kollegiets åsikt skulle
innebära en rimlig avvägning mellan de båda intressena. Kollegium menar
i likhet med utredningsmannen, att sökt eller beviljat undersökningstillstånd
enligt den ifrågasatta uranlagen i princip skall vara inmutningshinder.
Däremot torde det icke vara påkallat att avslå en inmutningsansökan enbart
av den anledningen att inmutningspunkten skulle komma att ligga på
ett område, beträffande vilket undersökningstillstånd sökts eller beviljats.
Det bör vara tillfyllest, om ansökningen förklaras vilande i avbidan på att
beslut i ärendet rörande det sökta tillståndet meddelats respektive tiden
för tillståndets giltighet utlöpt. Skulle det sedermera visa sig att tillståndet
icke lämnas eller att det ej leder till koncession — i vilka båda fall den
omständigheten att inmutningsansökningen tillkommit icke bör få påverka
prövningen — skulle inmutningssökanden äga att inom viss tid fullfölja
sin ansökan och sålunda få den begärda inmutningsrätten beviljad. Härigenom
skulle den fördelen vinnas, att han bihehålles vid sin företrädesrätt
enligt 3 § gruvlagen, och innehavaren av undersökningstillståndet kan icke
genom detta bereda sig fördelar i inmutningshänseende.
Den erforderliga bestämmelsen om skyldighet för bergmästaren att i fall
varom här är fråga förklara inmutningsansökan vilande synes lämpligen
böra införas i 9 § gruvlagen.
Liknande synpunkter har anförts av bergmästarämbetet i västra distriktet.
Departementschefen. Med anledning av vad kommerskollegium och eu
bergmästare anfört vill jag understryka, att det ej är avsett att nu ifrågavarande
hinder för inmutning skall vara absolut. Enligt den föreslagna lydelsen
föreligger alltid möjlighet att utverka Kungl. Maj :ts tillstånd till
inmutning på undersökningsområdet. Den som ansökt om undersökningstillstånd
får därför räkna med risken att Kungl. Maj :t, när skäl därtill är,
meddelar annan person inmutningsrätt till undersökningsområde. Det får
antagas ligga i sökandens intresse att själv ansöka om inmutning å området,
därest anledning finnes till antagande atl därå förekommer brytvärd
139
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960
fyndighet av inmutningsbart mineral. Jag anser mig under hänvisning till
den allmänna motiveringen och med hänsyn till det nu anförda kunna tillstyrka
att paragrafen avfattas med den av utredningsmannen föreslagna
lydelsen.
6 §•
Beträffande denna paragraf föreslås en ändring av redaktionell natur,
föranledd av ändringen i 5 §.
11 §•
1 enlighet med vad som anförts vid 63 § förslaget till uranlag föreslås att
vad i allmänhet gäller om besvärstid skall tillämpas i fall varom i denna
paragraf är fråga.
52 §.
Enligt andra stycket av förevarande paragraf i dess gällande lydelse får
gruvinnehavare inom utmål av icke inmutningsbara mineraliska ämnen
använda vad vid gruvarbetet behöves och dessutom tillgodogöra sig allt
som icke förrän vid anrikning eller därmed likställt förfarande kan avskiljas
från de inmutningsbara mineralen. Uran torde höra till denna kategori,
men i fjärde stycket av paragrafen göres undantag just för detta mineral
samt för torium och beryllium.
Utredningsmannen anser, att gruvinnehavaren på undersökningsstadiet
icke bör av angivna bestämmelser hindras att undersöka uranfyndighet.
Viss jämkning bör därför ske av lagtexten i 52 § fjärde stycket, så att uttagande
av mineral för analys eller anrikningsförsök uttryckligen undantages
från förbudet. Viss jämkning i lagtexten föranledes jämväl därav, att
beryllium icke omfattas av den i uranlagen föreslagna regleringen. Motsvarande
ändringar bör ske i sjunde punkten i gruvlagens övergångsbestämmelser.
Utredningsmannen anser, att den föreslagna jämkningen av rätten
att uttaga uranmaterial för analys och anrikningsförsök bör gälla alla fyndigheter,
oavsett när rätten därtill uppkom, varför särskild övergångsbestämmelse
ej erfordras.
Hovrätten över Skåne och Blekinge påpekar, att 52 § gruvlagen såväl
i nu gällande som i föreslagen lydelse — medger att jordägaren utan särskilt
tillstånd (men mot kostnadsersättning) avhämtar ämnen som avses
med uranlagen. Med hänsyn till avfattningen av 1 § tredje stycket atomenergilagen
synes, framhåller hovrätten, ej heller nämnda lag hindra ett sådant
förfarande. Motsvarande anmärkning gäller de föreslagna ändringarna
i stenkolslagen samt i övergångsbestämmelserna till gruvlagen.
Departementschefen. Med anledning av det av hovrätten över Skåne och
Blekinge gjorda påpekandet angående jordägares rätt att utan särskilt tillstånd
men mot utgivande av kostnadsersättning till gruvinnehavaren av
-
140
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960
hämta uranhalligt mineral må framhållas, att uran- och toriumhaltiga mineral
är att hänföra till de mineral, vilka icke förrän vid anrikning eller
därmed likställt förfarande kan avskiljas från de inmutningsbara mineralen
samt att jordägarens avhämtningsrätt enligt 52 § gruvlagen icke avser
sådana, med enklare metoder ej avskilj bara mineral. Sådana mineral tillkommer
enligt nämnda lagrum gruvinnehävaren. Utredningsmannens förslag
ger ej heller i övrigt anledning till erinran, frånsett att viss redaktionell
jämkning torde få vidtagas.
53 §.
Det inmutningssystem, på vilket gruvlagen bygger, innebär att envar äger
genom inmutning erhålla rätt att undersöka och bearbeta mineralfyndigheter
av vissa slag å egen eller annans mark. Sker inmutning av annan än
kronan, är kronan enligt 46 § gruvlagen berättigad att till hälften med inmutaren
njuta andel i gruvföretaget (kronoandel). Beträffande de gruvor
som tillkommit före gruvlagens tid har i stället jordägaren denna rätt
(jordägareandel). Som kompensation åt jordägaren för jordägareandelens
borttagande har i gruvlagen införts dels principen om 50 procents förhöjning
vid bestämmandet av ersättning åt jordägaren för mark, skada och
intrång och dels föreskrift, upptagen i förevarande paragraf, om en avgäld
till jordägaren motsvarande en procent av värdet av de brutna och uppfordrade
inmutningsbara mineralen, dock ej för något år högre avgäld än
5 000 kronor. Avgälden skall upphöra att utgå sedan regelbunden brytning
av inmutningsbara mineral pågått inom utmålet under sammanlagt tjugo
år. Finnes inom utmålet flera jordägare, skall de njuta lott i avgälden efter
som de äger del i jorden. Avgälden skall för varje år erläggas inom mars
månad nästföljande år.
I en vid 1952 års riksdag väckt motion (nr I: 160) yrkades bl. a. att högsta
beloppet för avgälden måtte med hänsyn till penningvärdets fall sedan
gruvlagens tillkomst höjas till 7 500 kronor. Med anledning av motionen
beslöt riksdagen på hemställan av tredje lagutskottet (uti. nr 2), att hos
Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam utredning bl. a. rörande denna fråga.
På Kungl. Maj :ts uppdrag utarbetade kommerskollegium sedermera en
promemoria, dagtecknad den 14 januari 1953, vari föreslogs höjning av
maximibeloppet för avgälden till 7 500 kronor.
Frågan togs åter upp i motioner vid 1953 års riksdag (I: 187 och II: 394),
varvid yrkades höjning av maximibeloppet till 10 000 kronor. Motionerna
avslogs av riksdagen (tredje lagutskottets uti. nr 8) med hänvisning till
att man nu hade att avvakta Kungl. Maj :ts prövning i saken.
Även i motioner vid 1958 års riksdag (I: 97 och II: 108) aktualiserades
vissa gruvrättsliga problem, bl. a. förevarande fråga (tredje lagutskottets
uti. nr 6).
I den i inledningen till detta statsrådsprotokoll omförmälda, av kommerskollegium
den 23 december 1958 avgivna skrivelsen anföres, att kol
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960
141
legium icke funnit anledning frångå sin i 1953 års promemoria angivna
principiella ståndpunkt, att avgäldens maximibelopp bör höjas med hänsyn
till penningvärdets fall. Kollegiet framhåller, att det knappast finnes
några fasta jämförelsepunkter i fråga om den proportion, i vilken maximibeloppet
bör höjas och att man med hänsyn till de starka svängningarna
och de aktuella tendenserna i fråga om priser på vissa av gruvornas produkter
bör gå försiktigt fram. Kommerskollegium påpekar vidare, att man
även bör beakta att avgälden utgår på ett bruttovärde på malmen och icke
beräknas på gruvägarens vinst. Vid dåliga konjunkturer kan därför avgälden
komma att kännbart belasta gruvägarens ekonomi. Därest höjningen
skulle helt motsvara penningvärdets fall och man som mått på detta
tager exempelvis förändringarna i levnadskostnadsindex, skulle höjningen
bli omkring 138 procent. Kollegium vill icke i dagens läge tillråda en efter
penningvärdets fall helt anpassad höjning. Med hänsyn till den fortgående
penningvärdesförsämringen och till fördelen av att en lagregel av här ifrågavarande
slag icke skall behöva ändras med korta tidsintervaller synes det
dock kollegiet rimligt med en större höjning än de 50 procent som ifrågasattes
år 1953. Kollegiet förordar därför att beloppet höjes med 100 procent
eller till 10 000 kronor för år räknat. Det bör beaktas, framhåller kollegiet,
att avgäld för närvarande utgår i mycket ringa omfattning och att
maximibeloppet såvitt bekant uppnås endast i några enstaka fall. Några
mera påtagliga olägenheter för gruvägarna av en dylik höjning av beloppet
torde sålunda icke behöva befaras. Det nya maximibeloppet bör enligt
kollegiets åsikt bli gällande för samtliga enligt 1938 års gruvlag lagda utmål
och icke endast för dem som tillkommer efter höjningens ikraftträdande.
Den av kommerskollegium föreslagna höjningen av avgäldens maximibelopp
har vid remissbehandlingen tillstyrkts av praktiskt taget alla remissinstanser.
Riksräkenskapsverket, Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet
Landsbygdens folk påpekar, att förändringen i penningvärdet egentligen motiverar
en större höjning än den föreslagna men förklarar sig likväl godtaga
det framlagda förslaget.
Bergmästarämbetet i norra distriktet framhåller, att de senaste årens
starka prisfall på malmmarknaden minskat gruvföretagens vinstmarginaler
och därmed även värdet av den genom tillkomsten av gruvlagen borttagna
rätten till jordägareandel i gruva, vilket manar till försiktighet. Ämbetet
finner den föreslagna höjningen skälig.
Bergmästarämbetet i östra distriktet ifrågasätter, om en maximering i
krontal av avgälden är erforderlig och pekar därvid på angelägenheten av
att alltför täta lagändringar undvikes.
Svenska gruvföreningen framhåller i detta sammanhang, att, såsom Jernkontorets
gruvbyrå anförde i samband med 1952 års gruvlagsändringar
142
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960
(prop. nr 17/1952 s. 88), vägande skäl kan åberopas för att låta fördelningen
av avgälden mellan flera jordägare bestämmas efter andel i fyndigheten
i stället för efter andel i utmålets areal.
Kommerskollegiets förslag, att det höjda maximibeloppet skall gälla beträffande
alla enligt gruvlagen lagda utmål, oberoende av tidpunkten för
inmutning, har föranlett erinran endast från bergmästarämbetet i norra
distriktet, som visserligen finner förslaget i denna del sakligt motiverat men
ifrågasätter, om icke maximeringen så intimt sammanhänger med inmutningsrätten
som sådan, att den kan betraktas som en av inmutaren förvärvad
rätt, vilken enligt vedertagna normer bör lämnas orubbad.
Departementschefen. Reglerna om avgäld i 53 § gruvlagen är så konstruerade,
att jordägarna i princip automatiskt erhåller kompensation för penningvärdets
fall. Automatiken upphör emellertid att verka när det stadgade
maximibeloppet för avgälden uppnås. Med hänsyn till den förändring i
penningvärdet som ägt rum sedan gruvlagens tillkomst synes det nuvarande
maximibeloppet 5 000 kronor böra höjas. Kommerskollegiets förslag om
en höjning med 100 procent till 10 000 kronor har allmänt godtagits vid
remissbehandlingen. Förändringen i penningvärdet skulle egentligen motivera
en något större höjning, men då viss försiktighet synes motiverad, anser
jag mig böra tillstyrka kommerskollegiets förslag i denna del. Att såsom
från något håll föreslagits helt avstå från maximering av avgäldsbeloppet
synes mig icke vara tillrådligt.
Jag är icke beredd att i nu förevarande sammanhang föreslå någon ändring
av reglerna om fördelning av avgälden i fall då flera jordägare finnes
inom samma utmål.
En särskild fråga i förevarande sammanhang är, huruvida den föreslagna
höjningen av avgäldens maximibelopp skall gälla jämväl för sådana
utmål som tillkommit före höjningens ikraftträdande. Den föreslagna höjningen
har uteslutande föranletts av en önskan att bevara det reella värdet
av den prestation gruvinnehavaren genom 1938 års gruvlag ålades att
fullgöra gentemot jordägaren som ersättning för den rätt till andel i gruvdriften
jordägaren dessförinnan hade. Avsikten är således icke att i något
hänseende reellt utöka gruvinnehavarens förpliktelser. Vid sådant förhållande
synes det mig icke vara ägnat att inge betänkligheter, om den föreslagna
höjningen får vinna tillämpning på samtliga enligt 1938 års lag
lagda utmål. Höjningen kan som påpekats få praktisk betydelse endast för
något enstaka nu befintligt utmål.
55 §.
Enligt förevarande paragraf i gruvlagen åligger det gruvinnehavaren, vare
sig arbete bedrives eller icke, att från och med året efter det varunder utmålsförrättningen
avslutats utgiva en årlig försvarsavgift av tio kronor för
varje hektar av utmålets areal. För ett utmål med maximistorlek, som enligt
gruvlagen utgör 16 hektar, är försvarsavgiften sålunda 160 kronor. Ge
-
Kungl. Maj. ts proposition nr 160 ur 1960
143
nom sammanläggning uppkomna utmål kan dock vara större och därför betinga
högre avgift. Försvar savgiften tillfaller med lika delar kronan och
jordägaren. Om flera jordägare finnes inom utmålet, skall de njuta lott i avgiften
efter som de äger del i jorden. Är gruvinnehavaren tillika själv ägare
av mark inom utmålet, skall den honom tillkommande andelen i avgiften ej
uttagas. Avgiften skall förskottsvis för varje år senast den 31 december föregående
år inbetalas till bergmästaren samt vara åtföljd av uppgift å namn
och postadress beträffande dels gruvinnehavaren eller, där flera delägare
finnes i gruvan, gruvföreståndaren, dels ock de jordägare som enligt för
gruvinnehavaren tillgängliga uppgifter är berättigade till andel i avgiften.
Försummar gruvinnehavaren att inom nyss angiven tid betala avgiften,
skall han enligt 56 § senast den 31 mars påföljande år inbetala dubbla beloppet
av vad han försummat att betala. Därest avgiftsbeloppet trots emottagen
påminnelse icke inbetalats senast den 31 mars, är gruvrätten förverkad,
om bergmästaren meddelar beslut därom före utgången av samma år.
Jämlikt kungl. brev den 1 december 1939 med vissa föreskrifter i anledning
av 1938 års gruvlag överföres inbetalda försvarsavgifter från bergmästaren
till kommerskollegium, som redovisar kronans andel till statsverket å inkomsttiteln
»Diverse inkomster: Övriga diverse inkomster» och till jordägarna
utanordnar dem tillkommande andelar så snart ske kan efter den 1 september
det år avgifterna avser. I vissa fall sker utbetalning även tidigare.
Frågan om försvarsavgifterna har vid olika tillfällen under senare år varit
föremål för uppmärksamhet i .riksdagen i samband med andra gruvrättsliga
frågor. Den har sålunda berörts i de i det föregående vid 53 § gruvlagen
omnämnda motionerna och utskottsutlåtandena. I sitt utlåtande nr 8 vid
1953 års riksdag gjorde tredje lagutskottet bl. a. det uttalandet, att övertygande
skäl ej torde kunna visas för att försvarsavgiftens liksom maximiavgäldens
realvärde icke borde få vara detsamma nu som vid gruvlagens
antagande år 1938. 1
1 den vid 53 § gruvlagen omförmälda promemorian av år 1953 bar kommerskollegium
lämnat vissa uppgifter beträffande försvarsavgifterna för år
1950, d. v. s. avgifter som erlagts i slutet av 1949. Av dessa uppgifter framgår,
att del totala beloppet av försvarsavgifter utgjorde 217 000 (2 X
108 500) kronor, inklusive de avgiftsandelar, som gruvägarna innehåller i
egenskap av jordägare. Kollegiet har anfört, att detta belopp i förhållande
till gruvhanteringens totala omsättning kunde synas ringa men samtidigt
framhållit, att av de 4 645 utmål, för vilka försvarsavgift erlades, endast
424 var föremål för brytning och att alltså över 90 procent av avgifterna
erlades endast för bibehållande av rätten till framtida bearbetning av utmål.
Kollegiet bar i detta sammanhang erinrat om att ehuru försvarsavgiften
per hektar icke avsevärt ändrades genom 1938 års gruvlag, denna dock medförde
eu väsentlig stegring av gruvägarnas försvarskostnader dels genom
att rätten till vilostånd borttogs och dels genom att försvarsavgift skall erläggas
även för utmål, på vilka malmbrytning bedrives, varigenom även
144
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960
möjligheten att genom brytning på ett utmål försvara gruvrätten för andra
närgränsande utmål gick förlorad. En inom kollegiet utförd överslagsberäkning
visade, att gruvägarnas försvarskostnader från 1938 till 1950 stigit med
nära 175 procent. Antalet utmål under samma tid hade stigit med endast
15 procent. Ur gruvägarnas synpunkt måste därför en ytterligare ökning
med 50 procent trots penningvärdets fall anses innebära en hård belastning,
vilket särskilt gällde de mindre gruvägarna, som icke hade samma ekonomiska
resurser och icke samma möjligheter att planera på lång sikt som de
stora företagen. Någon tendens till ökat utmålsförvärv i mindre vällovliga
syften syntes icke ha inträtt till följd av sjunkande realvärde hos försvarsavgiften
på grund av penningvärdets fall.
Beträffande sin principiella syn på höjningsfrågan anförde kollegiet vidare:
Kronans
andel av försvarsavgiften får anses ha till primär uppgift att såsom
ett villkor för gruvrättens fortsatta bestånd utgöra en årligen förnyad
garanti gentemot det allmänna för att utmålsinnehavaren har för avsikt att
nyttiggöra malmen. I denna egenskap har försvarsavgiften närmast karaktären
av en registreringsavgift, och något fog för att höja den med hänsyn
till penningvärdets fall torde icke finnas annat än i sammanhang med en
eventuell allmän höjning av liknande avgifter inom andra grenar av Kronans
verksamhet.
Ett ytterligare syfte med kronoandelen av försvarsavgiften, som bl. a. anförts
av gruvlagstiftningssakkunniga, skulle vara, att den borde betraktas
som ett bidrag till Kronans kostnader för bergsstaten. Jämte försvarsavgiflerna
få som bidrag till dessa kostnader räknas från bergmästarämbetena
inlevererade ansökningsavgifter för inmutningar samt stämpelavgifter, —
--Såsom framgår av dessa båda tablåer täckas utgifterna nästan i sin
helhet av inkomsterna, och i betraktande av att de egentliga bergsärendena,
såsom ovan nämnts, endast upptaga omkring hälften av bergsstatens verksamhet,
föreligger i själva verket ett avsevärt överskott på denna del av
verksamheten. Någon anledning att höja försvarsavgiften betraktad som
bidrag till Kronans kostnader för bergsstaten föreligger sålunda icke.
Den hälft av försvarsavgiften, som tillkommer jordägaren, har ansetts
dels som gottgörelse till jordägaren för intrång på hans mark och dels som
en garanti för att sådant intrång icke sker onödigtvis eller fortsätter längre
tid än nödigt.
I sistnämnda hänseende synes försvarsavgiften kunna betraktas ur samma
synpunkler, som ovan anförts beträffande dess motsvarande funktion
gentemot det allmänna.
I fråga om försvarsavgiften betraktad som gottgörelse för intrång må erinras
om vad ovan konstaterats, att ca 90 % av alla gällande utmål av gruvägarna
äro reserverade för framtida bearbetning, medan endast ca 10 % äro
föremål för brytning.
För det intrång, som göres genom under brytning varande utmål, synes
jordägaren i princip erhålla fullgod ersättning dels genom marklösen med
50 % över markens och därå befintliga nyttigheters värde, dels genom avgälden
från malmfångsten respektive genom rätten att som hälftendelägare
deltaga i gruvdriften vid äldre utmål. Vållar gruvägaren skada eller intrång
på återstoden av fastigheten, blir han skadeståndsskyldig därför.
Huvudfrågan synes därför praktiskt sett gälla det intrång som göres genom
utmål, vilka icke äro under arbete. Förefintligheten av ett utmål hindrar
Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960
145
icke jordägaren att fullt utnyttja marken så länge gruvägaren ej önskar
använda och fördenskull lösa marken för med gruvbrytningen sammanhängande
behov. Intrånget synes sålunda huvudsakligen bestå i den osäkerhet,
som utmålet skapar hos jordägaren, om hans möjlighet att framdeles
disponera marken.---Ett intrång av denna art kan svårligen på ett
ensartat sätt i lagens form värderas i penningar---.
Kollegium vill emellertid skärskåda frågan om en höjning av försvar savgiften
ur praktiskt ekonomiska synpunkter i belysning av de uppgifter, som
ovan lämnats angående fördelningen av försvarsavgifterna speciellt på enskilda
jordägare.
Av dessa uppgifter framgår, bl. a., att nära hälften av alla avgiftsberättigade
enskilda jordägare erhålla en avgift, som är lägre än 10 kronor per år.
I många fall ligger beloppet under 1 krona ned till endast några öre, då utmålet
t. ex. blott skär över ett hörn av vederbörandes mark. Ytterligare 20 %
av jordägarna erhålla högst 20 kronor per år. För båda dessa grupper gäller,
att försvarsavgiften icke kan vara av någon reell ekonomisk betydelse,
ej heller om den höjes med 50 %, och detsamma torde även gälla nästa
grupp, upp till 50 kronor per år, d. v. s. sammanlagt minst 90 % av alla
avgiftsberättigade enskilda jordägare, för vilka en höjning av avgiften med
50 % skulle medföra en med 1 öre till 25 kronor ökad årsinkomst.
Vad beträffar de högsta beloppen till enskilda jordägare, över 200 upp
till 600 kronor per år, må anmärkas, att dessa avgifter i flertalet fall avse
utrnål för flackt liggande malmer, för vilka försvarskostnaderna, räknat per
ton malmtillgång inom utmålen, redan nu äro så höga, att en ökning mycket
väl kan föranleda utmålsinnehavaren att söna en del av utmålen.
I betraktande av att en höjning av försvarsavgiften som skulle innebära
en avsevärt ökad belastning på utmålsinnehavarna, sålunda endast i några
få undantagsfall skulle ge de enskilda jordägarna någon nämnvärd förmån,
synes det vara tveksamt, om en kompensation för penningvärdets fall i jordägarnas
intresse är tillräckligt väl grundad.
Sammanfattningsvis har kommerskollegium i 1953 års promemoria uttalat,
att tillräckliga skäl för en höjning av försvarsavgiften knappast förelåg;
skälen för en höjning inskränkte sig i huvudsak till det förhållandet,
att försvarsavgiften en gång fastställts till visst belopp, vars realvärde sedermera
avsevärt sjunkit genom penningvärdets fall.
I sin skrivelse av den 23 december 1958 hänvisar kommerskollegium beträffande
frågan om höjning av försvarsavgiften till de principiella överväganden
i frågan, som kollegiet sålunda redovisat år 1953. Kollegiet anser
alltjämt att, enär eu höjning av avgiften skulle medföra en avsevärt
ökad belastning på gruvägarna men endast i undantagsfall ge de enskilda
jordägarna någon nämnvärd förmån, tillräckliga skäl ej föreligger att i
jordägarnas intresse höja avgiften. Kollegiet påpekar vidare, att i den mån
jordägareandelen i försvarsavgiften betraktas som gottgörelse för intrång,
dess penningbelopp torde vara satt efter sådana skönsmässiga grunder, att
kollegiet från sina utgångspunkter finner sig icke kunna taga ställning till
frågan huruvida en reglering efter penningvärdets förändringar är befogad.
Icke heller när det gäller statens intresse synes någon höjning påkallad
ur synpunkten att statens andel av avgifterna skulle utgöra ett bidrag till
kostnaderna för bergsstaten. I genomsnitt för de senaste fem åren har näm
10
liiliang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 160
146
Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960
ligen dessa kostnader till 85 procent täckts av genom bergsstaten influtna
stämpelmedel, ansökningsavgifter och andelar i försvarsavgifter och del
bör beaktas, påpekar kollegiet, att bergsstatens verksamhet omfattar icke
endast egentliga bergsärenden utan även i stor utsträckning yrkesinspektionsärenden.
I skrivelsen föreslår kommerskollegium jämväl, att utbetalningen av jordägareandelarna
i försvarsavgiften på olika sätt rationaliseras. Till grund för
förslaget i denna del lämnas i en vid skrivelsen fogad promemoria följande
redogörelse för handläggningen av ifrågavarande ärenden.
För registrering av försvarsavgifterna och av verkställda åtgärder har kollegium
lagt upp ett kortsystem omfattande nära 5 000 kort, ett för varje
utmål, samt ett särskilt kortregister över jordägarna, omfattande ca 2 300
kort. På utmålskorten ha införts de grundläggande uppgifterna om försvarsavgiftens
storlek och fördelningen av marken inom utmålet på olika,
namngivna jordägare. På korten noteras inkommande avgifter och gjorda
utanordningar till jordägarna av deras andelar, varjämte korten fortlöpande
hållas aktuella med avseende på förändringar av enskilda jordägares
andelar på grund av överlåtelser och arv eller genom mera sällan skeende
ändringar av utmålets utsträckning vilka även medföra ändring av försvarsavgiftens
storlek.
Utanordning av avgiftsandelar sker efter rekvisition av vederbörande jordägare.
Sedan kollegium under de gångna åren genom allmän upplysningsverksamhet
och cirkulärskrivelser till avgiftsberättigade jordägare propagerat
för uttagande av avgiftsandelarna, insända numera flertalet jordägare
sina rekvisitioner på eget initiativ, men i ett stort antal fall, särskilt då det
gäller små andelar, måste kollegium alltjämt erinra om rätten till avgift genom
utsändande av rekvisitionsformulär, vilket vanligen sker med några
års mellanrum. Utbetalning utan rekvisition kan icke ske, eftersom kollegium
för varje utanordning måste genom en försäkran från jordägaren
förvissa sig om att äganderättsförhållandena icke ändrats. Avgiftsandelen
utbetalas till den som var ägare av jorden vid ingången av det år avgiften
avser.
Det löpande arbetet med registrering, kontroll och utanordning är, såsom
torde framgå av det ovan anförda, av ganska betydande omfattning och beräknas
årligen kräva omkring åtta arbetsmånader, vilket i schematiskt genomsnitt
motsvarar 10 minuter per utmål och 15 minuter per utanordning.
Härtill kommer det arbete som kräves för utredning av markfördelningen
i utmål, där denna icke är känd, eller där mera komplicerade förändringar
inträffa. Vid varje förrättning för läggande av utmål antecknas numera i
utmålsprotokollet alltid de berörda jordägarnas andel i marken. För äldre
utmål och särskilt för de mer än 2 000 ännu beslående utmål, som tillkommit
under 1800-talet och tidigare, saknas däremot i många fall sådana uppgifter
eller ha så stora ändringar skett, att de ursprungliga uppgifterna äro
av ringa omedelbart värde.
Enligt 1938 års gruvlag skall gruvinnehavaren vid inbetalning av försvarsavgiften
uppge namn och adress beträffande de jordägare, som enligt
för gruvinnehavaren tillgängliga uppgifter äro berättigade till andel i
avgiften, men ifråga om andra utmål än de som äro aktuella för gruvdrift
har han icke någon skyldighet eller något direkt praktiskt intresse
av att anskaffa felande uppgifter.
Genom omfattande och till sin natur mycket tidsödande utredningar under
medverkan av vederbörande bergmästare samt berörda gruvföretag och
Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960
147
lantmätare har kollegium kunnat successivt nedbringa det från början mycket
stora antalet utmål, beträffande vilka de till andel i försvarsavgiften
berättigade jordägarna icke äro kända, så att de nu endast utgöra omkring
7 % av det totala antalet utmål. Detta innebär en minskning med hälften
under de sista fem åren, och pågående utredningar väntas utmynna i en
ytterligare stark minskning.
Efter redovisning av åtskilliga statistiska uppgifter rörande försvarsavgifterna
framhålles i promemorian, att det mest effektiva sättet att undvika
de administrativa olägenheterna vore att låta jordägarens andel i försvarsavgiften
bli enbart en fordringsrätt hos gruvägaren. Ett annat alternativ
är att såsom skedde enligt 1884 års gruvstadga låta länsstyrelserna uppbära
gruvförsvarsavgifterna och till jordägarna utbetala deras andelar. Ett
tredje alternativ slutligen är att utbetalningen av jordägareandelarna även
i fortsättningen omhänderhas av kommerskollegium. I sådant fall bör åtgärder
dock vidtagas för att förenkla utbetalningsarbetet. Det synes även
vara rimligt, att de avgiftsberättigade får lämna ett skäligt bidrag till de
med utbetalningen förenade kostnaderna. Totalkostnaderna för fördelning
och utbetalning av försvar savgifter till jordägarna beräknas till i runt tal
20 000 kronor per år. Sannolikt kan denna kostnad nedbringas genom olika
åtgärder, särskilt när störningarna i det rutinmässiga arbetet genom oklarhet
i fråga om markfördelningen i huvudsak bortarbetats, men sänkningen
kan icke bli så stor, att den inverkar på den principiella bedömningen.
Kommerskollegium ansluter sig i sin skrivelse till sistnämnda alternativ,
enligt vilket utbetalningen av jordägareandelarna alltjämt skall omliänderhavas
av kommerskollegium. Kollegiet anser det vara rimligt att de avgiftsberättigade
får lämna bidrag till täckande av kostnaderna för utbetalningen.
Försvarsavgifterna inbetalas alltid i hela kronor men vid fördelningen
mellan markägarna uppkommer i regel ojämna belopp, inkluderande
öretal. Det skulle enligt kollegiets mening innebära en väsentlig rationalisering,
om varje jordägare inom ett utmål tillgodoräknades årlig andel i försvarsavgiften
endast i hela krontal, medan statsverket behöll överskjutande
öretal. Innehållande av överskjutande ören kan, påpekar kollegiet, beräknas
tillföra statsverket omkring 3 500 kronor per år. Om staten skall erhålla
ersättning för en större del av kostnaderna, måste dessutom ett särskilt avdrag
göras från avgiftsandelarna. Kommerskollegium finner övervägande
skäl tala för att avdrag göres med visst belopp för år å varje jordlott, som
berättigar till andel i försvarsavgift. Beloppet synes kollegiet böra fastställas
till en krona för lott och år. Statskassan kan härigenom beräknas bli
tillgodogjord omkring 8 000 kronor per år eller, om fråndragna ören medräknas,
omkring It 500 kronor per år. Samtidigt kominer statens kostnader
för handhavandet av försvarsavgifterna att minska. Kollegiet anser nämnda
belopp utgöra ett rimligt bidrag till kostnaderna.
Vad gäller spörsmålet hur man bör förfara med avgiftsandelar som icke
uttagits av jordägarna uttalar kollegiet, att lagen den 29 mars 1942 om preskription
av rätt till medel som innestår hos offentlig myndighet torde vara
148
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960
tillämplig på innestående försvarsavgiftsmedel. Enligt lagen äger den som
inbetalt medlen rätt att, om de fortfarande innestå då tjugo år förflutit från
inbetalningsdagen, återfå dem, därest han anmäler sig därtill inom natt och
år. Kollegiet erinrar om att förslag till ny lydelse av lagen har framlagts i ett
av en särskilt tillkallad sakkunnig avgivet betänkande angående fordringspreskription
m. m. Enligt förslaget, som remissbehandlats men ännu icke
föranlett lagstiftning, skall preskriptionstiden minskas till tio år. Hos kollegiet
innestår outtagna avgifter till avsevärda belopp och balansen har hittills
växt praktiskt taget årligen. Beloppet av avgifter som tillkommer för
kollegiet kända jordägare, vilka icke gjort anspråk på sina andelar, kan beräknas
uppgå till närmare 100 000 kronor. Kommerskollegium finner utredningsmannens
förslag om tioårig preskription ur olika synpunkter väl
avvägt. Förslaget bör därför genomföras. Härigenom skulle bl. a. kunna
undvikas att anhopningen av outtagna avgifter blir oproportionerligt stor.
Domänstyrelsen, länsstyrelserna i Kopparbergs, Västerbottens och Norrbottens
län, Loussavaara-Kiirunavaara Aktiebolag, samtliga fyra bergmästarämbeten
samt Svenska gruvföreningen har förklarat sig dela kommerskollegiets
åsikt, att höjning av försvarsavgiften ej bör ske.
För en höjning av försvarsavgiften uttalar sig däremot statskontoret, riksräkenskapsverket
samt Lantbruksförbundet och Riksförbundet Landsbygdens
folk.
Som motivering för en höjning av försvarsavgiften anför statskontoret,
att försvarsavgiften vid gruvlagens tillkomst ansågs — i allt fall då det
gällde gruva under bearbetning — innebära viss gottgörelse för utnyttjandet
av en naturtillgång, som tillhörde statens intresseområde (prop. nr 40/1938
s. 159). Av förarbetena till gruvlagen framgår vidare, anför statskontoret,
att de medel, som inflyter i försvarsavgifter, lämpligen borde beräknas såsom
bidrag till statens kostnader för bergsstaten (se SOU 1924: 16 s. 93).
Vid angivna förhållanden och då statens utgifter för bergsstaten — såsom
av utredningen framgår —- för närvarande icke helt täckes av genom bergsstaten
influtna inkomster, håller statskontoret för sin del före, att jämväl
försvarsavgiften bör i förevar ande sammanhang höjas i motsvarande utsträckning
som förordats i fråga om avgälden enligt 53 § gruvlagen eller
från 10 till 20 kronor per hektar och år.
Riksräkenskapsverket påpekar, att vid gruvlagens tillkomst bibehållandet
av försvarsavgiften ingick som ett led i den allmänna avvägningen mellan
statens, inmutarens och jordägarens intressen. Med hänsyn härtill anser
riksräkenskapsverket, att försvarsavgiften bör höjas i samma proportion
som avgälden och att det höjda avgiftsbeloppet bör gälla för samtliga enligt
gruvlagen lagda utmål.
Lantbruksförbundet och Riksförbundet Landsbygdens folk berör i sitt
yttrande i denna del frågan om anledningen till att jordägaren genom 1938
års gruvlagstiftning erhöll rätt till hälften av gruvförsvarsavgiften samt anför
härom:
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960
149
I propositionen år 1938 med förslag till gruvlag m. in. uttalades bl. a. att
jordägaren genom att bibehållas vid rätten till halva försvarsavgiften lämpligen
kunde kompenseras för bortfallet av den rätt jordägaren enligt 1884
års gruvstadga ägde att till hälften med inmutaren deltaga i gruvarbetet
och den därav fallande vinsten (jordägareandelen). Samma synpunkter om
kompensation framkommo i första lagutskottets behandling av propositionen.
Av förarbetena till 1938 års lag synes sålunda framgå att jordägaren
för bortfallet av jordägareandelen skulle bl. a. kompenseras med hälften av
försvarsavgiften.
Kommerskollegium har icke kunnat finna tillräckliga skäl för höjning av
försvarsavgiften. Detta uttalande synes förbunden ej stå i överensstämmelse
med vad som enligt ovan förekommit vid behandlingen av 1938 års gruvlagsförslag.
Om en anpassning av försvarsavgifterna till nuvarande penningvärde
ej äger rum, torde man avlägsna sig från lagstiftarens avsikt med
jordägareandelen i försvarsavgiften. Det är därför förbundens bestämda
uppfattning, att även gruvförsvarsavgiften bör höjas med 100 procent till
20 kronor för hektar och år.
Förslaget om avkortning av preskriptionstiden för outtagna försvarsavgiftsmedel
har godtagits av remissinstanserna, dock alt riksräkenskapsverket
ansett att förslaget icke bör upptagas till avgörande i förevarande sammanhang.
Beträffande det föreslagna enkronasavdraget framhåller riksräkenskapsverket,
att den önskvärda rationaliseringen i form av slopande av utbetalningar
av småbelopp enligt ämbetsverkets mening kan göras enklare och
effektivare genom införandet av en föreskrift, att avgiftsbelopp, som sedan
öretal avdragits icke uppgår till fem kronor skola tillfalla statsverket. Ämbetsverket
påpekar i detta sammanhang, att jordägarna för närvarande i
stor utsträckning icke torde göra anspråk på avgifter om så små belopp.
I huvudsak samma synpunkter framföres av statskontoret, som anser,
att ett genomförande av det föreslagna enkronasavdraget skulle vara ägnat
att i viss mån motverka den med förslaget åsyftade rationaliseringen.
Statskontoret framhåller vidare, att ett slopande av öretalen skulle väl ansluta
sig till de riktlinjer, efter vilka arbetet för ernående av öreslös redovisning
enligt ämbetsverkets redan tidigare uttalade uppfattning bör bedrivas
(jfr statskontorets utlåtande den 27 januari 1959 över riksdagens
revisorers uttalande i 27 § i revisorernas berättelse den 15 december 1958).
Jämväl Svenska gruvföreningen anser, alt ett genomförande av förslaget
om enkronasavdrag närmast skulle vara ägnat att motverka önskemålen om
förenkling och rationalisering av utbetalningen. Vid sådant förhållande och
då enligt föreningens uppfattning nämnda avdrag ej heller är befogat med
hänsyn till statsverkets kostnader för avgiftsutbetalningen avstyrker föreningen
förslaget i denna del.
Ej heller bergmästarämbetet i västra distriktet finner det föreslagna enkronasavdraget
vara med hänsyn till statsverkets kostnader för utbetalningen
påkallat. Ämbetet erinrar om all den öreslösa utbetalningen beräknas
tillföra statsverket omkring 3 500 kronor per år. Vidare förmenar ämbetet,
att kommerskolleginm vid sin uträkning av statsverkets kostnader
150
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960
för avgiftsutbetalningen icke tagit hänsyn till vissa från försvarsavgifterna
härflytande ränteinkomster. Räntan på omkring 120 000 kronor årlig
utbetalning för jordägarnas räkning belöper sig sålunda efter 3 procent till
omkring 3 600 kronor. Ränteinkomsten på outtagna belopp, vilka i fortsättningen
torde komma att belöpa sig till omkring 300 000 kronor, uppgår till
cirka 9 000 kronor. Ränteinkomsterna uppgår sålunda sammanlagt till
12 600 kronor. Lägges härtill vad som tillföres statsverket genom den föreslagna
öreslösa utbetalningen, 3 500 kronor, kommer statsverket att på
detta sätt årligen tillgodoföras omkring 16 000 kronor. Denna sunnna torde
täcka statsverkets utgifter för utanordnandet av jordägareandelarna.
Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet Landsbygdens folk, vilka i
första hand motsätter sig ändring i gällande regler för utbetalning av jordägareandelar
i gruvförsvarsavgift, framför som ett alternativt förslag att
jordägarens andel i försvar savgiften fast ställes som ett engångsbelopp för
all framtid vid den bergmästarförrättning, då utmålet fastställes. Kronans
andel i gruvförsvarsavgiften skulle fortfarande utgå årligen och erläggas
på sätt och inom tid, som nu gäller. Härigenom vinner man minskade kostnader
för statsverket, eftersom den från statsverkets sida nödvändiga äganderättsutredningen
sker endast en gång, nämligen i samband med bergmästarförrättningen,
då för övrigt under alla omständigheter en sådan utredning
verkställs för fördelning av jordägareavgälden.
Ett liknande förslag framföres av bergmästarämbetct i östra distriktet.
Departementschefen. Såsom framgår av den föregående redogörelsen uttalades
vid gruvlagens tillkomst, att frågan om vem försvarsavgiften skulle
tillkomma vore en lämplighetsfråga som finge bedömas som ett led i den
allmänna avvägningen mellan statens, inmutarens och jordägarens intressen.
Vid denna allmänna avvägning har jämväl frågan om försvarsavgiftens
storlek spelat en icke oväsentlig roll. Den försämring av penningvärdet som
ägt rum har tydligtvis med hänsyn till det sätt varpå försvarsavgiften konstruerats
i gruvlagen medfört, att den en gång gjorda avvägningen mellan
de skilda intressenterna rubbats. Jag anser fog föreligga för uppfattningen,
att den minskning av försvarsavgiftens reella värde som ägt rum sedan
gruvlagens tillkomst är så betydande att en justering av avgiftsbeloppet är
ur nyss angivna synpunkter erforderlig. I likhet med vad tredje lagutskottet
uttalade vid 1953 års riksdag anser jag övertygande skäl ej kunna visas
för att försvarsavgiftens realvärde icke bör vara detsamma nu som vid
gruvlagens tillkomst. För ett återställande av försvarsavgiftens realvärde
talar jämväl önskvärdheten av att gruvinnehavarna bringas att ingående
och kontinuerligt överväga frågan, huruvida ett visst utmål är värt att bibehållas.
Varken ur allmän eller enskild synpunkt kan det anses vara lämpligt
att med hänsyn till brytvärdheten tvivelaktiga utmål bibehålies under
långa tider utan att frågan om de tekniska och ekonomiska förutsättningarna
för gruvdrift inom utmålen allvarligt prövas.
Under åberopande av det nu anförda tillstyrker jag att försvarsavgiftens
151
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960
belopp höjes. I likhet med vad som föreslagits i fråga om avgälden anser
jag att höjningen bör utgöra 100 procent och alltså leda till en ökning av avgiften
från 10 till 20 kronor per hektar.
Såsom framgår av den allmänna motiveringen bär jag ej ansett mig böra
upptaga ett av kommerskollegium i förevarande sammanhang framfört förslag
att, i syfte att få till stånd en administrativ avlastning, överföra jordägarens
andel i försvarsavgiften till kronan. Det är emellertid angeläget, att
förutsättningar skapas för en rationalisering av arbetet med utbetalningen
av jordägareandelarna. Denna har i betydande mån försvårats av oklarheter
i fråga om äganderättsförhållandena inom utmålen. Under en följd
av år har emellertid inom kommerskollegium ett betydande arbete nedlagts
på att bringa reda i dessa förhållanden. Detta har medfört en väsentlig förbättring,
och det torde kunna förutsättas att svårigheterna snart skall vara
i huvudsak övervunna. Man har emellertid anledning räkna med att utbetalningen
av försvarsavgiftsmedel även i fortsättningen kommer att förorsaka
det allmänna icke obetydliga kostnader. Angeläget är därför att alla
möjligheter till rationalisering av utbetalningsarbetet beaktas.
I likhet med statskontoret och ett par andra remissinstanser anser jag
det tveksamt, om det av kommerskollegium föreslagna systemet med ett
enkronasavdrag skulle bidraga till önskvärd rationalisering. Riktpunkten
synes i stället böra vara, att utbetalning av småbelopp till jordägarna i
möjligaste mån undvikes. Det av bl. a. riksrälcenskapsverket förordade systemet
— enligt vilket avgiftsbelopp, som icke uppgår till visst minimibelopp,
icke utbetalas till jordägarna utan tillfaller statsverket — synes med
denna utgångspunkt vara det lämpligaste. Minimibeloppet torde böra fastställas
till fem kronor per jordlott, önskvärt vore i och för sig att minimibeloppet
kunde sättas högre. Detta skulle emellertid kunna leda till oskäligt
resultat för jordägare som har flera små lotter i olika utmål.
Såsom kommerskollegium föreslagit bör varje jordägare inom ett utmål
tillgodoräknas andel i försvarsavgiften endast i hela krontal.
En viss rationalisering av arbetet med utbetalningen av jordägareandelarna
i försvarsavgiften kan jämväl ernås genom en förkortning av preskriptionstiden
för outtagna medel, f. n. 20 år. Jag är emellertid icke beredd
att i förevarande sammanhang upptaga denna fråga, som i stället torde
få prövas i anslutning till föreliggande utredningsförslag angående ändringar
i preskriptionslagstiftningen.
80 §.
I likhet med vad som föreslagits beträffande It § föreslås alt den i allmänhet
föreskrivna besvärstiden skall tillämpas.
Övergångsbestämmelserna till gruvlagen
Härom hänvisas till vad som anförts vid 52 § gruvlagen.
152
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960
Förslaget till lag om ändring i lagen den 28 maj 1886 (nr 46)
angående stenkolsfyndigheter m. m.
2 §•
Enligt denna paragraf i dess gällande lydelse skall ansökan om koncession
åtföljas av karta över området i skala 1: 4 000. Kartan skall vara upprättad
av behörig lantmätare enligt de för kartor vid ägoskiften gällande
bestämmelserna samt upptaga å området befintliga byggnader och platser
av det slag varom i 13 § stenkolslagen förmäles.
Enligt 21 § 2 mom. andra stycket gruvlagen skall vid ansökan om utmål
vara fogad karta i skala av minst 1: 4 000 eller — med kommerskollegiets
medgivande — i annan skala om minst 1: 10 000.
Kommerskollegium har i sin inledningsvis omnämnda framställning den
13 februari 1959 framhållit, att det ovillkorliga kravet på så stor skala som
1: 4 000 medför, att kartorna över koncessionsområden ofta blir oskäligt
dyrbara i framställning samt otympliga och svåröverskådliga då det gäller
stora markområden. Rimliga fordringar på noggrannhet och klarhet torde
numera, då karttekniken väsentligt förbättrats, kunna tillgodoses även genom
kartor i mindre skala. Kartverkets ekonomiska karta i skala 1:10 000
anser kollegiet i många fall vara tillräcklig för ifrågavarande ändamål. Skalorna
1: 4 000 och 1:10 000 är vidare standard för utmålskartor. Enligt kollegiets
mening skulle det vara till fördel med likformighet mellan skalorna
för utmåls- och koncessionskartor. Kollegiet föreslår därför en sådan ändring
av ifrågavarande bestämmelse i 2 § stenkolslagen att kartor i såväl
skala 1: 4 000 som i skala 1: 10 000 får användas i koncessionsärenden. Kollegium
bör emellertid äga befogenhet medgiva, att karta i annan skala än
de nu nämnda får användas — dock icke i mindre skala än 1: 20 000.
Kollegiet anser att bestämmelserna i 2 § stenkolslagen även i vissa andra
avseenden är föråldrade. Bestämmelserna bör enligt kollegiets mening i tilllämpliga
delar närmare ansluta sig till motsvarande bestämmelser i 21 §
gruvlagen och 19 § i det framlagda förslaget till uranlag (26 § i departementsförslaget).
Vid remissbehandlingen av framställningen har Inntmäteristyrelsen erinrat
om att styrelsen i yttrande över förslaget till uranlag anfört vissa synpunkter
rörande användningen av skalorna 1:10 000 och 1:20 000 för de
koncessionskartor som avses i uranlagsförslaget samt vidare anfört:
Enligt styrelsens mening är dessa synpunkter i allt väsentligt bärande
även beträffande nu ifrågavarande koncessionskartor. Vid användandet
av den ekonomiska kartan i skala 1: 10 000 som koncessionskarta måste sålunda
beaktas, att fastighetsredovisningen å denna karta icke är fullständig
utan endast kunnat drivas så långt kartskalan medgivit. Därest koncessionskarta
skall utvisa fastighetsindelningen inom koncessionsområdet,
torde den ekonomiska kartans fastighetsredovisning således få kompletteras
i ett ganska stort antal fall. Användningen av skalan 1: 20 000 för koncessionskarta
kan enligt styrelsens mening medföra stora svårigheter att
153
Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960
överskådligt redovisa det avsedda kartinnehållet. Lantmäteri styr el sen anser
sig emellertid icke böra avstyrka ändringsförslaget i vad det avser kartskalorna
men förutsätter, att försiktighet kommer att iakttagas vid begagnandet
av de föreslagna mindre skalorna. — Vad angår de föreslagna föreskrifterna
om koncessionskartas innehåll har lantmäteristyrelsen i princip
icke funnit anledning till erinran. Uttrycket jordregisternummer bör dock
med hänsyn till förekomsten av fastighetsregister enligt de för stad meddelade
bestämmelserna i lagtexten utbytas mot det mera allmängiltiga ordet
registerbeteckningar. Enär uttrycket ägogränser kan vara ägnat att ge anledning
till missförstånd, bör det enligt styrelsens mening ersättas med uttrycket
fastighetsgränser. — Lantmäteristyrelsen påpekar vidare att den
föreslagna nya lydelsen av 2 § stenkolslagen också innebär, att den hittillsvarande
behörighetsföreskriften beträffande upprättande av karta utvidgas
så att kartan får upprättas, förutom av lantmätare, av annan sakkunnig
person. Lantmäteristyrelsen har intet att erinra mot förslaget i denna del
men förutsätter, att, såsom kommerskollegiet uttalat i framställningen, viss
kontroll av koncessionskartornas tillförlitlighet sker vid handläggningen av
koncessionsansökningarna. Sådan kontroll bör avse icke endast kartas riktighet
i mätningstekniskt hänseende utan jämväl riktigheten med avseende
å fastighetsredovisningen.
Rikets allmänna kartverk finner den ekonomiska kartan eller annan på
likartat sätt framställd karta i skala 1: 10 000 vara väl användbar för de
bedömningar, som kan bli aktuella i koncessionsärenden. Kartans noggrannhet
anser kartverket vara tillräcklig för att på ett entydigt sätt åskådliggöra
gränser m. in. för en koncession. Detaljrikedomen i den i kartan ingående
fotobilden kan erbjuda fördelar framför en ritad karta i större skala.
Genom att det enskilda bladet i den ekonomiska kartan ingår i ett kartverk,
som täcker större områden, bör fördelar i fråga om överskådlighet
kunna vinnas. Slutligen, påpekar kartverket, torde möjligheten att utnyttja
den ekonomiska kartan innebära betydande besparingar i fråga om kostnaderna
för kartframställningen. Däremot synes det kartverket något mera
tveksamt, om en karta i mindre skala än 1: 10 000 är lämplig för alla koncessionsärenden.
Den föreslagna anordningen, att kommerskollegium erhåller
befogenhet att medgiva användandet av karta i minst skalan 1: 20 000
torde emellertid vara motiverad bl. a. av att härigenom erhålles möjlig,bet
att använda äldre ekonomiska kartor i de fall dessa uppfyller de anspråk
som bör ställas på koncessionskartorna. I den mån den ekonomiska kartan
i skala 1:10 000 utgives, torde det emellertid enligt kartverkets uppfattning
knappast bli aktuellt att använda karta i mindre skala för ifrågavarande
ändamål.
Överlantmätaren i Örebro län anser icke att karta i skala 1:20 000 bör
ifrågakomma som koncessionskarta samt påpekar, att fastighetsredovisningen
i stor utsträckning, särskilt beträffande samfälligheter, är ofullständig
å den ekonomiska kartan i skala 1:10 000. Redovisningen av fastighetsgränserna
är också behäftad med betydande osäkerhet. Om den ekonomiska
kartan skall användas för ifrågavarande ändamål, anser överlantmätaren
därför bestämmelsen härom böra kompletteras med föreskrifter om
särskild bedömning av förutsättningarna från fall lill fall. I lagtexten synes
154
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960
böra angivas, att även fastställda planer enligt byggnadslagen bör utmärkas
å kartan, enär dylika planer såvitt möjligt bör beaktas vid koncessionsprövningen.
Överlantmätaren i Malmöhus län förordar, att beträffande skala för konc.
essionskarta samma regler bör gälla som för utmålskarta enligt gruvlagen.
Överlantmätaren påpekar att koncessionskarta skall användas ej blott för
att bestämma koncessionsområdets gränser utan också för att ange det område
i dagen, som koncessionsinnehavaren behöver för arbete eller väg och
utgör även underlag för bestämmande av lösen för sistnämnda områden.
Kartskalan bör då ej vara alltför liten. Vid expropriation användes i regel
betydligt större skalor än de nu ifrågasatta. Koncession å stenkolsfyndighet
må omfatta högst 1 600 hektar. På en karta i skala 1:10 000 motsvarar
1 600 hektar 16 dm2 eller en kvadrat med 40 cm sida. En karta i detta format
synes alltså icke behöva bli otymplig och ej heller svåröverskådlig.
Att å en karta i skala 1: 20 000 över de trakter, där stenkolsbrytning kan
förekomma, redovisa fastighetsbildning, bebyggelse samt platser och anordningar
av de slag som uppräknats i 13 § stenkolslagen synes överlantmätaren
knappast vara möjligt.
Överlantmätaren i Norrbottens län anser, att det av kommerskollegium
föreslagna redovisningssättet är tillfyllest för koncessionsområdes identifiering
och för fastighetsredovisningen. Beträffande område i dagen, som koncessionsinnehavaren
behöver för sitt arbete, ligger det dock något annorlunda
till. Sådant område skall enligt 12 § stenkolslagen utstakas och förses
med rösen eller andra skiljemärken samt inläggas på koncessionskartan.
Dessa markeringar torde emellertid ofta genom gruvdriften komma att
lörstöras. Den olägenhet som därav kan följa bör enligt överlantmätarens
mening för undvikande av rättsosäkerhet motverkas genom upprättandet av
en tämligen detaljerad karta över arbetsområdet. Härvid bör föreskrifterna
i mätningsförordningen rörande mätningsmetoder och mätningsnoggrannhet
tillämpas.
Svenska gruvföreningen förklarar sig förutsätta, att medgivande att använda
karta i skala 1: 20 000 i regel lämnas beträffande områden, där den
ekonomiska kartan föreligger i denna skala.
Departementschefen. Frågan om lämplig skala för koncessionskarta beträffande
uranfyndighet har i det föregående behandlats i anslutning till
26 § i uranlagsförslaget. Som av det där anförda framgår har jag beträffande
urankoncessioner ansett att som normalskala för koncessionskarta bör
bibehållas skalan 1: 4 000 men att kommerskollegium bör medgivas befogenhet
att i det särskilda fallet medge användning av mindre skala, dock
minst 1: 20 000. Utredningen synes visa, att detta är en lämplig ordning
även när det gäller koncessionskarta som avses i 2 § stenkolslagen. Jämväl
i övrigt torde bestämmelserna i 2 § stenkolslagen böra ändras efter mönster
av 26 § i förslaget till uranlag.
155
Kungl. Maj.ts proposition nr i60 år 1960
10 §.
I denna paragrafs andra stycke bör vidtagas ändring motsvarande vad
soin föreslagits beträffande 52 § gruvlagen.
48 §.
Här föreslås samma ändring beträffande besvärstiden som i 11 och 80 §§
gruvlagen.
58 §.
Den i förevarande paragraf föreslagna ändringen motsvarar liksom ändringen
i 10 § vad som föreslagits beträffande 52 § gruvlagen.
Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 1 juni 1956 (nr
306) om rätt att utvinna atomenergi m. m. (atomenergilag)
I tredje stycket av förevarande paragraf i atomenergilagen hänvisas till
vad som är särskilt stadgat om rättighet att för utvinnande av uran eller torium
eller förening vari något av dessa ingår eftersöka och bearbeta samt
tillgodogöra sig mineralfyndighet. Hänvisningen avser för närvarande stenkolslagen
men kommer efter den nya lagstiftningens genomförande att
gälla uranlagen. Uranlagen använder i likhet med gruvlagen uttrycket »undersöka»
i stället för det i stenkolslagen begagnade uttrycket »eftersöka».
Någon saklig skillnad mellan uttrycken torde ej ha varit avsedd (se första
lagutsk. uti. nr 54/1945 s. 9 och prop. nr 201/1950 s. 8). Det torde emellertid
böra tillses, att den terminologi som användes i atomenergilagens
hänvisning till uranlagen överensstämmer med terminologien i uranlagen.
I 1 § tredje stycket atomenergilagen bör sålunda uttrycket »eftersöka» ändras
till »undersöka».
Den nya lagstiftningen torde böra träda i kraft den 1 januari 1961.
I enlighet med vad i det föregående anförts har inom justitiedepartementet
upprättats såsom Bilaga A1 till detta protokoll fogade förslag till
1) lag om rätt att undersöka och bearbeta fyndigheter av uranhaltigt
mineral in. m. (uranlag);
2) lag om ändring i gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314);
3) lag om ändring i lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkolsfyndigheter
m. m.; samt
4) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 1 juni 1956 (nr 306) om
rätt att utvinna atomenergi m. m. (atomenergilag).
1 De i bilagan under 2)—4) upptagna lagförslagen, som—frånsett ett till bestämmelsen
om ikraftträdande av den föreslagna lagen om ändring i gruvlagen gjort tillägg—ar likalydande
med de vid propositionen fogade lagförslagen, har här uteslutits.
156
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960
Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen måtte
för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag
av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.
Ur protokollet:
T. Johansson
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960
157
Bilaga A
Förslag
till
Lag
em rätt att undersöka och bearbeta fyndigheter av uranhaltigt
mineral m. m. (uranlag)
Härigenom förordnas som följer.
1 KAP.
Inledande bestämmelser
1 §•
Rätt att för utrönande av möjligheterna att utvinna uran eller uranförening
undersöka fyndighet av uranhaltigt mineral är, med de undantag som
i 2 § sägs, beroende av särskilt tillstånd (unders ökning stillstånd).
För rätt att bearbeta sådan fyndighet med syfte att utvinna uran eller
uranförening kräves ock särskilt tillstånd (koncession).
Angående rätt att förvärva eller eljest taga befattning med uran eller annat
ämne, som användes såsom bränsle i anläggning för utvinning av atomenergi,
är särskilt stadgat.
2 §.
Rätt att utan undersökningstillstånd, med uteslutande av andra som ej
hava undersökningstillstånd eller koncession, undersöka fyndighet tillkommer,
på de villkor och med de inskränkningar denna lag innehåller:
1) inmutare å inmutat område;
2) gruvinnehavare å utmålsområde och därmed likställt område;
3) innehavare av koncession enligt lagen angående stenkolsfyndigheter
m. m. eller enligt denna lag å koncessionsområdet;
4) jordägare å annan mark än sådan som avses under 1)—3);
5) den som av vederbörande rättsägare fått å sig överlåten rätt som avses
under 1)—4).
Inmutare, gruvinnehavare, koncessionsinnehavare och deras rättsinnehavare
skola dock, innan de äga utföra undersökningsarbete å område som avses
under 1)—3), förvärva undersökningstillstånd, om genom undersökningsarbetet
intrång sker i jordägarens rätt till området och medgivande
till arbetet ej lämnats av denne och innehavare av nyttjanderätt till området.
158 Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960
2 KAP.
Undersökning av fyndighet
Undersökningstillstånd
3 §•
Undersökningstillstånd meddelas av kommerskollegium.
Den som erhållit undersökningstillstånd äger med uteslutande av andra
rätt att, på de villkor och med de inskränkningar denna lag innehåller, inom
det område tillståndet omfattar utföra arbete för undersökning av fyndighet
av uranhaltigt mineral (undersökningsarbete).
4 §•
1 mom. Ej må undersökningstillstånd omfatta eller undersökningsarbete
äga rum å
1) område å kronojord som genom beslut av Konungen och riksdagen
förklarats skola utgöra statsgruvefält eller om vars förklarande för statsgruvefält
statlig myndighet väckt förslag hos Konungen; dock skall vad
sålunda stadgats ej äga tillämpning, därest tillstånd sökes eller arbetet utföres
för kronans räkning, varjämte Konungen i andra fall, när synnerliga
skäl äro därtill, äger medgiva undantag från vad nu föreskrivits;
2) område som enligt vad därom är stadgat blivit avsatt till nationalpark
eller om vars förklarande för nationalpark statlig myndighet väckt förslag
hos Konungen; dock äger Konungen medgiva undantag från vad nu stadgats,
när synnerliga skäl äro därtill;
3) befästningsområde eller område utanför detta till den utsträckning
Konungen bestämmer;
4) kyrkogård eller begravningsplats;
5) område på mindre avstånd än trettio meter från sådan järnväg eller
kanal som är upplåten för allmän trafik, såvida ej medgivande lämnats av
vederbörande ämbetsmyndighet; och skall nämnda avstånd räknas från
ytterkant av bank eller skärning eller, där sådan ej finnes, från själva anläggningens
ytterkant;
6) område beläget på mindre avstånd än etthundra meter i horisontalplanet
räknat från byggnad, som är avsedd att stadigvarande användas till
bostad, eller från annan åbyggnad som är uppförd vid gård, eller från tomtplats
eller trädgård vid bostadsbyggnad som nyss nämnts, med mindre antingen
medgivande lämnats av såväl ägaren till byggnaden, tomtplatsen eller
trädgården som den vilken därtill har nyttjanderätt eller ock Konungen
lämnat tillstånd, vilket må ske när synnerliga skäl äro därtill; dock skall
under byggnad som nu sagts ej innefattas byggnad som är belägen å område,
till vilket rätt till inmutning, utmål, koncession eller undersökningsarbete
äger bestånd;
7) område som upptages av elektrisk kraftstation eller industriell anlägg -
159
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960
ning, med mindre medgivande lämnats av ägaren till kraftstationen eller
anläggningen eller Konungen lämnat tillstånd därtill.
2 mom. Undersökningstillstånd beträffande inmutat område eller utlagt
utmål eller område vartill rätt till koncession meddelats, så ock annat område
som avses i 5 § 8) gruvlagen, må ej meddelas annan än inmutaren,
gruvinnehavaren eller koncessionsinnehavaren, med mindre synnerliga skäl
äro därtill.
3 mom. Har sökanden inmutningsrätt eller koncessionsrätt till område
varom i denna paragraf är fråga, skall vad i 1 mom. är stadgat icke utgöra
hinder för att undersökningstillstånd och rätt till undersökningsarbete utsträckas
även till sådant område.
5 §•
1 mom. Till kommerskollegium ställd ansökan om undersökningstillstånd
jämte bilagor skall i tre exemplar ingivas till bergmästaren i det distrikt
där fyndigheten är belägen.
2 mom. I ansökningen skall uppgivas:
1) sökandens namn, yrke, hemvist och postadress;
2) fyndighetens art;
3) det område, varå tillstånd sökes, med angivande av församling och
län där området är beläget;
4) med bevis om ingivandet försedd fyndanmälan enligt 44 §, där sådan
anmälan skett.
Sökanden skall tillika lämna uppgifter, i den mån sådana äro för honom
tillgängliga, om fastigheter, jordägare, nyttjanderättshavare, inmutare, gruvinnehavare,
koncessionsinnehavare samt innehavare av undersökningstillstånd
inom området.
3 mom. Vid ansökningen skall sökanden foga:
1) karta eller kartskiss jämte beskrivning över det med ansökningen avsedda
området av sådan beskaffenhet som kommerskollegium bestämmer;
2) där sökanden önskar att undersökningstillståndet skall omfatta område,
för vilket medgivande kräves enligt 4 §, handling utvisande att sådant
medgivande lämnats eller, där Konungens tillstånd är erforderligt, till
Konungen ställd ansökan om sådant tillstånd;
3) en ansökningsavgift av femtio kronor för varje undersökningstillstånd
samt förskott till stämpel för tillståndsbevis och till beräknad kostnad för
kungörelse av ansökningen.
6 §.
Finner bergmästaren att ansökningshandlingarna äro ofullständiga i något
av de avseenden som angivas i 5 § eller att eljest upplysning erfordras
rörande omständighet som är av betydelse för ansökningens bedömande, eller
har sökanden underlåtit att erlägga ansökningsavgift eller förskott, skall
bergmästaren förelägga sökanden att inom viss tid avhjälpa bristen vid
160
Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960
äventyr, om det försummas, att ansökningen förfaller i sin helhet eller såvitt
angår viss del av det med ansökningen avsedda området.
7 §•
Då ansökan om undersökningstillstånd inkommit, skall bergmästaren
utan dröjsmål införa kungörelse därom i allmänna tidningarna och tidning
i orten. I den mån tillgängliga uppgifter göra det möjligt och därtill giva anledning,
bör även meddelande om ansökningen med posten tillställas fastighetsägare,
nyttjanderättshavare och industriella företag som beröras av ansökningen,
innehavare av inmutning, utmål, undersökningstillstånd eller
koncession ävensom den som gjort anmälan om fynd inom området. I kungörelsen
och meddelandena skall angivas, att den som anser sin rätt vara
av frågan beroende äger inom viss angiven tid, minst trettio dagar efter det
att kungörelsen var införd i allmänna tidningarna, hos bergmästaren skriftligen
anföra vad han aktar nödigt till bevarande av sin rätt.
Innehar sökanden förut beträffande området inmutningsrätt, rätt till utmål
eller koncession enligt lagen angående stenkolsfyndigheter m. m., må
ärendet behandlas utan iakttagande av vad i första stycket är stadgat.
Efter utgången av den i första stycket angivna tiden och sedan bergmästaren
ombesörjt erforderliga kompletteringar, skall han till kommerskollegium
insända samtliga handlingar i ärendet jämte eget yttrande.
8 §.
Innehålla handlingarna i ärendet ansökan om Konungens tillstånd i något
hänseende, skall kommerskollegium insända sådan ansökan jämte eget
utlåtande till Konungen. I avbidan på Konungens beslut skall ansökningen
om undersökningstillstånd vila.
9 §•
Vid prövning av ansökan om undersökningstillstånd skall beaktas huruvida
ur allmän synpunkt tillstånd kan medgivas sökanden.
Söka flera undersökningstillstånd å samma område, skall vid bedömande
av frågan vilken av sökandena som må äga företräde särskilt beaktas,
förutom det allmännas intresse, om någon av sökandena gjort fyndanmälan
som i 44 § sägs eller eljest visar sig hava gjort fynd eller verkställt undersökningsarbete
å området.
10 §.
Undersökningstillstånd må icke omfatta område överstigande 100 hektar.
Gränserna på djupet skola räknas lodräta, såvitt det kan ske utan förnärmande
av annans rätt.
11 §•
Undersökningstillstånd skall beviljas för viss tid, längst till utgången av
tredje kalenderåret efter det då tillståndet beviljades. Förlängning av undersökningstiden
kan ske på sätt stadgas i 14 §.
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960 161
Undersökningstillstånd må ej överlåtas utan medgivande av kommerskollegium.
12 §.
Kommerskollegium äger, där så befinnes erforderligt, uppställa särskilda
villkor för undersökningstillstånd. I sådant hänseende må föreskrivas, i
vilken omfattning undersökning får ske och vilka åtgärder som skola vidtagas
för att återställa marken i lämpligt skick sedan undersökningsarbetet
slutförts. Vid tillståndet må ock fogas föreskrifter, som finnas påkallade
för att förebygga att industriellt företag hindras. Även andra villkor, som
erfordras för att skydda allmänna intressen eller enskild rätt, må uppställas.
Iakttages icke uppställt villkor eller föreligga eljest synnerliga skäl, äger
kommerskollegium återkalla undersökningstillstånd.
13 §.
I undersökningstillståndet skall upptagas:
1) det område tillståndet avser;
2) tiden för tillståndets giltighet;
3) erinran om hinder enligt 4 §;
4) de villkor i övrigt som gälla för tillståndet;
5) benämning på området.
14 §.
På ansökan, som göres innan giltighetstiden för undersökningstillståndet
gått till ända, äger kommerskollegium, om skäl visas föreligga, förlänga tiden
med högst tre år.
När synnerliga skäl äro därtill, må kommerskollegium medgiva ytterligare
förlängning av undersökningstiden med högst tre år, såframt ansökan
därom göres före utgången av den förlängda tiden.
Ansökan om förlängning enligt första eller andra stycket skall ingivas
till bergmästaren. Vid ansökningen skall fogas, förutom handlingar till bevis
om de omständigheter som sökanden vill åberopa som skäl för förlängningen,
berättelse över de av honom utförda undersökningarna. Berättelsen
bör vara till riktigheten vitsordad av två allmänt betrodda personer. Bergmästaren
skall till kommerskollegium insända samtliga handlingar i ärendet
jämte eget yttrande.
Kommerskollegium äger vid förlängning av undersökningstiden begränsa
undersökningsområdet, där så befinnes skäligt. Om förlängning av undersökningstiden
skall kollegium underrätta jordägaren och bergmästaren.
Är vid utgången av undersökningstiden ansökan om koncession eller om
förlängning av tiden beroende på prövning, må undersökningsarbetet fortgå
intill dess ansökningen slutligen prövats.
It Hihang till riksdagens protokoll 1!)G0. 1 samt. AV 100
162
Kungi. Maj. ts proposition nr 160 år 1960
15 §.
Vill innehavare av undersökningstillstånd helt eller delvis frånträda tillståndet,
innan tiden för detta gått till ända, skall han därom till bergmästaren
ingiva eller insända till kommerskollegium ställd anmälan, och upphör rätten
till det område anmälan avser från den dag anmälan inkommit till bergmästaren.
Denne skall översända anmälan till kollegium.
Har den mark som anmälan avser genom undersökningsarbetet tagit skada
för framtiden, skall den som innehaft tillståndet, intill dess ersättning
för sådan skada blivit erlagd, årligen betala avgift såsom för markens begagnande,
■
Undersökningsarbete
16 §.
Minst fjorton dagar innan något undersökningsarbete börjas skall innehavare
av undersökningstillstånd, i den ordning som för delgivande av stämning
är stadgad eller annorledes bevisligen, härom underrätta såväl ägaren
av den mark varå han ämnar bedriva arbetet som den vilken med nyttjanderätt
innehar sådan mark; dock må, där marken äges eller innehaves av enskild
person som är frånvarande och låter egendomen förvaltas av annan,
underrättelsen lämnas förvaltaren.
Det åligger därjämte annan tillståndsinnehavare än kronan att, innan något
arbete börjas, ställa pant eller borgen för all den ersättning vartill han
är förbunden enligt 21 §, såframt icke den till ersättning berättigade annat
medgivit. Denna säkerhet skall, där den icke antages av den till ersättning
berättigade, vara godkänd av överexekutor i den ort där undersökningsområdet
eller större delen därav finnes. . ; ■
17 §.
Undersökningsarbetet må allenast bestå i sådana åtgärder, vilka erfordras
för att ådagalägga att inom undersökningsområdet förekommer fyndighet
av det slag som avses i lagen samt för att vinna närmare kännedom
om fyndighetens storlek, beskaffenhet och brytvärdhet. Allt arbete skall utföras
så, att minsta möjliga skada förorsakas.
Å undersökningsområdet må den som verkställer undersökning icke utan
tillstånd av jordens ägare och innehavare uppfora andra byggnader äh sådana
som oundgängligen erfordras för undersökningsarbetet. Undersökaren
äger begagna eller anlägga erforderlig väg till och inom undersökningsområdet.
18 §.
Kan ej med jordägaren eller annan rättsinnehavare träffas överenskommelse
om var arbetet i dagen får verkställas eller om väg till eller inom området,
skall bergmästaren, på ansökan av innehavaren av undersökningstill
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960
163
ståndet och efter kallelse å rättsinnehavarna, på stället anvisa, antingen
på en gång vid arbetets början eller i den mån behov därav sedermera uppkommer
under undersökningstiden, det område som får användas för ändamålet.
19 §.
1 mom. Under arbetet brutna mineral av beskaffenhet som avses i denna
lag må den undersökande icke använda på annat sätt eller i större omfattning
än som är nödvändigt för undersökning av deras beskaffenhet och
lämplighet för teknisk bearbetning. Därvid utvunna produkter äger undersökaren
fritt tillgodogöra sig.
På enahanda sätt äger undersökaren utnyttja inom undersökningsområdet
befintligt varp, som förutvarande rättsinnehavare icke, enligt vad i 35 §
stadgas, äger bortföra och som icke är föremål för rätt på grund av särskild
inmutning enligt äldre författning.
2 mom. Andra mineraliska ämnen än som avses i denna lag må av undersökaren
brytas allenast i den mån det erfordras för undersökningsarbetets
ändamålsenliga bedrivande. Undersökaren äger därav använda vad för undersökningsarbetet
å fyndigheten behöves.
20 §.
I syfte att förebygga att undersökaren överskrider den rätt som enligt
17 § första stycket och 19 § tillkommer honom äger bergmästaren meddela
särskilda föreskrifter. Dessa skola omedelbart lända till efterrättelse samt
gälla intill dess på förd klagan annorlunda förordnas av högre myndighet.
21 §.
1 mom. För begagnandet av den mark som innehavare av undersökningstillstånd
tager i anspråk enligt 17 § skall han till innehavaren av jorden
giva full ersättning i årlig avgift, som skall betalas förskottsvis för år. Tillståndsinnehavaren
skall jämväl ersätta skada, som marken kan hava tagit
för framtiden; och åligger det honom att, intill dess denna ersättning blivit
erlagd, årligen betala avgift såsom för markens begagnande.
Då eljest av undersökningsarbetet förorsakas förlust, skada eller intrång,
skall ock full ersättning därför givas.
2 mom. Avser undersökningstillståndet område, varå innehavaren av tillståndet
har inmutningsrätt, skall frågan om årlig avgift och annan ersättning
bedömas som om fråga vore om ett enda undersökningsarbete.
22 §.
Sämjas ej parterna om beloppet av årlig avgift eller annan ersättning
som enligt 21 § skall utgå, äger den som fordrar ersättning påkalla att densamma
bestämmes av skiljemän; och skall beträffande sådan tvist vad i lallf
Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 160
164
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960
gen om skiljemän stadgas äga motsvarande tillämpning, dock med iakttagande
av vad nedan i andra stycket finnes särskilt föreskrivet.
Skiljedomskostnaderna skola gäldas av den som skiljemännen pröva därtill
skyldig; ej må dock sådan skyldighet åläggas den ersättningsberättigade,
utan så är att han uppenbarligen påkallat förfarandet utan skäl.
Vill den som fordrar ersättning, hellre än att låta tvisten avgöras av skiljemän,
draga densamma under domstols prövning, skall det stå honom öppet.
3 KAP.
Bearbetning av fyndighet
Koncession
23 §.
Koncession meddelas av Konungen.
24 §.
1 mom. Den som erhållit koncession äger med uteslutande av andra rätt
att, på de villkor och med de inskränkningar denna lag innehåller, inom
det område koncessionen omfattar undersöka och bearbeta fyndigheter av
de slag som avses i lagen.
Även andra mineraliska ämnen må av koncessionsinnehavaren brytas i
den mån sådant erfordras för arbetets ändamålsenliga bedrivande. Av dessa
ämnen må han använda vad vid gruvarbetet behöves samt dessutom tillgodogöra
sig allt som ej förrän vid anrikning eller därmed likställt förfarande
kan avskiljas från det uranhaltiga mineralet. Koncessionsinnehavaren må
ock i övrigt tillgodogöra sig sådana ämnen, såframt de icke av jordägaren
eller annan rättsinnehavare, mot erläggande av kostnader som koncessionsinnehavaren
nedlagt därå, avhämtas inom sex månader efter tillsägelse.
Vad i andra stycket är stadgat medför ej rätt att utan inmutning eller
koncession bearbeta brytvärd fyndighet av inmutningsbart mineral eller
mineral som avses i lagen angående stenkolsfyndigheter m. m.
Uppstår tvist om beloppet av gottgörelse varom i andra stycket stadgas,
skall vad i 22 § är för där avsett fall föreskrivet äga motsvarande tillämpning;
dock skola parterna stå var sina kostnader för skiljedomsförfarandet
och gälda vardera halva kostnaden för skiljemännens sammanträde. Tiden
för avhämtandet skall räknas från det gottgörelsens belopp blivit slutligen
bestämt.
2 mom. Koncessionsinnehavaren äger icke använda koncessionsområdet i
dagen eller under jord för annat ändamål än gruvarbete och därmed sammanhängande
verksamhet för produkternas tillgodogörande och ej heller
område, som han utom koncessionsområdet fått sig anvisat enligt 37 §, för
annat än där avsett ändamål.
165
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960
I dagen må koncessionsområdet på sätt i första stycket är sagt användas
allenast till den del det blivit anvisat vid förrättning soin i 36 § sägs.
Det åligger koncessionsinnehavaren att å mark inom eller utom koncessionsområde,
vilken tagits i anspråk för ändamål som avses i första stycket,
ensam hålla det stängsel som är nödigt.
25 §.
Vad i 4 § är stadgat angående undersökningstillstånd skall äga motsvarande
tillämpning beträffande koncession.
26 §.
1 mom. Till Konungen ställd ansökan om koncession jämte bilagor skall
i fyra exemplar ingivas till bergmästaren i det distrikt där fyndigheten är
belägen.
2 mom. I ansökningen skall uppgivas:
1) sökandens namn, yrke, hemvist och postadress;
2) undersökningstillstånd som gäller för område som avses med ansökningen;
3)
fastighet, församling och län, där det med ansökningen avsedda området
är beläget;
4) de personers namn, hemvist och postadress vilka äro ägare av ifråga\arande
mark är samfälld för flera fastigheter med skilda ägare och för samfälligheten
finnes känd styrelse eller annan som är satt att förvalta densamma,
uppgifterna i stället avse ledamöterna i styrelsen eller förvaltaren;
5) inmutningar, utmål och koncessioner inom området;
6) vilka fynd av uranhaltigt mineral som gjorts på området med hänvisning
till fyndanmälan enligt 44 §, där sådan anmälan skett, ävensom den
omfattning vari arbetet är avsett att bedrivas.
3 mom. Vid ansökningen skall sökanden foga:
1) av lantmätare eller annan sakkunnig person upprättad karta över det
med ansökningen avsedda området i skala om minst 1: 4000 eller ock, där
kommerskollegium det medgivit, i annan skala om minst 1: 20000, utom såvitt
angår mark som är avsedd endast för väg, transportbana eller ledning,
i vilket fall kartan skall vara upprättad i därför lämplig skala; och skall
av kartan jämte beskrivning framgå fastigheternas registerbeteckningar, områdets
belägenhet, därå befintliga fastighetsgränser, inmutningar, utmål och
koncessionsområden ävensom byggnader, platser och anordningar av de slag
som oinförmälas i 4 § 1 mom.;
2) redogörelse av sakkunnig person för resultatet av utförd undersökning;
3)
intyg som sökanden vill åberopa för att styrka att arbetet kan av honom
ändamålsenligt utföras och att nödiga tillgångar därtill stå till hans förfogande;
4)
där jämlikt 25 § jämförd med 4 § särskilt medgivande kräves anting -
166
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960
en för koncessionen över huvud taget eller beträffande någon del av det med
ansökningen avsedda området, handling utvisande att sådant medgivande
lämnats eller, då fråga är om tillstånd av Konungen, ansökan om dylikt tillstånd;
5)
förskott å beräknad kostnad för kungörelse av ansökningen.
i mom. I fall som avses i 27 § andra stycket må de i 2 och 3 mom. föreskrivna
uppgifterna inskränkas i den mån det betingas av det i förstnämnda
lagrum avsedda förenklade förfarandet.
5 mom. I fråga om erforderlig komplettering av ansökningen skall vad i
6 § är stadgat äga motsvarande tillämpning.
27 §.
Då ansökan om koncession inkommit, skall bergmästaren utan dröjsmål
införa kungörelse därom i allmänna tidningarna och tidning i orten. Han
skall ock genom meddelande med posten underrätta fastighetsägare, nyttjanderättshavare
och industriella företag, som beröras av ansökningen, innehavare
av inmutning, utmål, undersökningstillstånd eller koncession
ävensom den som gjort anmälan om fynd inom området. I kungörelsen och
meddelandena skall angivas, att den som anser sin rätt vara av frågan beroende
äger inom viss angiven tid, minst trettio dagar efter det att kungörelsen
var införd i allmänna tidningarna, hos bergmästaren skriftligen anföra
vad han aktar nödigt till bevarande av sin rätt.
Innehar sökanden förut beträffande området inmutningsrätt, rätt till utmål
eller koncession enligt lagen angående stenkolsfyndigheter m. m., må
ärendet behandlas utan iakttagande av vad i första stycket är stadgat.
Efter utgången av den i första stycket angivna tiden och sedan bergmästaren
ombesörjt erforderliga kompletteringar, skall han till kommerskollegium
insända samtliga handlingar i ärendet jämte eget yttrande.
28 §.
Sedan ärendet inkommit till kommerskollegium, skall kollegium med eget
yttrande översända handlingarna till Konungen för avgörande.
29 §.
Framgår av ansökningshandlingarna, att å området förekommer brytvärd
fyndighet av uranhaltigt mineral, prövar Konungen, huruvida ur allmän
synpunkt koncession bör meddelas sökanden.
Söka flera koncession å samma område bestämmer Konungen vilken av
sökandena som med hänsyn till det allmännas intresse bör äga företräde till
erhållande av koncession.
30 §.
Koncession må icke omfatta område överstigande etthundra hektar.
Gränserna på djupet skola räknas lodräta, såvitt det kan ske utan förnärmande
av annans rätt.
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960
167
31 §.
Konungen äger för koncessionen uppställa särskilda villkor. I sådant hänseende
må meddelas föreskrifter som finnas påkallade för att förebygga att
annat industriellt företag hindras i sin utveckling. Därest koncession beviljas
å område vartill gruvrätt tillkommer annan, må bestämmelser meddelas för
att, med iakttagande av vad i 46 § är stadgat, reglera förhållandet mellan sökanden
och innehavare av sådan rätt. När särskilda skäl föranleda det,
må föreskrivas vilka åtgärder som skola vidtagas för att återställa marken
i lämpligt skick, sedan fyndigheten eller del därav tillgodogjorts. Även andra
villkor, som erfordras för att skydda allmänna intressen eller enskild
rätt, må uppställas.
Konungen äger tillika, när särskilda skäl äro därtill, vid meddelande av
koncession bestämma, i vilken omfattning fyndigheten skall utnyttjas.
Konungen kan sedermera meddela ändrade bestämmelser i detta hänseende.
32 §.
I koncessionen skall upptagas:
1) gränserna för det område koncessionen omfattar;
2) erinran om hinder enligt 25 § jämförd med 4 §;
3) de villkor som gälla för koncessionen;
4) benämning på koncessionen.
33 §.
Koncession må av Konungen återkallas, om uppställt villkor icke uppfyllts
eller om eljest synnerliga skäl äro därtill. Har återkallelse skett, skall
beträffande rätten till marken och annan egendom inom koncessionsområdet
gälla vad i 35 § är stadgat.
Koncession må ej överlåtas utan medgivande av Konungen.
34 §.
Vill koncessionsinnehavaren frånträda koncessionen, skall han till bergmästaren
ingiva till kommerskollegium ställd anmälan därom, och upphör
koncessionen från den dag sådan anmälan skett. Bergmästaren skall
ofördrö j ligen översända anmälan till kollegium samt på koncessionsinnehavarens
bekostnad låta införa kungörelse om anmälan i allmänna tidningarna
och tidning i orten. Bergmästaren skall därjämte genom meddelande
med posten underrätta berörda markägare om att koncessionen upphört.
Önskar koncessionsinnehavaren avstå endast från viss del av det område
koncessionen omfattar, skall han göra ansökan därom hos Konungen.
Ärendet skall behandlas i den ordning som är föreskriven för erhållande av
koncession.
35 §.
Då koncession upphör att gälla, skall koncessionsinnehavaren vara förlustig
all rätt dels till sådant ej uppfordrat uranhaltigt mineral, som vid ti
-
168
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960
den för upphörandet finnes inom koncessionsområdet, dels till byggnader
som verkställts för gruvans styrka och bestånd, dels till den mark som inom
eller utom koncessionsområdet blivit upplåten till gruvdriften, dels ock till
stängsel som det ålegat koncessionsinnehavaren att hålla.
Andra för gruvdriften gjorda anläggningar ävensom ur gruvan uppfordrat
uranhaltigt mineral må under högst två år efter koncessionens upphörande
avgiftsfritt kvarligga för koncessionsinnehavarens räkning; till det
som icke inom nämnda tid borttagits har koncessionsinnehavaren förlorat
all rätt.
Efter koncessionens upphörande är jordägaren berättigad att utan lösen
förfoga över den mark som varit upplåten för gruvdriften. Annan egendom,
som koncessionsinnehavaren enligt vad förut sagts går förlustig, tillfaller
likaledes jordägaren; dock skola byggnader och stängsel som i första stycket
sägs utan lösen övergå till den som i laga ordning förvärvar rätt till
fyndighetens bearbetande. Denne äger även tillgodogöra sig icke uppfordrat
uranhaltigt mineral ävensom uppfordrat sådant mineral, som kvarligger
inom koncessionsområdet på löst mark, i den mån de icke enligt vad i denna
paragraf stadgas av den tidigare rättsinnehavaren bortföras; dock äger
koncessionsinnehavaren icke tillgodogöra sig varp, som är föremål för rätt
på grund av särskild inmutning enligt äldre författning.
Förrättning för anvisande av mark, m. in.
36 §.
1 mom. Det område i dagen inom koncessionsområdet, som innehavare
av koncessionen behöver för arbete eller för väg, skall vid förrättning på
stället anvisas antingen på en gång vid arbetets början eller efter hand som
senare yppas behov därav.
2 mom. Ansökan om förrättning som avses i 1 mom. skall ingivas till
bergmästaren. I ansökningen skall uppgivas:
1) sökandens namn, yrke, hemvist och postadress;
2) fastighet, församling och län, där det område är beläget som sökanden
önskar få sig anvisat;
3) de personers namn, hemvist och postadress vilka äro ägare av det under
2) angivna området eller med avseende därå hava nyttjanderätt, återköpsrätt,
rätt till elektrisk kraft eller till avkomst eller annan förmån eller
rätt till servitut; dock må, där mark är samfälld för flera fastigheter
med skilda ägare och för samfälligheten finnes känd styrelse eller annan
som är satt att förvalta densamma, uppgifterna i stället avse ledamöterna i
styrelsen eller förvaltaren.
Vid ansökningen skall sökanden foga karta och beskrivning som i 26 §
3 mom. 1) sägs.
Kostnaderna för förrättningen, kungörelsekostnaden däri inberäknad,
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960
169
skola gäldas av sökanden; och skall han vara pliktig att, där bergmästaren
det fordrar, förskjuta dessa kostnader.
I övrigt skall beträffande förrättningen i tillämpliga delar gälla vad i 22
—24 §§, 25 § andra stycket, 26—29, 32, 33 och 40 §§ gruvlagen är stadgat
om utmålsförrättning.
37 §.
Utom koncessionsområdet äger koncessionsinnehavaren vid förrättning
som avses i 36 § få sig anvisad nödig mark dels för uppläggande av malm
samt varp och andra avfallsprodukter dels ock för sådan byggnad eller annan
anläggning, väg, transportbana, kraftledning, vattenledning eller avloppsledning,
som är erforderlig för gruvdriften eller därmed sammanhängande
verksamhet. Hotas visst område av ras eller sättningar, må det ock
anvisas.
Därest för utförande av elektrisk kx-aftledning erfordras särskilt tillstånd
eller fråga är om anläggning av järnväg, som jämväl är avsedd för allmän
trafik, skall iakttagas vad därom är särskilt stadgat.
Vad som är stadgat angående förrättning som avses i 36 § skall gälla jämväl
beträffande förrättning enligt denna paragraf; karta må dock upprättas
i den skala som prövas lämplig för ändamålet.
38 §.
1 mom. Mark inom koncessionsområdet, som anvisas för arbete i dagen
eller för väg, skall med det undantag som i 2 mom. sägs lösas av koncessionsinnehavaren.
Upplåtes för ändamål som avses i 37 § mark utom koncessionsområdet
skall, såframt marken helt tages i anspråk för ändamålet
eller lider synnerligt men av upplåtelsen, erläggas lösen för marken och i
annat fall utgå ersättning för skada eller intrång som förorsakas.
Skall en del av en fastighet avstås och lider genom avståendet eller markens
begagnande för gruvdriften en återstående del av fastigheten synnerligt
men, skall jämväl denna del lösas, om ägaren det begär. Uppkommer eljest
skada eller intrång å återstoden av fastigheten, skall ersättning därför
givas.
Är nyttjanderätt till mark, för vilken lösen skall utgå eller som lider skada
eller intrång, av ägaren åt annan upplåten, eller är marken besvärad av
rätt till avkomst eller annan förmån eller till servitut eller till elektrisk
kraft eller av återköpsrätt, och går till följd av anvisandet av mark sådan
särskild rätt förlorad eller lider den intrång, skall ersättning jämväl utgå
därför.
Förorsakas annan skada eller förlust än nu nämnts, skall ock sådan skada
eller förlust ersättas.
2 mom. Är område som anvisas för arbete i dagen avsett endast för undersökningsarbete
eller för väg och vill innehavaren av koncessionen icke
170 Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960
förfoga däröver under längre tid än högst tre år, är han ej skyldig att lösa
området.
Angående årlig avgift och annan ersättning i fall som i detta moment avses
samt förfarandet vid bestämmande av sådan ersättning skall vad i 21
och 22 §§ är för där avsett fall stadgat äga motsvarande tillämpning.
39 §.
Lösen och annan ersättning som avses i 38 § 1 mom. skola bestämmas i
penningar att utgå på en gång, särskilt för varje sakägare. Lösen för mark,
ersättning för skada eller intrång å fastighet samt annan ersättning till
jordägaren skola ock bestämmas var för sig.
Lösen skall bestämmas till den avträdda markens fulla värde och hälften
därutöver. Annan ersättning beräknas till belopp motsvarande full gottgörelse
och hälften därutöver för förlusten, skadan eller intrånget. Medför sådan
särskild rättighet, varom förmäles i 38 § 1 mom. tredje stycket, förminskning
av markens värde, skall till grund för den ägaren tillkommande
ersättningen läggas det värde marken med därå vilande besvär äger.
Vid uppskattning av återköpsrätts inverkan till förminskande av markens
värde skall hänsyn tagas jämväl till det i samband med återköpsrätten
avtalade villkoret angående fastighetens användning. Värdet av återköpsrätten
skall anses uppgå till belopp motsvarande den sålunda uppskattade
förminskningen av markens värde.
40 §.
Sämjas ej parterna om lösen eller annan ersättning som avses i 38 § 1
mom., skall den bestämmas av bergmästaren och gode männen vid den i
36 § avsedda förrättningen. Yppas därvid skiljaktiga meningar, gäller vad
de flesta säga. Har var och en sin särskilda mening, gäller den mening till
vilken jämkning kan ske.
41 §.
Angående utbetalning av ersättning som avses i 40 § skall vad i 42—
44 §§ gruvlagen är stadgat äga motsvarande tillämpning. Erfordras för tilllämpning
av reglerna i 43 § andra stycket nämnda lag, att särskild värdering
sker av marken dels med och dels utan visst besvär som vilar därå,
skall sådan värdering verkställas i samband med ersättningens fastställande.
42 §.
Uppstår efter förrättning som avses i 36 § skada eller intrång, som ej
förutsetts vid förrättningen, må särskild talan om ersättning därför föras
vid domstol.
A vgäld
43 §.
Jordägaren är berättigad att av koncessionsinnehavaren erhålla en avgäld,
motsvarande en procent av värdet av sådant uranhaltigt mineral, som bru
-
171
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960
tits och uppfordrats inom koncessionsområdet. Avgälden skall dock ej för
något år beräknas högre än till 10 000 kronor och skall upphöra att utgå, sedan
regelbunden brytning av sådant mineral pågått inom koncessionsområdet
under sammanlagt tjugo år. Finnas inom koncessionsområdet flera
jordägare, skola de njuta lott i avgälden efter som de äga del i jorden
Avgälden skall för varje år erläggas inom mars månad nästfoljande år
till jordägaren eller, där flera jordägare finnas, till den person som de utse.
Uppstår tvist i om beloppet av avgälden, skall vad i 22 § är f ör där avsett
fall stadgat äga motsvarande tillämpning.
Förekommer uran tillsammans med mineral som äro inmutade enligt
gruvlagen eller för vilka koncession meddelats enligt lagen angående stenkolsfyndigheter
m. m., skall i fråga om avgäld till jordägaren uran i varje
särskilt fall likställas med de mineral, för vilka avgäld eller avgift till jordägaren
skall utgå.
4 KAP.
Fyndanmälan och ersättning åt upptäckare
44 §.
Den som upptäckt fyndighet av uranhaltigt mineral må därom göra skriftlig
anmälan till bergmästaren. Anmälan skall ingivas i tre exemplar, av
vilka bergmästaren utan dröjsmål skall översända ett till kommerskollegium
och återlämna ett till sökanden, försett med bevis om ingivandet.
Anmälan bör innehålla noggranna uppgifter om tiden för fyndet, stället
där fyndet gjorts med angivande av fastighet, församling och län där fyndplatsen
är belägen samt utförliga uppgifter om fyndets beskaffenhet. Fyndplatsen
bör angivas på karta jämte detaljskiss.
45 §.
Den som upptäckt fyndighet av uranhaltigt mineral är berättigad att, om
annan erhåller koncession, av denne få skälig gottgörelse.
5 KAP.
Ordningsstadganden m. m.
46 §.
Beviljas inmutning enligt gruvlagen eller koncession enligt lagen angående
stenkolsfyndigheter m. m. å område, till vilket rätt enligt reglerna om
undersökningstillstånd eller koncession i denna lag föreligger, eller meddelas
undersökningstillstånd eller koncession beträffande uran å område som
är inmutat enligt gruvlagen eller föremål för koncession enligt lagen om
172
Kungi. Maj. ts proposition nr 160 år 1960
stenkolsfyndigheter m. m., må arbete för fyndighetens undersökning och
bearbetande, som verkställes på grund av först uppkommen rättighet, icke
hindras eller uppehållas av arbete på grund av rättighet som tillkommit senare.
Uppstår tvist om sättet för drivande av de särskilda slagen av arbete,
skall bergmästaren, med iakttagande av vad därom blivit i undersökningstillstånd
jämlikt 12 § eller i koncession jämlikt 31 § föreskrivet, bestämma,
hur arbetena skola ordnas, så att innehavaren av äldre rättighet kan ändamålsenligt
driva sitt arbete med minsta förfång för den senare rättsinnehavaren.
47 §.
Kommerskollegium och bergsstatstjänstemännen skola utöva sådan tillsyn
över gruvarbetet, att icke därigenom fara uppstår för annans egendom.
Om arbetstagares skyddande mot ohälsa och olycksfall i arbetet samt
tillsyn däröver gäller vad som är stadgat i arbetarskyddslagen.
48 g.
De i 47 § nämnda tillsynsmyndigheterna skola jämväl tillse, att gruvarbetet
icke bedrives på sådant sätt, att gruvans framtida bestånd äventyras
eller tillgodogörandet av kvarlämnad känd tillgång på malm omöjliggöres
eller i väsentlig mån försvåras eller eljest uppenbar misshushållning med
malm äger rum.
Utfraktsvägar och orter, som leda till gruvans obrutna delar, skola underhållas
på ett betryggande sätt samt städse hållas tillgängliga. Vill någon
igenlägga utfraktsväg eller ort som nu sagts, skall han därtill söka bergmästarens
tillstånd, vare sig gruvrätten äger bestånd eller icke.
Är gruva ej under arbete och kan annan i arbete varande gruva därigenom
bliva besvärad av ökat vattentillopp, skall bergmästaren, vare sig rätten
till förstnämnda gruva äger bestånd eller icke, tillse att till förekommande
härav lämpliga åtgärder vidtagas.
49 §.
Vid påbörjande av gruvarbete så ock vid nedläggande av arbetet eller vid
dess avbrytande för längre tid än två månader samt vid dess återupptagande
skall anmälan därom utan dröjsmål göras hos bergmästaren.
50 §.
Finner bergmästaren nödigt att i gruva vidtagas åtgärder till förekommande
av fara för gruvans bestånd eller annans egendom eller till tryggande
av tillträde till gruvans obrutna delar eller till förhindrande av sådan
misshushållning med malm varom förmäles i 48 §, äger bergmästaren förelägga
koncessionsinnehavaren att inom vass tid utföra sådana åtgärder vid
äventyr, om det försummas, förutom ansvar enligt vad i 59 § sägs, att efter
omständigheterna åtgärderna på hans bekostnad utföras genom bergmästarens
försorg eller gruvarbetet inställes, till dess åtgärderna utförts. Berg
-
173
Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960
mästaren äger ock i syfte som nu sagts meddela andra föreskrifter i fråga
om gruvarbetets bedrivande.
Bedrives gruvarbete på sådant sätt, att uppenbar fara för gruvans bestånd
eller annans egendom därigenom uppstår, äger bergmästaren förbjuda
gruvarbetets fortsatta bedrivande. Sådant förbud skall omedelbart gå i verkställighet
samt gälla intill dess på förd klagan högre myndighet annorlunda
förordnar. Då bergmästaren förordnat om gruvarbetets inställande, må han,
där så är nödigt, för verkställighet därav anlita polismyndighetens biträde.
51 §.
Över gruva som är under arbete skall i minst tre exemplar upprättas fullständig
och noggrann gruvkarta. Alla nya gruvarbeten böra inmätas och inläggas
å kartan sist inom påföljande årets utgång. Av kartan skall ett exemplar
finnas vid gruvan samt ett exemplar insändas till bergmästaren och
ett till kommerskollegium.
Upprättande av gruvkarta så ock komplettering av sådan karta skall verkställas
av bergsstatstjänsteman eller annan, som av kommerskollegium förklarats
behörig att verkställa gruvmätningar. Kostnaderna för upprättandet
av kartan samt kompletteringen av det vid gruvan förvarade exemplaret
skola gäldas av koncessionsinnehavaren. Denne är även skyldig att tillhandahålla
erforderligt material för komplettering av de exemplar av kartan
vilka förvaras av bergmästaren och kommerskollegium.
Närmare föreskrifter om kartans upprättande och komplettering meddelas
av kommerskollegium.
52 §.
Försummar koncessionsinnehavaren vad i fråga om kartas upprättande
och komplettering är föreskrivet, äger bergmästaren förelägga honom, vid
vite ej överstigande femhundra kronor, att inom viss tid antingen inkomma
med karta eller ock lämna erforderligt förskott för arbetets utförande genom
bergmästarens försorg.
53 §.
Gruva må icke utan bergmästarens tillstånd nedläggas, förrän alla gruvarbeten
blivit inmätta och inlagda å karta.
54 §.
Före den 1 mars varje år skall koncessionsinnehavaren till bergmästaren
insända uppgift å den under föregående år utvunna malmen jämte de övriga
statistiska redogörelser som kommerskollegium föreskriver.
Försummar koncessionsinnehavaren vad i första stycket föreskrives, ägei
bergmästaren förelägga ytterligare tid för uppgiftsskyldighetens fullgörande,
varje gång vid vite ej överstigande tvåhundra kronor.
174
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960
55 §.
Den som utför undersökningsarbete eller bearbetar fyndighet skall till
kommerskollegium lämna de uppgifter rörande omfattningen av arbetet som
kollegium begär.
Sveriges geologiska undersökning eller annan myndighet som Konungen
bestämmer skall på begäran beredas tillfälle att genom geologisk sakkunnig
följa arbetet och taga del av de vetenskapliga resultaten av detsamma.
Vägrar den som utför undersökningsarbete eller bearbetar fyndighet att
ställa sig till efterrättelse vad som enligt första och andra styckena åligger
honom, äger länsstyrelsen på anmälan av vederbörande myndighet vid vite
ålägga honom att fullgöra sin skyldighet.
56 §.
Bergmästaren skall över undersökningstillstånd och koncessioner, varom
i denna lag är fråga, föra register (uranregister). I registret skola göras anteckningar
om alla sådana av bergmästaren, domstol eller annan myndighet
meddelade beslut eller vidtagna åtgärder, som röra undersökningsområdet
eller koncessionsområdet ävensom beträffande fyndanmälan och andra
omständigheter som äro av betydelse för bedömande av rätten till området.
Har domstol eller annan myndighet meddelat beslut, varom anteckning
bör ske i uranregistret, skall underrättelse om beslutet så snart kan ske sändas
till bergmästaren.
Närmare föreskrifter om uranregistrets inrättande och förande meddelas
av kommerskollegium.
57 §.
Vad som är stadgat i 58—64 §§ gruvlagen om gruvföreståndare, brytningsvitsord
och eljest om samäganderätt i gruva samt i 65 §, 66 § första, andra,
tredje och fjärde styckena ävensom 67 § samma lag om övergång av rätt till
gruva skall i tillämpliga delar gälla beträffande fyndigheter av uranhaltigt
mineral.
6 KAP.
Påföljder m. m.
58 §.
1 mom. Den som utan undersökningstillstånd, där sådant erfordras, för
utrönande av möjligheterna att utvinna uran eller uranförening undersöker
fyndighet av uranhaltigt mineral eller som för nämnt ändamål utan koncession
bearbetar sådan fyndighet straffes med dagsböter.
175
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960
1 fall som i första stycket avses må uran eller uranförening som utvunnits
förklaras helt eller delvis förverkat till kronan.
2 mom. Med dagsböter straffes ock
1. den som bryter mot villkor som enligt 12 § första stycket eller 31 §
första stycket föreskrivits för undersökningstillstånd eller koncession;
2. den som åsidosätter av bergmästare enligt 20 eller 50 § meddelad föreskrift;
3.
den som påbörjar undersökningsarbete, innan han fullgjort vad som
åligger honom enligt 16 §;
4. koncessionsinnehavare som å annans mark vidtager förfoganden över
område i dagen, som icke blivit anvisat vid förrättning som i 36 § sägs;
5. den som i strid mot 48 § andra stycket utan bergmästares tillstånd igenlägger
utfraktsväg eller ort som leder till fyndighetens obrutna delar, eller
som nedlägger arbetet å fyndighet, innan han fullgjort vad som åligger honom
enligt 53 §; samt
6. den som försummar att fullgöra i 49 § stadgad anmälningsskyldighet
eller som underlåter att fullgöra till följd av hänvisningen i 57 § föreliggande
skyldighet att göra anmälan om övergång av rätt till fyndighet av
uranhaltigt mineral.
59 §.
Med böter tjugofem kronor straffes den som försummar att avlämna statistiska
uppgifter i enlighet med vad i 54 § stadgas.
60 §.
Har undersökningsarbete påbörjats, innan den undersökande fullgjort
vad som åligger honom enligt 16 § andra stycket, eller har den undersökande
inom undersökningsområdet uppfört annan byggnad än han enligt 17 § andra
stycket ägt uppföra, ankommer på överexekutor att på ansökan av jordens
ägare eller innehavare förordna, i förra fallet om inställande av arbetet intill
dess nämnda åliggande blivit fullgjort och i senare fallet om byggnadens
borttagande på undersökarens bekostnad. Avser undersökningen kronojord,
må ansökan som nyss sagts göras av allmän åklagare; och skall i sådant
fall kostnaden för förrättningen, där utmätningsmannen det äskar, förskjutas
av allmänna medel. I övrigt gälla enahanda bestämmelser, som i 191 §
utsökningslagen äro för där avsett fall stadgade.
61 §.
Vidtager koncessionsinnehavare å annans mark förfoganden över område
i dagen, som icke blivit anvisat vid förrättning som i 36 § sägs, skall bergmästaren
förordna om inställande av arbetet, intill dess vad i fråga om markanvisning
är föreskrivet blivit fullgjort; och åligger det utmätningsmannen
i orten, då han därför anlitas, att lämna nödig handräckning för arbetets
inställande.
176
Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960
62 §.
överträdelse som avses i 58 § 2 mom. första eller fjärde punkten må av
allmän åklagare åtalas allenast efter anmälan av vederbörande bergsstatstjänsteman
eller angivelse av målsägande.
överträdelse som avses i 58 § 2 mom. andra punkten, i vad gäller enligt
20 § meddelad föreskrift, eller i tredje punkten må ej, där densamma endast
förnärmar enskild persons rätt, åtalas av annan än målsägande.
7 KAP.
Fullföljd av talan mot bergmästares beslut
63 §.
Är någon missnöjd med bergmästares åtgärd eller beslut under förrättning
som i 36 § sägs i vad gäller annan fråga än som rör anvisat områdes
storlek, form eller sträckning eller anvisande av mark utanför koncessionsområdet
enligt 37 §, äger han till domstol instämma sin talan därom, vid
äventyr av dess förlust, sist inom ett år från förrättningens avslutande.
Klagan över bergmästares i annat fall enligt denna lag meddelade beslut
föres hos kommerskollegium genom besvär, vilka skola ingivas till kommerskollegium.
8 KAP.
Särskilda bestämmelser
64 §.
Å kronan tillhörig mark som innehaves under stadgad åborätt skall åbon
njuta de rättigheter, vilka enligt denna lag tillkomma jordägaren.
65 §.
Vad i denna lag föreskrives om uran eller uranförening eller fyndighet
av uranhaltigt mineral skall gälla även torium eller toriumförening eller fyndighet
av toriumhaltigt mineral.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961.
Genom den nya lagen upphäves 9 kap. lagen den 28 maj 1886 angående
stenkolsfyndigheter in. m.
Har koncession jämlikt stadgandena i nämnda kapitel beviljats före nya
lagens ikraftträdande, skola äldre bestämmelser fortfarande gälla utom i
följande hänseenden:
1) Koncession som beviljats enbart för uranfyndighet eller enbart för toriumfyndighet,
skall anses avse båda dessa slag av fyndigheter.
2) Vad i 47—57 §§ jämte därtill anslutande straffbestämmelser i 58 och
39 §§ är stadgat skall gälla i stället för motsvarande bestämmelser enligt
äldre rätt.
177
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960
Har koncession sökts men ej beviljats före den nya lagens ikraftträdande,
bestämmer Konungen, huruvida sökanden skall beviljas koncession på grund
av bestämmelserna i äldre rätt eller undersökningstillstånd eller koncession
enligt den nya lagen. Innan beslut meddelas skall sökandens yttrande inhämtas.
178
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960
Bilaga B
Utredningsmannens förslag
till
Lag angående rätt att undersöka och bearbeta fyndigheter av uranhaltigt
mineral in. m. (uranlag)
1 kap. Inledande bestämmelser
1 §. Rättighet att för utvinnande av uran eller uranförening undersöka
och bearbeta fyndighet av uranhaltigt mineral är, med de undantag som i
3 § sägs, beroende på undersökningstillstånd eller koncession på sätt nedan
stadgas.
Vad i denna lag föreskrives om uran eller uranförening eller fyndighet
av uranhaltigt mineral skall gälla även torium eller toriumförening eller
fyndighet av toriumhaltigt mineral.
2 kap. Om undersökningstillstånd och undersökningsarbete
2 §. Tillstånd att undersöka fyndighet av uranhaltigt mineral (undersökningstillstånd)
meddelas av kommerskollegium.
Den som erhållit undersökningstillstånd äger med uteslutande av andra
rätt att, med de villkor och inskränkningar denna lag innehåller, inom det
område tillståndet omfattar undersöka fyndigheter av de slag som avses i
denna lag (undersökningsarbete).
3 §. Rätt att, med uteslutande av andra som ej hava undersökningstillstånd
eller koncession enligt uranlagen, verkställa undersökningsarbete å
fyndighet varom nu är fråga tillkommer, med de villkor och inskränkningar
denna lag innehåller, utan att undersökningstillstånd meddelats:
1) inmutare å inmutat område;
2) gruvinnehavare å utmålsområde och därmed likställt område;
3) innehavare av koncession enligt lagen angående stenkolsfyndigheter
m. m. eller denna lag å koncessionsområdet;
4) jordägare å annan mark än sådan som avses under 1)—3);
5) den som av vederbörande rättsägare fått å sig överlåten rätt som avses
under 1)—4).
Inmutare, gruvinnehavare, koncessionsinnehavare och deras rättsinnehavare
skola dock, innan de äga utföra undersökningsarbete å område som
avses under 1)—3), förvärva undersökningstillstånd, om genom undersökningsarbetet
intrång sker i jordägarens rätt till området och medgivande
till arbetet ej lämnats av denne och innehavare av nyttjanderätt till området.
4 §. 1 mom. Undersökningsarbete må ej äga rum å eller undersökningstillstånd
omfatta område beläget på mindre avstånd än etthundra meter i
horisontalplanet räknat från byggnad, som är avsedd att stadigvarande användas
till bostad, eller från annan åbyggnad, där den är uppförd vid gård,
eller från tomtplats eller trädgård vid bostadsbyggnad som nyss nämnts,
med mindre antingen medgivande lämnats av såväl ägaren till byggnaden,
tomtplatsen eller trädgården som den vilken därtill har nyttjanderätt eller
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960
179
ock Konungen lämnat tillstånd, vilket må ske när synnerliga skäl äro därtill;
dock skall under byggnad som nu sagts ej innefattas byggnad som är
belägen å område, till vilket rätt till inmutning, utinål, koncession eller undersökningsarbete
äger bestånd.
Vad i 5 § 1)—5) och 7) gruvlagen är stadgat om hinder mot inmutning å
statsgruvefält, nationalpark, befästningsområde eller område utanför detta,
kyrkogård och begravningsplats, område vid järnväg eller kanal samt område
som upptages av elektrisk kraftstation eller industriell anläggning skall
gälla jämväl såsom hinder mot undersökningsarbete och undersökningstillstånd
enligt denna lag.
2 mom. Undersökningstillstånd till inmutat område eller utlagt utmål
eller område vartill rätt till koncession meddelats, så ock annat område som
avses i 5 § 8) gruvlagen, må ej meddelas annan än inmutaren, gruvinnehavaren
eller koncessionsinnehavaren med mindre synnerliga skäl äro därtill.
3 mom. I fall där inmutningsrätt eller koncessionsrätt för sökanden gäller
till område varom i denna paragraf är fråga, må utan hinder av vad i
t mom. är stadgat undersökningstillstånd och rätt till undersökningsarbete
enligt denna lag utsträckas även till sådant område.
5 §. 1 mom. Till kommerskollegium ställd ansökning om undersökningstillstånd
jämte bilagor skall i tre exemplar ingivas eller med posten insändas
till bergmästaren i det distrikt där fyndigheten är belägen.
2 mom. I ansökningen skall uppgivas:
1) sökandens namn, yrke, hemvist och postadress;
2) fyndighetens art;
: 3) det område, varå tillstånd sökes, med angivande av socken och län,
vari området är beläget;
4) fyndanmälan enligt 35 §, där sådan anmälan skett.
Sökanden skall tillika lämna uppgifter, i den mån sådana äro för honom
tillgängliga, om fastigheter, jordägare, inmutare, gruvinnehavare och koncessionsinnehavare
inom området.
,''i mom. Vid ansökningen skall sökanden foga:
1) karta eller kartskiss jämte beskrivning över det med ansökningen avsedda
området av sådan beskaffenhet som kommerskollegium bestämmer:
2) där sökanden önskar att tillståndet skall omfatta område, för vilket
medgivande kräves enligt 4 §, handling utvisande att sådant medgivande
lämnats eller, där Konungens tillstånd är erforderligt, till Konungen ställd
ansökning om sådant tillstånd;
3) en ansökningsavgift av tio kronor för varje undersökningstillstånd
samt förskott till stämpel och lösen för tillståndsbevis ävensom till beräknad
kostnad för kungörelse av ansökningen.
tj §. Finner bergmästaren att ansökningshandlingarna äro ofullständiga i
något av de avseenden som angivas i 5 § eller att eljest upplysning erfordras
rörande omständighet som för ansökningens bedömande är av betydelse,
eller har sökanden underlåtit att erlägga ansökningsavgift eller förskott,
skall bergmästaren förelägga sökanden att inom viss tid avhjälpa bristen
vid äventyr, om det försummas, att ansökningen förfaller i sin helhet eller
såvitt angår viss del av det med ansökningen avsedda området.
7 3. Då ansökning om undersökningstillstånd inkommit, skall bergmästaren
utan dröjsmål införa kungörelse därom i allmänna tidningarna och tidning
i orten. I den man tillgängliga uppgifter göra det möjligt och därtill giva
anledning, bör även meddelande om ansökningen med posten tillställas fastighetsägare,
industriella företag som beröras av ansökningen, innehavare
av inmutning, utmål eller koncession ävensom den som gjort anmälan om
180
Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960
fynd inom området. I kungörelsen och meddelandena skall angivas att den
som anser sin rätt vara av frågan beroende äger inom viss angiven tid, minst
trettio dagar efter det att kungörelsen var införd i allmänna tidningarna, hos
bergmästaren skriftligen anföra vad han aktar nödigt till bevarande av sin
rätt.
Innehar sökanden förut beträffande området inmutningsrätt eller rätt
till utmål eller rätt till koncession enligt lagen angående stenkolsfyndigheter
in. m., må ärendet behandlas utan iakttagande av vad i första stycket är
stadgat.
Efter utgången av den i första stycket angivna tiden och sedan bergmästaren
ombesörjt erforderliga kompletteringar, skall han till kommerskollegium
insända samtliga handlingar i ärendet jämte eget yttrande.
8 §. Innehålla handlingarna i ärendet ansökning om Konungens tillstånd
i något hänseende, skall kommerskollegium insända sådan ansökning jämte
eget utlåtande till Konungen. I avbidan på Konungens beslut skall ansökningen
om undersökningstillstånd vila.
9 §. Vid meddelande av undersökningstillstånd skall beaktas huruvida
tillstånd ur det allmännas synpunkt kan medgivas sökanden ävensom vad
i 4 § stadgas om hinder. Söka flera undersökningstillstånd å samma område,
skall kommerskollegium vid bedömande av frågan vilken av sökandena som
må äga företräde till erhållande av undersökningstillstånd särskilt taga hänsyn
till, förutom det allmännas intresse, om någon av sökandena gjort fyndanmälan
som i 35 § sägs eller eljest visar sig hava gjort fynd eller verkställt
undersökningsarbete å det område varom är fråga.
10 §. Undersökningstillstånd må icke omfatta område överstigande 100
hektar. Gränserna på djupet skola räknas lodräta, såvitt det utan förnärmande
av annans rätt kan ske.
11 §. Undersökningstillstånd skall beviljas för viss tid, högst till utgången
av kalenderåret då tre år förflutit från det tillståndet beviljades. Förlängning
av undersökningstiden kan ske på sätt stadgas i 14 §.
Överlåtelse av undersökningstillstånd må ej ske utan medgivande av kommerskollegium.
12 §. Kommerskollegium äger, där så befinnes erforderligt, uppställa särskilda
villkor för undersökningstillstånd. I sådant hänseende må föreskrivas,
i vilken omfattning undersökning får ske och vilka åtgärder som skola
vidtagas för att återställa marken i lämpligt skick sedan undersökningsarbetet
slutförts. Vid tillståndet må ock fogas föreskrifter, som finnas påkallade
för att förebygga att industriellt företag hindras eller som eljest finnas
erforderliga ur allmän eller enskild synpunkt.
Iakttages icke uppställt villkor eller föreligga eljest synnerliga skäl, äger
kommerskollegium återkalla undersökningstillstånd.
13 §. I undersökningstillståndet skall angivas:
1) det område tillståndet avser;
2) tiden för tillståndets giltighet;
3) erinran om hinder enligt 4 §;
4) de villkor i övrigt som gälla för tillståndet;
5) benämning på området.
14 g. Sker ansökning om förlängning av undersökningstiden innan densamma
gått till ända, äger kommerskollegium, om skäl visas föreligga, förlänga
tiden med högst tre år.
När synnerliga skäl är därtill, må kollegium medgiva förlängning av undersökningstiden
med högst tre år utöver den enligt första stycket medgivna
förlängda tiden, såframt innehavaren av tillståndet före utgången av samma
tid gör ansökning därom.
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960
181
Sökes förlängning av undersökningstiden enligt första eller andra stycket,
skall sökanden vid ansökningen foga, förutom handlingar till bevis om
de omständigheter han vill åberopa som skäl för förlängningen, berättelse
över de av honom utförda undersökningarna, vilken berättelse bör vara till
riktigheten vitsordad av två allmänt betrodda personer.
Kommerskollegium äger vid förlängning av undersökningstiden begränsa
undersökningsområdet, där så befinnes skäligt. Om förlängning av undersökningstiden
skall kollegium underrätta jordägaren.
Är ansökning om koncession eller om förlängning av undersökningstiden
vid dennas utgång beroende på prövning, må undersökningsarbetet fortgå
intill dess ansökningen slutligen prövats.
15 §. 1 mom. Vad i 12—17 §§ och 18 § 1 mom. gruvlagen är stadgat om
undersökningsarbete i fråga om inmutningsbara mineral skall äga motsvarande
tillämpning å undersökningsarbete varom nu är fråga. Vad i 14 §
2 mom. nämnda lag sägs om icke inmutningsbara mineraliska ämnen skall
avse andra mineraliska ämnen än de med denna lag avsedda.
2 mom. Kan överenskommelse ej träffas med jordägaren eller annan
rättsinnehavare om var arbetet i dagen får verkställas eller om väg till eller
inom området, skall bergmästaren, på ansökan av innehavaren av undersökningstillståndet
och efter kallelse å rättsinnehavarna, på stället anvisa,
antingen på en gång vid arbetets början eller i den mån behov därav sedermera
uppkommer under undersökningstiden, det område i dagen, som innehavaren
av tillståndet får använda.
3 mom. Avser undersökningstillståndet område, varå innehavaren av tillståndet
har inmutningsrätt, skall frågan om årlig avgift och annan ersättning
bedömas som om fråga vore om ett enda undersökningsarbete.
4 mom. Vill innehavare av undersökningstillstånd frånträda tillståndet
helt eller delvis, innan den för tillståndet bestämda tiden eller den förlängda
undersökningstiden gått till ända, skall han därom till bergmästaren ingiva
eller insända till kommerskollegium ställd anmälan, och upphör rätten
till det område anmälan avser från den dag anmälan inkommit till bergmästaren.
Denne skall översända anmälan till kollegium för kännedom.
Har den mark som anmälan avser tagit skada för framtiden, skall den
som innehaft tillståndet, intill dess ersättning för sådan skada blivit erlagd,
årligen betala avgift såsom för markens begagnande.
3 kap. Om koncession
16 §. Tillstånd att bearbeta fyndighet av uranhaltigt mineral (koncession)
meddelas av Konungen.
17 §. Den som erhållit koncession äger med uteslutande av andra rätt att,
med de villkor och inskränkningar denna lag innehåller, inom det område
koncessionen omfattar undersöka och bearbeta fyndigheter av de slag som
avses i lagen.
Även andra mineraliska ämnen må av koncessionsinnehavaren brytas i
den mån sådant erfordras för arbetets ändamålsenliga bedrivande i fråga
om uranhaltigt mineral. Av dessa ämnen må han använda vad vid gruvarbetet
behöves samt dessutom tillgodogöra sig allt som ej förrän vid
anrikning eller därmed likställt förfarande kan avskiljas från det uranhaltiga
mineralet. Koncessionsinnehavaren må ock i övrigt tillgodogöra sig
sådana ämnen, såframt de icke av jordägaren eller annan rättsinnehavare,
mot erläggande av därå av koncessionsinnehavaren nedlagda kostnader,
avbäintas inom sex månader efter tillsägelse.
12 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 160
182
Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960
Vad i andra stycket är stadgat medför dock ej rätt att utan inmutning
eller koncession bearbeta brytvärd fyndighet av inmutningsbart mineral
eller mineral som avses i lagen angående stenkolsfyndigheter m. m. utan
att rätt därtill förvärvats i den ordning varom är för sådana fyndigheter
stadgat.
Uppstår tvist om beloppet av gottgörelse varom i andra stycket stadgas,
skall vad i 52 § tredje stycket gruvlagen är för där avsett fall föreskrivet äga
motsvarande tillämpning.
18 §. Vad i 4 § är stadgat angående hinder mot undersökningsarbete och
undersökningstillstånd samt om undersökningstillstånd avseende inmutat
område eller utlagt utmål eller därmed likställt område eller område vartill
rätt till koncession meddelats skall gälla jämväl beträffande koncession
varom nu är fråga.
19 §. 1 mom. Till Konungen ställd ansökning om koncession jämte bilagor
skall i fyra exemplar ingivas eller med posten insändas till bergmästaren i
det distrikt där fyndigheten är belägen.
2 mom. I ansökningen skall uppgivas:
1) sökandens namn, yrke, hemvist och postadress;
2) undersökningstillstånd som gäller för område som avses med ansökningen;
3)
fastighet, socken och län, där det med ansökningen avsedda området
är beläget;
4) de personers namn, hemvist och postadress vilka äro ägare av ifrågavarande
område eller med avseende därå hava nyttjanderätt; dock må, där
mark är samfälld för flera fastigheter med skilda ägare och för samfälligheten
finnes känd styrelse eller annan som är satt att den förvalta, uppgifterna
i stället avse ledamöterna i styrelsen eller förvaltaren;
5) inmutningar, utmål och koncessioner inom området;
6) vilka fynd av uranhaltigt mineral som gjorts på området med hänvisning
till fyndanmälan enligt 35 §, där sådan anmälan skett, ävensom
den omfattning vari arbetet är avsett att bedrivas.
3 mom. Vid ansökningen skall sökanden foga:
1) karta över det med ansökningen avsedda området i skala om minst
1: 10 000 eller ock, där kommerskollegium det medgivit, i annan skala om
minst 1: 20 000, utom såvitt angår mark som är avsedd endast för väg, transportbana
eller ledning, i vilket fall kartan skall vara upprättad i därför
lämplig skala; och skall av kartan jämte beskrivning framgå fastigheternas
jordregisternummer, områdets belägenhet, därå befintliga ägogränser, inmutningar,
utmål och koncessionsområden ävensom byggnader, platser och
anordningar av de slag som omförmälas i 4 § 1 inom.;
2) redogörelse av sakkunnig person för resultatet av utförd undersökning;
3)
intyg som sökanden vill åberopa för att styrka att arbetet kan av
honom ändamålsenligt utföras och att nödiga tillgångar därtill stå till hans
förfogande;
4) där jämlikt 18 § jämförd med 4 § särskilt medgivande kräves antingen
för koncessionen överhuvudtaget eller beträffande någon del av det med
ansökningen avsedda området, handling utvisande att sådant medgivande
lämnats eller, då fråga är om tillstånd av Konungen, ansökning om dylikt
tillstånd;
5) beräknad kostnad för kungörelse av ansökningen.
4 mom. I fall som avses i 20 § andra stycket må de i 2 och 3 mom. föreskrivna
uppgifterna inskränkas i den mån det betingas av det i förstnämnda
lagrum avsedda förenklade förfarandet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960
183
5 mom. I fråga om erforderlig komplettering av ansökningen skall gälla
motsvarande vad i 6 § är stadgat.
20 §. Då ansökning om koncession inkommit skall bergmästaren utan
dröjsmål införa kungörelse därom i allmänna tidningarna och tidning i
orten. Han skall ock genom meddelande med posten underrätta ägare och
nyttjanderättshavare till fastigheterna å området ävensom innehavare av
inmutning, utmål eller koncession inom detsamma. I kungörelsen och meddelandena
skall angivas, att den som anser sin rätt vara av frågan beroende
äger inom viss angiven tid, minst trettio dagar efter det att kungörelsen
var införd i allmänna tidningarna, hos bergmästaren skriftligen anföra
vad han till bevarande av sin rätt aktar nödigt.
Innehar sökanden förut beträffande området inmutningsrätt eller rätt
till utmål eller rätt till koncession enligt lagen angående stenkolsfyndigheter
m. in., må ärendet behandlas utan iakttagande av vad i första stycket är
stadgat.
Efter utgången av den i första stycket angivna tiden och sedan bergmästaren
ombesörjt erforderliga kompletteringar, skall han till kommerskollegium
insända samtliga handlingar i ärendet jämte eget yttrande.
21 §. Sedan ärendet inkommit till kommerskollegium, skall kollegium med
eget yttrande översända handlingarna till Konungen för avgörande.
22 §. Framgår av ansökningshandlingarna att å området förekommer
brytvärd fyndighet av uranhaltigt mineral, skall Konungen pröva huruvida
med avseende å företagets gagn för orten och det allmänna koncession bör
meddelas sökanden. Vid prövningen skall jämväl beaktas vad i 18 § jämfört
med 4 § är stadgat.
Söka flera koncession å samma område skall Konungen, oberoende av tiden
då ansökningarna inkommit, bestämma vilken av sökandena som med
hänsyn till det allmännas intresse bör äga företräde till erhållande av koncession.
Om annan än den som upptäckt fyndigheten erhåller koncessionen,
skall angående särskild gottgörelse åt denne gälla vad i 36 § sägs.
23 §. Koncession må icke omfatta område överstigande 100 hektar. Gränserna
på djupet skola räknas lodräta, såvitt det utan förnärmande av annans
rätt kan ske.
24 §. Konungen äger för koncessionen uppställa särskilda villkor. I sådant
hänseende må meddelas föreskrifter som finnas påkallade för att förebygga
att annat industriellt företag hindras i sin utveckling. Därest koncession
beviljas å område vartill gruvrätt tillkommer annan, må bestämmelser
meddelas för att, med iakttagande av vad i 37 § är stadgat, reglera förhållandet
mellan sökanden och innehavare av sådan rätt. När särskilda skäl
föranleda därtill, må föreskrivas vilka åtgärder som skola vidtagas för att
återställa marken i lämpligt skick, sedan fyndigheten eller del därav tillgodogjorts.
Även andra villkor kunna uppställas som äro nödvändiga för
att skydda allmän eller enskild rätt.
Konungen äger tillika, när särskilda skäl äro därtill, vid meddelande av
koncession bestämma, i vilken omfattning fyndigheten skall utnyttjas.
Konungen kan sedermera meddela ändrade bestämmelser i detta hänseende.
25 §. I koncessionen skall angivas:
1) gränserna för det område koncessionen omfattar;
2) erinran om hinder enligt 18 § jämförd med 4 §;
3) de villkor som gälla för koncessionen;
4) benämning på koncessionen.
26 §. Koncession må av Konungen återkallas, om uppställt villkor icke
uppfyllts eller om eljest synnerliga skäl äro därtill. Har återkallelse skett,
184
Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960
skall beträffande rätten till marken och annan egendom inom koncessionsområdet
gälla vad i 34 § är stadgat.
Överlåtelse av koncession må ej ske utan medgivande av Konungen.
27 §. Det åligger den som erhållit koncession att såsom pant för skada
och intrång, som genom arbetet kan tillskyndas jordägare eller annan, hos
länsstyrelsen nedsätta i penningar eller obligationer 2 000 kronor innan
något arbete får börjas samt därutöver, innan annat arbete än fyndighetens
undersökning medelst borrning får äga rum, ett belopp av 50 kronor för
varje hektar av det område koncessionen omfattar. Är koncessionsinnehavaren
tillika ägare av detta område eller del därav, må i koncessionen medgivas
honom befrielse från nedsättning beträffande belopp motsvarande hans
andel i området, dock med skyldighet för koncessionsinnehavaren att sedermera,
om jorden eller andel därav kommer i annan ägares hand, inom trettio
dagar efter tillsägelse av den nye ägaren fullgöra vad i denna paragraf
är föreskrivet om nedsättande av pant i allmänhet. Har nedsatt belopp blivit
till större eller mindre del använt för gäldande av skadeersättningar,
skall koncessionsinnehavaren inom trettio dagar fylla den sålunda uppkomna
bristen.
Vad i första stycket är stadgat skall ej gälla om eller i den mån koncessionsområdet
sammanfaller med sådant utmål enligt gruvlagen eller koncessionsområde
enligt lagen angående stenkolsfyndigheter in. m. som tillkommer
koncessionsinnehavaren själv.
28 §. 1 mom. Det område i dagen, som innehavare av koncessionen behöver
för arbete eller för väg, skall vid förrättning på stället anvisas antingen
på en gång vid arbetets början eller efter hand som senare yppas behov
därav. Beträffande sådan förrättning skall i tillämpliga delar gälla vad
i 22—24 §§, 25 § andra stycket, 26—29, 32 och 33 §■§ gruvlagen är stadgat
om utmålsförrättning; beträffande ansökning om förrättningen skall i stället
för vad i 20 och 21 §§ gruvlagen är stadgat, gälla vad i 2—4 mom. här
nedan sägs.
2 mom. I ansökningen, som skall ingivas eller med posten insändas till
bergmästaren, skall uppgivas:
1) sökandens namn, yrke, hemvist och postadress;
2) fastighet, socken och län, där de områden äro belägna som sökanden
önskar få sig anvisade;
3) de personers namn, hemvist och postadress vilka äro ägare av de under
2) angivna områdena eller med avseende därå hava nyttjanderätt, återköpsrätt,
rätt till elektrisk kraft eller till avkomst eller annan förmån eller
rätt till servitut; dock må, där mark är samfälld för flera fastigheter med
skilda ägare och för samfälligheten finnes känd styrelse eller annan som
är satt att förvalta densamma, uppgifterna i stället avse ledamöterna i styrelsen
eller förvaltaren.
3 mom. Vid ansökningen skall sökanden foga karta och beskrivning som
i 19 § 3 mom. 1) denna lag sägs.
4 mom. Kostnaderna för förrättningen, kungörelsekostnaden däri inberäknad,
skola gäldas av sökanden; och skall han vara pliktig att, där bergmästaren
det fordrar, förskjuta desamma.
5 mom. Innehavare av koncessionen må icke ovan jord taga i besittning
eller eljest förfoga över annan del av koncessionsområdet än som blivit anvisad
som i 1 mom. sägs.
29 §. Utom koncessionsområdet äger koncessionsinnehavaren vid förrättning
som avses i 28 § få sig anvisad nödig mark dels för uppläggande av
malm samt varp och andra avfallsprodukter dels ock för sådan byggnad el
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960
185
ler annan anläggning, väg, transportbanan, kraftledning, vattenledning eller
avloppsledning, som är erforderlig för gruvdriften eller därmed sammanhängande
verksamhet. Hotas visst område av ras eller sättningar, må det
ock anvisas.
Därest för utförande av elektrisk kraftledning erfordras Konungens tillstånd
eller fråga är om anläggning av järnväg, som jämväl är avsedd för
allmän trafik, skall iakttagas vad därom är särskilt stadgat.
Vad som är stadgat angående förrättning som avses i 28 § skall gälla
jämväl beträffande förrättning enligt denna paragraf; karta må dock upprättas
i den skala som prövas lämplig för ändamålet.
30 §. 1 mom. Mark inom koncessionsområdet, som anvisas för arbete i
dagen eller för väg, skall med det undantag som i 2 mom. sägs av ltoncessionsinnehavaren
lösas. Upplåtes för ändamål som avses i 29 § mark utom
koncessionsområdet skall, såframt marken helt tages i anspråk för ändamålet
eller lider synnerligt men av upplåtelsen, erläggas lösen för marken
och i annat fall utgå ersättning för skada eller intrång som förorsakas. Det
åligger koncessionsinnehavaren att å område som nu sagts ensam hålla det
stängsel som är erforderligt.
Skall en del av en fastighet avstås och lider genom avståendet eller markens
begagnande för gruvdriften en återstående del av fastigheten synnerligt
men, skall jämväl denna del lösas, om ägaren det begär. Uppkommer eljest
skada eller intrång å återstoden av fastigheten, skall ersättning därför givas.
År nyttjanderätt till mark, varför lösen skall utgå eller som lider skada
eller intrång, av ägaren åt annan upplåten, eller är marken besvärad av rätt
till avkomst eller annan förmån eller till servitut eller till elektrisk kraft
eller av återköpsrätt, och går till följd av anvisandet av mark sådan särskild
rätt förlorad eller lider den intrång, skall ersättning jämväl därför utgå.
Förorsakas annan skada eller förlust än nu nämnts, skall ock sådan skada
eller förlust ersättas.
Angående lösen och annan ersättning som i detta moment avses samt förfarandet
vid bestämmande av sådan ersättning, fullföljd av talan samt utbetalning
av ersättningsmedel skall vad i 37, 38 och 40—44 §§ gruvlagen
är stadgat äga motsvarande tillämpning.
2 mom. År område som anvisas för arbete i dagen avsett endast för undersökningsarbete
eller för väg och vill innehavaren av koncessionen icke
under längre tid än högst tre år förfoga däröver, är han ej skyldig att lösa
sådant område.
Angående årlig avgift och annan ersättning i fall som i detta moment avses
samt förfarandet vid bestämmandet av sådan ersättning skall vad i 15 §
är stadgat aga motsvarande tillämpning.
31 §. Uppslår efter förrättning som i 28 § avses skada eller intrång, som
ej vid förrättningen förutsetts, må särskild talan om ersättning därför kunna
föras vid domstol.
32 §. Förekommer uran tillsammans med mineral som äro inmutade enligt
gruvlagen eller för vilka koncession meddelats enligt lagen angående
stenkolsfyndigheter in. in., skall i fråga om avgäld till jordägaren uran i
varje särskilt fall likställas med de mineral, för vilka avgäld skall utgå.
I fall då uran förekommer endast tillsammans med mineral, för vilka
avgäld ej är stadgad, skall avgäld för uran utgå till jordägaren enligt vad i
53 § gruvlagen är stadgat för inmutningsbara mineral.
33 §. 1 mom. Vill koncessionsinnehavaren frånträda koncessionen, skall
han till bergmästaren ingiva eller insända till kommerskollegium slälld
anmälan därom, och upphör koncessionen från den dag sådan anmälan
skett. Bergmästaren skall på koncessionsinnehavarens bekostnad ofördröj
-
186
Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960
ligen låta införa kungörelse om anmälan i allmänna tidningarna och tidning
i orten och översända anmälan till kollegium.
Då koncessionen sålunda frånträtts eller eljest upphört att gälla, är den
som innehaft koncessionen berättigad att, sedan ett år förflutit från koncessionens
upphörande, återfå så stor del av det enligt 27 § nedsatta belopp,
som icke motsvarar anspråk på ersättning, varom tvist kan vara
anhängig.
2 mom. Önskar koncessionsinnehavaren avstå endast från viss del av del
område koncessionen omfattar, skall han göra ansökning därom hos
Konungen. Ärendet skall behandlas i den ordning som är föreskriven för erhållande
av koncession.
Medgives koncessionsinnehavaren att avstå från en del av området för
koncessionen skall om återfående av det för den delen nedsatta beloppet
gälla vad i 1 mom. andra stycket är stadgat.
34 §. Då koncessionen upphört att gälla, skall beträffande rätten till marken
och annan egendom samt anordningar inom koncessisonsområdet gälla
motsvarande vad i 57 § gruvlagen är stadgat, med iakttagande av att vad
där sägs om inmutningsbara mineral skall gälla mineral som avses med
koncessionen.
4 kap. Om fyndanmälan och ersättning åt upptäckare
35 §. Den som upptäckt fyndighet av uranhaltigt mineral må därom göra
skriftlig anmälan till bergmästaren. Anmälan skall ingivas eller med posten
insändas i tre exemplar, av vilka bergmästaren utan dröjsmål skall översända
ett till kommerskollegium och återlämna ett till sökanden, försett
med bevis om ingivandet.
Anmälan bör innehålla noggranna uppgifter om tiden för fyndet, stället
där fyndet gjorts med angivande av fastighet, socken och län där fyndplatsen
är belägen samt utförliga uppgifter om fyndets beskaffenhet. Fyndplatsen
bör angivas på karta jämte detaljskiss.
36 §. Den som upptäckt fyndighet av uranhaltigt mineral är berättigad
att, om annan erhåller koncession, av denne få skälig gottgörelse. Kan uppgörelse
träffas om beloppet, bör det utsättas i koncessionen.
5 kap. Ordningsstadganden m. m.
37 §. Beviljas inmutning eller koncession enligt lagen angående stenkolsfvndigheter
m. m. å område, till vilket rätt enligt reglerna om undersökningstillstånd
eller koncession i uranlagen föreligger, eller meddelas undersökningstillstånd
eller koncession å uran å område som är inmutat eller
föremål för koncession enligt förstnämnda lag, må arbetet för fyndighetens
undersökning och bearbetande, som verkställes på grund av först uppkom
men rättighet, icke hindras eller uppehållas av arbete på grund av rättighet
som tillkommit senare. Uppstår i detta fall tvist om sättet för drivande a\
de särskilda slagen av arbete, skall bergmästaren, med iakttagande jämväl
av vad därom blivit i undersökningstillstånd jämlikt 12 § eller i koncession
jämlikt 24 § föreskrivet, bestämma, hur arbetena skola ordnas så att innehavaren
av äldre rättighet kan ändamålsenligt driva sitt arbete med minsta
förfång för den senare rättsinnehavaren.
38 §. Vad som är stadgat i 8 kap. gruvlagen (58—64 §§) om gruvföreståndare,
brytningsvitsord och eljest om samäganderätt i gruva samt i 9 kap
187
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960
samma lag (65—67 §§) om övergång av rätt till gruva skall i tillämpliga delar
gälla beträffande fyndigheter av uranhaltigt mineral.
39 §. Om tillsyn över gruvdriften skall gälla motsvarande vad i 68—72
och 74—77 §§ gruvlagen är stadgat.
40 §. Innehavare av undersökningstillstånd eller koncession skall till kommerskollegium
lämna de uppgifter rörande omfattning av arbetet som
kollegium begär.
Sveriges geologiska undersökning eller annan myndighet som Konungen
bestämmer skall på begäran beredas tillfälle genom geologisk sakkunnig
följa arbetet och taga del av de vetenskapliga resultaten av detsamma.
41 §. Bergmästaren skall över undersökningstillstånd och koncessioner,
varom i denna lag är fråga, föra register (uranregister), och skall i detta
göras anteckningar om alla sådana av bergmästaren, domstol eller annan
myndighet meddelade beslut eller vidtagna åtgärder, som röra undersökningsområdet
eller koncessionsområdet ävensom beträffande fyndanmälan
och andra omständigheter som äro av betydelse för bedömande av rätten
till området.
Har domstol eller annan myndighet meddelat beslut, varom anteckning
bör ske i uranregistret, skall underrättelse om beslutet så snart kan ske
sändas till bergmästaren.
Närmare föreskrifter om uranregistrets inrättande och förande meddelas
av kommerskollegium.
42 §. Å kronan tillhörig jord som innehaves under stadgad åborätt skall
åbon njuta de rättigheter, vilka enligt denna lag tillkomma jordägaren.
6 kap. Om påföljder m. m.
43 §. 1 mom. Den som i annat fall än i 3 § sägs utan undersökningstillstånd
för utvinnande av uran eller uranförening undersöker fyndighet av
uranhaltigt mineral eller för nämnt ändamål utan koncession bearbetar sådan
fyndighet straffes med dagsböter.
1 fall som i första stycket avses må uran eller uranförening som utvunnits
förklaras helt eller delvis förverkat till kronan.
2 mom. Bryter någon mot föreskrift som meddelats med stöd av 12 § eller
24 § första stycket straffes med dagsböter.
I fall som i första stycket sägs ävensom då koncessionsinnehavare ej utnyttjar
fyndighet i den omfattning som enligt 24 § andra stycket är föreskriven,
må undersökningstillståndet eller koncessionen förklaras förverkad
om avvikelsen är avsevärd. Angående rätten till marken och annan
egendom samt anordningar inom koncessionsområdet skall i sådant fall
gälla vad i 34 § är stadgat.
3 mom. Verkställer koncessionsinnehavare arbete utan att pant är nedsatt
enligt 27 § eller vidtager han förfoganden över område i dagen, som
icke blivit anvisat vid förrättning som i 28 § sägs, straffes med dagsböter.
I fall som i första stycket sägs, så ock om koncessionsinnehavare underlåter
att enligt 27 § fylla uppkommen brist i nedsatta medel, skall bergmästaren
besluta att arbetet skall inställas intill dess vad i varje fall är
föreskrivet blivit fullgjort; och åligger det utmätningsmannen i orten, då
han därom anlitas, att lämna nödig handräckning för arbetets inställande.
4 mom. Vägrar innehavare av undersökningstillstånd eller koncession att
ställa sig till efterrättelse vad som enligt 40 § åligger honom, äger länsstyrelsen
på anmälan av vederbörande myndighet vid vite ålägga honom att
fullgöra sin skyldighet.
44 §. 1 inom. överträdelse som avses i 43 § 2 och 3 mom. må av allmän
188 Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960
åklagare åtalas, där angivelse sker av vederbörande bergsstatstjänsteman
eller målsägande.
2 mom. Utom den vars enskilda rätt är i fråga må kronans ombudsman
föra talan om undersökningstillståndets eller koncessionens förverkande.
45 §. Klagan över bergmästarens enligt denna lag meddelade beslut föres
hos kommerskollegium genom besvär, vilka vid äventyr av talans förlust
skola vara dit inkomna sist å trettionde dagen från delfåendet av det beslut
som överklagas.
Denna lag träder i kraft den
Genom den nya lagen upphävas bestämmelserna i 9 kap. lagen angående
stenkolsfyndigheter m. m.
Har koncession beviljats före lagens ikraftträdande, skola bestämmelserna
i äldre författning fortfarande gälla utom i följande hänseenden.
1) Har koncession beviljats för uranfyndighet eller toriumfyndighet, skall
koncessionen, där ej särskilda skäl föreligga till annat bedömande, anses
avse båda dessa slag av fyndigheter.
2) Vad i 38—41 §§ är stadgat skall gälla i stället för motsvarande bestämmelser
enligt äldre rätt.
Har koncession sökts men ej beviljats före nya lagens ikraftträdande,
ankommer det på Kungl. Maj :t att bestämma, huruvida sökanden skall beviljas
koncession på grund av bestämmelserna i äldre rätt eller undersökningstillstånd
eller koncession enligt den nya lagen. Innan beslut meddelas
skall dock sökandens yttrande inhämtas.
Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960
189
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 2 maj
1960.
Närvarande:
justitieråden Beckman,
E. SÖDERLUND,
Tammelin,
regeringsrådet Nevrell.
Enligt lagrådet den 5 april 1960 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet
den 26 februari 1960, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till
1) lag om rätt att undersöka och bearbeta fyndigheter av uranhaltigt mineral
m. m. (.uranlag);
2) lag om ändring i gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314);
3) lag om ändring i lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkolsfyndigheter
m. m.; samt
4) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 1 juni 1956 (nr 306) om
rätt att utvinna atomenergi m. in. (atomenergilag).
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av t. f. byråchefen L. R. L. öhrbom.
Lagrådet yttrade:
Förslaget till uranlag
1—4 §§.
I första kapitlet, som enligt sin rubrik upptager inledande bestämmelser,
angivas i 1 § begreppen undersökningstillstånd och koncession. Andra kapitlet,
som handlar om undersökning av fyndighet, upptager under särskilda
underrubriker regler dels om undersökningstillstånd dels om undersökningsarbete.
Koncession behandlas i tredje kapitlet. Vad som förstås med undersökningsarbete
angives först i andra stycket av 3 §. Detta är systematiskt
mindre tillfredsställande dels därför att 3 § står i 2 kap. under rubriken undersökningstillstånd
dels därför att undersökningsarbete nämnes redan i 2 §.
Lagrådet får därför hemställa, att stadgandet i 3 § andra stycket överföres
till 1 §. Det kan där upptagas i första stycket — efter vad som sägs om under
-
190
Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960
sökningstillstånd — såsom en andra punkt av innehåll att tillståndet medför
rätt att, med uteslutande av andra, på de villkor och med de inskränkningar
denna lag innehåller, inom det område tillståndet omfattar utföra arbete
för undersökning av fyndighet av uranhaltigt mineral (undersökningsarbete).
Enligt 4 §, som står i 2 kap. under rubriken undersökningstillstånd, får
undersökningstillstånd ej omfatta eller undersökningsarbete äga rum å vissa
områden. Enligt 25 § skall vad i 4 § är stadgat angående undersökningstillstånd
äga motsvarande tillämpning beträffande koncession. Det synes lagrådet
systematiskt riktigare att i 1 kap. upptaga bestämmelser i detta ämne,
direkt tillämpliga på såväl undersökningstillstånd och undersökningsarbete
som koncession. Lagrådet hemställer, att sådana bestämmelser upptagas i
1 kap. såsom en 3 §. Dess 1 mom. kunde innehålla, att undersökningstillstånd
eller koncession ej må omfatta eller undersökningsarbete eller bearbetning
av fyndighet äga rum å de områden som angivas i 1 mom. av förslagets
4 §. Paragrafen kunde därefter såsom 2 och 3 mom. upptaga motsvarande
moment i förslagets 4 § med den jämkningen att koncession nämndes
jämte undersökningstillstånd.
Som följd av vad nu sagts skulle 2 kap. inledas med en 4 § av innehåll
att undersökningstillstånd meddelas av kommerskollegium. Vidare skulle
25 § utgå samt hänvisningarna i 5, 13, 26 och 32 §§ jämkas.
Ytterligare ändringar i 1 och 2 §§ ifrågasättas nedan vid 64 och 65 §§.
5 och 13 §§.
Iakttages vad lagrådet hemställt beträffande 4 §, böra hänvisningarna till
4 § ändras till att avse 3 §.
24 och 25 §§.
Lagrådet hemställer, att de båda momenten i förslagets 24 § få bilda var
sin paragraf. Iakttages detta och får förslagets 25 § utgå som följd av vad
lagrådet hemställt beträffande 4 §, blir paragrafordningen i det följande
oförändrad.
För att uppnå överensstämmelse med 51 § gruvlagen synes en motsvarighet
till dess andra stycke böra upptagas här. Lagrådet får därför hemställa,
att i 24 § upptages ett andra stycke av innehåll, att från äldre gruvbrytning
härrörande icke uppfordrat uranhaltigt mineral ävensom uppfordrat sådant
mineral, som kvarligger inom koncessionsområdet på löst mark, må koncessionsinnehavaren
tillgodogöra sig, i den mån det icke enligt vad i 35 §
stadgas av den tidigare rättsinnehavaren bortföres. Anledning torde ej föreligga
att i detta sammanhang nämna varp, som är föremål för särskild inmutning
enligt äldre författning, eftersom den genom hindersbestämmelserna
har samma skydd gentemot en urankoncession som annan inmutning.
Det torde ej heller vara erforderligt att i 35 § tredje stycket särskilt omnämna
dessa äldre varpinmutningar.
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960
191
26 och 32 §§.
Iakttages vad lagrådet hemställt beträffande 4 §, bör hänvisningen till 4 §
1 mom. ändras till att avse 3 § 1 mom. samt hänvisningarna till 25 § jämförd
med 4 § till att avse 3 §.
35 §.
Iakttages vad lagrådet hemställt beträffande 24 §, bör i stället för det remitterade
förslagets sista punkt blott upptagas »och skall beträffande brutet
uranhaltigt mineral gälla vad därom i 24 § andra stycket är stadgat.»
36-42 §§.
Under rubriken »Förrättning för anvisande av mark, m. m.» behandlas i
36—42 §§ frågor om förrättning för anvisande av mark samt om ersättning
för anvisad mark. Lagrådet vill förorda, att rubriken förkortas till »Anvisande
av mark», varigenom tillräcklig upplysning om det behandlade ämnesområdet
kan anses lämnad.
Föreskriften i 36 § om att vad som i vissa paragrafer av gruvlagen är stadgat
om utmålsförrättning skall gälla i tillämpliga delar bör förtydligas för
att utmärka att vissa omtolkningar måste göras. Detta förtydligande kan
lämpligen ske genom att före ordet »stadgat» tillägga »för motsvarande
fall».
Mark kan anvisas enligt 36 § inom samt enligt 37 § utom koncessionsområdet.
I båda fallen skall anvisandet ske vid bergmästarförrättning, varom
36 §, huvudsakligen genom hänvisning till gruvlagen, innehåller närmare
stadganden. Enligt 37 § tredje stycket skall vad som är stadgat angående
förrättning som avses i 36 § gälla jämväl beträffande förrättning enligt 37 §.
Med en sådan bestämmelse är det oegentligt att, såsom skett i första stycket
av 37 §, beteckna förrättning i där åsyftat fall såsom »förrättning som avses i
36 §». Sistnämnda uttryck synes även missvisande, i det att anvisande av
mark utom koncessionsområdet bör kunna ske antingen i samband med förrättning
då mark inom koncessionsområdet anvisas eller ock vid särskild
förrättning. Med hänsyn till det anförda hemställer lagrådet, att orden
»som avses i 36 §» få utgå i 37 § första stycket. I samband härmed böra orden
»den i 36 g avsedda» i 40 § och »som avses i 36 §» i 42 § utgå. Även i 61
och 63 §§ böra, på sätt senare skall angivas, vissa följdändringar vidtagas.
45 §.
Enligt denna paragraf skall den som upptäckt fyndighet av uranhaltigt
mineral vara berättigad att, om annan erhåller koncession, av denne få skälig
gottgörelse. Vid prövning huruvida ersättning skall utgå torde under vissa
omständigheter hänsyn få tagas till om upptäckaren gjort fyndanmälan,
meddelat koncessionsinnehavaren sin upptäckt eller eljest bekantgjort den.
Den som behållit sin upptäckt för sig själv och låtit tiden gå utan att utnyttja
den torde knappast vara berättigad till ersättning.
192
Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960
Lagrådet delar departementschefens uppfattning, att det icke kan vara
lämpligt att genom särskilt övergångsstadgande bereda upptäckare rätt till
ersättning enligt 45 § för den händelse koncession meddelats före uranlagens
ikraftträdande. Lagrådet förutsätter, att en upptäckt som gjorts före
uranlagens ikraftträdande icke i något fall medför rätt till ersättning enligt
nya lagen utan att frågan om ersättning i sådant fall är beroende av reglerna
i stenkolslagen.
58 §.
I andra momentet stadgas bötesstraff bl. a., under 4, för koncessionsinnehavare
som å annans mark vidtager förfoganden över område i dagen, som
icke blivit anvisat vid vederbörlig förrättning. Detta torde avse förfoganden
såväl inom som utom koncessionsområdet. Ett sådant förfarande bör emellertid
straffas endast såsom en mot jordägaren riktad lagöverträdelse, regelmässigt
åverkan eller annat brott enligt 24 kap. strafflagen. Därvid böra, liksom
enligt 20 § stenkolslagen, strafflagens regler tillämpas. Lagrådet hemställer
därför, att fjärde punkten får utgå. Detta skulle även överensstämma
med gruvlagen, ty bestämmelsen i dess 73 § är en ordningsföreskrift, som
icke avser det mot jordägaren riktade förfarandet.
61 §.
I anslutning till vad som anförts vid 58 § hemställes, att ordet »olovligen»
tillägges i 61 § framför »å annans mark».
På skäl som angivits vid 36—42 §§ bör hänvisningen till »förrättning som
i 36 § sägs» ändras till »förrättning som avses i 36 och 37 §§».
62 §.
Iakttages lagrådets hemställan vid 58 §, bör hänvisningen till dess fjärde
punkt utgå.
63 §.
Liksom i 61 § bör här uttrycket »förrättning som i 36 § sägs» ändras till
»förrättning som avses i 36 och 37 §§». Orden »enligt 37 §» i det följande
kunna då utgå.
64 och 65 §§.
Dessa båda paragrafer, vilka upptagits i ett slutkapitel under rubriken
särskilda bestämmelser, röra frågor, som nära sammanhänga med de i första
kapitlet reglerade allmänna bestämmelserna. Lagrådet hemställer, att detta
slutkapitel får utgå samt att innehållet i 64 § upptages som ett sista stycke
i 2 § och innehållet i 65 § som ett tredje stycke i 1 §.
Övriga lagförslag
De av uranlagen föranledda följdändringarna i gruvlagen, stenkolslagen
och atomenergilagen lämnas av lagrådet utan erinran.
Härutöver föreslås i anledning av särskilda framställningar från kommers -
Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960
193
''kollegium vissa fristående ändringar i 53 och 55 §§ gruvlagen samt 2 § stenkolslagen.
Vad härutinnan föreslagits föranleder erinran allenast såvitt angår
55 § gruvlagen. Den däri föreslagna ändringen innebär, att försvarsavgiften
skall höjas samt att jordägaren normalt tillkommande andel i avgiften
i vissa fall skall, till undvikande av utbetalning av alltför små belopp, tillfalla
kronan. Då avgiften skall betalas förskottsvis för varje år senast den 31 december,
böra avgifterna för år 1961 vara inbetalda vid lagändringens ikraftträdande
den 1 januari 1961. Skäligt är därför, att höjningen ej tillämpas
på de avgifter som belöpa på år 1961. Icke utbetalda avgiftsandelar, som enligt
gällande lag tillkomma jordägare för sistnämnda och tidigare år, böra
icke heller kunna indragas till kronan med stöd av de nya reglerna. Lagrådet
hemställer därför, att till bestämmelsen om ikraftträdande av den föreslagna
lagen om ändring i gruvlagen fogas en övergångsbestämmelse av innehåll,
att 55 § i sin äldre lydelse fortfarande skall tillämpas beträffande försvarsavgifter
för tidigare år än 1962.
Ur protokollet:
Clas Amilon
194
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 13 maj 1960.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lindholm, Kling, Skoglund,
Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam, Nordlander.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Kling, lagrådets den 2 maj 1960 avgivna
utlåtande över de till lagrådet den 26 februari 1960 remitterade förslagen
till
1) lag om rätt att undersöka och bearbeta fgndigheter av uranhaltigt mineral
m. m. (uranlag);
2) lag om ändring i gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 31i);
3) lag om ändring i lagen den 28 maj 1886 (nr £6) angående stenkolsfyndigheter
m. m.; samt
4) lag angående ändrad Ig delse av 1 § lagen den 1 juni 1956 (nr 306) om
rätt att utvinna atomenergi m. m. (atomenergilag).
Efter redogörelse för lagrådets yttrande anför föredraganden.
I fråga om de i 64 och 65 §§ i förslaget till uranlag upptagna stadgandena
synes det remitterade förslagets disposition vara att föredraga. I övrigt torde
de av lagrådet framförda ändringsförslagen böra beaktas. Därjämte torde i
förslaget till uranlag böra vidtagas vissa jämkningar av redaktionell natur.
Föredraganden hemställer att lagförslagen måtte, efter omarbetning enligt
vad sålunda anförts, jämlikt 87 § regeringsformen genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande samt anför att intet torde vara att erinra
mot att propositionen av riksdagen behandlas senare än under innevarande
vårsession.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Ulla Larsson
600161 Stockholm 1960. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag