Kungi. Maj.ts proposition nr 135 år 1960
1
Nr 135
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående riktlinjer för
en framtida statsunderstödd familjerådgivningsverksamhet;
given Stockholms slott den 25 mars 1960.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande statsrådet
hemställt.
GUSTAF ADOLF
Ulla Lindström
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen framlägges principförslag med riktlinjer för en framtida
familjerådgivningsverksamhet under huvudmannaskap av landstingen och
städerna utanför landsting. Med hänsyn till behovet av ytterligare erfarenheter
angående en mera slutgiltig utformning av verksamheten föreslås, att
organisationen under de närmaste åren får karaktären av försöksverksamhet
med statligt stöd. Statsbidrag till verksamheten föreslås utgå enligt
samma principer, som gäller för den psykiska barna- och ungdomsvården. 1
1 —Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 135
2
Kungi. Maj.ts proposition nr 135 år 1960
Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 25 mars
1960.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Edenman,
Netzén, af Geijerstam.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
statsrådet Lindström fråga om riktlinjer för en framtida statsunderstödd
familjerådgivningsverksamhet samt anför därvid följande.
Inledning
Den 22 april 1955 bemyndigade Kungl. Maj:t statsrådet Lindström att
dels tillkalla högst sex sakkunniga för att utreda frågan om en allmän
familjerådgivning, dels ock tillkalla experter samt förordna sekreterare åt
de sakkunniga.1
De sakkunniga, vilka antagit benämningen Familjerådgivningskommittén,
har med skrivelse den 15 augusti 1957 överlämnat betänkande med
förslag till allmän familjerådgivning (SOU 1957:33).
Över betänkandet har, efter remiss, utlåtanden avgivits av socialstyrelsen,
medicinalstyrelsen, skolöverstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, statskontoret,
kanslern för rikets universitet efter hörande av de medicinska
fakulteterna och karolinska institutets lärarkollegium, nykterhetsvårdskommittén,
kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket, överståthållarämbetet,
samtliga länsstyrelser, domkapitlen i Uppsala, Lunds
och Göteborgs stift, samtliga landstings förvaltningsutskott med undantag
för Västerbottens läns landstings förvaltningsutskott, vidare stadskollegiet
i Stockholm samt stadsfullmäktige i Göteborg, Malmö, Hälsingborg, Norrköping
och Gävle, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas
förbund, svenska landstingsförbundet, riksförbundet för sexuell upplysning,
svenska socialvårdsförbundet, svenska föreningen för psykisk hälsovård,
svenska kyrkans diakonistyrelse, svenska ekumeniska nämnden, frikyrkliga 1
1 De sakkunniga har utgjorts av förbundsordföranden, numera borgarrådet Inga Thorsson,
ordförande, professorn Sven Ahnsjö, dåvarande ledamoten av riksdagens andra kammare Helga
Sjöstrand, lasarettsläkaren Sigurd Thorén, ledamoten av riksdagens andra kammare Sten Wahlund
och ledamoten av riksdagens första kammare Annie Wallentheim. Föreståndaren för Stockholms
stads familjerådgivningsbyrå Carin Colliander har biträtt utredningen såsom expert.
3
Kungl. Maj.ts proposition nr 135 år 1960
samarbetskommittén, socialinstituten i Stockholm och Göteborg, sydsvenska
socialinstitutet, Sveriges läkarförbund, svenska läkaresällskapet, Sveriges
psykologförbund, Sveriges socionomförbund, svensk kuratorsförening, Sveriges
advokatsamfund, svenska barnmorskeförbundet, Fredrika-Bremerförbundet,
yrkeskvinnors samarbetsförbund, Sveriges husmodersföreningars
riksförbund, kooperativa kvinnogillesförbundet, högerns kvinnoförbund,
folkpartiets kvinnoförbund, svenska landsbygdens kvinnoförbund, Sveriges
socialdemokratiska kvinnoförbund, landsorganisationen i Sverige samt
tjänstemännens centralorganisation varjämte kyrkliga kvinnorådet inkommit
med en skrivelse i frågan.
Jag anhåller nu att få upptaga hithörande frågor till närmare behandling.
Tidigare förslag och överväganden
1941 års befolkningsutredning
Rådgivning i familj efrågor har diskuterats i olika sammanhang under
hela 1940- och 1950-talen. Sålunda var redan 1941 års befolkningsutredning
(Betänkande i abortfrågan, SOU 1944: 51) inne på tankegångar, som ligger
i linje med senare utredningars krav på personlig hjälp åt människor med
samlevnadsproblem. I en analys av abortsituationerna framhöll utredningen,
att en kvinna, som mot sin vilja blivit gravid, nästan alltid reagerade
med en skräckkänsla, som till icke oväsentlig del vore betingad av
den sociala miljö, i vilken hon befunne sig, och av den uppfostran hon fått.
Utredningen fann, att avslag på en abortansökan troligen i flertalet fall
icke åtföljdes av positiv hjälp och uppmuntran. De korta läkarbesöken utgjorde
i regel den enda kontakten med ett samhälle, om vars hjälpmöjligheter
i övrigt flertalet kvinnor i denna situation synbarligen hade mycket
ofullständig, om ens någon kunskap. Utredningen fann det därför angeläget,
att man som komplement till övriga abortförebyggande åtgärder
skulle koppla in en personligt utformad rådgivning till de kvinnor, som
råkat i ett icke önskat havandeskap, vilket de ville avbryta. Utredningen
rekommenderade en utbyggnad av den dittills mera på försök drivna kuratorsverksamheten.
Utredningen för hem- och familjefrågor
Denna utredning var den första statliga utredning i vårt land, som behandlade
familjesituationen i dess helhet och i sina förslag syftade till allmänt
stödjande åtgärder av såväl praktisk som psykologisk natur. I sitt
betänkande Familjeliv och hemarbete (SOU 1947:46) redogjorde utredningen
bl. a. för de praktiska åtgärder som föreslagits av bland andra 1941
års befolkningsutredning, socialvårdskommittén och bostadssociala utredningen
— åtgärder, vilka samtliga syftade till stöd åt barnfamiljerna vid
den extra belastning, som elt barns tillkomst innehure. Utredningen fram
-
4
Kungl. Maj. ts proposition nr 135 år 1960
höll emellertid även vikten av att familjernas inre relationer fungerade
tillfredsställande, så att de samhälleliga åtgärderna kunde nå sin fulla
effekt. Redogörelsen för de samhälleliga stödåtgärderna kompletterades
med en analys av de faktorer, som ansågs påverka familjens inre organisation.
Härvid berördes även psykologiska problem rörande samlivet
mellan familjens medlemmar i konstellationerna makar, föräldrar—barn,
syskon m. in.
1950 års abortutredning
Ytterligare diskussioner kring frågan om personlig rådgivning i samlevnadsproblem
finner man i det betänkande (Abortfrågan, SOU 1953: 29),
som avgavs av 1950 års abortutredning. I betänkandet framhölls
i denna fråga bl. a. följande i fråga om abortrådgivningsbyråernas verksamhet.
Det har från flera byråer vitsordats, att det abortprofylaktiska arbetet
i egentlig mening icke kan skiljas från den allmänt rådgivande och stödjande
hjälp till lösande av samlevnadsproblem, som går under namnet
familjerådgivning och som försöksvis igångsatts på några orter i landet.
De yttre problem och bekymmer som driver en fysiskt eller psykiskt sjuk
eller klen kvinna att under en ovälkommen graviditet söka abort är på det
hela taget desamma som kommer en människa att söka hjälp på en familjerådgivningsbyrå.
De abortsökande skiljer sig egentligen från klientelet på
familjerådgivningsbyrån endast därigenom, att de bär på den ytterligare
komplikationen att befinna sig i en ovälkommen graviditet. På abortrådgivningsbyråerna
bär man gjort samma erfarenhet som de, vilka redovisas
från försöksverksamheten på Stockholms stads familjerådgivningsbyrå,
nämligen att de sexuella problemen intar en relativt undanskymd plats
i de problemkomplex, som bärs fram av de hjälpsökande. Intrycket av ett
nära samband mellan abortrådgivningen och familjerådgivningen förstärkes
av att de abortsökande kvinnorna — vare sig deras ansökan avslagits
eller bifallits — i stor utsträckning behöver en rådgivning, ibland rent av
behandling av samma slag som man avser att ge inom familjerådgivningen.
---Kuratorerna inom abortrådgivningen har också---i mån av
tid börjat alltmer bedriva familjerådgivning. Denna breddning av verksamheten,
vartill själva abortfallens art visat vägen, vill utredningen beteckna
som riktig och önskvärd.---Flera sakliga och praktiska skäl talar
alltså för en allmän breddning av det abortförebyggande rådgivningsarbetet.
Det har kommit till utredningens kännedom, att man i flera landsting
hyser stort intresse för den nyligen startade familjerådgivningen. Stockholms
stad har sedan juni 1951 sådan verksamhet i gång som försöksverksamhet,
inom ett par landstingsområden har man börjat med familjerådgivning
på privat initiativ och på ytterligare något håll är man i färd
med en utredning i ämnet. På grund av att familjerådgivning pågått endast
helt kort tid och erfarenheterna av denna än så länge är begränsade, anser
sig utredningen icke i stånd att nu framlägga definitiva förslag i fråga
om denna verksamhet. När ytterligare erfarenhet vunnits om familjerådgivningsverksamheten,
bör enligt utredningens mening frågan om stöd åt
en sådan verksamhet genom statsbidrag upptas till prövning.---Som
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1960
en slutsats av detta resonemang om en breddning av rådgivningsverksamheten
vill utredningen föreslå, att den organisatoriska anknytningen av
abortrådgivningsfrågorna till den förebyggande mödravården upphör och
den allmänt familjerådgivande verksamheten, däri inbegripen abortrådgivningen,
blir en framtida självständig uppgift för huvudmännen.
De remissinstanser, som yttrade sig över abortutredningens betänkande
var i stort sett eniga om angelägenheten av att den abortförebyggande
verksamheten utbyggdes. Utredningens förslag i denna del gick
emellertid icke fritt från kritik. Sålunda ifrågasatte bl. a. länsstyrelsen i
Uppsala län och länsstyrelsen i Stockholms län, om det icke med hänsyn
till det nära sambandet mellan abortrådgivning och familjerådgivning varit
mera ändamålsenligt att redan från början inrätta familj erådgivningsbyråer
i stället för byråer enbart för abortklientelet.
Med hänvisning till erfarenheterna från familjerådgivningen och abortrådgivningen
i Stockholm ansåg däremot Stockholms stadsfullmäktige det
icke lämpligt att där samordna dessa båda verksamhetsgrenar. Ej heller
stadsfullmäktige i Gävle eller yrkeskvinnors samarbetsförbund fann en sammankoppling
av de båda verksamhetsgrenarna önskvärd.
Medicinalstyrelsen och ett flertal andra remissinstanser framhöll vikten
av att familjerådgivningsbyråer inrättades utan uppskov och inordnades
i samhällets förebyggande vård.
En ganska kraftig kritik riktades från en del håll mot utredningens
förslag att skapa fristående abortrådgivningsbyråer. Om kritiken därutinnan
var enig, gick dock meningarna isär i fråga om den abortförebyggande
verksamhetens organisatoriska anknytning. Sålunda ansåg några
remissorgan, att denna verksamhet fölle inom sjukvårdens ram, medan det
i andra yttranden gjordes gällande, att den abortförebyggande verksamheten
mera vore en social fråga än en medicinsk och att verksamheten
borde ha sin plats inom socialvårdens system.
Medicinska fakulteten i Lund anslöt sig till förslaget att den abortförebyggande
rådgivningsverksamhetens anknytning till den förebyggande mödravården
skulle upphöra och ansåg alt den borde förknippas i främsta
rummet med de psykiatriska klinikerna. Fakulteten framhöll bl. a. följande.
Väsentligt synes nämligen vara, att verksamheten på detta och angränsande
områden sammanhålles inom den ram som en psykiatrisk lasarettsavdelning
utgör. En abortförebyggande byrå är såsom isolerad företeelse
rätt meningslös och blir effektiv först med en psykiatrisk lasarettsavdelning
i bakgrunden. Detta beror icke blott på nödvändigheten att inlägga
somliga av de sökande på kliniken för behandling eller för närmare utredning.
Vad det framför allt gäller är att kunna handlägga patientens
och familjens problem i hela deras omfattning.
När utredningen i full insikt om nödvändigheten härav önskar utvidga
abortrådgivningen till att omfatta även sexualrådgivning och familjerådgivning,
förbiser utredningen de psykiatriska lasarettsavdelningarnas betydelse
i sammanhanget. Fördelen med specialbyråer för abortärenden,
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 135 år 1960
alkoholism, familjerådgivning o. s. v. ligger väsentligen i att man genom
dem erbjuder kostnadsfri vård och hjälp i vissa situationer som äga särskild
betydelse för individen och samhället. Problem och klientel förbli
emellertid desamma som alltid handlagts och fortfarande böra handläggas
vid centrallasarettens psykiatriska kliniker, vilka utgöra centra för »människovärd»
av detta slag. Vid centrallasaretten givas ju också de bästa
möjligheterna till allsidigt samarbete med andra specialiteter — så exempelvis
just i frågor rörande sexualrådgivning.
För alla sjukvårdsområden, som ännu ej äga en psykiatrisk lasarettsavdelning,
borde inrättandet av en sådan framstå såsom det ojämförligt
angelägnaste önskemålet, även just ur abortfrågans synpunkt. Att i likhet
med utredningen föreslå den motsatta vägen, sålunda att starta med en
fristående abortrådgivning och sedan utbygga den till sexualrådgivning och
familjerådgivning, är enligt fakultetens mening att anlägga ett felaktigt
perspektiv på dessa stora och för befolkningens mentalhygien så utomordentligt
betydelsefulla frågor.
Sveriges läkarförbund underströk, att sådan verksamhet, som är avsedd
att bedrivas vid familjerådgivningsbyråerna, förekom vid alla gynekologiska
och psykiatriska sjukvårdsenheter. Det vore olämpligt och oriktigt
att utbryta en viss del av den gynekologiska och psykiatriska verksamheten
ur den övriga hälso- och sjukvården och inrätta isolerade specialbyråer.
Läkarförbundet förordade bestämt, att familjerådgivningsbyråerna infogades
i lasarettsorganisationen och härvid anknöts till de gynekologiska och
psykiatriska lasarettsavdelningarna. Även medicinalstyrelsen förordade, att
familjerådgivningsbyråerna så vitt möjligt förlädes till centrallasaretten.
Organisationskommittén för medicinska högskolan i Göteborg påpekade
risken för att man i olika socialmedicinska förslag och åtgärder plottrade
bort uppgifterna på en mängd små, fristående enheter utan att taga hänsyn
till den stora personalbrist, som råder inom varje gren av sjukvården,
inte minst inom psykiatrin, dit övervägande delen av abortfallen f. n. hör.
Ur denna synpunkt vore det särdeles lämpligt att hänvisa den abortförebyggande
organisationen till de psykiatriska poliklinikerna.
Socialstyrelsen ansåg, att förslaget om speciella abortbyråer runt om i
landet innebar en ytterligare splittring inom socialvården. Enligt styrelsens
mening borde abortärendena icke behandlas fristående utan i nära samband
med andra barna- och familjevårdsärenden.
1950 års barnavårdskommitté anförde i denna fråga.
Den förebyggande verksamheten är i högre grad en social fråga än en
medicinsk. En aktuell problemställning i den svenska socialvården är strävandena
att organisatoriskt och praktiskt samordna de olika sociala hjälpmöjligheterna
för att med ett maximalt och rationellt utnyttjande av tillgängliga
resurser ge den behövande en så allsidig social omvårdnad som
möjligt. Denna organisatoriska samordning är ej endast önskvärd utan i
många fall en tvingande nödvändighet. Sålunda bör den abortprofylaktiska
verksamheten ej organiseras fristående från och utan relation till samhällets
barnavårdsorganisation.
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1960
Även länsstyrelsen i Västmanlands län ansåg det olämpligt att binda sig
för en fristående verksamhet.
Medicinalstyrelsens socialpsyldatriska nämnd, länsstyrelsen i Kopparbergs
län och Stockholms stadsfullmäktige ansåg, att utredningen borde
ha föreslagit skyldighet för vederbörande myndigheter att inrätta rådgivningsbyråer
inom samtliga sjukvårdsområden.
1950 års barnavårdskommitté
I sitt betänkande med förslag till ny barnavårdslag (SOU 1956: 61) behandlade
kommittén bl. a. frågan om olika möjligheter att förstärka samhällets
barnavårdande verksamhet. Därvid kunde som ett tänkbart alternativ
komma i fråga att till länsstyrelserna koncentrera ytterligare socialvårdande
uppgifter och i motsvarande omfattning förstärka länsstyrelsernas
personal med socialvårdsexpertis. Kommittén framhöll vidare, att kuratorerna
inom den abortförebyggande verksamheten med hänsyn till risken
för överdriven specialisering och bristande samverkan med socialvårdens
övriga förvaltningsgrenar icke borde sysselsättas enbart med abortrådgivning.
Den abortprofylaktiska verksamheten borde ej organiseras fristående
från samhällets barnavårdsorganisation och den borde ej heller särskiljas
från den familjerådgivande verksamheten. Kommittén hade därvid haft i
tankarna en anknytning till länsstyrelsernas socialvårdande verksamhet.
Barnavårdskommittén framlade emellertid icke något organisationsförslag
för familjerådgivning, inbegripet abort- och sexualrådgivning, emedan
en särskild kommitté — familjerådgivningskommittén — tillsatts, innan
barnavårdskommittén ännu avslutat sitt arbete. Den nya kommitténs uppdrag
vore nämligen att utreda bland annat just dessa organisationsfrågor.
Mentalsjukvårdsdelegationen
I sina betänkanden om psykisk barna- och ungdomsvård (SOU 1957: 40)
samt om behandlingshem och mentalsjukhem för barn och ungdomar (SOU
1958: 20) underströk mentalsj u k vårdsdelegationen, att den
psykiska barna- och ungdomsvården till sin innersta karaktär vore en
sjukvårdande verksamhet, varför verksamhetens utbyggnad i första hand
måste ta sikte på de medicinskt-psykiatriska aspekterna. Tyngdpunkten
måste därför ligga på att inrätta barn- och ungdomspsykiatriska lasarettsavdelningar
med tillhörande öppna mottagningar inom i princip varje
landstingsområde samt i mån av resurser en eller flera fristående centraler
och filialer. I storstäderna skulle verksamhetens tyngdpunkt ligga på fristående
centraler, varmed delegationen avsåg mottagningar, utrustade med
fullständiga team, d. v. s. läkare, psykologer, barnpsykiatriska kuratorer
och eventuellt pedagogkonsulter. En utbyggnad av systemet med filialer
ansågs särskilt önskvärd inom de större landstingsområdena med dessas
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1960
stora avstånd. Filialerna avsågs i huvudsak skola betjänas av personal från
lasarettsavdelning eller fristående central.
Organisationen för den psykiska barna- och ungdomsvården borde vidare
så snart som möjligt kompletteras med behandlingshem av två olika typer.
Behandlingshem av typ I borde sålunda anordnas som underavdelning till
i princip varje barnpsykiatrisk lasarettsavdelning eller fristående central
och avses för barn och ungdom med huvudsakligen neurotiska och likartade
sjukdomstillstånd, vilka efter undersökning vid lasarettsavdelning
eller central behövde fortsatt vård under ytterligare högst ett år. Behandlingshem
av typ II skulle avse barn och ungdom med tidigare karaktärsstörningar.
Hemmen komme i stort sett att bli en motsvarighet till de
nuvarande anstalterna för psykopatiska och nervösa barn och vårdtiden
torde komma att bli ganska lång.
Huvudmannaskapet för samtliga enheter inom verksamheten borde åvila
landstingen och de landstingsfria städerna. Ledningen av verksamheten
kunde i regel anförtros åt vederbörande hälso- och sjukvårdsberedning,
eller om särskild hälsovårdsberedning och särskild sjukvårdsberedning
funnes, dessa beredningar tillsammans samt i stad sjukhusmyndighet, skolmyndighet
eller barnavårdsmyndighet. Möjlighet borde även finnas för
flera huvudmän att sammangå för anordnande av lasarettsavdelning och
behandlingshem av typ II eller att genom avtal få dispositionsrätt till vårdplatser
vid av annan huvudman inrättad avdelning eller behandlingshem.
I fråga om tillsynen över verksamheten framhöll delegationen, att vad
som är stadgat för lasarett även borde gälla de barn- och ungdomspsykiatriska
lasarettsavdelningarna samt behandlingshemmen. I pedagogiskt hänseende
borde hemmen stå under tillsyn av skolmyndighet. Enligt delegationen
borde avgiftsfrihet tillämpas vid samtliga öppna mottagningar med
undantag för lasarettsläkares privata mottagning, medan sedvanliga vårdavgifter
kunde utgå inom den slutna vården.
Delegationen ägnade stor uppmärksamhet åt personalfrågorna och underströk,
att den psykiska barna- och ungdomsvårdens möjligheter att uppnå
tillfredsställande resultat fundamentalt vilade på en god samverkan mellan
olika specialutbildade personalkategorier. Ett fullständigt barnpsykiatriskt
team borde bestå av barnpsykiatriskt skolad läkare, psykolog med diagnostiskt
eller terapeutiskt arbete, barnpsykiatrisk kurator samt eventuellt
pedagogkonsult.
Delegationen föreslog vidare, att statsbidrag skulle utgå till avlöningskostnaderna
för läkare, psykologer, kuratorer och pedagogkonsulter inom
såväl sluten som öppen vård. Bidraget borde utgå med hälften av de verkliga
lönekostnaderna för år, dock högst 15 000 kronor för läkare och högst
8 000 kronor för övrig personal. Statsbidragen för resor till och från filialer
föreslogs bli oförändrade.
Det övervägande flertalet remissinstanser hälsade delegationens
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1960
förslag med stor tillfredsställelse, eftersom erfarenheterna visat behovet
av en fastare organisation av den psykiska barna- och ungdomsvården.
Särskilt från landstingshåll underströks kraftigt, att den nuvarande organisationens
provisoriska karaktär utgjort ett hinder för en rationell utbyggnad
av verksamheten. Denna hade i betydande utsträckning varit
koncentrerad till öppen vård, och eftersom utbildning av läkare, psykologer
och kuratorer av naturliga skäl ej kunnat ske vid de öppna vårdenheterna
hade stora svårigheter uppstått att rekrytera kvalificerad personal.
Det vore därför ett starkt önskemål att genom inrättandet av barnoch
ungdomspsykiatriska lasarettsavdelningar tillskapa en sådan basorganisation,
som på längre sikt kunde tillföra verksamhetens övriga enheter
erforderlig personal av olika kategorier. Då vidare bristen på vårdplatser
blivit alltmera framträdande, vore det också av detta skäl angeläget att
i första hand utbygga den slutna vården. Ett flertal remissorgan poängterade
emellertid, att utbyggnaden av den psykiska barna- och ungdomsvården
på grund av personalbristen och andra angelägna utbyggnadsbehov
under de närmaste åren måste ske med en viss försiktighet.
Genom Kungl. brev till medicinalstyrelsen den 30 juni 1959 angående
organisationen av den psykiska barna- och ungdomsvården har uppdragits
vissa allmänna riktlinjer till ledning för huvudmännen vid den
fortsatta utbyggnaden av den psykiska barna- och ungdomsvården. Dessa
riktlinjer överensstämmer i huvudsak med mentalsjukvårdsdelegationens
förslag med det undantaget, att något ställningstagande ej skett till frågan
om ändrade bestämmelser angående statsbidrag till verksamheten.
Betänkandet angående ungdomsbrottsligheten
Även i det nyligen avlämnade betänkandet om Ungdomsbrottslighet
(SOU 1959: 37) har starkt understrukits betydelsen av en väl utbyggd psykisk
barna- och ungdomsvård samt familjerådgivningsverksamhet. De sakkunniga
anför bl. a. följande.
I kampen mot ungdomsbrottsligheten är de allmänt förebyggande åtgärderna
av väsentlig betydelse. En anmärkningsvärd eftersläpning råder i vårt
land av samhällets insatser för att förebygga psykisk ohälsa, vantrivsel och
anpassningssvårigheter. De mentalhygieniska aspekterna måste i högre grad
än vad nu är fallet vinna beaktande inom olika områden av samhällslivet.
—---En effektiv motverkan på längre sikt av ungdomsbrottsligheten
kräver att det förebyggande arbetet sättes in på ett mycket tidigt stadium.
Ur dessa synpunkter är det angeläget att mentalsjukvården utbygges och
särskilt att den planerade upprustningen av den psykiska barna- och ungdomsvården
och utbyggnaden av familjerådgivningsverksamheten kommer
till stånd snarast.
Motioner i riksdagen
Frågor rörande upplysnings- och rådgivningsverksamhet i samlevnads -
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1960
problem, ungdomsproblem och gällande abortlagstiftning har under 1950-talet även behandlats i ett flertal riksdagsmotioner.
Vid 1955 års riksdag framlades likalydande motioner i båda kamrarna
om en utredning angående upprättande av en allmän familjerådgivning.
Allmänna beredningsutskottet, som i sitt utlåtande (nr 14) kunnat konstatera,
att en allmän familjerådgivning skulle ha en väsentlig uppgift att fylla,
förordade bifall till motionen. Utskottet ansåg även att den i motionen begärda
utredningen borde komma till stånd, utan att då pågående utredningar
inom angränsande verksamhetsområden, främst barnavård skommitténs
arbete, först avvaktades. Riksdagen fattade beslut i enlighet med
utskottets förslag. Med anledning härav tillsatte Kungl. Maj :t 1955 års familjerådgivningskommitté.
Till 1956 års riksdag väcktes åtta motioner om utredningar beträffande
vissa aktuella ungdoms- och uppfostringsfrågor samt om åtgärder för motverkande
av ungdomsbrottsligheten m. in. Motionerna hade remitterats till
ett stort antal myndigheter och yrkessammanslutningar.
Allmänna beredningsutskottet ansåg i likhet med de remissinstanser, som
uttalat sig i frågan, att den förebyggande verksamheten vore av utomordentlig
betydelse i kampen mot ungdomsbrottsligheten och anförde i fråga om
hemmiljöns betydelse bland annat följande.
Miljöfaktorernas stora betydelse för uppkomsten av brottslighet torde numera
få anses obestridd. I den aktuella debatten framhålles ofta, att hemmen,
särskilt i de större städerna, som en följd av bl. a. den höga skilsmässofrekvensen,
mödrarnas ökade deltagande i förvärvsarbete utom hemmet,
olämpliga bostadsförhållanden och nöjesindustriens utveckling ofta
icke förmår fylla sina för familjegruppen betydelsefulla, samlande och vägledande
uppgifter. Vikten av goda hemförhållanden framgår bl. a. därav,
att undersökningar på olika håll i världen utvisar, att större delen av allt
kriminalklientel kommer från ogynnsamma hemmiljöer.---Det må
även erinras om att de enskilda individerna och hemmen under senare år
genom familjerådgivningen erhållit ett visst stöd vid lösandet av sina familjeproblem.
Byråer för familjerådgivning har inrättats i vissa kommuner
och en statlig utredning i frågan pågår.
Då flertalet av de frågor som berörts i de av utskottet behandlade motionerna
redan vore föremål för utredning förklarade sig utskottet emellertid
icke vara berett att förorda nya utredningar. Utskottet fann det däremot
nödvändigt med en samordning och översyn av redan förefintligt material
bland annat för att undersöka, om icke däri kunde finnas underlag för åtgärder,
som kunde vidtagas utan tidsutdräkt.
Frågan om åtgärder mot ungdomsbrottsligheten och om samordning av de
samhälleliga stödformer och åtgärder, som syftar till en lösning av barnaoch
ungdomsproblemen på längre sikt, upptogs i motioner också vid 1957
års riksdag. Allmänna beredningsutskottet åberopade i sitt utlåtande vad
utskottet anfört i sitt utlåtande över motsvarande motioner till 1956 års
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1960
riksdag och fann sig icke böra tillstyrka, att de i motionerna föreslagna särskilda
utredningarna för det dåvarande kom till stånd.
Vidare väcktes vid samma års riksdag motioner med förslag om en snar
översyn av nu gällande abortindikationer. Riksdagen lämnade motionerna
utan bifall. Första lagutskottet hade gentemot den av motionärerna formulerade
målsättningen »att den legala aborteringen nedbringas till den minsta
tänkbara omfattning» understrukit angelägenheten av att den sammanlagda
legala och illegala aborteringen måtte nedbringas. Med denna utgångspunkt
måste man enligt utskottet ställa sig tveksam inför strävandena att
märkbart begränsa abortindikationerna. Ansträngningarna borde i stället
koncentreras på att söka förebygga eller undanröja abortönskan. Det funnes
sålunda, enligt utskottet, bland orsaksfaktorerna till abort också många,
som vore väl tillgängliga för social profylax och terapi. Utskottet framhöll
bl. a. följande.
Det är för dessa fall ytterligt angeläget, att samhället ställer tillräckliga
hjälpresurser till förfogande. Framför annat faller i ögonen den verksamhet
som bedrives vid de särskilt inrättade rådgivningsbyråerna.---Ännu
har emellertid rådgivningsinstitutionen ej fullständigt utbyggts. Det är angeläget,
att så med det snaraste sker och att byråerna få tillräckliga möjligheter
att kunna hjälpa. Även den utvidgning av abortrådgivningen till allmän
familjerådgivning, som f. n. överväges inom familjerådgivningskommittén,
bör kunna få icke oväsentlig abortprofylaktisk betydelse.
Familj erådgivningskommitténs utredning och förslag
Hittillsvarande erfarenheter
Kommittén framhåller, att familjerådgivningen som en organiserad hjälpform
har sitt ursprung i Tyskland och Österrike, där rådgivningscentraler
började växa fram under tiden närmast efter det första världskriget. Den
politiska situationen bromsade emellertid snart upp verksamhetens vidare
utveckling i dessa länder, medan samtidigt — i mitten av 1930-talet -—
ett organiserat rådgivningsarbete tog form och snabbt utvecklades i de
anglosaxiska länderna.
Den familjerådgivning, som under de senaste 25 åren utvecklats i Amerikas
förenta stater, har sina rötter inom ett flertal olika områden av samhällslivet.
Centraler för äktenskapsrådgivning och annan därmed jämförlig
rådgivning började arbeta här och var redan i början av 1930-talet och
fanns i slutet av 1940-talet på omkring 300 platser. 240 av dessa centraler
tillhörde Family Service Association of America. Bland övriga organisationer
och sammanslutningar, som visat aktivt intresse för familjerådgivningsfrågor,
kan nämnas Child Study Association of America och National
Council on Family Relations. National Association for Mental Health är
huvudman för ett stort antal mentalhygieniska kliniker för vuxna och
barn. Denna sammanslutning ser familjerådgivningen som ett medel att
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1960
skapa bättre mentalhygieniska förhållanden för den enskilde. Planned
Parenthood Federation of America bildades i syfte att verka för födelsekontroll,
men dess mål har sedermera vidgats. Den samarbetar sedan längre
tid med andra organisationer, som bedriver äktenskaps- och föräldrafostran.
Råd och hjälp i samlevnadsfrågor lämnas också de studerande vid skolor
och universitet genom kuratorer, vid dekanus’ mottagning, vid psykologiska
universitetskliniker eller vid särskilda mottagningar för studenter.
I Storbritannien tillkom år 1938 Marriage Guidance Council (M. G. C.)
för att möta ett växande behov av upplysning och rådgivning i äktenskapsfrågor
och startade år 1943 i London Englands första äktenskapsrådgivningsbyrå.
Efter fredsslutet öppnades i snabb takt nya rådgivningscentraler
i ett stort antal städer över hela landet. För att samordna verksamheten vid
dessa skapades år 1947 en centralorganisation, National Marriage Guidance
Council (N. M. G. C.) Vissa principer fastställdes, som de lokala M. G. C.
skulle upprätthålla i sin rådgivningsverksamhet. Verksamheten skulle omfatta
uppfostran, individuell rådgivning samt forskning.
Helt fristående från M. G. C.-verksamheten startades år 1948 som en
försöksverksamhet inom Family Welfare Association — en frivillig sammanslutning
för socialt arbete med sikte på familjen —• Family Discussion
Bureau i London. Syftet var att bedriva rådgivningsverksamhet rörande
samlevnadssvårigheter i äktenskapet. År 1956 övertogs byrån av Institute
for Human Relationship. Denna sammanslutning driver även Tavistoc
Clinic, en neurosklinik med avdelningar för såväl barn som vuxna. Denna
kliniks verksamhet är numera inlemmad i den statliga hälsovårdsorganisationen.
Den nu över 30 år gamla Mpdrehjaelpsinstitutionen i Danmark har vuxit
fram ur en privat hjälpverksamhet för ensamstående mödrar. Verksamheten
kom i och med lagen om mpdrehjaelp av år 1939 att omfatta materiellt
och personligt stöd åt såväl gifta som ogifta kvinnor samt åt familjer och
ensamma kvinnor med små barn. I samband med revideringar av havandeskapslagstiftningen
åren 1945 och 1956 har m0drehjaelpens uppgifter i
samband med det abortförebyggande arbetet utvidgats. Alla kvinnor, som
önskar legal abort, skall numera vända sig till en mpdrehjaelpsinstitution,
vilken verkställer medicinsk och social utredning. Efter mpdrehjselpslagens
ikraftträdande inrättades under loppet av några år mpdrehjselpsinstitutioner
över hela landet. För närvarande finnes åtta sådana institutioner med fasta
eller ambulerande mottagningar på omkring 80 orter.
Familjerådgivning har utvecklats inom mpdrehjaelpen i Köpenhamn som
en modern hjälpforin i linje med det på individuellt personligt stöd inriktade
arbete, som varit utmärkande för institutionen allt ifrån dess begynnelse.
Verksamhetsgrenen har funnits sedan år 1948 och betraktas fortfarande
i viss mån som en försöksverksamhet. De flesta klienter kommer från
olika avdelningar inom själva institutionen men hänvisningar förekommer
13
Kungi. Maj. ts proposition nr 135 år 1960
också från andra håll, t. ex. från psykiatriska kliniker, varjämte man i
undantagsfall tager emot klienter, vilka kommer på eget initiativ.
Den första rådgivningskliniken i Finland startades år 1947 i Helsingfors
av Befolkningsförbundet (Väestöliitto), ett centralförbund inom det befolkningspolitiska
arbetet. År 1951 hade Befolkningsförbundet öppnat kliniker
för äktenskapsrådgivning i tio städer. Verksamheten omfattar föräktenskaplig
läkarundersökning och rådgivning i äktenskaplig sexualhygien,
rådgivning för gifta rörande födelsekontroll, sterilitet och sexuella störningar
samt behandling av äktenskapskonflikter.
På svenskspråkigt håll i Finland samarbetar medicinska, kyrkliga och
befolkningspolitiska intressen inom Svenska äktenskapsrådgivningen i Helsingfors,
som startades år 1950.
I Sverige är kravet på familjerådgivning som en speciell rådgivningsoch
behandlingsform relativt nytt. Dock har framför allt inom vissa grenar
av sjukvården -— särskilt den psykiatriska och gynekologiska — samt den
psykiska barna- och ungdomsvården, liksom inom nykterhetsvården, ansträngningarna
sedan länge inriktats på att förbättra familjerelationerna
för den vårdsökande. Även den förebyggande mödra- och barnavården innefattar
kontakt med den vidare familjegruppen i vissa fall. Inom andra samhälleliga
vårdgrenar har likaledes en tendens till helhetssyn på klientens problem
gjort sig allt mera gällande.
Den familjerådgivningsverksamhet, som hittills förekommit i samband
med annan medicinsk eller social omvårdnad, syftar emellertid i första
hand till att förbättra miljöförhållandena för den vård- eller hjälpbehövande
individen och inriktar sig icke direkt på att främja familjegemenskapen
och det harmoniska samlivet mellan familjens medlemmar. Dessutom
har inom de olika specialområdena av samhällets vårdande verksamhet
hittills ofta saknats resurser att klarlägga och lösa dessa samlevnadsproblem,
som spänner över ett stort register och kräver sakkunskap från skilda
områden av medicin, psykologi och samhällskunskap.
Rådgivning såsom en fristående verksamhet bedrivs för närvarande i
Sverige i förhållandevis ringa omfattning och mer eller mindre som försöksverksamhet.
Med landstingen och de landstingsfria städerna såsom
huvudmän bedrives — förutom barn- och ungdomspsykiatrisk verksamhet,
innefattande en familjerådgivning av speciell natur — en rådgivning i abortförebyggande
syfte. Sistnämnda verksamhet, som äger samband med 1946
års lagstiftning angående viss utvidgning av abortindikationerna, har ännu
efter fjorton år endast ofullständigt utbyggts. I sådana landstingsområden,
där statsunderstödda byråer ej upprättats, bedrives i allmänhet abortförebyggande
verksamhet av läkare och kuratorer vid sjukhusen.
Rådgivningsverksamhet, som direkt inriktar sig på samlevnadsproblemen
inom familjen och då särskilt mellan makarna, bedrives för närvarande
dels i primärkommunal regi med eller utan ekonomiskt bidrag från lands
-
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1960
tingen, dels av olika kyrkliga eller andra enskilda föreningar, dels ock —
i Uppsala — av en statskyrkoförsamling. Verksamheten bedrives emellertid
under så olika betingelser och med så skilda målsättningar, att institutionerna
i själva verket har föga mer än namnet — familjerådgivningsbyrå —
gemensamt.
Äldst av dessa byråer är Stockholms stads familjerådgivningsbyrå, vilken
organiserats som en fristående avdelning inom barnavårdsnämnden men
med lokaler i en vanlig hyresfastighet i Stockholms centrum. Verksamheten
påbörjades år 1951. Vid byrån lämnas upplysning, hjälp och vägledning
i vardagliga och allmänmänskliga livsfrågor och konfliktsituationer
med särskild uppmärksamhet på inom familjegemenskapen uppkommande
svårigheter och problem. Ensamståendes samlevnadsproblem av annan art
upptages som regel icke till behandling vid byrån. Utredningar för abortansökningar
göres endast i de fall, där klienten redan av andra anledningar
uppehåller kontakt med familjerådgivningen. Övriga abortsökande
hänvisas till Stockholms stads mentalvårdsbyrå.
Vid handläggningen av äktenskaps- och familjeproblem inriktas behandlingen
i första hand på de personliga relationerna mellan man och
kvinna samtidigt som praktiska åtgärder vidtages, vilka kan bidraga till
förbättring av familjesituationen. Problemen belyses ur sociala, allmänmedicinska,
psykiatriska och psykologiska synpunkter. Personalen har utvalts
med hänsyn till dessa speciella krav. Under 1959 behandlades vid byrån
483 ärenden, som omfattade 944 gifta, samboende och fästfolk. Personliga
problem, såsom temperamentsdifferenser, stört känsloengagemang och
psykiska sjukdomssymptom var orsak till 53,6 % av familjekonflikterna.
Alkoholism, otrohetsproblem och sexuella svårigheter svarade för 28,7 %. Av
klienterna befann sig 85,7 % i åldrarna 20—49 år.
I Sundbyberg, där verksamheten startades under senare delen av år
1953, har utvecklats en familjerådgivning efter delvis andra linjer. Det
familjerådgivande arbetet har där icke avgränsats på samma sätt som i
Stockholm utan inrymmer ett flertal arbetsmoment, som kanske snarare
kan hänföras till vissa angränsande områden inom socialvården, nykterhetsvården,
mentalsjukvården m. in. Denna uppläggning är en följd av de erfarenheter,
man gjort inom socialvården rörande nödvändigheten av att i
dylika sammanhang se till helheten. I anslutning till den familjerådgivande
verksamhet, som är kärnan i byråns uppgifter, göres t. ex. utredningar om
behov av socialhjälp, vilka vid trängande behov behandlas även mellan
socialnämndens sammanträden. Vidare kommer till byrån ett växande antal
s. k. socialläkarfall, vilka ofta föranleder utlåtanden till försäkringsbolag,
domstolar eller pensionsnämnd. Det ökande antalet familjerådgivningsfall
med alkoholproblem har lett till, att en av stadens polikliniker för alkoholmissbrukare
har förlagts inom familjerådgivningsbyråns lokaler.
Enligt familjerådgivningskommittén kan övrig stadskommunal familje -
Kungl. Maj. ts proposition nr 135 år 1960
15
Stad utanför landsting |
Orter med |
||
byrå för abortföre-byggande verksamhet |
rådgivningsbyrå för |
familjerådgivnings-byrå enl. familjeråd-givningskommitténs |
|
Stockholm |
Stockholm (fri- |
Stockholm |
Stockholm |
stående) |
|||
Göteborg |
Göteborg |
Göteborg |
Göteborg2 |
Malmö |
Malmö |
Malmö |
|
Hälsingborg |
Hälsingborg |
||
Norrköping |
|||
Gävle |
Gävle1 |
Gävle |
|
Stockholms |
Solna |
Danderyd |
Sundbyberg |
Uppsala |
Uppsala |
Uppsala |
Uppsala2 |
Södermanlands |
Södertälje |
||
Eskilstuna |
|||
Östergötlands |
Linköping |
Linköping* |
|
Motala |
|||
Jönköpings |
Jönköping |
Jönköping2 |
|
Kronobergs |
|||
Kalmar norra |
|||
Kalmar södra |
|||
Gotlands |
Visby |
Visby |
|
Blekinge |
|||
Kristianstads |
Kristianstad |
||
Malmöhus |
Lund |
Lund |
Lund |
Landskrona |
|||
Hallands |
|||
Göteborgs och Bohus |
Uddevalla |
||
Älvsborgs |
Vänersborg |
Trollhättan |
|
Borås |
Åmål |
||
Alingsås4 |
|||
Skaraborgs |
Skövde* |
||
Falköping* |
|||
Värmlands |
Karlstad |
Karlstad |
Karlstad* |
Örebro |
Örebro |
||
Västmanlands |
Västerås |
Västerås4 |
|
Kopparbergs |
Falun |
||
Gävleborgs |
Hudiksvall |
||
Västernorrlands |
Örnsköldsvik |
||
Sundsvall |
|||
Jämtlands |
Östersund* |
||
Västerb ottens |
Umeå |
||
Norrbottens |
Boden |
Boden |
1 Gemensamt med Gävleborgs läns landsting.
2 Av stats- och frikyrkoförsamlingar bedriven verksamhet.
2 Av S:t Lukasstiftelsen bedriven verksamhet.
4 Med bidrag från landstinget.
5 » * » statskyrkoförsamling.
6 Av Svenska föreningen för psykisk hälsovård bedriven verksamhet med bidrag från landsting
och kyrka.
rådgivningsverksamhet icke sägas ha gått i exakt samina riktning som i
Stockholm eller Sundbyberg. Kommittén anser det möjligen kunna göras
gällande, att byråerna i Karlstad och Lund närmare ansluter sig till Stock
-
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1960
holms linje under det att verksamheten i Södertälje, Eskilstuna och Gävle
mera överensstämmer med Sundbybergsbyråns. Malmö, Uddevalla och
Trollhättan bildar en grupp för sig med sin lekmannarådgivning. Slutligen
har kommittén funnit en verksamhet med inslag av familjerådgivning i
Åmål, Landskrona, Visby, Västerås och Alingsås.
I Uppsala, Göteborg, Jönköping och Karlstad har från stats- eller frikyrkligt
håll ådagalagts ett positivt intresse för familjerådgivning och
några privata byråer har också kommit till stånd. Vidare har svenska föreningen
för psykisk hälsovård engagerat sig i dylik verksamhet i bl. a. Västerås,
Södertälje och Östersund samt S:t Lukasstiftelsen i Stockholm, Skövde,
Falköping och Linköping. I tablån på omstående sida lämnas vissa uppgifter
om omfattningen av abortförebyggande verksamhet, psykisk barnaoch
ungdomsvård samt familjerådgivning i vårt land.
Familjerådgivningskommitténs förslag
Kommittén framhåller, att det behov av en psykologiskt betonad rådgivning
i samlevnadsfrågor, som under senare tid i allt högre grad gjort
sig kännbart på skilda områden, den debatt som förts i hithörande frågor
under 1950-talet samt erfarenheterna av den rådgivningsverksamhet,
som för närvarande bedrives, föranlett kommittén att framlägga förslag
om införande au en allmän familjerådgivning, bedriven vid för detta ändamål
särskilt inrättade familjerådgivningsbyråer.
Familjerådgivningsbgråernas uppgift skall enligt kommittén vara att
inrikta sig på missanpassningsproblem inom en fullständig eller ofullständig
familj, varvid syftet med den föreslagna verksamheten är att söka återställa
balansen i ett stört förhållande inom familjen eller att förebygga uppkomsten
av sådana störningar. Verksamheten skall i första hand taga sig uttryck
i en individuell behandling av samlevnadsproblem. Under samtal med en
hjälpsökande skall problemen analyseras och förklaras under strävan att
finna acceptabla lösningar. Även rent praktiska frågor skall emellertid kunna
ventileras, t. ex. frågor om familjens budget, bosättningsfrågor m. in. Givetvis
skall också, i den utsträckning som kan befinnas påkallad i varje
särskilt fall, rådgivningen kunna kompletteras med läkarbehandling antingen
inom byråns eller inom den egentliga sjukvårdens ram. Även föräktenskaplig
rådgivning och upplysning bör ingå i verksamheten liksom
sexualrådgivning.
Särskilt utförligt uppehåller sig kommittén vid frågan om inbyggandet i
familjerådgivningen av det hittills såsom en fristående verksamhet bedrivna
abortförebyggande arbetet. Härom anför kommittén hl. a. följande.
Abortprofylaxen utgör enligt vår mening en gren av den allmänna familjerådgivningen.
Abortförebyggande arbete och familjerådgivning av allmän
karaktär är alltså ej två skilda samhällsuppgifter. Erfarenheter från
abortbyråer och familj erådgivningsbyråer visar, att problemen för klientelet
vid de båda slagen av byråer i de flesta fall är likartade. Som en extra
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1960
komplikation bär den abortsökande kvinnan på sitt ovälkomna havandeskap.
Hennes abortönskan kan i regel betraktas såsom ett symptom på underliggande,
ofta svårartade störningar. I stort sett samma störningar finnes
emellertid i mer eller mindre uttalad form hos en väsentlig del av familjerådgivningens
klientel.---Inom det abortförebyggande arbetet verksamma
läkare och kuratorer hävdar---med bestämdhet, att en abort
önskan
ofta är ett symptom på rubbningar i samlevnaden med en man och
att abortproblemet i stor utsträckning bör ses som ett samlevnadsproblem
och en familjevårdande angelägenhet. Tendensen för arbetet vid abortbyråerna
har också, i den mån personalens tid räckt till, varit en utveckling
till familjerådgivning på allt bredare basis.
Kommittén anser det därför vara mest naturligt att sammanföra de båda
grupperna rådsökande till en gemensam rådgivningsbyrå. Gentemot denna
uppfattning reserverar sig den till kommittén knutna experten, som bl. a.
framhåller att abortansökningsärendena på grund av sin brådskande natur
lätt kan komma att inkräkta på andra arbetsuppgifter inom byrån. Verksamhetens
huvuduppgift skulle under sådana förhållanden icke bli allmänt
förebyggande utan begränsad till ett visst klientel, nämligen i första hand
abortsökande. Reservanten fruktar också att familjerådgivningsbyråerna
därigenom skall få namn om sig att vara institutioner, där huvudsakligen
abortärenden handhas. I så fall kunde befaras, att människor med svårigheter
av mer obestämd natur, som rör familjesituationen och förhållandet
mellan äkta makar, inte skulle uppfatta att deras problem hörde till byråns
verksamhetsområde. Reservanten vill i stället förorda skilda organisationer
för abortprofylax och familjerådgivning av allmän natur.
Kommittén föreslår, att huvudmannaskapet för familjerådgivningen anförtros
landstingen respektive de landstingsfria städerna, bl. a. därför, att
verksamheten inom den allmänna familjerådgivningen har en direkt anknytning
till de uppgifter inom hälsovård och sjukvård, som för närvarande åvilar
landstingen, vilket nödvändiggör ett nära samarbete med landstingens sjukvårdsinrättningar.
Familjerådgivningens mål ligger dessutom i linje med
landstingens allmänt förebyggande verksamhet inom hälsovården. Landstingen
handhar vidare vårduppgifter, som kommer familjerådgivningen
nära, t. ex. den psykiska barna- och ungdomsvården, och är redan huvudmän
för den statsunderstödda abortförebyggande verksamheten. Landstingskommunerna
har också i regel ett lämpligt befolkningsunderlag för
den familjerådgivande verksamheten.
Inom varje område skall organisationen handhavas av en familjerådgivningsstyrelse,
som skall utgöras antingen av en social eller familjesocial
nämnd eller annat fristående förvaltande organ eller av en särskilt tillsatt
styrelse, utsedd av landsting eller stadsfullmäktige för en tid av fyra år i
sänder. Familjerådgivningsbyråerna bör enligt kommittén helst förläggas
1 centralt belägna, lätt tillgängliga lokaler, utan anknytning till vare sig
sjukhus eller socialvårdsbyråer. Endast om andra utvägar ej står till buds
2 It i hav g till riksdagens protokoll 1960. 1 sand. AV 135
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 135 år 1960
bör man överväga att inrätta en byrå inom ett sjukhusområde eller inom socialvårdens
lokaler. Därest verksamhetens omfattning så erfordrar, bör
filialer kunna inrättas på olika platser inom verksamhetsområdet, varjämte
en organisation av lokalombud bör tillkomma med uppgift att förmedla
kontakt mellan klient och byrå samt efter samråd med byråns föreståndare
hjälpa till med enklare rådgivningsfall.
På byråerna skall, enligt kommittén, arbeta ett team, bestående av en
kurator, familjerådgivare, såsom ledare och administratör, två läkare, en
gynekolog och en psykiatriker, samt kuratorer och konsulter.
Kommittén föreslår, att medicinalstyrelsen skall utgöra central tillsynsmyndighet
över verksamheten. Inom styrelsen bör med hänsyn härtill inrättas
en ny tjänst, avsedd för en socialt utbildad befattningshavare. Den
lokala tillsynen föreslås skola utövas av förste provinsialläkaren, respektive
stadsläkaren eller förste stadsläkaren.
Utredningen föreslår vidare, att statligt driftbidrag skall utgå till familjerådgivarnas
löner samt utgå med 60 % av vissa av kommittén föreslagna
minimilöner, varvid förutsättes att rådgivningen skall vara avgiftsfri för
den enskilde.
I och med att en statsunderstödd allmän familjerådgivning införes bör, enligt
utredningens mening, kungörelsen den 21 december 1945 angående statsbidrag
till den abortförebyggande verksamheten upphöra att gälla i vad
avser anordnandet av nya abortrådgivningsbyråer. Verksamheten vid de befintliga
abortbyråerna bör så snart som möjligt överflyttas till familjerådgivningsbyråer
och där ingå bland personalens övriga åligganden. Med
hänsyn till att svårigheter kan uppstå i samband med ett dylikt överflyttande,
icke minst med hänsyn till de personella resurserna, finner utredningen
det rimligt med en feinårig övergångstid, under vilken de existerande
abortbyråerna medgives rätt till statsbidrag enligt nyssnämnda författning.
Vidare förutsättes, att Kungl. Maj :t efter särskild prövning även för
framtiden skall kunna fastställa annan organisationsplan än den av utredningen
föreslagna att gälla i t. ex. storstäderna eller i de minsta landstingskommunerna,
vilka till följd av läge eller befolkningsunderlag kan
komma att intaga en särställning.
När det gäller personalfrågorna, understryker kommittén, att genomförandet
av en allmän familjerådgivning kan komma att vålla vissa svårigheter
till följd av knappheten på en för uppgiften särskilt utbildad personal, i
synnerhet familjerådgivare. Efter en fullt utbyggd allmän familjerådgivning
uppskattas behovet till omkring 120 familjerådgivartjänster, medan
f. n. endast omkring 40 socialarbetare är verksamma inom familjerådgivning
eller abortförebyggande arbete.
Beträffande familjerådgivarnas grundutbildning föreslår utredningen
examen vid socialinstitutens sociala linje. Såsom en påbvggnad på denna
föreslås en nio månader lång kurs vid institutet i Stockholm. Denna kurs
19
Kungl. Maj.ts proposition nr 135 år 1960
bör ge teoretisk och praktisk utbildning för arbetet med de individuella
hjälpfallen och är avsedd att ge behörighet åt kuratorer och familjerådgivare
för denna del av arbetet. Den teoretiska delen av kursen skall omfatta dels
grundämnen, som är obligatoriska för samtliga deltagare, dels ett par serier
tillvalsämnen. Den praktiska utbildningen föreslås förlagd till institutioner
i Stockholm eller dess närhet, där klientelet ej är alltför ensidigt sammansatt
och tillgång till kvalificerad handledning finnes.
Remissyttrandena
Värdet av en familjerådgivningsverksamhet har i princip vitsordats av
det övervägande antalet remissinstanser. Landsorganisationen framhåller,
att de sakkunniga redovisat bärande skäl för att den nu sporadiskt förekomkommande
familjerådgivningen behöver utbyggas och inlemmas i samhällets
allmänna socialpolitiska och människovårdande verksamhet. De
uppdragna riktlinjerna föranleder ingen erinran från LO‘.s sida. LO vill
emellertid framhålla, att det icke finns anledning att familjerådgivning
endast skall ske i vissa bestämda former. All saklig information bör främjas
och så många som möjligt dras in i upplysningsverksamheten, t. ex. folkbildningsorganisationerna.
LO anser det vidare angeläget, att de formella
kraven på familjerådgivare icke göres så rigorösa att kvalificerade krafter
utestängs från yrket. Personlig lämplighet och fallenhet måste anses vara
mera betydelsefull än viss teoretisk utbildning. Också tjänstemännens centralorganisation
anser en rådgivande verksamhet vara av väsentlig betydelse
och ansluter sig till huvuddragen av utredningens förslag.
Svenska stadsförbundet kan i allt väsentligt ansluta sig till kommitténs
uppfattning om behovet av en rådgivningsverksamhet, bedriven av samhällets
organ och öppen för alla, som vill söka dess hjälp för att lösa samlevnadsproblem.
Förbundet hänvisar till den verksamhet på området, som
hittills förekommit och som synes ha givit sådana erfarenheter, att tiden
borde vara inne att ge verksamheten fastare former. Ehuru de av kommittén
skisserade riktlinjerna i stort sett motsvarar de krav förbundet anser
skola ställas på sådan verksamhet, vill förbundet emellertid samtidigt betona,
att behovet av familjerådgivning kan växla i skilda delar av landet. Organisationsformerna
bör därför icke göras alltför stela.
Stockholms stadskollegium framhåller, att utredningen på ett förtjänstfullt
sätt aktualiserat och konkretiserat frågeställningar av väsentlig vikt
för den enskilde och samhället. Det i utredningen framlagda materialet ger
ett starkt belägg för behovet av samhällsåtgärder av förebyggande och rådgivande
natur av det slag, som kommittén skisserat, något som också
överståthållarämbetet understryker. Stadsfullmäktige i Göteborg anser, att
någon tvekan ej föreligger om behovet av den föreslagna rådgivningsverksamheten.
Svenska landstingsförbundet delar kommitténs uppfattning, afl familje -
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 135 år 1960
rådgivning, rätt bedriven, kan bli till gagn. Det är därför önskvärt, att denna
verksamhet utbygges så, att den svarar mot det föreliggande behovet, vilket
förbundet anser ådagalagt.
Om sålunda en nära nog fullständig enighet råder i den principiella frågan,
nämligen om samhället bör åtaga sig uppgiften att genom inrättandet av
byråer göra det möjligt för hjälpsökande människor att komma till rätta
med samlevnadsproblem, går meningarna isär beträffande organisationsformerna
för rådgivningen liksom i fråga om verksamhetens innehåll och
avgränsning. Framför allt uppehåller sig ett flertal remissinstanser vid frågan
om abortrådgivningens eventuella samordning med en familjerådgivning
av allmän karaktär. En knapp tredjedel av dem, som yttrat sig i denna fråga,
ansluter sig till kommitténs uppfattning och finner sålunda argumenten
för en sådan samordning bärande. Till denna grupp hör bl. a. svenska landstingsförbundet,
landsorganisationen och tjänstemännens centralorganisation.
Landstingsförbundet anför härom följande.
Icke minst med tanke på personalbristen framstår det som en nödvändighet,
att man i möjligaste mån söker en samorganisation med närbesläktade
uppgifter. Att varje särskild uppgift separat utbygges ända ut i periferien
är ej möjligt av vare sig ekonomiska eller personella skäl. Under sådana
förhållanden måste den av kommittén förordade sammanföringen av den
abortförebyggande och familjerådgivande verksamheten, även om vissa
skäl talar för den av reservanten förordade linjen, anses påkallad och styrelsen
vill för sin del lämna sin anslutning till förslaget.
Cirka två tredjedelar av antalet remissinstanser finner övervägande skäl
tala för en tudelning av de båda verksamhetsgrenarna. Denna uppfattning
framföres bl. a. av ett tiotal landsting, lika många länsstyrelser samt
stadsfullmäktige i Göteborg och Gävle. Stadsfullmäktige i Göteborg har
således funnit att abortklientelet utgör en avgränsad sjukdomsgrupp, som
måste omhändertagas i likhet med andra sjukdomsfall, och abortbyråerna
bör därför anknytas till psykiatriska polikliniker eller kliniker.
En tredje grupp remissorgan, slutligen, anser att tillräckligt starka skäl
för en obligatorisk sammankoppling inte kunnat redovisas av kommittén,
varför det i stället bör lämnas möjlighet för huvudmännen att själva träffa
avgörandet i denna fråga. Man understryker att läget kan te sig olika på
olika platser och växla efter lokala, personella och administrativa resurser.
En dylik valfrihet förordas av bl. a. svenska stadsförbundet, Stockholms
stadskollegium och stadsfullmäktige i Malmö.
Stadsförbundet erinrar om att Stockholms stad sedan ett flertal år bedrivit
de båda rådgivningsgrenarna åtskilda och anför bl. a. följande.
Frågan om en sammanslagning har tidigare aktualiserats men har av flera
skäl ej ansetts böra genomföras. Man har sålunda inom Stockholms stad,
varifrån det mest omfattande utredningsmaterialet hämtats för en verksamhet
av ifrågavarande slag, stannat för att i varje fall tills vidare bedriva
abortrådgivning och allmän familjerådgivning åtskilda. Skälen för en sådan
21
Kungl. Maj.ts proposition nr 135 år 1960
åtskillnad kan givetvis ha växlande styrka inom skilda områden allt efter
de lokala förutsättningarna. Förbundet har den uppfattningen, att abortrådgivningsverksamheten
har en sådan stark anknytning till sjukvården,
att den i de fall detta från huvudmannens sida bedömes lämpligt bör ligga
inom sjukvårdens organisation. Familjerådgivningsverksamheten i övrigt
synes väl kunna bedrivas såsom en från abortrådgivningen separat och fristående
verksamhet. Med hänsyn härtill föreslås, att det bör stå huvudmannen
fritt att med bibehållen rätt till statsbidrag för verksamheten bedriva
densamma i den organisationsform, som huvudmannen anser lämpligast med
hänsyn till de lokala förutsättningarna.
Medicinalstyrelsen hyser en liknande uppfattning och framhåller bl. a.
följande.
Eftersom familjerådgivningen kan betraktas som en profylaktisk verksamhet
av stor betydelse, anser styrelsen det vara angeläget, att, i den utsträckning
som är möjlig, den fortsatta utbyggnaden av densamma främjas. De
huvudsakliga erfarenheterna av familjerådgivning i egentlig mening
härrör från Stockholms stad. Det är emellertid nödvändigt för bedömandet
av de lämpligaste organisationsformerna, att erfarenhet snarast inhämtas
även från en verksamhet som är förlagd till ett landstingsområde. Såsom i
betänkandet redovisats, har den abortförebyggande verksamheten redan
utformats på ett något olikartat sätt inom olika sjukvårdsområden. Erfarenhet
från en landstingsvis organiserad familjerådgivning av likartat slag
som den av Stockholms stad bedrivna saknas emellertid ännu helt. I betänkandet
har icke framlagts något statistiskt eller annat utredningsmaterial,
som stöder, att den av kommittén föreslagna organisationen skulle vara den
riktiga. Medicinalstyrelsen finner det därför nödvändigt, att hittillsvarande
erfarenheter metodiskt studeras. Därutöver bör försöksverksamhet anordnas
inom lämpliga landstingsområden, innan ställning tages till verksamhetens
definitiva organisation. Medicinalstyrelsen föreslår, att modellförsök
göras enligt tre olika system, nämligen 1) med utanför sjukhus förlagd
familjerådgivningsbyrå och till sjukhus förlagd abortrådgivningsbyrå i huvudsaklig
överensstämmelse med experten Collianders förslag, 2) med utanför
sjukhus förlagd gemensam familje- och abortrådgivningsbyrå i enlighet
med kommitténs förslag samt 3) till sjukhus förlagd gemensam familjeoch
abortrådgivningsbyrå enligt medicinalstyrelsens förslag från 1954.
Lämpliga försöksområden torde vara sådana län, som ännu ej organiserat
sin abortrådgivning.
Fredrika Bremer-förbundet konstaterar att alla, oavsett vilken uppfattning
man har om själva samordningsfrågan, torde vara ense om att »abortbyråer»,
som enbart skall syssla med ställningstagande för eller emot abort,
skall mönstras ut. Förbundet fortsätter.
Man bör här lägga märke till, att vid tidpunkten för abortutredningens
remissyttranden, vår kännedom om eu självständigt bedriven allmän familjerådgivning
var ringa. Under de år, som gått sedan dess, har vår erfarenhet
ökats betydligt, framförallt genom den verksamhet som bedrivits vid
Stockholms stads familjerådgivningsbyrå. Likheter i arbetssätt och i orsaker,
som framkallat problemsituationen talar enligt kommittén för eu sammanslagning
av abortförebyggande verksamhet med allmän familjerådgiv
-
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 135 år 1960
ning. Förbundet vill dock påstå, att samma sak kan anföras beträffande
andra former av offentlig rådgivning, framförallt då den psykiska barnaoch
ungdomsvården, vars samordning med allmän familjerådgivning förefaller
naturlig. Den psykiska barna- och ungdomsvårdens uppgifter är en
verksamhet helt i familjerådgivningens anda om än begränsad till barnfamiljerna.
Föredragande statsrådet
Medan det materiella välståndet i vårt land ökat i raskt tempo och gjort
tillvaron ekonomiskt tryggare för allt fler familjer, har de personliga bekymren,
slitningarna i hem och äktenskap, icke minskat i motsvarande
grad. Vissa orsaker härtill är iögonfallande. Ännu vid 1930-talets början
var mindre än en tredjedel av befolkningen bosatt i städerna, medan numera
mer än hälften kan räkna sig som stadsbor. Framför allt under 1950-talet har denna utveckling gått snabbt. Den befolkningsomflyttning, som
urbaniseringen utgör, har inneburit en sprängning av tidigare vanemönster
i livsföringen. Anpassningssvårigheter har uppstått, övergången från jordbrukarsamhälle
till industrisamhälle innebär bl. a., att den tidigare arbetsoch
fritidsgemenskapen i landsbygshemmen reducerats till i bästa fall en
fritidsgemenskap mellan medlemmarna i stadsfamiljen. Tillgången på nöjen
och föreningsliv i tätorterna och överhuvudtaget de nutida möjligheterna
till skiftande fritidssysselsättningar lockar ofta familjens medlemmar att
tillbringa även sin lediga tid på skilda håll. Bristande utrymmen i genomsnittsbostaden
förstärker denna utåtriktade tendens. Även yrkesarbetet
medför i våra dagar påfrestningar på äktenskapen. Mannens och i ökad
omfattning den yrkesarbetande hustruns kontakter med arbetskamrater
av det motsatta könet och med andra förhållanden än dem, som den egna
familjen lever under, kan leda till komplikationer inom äktenskapen. Likaså
kan den gifta kvinnan med yrkesarbete utom hemmet råka i konflikt mellan
yrkets krav och skötseln av hem och barn. Kanske orkar hon inte sköta
båda uppgifterna tillfredsställande eller upplever hon situationen som ett
misslyckande, vilket är lika neurotiserande.
Om man ser på förhållandet mellan generationerna framgår, att ungdomen
inte åtnjuter familjens stöd och skydd på samma sätt som tidigare.
De förhållandevis goda inkomstmöjligheterna även för de mycket unga har
vidgat deras aktivitet, på gott men också på ont. Alkoholmissbruket har
alltmer utbrett sig också inom yngre åldersgrupper, och ungdomens gängbildningar
— numera gärna motoriserade — uppträder ofta med asociala
attityder, som gör det otryggt och otrivsamt för vuxna medborgare i deras
omgivning, ökad fritid och goda förtjänster skapar lätt ett frestelsetryck,
som inte kan motstås av de karaktärssvaga eller lättledda. Ungdomsbrottsligheten
har otivelaktigt ökat. Från alla håll betonas hemmens ansvar för
detta. Två undersökningar under 1950-talet av sammanlagt tusentalet ung
-
23
Kungl. Maj.ts proposition nr 135 år 1960
domsbrottslingar visar, att knappast hälften hade vuxit upp med båda sina
föräldrar och att endast 14 % hade haft en uppväxtmiljö, som verkade normalt
hygglig. Nervösa rubbningar hos närstående, alkoholism och känslokyla
var vanliga familj ef öreteelser. I nutidsmiljön finns incitament till tillfälliga
störningar även i de normala hemmen, såsom isolering i »sovstäder», stress
på arbetsplatsen och en ökad osäkerhet i etiska och moraliska värderingar.
Samhället bjuder en yttre och inre frihet som aldrig förr, men många människor
vet ännu inte hur de ska använda den.
Att med statistikens hjälp mäta samlevnadsproblemen är givetvis ogörligt.
Utvecklingen av de symptom på samlevnadssvårigheter, som låter sig
registreras statistiskt, är dock i viss mån en indikator. Skilsmässofrekvensen
tilldrar sig därvid den största uppmärksamheten. Under femårsperioden
1931—35 inträffade i Sverige i medeltal omkring 2 500 skilsmässor per år
eller drygt 40 per 100 000 invånare. Motsvarande tal tio år senare var 4 900,
respektive 75 per 100 000 invånare. Sedan dess har antalet skilsmässor ännu
en gång nära fördubblats: år 1958 utgjorde skilsmässorna ca 8 650. Vart
sjunde äktenskap, som ingås numera, upplöses genom äktenskapsskillnad.
Frekvensen härav har varit tre—fyra gånger större i städerna än på landsbygden.
I 36 % av skilsmässofallen ingår ett eller flera barn i den slutliga
uppgörelsen. Den obligatoriska medlingen anlitas i allmänhet först sedan
söndringen i äktenskapet blivit djup och varaktig och skilsmässoavgörandet
nära förestående. För konfliktsituationer, som skulle kunna avhjälpas på
ett tidigare stadium, har samhället endast undantagsvis kunnat anvisa
hjälp.
Ett till numerären mindre, men till sin karaktär lika allvarligt symptom
på samlevnadssvårigheter utgör de legala och illegala aborterna. Även abortönskningarna
bottnar ofta i förändringar i samhällsstrukturen. Av de kvinnor,
som ansöker om abort, finns en grupp, som främst baserar sin önskan
på ekonomiska och sociala bekymmer, såsom bostadsbekymmer och svårigheter
att som ensam mor klara ett förvärvsarbete med tillsyn av barnet
under arbetstiden. En annan grupp är kvinnor för vilka önskemålet om
abort främst ligger på det emotionella planet och hänför sig till störningar
i förhållande till den manliga partnern. Vid de specialundersökningar, som
gjordes av befolknings- och abortutredningarna, konstaterades sålunda, att
mannens karaktär och uppträdande var av största betydelse för en kvinna,
som råkat i en icke önskad grossess. I många fall var mannen den osynlige
pådrivaren vid abortansökan. Även den ointresserade barnafadern, som
inte var aktivt verksam för abort men som uppträdde förorättad eller likgiltig,
medverkade indirekt till att fixera och förstärka den gravida kvinnans
önskan att komma ur sin situation. Den totala omfattningen av framkallade
aborter kan icke anges, då de illegala aborternas antal undandrar
sig exakt beräkning. De legala aborternas antal uppgick i slutet av 1930-talet till över 400 per år. Under mitten ocli senare hälften av 1940-talet steg
-
24 Kungl. Mcij.ts proposition nr 135 år 1960
rades antalet i rask takt och abortfrekvensen kulminerade år 1951 med
över 6 300 legala aborter, motsvarande cirka 58 aborter per 1 000 barnaföderskor.
Sedan dess har antalet kraftigt sjunkit år från år och utgjorde
2 515 år 1958 eller 24 per 1 000 barnaföderskor, vilket innebär en minskning,
som säkerligen till inte ringa del kan tillskrivas de insatser av psykiskt
och praktiskt stöd, som abortbyråerna presterat.
Mot denna bakgrund är det naturligt, att det under 1940- och 1950-talen
framlagts flera utredningar och förslag, som alla har det gemensamt, att de
syftar till ökad upplysning och rådgivning åt hjälpbehövande människor,
som på ett eller annat sätt befinner sig i ett mentalt nödläge. På olika håll
i landet har man också prövat sig fram med rådgivningsverksamhet på
familjelivets område. Av den lämnade redogörelsen framgår, att denna
framväxande familjerådgivningsverksamhet bedrivits dels i kommunal regi,
stundom med bidrag från landstingen, dels med olika kyrkliga eller enskilda
huvudmän. Att samhället engagerar sig mera för en familjevårdande verksamhet,
som ställer medicinsk, psykologisk och social sakkunskap till förfogande
för dem, som känner behov av bistånd i en svår familjesituation, finner
jag riktigt och angeläget. Det är emellertid nödvändigt, att det blir en
kvalificerad familjerådgivning, som kan tillgodose människornas behov att
få tala ut om sina svårigheter med en utomstående. Verksamheten måste
vila på förtroende för rådgivarnas erfarenhet, objektivitet och diskretion.
Vissa riktlinjer bör därför uppdragas för den familjerådgivning, som samhället
skall främja. För att stimulera till en sådan uppläggning av familjerådgivningen,
som garanterar, att tillräcklig medicinsk och social sakkunskap
finns representerad däri, bör statsbidrag utgå efter vissa villkor.
Av den lämnade redogörelsen framgår, att åtskilliga förslag framlagts
beträffande de former i vilka en familjerådgivningsverksamhet bör bedrivas.
Framför allt har familjerådgivningskommittén utförligt behandlat
denna fråga. Kommitténs förslag innebär, att verksamheten skall ha landstingen
och de landstingsfria städerna såsom huvudmän och innefatta såväl
abortpreventivt som annat rådgivande och hjälpande arbete. Även för
egen del anser jag starka skäl tala för att familjerådgivningen normalt har
landstingen och de landstingsfria städerna till huvudmän. Dessa har i regel
ett lämpligt befolkningsunderlag och handhar närliggande uppgifter såsom
den psykiska barna- och ungdomsvården samt den abortförebyggande verksamheten.
Under huvudmännen bör den direkta ledningen av verksamheten
handhavas av en på lämpligt sätt sammansatt styrelse. Det torde enligt
min mening vara obehövligt att närmare reglera denna styrelses funktioner
och sammansättning. Vederbörande landstings hälso- och sjukvårdsberedning
eller en av huvudmannen särskilt tillsatt styrelse, i vilken
medicinsk och social expertis är representerad, synes på ett tillfredsställande
sätt kunna fylla anspråken på erfarenhet och omdöme. I städerna
utanför landsting synes motsvarande uppgifter kunna anförtros vederbö
-
25
Kungl. Maj.ts proposition nr 135 år 1960
rande sjukvårdsstyrelse eller annat organ, som stadsfullmäktige tinner
lämpligt för ändamålet.
Det nära sambandet mellan allmän familjerådgivning och speciell abortrådgivning
har understrukits av både abortutredningen och familj erådgivningskommittén.
Sambandet är enligt min mening väldokumenterat. Till
kommitténs förslag om ett sammanförande i princip av de båda verksamheterna
— med viss övergångstid för den erforderliga anpassningen —
har emellertid en övervägande remissopinion ställt sig kritisk. Som motiv
har anförts risken för att de alltid brådskande abortärendena skulle komma
att kräva förtur och inkräkta på den tid, som kunde ägnas sådana konfliktsituationer
inom familjen som icke ha anknytning till ett ovälkommet
havandeskap. Även om detta skäl endast torde ha relevans för de större
städerna, där anhopningen av abortärenden är stor, är det uppenbart att
familjerådgivningen har en naturlig anknytning också till den psykiska
barna- och ungdomsvården. De svårfostrade barnen och ungdomarna är
ofta produkter av en disharmonisk hemmiljö med samlevnadssvårigheter
och konflikter även mellan föräldrarna. Familjeproblemen kan vara på
samma gång horisontella — mellan makar — och vertikala — mellan föräldrar
och barn.
Med hänsyn härtill skulle en familjerådgivningsverksamhet utan tvivel
kunna ges en rationell anknytning både till abortbyråerna och till enheterna
inom den psykiska barna- och ungdomsvården.
Under efterkrigstiden har den barnpsykiatriska rådgivningsverksamheten
och den abortförebyggande verksamheten vuxit fram till ändamålsenliga
former. Sedan 1945 års riksdag godtog principerna för en försöksverksamhet
med psykisk barna- och ungdomsvård, har en dylik verksamhet
upprättats i cirka hälften av våra landsting och landstingsfria städer,
i regel med förläggning till lasaretten. Abortbyråerna är något flera — f. n.
aderton — och likaledes med undantag för Stockholm förlagda i anslutning
till lasarettsorganisationen. De båda verksamheterna uppträder dock
långt ifrån alltid i samma landstingsområden. Såväl av praktiska skäl
som av tveksamhet inför vad som kan vara den principiellt riktigaste lösningen
av anknytningsfrågan synes man därför böra undvika att nu låsa
fast den familjerådgivningsverksamhet, vars uppbyggnad kan bli aktuell
under 1900-talet, vid den ena eller andra angränsande verksamheten. De
lokala förhållandena och de personella resurserna varierar i olika landsdelar.
Intresset för de olika verksamheter, som här berörts, är likaså skiftande.
Värdefulla synpunkter på denna fråga har framförts av en grupp
remissinstanser ■— däribland medicinalstyrelsen, svenska stadsförbundet
och ett flertal landsting — som förordat, att man bör pröva sig fram och
ge envar huvudman frihet att själv bestämma hur en familjerådgivande
verksamhet skall organiseras. Även för egen del ansluter jag mig till denna
ståndpunkt. Den allmänna familjerådgivningen bör således i det inledande
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 135 dr 1960
skedet ha karaktären av försöksverksamhet. Såsom medicinalstyrelsen förordat
kan man inom lämpliga landstingsområden bl. a. göra »modellförsök»
med familjerådgivning i anknytning till eller fristående från abortrådgivningen
och med familjerådgivningen inrymd i sjukhusorganisationen,
respektive förlagd utanför sjukhusmiljön. Om landstingen erhåller den
valfrihet beträffande organisationsformerna, som jag här förordar, torde
dylika modellförsök bli det naturliga resultatet av att de institutionella
förutsättningarna redan skiftar mycket i olika län och att landstingen
redovisat olika inställning just i organisationsfrågan. Erfarenheterna torde
sedan få ge anvisning om vilken utformning, som bäst lämpar sig för ett
framtidssamhälle med vida större krav på den mentalhygieniska och mentalvårdande
samhällsapparaten än som nu kan realiseras.
Den stora bristen på läkare, psykologer och kuratorer för de behov, som
f. n. anmäler sig över hela det mentalhygieniska fältet, är den faktor som
i realiteten kommer att bestämma utbyggnadstakten såväl för redan etablerade
mentalhygieniska verksamhetsgrenar som för familjerådgivningen i
nu föreslagen form. Knappheten på psykiatriker är sedan lång tid synnerligen
besvärande, och under senare tid har även bristen på kuratorer gjort
sig kännbar. Det faktum, att utbildningskapaciteten vid socialinstituten
är otillräcklig, har aktualiserat frågan om en översyn av dessas utbildningsuppgifter
och organisation. Enligt vad jag erfarit torde en utredning
härom snart komma till stånd, överhuvudtaget är en ökad tillgång på de
personalgrupper, som ett servicesamhälle behöver, en nyckelfråga i detta
sammanhang. Det kan förefalla som om den rådande knappheten på personella
resurser skulle vara ett skäl mot att introducera nya verksamheter,
som kan komma att konkurrera om läkare, socialexperter etc. inom redan
tidigare under försörj da områden. Å andra sidan är det uppenbart, att ett
principbeslut om en reform och vetskapen om att det kommer att finnas
intressanta arbetsmöjligheter på ett visst område framdeles, underlättar
för unga människor att inrikta sina studier och sitt praktikval på detta.
Efterfrågan på viss arbetskraft stimulerar i längden till ökad tillgång
därpå. Vid en framsynt planering av den framtida människovärden inom
landstingsområdena bör därför också familjerådgivningen komma in i
bilden.
Familjerådgivningskommittén har föreslagit, att den med rådgivningsarbete
verksamma personalen på byråerna bör vara så sammansatt, att
både medicinsk och social sakkunskap finns representerad. Minst två kuratorer
bör sålunda vara knutna till varje byrå jämte psykiatriskt och gynekologisk
utbildade läkarekonsulter. Dessutom bör byrån ha möjlighet
att i förekommande fall kunna anlita särskilda experter, t. ex. jurist eller
präst. Mot en sådan sammansättning har inga principiella invändningar
anförts under remissbehandlingen. För egen del ansluter jag mig till denna
målsättning för en kvalificerad familjerådgivningsverksamhet. Jag vill i
27
Kungl. Maj. ts proposition nr 135 år 1960
detta sammanhang understryka, att den personliga lämpligheten måste
tillmätas stor betydelse vid anställandet av kuratorer bl. a. med hänsyn
till den alltmera accentuerade personalbristen på detta område. Det vore
enligt min mening olyckligt, om de formella kraven på familjerådgivare
skulle utestänga kvalificerade krafter från yrket och därmed minska möjligheterna
till en snabb uppbyggnad av familjerådgivningsverksamheten.
I likhet med kommittén förordar jag, att den centrala tillsynen över
verksamheten utövas av medicinalstyrelsen. Uppgiften som tillsynsorgan
torde — i varje fall till en början — inte bli så betungande för styrelsen,
att någon personalförstärkning framstår som erforderlig. Den lokala tillsynen
över familjerådgivningen finner jag böra utövas av vederbörande förste
provinsialläkare, förste stadsläkare eller stadsläkare. Även annan läkare
bör på förslag av huvudmannen kunna förordnas av medicinalstyrelsen att
fullgöra uppdraget.
Som framgår av den lämnade redogörelsen har familjerådgivningskommittén
föreslagit, att statsbidrag skall utgå för den framtida familjerådgivningsverksamheten.
Å andra sidan vill jag erinra om att frågan om en
avlösning av de olika statsbidragen till landstingens mentalvårdande verksamhet
har aktualiserats i ett nyligen avgivet betänkande av mentalsjukvårdens
statsbidragsutredning (SOU 1960: 9). Enligt vad jag erfarit kommer
vidare inom en nära framtid en översyn av statsbidragsgivningen på övriga
delar av hälso- och sjukvården att verkställas. Ett avlösningsförfarande
omfattande de mentalhygieniska gränsområden, som de här berörda verksamheterna
representerar, är därför sannolikt. Formerna för en eventuell
statsbidragsgivning på längre sikt till den familjerådgivande verksamheten
torde av denna anledning inte böra upptagas till prövning i detta sammanhang.
Med hänsyn till angelägenheten av att stimulera till försöksverksamhet
på här berört område vill jag emellertid förorda, att möjlighet till statsbidrag
införes.
Den abortförebyggande verksamheten är trots gällande bestämmelser om
statsbidrag ännu efter femton år inte representerad i mer än cirka hälften av
länen. Ställningstagandet till abortutredningens förslag om en decentralisering
av vissa abortärenden uppsköts av riksdagen år 1955 till dess en utbyggnad
av abortrådgivningen skapat förutsättningar för att en decentralisering
skulle kunna genomföras likformigt och samtidigt för hela riket.
Ingenting i dagens läge ger anledning till en ändring av denna bedömning.
Medicinalstyrelsen påpekar emellertid i sina anslagspetita för budgetåret
1960/61, att styrelsen inte räknar med ytterligare utbyggnad av den abortförebyggande
verksamheten under budgetåret, eftersom inrättandet av nya
rådgivningsbyråer inom ett flertal landstingskommuner uppskjutits i avvaktan
på slutbehandlingen av det förslag till omorganisation av verksamheten,
vilket framlagts av 1955 års familjerådgivningskommitté. När svaret
på denna avvaktan blir en rekommendation om försöksverksamhet med
28
Kungl. Maj.ts proposition nr 135 år 1960
valfria anknytningsmöjligheter, är det inte osannolikt, att en del av de
landsting, som övervägt att inrätta en abortbyrå, redan från början inrättar
en kombinerad familjerådgivnings- och abortbyrå i enlighet med familjerådgivningskommitténs
intentioner. Ehuru detta skulle kunna tala till förmån
för att man utformar statsbidraget till en blivande familj er ådgivningsverksamhet
efter samma principer som statsbidraget till abortbyråerna
vill jag dock inte förorda att så sker. Den statsbidragskonstruktion, som
gäller för den psykiska barna- och ungdomsvården, är administrativt enklare,
och i de fall där en familj erådgivningsverksamhet skulle komma att
förläggas i fristående lokaler utanför lasaretten bleve sannolikt rekryteringen
av läkarkonsulterna försvårad genom ett system, där statsbidraget
skall beräknas efter antalet mottagningstillfällen. Jag förordar därför, att
statsbidrag till familjerådgivningen utgår efter samma grunder som till den
psykiska barna- och ungdomsvården. Det torde få ankomma på Kungl.
Maj :t att närmare reglera förutsättningarna för statsbidrag. I enlighet med
familjerådgivningskommitténs förslag bör alltjämt den möjligheten bibehållas
att ge de abortsökande en kontanthjälp i kritiska situationer, varför
nuvarande anslag för tillgodoseende av överhängande hjälpbehov hos kvinnor,
som besöker kurator, och ersättningen till vissa laboratorier för utförande
av biologiska graviditetsreaktioner bör i de fall sammanslagning
skett med abortbyrå utgå på samma sätt som för rena abortbyråer.
Såsom tidigare framhållits har familjerådgivningskommittén föreslagit
statsbidrag till verksamheten med 60 % av vissa angivna minimilöner.
Under remissbehandlingen har starka principiella och praktiska invändningar
gjorts mot förslaget att införa ytterligare ett system i statsbidragsgivningen
till landstingen. Redan nu tillämpas olika bidragssystem för
abortbyråerna och centralerna för psykisk barna- och ungdomsvård. Till
verksamheten vid abortbyråerna utgår sålunda en viss bidragssumma för
varje mottagning hos läkare (15 kronor) och kurator (25 kronor) samt
för hjälpåtgärder vid överhängande hjälpbehov 25 kronor per abortsökande.
Till läkare och kuratorer vid centralerna för psykisk barna- och ungdomsvård
utgår däremot statsbidrag i princip med hälften av de verkliga lönekostnaderna
för år, dock högst 6 000 kronor för läkare och 3 000 kronor
för kurator. Bestämmelserna om bidrag för tjänsteresor överensstämmer.
Till den abortförebyggande verksamheten är för nästa budgetår anvisat
ett statsanslag av 320 000 kronor. Fördelat på de aderton abortbyråerna blir
detta genomsnittligt inemot 10 000 kronor per byrå till driften och ungefär
lika mycket i bidrag till hjälpåtgärder och laboratoriekostnader. För den
psykiska barna- och ungdomsverksamheten har för budgetåret 1960/61
upptagits ett statsanslag av 700 000 kronor, vilket innebär en ökning med
hänsyn till att flera centraler för psykisk barna- och ungdomsvård beräknas
komma till stånd. Statsbidragen till de nuvarande centralerna har hittills
legat på ett genomsnitt av 30 000—35 000 kronor. En familjerådgivnings
-
29
Kungl. Maj.ts proposition nr 135 år 1960
byrå med två läkarkonsulter och två kuratorer —- en minimiuppsättning —
skulle sålunda med nuvarande statsbidragsregler för den psykiska barnaoch
ungdomsvården kunna erhålla ett statsbidrag på 18 000 kronor, vartill
kommer reseersättningar och — vid eventuell sammanslagning med abortbyrå
— samma bidrag till hjälpåtgärder och laboratoriekostnader som för
abortbyrå eller 10 000 kronor i genomsnitt.
Det av mig förordade bidraget till familj erådgivningsverksamheten bör
utgå fr. o. m. den 1 januari 1961. Då statsbidraget i likhet med vad som gäller
för statsbidraget till den psykiska barna- och ungdomsvården bör utbetalas
kalenderårsvis i efterskott, behöver medel för en statsunderstödd
familjerådgivning ej anvisas tidigare än för budgetåret 1961/62.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte
föreslå riksdagen att
godkänna de riktlinjer för en statsunderstödd familjerådgivningsverksamhet,
som av mig förordats, att tillämpas
från och med den 1 januari 1961.
Med bifall till vad föredragande statsrådet sålunda,
med instämmande av statsrådets övriga ledamöter,
hemställt förordnar Hans Maj :t Konungen
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Bo Stenfors