Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1960
1
Nr 122
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i lagen den 18 juni 1925 (nr 219) angående
förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att
förvärva fast egendom, m. m.; given Stockholms slott
den 25 mars 1960.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till
1) lag om ändring i lagen den 18 juni 1925 (nr 219) angående förbud i
vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom; samt
2) lag angående ändrad lydelse av 1 och 12 §§ lagen den 3 juni 1955 (nr
272) om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet (jordförvärvslagen).
GUSTAF ADOLF
Gösta Netzén
Propositionens huvudsakliga innehåll
För att förenkla handläggningen i ärenden rörande markbyten med bolag
föreslås sådan ändring i 1925 års lag, att förvärvstillstånd i vissa fall skall
kunna lämnas av länsstyrelse i stället för av Kungl. Maj :t. Härjämte föreslås
bl. a. att fastighetsförvärv från kronan undantages från tillståndstvånget
enligt såväl 1925 års lag som jordförvärvslagen. 1
1 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 sand. Nr 122
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1960
Förslag
till
lag om ändring i lagen den 18 juni 1925 (nr 219) angående förbud i
vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom
Härigenom förordnas, dels att 2 och 4—6 §§ lagen den 18 juni 1925 angående
förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast
egendom1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att efter
5 § skall infogas en ny paragraf, betecknad 5a §, av nedan angiven lydelse,
dels att i 3, 8 och 10 §§ samma lag orden Konungens befallningshavande
skola utbytas mot ordet länsstyrelsen.
(Gällande lydelse)
2
Vad i denna lag stadgas angående
inskränkning i bolags, förenings eller
stiftelses rätt att förvärva fast egendom
har ej avseende å förvärv, som
sker omedelbart på grund av stadgande
i lag eller jämlikt Konungens
medgivande till expropriation, eller å
förvärv, som genom testamente göres
av annan förening än ekonomisk förening
eller av stiftelse, ej heller d förvärv
av järnväg.
(Föreslagen lydelse)
§•
Vad i denna lag stadgas angående
inskränkning i bolags, förenings eller
stiftelses rätt att förvärva fast
egendom har ej avseende å
1. förvärv som sker omedelbart på
grund av stadgande i lag eller jämlikt
Konungens medgivande till expropriation;
2.
förvärv som genom testamente
göres av annan förening än ekonomisk
förening eller av stiftelse;
3. förvärv från kronan;
4. förvärv av järnväg.
4
före -
§•
Konungen äger giva bolag,
ning eller stiftelse tillstånd att förvärva
fast egendom av annan beskaffenhet
än i 3 § sägs i fall,
Bolag, förening eller stiftelse må
i den ordning 5a och 6 §§ stadga erhålla
tillstånd att förvärva fast egendom
av annan beskaffenhet än i 3 §
sägs i fall,
1. att--- —- — — — mindre jordbruk.
Tillstånd till------till överlåtelsen.
Tillstånd enligt ----—--och fäbodskog.
I fråga-------en fastighet.
Vad enligt------avstyckade ägovidden.
Tillstånd till —- — -----märkligen försvagas.
5 §•
Prövas i andra fall än i 4 § angi- Prövas i andra fall än i 4 § angivits
vits på grund av särskilda omstän- på grund av särskilda omständighe- 1
1 Senaste lydelse, se beträffande rubriken och 2 § SFS 1932:183, beträffande 4 och 6 SS SFS.
1948: 276 samt beträffande 5 § SFS 1937: 389.
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 122 ar 1960
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
digheter bolag, förening eller stiftelse
böra medgivas rätt att förvärva
fast egendom av annan beskaffenhet
än i 3 § sägs, äger Konungen giva tillstånd
därtill. Såsom sådan omständighet
skall i fråga om förvärv, som
göres av annan förening än ekonomisk
förening eller av stiftelse, anses,
att föreningen eller stiftelsen
främjar ett allmännyttigt ändamål
samt att förvärvet äger avsevärd betydelse
för föreningens eller stiftelsens
verksamhet.
5a
G
Äskas sådan prövning, som i 3 §
sägs, eller vill bolag, förening eller
stiftelse jämlikt 4 eller 5 § söka
Konungens tillstånd att förvärva fast
egendom, skall ansökan jämte fångeshandlingen
eller bestyrkt avskrift
därav ingivas till Konungens befallningshavande
inom tre månader från
det fånget skedde. Försittes den tid
eller prövas egendomen icke vara sådan,
som i 3 § sägs, och varder ej
heller, där Konungens tillstånd sökes,
sådant beviljat, vare fånget
ogillt.
Sökes Konungens tillstånd, åligge
Konungens befallningshavande, så
-
ter bolag, förening eller stiftelse böra
medgivas rätt att förvärva fast
egendom av annan beskaffenhet än
i 3 § sägs, må tillstånd därtill givas
i den ordning 5a och 6 §§ stadga. Såsom
sådan omständighet skall i fråga
om förvärv, som göres av annan
förening än ekonomisk förening eller
av stiftelse, anses, att föreningen
eller stiftelsen främjar ett allmännyttigt
ändamål samt att förvärvet äger
avsevärd betydelse för föreningens
eller stiftelsens verksamhet.
§•
Fråga om tillstånd jämlikt 4 eller
5 § avgöres av Konungen. Sådant tillstånd
må dock lämnas av länsstyrelsen,
där följande förutsättningar äro
för handen, nämligen
1. att egendomen förvärvas i utbyte
mot annan fast egendom inom
länet;
2. att såväl den förra som den senare
egendomen huvudsakligen är
avsedd för skogsbruk;
3. att den ena egendomen ungefär
motsvarar den andra i värde;
4. att lantbruksnämnden och överlantmätaren
tillstyrka att tillstånd
meddelas.
§•
Äskas sådan prövning, som i 3 §
sägs, eller vill bolag, förening eller
stiftelse jämlikt 4 eller 5 § söka tillstånd
att förvärva fast egendom, skall
ansökan jämte fångeshandlingen eller
bestyrkt avskrift därav ingivas
till länsstyrelsen inom tre månader
från det fånget skedde. Försittes den
tid eller prövas egendomen icke vara
sådan, som i 3 § sägs, och varder ej
heller, där tillstånd sökes, sådant beviljat,
vare fånget ogillt.
Sökes tillstånd, åligge länsstyrelsen,
såframt ej förvärvet godkännes
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1960
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
fram t ej förvärvet godkännes enligt
3 §, att insända handlingarna jämte
eget utlåtande till Konungen. Innan
utlåtande avgives, skall Konungens
befallningshavande, där det ej av särskild
anledning finnes icke vara erforderligt,
över ansökningen höra
kommunalnämnden i orten eller annan
kommunal myndighet samt annan
nämnd eller myndighet, som kan
antagas äga kännedom om förhållandena,
såsom hushållningssällskapets
förvaltningsutskott eller egnahemsnämnd.
Över Konungens befallningshavandes
beslut i ärende, som nu sagts, må
klagan föras i den ordning, som för
ekonomimål i allmänhet är stadgad.
Närmare föreskrifter-----
Är i------fast egendom.
enligt 3 § eller ansökningen bifalles
av länsstyrelsen enligt 5a §, att insända
handlingarna jämte eget utlåtande
till Konungen. Innan länsstyrelsen
meddelar tillstånd eller avgiver
utlåtande, skall, där det ej av särskild
anledning finnes icke vara erforderligt,
förutom lantbruksnämnden och
överlantmätaren kommunalnämnden
i orten eller annan kommunal myndighet
höras i ärendet.
av Konungen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1960.
Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1960
5
Förslag
till
lag angående ändrad lydelse av 1 och 12 §§ lagen den 3 juni 1955 (nr 272)
om Inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet (jordförvärvslagen)
Härigenom förordnas, att 1 och 12 §§ lagen den 3 juni 1955 om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet (jordförvärvslagen)1 skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
1 §•
Fast egendom, som är taxerad som jordbruksfastighet, må ej genom köp,
byte eller gåva förvärvas utan tillstånd av lantbruksnämnd. Sådant förvärvstillstånd
erfordras dock ej
1. där förvärvaren är kronan, lands- 1. där egendomen förvärvas från
kommun, köping, stad eller munici- kronan och ej heller där kronan,
palsamhälle; landskommun, köping, stad eller mu
nicipalsamhälle
är förvärvare;
2. där egendomen — — — sistnämnda andel.
Förvärvstillstånd skall--------- ---eljest avvisas.
12 §.
Förordnande som------
I övrigt skall så anses samt med
ärendet i tillämpliga delar så förfaras,
som om egendomen blivit utmätt
för fordran med bästa förmånsrätt
däri; dock må, även om det i enlighet
härmed bestämda lägsta budet
uppnås, försäljning ej ske med mindre
den bjudna köpeskillingen tillika
täcker det värde som åsatts egendomen
av utmätningsmannen eller, om
ägaren i god tid före auktionen påkallat
särskild värdering, det värde
varlill egendomen skattas av värderingsmän
som överexckutor utser.
Egendomen må säljas, förutom till
den som erhållit förvärvstillstånd,
allenast till kronan, till kommun eller
1 Senaste lydelse av 1 §, se SFS 1958: 212.
----avyttrar den.
I övrigt skall så anses samt med
ärendet i tillämpliga delar så förfaras,
som om egendomen blivit utmätt
för fordran med bästa förmånsrätt
däri; dock må, även om det i enlighet
härmed bestämda lägsta budet
uppnås, försäljning ej ske med
mindre den bjudna köpeskillingen
tillika täcker det värde som åsatts
egendomen av utmätningsmannen eller,
om ägaren i god tid före auktionen
påkallat särskild värdering, det
värde vartill egendomen skattas av
värderingsmän som överexckutor utser.
Egendomen må säljas, förutom
till den som erhållit förvärvstillstånd,
allenast till kronan, landskommun,
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1960
(Gällande hjdelse) (Föreslagen lydelse)
annan dylik samfällighet som vill
förvärva egendomen för ändamål
varom förmäles i 1 § första stycket 2,
till andelsägare som avses i 1 § första
stycket 8 eller till kreditinrättning
som sägs i 11 § andra stycket. Avgives
vid auktionen bud som enligt vad
nu sagts må antagas, skall försäljning
ske, ändå att innehavare av
fordran bestrider det. Vad utsökningslagen
i fråga om fast egendoms
försäljning och köpeskillingens fördelning
stadgar beträffande gäldenären
skall i ärende som nu avses lämpas
till ägaren.
Kommer försäljning
Kostnad i----
köping, stad eller municipalsamhälle,
till kommun eller samfällighet
som avses i 1 § första stycket 2 och
som vill förvärva egendomen för där
omförmålt ändamål, till andelsägare
som avses i 1 § första stycket 8
eller till kreditinrättning som sägs
i 11 § andra stycket. Avgives vid auktionen
bud som enligt vad nu sagts
må antagas, skall försäljning ske,
ändå att innehavare av fordran bestrider
det. Vad utsökningslagen i
fråga om fast egendoms försäljning
och köpeskillingens fördelning stadgar
beträffande gäldenären skall i
ärende som nu avses lämpas till ägaren.
--vara förfallen.
--av statsmedel.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1960.
Kungi. Maj.ts proposition nr 122 år 1960
7
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
5 februari 1960.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,
Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, ap Geijerstam, Nordlander.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Netzén, anmäler, efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter, fråga om ändring i
lagen angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva
fast egendom, m. m. Föredraganden anför följande.
Inledning
Den 16 maj 1958 erhöll jag Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla sakkunniga
för att verkställa utredning och avgiva förslag rörande bl. a. den
lagstiftning som innefattas i dels lagen den 18 juni 1925 (nr 219) angående
förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom
(bolagsförbudslagen) dels lagen den 3 juni 1955 (nr 272) om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet (jordförvärvslagen). Såsom
sakkunniga tillkallades landshövdingen G. V. Nilsson, tillika ordförande, ledamoten
av riksdagens andra kammare lantbrukaren E. E. Haeggblom, ledamöterna
av riksdagens första kammare lantbrukaren A. E. Johansson och
förre förmannen E. Hj. Nilsson, lantbrukaren S. Oscarsson, rättsavdelningschefen
A. F. Ribbing, ledamoten av riksdagens första kammare lantbrukaren
S. E. Sundin samt sekreteraren, förordnade generaldirektören O. J.
Westling.
De sakkunniga, vilka antagit benämningen 1958 års jordlagsutredning och
beräknas slutföra sitt arbete nästa år, har den 26 november 1959 avgivit ett
stencilerat delbetänkande angående decentralisering av beslutanderätten i
förvärvsfrågor enligt bolagsförbudslagen in. in. Delbetänkandet är närmast
föranlett av jordbruksutskottets av riksdagen (skrivelse 284/1959) godkända
utlåtande 30/1959, vari utskottet (s. 81) med anledning av väckta motioner
förordat, att 1960 års riksdag förelädes förslag om sådan ändring i
bolagsförbudslagen att markbyten med bolag underlättades, över betänkandet
har remissyttranden avgivits av hovrätten för Nedre Norrland, kammarkollegiet,
domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrclsen, skogsstyrelsen,
samtliga länsstyrelser, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet
Landsbygdens folk (RLE), Svenska landskommunernas förbund, Svenska
8
Kungl. Maj:ls proposition nr 122 år 1960
pastoratens riksförbund, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, Sveriges
skogsägareförbund, Skogsindustriernas samarbetsutskott, Sveriges industriförbund,
Landsorganisationen i Sverige (LO) samt Kooperativa förbundet.
En del länsstyrelser har dessutom överlämnat yttranden från av
dem hörda myndigheter och organisationer.
Jag anhåller nu att få upptaga detta ärende till behandling.
Gällande bestämmelser
Bolagsför budslagen1, vars ursprungliga syfte är att skydda den
bondeägda marken mot skogsbolagens expansionssträvanden, innehåller till
en början ett principiellt förbud för bolag, förening och stiftelse att förvärva
fast egendom på landet och i stad utanför det till bebyggande planlagda området.
Lika med stad anses härvid köping och annan ort där den för städerna
gällande ordningen för bebyggande skall iakttagas (1 §). Från förvärvsförbudet
stadgas dock vissa undantag (2, 7 och 11 §§). Vidare må bolag,
förening eller stiftelse förvärva sådan fast egendom, som av länsstyrelsen
i viss ordning prövas äga sitt huvudsakliga värde i åbyggnaden eller huvudsakligen
vara avsedd till tomt, upplagsplats, idrottsplats eller dylikt eller
att nyttjas till stenbrott, grus- eller lertag eller utgöra torvmosse, vattenfall,
fiske eller annan dylik lägenhet eller vara av beskaffenhet att böra
skyddas på grund av säregen natur eller fornlämning eller av liknande anledning
(3 §).
Kungl. Maj :t äger ge bolag, förening eller stiftelse tillstånd att förvärva
fast egendom av annan beskaffenhet än nyss sagts i fall 1. att egendomen
den 1 juli 1925 ägdes av bolag eller ekonomisk förening och sedermera alltjämt
tillhört dylik samfällighet; 2. att egendomen utgör fastighet varav icke
någon del lämpligen kan nyttjas för jordbruk; 3. att egendomen utgör sådan
del av en fastighets avrösningsjord med impedimenter, vilken prövas icke
vara erforderlig för att återstående del av fastigheten skall äga skogstillgång,
tillräcklig att utgöra varaktigt stöd för drivande av självständigt jordbruk
(stödskog), och icke heller vara att hänföra till sådana till odling tjänliga
myrmarker och andra odlingslägenheter, som i anseende till läge, omfattning
och jordens beskaffenhet ägnar sig för upptagande av självständiga
jordbruk eller lämpligen kan sammanslås med andra brukningsdelar (odlingsområde)2;
4. att egendomens förvärvande för bolaget, föreningen eller
stiftelsen såsom innehavare av angränsande fastighet äger avsevärd betydelse
med hänsyn till skogsvårdens främjande; 5. att med egendomens förvärvande
är avsett att åt arbetare eller andra hos bolaget, föreningen eller
stiftelsen anställda personer bereda bostäder eller att genom idkande av
jordbruk tillgodose sådana personers behov av livsförnödenheter eller jordbruksprodukter;
eller 6. att med egendomens förvärvande är avsett att främ
1
SFS 1925:219 med ändringar 1927:67, 1932:183, 1937:389, 1948:221 och 1948:276.
2 Vid beräkning av stödskog skall hänsyn tagas dels till möjligheten att genom delning av
förefintligt jordbruk bilda nya självständiga jordbruk dels, beträffande odlingsområde, till
möjligheten att av dylikt område bilda självständigt jordbruk eller sammanslå sådant område
med annan brukningsdel.
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1960
ja bildandet av egna hem eller mindre jordbruk (4 § första stycket). — Tillstånd
till förvärv enligt andra eller tredje punkten må ej utan särskilda
skäl förvägras bolag, förening eller stiftelse, som under de före ansökningens
ingivande senast förflutna tio åren genom överlåtelse till enskild person
av skogsmark eller till jordbruk tjänlig fastighet med efter ortens förhållanden
erforderlig skogstillgång eller också genom sådan överlåtelse till
enskild person av odlad jord eller odlingsområde, som prövas gagnelig för
befolkningens näring i orten, avhänt sig egendom, vilken finnes i värde ungefär
motsvara den egendom som avses med förvärvet. Med överlåtelse som nu
sagts skall jämställas överlåtelse av skogsmark, jordbruksfastighet, odlad
jord eller odlingsområde till kommun eller till hushållningssällskap, bolag
eller förening som utövar statsunderstödd egnahemsverksamhet. Har överlåtelse
av jordbruksfastighet eller skogsmark skett till enskild person, som
förvärvat egendomen huvudsakligen för att därav bereda sig inkomst annorledes
än genom dess utnyttjande för eget jordbruk eller i samband därmed
bedrivet skogsbruk, må iiänsyn ej tagas till överlåtelsen (4 § andra stycket).
Utöver nu angivna möjligheter att meddela förvärvstillstånd -— de s. k.
speciella eller lindrigare koncessionsgrunderna — har Kungl. Maj :t också en
allmän befogenhet att meddela sådant tillstånd. Om nämligen i andra fall
än som angivits i 4 § på grund av särskilda omständigheter anses, att bolag,
förening eller stiftelse bör medges rätt att förvärva fast egendom av annan
beskaffenhet än i 3 § sägs, så äger Kungl. Maj :t ge tillstånd därtill (5 §).
Vill bolag, förening eller stiftelse påkalla länsstyrelsens prövning enligt
3 § eller söka Kungl. Maj :ts tillstånd att förvärva fast egendom, skall ansökan
jämte fångeshandlingen eller bestyrkt avskrift därav inges till länsstyrelsen
inom tre månader från det fånget skedde. Försiltes denna tid eller
prövas egendomen icke vara hänförlig under 3 § och blir ej heller ansökan
bifallen av Kungl. Maj :t, skall fånget vara ogillt. Sökes tillstånd, åligger det
länsstyrelsen, såframt ej förvärvet godkännes enligt 3 §, att insända handlingarna
jämte eget utlåtande till Kungl. Maj :t. Innan utlåtande avges, skall
länsstyrelsen, där det ej av särskild anledning finnes icke vara erforderligt,
över ansökningen höra kommunalnämnden i orten eller annan kommunal
myndighet samt annan nämnd eller myndighet, som kan antagas äga kännedom
om förhållandena, såsom hushållningssällskapets förvaltningsutskott
eller lantbruksnämnd (6 § jfrd m. SFS 1947: 295).
Genom särskild kungörelse1 har Kungl. Maj :t meddelat föreskrifter
rörande den utredning som erfordras för prövning i vissa fall av bolags,
förenings eller stiftelses ansökan i fråga om förvärv av fast egendom m. in.
Avser ansökning tillstånd jämlikt 4 eller 5 § bolagsförbudslagen, skall den
vara åtföljd av bl. a. karta eller kartskiss jämte utredning rörande egendomens
värde, omfattning och beskaffenhet samt rörande de förhållanden i
övrigt, som sökanden vill åberopa (2 §). Åberopar sökanden för tillstånd
enligt 4 § första stycket andra eller tredje punkten bolagsförbudslagen, att
förvärvet avser kompensation för sådan tidigare överlåtelse som avses i
> SFS 1956: 13.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1960
andra stycket samma paragraf, skall bifogas karta eller kartskiss jämte utredning
även om den sålunda överlåtna egendomens omfattning och beskaffenhet
vid tiden för överlåtelsen ävensom den utredning i övrigt, som sökanden
vill åberopa till styrkande av att överlåtelsen är sådan som avses i
lagrummet (3 §). I fall, som avses i 4 § andra stycket bolagsförbudslagen,
ankommer det på sökanden att, därest ej vid förhandlingar mellan lantbruksnämnden
och sökanden åstadkommits ett godtagbart underlag för bedömande
av den överlåtna egendomens värde, förete utredning om detta
värde. Utredningen skall verkställas av tre ojäviga personer, av vilka en
skall vara vederbörande distriktslantmätare eller utses av länsstyrelsen.
De båda andra skall av denne utses bland dem som i orten är nämndemän,
ägodelningsnämndemän eller gode män vid lantmäteri- eller mätningsförrättningar
(4 §).
Avser förvärvet eller överlåtelse, varom sägs i 4 § andra stycket bolagsförbudslagen,
del av fastighet, skall i ärendet förebringas utredning jämte
yttrande av den distriktslantmätare eller mätningsman, vilken har att handlägga
den lantmäteriförrättning som fordras för delens avskiljande (5 §).
Finnes påkallat att ytterligare utredning eller undersökning i visst avseende
verkställes av särskild sakkunnig, må sökanden föreläggas inkomma
med yttrande från sådan sakkunnig (6 §).
Enligt j ordförvärvslagen1 må ej fast egendom, som är taxerad
såsom jordbruksfastighet, genom köp, byte eller gåva förvärvas utan tillstånd
av lantbruksnämnd. Sådant förvärvstillstånd erfordras dock ej i
bl. a. följande fall: 1. där förvärvaren är kronan, landskommun, köping,
stad eller municipalsamhälle; 2. där egendomen förvärvas av annan kommun
än under 1 sägs2 eller annan dylik samfällighet för ändamål som avses
i 1 § 4, 7 eller 16 lagen den 12 maj 1917 om expropriation; 3. där kontrahenterna
är på närmare angivet sätt anhöriga med varandra; 4. där tillstånd
skall sökas enligt bolagsförbudslagen eller lagen den 30 maj 1916 om
vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller
aktier i vissa bolag; 5. där förvärvet sker genom inrop på exekutiv auktion
(1 § första stycket). I det sistnämnda fallet föreligger som regel skyldighet
att åter avyttra egendomen inom två år, vid äventyr att länsstyrelsen förordnar
om försäljning på offentlig auktion (11 §). Vid sådan auktion må
egendomen säljas endast till på visst sätt kvalificerad köpare, t. ex. till kronan
eller till kommun eller annan dylik samfällighet som vill förvärva egendomen
för ändamål varom förmäles i 1 § första stycket 2 (12 §).
Arronderingsverksamheten
Ur en i betänkandet lämnad redogörelse för arronderingsverksamheten inom
skogen må här återges följande.
I medvetande om strukturbristerna inom skogen bedrives sedan flera år
tillbaka en verksamhet, särskilt inom storskogsbruket, för att dels genom
1 SFS 1955: 272 med ändring 1958: 212.
s Före 1958 års lagändring löd alla kommuner under punkt 2.
11
Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år W60
byten av mark dels genom köp och försäljningar med tillämpning av kompensationsprincipen
i bolagsförbndslagen åstadkomma eu bättre fastighetsindelning.
Det fall, som behandlas i 4 § andra stycket bolagsförbndslagen, bygger på
förutsättningen att bolag efter att först ha sålt mark begär alt som ersättning
få tillstånd att förvärva annan mark. Tillämpningen härav bar bl. a.
den konsekvensen att, om ett bolag vill inköpa viss skogsmark men ännn
icke bar gjort kompensationsberättigande försäljning, så är bolaget hänvisat
till att genom egen försorg avhända sig mark som kan räknas som kompensation.
Ersättningsköp enligt nyssnämnda lagrum har därför fått ringa
omfattning. Bolagen är självfallet föga benägna att sälja skogsmark utan
att få samtidig kompensation. Vidare kan för ett bolag, som vill genomföra
ett visst skogsmarksförvärv och därför önskar sälja motsvarande mark,
svårighet uppstå därigenom, att förhandlingar m. m. med ett flertal presumtiva
köpare kräver så lång tid att transaktionen äventyras.
Efter lantbruksnämndernas tillkomst har det praktiska tillvägagångssättet
utvecklat sig därhän, att vederbörande bolag i sådana fall vänder sig
till lantbruksnämnden, som kan ge uppgift om vilka av bolagets marker som
lämpligen kan användas för yttre rationalisering. Lantbruksnämnden kan
också anvisa köpare och förmedla överlåtelser och vidare lämna en aktiv
medverkan genom sin inköps- och bytesverksamhet. Detta innebär att nämnden
från olika ägare köper in mark, byter den med bl. a. bolagsmark och
sedan överlåter tillbytta marker i syfte att åstadkomma förbättrad arrondering
ävensom förstärkning av jordbruk med skog. På detta sätt möjliggöres
och förenklas bolagsförvärv som annars icke vore praktiskt genomförbara.
Å andra sidan tar lantbruksnämnderna givetvis egna initiativ till förhandlingar
om byten in. in., bl. a. med bolag, i syfte att främja strukturförbättring
i skogsmark.
Avtalsbyten med lantbruksnämnd innebär, att lantbruksnämnden till bolaget
överlåter mark samtidigt som bolaget överlåter mark till lantbruksnämnden
eller, genom lantbruksnämndens förmedling, till enskilda jordbrukare.
Koncessionsgrunden är här som regel 5 § bolagsförbndslagen.
Det har ofta av praktiska skäl visat sig lämpligt att vid avtal om byten låta
ett bolag temporärt förvärva mer mark än vad bolaget avstår mot skriftlig
överenskommelse att vid kommande transaktioner jämna ut skillnaden. Å
andra sidan förekommer det också, alt bolag överlåter mark till lantbruksnämnd
mot att bolaget senare får förvärva motsvarande mark i stället. Det
är nämligen som regel icke möjligt att finna bytesobjekt som i kompensationshänseende
är alldeles likvärdiga. Vidare kan detaljarbetet med inventering
av skogsmark, värdering in. in. taga avsevärd tid. Bytesverksamheten
med de större skogsbolagen får därför ofta karaktären av en fortlöpande
serie bytesavsnitt, baserade på en överenskommelse där kompensationsregler
och värderingsgrunder fastlagts. Delta system gör det möjligt att kontinuerligt
anpassa verksamheten bl. a. till förekomsten av aktuella bytesobjekt,
till tillgången på värderingsexpertis, till ändringar i konjunkturer
och virkespriser in. in. samt att inpassa de erhållna bytesobjekten i jordbrukets
successiva strukturrationalisering.
Det praktiska tillvägagångssättet vid avtalsbyten med skogsbolagen kan
indelas i tvä huvudmoment. Det första avser att utse lämpliga bytesobjekt
frän respektive parter och bestämma bytets omfattning ur kompensationssynpunkt.
Det andra momentet avser att värdera de i bytet ingående objekten
i pengar och alt bestämma hur eventuella värdeskillnader mellan bytesobjekten
på grund av olika bestockning in. in. skall regleras mellan parterna.
För varje bytesavsnitt upprättas på grundval av ingående förhandlingar
mellan parterna ett avtal, gällande under förutsättning av Kungl. Maj:ts
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1960
godkännande. I sådant avtal fixeras bytesparternas eventuella tillgodohavanden
i kompensationsenlieter om objekten icke helt motsvarar varandra,
värderingsregler samt sättet för likvidering av värdeskillnader.
Med de kompensationsregler, som tillämpas, erhålles för båda parter i
varje bytesavsnitt en summa »kompensationsenlieter» eller »lägesreglerade
produktionsenheter». Skillnaden i antal sådana enheter redovisas som saldo
i bytet någondera parten till godo. Eftersom enheterna erhålles ur areal,
bonitet och i flertalet fall en relationsfaktor — inrymmande rotvärdet —
kan tillgodohavandena översättas i exempelvis antal hektar, om bonitet och
läge är kända. Inom ramen för ett sådant avtal genomföres, i den mån direkta
byten icke omedelbart kan ske, successiva överlåtelser.
Det är i stor utsträckning hela fastigheter som går i byte. När i ett byte
ingår delar av fastigheter, inhämtar lantbruksnämnden genom samråd med
eller remiss till fastighetsbildningsmyndigheten besked, huruvida förutsättningar
att genomföra erforderliga fastighetsbildningsåtgärder föreligger.
Utredningens förslag
Efter en redogörelse för tidigare överväganden rörande det administrativa
förfarandet i ärenden jämlikt bolagsförbudslagen behandlas i betänkandet
frågan om provisoriska lagändringar i anslutning till det av riksdagen
uttalade önskemålet. Utredningen bär ansett sig böra begränsa diskussionen
till möjligheterna att underlätta bytesverksamheten dels genom
ytterligare undantag från förvärvsförbudet och dels genom delegering av
beslutanderätten till länsmyndighet. I det förra hänseendet har utredningen
övervägt huruvida undantag bör göras för förvärv från kronan och från
bolag samt för förvärv som endast avser mindre markområden. Beträffande
förvärv från kronan anföres följande.
Kronans fasta egendom får enligt § 77 regeringsformen icke försäljas utan
riksdagens samtycke. Riksdagen har emellertid, senast i skrivelse nr 136/
1959, medgivit Kungl. Maj :t rätt att utan riksdagens samtycke i varje särskilt
fall besluta om försäljning av kronan tillhörig fast egendom, vars
taxeringsvärde eller uppskattade saluvärde uppgår till högst 70 000 kr. Vidare
har Kungl. Maj :t bemyndigats att åt central förvaltningsmyndighet
överlämna beslutanderätten rörande försäljning av egendom vars värde
icke överstiger 30 000 kr.
Kungl. Maj:t har utnyttjat denna delegationsrätt och utfärdat bemyndiganden
senast den 24 april 1959 för telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, luftfartsstyrelsen samt domänstyrelsen.
Försäljningarna skall ske under iakttagande av att de endast
må avse fastighet som prövas icke vidare erforderlig för vederbörande
verks behov. Anses det av olika omständigheter sannolikt att annan statlig
myndighet kan vara i behov av fastigheten, skall samråd äga rum med sådan
myndighet innan försäljningsfrågan avgöres. I dessa bemyndiganden
har vidare angivits alt, då fråga är om försäljning av jordbruksfastighet,
myndigheten skall höra den lantbruksnämnd inom vars verksamhetsområde
lastigheten är belägen. Med jordbruksfastighet lär i detta sammanhang
avses även för skogsbruk helt eller delvis utnyttjad fastighet. Finner myndigheten
sig icke kunna godtaga lantbruksnämndens förslag, skall ärendet
hänskjutas till Kungl. Maj:t för avgörande. Vad som i bemyndigandena sägs
Kungl. Maj. ts proposition nr 122 är 1960 13
om försäljning skall i tillämpliga delar gälla jämväl i fråga om byten av
fastigheter.
Utredningen erinrar i detta sammanhang om behandlingen i Kungl.
Maj:ts av riksdagen godkända proposition 1959:148 av domänstyrelsens
förslag om bemyndigande för styrelsen att under vissa förutsättningar för
kronans räkning ingå i och svara för s. k. avtalsbyten. Departementschefen
föreslog för sin del bifall till förslaget. Såsom förutsättning för utnyttjande
av bemyndigandet borde dock gälla, att vederbörande lantbruksnämnd och
lastighetsbildningsmyndig,het tillstyrkte markbytet samt att redogörelse för
genomförda markbyten årligen ingåves till Kungl. Maj :t. Utredningen förutsätter
att Kungl. Maj :t i mån av behov kommer att utfärda liknande bestämmelser
för de andra ovan angivna centrala förvaltningsmyndigheterna.
Utöver de försäljningar som kan ske enligt nämnda bemyndiganden verkställes
försäljningar av ecklesiastik kronojord, av mark som förvaltas av
försvarsväsendet samt av mark som inköpts av lantbruksnämnd.
Utredningen har kommit till den slutsatsen, att förvärvsprövning icke
erfordras enligt bolagsförbudslagen i vad avser förvärv från kronan. Denna
lag avser ju främst att hindra icke önskvärda förskjutningar i relationen
mellan olika ägarekategorier. Det förhållandet att lämpligheten av försäljningen
prövas på sätt ovan anförts vid alla överlåtelser, som kan ha någon
betydelse i detta avseende, synes innebära garanti för att några mera avsevärda
förskjutningar icke inträffar. Med hänsyn härtill och på grund av de
föreskrifter i övrigt, som utredningen förutsätter skola utfärdas, synes jämväl
de syften som jordförvärvslagen tjänar bli tillgodosedda även om förvärv
från kronan undantages. Utredningen föreslår därför att förvärvsprövning
i dessa fall ej heller skall erfordras enligt sistnämnda lag. Särskilt
framstår det såsom obehövligt att tillstånd kräves jämväl i sådana fall, då
lantbruksnämnd försäljer fast egendom, som nämnden inköpt för rationaliseringsändamål.
I fråga om förvärv från bolag anför utredningen.
För frisläppande av förvärv, som ett bolag gör från ett annat bolag, talar
främst att den fasta egendomen redan är i bolagshand. Utan att någon rubbning
behövde ske i relationen mellan ägarekategorier — om alla bolag likställdes
— skulle ur arronderingssynpunkt önskvärda markbyten bolag
emellan säkerligen underlättas, om dessa byten kunde ske utan tillståndsprövning.
Emellertid har utredningen funnit att vägande skäl talar mot ett generellt
undantag för förvärv från bolag. Sålunda finns anledning befara att
jordförvärvslagens bestämmelser skulle kunna kringgås, om bolag fritt finge
förvärva fast egendom som redan är i bolagshand. En enskild fysisk person,
som vägrats förvärvstillstånd till en från ett bolag inköpt fastighet,
torde i en sådan situation kunna bilda ett formellt bolag eller övertaga ett
obetydligt sådant och sedan i bolagets namn inköpa fastigheten. Vidare skulle
öppnas möjligheter för bolag, som tidigare ej alls sysslat med jordbruk
eller skogsbruk, att förvärva jordbruksfastigheter från t. ex. ett skogsbolag,
som bedriver träförädlingsverksamhet och av den anledningen tidigare erhållit
förvärvstillstånd. En sådan övergång av mark från bolag, som för det
ekonomiska resultatet av verksamheten är angelägna om en rationell ägoanordning
i skogen, till bolag utan sådant intresse skulle menligt kunna inverka
på rationaliseringsarbetet. Dessa konsekvenser skulle teoretiskt sett
kunna undvikas, om man inskränkte undantaget till att avse förvärv som
av bolag, vars verksamhet enligt bolagsordningen omfattade träförädling,
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1960
gjordes från bolag med liknande verksamhet. Emellertid synes en sådan
lösning icke i praktiken vara genomförbar. Hinder torde nämligen icke föreligga
för ett bolag, som sysslar med t. ex. tomtstyckning eller byggnadsverksamhet,
att i sin bolagsordning intaga en bestämmelse om att även träförädlingsverksamhet
bedreves. En sådan bestämmelse skulle kunna rättfärdigas
med att en relativt obetydlig såganläggning inrättades.
Vidare synes ett generellt undantag i fråga om förvärv från bolag även
på annat sätt kunna försvåra lantbruksnämndernas rationaliseringsverksamhet.
Det torde nämligen i samband med tillståndsprövning ibland vara
möjligt för lantbruksnämnd att vid förhandlingar intressera bolaget för att
avstå någon del av den inköpta marken för rationaliseringsändamål mot att
bolaget i stället får förvärva annan mark.
Fria förvärv från bolag till bolag skulle vidare kunna medföra, att ett bolag
bleve helt dominerande såsom skogsägare inom en viss kommun där nu
finns flera bolag. Huruvida en sådan utveckling är lämplig eller icke torde
iå bedömas från fall till fall. Något generellt uttalande i denna fråga anser
sig utredningen icke kunna göra.
Företrädare för bondeskogsbruket har vid ett av utredningen ordnat sammanträffande
över lag ställt sig främmande till tanken att släppa förvärv
bolag emellan helt fria. Utan reglering av sådana förvärv skulle enligt deras
mening värdefulla tillfällen till strukturförbättringar kunna försummas.
Byten mellan bolag skedde i allmänhet i syfte att tjäna bolagens egna intressen.
Lämnades sådana byten utan kontroll finge man ändå kvar den
gamla parcelleringen genom att andra parter än bolag aldrig bleve inblandade.
Vid övervägande av de skäl som talar för och emot ett undantag av förvärv
från bolag har utredningen kommit till den uppfattningen, att utredningen
icke nu bör föreslå att sådant undantag göres.
Beträffande förvärv av små markområden anför utredningen
följande.
Det framstår ofta som en onödig formalism att kräva tillstånd enligt bolagsförbudslagen
till förvärv av obetydliga markområden. Relationen mellan
olika ägarekategorier kan genom sådana förvärv knappast rubbas. Skulle
ett undantag i detta avseende göras, måste emellertid — särskilt med
hänsyn till inskrivningsdomarens prövning om tillstånd är erforderligt eller
icke — en exakt gräns i fråga om områdenas storlek utsättas i lagen.
Härvid kan valet blott stå mellan att utsätta en arealgräns eller en värdegräns.
I andra sammanhang har befunnits att sådana gränser är mindre
lämpliga. Även ett litet område kan ur rationaliseringssynpunkt vara av rätt
stor betydelse. Värdet av områden med samma areal kan dessutom i hög
grad växla. Skulle en värdegräns i pengar uppställas, finge man utgå ifrån
taxeringsvärdet, då sådant finnes, eller t. ex. ett uppskattat saluvärde. I
1 all av sistnämnda slag, vilka givetvis blir de vanligaste, måste särskild uppskattning
företagas och intyg härom avgivas till inskrivningsdomaren vid
sökandet av lagfart.
Vid övervägande av dessa synpunkter har utredningen kommit till att något
undantag för små områden icke bör införas, i varje fall icke såsom eu
provisorisk åtgärd.
Rörande delegation sfrågan erinrar utredningen till en början
om hur man år 1948 (prop. 178 s. 25), främst av jordpolitiska skäl, avvisade
ett förslag om decentralisering av dispensprövningen enligt bolagsförbuds
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1960
15
lagen men samtidigt genom lagändring berättigade länsstyrelserna att i
vissa fall utöva den eljest Kungl. Maj:t tillkommande tillståndsgivningen
jämlikt 1916 års lag om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom
eller gruva eller aktier i vissa bolag. I motiven till lagändringen uttalades
bl. a. att till grund för bedömningen, i vilken utsträckning tillståndsprövningen
borde överflyttas till länsstyrelserna, knappast kunde läggas
allenast värdet på den fasta egendomen i fråga. Detta skulle nämligen alltför
ofta leda till en sakligt inte motiverad skillnad i formen för handläggningen
av sinsemellan likartade ärenden. Avseende borde enligt motiven i stället
främst fästas vid sådana omständigheter som egendomens beskaffenhet, ändamålet
med förvärvet och i vissa fall förvärvarens person. Utredningen
framhåller, att dessa motivuttalanden synes ha betydelse även vid .bedömande
av en delegation enligt 1925 års lag, samt anför vidare.
Utredningen anser det lämpligast, att en delegationsbestämmelse i bolagsförbudslagen
utformas som ett allmänt bemyndigande för Konungen att överlåta
beslutanderätten enligt 4 och 5 §§ på länsmyndighet. Vid avvägningen
av delegationens omfattning har utredningen, då det nu gäller en provisorisk
anordning i avbidan på utredningens slutliga förslag, ansett det lämpligast
att delegationen åtminstone tills vidare endast avser byten av mark,
som huvudsakligen är avsedd för skogsbruk. En sådan delegation torde också
närmast ha avsetts i 1959 års riksdagsbeslut. Att införa en värde- eller
arealgräns synes icke vara lämpligt. Ej heller kan utredningen på det nuvarande
stadiet förorda en delegation av samtliga fall som angives i 4 g. Utredningen
förordar att decentralisering skall ske av beslutanderätten i följande
två fall:
1. Det fall att egendomen förvärvas i utbyte mot annan fast egendom inom
länet, vilken enligt intyg av lantbruksnämnden eller — om bytet utgör led
i en fastighetsreglering vilken i huvudsak utföres genom laga skifte eller
ägoutbyte — av distriktslantmätaren har väsentligen samma värdeproduktionsförmåga
som den förvärvade. Här avses alltså det fall då förvärvaren
redan vid den tidpunkt, då tillståndsfrågan prövas, genom bytesavtal eller
särskilt köpeavtal till fångesmannen överlåtit mark som är ungefär likvärdig
med den förvärvade.
2. Det fall att förvärvaren enligt intyg av lantbruksnämnden förklarat sig
villig att på villkor, som nämnden godtagit, inom viss tid av högst fem år
till nämnden eller till den, som nämnden anvisar, överlåta fast egendom
inom länet med väsentligen samma värdeproduktionsförmåga som den förvärvade.
Här avses de relativt vanliga fall då förvärvaren icke har möjlighet
att omedelbart i utbyte lämna likvärdig mark. Såsom tidigare anförts
förekommer det att bolag, då tillstånd icke kan meddelas utan att kompensation
lämnas, beredes tillfälle fullfölja förvärvet genom att bolaget gentemot
lantbruksnämnden utfäster sig att inom viss lid sälja sådan kompensationsmark.
Även om en sådan utfästelse icke är juridiskt hållbar, har enligt
vad utredningen erfarit bolagen regelmässigt uppfyllt utfästelser av
ifrågavarande slag.
Några svårigheter för en lokal myndighet att bedöma likheten i värde
mellan i ett byte eller i eu kompensationsförsäljning ingående objekt synes
icke behöva föreligga. Värdeproduktionsförmågan, erhållen som produkten
av den produktiva markens areal, denna marks medelbonitet samt i flertalet
fall eu relationsfaktor — inrymmande rotvärdet — för markens belägenhet
ur virkesdrivnings- och arbetskraftssynpunkt, är den kompensations
-
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1960
grund som förda förhandlingar så småningom lett fram till. Med denna är
de myndigheter, som sysslar med bytesverksamheten, fullt införstådda. Om
den s. k. lägesfaktorn kan meningarna visserligen alltjämt vara delade. Detta
förhållande synes dock — i den mån så visar sig erforderligt — genom anvisningar
kunna regleras av Kungl. Maj :t eller efter bemyndigande av lantbruksstyrelsen
och lantmäteristyrelsen gemensamt. I södra och mellersta
Sverige med huvudsakligen biltransport och relativt tät bebyggelse och utvecklat
vägnät bortser man ofta från lägesfaktorn och låter produkten av
enbart areal och bonitet utgöra kompensationsgrund.
Utredningen övergår härefter till att behandla frågan om till vilken länsmyndighet
delegationen bör ske. Härom anföres.
Bolagsförbudslagen är liksom 1916 års lag avfattad med utgångspunkt
från att länsstyrelsen skall vara lägre instans, och i vissa fall har den även
beslutanderätt enligt båda lagarna. För närvarande kan sålunda ansökan
om förvärv enligt såväl 1916 som 1925 års lag avgöras samtidigt och gemensamma
intyg och övriga handlingar åberopas. Länsstyrelsen har därvid
möjlighet att pröva om tillstånd erfordras jämlikt båda lagarna eller blott
någon av dem. Stundom yrkas alternativt förklaring enligt 3 § 1925 års lag
eller tillstånd enligt 4 eller 5 § samma lag. Länsstyrelsen kan då, om 3 §
ej anses tillämplig, med eget yttrande direkt sända handlingarna vidare
till Konungen.
En överflyttning av tillståndsgivningen till lantbruksnämnd skulle med
föra att i vissa fall länsstyrelserna finge översända ansökningshandlingarna
till lantbruksnämnden. Innan sådant översändande skedde, skulle länsstyrelsen
konstatera att prövning ej erfordrades enligt 1916 års lag. På
nämnden ankomme sedan att lämna tillstånd till förvärvet eller, därest
nämnden icke ansåge sig kunna eller böra lämna sådant tillstånd, med eget
yttrande återsända handlingarna till länsstyrelsen.
För delegation till länsstyrelse talar — förutom vad nyss sagts om prövning
enligt 1916 års lag —- att länsstyrelsen har befattning med samhällsplaneringen
i stort. Då det gäller viktigare rationaliseringsåtgärder, förutsättes
att berörda myndigheter överlägger vid sådant länsråd som rekommenderats
i propositionen nr 148/1959. Enligt gällande tillämpningsföreskrifter
ankommer det på lantbruksnämnden att göra de utredningar som
erfordras i samband med prövning av ansökningar om tillstånd enligt bolagsförbudslagen.
Avser förvärv del av fastighet, skall i ärendet alltid förebringas
utredning jämte yttrande av den distriktslantmätare eller mätningsman,
vilken har att handlägga sådan lantmäteriförrättning som erfordras
för delens avskiljande. Länsstyrelsen kan vidare kalla över lantmätaren och
lantbruksdirektören att deltaga i länsstyrelsens handläggning av förvärvsärendet.
Utredningen förutsätter att denna möjlighet kommer att — i särskilda
fall — utnyttjas vid behandling av ärenden av ifrågavarande slag och
att dessa befattningshavare, allt efter vederbörandes tidigare befattning med
ärendet, då får vara föredragande. Härigenom synes tillräcklig garanti finnas
för att såväl fastighetsbildningssynpunkterna som den jordbrukspolitiska
bedömningen blir tillräckligt beaktade vid länsstyrelsens prövning.
För en delegation till lantbruksnämnd — i samråd med överlantmätaren
— talar främst den ytterligare förenkling som uppnås genom att länsstyrelsen
icke behöver kopplas in. Detta gäller särskilt sådana fall som framstår
som klara. Utredningen syftar här främst på sådana fall, där bytesförhandlingar
under medverkan av lantbruksnämnd respektive lantmätare lett till
full överenskommelse. I dessa torde en jordpolitisk överprövning knappast
vara behövlig. Vidare skulle en delegation till lantbruksnämnd medföra den
Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1960
17
fördelen, att de olika i ett bytesprojekt ingående förvärven ofta skulle kunna
avgöras av en och samma myndighet, eftersom fysisk persons förvärv
prövas av lantbruksnämnden enligt jordförvärvslagen. Detta måste vara ägnat
att medföra ett smidigare förfarande. Utredningen förutsätter att förvärvsfrågan,
om delegation skulle ske till lantbruksnämnd, skulle prövas av
lantbruksnämnd i plenum och att tillstånd icke skulle få meddelas, om avvikande
mening anmälts av någon ledamot, ävensom att överlantmätaren
tillstyrkt förvärvet ur fastighetsbildningssynpunkt.
Vid övervägande av här angivna synpunkter har utredningen visserligen
kommit till den uppfattningen, att den största förenklingen skulle nås om
rätten att bevilja tillstånd vid markbyten decentraliserades till lantbruksnämnden
i samråd med överlantmätaren. Med hänsyn främst till länsstyrelsens
befattning med samhällsplaneringen i stort och till vad som anförts om
prövning enligt 1916 års lag och om bolagsförbudslagens konstruktion har
utredningen, särskilt som det nu endast är fråga om ett provisorium, emellertid
stannat för att föreslå att decentraliseringen nu sker till länsstyrelsen.
Med stöd av vunnen erfarenhet och i anslutning till de ytterligare ändringar
av bolagsförbudslagstiftningen, som utredningen kan komma att föreslå,
torde frågan om en eventuellt längre gående decentralisering senare få
övervägas.
Med hänsyn till att bestämmelser om delegation till länsstyrelsen smidigt
bör kunna anpassas efter vunna erfarenheter förordar utredningen, att i
bolagsförlmdslagen blott införes en allmän bestämmelse om rätt för Konungen
att överlåta tillståndsprövning enligt 4 och 5 §§ på länsstyrelse samt
att i särskild kungörelse lämnas bemyndigande för länsstyrelserna att meddela
tillstånd jämlikt lagen.
I beslut, varigenom tillstånd meddelas med stöd av delegationen, bör
länsstyrelsen åberopa såväl 4 eller 5 § bolagsförbudslagen som delegationskungörelsen.
Finner sig länsstyrelsen icke böra bifalla dispensansökan, har
länsstyrelsen att överlämna ansökningen till Kungl. Maj :ts prövning.
Utredningen har även tagit under övervägande huruvida dess förslag i delegationsfrågan
bör föranleda ändring i 19 kap. 3 § 1 mom. tredje stycket
lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet. Enligt bestämmelsen i
detta stycke må vissa i paragrafen föreskrivna jordpolitiska villkor för avstyckning
av skogsmark inte hindra avstyckning i enlighet med tillstånd som
jämlikt bolagsförbudslagen meddelats av Kungl. Maj:t. Härutinnan anför
utredningen följande.
Vilket delegationsalternativ som än väljes, synes ändring i detta stadgande
ej behöva vidtagas. Detta skulle visserligen kunna medföra att ett förvärv
av fastighetsdel, som länsstyrelsen eller lantbruksnämnd givit tillstånd
till, icke kunde fullföljas av den anledningen, alt fastighetsbildningsmyndiglieten
finner 19 kap. 3 § utgöra hinder mot avstyckning. Risken härför
synes emellertid vara mycket ringa. Om i sådana fall ett ärende prövas med
stöd av delegation, bör tillstånd meddelas endast om överlantmätaren tillstyrkt.
Eu sådan tillstyrkan lämnas givetvis icke utan att faslighetsbildningsåtgärden
underkastats erforderlig bedömning enligt jorddelningslagen. Ilar överlantmälarcn
uttryckt tvekan kan myndigheten översända ärendet titt Kungl.
Maj:t för avgörande. Delegationen innebär ju blott att myndigheten äger
giva tillstånd. Även om myndigheten enligt delegationsbeslämmelserna är
behörig all meddela tillstånd i elt visst ärende, hav den därför alltid rätt
att överlämna prövningen till Kungl. Maj:!.
t! Hihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. AV 122
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1960
Utredningen har vidare framhållit, att besvärsstadgandet i 6 § tredje stycket
bolagsförbndslagen efter de övriga ändringar i lagen, som utredningen
föreslagit, lämpligen bör utgå.
I anslutning till vad utredningen sålunda anfört framlägges i betänkandet
tre förfaltningsförslag, vilka torde få som bilaga 1—3 fogas till detta protokoll,
nämligen utkast till 1) ändring i bolagsförbudslagen, 2) ändrad lydelse
av 1 och 12 §§ jordförvärvslagen samt 3) delegationskungörelse. Ändringen i
12 § jordförvärvslagen är betingad av den år 1958 på riksdagens initiativ
företagna ändringen i 1 §, varigenom landskommuner, köpingar, städer och
municipalsamhällen helt befriades från skyldighet att söka förvärvstillstånd.
Vid lagrådsbehandlingen av riksdagsförslaget anmärktes att 12 § bort
bringas i överensstämmelse med 1 §. Med beaktande härav har utredningen
nu förordat sådan ändring i 12 §, att vid där avsedd auktion försäljning
må ske till kommun av nyss angivet slag oavsett ändamålet med förvärvet.
Inom utredningen har reservation avgivits av ledamoten herr Hseggblom,
vilken anför följande:
»Utredningen har på grund av skäl, som utredningen funnit avgörande,
ansett det önskvärt att underlätta ett sådant utbyte av fastigheter, som skapar
bättre rationaliseringsmöjligheter genom ändrade äganderättsförhållanden
i den mån sådana utbyten kan ske utan någon förskjutning mellan
olika ägandekategoriers fastighetsinnehav. Enligt min mening blir de av
utredningen föreslagna åtgärderna av föga praktisk betydelse, därest de inte
kompletteras genom ett underlättande av utbytesmöjligheterna mellan bolag.
Det föreslagna undantagandet från bolagsförbudslagen av förvärv från kronan
betyder endast en förenkling med tillhörande tidsvinst i fråga om det
administrativa förfarandet, ingen reell ökning av utbytesmöjligheterna. Att
bolagsförbudslagen åberopats som hinder, sedan kronan beviljat förvärv,
torde knappast ha förekommit. Utredningens förslag om rätt för
K. M:t att delegera beslutanderätten till länsstyrelse, betyder inte annat än
att viss tidsvinst kan ernås genom ett förenklat administrativt förfarande.
Något tillämpande av mindre restriktiva principer vid lagens handhavande
åsyftas inte och kan inte heller beräknas bli följden av en sådan delegering.
Det har emellertid vitsordats, att inom områden där flera bolag är ägare
av jordbruksfastigheter, finns alltjämt rationaliseringsvinster att hämta genom
omfördelning av mark. Därvid torde ren bytesverksamhet med krav
på likvärdighet mellan de utbytta arealerna enligt mer eller mindre omstridda
värderingsgrunder ge föga resultat utöver vad som redan åstadkommits.
Eu fri försäljning bolagen emellan är den utbytesform, som behövs.
Medgivande av undantag från bolagsförbudslagen vid förvärv, som ett
bolag gör från ett annat bolag, kan ej anses strida mot bolagsförbudslagens
huvudsyfte, som utredningen själv anger vara »främst att hindra icke önskvärda
förskjutningar i relationen mellan olika ägarekategorier». I stället
för att strikt hålla fast vid att detta är lagens syfte, har utredningen konstruerat
etl syfte, som ej dokumenteras av motiveringen för bolagsförbudslagens
införande, nämligen att skilja mellan bolag, som är mer eller mindre
önskvärda som jordägare. Som exempel anföres risken, att enskild person
genom att bilda ett formellt bolag, skulle kunna bli ägare till bolagsjord. Mig
synes en sådan konsekvens i varje fall inte stridande mot lagens syfte, då "i
19
Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1960
realiteten bolagsinneliav av jord skulle minskas. Den bakom denna argumentering
liggande inställningen vittnar om en utvecklingshämmande önskan
att genom lagstiftning skapa ett olyckligt fastlåsande av tidigare ägogränser
mellan bolags jordinnehav.
Jag anser inte heller, att ett generellt undantag från bolagsförbudslagen
vid förvärv till bolag från bolag, i någon nämnvärd grad kan försvåra lantbruksnämndernas
rationaliseringsverksamliet. När sådana synpunkter hävdas
från lantbruksnämnderna, torde det mest bero på prestigesynpunkter
att vilja göra lantbruksnämndernas verksamhet så omfattande som möjligt,
för att den skall framstå som desto mera omistlig. Argumenteringen bygger
på en föråldrad syn på lantbruksnämndernas verksamhet, som lade huvudintresset
vid fiskalisk lagövervakning. Nu har vitsordats att lantbruksnämndernas
intresse främst knytes till en aktiv inköpspolitik. Av jordbruksministern
har i prop. 148 till 1959 års riksdag vitsordats, att lantbruksnämnderna
kommer att ha skog tillräckligt för skogskomplettering av jordbruk
i enskild ägo av sådan skogsmark som lantbruksnämnderna äger eller
kommer att förvärva inom bondeskogsbrukets ram. Därmed har jordbruksministern
motiverat, att kronoskog inte ställs till förfogande för skogskomplettering.
Sådana tillskott som lantbruksnämnderna skulle kunna erhålla
från bolag vid tillståndsprövning av bolags försäljning sinsemellan, kan ej
heller vara av någon praktisk betydelse. Den sannolika följden av en lantbruksnämnds
försök att använda förvärvstillstånd som utpressningsmedel
vid en affärstransaktion mellan två bolag, torde bli att affären inte kommer
till stånd. Vill ett bolag inte sälja till ett annat bolag på villkor, som
lantbruksnämnden önskar föreskriva, kan ett bolag inte tvingas. Endast i
den mån lantbruksnämnden kan bjuda tillfredsställande förmåner^kan den
göra byte med bolagsjord, men därför behövs inget förvärvstillstånd upprätthållas.
Vid övervägande av de skäl, som talar för och emot ett undantag från bolagsförbudslagen
av bolags förvärv från bolag, har jag kommit till den uppfattningen,
att ett sådant undantag nu kan göras utan att bolagsförbudslagens
reella betydelse under nutida förhållanden på minsta sätt reduceras.
Något förmynderskap över köpare och säljare av mer eller mindre kvalificerade
administrativa myndigheter är inte påkallat då det gäller förvärv
bolag emellan och inte som vid lagens tillkomst att skydda en svagare part
mot en ekonomiskt starkare. Ett sådant förmynderskaps bibehållande utgör
cn onödig belastning av den administrativa apparaten och blir till hinders
för önskvärda besparingsåtgärder i fråga om dennas storlek.
Jag anser av här ovan anförda skäl att utredningen bort tillstyrka att förvärv
som bolag gör från annat bolag undantages från bolagsförbudslagen.»
Yttrandena
Förslaget att i bolagsförbudslagen och jordförvärvslagen göra undantag
för överlåtelser från kronan till bolag, föreningar och stiftelser
har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissorgan utom
Sveriges lantbruksförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund.
Lantbruks förbundet anför.
Vad beträffar förvärv, som prövas enligt bolagsförbudslagen, synes en
minskning av det administrativa förfarandet endast vara att vinna i fråga om
lång under ett visst värde. Antalet sådana förvärv torde dock vara relativt
Bihang till riksdagens protokoll 1060. 1 samt. Nr 122
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1960
iå, och någon större arbetsbesparing synes således ej kunna ernås. Innan
kronan tillhörig jordbruksmark försäljes, skall enligt de regler som nu tilllämpas,
den försäljande myndigheten höra den lantbruksnämnd inom vars
verksamhetsområde fastigheten är belägen. Lantbruksnämnden bedömer
därvid ärendet även efter bolagsförbudslagen. Ett genomförande av utredningens
förslag torde kunna medföra att remissbehandlingen i lantbruksnämnderna
endast kommer att avse allmänna »jordpolitiska» aspekter på
ifrågavarande förvärv utan någon direkt hänvisning till visst lagrum. Under
sådana förhållanden kan prövningen lätt bli ojämn och osäker. Förbundet
avstyrker därför förslaget i detta avseende.
I de fall förvärvsprövningen sker efter prövning enligt jordförsvärvslagen
synes det enklaste förfarandet vara att — då lantbruksnämnden är fångesman
— denna samtidigt med köpebrevets utfärdande även anger att tillstånd
meddelats. Då annan statlig myndighet är fångesman, torde beslut i
ärendet kunna meddelas av lantbruksnämnd i anledning av remissen.
Skogsägareföreningarnas riksförbund anser det inkonsekvent att från
prövning utesluta förvärv från kronan. Enligt förbundets mening underlättas
strukturrationaliseringen, om i dessa fall prövning sker enligt jordförvärvslagen.
RLF finner att utredningsförslaget i denna del inte åsyftar någon
principiell förändring av lagstiftningen utan endast en administrativ
förenkling. Under dessa omständigheter och med hänsyn till att det endast
gäller ett provisorium tillstyrkes förslaget. Härvid förutsätter dock RLF, att
lantbruksnämndernas befattning med försäljningarna inte försvagas med
risk att lämpliga rationaliseringsobjekt går förlorade.
Hovrätten för Nedre Norrland samt länsstyrelserna i Östergötlands och
Hallands län förordar att det föreslagna undantaget i jordförvärvslagen utsträckes
till att avse jämväl andra subjekt än bolag, förening och stiftelse.
Kammarkollegiet framhåller, att av den kyrkliga jord, som avses i lagen
den 4 januari 1927 angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa
fall samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt, blott en del tillhör kronan,
samt hemställer om enhetlig behandling av den i sagda lag avsedda
kyrkliga jorden, helst så, att kravet på förvärvstillstånd släppes beträffande
all dylik jord. I samma riktning uttalar sig överlantmätaren i Jönköpings län.
Svenska pastoratens riksförbund anmärker att, om meningen är att förvärvsförbudet
ej skall omfatta kyrklig jord som säljes, detta borde anges
tydligare.
Till det reservationsvis framförda förslaget att jämväl undantaga överlåtelser
mellan bolag ansluter sig domänstyrelsen, länsstyrelserna
i Uppsala, Kristianstads, Örebro och Gävleborgs län, överlantmätarna i Jönköpings
och Örebro län, Sveriges skogsägareförbund, Skogsindustriernas samarbetsutskott,
Sveriges industriförbund och Skånes jordägareförbund. Även
styrelsen för Svenska landskommunernas förband säger sig inte vara övertygad
av de av utredningens majoritet anförda skälen mot ett sådant undantag.
Länsstyrelsen i Västmanlands län tillstyrker det ifrågasatta undantaget
med begränsning till bytesavtal. Länsstyrelsen i Gotlands län anser att
överlåtelser mellan bolag bör prövas enligt jordförvärvslagen i stället för bo
-
21
Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1960
lagsförbudslagen. Andra remissorgan, såsom kammarkollegiet, länsstyrelsen
i Jönköpings län och Kooperativa förbundet, förordar att frågan om undantag
för dessa fall under det fortsatta lagstiftningsarbetet överväges ytterligare
i positiv riktning.
Mot ett frisläppande av överlåtelser mellan bolag uttalar sig bl. a. Sveriges
lantbruks förbund, RLF och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund.
För det fall att reservationsförslaget bifalles ifrågasätter Svenska pastoratens
riksförbund, huruvida inte bolagsjord borde få fritt förvärvas även av
sådana kommuner och menigheter som inte redan har fri förvärvsrätt enligt
jordförvärvslagen.
Även den av utredningen f. n. avvisade tanken att göra undantag för
småområden beröres i en del yttranden. Mera preciserade uttalanden
göres av överlantmätaren i Jönköpings län, vilken ifrågasätter undantag för
förvärv av enklav som helt omslutes av förvärvarens marker och understiger
20 ha, samt av öv er lantmätaren i Gotlands län, som förordar en värdegräns
vid 2 000 kronor. Sveriges lantbruksförbund avstyrker att småområden undantages
så länge bolagen äger små splittrade skogsfastigheter i jordbruksbygden
och inte avstår dessa utan att kräva annan mark i utbyte.
Utredningens förslag att till länsmyndighet delegera beslutanderätten
i vissa ärenden enligt bolagsförbudslagen har mött betänkligheter endast
i Sveriges lantbruksförbunds yttrande, vari uttalas följande.
En delegation av beslutanderätten måste i och för sig anses vara önskvärd,
då det administrativa förfarandet därigenom förenklas. Det finns emellertid
även skäl som talar mot en delegation. Sålunda händer det att de olika avtalsbytena
inte alltid går jämnt ihop. En kvot endera parten tillgodo blir
följden. Denna kvot bör registreras centralt, vilket talar mot en decentralisering
av beslutanderätten. Likaså torde det bli nödvändigt med byten över
länsgränserna. Även i detta hänseende är en delegation till nackdel. Förbundet
är därför ej enbart positivt inställt till en decentralisering av beslutanderätten.
I frågan, om beslutanderätten bör anförtros åt länsstyrelse eller
åt lantbruksnämnd, förordas länsstyrelsen av flertalet remissorgan.
Bl. a. underslrykes dess befattning med samhällsplaneringen i stort,
dess tillgång till expertis av olika slag samt dess mera fristående ställning
vid avvägningen mellan olika intressen. Lantbruksstyrelsen och RLF uttalar
sig närmast till förmån för lantbruksnämnderna men godtar delegering till
länsstyrelse såsom ett provisorium. Länsstyrelsen i Skaraborgs län (där dock
avvikande mening anmälts av landssekreteraren jämte föredraganden) finner
övervägande skäl tala för delegering till lantbruksnämnd och åberopar
därvid följande uttalande av lantbruksnämnden i Skaraborgs län.
Nämnden vet av egen erfarenhet att såväl affärsmän som jurister finner
det besvärligt att sammanställa kartor och upprätta fastighetsbeskrivningar.
Om man effektivt vill eliminera detta besvär synes beslutanderätten böra
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1960
delegeras till lantbruksnämnderna. Dessa rationaliseringsorgan torde alltid
äga ingående kännedom om planerade rationaliseringsåtgärder och skulle
för handläggning av dylika ärenden icke vara i behov av vare sig särskilt
kartmateriel eller fastighetsbeskrivningar. Likaså torde tidsutdräkten kunna
reduceras på effektivaste sätt, om beslutanderätten delegeras till lantbruksnämnderna.
Hos dessa finnes, när viktigare ärenden liandlägges, all erforderlig
sakkunskap samlad, nämligen lantbruksnämnden, där landshövdingen
regelbundet är ordförande, övcrlantmätaren och länsjägmästaren. Om
beslutanderätten delegerades till nämnderna, behövde icke några yttranden
sammanställas. Icke heller skulle tidsödande remisser erfordras, och man
skulle sålunda erhålla både smidigare behandling och snabbare beslut.
När utredningen frångår tanken att överföra tillämpningen av bolagsförbudslagen
till lantbruksnämnderna, motiveras detta bland annat med att
förvärvstillstånd i vissa fall erfordras både enligt bolagsförbudslagen och
enligt 1916 års lag. Nämnden kan icke finna detta skäl tungt vägande. I ett
och samma län torde endast förekomma ett fåtal bolag som har anledning
att byta skogsmark i syfte att förbättra skogfastigheternas arrondering, och
det torde vara en ganska enkel uppgift och väsentligen en engångsuppgift
att utreda i vilken utsträckning dessa bolag kan behöva tillstånd enligt båda
lagarna. Som skäl för delegering av beslutanderätten till länsstyrelserna har
utredningen vidare anfört att lantbruksnämnderna och lantbruksstyrelsen
kan befaras vara ensidiga företrädare för jordbruksnäringen. Icke heller
detta skäl synes kunna tillmätas avgörande betydelse. Jordbruket genomgår
för närvarande en genomgripande omdaning som på längre sikt kommer att
medföra betydande strukturförändringar inom näringen. Denna omdaningsprocess
påkallar kringsyn i alla administrativa sammanhang, varför lantbruksnämnderna
icke torde vara så ensidiga som utredningen befarat. Vidare
är omdaningsprocessen mycket kapitalkrävande, vilket har till följd att
jordbruket ständigt befinner sig i ett ekonomiskt underläge, som i och för
sig förhindrar otillbörlig konkurrens med andra näringar. För att förebygga
befarad ensidighet från lantbruksverkets sida synes man också kunna
föreskriva att besvär över lantbruksnämnds beslut skall ingivas direkt till
Kungl. Maj :t.
Sveriges lantbruksförbund ger likaledes sitt förord åt lantbruksnämnderna
och anför.
Handläggningen av ärendena blir härigenom ännu enklare än om densamma
göres av länsstyrelserna. Genom en delegation till lantbruksnämnderna
vinnes även att lantbruksstyrelsen blir besvärsinstans, och Kungl. Maj:t
behöver härigenom inte få de mindre besvärsmålen. Lantbruksnämnderna
kan även åläggas att till lantbruksstyrelsen rapportera beslutade bolagsförvärv,
varigenom lantbruksstyrelsen får möjlighet att dels följa den kvot,
varje bolag har till godo, dels få en översikt över tillämpningen i de olika
lantbruksnämndsområdena.
Beträffande delegationens omfattning ifrågasätter länsstyrelsen
i Uppsala län och överlantmätaren i Jönköpings län om tillräckliga
skäl framförts för begränsning till mark som huvudsakligen är avsedd för
skogsbruk. Länsstyrelsen i Älvsborgs län ifrågasätter om inte delegationen
kunde få omfatta samtliga i 4 § bolagsförbudslagen avsedda fall. Överlantmätaren
i Malmöhus län framhåller att man på så sätt skulle kunna förenkla
prövningen av överlåtelser mellan bolag utan att löpa de med ett fullständigt
frisläppande förbundna riskerna. Sveriges skogsägareförbund,
Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1960 23
Skogsindustriernas samarbetsutskott och Sveriges industriförbund hemställer
att även sådana bolagsförvärv, som innebär kompensation för tidigare
avhändelse, måtte få omfattas av delegationen. I det gemensamma yttrandet
anföres härom.
Det torde vara klart att företag, som har det samarbete med lantbruksnämnderna
i rationaliseringsfrågor att nämnderna godtager företagens utfästelser
om framtida försäljningar, också anser sig kunna påräkna myndigheternas
accept på kompensationsförvärv i efterskott när förhållandena så
motiverar. Att så är fallet bekräftas av att bvten mellan lantbruksnämnder
och bolag redan nu lika ofta leder till under- som överkompensation för bolagen
och att kompensationen för bolagens del ofta möjliggöres genom medgivande
till förvärv direkt från enskild. Såväl vad nu anförts som den omständigheten,
att kompensationsförvärv i efterskott ur principiell synpunkt
icke kan anses vara av annan karaktär än övriga arronderingsförvärv, talar
för att jämväl desamma skall omfattas av en delegation.
LO föreslår, att uttrycklig föreskrift utfärdas om att den i 4 § andra stycket
bolagsförbudslagen inskrivna kompensationsregeln skall anses ge utrymme
för en viss marginal för kontantlikvid vid markbyten i arronderingssyfte,
samt förordar att delegationen får en häremot svarande omfattning.
Sveriges lantbruksförbund och RLF vänder sig mot att det av utredningen
nyttjade begreppet värdeproduktionsförmåga lägges till grund för jämförelsen
mellan bytesobjekten. Lantbruksförbundet anför härom.
De faktorer, som avgör värdeproduktionsförmågan, är i flera fall ytterst
subjektiva och kan genom vägbyggen, åtgärder för arbetskraftens lokalisering
och liknande från tid till annan ändras. Utredningen har även framhållit
att meningarna om den s. k. lägesfaktorn alltjämt är delade. Förbundet
förmenar att det ej är tillfyllest att införa en ny term av väsentlig betydelse
utan att ge tillräckliga anvisningar för hur de faktorer, som ingår i densamma,
skall bedömas. Utredningen anser att Kungl. Maj :t eller efter bemyndigande
lantbruksstyrelsen gemensamt med lantmäteristyrelsen skall
kunna ge anvisningar därom. Förbundet vill ifrågasätta, om ej en särskild
utredning borde företagas i denna fråga med sakkunniga även från det enskilda
skogsbrukets område. Det synes vara värdefullt att sådana regler införes
att parterna vid förhandlingar klart kan påvisa hur ärendena i de
enskilda fallen skall bedömas. Risken är annars att tillämpningen blir alltför
ojämn inom olika län och under olika konjunkturer.
Utredningens förslag, att länsstyrelsens prövning skall vara på visst sätt
bunden vid intyg av lantbruksnämnden eller — under särskilda förutsättningar
— av distriktslantmätaren, kritiseras av lantmäteristyrelsen, länsstyrelserna
i Västernorrlands och Västerbottens län, överlantmätarna i dessa
län och i Gotlands län, Sveriges skogsägareförbund, Skogsindustriernas samarbetsutskott
och Sveriges industriförbund, vilka anser att användningsområdet
för intyg av lantmätare bör vidgas i olika hänseenden. — Även
den av utredningen föreslagna bestämmelsen om delegation i fall, där förvärvaren
förklarat sig villig alt avhända sig fastighet inom viss lid av högst
fem år från förvärvet, möter invändningar av skilda slag. Från flera håll
påpekas del oegentliga i att låta en författningsbestämmelse bygga på viljeförklaringar
som ej är juridiskt bindande. Länsstyrelsen i Östergötlands län
2i
Kungl. Maj:Is proposition nr 122 år WHO
ifrågasätter om inte tillstånd i dylika fall bör göras villkorliga i huvudsaklig
överensstämmelse med vad som gäller om bolags fastighetsförvärv vid
exekutiv auktion. Kooperativa förbundet motsätter sig överhuvudtaget att
förvärvstillstånd göres beroende av utfästelse om framtida fastighetsöverlåtelse.
Sveriges lantbruksförbund anmärker att bestämmelsen kan medföra
komplikationer och försätta verkställighetsorganen i ett ömtåligt läge vid
konjunkturväxlingar. I varje fall bör enligt förbundets mening tiden begränsas
till två år och bytesobjektet preciseras i utfästelsen. Ett liknande
uttalande göres av KLF, och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund
manar till försiktig tillämpning av bestämmelsen. Lantbruksnämnden i Västernorrlands
lön befarar sådan verkan av bestämmelsen, att jordbruket normalt
får vänta i nära fem år på kompensationsöverlåtelser från bolagen.
Lantbruksstgrelscn hyser liknande farhågor och anför vidare.
Hittills torde huvudprincipen ha varit den, att bolaget haft att visa sig ha
verkställt den ifrågavarande överlåtelsen innan koncession meddelats. Där
särskild anledning förelegat, exempelvis om lantbruksnämnden och bolaget
haft pågående samarbete för markbyten, har dock utfästelse om framtida
kompensationsöverlåtelse från bolaget kunnat godtagas. Så har även i vissa
fall skett, där förvärvsområdet varit av ringa omfattning och det därför ansetts
ur praktiska synpunkter lämpligt att uppskjuta kompensationsöverlåtelsen
tills bolaget i framtiden förvärvat ytterligare mark. Det vore enligt
styrelsens mening önskvärt att dessa principer följdes även i fortsättningen.
Förslagsvis kunde i punkt 2 i utkastet till kungörelse angivas såsom ytterligare
villkor, att lantbruksnämnden tillstyrkt att överlåtelsen ifråga må
ske i efterhand.
Härjämte ställer lantbruksstyrelsen följande problem.
Det framgår icke huruvida avsikten är att länsstyrelsen skall ingå på prövning
av frågan, huruvida förvärvet är sådant att kompensation verkligen
erfordras. Ett sätt att se på denna fråga är, att bolagen har att själva sörja
för att bevaka sina eventuella möjligheter att förvärva utan kompensation
och i så fall ansöka om tillstånd hos Konungen, och att länsstyrelsen, om
ansökningen ställts till denna myndighet, sålunda ej behöver beakta berörda
fråga. Ett annat sätt att se härpå är, att länsstyrelsen alltid har att
pröva huruvida kompensation erfordras enligt lagen. Om länsstyrelsen finner
att så ej är fallet, skulle åtgärder på länsplanet för beredning av kompensationsfrågan
då ej heller vidtagas, utan ärendet skulle i stället vidarebefordras
till Kungl. Maj:ts prövning. Det kunde vara önskvärt att principerna
för ärendenas handläggning i dessa avseenden klargöres.
Länsstgrelsen i Uppsala län ifrågasätter om inte ansökan, som avstyrkts
av lantbruksnämnd, alltid bör avgöras av Kungl. Maj:t. Samma länsstyrelse
och länsstyrelsen i Västmanlands län anser att länsstyrelse bör vara behörig
att avslå tillståndsansökan i klara avslagsfall. — Kammarkollegiet föreslår
att delegationsreglerna utformas som ett åläggande för länsstyrelse att avgöra
ärendena. Kollegiet finner det som regel olämpligt, att vid myndighets
handläggning av ärende skall föreligga såväl spörsmålet om myndigheten
bör påtaga sig ansvaret för sakens avgörande som frågan hur saken i sådant
fall bör avgöras. Dessa två spörsmål torde enligt kollegiet då lätt bli på ett
inte önskvärt sätt sammanvävda.
25
Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år W60
Beträffande handläggningen hos länsstyrelserna anmärkes från
några håll, att utredningens rekommendation att anlita överlantmätare och
lantbruksdirektör såsom föredragande i tillståndsärenden är oförenlig med
gällande bestämmelser i länsstyrelseinstruktionen. Enligt länsstyrelsen i
Norrbottens län torde dessutom en sådan ordning bli tungrodd och ej sällan
blott av formell natur.
Departementschefen
Jordförvärvs- och boiagsförbudslagstiftningen överses för närvarande av
1958 års jordlagsutredning. Förslag till ny lagstiftning bör enligt utredningsdirektiven
föreligga år 1961 med hänsyn till att giltighetstiden för nu gällande
jordförvärvslag utlöper den 30 juni 1962. Emellertid har riksdagen funnit
önskvärt att bolagsförbudslagen redan dessförinnan ändras så, att handläggningen
förenklas i ärenden rörande markbyten med bolag. Som motivför
önskemålet hänvisas till det trängande behovet av förbättrad ägoanordning
i fråga om stora arealer skogsmark. Härjämte erinras om bland
annat den arronderingsfrämjande bytesverksamhet, som inletts av lantbruksnämnderna
och skogsbolagen till gagn för såväl bonde- som storskogsbruket,
samt om vikten av att påskynda denna verksamhet. Med anledning avriksdagens
framställning har utredningen föreslagit vissa lagändringar av
provisorisk art. Förslaget har remissbehandlats, och i det föregående bär
givits en kortfattad översikt över innehållet i de avgivna yttrandena. Dessa
kommer att överlämnas till utredningen för att beaktas vid dess fortsatta
arbete.
Utredningen föreslår till en början att från tillslåndstvånget skall undantagas
förvärv som bolag, förening eller stiftelse gör från kronan, överlåtelse
av kronan tillhörig fast egendom är numera i administrativ ordning
reglerad på ett sätt som tillförsäkrar de av lantbruksnämnderna företrädda
jordpolitiska synpunkterna behörigt inflytande. Prövning enligt jordförvärvs-
och bolagsförbudslagarna synes alltså innebära onödig omgång. Jag
förordar därför att förvärv av sådan egendom generellt undantages inte
blott i bolagsförbudslagen utan i båda lagarna. Undanlaget bör omfatta även
sådan kyrklig jord som civilrättsligt tillhör kronan. Däremot torde böra ytterligare
övervägas om även annan kyrklig jord lämpligen kan inbegripas.
I frågan om undantag för överlåtelser mellan bolag föreligger
sådana meningsskiljaktigheter att ställning inte lämpligen bör tagas nu.
Det torde i stället få ankomma på utredningen att förutsättningslöst upptaga
denna fråga till fortsatt övervägande. Detsamma bör gälla frågan om
undantag för förvärv av s m å o m råde n.
Utredningens förslag att i lämplig omfattning till länsmyndighet d e 1 e g er
a beslutanderätten i ärenden enligt bolagsförbudslagen har vunnit så gott
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1960
som enstämmig anslutning. En sådan åtgärd synes innebära en ändamålsenlig
förenkling av handläggningen och kunna främja önskvärda arronderingsbyten.
Även jag finner därför att delegation i en eller annan form nu bör
komma till stånd.
Utan att taga ställning till frågan, åt vilken myndighet beslutanderätten
bör anförtros på längre sikt, anser jag i likhet med utredningen,
att man vid denna provisoriska lagändring bör stanna för länsstyrelsen. Delta
alternativ är det minst ingripande i nu rådande ordning, enligt vilken länsstyrelsen
har att sörja för den förberedande handläggningen av samtliga
ärenden enligt bolagsförbudslagen och även att i andra avseenden taga befattning
med sådana ärenden. Härtill kommer, att ärendena inte sällan skall
bedömas också enligt 1916 års lag om vissa inskränkningar i rätten att förvärva
fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag, och att även den lagen
lägger de administrativa uppgifterna på länsstyrelsen. Emellertid bör
enligt min mening lagen tills vidare tillförsäkra de övriga närmast berörda
länsmyndigheterna, nämligen lantbruksnämnden och överlantmätaren, ett
avgörande inflytande på så sätt, att länsstyrelsen skall vara förhindrad att
meddela förvärvstillstånd utan deras tillstyrkande. Då lantbruksnämnden
eller överlantmätaren avstyrker tillstånd, skall ärendet alltså i vanlig ordning
hänskjutas till avgörande av Kungl. Maj :t. För inhämtande av överlantmätarens
yttrande torde mera sällan vara erforderligt med formlig remiss.
Har lantbruksnämnden tillstyrkt ansökan och överlantmätaren närvarit vid
nämndens sammanträde utan att låta till protokollet anteckna avvikande
mening, bör erforderligt tillstyrkande anses föreligga även från hans sida.
Beträffande delegationens omfattning anser jag inte tillrådligt
att föregripa utredningens fortsatta arbete genom att gå längre än utredningen
i nuvarande skede ansett sig kunna förorda. Länsstyrelsens behöiighet
bör alltså enligt min mening begränsas till det fall att egendom förvärvas
i utbyte mot annan fast egendom inom länet samt att vardera egendomen
är huvudsakligen avsedd för skogsbruk och ungefär motsvarar den
andi a i värde. De nu angivna förutsättningarna för länsstyrelsens behörighet
torde böra upptagas i själva lagtexten. En särskild delegationskungörelse.
sådan som utredningen föreslagit, synes då knappast erforderlig. Värderingen
bör ske med hänsyn till vardera egendomens ytvidd, medelbonitet och
belägenhet. Att på föreslaget sätt binda länsstyrelsens prövning vid intyg
av vissa slag förefaller onödigt tyngande; i enskilda ärenden bör länsstyrelsen
kunna godkänna även utredning av annat slag. Det i kungörelseförslaget
särskilt omnämnda fallet att förvärvaren ämnar framdeles avhända sig
kompensationsmark bör enligt min mening inte upptagas till särbehandling
i författningen. Jag vill framhålla att, då för länsstyrelsens behörighet förutsattes
att egendomen förvärvas i utbyte mot annan egendom, däri inte ligger
något krav på ett formligt bytesavtal. Såväl förvärvet som avhändelsen kan
ske i köpets form, och köpeskillingarna behöver inte överensstämma med
varandra. Även så kallade triangelbyten kan komma i fråga. Det är inte heller
nödvändigt att de olika transaktionerna sker samtidigt. I viss utsträck
-
27
Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1960
ning måste ett marktillgodohavande på den ena eller den andra sidan kunna
tolereras för en kortaretid. Det väsentliga är att en utjämning är avsedd och
ligger inom sikthåll samt framförallt att länsstyrelsens tillståndsgivning inte
utövas på sådant sätt, att relationen mellan bolags- och bondeskog forskjutes.
Prövningen av bolagens rena utvidgningsförvärv skall med andra ord
förbehållas Kungl. Maj :t.
Syftet med den nu aktuella lagändringen påkallar inte, att länsstyrelsen
skall äga behörighet att avslå ansökan om förvärvstillstånd. Då ansökan finnes
böra avslås, skall ärendet alltså, såsom utredningen föreslagit, hänskjutas
till Kungl. Maj :ts prövning. I likhet med utredningen anser jag också att delegationen
tills vidare bör medföra blott rättighet och således inte skyldighet
att upptaga ärende till avgörande. Jag utgår då från att länsstyrelserna
inte utan vägande skäl undandrager sig att utöva beslutanderätten och att
de i förekommande fall redovisar sina skäl i det utlåtande som skall avges enligt
6 § andra stycket bolagsförbudslagen. Huruvida ansökan är ställd till
Kungl. Maj :t eller till länsstyrelsen är självfallet ovidkommande. Framgår
av ansökningen eller av omständigheterna i övrigt att sådant kompensationsförvärv
åsyftas som avses med delegationen, kan länsstyrelsen alltid ingå
i sakprövning. I övriga fall ankommer prövningen på Kungl. Maj:t. Länsstyrelsen
har givetvis att själv pröva huruvida förutsättningarna för dess behörighet
är för handen. Lagfart kan följaktligen inte vägras på den grund att
länsstyrelsen anses ha överskridit sin behörighet.
Utredningen förutsätter att länsstyrelsen vid handläggning av ärenden
av ifrågavarande slag kommer att — i särskilda fall — tillkalla överlantmätaren
och lantbruksdirektören samt låta endera av dem vara föredragande.
Även jag anser givetvis att länsstyrelsen bör på allt sätt utnyttja dessa
befattningshavares sakkunskap. Föredragningen, i mera teknisk bemärkelse,
bör emellertid tills vidare ankomma på den som enligt länsstyrelseinstruldionen
skall vara föredragande. I detta sammanhang vill jag förorda
sådan ändring i 6 § andra stycket bolagsförbudslagen att föreskriften om hörande
av vissa organ kommer att i överensstämmelse med rådande praxis
avse lantbruksnämnden och överlantmätaren ävensom kommunalnämnden
i orten eller annan kommunal myndighet. Såsom jag redan framhållit torde
överlantmätarens hörande ofta kunna ske under mera fria former. I anslutning
till förevarande lagändringar bör lämpligen öppnas möjlighet för länsstyrelsen
att — även i ärenden där sakprövningen ankommer på Kungl. Maj :t
— göra eftergifter i fråga om den utredningsplikt som åvilar sökanden. Det
torde få ankomma på Kungl. Maj :t att vidtaga härför erforderlig kungörelseändring.
Såsom utredningen föreslagit bör besvärsstadgandet i ti § tredje stycket
bolagsförbudslagen utgå. Att besvärsrätt föreligger framgår nu av 57 § länsstyrelseinstruktionen
den 30 maj 1958 (nr 333) och besvärstiden regleras i
lagen den 4 juni 1954 om besvärslid vid talan mot förvaltande myndighets
beslut. I detta sammanhang bör bolagsförbudslagen även ändras så att orden
Konungens befallningshavande genomgående utbytes mot länsstyrelsen.
28
Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1960
I enlighet med vad nu anförts och då, såsom utredningen uppmärksammat,
viss ändring är påkallad även i 12 § jordförvärvslagen, har inom jordbruksdepartementet
på grundval av utredningens författningsutkast (bilagorna
1—3) upprättats förslag till
1) lag om ändring i lagen den 18 juni 1925 (nr 219) angående förbud i
vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom samt
2) lag angående ändrad lydelse av 1 och 12 §§ lagen den 3 juni 1955 (nr
272) om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet (jordförvårvslagen).
Föredraganden hemställer härefter att lagrådets utlåtande över lagförslagen,
av den lydelse bilagorna 4 och 51 till detta protokoll utvisar, måtte för
det i § 87 regeringsformen oinförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag
av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.
Ur protokollet:
G. Liizell
1 Dessa bilagor har här uteslutits. Lagförslagen överensstämmer med dem som fogats vid
propositionen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1960
29
Bilaga 1
(Utredningens förslag)
Utkast
till
lag om ändring i lagen den 18 juni 1925 (nr 219) angående förbud
i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva
fast egendom
Härigenom förordnas, att 2 och 4—6 §§ lagen den 18 juni 1925 angående
förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
2 §.
Vad i denna lag stadgas angående inskränkning i bolags, förenings eller
stiftelses rätt att förvärva fast egendom har ej avseende å ...
1. förvärv, som sker omedelbart på grund av stadgande i lag eller jämlikt
Konungens medgivande till expropriation; .....
2. förvärv, som genom testamente göres av annan förening an ekonomisk
förening eller av stiftelse;
3. förvärv från kronan; samt
4. förvärv av järnväg.
4 §.
Konungen eller, efter Konungens bemyndigande. Konungens befallningshavande
äger giva bolag, förening eller stiftelse tillstånd att förvärva fast
egendom av annan beskaffenhet än i 3 § sägs i fall,
1. att —--mindre jordbruk.
Tillstånd till--— märkligen försvagas.
5 §-
Prövas i andra fall än i 4 § angivits pa grund av särskilda omständigheter
bolag, förening eller stiftelse böra medgivas rätt att förvärva fast egendom
av annan beskaffenhet än i 3 § sägs, äger Konungen eller, efter Konungens
bemyndigande, Konungens befallningshavande giva tillstånd därtill. Såsom
sådan omständighet skall i fråga om förvärv, som göres av annan förening
än ekonomisk förening eller av stiftelse, anses, att föreningen eller stiftelsen
främjar ett allmännyttigt ändamål samt att förvärvet äger avsevärd betydelse
för föreningens eller stiftelsens verksamhet. 6
6 §•
Äskas sådan prövning, som i 3 § sägs, eller vill bolag, förening eller stiftelse
jämlikt 4 eller 5 § söka tillstånd att förvärva fast egendom, skall ansökan
jämte fångeshandlingen eller bestyrkt avskrift därav ingivas till
Konungens befallningshavande inom tre månader från det fånget skedde.
Försittes den tid eller prövas egendomen icke vara sådan, som i 3 § sägs,
och varder ej heller, där tillstånd sökes, sådant beviljat, vare fånget ogillt.
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1960
Skall frågan om tillstånd prövas av Konungen, åligger det Konungens
befallningshavande att insända handlingarna jämte eget utlåtande till
Konungen. Innan utlåtande avgives, skall Konungens befallningshavande,
där det ej av särskild anledning finnes icke vara erforderligt, över ansökningen
höra kommunalnämnden i orten eller annan kommunal myndighet
samt annan nämnd eller myndighet, som kan antagas äga kännedom om förhållandena,
såsom hushållningssällskapets förvaltningsutskott eller lantbruksnämnd.
Närmare föreskrifter---fast egendom.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1960.
Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1960
31
Bilaga 2
(Utredningens förslag)
Utkast
till
lag angående ändrad lydelse av 1 och 12 §§ jordförvärvslagen
den 3 juni 1955 (nr 272)
Härigenom förordnas, att 1 och 12 §§ jordförvärvslagen den 3 juni 1955
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
1 §•
Fast egendom ----jämlikt 11 §;
4. där tillstånd skall sökas enligt lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar
i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i
vissa bolag eller lagen den 18 juni 1925 angående förbud i vissa fall för bolag,
förening och stiftelse att förvärva fast egendom och ej heller där egendomen
enligt förklaring av länsstyrelsen är av beskaffenhet att få förvärvas
utan sådant tillstånd eller egendomen av bolag, förening eller stiftelse förvärvas
från kronan.
5. där---eljest avvisas.
12 §.
Förordnande som---avyttrar den.
I övrigt skall så anses samt med ärendet i tillämpliga delar så förfaras,
som om egendomen blivit utmätt för fordran med bästa förmånsrätt däri;
dock må, även om det i enlighet härmed bestämda lägsta budet uppnås, försäljning
ej ske med mindre den bjudna köpeskillingen tillika täcker det
värde som åsatts egendomen av utmätningsmannen eller, om ägaren i god
tid före auktionen påkallat särskild värdering, det värde vartill egendomen
skattas av värderingsmän som överexekutor utser. Egendomen må säljas,
förutom till den som erhållit förvärvstillstånd, allenast till kronan, landskommun,
köping, stad eller municipalsamhälle eller till annan kommun eller
annan dylik samfällighet som vill förvärva egendomen för ändamål varom
förmäles i 1 § första stycket 2, till andelsägare som avses i 1 § första
stycket 8 eller till kreditinrättning som sägs i 11 § andra stycket. Avgives
vid auktionen bud som enligt vad nu sagts må antagas, skall försäljning
ske, ändå att innehavare av fordran bestrider det. Vad utsökningslagen i
fråga om fast egendoms försäljning och köpeskillingens fördelning stadgar
beträffande gäldenären skall i ärende som nu avses lämpas till ägaren.
Kommer försäljning---av statsmedel.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1960.
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1960
Bilaga 3
(Utredningens förslag)
Utkast
till
Kungl. Maj:ts Kungörelse
med bemyndigande för länsstyrelse att meddela tillstånd jämlikt lagen
den 18 juni 1925 (nr 219) angående förbud i vissa fall för bolag,
förening och stiftelse att förvärva fast egendom
Härigenom förordnas, att tillstånd enligt 4 eller 5 § lagen den 18 juni
1925 angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva
fast egendom må, där fråga är om egendom som finnes huvudsakligen
vara avsedd för skogsbruk, meddelas av länsstyrelsen under förutsättning
1.
att egendomen förvärvas i utbyte mot annan fast egendom inom länet,
vilken enligt intyg av lantbruksnämnden eller — om bytet utgör led i en
fastighetsreglering vilken i huvudsak utföres genom laga skifte eller ägoutbyte
— av distriktslantmätaren är huvudsakligen avsedd för skogsbruk
och har väsentligen samma värdeproduktionsförmåga som den förvärvade
egendomen; eller
2. att förvärvaren enligt intyg av lantbruksnämnden förklarat sig villig
att inom viss tid av högst fem år från förvärvet på närmare angivna och av
nämnden godtagna villkor till nämnden eller den som nämnden anvisar
överlåta fast egendom inom länet, vilken huvudsakligen är avsedd för skogsbruk
och har väsentligen samma värdeproduktionsförmåga som den förvärvade.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1960.
Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1960
33
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 22 mars
1960.
N ärvarande:
justitieråden Beckman,
E. SÖDERLUND,
Tammelin,
regeringsrådet Nevrell.
Enligt lagrådet den 18 mars 1960 tillhandakommet utdrag av protokoll
över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
5 februari 1960, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till dels lag om ändring i lagen den 18 juni 1925 (nr 219)
angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva
fast egendom, dels ock lag angående ändrad lydelse av 1 och 12 §§ lagen
den 3 juni 1955 (nr 272) om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet
(jordförvärvslagen).
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet
av hovrättsrådet Sven-Gösta Jonzon.
Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.
Ur protokollet:
Clas Amilon
34
Kungi. Maj:ts proposition nr 122 år 1960
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
25 mars 1960.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Edenman,
Netzén, af Geijerstam.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för jordbruksdepartementet, statsrådet Netzén, lagrådets den 22 mars
1960 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 5 februari 1960 remitterade
förslagen till
1) lag om ändring i lagen den 18 juni 1925 (nr 219) angående förbud i
vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom; samt
2) lag angående ändrad lydelse av 1 och 12 §§ lagen den 3 juni 1955 (nr
272) om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet (jordförvärvslagen).
Med förmälan att förslagen av lagrådet lämnats utan erinran hemställer
föredraganden, att desamma måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Jan Brandt
600187 Stockholm 1960. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag