Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1960

1

Nr 128

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370); given Stockholms slott den 25 mars
1960.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogat förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370).

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

År 1953 antogs en författning om skattefrihet för statliga och kommunala
bidrag till nedbringande av bostadskostnaderna för barnrika familjer. Då
gällande bidragsbestämmelser har år 1957 ersatts av nya bestämmelser i
ämnet.

I propositionen föreslås en teknisk omläggning av reglerna om skattefrihet
för bostadssubventioner i syfte att anpassa skattereglerna till de nu gällande
bidragsbestämmelserna. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1960. i samt. Nr 128

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1960

Förslag

till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att 19 § kommunalskattelagen den 28 september
19281 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att till anvisningarna
till 24 § samma lag skall fogas en ny punkt, betecknad 7, och till
anvisningarna till 25 § nämnda lag en ny punkt, betecknad 5, av följande
lydelse.

(Nuvarande lydelse)

19 §.

Till skattepliktig---inkomst

ombord;

kontantunderstöd, som utgives av
arbetslöshetsnämnd med bidrag av
statsmedel.

(Se vidare anvisningarna.)

(Föreslagen lydelse)

19 §.

Till skattepliktig---inkomst

ombord;

kontantunderstöd, som utgives av
arbetslöshetsnämnd med bidrag av
statsmedel;

familjebostadsbidrag, som utgår av
statsmedel i syfte att sänka de årliga
bostadskostnaderna för familjer
med barn samt att befordra en förbättring
av bostadsstandarden för
sådana familjer, så ock kommunala
bidrag, som utgår i samma syfte och
i likartad form.

(Se vidare anvisningarna.)

Anvisningar
till 24 §.

7. Enligt för statens egnahemslån
gällande föreskrifter äger det lånebeviljande
organet, i syfte att nedbringa
lånekostnaden för fastighet, under
vissa förutsättningar meddela låntagaren
eftergift å vad han har att erlägga
såsom ränta och amortering å
egnahemslån. Beloppet av dylik ef
tergift skall icke upptagas såsom
skattepliktig intäkt av fastigheten.
Vad nu sagts skall jämväl gälla eftergift
å ränta och amortering so
meddelats jämlikt för statens tertiär -

1 Senaste lydelse av 19

se 1959: 515.

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1960

3

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

lån gällande villkor och föreskrifter,
så ock annat statligt bidrag av jämförlig
art.

till 25 §.

5. Den omständigheten att en vid
inkomstberäkningen i och för sig avdragsgill
omkostnad helt eller delvis
guldits med familjebostadsbidrag,
som i 19 § omförmåles, må icke föranleda
att avdrag vägras för omkostnaden
i fråga.

Har skattskyldig erhållit eftergift
å ränta eller amortering å egnahemslån
eller tertiärlån eller ock annat
bidrag, som avses i punkt 7 av anvisningarna
till 24 §, må avdrag för ränta
å lånat, i fastigheten nedlagt kapital
däremot ske allenast med belopp
varmed nämnda ränta överstigit beloppet
av eftergiften eller bidraget.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, men skall icke
äga tillämpning i fråga om 1960 års taxering eller i fråga om eftertaxering
för år 1960 eller tidigare år. Genom denna lag upphäves förordningen den
13 mars 1953 (nr 79) om skattefrihet för vissa bidrag till nedbringande av
bostadskostnader.

It Biliang till riksdagens protokoll 1!)G0. 1 samt. Nr 128

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1960

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 25 mars

1960.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Edenman,

Netzén, af Geijerstam.

Efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet anmäler
chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, fråga om skattefrihet för
vissa bostadsbidrag, m. m. samt anför därvid följande.

Inledning

Inom ramen för samhällets stöd åt bostadsförsörjningen utgår sedan länge
av allmänna medel behovsprövade bostadsrabatter för barnfamiljer i de lägre
inkomstskikten. Det har ansetts att dessa förmåner skall vara undantagna
från inkomsttaxering hos mottagaren. Bestämmelser härom har meddelats i
särskilda författningar vid sidan om kommunalskattelagen, tidigast genom
lagstiftning av år 1935. För närvarande gäller förordningen den 13 mars
1953 (nr 79) om skattefrihet för vissa bidrag till nedbringande av bostadskostnader.
Enligt förordningen undantages från beskattning sådana statliga
och kommunala bidrag, som direkt tillgodoföres hyresgäst, egnahemsägare
eller bostadsrättsinnehavare genom avdrag eller nedsättning av årlig bostadskostnad.

I skrivelse den 26 maj 1959 har riksskattenämnden anmält vissa skattefrågor
som aktualiserats i samband med erfarenheterna från tillämpningen
av 1953 års förordning. Sålunda riktar nämnden uppmärksamheten på att
familj ebostadsbidrag, vilka vid tillkomsten av 1953 års förordning avsågs
skola helt undantagas från skatteplikt, enligt nyare bestämmelser i vissa
fall kan tillgodoföras bidragstagaren under sådana former att de kan komma
att utgöra skattepliktig inkomst för denne. Nämnden framhåller vidare att
tveksamhet uppkommit angående förordningens tillämpningsområde. Ehuru
förarbetena till förordningen ger vid handen att det icke varit avsett att skattefriheten
skulle omfatta andra statliga bidrag än de i förarbetena direkt omnämnda
differentierade bidragen, täcker förordningens ordalydelse även vissa
generella bostadssubventioner. I skrivelsen har riksskattenämnden därför
hemställt om utredning och förnyad lagstiftning på området.

I anledning härav tillkallade jag den 5 juni 1959 landskamreraren i Värmlands
län S. V. A:son Dryselius att inom finansdepartementets rättsavdelning
utreda de nämnda frågorna. Utredningsmannen har den 26 oktober

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1960

1959 avlämnat en promemoria (stencilerad) i ämnet med förslag till förordning
om skattefrihet för vissa bostadsbidrag, m. m. Författningsförslaget
torde såsom Bihang få fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende.

Över promemorian har, efter remiss, yttranden avgivits av socialstyrelsen,
kammarrätten, statskontoret, riksskattenämnden, bostadsstyrelsen, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Kalmar, Blekinge,
Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Gävleborgs, Jämtlands samt
Västerbottens län, Landsorganisationen i Sverige, Sveriges akademikers centralorganisation,
Tjänstemännens centralorganisation, Svenska arbetsgivareföreningen,
Svenska landskommunernas förbund, Svenska landstingsförbundet,
Svenska stadsförbundet, Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars
riksförbund u. p. a. (HSB), Sveriges allmännyttiga bostadsföretag,
Svenska riksbyggen och Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund.

Jag avser nu att upptaga de sålunda aktualiserade frågorna.

Tidigare och nuvarande former av bostadssubventioner

I promemorian lämnar utredningsmannen en sammanfattande redogörelse
för de olika statliga och kommunala bidrag till stöd åt bostadsförsörjningen
som är av intresse i detta sammanhang.

Till en början må erinras om de vid tillkomsten av 1953 års förordning
om skattefrihet förekommande bidragsformerna. Vissa helt av statsmedel bestridda
bidrag till barnfamiljer med begränsade inkomster — hyresbidrag,
familjebidrag, familjebostadsbidrag och bränslebidrag — utgick efter inkomstprövning
och tillgodofördes bidragstagaren genom avdrag eller nedsättning
av den årliga bostadskostnaden. De nämnda bidragsformerna reglerades
i författningar (SFS 1935: 512, 1938: 247 och 1948: 547), vilka numera
samtliga har upphävts och ersatts med kungörelsen den 24 maj 1957 (nr
358) om familjebostadsbidrag. Vidare utgick en särskild av statliga och kommunala
medel finansierad bostadsrabatt (det s. k. trekronorsbidraget) huvudsakligen
till samma hushåll som åtnjöt familjebostadsbidrag. Denna form
av bidrag avskaffades den 1 oktober 1953. 1 några städer förekom dessutom
helt kommunala bostadsbidrag. En närmare redogörelse för nu nämnda bidragsformer
har lämnats i propositionen nr 52/1953 (s. 3—7).

Jämte de nämnda statliga bidragen fanns vid tiden för tillkomsten av 1953
års förordning ytterligare en form av statligt stöd åt bostadsförsörjningen
av betydelse i förevarande sammanhang. Enligt bestämmelser i kungörelser
den 30 juni 1948 om egnahemslån och förbättringslån (nr 546) samt om tertiärlån
och tilläggslån för flerfamiljshus (nr 587) kunde låntagare, som för
underliggande krediter nödgades erlägga högre ränta än som angavs i respektive
lånekungörelse, få ersättning för de ökade räntekostnaderna i form av
eftergift på vad han hade att erlägga i ränta och amortering å statslånet. I
vissa fall utgick dessutom räntesubvention i den form att lånet helt eller delvis
löpte utan ränta.

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1960

Nu gällande bestämmelser om bostadssubventioneringen återfinns i följande
författningar, nämligen kungörelsen den 24 maj 1957 (nr 358) om familjebostadsbidrag,
kungörelsen samma dag (nr 359) om egnahemslån in. m.
samt kungörelsen samma dag (nr 360) om tertiärlån m. m. Vidare kan enligt
särskilda av Kungl. Maj:t meddelade beslut ränteeftergift, s. k. räntebidrag,
beviljas för byggnadsföretag, som icke finansieras med statligt lån.

Familjebostadsbidrag. Det allmänna syftet med familjebostadsbidragen
anges vara att sänka de årliga bostadskostnaderna för familjer med barn
samt att befordra en förbättring av bostadsstandarden. Familjebostadsbidrag
kan utgå för familj med ett eller flera minderåriga barn, vilka helt eller delvis
försörjes inom familjen. Från och med den 1 januari 1960 beviljas s. k.
helt bidrag för familj med minst två minderåriga barn under förutsättning
att familjeförsörjarens till statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomst
icke överstiger, för familj med två barn 7 000 kronor och för familj med flera
barn nämnda belopp ökat med 1 000 kronor för varje barn från och med
det tredje till och med det sjätte. Under vissa förutsättningar kan förhöjt
respektive reducerat bidrag utgå. Helt bidrag utgår med ett årligt belopp av
150 kronor för varje bidragsberättigat barn samt därutöver för familjen med
belopp varierande mellan 270 och 330 kronor beroende på bosättningsorten.
För familj med ett barn utgår bidrag med ett årligt belopp av 285—315 kronor.
Såsom villkor för erhållande av bidrag uppställer kungörelsen vissa
krav beträffande bostadens storlek och standard. Familjebostadsbidrag utgick
under budgetåret 1958/59 med omkring 104 miljoner kronor. Antalet
hushåll med bidrag vid årsskiftet 1958/59 var 117 200.

Familjebostadsbidrag som utgår för familj, bosatt i familjemedlem tillhörigt
hus, utbetalas kontant till familjen. Har för husets uppförande, ombyggnad
eller förbättring beviljats statligt lån, skall bidraget dock i första
hand tillgodoföras familjen genom avdrag å kostnaderna för lånet.

År familjen icke bosatt i familjemedlem tillhörigt hus, skall bidraget, där
så kan ske, utanordnas genom avdrag å hyra eller årlig avgift till bostadsrättsförening,
och det utgives sålunda som regel till hyresvärden eller bostadsrättsföreningen.
Bidraget kan emellertid i vissa fall, om särskild anledning
föreligger, tillgodoföras familjen på annat lämpligt sätt, dock ej kontant
annat än för tid till och med det kvartal under vilket beslutet om bidrag
meddelades.

Bidragsverksamheten handhaves av bostadsstyrelsen och kommunernas
törmedlingsorgan. Bidragen utgår i regel från kommunen, som sedan erhåller
ersättning av statsmedel.

Egnahemslån. Med egnahemslån avses lån av statsmedel för ny- eller ombyggnad
av enfamiljshus, som skall bebos av låntagaren, eller av tvåfamiljshus,
vars ena lägenhet skall bebos av låntagaren (egnahemslån) ävensom
för förbättring av sådant en- eller tvåfamilj shus (förbättringslån). Av egnahemslånets
ränte- och annuitetsbelopp kan årligen eftergivas högst följande
belopp i kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1960

7

Byggnadsföretaget avser

nybyggnad

enfamiljshus

tvåfamiljshus

färdigställd före den 1 januari 1951 .

... 230

340

färdigställd senare ...............

ombyggnad

... 450

670

färdigställd före den 1 januari 1951 .

... 140

210

färdigställd senare ...............

.. . 270

400

Förutsättningarna för sådan eftergift är att låntagaren för lån mot säkerhet
av inteckningar med bättre förmånsrätt än egnahemslånets inteckningar
nödgas, sedan egnahemslånet överförts till amorteringslån, erlägga högre årlig
ränta än fyra procent såvitt avser byggnadsföretag, som färdigställts
före den 1 januari 1951, och eljest tre och en halv procent.

Om de eftergivna beloppen överstiger egnahemslånets årliga ränte- och
annuitetsbelopp får låntagaren överskjutande belopp kontant.

Subvention enligt egnahemslånekungörelsen kan även beviljas i form av
räntefrihet å viss del av egnahemslån.

Tertiärlån. Tertiärlån beviljas för sådana ny- och ombyggnadsföretag, som
avser flerfamiljshus. Ränteeftergift utgår till dessa företag med belopp motsvarande
skillnaden mellan den av bostadsstyrelsen för underliggande kredit
godkända lånemarknadsräntan och den i kungörelsen angivna grundräntan.
Enligt kungörelsen kan ränteeftergift beträffande sådana tertiärlån, som beviljats
med stöd av äldre, numera upphävda författningar, utgå till såväl
flerfamiljshus som till enfamiljs- och tvåfamilj shus, i sistnämnda fall med
vissa närmare angivna högsta belopp, vilka är lägre än de i egnahemslånekungörelsen
upptagna. Statligt lån, som utlämnats enligt dessa äldre författningar,
kan vara helt eller delvis ränlefritt.

Räntebidrag. Kungl. Maj :t har för ett budgetår i sänder bemyndigat bostadsstyrelsen
att enligt vissa normer bevilja ränteeftergift, s. k. räntebidrag,
för byggnadsföretag, som icke finansieras med statligt lån. Sådant räntebidrag
beviljas för såväl flerfamiljshus som enfamiljs- och tvåfamilj shus.

Ränteeftergifterna till egnahemsägare uppgick under budgetåret 1958/59
till cirka 34 milj. kronor och ränteeftergifterna å tertiärlån till cirka 105
milj. kronor. Räntebidrag utgick under budgetåret 1958/59 med sammanlagt
endast cirka 2 000 kronor. Denna bidragsform har dock hittills blott varit
på försöksstadiet.

Enligt uppgifter, som utredningsmannen inhämtat av Svenska stadsförbundet
finnes i vissa städer bestämmelser om kommunala familjebostadsbidrag.
I samband med avvecklingen av vissa kommunala bostadssubventioner
har sålunda Stockholms stad beslutat att från och med den 1 januari
1958 införa inkomstprövade kommunala subventioner till sådana barnfamiljer,
som erhåller statligt familjcbostadsbidrag. — Enligt beslut av stadsfullmäktige
i Halmstad kan från och med den 1 januari 1958 familjebostadsbidrag
beviljas av kommunala medel till ensamstående mödrar med högst

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1960

två minderåriga barn i de fall då bostaden ej uppfyller minimikraven beträffande
yta och rumsantal för statliga bidrag. — I Lund utgår kommunalt
bostadsbidrag till sådan ensamstående moder med ett barn, som icke kan
erhålla statligt familjebostadsbidrag och som tidigare åtnjutit kommunalt
bidrag. — För Oxelösund gäller från och med år 1958 att kommunalt bostadsbidrag
å 285 kronor årligen utgår till ensamstående mödrar med minderåriga
barn, om bidragsmottagaren innehar egen bostad av godtagbar
beskaffenhet och den beskattningsbara inkomsten icke överstiger 4 000 kronor.
Bidraget utgår jämsides med statligt familjebostadsbidrag.

I utredningspromemorian omnämnes även det särskilda bostadsbidrag
till stöd för åldringars bostadsförsörjning, som vid sidan av folkpensionsförmånerna
utgår enligt bestämmelserna i kungörelsen den 29 augusti 1958
(nr 483) om pensionärsbostadsbidrag. Syftet med sådant bidrag är att främja
anskaffande av goda bostäder till mindre bemedlade åldringar och därmed
jämförliga personer. Pensionärsbostadsbidrag utgår från staten till kommun,
som genom hyresavtal upplåter lägenhet till pensionär eller som lämnar
sin medverkan vid dylikt avtal mellan fastighetsägare och pensionär.
Statsbidragets storlek varierar med antalet skattekronor per invånare i
kommunen från 175 till 625 kronor per lägenhet och år.

Gällande bestämmelser om beskattning av bostadsbidrag

Såsom omnämnts i det föregående är nu gällande beskattningsregler intagna
i förordningen den 13 mars 1953 om skattefrihet för vissa bidrag till
nedbringande av bostadskostnader. Enligt förordningen undantas från skatteplikt
sådana statliga och kommunala bidrag, »som utgått för nedbringande
av hyra eller annan årskostnad för bostadslägenhet eller egnahemsfastighet
och som direkt tillgodoförts hyresgäst genom hyresavdrag eller egnahemsägare
genom nedsättning av amortering, ränta eller annan kapitalkostnad
eller tomträttsavgäld eller ock bostadsrättsinnehavare genom nedsättning
av årlig avgift till bostadsrättsföreningen». Den omständigheten att en
vid inkomstberäkningen i och för sig avdragsgill omkostnad helt eller delvis
bestritts med dylikt bidrag utgör enligt förordningen inte hinder mot att
avdrag medges för omkostnaden i fråga.

Före nuvarande förordning gällde förordningen den 15 juni 1935 (nr 319)
angående skattefrihet för viss förmån av hyresavdrag. Av förarbetena (prop.
238/1935) framgår, att särskild lagstiftning i ämnet ansågs erforderlig, enär
olika uppfattningar rådde angående den skatterättsliga bedömningen av
statsbidrag av socialpolitisk natur. Bestämmelserna erhöll sin plats i en från
kommunalskattelagen fristående författning med hänsyn till det ifrågavarande
statsbidragets speciella art.

Vid 1953 års lagstiftning avsågs att skattefriheten skulle omfatta då förekommande
former av differentierade bidrag. Departementschefen anförde
sålunda i propositionen nr 52/1953 följande.

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1960

Enligt min mening bör det icke ifrågakomma att nu taga bort den skattefrihet
som gäller i fråga om de bidragsformer, på vilka 1935 års skatteförordning
anses tillämplig. Följden av den nyss förda argumenteringen blir
då att beskattningsfrågan bör lösas så att samtliga nu ifrågavarande bidrag
— hyresavdrag, familjebidrag, familjebostadsbidrag, bränslebidrag och
trekronorsbidrag — undantages från skatteplikt. Denna lösning har även i
allmänhet förordats i de tidigare nämnda framställningarna och remissyttrandena.
Med hänsyn till att flertalet bidrag i praxis icke beskattas torde
genomförandet av denna skattefrihet medföra ett relativt begränsat skattebortfall.

Ett särskilt skäl för sådan skattefrihet utgör det förhållandet att bidragen
i huvudsak är avsedda att utgå till familjer med barn och alltså att anse
såsom en samhällets hjälp till familjen för bestridande av kostnaderna för
barnen. Det kan i detta sammanhang anmärkas, att familjebostadsbidragens
storlek i huvudsak ej växlar med bostadens storlek utan i princip är beroende
på barnantalet.

Med hänsyn till det anförda förordar jag att bestämmelser införes om
skattefrihet för samtliga nu ifrågavarande bidrag.--- —

Beträffande de kommunala bidragen till främjande av bostadsförsörjningen
för mindre bemedlade, barnrika familjer och för ensamstående mödrar
med barn har bostadsutredningen uttalat att det vore önskvärt att dessa
bidrag förklarades skattefria. Någon invändning mot att de kommunala
bidragen behandlas på samma sätt som motsvarande statliga har ej gjorts
i remissutlåtandena. För egen del har jag ej heller något att erinra häremot.
Jag vill emellertid understryka att det i detta sammanhang endast är
fråga om direkta motsvarigheter till de statliga familjebidragen och familjebostadsbidragen.
I den mån kommunerna lämnar bidrag av annan art till
bostadskostnader —- exempelvis bostadstillägg inom folkpensionslagstiftningens
ram — bör de här föreslagna bestämmelserna om skattefrihet icke vara
tillämpliga; för folkpension gäller som förut nämnts särskilda beskattningsregler.

Nu utgående familj ebostadsbidrag torde i princip omfattas av den i 1953
års förordning stadgade skattefriheten. Denna avser dock, med hänsyn till
dåvarande bidragsformer, uttryckligen blott sådana bidrag som tillgodoförts
bidragsmotlagaren på annat sätt än genom kontant utbetalning. Av den tidigare
redogörelsen framgår att familjebostadsbidragen numera i vissa fall
tillföres bidragsmottagaren kontant. Beträffande sådan kontant utbetalning
torde 1953 års förordning inte kunna åberopas till stöd för skattefrihet.

Olika åsikter har gjort sig gällande om 1953 års förordning kan anses tilllämplig
inte bara på differentierade bidrag av samma natur som familjebostadsbidrag
utan även i fråga om de generella bostadssubventionerna. Ehuru
skattefrihetens omfattning klart angivits i förarbetena, har på grund av författningstextens
utformning och därvid särskilt omnämnandet av egnahemsägare
tvekan uppkommit hos beskattningsmyndigheter och skattskyldiga,
huruvida icke skattebefrielsen gäller även vissa former av generell bostadssubventionering,
främst eftergift å ränta och amortering å egnahemslån.
Vissa skattskyldiga har sålunda tillgodofört sig avdrag för bruttoräntor
utan reduktion för erhållna ränleeftergifter. Skattemyndigheterna torde i
allmänhet hittills ha tolkat 1953 års förordning enligt de principer, som

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1960

kommit till uttryck i förarbetena, och sålunda medgivit avdrag för räntor,
blott i den mån de faktiskt erlagts.

I ett den 2 februari 1960 av regeringsrätten meddelat utslag har emellertid
1953 års förordning ansetts tillämplig å eftergift av ränta och amortering
som meddelats jämlikt bestämmelserna i 1948 års egnahemslånekungörelse.
Genom utslaget har den skattskyldige vid beräkning av intäkt av egnahemsfastighet
ansetts berättigad till avdrag för sådan icke erlagd del av gäldränta
som motsvarade beloppet av erhållen eftergift av ränta och amortering å egnahemslånet.

Utredningsmannens förslag

I promemorian framhålles, att avsikten med gällande lagstiftning om skattefrihet
för vissa bostadsbidrag har varit att från skatteplikt undantaga allenast
de differentierade men icke de generella bostadssubventionerna. Utredningsmannen
anser, att det inte finns anledning att nu frångå denna huvudprincip.
Det sagda innebär med avseende å de nya bidragsformerna, att
familj ebostadsbidragen men icke ränteeftergiflerna för egnahems- och tertiärlån
samt ej heller de s. k. räntebidragen bör omfattas av skattefriheten.

Då frågan om de sociala bidragens skatterättsliga ställning alltjämt är outredd,
finner utredningsmannen erforderligt att de särskilda bestämmelserna
rörande de differentierade bostadsbidragen även i fortsättningen regleras genom
specialbestämmelser trots de olägenheter som är förenade därmed. Gällande
bestämmelser bör emellertid anpassas efter de nya bidragsformerna. Något
sakligt skäl att härvid göra åtskillnad mellan familjebostadsbidrag, som
utgått kontant respektive i annan form, anser utredningsmannen icke föreligga.
Även om gällande förordning kan anses vara i princip tillämplig på
familjebostadsbidragen, bör därför bestämmelserna omformuleras så att de
icke utesluter fall då familjebostadsbidrag utgår kontant.

Utredningsmannen föreslår, att 1953 års förordning ersättes av en ny förordning,
som beaktar de anförda synpunkterna men för övrigt har i princip
oförändrad utformning. Den nya förordningen föreslås bli tillämplig från och
med 1960 års taxering.

I fråga om ränteeftergifterna enligt egnahems- och tertiärlånekungörelserna
samt ränteeftergifter (räntebidrag) för byggnadsföretag, som icke finansieras
med statligt lån, ifrågasätter utredningsmannen om det inte i tydlighetens
intresse borde författningsmässigt fastslås att desamma utgör skattepliktig
inkomst. Häremot kan emellertid, konstaterar utredningsmannen, invändas,
att den tveksamhet som för närvarande föreligger i fråga om ränteeftergifterna
icke har sin grund i bristen på regler om beskattningen av sociala
bidrag utan allenast i den nuvarande förordningens ordalydelse. Om författningsbestämmelserna
inte haft så generell utformning som fallet är, hade
denna tvekan beträffande ränteeftergifterna sannolikt icke uppkommit. Detta
sammanhänger med att ränteeftergifterna utgår till bestridande av vid
beskattningen avdragsgilla utgifter. Utredningsmannen har nämligen funnit,

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1960

11

att enligt ganska fast praxis avdrag brukar medges bara för nettoutgiften,
när bidrag lämnas till avdragsgilla utgifter. Om det klargöres, att ränteeftergifterna
inte omfattas av förordningen, torde därför grunden bortfalla för
uppfattningen, att i dessa fall avdrag får ske för bruttoräntan. Utredningsmannens
förslag innehåller därför ingen författningsmässig reglering av denna
fråga.

Utredningsmannen föreslår ej heller några särskilda bestämmelser för de
fall att subventionsbeloppet tillgodoföres vederbörande kontant eller i form
av amorteringseftergift. Utredningsmannen anser, att utvecklingen i praxis
bör avvaktas, innan lagstiftning på detta område genomföres. Liknande synpunkter
anläggs på frågan om räntefria lån. Å andra sidan framhålles, att
vad som anförts angående ränteeftergifterna icke bör inverka på det skatterättsliga
bedömandet av sådan avskrivning å lån som kan förekomma enligt
egnahems- och tertiärlånekungörelserna. Sådant avskrivet belopp skall, enligt
vad riksskattenämnden uttalat i annat sammanhang, inte anses utgöra
skattepliktig inkomst för låntagaren (riksskattenämndens meddelanden nr
4/1954 punkt 2).

Avslutningsvis behandlas i promemorian vissa åtgärder i syfte att underlätta
deklarationsförfarandet och taxeringskontrollen beträffande ränteeftergifter
av förevarande slag. Det anföres sålunda bl. a. följande.

För låntagarna skulle deklarationsförfarandet kunna i hög grad underlättas,
om de avräkningsbesked, som tillställes dem, blir så utformade att därav
framgår hur ränteeftergifterna och i förekommande fall familjebostadsbidragen
skattemässigt skall behandlas. I händelse de föreslagna bestämmelserna
genomföres, förutser utredningsmannen att det den närmaste tiden
kan vara erforderligt med eu tämligen omfattande kontroll från myndigheternas
sida av de i deklarationerna yrkade ränteavdragen. Det skulle vara
förenat med betydande arbete att kontrollera huruvida den skattskyldige
tillgodofört sig avdrag för gäldränta med reduktion för erhållen ränteeftergift.
En sådan kontroll skulle emellertid underlättas, därest kopia av avräkningsbeskeden
eller distriktsvis upprättade förteckningar insändes till taxeringsmyndigheterna.
Lämpligen borde därvid även upplysning lämnas om
lånebeloppets storlek. De angivna uppgifterna finner utredningsmannen kunna
ställas till taxeringsmyndigheternas förfogande genom bostadsstyrelsens
försorg.

Kontrollåtgärderna torde närmast avse ränteeftergifter enligt egnahemslånekungörelsen.
Såvitt gäller uppgifter om tertiärlånen bedömer utredningsmannen,
att taxeringsmyndigheterna själva kan införskaffa upplysningar i
lämplig omfattning utan alltför stor arbetsbelastning. Dessa lån är nämligen
betydligt färre än egnahemslånen — de sistnämnda uppgår till omkring 130 000
medan tertiärlånens antal är omkring 18 000 för flerfamiljshus och omkring
12 000 för s. k. småhus — och möjligheterna till förväxling med familjebostadsbidragen,
särskilt i vad gäller flerfamiljshus, är mindre.

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1960

Remissyttrandena

Behovet av en översyn av gällande bestämmelser på förevarande område
understrykes av flera remissinstanser, och några invändningar mot förslaget,
såvitt det avser familjebostadsbidragen, har inte framkommit.

Beträffande det i promemorian omförmälda pensionärsbostadsbidraget vill
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län icke göra någon erinran mot det av
utredningsmannen gjorda uttalandet, att pensionärernas bostadsbidrag icke
utgör skattepliktig inkomst för vederbörande pensionär, men länsstyrelsen
ifrågasätter, om icke förhållandet bör uttryckligen fastslås i författning.

Kammarrätten anser däremot, att en sådan bestämmelse icke är erforderlig.
Kammarrätten anför därom följande.

Lika med promemorieförfattaren finner kammarrätten att ovannämnda
pensionärsbostadsbidrag, som ju utgår till kommun, icke utgör skattepliktig
inkomst för vederbörande pensionär. Någon särskild föreskrift härom är
icke erforderlig. Beträffande den förmån av lägre hyreskostnad som kan
uppkomma för pensionär i anledning av nämnda bidrag, och förmånen för
invalider av specialinredda lägenheter, lämnas dessa förmåner för att lindra
mindre bemedlades och därmed jämförliga personers levnadskostnader.
De böra med hänsyn härtill icke hänföras till skattepliktig inkomst; någon
föreskrift härom utöver den som kan utläsas av första stycket i anvisningarna
till 19 § kommunalskattelagen torde icke vara erforderlig och har ej
heller intagits i författningsförslaget.

Frågan om de generella bostadssubventionernas ställning i beskattningshänseende
berörs i flera remissyttranden. I regel ansluter sig remissinstanserna
därvid till utredningsmannens uppfattning, att anledning inte föreligger
att för de generella subventionerna tillämpa samma regler som avsetts
för familjebostadsbidragen. Denna uppfattning understrykes av kammarrätten,
överslåthållarämbetet samt länsstyrelserna i Gävleborgs och Jämtlands
län. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län påpekar, att en likställighet
med familjebostadsbidragen skulle leda till att de generellt subventionerade
fastigheterna får en större förmån än som egentligen är åsyftad. Socialstyrelsen
finner det uppenbart, att ränteeftergifterna enligt de nu gällande egnahems-
och tertiärlånekungörelserna tillkommit, icke för att garantera förmånstagaren
ett belopp varöver han oavkortat äger disponera, utan enbart
för att minska räntebördan på sätt som i kungörelserna angivits. Styrelsen
anser att det under sådana omständigheter icke gärna kan ifrågakomma att
i dessa fall medge rätt till avdrag vid beskattningen för räntor som fastighetsägaren
icke har erlagt.

Av övriga remissinstanser har bl. a. bostadsstyrelscn, HSB och Sveriges
allmännyttiga bostadsföretag biträtt utredningsmannens ståndpunkt i förevarande
principfråga.

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund finner den i promemorian
gjorda gränsdragningen mellan differentierade bidrag och generella bostadssubventioner
äga principiellt berättigande. Förbundet ifrågasätter emellertid
det lämpliga i att å ena sidan meddela subvention och å andra sidan
återta en del i form av skatt. Det skulle vara enklare att sänka subventions -

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1960

beloppen och göra dem skattefria. Detta gäller särskilt, framhåller förbundet,
tertiärlån till bostadsföretagen.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anmärker, att en tyst kvittning mellan
subventionsbelopp och avdragsgilla utgifter kan medföra, att ränteeftergiften
för en egnahemsägare kan komma att överstiga den sammanlagda räntan
å bottenlån och egnahemslån och sålunda t. ex. användas för amortering.
Överskottet blir då ej beskattat. Enligt länsstyrelsens mening bör ett sådant
resultat icke godtagas. Länsstyrelsen anser därför, att ränteeftergiften bör
upptagas såsom intäkt, medan å andra sidan avdrag bör medges för den
totala räntan å samtliga fastighetslån. Att härvidlag ett principiellt avsteg
måste ske från gällande regler för schablontaxering av villafastighet finner
länsstyrelsen vara av relativt underordnad betydelse.

Riksskattenämnden anser, att en skattemässig behandling av de generella
subventionerna i enlighet med förslaget icke låter sig genomföra. I anledning
av vad utredningsmannen anfört om att enligt en ganska fast praxis
ränteeftergifterna kan komma att reducera avdragsgilla utgifter i stället
för att vid taxeringen upptagas som inkomst invänder nämnden att sådan
s. k. tyst kvittning icke är tillåten. Ett skattepliktigt bidrag utgör för mottagaren
skattepliktig inkomst det beskattningsår bidraget utgår, och den
kostnad, som täckes med bidraget, är avdragsgill det år kostnaden erlägges.
Riksskattenämnden anser i enlighet härmed, att en egnahemsägare,
som åtnjuter ränteeftergift eller kontant belopp enligt egnahemslånekungörelsen,
är berättigad till avdrag för räntan oreducerad. Till följd av att
inkomsten av egnahemsfastighet beräknas efter schablon blir sålunda indirekt
de enligt egnahemslånekungörelsen utgående bidragen skattefria i likhet
med familjebostadsbidragen enligt utredningsmannens förslag. Riksskattenämnden
anför vidare följande.

Frågan om den skattemässiga behandlingen av de bidrag, det här gäller,
torde böra prövas icke minst ur rent praktiska synpunkter. I stor utsträckning
torde familjebostadsbidrag och bidrag enligt egnahemslånekungörelsen
utgå till samma personer. För dylika mottagare måste en olika skattemässig
behandling av bidragen te sig svårbegriplig, allrahelst som båda bidragen
kunna utgå såväl i form av ränteeftergift som kontant. Såsom särskilt svårbegripligt
skulle det för bidragsmottagaren framstå, om han bleve beskattad
för eftergiven ränta (enl. egnahemslånekungörelsen) men icke beskattades
för kontant bidrag (enl. familjebostadskungörelsen); det motsatta skulle
tvivelsutan te sig naturligare. Man kan därför förutse svårigheter, när det
gäller att få en dylik lagstiftning efterlevd i praktiken. Ur taxeringskontrollsynpunkt
är den av utredningsmannen föreslagna ordningen svårhanterlig.

Riksskattenämnden anser, alt i första hand bort undersökas om det icke
är en framkomlig väg att behandla bidragen enligt egnahemslånekungörelsen
på samma sätt som föreslagits i fråga om familjebostadsbidragen. Därmed
skulle man få ett system, som de skattskyldiga skulle förstå, och vinna en
förenkling av förfarandet. Nämnden finner emellertid, att eu dylik lösning
förutsätter eu omprövning av storleken av bidragen enligt egnaheinslånekungörclsen.
Nämnden tillägger följande.

14 Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1960

Riksskattenämnden är medveten om att en lösning efter antydda linjer
skulle innebära ett i och för sig icke önskvärt avsteg från den principiella
ståndpunkt statsmakterna intogo vid 1953 års lagstiftning i frågan, nämligen
att bidrag av den generella natur, som karakteriserar bidragen enligt
egnahemslånekungörelsen, böra vara skattepliktiga. Riksskattenämnden finner
emellertid, att de praktiska synpunkterna böra tillmätas sådan vikt, att
nämnden trots de nämnda principiella betänkligheterna anser sig böra förorda
en undersökning i syfte att lösa frågan i enlighet med det ovan anförda.

Länsstyrelsen i Älvsborys lön har funnit den föreslagna lagstiftningens
konsekvenser i fråga om de generella bostadssubventionernas beskattning sådana,
att länsstyrelsen förordar en förnyad utredning av dessa frågor. Länsstyrelsen
har sålunda den uppfattningen, att det av utredningsmannen framlagda
förslaget för en riktig tillämpning förutsätter en omfattande kontrollverksamhet
från taxeringsorganens sida. Vidare menar länsstyrelsen, att
lagstiftningen kan få vissa konsekvenser av bostadspolitisk natur. Länsstyrelsen
befarar nämligen, att det kan bli nödvändigt att ge fastighetsägaren
kompensation i form av hyreshöjning för den skattehöjning som länsstyrelsen
förmodar blir ett resultat av den föreslagna lagstiftningen om generella
subventioner.

Även Svenska riksbyyyen har funnit, att skatte- och bostadspolitiken bör
samordnas och att denna fråga bör ytterligare utredas.

Några remissinstanser berör en fråga av mera teknisk natur vid beskattningen
av de generella subventionerna. Del påpekas att ränta, som grundar
subvention i form av eftergift å amortering eller kontantbelopp, kan ha erlagts
under tidigare år än det, varunder subventionen lämnas. Kammarrätten
anser, att subventionen bör avräknas även å sådana räntekostnader, varmed
den inte direkt sammanhänger. Ett avräkningsförfarande av detta slag har
dock icke, såvitt kammarrätten kunnat utröna, varit föremål för skattedomstolarnas
prövning, varför underlag saknas för bedömande huruvida frågans
lösning kräver lagstiftningsåtgärd. Länsstyrelsen i Blekinye län finner det
angeläget att klara linjer uppdrages på området. Det bör enligt länsstyrelsens
mening anges, att avdraget för ränta skall reduceras med åtnjuten eftergift
eller erhållet kontantbelopp. HSB anför bl. a. följande.

I utredningen framhålles att anledning för närvarande ej föreligger att
reglera detta förhållande så att eftergiften respektive kontantbidraget hänföres
till samma år som räntan guldits. HSB anser, att den nuvarande ordningen^
ej är förenad med några större olägenheter utom i de fall ränteeftergifterna
första gången avräknas. Då brukar det vara fråga om ackumulerade
belopp avseende en ganska lång tidrvmd, ibland sträckande sig
över ett par år eller mera. I sådana fall synes det HSB vara riktigt att räntekostnaderna
för beskattningsåret reduceras med endast på året belöpande
ränteeftergift.

Bostadsstyrelsen anför följande i fråga om den medverkan från styrelsen
i skattekontrollen som utredningsmannen förutsatt.

Styrelsen ombesörjer aviseringen av lånekostnaderna icke bara för de av
styrelsen förvaltade lånen utan även för de lån, som förvaltas av länsbostads -

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1960

15

nämnderna. Beskeden utsändes till de kommunala förmedlingsorganen, som
vidarebefordrar dem till låntagarna. Beskeden åtföljs av kommunvis upprättade
förteckningar över de i beskeden upptagna beloppen. För lånens
identifiering innehåller förteckningarna endast uppgift om lånenummer
och seriebeteckning. Upplysning om låntagare och fastighetsbeteckning kan
däremot av tekniska skäl ej lämnas i dessa sammanställningar. Även om
detta vore möjligt, skulle en fördelning av låneuppgifterna på särskilda
taxeringsdistrikt svårligen kunna åstadkommas vid utskriften av förteckningarna
till kommunerna. Bostadsstyrelsen vill förorda, att beskeden, som
hittills bär utskrivits med endast en kopia, avsedd för vederbörande förmedlingsorgan,
framdeles iordningställes i ytterligare ett, för taxeringsmyndigheten
avsett exemplar. De för taxeringsmyndigheten färdigställda kopiorna
av beskeden bör kunna distribueras av lämpligt kommunalt organ. På sätt
utredningen har föreslagit bör därjämte originalexemplaret av beskedet förses
med tryckt, av riksskattenämnden utformad anvisning om hur låntagaren
skall deklarera det i beskedet angivna ränteeftergiftsbeloppet.

Kontrollfrågorna berörs även av flertalet hörda länsstyrelser. Dessa understryker
i regel vikten av att bostadsstyrelsens avräkningsbesked förses
med upplysning om ränteeftergifternas skattemässiga innebörd och att en
kopia av beskeden tillställes taxeringsmyndigheterna.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län framhåller, att kopian av avräkningsbeskedet
icke alltid är tillräcklig för att bedöma om ränteavdraget i deklarationen
är riktigt, eftersom understundom ränteeftergiften är större än räntan å egnahemslånet
och därför skall minska även avdraget för räntekostnaden för
andra lån. I regel erfordras därför en kontroll av ränteavdraget i dess helhet,
alltså även beträffande räntan å bottenlånen. Vid undersökningar, som
vissa taxeringsnämnder i länet företagit i detta hänseende, har det visat sig
att denna kontroll är synnerligen tidsödande.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län föreslår att i deklarationsformulären
6 a och 6 b för inkomst av annan fastighet införes en särskild rad, där
avdrag från totalbeloppet av påförda räntor i förekommande fall skall göras
med belopp motsvarande erhållen subvention. Vissa ändringar och tillägg
i deklarationsformulären ifrågasättes även av länsstyrelserna i Uppsala,
Kalmar och Gävleborgs län.

överståthållarämbetet påpekar, att en skärpt kontroll över sådana former
av bostadsbidrag, som icke innefattas i skattefrihetsförordningen, kommer
att inverka på taxeringsnämndernas redan förut avsevärda arbetsbörda, men
ämbetet uttalar även alt den av utredningsmannen förutsatta medverkan
från bostadsstyrelsens sida sannolikt kommer att i betydande mån underlätta
såväl deklaration sförfarandet för de enskilda låntagarna som taxeringsnämndernas
arbete.

Slutligen må nämnas, att den föreslagna lagstiftningens form diskuteras
i ett par yttranden, överståthållarämbetet anser, att med hänsyn till bl. a.
allmänna lagtolkningsprinciper det varit att föredraga att de föreslagna bestämmelserna
inarbetats i anvisningarna till 19 § kommunalskattelagen.
Ämbetet bar dock funnit, att en sådan komplettering av kommunalskattelagen
bör föregås av en allmän översyn av gällande skatteregler på sociallagstiftningens
område. Kammarrätten uttalar sig i samma riktning.

16

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1960

Departementschefen

Enligt en förordning av år 1953 gäller, att vissa bostadssubventioner inte
skall beskattas hos mottagaren. Sedan de bidragsformer som avsågs med
förordningen ändrats vid 1957 års riksdag, bär vissa svårigheter uppkommit
att tillämpa förordningen på de nya bidragsformerna. Den verkställda
utredningen har haft till syfte att ernå en anpassning av skattereglerna till
vad numera gäller i bidragsliänseende.

I enlighet med utredningsmannens av remissinstanserna enstämmigt biträdda
förslag bör det i 1953 års förordning medgivna undantaget från beskattning
angivas gälla familjebostadsbidrag och motsvarande kommunala
bidrag, som har till syfte att sänka de årliga bostadskostnaderna för familjer
med barn och att befordra en förbättring av bostadsstandarden för sadana
familjer. Föreskriften härom bör vara tillämplig oavsett i vilken form
nämnda bidrag tillföres den skattskyldige. I likhet med vad nu gäller bör
ifrågavarande bidrag inte påverka rätten att erhålla avdrag för ränteutgifter
som skall täckas därav.

Vad härefter angår de generella bostadssubventionerna, bl. a. i form av
ränteeftergift enligt egnahemslånekungörelsen, framgår av den tidigare redogörelsen,
att 1953 års förordning icke var avsedd att omfatta bidrag av
sådan karaktär. Enligt min mening finns det inte anledning att nu inta en
ändrad ståndpunkt i frågan om den skattemässiga bedömningen av dylika
bidrag. Vad utredningsmannen liksom flertalet remissinstanser anfört till
förmån för den mening jag sålunda anslutit mig till grundar sig på det
förhållandet att de generella subventionerna inte är jämförliga med familjebostadsbidragen.
De senare har till syfte att efter individuell prövning ge
stöd åt behövande familjer. De generella subventionerna åter avser att begränsa
kostnadsnivån för bostäder i allmänhet; deras ändamål är m. a. o.
att hålla nere priserna på bostadsmarknaden. Den omständigheten att staten
på detta sätt nedbringar fastighetsägarnas lånekostnader bör uppenbarligen
inte föranleda att fastighetsägarna får ränteavdrag vid taxeringen med
högre belopp än de verkligen erlagt.

Det har i ett par remissyttranden gjorts gällande, att den skillnad som i
angivet hänseende skulle göras mellan bostadssubventioner av olika slag
skulle medföra svårigheter vid deklaration och skattekontroll. Om bostadsstyrelsen,
såsom den förklarat sig beredd att göra, ger fastighetsägarna anvisning
om vad de har att iakttaga vid deklarationen samt därutöver tillhandahåller
taxeringsmyndigheterna vissa uppgifter, synes emellertid dessa
svårigheter kunna bemästras.

Av det anförda framgår, att jag är beredd att biträda utredningsmannens
ståndpunkt att fastighetsägare, som åtnjuter generell subvention, inte skall
vara berättigad till högre ränteavdrag vid taxeringen än som motsvarar hans
verkliga utlägg. I linje härmed ligger, att fastighetsägaren inte skall behöva
deklarera subventionen såsom intäkt. Med hänsyn till vad som anförts vid
remissbehandlingen bör uttryckliga bestämmelser härom meddelas. Några
remissinstanser har tagit upp till diskussion vilket års ränteavdrag en er -

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1960

17

hållen subvention skall påverka. Jag vill i anslutning härtill anmärka, att
av allmänna regler följer, att en under ett beskattningsår erhållen subvention
skall avräknas från den ränta som erlagts samma år. Någon anledning
till ändring i detta hänseende synes inte föreligga.

Enligt utredningsmannens förslag skulle bestämmelserna i ämnet alltjämt
upptagas i en särskild förordning. I remissyttrandena har detta allmänt
godtagits, men man har på några håll påpekat att det ur åtskilliga
synpunkter vore mer tillfredsställande om bestämmelserna kunde inarbetas
i kommunalskattelagen. Till stöd för utredningsmannens ståndpunkt har
åberopats, att man borde avvakta en allmän översyn av beskattningen av
sociala förmåner. Enligt min mening utgör det åberopade skälet icke något
avgörande hinder för att redan nu upptaga ifrågavarande regler i kommunalskattelagen.
Då detta med hänsyn till den karaktär bidragen numera har
framstår som den principiellt riktiga lösningen, vill jag förorda att så sker.

De nya bestämmelserna bör tillämpas första gången vid 1961 års taxering.

I enlighet med det anförda har inom finansdepartementet upprättats förslag
till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370). Jag hemställer, att Kungl. Maj:t måtte i proposition föreslå riksdagen
att antaga nämnda lagförslag.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar
skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Ragnar Sohlman

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1960

Bihang

Utredningsmannens förslag till
förordning om skattefrihet för vissa bostadsbidrag

Härigenom förordnas som följer.

Familj ebostadsbidrag, som enligt meddelade föreskrifter skolat i sista
hand bestridas av statsmedel och som utgått för att sänka de årliga bostadskostnaderna
för familjer med barn samt befordra en förbättring av bostadsstandarden,
skola vid tillämpning av kommunalskattelagen och förordningen
om statlig inkomstskatt icke utgöra skattepliktig inkomst för den som
beviljats bidraget. Skattefrihet som nu sagts skall gälla jämväl i fråga om
kommunala bidrag, som utgått i samma syfte och i likartad form som nämnda
familjebostadsbidrag.

Den omständigheten, att en vid inkomstberäkningen i och för sig avdragsgill
omkostnad helt eller delvis guldits med bidrag, som i föregående stycke
avses, må icke föranleda att avdrag vägras för omkostnaden i fråga.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling,
och skall äga tillämpning jämväl med avseende å beskattningsår, för
vilket taxering i första instans verkställdes år 1960.

Genom denna förordning upphäves förordningen den 13 mars 1953 (nr
79) om skattefrihet för vissa bidrag till nedbringande av bostadskostnader.

600614

Stockholm 1960. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag