Kungl. Maj:ts proposition nr 131 år 1960
1
Nr 131
Kungl. May.ts proposition till riksdagen angående vissa organisationsfrågor
inom skolväsendet m. m.; given Stockholms
slott den 1 april 1960.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF ADOLF
Ragnar Edenman
Propositionens huvudsakliga innehall
I propositionen lämnas först en kortfattad redogörelse för den under
skolöverstyrelsens ledning pågående försöksverksamheten med nioårig enhetsskola
samt den pedagogiska försöksverksamheten vid vissa andra skolformer.
I ett andra avsnitt upptages till behandling vissa problem rörande organisationen
av gymnasierna i kommuner, där rekryteringsunderlaget till
huvudsaklig eller väsentlig del utgöres av elever från försöksskolornas högstadier.
Behörighetsvillkoren för rektor stjänster vid det obligatoriska skolväsendet
upptages som tredje spörsmål och förslag om vissa ändringar av nu
gällande behörighetsbestämmelser framlägges.
Slutligen föreslås, att en staten tillhörig läroverksfastighet i Haparanda
stad skall överlåtas till staden.
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt Nr 131
2
Kungl. Maj.ts ''proposition nr 131 år 1960
Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 1 april 1960.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman,
Netzén, Johansson, af Geijerstam, Nordlander.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Edenman, vissa organisationsfrågor
inom skolväsendet m. m. samt anför därvid följande.
I. Den allmänna försöksverksamheten
Skolöverstyrelsen har den 23 november 1959 till Kungl. Maj:t ingivit den
av riksdagen år 1957 begärda sammanfattande redogörelsen för den alltsedan
läsåret 1949/50 bedrivna försöksverksamheten med nioårig enhetsskola.
Denna redogörelse, som omfattar tiden till och med läsåret 1958/59,
är utarbetad i samverkan med lärarhögskolans pedagogiska institution och
har publicerats som nr 42 i överstyrelsens skriftserie. Redogörelsen har den
25 november 1959 överlämnats till 1957 års skolberedning för att tagas i
övervägande vid beredningens fullgörande av sitt uppdrag.
Den av skolöverstyrelsen ledda försöksverksamheten omfattar i överensstämmelse
med 1950 års riksdagsbeslut dels försök med en enhetsskoleorganisation
i anslutning till de riktlinjer, som uppdrogs i propositionen
1950. 70, dels också försök av olika slag inom de äldre skolformerna. Överstyrelsen
har att inkomma med årliga redogörelser för försöksverksamheten.
I enlighet med detta åliggande har skolöverstyrelsen med skrivelser
den 8 och den 19 februari 1960 avgivit redogörelser avseende försöksåret
1958/59 dels beträffande försök av olika slag inom de äldre skolformerna,
dels ock beträffande försöksverksamheten med enhetsskola. Sistnämnda
redogörelse utgör en komplettering till tioårsrapporten, enär erfarenheterna
från sistnämnda försöksar endast delvis hunnit bli redovisade i denna. De
båda nu nämnda redogörelserna kommer i sedvanlig ordning att publiceras
i »Aktuellt från skolöverstyrelsen».
Sedan år 1951 har chefen för ecklesiastikdepartementet årligen i lämpligt
sammanhang lämnat riksdagen en översikt rörande försöksverksamhetens
3
Kungl. May.ts proposition nr 131 år 1960
gång (prop. 1951: 136 s. 3; 1952: 149 s. 93; 1953: 126 s. 2; 1954: 137 s. 2;
1955: 120 s. 3; 1956: 80 s. 2; 1957: 106 s. 3; 1958: 109 s. 2; 1959: 62 s. 2).
Departementschefen. Den nyssnämnda tioårsrapporten, som överlämnats
till 1957 års skolberedning, i vilken jag är ordförande, anser jag mig inte i
detta sammanhang böra ta ställning till eller kommentera. Med hänsyn till
beredningens pågående arbete och den bedömning, som därvid skall ske av
försöksverksamheten, ämnar jag också vad beträffar läsaret 1958/59, som
delvis omfattas av tioårsrapporten, här begränsa den traditionella översikten
av försöksverksamheten till ett kortfattat referat och nagra kommentarer
på speciella punkter.
Vad först beträffar försöksverksamhetens kvantitativa omfattning kan
noteras, att antalet kommuner, som anslutit sig till försöksverksamheten
med enhetsskola, ökat från 96 läsåret 1957/58 till 142 läsaret 1958/59.
Antalet i verksamheten deltagande elever har därvid stigit från närmare
142 500 till drvgt 194 000. Av sistnämnda antal var omkring 30 000 högstadieelever.
Enligt hittills tillgängliga uppgifter för innevarande läsår pågår
försöksverksamhet i 217 kommuner med sammanlagt cirka 266 000
elever.
Alltsedan igångsättandet av försöksverksamhet med enhetsskola har
lärarfrågan varit ett mycket angeläget och centralt problem. Lärarsituationen,
främst beträffande högstadiet, är ännu långt ifrån tillfredsställande.
Inte fullt hälften (46 procent) av lärarna i läroämnen på detta stadium
besitter formell kompetens. Överstyrelsen konstaterar dock för läsåret
1958/59 en viss ökning av antalet filosofie magistrar med lärarutbildning
och folkskollärare med vidareutbildning. Som jag i propositionen 1959: 62
uttalade kommer också där angivna vidareutbildningskurser att avsevärt
öka tillgången på för högstadieundervisning behöriga lärare i läroämnen
från och med innevarande läsår. Det är dock oundgängligen nödvändigt att
lärarfrågan, särskilt då högstadiets, förblir föremål för största uppmärksamhet.
Ett annat spörsmål av särskilt intresse är vilka ändringar i fråga om
ämnes-, linje- och grenval på högstadiet eleverna gjort under pågående
läsår. Av de omkring 30 000 eleverna på detta stadium läsåret 1958/59 har
sammanlagt cirka 530 ändrat sina val i nämnda hänseenden. I årskurs
7 och 8 har det oftast varit fråga om en övergång från två främmande språk
till ett och från ett till inget. I årskurs 9 åter har ändringarna, frånsett grenbytena
i 9 y, så gott som uteslutande inneburit en övergång till en teoretiskt
mindre krävande linje än den först valda. Till stödundervisning åt omkring
260 av dessa elever har skolöverstyrelsen beviljat statsbidrag med inemot
15 500 kronor. Jag vill i detta sammanhang erinra om att särskilda medel
till stödundervisning vid övergång till annan studieriktning anslagits från
och med budgetåret 1958/59.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 131 år 1960
Beträffande den inte mindre viktiga frågan om elevernas tillval av ämnen
och linjer på enhetsskolans högstadium kan konstateras, att tillvalet av två
främmande språk i årskurs 7 under femårsperioden 1954/59 ökat, för pojkar
från 37 till 42 procent och för flickor från 48 till 52 procent. Den andel
pojkar, som under samma femårsperiod valt den gymnasieförberedande
linjen i årskurs 9, har varit nära nog oförändrad, cirka 16 procent, medan
däremot flickornas andel ökat från 21 till 23 procent.
Fortfarande är det en mycket obetydlig andel av de från årskurs 9 avgående
eleverna, som direkt fortsätter vid fackgymnasier. Under nyssnämnda
femårsperiod har detta varit fallet med endast mellan 0,2 och 0,5
procent av dessa elever. Som jag i förutnämnda proposition uttalade, torde
detta förhållande delvis bero på högstadiets nuvarande konstruktion. Jag
framhöll där också, att frågan om utformningen av detta stadium är ett av
huvudproblemen för skol beredningen. Vidare ifrågasatte jag om inte vissa
modifikationer i syfte att underlätta fortsatta studier vid exempelvis tekniskt
gymnasium borde övervägas från skolöverstyrelsens sida redan inom
ramen för den nu pågående försöksverksamheten. Överstyrelsen har nu i sin
tioårsrapport redogjort för ett intressant försök i denna riktning. Från och
med läsåret 1958/59 prövas nämligen i två kommuner (Södertälje och
Timrå) en sådan avvikelse från timplansförebilden för 9 y, som avser att
ge de elever, vilka är tekniskt-matematiskt begåvade men har mindre lust
och fallenhet för språkstudier, en tekniskt inriktad studiegång, kallad gren
8 c. Tyngdpunkten förläggs alltså till studier i matematik, fysik och kemi.
Skolöverstyrelsen har efter överläggningar med överstyrelsen för yrkesutbildning
uttalat, att elev med kvalificerade betyg från gren 8 c bör kunna
vinna inträde vid tekniskt gymnasium. I övrigt kan studierna leda till
praktiska fackskolor eller annan tekniskt betonad vidareutbildning. En
studiegång av nämnt slag, påbörjad redan i årskurs 8 och fortsatt på den
yrkesförberedande linjen i årskurs 9, borde kunna bli en lämplig förutbildning
för inträdessökande till tekniskt läroverk.
Närmare uppgifter huruvida inte i realiteten ett större antal elever än
statistiken visar övergått till fackgymnasium, sedan de förvärvat för inträde
erforderlig praktik, måste anses vara av stort värde för en bedömning av de
ytterligare åtgärder, som kan behöva vidtagas för att även sådana gymnasiers
rekrytering från enhetsskolan skall få den omfattning, som är ändamålsenlig
och eftersträvansvärd. Frågan om en ökad övergång från de
gymnasieförberedande skolorna till fackgymnasierna har också uppmärksammats
av universitetsutredningen i dess sjätte, nyligen framlagda betänkande.
Åtgärder för att åstadkomma denna ökade övergång bör med det
snaraste vidtagas. Jag återkommer till denna fråga i annat sammanhang.
Utformningen av den förberedande yrkesutbildningen och vad därmed
hänger samman är ett annat spörsmål av synnerligen stor betydelse för
enhetsskolans organisation. Enligt skolöverstyrelsens rapport visar utveck
-
5
Kungl. May.ts proposition nr 131 år 1960
lingen en stark tendens mot att denna utbildning förlägges inom enhetsskolan,
vilket visserligen medför en rad problem främst i vad avser utrustning
och inredning av lokaler, lämpliga pedagogiska hjälpmedel och lärarfortbildning
men samtidigt förenklar organisationen i stort. Jag vill kraftigt
understryka nödvändigheten av att inte bara dessa frågor blir föremål för
centralt intresse och effektiva åtgärder utan också, som skolöverstyrelsen
framhållit, att utvecklingen inom hela frågekomplexet ingående följes, så
att enhetsskolan så långt ske kan kommer att medverka till en god inriktning
av yrkesutbildningen. För att detta skall kunna ske, är det angeläget,
att även kommunernas skolledningar vid anordnandet av utbildningen beaktar
behovet av och efterfrågan pa utbildad arbetskraft inom skilda yrkesområden.
Jag vill också med några ord beröra skolöverstyrelsens redogörelse för
försöksverksamheten av olika slag inom de äldre skolformerna. Den i 1958
års statsverksproposition, bilagan åttonde huvudtiteln, (s. 430 ff.), närmare
angivna omläggningen av verksamheten i denna del, som ju framför allt
syftar till en koncentration av verksamheten till vissa skolor, har av redogörelsen
att döma redan blivit en realitet.
Av redogörelsen framgår, att den särskilda försöksverksamheten läsåret
1958/59 bedrivits vid fem högre skolor i syfte att pröva former för den
högre skolans, speciellt gymnasiets, arbetssätt. Den avses skola omspänna
en tid av minst tre år. Försöksuppgifterna har omfattat organisatoriska
försök med bland annat ämneskoncentration, undervisningsmetodiska försök,
vari exempelvis ingått försök med friare arbetsformer, med studieteknik
och med införande av nya ämnen och kurser, samt ämnesmetodiska
försök, varvid prövats t. ex. nya vägar inom uppsatsskrivning och försök
med muntlig framställning. Vidare har tidigare försöksresultat bearbetats.
Inom den fria försöksverksamheten har pågått försök med särskild normalskolekompetens,
vilket fullföljes innevarande läsår. Fortsatta försök
med bok- och bibliotekskunskap på realskolestadiet har ägt rum. Härjämte
har på gymnasiet anställts försök med friare studieformer och nya kursplaner
med tyngdpunkten förlagd till försök med muntlig framställning. Handledning
i studieteknik har prövats, och under samlingsrubriken övriga försök
har sammanförts försök av vitt skilda slag.
Försöksverksamheten med korrespondensrealskolor, som läsåret 1958/59
fortsatt under samma former som tidigare, har upphört med utgången av
detta läsår och dessa skolor har nu permanent karaktär. Slutligen har försök
med femdagarsvecka efter medgivande av Kungl. Maj:t anordnats i två
kommuner (Hovmantorp och Trosa). Innevarande läsår tillämpas en sådan
anordning i ytterligare fyra kommuner, i vissa fall dock i begränsad omfattning.
Med tillfredsställelse konstaterar jag, att skolöverstyrelsen planerar att
publicera en sammanställning av de hittills vunna erfarenheterna av de
C Kungl. Maj:ts proposition nr 131 år 1960
mångåriga försöken beträffande bok- och bibliotekskunskap. Vad beträffar
en del andra försök, som också pågått ett flertal år, ämnar överstyrelsen
redovisa sammanfattningar av sina rön och erfarenheter.
Beträffande försöksverksamheten med muntlig framställning vill jag
framhålla, att uppmärksamhet torde böra fästas på nödvändigheten av att
i olika ämnen och i naturliga sammanhang ta vara på möjligheterna att öva
eleverna i muntlig framställning på ett sådant sätt att denna inte blir betraktad
som något självändamål.
Erfarenheterna från försöksverksamheten med studieteknik torde bli till
omedelbar nytta inte minst för försöksgymnasierna. Jag finner önskvärt, att
dessa erfarenheter resulterar i konkreta rekommendationer såsom komplettering
till skolöverstyrelsens utgivna »Allmänna anvisningar för undervisning
och fostran pa skolans högstadium». I dessa framhålles nämligen bland
annat, att vilka arbetsformer, som än användes, måste eleverna få vägledning
och övning i en studieteknik, som passar för deras ålder och förhållanden
i övrigt.
II. Ombildning av högre allmänt läroverks gymnasium till
försöksgymnasium
I ett antal försökskommuner med högre allmänt läroverk har i samband
med försöksskolans införande en omorganisation av läroverket skett, varigenom
den femåriga realskolan avvecklats och tillträdet till kvarvarande fyraariga
linjer begränsats till att i huvudsak gälla elever från kommuner, som
ej bedriver försöksverksamhet med nioårig enhetsskola, eller från kommuner,
där denna försöksverksamhet ännu ej nått högstadiet. På några platser
i Linköping, Skellefteå och Sundsvall — har dessutom försöksgymnasium
upprättats vid läroverket. I samma mån som enhetsskolan blir fullt
utbyggd i en läroverkskommun eller i kommuner i dennas närhet, uppkommer
ej endast frågan om inrättande av försöksgymnasielinjer utan även
spörsmålet om avvägningen mellan dessa och andra gymnasielinjer, varvid
en fullständig ombildning av gymnasiet till försöksgymnasium framstår
som en av möjligheterna att anpassa gymnasiets organisation till den ändrade
rekryteringssituationen. Omedelbar aktualitet har dessa frågor, förutom
beträffande gymnasierna i de nyssnämnda städerna, också i Bollnäs
och Södertälje, men de kommer under de närmaste åren att göra sig påminda
även i åtskilliga andra läroverkskommuner. Skolöverstyrelsen har
därför funnit sig böra upptaga hithörande frågekomplex till behandling
såväl från principiell synpunkt som med utgångspunkt i lokala förhållanden.
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 131 år 1960
Inom överstyrelsen har utarbetats dels en promemoria med allmänna
synpunkter på organisationen av de högre allmänna läroverken i vissa försökskommuner,
dels särskilda promemorior angående de högre allmänna
läroverken i de nämnda fem städerna. Över dessa promemorior har yttranden
inhämtats från länsskolnämnderna i Gävleborgs, Östergötlands, Västerbottens,
Västernorrlands och Stockholms län.
I skrivelse till Kungl. Maj:t den 2 november 1959 har skolöverstyrelsen,
med överlämnande av förenämnda promemorior och däröver inhämtade
yttranden, framlagt vissa förslag rörande läroverksorganisationen i försökskommuner
m. m. I infordrat utlåtande häröver har statskontoret förklaiat
sig inte ha något att erinra mot överstyrelsens förslag.
Föräldraföreningen vid Linköpings kommunala flickskola har inkommit
med en skrift i ärendet.
De av skolöverstyrelsens ifrågavarande förslag, vilka är av natur att
böra underställas riksdagen, torde få upptagas till behandling i detta sammanhang.
Som bakgrund till förslagen torde en redogörelse för vissa tidigare
ställningstaganden och nuvarande förhållanden böra lämnas.
Försöksgymnasiernas nuvarande organisation
I samband med att 1950 års beslut om en skolreform fattades gjordes
från statsmakternas sida uttalanden (prop. 1950: 70 s. 514; SÄU nr 1 s. 152)
av innebörd, att de elever, som kom att genomgå försöksskola (enhetsskola),
skulle vara garanterade tillgång till gymnasielinjer med anknytning
till enhetsskolans slutstadium.
Beslut om inrättande av de första försöksgymnasierna fattades vid 1953
års riksdag. Ur propositionen i ämnet (nr 145) torde här få refereras följande
ur dåvarande departementschefens anförande.
Om försöksgymnasierna skall väl fylla sina båda uppgifter att ta hand
om enhetsskoleleverna för fortsatta studier och att förbereda gymnasiets
anpassning till en blivande enhetsskoleorganisation, är det önskvärt, att de
erhåller en så självständig ställning som omständigheterna medgiver. I
varje fall vore det icke lyckligt, om de helt splittrades på försökslmjer,
insprängda här och där i den gamla gymnasieorganisationen.
Då försöksverksamhetens lyckosamma utgång i hög grad är ett riksintresse,
har förutsatts, att de aktuella gymnasierna organiseras som statsläroverk.
Vederbörande kommun bör likväl åtaga sig de vanliga förpliktelserna
gentemot dylika läroverk. Därjämte synes det mig skäligt, att kommunen
bidrager till den första uppsättningen av bibliotek och undervisningsmateriel.
Vad angår storleken av det lärjungeunderlag, som bor fordras för upprättande
av en försöksgymnasielinje, torde det redan med hänsyn till försökens
gång vara önskvärt, att lärarna får tillgång till en eller annan relativt
lättskött klass. Det avgörande är dock hänsynen till lärjungarnas
intresse: de försäkringar statsmakterna i denna fråga givit målsmännen
8 Kungl. Maj:ts -proposition nr 131 år 1960
synes utesluta en alltför stark restriktivitet vid upprättandet av försökslinjerna.
Under de första åren kan det likväl icke hjälpas, att ett antal lärjungar
ute i de spridda försöksdistrikten måste söka sig över till de äldre gymnasierna
för att få en utbildning, som ännu icke tillhandahålles av något
försöksgymnasium på rimligt avstånd från hemmet.
Riksdagen (SU 1953: 109) anslöt sig i huvudsak till vad departementschefen
anfört.
Bestämmelser om försöksgymnasierna är meddelade i form av särskilda,
av Kungl. Maj:t utfärdade föreskrifter. Enligt dessa skall, i den mån icke
särskilda bestämmelser rörande förhållandena vid försöksgymnasium blivit
meddelade, de för rikets allmänna läroverk gällande bestämmelserna i tilllämpliga
delar lända till efterrättelse.
Av de särskilda bestämmelserna om försöksgymnasierna torde här böra
återges följande.
I första hand intages elever från årskurs 9 i enhetsskolan. Skolöverstyrelsen
bestämmer i varje särskilt fall i vad mån elever från annan skolform
skall intagas. Därvid skall, om ej annat särskilt föreskrives, iakttagas,
att i klassavdelning av ring I må utöver elever från försöksskolan intagas
högst lika många från realskolans avslutningsklass.
Som förutsättning för påbörjande av undervisning i ring I skall, om ej
annat särskilt föreskrives, gälla, att minst 10 elever från årskurs 9 i enhetsskolan
anmälts.
Provisoriska tim- och kursplaner fastställes av skolöverstyrelsen. Uppdelning
av klassavdelning må — utöver vad som eljest gäller — ske under
ytterligare tre veckotimmar i ring I, om elevantalet är lägst 17. Överstyrelsen
må även tilldela försöksgymnasium en extra veckotimme per klassavdelning
för klassföreståndarens enskilda handledning av eleverna.
I årets statsverksproposition, bilagan åttonde huvudtiteln, s. 509 har
föreslagits, att klassföreståndartimmen skall slopas men att delning av
klass eller klassavdelning med minst 17 elever skall i de två högsta ringarna
kunna ske under en veckotimme vid undervisning i moderna språk och
under en veckotimme i annat ämne.
Antalet försöksgymnasier är nu nio, varav fyra är fristående. Av de fem
övriga är tre anknutna till högre allmänna läroverk, ett till samrealskola
och ett till folkskoleseminarium.
Allmän linje, latinlinje och reallinje finns vid fyra försöksgymnasier,
medan tre har endast allmän linje och reallinje, ett endast allmän linje och
latinlinje samt det återstående allmän linje eller latinlinje och reallinje.
Alla linjer är treåriga. I fråga om fyra försöksgymnasier är bestämmelser
meddelade om rektors uppgifter beträffande till gymnasiet förlagd del av
försöksskolans högstadium.
I årets statsverksproposition, bilagan åttonde huvudtiteln, s. 512 har
föreslagits att fyra nya försöksgymnasier upprättas (i Huddinge, Malmö,
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 131 år 1960
Sundbyberg och Södertälje), alla treåriga. Av dessa blir gymnasierna i
Huddinge och Sundbyberg fristående medan det i de båda övriga fallen är
fråga om att upprätta försöksgymnasielinjer vid redan befintliga gymnasier.
Skolöverstyrelsens synpunkter och förslag
I promemorian med allmänna synpunkter erinras till
en början om, att behovet av gymnasieutbildning för enhetsskolelever tillgodosetts
på två sätt, nämligen dels genom att försöksgymnasier upprättats,
dels genom att enhetsskolelever erhållit möjlighet att övergå från
årskurs 9 g till ring I av de vanliga gymnasierna. Härjämte har skapats
möjlighet för elev från årskurs 8 i försöksskola att utan inträdesprövning
övergå till ring I4 av vanligt gymnasium, om han icke efter genomgång av
årskurs 9 g kan erhålla önskad undervisning vid försöksgymnasium på rimligt
avstånd från hemmet. Upprättandet av försöksgymnasier är att anse
som den normala vägen, medan rätten att övergå till vanligt gymnasium
får betraktas som en kompletterande åtgärd, motiverad av försöksgymnasieorganisationens
otillräckliga omfattning.
Där realskolan avvecklats eller är under avveckling och ett vanligt
gymnasiums rekryteringsunderlag sålunda krymper eller försvinner synes
det överstyrelsen att konsekvensen — med tanke på de försäkringar statsmakterna
givit — blir, att gymnasierna i erforderlig utsträckning ombildas
till eller kompletteras med försöksgymnasier, vilka ju är avsedda för enhetsskoleleverna.
Fråga om omorganisation av gymnasium på grund av enhetsskolans utbredning
beräknas i promemorian under de närmaste aren komma att
aktualiseras på bortåt ett 20-tal orter. På de fem tidigare nämnda orterna
har enhetsskolan redan nått upp i årskurs 9 g.
Härefter upptages i promemorian till övervägande, vilka regler som bör
tillämpas vid avgörande av frågor rörande ombildning av hittillsvarande
gymnasier eller gymnasielinjer till försöksgymnasier eller linjer därav.
Dessa överväganden mynnar i huvudsak ut i att en ombildning bör ske i
de fall, där enhetsskoleleverna utgör en majoritet, och att i fråga om en
linje, som skall vara öppen för elever från bade realskola och enhetsskola,
tillträde skall vinnas på i princip lika villkor för båda kategorierna. Promemorian
innehåller i detta hänseende i sammandrag följande.
Liksom försöksskolans elever under vissa förhållanden hänvisas till allmän
gymnasielinje, kan under motsvarande förhallanden andra elever än
försöksskolans hänvisas till försöksgymnasielinje. Även de kommuner, som
ej har fullständig försöksskola, kan därför i vissa fall betraktas som rekryteringsområde
för försöksgymnasielinjer.
För att alla tre bildningslinjerna skall få upprätthallas pa det vanliga
gymnasiet synes man böra kräva, att sammanlagda antalet nybörjare kan
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 131 år 1960
väntas uppgå till omkring 60. Där detta tal underskrides, synes i första
hand avveckling av allmänna linjen böra övervägas. Annan linje bör avvecklas,
om elevantalet i första ringen antas normalt understiga 10. Där
eleverna från real- och flickskola beräknas bli i minoritet på samtliga bildmngshnjer,
° bör gymnasiet helt ombildas till försöksgymnasium, även om
enT^; er linier P& det vanliga gymnasiet skulle kunnat upprätthållas.
. Da möjligheterna för real- och flickskolelever att erhålla gymnasieutbildning
givetvis ej får försämras, måste sådana elever på lika villkor få konkurrera
med försöksskoleleverna om platserna på försöksgymnasielinje, om
önskad gymnasielinje av äldre typ ej finnes. Detta innebär undantag från
eljest gällande regler för intagning i försöksgymnasium.
Med hänsyn till lärarbristen bör linje av samma bildningstyp få förekomma
både i försöksgymnasiet och det allmänna gymnasiet endast om
antalet inträdessökande kan väntas normalt överstiga 30. Möjligheterna till
samläsning bör utnyttjas.
Om endast en avdelning av gymnasielinje kan upprättas, bör den vara
försöksgymnasielinje, om den beräknas till största delen bli rekryterad
bland försöksskolelever eller kan väntas få karaktär av försökslinje.
Härefter beröres i promemorian frågan om gymnasielinjerna skall vara
tre- eller fyraariga. Vid läroverk med linjer både av den vanliga typen och
av försöksgymnasiekaraktär skulle en lämplig fördelning av eleverna underlättas,
om alla linjer hade samma längd. Ombildning av under en övergångstid
bevarade fyraåriga linjer av vanlig typ till treåriga bör därför
enligt överstyrelsens mening eftersträvas. Härför anses också tala, att
eleverna vid nu ifrågavarande läroverk främst kommer att vara resande
och inackorderade. Det erinras emellertid också om att latinet visat sig vara
särskilt krävande på treårigt gymnasium och att svårigheterna kanske blir
särskilt stora för enhetsskolelever, då dessa icke haft samma intensiva
grammatikstudium i engelska och tyska som realskolans elever. Å andra
sidan anser överstyrelsen att eleverna skall kunna välja mellan alla tre
bildningslinjerna samtidigt och att ett försvagande av 9 g genom övergång
till gymnasium redan från klass 8 bör undvikas. Hänsyn måste också tagas
till elever från annan ort. Möjligheten av försök med fyraårig studiegång i
latin beröres emellertid. Skulle intresse för en sådan visa sig föreligga, avser
överstyrelsen att i annat sammanhang anhålla om erforderliga bemyndiganden
för igångsättande därav.
I de särskilda promemoriorna föreslogs, att successiv ombildning
av gymnasierna vid högre allmänna läroverken i Bollnäs, Linköping,
Skellefteå, Sundsvall och Södertälje helt eller delvis till försöksgymnasier
skulle övervägas.
Av de yttranden, som avgivits över de särskilda promemoriorna,
torde följande få återges.
Skolstyrelsen i Bollnäs har icke haft någon erinran mot vad i promemoriorna
anförts. Länsskolnämnden i Gävleborgs län har i huvudsak accep
-
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 131 år 1960
terat tankegångarna i promemoriorna men har framhållit fördelarna av
fyraåriga gymnasielinjer. Nämnden har ifrågasatt anställande av försök med
fyraårig linje för elever från årskurs 9 g, eventuellt även med sommarkurs
och intagning i ring II4.
Rektor vid högre allmänna läroverket i Linköping har ansett, att underlag
alltjämt skulle finnas för gymnasielinjer av vanlig typ vid läroverket
och skolstyrelsen i staden har anslutit sig till denna mening. En fullständig
omorganisation till försöksgymnasium kunde bli aktuell, först när realskolan
vid läroverket avvecklats, oavsett flickskolans organisation. I vissa
parallellavdelningar skulle emellertid kunna tillämpas försöksgymnasiets
tim- och kursplaner, varigenom en successiv omorganisation kunde genomföras
i takt med underlagets förändring. Länsskolnämnden i Östergötlands
län har anslutit sig till skolstyrelsens uppfattning.
Rektor vid högre allmänna läroverket i Skellefteå har yttrat, att den
ifrågasatta ombildningen för läroverkets del ännu icke vore aktuell. Häri
har skolstyrelsen i staden och länsskolnämnden i Västerbottens län instämt.
Kollegiet vid högre allmänna läroverket i Sundsvall har ansett underlaget
för fyraåriga gymnasielinjer av vanlig typ alltjämt vara tillräckligt
för läroverkets del. Härjämte har framhållits, att de fyraåriga linjerna visat
sig mera lockande och behövliga, särskilt för enhetsskoleleverna samt att
man måste beakta elevernas intresse av att få tillräckligt höga betyg för
högskolestudier; frivillig kvarsittning i det treåriga försöksgymnasiet hade
förekommit. Övergång från enhetsskolans årskurs 8 till ring I4 säges ha
utfallit väl. Rektor vid läroverket har anfört liknande synpunkter. Otvivelaktigt
talade elevfördelningen för den ifrågasatta ombildningen, men även
andra synpunkter måste få inverka. Stadens skolstyrelse har anslutit sig till
vad rektor anfört. Länsskolnämnden i Västernorrlands län har däremot i
huvudsak icke haft något att erinra mot vad i promemoriorna föreslagits.
Rektor vid högre allmänna läroverket i Södertälje har bestämt avstyrkt
ombildning av gymnasiet till försöksgymnasium. Frågan vore för tidigt
väckt. Rektor har även framhållit fördelarna av fyraåriga linjer. Skolstyrelsen
i staden och länsskolnämnden i Stockholms lön har i huvudsak anslutit
sig till vad som anförts i promemoriorna. Nämnden har dock icke
helt accepterat tanken på ombildning av fyraåriga linjer till treåriga.
I skolöverstyrelsens slutliga förslag konstateras, beträffande
promemorian med allmänna synpunkter, att invändningar i yttrandena
framförts nästan enbart i fråga om studiegångens längd. Överstyrelsen
uttalar, att övergång från enhetsskolans årskurs 8 till ring I4, när
det gäller försöksskolelever på landsbygden, i möjligaste mån synes böra
undvikas. Överstyrelsen säger sig vidare icke vara beredd att medverka till
att en studiegång, omfattande nio år i försöksskola och fyra år i gymnasium,
blir en vanlig väg till studentexamen, överstyrelsen framhåller där
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 131 år 1960
vid, att uttalanden till stöd för en sådan utbildningsgång helt saknas i 1950
års skolbeslut. Huruvida möjligheter till sådan studiegång överhuvudtaget
bör finnas är en komplicerad fråga, som enligt överstyrelsens uppfattning
torde kunna behandlas först i samband med en definitiv gymnasiereform.
Enligt överstyrelsens mening bör därför frågan om gymnasiets organisation
i försökskommuner bedömas efter de riktlinjer, som uppdragits i den
allmänna promemorian. Överstyrelsen understryker, att enhetsskolelever,
som övergår till vanligt gymnasium, går miste om de för dem särskilt tillskapade
anordningarna i försöksgymnasium. I fråga om antikens historia
ämnar överstyrelsen vidtaga viss ändring av tim- och kursplanerna för
flickskolor i försökskommuner för att underlätta elevers övergång till försöksgymnasium.
För realskolelever måste däremot förefintliga kursdifferenser
utjämnas inom ramen för stödundervisningen i försöksgymnasieraa.
Enhetsskolelev, som har tillgång till försöksgymnasium med önskad linje
pa rimligt avstånd från hemmet, är nu ej berättigad att övergå från årskurs
8 till ring I4 utan inträdesprövning i alla ämnen. Övergång till ring I4 kan
även ske från 9 g. Överstyrelsen, som ifrågasätter om sådan övergång avsetts
kunna ske utan inskränkningar, finner starka skäl tala för att enhetsskolelevemas
rätt att vinna inträde på vanligt gymnasium begränsas till
sådana fall, där försöksgymnasielinje av önskad typ ej finnes vid det
gymnasium, till vilket de med hänsyn till sin bostadsort lämpligen borde
hänvisas.
I fråga om elevområde anser överstyrelsen klargörande föreskrifter för
försöksgymnasieraa erforderliga. Dessa gymnasier torde ej kunna lämnas
utanför regionindelningen, eftersom denna har ekonomisk betydelse för de
berörda kommunerna. Överstyrelsen avstyrker bestämt, att särskild områdesindelning
sker för försöksgymnasieraa, Vid fastställande av elevområden
bör skillnad ej göras mellan vanligt gymnasium och försöksgymnasium.
Ett gymnasium bör sålunda utrustas med försökslinjer och vanliga
linjer i de proportioner, som betingas av realskolestadiets organisation inom
elevområdet och av tillströmningen av olika elevkategorier. Om en försökskommun
är belägen i gränszonen mellan områdena för två gymnasier,
av vilka endast det avlägsnare har försöksgymnasium, torde kommunen
lämpligen kunna föras till båda gymnasiernas elevområden.
Vad angår de i de särskilda promemoriorna behandlade fem läroverken,
anför skolöverstyrelsen i huvudsak följande.
I Bollnäs finnes underlag för en eller två försöksgymnasielinjer. Ett försöksgymnasium
bör därför inrättas från och med läsåret 1961/62. Huruvida
hela gymnasiet kan ombildas till försöksgymnasium är oklart, men
riksdagens medgivande härtill synes dock böra inhämtas.
Försöksgymnasiet vid högre allmänna läroverket i Linköping har i annat
sammanhang föreslagits skola utbrytas till särskild läroanstalt. Efter den
avsedda anpassningen av flickskolans undervisningsplan kan flickskolans
13
Kungl. Maj.ts proposition nr 131 år 1960
elever räknas som underlag för försöksgymnasielinjer. Ombildning av läroverkets
hela gymnasium till försöksgymnasium bör ske från och med^ läsåret
1961/62; möjligen kan uppskov något år erfordras. Den fyraåriga
latinlinjen bör avvecklas från och med läsåret 1960/61.
I fråga om Skellefteå föreslås endast ombildning av den fyraåriga latinlinjen
till treårig.
Eftersom en mycket klar majoritet av eleverna vid läroverket i Sundsvall
rekryteras från försökskommuner, bör hela gymnasiet ombildas till
försöksgymnasium och avvecklingen av de fyraåriga linjerna påbörjas läsåret
1960/61. Inrättande av ytterligare ett gymnasium i Sundsvallsområdet
kommer att aktualiseras.
Beträffande Södertälje hänvisar överstyrelsen till sitt ställningstagande i
anslagsäskandena för budgetåret 1960/61.
Skolöverstyrelsen hemställer, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen,
att ett försöksgymnasium skall inrättas i Bollnäs från och med läsåret
1961/62 samt att gymnasierna vid högre allmänna läroverken i Bollnäs,
Linköping och Sundsvall successivt skall ombildas till försöksgymnasier,
gymnasierna i Bollnäs och Linköping från och med nämnda läsår eller den
senare tidpunkt Kungl. Maj:t bestämmer och gymnasiet i Sundsvall från
och med läsåret 1960/61.
Skolöverstyrelsen har vidare hemställt, att Kungl. Maj:t måtte föreskriva,
att de fyraåriga gymnasielinjerna vid högre allmänna läroverken i Linköping,
Skellefteå och Sundsvall successivt skall avvecklas från och med
läsåret 1960/61, samt att en treårig latinlinje av vanlig typ skall inrättas
vid läroverket i Skellefteå från och med läsåret 1961/62.
Överstyrelsen föreslår också ändring av gällande bestämmelser om enhetsskolelevs
rätt att vid flyttning till annan bostad övergå till högre läroanstalt
samt om rätt för enhetsskolelev att övergå till annat gymnasium
än försöksgymnasium. Härjämte föreslås, att då gymnasierna i Bollnäs,
Linköping, Sundsvall och Södertälje ombildas till försöksgymnasier, samma
bestämmelser skall gälla för intagning på försöksgymnasium i dessa
städer och för påbörjande av undervisning i första ringen på viss bildningslinje
som vid vanliga gymnasielinjer.
De partementsch ef en
Alltcftörsom försöksverksamheten med enhetsskola får större utbredning
minskas underlaget för gymnasier av hittillsvarande typ och ökas behovet
av försöksgymnasier. Enligt skolöverstyrelsens beräkningar blir ombildning
av nuvarande gymnasier till försöksgymnasier aktuell vid ett tjugotal
högre allmänna läroverk under de närmaste åren. Hittills har fråga om
inrättande av försöksgymnasium underställts riksdagen i varje särskilt fall,
även i sådana, då fråga endast varit om att vid redan befintligt gymnasium
inrätta försöksgymnasielinje. Skillnaden mellan en gymnasielinje av tradi
-
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 131 år 1960
tionell typ och en försöksgymnasielinje ligger emellertid huvudsakligen i
utformningen av undervisningsplanerna och dessa underställes inte riksdagen.
Det synes därför riktigast att anse allmän linje, latinlinje och
reallinje, organiserad som försöksgymnasielinje, allenast såsom en variant
av motsvarande linje i det vanliga gymnasiet. Kungl. Maj:t erhöll av 1953
ars riksdag bemyndigande att fastställa linjeorganisationen för gymnasium
vid högre allmänt läroverk — alltså att inrätta och avveckla gymnasielinjer
— och har brukat erhålla bemyndigande av riksdagen att besluta om
linjerna också vid nyinrättade försöksgymnasier. Med hänsyn härtill och
till vad jag nyss uttalat om hur en försöksgymnasielinje bör betraktas
synes det i fortsättningen, närmast av praktiska skäl, böra få ankomma på
Kungl. Maj:t att besluta om ombildning, helt eller delvis, av gymnasium
vid högre allmänt läroverk till försöksgymnasium.
Av det betraktelsesätt på frågan om försöksgymnasielinjernas natur, som
jag sålunda anser att man bör anlägga, följer, att läroverkskommuns skyldigheter
beträffande gymnasiet vid högre allmänt läroverk i kommunen
också bör anses inbegripa försöksgymnasielinjer vid läroverket, och vidare
att dessa linjer får anses organisatoriskt helt ingå i gymnasiet. I fråga om
samläsning, examina, personalens tjänstgöring, kollegium, donationer och
fackrepresentation bör de således betraktas som jämställda med de vanliga
linjerna vid läroverket.
Huruvida läroverkskommun bör avfordras särskilt engångsbidrag till
bibliotek och materiel vid försöksgymnasielinjers inrättande, torde — såsom
också förutsattes i 1953 års gymnasieproposition — få prövas av Kungl.
Maj:t i varje särskilt fall.
Särskild regionindelning bör, som skolöverstyrelsen förordat, inte fastställas
för försöksgymnasierna, utan en enhetsskolelev bör hänföras till det
gymnasium, till vars område han enligt reglerna i läroverksstadgan hör,
oavsett om gymnasiet är ett vanligt sådant eller ett försöksgymnasium. Om
både vanlig linje och försöksgymnasielinje finnes, bör eleven naturligtvis
hänföras till försöksgymnasielinjen, eftersom denna är tillrättalagd för enhetsskolans
elever. I gränszoner bör undantag få göras på sätt överstyrelsen
förutsatt.
De allmänna synpunkter, som skolöverstyrelsen ansett böra anläggas på
frågan om ombildning av gymnasium vid högre allmänt läroverk till försöksgymnasium,
kan jag i stort sett ansluta mig till. Om det alltså är
klart, att en gymnasielinje till övervägande del kommer att rekryteras av
elever från enhetsskola, synes linjen böra bli av försöksgymnasiekaraktär.
Undervisning av realskol- och enhetsskolelever i samma gymnasieklass medför
naturligtvis vissa olägenheter för båda kategorierna, främst på grund av
olikheter mellan kursplanerna och särskilt i fråga om historia och samhällslära.
Dessa skillnader torde dock, som överstyrelsen framhållit, kunna ut
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 131 år 1960 15
jämnas. I utjämnande riktning verkar också den förstärknings- och stödundervisning,
som förekommer i försöksgymnasierna.
För enhetsskoleleverna kan de vanliga gymnasielinjernas fullständiga
avvecklande vid ett högre allmänt läroverk medföra att de får konkurrera
med elever från andra skolformer om möjligheterna att vinna inträde i
gymnasium. Denna konsekvens torde emellertid vara oundviklig för ett
övergångsskede och bör accepteras. Under detta torde, av hänsyn till båda
elevkategorierna, frågor om upprätthållande av såväl linje av äldre typ
som försöksgymnasielinje vid ett och samma gymnasium dock inte böra bedömas
för schematiskt.
Såsom skolöverstyrelsen framhållit bör alltså ett gymnasium erhålla
försöksgymnasielinjer och vanliga gymnasielinjer i de proportioner, som
betingas av skolväsendets organisation på realskolestadiet inom området
och av tillströmningen av olika elevkategorier till de särskilda linjerna.
För att det skall bli möjligt att på ändamålsenligaste sätt få denna anpassning
av gymnasieorganisationen till stånd bör Kungl. Maj:t enligt
min mening inhämta riksdagens bemyndigande att fastställa linjeorganisationen
vid högre allmänt läroverk även i vad avser försöksgymnasielinjer.
Med en dylik lösning finns det ingen anledning att — på sätt skolöverstyrelsen
hemställt — underställa riksdagen frågan om en fixerad ombildning
av de högre allmänna läroverken i Bollnäs, Linköping och Sundsvall,
utan dessa spörsmål torde senare, efter närmare förslag från överstyrelsen,
få prövas av Kungl. Maj:t enligt de riktlinjer, som jag nyss
angivit. Förslaget om inrättande i Bollnäs av ett särskilt försöksgynmasium
vid sidan av det högre allmänna läroverket synes inte böra bifallas; frågan
om anordnande av försöksgymnasieundervisning i Bollnäs får i stället lösas
i samband med att Kungl. Maj:t prövar i vilken omfattning försöksgynmasielinjer
skall ingå i det befintliga läroverkets organisation. Jag vill i detta
sammanhang slutligen framhålla — för att inget missförstånd skall uppkomma
— att frågan om upprättande av nya statliga gymnasier, vare sig
de är helt eller delvis av försöksgymnasiekaraktär, liksom hittills självfallet
måste underställas riksdagens prövning.
Alla försöksgymnasielinjer har hittills anordnats som treåriga. I 1958 års
statsverksproposition uttalade jag, att jag räknade med att de nya gymnasier,
som skulle upprättas, bleve treåriga, om inte särskilda förhållanden
föranledde annan organisation. I föreliggande ärende har från några håll
framhållits behovet och värdet av fyraåriga gymnasielinjer. Erfarenheten
säges ha visat, att många elever, som är berättigade till inträde på treårig
linje, föredrar den längre men lugnare studiegången på fyraårig linje, särskilt
i tanke att där få bättre betyg. Det har också gjorts gällande, att
fyraårig studiegång överhuvudtaget är den enda lämpliga för latinlinjen.
Frågan om studiegångens längd på gymnasiet finner jag inte anledning
att gå närmare in på här, då den måste bli föremål för särskilda övervägan
-
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 131 år 1960
den och ställningstaganden i andra sammanhang. Vad det nu närmast
gäller är vilken längd som tills vidare skall anses vara den lämpliga för vanliga
gymnasielinjer vid gymnasier, som rymmer såväl sådana linjer som försöksgymnasielinjer.
Hittills har, med utgångspunkt i 1950 års skolbeslut, försöksgymnasierna
organiserats som treåriga gymnasier och det torde kunna
sägas att en tolvårig studiegång fram till studentexamen varit riktpunkten
för statsmakternas åtgöranden på detta område. Från denna utgångspunkt
och med hänsyn till de av skolöverstyrelsen anförda skälen ansluter jag
mig i princip till överstyrelsens uppfattning att en ombildning av fyraåriga
vanliga gymnasielinjer till treåriga bör ske, där vanlig gymnasielinje och
försöksgymnasielinje skulle förekomma samtidigt. De vanliga gymnasielinjerna,
vilka rekryteras från realskolor, kommer i dessa fall främst att
bestå av resande eller inackorderade elever, för vilka en treårig lärogång
är ekonomiskt fördelaktigare. Fördelningen av eleverna på linjer och avdelningar
underlättas med linjer av samma längd. Vidare är det vid elevernas
val av bildningslinje till fördel för dem att kunna välja mellan linjer
av samma längd och med anknytning till samma årskurs. Det är därvid
särskilt angeläget att undvika, att elever i försöksskolorna avgår efter
åttonde årskursen, i synnerhet i mindre kommuner, där en försvagning av
9 g på denna grund kan medföra att samläsning med 9 a helt eller delvis
måste komma till stånd. Slutligen anser jag det vara av stor vikt att vi,
innan ett gymnasium med enhetsskolan som understadium mera slutgiltigt
skall utformas, får så goda förutsättningar som möjligt i åtminstone några
fall att verkligen oröva denna kombination, anordnad som en tolvårig
studiegång fram till studentexamen.
Det torde i enlighet med det av riksdagen år 1953 givna bemyndigandet
ankomma på Kungl. Maj:t att fatta beslut i de fall, jag här senast avsett,
nämligen att bestämma huruvida linje vid vanligt gymnasium skall vara
tre- eller fyraårig. Jag har emellertid velat redovisa min principiella uppfattning
i frågan — vilket alltså inte innebär något ställningstagande i de
nu förevarande enskilda fallen — eftersom de av skolöverstyrelsen här aktualiserade
spörsmålen rörande gymnasieorganisationen i enhetsskoleregioner
bildar ett sammanhängande helt, från vilket frågan om de vanliga
gymnasielinjernas längd inte gärna kan hållas helt skild.
Under åberopande av vad jag i det föregående anfört hemställer jag, att
Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
att bemyndiga Kungl. Maj:t att fastställa gymnasiets
linjeorganisation vid högre allmänt läroverk även i vad avser
försöksgymnasielinjer.
Kungl. Maj:ts proposition nr 131 år 1960
17
III. Behörighetsvillkoren för rektorstjänster vid det
obligatoriska skolväsendet
Spörsmål rörande behörighetsvillkoren för rektorstjänster vid det obligatoriska
skolväsendet i kommunerna har behandlats vid flera tillfällen
under senare år.
Den 1 juli 1961 börjar en ny allmän förordnandeperiod för bland andra
dessa rektorer. I anslutning till en föreliggande framställning torde frågan
om nämnda behörighetsvillkor lämpligen nu böra upptagas till närmare
behandling.
Gällande bestämmelser i ämnet — 130 § folkskolestadgan
(fs)_ har utformats på grundval av beslut vid 1956 års riksdag (Prop.
1956: 182; ICSU 1; Rskr 420). Enligt dessa fordras för behörighet till rektor
stjänst
a) där tjänsten icke avser ledningen av folkskola med inbyggd realskollinje
eller försöksskola med högstadium: att vara behörig till ordinarie folkskollärar-,
småskollärar- eller övningslärartjänst vid det obligatoriska skolväsendet
samt att vara eller ha varit innehavare av dylik tjänst;
b) där tjänsten avser ledningen av folkskola med inbyggd realskollinje
eller försöksskola med högstadium: antingen att uppfylla kraven under a)
eller att vara behörig till ordinarie lärartjänst i läroämnen på försöksskolans
högstadium samt vara eller ha varit innehavare av ordinarie lärartjänst vid
det obligatoriska skolväsendet, statlig läroanstalt, högre kommunal skola,
kommunalt allmänt gymnasium, statsunderstött handelsgymnasium eller
privatläroverk, som avses i stadgan för de statsunderstödda privatläroverken.
_ . .
Bestämmelserna innebär, att den som är behörig till ordinarie folkskollärar-,
småskollärar- eller övningslärartjänst vid det obligatoriska skolväsendet
och som är eller varit innehavare av sådan tjänst därmed också äger
formell behörighet till varje slag av rektorstjänst vid det obligatoriska
skolväsendet. Den som inte har lärarbehörighet av nyss angivet slag men
är behörig till ordinarie lärartjänst i läroämnen på försöksskolans högstadium
kan endast komma i fråga till sådan rektorstjänst som, redan då
tjänsten skall tillsättas, omfattar ledningen av försöksskola med högstadium
eller folkskola med inbyggd realskollinje.
När det, gäller att bestämma löncställningen för rektorstjänsterna, tilllämpas
emellertid andra principer. Föreskrifterna härom grundas på beslut
vid 1957 års riksdag (Prop. 1957: 183; SU 178; Rskr 390) och meddelas nu
i 13 § 1 mom. avlöningsreglementet för folkskolan den 30 juni 1948 (Arj).
Enligt dessa hänföres rektorstjänsterna till två olika löneskalor a) eller
1 Senaste lydelse av 13 § 1 mom., se StS 1958:339.
2 — Bihang till riksdagens -protokoll 1900. 1 samt. Nr 131
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 131 år 1960
b) — allteftersom det obligatoriska skolväsendet i den kommun där tjänsten
är inrättad omfattar försöksskola (varmed jämställes inbyggd realskollinje)
eller ej. Tjänst placeras enligt den förmånligare löneskalan — a) —
redan då försöksverksamhet påbörjats eller inbyggd realskollinje inrättats,
detta oavsett om högstadium kommer att finnas inom kommunen och oavsett
om tjänsten faktiskt omfattar ledningen av högstadium eller inbyggd
realskollinje.
Som bakgrund till fragan om behörighetsvillkorens utformning torde något
också böra sägas om reglerna för tillsättning av ifrågavarande rektorstjänster
samt gällande befordringsgrunder.
Enligt 4 kap. 1 § 2 mom. allmänna skolstadgan (Ass) tillsättes bland
annat tjänst som rektor vid det obligatoriska skolväsendet av skolöverstyrelsen
efter förslag av vederbörande skolstyrelse. I varje tillsättningsärende
skall dessutom länsskolnämnden yttra sig (4 kap. 11 § 1 mom. Ass).
Som befordringsgrunder vid tillsättning av rektorstjänst skall gälla insikter,
erfarenhet och övriga egenskaper, som företrädesvis fordras för tjänstens
utövande (4 kap. 4 § Ass). Myndighet, som har att avge förslag till
ledig rektorstjänst — i förevarande fall skolstyrelsen — skall på anförda
skäl, med iakttagande av befordringsgrunderna, förorda den sökande som
anses företrädesvis böra komma i fråga (4 kap. 5 § Ass). I skrivelse till
skolöverstyrelsen den 17 januari 1958 har Kungl. Maj:t fäst vederbörandes
uppmärksamhet på vad föredragande departementschefen i propositionen
1957:61 s. 64 och statsutskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande
19o7: 97 s. 47 anfört därom, att vid tillsättning av skolledarbefattning stor
vikt bör tillmätas skolstyrelsens förord.
Beträffande behörighetsfrågans tidigare behandling
torde här endast följande böra nämnas. Rektorstjänsterna vid det
obligatoriska skolväsendet motsvarades före den 1 juli 1958 av tjänster som
distnktsöverlärare eller s. k. annan överlärare. Den grundläggande statliga
regleringen av överlärarinstitutionen genomfördes så sent som vid 1946 års
riksdag (Prop. 1946: 194; SU 150; Rskr 288).
Vid 1954 års riksdag fattades beslut om en reform av distriktsöverlärarnas
anställningsförhållanden. Beslutet grundades på ett av 1950 års lärarutredning
den 29 augusti 1952 framlagt (stencilerat) betänkande (Prop.
1954: 125; SU 117; Rskr 270. Prop. 135; SU 106; Rskr 255. Prop. 173;
SU 146; Rskr 339. Prop. 192; SU 145; Rskr 338).
Frågan om behörighetsvillkoren för skolledare i försöksdistrikten behandlades
första gången vid 1955 års nksdag på grundval av ett av skolstyrelseutredningen
den 3 november 1954 avgivet (stencilerat) betänkande (Prop.
1955: 120; SU 122; Rskr 285).
Bestämmelser i ämnet intogs i 14 § av 1955 års allmänna försöksskolebestämmelser
och i 1956 års motsvarande bestämmelser, likaledes i 14 §.
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 131 år 1960
Behörig till distriktsöverlärartjänst i försöksdistrikt var enligt dessa bestämmelser
— förutom folkskollärare — även lärare, som var behörig till ordinarie
lärartjänst i läroämnen på försöksskolans högstadium och som innehade
ordinarie lärartjänst inom folkskolan eller högre statlig eller statsunderstödd
skola. Efter medgivande av Kungl. Maj:t kunde, om särskilda
skäl förelåg, till innehavare av dylik överlärartjänst förordnas även annan
lärare.
Skolstyrelseutredningen tog i sitt slutbetänkande (SOU 1955: 31) bland
annat upp frågorna om behörighetsföreskrifter för skolledarna vid det obligatoriska
skolväsendet — enligt utredningens förslag benämnda rektorer.
Utredningens förslag lades till grund för de inledningsvis angivna, nu gällande
bestämmelserna.
I underdånig skrivelse den 23 april 1958 har Läroverkslärarnas
riksförbund — bland annat under hänvisning till principerna för
lönesättningen — hemställt, att Kungl. Maj:t måtte för riksdagen framlägga
förslag om ändrade behörighetsbestämmelser för tjänst som rektor
vid det obligatoriska skolväsendet. Förbundet framhåller i sin skrivelse, att
man vid 1955 års riksdag accepterade principen att även ordinarie lärare,
som är behörig att söka och inneha ordinarie lärartjänst i kunskapsämnen
på försöksskolans högstadium, skulle vara behörig att i försöksdistrikt inneha
tjänst som distriktsöverlärare eller annan överlärare och att 14 § i allmänna
försöksskolebestämmelserna år 1955 avfattades i enlighet härmed.
De nu gällande bestämmelserna innebär däremot, att lärare i läroämnen
endast är behörig till rektorstjänst, som avser ledningen av folkskola med
inbyggda realskollinjer eller försöksskola med högstadium.
Denna nya princip kommer enligt förbundets mening att fa konsekvenser,
som ur enhetsskolans synpunkt måste betecknas som icke önskvärda. Under
våren 1958 hade rektorstjänster i kommuner, där försöksverksamheten inte
redan omfattade högstadiet, ledigförklarats enligt punkten a) i 8 § 1 mom.
kungörelsen 1958: 7, d. v.s. endast den som var behörig till ordinarie folkskollärar-,
småskollärar- eller övningslärartjänst ansågs behörig till rektorstjänsterna.
Lärare i läroämnen utan nämnda kompetens hade då inte möjlighet
att söka och erhålla ifrågavarande rektorstjänster, trots att försöksskolan
i vederbörande kommun om ett eller ett par år skulle komma att ha
högstadium. Riksförbundet anför vidare.
Efterhand som i fortsättningen tjänster av detta slag ledigförklaras på
grund av nuvarande innehavarens avgång, innan ifrågavarande kommun
fått högstadium av försöksskolan eller senare högstadium av den obligatoriska
nioåriga skolan, blir lärare i läroämnen utestängda. Detta innebär, att
ett betydande antal kommuner ställs utan möjligheten att under förberedelsen
för och uppbyggandet av den nya skolan som skolchefer och skolledare
förvärva lärarkrafter, som liar långvarig och värdefull erfarenhet av det för
denna skola nya inslaget, nämligen högstadiet. Den nioåriga skolan kan inte
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 181 år 1960
vara betjänt av att en viss lärarkategori på detta sätt utestängs från att
söka här avsedda skolchefs- och skolledartjänster.
I detta sammanhang erinrar riksförbundet om de inledningsvis refererade
nya principerna för rektorstjänsternas löneställning samt anmärker.
I fråga om lönegradsplaceringen skiljer man alltså inte på försöksskola
med och utan högstadium. Inte heller fäster man avseende vid om försöksskola
finns i hela kommunen eller blott vid vissa enheter. I fråga om behörighetsbestämmelserna
däremot krävs det dels att högstadium skall finnas,
dels att tjänsten skall avse ledning av sådan försöksskola med högstadium.
Denna skiljaktighet i fråga om principerna för lönegradsplacering och behörighetsbestämmelser
kan få överraskande konsekvenser. Sålunda kan det
inträffa att i en kommun med inbyggd realskola eller högstadium av enhetsskola
blott vid viss eller vissa skolenheter endast rektorstjänsterna vid dessa
enheter ledigförklaras för lärare i läroämnen, medan däremot lönegradsplaceringen
blir den högre för samtliga rektorstjänster i kommunen, oavsett
var de är placerade. Följande fall ur verkligheten ger ytterligare exemplifiering.
I en kommun som har inbyggd realskola och som begärt försöksverksamhet
från 1959/60 ledigförklaras rektorst jänster vid det obligatoriska
skolväsendet. Ingen av dessa tjänster är placerad vid den inbyggda realskolan.
Lärare i läroämnen är alltså inte behöriga. Samtliga rektorstjänster
placeras emellertid i de högre lönegrader som gäller för kommun, där det
finns inbyggd realskola. Nu kan det mycket väl tänkas, att en adjunktsbehörig
klasslärare söker en av tjänsterna. Om han får den, blir han
placerad i ABp 26. Alla övriga adjunktsbehöriga intresserade är emellertid
utestängda från möjligheten att konkurrera om dessa tjänster, trots att
kommunen om tre år har högstadium av enhetsskolan och då skulle vara
betjänt av att inom den obligatoriska skolans rektorskår ha befattningshavare
med långvarig erfarenhet av undervisning på motsvarande stadium.
Riksförbundet gör gällande, att det enklaste sättet att komma till rätta
med de av förbundet påtalade olägenheterna är att göra lärare i läroämnen
behöriga att söka rektorstjänster vid den obligatoriska skolan över huvud
taget, alltså oavsett om den omfattar eller kommer att omfatta högstadium.
De problem som kan tänkas uppstå i samband med att en lärare i läroämnen
innehar rektorsbefattning vid försöksskola utan högstadium skulle
— enligt vad riksförbundet förmodar — huvudsakligen vara förknippade
med dels fullgörandet av rektors undervisningsskyldighet, dels utövandet
av den pedagogiska ledningen. Förbundet anför härom.
I fråga om undervisningsskyldiglieten må erinras om att överlärarna i
folkskolan och försöksskolan hittills i stor utsträckning har fullgjort denna
i visst eller vissa ämnen i en eller flera klasser och alltså i praktiken fungerat
som ämneslärare. Det är enligt riksförbundets mening inget som hindrar, att
en ämneslärarutbildad rektor vid obligatorisk skola fullgör sin undervisningsskyldighet
på samma sätt.
I fråga om den pedagogiska ledningen må erinras om att studieledare
kan förordnas i försöksdistrikt för låg- och mellanstadiet, om den facklige
skolledaren huvudsakligen äger utbildning för och erfarenhet av högstadiet.
I en försöksskola med enbart låg- och mellanstadium bör det alltså inte med
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 131 år 1960
hänsyn till den pedagogiska ledningen möta något hinder att anställa en
ämneslärarutbildad rektor.
Riksförbundet framhåller slutligen, att ett alternativ till den av förbundet
i första hand anvisade lösningen är att återinföra de behörighetsbestämmelser
som fastställdes av 1955 års riksdag och som meddelades i
14 § 1 mom. allmänna försöksskolebestämmelserna.
Skolöverstyrelsen har i utlåtande över riksförbundets framställning anfört
bland annat följande.
I fråga om på vilket stadium och i vilka ämnen en rektor vid det obligatoriska
skolväsendet skall fullgöra sin undervisningsskyldighet finnes inga
särskilda bestämmelser.---Enligt överstyrelsens mening bör rektor
undervisa i första hand på det stadium, för vilket han har lärarutbildning,
och därvid i de ämnen utbildningen avser. Om särskilda skäl därtill föranleder,
bör han dock kunna undervisa även på annat stadium, varvid det
emellertid bör fordras mycket vägande skäl för att denna undervisning skall
få omfatta ämnen, i vilka han ej har särskild utbildning. Övergångsvis torde
enligt dessa grunder undervisning vid folkskola eller vid försöksskolas mellanstadium
kunna ordnas för en rektor, behörig endast till tjänst som lärare
i läroämnen.
De olägenheter beträffande den pedagogiska ledningen av skolväsendet,
som skulle vållas av att rektor ej har utbildning för någon del av det skolväsende,
som står under hans ledning kan — såsom i framställningen framhålles
— minskas genom att studierektor anställes. Detta kommer givetvis
att medföra en viss merkostnad för det allmänna, men på grund av den
korta period, som — enligt vad överstyrelsen i det följande föreslår •—
anordningen skulle komma att avse, synes denna omständighet ej böra tillmätas
avgörande betydelse.
Överstyrelsen anser det såväl från rättvisesynpunkt som med hänsyn till
önskvärdheten av ett brett rekryteringsunderlag önskvärt, att vid tillsättning
av rektorstjänst vid det obligatoriska skolväsendet i en kommun, som
nyss påbörjat eller står i begrepp att införa försöksverksamhet med nioårig
enhetsskola och därvid avser att anordna undervisning på högstadiet i kommunen,
lärare i läroämnen ej utestänges. Med hänsyn till den förhållandevis
långa tid för vissa kommuners del, som kan väntas komma att förflyta,
till dess enhet sskolan införes, finner överstyrelsen däremot ej skäl föreligga
till bestämmelser om generell behörighet för lärare i läroämnen till tjänst
som rektor vid det obligatoriska skolväsendet.
Under hänvisning till vad sålunda anförts uttalar skolöverstyrelsen, att
överstyrelsen finner det önskvärt, att 130 § första stycket folkskolestadgan
ändras därhän, att beträffande rektorstjänst, vilken är inrättad i kommun,
där vid tjänstens ledigkungörande lagakraf t vunnet beslut om införande av
försöksverksamhet med nioårig obligatorisk enhetsskola fattats och Kungl.
Maj:ts medgivande till att sådan verksamhet bcdrives föreligger, och vilken
förutses komma att avse ledningen av försöksskola med högstadium, samtliga
i nämnda stycke punkten b) angivna lärare blir behöriga till tjänsten.
22
Kungl. Maj:ts -proposition nr 131 år 1960
Departementschefen. Rektorstjänsterna vid det obligatoriska
skolväsendet är, liksom motsvarande tjänster vid allmänna läroverk och
högre kommunala skolor, att hänföra till kategorien chefstjänster.
Rektor är i första hand pedagogisk ledare för en viss skolenhet och har
i den egenskapen bland annat att övervaka undervisningen, ha uppsikt över
eleverna, leda lärarnas arbete och ta initiativ till förbättringar. I åtskilliga
sammanhang har understrukits vikten av att rektor verkligen kan ägna sig
åt dessa uppgifter och sätta sin prägel på skolans inre arbete. Som administrativ
ledare av skolenheten har rektor vidare andra betydelsefulla uppgifter
i fråga om elever och personal samt i fråga om lokaler, inventarier,
undervisningsmateriel, ekonomiska förhållanden etc. Vid sidan av skolledarskapet
aligger det så rektor att fullgöra viss undervisningsskyldighet;
omfattningen därav kan för rektorer vid det obligatoriska skolväsendet variera
mellan högst 25 och lägst 4 veckotimmar.
En rektor bör uppenbarligen ha åtskilliga av de egenskaper som utmärker
en god lärare i varje fall bör han vara god pedagog. Vad som utöver
läraregenskaper och lärarerfarenhet bör krävas är kanske främst de personliga
kvalifikationer som konstituerar en god ledare. Av betydelse är
vidare administrativ erfarenhet och visst mått av administrativt handlag.
Som förut framhållits innebär de nu gällande behörighetsvillkoren för rektorstjänster
vid det obligatoriska skolväsendet att den som är behörig till
ordinarie folkskollärar-, småskollärar- och övningslärartjänst vid det obligatoriska
skolväsendet och som är eller varit innehavare av sådan tjänst därmed
också äger formell behörighet till varje slag av rektorstjänst vid det
obligatoriska skolväsendet. Den som inte har lärarbehörighet av detta slag
men är behörig till ordinarie lärartjänst i läroämnen på försöksskolans högstadium
kan däremot endast komma i fråga till rektorstjänst, som avser
ledningen av försöksskola med sadant stadium eller folkskola med inbyggd
realskollinje. Behörighet som yrkeslärare kan över huvud taget inte grunda
kompetens för rektorstjänst.
För chefstjänster i allmänhet meddelas som regel inte några formella
kompetensföreskrifter. I fråga om rektorstjänsterna vid det obligatoriska
skolväsendet är det visserligen av flera skäl — särskilt formerna för tillsättningsförfarandet
och den roll som därvid tilldelats skolstyrelserna — nödvändigt
att uppställa vissa formella behörighetsvillkor, men det är enligt
min mening av vikt, att kretsen av formellt behöriga personer därvidlag inte
göres så snäv att sakligt sett lämpliga personer utestänges. Med hänsyn till
skolväsendets bästa torde det vara förenat med mindre nackdelar, om den
formella behörighetsregeln blir något för vid än om den blir något för snäv.
Man maste nämligen i sista hand alltid bygga på den lämplighetsprövning
som ankommer på tillsättningsmyndigheten, d. v. s. skolöverstyrelsen eller
— i besvärsfall — Kungl. Maj:t.
23
Kungl. Maj.ts proposition nr 131 år 1960
I viss utsträckning har dessa synpunkter uppenbarligen redan beaktats i
gällande behörighetsbestämmelser för rektorer vid det obligatoriska skolväsendet.
Formella gränslinjer har emellertid dragits upp mellan olika grupper
av lärare, medan det snarare bör vara ett önskemål att sadana gränslinjer
såvitt möjligt raderas ut.
Av vad jag redan sagt framgår, att jag i allt väsentligt ansluter mig till
de kritiska synpunkter på gällande bestämmelser, som Läroverkslärarnas
riksförbund och skolöverstyrelsen anfört. Som riksförbundet framhåller innebär
dessa bestämmelser otvivelaktigt, att ett betydande antal kommuner
ställs utan möjlighet att under förberedelsen för och uppbyggandet av den
nya skolan såsom skolledare förvärva lärarkrafter med långvarig och värdefull
erfarenhet av det för denna skola nya inslaget, nämligen högstadiet.
Och jag instämmer också helt med skolöverstyrelsen i dess mening, att det
— både från rättvisesynpunkt och med hänsyn till önskvärdheten av ett
brett rekryteringsunderlag — är önskvärt att lärare i läroämnen inte utestänges
vid tillsättning av rektorstjänst i en kommun, som nyss påbörjat
eller står i begrepp att införa försöksverksamhet och som därvid avser att
anordna undervisning på högstadiet .
Hur behörighetsvillkoren för rektor stjänster vid det obligatoriska skolväsendet
lämpligen bör utformas har Läroverkslärarnas riksförbund och
skolöverstyrelsen delvis olika meningar om. Riksförbundet anser, som förut
nämnts, i första hand att lärare i läroämnen bör vara behöriga att söka alla
rektorstjänster vid det obligatoriska skolväsendet, alltså oavsett om den
aktuella tjänsten omfattar eller kommer att omfatta högstadium. Skolöverstyrelsen
däremot vill uppehalla vissa formella förutsättningar, syftande till
att lärare i läroämnen skall kunna komma i fråga till rektorstjänst, endast
om det kan förutses, att den kommer att omfatta ledningen av högstadium.
För egen del finner jag det lämpligast, att det formella kravet på lärarbehörighet
inte begränsas, utan att behörighet till ordinarie lärartjänst vid
det obligatoriska skolväsendet över huvud taget skall grunda formell behörighet
till rektorstjänst inom detta skolväsen. Bland annat för att tillgodose
synpunkter av det slag, skolöverstyrelsen anfört, bör emellertid en sådan
behörighetsregel kombineras med kravet att rektor skall äga de särskilda
insikter, den erfarenhet och de övriga egenskaper som erfordras för rektorstjänstens
utövande. Innebörden av en dylik regelkombination skall här
något närmare belysas.
Enligt den första regeln skall det formella kravet på lärarbehörighet anses
uppfyllt inte blott av den som är behörig till ordinarie folkskollärar-, småskollärar-
eller övningslärartjänst utan också av den som är behörig till
ordinarie lärartjänst i läroämnen eller ordinarie yrkeslärartjänst på försöksskolans
högstadium. Genom den kompletterande regeln åstadkommes
emellertid, att eu materiell behörighetsprövning i varje särskilt fall skall
göras med utgångspunkt i den aktuella tjänsten och de krav den ställer,
24
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 131 år 1960
t. ex. i fråga om pedagogisk erfarenhet och förutsättningar att fullgöra den
med tjänsten förenade undervisningsskyldigheten.
Vid tillsättning av rektorstjänst i en kommun, som står i begrepp att
införa försöksverksamhet med högstadium, bör uppenbarligen även en ämneslärarkompetent
person ha goda möjligheter att fylla kompetenskraven
— under förutsättning bland annat att anordningar kan träffas för att ta
ut hans undervisningsskyldighet. Gäller det däremot en rektorstjänst, vars
innehavare inte ens i framtiden kan väntas bli ansvarig för ledningen av
högstadium, bör väl som regel en enbart ämneslärarbehörig person knappast
komma i fråga.
Den nu skisserade lösningen ansluter sig i sak nära till den av skolöverstyrelsen
förordade. Under övergångstiden före den nya skolans allmänna
genomförande blir det möjligt för överstyrelsen att bygga sitt avgörande i
behörighetsfrågan på en allmän prognos — utan att därvid vara bunden
av formella kriterier. Detta anser jag vara en avgjord fördel. Jag vill i detta
sammanhang också erinra om vad jag i statsverkspropositionen till 1959 års
riksdag (VIII ht s. 504 f.) uttalade om överföring av rektor vid realskola i
kommun, där enhetsskola införes, till rektorstjänst vid det obligatoriska
skolväsendet.
På nu anförda skäl förordar jag den ändringen av ifrågavarande bestämmelser
att som behörighetsvillkor för rektorstjänst vid det obligatoriska
skolväsendet skall gälla
a) att vara behörig till tjänst som ordinarie lärare vid det obligatoriska
skolväsendet; samt
b) att äga de särskilda insikter, den erfarenhet och de övriga egenskaper
som erfordras för rektorstjänstens utövande.
Det torde böra framhallas, att en övergång till dessa regler innebär, att
nuvarande krav pa att vara eller ha varit innehavare av ordinarie lärartjänst
slopas. Den ökade garanti för lämplighet, som kan tänkas ligga i ett
sådant krav, måste i varje fall vara ganska bristfällig, då någon kvalitativ
skillnad mellan tjänstgöring som ordinarie och tjänstgöring som extra ordinarie
lärare inte finns. Ofta beror det dessutom på tillfälligheter, om en
lärare erhållit ordinarie tjänst eller ej. Det har också redan i flera fall
inträffat, att Ivungl. Maj:t lämnat extra ordinarie folkskollärare dispens för
rektorstjänst vid det obligatoriska skolväsendet.
I detta sammanhang finns anledning erinra om att extra ordinarie lärartjänst
enligt bestämmelserna i 5 § 1 mom. avlöningsreglementet för folkskolan
inte kan förenas med rektorstjänst. Hindret härför torde nu böra
undanröjas. I rektorstjänsternas allmänna konstruktion har sedan gammalt
legat, att rektor vid sidan av sin rektorstjänst skall ha en lärartjänst
av visst slag — som regel en ordinarie tjänst. Detta har förutsatts i bestämmelser
om överstatförande av lärartjänster och i bestämmelser om tjänstepension
för rektorstjänster.
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 131 år 1960
Beträffande rektorstjänster i allmänhet innebär behörighetsföreskrifterna
en garanti för att rektor också innehar lärartjänst. Så är nu ej fallet beträffande
rektorstjänsterna vid det obligatoriska skolväsendet och den av mig
nyss förordade behörighetsregeln innebär på denna punkt snarast en ändring
i motsatt riktning. Flera skäl talar emellertid för att även en rektor vid
det obligatoriska skolväsendet alltid som bottentjänst skall ha en pensionsgrundande
lärartjänst. Med hänsyn härtill förordar jag, att i fall, då rektor
vid det obligatoriska skolväsendet inte innehar lärartjänst, som är förenad
med statlig pensionsrätt, den regeln införes, att han skall förordnas att tills
vidare, intill dess han erhåller ordinarie sådan tjänst, inneha extra ordinarie
lärartjänst eller därmed jämförlig, med statlig pensionsrätt förenad anställning,
som skolöverstyrelsen bestämmer. Därmed åstadkommes att rektor,
såsom tidigare varit fallet, alltid har en lärartjänst att falla tillbaka på.
Visserligen blir det, för att inte komplicera systemet alltför mycket, endast
en extra ordinarie tjänst, men hela arrangemanget skall endast vara avsett
som ett provisorium i en undantagssituation. Det bör framhållas, att förordnandet
på den extra ordinarie tjänsten skall meddelas tills vidare och
inte vara tidsbegränsat på annat sätt än att det skall upphöra, om rektor
får annan pensionsgrundande lärartjänst.
Slutligen må anmärkas, att flera av de synpunkter, som här anförts beträffande
rektorstjänsterna vid det obligatoriska skolväsendet, uppenbarligen
också kan göras gällande i fråga om rektorstjänsterna vid vissa andra
skolformer, främst de statliga realskolorna och de högre kommunala skolorna.
Huruvida behörighetsvillkoren för dessa tjänster bör ändras torde
det emellertid få ankomma på Kungl. Maj:t att pröva och den frågan får
upptagas i ett senare sammanhang.
Frågor rörande behörighet till rektor stjänst vid det obligatoriska skolväsendet
har, som av det föregående framgått, tidigare underställts riksdagen,
varför så också bör ske i detta fall. I fortsättningen torde dock
frågor av denna art, i den mån de ej är av principiell natur, böra prövas av
Kungl. Maj:t.
Under åberopande av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen
att bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig överensstämmelse
med vad jag i det föregående förordat meddela
ändrade bestämmelser om behörighetsvillkoren för rektorstjänster
vid det obligatoriska skolväsendet samt i anslutning
därtill vidtaga övriga erforderliga författningsändringar.
26
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 131 år 1960
IV. Överlåtelse till Haparanda stad av en läroverksfastighet
i staden
Alltsedan tillkomsten år 1834 av det första allmänna läroverket i Haparanda
har Haparanda stad i ekonomiskt hänseende åtnjutit en viss förmånsställning
i jämförelse med andra läroverkskommuner. Denna förmånsställning
har bestått framför allt däri att statsverket upprepade gånger i
större eller mindre omfattning ekonomiskt bidragit till anskaffande av
erforderliga undervisningslokaler för läroverket. Anledningen härtill har
varit dels att läroverket ansetts så betydelsefullt för den andliga odlingen
i gränsbygden att staten i särskild grad borde sörja för dess bestånd, dels
att stadens ekonomiska läge icke gjort det möjligt för staden att själv bära
kostnaderna. Uppförandet av det nuvarande läroverkshuset jämte gymnastikbyggnad
har sålunda med stöd av riksdagsbeslut åren 1938, 1939,
1943 och 1945 helt bestritts med statsmedel, varvid de för ändamålet anvisade
anslagen beviljats under förutsättning bland annat att Haparanda
stad utan ersättning eller förbehåll med full äganderätt till statsverket överläte
tomt för ändamålet. Sedan så skett och Kungl. Maj:t genom beslut den
25 november 1938 godkänt den upplåtna tomten, omfattande hela kvarteret
Lärkan i staden, har Kungl. Maj:t och kronan erhållit lagfart å densamma.
Tomten har nr 1 i nämnda kvarter.
I skrivelse den 15 juni 1957 har nu Haparanda stad anmält, att behov
föreligger av en omedelbar om- och tillbyggnad av såväl den egentliga
läroverksbyggnaden som läroverkets gymnastikbyggnad samt anhållit
om anslag till täckande av hela kostnaden för dessa byggnadsarbeten.
Staden har därvid som sin mening uttalat, att de omständigheter, som
föranlett statsmakterna att helt bekosta uppförandet av läroverksbyggnaden
i Haparanda, fortfarande är för handen och motiverar, att staten
bekostar även de nu aktuella arbetena.
Skolöverstyrelsen har i avgivet yttrande förklarat sig icke kunna tillstyrka,
att Haparanda stad i jämförelse med andra läroverkskommuner
beredes någon särskild förmånsställning i fråga om kostnaderna för läroverkets
om- och tillbyggnad. Överstyrelsen, som lämnar en utförlig redogörelse
för bakgrunden till att staden hittills blivit gynnad — beträffande
vilken redogörelse torde få hänvisas till handlingarna i ärendet — anser att
staden, vars ekonomiska ställning numera förbättrats, bör åtnöjas med det
statsbidrag till byggnadsföretaget, som kan utgå enligt kungörelsen den
31 maj 1957 (nr 318) om statsbidrag till byggnadsarbeten inom det allmänna
skolväsendet. Härjämte framhåller överstyrelsen den numera föreliggande
möjligheten för staden att från andra kommuner erhålla bidrag
till kostnaderna för läroverket. Om staden får åtnöjas med statsbidrag jämlikt
nyssnämnda kungörelse innebär detta enligt överstyrelsen endast att
27
Kungl. Maj:ts -proposition nr 131 år 1960
staden fullgör en förpliktelse mot läroverket, som staden redan åtagit sig.
I så fall är det emellertid enligt överstyrelsens mening rimligt, att staden
i fråga om äganderätten till läroverkets tomt och byggnader blir likställd
med övriga läroverkskommuner och att därför tomt och byggnader, som nu
är statens egendom, utan vederlag överlåtes till staden. Överstyrelsen erinrar
vidare om att överlåtelse utan vederlag till kommun av statsverket
tillhörig, av allmänt läroverk disponerad byggnad och tomt förekommit vid
upprepade tillfällen, exempelvis beträffande läroverkshusen i Visby (1933)
och Strängnäs (1940). Sådan överlåtelse synes även i detta fall särskilt
motiverad, enär statsbidrag enligt kungörelsen 1957:318 förutsätter, att
kommunen har äganderätt eller tryggad besittningsrätt till skoltomten. Full
likställighet mellan Haparanda och övriga läroverkskommuner skulle uppnås,
om staden å ena sidan fullgjorde sina åtaganden mot läroverket och a
andra sidan bleve ägare till läroverkets byggnader och tomt.
Statskontoret har anslutit sig till överstyrelsens uttalande att någon
särskild förmånsställning icke borde beredas Haparanda stad i fråga om
statsbidrag till kostnader för om- och tillbyggnad av läroverket.
Härefter har staden i underdånig skrivelse den 10 juli 1959 anhållit, att
byggnadsföretaget måtte få utföras i arbetsmarknadsstyrelsens regi och helt
bekostas med statsmedel.
Genom beslut den 28 september 1959 har arbetsmarknadsstyrelsen efter
samråd med skolöverstyrelsen och byggnadsstyrelsen medgivit, att viss tillbyggnad
av läroverkshuset finge utföras såsom statskommunalt beredskapsarbete
samt beviljat statsbidrag med 60 procent av styrkta, av styrelsen
godkända kostnader därför. Som villkor för statsbidraget gäller bland annat
att detta icke kommer att utbetalas, förrän bevis inkommit till arbetsmarknadsstyrelsen
dels att staden förvärvat äganderätt eller tryggad besittningsrätt
till den för tillbyggnaden avsedda tomten, dels att nuvarande läroverkshuset
med tomt överlåtits till staden, dels ock att stadsfullmäktige
beslutat mottaga statsbidraget på i beslutet angivna villkor.
Vid sammanträde den 29 oktober 1959 beslöt stadsfullmäktige mottaga
statsbidraget på dessa villkor. Detta beslut har vunnit laga kraft.
Ilos Kungl. Maj:t har staden härefter den 5 december 1959 anhållit, att
ifrågavarande tomt samt läroverkshuset och gymnastikbyggnaden matte
utan vederlag och med full äganderätt överlatas till staden.
Byggnadsstyrelsen, som hörts i anledning av sistnämnda ansökning, erinrar
om att fastigheten för närvarande är bokförd på byggnadsstyrelsens
delfond av statens allmänna fastighetsfond med ett fastighetsvärde av
1 362 647 kronor 73 öre, varav markvärde 12 000 kronor och byggnadsvärde
1 350 647 kronor 73 öre. På värdeminskningskontot är för fastigheten
avsatt 716 144 kronor 69 öre. Tomtens areal uppgår till 16 890 in2. Därest
fastigheten anses böra överlåtas utan vederlag till staden bör enligt byggnadsstyrelsens
mening såsom villkor härför bland annat föreskrivas, att
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 131 år 1960
staden, för det fall att byggnaderna framdeles icke skulle komma att användas
för skoländamål, skall vara skyldig ersätta kronan med värdet av
anläggningen vid tidpunkten för det ändrade användningssättet. Slutligen
erinras, att vid en överlåtelse av fastigheten den uppkommande kapitalmedelsförlusten
646 503 kronor 04 öre per den 30 juni 1960 bör överföras
till fonden för oreglerade kapitalmedelsförluster.
I härefter avgivet utlåtande har kammarkollegiet anfört i huvudsak följande.
Av här förvarade äganderättshandlingar (äganderättsakt nr 2/1944) inhämtas,
att Haparanda stad genom gåvobrev den 4 maj 1939 till Kungl.
Maj:t och kronan »utan ersättning eller förbehåll och med full äganderätt»
överlåtit hela kvarteret Lärkan i Haparanda såsom tomt för läroverkets
nybyggnad samt att — sedan erforderlig tomtindelning verkställts — på
grund av gåvobrevet lagfart den 2 oktober 1942, § 370, meddelats för
Kungl. Maj:t och kronan å tomten nr 1 i kvarteret Lärkan. Tomten omfattar
hela nämnda kvarter.
Kollegiet har intet att erinra mot att fastigheten, i enlighet med vad
skolöverstyrelsen förordat, utan vederlag överlåtes till staden. I de tidigare
fall, då kronans rätt till tomt eller byggnad för läroverk utan vederlag
överlåtits till vederbörande kommun, torde villkor rörande fastighetens
användning för skoländamål i regel icke ha uppställts annat än om sådant
ansetts påkallat av särskilda skäl (prop. 1947: 151 s. 84 ff., Västerås).
Beträffande Haparanda föreligger emellertid sådana omständigheter att det
synes skäligt att i samband med fastighetens överlåtelse uppställa särskilt
villkor för tryggande av statsverkets ekonomiska intresse, för den händelse
användningen för skoländamål skulle upphöra. Detta kan lämpligen ske 5
den form byggnadsstyrelsen föreslagit, måhända med viss jämkning för
vinnande av bättre anslutning till bestämmelserna i 17 § kungörelsen
1957:318.
Därest överlåtelse kommer till stånd, bör ovannämnda äganderättshandlingar
överlämnas till staden.
Departementschefen. I likhet med skolöverstyrelsen och statskontoret
anser jag det rimligt att man nu, när en större om- och tillbyggnad av läroverket
i Haparanda är aktuell, åstadkommer likställighet mellan Haparanda
stad och övriga läroverkskommuner i vad gäller äganderätten till läroverkslokalerna.
I enlighet härmed torde den nuvarande läroverkstomten i
staden — tomten nr 1 i kvarteret Lärkan — jämte därå uppförda läroverksbyggnader
böra överlåtas till staden utan vederlag. Till överlåtelsen torde i
anslutning till vad byggnadsstyrelsen och kammarkollegiet anfört böra
knytas villkor om ersättning till kronan, därest fastigheten icke längre av
staden användes till skoländamål. Bestämmelsen härom torde kunna anslutas
till vad som enligt kungörelsen den 31 maj 1957 (nr 318) om statsbidrag
till byggnadsarbeten inom det allmänna skolväsendet i motsvarande
fall gäller beträffande skollokaler för vilka statsbidrag utgått. Vid en överlåtelse
av fastigheten torde den uppkommande kapitahnedelsförlusten
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 131 år 1960
böra överföras till fonden för oreglerade kapitalmedelsförluster samt de i
kammarkollegiet befintliga äganderättshandlingarna överlämnas till staden.
För den av mig nu förordade fastighetsöverlåtelsen erfordras riksdagens
medgivande, och jag hemställer därför, att Kungl. Maj:t matte föreslå
riksdagen
att medgiva, att den Kungl. Maj:t och kronan tillhöriga,
för högre allmänna läroverket i Haparanda disponerade
fastigheten, tomten nr 1 i kvarteret Lärkan med därå uppförda
läroverksbyggnader, må på av mig förordat villkor
utan vederlag överlåtas till Haparanda stad.
Vad departementschefen sålunda under II—IV hemställt,
däri statsrådets övriga ledamöter instämmer,
bifaller Hans Maj:t Konungen samt förordnar, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga
till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Kerstin Kylin-Almryd
30
•i
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 131 år 1960
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Sid.
I. Den allmänna försöksverksamheten .............................. 1
II. Ombildning av högre allmänt läroverks gymnasium till försöksgymnasium
..... g
III. Behörighetsvillkoren för rektorstjänster vid det obligatoriska skolväsendet
...... 17
IV. Överlåtelse till Haparanda stad av en läroverksfastighet i staden .... 26
•f ,, f,r r . .. (> . , 0f f r f
Ivar Hieggströms Boktryckeri AB • Stockholm 196G
600686